2

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

om vissa detaljer, vilka enligt nu vunnen erfarenhet kunna ordnas mer

praktiskt än enligt gällande rätt.

Bland de särskilda förslagen må nämnas, att institutet strafföreläggande

förordas få ett vidgat tillämpningsområde. Genom strafföreläggande skall

sålunda kunna åläggas högst fyrtio dagsböter mot nu tjugu. Strafföreläg­

gande skall vidare kunna användas även om den misstänkte är under ader-

ton år.

Behörigheten för rådhusrätt med en lagfaren ledamot föreslås vidgad på

det sättet, att rådhusrätt med denna sammansättning skall äga pröva mål

om ansvar även för sådant brott, i vars straffsats ingår utom böter också

svårare straff men som i det särskilda fallet ej förskyller dylikt svårare

straff. Ensamdomaren blir enligt förslaget tillika behörig att pröva enskilt

anspråk i anledning av brottet.

Uppgår i tvistemål tvisteföremålets värde ej till 500 kronor, kan hovrätt

under vissa förutsättningar avgöra målet utan huvudförhandling. Gränsen

föreslås i stället skola gå vid 1 500 kronor.

Propositionen innehåller vidare bl. a. förslag om ökade möjligheter att

upptaga brottmål vid domstol i ort där den misstänkte vistas. Målsägandes

rätt att av allmänna medel erhålla ersättning för inställelse föreslås bli

vidgad.

Lagändringarna föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1954.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.

(Föreslagen lydelse.)

temål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med för­

beredelsen, vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Lag samma vare i fråga om huvud­

förhandling och syn å stället i brott­

mål, om målet rör allenast ansvar för

brott, varå icke kan följa svårare

straff än böter, och i målet ej före­

kommer anledning, att målsägande

finnes.

iemål vid huvudförhandling, som

hålles i omedelbart samband med för­

beredelsen, vare rådhusrätt dock

domför med en lagfaren domare.

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff ån

böter, eller utom ansvar för sådant

brott även enskilt anspråk i anled­

ning av brottet, vare jämväl vid hu­

vudförhandling och syn å stället råd­

husrätt domför med en lagfaren do­

mare. Vad nu sagts skall ock gälla för

det fall att i straffsatsen tillika ingår

svårare straff än böter men sådant

straff med hänsyn till vad som an­

förts vid åtalets väckande icke ifråga-

kommer för gärningen och ej heller

sedermera finnes böra ådömas.

6 KAP.

1

Protokoll skall---------------------- —

över handläggning-----------------------

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt

gärningen, må i sådant mål i stället

för protokoll föras anteckningar en­

ligt de närmare föreskrifter, som

meddelas av Konungen.

§•

------ - — mål särskilt.

---------- — — heller protokoll.

Är i mål, som rör allenast ansvar

för brott, vid huvudförhandling hä­

radsrätt domför med tre i nämnden

och rådhusrätt med en lagfaren do­

mare och har den tilltalade erkänt

gärningen, må i sådant mål i stället

för protokoll föras anteckningar en­

ligt de närmare föreskrifter, som

meddelas av Konungen.

17 KAP.

5

Handläggas i------------ —----------------

Äro i mål, vari talan föres om full-

görelse, såväl skyldigheten att full­

göra som fullgörelsens storlek stridi­

ga och finnes med hänsyn till utred-

§•

-----— den talan.

Äro i mål, vari talan föres om full-

görelse, såväl skyldigheten att full­

göra som fullgörelsens storlek stridi­

ga och finnes med hänsyn till utred­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

7 §•

Har, sedan stämning delgivits den

misstänkte, ändring inträtt i förhål­

lande, som betingat domstolens behö­

righet, vare domstolen ändock behö­

rig.

Har allmänt--------- —-------------------------------förordnar annat.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

20 KAP.

15 §.

Höres målsäganden i anledning av

åklagarens talan och har han icke bi­

trätt åtalet eller eljest fört talan jäm­

te åklagaren, äge han rätt till ersätt­

ning och förskott enligt vad om vitt­

ne är stadgat.

Höres målsäganden i anledning av

åklagarens talan, äge han rätt till er­

sättning och förskott enligt vad om

vittne är stadgat.

30 KAP.

6

Rör mål allenast ansvar för brott,

varå icke kan följa svårare straff än

böter, och har den tilltalade erkänt

gärningen, må domen utfärdas i för­

enklad form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. När­

mare bestämmelser därom meddelas

av Konungen. 7

7

Innan dom —--------------------------------

Då huvudförhandling — —----------

Avgöres mål utan huvudförhand­

ling, skall, så snart ske kan, överlägg­

ning hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

§•

Är i mål, som rör allenast ansvar

för brott, vid huvudförhandling hä­

radsrätt domför med tre i nämnden

och rådhusrätt med en lagfaren do­

mare och har den tilltalade erkänt

gärningen, må domen utfärdas i för­

enklad form. Dom, varigenom högre

rätt fastställer lägre rätts dom, må

ock utfärdas i förenklad form. När­

mare bestämmelser därom meddelas

av Konungen.

§•

stadgar därom.

-------------- domens meddelande.

Avgöres mål utan huvudförhand­

ling, skall, så snart ske kan, överlägg­

ning hållas samt domen beslutas,

skriftligen avfattas och meddelas.

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Meddelandet skall ske genom att do­

men hålles tillgänglig å rättens kans­

li. Underrättelse om tiden för medde­

landet skall senast dagen förut av­

sändas till parterna och anslås å en

för allmänheten tillgänglig plats i

kansliet.

Avkunnande av----------------- ■— —

Meddelandet skall ske genom att do

men hålles tillgänglig å rättens kans­

li. Underrättelse om tiden för medde­

landet skall senast samma dag av­

sändas till parterna.

—--------av fullföljdshänvisning.

12

Beslut under rättegången, mot vil­

ket talan ej må föras särskilt, skall

genast gå i verkställighet. Vad nu

sagts gälle ock beslut, varigenom rät­

ten avvisat ombud, biträde eller för­

svarare eller utlåtit sig angående er­

sättning eller förskott till biträde,

försvarare, vittne, sakkunnig eller an­

nan, som ej är part, eller angående

häktning eller åtgärd, som avses i 25

—28 kap., eller bestämt, att förmån

av fri rättegång skall upphöra, eller

till biträde eller försvarare utsett an­

nan, än part föreslagit. Rätten äge,

när skäl äro därtill, i beslut, varige­

nom föreläggande meddelats part el­

ler annan att förete skriftligt bevis

eller att tillhandahålla föremål för

syn eller besiktning, förordna, att be­

slutet må verkställas utan hinder av

att det icke äger laga kraft.

Är särskild

§•

Beslut under rättegången, mot vil­

ket talan ej må föras särskilt, skall

genast gå i verkställighet. Vad nu

sagts gälle ock beslut, varigenom rät­

ten avvisat ombud, biträde eller för­

svarare eller utlåtit sig angående er­

sättning eller förskott av allmänna

medel till målsägande eller angående

ersättning eller förskott till biträde,

försvarare, vittne, sakkunnig eller an­

nan, som ej är part, eller angående

häktning eller åtgärd, som avses i 25

—28 kap., eller bestämt, att förmån

av fri rättegång skall upphöra, eller

till biträde eller försvarare utsett an­

nan, än part föreslagit. Rätten äge,

när skäl äro därtill, i beslut, varige­

nom föreläggande meddelats part el­

ler annan att förete skriftligt bevis

eller att tillhandahålla föremål för

syn eller besiktning, förordna, att be­

slutet må verkställas utan hinder av

att det icke äger laga kraft.

----------den gällande.

36 KAP.

5 §•

Ämbets- eller tjänsteman--------—--------------iakttaga tystnad.

Ej heller må advokat, läkare, barn- Ej heller må advokat, läkare, /ancf-

morska eller deras biträden höras an- läkare, barnmorska eller deras biträ-

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

gående något, som på grund av den­

na deras ställning förtrotts dem eller

de i samband därmed erfarit, med

mindre det är i lag medgivet eller

den, till vilkens förmån tystnadsplik­

ten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde------------

Utan hinder---------------- -----------------

Om tystnadsplikt — —----------------

den höras angående något, som på

grund av denna deras ställning för­

trotts dem eller de i samband därmed

erfarit, med mindre det är i lag med­

givet eller den, till vilkens förmån

tystnadsplikten gäller, samtycker där­

till.

------------------ — må yppas.

---------- — två år.

------- - särskilt stadgat.

48 KAP.

1

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna föl­

ja, dock ej normerade böter, äge åkla­

garen, i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänk­

te det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver tjugu. År brot­

tet förenat med egendoms förverkan­

de eller annan sådan påföljd, skall

ock den påföljden föreläggas den

misstänkte till godkännande. Är frå­

ga om flera brott, må föreläggande ej

givas, med mindre det sker gemen­

samt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,

om den misstänkte är under aderton

år och ej heller om anledning före­

kommer, att målsägande finnes. 4

4 §.

Godkänner den misstänkte straff­

föreläggande, som avser böter ome­

delbart i penningar till högre belopp

än etthundra kronor, skall föreläg­

gandet underställas prövning av den

rått, som är behörig att upptaga åtal

§•

Skall allmänt åtal äga rum för

brott, varå allenast böter kunna föl­

ja, dock ej normerade böter, äge åkla­

garen, i stället för att väcka åtal, till

godkännande förelägga den misstänk­

te det straff åklagaren anser brottet

förskylla. Ej må strafföreläggande

avse dagsböter utöver fyrtio. Är brot­

tet förenat med egendoms förverkan­

de eller annan sådan påföljd, skall

ock den påföljden föreläggas den

misstänkte till godkännande. Är frå­

ga om flera brott, må föreläggande ej

givas, med mindre det sker gemen­

samt för alla brotten.

Strafföreläggande må ej användas,

om anledning förekommer, att måls­

ägande finnes.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

50 KAP.

21

§.

Hovrätten äge — — — —------- - —

Rör målet allenast penningar eller

sådant, som kan skattas i penningar,

och uppgår värdet av det, varom ta­

lan fullföljts, uppenbart icke till

femhundra kronor, må målet avgöras

utan huvudförhandling, om ej båda

parterna begärt sådan förhandling.

Vid beräkning av värdet må hänsyn

icke tagas till rättegångskostnad eller

till ränta, som upplupit efter talans

väckande.

Mål, vari---------------------------• --------

För prövning------------ -------- ----------

---------- är ogrundad.

Rör målet allenast penningar eller

sådant, som kan skattas i penningar,

och uppgår värdet av det, varom ta­

lan fullföljts, uppenbart icke till

ettusenfemhundra kronor, må målet

avgöras utan huvudförhandling, om

ej båda parterna begärt sådan för­

handling. Vid beräkning av värdet må

hänsyn icke tagas till rättegångskost­

nad eller till ränta, som upplupit ef­

ter talans väckande,

ej erfordras.

— —--------ej erforderlig.

22

§.

Då hovrätten beslutat, att mål skall

avgöras utan huvudförhandling, sko­

la, om det erfordras, parterna erhålla

tillfälle att skriftligen utveckla sin

talan.

Utan hinder —----------------------—

Har hovrätten beslutat, att mål

skall avgöras utan huvudförhandling,

och finnes ej uppenbart, att parterna

redan slutfört sin talan, skall tillfälle

därtill lämnas dem.

- —--------äga rum.

51 KAP.

22

§.

Då hovrätten beslutat, att mål skall

avgöras utan huvudförhandling, sko­

la, om det erfordras, parterna erhålla

tillfälle att skriftligen utveckla sin

talan.

Utan hinder-------------------------------

Har hovrätten beslutat, att mål

skall avgöras utan huvudförhandling,

och finnes ej uppenbart, att parterna

redan slutfört sin talan, skall tillfälle

därtill lämnas dem.

------äga rum.

59 KAP.

5 §.

Strafföreläggande, som fastställts Strafföreläggande, som godkänts av

av rätten eller, då rättens fastställelse den misstänkte, skall på besvär av

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 51 och 73 §§ militära rättegångslagen

de» 30 juni 1948 (nr 472).

Härigenom förordnas, att 51 och

73

§§ militära rättegångslagen den

30

juni 1948 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

%

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

51 §.

Avvisas ej — — —-----------------------

Vid avgörandet skall häradsrätt

städse vara domför med tre i nämn­

den samt rådhusrätt äga den sam­

mansättning som i rättegångsbalken

är i allmänhet föreskriven för dom-

förhet vid huvudförhandling.

73

Åtal i militärt brottmål må ock

upptagas av rätten i den ort där brot­

tet förövades eller av den rätt där

den misstänkte skall svara i tviste­

mål i allmänhet, om rätten med hän­

syn till utredningen samt kostnader

och andra omständigheter finner syn­

nerliga skäl föranleda därtill.

---------- genom beslut.

Vad i 1 kap. 11 § rättegångsbalken

stadgas därom att rådhusrätt vid hu­

vudförhandling i vissa brottmål är

domför med en lagfaren domare äger

ej tillämpning i mål som avses i den­

na paragraf.

§•

Åtal i militärt brottmål må ock upp­

tagas av rätten i den ort där brottet

förövades, den rätt där den misstänk­

te skall svara i tvistemål i allmänhet

eller rätten i den ort dår den miss­

tänkte mera varaktigt uppehåller sig,

om rätten med hänsyn till utredning­

en samt kostnader och andra om­

ständigheter finner synnerliga skäl

föranleda därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om

lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, dels att 9 och 34 §§ lagen den 20 december 1946

om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 38 § samma lag skall

upphöra att gälla.

(Gällande lydelse.)

9

Anteckning om föreläggande som

rätten meddelat part i annat fall än

enligt 4 § skall införas i den i 38 §

omfärmälda boken; underrättelse om

föreläggandet skall samtidigt genom

rättens försorg avsändas till parten.

(Föreslagen lydelse.)

§•

Underrättelse om föreläggande som

rätten meddelat part i annat fall än

enligt 4 § skall genom rättens för­

sorg genast avsändas till parten.

34 §.

Talan mot------------- --------------------------- i hovrätten.

Har i — —-------------- — —----------------------i hovrätten.

Angående klagan--------------------- ■ —------------ motsvarande tillämpning.

Ej må------- - — — —

— -—-----------------till rättegång.

Anteckning om meddelande av ut­

slag eller av beslut, mot vilket talan

må omedelbart föras, skall införas i

den i 38 § omförmålda boken.

38 §.

För anteckning om förelägganden,

utslag och beslut i de fall ovan stad­

gats skall vid allmän underrätt fin­

nas bok, som utan särskild begäran

skall vara tillgänglig för allmänheten.

Då föreläggande, utslag eller beslut,

varom anteckning skall ske, medde­

las, skall senast samma dag anteck­

ningen införas i boken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1954.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

7. bestämmande av arvode;

8. tillstånd till — —------- ------------------------- ägofred; eller

9. dödande av förkommen handling.

Skall i — ----------------------------------- överförmyndares beslut.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

7

Ärenden angående äktenskapsför­

ord, bouppteckning, arvsskatt, testa-

mentsbevakning, åtgärder som avses

i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. la­

gen om testamente, avhandlingar om

lösöreköp och kallelse å okända bor­

genärer skola, om ej i arbetsordning

eller eljest annat bestämts, i under­

rätt handläggas av den som har att

upptaga inskrivningsärenden.

§•

Ärenden angående äktenskapsför­

ord, bouppteckning, arvsskatt, kvar-

låtenskapsskatt, testamentsbevak-

ning, åtgärder som avses i 9 kap. la­

gen om arv och 8 kap. lagen om testa­

mente, avhandlingar om lösöreköp

och kallelse å okända borgenärer sko­

la, om ej i arbetsordning eller eljest

annat bestämts, i underrätt handläg­

gas av den som har att upptaga in­

skrivningsärenden.

Denna lag träder i kraft den i juli

19 Öb.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden. hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 februari 1954.

N ärvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell,

N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, inrikes- och finans­

departementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetter­

berg, fråga om vissa ändringar i rättegångsbalken m. m. samt anför därvid

följande. I

I skrivelse den 16 maj 1950, nr 224, anhöll riksdagen att en utredning

måtte tillsättas för att med beaktande av hittills vunna erfarenheter av den

nya processordningens praktiska tillämpning utarbeta förslag till erforder­

liga ändringar i skilda detaljbestämmelser i rättegångsbalken och dess följd-

författningar. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 25 maj 1951

tillkallades den 31 i samma månad särskilda sakkunniga för att verkställa

en sådan utredning. De sakkunniga, som antagit benämningen 1951 års

rättegångskommitté, har hittills avgivit flera förslag, av vilka två redan be­

handlats av riksdagen (jfr prop. nr 75/1952 och 29/1953).

I ett den 10 augusti 1953 avgivet betänkande med förslag till vissa änd­

ringar i rättegångsbalken m. in. (SOU 1953: 26) har kommittén behandlat

töljande spörsmål: strafföreläggande, behandlingen av mindre brottmål vid

underrätt, måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt, vistelseforum i

brottmål, tystnadsplikt för tandläkare, målsägandes rätt till ersättning av

allmänna medel, vissa frågor angående meddelande och expedierande av

dom eller beslut, vissa frågor om lösenskyldighet, vissa frågor om domför-

heten i domstolsärenden och vissa frågor rörande nämndemän.

över detta betänkande har efter remiss utlåtanden avgivits av samtliga

hovrätter, Stockholms rådhusrätt, riksåklagarämbetet, statskontoret, medi­

cinalstyrelsen, svenska stadsförbundet, föreningen Sveriges häradshövding­

ar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, före­

ningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt Sve­

riges advokatsamfund.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sig i fråga om det allmännas kostnader för rättegångsväsendet över huvud

taget vilja instämma i ett yttrande av första lagutskottet, att dessa utgifter

icke kunde betecknas som anmärkningsvärt stora, att rättsordningens upp­

rätthållande vore en av samhällets äldsta och mest betydelsefulla uppgifter

och att en god rättsordning vore av det största värde för hela samhällslivet.

Kommittén har emellertid understrukit, att vad nu sagts självfallet icke ute-

slöte att man borde sträva efter att nedbringa statsverkets kostnader för

rättegångsväsendet, därest detta i något avseende kunde ske genom ändrade

bestämmelser utan rubbning i rättegångsordningens grundprinciper och i

övrigt utan olägenhet.

Även frågan om de enskildas processkostnader har berörts av kommittén.

Denna har gjort gällande, att dessa kostnader i underrätt i stort sett icke

blivit så mycket högre såsom en direkt följd av processreformen. Den inträf­

fade ökningen av parternas kostnader berodde i stället väsentligen — för­

utom på penningvärdets fail — på ändrade grunder för beräkning av ersätt­

ning till advokater samt därpå, att domstolarna numera i vida större ut­

sträckning än tidigare tillerkände vinnande part full ersättning för hans

kostnader. Beträffande hovrättsförfarandet vore det däremot klart, att de

enskildas processkostnader avsevärt stigit till följd av det nya förfarandet.

Detta låge i sakens natur och hade självfallet också insetts när förfarandet

infördes. Kommittén tvekade emellertid icke om att vinsterna av den nya

ordningen i stort sett vore så betydande att de uppvägde de nackdelar den

måhända kunde anses ha medfört. Det borde också erinras, att hovrätts­

tingen numera väsentligt bidroge till att minska parternas processkostna­

der. Även om således storleken av de enskildas processkostnader enligt

kommitténs mening icke vore något som borde föranleda rubbning i gällan­

de principer för vårt rättegångsväsen, vore det även i detta avseende klart

att förhållandet borde beaktas och att alla möjligheter till minskning borde

tillvaratagas.

Kommittén har framhållit, att åtskilliga av kommitténs förslag innebure

besparingar för det allmänna eller minskningar av de enskildas kostnader.

Yttrandena.

I flertalet yttranden har dessa kommitténs allmänna uttalanden väl icke

upptagits till närmare granskning. Vad remissinstanserna anfört beträf­

fande kommitténs skilda förslag synes emellertid giva stöd för att de all­

männa synpunkterna genomgående gillats. I ett fåtal yttranden har dessa

allmänna spörsmål något närmare berörts.

Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar framhållit, att förening­

en i fråga om vad betänkandet innehölle rörande processkostnaderna för

det allmänna och för den enskilde hyste en såtillvida avvikande uppfatt­

ning, att föreningen ansåge att ökningen av dessa kostnader i högre grad än

i betänkandet angåves vore beroende av processreformen. Föreningen an-

slöte sig till den uttalade uppfattningen att denna kostnadsökning icke

borde föranleda rubbning i gällande principer för vårt rättegångsväsen, men

23

med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej

användas, om den misstänkte är under aderton år och ej heller om anled­

ning förekommer, att målsägande finnes. Godkänner den misstänkte straff­

föreläggande, som avser böter omedelbart i penningar till högre belopp än

etthundra kronor, skall föreläggandet enligt 4 § underställas rättens pröv­

ning. Jämlikt 5 § gäller strafföreläggande, som fastställts av rätten eller,

då rättens fastställelse ej erfordras, godkänts av den misstänkte, såsom laga-

kraftvunnen dom.

I instruktionerna för riksåklagarämbetet och statsåklagarna har upptagits

vissa föreskrifter om tillsyn över hur bestämmelserna om strafföreläggande

handhas.

Kommittén.

Efter att ha återgivit vad som vid förarbetena till rättegångsbalken före­

kommit beträffande institutet strafföreläggande har kommittén framhållit,

att lagstiftarna icke stått främmande för tanken att, sedan erfarenheter av

institutets verkningar vunnits, utvidga tillämpningsområdet. I direktiven för

kommittén hade också ifrågasatts uppmjukningar av nu gällande begräns­

ningar för institutets användning. Det hade därvid särskilt framhållits, att

användningen av strafföreläggande avlastat mycket arbete från domstolarna

och att genom en utvidgad användning av institutet arbetsbördan skulle kun­

na ännu mer minskas, varigenom domstolarnas personal skulle erhålla mera

tid för viktigare och större mål. Även kostnadsskäl hade åberopats för en

utvidgning. Från några håll hade dock uttalats viss tveksamhet mot en vid­

gad användning av strafföreläggande.

Som mer allmänna synpunkter på spörsmålet har kommittén anfört, att

de hittills vunna erfarenheterna av det för svensk rätt nya institutet visat,

att åklagarna vore vuxna den nya uppgift som ålagts dem. Systemet med

strafförelägganden syntes i tillämpningen ha slagit väl ut. Institutet hade

också kommit till stor användning, oaktat åklagarna icke vore skyldiga att

använda sig av detsamma. Av antalet under år 1951 ådömda bötesstraff,

179 282, hade sålunda ej mindre än 103 006 skett genom strafföreläggande.

Ehuru detta institut i det stora hela fungerat tillfredsställande, torde man

vid ifrågasatt utvidgning av tillämpningsområdet böra framgå med var­

samhet. Fx-ågor om en gärning vore brottslig eller ej och om åläggande av

straff borde otvivelaktigt i princip åvila domstolarna. Det avsteg härifrån,

som gjorts genom införande av strafföieläggande, hade lagstiftarna avsett

skola gälla endast de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats syntes

man ej böra frångå.

Kommittén har härefter granskat eixvar av de nu gällande begränsningar­

na för institutets tillämpningsområde. Därvid har kommittén avvisat tanken

att utsträcka detta att avse även brott, i vilkas straffskala ingår frihetsstraff.

Till stöd för denna ståndpunkt har kommittén åberopat, att under de se­

naste årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del de sär­

skilda brotten i viss utsträckning sammanförts till mera allmänna brotts­

typer med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även fri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

hetsstraff. Även på specialstraffrättens område hade för brotten i stor

utsträckning stadgats vida strafflatituder och straffskalor med böter eller

fängelse vore mycket vanliga. Härigenom komme under ett och samma straff­

bud att inrymmas både brott av allvarlig art och brott, vilka vore av lind­

rigare natur. Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande

till att avse brott, varå jämväl fängelse kunde följa, ehuru endast bötes­

straff skulle få åläggas, skulle inom området för strafföreläggande falla det

övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska

allvarliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som

fölle långt utanför ordningsförseelsernas grupp.

I detta sammanhang har kommittén understrukit angelägenheten av att

man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görli­

gaste mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brotts­

typer med allenast böter i strafflatituden.

Ej heller har kommittén velat utsträcka tillämpningsområdet för straff­

föreläggande till att avse normerade böter. Strafflatituder innehållande så­

dana böter omfattade ofta även frihetsstraff. I dessa fall kunde redan på

grund härav strafföreläggande ej tillämpas. Brott, för vilka endast upptoges

normerade böter i straffskalan, vore understundom av invecklad beskaffen­

het. Flera av dem kunde föranleda mycket höga bötesstraff. Härtill komme,

att dessa brott i stor utsträckning skulle åtalas av tullåklagare, vilka som

regel ej hade samma kompetens för ifrågavarande uppgifter som distrikts-

åklagarna.

Genom att utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande att avse

dagsböter utöver tjugu skulle man i många fall gå utanför ramen för de

egentliga ordningsförseelserna. Förhållandet kunde emellertid i viss mån te

sig annorlunda i de fall där fråga vore om lagföring i ett sammanhang för

flera förseelser. I dessa konkurrensfall kunde vissa skäl anföras för höj­

ning av den nuvarande maximigränsen. För att en sådan höjning skulle få

någon större praktisk betydelse torde gränsen böra sättas till fyrtio dags­

böter. Vid en dylik gränsdragning skulle emellertid alltför höga bötesstraff

kunna åläggas i strafföreläggandets form. Med hänsyn härtill hade kom­

mittén icke ansett sig kunna förorda en höjning.

I anslutning härtill har kommittén framhållit, att därest strafföreläggan­

de skulle komma till användning vid högre dagsbotsantal än tjugu med hän­

syn till förvandlingstraffets storlek konsekvensen skulle kräva, att även

sådana förelägganden underställdes. Härigenom skulle höjningen emellertid

sannolikt få föga praktiskt värde. Enligt hittills vunnen erfarenhet tilläm­

pades nämligen strafföreläggande endast i mycket ringa utsträckning i fall

då underställning krävdes. Att avskaffa underställningsskyldigheten an-

såge kommittén å andra sidan icke böra ifrågakomma.

Vidare har kommittén erinrat om att enligt gällande tolkning av villkoret

rörande målsägande strafföreläggande ej kunde användas ens i sådana fall,

där målsägande på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från

att föra talan. I anslutning härtill har kommittén framhållit, att i fråga om

26

Härtill konime såsom icke minst viktigt att den misstänkte alltid ägde att

vägra godkänna ett strafföreläggande. Avskaffandet av underställningen

vore motiverat av att åklagarna i mycket ringa utsträckning använde sig

av strafföreläggande i underställningsfallen. Regeln om underställning mot­

verkade sålunda att strafföreläggande koinme till användning i full utsträck­

ning och förorsakade i de fall, då underställning skedde, ett merarbete för

domstolarna. Anledning att befara ojämn straffmätning som följd av regelns

borttagande förelåge icke.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Yttrandena.

Det av kommittén framlagda förslaget att strafföreläggande skall få an­

vändas även när den misstänkte är under aderton år har

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Mot ut­

formningen av kommitténs förslag i denna del har ej annan anmärkning

framställts än att hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasatt, huruvida

man icke borde såsom villkor uppställa, att även den misstänktes vård­

nadshavare eller förmyndare godkänt föreläggandet. Härför talade, att den

unge misstänkte ofta kunde tänkas vara benägen att godkänna ett föreläg­

gande huvudsakligen av det skälet att han ville undanhålla föräldrar eller

annan förmyndare vetskap om gärningen; han hade lättare att göra detta

genom godkännande av ett strafföreläggande än om han instämdes till dom­

stol. Vidare torde det ofta vara föräldrarna som betalade de böter, vartill

en 15—17-åring dömdes.

Lnder hänvisning främst till att institutet strafföreläggande bör begrän­

sas till egentliga ordningsförseelser, som kan bedömas schematiskt, har från

vissa håll i anslutning till kommitténs ståndpunkt avvisats tanken på y t-

terligare utvidgning av institutets tillä in pningso m-

råde. Uttalanden av sådan innebörd har gjorts av Göta hovrätt, hovrät­

ten över Skåne och Blekinge samt föreningen Sveriges stadsdomare. Där­

emot har ett betydande antal remissinstanser förordat, att genom jämk­

ningar i andra hänseenden institutet strafföreläggande skulle få ett vid­

sträcktare tillämpningsområde.

Riksåklagarämbetet, som förordat dylika jämkningar, har — efter fram­

förandet av de synpunkter som återgivits i inledningen — fortsatt:

Med utgångspunkt från det nu anförda uppställer sig problemet vilka

jämkningar, som, utan att rubbning sker av de grundläggande principerna i

rättegångsbalken, skola kunna vidtagas för att rättegångsordningen skall

kunna tillfredsställande fungera med bibehållande av en någorlunda rimlig

personalram. Till en väsentlig del blir detta -— såvitt nu avser brottmålen —

en fråga om fördelning av arbetsuppgifterna mellan domare och åklagare,

främst överförande av vissa uppgifter från domstol till åklagare genom

vidgad användning av institutet strafföreläggande. Även om man, såsom rät-

tegångskommittén föreslagit, medger att enklare brottmål avgöras av en­

samdomare i större omfattning än som nu är fallet är det nämligen uppen­

bart att kostnads- och personalbesparingen blir avsevärt större om man

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

föreläggande kunna ifrågakomma vid vissa fall av trafikovarsamhet. Själv­

fallet vore åtskilliga fall av trafikovarsamhet av den natur att de borde hand­

läggas och avgöras av domstol. Emellertid vore att beakta att användnings­

området för strafföreläggande vid trafikovarsamhet begränsades på tre vä­

sentliga sätt, dels genom bötesmaximum för sådant föreläggande, tjugu dags­

böter, dels genom att förseelsen skulle vara erkänd och dels genom att ska­

deståndsanspråk icke finge föreligga.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förordat, att strafföreläggande

skulle kunna tillämpas även i fråga om gärning, å vilken kunde följa utom

böter också fängelse, såvida gärningen vore upptagen i annan författning

än allmänna strafflagen. Föreningen har understrukit, att grundsatsen att

strafföreläggande endast skulle avse de egentliga ordningsförseelserna ej bor­

de frångås, men att förhållandet att man under de senare åren sammanfört

särskilda brott till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor inne­

hållande ej blott böter utan även frihetsstraff syntes föranleda att straff­

föreläggande, för att dess användning ej skulle bli alltför inskränkt, borde

få tillämpas även vid brott, varå enligt strafflatituden även fängelse kunde

följa, ehuru endast bötesstraff av den storlek kommittén föreslagit skulle få

åläggas. Med dessa begränsningar syntes risk ej föreligga, att strafföreläg­

gande skulle komma att tillämpas vid brott som fölle långt utanför ord-

ningsförseelsernas grupp. Föreningen har vidare understrukit angelägenhe­

ten av att man vid fortsatt lagstiftningsarbete på straffrättens område i gör­

ligaste mån sökte utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brotts­

typer med allenast böter i strafflatituden.

Förevarande spörsmål bär berörts också av Svea hovrätt. Hovrätten bar

lörklarat, att den icke vore beredd att nu förorda någon ändring i detta hän­

seende men att frågan vore förtjänt av att upptagas i ett senare skede av

revisionsarbetet inom processrätten. Till stöd härför har hovrätten anfört,

att även om det, då institutet strafföreläggande infördes, hade varit lag­

stiftarnas avsikt att användningen av institutet skulle begränsas till de

egentliga ordningsförseelserna, kunde numera, med hänsyn till åklagarkå-

rens goda standard och då man syntes vara ense om att systemet med

strafföreläggande slagit väl ut i tillämpningen, övervägas att något utvidga

kretsen av de brott, vid vilka strafföreläggande finge användas. Vid den

ändrade gränsdragning, som skulle bli erforderlig för att tillämpningsområ­

det för strafföreläggande kunde utvidgas, uppstode emellertid vissa svårig­

heter. De straffskalor, som förekomme i gällande rätt, torde — även i de

fall då författning utfärdats efter nya rättegångsbalkens ikraftträdande — ha

uppgjorts utan hänsyn till möjligheten att använda strafföreläggande. Än

mindre hade vid straffskalornas konstruktion hänsyn tagits till en eventuell

framtida utvidgning av tillämpningsområdet för detta institut. Innan man

ökade detta område genom att medgiva användande av strafföreläggande vid

brott, varå kunde följa visst lägre fängelsestraff, måste man uppenbarligen

skaffa sig en uppfattning om konsekvenserna av ändringen genom att grans­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

till betydelsen av att strafföreläggande kunde användas även i konkurrens­

fallen i sådana fall borde höja den nuvarande maximigränsen för straff-

löreläggande till förslagsvis fyrtio dagsböter. Den av kommittén uttalade

farhågan att en sådan höjning av maximigränsen skulle kunna leda till

att alltför höga bötesstraff ålades den misstänkte i strafföreläggandets form

ansåge ämbetet överdriven, särskilt med hänsyn till att det stode den miss­

tänkte fritt att vägra godkänna strafföreläggandet. Underställning kunde ej

anses erforderlig i dessa fall.

Frågan huruvida den omständigheten att målsägande finnes skall

utgöra hinder mot att tillämpa strafföreläggande har berörts i några ytt­

randen. Sålunda har föreningen Sveriges häradshövdingar uttalat, att straff­

föreläggande borde få utnyttjas även i de fall att målsägande funnes, därest

denne på grund av förlikning eller eljest förklarat sig avstå från att föra

talan. Med hänsyn till önskvärdheten av att icke i oträngt mål tvinga per­

soner till inställelse vid domstol i bagatellartade förseelser syntes den om­

ständigheten att en målsägande kunde ändra sin ståndpunkt icke böra ut­

göra hinder för institutets användning. Målsäganden vore icke därigenom

förhindrad att själv föra sin skadeståndstalan vid domstol. Liknande me­

ning har framförts även av riksåklagarämbetet, föreningen Sveriges lands­

fogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Sistnämnda förening har på­

pekat, att för närvarande t. ex. i Stockholm strafförelägganden icke ansåges

kunna meddelas vid förargelseväckande beteende, som innefattade verbalin-

jurier mot annan person. Anledningen vore, att man ville bereda en presum­

tiv målsägande möjlighet att föra skadeståndstalan. Enligt vad riksåklagar­

ämbetet anfört medförde den nuvarande regeln, att vid fall av förargelse­

väckande beteende eller fylleri, där något obetydligt våld förekommit eller

ett okvädinsord utslungats, åklagaren, oaktat ansvar för annan gärning än

förargelseväckande beteende eller fylleri ej ifrågakomme, ansåge sig nöd­

sakad att instämma målet till domstol, där detsamma för närvarande skulle

handläggas av tremansdomstol. Åklagarnas och domstolarnas praxis i detta

avseende skiftade emellertid. I detta sammanhang torde böra nämnas, att

hovrätten för Västra Sverige framhållit, att en lindring av förbudet mot

strafföreläggande, då anledning förekomme att målsägande funnes, torde

förutsätta att särskilda garantier tillskapades för att åklagarna på ett be­

tryggande sätt förskaffade sig visshet om att eventuell målsägande icke

avsåge att framställa ersättningsyrkande. Eftersom en lindring av ifråga­

varande förbud syntes ha ringa självständig betydelse, hade hovrätten intet

att erinra mot kommitténs ståndpunkt i förevarande fråga.

Flera remissinstanser har, i anslutning till reservanten inom kommittén,

förordat ett upphävande av den nu för vissa fall gällande underställ­

ningen. Så är fallet med Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,

statskontoret, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges lands­

fiskaler samt Sveriges advokatsamfund.

Svea hovrätt har, efter hänvisning till de av reservanten anförda skälen,

tillagt, att regeln funnes i sin nuvarande form med gränsen 100 kronor

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

hänföras till denna grupp, och att i lagen ge en generell regel som särskiljer

de olika typerna gärningar, torde knappast vara möjligt. Ett särskilt skäl

att icke nu närmare ingå på frågan om att låta strafföreläggande bli till-

lämpligt även på gärningar, som kan förskylla frihetsstraff, är att straff­

lagen är under omarbetning på grundval av straffrättskommitténs förslag

till brottsbalk. Ej heller är jag beredd att i detta sammanhang upptaga frå­

gan om att låta strafföreläggande bli tillämpligt på gärningar som förskyl­

ler normerade böter.

Däremot synes man, utan att därigenom utvidgning sker till andra lag­

överträdelser än sådana som kan betecknas som ordningsförseelser, kunna

något höja det antal dagsböter som kan åläggas genom strafföreläggande.

Enligt vad i ärendet framkommit ligger det gängse utmätta straffet för vissa

ordningsförseelser över tjugu dagsböter, och vid sammanträffande av flera

ordningsförseelser bör ej sällan antalet dagsböter bestämmas till mer än

tjugu. Jag förordar därför, i likhet med reservanten inom kommittén och

åtskilliga remissinstanser, att gränsen för tillämpningsområdet höjes till

fyrtio dagsböter.

I anslutning till vad nu förordats torde böra beaktas frågan om under­

ställning. Sådan skall enligt gällande rätt ske om föreläggandet avser böter

omedelbart i penningar, som överstiger 100 kronor. Om följdriktighet skulle

iakttagas med hänsyn till längden av förvandlingsstraff, borde krävas att

underställning skulle ske även då antalet dagsböter överstiger tjugu. Emel­

lertid kan det ifrågasättas om detta institut behöver bibehållas. Böter ome­

delbart i penningar förekommer enligt strafflagen endast vid fylleri och

förargelseväckande beteende, för vilka brott högsta straffet är böter 500

kronor. Enligt andra författningar än strafflagen är högsta bötesbeloppet

omedelbart i penningar 300 kronor -— frånsett normerade böter, som här

icke är i fråga. Högsta bötesbelopp vid sammanträffande av brott är 500

kronor. Det torde icke behöva råda någon tvekan att anförtro åklagarna

uppgiften att inom dessa gränser meddela strafföreläggande utan att detta

behöver underställas domstolen. Ej heller synes det påkallat med under­

ställning då i enlighet med vad förut förordats genom strafföreläggande

ålägges dagsböter till ett antal mellan tjugu och fyrtio. I förvandlingshän-

seende motsvarar fyrtio dagsböter penningböter till ett belopp av 200 kronor.

Jag förordar därför att bestämmelserna om underställning får utgå.

Mot kommitténs av remissinstanserna utan meningsskiljaktighet till­

styrkta förslag att strafföreläggande skall få användas även när den miss­

tänkte är under aderton år har jag intet att erinra. Att såsom en remiss­

myndighet ifrågasatt för dessa fall kräva godkännande av föreläggandet av

den underåriges vårdnadshavare eller förmyndare torde ej vara påkallat.

I övrigt är jag ej beredd att nu förorda jämkningar i reglerna om straff­

föreläggande.

De här förordade reformerna kräver upphävande av stadgandena i 48

kap. 4 § rättegångsbalken samt ändring av bestämmelserna i 48 kap. 1 och

5 §§ samt 59 kap. 5 § samma balk. I fråga om utformningen av lagändring­

arna får jag hänvisa till avsnitt XIII.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kommittén.

I betänkandet har kommittén redovisat vissa från rikets rådhusrätter in­

förskaffade uppgifter. Dessa utvisar bl. a. att under 1952 vid rikets samtliga

rådhusrätter handlagts 6 475 mål som nämndmål, 20 667 mål som tredomar-

brottmål och 20 814 mål som endomarbrottmål. Proportionen mellan de oli­

ka grupperna mål är för de flesta av de större rådhusrätterna i stort sett

densamma som den mellan de nu återgivna siffrorna.

I fråga om tredomarbrottmålen har kommittén från Stockholms rådhus­

rätt samt rådhusrätterna i Norrköping, Hälsingborg, Halmstad och Väster­

vik erhållit vissa uppgifter för år 1951. Av dessa framgår, att i tredomar-

målen utdömts penningböter i 1 278 fall, dagsböter till ett antal av högst

fyrtio i 5 574 fall, över fyrtio dagsböter i 526 fall, normerade böter till be­

lopp av högst 300 kronor i 579 fall, sådana böter till högre belopp i 116 fall

samt annan ansvarspåföjd såsom frihetsstraff, villkorlig dom, avsättning

m. m. i 615 fall.

Vid de särskilda tremanstingen i 106 domsagor handlades tillhopa 945

brottmål år 1951 och tillhopa 1 229 brottmål år 1952.

Kommittén har framhållit, att endomarkompetensen i brottmål vid råd­

husrätt icke fått så stor betydelse som avsetts. Bland tredomarbrottmålen

förekomme åtskilliga mål, vilka i själva verket kunde betraktas som sådana

s. k. ordningsmål eller polismål, som endomarbrottmålen avsetts omfatta.

I dessa fall kunde en domstol med tre lagfarna domare te sig som en över­

organisation. Enligt kommitténs mening kunde också utan men för rätt­

skipningen en utvidgning av området för endomarbrottmålen ske. Även om

en sådan endast i de största städerna kunde få omedelbara verkningar för

personalorganisationen, borde den icke underlåtas; tillsamman med andra

faktorer som påverkade organisationen kunde den nu eller framdeles få

större betydelse.

Kommittén har om också med en viss tvekan förordat en utvidgning av

området för bagatellbrottmålen med hänsyn till domförheten även för hä­

radsrätt. Därigenom skulle i åtskilliga domsagor en del av de allmänna

tingen eller extra sammanträdena med fulltalig nämnd kunna ersättas med

tremansting respektive extra sammanträde med tremansnämnd.

Anledningen till att domförhetsregeln för bagatellbrottmålen fått så ringa

betydelse vore enligt kommittén främst att den begränsats till mål, som rörde

allenast ansvar för brott, varå icke kunde följa svårare straff än böter. Av

Övriga brott, för vilka stadgats straffskalor, som jämte böter upptoge också

frihetsstraff, vore ett mycket stort antal sådana att de föranledde endast

låga böter. Visserligen kunde man säga att de rena bötesskalorna borde ge

uttryck för att dessa förseelser genomsnittligt ansåges lindrigare än de, för

vilka stadgades böter eller fängelse, men detta hade knappast genomgående

iakttagits vid tillkomsten av de mångskiftande författningar, som vore i

fråga. Stundom kunde det kanske ha varit fullt klart vid tillkomsten av

stadganden av sistnämnda typ, att det övervägande antalet av förseelserna

borde sonas med låga böter — lika låga som normalt utmättes vid rena bo-

36

I fortsättningen har kommittén framhållit, att erforderliga uppgifter för

förhandsprövningen i regel kunde hämtas ur stämningen. Risk borde ej fö-

religga för att polisrapporten genom förhandsbedömningen skulle få ökad

betydelse. Givetvis borde ett mål hänföras till bagatellmålsgruppen endast

om det framstode som uppenbart att den för domförheten avgörande bötes-

gränsen icke komine att uppnås. Om det ändock undantagsvis, på grund av

vad som framkomme vid huvudförhandling med ensamdomare eller tre-

mansnämnd, bleve fråga om att ådöma straff över maximigränserna, finge

bristen i domförheten rättas till genom komplettering av rätten. I rådhusrätt

torde detta i regel kunna ske utan större svårighet och utan att målet be­

hövde uppskjutas till ny dag. I häradsrätt kunde vissa komplikationer upp­

komma, om fulltalig nämnd icke genast kunde åstadkommas, men riskerna

härför borde bli ytterst obetydliga om blott erforderlig försiktighet iakttoges

vid förhandsprövningen.

Även i ett annat avseende har kommittén förordat en utvidgning av baga-

tellmålsdomstolens kompetens. Härunder skulle ingå även prövning av ett i

brottmål framställt enskilt anspråk till belopp av högst 500 kronor. Denna

utvidgning vore erforderlig, därest den förordade till straffskalorna knutna

jämkningen skulle få avsedd verkan. Särskilt i mål om vårdslöshet i trafik

kunde man mera sällan säga att målsägande ej funnes. Kommittén har be­

rört de svårigheter, som vållades av att målsägande ägde väcka enskilt an­

språk vid huvudförhandlingen, varigenom rättens domförhet kunde rubbas.

Dessa fall vore undantagsfall; möjlighet funnes för rätten alt komplettera

sig. Vidare har kommittén behandlat den möjligheten som rätten i vissa fall

har att förordna att det enskilda anspråket skall som särskilt mål handläg­

gas i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett sådant förfarande vore emel­

lertid enligt kommitténs mening endast undantagsvis att rekommendera.

Avslutningsvis har kommittén understrukit, att en domförhetsregel sådan

som den för smärre brottmål föreslagna visserligen innebure, att rätten i an­

given sammansättning vore forjnellt behörig, om de uppställda förutsättning­

arna förelåge, men däremot icke att denna enklare sammansättning vore

obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gränsdragning bleve stel och

att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hän­

syn till målets natur icke vore önskvärd och därför ej heller borde begagnas.

Ytterligare må här nämnas, att kommittén föreslagit vissa jämkningar i

kungörelsen med vissa bestämmelser angående rådhusrätt och magistrat

samt i domsagostadgan i syfte att säkerställa att då vissa befattningar uppe­

hälles av vikarier, dessa har erforderlig kompetens.

I anslutning till de ändrade kompetensreglerna har kommittén vidare för­

ordat en vidsträcktare användning av förenklade protokoll och förenklade

domar. Sålunda borde det enklare förfarandet kunna användas, om den till­

talade erkänt gärningen och målet vore av beskaffenhet att vid huvudför­

handling häradsrätt vore domför med tre i nämnden och rådhusrätt med en

lagfaren domare; i detta avseende måste dock ytterligare fordras att målet

rörde allenast ansvar och sålunda ej skadestånd. Men tabelldom skulle få

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ningen och straffmätningen. Ett vart av dessa moment kunde konstituera

ett svårt mål, men erfarenheten gåve vid handen att svårigheterna oftast

gällde bevisprövningen. Eu i rättegångsbalken iakttagen princip vore också

att ej överlämna mera krävande bevisprövning åt ensamdomare; i regel

hade lagen vid dylik prövning ställt antingen ytterligare två jurister eller

en nämnd vid domarens sida. Föreningen har vidare påpekat, att den grupp

brottmål, som enligt kommitténs förslag överflyttades från tredomar- till en-

domarkompetens, innefattade den allra största delen av de nuvarande tre-

domarbrottmålen, sannolikt vida över 90 procent. Bl. a. inginge däri prak­

tiskt taget alla mål om vårdslöshet i trafik, där straffet ofta stannade vid

femton å tjugu dagsböter. Just dessa senare mål innefattade ofta svåra av­

göranden, vid vilka det vore synnerligen värdefullt med tre domare. Ett

måls svårighetsgrad vore över huvud mycket litet beroende av storleken av

det bötesstraff, som kunde komma i fråga. Beträffande bilmålen skulle det

t. o. m. med fog kunna påstås, att det ofta vore lättare att avgöra ett mål

om en grav ovarsamhet i trafiken än ett kollisionsmål, där man tvekade

huruvida det som lades förarna till last innefattade ovarsamhet eller icke.

Det syntes sålunda som om kommittén vore inne på fel spår, när den sökte

skilja ut de lättare målen efter dagsböternas antal. Till försvar för en gräns­

dragning efter böternas storlek kunde visserligen åberopas att förslaget blott

innebure att ifrågavarande grupp av mål finge avgöras av ensamdomare.

Intet hindrade att, om så befunnes lämpligt, målet avgjordes av tre do­

mare, även om böterna ej uppginge till den angivna gränsen. Kommittén

frainhölle även detta, men gjorde det icke med tillräcklig skärpa. Risk syn­

tes föreligga att, om kommitténs förslag med bibehållen motivering god-

toges, det komme att anses, att mål, vari ådömdes mindre än sextio dags­

böter eller lägre penningböter än 1 500 kronor, i regel skulle avgöras av

ensamdomare. Vidare har föreningen gjort gällande, att kommitténs förslag

beträffande ensamdomares rätt att avgöra enskilt anspråk innefattade en

konstlad gränsdragning, som ledde till orimliga konsekvenser. I tvistemål

kunde ensamdomaren avgöra yrkanden på obegränsade belopp. Begräns­

ningen till högst 500 kronor kunde därför kringgås på det enkla sättet att

det enskilda anspråket frånskildes för handläggning i tvistemålsordning,

varefter brottmålet och tvistemålet avgjordes var för sig av ensamdomare,

kanske t. o. m. av samme domare och på samma dag. Vidare kunde påpekas

det orimliga i att ett enskilt anspråk på mera än 500 kronor även om det

vore medgivet icke skulle kunna prövas av ensamdomare. Den allvarligaste

invändningen mot kommitténs förslag vore emellertid att storleken av det

fordrade beloppet icke på något sätt vore avgörande för svårigheten att

pröva anspråket. Ej heller vore det yrkade beloppets storlek avgörande för

det fattade beslutets verkliga betydelse. Särskilt i bilmål framställdes ofta

anspråk på ett till beloppet ostridigt bagatellbelopp för att få jämknings-

frågan prövad. På grundval av denna prövning reglerades sedan skade­

ståndskrav, som kanske uppginge till flera tusental kronor.

Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter har upptagit till bedömande

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 200

av behörighetsregler kräva, att de medförde en klar och enkel gränsdrag­

ning, som ej i större omfattning kunde medföra olika meningar beträffande

målens uppdelning. Förslaget uppfyllde ej ur denna synpunkt rimliga ford­

ringar. Ett ställningstagande på förhand från domarens sida till straffmät­

ningen läte sig ej väl förena med den ställning i processen rättegångsbalken

tilldelat domaren. Domaren borde gå utan förutfattad mening till förhand­

lingen. Förundersökningsprotokollet komme, om förhandsprövning från

domarens sida genomfördes, att få ökad betydelse, vilket ej heller överens­

stämde med rättegångsbalkens principer. För övrigt vore det ej alltid lätt

att på förhand se vilka mål, som bleve så svårbedömbara att de borde över­

lämnas till tremansrätt. Kommittén hade pekat på möjligheten att kom­

plettera rätten med två ledamöter, om det sedan förhandling påbörjats i

ensamrätt skulle visa sig påkallat att handlägga ett mål i tremansrätt. Kom­

mittén syntes emellertid, åtminstone så vitt anginge de större rådhusrätter­

na, alltför optimistiskt ha bedömt möjligheterna för dylik komplettering.

Det vore ej givet, att de ledamöter på vederbörande avdelning, som skulle

deltaga i målets handläggning, inom rimlig tid på dagen kunde avbryta

förekommande göromål, exempelvis pågående session i enmansrätt. Risk

förelåge därför för att förhandlingen måste inställas och parterna hänvisas

att återkomma en senare dag.

En eller flera av de senast återgivna synpunkterna eller liknande meningar

har åberopats också av Göta hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och för­

eningen Sveriges stadsdomare.

Enligt vad Göta hovrätt anfört kunde det väntas, att även vid en långtgå­

ende utvidgning av ensamdomarkompetensen besparingen av lagfaren perso­

nal i många fall bleve obetydlig, då behov av lagfaren protokollförare kom­

me att föreligga i huvudparten av de mål, som enligt kommittéförslaget

skulle överföras till handläggning av ensamdomare. Likqande mening om

effekten av förslaget har Stockholms rådhusrätts flesta ledamöter framfört.

Dessa har bl. a. anfört, att arbetsuppgifterna nu vore fördelade mellan de tre

ledamöterna på ett sätt, som avsåge att underlätta en snabb handläggning

och motverka onödigt dubbelarbete. Varje treinansavdelning kunde därför

ha tre heldagssessioner i veckan. Skulle ifrågavarande arbetsuppgifter nu

övertagas av en domare kunde man icke räkna med att denne skulle med­

hinna att handlägga tre sessioner i veckan eller att han vid varje session

skulle avgöra lika stort antal mål som tremansavdelningen. Den besparing

som kunde göras på lönerna till domarpersonalen torde därför bli ganska

blygsam. Det kunde ej tänkas att ensamdomaren skulle kunna tjänstgöra

utan sekreterare, om rättegången skulle fortlöpa på det sätt, som avsetts i

rättegångsbalken. Enär vid sessionerna i enmansrätt ej komme att medhin­

nas lika stort antal mål som för närvarande i tremansrätt, komme detta att

medföra en merutgift för åklagarväsendet. Och föreningen Sveriges härads­

hövdingar har uttalat, att en så vidsträckt utsträckning av tremansnämnds-

målen, som skulle kunna föranleda en väsentlig minskning av antalet all­

männa ting, icke torde kunna ske.

44

hang återgivits, framhållit, att föreningen icke varit främmande för tan­

ken att — i överensstämmelse med bestämmelsen för tvistemål i 42 kap.

20 § andra stycket rättegångsbalken — låta målsägandens och den tilltala­

des medgivande utgöra förutsättning för ensamdomarens kompetens. Det

borde emellertid beaktas, att parterna alltid hade möjlighet att begära det

enskilda anspråkets hänskjutande till handläggning i tvistemålsordning,

en begäran, som i allmänhet torde bifallas, därest den icke förefölle direkt

obetogad. Med hänsyn härtill hade föreningen icke velat framlägga något

förslag i nu antydd riktning.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har förklarat sig ense med kom­

mittén att tabelldom borde kunna begagnas i betydligt större utsträck­

ning än som nu vore fallet. Då möjligheten till sådan dom icke borde an­

knytas till domförhetsreglerna, torde utredning böra verkställas om förut­

sättningarna för användande av tabelldom. Även Stockholms rådhusrätt

har förklarat, att reglerna i dessa hänseenden icke borde anknytas till de

föreslagna behörighetsreglerna. I övrigt har förslagen beträffande tabell­

dom och protokollets ersättande med anteckningar ej föranlett erinringar.

Departementschefen.

Såsom jag i inledningen framhållit har vid vissa domstolar uppkommit en

avsevärd arbetsbalans, som haft till följd att en betydande försening upp­

stått i fråga om målens handläggning och avgörande. Främst gäller detta

vissa av de större rådhusrätterna. För att avhjälpa detta mycket olyckliga

förhållande är olika utvägar tänkbara. En möjlighet är att vidtaga sådana

anordningar, att domstolarna med oförändrad personalorganisation kan av­

göra ett större antal mål än för närvarande. Kommitténs förslag om vidgad

behörighet för ensamdomare i rådhusrätt vid handläggning av brottmål inne­

bär ett förslag till lösning i denna riktning.

Enligt gällande rätt är rådhusrätt domför med olika sammansättning allt

efter målets art. Huvudregeln är att i rätten skall sitta tre lagfarna do­

mare. Vid behandling av mål om grövre brott skall dock rätten bestå av en

lagfaren domare och nämnd. I de lindrigaste brottmålen åter, då endast bö­

tesstraff kan ifragakomma, är rådhusrätt domför med en lagfaren domare.

Gränsdragningen mellan behörigheten för dessa olika fall är i första hand

knuten till den straffskala som gäller för den åtalade gärningen. Straffska­

lorna är i många fall vida och detta leder till att rätten ofta nog måste ha

den sammansättning, som är avsedd för de svåra eller medelsvåra brottmå­

len, ehuru gärningen i det särskilda fallet är relativt bagatellartad. Allmän

enighet råder i ärendet om att bland de mål, som vid rådhusrätterna nu

handlägges av tre lagfarna ledamöter, finns ett betydande antal, som utan

olägenhet skulle kunna avgöras av ensamdoinare.

En väg att nå en önskvärd utvidgning av ensamdomarens behörighet är att

jämka vissa straffbestämmelser på sådant sätt att de brott, som endast skall

medföra böter, i flera fall än för närvarande särskiljes från brott, som bör

kunna medföra strängare straff. Möjligheterna att åstadkomma sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

45

jämkningar torde dock vara begränsade. För utformningen av straffbestäm­

melserna måste nämligen även andra synpunkter än de processrättsliga

vara vägledande. En genomgång av straffbestämmelser ur nu angivna syn­

punkt skulle kräva ett mycket vidlyftigt arbete. Härtill kommer, att det

torde vara olämpligt att på strafflagens område vidtaga sådana jämkningar

i nuvarande läge, då förslag till brottsbalk är under arbete och kan väntas

inom en nära framtid bli framlagt för riksdagen. Å andra sidan vill jag

understryka angelägenheten av att vid utformningen av straffbestämmelser

även de processrättsliga konsekvenserna uppmärksammas och vinna be­

aktande i den mån så kan ske utan att olägenheter ur annan synpunkt upp­

kommer.

Utvidgningen av ensamdomares behörighet torde därför, såsom också

kommitténs förslag innebär, böra ske på det sättet att nya kategorier av

brottmål inbegripes däri. Då behörighetsområdet nu omfattar samtliga brott,

som kan förskylla endast böter, måste utvidgningen innebära att inom en­

samdomarens behörighetsområde kommer att falla även brott, för vilka kan

ådömas svårare straff än böter. I likhet med kommittén anser jag emeller­

tid att ensamdomarens behörighet i varje fall ej bör omfatta ådömande av

frihetsstraff. Med hänsyn härtill kan ensamdomaren ej givas behörighet

i alla mål rörande brott, på vilka utom böter även svårare straff kan följa.

Ett särskiljande måste ske och att finna en lämplig form härför erbjuder

vissa svårigheter.

I anslutning härtill vill jag framhålla, att invändningar ej kan resas mot

att domstol, i vilken utom den lagfarne domaren deltager lekmän, har be­

hörighet att ådöma frihetsstraff. En möjlighet att undgå de med särskiljan­

det förenade svårigheterna vore därför att låta lekmän medverka även i de

mindre brottmålen. Denna fråga synes mig dock ej lämpligen kunna upp­

tagas i detta sammanhang. En utvidgning av behörigheten för den nuva­

rande sjumannanämnden till de mål varom nu är fråga kan knappast vara

ägnad att befordra den ökning av domstolens kapacitet, som är grunden

till den nu ifrågasatta reformen. Och tillskapandet av en mindre nämnd

aktualiserar hela frågan om rådhusrätternas organisation, en fråga som

lämpligen bör upptagas i ett större sammanhang och närmast i anslutning

till en utredning om rådhusrätternas förstatligande.

Kommittén har löst spörsmålet om särskiljandet på det sättet att det skall

ankomma på domaren att före huvudförhandlingen verkställa en förhands-

prövning av målet. Häremot har i flertalet av yttrandena från dem som

företräder partssynpunkterna framförts bestämda erinringar. Dessa re­

missinstanser har i stället förordat att det skulle ankomma på åklagaren

att pröva, huruvida med hänsyn till brottets svårhetsgrad målet skulle hand­

läggas av ensamdomare eller av fullsutten rätt.

För egen del anser jag att betänkligheter kan anföras mot att domaren

skall göra en förhandsprövning som tager sikte på utgången i målet. Här­

vid är visserligen att märka att förhandsprövningen ej skall avse frågorna,

huruvida den tilltalade begått den gärning åklagaren lägger honom till last

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

eller om åklagarens beskrivning av händelseförloppet överensstämmer med

vad som verkligen skett. Vid förhandsprövningen har domaren att utan vida­

re utgå från att vad åklagaren anför om gärningen och dess rättsliga be­

dömning är riktigt. Förhandsprövningen har allenast att taga sikte på det

straff den tilltalade med utgångspunkt från vad åklagaren anfört kan väntas

bli ådömd. Men även om förhandsprövningen har denna begränsade om­

fattning, kan man enligt min mening ej bortse från risken att domaren vid

prövningen kan komma att binda sig för viss utgång. Och detta sker på ett

material, som ej skall ligga till grund för domen. Man kan ej heller bortse

från att den av kommittén föreslagna ordningen kan leda till att förunder­

sökningsprotokollet kommer att erhålla ökad betydelse. En förhandspröv-

ning av domaren av den art som kommittén tänkt sig bör därför såvitt möj­

ligt undvikas.

Som nyss nämnts har från vissa håll framförts det uppslaget att för­

handsprövningen skulle ankomma på åklagaren och detta torde böra något

närmare beröras. En lösning i enlighet med denna tanke skulle lämpligen

kunna ske i den formen att åklagaren i stämningsansökningen anger, att en­

ligt hans mening den åtalade gärningen förskyller straff som ligger under

den för ensamdomarens behörighet gällande övre gränsen. Denna åklaga­

rens förklaring skulle så bli bestämmande för huruvida ensamdomare är

behörig. Till förmån för en sådan ordning talar självfallet, att därigenom

undvikes de olägenheter som är förbundna med att domaren verkställer

förhandsprövningen. Å andra sidan är att beakta, att frågan om straffmät­

ningen enligt svensk rätt uteslutande ankommer på domstolen. Åklagarens

förklaring om straffet i stämningen binder sålunda ej domstolen, då den

efter huvudförhandlingen går att bestämma straffet. Intet hindrar, att den

därvid finner strängare straff böra ådömas än åklagaren angivit och att detta

straff ligger över vad som faller inom ensamdomarens behörighet. Låter man

åklagarens i stämningsansökningen uttalade uppfattning bli bestämmande för

behörigheten, leder detta till att ensamdomaren i själva verket blir behörig

att ådöma strängare straff än man avsett med behörighetsregeln. Vill man

å andra sidan icke taga denna konsekvens, måste behörighetsregeln tillika

innehålla en föreskrift av innebörd att ensamdomaren ej får ådöma straff,

som är strängare än det i lagen angivna. Men vid en sådan lösning ligger

förhandsprövningen ej längre enbart hos åklagaren; även domaren måste

verkställa en sådan. I anslutning härtill må ock framhållas, att vid huvud­

förhandlingen kan ha framkommit sådana omständigheter att åklagaren fin­

ner sig böra frångå sin i stämningsansökningen uttalade uppfattning i straff-

mätningsfrågan. Spörsmålet uppkommer då om vilken av åklagarens upp­

fattningar som man skall låta bli bestämmande i behörighetsfrågan.

Vidare bör vid bedömande av detta uppslag beaktas den ställning måls-

ägänden intager i processen. I de fall, då denne ensam för ansvarstalan —

målet gäller enskilt åtal eller målsäganden har övertagit av åklagare väckt

men nedlagt allmänt åtal — synes konsekvensen närmast fordra att måls-

ägandens uttalande i straffmätningsfrågan tillerkännes samma verkan be­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

För att den här avsedda reformen skall få önskvärd effekt torde vara er­

forderligt att ensamdomare tillägges behörighet att pröva jämväl förd talan

om enskilt anspråk i anledning av brottet. Mot den av kommittén föreslagna

begränsningen av behörigheten — till anspråk vars belopp ej överstiger 500

kronor — har under remissbehandlingen framförts så vägande erinringar

att jag ej kan ansluta mig till den. Jag förordar i stället att behörigheten

skall gälla enskilt anspråk utan begränsning. Från huvudregeln, att rådhus­

rätt är domför med tre lagfarna domare eller, såvitt avser grova brottmål,

med en lagfaren domare och nämnd, får jag under hänvisning till vad förut

anförts alltså förorda en undantagsregel av det innehållet, att om brottmål

rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare straff än böter,

eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brot­

tet, rådhusrätt skall vara domför med en lagfaren domare samt att vad nu

sagts skall gälla även för det fall att i straffsatsen tillika ingår svårare

straff än böter men med hänsyn till åtalet sådant straff ej ifrågakommer

för gärningen.

En motsvarande reform för häradsrätternas del får antagas vara av vida

mindre praktisk betydelse. Dock synes övervägande skäl tala för att genom­

föra en liknande ordning även vid dem, därvid dock ensamdomare bör mot­

svaras av rätt bestående av en lagfaren domare och tre nämndemän. Det

torde nämligen vara önskvärt att på ett område som det förevarande en ge­

mensam gränsdragning gäller för de båda typerna allmänna underdom­

stolar. Och utan praktisk betydelse blir reformen ej. Bl. a. vinnes, att på de

s. k. tremanstingen kan upptagas ett betydligt större antal mål än för när­

varande och vidare torde genom reformen öppnas en möjlighet att i större

omfattning än för närvarande använda sammanträden med endast tre nämn­

demän.

I anslutning till de nu förordade reformerna vill jag understryka att,

såsom flera remissinstanser framhållit, frågan om ett mål lämpligen bör

handläggas av ett större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det

straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning

är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer

omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedöm­

bar. Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas

av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde

knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av

mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för dom­

stolen att ha den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet

bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För

iakttagandet av detta erfordras viss förhandsprövning av rätten. Denna lig­

ger emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning, som be­

handlats i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara

fullsutten, trots att rätten enligt lagen är behörig med en domare, torde

nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen va­

rit mycket omfattande, att vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning påkal­

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

av motparten. Om den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller

dömts till böter eller fällts till vite och om anledning ej förekommer till

ådömande av svårare straff eller annan påföljd än nu sagts, må målet avgö­

ras utan huvudförhandling, dock att om talan föres även om annat än ansvar

den ytterligare förutsättningen tillkommer, att denna talan enligt 50 kap.

21 § må prövas utan huvudförhandling.

För såväl tvistemål som brottmål gäller enligt 50 kap. 22 § respektive

51 kap. 22 §, att då hovrätten beslutat, att mål skall avgöras utan huvud­

förhandling, parterna skall, om det erfordras, erhålla tillfälle att skriftligen

utveckla sin talan. Utan hinder av tidigare beslut äger hovrätten förordna,

att huvudförhandling skall äga rum.

Reglerna om måls avgörande utan huvudförhandling modifieras väsent­

ligt av förbudet i vissa fall enligt de s. k. tilltrosparagraferna, 50 kap. 23 §

och 51 kap. 23 §, att ändra underrätts dom utan att vittnen in. fl. höres på

nytt.

Kommittén.

I betänkandet har lämnats vissa uppgifter om i vad mån rikets hovrätter

under budgetåren 1949/50—1951/52 avgjort tviste- och brottmål med res­

pektive utan huvudförhandling. Av uppgifterna framgår att i stort sett en

tredjedel av såväl tvistemålen som brottmålen avgjorts utan huvudförhand­

ling.

Vidare har kommittén gjort en undersökning om tvisteföremålets värde

i de av Göta hovrätt och hovrätten för Övre Norrland under år 1952 av­

gjorda tvistemålen, uppgående tillhopa till 291. Värdet var i 32 mål under

500 kronor, i 13 mål mellan 500 och 1 000 kronor, i 14 mål mellan 1 000

och 1 500 kronor samt i återstående 232 mål minst 1 500 kronor eller ock

av ej ekonomisk natur. Liknande undersökning har gjorts vid samma hov­

rätter beträffande skadeståndets värde i brottmål som gällt bötesstraff. Vär­

det har i 20 av de 79 fall, som omfattas av undersökningen, understigit 500

kronor samt i 12 fall utgjort mellan 500 och 1 000 kronor och i 10 fall

mellan 1 000 och 1 500 kronor. I återstående 37 fall bär värdet utgjort 1 500

kronor eller mera eller också varit av icke ekonomisk natur.

Kommittén har understrukit, att vår nya processordning utginge från att

till hovrätt fullföljda mål som regel borde avgöras icke på grundval av

skriftligt material, som föredroges inför hovrätten, utan efter en muntlig

förhandling inför hovrätten, grundad på samma principer som huvudför­

handling inför underrätt. Vid sådant muntligt förfarande bleve parternas

kostnader väsentligt större än vid skriftligt. I den mån detta ledde till att

medborgarna måste avstå från att söka sin rätt, förelåge uppenbarligen ett

allvarligt missförhållande. Frågan om ett skriftligt förfarande vore möjligt

att begagna i ökad utsträckning krävde därför stor uppmärksamhet.

Det måste emellertid beaktas, att — om det icke vore fråga om mål vari

huvudförhandling på grund av målens beskaffenhet eller särskilda omstän­

digheter vore onödig — det skriftliga förfarandet i hovrätt i allmänhet inne-

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

ledning därav ej komme till stånd, få vidare utveckla sin talan. Kommittén

har även berört frågan om det föreslagna stadgandets förhållande till den

s. k. tilltrosparagrafen. Det saknades enligt kommitténs mening anledning

antaga, att icke därmed sammanhängande frågor skulle kunna lösas utan

större svårigheter än dem, som hittills framträtt i tvistemål under värde­

gränsen 500 kronor, i vilka parterna förutsatte att målet skulle kunna av­

göras på handlingarna och vari problemställningen i förevarande avseende

bleve i stort sett densamma som då parterna i den nya gruppen av mål an-

hölle om avgörande på handlingarna. Tilltrosparagrafen iunebure — och

borde innebära — en betydelsefull begränsning av den nya regelns tillämp­

ning. I praktiken funnes en mängd mål, vari tilltrosparagrafen icke i och

för sig utgjorde något hinder för avgörande på handlingarna. Kommittén

ansåge, att det föreslagna stadgandet trots alla begränsningar skulle få ej

ringa praktisk betydelse. Man syntes kunna antaga att därigenom på ett

naturligt sätt skulle kunna utskiljas åtminstone de mest utpräglade av de

fall, där huvudförhandling skulle innebära en onödigt kostsam och för par­

terna tyngande procedur, samt att behovet av andra stadganden i detta syfte

ej bleve så stort.

Den föreslagna höjningen av värdegränsen från 500 kronor till 1 500 kro­

nor har väsentligen motiverats med den penningvärdeförsämring som inträf­

fat sedan den nuvarande gränsen föreslogs i processlagberedningens betän­

kande år 1938 och bestämdes genom rättegångsbalkens antagande år 1942.

Beträffande brottmålen har kommittén icke föreslagit någon jämkning

i nu gällande ordning. I betänkandet har emellertid diskuterats vissa för­

slag, bl. a. frågan om införande av möjlighet att avgöra brottmål utan hu­

vudförhandling, om hovrätten finner uppenbart att vadetalan är ogrundad.

1 en preliminär promemoria, över vilken yttranden sedan avgivits till kom­

mittén, ställde sig kommittén positiv till tanken under hänvisning särskilt

till att det enligt erfarenheten vore vanligt att i brottmål, vari ett ovillkor­

ligt frihetsstraff ådömts, överklagande skedde i avsikt att fördröja domens

verkställande. I de till kommittén avgivna yttrandena har man merendels

ställt sig betänksam mot vad kommittén i denna del ifrågasatt. Så har advo­

katsamfundets styrelse framhållit, att det ur rättsvårdens synpunkt vore

en väsentligt mindre olägenhet att en eller annan person i onödan besvärade

det allmänna med en huvudförhandling än att det över huvud taget skulle

kunna tänkas förekomma fall, där en person som ansåge sig med orätt

dömd till frihetsstraff skulle förvägras att muntligen framlägga sin sak i

hovrätten, därför att en hovrättsavdelning av handlingarna utläste att hans

vadetalan vore uppenbart ogrundad. Vid förnyat övervägande av denna

fråga har kommittén ansett sig icke böra föreslå någon ändring i föreva­

rande avseende.

Däremot har kommittén på en annan punkt förordat viss jämkning, näm­

ligen i reglerna om parternas rätt att utveckla sin talan i handlingsmål. I

detta hänseende har kommittén — under hänvisning till vad tidigare åter-

givits — förklarat den riktigaste ordningen vara att parterna i de fall, då

54

Kungl. Mcij:ts proposition nr 200.

lertid av flertalet ledamöter i hovrätten för Västra Sverige (9 av 16), mi­

noriteten av ledamöterna i hovrätten för Nedre Norrland (4 av 9), förening­

en Sveriges stadsfiskaler och Sveriges advokatsamfund.

Flera av de tillstyrkande remissinstanserna har understrukit, att skäl

funnes att iakttaga stor varsamhet vid en reform i den av kommittén före­

slagna riktningen och att även vid tillämpningen av en regel i enlighet med

kommitténs förslag försiktighet borde iakttagas.

Sålunda har hovrätten för Övre Norrland framhållit, att tillämpningen

av nu gällande bestämmelser medfört, att huvudförhandling i hovrätt måst

hållas även i fall där sådan varit alldeles onödig. Hovrätten ville emeller­

tid understryka, att det även förekommit att en huvudförhandling, som på

förhand bedömts som helt meningslös, tillfört målet betydelsefull utred­

ning. Stora svårigheter måste därför uppkomma vid avgörandet av frågan

huruvida det vore uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades. Med

hänsyn härtill borde, för att skapa garantier mot en icke önskvärd utveck­

ling, genom uttalande i motiven eller på annat sätt klargöras, att det icke

kunde anses uppenbart att huvudförhandling ej erfordrades annat än i

rena undantagsfall, då huvudförhandlingen skulle te sig helt meningslös.

Det kunde ur denna synpunkt starkt sättas i fråga, om i fall där part själv

förde sin talan det över huvud kunde anses uppenbart att huvudförhand­

ling ej erfordrades. Vidare måste det, med hänsyn till betydelsen av parts

personliga inställelse, stå utom allt tvivel att hans närvaro vore menings­

lös.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har understrukit, att den föreslagna

regeln uppställde två garantier mot missbruk av densamma: parterna och

domstolen. Enligt hovrättens förmenande utgjorde parterna den svagare

garantien mot missbruk. Tillförlitligare vore den garanti som låge i hov­

rättens egen prövning. Av hovrätterna syntes man ej ha anledning vänta

annat än att de skulle söka den form för förfarandet som gåve dem de

bästa förutsättningarna för att nå ett materiellt riktigt avgörande. Att tala

om att hovrätterna av bekvämlighetsskäl skulle välja en skriftlig procedur

synes hovrätten bottna i en alltför långt driven misstro mot domstolarna.

Den fara för ett oriktigt tillämpande av regeln som närmast vore tänkbar

från hovrätternas sida torde sammanhänga med dels att hovrätten ej alltid

hade lika goda möjligheter som parterna att se, huruvida ett muntligt

förfarande hade något att bjuda utöver vad handlingarna innehölle, och dels

att hovrätten i fall, då med ledning av handlingarna ändringssökandet be­

dömdes vara mer eller mindre utsiktslöst, hade lättare för att ge efter för

parternas begäran om skriftlig procedur, ehuru ett muntligt förfarande

skulle vara att föredraga med hänsyn till rättssäkerheten. I förstnämnda

hänseende kunde man måhända vinna någon bot genom att kräva att par­

terna alltid vid åberopande av denna regel motiverade varför de ansåge en

skriftlig procedur till fyllest. Hovrätten delade kommitténs uppfattning, att

regeln trots alla dess begränsningar skulle bli av praktisk betydelse. Om

risk kunde föreligga för oriktig tillämpning av regeln i ett eller annat

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

olägenhet skulle kunna underlåtas växlar. Därför torde det icke vara möj­

ligt att i en lagregel närmare angiva dessa fall. Skall man bereda möjlighet

att i nu åsyftade mål underlåta huvudförhandling, torde man vara nödsakad

att tillgripa en lagregel med det obestämda innehåll, som kommittén före­

slagit. Och vid en sådan lösning blir av stor betydelse huruvida garantierna

mot missbruk är betryggande.

De garantier i detta hänseende, som ligger i kommitténs förslag, hänför

sig dels till parterna och dels till hovrätten. På sätt åtskilliga remissinstan­

ser framhållit kan befaras, att parterna är benägna att önska målets avgö­

rande utan huvudförhandling i större utsträckning än som är sakligt befo­

gat. För vadesvaranden torde det som regel endast vara till fördel om må­

let avgöres på handlingarna. Och för vadekäranden lärer risken att få svara

för de med muntligheten förenade större kostnaderna stundom väga så tungt

att han utan tillräckliga skäl önskar få målet avgjort utan huvudförhand­

ling. Tyngdpunkten i garantierna mot missbruk får därför anses ligga

i den prövning hovrätten skulle göra. Med de erfarenheter om värdet av

muntligheten som numera föreligger och som också kommit till tydligt

uttryck i de från hovrätterna avgivna utlåtandena i ärendet, saknas enligt

min mening anledning förmoda att hovrätterna skulle i syfte att lätta

en tyngande arbetsbörda eller på andra liknande skäl medgiva ett måls av­

görande på handlingarna i fall, då sådant ej är sakligt motiverat. Allvar­

ligare är den invändningen att hovrätten icke har fullgod möjlighet att på

handlingarna bedöma huruvida huvudförhandlingen är behövlig eller onö­

dig. Såsom framgår av vissa yttranden torde full klarhet om behovet av

huvudförhandling föreligga först efter det att densamma ägt rum. Med hän­

syn härtill synes man ej böra bortse från risken att hovrätten, även med

full insikt om och förståelse för muntlighetens principiella företräde, kom­

mer att tillmötesgå parternas önskan om avgörande på handlingarna i fall,

då huvudförhandling i själva verket varit behövlig.

Såsom kommittén framhållit blir det föreslagna stadgandets tillämpnings­

område i hög grad inskränkt genom den s. k. tilltrosparagrafen. Denna inne­

bär i huvudsak, att om vid underrätten vittne eller sakkunnig eller part un­

der sanningsförsäkran hörts rörande viss omständighet och avgörandet även

i hovrätten beror av tilltron till den bevisningen, ändring i denna del ej må

ske, med mindre beviset upptagits ånyo vid huvudförhandling i hovrätten.

Där kan det emellertid vara fråga om förebringande av annan bevisning än

sådan som träffas av detta stadgande. Väl gäller som princip att skriftlig be­

rättelse, som avgivits utom rätta, ej må åberopas som bevis, men lagen ger

dock vissa möjligheter till avsteg från denna princip. Enligt min mening kan

det föreligga viss risk för att ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudför­

handling kan ha till följd att intyg i större omfattning än som är avsett kom­

mer att godtagas som bevis. Och detta skulle vara högst betänkligt.

Vid övervägande av vad sålunda anförts har jag kommit till att behovet

av ökad möjlighet att avgöra mål utan huvudförhandling icke kan anses

vara så stort, att det väger tyngre än de risker för en olämplig utveckling

60

uppehåller sig, behörig. Är då åtal väckes ovisst, var brottet förövades, må

enligt andra stycket åtal upptagas av rätten i någon av de orter, där det

kan antagas ha skett, eller i den ort, där den misstänkte gripits eller eljest

uppehåller sig. Slutligen stadgas i tredje stycket, att åtal för brott även må

upptagas av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i allmän­

het, om denna med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra om­

ständigheter finner det lämpligt.

Enligt 2 § skall åtal för brott, som förövats å ort utom riket eller å ut­

ländskt fartyg under resa inom eller utom riket, upptagas, om ej Konungen

för visst fall förordnar annat, av den rätt, där den misstänkte skall svara

i tvistemål i allmänhet, eller av rätten i den ort, där han gripits eller eljest

uppehåller sig.

Har allmänt åtal upptagits av viss domstol och är även annan domstol

behörig, äger enligt 7 § den förra domstolen, om synnerliga skäl är därtill,

på framställning av åklagaren förordna, att målet skall överflyttas till den

senare domstolen. Beslut eller annan åtgärd av den förra domstolen är

gällande, till dess den domstol, dit målet överflyttats, förordnar annat.

Enligt 12 § äger vad i kapitlet stadgas motsvarande tillämpning i fråga

om domstols befattning med förundersökning och användande av tvångs­

medel.

De allmänna fora i tvistemål behandlas i 10 kap. 1 och 2 §§ rätte­

gångsbalken. Enligt 1 § är laga domstol i tvistemål i allmänhet rätten i den

ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden mantalsskriven å ort inom

riket, anses den orten som hans hemvist. I vissa fall bestämmes det allmän­

na forum av svarandens uppehållsort eller av hans senaste hemvist eller

uppehållsort. Ett särskilt forum behandlas i 6 §. Däri stadgas, att om någon

ingått förbindelse eller eljest ådragit sig gäld å ort, där han mera varaktigt

uppehåller sig, må han, medan han befinner sig å orten, för sådan förbin­

delse eller gäld sökas där. Detsamma gäller i fråga om gäld, som någon vid

tillfällig vistelse å annan ort ådragit sig för kost, bostad eller dylikt. I

15 § stadgas, att om, sedan stämning delgivits svaranden, ändring inträtt i

förhållande, som betingat domstolens behörighet, den skall vara utan ver­

kan.

Beträffande militära brottmål finnes i 73 § militära rättegångs­

lagen den 30 juni 1948 en supplerande forumregel vid sidan av den all­

männa hänvisningen till förbandsforum. Enligt nämnda lagrum må så­

lunda åtal i dylika mål även upptagas av rätten i den ort där brottet för­

övades eller av den rätt, där den misstänkte skall svara i tvistemål i all­

mänhet, om rätten med hänsyn till utredningen samt kostnader och andra

omständigheter finner synnerliga skäl föranleda därtill.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att den avgörande synpunkten vid bestäm­

mande av forumregler i brottmål vore, att den domstol skulle anlitas, vid

vilken utredningen säkrast, snabbast och billigast kunde förebringas. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

61

hänsyn härtill vore huvudregeln att den domstol, inom vars domkrets brot­

tet förövats, i första hand borde vara behörig. Om emellertid utredning och

bevisning om den brottsliga verksamheten och andra faktiska omständig­

heter, som hänförde sig till brottet, icke erfordrades, kunde utredningen

vid den domstol, inom vars domkrets den misstänkte mera varaktigt uppe-

hölle sig, bli lika säker som om utredningen förebragts vid det allmänna

brottmålsforum. Med tanke på denna situation och i syfte att giva den miss­

tänkte lättnad i fråga om inställelseskyldigheten inför domstol, hade upp­

tagits regeln om behörighet också för den domstol, där den misstänkte

skulle svara i tvistemål i allmänhet. De gångna årens erfarenheter gåve

emellertid vid handen, att detta stadgande på grund av att det icke avsåge

den misstänktes uppehållsort utan mantalsskrivningsorten ej fått den be­

tydelse som varit avsedd. Kommittén ansåge därför starka skäl tala för

en sådan ändring av stadgandet i 19 kap. 1 § tredje stycket att den åtals-

berättigade — åklagaren eller målsäganden — gåves rätt att väcka åtal

vid domstolen i den ort, där den misstänkte uppehölle sig, även om han icke

vore mantalsskriven där. I kommitténs lagförslag har en regel av denna in­

nebörd trätt i stället för den nuvarande hänvisningen till forum i tvistemål

i allmänhet.

I fråga om de närmare förutsättningarna för regelns tillämplighet har

kommittén uttalat, att det borde krävas att uppehållet på orten vore av

mera varaktig karaktär. Liksom för närvarande gällde beträffande hem­

vistforum borde det vidare bero på en lämplighetsprövning av rätten, huru­

vida åtalet skulle få upptagas vid vistelseforum. Vid denna prövning hade

rätten att beakta, bland annat, följande omständigheter. Om den misstänkte

erkänt gärningen eller den eljest vore uppenbar eller om bevisningen lämp­

ligen kunde förebringas vid den rätt, där den misstänkte mera varaktigt

uppehölle sig, borde åtalet i allmänhet få upptagas vid denna rätt. Detta

forum borde däremot i regel icke få användas, om bevisningen lämpligast

förebringades å gärningsorten eller det eljest skulle medföra kostnader el­

ler olägenheter. Med hänsyn till att vid brottmålsforum kunde upptagas

jämväl talan om enskilt anspråk, som fördes i samband med ansvar stalan,

borde den föreslagna forumregeln ej utan särskilda skäl få komma till

användning, därest målsäganden avsåge att själv eller genom annan än

åklagaren föra talan i målet och inställelse vid denna domstol skulle för

målsäganden eller dennes ombud medföra olägenhet eller därest bevisning

i skadeståndsfrågan erfordrades och denna bäst förebringades vid domsto­

len i den ort där brottet begåtts.

I anslutning till detta förslag har kommittén framhållit, att stadgandet

i 73 § militära rättegångslagen att åtal i militärt brottmål under vissa där

angivna förutsättningar finge upptagas även av den rätt där den misstänk­

te skulle svara i tvistemål i allmänhet syntes böra undergå jämkning mot­

svarande den som förcsloges beträffande stadgandet i 19 kap. 1 § tredje

stycket rättegångsbalken.

Kommittén har även behandlat frågorna, när de förhållanden, som bo­

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

tinga rättens behörighet, skall föreligga och vilken inverkan en senare in­

träffad ändring i dessa förhållanden har på rättens behörighet. I motsats

till vad som gällde för tvistemålen vore, har kommittén anfört, för brott­

målens del principen, att de förhållanden, som betingade domstols behö­

righet, skulle föreligga vid varje tidpunkt under domstolens befattning med

målet samt att en senare inträffad ändring i dessa förhållanden medförde

att rätten förlorade sin behörighet. Denna princip bleve med nuvarande

bestämmelser mycket sällan aktualiserad. I det övervägande antalet fall

åtalades brott vid rätten i den ort, där brottet förövats. Och om såsom

grund för domstolens behörighet att upptaga åtalet åberopats den miss­

tänktes mantalsskrivningsort, syntes, om ändring inträffade häri, få anses

gälla, att hänvisningen i 19 kap. till »den rätt där den misstänkte skall

svara i tvistemål i allmänhet» innebure att även 10 kap. 15 § skulle äga

tillämpning; enligt detta stadgande vore förhållandena vid tidpunkten för

stämningens delgivning avgörande och ändring av mantalsskrivningsort

därefter inverkade således icke på domstolens behörighet. En helt annan

betydelse finge denna fråga, om den av kommittén föreslagna ändringen i

19 kap. 1 § tredje stycket genomfördes. Behörigheten komme då i ett stort

antal fall att grundas på att den misstänkte uppehölle sig å viss ort, och

det kunde icke bli tal om att 10 kap. 15 § skulle äga tillämpning. Om i

ett sådant fall en vid en domstol åtalads varaktiga uppehållsort ändrades

till en ort under annan domstols domvärjo, innan den förra domstolen skilt

sig från målet, skulle denna på grund av nämnda princip bli skyldig att

avvisa målet. Domstolen saknade nämligen möjlighet att enligt 19 kap. 7 §

överflytta målet till annan domstol; för sådan överflyttning förutsattes,

bland annat, att båda domstolarna vore behöriga.

Den nu angivna konsekvensen av den föreslagna lagändringen har kom­

mittén med hänsyn till vissa av den påtalade olägenheter funnit icke vara

tillfredsställande. Kommittén har därför ansett behov föreligga av ett stad­

gande, som gjorde den domstol, som först tagit befattning med målet, be­

hörig att fortsätta därmed, oaktat ändring inträtt i de förhållanden som

betingat domstolens behörighet, men samtidigt icke betoge domstolen möj­

lighet att överflytta målet till annan domstol. Tidpunkten för delgivningen

av stämningen med den misstänkte borde, i likhet med vad fallet vore be­

träffande tvistemål, vara bestämmande för domstolens behörighet. Kom­

mittén föresloge följaktligen ett stadgande av innehåll, att om, sedan stäm­

ning delgivits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat

domstolens behörighet, domstolen ändock skulle vara behörig. Stadgandet

innebure, att ändringen icke rubbade behörigheten för den domstol som

vid tiden för stämningens delgivning varit behörig, men upphävde själv­

fallet icke den behörighet, som genom ändringen uppkommit för annan

domstol. Genom stadgandet skapades således förutsättning för tillämp­

ning av 19 kap. 7 §.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

lande, att möjlighet bör öppnas att väcka åtal även vid rätten i den ort, där

den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

Kommitténs förslag innebär, att behörigheten för rätten i den ort, där den

misstänkte har sitt hemvist eller med andra ord är mantalsskriven, skall

utbytas mot behörighet för rätten i den misstänktes uppehållsort. Såsom

framgår av vad hovrätten för Västra Sverige uttalat torde emellertid skäl

finnas för att bibehålla möjligheten att väcka åtal även vid domstolen i

den misstänktes mantalsskrivningsort. Jag förordar därför att den nuva­

rande regeln om alternativt forum bibehålies och att ett tillägg göres av den

innebörden att talan kan väckas även vid domstolen i den ort, där den miss­

tänkte mera stadigvarande uppehåller sig. Förutsättningen härför bör vara

att rätten finner att detta lämpligen kan ske. De omständigheter, som skall

ligga till grund för denna bedömning, är desamma som gäller vid prövning

av frågan huruvida talan må väckas vid domstol i hemvistorten.

Även om den misstänkte, sedan åtal blivit väckt vid domstolen i uppe­

hållsorten och stämning delgivits honom, lämnar orten, torde nämnda dom­

stol böra vara behörig att fortsätta handläggningen av målet. Åtskilliga

skäl kan åberopas härför. Det är överhuvudtaget olämpligt, att målet icke

skulle kunna fortsätta vid den domstol som påbörjat dess behandling, och

dessutom kan den domstol, vid vilken åtalet väckts, vara särskilt lämpad

med hänsyn till i målet erforderlig utredning om den misstänktes personliga

förhållanden. Jag biträder alltså kommitténs förslag om införande i 19 kap.

rättegångsbalken av en regel av det innehållet, att om, sedan stämning del­

givits den misstänkte, ändring inträtt i förhållande, som betingat domsto­

lens behörighet, denna ändock skall vara behörig.

Såsom kommittén föreslagit torde en motsvarande jämkning som den i

det föregående förordade böra vidtagas även i fråga om forumreglerna i

militära rättegångslagen. Däremot är jag ej beredd att i detta samman­

hang biträda det av en remissinstans väckta förslaget om jämkning i förut

angiven riktning av forumbestämmelserna i skattestrafflagen. Dessa be­

stämmelser har nämligen en i viss mån annan karaktär än de, som jag förut

berört. Motsvarighet till den lämplighetsprövning som gäller vid dessa sak­

nas nämligen i fråga om skattestrafflagens forumregler.

Vad i förevarande avsnitt förordats föranleder ändringar i 19 kap. 1 och

7 §§ rättegångsbalken samt 73 § militära rättegångslagen.

VI. Tystnadsplikt för tandläkare.

Gällande rätt.

Omfattningen av den allmänna vittnesplikten är i vissa fall begränsad.

Bestämmelser härom är upptagna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. I detta

lagrums andra stycke stadgas bl. a., att läkare, barnmorska eller deras bi­

träden ej må höras angående något, som på grund av denna deras ställning

förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag

medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

männa medel. Detsamma gällde givetvis om en målsägande på eget initia­

tiv kommit till rätten såsom åhörare eller i ett helt annat ärende och rätten

tagit tillfället i akt och hört honom i ansvarsfrågan.

För genomförande av en regel av angiven innebörd har kommittén före­

slagit den ändringen i 20 kap. 15 §, att målsägande som hördes i anledning

av åklagarens talan skulle äga rätt till ersättning och förskott enligt vad om

vittne vore stadgat. Därest denna ändring vidtoges, borde ändring ske även

i 3 § lagen den 10 juli 1947 angående ersättning av allmänna medel till

vittnen in. fl.

Kommittén har framhållit, att de gjorda förslagen komme att medföra

vissa ökade kostnader för det allmänna. Kostnadsökningen kunde enligt de

av kommittén gjorda beräkningar knappast antagas överstiga 50 000 kronor

för år.

Yttrandena.

Samtliga remissinstanser har förordat ändring i den riktning kommittén

föreslagit. Dock har statskontoret framhållit, att kommitténs förslag på

denna punkt knappast stode i god överensstämmelse med de för kommittén

meddelade direktiven. Då emellertid onekligen vissa skäl för kommitténs

ståndpunkt anförts, ville ämbetsverket likväl ej motsätta sig ett genomföran­

de av förslaget. Statskontoret förutsatte härvid, att målsäganden ålades per­

sonlig inställelse endast då så befunnes oundgängligen erforderligt.

Mot kommitténs förslag till lösning har hovrätten för Övre Norrland an­

fört, att fall kunde tänkas ej sällan förekomma, där den talan som måls­

äganden förde jämte åklagaren föranledde att huvudförhandlingen förläng­

des i sådan grad, att det skulle te sig mindre tilltalande att tillerkänna måls­

äganden ersättning av allmänna medel för hela inställelsen. Kommittén hade

anfört, att det vore mindre lämpligt att överlämna åt rätten att med hänsyn

till samtliga omständigheter i målet avgöra huruvida ersättning av allmänna

medel skulle utgå till målsäganden, detta icke minst med hänsyn till att ett

dylikt stadgande kunde komma att tillämpas mycket olika av skilda dom­

stolar och att dessutom parterna i förväg borde veta, om ersättning av all­

männa medel komme att utgå eller ej. Hovrätten funne icke dessa skäl

övertygande utan förordade, att till 20 kap. 15 § rättegångsbalken i den

lydelse kommittén föreslagit skulle fogas ett tillägg av innehåll, att om måls­

ägande, som hördes i anledning av åklagarens talan, biträtt åtalet eller

eljest fört talan jämte åklagaren, rätten skulle med hänsyn till omständig­

heterna pröva, huruvida målsäganden skulle erhålla ersättning och förskott.

Vidare har Göta hovrätt anfört följande.

Såsom kommittén framhåller torde stadgandet i 20 kap. 15 § rättegångs­

balken till en början hava tolkats så, att målsägande ej erhöll ersättning

av allmänna medel, då han var part i målet. Gällande fullföljdsbestämmel-

ser gå väl ihop med denna tolkning. Förde då målsäganden talan i målet,

kunde således ej uppkomma fråga om ersättning av allmänna medel åt ho­

nom, och förde han ej talan, var han enligt uttalande i motiven till 49 kap,

5 § rättegångsbalken ej part och kunde därför föra särskild talan mot ett

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

om enskilt anspråk. Någon fast praxis finns ej och lärer ej heller kunna

åstadkommas i fråga om de förutsättningar under vilka åklagaren åtar sig

att föra målsägande^ talan. En följd härav är att målsägande^ rätt till

ersättning för inställelsen i betydande utsträckning beror av tillfälligheter.

Denna ordning måste anses otillfredsställande. Bortsett härifrån finns —

med hänsyn till att inställelsen, då målsäganden höres i anledning av åkla­

garens talan, innebär tillgodoseende av ett allmänt intresse — grund för att

i dylikt fall städse giva målsäganden rätt till ersättning. Förutsättningen

härför bör självfallet vara att, på sätt kommittén närmare utvecklat, måls-

ägandens personliga inställelse verkligen föranletts av att han skall höras i

anledning av åklagarens talan.

Såsom Göta hovrätt påpekat äger målsägande ej föra särskild talan mot

sådant ersättningsbeslut varom nu är fråga, då han är part. Emellertid bör,

såsom förut anförts, målsägandens rätt till ersättning för inställelsen gälla,

oavsett om han för talan i målet. Denna fråga bör därför ej heller inverka

på rätten att föra särskild talan. Erforderliga jämkningar bör alltså vid­

tagas i reglerna härom.

Vad nu förordats föranleder ändringar i 20 kap. 15 §, 30 kap. 12 § och

49 kap. 4 § rättegångsbalken samt 3 § lagen den 10 juli 1947 angående er­

sättning av allmänna medel till vittnen in. fl.

Viss kostnad kommer att genom reformen åsamkas statsverket. Denna,

som skall bestridas från det under andra huvudtiteln uppförda anslaget:

Ersättning åt domare, vittnen och parter, är ej av den storlek att den på­

verkar anslagets beräkning.

Till. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut.

Gällande rätt.

I gällande lagstiftning återfinnes vissa bestämmelser om underrättelse och

anslag om meddelande av dom eller beslut. Sålunda skall enligt 17 kap.

9 § fjärde stycket rättegångsbalken, om tvistemål icke avgöres efter huvud­

förhandling eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, underrättelse

om tiden för meddelande av dom senast dagen förut avsändas till parterna

och anslås å en för allmänheten tillgänglig plats i rättens kansli. Vad så­

lunda stadgats om dom skall enligt 12 § första stycket samma kapitel äga

motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Likaså skall enligt 30

kap. 7 § tredje stycket och 10 § första stycket, då brottmål avgöres utan

huvudförhandling, underrättelse om tiden för meddelande av dom eller

slutligt beslut avsändas och anslås på samma sätt.

I första instans i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande mot­

svaras rättegångsbalkens nu återgivna stadgande om anslag av bestämmel­

sen i 38 § lagsökningslagen om anteckning i särskild bok, som utan särskild

begäran skall vara tillgänglig för allmänheten. Anteckning i boken skall ske

dels enligt 9 § om vissa förelägganden, som rätten meddelar part medan

målet är under behandling vid rätten, och dels enligt 34 § sista stycket om

74

för domen. Något tveksam kan man däremot vara om icke underrättelser

skulle kunna underlåtas i mål, vari något motsatsförhållande ej råder och

där framställt yrkande bifallits. Sådant läge föreligger främst i målen om

hemskillnad och äktenskapsskillnad efter gemensam ansökan. Med hänsyn

till den vikt avgörandet i dessa mål har för parterna synes de dock böra

få underrättelse om att dom meddelats. Jag har därför stannat för att även

för dessa fall förorda att underrättelseskyldigheten bibehålies.

Vad i detta avsnitt förordats föranleder ändringar i 17 kap. 9 § och 30

kap. 7 § rättegångsbalken samt i lagsökningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

IX. Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden.

Gällande rätt.

I lagen den 20 december 1946 om handläggning av domstolsärenden med­

delas bestämmelser i 1 § om vilka frågor som är att hänföra till ärenden.

Regler om rättens domförhet vid handläggning av ärenden återfinns i 6

och 7 §§.

Dessa regler innebär, att underrätt vid handläggning av ärende i regel

är domför, häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Flera undantag från denna huvudregel finns emellertid. Undantagen gäller

icke handläggning, som är av formell eller förberedande natur; i dylika

tall är rätten alltid domför med en domare. Vid den sakliga prövningen

däremot av vissa i 6 § andra stycket uppräknade ärenden kräves för dom­

förhet i häradsrätt nämnd och i rådhusrätt tre ledamöter. Till dessa ären­

den hör bl. a. de som angår adoption, vårdnaden om barn, förordnande eller

entledigande av förmyndare och god man enligt föräldrabalken med vissa

undantag, förvaltning enligt boutredningslagen, förordnande eller entledigan­

de av god man eller annan för fullgörandet av särskilt uppdrag i andra

fall än förut i paragrafen sagts samt dödande av förkommen handling.

Härutöver må nämnas, att enligt 7 § vissa ärenden — bl. a. de angående

bouppteckning — skall handläggas av den som har att upptaga inskriv^

ningsärenden.

Kommittén.

Kommittén har framhållit, att vissa av de i 6 § andra stycket angivna

grupperna av ärenden i allmänhet vore av mycket enkel beskaffenhet. Detta

gällde främst ärendena angående förordnande eller entledigande av förmyn­

dare eller god man enligt föräldrabalken samt ärenden som inginge under

det i paragrafen upptagna uttrycket »ärenden angående förordnande eller

entledigande av god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i

andra fall än ovan sagts». Gällande domförhetsregler medförde i fråga om

vissa ärenden angående förmynderskap och godmanskap olägenheter. En­

samdomare kunde handlägga ärende om inregistrering av bouppteckning

men icke meddela sådant godmansförordnande som erfordrades i samband

därmed. I mål om omyndighetsförklaring, som handlades enligt 20 kap.

75

17 § första stycket föräldrabalken, ägde rätten utan huvudförhandling ome­

delbart företaga målet till avgörande, d. v. s. rätten vore domför med en

lagfaren domare, men denne domare ägde icke ensam förordna förmyndare.

Kommittén föresloge därför, att häradsrätt utan nämnd och rådhusrätt med

en lagfaren domare i regel skulle vara behörig att handlägga ärenden angå­

ende förordnande eller entledigande av förmyndare och god man enligt

föräldrabalken samt »ärenden angående förordnande eller entledigande av

god man eller annan för fullgörande av särskilt uppdrag i andra fall än

ovan sagts». Om ärendet i fråga vore tvistigt, borde dock vid ärendets hand­

läggning nämnd deltaga i häradsrätt och rådhusrätt äga den sammansätt­

ning som i rättegångsbalken vore i allmänhet föreskriven för domförhet vid

huvudförhandling i tvistemål. Vad nu sagts borde även gälla, om det eljest

funnes lämpligt, att rätten vid avgörandet hade sistnämnda sammansätt­

ning, t. ex. då kvalifikationerna hos den till ett uppdrag föreslagne kunde

ifrågasättas.

Kommittén har vidare framhållit, att vid underrätterna i allt större ut­

sträckning förekomme ärenden om avträdande av egendom till förvaltning av

boutredningsman och förordnande av boutredningsman. Dessa ärenden vore

mycket ofta icke tvistiga och borde i regel få handläggas av en lagfaren

domare ensam. Kommittén föresloge därför för dessa ärenden en dom-

förhetsregel av samma innebörd som den för de förut omnämnda ärendena

angående förmynderskap och godmanskap förordade.

Övriga i 6 § andra stycket upptagna ärenden förekomme icke i så stor

utsträckning, att en ändring skulle få någon nämnvärd praktisk betydelse.

Dessutom vore de ofta av den beskaffenhet, att de lämpligen ej borde hand­

läggas av en lagfaren domare ensam. Kommittén ansåge sig därför ej böra

föreslå någon ändring i domförhetsreglerna beträffande dessa ärenden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Yttrandena.

Kommitténs förslag i denna del har genomgående tillstyrkts.

Dock har hovrätten för Västra Sverige framhållit, att enligt stadganden i

6 kap. föräldrabalken rätten i vissa fall kunde bestämma att vårdnaden om

barn skulle anförtros särskilt förordnad förmyndare. Rättens beslut att

på detta sätt frånkänna föräldrarna vårdnaden om barnet, träffades i ett

mål eller ärende, för vilket beträffande rättens domförhet i princip gällde

detsamma som för tvistemål i allmänhet. Utseendet av förmyndaren i dylika

fall torde däremot rent formellt sett vara att anse som ett förmynderskaps-

ärende av slag som avsåges i 6 § andra stycket 2 ärendelagen. Domstols-

praxis vore dock härvidlag vacklande. I vart fall torde ett entledigande av

en dylik förmyndare och utseendet av en ny sådan regelmässigt behandlas

som ett rent förmynderskapsärende. Med hänsyn till de ömtåliga avgöran­

den rätten i dylika fall stundom hade att träffa torde någon ändring i dom­

förhetsreglerna icke böra ske beträffande ärenden av detta speciella slag.

Föreningen Sveriges stadsdomare hav förklarat, att kommittén bort gå

längre än som skett. Det kunde sålunda knappast åberopas några bärande

skäl för att, när tvist ej förelåge, vårdnaden om barn i mål skulle kunna

76

avgöras av en domare, under det att om samma fråga uppkomme i ärende

det skulle erfordras tre domare. Vidare förefölle det egendomligt att dö­

dande av en förkommen handling måste beslutas av tre domare, medan död­

förklaring av en människa beslötes av en domare. Föreningen beklagade vi­

dare att det icke varit möjligt att omredigera 6 § ärendelagen, så att den blivit

något mindre svåröverskådlig. Vidare har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt,

om icke ärenden angående dödande av förkommen handling utan olägenhet

skulle kunna överflyttas från tremansrätt till enmansrätt. Detsamma syntes

gälla sådana adoptionsärenden som icke företedde några komplikationer.

Departementschefen.

Lagen om handläggning av domstolsärenden har som huvudregel att un­

derrätt är domför med en lagfaren domare vid handläggning av ärende som

avses i lagen. Enligt 6 § andra stycket skall dock i vissa typer av ärenden

vid den sakliga prövningen rätten bestå, häradsrätt av lagfaren domare

med nämnd och rådhusrätt av tre lagfarna ledamöter. Kommittén har före­

slagit viss utvidgning av ensamdomarens behörighet. Utvidgningen avser

ärenden angående dels förordnande eller entledigande av förmyndare eller

god man enligt föräldrabalken, dels förordnande eller entledigande av god

man i vissa andra fall eller av någon som har att fullgöra särskilt uppdrag,

t. ex. god man enligt lagen om allmänna arvsfonden, god man för förvalt­

ning av samfälld egendom och skiftesman vid arvskifte, och dels avträdande

av egendom till förvaltning av boutredningsman och förordnande av sådan,

k rån ensamdomarens kompetens skall ärendet dock undantagas om det är

tvistigt eller om det eljest finnes lämpligt att rätten är fullsutten.

I princip biträder jag detta kommitténs förslag. Då dessa ärenden ej är

tvistiga är de nämligen regelmässigt av enkel beskaffenhet. Härtill kommer

på sätt kommittén anfört att vissa av dem har samband med andra mål eller

ärenden som nu kan prövas av ensamdomare; ur arbetssynpunkt är önsk­

värt att båda ärendena kan avgöras i ett sammanhang. I andra fall åter är

ärendena av brådskande natur. Kan icke ensamdomare slutligen avgöra

ärendet erfordras ej sällan interimistiskt förordnande i avvaktan på att

rätt med behörig sammansättning skall sammanträda. En sådan ordning är

självfallet tyngande.

Vissa remissinstanser har ansett att ensamdomarens behörighet borde

utsträckas att omfatta även vissa andra grupper ärenden såsom de angående

adoption och dödande av förkommen handling. Det är emellertid att mär­

ka att i de i yttrandena avsedda ärendena avgörandet även om tvist

ej föreligger ej sällan är ömtåligt. Samband med andra ärenden före-

ligger som regel ej i dessa fall och oftast är ej heller behovet av ett sär­

skilt snabbt avgörande mera påfallande. Härtill kommer att handlägg­

ningen av de enkla, i och för sig för ensamdomare lämpade ärendena av

dessa typer i endast ringa utsträckning torde tyngas av att den företages

inför fullsutten rätt. På nu anförda skäl anser jag reformen ej böra sträcka

sig längre än kommittén föreslagit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

erforderligt för att fastslå vilka nämndemän som vore ansvariga för ett

rättens avgörande som de bestämt. Kommittén föresloge i förevarande avse­

ende icke någon ändring i gällande bestämmelser.

Yttrandena.

Kommitténs uttalande på denna punkt har ej föranlett något särskilt

uttalande.

Departementschefen.

Individuell rösträtt tillkommer ej ledamöterna i nämnden. Endast om

alla i nämnden eller, då i nämnden är flera än sju, minst sju är ense om

skälen och slutet, kommer nämndens mening att gälla. I andra fall gäller

ordförandens mening. I fråga om protokolleringen rörande omröstningen

gäller också särskild ordning då nämnd deltager. Från huvudregeln, att

protokollet skall upptaga de skiljaktiga meningar som yppas vid omröst­

ning inom rätten, meddelas nämligen den undantagsregeln att nämnde­

mans skiljaktiga mening skall antecknas allenast om nämnden ensam be­

stämt utgången.

Önskemål har i olika sammanhang framförts om jämkningar i skilda

hänseenden beträffande nämndens ställning. Bl. a. har påyrkats, att nämn­

demännen borde äga individuell rösträtt. Ett mindre långt gående krav är

att av protokollet borde framgå vilka meningar som företrätts inom nämn­

den. Den sistnämnda frågan har behandlats av kommittén, vilken därvid

stannat för att förorda att nuvarande ordning bibehålies och till stöd här­

för främst åberopat att den vore en konsekvens av nämndens kollektiva

rösträtt.

Enligt min mening kan starka skäl anföras för att jämka på nuvarande

omröstningsregler för nämnden. Denna fråga är emellertid ej i det läge att

nu ställning bör tagas till densamma. Emellertid kan utan hinder härav

bedömas den av kommittén behandlade frågan om anteckning till proto­

kollet av de meningar som företrätts inom nämnden.

Såsom kommittén framhållit kan anmärkningar ur flera synpunkter

framställas mot den nuvarande ordningen. Det måste ofta nog vara av

värde såväl för parterna som för överrätterna att få kännedom om huru­

vida delade meningar funnits inom domstol, vari nämnd deltager. Detta

gäller även i andra fall än de då nämnden bestämt utgången. Tillfredsstäl­

lande är ej heller, att nämndeman, som har en annan mening än den som

kommit till uttryck i domen, ej skall äga att tillkännagiva detta. En skyl­

dighet att offentligen giva uttryck för sin mening torde ock vara ägnad

att leda till att nämndemännen får ett ökat intresse för sin uppgift och

känner ökat ansvar. Starka skäl finnes sålunda för att nämndemans mening

skall antecknas i protokollet.

Den omständigheten att nämnden har en kollektiv rösträtt kan enligt

min mening ej anses utgöra ett tillräckligt skäl emot en reform i denna rikt­

ning. Självfallet måste varje ledamot i rätten genom ett direkt uttalande

eller genom ett instämmande avgiva sitt votum. Reglerna om omröstning

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

79

anger i själva verket endast det sätt på vilket avgivna vota skall sam­

manräknas. Och detta kan ej utgöra något skäl för att avgivna vota ej

skall kunna protokolleras. Till grund för nuvarande ordning torde även

ligga den uppfattningen att nämndeman skall åtnjuta ett anonymitets­

skydd. Syftet därmed skulle vara att nämndeman icke av hänsyn till par­

terna eller andra utomstående skall känna sig hindrad att fritt uttala sin

mening. Det kan emellertid enligt min åsikt knappast anses att denna syn­

punkt numera har den betydelse att den utgör ett avgörande skäl mot re­

formen. Tvärtom torde man kunna räkna med att till nämndemän utses så

självständiga och kvalificerade personer att de är beredda stå för sin me­

ning. Som ett skäl mot en reform kan möjligen anföras, att densamma med­

för en ökad arbetsbelastning för domstolen och då främst dess ordförande,

vilken ofta torde få biträda vid utformandet av de skiljaktiga nämndemän­

nens mening. Otvivelaktigt innebär detta vissa olägenheter men de torde ej

bli av den storlek att de väger tyngre än de fördelar som i förut angivna

hänseenden vinnes genom reformen.

Jag förordar alltså att i fråga om anteckning av skiljaktiga meningar

samma regler skall gälla för nämndeman som för annan domstolsledamot.

Härför erfordras ändring i 6 kap. 3 § rättegångsbalken.

XI. Mel lando m.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken äger domstol befogenhet att

uppdela ett och samma mål på skilda avgöranden. Sålunda kan jämlikt

17 kap. 4 §, då till gemensam handläggning är förenade flera käromål som

i förhållande till varandra är fristående, särskild dom, s. k. deldom, med­

delas rörande något av dem; sådan dom kan även förekomma beträffande

viss kvantitativt bestämd del av ett och samma käromål. Ett annat slag av

särskild dom är s. k. mellandom, varom stadgas i 17 kap. 5 §. Mellandom

innebär avgörande av visst käromål, av vars prövning annat i samma rätte­

gång handlagt käromål är beroende, eller av viss fråga rörande ett käro­

mål, vilken är av betydelse för prövningen av käromålet i övrigt.

Jämlikt 17 kap. 5 § första stycket kan rätten meddela mellandom, då i en

rättegång handlägges såväl talan om fastställelse, huruvida visst rättsförhål­

lande består eller icke består, som talan, vars prövning beror därav. Mellan-

domen avser då den förstnämnda talan. Mellandom kan även meddelas, då

prövningen av viss talan eljest beror av utgången av annan talan, som hand­

lägges i samma rättegång. I sådant fall kan mellandom givas över sistnämn­

da talan. Rätten äger i de fall som nu nämnts att, oberoende av parts yr­

kande, efter läinplighetshänsyn pröva, huruvida mellandom bör meddelas.

I 17 kap. 5 § andra stycket omnämnes ett tredje fall där mellandom kan

meddelas. Detta fall föreligger, när i ett mål, vari talan föres om fullgö-

rclse, såväl skyldigheten att fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga.

Mellandom kan då givas över skyldigheten att fullgöra, därest det med hän­

81

att ogillas. Skulle däremot mellandom ej meddelas, komrne rättegången att

förlängas och båda parterna åsamkas besvär och kostnader, vilka varit onö­

diga. I ett dylikt fall komrne visserligen kostnaderna att i sista hand drabba

käranden, som bleve ålagd att betala svarandens rättegångskostnader, men

om käranden vore insolvent kunde svaranden åsamkas betydande ekonomisk

förlust. Fall funnes, i vilka det måste för rättskänslan vara stötande att be­

taga svaranden möjligheten att erhålla mellandom. Även rätten förhindrades

härigenom att ordna handläggningen och utredningen på ett ur processuella

synpunkter ändamålsenligt sätt.

Kommittén har på grund av det anförda ansett, att det slag av mellan­

dom, varom nu vore fråga, under vissa förutsättningar borde kunna komma

till stånd även på svarandens begäran och mot kärandens bestridande. Att

i 17 kap. 5 § uttömmande angiva de betingelser, under vilka svaranden skul­

le kunna erhålla mellandom, syntes emellertid vara förenat med stora svå­

righeter, enär omständigheterna i de särskilda fallen kunde vara mycket

skiftande. Då det i samtliga fall borde ankomma på rätten att med hänsyn

till utredningen pröva, om det vore lämpligt att avgöra frågorna var för sig,

borde det ej möta några betänkligheter att — något som kommittén ville

föreslå — giva lagrummet sådan avfattning, att begäran om mellandom

kunde framställas av såväl käranden som svaranden. Med hänsyn till att

käranden i allmänhet hade starkt intresse av att få saken prövad i ett sam­

manhang måste emellertid rätten, då svaranden begärde mellandom, vid

prövningen av lämpligheten av en uppdelning av målet taga stor hänsyn till

den ståndpunkt käranden intoge till den väckta frågan. Vid sin prövning

borde rätten vara mera restriktiv, då begäran om mellandom framställdes

av svaranden än då den framställdes av käranden. Med hänsyn härtill före­

sloges, att mot kärandens bestridande sådan dom ej finge givas med mindre

synnerliga skäl vore därtill. Rätten hade, då käranden motsatte sig mellan­

dom, bland annat att beakta, huruvida svaranden kunde antagas vara sol-

vent för det belopp, som slutligen kunde komma att åläggas honom att ut­

giva, ävensom kärandens intresse i övrigt att snabbt erhålla en exigibel dom.

Med det föreslagna stadgandet hade avsetts att giva rätten möjlighet att, om

det med hänsyn till utredningen funnes lämpligt att avgöra frågorna var för

sig, meddela mellandom i de fall, då käranden för sitt bestridande av sva­

randens välgrundade begäran om mellandom icke kunde åberopa något gil­

tigt skäl.

Yttrandena.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga

remissinstanser utom Sveriges advokatsamfund.

Av de i princip tillstyrkande remissinstanserna har föreningen Sveriges

stadsdomare hemställt om en mera omfattande utvidgning av institutet

mellandom. Till stöd härför har föreningen anfört, att det, icke minst med

hänsyn till de avskräckande höga kostnader som vore förenade med en

större process, i många fall vore ett parternas gemensamma intresse att i

0

Jiihang till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 200.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

82

första hand begränsa denna till en speciell fråga — en ren rättsfråga eller

en förhållandevis enkel bevisfråga — som stängde vägen till den eller de

övriga frågor som tvisten gällde. Det torde ej erbjuda svårighet att uppleta

exempel på sådana förstahandsfrågor, införda i målet antingen genom kä­

randens yrkanden eller påståenden eller genom invändningar från svarande­

sidan, där ett godkännande av kärandens ståndpunkt vore en förutsättning

för bifall till käromålet och där det förefölle tämligen meningslöst eller åt­

minstone föga ändamålsenligt att, innan ett sådant avgörande förelåge,

lägga ned tid och kostnader på att utreda och förebringa bevisning i vidlyf­

tiga frågor av sekundär natur. Alldeles särskilt visade erfarenheten att det i

vissa fall skulle vara ur praktisk och processekonomisk synpunkt värdefullt

att få en invändning om för sen reklamation — således utan ingående på

frågan om reklamationen varit befogad — avgjord genom en mellandom.

Sveriges advokatsamfund har förordat, att det av kommittén framförda

förslaget finge tillsvidare vila och att en mera ingående utredning verkställ­

des till utrönande av i vad mån den nuvarande regeln i praktiken visat sig

medföra olägenheter av sådan styrka, att en ändring framstode såsom av

behovet påkallad. Samfundet har som skäl härför åberopat, att det icke vore

uteslutet att även med en sådan begränsning av svarandens rätt att påkalla

mellandom som kommittén förordat denna rätt kunde komma att missbru­

kas till obehörigt förfång för käranden. Det kunde befaras att en eller annan

domstol skulle visa sig alltför benägen att bifalla ett av svaranden framställt

yrkande om mellandom. Eftersom det ur arbetssynpunkt ej sällan måste

förefalla domstolen önskvärt att kunna meddela sådan dom, kunde det ifrå­

gasättas, om den av kommittén föreslagna formuleringen erbjöde tillräck­

liga garantier emot att käranden obehörigen uppehölles i realiserandet av

sitt anspråk. Man torde sålunda böra räkna med att missbruk någon gång

kunde förekomma, vare sig den nuvarande regeln bibehölles eller den före­

slagna ändringen genomfördes. Skäl kunde anföras för båda lösningarna.

Inom samfundets styrelse vore meningarna delade. I varje fall kunde denna

lagstiftningsfråga icke betecknas såsom särskilt brådskande.

Departementschefen.

I mål, vari talan föres om fullgörelse och i vilket såväl skyldigheten att

fullgöra som fullgörelsens storlek är stridiga, kan mellandom avseende skyl­

digheten att fullgöra meddelas endast i det fall att käranden så begärt. Kom­

mittén har förordat införande av en rätt även för svaranden att i detta fall

framställa begäran om mellandom. Svarandens rätt skall enligt förslaget

dock vara mera begränsad än kärandens, då på svarandens begäran och mot

kärandens bestridande mellandom ej skall få användas med mindre synner­

liga skäl är därtill.

Otvivelaktigt finns fall i vilka det måste anses rimligt att även svaranden

har rätt att hemställa att mellandom meddelas beträffande frågan, huruvida

skyldighet att fullgöra föreligger. Detta torde gälla i främsta rummet den

situationen då det framstår som åtminstone i hög grad tveksamt, om full-

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

8Ö

häradshövdingar funnit den föreslagna lagändringen vara av föga praktisk

betydelse. Och föreningen Sveriges stadsdomare har under hänvisning till

ett i Svensk juristtidning 1939 sid. 41 refererat rättsfall ifrågasatt om lag­

ändring kunde anses erforderlig för att nå det önskade syftet.

I fråga om utformningen av erforderlig lagändring för reformens genom­

förande har hovrätten för Västra Sverige och hovrätten för Nedre Norrland

ifrågasatt huruvida icke jämkning borde ske i 15 kap. 4 § giftermålsbalken

i stället för i 10 kap. 17 § rättegångsbalken. Hovrätten över Skåne och Ble­

kinge har ifrågasatt om icke utöver ändringen i sistnämnda lagrum en erin­

ran borde införas i 15 kap. 4 § giftermålsbalken om att äktenskapsmål, som

är genkäromål, må upptagas av den domstol som upptagit huvudkäromålet.

Departementschefen.

Har två makar hemvist å olika orter och lyder dessa under skilda dom­

stolar, blir i äktenskapsmål forum i regel för den ene maken vid en domstol

och för den andre vid en annan. Om emellertid den ene maken instämt äk­

tenskapsmål mot den andre till en domstol och om även denne vill väcka

talan i äktenskapsmål mot den förre, bör såsom kommittén uttalat sistnämn­

da mål kunna upptagas vid samma domstol. Frågan huruvida gällande rätt

giver möjlighet härtill har i praxis besvarats olika. En förtydligande lagregel

torde därför böra införas. Då forumfrågan beträffande äktenskapsmål är ut­

tömmande reglerad i 15 kap. giftermålsbalken synes förtydligandet lämpli­

gen böra ske på det sättet att till 15 kap. 4 § första stycket nämnda balk

fogas en ny punkt av innehåll, att om ena maken väckt talan mot andra

maken vid behörig domstol, denne städse skall äga till gemensam handlägg­

ning väcka talan i äktenskapsmål mot den förre vid samma domstol.

XIII. Detaljutformning.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

1 KAP.

5 och 11 §§.

I fråga om de i dessa paragrafer föreslagna ändringarna får jag hänvisa

till vad som anförts i avsnitt III. 6

6 KAP.

1 §•

Skälen för den i detta lagrum förordade ändringen har angivits i av­

snitt III.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

48 KAP.

87

1, 4 och 5 §§.

På sätt framhållits i avsnitt II bör stadgandena i 4 § upphävas och änd­

ringar göras i bestämmelserna i 1 och 5 §§. För att undvika lucka i kapitlets

paragrafföljd torde ändringarna böra genomföras på det sättet att bestäm­

melserna i 5 § i sin nya lydelse överflyttas till 4 § och 5 § upphäves.

49 KAP.

4 §•

I fråga om ändringen i denna paragraf får jag hänvisa till avsnitt VII.

50 KAP.

21 och 22 §§.

Beträffande de i dessa lagrum föreslagna ändringarna får jag hänvisa till

avsnitt IV.

51 KAP.

22

§.

Skälen för den i denna paragraf förordade ändringen har angivits i av­

snitt IV.

59 KAP.

5 §•

Jämkningen i denna paragraf är föranledd av upphävandet av de nuva­

rande bestämmelserna i 48 kap. 4 §.

Slutstadgandet.

Kommittén har utan särskild motivering föreslagit att lagändringarna

skulle träda i kraft den 1 juli 1954.

I anslutning till de i avsnitt III behandlade spörsmålen har Stockholms

rådhusrätt anfört, att om mer omfattande ändringar av domförhetsreglerna

skulle genomföras, detta komme att för rådhusrättens vidkommande med­

föra stora organisatoriska förändringar. Det vore med hänsyn härtill ange­

läget, att lagändringarna trädde i kraft tidigast ett halvt år efter det de

antagits. Ikraftträdandet syntes lämpligen böra förläggas till ett årsskifte.

Och föreningen Sveriges stadsdomare har uttalat, att enär det torde vara

att förvänta att eventuella författningsändringar icke bleve utfärdade förrän

kort tid före den 1 juli 1954, föreningen med hänsyn till de organisatoriska

åtgärder och ändringar i arbetsordningar, som kunde bli erforderliga inom

rådhusrätterna, ville förorda att tiden för ikraftträdandet måtte ändras till

den 1 januari 1955.

91

I avsnitt VIII har angivits de skäl som åberopas för detta lagförslag.

Lagförslaget bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen om änd­

ring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808)

om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 de­

cember 1946 (nr 807) om handläggning av domstolsärenden.

⁶

§•

Beträffande de i denna paragraf föreslagna ändringarna får jag hänvisa

till avsnitt IX. I samband med de där förordade ändringarna torde den re­

daktionella jämkningen böra vidtagas att nu förekommande hänvisningar

till lagen om förmynderskap utbytes mot hänvisningar till motsvarande be­

stämmelser i föräldrabalken.

7 §•

Bland de i detta lagrum angivna ärendena omnämnes icke ärenden angå­

ende kvarlåtenskapsskatt. Då lagen om handläggning av domstolsärenden

tillkom, fanns icke kvarlåtenskapsskatt; denna infördes först genom en för­

ordning den 26 juli 1947, och vid tillkomsten av förordningen gjordes icke

någon ändring i 7 § ärendelagen. Enligt 31 § protokollskungörelsen skall

vid underrätt föras bouppteckningsprotokoll över ärenden angående boupp­

teckning, arvsskatt, kvarlåtenskapsskatt, testamentsbevakning, åtgärder som

avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, äktenskapsför­

ord, avhandlingar om lösöreköp och kallelse å okända borgenärer. Samtliga

de i sistnämnda paragraf uppräknade ärendena med undantag av ärenden

angående kvarlåtenskapsskatt angives även i 7 § ärendelagen.

Kommittén har föreslagit att detta lagrum måtte på det sätt komplette­

ras, att där upptoges även ärenden angående kvarlåtenskapsskatt.

Departementschefen.

På sätt kommittén föreslagit bör bland de i detta lagrum uppräknade ären­

dena upptagas även de angående kvarlåtenskapsskatt.

Slutstadgandet.

Förevarande lag bör, såsom jag framhållit vid slutstadgandet till lagen

om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

I fråga om delta lagförslag får jag hänvisa till avsnitt XII.

92

Även detta lagförslag bör av skäl, som angivits vid slutstadgandet till la­

gen om ändring i rättegångsbalken, träda i kraft den 1 juli 1954.

I enlighet med vad det i det föregående anförts har inom justitiedeparte­

mentet upprättats förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av Öl och 73 §§ militära rättegångslagen den 30

juni 1948 (nr 472);

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 10 juli 1947 (nr 632) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl.;

4) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 808) om lag­

sökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);

5) lag angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ lagen den 20 december 1946

(nr 807) om handläggning av domstolsärenden; samt

6) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 4 § giftermålsbalken.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regerings­

formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 200.

Ur protokollet:

Sven Fischier. * i

1

Denna bilaga har här medtagits allenast såvitt avser 1 kap. 5 och 11 §§ samt 6 kap. 3 §

i det under 1) anmärkta lagförslaget. I uteslutna delar är bilagan, frånsett smärre redaktionella

jämkningar i nämnda och det under 6) anmärkta lagförslaget, likalydande med de vid propo­

sitionen fogade lagförslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

101

Innehållsförteckning.

Proposition ............................................................................................................................ t

Lagförslag ........................................................................................................................ 3

Utdrag av statsrådsprotokollet den 12 februari 1954 .................................................... 18

Ingress .......................................................................................................................... *8

I.

Inledning ........................................................................................................... 19

II.

Strafföreläggande ........................................................................................... 22

III.

Behandlingen av mindre brottmål vid underrätt....................................... 33

IV.

Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt ................................... 49

V.

Vistelseforum i brottmål ................................................................................ 59

VI.

Tystnadsplikt för tandläkare ....................................................................... 64

VII. Målsägandes rätt till ersättning av allmänna medel ............................... 65

VIII. Vissa frågor om expedierande av dom eller beslut ................................... 70

IX.

Vissa frågor om domförheten i domstolsärenden

74

X.

Anteckning i protokoll av nämndemans mening ..................................... 77

XI.

Mellandom .......................................................................................................... 79

XII. Forum för genkäromål i äktenskapsmål

83

XIII. Detaljutformning .............................................................................................. 85

Till lagrådet remitterat lagförslag

93

Lagrådets utlåtande

95

Utdrag av statsrådsprotokollet den 5 mars 1954......................................................... 99