Prop. 1955:151

('med förslag till lag om sparbanker, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

1

Nr 151

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

sparbanker, m. m.; given Stockholms slott den 11 mars

1955.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om sparbanker; 2) lag angående införande av nya lagen om sparbanker; 3) lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparban­ kernas säkerhetskassa;

5) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) an­ gående handelsregister, firma och prokura;

6) lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag;

7) lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse; samt

8) lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska föreningar.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

1

Bihang till riksdagens protokoll 1955

.

1 samt. Nr 151

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionsförslaget, som är avsett att ersätta 1923 års sparbankslag,

grundar sig ytterst på det betänkande, som förra året framlades av 1948 års

sparbankssakkunniga. I flera viktiga avseenden föreslås emellertid andra

regler än i betänkandet. Där förslaget frångått detta, har syftet mestadels

varit att åstadkomma uppmjukningar. Till själva konstruktionen är försla­

get avsevärt enklare och mera överskådligt än den reglering, som de sak­

kunniga förordade.

En förgrundsfråga under reformarbetet har varit på vilket sätt spar­

banks huvudmän bör utses. Förslaget går ut på att halva antalet skall till­

sättas av kommunerna i sparbankens verksamhetsområde och att de åter­

stående skall utväljas bland insättarna av huvudmännen själva.

Beträffande rörelsens bedrivande får sparbankerna betydligt större frihet

än enligt gällande sparbankslag. Främst kan nämnas den rätt till checkräk-

ningsinlåning, som de föreslagna reglerna medger. Så skall sparbank få ta

emot sådan inlåning eller inlåning på annan valfri räkning inom en s. k.

fri sektor. Denna skall motsvara 15 procent av insättningarna på den vanliga

motboksräkningen, i förslaget benämnd sparbanksräkning. Vidare kan spar­

bank bevilja checkräkningskrediter upp till 25 000 kronor för varje lånta­

gare. På sparbanksräkningen skall den enskilde insättarens tillgodohavan­

de få uppgå till högst 100 000 kronor. Här har en höjning skett från 50 000

kronor, som är insättningsmaximum enligt den nuvarande lagen. Insättningar

som överskrider maximibeloppet för sparbanksräkning skall kunna beredas

plats inom den fria sektorn.

Också förslagets regler om filialbildning är friare än gällande lags. Så­

lunda skall de större filialerna, avdelningskontoren, utan tillståndsprövning

få inrättas i kommun, där sparbanken redan driver verksamhet vid huvud­

kontor eller avdelningskontor. För de mindre filialerna, kallade sparställen,

skall inte i något fall behövas tillstånd.

Vidare må nämnas att befogenheten att lämna lån utan särskild säkerhet

— s. k. blancokrediter — har utvidgats och att förslaget i princip medger

sparbankerna oinskränkt rätt till förlagsupplåning.

Vad angår den sammanlagda inlåningsvolymens storlek har sedan år 1947

funnits provisoriska föreskrifter, som innefattat lättnader i jämförelse med

reglerna i själva sparbankslagen. Dessa provisoriska föreskrifter föreslås

nu bli inarbetade i den egentliga sparbankslagstiftningen. Men även där­

utöver har förslaget mjukat upp bestämmelserna i detta ämne. Så har kret­

sen av de placeringar som brukar kallas täckningsfria blivit något vidäre

än för närvarande.

Reglerna om skyldigheten att hålla kassareserv är något mildrade i vad

avser de ordinära, mera långfristiga förbindelserna. Kassareservkravet är

nämligen här sänkt från tio till åtta procent. Den föreslagna rätten till check-

räkningsinlåning eller inlåning på annan kortfristig räkning har emellertid

3

medfört behov av en särskild procentsats för dylik inlåning. Kassareserv-

skyldigheten har i detta fall bestämts till 25 procent.

Tillsynen över sparbankerna skall liksom hittills utövas av länsstyrelserna

och sparbanksinspektionen. De s. k. allmänna ombuden skall däremot er­

sättas av särskilda revisorer, som utses av länsstyrelserna.

Bland övriga nyheter märkes att sparbanksstyrelse skall få uppdra åt

särskild delegation att besluta i ärenden angående kreditgivningen och att

förslaget möjliggör sammanslagning mellan sparbanker i betydligt enklare

och smidigare former än enligt gällande lag.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att i princip träda i kraft den

1 januari 1956. övergångsbestämmelserna medger emellertid att sparban­

kerna i lugn takt skall kunna anpassa sig efter de nya reglerna.

Redan i propositionen angående ny lagstiftning för affärsbankerna (nr

3/1955) har uttalats att departementschefen avser att uppta frågan om

gränsdragningen mellan olika penninginstitut till särskild utredning. Detta

uttalande upprepas i motiveringen till sparbankslagsförslaget. I denna utred­

ning avses att prövas om den traditionella gränsdragningen mellan spar­

banker och affärsbanker är motiverad för framtiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Förslag

till

lag om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

Med sparbank förstås i denna lag penninginrättning, som utan rätt för

dess stiftare eller andra att njuta del i den vinst, som kan uppkomma å rö­

relsen, har till ändamål att befordra sparsamhet genom att i enlighet med

de bestämmelser, som i denna lag meddelas, bedriva in- och utlåning av pen­

ningar och i samband därmed stående verksamhet.

2

§.

Ej må annan penninginrättning än sådan, som sägs i 1 §, samt postspar­

banken i sin firma eller eljest vid beteckning av verksamheten använda ordet

sparbank, ej heller som beteckning å inlåningsräkning begagna ordet spar-

banksräkning.

3

§•

Sparbankerna skola, på sätt i denna lag sägs, stå under offentlig tillsyn.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag eller med stöd därav

meddelade bestämmelser skola anmälas för registrering eller vilkas inta­

gande i registret eljest är föreskrivet, skall föras sparbanksregister hos re-

gistreringsmyndighet, varom förmäles i 90 §.

Om sparbanks bildande

4 §.

Stiftare av sparbank skola vara myndiga här i riket bosatta svenska med­

borgare och till antalet minst tjugu. Den som är i konkurstillstånd kan ej

vara stiftare.

Stiftarna skola upprätta reglemente för sparbanken.

För teckning av bidrag till grundfonden skall teckningslista framläggas

av stiftarna. Bidragsteckning, som ej sker å teckningslista, är icke bindande.

Å teckningslistan skall angivas, huruvida fonden eller del därav skall jäm­

likt förbehåll i reglementet med eller utan ränta återbäras, samt, där ränta

skall utgå, den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall

beräknas.

5 §•

Sparbanks firma skall innehålla ordet sparbank. För utmärkande av rörel­

sens beskaffenhet må ej annan beteckning än sparbank användas.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registre­

rad, ännu bestående sparbanks firma.

6

§•

Stiftarna skola söka stadfästelse å reglementet hos länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse skall hava sitt säte.

5

Vid ansökningen, som skall vara underskriven av samtliga stiftare, skall fogas försäkran av stiftarna att det belopp, vartill grundfonden skall uppgå enligt reglementet, blivit tecknat.

7 §.

Stadfästelse må ej meddelas, där ej sparbanken prövas vara nyttig för det allmänna samt reglementet finnes överensstämma med denna lag ävensom med lag och författning i övrigt. Stadfästelse skall likaså vägras, där regle- mentsbestämmelse utan att strida mot lag eller annan författning framstår som uppenbart olämplig.

8

§.

Grundfonden skall vid stiftandet sättas till minst tjugufemtusen kronor; dock att, där det i reglementet bestämda verksamhetsområdet är ringa eller andra särskilda omständigheter föranleda därtill, länsstyrelsen må medgiva, att grundfonden bestämmes till lägre belopp, ej understigande tiotusen kro­ nor.

Grundfonden må ej inbetalas annorledes än i penningar.

9 §•

Sedan huvudmän, styrelse och revisorer utsetts samt det belopp, vartill grundfonden enligt reglementet skall uppgå, inbetalts, må sparbank registre­ ras enligt vad därom föreskrives i denna lag och med stöd av densamma med­ delade bestämmelser.

Innan sparbank registrerats, kan den ej förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller söka, kära eller svara inför domstol eller annan myndighet.

Handla stiftare eller styrelsen eller annan, som enligt 41 § är ställföreträ­ dare för sparbanken, eller huvudmän å sparbanks vägnar, innan den blivit registrerad, svara de som deltagit i åtgärden eller beslutet därom för upp­ kommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en; de äro tillika, där avtal träffats med någon som saknade kännedom om att sparbanken var oregistrerad, en för alla och alla för en skyldiga att ställa be­ tryggande säkerhet för förpliktelser, som ej skola omedelbart fullgöras.

10

§.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare, som avses i 41 §, ingått avtal för oregistrerad sparbank, är avtalet, där registrering sker, gällande från registreringen, såvida icke den med vilken avtalet slöts utövar den rätt att frånträda avtalet, som på grund av vad i andra stycket stadgas må tillkomma honom.

Den med vilken avtalet slöts äger frånträda avtalet, innan det kommit eller enligt vad i 89 § sägs skall anses hava kommit till hans kännedom, att spar­ banken registrerats. Visste han, att sparbanken var oregistrerad, må han dock ej, med mindre förbehåll träffats, frånträda avtalet i annat fall än då ansökan om registrering icke gjorts inom föreskriven tid eller då ansökan, som gjorts inom denna tid, avslagits av registreringsmyndigheten.

Frånträde skall anses hava ägt rum, när meddelande därom inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt av­ sänts till ställföreträdare, som ingått avtalet, eller till annan, som utsetts att vara styrelseledamot eller firmatecknare. Den med vilken avtalet slöts är pliktig att, på förfrågan huruvida han vill vidbliva avtalet, inom skälig tid giva besked därom. Förklarar han sig vilja vidbliva avtalet eller underlåter

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

6

han att inom skälig tid giva besked, skall han vara bunden av avtalet som

om han vetat, att sparbanken var oregistrerad.

Blir enligt första stycket avtal bindande för sparbanken, må ansvarighet,

varom stadgas i 9 § tredje stycket, ej göras gällande, utom såvitt angår för­

pliktelse som skolat fullgöras före sparbankens registrering. Ej heller må på

grund av sådan förpliktelse talan om ansvarighet som nyss sagts väckas, se­

dan ett år förflutit från registreringen.

Om huvudmän

ii §•

I sparbank skola såsom representanter för insättarna finnas huvudmän

för övervakning av sparbankens förvaltning och med de uppgifter i övrigt,

som angivas i denna lag.

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio, dock att länssty­

relsen må, om särskilda förhållanden föranleda därtill, medgiva att antalet

sättes högre än femtio.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

12

§.

Huvudman skall vara myndig samt, såvida ej länsstyrelsen på grund av-

särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom spar­

bankens verksamhetsområde.

Huvudman må ej den vara som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej sådant är uttryckligen medgivet i

reglementet, eller

2. huvudman, styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank.

Huvudman, som enligt stadgandet i 13 § tillsättes av stadsfullmäktige,

kommunalfullmäktige eller landsting, må ej heller vara tjänsteman eller sty­

relseledamot i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag eller

i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

13 §.

Av antalet huvudmän skall hälften väljas, i enlighet med närmare stad-

ganden i reglementet, av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommu­

ner, som ingå i sparbankens verksamhetsområde, eller av landsting. Återsto­

den utses av huvudmännen själva, vid senare huvudmannaval än det, som

förrättas i samband med sparbankens bildande, bland insättare i sparbanken,

som vid utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet haft ett

tillgodohavande i sparbanken av minst etthundra kronor; huvudman, som

står i tur att avgå, äger ej deltaga i valet för besättande av hans egen plats.

Stadsfullmäktiges, kommunalfullmäktiges och landstings val av huvud­

män skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väl­

jande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal

delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid

sådant val är särskilt stadgat.

14 §.

Huvudman skall utses för fyra år, dock att vid det första huvudmanna­

valet inom sparbanken mandattiderna skola i den mån så erfordras för att

åstadkomma successiva nyval sättas kortare än som nyss sagts. Därest hu­

vudman avgår eller avlider innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått

till ända eller hinder för honom att vara huvudman uppkommer enligt 12 §,

skall fyllnadsval för den återstående delen av mandattiden anställas så snart

kan ske.

7

15 §.

De ärenden, vilka jämlikt denna lag eller annan författning eller reglemen- tet tillhöra huvudmännens prövning, handläggas å sammanträde enligt vad därom är närmare stadgat här nedan.

Om fonder och om användning av vinsten

16 §.

Då det finnes påkallat för att upprätthålla sparbanks verksamhet, må huvudmännen besluta om bildande av garantifond genom bidrag av huvud­ män eller andra. .

För att vara bindande skall teckning av bidrag till garantifond ske a teck- ningslista. Å denna skall angivas huruvida ränta skall utgå å fonden och i så fall den räntefot, högst sex procent om året, efter vilken räntan skall beräknas. Vidare skola å teckningslistan sparbankens senaste balansräk­ ning och revisorernas yttrande däröver vara avskrivna.

Garantifond må återbetalas, i den mån sparbankens återstående fonder, inbegripet förlagskapital enligt vad därom stadgas i 27 §, äro tillräckliga för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt nyssnämnda paragraf skall förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder. I övrigt skall be­ träffande återbetalningen gälla vad i sådant hänseende blivit utfäst vid ga­ rantifondens bildande.

17 §.

Sparbanks vinst skall, i den mån grundfonden eller, om garantifond^ bil­ dats, denna gått förlorad, i första hand användas för att uppbringa sådan fond till det belopp, vartill den skall uppgå.

Vad som av vinsten icke tages i anspråk för det i första stycket nämnda ändamålet skall avsättas till reservfond. Dock äga huvudmännen, efter det styrelsen avgivit yttrande i ärendet, besluta, att högst fem procent av de vinstmedel, som eljest skolat avsättas till reservfonden, skola användas till sådant allmännyttigt eller välgörande ändamål, som icke på grund av gäl­ lande författning skall tillgodoses genom skattebidrag. Huvudmännen ma överlåta åt styrelsen att närmare bestämma om användningen av vinst­ medel, som anslagits för ändamål av nyssnämnda slag.

18 §.

Är i reglementet förbehåll gjort om återbäring av grundfond eller del därav, må sådan återbäring ej äga rum annat än i den mån resei vfonden uppgår till belopp, som motsvarar tio gånger grundfonden; ej heller må återbäring ske, så länge garantifond, där sådan bildats, ej återbetalts eller om genom återbäringen det förhållande, som jämlikt 27 § skall förefinnas emellan sparbankens inlåning och fonder, skulle rubbas.

19 §•

Utfäst ränta å garantifond eller grundfond skall icke utbetalas, om till följd därav vinsten å rörelsen icke skulle förslå till att uppbringa grund­ fond eller garantifond till i 17 § första stycket angivet belopp. Ränta å ga­ rantifond skall ej heller utbetalas, om genom utbetalningen sådan förlust skulle uppkomma å rörelsen att det förhållande, som jämlikt 27 § skall före­ finnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder, inbegripet förlagskapi­ tal enligt vad därom stadgas i nyssnämnda lagrum, icke skulle kunna upp­ rätthållas. Grundfondränta skall ej i något fall utbetalas om till följd därav förlust skulle uppkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

8

Har sparbank försatts i konkurs efter ansökan, som gjorts inom ett år

från det beslut fattades om återbetalning av garantifond eller om återbä-

ring av grundfond, är beslutet, såvitt det inverkar på borgenärernas rätt,

utan verkan; och skall å belopp, som på grund av vad sålunda stadgas skall

erläggas till konkursboet, gäldas ränta efter sex procent om året från den

dag, då beloppet utbetaltes av sparbanken.

21

§.

I den mån ej annat följer av innehållet i 16 och 18 §§, må fonderna ej

minskas, därest så ej erfordras till täckande av förlust, som uppstått å rö­

relsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

20

§.

Om rörelsen

22

§.

Med de undantag, som framgå av 25 §, må sparbank ej driva annan in-

laningsrörelse än å sparbanksräkning.

En och samma insättares tillgodohavande å sparbanksräkning må icke

annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver

visst i reglementet bestämt belopp, högst etthundratusen kronor.

Ej ma sparbank ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en månad, efter uppsägning återbetala å sparbanksräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång.

23 §.

Insättning å sparbanksräkning skall, där reglementet ej medgiver annat,

antecknas i sparbanksbok. Sparbanksboken må ej vara ställd till inneha­

varen eller eljest löpande; ej heller må sparbanken träffa förbehåll, som

skulle medföra, att betalning till annan än rätt innehavare kunde åberopas

av sparbanken.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen sparbanksbok gäller

vad därom är särskilt stadgat.

24 §.

Omyndig ma utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt i sparbank!

Sadana medel ma ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan den

omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens tillstånd

att omhandertaga medlen och därom företett bevis hos sparbanken, äger

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt, skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verk­

ställas i sparbankens avräkningsbok samt i sparbanksbok eller annan mot­

bok eller å msättningsbevis i övrigt, när boken eller beviset företes hos spar-

banken.

r

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i föräldrabalken är stadgat, må, utom såvitt angår ränta som

mnestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd göras

allenast saframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra stycket

nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att förbehål­

let ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning där­

om verkställas i avräkningsboken samt i motboken eller å insättningsbevi-

9

set. överförmyndare, förmyndare och god man äga på begäran erhålla bevis

angående beloppet av de medel, som insättas eller innestå, så ock, om med­

delat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

25 §.

Intill ett sammanlagt belopp, motsvarande femton procent av de enligt se­

naste bokslut å sparbanksräkning innestående medlen, äger sparbank mot­

taga inlåning å annan, valfri räkning.

Härutöver må sparbank upptaga lån mot sådana för den allmänna rörel­

sen avsedda förskrivningar, som medföra rätt till betalning först efter ut­

färdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis). För att tillgodose tillfälligt

penningbehov må sparbank jämväl begagna kredit i checkräkning hos riks­

banken eller inländskt bankaktiebolag eller annorledes upptaga lån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

26 §.

Sparbank må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren eller till

viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarighet för

sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av sparbanken utställda ränte­

bärande förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

Sparmärlcen för användning vid inlåning inom skolsparrörelsen må av

sparbank utfärdas allenast där anordningar vidtagits för kontroll över ute­

löpande märken.

27 §.

Sparbank äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) sparbankens inneliggande kassa;

b) vad för sparbankens räkning innestår hos Sveriges riksbank, riksgälds-

kontoret eller postsparbanken eller å postgiro eller hos inländskt bankaktiebo­

lag, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å sparbanken tillhöriga

av svenska staten utfärdade skattkammar växlar, å sådana sparbanken till­

höriga obligationer, vilka utfärdats av staten, Sveriges allmänna hypoteks-

bank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt å andra sparban­

ken tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro av fullgod beskaffenhet;

e) fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun

eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig; samt

f) fordringar, för vilka säkerheten utgöres av

fullgoda inhemska obligationer, beräknade till marknadsvärdet, dock högst

nominella värdet,

inteckning i jordbruks-, bostads- eller affärsfastighct inom sextio procent

av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader,

som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna;

dels ock därutöver ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparban­

kens fonder.

1 intet fall må dock inlåningen med avdrag av ett belopp, motsvarande

de medel som upptagits under a)—c) i första stycket ävensom, i den

mån återstående löptid utgör högst ett år, skattkammarväxlar samt statens,

10

Sveriges allmänna hypoteksbanks och konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassas obligationer, överstiga femtio gånger sparbankens fonder.

På ansökan av sparbank äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt sparbanksinspektionen, medgiva att

av sparbanken utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt

att med sparbankens fonder må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av sparbankens reservfond, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av sparbanken.

Sparbank, som på grund av avtal enligt 79 § skall uppbära blivande

överskott vid annan sparbanks likvidation, må vid bestämmande av inlå­

ningens omfattning under tiden för likvidationen intill belopp och på vill­

kor som sparbanksinspektionen fastställer taga överskottet i beräkning.

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse skall företrädesvis avse sparbankens verk­

samhetsområde.

Lån må ej utlämnas mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Utan hinder

av vad sålunda stadgas må dock beviljas kredit i checkräkning till belopp i

varje särskilt fall av högst tjugufemtusen kronor.

Lån utan särskild säkerhet må beviljas till belopp i varje särskilt fall

av högst femtusen kronor och sammanlagt motsvarande högst en femtedel

av sparbankens fonder ävensom, utan sagda begränsningar, till kommun

eller därmed jämförlig samfällighet eller till annan sparbank.

I övrigt äger sparbank utlämna lån allenast mot fullgod säkerhet av pant

eller borgen. Mot inteckning i fartyg eller förlagsinteckning eller inteck­

ning i jordbruksinventarier må lån ej utlämnas, sparbank dock obetaget att

mottaga sådan säkerhet tillika med annan i och för sig fullgod säkerhet,

som nyss nämnts. Lån mot pant av aktier eller förlagsbevis må utlämnas

högst till sammanlagt belopp motsvarande hälften av spai'bankens fonder,

dock att sparbank icke må som pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse, eller förlagsbevis, som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i sparbanken.

Lån, för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, må utlämnas endast på viss tid och ej utestå

längre än femton år. Är lånet ställt på längre återbetalningstid än ett år,

skall i skuldebrevet utfästas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för

vilken lånet beviljats; dock må frihet från avbetalning kunna medgivas, där

fråga är om studielån, under högst fem år från lånets utlämnande samt i öv­

rigt, där så finnes påkallat med hänsyn till lånets ändamål, under högst tre

år från samma tidpunkt. Oavsett vad som avtalats om återbetalning, skall

sparbank förbehålla sig sådan uppsägningsrätt som i 29 § första stycket sägs.

Vad i fjärde och femte styckena är stadgat skall ej gälla lån, för vars

fulla gäldande staten är ansvarig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

29 §.

År lån, för vars fulla gäldande staten icke är ansvarig eller för vilket

kommun eller därmed jämförlig samfällighet ej svarar i egenskap av hu-

vudgäldenär eller löftesmän, icke ställt att betalas inom tre månader eller,

där fråga är om lån, för vilket säkerheten utgöres av inteckning i fast egen­

dom eller tomträtt, inom sex månader, skall sparbanken förbehålla sig rätt

att uppsäga lånet till återbetalning senast inom tid, som nyss för varje fall

sagts. Sådan uppsägningsrätt må icke i något avseende inskränkas av spar­ banken.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må sparbank, där summan av insättarnas behållning å sparbanksräkning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut uppgår till minst fem miljoner kronor, på sätt och i den omfattning nedan stadgas mot säkerhet av inteckning i fast egendom inom verksamhetsområdet eller tomträtt till fastighet inom området utlämna lan, ställt på längre återbetalningstid än sex månader, utan att därvid förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid.

Lån som nyss sagts må utlämnas högst till ett sammanlagt belopp mot­ svarande trettio procent av summan av insättarnas behållning å sparbanks­ räkning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut. Högst en^ femtedel av nämnda belopp må ställas att förfalla under ett och samma år. Lånen må icke ställas på längre återbetalningstid än tio år.

Innan lån, varom nu är fråga, beviljas, skall sparbanken företaga upp­ skattning av värdet å den fasta egendomen eller å byggnad eller byggnader, som uppförts å den med tomträtt upplåtna fastigheten.

Såsom säkerhet må godtagas allenast inteckning i jordbruksfastighet eller i sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område för vilket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, eller inteckning i tomträtt till be­ byggd fastighet inom dylikt område, såvida den eller de byggnader, som finnas uppförda å tomträttsmarken, äro avsedda väsentligen för bostadsän­ damål samt 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse av den 5 juni 1953 äger tillämpning å tomträtten. Inteckningen skall ligga inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen, byggnaden eller byggnaderna och likaledes inom sextio procent av det i nästföregående stycke omförmälda uppskattningsvärdet.

Sparbank skall förbehålla sig rätt att till betalning senast inom tre måna­ der uppsäga lån, varom nu är fråga, därest den intecknade fasta egendomen eller tomträtten till följd av vanvård av byggnad, skogsavverkning eller av annan anledning undergår sådan värdeminskning, att säkerheten i märklig mån försvagas, eller därest tomträtten uppsäges. Nedsättning av taxerings­ värdet å den fasta egendomen eller å byggnaden eller byggnaderna å den med tomträtt upplåtna fastigheten skall icke i och för sig utgöra grund för uppsägning.

30 §.

Lån må ej utlämnas mot skuldförbindelse, för vars uppfyllande ledamot av sparbankens styrelse, revisor eller revisorssuppleant i sparbanken eller där anställd tjänsteman svarar i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän, utan så är att till säkerhet för lånets fulla belopp ställes pant av fullgoda in­ hemska obligationer eller sådana inteckningar, som omförmälas i 27 § första stycket.

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock utlämnas lån, för vars fulla gäldande staten eller kommun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig.

31 §.

Sparbank är skyldig alt i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsam­ mans med sparbankens kassa motsvarar minst summan av dels tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger sparbanken att lullgöra vid an- fordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad, dels åtta procent av sparbankens övriga inlåning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

11

12

Kassareserv skall utgöras av:

a) vad för sparbankens räkning innestår å postgiro eller sådana tillgodo­

havanden hos riksbanken, riksgäldskontoret, postsparbanken eller inländskt

bankaktiebolag, vilkas återstående löptid ej överstiger ett år eller vilka

kunna uppsägas till betalning inom högst ett år;

b) sparbanken tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar;

c) statens skattkammarväxlar;

d) fullgoda inhemska obligationer, vilka kunna med lätthet förvandlas

i penningar; eller

e) till belopp av högst etthundratusen kronor, inteckningar inom sextio

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller uti

sådan bostads- eller affärsfastighet, som är belägen inom område, för vil­

ket stadsplan eller byggnadsplan fastställts, såframt inteckningarna av

sparbanken innehavas såsom säkerhet för lån, vilka förfalla eller kunna

av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader.

Obligationer, som ingå i kassareserven, må beräknas högst till mark­

nadsvärdet. Har tillgång av uppräknat slag pantsatts av sparbanken, må

den icke tagas i beräkning; dock att, där tillgången utgör säkerhet för

avtalad kredit, som ej till fullo begagnats av sparbanken, den må beräknas

till det belopp, som sparbanken enligt avtalet är berättigad att ytterligare

utbekomma.

Efter prövning i varje särskilt fall må sparbanksinspektionen medgiva,

att jämväl andra tillgångar än de som uppräknats här ovan må betraktas så­

som kassareservmedel.

Nedgår kassareserv under vad i första stycket sägs, skall den så snart

kan ske åter uppbringas till föreskrivet belopp.

32 §.

Sparbank må ej förvärva fast egendom eller tomträtt, såframt ej med

långet åsyftas att bereda sparbanken lokaler för dess inrymmande. För

samma ändamål må jämväl förvärvas bostadsrätt till lägenhet, aktie i

bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för omförmälda använd­

ning förvärvad fast egendom eller tomträtt, eller förlagsbevis, utfärdat av

sådant bolag. Vill sparbank förvärva fast egendom, tomträtt eller aktie som

nyss sagts eller förbättra byggnad, vari sparbankens lokaler äro eller avses

bliva inrymda, för belopp, vilket sammanlagt med det belopp, vartill spar­

banken förut tillhörig fast egendom, tomträtt eller aktie av ifrågavarande

art bör uppskattas, överstiger hälften av fonderna, skall frågan härom hän-

skjutas till huvudmännens prövning. Åtgärden må ej vidtagas, där ej minst

två tredjedelar av de i frågans avgörande deltagande huvudmännen uttalat

sig för densamma samt beslutet tillika vunnit länsstyrelsens stadfästelse.

^ id tillämpning av första stycket tredje punkten skall uppskattningen av

egendom, som där sägs, ske enligt stadgandena i 48 §, dock att värdet av

aktie skall beräknas till belopp motsvarande den andel av bokförda värdet å

bolagets egendom, vilken belöper å aktien.

Av lös egendom må sparbank i övrigt ej förvärva annat än penningar,

obligationer, av rörelsen betingade fordringar samt sådana inventarier, som

anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som sparbanken äger, eller till

lokaler, som sparbanken i övrigt innehar. Dock må sparbank använda ett

belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,

till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant

aktiebolag, som med Konungens godkännande skall vara verksamt såsom

en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemen­

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

samma intressen, eller av förlagsbevis, som utgives av föreningen eller aktiebolaget,

eller såsom tillskott i övrigt till föreningen eller aktiebolaget.

33 §.

Utan hinder av vad i 32 § stadgas må sparbank till skyddande av fordran å offentlig auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan egendom, där uppenbart är att sparbanken eljest skulle lida avsevärd förlust, dock icke i någotdera fallet bevis om till­ skott till garantifond eller grundfond i sparbanken, därest ej de i 16 och 18 §§ angivna förutsättningarna för återbetalning av fond föreligga.

Egendom, som sparbank förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för sparbanken.

34 §.

Sparbanks filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Filial, som må bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbok- föring eller hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är avdelningskontor. Annan filial är sparställe. För inrättande av avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver verksamhet vid huvudkontor eller avdel­ ningskontor, fordras tillstånd av länsstyrelsen i det län, till vilket kommu­ nen hör. Sådant tillstånd må lämnas endast om sparbanksverksamheten i kommunen finnes kunna vara till nytta för det allmänna.

35 §.

Inom kommun, där sparbank icke är berättigad att utöva verksamhet vid huvudkontor eller avdelningskontor, må sparbanken icke idka in- eller ut­ låning genom ombud.

Vad sålunda stadgats skall dock icke utgöra hinder för sparbank att såsom ombud anlita annan sparbank eller bankaktiebolag. Ej heller skall stadgandet utgöra hinder för inlåning, som bedrives inom skolsparrörelsen och sparklubbsrörelsen.

Om styrelse och firmateckning

36 §.

För sparbank skall finnas en av huvudmännen utsedd styrelse bestående av minst fem ledamöter.

Styrelsen skall handhava den omedelbara ledningen av sparbankens verk­ samhet.

Vad i denna lag finnes stadgat om styrelseledamot skall i tillämpliga delar gälla beträffande styrelsesuppleant.

37 §.

Styrelseledamot skall vara myndig svensk medborgare samt, såvida ej länsstyrelsen på grund av särskilda förhållanden finner skäl medgiva annat, vara bosatt inom sparbankens verksamhetsområde.

Styrelseledamot må ej den vara, som är

1. tjänsteman i sparbanken, där ej reglementet innehåller uttryckligt medgivande härtill, vilket medgivande dock icke må gälla styrelsens ord­ förande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

13

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

2. styrelseledamot eller tjänsteman i annan sparbank, eller

3. tjänsteman i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

Av styrelseledamöterna må sammanlagt högst en tredjedel tillika vara

styrelseledamöter i annat bankaktiebolag än Sparbankernas bankaktiebolag

eller i hypoteksförening eller kassa för jordbrukskredit.

38 §.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess årssammanträde med huvud­

männen hållits och må icke utses för längre tid än till och med det års­

sammanträde, vilket skall äga rum under fjärde räkenskapsåret efter det

år, då valet sker.

Styrelseledamot må, ändå att den tid, för vilken han blivit vald, ej gått

till ända, kunna genom beslut av huvudmännen skiljas från uppdraget.

39 §.

Styrelsen må, där reglementet så medgiver, uppdraga åt delegation att, med

de inskränkningar som i tredje stycket sägs, avgöra ärenden av beskaffenhet

att eljest ankomma på styrelsens egen prövning.

Delegation skall bestå av minst tre ledamöter och utses bland styrelse­

ledamöterna, dem som utgöra ledningen för avdelningskontor eller tjänste­

männen i sparbanken.

Delegations uppdrag må ej avse andra ärenden än sådana som angå be­

viljande av kredit. Grunderna för kreditgivningen skola angivas i en av

styrelsen för ett år i sänder fastställd instruktion för delegationens verk­

samhet.

40 §.

Styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § må ej handlägga

fråga rörande avtal mellan honom och sparbanken eller sådan fråga om

avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt

intresse, som kan vara stridande mot sparbankens. Ej heller må han del­

taga i beslut angående avtal mellan sparbanken och tredje man, som han

ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga

motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträf­

fande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten, delegationsleda-

moten eller tredje man.

41 §.

Styrelsen äger, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att handla å sparbankens vägnar i förhållande till tredje man samt att

företräda sparbanken inför domstolar och andra myndigheter. Samma be­

hörighet tillkommer ock dem som efter vad i 42 § sägs äga teckna sparban­

kens firma.

42 §.

Sparbanks firma skall tecknas av minst två personer i förening.

Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna spar­

banks firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock bemyndiga annan

än nu sagts att teckna sparbankens firma, om tillåtelse därtill givits i reg­

lementet eller av huvudmännen; dock må i dylikt fall bemyndigande ej

lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i riket bosatt svensk

medborgare.

Bemyndigande att teckna sparbankens firma må när som helst återkallas

av styrelsen.

15

43 §.

I förhållande till sparbanken åligger det styrelsen att ställa sig till efter­

rättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i reglementet eller, beträf­

fande frågor som falla inom huvudmännens befogenhet, av dessa. Det­

samma skall gälla annan ställföreträdare för sparbanken samt delegation

enligt 39 §; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som

meddelas av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller reglementet finnes

ej vara gällande, må dock ej efterkommas, ej heller föreskrift av huvud­

männen om sådan åtgärd avseende förvaltningen av sparbankens angelägen­

heter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsido­

sättande av sparbankens intressen.

Den som enligt 40 § icke må för sparbanken handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

sparbanken i avseende å avtalet.

44 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å spar­

bankens vägnar men därvid handlat i strid med föreskrift, som avses i 43 §,

eller eljest överskridit sin befogenhet, är rättshandlingen ej gällande mot

sparbanken, såframt tredje man insåg eller bort inse att sådant överskri­

dande förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhål­

landet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,

utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda

förhållande.

45 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för sparbanken utfärdat hand­

ling utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfärdats

å sparbankens vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av om­

ständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärdades^ för

sparbanken, samt den, till vilken handlingen ställts, av sparbanken erhåller

behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål

efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gäl­

lande mot undertecknarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

46 §.

Angående behörighet för styrelseledamot så ock för den, som eljest be­

myndigats teckna sparbankens firma, att mottaga delgivning i rättegång

mot sparbanken är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant av­

seende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas

sparbanken.

Vill styrelsen kära till sparbanken, skall stämningen delgivas sparbanken

genom titt föredragas å sammanträde med huvudmännen.

Om styrelsens årsredovisning

47 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av sparbankens angelägenheter genom avlämnande av för­

valtningsberättelse, upptagande vinst- och förlusträkning samt balansräk­

ning. Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga styrelse­

ledamöter.

Före mars månads utgång skall styrelsen till revisorerna i huvudskrift

eller avskrift avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

48 §.

Jämte vad i bokföringslagen är stadgat skall i fråga om sparbanks balans­

räkning gälla:

1. Obligation må upptagas högst till gällande marknadsvärde; dock må

räntebärande obligation, som avses i 27 §, i stället upptagas till nedan an­

givet värde, nämligen,

beträffande obligation, utfärdad av staten, Sveriges allmänna hypoteks-

bank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa: sådant värde, att

obligationens avkastning utgår efter en räntefot, som motsvarar den av

sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs beräknade medelräntan under

de senaste tio åren å där nämnda obligationer;

beträffande annan obligation, vilken förmyndare äger utan överförmyn­

darens samtycke inköpa för omyndigs medel: sådant värde, att obligationens

avkastning utgår efter en räntefot, som med en fjärdedels procent överstiger

nämnda medelränta; samt

beträffande övriga obligationer: sådant värde, att obligationens avkast­

ning utgår efter en räntefot, som med en halv procent överstiger nämnda

medelränta.

2. Fordran på grund av lån, för vilket kommun eller därmed jämförlig

samfällighet är ansvarig i egenskap av huvudgäldenär eller löftesmän eller

för vilket säkerheten utgöres av inteckning och vilket förfaller eller kan av

sparbanken uppsägas till betalning först efter längre tid än sex månader, må

upptagas högst till sådant värde, att lånets avkastning utgår efter en ränte­

fot, som med en fjärdedels procent överstiger antingen den under 1 avsedda

medelräntan eller ock den av sparbanksinspektionen på sätt under 3 sägs be­

räknade medelräntan för det sistförflutna året å där nämnda obligationer.

Vad nu sagts skall, under enahanda förutsättning i fråga om återbetalnings-

tiden, gälla jämväl lån, för vars fulla gäldande staten är ansvarig, dock att

i detta fall någon förhöjning av räntefoten utöver medelränta icke skall

äga rum.

3. Beräknandet av de under 1 och 2 avsedda tioåriga och årliga medel­

räntorna skall grundas å noteringarna på Stockholms fondbörs vid minst

ett tillfälle under varje kalenderkvartal för sådana av staten, Sveriges all­

männa hypoteksbank och konungariket Sveriges stadshypotekskassa utgivna

obligationer^ som vid noteringstillfället haft en återstående löptid av minst

tio år och då noterats till högst det belopp, varå obligationerna lyda. Därest

dylika noteringar under något kvartal icke förekommit eller ägt så ringa

omfattning, att sparbanksinspektionen finner noteringarna icke utgöra till­

fredsställande grund för medelräntans beräknande, ankommer å Konungen

att efter framställning av inspektionen fastställa det procenttal, som med

avseende å detta kvartal skall utgöra grund för beräkningen. Sparbanks­

inspektionen skall för sparbankerna tillkännagiva de beräknade medelrän­

torna.

4. Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för sparbanken, må ej i

vidare mån än som betingas av förbättringar, som nedlagts å desamma, i

balansräkningen för det år, varunder de förvärvats, upptagas till högre värde

än som motsvarar kostnaderna för deras förvärvande och därefter "till högre

värde än det, vartill de varit uppförda i närmast föregående balansräkning.

Är det verkliga värdet lägre än det belopp, vartill dylik tillgång sålunda

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

17

upptagits, skall å tillgången årligen avskrivas vad som motsvarar dess av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värde­ minskning.

Utan hinder av vad nu sagts må fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för sparbanken, eller tomträtt till fastighet, avsedd för sådant ändamål, för täckande av förlust å sparbankens rörelse uppskrivas högst till det be­ stående värde, tillgången i fråga måste anses äga, såframt sparbanks- inspektionen medgivit uppskrivningen. I intet fall må dock uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet å den fasta egendomen eller, vad gäller tomträtt, å byggnad eller byggnader, som utgöra tillbehör till tomt­ rätten. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning å aktie, som omförmäles i 32 § första stycket.

5. Obligation eller fordran, som avses under 2, må i balansräkningen för det år, varunder tillgången förvärvats, ej upptagas till högre värde än som motsvarar kostnaden för obligationens förvärvande eller fordringens belopp och därefter ej till högre värde än det, vartill tillgången varit uppförd i närmast föregående balansräkning. Utan hinder av vad nu sagts må i båda fallen uppskrivning av sådan till­ gångs bokförda värde ske i nedan nämnd omfattning i syfte att täcka förlust å sparbankens rörelse eller motsvarande nedskrivning av annan tillgångs bokförda värde: obligation må uppskrivas högst till gällande marknadsvärde, i sistnämn­ da syfte dock ej till högre belopp än det, varå obligationen lyder; fordran må uppskrivas högst till fordringens värde, beräknat enligt den under 2 sist angivna grunden, dock högst till fordringens belopp.

6. Beträffande andra tillgångar än ovan nämnts gäller att de ej må upp­ tagas över verkliga värdet. Osäkra fordringar skola upptagas högst till det belopp, varmed de beräknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas såsom tillgång.

7. I stället för avskrivning å tillgångs värde må motsvarande belopp kunna uppföras å särskilt värdeminskningslconto. Minskning av värdeminsknings- konto är medgiven, där avskrivning med samma belopp sker å motsvarande tillgång, så ock i den mån, enligt vad förut i denna paragraf är sagt, hinder ej möter för uppskrivning av tillgång samt minskning av värdeminsknings- konto sker i stället för sådan uppskrivning.

8. Avskrivning skall avse viss tillgång eller grupp av tillgångar av likar­ tad beskaffenhet.

9. De belopp, till vilka sparbankens särskilda fonder uppgå, skola vart för sig i balansräkningen uppföras bland skulderna. Benämningen fond må endast användas för grundfond, reservfond och garantifond. 10. Organisations- eller förvaltningskostnader må ej uppföras såsom till­ gång. 11. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av sparbankens ansvarsförbindelser, i den mån de icke upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av sparbanken ställda panters sammanlagda bokförda värde. Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i balansräkningen. Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits såsom skuld, må ej redovisas inom linjen. Ytter­ ligare skall inom linjen uppföras ränta å garantifond eller grundfond, som till följd av reglerna i 19 § icke kunnat utbetalas. Vad i bokföringslagen stadgas om balansräknings införande i inventarie- bok skall såvitt angår sparbanks balansräkning i stället avse dess införande

2

Iliharuj till riksdagens protokoll 195!5

. /

samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

18

i sparbankens huvudbok. Balansräkningen skall vara uppställd i lämpliga

huvudposter, till vilka specifikationer skola finnas i handelsbok eller bilaga.

49 §.

Beträffande uppställandet av vinst- och förlusträkning gäller, att den­

samma^ skall upptaga sparbankens intäkter av och kostnader för rörelsen

under året samt angiva verkställda avskrivningar.

50 §.

o I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för sparbanken, lämnas upplysning om sådana för bedömningen av

sparbankens ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens

förvaltning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse för

sparbanken, jämväl där de inträffat efter årets slut.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning av

sparbankens vinst enligt balansräkningen.

Om revision

51 §.

Styrelsens förvaltning samt sparbankens räkenskaper skola granskas av

revisorer som väljas av huvudmännen samt, enligt vad i 81 § är stadgat,

en revisor utsedd av länsstyrelsen.

Då revisorer väljas av huvudmännen, skola lika många suppleanter utses.

52 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola utses för tid intill dess årssam-

manträde med huvudmännen hållits och må icke utses för längre tid än till

och med det årssammanträde, vilket skall äga rum under tredje räkenskaps­

året efter det år, då valet sker. Av huvudmännen utsedd revisor må, ändå

att den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från upp­

draget genom beslut av huvudmännen.

53 §.

Revisor skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare. Revisor

skall hava den erfarenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska

förhållanden, som med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för

uppdraget.

Till revisor må ej utses den, som är tjänsteman i sparbanken eller eljest

intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseledamot eller till

annan i ledande ställning i sparbanken, ej heller make till den, som har

sådan ledande ställning, eller den, som med honom är i rätt upp- eller ned­

stigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller med honom är

i det svågerlag, att den ene är gift med den andres syskon.

Vad i denna paragraf stadgas om revisor skall äga motsvarande tillämp­

ning å revisorssuppleant.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

54 §.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem underskriven

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen inom en månad efter

det förvaltningsberättelsen kommit revisorerna till handa.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

55 §.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av reviso­ rernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å för­ valtningsberättelsen, de i densamma upptagna vinst- och förlust- samt ba­ lansräkningarna, sparbankens bokföring eller inventeringen av dess till­ gångar eller eljest beträffande förvaltningen av sparbankens angelägenhe­ ter föreligger eller icke. Föreligger anledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Revisorerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma till huvudmännens kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen; sparbankens förvaltningsutgifter; den inre kontrollen inom sparbanken; fastställelse av balansräkningen; ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt styrelsens förslag i anledning av sparbankens vinst enligt balansräk­ ningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk­ ning eller har tillgång, som anskaffats under räkenskapsåret, upptagits till högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras i revisionsberättelsen.

Om sammanträde med huvudmännen

56 §.

Huvudman må ej handlägga fråga rörande avtal mellan honom och spar­ banken eller sådan fråga om avtal mellan sparbanken och tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot spar­ bankens. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mellan spar­ banken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger företräda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande gåva från sparbanken, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot huvudmannen eller tredje man.

Huvudman, som tillika är styrelseledamot i sparbanken, må ej deltaga i val av revisor eller revisorssuppleant eller i beslut angående ansvarsfrihet för styrelsen.

57 §.

Årssammanträde med huvudmännen skall hållas varje år före maj må­ nads utgång.

Ä årssammanträdet skola till avgörande företagas frågorna om faststäl­ lelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må finnas er­ forderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamöterna för den tid redovisningen omfattar. Huvudmännen skola ock bestämma i vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder samt, där tid för vilken styrelseledamot eller revisor eller styrelse- eller revisorssuppleant utsetts gått till ända, förrätta erforderliga nyval.

Andra ärenden, vilka enligt lag eller annan författning eller reglementet tillhöra huvudmännens handläggning eller av styrelsen överlämnas till de­ ras avgörande, må behandlas jämväl på annat sammanträde än årssamman­ träde.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

58 §.

Ansvarsfrihet må ej anses vara beviljad styrelseledamot, såframt en tred­

jedel av samtliga huvudmän röstat däremot.

Anställes ej talan å förvaltningen under den tid, förvaltningsberättelsen

avser, inom ett år från det förvaltnings- och revisionsberättelserna fram­

lades å sammanträde med huvudmännen, skall så anses som om ansvars­

frihet blivit beviljad.

Om ansvarsfrihet blivit beviljad, må likväl talan kunna anställas mot

styrelseledamot på grund av åtgärd, om vars vidtagande eller betydelse för

sparbanken styrelsen eller styrelseledamot uppsåtligen eller av vårdslöshet

lämnat i väsentliga hänseenden oriktiga eller ofullständiga upplysningar i

förvaltningsberättelsen eller eljest till huvudmännen eller ock genom bokfö­

ringen eller eljest till revisorerna. Talan, som grundas därpå att styrelse­

ledamot begått brottslig handling, må ock eljest kunna anställas mot honom,

såframt ej beviljad ansvarsfrihet uppenbarligen avsett även nämnda handling.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag varom förmäles i 39 § första stycket vidtagits av ledamot av dele­

gation som där sägs, må ej väckas av sparbanken, sedan ett år förflutit från

det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, un­

der vilket åtgärden vidtagits, framlagts å sammanträde med huvudmännen,

såframt icke förhållande föreligger varom stadgas i tredje stycket.

59 §.

Talan mot revisor må ej anställas av sparbanken, sedan två år förflutit

från det revisionsberättelsen framlades å sammanträde med huvudmännen.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må talan anställas som grundas

därpå, att revisor begått brottslig handling.

60 §.

Försättes sparbank i konkurs på ansökan, som gjorts inom två år från

det sammanträde med huvudmännen, där förvaltnings- och revisionsberät­

telserna framlades, äger konkursboet, ändå att ansvarsfrihet blivit beviljad

styrelseledamot, anställa talan mot honom å förvaltningen under det räken­

skapsår redovisningen avser.

Mot ledamot av delegation enligt 39 § samt revisor äger konkursboet ock,

där sparbanken försättes i konkurs på ansökan, vilken gjorts innan två år

förflutit från det förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen framlades

å sammanträde med huvudmännen, föra sådan talan.

Talan, varom stadgas i denna paragraf, skall väckas inom sex månader

från första borgenärssammanträdet eller, där tiden för anställande av talan

för sparbanken då ännu ej gått till ända, före utgången av den tid. För­

summas det, är rätt till talan förlorad.

Om ändring av reglementet

61 §.

Beslut om ändring av sparbanks reglemente är ej giltigt, med mindre

samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

andra följande sammanträden och å det sammanträde, som sist hållits,

biträtts av minst två tredjedelar av de vid sammanträdet närvarande huvud-

21

männen. Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till efterrättelse.

Beslutet är ej heller giltigt, förrän det stadfästs av länsstyrelsen. För prövningen skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i 7 §.

Om talan å huvudmännens beslut

62 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å sammanträde med hu­ vudmännen, icke tillkommit i behörig ordning eller att beslutet eljest strider mot denna lag eller reglementet, äger styrelsen därå väcka talan mot spar­ banken. Samma talerätt tillkommer ock styrelseledamot samt huvudman.

Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning, skall talan väckas inom tre månader från beslutets dag. Försummas det, är be­ slutet gällande.

Hava vid sådant beslut, som skall anmälas för registrering, i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätte­ ligen iakttagits, är beslutet, ehuru klandertalan ej väckts, icke gällande, utan så är att i strid med 86 § 2 mom. registrering av beslutet ägt rum.

2 mom. Har talan väckts beträffande beslut å sammanträde med huvud­ männen, äger domstolen, när skäl därtill förekommer, att innan målet av- göres förordna, att beslutet ej må verkställas.

Om likvidation och upplösning

63 §.

Sparbank skall träda i likvidation, där beslut bärom träffats av huvud­ männen på sätt i andra stycket sägs eller länsstyrelsen enligt vad i 81 § stad­ gas förordnat, att likvidation skall äga rum.

Av huvudmännen fattat beslut om likvidation är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­ andra följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för beslutets giltighet ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock det lända till efterrättelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

64 §.

Besluta huvudmännen, att sparbanken skall träda i likvidation, åligger det huvudmännen att välja minst två likvidatorer att verkställa likvidatio­ nen. Huvudmännen må ock utse en eller flera suppleanter.

Har länsstyrelsen förordnat, att sparbanken skall träda i likvidation, skall sparbankens styrelse genast kalla huvudmännen till sammanträde för val av likvidatorer, ändå att ändring sökes i länsstyrelsens beslut.

Underlåta huvudmännen i fall, som avses i andra stycket, att utse likvida­ torer, ankommer på länsstyrelsen att utse likvidatorer; och svara under ti­ den, intill dess så skett, de som med vetskap om att länsstyrelsen meddelat förordnande om sparbankens trädande i likvidation deltaga i beslut om fortsättande av sparbankens verksamhet eller bandia å dess vägnar för uppkommande förbindelser, en för alla och alla för eu, såsom för egen skuld.

Då likvidatorer utsetts av huvudmännen eller förordnats av länsstyrelsen, skall sparbanken anses hava trätt i likvidation.

22

Upphör mandattid för huvudman, sedan beslut om likvidation fattats,

skall mandattiden anses vara förlängd till dess likvidationen avslutats.

65 §.

Likvidator skall vara myndig, här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit av­

slutad, men den, som meddelat uppdraget, må när som helst entlediga likvi­

datorn och utse annan i hans ställe.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger länsstyrelsen, ändå att likvidatorn utsetts av huvudmän­

nen, efter likvidatorns hörande entlediga honom och förordna annan i hans

slälle.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

66

§.

Å det sammanträde med huvudmännen, vid vilket likvidatorer utses,

skall jämväl väljas en eller flera likvidationsrevisorer att granska likvida-

torernas förvaltning och sparbankens räkenskaper under likvidationen.

Hava likvidatorer förordnats av länsstyrelsen, skola de ofördröj ligen sam­

mankalla huvudmännen till sammanträde för sådant val. Huvudmännen

må ock utse en eller flera suppleanter. Likvidationsrevisor och suppleant må

när som helst entledigas och annan utses i hans ställe.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av länsstyrelsen stadgas i

82 §.

Vad i 53 § är sladgat om revisor och revisorssuppleant skall i tillämpliga

delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant.

67 §.

Då sparbanken trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröjligen

avgiva redovisning för sin förvaltning av sparbankens angelägenheter under

den tid, för vilken ej förut förvaltningsberättelse framlagts å sammanträde

med huvudmännen.

Redovisningen skall av likvidatorerna ofördröjligen överlämnas till revi­

sorerna, som hava att inom en månad avgiva revisionsberättelse. Redovis­

ningen och revisionsberättelsen skola av likvidatorerna så snart kan ske

framläggas å sammanträde med huvudmännen; och skall å detta samman­

träde till behandling företagas frågan om beviljande av ansvarsfrihet åt

styrelsens ledamöter för den tid redovisningen omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revi­

sionsberättelsen, om handlingars framläggande å sammanträde med huvud­

männen, om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande

av talan mot styrelseledamot eller ledamot av delegation enligt 39 § skall

i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa ämnen föreskri­

vits.

68

§.

Det åligger likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å sparbankens

okända borgenärer samt upprätta och i huvudboken införa balansräkning.

I balansräkningen skola tillgångarna upptagas till verkliga värdet.

69 §.

Likvidatorerna skola förvalta sparbankens angelägenheter under likvi­

dationen. Det åligger dem att så snart kan ske förvandla sparbankens egen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

23

dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk­ ställa betalning av sparbankens skulder, däri inbegripet skulder på grund av förlagsupplåning. Sparbankens rörelse må fortsättas allenast i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. •

Har ombud förordnats av länsstyrelsen enligt 82 § 1 inom., må sparban­ kens egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han hava utan skäl vägrat sitt samtycke, äger länsstyrelsen på ansökan av likvi- datorerna tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden, där likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värdepapper. „ .

Finnes garantifond eller har i reglementet gjorts förbehåll om återbäring av grundfond, åligger det likvidatorerna att, i den mån sparbankens till­ gångar förslå, ombesörja återbetalning av garanti- eller grundfond jämte utfäst ränta; dock må återbäring av grundfond ej äga rum, förrän garanti­ fond jämte ränta återbetalts.

Med de jämkningar, som följa av vad i detta lagrum eller eljest är stadgat om likvidation, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda spar­ banken så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämpliga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelse­ ledamot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

70 §.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för sparbanken hand­ ling utfärdats utan firmateckning, som utvisar att sparbanken är i likvida­ tion, och framgår icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å spar­ bankens vägnar som ock att sparbanken är i likvidation, svara de, som un­ dertecknat handlingen, för vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där av omständigheterna vid handlingens tillkomst fram­ gick, att den utfärdades för sparbanken och att denna var i likvidation, samt den till vilken handlingen ställts av sparbanken erhåller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

71 §•

Likvidatorerna hava att för varje räkenskapsår, sedan bokslut upprättats, avgiva förvaltningsberättelse, upptagande balansräkning enligt 68 §, av­ seende sparbankens ställning vid årets utgång, samt likvidationsräkning. Förvaltningsberättelsen skall vara underskriven av samtliga likvidatorer.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för inkomster och utgifter under året, därvid inkomsterna å försäljning av sparbankens tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upptagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels belopp, som erlagts i betalning för sparbankens skulder, och dels övriga utgifter i lämpliga poster.

Före mars månads utgång skola likvidatorerna till likvidationsreviso- rerna avlämna förvaltningsberättelsen för det förflutna året.

72 §.

Inom en månad efter det förvaltningsberättelsen överlämnats till likvi- dationsrevisorerna skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över granskningen av deras förvaltning och sparbankens räkenskaper för räken­

24

skapsåret. Revisionsberättelsen, som skall vara underskriven av likvida­

tionsrevisorerna, skall innehålla uttalande, huruvida enligt deras mening

likvidationen onödigt fördröjes eller icke. Om revisionsberättelsens innehåll

i övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

^a likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisionsberät-

e!.sf> s^ola likvidatorerna ofördröj ligen kalla huvudmännen till samman­

träde för granskning av redovisningen.

73 §.

den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är

lorbi samt likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart kan ske

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvalt­

ningsberättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela

likvidationstiden. Förvaltningsberättelsen och redovisningshandlingarna

skola i huvudskrift eller avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vil­

ka hava att inom en månad därefter avgiva en av dem underskriven revi­

sionsberättelse över förvaltningen under likvidationen. Om revisionsberät­

telsens innehåll skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 55 §.

Etter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla huvudmännen till sammanträde för granskning av slut­

redovisningen.

Då likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag och inför huvudmännen fram­

lagt slutredovisning för sin förvaltning, anses sparbanken upplöst.

74 §.

Yppas, efter det sparbanken skall anses upplöst enligt 73 § tredje stycket,

tillgång för sparbanken eller väckes talan mot sparbanken eller uppkommer

eljest behov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas.

75 §.

Finnes enligt likvidatorernas slutredovisning överskott, skall hälften av

detta tillfalla sparbankernas säkerhetskassa samt återstoden, på sätt huvud­

mannen äga bestämma, användas för allmännyttigt eller välgörande ända-

inål, som icke på grund av gällande författning skall tillgodoses genom

skattebidrag. Huvudmännens beslut härom skall underställas länsstyrelsen,

som har att tillse, såväl att angiven del av överskottet utbetalas till säker­

hetskassan som att återstoden användes i enlighet med det därom träffade

beslutet.

Har sparbanken med annan sparbank slutit avtal enligt 79 §, skall

överskottet utan hinder av vad i första stycket stadgas gå till den sparbank

som övertagit rörelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

76 §.

Under konkurs företrädes sparbanken såsom konkursgäldenär av sty­

relsen eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa;

dock må under konkursen i behörig ordning kunna utses nya styrelse­

ledamöter eller nya likvidatorer.

Bevis om tillskott till garantifond eller till grundfond, som skall åter-

bäras, medför rätt till utdelning först efter övriga fordringar i konkursen,

däri inbegripet fordringar på grund av sparbankens förlagsupplåning. Be­

25

träffande den inbördes förmånsställningen mellan dessa fondmedel skall

gälla vad som stadgas i 69 § tredje stycket.

Där efter avslutande av sparbanks konkurs ej finnes överskott, anses

sparbanken upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott skall likvidation verkställas, och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 64—66, 68—73 och 75 §§; om sparbanken trätt i likvida­

tion, innan dess egendom avträddes till konkurs, gäller även vad som är

stadgat i 74 §.

77 §.

Huvudmännen äga besluta, att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor.

Talan mot likvidator må ej väckas senare än ett år från det slutredovis­

ningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sammanträde med

huvudmännen. Har likvidator entledigats eller eljest avgått eller avlidit

före likvidationens avslutande, skall dock tiden för anställande av talan

räknas från det sammanträde, varå framlagts förvaltnings- och revisions­

berättelser avseende det räkenskapsår, då avgången eller frånfället inträf­

fade. Vad i 58 § tredje stycket och 60 § är stadgat skall äga motsvarande

tillämpning i avseende å talan mot likvidator.

Talan mot likvidationsrevisor må ej väckas senare än två år från det

slutredovisningshandlingarna och revisionsberättelsen framlades å sam­

manträde med huvudmännen eller, där fråga är om talan på grund av

bristande kontroll över likvidator, som entledigats eller eljest avgått eller

avlidit före likvidationens avslutande, eller om talan mot likvidationsrevi­

sor, som sålunda avgått eller avlidit, från det sammanträde, varå fram­

lagts förvaltnings- och revisionsberättelser avseende det räkenskapsår, då

avgången eller frånfället inträffade. Vad i 59 § andra stycket och 60 § är

stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om talan mot likvida­

tionsrevisor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Om fusion m. m.

78 §.

Fusion av sparbank med annan sparbank må äga rum i den ordning här

nedan i 1—3 mom. sägs.

1 mom. Avtal om att en sparbanks alla tillgångar och skulder skola

genom fusion övertagas av en annan sparbank må träffas mellan sparban­

kerna, såframt av styrelsen i den överlåtande sparbanken framlagt förslag

till sådant fusionsavtal godkänts av huvudmännen i denna sparbank efter

vad i 2 mom. sägs. Fusionsavtalet må ej verkställas utan tillstånd av läns­

styrelse enligt vad därom stadgas i 3 mom.

2 mom. Sådant beslut om godkännande av förslag till fusionsavtal, som

avses i 1 inom., är ej giltigt, med mindre samtliga huvudmän förenat sig

därom eller beslutet fattats å två på varandra följande sammanträden och å

det sammanträde, som sist hållits, biträtts av minst två tredjedelar av de vid

sammanträdet närvarande huvudmännen.

År för beslutets giltighet något ytterligare villkor bestämt i reglementet,

skall ock det lända till efterrättelse.

Har beslutet ej anmälts för registrering inom tid, som finnes föreskriven,

är frågan om fusion förfallen.

3 mom. Senast fyra månader efter det registrering skett av sådant beslut

om godkännande av förslag till fusionsavtal, som avses i 1 och 2 inom., skall

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

såväl den övertagande som den överlåtande sparbankens styrelse göra an­

sökan om tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den överlåtande

sparbankens styrelse har sitt säte, att bringa fusionsavtalet till verkställig­

het. Vid ansökningen skall fogas bevis, att beslutet blivit registrerat.

Länsstyrelsens tillståndsprövning skall grundas å ett bedömande av huru­

vida fusionen dels kan anses vara förenlig med deras intressen, som äro

insättare i eller eljest hava fordringar å de av fusionen berörda sparban­

kerna, dels framstår som ändamålsenlig ur allmän synpunkt. Beslut må ej

meddelas utan att yttrande i ärendet avgivits av sparbanksinspektionen

samt, där den övertagande sparbankens styrelse har sitt säte i annat län,

av länsstyrelsen i det länet.

När lagakraftvunnet beslut om tillstånd till fusion registrerats, skall den

överlåtande sparbanken anses upplöst samt dess tillgångar och skulder hava

övergått till den övertagande sparbanken.

79 §.

Avtal, som icke avser fusion men varigenom sparbank förbinder sig att,

i samband med likvidation, å annan sparbank eller å penninginrättning,

som ej är sparbank, överlåta sin rörelse, må ej träffas, med mindre samt­

liga huvudmän i den överlåtande sparbanken förenat sig om beslut, att

sparbanken skall biträda avtalet, eller beslutet fattats å två på varandra

följande sammanträden med huvudmännen samt å det sammanträde, som

sist hållits, biträtts av minst fyra femtedelar av de röstande och dessa tillika

utgjort minst tre fjärdedelar av samtliga huvudmän. Är för giltighet av

huvudmännens beslut ytterligare villkor bestämt i reglementet, skall ock

det lända till efterrättelse.

Avtalet må, där det icke avser sparbanks överlåtande å bankaktiebolag,

ej verkställas utan tillstånd av länsstyrelsen i det län, inom vilket den över­

låtande sparbankens styrelse har sitt säte. Beslut i tillståndsärendet må ej

meddelas utan att yttrande avgivits av sparbanksinspektionen samt, där

överlåtelsen sker till sparbank, vars styrelse har sitt säte i annat län, av

länsstyrelsen i det länet.

Om tillsyn

80

§.

Tillsynen å sparbank skall på sätt nedan stadgas utövas av länsstyrelsen

i det län, inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte, samt av en för hela

riket gemensam sparbanksinspektion.

81

§.

Länsstyrelsen tillkommer:

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller författning eller med reglementet eller eljest finnes medföra

våda för sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut som nyss sagts gått i verkställighet, förelägga huvudmän

eller styrelse att, där så kan ske, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad som åligger

dem enligt lag eller författning eller enligt reglementet;

att, där sparbanken i fall, som avses i 92 § första stycket, tillskyndats

skada, föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige, så­

framt ej vad i 58, 59 och 77 §§ stadgas utgör hinder för sådan talan;

27

att, om det med hänsyn till utomordentliga omständigheter icke är lämp­

ligt att sparbanks värdehandlingar förvaras på sätt reglementet angiver,

på framställning av sparbanken och, där det kan ske, efter hörande av spar-

banksinspektionen, meddela sparbanken tillstånd tills vidare att förvara

handlingarna på annat betryggande sätt som länsstyrelsen föreskriver; samt

att för varje sparbank inom länet förordna en revisor att med övriga revi­

sorer deltaga i granskningen av styrelsens förvaltning och sparbankens rä­

kenskaper/ därvid länsstyrelsen har att, till ledning för sitt val, från den

handelskammare inom vars område sparbankens huvudkontor är beläget

begära förslag å tre för revisorsuppdraget skickade personer.

Länsstyrelsen äger när som helst återkalla förordnande för revisor, som

här avses, och i stället utse ny revisor.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller förbud

enligt denna lag.

Föreläggande, som ovan sagts, må utom vad angår innehållet av vinst-

och förlusträkning eller balansräkning icke av länsstyrelsen meddelas i fråga

om i lag givna föreskrifter, vilkas överträdande är belagt med straff. I frågor,

som angå sparbanks bokföring, må förbud eller föreläggande icke av läns­

styrelsen meddelas, med mindre sparbanksinspektionen gjort framställning

därom.

Då länsstyrelsen i anledning av att rubbning uppstått i det förhållande, som

enligt 27 § skall förefinnas mellan sparbanks fonder och dess inlåning, före­

lägger sparbankens styrelse att vidtaga rättelse, må, där ej särskilda omstän­

digheter föranleda annat, den tid, inom vilken föreläggandet skall vara full­

gjort, icke sättas längre än två månader, och må i intet fall sagda tid be­

stämmas till mer än ett år.

Har sparbanks styrelse underlåtit att ställa sig föreläggande, som sist sagts,

till efterrättelse eller har eljest svårare avvikelse skett från denna lag eller

med stöd därav meddelade bestämmelser eller reglementet och rättas ej av­

vikelsen inom förelagd tid, äger länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

82 §.

1 mom. Träder sparbank i likvidation, äger länsstyrelsen förordna ombud,

som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden, med rätt att yttra

sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvidationen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

sparbankens kassa och övriga tillgångar samt granska sparbankens böcker,

räkenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning

angående förvaltningen ej förvägras av likvidatorerna.

Länsstyrelsen äger under sparbanks likvidation i avseende å likvidatorer

och huvudmän enahanda befogenhet som, innan sparbanken trätt i likvida­

tion, tillkommer länsstyrelsen enligt denna lag beträffande styrelse och

huvudmän.

Länsstyrelsen må, där så prövas erforderligt, förordna likvidationsrevisor

att med övriga likvidationsrevisorer deltaga i granskningen av likvidatorer­

nas förvaltning och sparbankens räkenskaper. Länsstyrelsen äger när som

helst återkalla förordnande, som här avses, och i stället utse ny likvida­

tionsrevisor.

2 mom. Har sparbanks egendom avträtts till konkurs, förordnar länssty­

relsen ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga i konkurs­

boets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt stadgas i

konkurslagen.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

28

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som säas i

SO § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

83 §.

Sparbanksinspektionen åligger:

att i fråga om lämpliga inrättandet och bedrivandet av sparbanks verk­

samhet tillhandagå med råd och upplysningar;

att med uppmärksamhet följa sparbankernas verksamhet i den mån så

erfordras för kännedom om de förhållanden, som kunna inverka på spar­

banks säkerhet eller eljest äro av betydelse för en sund utveckling av spar-

banksverksamheten;

att därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i över­

ensstämmelse med lag eller författning eller med reglementet eller de före­

skrifter, som med stöd av stadgande i lag eller författning eller i regle­

mentet meddelats av huvudmännen eller styrelsen, eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten;

att utfärda instruktion för revisor och likvidationsrevisor, som förordnats

av länsstyrelse; samt

att, där inspektionen så finner erforderligt, meddela närmare föreskrifter

om sättet för förande av sparbanks räkenskaper, om förvaring av värde­

handlingar samt om inventering av dessa.

84 §.

Sparbanks styrelse åligger:

att för sparbanksinspektionen när som helst hålla sparbankens kassa och

Övriga tillgångar samt alla böcker, räkenskaper och andra handlingar till­

gängliga för granskning;

att å tider, som bestämmas av inspektionen, och enligt av inspektionen

fastställda formulär upprätta och till inspektionen insända översikter över

sparbankens tillgångar och skulder; och skall i sådan översikt angivas hu­

ruvida anledning finnes till antagande, att bokförda värdet av någon i över­

sikten upptagen tillgång överstiger dess verkliga värde;

att, så snart det kan ske, till inspektionen insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse, revisionsberättelsen med tillhörande handlingar även­

som protokoll över förhandlingarna vid årssammanträdet med huvudmän­

nen;

att dels årligen till länsstyrelsen avgiva statistisk redogörelse angående

sparbanken, dels härutöver, efter Konungens bestämmande, avgiva ytter­

ligare statistiska uppgifter rörande sparbankens verksamhet och ställning;

att jämväl i övrigt meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upp­

lysningar rörande sparbanken, som äskas av dem; samt

att, då anledning yppas till antagande, att sparbank gjort sådana förlus­

ter att det i 27 § stadgade förhållandet mellan sparbanks fonder och dess in­

låning rubbats, ofördröj ligen upprätta särskild balansräkning enligt 48 § för

utvisande av sparbankens ställning samt att, därest balansräkningen be­

kräftar antagandet i fråga, ofördröjligen avsända meddelande härom till

inspektionen.

85 §.

Till bestridande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet ävensom av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

29

likvidationsrevisor, som förordnas enligt 81 § eller 82 § 1 inom., skall varje sparbank årligen erlägga bidrag efter visst, för sparbankerna lika förhål­ lande till sammanlagda beloppet av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående kalenderår förvaltade medlen; dock må bidraget till bestri­ dande av kostnaden för sparbanksinspektionens organisation och verksam­ het icke överstiga fem tusendels procent och bidraget till bestridande av kostnaden för ersättning åt revisor, ombud eller likvidationsrevisor icke över­ stiga fyra tusendels procent av nämnda belopp.

Om registrering

86

§.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av sparbank eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakttagits de föreskrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller möter eljest hinder mot registrering av sparbanken på grund av föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de före­ skrifter, som finnas stadgade för varje särskilt fall, eller prövas beslut, som anmäles för registrering, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i överensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller författning eller mot reglementet eller vara till sin avfattning i något viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras. Är annan grund till sådan klandertalan mot beslut av huvudmännen, vilken avses i 62 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet ej rätteligen iakttagits i denna lag eller reglementet upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet, skall det dock icke utgöra hinder mot registrering, sedan tid för väckande av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Har ansökan enligt 78 § om länsstyrelsens tillstånd att bringa fusionsavtal till verkställighet ej inkommit inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom den därför stadgade tiden, skall registre- ringsmyndigheten förklara frågan om fusion förfallen.

87 §.

Företer sparbanks registrerade firma likhet med en i sparbanksregister eller i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkrings- registret eller bankregistret tidigare införd firma och lider därigenom inne­ havaren av sistnämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för sparbanken att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i sparbanksregister verkställd inskrivning länder honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om skadestånd föras vid domstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr iöl

88

§.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i sparbanksregister gjord inskrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt eller att eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på anmälan av part antecknas i registret, att på nämnda grund den tidigare anteckningen avföres ur registret.

Har, sedan i sparbanksregister gjorts anteckning rörande beslut om av­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

trädande av sparbanks egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslu­

tet ej bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning

enligt vad som stadgas i första stycket.

89 §.

Vad i sparbanksregister införes, med undantag av meddelande om kon­

kurs, skall genom registreringsmyndighetens försorg ofördröj ligen kungö­

ras såväl i allmänna tidningarna som ock i tidning, som är allmänt spridd

inom den berörda sparbankens verksamhetsområde. Där i annat fall än

som avses i 88 § andra stycket antecknas i registret, att tidigare anteckning

avföres ur detsamma, skall kungörelse därom ske efter vad nyss sagts.

Det som i enlighet med denna lag eller med stöd därav meddelade bestäm­

melser blivit infört eller antecknat i sparbanksregister och kungjort i orts­

tidning skall anses hava kommit till tredje mans kännedom, där ej av om­

ständigheterna framgår, att han varken ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

sparbanksregistren, skall i fråga om behörighet att inför domstol, länssty­

relse eller överexekutor företräda sparbanken vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

90 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är länsstyrelsen i det län,

inom vilket sparbankens styrelse har sitt säte.

Om klagan över tillsynsmyndighets och registreringsmyndighets beslut

91 §■

över andra beslut av länsstyrelse än de i andra och tredje styckena av­

sedda samt över sparbanksinspektionens beslut må klagan föras hos Ko­

nungen inom den tid, som är stadgad för överklagande av förvaltande myn­

dighets beslut; dock går beslut, som meddelas av länsstyrelse, i verkställig­

het utan hinder av klagan, där icke Konungen förordnar annorlunda.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighets beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag anföra

besvär däröver hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 86 § 3 mom., må jämväl

besvär anföras i den ordning, varom stadgas i andra stycket.

Om skadestånd

92 §.

Har huvudman, styrelseledamot, ledamot av delegation enligt 39 §, revisor,

likvidator, likvidationsrevisor eller ombud, som avses i 82 § 1 mom., vid

fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat

sparbanken skada, är han pliktig att till sparbanken utgiva ersättning för

skadan.

Har huvudman eller annan, som avses i första stycket, genom överträ­

delse av denna lag eller med stöd av densamma meddelade bestämmelser

eller reglementet uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat tredje man

skada, är han pliktig att till denne utgiva ersättning för skadan.

31

93 §.

Har ersättningsskyldighet uppkommit enligt 92 § men föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, där det prövas skäligt med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt.

Nedsättning efter vad nu är sagt må icke äga rum, om den ersättnings- skyldiges förfarande innefattade brottslig handling.

94 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som stadgas i 92 och 93 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars ersättningsskyldighet nedsatts enligt 93 § dock allenast med det nedsatta beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

95 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i ansökan om stadfästelse av reglementet eller i handling, som enligt 6 § andra stycket skall fogas vid ansökningen;

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan för eller ansökan om re­ gistrering eller i försäkran eller annan handling, som fogas därvid, uppsåt­ ligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller meddelande, som kungöres eller sändes till huvudman;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, ba­ lansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller 84 § sjätte punkten, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 48, 49 eller 50 §;

5. styrelseledamot eller annan som uppsåtligen eller av vårdslöshet till länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen meddelar oriktig eller vilsele­ dande uppgift angående omständighet, varom det ålegat honom att lämna upplysning;

6. likvidator, som vid upprättande av balansräkning, likvidationsräk- ning eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

7. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller an­ nan handling, som framlägges å sammanträde med huvudmännen, eller i påskrift å sådan handling uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift rörande sparbankens angelägenheter eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning be­ träffande förvaltningen, ändå att anledning därtill föreligger;

8. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors med­ hjälpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada kunnat följa därav, yppar något av vad som kommer till hans kännedom vid verkställd gransk­ ning, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans upp­ drag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96 §.

Med dagsböter straffes:

1. styrelseledamot, där han vid upprättande av förvaltningsberättelse, ba­

lansräkning eller vinst- och förlusträkning, som avses i 47 eller 67 § eller

84 § sjätte punkten, av vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i

48, 49 eller 50 §;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidationsräk-

ning eller förvaltningsberättelse, som avses i 68, 71 eller 73 §, av vårdslös­

het förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 95 § 7 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 55, 67, 72 eller 73 §,

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum;

4. den, som bryter mot vad som är stadgat i 2, 34 eller 35 §.

Särskilda bestämmelser

97 §.

Sparbank må icke överföra medel till annan pensionsstiftelse än sådan,

som bildats uteslutande för pensionering av personal, som är eller varit an­

ställd i sparbankens tjänst, eller efterlevande till sådan personal, överföring

må icke ske med mindre dels överföringen erfordras för att uppbringa stif­

telsens förmögenhet till belopp, som motsvarar kapitalvärdet vid överförings-

tillfället av intjänade pensioner jämte dyrtidstillägg eller andra därmed jäm­

förliga tillägg, vilka enligt gjorda utfästelser eller inom sparbanken tillämpad

sedvänja högst skola utgå, dels ock överskott vid upplösning av stiftelsen

skall i enlighet med stiftelsens stadgar användas främst till betalning av pen­

sionspremier för anställda hos sparbanken och i övrigt för allmännyttigt

eller välgörande ändamål, som icke på grund av gällande författning skall

tillgodoses genom skattebidrag.

Beträffande stiftelse, vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel,

som tillskjutits av sparbank, skall sparbanksinspektionen tillse, att stiftel­

sens tillgångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens än­

damål och med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffan­

de placering av sparbanks medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må

den länsstyrelse, vilken utövar tillsynen över den sparbank, som lämnat

tillskott till stiftelsen, efter anmälan från sparbanksinspektionen förelägga

stiftelsen att vidtaga rättelse. Det åligger dem som företräda stiftelsen att,

närhelst inspektionen begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar

samt böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning

ävensom lämna inspektionen alla de upplysningar rörande stiftelsen, som

äskas av inspektionen. Vad som stadgas i detta stycke skall ej gälla stiftel­

se,_ vars förmögenhet huvudsakligen härrör från medel, som sparbank till-

skjutit med stöd av 17 § andra stycket.

98 §.

Enskildas förhållanden till sparbank må ej yppas i oträngt mål.

99 §.

Närmare bestämmelser rörande sparbanksregister, om avgifterna för re­

gistrering och kungörande samt om sparbanksinspektionens organisation

och verksamhet, så ock de föreskrifter, som i övrigt utöver vad denna lag in­

nehåller finnas erforderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

33

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om sparbanker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om sparbanker skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den 1 januari 1956.

2

§•

Genom nya lagen upphävas, med de begränsningar nedan stadgas, lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker tillika med de stadganden, vilka innefatta ändring i eller tillägg till nämnda lag, så ock lagen den 30 april 1942 (nr 226) angående rätt för länsstyrelse att i vissa fall meddela sär­ skilda bestämmelser om förvaring av sparbanks värdehandlingar.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Utan hinder av vad i 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, vilket är ställt på längre återbetalningstid än sex månader och beträffande vilket sparbanken icke förbehållit sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sagda tid, må sparbank jämväl i fortsättningen så­ som säkerhet för dylikt lån godtaga inteckning i sådan tomträtt till inom sparbankens verksamhetsområde belägen fastighet med byggnad avsedd huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler, beträffande vilken 4 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i dess lydelse före den 1 januari 1954 äger tillämpning; dock att avtal, varigenom tomträtten upp­ låtits, skall hava upprättats i enlighet med av sparbanksinspektionen godkänt formulär eller eljest hava blivit godtaget av inspektionen samt att återbe- talningstiden för lånet icke skall utgå senare än fem år före tomträttsavta- lets upphörande.

5 §.

Beträffande medel, som för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, skall bestämmelsen i 26 § lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker i sagda lagrums ursprungliga lydelse fortfarande äga tillämpning, om äldre gifter- målsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

6

§.

I fråga om sparbank, vars reglemente blivit stadfäst före den 1 januari 1956, skola följande bestämmelser lända till efterrättelse:

1. Sparbank, som vill fortsätta verksamheten, är pliktig att före den 1 januari 1958 söka registrering; och skall sparbanken dessförinnan hava vidtagit sådana ändringar i sitt reglemente, att det bringats i överensstäm­ melse med föreskrifterna i nya lagen och de bestämmelser, som utfärdats med stöd av denna, samt hava förskaffat sig vederbörlig stadfästelse å reg- lementsändringarna.

Dihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt.

löl

34

Har ej sparbank före dag, som ovan angivits, sökt registrering och har ej

Konungen medgivit anstånd med ansökningen, har den länsstyrelse, som

utövar tillsynen över sparbanken, att förordna om att sparbanken genast

skall träda i likvidation.

2. Till dess registrering skett, skall äldre lag äga tillämpning å sparban­

ken utom såvitt angår inlåningsrättens omfattning, i vilket hänseende nya

lagens regler skola gälla. Likaså skola nya lagens regier tillämpas beträffan­

de registreringen samt i fråga om förfarandet vid den reglementsändring,

som skall föregå registreringen.

3. Utan hinder av vad i 5 § andra stycket nya lagen sägs må såsom spar­

banks firma registreras den benämning, varunder sparbanken utövar sin

verksamhet, och må, där sparbank fått såsom firma inregistrerad benäm­

ning, som nu sagts, mot sparbanken ej föras talan jämlikt 87 § första stycket

nya lagen.

4. Sparbank må fortsätta sin verksamhet utan hinder av att sparbanken

saknar grundfond eller att dess grundfond uppgår till lägre belopp än i 8 §

nya lagen sägs.

Nya lagens regler om garantifond skola gälla beträffande säkerhetsfond.

5. Då nya lagen vunnit tillämpning å sparbank genom att registrering

skett, skola så många huvudmän avgå, att antalet kvarstående motsvarar

hälften av antalet huvudmän enligt det nya reglementet. Återstoden av anta­

let huvudmän enligt det nya reglementet utses så snart kan ske genom val,

som jämlikt 13 § nya lagen förrättas av stadsfullmäktige, kommunalfull­

mäktige eller landsting. De avgående huvudmännen, vilka skola kvarstå till

dess nyss angivet val ägt rum, uttagas genom lottning, dock att i första hand

skola uttagas de som tillsatts av kommunalstämma, kommunalfullmäktige,

stadsfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Kvar­

stående enligt äldre lag utsedda huvudmän skola allt efter som mandat­

tiderna utlöpa ersättas genom val, som jämlikt förenämnda lagrum i nya

lagen förrättas av sparbankens huvudmän.

Vid första huvudmannaval, sedan nya lagen vunnit tillämpning å spar­

banken, skola i den mån så erfordras för att åstadkomma successiva nyval

mandattiderna sättas kortare än fyra år.

De huvudmän, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å sparban­

ken, må, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet, utöva

sitt uppdrag intill dess att de ersättas genom nyval.

6. Genom vad i nya lagen stadgas sker ej inskränkning i den rätt att

återbekomma tillskjuten fond eller att njuta ränta därå, som enligt spar­

bankens reglemente eller eljest gjort förbehåll före lagens ikraftträdande

tillagts stiftare eller annan bidragstecknare.

7. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos sparbank utan villkor att de

må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, såframt ej över­

förmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i 24 § nya lagen

stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket föräldra-

balken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts skall

ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å räkningen,

samt ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

8. Har sparbank med stöd av särskilt tillstånd enligt äldre lag mottagit

medel å motboksräkning utöver det i nya reglementet för en och samma

insättares^ tillgodohavande å sparbanksräkning bestämda högsta beloppet

och uppgå dessa medel, då nya lagen vinner tillämpning å sparbanken ge­

nom att registrering skett, sammanlagt till så stort belopp, att de icke rym­

mas inom den enligt 25 § första stycket nya lagen tillåtna inlåningen, må

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

35

medlen utan hinder av sistnämnda lagstadgande innestå hos sparbanken in­ till utgången av år 1965.

9. Utan hinder av vad i 28 § fjärde stycket eller 29 § femte stycket nya lagen stadgas beträffande säkerhet för lån, må egendom, som innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett ställts som säkerhet för lån, alltjämt godtagas som sådan under lånets fortsatta löptid. 10. De styrelseledamöter och revisorer samt styrelsesuppleanter och revi­ sorssuppleanter, som äro valda, då nya lagen vinner tillämpning å spar­ banken genom att registrering skett, må utöva sitt uppdrag under den tid, för vilken de äro valda, ändå att de icke uppfylla nya lagens fordringar för valbarhet. 11. Har beslut å sammanträde med huvudmännen fattats innan nya lagen vunnit tillämpning å sparbanken genom att registrering skett skola, såvida an­ nat ej följer av punkt 2 här ovan, i fråga om beslutet, om talan därå samt om beslutets verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning. 12. Hava likvidatorer för sparbank utsetts, innan nya lagen vunnit tillämp­ ning å sparbanken genom att registrering skett, skall äldre lag gälla i av­ seende å likvidationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angående

solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks konkurs

Härigenom förordnas, att nuvarande 2 och 3 §§ lagen den 18 september

1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags och sparbanks kon­

kurs1 skola upphöra att gälla, att nuvarande 4 och 5 §§ samma lag skola

erhålla beteckningarna 2 och 3 §§ samt att 1 § i lagen skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

1

§•

1

§.

Har solidariskt bankbolag eller

bankaktiebolag råkat i konkurstill­

stånd, varde det av konkursdomaren

ofördröjligen anmält hos bankinspek­

tionen; och förordne bankinspektio­

nen ett allmänt ombud att såsom kon­

kursförvaltare deltaga i konkursboets

förvaltning med den eller de förval­

tare, som utses på sätt i konkurslagen

stadgas.

Avträdes sparbanks egendom till

konkurs, varde anmälan därom av

konkursdomaren ofördröjligen gjord

hos Konungens befallningshavande,

som förordnar ett allmänt ombud att

deltaga i förvaltningen av konkurs­

boet, på sätt här ovan sägs.

På den, vilken förordnat sådant all­

mänt ombud, ankomme att, når det

prövas skäligt, entlediga ombudet och

i dess ställe annan förordna. Däröver

må klagan ej föras.

Angående allmänt ombud, som för­

ordnas i bankaktiebolags och i spar­

banks konkurs, stadgas i lagen om

bankrörelse och lagen om sparbanker.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956,

1

Senaste lydelse av lagen se 1921: 231.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

37

Förslag

till

lag

angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas

säkerhetskassa

Härigenom förordnas, att 2, 5, 6 och 7 §§ lagen den 15 juni 1934 om spar­ bankernas säkerhetskassa1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

2

§.

Såsom bidrag -------- — kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars fonder, sedan i förekommande fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första åren efter spar­ bankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå till det i förhål­ lande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga beloppet el­ ler genom bidragets betalning skulle komma att nedgå under detta belopp.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen om spar­ banker; dock må ett belopp ej över­ stigande en tiondel av kassans medel innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.

6

§•

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor som styrelsen äger bestämma, med anli­ tande av kassans medel lämna dels bi­ stånd åt sparbank, vars fonder i följd

1

Senaste lydelse av

6

§ se 1940:129.

(Föreslagen lydelse:)

2

§.

Såsom bidrag-------------kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts skall ej gälla spar­ bank, vars fondmedel, sedan i före­ kommande fall därifrån avdragits ga­ rantifond och i fondmedlen ingående förlagskapital samt under de tio förs­ ta åren efter sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen äro eller genom bidragets erlåggande skulle bliva otillräckliga för iakttagandet av det förhållande, som jämlikt 21 § la­ gen om sparbanker skall förefinnas mellan sparbankens inlåning och dess fonder.

5 §•

Kassans medel skola, där ej sparbanksinspektionen efter framställ­ ning från kassans styrelse annat med­ giver, insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken eller placeras i full­ goda inhemska obligationer; dock må ett belopp ej överstigande en tion­ del av kassans medel innestå hos in­ ländskt bankaktiebolag eller spar­ bank.

6

§•

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor, som styrelsen äger bestämma, med anli­ tande av kassans medel lämna dels bi­ stånd åt sparbank, vars fondmedel till

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

av inträffade förluster nedgått under

det i förhållande till sparbankens in­

låning enligt gällande lag erforderliga

beloppet, ävensom åt sparbank, som

eljest på grund av inträffade eller

väntade förluster råkat i eller kan be­

faras råka i svårigheter, dels ock, i

den utsträckning så finnes skäligt,

gottgörelse åt insättare i sparbank,

som trätt i likvidation eller försatts i

konkurs.

7 §.

För granskning------- - —• av Ko­

nungen.

Revisorerna liava------------beslutar

Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse

mot bättre vetande lämnat oriktig

uppgift eller uppsåtligen underlåtit

att göra anmärkning mot sådan

uppgift i handling, som av dem grans­

kats, eller vid fullgörande av sitt upp­

drag visat vårdslöshet, svare de en för

båda och båda för en för därav upp­

kommen skada.

följd av inträffade förluster nedgått

under det i förhållande till sparban­

kens inlåning enligt 27 § lagen om

sparbanker erforderliga beloppet,

ävensom åt sparbank, som eljest på

grund av inträffade eller väntade för­

luster råkat i eller kan befaras råka i

svårigheter, dels ock, i den utsträck­

ning så finnes skäligt, gottgörelse åt

insättare i sparbank, som trätt i lik­

vidation eller försatts i konkurs.

7 §•

För granskning------------- av Ko­

nungen.

Revisorerna hava------------beslutar

Konungen.

Hava revisorerna vid fullgörandet

av sitt uppdrag uppsåtligen eller av

vårdslöshet tillskyndat kassan skada,

äro de pliktiga att en för båda och

båda för en utgiva ersättning för

skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Vad i denna lag stadgas angående garantifond skall jämväl gälla säkerhets­

fond.

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

39

Förslag

till

lag

om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angående

handelsregister, firma och prokura

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 13 juli 1887 angaende handels- register, firma och prokura1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

6 §•

Företer i handelsregistret införd firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister eller aktiebolagsre- gistret tidigare införd firma, och li­ der därigenom innehavaren av sist­ nämnda firma förfång, äge domstol på talan av denne förbjuda innehava­ ren av förstnämnda firma att efter viss tid använda firman ävensom ålägga honom det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon —--------vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

6

§•

Företer i handelsregistret införd firma likhet med en i handelsregister, föreningsregister, aktiebolagsregist- ret, försäkringsregistret, bankregist­ ret eller sparbanksregister tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sistnämnda firma förfång, äge domstol på talan av den­ ne förbjuda innehavaren av först­ nämnda firma att efter viss tid an­ vända firman ävensom ålägga honom det skadestånd, som prövas skäligt.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1

Senaste lydelse av

6

§ se 1911:43 s. 3.

40

Kungl. Maj ds proposition nr 151

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944 (nr 705)

om aktiebolag

Härigenom förordnas, att 200 § lagen den 14 september 1944 om aktie­

bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

200

§.

Företer aktiebolags registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister eller aktiebolagsre-

gistret tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämn­

da firma förfång, äge han hos dom­

stol föra talan om förbud för aktie­

bolaget att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skade­

stånd. Rätt till sådan talan mot aktie­

bolag äge ock annat aktiebolag vars

firma senare registrerats, där tidigare

godkännande av firman då var gäl­

lande enligt 6 §.

Menar någon------------ vid domstol.

200

§.

Företer aktiebolags registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, filialregistret, försäkringsregist-

ret, bankregistret eller sparbanksre-

9\?ter tidigare införd firma, och lider

därigenom innehavaren av sistnämn­

da firma förfång, äge han hos dom­

stol föra talan om förbud för aktie­

bolaget att efter viss tid använda

förstnämnda firma samt om skade­

stånd. Rätt till sådan talan mot ak­

tiebolag äge ock annat aktiebolag

vars firma senare registrerats, där ti­

digare godkännande av firman då

var gällande enligt 6 §.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1

Senaste lydelse av 200 § se 1955:00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

41

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr 433)

om försäkringsrörelse

Härigenom förordnas, att 312 § lagen den 17 juni 1948 om försäkrings­ rörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registre­ rade firma likhet med en i handelsre­ gister, föreningsregister, aktiebolags- registret eller försäkringsregistret ti­ digare införd firma, och lider därige­ nom innehavaren av sistnämnda fir­ ma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon------------ vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

312 §.

Företer försäkringsbolags registre­ rade firma likhet med en i handelsre­ gister, föreningsregister, aktiebolags- registret, bankregistret, sparbanksregister eller försäkringsregistret tidi­ gare införd firma, och lider därige­ nom innehavaren av sistnämnda fir­ ma förfång, äge han hos domstol föra talan om förbud för bolaget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Kimgl. Maj:ts proposition nr i51

42

Förslag

till

lag

angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar

Härigenom förordnas, att 102 § lagen den 1 juni 1951 om ekonomiska för­

eningar1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse:)

102

§.

Företer förenings registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, försäkringsregistret, sjukkassere-

gister, understödsföreningsregister

eller sambruksföreningsregistret tidi­

gare införd firma och lider därigenom

innehavaren av sistnämnda firma för­

fång, äge han hos domstol föra talan

om förbud för föreningen att efter

viss tid använda förstnämnda firma

samt om skadestånd.

Menar någon------------ vid domstol.

(Föreslagen lydelse:)

102

§.

Företer förenings registrerade fir­

ma likhet med en i handelsregister,

föreningsregister, aktiebolagsregist-

ret, filialregistret, försäkringsregist­

ret, sjukkasseregister, understödsför­

eningsregister, sambruksföreningsre­

gistret, bankregistret eller sparbanks-

register tidigare införd firma, och li­

der därigenom innehavaren av sist­

nämnda firma förfång, äge han hos

domstol föra talan om förbud för

föreningen att efter viss tid använ­

da förstnämnda firma samt om ska­

destånd.

Menar någon------------ vid domstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1

Senaste lydelse av 102 § se 1955: 00.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

43

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 febru­ ari 1955.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern

för

utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam,

Lindström, Lange.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lag­ stiftning om sparbanker samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sparbankernas verksamhet regleras för närvarande av lagen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker — i det följande betecknad SpL. Beträffan­ de omfattningen av sparbankernas rätt till inlåning kompletteras SpL:s be­ stämmelser sedan år 1947 av provisoriska föreskrifter i ämnet. Till SpL ansluter sig viss annan lagstiftning, främst lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparbankernas säkerhetskassa.

Frågan om en generell översyn av sparbankslagstiftningen vann aktua­ litet i mitten av 1940-talet. Med anledning av två vid 1945 års riksdag väckta motioner hemställde sålunda bankoutskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en allmän revision av SpL, därvid bl. a. frågan om ändrade grunder för utseende av huvudmän i sparbank borde upptas (uti. nr 17/1945.) Utskottets hemställan bifölls av riksdagen

(rskr. 123/1945). I anförande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1948 uttalade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, att med hänsyn såväl till riksdagens önskemål som till framställningar, vilka från andra håll gjorts om olika ändringar i SpL, en allsidig och förutsättningslös utred­ ning borde verkställas rörande sparbankernas organisation och verksam­ het. Bland de spörsmål, som därvid borde beaktas, nämnde departements­ chefen särskilt frågorna om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten inom sparbanks väsende t och sparbankernas rätt till checkräkning. Sedan Kungl. Maj :t i anledning härav bemyndigat departementschefen att till­ kalla högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande ut­ redning, utsågs sådana den 14 september 1948. Den sålunda tillsatta kom-

44

mitten, som antog benämningen 19i8 års sparbankssakkunniga, bestod i

sin slutliga sammansättning av borgmästaren G. H. F. Strandell, tillika

ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare redaktören A. G. B.

Andersson, förutvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare redak­

tören O. M. I. Forsberg och lantbrukaren J. H. Johnsson, sparbanksinspek-

tören E. E. Lagerkvist, direktören i svenska sparbanksföreningen O. Sahlin

samt direktören i Kronobergs läns sparbank E. Westborg.

De sakkunniga har till fullgörande av sitt uppdrag den 15 maj 1954 av­

givit betänkande (SOU 1954: 10) med förslag till

1. lag om sparbanker;

2. lag angående införande av nya lagen om sparbanker;

3. lag angående ändring i lagen den 18 september 1903 (nr 101 s. 61) angå­

ende bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändring i lagen den 15 juni 1934 (nr 300) om sparban­

kernas säkerhetskassa;

5. lag angående ändrad lydelse av 2 § 14:o) lagen den 26 maj 1909 (nr

38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

6. lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42 s. 1) angåen­

de handelsregister, firma och prokura;

7. lag angående ändrad lydelse av 200 § lagen den 14 september 1944

(nr 705) om aktiebolag;

8. lag angående ändrad lydelse av 312 § lagen den 17 juni 1948 (nr

433) om försäkringsrörelse; samt

9. lag angående ändrad lydelse av 102 § lagen den 1 juni 1951 (nr 308)

om ekonomiska föreningar.

De sakkunnigas lagförslag torde få som bihang fogas vid detta protokoll

(Bihang A).

Yttranden över sakkunnigbetänkandet har efter remiss avgivits av full­

mäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektio-

ncn, bank- och fondinspektionen, försäkringsinspektionen, statskontoret,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från flertalet handelskamrar,

generalpoststyrelsen, patent- och registreringsverket, statens organisations-

nämnd, överstäthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Öre­

bro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, som bi-

iogat yttranden från de lokala sparbanksföreningarna, svenska bankföre­

ningen, svenska jordbrukskreditkassan, Sparbankernas bankaktiebolag,

sparbankernas säkerhetskassa, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

Sveriges allmänna hypoteksbank, landsorganisationen, tjänstemännens cen­

tralorganisation, riksförbundet landsbygdens folk, svenska bankmannaför-

bundet, Kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskom­

munernas förbund, svenska landstingsförbundet samt föreningen auktori­

serade revisorer. Dessutom må nämnas att yttranden från några sparbanker

funnits fogade såsom bilagor till vissa länsstyrelsers remissvar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

45

Huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag. De sakkunniga har ägnat spe­ ciell uppmärksamhet dels åt de i direktiven för utredningsarbetet särskilt angivna spörsmålen om huvudmännens tillsättande, filialverksamheten och sparbanks rätt till checkräkning, dels åt vissa ämnen, som de sakkunniga ansett sig böra tillmäta likvärdigt avseende, nämligen frågorna om inlånings- rättens omfattning, skyldigheten att hålla kassareserv samt det allmännas tillsyn över sparbankerna.

Den gällande ordningen för huvudmännens tillsättande innebär, att minst en tredjedel av dessa skall väljas av kommunalfullmäktige, stadsfullmäkti­ ge eller vissa andra i SpL nämnda offentligrättsliga organ. Övriga två tred­ jedelar av huvudmannakårerna får utses på sätt sparbankens reglemente bestämmer. I stor utsträckning tillåter reglementsbestämmelserna i hithö­ rande avseende, att majoriteten av huvudmännen tillsättes genom självkom- pleltering. Den reform, de sakkunniga föreslagit, innebär att två tredjedelar av antalet huvudmän skall väljas av insättarna och en tredjedel av borger­ lig primärkommun (-er) eller landsting. Vid insättarvalen skall insättarna företrädas av en valkorporation, som utses bland insättarna genom ett lott- ningsförfarande. Behörig att ingå i valkorporationen är fysisk person, som är myndig och som vid slutet av kalenderåret närmast före huvudmannava­ let haft ett tillgodohavande i sparbanken av minst 100 kronor. Såväl insät­ tarvalen som kommun- och landstingsval av huvudmän skall förrättas en­ ligt proportionell metod.

För närvarande finnes två typer av sparbanksfilialer, nämligen avdel­ ningskontor och s. k. sparbankskominitté. Inrättandet av avdelningskontor på annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte kräver myndighets tillstånd. I övrigt råder praktiskt taget full frihet att öppna filial. Också enligt sakkunnigförslaget skall två slag av filialer finnas, benämnda avdel­ ningskontor respektive sparställe. Medan en klargörande definition på åt­ skillnaden mellan de nuvarande avdelningskontoren och sparbankskom- mittéerna saknas, har de sakkunniga velat åstadkomma en markerad gräns­ dragning mellan de båda nya filialtyperna. Avdelningskontoren skall enligt förslaget äga bedriva fullständig sparbanksrörelse. För sparställena är där­ emot utmärkande bl. a. att de icke får bevilja eller utbetala lån. Avdelnings­ kontor skall få inrättas endast efter myndighets tillstånd. Bildandet av spar­ ställe återigen skall i princip få ske fritt. In- och utlåningsrörelse genom ombud föreslås bli förbjuden. Vissa undantag uppställes dock. Främst må nämnas att förbudet icke skall beröra sparverksamheten i skolor och spar- klubbar.

önskemålet, att sparbankerna skall få motta insättningar på checkräk­ ning, har de sakkunniga velat tillgodose genom en regel, enligt vilken vid sidan av rätten till inlåning å motboksräkning — i sakkunnigförslaget be­ tecknad sparbanksräkning — skall finnas en s. k. fri sektor. Inom denna skäll sparbankerna själva få bestämma inlåningsformerna och de närmare inlåningsvillkoren. Den fria sektorn skall alltså kunna utnyttjas för mot­ tagande av insättningar å checkräkning men också för annan inlåning, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

46

icke uppfyller villkoren för att kunna placeras å sparbanksräkning. Exem­

pelvis skall sektorn inrymma insättningar å sparbanksräkning, vilka över­

skridit det i sparbankens reglemente fastställda högsta beloppet för en och

samma insättares tillgodohavande å sådan räkning. Storleken av den fria

sektorn har ställts i relation till inlåningen å sparbanksräkningen. Närma­

re bestämt innebär sakkunnigförslaget i detta hänseende, att sektorn får

inrymma en inlåning, som motsvarar 15 procent av inlåningen å sparbanks­

räkningen. — Att checkräkning skulle få användas även som en utlånings-

form har de sakkunniga icke funnit sig kunna tillstyrka.

De sakkunniga har ansett, att SpL:s principer för regleringen av inlå-

ningsrättens omfattning även i fortsättningen bör prägla stadgandena i detta

ämne. SpL:s system med dubbla spärrar för inlåningen i relation till spar­

banks fonder har sålunda bibehållits. Själva relationstalen är emellertid i

sakkunnigförslaget desamma som i den provisoriska lagstiftning, vilken

för närvarande kompletterar SpL:s regler i ämnef. Redan till följd härav

bereder sakkunnigförslagets bestämmelser ett större inlåningsutrymme än

SpL:s. En viss utvidgning av inlåningsrätten föranledes härjämte av de

sakkunnigas förslag, att kretsen av de placeringar, vilka helt eller delvis får

utgöra underlag för inlåning, skall bli mera vidsträckt än enligt SpL.

I fråga om sparbanks skyldighet att hålla kassareserv innebär både SpL:s

och sakkunnigförslagets regler, att viss betalningsberedskap skall finnas be­

träffande samtliga sparbankens förbindelser. Den föreslagna möjligheten

för sparbank att inom en fri sektor motta inlåning å checkräkning eller å

kortfristig uppsägningsräkning har av de sakkunniga ansetts motivera, att

betalningsberedskapen bör påverkas av om inlåningen är av avistanatur

eller därmed jämförlig beskaffenhet. Sakkunnigförslagets kassareservregler

har med hänsyn härtill differentierats. För avistaförbindelserna skall gälla

ett kassareservkrav på 20 procent, medan övriga förbindelser skall motsva­

ras av en åttaprocentig kassareserv.

Beträffande den offentliga tillsynen över sparbankerna förordar de sak­

kunniga avsevärda förändringar i organisatoriskt avseende. Tillsynen är

enligt SpL uppdelad mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspeklio-

nen, samt lokala organ, dvs. länsstyrelserna och av dem utsedda allmänna

ombud. De sakkunniga har intagit den ståndpunkten, att länsstyrelsernas

befattning med tillsynen bör upphöra och att den centrala tillsynsverksam­

heten bör utövas av en myndighet, vari sparbanksinspektionen samt bank-

och fondinspektionen skall uppgå. Allmänna ombudsinstitutionen föreslås

bli avskaffad. I dess ställe skall träda av tillsynsmyndigheten utsedda revi­

sorer att fungera vid sidan av övriga revisorer.

Även utanför de områden, som nu berörts, innefattar sakkunnigförslaget

åtskilliga nyheter. De viktigaste av dessa skall här omnämnas.

De sakkunniga föreslår att sparbanks firma skall registreras. Registre­

ringen skall ske länsvis och verkställas av länsstyrelserna.

Gällande rätt medger sparbank att bilda s. k. säkerhetsfond, där det fin­

nes påkallat för upprätthållande av sparbanks verksamhet. Enligt sakkun­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

47

nigförslaget må sparbank i samma syfte jämväl uppta förlagslån. Säkerhets­ fonden har fått den nya beteckningen garantifond.

Insättningsmaximum för sparbanksräkningen har satts till 75 000 kronor. Sparbanks befogenhet att bevilja lån utan särskild säkerhet, s. k. blanco- krediter, har utvidgats. Enligt SpL må blancokrediter lämnas endast till staten, kommun eller dylik samfällighet eller till annan sparbank. Sakkun­ nigförslaget stadgar, att sparbank därutöver får bevilja blancokrediter till belopp i varje särskilt fall av högst 3 000 kronor och sammanlagt motsvaran­ de högst en femtedel av sparbankens fonder.

Där sparbanks reglemente så medger, skall sparbankens styrelse enligt sakkunnigförslaget kunna uppdra åt en delegation, utsedd bland styrelse­ ledamöterna, ledamöterna av styrelse för avdelningskontor eller tjänstemän­ nen i sparbanken, att avgöra sådana ärenden, som eljest ankommer på sty­ relsens egen prövning. Delegationens uppdrag får emellertid bara avse kre- ditgivningen.

Sakkunnigförslagets bestämmelser om likvidation är betydligt mera ingå­ ende än SpL:s. Här som i flera andra avseenden har lagen den 14 septem­ ber 1944 om aktiebolag (nr 705) delvis tjänat som förebild.

De sakkunniga har vidare i sitt lagförslag upptagit bestämmelser om sam­ manslagning mellan sparbanker utan anlitande av likvidationsinstitutet, s. k. fusion. Fusionsreglerna, som ansetts vara ett smidigare instrument för sammanslagningar än vad som står till buds enligt gällande rätt, har före­ slagits mot bakgrunden av att sammanslagningar i rationaliseringssyfte för närvarande vore direkt önskvärda såvitt gällde vissa distrikt med större an­ tal sparbanker.

Slutligen må nämnas att sakkunnigförslaget lämnar särskilda regler an­ gående sparbanks rätt att överföra medel till pensionsstiftelse.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena. I remissyttrandena är det framför allt de omnämnda förgrundsfrågorna rörande huvudmannaval, filialbildning, checkräkning, inlåningsrätt, kassareservskyldighet och tillsyn som blivit närmare behandlade. Vad remissinstanserna anfört i dessa äm­ nen och beträffande andra särskilda spörsmål kommer att återges i respek­ tive sammanhang.

Ett flertal yttranden innehåller emellertid också uttalanden, som ej har direkt anknytning till de speciella frågeställningarna. Sålunda må till en början nämnas att vissa remissinstanser verkställt en allmän s u m in e- ring av synpunkterna på sakkunnigförslaget. I intet fall förekommer därvid något generellt avstyrkande av att detta lägges till grund för lagstiftning. Att förslaget är väl ägnat härför uttalas uttryckligen av sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stockholms och Jämtlands län. Andra remissorgan säger sig tillstyrka förslaget eller lämna detta utan erinran med undantag för avsnitt, i vilka de anmält särskild kritik. Till den­ na kategori hör kommerskollegium, kooperativa förbundet samt länsstyrel­ serna i Örebro och Kopparbergs län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

48

En delvis uppskattande, delvis kritisk hållning har intagits också av

svenska sparbanksföreningen, som medger, att förslaget på åtskilliga punk­

ter gjorde uppmjukningar, som vore att hälsa med tillfredsställelse. I andra

hänseenden hade dock förslaget enligt föreningens mening utformats så,

att det skapade besvikelse. Föreningen anför härom hl. a.:

I betänkandet göras i olika sammanhang, om ock mera i förbigående,

uttalanden om sparbankernas »samhällsnyttiga funktioner» och om det an­

gelägna i att befordra sparandet. Läsaren kan dock icke undgå att fästa sig

vid att på väsentliga punkter, där, med ett helhjärtat beaktande av spar-

banksväsendets betydelse i samhällslivet, ej minst på kreditgivningens om­

råde, frågeställningen rätteligen synes hava bort vara: »Vilken ordning be­

fordrar bäst sparbankernas samhällsnyttiga verksamhet?» uppmärksam­

heten i stället inriktats främst pa att undersöka, huruvida icke i något

avseende någon risk kunde anses förknippad med en eftergift i rikt­

ning mot större frihet för sparbankerna. Och på mera än en sådan punkt

synes en hypotetisk fara för missbruk ha tillerkänts avgörande betydelse

för slutligt ståndpunkttagande i tecknet av en försiktighet, som i vart fall

knappast kan anses motiverad av erfarenhetspräglade sakskäl. Därtill kom­

mer så, att i specialmotiveringen på många punkter gjorts reservationer

och förbehåll med avseende å den framtida tillämpningen av föreslagna lag-

stadganden, vilka äro ägnade att, om de skulle lända till efterrättelse, ytter­

ligare inskränka värdet av vad som föreslagits.

Sparbankernas bankaktiebolag ansluter sig till sparbanksföreningens ut­

talanden. I

I ett par remissvar diskuteras intresset av en samordning mellan de

pågående lagrevisionerna på kreditväsendets område.

Så erinrar fullmäktige i riksgäldskontoret om att 1949 års banklagssakkun-

niga redan avgivit förslag till ny banklag och att 1950 års jordbrukskasse-

utredning snart torde komma att redovisa förslag till ny lagstiftning be­

träffande jordbrukets kreditkassor samt att sålunda inom kort skulle före-

ligga tre skilda, av olika sakkunniga utarbetade författningsförslag, vilka

bl. a. innehölle frågor av gemensam betydelse för nu ifrågavarande kredit­

inrättningar. Enligt fullmäktiges mening hade det varit önskvärt, om alla

tre författningsförslagen förelegat till samtidigt bedömande för de instan­

ser, som hade att yttra sig över desamma.

Bank- och fondinspektionen framhåller däremot att, även om hela kom­

plexet av lagförslag angående affärsbanker, sparbanker och jordbrukets

kreditkassor på en gång förelåge till bedömande, det kunde vara tveksamt,

om en fullständig komparativ prövning av förslagen skulle vara givande,

eftersom utredningsorganen i dessa lagstiftningsarbeten utfört sitt arbete

på delvis olika tider och uppenbarligen angripit de centrala problemen mera

från respektive kreditorganisationers utgångspunkt än med beaktande av

de mera vida, samhälleliga frågeställningarna, bland vilka främst märktes

problemet, hur arbetsuppgifterna vid kapital samlandet och kreditgivningen

borde fördelas emellan affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor. Bank-

och fondinspektionen fortsätter:

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

49

Avsaknaden för dagen av en fast programmatisk utgångspunkt behöver emellertid ej nödvändigtvis utgöra en svaghet. Vill man sålunda acceptera en förhållandevis fri utveckling av lcreditmarknadsorganisationen —- och för detta kunna icke blott ideologiska utan även rent praktiska skäl åberopas — bör man avstå från att linjera upp alltför skarpa gränser mellan de olika typerna av kreditinrättningar. På den fria konkurrensen får det sedan an­ komma att skapa underlag för nya bedömningar. Vilkendera vägen man än beträder är det emellertid uppenbart att sunda konkurrensförutsättningar måste föreligga på det sätt att bl. a. de bankmässiga kraven — solvens och likviditet — äro väl uppfyllda för alla kreditinrättningar.

En särskild ledamot av inspektionen anser emellertid, närmast med tanke på inlåningsrätten, att lagförslagen beträffande affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor bort upptas till samtidig behandling.

Flera remissinstanser har mera direkt berört frågan hur sakkun­ nigförslaget förhåller sig till inriktningen av spar­ bankernas rörelse. Fullmäktige i riksbanken konstaterar därvid, att sakkunnigförslaget icke givit sparbanksverksamheten någon ny inrikt­ ning, och sparbanksinspektionen finner, att de sakkunniga i sitt förslag strikt fasthållit vid sparbankernas huvuduppgift att befordra sparsamhet. Enligt inspektionen erhölle sparbanksväsendet genom denna uppgift en särskild karaktär, som icke finge förglömmas vid jämförelser som gjordes med förhållanden inom andra kreditmarknadsinstitut. Det funnes särskild anledning att framhäva denna särskilda uppgift för sparbankerna, eftersom den allmänna debatten i hithörande frågor gärna visade en benägenhet att bortse från densamma. Det vore inspektionens erfarenhet, att paralleller ofta droges med verksamhetens reglering inom andra kreditinstitut och att i an­ slutning härtill önskemål och yrkanden framställdes om sådana ändrade bestämmelser för sparbanksverksamheten, som skulle innebära en artfräm­ mande förskjutning av dennas inriktning. Mot bakgrunden av dylika ten­ denser framstode det såsom en styrka i sparbankssakkunnigas betänkande, att de sakkunniga slagit vakt om sparbankernas speciella natur och icke fallit för frestelsen att vid översynen av lagstiftningen föreslå sådana upp­ mjukningar av reglerna för verksamheten som skulle innebära en avvikelse från det ursprungliga och grundläggande syftet med sparbanksväsendet.

Svenska bankföreningen förklarar sig utgå från, att sakkunnigförslaget icke avsåge att ge sparbankernas verksamhet en förändrad inriktning och att syftet sålunda icke kunde antas vara att rubba den gränsdragning mel­ lan de olika kreditinstitutens verksamhetsfält, som hittillsvarande lagstift­ ning och därpå grundad långvarig praxis uppdragit. Enligt bankföreningens uppfattning hade de sakkunniga emellertid vid detaljutformningen icke be­ gränsat sig till den ram, som den angivna målsättningen innebure. Särskilt skulle de regler, som gällde den fria sektorn, om de genomfördes, avsevärt ändra sparbanksväsendets struktur och ställa nya, betydelsefulla krav på sparbankernas organisation och öka dess kostnader.

Andra remissinstanser åter hävdar, att sakkunnigförslaget innehåller allt­ för restriktiva och utvecklingshäinmande föreskrifter. Denna uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

50

kommer till uttryck i remissvaren från svenska sparbanksföreningen, Spar­

bankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens

folk, kooperativa förbundet och länsstyrelsen i Jönköpings län.

Svenska sparbanksföreningen anför härom:

De sakkunniga fastslå, att sparbankernas huvuduppgift liksom enligt gäl­

lande rätt även i fortsättningen bör vara sparsamhetens befrämjande och att

vägande skäl för en ny inriktning knappast kunna förebringas. Sparbanker­

na acceptera denna målsättning och önska självfallet icke bedriva en verk­

samhet av samma natur som exempelvis affärsbankerna. Men de förmena,

att sparsamhetens befrämjande kan ske och genom deras försorg måste ske

på mångahanda sätt och särskilt att den uppgift härvidlag, som de sak­

kunniga synas vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att upp­

samla »egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel — med vilka benäm­

ningar de sakkunniga torde avse att beteckna medel, som med iakttagande

av viss, ej alltför hög övre gräns för insättningsmöjligheterna få innestå

på sparbanksräkning under längre tid •— ingalunda kan anses vara tillfyl­

lest, speciellt i betraktande av vår tids snabba samhällsutveckling, som oav­

låtligt för och bör föra helt nya slag av sparare och sparande in i sparban­

kernas verkningskrets. Sparbankerna vilja med skärpa hävda, att de, ej

minst med hänsyn till allmännyttan, böra äga frihet att — givetvis under

iakttagande av betryggande kontrollföreskrifter — vidare utveckla sin egen­

art.

Att en av frihet under ansvar präglad ordning fungerar tillfredsställande

ur alla synpunkter, visa också erfarenheter från våra grannländer liksom

från andra länder, där lagstiftningen på området ingalunda innehåller så

ingående regler som i vårt land.

Enligt landsorganisationens uppfattning hade det svenska sparbanksvä-

sendet genomgått en sådan utveckling och nått sådan mognad, att lagstift­

ningen borde med beaktande av insättarnas krav på säkerhet samt av sam­

hällets intressen av en sund bankverksamhet kunna avstå från utvecklings-

hämmande detaljbestämmelser och restriktiva föreskrifter. Sakkunnigför­

slaget borde i större utsträckning än som skett ha skapat förutsättningar

för sparbankerna att utvecklas i fri konkurrens med andra kreditinstitut.

Det vore ett föga bärande argument för bibehållande av gällande restrik­

tioner, att deras slopande skulle innebära, att gränserna mellan olika grup­

per av kreditinstitut tenderade att bli oklara. Om utvecklingen gått dit­

hän, att tidigare, historiskt betingade gränser hölle på att suddas ut, vore

det inte samhällets uppgift att genom lagstiftning konservera en gränsdrag­

ning, som försvårade konkurrensen.

Riksförbundet landsbygdens folk har gjort sig till tolk för liknande syn­

punkter och framhållit angelägenheten av att sparbankerna finge möjlighet

att under insättarnas kontroll utvecklas som effektiva och tidsenliga spar-

och kreditinstitut.

Även kooperativa förbundet har uttalat önskemålet, att sparbankerna icke

borde i alltför stor utsträckning bindas av rigorösa lagföreskrifter och har

därvid understrukit angelägenheten av att sparbanksverksamheten skulle

med hänsyn till sin allmännyttiga och sociala inriktning kunna utvecklas

fritt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

51

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att med hänsyn till sparbankernas betydelse det vore ett samhällsintresse, att deras verksamhet underlättades på alla de sätt som hänsynen till insättarnas säkerhet medgåve. Icke minst vik­ tigt vore enligt länsstyrelsens uppfattning att de kunde utöva sin verksam­ het under i stort sett samma betingelser som affärsbankerna samt andra spar- och kreditinstitut. Där hinder med hänsyn till rimliga säkerhetskrav ej mötte, borde de därför få tillfälle att erbjuda samma tjänster som affärs­ banker och andra kreditinstitut tillhandahölle sina kunder. Det ville synas, som om åtminstone på vissa punkter sparbankernas legitima behov av större rörelsefrihet till allmänhetens gagn skulle ha kunnat tillgodoses i sakkunnigförslaget i betydligt större utsträckning än som skett.

Delvis har den mera allmänt hållna kritiken mot sakkunnigförslaget ta­ git sikte på dess i många remissinstansers tycke alltför detaljpräg- lade konstruktion. Svenska sparbanksföreningen kommer in på des­ sa förhållanden, när föreningen anför:

Orsaken till att sparbankernas förhoppning om starkt gensvar till deras önskemål om en av den allmänna utvecklingen motiverad förnyelse av spar- bankslagstiftningen sålunda endast i begränsad omfattning gått i uppfyl­ lelse är kanske i viss mån att tillskriva det kompromissförfarande, som tyd- ligtvis även vid detta betänkandes utarbetande måst tillämpas för uppnående av utvärtes enighet i stora drag, men torde också i hög grad vara att hän­ föra till den starka bundenhet vid 1923 års lag och i anslutning till denna utformad och tillämpad inspektionspraxis, som uppenbarligen gjort sig gäl­ lande. Det synes klart, att det numera borde varit möjligt att utan denna tyngande förebild med friare grepp skapa en lag för sparbankerna, vilken reglerade de stora dragen och hänvisade de därutöver nödvändiga detalj före­ skrifterna till normalreglemente. Tydligt är ju att en alltför detaljerad lag kommer att i hög grad utesluta möjligheter till önskvärd anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden och efter förefintliga mycket stora skilj­ aktigheter inom sparbanksvärlden.

Också fullmäktige i riksbanken framhåller, att en alltför detaljerad lag gärna ledde till en i vissa lägen icke lämplig stelhet och hindrade en önsk­ värd anpassning till såväl lokala förhållanden som till en av den allmän­ na ekonomiska utvecklingen motiverad ändrad inriktning av sparbanksrö- relsen. När nu spörsmålet om en revision av sparbankslagstiftningen ak­ tualiserats, borde en stor del av de detaljerade lagbestämmelserna utan olä­ genhet antingen kunna ha ersatts med mer allmänna bestämmelser eller helt ha utgått ur lagen och i stället ha intagits i t. ex. ett normalreglemente för sparbanker. Fullmäktige ville kraftigt understryka önskvärdheten av en översyn av den föreslagna lagtexten i förenklande syfte.

Meningen att detalj föreskrifter borde utmönstras ur lagförslaget och överflyttas till ett normalreglemente — eller en sparbanksstadga — fram- föres jämväl av fullmäktige i riksgäldskontoret, kommerskollegium, överståthållarämbetet, svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs och Skaraborgs län. Härvid har __utöver de av fullmäktige i riksbanken anförda skälen — jämväl påtalats att en alltför detaljerad lagstiftning gärna bruste i överskådlighet.

Kangl. Maj.ts proposition nr 151

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Av annan mening i fråga om detaljutformningen av lagtexten är spnr-

banksinspcktionen. Inspektionen framhåller, att den huvudsakliga anled­

ningen till att lagförslaget fått en, jämfört med SpL, starkt ökad omfatt­

ning, är att bestämmelserna i sparbankslagen i viktiga delar anpassats till

den nya associationsrättsliga lagstiftningen. Inspektionen fortsätter:

I övrigt har lagförslaget givits den utformning som ansetts behövlig i

1923 års sparbankslagstiftning, vilken bland annat kännetecknas av att

många bestämmelser, som ansågos vara av grundläggande betydelse för

utmärkande av rörelsens särart, men som tidigare haft sin plats i spar­

bankernas reglementen, överfördes till lagtexten. Därmed vanns, att spar­

bankerna till karaktär och verksamhetssätt blevo mera enhetligt bestämda

än förut. Denna utveckling av sparbankslagstiftningen skall ses mot bak­

grunden därav, att stadfästelseprövningen av sparbankernas reglementen

var av väsentligen formell art, om man bortser från frågan huruvida spar­

banken över huvud taget kunde anses var av nytta för det allmänna. Då

de sakkunniga föreslagit, att stadfästelseprövningen, med samma undantag

som tidigare, i princip skall vara av formell art, ehuru visserligen uppen­

bart olämpliga bestämmelser skola kunna avvisas, kan sparbanksinspek-

tionen ej finna annat än att lagen, på sätt de sakkunniga tänkt sig, fortfa­

rande bör vara relativt utförlig, för att sparbanksrörelsen i stora drag skall

få just den karaktär som kan anses mest tjänlig för samhället. Det må även

beaktas, att sparbankslagstiftningen, lika litet som annan lagstiftning som

skall anpassas efter det nutida samhällets invecklade struktur, kan undgå

att på den grund bli relativt komplicerad. Den synpunkten bör ej heller

förbigås vid diskussion av behovet av lagens utförlighet, att en sparbank

på grund av sin ställning som självägande institut ej kan lämnas att fritt

styra sig själv, då de styrande ej kunna identifieras med sparbanken. Redan

häri bottnar kravet på samhällets kontroll över sparbankerna. I den mån

denna kontroll skall utövas genom löpande tillsyn, måste det vara till för­

del för både övervakande och övervakade, att tillsynen i största utsträck­

ning kan bedrivas efter i lag fastställda grunder för sparbanks verksam­

het.

Slutligen vill inspektionen framhålla, att den rikedom på detaljföreskrif­

ter, som utmärker sparbankssakkunnigas lagförslag, måste betraktas såsom

en förtjänst i det avseendet, att lagen blir en fullständig samling av de reg­

ler som gälla för sparbankernas verksamhet. Genom att lagen på detta sätt

får karaktären av ett uttömmande uppslagsverk, underlättas överblicken över

verksamhetens lagliga reglering för den stora mängd lekmän som uppbära

sparbanksrörelsen.

Departementschefen. I jämförelse med övriga institut inom kreditväsendet

är sparbankerna av tämligen särpräglad art. Utmärkande för deras rörelse

är bl. a. att den icke uppbäres av något enskilt vinstintresse utan helt tjänar

syftet att befordra sparsamheten. Visserligen grundas också sparbankernas

verksamhet på visst utifrån tillskjutet kapital, normalt enbart grundfond,

men detta tillskott spelar en betydligt mindre roll för sparbankerna än

exempelvis aktiekapitalet för affärsbankerna. Att märka är för övrigt att

icke ens grundfonden generellt kan betecknas som främmande kapital. Spar­

banks skyldighet att återbära grundfondstillskotten förutsätter, att särskilt

förbehåll härom intagits i sparbankens reglemente, och i många fall har så

icke skett.

53

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Det svenska sparbanksväsendet, som räknar sin uppkomst från den ti­ digare delen av 1800-talet, har numera nått en mycket betydande omfatt­ ning. Antalet sparbanker var vid 1954 års utgång 449 och deras samman­ lagda insättarbehållning uppgick den 30 september 1954 till ej mindre än 9 685 080 000 kronor. På olika storleksgrupper fördelar sig sparbankerna enligt följande ur sakkunnigbetänkandet hämtade tablå:1

Storleksgrupp (insättarbehällning kr.)

Antal

Insättarnas behållning (kr.)

Medelbehållning inom gruppen (kr.)

................... 17

6135 000

361 000

500000 1 000 000 ....................... ...................

22

16 637 000

756 000

1000 000 5 000 000 ....................... ................... 157

436 955 000

2 783 000

5 000 000 10 000 000 ....................... ................... 96

682 796 000

7112

000

10 000 000 20 000 000

....................... ................... 56

807 010 000

14 411000

20 000 000 100 000 000

....................... ...................

88

3 751828 000

42 634 000

över

100 000 000

....................... ................... 15

3 001284 000

200

086

000

151 8702 645 000 19 296 000

1

Uppgifterna avser läget den 31/12 1952.

Den lokala fördelningen av sparbankerna framgår av följande samman­ ställning:

Län

Antal

Antal

sparbanker sparbanker

Stockholms stad........................................... 1 Stockholms län................................................. 3 Uppsala län.......................................................... 3 Södermanlands län ....................................... 12 Östergötlands län ............................................ 36 Jönköpings län ................................................. 27 Kronobergs län................................................. 28 Kalmar län.......................................................... 39 Gotlands län ..................................................... 23 Blekinge län ..................................................... 24 Kristianstads län ............................................ 78 Malmöhus län..................................................... 52 Hallands län ..................................................... 13

Göteborgs och Bohus län .............................. 12 Älvsborgs län.........................................................

12

Skaraborgs län ...................................................... 9 Värmlands län ..................................................... H Örebro län .......................................................... 15 Västmanlands län............................................

6

Kopparbergs län.................................................... 13 Gävleborgs län ..................................................... 10 Västernorrlands län........................................ 5 Jämtlands län..................................................... 2 Västerbottens län............................................ 2 Norrbottens län..................................................... 13

449

Sparbanksväsendets expansion har varit avsevärd även under den tid, som följt på SpL:s ikraftträdande den 1 januari 1924. Det är förståeligt, att SpL på vissa punkter kommit att framstå som mindre väl avpassad för de behov, som denna utveckling fört med sig. Som ett av exemplen härpå har från sparbankshåll åberopats det förhållandet, att SpL ej tillåter sparbanker­ na att använda sig av checkräkning, oaktat numera stora grupper av spar- bankskunderna skulle vara betjänta av att denna räkningsform koinme till begagnande. Det har vidare hävdats, att gällande sparbankslagstiftning också i andra hänseenden numera erbjöde en alltför snäv ram för sparbanksverk- samheten.

Sparbankssakkunniga har i viss utsträckning velat tillgodose önskemålet om checkräkning och har även i övrigt föreslagit uppmjukningar av nuva­ rande sparbanksregler. Därvid har emellertid de sakkunniga i skilda sam­ manhang betonat, att uppmjukningarna icke finge bli så vittgående, att spar­

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

bankernas rörelse glede över på områden, som vore främmande för den

egentligt sparbanksmässiga verksamheten. De sakkunniga har alltså varit

angelägna om att sparbankerna strikt skulle fasthålla vid sina traditionella

uppgifter. Som framgått har denna ståndpunkt föranlett gensagor under re­

missbehandlingen av sakkunnigbetänkandet. I vissa yttranden har gjorts gäl­

lande att sparbankerna fritt borde få konkurrera med andra kreditinstitut.

Exempelvis förklaras i ett remissvar att, om utvecklingen lett till att histo­

riskt betingade gränser hölle på att suddas ut, det icke vore samhällets upp­

gift att genom lagstiftning konservera dessa gränser.

Naturligt är att den fortskridande utvecklingen inom kreditväsendet berät­

tigar till nya aspekter på den hittillsvarande gränsdragningen mellan de olika

penningsinstituten. Att sparbankerna bör fullfölja sin huvuduppgift att be­

fordra spar samhet står väl utom all diskussion, men det är möjligt att man i

fortsättningen kan ha lagregler, som tillåter en friare konkurrens mellan insti­

tuten. Härom kan jag emellertid icke för närvarande uttala någon bestämd

mening, eftersom utredningsmaterial för en prövning av denna svårbedömbara

fråga ännu ej står till förfogande. Sålunda har varken sparbankssakkunniga

eller de kommittéer, som avgivit förslag till ny lagstiftning beträffande af­

färsbankerna och jordbrukets kreditkassor — 1949 års banklagssakkunniga

(SOU 1952: 2) och 1950 års jordbrukskasseutredning (SOU 1955: 1) — när­

mare behandlat hithörande spörsmål. Emellertid vill jag erinra om att jag

i den på banklagssakkunnigas förslag grundade propositionen angående ny

lag om bankrörelse givit uttryck för uppfattningen, att frågan om enhetliga

regler angående kreditinstitutens inlåningsrätt lämpligen borde upptas till

övervägande i särskild ordning och att därvid jämväl spörsmålen rörande

gränsdragningen mellan instituten borde uppmärksammas (prop. nr 3/1955

s. 114). En allmän omprövning av de regler, som utstakar gränserna för spar­

bankernas funktionsområden, torde med hänsyn till det nu anförda böra få

anstå åtminstone till dess nämnda överväganden kommit till stånd.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ett remissorgan ifrågasatt, om

det icke hade varit mest tillfredsställande, att sparbankssakkunnigas, bank­

lagssakkunnigas och jordbrukskasseutredningens lagförslag förelegat till

samtidigt bedömande. Också enligt min mening skulle det i och för sig

ha varit önskvärt med en dylik fullständig samordning av nu berörda lag-

revisioner. Redan i banklagspropositionen, under vars förberedande spar­

bankssakkunnigas betänkande förelåg men däremot ej jordbrukskasseut­

redningens, har denna min åsikt kommit till synes. Som jag emellertid där­

vid konstaterat torde de frågor, i vilka intresset av en jämförelse mellan

de tre kommittéernas ståndpunkter gör sig särskilt starkt gällande, få an­

ses vara spörsmålen om inlåningsrättens omfattning och om skyldigheten

att hålla kassareserv. Härvidlag hade vid tiden för nämnda propositions-

arbete jordbrukskasseutredningens preliminära ställningstagande redovisats

i en den 10 februari 1954 dagtecknad promemoria, över vilken remissytt­

randen avgivits av närmast berörda institutioner (se prop. nr 3/1955, s.

63 64). Med hänsyn till nämnda förhandsbesked har jag även beträffande

55

sparbankslagstiftningen ansett möjligt att undvika det dröjsmål med propo­ sitions framläggande, som skulle följa av att departementsbearbetningen av sakkunnigförslaget finge vila, till dess jordbrukskasseutredningens numera avlämnade definitiva förslag remissbehandlats.

Det har redan angivits, att den fråga, som kanske framför andra föran­ ledde översynen av gällande sparbanksregler, var spörsmålet om ordningen för huvudmännens tillsättande. Invändningarna mot de nuvarande stadgan- dena i ämnet har främst avsett, att dessa i alltför hög grad tillåtit, att valen verkställts genom självkomplettering. En följd härav har ansetts vara, att huvudmännen icke kommit att bli tillräckligt representativa för de intressentgrupper, de skall ha att företräda, nämligen insättarna. Den reform, som förordas av sparbankssakkunniga, innebär som nämnts att majoriteten av huvudmännen skall tillsättas av en elektorsförsamling, som i sin tur utsetts bland insättarna. Under remissbehandlingen har med rätta framhävts att denna valmetod skulle komma att visa sig mycket vidlyftig och besvärlig samtidigt som den icke skulle innefatta någon garanti för att huvudmannakårerna bleve mera allsidigt sammansatta än enligt de valsy­ stem, som de nuvarande stadgarna medgåve. Jag har därför icke ansett mig kunna godta sakkunnigförslagets valregler. I stället för dessa förordar jag en reglering, som dels ökar det kommunala inflytandet över huvudmanna­ kårernas tillsättande och dels utan den invecklade procedur, som sakkunnig­ förslaget skulle medföra, bereder insättarna en direkt representation. Depar- tementsförslaget stadgar närmare bestämt, att hälften av huvudmännen skall utses av primärkommun (-er, landsting) och att återstoden skall utses bland insättarna av huvudmännen själva.

Mot de sakkunnigas åsikt, att det i fråga om friheten att inrätta spar- banksfilialer bör bibehållas en åtskillnad mellan större och mindre sådana, har jag intet att erinra. Dock anser jag, att de mindre filialerna, benämnda sparställen, bör få öppnas utan annan legal inskränkning än som betingas av den allmänna regeln, att filial skall ligga inom verksamhetsområdet, samt att de större filialerna, avdelningskontoren, i analogi med vad som en­ ligt banldagspropositionen skall gälla för affärsbankernas avdelningskontor, bör få fritt inrättas i kommun, där huvudkontoret är beläget eller sparban­ ken redan driver rörelse vid avdelningskontor. Departementsförslaget har utformats i enlighet härmed.

Den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med en s. k. fri sektor, som bl. a. skulle möjliggöra för sparbank att ta emot inlåning på check­ räkning, har så gott som allmänt accepterats av remissinstanserna och kan även enligt min egen uppfattning betecknas som ändamålsenlig. Mot den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn — 15 procent av övrig inlå­ ning — har jag ingen erinran. I motsats till de sakkunniga har jag ej funnit anledning avstyrka, att sparbankerna jämväl skulle få bevilja checkräknings- krediter. Emellertid har ansetts att, åtminstone intill dess gränsdragnings- frågorna närmare prövats, en viss begränsning bör iakttas. Departementsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

56

slaget stadgar i detta hänseende, att dylika krediter skall få utlämnas till be­

lopp av högst 25 000 kronor för varje låntagare.

Vad beträffar inlåningsrätten har jag redan i banklagspropositionen utta­

lat, att jordbrukskasseutredningens promemoria, vars innehåll återgivits i

sagda proposition, anvisar en enklare metodik än den som användes i hit­

tillsvarande regler på detta område. Eftersom promemorieförslaget dessutom

erbjöde en utväg att åstadkomma en enhetlig inlåningsrättslig reglering för

affärsbanker, sparbanker och jordbrukskreditkassor, syntes det med utgångs­

punkt från promemorian böra i särskild ordning verkställas en undersök­

ning av möjligheten att nå en dylik reglering (se nämnda prop. s. 69—70).

Med hänsyn härtill bör tills vidare, i enlighet med sparbankssakkunnigas

förslag, det hittills använda regelsystemet för sparbankernas inlåningsrätt

■ liksom hittillsvarande normer för affärsbankerna i samma ämne — äga

fortsatt tillämpning. Vissa av sparbankssakkunniga föreslagna jämkningar i

de nuvarande reglerna har jag emellertid i övervägande utsträckning ansett

mig kunna biträda.

I sakkunnigförslagets föreskrifter om sparbanks skyldighet att hålla kas­

sareserv har jag gjort allenast den ändringen, att kassareservkravet för avis-

taförbindelserna och de med dem jämförbara kortfristiga skulderna bestämts

på samma sätt som enligt banklagspropositionen, d. v. s. till 25 procent.

Beträffande tillsynen över sparbankerna har jag icke varit beredd att gent­

emot den kraftiga reaktionen i de flesta remissvaren godkänna de ingri­

pande organisatoriska förändringar i centraliserande riktning, vilka föror­

dats av de sakkunnigas majoritet. Departementsförslaget har därför i hu­

vudsak upptagit samma tillsynsregler som SpL. Endast såtillvida har en

ändring i gällande regler vidtagits som departementsförslaget i överens­

stämmelse med vad de sakkunniga enhälligt förordat ersatt bestämmelserna

angaende de allmänna ombuden med föreskrift om att tillsynsmyndigheten

skall för varje sparbank utse en särskild revisor att som det allmännas re­

presentant verkställa den ordinära årsrevisionen tillsammans med de av

sparbankens huvudmän valda revisorerna. — Under remissbehandlingen

har väckts tanken, att sparbankstillsynen möjligen skulle kunna anförtros

åt något sparbankernas eget organ. Detta uppslag bör enligt min mening

bli närmare prövat genom en särskild utredning.

Jag vill slutligen här omnämna, att jag biträder de sakkunnigas uppfatt­

ning om lämpligheten av regler angående registrering av sparbanks firma

och om firmateckning.

Även vad avser de delar, vilka jag nu icke särskilt berört, kan jag till­

styrka, att den i betänkandet förordade sakliga regleringen lägges till grund

för lagstiftning. De jämkningar, jag i skilda avseenden funnit befogade, kom­

menteras i detalj motiveringen.

I fråga om själva utformningen av sakkunnigförslaget till ny sparbanks­

lag har — som remissöversikten utvisat — från flera håll hävdats att för-

slaget tynges av ett stort antal detaljföreskrifter, vilka med fördel skulle

kunna inrymmas i ett normalreglemente eller en sparbanksstadga. Att sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

57

kunnigförslaget kommit att uppta åtskilliga bestämmelser av mera under­ ordnad natur torde närmast ha betingats av att förslaget i de associations- rättsliga avsnitten medvetet anslutits till motsvarande regler i banklagssak- kunnigas förslag till ny lag om bankrörelse liksom till parallellstadgandena i den nya aktiebolagslagen och i annan modern assoeiationslagstiftning. Ett visst berättigande torde ligga i sparbanksinspektionens uttalande, att de­ taljrikedomen finge betraktas som en förtjänst i det avseendet, att den skul­ le göra sparbankslagen till en fullständig samling av de regler, som gällde för sparbankernas verksamhet. Även enligt min mening måste dock önske­ målet, att lagtexterna blir så överskådliga som möjligt, tillmätas större beaktande. Med hänsyn härtill har jag ansett mig böra tillmötesgå remiss­ kraven på en förenkling. Ett ganska betydande antal regler, vilka övervä­ gande har karaktär av ordningsbestämmelser, har därför icke överförts från sakkunnigförslaget till departementsförslaget utan avses i stället bli upptagna i en kungörelse, som skulle utgöra ett supplement till sparbanks­ lagen. En särskild fördel med hithörande reglers upptagande i administrativ författning är att av skiftande utvecklingskrav betingade ändringar i regler­ na kan komma till stånd utan större omgång. Ett preliminärt utkast till kungörelse av här avsett slag har upprättats inom departementet och torde få fogas vid detta protokoll som bihang (Bihang B).

I fråga om övergångsbestämmelserna till den nya sparbankslagen har vissa jämkningar orsakats bl. a. av den omarbetning av sakkunnigförslaget, vilken befunnits påkallad enligt vad jag förut nämnt. Härom hänvisar jag till detaljmotiveringen.

De sakkunnigas övriga lagförslag har jag till största delen funnit mig kunna godta. Dock anser jag icke, att sparbankernas säkerhetskassa lämp­ ligen bör anlitas för åstadkommande av ett skydd mot förskingringsför- luster. De ändringar i lagstiftningen om denna kassa, vilka förordats av de sakkunniga, har därför endast delvis upptagits i departementsförslaget. — Vissa av här ifrågavarande smärre lagförslag innefattar följdändringar ej nara till den föreslagna nya sparbankslagstiftningen utan jämväl till proposi­ tionsförslaget till ny lagstiftning för affärsbankerna (jfr prop. nr 3/1955 s. 70). De sakkunnigäs förslag till lag om viss ändring i regeringsrättslagen har ej upptagits till behandling i förevarande lagstiftningsärende utan kommer att anmälas i annat sammanhang.

Jag övergår härefter till de särskilda delarna av förslagen. II.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

II. Huvudmännens tillsättande

Historik, gällande rätt m. m. En sparbanks angelägenheter omhänderhas av två korporationer — huvudmännen och styrelsen — med sinsemellan olika uppgifter. Huvudmännen skall enligt 9 § SpL såsom representanter för in- sättarna övervaka sparbankens förvaltning. Styrelsens funktion är enligt samma lagrum att handha den omedelbara ledningen av sparbankens verk-

58

samhet. De båda korporationerna står alltså till varandra i samma förhål­

lande som en bolagsstämma till en bolagsstyrelse.

Även de närmare arbetsuppgifterna för huvudmännen är angivna i SpL

(10 § tredje stycket). Bland annat föreskrives att årssammanträde med hu­

vudmännen skall hållas en gång varje år före maj månads utgång. Å detta

sammanträde skall huvudmännen fastställa balansräkning och bestämma i

vilken utsträckning sparbankens vinst skall avsättas till dess fonder även­

som besluta angående ansvarsfrihet för styrelsen. Huvudmännen förrättar

även erforderliga val av ledamöter i styrelsen samt av revisorer.

Bestämmelser om hur huvudmannaorganisationen skulle vara uppbyggd

saknades i den förordning den 1 oktober 1875 (nr 73) angående sparbanker,

varigenom sparbanksväsendet i vårt land erhöll sin första rättsliga reglering.

I lagen den 29 juli 1892 (nr 59) angående sparbanker, vilken ersatte 1875

års förordning, föreskrevs uttryckligen att vården om sparbanks angelägen­

heter skulle tillkomma dels huvudmän, som skulle representera insättarna

och såsom överstyrelse skulle övervaka sparbankens förvaltning, och dels en

förvaltande styrelse. Rörande huvudmännens tillsättande stadgades endast

att de skulle utses »genom val på sätt reglementet föreskriver; dock att stifta­

re av sparbank må kunna i reglementet förklaras för huvudmän». Hur valen

skulle tillgå reglerades alltså icke i lagen. I det betänkande, som låg till grund

för densamma, anmärktes att enligt åtskilliga sparbankers reglementen en­

var, som vid sparbanks stiftande eller sedermera bidragit med visst belopp,

skulle vara självskriven såsom huvudman. Ett självskrivet huvudmannaskap

torde uttalades det i betänkandet — vara föga ägnat att väcka och under­

hålla något livligare intresse för sparbankssakens främjande eller att fram­

kalla en verklig känsla av ansvarighet. Detta förhållande skulle bli helt

annorlunda, om huvudmännen utsåges genom val. Sättet för valet finge de

särskilda sparbankerna bestämma i sina reglementen, då på bestämmandet

måste inverka de växlande sätt, på vilka sparbank tillkommit, och de lokala

förhållanden, under vilka den verkade. I allmänhet vore önskvärt, hette det

vidare i betänkandet, att huvudmännen eller visst antal av dem utsåges av

kommunal representation eller annan korporation eller myndighet, som hyste

intresse för sparbanken. — Under den tid 1892 års lag var tillämplig, följdes

de i betänkandet uttalade rekommendationerna angående sättet för utseende

av huvudmän endast i begränsad omfattning. Alltjämt kom systemet med

självkomplettering till utbredd användning. Utvecklingen påtalades under

åren 1909—1920 i ett flertal riksdagsmotioner.

Beträffande innehållet i dessa motioner och förarbetena till SpL hänvisas

till sparbankssakkunnigas betänkande s. 72 ff.

SpL:s bestämmelser om hur huvudmännen skall tillsättas är alltjämt

desamma som vid lagens tillkomst. Bestämmelserna är upptagna i 10 §

första och andra styckena. De lyder:

Huvudmännen skola vara minst tjugu och högst femtio. De skola utses

pa sätt reglementet föreskriver, och skall i reglementet stadgas, att minst en

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

59

tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av kommunalstämma, kommunal­ fullmäktige, allmän rådstuga, stadsfullmäktige, municipalstämma, munici- palfullmäktige, landsting, häradsrätt eller hushållningssällskap. Stiftare av sparbank må ock i reglementet kunna förklaras för huvudman, dock ej för längre tid än i andra stycket sägs.

Huvudman skall utses för viss tid, högst fem år. Avgår huvudman innan den tid, för vilken han blivit utsedd, gått till ända, skall ny huvudman för återstoden av nämnda tid utses i den avgångnes ställe så snart ske kan, och åligge det styrelsen att, där den avgångne varit tillsatt av korporation eller myndighet, som i första stycket sägs, hos korporationen eller myndig­ heten göra anmälan om avgången.

Liksom i tidigare sparbanksförfattningar saknas i SpL regler om förfa­ randet vid eventuella val.

Efter tillkomsten av SpL har vid skilda tillfällen framförts krav på änd­ ringar i SpL beträffande huvudmannainstitutionen. Spörsmålet om sättet för utseende av huvudmän har sålunda berörts i riksdagsmotioner åren 1937, 1943 och 1945. Dessutom har i motioner vid 1937 års riksdag framställts förslag om att det kommunala valförfarandet skulle försiggå efter propor­ tionella grunder.

Beträffande det närmare innehållet i dessa motioner och deras behand­ ling hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 77 ff.

Här skall endast nämnas, att — såsom framgår av vad förut anförts om direktiven för sakkunnigarbetet — i anledning av motioner vid 1945 års riksdag bankoutskottet anfört bl. a., att utskottet vore av den uppfattningen att frågan om sättet för utseende av huvudmän borde göras till föremål för utredning, varvid utskottet förutsatte att utredningen skulle verkställas i samband med en väntad allmän revision av sparbankslagen. Utskottet föreslog med hänsyn härtill, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en allmän revision av sparbankslagen, därvid spörsmålet om vilka åtgärder som lämpligen borde vidtas i syfte att ge huvudmannainsti­ tutionen en mera allsidig och ändamålsenlig sammansättning måtte upptas till prövning. Som redan omtalats biföll riksdagen utskottets hemställan.

De sakkunniga. Inledningsvis behandlar de sakkunniga spörsmålet om vilka intressen huvudmännen skall representera. För penninginrättningar i allmänhet vore det —- yttrar de sakkunniga - äganderätten till inrättningen som på ett naturligt sätt utgjorde den väsent­ liga grundvalen för huvudmannaskapet. Beträffande sparbankerna däremot, där något äganderättsintresse icke gjorde sig gällande, måste en motsva­ rande grundval sökas i andra intressen. Närmast vore det insättarnas in­ tressen som härvid komme i fråga. Också hade SpL fastslagit, att huvud­ männen vore representanter för insättarna. Att SpL icke i konsekvens här­ med föreskreve insättarval av huvudmännen berodde på att insättarna av rent praktiska orsaker ej ansetts kunna i allmänhet fungera som valkorpo­ ration. SpL uteslöte likväl icke möjligheten av insättarval, och denna val­ form tillämpades också i ett mindre antal sparbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

60

Fråga vore emellertid — uttalar de sakkunniga — om icke även lån­

tagarna i sparbank hade så stora intressen i rörelsen, att jämväl de borde

vinna representation inom huvudmannaorganisationen. Såsom framginge av

SpL vore sparbanks ändamål att befordra sparsamhet genom in- och utlå­

ning av penningar, d. v. s. båda leden i verksamheten likställdes. Det be­

traktelsesättet hade alltmer trängt igenom, att utlåningen icke blott vore

till för att ge sparandet på inlåningssidan goda villkor utan att sparandet

även i stor utsträckning komme till stånd genom amorteringar och återbetal­

ningar av lån. Under intryck härav hade sparbankernas strävanden vidgats

att tillgodose icke blott insättarnas utan även låntagarnas intressen, vilket

visat sig bl. a. i att sparbankerna hållit lägsta möjliga marginal mellan in-

och utlåningsräntor. Härav följde emellertid icke att låntagarnas intressen

skulle vara att likställa med insättarnas. En sparbanks viktigaste förvalt­

ningsuppgift vore obestridligen en betryggande placering av insättarnas

medel. Här kunde insättarintresset av betryggande säkerhet lätt komma i

motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Eftersom det ju endast

vore insättarna som stode förlustriskerna, vore det naturligt, att en dylik

intressekollision icke borde lösas på insättarnas bekostnad. Det syntes därför

icke lämpligt att bereda jämväl låntagarna representantskap i huvudmanna­

organisationen. Frågan vore emellertid av mindre praktisk betydelse, efter­

som insättarna icke sällan också vore låntagare. I

I anslutning till det anförda har de sakkunniga behandlat frågan i

vad mån gällande regler om tillsättande av huvud­

män kunde anses tillvarata insättarintresset i spar­

bankerna. Vilka olika system som — inom ramen för de i 10 § SpL givna

reglerna att minst en tredjedel skall tillsättas av vissa offentligrättsliga sub­

jekt och återstoden på sätt sparbankerna själva bestämt — tillämpats för

utseende av huvudmän i sparbankerna och vilket antal huvudmän som valts

enligt varje system framginge av en av de sakkunniga upprättad tabell,

avseende förhållandena den 1 juli 1950. Tabellen återges här på nästa sida.

Av totalantalet huvudmän vid sagda tidpunkt, 13 776, hade som tabellen ut­

visar 8 008 utsetts genom självkomplettering, 4 129 av kommun och 1 639

av annan valkorporation. Bland de sistnämnda inginge 74 huvudmän —

icke fullt 0,5 procent av hela huvudmannakåren — vilka blivit valda direkt

av insättarna.

Enligt de sakkunnigas mening framstode det som klart, att självkom-

pletteringsmetoden för tillsättande av huvudmän icke så väl rimmade med

den i SpL uttryckta principen, att huvudmännen representerade insättarna.

Att ej heller huvudmän valda av annan valkorporation än insättarna eller

kommunala organ — här avsedda valkorporationer utgjordes företrädesvis

av häradsrätt och hushållningssällskap —- representerade insättarna, syn­

tes jämväl klart. Beträffande borgerliga primärkommuners och landstings

val av huvudmän vore läget i viss mån ett annat. De inom kommunen res­

pektive landstingsområdet bosatta insättarna i vederbörande sparbank kun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

61

Antal Antal spar- huvud­ banker män

43

1102

II.

Samtliga huvudmän valda av landsting

..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... .

III.

Samtliga huvudmän valda av annan valkorporation eller

<

iv kommun

2

7

54

62 131

IV. •/,

och däröver, men ej samtliga huvudmän kommunvalda .

.

>4

76 31

V.

Va

av huvudmännen valda av häradsrätt och stadsfullmäktige

................

1

16

.... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... ..

5 9

4

39

b) insättarna (i ett fall insättarna jämte huvudmännen).

VII.

V,

men ej

*/,

av huvudmännen kommunvalda

..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ...

=236

74

2 416 4 600

Vin.

1l

j

men ej

2/,

av huvudmännen valda av landsting

.............................

33

26

kommun .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... .... ..

b) självkomplettering

..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ....

IX.

men

«/ Va

av huvudmännen valda av annan valkorporation eller av

‘151

50

338 1429 3318

Samtliga huvudmän

Utsedda av

Antal huvudmän

4129

Annan valkorporation

..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... ..... .

1639

8

008

Summa

13 776

i Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga endast de av primärkommun utsedda hu­ vudmännen deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

Enligt reglementsbestämmelse i 33 sparbanker äga de av primärkommun utsedda huvud­ männen icke deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

3

Enligt reglementsbestämmelse i 1 sparbank äga de av landsting utsedda huvudmännen icke deltaga vid val av huvudmän, som utses genom självkomplettering.

4

Enligt reglementsbestämmelse i 28 sparbanker äga de av annan valkorporation utsedda huvudmännen icke deltaga vid val av de huvudmän, som utses genom självkomplettering.

de, om de hade kommunal rösträtt, indirekt påverka utgången av valet. Dock vore det tydligt, att denna metod för tillsättande av huvudmän icke gåve ett helt tillfredsställande uttryck för hur insättarna ville ha kretsen av huvudmän bestämd. Vid huvudmannaval, företagna av den kommu­ nala fullmäktigeinstitutionen, bereddes jämväl icke-insättare inflytande på valresultatet. Härtill komme att vid valen till fullmäktige de rent kommu­ nala angelägenheterna självfallet stode i förgrunden. Kommunmedlemmar, som vore insättare i sparbanken, kunde därför vid dessa val icke förväntas i första hand tillvarata sina särintressen såsom insättare.

Sammanfattningsvis har de sakkunniga uttalat, att icke någon av berör­ da metoder för utseende av huvudmän enligt deras mening stode i verkligt god samklang med grundsatsen, att huvudmännen skulle vara företrädare

62

för insättarintresset. Det ville följaktligen synas — menade de sakkunniga

— som om ett fullt adekvat uttryck för nämnda intresse icke skulle kunna

ernås på annan väg än genom regelrätta insättarval. De sakkunniga ville

emellertid härmed icke ha sagt, att den hittillsvarande avsaknaden av en

obligatorisk regel om insättarval skulle ha föranlett att huvudmannakårer­

na icke alls kunde anses representativa för insättarna. Tvärtom kunde vits­

ordas att de flesta sparbanker särskilt under de senare åren vinnlagt sig

om att förskaffa huvudmannakårerna en mera representativ sammansätt­

ning. Likväl vore vissa medborgargrupper icke tillräckligt företrädda bland

huvudmännen.

I syfte att ge en uppfattning om den sociala sammansättningen hos nu­

varande huvudmannakårer har de sakkunniga presenterat följande samman­

ställning rörande huvudmännens yrken, avseende läget den 1 juli 1950.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

^ rke

Procent i

Antal förhållande

till hela antalet

1. Lantbrukare

..........................................................................................................

6

920

60

2. Tjänstemän ................................................................................................................. 2 905

21

3. Handlande................................ ....................................................................................

1330

io

4. Företagsledare ........................................................................................................

829

6

5. Arbetare och förmän...........................................................................................................

797

6

6

. Hantverkare.............................................................................................................

503

4

7. Fria yrken.................................................................................................... 205

1

8

. Kommunala och politiska förtroendemän, ej redovisade under an­

nan rubrik..................................................................................................................... 62

0,5

9. Fastighetsägare (andra än lantbrukare) .......................................................... 61

0,5

10. Sjökaptener, skeppare och fiskare...................................................................

57

o!ö

11. Husmödrar .................................................................................................................

14

12. Näringsidkare av ovan icke angivet slag .................................................

73

0 5

13. Övriga.............................................................................................................................. 20

—’

Summa 13776

100

Genom ytterligare en sammanställning har de sakkunniga velat lämna

underlag för ett bedömande, i vad mån huvudmannakårernas sociala sam­

mansättning rönt inverkan av metoden för huvudmännens tillsättande. Jäm­

väl denna sammanställning skall här återges. Sparbankerna har i densam­

ma hänförts till tre skilda grupper allt efter det sätt, varpå huvudmän­

nen utsetts. Grupp I omfattar de 52 sparbanker, där samtliga huvudmän

väljes antingen av primärkommun eller landsting eller annan valkorpora­

tion eller kommun jämte annan valkorporation. Med »annan valkorpora­

tion» avses icke sådan som utgöres av insättarna eller huvudmännen. Grupp

II omfattar de 395 sparbanker, där huvudmännen tillsättes dels genom val

av primärkommun eller landsting eller annan valkorporation, dels ock ge­

nom självkomplettering. Grupp III omfattar de fyra sparbanker, där majo­

riteten av huvudmännen väljes av insättarna.

Grupp I

Grupp II

Grupp III

0

/

/o

%

0

/

/o

1. Lantbrukare................................ ............ 58

49

51

2. Tjänstemän..................................

22

16

3. Handlande ..................................

10

6

4. Företagsledare ............................

6

7

5. Arbetare och förmän.............. ............ 9

5

8

6

. Övriga kategorier.....................

8

12

100

100

100

63

De sakkunniga ansåge sig av tabellen kunna konstatera, att huvudman- nakårernas sociala struktur i jämförelsevis ringa grad förändrades av den mer eller mindre demokratiska metoden för huvudmännens tillsättande. Uppställningen kunde emellertid enligt de sakkunnigas uppfattning knap­ past förmedla någon säker föreställning om den inverkan å huvudmanna­ kårernas sociala sammansättning, som skulle följa av en obligatorisk regel om insättarval, eftersom grupp III — sparbanker med majoriteten av hu­ vudmännen valda av insättarna -—- vore så obetydlig.

Frågan huruvida insättarval vore praktiskt möj­ ligt att genomföra har härefter upptagits till prövning av de sak­ kunniga.

Att låta samtliga insättare konstituera den församling som skulle ha att utse huvudmännen vore givetvis mest konsekvent, menar de sakkunniga. Ett sådant tillvägagångssätt vore möjligen tänkbart i ett fåtal sparbanker med ett ringa antal insättare och mycket begränsade verksamhetsområden. I fråga om sparbanker med större antal insättare och mera vidsträckta verksamhetsområden vore det uppenbart, att direkta val från insättarna skulle möta svårigheter. De flesta sparbanker vore för närvarande av den storleksordning, att det finge anses uteslutet att låta samtliga insättare direkt delta i en valhandling. Tillgänglig sparbanksstatistik från 1951 visade sålunda, att i de 13 största sparbankerna, var och en med en insättarbe- hållning av över 100 miljoner kronor, antalet insättare genomsnittligt be­ tydligt överstege 100 000. I endast 51 sparbanker understege antalet insät­ tare 1 000. Som ett allmänt omdöme uttalar de sakkunniga, att huvudman­ naval av denna typ på grund av det stora antalet valberättigade icke vore genomförbara.

En indirekt valform, varigenom valet å insättarnas vägnar förrättades av särskilda bland dem utsedda elektorer, borde i stället komma till använd­ ning. En framkomlig väg för utseende av dylika elektorer syntes vara att tillämpa ett lottningsförfarande. Ett dylikt förfarande hade kommit till användning vid åtskilliga ömsesidiga försäkringsbolag. Genom lottning — exempelvis på försäkringsbrevens nummer -— utsåges en valkorporation, som därefter valde s. k. delegerade. Dessa delegerade hade funktioner, som kunde jämföras med huvudmännens. I några fall förekomme att nämnda metod praktiskt förenklades genom en uppdelning på geografiskt begrän­ sade områden. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, hade metoden omfattats med större intresse från försäkringstagarhåll än vad bolagsledningarna i allmänhet vågat räkna med vid bolagsordningarnas antagande. Ett liknan­ de förfarande för tillsättande av huvudmän i sparbankerna skulle enligt de sakkunnigas uppfattning otvivelaktigt bli föremål för motsvarande intresse hos sparbanksinsättarna. Särskilt med hänsyn till att verksamhetsområ­ dena för sparbankerna vore av jämförelsevis ringa utsträckning torde en sparbanks angelägenheter i högre grad än ett försäkringsbolags kunna på­ räkna allmän uppmärksamhet inom respektive verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

64

För tillämpning av lottningsmetoden för sparbanksväsendets vidkom­

mande borde enligt de sakkunniga i huvudsak följande regler gälla.

I princip borde alla insättare vara behöriga för ledamotskap i den val­

korporation — elektorsförsamling — som skulle utse huvudmännen. Vissa

begränsningar vore dock påkallade i praktiken. Sålunda borde föreskrivas,

att visst minimibelopp, lämpligen 100 kronor, skulle ha varit innestående

å insättarens konto vid utgången av det kalenderår, som närmast föreginge

huvudmannavalet. Härigenom skulle endast sådana insättare komma i frå­

ga som ådagalagt ett icke alltför ringa intresse för sparande. Vidare borde

det behörighetsvillkoret gälla, att vederbörande insättare skulle vara myn­

dig, varigenom sådana fysiska personer, som kunde utöva rösträtt endast

genom legala ställföreträdare, bleve uteslutna. Likaså torde det icke vara

berättigat att låta juridiska personer inträda i valkorporationen. Antalet

ledamöter i valkorporationen borde fastställas från fall till fall, men maxi-

miantalet syntes böra vara 150 och minimiantalet 50. Vad anginge själva

lottningsförfarandet borde detta närmast få den formen, att motboksnum-

mer, som slutade på viss eller vissa siffror, borde uttas. Nämnda siffror

skulle ha framkommit med lottens hjälp.

Till belysande av den närmare proceduren vid utseende av valkorpora­

tion ger de sakkunniga följande exempel, avseende en stor sparbank, vars

valkorporation skall bestå av 100 ledamöter:

Insättarnas antal är 400 000. Genom lottning erhålles en grupp slutsiffror,

till exempel 333. De konton, som ha dessa slutsiffror, antagligen 400 stycken,

uttagas. Ny lottning verkställes i avsikt att få tre olika enkla slutsiffror.

Som resultat av denna lottning erhåller man exempelvis siffrorna 4, 5 och

6. Om av de 400 förut uttagna motboksnumren nu uttagas de, som ha någon

av sistnämnda siffror såsom fjärde siffra från slutet, utfalla V

10

av 400 eller

med andra ord 120 konton. Dessa granskas med hänsyn till de stadgade

begränsningarna i insättares behörighet att ingå i valkorporation. Om till

följd av behörighetsvillkoren antalet uttagna konton skulle komma att

sjunka under det fastställda talet 100, uttages bland de ursprungligen ut­

tagna 400 kontona ytterligare ett antal med viss ny slutsiffra, låt oss säga

7, vilken givetvis även den framkommit genom lottning. Medelst detta för­

faringssätt blir det möjligt att efter hand erhålla 100 konton, vilkas inne­

havare äro behöriga att vara ledamöter i valkorporationen.

Enligt de sakkunnigas mening borde valkorporationen utses för viss tid,

högst fem år. Därest vakanser uppstode inom korporationen under angivna

tid och dessa utgjorde mer än tio procent av korporationen, skulle luckorna

fyllas genom en kompletterande lottning. Mindre luckor borde ej tillmätas

avseende. Valförrättningen skulle förberedas och ledas av en valnämnd, som

tillsattes av huvudmännen. Valnämnden borde lämpligen bestå av tre leda­

möter. Själva lottningsförfarandet skulle äga rum inför notarius publicus,

eller, där sådan ej funnes, inför landsfiskal.

I övrigt borde enligt de sakkunniga den fortsatta valförrättningen för­

löpa efter följande riktlinjer:

Till ledamöterna av valkorporationen utsänder valnämnden personliga

kallelser till möte för nominering av huvudmannakandidater. Vid mötet

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

65

äger varje närvarande ledamot av valkorporationen avgiva förslag på hu­ vudmän till det antal, som skall väljas. Till nomineringsmöte kallad leda­ mot äger rätt att insända huvudmannaförslag per post. Försändelse med sådant förslag skall ha kommit valnämnden till handa senast dagen före nomineringsmötet. Vid mötet eller postledes framförda namnförslag har valnämnden att upptaga på en vallista, sedan nämnden gjort sig underrät­ tad om att de föreslagna personerna äro villiga att åtaga sig uppdraget. Först på vallistan upptagas de fungerande huvudmän, som eventuellt föreslagits till omval, i den ordning de valts. Härefter upptagas övriga föreslagna per­ soner, lämpligen enligt den ordningsföljd, som betingas av antalet förslags­ ställare, därvid lottning sker, om flera ha samma antal förslagsställare. Val­ listan utsändes sedan till ledamöterna av valkorporationen med tillkänna­ givande, att listan, därest ledamot önskar begagna sig av sin rösträtt, före viss angiven tidpunkt åter skali vara valnämnden till handa. Antingen kan listan återställas i oförändrat skick eller också kan valmannen genom stryk­ ningar av befintliga kandidatnamn å listan eller genom tillskrivningar av namn å valbara kandidater giva individuellt uttryck för sin vilja. Listan får dock icke upptaga färre namn än antalet platser som skall besättas. Val­ nämnden förrättar sedan sammanräkning. Även denna äger rum i närvaro av notarius publicus (landsfiskal). Äro å vallista upptagna färre namn än det antal huvudmän som skall väljas, är listan att anse som ogiltig. Äro å vallista upptagna namn flera än det antal huvudmän, som skall väljas, an­ ses övertaliga namn som obefintliga. Såsom obefintligt betraktas även namn å den som ej är valbar, eller namn, vilket ej är otvetydigt, liksom namn som är överstruket. Ordningen mellan de namn, som valmännen angivit å de insända röstsedlarna, fastställes med tillämpning av en rangordningsregel av denna innebörd: Första namn erhåller första platsen, om han står främst på mer än halva antalet av de avlämnade vallistorna. Andra plats besättes med andra namn, om detta därefter står främst på mer än två tredjedelar av vallistorna, tredje plats med tredje namn, om detta sedan står främst på mer än tre fjärdedelar av listorna osv. Om denna metod till följd av me- ningssplittring ej längre kan tillämpas, i det icke något namn har föreskri­ ven majoritet, övergår man till reduktionsregeln. Enligt denna reduceras sedelns röstvärde till en halv röst, om ett namn fått placering, till en tredje­ dels, om två av sedelns namn blivit valda, till en fjärdedels, om tre namn erhållit placering osv. Denna röstkraft tillgodoräknas vid varje samman­ räkning ettvart namn å sedeln, oberoende av dess plats. Med tillämpning härav uträknas de olika namnens jämförelsetal. Det namn, som därvid er­ hållit högsta sådant tal, får den plats, om vars besättande fråga är. Vid lika rösttal eller jämförelsetal för två eller flera namn, avgöres utgången genom lottning.

Slutligen borde beträffande nu ifrågasatta valsystem stadgas ovillkorligt förbud för ledamot av valkorporation att utöva sin rösträtt genom ombud.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att ett valförfarande av den art som nu skisserats skulle utgöra en praktikabel teknik för insättarval. De sakkunniga förordade på grund härav och med hänsyn till önskvärd­ heten av insättarval, att sådana val skulle vara obligatoriska för alla spar­ banker.

De sakkunniga har sedan behandlat spörsmålet om jämväl k o in in un hör vara berättigad att tillsätt a h u v u d in ä n i sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

66

De sakkunniga menar, att det icke kunde förnekas, att det allmänna med

fog kunde göra anspråk på visst inflytande på sparbankernas skötsel. Sam­

hället hade nämligen av skilda anledningar ett betydande intresse för spar-

banksväsendet. Icke minst anknöte sig detta intresse till utlåningsrörelsen.

Sålunda vore det givetvis av samhällelig vikt, att utlåningen bedreves med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodo­

se det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken verkade. I stor

utsträckning sammanfölle sparbanks verksamhetsområde med en eller flera

borgerliga primärkommuner. Ansåge man, att bland huvudmännen borde fin­

nas företrädare för det allmänna, vore det därför naturligt, att dessa repre­

sentanter utvaldes av de borgerliga primärkommunerna eller — vad gällde

sparbanker med så stora verksamhetsområden att det framstode som berät­

tigat — av landstingen. En dylik kommunal valrätt motiverades också -—

anser de sakkunniga — av att sparbankerna själva betraktade kontakten

med kommunerna som värdefull.

Ett argument som brukade anföras till förmån för kommunalval av hu­

vudmän vore att sådana val skulle åstadkomma en föryngring av huvud­

mannakåren. Att kommunalval skulle i detta hänseende äga företräde fram­

för den form av direkta insättarval, som de sakkunniga föreslagit, torde

emellertid knappast kunna antas, säger de sakkunniga. Statistiskt material,

avseende läget den 1 juli 1950, visade, att medelåldern för de kommunal-

valda huvudmännen (4 129 st.) utgjorde 56,8 år, för de genom självkom­

plettering tillsatta (8 008 st.) 56,2 år samt för de på annat sätt utsedda

(1 639 st.) 56,5 år. Vidare framginge av de statistiska uppgifterna att »över­

åriga» huvudmän, varmed de sakkunniga betecknade dem som uppnått 70

års ålder, vore jämnt fördelade på de olika kategorierna huvudmän. Av de

kommunalvalda huvudmännen vore sålunda elva procent (447 st.) över­

åriga, medan av de genom självkomplettering tillsatta cirka tio procent (777

st.) samt av de på annat sätt utsedda åtta procent (135 st.) tillhörde grup­

pen överåriga. De sakkunniga ansåge sig mot bakgrunden av dessa siffror

kunna konstatera, att ålderssiffrorna inom huvudmannakårerna icke rönte

inverkan av vilken valkorporation som utsett huvudmännen och att i varje

fall kommunalvalen icke visat sig ägnade att skapa den föryngring, man

på sina håll räknat med.

Såsom direkta olägenheter av kommunala val av huvudmän kunde en­

ligt de sakkunniga åberopas åtskilliga förhållanden. De sakkunniga yttrar

härom:

En av de invändningar, som bruka framföras, är att en kommun i vissa

situationer kan ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till

egen fördel med den verkan att spararnas intressen bli lidande. Att en kom­

munal bestämmanderätt över sparbanksverksamheten kan leda till betänk­

ligheter av nu angivna art torde icke böra bestridas. Så kan till exempel en

finansiering av byggnadsföretag, som är nyttigt ur kommunal synvinkel,

medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara förenliga

med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare vilja de sakkunniga erinra

om att en kommun såsom låntagare kan ha speciella intressen, vilka kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

67

svära mot insättarnas. Här avses exempelvis låntagarönskemål angående lå­ nens storlek och löptid. Dessutom må framhållas att en kommun kan vilja se, att redovisningen av sparbanksvinsten blir så hög som möjligt. Denna inställning dikteras ibland av önskemålet att utvinna största möjliga skat­ teintäkter men kan också betingas av att höga vinster tillåta sparbanksan- slag till allmännyttiga och välgörande ändamål, dvs. syften som kunna stå den kommunala verksamheten nära. Kommunintresset av att sparbank redovisar högsta möjliga vinst kan självfallet medföra risker för att spar­ banken icke vidtager säkerhetsdispositioner i erforderlig omfattning. Det hör framhållas, att erfarenheten i många fall bestyrkt, att ett allt för starkt kommunalt inflytande över sparbankerna lätt kan medföra de vådor, som nu berörts.

Mot att kommunen skulle få tillsätta huvudmännen har också anförts att härav skulle kunna följa en politisering av sparbankernas ledning. Det är möjligt, att tendenser till en sådan utveckling icke kunna påvisas i fråga om de sparbanker, som för närvarande få sina huvudmän utvalda av kom­ munerna. Särskilt vid en bedömning på längre sikt torde man likväl icke böra bortse från att nu nämnda farhåga i vissa lägen skulle kunna visa sig berättigad.

Det förtjänar påpekas, att spörsmålet om kommunalval av huvudmän­ nen i viss mån skulle bli ett annat, om kommunen iklädde sig ekonomiskt ansvar för den sparbank, vars huvudmän den tillsatte. Dylika kommunga- rantier förekomma emellertid icke inom vårt sparbanksväsen, som i stället utmärkes av att insättarna ensamma stå förlustriskerna. En ordning, enligt vilken kommunen skulle ha ett bestämmande inflytande över sparbankens administration utan att behöva vidkännas eventuella förluster i dess rörelse, låter sig icke försvaras logiskt.

De sakkunniga medger dock, att nu andragna betänkligheter mot kom­ munval av huvudmän givetvis skulle bli mindre vägande ju flera kommu­ ner som inginge i sparbankens verksamhetsområde. Invändningarna mot kommunval skulle dessutom kraftigt försvagas, om den kommunala valrät­ ten inskränktes till att avse blott en minoritet av huvudmännen. En så be­ gränsad valrätt kunde icke sägas äventyra sparbankernas hittillsvarande värdefulla ställning av självständiga institut. Med hänsyn härtill och till de skäl, som gjorde ett visst kommuninflytande påkallat, ville de sakkunniga uttala sig för ett sådant inom nyss antydda gräns. De sakkunniga föresloge därför, att en tredjedel av huvudmännen skulle utses av primärkommun (-er, landsting) inom sparbankens verksamhetsområde. För det fall att flera kommuner inginge i verksamhetsområdet, förordade de sakkunniga, att mandaten fördelades efter de olika kommunernas invånarantal. Alt insät­ tarnas antal kanske icke stode i proportion till invånarantalet syntes spela en underordnad roll — hävdar de sakkunniga — eftersom ju majoriteten av huvudmännen skulle utses genom direkta insättarval.

De sakkunniga har dragit upp vissa riktlinjer för sparbankernas bestäm­ mande av vilken kommunal korporation som skall vara lämplig att ombe­ sörja val av huvudmän. De sakkunniga anför:

Val genom ett enda landsting torde erbjuda sig som en praktisk metod, då sparbanks verksamhetsområde utgöres av ett landstingsområde i dess hel­ het eller av eu stor del av ett landstingsområde. Sträcker sig verksamhets­ område över mera betydande delar av två eller flera landstingsområden, lig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

ger det på samma sätt nära till hands att låta de respektive landstingen

verkställa valen. När verksamhetsområde dels består av stad, som ej ingår i

landstingsområde, och dels av landstingsområde eller avsevärd del av så­

dant, kan åter kombinationen val genom primärkommun och val genom

landsting te sig naturlig. Detsamma gäller fall, då verksamhetsområde in­

nefattar dels landstingsområde eller avsevärd del av sådant och dels någon

eller några enstaka kommuner, tillhörande annat landstingsområde. Vid

kombinerat val enligt något av nyssnämnda alternativ — landsting + lands­

ting, landsting -f- stad eller landsting -f- landskommun (-er) — blir fördel-

ningsnormen i 15 § andra stycket tillämplig. Om verksamhetsområde icke

inbegriper hela det landstingsområde, vars landsting deltager i valet, skall

vid mandatfördelningen hänsyn tagas endast till invånarantalet i de kom­

muner inom landstingsområdet, vilka ingå i sparbankens verksamhetsom­

råde.

Vad angår spörsmålet om proportionella val vid ko in­

ni uns tillsättande av huvudmän konstaterar de sakkunniga,

att SpL saknar bestämmelser. Proportionella val inom den kommunala re­

presentationen kunde enligt de sakkunnigas mening icke påbjudas enbart

genom föreskrift i sparbankens reglemente utan krävde uttryckligt stöd i

lagbestämmelse. Denna uppfattning vunne stöd av ett av regeringsrätten den

10 januari 1951 meddelat utslag (se Regeringsrättens årsbok årg. 1951, ref.

s. 5). Frågan vore då huruvida bestämmelse härom borde införas i spar-

bankslagstiftningen.

De sakkunniga har närmare utvecklat frågan om proportionella val samt

därvid anfört i huvudsak följande.

Enligt 1930 års lag om proportionellt valsätt vid val inom landsting, å

kommunalstämma m. in. skulle proportionella val icke förekomma vid

tillsättande av kommunala organ i andra fall än då de aktuella författning­

arna så föreskreve. I övriga fall — vilka vore de flesta — företoges valen

såsom enkla majoritetsval. Vid tillkomsten av nämnda lag hade meningar­

na varit synnerligen delade om önskvärdheten av en mera vidsträckt an­

vändning av det proportionella valsystemet vid val inom de kommunala

korporationerna. En ökad användning av denna valmetod hade å ena si­

dan ansetts påkallad för att bereda olika meningsriktningar inom de väl­

jande församlingarna skälig representation bland de valda. Fall hade på­

ståtts förekomma, då en majoritet i viss mån missbrukat sin ställning till

att från kommunala verkställighetsorgan utesluta lämpliga personer av an­

nan uppfattning än majoriteten. Dylika fall hade emellertid medgivits höra

till undantagen, och oftast erhölle de skilda partierna till följd av frivillig

överenskommelse skälig representation inom de valda organen. Å andra

sidan hade hävdats att en ökad användning av den proportionella valme­

toden kunde medföra vissa olägenheter. Visserligen hade det ej större be­

tydelse att valen i vidgad omfattning komme att ske efter partisynpunkter,

men det kunde ej förbises, att systemet i en del fall kunde försvåra en

god rekrytering. Valsättets fördelar kunde ej heller komma till sin fulla

rätt, då ett organ förnyades genom successiva val. I frågan om proportio­

nella val vid kommuns tillsättande av huvudmän i sparbank ägde nu an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

69

förda skäl giltighet i det väsentliga, ansåge de sakkunniga. Det vore nästan regel, att mellan de olika meningsriktningarna i kommunalrepresentationen träffades frivillig överenskommelse, enligt vilken samtliga dessa menings- riktningar bleve företrädda inom huvudmannakåren. Det hade dock vid något enstaka tillfälle förekommit att en åsiktsgrupp, som innehaft majoritets­ ställning, utnyttjat denna till att för egen del besätta samtliga huvudman­ naplatser inom kommunalsektorn. En uttrycklig lagregel om att kom­ mun- och landstingsval av huvudmän skulle ske enligt proportionell metod vore därför enligt de sakkunnigas bedömande icke opåkallad. En sådan regel skulle för övrigt komma att sanktionera en ordning, vilken redan tillämpades i det övervägande antalet fall.

Bestämmelserna om huvudmannaval har i sakkunnigförslaget upptagits i 13—15 §§.

Närmare föreskrifter om proceduren vid utseendet av valkorporation samt rörande övriga faser av valförfarandet borde enligt de sakkunnigas mening upptas i sparbanks reglemente.

De sakkunnigas här återgivna uppfattning om huvudmannaval omfattas av samtliga ledamöter i kommittén utom f. riksdagsmannen M. Forsberg. Denne har i sin reservation hävdat, att det av majoriteten föreslagna elek­ torsvalet vore tillkrånglat och att en dylik valmetod, »där slumpen får av­ göra valet av elektorer», icke kunde innefatta någon garanti för att huvud­ mannainstitutionen finge en mera allsidig och ändamålsenlig sammansätt­ ning än för närvarande. Valmetoden i fråga måste också i många fall med­ föra kostnader i arvoden, dagtraktamenten, trycksaker och porton, anför reservanten. En allsidig sammansättning av sparbankernas huvudmanna- kårer kunde enligt reservantens mening lämpligast ernås genom att kom­ munerna, i stället för att utse en tredjedel av huvudmännen, med begag­ nande av den proportionella valmetoden valde samtliga huvudmän. Det vore självklart, att de under kommunala organs ansvar valda huvudmännen kom- rne att tillvarata sparbankens intressen. Ett gott samarbete mellan ortens sparbank och kommunen borde gagna båda parterna. Sakkunnigmajorite­ tens uttalande, att åtskilliga förhållanden kunde åberopas såsom direkta olägenheter av kommunala val av huvudmän, saknade enligt reservantens mening stöd i verkligheten. Reservanten har därför föreslagit, att samtliga huvudmän i sparbankerna skulle utses enligt den proportionella valmeto­ den av de kommunala korporationerna. För den händelse detta förslag icke vunne bifall, föresloge reservanten, att tre fjärdedelar av antalet huvudmän utsåges av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän i sin tur utsåge den återstående fjärdedelen.

Yttrandena. De sakkunnigas mening att h u v u d männen skall r e- presentera insättar na och att därför huvudmännen bör utses på sådant sätt att insättarintresset tillvaratas har biträtts av så gott som samt­ liga remissinstanser som yttrat sig i ämnet. Bank- och fondinspektionen an­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

märker emellertid, att frågan mindre gällde att få en representation för den

ena eller andra gruppen intressenter i sparbankerna — insättarna, lånta­

garna, kommunerna etc. — än att skapa garantier för att ledningen av

sparbankernas omfattande och för samhället ytterst viktiga rörelse lades i

insiktsfulla händer.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en sparbank även skulle

tillvarata låntagarnas intressen genom att tillhandahålla lån på förmånliga

villkor. Huvudmännen borde därför icke utses ensidigt av insättarna.

I fråga om sättet för utseende av huvudmännen har

under remissförfarandet skilda åsikter yppats.

Sakkunnigmajoritetens förslag härvidlag har tillstyrkts eller i huvudsak

lämnats utan erinran av kommerskollegium, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Stockholms, Malmöhus, Gotlands, Örebro och Kristianstads

län, svenska sparbanksföreningen jämte samtliga lokala sparbanksförening­

ar, kooperativa förbundet, riksförbundet landsbygdens folk, tjänstemännens

centralorganisation, svenska bankmannaförbundet samt Smålands och Ble­

kinge handelskammare.

För ett bibehållande av nu gällande bestämmelser om huvudmannaval

har uttalat sig länsstyrelserna i Södermanlands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kop­

parbergs, Gävleborgs och Västerbottens lön.

Övriga remissinstanser anser, att andra metoder än de av sakkunnig­

majoriteten föreslagna borde komma till användning vid tillsättande av hu­

vudmän. Motförslag ges sålunda av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige

i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen,

statens organisationsnämnd, försäkringsinspektionen, länsstyrelserna i Jön­

köpings, Kalmar, Kronobergs, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt

Västernorrlands län, landsorganisationen, landskommunernas förbund

ävensom svenska stadsförbundet.

De yttranden som i huvudsak ansluter sig till sak­

kunnigmajoritetens förslag om valmetod för tillsät­

tande av huvudmän innehåller — frånsett sparbanksföreningens

remissvar — åtskilliga erinringar mot formen för insättarval men godtar

den föreslagna uppdelningen på kommunala val och insättarval.

Kommerskollegium anmärker, att självkompletteringen i allmänhet icke

medfört några mera beaktansvärda olägenheter men att det icke kunde be­

stridas att den lett till en viss ensidighet i urvalet. Då systemet emellertid

dessutom ur principiella synpunkter tedde sig mindre tilltalande syntes en

ändring befogad. De farhågor, som anförts mot tanken att kommunerna

skulle få tillsätta huvudmännen, ansåge kollegiet överdrivna. Någon större

risk för en sådan politisering av huvudmannainstitutionen att sparban­

kernas verksamhet därav skulle skadas förelåge knappast. Kommunernas ofta

stora låntagarintressen i sparbankerna vore däremot ägnade att skapa

tveksamhet. Om de kommunala organen även i fortsättningen finge utse en

71

tredjedel av huvudmännen torde kommunerna erhålla ett lämpligt av­ vägt inflytande. Mot det föreslagna systemet med insättarval kunde anföras — menar kollegiet — att det vore rätt krångligt och att det kunde leda till en viss slumpmässighet i urvalet. Kollegiet ansåge sig emellertid kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag i denna del, då det ur principiella syn­ punkter hade ett avgjort företräde framför självkompletteringen och dess­ utom hade den fördelen, att det kunde antas stimulera insättarnas intresse för sparbankernas verksamhet.

Svenska sparbanksföreningen finner förslaget riktigt och välgrundat. För­ eningen kunde i allo instämma i vad de sakkunnigas majoi itet anfört mot tanken att samtliga huvudmän eller ett flertal av dem skulle tillsättas ge­ nom kommunala val och funne det uteslutet att mot föreningens bestämda önskan en sådan lösning skulle kunna ytterligare övervägas. Sparbanksför­ eningen fortsätter:

Vad insättarvalen beträffar är det naturligt, att sparbankerna med sina många miljoner insättare endast undantagsvis skulle kunna bemästra ett valförfarande, i vilket samtliga insättare ägde deltaga och till större del också i verkligheten deltoge. I moderna statistiska metoder ingår emellertid såsom en fullt godtagen och även i statsförvaltningen använd teknik, att en mindre, slumpvis utsedd samling av människor får representera helhe­ ten; man ernår härigenom en representativitet, som onödiggör mycket vitt­ omfattande undersökningar.

Föreningen är övertygad om att det föreslagna valsystemet kan utnyttjas för att öka den viktiga kontakten mellan en sparbank och dess insättare och ge insättarna i allmänhet en starkare känsla av att de äro intressenter i sparbanken. Det kooperativa draget i sparbankernas verksamhet kommer här till uttryck. x _ „

De från vissa håll gjorda invändningarna att valsystemet skulle vara alltför krångligt och föranleda stora kostnader lära icke vara hållbara. Några praktiska svårigheter föreligga icke och kostnaderna måste bli obetydliga.

Sparbanksföreningen förklarar sig emellertid ej stå främmande för tan­ ken att i huvudsak bibehålla nu gällande system för huvudmannaval samt pekar på ytterligare den lösningen att i lagen stadgas allenast, att huvud­ männen skall utses på sätt reglementet föreskriver med iakttagande av att en tredjedel utses av kommunalvalt organ och en tredjedel av eller efter för­ slag från i reglementet angivna organisationer, i första hand fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär.

Kooperativa förbundet framhåller, att eftersom insättarna borde tillför­ säkras rätt att själva avgöra valet av de personer som skulle leda sparban­ kernas förvaltning, det icke kunde vara önskvärt, att kommunerna i större utsträckning än vad för närvarande vore fallet finge inflytande över för­ valtningen.

Jämväl riksförbundet landsbygdens folk anser att, även om det kunde diskuteras att låta kommunvalen omfatta ett något större antal huvud­ män än en tredjedel av dessa, huvudmannakårens majoritet dock borde utses genom insättarval.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

72

Tjänstemännens centralorganisation vänder sig emot tanken på en utök-

ning av kommunernas valrätt och menar, att en helt kommunalvald hu­

vudmannakår lätt kunde töranleda en onödig politisering av sparbanker­

nas verksamhet.

Svenska bankmannaförbundet vill icke avstyrka förslaget men ifrågasätter

den praktiska betydelse för huvudmannakårens sammansättning som ett in-

sättarval i den föreslagna utformningen kunde komma att få. Det ifråga-

sättes också, om denna för sparbankernas vidkommande helt oprövade

valmetod omedelbart borde göras obligatorisk.

Smålands och Blekinge handelskammare uppger sig ha erfarit att vid

vissa sparbanker företagits provval i enlighet med den av de sakkunniga

föreslagna ordningen och att dessa kunnat utföras utan några tekniska

svårigheter.

En något mera tveksam hållning till förslaget intar länsstyrelserna i

Malmöhus och Kristianstads län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att

självkompletteringen av huvudmännen vid länets sparbanker ägt rum på

ett sätt som icke kunnat ge anledning till mera vägande erinringar från

tillsynsmyndigheternas sida. Huvudmännens genomsnittsålder hade emeller­

tid ofta visat sig anmärkningsvärt hög och ej föraktliga insättarintressen tor­

de i viss utsträckning ha blivit underrepresenterade bland huvudmännen.

Ett valsystem, enligt vilket majoriteten av huvudmännen valdes av kommun,

ägde enligt länsstyrelsens mening otvivelaktigt vissa förtjänster, förutsatt att

de kommunala valen förrättades enligt den proportionella valmetoden. En

kommunal dominans vid valet av huvudmän skulle emellertid i vissa situa­

tioner kunna leda till ett icke önskvärt inflytande på sparbankernas dispo­

sitioner, vilket illa rimmade med principen om sparbankernas självstän­

diga ställning. Till förmån för de sakkunnigas förslag talade — åtminstone

teoretiskt sett bestämda fördelar. Huru det föreslagna förfaringssättet

komme att verka i praktiken vore däremot ovisst.

Ett antal remissinstanser uttalar sig — såsom förut nämnts —-

för ett bibehållande av nu gällande bestämmelser

om huvudmannaval. I såväl dessa som i flera andra yttranden

framhålles, att nuvarande system för huvudmannaval fungerat väl och bi­

dragit till sparbanksväsendets framgångsrika utveckling, varför någon

ändring icke kunde anses pakallad. Redan med det nuvarande systemet

måste insättarintresset anses bli tillräckligt representerat i huvudmanna­

kårerna, då flertalet huvudmän också torde vara insättare i sparbanken.

Härjämte har i några av de remissyttranden som förordat bibehållande av

nuvarande system för huvudmannaval erinrats om att sparbankerna sär­

skilt undei senare åren vinnlagt sig om att förskaffa huvudmannakårerna

en mera representativ sammansättning, varjämte uttalats tvivel om lämp­

ligheten av de av de sakkunniga föreslagna reglerna om insättarval.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län kan icke finna, att något avgörande skäl

mot de nuvarande bestämmelsernas lämplighet förebragts. Sakkunnigför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

73

slaget innebure en försvagning av det allmännas inflytande i fråga om hu­ vudmannavalet, som icke vore motiverad eller ens eftersträvansvärd. Läns­ styrelsen i Västerbottens län framhåller att, därest man önskade att rent formellt säkerställa insättarintresset, detta enklast och bäst kunde ske ge­ nom att utöka antalet av de huvudmän, som skulle utses av landsting eller kommuner, till exempelvis hälften av hela antalet. Åt de organ, som i så många andra frågor anförtrotts att representera allmänheten, bl. a. att utta skatt och bestämma över dess användning, borde enligt länsstyrelsens upp­ fattning också kunna uppdras att representera insätlarna i sparbankerna.

I de remissyttranden som föreslår annan reform av bestämmelserna om huvudmannaval än den av de sakkunniga förordade göres i allmänhet sådana uttalanden som att den föreslagna metoden med insättarval syntes alltför krånglig och kostsam. De slumpvis utsedda ledamöterna i valkorporationen skulle sakna intresse för valet och förmåga att bilda sig en uppfattning om de föreslagna kandida­ ternas lämplighet. Genom det av de sakkunniga föreslagna förfarandet skulle man knappast vinna åsyftad garanti för att huvudmannakårerna skulle komma att erhålla en mera allsidig och ändamålsenlig sammansätt­ ning än med nu tillämpade självkompletteringsval.

Fullmäktige i riksbanken uttalar, att det visserligen icke torde vara möj­ ligt att genomföra en sådan radikal förenkling som att slopa huvudman­ nainstitutionen och överlåta dess icke alltför betungande befogenheter di­ rekt på t. ex. kommunalrepresentationer, men mellan denna ytterlighet och de sakkunnigas förslag borde finnas en acceptabel lösning. Det vore full­ mäktiges uppfattning, att huvudsakligen kommunalvalda huvudmannakårer bättre kunde företräda insättarna än sådana huvudmannakårer, som valts av en genom lottning utsedd valkorporation. Fruktan för politisering — som bl. a. kommit de sakkunniga att avvisa metoden med kommunalval av flertalet huvudmän — vore enligt fullmäktiges mening överdriven. Full­ mäktige föresloge på grund av det anförda, att huvudmännen till två tred­ jedelar skulle väljas av en eller flera kommunala representationer samt att de sålunda valda finge välja återstående tredjedel. I reglementet borde intas bestämmelser om vilka kommunala representationer, som ägde utse hu­ vudmän.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Kronobergs län samt landskommu­ nernas förbund ansluter sig till den av riksbanksfullmäktige förordade me­ ningen.

Jämväl sparbanksinspektioncn har stannat för att förorda en avsevärt ut­ ökad valrätt för kommunala korporationer. Inspektionen anser, att den av de sakkunniga anvisade metoden för insättarval icke vore praktiskt an­ vändbar. Eftersom inspektionen ej heller kunde ange någon sådan metod, låge det enligt inspektionens mening nära till hands att i stället tänka sig en utsträckning av den rätt att utse huvudmän, som enligt de sakkunnigas

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

74

förslag skulle tillkomma kommunerna inom verksamhetsområdet. Spar-

banksinspektionen fortsätter:

Att kommun eller kommuner i den bvgd, där sparbank driver sin verk­

samhet, skola ha viss rätt utse huvudmän, synes, med hänsyn till spar­

bankernas samhälleliga uppgifter som sparinstitut och kreditgivare, fram­

stå som i och för sig naturligt. Allmänt kan sägas, att kommunerna sedan

gammalt hyst ett stort intresse för sparbank som verkat inom deras om­

råden. Som regel har mellan bank och kommun rått intim kontakt till öm­

sesidig fördel. Ett antal sparbanker ha tillkommit på initiativ av kommu­

ner eller kommunala förtroendemän, och i flera fall ha kommuner tillskju­

tit medel till grundlond, i något fall även till säkerhetsfond. Det var under

äldre tid icke heller ovanligt, att kommun förklarade sig ansvara för i viss

sparbank insatta medel. Kommunerna ha vidare, företrädesvis under spar-

banksrörelsens tidigare skeden, tillhandahållit mången sparbank lokal mot

ringa eller ingen ersättning, vilket varit till stor hjälp för dessa sparban­

ker, i synnerhet innan de hunnit växa sig ekonomiskt starka.

I detta sammanhang må även framhållas, att samhörigheten mellan kom­

mun och sparbank, såsom ock uppgives i de sakkunnigas betänkande, ta­

git sig uttryck däri, att samtliga huvudmän i 43 sparbanker väljas av pri­

märkommun och i 2 sparbanker av landsting. Vidare ha de sakkunniga

själva omnämnt, att det även med tanke på huvudprincipen att huvudmän­

nen skola vara representanter för insättarna, kan föreligga motiv för att

låta kommunala organ utse huvudmännen. Med den förankring som spar-

banksrörelsen har inom de breda folklagren kunna nämligen insättarna

vid sådant förfarande genom utövande av sin kommunala rösträtt sägas

indirekt bliva företrädda i huvudmannakåren.

Sparbanksinspektionen ansåge, att de av de sakkunniga åberopade olä­

genheterna av kommunala val, vilka gåve sig tillkänna vid intressekollisio­

ner mellan sparbanken och den kommun som tillsatt huvudmännen, torde

vara av större betydelse endast när övervägande delen av huvudmannakå­

ren representerade en och samma kommun. I anledning av reservantens

uppfattning att talet om olägenheter i detta sammanhang saknade stöd i

verkligheten, ville inspektionen framhålla i och för ärendets allsidiga be­

lysning, att det från inspektionens erfarenhet icke saknades direkta exem­

pel på att huvudman handlat mera i sin kommuns än i sparbankens in­

tresse, ibland tydligen utan klar uppfattning om den intressekonflikt, som

förelåge. Inspektionen yttrar härom:

I ett fall måste inspektionen ingripa mot sparbank vars huvudmän beslu­

tat inköpa en tomt för uppförande därå av byggnad, som uppenbarligen på

intet sätt var erforderlig för sparbankens inrymmande, enär sparbanken re­

dan disponerade över rymliga och moderna lokaler, men som däremot, på

grund av de lokaler för annat ändamål, som skulle däri inrymmas, förvän­

tades bh »till stort gagn för det samhälle sparbanken ytterst är till för att

tjäna.» I ett annat fall motiverade en styrelseledamot å huvudmannasam-

manträde försäljning av en sparbankens fastighet till kommunen för visst

pris med »att, då sparbanken som regel har mycket starkt begränsade möj­

ligheter att anslå medel eller idka välgörenhet, huvudmännen här borde taga

tilitället i akt och gynna kommunen med dessa förmånliga villkor.» Huvud­

männen beslutade även i överensstämmelse härmed. När saken påtalades

bestreds från sparbankens sida att det skulle vara fråga om underpris, men

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

75

de citerade orden torde tala för sig själva. I ett tredje fält kunde sparbank först efter föreläggande av vederbörande länsstyrelse förmås att utiaga skä­ lig hyra av kommunen för tjänstelokaler och bostad till sjuksköterska.

I skattefrågor blir motsatsställningen mellan respektive intressen lätt sär­ skilt markant. Eu sparbank hade av lämplighetsskäl beslutat flytta sitt huvudkontor från en kommun till en annan. Flyttningen föregicks av försök från den kommun, som skulle förlora sparbanken som skatteobjekt, att från den andra kommunen erhålla en icke obetydlig ersättning härför. När deu.a icke gick i lås lät sparbanken den kommun, som skulle bli lidande genom flyttningen, inköpa en i den andra kommunen belägen fastighet, som erbjudits sparbanken och vari dennas lokaler skulle inrymmas, och tecknade därvid med köparen hyreskontrakt på 25 år mot en årlig hyra av mer än. 19 pro­ cent av köpeskillingen med skyldighet för sparbanken tillika att själv om­ besörja nödiga reparationer. Som det senare visade sig, bekostade sparban­ ken även själv uppvärmningen. Sparbanken var mycket ovillig att söka lägga förhållandet till rätta och när fastigheten slutligen övergick i dess ägo, var det icke på de förmånliga villkor som ursprungligen kunda ha utvun­ nits. Huru kommuns faktiska bestämmanderätt över sparbank skulle kun­ na komma att verka torde även belysas därav, att det förekommit, att kom­ mun besvärat sig över sparbanks taxering för att få densamma hojd.

I anslutning till det anförda anmärker sparbanksinspektionen, att nu om­ nämnda tendenser i förvaltningen förmärkts icke blott hos sparbanker med helt kommunalvalda huvudmän utan även hos andra, där ett speciellt byg- deintresse varit förhärskande inom huvudmannakaren. Bästa garantin mot missbruk i nämnda hänseende låge enligt inspektionens uppfattning däri, att huvudmannarepresentationen utsträcktes över en enda kommuns gränser. Där detta icke vore möjligt på grund av verksamhetsområdets begränsning, torde man få sätta sin tillit till den övervakning som utövades av den stat­ liga tillsynen. Även en på statlig auktoritet stödd tillsyn kunde emellertid komma till korta inför reellt tvivelaktiga men formellt oangripliga beslut av sparbanks ledning. Det vore därför icke möjligt att helt eliminera de olägenheter, som vidlådde ett system med kommunvalda huvudmän. In­ spektionen hade emellertid stannat vid att förorda utökning av kommuns valrätt såsom trots allt den bästa lösningen under föreliggande omständighe­ ter. För att därvid bereda ökad möjlighet till inval av personer, som på grund av sin erfarenhet, yrkesverksamhet eller goda omdöme vore särskilt lämp­ liga för sparbanksuppdrag men som saknade kommunalpolitisk förankring, torde det böra lämnas öppet för sparbank att låta en mindre del av huvud­ männen utses av huvudmännen själva. Inspektionen föresloge alltså att i lagen intoges stadgande om att minst två tredjedelar av antalet huvudmän skulle väljas av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingingc i sparbankens verksamhetsområde, eller, såvitt anginge kommuner inom landstingsområde, av landstinget, samt att resterande antal huvudmän skulle väljas av huvudmännen själva, där icke annat föreskreves i regle­ mentet för vederbörande sparbank. 1 sparbanksreglemente skulle jämväl kunna föreskrivas, att visst större antal av huvudmännen än vad ovan sagts skulle väljas av angivna kommunala korporationer. Möjlighet borde även lämnas öppen all i reglementet införa bestämmelser, all vissa organisatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

76

ner och sammanslutningar på näringslivets och samhällsekonomiens om­

råde skulle utse den resterande tredjedelen av huvudmännen. — Som över­

gångsbestämmelse borde gälla att, då val första gången skulle företas jäm­

likt den nya lagen, förutvarande huvudmän skulle äga utse de huvudmän,

som i förekommande fall icke skulle väljas av kommunala korporationer. Be­

träffande nybildad sparbank borde motsvarande rätt tillkomma stiftarna.

Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen, att nuvarande huvudmän

skulle utse en tredjedel av huvudmannakåren vid övergången till den nva

ordningen, ansåge inspektionen att en viss kontinuitet åstadkommes. Goda

traditioner och den erfarenhet och sakkunskap, som nu funnes samlade in­

om sparbanksvärlden, skulle sålunda icke riskera att plötsligt försvinna.

Övergången skulle enligt inspektionens mening under nämnda förutsättning

över huvud taget komma att ske smidigare och på ett mera varsamt sätt än

eljest bleve fallet. Detta finge särskild betydelse i det övervägande antal

sparbanker, som för närvarande tillämpade självkompletteringssystem vid till­

sättande av flertalet huvudmän, där införandet av den nya ordningen inne-

bure den största omvälvningen av rådande förhållanden. För de sparbanker

45 till antalet — i vilka huvudmannakåren redan i sin helhet utsåges av

kommunala organ, nödvändiggjorde inspektionens förslag icke någon änd­

ring av rådande ordning. Inspektionen menade, att dess förslag i sin helhet

repiesenterade en lämplig medellinje för lösning av frågan om huvudmän­

nens tillsättande.

En ledamot av sparbanksinspektionen anser att — för att skapa en mot­

vikt mot de befarade kommunalekonomiska biinflytandena vid sparbanks

förvaltning — en ledamot i sparbankens styrelse skulle utses av Kungl.

Maj .t. Denne styrelseledamot, vilken alltfort skulle betraktas såsom repre­

sentant för insättarna, borde vara en person som icke vore direkt engagerad

i kommunalpolitiken och som lämpligen icke borde vara kommunalanställd.

Förslag till sådan styrelseledamot borde kunna infordras från vederbörande

länsstyrelse, men härjämte borde organisationer och sammanslutningar

inom hantverket, småindustrin, jordbruket, handeln och arbetsmarknaden

ha rätt att nominera kandidater.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län är av den meningen, att en allsidig

representation av insättarna smidigast och säkrast kunde nås med en be­

stämmelse i lag att i reglementet skulle stadgas att minst två tredjedelar

av huvudmännen skulle utses av kommunal- eller stadsfullmäktige, lands­

ting, häradsrätt eller hushållningssällskap.

En förstärkning av kommuninflytandet vid huvudmannaval föreslås

jämväl av bank- och fondinspektionen. Inspektionen ansåge det väl mo­

tiverat, att den eller de kommuner, där sparbanken vore verksam, be­

rättigades att utse viss del av huvudmannakåren. En sådan valkorporation

vore väl insatt i vad frågan gällde och hade den allmänna ansvarskänsla som

vore en förutsättning för att de valda skulle besitta erforderlig kompetens

för uppdraget. Inspektionen ville bestämt motsätta sig förslaget att en

slumpmässigt utkorad elektorsdelegation skulle få välja huvudmän. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

77

funnes icke den ringaste garanti för att elektorsdelegationen skulle vara i besittning av den insikt i ämnet eller det intresse för frågans lösning som utgjorde två omistliga förutsättningar för att ett val överhuvud skulle få en förnuftig mening. Inspektionen fortsätter:

Nära till hands ligger onekligen att med reservanten förorda att samtliga huvudmän skola utses av kommun. I betänkandet ha emellertid sådana skäl framförts häremot, som inspektionen anser alt man icke kan gå förbi; vad som härvid främst väcker farhågor är att kommunvalda huvudmän i något fall skulle kunna tänkas sätta sin uppdragsgivares kreditintressen före in- sättarnas. En viss förstärkning av kommuninflytandet synes man dock icke behöva hesitera för, och ämbetsverket vill i enlighet härmed föreslå att hälften av huvudmännen obligatoriskt skola utses av vederbörande kom­ mun; härigenom kan väl det allmännas behov av medinflytande få anses tillgodosett.

Beträffande den återstående hälften kan man tänka sig olika lösningar. Vid övervägandet av denna fråga har inspektionen icke kunnat underlåta att fästa sig vid det förhållandet, att man strängt taget icke kunnat påvisa några allvarliga olägenheter av sparbankernas hittillsvarande frihet att själva av­ göra, i vilken ordning de icke kommunvalda huvudmännen skola tillsättas. Och det är närmast ominöst att kunna konstatera hur litet huvudmanna­ kårernas genomsnittsålder och sociala struktur påverkats av olikheter i val­ korporationens sammansättning. Man torde därför knappast ha någon an­ ledning att fråntaga sparbankerna rätten att i viss utsträckning själva be­ stämma hur deras ledning skall utses. Beträffande den hälft av huvudmän­ nen som enligt inspektionens förslag icke obligatoriskt utses av vederbö­ rande kommun förordar således ämbetsverket, att huvudmännen själva i reglementet inskriva bestämmelser hur den skall väljas. Självkomplettering är således möjlig, kommunval kan liksom nu ifrågakomma, häradsrätt kan fungera som valkorporation osv. De rika variationsmöjligheter, som så­ lunda föreligga, anser inspektionen utgöra en fördel, i det att varje spar­ bank därigenom har möjlighet att bäst bevara och utveckla sin egenart: en på sparverksamhet bland ungdom särskilt inriktad sparbank kan t. ex. låta ortens ungdomsorganisationer få visst inflytande över huvudmannavalet och en sparbank i en ort med småföretagsamhet kan stärka sina kontakter med denna genom att låta hantverksföreningen få tillsätta några huvudmän.

Även länsstyrelserna i Kalmar och Jönköpings län anser det vara lämp­ ligt att låta antalet kommunalvalda huvudmän uppgå till hälften av hu­ vudmannakåren. Länsstyrelsen i Kalmar län tillägger, att övriga huvudmän skulle kunna utses av huvudmännen själva eller på annat i reglementet be­ stämt sätt. Tänkbart vore också enligt länsstyrelsens mening att en tredjedel av antalet huvudmän utsåges av kommun och eu tredjedel av annan allmän institution, exempelvis hushållningssällskap eller landsting, medan återsto­ den valdes av huvudmännen. Enligt länsstyrelsens i Jönköpings län mening skulle den andra hälften av huvudmännen utses av insättarna. Skulle någon sparbank önska ytterligare en valkorporation, exempelvis häradsrätten, torde eu tredelning böra ske.

Till den av reservanten i sakkunnigkommittén uttalade meningen att kom­ munala korporationer borde utse samtliga huvudmän ansluter sig svenska stadsförbundet. Förbundet erinrar i sitt yttrande till en början om att ett 50-tal sparbanksreglementen för närvarande föreskreve tillämpningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

ett valsätt som överensstämde med det av reservanten förordade. Mellan

kommunerna och sparbankerna förekomme livlig kontakt. I mycket stor

utsträckning intoge kommunalmän en ledande ställning i sparbankernas

styrelser och kommunerna anlitade i betydande omfattning sparbankerna

såsom kreditgivare vid sin långfristiga upplåning. Än viktigare för kommu­

nerna torde emellertid enligt förbundets uppfattning den roll ha varit, som

sparbankerna haft såsom kreditgivare åt dem, som förvärvat mark med

äganderätt eller tomträtt i städers eller andra tätorters exploateringsområ­

den. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna metoden för insättarval

yttrar stadsförbundet:

Den från de ömsesidiga försäkringsbolagen hämtade lottningsmetod, som

de förorda, lär visserligen statistiskt kunna försvaras ur synpunkten av ett

s. k. representativt urval. Men den församling, som på så sätt bildades,

skulle få karaktär av odifferentierad massa utan möjlighet att själv skapa

sig en uppfattning om vilka personer som lämpligen borde ingå bland hu­

vudmännen. Relativ enighet vid kandidatnominering även i den ganska otill­

fredsställande form, som den kommer till stånd inom politiska partier inför

stundande val, är otänkbar, när det gäller en så slumpartat hopkommen

församling. I realiteten måste man därför räkna med att den fungerande

valnämnden, som skulle utses av tidigare huvudmän, finge ett avgörande

inflytande på kandidatnomineringen, vilket i sin tur medförde, att äldre

huvudmäns återval tryggades under former, som blott skenbart vore demo­

kratiska ur insättarsynpunkt. Orimligheten i de sakkunnigas förslag fram­

träder särskilt klart i betraktande av att de sannnanlottade personerna skola

välja huvudmännen proportionellt. Utan stark, d. v. s. odemokratisk, led­

ning från valnämndens sida skulle detta, eftersom varje garanti för intresse­

gemenskap saknas, kunna resultera i lika många valsedelförslag som väl­

jare. Även behörighetsvillkoret för att ingå i valkorporationen — att vid

utgången av kalenderåret närmast före huvudmannavalet ha haft ett till­

godohavande om minst 100 kronor — är ur flera synpunkter olämpligt.

Det bär en omisskännlig släktskap med skattestreck och kan för övrigt

drabba sparbankskunder, som regelmässigt pläga ha medel innestående men

tillfälligtvis just vid årsskiftet tagit ut sina tillgodohavanden. Att detta be­

hörighetsvillkor föreslagits är egendomligt även med tanke på frånvaron

av ett motsvarande valbarhetsvillkor för huvudmännen själva.

Stadsförbundet förordar i första hand att samtliga huvudmän måtte väl­

jas av fullmäktige i de borgerliga primärkommunerna eller av landstingen,

där så på grund av verksamhetsområdets utsträckning undantagsvis kunde

anses befogat, samt i andra hand att tre fjärdedelar av antalet huvudmän

måtte utses av de kommunala korporationerna och att dessa huvudmän

i sin tur utser den återstående fjärdedelen. Såsom en tredje möjlighet kan

förbundet tänka sig, att minst hälften av huvudmännen skulle utses av be­

rörda kommuner, medan återstoden finge utses på sätt bestämts i sparban­

kens reglemente. Såsom villkor för godtagande av dylika reglementsbestäm-

inelser skulle i så fall stadgas, att även det supplerande valsystemet bleve så

utformat, att det säkerställde ett medinflytande från insättarnas sida eller

i vart fall toge skälig hänsyn till deras intressen.

79

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det omöjligt att på ett god­ tagbart sätt utforma insättarval, säger, att det enklaste torde vara att någon redan existerande korporation finge företa valet av de två tredjedelar av huvudmännen, som enligt sakkunnigförslaget skulle utses genom insättar­ val. För att eliminera risken att eventuellt ovidkommande intressen skulle få inflytande på valet vore det lämpligt att begränsa korporationens valrätt så att blott insättare finge väljas. Detta val borde utan större risk kunna uppdras åt kommunal- respektive stadsfullmäktige. Återstående tredjedel av huvudmännen skulle utses av kommunalfullmäktige respektive stadsfull­ mäktige utan några restriktioner i fråga om personvalet.

Statens organisationsnämnd yttrar att, om ett enklare system för insättar­ val än det av de sakkunniga förordade icke kunde utfinnas, borde reservan­ tens förslag upptas till allvarligt övervägande.

Ett annat förslag om tillsättande av huvudmän framföres av fullmäktige i riksgäldskontoret. Det vore enligt fullmäktiges mening helt naturligt att kommunala organ tillädes vissa befogenheter i fråga om tillsättandet av huvudmän. Å andra sidan vore det uppenbart att vissa nackdelar kunde följa av ett alltför starkt kommunalpolitiskt inflytande över sparbanks ut- låningsverksamhet. Fullmäktige biträdde därför förslaget om att en tredje­ del av huvudmännen skulle vara kommunalvald. Insättarvalet borde be­ gränsas till en tredjedel. För att insättarval skulle kunna praktiskt genom­ föras borde en överarbetning av förslaget ske i syfte att ernå en enklare och effektivare valordning, som tillförsäkrade insättarna ett påtagligt in­ flytande över sparbankernas ledning. — Därest sparbankerna erhölle frihet att själva bestämma sättet för val av den återstående tredjedelen av huvud­ männen, skulle härigenom kunna inrymmas möjlighet för huvudmännen till viss självkomplettering. Denna anordning skulle på ett smidigt sätt öppna möjlighet för en sparbank att till sig knyta för bankens verksamhet värdefulla personer.

Ett liknande förslag framföres av landsorganisationen, som framhåller risken för att de enligt en lottningsmetod utsedda elektorerna i betydande omfattning skulle underlåta att använda sig av sin rösträtt eller av bekväm­ lighetsskäl eller till följd av bristande personkännedom rösta på de överst på vallistan upptagna fungerande huvudmännen. Syftet med det omständ­ liga förfarandet med insättarval skulle under nu angivna förhållanden för­ felas. Landsorganisationen skulle vilja föredra ett system, som bättre kunde tillgodose önskemålet om representation för de stora insättargrupperna än vad de sakkunnigas förslag kunde göra. Eftersom det vore svårt att föreslå ett för samtliga sparbanker tillämpligt system, som kunde fixeras i lag, och för att begränsa riskerna av att elektorerna utsåges genom en slump, före­ sloge landsorganisationen, att borgerlig primärkommun och insättarna på i förslaget angivet sätt valde vardera eu tredjedel av huvudmännen samt de sålunda utvalda utsåge resten efter förslag från vissa lokala organisationer, i första hand fackliga och ideella organisationer av folkrörelsekaraktär. Det borde stå sparbankerna fritt alt i sina stadgar ange de organisationer, ur vilkas medlemskrets bankens huvudmän i första band skulle rekryteras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

80

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att kommunala val av

huvudmän för flertalet sparbanker torde innebära en praktisk och lämplig

lösning, samt fortsätter:

Farhågorna för att en sparbank kan bliva alltför beroende av låntagande

kommun torde icke böra överdrivas och riskerna för en sparbank att kom­

ma i beroendeställning torde minska ju flera kommuner, som finnas inom

verksamhetsområdet. I vissa fall, särskilt när sparbanks verksamhetsområde

är begränsat till en enda kommun kan för att undvika intrycket av allt för

nära sammanhang mellan kommunen och sparbanken vid sidan av de kom-

munalvalda ett antal huvudmän utses genom andra lämpliga institutioner.

Länsstyrelsen tänker härvid på handelskammare, facklig centralorganisa­

tion, hushållsgille, hushållningssällskap, hantverksförening, köpmannaför­

ening, ideella ungdomsföreningar. I enlighet med vad sålunda framhållits

vill länsstyrelsen framföra följande förslag. Huvudmännen skola utses på

sätt i reglementet stadgas. I reglementet bör därvid föreskrivas, att minst en

tredjedel av huvudmännen skola utses av fullmäktige i de städer, köpingar

och landskommuner, som ingå i verksamhetsområdet eller i de fall, där

verksamhetsområdet omfattar en större del av ett län eller berör flera län

av vederbörande landsting. Huvudman må vidare, om reglementet så före­

skriver, utses av annan lämplig valkorporation. Mera än en tredjedel av

huvudmännen få icke utses genom självkomplettering.

Försäkringsinspektionen redovisar i sitt yttrande uppgifter om tillämp­

ningen och verkningarna av de olika lottningsmetoder som använts för till­

sättande av delegeradeförsamlingar inom sex ömsesidiga livförsäkringsbolag

och för tillsättande av huvudmannaförsamling vid ett livförsäkringsaktie­

bolag. Inspektionen anser, att frågan om huvudmannaval visserligen vore

mindre komplicerad vad gällde sparbanksväsendet än beträffande försäk­

ringsväsendets riksföretag, eftersom en sparbanks insättarkår vore lokalt

samlad, men hävdar, att det likväl måste möta stora svårigheter, i varje

fall för de större sparbankerna, att åstadkomma en tillfredsställande repre­

sentation genom direkta val av insättarna. Inspektionen kunde på grundval

av sina hittills inhämtade erfarenheter av valförfarandet vid förenämnda

försäkringsbolag icke tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna lott-

ningssystemet bleve lagfäst för allmän tillämpning inom sparbanksväsen­

det. För tillämpning av ett dylikt system förutsattes viss sakkunskap och

krävdes sådan aktivitet och sådana anordningar, att den grundläggande svå­

righet som bottnade i bristande intresse hos de röstberättigade kunde över­

vinnas. Sådana anordningar vore kostnadskrävande och kunde verka be­

tungande för en del sparbanker. Det vore mera rådligt att använda någon

form av »indirekt» representation. En lösning som härvid låge nära till

hands vore att utvidga kommunernas inflytande på tillsättandet av huvud­

män. Inspektionen trodde visserligen, att det kunde ligga något i de av de

sakkunniga framförda argumenten mot en sådan lösning, men ansåge sig

icke kunna bedöma, om de vore av utslagsgivande betydelse. Ytterligare en

utväg vore att låta insättarna vid valet av huvudmän företrädas av ett an­

tal lämpliga lokala organisationer, t. ex. fackföreningar, jordbrukarsamman-

slutningar, hantverksföreningar, köpmannaföreningar, husmodersförening­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

81

ar etc. Sådan representation syntes lämpligen böra avvägas i ungefärlig överensstämmelse med olika befolkningsgruppers relativa numeriska bety­ delse bland insättarna — eventuellt med viss hänsyn tagen även till sparban­ kens önskemål att inrikta sparpropagandan på särskilda kategorier. Om be­ stämmelser i ämnet inloges i sparbankernas reglementen, finge tillsynsmyn­ digheten tillfälle att kontrollera att valet av organisationer skedde på grund­ val av dylika synpunkter. Enligt försäkringsinspektionens mening skulle knappast några vägande invändningar kunna riktas mot ett sådant system.

I fråga om de närmare detaljerna i de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående insättarvalet har åtskillig kritik försports under remissbehandlingen.

Sålunda anser länsstyrelsen i Örebro län, att de av de sakkunniga tänkta bestämmelserna i detta hänseende vore så opraktiska och omständliga, att de ej kunde accepteras. Länsstyrelsen fortsätter:

Det enklaste och rättvisaste sättet för ifrågavarande huvudmäns utseende vore, att insättare som ha ett visst minimibelopp insatt genom kungörelser i pressen kallades till ett sammanträde, där val av huvudmän förrättades. Det skulle då stå varje insättare fritt att avgöra, om han vill deltaga i valet eller inte. I de fall att vederbörande sparbanks verksamhetsområde eller an­ tal insättare är särskilt stort kunde en uppdelning av antalet huvudmän på vissa efter folkmängden beräknade valkretsar äga rum och valen ske valkretsvis. Länsstyrelsen vill föreslå att denna tanke upptages till över­ vägande. Alternativt föreslås att insättarna på nyss nämnt sätt beredas till­ fälle att för viss tid utse elektorer till ett antal av lägst 50 och högst 150, vilka elektorer sedan förrätta huvudmannavalet.

Kooperativa förbundet funne det otillfredsställande, att lotten finge av­ göra vilka insättare som skulle bli berättigade att rösta vid valet. I stället borde tillämpas något röstningssystem, enligt vilket varje insättare som så önskade hade möjlighet att inverka på valet, exempelvis direkta insättarval i mindre sparbanker och i större sparbanker val genom elektorer, som samtliga intresserade insättare utsett.

Riksförbundet landsbygdens folk har allmänt krävt en översyn av ut­ formningen av insättarvalet i syfte att åstadkomma ett enklare system.

Även beträffande speciella punkter har önskemål om jämkningar fram­ kommit.

Rörande behörigheten att ingå i valkorporation föreslår sparbanksinspektionen, att det minimitillgodohavande, som enligt de sakkunniga skall vara en förutsättning för ledamotskap i valkorporation, skall avse sparbanks- räkning. Vidare anser inspektionen, att detta tillgodohavande skall ha in- nestått i sparbanken under viss icke alltför kort tidrymd, förslagsvis under hela det kalenderår som närmast föreginge valet av korporationen. Ytter­ ligare borde med hänsyn till nuvarande inkomstförhållanden tillgodohavan­ det icke böra understiga 500 kronor, vilket belopp icke kunde anses för högt för ett målmedvetet inriktat sparande ens i de lägsta inkomstskikten. I de fall, då insättare hade flera konton, borde han få delta i utlottningen med

(!

Bihang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

82

endast ett nummer, exempelvis det lägsta. — Eftersom såväl nominering av

kandidater som röstning skulle kunna ske postledes, borde det stadgas i

lagen, att ledamot av valkorporation ej i denna sin egenskap finge åtnjuta

reseersättning eller arvode. Det vore nämligen enligt inspektionens mening

angeläget, att valförrättning icke skulle åsamka sparbank större kostnader.

Därest ledamot av valkorporationen finge rätt att -— såsom de sakkunniga

föreslagit — å den vallista, som upprättats vid nomineringsmötet och där­

efter utsänts till valmännen, tillskriva nya namn, kunde risk föreligga för

att valutgången påverkades av överraskningsaktioner. Denna rätt för leda­

möterna i korporationen borde därför enligt sparbanksinspektionens upp­

fattning utgå. — Med avseende på nybildad sparbank borde föreskrivas att

stiftarna interimistiskt skulle utgöra den första valkorporationen. — Inspek­

tionen ville dessutom ifrågasätta, om icke stadgande borde införas om att

valnämnd skulle utses för viss tid, förslagsvis högst fem år. — Beträffande

den föreslagna kontrollen över valförfarandet har inspektionen slutligen

framhållit, att såsom kontrollant borde — vid sidan av notarius publicus och

landsfiskal — kunna inträda den revisor, som enligt sakkunnigförslaget

skulle utses av det allmänna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att regeln om ett tillgodohavande av

100 kronor såsom villkor för ledamotskap i valkorporation vore föga effek­

tiv och icke utgjorde någon garanti för vederbörandes intresse för spar­

banken.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasatte om icke för behörighet jämväl

skulle krävas att ledamot i valkorporation skulle vara bosatt inom sparban­

kens verksamhetsområde, då insättarna i inånga fall vore spridda över hela

landet och adresser å desamma ofta saknades.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att lottningen till valkorporation även

borde omfatta ett lämpligt antal ersättare.

Även länsstyrelsen i Kristianstads län ifrågasätter om icke insättares till­

godohavande borde uppgå till 500 kronor för att denne skulle kunna ingå

i valkorporation.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill däremot, att minimigränsen för behö­

righet skall sättas i relation till insättarens inkomst- och förmögenhetsför­

hållanden och att hänsyn helst även bör kunna tas till den tid insättaren va­

rit »delägare» i sparbanken genom att kontinuerligt insätta sparmedel. Läns­

styrelsen förklarar sig dock vara medveten om att tillämpningen av nu

nämnda principer måste komma att innebära betydande svårigheter.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län anser att landsfiska­

lerna icke borde med hänsyn bl. a. till sin arbetsbörda åläggas att närvara

vid ifrågavarande valförrättning. Den föreslagna valproceduren bör enligt

svenska jordbrukskreditkassans mening förenklas därigenom att valkorpora­

tionens ledamöter skulle kunna utöva sin funktion vid ett enda sammanträ­

de, där både nominering av huvudmannakandidater och val av huvudmän

ägde rum. Det vore vid sådant förfarande icke lämpligt att jämväl godkänna

postledes framställt förslag eller avgiven röstsedel. För att stimulera valkor­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

83

porationens ledamöter att komma till sammanträdet borde de av sparbanken erhålla en lämpligt avpassad resekostnads- och traktamentsersättning.

Även riksförbundet landsbygdens folk är av den meningen att såväl no­ minering som val borde kunna företas vid samma möte.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att vallistor, vilka upptoge färre namn än det antal huvudmän, som skulle väljas, ej skulle anses ogiltiga såsom föresloges av de sakkunniga. Den omständigheten att en medlem i valkor­ porationen endast hade intresse att välja viss eller vissa personer, syntes enligt länsstyrelsens mening ej böra medföra att hans åsikt ej tillerkändes betydelse. Det syntes för övrigt lämpligt, att bestämmelserna beträffande val av huvudmän i största möjliga utsträckning utformades i likhet med de bestämmelser, som gällde beträffande kommunalval och riksdagsmannaval.

Vad angår ordningen vid kommunala val av huvudmän har de sakkunnigas förslag att valet skulle förrättas enligt proportionell valmetod biträtts av sparbanksinspektionen.

Förslaget har däremot mött kritik i remissyttrandena från landskommu­ nernas förbund, svenska stadsförbundet och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Stadsförbundet anser sålunda att av praktiska skäl det proportionella val­ sättets tillämpning borde göras beroende av att visst antal fullmäktigeleda­ möter framställt yrkande därom.

Av samma mening är landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter lämpligheten av att de kom- munalvalda huvudmännen utsåges genom proportionella val och menar, att detta förfarande vore ägnat att ge valet en politisk prägel.

Sparbanken i Södertälje anmärker, att enligt gällande bestämmelser om proportionellt valsätt skulle partibeteckning användas. Detta maste när det gällde sparbanks huvudmän, vilka vore representanter för det allmänna, anses vara mindre lämpligt. Genom ett proportionellt valsätt skulle huvud­ männen komma att framstå som representerande ett eller annat politiskt parti, önskvärt vore därför att undvika val med partibeteckning och likväl skapa representation efter styrkeförhållandena mellan olika meningsrikt- ningar.

De sakkunnigas förslag om fördelning av antalet mandat mellan väljande kommunala organ har kritiserats i ett flertal remissyttranden.

Fullmäktige i riksbanken framför den uppfattningen att de sakkunnigas förslag att fördelning borde ske efter invånarantalet kunde leda till orim­ liga konsekvenser i sådana fall, där en sparbanks huvudsakliga verksam­ hetsområde utgjordes av en mindre kommun, men där verksamhet även bedreves i mindre omfattning i angränsande storkommun. Sparbanken bor­ de därför själv få avgöra hur många huvudmän varje kommun skulle uise.

Av liknande mening är försäkringsinpektionen, svenska sparbanksför­ eningen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Skaraborgs, Väster­ bottens och Norrbottens län samt svenska stadsförbundet.

Sparbanksinspektionen yttrar, att fördelningen av mandaten borde ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

på sätt de sakkunniga föreslagit. I sparbanks reglemente borde dock kunna

föreskrivas annan grund för fördelningen, därest särskilda skäl därtill före-

låge. Hållbarheten av de skäl, som förebringades för annan fördelning än

efter invånarantal, skulle det ankomma på tillsynsmyndigheten att pröva

i samband med att reglementet skulle stadfästas.

Svenska stadsförbundet finner att, med hänsyn till önskvärdheten av en

koordination av mandatperioderna för dessa val med de för kommunval i

övrigt gällande, en obligatorisk mandattid av fyra år vore att föredra.

I övrigt har frågan om huvudmännens tillsättande föranlett ett par

remissinstanser till särskilda uttalanden. Exempelvis anmärker stadsför­

bundet, att frågan huruvida successiv förnyelse vartannat år av hälften av

huvudmännen borde äga rum eller ej lämpligen borde avgöras i sparbanks

reglemente.

Departementschefen. Såsom framgått har sparbanks huvudmän att fylla

funktioner jämförliga med dem, som inom aktiebolagen åvilar bolagsstäm­

man. Huvudmännen har alltså att utse styrelse, att övervaka styrelsens

förvaltning och att själva träffa de förvaltningsavgöranden, som är av det

mest kvalificerade slaget. En markant olikhet mellan en sparbanks huvud­

mannakår och bolagsstämman i ett aktiebolag möter emellertid däri, att

kretsen av dem som äger delta i bolagsstämma är på förhand given — den

utgöres av delägarna i bolaget -— medan däremot sparbankens huvud-

mannakår måste konstitueras enligt grunder, som icke är lika självklara.

Detta sammanhänger med att sparbankerna är självägda företag och att

några delägare i dessa institutioner sålunda icke finnes. Vissa intressenter

i företagen kan man dock tala om även vad gäller sparbankerna. Närmast

föres tanken härvid till insättarna. Det är såsom representanter för denna

intressentkategori huvudmännen fullgör sina uppgifter. Deras ställning av

företrädare för insättarna är uttryckligen fastslagen i SpL.

Med hänsyn till det sagda är det helt naturligt av vikt att reglerna om

tillsättandet av huvudmännen är sådana, att dessa i verklig mening kan

sägas representera insättarna. Huruvida hittillsvarande regler i ämnet till­

godoser detta krav har länge varit föremål för livlig debatt. SpL stadgar,

att minst en tredjedel av huvudmännen skall tillsättas av primärkom­

mun eller landsting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap samt att

återstoden skall utses på sätt sparbanken själv föreskrivit i sitt reglemente.

Den frihet, sparbankerna sålunda haft att bestämma ordningen för tillsät­

tandet av majoriteten inom huvudmannakårerna, har medfört högst varie­

rande reglementsföreskrifter. Bland de olika valmetoderna dominerar emel­

lertid självkompletteringssystemet. Så upplyser de sakkunniga, att av hela

antalet huvudmän den 1 juli 1950, 13 776, ej mindre än 8 008 utsetts ge­

nom självkomplettering. Reaktionen mot denna valform har efter hand

blivit allt starkare. Bl. a. har den kommit till uttryck i åtskilliga riksdags­

motioner, i vilka yrkats att möjligheten till självkomplettering borde ute­

slutas genom införandet av tvingande regler angående mera demokratiska

85

val. Inledningsvis har jag redan erinrat om att det var motionsyrkanden av detta slag som var den närmaste orsaken till den översyn av SpL, vilken anförtroddes åt 1948 års sparbankssakkunniga.

Vid sina överväganden i huvudmannafrågan har de sakkunniga till en bör­ jan diskuterat, huruvida jämväl låntagarna borde äga särskilda företrädare bland huvudmännen. De sakkunniga har därvid kommit till den slutsatsen, att ett sådant särskilt representantskap icke vore tillräckligt motiverat. Med utgångspunkt från att huvudmännen liksom hittills skulle företräda en­ bart insättarna har de sakkunniga sedan föreslagit, att två tredjedelar av antalet huvudmän skall väljas av insättarna genom formliga insättarval och den återstående tredjedelen av borgerlig primärkommun (-er, lands­ ting). Vid insättarvalen skall insättarna representeras av en valkorpora­ tion, som utses bland insättarna genom lottning. För ledamotskap i val­ korporation skall vissa behörighetsvillkor gälla. Kommun- (och landstings-) val av huvudmän skall förrättas enligt bestämmelserna i lagen om propor­ tionellt valsätt vid val inom landsting, å kommunalstämma m. m. Jämväl insättarvalen skall för övrigt verkställas enligt proportionell metod.

Vad nu först angår spörsmålet om låntagarnas representation inom hu­ vudmannakåren har de sakkunniga med rätta betonat, att utlåningen nu­ mera betraktas icke blott som ett medel att bereda gynnsamma villkor för det egentliga sparandet på inlåningssidan utan även såsom en i viss mån självständig väg till sparande, i det att detta i stor utsträckning kommer till stånd genom amorteringar och återbetalningar av lån. Samtidigt bär emellertid framhållits att låntagarnas intressen icke är att jämställa med insättarnas, som i vad de går ut på tillfredsställande säkerhet lätt kommer i motsatsförhållande till låntagarnas kreditbehov. Även därvidlag synes de sakkunnigas resonemang vara riktigt. Jag kan därför instämma i deras ut­ talande om det mindre lämpliga i att ge låntagarna ett speciellt represen­ tantskap i huvudmannaorganisationen. Till frågan om låntagarnas möjlighet att påverka huvudmannavalet återkommer jag något i det följande.

När det sedan gällt att avgöra vilken valmetod som bäst tjänar princi­ pen, att huvudmännen skall vara reella företrädare för insättarna, har de sakkunniga först konstaterat, att nuvarande dominerande användning av självkompletteringssystemet uppenbarligen icke rimmar väl med ifråga­ varande grundsats. Denna mening synes icke kunna motsägas. Det kan visserligen invändas, att skötseln av de sparbanker, där huvudmännen till övervägande del utsetts genom självkomplettering, icke givit anledning till särskilda anmärkningar. Härav bör dock knappast slutas att en reform av huvudmannavalen icke skulle vara till gagn för dessa sparbanker. Det ligger nämligen i öppen dag och har för övrigt direkt påvisats av de sak­ kunniga, att icke minst systemet, att majoriteten av huvudmännen utses ge­ nom självkomplettering, medfört, att vissa medborgargrupper bland insättar­ na är otillräckligt företrädda i huvudmannakårerna. Skulle den stora massan av insättare genom en reformerad valmetod tillförsäkras inflytande på lui- vudmannavalcn och härigenom komma att betrakta huvudmännen som sina verkliga representanter, är det icke omöjligt, att detta skulle kunna lräm ja in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

86

sättarnas intresse för sparbanken och därmed också i sin män stimulera

sparandet. De sakkunnigas kritik av självkompletteringssystemets nuvaran­

de utformning och utbredning synes följaktligen ha åtskilligt fog för sig.

Kritiken har vunnit anslutning i det stora flertalet remissyttranden. En re­

form, som förhindrar att huvudparten av sparbanks huvudmän tillsättes ge­

nom självkomplettering, torde därför vara motiverad.

Som framgått har de sakkunniga velat lösa frågan om huvudmannavalen

genom en ordning, enligt vilken majoriteten av huvudmännen utses av sär­

skilda elektorer, i sin tur utvalda bland insättarna medelst ett lottnings-

1'örfarande. Till förmån för denna valmetod kan åberopas att den i vissa fall

kommit till användning på ett näraliggande område, nämligen vid tillsättan­

det av s. k. delegerade i de ömsesidiga försäkringsbolagen. Tekniken att låta

ett slumpvis bestämt urval få representera en vidsträckt personkrets i dess

helhet har för övrigt utnyttjats även på andra håll. Emellertid måste invänd­

ningar resas mot metodens begagnande vid sparbankernas huvudmannaval,

framför allt på grund av dess verkningar på det praktiska planet. Redan de

sakkunnigas redogörelse för det närmare förloppet av detta valförfarande,

sådant de tänkt sig detsamma utformat, ger vid handen, att förfarandet nöd­

vändigtvis måste bli besvärligt och vidlyftigt. Detta är också vad som häv­

dats i ett mycket stort antal remissyttranden —- även i sådana som ej ut­

tryckligen velat avstyrka sakkunnigförslaget på denna punkt. Jämväl för

egen del finner jag ifrågavarande valmetod te sig synnerligen krånglig och

omständlig. Att den därtill torde komma att dra vissa icke helt obetydliga

kostnader anser jag likaså vara ganska uppenbart.

Det anförda skulle kunna utgöra tillräckligt skäl mot ett accepterande

av det föreslagna valförfarandet med elektorer. Dess allra mest betänkliga

konsekvenser lär emellertid möta i ett annat hänseende. Såsom åtskilliga re­

missinstanser framhållit kan det befaras att de genom lottning utsedda elek­

torerna i betydande utsträckning icke har tillräckligt intresse för sparban­

ken och huvudmannavalet i denna. Blir elektorernas intresse för valet så

ringa, att blott en mindre del av dem utövar sin rösträtt, kommer de av elek­

torsförsamlingen valda huvudmännen icke att bli representativa för den

breda massan av insättare. Oavsett i vilken utsträckning elektorerna deltar i

valförrättningen, föreligger dessutom risk för att de icke på egen hand skall

kunna bilda sig en uppfattning om de föreslagna huvudmannakandidaternas

lämplighet och att det till följd härav blir sparbankernas ledningar som kom­

mer att påverka elektorernas ställningstagande. På grund av nu angivna om­

ständigheter anser jag, att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det av de

sakkunniga föreslagna tillvägagångssättet för anordnandet av insättarval

verkligen medför en ändamålsenlig sammansättning av huvudmannakårerna.

Jag finner mig därför icke kunna godta sakkunnigförslaget i förevarande del.

Möjligheten att låta val från insättarnas sida få formen av att samtliga

insättare bildar den församling, som skall ha att utse huvudmännen, har

de sakkunniga själva avvisat. Motiveringen —- i vilken jag instämmer —

är att de allra flesta sparbanker är av den storleksordning, att direkta in­

sättarval icke är praktiskt möjliga att genomföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

87

Underkännandet av de direkta och indirekta insättarvalen i de utform­

ningar, som behandlats i sakkunnigbetänkandet, behö%er emellertid icke

innebära ett uppgivande av tanken på en valordning, som gör huvud­

mannainstitutionen mera representativ för insättarna i gemen. Skall denna

tanke kunna förverkligas medelst ett förfarande, som är både någorlunda

okomplicerat och allmänt praktikabelt, torde dock bara ett alternativ åter­

stå, nämligen att huvudmannakårerna helt eller delvis utses av de borger­

liga kommunerna. Redogörelsen för de sakkunnigas yttrande och de i den­

na redogörelse återgivna statistiska uppgifterna utvisar, att redan för när­

varande ett stort antal huvudmän är kommunvalda. Detta sammanhänger

med den av mig förut omnämnda tvingande föreskriften i SpL, att minst

en tredjedel av huvudmännen skall utses av primärkommun eller lands­

ting eller av häradsrätt eller hushållningssällskap. Därtill kommer att många

sparbanker har en större andel av huvudmannakåren än en tredjedel tillsatt

genom kommunval. I vissa av dessa sparbanker, närmare bestämt 45, är samt­

liga huvudmän valda av primärkommun eller landsting. Kommunval av

huvudmännen skulle alltså på intet sätt vara en nyhet.

Även sakkunnigförslagets lösning av spörsmålet om huvudmännens till­

sättande går som nämnts ut på att kommunval skall tillgripas i viss om­

fattning. De sakkunniga har medgivit, att det allmänna med fog kan göra

anspråk på visst inflytande på skötseln av sparbankerna. Bl. a. har under­

strukits betydelsen ur samhällelig synpunkt av att utlåningen bedrives med

aktgivande på att sparbanksmedlen i första hand användes för att tillgodose

det legitima lånebehovet inom den bygd, där sparbanken har sin verksamhet.

Att de sakkunniga icke velat sträcka sig längre än till att kommunerna

skall utse en minoritet av huvudmännen — en tredjedel — har betingats

av uppfattningen att vissa olägenheter vore förenade med denna form av

huvudmannaval. Sålunda har åberopats att en kommun i vissa situationer

kunde ha ett påtagbart motiv för att utnyttja sparbanken till egen fördel

med den verkan, att spararnas intressen bleve lidande. Exempelvis kunde

en finansiering av ett byggnadsföretag, som vore nyttigt ur kommunal syn­

vinkel, medföra risker av sådan storleksordning, att de icke skulle vara

förenliga med omsorgen om insättarnas tryggande. Vidare har de sakkun­

niga bl. a. gjort gällande, att en kommun såsom låntagare kunde ha spe­

ciella intressen, vilka slode i motsatsställning till insättarnas. Här a\såges

som exempel låntagarönskemål angående lånens storlek och löptid. Dess­

utom har framhållits att en kommun med en sparbank verksam inom sina

gränser skulle kunna ha intresse av att sparbanken redovisade högsta möjliga

vinst. Ett sådant intresse skulle enligt de sakkunniga medföra fara för att

sparbanken icke komme alt vidta erforderliga säkerhetsdispositioner. Yttei-

ligare ett skäl mot att kommunerna skulle få utse annat än en mindre del

av huvudmännen har åberopats vara faran för alt härav skulle följa en

politisering av sparbankernas ledning. — Några av de remissinstanser, som

godtagit sakkunnigförslaget i huvudmannafrågan, har anfört liknande argu­

ment mot att kommunerna skulle få inverka dominerande på huvudmanna-

kårernas sammansättning. Svenska sparbanksföreningen bär sagt sig helt

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

88

kunna biträda de sakkunnigas erinringar mot kommunval i större omfatt­

ning än vad de sakkunniga förordat.

Enligt min uppfattning synes vad som anförts om risken för politisering

av sparbanksväsendet knappast böra tillmätas någon betydelse för bedöm­

ningen av det lämpliga i kommunval på detta område.

Däiemot torde det icke kunna helt tillbakavisas, att kommunernas på sina

håll ganska stora låntagarintressen i sparbankerna möjligen kan skapa viss

tvekan rörande det lämpliga i att kommunerna skulle få ett avgörande in­

flytande på huvudmannakårernas sammansättning. Farhågorna på denna

punkt bör likväl icke överdrivas. Sålunda torde tillsynsmyndighetens över­

vakning få anses vara ett tämligen verksamt skydd mot att sparbankerna

vid kollisioner mellan kommunernas intressen såsom låntagare och insät-

tarnas anspråk på trygghet skulle favorisera de kommunala intressena.

Härutöver bör beaktas att i de mycket talrika fall, då huvudmännen i en

spaibank skulle komma att utses av två eller flera kommuner, en kommuns

möjligheter att utnyttja sparbanken till egen fördel skulle vara avsevärt

beskurna.

Vad angår ett eventuellt kommunintresse av att sparbanks vinst skulle

bli så hög som möjligt skulle detta enligt de sakkunnigas åsikt bl. a. kunna

dikteras av att höga vinster tilläte sparbanksanslag till allmännyttiga och

■sälgörande ändamål, d. v. s. syften, som stode den kommunala verksamheten

nära. I detta avseende får jag emellertid framhålla, att de regler, jag kommer

att föreslå beträffande vinstdispositionen, avsevärt kommer att inskränka

det hittillsvarande utrymmet för ifrågavarande sparbanksanslag. Lockelsen

att av nu antydd orsak påverka redovisningen av sparbanks vinst med de

konsekvenser detta skulle medföra för sparbankens soliditet kan därför icke

i framtiden bli särskilt stor.

De betänkligheter mot kommunval, som andragits av de sakkunniga, kan

med hänsyn till det sagda icke anses mera väsentliga. Å andra sidan talar

enligt mitt bedömande åtskilligt till förmån för denna valform. För det första

får konstateras att de kommunala församlingar, som skulle ha att förrätta

huvudmannavalen, måste betraktas som ganska representativa för spar­

bankernas stora insättargrupper. Synpunkten att de rent kommunala fråge­

ställningarna varit avgörande vid valet av ledamöter i dessa kommunala för­

samlingar jävar icke vad nyss sagts. I detta sammanhang må jämväl fram-

hallas att huvudmannaval från kommunala organs sida bereder låntagarna

ett visst medelbart inflytande på valet — något som enligt vad förut berörts

ej kan betecknas som alldeles oberättigat. Vidare må betonas att mot de

kommunala organen ej kan riktas den anmärkningen, att ledamöterna i

dessa icke skulle ha tillräcklig insikt om huvudmannavalets betydelse. Lika­

så torde man få utgå från att ifrågavarande valkorporationer som regel

skulle kunna bilda sig en god uppfattning om de uppställda huvudmanna­

kandidaternas lämplighet. Kommunval av huvudmännen skulle vidare inne­

bära en okomplicerad och bekväm anordning. Härtill kommer den icke be­

tydelselösa omständigheten, att denna valmetod icke skulle föranleda några

kostnader för sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

89

Också ur annan synvinkel låter det försvara sig väl, att kommunerna skulle få större möjligheter att påverka sparbankernas förvaltning än som för närvarande i allmänhet är fallet. Sparbankerna i vårt land har alltid haft en intim anknytning till den bygd, vari de bedrivit rörelsen. I själva verket är det en vedertagen målsättning, att en sparbank skall tjäna intressena i den ort, där sparbanken utövar sin verksamhet. Samhörigheten mellan spar­ bank och bygd har manifesterats på skilda sätt. Bl. a. har den kommit till uttryck däri, att kommun i vissa fall tillskjutit medel till sparbanks grundfond och någon gång även bidragit vid bildandet av säkerhetsfond. Flera exempel finnes dessutom på att sparbank tillkommit på initiativ av kom­ muner och kommunala förtroendemän. Att sparbankerna allmänt betraktar kontakten med kommunerna som värdefull har för övrigt ofta omvittnats.

Nu redovisade överväganden skulle i och för sig kunna motivera en regel, enligt vilken samtliga huvudmän utsåges av kommunala korporationer. En så genomgripande omdaning av den ordning, SpL tillåter, synes dock icke vara nödvändigt påkallad för att åstadkomma den önskvärda sam­ mansättningen av huvudmannakårerna. Det kan till och med ifrågasättas, om en övergång till totalt kommunvalda huvudmannakårer skulle vara helt lämplig. Härvid kommer främst i betraktande att valreformen helst bör genomföras på sådant sätt, att den erfarenhet av sparbanksförvaltning, som finnes inom de nuvarande huvudmannainstitutionerna, kan nyttiggöras även framdeles. Förutsättningarna för att tillgodose detta önskemål skulle sannolikt vara större, om kommunvalen begränsades till att avse en lämp­ ligt avvägd kvot av huvudmännen och återstoden av dessa nominerades av huvudmännen själva. Därest det villkoret stipulerades, att de genom denna självkomplettering tillsatta huvudmännen skulle utväljas bland sparbankens insättare, skulle det nu skisserade kombinerade valförfarandet tillika er­ bjuda den fördelen, att huvudmannakårerna koinme att få ett inslag av di­ rekta insättarrepresentanter, utan att komplicerade insättarval av förut be­ handlad art fördenskull behövde tillgripas. Jag vill med hänsyn härtill för­ orda en kombination av kommunval och självkomplettering av nu angivet slag. Det må erinras om att viss kombination av kommunala val och själv- komplct tering är vad också reservanten bland de sakkunniga uttalat sig för såsom ett alternativ till enbart kommunval. Denne har emellertid ansett, att proportionerna mellan de kommunvalda huvudmännen och de genom själv­ komplettering tillsatta böra vara tre mot en. Själv har jag ansett mig böra, i likhet med vissa remissinstanser, stanna för den avvägningen, att lika stora delar av huvudmannakåren utses genom kommunval och genom självkom- pletlering. Härigenom torde ett rimligt kommunalt inflytande bli säkerställt, samtidigt som faran för att huvudmannaförsamlingen skulle kunna tänkas sätta kommunens intressen före insättarnas reduceras ytterligare.

Vad gäller den del av huvudmannakåren, som skall tillsättas av kommu­ nerna, innebär mitt förslag, att huvudmännen skall väljas av fullmäktige i de städer, köpingar och landskommuner, som ingår i sparbankens verksam­ hetsområde, eller, såvitt angår kommuner inom landstingsområde, av lands­ tinget. Huruvida och i vilken utsträckning valen skall förrättas av lands­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

90

ting bör det ankomma på sparbankerna själva att avgöra. De sakkunniga bär

gjort vissa i det föregående återgivna uttalanden, som i någon mån kan

tjäna till ledning vid detta avgörande. I sparbanks reglemente skall fin­

nas fixerade föreskrifter om vilken eller vilka kommunala valförsamlingar

som skall anlitas för valen. Är valen uppdelade mellan två eller flera val­

församlingar, skall reglementet tillika precisera, hur många huvudmän varje

valförsamling skall välja. Även i detta hänseende har bestämmanderätten

alltså tillagts sparbankerna. Som normalregel bör gälla att mandatfördel­

ningen skall ske efter den ungefärliga relationen mellan befolkningssiffror­

na i de kommuner, som respektive valkorporationer företräder vid valen.

Såsom några remissinstanser framhållit torde emellertid denna fördelnings-

norm i vissa fall kunna leda till orimliga resultat, exempelvis där kärnan

i en sparbanks verksamhetsområde utgöres av en mindre kommun men verk­

samheten i ringare omfattning bedrives även i en angränsande större kom­

mun. I situationer sådana som denna bör det stå sparbank fritt att föreskriva

annan grund för mandatfördelningen än efter invånarantalet i de skilda

kommunerna. Det bör dock åligga vederbörande tillsynsmyndighet att vid

stadfästelseprövningen av sparbanks reglemente granska de skäl, som åbe­

ropats till förmån för annan mandatfördelning än efter invånarantalet.

Såsom de sakkunniga uttalat torde giltigheten av proportionell valmetod

vid kommunval av huvudmän förutsätta särskild lagregel härom i spar-

bankslagstiftningen. I sakkunnigförslaget bar en dylik regel införts och till

och med givits tvingande karaktär. Motiveringen har varit, att proportionella

val vore nödvändiga för att bereda olika meningsriktningar skälig represen­

tation inom huvudmannaorganisationen. Denna uppfattning kan jag icke

biträda. Målsättningen vid val av huvudmän bör vara att till sparbankens

ledning knyta dugliga och för huvudmannauppdraget lämpliga personer,

oavsett vilken politisk åskådning de hyser. Partipolitisk uppdelning av de

kommunala valkorporationerna vid dessa val torde därför icke i och för sig

vara ett önskemål. En obligatorisk föreskrift om proportionella val synes

alltså icke lämplig. Däremot kan jag medge, att det för vissa fall kan vara

på sin plats med en bestämmelse, med stöd av vilken minoriteten inom den

väljande församlingen kan påkalla tillämpning av den proportionella val­

metoden. Med hänsyn härtill bör i lagen stadgas att kommunval av huvud­

män skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljan­

de, som motsvarar det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Detta stadgande skulle helt

överensstämma med motsvarande regel i 22 § kommunallagen angående val

av kommunalnämnd, drätselkammare in. in.

Det med de föreslagna självkompletteringsvalen förknippade villkoret,

att vid dessa val ej får till huvudmän utses andra än insättare i sparban­

ken, bör utformas så, att endast den, som vid utgången av kalenderåret när­

mast före valet haft ett tillgodohavande å sparbanksräkning av minst 100

kronor, skall kunna komma i fråga som huvudman. Kravet på att visst mi-

nimitillgodohavande skall finnas och på att detta skall avse sparbanksräk­

ning kan grundas på argument liknande dem, med vilka de sakkunniga mo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

91

tiverat visst minimitillgodohavande som förutsättning för ledamotskap i val­ korporation vid insättarval enligt den av dem tänkta modellen. Vilken mi- nimibehållning som är den lämpligaste kan självfallet vara föremål för de­ lade meningar. För egen del har jag ej velat sätta spärren högre än vid an­ givet belopp.

Utan att detta uttryckligen utsäges i lagen får det anses åvila sparbanks styrelse att vid självkompletteringsval lämna de huvudmän, som förrättar detta, besked om huruvida huvudmannakandidaterna fyller nyss behandlade valbarhetsvillkor. Att upplysningar av nämnda slag meddelas är givetvis ofrånkomligt, om det skall gå att upprätthålla kravet på att de genom själv­ komplettering utsedda huvudmännen skall vara insättare. Även ett genom­ förande av sakkunnigförslaget om insättarval skulle ha pafoidrat, att upp­ gifter rörande vissa personers förhållande till sparbanken måst utlämnas. De sakkunniga har icke ens ifrågasatt, att detta skulle stå i motsatsställning till den sedan gammalt gällande regeln om sparbankssekretessen (jfr 70 § SpL och 98 § i departementsförslaget). Med ännu mindre fog torde kunna göras gällande att styrelsens omnämnda besked till huvudmännen vid själv- kompletteringsvalen enligt departementsförslaget skulle vara oförenliga med sekretessregeln.

I fråga om sj älvkomp le tteringsvalen finner jag icke anledning att upp­ ställa någon regel om proportionell valmetod.

SpL stadgar, att huvudman skall utses för högst fem år. Sakkunnigförsla­ get ändrade icke denna regel. Enligt min uppfattning bör föreskrivas en obligatorisk mandattid av fyra år. Någon nackdel med att tidslängden blir enhetlig för alla sparbanker har jag ej kunnat finna. En regel om fyra års mandattid medför, att kommunvalen av huvudmän kommer att avse samma valperiod som kommunala val i allmänhet.

Redan för närvarande torde det i praktiken vara nästan regelmässigt före­ kommande, att huvudmannakårerna förnyas successivt. Successiva val är helt naturligt ägnade att främja kontinuiteten i sparbanksförvaltningen. Jag har bedömt värdet av successiv förnyelse vara så stort, att jag ansett att denna valordning bör göras tvingande. Regeln om mandattidens längd bör därför förses med ett tillägg, enligt vilket vid det första huvudmannavalet inom sparbank mandattiderna skall vara kortare än fyra år i den man så erfordras för att åstadkomma successiva nyval. I reglementet bör lämnas närmare bestämmelser angående ordningen för åstadkommandet av ifråga­ varande successiva förnyelse av huvudmannakåren (jfr 1 § i kungörelse­ utkastet). Det må framhållas, att det ankommer på sparbankerna själva att ta ställning till hur långtgående reglerna om ifrågavarande successivitet vid huvudmannavalen bör vara. I och för sig är lagens fordran på successiv för­ nyelse av huvudmannauppsättningen tillgodosedd redan genom en ordning, enligt vilken de kommunvaldas mandattid börjar vid en tidpunkt och öv­ riga huvudmäns vid en annan.

Departementsförslagets bestämmelser om huvudmannaval är upptagna i 13 och 14 §§.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

92

De övergångsbestämmelser, jag ansett nödvändiga, kommenteras i moti­

ven till den föreslagna särskilda promulgationslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

III. Filial- och ombudsverksamhet

Historik, gällande rätt m. m. Ett mera allmänt filialväsende inom spar-

banksrörelsen i vårt land räknar sin uppkomst från tiden omkring år 1850.

Vid utgången av år 1952 uppgick antalet filialer och sparbanksombud för

in- och utlåning till 852, varav 778 filialer. Antalet sparbanker, som inrättat

dessa filialer, var 170. Vid samma tid använde sig endast fyra sparbanker

av ombud för sin in- och utlåning.

Först genom lag den 11 juni 1920 infördes i SpL regler om inskränkning

av rätten till filialbildning. Enligt nämnda lag fick filial ej inrättas utom

den ort, där styrelsen hade sitt säte, med mindre länsstyrelsen i det län, där

avdelningskontoret var avsett att inrättas, meddelat tillstånd därtill.

Nu gällande filialbestämmelser i SpL, vilka icke förändrats efter lagens

tillkomst 1923, är upptagna i 3 § 9, 21 § och 73 § 13. Enligt 3 § 9 gäller att

sparbanks reglemente skall ange bl. a. »huruvida avdelningskontor eller

sparbankskommitté må av styrelsen inrättas, kontorsstyrelses befogenhet

och på vad sätt verksamheten vid avdelningskontor skall övervakas».

21 § lyder: »Utan särskilt tillstånd må sparbank ej utöva verksamhet vid

avdelningskontor å annan ort än där styrelsen har sitt säte, ej heller genom

sparbankskommitté å ort utom sparbankens verksamhetsområde. Sådant

tillstånd må, när verksamheten finnes kunna vara till nytta för det all­

männa, meddelas av Konungens befallningshavande i det län, inom vilket

sparbanken avser att inrätta avdelningskontoret eller sparbankskommit-

tén.»

I 73 § 13. stadgas: »Tillstånd att utöva verksamhet vid avdelningskontor

eller genom sparbankskommitté vare ej av nöden, där avdelningskontoret

eller sparbankskommittén inrättats före den 1 maj 1920.»

SpL talar salunda om två skilda slag av filialer, avdelningskontor och

sparbankskommittéer. Bestämmelser om gränsdragningen mellan dessa

båda filialtyper saknas i SpL. Ej heller finnes några direkta bestämmelser

beträffande sparbanksverksamhet genom ombud.

Efter SpL:s tillkomst har flera reformförslag framställts. Beträffande

dessa hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 112 ff.

En redogörelse för lagstiftningen angående filial- och ombudsverksamhet

vid affärsbanker, postsparbanken och jordbrukskassorna har lämnats i de

sakkunnigas betänkande s. 120 ff.

De sakkunniga. För syftet att samla sparmedel vore det uppenbart — an­

för de sakkunniga — att sparbankerna hade behov av att använda sig av

■\issa sparbanksorgan utom huvudkontoret. Det spörsmål, som övervägts av

de sakkunniga, vore om de nuvarande möjligheterna att skapa dylika organ

vore ändamålsenligt avpassade. Spörsmålet inbegrepe ett flertal olika fråge­

93

ställningar, bl. a. huruvida ombuden över huvud taget utgjorde ett god­ tagbart organ för bankverksamhet, huruvida inrättandet av filial borde ske efter myndighets prövning i det enskilda fallet samt huruvida kravet på tillståndsprövning borde gälla för all filialbildning eller åtskillnad borde göras mellan större och mindre filialer.

De sakkunniga behandlar först frågan, om det numera vore på­ kallat med kontroll över sparbankernas filialbildning, dvs. om regler angående tillståndsprövning alltjämt vore sakligt grundade. 1920 års inskränkningar i den fria filialbildningen hade främst betingats av den synpunkten att en omfattande expansion genom filialer på stora av­ stånd från huvudkontorsorten befarats medföra att de uppsamlade spar­ medlen användes för ändamål, vilka vore främmande för egentlig spar­ verksamhet. Enligt de sakkunniga hade denna synpunkt numera förlorat i betydelse. En viss kontroll över filialbildningen syntes emellertid vara till­ räckligt motiverad redan av andra skäl. Tillkomsten av nya filialer kun­ de överskrida det behövliga och nyttiga. Detta kunde framkalla en konkur­ rens, som kunde få ett mindre lyckligt inflytande på bankernas verksamhet och metoder. Övertaliga bankkontor ledde nämligen lätt till en osund in­ bördes tävlan om kunder samt till en osund in- och utlåningspolitilc över huvud. Uppkomsten av bankkontor till alltför stort antal kunde jämväl med­ föra skada på så sätt, att omkostnaderna för kapitalets uppsamling därige­ nom stegrades utöver vad som vore förenligt med god nationell ekonomi. Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde därför kravet på tillståndspröv­ ning icke uppges helt och hållet.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore det dock icke närmast det nu angivna spörsmålet som stode i förgrunden. Vad man främst syntes ha anledning diskutera vore i stället, huruvida kontrollen över filialbildningen borde be­ gränsas till att liksom enligt gällande rätt avse endast inrättandet av vissa slags filialer. Sparbankernas filialer varierade starkt inbördes. Det funnes filialer med i stort sett lika fullständig bankrörelse som huvudkontoren med dagligt öppethållande och med fast anställda tjänstemän. Å andra si­ dan funnes enklast tänkbara landsbygdsfilialer, vilka uteslutande vore av­ sedda som uppsamlingsställen för bygdens sparmedel och där vederbörande funktionärer ombesörjde expeditionsarbetet som en bisyssla. Det stode klart, att de förhållanden, som motiverade kontroll över filialbildningen, icke gjorde sig gällande med samma styrka i fråga om den senare filial­ typen som beträffande den förra. Farhågorna för en oproportionerlig ök­ ning av omkostnaderna för sparmedlens uppsamlande som en följd av en fri filialbildning vore givetvis betydligt mindre framträdande beträffande do filialer, som till sin struktur påminde om den här skisserade landsbygds- expeditionen. över huvud taget hade en tillståndsprövning knappast något större berättigande för dessa filialer. Det vore därför enligt de sakkunnigas mening icke nödvändigt att inbegripa de mindre filialerna under kravet på tillståndsprövning. Denna mening finge dock förses med förbehåll för vissa situationer, där eu fri filialbildning skulle medföra intressekollisioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

94

De sakkunniga bär i detta sammanhang framhållit, att vissa svårigheter

mötte, när det gällde att göra en åtskillnad mellan större och mindre filia­

ler. Därvid har erinrats om att nuvarande lagregler icke tillhandahåller

någon klar gränslinje mellan filialer av olika storleksgrupper. Härav finge

dock icke slutas att det vore omöjligt att åstadkomma en dylik gränslinje,

anför de sakkunniga. Att en strukturell skillnad funnes mellan de största

och de minsta filialerna hade redan antytts. Svårigheterna hänförde sig till

att inom mellanskiktet av filialer göra en uppdelning mellan sådana, som

skulle få inrättas först efter tillstånd, och de övriga. De sakkunniga hade

emellertid funnit, att vissa särmärken beträffande filialrörelsens omfatt­

ning erbjöde en användbar vägledning vid denna uppdelning.

I detta hänseende har de sakkunniga till en början pekat på den avse­

värda storleksskillnad filialer emellan, vilken enligt deras uppfattning i

regel betingades av att vissa filialer utöver inlåningsverksamhet jämväl be­

fattade sig med utlåningen. Filial med rätt att självständigt bevilja lån och

filialer, som ägde utbetala lån, borde enligt de sakkunnigas uppfattning an­

ses tillhöra en sådan kvalificerad filialtyp, som finge inrättas först efter

myndighets sorgfälliga prövning. De sakkunniga föresloge därför, att som

en första förutsättning för fritt inrättande av filial borde gälla, att filialen

i fråga ej ägde bevilja eller utbetala lån. Denna formulering — framhåller

de sakkunniga — skulle icke lägga hinder i vägen för att filialen lämnade

upplysningar till lånesökande om lånevillkor, utlämnade blanketter till

lånehandlingar eller till och med mottoge låneräntor och amorteringar.

Ett annat förhållande som enligt de sakkunniga hänförde filial till den

mera kvalificerade kategorien vore befogenheten att ombesörja s. k. av-

räkningsbokföring. Filial, som finge inrättas utan tillståndsprövning från

myndighets sida, borde icke få befatta sig med sådan bokföring, ansåge de

sakkunniga. Härav följde, att de mindre filialerna icke skulle äga rätt att

lägga upp checkräkningskonton för sina kunder.

En redan existerande skillnad mellan större och mindre filialer förelåge

även i variationerna beträffande expeditionslokalernas öppethållande. Jäm­

väl denna skillnad borde man — menar de sakkunniga —• begagna sig

av vid en legal gränsdragning. En begränsning av den fria filialbildningen

till att avse filialkontor, vilka vore öppna högst ett par dagar i veckan,

skulle utgöra en borgen för att mera betydande filialer icke tillskapades

utan myndighets kontroll.

Friheten att bilda mindre filialer — vilka enligt de sakkunnigas förslag

skall betecknas sparställen —- skulle emellertid, som redan antytts, icke

vara förbehållslös. Bl. a. finge beaktas att en sparbanks expansion i form av

nya sparställen skulle kunna leda till konflikter i första hand mellan spar­

bankerna inbördes men även mellan sparbankerna och övriga sparinrätt-

ningar. Skulle regeln om fritt inrättande av sparställena verkligen framstå

som en huvudregel, vore det emellertid nödvändigt att bortse från den kon­

kurrens, sparställena kunde bjuda sparinrättningar utanför sparbanksvä-

sendet. Genom att sparställenas uppgift praktiskt taget bleve inskränkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

95

mottagandet av sparmedel komme f. ö. affärsbankernas verksamhetsgre­ nar att i stor utsträckning ligga utanför sparställenas funktionsområde. Detsamma gällde förhållandet mellan spar ställena och jordbrukskasserö- relsens organ. Det hade vidare synts de sakkunniga lämpligt, att kra­ vet på hänsyn sparbankerna emellan icke i första hand finge föranleda en föreskrift om myndighets tillstånd för bildandet av sparställe, som kun­ de tänkas komma att konkurrera med annan sparbank. Enligt de sakkun­ nigas bedömande torde en intressekollision av sådan art kunna lösas allra smidigast genom överläggningar mellan de berörda sparbankerna. I sak­ kunnigförslaget har i anledning av det anförda stadgats, att, där sparställe skall inrättas å ort, som ligger jämväl inom annan sparbanks verksamhets­ område, medgivande därtill erfordras från sistnämnda sparbank. Som en möjlighet i andra hand skall dock vägen över myndighets prövning stå öppen. Vill vederbörande sparbank icke lämna sitt medgivande till spar- ställets inrättande, får sparstället icke komma till stånd utan prövnings- myndighetens tillstånd.

De föreslagna reglerna om tillståndsfritt inrättande av sparställe för hu­ vudfallen har kompletterats med föreskrift att anmälan om inrättandet ofördröjligen skall göras hos tillsynsmyndigheten.

Enligt de sakkunnigas uppfattning talade de skäl, som betingade kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor utom huvudkon­ torsorten, i sin mån för tillståndsprövning även vid filialbildning a nämnda ort. De sakkunniga förordade följaktligen föreskrift om tillståndsprövning jämväl för filialbildning på den ort, där sparbankens styrelse har sitt säte.

Vad anginge frågan om öppnande av filial utanför sparbanks verksam­ hetsområde ansåge de sakkunniga, att den nuvarande befogenheten för sparbank att bilda dylik filial borde avskaffas. Om uppenbart behov av filial funnes å viss ort, förelåge möjlighet att intressera sparbank, till vars verksamhetsområde orten hörde, att där öppna filial. Vore det påkallat att öppna filial »utanför verksamhetsområdet», borde detta formellt ske ge­ nom ett förstorande av sparbanks verksamhetsområde.

Beträffande villkoren för att ett sparbank sorgan skall kunna godtas som filial anser de sakkunniga, att filial skall ha fast expeditionsställe och att särskilda tider skall vara bestämda för expe­ ditionslokalens öppethållande. Kravet på fast expeditionslokal borde ej lägga hinder i vägen för sparbank att bedriva filialrörelse med s. k. spar- banksbuss under förutsättning att bestämda hållplatser funnes. Fasta expe- ditionsställen och expeditionstider vore enligt de sakkunnigas mening själv­ klara förutsättningar för att filialerna på ett tillfredsställande sätt skulle kunna stå allmänheten till tjänst. Ifrågavarande villkor vore jämväl ägnade att skapa stadga åt filialverksamheten och att underlätta kontrollen över densamm a.

Den i gällande sparbankslag, 31 §, stadgade föreskriften, att sparbanks kassabok skulle uppta alla in- och utbetalningar samt föras i två exemplar

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

96

av särskilda personer, vilka hade att för varje expeditionsdag fastställa den

kontanta behållningen, innebure, att även vid filial minst två personer skulle

vara verksamma, påpekar de sakkunniga. Enligt deras uppfattning torde

föreskriften om dubbla kassaböcker i viss mån ha haft en restriktiv inver­

kan på filialbildningen. I glest befolkade trakter av landet skulle det ha fö­

rekommit, att filialer, som ansetts behövliga, icke kommit till stånd, enär

de kostnader, kravet på dubbel bemanning av filialkontoren medförde, be­

räknats göra verksamheten förlustbringande. Enär de sakkunniga ämnade

föreslå förbud för in- och utlåning genom ombud, borde villkoren för filial­

bildning icke göras så stränga, att filial, som på goda grunder funnes be­

hövlig, ej kunde inrättas. De sakkunniga ansåge därför, att möjligheten att

bilda s. k. enmansfilialer icke borde helt uteslutas. Enligt de sakkunnigas

förslag skall i stället för gällande bestämmelser om dubbel kassabokföring

träda föreskrifter, vilka meddelas i form av anvisningar från respektive

sparbanksstyrelses sida. Bestämmelse härom har intagits i 52 § sakkunnig­

förslaget.

Slutligen har de sakkunniga behandlat det nyss omnämnda spörsmå­

let, huruvida sparbankerna skall få bibehålla sin rätt

att driva in- och utlåningsverksamhet genom spar­

bank s o m b u d. En vägande invändning mot ombudsverksamhet vore en­

ligt de sakkunnigas uppfattning, att en tillsyn, jämförlig med den som ut­

övades i fråga om filialerna, icke kunde skapas beträffande ombudsverk-

samheten. Sistnämnda arbetsform läte sig nämligen icke övervakas på sam­

ma sätt som rörelsen vid fasta filialer. Det vore uppenbart, att sparbank i

förhållandet till insättaren svarade för medel, som insättaren överlämnat

till ombud och som ännu befunne sig i ombudets besittning. Ett villkor vore

givetvis, att ombudet verkligen vore att betrakta som sparbankens ombud

och icke som insättarens. Sparbankens juridiska ansvar för ombudsverk-

samheten inträdde alltså på ett mycket tidigt stadium. Sammanställde man

denna omständighet med de mindre goda förutsättningarna för effektiv

kontroll över ombuden, måste dessas befattning med in- och utlåningsrö-

relsen inge starka betänkligheter.

En annan vägande invändning mot ombudsverksamhet vore — anför de

sakkunniga — formen för ersättning till ombuden. I allmänhet avlönades

ombuden genom provision. Provisionsersättning vore emellertid i hög grad

ägnad att framkalla just en sådan osund konkurrens om inlåningen som

det borde vara lagstiftningens uppgift att motverka. Även om ersättningen

lämnades i form av fast arvode, låge det likväl nära till hands att ersätt­

ningen också i sistnämnda fall åtminstone indirekt sammankopplades med

insättningarnas storlek.

I sakkunnigförslaget har på grund av det anförda stadgats förbud för

sparbank att driva in- och utlåning genom ombud.

Från nämnda huvudregel har de sakkunniga dock ansett sig böra föreslå

vissa undantag. Sålunda borde förbudet efterges i fråga om ort, där sparban-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

97

ken hade huvudkontor eller avdelningskontor. I fråga om motiveringen för undantaget har de sakkunniga hänvisat till motsvarande undantagsregel i gällande banklag. Sistnämnda regel hade närmast föranletts av att rörelsen å en banks kontor krävde, att de personer, som vore anställda å kontoret, allt emellanåt å bankens vägnar finge handla under omständigheter, som komme dem att framstå som ombud för banken. Vidare borde enligt de sakkunniga undantag ges för det fall att ombudet vore annan sparbank ellei affärsbank, och slutligen borde förbudet ej utgöra hinder för den inlåning, som bedreves inom skolsparrörelsen och sparklubbsrörelsen.

Med hänsyn till att sparklubbsrörelsen stode öppen för praktiskt taget envar, kunde sparklubbskassörs undantagande från nu ifrågavarande för­ bud mot ombudsverksamhet befaras möjliggöra, att förbudet kunde kring­ gås. De sakkunniga har därför övervägt, om icke sparbankslagstiftningen mera markerat än nu borde avgränsa inlåning inom sparklubbsrörelsen från annan inlåning. Såsom typiskt för denna sparform sådan den ursprungligen varit tänkt finge betecknas bl. a. att de insättningar, vilka sparklubbsmed- lemmarna förbunde sig att verkställa vid vissa regelbundet återkommande tillfällen, avsåges representera medel, som kunnat läggas av från medlem­ mens löpande arbetsinkomst för tiden från föregående arbetstillfälle. Denna underförstådda mening hade ej kommit till något uttryck i SpL. De sakkun­ niga ansåge det möta betydande svårigheter att, med nyssnämnda tanke­ gång som bakgrund, i lag avgränsa sparklubbsinlåning från annan inlå­ ning. Naturligtvis skulle det vara tänkbart i och för sig att låta avgräns- ningen komma till uttryck i en bestämmelse, enligt vilken belopp, som bleve insatta å sparklubbsräkning, skulle vara maximerade på visst sätt. En så­ dan bestämmelse skulle dock bli osmidig och ineffektiv. De sakkunniga an­ såge sig därför böra avstå från att föreslå en föreskrift av dylik innebörd. Ej heller syntes det de sakkunniga möjligt att på annan väg åstadkomma en särskiljande definition av användbart slag. De sakkunniga förutsatte emel­ lertid, att sparklubbsrörelsen trots avsaknad av närmare legal definition lo­ jalt skulle hållas inom den verksamhetssfär, som vore förenlig med rörelsens målsättning. Skulle det likväl visa sig att sparklubb missbrukades som me­ del för eventuella strävanden att kringgå principförbudet mot ombudsin- låning, finge det ankomma på vederbörande tillsynsmyndighet att åväga­ bringa erforderlig rättelse.

I sakkunnigförslaget återfinnes bestämmelserna om filial- och ombuds­ verksamhet i 37—41 §§.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag angående kontrollen över sparbankernas filialbildning har tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran i flertalet remissyttranden. Till förmån för förslaget ut­ talar sig sålunda uttryckligen sparbanksinspektionen, bank- och fondin­ spektionen, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kal­ mar, Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kop­ parbergs och Norrbottens län samt landsorganisationen och tjänstemännens

7

Bibanr/ lill riksdagens protokoll 1955. 1 suml.

A'r

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

98

centralorganisation. I allmänhet har remissinstanserna i fråga icke närmare

kommenterat sitt ställningstagande.

Bank- och fondinspektionen ifrågasätter om det icke, av praktiska skäl

och med hänsyn till att affärsbankerna vore underkastade oktroj prövning

beträffande alla nya kontor utom dem som inrättades å huvudkontorsorter­

na, borde krävas tillståndsprövning beträffande all filialbildning hos pen­

ninginrättningarna, antingen det gällde sparbanker, jordbrukskreditkas­

sor eller affärsbanker. Inspektionen ville emellertid icke inta en sådan

ståndpunkt, enär en central tillståndsprövning för alla filialer, som kunde

tänkas ifrågakomma för landets 450 sparbanker och ca 600 jordbrukskas­

sor, skulle innefatta en betydande arbetsuppgift och sannolikt medföra om­

gång. Metoden vore icke heller väl förenlig med den frihet och det behov av

rörlighet, som eftersträvades inom olika grenar av landets näringsliv. In­

spektionen förordade de sakkunnigas förslag såsom en avgjord förbättring

i förhållande till vad nu gällde. Dess svaghet låge enligt inspektionens upp­

fattning däri, att gränsen mellan sparställe och avdelningskontor bleve fly­

tande i vissa fall. Antalet gränsfall bleve emellertid med all säkerhet ringa

i förhållande till hela antalet »reella» sparställen och dessutom komme

kostnadsfaktorn att utgöra ett kraftigt återhållande moment vid filialbild­

ningen.

Sparbanksinspektionen anför liknande synpunkter.

Nagra remissinstanser har pakallat jämkningar i den föreslagna rätten

att fritt bilda filial, nämligen länsstyrelsen i Skaraborgs län, svenska bank­

föreningen och svenska bankmannaförbundet.

Sålunda förklarar svenska bankföreningen, att föreningen — utan att

ingå på frågan, huru bestämmelserna rörande kreditinstitutens filialverk­

samhet lämpligen borde utformas — ville understryka att enhetliga regler

i detta ämne borde gälla för affärsbanker, sparbanker och jordbrukskassor.

Svenska bankmannaförbundet framhåller, att en mycket betydande del

av sparbankernas nuvarande filialverksamhet bedreves från filialer av den

typ, som enligt förslaget i fortsättningen skulle få öppnas utan tillstånd.

Möjligheten att betjäna filial med endast en anställd vore helt naturligt

ägnad att stimulera till vidgat inrättande av sparställen. De sakkunnigas

uttalande, att det icke funnes hinder för sparställe att lämna upplysning­

ar till lånesökande om lånevillkor, att utlämna låneblanketter eller att motta

räntor och amorteringar, komme i praktiken att medföra, att den föreslagna

skillnaden mellan de båda filialtypernas verksamhet i stor utsträckning

komme att utsuddas. I varje fall kunde det antas, att skillnaden icke skulle

bli märkbar för allmänheten och därför icke heller utgöra något hinder för

sparställe att utåt framträda också som kreditgivare. Redan av hänsyn här­

till vore det icke rådligt att när det gällde öppnande av sparställe avstå

från den kontroll från det allmännas sida, som ansetts erforderlig i fråga

om inrättande av bankkontor i allmänhet. Ett annat skäl, som talade emot

att sådan filial skulle få öppnas utan tillstånd, vore risken för att spar­

bank, som erhållit avslag på framställning om öppnande av avdelningskon­

Kungi. Maj:ts proposition nr 151

99

tor på en viss ort, i stället öppnade sparställe där. Det av de sakkunniga förordade tillståndstvånget för inrättande av avdelningskontor skulle så­ lunda kunna bli i betydande grad illusoriskt, om sparställe finge öppnas fritt. Vidare framstode det ur mera intressemässiga synpunkter såsom an­ geläget för förbundet, att inte det enligt mångas mening redan allt för stora antalet bankkontor utökades i större utsträckning än vad som kunde an­ ses vara betingat av hänsynen till nyttan för det allmänna under beaktande av kostnadssynpunkten. Förbundet avstyrkte, på grund av det anförda, förslaget att vissa sparbanksfilialer skulle få inrättas utan myndighets tillstånd.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att förslaget syntes ge sparbank väl stor frihet att inrätta sparställe och sålunda icke överensstämde med den tendens till avveckling av sparbankskommittéer, som under senare år före­ kommit.

Stockholms sparbank framhåller vikten av att sparbank bibehölles vid rätten att utan tillståndsprövning få öppna avdelningskontor å ort, där sparbankens styrelse hade sitt säte, samt anför vidare:

Tätbebyggelsens fortgående utbredning, uppdelningen av samhället i arbetsstadsdelar och sov- eller familjestadsdelar, de stigande kommunika- tionssvårigheterna och utvecklingen av sekundära affärscentra ha orsakat, att inlåningsrörelsen i sparbanken i allt högre grad vilar på avdelningskon­ toren och att det blir nödvändigt att öppna nya kontor, om sparbanken inte skall försämra betjänandet av innevånarna i det växande samhället. Med hänsyn till sparbanksrörelsens villkor och lokala karaktär samt arten av dess kundkrets — till stor del husmödrar, bundna till hemmets närmaste omgivning -—- är filialfrågan väsentligen icke en fråga om konkurrens med andra banker utan en fråga om att bereda allmänheten i den ort, som spar­ banken har till särskild uppgift att betjäna, en nödvändig och något så när bekväm tillgång till sparbankens tjänster. Sparandet är icke för de flesta människor en så angelägen funktion, att man underkastar sig särskilda färder och andra besvär för att fullgöra den.

Beträffande sparbankernas territoriella verksamhetsområden anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län, att det i sparbankernas reglementen fast­ ställda verksamhetsområdet icke alltid överensstämde med det, inom vilket bankerna verkligen bedreve verksamhet. Tillsynsmyndigheten borde därför före första huvudmannavalet enligt nya ordningen bestämma det verksam­ hetsområde, som för framtiden borde tilldelas sparbanken.

De av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna om avgräns ningen mellan avdelningskontor och sparställe har kritiserats i åtskilliga remissyttranden, särskilt i vad de avser föreskriften om spar- ställes öppethållande.

Svenska sparbanksföreningen håller sålunda före att föreskriften om spar- ställcs öppethållande icke kunde anses vara erforderlig. Begränsningen kun­ de förringa värdet av en för allmänheten och sparverksamheten viktig ser­ vice. Skulle eu begränsande bestämmelse nödvändigtvis upptas, kunde där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

100

med förbundna olägenheter dock minskas om begränsningen gjordes i den

form, att öppethållande medgåves förslagsvis högst 9 timmar i veckan.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelserna i Södermanlands,

Malmöhus och Västerbottens län samt av landsorganisationen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner att regleringen av sparställes öppet­

hållande borde efter omständigheterna i det särskilda fallet kunna ske ge­

nom föreskrifter i sparbankens reglemente. Även länsstyrelsen i Malmöhus

län anser, att sparbankslagen icke borde tyngas av sådana detaljbestäm­

melser som föreskrifter angående öppethållande. Ej heller kunde länssty­

relsen finna, att skäl förelåge att förhindra att beviljade lån utbetalades

vid sparställe.

Sistnämnda mening omfattas jämväl av länsstyrelsen i Jönköpings lån,

som anser, att förbudet mot utlämnande av lån vore alldeles onödigt

restriktivt, då sparstället skulle kunna motta ränte- och ainorteringsbetal-

ningar å lånet.

De sakkunnigas förslag om villkor för att ett sparbank s-

organ skall kunna godtas som filial har behandlats i några

yttranden.

Möjligheten att bilda s. k. enmanskassor har sålunda mötts med gillande

av sparbanksinspektionen. Inspektionen anmärker emellertid, att det vore

uppenbart, att den kontroll som kunde vinnas över rörelsen hos en filial,

vilken sköttes av endast en person, måste bli otillräcklig. Även en av spar-

banksstyrelsen väl planlagd kontroll kunde i praktiken visa sig bristfällig.

En viktig förutsättning för upphävande av nuvarande bestämmelser om

kontroll genom dubbla kassaböcker vore att sparbankerna hade ett försäk­

ringsskydd mot eventuella förskingringsförluster.

Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker angelägenhe­

ten av att de speciella kontrollproblemen beträffande enmansfilialer icke

lämnades obeaktade.

Länsstyrelsen i Stockholms lån framhåller, att man i detta sammanhang

icke finge förbise den väsentliga frågan om beredande — genom samarbete

med annan kontorsmässig rörelse eller på annat sätt — av erforderligt

skydd åt personal och anförtrodda medel mot angrepp från bankrånare.

Beträffande bestämmelsen, att filial skall ha fast expeditionslokal, uttalar

fullmäktige i riksbanken, att densamma vore en onödig detalj föreskrift som

borde utgå.

Svenska sparbanksföreningen anför att, eftersom av förarbetena fram-

ginge att filialrörelse med sparbanksbuss icke skulle förhindras, detta borde

fullt tydligt framgå i lagtexten. Denna kunde i stället för uttrycket expe­

ditionslokal lämpligen innehålla uttrycket expeditionsplats.

Vad slutligen angår frågan om sparbanksverksamhet genom

ombud har förslaget härutinnan om förbud mot användande av in- och

utlåningsombud uttryckligen tillstyrkts av bank- och fondinspektionen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

101

Stockholms sparbank anför i anledning av de sakkunnigas uttalande om

sparklubbsinlånings avgränsande från annan inlåning, att dylika avgräns-

ningar vore både opraktiska och olyckliga. Sinåsparandet och »samsparan­

det» skedde i en mängd former. Viktigt vore att hålla möjligheterna öppna

för sparbankerna och spararna att finna de vägar, som vid varje tid och

under olika omständigheter funnes psykologiskt lämpliga och i tekniskt av­

seende praktikabla.

Departementschefen. Nu gällande bestämmelser om sparbankernas filial­

bildning skiljer såsom framgår av det förut anförda mellan en större

filialtyp, avdelningskontor, och en mindre, sparbankskommitté. För att öpp­

na avdelningskontor å annan ort än där sparbankens styrelse har sitt säte

måste sparbanken ha särskilt tillstånd. Sådant kräves också om sparbank

vill öppna sparbankskommitté utanför sparbankens verksamhetsområde. I

övrigt är filialbildningen fri. Svagheten i de nuvarande reglerna är, att SpL

icke definierar skillnaden mellan avdelningskontoren och sparbankskom-

mittéerna. Ej heller praxis har kunnat uppdra en markerad gränslinje mel­

lan de båda filialkategorierna, vilket belyses av ett i sakkunnigbetänkandet

refererat rättsfall. Denna oklarhet har vållat olägenheter.

Även i sakkunnigförslaget har gjorts en åtskillnad mellan större och

mindre filialer, men denna uppdelning är i olikhet med SpL:s grundad på

direkta, i lagtexten angivna särmärken å de båda filialtyperna. De sakkun­

niga har ansett, att de mindre filialerna —- i sakkunnigförslaget betecknade

sparställen — bör kunna inrättas utan särskilt tillstånd. Härvid har dock

den begränsningen föreskrivits, att å ort, som ligger inom verksamhetsom­

rådet för annan sparbank, sparställe icke må inrättas utan medgivande av

sagda sparbank eller, om sådant medgivande icke lämnas, tillstånd av till­

synsmyndigheten. Jag är ense med de sakkunniga om att tillståndspröv­

ning icke kan anses nödvändig för de filialer, som bedriver en så inskränkt

verksamhet, att de är att hänföra till sparställen. Enligt min mening är det

ej heller av behovet påkallat, att i lagstiftningsväg fastslå sparbanks skyl­

dighet att vid planerandet av sparställe inom annan sparbanks verksamhets­

område ta rimlig hänsyn till den andra sparbanken. Intressefrågor av denna

natur bör utan särskilt stadgande kunna regleras av de berörda sparban­

kerna själva, eventuellt under medverkan av sparbankernas egna samar-

betsorgan.

Vad angår avdelningskontoren menar de sakkunniga, att de skäl, som

betingat kravet på tillståndsprövning för inrättande av avdelningskontor

utanför styrelseorten, i sin mån talar för tillståndsprövning även vid inrät­

tande av avdelningskontor inom denna ort. Med anledning härav har i sak­

kunnigförslaget upptagits regeln, att öppnandet av avdelningskontor alltid

förutsätter myndighets tillstånd. I denna fråga vill jag åberopa den stånd­

punkt, jag i propositionen till lag om bankrörelse (se s. 182 tf. i prop. nr

8/1955) tagit till affärsbankernas filialbildning. I sistnämnda sammanhang

har en differentiering skett mellan filialbildning i kommun, vari affärsban­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

102

ken redan driver verksamhet, och övrig filialbildning. Vad angår kommun,

där affärsbanken har sitt huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid

avdelningskontor, har jag sålunda — främst av hänsyn till att inrättandet

av ytterligare kontor å dessa orter får anses som eu bankens interna orga­

nisationsfråga och därför bör falla under bankens eget ansvar — förordat,

att bank skall äga att utan myndighets prövning inrätta nytt kontor. Till­

stånd skall däremot inhämtas, om affärsbank avser att inrätta avdelnings­

kontor inom kommun, där banken tidigare icke har kontor. I överensstäm­

melse med nämnda förslag får jag nu uttala mig för att sparbank, som vill

inrätta avdelningskontor i kommun, där sparbanken icke förut driver rörelse

vid huvudkontor eller avdelningskontor, skall inhämta tillsynsmyndighetens

medgivande till filialbildningen. I departementsförslaget har upptagits ett

stadgande av detta innehåll. Liksom i sakkunnigförslaget tillägges att sådant

tillstånd må lämnas, om avdelningskontoret finnes kunna bli till nytta för

det allmänna.

Uti banklagsförslagets paragraf om rätten till filialbildning återfinnes eu

särskild bestämmelse, enligt vilken vid tillstånd till fililalbildning må fogas

det förbehållet, att tillståndet icke skall ge affärsbanken rätt att i den nya

kommunen driva verksamhet vid flera kontor än ett. Möjligheten att in­

rycka nämnda förbehåll får viss betydelse för det fall, att banken skulle ha

behov av att få öppna ett representationskontor på viss ort, där det skulle

saknas skäl för banken att få driva egentlig lokal verksamhet. Nu avsedda

bestämmelse i banklagsförslaget får anses vara speciellt föranledd av affärs-

banksförhållandena och har därför ej införts i sparbanksförslaget.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att det ej finnes anledning att låta

sparbank bibehålla sin nuvarande rätt att efter särskilt tillstånd öppna filial

utanför verksamhetsområdet. Jag biträder sålunda de sakkunnigas förslag,

att filial skall vara belägen inom sparbankens verksamhetsområde. Såsom

de sakkunniga påpekat bör, då det föreligger behov av att inrätta filial

»utanför verksamhetsområdet», filialbildningen i fråga möjliggöras genom

att sparbanken begär att få verksamhetsområdet utvidgat.

Beträffande gränsdragningen mellan avdelningskontor och sparställe har

flera remissinstanser anmärkt, att stadgandet i sakkunnigförslaget om att

sparställes expeditionslokal finge hållas öppen högst två dagar i veckan kunde

försämra sparbankernas service och att stadgandet därför borde utgå. I

ett remissvar framhålles att förbudet för sparställe att utlämna lån vore

onödigt restriktivt med tanke på att sparställe skulle kunna ta emot ränte-

och amorteringsbetalningar. Också enligt min uppfattning bör det undvi­

kas, att sparbankslagstiftningen ges en sådan utformning, att sparbanker­

na onödigtvis hämmas i sin verksamhet. Nu ifrågavarande bestämmelser

angående vad som utgör kännetecknen på ett sparställe har tydligen upp­

fattats som omotiverade inskränkningar i sparställenas befogenheter. Ge­

nom bestämmelserna har de sakkunniga emellertid blott åsyftat att få

till stånd den önskvärda tydliga gränslinjen mellan de två filialkategorierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

103

Därvid har normen varit, att till sparställen borde hänföras allenast sådana

filialer, vilkas inrättande icke kunde tänkas medföra avsevärd kostnad för

sparbanken eller framkalla mera betydande konkurrens sparbankerna emel­

lan. Följden har blivit, att gruppen sparställen icke kommit att inbegripa

andra filialer än sådana, som har ganska begränsade funktioner. Jag är ense

med de sakkunniga om att, så snart rörelsen vid en filial får en sådan om­

fattning, att filialkontoret bör hållas öppet i större utsträckning eller be­

fatta sig med utlämnande av lån, som beviljats av huvudkontoret eller an­

nan filial, de skäl, som betingar kravet på tillståndsprövning vid filialbild­

ning — i det förhållandevis begränsade antal fall som jag nyss angivit -

blir aktuella. Vad särskilt angår utbetalning av lån må betonas, att dessa

göromål kan behöva inbegripa eu kvalificerad granskning av de låne-

handlingar och den säkerhet, som låntagaren i enlighet med lånebeslutet

skall tillhandahålla vid lånets lyftande. För att innebörden av ifrågavarande

stadganden skall stå fullt klar, har stadgandena fått en något annorlunda

formulering än i sakkunnigförslaget. I departementsförslaget föreskrives så­

lunda att filial, som driver sparbanksverksamhet i sådan omfattning, att

den äger bevilja eller utbetala lån eller ombesörja avräkningsbokföring el­

ler hålles öppen mer än nio timmar i veckan, är att anse som avdelningskon­

tor och sålunda i vissa fall är underkastad tillståndsprövning.

De sakkunnigas förslag, att sparbank med vissa särskilt angivna avsteg

icke skall få idka in- och utlåningsverksamhet genom ombud, innefattar en

nyhet i förhållande till vad som hittills gällt i sparbankslagstiftningen. Olä­

genheterna av den nuvarande möjligheten att låta ombud svara för centrala

sparbanksfunktioner får anses ha blivit tydligt belysta i sakkunnigbetän­

kandet. Någon kritik har icke riktats mot det föreslagna förbudet. Mot­

svarighet till denna reglering möter såväl i gällande banklag som i proposi­

tionen till ny lag om bankrörelse. På grund av det anförda och då sparban­

kerna, om mitt förslag i filialfrågan genomföres, erhåller möjlighet till fri

etablering av mindre filialer, biträder jag sakkunnigförslaget i denna del.

Själva formuleringen av förbudsregeln jämte undantagen från densamma

har delvis anpassats efter ordalydelsen i banklagsförslaget.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas mening, att filial bör ha fast expedi-

tionsplats och fasta expeditionstider. Det synes mig emellertid icke vara nö­

digt att tynga själva sparbankslagen med eu föreskrift av detta innehåll. Sak­

kunnigförslagets stadgande i ämnet torde i stället böra inrymmas i den

omtalade kungörelsen (jfr 8 § i utkastet till kungörelse).

I detta sammanhang har de sakkunniga behandlat spörsmålet, huruvida

organisationen vid filialerna skall kunna förenklas därhän, att sparbanker­

na får möjlighet att bilda s. k. enmansfilialer. De sakkunniga anser, att

denna möjlighet icke hör helt uteslutas. Ett särskilt skäl för en uppmjuk­

ning på denna punkt vore enligt de sakkunniga det förordade principför­

budet mot in- och utlåning genom ombud. Med hänsyn till detta kunde det

anses rimligt, att villkoren för filialbildning icke gjordes så stränga, att

filial, som på goda grunder funnes behövlig, icke kunde inrättas. Jag kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

104

ansluta mig till denna mening och biträder sålunda de sakkunnigas för­

slag om ett slopande av den nu gällande föreskriften, att sparbanks kas­

sabok skall föras i två exemplar av särskilda personer. Den kontroll över

kassarörelsen, som åsyftas med ifrågavarande föreskrift, bör emellertid

icke efterges utan bör upprätthållas med tillfredsställande anordningar av

annan art. Huruvida den dubbla kassabokföringen kan i det enskilda fallet

ersättas av andra kontrollanordningar bör enligt såväl de sakkunnigas som

min egen uppfattning få avgöras av sparbankens styrelse. Sakkunnigförsla­

get (52 §) ålägger styrelsen att utfärda erforderliga bestämmelser just angå­

ende kassaverksamheten, därvid styrelsen skulle ha att tillse, att kontrollen

över denna verksamhet finge den särskilda prägel, som vore lämpligast för

den egna sparbanken. Vad särskilt angår frågan om behovet av dubbel kassa­

bokföring har de sakkunniga uttalat, att en sådan kunde tänkas vara onödig

såväl beträffande huvudkontoret som beträffande filialerna. Härmed vore

givetvis icke sagt att huvudkontor skulle kunna betjänas av en enda per­

son, fortsätter de sakkunniga. Enmansbetjäning av huvudkontoren finge

anses utesluten. De sakkunnigas inställning till hithörande frågor överens­

stämmer med min egen. Dock har jag funnit, att stadgandet om styrelsens

skyldighet att meddela föreskrifter angående kassaverksamheten lämpligen

kan erhålla sin plats i den omnämnda kungörelsen (se 15 § i utkastet till

kungörelse).

Såsom sparbanksinspektionen påpekat torde en viktig förutsättning för

upphävande av kontrollen genom dubbla kassaböcker vara att erforderligt

skydd finnes mot eventuella förskingringsförluster. Till denna fråga åter­

kommer jag vid behandlingen av förslaget om ändringar i lagen om spar­

bankernas säkerhetskassa.

Att det även i fortsättningen är de lokala tillsynsmyndigheterna, alltså

länsstyrelserna, som skall omhänderha tillståndsprövningen i filialärendena

framgår av vad jag berört i inledningen och närmare behandlar i det sär­

skilda kapitlet om tillsynen.

I departementsförslaget är bestämmelserna angående filial- och ombuds-

verksamheten upptagna i 34 och 35 §§. IV.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

IV. Checkräkning och fri sektor samt insättningsmaximum

Historik, gällande rätt m. m. Sparbanksinlåningen sker, förutom å spar-

klubbsräkning, endast på en räkning, nämligen motboksräkning. Enligt

22 § SpL må en och samma insättares tillgodohavande icke annorledes än

genom upplupen räntas läggande till kapitalet ökas utöver visst belopp,

som bestämts i reglementet. Beträffande motboksräkning föreskrives i sam­

ma paragraf att maximibeloppet icke får överstiga 50 000 kronor. Paragra­

fen innehåller emellertid också en dispensbestämmelse. Enligt denna kan

länsstyi elsen, då särskilda skäl föranleder därtill, tillåta sparbank att motta

105

större belopp än nu angivits. Sådant tillstånd skall i fråga om motboksräk- ning avse viss insättares tillgodohavande.

SpL:s maximigräns för insättning drogs ursprungligen vid 30 000 kro­ nor. År 1948 höjdes emellertid insättningsmaximuin till 50 000 kronor. Vid 1954 års riksdag väcktes två likalydande motioner, vilka gick ut på att SpL:s bestämmelse om insättningsmaximuin helt måtte upphävas. Motio­ nerna avslogs av riksdagen (se bankoutskottets uti. nr 7/1954).

Redan av det anförda följer att någon inlåning å checkräkning ej före­ kommer i sparbanksverksamheten. Med checkräkning förstås enligt här i landet allmänt vedertagen bankpraxis sådan räkning, varå kunden gör ut­ tag medelst check. Det sistnämnda innebär, att å räkningen disponibla medel är betalbara vid anfordran (avista). Checkräkningen är dels en ren inlåningsräkning, i vilket fall kunden endast äger disponera över därå inne- stående tillgodohavande, och dels en kombinerad in- och utlåningsräkning, som ibland kan utvisa tillgodohavande och ibland skuld, i sistnämnda fall intill ett genom särskilt avtal mellan banken och kunden fixerat högsta be­ lopp, för vilket den senare ställt säkerhet. Checkräkningen ersätter en del äldre räkningar såväl av ren inlåningskaraktär, nämligen »upp- och av- skrivningsräkning», sedermera benämnd »giroräkning», som av ren utlå- ningskaraktär, nämligen »kassakreditiv» eller »kreditivräkning», liksom också en kombinerad in- och utlåningsräkning, »löpande räkning». Frågan om checkräkning är således en fråga om en avistaräkning dels utan och dels med beviljad kredit.

1875 års sparbanksförordning innehöll ej något stadgande, som ansågs stå hindrande i vägen för räkningar av den art, vilka numera sammanfattas under termen checkräkning.

Enligt 1892 års sparbankslag fick sparbank ej förbinda sig att redan vid anfordran återbetala insatt belopp. Härjämte innehöll lagen förbud mot att lån utlämnades mot annat fordringsbevis än skuldebrev. Genom nämnda två bestämmelser blev sparbankerna sålunda förhindrade att be­ driva vare sig in- eller utlåning å vad som numera kallas checkräkning. — År 1915 gjordes en ändring i 1892 års lag, varigenom sparbank bereddes möjlighet att med jordbrukskassa träffa avtal om öppnande för kassan av löpande räkning eller kreditivräkning.

SpL kom också att innehålla förbud för sparbank att bedriva inlåning å avistaräkning och att utlämna lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev (22 § respektive 26 §). Den genom 1915 års ändring införda modifikationen i förbudet bibehölls till en början. På förslag av 1935 års sparbankssakkun- niga, som ansåg att sistnämnda bestämmelse saknade praktisk betydelse, kom bestämmelsen emellertid alt utgå vid 1937 års lagstiftning om ändring i vissa delar av SpL.

I två motioner vid 1936 års riksdag väcktes förslag om alt sparbank bl. a. skulle medges tillhandahålla kredit i checkräkning. Härjämte har svenska sparbanksföreningen sedermera i upprepade framställningar till Kungl. Maj:t yrkat checkräkningsrätt för sparbankerna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 151

106

Beträffande innehållet i dessa motioner och framställningar samt behand­

lingen av desamma hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 148 ff.

De sakkunniga. I frågan, om sparbankernas verksamhet borde utvidgas

till att omfatta checkräkning, finge enligt de sakkunnigas uppfattning det

avgörande anses vara, huruvida utvidgningen vore lämplig eller icke. Lämp­

ligheten betingades av de särdrag och de funktioner, som utmärkte spar-

banksrörelsen och skilde den från övriga penninginrättningars verksamhet.

Den omständigheten, att sparbankerna ensamma bland de vanliga penning-

och kreditinstituten vore uteslutna från möjligheten att tillhandahålla sina

kunder checkräkning, vore icke i och för sig ett argument för att sparban­

kerna skulle tillerkännas sådan rätt.

Åtskilliga av de synpunkter, som åberopats till förmån för att sparban­

kerna skulle få hålla checkräkning, förtjänade i och för sig beaktande, an­

för de sakkunniga. Exempelvis kunde vitsord skänkas åt den kanske star­

kast betonade motiveringen för en sådan rätt, nämligen att den kundkrets,

som vore knuten till sparbankerna, skulle erhålla bättre servicemöjligheter,

om sparbankerna tillerkändes rätt till checkräkning. Spörsmålet inneslöte

emellertid flera särskilda frågeställningar. Till att börja med vore det lämp­

ligt att avgränsa frågan om införande av kredit i checkräkning från frågan

om införande av checkräkningen som inlåningsform.

Vid kredit i checkräkning, sådan denna utlåningsform utfor­

mats av affärsbankerna, erhölle kunden rätt att dra checkar på banken in­

till ett visst belopp, framhåller de sakkunniga. Räntan beräknades å den vid

varje tillfälle förefintliga skulden, men därutöver hade räkningsinnehavaren

att erlägga en viss provision, vanligen en procent av det beviljade beloppet,

per år räknat. Endast det vid varje tidpunkt verkligen utnyttjade kreditbe­

loppet redovisades som utlåning. Det icke utnyttjade beloppet vore med hän­

syn till kassareservbestämmelserna att behandla analogt med en inlånings-

räkning av avistakaraktär, eftersom det motsvarade en bankens förbindelse,

varå i varje ögonblick checkar kunde dras. Vad anginge fordringarna på sä­

kerheter brukade utlåningsformen checkräkning icke representera någon

avvikelse från andra utlåningsformer.

Enligt de sakkunnigas uppfattning kunde det icke helt bestridas att ut­

låning i form av checkräkningskrediter i vissa fall skulle kunna tänkas

medföra en expansion av sparbankernas rörelse till områden, som finge be­

traktas som främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamheten.

Med hänsyn härtill och till omständigheter i övrigt, som talade mot att spar­

bankerna skulle få använda ifrågavarande utlåningsform, ansåge de sak­

kunniga sig icke kunna tillstyrka densamma.

Det dominerande intresset i fråga om en rätt för sparbankerna att hålla

checkräkning anknöte sig emellertid enligt de sakkunnigas mening till

checkräkningen såsom inlåningsfor m. Meningen, att en

speciell räkningsform för mottagande av sparbankskunders rörliga medel

Kungl. Maj. ts proposition nr i51

107

skulle kunna fylla en funktion, finge anses ha visst berättigande. Check­

räkningen skulle kunna komplettera motboksräkningen, därigenom att

checkräkningen bekvämt skulle kunna begagnas såväl om annan person

ville göra inbetalning till räkningshavaren som då denne skulle göra utbe­

talningar till annan person. Avgörande betydelse måste emellertid tillmätas

vissa vidare aspekter på ämnet. Närmast inställde sig den principiella frå­

gan, om det kunde befaras, att checkräkningsrätten skulle kunna inverka

ogynnsamt på sparbankernas möjligheter att fylla sina primära uppgifter

inom samhällsekonomien.

Sparbanksväsendets huvuduppgift vore enligt gällande rätt att befordra

sparsamhet. Enighet finge anses råda om att huvuduppgiften även i fort­

sättningen borde vara densamma. Med hänsyn till sparbankernas funktion

som sparinstitut vore det naturligt, att deras inlåningsverksamhet i första

rummet hade till syfte att insamla de enskilda sparmedlen. I all synnerhet

vore det resultatet av det s. k. småsparandet som verksamheten ville dra

till sig. Denna inriktning hade satt sin prägel på inlåningsformerna. I detta

sammanhang erinrar de sakkunniga om att beträffande såväl motboksräk-

ningen som sparklubbsräkningen föreskreves i SpL att sparbank ej finge

ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst en månad, efter upp­

sägning återbetala insatta medel. Vidare påminner de sakkunniga om före­

skrifterna angående insättningsmaxima.

De sakkunniga fortsätter:

Det är otvivelaktigt dessa karakteristika hos sparbanksinlåningen — den

jämförelsevis långa uppsägningstiden och begränsningen av insättningsmöj-

ligheterna — som bidragit till att tillgodohavandena verkligen kommit att i

mycket hög grad bestå av egentliga sparmedel. Sagda struktur hos insätt­

ningarna kommer till ganska klart uttryck i deras s. k. omloppshastighet, en

term som har avseende på hur stor andel de under ett år uttagna beloppen

utgöra av insättarnas totala behållning. Sparbanksinlåningens omloppshas­

tighet är låg. Den långfristiga beskaffenhet, som kännetecknar genuina spar­

medel, är en betydelsefull faktor för åstadkommandet och bevarandet av

gynnsamma sparvillkor inom sparbanksrörelsen. Det är framför allt detta

särdrag som möjliggjort att sparbankerna kunnat tillämpa eu mindre ränte­

marginal än andra penninginrättningar. Härtill har den låga omloppshas­

tigheten bidragit även medelbart, i det att den haft en modifierande inver­

kan på sparbankernas förvaltningskostnader.

Utmärkande för checkräkningen är att innestående tillgångar kunna

disponeras när som helst utan föregående uppsägning. Den övervägande

delen av tillgodohavandena på affärsbanks checkräkning tillhöra affärsmän

och företag. Det är också betecknande, att checkräkningsmedlen ha karaktär

snarare av mer eller mindre tillfälliga kassaöverskott än av egentliga spar­

medel. Med tanke härpå torde det stå klart, att en obegränsad rätt för spar­

bankerna att mottaga insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk

för alt sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel

ginge förlorad, dvs. att insättningarna till mera avsevärd del komnie att

utgöras av lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på så sätt mera affärs-

betonad. Den ändrade inlåningskaraktären skulle även inverka på utlå-

ningsstrukturen. Sparbankerna skulle därigenom komma in på nya verk­

samhetsfält. Eu mindre lycklig verkan av checkräkningsrätten skulle vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

108

kunna tänkas uppkomma på så sätt, att sparbanker, som nalkades gränsen

för sin totala inlåningsrätt, skulle nödgas avvisa insättningar av verkliga

sparmedel, emedan inlåningsrätten i större eller mindre utsträckning tagits

i anspråk för lättrörligt affärskapital.

Såsom sammanfattning av det anförda uttalar de sakkunniga, att en obe­

gränsad frihet att motta inlåning å checkräkning icke syntes vara förenlig

med omsorgen om sparbankernas huvuduppgift att befrämja sparandet. En

olägenhet av införande av checkräkningsrätt för sparbankerna vore enligt

de sakkunnigas uppfattning jämväl möjligheten alt utnyttja checkräkningen

till kringgående av föreskrifter om maximiinsättning å motboksräkning.

Därest nämligen vid insättning å checkräkning överenskommelse träffades

om att medlen skulle återbetalas först efter viss tids uppsägning, att de skul­

le förräntas efter högre räntesats än den som tillämpades för checkräkning

och att de skulle disponeras medelst check, vartill blankett först vid lyft-

ningstillfället tillhandahölles räkningshavaren, vore det tydligt att en dylik

checkräkning till sin reella natur vore identisk med motboksräkning. Miss­

bruk av här antydda slag skulle väl kunna förebyggas genom en legal de­

finition, enligt vilken termen checkräkning gåves en så snäv innebörd, att

räkningen icke kunde utnyttjas som en motboksräkning. Det vore dock

mindre lämpligt att i sparbankslagstiftningen införa en sådan definition,

vilken för övrigt icke skulle kunna utformas utan praktiska svårigheter.

Farhågorna för nu berörda missbruk av checkräkningsrätt gjorde sig sär­

skilt starkt gällande, om checkräkningsrätten bleve oinskränkt. Eftersom

insättningarna å motboksräkning också i fortsättningen borde maximeras

av vissa regler, talade alltså även intresset av att dessa regler kunde upp­

rätthållas mot en obegränsad checkräkningsrätt.

Även om sålunda skilda omständigheter kunde anföras mot en oinskränkt

rätt att motta insättningar å checkräkning, vore därmed dock icke givet —

yttrar de sakkunniga —- att ett kategoriskt förbud mot checkräkning borde

\aia rådande jämväl för framtiden. Den vinning, som checkräkning skulle

innebära vad gällde sparbankernas förmåga att bjuda sina kunder en god

service, berättigade till strävanden att finna en anordning för inlåning å

checkräkning i så modifierad omfattning, att de ovan berörda invändning-

arna gjorde sig mindre starkt gällande.

En ändamålsenlig anordning för att möjliggöra begränsade insättningar å

checkräkning i sparbankerna vore enligt de sakkunnigas mening att spar­

bankerna tillerkändes icke en ovillkorlig rätt till viss inlåning å checkräk­

ning utan en rätt till en fri sektor, inom vilken sparbankerna själva skulle

äga bestämma inlåningsformerna och de närmare inlåningsvillkoren. Den

fria sektorn skulle alltså kunna utnyttjas för mottagande av insättningar

å checkräkning men jämväl för annan inlåning, som icke uppfyllde förut­

sättningarna för att kunna placeras å motboksräkning. Sålunda skulle det

exempelvis vara sparbankerna obetaget att inom ramen för den fria sektorn

använda sig av en inlåningsform, som ägde karaktären av uppsägningsräk-

mng men kännetecknades av kortare uppsägningsfrister än motboksräk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

109

ningen. Sektorn skulle vidare inrymma sådana insättningar å motboks- räkning, vilka överskridit det i respektive sparbanks reglemente stadgade högsta beloppet för en och samma insättares tillgodohavande. Den för när­ varande föreskrivna länsstyrelseprövningen av huruvida överskridande av individuellt insättningsmaximum finge ske skulle alltså bortfalla. Storleken av sektorn skulle bestämmas till ett visst procenttal av sparbankens övriga inlåning, dvs. till den inlåning å motboksräkning som låge inom individuella insättningsmaxima.

Konstruktionen med eu fri sektor är sålunda i de sakkunnigas förslag knuten till förutsättningen att bestämmelser om insättningsmaxi­ mum beträffande motboksräkningen bibehålies. Att sådana bestämmelser enligt de sakkunnigas åsikt bör finnas även framdeles har redan nämnts. Som motivering för denna åsikt har de sakkunniga ansett det räcka med att erinra om de funktioner, som den nuvarande maximeringsregeln fyllde.

Beträffande maximibeloppets storlek anmärker de sakkunniga, att före- nämnda konstruktion med en fri sektor vore ägnad att mildra den spärr, en maximiregel utgjorde, och att det därför möjligen kunde sägas att frågan om beloppets storlek icke längre hade samma vikt ur synpunkten av spar­ bankernas anspråk på rörelsefrihet. Å andra sidan borde reella sparmedel i princip beredas utrymme å motboksräkningen — eller, som de sakkunniga vill benämna denna, sparbanksräkningen. Förslagets regler om insättnings­ maximum och fri sektor borde därför normalt icke resultera i att sparande, som hittills haft sin hemortsrätt å motboksräkningen, i fortsättningen del­ vis skulle behöva placeras inom den fria sektorn. De sakkunniga ansåge, att såväl på grund av förändringarna i penningvärdet som av andra skäl en mycket betydande höjning av maximibeloppet framstode som motiverad i och för sig. Att i detta sammanhang helt bortse från effekten av den fria sektorn kunde dock icke vara riktigt. De insättningsmöjligheter, denna er- bjöde, borde rimligen få modifiera höjningen. Under vederbörligt hänsyns­ tagande härtill hade de sakkunniga funnit sig böra förorda ett insättnings­ maximum för sparbanksräkningen av 75 000 kronor.

I anslutning härtill liar de sakkunniga uttalat, att maximibeloppet en­ dast borde avse sparbank, hos vilken summan av insättarnas behållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege tre miljoner kronor, medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi med hittillsvarande praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i reglementet.

De sakkunniga har hävdat, att den fria sektorn represente­ rar speciella fördelar med avseende på reglerna om in­ sättnings in aximu m. Härom har anförts:

Det har redan framhållits alt checkräkningsrättcn möjligen skulle kunna begagnas för att kringgå bestämmelser om individuellt insättningsmaximum för motboksräkning. Som därvid antytts knyta sig dessa farhågor främst till eu obegränsad eheckräkningsrätt. Men om å andra sidan den enskilde räkningsinnchavarens insättningsrätt maximerades — antingen detta skedde

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

no

på så sätt att ett gemensamt maximum fastställdes för motboks- och, check­

räkning eller skilda maxima lagfästes — skulle med hänsyn till eventuellt

utelöpande checkar praktiska svårigheter uppstå både för sparbankerna

att iakttaga maximeringsföreskrifterna och för tillsynsmyndigheterna att

utöva effektiv kontroll å föreskrifternas iakttagande. En individuellt maxi­

merad checkräkningsrätt skulle därför i viss mån erbjuda samma problem

i detta avseende som en obegränsad checkräkningsrätt. Det är jämväl med

hänsyn till detta förhållande som den ovan skisserade anordningen med en

fri sektor ansetts utgöra den bästa lösningen. Genom att den fria sektorn

dels får inrymma såväl checkräkningsinlåning som insättningar å motboks-

räkning, vilka överskridit individuellt insättningsmaximum, dels har sin

storlek bestämd icke i relation till individuella kontoställningar utan i för­

hållande till sparbankens totala motboksinlåning utanför den fria sektorn,

ernås att bestämmelser om insättningsmaximum å motboksräkning, trots

att ett visst utrymme för checkräkningsinlåning skapas, jämväl i fortsätt­

ningen kunna tänkas fylla sin funktion som ett medel att bevara hittills­

varande struktur hos sparbanksinlåningen.

De sakkunniga har vidare velat påvisa, att en annan betydande fördel med

den fria sektorn vore att tillsynsmyndigheten skulle befrias från att pröva

ansökningar om tillstånd att överskrida insättningsmaximum. De sakkun­

niga uttalar i detta avseende:

Enligt den praxis, som utbildats från länsstyrelsernas sida under inver­

kan från sparbanksinspektionen, bruka ifrågavarande tillstånd företrädes­

vis avse fonder — dock ej affärsfonder eller industriföretags fonder — samt

donations- och förmyndarmedel, men tillstånd meddelas vanligen jämväl

eljest, då fråga är om stadigvarande insättning av verkligt sparkapital, allt

intill ett högsta belopp av 300 000 kronor för varje insättare. De sakkunniga

ha sig bekant, att det för tillsynsmyndigheterna är ytterst vanskligt att

handhava tillståndsprövningen på ett rättvist och riktigt sätt. Ur principiell

synpunkt synes det för övrigt vara mindre lyckligt, att tillsynsmyndigheter­

na, såsom otvivelaktigt sker genom tillståndsprövningen, från sparbanker­

na skola avlyfta en del av ansvaret för de likviditetspåfrestningar, vilka på

grund av lämnade dispenser kunna uppkomma för sparbankerna i fråga.

Ansvaret för överskridandet av maximibeloppen synes i likhet med vad som

gäller beträffande ansvaret för placeringen av de banken anförtrodda med­

len böra helt åvila vederbörande sparbanks styrelse. Så skulle bli fallet med

införandet av en fri sektor.

Vid bestämmandet av den fria sektorns storlek borde enligt

de sakkunnigas uppfattning å ena sidan beaktas att sektorn icke finge gö­

ras för vid. Detta vore en naturlig konsekvens av de argument, som skapade

själva berättigandet för en konstruktion av detta slag. För att kunna fylla

sina avsedda funktioner borde sektorn å andra sidan icke heller vara för

trång. Procenttalet 15 i förhållande till inlåningen utanför sektorn syntes

dock bör vara en maximigräns.

Bestämmelser om inlåning inom en fri sektor har i sakkunnigförslaget

upptagits i 27 §, medan bestämmelsen om insättningsmaximum återfinnes

i 25 §.

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

111

Yttrandena. De sakkunnigas förslag om rätt för sparbankerna att motta

inlåning å checkräkning har tillstyrkts eller lämnats utan erinran

av fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanks-

inspektionen, bank- och fondinspektionen, kommerskollegium, överståthål-

larämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Göteborgs och

Bohus, Gotlands, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Jönköpings, Koppar­

bergs, Skaraborgs och Västerbottens län, generalpoststyrelsen, svenska spar­

banksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, kooperativa förbundet,

landsorganisationen, riksförbundet landsbygdens folk, svenska stadsförbun­

det samt svenska jordbrukskreditkassan.

Däremot har förslaget avstyrkts av svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen. En

mera tveksam hållning intar länsstyrelserna i Älvsborgs och Gävleborgs län.

I de tillstyrkande yttrandena upprepas de olika punkterna i de

sakkunnigas argumentering till förmån för införandet av checkräkning i

sparbankerna, särskilt betydelsen av att sparbankerna härigenom skulle

kunna bjuda sina kunder en förbättrad service. I flera av dessa yttranden

förekommer dock icke någon närmare motivering.

Fullmäktige i riksbanken anmärker på att de sakkunniga icke berört

en fråga, som ur riksbankens synpunkt kunde ha ett visst intresse, näm­

ligen spörsmålet, huruvida sparbankernas checkrörelse kunde innebära ett

tillskapande av nya betalningsmedel. Fullmäktige förklarar emellertid vidare

att, om sparbankerna trots insikten om de höga kostnader, checkrörelsen

kunde dra med sig både med tanke på de stegrade förvaltningsutgifterna

och i anseende till behovet av en ökad betalningsberedskap, likväl önskade

få bedriva sådan rörelse, fullmäktige icke ville motsätta sig detta. Beträf­

fande skälen till sitt ställningstagande i denna fråga anför fullmäktige:

Sparbankernas krav på att kunna bjuda sina kunder en med övriga kre­

ditinstitut likartad service anse fullmäktige vara berättigat, men den för

fullmäktige avgörande synpunkten har dock varit att fullmäktige icke fin­

na det lämpligt eller möjligt att reglera konkurrensförhållandet mellan

olika slag av kreditinstitut beträffande inlåningen genom sådana lagbe­

stämmelser, som skulle förbjuda vissa inlåningsformer för en del kredit­

institut, i detta fall checkräkning för sparbankerna. Enligt fullmäktiges

mening kan i så fall från sparbankshåll med lika stort berättigande resas

krav på att andra slag av kreditinstitut genom lagstiftning förbjudas mot­

taga inlåning på med sparbanksräkning jämställda räkningar. Rättigheten

att mottaga inlåning på annan räkning än sparbanksräkning bör därför en­

ligt fullmäktiges mening i princip vara fri och om i de särskilda fallen be­

gränsningar erfordras med hänsyn till sparbanks storlek, läge etc. böra

dessa givas i sparbankens reglemente.

Även kommerskollegium intar den ståndpunkten, att det icke funnes an­

ledning att genom rätten till checkräkning reglera konkurrensen mellan

kreditinstituten. Enligt kollegiets uppfattning syntes det för övrigt knap­

past sannolikt att ett så begränsat medgivande att driva checkräkning som

det här vore fråga om skulle vidga sparbankernas egentliga uppgifter eller

rubba strukturförhållandena på kreditinarknaden.

112

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller, att införandet av en fri sek­

tor för sparbankerna skulle medföra en ökad konkurrens om inlåningsmed-

len, vilket kunde tänkas medföra nya och måhända svårbemästrade pro­

blem för sparbankerna samt konsekvenser för penningmarknaden. Full­

mäktige ville icke, trots viss tveksamhet med hänsyn till att konsekvenser­

na för närvarande svårligen kunde överblickas, motsätta sig förslaget. Full­

mäktige utginge emellertid ifrån att möjligheten att öppna checkräknings-

rörelse endast komme att begagnas av sådana sparbanker, som kunde räk­

na med att rörelsen skulle bli bärande och sålunda icke medföra en belast­

ning för sparbankernas övriga rörelsegrenar. Det borde åligga tillsynsmyn­

digheten att med noggrannhet följa utvecklingen på detta område och sär­

skilt beakta verkningarna på utlåningsförhållanden och likviditet.

Bank- och fondinspektionen menar att, eftersom frågan om arbetsfördel­

ningen inom kreditorganisationen icke diskuterats av de sakkunniga innan

ståndpunkt tagits till checkräkningsfrågan, inspektionen måste uttala sig

med viss tveksamhet. Det vore förståeligt, om sparbankerna med tanke

främst på betalningsvanorna hos sin kundkrets, som till väsentlig del ut­

gjordes av jordbrukare, hantverkare och andra småföretagare, ville för­

bättra sina servicemöjligheter genom införande av checkräkning. Inspek­

tionen fortsätter:

Att det kan vara en fördel för ifrågavarande kunder, att likvider till dem

eller från dem på ett smidigt sätt kan ske genom den sparbank, där de el­

jest ha bankaffärer, är obestridligt, även om hållandet av en särskild check­

räkning i en affärsbank eller jordbrukskassa i regel icke behöver vara för­

enad med några påtagliga olägenheter.

En överflyttning av ifrågavarande kunders bankaffärer i deras helhet till

affärsbanker eller jordbrukskassor är, såvitt inspektionen kan finna, icke

något allmänt intresse, och ur arbetsfördelnings- och konkurrenssynpunkt

torde checkräkningsfrågan, sådan den lagts upp av de sakkunniga, icke ha

den mycket stora betydelse, som från olika håll gjorts gällande. De ifråga­

varande kreditinstituten ha alla under senare år visat en så betydande växt­

kraft, att man utan fara borde kunna bereda visst ökat utrymme åt insti­

tutens fria tävlan på ifrågavarande område. Av intresse är i detta samman­

hang att sparbankerna i de övriga nordiska länderna sedan länge haft rätt

att mottaga inlåning på checkräkning utan att olägenheter härav försports.

Bank- och fondinspektionen ville, bl. a. med hänsyn till den utveckling

som ägt rum under senare år, icke vidhålla sin tidigare helt avvisande håll­

ning till sparbankernas önskan att motta inlåning på checkräkning. Ett

medgivande härtill skapade vissa problem för sparbankerna själva; särskild

uppmärksamhet tarvade uppenbarligen likviditetsproblemen. Av likvidi-

tetsskäl borde ytterligare ett villkor knytas till rätten att motta inlåning på

checkräkning, nämligen att maximum fastställdes jämväl beträffande be­

hållningen å den enskilda räkningen. Inspektionen yttrar härom:

Att helt slopa en sådan begränsning skulle innebära, att några få kun­

der teoretiskt hade möjlighet att disponera hela den fria sektorn. Även om

både sparbanken själv och tillsynsmyndigheten naturligtvis skulle tillse att

en sa extrem situation icke uppkom, är det dock enligt inspektionens be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

113

stämda uppfattning — bestyrkt av erfarenheter från bankövervakningen — riskabelt att här lämna fältet fritt. De mycket stora, och i vissa situationer ytterst rörliga överskottsmedel, som finnas hos en mängd av våra större fö­ retag, skulle sålunda till viss del kunna söka sig till sparbankerna och vid uttag därifrån framkalla likviditetspåfrestningar, som sparbankerna ej ha tillräckliga resurser att möta. Ett maximum behöver självfallet icke vara lika för alla sparbanker utan kan lämpligen anpassas efter den enskilda sparbankens förhållanden; härvid kan man tänka sig att relatera beloppet till den fria sektorns storlek. Bestämmelsen härom bör inflyta i sparban­ kens reglemente.

Inspektionen är medveten om att sparbanken ej kan undvika, att maxi­ mum någon gång överskrides på grund av insättningar på kontot av annan än kontoinnehavaren själv. Denna olägenhet ter sig dock väsentligt mindre än de risker, som synas vara förenade med att avstå från maximeringsbe- stämmelsen.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att föreningen accepterade den av de sakkunniga fastslagna målsättningen att sparbankernas huvuduppgift även i fortsättningen borde vara sparsamhetens befrämjande och att vägande skäl för en ny inriktning knappast kunde förebringas. Sparbankerna öns­ kade självfallet icke bedriva en verksamhet av samma natur som exempel­ vis affärsbankerna, men de förmenade, att sparsamhetens befrämjande kun­ de ske och måste ske på mångahanda sätt. Den uppgift som de sakkunniga syntes vilja huvudsakligen tilldela sparbankerna, nämligen att uppsamla »egentliga», »genuina» eller »reella» sparmedel, kunde ingalunda anses vara tillfyllest, speciellt i betraktande av nuvarande tids snabba samhällsutveck­ ling, som oavlåtligt förde och borde föra helt nya slag av sparare och sparan­ de in i sparbankernas verkningskrets. Ej minst med hänsyn till allmännyttan borde sparbankerna äga frihet att — givetvis under iakttagande av betryg­ gande kontrollföreskrifter —- vidare utveckla sin egenart.

Landsorganisationen anför, att sparbankernas verksamhet icke längre vore begränsad till enbart en uppsamling av sparmedel. Utvecklingen hade gått mot en alltmer omfattande bankmässig verksamhet. Det vore svårt att inse, att denna utveckling till moderna kreditinstitut kunde innebära några olägenheter ur samhällets eller kundernas synpunkt, även om där­ igenom gränserna mellan olika grupper av kreditinstitut bleve mindre skar­ pa. Landsorganisationen vore väl medveten om att införande av check­ räkning i sparbankerna kunde visa sig bli kostnadskrävande. Det vore an­ geläget, att dessa kostnader icke belastade sparbankernas dominerande verk­ samhetsgren utan att varje verksamhetsgren i stort sett finge bära sina kostnader. Det vore rimligt, att förräntningen av insatta sparmedel icke ogynnsamt påverkades av de förbättrade servicemöjligheterna åt ett troligen ringa antal sparbankskunder.

Kooperativa förbundet uppger, att i det samarbete som förekomme mellan den konsumentkooperativa rörelsen och sparbanksrörelsen frånvaron av checkräkning i många fall medfört olägenheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

8

Dihang till riksdagens protokoll 1055. i samt. Xr 151

114

Även de remissinstanser, som avstyrker förslaget om

inlåning å checkräkning, svenska bankföreningen och svenska

bankmannaförbundet samt två ledamöter i bank- och fondinspektionen, up­

pehåller sig vid frågan om gränsdragningen mellan kreditinstituten och an­

ser, att denna fråga borde ha blivit föremål för vidare utredning och över­

väganden, innan ett slutligt ställningstagande i checkräkningsfrågan kunde

ske.

Bankföreningen tillägger, att reglerna om den fria sektorn skulle, om

de genomfördes, avsevärt ändra sparbanksväsendets struktur. Den fria sek­

torn finge enligt förslaget en sådan storlek, att sparbankerna skulle erhålla

möjlighet att driva upp checkräkningsinlåningen till ungefär samma om­

fattning som densamma efter årtiondens verksamhet nått inom de institut,

som sedan gammalt haft till uppgift att omhänderta sådana kortfristiga in-

sättningsmedel, som naturligt hänfördes till denna inlåningsform. Bank­

föreningen fortsätter:

En undersökning av medelsaldot för checkräkningen i förhållande till

annan inlåning under de fem sista åren hos provinsbankerna — alltså alla

affärsbanker exklusive de fem största och exklusive Sparbankernas Bank —

visar siffrorna 19,9, 17,9, 18,3, 18,4 respektive 16,8 %. Att uppgifterna avse

provinsbankerna betingas därav att dessa banker på grund av sin storlek

och arten av sin verksamhet snarare än övriga affärsbanker böra jämföras

med sparbankerna. Motsvarande siffror för jordbrukskasserörelsen (grun­

dade på kvartalsmedeltal) utgöra respektive 14,0, 15,6, 16,0, 17,9 och 15,7 %.

Att mot bakgrunden av sådana siffror göra gällande, att en fri sektor på

15 % för sparbankerna icke skulle innebära en radikal strukturförändring,

är enligt bankföreningens mening ohållbart. Anmärkningsvärt är också,

att de sakkunniga icke gjort någon som helst undersökning av frågan, hu­

ruvida det verkligen föreligger något behov för sparbanksväsendet av en

checkräkningsinlåning. Ett förslag av denna räckvidd kan icke motiveras

enbart med servicesynpunkter.

Bankföreningen hänvisar i detta sammanhang till två av föreningen i

juni 1950 respektive oktober 1952 avgivna yttranden över framställningar

från sparbanksföreningen om checkräkningsrätt (förstnämnda yttrande

återgivet i de sakkunnigas betänkande s. 152 ff.). I sitt yttrande i oktober

1952 hade föreningen bl. a. framhållit, att det vore osannolikt att nya

medel av någon storleksordning skulle tillföras marknaden genom att spar­

bankerna tillerkändes checkräkningsrätt, varemot en omflyttning av check-

räkningsmedel från andra kreditinrättningar vore att förvänta. Denna an­

ordning skulle följaktligen leda till en förändring av kapitalmarknadens

struktur. Medel, som insattes på checkräkning, vore icke av sådan natur,

att de lämpligen kunde läggas till grund för den bundna och långfristiga ut­

låning som sparbankerna tillämpade. — Bankföreningen anmärker slutligen,

att genomförandet av en fri sektor komme att för sparbankerna själva ak­

tualisera grundläggande problem av betydande räckvidd. Sålunda komme

kraven på likviditet och solvens att öka, varjämte de organisatoriska och

administrativa problemen komme att bli av en annan storleksordning än

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

115

tidigare. Checkräkningsrörelsen, som typiskt sett avsåge rörliga medel, kräv­

de i detta hänseende särskild uppmärksamhet.

Bankmannaförbundet framhåller ytterligare, att det skulle ha varit av

stort intresse om de sakkunniga undersökt de med checkräkning förenade

kostnaderna liksom storleken av den inlåning som genomsnittligt erfordra­

des på ett checkräkningskonto för att detsamma icke skulle medföra för­

lust för banken. Enligt förbundets mening kunde det icke utan vidare förut­

sättas, att införandet av checkräkning skulle bli ekonomiskt bärande för

sparbankerna överlag. Härvid borde särskilt observeras att många sparban­

ker av service- och konkurrenshänsyn kunde föranledas att motta medel

på checkräkning, ehuru det ur rent ekonomiska synpunkter kunde framstå

som mindre lämpligt. Det vore helt naturligt, att denna fråga om checkräk­

ningens betydelse ur kostnadssynpunkt vore av stort intresse också för de

anställda och deras fackliga organisation.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ville starkt ifrågasätta lämpligheten av den

föreslagna väsentliga utvidgningen av sparbankernas rörelseformer. Det

kunde befaras, att en sådan utvidgning så småningom komme att medföra,

att sparbankerna förlorade sin speciella karaktär av sparinrättningar. Ej

heller kunde länsstyrelsen finna, att det förelåge något egentligt behov av eu

sådan rörelseutvidgning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län vill icke direkt motsätta sig, att sparban­

kerna får checkräkningsrätt, men förordar, att frågan ägnas ytterligare upp­

märksamhet. En möjlighet till avvägning vore enligt länsstyrelsens mening

att förbehålla checkräkningsrätten endast åt de större sparbankerna.

En utvidgning av checkräkningsrätten till att jämväl avse rätt för sparban­

kerna att använda sig av checkräkning som utlåningsform

har förordats i ett flertal remissyttranden. Förespråkare för denna tanke är

fullmäktige i riksbanken, kommerskollegium, överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Södermanlands och Jönköpings län, svenska sparbanksför­

eningen, Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen, kooperativa

förbundet och svenska stadsförbundet.

Fullmäktige i riksbanken och kommerskollegium kan icke dela de sakkun­

nigas uppfattning, att rätt till checkräkning i kredit skulle medföra en ex­

pansion av sparbankernas rörelse till områden, som vore främmande för den

egentliga sparbanksmässiga verksamheten. Fullmäktige tillägger, att det icke

kunde anses föreligga någon skillnad mellan en kredit i checkräkning och eu

sådan teknisk ordning för utlåningen, som toge formen av debitering av

kundens lånekonto och kreditering av hans checkräkning. Det senare förfa­

ringssättet vore praktikabelt.

Sparbanksföreningen — som menar att kredit i checkräkning vore en

utlåningsform som på ett naturligt sätt kompletterade inlåningen på sådan

räkning — ville inskränka sig till att framhålla det behov, som för sparban­

kernas del förelåge. Det kunde icke med fog göras gällande — yttrar för­

eningen — att de sparbanker, som kunde vilja uppta denna verksamhet, icke

skulle äga tillräckliga resurser att på tillfredsställande sätt handha därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

förknippade uppgifter. Vad anginge fordringarna på säkerheter brukade ut-

låningsformen checkräkning icke representera någon avvikelse från andra

utlåningsformer.

Sparbankernas bankaktiebolag betonar, att utlåning å checkräkning ej

skilde sig i sak utan endast i form från annan utlåning.

En annan ståndpunkt i fråga om rätten att hålla checkräkning i kredit in­

tar fullmäktige i riksgäldskontoret, som anser sig för närvarande icke kun­

na tillstyrka en sådan rätt.

De sakkunnigas förslag om bibehållande i spar bank slag­

stift ningen av föreskrift om individuellt insättning s-

maximum för sparhanksräkning har i några remissyttranden

mött gensaga.

Fullmäktige i riksbanken anser sålunda, att det icke förebragts några ra­

tionella grunder för att vid sidan av de allmänna inlånings- och likviditets-

bestämmelserna genom lagstadgande begränsa just inlåningen på sparbanks-

eller sparkasseräkning, medan övrig inlåning icke vore underkastad begräns­

ning i vad avsåge varje enskild insättare. Det kunde icke finnas någon lo­

gisk motivering för att exempelvis en affärsbank med en inlåning på cirka

40 miljoner kronor och fonder på cirka fem miljoner kronor skulle i motsats

till en sparbank med en kanske tio gånger så stor omslutning äga rätt att

motta inlåning från en och samma person till obegränsat belopp. Fastsloges

i lagen ett maximibelopp, riskerade man dessutom ett kringgående av lagen,

vilket i många fall kunde vara omöjligt för sparbanken att upptäcka. Be­

stämmelsen om individuellt insättarmaximum borde därför enligt fullmäk­

tiges mening utgå ur lagen och i stället eventuellt meddelas i sparbanks

reglemente.

Sparbanksföreningen och överståthållarämbetet ansluter sig till samma

mening.

Även landsorganisationen och svenska stadsförbundet ifrågasätter, huru­

vida en i lag fastställd gräns för insättningar på sparhanksräkning erford­

rades eller vore lämplig.

Av motsatt uppfattning är sparbanksinspektionen. Inspektionen erinrar

inledningsvis om att tanken att frigöra sparbanks inlåning från alla inskrän­

kande föreskrifter framförts i den offentliga debatten under senare tid,

bl. a. i samband med motioner i ämnet till riksdagen, varvid gällande indivi­

duella begränsning betecknats som meningslös. Från sparbankshåll hade det

också vid vissa tillfällen gjorts gällande att maximeringen av insättningar­

na vore onödig. Man hade även åberopat, att i våra nordiska grannländer nå­

gon dylik begränsning av inlåningen icke funnes.

Inspektionen ville understryka, att det självfallet icke funnes något som

helst skäl till att sparbankerna med sina uteslutande allmännyttiga syften

skulle vara mindre gynnade än andra penninginrättningar. Reglerna för

sparbanksrörelsen hade tillkommit uteslutande i dess eget och samhällets

intresse. Den avgörande synpunkten på frågan borde vara i vad mån in­

skränkningarna i handlingsfriheten alltjämt kunde anses vara till fördel

117

för den stora massan av insättare samt för den uppgift i samhällsekonomien, som sparbankerna i egenskap ay kreditgivare tillika hade. Menade^ man, att sistnämnda uppgift borde utvidgas utöver det traditionella området och att en friare medelsanskaffning därför borde komma till stånd, finge nyttan av en sådan utvidgning i sin tur vägas mot det insättarintresse, som kunde vara förknippat med nuvarande begränsning av inlåningen. Under förutsättning, att enighet rådde därom, att sparbankerna alltjämt skulle för befordrande av sparsamhet bedriva in- och utlåning av penningar, vore det sålunda det spar- främjande motivet med verksamheten som borde vara avgörande i diskussio­ nen. Därav följde, att utlåningen skulle anpassas efter inlåningens karaktär och främja amorteringar. Sparbankerna hade tillkommit för att stödja och be­ främja personligt sparande till skillnad från företagssparande och statligt sparande. De personer, som under nuvarande förhållanden företrädesvis återfunnes hos sparbankerna som insättare, utgjordes dels och övervägande av sådana, som vore mindre väl förfarna med affärslivet och värdepappers- marknaden och som därför föredroge att placera sitt kapital på ett enkelt och säkert sätt, till hygglig ränta och samtidigt relativt lättåtkomligt och utan risk för kursförluster, och dels av sådana, som visserligen hade större placerings- vana men ville ha bästa bankränta å de överskottsmedel som hölles som lik- viditetsreserv eller i avvaktan på andra placeringsmöjligheter. Det torde va­ ra ganska sällan som dylika enskilda personer ville insätta belopp, som ej skulle rymmas inom föreslaget maximum. Däremot funnes det annan in­ låning av jämförlig karaktär som nyssnämnda insätlares men av sådan stor­ lek att sagda utrymme skulle bli för litet, såsom sammanslutningars, stif­ telsers och donationers fonder, vilka kunna sägas jämväl naturligt höra hem­ ma hos sparbankerna.

Inspektionen fortsätter: Det utmärkande för sparbankernas nuvarande insättarmedel är deras ge­ nomsnittligt visserligen ej formellt men reellt långfristiga karaktär, vilket sätter sparbankerna i stånd att i sin kreditgivning i stor utsträckning utvälja marknadens säkraste ehuru likaledes reellt långfristiga placeringar, nämligen lån mot inteckningar i jordbruk och bostäder. Härmed tillgodoses på en gång säkerhetskravet, som med hänsyn till insättarbehållningens sammansättning av till stor del enkelt och tillitsfullt folks samtliga besparingar — ej minst änkors och föräldralösas medel — samt frånvaron av egentlig riskmarginal i räntesättningen måste sättas särskilt högt, och det ständigt växande beho­ vet av långfristiga krediter för nämnda ändamål. Skulle individuellt insätt- ningsmaximum slopas — och därmed förslaget om den fria sektorn —— kan det antagas att sparbankernas inlåning så småningom skulle undergå viss förändring. Det kan befaras, att många sparbanker i sådant läge icke skulle kunna motstå frestelsen att mottaga större kapitalbelopp från företag, som sökte en tillfällig förräntning av sina överskottsmedel. Sådan inlåning skulle ej kunna placeras på traditionellt sätt utan måste leda till en kreditgivning av mera affärsbanksbelonad typ och därmed ock av mera riskfylld art. Eu långivning av samma typ skulle vidare uppkomma därigenom, att de företag, som blivit insättningskunder, i ett annat läge knappast skulle kunna avvisas som lånekunder. Fortsatt utveckling i sådan riktning skulle, såsom erfaren­ heten från såväl affärsbankernas rörelse som sparbankernas i de nordiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

118

grannländerna visar, framtvinga en större räntemarginal, det vill säga höj­

ning av utlåningsräntorna och sänkning av inlåningsräntorna. Det kan därvid

sättas i fråga, om denna verkan skulle kunna begränsas till endast det mera

affärsbctonade kapital som inkommit i sparbanksrörelsen. Ledningarnas in-

tresse skulle genom den utvidgade verksamheten avledas från sparbanks

sparbefordrandc uppgift i samma mån som deras tid och uppmärksamhet

måste ägnas åt de nya placeringsuppgifterna. De som bleve lidande på den

förändrade verksamheten vore de utanför företagsvärlden stående små och

stora spararna av alla kategorier. Det bör ej förbises, att det finns goda skäl

att förmoda, att räntan jämväl å affärsbankernas sparräkningar under rå­

dande förhållanden hålles vid sin nuvarande höjd av hänsyn til! den av spar­

bankerna tillämpade insättarräntan.

Det bör emellertid betonas, att föreliggande problem icke är av den enkla

beskaffenhet, att det generellt kan påstås, att sparbankerna icke äro betjänta

av stora insättningsbelopp. I själva verket ligger det naturligtvis så till, vad

inlåningen beträffar, att kostnaderna härför, per krona beräknade, bli mind­

re för stora insättningar än för små, när det är fråga om samma varaktighet

i placeringen i båda fallen. Små konton med stor rörlighet — med rörlighet

menas härvid även stort antai insättningsposter — såsom skolsparkonton

och sparklubbskonton bli mycket dyra att förvalta. Sällan rörda konton å me­

delstora och större belopp eller sådana där saldot stadigt växer med ej för

små belopp åt gången är den inlåningskärna som i ekonomiskt avseende bär

upp rörelsen. När det emellertid blir fråga om verkligt stora insättningar av

liten eller osäker varaktighet, bli även de stora kontona, oavsett om varak­

tigheten i själva verket blir betydande, mindre gynnsamma i kostnadshän-

seende. De kräva nämligen stor betalningsberedskap — ju större relativt

sett, desto större de enskilda kontona äro i förhållande till den sammanlag­

da behållningen å dem och till inlåningen i övrigt — och sådan kostar alltid

pengar.

Enligt sparbanksinspektionens uppfattning kunna sparbankerna således

in- avkastningssynpunkt få nytta av att kunna mottaga större varaktiga pla­

ceringar, som ej rymmas å sparbanksräkningen, inom den fria sektorn, men

samtidigt av denna sektors begränsning hindras från att utvecklas för långt

i eu för hela verksamheten olämplig riktning, därest även större överskotts-

kapital från företagarvärlden skulle söka sig till dem. Inom den ram, som

bildas av individuellt insättningsmaximum å sparbanksräkning och begräns­

ningen av den fria sektorn, skulle sparbankerna, såvitt inspektionen förstår,

få all nödig handlingsfrihet för utveckling av rörelsen, så länge denna skall

kännetecknas av en speciellt sparbefordrande inriktning.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att nu ifrågavarande begräns­

ning av inlåningen måste betraktas i samband med vissa andra bestämmel­

ser i sparbankslagen. Den sparbankerna meddelade rätten att utlämna bund­

na lån, som vore mycket omfattande, hade sålunda sin motivering i den er­

farenhetsmässigt stora stabilitet, som utmärkte inlåningen. Denna stabilitet

måste återigen till ej ringa del återföras på bestämmelsen om individuellt

insättningsmaximum. Rätten att utlämna bundna inteckningslån hade ock­

så av de sakkunniga knutits till, förutom fonderna såsom förut, insättarnas

1/ehållning å sparbanksräkning. Skulle individuellt insättningsmaximum ej

bibehållas, finge frågan om utlämnande av bundna lån omprövas.

Beträffande hänvisningen till frånvaron av bestämmelser om insättnings­

maximum i grannländernas sparbankslagstiftning anför sparbanksinspek­

tionen:

Kungi. Maj.ts proposition nr 151

119

Dvlika hänvisningar bli enligt sparbanksinspektionens mening av föga

värde, såvida man icke gör klart för sig, vilken typ av sparbanker man vilt

ha och huruvida en annan typ än den traditionellt svenska skulle vara bätt­

re'för våra förhållanden. Skall man emellertid gå efter förebilder finns det

icke anledning att välja dem ensidigt. Individuellt insättningsmaxnnum,

varom nu främst är fråga, är ingalunda någonting egenartat för de svenska

sparbankerna. Sådant finns även i t. ek. Frankrike och i viss utsträckning

i England och Amerika. I Frankrike lär maximum efter senaste hoj ningen

år 1953 vara 500 000 francs, det vill säga cirka 7 500 svenska kronor. I Eng-

land, där sparbankerna mera äro att betrakta som inlåningsombud för det

nationella skuldkontoret än som fria kreditinstitutioner, lär gälla ett årligt

maximum, men ej i övrigt, för insättningar som helt skola vidarebefordras

till sagda skuldkontor, och ett totalt — 1 000 £ — å varje konto for medel

som sparbank själv äger i viss mån använda för kreditgivnmg. I Amerika

råder insättningsmaximum i vissa av de stater, där sparbanker finnas. I sta-

ten New York, vars sparbanker förvalta över femtiofem procent av spar-

banksinsättningarna i Amerika och bland vilka återfinnas sexton av de sjut­

ton största sparbankerna i världen (alla sjutton äro amerikanska) — num­

mer ett av dem hade vid utgången av år 1953 en insättarbehallning a

1 123 224 000 $ — gäller ett insättningsmaximum å 10 000 $. Även i övrigt

företer den amerikanska sparbankslagstiftningen — det är här fråga om säl

skilda lagar för varje delstat — en restriktiv hållning i likhet med den sven­

ska. Det torde icke vara alldeles felaktigt att se ett sammanhang mellan den­

na restriktivitet och den omständigheten, att, medan massor av msattare

o-jorde förluster med anledning av att cirka 10 000 affärsbanker förolyckades

i den stora bankkrisen åren 1929—1933, vilken till utpräglad grad var en lik­

viditetskris, behövde ingen insättare i sparbank förlora en enda dollar.

Jämväl generalpoststyrelsen biträder förslaget om bibehållande av insätt­

ningsmaximum men uttalar tvivel om att härigenom skulle skapas garanti

för att sparbanksräkningen komme att förbehållas reella sparmedel. Enligt

styrelsens mening vore det icke alldeles klart, vilka insättarmedel som kun­

de anses som sparmedel i egentlig mening. Det nutida sparandet vore i stor

utsträckning inriktat på närliggande sparmål. Även blygsamma insättningar

kunde sålunda vara av mycket kortfristig beskaffenhet. När därför maximi­

beloppet sattes så högt som vid 75 000 kronor, som föreslagits av de sak­

kunniga, hade ett stort utrymme beretts för kortvariga dispositioner av även

betydande belopp. Styrelsen ansåge fördenskull, att beskaffenheten av till­

godohavandena på sparbanksräkningen vore en sak, man kunde bortse ifrån,

när behovet av ett insättningsmaximum diskuterades. Omsorgen om spar­

bankernas likviditet vore däremot ett bärande skäl för bibehållande av in­

sättningsmaximum.

Beträffande storleken av det i lag fastställda högsta be­

loppet för insättningsmaximum beträffande sparbanksräk-

ning har de sakkunnigas förslag liärutinnan uttryckligen tillstyrkts av läns­

styrelserna i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs län.

Landskommunernas förbund förordar, att högsta beloppet måtte faststäl­

las till åtminstone 100 000 kronor med rätt för tillsynsmyndighet att liksom

hittills kunna lämna tillstånd för sparbank att motta större belopp. Fortran-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

120

det framhåller, att landskommunerna sedan gammalt i stor omfattning haft

bl. a. fondmedel placerade i sparbank. Genom den starkt ökade kommunala

fondbildningen till följd av att förvaltningsenheterna förstorats genom kom-

munindelningsreformen och därigenom att medelsförvaltningen i många av

de nybildade kommunerna centraliserats hade hittillsvarande insättnings-

maximum visat sig vara alltför lågt.

Svenska bankföreningen finner det däremot tveksamt, om den av de sak­

kunniga föreslagna höjningen vore påkallad. Någon höjning torde sålunda

icke behöva ske yttrar föreningen -— med hänsyn till de sparare, som

sparbankerna normalt sett skulle betjäna. I vart fall borde ökningen icke gö­

ras större än vad som motsvarade penningvärdets fall sedan år 1948, då be­

loppet 50 000 kronor fastställdes. Detta skulle betyda, att insättningsmaxi-

mum lämpligen borde fastställas till 60 000 kronor. De sakkunnigas förslag,

att insättningsmaximum skulle kunna överskridas därigenom att den fria

sektorn utnyttjades för detta ändamål, ville bankföreningen på det bestäm­

daste motsätta sig. Reglerna om insättningsmaximum skulle genom detta

förslag bli i stort sett betydelselösa, vilket självfallet kunde i viktiga avseen­

den påverka andra kreditinstituts verksamhet.

Sparbanksinspektionen anmärker — i anledning av de sakkunnigas utta­

lande, att maximibeloppet endast borde avse sparbank, hos vilken summan av

msättarbehållning och sparbankens fonder enligt senaste bokslut överstege

tie miljoner kronor, medan för sparbanker med mindre omslutning i analogi

med hittillsvarande praxis ett lägre maximibelopp borde fastställas i regle­

mentet att denna praxis innebure, att för sparbank i storleksordning upp

till en och cn halv miljon kronor medgivits ett insättningsmaximum av

15 000 kronor och i storleksordning en och en halv—tre miljoner kronor ett

maximum av 30 000 kronor. Inspektionen förklarar, att den delade uppfatt­

ningen, att en dylik gradering borde göras, men anser att högsta insättnings­

maximum 75 000 kronor endast borde få tillämpas av sparbank med en om­

slutning överstigande fem miljoner kronor och att nuvarande insättnings­

maximum 50 000 kronor borde vara högsta gräns för sparbanker i storleks­

ordning tre—fem miljoner kronor. I

I fråga om fastställandet av d e n fria sektorns s t o r 1 e k har skilda

meningar yppats i remissyttrandena.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har — såsom tidigare nämnts — icke ve­

lat motsätta sig förslaget om en fri sektor men har sagt sig hysa tveksamhet

med hänsyn till att konsekvenserna för närvarande svårligen kunde över­

blickas. Det syntes enligt fullmäktiges mening välbetänkt, att den fria sek­

torn erholle en tämligen snäv begränsning; 15 procent syntes vara ett god­

tagbart maximum.

Sparbanksinspektionen säger sig endast med tveksamhet tillstyrka ett så

kögt procenttal som 15 procent. Ramen för den fria sektorn borde icke göras

för vid menar inspektionen — enär risk eljest funnes för att sparbanker­

nas intresse skulle dras från deras verkliga uppgifter att ge allmänheten möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

121

lighet till säkra, räntebärande placeringar och med så liten kostnad som möj­ ligt använda det hopsamlade kapitalet för täckande av kreditbehov inom sparbankernas verksamhetsområde. Den föreslagna storleken av sektorn skulle enligt inspektionens mening i vissa fall lämna sparbankerna möjlig­ heter att delvis driva en rörelse, som icke kunde sägas ha något direkt sam­ band med deras sparfrämjande uppgifter.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att en ändring av inlåningens struktur även inverkade på utlåningens och på så sätt kunde få till konse­ kvens en utvidgning av sparbankernas verksamhetsfält. Begränsningen av den fria sektorn till 15 procent syntes därför välbetänkt.

Några remissvar innehåller däremot meningen, att den fria sektorn borde fastställas till högre kvot än vad de sakkunniga föreslagit. Av denna upp­ fattning är länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Gotlands och Väster­ bottens län samt svenska sparbanksföreningen.

Sparbanksföreningen anför, att gränsdragningen enligt samstämmig upp­ fattning inom de lokala sparbanksföreningarna vore alltför snäv. Även enligt föreningens mening måste det anses som ett relativt blygsamt önskemål att, såsom yrkades i flertalet yttranden av lokalföreningarna, sektorn vidgades till åtminstone 20 procent av inlåningen.

I några remissyttranden framföres dessutom åsikten, att i den fria sek­ torn icke borde inräknas de i sparbankerna nu innestående s. k. dispens­ medlen. Denna mening omfattas bl. a. av länsstyrelsen i Gotlands län.

Svenska jordbrukskreditkassan anser att, därest sparbank medgåves rätt att motta inlåning på annan räkning än sparbanksräkning, denna frihet icke borde innebära rätt att motta inlåning på annan räkning än som av bank vanligen begagnades.

Av samma mening är riksförbundet landsbygdens folk.

Bankföreningen anmärker i fråga om den tekniska utformningen av den fria sektorn, att dennas omfattning borde ställas i relation till sparbanks eget kapital och ej till inlåningen.

Departementschefen. Checkräkningskonto kan som redan omtalats avse medel, som räkningsinnehavaren insatt, eller kreditbelopp, som banken ställt till hans eventuella förfogande. I bägge fallen disponeras medlen genom att anvisning (check), utställd av räkningsinnehavaren, presenteras i banken av denne själv eller av annan person. Detta innebär dels att checkräknings- medlen är betalbara vid anfordran (avista), dels att kreditbelopp lyftes utan att eljest vedertaget skuldfordringsbevis kommer till begagnande vid själva utbetalningen. Det är dessa särdrag hos checkräkningen som hindrar spar­ bankerna från att använda den i sin rörelse. SpL förbjuder nämligen såväl inlåning på avistaräkning som utlämnande av lån mot annat fordringsbevis än skuldebrev.

I det föregående har också berörts att sparbankerna under senare tid vid upprepade tillfällen framställt önskemål om alt angivna hinder mot clieck- räkningsrörelse måtte undanröjas. Framför allt har eu sådan reform mo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

122

tiverats med att den vore nödvändig, om sparbankerna skulle kunna till­

godose sina kunders anspråk på fullgod service. Inom kundkretsen hade

sålunda rests krav på bekvämare betalningsmedel än som för närvarande

funnes att tillgå. Främst härrörde detta krav från jordbrukarna och

deras ekonomiska organisationer samt från de kommuner, som tillhörde

sparbankernas kunder. Även för andra grupper inom sparbankernas van­

liga kundkrets skulle emellertid möjligheten att begagna checkräkning va­

ra värdefull. Den omständigheten, att sparbankerna icke kunnat erbjuda

checkräkning, hade ibland medfört, att kunder, som på ett naturligt sätt

hörde till sparbankerna, tvingats flytta över sina affärer till andra pen­

ninginstitut för att komma i åtnjutande av checkräkningens fördelar, anföres

det från sparbanksliåll. Dessutom har det erinrats om att bland de vanliga

penning- och kreditinstituten endast sparbankerna vore uteslutna från möj­

ligheten att tillhandahålla kunderna checkräkning.

I fråga om rätten att använda checkräkningen såsom inlåningsräkning

har de sakkunniga icke ställt sig avvisande till sparbanksönskemålen. Den

i betänkandet föreslagna anordningen med en i relation till inlåningen på

motboksräkning ställd s. k. fri sektor, inom vilken sparbankerna själva finge

bestämma formerna och villkoren för inlåningen, skulle sålunda kunna ut­

nyttjas bl. a. för mottagande av begränsade insättningar å checkräkning.

Däremot har de sakkunniga icke ansett sig kunna tillstyrka, att checkräk-

ningskrediter skulle få beviljas i sparbankernas verksamhet.

Bortsett från den speciella sparklubbsräkningen står för närvarande en­

dast motboksräkningen till förfogande för sparbankernas inlåning från all­

mänheten. Motboksräkningen är avsedd för insamlandet av egentliga spar­

medel, och det är därför naturligt, att den icke så väl tillgodoser de särskil­

da behov, som gör sig gällande beträffande inlåning av mera rörlig karaktär.

Det torde ej böra betvivlas, att sådana behov ibland kan uppstå även

inom sparbankernas traditionella kundkrets. Exempelvis kan det därvid

framstå som en brist, att motboksräkningen icke är lämpad att användas för

utbetalning av medel till annan person. Ytterligare en olägenhet är att den

ej kan bekvämt utnyttjas, om annan person vill göra inbetalning till räk-

ningsinnehavaren. Skulle sparbankerna få begagna checkräkning i sin verk­

samhet, komine härigenom det behövliga komplementet till motboksräk­

ningen att stå deras kunder till buds. Att rätten till checkräkning skulle ge

sparbankerna möjlighet att i viss mån förbättra sin service synes följaktli­

gen icke kunna gendrivas.

Detsamma har vitsordats av de sakkunniga. Dock har dessa anfört jäm­

väl omständigheter, som de ansett tala mot checkräkningsrörelse inom spar-

banksväsendet. Så har åberopats att en obegränsad rätt för sparbankerna

att ta emot insättningar å checkräkning kunde medföra viss risk för att

sparbanksinlåningens dominerande karaktär av reella sparmedel ginge för­

lorad, d. v. s. att insättningarna till mera avsevärd del komme att utgöras av

lättrörligt kapital. Sparbanksrörelsen bleve på detta sätt mera affärsbetonad.

Den ändrade inlåningskaraktären skulle även prägla inriktningen av utlå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

123

ningen. Sparbankerna skulle till följd härav komma in på verksamhetsfält, som finge betraktas såsom främmande för den egentligt sparbanksmässiga verksamheten. Sistnämnda synpunkt har de sakkunniga särskilt starkt be­ tonat i fråga om checkräkningens användande som en form för kreditgiv- ning. Det är mot bakgrunden av nu redovisade överväganden de sakkunniga funnit sig böra inta en helt negativ ståndpunkt till kredit i checkräkning och rekommendera checkräkningsinlåning endast inom ramen för omnämn­ da fria sektor.

Med sina uttalanden om att en oinskränkt checkräkningsrörelse skulle kunna föranleda en förskjutning av sparbanksverksamheten till nya områ­ den har de sakkunniga vidrört de av dem eljest icke närmare behandlade spörsmålen om gränsdragningen mellan de olika kreditinstituten. Som jag nämnt uti inledningen har jag icke för avsikt att i förevar ande lagstiftnings­ ärende verkställa någon prövning av dessa spörsmål. Såväl i nyssnämnda sammanhang som i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114) har jag emellertid antytt, att vissa av hithörande frågor torde komma att uppmärksammas vid eu framtida utredning om enhetliga inlåningsrättsliga regler för kreditinstituten. I avvaktan på att gränsdragningsproblemen blir närmare belysta, får det anses vara befogat att iaktta försiktighet, när fråga uppkommer om att i det ena eller andra hänseendet rubba vad som traditionellt betraktats som skiljelinjer mellan institutens funktionsområ­ den. Vad här angår sparbankernas rätt till checkräkning lär det ur nu nämn­ da synpunkter vara lämpligt, att vissa spärrar tillämpas. En ännu mera re­ striktiv hållning finner jag å andra sidan icke vara berättigad. Jag kan såle­ des icke ansluta mig till de sakkunnigas mening, att checkräkning på kredit­ sidan icke alls borde tillåtas. Denna deras mening ter sig desto mindre befo­ gad som frågorna om checkräkning såsom inlåningsform och kredit i check­ räkning står i mycket nära samband med varandra och därför bör i princip regleras på likartat sätt. Detta synes också vara uppfattningen hos ett fler­ tal remissinstanser, som kritiserat de sakkunnigas ståndpunkt till check- räkningskrediten, bland dem fullmäktige i riksbanken. Det må för övrigt understrykas, att utlåningsformen checkräkning icke representerar någon avvikelse från annan utlåning såvitt angår kravet på fullgod säkerhet och att checkräkningskrediten följaktligen icke ur denna synpunkt skulle införa något riskmoment i sparbanksrörelsen. Jag är alltså av den åsikten, att spar- bankslagstiftningen bör öppna visst utrymme både för insättning på check­ räkning och för checkräkningens användande i kreditgivningen. Att be­ gränsningen av sparbankernas checkräkningsrörelse möjligen, kan anses böra komma till något olika uttryck beträffande de båda sidorna av denna rörelsegren betingas främst av tekniska förhallanden och star icke i mot­ satsställning till den principiellt enhetliga bedömningen av hela checkräk- ningsfrågan.

Jag övergår nu till alt behandla vilka spärregler som kan vara de lämp­ ligaste i syfte att i nuvarande läge ernå denna begränsning och granskar därvid till eu början de stadganden om en fri sektor, vilka de sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

124

i detta hänseende förordat i fråga om checkräkningen som inlåningsform.

Lämpligheten av anordningen med den fria sektorn är emellertid delvis

beroende av huruvida nuvarande individuella maximering av insättningen

å motboksräkning bör bibehållas. Det synes därför nödvändigt att i sam­

manhanget la upp detta ämne.

SpL föreskriver som framgått, att sparbanks reglemente skall innehålla

bestämmelse om det belopp — högst 50 000 kronor — utöver vilket en och

samma insättares tillgodohavande å motboksräkning icke får ökas på annat

sätt än genom upplupen räntas läggande till kapitalet. De sakkunniga har

förordat, att insättningsmaxima bör tillämpas även i fortsättningen. Till för­

mån härför har de åberopat, att den långfristighet, som utmärker inlåningen

på motboksräkning, till ej ringa del kunde återföras på föreskriften om iakt­

tagande av insältningsmaxima. I sin tur hade denna långfristiga struktur

hos sparbanksinsättningarna skänkt sparbankerna möjlighet att placera in­

låningen på ett sätt, som motsvarat både kravet på säkerhet och önskemålet

om en förmånlig inlåningsränta. Rörande den högsta beloppsgränsen har de

sakkunniga föreslagit en höjning till 75 000 kronor, föranledd av ändring­

arna i penningvärdet men jämväl av uppfattningen att hittillsvarande be-

loppsgräns vore för låg, även om man bortsåge från nämnda omständighet.

Under remissförfarandet har sparbanksinspektionen utförligt analyserat

verkningarna av maximeringsföreskriften och på grundval härav instämt i

sakkunniguppfattningen om betydelsen av en sådan föreskrift. Däremot har

andra remissinstanser, exempelvis fullmäktige i riksbanken, ifrågasatt om

ett insättningsmaximum verkligen hade en mission att fylla.

I spörsmålet om det berättigade i regler om insättningsmaximum gör sig

sålunda direkt motstående synpunkter gällande. Att avväga dessa mot var­

andra utan att samtidigt ta ställning till berörda gränsdragningsfrågor rö­

rande kreditinstitutens verksamhetsfält torde vara en vansklig uppgift. Som

jag uttalat i propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 181) lär även

spörsmålet om maximeringsbestämmelserna komma under bedömande vid den

omnämnda framtida utredningen om inlåningsreglernas utformning och de

därmed sammanhängande gränsdragningsproblemen. I nuvarande läge sy­

nes det därför vara rimligt, att regler om insättningsmaximum tills vidare

bibehålies.

Vad själva beloppsgränsen för maximeringen beträffar anser jag i likhet

med de sakkunniga, att en höjning är befogad. Denna synes kunna få bli

större än enligt sakkunnigförslaget. På grundval av mina egna överväganden

i frågan har jag funnit mig böra förorda, att den högsta beloppsgräns, som

skall kunna tillämpas, sättes vid 100 000 kronor. Naturligt nog är det moti­

verat med en differentiering av insättningsmaxima allt efter sparbankernas

storlek. Gentemot vad sparbanksinspektionen anfört i detta hänseende vill

jag emellertid framhålla, att differentieringen icke bör verkställas enligt ett

fastlast schema utan att insättningsmaxima bör enligt mera fria hänsyns­

taganden bestämmas till de belopp, som ter sig bäst avpassade efter förhål­

landena i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

125

Som alternativ till den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen med eu fri sektor skulle i och för sig kunna tänkas andra medel att åstadkomma den i nuvarande läge —- i avvaktan på en utredning om gränsdragningen — erforderliga begränsningen av insättningarna på checkräkning. De sak­ kunniga har själva övervägt dylika alternativ. Närmast anmäler sig upp­ slaget att maximera den enskilde checkräkningsinnehavarens insättnings- rätt antingen på så sätt, att ett gemensamt maximum fastställes för mot­ boks- och checkräkning, eller på så sätt, att skilda maxima lagfästes. Gente­ mot dessa lösningar har emellertid de sakkunniga framhållit, att med hän­ syn till eventuellt utelöpande checkar praktiska svårigheter skulle uppstå både för sparbankerna själva att iaktta maximeringsföreskrifterna och för tillsynsmyndigheterna att utöva kontroll över deras efterlevnad. Motsva­ rande svårigheter vore icke förenade med den utväg, som representerades av den fria sektorn, vilken hade sin storlek bestämd icke i relation till indivi­ duella kontoställningar utan i förhållande till sparbankens totala inlåning utanför sektorn.

Kontrollen av att den fria sektorn icke överskrides torde i allmänhet icke vara svår att utöva. Ur denna synpunkt lär det därför kunna medges, att anordningen med en fri sektor har företräde framför olika individuella be­ gränsningar av rätten till insättning å checkräkning. En annan icke oväsent­ lig fördel med det föreslagna systemet har också åberopats av de sakkunniga. Även denna sammanhänger med maximeringen av insättningen på motboks- räkning. Som framhållits i det föregående har länsstyrelserna enligt gällande rätt befogenhet att dispensera från de fastställda insättningsmaxima. De sakkunniga har härtill med rätta anmärkt, att det ur principiell synpunkt syntes vara mindre lyckligt, att länsstyrelserna, såsom skedde genom dispens­ prövningen, skulle från sparbankerna avlyfta en del av ansvaret för de likvi- ditetspåfrestningar, vilka kunde uppkomma för sparbankerna på grund av lämnade dispenser. Jag kan hålla med om att ansvaret för överskridande av maximibeloppen helt bör åvila vederbörande sparbanks styrelse i likhet med vad som gäller beträffande ansvaret för placeringen av de åt sparbanken anförtrodda medlen. Så skulle som angivits bli fallet med införandet av den fria sektorn.

De anförda argumenten till förmån för att för närvarande godta ifråga­ varande anordning synes alltså vara hållbara. Med hänsyn härtill vill jag acceptera densamma. Att komplettera sektorskonstruktionen med en indi­ viduell begränsning av den enskilde checkräkningsinnehavarens tillgodoha­ vande, såsom förordats av bank- och fondinspektionen, finner jag varken vara erforderligt eller lämpligt, det sistnämnda med tanke på den nyss an­ tydda svårigheten för sparbanken att iaktta en dylik begränsningsregel.

Storleken av den fria sektorn skulle enligt sakkunnigförslaget uppgå till 15 procent av de medel, som enligt senaste bokslut innestår å sparbanksräk- ning — en term som är sakkunnigförslagets benämning å den hittillsvarande motboksräkningen och som jag kan godkänna. I remissvaren har nämnda procenttal i allmänhet icke kritiserats. Emellertid har svenska bankförening­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

126

en, som avstyrkt, att sparbankerna skulle få rätt till checkräkning, upplyst,

att genomsnittsinsättningen å checkräkning hos provinsbankerna och cen­

tralkassorna under de senaste fem åren motsvarat omkring 15 procent av

övrig inlåning, och under åberopande härav framhållit, att sparbankerna

med den av de sakkunniga föreslagna storleken av sektorn skulle medges

en jämförelsevis betydande rätt till checkräkningsinlåning. Å andra sidan

har på sparbankshåll och från några länsstyrelsers sida gjorts gällande att

sektorn borde göras rymligare än vad de sakkunniga föreslagit.

Vid avvägningen av den fria sektorns storlek är det av intresse att kon­

statera, i vilken mån överskridandena av maximibeloppen för motboksräk-

ning enligt hittills beviljade dispenser skulle ha tagit sektorn i anspråk, om

den redan nu hade funnits att tillgå. Av uppgifter, som tillhandahållits av

sparbanksinspektionen och avser läget den 30 september 1954, framgår att i

ett fall dispens meddelats i sådan utsträckning, att dispensmedlen icke till­

närmelsevis skulle ha kunnat rymmas inom sektorn, om den haft den i sak­

kunnigförslaget utmätta storleken. Icke ens om insättningsmaximum för mot-

boksräkningen förutsattes vara 75 000 kronor, skulle sektorn ha räckt till.

Detta fall är emellertid av helt unik beskaffenhet. Beträffande en annan

sparbank skulle dispensmedlen vid ett motboksräkningsmaximum av 75 000

kronor ha konsumerat ungefär sex av sektorns 15 procent. Sex sparbanker

skulle under den tänkta förutsättningen, att deras verkliga insättnings-

maxima vore något jämkade uppåt, ha utnyttjat sektorn för dispensmedel

till mellan tre och fem procent. Övriga sparbanker saknar dispensmedel

eller har sådana i allenast ringa utsträckning.

De sist presenterade sifferuppgifterna visar, att den fria sektorn till över­

vägande del kommer att kunna disponeras för checkräkningsinsättningar.

Även om hänsyn tas såväl härtill som till de uppgifter angående checkräk-

ningsinlåningens storlek vid provinsbankerna, vilka nyss redovisats, torde

det kunna hävdas, att en 15-procentig fri sektor icke medger en för stor

checkräkningsinlåning. Beaktas måste att det lediga sektorsutrymmet knap­

past kan bli helt utnyttjat för checkräkningsinsättningar, eftersom det torde

bli erforderligt att normalt hålla en viss reservmarginal av sektorn oanvänd,

bl. a. för att sparbanken ej skall tvingas avvisa eventuell tillströmning av

sådana sparmedel, som egentligen hör hemma på sparbanksräkningen men

ej rymmes där. Nu anförda omständigheter talar för att det av de sakkun­

niga föreslagna procenttalet för sektorn är tillfredsställande avvägt i anseen­

de till de synpunkter, som kommit mig att under nu rådande förhållanden

betrakta en begränsningsregel såsom motiverad. Jag biträder därför procent­

talet i fråga,

\ad slutligen angår tekniken för att begränsa checkräkningskrediternas

storlek har jag på grundval av vissa överväganden kommit till den uppfatt­

ningen, att en individuell spärr är lämpligast. Det synes vidare påkallat, att

denna fixeras vid ett tämligen lågt belopp, eftersom i nuvarande läge icke

åsyftas annat än att sparbankerna i rimlig omfattning skall kunna lämna

kundkretsen service uti ifrågavarande hänseende. Vid högre belopp än 25 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

127

kronor för varje räkningshavare torde det icke vara möjligt att för närva­ rande, utifrån de synpunkter som tidigare anförts, sätta gränsen. — Att märka är att odisponerad checkräkningskredit ej skall inräknas bland de medel, som hänföres till den fria inlåningssektorn.

Lagtekniskt har rätten till checkräkningskrediter kommit till uttryck som ett undantag från det i 28 § i departementsförslaget — i överensstämmelse med gällande rätt och sakkunnigförslaget —- intagna förbudet för sparbank att utlämna lån mot annat fordringbevis än skuldebrev.

Reglerna om den fria sektorn har fått sin plats uti 25 § i departements­ förslaget.

En övergångsbestämmelse, som beträffande ett fall föranledes av att möj­ ligheten till dispens från föreskriften om insättningsmaximum för motboks- räkning ersättes av en regel med innebörd att inlåning, som överskrider detta maximum, inrymmes i den fria sektorn, kommenteras i motiven till den föreslagna promulgationslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

V. Inlåningsrätt

Historik, gällande rätt m. m. Regler, som ställer sparbanks inlåning i ett tvingande förhållande till sparbankens fonder, har införts i sparbankslag- stiftningen först genom SpL. I dess 25 § första stycket stadgades ursprung­ ligen, att sparbank ägde inlåna penningar dels till ett belopp, motsvarande vissa uppräknade, någotsånär riskfria placeringar, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv gånger fonderna. I andra stycket samma paragraf uppställdes som en yttersta fordran, att inlåningen skulle med av­ drag för kontanta medel och banktillgodohavanden få uppgå till högst 50 gånger fonderna.

Genom lag den 11 juni 1937, som trädde i kraft den 1 juli samma år, in­ fördes vissa ändringar i 25 § SpL. Ändringarna innebar dels vissa mindre jämkningar i uppräkningen av de tillgångar, för vilka fondtäckning enligt paragrafens första stycke icke behövde beräknas, och dels en jämkning av det i andra stycket angivna multipeltalet från 50 till 30 som yttersta spärr för inlåningen.

SpL:s fondrelationsregler hade därmed, bortsett från en mindre jämk­ ning i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna, som verkställdes ge­ nom lag den 26 juni 1948, fått den lydelse, som alltjämt är gällande.

Enligt 25 § första stycket SpL i nuvarande utformning får sparbank motta inlåning till belopp, som motsvarar sparbankens kassa och de medel, som för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken, in­ ländskt bankbolag eller centralkassa för jordbrukskredit eller å postgiro, ävensom placeringar i riksgäldskontorets skuldförbindelser, i statens, Sve­ riges allmänna hypoteksbanks, konungariket Sveriges stadsbypotekskassas eller andra fullgoda inhemska obligationer, i fordringar på grund av lån, för vilkas fulla gäldande staten, kommun eller dylik samfällighet ansvarar

128

eller för vilka säkerheten utgöres av nämnda slags obligationer, eller i ford­

ringar på grund av lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till

betalning inom högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteck­

ning inom hälften av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad,

köping eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller

uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastig­

het, vilken ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggna­

der, icke må inräknas värdet av växande skog. Härutöver får sparbanken

motta inlåning till ett belopp av högst tolv och en halv gånger sparbankens

fonder. Lagrummets andra stycke inrymmer som nämnts den berörda 30-

gångerregeln. Genom övergångsbestämmelse, tillkommen i samband med

skärpningen år 1937 av multipeltalet från 50 till 30, skulle intill utgången av

år 1949 inlåningsutrymmet bestämmas enligt relationstalet 50. Detta gällde

sålunda sparbanker, vars reglementen blivit fastställda före den 1 juli 1937.

Vid sidan om SpL:s regler om inlåningsrätten har emellertid under se­

nare år gällt en provisorisk lagstiftning angående sparbankernas inlånings-

rätt.

Den 30 juni 1947 utfärdades sålunda lag med särskilda bestämmelser

angående sparbanks inlåning. Genom nämnda lag, som hade giltighet alle­

nast intill utgången av år 1952, utvidgades sparbankernas rätt att motta

inlåning, dels därigenom att till täckningsfria tillgångar enligt 25 § första

stycket SpL hänfördes vissa inteckningslån, som ej förut upptagits bland

de täckningsfria tillgångarna, och dels därigenom att Kungl. Maj :t bemyn­

digades att i särskilda fall medge att de i samband med 1937 års ändring­

ar i 25 § SpL införda övergångsbestämmelserna — enligt vilka förhållandet

mellan inlåningen och fonderna för tiden till utgången av år 1949 skulle

regleras med hänsyn till relationstalet 50 i stället för 30 — finge utsträckas

att gälla för tiden till utgången av år 1952. Numera är 1947 års lag ersatt utav

en lag av den 23 maj 1952, vilken är bestämd att gälla till och med år 1955.

De nya provisoriska bestämmelserna bemyndigar Kungl. Maj :t att efter an­

sökan medge sparbank att i stället för multipeltalet 30 i 25 § andra stycket

SpL tillämpa multipeltalet 50 som minimirelation. Möjligheten att komma i

åtnjutande av denna lättnad är alltsa ej längre förbehållen de sparbanker,

som fanns inrättade före den 1 juli 1937. I övrigt har 1952 års lag samma in­

nehåll som 1947 års.

De utvidgningar av täckningsfriheten enligt 25 § första stycket SpL, vil­

ka ägt rum genom 1947 års och 1952 års provisoriska stadganden, gör sig

gällande i följande tre avseenden. För det första jämställes med de enligt

sagda lagrum täckningsfria inteckningslånen lån mot inteckning, som be­

viljats uti de i lagrummet angivna fastigheterna men som är sämre belägen

till förmånsrätten. Sådana inteckningslån är täckningsfria, om de ligger

inom 60 procent av fastighetens taxeringsvärde. Också här gäller att i taxe­

ringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jordbrukets

bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas värdet av växande skog. De

provisoriska bestämmelserna tillåter vidare, att inteckningslån i jämväl bo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

129

stads- och affärsfastigheter, belägna annorstädes än i stad, köping eller muni- cipalsamhälle, får betraktas som täckningsfria. I detta fall kräves dock att inteckningen ligger inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet. Slutligen innebär de provisoriska stadgandena, att även lån mot inteckning i tomträtt kan få upptas bland de täckningsfria tillgångarna. Det fordras härför, att inteckningen beviljats i tomträtt till bebyggd tomt, att den eller de byggnader, som finnes uppförda å tomten, är avsedda huvudsakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler samt att inteckningen ligger inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna. Det all­ männa villkoret i 25 § första stycket SpL, att lånen icke får vara bundna, har giltighet även för de inteckningslån, som i kraft av före varande bestäm­ melser undantas från täckningskravet.

Beträffande förarbetena till 1937 års ändringar i SpL och till den provi­ soriska lagstiftningen hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 164 ff.

De sakkunniga. Inledningsvis har de sakkunniga berört frågan om b e h o- vet av regler angående sparbankernas inlåningsrätt. En inrättning, som bedreve inlåning från allmänheten, måste — yttrar de sakkunniga — sörja för att verksamheten icke innebure risker för insättarna och för sparbanken själv. Det förnämsta medlet att ernå sådan trygghet vore en försiktig utlåningspolitik, dvs. en strävan att placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar. I nära samband med denna primära förutsättning för in- sättarnas säkerställande stode angelägenheten av tillräckligt vittgående ned­

skrivningar till förhindrande av att tillgångarnas bokförda värden komrne att överstiga de verkliga. Det yttersta skyddet mot kvarstående förlustrisker måste dock enligt de sakkunniga skapas genom erforderlig fondbildning. Reglerna angående inlåningsrätten syftade till att skapa detta skydd.

De sakkunniga har därefter berört det aktuella fondrelation s- läget inom sparbank sväsende t. De har därvid påvisat, att sparbankernas genomsnittliga fondrelation för närvarande vore sämre än på mycket lång tid. Alltifrån år 1940, då relationstalet var 9,42, hade fondrela­ tionen varit sjunkande. Vid 1950 års slut hade den nått procenttalet 5,26 och vid 1952 års slut procenttalet 4,79. Skilda faktorer syntes enligt de sakkunni­ gas mening ha samverkat till den markerade relationsförsämringen under det sista årtiondet. De inflatoriska tendenserna på penningmarknaden med en riklig penningtillgång som följd hade medfört en siffermässigt sett kraf­ tigt stegrad inlåning. Denna nominella ökning av inlåningen hade icke mot­ svarats av en jämförlig förändring av fondernas nominella storlek. Härige­ nom hade alltså uppkommit en förskjutning av proportionen mellan inlå­ ning och fonder. Sparbankerna hade i allmänhet icke haft förmåga att mot­ verka denna förskjutning genom fondavsättningar av erforderlig omfattning, vilket framför allt torde ha varit beroende av att den ringa marginalen mel­ lan in- och utlåningsränta begränsat vinsterna. Men även beskattningen och de under senare tid ökade förvaltningskostnaderna hade bidragit till att fon- deringsmöjlighetcrna blivit otillräckliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

130

Sparbankernas fonderingssvårigheter skulle enligt de sakkunnigas upp­

fattning komma att öka, därest utvecklingen på ränte- och penningmarkna­

den bibehölle sin hittillsvarande utveckling. Härigenom skulle utrymmet

för inlåningen minska. Bleve sparbankerna till följd härav nödsakade att

avvisa inlåning, skulle själva deras sparfrämjande uppgift allvarligt äventy­

ras. Dylika konsekvenser vore uppenbarligen icke önskvärda ur allmän

synpunkt. Spörsmålet om hur sparbankernas existensmöjligheter borde sä­

kerställas skulle bli föremål för de sakkunnigas behandling i annat samman­

hang. Kungl. Maj :t hade nämligen i anledning av en framställning från sven­

ska sparbanksföreningen om översyn av gällande bestämmelser rörande spar­

banks rätt att i skattehänseende göra avdrag för fondavsättning uppdragit

åt de sakkunniga att verkställa särskild utredning i ämnet.1 Att de sakkun­

niga likväl i ett avseende redan intagit en bestämd ståndpunkt till nu berörda

spörsmål framginge av deras uttalanden om fondernas betydelse för insät-

tarnas skyddande. Frågan om sparbankernas inlåningsmöjligheter kunde

med andra ord icke gärna lösas genom ett uppgivande av det fondkrav, som

ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet.

I sakkunnigbetänkandet har därefter uppdragits vissa generella

riktlinjer för bestämmandet av fondkravet. Den obligatoriska

minimirelationen mellan inlåning och fonder måste enligt de sakkunniga

grundas på en allmän bedömning, eftersom statistiskt material till belägg

för att just en viss fondstyrka alltid skulle vara ägnad att motväga för­

lustriskerna ej vore lätt att framlägga. Vid denna bedömning vore åtskil­

liga principiella synpunkter att beakta, övervägandena kunde för det första

ej utgå från att alla sparbanker vore idealiskt skötta utan måste ta i sikte

också att inrättningar med en mindre tillfredsställande administration kunde

finnas. Vidare vore det närmast förhållandena under mindre gynnsamma

konjunkturer som borde bestämma riskberedskapen. Angeläget vore även

att fondkraven bestämdes pa så sätt, att fonderna icke i allmänhetens ögon

tedde sig otillräckliga för sitt ändamål. Om skilda omständigheter sålunda

talade för att fondkraven icke sattes för lågt, måste det å andra sidan vara

en strävan att icke göra kraven strängare än nämnda omständigheter på­

kallade. Frågeställningen vid den fortsatta behandlingen av förevarande

lagstiftningsfråga borde därför enligt de sakkunniga snarast formuleras så:

hur liberala vågar man göra relationsreglerna utan att i något avseende

äventyra de syften, reglerna skall tjäna?

De sakkunniga uttalar till sist sin anslutning till den i gällande rätt ge­

nomförda principen, att inlåningsutrymmet skall vara beroende av den

skiftande tryggheten hos de tillgångar, i vilka inlåningen placeras.

Vad sedan angår själva utformningen av inlåningsbe-

s tämmelser na har de sakkunniga diskuterat möjligheten att överge

1

Resultatet av nämnda utredning har numera redovisats uti en den 23 november 1954 av

de sakkunniga avgiven promemoria (stencilerad).

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

131

den i SpL använda konstruktionen med dubbla spärrar till förmån för en enda relationsregel på sätt affärsbanksreglerna stadgar. Därvid har de sak­ kunniga först uppehållit sig vid verkningarna av nuvarande dubbla spärr­ system. Detta system innebure, att sparbanks tillgångar indelades i tre grup­ per. I tillgångar, hörande till grupp ett, finge inlåning placeras till obegränsat belopp. Tillgångarna i fråga — kassa och banktillgodohavanden — vore emel­ lertid av den art, att de lämnade ingen avkastning eller i vart fall endast av­ kastning, som vore otillfredsställande i förhållande till inlåningsräntan. De praktiska möjligheterna att verkställa placeringar i grupp ett vore följaktli­ gen snäva. I tillgångar, hörande till grupperna två och tre, finge inlåning placeras till ett sammanlagt belopp av högst 30 gånger fonderna. Dock finge placeringarna i tillgångar som hörde till grupp tre -— huvudsakligen högt lig­ gande inteckningslån och borgenslån, i fortsättningen av de sakkunniga för enkelhetens skull sammanfattande benämnda sekundära tillgångar — mot­ svara högst 12 1/2 gånger fonderna. Den övre gränsen för placering av inlå­ nade medel i grupp två låge alltså mellan 17 1/2 och 30 gånger fonderna, beroende på storleken av den inlåning som vore placerad i grupp tre. Systemet medförde, att minimifordringen på genomsnittlig fondtäckning för den in­ låning, som ej placerades i grupp ett, kunde vara ganska föränderlig. Därest hela den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar, hörande till grupp två, skulle det totala fondtäckningskravet begränsas till tre och en tredjedels procent, vilket vore den tillräckliga fondtäckningen enligt rela­ tionstalet 30. 12 1/2-gångerregeln skulle då icke alls träda i funktion. Men även om den täckningskrävande inlåningen placerades i tillgångar hörande till grupp tre, skulle fondtäckningskravet kunna stanna vid tre och en tred­ jedels procent. För den händelse inlåningsplaceringarna i grupp tre över- skrede 41 2/3 procent av den täckningskrävande inlåningen, stegrades emel­ lertid ofrånkomligen fondtäckningskravet genom att det komme att bestäm­ mas av relationstalet 12 1/2. Allt eftersom placeringarna i grupp tre sedan ökade ytterligare, föranledde sistnämnda minimirelation en fortgående skärp­ ning av fondtäckningskravet. Så bleve detta exempelvis fyra procent, då placeringarna i grupp tre uppginge till hälften, sex procent, då samma pla­ ceringar uppginge till tre fjärdedelar, och givetvis åtta procent, då den täckningskrävande inlåningen helt och hållet placerats i grupp tre.

Enligt de sakkunniga medförde sålunda konstruktionen med dubbla spärregler mera snävt begränsade inlåningsmöjligheter för de sparbanker, som i stor utsträckning placerade sin inlåning i sekundära tillgångar, än för övriga sparbanker. Detta hade också varit avsikten. En förutsättning för att verkningarna av regelkombinationen skulle bli de avsedda vore emellertid, att de båda multiplerna vore någorlunda riktigt avvägda sins­ emellan.

En reform innebärande att konstruktionen med dubbla spärrar utbyttes mot en enda spärr skulle medföra att stadgandena om inlåningsrätten bleve enklare och klarare. Konstruktionen med en enda spärregel skulle emel­ lertid icke i lika hög grad som nuvarande regelkombination låta placering­

132

arnas inbördes varierande trygghet inverka på fondtäckningskravet. Med

en enda spärr skulle åtskillnad kunna göras blott mellan helt täckningsfria

och icke täckningsfria tillgångar. Någon kategoriindelning av de sistnämnda

tillgångarna bleve alltså icke möjlig. Placeringar i tillgångar, som tedde sig

relativt ehuru icke fullt säkra, skulle icke alls gynnas, framför mera otrygga

placeringar. De sakkunniga förordar på grund av det anförda, att systemet

med dubbla spärrar bibehålies.

Vad angår frågan, huruvida multipeltalet 12 1/2 i 25 § första styc­

ket SpL bör höjas eller sänkas, har de sakkunniga i syfte att ge en föreställ­

ning om i vilken mån denna minimirelation i praktiken berett svårigheter

för sparbankerna redovisat uppgifter, som avser läget hos sparbankerna

den 31 december 1951. De sakkunniga anför:

Sparbankernas totala inlåning uppgick vid angivna tidpunkt till

8 078 072 000 kronor. Täckningsfria enligt 25 § första stycket SpL voro pla­

ceringar till sammanlagt belopp av 6 039 383 000 kronor.' Fonderna utgjorde

tillhopa 409 153 000 kronor. Multipliceras det sistnämnda beloppet med

12 1/2, erhålles siffran 5 114 413 000. Sammanlagt med beloppet av de täck­

ningsfria placeringarna utvisar denna hela inlåningsutrymmet enligt 25 §

första stycket SpL: 11 153 796 000 kronor. Vid jämförelse med siffran för

inlåningen framgår följaktligen, att sparbankerna kunnat inlåna ytterligare

3 075 724 000 kronor att placera i icke täckningsfria tillgångar enligt sist­

nämnda lagbestämmelse. Eftersom inlåningen belöpte sig till 8 078 072 000

kronor och de täckningsfria placeringarna till 6 039 383 000 kronor, kan

vidare utläsas, att endast 2 038 689 000 kronor av inlåningen krävde fond­

täckning enligt relationen 12 1/2. Ställer man häremot 12 1/2 X fonderna,

dvs. det nämnda beloppet 5 114 413 000 kronor, visar det sig, att denna gång-

erregel utnyttjats till 39,9 procent.

Av kanske ännu större intresse torde emellertid vara att uppmärksamma

i vilken utsträckning sparbankerna var för sig utnyttjat gångerregeln i fråga.

Även i detta avseende lämna de tillgängliga uppgifterna besked. Av samtliga

de 451 sparbankerna i landet hade 13 icke utnyttjat gångerregeln mer än till

tio procent, 42 hade utnyttjat den över tio procent men ej över 20 procent,

72 över 20 men ej över 30 procent, 89 över 30 men ej över 40 procent, 78 över

40 men ej över 50 procent, 62 över 50 men ej över 60 procent, 37 över 60 men

ej över 70 procent, 29 över 70 men ej över 80 procent, 26 över 80 men ej

över 90 procent, en över 90 men ej över 95 procent samt två över 95 procent.

Det bör uppmärksammas, att de nyss lämnade sifferuppgifterna — liksom

de siffror, som angåvo det genomsnittliga läget — avse en tidpunkt, då de

provisoriska bestämmelserna om inlåningsrätten voro tillämpliga. Dessa

bestämmelser ha ju något utvidgat kretsen av de placeringar, som äro täck­

ningsfria enligt 25 § första stycket SpL. Å andra sidan återspegla de redo­

visade uppgifterna ej den förskjutning av gränsen mellan täckningsfria och

icke täckningsfria placeringar, vilken blivit följden av 1952 års fastighets­

taxering. I

I anslutning till det anförda konstaterar de sakkunniga, att fondtäcknings­

kravet enligt multipeln 12 1/2 mera sällan syntes vara besvärande för spar­

bankerna. I varje fall tycktes relationsregeln i fråga för de allra flesta spar­

banker icke spela någon egentlig roll som spärr för inlåningen. De sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

133

niga har likväl funnit denna relationsregel vara ganska lämpligt avpassad. En sänkning (skärpning) av multipeltalet skulle vara ägnad att förminska hittillsvarande möjlighet att placera inlåningen i tillgångar, som i trygghets- hänseende betraktades som mindre kvalificerade. Ej heller syntes multipeln höra höjas (mildras). Skulle så ske, komme förevarande relationsregel att förlora sin omedelbara betydelse även beträffande det fåtal sparbanker, vil­ ka närmat sig inlåningsgränsen enligt regelns nuvarande multipeltal. Re­ geln i 25 § första stycket SpL hade i första hand som funktion att dirigera inlåningen mot tryggare placeringar. Anledningen till att några sparbanker intagit ett ogynnsamt fondrelationsläge enligt denna regel torde mestadels vara, att de i extremt stor utsträckning placerat sin inlåning i sekundära till­ gångar. Det vore enligt de sakkunnigas mening alldeles i sin ordning, att nämnda sparbanker bildligt talat stötte huvudet i det tak, som multipeltalet 12 1/2 skapade. De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att multi­ peltalet 12 1/2 bibehålies.

Beträffande katalogen över täckningsfria tillgångar enligt 12 1/2-gångerregeln föreslår de sakkunniga däremot änd­ ringar. Dessa ändringar avser i samtliga fall inteckningslånen och innebär framför allt, att de provisoriska inlåningsbestämmelserna beträffande dessa lån inordnas i den egentliga sparbankslagstiftningen. En annan reform av viss betydelse är att den hittillsvarande åtskillnaden i inlåningsrättsligt avseende mellan bundna och obundna lån skall upphöra. Detta innebär, att jämväl de bundna inteckningslånen skall under de i övrigt givna för­ utsättningarna inräknas bland de täckningsfria tillgångarna. Vidare före­ slår de sakkunniga, att indelningen i fastigheter å »landet» och fastigheter i »stad», »köping» och »municipalsamhälle», vilken indelning enligt de sak­ kunniga åsyftade att anknyta till distinktionen mellan glesbebyggelse och tät­ bebyggelse, ersättes av en indelning i fastigheter, belägna inom område, som ingår i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan, och fastigheter, be­ lägna inom område, som ej ingår i dylik plan. — Vad angår inteckningslå­ nen i jordbruksfastighet vore det enligt de sakkunnigas mening onödigt att bibehålla den speciella regeln att, därest fastigheten ej vore försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, värdet av växande skog ej finge inräknas vid beräknandet av i vilken mån lånet vore täckningsfritt. Till grund för denna bestämmelse hade legat meningen, att skogsvärdena all­ tid kunde befaras nedgå hastigt till följd av avverkningar och att de därför icke beredde någon större trygghet för lånen. Numera lämnade emellertid lagstiftningen ett ganska ringa utrymme för spekulativ skogsdrift, som or­ sakade hastiga förändringar av fastighetsvärdena. Detta omdöme gällde an­ tingen fastigheterna vore försedda med jordbruksbyggnader eller ej. Det i SpL stadgade förbehållet i förevarande hänseende har därför ej medtagits i sakkunnigförslaget. Slutligen har de sakkunniga föreslagit vissa jämkning­ ar av de nuvarande, i den provisoriska lagstiftningen givna inlåningsreglerna beträffande inteckning i tomträtt. Dessa jämkningar föranleddes av den nya

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

134

tomträttslagstiftningen, som trätt i kraft den 1 januari 1954. De nya tomt-

rättsreglerna hade skapat en åtskillnad i kreditvärde mellan tomträtt, som

upplåtits »väsentligen för bostadsändamål», och tomträtter för andra ända­

mål. Exempelvis gällde för tomträtt av det förra slaget men ej för övriga

tomträttsupplåtelser en obligatorisk regel om lösenskyldighet för fastighets­

ägaren vid tomträttens upphörande. Medan de provisoriska stadgandena om

sparbanks inlåningsrätt såsom förutsättning för att tomträttsinteckning

skulle få upptas bland de täckningsfria tillgångarna krävde, att den eller de

byggnader, som funnes uppförda å tomträttsmarken, vore avsedda »huvud­

sakligen för bostadsändamål eller till affärslokaler», borde med hänsyn till

anförda åtskillnad i de nya tomträttsreglerna i fortsättningen fordras att

byggna<ien eller byggnaderna å tomträttsmarken vore avsedda »väsentligen

för bostadsändamål». En mindre jämkning i sparbanksreglerna påkallades

vidare av att enligt den nya tomträttslagstiftningen icke bara tomt utan varje

självständig fastighet kunde vara föremål för tomträttsupplåtelse. Enär det

övervägande antalet tomträtter upplätes av kommunerna och eftersom kom­

munala tomträttsupplåtelser för bostadsändamål mestadels torde komma att

avse mark, som låge under fastställd stadsplan eller byggnadsplan, vore det

enligt de sakkunnigas mening ej behövligt att i inlåningshänseende göra skill­

nad mellan tomträtter till fastigheter inom och fastigheter utom plan, som

nyss nämnts.

De inteckningslån, som med beaktande av de sakkunnigas förslag komme

att hänföras till de täckningsfria tillgångarna enligt en regel konstruerad

som den i 25 § första stycket SpL, skulle sammanfattningsvis utgöras av

lån mot

1. inteckning inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

jordbruksfastighet eller uti sådan bostads- eller af färsfastighet, som vore

belägen å område, ingående i fastställd stadsplan eller fastställd byggnads­

plan;

2. inteckning inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti

bostads- eller affärsfastighet, belägen annorstädes än å område, som inginge

i fastställd stadsplan eller fastställd byggnadsplan; samt

3. inteckning i tomträtt till fastighet, såframt den eller de byggnader,

som funnes därå uppförda, vore avsedda väsentligen för bostadsändamål,

inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har härefter till behandling upptagit frågan huruvida

multipeltalet 30 i 25 § andra stycket SpL borde bibehålies oföränd­

rat, därvid de sakkunniga till en början erinrat om att 1937 års övergångs­

bestämmelser samt den provisoriska lagstiftningen medfört, att åtskilliga

sparbanker ännu icke varit underkastade 30-gångerregeln utan en 50-gånger-

regel. Dessa sparbanker uppginge till ett trettiotal.

Enligt de sakkunniga klargjorde det förut redovisade uppgiftsmaterialet

angående sparbankernas inlåning per den 31 december 1951 även i vilken

utsträckning inlåningsmöjligheterna enligt multipeln 30 utnyttjats. Sparban­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

135

kernas totala inlåning belöpte sig vid nämnda tid såsom förut nämnts till 8 078 072 000 kronor och deras fonder till 409 153 000 kronor. 30

X

det

sistnämnda beloppet = 12 274 590 000 kronor. Täckningsfria enligt föreva­ rande regel var placeringar om tillhopa 226 024 000 kronor. Hela inlånings- utrymmet enligt 25 § andra stycket var alltså 12 500 614 000 kronor. En jämförelse mellan inlåningsutrymmet och inlåningen visade, att 4 422 542 000 av sagda inlåningsutrymme icke förbrukats. Själva 30-gångerrelationen hade med de anförda siffrorna som beräkningsgrund genomsnittligt utnyttjats till 64 procent (inlåningen minus de helt täckningsfria placeringarna = 7 852 048 000, dvs. den mottagna inlåning, för vilken fondtäckning kräv­ des enligt multipeln 30; 7 852 048 000 __ cfrka 04/100).

30 X fonderna Sparbankernas individuella utnyttjande av 30-gångerrelationen har även varit föremål för de sakkunnigas granskning. Med ledning av före- nämnda uppgiftsmaterial har de sakkunniga upprättat den på denna sida intagna uppställningen, vilken för jämförelses skull även upptar procenttal, utvisande i vilken mån en 40-gångerrelation och en 50-gångerrelation skulle ha varit utnyttjade, om respektive relation bestämt inlåningsutrymmet vid tidpunkten i fråga. Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att sparbankerna enligt vad uppgiftsmaterialet visade i mycket hög grad tagit inlåningsutrymmet enligt multipeln 30 i anspråk. Sparbankerna tycktes i genomsnitt nå fram till inlåningsgränsen betydligt tidigare enligt 30-gångerregeln än enligt 12 1/2-gångerregeln. Proportionen mellan de båda relationstalen kunde där­ för — menar de sakkunniga — icke vara den rätta. Det vore nödvändigt att skapa ett större mellanrum mellan multiplerna 12 1/2 och 30. Eftersom ett vidgat mellanrum mellan multiplerna enligt den av de sakkunniga förut återgivna meningen icke borde vinnas genom en sänkning (skärpning) av multipeln 12 1/2, vore den enda framkomliga vägen att höja (mildra) mul­ tipeln 30. Höjde man multipeltalet 30 till 50, skulle höjningen ställa rela- tionsregeln i ett lämpligt förhållande till 12 1/2-gångerrelationen och multi­ pelförändringen i fråga skulle tillika väsentligt begränsa faran för att de fonderingssvårigheter, som sparbankerna brottades med, skulle komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Antalet sparbanker, som utnyttjat relationsutrymmet över

Enligt 30-ggrregeln

Enligt en 40-ggrregel

Enligt en 50-ggrregel

..................................................... 2

8

20

X\J 70 111C11

............................................................. 13

36

no

............................................................. 29 117

148

......................... 85

115

113

............................................................. 91

94

50

. *

70 i ............................

............................ 79

59

8

* *

KO

%

....................

....................... 71

18

2

» *

00

°/n

.........................

......................... 51

4

.................... 9

«7U Jo 9

% ,

100

.........................................

............................................................. 11

y *

HO

%

.................................

..................................... 7

y y

12 Q

% .........................

................................. 3

liv/ % 9

451

451

451

136

stoppa sparbankernas möjligheter att motta ytterligare inlåning. I den vä­

sentliga och avgörande frågan, om multipeltalet 50 i trygghetshänseende

vore godtagbart, stode erfarenheter av relationens praktiska verkningar till

buds. Några allvarliga konsekvenser av multipelregelns tillämpning hade de

sakkunniga icke försport. De sakkunniga har på grund av det anförda före­

slagit en höjning av multipeltalet 30 till 50.

Härjämte har de sakkunniga förordat, att till de helt täckning s-

fria tillgångarna skulle hänföras icke blott såsom nu kassamedel

och vissa banktillgodohavanden utan jämväl skattkammarväxlar och guld­

kantade obligationer med högst ett års återstående löptid. Skattkammarväxlar

innehade visserligen knappast någon sparbank för närvarande, men enligt de

sakkunnigas uppfattning skulle efter införandet av checkräkningsrätt för

sparbankerna skattkammarväxlarna kunna komma att spela en viss roll

även i sparbanksverksamheten. Vad beträffade de guldkantade obligationer­

na borde enligt de sakkunniga icke någon skillnad göras mellan de olika

slagen av dessa.

Såsom närmare kommer att beröras i annat sammanhang (se s. 168) har

de sakkunniga förordat, att sparbank under vissa förutsättningar skall få

uppta förlagslån. Uti inlåningsrättsligt avseende har därvid sakkunnig-

förslaget i viss utsträckning jämställt förlagskapitalet med sparbankens fon­

der. Förslaget föreskriver närmare bestämt, att med fonderna får likställas,

intill ett belopp motsvarande högst hälften av reservfonden, nominella vär­

det av sådana utav sparbanken utställda förlagsbevis, för vilka betalning

kan krävas tidigast efter fem år. Sistnämnda förbehåll vore enligt de sak­

kunniga nödvändigt för att inskärpa vikten av att successivt avveckla för­

lagslånen och därigenom förebygga tvära förändringar av inlåningsunder-

lagets storlek.

Reglerna om inlaningsrätten har i de sakkunnigas förslag upptagits i I

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

I avgiven reservation har direktören O. Sahlin och sparbanksdirektören

E. Westborg förklarat sig icke kunna biträda sakkunnigmajoritetens för­

slag, att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt 12 1/2-gånger-

regeln åtskillnad skulle göras mellan inteckningslån i bostadsfastigheter

inom stadsplane- och byggnadsplaneområden och inteckningslån i bostads­

fastigheter utom sådana områden. Reservanterna har framhållit, att lagen

icke borde göras mera invecklad och icke heller föranleda mera löpande ut­

rednings- och kontrollarbete än som kunde anses påkallat med hänsyn till

säkerhetskravet. Taxeringsvärdena borde vara acceptabla såsom grundval

for en allmän regel om ifrågavarande täckningsfria inteckningslån. Redan

vid fastställandet av en fastighets taxeringsvärde torde tillbörlig hänsyn ha

tagits till en fastighets belägenhet och andra omständigheter, som kunde

påverka det allmänna saluvärdet, taxeringsvärdet. Skillnaden i värde mellan

olika belägna och olika beskaffade bostadsfastigheter borde sålunda komma

137

till uttryck i taxeringsvärdena och därmed också skillnaden i belåningsris- ker. Något stöd för en uppfattning, att taxeringsvärdena för bostadsfastig­ heter utanför stads- och byggnadsplaner skulle generellt betraktas som mindre tillförlitliga, hade icke påvisats. Den föreslagna differentieringen av ifrågavarande regel siktade i själva verket på en till sammanlagda beloppet rätt oväsentlig del av sparbankernas utlåning, nämligen ungefär en procent av de förvaltade medlen. I regel gällde det relativt små lån i en- och möjli­ gen tvåfamilj sfastigheter.

Reservanterna förordar sålunda, att såsom täckningsfria tillgångar en­ ligt en 12 1/2-gångerregel bör räknas bl. a. fordringar på grund av lån, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruksfastighet eller bostads- eller affärsfastighet eller i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggnader, som finnes uppförda därå, är avsedda väsentligen för bostadsändamål.

Yttrandena. Vad gäller konstruktionen i stort har de sakkunni­ gas förslag till regler om inlåningsrätten uttryckligen tillstyrkts eller för­ klarats icke föranleda invändning uti de yttranden, som avgivits av full­ mäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen samt länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län.

Fullmäktige i riksgäldskontoret tillägger, att det vore önskvärt att inlå­ ningsrätten utformades för samtliga kreditinstitut efter så vitt möjligt en­ hetliga principer.

Några remissinstanser ansluter sig närmast till den konstruktion av in- låningsreglerna, som preliminärt föreslagits av 1950 års jordbrukskasseut- redning i dess uti inledningen omnämnda, den 10 februari 1954 avgivna pro­ memoria. Denna ståndpunkt intas av fullmäktige i riksbanken, svenska spar­ banksföreningen, svenska jordbrukskreditkassan och överståthållarämbetet, vilka i huvudsak hänvisar till sina yttranden över jordbrukskasseutredning- ens förslag.

Fullmäktige i riksbanken understryker därjämte, att ändamålet med in- låningsbestämmelser vore att till insättarnas skydd säkra bankens solvens, samt fortsätter:

Ändamålet bakom solvensregeln kan tänkas tillgodosett antingen genom att sätta de icke riskfria placeringarna i förhållande till fonderna eller också genom att sätta förpliktelserna — huvudsakligen inlåningen — i förhål­ lande till fonderna, varvid bortses från så stort belopp av förpliktelserna, som täckes av de riskfria placeringarna.

Sparbankslagens inlåningsregel är konstruerad enligt den sistnämnda metoden och den användes alltså även av de sakkunniga. I sitt principförslag om inlåningsregler för banker, sparbanker och centralkassor utgår 1950 års jordbrukskasseutredning från den förstnämnda metoden och föreslår, att ilet egna kapitalet skall uppgå till belopp, som bestämmes med hänsyn till placeringen av de inlånade medlen. I yttrande den 8 april 1954 över utred­ ningens förslag uttalade fullmäktige, att den lösning utredningen föresloge i teknisk mening vore väl ägnad att läggas till grund för lagstiftningen på förevarande område. Fullmäktige vidhålla denna sin mening. Utöver vad

Kungl. Maj.ts proposition nr i51

fullmäktige uttalat i förenämnda yttrande, vilja fullmäktige ytterligare

anföra följande.

Det är icke inlåningens storlek, som är avgörande för en sparbanks —

eller annat penninginstituts — solvens, utan avgörande är det sätt, på vilket

inlåningen fördelas på de olika slag av placeringar, vilka redovisas på ba­

lansens aktivsida. Det är riskerna på de möjligen icke helt goda tillgångar­

na, som skola täckas med fonderna. Fullmäktige anse därför, att den av

jordbrukskasseutredningen valda metoden är den mest logiska. Sparbanks-

sakkunniga ha även i sin utredning i olika sammanhang uttalat, att reg­

lerna för inlåningsrätten skola baseras på grundsatsen, att inlånings-

utrymmet bör vara beroende av den skiftande tryggheten hos tillgångar­

na och att det förnämsta medlet att ernå en sådan trygghet, som måste

garanteras insättarna, är en försiktig utlåningspolitik, d. v. s. strävan att

placera inlåningen i säkrast möjliga tillgångar. De sakkunnigas — och

sparbankslagens — regler kunna sägas verka i viss mån inlåningsbegrän-

sande. Vikten borde ju — som anförts — snarare ligga på att göra regeln

utlåningsbegränsande, då det ju är utlåningen, som är förenad med risker.

Jordbrukskasseutredningens regel tillgodoser på ett naturligt sätt sistnämn­

da syfte och gör även en särskild gångerregel överflödig.

Beträffande multipeltalens storlek har de sakkunnigas för­

slag tillstyrkts av sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, full­

mäktige i riksgäldskontoret samt länsstyrelserna i Kristianstads, Jönköpings

och Kopparbergs län. Svenska sparbanksföreningen och länsstyrelsen i Sö­

dermanlands län är däremot av den meningen, att de av de sakkunniga

föreslagna fondtäckningskraven är för stränga.

Sparbanksinspektionen understryker, att man icke inför trycket av spar­

bankernas nuvarande fonderingssvårigheter borde göra eftergifter på det

minsta fondkrav, som ansåges nödvändigt för insättarnas trygghet. Hur

sparbankernas nu antydda svårigheter skulle lösas finge bli en från inlå-

ningsreglerna fristående fråga. Inspektionen erinrar vidare om att värde­

ringsreglerna i sparbankslagstiftningen beträffande av sparbankerna inne­

havda obligationer vore sådana, att enligt vad erfarenheten visat ej obe­

tydliga dolda brister skulle kunna uppkomma i sparbankerna å dessa s. k.

täckningsfria tillgångar, samt menar, att detta vore ett starkt argument

för att icke tillåta en lägre fondtäckning än två procent, oavsett hur stor

del av inlåningen som placerats i sådana tillgångar. Ett alltför optimistiskt

bedömande vid fastställande av erforderlig fondrelation kunde hämma sig.

En regel på förevarande område skulle gälla i såväl onda som goda tider.

Det kunde därför icke vara tillrådligt att lagstifta för de förra under hän­

synstagande till erfarenheterna under de senare.

Bank- och fondinspektionen uttalar, att ett bibehållande av 12 1/2-gånger-

regeln hade stöd i erfarenheten; man hade ingen särskild anledning anta, att

detta fondtäckningskrav skulle behöva skärpas, men man hade fördenskull

ej något belägg för att en lindring i kravet vore att rekommendera. — Be­

träffande ändringen i 30-gångerregeln till en 50-gångerregel innebure den­

samma en lättnad i kapitalkravet för alla de sparbanker, som hade mera än

58 1/3 procent av sina tillgångar placerade i de enligt 12 1/2-gångerregeln

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Kangl. Maj:ts proposition nr 151

139

täckningsfria tillgångarna, dvs. främst obligationer och bottenlån. Inspek­ tionen fortsätter:

Av tillgänglig statistik framgår att flertalet av våra sparbanker ha en så­ dan sammansättning av sina tillgångar, att fondtäckningskravet för dem nedsättes, i vissa fall med upptill 40 %. Frågeställningen blir då: kan denna reduktion accepteras?

Bland ifrågavarande tillgångar dominera bottenlånen. Då det vidare med stor sannolikhet kan antagas att denna dominans under överskådlig tid kommer att bli bestående — i motsatt fall finge man förutsätta antingen en genomgripande omläggning av bostadsbyggnadsprogrammet eller en full­ ständig nyorientering inom sparbankernas kreditpolitik -— blir frågan om det försvarliga i fondtäckningsreduktionen i allt väsentligt en fråga om hur de med bottenlånen förenade riskerna skola bedömas.

Vid denna bedömning har man ett omfattande erfarenhetsmaterial att falla tillbaka på.

I första hand har man sparbankernas egna erfarenheter på detta område. Dessa giva vid handen att under de senaste 20 åren praktiskt taget inga för­ luster förekommit på bottenlån i fastigheter. Vidare kan man peka på de erfarenheter som gjorts av Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypotelcsbank, vilkas kreditsäkerheter äro i allt väsentligt likartade dem som tillhandahållas sparbankerna i deras bottenlångivning: stadshypoteksorganisationen, som varit verksam sedan 1910, har hittills icke fått vidkännas några som helst förluster på sin fastighetskreditgivning, och landshypoteksorganisationens förluster under dess 100-åriga tillvaro mot­ svara mindre än 1/2 promille av hela summan beviljade lån.

Mot bakgrunden härav och med beaktande av att den 2-procentiga fond­ täckningen faktiskt var regel för sparbankerna från 1923 till 1937 utan att några olägenheter därav förspordes, anser inspektionen att den föreslagna ändringen i fondtäckningskravet har stöd i de hittillsvarande erfarenhe­ terna.

Även om självfallet viss osäkerhet måste vidlåda en bedömning av de framtida riskerna på förevarande område —- det har otvivelaktigt tillkom­ mit nya riskmoment, t. ex. jordbruksnäringens kommersialisering, men å andra sidan ha genom samhällsingripanden inom denna näring och på bo­ stadsområdet stabiliserande och riskminskande faktorer tillkommit — an­ ser sig inspektionen icke ha fog för ett påstående att de risker som äro förenade med placeringar i bottenlån och övriga med dem jämförbara täck­ ningsfria tillgångar i framtiden skulle ändras i sådan grad att den enligt hittillsvarande, långsiktiga erfarenheter betryggande säkerhetsmarginalen kommer att visa sig otillräcklig. Med hänsyn härtill kan inspektionen till­ styrka de sakkunnigas förslag jämväl i nu avhandlade del.

Sparbanksföreningen anser, att fondkraven enligt förslaget ginge vida utöver vad säkerheten kunde anses fordra. De sakkunniga hade icke an­ fört någon erfarenhetsmässig siffra som stöd för sin ståndpunkt, att en fond täckning, som på längre sikt motsvarade två procent av inlåningsök­ ningen, måste vara ett minimum. Till följd av den sedan lång tid tillbaka fortgående marginalminskningen vore det redan med nuvarande beskatt­ ningsregler för ett stort antal sparbanker mycket svårt eller rent av omöj­ ligt att uppfylla det föreslagna minimikravet. En inom sparbanksförening­ en företagen utredning av räntabilitetsutvecklingen hade visat, att under

i övrigt oförändrade förhållanden svårigheterna konnne att bestå eller för­

värras.

Sparbanksföreningen anför vidare:

Vad beträffar 12 1/2-gångerregeln är visserligen, såsom de sakkunniga ef­

ter undersökning framhållit, utrymmet för sådan inlåning, som kan pla­

ceras i icke täckningsfria tillgångar, för närvarande långt ifrån fullt ut­

nyttjat av sparbankerna, sedda såsom en enhet, men ett icke ringa antal

sparbanker ha dock, som också framgår av de sakkunnigas utredning, i

mycket betydande utsträckning redan tagit detta utrymme i anspråk. Det­

ta får ingalunda tillskrivas en av exempelvis marginalhänsyn dikterad

placeringspolitik utan har sin grund i rådande speciella förhålfanden inom

verksamhetsområdet. Det är särskilt med hänsyn till kreditgivningen till

jordbruket, på vilket område sparbankerna inneha en ledande ställning,

av största betydelse att icke en ur alla synpunkter nyttig och värdefull

kreditgivning skall omöjliggöras till följd av en på rent teoretiska övervä­

ganden och avvägningar av två fondmultiplar grundad spärregel för in­

låningen. Jordbruket och de jordbruksekonomiska föreningarna ställa i

stor utsträckning täckningskrävande säkerheter för sina krediter, och det

kan med fog antagas, att sparbankerna i framtiden för att kunna behö­

rigen fylla sin uppgift som kreditgivare få räkna med att i ökad omfatt-

ning taga andra krediter än primärkrediter. Det bör även ihågkommas, att

för de personliga småkrediter, vilka sparbankerna betrakta som en för

dem naturlig verksamhetsform, täckningsfri säkerhet sällan kan erbjudas.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län är av den meningen att 12 1/2-

gångerregeln är för snäv för vissa sparbanker. Närmast har länsstyrelsen

därvid avsett sparbanker, vilkas kreditgivning till jordbruket kommit att

prägla sammansättningen av placeringsportföljen.

Förslaget om höjning av multipeltalet 30 avstyrkes av en reservant i

bank- och fondinspektionen, som anser, att ett bibehållande av 30-gånger-

regeln jämte, liksom hittills, en dispensmöjlighet även i fortsättningen skulle

svara mot behovet.

Beträffande katalogen över de täckningsfria tillgång­

arna enligt förslaget uttalar svenska bankföreningen helt allmänt, att

åtskilliga skiljaktigheter funnes mellan delta förslag och banklagssakkun-

nigas förslag till banklag. Den sakliga innebörden av de sakkunnigas jämk­

ning i uppräkningen av de täckningsfria tillgångarna vore enligt förening­

ens mening, att sparbankerna skulle äga rätt att väsentligt utöka sin in­

låning utan att öka sitt eget kapital. Det kunde med fog ifrågasättas huru­

vida en sådan utveckling skulle vara lycklig ur allmän synpunkt. Kata­

logen över privilegierade placeringar borde vara lika för alla kreditinstitut,

enär förlustrisken på viss placering rimligtvis borde vara densamma, oav­

sett om det vore en bank, en sparbank eller en centralkassa som gjorde

placeringen.

Till den i reservationen av herrar Sahlin och Westborg uttalade mening­

en, att vid bestämmandet av täckningsfria tillgångar enligt en 12 1/2-gånger-

regel differentiering ej borde göras beträffande bottenlån i bostadsfastig­

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

141

heter inom stadsplane- eller byggnadsplanelagt område och utom sådant område, har anslutit sig de flesta av de remissinstanser, som yttrat sig i ämnet, nämligen fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektionen, svenska sparbanksföreningen, länsstgrelserna i

Stockholms, Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Göteborgs och Bohus, Öre­ bro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens län samt stadsförbundet och landskommunernas förbund. Remissinstanserna har härvid i huvudsak åberopat de av reservanterna anförda skälen.

Bank- och fondinspeklionen har däremot förklarat sig ej ha någon er­ inran mot den av de sakkunniga föreslagna differentieringen, och länssty­ relsen i Jönköpings län framhåller, att riskerna vid belåning av byggnader i glesbebyggelse framdeles kunde komma att visa sig större än vid nuva­ rande läge på bostadsmarknaden. Enligt länsstyrelsens mening kunde i sådana fall även den lägre 50-procentgränsen bli för hög.

Sparbanksföreningen har — med instämmande av Sparbankernas bank­ aktiebolag — uttalat det önskemålet, att vid beräkning av inlåningsrät- ten måtte bland kassamedlen inräknas även belopp, för vilket full täck­ ning funnes hos sparbanken i form av inneliggande inlösta checkar och postväxlar, samt hänvisar i detta sammanhang till bestämmelserna angåen­ de inventering av sparbanks kassa i gällande instruktion för de allmänna ombuden. Föreningen påpekar vidare, att vid utlämnande av bottenlån i fas­ tigheter i samband med statlig belåning — vilken kreditgivning under se­ nare år fått en allt större omfattning — fastigheten i regel ännu ej åsatts taxeringsvärde. Bestämmelse om att för dylika fall lån inom slutligt belå­ nings- respektive avkastningsvärde skulle till viss del få utgöra täckningsfri tillgång borde enligt föreningens mening införas.

Departementschefen. Den omsorg om insättarnas trygghet, som åvilar spar­ bankerna, tar sig främst uttryck i en strävan att placera inlåningen i säk­ rast möjliga tillgångar. Även med denna inriktning av placeringspolitiken har sparbankerna emellertid att räkna med vissa förlustrisker. Som ett yt­ tersta skydd mot sådana håller sparbankerna ett eget kapital, fonderna. Ge­ nom SpL infördes regler, vilka ställde storleken av fonderna i ett tvingan­ de förhållande till inlåningen.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag något behandlat frågan, huruvida regler rörande inlåningsrättens omfattning borde påverkas av penningpolitiska aspekter på kreditvolymens storlek. Jag har därvid på närmare anförda skäl funnit mig icke böra invända mot att inlåningsreg- lernas hittillsvarande syftemål — att trygga insättarna — finge på ett av­ görande sätt ge karaktär också åt den nya banklagens inlåningsregler (se nämnda prop. s. 112 och 113). Motsvarande ståndpunkt intar jag i fråga om inlåningsreglerna i den nya sparbankslagen.

Beträffande konstruktionen av förevarande bestämmelser har de sak­ kunniga bibehållit det hittills begagnade systemet. Som framgått innefat­ tar detta bl. a. användandet av dubbla relationstal för fastställande av för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

142

Knngl. Maj:ts proposition nr 151

hållandet mellan fonder och inlåning. De avsedda verkningarna av dessa

dubbla spärrar har utförligt belysts av de sakkunniga. Deras uttalanden i

denna del har jag i det väsentliga återgivit i det föregående.

De nuvarande affärsbanksreglerna angående inlåningsrätten anlitar icke

metoden med dubbla relationstal för att ernå den önskvärda nyanseringen av

fondkravet alltefter den varierande tryggheten hos de olika placeringsob-

jekten men uppvisar i övrigt en ganska nära överensstämmelse med kon­

struktionen av hittillsvarande sparbanksregler i ämnet. Uti jordbrukskasse-

utredningens omnämnda promemoria framlades — som jag berört i inled­

ningen — ett alternativ till den traditionella uppbyggnaden av hithörande

bestämmelser i affärsbanks- och sparbankslagstiftningen. Promemorians re­

gelutkast har av jordbrukskasseutredningen avsetts skola kunna tjäna som

grundval för i stort sett enhetliga inlåningsregler för affärsbanker, sparban­

ker och centralkassor. Jordbrukskasseutredningens numera avlämnade defi­

nitiva lagförslag upptar i stort sett samma inlåningsrättsliga regler som pro­

memorian. I propositionen angående ny lag om bankrörelse (s. 114 och 115)

har jag anfört, att de med inlåningsrätten sammanhängande problemen mås­

te bli föremål för ytterligare överväganden, innan ställning kan tas till frå­

gan angående en omläggning av inlåningsreglerna efter de av jordbrukskas­

seutredningen föreslagna linjerna. Vidare har jag uttalat, att man i sam­

band med dessa överväganden särskilt borde uppmärksamma de spörsmål

rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstitut, vilka skulle aktualise­

ras vid införandet av enhetliga inlåningsbestämmelser. Med hänsyn härtill

har jag förordat, att den nya affärsbankslagstiftningen tills vidare borde be­

vara det hittillsvarande regelsystemet beträffande inlåningsrätten. När de

antydda övervägandena i sinom tid verkställts, skulle sedan definitivt kun­

na avgöras, huruvida de traditionella reglerna borde ersättas med annorlun­

da konstruerade bestämmelser. Samma synpunkter måste bli tillämpliga på

konstruktionen av bestämmelserna om sparbankernas rätt till inlåning. Jag

linner mig därför i nuvarande läge böra i enlighet med sparbankssakkunni-

gas förslag godta de grunder för regleringen av inlåningsrätten, som bär upp

gällande stadganden.

Med detta ställningstagande är det också beträffande sparbanksreglerna

naturligt att för närvarande icke ifrågasätta mera betydande förändringar

eller kompletteringar av de olika detaljerna i regelsystemet. De jämkningar,

som de sakkunniga förordat, går främst ut på att i själva sparbankslagen

inarbeta de provisoriska lagföreskrifter, vilka sedan flera år tillbaka vid si­

dan av SpL bestämt inlåningsrättens omfattning. Enär nämnda provisoriska

lagstiftning efter hand kommit att framstå som ett nödvändigt komplement

till SpL även på längre sikt, kan de sakkunnigas förslag i detta hänseende

knappast sägas innefatta någon egentlig revision av inlåningsreglerna. Jäm­

väl flertalet av de föreslagna jämkningarna i övrigt torde kunna betecknas

som mindre ingripande. I ett särskilt avseende, nämligen vad angår möj­

ligheten att förbättra fondrelationen genom att uppla förlagslån, innefattar

sakkunnigförslaget dock en nyhet av mera betydande räckvidd.

143

De sakkunniga har — för att tillskapa ett alternativ till bildandet av sä­ kerhetsfond — velat undanröja gällande hinder mot att sparbank skaftar sig stödkapital genom förlagsupplåning. Denna upplåning skall enligt sak­ kunnigförslaget vara undantagen från inlåning, som kräver täckning enligt fondrelationsreglerna, och skall härjämte i inlåningsrättsligt hänseende till och med jämställas med fonderna i viss utsträckning. Sålunda skall förlags- kapitalet intill ett belopp, motsvarande hälften av reservfonden, betraktas som inlåningsgrundande, dock att härför som särskilt villkor uppställts att fem år återstår till förlagslånets förfallodag.

Beträffande själva befogenheten att uppta förlagslån har jag i annat sam­ manhang (se s. 210) funnit mig böra föreslå samma frihet för sparbankerna som för affärsbankerna, vilka sedan gammalt är oförhindrade att emittera egna förlagsbevis. Jag har därvid varit medveten om att en förlagsupplå- ningsrätt för sparbankerna närmast skulle komma att få betydelse för det fall, att förlagsupplåningen finge utnyttjas som ett medel att vidga inlå- ningsrätten. Som jag anfört i propositionen angående ny lag om bankrörel­ se (s. 115) torde emellertid spörsmålet om förlagsupplåningens inlånings- rättsliga behandling vara av den beskaffenheten, att slutlig ståndpunkt till detsamma borde tas först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsregler för de olika typerna av inlåningsinstitut. Jag har därför be­ träffande affärsbankerna förordat, att i avvaktan på dylika överväganden ett stadgande bör införas, enligt vilket Kungl. Maj :t efter prövning i varje sär­ skilt fall må tillåta bank dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen, dels att högst till belopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagska- pital till grund för inlåning. Jämväl på denna punkt anser jag sparbankerna böra bli jämställda med affärsbankerna. Jag förordar alltså ett likartat stadgande för sparbankernas del. I överensstämmelse med affärsbanksre- geln bör sparbanksstadgandet meddela skyldighet för Kungl. Maj:t att i förevarande tillståndsärenden inhämta yttranden från fullmäktige i riks­ banken och riksgäldskontoret samt från tillsynsmyndighet (sparbanksin- speklionen). Liksom i fråga om affärsbankerna bör det få ankomma på Kungl. Maj :t att avväga de närmare villkor, som eventuellt bör förbindas med tillståndsgivningen. En tvingande fordran på viss återstående löptid såsom förutsättning för att förlagslån skall få vara inlåningsgrundande har därför icke uppställts i den av mig föreslagna sparbanksregeln.

Av sakkunnigförslagen i övrigt bör lämpligen den förordade höjningen av relationstalet 30 till 50 först behandlas. Såsom framgår av det förut an­ förda har multipeltalet 50 varit gällande från och med SpL:s ikraftträdan­ de till och med den 30 juni 1937 och har därefter med stöd av en övergångs­ bestämmelse kunnat tillämpas av de sparbanker, som funnits inrättade vid sistnämnda tidpunkt och som skulle ha haft svårigheter att följa 30-gånger- regeln. Numera har de provisoriska inlåningsreglerna gjort det möjligt för varje sparbank att om så erfordras ansöka om tillämpning av 50-gångerre- geln. För närvarande är det ett trettiotal sparbanker, vilkas inlåningsrätt be­ stämmes av denna regel. Enligt vad den av de sakkunniga åberopade utred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

144

Kungt. Maj:ts proposition nr 151

ningen visar skulle tvånget att följa en 30-gångerregel för närvarande orsaka

svårigheter för åtskilliga sparbanker. Dessa svårigheter skulle snarast kun­

na förmodas bli stegrade i framtiden. Ett bibehållande av multipeln 30 i

sparbankslagen skulle därför nödvändiggöra, att jämväl nuvarande möj­

lighet att efter dispens tillämpa en högre multipel finge kvarstå. Erfaren­

heterna från tillämpningen av 50-gång'errelationen synes å andra sidan när­

mast tyda på att denna icke äventyrar insättarnas trygghet. Med hän­

syn härtill och då icke någon remissinstans ansett höjningen av multipeln

till talet 50 vara för långtgående, vill jag icke motsätta mig, att detta rela­

tionstal på nytt inskrives i själva sparbankslagen. Att ytterligare mildra

ifrågavarande relationsregel — såsom svenska sparbanksföreningen synes

vilja förorda — torde däremot, bl. a. på grund av den förestående utred­

ningen om de olika kreditinstitutens inlåningsregler, icke böra ifrågakomma.

Beträffande 12 1/2-gångerregeln har de sakkunniga förklarat, att en upp­

mjukning icke kunde anses motiverad. Även enligt min mening bör denna

regel tills vidare bibehållas oförändrad.

Samtliga återstående förslag från de sakkunnigas sida går ut på smärre

jämkningar av de regler, enligt vilka vissa tillgångar hänföres till de helt

täckningsfria placeringsobjekten eller undantas från täckningskravet enligt

12 1/2-gångerregeln. Vad först angår de helt täckningsfria tillgångarna ut-

göres dessa enligt gällande rätt av kassamedel samt tillgodohavanden hos

riksbanken, postsparbanken, inländsk affärsbank eller centralkassa eller å

postgiro. De sakkunniga vill komplettera denna krets av tillgångar med

riksgäldskontorets skatlkammarväxlar och de s. k. guldkantade obligationer­

na, allt i den mån återstående löptid utgör högst ett år. Jag tillstyrker detta

förslag. — Nuvarande praxis godtar, att inlösta checkar inbegripes under

termen kassa. Eftersom såväl gällande särskilda lagstiftning angående af­

färsbanks inlåning som propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse ut­

tryckligen nämner check vid uppräkningen av de täckningsfria tillgångar­

na, torde det till förebyggande av felaktig tolkning vara lämpligt, att check

särskilt anges också i sparbanksregeln. Så har därför skett i departements-

förslaget. — Vidare har jag ansett, att förteckningen över här ifrågavaran­

de tillgångar bör liksom uppräkningen i nuvarande och föreslagna affärs-

banksregler omfatta jämväl tillgodohavanden hos svenska jordbrukskredit­

kassan. Departementsförslaget har kompletterats i enlighet härmed.

SpL:s förteckning över tillgångar, som undantas från 12 1/2-gångerre-

gelns täckningskrav, upptar för närvarande bl. a. fordringar på grund av

lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom

högst sex månader och för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom 50

procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller

municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruks­

fastighet på landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej

är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må in­

räknas värdet å växande skog. De provisoriska inlåningsreglerna har något

utvidgat täckningsfriheten vad beträffar inteckningslånen. Sålunda skall

145

enligt dessa regler som täckningsfria räknas även lån mot inteckning, som till förmånsrätten ligger över 50 procent men inom 60 procent av taxerings­ värdet å nyss angivna fastigheter, samt vidare inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som är belägna annorstädes än i stad, köping eller inuni- cipalsamhälle, i den mån inteckningen ligger inom 50 procent av senast fastställda taxeringsvärdet. Slutligen hänför de provisoriska reglerna till dessa tillgångar inteckning i tomträtt till bebyggd tomt, därest den eller de byggnader, som finnes därå uppförda, är avsedda huvudsakligen för bostads­ ändamål eller för affärslokaler, dock endast i den mån inteckningen ligger inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggnaderna.

De sakkunniga har föreslagit, att de provisoriska kompletteringarna av ifrågavarande förteckning göres definitiva genom att infogas i själva spar­ bankslagen. Jag ger min anslutning till detta förslag. Som motivering här­ för är det tillräckligt att erinra om att utvidgningen av täckningsfrihetén enligt den provisoriska lagstiftningen betingades av utvecklingens krav samt att skälet till att utvidgningen icke skedde i form av ändringar i den egentliga sparbankslagstiftningen närmast var att man vid tiden för de pro­ visoriska bestämmelsernas tillkomst väntade en allmän översyn av spar­ bankslagstiftningen och icke ville föregripa denna. En minoritet bland de sakkunniga har förordat, att den nuvarande skillnaden i inlåningsrättsligt hänseende mellan inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter i stad, kö­ ping och municipalsamhälle samt inteckningslån i bostads- och affärsfastig­ heter på landet skall slopas och att täckningsfrihet skall gälla beträffande samtliga de inteckningslån i bostads- och affärsfastigheter, som ligger inom 60 procent av taxeringsvärdet. Vid remissbehandlingen har denna mening biträtts av ett stort antal remissinstanser. Det är uppenbart, att genomföran­ det av en dylik jämkning i reglerna skulle göra dessa mindre invecklade och underlätta det löpande kontrollarbetet. Härtill kommer som det mest av­ görande att de skäl, som kan åberopas för att landsbygdsfastigheterna av ifrå­ gavarande slag skulle respresentera en i inlåningsrättsligt hänseende mindre god tillgång än motsvarande fastigheter inom stadssamhällena, icke ter sig fullt övertygande. Jag ansluter mig därför till åsikten, att den nuvarande åt­ skillnaden i detta hänseende bör upphävas. Beträffande inteckningarna i bo­ stads- och affärsfastigheter bör därför generellt föreskrivas att de skall vara täckningsfria enligt 12 1/2-gångerregeln i den mån de ligger inom 60 pro­ cent av taxeringsvärdet.

Beträffande täckningsfrihetén för inteckningslånen har de sakkunniga icke inskränkt sig till att föreslå de provisoriska bestämmelsernas inord­ nande i den egentliga sparbankslagstiftningen utan även förordat vissa jämkningar därutöver. Sålunda anser de sakkunniga för det första, att tidsbundna inteckningslån skall under samma förutsättningar som obundna vara undantagna från 12 1/2-gångerregelns täekningskrav. Den hittillsva­ rande särställningen för de bundna inteckningslånen har närmast samman­ hängt med att det icke förelegat skyldighet för sparbankerna att göra av-

10

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj. ts proposition nr 151

146

skrivningar å dessa lån. Jag är ense med de sakkunniga om att de bundna

inteckningslånen hör till de i säkerhetsavseende mera kvalificerade place­

ringarna och att de därför bör hänföras till de i förevarande mening täck-

ningsfria tillgångarna. I konsekvens härmed bör nedskrivningsplikt införas

beträffande dessa lån. Härtill återkommer jag i vederbörligt sammanhang

uti detaljmotiveringen. — Vad härefter speciellt angår inteckningslånen i

jordbruksfastighet har de sakkunniga föreslagit slopande av det i nuvarande

regler intagna förbehållet, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som

ej är försedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må

inräknas värdet av växande skog. Som de sakkunniga närmare utveck­

lat torde förbehållet i fråga numera sakna betydelse. Jag delar därför upp­

fattningen, att det bör utgå. I motsvarande sammanhang i förslaget till ny

banklag har det icke upptagits. — Slutligen har de sakkunniga i anledning

av innehållet i den nya tomträttslagstiftningen föreslagit en jämkning i nu-

\ arande bestämmelser om täckningsfrihet för tomträttsinteckning. Jämk­

ningen innebär, att täckningsfriheten skall avse blott inteckning i tomträtt,

som upplåtits väsentligen för bostadsändamål. Beträffande motiveringen för

denna begränsning av täckningsfriheten får jag i övrigt hänvisa till min tidi­

gare lämnade särskilda redogörelse för sakkunnigförslagen. Jag finner be­

gränsningen, som stadgats också i banklagsförslaget, vara välgrundad och bi­

träder alltså densamma. Det må nämnas, att en mindre jämkning av här ifrå­

gavarande tomträttsregler dessutom föranledes av att icke allenast tomt utan

varje självständig fastighet numera kan vara objekt för tomträttsupplåtelse.

Från sparbankshåll har framhållits att vid utlämnande av bottenlån i fas­

tigheter i samband med statlig belåning fastigheten i regel ännu icke åsatts

taxeringsvärde och att därför i dylika fall lån inom slutligt belånings- re­

spektive avkastningsvärde borde till viss del få utgöra täckningsfri tillgång,

önskemålet kan i och för sig synas berättigat. Främst med hänsyn till osä­

kerheten i dylika belånings- och avkastningsvärden torde emellertid en täck­

ningsfrihet, som anknyter till dessa, möjligen kunna framstå som något dis­

kutabel. Jag har därför åtminstone tills vidare funnit mig böra avstå från att

införa en täckningsfrihetsregel av här avsett slag.

I departement sförslaget har bestämmelserna om inlåningsrätten upptagits

i 27 §. VI.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

VI. Kassareservskyldighet

Historik, gällande rätt. Bestämmelser om skyldighet för sparbank att hålla

kassareserv infördes i sparbankslagstiftningen genom 1892 års sparbanks­

lag. Dessa bestämmelser uppställde kravet, att av sparbanks tillgångar ett

belopp, motsvarande minst en tiondel av insättarnas behållning enligt se­

naste bokslut, skulle redovisas i värdehandlingar, vilka kunde med lätthet

förvandlas i penningar. Värdehandlingar av sistnämnda slag exemplifierades

i förordningen. — Nyssnämnda bestämmelser ägde giltighet i oförändrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

147

form intill ikraftträdandet av SpL. Denna lag innefattade på detta område främst den skiljaktigheten i förhållande till äldre rätt, att den exemplifie­ rande uppräkningen av kassareservmedlen ersattes med en uttömmande för­ teckning över de tillgångar, vilka skulle godtas som kassareserv. SpL:s stad- ganden om kassareserv fick sin plats i 29 §.

Gällande utformning av 29 § är av år 1937. Enligt lagrummets nuvarande lydelse skall sparbank vara skyldig att i kassareserv redovisa ett belopp, som tillsammans med sparbankens inneliggande kassa motsvarar minst en tion­ del av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. Dylik kassareserv skall utgöras av medel, som för sparbankens räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller inländsk affärsbank eller å postgiro, av skattkammar- växlar eller andra skuldförbindelser utfärdade av riksgäldskontoret eller av s. k. guldkantade eller andra fullgoda inhemska obligationer som med lätthet kan förvandlas i penningar. Vidare får av kassareserven högst 100 000 kronor utgöras av sådana inteckningar, som av sparbanken innehas såsom säkerhet för lån, vilka förfaller eller kan av sparbanken uppsägas till betalning inom högst sex månader, såvida inteckningarna ligger inom hälften av senast fast­ ställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipalsamhälle belä­ gen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd med för jord­ brukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas värdet av växan­ de skog. Kassareservduglig tillgång, som pantsatts av sparbanken, får icke räknas till kassareserven; dock att sådan tillgång får, där den utgör säker­ het för avtalad kredit, medräknas i kassareserven i den mån krediten icke begagnats. Slutligen föreskrives uttryckligen att kassareserv, som nedgått under det i paragrafen angivna beloppet, så snart kan ske åter skall upp­ bringas till detta belopp.

Beträffande innehållet i kassareservreglerna för affärsbanker och cen­ tralkassor för jordbrukskredit hänvisas till de sakkunnigas betänkande s. 199 f.

De sakkunniga. I fråga om kassareservens storlek anmärker de sakkunniga, att sparbanksreglerna härvidlag vore betydligt strängare än affärsbanks- och centralkassereglerna. Såvitt anginge skiljaktigheten mellan sparbanksreglerna och affärsbanksreglerna skulle denna bestå jämväl efter ett genomförande av de kassareservregler för affärsbankerna, vilka förordats av 1949 års banklagssakkunniga. En viss gradskillnad mellan sparbankerna och övriga berörda institut med avseende på kassareservens obligatoriska storlek vore emellertid enligt sparbankssakkunniga befogad, eftersom spar­ bankernas placeringar i allmänhet vore väsentligt mera bundna än övriga instituts, i varje fall i jämförelse med affärsbankernas placeringar. Behovet av en särskild betalningsbercdskap bleve därigenom större. Detta förhållan­ de syntes för övrigt vara fullt erkänt av sparbankerna själva. Dessa hade så­ lunda, oavsett de tvingande bestämmelserna i ämnet, vanligen eftersträvat att hålla en relativt hög kassareserv. De sakkunniga ansåge emellertid, att

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

gällande regler om sparbanks kassareserv — även med utgångspunkt från

antydda naturliga olikhet mellan sparbankerna å ena sidan samt affärsban­

ker och centralkassor å den andra — vore väl stränga och att en viss sänk­

ning av kassareservkravet därför vore påkallad.

De sakkunniga har därefter påmint om att banklagssakkunniga beträffan­

de affärsbankerna föreslagit nya likviditetsbestämmelser av den innebör­

den, att affärsbankernas kassareservplikt, i motsats till vad som gällde en­

ligt gällande banklag, skulle ställas i relation till i stort sett samtliga för­

bindelser men differentieras efter inlåningens art. Så skulle ett högre kassa-

reservkrav gälla för avistaförbindelserna än för annan inlåning. Därest spar­

bankerna medgåves rätt att inom en fri sektor motta inlåning å checkräk­

ning eller å kortfristig uppsägningsräkning, borde detta enligt sparbanks-

sakkunniga få till följd, att också sparbanksreglerna läte kassareservkra­

vet påverkas av huruvida det avsåge inlåning av nyssnämnda slag eller öv­

riga förbindelser.

I de kassareservbestämmelser, som föreslås av de sakkunniga och som

upptagits i 33 § i de sakkunnigas förslag, stadgas i enlighet härmed skyl­

dighet för sparbank att för förbindelser, som det åligger sparbank att full­

göra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad,

hålla en kassareserv om lägst 20 procent och för övrig inlåning en kassare­

serv om lägst åtta procent. I

I likhet med gällande rätt har sakkunnigförslaget en lagregel, som direkt

uppräknar de tillgångar som ingår i kassareserven. Upp­

räkningen har emellertid kombinerats med en klausul, enligt vilken jäm­

väl andra än de i lagen uppräknade tillgångarna efter prövning i varje sär­

skilt fall skall kunna godkännas som kassareservmedel. Prövningen skall

företas av tillsynsmyndigheten. Enligt de sakkunniga skulle man genom en

sådan anordning kunna vinna en önskvärd smidighet och undvika det behov

av upprepade lagjämkningar, som lätt bleve konsekvensen av en fastlåst

regel.

Den nuvarande förteckningen över kassareservmedel i SpL har i hu­

vudsak oförändrad överförts till sakkunnigförslaget. Vissa mindre jämk­

ningar har dock föreslagits.

Den första jämkningen avser banktillgodohavandena, vilka enligt gällan­

de rätt utgör kassareservmedel, även om de är långtidsbundna. Enligt de

sakkunnigas uppfattning vore det klart, att de långtidsbundna räkningarna

icke i samma mån som övriga banktillgodohavanden vore användbara som

kassareservmedel. Även bundna räkningar representerade emellertid en viss

grad av likviditet. Medel å dylika räkningar kunde uttas mot avstående från

ränta eller de kunde belånas. De sakkunniga ansåge alltså å ena sidan, att

sparbankernas bundna bankfordringar icke borde lämnas helt åsido vid be­

räknandet av kassareservens storlek, men å andra sidan, att dessa bundna

tillgångar allenast i begränsad omfattning kunde upptas i kassareserven. Mot

denna bakgrund har de sakkunniga föreslagit, att banktillgodohavanden,

vilkas återstående löptid överstege ett år, icke skulle få komma i fråga såsom

kassareservmedel.

De sakkunniga har vidare förordat, att med tillgodohavanden i riksban­

ken skulle likställas tillgodohavanden i riksgäldskontoret.

I fråga om sparbankernas obligationer har de sakkunniga anfört, att

obligationerna, när de hänförts till kassareserven, beräknats efter sitt mark­

nadsvärde. Beträffande affärsbankerna och centralkassorna rådde däremot

enligt bank- och fondinspektionens direktiv den praxis, att obligationerna

inginge i kassareserven till värden, som motsvarades av riksbankens belå-

ningskurser. I och för sig skulle hinder ej möta för att sistnämnda beräk­

ningsgrund bestämdes bli tillämplig också vad anginge sparbankernas obli­

gationsinnehav. Riksbankens belåningskurser som riktpunkt för värdering­

en av sparbankernas obligationsposter skulle emellertid innebära, att vär­

deringen vanligen bleve avsevärt mera oförmånlig än enligt nuvarande be­

räkningsmetod. Rent praktiskt sett gällde vidare att det vore lättare för spar­

bankerna — särskilt för de mindre — att konstatera en obligations mark­

nadsvärde än att hålla sig underrättade om riksbankens belåningskurs beträf­

fande obligationen. Med hänsyn härtill kunde de sakkunniga icke förorda ett

frångående av hittillsvarande norm för värdeberäkningen av de i kassare­

serven ingående obligationerna. Det kunde nämnas, att de sakkunniga, när de

föreslagit en sänkning av kassareservkravet för inlåningen på motboksräk-

ning från tio till åtta procent, tagit hänsyn till att obligationerna också i

fortsättningen skulle ingå i kassareserven till sitt marknadsvärde. — De sak­

kunniga har ansett att i själva lagtexten borde utsägas vilken värderingsnorm

som vore tillämplig.

Slutligen har de sakkunniga diskuterat spörsmålet, huruvida intecknings-

säkerhet borde godkännas såsom kassareservtillgång. Det kunde enligt de

sakkunniga icke bestridas, att inteckningar knappast kännetecknades av

den likvida beskaffenhet, som i princip borde vara utmärkande för spar­

bankernas likaväl som för andra penninginrättningars kassareserv. Mot att

inteckningarna utmönstrades ur kassareserven hade emellertid från tid till

annan åberopats argument, vilka gått ut på att friheten att hänföra inteck­

ningar till kassareservmedlen betingats av nödvändig omtanke om spar-

banksverksamlieten. Det hade betonats att inteckningarnas uteslutande ur

kassareserven skulle tvinga sparbankerna att på bekostnad av sitt inteck-

ningsinnchav öka tillgången på obligationer samt att denna utveckling kun­

de befaras försvåra sparbankernas möjligheter att fullgöra sina primära

uppgifter som lokala kreditgivare. Närmast skulle dessa svårigheter göra sig

märkbara beträffande de mindre sparbankerna. De sakkunniga ansåge sig

böra respektera dessa synpunkter. Dessa hade vunnit statsmakternas anslut­

ning, när frågan om en revision av kassareservreglerna vid tidigare tillfällen

varit aktuell. Med hänsyn till det anförda ville de sakkunniga icke föreslå nå­

gon ändring i gällande bestämmelse om inteckningars inräknande i spar­

bankernas kassareserver. Bestämmelsen innefattade elt uppenbart undantag

från principkravet angående likviditetsgraden bos kassareservmedlen. Men

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

149

150

den kunde likväl icke sägas äventyra syftemålet med kassareservreglerna.

Gränsen för inteckningars upptagande i kassareserven vore så snäv, att en­

dast de minsta sparbankernas likviditet syntes bli nämnvärt påverkad av

föreskriften i fråga. Skulle dessa sparbanker behöva belåna inteckningarna,

torde med numera rådande sammanhållning mellan sparbankerna och efter

tillkomsten av Sparbankernas bankaktiebolag möjligheter härtill icke sak­

nas. Beträffande de större sparbankerna torde bestämmelsen om inteckning­

arnas inräknande i kassareserven ej alls spela någon roll.

En jämkning har gjorts i sakkunnigförslaget i jämförelse med gällande

rätt beträffande utformningen av bestämmelserna rörande inteckningssä-

kerheten. Enligt förslaget skall sålunda till kassareservmedel räknas inteck­

ningar inom 60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti jordbruks­

fastighet eller uti bostads- eller affärsfastighet under fastställd stadsplan

eller fastställd byggnadsplan. Kravet att inteckningslånen ej får vara bund­

na har bibehållits.

Yttrandena. Beträffande kassareservreglernas betydelse

som ett penningpolitiskt instrument har fullmäktige i riks­

banken bl. a. anfört:

Frågan om på vad sätt de allmänna ekonomiska och penningpolitiska

synpunkterna på kreditinstitutens verksamhet skola tillgodoses, anse sig

fullmäktige icke kunna taga ställning till förrän förslag angående ny lag

för riksbanken föreligger. Fullmäktige vilja dock i detta sammanhang

framhålla, att de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna såväl vad

gäller storleken av kassareserv som den katalog av tillgångar, vilka få ingå

däri, icke motsvara de krav, som måste ställas på en kassareservregel av­

sedd att användas i penningpolitiskt syfte.

Beträffande förslaget om kassareservens storlek har detta till­

styrkts eller uttryckligen förklarats icke föranleda någon erinran i de ytt­

randen, som avgivits av sparbanksinspektionen samt länsstyrelserna i Stock­

holms, Kristianstads, Kopparbergs, Kalmar och Göteborgs och Bohus län.

Sparbanksinspektionen har emellertid tillagt att, därest för affärsban­

kernas del en skärpning av nuvarande kassareservbestämmelser rörande

avistaförbindelserna skulle anses påkallad, jämväl kassareservkravet för

sparbankernas avistaförpliktelser borde höjas. Det förhållandet, att kravet

enligt förslaget anknutits till hela inlåningen, vari även inginge av spar­

bank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, medförde

att kassareserv skulle ställas också för dylika lån, även om för dessa till­

handahållits säkerhet i form av kassareservduglig tillgång. Enligt inspektio­

nens mening låge det i sakens natur, att fordran på kassareserv icke skulle

behöva upprätthållas för på detta sätt säkerställda förbindelser.

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i denna del av förslaget, har när­

mast förordat en skärpning av kassareservkravet. Dessa utgöres av fullmäk­

tige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt svenska bankför­

eningen.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anser, att det vore svårt att bedöma verk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

151

ningarna av förslaget om kassareserv, då man ej på förhand visste, hur den korta inlåningen kunde komma att förhålla sig till sparbankernas övriga inlåning. I vissa fall kunde förslaget emellertid komma att innebära en lindring i hittills gällande kassareservkrav. Enligt fullmäktiges uppfattning vore det i hög grad tveksamt, huruvida en sådan lindring kunde vara till­ rådlig i samband med införandet av en fri sektor; snarare syntes en skärp­ ning vara påkallad. I varje fall borde för sparbankerna i princip uppstäl­ las lika stränga kassareservkrav beträffande kortfristig inlåning som för affärsbanker och jordbrukskreditkassor.

Bank- och fondinspektionen konstaterar inledningsvis, att lcassareserv- kravet i förslaget beträffande avista och därmed likställda skulder är lägre än såväl motsvarande för affärsbanker och centralkassor nu gällande krav —- 25 procent av avistaskulderna — som ock det krav, vilket enligt bank- lagssakkunnigas förslag framdeles ansetts böra gälla för affärsbankerna — 23 procent — samt yttrar vidare:

Redan detta förhållande gör att inspektionen ställer sig tveksam till för­ slaget i dess förevarande del. Den tänkbara invändningen att inspektionen härvid ej tillräckligt beaktat den kassareservskyldighet som föreslås gälla för sparbankernas övriga inlåning kan inspektionen icke finna riktigt bä­ rande. Om man nämligen antager att en sparbanks checkräkning komme att motsvara 10 % av övrig inlåning skulle kassareservens omfattning en­ ligt de sakkunnigas förslag bli ca 10 % lägre än om nu gällande kassa- reservregel tillämpades icke blott på övrig inlåning utan även på check­ räkningen. — Härtill kommer nu ytterligare ett par omständigheter som öka inspektionens betänkligheter i berörda avseende.

För det första får man sålunda komma ihåg, att påfrestningarna på spar­ bankernas likviditet måste bli betydligt större under den period då check­ räkningen introduceras och håller på att byggas upp än vid den tid då checkräkningskundernas antal blivit betydande och en »body» av check- räkningsmedel uppsamlats. Under ett antal år framåt torde därför spar­ bankerna tvingas hålla en relativt sett högre betalningsberedskap för sina avistaskulder än affärsbankerna och centralkassorna. — Den andra om­ ständigheten att här beakta är att inom sistnämnda bada slag av kredit­ inrättningar behov visat sig föreligga av en större kassareserv än respek­ tive författningar kräva; inspektionen bortser härvid helt från de speciella likviditetsavtalen mellan riksbanken och affärsbankerna, som ju ha en rent penningpolitisk motivering.

Inspektionen fortsätter: I första hand vill sålunda inspektionen ifrågasätta om icke kassareserv- kravet kunde i fråga om sparbankernas avista- och därmed jämförliga kortfristiga förbindelser ökas åtminstone till 25 %. Även vid den sålunda förordade skärpningen skulle dock, om man antager att en sparbanks in­ låning på checkräkning motsvarar 10 % av övrig inlåning, kassareservskyl- dighetcn fortfarande bli något lägre än om gällande kassareservregel till- lämpades icke blott på övrig inlåning utan även på checkräkningen. Då ett sådant resultat icke synes fullt betryggande ur likviditetssynpunkt an­ ser inspektionen att man bör överväga ytterligare någon skärpning. Av skäl som de sakkunniga inledningsvis antört vill dock icke inspektionen i detta syfte förorda någon ökning av den för »övrig» inlåning förordade kvoten, som enligt ämbetsverkets mening bör accepteras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

152

Även svenska bankföreningen har anmärkt på den olikhet i fråga om

procenttalen för avistaförbindelser, som förelåge mellan banklagssakkunni-

gas förslag och sparbankssakkunnigas, samt har ifrågasatt, huruvida de

föreslagna kassareservbestämmelserna beträffande sparbankerna medförde

tillräcklig trygghet åt insättarna.

Den föreslagna själva förteckningen över kassareservme-

d e 1 har icke föranlett någon kritik från de remissinstanser, som yttrat sig

i ämnet.

Fullmäktige i riksbanken anser visserligen, att inteckningslånen vore föga

ägnade att tillgodose kravet på betalningsberedskap, men då dessa endast

i ringa omfattning finge inräknas i kassareserven, hade fullmäktige funnit

sig kunna acceptera förslaget i denna del. Fullmäktige förutsatte vidare,

att dispensbestämmelsen om att även andra tillgångar än de i lag upp­

räknade skulle få betraktas som kassareservmedel koinrne att tillämpas

restriktivt.

Beträffande inteckningslånen har bank- och fondinspektionen samma

mening som fullmäktige i riksbanken. Inspektionen framhåller därjämte,

att principiella skäl rätteligen talade mot att andra bankfordringar än avista

och »en dags »-tillgodohavanden godtoges som kassareservmedel. Av hänsyn

till att huvuddelen av sparbankernas förbindelser även efter införande av

checkräkningen vore väsentligt mindre rörliga än t. ex. affärsbankernas

skulder och då sparbankerna hade möjlighet att göra förtidsuttag eller be­

låna bundna banktillgodohavanden, ansåge inspektionen sig emellertid,

ehuru med tvekan, kunna godta förslaget i denna del. I

I fråga om värdeberäkningen av de i kassareserven in­

gående obligationerna har bank- och fondinspektionen anmält

annan mening än de sakkunniga. Inspektionen uttalar:

Enligt inspektionens uppfattning borde ur praktisk synpunkt belånings­

värdet — som ju är mycket stabilt — vara att föredraga framför mark­

nadsvärdet, vilket som bekant fluktuerar från dag till dag. Och det för­

håller sig ju så att då en obligation skall nyttiggöras för likviditetsända-

mål, det blir obligationens belåningsvärde och icke dess marknadsvärde

som har relevans, eftersom obligationen i regel belånas och icke försäljes.

Slutligen kan det väl icke innebära någon som helst svårighet för spar­

bankerna att hålla reda på riksbankens belåningskurser, vilka tryckas och

på begäran tillhandahållas kreditinrättningarna, övergången till belånings­

värdet som norm, varigenom överensstämmelse skulle åvägabringas med

motsvarande bestämmelse för affärsbanker och centralkassor, medför en

viss skärpning av kassareservkravet. Beträffande de närmare verkningarna

därav får inspektionen vidare anföra.

Det torde kunna antagas att sparbankernas obligationsinnehav i det stora

flertalet fall motsvarar omkring en tiondel av deras förbindelser. Dessa ob­

ligationers belåningsvärde synes kunna uppskattas till, lågt räknat, 85 %

av marknadsvärdet; det gäller ju här i allt väsentligt guldkantade obliga­

tioner. Den ifrågasatta nedvärderingen av obligationernas värde som kassa-

reservtillgång lärer alltså i genomsnitt ej motsvara mer än, högt räknat,

1,5 % av en sparbanks samtliga förbindelser. Då en sådan skärpning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

153

kassareservkravet enligt inspektionens uppfattning skulle, jämte den ovan föreslagna, leda till ett med hänsyn till checkräkningens införande hos sparbankerna acceptabelt resultat — man skulle sålunda i stället för den av de sakkunniga förordade 9-procentiga täckningen få en täckning av ca 11 %, i båda fallen räknat i förhållande till samtliga förbindelser —- före­ slår inspektionen att sparbankernas obligationer i fortsättningen ej skola få godtagas som kassareserv till högre belopp än som motsvarar obliga­ tionernas belåningsvärde i riksbanken.

Svenska sparbanksföreningen anmärker att, därest sparbank vid beräk­ ningen av inlåningsrätten skulle bland kassamedlen få inräkna även be­ lopp, för vilket full täckning funnes hos sparbanken i form av inneliggande inlösta checker och postväxlar, detta borde föranleda en följdändring i be­ stämmelserna om kassareserv.

Departementschefen. Sakkunnigförslagets kassareservregler är i likhet med SpL:s bestämmelser om kassareserv utformade enbart för uppgiften att skydda sparbankernas likviditet. I ett av remissyttrandena har betonats att kassareservregler kan tilläggas en viktig funktion också som ett medel för det allmännas kontroll över penninginstitutens kreditkapacitet. Frågan om kassareservreglers användande som ett penningpolitiskt instrument har berörts även i propositionen angående ny lag om bankrörelse. Därvid har erinrats om att för affärsbankerna alltsedan år 1937, vid sidan om själva banklagen, funnes en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att möjliggöra en kontroll över kreditvolymen. Bl. a. under hänvisning till uttalanden av fullmäktige i riksbanken har jag i nämnda proposition uttalat mig för att den nya banklagen borde liksom den nuvarande inrymma blott de kassareservbestämmelser, som betingades av likviditetshänsyn, och att de penningpolitiskt motiverade kassareservföreskrifterna också i fortsätt­ ningen borde finnas i en fristående lagstiftning. Samtidigt har jag anfört, att en omprövning av gällande principer för den penningpolitiska kassare- servregleringen torde kunna anses påkallad samt att en utredningsfråga, som därvid bleve aktuell, vore huruvida icke kassareservregler till kontroll över kreditvolymen borde finnas även för sparbankerna och jordbrukets kredit­ kassor (se nämnda prop. s. 137). Med hänsyn härtill vill jag nu förorda, att ej heller kassareservreglerna i den nya sparbankslagen ges en penning- politisk inriktning. Åtminstone bör frågan härom få vila i avbidan på den prövning, som nyss nämnts.

Vad angår kassareservens storlek stadgar SpL, att sparbanks kassareserv skall tillsammans med den inneliggande kassan motsvara minst 10 procent av insättarnas behållning enligt senaste bokslut. De sakkunniga hävdar, att nämnda regel vore väl sträng och att en viss uppmjukning av kassareserv­ kravet därför syntes befogad. Dessutom bar ansetts att en differentiering av kassareservkravet vore motiverad av att enligt sakkunnigförslaget spar­ bankerna skulle medges rätt att motta inlåning å checkräkning och å kort­ fristig uppsägningsräkning. För skulder av sistnämnda kortfristiga beskaf- fenbet borde sålunda gälla en högre betalningsberedskap än för övrig inlå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

154

ning. Sakkunnigförslaget föreskriver i enlighet härmed, att kassareserv

skall ställas med lägst 20 procent för förbindelser med kortare uppsägnings­

tid än en månad och med lägst åtta procent för övriga förbindelser.

I propositionen angående ny lag om bankrörelse har jag av skäl som där

närmare angivits förordat, att kassareservplikten beträffande affärsbanker­

nas kortfristiga förbindelser fastställes till 25 procent i överensstämmelse

med vad som gäller enligt nuvarande banklag. Förväntas kan att tillgodo­

havandena på de enskilda checkräkningarna i allmänhet blir betydligt mind­

re i sparbankerna än i affärsbankerna och att sparbankernas likviditets-

påfrestningar härigenom blir mindre besvärande än affärsbankernas. Det

är emellertid i stort sett medlens karaktär som bör vara avgörande för

likviditeten. Härtill kommer att inlåning å kortfristig räkning är en verk­

samhet, som sparbankerna förut icke bedrivit, varför försiktighet är på­

kallad vid bestämmandet av kassareservkravet. Delvis under åberopande

av liknande synpunkter har några remissinstanser gjort gällande, att

det borde uppställas lika stränga kassareservkrav beträffande sparbanker­

nas kortfristiga förbindelser som i fråga om affärsbankernas. Jag biträder

denna uppfattning och föreslår sålunda, att sparbanks kassareservskyldighet

bestämmes till 25 procent för förbindelser, som det åligger sparbank att full­

göra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en månad.

Vad angår övriga förbindelser synes det av de sakkunniga förordade pro­

centtalet — åtta procent — representera en lämplig avvägning av det obli­

gatoriska likviditetsskyddet. I detta avseende ansluter jag mig därför till

sakkunnigförslaget.

Såsom kassareservduglig tillgång godtas enligt gällande rätt medel, som

för sparbanks räkning innestår hos riksbanken, postsparbanken eller in­

ländsk affärsbank eller å postgiro, samt skattkammarväxlar eller andra

skuldförbindelser, utfärdade av riksgäldskontoret, ävensom s. k. guldkan­

tade eller andra fullgoda inhemska obligationer, som med lätthet kan för­

vandlas i penningar. Kassareserven må vidare intill ett belopp av högst

100 000 kronor bestå av inteckningslån, som förfaller eller kan uppsägas

till betalning inom högst sex månader och som ligger inom hälften av se­

nast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping eller municipal-

samhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jordbruksfastighet

å landet, därvid i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, vilken ej är försedd

med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke får inräknas vär­

det av växande skog. Sakkunnigförslaget innebär i huvudsak att nuvarande

förteckning över kassareservmedlen bibehålies. Några jämkningar har emel­

lertid gjorts. Sålunda skall jämväl tillgodohavanden hos riksgäldskontoret

inräknas i kassareserven. Samtidigt har rörande alla banktillgångar föreskri­

vits att tillgodohavanden, vilkas återstående löptid överstiger ett år, icke

längre skall hänföras till kassareserven. Jag bär icke någon erinran mot

dessa jämkningsförslag. Beträffande spörsmålet om huruvida inteckningar

bör få anses som kassareservmedel kan jag vidare helt ansluta mig till

vad som anförts av de sakkunniga. Jag vill därför icke invända mot att in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

155

teckningar jämväl i fortsättningen i begränsad utsträckning får ingå i spar­

bankernas kassareserv. Vad gäller den närmare bestämningen av vilka slags

inteckningar, som i detta sammanhang skall fa komma i betraktande, anslu­

ter jag mig likaså till de sakkunnigas förslag. Av motsvarande skäl som i

fråga om bestämmelserna rörande inlåningsrätten finner jag, att av spar­

bank inlösta checkar uttryckligen bör anges såsom tillhörande kassare-

servtillgångarna. Slutligen anser jag mig kunna dela sparbanlcsinspektionens

uppfattning, att kravet på kassareserv icke skall behöva avse sådana av

sparbank upptagna lån för tillgodoseende av tillfälligt penningbehov, för

vilka full säkerhet ställts i kassareservduglig tillgång. Såsom också spar-

banksinspektionen synes mena torde emellertid denna modifikation av kas-

sareservkravet närmast ligga i sakens natur, varför direkt lagstadgande i

saken icke synes erforderligt. Stadgande av motsvarande innebörd har för

övrigt icke heller intagits i propositionsförslaget till ny lag om bankrörelse.

Departementsförslaget ansluter sig till sakkunnigförslaget också vad avser

lagfästandet av hittillsvarande praxis, att de i kassareserven ingående obli­

gationerna beräknas till marknadsvärdet. Jag vill visserligen icke bestrida,

att vissa skäl kan anföras till förmån för att obligationerna i stället upptas

till de värden, som motsvaras av riksbankens belåningskurser, men finner

likväl icke, att en omläggning av värdeberäkningen är nödvändigt påkallad.

De sakkunniga har slutligen föreslagit den nyheten i förhållande till gäl­

lande rätt, att jämväl andra tillgångar än de i sparbankslagen särskilt upp­

räknade skall efter medgivande av tillsynsmyndigheten få betraktas som

kassareservmedel. Metoden synes medföra praktiska fördelar, varför jag ej

vill motsätta mig förslaget. Avgörandena i förevarande dispensärenden bör

åvila det fackmässiga tillsynsorganet. Med hänsyn härtill stadgas i departe­

mentsförslaget att sparbanksinspektionen skall vara dispensmyndighet.

I anledning av att departementsförslaget öppnar visst utrymme för check-

räkningskrediter vill jag påpeka, att sådana krediter är, i den mån de ej

disponerats av kunden, att hänföra till de kassareservkrävande förbindel­

serna.

Departementsförslagets bestämmelser om kassareservskyldigheten åter­

finnes i 31 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

VII. Tillsyn

Historik, gällande rätt m. m. I 1875 ars sparbanksföroidning föreskrevs

att vederbörande länsstyrelse skulle äga rätt att själv eller genom ombud

ta kännedom om sparbanks räkenskaper, protokoll och lånehandlingar.

Länsstyrelsen kunde också, när sparbank kom på obestånd, avbryta dess

verksamhet. 1892 års sparbankslag medförde i fråga om tillsynen den änd­

ringen, att länsstyrelsen tilldelades vissa ytterligare maktbefogenheter gent­

emot sparbank.

156

Tillsynsfrågan var därefter föremål för behandling av 1910 års sparbanks-

kommitté och 1920 års sparbankssakkunniga. SpL i sin ursprungliga ut­

formning kom icke att innefatta någon ändring i dittillsvarande tillsyns-

system, varför tillsynen över sparbankerna fortfarande skulle omhänderhas

uteslutande av länsstyrelserna och de av dem utsedda ombuden.

Genom lag den 5 juli 1929 infördes i SpL nu gällande bestämmelser rö­

rande sparbankstillsynen. Reglerna bildar ett särskilt kapitel, omfattande

57—63 §§, och överensstämmer i det väsentliga med vad 1920 års sparbanks­

sakkunniga förordat. Här skall till en början lämnas en redogörelse för

nämnda regler och några i anslutning till desamma utfärdade författningar.

Genom 1929 års bestämmelser har tillsynsfunktionerna beträffande spar­

bankerna uppdelats mellan en sparbanksinspektion och länsstvrelserna med

de av dem utsedda allmänna ombuden. I 58 § SpL anges länsstyrelsernas

befattning med tillsynen. Enligt paragrafen tillkommer det länsstyrelse bl. a.

att för varje sparbank inom länet förordna ett allmänt ombud;

att, om sparbanks huvudmän eller styrelse fattat beslut, som står i strid

med lag eller sparbankens reglemente eller eljest finnes medföra våda för

sparbankens säkerhet, förbjuda verkställighet av beslutet;

att, om beslut av nyss omförmälda beskaffenhet gått i verkställighet, före-

lägga huvudmän eller styrelse att, där så ske kan, göra rättelse;

att förelägga huvudmän, styrelse eller revisorer att fullgöra vad dem en­

ligt lag eller sparbankens reglemente åligger; samt

att, där huvudman eller styrelseledamot tillskyndat sparbanken skada,

föranstalta om talans anställande mot den ersättningsskyldige.

Länsstyrelsen äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller för­

bud samt fälla till sådant vite. I frågor, som angår sparbanks bokföring, må

förbud eller föreläggande icke meddelas, med mindre sparbanksinspektio-

nen gjort framställning därom. Har svårare avvikelse skett från SpL eller

sparbankens reglemente och rättas icke avvikelsen inom förelagd tid, äger

länsstyrelsen förordna, att sparbanken genast skall träda i likvidation.

Länsstyrelsen har emellertid även andra uppgifter i avseende å sparban­

kerna än dem som sammanhänger med själva tillsynsverksamheten. Det är

sålunda länsstyrelsen, som har att fastställa reglemente för sparbank och

som därvid prövar, huruvida sparbank må bildas. På länsstyrelsen ankom­

mer vidare att lämna vissa medgivanden beträffande inlåningsmaximum, be-

laningsgränsen vid bundna inteckningslån, förvärv av fast egendom, anslag

av sparbanks vinst in. m.

De grundläggande bestämmelserna om allmänna ombudens verksamhet

återfinnes i 60 § SpL. Enligt denna åligger det ombudet

att med uppmärksamhet följa sparbankens verksamhet;

att minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbankens för­

valtning och, där hinder ej möter, jämväl delta i revision;

att, därest sparbanken träder i likvidation, övervaka denna;

att, därest allmänna ombudet finner förhållande föreligga, som kan ge

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

157

anledning till åtgärd av länsstyrelsen eller sparbanksinspektionen, därom ofördröj ligen underrätta vederbörande tillsynsmyndighet; samt

att meddela länsstyrelsen och inspektionen alla de upplysningar angå­ ende sparbanken, som av dem äskas.

Förordnande att vara allmänt ombud må när som helst återkallas av läns­ styrelsen.

Närmare bestämmelser om de allmänna ombudens verksamhet finnes meddelade i en av Kungl. Maj :t den 14 februari 1930 fastställd instruktibn (SFS nr 40/1930). Enligt denna instruktion har ombudet att övervaka efter­ levnaden av SpL, bokföringslagen, i den mån densamma äger tillämpning å sparbank, sparbankens reglemente och de särskilda bestämmelser rörande sparbanken, som må ha utfärdats av länsstyrelsen eller sparbanksinspek­ tionen. Därjämte skall allmänna ombudet ta noggrann kännedom om de föreskrifter angående sparbanken, som kan ha meddelats av huvudmännen eller styrelsen. Det åligger allmänna ombudet att, om hinder ej möter, när­ vara vid sammanträde med huvudmännen, därest vid sammanträdet, ombu­ det veterligt, skall förekomma ärende av beskaffenhet att särskilt påkalla ombudets närvaro.

Den särskilda undersökning, som allmänna ombudet enligt SpL har att, utöver deltagande i den lagstadgade revisionen, verkställa minst en gång årligen, skall äga rum å tid, som icke på förhand tillkännagivits, och full­ göras i ett sammanhang. Undersökningen skall omfatta:

sparbankens ställning vid tidpunkten för undersökningens början; av sparbanken till förvaring och förvaltning mottagna värdehandlingar; sparbankens räkenskaper; samt styrelsens förvaltning i övrigt. Beträffande undersökningen innehåller instruktionen härutöver synner­ ligen detaljerade föreskrifter. Dessa kan sägas innefatta mycket långtgående krav på undersökningens grundlighet och omfattning (en utförlig redogö­ relse för instruktionens bestämmelser i denna del finnes i sakkunnigbetän­ kandet, s. 212 och 213).

Utöver nyssnämnda undersökning har allmänna ombudet även att till- handagå sparbanken med råd och upplysningar, där så begäres eller eljest anses av omständigheterna påkallat.

Allmänt ombud åtnjuter årligt arvode samt — där ombudet för uppdra­ gets fullgörande måst företa resa — resekostnads- och traktamentsersätt- ning enligt gällande resereglemente. Arvodet regleras enligt kungl. kungö­ relsen den 14 februari 1930 om arvode till allmänt ombud med uppdrag att övervaka sparbanks förvaltning m. in. (nr 41/1930). Storleken av arvodet avväges i förhållande till storleken av de förvaltade medlen i enlighet med följande grunder.

För den del av de utav sparbanken vid utgången av nästföregående år förvaltade medlen, som icke överstiger 500 000 kronor, utgår arvode med 0,025 procent. För den del av de förvaltade medlen, som överstiger nämnda belopp, beräknas arvode enligt en fallande procentskala.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

158

60 a och 60 b §§ SpL rör sparbanksinspektionens uppgifter och befogen­

heter. Det åligger inspektionen

att tillhandagå med råd och upplysningar i fråga om lämpliga inrättandet

och bedrivandet av sparbanks verksamhet;

att följa sparbankernas verksamhet med uppmärksamhet; samt

att, därest inspektionen finner, att sparbanks verksamhet icke står i över­

ensstämmelse med lag eller sparbankens reglemente eller eljest bedrives på

sätt, som medför våda för sparbankens säkerhet, göra de erinringar hos

sparbankens styrelse eller de framställningar hos länsstyrelsen, till vilka

inspektionen kan finna sig föranlåten.

Där inspektionen så finner nödigt, äger inspektionen meddela föreskrifter

angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Likaså äger inspek­

tionen vid behov sammankalla sparbanks styrelse eller, om sparbanken be­

finner sig i likvidation, likvidatorerna. Inspektionen kan också framställa

begäran om extra sammanträde med huvudmännen. Vid sammanträde med

huvudmännen och vid av inspektionen utlyst sammanträde med styrelse

eller likvidator må vederbörlig företrädare för inspektionen närvara och

delta i överläggningarna.

Som framgått av nu återgivna lagregler rörande sparbanksinspektionens

och länsstyrelses funktioner i avseende å tillsynen har inspektionen icke

någon befogenhet att själv ingripa med maktmedel. För vinnande av rät­

telse har inspektionen att hänvända sig till länsstyrelsen, som fattar beslut

i ärendet.

Närmare bestämmelser om sparbanksinspektionens organisation och verk­

samhet har meddelats av Kungl. Maj :t i instruktion för inspektionen av den

13 september 1929 (SFS nr 283/1929; ändr. genom SFS nr 633/1933,

97/1936 och 457/1939). Enligt instruktionen utgöres inspektionen av en

sparbanksinspektör (lönegrad Cr 15) såsom chef samt såsom ledamöter en

biträdande ledamot och två byrådirektörer (lönegrad Ca 31).

Till bestridande av kostnaderna för ersättningar åt allmänna ombuden

och för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet skall enligt

63 § SpL varje sparbank i riket årligen erlägga särskilda bidrag, vilka ut­

går efter visst, för samtliga sparbanker lika förhållande till sammanlagda

beloppet av de utav sparbanken förvaltade medlen.

Vad slutligen angår sparbanksstatistiken upprättas denna av statistiska

centralbyrån. Skyldigheten för sparbank att avlämna statistiska uppgifter

regleras i 61 § sista punkten SpL.

Efter tillkomsten av 1929 års regler om sparbankstillsynen har flera

reformförslag framställts beträffande densamma.

Sedan 1945 års bankkommitté fått i uppdrag att inkomma med yttrande

beträffande frågan om en gemensam inspektionsmyndighet för bank- och

sparbanksväsendet, avlämnade kommittén sitt betänkande i ärendet den 9

oktober 1946. Betänkandet utmynnade i slutsatsen, att en sammanslagning

av bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen borde genomfö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

159

ras. I samband därmed borde länsstyrelsernas tillsynsuppgifter och övriga befogenheter beträffande sparbankerna överflyttas på det centrala tillsyns- organet. Allmänna ombud borde icke längre förordnas för sparbankerna, men det centrala tillsynsorganet skulle beredas tillfälle att i fall, där så fun­ nes lämpligt, förordna en särskild revisor att tillsammans med de av hu­ vudmännen valda revisorerna granska sparbankens räkenskaper.

I sin berättelse till 1952 års riksdag behandlade sedermera riksdagsreviso- rerna sparbankstillsynen och nådde därvid slutsatser, som så gott som helt sammanföll med kommitténs (riksdagens revisorers berättelse över den år 1951 verkställda granskningen angående statsverket, del I, s. 159—181). Så­ lunda ansåg riksdagsrevisorerna tiden nu vara inne att avveckla länsstyrel­ sernas befattning med sparbankstillsynen samt att i anslutning därtill av­ skaffa allmänna ombudsinstitutionen. Vidare förklarades att de fördelar, vilka ur skilda synpunkter skulle vara förknippade med en samordning av den centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet, framstode som så påtagliga vid en jämförelse med den nuvarande splittrade tillsynsverksamheten, att frågan om en gemensam central tillsynsorganisa- tion borde prövas närmare.

Beträffande den närmare motiveringen i förslagen från 1945 års bank­ kommitté och 1951 års riksdagsrevisorer samt rörande behandlingen av förslagen hänvisas till den av de sakkunniga i betänkandet s. 220 ff. lämna­ de redogörelsen. Här skall emellertid nämnas att statsutskottet i utlåtande över riksdagsrevisorernas berättelse (uti. nr 145/1952, 15: o) anslöt sig till den däri uttalade uppfattningen om fördelarna med en samordning av den centrala offentliga tillsynen över affärsbanks- och sparbanksväsendet. Där­ emot sade sig utskottet icke vara lika övertygat om lämpligheten av att av­ veckla länsstyrelsernas befattning med hithörande ärenden. Vissa skäl syn­ tes emellertid enligt utskottet tala för att de av riksdagsrevisorerna behand­ lade frågorna prövades i ett sammanhang. Utskottet fann det därför lämp­ ligt, att riksdagsrevisorernas uttalanden i båda frågorna jämte de remiss­ yttranden, som avgivits i ämnet, överlämnades till 1948 års sparbankssak- kunniga att tas under beaktande vid fullgörandet av det åt de sakkunniga lämnade utredningsuppdraget. Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t tillkännage vad utskottet anfört. Utskottsutlåtan- det godkändes av riksdagen.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att den nuvarande anordningen av tillsynen över sparbankerna med uppdelning mellan ett centralt tillsynsorgan, sparbanksinspektionen, å ena sidan, samt lokala or­ gan, länsstyrelserna och de av dem utsedda allmänna ombuden, å andra si­ dan, tidigare haft sin motsvarighet i tillsynen över affärsbankerna. Att den äldre ordningen för tillsynen över affärsbankerna ersatts av nu rådande fullt centraliserade system hade enligt de sakkunniga betingats av utvecklingens krav. Eu likartad omdaning av sparbankstillsynen skulle givetvis i skilda avseenden innebära en organisatorisk förenkling. Hänsyn kunde emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

160

icke tas enbart till de rent organisatoriska fördelar, som stode att vinna av

en dylik rationalisering. Det avgörande borde enligt de sakkunnigas me­

ning vara, huruvida reformer av detta slag vore ägnade att skapa förbättrade

möjligheter för en betryggande övervakning. Skulle en organisationsreform

anses främja effektiviteten i tillsynen, borde invändningar icke få hindra

reformen, såvida den fölle inom ramen för vad som rimligen kunde genom­

föras.

De sakkunniga menar, att vid behandling av tillsynsfrågan det närmast

vore till den lokala tillsynsorganisationen de grundläggande frågeställning­

arna anknöte, och har därför först behandlat frågan o in de allmän­

na ombudens tillsynsfunktioner.

Av instruktionen för de allmänna ombuden framginge att ombudens ar­

betsuppgifter vore synnerligen omfattande. Uppgifterna kunde jämväl i vissa

avseenden kräva tämligen solida kunskaper på det ekonomiska, särskilt

banktekniska området. Ett positivt resultat av ombudsverksamheten hade

därför varit i hög grad beroende av möjligheterna att för ombudsuppdragen

förvärva personer med skolning och erfarenheter, som kvalificerade dem för

arbetsuppgifterna. Dessa möjligheter syntes i vissa fall antingen ej ha före­

legat eller också icke blivit utnyttjade. I olika sammanhang hade nämligen

framställts anmärkningar mot ombudens kompetens och höjts krav på en

bättre rekrytering. Att ombuden icke överallt ägt ekonomiska insiker och

erfarenheter i erforderlig utsträckning hade delvis tillskrivits den omstän­

digheten, att länsstyrelserna i övervägande antalet fall låtit ombudsuppdra­

gen utgöra bisysslor för länsstyrelsernas egna tjänstemän. 1945 års bank­

kommitté hade påvisat, att vid tiden för dess arbete med frågan om spar-

bankstillsynen (1946) omkring 80 procent av samtliga allmänna ombud

var landsstatstjänstemän, och i 1951 års riksdagsrevisorers yttrande i frågan

hade uppgivits att under år 1950 193 av de 224 ombudsuppdragen (således

omkring 86 procent) innehades av tjänstemän eller förutvarande tjänste­

män vid landsstaten. Enligt de sakkunnigas mening kunde visst fog finnas

för den rekryteringspraxis, som varit rådande. Landsstatstjänstemännens

juridiska utbildning och den sakkunskap i exekutionsrättsliga och skatte-

rättsliga ärenden, vilken de kunde företräda, måste i tillsynsverksamheten

betraktas som en värdefull tillgång. Denna tillgång kunde emellertid icke

helt ersätta förtrogenhet med ekonomiska ting, där sådan fattades. Detta

förhållande hade icke alltid beaktats vid tillsättandet av ombuden. Följder­

na hade här och var kommit till uttryck i form av ineffektivitet i den lokala

sparbankstillsynen.

En annan brist i ombudsverksamheten vore — menar de sakkunniga -__

att ombuden icke varit underställda det fackmässiga centrala organet. De

sakkunniga anför härom bl. a.:

Otvivelaktigt skulle ett samarbete på dylik grund mellan centralorganet

och ombuden ha varit av största värde för ombudsverksamheten. Central­

organet skulle ha kunnat lämna ombuden praktisk vägledning angående

förfarandet vid sparbanksundersökningar, rikta ombudens uppmärksamhet

på detaljer i sparbanksrörelsen, vilka påkallat särskilt noggrann tillsyn,

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

161

samt i övrigt tillhandahålla ombuden löpande anvisningar vid sidan av fö­ reskrifterna i ombudsinstruktionen. Sin största betydelse skulle ombudens anknytning till centralorganet ha fått därigenom, att detta skulle ha kun­ nat ingripa, om det tyckt sig märka att ombuds undersökningsverksamhet icke fyllde i instruktionen ställda krav. Naturligt är att sparbanksinspek- tionen i dylika fall icke ansett sig böra vidtaga åtgärder, vilka kunde upp­ fattas som intrång i länsstyrelsens ämbetsutövning, i synnerhet som ombu­ den såsom anförts i stor utsträckning utgjorts av länsstyrelsens egna tjänste­ män, även dess avdelningschefer.---------------------------------------------------------------

På den centrala tillsynsmyndigheten, som sålunda icke har att befatta sig med övervakningen av ombuden, ankommer det ej heller att i första hand taga de initiativ till rättelse i sparbanks rörelse, vilka ombudens rap­ porter kunna motivera. I 60 § SpL stadgas visserligen att, därest ombud finner förhållande föreligga, som kan giva anledning till åtgärd av länssty­ relsen eller sparbanksinspektionen, ombudet ofördröjligen skall underrätta vederbörande myndighet därom. Som nyss nämnts är det emellertid till länsstyrelsen som ombudet skall avgiva berättelse över företagen sparbanks- undersökning. I praktiken är det därför närmast länsstyrelserna som anför- trotts uppgiften att överväga, huruvida ombudstillsynen bör föranleda åtgär­ der i det enskilda fallet. Att resultatet av ombudens verksamhet icke som helhet blivit det förväntade sammanhänger nog delvis med det fackmässiga centralorganets tillbakaskjutna position jämväl på nu berörda område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

Där ombudstillsynen varit mindre god, har detta delvis gått ut över spar- banlcsinspektionens uppgifter.---------------------- Såsom instruktionen för om­ buden utvisar, har avsikten varit, att ombuden skulle svara för en årlig in­ ventering av sparbankens tillgångar och skulder. Kunde inventeringen ha blivit fullständig och ingående, skulle sparbanksinspektionen vid sina un­ dersökningar ha haft möjlighet att ägna sig åt mera begränsade objekt. Med hänsyn till att inspektionen icke synes ha kunnat förlita sig helt på att ombudens inventeringar varit tillräckligt grundliga, har en sådan önsk­ värd gränsdragning mellan ombudens och inspektionens undersöknings­ uppgifter icke kunnat upprätthållas. Så har inspektionen åtminstone intill senare tid ansett sig icke kunna underlåta att själv utföra fullständiga in­ venteringar inom ramen för platsundersökningarna. Inventeringsarbetet, som är mycket tidskrävande, har förorsakat, att tidsintervallerna mellan inspek­ tionens undersökningar i en och samma sparbank blivit betydligt längre än soin är önskvärt. Intervallerna kunna för närvarande beräknas utgöra i genomsnitt sju år. Önskemålet får anses vara, att de kunna nedbringas till två å tre år.

De sakkunniga anser det anförda ha klargjort, att tillsynen genom all­ männa ombuden i sin nuvarande utformning icke fullt ut motsvarade de anspråk som måste ställas på verksamheten. En reform på denna punkt förefölle desto mera angelägen som ombudsinstitutionen krävde ganska dry­ ga kostnader — under kalenderåret 1953 beräknades dessa till omkring 290 OCH) kronor, vilket belopp med ungefär 50 000 kronor överstege de årliga utgifterna för sparbanksinspektionens organisation och verksamhet. Den åtgärd, som måhända kunde tyckas ligga närmast till hands, vore att be­ hålla ombudsinstitutionen som sådan men söka förändra den i de avseen­ den, där vissa brister yppats, exempelvis därigenom alt kraven på ombu­ dens ekonomiska insikter skärptes samt att ombuden ställdes under det ccn-

162

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

trala tillsvnsorganets ledning och ålades redovisa sin verksamhet inför detta.

Behovet av att skapa ett godtagbart lokalt komplement till det centrala

tillsynsorganets »fältarbete» skulle emellertid enligt de sakkunnigas mening

kunna tillgodoses genom en enklare anordning än en ombudsverksamhet

efter huvudsakligt mönster av den nuvarande. Ett önskemål beträffande om-

budsverksamheten hade som sagt varit, att man genom denna skulle få till

stånd en årlig inventering av så ingående och noggrann beskaffenhet, att

det centrala tillsynsorganet icke skulle behöva belastas med inventerings-

arbete vid sina egna sparbanksundersökningar. Dessa skulle härigenom kun­

na ägnas åt mera speciella uppgifter, med påföljd att de kunde slutföras

snabbare och upprepas betydligt oftare än för närvarande skedde. Enligt

de sakkunnigas förslag skulle den årliga revisionen av styrelsens förvalt­

ning innefatta inventering av sparbankens kassa och övriga tillgångar eller

i allt fall kontroll av sådan inventering. Vunnes garantier för att revisionen

och det däri ingående inventeringsarbetet utfördes på ett fullt betryggande

sätt, skulle man ha nått det resultat, som betraktats som en önskvärd effekt

av ombudsverksamheten. Enligt de sakkunnigas åsikt erbjöde sig dylika

garantier i möjligheten att låta det allmänna utse en särskild revisor att

tillsammans med de av sparbankens huvudmän valda revisorerna förrätta

den årliga revisionen. Motsvarighet till denna lösning funnes såväl i bank­

lagstiftningen som i de förslag som avgavs av 1945 års bankkommitté och

1951 års riksdagsrevisorer.

De sakkunniga föreslår på grund av det anförda, att en av det allmänna

för varje sparbank utsedd revisor skall delta i den årliga revisionen i spar­

banken. Denne revisor borde besitta de erforderliga ekonomiska kunskaper,

vilka de sakkunniga ansett böra krävas av ett fullgott allmänt ombud. Av

hänsyn till rekryteringssvårigheterna kunde det icke uppställas som en

obligatorisk fordran att för uppdraget skulle utses en auktoriserad revisor,

även om det vore önskvärt att sådana kunde förvärvas för dessa revisors-

uppdrag. Enligt de sakkunnigas mening borde dock för ifrågavarande revi­

sor i princip gälla samma kompetenskrav som i förslaget uppställts för den

som av sparbank utsåges till revisor, nämligen att han skulle ha »den er­

farenhet beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som

med hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget».

Beträffande tillsättandet av revisorn och dennes åligganden ytt­

rar de sakkunniga vidare:

Av redan anförda skäl bör här avsedda revisor stå under direkt ledning

av den centrala tillsynsmyndigheten. På denna bör därför även ankomma

att tillsätta revisorn. Med tanke på det stora antal revisorer, centralorganet

således skall ha att utse, måste personvalen underlättas genom att namn­

förslag avgivas av lokala myndigheter. Närmast torde centralorganet i detta

avseende bli beroende av biträde från länsstyrelsernas sida. Ledningen av de

revisorer, centralorganet tillsatt, skall organet utöva genom för dem utfär­

dade instruktioner.---------------------- Resultatet av revisionen delgives central­

organet genom att revisionsberättelsen tillställes detta, men instruktionen.

163

bör ålägga revisorn att på formulär, som fastställts av centralorganet, avgiva rapport om sättet för revisionens bedrivande. På grund av de allmänna reg­ ler rörande revision, vilka de sakkunniga framlägga, har den av central­ organet utsedda revisorn att jämte övriga revisorer bland annat taga del av de förelägganden och erinringar, som centralorganet kan ha riktat till spar­ bankens styrelse, ävensom av rapporter över inspektioner och undersök­ ningar i sparbanken.

I frågan huruvida länsstyrelserna borde bibehållas vid sin befattning med spar bank stillsyn en anför de sak­ kunniga till en början:

Allmänna ombudsinstitutionen har hittills utgjort det instrument, var­ igenom länsstyrelserna hållit kontakt med den löpande verksamheten vid sparbankerna. —--------- — — Tanken att låta ombudsverksamheten upphöra och att ersätta ombuden med revisorer, lydande under det centrala tillsyns- organet, skulle, om den finge anslutning, innebära, att länsstyrelsernas ställ­ ning som tillsynsmyndigheter icke riktigt bleve densamma som för när­ varande. I frågor, som angå den egentliga tillsynen, skulle länsstyrelsernas funktion i stort sett vara inskränkt till att fatta beslut i anledning av fram­ ställningar från det centrala tillsynsorganet och på material, som tillhanda­ hållits av detta. Vad som här ovan benämnts »fältarbetet» inom tillsynen skulle alltså helt falla under centralorganet. Resonemanget leder över till spörsmålet, huruvida det icke kan anses lämpligt att länsstyrelserna skiljas jämväl från sin angivna kvarstående uppgift på det egentliga tillsynsom- rådet.

Mot bakgrunden av de sakkunnigas ställningstaganden till ombudsinsti­ tutionen och deras därmed sammanhängande förslag torde frågeställningen — anför de sakkunniga vidare — närmast vara om det vore lämpligt eller icke lämpligt ur effektivitetssynpunkt med en uppdelning av tillsynen, var­ igenom en central sakkunnigmyndighet omhänderhade undersöknings- och rådgivningsverksamheten, medan lokala myndigheter utan speciell sakkun­ skap och utan direkt förbindelse med nyssnämnda verksamhet tillädes upp­ giften att träffa besluten. Ett argument för att beslutanderätten också i fort­ sättningen skulle ligga i länsstyrelsernas händer hade åberopats vara, att länsstyrelserna ägde förtrogenhet med bygdeförhållandena inom vederbö­ rande sparbanks verksamhetsområde. De kontakter, som länsstyrelserna eventuellt knutit med sparbanksmännen ute i bygderna, och den mera per­ sonligt hållna orientering, som vunnits rörande sparbankernas verksam- hetsförhållanden, torde emellertid i stor utsträckning ha förmedlats till läns­ styrelserna av allmänna ombuden. Med de sakkunnigas ståndpunkt skulle dessa kunskapskanaler icke vidare stå länsstyrelserna till buds, medan där­ emot de av centralmyndigheten förordnade revisorerna väl i någon mån skulle kunna tillföra myndigheten den information, om vilken här vore fråga. Vidare skulle centralmyndighetens tjänstemän genom sina sparbanksundcr- sökningar efter hand förvärva viss förtrogenhet med de olika sparbanks- miljöerna. Slutligen kunde det centrala tillsynsorganet remissvägen utnyttja länsstyrelsernas speciella insikter om ortsförhållandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

164

Som skäl för att länsstyrelserna borde skiljas från tillsynsfunktionerna

kunde enligt de sakkunnigas uppfattning å andra sidan åtskilliga grunder

anföras. En direkt olägenhet av funktionsuppdelningen mellan centralorga­

net och länsstyrelserna vore att uppdelningen ofrånkomligen måste leda till

åtskilligt onödigt dubbelarbete, i det att såväl centralorganet som länssty­

relserna finge sätta sig in i ett och samma ärende. En annan mindre önsk­

värd konsekvens av funktionsuppdelningen vore, att likartade ärenden kun­

de befaras bli avgjorda olika, allt efter som prövningen tillkomme den ena

eller den andra länsstyrelsen. Slutligen vore åtminstone i princip uppdel­

ningen icke ägnad att inverka gynnsamt på centralorganets auktoritetsställ-

ning inom sparbanksväsendet.

En överföring av länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsfrågorna till

den centrala inspektionsmyndigheten skulle enligt de sakkunnigas bedö­

mande eliminera omförmälda olägenheter. Men även bortsett härifrån skulle

överföringen innebära en fördel. De egentliga tillsynsuppgifterna rörde näm­

ligen huvudsakligen banktekniska ämnen, vilka både lättare och riktigare

kunde bemästras av tjänstemän med bankteknisk utbildning.

Beträffande länsstyrelsernas sparbanksfrågor utanför själva tillsynsverk­

samheten, såsom exempelvis ärenden angående prövning av sparbanks verk­

samhetsområde och angående tillstånd till filialbildning, bleve ofta känne­

dom om sparbankens lokala förhållanden speciellt välbehövlig vid ärende­

nas handläggning. Dessa ärenden behövde emellertid samtidigt i kanske

ännu högre grad än de egentliga tillsynsfrågorna avgöras av en myndig­

het med utblickar över större geografiska områden än länen.

De sakkunnigas slutsatser av nu återgivna överväganden har blivit, att

länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med sparbanksfrågor — såväl

egentliga tillsynsfrågor som andra ärenden — bör upphöra och att länssty­

relsernas funktioner härvidlag bör överflyttas till det centrala tillsynsorga-

net. De sakkunniga förutsätter emellertid, att länsstyrelserna skall anlitas

såsom remissinstanser i ärenden, som är speciellt beroende av lokala syn­

punkter och insikter och i vilka erforderlig orientering icke står till central­

organets förfogande. Innan beslut fattades rörande sparbanks verksamhets­

område eller angående filialbildning, borde sålunda som regel vederbörande

länsstyrelse höras.

Slutligen har de sakkunniga behandlat frågan o in sammanslag­

ning av sparbanksinspektionen med bank- och fondin­

spektionen.

De sakkunniga erinrar om att strävandena efter en starkare koncentration

av den statliga tillsynsverksamheten medfört, att affärsbankerna, fondvä­

sendet, jordbrukskasserörelsen och hypoteksaktiebolagen lagts under samma

övervakande myndighet, bank- och fondinspektionen. Mot bakgrunden här­

av kunde det synas märkligt, att icke jämväl sparbankerna lagts under sam­

ma tillsynsmyndighet. I någon mån kunde detta sammanhänga med att läns­

styrelserna bibehållits som lokala tillsynsorgan över sparbanksväsendet. En

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

165

gemensam central tillsynsmyndighet för affärsbanker, sparbanker, fondvä­

sende, jordbrukets kreditkassor och hypotelcsaktiebolag skulle ha erhållit

väsentligt olika uppgifter och befogenheter i fråga om sparbanker, å ena

sidan, och övriga övervakade penninginrättningar, å andra sidan. Det skulle

ha tett sig egendomligt om sagda centralmyndighet beträffande visst avsnitt

av sin verksamhet hade måst vända sig till lokala organ för att få erforder­

liga ingripanden beslutade. Därest emellertid länsstyrelsernas funktioner

beträffande sparbankstillsynen avvecklades, skulle nu berörda komplikatio­

ner icke längre följa av en sammanslagning av bank- och fondinspektionen

med sparbanksinspektionen.

Enhetssträvandenas hittillsvarande misslyckande berodde emellertid en­

ligt de sakkunniga främst på att sparbankerna själva invänt, att samman­

slagningen icke skulle vara till gagn vare sig för sparbankstillsynens effek­

tivitet eller för sparbanksväsendets utveckling. Det hade bl. a. gjorts gäl­

lande, att en sammanslagning skulle leda till att sparbankernas särart av

speciella sparinstitut skulle komma att åsidosättas. Vidare hade framhållits

att en gemensam myndighet icke skulle kunna ägna samma intresse och

uppmärksamhet åt kreditväsendets olika områden som för dessa särskilt

inrättade tillsynsorgan. Därest det bleve bank- och fondinspektionen som

komme att utgöra den gemensamma myndigheten, befarades att denna skulle

betrakta sparbankstillsynen som en sekundär uppgift och fortfarande ägna

sitt huvudsakliga intresse åt affärsbankerna. Och då de olika slagen av

kreditinstitut bedreve konkurrerande verksamhet, komme en gemensam till­

synsmyndighet ofta att ställas inför avgöranden, som gjorde det svårt för

myndigheten att bevara sin neutralitet.

De sakkunniga har gentemot nu återgivna invändningar mot en samman­

slagning påmint om att, då frågan om tillsynen över jordbrukskasserörel-

sen behandlats, hade såsom argument för att tillsynen borde utövas av en

självständig inspektionsmyndighet likaså åberopats de olika penninginsti­

tutens egenart. Vederbörande departementschef hade emellertid förordat,

att tillsynen över jordbrukskassorna förlädes till bank- och fondinspektio­

nen, under motivering bl. a. att det vore önskvärt att undvika ytterligare

splittring av den statliga inspektionsverksamheten rörande kreditorganen. I

sitt beslut hade riksdagen följt departementschefens linje.

De sakkunniga anför i fortsättningen bl. a.:

I det allmänna spörsmålet om en enhetlig organisation av tillsynen över

kreditlivet torde statsmakterna knappast ha anledning att i och för sig till­

mäta större avseende åt sparbanksväsendets egenart än åt jordbrukskasse-

rörelsens. De sakkunniga vilja för sin del ingalunda underkänna uppfatt­

ningen, att sparbankerna ha en bestämd särprägel. Tvärtom ha de sakkun­

niga i skilda sammanhang funnit sig böra understryka nämnda förhållande.

Likväl må här framhållas att talet om de olika penninginstitutens särart

icke får överbetonas i en fråga som den föreliggande. Dels torde beaktas att

en inspektionsmyndighet med alla de skilda penninginstituten under sin till­

syn kan äga bättre förutsättningar än ett antal fristående inspektionsmyn-

digheter tillsammantagna att effektivt vaka över att den av institutens olika

särdrag betingade åtskillnaden i arbetsuppgifter och verksamhetsformer

Kungl. Maj:ts proposition nr löt

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

upprätthålles. Dels måste det konstateras, att fixerade gränser mellan insti­

tutets funktionsområden i vissa hänseenden aldrig existerat. —-----------------

Farhågorna från sparbankshåll, att en gemensam inspektionsmyndighet

för här angivna penninginrättningar icke skulle visa sig strikt neutral vid

intressemotsättningar mellan olika slags institut under dess uppsikt, grun­

das möjligen på föreställningen, att ämbetsverket i fråga skulle bli mer eller

mindre identiskt med nuvarande bank- och fondinspektionen och att verkets

primära uppgift i realiteten skulle bli tillsynen över affärsbankerna. En så­

dan föreställning är emellertid oriktig. Självfallet skulle verket få en upp­

byggnad, som tilläte en fullständigt likvärdig uppmärksamhet åt alla de

sidor av bankväsendet i vidsträckt mening, vilka vore lydande under ver­

ket. ------------------------------------------------ --—------------------------------ ------------------------ -

De sakkunniga menar, att åtskilliga sakskäl direkt talade till förmån för

en enhetlig central tillsyn, samt yttrar härom bl. a.:

Ett sådant skäl är att en koncentration av tillsynsverksamheten till eu

enda myndighet möjliggör för denna att erhålla en överblick över kredit­

väsendet i dess helhet.------- - ------------- Det torde icke kunna göras gällande,

att samordningssynpunkten alltid kommer till tillfredsställande uttryck ge­

nom att ärenden, som kräva att koordineras, behandlas av fristående änir

betsverk, vilka för ändamålet taga viss kontakt med varandra. Nära nu be­

rörda vinning av en gemensam inspektionsmyndighet står fördelen av att

frågor av betydelse för hela kreditlivet kunna avgöras efter enhetliga grun­

der. ---------------------- 1951 års riksdagsrevisorer ha ansett den rådande ord­

ningen med två skilda centrala tillsynsorgan vara särskilt olämplig just ur

sistnämnda synpunkt. Av väsentlig betydelse är också att ett förenande av

de båda inspektionsmyndigheterna skulle innebära en direkt effektivisering

av själva övervakningen. Sålunda skulle erfarenheter, som samlats genom

tillsynsverksamheten på ett område, komma att tillföras verksamheten på ett

annat område och på så vis kunna verka befruktande på detta. På en punkt

skulle koncentrationen kunna väntas medföra en speciell förbättring av till­

synens effektivitet. De sakkunniga syfta på att flerbanksgäldenärernas kre­

ditengagemang lättare skulle kunna övervakas, om uppsikten utövades cen­

tralt av en enda myndighet.

Sammanfattningsvis uttalar de sakkunniga, att en enhetlig central tillsyn

vore att föredra framför nuvarande tudelade system. De sakkunniga föror­

dar därför, att de nuvarande bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna

sammanslås till ett enda ämbetsverk med uppgift att handha tillsynen såväl

över affärsbankerna, fondväsendet, jordbrukskasserörelsen och hypoteks-

aktiebolagen som över sparbankerna.

Beträffande det föreslagna nya verkets organisation

anför de sakkunniga bl. a.:

De sakkunniga förutsätta som nämnts, att de olika grenarna av tillsyns­

verksamheten beredas en likvärdig ställning. Denna norm torde väl bäst

upprätthållas genom att verket indelas i byråer. I spetsen för byråerna böra

stå byråchefer, sorterande direkt under verkschefen. Inom vardera av nuva­

rande inspektionsmyndigheter finnes en särskild biträdande ledamot för­

ordnad. Det torde vara påkallat, att det nya verket får en biträdande ledamot

för sparbanksärenden.-----------------------De två byrådirektörstjänsterna vid

sparbanksinspektionen böra överföras till den skisserade sparbanksbyrån

167

men kunna icke anses tillräckliga för sitt ändamål. Som framgått innefatta nämligen de sakkunnigas förslag beträffande sparbankslillsynen bland an­ nat, att en stegrad frekvens av den centrala tillsynsmyndighetens platsunder­ sökningar vid sparbankskontoren uppställes som ett mål. Man torde kunna vänta sig, att ombudsinstitutionens utbytande mot en förbättrad allmän re­ vision kommer att som följdverkan medföra en viss förkortning av de nu­ varande intervallerna mellan sparbanksundersökningarna, något som lika­ ledes utvecklats här ovan. Den angivna målsättningen lär dock icke kunna infrias utan en samtidig utökning av den personal inom centralorganet, vilken förrättar ifrågavarande sparbanksundersölmingar, dvs. byrådirek­ törerna. —___________ Vill man åstadkomma, att undersökningarna skola kunna äga rum vartannat eller vart tredje år, vilket som nämnts kan anses vara vad säkerhetsintresset påfordrar, lär det icke vara möjligt att låta an­ talet byrådirektörstjänster å sparbanksbyrån vara mindre än fem. Liksom hittills sparbanksinspektionen behöver sparbanksbyrån givetvis dessutom viss biträdande personal.

Vad angår kostnaderna för den föreslagna tillsynsorg a- nisationen kunde enligt de sakkunnigas uppfattning de nuvarande båda inspektionsmyndigheternas ersättande med en gemensam myndighet icke förväntas leda till kostnadsbesparingar. Det hade icke varit möjligt för de sakkunniga att anställa några preciserade beräkningar av kostnaderna för det nya verket. Redan vad som yttrats angående personalbehovet i fråga om sparbankstillsynen tydde emellertid på en viss stegring av personalutgif­ terna för denna tillsyn i jämförelse med vad som nu belöpte sig på spar- banksinspektionens lönestat. Toges hänsyn till de sakkunnigas tillsynsför- slag i hela deras vidd, ville det emellertid synas som om de av ombudsin­ stitutionens bortfallande föranledda utgiftsminskningarna skulle uppväga de inträdande merkostnaderna för den centrala sparbankstillsynen.

Såsom namn å det nya verket föreslår de sakkunniga bankinspektionen. Reglerna för tillsynsverksamheten har upptagits i 107—120 §§ i sakkun­ nigförslaget. De sakkunniga har förutsatt, att lagstadgandena om sparbanks­ tillsynen liksom hittills bör kompletteras av i administrativ ordning utfär­ dade föreskrifter, vilka möjligen kunde innefattas i en för bankinspektio­ nens hela verksamhet given instruktion.

Till de sakkunnigas yttrande i tillsynsfrågan har fogats två reserva­ tioner. Uti den ena, som avgivits av kommittéledamöterna Sahlin och

Westborg, förklarar sig reservanterna vara ense med majoriteten om att de allmänna ombuden bör ersättas med revisorer men anmäler skiljaktig upp­ fattning i frågorna om hur dessa revisorer skall tillsättas, om länsstyrel­ sernas befattning med tillsynen och om sammanslagningen av inspektions- myndigheterna.

För att närmare belysa betydelsen av att länsstyrelserna bibehålies vid sin befattning med vissa väsentliga uppgifter inom sparbanksväsendet anför reservanterna:

Praktiskt taget alla ärenden av administrativ natur rörande sparban­ kerna förutsätta en intim kännedom om de lokala förhållandena — både

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

168

sakligt och personellt. Svårigheterna, problemen, ligga här icke på det prin­

cipiella planet utan just i att finna en förnuftig tillämpning av principerna

i alla de »små» från ort till annan skiftande förhållandena inom en spar­

banks begränsade verkningskrets. Det är oftast fråga om detaljspörsmål av

rent praktisk art.

I ärenden rörande gränsdragning för verksamhetsområden eller rörande

filialbildning, för att taga två av de viktigaste ärendesgrupperna är själv­

fallet kännedom om orten väsentlig, en kännedom, som knappast kan in­

hämtas i papper utan som grundar sig på en fortlöpande, levande kontakt

med trakten och dess folk i alla de avseenden, som beröra bygdens liv __

det är näringsförhållanden och ekonomisk struktur, det är historiska förut­

sättningar och det är utvecklingstendenser, det är kommunikationernas ge­

staltning, det är kommunala och administrativa förhållanden, som här äro

av betydelse.

Reservanterna har vidare framhållit att ett remissvar från länsstyrelsen

till central tillsynsmyndighet icke skulle kunna ge den fullständiga bild av

lokala förhållanden, som kunde krävas, och menar att med hänsyn till den

allmänna tendens till överbelastning i arbetshänseende som förekomme

hos både myndigheter och enskilda, det vore angeläget att i möjlig mån in­

skränka och helst undvika skriverier.

En sammanslagning av bank- och fondinspektionen med sparbanksin-

spektionen innebure enligt reservanternas förmenande icke annat än att

sparbanksinspektionen flyttade in som en byrå i bank- och fondinspektio­

nen. Den av sakkunnigmajoriteten åberopade fördelen av en sammanslag-

ning, att man genom denna skulle ernå en direkt effektivisering av själva

övervakningen, speciellt beträffande de s. k. flerbanksgäldenärernas enga­

gemang, borde enligt reservanternas uppfattning kunna vinnas på annat

sätt. Givetvis skulle samarbete kunna äga rum mellan de två nuvarande in-

spektionsmyndigheterna; redan torde samarbetet ha betydande omfattning.

Möjligen kunde det ytterligare utvecklas. För övrigt skulle man genom en

sammanslagning ingalunda få någon överblick över kreditväsendet i dess

helhet. Utanför den centrala tillsynsmyndighetens område skulle nämligen

ligga dels försäkringsbolagens kreditverksamhet, som hade en stor omfatt­

ning, dels alla mer eller mindre fritt arbetande kreditinstitutioner, som vo­

re verksamma i landet, och dels alla statliga och halvstatliga institutioner,

som bedreve kreditverksamhet, såsom exempelvis postsparbanken, pensions-

styrelsen, bostadsstyrelsen, stadshypoteks-, bostadskredit- och landshypo-

teksföreningarna. Den önskade samlade överblicken kunde erhållas på an­

nat sätt, främst genom en praktisk och tillförlitlig statistik. — Återverk­

ningarna av en sammanslagning på de båda myndigheternas organisation

och kostnader skulle bli ganska oväsentliga; i praktiken rörde det sig i

kostnadshänseende icke om stort mer än den löneskillnad, som uppkomme

om tjänsten som sparbanksinspektör utbyttes mot en byråchefstjänst.

Om de av majoriteten framförda skälen för cn sammanslagning icke vore

bärande, så kunde enligt reservanternas mening redan detta vara skäl mot

en sammanslagning. För sparbankerna med deras i första hand sparfräm-

jande verksamhet inom lokalt begränsade verksamhetsområden vore det

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

169

angeläget, att för dem och deras verksamhet vitala problem icke skulle hän-

skjutas till en myndighet, hos vilken industrikrediter, handelns krediter och

internationella kreditförhållanden av naturliga skäl komme att utgöra det

dominerande inslaget i arbetsuppgifterna. Den verksamhet, som sparban­

kerna bedreve väsentligen såsom sparinstitutioner för de breda lagren av

folket och kreditgivare till stora folkgrupper — medelbeloppet för lånen låge

något över 10 000 kronor — hade föga att göra med bank- och fondinspek­

tionens väsentliga arbetsuppgifter.

Reservanterna föreslår, att tillsynsverksamheten organiseras på följande

sätt:

I likhet med majoriteten anse vi, att sådana spörsmål, som äro av mera

bankteknisk natur, lämpligen böra omhänderhavas av den centrala tillsyns­

myndigheten, i vårt förslag sparbanksinspektionen. Detta innebär inte i

och för sig någon större omläggning av arbetsfördelningen, eftersom dylika

spörsmål redan nu i allt väsentligt handhavas av sparbanksinspektionen.

Huvudsakligen är det fråga om bestämmelserna i 25 § sista stycket SpL

(29 § sista stycket SpLF) om visst tillstånd vid sammanslagning av spar­

banker, 29 a § SpL (34 § SpLF) om tillstånd till notariatverksamhet samt

tillstånd jämlikt lagen den 30 april 1942 (111 § andra stycket SpLF) om

förvaring av sparbanks värdehandlingar under utomordentliga omständig­

heter, en beredskapslag närmast för krigsfall. I vissa andra fall, där SpL

nu stadgar tillståndsprövning eller dispensförfarande, ha några^ motsvaran­

de stadganden icke intagits i SpLF, och dessa fall utgöra alltså icke något

problem. Vidare böra till sparbanksinspektionen hänföras flertalet av de nya

uppgifter, som enligt SpLF skola ankomma på tillsynsmyndigheten, näm­

ligen enligt 19 § (formulär för teckning av förlagsbevis), 33 § (prövning av

tillgångars duglighet som kassareserv i vissa fall), 46 § (prövning av

instruktion för delegation), 52 § (prövning av vissa andra instruktioner),

61 § 4. (tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar), 92 § andra

stycket (tillstånd till avyttring av tillgångar under likvidation) och 140 §

(stiftelser) samt, liksom förut, prövning av tomträttsavtal enligt 4 § pro-

mulgationslagen till den nya sparbankslagen.

_______________Om länsstyrelserna bibehållas inom tillsvnsorganisationen,

förefaller det vara lämpligast, att de också tillsätta de allmänna revisorerna,

dock efter samråd med sparbanksinspektionen. Frågan om de allmänna

revisorerna skola tillsättas av den ena eller andra myndigheten saknar dock

avgörande betydelse; huvudsaken är givetvis, att lämpliga personer till­

sättas och att organisationen är funktionsduglig. De allmänna revisorerna

böra arbeta i enlighet med en av den centrala tillsynsmyndigheten utfärdad

instruktion, på sätt även majoriteten tänkt sig. —------------------Det är en­

ligt vår mening naturligt, att del allmännas revisor, i enlighet med instruk­

tionen, avlämnar rapport både till länsstyrelsen och till sparbanksinspek­

tionen. För närvarande synes det råda en viss tvekan om sparbanksin-

spektionens möjligheter att ingripa med stöd av den avskrift av rapporten

till länsstyrelsen, som inspektionen erhåller. Om även sparbanksinspektio­

nen skall erhålla rapport måste varje tvekan på denna punkt bortfalla.

Vi förutsätta vidare, all sparbanksinspektionen skall få personalförstärk­

ning av samma omfattning, som majoriteten föreslagit för en sparbanks-

byrå inom bank- och fondinspektionen, dvs. att antalet byrådirektörer ökas

till fem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

170

Hos länsstyrelserna skulle då väsentligen kvarstanna de uppgifter, för

vilka dessa myndigheter, såsom vi förut närmare utvecklat, kunna anses

särskilt lämpliga. Vi åsyfta främst uppgiften att stadfästa sparbankernas

reglementen med allt vad de innehålla om verksamhetsområde, om huvud­

kontorets placering, om fördelningen av mandaten för kommunvalda huvud­

män mellan kommunerna, om sättet för anordnande av val av övriga huvud­

män in. m. Vidare skulle på länsstyrelserna ankomma att meddela tillstånd

till inrättande av avdelningskontor eller, i vissa fall, sparställe. Än vidare

böra länsstyrelserna ha att pröva sådana frågor om förvärv av fast egen­

dom m. in., som enligt lagförslaget skola hänskjutas till prövning av till­

synsmyndigheten. Ytterligare bör på länsstyrelse ankomma att, i de fall som

angivits i lagförslaget, tillsätta likvidator, ombud vid likvidation eller i kon­

kurs samt likvidationsrevisor. Slutligen synes det följdriktigt, att länssty­

relserna handhava de i SpLF införda nya uppgifterna enligt 11 § andra

stycket (tillfällig ökning av antalet huvudmän) och 104 § 3 mom. (tillstånd

till fusion).-------------------------------------------- -------------------------------------------------- -

Slutligen har reservanterna ansett, att ärenden angående förelägganden,

viten och förbud samt frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller

styrelseledamot borde prövas av länsstyrelserna.

Den andra reservationen har avgivits av kommittéledamoten Lagerkvist.

Denne har förklarat sig biträda det förslag, som avgivits av herrar Sahlin

och Westborg, utom såtillvida att han ansåge, att den revisor, som skulle

vara det allmännas representant i varje sparbanks revision, borde förord-

nas av sparbanksinspektionen. Såsom motivering för sitt ställningstagande

i tillsynsfrågan har reservanten anfört, att enligt hans mening det väsent­

liga vore vunnet för en erforderlig rationalisering och effektivisering av till­

synen redan genom de åtgärder om vilka de sakkunniga varit eniga. De av

honom åsyftade åtgärderna vore, att allmänna ombudsinstitulionen skulle

avskaffas, att sparbanksundersökningarna helt skulle verkställas av tjänste­

män hos en central tillsynsmyndighet och att det allmänna skulle utse en

revisor för varje sparbank för sakkunnig förstärkning av revisionsarbetet.

Enligt reservantens mening funnes alltjämt en stark önskan hos sparban­

kerna att fa ha en egen tillsynsorganisation. Denna önskan hade tidigare

ansetts som ett avgörande förhållande, när en centralisering av sparbanks-

tillsynen övervägts. Några nya förut obeaktade skäl, som talade för att

förändringen i fråga trots sparbankernas motstånd nu borde genomföras,

syntes reservanten icke ha tillkommit. — Beträffande frågan om tillsättan­

det av det allmännas revisor borde enligt reservantens mening den myndig­

het som skulle instruera revisorn och övervaka hans arbete — och här­

vidlag torde endast den på området sakkunniga myndigheten böra ifrå-

gakomma — också anförtros att förrätta personvalet. Det vore nämli­

gen av vikt icke endast att valet skedde uteslutande efter sådana kvali-

fikationsgrunder, som betingades av uppdragets art, utan även att den

övervakande myndigheten hade möjlighet att alltefter vunna erfarenheter

om förordnad persons lämplighet som revisor själv göra de förändringar i

personuppsättningen, som befunnes påkallade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

171

Yttrandena. Sakkunnigmajoritetens förslag om sparbankstillsynens ord­ nande tillstyrkes eller lämnas utan erinran i fyra remissvar. Till den av herrar Sahlin och Westborg framförda meningen ansluter sig de flesta övriga remissvar, dock att sju remissinstanser uttryckligen uttalat sig för ett bi­ behållande av den allmänna ombudsinstitutionen och fyra remissinstanser förordat, att den av det allmänna utsedde revisorn borde tillsättas av cen­ tral tillsynsmyndighet. Slutligen har i fyra remissyttranden framförts för­ slag om att frågan om tillsynen borde bli föremål för ny utredning, därvid en undersökning borde göras rörande möjligheten av att överlämna tillsy­ nen till en sparbankernas egen organisation.

Det torde vara lämpligt att här först redovisa de yttranden som behandlar frågan om de allmänna ombuden. Förslaget om de allmänna om­ budens ersättande med revisorer, utsedda av tillsynsmyndighet, har som framgått tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta remissinstanser. Närmare bestämt utgöres nu ifrågavarande remissorgan av fullmäktige i riksgåldskontoret, statskontoret, statens organisationsnämnd, sparbanksinspektionen, bank- och fondinspektionen, svenska sparbanksföreningen, svens­ ka bankföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, svenska bankmannaförbundet, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Östergöt­ lands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Jämtlands och Gävle­ borgs län. Länsstyrelsen i Örebro län är tveksam om lämpligheten att av­ skaffa allmänna ombudsinstitutionen. De sju länsstyrelser, som uttalar sig till förmån för bibehållande av allmänna ombudsinstitutionen, är länssty­ relserna i Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Kop­ parbergs, Värmlands och Norrbottens län.

De yttranden, som ansluter sig till förslaget om utseende av revisorer i stället för allmänna ombud, innehåller i allmänhet icke någon närmare mo­ tivering, och där sådan lämnats har skälen väsentligen varit desamma som givits av de sakkunniga.

Sparbanksinspektionen understryker behovet av en effektivisering av re­ visionen i sparbankerna samt anför:

Från allmänna kontrollsynpunkter torde det få betraktas som ett oefter­ givligt krav, att sparbanks tillgångar skola underkastas en fullständig och i ett sammanhang genomförd inventering varje år. För närvarande föreligger skyldighet att årligen förrätta dylik inventering för flera olika organ. Så­ lunda skall enligt en allmänt förekommande reglementsbestämmelse spar­ banks styrelse eller de styrelseledamöter — i något fall de personer utanför styrelsen — vilka därtill av styrelsen utses, så ofta styrelsen anser nödigt, dock minst en gång om året, i en del fall minst två gånger, förrätta invente­ ring av sparbanks värdehandlingar. Enahanda skyldighet att inventera varje år åligger enligt stadgande i sparbankslagen sparbanks revisorer och, enligt bestämmelse i särskild instruktion, allmänt ombud. Inventering av spar­ banks värdehandlingar skall sålunda ske minst tre gånger varje år av olika organ. Genom att dessa i viss utsträckning synas ha litat på varandra, men även på grund av otillräckliga kvalifikationer hos vederbörande inventerings- förrättare, har enligt inspektionens erfarenhet i en hel del fall icke någon av

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

172

inventeringarna verkställts med iakttagande av sådana försiktighetsmått

och under sådan kontroll, som äro nödvändiga för uppnående av ett till­

förlitligt resultat. Härav har sparbanksinspektionen föranletts att i sin tur

i samband med undersökningar verkställa inventering — under många år

allmänt och på senare tid i viss utsträckning — varigenom ett stort antal

sparbanker varje år kunnat bli föremål för icke mindre än fyra invente­

ringar.

Sparbanksinspektionen framhåller vidare, att inventering och revisions­

arbete i övrigt hos sparbank ställde stora krav på den som skulle utföra ar­

betet effektivt och att man torde kunna utgå från att den av det allmänna

utsedde revisorn i allmänhet finge ta ledningen av revisionsarbetet. Det

vore därför av vikt, att endast sådana personer godtoges, som ägde sak­

kunskap på det revisionstekniska området och vore allmänt förtrogna med

ekonomiska frågor. I möjligaste mån borde auktoriserade personer utnytt­

jas. Helst borde revisorerna givetvis även ha kännedom om banktekniska

förhållanden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län bemöter den av de sakkunniga återgivna

kritiken mot allmänna ombudsorganisationen och uppger att länsstyrelsen

funnit det ändamålsenligt att till uppdraget som allmänt ombud förordna

jurister. Länsstyrelsen yttrar härom bl. a.:

Att länsstyrelsen därvid i stor utsträckning anlitat sina egna befattnings­

havare är enligt länsstyrelsens mening helt naturligt. Länsstyrelsernas ju­

rister äro i allmänhet tingsmeriterade och ha därigenom fått god inblick i

bl. a. fastighetsväsendet och civillagstiftningen. Erfarenhet av exekutions-

rätten och taxeringsväsendet ha många sedermera vunnit på länsstyrelser­

na. De ha dessutom genom sin ordinarie verksamhet fått god kännedom om

länets förhållanden och vunnit kontakt med bygdens män. Överhuvudtaget

torde personer, som efter tingstjänstgöring förvärvat en viss administrativ

erfarenhet, vara lämpliga såsom allmänt ombud.----------------------------------------

Det allmänna ombudet skall verkställa undersökning av sparbankens rä­

kenskaper och sålunda äga vissa insikter i bokföring. Då de framställda an­

märkningarna mot de allmänna ombuden beröra denna gren av deras verk­

samhet och sålunda kunskaperna i bokföring, vill länsstyrelsen påpeka, att

sparbankernas bokföring i allmänhet är enkel. Någon jämförelse kan ej gö­

ras med t. ex. aktiebolagen eller andra företag, där vinstintresset är särskilt

framträdande. De personer, det här är fråga om, torde ej ha någon svårig­

het att sätta sig in i förhållandena. För övrigt har länsstyrelsen möjlighet

att, därest så skulle befinnas lämpligt, uppställa särskilda fordringar be­

träffande kunskaper i bokföring hos de allmänna ombuden.----------------------

Det nya systemet skulle leda till att granskningen av låneportföljen måste

övertagas av centralorganets tjänstemän. Detta torde medföra att central­

organet måste utbyggas på ett helt annat sätt än de sakkunniga förmenat,

eftersom granskningen såsom nu bör ske årligen. En annan ordning skulle

innebära en allvarlig försämring av den offentliga kontrollen.

Enligt uttalande i betänkandet lärer centralorganets tjänstemän ej kun­

na lita på den inventering, som verkställes av det allmänna ombudet. Läns­

styrelsen kan ej finna, att man genom anordningen med en särskild revi­

sor skapar garantier för att inventeringen blir anmärkningsfri. Länsstyrel­

sen vill understryka, att enligt länsstyrelsens erfarenhet de allmänna om­

buden, vilka äga god lokalkännedom, utfört ett gott arbete till båtnad för

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

173

sparbanksväsendet och att en omorganisation sådan som föreslagits skulle särskilt hårt drabba de små sparbankerna och därmed också insättarna.

Enligt länsstyrelsens i Malmöhus län mening borde helt andra och stöne anspråk ställas på den av det allmänna utsedde revisorn än vad de sakkun­ niga avsett. Revisorn borde sålunda, förutom deltagande i revisionsarbetet, regelbundet granska utlämnade lån och på förut ej bekantgjord tid infinna sig i sparbanken och inventera säkerheterna.

Länsstyrelsen i Kalmar län förklarar sig ej vilja motsätta sig att allmänna ombudsinstitutionens funktioner överflyttas till revisionen och anser, att de av länsstyrelsen utsedda tillsynsmännen skall med sina erfai enheter i fråga om fastighetsväsen och inteckningsförhållanden fylla en viktig uppgift inom denna revision.

Länsstyrelsen i Västmanlands län menar, att de sakkunniga i alltför hög grad generaliserat de brister, som på sina håll kunde ha förefunnits på grund av en mindre god rekrytering av ombuden. — För att icke omläggningen av ombudsinstitutionen skulle leda till försvagning av tillsynen vore det av vikt att revisorn ålades att, förutom deltagande i den ordinarie årsrevisionen, ytter­ ligare minst en gång årligen verkställa undersökning av sparbanks ställning och förvaltning.

Sistnämnda mening framföres även av statens organisationsnämnd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att kritiken mot de allmänna ombu­ den att de i regel saknat banktekniska erfarenheter och bokföringsmässiga kunskaper vore berättigad. Det vore enligt länsstyrelsen klart, att den nu­ varande institutionen vore dömd att försvinna. Länsstyrelsen ville dock un­ derstryka vikten av att den blivande tillsynen från det allmännas sida ut­ formades så att den trygghet och säkerhet, som bestått däri, att inteckning­ ar och gravationsbevis underkastats en granskning av härför skickade kraf­ ter, icke försvagades.

De remissinstanser som förordat ett bibehållande av allmänna ombuds- institutionen, nämligen länsstyrelserna i Kronobergs, Kristianstads, Göte­ borgs och Bohus, Älvsborgs, Kopparbergs, Värmlands och Norrbottens län, har i allmänhet i sina svar framfört argument liknande de av länsstyrelsen i Malmöhus län anförda skälen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar, att systemet med all­ männa ombud hade många positiva egenskaper och fördelar för både spar­ bankerna och länsstyrelserna, något som tyvärr icke kommit till tillräckligt uttryck i betänkandet. En översyn borde göras av den för ombuden gällande instruktionen, som numera vore i vissa avseenden föråldrad och behövde mo­ derniseras. Av vikt vore härvidlag, att man sökte åstadkomma en klar funk­ tionsfördelning mellan allmänna ombuden, sparbanksrevisorerna och den centrala tillsynsmyndigheten,

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför bl. a.:

Länsstyrelsen, som i närvarande stund är tillsynsorgan för icke mindre än 78 sparbanker, kan av erfarenhet omvittna att de allmänna ombudens årliga granskning av säkerheter och lånehandlingar på åtskilliga håll upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

174

fattas mera som en välkommen tillsyn, ägnad att ingiva trygghet, än som en

rent övervakande inspektion. Från en del sparbankers sida bär även uttalats,

att, därest de allmänna ombuden avskaffades, de komme i annan ordning att

anlita juridisk sakkunskap för granskning av låneverksamheten. En sådan

konsekvens av reformen skulle uppenbarligen betyda ökade omkostnader för

siparbankerna.

Liknande synpunkter framföres av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Frågan om vilken myndighet som bör tillsätta det all­

männas revisor, därest länsstyrelserna bibehålies vid sparbankstill-

synen, har föranlett uttalanden i åtskilliga remissvar. De remissinstanser

som avstyrkt förslaget om utseende av dylika revisorer har emellertid icke

— frånsett länsstyrelserna i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län —

yttrat sig i denna fråga. Till förmån för att central tillsynsmyndighet får

tillsätta revisorn uttalar sig sparbanksinspektionen, bank- och fondinspek­

tionen, statens organisations nämnd samt länsstyrelserna i Stockholms och

Södermanlands län.

Sparbanksinspektionen framhåller i detta sammanhang, att en brist i om-

budsverksamheten varit att ombuden icke erhållit fortlöpande instruktioner

av en på området sakkunnig myndighet. Även om det skulle ha ingått i in­

spektionens arbetsuppgifter att lämna ombuden vägledning i deras arbete,

hade inspektionen ändock saknat tillräcklig arbetskraft för att göra detta

annat än i mycket begränsad omfattning. Med den utökning av den centrala

tillsynsmyndighetens arbetskraft, som inginge i förslaget, borde myndigheten

kunna följa och övervaka de föreslagna revisorernas verksamhet och även

fortlöpande utfärda erforderliga instruktioner för deras arbete. För under­

lättande av dessa uppgifter syntes det böra ankomma på sagda myndighet

att utse dessa revisorer.

Även bank- och fondinspektionen understryker vikten av att revisorn ut­

ses av den centrala tillsynsmyndigheten, och framhåller, att svårigheterna

för en central myndighet med personvalet borde kunna övervinnas genom

ett samarbete med lokala instanser, främst sparbankernas egna organisa­

tioner.

Organisationsnämnden yttrar, att frågan om vilken myndighet, som skulle

äga förordna det allmännas revisor, borde bedömas med hänsyn till utform­

ningen av kompetenskraven å revisorn. Då en obligatorisk fordran att re­

visorn skulle vara auktoriserad icke uppställts utan endast uppställts ett

helt allmänt kompetenskrav, borde enligt nämndens mening försiktigheten

bjuda, att allmän revisor förordnades av det centrala tillsynsorganet.

Den av herrar Sahlin och Westborg i reservation framförda meningen att

länsstyrelserna bör få utse det allmännas revisor har biträtts av fullmäk­

tige i riksgätdskontoret, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bank­

aktiebolag samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Malmö­

hus, Örebro, Skaraborgs, Gävleborgs, Västmanlands samt Göteborgs och Bo­

hus län. I flertalet av dessa yttranden anföres icke någon särskild motive­

ring. Några remissinstanser åberopar en eller flera punkter i reservanternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

175

argumentering i denna fråga, särskilt framhålles svårigheten för den cen­ trala tillsynsmyndigheten att självständigt kunna utse revisorer för samtliga sparbanker.

Fullmäktige i riksgäldskontoret framhåller angelägenheten av att läns­ styrelserna tillser, att endast för uppgiften fullt kompetenta revisorer blir utsedda.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar att, om förslaget att ersätta allmänna ombuden med revisorer syftade till att få en rekrytering från annat underlag än för närvarande, detta borde kunna vinnas genom att länsstyrelse, innan revisor förordnades, infordrade yttrande från sparbanksinspektionen.

De sakkunnigas förslag, att länsstyrelsernas tillsynsfunk­ tioner skall överflyttas till ett centralt tillsynsorgan, tillstyrkes av stats­ kontoret, bank- och fondinspektionen, svenska bankföreningen och svenska bankmannaförbundet. I remissvaren framföres väsentligen de synpunkter i frågan som anlagts av de sakkunniga.

Bank- och fondinspektionen åberopar innehållet i sitt remissyttrande över 1951 års statsrevisorers framställning. Av nämnda yttrande skall här återges följande:

Då det gäller att avgöra, huruvida en statlig förvaltningsuppgift bör an­ förtros en enda central myndighet eller uppdelas å flera lokala myndighe­ ter, bör tydligen uppgifternas art vara den helt bestämmande faktorn. Är fråga om en uppgift, som för att kunna lösas tillfredsställande kräver snabb handläggning, nära kontakt med en större allmänhet och särskilt hänsyns­ tagande till ortens förhållanden, torde oftast en lokal organisation vara att föredraga. Behöva kraven i sagda hänseenden icke ställas särskilt höga utan består uppgiften mera i en efterhandsgranskning av fattade beslut och verkställda åtgärder i syfte att utröna deras överensstämmelse med lag och författning, instruktioner o. d., torde däremot en central organisation bjuda de största fördelarna. Att den offentliga sparbankstillsynen är en uppgift av sistnämnda typ torde vara obestridligt och enligt bankinspektionens me­ ning borde icke något tvivel råda om att en central organisation i detta fall innefattar den mest rationella lösningen, framförallt ur effektivitetssyn­ punkt men ock ur synpunkten av ökad enhetlighet i rättstillämpningen.

Beträffande länsstyrelsernas icke egentliga tillsynsnppgifter, såsom fast­ ställande av sparbanks reglemente, prövning av frågor rörande förvärv, ny­ byggnad eller ombyggnad av fastighet, m. in. kunde det måhända — menar bank- och fondinspektionen — vara diskutabelt, huruvida dessa uppgifter borde överföras på den centrala tillsynsmyndigheten. De av reservanterna uttalade farhågorna för att lokala förhållanden icke skulle vinna erforderligt beaktande vid en prövning i en central myndighet vore emellertid enligt in­ spektionens mening överdrivna. Inspektionen anför härom bl. a.:

Bank- och fondinspektionens såväl som sparbanksinspektionens tjänste­ män rekryteras i praxis från det verksamhetsfält, vilket tillsynen avser. Detta innebär, att en byrådirektör i sparbanksinspektionen, innan han bör­ jar sin tillsynsverksamhet, måhända i tio eller femton år arbetat inom spar­ bank. Alt han härunder förvärvat god kännedom om de lokala förhållan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

176

dena i den provins, där hans sparbank bedriver verksamhet, är tydligt.

Med en förnuftig rekryteringspolitik kan en icke föraktlig lokalkännedom

på detta sätt tillföras tillsynsmyndigheten. Och ordnas tjänstgöringen inom

inspektionen så, att en byrådirektör företrädesvis får utöva tillsyn inom

den eller de provinser, där han tidigare tjänstgjort som sparbanksman, torde

hans kännedom om de lokala förhållanden, som här äro av betydelse, ofta

nog kunna mäta sig med en hårt arbetstyngd landsstatstjänstemans, för

vilken sparbanksärendena alltid måste förbli en mycket ringa del av hans

totala arbetsuppgift.

Flertalet remissinstanser har emellertid som nämnts anslutit sig till den i

reservationerna framförda meningen, att länsstyrelserna borde i huvudsak bi­

behållas vid sina hittillsvarande tillsynsfunktioner. Dessa remissinstanser- ut-

göres av fullmäktige i riksgåldskontoret, sparbanksinspektionen, statens orga-

nisationsnämnd, överståthållarämbetet, länsstgrelserna i Södermanlands, Ös­

tergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Göte­

borgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands,

Kopparbergs, Jämtlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och

Norrbottens län, svenska sparbanksföreningen, Sparbankernas bankak­

tiebolag, riksförbundet landsbygdens folk, landsorganisationen i Sverige,

kooperativa förbundet samt landskommunernas förbund.

I yttrandena har remissinstanserna väsentligen använt samma skäl som

anförts av reservanterna och framhävt än ett, än ett annat led i deras ar­

gumentering. Flera yttranden ansluter sig utan närmare motivering till

reservanterna Sahlins och Westborgs uppfattning om ordnandet av tillsy­

nen.

Fullmäktige i riksgåldskontoret tillägger, att ett intensifierat samarbete

mellan sparbanksinspektionen och länsstyrelserna borde eftersträvas. Beslu­

tanderätten i sparbanksfrågor borde dock förbehållas länsstyrelserna i unge­

lär samma utsträckning som för närvarande.

Sparbanksinspektionen framhåller, att den största vinsten med en central

odelad tillsyn låge däri, att det centrala organet skulle få många sparbanks­

frågor tillrättalagda under hand på ett helt annat sätt än som eljest vore

möjligt. Tillsynsarbetet skulle även bli lättare och mången onödig omgång

skulle kunna undvikas. Effektivitetssynpunkter talade sålunda till förmån

för en centraliserad tillsyn över sparbankerna, antingen tillsynen skulle

förläggas till en särskild sparbanksinspektion eller till ett för hela kredit­

väsendet gemensamt organ. Det motstånd mot dels bortkoppling av länssty­

relserna från tillsynen och dels sammanslagning av det centrala tillsyns-

organet med bank- och fondinspektionen, som mötte från sparbankernas

sida, torde djupast sett bottna i rädsla för att det gemensamma tillsynsorga-

nei skulle bli ett alltför stort och maktiullkomligt verk, där sparbankernas

lokala intressen och problem skulle handläggas efter alltför byråkratiska

linjer. Under förutsättning att sparbankerna toge avgjord ställning mot

centraliseringen, borde den icke genomföras. Genom överförande av vissa

tillsynsuppgifter till den centrala myndigheten, genom den personalförstärk­

ning, som denna myndighet enligt sakkunnigförslaget skulle erhålla, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

177

genom den effektivitetsökning av revisionen, som kunde förväntas bli en

följd av den föreslagna utökningen av revisionen, skulle de väsentliga kraven

på en förbättrad tillsyn enligt sparbanksinspektionens mening bli tillgodo­

sedda.

Organisationsnämnden anmärker, att gruppen sparbanksärenden icke

hade någon större betydelse för länsstyrelsernas samlade arbetsbörda. En­

ligt för nämnden tillgängligt siffermaterial, avseende år 1951, uppginge an­

talet å rikets landskanslier diarieförda sparbanksärenden till omkring 1 300

st. Det verkliga antalet individuella ärenden hade dock varit väsentligt

större på grund av att mångenstädes flera ärenden, berörande en viss spar­

bank, införts under samma diarienummer å ett för banken reserverat sam-

lingsupplägg. — Organisationsnämnden ansåge sig utan invändningar kun­

na godta reservanternas förslag, att sådana spörsmål, vilka vore av mera

bankteknisk natur, lämpligen borde omhänderhas av den centrala tillsyns­

myndigheten. Likaså kunde nämnden godta reservanternas förslag, att

vissa andra grupper av ärenden överflyttades till centrala tillsynsmyndig­

heten, nämligen frågor om tillstånd till notariatverksamhet, förvaring av

sparbanks värdehandlingar under utomordentliga förhållanden, godkän­

nande av formulär för teckning av förlagsbevis, prövning av tillgångars dug­

lighet som kassareserv i vissa fall, prövning av instruktion för styrelsedele­

gation ävensom vissa andra i 52 § i sakkunnigförslaget omförmälda instruk­

tioner, tillstånd till uppskrivning av värdet å vissa tillgångar samt till av­

yttring av tillgångar under likvidation, frågor rörande sparbanks pensions­

stiftelse in. fl. ärenden. Däremot syntes det nämnden vanskligt att hävda

en bestämd uppfattning om länsstyrelserna skulle bibehålla sin befattning

med återstående tillsynsfrågor i mera vid bemärkelse såsom stadfästande

av reglemente för sparbank, tillstånd till filialbildning, fusion och förvärv

av fastighet, tillsättande av likvidator samt vissa andra åtgärder i samband

med sparbanks likvidation, tillfällig ökning av huvudmännens antal även­

som möjligen vissa ärenden angående föreläggande, viten och förbud samt

frågor om skadeståndstalan mot huvudman eller styrelseledamot. Enligt

nämndens mening talade dock övervägandena i saken emot en så fullstän­

dig centralisering av sparbanksärendenas handläggning, som de sakkun­

nigas majoritet förordat. I varje fall borde största möjliga hänsyn tas till

sparbanksvärldens egen inställning till det omtvistade spörsmålet. Den

omständigheten att den centrala tillsynsmyndigheten i väsentliga hänse­

enden saknade beslutanderätt i sin verksamhet vore icke unik. Nämnden

ville härvidlag hänvisa till förhållandet mellan länsstyrelserna, å ena, samt

sprängämncsinspektionen, tobaksnämnden samt vederbörande statsinspek-

törer hos socialstyrelsen, kommerskollegium och lantbruksstyrelsen, å and­

ra sidan, när det gäller ärenden rörande explosiva varor och eldfarliga oljor,

handeln med tobaksvaror, tillsynen över fattig- och barnavårdens liand-

havande samt ingripande vid missförhållande mot ägare av elektriska an­

läggningar och innehavare av mejerier. Likaså ankomme det på länsstyrel­

sen alt efter bank- och fondinspektionens hörande återkalla godkännande av

jordbrukskassa med likvidation som påföljd.

12 Itihang till riksdagens protokoll 1D~>5. 1 samt. Nr 151

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Betydelsen av länsstyrelsernas lokalkännedom och den personliga kon­

takten mellan länsstyrelserna och sparbanksmännen vid utövandet av spar-

bankstillsynen har närmare utvecklats och understrukits av flertalet läns­

styrelser som yttrat sig.

Svenska sparbanksföreningen yttrar, att det för sparbankerna skulle vara

olyckligt, om länsstyrelserna icke bibehölles som tillsynsmyndighet i ären­

den av administrativ natur. Inom sparbanksvärlden funnes en mycket stark

opinion för bibehållande av nu gällande ordning, så stark att det syntes

föreningen orimligt att nu i strid däremot genomföra sakkunnigmajorite­

tens förslag. Tidigare förslag till centralisering hade avvisats, och några

nya skäl hade icke tillkommit av beskaffenhet att nu böra föranleda ändring

i gällande tillsynsordning.

Kooperativa förbundet förklarar sig vilja avråda från de centraliserings-

tendenser som i tillsynsfrågan kommit till uttryck i sakkunnigmajoritetens

förslag.

Några remissinstanser har uttalat sig med större tveksamhet. Länsstyrel­

sen i Stockholms län förklarar sålunda, att en ökad centralisering av det

allmännas tillsyn över sparbankerna visserligen numera framstode såsom

den i princip riktiga och naturliga lösningen. Huruvida centraliseringen

borde drivas så hårt att den även omfattade annan tillsyn än sådan av bank­

teknisk natur, vore emellertid enligt länsstyrelsens uppfattning tveksamt.

Åtskilliga skäl syntes i själva verket tala för reservanterna Sahlins och West-

borgs ståndpunkt. Även konungariket Sveriges stadshypotekskassa har yp­

pat tveksamhet beträffande lämpligheten av en central tillsyn.

I fråga om den av reservanterna gjorda avgränsningen mellan länsstyrel­

sernas och den centrala tillsynsmyndighetens tillsynsuppgifter förklarar sig

länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Värmlands samt Västernorrlands län

icke ha någon erinran.

Beträffande härefter förslaget om sammanslagning av spar-

banksinspektionen med bank- och fondinspektionen har

detta tillstyrkts av statskontoret, bank- och fondinspektionen, svenska bank­

föreningen och svenska bankmannaförbundet.

Bank- och fondinspektionen framhåller, att det ofta visat sig, att den

erfarenhet, som verket vunnit inom en gren av sin verksamhet, varit till

gagn vid utövandet av tillsynen över andra grenar. Den erfarenhet, som

samlats inom tillsynsmyndigheten för sparbankerna och som framdeles

komme att tillföras denna, skulle vara av betydande värde även för till­

synen över de grenar av kreditväsendet, som för närvarande vore under­

ställda bank- och fondinspektionen. Likaså skulle bank- och fondinspek­

tionens erfarenhet kunna utnyttjas till fördel även för sparbankstillsynen.

Otvivelaktigt vore det möjligt att arrangera ett sådant samarbete, som här

åsyftades även mellan två fristående myndigheter. Samarbetet skedde emel­

lertid lättast och smidigast och med större utbyte inom ett och samma verk.

— Det vore riktigt att sparbankerna företedde många särdrag, som skilde

179

dessa från såväl affärsbankerna som jordbrukets kreditkassor. Enligt in­ spektionens uppfattning vore emellertid likheterna än mer påtagliga. Sär­ skilt tydligt framstode detta vid en jämförelse mellan sparbankerna och jordbrukskassorna. — Den omständigheten, att de ifrågavarande penning- och kreditinstituten kunde uppvisa vissa särdrag krävde visserligen en an­ passning men innebure enligt inspektionens mening ingalunda att tillsynen över instituten behövde bedrivas efter helt olika grunder. Den offentliga till­ synens främsta uppgifter vore i samtliga fall att vaka över institutens solvens och likviditet. Reservanternas påstående att sakkunnigförslaget icke skulle innebära något annat eller mera än att sparbanksinspektionen flyttades in som en byrå i bank- och fondinspektionen, gåve en missvisande bild av sak­ kunnigförslagets verkliga innebörd. Enligt förslaget skulle sparbanksavdel- ningen inom det nya ämbetsverket i fråga om personal komma att bli vä­ sentligt större än någon av de övriga avdelningarna — i själva verket större än de övriga avdelningarna till sammanslagna.

Även bankföreningen framhåller, att kravet på en effektivisering av in­ spektionen måste bli starkare än för närvarande med hänsyn till den ut­ veckling av sparbankernas verksamhet, som skulle bli en följd av förslagets genomförande. Därav följde enligt bankföreningens mening, att man icke kunde undvara systemet med en enhetlig, specialiserad inspektionsmyndig- het för hela riket. Bankmannaförbundet anser, att garanti för den enhet­ lighet i tillsynen, som ur allmänna synpunkter vore önskvärd, inte kunde erhållas utan en gemensam inspektionsmyndighet. Särskilt vore detta av betydelse vid handläggningen av frågor angående grundande av nya pen­ ninginrättningar samt filialbildning liksom över huvud taget frågor av gemen­ samt intresse. Farhågorna för att en central tillsynsmyndighet icke skulle ta tillbörlig hänsyn till sparbankernas särart vore enligt förbundets me­ ning betydligt överdrivna. De sakkunnigas uttalande, att en biträdande le­ damot för sparbanksärenden borde ingå i den föreslagna gemensamma bankinspektionen och att sparbankstillsynen vore avsedd att sortera under en särskild byråchef, syntes enligt förbundets uppfattning borga för att sparbankerna i samma utsträckning som nu skulle kunna få sina speciella intressen tillgodosedda.

Förslaget om sammanslagning av de centrala tillsynsmyndigheterna har emellertid avstyrkts av flertalet remissinstanser som särskilt yttrat sig i detta ämne, nämligen fullmäktige i riksgäldskontoret, sparbanksinspektio­ nen, länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Jönköpings,

Kalmar, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, svenska spar­ banksföreningen, Sparbankernas bankaktiebolag, landsorganisationen och riksförbundet landsbygdens folk.

Sparbanksinspektionen ansluter sig till de av reservanten Lagerkvist åbe­ ropade skälen emot sammanslagning samt anser det mindre lämpligt att genomföra en sammanslagning i ett läge, då sparbanksinspektionens befatt­ ningshavare helt borde få koncentrera sig på att övervaka tillämpningen av

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

de sakliga och formella ändringar i reglerna för sparbankernas rörelse,

som torde komma att föranledas av den nya lagstiftningen. Behovet av sam­

ordning borde kunna tillgodoses genom ett intimt samråd mellan sparbanks-

inspektionen samt bank- och fondinspektionen. Frågan om sammanslag­

ningen borde enligt inspektionens mening lämpligen kunna upptas till ny

prövning, sedan erfarenheter vunnits av den i övrigt effektiviserade tillsynen.

Övriga remissinstanser som avstyrkt sammanslagningen har i huvudsak

åberopat argument som förekommer i reservanterna Sahlins och Westborgs

motivering.

Svenska sparbanksföreningen förklarar, att sakkunnigmajoritetens or­

dande om samordning mellan penninginrättningarna utan närmare angivan­

de av vari samordningen skulle bestå ingåve sparbankerna en stark känsla

av oro och stode i bestämd motsättning till kravet att sparbankerna skulle

äga frihet att utveckla sin egenart.

Två reservanter i bank- och fondinspektionen anser likaså, att samman­

slagning för närvarande icke borde ske; den ene av det skälet att samman­

slagningen borde anstå till dess länsstyrelsernas befattning med tillsynen helt

avvecklats, vilket enligt reservantens mening icke kunde för närvarande ge­

nomföras, och den andre huvudsakligen av det skälet att en sammanslagning

icke borde äga rum mot sparbankernas egen vilja.

I några remissyttranden framföres tanken att tillsynen skulle

kunna överlämnas till en sparbankernas egen organi­

sation.

Fullmäktige i riksbanken anser sig sålunda icke kunna tillstyrka vare sig

sakkunnigmajoritetens förslag eller de reservationsvis framförda yrkandena.

Enligt fullmäktiges mening präglades förslaget av en centraliseringstanke,

vars realiserande skulle komma att medföra stora nackdelar ur mera all­

männa synpunkter och för sparbanksväsendet självt. Tillsynsfrågan borde

lösas efter helt andra linjer än de av de sakkunniga föreslagna. Fullmäk­

tige yttrar härom:

Fullmäktige vilja föreslå, att frågan om tillsynen göres till föremål för en

ny utredning, varvid bör undersökas möjligheterna att i princip lösa frågan

på det sätt, som nyligen införts för sparbankerna i Finland. I samband här­

med bör övervägas om icke lagbestämmelserna om tillsynen lämpligen böra

givas i en särskild lag, eventuellt gemensam för alla kreditinstitut.

Löses frågan om den offentliga tillsynen efter de finska linjerna skulle

detta innebära, att tillsynen överlämnades till en sparbankernas egen orga­

nisation. Inom exempelvis Svenska sparbanksföreningen skulle bildas ett

organ, vari eventuellt ingick av statlig myndighet utsedda representanter,

med uppgift att bl. a. handhava den centrala tillsynen och handlägga sådana

frågor, vilka för närvarande avgöras av sparbanksinspektionen. Under detta

centrala organ skulle sortera ett antal distriktsinspektörer.

I såväl centralorganets som distriktsinspektörernas arbetsuppgifter skulle

jämväl ingå sådan konsulterande och rådgivande verksamhet, som för när­

varande utövas av de av sparbanksföreningen anställda konsulenterna. Ge­

nom distriktsinspektörerna, vilka skola vara bosatta i sitt distrikt, bibehål­

ies de fördelar, som kännedomen om de lokala förhållandena medför.

181

Som redan nämnts bär i princip ett system som det ovan i grova drag skisserade införts i Finland. Vissa svenska erfarenheter av ett sådant system finnes också, nämligen från jordbrukskasserörelsen. Det är ännu för tidigt att yttra sig över, hur det nya systemet för tillsynen av sparbankerna i Fin­ land slagit ut. Hittills verkar det dock ha motsvarat förväntningarna.

Liknande tankar återkommer i remissyttrandena från kommerskollegium, länsstyrelsen i Jönköpings län och svenska stadsförbundet.

Kommerskollegium yttrar, att det skulle varit av intresse att få närmare belyst utformningen av den tillsynsorganisation, som införts i Finland. En liknande kontrollorganisation förekomme inom den kooperativa rörelsen i

Sverige. Konsumtionsföreningarna hade sålunda sedan några årtionden ett gemensamt revisionsväsende, organisatoriskt förankrat i kooperativa för­ bundet och i de provinsiella distrikten. Detta hade visat sig äga påtagliga fördelar icke minst genom den förmedling av erfarenheter, som därigenom skedde och som uppenbarligen i hög grad bidragit till att skapa en stabil ut­ veckling på detta område. — Enligt denna tankegång skulle tillsynen an­ förtros åt ett för sparbankerna gemensamt organ, i vilket även skulle ingå representanter för det allmänna. Inom sparbanksväsendets egen ram skulle därigenom skapas ökade möjligheter till kontakt med de lokala sparbanker­ na och att göra dessa delaktiga av de erfarenheter, som den gemensamma tillsynsverksamheten förvärvade. — Kollegiet biträder i andra hand reser­ vanternas förslag.

Stadsförbundet menar, att en ideell rörelse som sparbanksrörelsen borde ges största möjlighet att själv under eget ansvar ordna tillsynsfrågan. Kun­ de icke en omedelbar statskontroll undvaras, vore en tillsyn, i vilken även de lokalt välinformerade länsstyrelserna deltoge, att föredra framför en helt centraliserad.

Några remissinstanser ägnar sin uppmärksamhet åt möjligheten av en sparbankernas egen revisionscentral.

Fullmäktige i riksgåldskontoret menar, att en dylik revisionscentral skul­ le kunna intimt samarbeta med sparbanksinspektionen. Komme en sådan intern revisionscentral till stånd, skulle behovet av särskilda av tillsynsmyn­ dighet utsedda revisorer bortfalla, vilket ur många synpunkter skulle vara till fördel.

Bank- och fondinspektionen antyder, att en dylik av sparbankerna ge­ mensamt organiserad, lokalt förgrenad revisionsavdelning skulle i de mindre och medelstora sparbankerna kunna utföra den sifferrevision och räken- skapskontroll, som i de större sparbankerna verkställdes genom dessas egna kontrollorgan. Revisionsavdelningen kunde eventuellt anknytas till sparban­ kernas säkerhetskassa, som hade ett eget intresse av en effektiv kontroll, eftersom följderna av underslev och liknande kunde gå ut över densamma.

En sådan anordning skulle enligt inspektionens mening stimulera sparban­ kernas eget intresse för revisionsverksamheten och samtidigt bli ett gott stöd för tillsynsmyndigheten samt möjliggöra för denna att koncentrera sig på de mera väsentliga uppgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr i51

182

En ledamot i bank- och fondinspektionen anser, att ifrågavarande revi­

sionsorgan borde få helt överta den tekniska kontroll, som hittills utövats

av de allmänna ombuden.

Svenska jordbrukskreditkassan anmärker, att de sakkunniga borde över­

vägt alternativet med ett sparbanksväsendets eget kontrollorgan, som kunde

handha åtminstone det stora flertalet uppgifter på detta område.

Av annan mening i denna fråga är sparbanksinspektionen, som avstyrker

en tillämpning av systemet med central tillsyn genom sparbankernas egen

försorg. Enligt inspektionens mening krävde tillsynen över sparbankerna

en gentemot dessa och deras centrala organ fullt fristående och självständig

statlig myndighet. Inspektionen yttrar härom bl. a.:

Bortsett från att vid en tillsynsverksamhet i sparbankernas egen regi kol­

legiala hänsyn i vissa fall skulle kunna leda till alltför stor försiktighet och

tröghet i fråga om ingripanden vid nödvändiga tillfällen, måste man räkna

med att sådana fall kan uppkomma, då utvecklingen av praxis eller tillämp­

ningen av lagreglerna med stöd av en inom sparbanksrörelsen förhärskande

opinion tenderar att avvika från lagstiftarnas avsikt. I en dylik situation är

en fristående central statlig inspektion bättre ägnad att åvägabringa rättelse

eller fästa statsmakternas uppmärksamhet på utvecklingen, än om uppgiften

att centralt följa sparbankernas verksamhet helt åvilade ett till sparbankerna

själva knutet organ. Med det anförda har inspektionen icke velat hävda, att

icke ett organ inom sparbanksföreningen för rent kameral, siffermässig revi­

sion av sparbankernas förvaltning skulle kunna fylla en uppgift. Att från

statliga myndigheter avlyfta den allmänna kontrollen av sparbanksväsendets

utveckling skulle emellertid enligt inspektionens mening vara föga välbetänkt.

I så fall skulle likaväl tillsynen över affärsbankerna kunna överlämnas åt des­

sa banker själva. Den sammanlagda omfattningen av sparbankernas rörelse

är numera av den storleksordning och betydelse för penning- och kapital­

marknaden och för landets ekonomi i dess helhet, att skäl saknas att i fråga

om statsmakternas tillsyn ställa dem på annat plan än affärsbankerna.

Inspektionen vill dessutom ytterligare framhålla, att med den ordning som

föreslagits och som i hög grad redan existerar, den stora anonyma massan

av insättare i sparbankerna icke utöva direkt inflytande på valet av sina

förtroendemän i huvudmannakårer och styrelser. Det kan då finnas desto

större skäl att det allmänna å insättarnas vägnar fortlöpande följer förtro­

endemännens förvaltning genom en särskild central myndighet. Även om i

fortsättningen sparbankernas förvaltning till övervägande grad kommer att

stå under kommunalt inflytande, kan detta icke åberopas mot en statlig kon­

troll på det centrala planet. Man kan i detta avseende exempelvis peka på

hurusom det ansetts rimligt att genom ett underställningsförfarande beträf­

fande beslut om upptagande av lån låta Kungl. Maj :t kontrollera den kom­

munala finansförvaltningen. Denna kontroll sker trots förekomsten av det

kommunala finansråd som arbetar inom ramen för kommunernas centrala

sammanslutningar -— sammanslutningar som få anses vara av samma karak­

tär som sparbankernas riksorganisation, svenska sparbanksföreningen.

Beträffande de sakkunnigas uttalande om behovet av utökning av ant a-

let byrådirektörer vid den centrala tillsynsmyndig­

heten förklarar statskontoret att, då frågan om den organisatoriska ut­

formningen av det tilltänkta nya ämbetsverket måste bli föremål för ytter­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

183

ligare överväganden, statskontoret ansett sig sakna anledning att ingå på granskning av de sakkunnigas uttalande. Statskontoret vore därför icke be­ rett att under förhandenvarande förhållanden tillstyrka en utökning av an­ talet byrådirektör stjänster.

Statens organisationsnämnd yttrar sin tveksamhet om den föreslagna ök­ ningen av antalet byrådirektör stjänster vore nödvändig för att nå det åsyf­ tade målet att nedbringa intervallerna mellan inspektionerna hos en och samma sparbank samt hänvisar till att de sakkunniga själva understrukit, att den föreslagna lokala revisionen kunde förväntas lätta centralmyndig­ hetens arbetsbörda och möjliggöra tätare inspektionsbesök av dennas tjäns­

temän.

Länssigrelsen i Kronobergs län framhåller, att antalet byrådirektörer tor­ de behöva ökas avsevärt mer än med de föreslagna tre tjänsterna, därest tids­ intervallerna mellan sparbanksinspektionens undersökningar i en och samma sparbank skulle kunna sänkas från nuvarande sju år i genomsnitt till två ä

tre år.

Departementschefen. Tillsynen över sparbankerna utövas enligt SpL dels av länsstyrelserna och de s. k. allmänna ombuden, dels av ett centralt verk, sparbanksinspektionen. Motsvarande kombination av lokal och central över­ vakning fanns på sin tid även i fråga om affärsbankerna, men numera ly­ der dessa — liksom för övrigt både jordbrukets kreditkassor och vissa andra penninginstitut — under en enda central tillsynsmyndighet, bank- och fond­ inspektionen. Sparbankstillsynens uppdelning mellan lokala organ och ett centralt sådant har alltså ingen parallell på de närmast jämförliga områ­ dena. Uppdelningen är i huvudsak genomförd så, att de beslutande tillsyns­ funktionerna anförtrotts åt länsstyrelserna, medan sparbanksinspektionen och de allmänna ombuden har inspekterande och rådgivande uppgifter.

I anslutning till förslag, som tidigare avgivits av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, bär de sakkunniga förordat genomgripande förändringar i fråga om tillsynens organisatoriska uppbyggnad. Så bör enligt deras mening länsstyrelsernas hittillsvarande befattning med till­ synsärendena upphöra och den centrala tillsynen omhänderhas av en ny­ inrättad myndighet, tillskapad genom sammanslagning av sparbanksin­ spektionen samt bank- och fondinspektionen. Tillika går sakkunnigförsla­ get ut på att de nuvarande allmänna ombuden skall ersättas av särskilda revisorer — en för varje sparbank — vilka utses av tillsynsmyndigheten för att tillsammans med de i vanlig ordning tillsatta revisorerna verkställa det årliga revisionsarbetet. De förordade reformerna, som dikterats av syftet att främja effektiviteten i tillsynen, har emellertid icke vunnit enhällig an­ slutning bland de sakkunniga. Tre av dem vill behalla länsstyrelserna som lokala tillsynsorgan och motsätter sig jämväl sammanslagningen av de båda inspektionsmyndigheterna.

Den dominerande frågeställningen vid bedömandet av sakkunnigförslaget i detta ämne torde vara, huruvida det är önskvärt med en fullständig cen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

184

tralisering av sparbankstillsynen eller denna bör få behålla sin hittillsva­

rande delvis decentraliserade karaktär. Tanken på en centralisering är som

den historiska översikten utvisat icke ny. Den framfördes första gången

av 1910 års sparbankskommitté och mötte redan från början ganska kraf­

tigt motstånd från vissa håll. Icke minst inom sparbanksväsendet självt har

man varit mycket ovillig att acceptera centraliseringslinjen. Denna inställ­

ning har kommit till klart uttryck i remissyttrandena över de förslag, som

avgavs av 1945 års bankkommitté och 1951 års riksdagsrevisorer, och nu

senast vid remissbehandlingen av sakkunnigförslaget. Invändningarna har

i huvudsak varit, att rådande decentralisering av tillsynen vore helt fören­

lig med sparbankernas förankring i lokalt begränsade verksamhetsområ­

den och att en centraliserad tillsyn därför skulle innebära en försämrad

övervakning. Det har till och med gjorts gällande, att tillsynens centralisering

till en enda myndighet skulle kunna hämma utvecklingen inom sparbanks­

väsendet, genom att en sådan myndighet icke i samma grad som länsstyrel­

serna skulle kunna vara förtrogen med och ta hänsyn till de enskilda spar­

bankernas särart.

Enligt min egen uppfattning kan det icke bestridas, att vissa fördelar

kan vinnas med att den väsentliga tillsynsverksamheten komme att utövas

av en central myndighet. Å andra sidan kan ej heller förnekas, att in­

vändningarna mot cn sådan anordning delvis har sitt berättigande. Av

stort intresse är att vissa av de remissinstanser, som ställt sig kritiska till

den av de sakkunniga förordade lösningen, pekat på att debatten i detta

ämne icke nödvändigtvis behöver röra sig kring frågeställningen en statlig

decentraliserad tillsyn eller ett statligt centraliserat tillsynssystem. Främsta

förespråkare för ett tredje alternativ för organisationen av tillsynen har varit

tullmäktige i riksbanken. Dessa ifrågasätter sålunda, om icke sparbanks­

tillsynen skulle kunna helt överlåtas på ett av sparbankerna själva upprät­

tat organ. Närmast har härvid varit i åtanke ett system, som från och med

1954 tillämpats för tillsynen över de finska sparbankerna. I något modi­

fierad form återkommer riksbanksfullmäktiges rekommendation i vissa

andra remissvar. Enligt dessa borde i varje fall en del av den statliga kon­

trollen över sparbanksväsendet, främst den mera revisionsmässiga, omhän-

derhas av något organ, som sparbankerna gemensamt skulle ha att inrätta.

Att staten helt eller delvis skulle befrias från ansvaret för sparbankstillsy­

nen är ett uppslag, som icke prövats av de sakkunniga. Uppslaget bör enligt

min åsikt bli föremål för närmare överväganden i särskild ordning, even­

tuellt också med avseende på tillsynen över andra institut inom kredit­

väsendet. Jag ämnar därför sedermera ta initiativ till en utredning för när­

mare prövning av alternativet i fråga. Vid denna utredning bör kunna upp­

tas också spörsmål av annan art, vilka sammanhänger med tillsynen över

sparbankerna och jämförliga kreditinrättningar.

Med hänsyn till att en framtida omdaning av tillsynen i den riktning, som

här antytts, kan komma att visa sig lämplig, synes det i nuvarande läge vara

mest välbetänkt att låta övervakningen över sparbankerna i stort sett få be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

185

hälla sin gällande organisatoriska struktur. Jag förordar därför, att den nya sparbankslagen får fördela tillsynsuppgifterna mellan länsstyrelserna och sparbanksinspektionen på samma sätt som SpL. I ett avseende anser jag dock, att en ändring bör genomföras, nämligen vad avser de funktio­ ner, som för närvarande ankommer på de allmänna ombuden. Såsom fram­ gått av den tidigare redogörelsen har dessa ombud tillagts synnerligen om­ fattande uppgifter. Deras kontrollverksamhet har sin betydelse främst genom den särskilda undersökning, som de har att verkställa minst en gång årligen. Undersökningen skall omfatta sparbankens ställning, av sparbanken till för­ varing och förvaltning mottagna värdehandlingar samt sparbanksstyrelsens förvaltning i övrigt. Vid åtskilliga tillfällen har riktats anmärkningar mot det sätt, på vilket ombuden bedrivit dessa för tillsynsverksamheten viktiga inventeringar av sparbankens tillgångar och skulder. Det har härvid gjorts gällande, att rapporterna över ombudsundersökningarna i vissa fall icke kunnat läggas till grund för en betryggande bedömning av sparbankens för­ hållanden. Orsaken till de påtalade bristerna har sökts bl. a. i att ombuden delvis icke haft tillräckliga banktekniska eller allmänekonomiska kunskaper. 1 sakkunnigbetänkandet har det sammanfattningsvis uttalats att tillsynen genom allmänna ombud icke i sin nuvarande utformning fullt ut motsvarade de anspråk, som måste ställas på verksamheten. Samma mening har tidigare hävdats av 1945 års bankkommitté och av 1951 års riksdagsrevisorer. Även längre tillbaka i tiden har ombudsinstitutionen varit föremål för kritik. Denna måste också enligt min egen uppfattning tyda på att ifrågavarande del av tillsynsverksamheten icke är anordnad på det mest ändamålsenliga sättet. Nu dragna slutsats får emellertid icke tolkas som ett generellt under­ kännande av ombudens insatser. Kritiken träffar närmast ombudssystemet som sådant, kanske framför allt i det avseendet att detsamma pålagt om­ buden alltför vittgående uppgifter.

önskemålet att få till stånd en årlig platsundersökning av så förtroende­ ingivande beskaffenhet, att den bl. a. kunde befria sparbanksinspektionen från att regelmässigt behöva göra egna inventeringar vid sina sparbanks- undersökningar, torde — såsom de sakkunniga ansett — lättast kunna för­ verkligas inom ramen för sparbankernas egen årsrevision. Härvidlag inne­ bär sakkunnigförslaget till en början, att kraven på revisionens grundlig­ het skall skärpas. Dessutom föreslås som jag redan nämnt att revisionen skall verkställas under medverkan av en särskild revisor, utsedd av det all­ männa. Sistnämnda revisor skulle alltså i viss mån kunna sägas komma att ersätta det allmänna ombudet. Till själva frågan om revisionens utförande återkommer jag i detaljmotiveringen. Vad angår ombudens utbytande mot särskilda revisorer har sakkunnigförslaget mötts med gillande i flertalet remissyttranden. Jag vill därför godta denna anordning, som för övrigt har sin motsvarighet både i gällande banklag och i propositionsförslaget till ny banklag.

För det åsyftade målet att vinna en förbättrad inventering i sparbankerna :ir det givetvis av väsentlig betydelse, att nu avsedda revisor besitter goda

Kungl. Maj:ts proposition nr 151

186

kvalifikationer för sitt uppdrag. Uppenbart är för det första att revisorn i

likhet med övriga revisorer skall, som lagen uttrycker det, ha den erfaren­

het beträffande bokföring och insikt i ekonomiska förhållanden, som med

hänsyn till sparbankens verksamhet erfordras för uppdraget. I anledning

av anmärkningarna mot de allmänna ombudens kompetens vill jag emel­

lertid framhålla vikten av att som ifrågavarande särskilda revisorer utses

personer, som verkligen har goda kunskaper på det ekonomiska området.

Därest en auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman finnes att

tillgå, synes det kunna vara till fördel för sparbanken, att sådan utses till

revisor. Framför allt torde detta vara önskvärt, då bland sparbankens egna

revisorer icke finnes auktoriserad revisor eller godkänd granskningsman.

Vad sedan avser frågan om vilken myndighet som skall utse den allmänna

revisorn synes det mig konsekvent att, därest länsstyrelserna bibehålies

vid nuvarande tillsynsfunktioner, länsstyrelserna också skall tillsätta re­

visorn. Denna mening omfattas av en minoritet bland de sakkunniga och

av flertalet remissinstanser, övertygande skäl kan ej anses vara åberopade

till förmån för att man i detta hänseende skulle göra undantag från huvud­

regeln om länsstyrelsernas beslutanderätt i tillsynsärendena. I syfte att be­

reda länsstyrelserna möjlighet att överblicka tillgången på personer, som

är skickade för revisorsuppdragen, och för att i övrigt underlätta personva­

let förordar jag ett stadgande, enligt vilket länsstyrelsen skall, innan re­

visor utses, från den handelskammare, inom vilkens distrikt sparbanken

bär sitt huvudsakliga verksamhetsområde, begära förslag å tre personer,

vilka med hänsyn till kvalifikationer och bosättningsort lämpligen bör kunna

komma i fråga som revisor. Jag vill anmärka, att länsstyrelsen icke skall

vara skyldig att under alla förhållanden begränsa sitt val till de sålunda

föreslagna.

Ett sätt att trämja effektiviteten i det av den särskilde revisorn utförda

arbetet synes mig vara att låta den fackmässiga tillsynsmyndigheten, alltså

sparbanksinspektionen, meddela vederbörlig instruktion för revisorns verk­

samhet. Jag vill i detta sammanhang erinra om att sparbanksinspektionen

såväl enligt gällande lag som enligt föreliggande förslag äger meddela före­

skrifter angående sättet för förande av sparbanks räkenskaper. Revisorn bör

åläggas avge rapport, såväl till länsstyrelsen som till sparbanksinspektionen,

angående sina särskilda iakttagelser under revisionen och angående det när­

mare sättet för dennas bedrivande (jfr 49 § i kungörelseutkastet).

Jill det av de sakkunniga berörda spörsmålet om en viss utökning av an­

talet byrådirektörer vid sparbanksinspektionen finner jag mig ej nu ha an­

ledning att ta ställning. Frågan torde komma att i senare sammanhang få bli

föremål för överväganden.

Den närmare utformningen av departementsförslagets bestämmelser om

tillsynen överensstämmer — med de jämkningar som föranledes av de all­

männa ombudens ersättande med särskilda revisorer — i stort sett med

SpL:s tillsynsregler. Bestämmelserna har upptagits i 80—85 §§. Några smär­

re frågor rörande tillsynen kommenteras i detalj motiveringen till dessa §§.

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

Kungl. Maj.ts proposition nr 151

187

VIII. Detaljmotivering

Förslaget till lag om sparbanker

Inledande bestämmelser

1 §•

Paragrafen, som definierar begreppet sparbanksrörelse, har sin motsva­ righet i 1 § SpL.

Gällande

rätt. Enligt nuvarande definition är sparbanks ändamål att be­

fordra sparsamhet genom att i