Prop. 1955:3

('med förslag till lag om bankrörelse, m. m.',)

Kungl. Maj.ls proposition nr 3

1

Nr 3

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

bankrörelse, m. m.; given Stockholms slott den 17 december 1954.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om bankrörelse; 2) lag angående införande av nya lagen om bankrörelse; 3) lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser.

GUSTAF ADOLF

Per Edvin Sköld

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionsförslaget grundar sig på det betänkande, som år 1952 avgavs av 1949 års banklagssakkunniga. I vissa särskilda hänseenden avviker dock förslaget från vad de sakkunniga förordat.

Gällande lag om bankrörelse är av år 1911. Lagen reglerar bl. a. de bolags- rättsliga frågor, som berör bankaktiebolagen. Reglerna i denna del har i huvudsak samma innehåll som motsvarande stadganden i 1910 års aktiebo­ lagslag. I och med att denna lag numera ersatts av 1944 års aktiebolagslag har överensstämmelsen mellan den allmänna aktiebolagslagstiftningen och lagstiftningen angående bankaktiebolagen gått förlorad i betydande utsträck- ning.

Den översyn av 1911 års banklag, som resulterat i det föreliggande lagför­ slaget, föranleddes i första hand av behovet att återställa sambandet mellan den allmänna aktiebolagslagstiftningen och banklagstiftningen. I enlighet härmed har de bolagsrättsliga bestämmelserna i lagförslaget i stort sett ut­ formats med nya aktiebolagslagen som förebild.

Också beträffande själva bankverksamheten innefattar lagförslaget åt­ skilliga förändringar i förhållande till bestämmelserna i gällande banklag. Särskilt intresse i detta hänseende tilldrar sig reglerna om bankernas befo­ genhet att utlämna krediter utan säkerhet och tidsbundna lån samt bestäm­ melserna angående inlåningsrättens omfattning och skyldigheten att hålla kassareserv.

1

Bihang till riksdagens protokoll 195

5

.

t saml. Nr 3

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 3

Rätten att bevilja krediter utan särskild säkerhet -— s. k. blancokrediter

— samt tidsbundna lån har utvidgats i förslaget. Blancokrediter skall så­

lunda kunna lämnas åt småföretagare till belopp av högst 75 000 kronor i

varje särskilt fall och sammanlagt motsvarande högst tio procent av ban­

kens fonder. Beträffande tidsbundna lån innebär förslaget, att dylika lån,

individuellt begränsade till 150 000 kronor, skall få beviljas till sammanlagt

belopp motsvarande högst 20 procent av fonderna. För statsgaranterade lån

skall vissa särbestämmelser gälla.

I avvaktan på att vissa problem beträffande bl. a. gränsdragningen mellan

olika kreditinstituts verksamhetsområden blir ytterligare utredda har lag­

förslagets regler om inlåningsrätten utformats i huvudsak efter mönster av

de provisoriska bestämmelser, som gällt på detta område sedan ett antal år

tillbaka. Vissa jämkningar har dock vidtagits. Sålunda har till s. k. täck-

ningsfria tillgångar, d. v. s. så riskfria placeringar att de får motsvaras av

inlåning utan särskild täckning i bankens fonder, hänförts bottenlån i fast

egendom och i tomträtt samt krediter mot säkerhet av vissa fullgoda obli­

gationer, allt intill sammanlagt belopp motsvarande tre gånger bankens fon­

der och högst 100 miljoner kronor. Under särskilda omständigheter skall

Kungl. Maj :t kunna medge bank att icke inräkna upptaget förlagslån i in­

låningen och att högst intill belopp motsvarande halva aktiekapitalet räkna

förlagslånet till fonderna.

Skyldigheten att hålla kassareserv är i gällande banklag begränsad att

gälla endast i förhållande till de förbindelser, som det åligger bank att full­

göra vid anfordran. På denna punkt innefattar lagförslaget den ändringen,

att kassareservplikten skall ställas i relation också till annan inlåning. Så­

lunda skall kassareserven jämte den kontanta kassan motsvara minst sum­

man av dels 25 procent av avistaförbindelserna och vissa med dem jämför­

bara skulder, dels fyra procent av övriga förbindelser. Garantiförbindelser

skall icke motsvaras av någon kassareservförpliktelse. Förslaget förutsätter,

att vid sidan av banklagens kassareservregler skall liksom för närvarande

finnas en penningpolitiskt betingad, fristående kassareservlagstiftning.

Bland de nyheter, som i övrigt rör bankverksamheten, må nämnas att in-

sättningsmaximum för sparkasseräkning höjts från 8 000 kronor till 15 000

kronor samt att filialbildning i kommun, där banken tidigare driver verk­

samhet vid kontor, ej skall kräva myndighets tillstånd. Vill banken däremot

utsträcka sitt kontorsnät till ny kommun, förutsätter detta Kungl. Maj :ts

medgivande. Medgivandet innebär normalt, att banken i fortsättningen fritt

kan inrätta ytterligare kontor i den nya kommunen, men undantagsvis kan

Kungl. Maj :t förordna, att medgivandet icke skall avse flera kontor än ett.

Till sist kan omnämnas att lagförslaget stadgar viss tillsyn över placering­

en av medel, tillhöriga bankernas fria pensionsstiftelser, d. v. s. stiftelser,

som icke är underkastade lagen om aktiebolags pensions- och andra perso­

nalstiftelser.

Den föreslagna lagen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

3

Förslag

till

lag om bankrörelse

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Bankrörelse må, förutom av Sveriges riksbank, drivas endast av bank­

aktiebolag, som därtill erhållit Konungens tillstånd (oktroj).

Med bankrörelse förstås i denna lag sådan verksamhet, i vilken ingår

inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänneligen begagnas.

Angående postsparbanken och postgirorörelsen samt sparbank, central­

kassa för jordbrukskredit och järnkontoret är särskilt stadgat.

2

§.

Ej må annan än riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, sparbank

och Sveriges allmänna hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning

av affärsrörelsen använda ordet bank. Beträffande användningen av ordet

bank i registrerad understödsförenings firma är särskilt stadgat.

3

§•

Bankaktiebolag skola stå under tillsyn av en för hela riket gemensam till­

synsmyndighet, varom förmäles i 162 §.

För inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna lag skola anmälas för

registrering eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet, skall föras

bankregister hos registreringsmyndighet, varom förmäles i 174 §.

Om bankaktiebolags bildande

4 §•

1 mom. De som vilja stifta bankaktiebolag skola upprätta bolagsordning

samt därå söka Konungens stadfästelse.

Stiftarna skola vara myndiga här i riket bosatta svenska medborgare och

till antalet minst tio.

Den som är i konkurstillstånd kan ej vara stiftare.

Konungen prövar bolagsordningens överensstämmelse med denna lag samt

lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver, med hänsyn

till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse, särskilda bestäm­

melser må erfordras.

Finnes den tillämnade rörelsen vara nyttig för det allmänna, stadfäster

Konungen bolagsordningen samt beviljar oktroj för en tid av högst tio år

och därutöver intill slutet av då löpande räkenskapsår.

2 mom. Å beslut om ändring av stadfäst bolagsordning skall ock sökas

Konungens stadfästelse. Konungen må uppdraga åt tillsynsmyndigheten att

i Konungens ställe meddela stadfästelse å ändringsbeslut.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

3 mom. Ansökan om stadfästelse skall inlämnas till tillsynsmyndigheten.

4 mom. Vid meddelande av oktroj äger Konungen stadga skyldighet för

bankaktiebolag att vid huvudkontoret och avdelningskontor, som bestämmes

av Konungen, mottaga värdehandlingar till förvaring och förvaltning i en­

lighet med de i föräldrabalken och eljest i lag givna bestämmelserna.

5

§.

Bolagsordning för bankaktiebolag skall angiva:

1. bolagets firma;

2. de rörelsegrenar bolaget må utöva;

3. aktiekapitalet eller, där detta skall kunna utan ändring av bolagsord­

ningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximi-

kapitalet;

4. det belopp varå aktie skall lyda (nominella beloppet);

5. den ort inom riket, där bolagets styrelse skall hava sitt säte;

6. antalet styrelseledamöter och, där suppleanter för dem skola finnas,

antalet styrelsesuppleanter, antalet revisorer, tiden för styrelseledamots upp­

drag, så ock, där styrelseledamot och styrelsesuppleant ej skola väljas å

bolagsstämma, huru de skola tillsättas;

7. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande och vilka ärenden som

skola förekomma å ordinarie stämma, utöver dem som omförmälas i 106 §;

samt

8. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­

landen bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före stämma, då

föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna.

Antalet styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och revisorer kan så be­

stämmas, att lägsta och högsta antalet angives.

6

§•

Bankaktiebolags firma skall innehålla ordet bank.

Ny firma skall tydligt skilja sig från annan, förut i laga ordning registre­

rad, ännu bestående banks firma, så ock från benämning å utländsk bank­

inrättning, som är allmänt känd här i riket.

7 §•

Aktiekapitalet skall fördelas i aktier å lika belopp i svenskt mynt. Där

aktiekapitalet skall, utan ändring av bolagsordningen, kunna bestämmas till

lägre eller högre belopp, må lägsta beloppet ej utgöra mindre än tredjedelen

av högsta beloppet.

Vad för aktie skall inbetalas må ej bestämmas till lägre belopp än nomi­

nella beloppet. Betalningen skall erläggas i penningar, där den ej må annor­

ledes fullgöras efter vad i 26, 187 och 189 §§ sägs. Sedan för aktie full be­

talning blivit erlagd, är aktieägaren icke pliktig att ytterligare tillskjuta

något.

Aktie är mot bolaget odelbar. Å aktierna skola utfärdas brev, vilka ställas

till viss man.

8

§.

i mom. Skall för bankaktiebolag, vars aktiekapital skall kunna utan

ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, för­

behåll träffas om aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier enligt

bestämda grunder efter vad i 45 § sägs, eller skola, i den mån sådant må

ske, grunderna för utövande av rösträtt och fattande av beslut å bolags­

5

stämma avvika från vad därom finnes föreskrivet i denna lag, skall be­

stämmelse härom intagas i bolagsordningen.

Skall kalenderåret ej utgöra bolagets räkenskapsår, angives räkenskaps­

året i bolagsordningen.

Där ej alla aktier skola medföra samma rätt, skall bolagsordningen angiva

det belopp, vartill aktier av olika slag må kunna utgivas, och den rätt de

skola medföra. Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets till­

gångar och vinst, skall, såframt aktiekapitalet skall kunna utan ändring av

bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, i bolagsordningen

särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande av nya aktier, som vid

aktiekapitalets ökning må tillkomma varje slag av aktier.

2 mom. Ej må i bolagsordningen bestämmas annan inskränkning i rätten

att förfoga över aktie än som framgår av 18 §.

Ej heller må i bolagsordningen intagas bestämmelse, som inskränker bo­

lagsstämmas rätt att besluta om bildande av stiftelse enligt lagen om ak­

tiebolags pensions- och andra personalstiftelser eller om överföring av vinst­

medel till sådan stiftelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

9

§•

Sedan oktroj beviljats, skola stiftarna upprätta teckningslista. Tecknings-

listan, som skall vara försedd med stiftarnas bevittnade namnunderskrifter,

skall angiva:

1. det belopp, som skall inbetalas för aktie;

2. den tid, inom vilken inbetalning av aktie skall ske, samt, där inbetal­

ningen må äga rum i poster, tiden för varje inbetalning;

3. där i bolagsordningen minimi- och maximikapital angivits men alle­

nast visst belopp understigande maximikapitalet skall få tecknas, storleken

av detta belopp; samt

4. den tid, ej överstigande sex månader från det oktroj beviljats, inom

vilken konstituerande stämma skall hållas.

I teckningslistan skall jämväl intagas erinran om den i 18 § stadgade in­

skränkningen i rätten att förvärva aktier. Äga andra än stiftare teckna ak­

tier, må i teckningslistan föreskrivas, att tilldelning av aktier, som ej till­

komma stiftarna på grund av teckning före listans framläggande, skall ske

efter stiftarnas bestämmande. Meddelas ej sådan föreskrift, skall i tecknings­

listan angivas den beräkningsgrund, efter vilken de aktier, som tecknas ef­

ter listans framläggande, i händelse av överteckning skola å konstituerande

stämman fördelas mellan tecknarna.

10 §.

1 mom. Teckning av aktier skall ske å teckningslistan i huvudskrift eller

i avskrift som bestyrkts av notarius publieus eller landsfiskal eller av stif­

tarna. Vid teckningslistan skola vara fogade på enahanda sätt styrkta av­

skrifter av oktrojbeslutet och bolagsordningen.

Innan teckningslistan framlägges i huvudskrift eller avskrift, skall teck­

ning av stiftarna hava ägt rum med angivande av dagen därför.

2 mom. Varje stiftare skall teckna minst en aktie. Av annan än stiftare

må tecknas allenast det antal aktier, vilket återstår efter den teckning, som

gjorts av stiftarna innan teckningslistan framlagts. Å varje lista skall finnas

uppgift om det antal aktier, som envar av stiftarna tecknat, så ock om dagen

för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och

postadress.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

11

§•

Ej må stiftare eller annan njuta gottgörelse av bankaktiebolaget för dess

bildande utöver ersättning för utgifter, som för bildandet varit uppenbar­

ligen nödvändiga. Ej heller må, utom i fall varom stadgas i 189 §, stiftare

förbehålla sig eller annan särskild förmån eller rättighet.

12

§.

Aktieteckning är ogiltig, där den göres annorledes än å teckningslista

i huvudskrift eller sådan avskrift som i 10 § 1 mom. sägs, eller där listan

saknar uppgift om aktieteckning av stiftarna efter vad i 10 § 2 mom. stad­

gas.

Aktieteckning med villkor är, utom i fall som sägs i 189 §, ogiltig.

13 g.

Har ej beslut om bankaktiebolagets bildande fattats å konstituerande

stämma inom den i teckningslistan föreskrivna tiden eller å stämma, till

vilken frågan uppskjutits enligt 15 §, jämförd med 23 § 1 mom. tredje styc­

ket lagen om aktiebolag, är aktieteckningen icke vidare bindande.

Detsamma skall gälla, där ansökan om bolagets registrering icke gjorts

inom ett år efter det oktroj beviljats eller genom lagakraftägande beslut

ansökan om bolagets registrering blivit avslagen.

14 §.

Ej må, sedan bankaktiebolaget registrerats, sådan grund för aktieteck­

nings ogiltighet, som avses i 12 § och 13 § första stycket, göras gällande,

utan så är att den hos registreringsmyndigheten anmälts före registreringen.

15 §.

1 mom. Konstituerande stämma skall utlysas av stiftarna att inom tid,

som blivit bestämd i teckningslistan, hållas å ort inom riket. Å stämman

skola stiftarna framlägga de listor, å vilka aktieteckning skett, jämte oktroj-

beslutet och bolagsordningen. Om tilldelning av aktier skall ske efter stiftar­

nas bestämmande, skall framläggas en av stiftarna undertecknad hand­

ling med uppgift om tilldelningen.

2 mom. Å konstituerande stämman skall till avgörande företagas, huru­

vida bankaktiebolaget skall komma till stånd. Biträdes beslut om bolagets

bildande av samtliga närvarande röstberättigade, eller finnas vid omröstning

de flesta röstande med ett sammanlagt aktiebelopp av mer än halva det vid

stämman företrädda aktiekapitalet och minst en fjärdedel av hela aktie­

kapitalet hava förenat sig därom, skall bolaget anses bildat. 1 annat fall

är frågan om bolagets bildande förfallen.

3 mom. I övrigt skall beträffande konstituerande stämma i tillämpliga

delar gälla vad i 21 och 22 §§, 23 § 1 mom. tredje stycket samt 25 § lagen

om aktiebolag finnes stadgat.

16 §.

Är bankaktiebolag bildat, skall å konstituerande stämma förrättas val av

styrelse och revisorer.

17 §.

I fråga om talan å beslut, som fattats på konstituerande stämman, skall

vad om talan å bolagsstämmobeslut är stadgat i 115 § 1 mom. första stycket

och andra stycket första punkten samt 2 mom. så ock i 116 § äga motsva­

rande tillämpning. Har bankaktiebolag i strid med vad i 164 § 1 mom. sägs

blivit registrerat, ehuru sådan grund till klander mot beslutet om bolagets

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

bildande förelåg som avses i 115 § 1 inom. andra och tredje styckena, är be­

slutet gällande, om klandertalen ej instämts inom föreskriven tid eller in­

stämd klandertalan ogillats.

18 §.

Aktie i bankaktiebolag må genom teckning eller överlåtelse förvärvas en­

dast av svenska medborgare, av svenska bolag och föreningar, som utan

hinder av bestämmelserna i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränk­

ningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bo­

lag "äga förvärva fast egendom eller gruva, ävensom av andra svenska sam-

fälligheter och stiftelser. Har aktieförvärv skett annorledes än genom teck­

ning eller överlåtelse, skall vad nyss stadgats icke i något fall medföra hinder

för aktieägaren att med stöd av den företrädesrätt till teckning eller erhål­

lande av nya aktier, vilken enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande

bolagsordningen är förenad med de förvärvade aktierna, bekomma ytterli-

gare aktier.

Förvärv av aktie, som skett i strid med innehållet i första stycket, år

ogillt.

19 §.

Sedan styrelse och revisorer utsetts, må bankaktiebolaget enligt föreskrif­

terna i denna lag registreras, såframt bolagets aktiekapital, som är det teck­

nade belopp för vilket tilldelning av aktier ägt rum, efter avdrag för aktier

som må hava förklarats förverkade enligt 28 §, uppgår till minimikapitalet

samt full betalning behörigen erlagts för aktier med sammanlagt nominellt

belopp ej understigande minimikapitalet.

20

§.

Innan bankaktiebolaget registrerats, kan det ej förvärva rättigheter eller

ikläda sig skyldigheter, ej heller inför domstol eller annan myndighet söka,

kära eller svara. Sedan styrelse blivit utsedd, äger den dock föra talan i

mål rörande bolagsbildningen, så ock eljest vidtaga åtgärd för utbekom­

mande av tecknat aktiebelopp.

I fråga om ansvarighet för stiftare, styrelsen, annan ställföreträdare för

bolaget eller aktieägare, som handla å bolagets vägnar innan det registre­

rats, så ock beträffande giltigheten av avtal, som ställföreträdare ingått för

oregistrerat bolag, skola bestämmelserna i 28 § andra stycket samt 29 och

30 §§ lagen om aktiebolag äga motsvarande tillämpning, därvid i nämnda

lagrum upptagna hänvisningar till 32, 87 och 204 §§ samma lag i stället

skola avse 22, 81 och 173 §§ denna lag.

21

§.

Bliver bankaktiebolaget ej registrerat, äro styrelseledamöterna, en för

alla och alla för en, ansvariga för att vad styrelsen uppburit å tecknade

aktier återbäres till aktieägarna, efter avdrag för kostnad till följd av åt­

gärd, som må vidtagas enligt 20 § första stycket. Återbäringen skall ock

omfatta förkovran, där sådan uppkommit.

22

§.

Ansökan om bankaktiebolagets registrering skall göras av styrelsen se­

nast ett år från det oktroj beviljats.

Ansökningen skall beträffande styrelseledamot och styrelsesuppleant in­

nehålla uppgift om fullständiga namnet ävensom hemvist, så ock förklaring

att dessa personer äro svenska medborgare och ej äro omyndiga.

8

I ansökningen skall uppgivas, av vilka och huru bolagets firma skall

tecknas, där den ej tecknas av styrelsen allenast på grund av denna lag.

Skall firman tecknas av annan person än som avses i andra stycket, gäller

vad där är stadgat även i fråga om sådan firmatecknare.

Bolagets postadress skall angivas.

Vid ansökningen skola fogas:

}■ de listor, å vilka aktieteckningen ägt rum, jämte avskrift av desamma;

2. avskrift av protokollet vid konstituerande stämman;

3. två avskrifter av oktrojbeslutet och bolagsordningen;

4. avskrift av den i 15 § 1 mom. omförmälda handlingen rörande till­

delningen av aktier;

5. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad handling, innehållan­

de uppgift dels om det tecknade belopp, för vilket tilldelning av aktier ägt

rum, samt om det belopp, för vilket aktier må hava förklarats förverkade

enligt 28 §, dels angående det belopp, som inbetalts å aktiekapitalet, och, där

aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nominella beloppet

av de aktier, som till fullo betalts, dels ock om det sätt varpå inbetalningen

Har ej å ansökningen varje styrelseledamot och styrelsesuppleant eller

annan, som är bemyndigad att teckna bolagets firma, egenhändigt skrivit

sin av vittnen styrkta namnteckning, skall vid ansökningen fogas en sär­

skild bilaga, därå namnteckningen finnes och blivit styrkt av vittnen.

Om aktiebrev och aktiebok

23 §.

Aktiebrev skola undertecknas av styrelsen samt angiva bankaktiebola­

gets firma, ordningsnummer å den eller de aktier, å vilka breven lyda ak­

ties nominella belopp och dagen för utfärdandet. Styrelseledamots namn­

teckning må kunna återgivas genom tryckning eller på annat dylikt sätt;

dock skall varje aktiebrev vara egenhändigt underskrivet av minst en sty­

relseledamot.

J

'aije brev a aktie skall angivas den i 18 § bestämda inskränkningen i

ratten att förvärva aktier. Kunna, då aktiebrev utgivas, enligt bolagsord­

ningen aktier av olika slag finnas, skall aktieslaget anmärkas i aktiebre-

ven Har i bolagsordningen intagits förbehåll, som i 45 § sägs, skall ock

förbehållet angivas i varje brev å aktie som det avser.

Aktiebrev må ej utgivas, innan bolaget registrerats och full betalning

erlagts för den eller de^ aktier varå brevet lyder. Vid ökning av aktieka­

pitalet må brev utgivas å högst så många aktier som enligt 42) § registrerats

såsom till fullo betalda. Angående utgivande av brev å nya aktier vid sådan

oknmg av aktiekapitalet, som avses i 44 §, stadgas i nämnda paragraf.

Aktiebrev må ej till aktieägaren utgivas, med mindre denne införts i aktie­

boken.

Angående utdelningskuponger till aktiebrev är stadgat i lagen om skul­

debrev.

24 §•

Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och

kommit i förvärvarens besittning och finnes sedan, att den, som verkställ-

de överlåtelsen, ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar

förfoga över aktiebrevet, äger nye innehavaren ändock företräde till aktien,

där han var i god tro, och överlåtaren kunde till stöd för sin rätt åberopa

lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga överlåtelser

till viss man eller in blanco.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

9

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste,

att den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen

var ställd eller senast överlåten, eller berättigad att handla å dennes väg­

nar, utan ock där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida

så var fallet. Huruvida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, är

förvärvaren ej pliktig att pröva, med mindre särskild anledning därtill

föreligger.

Vad nu är sagt om överlåtelse av aktiebrev gäller ock i fråga om pant­

sättning av dylik handling.

Har den, som till grund för förvärv av aktiebrev åberopar annat fång än

överlåtelse, blivit införd i aktieboken, skall vid senare överlåtelse eller

pantsättning av aktiebrevet vad förut i denna paragraf är stadgat äga till-

lämpning jämväl med avseende å förstnämnda fång.

Överlåtelse eller pantsättning av aktiebrev är ej gällande mot överlåta­

rens eller pantsättarens borgenärer, med mindre den till vilken över­

låtelse eller pantsättning skett fått handlingen i besittning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

25 §.

1 mom. över bankaktiebolags samtliga aktier har styrelsen att ofördröj­

ligen efter bolagets bildande upplägga en aktiebok. Denna må bestå av

betryggande lösblads- eller kortsystem.

1 aktieboken skola genom styrelsens försorg aktierna upptagas i nummer­

följd med uppgift å aktietecknarna.

Av förvärvare vid konstituerande stämman eller hos styrelsen anmälda

och styrkta förändringar i äganderätten till aktie skola ofördröjligen in­

föras i aktieboken, där ej hinder möter av stadgandet i 18 §. Om förvärv av

aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall, om förvärvet ej in­

förts i aktieboken, införing därav ske, när senare förvärv av aktien införes.

Har förvärv av aktie ägt rum annorledes än genom överlåtelse, skall fångets

beskaffenhet anmärkas i aktieboken. I denna skall antecknas dagen då

införing sker.

Det åligger styrelsen att omedelbart före bolagsstämma vara tillstädes för

att pröva de 'frågor om nya aktieägares införande i aktieboken som då kun­

na yppas. Dock skall, där enligt bolagsordningen rätten till deltagande i bo­

lagsstämmas förhandlingar gjorts beroende av att anmälan därom sker viss

tid före stämman, styrelsesammanträde för prövning av frågor som nyss

sagts hållas omedelbart före anmälningstidens utgång.

Styrelsen åligger att låta envar, som sådant önskar, å bankaktiebolagets

huvudkontor taga kännedom om aktieboken å de tider banken hålles öppen

för allmänheten, ävensom, mot avgift, erhålla till riktigheten styrkt utdrag

därur.

2 mom. Där hinder ej möter av stadgandet i 18 §, må styrelsen ej vägra

att i aktieboken såsom ägare införa den som företer aktiebrev, såframt han

kan till stöd för sin rätt till aktien åberopa lydelsen av sammanhängande,

till honom fortgående skriftliga överlåtelser. Är sista överlåtelsen tecknad

in blanco, må införing ej ske med mindre namnet utsättes i överlåtelsen.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid införing

av förvärv på grund av skriftlig överlåtelse av aktiebrev, om förvärvet skett

efter förvärv som ägt rum annorledes än genom överlåtelse och sistnämnda

fång blivit infört i aktieboken.

Den till vilken aktie övergått är ej gentemot bolaget att anse såsom ak­

tieägare, innan han införts i aktieboken.

När ny ägare av aktie införes i aktieboken, skall brevet förses med på­

10

skrift om införingen med angivande av dagen därför. Har förvärvet skett

annorledes än genom överlåtelse, skall tillika fångets beskaffenhet anmär­

kas i påskriften.

Kangl. Maj:ts proposition nr 3

Om inbetalning av aktiekapital

26 §.

Senast inom två månader från bankaktiebolags bildande skall aktie till

fullo betalas.

Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos

bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke medgivas,

där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenärer.

Innan styrelse valts, må inbetalning å aktie verkställas allenast genom

insättning för bolaget å bankräkning, varom stadgas i 187 §.

27 §.

Fordran å oguldet aktiebelopp må ej av bolaget överlåtas eller pantsättas.

28 §.

Fullgöres ej inbetalning å aktie i rätt tid, äger styrelsen utsöka det för­

fallna beloppet, och skall ränta därå gäldas efter sex procent om året från

förfallodagen.

Verkställes ej inbetalning inom en månad efter anmaning, äger styrelsen,

där annan anmäler sig vilja övertaga aktien, förklara denna övertagen av

honom eller, i annat fall, förklara aktien förverkad. Då aktie förklarats

förverkad, kan vad å aktien inbetalts ej återfordras. Har aktie förklarats

övertagen av annan, må ej heller vad som tidigare inbetalts återfordras,

förrän den som övertagit aktien till fullo betalt denna.

Har från aktietecknare aktie övergått å annan, må aktien ej av styrelsen

förklaras övertagen eller förverkad, med mindre anmaning enligt andra

stycket gjorts hos den som senast i aktieboken införts såsom ägare till

aktien.

I avseende å den, som förklarats hava övertagit aktie, skall vad om aktie­

tecknare är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Anmaning skall innehålla erinran om påföljden av att den ej efterkoin-

mes. Anmaning skall anses vara given, när den kungjorts på det sätt,

som gäller för kallelse till ordinarie bolagsstämma, samt, där aktietecknares

postadress uppgivits eller upplysning om adressen utan väsentlig omgång

eller tidsutdräkt kan inhämtas, till honom försänts i rekommenderat brev.

29 §.

Ändå att aktie av styrelsen förklarats övertagen eller förverkad, är aktie­

tecknaren, där bankaktiebolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts

inom två år från utgången av den för aktiernas inbetalning bestämda tiden,

skyldig att, såvitt borgenärers rätt därpå beror, fullgöra återstående inbe­

talning å aktien.

30 §.

Fullgöres, efter det ansökan om bankaktiebolagets registrering gjorts,

ytterligare inbetalning å aktier, skall inom sex månader efter inbetalningen

anmälan om sålunda inbetalt belopp göras för registrering. Anmälningen,

som skall vara undertecknad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla

uPP§*ft om det sätt varpå inbetalningen skett.

11

I anmälningen skall ock för registrering uppgivas sammanlagda nomi­

nella beloppet av alla de aktier som vid tiden för anmälningen äro till fullo

betalda.

31 §.

Hava, sedan ansökan om bankaktiebolagets registrering gjorts, aktier för­

klarats förverkade, åligger det styrelsen eller verkställande direktör att för

registrering av den sålunda skedda minskningen av aktiekapitalet ofördröj­

ligen anmäla antalet förverkade aktier.

Om å dessa aktier något var inbetalt och registrering därav skett, skall

anmälningen innehålla uppgift därom; och skall i registret införas, att det

belopp, som förut registrerats såsom inbetalt a aktiekapitalet, minskats med

det belopp, som inbetalts å de förverkade aktierna.

Om aktiekapitalets ökning

32 §.

Ökning av aktiekapitalet medelst ny aktieteckning må beslutas av bolags­

stämma. Erfordras för beslutet ändring av vad i bolagsordningen stadgas om

aktiekapitalet, må beslutet fattas först sedan stadfästelse å ändringen med-

deist s

Förslag till ökningsbeslut, så ock ett av samtliga styrelseledamöter under­

tecknat yttrande över den föreslagna kapitalökningens betydelse för bank­

aktiebolaget skola genom styrelsens försorg dels niinst en vecka före bo­

lagsstämman hållas hos bolaget tillgängliga för aktieägarna dels ock fram­

läggas å stämman. Där ej balansräkningen för nästföregående räkenskaps­

år fastställes å stämman, skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga

och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an­

teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,

samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år

balansräkningen avser;

.

2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad berättelse, dan upp­

lysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,

om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning vilka inträffat efter

förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

33 §.

Beslutet om aktiekapitalets ökning skall angiva:

1. det belopp, varmed aktiekapitalet må ökas;

2. där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till vilket

aktieslag de nya aktierna skola hänföras;

3. den företrädesrätt att teckna nya aktier, som enligt denna lag eller

bolagsordningen må tillkomma aktieägare;

4. den tid, ej understigande en månad från den dag då beslutet enligt

35 § kungjorts i tidningarna, inom vilken aktieägare må begagna företrädes­

rätt till teckning;

5. akties nominella belopp och det belopp som skall inbetalas for aktie,

6. den beräkningsgrund, efter vilken vid överteckning de aktier som icke

tecknats med företrädesrätt skola av styrelsen fördelas, där ej jämlikt stäm­

mans beslut fördelningen skall ankomma på styrelsen; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

12

7. det räkenskapsår, för vilket vinstutdelning å de nya aktierna först må

utgå, varvid dock detta år må bestämmas senast till året efter det räken­

skapsår, under vilket aktierna skolat till fullo inbetalas.

I ökningsbeslutet skall ock angivas det belopp, vartill aktiekapitalet upp­

går vid beslutets fattande, och vad därav svarar mot aktier som registrerats

såsom till fullo inbetalda. Har ökning av aktiekapitalet förut beslutats, skall

beträffande sista ökningen anmärkas, huruvida aktier som icke förklarats

förverkade ännu ej registrerats såsom till fullo inbetalda.

Bestämmelse må i ökningsbeslutet meddelas, att det tecknade belopp, för

vilket tilldelning av nya aktier sker, skall uppgå till visst angivet minimi­

belopp för att aktieteckningen skall bliva bindande.

I fall, då beträffande de nya aktierna skall gälla sådant förbehåll om ak­

tiekapitalets nedsättning genom inlösen av aktier som avses i 45 §, skall i

beslutet intagas erinran därom.

34 §.

Bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning skall av styrelsen eller

verkställande direktör ofördröjligen anmälas för registrering.

Vid anmälningen skola fogas två avskrifter av protokoll rörande beslutet,

så ock i huvudskrift och avskrift det i 32 § andra stycket första punkten

omförmälda yttrandet samt berättelse och yttrande som avses i nämnda

stycke 2 och 3.

Om villkor för registrering av beslutet är stadgat i 167 § 1 mom.

35 §.

Sedan bolagsstämman fattat beslut om aktiekapitalets ökning, skola teck-

ningslista och kungörelse om beslutet upprättas samt undertecknas av samt­

liga styrelseledamöter.

I såväl teckningslistan som kungörelsen skall upptagas bolagsstämmans

beslut om aktiekapitalets ökning ävensom erinran om den i 18 § stadgade

inskränkningen i rätten att förvärva aktier. Har i ökningsbeslutet bestäm­

melse ej meddelats om tiden för betalning av nya aktier, skall sådan be­

stämmelse upptagas i teckningslistan och kungörelsen.

Sedan ökningsbeslutet registrerats, skall styrelsen låta införa kungörel­

sen i allmänna tidningarna och tidning inom den ort, där styrelsen har sitt

säte. Det åligger ock styrelsen att ofördröjligen i rekommenderat brev om bo­

lagsstämmans beslut underrätta varje aktieägare, om vars postadress upp­

lysning utan väsentlig omgång eller tidsutdrägt kan inhämtas.

36 §.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bankaktiebo­

lagets tillgångar och vinst, är varje aktieägare berättigad att, i den mån

det kan ske, av de nya aktierna efter teckning erhålla det antal som sva­

rar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet. Finnas aktier av olika

slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst,

skall i fråga om företrädesrätten till teckning av nya aktier gälla vad i bo­

lagsordningen föreskrives.

37 §.

Aktieägare, soin vill begagna honom tillkommande företrädesrätt till teck-

ning av nya aktier, är skyldig att förete det eller de aktiebrev, å vilka teck­

ningsrätten grundas; och skall genom styrelsens försorg sådant aktiebrev

förses med påskrift att teckningsrätten begagnats.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

13

38 §.

Teckning av de nya aktierna skall ske å teckningslistan i huvudskrift

eller i avskrift, som bestyrkts av notarius publicus eller landsfiskal eller

av två styrelseledamöter.

Vid teckningslistan skola vara fogade ett exemplar av bolagsordningen

samt i avskrift de enligt 32 §, jämte förslaget till ökningsbeslut, framlagda

handlingarna, så ock avskrift av kungörelsen om ökningsbeslutet samt i hu­

vudskrift eller avskrift av styrelsen eller verkställande direktör underteck­

nad uppgift om de tidningar, i vilka kungörelsen om ökningsbeslutet varit

införd, och om dagen därför, eller ock ett exemplar av dessa tidningar. Å

varje teckningslista skall finnas uppgift om dagen för listans framläggande.

När aktieteckning sker, böra tecknarna vid sina namn angiva yrke och

postadress.

39 §.

Teckning av ny aktie är ogiltig, där den ej göres å teckningslista i hu­

vudskrift eller sådan avskrift som i 38 § sägs.

Teckning med villkor är, utom i fall varom stadgas i 189 §, ogiltig.

Ej må sådan grund för aktieteckningens ogiltighet, som i första och andra

styckena avses, göras gällande, utan sa är att den anmälts hos registrerings-

myndigheten, innan registrering jämlikt 42 § ägt rum i anledning av anmä­

lan, som gjorts efter det aktien till fullo betalts.

40 §.

Sedan teckning av nya aktier avslutats, skall ofördröjligen genom sty­

relsens försorg tilldelning av nya aktier till aktietecknarna ske med tillämp­

ning av vad i 36 § samt i ökningsbeslutet enligt 33 § första stycket 6 ar

föreskrivet. Rörande tilldelningen skall skriftlig uppgift upprättas och un­

dertecknas av styrelsen. Aktierna skola genom styrelsens forsorg Ofördröj­

ligen upptagas i aktieboken.

41 §.

Senast ett år från det bolagsstämmans beslut om aktiekapitalets ökning

fattades eller, om registrering av ökningsbeslutet vägrats och besvär där­

över anförts, inom ett år från det besvären blivit bifallna, skall full betal­

ning för nv aktie erläggas.

Vad i 7 § samt 28 och 29 §§ är stadgat om betalning för aktie skall aga

motsvarande tillämpning vid ny aktieteckning.

42 §.

i mom. Senast sex månader efter utgången av den för inbetalning av

de nya aktierna bestämda tiden skall för registrering anmälas, huru många

nya aktier som till fullo betalts. Anmälningen, som skall vara underteck­

nad av samtliga styrelseledamöter, skall innehålla uppgift om det sätt varpå

inbetalningen skett.

I anmälningen skall för registrering uppgivas det tecknade belopp, tor

vilket tilldelning av nya aktier skett. Vid anmälningen skola fogas:

1. teckningslistorna jämte avskrift av desamma;

2. ett exemplar av de tidningar, i vilka kungörelsen angående bolags­

stämmans beslut om ökningen varit införd; samt

3. avskrift av den i 40 § omförmälda uppgiften rörande tilldelningen av

nya aktier.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

14

Innehåller ökningsbeslutet bestämmelse om minimiteekning, må registre­

ring ej ske, med mindre full betalning erlagts för nya aktier med samman­

lagt nominellt belopp ej understigande minimibeloppet. Har, enligt vad i

167 § 2 mom. sägs, i registret antecknats att den tidigare anteckningen om

ökningsbeslutets registrering avföres ur registret, är aktieteckningen icke

vidare bindande, och skall vad å de tecknade aktierna inbetalats återbäras

till aktietecknarna jämte fem procent ränta därå.

2 mom. Bliva efter anmälan som avses i 1 mom. nya aktier ytterligare

till fullo betalda, skall inom sex månader efter inbetalningen antalet sådana

aktier anmälas för registrering. Anmälningen skall vara undertecknad av

samtliga styrelseledamöter samt innehålla uppgift som i 1 mom. första stvc-

ket sägs.

3 mom. Aktiekapitalet skall, så snart registrering skett i anledning av

anmälan enligt 1 eller 2 inom., anses ökat med sammanlagda nominella

beloppet av det antal nya aktier som anmälts hava till fullo betalts.

4 mom. Om nya aktier förklaras förverkade, skola inom sex månader

därefter styrelsen eller verkställande direktör för registrering anmäla an­

talet förverkade aktier. Med sådan anmälan skall dock anstå, till dess an­

mälan sker jämlikt 1 inom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

43 §.

Utan hinder av vad i 32—42 §§ finnes stadgat må styrelsen besluta aktie­

kapitalets ökning under förutsättning av bolagsstämmans godkännande. I

sådant fall skall vad i nämnda paragrafer är föreskrivet äga motsvarande

tillämpning, därvid dock skall iakttagas vad nedan är särskilt stadgat.

Sedan styrelsen fattat beslut om aktiekapitalets ökning, må kungörelse

och underrättelse om beslutet samt aktieteckning ske.

Å bolagsstämmans beslut om godkännande av styrelsens ökningsbeslut

samt å styrelsens skyldighet att viss tid före stämma hålla handlingar till­

gängliga och på stämman framlägga handlingarna skola bestämmelserna i

32 § äga tillämpning.

Vad i 34 och 41 §§ sägs beträffande bolagsstämmas beslut om aktieka­

pitalets ökning skall tillämpas å bolagsstämmans beslut om godkännande

av kapitalökningen.

Innan ökningsbeslutet godkänts av bolagsstämman, må ej de nya aktierna

upptagas i aktieboken eller den i 42 § 1 mom. föreskrivna anmälningen för

registrering äga ruin.

44 §.

1 mom. Finnas i bankaktiebolag, enligt den för nästföregående räken­

skapsår fastställda balansräkningen och bolagsstämmans beslut i anledning

av bolagets vinst enligt balansräkningen, besparade vinstmedel, som ej av­

satts till reservfond, må aktiekapitalet ökas genom överföring av sådana

vinstmedel.

I avseende å ökningsbeslutet skall gälla vad i 32 § första stycket är stad­

gat. Ökningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall

ökas och, där enligt bolagsordningen aktier av olika slag kunna finnas, till

vilket aktieslag de nya aktierna skola hänföras. Tillika skall beträffande

ökningsbeslutets innehåll gälla vad i 33 § första stycket 7 och andra

stycket sägs.

Förslag till ökningsbeslut skall genom styrelsens försorg dels minst en

vecka före bolagsstämman hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna

dels ock framläggas å stämman. Är stämman ej ordinarie bolagsstämma,

15

skola ock efter vad nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den för nästföregående räkenskapsår fastställda balansräk­

ningen, försedd med anteckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets

vinst eller förlust, samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisions­

berättelsen för samma år;

2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad handling, innehållande

dels upplysning, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,

om händelser av väsentlig betydelse för bolagets ställning, vilka inträffat

efter förvaltningsberättelsens avgivande, dels ock försäkran, att anledning

ej yppats att balansräkningen upprättats i strid med bestämmelserna i

91 §; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över sistnämnda handling.

Där alla förutvarande aktier medföra lika rätt till andel i bolagets till­

gångar och vinst, är varje aktieägare berättigad att av de nya aktierna ei-

hålla det antal, som svarar mot hans andel i det förutvarande aktiekapitalet.

Finnas aktier av olika slag och medföra dessa icke lika rätt till andel i

bolagets tillgångar och vinst, skall i fråga om rätten att erhålla nya aktier

gälla vad i bolagsordningen föreskrives.

2 mom. Beslutet om ökningen skall genom styrelsens försorg kungöras

på sätt i 35 § stadgas. Ökningsbeslutet skall därefter av styrelsen eller verk­

ställande direktör anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas

dels två avskrifter av protokoll, som förts i ärendet, dels ett exemplar av de

tidningar, i vilka beslutet varit infört, dels ock avskrift av den för nästföre­

gående räkenskapsår fastställda balansräkningen eller, där beslutet ej fat­

tats å ordinarie bolagsstämma, av de handlingar, som efter vad i 1 mom.

tredje stycket sägs skola hava framlagts å bolagsstämman.

Aktiekapitalet skall, så snart registrering av beslutet skett, anses ökat med

det belopp, som enligt beslutet skall överföras till aktiekapitalet.

De nya aktierna skola i aktieboken upptagas i nummerföljd.

Ej må brev å ny aktie utlämnas till aktieägare, innan registrering av

beslutet om ökningen skett och aktieägaren företett det eller de aktiebrev,

varå rätten att erhålla ny aktie grundas. Genom styrelsens försorg skal] så­

dant aktiebrev förses med påskrift angående uppvisandet. När brev å ny

aktie utlämnas, skall ägaren införas i aktieboken.

Om aktiekapitalets nedsättning

45 §.

I bankaktiebolag, vars aktiekapital kan utan ändring av bolagsordningen

bestämmas till lägre eller högre belopp, må aktiekapitalet, såframt förbehåll

därom träffats i den vid bolagets bildande stadfästa bolagsordningen, kunna

genom inlösen av aktier med ekonomisk företrädesrätt nedsättas enligt grun­

der som stadgas i förbehållet, dock ej under det i bolagsordningen bestäm­

da minimikapitalet.

Sådan nedsättning av aktiekapitalet må även äga rum, där efter bolagets

registrering stadfästelse meddelats å ändring av bolagsordningen, varigenom

förbehåll som avses i första stycket intages i denna. I dylikt fall må dock

nedsättningen ske allenast genom inlösen av aktier med företrädesrätt, ut­

givna på grund av sådant beslut om ökning av aktiekapitalet, som av bolags­

stämman eller, enligt 43 §, av styrelsen fattats, sedan ändringen av bolags­

ordningen registrerats.

.

.

...

Då enligt de i förbehållet stadgade grunderna blivit bestämt att vissa aktier

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

skola inlösas, skall styrelsen eller verkställande direktör ofördröjligen göra

anmälan för registrering av aktiekapitalets nedsättning med motsvarande

belopp. Vid anmälan skall fogas, där inlösen beslutats av bolagsstämma,

tva avskrifter av protokollet i ärendet samt i annat fall i två exemplar en

av styrelsen underskriven handling rörande bestämmandet av vilka aktier

som skola inlösas. Då registrering skett, skall aktiekapitalet anses nedsatt,

och må inlösen ej dessförinnan ske.

bi är aktie inlöses, skall aktiebrevet genom stvrelsens försorg förses med

påskrift om inlösandet.

46 §.

t mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet i annat fall än i 45 § sägs

fattas av bolagsstämma efter vad i 111 och 112 §§ stadgas.

Förslag till nedsättningsbeslut skall genom styrelsens försorg dels minst

en vecka före bolagsstämman hållas hos bankaktiebolaget tillgängligt för

aktieägarna dels ock framläggas å stämman. Där ej balansräkningen för

nästföregående räkenskapsår fastställes å stämman, skola ock efter vad

nyss sagts hållas tillgängliga och framläggas å stämman:

1. avskrift av den senaste fastställda balansräkningen, försedd med an­

teckning om bolagsstämmans beslut rörande bolagets vinst eller förlust,

samt avskrift av förvaltningsberättelsen och revisionsberättelsen för det år

balansräkningen avser;

2. en av samtliga styrelseledamöter undertecknad berättelse, däri upp­

lysning lämnas, i den mån det finnes kunna ske utan förfång för bolaget,

om händelser av väsentlig betydelse för dess ställning, vilka inträffat efter

förvaltningsberättelsens avgivande; samt

3. ett av revisorerna avgivet yttrande över berättelsen.

Handlägges nedsättningsfrågan å två stämmor, skall vad i andra stycket

sägs gälla beträffande båda stämmorna.

Nedsättningsbeslutet skall angiva det belopp varmed aktiekapitalet skall

nedsättas och det sätt varpå nedsättningen jämlikt 2 mom. skall genom­

föras. I beslutet skall ock upptagas föreskrift, att det nedsättningen mot­

svarande beloppet skall återbetalas till aktieägarna, eller att det skall av­

sättas till reservfonden, eller att det skall avsättas till en särskild fond att

användas enligt beslut av bolagsstämma. Rörande olika delar av nämnda

belopp kunna olika sådana föreskrifter meddelas.

Inom fyra månader från det nedsättningsbeslutet fattades eller, om klan­

dertalan därå anställes, från det denna talan genom lagakraftägande dom

ogillades, skall nedsättningsbeslutet av styrelsen eller verkställande direk­

tör anmälas för registrering. Vid anmälningen skola fogas två avskrifter

av protokoll som förts i ärendet, ,så ock avskrift av den för nästföregående

år fastställda balansräkningen eller, där fastställelse av balansräkningen

ej skett i samband med nedsättningsbeslutet, av de i andra stycket 1, 2 och

3 omförmälda handlingarna.

Har anmälan ej inkommit inom föreskriven tid, är nedsättningsbeslutet

förfallet.

2 mom. Nedsättning av aktiekapitalet genomföres genom inlösen av

aktier, genom indragning av aktier utan återbetalning eller genom minsk­

ning av aktiernas nominella belopp.

Genom styrelsens försorg skall, när aktie inlöses eller nominella belop­

pet minskas mot återbetalning av aktiekapital, aktiebrevet förses med på­

skrift därom. Påskrift skall ock, så snart ske kan, verkställas, när aktie in-

dragits eller nominella beloppet minskats utan återbetalning.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

17

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

47 §.

1 mom. Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § inå, där be­

slutet icke innefattar föreskrift, att det nedsättningen motsvarande beloppet

skall avsättas till reservfonden, ej bringas till verkställighet utan rättens

tillstånd.

Rättens tillstånd skall av styrelsen sökas senast inom sex månader efter

det nedsättningsbeslutet registrerades. Vid ansökningen skall fogas bevis

att beslutet blivil registrerat. Rätten skall utfärda kallelse å bolagets bor­

genärer, med föreläggande för den som vill bestrida ansökningen att sist å

viss dag, sedan sex månader förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan

därom vid äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallel­

sen skall anslås i rättens kansli sex månader före inställelsedagen samt kun­

göras i allmänna tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första

gången fem och tredje gången sist två månader innan den dagen inträffar.

Styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka hos rätten bestritt ansökning­

en, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar eller medgivit aktiekapitalets

nedsättning eller att säkerhet, som av rätten godkännes, ställts för deras

fordringar, skall ansökningen bifallas.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, skall

fordringen ej utgöra hinder mot bifall till ansökningen, där inför rätten vi­

sas att å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av

aktiekapitalet.

Om ansökan, som gjorts inom föreskriven tid, så ock om beslut, som med­

delats i anledning av ansökningen, skall genom rättens försorg underrättelse

ofördröjligen avsändas till registreringsmyndigheten.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till nedsättningens verkställande gi­

vits, skall inom sex månader sedan beslutet vunnit laga kraft av styrelsen

eller verkställande direktör anmälas för registrering. Anmälningen skall vara

åtföljd av rättens beslut i huvudskrift eller avskrift, så ock av lagakraft-

bevis.

Aktiekapitalet skall anses nedsatt, då rättens beslut om tillstånd blivit

registrerat.

2 mom. Sådan nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 1 mom., är, där

bolaget försättes i konkurs på ansökan som gjorts inom ett år från det rät­

tens beslut om tillstånd till nedsättningen efter verkställd registrering kun­

gjordes i allmänna tidningarna, utan verkan mot borgenär, som ej samtyckt

till nedsättningen eller som vid fordringens tillkomst ej ägde eller, enligt vad

i 173 § stadgas, skall anses hava ägt kännedom om rättens beslut, varigenom

nedsättning medgivits.

48 §.

Innefattar beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § föreskrift

att det nedsättningen motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden,

skall aktiekapitalet anses nedsatt, då beslutet om nedsättningen blivit regist­

rerat. I sådant fall må vinstutdelning till aktieägare icke äga rum, utan att

rättens tillstånd därtill erhållits eller aktiekapitalet enligt verkställd registre­

ring är ökat med ett mot nedsättningen svarande belopp.

Ansökan om rättens tillstånd till sådan vinstutdelning skall göras av sty­

relsen. Vid ansökningen skall fogas bevis att beslutet om nedsättningen blivit

registrerat. Rätten skall utfärda kallelse å bankaktiebolagets borgenärer,

2

Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

med föreläggande för den, som vill bestrida ansökningen, att sist å viss dag,

sedan tre månader förflutit, skriftligen hos rätten göra anmälan därom vid

äventyr att han eljest anses hava medgivit ansökningen. Kallelsen skall an­

slås i rättens kansli tre månader före inställelsedagen samt kungöras i all­

männa tidningarna och minst en tidning i orten tre gånger, första gången

två månader och tredje gången sist en månad innan den dagen inträffar.

Bestrides ej ansökningen eller styrkes inför rätten, att de borgenärer, vilka

hos rätten bestritt ansökningen, blivit till fullo förnöjda för sina fordringar

eller medgivit vinstutdelning eller att säkerhet, som av rätten godkännes,

ställts för deras fordringar, skall rätten lämna tillstånd att utan hinder av

nedsättningen vinstutdelning därefter må äga rum.

Har stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser, hos bolaget fordran, som avses i 2 § nämnda lag, utgör

fordringen ej hinder mot bifall till ansökningen om tillstånd till vinstutdel­

ning till aktieägarna, men skall, där vinstutdelning äger rum innan aktie­

kapitalet enligt verkställd registrering ökats med ett mot nedsättningen sva­

rande belopp, skyldighet åvila bolaget att erlägga betalning för så stor del av

stiftelsens fordran vid tiden för nedsättningsbeslutet som vinstutdelningen

motsvarar av aktiekapitalet efter nedsättningen. Sådan skyldighet upphör

när å fordringen avbetalats så stor del som svarar mot nedsättningen av

aktiekapitalet.

Rättens beslut, varigenom tillstånd till vinstutdelning givits, skall, sedan

det vunnit laga kraft, av styrelsen eller verkställande direktör anmälas för

registrering. Anmälningen skall vara åtföljd av rättens beslut i huvudskrift

eller avskrift, så ock av lagakraftbevis.

49 §.

Egen aktie må bankaktiebolag ej förvärva i annan ordning än i 45 eller

46 § sägs eller mottaga såsom pant. Avtal, som träffats i strid med förbud

varom nu sagts, är ogillt.

Om reservfond så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning

eller eljest förfoga över bolagets egendom

50 §.

Av bankaktiebolags årsvinst, efter avdrag för vad som åtgår till täckande

av möjligen förefintlig förlust från föregående år, skola minst femton pro­

cent avsättas till reservfond. Vid beräkning av det belopp, som sålunda

minst skall avsättas, må ej från årsvinsten avdragas den andel däri, som

kan hava tillerkänts styrelseledamot eller annan såsom arvode (tantiem).

Sedan fonden uppgått till ett belopp motsvarande femtio procent av aktie­

kapitalet, må vidare avsättning till fonden upphöra; nedgår fonden under

det sålunda stadgade beloppet, skall avsättning därtill ånyo vidtaga.

Till reservfonden skall alltid läggas vad på grund av aktieteckning må

hava erhållits för aktierna utöver det nominella" beloppet, så ock, där aktie

förklarats förverkad, vad dessförinnan blivit inbetalt å aktien.

Nedsättning av reservfonden må beslutas allenast för täckande av för­

lust, som enligt fastställd balansräkning finnes hava uppstått å bolagets

verksamhet i dess helhet och som icke kan ersättas av befintliga, till fram­

tida förfogande avsatta medel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

19

51 §.

1 mom. Ej må till aktieägarna annorledes än i följd av aktiekapitalets

nedsättning efter ty i 45 och 47 §§ sägs utbetalas annat än den vinst, som

förefinnes enligt fastställd balansräkning för sista räkenskapsåret, i den

mån vinsten icke skall avsättas till reservfond. Angående förbud mot vinst­

utdelning är för visst fall stadgat i 48 §.

2 mom. Beslutas och verkställes vinstutdelning i strid med vad i 1 mom.

eller 48 § stadgats eller med bestämmelse i bolagsordningen, äro de, som

uppburit sådan utdelning, skyldiga att återbära denna jämte fem procent

ränta därå.

Detsamma gäller, om utdelning skett av vinst som utvisats av fastställd

balansräkning till följd därav att balansräkningen upprättats i strid med

bestämmelser som avses i 91 och 92 §§; dock må utdelningen ej återkrävas

från den, som vid dess uppbärande varken insåg eller bort inse balansräk­

ningens oriktighet.

För brist, som kan uppkomma vid återbäringen, äro de, som medverkat

till beslutet om vinstutdelning eller verkställande av detta eller till upprät­

tandet eller fastställandet av oriktig balansräkning, ansvariga efter de be­

träffande skadeståndsskyldighet i 177, 180 och 181 §§ stadgade grunderna.

3 mom. Sker nedsättning av aktiekapitalet medelst inlösen av aktier i

strid med förbehåll som i 45 § sägs eller med bestämmelserna i nämnda

paragraf eller äger nedsättning av aktiekapitalet rum i förening med åter­

betalning till aktieägarna enligt 47 § utan iakttagande av vad där i 1 mom.

är föreskrivet, skall vad i 2 mom. första och tredje styckena här ovan är stad­

gat om återbäringsskyldighet och om ansvarighet för brist vid återbäringen

äga motsvarande tillämpning.

52 §.

Det tillkommer bolagsstämma att i enlighet med bolagsordningens före­

skrifter besluta, huruvida och i vad mån utdelning skall ske av den vinst

som enligt 51 § må utbetalas till aktieägarna.

Bolagsstämma må ej besluta om användande av bolagets vinstmedel eller

övriga tillgångar eller om åtagande av förpliktelser för ändamål, som uppen­

barligen är främmande för föremålet för bankaktiebolagets verksamhet eller

för verksamhetens syfte. Dock äger bolagsstämma använda tillgångar till

allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål, såvitt det med hänsyn till

ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i övrigt

får anses skäligt.

Bolagsstämma må ej heller, med mindre annat följer av vad i denna lag

eller bolagsordningen är stadgat, besluta om sådan användning av bolagets

tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppenbarligen fördel beredes

vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga aktieägare.

Om rörelsen

53 §.

Med den inskränkning nedan sägs må bankaktiebolag, jämte in- och ut­

låning av penningar, idka annan verksamhet som därmed står i samband.

Om rätt för bankbolag att idka fondkommissionsrörelse är särskilt stadgat.

54 §.

Bankaktiebolag må för egen räkning driva handel allenast med guld

samt in- och utländskt mynt, växlar, checkar, anvisningar ävensom obliga­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

tioner och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar, utom

sådana som medföra rätt till betalning först efter utfärdarens övriga ford­

ringsägare (förlagsbevis). Egendom, varmed bolag ej må driva handel för

egen räkning, äger bolag ej heller förvärva, där ej nedan i denna paragraf

eller i 55 § annorlunda stadgas.

Bankbolag må förvärva:

dels fast egendom eller tomträtt, såframt med fånget åsyftas att bereda

banken lokaler för dess inrymmande, eller bostadsrätt till lägenhet för sådant

ändamål, aktie i bolag, som uteslutande har till syfte att förvalta för om-

förmälda användning förvärvad fast egendom eller tomträtt och vars aktie­

kapital uppgår till minst en tredjedel av egendomens bokförda värde, eller

förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts;

dels inventarier, vilka anskaffas för rörelsen eller till fastighet, som bank­

bolaget äger, eller till lokaler, som bolaget i övrigt innehaver;

dels ock, såframt tillstånd därtill lämnas av Konungen, aktie i annat

svenskt bankbolag, i utländskt bankföretag eller i svenskt aktiebolag, vars

ändamål kan anses gagneligt för bankväsendet eller det allmänna, ävensom

förlagsbevis, utfärdat av bolag eller företag som nu nämnts.

55 §.

Till skyddande av fordran må bankaktiebolag å offentlig auktion eller

fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så

ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan

egendom, där uppenbart är att bolaget eljest skulle lida avsevärd förlust,

dock icke i någotdera fallet egen aktie. Om sålunda inköpt eller övertagen

egendom utgöres av fastighet, gruva, fabrik eller annan liknande anlägg­

ning eller fartyg, må bankbolag i utbyte mot sådan egendom jämte till­

hörande lös egendom förvärva aktie i bolag, som bildas för förvaltning av

ifrågavarande egendom eller för fortsättande av en därmed bedriven verk­

samhet, eller förlagsbevis, utfärdat av sådant bolag. Bankbolag må ock för­

värva aktie i bolag, vari bankbolaget enligt bestämmelserna i detta styc­

ke förut förvärvat aktie, där uppenbar fara är, att bankbolaget eljest skulle

lida förlust.

Har bankbolag med stöd av vad i första stycket stadgas förvärvat aktie

i bolag eller av aktiebolag utfärdat förlagsbevis, må bankbolaget, om aktie­

bolaget överlåter sina tillgångar å annat aktiebolag, utbyta aktie eller för­

lagsbevis, som sålunda förvärvats, mot aktie i det andra aktiebolaget eller

förlagsbevis utfärdat av detta bolag.

Egendom, som bankbolag förvärvat med stöd av bestämmelserna i denna

paragraf, skall åter avyttras, så snart lämpligen kan ske och senast då

avyttring kan äga rum utan förlust för bolaget.

Angående förvärv enligt denna paragraf skall anmälan ofördröjligen göras

hos tillsynsmyndigheten.

56 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit, utan att säkerhet som av bolaget

prövas betryggande ställes antingen i fast eller lös egendom eller ock i

fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Utan

hinder av vad sålunda stadgas må dock

1. stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars reglemente blivit av Konungen fast­

ställt, så ock bankbolag, sparbank eller utländskt bankföretag kunna erhålla

kredit utan särskild säkerhet;

21

2. kortvarig kredit kunna utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare i

och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna trygghet för

förbindelsens fullgörande ändock kan anses föreligga;

3. av vederhäftig person dragen växel, betalbar å annan ort, kunna dis­

konteras, ehuru accept å densamma ej erhållits; samt

4. kredit utan särskild säkerhet till ett belopp i varje särskilt fall av

högst sjuttiofemtusen kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankbo­

lagets eget kapital kunna lämnas småföretagare.

57 §.

Är lån icke ställt att betalas inom sex månader, skall bankaktiebolaget

förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning senast inom sagda

tid.

Utan att förbehålla sig rätt som i första stycket sägs må bankbolag i en­

lighet med närmare bestämmelser i bolagsordningen utlämna lån med

längre löptid än sex månader till sammanlagt belopp av högst tjugu pro­

cent av bolagets eget kapital, dock att beträffande lån, för vilkas fulla gäl­

dande staten är ansvarig, nämnda belopp må överskridas med sammanlagt

högst fem procent av bolagets eget kapital. Lån som nu sagts må, där icke

staten är ansvarig för lånets fulla gäldande, icke ställas på längre återbetal-

ningstid än tio år och ej heller uppgå till högre belopp i varje särskilt fall

än etthundrafemtiotusen kronor. Beträffande lån, för vars fulla gäldande

staten icke är ansvarig och för vilket säkerheten utgöres av borgen av annan

än kommun eller därmed jämförlig samfällighet, skall i skuldebrevet ut­

lastas årlig avbetalning i förhållande till den tid, för vilken lånet beviljats.

58 §.

Bankaktiebolag må icke bevilja kredit till verkställande direktör i bola­

get eller ställföreträdare för verkställande direktör eller till befattningsha­

vare, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan avgöra på

styrelsen ankommande ärenden, eller till revisor eller revisorssuppleant, ej

heller till den som är gift med sådan person; och skall detsamma gälla be­

träffande bolag, förening eller annan sammanslutning, däri någon som nyss

sagts i egenskap av delägare eller medlem äger ett väsentligt ekonomiskt

intresse. Utan hinder av vad sålunda stadgats må dock kredit beviljas dels

mot säkerhet av värdehandling, vari omyndigs medel må utan överförmyn­

dares samtycke anbringas, dels utan dylik säkerhet åt sammanslutning som

nyss nämnts genom diskontering av växlar grundade å verkliga handels-

affärer, dels ock, såvitt angår kredit om högst tjugufemtusen kronor till

befattningshavare som sägs i detta stycke, mot pant som prövas i och för sig

innebära fullgod säkerhet.

Bankbolag må ej vid beviljande av kredit såsom säkerhet godtaga borgen

av eller fordringsbevis utfärdat av person eller sammanslutning som i

första stycket sägs. Ej heller må kredit beviljas mot växel, varå person

eller sammanslutning som nu sagts är acceptant, trassent eller endossent,

dock med undantag för växel, som är grundad å verklig handelsaffär och

för vilken betalningsskyldighet åligger sådan sammanslutning.

Till den som utan att vara befattningshavare, varom i första stycket sägs,

är ledamot av bankbolagets styrelse eller till sammanslutning, vari sådan

styrelseledamot såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt ekono­

miskt intresse, må kredit icke beviljas utan mot pant, som prövas i och

för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskontering av växel, vilken

är grundad å verklig handelsaffär.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

22

Kungl. Mcij. ts proposition nr 3

59 §.

I fråga om kredit mot pant av aktier skall bankaktiebolag särskilt iakt­

taga

att vid kreditens meddelande förefinnes en med hänsyn till de pantsatta

aktiernas beskaffenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mel­

lan aktiernas marknadsvärde och kreditbeloppet; samt

att kreditbeloppet såvitt möjligt icke vid någon tidpunkt under kreditens

fortbestånd överstiger aktiernas marknadsvärde.

Bankbolag må icke såsom pant mottaga aktie i bolag, vars verksamhet hu­

vudsakligen består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse.

Vad nu stadgats om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande till-

lämpning i fråga om kredit mot pant av förlagsbevis.

Föreskriften i 49 § angående förbud för bankbolag alt som pant mottaga

egen aktie skall även gälla i fråga om förlagsbevis som bolaget utställt.

60 §.

Vad i 56—59 §§ stadgats angående kredit skall äga motsvarande tillämp­

ning i fråga om garantiförpliktelse, som bankaktiebolaget ikläder sig.

61

§.

Bankaktiebolag är pliktigt ägna särskild uppmärksamhet däråt, att icke

åt samma eller med varandra i väsentlig ekonomisk intressegemenskap för­

bundna kredittagare eller mot säkerhet av aktier i samma eller i dylik ge­

menskap förbundna aktiebolag beviljas kredit i sådan omfattning, att därav

kan uppkomma fara för bankbolagets säkerhet. Med kredit skall härvid

jämställas borgen och annan garantiförpliktelse till bankbolaget ävensom av

bolaget ingången garantiförpliktelse för kredittagaren.

62 §.

Bankaktiebolag äger mottaga inlåning med

dels ett belopp motsvarande summan av

a) bolagets inneliggande kassa;

b) vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken eller riksgäldskon­

tor eller å postgiro eller hos annat inländskt bankbolag, svenska jord­

brukskreditkassan eller centralkassa för jordbrukskredit;

c) bolaget tillhöriga, å inländsk penninginrättning dragna checkar samt

av inländsk bank, svenska jordbrukskreditkassan eller centralkassa för

jordbrukskredit utställda egna växlar, betalbara vid anfordran;

d) marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av

svenska staten utfärdade skattkammarväxlar samt å sådana bolaget tillhö­

riga obligationer, vilka utfärdats av svenska staten, Sveriges allmänna hv-

poteksbank eller konungariket Sveriges stadshypotekskassa, under förut­

sättning att obligationernas återstående löptid icke överstiger fem år;

e) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av no­

minella värdet, å sådana bolaget tillhöriga obligationer, som avses under

d) men vilkas återstående löptid överstiger fem år;

f) tre fjärdedelar av marknadsvärdet, dock högst tre fjärdedelar av no­

minella värdet, å andra bolaget tillhöriga inhemska obligationer, vilka äro

av fullgod beskaffenhet; samt

g) intill ett sammanlagt belopp, motsvarande högst tre gånger bolagets

eget kapital och högst etthundra miljoner kronor, fordringar, för vilka sä­

kerheten utgöres av

23

fullgoda inhemska obligationer, därvid obligationerna skola medräknas

till så stor del av sitt värde som angives under d)—f) här ovan,

inteckning i jordbruksfastighet eller sådan bostads- eller affärsfastig-

het, som är belägen inom område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan

fastställts, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet, eller

inteckning i tomträtt till bebyggd fastighet, såvida den eller de byggna­

der, som finnas uppförda därå, äro avsedda väsentligen för bostadsända­

mål, inom sextio procent av senast fastställda taxeringsvärdet å byggna-

derna;

dels ock ett belopp motsvarande, om bolagets eget kapital icke överstiger

fem miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om bolagets eget

kapital är större än nyss sagts, tjugufem miljoner kronor ökat med tio

gånger skillnaden mellan bolagets eget kapital och fem miljoner kronor.

Såsom inlåning anses dels bankbolags samtliga skuldförbindelser utom

vad som må vara outtaget av krediter i räkning, som bolaget beviljat, dels

beloppet av de garantiförbindelser, som bolaget iklätt sig, i den mån dessa

förpliktelser icke täckas av hos bolaget insatta, till bolaget pantförskrivna

medel.

På ansökan av bankbolag äger Konungen, efter hörande av fullmäktige i

riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndigheten, medgiva att

av bolaget utställda förlagsbevis icke skola anses såsom inlåning samt att

med bolagets eget kapital"må likställas, intill ett belopp motsvarande högst

hälften av bolagets aktiekapital, nominella värdet å förlagsbevis, utställda

av bolaget.

63 §.

Bankaktiebolag är skyldigt att hålla en med hänsyn till rörelsens art och

omfattning tillräcklig kassareserv, bestående av tillgångar som kunna med

lätthet förvandlas i penningar.

Kassareserven skall jämte den inneliggande kassan minst uppgå till be­

lopp lika med summan av

a) tjugufem procent av de förbindelser, som det åligger bolaget att full­

göra vid anfordran eller efter uppsägning inom kortare tid än en manad,

garantiförbindelser och inlåning å sparkasseräkning undantagna;

b) fyra procent av sådana bankbolagets förbindelser, som ej skola mot­

svaras av kassareserv enligt a), garantiförbindelser samt obligationer eller

därmed jämförliga förbindelser undantagna.

Nedgår kassareserv under vad nu är sagt, skall den, så snart det kan ske,

åter uppbringas till föreskrivet belopp.

Pantsatt sådan tillgång, som i första stycket sägs, må icke inräknas i

kassareserven; dock att, där tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit,

som ej av bankbolaget till fullo begagnats, den må beräknas till det belopp,

som bolaget enligt avtalet är berättigat att vid anfordran ytterligare utbe­

komma.

64 §.

Ej må bankaktiebolag vid avtal om kredit eller eljest i sin rörelse förbe­

hålla sig andel i vinst på affär, som bolaget självt icke äger avsluta.

Ej heller annorledes må bankbolag, där ej fråga är om utdelning å aktier

eller vad bolaget såsom ägare av aktier eljest kan tillkomma, beredas andel

i vinst på verksamhet, som bolaget självt icke äger bedriva.

65 §.

Vid beviljande av kredit må bankaktiebolag icke göra förbehåll därom,

att kreditbeloppet eller del därav skall insättas hos bolaget för längre tid an

sex månader eller på längre tids uppsägning än sex månader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

66

§.

Bankaktiebolag må ej utfärda tryckta eller graverade, till innehavaren

eller till viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansvarig­

het för sådana förbindelser.

Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla av bankbolaget utställda ränte­

bärande förlagsbevis lydande å minst etthundra kronor.

67 §.

Insättas penningar hos bankaktiebolag för att där innestå viss tid, mot

eller utan ränta, skall bevis, som bolaget därom utfärdar, ställas till viss

man och innehålla, att överlåtelse må ske endast till viss man samt att

överlåtelsen bör till nye ägarens säkerhet anmälas hos bolaget.

En och samma insättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller där­

med likartad räkning må icke annorledes än genom upplupen räntas läg­

gande till kapitalet ökas utöver femtontusen kronor. Då, efter vad i 70 §

stadgas, för samma person utfärdats flera motböcker, skall dock vad nyss

är sagt gälla i fråga om tillgodohavandet enligt varje särskild motbok.

Bankbolag må icke ikläda sig skyldighet att annorledes än viss tid, minst

en vecka, efter uppsägning återbetala å sparkasseräkning insatta medel;

styrelsen dock obetaget att, då sådant prövas kunna ske utan olägenhet,

medgiva utbetalning utan avvaktan på uppsägningstidens utgång. Insätt­

ning å sparkasseräkning antecknas i motbok som utlämnas till rältnings-

havaren. Da medel a sådan räkning lyftas, skall anteckning därom göras

i motboken. Ej må bolaget träffa förbehåll, som skulle medföra att be­

talning till annan än rätt innehavare av motboken kunde åberopas av bo­

laget.

I fråga om efterlysning och dödande av förkommen motbok gäller vad

därom är särskilt stadgat.

68

§.

För inrättande av avdelningskontor i kommun, där bankaktiebolaget icke

iörut driver bankverksamhet vid kontor, fordras Konungens tillstånd. Så­

dant tillstånd må lämnas endast om verksamheten i kommunen finnes

kunna vara till nytta för det allmänna.

Vid meddelande av tillstånd äger Konungen föreskriva, att tillståndet icke

skall innebära rätt för bolaget att i kommunen driva verksamhet vid flera

kontor än ett.

Isättas avdelningskontor, då tillstånd ej erfordras, åligger det bolaget att

ofördröjligen göra anmälan till tillsynsmyndigheten.

69 §.

Inom kommun, där bankaktiebolag icke är berättigat att utöva verksam­

het vid kontor, må bolaget icke idka in- eller utlåning genom ombud eller

eljest hava ombud för främjande av sin in- eller utlåning.

Vad sålunda stadgats gäller dock icke i fall, då det ombud som anlitas är

annat bankbolag, sparbank eller kassa för jordbrukskredit.

70 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över medel,

som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt hos bank­

aktiebolag. Sådana medel må ej av bolaget utbetalas till förmyndaren utan

den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens till­

stånd att omhändertaga medlen och därom hos bolaget företett bevis, äger

25

den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall varom nu är sagt skall

anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel, verk­

ställas å bevis eller i motbok, som av bolaget utlämnats, när beviset eller

motboken företes hos bolaget.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god

man efter vad i föräldrabalken är stadgad, må, utom såvitt angår ränta

som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd

göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 15 kap. 9 § andra styc­

ket nämnda balk. överförmyndaren äger när som helst förordna, att för­

behållet ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning

därom verkställas å bevis, som utfärdats om insättningen, eller i motbok

som utlämnats av bankbolaget, överförmyndare, förmyndare och god man

äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas

eller innestå, så ock, om meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Utan hinder därav, att motbok rörande insättning å sparkasseräkning

eller därmed likartad räkning förut utfärdats, må ny motbok utfärdas för

den, till vilkens förmån medel insättas med förbehåll som i andra stycket

avses, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats motbok

å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel, som

förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok med sådant förbehåll, må

annan motbok utfärdas för insättning av medel utan förbehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Om styrelse och firmateckning

71 §•

För bankaktiebolag skall finnas en styrelse bestående av minst fem högst

femton ledamöter.

Styrelsen skall förvalta bankbolagets angelägenheter i enlighet med vad

i denna lag är stadgat.

72 §.

Stvrelseledamöterna skola vara myndiga, här i riket bosatta svenska med­

borgare.

Av styrelseledamöterna må icke flera än en för varje påbörjat femtal

vara befattningshavare i banken.

73 §.

Styrelsen väljes å bolagsstämma; dock må enligt bestämmelse, som in­

tagits i bolagsordningen, en eller flera av ledamöterna kunna tillsättas i

annan ordning.

Styrelseledamot skall utses för tid intill dess ordinarie stämma hållits

och må icke utses för längre tid än till och med den stämma som skall

äga rum under tredje räkenskapsåret efter valet. Ändå att den tid, för

vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från

uppdraget genom beslut av den som utsett honom. Styrelseledamot äger ock

rätt att avgå före utgången av nämnda tid. Anmälan om avgång skall göras

hos styrelsen, så ock, där styrelseledamot ej är vald å bolagsstämma, hos

den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest

avgår eller avlider eller hinder för honom att vara styrelseledamot upp­

kommer enligt 72 § och suppleant ej finnes, åligger det övriga styrelse­

ledamöter att ofördröjligen föranstalta om val av ny ledamot för återstå­

ende mandattid. Meddelas icke annan föreskrift i bolagsordningen, må

26

dock med valet anstå till nästa ordinäre bolagsstämma, såframt styrelsen

är beslutför med kvarstående ledamöter och suppleanter samt antalet ej

understiger fem.

74 §.

Styrelsen skall inom sig utse verkställande direktör att under styrelsens

inseende leda verksamheten, däri inbegripet att i den utsträckning styrel­

sen bestämmer avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest ankomma på sty­

relsens egen prövning. Där förhållandena så påkalla, må flera verkställan­

de direktörer utses. Styrelsen skall även förordna styrelseledamot eller sty­

relsesuppleant att vara ställföreträdare för verkställande direktör.

Styrelsen må jämväl uppdraga åt annan än verkställande direktör att en­

sam eller i förening med annan avgöra ärenden av beskaffenhet att eljest

ankomma på styrelsens egen prövning

Angående den befogenhet i olika avseenden, som skall tillkomma verkstäl­

lande direktör eller person som avses i andra stycket, åligger det styrelsen

att meddela föreskrifter i en för ett år i sänder fastställd instruktion. Avser

uppdraget beviljande av kredit, skola grunderna för kreditgivningen fast­

ställas. Hava flera verkställande direktörer utsetts, skall instruktionen an­

giva huru ledningen av bankens verksamhet skall mellan dem fördelas.

Styrelsen skall, så snart kan ske, till tillsynsmyndigheten insända avskrift

av instruktionen ävensom, där ändringar vidtagas i densamma, meddela

myndigheten därom.

Uppdrag som sägs i denna paragraf må när som helst återkallas eller in­

skränkas. Utan hinder av uppdrag äger styrelsen själv avgöra ärende av

varje slag.

Styrelsen må icke åt enskild styrelseledamot eller annan uppdraga att av­

göra ärende, som avser:

1. inrättande eller indragning av avdelningskontor eller övertagande av

annan bankrörelse;

2. förvärv eller avyttring av fastighet, avsedd för bankens inrymmande;

3. beviljande av kredit till person, vilken är sådan befattningshavare som

i 58 § första stycket sägs eller ledamot av bankaktiebolagets styrelse eller

av den särskilda styrelse, som kan finnas inrättad vid avdelningskontor,

eller till bolag, förening eller annan sammanslutning, vari sådan person är

styrelseledamot eller såsom delägare eller medlem äger ett väsentligt eko­

nomiskt intresse; styrelsen dock obetaget att för person eller sammanslut­

ning, som nu nämnts, fastställa vissa gränser, inom vilka utan styrelsens

beslut i varje särskilt fall kredit må beviljas vederbörande i och för en av

honom idkad rörelse;

4. förvärv av aktie eller förlagsbevis i andra fall än då fråga är om aktie

eller förlagsbevis, som är för bankbolagets fordran utmätt eller pantsatt;

5. fastställande av allmänna räntesatser för in- och utlåning; dock att

beslut, där så påkallas av allmän ränteförändring, må utan styrelsens

hörande meddelas för tiden intill nästkommande styrelsesammanträde;

6. antagande eller entledigande av ordinarie befattningshavare.

I denna paragraf meddelade bestämmelser angående" kredit skola gälla

även i fråga om garantiförpliktelse, som bankbolag ikläder sig.

75 §.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare, åt vilken uppdra-

gits att ensam eller i förening med annan avgöra på styrelsen ankommande

ärenden, må icke vara ledamot av styrelsen i bolag, vars huvudsakliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

27

verksamhet består i att förvalta eller driva handel med aktier eller som

idkar emissionsrörelse. I styrelsen för annat bolag må han icke vara le­

damot, med mindre bankbolagets styrelse genom beslut, som biträdes av

minst två tredjedelar av samtliga ledamöter, i varje särskilt fall därtill

lämnar tillstånd. Den för vilken tillstånd ifrågasättes må icke deltaga i be­

slutet. Kallelse till styrelsesammanträde, då prövning av fråga om tillstånd

äger rum, skall innehålla uppgift att sådan fråga förekommer vid sam­

manträdet.

76 §.

Vad i denna lag är stadgat om styrelseledamot och verkställande direk­

tör skall i tillämpliga delar gälla beträffande styrelsesuppleant och ställ­

företrädare för verkställande direktör.

I bolagsordningen må närmare bestämmelser upptagas om de förutsätt­

ningar, under vilka suppleant eller verkställande direktörs ställföreträdare

äger inträda i tjänstgöring, så ock, där flera suppleanter eller ställföreträdare

finnas, om ordningen för deras inträde. Sådana bestämmelser må jämväl

meddelas av den som utsett suppleanten. Bestämmelse som i detta stycke

sägs må ej registreras.

77 §.

Inom styrelsen skall en ledamot vara ordförande. Har bolagsstämman ej

utsett ordförande eller skall, där en eller flera ledamöter tillsatts i annan

ordning än genom val å bolagsstämma, sådan ledamot ej enligt bolagsord­

ningen tillika vara styrelsens ordförande, skall styrelsen välja ordförande.

Vid lika röstetal skall valet avgöras genom lottning.

Verkställande direktör eller annan befattningshavare i banken må icke

vara ordförande.

78 §.

Det åligger ordföranden att tillse att sammanträden hållas så ofta bo­

lagsordningen föreskriver och eljest då så erfordras. Framställer styrelse­

ledamot begäran om sammankallande av styrelsen, skall hans begäran

efterkommas.

Vid styrelsens sammanträden skola föras protokoll, vilka skola till rik­

tigheten bestyrkas av ordföranden och den ledamot styrelsen därtill ut­

ser. Styrelseledamot är berättigad att på begäran få särskild från styrelsens

beslut avvikande mening antecknad till protokollet. Protokollen skola föras

i nummerföljd och förvaras på betryggande sätt.

79 §.

Styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes an­

tal överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för

beslutförhet högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Ärende må dock

icke företagas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter eller,

vid förfall för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle att del­

taga i ärendets behandling.

Såsom styrelsens beslut gäller, där föreskrift om särskild röstpluralitet

ej givits i bolagsordningen, den mening, om vilken vid sammanträde de

flesta röstande förena sig, och vid lika röstetal den mening, som biträdes

av ordföranden. Är styrelsen icke fulltalig, må beslut anses föreligga allenast

där av de tillstädesvarande ett antal överstigande en tredjedel av hela antalet

styrelseledamöter enat sig.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

80 §.

Ledamot av styrelsen må ej handlägga fråga rörande avtal mellan ho­

nom^ och bankaktiebolaget eller sådan fråga om avtal mellan bolaget och

tredje man, i vilken han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stri­

dande mot bolagets. Ej heller må han deltaga i beslut angående avtal mel­

lan bolaget och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger före­

träda. Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffan­

de gåva från bolaget, så ock beträffande rättegång eller annan talan mot

styrelseledamoten eller tredje man.

81 §.

Styrelsen ager, i den mån annat icke följer av vad i denna lag är stadgat,

att handla a bankaktiebolagets vägnar i förhållande till tredje man samt

att företräda bolaget inför domstolar och andra myndigheter. Samma behö­

righet tillkommer ock dem som efter vad i 82 § sägs äga teckna bolagets

firma.

82 §.

1 mom. Bankaktiebolags firma skall tecknas av minst två personer i

förening.

2 mom. Bemyndigande för styrelseledamot eller styrelsesuppleant att

teckna bankbolagets firma må meddelas av styrelsen. Styrelsen äger ock

bemyndiga annan än nu sagts att teckna bolagets firma, om tillåtelse där­

till givits i bolagsordningen eller av bolagsstämman; dock må i dylikt fall

bemyndigande ej lämnas den som är omyndig eller den som icke är här i

riket bosatt svensk medborgare.

Styrelsen må föreskriva att firmatecknare bör underskriva sitt namn en­

dast såsom kontrasignant. Dylik firmatecknare äger teckna bankbolagets

firma endast tillsammans med firmatecknare, som ej är kontrasignant. Fö-

reskrives annan inskränkning i rätten att teckna bolagets firma än nu sägs,

må den ej registreras.

Bemyndigande att teckna bankbolagets firma må när som helst av sty­

relsen återkallas.

J

83 §.

Styrelsen eller annan, som jämlikt 81 § är ställföreträdare för bank­

aktiebolaget, må ej förfoga över dess tillgångar eller ikläda det förplik­

telser eller eljest vidtaga åtgärd i strid med vad i 52 § andra stycket första

punkten och tredje stycket är stadgat beträffande bolagsstämma. Styrelsen

äger dock till allmännyttigt eller därmed jämförligt ändamål använda till­

gång, som i förhållande till bolagets ställning är av ringa betydelse.

84 §.

I förhållande till bankaktiebolaget åligger det styrelsen att ställa sig till

efterrättelse de särskilda föreskrifter som meddelas i bolagsordningen eller

av bolagsstämma. Detsamma skall gälla annan ställföreträdare för bolaget

samt den som har befogenhet att avgöra på styrelsen ankommande ären­

den; och äro dessa jämväl skyldiga att hörsamma föreskrift som meddelas

av styrelsen.

Föreskrift, vilken såsom stridande mot denna lag eller bolagsordningen

finnes ej vara gällande, må dock ej efterkommas/ ej heller föreskrift av

bolagsstämma om sådan åtgärd avseende förvaltningen av bolagets ange­

29

lägenheter, vars verkställighet styrelsen finner innebära ett uppenbart åsi­

dosättande av bolagets intressen.

Den som enligt 80 § icke må för bankbolaget handlägga fråga om avtal

äger ej heller befogenhet att utan särskilt uppdrag av styrelsen företräda

bolaget i avseende å avtalet.

85 §.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare företagit rättshandling å bank­

aktiebolagets vägnar men därvid handlat i strid med vad i 83 § är stadgat

eller med föreskrift, som avses i 84 §, eller eljest överskridit sin befogenhet,

är rättshandlingen ej gällande mot bolaget, såframt tredje man insåg eller

bort inse att sådant överskridande förelåg.

Har styrelsesuppleant utövat styrelseledamots befogenhet, är det förhål­

landet, att förutsättning för hans inträde i styrelseledamots ställe saknades,

utan verkan gentemot tredje man, där denne ej insåg eller bort inse nämnda

förhållande.

86

§.

Skriftlig handling, som utfärdas för bankaktiebolag, bör undertecknas

med bolagets firma, och skola de, som teckna firman, därvid underskriva

sina namn.

Har styrelsen eller annan ställföreträdare för bankbolaget utfärdat hand­

ling utan firmateckning och framgår icke av dess innehåll, att den utfär­

dats å bolagets vägnar, svara de, som undertecknat handlingen, för vad

genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom för

egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där

av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfär­

dades för bolaget, samt den, till vilken handlingen ställts, av bolaget er­

håller behörigen undertecknat godkännande av handlingen utan oskäligt

dröjsmål efter det begäran därom framställts eller personlig ansvarighet

gjorts gällande mot undertecknarna.

87 §.

Angående behörighet för styrelseledamot, så ock för den, som eljest be­

myndigats teckna bankaktiebolagets firma, att mottaga delgivning i rät­

tegång mot bolaget är stadgat i rättegångsbalken; och skall vad i sådant

avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgi­

vas bolaget.

Vill styrelsen kära till bankbolaget, skall styrelsen kalla aktieägarna till

bolagsstämma för val av ställföreträdare att föra bolagets talan i tvisten.

Stämning delgives genom att föredragas å stämman.

88

§.

Sker ändring i avseende å de till styrelseledamöter eller styrelsesupple­

anter utsedda personerna eller i fråga om rätten att teckna bankaktiebo­

lagets firma eller ändras bolagets postadress eller ändrar styrelseledamot,

styrelsesuppleant eller särskild firmatecknare hemvist, skall styrelsen eller

verkställande direktör därom afördröjligen göra anmälan för registrering.

Å denna anmälan skall vad i 22 § andra, tredje och sjätte styckena sägs

äga motsvarande tillämpning. Vid anmälan, som ej avser allenast ändring

av hemvist eller av bolagets postadress, skall fogas avskrift av protokoll eller

annan handling som bestyrker anmälningen.

Rätt att göra anmälan enligt första stycket tillkommer den som beröres

av anmälningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Om styrelsens årsredovisning

89 §.

Det åligger styrelsen att för varje räkenskapsår avgiva redovisning för

förvaltningen av bankaktiebolagets angelägenheter genom avlämnande av

balansräkning, avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång,

vinst- och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Dessa redovisnings­

handlingar skola vara underskrivna av samtliga styrelseledamöter.

Har beträffande redovisningshandling avvikande mening antecknats till

styrelsens protokoll, skall yttrandet fogas till redovisningshandlingen.

Minst en månad före ordinarie bolagsstämma skall styrelsen till reviso­

rerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisningshandlingarna för det

förflutna räkenskapsåret.

90 §.

Räkenskapsår för bankaktiebolag skall vara helt år, dock må räken­

skapsår vid rörelsens början ävensom vid omläggning av räkenskapsår avse

del av ar eller utsträckas att omfatta högst aderton månader.

91 §.

Jamte vad i bokföringslagen är stadgat skola i avseende å bankaktie-

?.°,.ags, mventarium, balansräkning samt vinst- och förlusträkning gälla

toljande bestämmelser.

1 mom. Tillgångarna må, såframt ej nedan annorlunda stadgas, icke

upptagas vare sig över verkliga värdet eller till högre belopp än det vartill

kostnaderna för deras anskaffning uppgått.

2 mom. Andra tillgångar än sådana, som äro avsedda till stadigvarande

bruk tor bankbolaget, må, såframt upplysning om förhållandet lämnas i

förvaltningsberättelsen, upptagas till högre belopp än som motsvarar kost­

naderna tor deras anskaffning, dock ej över verkliga värdet.

o

Hava un.der räkenskapsåret kostnader nedlagts för förbättring

a tillgång avsedd till stadigvarande bruk för bankbolaget eller hava så-

dana ios.tnader balanserats från tidigare räkenskapsår, må de inräknas i

anskaiiningskostnaderna.

Tillgång varom nu sagts må ej eljest upptagas till högre belopp än det

vartill den var uppförd i närmast föregående balansräkning. Dock må till-

gang, vilken måste anses äga ett bestående värde väsentligt överstigande

namnda belopp, upptagas till högst detta värde, såframt tillsynsmyndig­

heten medgivit uppskrivningen. I fråga om fast egendom må ej TnågSt

tall uppskrivning ske över senast fastställda taxeringsvärdet

4 mom. Osakra fordringar skola upptagas högst till det belopp varmed

de beraknas komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke upptagas

såsom tillgång.

11 b

5 mom. Kostnader för bolagsbildningen eller för ökning av aktiekapi­

talet, sa ock förvaltningskostnader må icke upptagas såsom tillgång.

92 §.

. 1

1 balansräkningen skola tillgångar och skulder fördelas i pos­

ter pa satt som må anses påkallat med hänsyn till verksamhetens art och

allmanna bokforingsgrunder.

~.

,Foad ma eJ redovisas under benämningen pensionsfond eller

understodsfond eller under annan benämning, som utmärker att fonden

bildats for tryggande av pension eller eljest för anställdas eller deras anhö-

Kungl. Mnj.ts proposition nr 3

31

rigas välfärd. Har efter vad i lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser är stadgat sådan stiftelse bildats, skall skuld på grund

av överföring av medel från bankaktiebolaget till stiftelsen redovisas i sär­

skild post med upptagande av stiftelsens benämning, därvid skuld på grund

av överföring som beslutats vid balansräkningens fastställande, skuld för

ränta för det år balansräkningen avser, i den mån den ej avräknats mot ut­

gifter, och skuld på grund av tidigare överföringar skola angivas för sig.

3 mom. Inom linjen skall anmärkas sammanlagda beloppet av bank­

aktiebolagets borgens- och övriga garantiförpliktelser, i den mån de icke

upptagits bland skulderna. Tillika skall inom linjen upptagas av bolaget

ställda panters sammanlagda bokförda värde.

Inom linjen skall ock angivas sammanlagda beloppet för år av pensioner,

utgående på grund av förpliktelser, vilka ej upptagits såsom skuld i ba­

lansräkningen eller motsvaras av där upptagen skuld till pensionsstiftelse.

Pensionsförpliktelser, som i närmast föregående balansräkning upptagits

såsom skuld, må ej redovisas inom linjen.

93 §.

Vinst- och förlusträkning skall så uppställas att en tillfredsställande re­

dovisning erhålles för huru vinsten eller förlusten för räkenskapsåret upp­

kommit. Därvid skall iakttagas att intäkter och kostnader fördelas i lämp­

liga poster.

94 §.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för bankaktiebolaget, upplysning lämnas om sådana för bedömningen

av bolagets ställning och resultatet av dess verksamhet samt styrelsens för­

valtning viktiga förhållanden, vilka ej framgå av balansräkningen eller

vinst- och förlusträkningen, så ock om händelser av väsentlig betydelse

för bolaget, jämväl där de inträffat efter räkenskapsårets slut.

I förvaltningsberättelsen skall uppgivas medelantalet under räkenskaps­

året i bankbolagets tjänst anställda personer. I den mån motsvarande upp­

gifter ej lämnas i vinst- och förlusträkningen, skall ock i särskilda poster

upptagas sammanlagda beloppet av utbetalda löner och ersättningar under

räkenskapsåret dels till styrelsen och andra personer i ledande ställning,

dels ock till övriga befattningshavare i bolaget.

Har uppskrivning av tillgång, avsedd till stadigvarande bruk för bola­

get, verkställts för räkenskapsåret, skall redogörelse lämnas för grunden

till uppskrivningen, för det belopp varmed uppskrivning skett och för an­

vändningen av beloppet. Att i förvaltningsberättelsen skall lämnas upplys­

ning, därest andra tillgångar upptagits till högre belopp än kostnaderna

för deras anskaffning, stadgas i 91 § 2 mom.

Styrelsen skall i förvaltningsberättelsen framställa förslag i anledning

av bankbolagets vinst eller förlust enligt balansräkningen.

Om revision

95 g.

Styrelsens förvaltning och bankaktiebolagets räkenskaper skola grans­

kas av minst två å bolagsstämma valda revisorer samt, enligt vad i 149 § är

stadgat, en eller flera revisorer utsedda av tillsynsmyndigheten.

Då revisorer väljas å bolagsstämma, skola lika många suppleanter utses.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

96 §.

Revisorer och revisorssuppleanter skola årligen utses för tid intill dess

nästa ordinarie stämma hållits. Å bolagsstämma vald revisor må, ändå att

den tid för vilken han blivit utsedd ej gått till ända, skiljas från uppdraget

genom beslut av stämman.

Den som utsetts till revisor eller revisorssuppleant skall ofördröjligen un­

derrättas därom.

97 §.

1 mom. Revisor skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Samtliga revisorer skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna per­

soner.

Minst en av de å bolagsstämma valda revisorerna skall vara av handels­

kammare i riket auktoriserad revisor.

Till revisor må ej utses den, som är befattningshavare i bankaktiebolaget

eller eljest intager en underordnad eller beroende ställning till styrelseleda­

mot eller till annan befattningshavare i ledande ställning i bolaget, ej heller

styrelseledamots eller sådan befattningshavares make eller den, som med

honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans

syskon eller med honom är i det svågerlag, att den ene är gift med den

andres syskon.

2 mom. Har bolagsstämma ej utsett revisorer till antal som i denna lag och

bolagsordningen är föreskrivet eller hava revisorer utsetts utan iakttagande

av bestämmelse i 1 mom., åligger det styrelsen och styrelseledamot att oför­

dröjligen om förhållandet göra anmälan till tillsynsmyndigheten. Anmälan

må göras även av aktieägare eller borgenär.

3 mom. Vad i denna paragraf stadgats om revisor skall äga motsvarande

tillämpning å revisorssuppleant.

98 §.

Revisorerna skola inom sig utse en ordförande att leda revisionen. Revi­

sorerna skola sammanträda så ofta de finna nödigt. Det åligger ordföranden

att kalla till sammanträde.

Vid revisorernas sammanträden skall föras protokoll.

99 §.

Det åligger revisorerna vid fullgörandet av sitt uppdrag

att granska bankaktiebolagets böcker och andra räkenskapex*;

att taga del av styrelsens och bolagsstämmans protokoll samt av de före­

skrifter rörande bolagets kreditgivning, som utfärdats av styrelsen eller

verkställande direktör;

att verkställa inventering eller kontrollera verkställd inventering av bola­

gets kassa och övriga tillgångar;

att tillse huruvida bolagets organisation av och kontroll över bokföringen

och medelsförvaltningen är tillfredsställande; samt

att, sedan de redovisningshandlingar som i 89 § omförmälas avgivits för

bolaget, granska nämnda redovisningshandlingar.

Minst en gång varje halvår skola revisorerna:

granska större krediter och andra större placeringar av bankbolagets me­

del;

granska av styrelsen vidtagna åtgärder i fråga om förvaltning och av­

yttring av jämlikt 55 § inköpt eller övertagen egendom;

taga del av de förelägganden och erinringar, som av tillsynsmyndigheten

kunna hava gjorts till styrelsen eller verkställande direktör; samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

33

taga del av rapporter över inspektioner och undersökningar rörande bola­

gets huvud- och avdelningskontor samt rörande av bolaget ägda företag av

större betydelse.

I övrigt skola revisorerna vidtaga de åtgärder som för ett behörigt full­

görande av revisionsuppdraget må vara erforderliga.

100

§.

De å bolagsstämma valda revisorerna hava att ställa sig till efterrättelse

de särskilda föreskrifter, som meddelas av bolagsstämma och ej innefatta

inskränkning i deras i lag stadgade skyldigheter eller eljest strida mot lag

eller författning eller mot bolagsordningen.

Styrelsen skall giva revisor tillgång till bankaktiebolagets böcker, räken­

skaper och andra handlingar samt i övrigt det biträde, som av honom på­

kallas för uppdraget. Av revisor begärd upplysning angående förvaltningen

må ej av styrelsen vägras.

Revisorerna skola skriftligen delgiva styrelsen de erinringar i fråga om

bankbolagets verksamhet, till vilka deras granskning må giva anledning.

101

§.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår avgiva en av dem undertecknad

revisionsberättelse, som skall överlämnas till styrelsen minst två veckor före

ordinarie bolagsstämman. Revisorerna skola ock inom samma tid till sty­

relsen återställa de till dem överlämnade redovisningshandlingarna. Därvid

skola revisorerna hava å balansräkningen samt vinst- och förlusträkningen

tecknat påskrift med yttrande, huruvida dessa handlingar överensstämma

med bolagets av dem granskade böcker eller icke, och skall påskriften i öv­

rigt beträffande granskningen innefatta hänvisning till revisionsberättelsen.

102

§.

Revisionsberättelsen skall innehålla redogörelse för resultatet av reviso­

rernas granskning samt uttalande, huruvida anmärkning i avseende å de

till revisorerna överlämnade redovisningshandlingarna, bankaktiebolagets

bokföring eller inventeringen av dess tillgångar eller eljest beträffande för­

valtningen av bolagets angelägenheter föreligger eller icke. Föreligger an­

ledning till anmärkning, skall denna angivas i revisionsberättelsen. Reviso­

rerna äga ock i berättelsen meddela erinringar, som de anse böra komma

till aktieägarnas kännedom.

Revisionsberättelsen skall innehålla särskilt uttalande angående

omfattningen av den av revisorerna verkställda granskningen;

bankbolagets förvaltningsutgifter;

den inre kontrollen inom bolaget;

fastställelse av balansräkningen;

ansvarsfrihet för styrelseledamöterna; samt

styrelsens förslag i anledning av bolagets vinst eller förlust enligt balans­

räkningen.

Har tillgång upptagits till högre värde än i senaste fastställda balansräk­

ning eller har tillgång som anskaffats under räkenskapsåret upptagits till

högre värde än anskaffningskostnaden, skall särskilt uttalande därom göras

i revisionsberättelsen.

Revisor, som hyser från de i revisionsberättelsen gjorda uttalandena skilj­

aktig mening eller eljest finner särskilt uttalande påkallat, äger till revi­

sionsberättelsen foga yttrande därom, såframt han ej avgiver särskild revi­

sionsberättelse.

3 Dihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

103 §.

Hör till bankaktiebolag stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags

pensions- och andra personalstiftelser, skall revisorernas granskning avse

jämväl stiftelsens förvaltning samt dess räkenskaper; och skall vad som stad­

gas i 100 § andra stycket beträffande bolagets styrelse äga motsvarande till-

lämpning å styrelse eller god man för stiftelsen.

Där stiftelse, som sägs i första stycket, står under särskild förvaltning,

skola revisorerna, samtidigt med överlämnande till bankbolagets styrelse av

revisionsberättelsen, till styrelsen eller gode mannen för stiftelsen överlämna

särskilt yttrande rörande granskningen av stiftelsens förvaltning och räken­

skaper. I revisionsberättelsen skola revisorerna yttra sig om granskningen

av stiftelsens förvaltning och dess räkenskaper.

Om bolagsstämma

104 §.

Aktieägares rätt att deltaga i handhavandet av bankaktiebolagets angelä­

genheter utövas å bolagsstämma. I fråga om aktieägares deltagande i för­

handlingarna och aktieägares rösträtt så ock beträffande styrelseledamöters

och revisorers närvaro vid bolagsstämma samt förfarandet i övrigt å stämma

skall i tillämpliga delar gälla vad som finnes stadgat i 114—119 §§ lagen om

aktiebolag, därvid dock skall iakttagas, att i 114 och 119 §§ upptagna hänvis­

ningar till bestämmelser i 39 och 133 §§ nämnda lag i stället skola avse mot­

svarande bestämmelser i 25 och 110 §§ denna lag.

Bolagsstämma skall sammanträda å den ort, där styrelsen har sitt säte,

såframt ej enligt bolagsordningen stämma må hållas å annan ort inom riket.

105 §.

Den som vill föra talan såsom fullmäktig för aktieägare å bolagsstämma

skall, där ej aktieägaren å stämman muntligen bemyndigar honom därtill,

styrka sin behörighet genom skriftlig dagtecknad fullmakt. Fullmakt är ej

gällande för stämma, som börjar senare än fem år efter fullmaktens ut­

färdande.

106 §.

t mom. Inom tre månader efter utgången av varje räkenskapsår skall

hållas ordinarie bolagsstämma, å vilken styrelsen har att framlägga redovis­

ningshandlingarna och revisionsberättelsen för det sistförflutna räkenskaps­

året.

Genom styrelsens försorg skola de handlingar, som sålunda skola fram­

läggas å stämman, under minst två veckor närmast före denna å bank­

aktiebolagets huvudkontor hållas tillgängliga för aktieägarna i tillräckligt

antal exemplar ävensom ofördröjligen översändas till aktieägare som med

uppgivande av postadress anhåller därom.

2 mom. Å ordinarie bolagsstämma skola till avgörande företagas frågorna

om fastställelse av balansräkningen med de ändringar eller tillägg, som må

finnas erforderliga, samt om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelseledamö­

terna för den tid redovisningen omfattar. Stämman skall ock fatta beslut

i anledning av bankbolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balans­

räkningen.

Med beslut i nämnda frågor skall dock anstå till fortsatt stämma å viss

dag minst en och högst två månader därefter, om det påfordras av aktie­

ägare, vilkas sammanlagda röstetal utgör minst en femtedel av röstetalet

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

35

för samtliga vid stämman företrädda aktier eller som företräda sammanlagt

minst en tiondel av hela aktiekapitalet. Utöver nämnda tid är uppskov med

sådant beslut ej medgivet.

Om skyldighet att inom viss tid till tillsynsmyndigheten insända avskrift

av balansräkningen jämte andra handlingar stadgas i 152 §.

107 §.

1 mom. Aktieägare är berättigad att få ärende hänskjutet till prövning

å ordinarie stämma, såframt han hos styrelsen skriftligen framställer yr­

kande därom minst tio dagar före stämman. Föranleder yrkandet särskilt

tillkännagivande och meddelande till aktieägarna, skola kostnaderna därför

gäldas av den som framställt yrkandet.

2 mom. Styrelsen äger, när den finner lämpligt, kalla aktieägarna till

extra bolagsstämma.

Revisorerna må, om deras granskning föranleder därtill, skriftligen med

angivande av skälet påfordra, att styrelsen skall utlysa extra bolagsstämma

att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske.

Efterkommer styrelsen ej inom en vecka sådan påfordran, äga revisorerna

själva utlysa stämma. Äro icke samtliga revisorer ense om stämmas ut­

lysande, gäller den mening, varom de flesta förena sig, eller vid lika röstetal

deras mening, som anse extra stämma böra hållas.

Extra bolagsstämma skall ock av styrelsen utlysas, då det för uppgivet

ändamål skriftligen påfordras av aktieägare med ett sammanlagt aktiebe­

lopp, utgörande minst en tiondel av hela aktiekapitalet eller den mindre

del därav som kan vara bestämd i bolagsordningen.

3 mom. Kallelse till bolagsstämma skall utfärdas av styrelsen i enlighet

med bolagsordningens föreskrifter. Kallelseåtgärderna skola vara vidtagna

senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma.

Uppskjutes stämma till dag som infaller mer än en månad därefter, skall

kallelse utfärdas till den fortsatta stämman.

Där för giltighet av bolagsstämmobeslut erfordras att det fattas å två

på varandra följande stämmor, må kallelse till sista stämman ej ske, innan

första stämman hållits. Är icke någon av stämmorna ordinarie, skola mel­

lan dem förflyta minst två månader. Kallelse till sista stämman skall, där

för besluts giltighet erfordras att det å denna stämma biträdes av minst

nio tiondelar utav samtliga röstande eller utav samtliga röstande för aktier

av visst slag, ske i rekommenderat brev till varje i aktieboken införd aktie­

ägare eller i sist angivna fall till varje ägare av aktie av nämnda slag, om

vars postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt in­

hämtas.

// mom. Om kallelse till bolagsstämma och förteckning över ärenden,

som skola förekomma å stämma, skall i övrigt gälla vad som föreskrives i

124 § lagen om aktiebolag, därvid i nämnda lagrum gjord hänvisning till

121 § samma lag i stället skall avse 1 mom. ovan i denna paragraf.

108 §.

Styrelsen är pliktig alt å ordinarie bolagsstämma, i den mån det av aktie­

ägare äskas och kan ske utan förfång för bankaktiebolaget eller nämnvärd

olägenhet för enskild, meddela till buds stående närmare upplysningar an­

gående förhållanden, som kunna inverka på bedömandet av värdet av bank­

aktiebolagets tillgångar, av dess ställning i övrigt och av resultatet av dess

verksamhet samt av styrelsens förvaltning av bolagets angelägenheter.

Det åligger styrelsen att jämväl eljest å bolagsstämma meddela aktieägare

upplysning efter vad nu är sagt i avseende å ärende, som skall förekomma

å stämman.

Om för lämnande av begärd upplysning erfordras uppgifter, som ej äro

tillgängliga å stämman, skall upplysningen inom två veckor därefter skrift­

ligen hos bankbolaget hållas tillgänglig för aktieägarna ävensom översändas

till aktieägare, som framställt begäran om densamma.

Finner styrelsen att begärd upplysning icke kan av styrelsen utan för­

fång för bankbolaget eller nämnvärd olägenhet för enskild lämnas å stäm­

man, skall upplysningen i stället lämnas till bolagets revisorer inom två vec­

kor därefter. Revisorerna skola inom en månad efter stämman till styrelsen

avgiva skriftligt yttrande, huruvida den begärda upplysningen lämnats till

dem samt huruvida upplysningen enligt deras mening bort föranleda änd­

ring i revisionsberättelsen eller eljest giver anledning till erinran. Där det

är fallet, skall ändringen eller erinringen angivas i yttrandet. Revisorernas

yttrande skall av styrelsen hållas hos bolaget tillgängligt för aktieägarna

samt i avskrift översändas till aktieägare, som framställt begäran om upp­

lysningen.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Om talan mot styrelseledamot m. fl.

109 §.

Vad som stadgas i 128—132 §§ lagen om aktiebolag angående ansvarsfri­

het för styrelseledamot, om talan mot styrelseledamot å förvaltningen, om

skadeståndstalan mot stiftare, revisor eller aktieägare samt om uppgörelse

beträffande skadeståndsskyldighet, som åvilar stiftare, styrelseledamot eller

revisor gentemot bolaget, skall äga motsvarande tillämpning i avseende å

bankaktiebolag. Därvid skall iakttagas att i nämnda paragrafer upptagna

hänvisningar till 48, 63, 64, 66, 127, 208 och 210 §§ samma lag i stället skola

avse 32, 43, 44, 46, 108, 177 och 179 §§ denna lag.

Talan om skadestånd på grund av förvaltningsåtgärd, som med stöd av

uppdrag, varom förmäles i 74 § andra stycket, vidtagits av uppdragshavare,

må ej av bankbolag väckas, sedan ett år förflutit från det redovisnings­

handlingarna och revisionsberättelsen för det räkenskapsår, under vilket

åtgärden vidtagits, framlagts å bolagsstämma, såframt icke förhållande fö­

religger varom stadgas i 128 § fjärde stycket lagen om aktiebolag. Försättes

bolaget i konkurs på ansökan, vilken gjorts inom två år från sagda stäm­

ma, skall i fråga om konkursboets rätt att föra talan mot uppdragshava-

ren gälla vad som stadgas i 131 § tredje stycket nämnda lag. Beträffande

aktieägares rätt att å bolagets vägnar föra skadeståndstalan mot uppdrags-

havaren samt om uppgörelse mellan bolaget och denne skall vad som stad­

gas i 130 § första stycket och 132 § samma lag äga motsvarande tillämp­

ning.

Om ändring av bolagsordningen och vissa andra fall, då särskild

röst pluralitet å bolagsstämma erfordras

110 g.

1 mom. Beslut, som innefattar sådan ändring av bolagsordningen att

rättsförhållandet mellan redan utgivna aktier rubbas, är ej giltigt, med

mindre samtliga aktieägare förenat sig därom. Försämras genom beslutet

allenast vissa aktiers rätt, erfordras dock samtycke endast av ägarna till

nämnda aktier, och skall därjämte angående beslutets fattande å två på

varandra följande bolagsstämmor gälla vad som är för varje särskilt fall

stadgat i 2 och 4 mom.

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 3

37

Finnas aktier av olika slag och rubbas genom beslutet rättsförhållandet

mellan aktieslagen, erfordras för giltighet av beslutet, utöver vad i 2 eller

4 mom. är stadgat, allenast att beslutet å den sista stämman biträtts av nio

tiondelar av samtliga röstande för det slag av aktier, vilkas rätt genom

beslutet försämras, och att de som biträtt beslutet tillika företrätt nio tion­

delar av på stämman företrädda aktier av detta slag.

För giltighet av beslut om sådan ändring av bolagsordningen, att det där

bestämda aktiekapitalet eller maximikapitalet höjes eller att det belopp,

vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, höjes eller sänkes eller att

nytt aktieslag skall kunna utgivas, erfordras, ändå att genom beslutet rätts­

förhållandet rubbas mellan aktier av olika slag, iakttagande allenast av

vad som är för varje särskilt fall stadgat i 3 och 4 mom.

2 mom. Beslut om ändring av bolagsordningen, som avser grunderna för

utövande av rösträtt och för fattande av beslut å bolagsstämma, är ej gil­

tigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats

å två på varandra följande bolagsstämmor, därav minst en ordinarie, samt

å den sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande

och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst nio tiondelar av det på

stämman företrädda aktiekapitalet.

Innebär ett i samband med nedsättningsbeslut enligt 46 § fattat beslut

allenast sådan ändring av bolagsordningen i ämne varom i detta mom. för-

mäles, som erfordras för att förhindra att förhållandet mellan aktier av

olika slag rubbas genom nedsättningen, gäller med avseende å sistnämnda

beslut vad i 4 mom. stadgas.

3 mom. Där aktier av olika slag finnas och dessa ej medföra lika rätt

till andel i bankaktiebolagets tillgångar och vinst, är beslut om sådan änd­

ring av bolagsordningen, att det i bolagsordningen bestämda aktiekapita­

let eller maximikapitalet eller det belopp, vartill aktier skola kunna utgivas

av något av nämnda slag, höjes eller ock att nytt aktieslag skall kunna

utgivas, icke giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller

beslutet fattats å två på varandra följande bolagsstämmor, därav minst en

ordinarie, samt å den sista stämman biträtts av minst tre fjärdedelar av

samtliga röstande och, där genom beslutet visst aktieslags rätt försämras,

de som biträtt beslutet tillika utgjort minst tre fjärdedelar av de för sist­

nämnda slag av aktier röstande och företrätt minst nio tiondelar av på stäm­

man företrädda aktier av detta slag. I samband med sådant beslut må beslut

i samma ordning fattas om den ändring av bolagsordningen, att det belopp,

vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas, sänkes.

4 mom. Beslut om annan ändring av bolagsordningen än ovan avses är

ej giltigt, med mindre samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet

fattats å två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman

biträtts av minst två tredjedelar av samtliga röstande.

111

§.

Beslut om nedsättning av aktiekapitalet enligt 46 § är, där icke samt­

liga aktieägare förenat sig därom, ej giltigt, med mindre beslutet fattats å

två på varandra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts

av minst två tredjedelar av samtliga röstande. Rubbas genom beslutet rätts­

förhållandet mellan aktierna, erfordras därjämte å den sista stämman sam­

tycke av ägarna av de aktier, vilkas rätt genom beslutet försämrats.

Har i bankaktiebolag, där aktier av olika slag finnas, beslut fattats, som

avser nedsättning av aktiekapitalet genom minskning med lika belopp av

samtliga aktier av visst slag, och innehåller beslutet tillika att till reserv­

fonden skall avsättas ett mot nedsättningen svarande belopp, är, änskönt

38

genom beslutet den rätt som tillkommer dessa aktier försämras, beslutet

giltigt, såframt minst en av stämmorna varit ordinarie och beslutet å den

sista stämman biträtts av minst nio tiondelar av samtliga röstande för nämn­

da slag av aktier och de som biträtt beslutet tillika företrätt minst nio tion­

delar av på stämman företrädda aktier av detta slag.

Erfordras för beslut om nedsättning av aktiekapitalet, som avses i 46 §,

ändring av vad i bolagsordningen stadgas rörande aktiekapitalet eller rö­

rande akties nominella belopp, skall beslut om sådan ändring av bolagsord­

ningen fattas i sammanhang med nedsättningsbeslutet.

112

§.

Är för giltighet av beslut, som avses i 110 eller 111 §, ytterligare något

villkor bestämt i bolagsordningen, skall det lända till efterrättelse.

113 §.

Beslutas sådan ändring av bolagsordningen, att nytt aktieslag skall kunna

utgivas, eller i bankaktiebolag, där aktier av olika slag finnas, sådan änd­

ring av bolagsordningen, att det där bestämda aktiekapitalet eller maximi-

kapitalet eller det belopp, vartill aktier av visst slag skola kunna utgivas,

liöjes, skall i beslutet angivas det belopp, vartill aktier av varje särskilt slag

skola kunna utgivas, och, där beslutet avser utgivande av nytt aktieslag,

den rätt som i förhållande till de förutvarande aktierna skall tillkomma det

nya aktieslaget.

Skola aktierna icke medföra lika rätt till andel i bolagets tillgångar och

vinst, skall i beslutet särskilt angivas den rätt till teckning eller erhållande

av nya aktier, som vid aktiekapitalets ökning skall tillkomma varje slag av

aktier.

114 §.

Sedan stadfästelse meddelats å beslut om ändring av bolagsordningen,

skall beslutet av styrelsen ofördröjligen anmälas för registrering. Ändrings­

beslutet må ej gå i verkställighet innan registrering skett. Vid anmälningen

skola fogas två avskrifter av beslutet om stadfästelse.

Om talan å bolagsstämmobeslut

115 §.

1 mom. Menar styrelsen, att beslut, som fattats å bolagsstämma, icke

tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot denna lag eller bolags­

ordningen, äger styrelsen därå väcka talan mot bankaktiebolaget. Samma

talerätt tillkommer ock styrelseledamot och aktieägare ävensom den som

förmår visa, att styrelsen obehörigen vägrat att införa honom såsom aktie­

ägare i aktieboken.

Grundas talan därpa, att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller

att det eljest kränker allenast aktieägares rätt, skall talan väckas inom tre

månader från beslutets dag. Försummas det, är beslutet gällande.

Hava vid bolagsstämmobeslut, som skall anmälas för registrering, i denna

lag eller bolagsordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet

icke rätteligen iakttagits, är, ehuru klandertalan ej väckts, beslutet icke

gällande, utan så är att i strid med 164 § 2 mom. registrering av beslutet ägt

2 mom. Har talan å bolagsstämmobeslut väckts, äger domstolen, när skäl

därtill förekommer, att innan målet avgöres förordna, att beslutet ej må

verkställas. Om förordnandet skall, där beslutet är av beskaffenhet att böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

registreras, meddelande ofördröjligen genom rättens försorg avsändas för

registrering.

Domstols dom, varigenom bolagsstämmobeslut upphävts eller ändrats,

gäller jämväl för de aktieägare som ej fört talan.

116 §.

Har bolagsstämma bestämt arvode åt styrelseledamot, revisor eller tjäns­

teman i bankaktiebolaget eller eljest åt någon för fullgörande av honom

meddelat uppdrag, äga aktieägare med ett sammanlagt aktiebelopp, utgö­

rande minst en tiondel av hela aktiekapitalet, inom tre månader från be­

slutets dag hos rätten göra skriftlig ansökan om prövning av arvodets stor­

lek, därest det förmenas vara för högt; och äger rätten efter vederbörandes

hörande jämka arvodet, om det finnes uppenbarligen vara bestämt till oskä­

ligt belopp.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

39

Om förlängning av oktroj

117 §.

Ansökan om förlängning av bankaktiebolag meddelad oktroj skall, ställd

till Konungen, inlämnas till tillsynsmyndigheten sist sexton månader före ut­

gången av den löpande oktrojen.

Beslut om sådan ansökan skall fattas å ordinarie bolagsstämma. Vid an­

sökningen skall fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet.

Om likvidation och upplösning

118 §.

Bolagsstämma äger besluta, att bankaktiebolaget skall träda i likvidation.

I andra fall än i 119 och 120 §§ sägs är sådant beslut icke giltigt, med mind­

re samtliga aktieägare förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

andra följande bolagsstämmor och å den sista stämman biträtts av minst

två tredjedelar av samtliga röstande. Är för giltighet av beslutet ytterligare

något villkor bestämt i bolagsordningen, skall det lända till efterrättelse.

Föreligger ej fall som i 119 eller 120 § sägs, må bolagsstämman kunna i

beslutet föreskriva, att likvidationen skall inträda först å viss kommande

dag högst två månader därefter, dock senast å första dagen av nästa räken­

skapsår.

119 §.

Har bankaktiebolaget icke öppnat sin rörelse inom ett år från bolagets

bildande,

eller har bolagets hela rörelse överlåtits,

eller har meddelad oktroj gått till ända utan att ny oktroj beviljats,

eller har Konungen förklarat oktrojen förverkad,

och har ej på grund av anmälan inom sex veckor därefter enligt 127 § i

registret blivit infört att bolaget trätt i likvidation, skall rätten, på ansökan

av styrelseledamot eller aktieägare eller på anmälan av tillsynsmyndigheten

och efter bolagets hörande, förklara att bolaget skall träda i likvidation;

och skall rätten förelägga bolaget att inom viss tid, ej understigande sex

veckor, till rätten ingiva bevis, att registrering skett på grund av anmälan

enligt 127 §, vid äventyr att eljest likvidatorer förordnas av rätten.

Genom rättens försorg skall ofördröjligen avsändas dels för registrering

meddelande om beslutet att bolaget skall träda i likvidation, dels ock till

tillsynsmyndigheten underrättelse om förordnande av likvidator med angi­

vande av hans fullständiga namn och postadress.

40

Kiingl. Maj. ts proposition nr 3

120

§.

Yppas anledning till antagande att bankaktiebolag gjort sådana förluster

att en tiondel av aktiekapitalet gått förlorat, åligger det styrelsen att oför­

dröjligen upprätta särskild balansräkning för utvisande av bolagets ställ­

ning. I balansräkningen skola tillgångarna upptagas enligt vad därom stad­

gas i 91 §. Visar balansräkningen, att aktiekapitalet till en tiondel gått för­

lorat» skall styrelsen, sedan yttrande däröver inhämtats av revisorerna, oför­

dröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för prövning av balansräk­

ningen och frågan om bolaget skall träda i likvidation. Minst en vecka före

stämman skola genom styrelsens försorg avskrift av balansräkningen och

av revisorernas yttrande avsändas till tillsynsmyndigheten samt huvudskrif­

ten eller avskrift hållas hos bolaget tillgänglig för aktieägarna. Huvudskrif­

ten skall ock framläggas å stämman.

Har ej senast vid den bolagsstämma, varom nyss nämnts, av aktieägare

tillskjutits vad som erfordras för att fylla bristen i aktiekapitalet, äger sty­

relseledamot eller aktieägare hos rätten göra ansökan att bolaget skall för­

klaras skyldigt att träda i likvidation. Anmälan om förhållande som nu sagts

må ock göras av tillsynsmyndigheten.

Sker ansökan eller anmälan, skall rätten ofördröjligen utfärda kallelse å

bolaget samt å aktieägare, som vilja yttra sig i ärendet, att inställa sig för

rätten å utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan

om bolagets trädande i likvidation skall prövas av rätten. Kallelsen skall

delgivas bolaget på sätt om stämning i tvistemål är stadgat. Det åligger

styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallelsen.

Visas att aktiekapitalet till den del som i första stycket sägs gått förlorat,

och har ej senast å den för ärendets handläggning utsatta dagen anmälts

och styrkts att bristen i aktiekapitalet blivit fylld, skall rätten förklara bo­

laget skyldigt att träda i likvidation. I fråga om beslutet och om förordnande

av likvidatorer, så ock om avsändande av meddelande för registrering och

underrättelse till tillsynsmyndigheten skall gälla vad som stadgas i 119 §.

121

§.

Aktieägare, som verkställt tillskott för återställande av aktiekapitalet en­

ligt vad i 120 § sägs, äga att av bankaktiebolagets blivande behållna vinst­

medel erhålla åter vad av dem blivit tillskjutet jämte ränta efter den ränte­

sats som avtalats, dock högst sex procent om året, innan annan utdelning

må ske. Träder bolaget i likvidation, förrän sådant tillskott blivit till fullo

återguldet, skall, sedan bolagets skulder blivit betalda, tillskottet, dock utan

beräkning av ränta för tid efter bankrörelsens upphörande, återgäldas av

bolagets tillgångar så långt de därtill förslå, innan någon utskiftning å ak­

tierna må äga rum.

Har, efter det tillskott enligt 120 § förekommit, i anledning av uppkom­

men förlust nytt tillskott gjorts, skola de aktieägare, som verkställt senare

tillskott, i förhållande till aktieägare som förut verkställt tillskott äga så­

dan företrädesrätt, varom förmäles i första stycket.

122

§.

I ärende varom i 119 och 120 §§ förmäles skall för de kostnader som

sökanden fatt vidkännas för delgivning eller kungörelse av kallelse samt

för expeditioner i ärendet gottgörelse till honom utgå av bankaktiebolagets

medel, där bolaget förklarats skola träda i likvidation eller rätten eljest

prövar skäligt att gottgörelse utgår.

Har ärendet upptagits på grund av anmälan från tillsynsmyndigheten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

41

skola kostnaderna för kungörelse och delgivning av kallelse gäldas med bo­

lagets medel. Om dessa ej lämna tillgång därtill, skall kostnaden gäldas av

statsverket.

123 §.

Beslutar bolagsstämma, att bankaktiebolaget skall träda i likvidation, skall

stämman välja två eller flera likvidatorer. Stämman må ock utse en eller

flera suppleanter.

.

Har rätten enligt 119 eller 120 § förklarat att bolaget skall tråda i likvi­

dation, åligger det styrelsen att genast sammankalla bolagsstämma för val

av likvidatorer, ändå att ändring sökes i beslutet.

Då likvidatorer utsetts å bolagsstämma eller förordnats av rätten, skall

bolaget anses hava trätt i likvidation, såframt ej bolagsstämman, efter vad

i 118 § sägs, beslutat att likvidationen skall inträda först å senare dag.

124 §.

Utser ej bolagsstämma likvidatorer inom en månad efter det balansräk­

ning framlagts å stämma, ändå att aktiekapitalet till den del som i 120 §

sägs gått förlorat, äro de, som med vetskap om förhållandet deltaga i be­

slut om fortsättande av bankaktiebolagets verksamhet eller handla å dess

vägnar, ansvariga för uppkommande förbindelser en för alla och alla för

en såsom för egen skuld. Fylles bristen i aktiekapitalet, äger ej ansvarig­

het rum för förbindelse, som därefter uppkommer.

125 §.

Likvidator skall vara myndig här i riket bosatt svensk medborgare.

Uppdraget att vara likvidator gäller intill dess likvidationen blivit avslu­

tad, men den som meddelat uppdraget må när som helst entlediga likvida­

torn och utse annan i hans ställe. Bolagsstämma äger ock utse likvidator i

stället för likvidator, som förordnats av rätten i annat fall än nedan i fjärde

stycket sägs.

Om likvidator, som är vald å bolagsstämma, entledigas eller eljest avgår

eller avlider eller hinder för honom att vara likvidator uppkommer enligt

första stycket och suppleant ej finnes, åligger det Övriga likvidatorer att

ofördröjligen sammankalla stämma för val av ny likvidator.

Visar likvidator uppenbarligen motvilja eller försummelse vid fullgörande

av sitt uppdrag, äger rätten, på anmälan av tillsynsmyndigheten eller likvi-

dationsrevisor och efter likvidatorns hörande, entlediga honom och förordna

annan i hans ställe. Har rätten entledigat likvidator och i hans ställe för­

ordnat annan, skall underrättelse därom med angivande av dennes full­

ständiga namn och postadress genom rättens försorg ofördröjligen avsän­

das till tillsynsmyndigheten.

Vad i denna paragraf är stadgat om likvidator skall i tillämpliga delar

gälla beträffande suppleant för likvidator.

126 §.

Finnes bankaktiebolag, som enligt verkställd registrering trätt i likvida­

tion, sedermera sakna till registret anmälda behöriga likvidatorer, skall rät­

ten på ansökan av aktieägare, borgenär eller annan, vars rätt kan vara be­

roende av att någon finnes som äger företräda bolaget, eller på anmälan av

tillsynsmyndigheten förordna likvidatorer.

Genom rättens försorg skall till tillsynsmyndigheten ofördröjligen avsän­

das underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av hans full­

ständiga namn och postadress.

42

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

127 §.

Likvidatorerna skola ofördröjligen för registrering anmäla att bankak­

tiebolaget trätt i likvidation eller, där likvidationen efter vad i 118 § sägs

skall inträda å viss kommande dag, att bolaget träder i likvidation nämnda

dag. Anmälningen skall innehålla uppgift om dagen för val eller rättens

förordnande. I övrigt skall beträffande anmälan för registrering rörande

likvidator eller suppleant för honom eller i fråga om rätt att under likvida­

tionen teckna bolagets firma eller om ändring av bolagets postadress vad

som för där avsedda fall är stadgat i 22 och 88 §§ äga motsvarande tillämp­

ning.

128 §.

Å den bolagsstämma, vid vilken likvidatorer utses, skall jämväl väljas en

eller flera likvidationsrevisorer att granska likvidatorernas förvaltning och

bolagets räkenskaper under likvidationen. Hava likvidatorer förordnats av

rätten, skola de ofördröjligen sammankalla aktieägarna till stämma för

sådant val. Bolagsstämma må ock utse en eller flera suppleanter. Likvida-

tionsrevisor och suppleant må när som helst entledigas och annan utses i

hans ställe.

Vad som är stadgat i 96 § andra stycket, 97 §, 98 §, 99 § första och tredje

styckena, 100 §, 103 § första stycket och 107 § 2 mom. om revisor och

suppleant för revisor samt om revisors rättigheter och skyldigheter skall

i tillämpliga delar gälla beträffande likvidationsrevisor och suppleant, där

ej annat följer av vad nedan föreskrives.

Angående likvidationsrevisor som förordnas av tillsynsmyndigheten stad­

gas i 158 §.

129 §.

Då bankaktiebolaget trätt i likvidation, åligger det styrelsen att ofördröj­

ligen avgiva redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter un­

der tid, för vilken redovisningshandlingar ej förut framlagts å bolags­

stämma.

Redovisningshandlingarna skola av likvidatorerna ofördröjligen i huvud­

skrift eller avskrift överlämnas till revisorerna, som hava att inom en må­

nad avgiva revisionsberättelse. Redovisningshandlingarna och revisionsbe­

rättelsen skola av likvidatorerna så snart ske kan framläggas å bolags­

stämma; och skall å denna stämma till behandling företagas frågan om

beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsens ledamöter för den tid redovisning­

en omfattar.

I fråga om styrelsens redovisning, om revisorernas granskning och revi­

sionsberättelsen, om handlingars framläggande å bolagsstämma, tillhanda­

hållande under viss tid före denna och insändande till tillsynsmyndigheten,

om behandlingen av frågan om ansvarsfrihet samt om anställande av talan

mot styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag enligt 74 § andra styc­

ket skall i tillämpliga delar gälla vad i denna lag förut rörande dessa äm­

nen föreskrivits.

130 §.

1 mom. Vad som är stadgat i 107 § 1 och 2 mom. om rätt för aktieägare

att få ärende hänskjutet till prövning å bolagsstämma och att påfordra

utlysande av stämma skall äga motsvarande tillämpning under likvidation,

varvid såsom ordinarie skola anses stämmor enligt 129, 138 och 141 §§.

2 mom. Om kallelse till bolagsstämma under likvidation skall gälla

vad om kallelse till extra stämma är stadgat; dock skola föreskrivna kal­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

43

lelseåtgärder vara vidtagna senast två veckor före stämma som avses i 129,

138, 141 eller 146 §.

131 §.

Det åligger likvidatorerna att söka kallelse å bankaktiebolagets okända

borgenärer samt upprätta och i bolagets inventariebok införa inventarium

och balansräkning.

I inventarium och balansräkning för bankaktiebolag i likvidation skola

upptagas bolagets tillgångar och skulder, tillgångarna till verkliga värdet.

Aktiekapitalet skall i balansräkningen upptagas inom linjen. Finnes skuld

till stiftelse, som bildats enligt lagen om aktiebolags pensions- och andra

personalstiftelser, skall skulden i balansräkningen redovisas i särskild post.

I övrigt skall beträffande inventarium och balansräkning för bankaktiebo­

lag i likvidation gälla vad i 7 och 8 §§ bokföringslagen är stadgat.

Likvidatorerna skola ofördröjligen överlämna ett av dem underskrivet

exemplar av balansräkningen till likvidationsrevisorerna.

132 §.

Hava under likvidationen bankaktiebolagets tillgångar så nedgått i värde,

att fara är för handen, att de ej fullt förslå till skuldernas gäldande, och

är ej ställningen sådan, att bolagets egendom genast bör avträdas till kon­

kurs, skola likvidatorerna om ställningen, så snart det kan ske, lämna med­

delande å bolagsstämma och till denna kalla jämväl de kända fordrings­

ägare, vilka ännu icke erhållit betalning.

133 §.

Likvidatorerna skola förvalta bankaktiebolagets angelägenheter under

likvidationen. Det åligger dem att så snart ske kan förvandla bolagets egen­

dom i penningar, i den mån det erfordras för likvidationen, samt att verk­

ställa betalning av bolagets skulder. Bolagets rörelse må fortsättas allenast

i den mån det är nödvändigt för en ändamålsenlig avveckling. Likvidato­

rerna skola ock föranstalta om skifte av bolagets behållna tillgångar.

Har ombud förordnats av tillsynsmyndigheten enligt 158 §, må bolagets

egendom ej avyttras under hand utan ombudets samtycke. Finnes han hava

utan skäl vägrat sitt samtycke, äger myndigheten på ansökan av likvida­

torerna tillåta försäljningen. Samtycke, som nu är sagt, är ej av nöden, där

likvidatorerna vilja till gällande börspris överlåta å fondbörs noterat värde­

papper.

134 §.

Med de jämkningar, som följa av vad i 133 § eller eljest om likvidation

är stadgat, skall i fråga om likvidatorers befogenhet att företräda bank­

aktiebolaget så ock om deras rättigheter och skyldigheter i övrigt i tillämp­

liga delar gälla vad i denna lag är stadgat angående styrelse eller styrelse­

ledamot.

135 §.

Under likvidation skall bankaktiebolagets firma tecknas med tillägg av

orden »i likvidation». I övrigt skall vad i 80 § första stycket finnes föreskri­

vet i fråga om undertecknande av handling, soin utfärdas för bolaget, äga

motsvarande tillämpning under bolagets likvidation.

Har av likvidatorerna eller annan ställföreträdare för bolaget handling

utfärdats utan sådan firmateckning som i första stycket sägs och framgår

icke av handlingens innehåll såväl att den utfärdats å bolagets vägnar som

ock att bolaget är i likvidation, svara de, som undertecknat handlingen, för

44

vad genom handlingen må hava slutits, en för alla och alla för en, såsom

för egen skuld. Sådan ansvarighet skall dock ej åvila undertecknarna, där

av omständigheterna vid handlingens tillkomst framgick, att den utfärda­

des för bolaget och att detta var i likvidation, samt den till -vilken hand­

lingen ställts av bolaget erhåller behörigen undertecknat godkännande av

handlingen utan oskäligt dröjsmål efter det begäran därom framställts eller

personlig ansvarighet gjorts gällande mot undertecknarna.

136 §.

Det åligger likvidatorerna att för varje räkenskapsår avgiva redovisning-

för förvaltningen av bankaktiebolagets angelägenheter genom avlämnande

av balansräkning avseende bolagets ställning vid räkenskapsårets utgång,

likvidationsräkning och förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandling­

ar skola vara underskrivna av samtliga likvidatorer. Vad som är stadgat i

89 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning.

Likvidatorerna skola i likvidationsräkningen upptaga redovisning för in­

komster och utgifter under räkenskapsåret, därvid inkomsterna å försälj­

ning av bolagets tillgångar skola fördelas efter de i balansräkningen upp­

tagna tillgångsposterna samt bland utgifterna skola för sig upptagas dels

belopp, som erlagts i betalning för bolagets skulder, och dels övriga utgifter

i lämpliga poster.

I förvaltningsberättelsen skall, i den mån det finnes kunna ske utan för­

fång för bolaget, upplysning lämnas om likvidationens gång. Hava till-

gångar i balansräkningen upptagits till lägre eller högre värde än i närmast

töregående balansräkning, skola i förvaltningsberättelsen angivas de be­

lopp, med vilka nedsättning eller höjning skett av de under särskild post i

balansräkningen upptagna tillgångarnas sammanlagda värde.

Har likvidationen ej avslutats inom två år, skola i nästa förvaltningsbe­

rättelse de hinder uppgivas, som mött därför.

Inom två månader efter räkenskapsårets slut skola likvidatorerna till

likvidationsrevisorerna i huvudskrift eller avskrift avlämna redovisnings­

handlingarna.

137 §.

Inom en månad efter det redovisningshandlingarna överlämnats till lik­

vidationsrevisorerna skola dessa till likvidatorerna avlämna berättelse över

granskningen av deras förvaltning och bolagets räkenskaper för räken­

skapsåret ävensom återställa handlingarna. Revisionsberättelsen, som skall

vara underskriven av likvidationsrevisorerna, skall innehålla uttalande,

huruvida enligt deras mening likvidationen onödigt fördröjes eller icke.

Om revisionsberättelsens innehåll i övrigt och om redovisningshandlingar­

nas förseende med påskrift skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat

i 101 och 102 §§. Hör till bolaget stiftelse som i 103 § sägs, skall vad som är

stadgat i andra stycket av samma paragraf äga motsvarande tillämpning.

138 §.

Sedan likvidationsrevisorerna till likvidatorerna avlämnat sin revisions­

berättelse, skola likvidatorerna ofördröjligen kalla aktieägarna till bolags­

stämma för granskning av redovisningen. Rörande framläggande av redo­

visningshandlingarna och revisionsberättelsen å stämman och deras till­

handahållande åt aktieägarna under viss tid före stämman skall gälla vad

i 106 § 1 mom. stadgas.

Angående insändande i avskrift av redovisningshandlingarna och revi­

sionsberättelsen till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 152 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

45

139 §.

När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi

och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas. Är någon

del av gälden tvistig eller ej förfallen och kan förty eller av annan orsak

betalning ej ske, skola till samma gälds betalning erforderliga medel inne­

hållas och återstoden skiftas.

Sker skifte annorledes än nu är sagt eller befinnas innehållna inedel ej

lämna tillgång till gälds betalning, är i händelse av bolagets oförmåga att

fullgöra sina "förbindelser den, som uppburit något vid skiftet, skyldig att

återbära vad han bekommit. För brist, som kan uppkomma vid återbäring-

en, äro likvidatorerna ansvariga efter de beträffande skadeståndsskyldighet

i 177, 180 och 181 §§ stadgade grunderna.

140 §.

Aktieägare är berättigad att vid skifte av bankaktiebolagets behallna till­

gångar bekomma vad å hans aktier belöper i förhållande till hela^ aktie­

kapitalet. Innehåller bolagsordningen bestämmelser, som avvika från vad

sålunda stadgas, skola de lända till efterrättelse.

Då utskiftning verkställes, skola aktiebreven genom lilcvidatorernas för­

sorg förses med påskrift därom.

Förmenar aktieägare, att han vid skifte icke bekommit vad pa honom be­

löper enligt första stycket, skall han vid talans förlust väcka sin talan

mot bolaget inom tre månader efter det slutredovisning framlades å bolags­

stämma. I fråga om aktieägares återbäringsskyldighet och om likvidators

ansvarighet skall vad som stadgas i 139 § äga motsvarande tillämpning. ^

Har aktieägare icke inom fem år efter det slutredovisning framlades a

bolagsstämma anmält sig att lyfta vad han vid skiftet bekommit, är han

förlustig sin rätt därtill. Äro medlen i förhållande till de skiftade tillgångar­

na att anse som ringa, äger rätten på anmälan av likvidatorerna förordna

att de skola tillfalla allmänna arvsfonden; i annat fall skall vad som är

stadgat i 143 § äga tillämpning.

141 §.

Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag, skola de så snart ske kan

avgiva slutredovisning för sin förvaltning genom avlämnande av förvalt­

ningsberättelse rörande likvidationens gång från likvidationens början till

dess avslutande. Berättelsen skall ock innehålla redogörelse för utskiftning.

Vid berättelsen skola fogas redovisningshandlingar för hela likvidations-

tiden. Berättelsen och redovisningshandlingarna skola i huvudskrift eller

avskrift avlämnas till likvidationsrevisorerna, vilka hava att inom en må­

nad därefter avgiva en av dem underskriven revisionsberättelse över förvalt­

ningen under likvidationen och återställa handlingarna. Om revisionsberät­

telsens innehåll och om redovisningshandlingarnas förseende med påskrift

skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 101 och 102 §§. Hor till

bankaktiebolaget stiftelse som i 103 § sägs, skall vad som äi stadgat i

andra stycket av samma paragraf äga motsvarande tillämpning.

Efter det revisionsberättelsen avlämnats till likvidatorerna, skola dessa

ofördröjligen kalla aktieägarna till bolagsstämma för granskning av slut­

redovisningen. Angående redovisningshandlingarnas och revisionsberättel­

sens framläggande å stämman och tillhandahållande åt aktieägarna under

viss tid före stämman skall gälla vad som stadgas i 106 § 1 mom.; dock

äger aktieägare allenast på egen bekostnad bekomma avskrift av nämnda

handlingar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

46

Angående insändande i avskrift av redovisningshandlingarna och revi­

sionsberättelsen till tillsynsmyndigheten gäller vad som stadgas i 152 §.

142 §.

Då likyidatorerna fullgjort sitt uppdrag och å bolagsstämman framlagt

slutredovisning för sin förvaltning, anses bankaktiebolaget upplöst; och

skall anmälan därom ofördröjligen göras för registrering.

Vid anmälningen, som skall vara undertecknad av samtliga likvidatorer,

skola fogas avskrift av protokoll som förts i ärendet ävensom bevis om

dagen för utfärdande av kallelsen å okända borgenärer.

143 §.

Yppas, efter det bankaktiebolaget skall anses upplöst enligt 142 §, till—

gång för bolaget eller väckes talan mot bolaget eller uppkommer eljest be­

hov av likvidationsåtgärd, skall likvidationen fortsättas. Anmälan härom

skall av likvidatorerna ofördröjligen göras ,för registrering.

Beträffande kallelse till den bolagsstämma, som efter likvidationens åter-

upptagande först skall hallas, gäller att senast två veckor före stämman dels

kungörelse om stämmans hållande skall införas i allmänna tidningarna och

tidning inom den ort, där bolagets styrelse har sitt säte, dels ock kallelse

med posten skall avsändas till varje i aktieboken införd aktieägare, om vars

postadress uppgift kan utan väsentlig omgång eller tidsutdräkt inhäm­

tas. Är i bolagsordningen något ytterligare föreskrivet om kallelse till ordi­

narie stämma, skall det iakttagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

144 §.

Rörande beslut om avträdande av bankaktiebolags egendom till konkurs

skall meddelande samtidigt med kungörelsen om beslutet genom konkurs­

domarens försorg avsändas för registrering.

Under konkurs företrädes bolaget såsom konkursgäldenär av styrelsen

eller, där vid konkursens början likvidatorer voro utsedda, av dessa; dock

må i behörig ordning kunna utses nva styrelseledamöter eller nya likvida­

torer.

..Det .å.Hgger konkursförvaltaren, då konkurs avslutats, att för registrering

ofördröjligen avsända meddelande därom med angivande huruvida överskott

finnes eller icke.

145 §.

Där efter avslutande av bankaktiebolags konkurs överskott ej finnes, an­

ses bolaget upplöst, då konkursen avslutades.

Finnes överskott, skall likvidation verkställas och gälla i avseende därå

bestämmelserna i 123—128 samt 130—142 §§. Har ej inom en månad efter

konkursens avslutande för registrering anmälts, att bolaget trätt i likvida­

tion, skall rätten, pa ansökan av styrelseledamot, aktieägare eller borgenär

eller på anmälan av registreringsmyndigheten, förklara, att bolaget skall

träda i likvidation. I fråga om ärendets handläggning och om beslutet skall

i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 119 §.

Hade bolaget, i fall som avses i andra stycket, trätt i likvidation, innan

dess egendom avträddes till konkurs, skall gälla vad som är stadgat i 143 §.

146 §.

Bolagsstämma äger besluta att talan skall anställas mot likvidator eller

mot likvidationsrevisor. Enskild aktieägare äger ock för bolagets räkning

men i eget namn föra sådan talan. Beträffande dylik talan skall vad som är

stadgat i 171 § lagen om aktiebolag äga tillämpning.

Om tillsyn å bankaktiebolag

147 §.

Tillsynsmyndigheten skall övervaka, att bankaktiebolagen i sin verksam­

het ställa sig till efterrättelse denna lag och andra författningar, såvitt de

hava särskilt avseende å banker, ävensom de 'för bolagen gällande bolags­

ordningarna samt de föreskrifter, som med stöd av stadgande i lag eller

bolagsordning meddelats av bolagsstämma eller styrelse.

Det åligger tillsynsmyndigheten att jämväl i övrigt med uppmärksamhet

följa bankbolagens verksamhet i den mån så erfordras för kännedom om

de förhållanden som kunna inverka på bolags säkerhet eller eljest äro av

betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.

Tillsynsmyndigheten är icke på grund av vad här föreskrivits pliktig att

övervaka iakttagandet av sådana bestämmelser, som avse enskild aktieägares

rättigheter eller skyldigheter i förhållande till bankbolaget eller till annan,

aktieägare eller som angå bolagets inre angelägenheter.

148 §.

Tillsynen utövas med ledning av handlingar, vilka jämlikt denna lag in­

sändas till tillsynsmyndigheten, ävensom upplysningar, som inhämtas vid

bankundersökning eller annorledes. Bankundersökning skal! anställas så

ofta sådan av myndigheten anses erforderlig eller av Konungen anbefalles.

149 §.

Tillsynsmyndigheten skall förordna en eller, då särskilda omständigheter

därtill föranleda, flera revisorer att med övriga revisorer deltaga i gransk­

ningen av styrelsens förvaltning och bankaktiebolagets räkenskaper. Myn­

digheten äger när som helst återkalla förordnande som här avses och i stäl­

let utse ny revisor.

För revisor som förordnats av tillsynsmyndigheten skall myndigheten ut­

färda instruktion.

150 §.

Tillsynsmyndigheten äger sammankalla bankstyrelse, när sådant prövas

nödigt. Har styrelsen icke efterkommit av myndigheten framställd begäran

om utfärdande av kallelse till extra bolagsstämma, må kallelse utfärdas av

myndigheten.

Den som enligt av Konungen meddelade bestämmelser har befogenhet att

företräda myndigheten äger närvara vid bolagsstämma eller av myndigheten

utlyst styrelsesammanträde och deltaga i överläggningarna.

151 §.

Där tillsynsmyndigheten så finner erforderligt, må myndigheten meddela

närmare föreskrifter om sättet för förande av bankaktiebolags räkenskaper,

om förvaring av värdehandlingar samt om inventering av dessa.

152 §.

Bankaktiebolags styrelse åligger:

att när som helst för den befattningshavare hos tillsynsmyndigheten, som

enligt av Konungen meddelade bestämmelser har att i sådant avseende före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

47

48

träda myndigheten, samt för den särskilda undersökning, Konungen kan

finna för gott anställa, hålla bolagets kassa och övriga tillgångar samt

böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning;

att genast efter varje månads slut enligt formulär, som av myndigheten

meddelas, upprätta och till denna insända en översikt, utvisande bolagets

tillgångar och skulder, ävensom uppgift om de räntesatser bolaget under

månaden tillämpat vid in- och utlåning;

att, så snart det kan ske, till myndigheten insända i avskrift styrelsens

förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning,

revisionsberättelsen med tillhörande handlingar ävensom protokoll över för­

handlingarna vid ordinarie bolagsstämman;

att dels på tid som myndigheten bestämmer tillställa myndigheten de

uppgifter, som denna prövar erforderliga för att kunna upprätta en över­

sikt över resultatet av bolagets verksamhet under räkenskapsåret samt bo­

lagets ställning vid årets slut, dels härutöver, efter Konungens bestäm­

mande, avgiva ytterligare statistiska uppgifter rörande bolagets verksamhet

och ställning;

att jämväl i övrigt meddela myndigheten eller sådan befattningshavare

därstädes, som ovan sagts, alla de upplysningar rörande bolaget, som av

dem äskas; samt

att, där myndigheten finner anledning till antagande, att bolaget gjort

sådana förluster, att tio procent av aktiekapitalet förlorats, på myndighe­

tens anmodan ofördröjligen låta upprätta balansräkning enligt 120 § och

kalla revisorerna att granska densamma.

153 §.

Har styrelse eller bolagsstämma fattat beslut, vilket står i strid med lag

eller bolagsordningen, må tillsynsmyndigheten förbjuda verkställighet av-

beslutet. Myndigheten må ock förelägga styrelsen att, om beslut som nyss

sagts gått i verkställighet, göra rättelse där så kan ske samt att fullgöra

vad styrelsen åligger enligt lag eller bolagsordningen. Sådant föreläggande

må dock, utom vad angår innehållet av vinst- och förlusträkning eller ba­

lansräkning, icke av myndigheten meddelas i fråga om i lag givna före­

skrifter, vilkas överträdande är belagt med straff.

Sker svårare avvikelse från denna lag eller bolagsordningen, har myndig­

heten att göra anmälan därom till Konungen, som äger förklara oktroien

förverkad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

154 §.

Ändå att avvikelse från lag eller bolagsordningen icke skett, äger tillsyns­

myndigheten meddela de erinringar i fråga om bankaktiebolags verksamhet,

som myndigheten kan finna påkallade.

Kan verksamheten till följd av allvarliga missförhållanden beträffande

bolagets ledning befaras komma att bliva till skada för det allmänna, må

myndigheten förelägga bolagets styrelse att vidtaga för ändamålet erforder­

liga åtgärder. Underlåter styrelsen att ställa sig sådant föreläggande till

efterrättelse, skall gälla vad i 153 § andra stycket sägs.

155 §.

Har, sedan oktroj beviljats för bankaktiebolag, icke inom föreskriven tid

hållits konstituerande stämma, ankommer det på Konungen att efter an­

mälan av tillsynsmyndigheten förklara oktrojen förverkad. Detsamma gäller,

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

49

där ansökan om bolags registrering icke göres inom ett år efter det oktroj

beviljats eller genom lagakraftägande beslut ansökan om bolags registrering

blivit avslagen.

156 §.

Om registrering av beslut, varigenom oktroj förklarats förverkad, förord­

nar Konungen.

157 §.

Tillsynsmyndigheten äger förelägga vite vid meddelande av föreskrift eller

förbud enligt denna lag.

158 §.

1 mom. Träder bankaktiebolag i likvidation, äger tillsynsmyndigheten

förordna ombud, som har att närvara vid likvidatorernas sammanträden,

med rätt att yttra sig till protokollet, samt att i övrigt övervaka likvida­

tionen.

Likvidatorerna skola bereda ombudet tillfälle att när som helst inventera

bankbolagets kassa och övriga tillgångar samt granska bolagets böcker, rä­

kenskaper och andra handlingar; och må av ombudet begärd upplysning

angående förvaltningen ej av likvidatorerna förvägras.

Tillsynsmyndigheten äger under bankbolags likvidation i avseende å lik-

vidatorer och bolagsstämma enahanda befogenhet, som, innan bolaget trätt

i likvidation, enligt denna lag tillkommer myndigheten beträffande styrelse

och bolagsstämma.

Tillsynsmyndigheten må, där så prövas erforderligt, förordna likvida-

tionsrevisor. Beträffande denne skall vad om revisor i 149 § sägs äga mot­

svarande tillämpning.

2 mom. Har bankaktiebolags egendom avträtts till konkurs, förordnar

tillsynsmyndigheten ett allmänt ombud att såsom konkursförvaltare deltaga

i konkursboets förvaltning med den eller de förvaltare, som utses på sätt

i konkurslagen stadgas.

Utan hinder av beslut, som kan vara fattat om delning av förvaltningen

av boet, äger allmänna ombudet deltaga i förvaltningen i alla dess delar.

Ombudet äger beträffande medförvaltare göra sådan anmälan som sägs i

80 § konkurslagen.

Om arvode till ombud gäller vad i konkurslagen är i allmänhet stadgat

beträffande arvode till konkursförvaltare.

159 §.

Till bestridande av kostnaden för tillsynsmyndighetens organisation och

verksamhet skall bankaktiebolag årligen erlägga bidrag efter visst, för bola­

gen lika förhållande till sammanlagda beloppet av bolagets eget kapital

vid utgången av nästföregående kalenderår, dock icke över tre hundradels

procent. Närmare föreskrifter om fastställande av bidrag och bidrags er­

läggande meddelas av Konungen.

Det åligger bankbolag jämväl att till revisor, ombud eller likvidations-

revisor, som förordnas enligt 149 § eller 158 § 1 mom., utgiva ersättning

med belopp som tillsynsmyndigheten bestämmer.

100

§.

Ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten må ej vara

ledamot i styrelsen för eller anställd hos bankaktiebolag. Ej heller må lcda-

4 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

mot av eller befattningshavare hos myndigheten vara aktieägare i sådant

bolag.

I fråga om beviljande av kredit till ledamot av eller befattningshavare

hos tillsynsmyndigheten äger Konungen utfärda särskilda bestämmelser.

161 §.

Genom kungörelse i allmänna tidningarna skall tillkännagivas, när bank­

aktiebolag börjar sin rörelse, så ock när bankbolag träder i likvidation; och

skall underrättelse om dagen, då sådant sker, insändas till tillsynsmyndig­

heten.

50

K ungt. Maj.ts proposition nr 3

162 §.

Tillsynsmyndighet, som avses i denna lag, är bank- och fondinspektionen.

Om registrering

163 §.

Ansökan om bankaktiebolags registrering och anmälan för registrering

skola ingivas eller i betalt brev med posten insändas till registreringsmyn-

digheten. Sådan ansökan eller anmälan skall vara åtföljd av stadgade av­

gifter.

164 §.

1 mom. Hava vid ansökan om registrering av bankaktiebolag eller i fråga

om upprättande av handling, som skall fogas vid sådan ansökan, icke iakt­

tagits de föreskrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prö­

vas beslut om bildande av bankbolag icke hava tillkommit i föreskriven

ordning eller hinder mot registrering av bolaget eljest möta på grund av-

föreskrifterna i denna lag eller annan lag eller författning, skall registrering

vägras.

2 mom. Hava vid anmälan för registrering eller i fråga om upprättande

av handling, som skall fogas vid sådan anmälan, icke iakttagits de före­

skrifter, som finnas för varje särskilt fall stadgade, eller prövas beslut,

som anmäles för registrering och för vars giltighet Konungens stadfästelse

ej erfordras, icke hava tillkommit i föreskriven ordning eller ej stå i över­

ensstämmelse med föreskrifterna i denna lag eller eljest strida mot lag eller

författning eller mot bolagsordningen eller vara till sin avfattning i något

viktigare hänseende otydligt eller vilseledande, skall registrering vägras. Är

annan grund till sådan klandertalan mot bolagsstämmobeslut, som avses i

115 § 1 mom. andra stycket, än att vid beslutet i denna lag eller bolags­

ordningen upptagna föreskrifter om särskild röstpluralitet icke rätteligen

iakttagits, är det dock ej hinder mot registrering, sedan tid för väckande

av klandertalan utgått utan att talan väckts.

3 mom. Vägras registrering, skall registreringsmyndigheten ofördröjligen

med posten översända underrättelse om beslutet med skälen därför till bola­

get eller, där anmälan skett med tillämpning av 88 § andra stycket, till den

som gjort anmälningen, om han uppgivit postadress.

165 §.

Beviljas bankaktiebolag registrering, skall registreringsmyndigheten låta

i registret införa:

1. dagen för oktrojbeslutet och för beslutet om bolagets bildande;

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

51

2. bolagets firma;

3. de rörelsegrenar bolaget må utöva;

4. det belopp vartill, jämlikt den av styrelseledamöterna lämnade upp­

giften, aktiekapitalet uppgår, så ock, där aktiekapitalet skall kunna utan

ändring av bolagsordningen bestämmas till lägre eller högre belopp, minimi­

kapitalet och maximikapitalet;

5. akties nominella belopp;

6. det belopp som enligt förenämnda uppgift blivit inbetalt å aktiekapi­

talet, samt, där aktiekapitalet ej till fullo inbetalts, inom vilken tid åter­

stående inbetalning skall fullgöras;

7. där aktiekapitalet icke blivit till fullo inbetalt, sammanlagda nomi­

nella beloppet av de aktier som enligt samma uppgift till fullo betalts;

8. den ort inom riket där styrelsen har sitt säte;

9. bolagets postadress;

10. tiden för ordinarie bolagsstämmas hållande;

11. det sätt, varpå kallelse till bolagsstämma skall ske och andra medde­

landen skola bringas till aktieägarnas kännedom, ävensom den tid före

stämma, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;

12. varje styrelseledamots och styrelsesuppleants så ock, där eljest någon

är bemyndigad att teckna bolagets firma, dennes fullständiga namn och

hemvist; samt

13. av vilka och huru bolagets firma skall tecknas, där den ej tecknas av

styrelsen.

Innehåller bolagsordningen bestämmelse eller förbehåll, varom förmäles

i 8 § 1 inom., skall anmärkning om bestämmelsen eller förbehållet införas

i registret. Beträffande bestämmelse som avses i 8 § 1 mom. tredje stycket

skall tillika angivas det belopp, till vilket aktier av olika slag utgivits och

må kunna utgivas.

166 §.

Göres, efter det bankaktiebolag registrerats, anmälan om förhållande, som

enligt denna lag skall anmälas för registrering, skall, där registrering be­

viljas, vad sålunda anmälts anmärkas i registret.

167 §.

1 mom. Beslut om ökning av aktiekapitalet må, evad ökningen skall ske

medelst teckning av nya aktier eller utgivande av nya aktier enligt 44 §,

ej registreras, med mindre registrering skett därom, att det belopp, vartill

aktiekapitalet uppgår efter vad i 19 § sägs, blivit till fullo inbetalt.

Har beslut om aktiekapitalets ökning förut fattats och anteckningen om

beslutets registrering ej avförts ur registret efter vad nedan i 2 mom. sägs,

må beslut om ytterligare ökning ej registreras, innan på grund av förra be­

slutet tecknat belopp, därför tilldelning av nya aktier skett, med avdrag för

aktier som förklarats förverkade, blivit till fullo inbetalt och detta förhållan­

de registrerats.

Vad i första och andra styckena stadgats i avseende å beslut om ökning

skall, i fall som avses i 43 §, tillämpas å registreringen av bolagsstämmans

godkännande av ökningsbeslutet.

2 mom. Har i fall, då beslut om ökning av aktiekapitalet innehåller be­

stämmelse om minimiteckning, registrering efter vad i 42 § 1 mom. sägs ej

kunnat ske, skall registreringsmyndigheten förklara ökningsbeslutet förfallet

samt därom ofördröjligen med posten översända underrättelse till bolaget.

Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga kraft, skall i registret antecknas

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

att på grund av förklaringen den tidigare anteckningen om ökningsbeslutets

registrering avföres ur registret.

3 mom. Har styrelsen enligt 43 § fattat beslut om aktiekapitalets ökning,

må registrering på grund av anmälan enligt 42 § ej ske förrän bolagsstäm­

mans godkännande av ökningsbeslutet registrerats.

168 §.

Har i fall, då enligt 47 § rättens tillstånd erfordras för verkställighet av

beslut om nedsättning av aktiekapitalet, ansökan om sådant tillstånd ej

gjorts inom föreskriven tid eller har ansökan genom lagakraftägande beslut

avslagits eller har beslut om tillstånd icke anmälts för registrering inom

den därför stadgade tiden, skall registreringsmyndigheten förklara nedsätl-

ningsbeslutet förfallet samt därom ofördröjligen med posten översända un­

derrättelse till bankaktiebolaget. Sedan beslutet om förklaringen vunnit laga

kraft, skall i registret antecknas, att på grund av förklaringen den tidigare

anteckningen om nedsättningsbeslutets registrering avföres ur registret.

169 §.

1 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen

stadgas om aktiekapitalet eller minimikapitalet att detta överstiger det be­

lopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering

allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut

om erforderlig ökning av aktiekapitalet.

Skall ökningen av aktiekapitalet äga rum medelst ny aktieteckning, skall

vid registrering av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den

ej är verkställd.

Har ökningsbeslutet enligt 167 § 2 mom. av registreringsmyndigheten ge­

nom lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolags-

ordningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna

grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur

registret. Anmäles för registrering att full betalning erlagts för så många

nya aktier, att aktiekapitalet uppgår till minimikapitalet enligt den beslutade

bolagsordningsändringen, skall vid registrering i anledning av anmälningen

tillika antecknas, att bolagsordningsändringen är verkställd, och åligger det

myndigheten att tillställa bolaget bevis därom. Göres ej sådan anmälan inom

tre år efter utgången av den i 41 § stadgade tiden, skall myndigheten, efter

det bolagets styrelse erhållit tillfälle att yttra sig, hos Konungen anmäla för­

hållandet, och ankommer det på Konungen att besluta erforderlig jämkning

i bolagsordningen. I registret skall införas anteckning om jämkningen, och

skall bevis om bestämmelsens nya lydelse av myndigheten tillställas bolaget.

2 mom. Har beslut fattats om sådan ändring av vad i bolagsordningen

stadgas om aktiekapitalet eller maximikapitalet att detta understiger det

belopp, vartill aktiekapitalet vid beslutets fattande uppgår, må registrering

allenast samtidigt ske av beslutet om bolagsordningsändringen och av beslut

om erforderlig nedsättning av aktiekapitalet.

Innefattar nedsättningsbeslutet icke föreskrift om att det nedsättningen

motsvarande beloppet skall avsättas till reservfonden, skall vid registrering

av beslutet om bolagsordningsändringen antecknas, att den ej är verkställd.

Har nedsättningsbeslutet enligt 168 § av registreringsmyndigheten genom

lagakraftägande beslut förklarats förfallet, skall ock beslutet om bolagsord­

ningsändringen anses förfallet och anteckning i registret ske, att på denna

grund den tidigare anteckningen om detta besluts registrering avföres ur

registret. Vid registreringen av rättens tillstånd till nedsättningens verkstäl­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

53

lande enligt 47 § skall tillika antecknas att bolagsordningsändringen är

verkställd, och åligger det myndigheten att tillställa bolaget bevis därom.

3 mom. Då för genomförande av beslut om nedsättning av aktiekapitalet

erfordras ändring av aktiernas nominella belopp, må registrering allenast

samtidigt ske av nedsättningsbeslutet och beslut om erforderlig ändring av

bolagsordningens bestämmelse om akties nominella belopp. I fråga om regist­

reringen av beslutet om sådan bolagsordningsändring skall vad som är stad­

gat i 2 mom. andra och tredje styckena om registrering av bolagsordnings­

ändring rörande aktiekapitalet äga motsvarande tillämpning.

170 §.

Företer bankaktiebolags registrerade firma likhet med en i handelsre­

gister, föreningsregister, aktiebolagsregistret, försäkringsregistret eller bank­

registret tidigare införd firma, och lider därigenom innehavaren av sist­

nämnda firma förfång, äger han hos domstol föra talan om förbud för bo­

laget att efter viss tid använda förstnämnda firma samt om skadestånd.

Menar någon eljest, att en i bankregistret verkställd inskrivning länder

honom till förfång, må talan om registreringens upphävande samt om ska­

destånd föras vid domstol.

171 §.

Har genom lagakraftägande dom förklarats, att en i registret gjord in­

skrivning ej bort ske eller att beslut, som registrerats, är ogiltigt, eller att

eljest visst förhållande, varom inskrivning skett, ej föreligger, skall på an­

mälan av part i registret antecknas, att på nämnda grund den tidigare an­

teckningen avföres ur registret.

Har, sedan i registret gjorts anteckning rörande beslut om avträdande av

bankaktiebolags egendom till konkurs, överrätt förklarat, att beslutet ej

bort meddelas, skall på anmälan därom i registret göras anteckning enligt

vad som stadgas i första stycket.

Vid anmälan, som ovan sägs, skall fogas avskrift av rättens avgörande,

så ock i fall, som i första stycket sägs, lagakraftbevis.

172 §.

Vad i bankregistret införes, med undantag av meddelande om konkurs

varom förmäles i 144 §, skall genom registreringsmyndighetens försorg oför­

dröjligen kungöras i allmänna tidningarna.

Där i annat fall än som avses i 171 § andra stycket i registret antecknas,

att tidigare anteckning avföres därur, skall kungörelse därom äga rum efter

vad ovan sägs.

173 §.

Det som i enlighet med denna lag blivit infört eller antecknat i bank­

registret och kungjort i allmänna tidningarna, skall anses hava kommit till

tredje mans kännedom, där ej av omständigheterna framgår, att han varken

ägde eller bort äga vetskap därom.

Innan sådant kungörande skett, kan det förhållande, som blivit eller bort

bliva infört eller antecknat i registret, icke med laga verkan åberopas mot

annan än den, som visas hava ägt vetskap därom.

Finnes enligt Konungens förordnande tryckt samling av anmälningar till

registret, skail i fråga om behörighet att inför domstol, länsstyrelse eller

överexekutor företräda bankaktiebolaget vad samlingen, i den mån den

kommit myndigheten till handa, innehåller, äga vitsord för myndigheten,

där ej annat förhållande visas vara för handen.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

174 §.

Registreringsmyndighet, som avses i denna lag, är bank- och fondinspek­

tionen.

Vid bestämmandet av bidrag enligt 159 § första stycket skall hänsyn

jämväl tagas till kostnaden för registreringsmyndighetens organisation och

verksamhet.

Om klagan över tillsgnsmyndighetens och registreringsmyndighetens beslut

175 §.

__ Över beslut, som meddelas av tillsynsmyndigheten, må klagan föras hos

Konungen inom den tid som är stadgad för överklagande av förvaltande

myndighets beslut, men beslutet går ändock i verkställighet, där icke Ko­

nungen annorlunda förordnar.

Den som icke åtnöjes med registreringsmyndighetens beslut, varigenom

registrering vägrats, må sist inom två månader från beslutets dag däröver

anföra besvär hos Konungen.

över beslut om sådan förklaring, som avses i 167 § 2 mom. och 168 §,

må jämväl besvär anföras i den ordning, varom i andra stycket stadgas.

Om skadestånd

176 §.

Har stiftare uppsåtligen eller av vårdslöshet vid bankaktiebolags bildande

så förfarit att skada därigenom tillskyndats bolaget, är han pliktig att

ersätta bolaget skadan.

177 §.

Har styrelseledamot eller den som erhållit uppdrag varom förmäles i 74 §

andra stycket, revisor, likvidator, likvidationsrevisor eller ombud som avses

i 158 § 1 mom. vid fullgörandet av sitt uppdrag uppsåtligen eller av vårds­

löshet tillskyndat bankaktiebolag skada, är han pliktig att till bolaget ut­

giva ersättning för skadan.

Där medhjälpare, som av revisor eller likvidationsrevisor anlitats för

granskningsuppdraget, vid uppdragets utförande uppsåtligen eller av vårds­

löshet tillskyndat bolaget skada, skall revisorn svara för skadan.

Har aktieägare genom överträdelse av denna lag eller bolagsordningen

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat bolaget skada, är ock han

pliktig att till bolaget utgiva ersättning för skadan.

178 §.

Har styrelseledamot eller annan som avses i 177 § första stycket genom

överträdelse av denna lag eller bolagsordningen uppsåtligen eller av vårds­

löshet tillskyndat tredje man skada, är han pliktig att till denne utgiva er­

sättning för skadan. Detsamma gäller, där aktieägare genom sådan överträ­

delse uppsåtligen eller av grov vårdslöshet tillskyndat tredje man skada.

179 §.

Har i bankaktiebolag styrelsen, styrelseledamot eller likvidator tillskyn­

dat bolaget eller aktieägare skada genom åtgärd, som innebär att fördel

uppenbarligen beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga

aktieägare, skall skyldighet att utgiva ersättning för skadan åvila jämväl

aktieägare, som uppsåtligen genom begagnande av sitt inflytande över sty­

relseledamot eller likvidator medverkat till åtgärden. Innefattar åtgärd,

vartill aktieägare sålunda medverkat, överträdelse av denna lag eller bo­

lagsordningen till skada för borgenär hos bolaget eller annan tredje man,

är aktieägaren ock skyldig att utgiva ersättning till denne.

55

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

180 §.

Åvilar ersättningsskyldighet stiftare jämlikt 176 § eller styrelseledamot

eller annan enligt 177 § första eller andra stycket eller 178 § forsta punkten

och föreligger allenast ringa vårdslöshet, må ersättningen nedsättas, dar

det med hänsyn jämväl till skadans storlek och omständigheterna i övrigt

prövas skäligt.

Har aktieägare ådragit sig ersättningsskyldighet jämlikt 177 § tredje styc­

ket, 178 § andra punkten eller 179 §, må ock ersättningen nedsattas, dar

det’med hänsyn till hans skuld och omständigheterna i övrigt prövas ska-

^Nedsättning efter vad nu är sagt skall ej äga rum, om den ersättningsskyl-

diges förfarande innefattade brottslig handling.

181 §.

Äro flera ersättningsskyldiga för skada efter vad som är stadgat i 176—

180 §§, skola de svara för ersättningen en för alla och alla för en, den vars

ersättningsskyldighet nedsatts enligt 180 § dock allenast med det nedsatta

beloppet. Sinsemellan skola de taga del i ersättningens gäldande efter ty

med hänsyn till den större eller mindre skuld, som finnes ligga envar av

dem till last, samt till omständigheterna i övrigt prövas skäligt.

Straffbestämmelser

182 §.

Driver någon här i riket bankrörelse utan att vara berättigad därtill, straf­

fes med dagsböter eller fängelse.

Den som brvter mot bestämmelsen i 2 § straffes med dagsböter.

183 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes:

1. stiftare, där han uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar orik­

tig eller vilseledande uppgift i teckningslista eller i handling, som fram-

lägges på konstituerande stämman, eller i ansökan om stadfästelse a bolags­

ordningen;

...

2. styrelseledamot eller annan, som i anmälan for eller ansökan om re­

gistrering eller i försäkran eller annan handling som fogas därvid uppsåt­

ligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen eller av grov vårds­

löshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som hålles

tillgänglig för aktieägare eller aktietecknare eller som framlägges på bo­

lagsstämma, eller i påskrift å sådan handling eller i handling eller medde­

lande som kungöres eller sändes till aktieägare;

4. styrelseledamot, där han vid upprättande av balansräkning, vinst- och

förlusträkning eller förvaltningsberättelse, som avses i 89, 120 eller 129 §,

uppsåtligen förfar i strid med bestämmelserna i 91 §, 92 § 2 och 3 inom.,

93 § eller 94 §;

.

5. likvidator som vid upprättande av balansräkning, likvidationsrakning

eller förvaltningsberättelse, som avses i 131, 136 eller 141 § uppsåtligen for­

far i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

6. revisor eller likvidationsrevisor, där han i revisionsberättelse eller an­

nan handling, som framlägges på bolagsstämma eller annorledes hålles till­

gänglig för aktieägare eller aktietecknare, eller i påskrift å sådan handling

uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

uppgift rörande bankaktiebolagets angelägenheter eller uppsåtligen eller av

grov vårdslöshet underlåter att göra anmärkning beträffande förvaltningen,

ändå att anledning därtill föreligger;

56

1. revisor eller likvidationsrevisor, där lian uppsåtligen eller av grov

vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i yttrande, vilket en­

ligt 103 § andra stycket första punkten, 137 § eller Ml § överlämnas till sty­

relse eller god man för stiftelse, som avses i lagen om aktiebolags pensions-

och andra personalstiftelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

184 §.

Med dagsböter eller fängelse straffes ock:

1. styrelseledamot, likvidator eller befattningshavare hos bankaktiebolag,

vilken uppsåtligen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande

npp§lft i ö\ersikt, som avses i lo2 §, eller vid lämnande av upplvsning en­

ligt 148, 152 eller 158 §;

8

2- styrelseledamot, med vars begivande utfärdas aktiebrev, som är ställt

till innehavaren, eller aktiebrev, i vilket mot föreskriften i 23 § andra styc­

ket inskränkning eller förbehåll som i nämnda lagrum sägs icke angivits;

3. styrelseledamot eller likvidator, där han uppsåtligen låter i aktiebo­

ken verkställa införing i strid med bestämmelserna i 25 § 1 mom. andra eller

tredje stycket, 25 § 2 mom. första eller andra stycket, 40 § tredje punkten

eller 44 § 2 mom. tredje stycket eller fjärde stycket sista punkten eller un­

derlåter att ombesörja, att förändring i äganderätten till aktie införes i ak-

tieboken jämlikt 25 § 1 mom. tredje eller fjärde stycket eller 25 § 2 mom

törsta eller andra stycket;

4. styrelseledamot eller likvidator, som uppsåtligen eller av vårdslöshet

} f“ld med bestämmelserna i 48 § första stycket eller 51 § verkställer utbe­

talning till aktieägare;

5. revisor, likvidationsrevisor eller revisors eller likvidationsrevisors med-

hjalpare som, oaktat han insett eller bort inse, att skada därav kunnat

lolJa> yppar något av vad vid verkställd granskning kommer till hans kän­

nedom, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans

uppdrag;

...6- den som uppsåtligen lämnar oriktig uppgift i försäkran som avgives

jämlikt 104 §, jämförd med 115 § lagen om aktiebolag.

Med dagsböter straffes:

• öl' cstyrelseledam°t, där han vid upprättande av balansräkning, som avses

i 89 g, väsentligen eftersätter bestämmelserna i 92 § 1 inom., eller vid upp-

rattande av balansräkning, vinst- och förlusträkning eller förvaltningsbe­

rättelse, som avses i 89 eller 129 §, av vårdslöshet förfar i strid med bestäm­

melser som avses i 183 § 4;

2. likvidator, där han vid upprättande av balansräkning, likvidations-

rakinng eller förvaltningsberättelse, som avses i 131, 136 eller 141 §, av

vårdslöshet förfar i strid med bestämmelserna i nämnda lagrum;

3. revisor eller likvidationsrevisor, där han annorledes än i 183 § 6 sägs

vid upprättande av revisionsberättelse, som avses i 102, 129 137 eller 141 §

väsentligen eftersätter bestämmelserna i nämnda lagrum.

186 §.

Med dagsböter straffes ock:

„.. de.Ii,s.01”’ j, annat fall än i 184 § 2 och 3 avses, underlåter att iakttaga

foresknft i 23 §, 25 §, 40 § tredje punkten eller 44 § 2 mom. tredje stycket

|ylarde sfycket sista punkten så ock den som bryter mot föreskrift i

44 8 2 mom. fjärde stycket första punkten eller 49 §;

. 2- styrelseledamot eller likvidator, där han underlåter att verkställa på-

dcri/loa aktiebrev' enhSt 37 §> 44 § 2 mom. fjärde stycket, 45 § sista stycket,

46 § 2 mom. andra stycket eller 140 § andra stycket;

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

57

3. ledamot i styrelse eller god man för stiftelse, som avses i 103 §, där

han underlåter att iakttaga vad som åligger honom enligt första stycket i

nämnda paragraf;

4. den som bryter mot vad som stadgas i 69 §.

Särskilda bestämmelser

187 §.

Betalning för tecknad aktie medelst anvisning eller förbindelse, som ut­

ställts av riksbanken eller annan bank och är betalbar vid uppvisandet, så

ock betalning genom insättning på räkning, som på begäran av stiftarna

eller styrelsen öppnats av bank för mottagande av inbetalning å aktier i

bankaktiebolaget, skall vara jämställd med betalning i penningar. Om så­

dan räkning skall i tillämpliga delar gälla vad i 219 § lagen om aktiebolag

finnes stadgat, dock med iakttagande att där upptagna hänvisningar till

bestämmelser i 19, 61 och 63 §§ nämnda lag i stället skola avse motsva­

rande bestämmelser i 13, 42 och 43 §§ denna lag.

188 §.

1 mom. Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till aktier

i bankaktiebolag eller ock avkomsten av sådana aktier med bestämmelse,

till betryggande av hans avkomsträtt, att aktierna skola sättas under sär­

skild vård, skall, där enligt testamentet rätten att i bolaget företräda aktier­

na skall tillkomma nyttjande- eller avkomsträttshavaren, beträffande denne,

såvitt angår rätten att i bolaget företräda aktierna, gälla vad i denna lag

om aktieägare är stadgat.

Såväl ägaren som nyttjande- eller avkomsträttshavaren skall på anmälan

bliva införd i aktieboken. Vid införingen skall anteckning göras om ägande-

rättsförvärvet och om den med nyttjande- eller avkomsträtten förenade rät­

ten att i bolaget företräda aktierna. I fråga om inf öring av nyttjande- eller

avkomsträttshavaren skall i övrigt vad som är stadgat om införing av aktie­

ägare äga motsvarande tillämpning, dock skall påskrift om införing ej ske

å aktiebrevet. Styrkes att nyttjande- eller avkomsträtten upphört, skall an­

teckning därom göras i aktieboken.

Skall försäkran jämlikt 104 §, jämförd med 115 § lagen om aktiebolag,

avgivas av nyttjande- eller avkomsträttshavare, skall försäkran lämpas där­

efter.

2 mom. När god man på grund av förordnande jämlikt 18 kap. 4 § 5

föräldrabalken förvaltar aktier för blivande ägares räkning, skall blivande

ägare på anmälan av gode mannen införas såsom ägare i aktieboken med

anteckning om förvärvet och om förordnandet.

189 §.

Bildas bankaktiebolag eller ökas bankbolags aktiekapital för övertagande

av annan bankrörelse, må andel i vad bolaget sålunda skall övertaga utgöra

vederlag för aktie i bolaget samt teckning ske med villkor, att sådant till­

skott skall få göras; och skall i övrigt i ty fall gälla denna lags bestämmelser

om bankbolags bildande och aktiekapitalets ökning med följande tillägg och

undantag:

1. Vid bankbolags bildande skall teckningslista och vid aktiekapitalets

ökning bolagsstämmans beslut om ökningen innehålla jämväl alla de om

bankrörelsens övertagande träffade bestämmelserna. Vad som stadgas i 9

och 33 §§ föranleder ej därtill alt värdet av det, som för aktie skall till­

skjutas i annat än penningar, skall i teckningslista eller i bolagsstämmas

beslut om ökning av aktiekapitalet uppskattas till visst penningbelopp.

58

Kangl. Maj:ts proposition nr 3

2. Där vid bankbolags bildande ej samtliga tecknare enligt bestämmelse

i teckningslistan äro berättigade att för aktie tillskjuta annat än penningar,

äger å konstituerande stämman tecknare, vilken berättigats att göra tillskott

i annat än penningar, ej deltaga i omröstning enligt 15 §; ej heller må så­

dan tecknare eller av honom tecknade eller eljest förvärvade aktier vid

omröstningen tagas i beräkning.

3. Vad som stadgas i 36 § äger ej tillämpning.

4.

Tillgång, som bankbolag på sätt ovan sägs övertagit, skall vid dess

införande i bolagets böcker upptagas till skäligt värde.

5. Har bankbolag övertagit annat bankbolags rörelse och finnes bland

sistnämnda bolags tillgångar egendom, varmed bankbolag ej må driva han­

del för egen räkning, må den egendom, även om sådant fall ej är för han­

den, som i 54 § andra stycket samt 55 § första och andra styckena omför-

mäles, förvärvas av det övertagande bolaget. Egendom, som bankbolaget på

detta sätt förvärvat, skall, i den mån egendomen ej jämlikt vad i nyss­

nämnda lagrum stadgas må av bolaget behållas, åter avyttras så snart

lämpligen kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust för

bolaget.

190 §.

Ej må bankaktiebolag övertaga annat bankbolags eller sparbanks rörelse,

med mindre Konungen, där övertagandet icke finnes vara till skada för det

allmänna, lämnar tillstånd därtill.

191 §.

Finnes särskild stiftelse till tryggande av pensioner åt pensionstagare el­

ler anställda hos bankaktiebolag samt efterlevande till pensionstagare och

anställda eller ock för anställdas eller deras efterlevandes välfärd annor­

ledes än genom beredande av pension, och härrör stiftelsens förmögenhet

huvudsakligen från överföring av medel från bolaget, har tillsynsmyndig­

heten, om stiftelsen icke är underkastad bestämmelserna i lagen om aktie­

bolags pensions- och andra personalstiftelser, att tillse att stiftelsens till­

gångar äro placerade på sätt som med beaktande av stiftelsens ändamål och

med hänsyn jämväl till vad i denna lag är föreskrivet beträffande place­

ring av bankbolags medel bereder skälig säkerhet. Har så ej skett, må

tillsynsmyndigheten förelägga stiftelsen att vidtaga rättelse.

Det åligger dem som företräda stiftelsen att, närhelst tillsynsmyndigheten

begär det, hålla stiftelsens kassa och övriga tillgångar samt böcker, räken­

skaper och andra handlingar tillgängliga för granskning ävensom lämna

myndigheten alla de upplysningar rörande stiftelsen, som av myndigheten

äskas.

192 §.

Enskildas förhållanden till bankaktiebolag må ej i oträngt mål yppas.

193 §.

Avskrift varom i denna lag förmäles skall, där ej särskild föreskrift

givits vara till riktigheten bestyrkt av två personer, som vid sina namn böra

angiva yrke och postadress.

194 §.

Närmare bestämmelser rörande det i denna lag avsedda bankregistret, om

avgifterna för registrering och kungörande samt om tillsynsmyndighetens

och registreringsmyndighetens organisation och verksamhet, så ock de före­

skrifter, som i övrigt utöver vad denna lag innehåller finnas erforderliga

för lagens tillämpning, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

59

Förslag

till

lag angående införande av nya lagen om bankrörelse

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Den nu antagna lagen om bankrörelse skall jämle vad här nedan stadgas

träda i kraft den 1 januari 1956.

2

§•

Genom nya lagen upphäves, med de begränsningar nedan stadgas, lagen

den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse.

3 §.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §■

1 mom. Den nya lagen skall lända till efterrättelse jämväl i avseende

å bankaktiebolag, som registrerats enligt äldre lag. Därvid skall dock iakt­

tagas vad nedan stadgas.

2 mom. I fråga om bankaktiebolag, vars verksamhet grundas på tillåtelse,

meddelad före den 1 januari 1912, skall vad i 260 § fjärde stycket 7) lagen

den 22 juni 1911 stadgats med avseende å giltigheten av sistnämnda lag

äga motsvarande tillämpning beträffande den nya lagens giltighet.

3 mom. Äges, då den nya lagen träder i kraft, aktie i bankaktiebolag av

svenskt bolag eller svensk förening som enligt 18 § ej må genom teckning

eller överlåtelse förvärva dylik aktie, skall vad där stadgats ej medföra

hinder för aktieägaren att med stöd av den företrädesrätt till teckning eller

erhållande av nya aktier, vilken vid den nya lagens ikraftträdande enligt

äldre lag eller bolagsordningen var förenad med aktierna, bekomma ytter­

ligare aktier.

4 mom. Stadgandet i 23 § andra stycket första punkten äger icke tillämp­

ning å aktiebrev, som utfärdats innan nya lagen trätt i kraft.

I fråga om bankaktiebolag, som hava utelöpande aktier ställda till inne­

havaren, skola bestämmelserna i 24 § första, andra, tredje och fjärde styc­

kena, 25 § 1 inom. tredje och fjärde styckena samt 25 § 2 mom. icke gälla

för dylika aktier, och skall ej heller å sådana aktier tillämpas föreskriften

nedan i 5 mom. andra punkten.

5 mom. I fall, då införing i aktieboken skett före den 1 januari 1948, äga

bestämmelserna i 24 § fjärde stycket och 25 § 2 mom. andra stycket icke

tillämpning. Har den, som åberopar annat förvärv av aktiebrev än över­

låtelse, blivit i aktieboken införd före nämnda dag, och har ej inom tre år

efter samma dag ansökan gjorts om aktiebrevets dödande eller talan mot

innehavaren instämts om bättre rätt till aktiebrevet, skall dock, när över­

låtelse eller pantsättning därefter sker, vad i nämnda lagrum är stadgat äga

motsvarande tillämpning.

6 mom. I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man

60

och som sedan den 1 januari 1941 innestå å räkning hos bankaktiebolag

utan villkor att de må lyftas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall,

såframt ej överförmyndaren annorlunda förordnar, vid tillämpning av vad i

70 § stadgas så anses som om förbehåll enligt 15 kap. 9 § andra stycket för-

äldrabalken gjorts, att de må uttagas utan sådant tillstånd. Vad nu sagts

skall ock gälla medel, som sedermera insatts eller framdeles insättas å

räkningen, och ränta som lagts eller lägges till kapitalet.

7

mom. Har beslut av bolagsstämma fattats före nya lagens ikraftträ­

dande skola i fråga om beslutet, om talan därå samt om beslutets registre­

ring och verkställande bestämmelserna i äldre lag äga tillämpning, dock

att vederbörlig inskrivning skall ske i bankregistret.

8 mom. De styrelseledamöter, revisorer och suppleanter, som äro valda,

då nya lagen vinner tillämpning, må utan hinder av bestämmelserna i 72 §,

73 § andra stycket och 97 § 1 mom. nya lagen utöva sitt uppdrag under den

tid, för vilken de äro valda.

9 mom. Bestämmelsen i 105 § andra punkten skall icke tillämpas å full­

makt, som utfärdats före lagens ikraftträdande; dock skall sådan fullmakt

ej gälla för stämma, som börjar senare än fem år efter ikraftträdandet.

10 mom. Hava likvidatorer för bankaktiebolag utsetts, innan nya lagen

trätt i kraft, skall äldre lag gälla i avseende å likvidationen, dock att veder­

börlig inskrivning skall ske i bankregistret.

5 §•

Stadgandet i 160 § första stycket andra punkten medför icke skyldighet

lör ledamot av eller befattningshavare hos tillsynsmyndigheten att avyttra

av honom vid lagens ikraftträdande ägda aktier.

6

§.

Skall, enligt vad soin stadgas i 4 § denna lag, bestämmelse i äldre lag

gälla, skall även vad i samma lag må vara föreskrivet om straff för

över­

trädelse av bestämmelsen lända till efterrättelse.

7 §.

Vad i övergångsbestämmelserna till lagen den 26 juni 1918 om ändring i

vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om bankrörelse är stadgat om rätt

tör enskild man eller handelsbolag att driva bankrörelse skall fortfarande

äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

8 §•

Bestämmelsen i 2 § nya lagen angående förbud att använda ordet bank

i firma skall ej äga tillämpning å aktiebolag, som före den 1 januari 1912

erhållit av Konungen stadfäst bolagsordning.

9 §.

Det ankommer på Konungen att meddela de föreskrifter, vilka betingas

av att patent- och registreringsverket icke vidare skall vara registrerings-

myndighet för bankaktiebolag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

61

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen

Härigenom förordnas, att 28 a § konkurslagen1 skall erhålla följande änd­

rade lydelse.

28 a §.

Har, på sätt i lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

stadgas, beslut fattats om överföring av medel från aktiebolag, bankaktie­

bolag eller försäkringsaktiebolag till pensionsstiftelse eller annan personal­

stiftelse, som hör till bolaget, och finnas bolagets borgenärer därav hava

lidit märklig skada, skall, om den balansräkning enligt vilken medlens över­

föring skett icke till registreringsmyndigheten eller, såvitt angår bankaktie­

bolag, till tillsynsmyndigheten inkommit tidigare än etthundraåttio dagar

innan konkursansökningen gjordes eller, där registrering av stiftelsen skett

först efter det balansräkningen inkommit, registreringen icke ägt rum tidi­

gare än nyss är sagt, överföringen av medlen på talan av konkursboet återgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 36 § lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser

Härigenom förordnas, att 36 § lagen den 18 juni 1937 om aktiebolags pen­

sions- och andra personalstiftelser skall erhålla följande ändrade lydelse.

36 §.

Vad i denna lag stadgas om aktiebolag skall äga tillämpning jämväl å

bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag. Därvid skall hänvisning, som

ovan gjorts till stadgande i lagen om aktiebolag, gälla motsvarande stadgan­

de i lagen om bankrörelse och lagen om försäkringsrörelse, och skall i fråga

om bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag vad i denna lag stadgas rö­

rande aktiebolagsregistret avse bankregistret och försäkringsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1956.

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 526.

62

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 24 sep­

tember 1954.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng,

Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Persson, Hjälmar Nilson,

Lindell, Nordenstam, Lindström.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga rörande ny lagstift­

ning om bankrörelse samt anför därvid följande.

I. Inledning

Lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse — i fortsättningen be­

tecknad BL — innehåller en fullständig reglering av de bolagsrättsliga

frågorna beträffande bankaktiebolagen. Reglerna i detta hänseende an­

sluter sig i huvudsak till motsvarande stadganden i 1910 års aktiebolagslag.

Genom tillkomsten av den nya lagen om aktiebolag den 14 september 1944

(nr 705) — nedan betecknad AL -—- har den bolagsrättsliga överensstäm­

melsen mellan allmänna aktiebolagslagstiftningen och lagstiftningen angå­

ende bankaktiebolagen gått förlorad i betydande utsträckning. Frågan om

en revision jämväl av sistnämnda lagstiftning har därigenom blivit aktuell.

I ett särskilt avseende har reglerna om bankaktiebolagen redan bringats

i samklang med de nya allmänna aktiebolagsbestämmelserna. Genom en lag

den 10 juli 1947 (nr 647) har sålunda i BL införts vissa föreskrifter om för­

värv av aktiebrev och införing i aktieboken av dylika förvärv, vilka före­

skrifter har utarbetats med motsvarande stadganden i AL såsom mönster.

Då 1945 års bankkommitté år 1949 avgivit sitt betänkande med förslag

om inrättande av en statlig affärsbank (SOU 1949: 13), var det kommitténs

avsikt all såsom sin närmaste arbetsuppgift behandla frågan om en allmän

revision av BL. I anförande till statsrådsprotokollet den 22 april 1949 utta­

lade emellertid dåvarande chefen för finansdepartementet, att han visserli­

gen delade kommitténs åsikt om att en sådan revision borde komma till

stånd men att karaktären av ett dylikt utredningsarbete icke motiverade

en kommitté av sådan storleksordning som bankkommittén. På grund här­

av förordade departementschefen, att särskilda sakkunniga tillkallades med

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

63

uppdrag att verkställa ifrågavarande revision av BL. Denna revision borde

i främsta rummet avse en omarbetning av BL i syfte att i den mån så fun­

nes lämpligt anpassa BL efter bestämmelserna i AL. Vid revisionen borde

vidare behandlas bl. a. frågorna om bankaktiebolagens inlåningsrätt och om

deras kassareserver. Jämväl spörsmålen om rätt för bankaktiebolagen att

utlämna bundna lån och om utvidgning av deras befogenhet att bevilja s. k.

blancokrediter borde tas i övervägande i samband med lagrevisionen.

Sedan Kungl. Maj :t med anledning härav bemyndigat departementschefen

att tillkalla högst fyra sakkunniga med uppdrag att verkställa en översyn

av gällande banklagstiftning, utsågs sådana den 11 juni 1949. Den sålunda

tillsatta kommittén, som antog benämningen 19k9 års banklagssakkunniga,

bestod i sin slutliga sammansättning av bankinspektören K. Wulff tillika

ordförande, bankdirektören B. G. O. Engfors, numera justiticrådet C. E.

Hagbergh och chefredaktören F. Severin.

De sakkunniga har till fullgörande av sitt uppdrag den 31 januari 1952

avgivit betänkande (SOU 1952: 2) med förslag till

1. lag om bankrörelse;

2. lag angående införande av nya lagen om bankrörelse;

3. lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 18 september 1903 (nr

101) angående bankaktiebolags och sparbanks konkurs;

4. lag angående ändrad lydelse av 28 a § konkurslagen; samt

5. lag angående ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 521) om aktiebo­

lags pensions- och andra personalstiftelser.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av fullmäktige i

riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

sparbanksinspektionen, bostadsstyrelsen, kommerskollegium, patent- och re­

gistreringsverket, 19k8 års sparbankssakkunniga, svenska bankföreningen,

Sparbankernas bankaktiebolag, svenska sparbanksföreningen, svenska jord­

brukskreditkassan, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och små­

industriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Kooperativa förbundet, landsorganisationen och tjänstemännens centralor­

ganisation. Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden från

samtliga handelskamrar.

Jämsides med arbetet på en revision av BL har pågått en översyn av la­

gen den 29 juni 1923 (nr 286) om sparbanker och förordningen den 5 juni

1942 (nr 325) om jordbrukets kreditkassor. Denna översyn har varit an­

förtrodd åt två särskilda kommittéer, nämligen 1948 års sparbankssak­

kunniga respektive 1950 års jordbrukskasseutredning. Sparbankssakkun­

niga har den 15 maj 1954 avgivit betänkande med förslag till ny lag om

sparbanker in. m. (SOU 1954: 10). Jordbrukskasseutredningen har däremot

ännu ej slutfört sitt utredningsarbete. Emellertid har det varit ett önskemål

att under departementsbehandlingen av banklagssakkunnigas betänkande

äga viss kännedom icke bara om sparbankssakkunnigas regelförslag utan

jämväl om jordbrukskasseutredningens planerade ställningstagande. De frå­

gor, där intresset av en jämförelse mellan de tre kommittéernas ståndpunkter

gör sig särskilt starkt gällande, torde få anses vara spörsmålen om inlånings-

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

rättens omfattning och om skyldigheten att hålla kassareserv. Jordbruks-

kasseutredningen har därlör under våren 1954 lämnat besked om utred­

ningens preliminära ställningstagande till sistnämnda båda spörsmål. Detta

har redovisats i form av en promemoria av den 10 februari 1954.

Över promemorian har remissyttranden avgivits av fullmäktige i riks­

banken, fullmäktige i riksgäldskontor, bank- och fondinspektionen, spar-

banksinspektionen, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen

och svenska jordbrukskreditkassan.

Huvudgrunderna i banklagssakkunnigas förslag. I enlighet med direkti­

ven för sakkunnigarbetet har de sakkunniga strävat efter att i väsentliga av­

seenden anpassa sitt förslag till ny lag om bankrörelse efter AL:s regler.

Härvid har dock beaktats att bankaktiebolagen dreve rörelse av speciell ka­

raktär och att verksamheten vore underkastad offentlig tillsyn även ur

andra synpunkter än dem som varit avgörande vid utformningen av AL.

Med hänsyn härtill har de sakkunniga ansett, att en del av de föreskrif­

ter, som syftade till att bereda visst skydd för dem, vilkas intressen vore

särskilt utsatta för de med aktiebolagsväsendet förbundna riskerna, kunde

undvaras i banklagstiftningen. Sålunda har de sakkunniga — eftersom bil­

dandet av bankaktiebolag ansetts böra vara beroende av särskild tillstånds­

prövning även i fortsättningen — icke kopierat AL:s regler angående för­

beredande granskning av stiftelsehandlingarna från registreringsmyndig-

hetens sida. Beträffande bolagsbildningen kan allmänt sägas att förebilden

mindre varit AL än lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse

— i fortsättningen förkortad FL. Ej heller har de sakkunniga funnit anled­

ning efterbilda AL:s bestämmelser om skuldregleringsfond, och jämväl re­

dovisningsreglerna är enligt sakkunnigförslaget mindre ingående än för de

vanliga aktiebolagen. Då den nuvarande ordningen för revisionen inom ban­

kerna, innefattande att bland revisorerna skulle ingå en av tillsynsmyndighe­

ten utsedd revisor, ansetts fungera fullt betryggande, har vidare AL:s regler

om minoritetsrevisor ansetts obehövliga. Slutligen har de sakkunniga före­

slagit lättnader i fråga om de i AL uppställda villkoren angående särskild

röstpluralitet för vissa beslut om ändring i bolagsordningen.

Å andra sidan vill de sakkunniga i ett par hänseenden behålla banklag­

stiftningens mera restriktiva regler. I förslaget upprätthålles sålunda och

t. o. m. skärpes kravet på inbetalning av aktiekapital. Det föreslagna stad­

gandet i detta hänseende innebär, att bankaktiebolag över huvud taget ej

må registreras, förrän minimikapitalet blivit helt inbetalat. Vidare förordar

de sakkunniga, att förbudet för utlänning att förvärva bankaktie skall kvar­

stå. Liksom nu gäller enligt praxis skall emellertid förbudet icke avse

s. k. familj erättsliga fång.

I övrigt har emellertid — med enstaka smärre modifikationer — AL:s

regler upptagits i sakkunnigförslagets bolagsrättsliga avsnitt. Detta innebär

bl. a., att antalet aktieägare i bankaktiebolag enligt förslaget kan nedgå

till en, att revisorssuppleanter obligatoriskt skall utses och att institutet

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

65

likvidationsrevisor införts. Vidare föreslås rätt för aktieägare att på bo­

lagsstämma i viss utsträckning kräva upplysningar rörande bankaktiebo­

laget av styrelsen, varvid dock det förbehållet stadgats, att i anledning av

fråga ej finge lämnas upplysning, som kunde åsidosätta banksekretessen.

Begreppet verkställande direktör, vilket är okänt i BL, har införts i sak­

kunnigförslaget. Medan enligt AL verkställande direktören är ett särskilt bo-

lagsorgan med i lagen angivna uppgifter, innebär sakkunnigförslaget be­

träffande verkställande direktör, att dennes uppgifter skall bestämmas av

styrelsen genom en särskild instruktion. Verkställande direktören skall till­

höra styrelsen. Där förhållandena så påkallar skall flera verkställande di­

rektörer kunna utses, varvid instruktionen skall ange, hur ledningen av

bankens verksamhet skall fördelas mellan dem.

Vad angår de bolagsrättsliga bestämmelserna i sakkunnigförslaget må

ytterligare nämnas att registreringen av bankaktiebolagen i fortsättningen

skall verkställas av bank- och fondinspektionen i ett särskilt register, vilket

alltså utbrytes från det hos patent- och registreringsverket förda allmänna

aktiebolagsregistret. Slutligen bör i detta sammanhang framhållas att AL:s

regler angående skadestånd i huvudsak efterbildats i sakkunnigförslaget.

Beträffande vissa bolagsrättsliga frågor innefattar de sakkunnigas lag­

förslag icke några egna regler utan hänvisar i stället till föreskrifter i AL.

De sakkunniga har emellertid haft den inställningen, att hänvisningsmeto-

den borde användas med försiktighet. Sålunda borde den ej begagnas be­

träffande lagbestämmelser, som ofta tillämpades, t. ex. reglerna om styrelse

och firmateckning, och ej heller i fall, där hänvisningar skulle behöva för­

ses med modifikationer eller förtydliganden eller av annan orsak skulle

försvåra lagtextens överskådlighet. I sakkunnigförslaget förekommer hän­

visningar till AL rörande bl. a. förfarandet å konstituerande stämma och å

bolagsstämma samt rörande frågorna om ansvarsfrihet för styrelsen och

talan mot styrelseledamot och vissa andra befattningshavare hos bank­

aktiebolag.

Beträffande de specifikt bankrättsliga delarna av sakkunnigförslaget må till

en början omtalas att de sakkunniga behållit hittillsvarande definition på

bankrörelse såsom rörelse vari ingår inlåning från allmänheten på räkning

som av bank allmänneligen begagnas.

De förslag, som framlagts i fråga om bankernas rörelse, innefattar vissa

förändringar i förhållande till nu gällande bestämmelser. Mest betydelse­

fulla är ändringarna beträffande inlåningsrätten och skyldigheten att hålla

kassareserv.

I det förra hänseendet föreslår de sakkunniga, efter mönster av den se­

dan år 1946 gällande provisoriska inlåningslagstiftningen, en uppdelning

av affärsbanks tillgångar efter riskgraden. Till täckningsfria tillgångar,

d. v. s. placeringar, vilka betraktas som riskfria och följaktligen kan

få göras i obegränsad utsträckning, vill de sakkunniga i enlighet med

1946 års regler hänföra kassa, avistatillgångar, skattkammarväxlar och

guldkantade korta obligationer, de sistnämnda båda slagen av värdepap-

5 II i Ii a ny till riksdagens protokoll 19‘.

55. i sam I. Nr 3

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

per dock högst intill nominella värdet eller, om marknadsvärdet vore lägre,

sistnämnda värde. Vidare har de sakkunniga till de täckningsfria tillgång­

arna hänfört bottenlån i fastigheter, dock högst intill ett sammanlagt be­

lopp, motsvarande tre gånger bankens eget kapital och högst 100 miljoner

kronor. Detta förslag har motiverats främst med att de s. k. provinsbanker­

nas möjligheter att fullfölja sin fastighetsbelåning borde underlättas. Å

andra sidan har de sakkunniga förordat, att de guldkantade långa obligatio­

nerna, vilka enligt gällande provisoriska regler kräver fondtäckning för 25

procent av sitt värde, skulle bli täckningspliktiga till hela värdet. I gruppen

täckningsfria till 75 procent av värdet skulle kvarstå endast tillgångar be­

stående av andra fullgoda obligationer med kortare återstående löptid än

fem år.

Utöver den inlåning, som motsvaras av de sålunda uppräknade täck­

ningsfria tillgångarna, skulle enligt sakkunnigförslaget affärsbank äga in­

låna ett belopp motsvarande, om bankens eget kapital icke överstege fem

miljoner kronor, fem gånger det egna kapitalet samt, om detta vore större

än fem miljoner kronor, 25 miljoner kronor ökat med tio gånger skillna­

den mellan det egna kapitalet och fem miljoner kronor.

I fråga om inlåningsrätten föreslås vidare den ändringen, att av affärs­

bank utställda förlagsbevis med längre återstående löptid än fem år skulle

få likställas med banks eget kapital intill ett belopp motsvarande högst

hälften av aktiekapitalet.

Skyldigheten att hålla kassareserv är i BL begränsad till att gälla endast

i förhållande till de förbindelser, som det åligger affärsbank att fullgöra

vid anfordran. Härvidlag föreslår de sakkunniga den viktiga ändringen,

att kassareservplikten skall ställas i relation till jämväl annan inlåning.

Sålunda skall enligt förslaget kassareserven jämte den kontanta kassan

motsvara minst summan av dels tre procent av affärsbankens samtliga för­

bindelser utom garantiförbindelser, dels 20 procent av de förbindelser, som

det åligger banken att fullgöra vid anfordran eller efter uppsägning inom

kortare tid än en månad, garantiförbindelser och inlåning på sparkasse-

räkning dock undantagna. Genom detta förslag skulle åstadkommas en

skärpning av likviditetskravet, varjämte detta bleve bättre anpassat efter

strukturen och rörligheten hos affärsbankernas inlåning.

Bland de nyheter, som i övrigt föreslås av de sakkunniga beträffande

affärsbankernas verksamhet, bör främst nämnas, att bankernas rätt att

utlämna blancokrediter och tidsbundna lån ansetts böra utvidgas. Kredit

utan särskild säkerhet skall enligt förslaget kunna beviljas idkare av hant­

verk eller småindustri till ett belopp av högst 50 000 kronor, varvid den

sammanlagda utlåningen för detta ändamål dock ej finge överstiga en tion­

del av bankens eget kapital. Beträffande bundna lån har de sakkunniga

rekommenderat, att affärsbankerna genom ändring i bolagsordningarna

skulle berättigas att bevilja lån på högst 100 000 kronor bundna upp till

tio år. Sådana lån skulle emellertid sammanlagt få uppgå till högst 20 pro­

cent av bankens eget kapital.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

67

I fråga om affärsbanks kreditgivning föreslår de sakkunniga dessutom,

att lån mot säkerhet av aktie i emissions- eller förvaltningsbolag skulle få

utlämnas, därest aktierna vore noterade å fondbörsens A: I-lista.

Såsom en konsekvens av de förslag, som framlagts i fråga om affärs­

banks förlagsbevis har de sakkunniga ansett, att emitterande av sådana do­

kument borde underlättas tekniskt. Med hänsyn härtill har sakkunnigför­

slaget från det nu gällande förbudet för bank att utfärda tryckta eller gra­

verade innehavarepapper undantagit räntebärande förlagsbevis lydande å

minst 1 000 kronor och ställda att återbetalas tidigast fem år efter utfär­

dandet.

För filialbildning kräver BL särskilt tillstånd endast när det nyinrättade

avdelningskontoret är beläget utanför huvudkontorsorten. De sakkunniga

vill, att all filialbildning skall läggas under tillståndsprövning. I syfte att

förenkla handläggningen av hithörande ärenden föreslås emellertid att till­

synsmyndigheten skall pröva tillståndsansökningar, som avser orter, där

banken redan förut har kontor, varemot Kungl. Maj :t liksom hittills skall

pröva övriga ansökningar om filialbildning.

Till sist må omnämnas att de sakkunniga i fråga om affärsbanks fria

pensionsstiftelser, d. v. s. stiftelser som icke är underkastade lagen om

aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser, föreslagit införande av

viss tillsyn över stiftelsernas medelsplaceringar.

Uttalanden av allmän innebörd i remissyttrandena över sakkunnigförsla­

get. Innehållet i remissyttrandena, som avgavs redan på våren 1952, ankny­

ter i övervägande grad till de särskilda punkterna i sakkunnigförslaget. I

synnerhet är det de skilda frågeställningarna beträffande själva bankrörelsen

som blivit närmare behandlade. De erinringar och synpunkter, remissinstan­

serna framfört i anslutning till de olika spörsmålen, kommer att återges i

respektive sammanhang.

Mera allmänna uttalanden angående förslaget har gjorts av endast några

få remissorgan.

Ingen remissinstans avstyrker, att de sakkunnigas förslag lägges till

grund för lagstiftning. I ett par yttranden — fullmäktiges i riksbanken och

svenska bankföreningens — betonas emellertid önskvärdheten av att ge­

nomförandet av den föreslagna lagstiftningen rörande affärsbankernas verk­

samhet uppskjutes, tills man i ett sammanhang kunde bedöma de lag­

stiftningsfrågor, vilka rörde såväl affärsbanker som sparbanker och kas­

sor för jordbrukskredit.

Beträffande sakkunnigförslaget i dess helhet förklarar kommerskollegium,

att kollegiet funnit förslaget innebära en i stort sett tillfredsställande avväg­

ning mellan å ena sidan de säkerhetsintressen, som banklagstiftningen hade

att tillgodose, samt å andra sidan näringslivets berättigade intressen med

avseende å kapitalförsörjningen. Patent- och registreringsverket uttalar, att

verket i stort sett ej hade något att erinra mot det sätt, på vilket de sak­

kunniga löst sin uppgift att i lämplig utsträckning bringa banklagstiftning­

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

en i överensstämmelse med AL. Svenska bankföreningen, slutligen, fram­

håller, att förslaget i stort sett vore väl värt att läggas till grund för en

blivande lagstiftning i ämnet.

Departementschefen. I svensk rätt erkännes numera endast aktiebolaget

såsom företagsform för affärsbankerna. Att det i görligaste mån bör råda

överensstämmelse mellan den bolagsrättsliga regleringen beträffande bank­

aktiebolagen och allmänna aktiebolagsregler synes vara ett uppenbart öns­

kemål. En dylik överensstämmelse har också förelegat intill senare år. Gäl­

lande lagstiftning om affärsbankerna — BL — har nämligen i betydande

utsträckning utformats efter mönster av 1910 års aktiebolagslag, som ägde

giltighet till årsskiftet 1947/1948. I och med ikraftträdandet av den nya

aktiebolagslagen — AL — har som redan angivits vissa olikheter kommit

att uppstå mellan de bolagsrättsliga stadgandena för affärsbankerna och den

allmänna aktiebolagslagstiftningen. Redan till följd härav har en översyn

av BL framstått som önskvärd.

En revision av gällande bankregler har emellertid vidare betingats av att

dessa i de egentligt bankmässiga hänseendena ej är tillfredsställande an­

passade efter det nuvarande lägets krav. Icke minst har detta givit sig till

känna i fråga om reglerna rörande omfattningen av affärsbanks rätt till in­

låning. I detta avseende har under ganska lång tid gällt en provisorisk lag­

stiftning, som kompletterat BL:s bestämmelser i ämnet. Andra avsnitt av

BL, där ett reformbehov yppats, är stadgandena om skyldigheten att hålla

kassareserv, vilka för övrigt också de kompletterats av provisoriska före­

skrifter utanför BL, och reglerna angående banks befogenhet att utlämna

lån utan särskild säkerhet, s. k. blancokrediter. I samband med sistnämn­

da regler står spörsmålet angående möjligheten att bevilja tidsbundna lån.

I det betänkande med förslag till ny lag om bankrörelse, som banklags-

sakkunniga avgivit, har både de bolagsrättsliga och de egentligt bankmäs­

siga frågorna behandlats.

Vad först angår banklagstiftningens anpassande efter AL:s regler har

de sakkunniga ansett sig böra beakta, att bankaktiebolagen driver rörelse

av särskild karaktär och att deras verksamhet är underkastad offentlig

tillsyn även ur andra synpunkter än dem, som tillmätts avseende vid ut­

formandet av stadgandena i AL. Som framgått av den redan lämnade re­

dogörelsen för huvudgrunderna i sakkunnigförslaget har nämnda inställ­

ning hos de sakkunniga lett till att åtskilliga av de i AL införda kontroll­

föreskrifterna icke fått någon motsvarighet i förslaget. Så har AL:s regler

om förberedande granskning genom registreringsmyndigheten av de s. k.

stiftelsehandlingarna slopats. Vidare har förfarandet vid ökning av aktie­

kapitalet genom ny aktieteckning gjorts enklare än i AL, och de allmänna

aktiebolagsbestämmelserna om skuldregleringsfond har icke efterbildats.

Jämväl reglerna om den årliga redovisningen är i banklagssakkunnigas för­

slag mindre ingående än för aktiebolagen i allmänhet. Ytterligare må näm­

nas att BL:s föreskrifter om revision ansetts vara tillräckligt betryggande

även i fortsättningen, varför de sakkunniga ej funnit anledning att i denna

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

69

del begagna AL:s mera utbyggda bestämmelser som förebild. I fråga om

kraven på särskild röstpluralitet för vissa beslut om ändring i bolagsord­

ningen föreslås slutligen lättnader i jämförelse med vad som gäller en­

ligt AL.

Å andra sidan har de sakkunniga på några områden föreslagit ett bibe­

hållande av regler, som är mera restriktivt hållna i BL än i AL. Detta gäller

bl. a. kravet på aktiekapitalets inbetalning vid registrering av aktiebolaget.

På denna punkt har till och med en skärpning skett av hittillsvarande fö­

reskrifter.

De sakkunnigas ståndpunkt i dessa hänseenden synes vara sakligt moti­

verad och har icke framkallat invändningar från remissinstansernas sida.

Jag finner mig därför kunna biträda den allmänna uppläggningen av lag­

förslagets regler i nu berörda delar.

I övriga bolagsrättsliga sammanhang har, i stort sett, reglerna i AL ef­

terbildats i sakkunnigförslaget. AL:s bestämmelser i åtskilliga ämnen är

synnerligen utförliga. Banklagstiftningens anpassande efter AL har medfört,

att även det föreliggande lagförslaget delvis präglas av en detaljerad utform­

ning, ett förhållande som icke kunnat undvikas, ehuru det i och för sig

kunnat finnas fog för att vissa detalj föreskrifter meddelats i en admi­

nistrativ författning. I viss ehuru mycket begränsad utsträckning har den

metoden använts, att förslaget direkt hänvisar till bestämmelser i AL. Ej

heller i nu antydda avseenden har jag någon väsentlig erinran att rikta

mot förslaget.

De bolagsrättsliga stadgandena kommenteras utförligare i detalj motive­

ringen till de olika lagrummen. I samband därmed går jag även in på de

jämkningar på enstaka punkter, vilka jag funnit befogade.

Förgrundsfrågorna på det rent bankmässiga området, d. v. s. spörsmålen

om blancokrediter, bundna lån, inlåningsrätt och kassareservplikt, kom­

mer jag däremot att behandla i särskilda huvudavsnitt av den följande

framställningen. Det är till sakkunnigförslaget i dessa delar som de flesta

remissuttalandena hänför sig. På åtskilliga punkter har anmälts erinringar

mot de sakkunnigas ställningstaganden. Kritiken avser emellertid mesta­

dels detaljer. Grundlinjerna i de framlagda förslagen synes däremot i stort

ha vunnit anslutning.

Vad först angår inlåningsrätten har jag redan betonat önskvärdheten av

att härvidlag få till stånd viss jämförelse mellan regelförslagen för affärs­

banker, sparbanker och kassor för jordbrukskredit. Av sparbankssakkun-

nigas nu föreliggande förslag till ny lag om sparbanker framgår att spar-

bankssakkunniga för sparbankernas vidkommande rekommenderar samma

regelsystem för inlåningsrätten som gällande sparbankslag innefattar. Detta

system vilar ytterst på de principer, på vilka såväl de nuvarande som de före­

slagna affärsbanksreglerna i ämnet är baserade. Jordbrukskasseutredningen

förordar däremot i sin förut nämnda promemoria, med syftning på alla de

tre slagen av kreditinstitut, delvis nya grunder för bestämmandet av inlå-

ningsrättens omfattning. Jag har funnit promemoricförslaget vara förtjänt

av uppmärksamhet bl. a. med hänsyn till alt det anvisar en enklare me­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

todik än den som användes i de på traditionellt sätt konstruerade inlå-

ningsreglerna. Med utgångspunkt från promemorian synes därför böra verk­

ställas en undersökning av möjligheten att nå en enhetlig reglering av inlå-

ningsrätten. Av skäl som jag närmare utvecklar i det särskilda kapitlet i

ämnet kan emellertid en sådan undersökning icke komma till stånd i föreva­

rande sammanhang. Tills vidare bör därför i enlighet med banklagssakkun-

nigas förslag hittillsvarande normer för bankernas inlåningsrätt äga fort­

satt giltighet. De av de sakkunniga förordade jämkningarna av dessa nor­

mer har jag i viss utsträckning godtagit.

Regleringen av affärsbanks befogenhet att utge blancokrediter och bundna

lån samt av skyldigheten att hålla kassareserv torde i huvudsak böra upp­

bäras av de grundsatser, som de sakkunniga uttalat sig för. Dock vill jag för­

utskicka, att jag beträffande den närmare utformningen av bestämmelserna

på dessa områden föreslår vissa avvikelser från vad de sakkunniga förordat.

Beträffande de bundna lånen vill jag vidare omnämna, att föreskrifterna här­

om enligt min åsikt bör återfinnas i själva banklagen och icke, såsom före­

slagits av de sakkunniga, enbart i bankernas bolagsordningar.

Huvudinnehållet i jordbrukskasseutredningens promemoria, vilken som

angivits berör endast inlåningsrätt och kassareservskyldighet, jämte de där­

över avgivna remissyttrandena redovisas här nedan i respektive samman­

hang. Någon motsvarande redogörelse för sparbankssakkunnigas förslag har

jag icke funnit skäl att ingå på.

Då banklagssakkunnigas förslag även i de delar, som jag nu icke be­

rört, synes vara i det väsentliga väl avvägt, får jag förorda, att detsamma läg-

ges till grund för ny lagstiftning i ämnet.

De sakkunnigas förslag angående upprättande av ett separat bankregis­

ter torde motivera vissa följdändringar i annan lagstiftning, till vilka de sak­

kunniga icke framlagt några utkast i sitt betänkande. Eftersom sparbanks-

sakkunniga emellertid för sin del avgivit förslag om inrättande av särskilda

sparbanksregister samt ett genomförande av detta förslag skulle skapa be­

hov av ytterligare jämkningar i nyss åsyftad lagstiftning, vill jag förorda,

att frågan om dylika jämkningar upptas i samband med det lagstiftnings­

ärende, vartill sparbankssakkunnigas betänkande torde föranleda. Detsam­

ma synes böra gälla frågan om ändringar i den särskilda lagen angående

bankaktiebolags och sparbanks konkurs.

Jag övergår härefter till lagförslagets särskilda delar. II.

II. Kreditgivningen

I detta avsnitt skall behandlas enbart spörsmålen om krediter utan sär­

skild säkerhet, s. k. blancokrediter, och om bundna lån. Övriga frågor som

sammanhänger med banks kreditgivning, såsom jäv i kreditförhållanden,

kredit mot säkerhet i aktier m. m., kommer att beröras i detaljmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Blancokrediter

71

Gällande rätt m. m. Bestämmelser om säkerhet för bankkrediter infördes i

BL år 1933. Enligt 46 § första stycket gäller, att för kredit skall ställas sä­

kerhet, som prövas betryggande och som består i fast eller lös egendom eller

fordringsrätt jämväl mot annan än den, åt vilken krediten beviljas. Från

detta allmänna krav på säkerhet medges emellertid tre skilda i samma lag­

rum återgivna undantag, nämligen 1) att det skall vara bankaktiebolag

tillåtet att bevilja kredit utan särskild säkerhet åt stat, kommun eller an­

nan därmed jämförlig samfällighet ävensom åt allmän kassa eller inrätt­

ning, vars reglemente blivit fastställt av Kungl. Maj :t, så ock åt bankaktie­

bolag eller utländskt bankföretag, 2) att kortvarig kredit skall kunna utan

särskild säkerhet beviljas affärsidkare i och för hans rörelse, därest med

hänsyn till omständigheterna trygghet för förbindelsens fullgörande ändock

kan anses föreligga, samt 3) att av vederhäftig person dragen växel, betal­

bar å annan ort, skall kunna diskonteras, oaktat accept å växeln ej erhållits.

Den kortvariga kredit, som kan lämnas enligt undantagsregeln under 2),

möjliggör bl. a. förlagsfinansiering av företag, som arbetar inom varuom­

sättningen. Däremot bereder gällande bestämmelser icke något utrymme

för förlagslån av mera långfristig art. Behovet av krediter av sistnämnda

slag har aktualiserats vid flera tillfällen. Särskilt har härvid varit fråga

om krediter till småföretagarna. Sålunda framhöll 1940 års hantverks- och

småindustriutredning i sitt år 1941 avgivna betänkande rörande åtgärder

för främjande av hantverk och småindustri (SOU 1941: 14) småföretagar­

nas behov av långfristig kredit och uttalade, att lösningen av detta spörsmål

torde förutsätta ändring av BL i sådan riktning, att bankerna kunde bevilja

anläggningskrediter utan säkerhet. Även i ett av småföretagsutredningen

år 1946 avgivet betänkande rörande bl. a. kreditgivnings- och rådgivnings­

verksamhet för hantverk och småindustri har framhållits småföretagarnas

—- särskilt de mindre hantverkarnas —- behov av blancokrediter. Småföre-

tagsutredningens betänkande utmynnade i förslag, som bl. a. syftade till

utvidgning och förbättring av de statliga kreditmöjligheterna för hantver­

kare och mindre industriföretagare. 1945 års bankkommitté, som avgav

remissyttrande över sistnämnda förslag, framhöll, att behovet av statlig kre-

ditgivning på ifrågavarande område skulle bli förhållandevis ringa, därest

bankerna finge tillfälle att bevilja blancokrediter och på längre tid bundna

krediter. Det var kommitténs avsikt att i sinom tid framlägga förslag till

åtgärder, som skulle undanröja de formella hindren för en sådan utvidg­

ning av bankernas utlåningsrörelse. Bankkommittén har senare i sitt be­

tänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank (SOU 1949:

13) förklarat sig ej ha skäl att frångå denna ståndpunkt samt uttalat, att

en bankerna medgiven rätt att bevilja blancokrediter självfallet måste om­

gärdas med ganska snäva skrankor. Det finge sålunda tillses, att sagda

långivning icke crhölle en större volym än som kunde anses försvarlig med

hänsyn till den långivande bankens solvens ocli likviditet. Denna kredit-

72

givning borde därför lämpligen kunna begränsas genom fastställande av

en kreditkvot för varje bank och genom fixering av ett kreditmaximum för

varje enskild låntagare av hithörande kategorier.

Småföretagarnas kreditproblem har härjämte varit föremål för utredning

inom handelsdepartementet, och i en på denna grundad proposition till 1954

års riksdag (nr 210) föreslogs att statsgaranti för lån till hantverks-

och småindustriföretagare måtte tills vidare beviljas intill ett belopp av

10 000 000 kronor. Propositionen bifölls av riksdagen.

De sakkunniga. Bestämmelser om blancokrediter återfinnes i 56 § av de

sakkunnigas lagförslag och motsvarar med viss utbyggnad nu gällande

regler.

De sakkunniga erinrar om att det i 46 § första stycket 1)

BL angivna undantaget från skyldigheten att ställa säkerhet sam­

manhänger med att de där uppräknade låntagarna kan presumeras vara

goda för sina förbindelser. Såsom exempel å låntagare, vilka ansetts vara

jämförliga med kommun och följaktligen behöriga att uppta krediter utan

särskild säkerhet, nämner de sakkunniga de före statens övertagande av

den allmänna väghållningen på landet existerande vägdistrikten. De sak­

kunniga ifrågasätter nu, om icke jämväl vägsamfällighet och vägförening

enligt lagen om enskilda vägar borde, främst med hänsyn till möjligheten

för dessa samfälligheter och föreningar att av medlemmarna uttaxera bi­

drag, kunna såsom kredittagare anses jämförliga med kommun.

Frågan om behovet av en utvidgning av blancokreditgivningen har ingå­

ende behandlats av de sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att de kre­

diter som beviljats med direkt stöd av de ovan under 2) och 3) upptagna

undantagsbestämmelserna icke fått någon större omfattning. Detta sam­

manhängde till viss del med att begreppet kortvarig enligt ban­

kernas bolagsordningar begränsats till att avse högst tre månader och att

omsättning av dessa krediter ej medgåves. De sakkunniga hänvisade till att

bestämmelsen om blancokrediter tillkommit på förslag av 1924 års bank­

kommitté, vilken i sitt betänkande (SOU 1927: 11) uttalat, att kortvariga

krediter för affärsidkare i och för deras rörelse endast borde avse ren för-

lagskredit av kortvarig natur. Vad härmed borde förstås vore enligt nämn­

da kommitté beroende av förhållandena inom den ifrågavarande närings­

grenen. Enär sålunda blancokreditens längd anknötes till omloppstiden hos

de tillgångar krediten finansierade samt denna tid kunde både under- och

överstiga den i bolagsordningarna angivna tremånadersfristen, kunde enligt

de sakkunnigas uppfattning varuomsättningens behov av blancokrediter i

många fall icke tillgodoses, med mindre omsättning av krediten medgåves.

De sakkunniga förordade därför en sådan uppmjukning av gällande praxis,

att omsättning av tremånaderskrediter medgåves i de fall, där den bakom­

liggande affärstransaktionens egen natur krävde ett dylikt anstånd. För

att den kortvariga krediten icke skulle få karaktär av stående förlagskredit,

borde emellertid omsättning icke medges i sådan utsträckning att kreditti­

den komme att överskrida ett år.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

73

De sakkunniga har vidare påmint om det vid skilda tillfällen betonade

önskemålet om mera långfristiga blanco krediter åt små­

företagarna.

De sakkunniga säger, att de icke kunnat bedöma hur stor betydelse en

modifiering på denna punkt av nuvarande restriktionsbestämmelser om

blancokredit i verkligheten skulle få. Under erinran om att här avsedda

kreditbehov hittills kunnat väsentligen tillgodoses på olika sätt yttrar de

sakkunniga:

Bankerna ha ej sällan beviljat lån mot borgenssäkerhet som i och för sig

varit otillräcklig och där sålunda krediten helt eller i huvudsak beviljats

i tilltro till låntagarens person och bärkraften av hans rörelse. Vidare har

finansieringen av mindre och medelstora företag i stor utsträckning skett

indirekt genom bankerna, i det krediter från dem möjliggjort för leveran­

törer att förlägga företag inom det senare ledet av distributionen och för

avnämare att lämna sina leverantörer förlagskrediter eller förskottslikvi-

der. På sina håll ha strävanden från de mindre företagen uppstått att

frigöra sig från det kreditberoende i förhållande till leverantören eller av­

nämaren som nu angivna långivning kan skapa, och särskilda organ för

tillhandahållande av krediter ha också bildats; rörelsemedel för dessa kre­

diter ha mestadels lämnats av bankerna. I andra fall har utvecklingen gått

i motsatt riktning och företag ha genom frivillig anslutning till en leverantör

— s. k. kedjebildning — sökt finna former för en ändamålsenlig och kon­

kurrenskraftig distribution.

Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att, även om man ej med

någon säkerhet kunde bedöma behovet av en lagändring, en sådan likväl

förefölle motiverad, eftersom från de mindre företagarnas sida uttalats

starka önskemål därom och en ändring, för vilken bankerna uttalat intresse,

icke torde möta betänkligheter ur synpunkten av bankväsendets säkerhet.

Emellertid borde försiktighet iakttas beträffande den nu ifrågasatta utvidg­

ningen av affärsbankernas rätt att bevilja blancokrediter. Utvidgningen

vore nämligen en nyhet som innefattade ökat risktagande. Vidare finge det

enligt de sakkunnigas mening antas, att utvidgningsbehovet komme att bli

relativt måttligt. Med beaktande av nämnda synpunkter har de sakkun­

niga föreslagit, att affärsbank skulle äga rätt att bevilja kredit utan säker­

het —- utöver vad i gällande lag vore medgivet — jämväl till idkare av

hantverk och småindustri med ett belopp motsvarande högst en tiondel av

bankens eget kapital samt att, tills ytterligare erfarenhet vunnits, ett maxi­

mibelopp för högsta individuella kredit borde fastställas, vilket tills vidare

torde kunna fixeras till 50 000 kronor.

De nu föreslagna blancokrediterna vore avsedda att utgå blott till sådana

idkare av hantverk och småindustri, vilka icke själva kunde ställa kredit­

säkerhet, men vilkas personliga förutsättningar att driva sin rörelse vore

sådana, att desamma kunde anses utgöra tillräcklig garanti för att kredit­

förpliktelserna skulle fullgöras. Krediterna skulle hänföra sig till anlägg­

ningar i rörelsen eller driften av denna. För att en bank skulle ha trygghet

för att cn blancokredit som här avsåges icke bleve nödlidande, måste någon

form av övervakning äga rum, t. ex. genom periodiska rapporter eller annan

liknande anordning.

74

Yttrandena. I några av de avgivna yttrandena behandlas frågan om vilka

låntagare, som kan beviljas blancokredit enligt undantagsbestäm­

melsen under punkt 1.

Bank- och fondinspektionen, som konstaterar, att de sakkunniga icke

närmare kommenterat bestämmelsen härom och sålunda får förutsättas

icke ha funnit anledning föreslå någon ändring i praxis, anser att blanco­

kredit bör liksom hittills kunna enligt förevarande bestämmelse beviljas

Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

svenska bostadskreditkassan och svenska jordbrukskreditkassan, men där­

emot icke hypoteks- eller bostadskreditförening, sparbank, hypoteksaktie-

bolag, försäkringsbolag eller flottningsförening. Inspektionen ifrågasätter

emellertid, om icke en sådan inrättning som centralkassa för jordbrukskredit

i detta hänseende borde jämställas med jordbrukskreditkassan. Centralkas­

sornas snabba utveckling och det förhållandet, att staten ställt grundfonds-

obligationer till deras förfogande, syntes enligt inspektionens mening böra

föranleda, att dessa kassor borde få komma i åtnjutande av bankkredit utan

säkerhet.

Svenska jordbrukskreditkassan uppger, att jordbrukets kreditkassor en­

ligt rådande praxis inräknats bland de kategorier av låntagare, som kunnat

få kredit i bank utan särskild säkerhet, samt hemställer — under erinran

om att såväl jordbrukskreditkassan som centralkassorna har stadgar, som

godkänts av Kungl. Maj :t — om erforderligt förtydligande av de sakkun­

nigas lagförslag i detta avseende.

I flera yttranden framhålles att sparbank bör såsom kredittagare kunna

anses jämförlig med kommun.

Sparbanksinspektionen hänvisar till att enligt 26 § sparbankslagen spar­

bank kan lämna annan sparbank lån utan särskild säkerhet samt menar,

att ställandet av säkerhet vid kredit till sparbank icke bör vara obligato­

riskt.

Av samma mening är sparbankssakkunniga, sparbankernas bankaktie­

bolag samt svenska sparbanksföreningen. Sparbanksföreningen framhåller,

att presumtionen för att de i nu berörda bestämmelse upptagna låntagarna

är goda för sina förbindelser uppenbarligen även gäller sparbankerna.

Denna presumtion hade kommit till uttryck i 26 § sparbankslagen. Det

skulle enligt sparbanksföreningens mening från praklisk-teknisk synpunkt

vara för alla parter av stor betydelse, om undantagsbestämmelsen från sä­

kerhetskravet även finge giltighet för sparbankerna.

I anslutning till de sakkunnigas uttalande, att vägsamfällighet och väg­

förening borde såsom kredittagare kunna anses jämförliga med kommun,

ifrågasätter bostadsstyrelsen, om icke likställighet i detta avseende jämväl

borde genomföras beträffande de vatten- och avloppssamfälligheter samt

vatten- och avloppsföreningar, som skulle tillskapas, därest de förslag god-

toges, som 1946 års vatten- och avloppssakkunniga framlagt i sitt år 1951

avgivna betänkande.

Beträffande löptiden för sådan »kortvarig» kredit, som i vissa fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

75

kan utan särskild säkerhet beviljas affärsidkare, har de sakkunnigas för­

ordande av en uppmjukning i tillämpningen biträtts av de remissinstanser,

som yttrat sig härom, nämligen bank- och fondinspektionen, svenska bank­

föreningen och Sveriges köpmannaförbund.

Bank- och fondinspektionen anför:

Redan nu har väl i åtskilliga fall praxis utvecklats därhän, att löptiden

på grund av omsättningar förlängts till omkring ett halvt år, men det är

obestridligt, att man inom vissa branscher har behov av en något längre

kredittid. Då dessa behov böra kunna tillgodoses medelst krediter av före­

varande art, har ämbetsverket icke något att erinra mot en sådan ändring

av bolagsordningarna som tillgodoser nyssnämnda behov. Av vikt är emel­

lertid att krediten icke får karaktär av stående förlagskredit, och dess löp­

tid bör därför icke få uppgå till eller överskrida ett år. Icke heller bör det

vara tillåtet för affärsidkare att flera gånger om året upptaga kortvariga

blancokrediter på sådant sätt att löptiderna för dessa delvis sammanfalla;

detta skulle t. ex. kunna inträffa inom konfektionsindustrien, där vårsä­

songens krediter icke hinna återbetalas förrän höstsäsongens kreditbehov

redan gjort sig gällande.

De sakkunnigas förslag om mera långfristiga blancokredi­

ter till idkare av hantverk och småindustri har mötts med

gillande i de yttranden, som behandlat denna fråga. Åtskilliga remissinstan­

ser har emellertid framfört önskemål om att kreditmaximum för varje en­

skilt lån borde fastställas till högre belopp än det av de sakkunniga föreslag­

na samt att ifrågavarande blancokrediter borde kunna utgå jämväl till andra

kategorier av låntagare.

Stockholms handelskammare framhåller sålunda, att intresset av att

kunna erhålla nu ifrågavarande krediter torde vara lika befogat inom

handeln som inom hantverket och småindustrien, samt fortsätter:

Till belysande härav må nämnas att kostnaden i dagens läge för en ny­

etablering av exempelvis en modern livsmedelsaffär — av icke alltför obe-

tvdlig omfattning — torde belöpa sig till mellan 75 000 och 150 000 kronor.

Om den, som önskar starta ett nytt eller övertaga ett i gång varande före­

tag, själv icke äger hela det erforderliga kapitalet och icke lyckas anskaffa

borgenslån, är han nu ofta hänvisad till att finansiera sin rörelse med eko­

nomisk hjälp från leverantörer. Såsom de sakkunniga själva påpekat har

detaljhandeln sökt frigöra sig från det beroende i förhållande till leve­

rantörerna som kan föranledas av sådan långivning. Det synes Handels­

kammaren angeläget, att denna verksamhet från handelns sida stödjes, sär­

skilt som långivningen även för leverantörerna mången gång torde inne­

bära cn börda, från vilken de skulle önska att frigöra sig. I viss men icke

tillräcklig grad ha strävandena härutinnan underlättats genom särskilda

kreditorgan, tillkomna just med hänsyn till avsaknaden av möjlighet för

bankerna att lämna blancokrediter. Enligt Handelskammarens mening måste

därför tillskapandet av cn sådan möjlighet för bankerna anses som ett

angeläget önskemål.

Tillämpningen av cn regel, som begränsar förevarande kreditmöjlighet

till hantverk och småindustri, torde vidare kunna medföra vissa praktiska

svårigheter, eftersom någon klar gräns icke alltid kan dragas mellan hant­

verks- eller småindustriföretag å ena sidan och företag inom handeln å den

andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

76

° Med hänsyn till det anförda bör enligt Handelskammarens mening lagen

så utformas, att bankerna kunna tillgodose icke enbart hantverkets och

småindustriens utan även handelns behov av krediter av detta slag. Enligt

vad som uppgivits för Handelskammaren, har lagstiftningen i andra län­

der lämnat bankerna möjligheter härutinnan utan att några olägenheter

försports. Den väsentliga synpunkten är emellertid att en undantagsställ­

ning för handeln i detta avseende kan befaras allvarligt försvåra utbygg­

naden av ett ur allmänhetens synpunkt tillfredsställande distributionsnät.

Liknande synpunkter har framförts av ett flertal andra handelskamrar

samt köpmannaförbundet och Sveriges grossistförbund.

Kommerskollegium anför som sin mening, att även om de av handels-

kamrarna anmälda intressena icke vore av samma styrka som när det gällde

småindustrien och hantverket, kollegiet likväl ville förorda en utvidgning

av möjligheterna att bevilja blancokrediter till att avse även handeln. Kol­

legiet framhåller, att en sådan utvidgning måhända torde göra en ompröv­

ning erforderlig beträffande det högsta belopp av eget kapital, som varje

bank ansåges böra få disponera för blancokrediter. Kollegiet ville däremot

icke, med hänsyn till arten av det klientel, som denna kreditform i första

hand borde omfatta, förorda någon höjning av maximibeloppet för varje

företagare.

Även svenska bankföreningen ifrågasätter, om icke dylika krediter jäm­

väl borde kunna utlämnas till idkare av handel. Inom handeln förelåge näm­

ligen utan tvivel vissa svårigheter att i marknaden upplåna medel för etable-

ringskostnader och andra utgifter av engångsnatur.

Landsorganisationen anser, att den enligt förslaget utvidgade rätten till

blancokrediter icke borde begränsas till idkare av hantverk och småindustri,

eftersom fullt legitima kreditbehov kunde uppkomma även inom andra

områden av näringslivet, t. ex. för servicenäringar av olika slag.

Beträffande den av de sakkunniga föreslagna begränsningen av de indi­

viduella beloppen till 50 000 kronor ifrågasätter industriförbundet, gros­

sistförbundet, köpmannaförbundet och Sveriges hantverks- och småindustri­

organisation lämpligheten härav.

Industriförbundet framhåller de under senare år starkt stigande kostna­

derna för igångsättande och drift även av mindre företag och att betänklig­

heter icke syntes möta mot en höjning av det förut angivna maximibeloppet,

eftersom bankernas utlåningsrätt i detta hänseende skulle i varje fall be­

gränsas till en tiondel av det egna kapitalet. Förbundet förordar, att maximi­

beloppet fastställes till 100 000 kronor.

Köpmannaförbundet är av en liknande åsikt.

Grossistförbundet samt hantverks- och småindustriorganisationen vill, att

lagtexten icke skall innehålla någon bestämmelse om maximibelopp för kre­

dit till varje låntagare.

Departementschefen. Den centrala regeln för affärsbanks kreditgivning är

att lån icke må beviljas utan att betryggande säkerhet ställes. Nödvändig­

heten av att upprätthålla denna grundsats torde icke gärna kunna ifråga­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

77

sättas. Så har ej heller skett vare sig från de sakkunnigas eller från remiss­

instansernas sida. De frågeställningar, som anknyter till nämnda princip,

rör i stället i vad mån avsteg från denna är tänkbara.

Att vissa modifikationer från huvudregeln kan vara på sin plats synes na­

turligt. Redan BL uppställer sådana. Som ett första undantag stadgas att

blancokrediter må utlämnas till stat, kommun eller annan därmed jämförlig

samfällighet ävensom till allmän kassa eller inrättning, vars reglemente bli­

vit fastställt av Kungl. Maj :t, eller till bankaktiebolag eller utländskt

bankbolag. Som framgått förordar de sakkunniga, att ifrågavarande un-

dantagsstadgande oförändrat överföres till den nya banklagen. Under re­

missförfarandet har emellertid yppats önskemål om viss utvidgning av

stadgandet. Så har både sparbanksinspektionen, svenska sparbanksför­

eningen och sparbajikssakkunnigp uttalat sig för att undantaget skulle

gälla även krediter till sparbank. Jag finner detta önskemål vara be­

rättigat och vill därför biträda detsamma. Som sparbanksföreningen fram­

håller måste presumtionen, att de i förevarande undantagsregel angivna lån­

tagarna är goda för sina förbindelser, anses vara tillämplig även å spar­

bankerna. Ett uttryck härför är att sparbankslagen medger sparbank att ut­

lämna blancokrediter till annan sparbank. Skulle i särfall uppkomma tvekan

om det lämpliga i att sparbank beviljas affärsbankslån utan att ställa säker­

het — sådan tvekan skulle väl närmast inställa sig när fråga är om spar­

banker av den allra minsta storleksklassen —- ankommer det givetvis på

affärsbanken att bedöma, huruvida blancokrediten är förenlig med skälig

omsorg om affärsbankens trygghet. Undantagsregeln föreskriver ju icke

skyldighet att utlämna blancokrediter till de i densamma uppräknade lån­

tagarna. Regeln vill endast skänka viss befogenhet att efterge kravet på sär­

skild säkerhet.

Gällande utformning av nu diskuterade undantagsstadgande har i ett par

avseenden framkallat spörsmål angående den rätta tolkningen av stadgandet.

Ett av dessa spörsmål hänför sig till uttrycket »annan därmed jämförlig

samfällighet». Banklagssakkunniga ifrågasätter sålunda, om icke vägsam-

fällighet och vägförening enligt lagen om enskilda vägar borde inbegripas

under uttrycket och följaktligen anses likställda med kommun vad angår

möjligheten att erhålla blancokrediter. I anslutning härtill har en remiss­

myndighet gjort sig till förespråkare för meningen, att förevarande stad­

gande borde tillåta blancokrediter också till sådana samfälligheter och för­

eningar, som skulle bildas, därest de förslag, 1946 års vatten- och avlopps-

sakkunniga framlagt, bleve genomförda.

I förarbetena till nuvarande bestämmelser angående blancokrediter åter­

finnes icke några klargörande uttalanden om innebörden av uttrycket »där­

med jämförlig samfällighet». Emellertid är att märka att sparbankslagens

regel om blancokrediter begagnar sig av ett begrepp, som rimligen måste an­

ses utgöra en direkt motsvarighet till här berörda uttryck i affärsbanks-

lagstiftningen. Sparbankslagen medger lån utan säkerhet till kommun eller

»dylik samfällighet». Beträffande tolkningen av sistnämnda begrepp står

78

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

viss vägledning till förfogande. Bl. a. har lagrådet kommenterat begreppet

i sitt yttrande över förslaget till lag om enskilda vägar. Enligt yttrandet be­

traktade lagrådet det som ett givet förhållande, att de fördelaktiga villkor,

sparbankslagen godloge för iån till kommun eller »dylik samfällighet», icke

utan lagändring vore gällande för lån till vägsamfällighet eller vägförening

jämlikt lagen om enskilda vägar. Sparbankssakkunniga har, med stöd av

bl. a. lagrådsyttrandet, kommit till den slutsatsen, att sparbankslagens term

»dylik samfällighet» endast kan avse samfällighet, som är av offentligrättslig

natur och således direkt kan jämställas med kommun. En lagändring, som

skulle tillåta blancokrediter även till andra samfälligheter, har sparbanks­

sakkunniga icke varit benägna att föreslå. Presuintionen, att de offentlig­

rättsliga samfälligheterna kunde förväntas vara göda för sina förbindelser,

sammanhängde nämligen med det vidsträckta taxeringsunderlag, dessa sam­

fälligheter vilade på. Ett likvärdigt taxeringsunderlag torde endast undan­

tagsvis finnas för övriga samfälligheter, har sparbankssakkunniga uttalat.

Den mening, sparbankssakkunniga hävdat angående innebörden av spar-

bankstermen »dylik samfällighet», har enligt min uppfattning sitt berätti­

gande också vid tolkningen av »därmed jämförlig samfällighet» i affärsbanks-

regeln. Jag är icke beredd att tillstyrka en lagändring med syfte att vidga

ifrågavarande regels tillämpningsområde till att avse samfälligheter utanför

den offentligrättsliga kretsen. Det måste beaktas, att de icke offentligrätts­

liga samfälligheterna är av ytterst heterogen natur. Såsom exempel kan hän­

visas till att de omnämnda vägsamfälligheterna kan bestå av endast två

fastigheter. Detsamma gäller de samfälligheter för vatten och avlopp, vilka

förts på tal. Den mångskiftande arten av de icke offentligrättsliga samfäl­

ligheterna medför svårigheter att avgöra dessas kreditvärde. Frågan om

blancokrediter till samfälligheter erbjuder därför icke någon jämförelse

med det förut behandlade spörsmålet om sådana krediter till sparbankerna.

Beträffande den praktiska tillämpningen av förevarande undantagsregel

i vad den tillåter blancokrediter till allmän kassa eller inrättning, vars regle­

mente blivit fastställt av Kungl. Maj:t, har bank- och fondinspektionen i

sitt remissyttrande anfört, att dylika krediter borde kunna lämnas, icke bara

som hittills till Sveriges allmänna hypoteksbank, konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och svenska jordbrukskreditkassan, utan även till cen­

tralkassa för jordbrukskredit. Också från jordbrukskasserörelsens egen sida

har begärts ett förtydligande angående lagregelns innebörd på denna punkt.

Ur formell synvinkel synes icke möta hinder mot att centralkassa inbe-

gripes under stadgandet, eftersom sådan kassa icke får träda i verksamhet

utan att ha godkänts av Kungl. Maj :t. Då därtill kommer att centralkas­

sorna får anses väl konsoliderade ansluter jag mig till åsikten, att jämväl

dessa kassor bör kunna åtnjuta affärsbankskrediter utan särskild säkerhet.

En motsvarande förmån kan däremot icke tillkomma jordbrukskassorna, som

för övrigt faller utanför kategorien kassor med reglementen fastställda

av Kungl. Maj :t. Det må tilläggas, att jordbrukskassorna enligt gällande

författning har att befatta sig med inlåningen endast i visst speciellt hän­

seende.

BL:s andra undantag från kravet på särskild säkerhet vid kreditgivningen

innebär, att kortvarig kredit utan särskild säkerhet kan beviljas affärsidkare

i och för hans rörelse, därest med hänsyn till omständigheterna ändå kan

anses föreligga trygghet för förbindelsens fullgörande. Ändamålet med un­

dantagsregeln har närmast varit att tillgodose varuomsättningens behov av

blancokrediter. Även denna regel har banklagssakkunniga utan ändring in­

fört i sitt förslag till ny banklag. Emellertid hänvisar de sakkunniga till att

begreppet kortvarig i praxis fått en så snäv syftning, att löptiden för de med

stöd av regeln beviljade blancokrediterna ofta blivit kortare än omlopps­

tiden hos de tillgångar, för vilkas finansierande krediterna upptagits. De sak­

kunniga förordar därför en sådan uppmjukning av praxis, att omsättning

av hithörande krediter tillätes i de fall, där den bakomliggande affärstrans­

aktionens egen natur fordrar ett dylikt anstånd. Dock borde en längre kredit­

tid än ett år icke få komma i fråga. Jag har icke någon erinran att anföra

mot de sakkunnigas rekommendation, som biträtts uti remissuttalandena i

ämnet. Emellertid vill jag i likhet med de sakkunniga själva samt bank- och

fondinspektionen betona vikten av att löptiden för de krediter, om vilka här

är fråga, icke får sådan längd, att krediterna erhåller karaktär av s. k. stå­

ende förlagslån. Jag anser det alltså angeläget, att lånen bibehåller sin

karaktär av verkligt kortvarig kredit.

BL meddelar avkall från det principiella kravet på särskild kreditsäkerhet

även så till vida som BL godtar, att affärsbank diskonterar av vederhäftig

person dragen växel, betalbar å annan ort, ehuru accept å växeln icke erhål­

lits. Ej heller härvidlag innefattar sakkunnigförslaget någon ändring.

De sakkunniga har slutligen ansett, att banklagstiftningen i ännu ett av­

seende bör öppna möjlighet till blancokrediter. Utöver de nu behandlade

stadgandena med motsvarigheter i BL har de sakkunniga nämligen föreslagit

en regel, enligt vilken kredit utan särskild säkerhet må lämnas idkare av-

hantverk eller småindustri till ett belopp i varje särskilt fall av högst 50 000

kronor och sammanlagt högst en tiondel av bankens eget kapital. De kredit-

anspråk, man närmast velat möta med detta stadgande, avser anläggnings-

eller förlagsfinansiering, och eftersom här icke uppställts någon fordran på

kortfristighet, kan krediterna i detta fall få formen av även stående lån.

I samband med den i det föregående lämnade redogörelsen för gällande

rätt har jag påvisat, hur småföretagarnas behov av nu ifrågavarande kre­

diter gång efter annan understrukits. Också har de sakkunnigas förslag på

denna punkt hälsats med största tillfredsställelse av talesmännen för små­

förelagarnas intressen. Från bankhåll har uppgivils att förslaget står i sam­

klang med önskemål från bankernas egen sida. Avgörande vikt måste emel­

lertid tillmätas frågan, huruvida förslaget kan väcka betänkligheter ur syn­

punkten av insättarnas trygghet. De sakkunniga har utlalat, att så icke torde

vara fallet, och denna ståndpunkt har under remissförfarandet icke mött

gensaga vare sig från tillsynsmyndigheten eller från annat remissorgan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

79

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Jag får vidare i detta sammanhang hänvisa till den omnämnda proposi­

tionen angående statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag,

vari dels betonades vikten av att dessa företag erhölle tillräckligt kapital för

att upprätthålla och om möjligt öka sin produktionsförmåga, dels förut­

sattes att de föreslagna möjligheterna till statsgaranterade lån och blanco-

krediter kunde komplettera varandra som medel att befrämja småföreta­

garnas kapitalförsörjning.

Under åberopande av anförda omständigheter får jag tillstyrka sakkunnig­

förslaget på förevarande område. Jag vill emellertid betona, att den före­

slagna bestämmelsen innefattar en betydande utvidgning av affärsbanker­

nas hittillsvarande befogenheter att utlämna lån utan särskild säkerhet.

Bankerna kommer härigenom att utsätta sig för ökade risker. Dessas stor­

leksordning låter sig icke bestämma på förhand, och som de sakkunniga

uttalat, bör därför försiktighet iakttas vid reformens genomförande. Vissa

begränsningar av kreditbeloppen synes med hänsyn härtill vara nödvän­

diga. Den av de sakkunniga i detta avseende föreslagna regeln, att kredi­

terna sammanlagt skall få uppgå till högst en tiondel av bankens eget ka­

pital, finner jag väl avvägd. I fråga om den individuella begränsningen av

krediterna vill jag däremot förorda, att maximigränsen höjes till 75 000

kronor.

I likhet med åtskilliga remissinstanser är jag icke fullt övertygad om

lämpligheten av att ifrågavarande blancokrediter uttryckligen förbehålles

hantverk och småindustri. En dylik strikt begränsning skulle icke kunna

undgå att föranleda tveksamhet i tillämpningen. Åtskilliga verksamhetsgre­

nar inom näringslivet är sålunda av den arten, att det är oklart, huruvida

de är att hänföra under hantverk och småindustri. Bl. a. kan i detta avse­

ende pekas på servicenäringar av olika slag. Också vad gäller handeln mås­

te det sägas, att det skulle vara oegentligt att helt utestänga denna närings­

gren från förevarande krediter. Oaktat dessa primärt avsetts för hantverk

och småindustri, vill jag därför förorda en regeljämkning därhän, att kre­

diterna skall kunna lämnas småföretagare i gemen. Detta begrepp bör där­

vid ges relativt vid tolkning, så att från ifrågavarande kreditgivning icke

bör vara uteslutna företagare inom trädgårds- och jordbruksnäringen. Här­

vid torde böra beaktas att termen småföretagare inom jordbruksnäringen

i nu förevarande sammanhang icke bör ges lika snäv innebörd som termen

småbrukare. Såsom småföretag och därmed i och för sig berättigat till här

avsedda lån måste nämligen anses jordbruk av den storleksordningen, att

det med hänsyn till jordbruksrörelsens omfattning kan jämföras med före­

tag inom andra branscher, vilket kan komma i fråga för nu omförmälda

blancokrediter.

Jag vill rekommendera, att bankerna iakttar viss försiktighet vid värde­

ringen av fordringar på grund av dessa lån. Därjämte får jag instämma i de

sakkunnigas mening, att bank, som beviljat blancokredit av här åsyftat

slag, i regel måste på något sätt kunna följa företagets ställning under den

tid, krediten äger bestånd, exempelvis genom periodiska rapporter eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

81

annan liknande anordning. Det bör åvila tillsynsmyndigheten att ge akt på

att banken verkligen står i dylik fortlöpande kontakt med företaget. Likaså

förutsätter jag, att tillsynsmyndigheten över huvud taget ägnar särskild

uppmärksamhet åt de praktiska verkningarna av förevarande nya regel.

Bundna lån

Gällande ordning. Till bundna lån brukar man, då lån hos affärsbanker

åsyftas, hänföra allenast tidsbundna lån, eftersom dessa banker med hän­

syn till villkoren för sin inlåning icke kan utlämna krediter, som jämväl

är räntebundna.

BL innehåller icke några bestämmelser angående möjligheten att bevilja

tidsbundna lån. Denna har i stället reglerats i de av Kungl. Maj :t fastställda

bolagsordningarna, som allmänt stadgar att lån ej må beviljas på längre

tid än sex månader, med mindre fråga är om s. k. avbetalningslån. På

grund härav har gränsen mellan tidsbundna och icke tidsbundna lån kom­

mit att anknyta till huruvida löptiden varit längre än sex månader. Med

avbetalningslån förstås lån som ej överstiger visst belopp (för somliga ban­

ker högst 20 000 och för andra högst 10 000 kronor) och har en återbetal-

ningstid om högst tio år. Avbetalningslån utlämnas icke till sammanlagt

högre belopp än som motsvarar en tiondel av affärsbanks grundfond.

De sakkunniga. De sakkunniga anmärker, att förenämnda avbetalningslån

förekommit endast i mycket ringa utsträckning.

Beträffande behovet av tidsbundna affärsbankslån anför de sakkunniga:

Det krav på kortfristighet som regelmässigt gäller i fråga om de svenska

bankernas utlåning är grundat på långvarig tradition. Emellertid ha de kre­

ditbehov, som bankerna haft att tillgodose, icke alltid varit kortfristiga.

Tvärtom har, i synnerhet under industriens utbyggnadsperiod, ofta även an­

läggningskapitalet finansierats genom bankerna. Formen härför har varit

att krediter med kort löptid förlängts genom omsättningar, stundom efter

en överenskommen avbetalningsplan, som banken förklarat sig avse att

följa under förutsättning att låneförpliktelserna punktligt fullgöras.

Dessa till formen kortfristiga men i verkligheten långfristiga krediter ha

i många fall för större företag blivit efterhand avlyftade genom att obliga­

tionslån kunnat uppläggas. Emellertid krävs det en viss storlek hos det

låntagande företaget för att denna låneform skall kunna användas. I av­

sikt att skapa möjlighet även för mindre och medelstora företag att få sin

upplåning bunden skapades år 1934 AB Industrikredit. Nämnda bolag och,

under de senare åren, försäkringsbolagen ha i viss utsträckning ställt bund­

na lån till förfogande åt förelag, som ej varit tillräckligt stora för att anlita

obligationsmarknaden.

För småindustri och hantverk har frågan om långfristig upplåning ännu

icke funnit någon lösning. Sparbankerna ha visserligen sedan gammalt rätt

att lämna långfristiga amorteringslån och erhöllo 1937 rätt att till viss del

av sin portfölj utlämna lån mot fast ränta. För dessa lån skall emellertid

ställas säkerhet av fastighetsintcckningar, varför denna lånemöjlighet icke

annat än i undantagsfall kan utnyttjas av ifrågavarande låntagarkategori.

Behovet av bekvämare och mera differentierade lånemöjligheter för smä­

ll

Bihang till riksdagens protokoll 19Hö. 1 samt. Nr ,'l

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

industri och hantverk har framhållits av flera utredningar. Det har ifråga­

satts att tillskapa helt nya kreditorganisationer för denna uppgift. Häre­

mot har invänts att viss möjlighet borde finnas att inom det redan bestå­

ende kreditväsendet tillfredsställa delta kreditbehov, och bankerna ha själva

deklarerat sitt intresse för långivning av detta slag under förutsättning att

lagstiftningen lämnar utrymme härför.

De sakkunniga upptar härefter frågan, om affärsbankerna borde få möj­

lighet att bevilja bundna lån, och hänvisar till att detta spörsmål samman­

hänger med likviditetsfrågan. Betydande fluktuationer i behållningen före-

komme på de olika inlåningsräkningarna — såsom de sakkunniga närmare

utvecklat vid behandlingen av likviditetsfrågan — men en avsevärd del av

inlåningen utgjorde en kärna, en »body», som kontinuerligt kvarstode hos

affärsbanken. Sistnämnda förhållande hade varit grunden till att affärs­

bankerna hittills kunnat i viss utsträckning omsätta krediter ett så stort

antal gånger, att dessa krediter reellt sett framstått som bundna lån. Samma

förhållande borde kunna medföra, att affärsbankernas nu mycket begrän­

sade rätt att bevilja långfristiga krediter kunde utvidgas något utan våda

för bankernas likviditet.

De sakkunniga fortsätter:

Även om sålunda skäl saknas att motsätta sig en utvidgning av bankernas

rätt att utlämna bundna lån, är det uppenbart, att ett sådant medgivande

ej får ha obegränsad räckvidd. Det är vidare troligt, att samma gränser

ej böra gälla för alla banker. Att lagstifta härom är emellertid icke erforder­

ligt -— måhända ej heller lämpligt — utan man bör i stället kunna nöja sig

med att liksom hittills reglera berörda förhållanden i bolagsordningarna,

vilka obligatoriskt skola fastställas av Kungl. Maj :t. De sakkunniga anse sig

emellertid böra föreslå riktlinjer för nämnda ändringar och därvid angiva

den maximigräns för bunden utlåning, som ej får överskridas av någon

bank.

För fastställande av ifrågavarande gräns, kan man tänka sig olika utvä­

gar. Man kan t. ex. använda sig av den i 27 § lagen om sparbanker begagna­

de metoden, som innebär, att den bundna utlåningen får uppgå till högst

viss andel av summan av insättarnas behållning och bankens fonder. Då

emellertid affärsbankernas inlåning från allmänheten snabbt kan ändra

volym, torde det vara bättre att för dessa banker bestämma en kvot, som

står i relation till enbart det egna kapitalet, vilket är den av tillfälliga fluk­

tuationer minst beroende delen av bankernas passivposter. Kvotens storlek

synes tillsvidare kunna bestämmas till 20 % av det egna kapitalet, vilket

under nuvarande förutsättningar (juli 1951) skulle innebära rätt för ban­

kerna till en total tidsbunden utlåning om ca 220 milj. kronor.

De här ifrågavarande lånen kunna, som framgår av vad ovan anförts, an­

tagas bli efterfrågade främst ay småföretagare. Med hänsyn bl. a. härtill

synes det lämpligt att föreskriva en maximistorlek för varje särskilt lån.

Gränsen bör dock vara väsentligt mindre snäv än för avbetalningslånen. Un­

der beaktande härav föreslås, att bundet lån må uppgå till högst 100 000

kronor.

De sakkunniga anser jämväl, att en längsta löptid för de tidsbundna lånen

också torde böra uppställas samt föreslår att denna tid fastställes till tio år.

I fråga om de bundna lånens konstruktion framhåller de sakkunniga i

övrigt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

83

Det torde kunna förutsättas, att tidsbundna lån oftast bli konstruerade

som amorteringslån, något som ur likviditetssynpunkt också synes lämp­

ligt för banken. Beträffande lån mot realsäkerhet bör föreskrift lämnas om

amorteringar motsvarande minst normal avskrivning å den pantsatta egen­

domen. Avkall å kravet på amortering bör göras endast om och i den mån

säkerheten har ett bestående värde. I fråga om amortering av bundet bor­

genslån synas omständigheterna i varje särskilt fall få bli avgörande; i regel

lära förhållandena påkalla att amortering äger rum.

De sakkunniga anmärker slutligen, att, därest affärsbankerna skulle er­

hålla ifrågavarande rätt att bevilja bundna lån och bankerna i anledning

härav skulle begära ändring i bolagsordningarna, de i dessa förekommande

bestämmelserna om avbetalningslån borde utgå.

Yttrandena. I yttrandena har icke rests någon invändning mot att affärs­

bank medges rätt att i viss utsträckning utlämna bundna lån.

Sparbanksinspektionen anmärker emellertid på de sakkunnigas stånd­

punkt, att rätten till bundna lån icke skall regleras i lagen utan i bolags­

ordningen. Inspektionen anför närmare:

Det förefaller inspektionen vara en aning egendomligt, att denna på lik­

viditeten inverkande rätt skall regleras i bolagsordningarna, medan kassa-

reservbestämmelserna, som enligt vad ovan påpekats böra utformas även un­

der hänsynstagande till placeringarnas grad av bundenhet, skola införas i

lagen. Förutsättningen för denna anordning synes vara, att rätten att ut­

lämna bundna krediter skall hållas inom snäva gränser. Så måste också an­

ses ha skett enligt de riktlinjer, som uppdragits i betänkandet.

Därest dessa

komme att fastställas av statsmakterna till efterföljd, synes således den här

angivna förutsättningen bliva uppfylld.

Liknande synpunkter har anförts av sparbankssakkunniga.

Svenska bankföreningen framhåller att, även om behovet av långtidsbun-

den utlåning från affärsbankerna icke kunde sägas vara särskilt framträ­

dande på grund av att de kortfristiga lånen genom fortlöpande prolonge-

ring ofta i realiteten kommit att betraktas som långfristiga, fall likväl kunde

förekomma, då det kunde vara till fördel för kredittagarna

att redan från

början kunna binda ett lån på längre tid. Beträffande utformningen av de

bundna lånen har bankföreningen betonat, att dessa lån som regel borde

konstrueras som avbetalningslån.

Sistnämnda uppfattning delas av Sveriges industriförbund.

Sparbanksinspektionen framhåller i detta hänseende, att de sakkunniga

tydligen avsett, att bundna lån skulle kunna lämnas mot borgenssäkerhet

och att lån mot sådan säkerhet visserligen i regel men icke obligatoriskt

skulle ställas på amortering. Inspektionen ifrågasatte lämpligheten av att

borgenslån vore tidsbundna — såvida icke avsåges akademikerlån och and­

ra krediter, för vilka staten iklätt sig garanti - och hävdade, att i varje

fall beträffande bundna borgenslån amortering borde vara obligatorisk.

Bank- och fondinspektionen förutsätter, att det föreslagna maximibeloppet

för varje lån även utgjorde det högsta belopp, som kunde tilldelas en och

samma person som bunden kredit.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ifrågasätter, om en be­

gränsning av de enskilda lånens storlek borde fastställas och om icke den

föreslagna längsta löptiden av tio år vore alltför snäv och i stället borde be­

stämmas till 15 år.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag i förevarande del går ut på

att bolagsordningarna för affärsbankerna skulle få medge dessa att i viss

utsträckning lämna tidsbundna lån. Närmare bestämt skulle sådana få be­

viljas till ett sammanlagt belopp, som motsvarade 20 procent av det egna ka­

pitalet, och med en maximistorlek för varje särskilt lån av 100 000 kronor.

En längsta löptid av förslagsvis tio år skulle föreskrivas.

Oaktat affärsbankerna hittills icke haft befogenhet att bevilja bundna

lån, har de kortfristiga lånen genom fortlöpande prolongering ofta kommit

att i praktiken få karaktären av långfristiga. Detta har vitsordats på bank­

håll, varifrån likväl betonats att det i vissa fall måste vara till fördel för

låntagaren att redan från början få lånet bundet på längre tid. Icke minst

för småindustri och hantverk synes det vara ett stort intresse att erhålla

möjligheter till bunden upplåning, något som bekräftats under remissför­

farandet. Med hänsyn härtill och då de sakkunnigas utredning synes utvisa,

att affärsbankernas likviditet icke skulle äventyras av att bundna lån finge

förekomma inom en begränsad ram, vill jag icke motsätta mig detta. Be­

träffande de enskilda lånens storlek finner jag dock, att maximibeloppet

skäligen kan höjas till 150 000 kronor. Att som hantverks- och småindustri-

organisationen ifrågasatt slopa bestämmelsen om maximibegränsning av de

individuella lånen finner jag däremot icke välbetänkt. Ej heller kan jag

biträda organisationens mening, att en längsta löptid av tio år är alltför

snäv.

I likhet med vissa remissinstanser är jag av den åsikten, att grundbestäm­

melserna på hithörande område bör upptas i själva banklagstiftningen. Rät­

ten att bevilja bundna lån inverkar som redan antytts på bankernas förmåga

att upprätthålla sin betalningsberedskap, och regleringen av denna rätt är

följaktligen av central betydelse. De närmare föreskrifterna rörande utform­

ningen av de bundna lånen torde däremot kunna präglas av vissa olikheter

bankerna emellan och bör i enlighet härmed höra hemma i bolagsordningar­

na. Dessa bör alltså innehålla supplerande regler i ämnet.

Ehuru de sakkunniga tänkt sig, att de bundna lånen i regel skulle utfor­

mas som amorteringslån, har de icke velat uppställa amortering såsom ett

obligatoriskt villkor. Enligt min egen uppfattning bör i detta hänseende gö­

ras en åtskillnad mellan de lån, för vilka säkerheten utgöres av borgen, och

övriga bundna lån. Lämpligheten av att enbart borgen skall få tjäna som sä­

kerhet för bundet lån kan över huvud taget ifrågasättas. Om man likväl god­

tar borgenssäkerhet — jag har efter någon tvekan funnit mig icke böra före­

slå avvikelse från sakkunnigförslaget i detta hänseende — synes beträffan­

de de bundna borgenslånen böra i lag stadgas amorteringsskyldighet. Ett un­

dantag från stadgandet är dock berättigat såvitt angår lån, för vilket kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

85

mun eller därmed jämförlig samfällighet är ansvarig i egenskap av liuvud-

gäldenär eller löftesman.

Liksom bank- och fondinspektionen anser jag, att den individuella be­

gränsningen bör avse det högsta sammanlagda belopp, som kan tilldelas en

och samma låntagare.

En speciell fråga i detta sammanhang är, huruvida bundna lån, för vil­

kas fulla gäldande staten är ansvarig, bör följa samma regler som är av­

sedda att tillämpas för övrig bunden långivning. Jag vill erinra om att även

gällande sparbankslagstiftning tillåter, att tidsbundna lån beviljas inom

viss ram. Bundna sparbankslån av vissa särskilda kategorier inbegripes

emellertid icke inom denna ram. Hit hör bl. a. lån, för vilka staten iklätt

sig garanti. Jämväl bankaktiebolagen torde böra beredas möjlighet att —

utöver den kvot som enligt vad jag nyss sagt bör finnas för bunden lån­

givning — mottaga statsgaranterade bundna lån. Med hänsyn till de sär­

skilda krav, som måste ställas på affärsbankernas likviditet, bör emellertid

i lagen anges en maximigräns jämväl för denna bundna långivning. Den

frihet som i detta hänseende gäller för sparbankerna är betingad av den

särskilda strukturen hos sparbankernas rörelse. Extrakvoten för de stats­

garanterade bundna lånen torde åtminstone tills vidare böra begränsas till

fem procent av bankens eget kapital. Skulle det framdeles visa sig önsk­

värt att bereda garantilånen ett vidgat utrymme, får undersökas huruvida

under då rådande omständigheter en ökning av fem-procentkvoten är möj­

lig utan att likviditetsskyddet äventyras. Här ifrågavarande garantilån synes

ej böra vara underkastade vare sig individuell begränsning, amorterings-

tvång eller bestämmelse om längsta löptid.

På anförda skäl förordar jag, att i den nya banklagen införes ett särskilt

lagrum, vilket

dels såsom en normalregel fastslår, att affärsbank, där lån icke är ställt

att betalas inom sex månader, skall förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till

återbetalning senast inom sagda tid,

dels medger att bank, i enlighet med närmare bestämmelser i bolagsord­

ningen, utan hinder av nyssnämnda regel utlämnar lån med längre åter-

betalningstid än sex månader till sammanlagt belopp högst motsvarande 20

procent av bankens eget kapital, dock att bundna lån mot statsgaranti får

överskrida nämnda procentgräns med sammanlagt 5 procent av bankens

eget kapital,

dels i fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti icke lämnats, föreskri­

ver en begränsning av lånebeloppet till 150 000 kronor för varje låntagare

samt en längsta löptid av tio år,

dels ock i fråga om bundet lån, för vilket statsgaranti icke lämnats och

beträffande vilket säkerheten utgöres av borgen av annan än kommun eller

därmed jämförlig samfällighet, ålägger låntagaren årlig avbetalning i för­

hållande till den tid, för vilken lånet beviljats.

De av mig föreslagna lagbestämmelserna har upptagits i 57 § av departe-

mentsförslaget.

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

III. Inlåningsrätten

Historik. Gällande rätt. Lagbestämmelser rörande inlåningsrätten inför­

des för affärsbankernas del i och med tillkomsten av BL. I dess 49 § första

stycket stadgades ursprungligen att inlåningen ej finge överstiga fem gånger

beloppet av bankens egna fonder.

Inflationen under första världskriget och den därav följande starka in­

låningsökningen föranledde en temporär suspension av bestämmelserna om

inlåningsrätten för de större affärsbankerna. Genom en särskild lag år

1917, sedermera förlängd genom lagar 1918, 1919 och 1920, blev sålunda

BL:s bestämmelser om relationen mellan fonder och inlåning satta ur kraft

i fråga om banker med fonder uppgående till minst fem miljoner kronor.

För de mindre affärsbankerna hade något behov av ändrade bestämmel­

ser icke yppats.

Provisoriet varade intill år 1920, då 49 § första stycket erhöll sin nu­

varande avfattning. Enligt denna skiljes mellan banker med mindre och ban­

ker med större fonder. För bank, vars egna fonder uppgår till högst fem

miljoner kronor, får inlåningen endast med det belopp, som motsvarar

vad för bankens räkning innestår hos annan inländsk bank, överstiga fem

gånger beloppet av bankens egna fonder. Uppgår de egna fonderna till mera

än fem miljoner kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av 25 mil­

joner kronor ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bankens

egna fonder och fem miljoner kronor, dock att inlåningssumman icke må

överstiga åtta gånger beloppet av bankens egna fonder.

Frånsett några undantagsfall orsakade BL:s bestämmelser rörande inlå­

ningsrätten i stort sett inga svårigheter i tillämpningen förrän under se­

nare hälften av 1930-talet, då den starka inlåningsökningen ledde till att

frågan om inlåningsrätten upptogs till ny behandling. År 1938 antogs en

särskild lag (SFS 1938:10), varigenom Kungl. Maj :t bemyndigades att

på ansökan medge affärsbank att för viss bestämd tid, dock ej längre än till

och med den 30 juni 1943, motta inlåning utöver den enligt BL tillåtna med

högst ett belopp motsvarande vad för bankens räkning innestode hos riks­

banken. År 1943 utvidgades inlåningsrätten ytterligare genom en ny provi­

sorisk lag (SFS 1943: 117). Anledningen härtill var den fortsatta starka

inlåningsökningen. Genom 1943 års lag bemyndigades Kungl. Maj :t att på

ansökan medge affärsbank att för viss bestämd tid, dock ej längre än till

och med den 30 juni 1948, motta inlåning utöver den enligt 49 § första

stycket BL tillåtna med högst ett belopp, motsvarande bankens kassalill-

gångar jämte värdet av svenska skattkammarväxlar och statsobligationer

ävensom, för banker med fonder överstigande fem miljoner kronor, insätt­

ningar i andra affärsbanker med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en

dags uppsägning. Till inlåning hänförde 1943 års lag samtliga poster på

balansräkningens skuldsida utom egna fonder, utelöpande postremissväx-

lar och posten »diverse räkningar».

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

87

Utvecklingen under andra världskrigets senare år och tiden närmast där­

efter medförde en fortgående sammankrympning av affärsbankernas utrym­

me för ökad inlåning. Redan före utgången av giltighetstiden för 1943 års

lag aktualiserades därför spörsmålet om inlåningsrätten. Ämnet upptogs av

1945 års bankkommitté, som i en framställning till Kungl. Maj :t redogjorde

för bankernas inlåningssituation och diskuterade olika möjligheter att finna

en lösning. Kommittén föreslog en utvidgning av inlåningsrätten. Då kom­

mittén emellertid hyste den uppfattningen, att en definitiv reglering av

denna fråga borde innefatta ett ställningstagande även till övriga kredit­

instituts inlåningsrätt, förordades en fortsatt provisorisk lagstiftning i äm­

net för affärsbankernas del.

Mot bakgrund av att regeln om viss fondtäckningsprocent för inlåningen

ger uttryck för att affärsbankernas medelsplaceringar är förenade med ris­

ker som bör täckas av fonderna, uppdelade bankkommittén i sitt förslag af­

färsbankernas placeringar i tre grupper allt efter riskgraden. Till den första

gruppen hänfördes riskfria —- eller praktiskt taget riskfria — placeringar,

som till hela sitt värde ansågs kunna utgöra underlag för inlåning, till den

andra gruppen icke helt riskfria placeringar men likväl så goda, att de till

en väsentlig del av sitt värde befanns kunna utgöra sådant underlag. Övriga

placeringar hänfördes till den tredje gruppen. Beträffande gruppindelningen

anförde kommittén närmare:

Såsom redan gäller enligt 1943 års lag bör till kategorien riskfria place­

ringar hänföras i första hand inneliggande kassa och vad för bankens räk­

ning innestår hos riksbanken, riksgäldskontoret, å postgiro eller — med

lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning — hos annat in­

ländskt bankbolag.

För de smärre bankerna — de med egna fonder icke överstigande fem

miljoner kronor — gäller enligt banklagen, att även belopp, som innestå

hos annat inhemskt bankbolag med lyftningsrätt efter längre tids uppsäg­

ning än en dag få utgöra underlag för inlåning. Denna utvidgning av inlå­

ningsrätten har tillkommit i samband med 1920 års ändringar av inlånings-

reglerna och avsett att bereda de smärre bankerna cn viss ersättning för att

icke fondrelationstalet böjts för dem såsom skett för de större bankerna. Då

förmånen numera torde sakna betydelse och med kassamedel principiellt

icke böra jämställas annat än avistainsättningarna, anser kommittén, att

någon särställning i detta hänseende icke längre bör beredas de smärre ban­

kerna.

Av exakt enahanda karaktär som nämnda kortfristiga fordringar på annat

inländskt bankaktiebolag äro emellertid de tillgångar, som redovisas under

rubriken »invisningar, checkar och växlar betalbara vid anfordran». Dessa

fordringar äro ju nämligen ingenting annat än avistafordringar på andra

inländska bankaktiebolag och böra därför logiskt behandlas på samma sätt

som övriga avistafordringar på svenska banker.

Till de riskfria placeringarna böra vidare hänföras svenska statens obli­

gationer och skattkammarväxlar, de förra dock endast om den återstående

löptiden icke överstiger viss kortare tidsrymd, förslagsvis fem år. Beträf­

fande obligationer med lång återstående löptid finnes med hänsyn till möj­

ligheten av förändringar i det allmänna ränteläget alltid en viss icke allde­

les obetydlig förlustrisk. Med statsobligationer torde i förevarande avseende

88

kunna jämställas även av Sveriges allmänna hypoteksbank och Konungari­

ket Sveriges stadshypotekskassa utfärdade obligationer. Det belopp till vil­

ket de till denna grupp hörande obligationer böra få utgöra underlag för

inlåning, synes kunna bestämmas på samma salt som enligt 1943 års lag

eller till marknadsvärdet, dock högst nominella värdet.

Till de placeringar, vilka bilda en mellangrupp i riskhänseende, böra hän­

föras dels obligationer av beskaffenhet, som i föregående stycke sagts, men

med längre återstående löptid än fem år, dels ock andra fullgoda inhemska

obligationer oavsett löptiden. Såsom kriterium på fullgod torde här kunna

godtagas, att obligationerna äro belåningsbara i riksbanken. Dessa obliga­

tioner torde kunna få utgöra underlag för inlåning till tre fjärdedelar av

marknadsvärdet eller, om detta överstiger nominella värdet, tre fjärdedelar

av sistnämnda värde.

Övriga placeringar bilda som nämnts den tredje gruppen. Vilken täck­

ning, som bör fordras för denna grupp, är givetvis tveksamt, och kommittén

har övervägt olika alternativ. Med beaktande av de synpunkter, som enligt

vad tidigare sagts böra vara vägledande vid tillskapandet av ifrågavarande

provisorium, har kommittén emellertid stannat för ett alternativ, enligt vil­

ket det egna kapitalet får ligga till grund för inlåning intill ett belopp mot­

svarande i större banker — med någon viss jämkning för vinnande av en

jämnare övergång mellan små och stora banker — högst tio gånger och i

smärre banker högst sex gånger sagda kapital.

Angående innebörden i begreppen egna fonder och inlåning uttalade kom­

mittén följande:

Med hänsyn till den innebörd inlåningsrättsbegreppet erhållit, bör i det

kapital, som får utgöra underlag för inlåning, inräknas allt vad som är att

hänföra till bankens eget kapital, sålunda icke blott grundfond, reservfond

och dispositionsfond utan jämväl fria skattefonder och vinstbalans ävensom

andra jämförbara fondavsättningar. Med vinstbalans avses här av bolags­

stämma fastställd vinstbalans.

I detta sammanhang synes även inlåningsbegreppet böra givas en något

vidare innebörd än enligt banklagen och 1943 års lag. Principiellt bör ju

det skydd, som bankernas eget kapital är avsett att ge insättarna, utgöra

ett skydd mot oproportionerligt stor skuldsättning, vare sig denna skuld­

sättning är av det ena eller det andra slaget. Följaktligen böra alla verkliga

skulder medräknas och sålunda även postremissväxlar, vilka äro undan­

tagna såväl enligt banklagen som 1943 års lag. Eftersom också ansvarsför­

bindelserna i händelse av betalningssvårigheter för banken konkurrera

med skulderna på jämställd basis om tillgångarna, böra även alla sådana

förbindelser medräknas till den del de icke täckas av hos banken insatta,

till banken pantförskrivna medel. På grund av förbindelsernas ofta föga

riskfyllda karaktär kan ifrågasättas, huruvida de icke böra medräknas med

ett reducerat belopp. Kommittén har emellertid stannat för att icke föreslå

någon ändring i vad härutinnan gäller enligt 1943 års lag.

Bankkommitténs förslag godtogs i oförändrat skick av Kungl. Maj:t och

riksdagen (prop. 1946: 364, bankoutskottets uti. nr 73, riksdagsskrivelse nr

554). Lag i ämnet utfärdades den 20 december 1946 (nr 766). Lagens gil­

tighetstid, som ursprungligen begränsades till utgången av juni 1949, för­

längdes genom successiva beslut till utgången av juni 1952. Numera är

1946 års provisoriska lag ersatt av en provisorisk lag av den 5 juni 1953

(nr 308), ursprungligen bestämd att gälla till utgången av juni 1954 men

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

89

numera med giltighetstiden förlängd till och med den 30 juni 1955. 1953

års lag överensstämmer med 1946 års lag med den enda skillnaden, att 1953

års lag bemyndigar Kungl. Maj:t att efter hörande av fullmäktige i riksban­

ken samt bank- och fondinspektionen medge inlåning med visst belopp

utöver vad de uppställda relationsreglerna berättigar till.

Också reglerna om sparbanks och centralkassas inlåningsrätt vilar på

principen, att behovet av fondsäkerhet för inlåningen varierar allt efter

trygghetsgraden hos de tillgångar, i vilka de inlånade medlen placeras. Och

även enligt dessa regler har placeringarna uppdelats i tre grupper. Regel­

konstruktionen är emellertid en annan än i affärsbanksbestämmelserna.

Medan affärsbanksbestämmelserna såsom framgått uppställer ett enda tal

för att ange lägsta tillåtna relation mellan fonder och inlåning, sedan från

inlåningen avdragits vad som motsvarar dels de helt täckningsfria place­

ringarna och dels den täckningsfria andelen av placeringarna i mellangrup­

pen, åstadkommer sparbanks- och centralkassereglerna indelningen av pla­

ceringarna i tre grupper genom att använda dubbla relationstal. Sparbanlcs-

reglerna skall här redovisas i största korthet. 25 § lagen om sparbanker stad­

gar i sitt första stycke, att sparbank får motta inlåning dels till belopp, som

motsvarar sparbankens kassa och banktillgodohavanden ävensom placering­

ar i riksgäldskontorets skuldförbindelser, i s. k. guldkantade eller andra

fullgoda inhemska obligationer, i fordringar på grund av lån, för vilka

staten, kommun eller dylik samfällighet ansvarar eller för vilka säkerheten

utgöres av nämnda slags obligationer, eller i vissa inteckningslån i fast

egendom, dels ock därutöver till ett belopp av högst tolv och en halv

gånger sparbankens fonder. I lagrummets andra stycke föreskrives emel­

lertid att inlåningen med avdrag för belopp, motsvarande kassa- och bank-

medlen, i intet fall får överstiga 30 gånger sparbankens fonder. Denna sista

regel utgör följaktligen en yttersta spärr för inlåningen. Relationsreglerna

i 25 § lagen om sparbanker kompletteras av en provisorisk lagstiftning, la­

gen den 23 maj 1952 (nr 259) med särskilda bestämmelser angående spar­

banks inlåning, gällande till och med år 1955. De provisoriska bestämmel­

serna har något utvidgat kretsen av de placeringar, vilkas belopp får från-

räknas inlåningen enligt 25 § första stycket lagen om sparbanker. Restäm-

melserna bemyndigar vidare Kungl. Maj :t att efter ansökan medge sparbank

att i stället för multipeltalet 30 i 25 § andra stycket tillämpa multipeltalet

50 som minimirelation.

Reglerna om centralkassas inlåningsrätt överensstämmer, frånsett några

tämligen obetydliga avvikelser, med sparbanksreglerna. Centralkassereg­

lerna återfinnes i 32 § förordningen den 5 juni 1942 (nr 325) om jordbru­

kets kredilkassor och i den provisoriska förordningen den 30 maj 1952

(nr 325) med särskilda bestämmelser om in- och upplåning vid centralkassa

för jordbrukskredit.

De sakkunniga. Inledningsvis bar de sakkunniga berört inlånings-

bestämmelsernas syfte. Därvid bar framhållits alt hittillsvarande

90

regler om inlaningsrättens omfattning velat tillgodose ändamålet att säker­

ställa bankernas insättare mot förluster. Eftersom huvuddelen av de inlå­

nade medlen placerades i lån eller andra med vissa förlustrisker förenade

engagemang, vore det nödvändigt alt det funnes ett kapital till täckande av

dessa risker, och storleken av detta kapital borde stå i direkt proportion till

inlåningsvolymen. I samband med tillkomsten av 1946 års provisoriska lag

hade emellertid gjorts gällande från ett par håll — av en reservant inom

1945 års bankkommitté och av en minoritet inom fullmäktige i riksbanken,

vilka yttrade sig över kommitténs förslag —■ att den provisoriska lagstift­

ningen icke borde komma till stånd vid sagda tidpunkt, eftersom därigenom

affärsbankernas kreditgivningsmöjligheter skulle ökas, vilket i det rådande

laget ansågs vara mindre önskvärt ur penningpolitiska synpunkter. Som ar­

gument mot den provisoriska lagstiftningen hade alltså åberopats andra skäl

än de som hänförde sig till bankernas solvens.

De sakkunniga har i detta avseende vidare anfört:

Det bör först understrykas, att inlåningsreglernas ursprungliga syfte —

insättarnas trygghet — och de penningpolitiska målen ligga på helt olika

plan, och att man redan av detta skäl har anledning ställa sig skeptisk till

möjligheten av att använda metoden med en i lag fastställd relation mellan

eget kapital och inlåning jämväl för reglering av kreditvolymen. Vid försök

till utformning av lagbestämmelser i sistnämnda syfte ställes man i själva

verket också inför mycket betydande praktiska svårigheter.

Till en början må framhållas, att bankerna i fråga om den faktiska kapi­

talrelationen förete betydande olikheter, vilket merendels sammanhänger

med verksamhetens olika inriktning och risk. Ur penningpolitisk synpunkt

motiverade ändringar i inlåningsreglerna skulle därför få mycket ojämna

verkningar. En regel, som vore väl avvägd med hänsyn till kreditgivningen i

banker med låg kapitalrelation, skulle icke få någon som helst kreditbe-

gränsande effekt för andra banker med hög kapitalrelation. Å andra sidan

skulle en regel för att få en dylik effekt för alla banker behöva skärpas där­

hän, att den för banker med låg — men måhända ur solvenssynpunkt fullt

tillfredsställande — kapitalrelation innebure tvång till en drastisk ned-

skärning av kreditvolymen. Härigenom skulle låntagarnas möjligheter att

lå sina fullt legitima kreditbehov tillgodosedda försvåras; de skulle nödgas

att anlita nya bankförbindelser, vilket i sin tur skulle öka antalet av dem

som upptaga krediter hos flera banker och därigenom försvåra kreditöver­

vakningen.

För att undanröja de här anmärkta olägenheterna skulle man tvingas till

en differentiering av lagstiftningen med skilda relationstal för olika grup­

per av banker; sannolikt måste differentieringen drivas så långt att i någon

grupp finge inrymmas endast en enda bank. Man skulle med andra ord

tvingas att godtaga en »lex in casu». Att en sådan lagstiftning finge ett drag

av godtycke över sig är tydligt, likaså att fastställandet av de olika rela­

tionstalen lätt komme att vålla irritation mellan bankerna.

Den ifrågavarande metodens användning för reglering av kreditvolymen

har sin begränsning även i ett annat avseende. Kapitalrelationen får sålunda

aldrig i kreditstimulerande syfte sättas lägre än hänsynen till insättarnas

säkerhet medgiver.

Slutligen bör ihågkommas, att man knappast kan utnyttja inlåningslag-

stiftningen för penningpolitiska ändamål utan att bankernas rätt till kapi-

Kung!. Maj.ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

91

lalbildning samtidigt regleras. I valet mellan att avvisa kreditansökningar

från sina gamla kunder och att påtaga sig de extra förräntningskostnader

som en fondökning innebär, välja nämligen bankerna enligt all erfarenhet

det senare alternativet.

Med hänsyn härtill anse de sakkunniga, att bestämmelserna om inlånings-

rätten böra utformas uteslutande med hänsyn till vad solvensen kräver.

Vad angår utformningen av inlån ingsbestäm melserna

har de sakkunniga diskuterat möjligheten att ge dessa en mera allmän

prägel och låta tillsynsmyndigheten avgöra den närmare relationen mellan

den individuella bankens eget kapital och inlåning. Genom en sådan anord­

ning vunnes den fördelen, att större hänsyn kunde tas till den olikhet i fråga

om risker, som otvivelaktigt funnes mellan bankernas portföljer. Den supp­

lerande direktivgivning, som tillsynsmyndigheten finge förutsättas utöva,

därest lagbestämmelsen i ämnet bleve mera allmänt hållen, torde emellertid

enligt de sakkunnigas uppfattning komma att visa sig vara en både svår

och framför allt ömtålig uppgift. Med den konkurrens, som vore rådande

mellan affärsbankerna, komrne dessa uppenbarligen att var för sig efter­

sträva gynnsammast möjliga bestämmelser, varvid kritiska jämförelser med

konkurrentbanker ofta komme att göras. Det kunde därför befaras, att —

sett ur bankernas synpunkt — även en mycket omsorgsfull handläggning

av sådana ärenden finge ett visst drag av maktfullkomlighet eller godtycke.

Med hänsyn härtill och till att systemet med fasta relationer mellan eget

och främmande kapital i praktiken knappast vållat några direkta olägen­

heter under de 40 år som det ägt giltighet, syntes detsamma böra bibehållas.

Lagbestämmelserna borde dock utformas så, att hänsyn om möjligt toges

till förhållandena inom olika typer av affärsbanker.

De sakkunniga har sedan uttalat sig förden regelkonstruktion, som kommit

till användning i 1946 års provisoriska lag och som innebär att relationerna

mellan fonderna och inlåningen påverkas av placeringarnas skiftande slag.

De ändringar, som enligt de sakkunniga kunde ifrågasättas inom den så­

lunda givna ramen, avsåge dels vad som skulle anses hänförligt till begrep­

pen inlåning och eget kapital, dels differentieringen av placeringarna, dels

ock själva fondrelationstalen.

Frågeställningarna beträffande inlåning och eget kapital berörde spörs­

målet, huruvida ansvarsförbindelserna borde till hela sitt belopp räknas till

inlåningen, och anknöte sig vidare till förlagslånen.

Ansvarsförbindelserna vore sinsemellan tämligen olikartade ur risksyn­

punkt. Då det skulle innebära vissa svårigheter att differentiera dessa för­

bindelser efter deras större eller mindre riskgrad, syntes det de sakkunniga

icke vara praktiskt att överväga någon ändring i regeln, att förbindelserna

generellt vore jämställda med inlåning.

Rörande affärsbanks upplåning mot förlagsbevis saknades särbestämmel­

ser i BL. Affärsbank kunde sålunda emittera egna förlagsbevis, vilka dock

— därest fråga vore om tryckta eller graverade förbindelser — icke finge

ställas till innehavaren eller till viss man eller order (51 §). En följd av att

92

förlagsupplåning lämnades oreglerad i BL vore att sådan upplåning bleve lik­

ställd med vanlig inlåning, för vilken viss fondtäckning skulle finnas. Detta

resultat vore knappast godtagbart, eftersom de eventuella förlagslånegi-

varna såsom sämre prioriterade än bankens övriga fordringsägare i reali­

teten komrne att stärka inlånarnas säkerhet genom sitt kapitaltillskott. Med

hänsyn härtill och då någon olägenhet icke syntes vara att förvänta genom

en ändring på denna punkt, föresloges att upplåning mot förlagsbevis i fort­

sättningen icke skulle vara att i förevarande avseende betrakta såsom inlå­

ning.

I nära samband med denna fråga stode spörsmålet, huruvida förlagslån

boide kunna jämställas med eget kapital och således utgöra underlag för

inlåning. Bank- och fondinspektionen hade i visst sammanhang framhållit,

att av affärsbank upplånat förlagskapital, som i avseende å förmånsrätt till

betalning placerats efter bankens övriga borgenärer, till sin natur stode så

nära en bankens egen fond att det vid beräknande av inlåningsmaximum

borde kunna jämställas med sådan fond (prop. 1923:181 s. 4). De sakkun­

niga kunde i stort sett ansluta sig till ifrågavarande uppfattning. Enär ett

föilagslan icke utgjorde ett till banken bundet kapital på samma sätt som

aktiekapitalet, borde emellertid rätten till inlåning få grundas å förlagslån

endast i begränsad utsträckning, förslagsvis så, att dylikt lån högst till ett

belopp motsvarande halva aktiekapitalet finge beaktas vid beräkning av

inlaningsrätten. Affärsbank, som med tillämpning av en sådan regel grun­

dat sin inlåningsrätt delvis på ett förlagslån, hade naturligen att under

lånets löptid genom fondering eller eljest sörja för att den vid lånetidens slut

icke bleve nödsakad antingen att hastigt beskära sin inlåning eller att söka

genom mer eller mindre improviserade åtgärder upprätthålla inlåningsrät-

tens omfattning. En successiv avveckling av ett förlagslån såsom grundval

för en banks inlåningsrätt borde vara den naturliga ordningen. Med beak­

tande härav syntes man för att jämställa upplånat förlagskapital med eget

kapital böra kräva att viss tid återstode till dess lånet skulle återbetalas.

Denna tid kunde lämpligen bestämmas till fem år. Om förlagslånet skulle

amorteras under viss tid, innebure förslaget, att den del av förlagslånet, som

tinge utgöra underlag för inlåning, minskades i takt med de amorteringar,

som skedde under den närmaste femårsperioden. I konsekvens med vad som

nu föreslagits borde naturligen gälla att förlagslån med kortare löptid än

fem år över huvud icke vore att i förevarande hänseende jämställa med eget

kapital.

På grund av det sålunda anförda hai’ de sakkunniga föreslagit en regel av

innehåll, att med eget kapital finge vid beräkning av inlåningsrätten lik­

ställas intill ett belopp motsvarande högst hälften av banks aktiekapital

nominella värdet å sådana av banken utställda förlagsbevis, för vilka betal­

ning kunde av långivaren krävas tidigast efter fem år.

Beträffande differentieringen av placeringarna har de sakkunniga erinrat

om att 1946 års provisoriska lag (liksom 1953 års provisoriska lag) skilde

mellan tre grupper av placeringar, sådana som ansågs riskfria (kassalill-

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

93

gångar samt korta, guldkantade obligationer), sådana som ansågs förenade med blott ringa risk (långa, guldkantade och andra fullgoda obligationer) samt övriga tillgångar.

Vad anginge den första gruppen av placeringar kunde man enligt de sak­ kunnigas bedömande eventuellt överväga att komplettera densamma med vissa engagemang, som uppenbarligen vore helt eller så gott som helt risk­ fria, t. ex. statsgaranterade lån och kommunlån. Vissa svårbedömda gräns­ fall skulle emellertid härvid framträda, vilket skulle vålla avsevärda prak­ tiska olägenheter. Därtill komme att man vid valet av relationen mellan fonderna och den icke täckningsfria utlåningen uppenbarligen utgått från en låneportfölj av normal sammansättning, d. v. s. en portfölj inrymmande vissa engagemang som vore förenade med så ringa risk, att fondtäckning för dem icke i och för sig skulle ha kunnat krävas. Fondrelationstalet hade med andra ord bestämts så, att det kunde förmodas täcka genomsnittsrisken för låneportföljen som en helhet. Med hänsyn härtill vore det oriktigt att — utom i fall då även andra skäl kunde åberopas härför — till de täcknings­ fria tillgångarna överflytta vissa typer av lån, med mindre fondrelationstalen samtidigt ändrades.

Beträffande den andra gruppen av placeringar, som omfattade dels långa, fullgoda obligationer, dels korta och fullgoda men icke guldkantade obliga­ tioner, erinrade de sakkunniga om att denna grupp enligt 1946 års lag vore täckningsfri till 75 procent av sitt värde. Fondtäckning krävdes alltså för blott en fjärdedel av sagda värde, vilket innebure, att för de större bankerna den kursförlust som kunde täckas av fonderna uppginge till blott ungefär två och en fjärdedels procent av obligationsvärdet. Det vore emellertid uppenbart, att exempelvis en höjning av det rådande ränteläget med allenast en halv procent skulle för de långa obligationerna medföra en kurssänkning avsevärt överstigande två och en fjärdedels procent. Redan den gradvisa räntestegring om en halv procent, som t. ex. skett under senare halvåret 1950, hade medfört nedjusteringar i kurserna för sådana obligationer med omkring sju procent. Under hela den tid räntan vore högre än då obligatio­ nen förvärvades -—- självfallet dock längst till dess obligationen inlöstes kunde banken icke sälja densamma utan förlust. Att kvarligga med värde­ papperen eller att belåna dem i riksbanken innebure givetvis också förlust, eftersom det måste förutsättas, att såväl banken själv som riksbanken an­ passat sin räntesättning efter ändringen i ränteläget. Med hänsyn härtill syntes det ur solvenssynpunkt icke tillfredsställande att för de långa obliga­ tionerna bevara en fondtäckningsregel, som lämnade utrymme för en så ringa kursförlust som i det föregående angivits. Då kursfallsrislten knappast torde vara mindre än kreditrisken i allmänhet, borde däriör nyssnämnda obligationer ur fondtäckningssynpunkt hänföras till placeringsgruppen »öv­ riga tillgångar». De sakkunniga ville icke förneka, att den sålunda före­ slagna lagändringen komme att åstadkomma en minskad benägenhet hos bankerna att förvärva långa obligationer.

94

Jämlikt de förordade nya bestämmelserna skulle alltså obligationerna i

täckningshänseende differentieras på följande sätt:

täckningsfria: korta guldkantade;

till tre fjärdedelar täckningsfria: andra korta fullgoda obligationer;

täckningspliktiga: övriga obligationer.

Enligt de sakkunnigas ståndpunkt borde det liksom dittills ankomma på

tillsynsmyndigheten att avgöra vilka icke guldkantade obligationer som

skulle kunna betraktas som »fullgoda». Denna egenskap hos obligationerna

torde i allmänhet komma till uttryck även däri, att obligationerna vore be-

iåningsbara i riksbanken. I praktiken bleve därför belåningsbarheten oftast

kriteriet på att en obligation ansåges fullgod.

Särskild uppmärksamhet vid övervägandena om placeringarnas indelning

i riskhänseende har de sakkunniga ägnat fastighetslånen, i synnerhet de

fastighetslån, som kan betecknas som bottenlån (med fastighet avser de

sakkunniga i detta sammanhang bostads-, affärs-, skogs- och jordbruks­

fastighet; med bottenlån avser de krediter i sådana fastigheter — dock ej

byggnadskreditiv — mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxe­

ringsvärdet eller, där sådant ej blivit åsatt, det av affärsbanken uppskattade

värdet). Efter samråd mellan de sakkunniga samt bank- och fondinspek­

tionen har inom inspektionen utförts vissa undersökningar rörande före­

komsten hos bankerna av fastighetslån. Undersökningarna har skett i syfte

att utvisa fastighetskrediternas och bottenlånens absoluta och relativa an­

del av den totala utlåningen hos dels samtliga banker, dels de olika bank­

grupperna, dels ock vissa olika kontorstyper, nämligen de minsta bank­

kontoren samt sådana kontor, som är belägna å platser med endast ett

bankkontor.

Av undersökningsresultatet kunde vissa allmänt hållna slutsatser dras,

anser de sakkunniga.

Till att börja med finge sålunda konstateras att affärsbankerna fortfa­

rande — ehuru begränsningar länge gällt för dem i fråga om rätten att

tillhandahålla bottenlån i bostadsfastigheter, som tillkomme med stöd av

statslån -— spelade en betydelsefull roll på fastighetskreditmarknaden. Stor­

leken av affärsbankernas ifrågavarande utlåning vore i själva verket sådan,

att man måste räkna med att dessa banker under överskådlig tid framåt vore

erforderliga på nämnda marknad.

I andra hand borde framhållas att det anförda i särskilt hög grad vore

tillämpligt beträffande provinsbankerna, vilka vid alla sina kontor utom de

allra största hade ca 40 procent av utlåningen placerad i fastighetslån.

Det kunde påstås, att lånerörelsen hos ett betydande antal provinsbanker

ägde en i viss mån sparbanksmässig prägel.

För det tredje ville de sakkunniga understryka den speciellt höga frekven­

sen av fastighetslån hos kontoren på enbanksplatser samt hos kontoren med

den minsta utlåningen. Man hade i själva verket anledning räkna med att

ett stort antal av dessa kontor icke längre skulle bära sig, därest fastighets-

kreditgivningen helt eller till mera avsevärd del skulle komma att bortfalla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

95

Då för provinsbankernas del en betydligt större del av deras rörelse än såvitt anginge storbankerna folie på kontor, som nyss sagts, kunde det befaras, att en sådan utveckling för dem skulle framtvinga en omfattande kontors- indragning. I motsats till storbankerna skulle sålunda provinsbankerna icke kunna kompensera inkomstbortfallet vid sina »fastighetslånekontor» med rörelsevinster vid övriga kontor, helst som provinsbankerna allmänt hade en lägre räntabilitet än storbankerna. En sådan utveckling skulle självfallet medföra allvarliga olägenheter för provinsbankerna och för flera av dem innebära ett hot mot bankens fortsatta självständiga existens. Ur samhälle­ lig synpunkt vore detta ägnat att väcka betänkligheter. En indragning av bankkontor på ett flertal enbanksplatser borde givetvis ur samma synpunkt förhindras.

Den åtgärd, som enligt de sakkunnigas uppfattning motiverades av vad sålunda anförts, vore att provinsbankernas och de minsta bankernas möjlig­ heter att framdeles utlämna fastighetslån bevarades och eventuellt under­ lättades. Närmast till hands läge det att efter mönster av lagstiftningen rörande sparbanker och rörande jordbrukets kreditkassor överföra provins­ bankernas (och de ännu mindre bankernas) såsom riskfria bedömda fastig- hetskrediter till de täckningsfria placeringarna. Som de sakkunniga betonat också i tidigare sammanhang förhölle det sig visserligen på det sättet, att en banks fordringsportfölj normalt inrymde vissa engagemang, som vore helt eller så gott som helt riskfria utan att dessa engagemang ändå hänförts till den täckningsfria gruppen. Under hänvisning till detta förhållande hade de sakkunniga — såsom framgått av deras uttalanden rörande statsgaranterade lån — i princip icke funnit det riktigt att till de täckningsfria tillgångarna överflytta vissa typer av lån med mindre fondrelationstalen samtidigt änd­ rades. Vad gällde de här berörda fastighetslånen hade emellertid den verk­ ställda undersökningen utvisat, att lånen inginge i affärsbankernas port­ följer med andelar som starkt varierade i storlek för de olika affärsbanks- typerna. Det hade sålunda som nämnts kunnat påvisas, att flertalet provins­ banker hade en relativt sett betydligt större fastighetsbelåning än storban­ kerna. Ifrågavarande skillnad vore särskilt starkt framträdande beträffande de provinsbanker, vilkas eget kapital ej överstege 35 miljoner kronor. Detta förhållande borde enligt de sakkunniga komma till uttryck vid utformningen av reglerna om inlåningsrätten.

Vid den tekniska konstruktionen av dessa regler vore det mest praktiskt att ge de föreslagna bestämmelserna om fastighetslånens inräknande bland de täckningsfria tillgångarna en generell räckvidd utan att ändå efterge syftet med bestämmelserna. Denna synpunkt kunde tillgodoses, om botten­ lån, som de sakkunniga avsåge, d. v. s. lån mot säkerhet av inteckning inom 60 procent av taxeringsvärdet i bostads- och affärsfastighet i stadssamhäl­ len samt jordbruksfastigheter, finge utgöra täckningsfria tillgångar hos samtliga affärsbanker, dock med de förbehållen att affärsbanks inlånings- rätt härigenom icke finge ökas med högre belopp än som motsvarade tre gånger bankens eget kapital och ej heller med mera än 100 miljoner kronor.

96

Sammanställning

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

utvisande verkningarna av en sådan ändring av gällande inlåningsrättsbestäm-

melser (enl. 1946 års lag) att bankernas inlåningsrätt

dels minskas genom överföring av långa obligationer till täckningspliktiga till­

gångar,

Bank

Eget

kapital

Fastigh.-

krediter

in. 60 %l

Inlån.rätt

enl. best.

20/ia 1946

Inlåning

enl. best.

so/iä 1916

1

‘2

i

4

Ö

Grupp I

(lokala banker)

AB Bohusbanken .....................................

4 939

11405

34 996

31083

AB Diskontobanken .................................

1 614

1853

10155

8 710

AB Hjo bank............................................

901

2 335

5 753

4 815

AB Sundsvalls kreditbank .....................

2 732

5 624

17 265

13 490

AB Luleå folkbank .................................

1596

1592

10 314

5 507

Summa

11 782

22 809

78 483

63 605

Grupp

II

(provinsbanker)

Wermlands ensk. bank AB.....................

28 419

74 808

322 143

321638

Skaraborgs ensk. bank AB.....................

18 373

53 525

177 690

176 309

Östergötlands ensk. bank AB..................

23 739

31 952

243184

207 930

AB Smålands bank .................................

16 043

50 997

164 478

158729

Uplands ensk. bank AB .........................

21 937

49 108

219 531

175 430

AB Gotlands bank.....................................

8 277

16 649

63 955

45 368

Sundsvalls :ensk. bank AB .....................

40 941

55 469

412 500

284 357

AB Jämtlands folkbank .........................

6 360

164 089

10 953

343 461

46 918

1640399

39 183

1 406 944

AB Skånska banken .................................

37 979

21847

395 619

320330

Summa

202 068

365 308

2 036 018

1 727 274

Grupp III

AB Jordbrukarbanken .............................

61007

117 563

714 897

672 679

Inteckningsbanken AB .............................

41409

43 627

193 969

86 764

Sparbankernas bankab.............................

15 700

35 026

224 676

203 373

Summa

118116

196 216

1133 542

962 816

Grupp IV

AB Svenska handelsbanken.....................

268 172

454 814

3 108 978

2 715 722

Skandinaviska banken AB .....................

221 280

300353

2 725 839

2 587 416

Stockholms ensk. bank AB.....................

143 057

16 056

1 863100

1 002 560

AB Göteborgs bank .................................

98 986

116 714

1 034 613

872 257

Summa

731495

887 937

8 732 530

7 177 955

Samtliga bankaktiebolag

1 063 461

1 472 270

11980 573

9 931 650

1 I de här angivna siffrorna ingår även krediter i icke taxerade fastigheter med 60

%

av ban­

kens beräknade värde; beloppen är alltså något för stora.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

97

dels ökas med krediter mot inteckning i affärs- och bostadsfastigheter samt

skogs- och jordbruksfastigheter inom 60 % av tax.-v. dock högst med ett belopp motsvarande tre gånger bankens eget kapital och högst 100 milj. kr.,

dels ock minskas genom sänkning av multipeln 6 till 5.

(Samtliga belopp i tkr.) Den 31 maj 1950.

Outnyttjad inlåningsrätt Minskning av inlånings- rätten på grund av

Ökning av inl.rätt på grund av täckn.frihet f. vissa int. lån

Nettoökning (minsk­ ning —) av inlåningsrätt

%

av kol. 4

ändring av multipeln 6 till 5

täckn.plikt för långa obligationer2

% av kol. 4

6

1 7

8

y

to

3 913 11,2 4 939

2148

11405

4 318 12,3

1445 14,2 1614

1853

239 2,4

938 16,3

901

112

2 335

1322

23,0

3 775 21,9 2 732

324

5 624

2 568

14,9

4 807 46,6 1596

11

1592

- 15 -0,1

14 878 19,0 11782

2 595

22 809

8 432 10,7

505

0,2 5 000

1231

74 808

68 577 21,3

1381

0,8 5 000

4 812

53 525 43 713

24,6

35 254 14,5 5 000

8 539

31 952

18 413 7,6

- 2 251

-1,5

5 C00

4 237

48129 38 892 25,2

44 101

20,1 5 000

5 977

49 108

38131 17,4

18 587

29,1

5 000

16 649

11649 18,2

128 143 31,1 5000

13 626

55 469 36 843 8,9

7 735 16,5 5 000

2 700

10 953

3 253 6,9

233 455 14,2 40 000

41 122 340 593

259 471

15,8

75 289 19,0

5 000

15 392

21847

1455 0,4

308 744

15,2 45 000

56 514

362 440

260 926 12,8

42 218

5,9 5 000

31 367 100 000

63 633 8,9

107 205 55,3 5 000

4 481

43 627 34 146

17,6

21 303

9,5

5000

55 084

35 026

- 25 058 - 11,2

170 726 15,1 15 000

90 932

178 653

72 721 6,4

393 256 12,6 5 0C0

21045 100 COO 73 955 2,4

138 423

5,1

5 000

52 389 100 000 42 611

1,6

860 540 46,2 5 000

81 722

16 056

- 70 666 3,8

162 356 15,7 5 000

11 419 100 000

83 581

fU

1 554 575 17,8 20 000

166 575 316 056 129 481

1,5

2 048 923

17,1

91782

316 616 879 958 471 560 3,9

2 Hiir angivna belopp inkluderar även korta industriobligationer, eftersom särskild uppgift å dessa saknas; beloppen är alltså något för stora.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Genom dessa begränsningar vunnes anknytning till den av de sakkunniga

påvisade omständigheten, att fastighetsbelåningen vore relativt sett mest om­

fattande hos provinsbanker med ett eget kapital ej överstigande 35 miljoner

kronor.

Beträffande bestämningen av själva fondrelationstalen har de sakkunniga

uttalat, att den föreslagna, nyss berörda regeln om fastighetslånens hänfö­

rande till de täckningsfria tillgångarna skulle ■—- om den varit gällande vid

tiden för de sakkunnigas utredningsarbete, närmare bestämt i maj 1950 —

ha för de lokala bankerna medfört en förhållandevis så betydande ökning

av inlåningsrätten, att man ur solvenssynpunkt skulle ha haft anledning

till tvekan i fråga om regelns lämplighet med hänsyn till dessa affärsbankers

ringa kapital och begränsade möjligheter till riskfördelning. De sakkunniga

hade därför funnit en återgång till det relationstal, som enligt BL vore gäl­

lande för bank med eget kapital av högst fem miljoner kronor, vara mo­

tiverad. Inlåningsmaximum för en sådan affärsbank skulle alltså, efter från-

räknande av de täckningsfria tillgångarna, sänkas från sex till fem gånger

det egna kapitalet. Den sålunda förordade jämkningen finge betydelse även

för affärsbanker med större kapital än fem miljoner kronor, i det att in­

låningsmaximum för dem finge anges såsom summan av 25 (i stället för

30) miljoner kronor och tio gånger skillnaden mellan det egna kapitalet och

fem miljoner kronor. Som framginge av det sist sagda hade de sakkunniga

däremot ansett sig böra vidhålla fondrelationen 1: 10 i fråga om det belopp,

varmed affärsbanks eget kapital överstege fem miljoner kronor. Sedan ifråga­

varande relationstal år 1946 godtagits, syntes ingå omständigheter ha fram­

kommit, som motiverade vare sig en höjning eller sänkning av relations­

talet i fråga.

I anslutning till sina förslag rörande inlåningsrätten har de sakkunniga

presenterat den sammanställning av verkningarna av för­

slagen vilken intagits å sid. 96 och 97 här ovan.

Reglerna om inlåningsrätten är upptagna i 61 § i sakkunnigförslaget.

Yttrandena. Några remissinstanser har gjort uttalanden angående de före­

slagna inlåningsrättsreglerna i stort. Bank- och fondinspek-

lionen har anmält, att förslagen i denna del tillkommit efter samråd med

inspektionen och att denna följaktligen tillstyrkte förslagen. Sparbanksin-

spektionen har uttalat, att fondtäckningens bestämmande efter placering­

arnas art vore en i sig riktig tanke, som det knappast funnes anledning

frångå som grundprincip. Inspektionen hade därför ingen erinran att göra

mot att principen kommit till användning i de sakkunnigas förslag. Ett lik­

nande uttalande göres av 19A8 års sparbankssakkunniga. Icke heller full­

mäktige i riksbanken ville invända mot att inlåningsrätten i princip kon­

struerades enligt den föreslagna metoden, d. v. s. samma metod som i 1946

års provisoriska lag. Detta uttalande säges emellertid gälla under den för­

utsättningen, att det alltjämt förefunnes ett behov av utvidgad inlåningsrätt

utöver den enligt BL medgivna. Härvidlag hade de sakkunniga icke preste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

99

rat någon utredning, anser fullmäktige. I detta sammanhang liar fullmäk­

tige även anfört följande:

Av den av de sakkunniga deklarerade uppfattningen att banklagens inlå­

nings- och kassareservbestärnmelser enbart böra ta sikte på att till insät-

tarnas trygghet tillgodose kraven på solvens och den enskilda bankens be-

talningsberedskap, följer, att de sakkunniga icke utrett banksystemets

roll i ett vidare ekonomiskt sammanhang. I betraktande av, att bankerna

genom det samband som råder mellan en utlåningsökning och cn därav

skapad inlåningsökning äga förmåga att skapa betalningsmedel — som

kvantitativt t. o. nr. har större betydelse än sedlarna -— råder ingen art­

utan endast en gradskillnad mellan affärsbankerna och sedelbanken. Dessa

med det moderna penning- och kreditsystemet sammanhängande spörsmål

och deras eventuella inverkan på utformningen av en modern lagstiftning

rörande bankrörelse borde enligt fullmäktiges uppfattning ha ägnats större

uppmärksamhet än som nu blivit fallet.

Såväl med de nu gällande provisoriska som de föreslagna reglerna för in­

låningen beror inlåningsmarginalen icke så mycket på inlåningens storlek

soip fastmer av hur de inlånade medlen placeras. Inlåningen kan ökas hur

mycket som helst utan att marginalen försämras om blott de inlånade medlen

antingen bibehållas som kassamedel eller placeras i övriga täckningsfria till­

gångar. Frågan om bankernas inlåningsrätt är alltså, såsom förut antytts,

lika mycket en fråga om deras utlåning som om deras inlåning. Även om

solvens- och likviditetssynpunkterna kräva allt beaktande är det därför

icke likgiltigt ur penningpolitik synpunkt hur inlånings- och kassareserv-

bestämmelserna utformas då nämligen dessa regler -— vid sidan av riksban­

kens transaktioner — få sin betydelse för bankernas kreditgivningsmöj-

ligheter.

Tjänstemännens centralorganisation deklarerar däremot att inlånings-

rätten borde bestämmas uteslutande med hänsyn till vad som krävdes ur

solvenssynpunkt.

De sakkunnigas förslag, att de långa obligationerna ej alls

skall vara täckningsfria har kritiserats av ett flertal remiss­

instanser, nämligen fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskonto-

ret, sparbanksinspektionen, kommerskollegium, svenska bankföreningen,

svenska sparbanksföreningen och Sparbankernas bankaktiebolag.

Fullmäktige i riksbanken framhåller i denna del följande:

Motivet för deklasseringen av de långa obligationerna anges av de sak­

kunniga vara den risk för kurssänkning, som en räntehöjning skulle med­

föra och som kunde innebära att kursförlusten bleve större än som mot­

svaras av fondtäckningen. Denna risk bör beaktas, men det må dock erinras

om att till den del bankerna genom nedskrivningar av sina obligationsport-

f öl jer söka möta normala räntehöjningar, risken för kursförlust i motsva­

rande mån minskas. Kursförlustrisken synes därför icke motivera att den

nu gällande täckningsfriheten för långa obligationer helt elimineras även

om den möjligen kan utgöra skäl för att dessa obligationer inräknas bland

de täckningsfria tillgångarna med lägre kvot än som nu gäller. Ett genom­

förande av förslaget på denna punkt skulle också — som de sakkunniga

framhålla — minska bankernas benägenhet att förvärva långa obligatio­

ner och därmed skulle man begränsa omfånget av den obligationsmarknad

för bl. a. statens och hypoteksinstitutens långa upplåning som uppbyggts

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

under senare år. Det förtjänar även i detta sammanhang erinras om att

täckningskrav för långa obligationer skulle ha försvårat — kanske omöj­

liggjort —- bankernas medverkan vid de emissioner av obligationer med

löptid mellan fem och tio år som utifrån kreditpolitiska överväganden före­

tagits under senare år.

Liknande synpunkter åberopas av övriga remissinstanser, som ställt sig

kritiska till förevarande förslag. Svenska sparbanksföreningen gör gällan­

de, att förslaget faktiskt också är ägnat att försvaga bankernas solvens,

relativt sett. Föreningen belyser denna åsikt med följande exempel:

Om man tänker sig, att läget är sådant att en nedskrivning av nyköpta

obligationer med 10 % under marknadsvärdet är ekonomiskt sett riktigt

och att härför erfordras ett belopp av 100 000 kronor, så kan nedskrivning­

en ske med en »bruttokostnad» av 100 000 kronor. Om obligationerna be­

traktas såsom icke täckningsfria, måste banken, om dess kapital överstiger

5 miljoner kronor, i första hand förstärka sina fonder med 10 % av obli­

gationernas värde eller med 100 000 kronor. Men då måste banken också

betala en däremot svarande skatt med ungefär samma belopp, d. v. s. banken

måste frånhända sig dessa medel. Eftersom ifrågavarande regler ha egent­

ligt intresse främst när bankens ställning ligger nära lagens minimikrav,

måste den här exemplifierade konsekvensen av de sakkunnigas förslag -—

nämligen att banken tvingas reducera sina möjligheter att stärka den reella

solvensen med skattebeloppet — vara mycket olycklig. Det förtjänar att fram­

hållas, att här icke är fråga om »skattetänkande» utan om realistiska ekono­

miska konsekvenser av förslaget i riktning rakt emot de sakkunnigas syfte­

mål.

Föreningen fortsätter:

Även andra invändningar av principiell natur kunna riktas mot sakkun­

nigförslaget. De sakkunniga ha icke visat, att skillnaden i säkerhet mellan

obligationer med 5 års återstående löptid och obligationer med något längre

löptid är så stor, som den föreslagna regeln ger vid handen. Det kanske

häremot kan svaras, att varje regel företer osakliga skiljaktigheter i gräns­

fallen. Men en regel, som kanske helt omöjliggör ett utbyte av korta obliga­

tioner mot längre, förefaller alltför otymplig och är ägnad att på ett opåkal­

lat sätt låsa obligationsmarknaden och påverka löptiderna för nya obliga­

tionslån. Att inlåningsrätten, när ett obligationsinnehav passerar det av­

görande 5-årsstrecket, plötsligen ökas med obligationsbeloppet stärker lika­

ledes intrycket av att regeln är alltför grovt tillyxad.

Sparbankernas bankaktiebolag har framhållit vissa verkningar av försla­

get, vilka hade speciellt avseende å sagda banks verksamhet. I bankens

funktioner inginge bl. a. att vara likviditetsorgan för sparbankerna. Genom

sin särskilda karaktär finge banken vidkännas mycket kraftiga svängningar

i inlåningsrörelsen, vilket toge sig uttryck i att banken i större eller mindre

grad måste anlita obligationsportföljen som inlåningsunderlag. Den före­

slagna täckningsplikten för långa obligationer skulle därför få kraftiga åter­

verkningar på bankens inlåningsrätt. Vad som borde tillmätas särskild vikt

i detta sammanhang vore att banken vid en kraftig inlåningsökning av

mera kortvarig natur måste placera influtna medel i täckningsfria till­

gångar. Det vore därvid nödvändigt att dessa tillgångar vore lätt realiser­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

101

bara, d. v. s. att de — allt efter inlåningens natur — utgjordes av korta

och/eller långa obligationer. På grund härav vore det naturligt att banken

eftersträvade en portfölj täckningsfria obligationer, vilka i fråga om löp­

tiden vore så varierande som möjligt. -— Ett överflyttande av de lång3

obligationerna till de täckningskrävande tillgångarna kunde även i vissa

fall innebära minskade möjligheter för banken att från sparbankerna över­

ta obligationer. Ett dylikt övertagande inginge i bankens uppgift att vara

likviditetsorgan för sparbankerna.

Ett par motförslag har framlagts av sparbanksinspektionen och svenska

bankföreningen.

Sparbanksinspektionen har hänvisat till att sparbankerna enligt gällande

regler måste ha minst tre och en tredjedels procent fondtäckning för all in­

låning, som icke vore helt täckningsfri, således även för den inlåning, som

vore placerad i guldkantade och andra fullgoda inhemska obligationer. Vad

de långa obligationerna beträffade syntes nämnda relationskrav represen­

tera en jämförelsevis god lösning av förevarande spörsmål, överförd på

affärsbankernas förhållanden skulle sparbanksbestämmelsen i fråga inne­

bära — med hänsyn till det för affärsbankerna i allmänhet gällande kravet

på drygt tio procent fondtäckning för icke täckningsfria placeringar — att

långa obligationer till två tredjedelar av värdet skulle kunna utgöra helt

täckningsfri placering för inlånade medel. Inspektionen ville ifrågasätta,

om icke en uppmjukning av förslagets bestämmelser åtminstone beträffan­

de guldkantade långa obligationer borde företas i viss överensstämmelse

med sparbanksregeln.

Svenska bankföreningen har för sin del förordat, att täckningsfriheten

för obligationer med längre återstående löptid än fem år måtte sättas till

50 procent i stället för som enligt gällande bestämmelser till 75 procent.

En sådan lösning skulle enligt bankföreningens mening utgöra ett tillräck­

ligt skydd mot den av de sakkunniga nämnda förlustrisken samtidigt som

den skulle tillgodose rimliga anspråk från affärsbankernas sida att fort­

farande få räkna även längre obligationer som inlåningsunderlag.

Förslaget om viss täckningsfrihet för botteninteckningar

hälsas med tillfredsställelse i de yttranden, som avgivits av fullmäktige i

riksgäldskontoret och av svenska bankföreningen. I båda dessa yttranden

betonas att förslaget ställer affärsbankerna i ett bättre avvägt förhållande till

sparbanker och jordbrukskreditkassor än vad gällande lagstiftning på detta

område medger.

Även bostadsstyrelsen tillstyrker förevarande förslag. I likhet med de sak­

kunniga har styrelsen funnit det uppenbart, alt man under överskådlig tid

framåt måste räkna med ett behov att anlita affärsbankerna som kredit­

givare på fastighetsmarknaden. De möjligheter till ökad kreditgivning till

fastigheter, som förslaget erbjöde, syntes ägnade att minska de kreditsvå­

righeter, som tidvis och särskilt i vissa delar av landet gjorde sig gällande.

Bostadsstyrelsen har i detta sammanhang förordat, att till de täckningsfria

tillgångarna borde hänföras jämväl fordringar, för vilka säkerheten utgjor­

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

des av inteckning i tomträtt, därest å tomten funnes uppförd byggnad, hu­

vudsakligen avsedd för bostadsändamål, och inteckningen läge inom 60 pro­

cent av byggnadens taxeringsvärde. Tomträttsinstitutets utveckling under

senare tid och den ytterligare spridning, som tomträttsupplåtelser kunde

väntas få, motiverade att i varje fall bostadsbebyggelse på tomträttsmark

kunde bli föremål för belåning enligt samma principer som gällde för bebyg­

gelse å fri grund. Styrelsen har vidare erinrat om att det vid utbyggnad av

större bostadsområden vore vanligt att projektera större gemensamma pann­

central- och tvätterianläggningar, belägna å fastighet, vilken vore fristående

i förhållande till den mark, å vilken bostadsbyggnaderna uppfördes. Under

förutsättning att betryggande avtal upprättades om nyttjandet av dylika ge-

mensamhetsanläggningar och om ersättningsgrunderna för utgående för­

måner, borde lån till dessa anläggningar enligt styrelsens mening få utgöra

täckningsfri placering.

Fullmäktige i riksbanken, sparbanksinspektionen och svenska sparbanks­

föreningen har understrukit, att förslaget rörande fastighetsinteckningslånen

påverkade gränsdragningen mellan kreditinstituten. Sparbanksinspektionen

anför härom:

En begränsad täckningsfrihet skall enligt förslaget införas för inlåning som

placeras i krediter mot inteckning av viss art. Bestämmelserna ansluta sig

beträffande fordringarna på säkerhetens beskaffenhet till bestämmelser,

som finnas i 25 § sparbankslagen. Det föreligger heller icke anledning göra

erinran mot att ifrågavarande krediter skola i och för sig anses uppfylla

kraven för täckningsfrihet. Såsom förut påpekats verka emellertid dylika

bestämmelser även som placeringsregler, det vill säga de dirigera medels­

placeringen i viss riktning. Härigenom kan en förut förefintlig tendens

komma att bli mera utpräglad. Även om intet i och för sig kan sägas om

viss tendens, där den fritt får utveckla sig ur det allmänna marknads­

lägets krav, torde likväl i förevarande fall det allmännas intresse av att

direkt bidraga till inriktning av affärsbanksrörelsen till större likhet med

sparbanksrörelsen kunna ifrågasättas, då därigenom riskeras, att den sena­

re i sin tur anser sig vara berättigad utvidga verksamheten in på den

förras område. En dylik utveckling synes sparbanksinspektionen icke önsk-

lig. Inspektionen har här endast velat påpeka nämnda omständigheter,

men vill med hänsyn till den begränsade omfattning, ifrågavarande täck­

ningsfrihet erhållit i förslaget, icke framställa något direkt ändringsyr-

kande.

Remissyttrandena har delvis berört även övriga punkter i de

sakkunnigas förslag beträffande inlåningsrätten. Full­

mäktige i riksbanken anser, att förlagskapital borde få läggas till grund för

inlåning, först sedan Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill, efter hörande av

fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt bank- och fondinspek­

tionen. Sparbanksinspektionen påtalar, att enligt förslagen banktillgodoha­

vanden icke skulle kunna inräknas bland de täckningsfria tillgångarna med

mindre tillgodohavandena vore betalbara vid anfordran eller efter blott en

dags uppsägning. Eftersom tillgångarna i förevarande avseende först och

främst borde bedömas ur säkerhetssynpunkt, förefölle det icke vara till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

103

räckligt sakligt betingat att upprätthålla ett så starkt krav på likviditeten

hos de banktillgodohavanden, som skulle kunna komma i fråga. För bank­

aktiebolagens del hade frågan måhända mindre praktisk betydelse, men för

sparbankernas del skulle en dylik gränsdragning kunna bli besvärande.

Svenska jordbrukskreditkassan hemställer, att såsom täckningsfria place­

ringar måtte betraktas jämväl tillgodohavanden med lyftningsrätt vid an­

fordran hos kassa för jordbrukskredit samt å dylik kassa dragna checkar

och av kassan utställda egna växlar, betalbara vid anfordran, ävensom till­

godohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan med lyftningsrätt efter

en dags uppsägning.

Jordbrukskasseutredningens preliminära förslag angående inlåningsrätten.

Som nämnts har jordbrukskasseutredningen i en promemoria av den 10

februari 1954 framlagt vissa preliminära förslag till regler angående omfatt­

ningen av inlåningsrätten. Förslagen är ej begränsade till centralkassornas

inlåning utan innefattar uppslag till nya inlåningsrättsregler för både affärs­

banker, sparbanker och centralkassor.

Jordbrukskasseutredningen anser sig kunna konstatera, att gällande reg­

ler, åtminstone sparbankernas och centralkassornas, i själva verket mindre

hade karaktär av inlåningsregler än av utlåningsregler. Effekten av reg­

lerna vore nämligen, att utlåningen dirigerades mot vissa privilegierade pla­

ceringar, d. v. s. mot dem som betraktades såsom riskfria. Enligt utred­

ningens uppfattning borde man vid den aktuella översynen av lagstiftningen

för affärsbanker, sparbanker och kassor för jordbrukskredit utforma reg­

lerna om inlåningsrätten såvitt möjligt med hänsyn uteslutande till insät-

tarnas intresse av skydd mot förluster. Skyddet borde dock differentieras

efter hur de insatta medlen placerades.

Denna grundinställning har föranlett utredningen att anlägga följande, i

fem punkter sammanfattade synpunkter på den allmänna uppläggningen

av reglerna om inlåningsrätten:

1. Kretsen av de privilegierade placeringarna borde vara lika för alla

kreditinstituten. Förlustrisken beträffande en viss placering vore nämligen

rimligtvis densamma, oavsett om det vore en affärsbank, en sparbank eller

en centralkassa som gjorde placeringen.

2. Bland de privilegierade placeringarna borde såsom riskfria placeringar

anses endast kassatillgångar och andra tillgångar, som vore så säkra, att

förlust på dem kunde anses praktiskt taget utesluten. Såsom riskfria bleve

då i huvudsak sådana tillgångar alt betrakta, som för närvarande finge av­

dragas enligt 30-gångerregeln för sparbanker och ccntralkassor. För den del

av inlåningen, som motsvarades av nu ifrågavarande placeringar, borde

ingen extra säkerhet i form av eget kapital erfordras.

3. I övrigt borde såsom privilegierade upptas placeringar i fullgoda obli­

gationer och liknande värdehandlingar samt i primärlån m. m. Utredningen

vore av den uppfattningen, att dessa placeringar, ehuru mera betryggande

än de icke privilegierade, dock icke vore riskfria. Fördenskull borde någon

104

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

extra säkerhet i form av eget kapital krävas för den inlåning, som motsva­

rades av dylika placeringar. Men säkerheten borde kunna sättas väsentligt

lägre än för inlåning som motsvarades av ej privilegierade placeringar. En­

ligt utredningens bedömande erfordrades för nu ifrågavarande placeringar

en säkerhet i eget kapital motsvarande en procent av det placerade belop­

pet. —- Den särskilda spärregeln för sparbanker och centralkassor, vilken

just hade till syfte att garantera någon extra säkerhet för dessa placeringar,

borde slopas.

4. För de placeringar, som därefter återstode, de oprivilegierade place­

ringarna, borde hållas eget kapital, som, med lämplig säkerhetsmarginal,

svarade mot de förlustrisker, som förelåge och kunde beräknas framdeles

föreligga för den typ av kreditinrättningar, varom vore fråga — affärsban­

ker, sparbanker och centralkassor. Den extra säkerhet i form av eget kapi­

tal, som skulle bjudas för dessa placeringar, skulle alltså, i motsats mot

den extra säkerheten för de privilegierade placeringarna, kunna vara olika

tör de tre typerna av kreditinrättningar. Den borde nämligen rättas efter

arten av den rörelse och den allmänna strukturen av den utlåning, som

dreves av kreditinrättningar inom var och en av de tre kategorierna.

För centralkassornas del hade utredningen beträffande de nu berörda

placeringarna diskuterat en fondtäckning av fem och sex procent utan att

dock fatta slutlig ståndpunkt.

5. Utredningen hade funnit, att inlåningsreglerna borde ta viss hänsyn

till den trygghet för insättarna, som kunde skapas genom annan konsolide­

ring än den, som skedde genom avsättningar till reservfonder och dylikt.

Utredningen syftade på de allmänt förekommande avskrivningarna och av­

sättningarna till värderegleringskonton. Det syntes rimligt, att företag, vil­

kas ställning vore särskilt väl konsoliderad genom detta slags avsättningar,

i vissa fall skulle kunna premieras genom speciella lättnader i inlånings-

rättsbestämmelserna. De fall, utredningen närmast tänkte på, vore sådana,

då företaget skapat värderegleringskonton och liknande konton, som vore

så stora, att risken för att reservfonden och annat eget kapital skulle be­

höva tas i anspråk för att täcka uppkommande förluster minskat i betydan­

de grad. Utredningen menade, att sådana konton, ehuru de icke vore lika

beständiga och säkra som reservfonder, dock gåve insättarna ökad trygghet

och att det därför, när ökningen i trygghet vore väsentlig och påtaglig, kun­

de vara riktigt att taga särskild hänsyn därtill. Detta borde enligt utred­

ningens mening lämpligen ske genom dispens, meddelad av Kungl. Maj :t

efter tillsynsmyndighetens hörande.

Mot bakgrund av sina nu redovisade överväganden har utredningen fram­

lagt följande utkast till formulering av lagstadgande om centralkassas in-

låningsrätt:

Centralkassa jämte anslutna jordbrukskassor skall, till insättarnas säker­

het, hava eget kapital, tillhopa uppgående till visst lägsta belopp som be­

stämmes med hänsyn till placeringen av de inlånade medlen.

Vid beräkningen av det lägsta belopp, vartill det egna kapitalet sålunda

skall uppgå, skola kassans medelsplaceringar indelas sålunda:

105

a) hos centralkassan och de anslutna jordbrukskassorna inneliggande

kassor, vad för centralkassans räkning innestår hos Sveriges riksbank, in­

ländskt bankaktiebolag eller sparbank eller på postgiro samt placeringar i

av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer med en

återstående löptid av högst ett år;

b) placeringar i av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obli­

gationer med en återstående löptid av mer än ett år, i obligationer, vilka ut­

färdats av Sveriges allmänna hypoteksbank eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa, ävensom i andra inhemska obligationer av fullgod be­

skaffenhet, ävensom placeringar i lån, för vilkas fulla gäldande staten, kom­

mun eller dylik samfällighet är ansvarig eller för vilka säkerheten utgöres

av inteckning inom sex tiondelar av det senast fastställda taxeringsvärdet

på jordbruksfastighet eller av inteckning inom hälften av det senast fast­

ställda taxeringsvärdet på fastighet, vars huvudsakliga värde består i tomt

eller bostadsbyggnad; samt

c) andra placeringar.

För placering, som sägs under a) erfordras ej eget kapital. För placering,

som sägs under b), erfordras eget kapital motsvarande en procent och för

placering, som sägs under c), eget kapital motsvarande procent av det pla­

cerade beloppet.

Såsom inlåning anses dels kassans samtliga skuldförbindelser utom för­

lagsbevis, dels beloppet av de garantiförbindelser som kassan iklätt sig, i

den mån dessa förpliktelser icke täckas av hos kassan insatta, till kassan

pantförskrivna medel.

Kungl. Maj :t äger, efter hörande av bank- och fondinspektionen, om sär­

skilda skäl äro därtill och det finnes kunna ske utan fara för insättarnas

säkerhet, beträffande viss kassa på ansökan medgiva att i fråga om place­

ringar, som avses under c), skall erfordras eget kapital motsvarande viss

procent, understigande men ej , av det placerade beloppet.

Yttrandena över jordbrukskasseutredningens promemoria. Som nämnts i

det föregående har jordbrukskasseutredningens promemoria remitterats till

vissa myndigheter och enskilda institutioner för yttrande.

Av remissinstanserna har bank- och fondinspektionen samt sparbanksin-

spektioncn avstyrkt förslagen i promemorian, b ullmäktige i riksbanken,

svenska jordbrukskreditkassan och svenska sparbanksföreningen har i hu­

vudsak ställt sig positiva till förslagen, medan fullmäktige i riksgäldskonto-

ret och svenska bankföreningen — utan att underkänna förslagen i deras

helhet — framfört erinringar mot vissa punkter i förslagen.

Inledningsvis har bank- och fondinspektionen erinrat om att jordbruks-

kasseutredningen i likhet med 1949 års banklagssakkunniga ansett, att in-

låningsreglerna borde utformas med hänsyn uteslutande till insättarnas in­

tresse av skydd mot förluster. Att detta intresse utgjorde grunden för lag­

stiftningen i ämnet vore enligt inspektionen ställt utom allt tvivel. Men det

kunde ifrågasättas om icke av praktiska skäl även andra intressen måste

beaktas i detta sammanhang. Det läge därvid nära till hands att påminna om

vissa uttalanden, som gjordes vid AL:s tillkomst. Med hänsyn till aktiebo­

lagens utomordentligt stora ekonomiska betydelse och de vittgående följder

aktiebolags obestånd kunde ha ej endast för aktieägare och borgenärer utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

106

även för anställda, för folkförsörjningen och för det allmänna, hade det an­

setts vara en viktig uppgift för den nya lagstiftningen att söka befrämja

bolagens konsolidering. Att man borde hålla åtskilliga av dessa synpunkter

i minnet, då man lagstiftade rörande kreditinrättningarnas solvens, syntes

inspektionen uppenbart.

Bank- och fondinspektionen har härefter kommit in på den metod, som

hittills använts för att uppnå en betryggande relation mellan eget och främ­

mande kapital och därmed en erforderlig risktäckning. Denna metod hade

bestått i en begränsning av det främmande kapitalet, d. v. s. inlåningen i vid­

sträckt mening. Kreditinrättningarnas inlåningsrätt hade från början be­

stämts såsom en enkel multipel av det egna kapitalet, vilket omvänt betytt

att detta icke fått underskrida en viss bråkdel av det främmande kapitalet.

Emellertid hade efter hand denna enkla beräkningsmetod kompletterats så,

att inlåningsrätten framräknats såsom en summa av dels en multipel av det

egna kapitalet, dels ett belopp svarande mot vissa ur risksynpunkt kvalifi­

cerade placeringar (kassa, obligationer etc.). Genom en sådan sammansatt

beräkningsmetod hade det blivit möjligt att i viss utsträckning beakta de

olikheter i fråga om tillgångarnas sammansättning, som kreditinstituten

företedde. Jordbrukskasseutredningens förslag innebure, att en ny metod

valts. Utredningen hade gått mera direkt på målet — risktäckningen —

och uppställt krav på eget kapital i direkt relation till placeringarna och de

med dem förenade riskerna. Valet av en ny metod för uppnående av den

erforderliga risktäckningen innebure uppenbarligen icke någon ändring i sak.

Samma risktäckning kunde uppnås med båda metoderna; i ena fallet nådde

man den indirekt genom begränsning av det främmande kapitalet, i andra

fallet direkt genom kravet på eget kapital, svarande mot de beräknade ris­

kerna.

Emellertid måste det, enligt inspektionen, vid ett närmare studium av

jordbrukskasseutredningens förslag konstateras, att genomförandet av detta

skulle skapa speciella problem, som man ej tidigare besvärats av. Dessa

problem sammanhängde med sättet för tillgångarnas redovisning och kredit­

institutens konsolideringsteknik. Bland annat skulle uppdelningen av till­

gångarna i olika riskklasser på sätt utredningen föreslagit leda till en benä­

genhet hos kreditinrättningarna att i mån av förmåga nedskriva värdet av

de tillgångar, på vilka ställdes det största kapitalkravet, d. v. s. tillgångarna

under c) i jordbrukskasseutredningens utkast till lagstadgande. Intresset

för avsättningar i konsolideringssyfte för de minst riskbetonade placering­

arna, främst obligationerna, komme att minska, och det kunde befaras, att

tidigare gjorda sådana avsättningarna efter en tid överfördes till avsättning­

ar för den ur risksynpunkt icke kvalificerade utlåningen. Antydda tekniska

olägenheter av den metod, utredningen föreslagit, syntes svåra att undan­

röja. Med hänsyn härtill och till att den av utredningen åsyftade nyansering­

en av fondtäckningskravet kunde uppnås också med tillämpning av inlå-

ningsrättsregler av nuvarande typ, hade inspektionen kommit till den upp­

fattningen, att nuvarande metod borde föredragas framför den av utredning­

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 3

107

en förordade, så mycket mera som nuvarande metod hade gammal hävd i alla

de tre slagen av kreditinstitut.

Hur långt differentieringen av placeringarna ur risksynpunkt borde dri­

vas — antingen man valde nuvarande metod eller den av utredningen före­

slagna — och vilka tillgångar som borde hänföras till den ena eller andra

placeringsgruppen vore enligt inspektionen en bedömningsfråga. Inspektio­

nen hade vid sin granskning av utredningens förslag till indelning av place­

ringarna icke kunnat ansluta sig till meningen att de långa obligationerna

borde inräknas i gruppen b). Avsöndrade man de långa obligationerna från

gruppen b), kunde det ifrågasättas om återstoden av gruppen i riskhänseen­

de så väsentligt skilde sig från gruppen a), att uppställandet av ett särskilt

fondtäckningskrav för denna återstod vore motiverat.

Den särskilda dispensregeln i sista stycket av jordbrukskasseutredningens

förslag till lagstadgande har inspektionen icke kunnat godta. Inspektionen

bar härom anfört bl. a. följande:

Enligt inspektionens uppfattning äro de fördelar, som kunna vinnas ge­

nom hållande av dolda reserver i vissa hänseenden särskilt framträdande för

kreditinstituten, som i högre grad än andra företag äro känsliga för disposi­

tioner, som gå utöver de synliga reserverna. Ty dels äro dessa företag för sin

rörelse i högre grad än andra beroende av allmänhetens förtroende och dels

skall för dem enligt lag upprätthållas en viss relation mellan eget och främ­

mande kapital, vars underskridande tvingar kreditinstituten till minskning

av sin volym, d. v. s. i realiteten till kredituppsägningar. Med hänsyn härtill

har inspektionen ansett framväxandet av delcredereräkningar hos affärsban­

ker och centralkassor vara tillfredsställande ur de synpunkter ämbetsverket

har att företräda.

Skulle emellertid dessa räkningar enligt utredningens förslag bli inlå-

ningsgrundande, d. v. s. i visst hänseende jämställas med eget kapital, kun­

na de uppenbarligen icke längre fylla sina ovan beskrivna funktioner, i varje

fall ej beträffande så stor dei av värderegleringskontot, som får anses erfor­

derlig som reserv mot förluster. Sannolikt skulle väl detta förhållande för­

anleda ett dispenssökande kreditinstitut att nedvärdera de risker hos ford-

ringsportföljen eller obligationskontot, för vilka värderegleringskontona äro

avsedda att tjäna som buffert. Ur konsolideringssynpunkt vore en sådan

utveckling att beklaga. Vore det åter uppenbart att värderegleringskontona

vuxit sig avsevärt större än som betingades från nämnda synpunkt, skulle

onekligen dispensmöjlighetens införande te sig som ett kringgående av skat-

tebestämmelserna. I själva verket tyda vissa av uttalandena i promemorian

på att utredningen icke varit främmande för den skattepolitiska innebör­

den av dispensregeln; det säges sålunda hl. a. att insättarnas intresse av

trygghet för sina medel inom vissa gränser gagnas lika bra eller bättre om

den kreditinrättning de gynnar i stället för att avsätta beskattade överskotts­

medel till reservfonden göra avskrivningar eller avsättningar till cj skattc-

dragande konton.

Sparbanksinspektionen anför inledningsvis:

Enligt sparbanksinspektionens mening behöver det icke råda någon me­

ningsskiljaktighet därom, att inlåningsreglerna i första hand skola syfta till

ett säkerställande av insättarnas intressen. Detta syfte torde emellertid kun­

na tillgodoses på olika sätt och även kombineras med andra syften. Ställes

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

108

inlåningsrätten i alltför ensidigt beroende av placeringarna kunde detta leda

därhän att bankverksamheten över huvud taget, såsom redan skett med

centralkassorna, mer och mer inriktades på vad som hittills ansetts vara rent

sparbanksmässig utlåningsverksamhet. Det torde nämligen icke kunna und­

vikas, därest skyddet för insättarna skall differentieras efter tillgångarnas

art i säkerhetshänseende — vilket i och för sig ligger i insättarnas intresse

— att den omvända verkan härav i ett ansträngt fondläge blir, att de place­

ringar föredragas, som innebära minsta möjliga förbrukning av inlånings­

rätten. Vill man i praktiken genomföra den i princip riktiga tanken att den

bankinrättning, som har säkrare placeringar än andra, också bör ha större

inlåningsrätt än dessa, får man finna sig i konsekvensen, att inlåningsreg-

lerna också komma alt verka som placeringsregler. Vill man åter undvika

denna verkan får man därför i samma mån ge avkall på principen i fråga.

Insättarnas säkerhet kan därvid alltfort sättas i främsta rummet genom

lämplig avvägning av fondtäckningskravet. Ur dessa synpunkter kan man

ifrågasätta, om icke bestämmelserna om inlåningsrätten jämväl med avse­

ende på tillgångarnas grad av täckningsfrihet böra vara avpassade efter den

verksamhet, som anses vara den naturliga för respektive bankinrättningar.

För sparbankerna är det sålunda naturligt att lämna bottenlån i jordbruks-

och bostadsfastigheter, varför det ock torde vara fullt i sin ordning att såda­

na placeringar premieras med avseende på deras återverkan på'inlånings­

rätten, eftersom denna premiering tillika helt överensstämmer med insättar­

nas intressen. I fråga om affärsbankerna och centralkassorna blir förhål­

landet ett annat. För deras del kan en liknande förmånsställning för botten­

lån, ehuruväl i överensstämmelse med insättarnas intressen, innebära en

snedvridning av verksamheten, som icke är till fördel för det stora klientel

hos dem, som framförallt är i behov av rörelsekrediter.

Under hänvisning till det återgivna anförandet säger sig sparbanksinspek-

tionen icke vara övertygad om att vad jordbrukskasseutredningen kallade

katalogen över privilegierade placeringar borde vara densamma för alla kre­

ditinstitut.

Inspektionen redovisar därefter en jämförelse mellan nuvarande regler

angående inlåningsrätten, närmast sparbanks- och centralkassereglerna,

samt de av jordbrukskasseutredningen föreslagna reglerna. Med jämförel­

sen ville inspektionen påvisa, att de föreslagna reglerna icke innefattade så

stora och betydelsefulla nyheter som utredningens promemoria kunde ge vid

handen. Jämförelsen utmynnar i slutsatsen, att de nuvarande reglerna efter

viss jämkning syntes även för centralkassornas del erbjuda den bästa lös­

ningen av frågan om inlåningsrätten.

Den av jordbrukskasseutredningen föreslagna dispensregeln har spar-

banksinspektionen funnit ägnad att väcka principiella betänkligheter i flera

avseenden. Bl. a. har framhållits att det knappast kunde vara lämpligt, att

kreditinstituten skulle söka övertyga å ena sidan taxeringsmyndigheterna om

att verkställda avskrivningar vore sakligt betingade och därför borde vara

skattefria samt å andra sidan tillsynsmyndigheten om att samma avskriv­

ningar egentligen icke alls behövde göras och därför borde få räknas som

underlag för inlåningen. Skulle skattefrihet få åtnjutas för medel, som skulle

tjäna sistnämnda ändamål, borde förhållandet regleras genom bestämmelser

i skattelagstiftningen.

Knngl. Maj:ts proposition nr 3

109

Svenska jordbrukskreditkassan anser, att den av utredningen rekommen­

derade metoden för uppnående av erforderlig risktäckning ägde bestämda

företräden framför den av centralkassor och sparbanker för närvarande

tillämpade, och svenska sparbanksföreningen yttrar, att den föreslagna re­

geln på ett mera differentierat sätt än hittillsvarande regler toge hänsyn till

de olika slagen av placeringar med den i dessa inneboende säkerheten.

Icke heller fullmäktige i riksbanken hade något att erinra mot att en

lagstiftning på förevarande område i princip konstruerades enligt den me­

tod, utredningen föreslog. Fullmäktige har vidare uttalat att, med den

struktur de svenska penninginstituten nu hade inlånings- eller placerings-

regler icke vore väl lämpade som medel för en reglering av kreditvolymen

eller för en mera specialiserad, selektivt verkande kreditkontroll.

Fullmäktige i riksgäldskontoret säger sig vilja understryka det av utred­

ningen uttalade önskemålet, att nu gällande inlåningsföreskrifter måtte för­

enklas och att föreskrifterna såvitt möjligt borde göras enhetliga för samt­

liga kreditinstitut. Samtidigt har emellertid fullmäktige i åtskilliga hänseen­

den framfört erinringar mot utredningens förslag. Exempelvis ställde sig

fullmäktige tveksamma till möjligheten att upprätta en gemensam place-

ringskatalog för samtliga kreditinstitut. Fullmäktige kritiserar i denna del

utredningens uttalande, att förlustrisken på en placering rimligtvis borde

vara densamma, oavsett om det vore en affärsbank, en sparbank eller en

centralkassa som gjorde placeringen. Det kunde enligt de fullmäktiges upp­

fattning ifrågasättas, om förlustrisken vid placering i obligationer med läng­

re löptid än ett år eller i botteninteckningar vore densamma för kreditin­

stitut med i huvudsak kortfristig inlåning som för kreditinstitut med ge­

nomsnittligt längre inlåning. Även om det skulle vara möjligt att för samt­

liga kreditinstitut upprätta en gemensam placeringskatalog och tillämpa i

huvudsak likalydande inlåningsbestämmelser med hänsyn uteslutande till

insättarnas förlustrisker, skulle detta nödvändiggöra kompletterande före­

skrifter rörande fondering ur andra synpunkter, exempelvis önskvärdheten

av placeringarnas fördelning mellan olika ändamål eller det egna kapita­

lets relativa storlek.

Svenska bankföreningen invänder särskilt mot utredningens förslag om

att dispens i vissa fall skulle kunna lämnas från skyldigheten att följa reg­

lerna om inlåningsrätten. Detta förslag vore enligt bankföreningens mening

icke välbetänkt. Hänsyn måste nämligen tas icke endast till storleken av

eventuella avsättningar utan också till sammansättningen av den portfölj,

vars risker avsättningarna vore avsedda att motväga.

Sparbankernas bankaktiebolags framställning den 5 juli 1954. I särskild

framställning till chefen för finansdepartementet av den 5 juli 1954 har

Sparbankernas bankaktiebolag yrkat, att den av banklagssakkunniga föie-

slagna regeln om viss täckningsfrihet för boltenlåncn måtte kompletteras

med en bestämmelse om att såsom täckningsfria tillgångar inom sagda re­

gels ram finge räknas även krediter mot säkerhet av fullgoda inhemska

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

110

obligationer. Bankaktiebolaget påminner om att de sakkunniga medtagit

bottenlånen såsom täckningsfria inom vissa gränser under den motivering­

en, att därigenom provinsbankernas och de minsta bankernas möjligheter

att framdeles utlämna fastighetslån skulle bevaras och eventuellt under­

lättas. I fortsättningen anföres bl. a. följande i bankaktiebolagets framställ­

ning:

Erfarenheten av Sparbankernas Banks särpräglade rörelse och de starka

svängningar som präglar sparbankernas inlåning hos banken har givit vid

handen att primärlån i fastigheter genom sin långfristiga och fasta karak­

tär utgöra en mindre lämplig placering för densamma. Banken har därför

strävat efter att nedbringa beloppet av dessa lån. Härigenom kommer emel­

lertid bankens nytta av den av de sakkunniga föreslagna regeln att minska

En av bankens viktigare uppgifter är att till sparbankernas förfogande

ställa de krediter, som de för sin rörelse kunna behöva. Storleken av dessa

krediter är helt naturligt utsatt för betydande växlingar, men uppgå ibland

till betydande belopp. I stor utsträckning utgöres säkerheten för dessa kre­

diter av obligationer.

Bankens möjlighet att på ett tillfredsställande sätt fullgöra denna upp­

gift skulle i hög grad underlättas, om även krediter mot säkerhet av full­

goda obligationer finge inräknas inom den föreslagna ramen enligt 61 § f).

Under vissa perioder hava dessa krediter uppgått till så stora belopp, att

icke ens den del av krediterna, för vilken obligationssäkerhet är ställd, helt

ligger inom gränsen för ett belopp av tre gånger fonderna. Det är därför gi­

vet att vid dylika tillfällen svårigheter uppstå, som skulle lättare kunna

överbryggas om möjlighet fanns att åtminstone i viss utsträckning räkna

dessa krediter som täckningsfria.

I sitt yttrande över banklagssakkunnigas förslag har Svenska Sparbanks-

iöreningen med instämmande av banken hemställt att bestämmelsen i bank­

lagens 56 § mom. 1 även borde gälla kredit till sparbank. Om detta tillägg

skulle bliva intaget i lagen, kan visserligen sägas att därest banken komme

att utlämna krediter till sparbankerna utan att säkerhet ställdes, skulle

täckningsfrihet för krediter mot säkerhet av obligationer bliva utan nämn­

värd betydelse. Häremot vill banken anföra, att behovet av täckningsfrihet

framstår såsom särskilt betydelsefullt vid stark kreditefterfrågan från

sparbankernas sida. Normalt sett uppkommer dylik efterfrågan, när pen­

ningmarknaden är stram och banken kan då komma i det läget att den för

att fylla sitt eget medelsbehov måste anlita kredit i Sveriges Riksbank.

Kredit i riksbanken erhålles dock ej utan säkerhet — i främsta rummet i

form av guldkantade obligationer. I det läget måste banken då påfordra

säkerhet för till sparbank utlämnade krediter.

Med åberopande av det anförda kan med skäl sägas att vad banklagssak-

kunniga andragit som stöd för av dem föreslagna täckningsfriheten för bot­

tenlån i fastigheter i lika hög grad gäller för Sparbankernas Bankaktiebolags

behov av täckningsfrihet för krediter mot pant av fullgoda obligationer.

För bankens del är det därför ett angeläget önskemål alt den ifrågava­

rande regeln kompletteras med en bestämmelse om att såsom täckningsfria

tillgångar i den förevarande kategorien finge räknas även krediter mot sä­

kerhet av fullgoda inhemska obligationer. Sådana krediter äro ju täck­

ningsfria enligt bestämmelserna i 25 § i gällande sparbankslag och i 1948

års sparbankssakkunnigas förslag till ny sparbankslag är förhållandet det­

samma i det att enligt 29 § i förslaget upptagits regler innebärande att så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

111

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

som täckningsfria tillgångar räknas jämväl fordringar, för vilka säkerheten

utgöres av fullgoda inhemska obligationer.

Efter remiss har yttranden över bankaktiebolagets framställning avgivits

av fullmäktige i riksbanken, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspek-

tionen samt svenska bankföreningen. Av remissinstanserna är det endast

bank- och fondinspektionen som avstyrkt bifall till framställningen.

Fullmäktige i riksbanken har i sitt yttrande anfört bl. a. följande:

Om man bortser från frågan om gränserna för de olika kreditinstitutens

verksamhetsområden och de kreditpolitiska intressen som möjligen kunde

la göra sig gällande vid urvalet av de täckningsfria tillgångarna och i lik­

het med banklagssakkunniga endast ser till solvensen, torde ingå invänd­

ningar kunna resas mot att fastighetslånen godkännas som inlåningsunder-

lag. Men insättarnas intresse av att de inlånade medlen placeras riskfritt

torde minst lika bra tillgodoses genom placeringar i fordringar mot säkerhet

av fullgoda obligationer. Sådana tillgångar äro ju redan utan begränsning

att betrakta som täckningsfria enligt sparbankslagen. Vad som för sparban­

kerna räknas som solvent placering bör vara lika solvent när en affärsbank

gör placeringen. Vid en jämförelse mellan fastighetslånen och obligations­

lånen torde de senare i fråga om möjligheterna för en långivare att snabbt

och utan nämnvärda förluster tillgodogöra sig säkerheten ha företräde. En­

ligt fullmäktiges mening böra obligationslånen i fråga om solvensen minst

jämställas med fastighetslånen och i fråga om likviditeten klassas före de

sistnämnda. Därest i en ny banklag fastighetslånen komma att få räknas

som inlåningsunderlag anse fullmäktige därför, att det icke heller bör

finnas något"att invända emot att lån mot säkerhet av fullgoda obligationer

i nämnda hänseende jämställas med fastighetslånen.

Sparbanksinspektionen har vid sitt tillstyrkande av den begärda utvidg­

ningen av inlåningsunderlaget ifrågasatt, om icke de inskränkningar, som

skall gälla med avseende på det värde, vilket må åsättas bankaktiebolag

tillhörig obligation vid beräkning av inlåningsrätten, även skall tillämpas på

obligation, som innehas av bankaktiebolag såsom pant. Vad beträffade den

av Sparbankernas bankaktiebolag gjorda jämförelsen med sparbankernas

förhållanden har sparbanksinspektionen påpekat, att lån mot obligationer

icke vore helt täckningsfria placeringar för sparbankerna utan inbegrepes i

kravet på genomsnittlig minimifondtäckning av tre och en tredjedels pro­

cent enligt gällande sparbankslag och två procent enligt sparbankssakkun-

nigas förslag till sparbankslag.

Bank- och fondinspektionen har yttrat bl. a.:

Såsom angives i framställningen ha 1949 års banklagssakkunniga för­

ordat en inlåningsbestämmelse av innebörd, att »bottenlån» skola få utgöra

täckningsfria tillgångar hos samtliga banker, dock med de modifikationer­

na, att banks inlåningsrätt härigenom ej får ökas med högre belopp än som

motsvarar tre gånger bankens eget kapital och ej heller med mera än 100

miljoner kronor.

Av motiveringen för det sålunda framställda förslaget kan utläsas bland

annat atl de sakkunniga därmed främst åsyftat att underlätta provinsban­

kernas och vissa (då existerande) mindre bankers möjligheter att fullfölja

sin ur samhällssynpunkt gagneliga fastighetskreditgivning utan alt därige­

nom hamna i räntabilitetssvårigheter. Förslaget tar alltså speciellt sikte på

e11 viss kategori av banker — låt vara att detsamma särskilt av lagtekniska

skäl givits en generell, men, för de större bankerna, regressiv utformning.

Det förhållande som bär upp ifrågavarande förslag är således en hos

åtskilliga banker konstaterad företeelse. I den nu föreliggande framställ­

ningen är det emellertid fråga om en företeelse, som är speciellt utmärkande

för Sparbankernas bank med dess — som banken själv säger — »särpräg­

lade rörelse».

Inspektionen vill i anslutning härtill först framhålla, att en eller annan

bank med samma fog som Sparbankernas bank beträffande obligationslånen

skulle kunna begära täckningsfrihet i avseende å till exempel krediter, ut­

lämnade till eller garanterade av kommun, över huvud taget torde man,

om den remitterade framställningen bifalles, kunna befara, att andra banker,

under hänvisning till sin speciella portfölj sammansättning, skulle kunna

resa krav på täckningsfrihet för olika slags engagemang. En sådan utveck­

ling synes icke böra befordras.

Departementschefen. Som framgått av det föregående har lagstiftningen

angående affärsbankerna sedan länge krävt, att ett visst förhållande mel­

lan banks eget kapital och inlåningen iakttas. Kravet har betingats av om­

sorgen om insättarnas trygghet. Största delen av de insatta medlen pla­

ceras nämligen i lån eller andra tillgångar, som är förenade med förlust­

risker. Mot dessa risker måste bankens eget kapital bereda insättarna ett

skydd. Den logiska konsekvensen blir då, att det egna kapitalet bör stå i

viss proportion till inlåningen.

Tydligt är emellertid att inlåningens relativa storlek erbjuder intresse

icke enbart ur synpunkten av insättarnas trygghet. Inlåningens omfattning

bestämmer utlåningens, och frågan om inlåningsrätten är därför också ett

spörsmål om rätten till kreditgivning. Med hänsyn till detta samband mel­

lan in- och utlåning har det ibland ifrågasatts, om icke reglerna angående

inlåningsrätten borde påverkas av penningpolitiska aspekter på kreditvo­

lymens storlek. Exempelvis fann denna mening vissa förespråkare i sam­

band med införandet av 1946 års provisoriska reglering av inlåningsrätten.

Närmast i anledning härav har även de sakkunniga upptagit spörsmålet

om vilka syften som ytterst borde bestämma inriktningen av reglerna om

inlåningsrätten. De sakkunniga har därvid understrukit, att ett och sam­

ma regelsystem endast med betydande praktiska olägenheter skulle kunna

utnyttjas både för inlåningsreglernas traditionella syfte att trygga insättar­

na och för det penningpolitiska behovet av kontroll över kreditvolymen.

Bl. a. har de sakkunniga pekat på att bankerna företedde avsevärda olik­

heter i fråga om den faktiska kapitalrelationen. Ur penningpolitisk svn-

punkt motiverade skärpningar av inlåningsreglerna skulle därför få myc­

ket ojämna verkningar, i det att en regel, som vore väl avvägd med hän­

syn till krcditgivningen i banker med låg kapitalrelation, icke skulle få

någon som helst begränsande effekt för andra banker med hög kapitalrela-

!ion. För att få dylik effekt för alla banker skulle skärpningen behöva gå

så långt, att den för banker med låg, ehuru ur solvenssynpunkt nöjaktig

kapitalrelation innebure tvång till en drastisk nedskärning av inlåningen.

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

113

Att till motverkande av dessa olägenheter använda olika relationstal för

skilda grupper av banker vore ej heller tillfredsställande.

Vid arbetet på banklagstiftningens omdanande efter moderna krav synes

det icke vara riktigt att bortse från det allmännas intresse av att kunna

utöva inflytande över kreditgivningens omfattning. Icke minst vid utfor­

mandet av inlånings- och kassareservbestämmelser kan ett hänsynstagande

till penningpolitiska önskemål te sig påkallat. Framför allt torde det vara

motiverat, att dessa önskemål tillmätes erforderligt avseende vid bestäm­

mandet av kassareservens minimistorlek antingen själva banklagens lik-

viditetsregler präglas härav eller de penningpolitiska intressena kommer till

uttryck i en för deras tillgodoseende särskilt avsedd, fristående kassare-

servlagstifining. Till detta spörsmål återkommer jag vid den närmare be­

handlingen av kassareservfrågan. Beträffande inlåningsbestämmelsernas

användbarhet som medel för en penningpolitisk reglering synes läget där­

emot vara ett annat. De sakkunnigas uppfattning, att inlåningsreglerna

icke utan stora praktiska olägenheter kan tilldelas funktionen som pen-

ningpolitiskt instrument, synes sålunda icke kunna gendrivas. Uppfatt­

ningen har för övrigt vunnit stöd i vad fullmäktige i riksbanken uttalat i

sitt yttrande över jordbrukskasseutredningens omförmälda promemoria.

Även enligt fullmäktiges åsikt vore det möjligt att, med den struktur de

svenska penninginstituten nu har, inlåningsregler icke är så väl lämpade

som medel för en reglering av kreditvolymen eller för en mera specialiserad,

selektivt verkande kreditkontroll. Med hänsyn till det anförda vill jag icke

invända mot att inlåningsreglernas hittillsvarande syftemål — att trygga

insättarna — får på ett avgörande sätt ge karaktär också åt den nya bank­

lagens inlåningsregler.

Vad därefter angår den tekniska konstruktionen av inlåningsreglerna

har de sakkunniga i det väsentliga bevarat regelsystemet i gällande provi­

soriska lagstiftning rörande inlåningsrätten. Detta system anknyter ganska

nära till hittillsvarande inlåningsregler för sparbankerna och för jordbruks-

kasserörelsens centralkassor. Gemensamt för affärsbanks-, sparbanks- och

centralkassereglerna är att de i princip kräver vissa relationer mellan eget

kapital och inlåningen, samtidigt som de från kapitaltäckningskravet hell

eller delvis undantar vissa placeringar, vilka anses så betryggande, att de

i sig själva bereder fullständig respektive begränsad risktäckning för mot­

svarande inlåning. Dock är att märka att förteckningen över de täcknings-

fria eller delvis täckningsfria tillgångarna icke är densamma för affärs­

banker, sparbanker och centralkassor. Variationerna bar fått sitt berätti­

gande av den olika inriktningen av verksamheten hos de tre slagen av kre­

ditinrättningar.

De nuvarande inlåningsreglerna — affärsbankernas likaväl som spar­

bankernas och cenlralkassornas — är produkten av en fortgående utveck­

ling mot allt mera liberala gränser för inlåningsrätlens omfattning. I fråga

om affärsbankerna kan de viktigaste faserna av nämnda utveckling avlä­

sas i den förut lämnade historiken. Som donna utvisar har de uppre-

.S Bihang till riksdagens protokoll I9öö. 1 samt. Nr 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

114

Kangl. Maj. ts proposition nr 3

pade ändringarna och kompletteringarna av de ursprungliga reglerna näs­

tan undantagslöst föranletts av att bankernas inlåning tenderat att över­

skrida den ram, reglerna skapat. De successiva regeljämkningarna har vid­

tagits i syfte att mildra dessa svårigheter, och det regelsystem, som efter

hand vuxit fram, måste därför i stort karakteriseras som en anpassning

efter den faktiska inlåningsvolymens ökning.

I jordbrukskasseutredningens promemoria har med fog hävdats att gäl­

lande inlåningsregler under sådana omständigheter knappast kan påstås

vara ett resultat av mera djupgående principiella överväganden om stor­

leken av den maximala inlåning som får anses förenlig med kreditinrätt­

ningarnas säkerhet. Vidare har i promemorian påtalats den placerings-

dirigerande effekt, som de nuvarande inlåningsreglerna ägde genom de

inbördes varierande bestämmelserna om täckningsfrihet för vissa tillgångar.

Enligt promemorian både denna effekt av reglerna i viss mån kommit att

undanskymma reglernas funktion att trygga insättarna. Ytterligare har

bl. a. anmärkts att gällande regler vore onödigt komplicerade och därför

också svåra att överblicka till sina verkningar. Det alternativ till nuvarande

regelkonstruktion, vilket skisserats i promemorian, innebär att kapitaltäck-

ningskravet direkt tar sikte på placeringarna, ej på inlåningen som sådan.

Placeringarna indelas i tre grupper, allt efter trygghetsgraden. Den mest

kvalificerade gruppen kräver icke någon kapitaltäckning, medan placering­

arna i de övriga två skall motsvaras av eget kapital enligt skilda procenttal.

Gruppindelningen av placeringarna är tänkt att bli gemensam för affärs­

banker, sparbanker och centralkassor.

I vad promemorians regelförslag grundas på en uppdelning av placering­

arna i skilda klasser representerar förslaget icke någon mera väsentlig av­

vikelse från de hittillsvarande inlåningsreglerna, vilka också de kan sägas

åstadkomma en motsvarande gruppering av placeringarna. Den betydelse­

fulla nyheten är att gruppindelningen är enhetlig för de olika kreditinrätt­

ningarna. Promemorians regelutkast är emellertid närmast ett princip­

förslag och innefattar sålunda icke ett fullständigt utarbetat system, vil­

ket nu skulle kunna läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Innan

ställning tas till frågan om en omläggning av inlåningsreglerna efter

de av jordbrukskasseutredningen föreslagna linjerna måste de med in-

låningsrätten sammanhängande problemen ytterligare övervägas. Härvid

bör särskilt uppmärksammas de spörsmål rörande gränsdragningen mel­

lan olika kreditinstitut, som skulle aktualiseras vid införandet av en­

hetliga inlåningsbestämmelser. Självfallet bör vid en sådan utredning

hinder icke möta att till bedömande uppta även andra gränsdragnings-

problem avseende kreditinstitutens verksamhetsområden. Skulle vid de

fortsatta övervägandena speciella omständigheter visa sig böra föranleda

att särregler i ett eller annat avseende bibehålies, bör motiveringen härför

klart anges. Såsom jag tidigare antytt har de nuvarande inlåningsreglerna

framkommit utan att olikheterna dem emellan direkt kunnat härledas ur

reglernas avsedda funktion att trygga insättarna. Enligt min uppfattning

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

115

bör emellertid den ifrågasatta utredningen icke få föranleda ytterligare an­

stånd med genomförandet av den nya banklagstiftningen. Med hänsyn här­

till vill jag föreslå, att man i en ny lagstiftning tills vidare i enlighet med

banklagssakkunnigas förslag bibehåller hittillsvarande regelsystem beträf­

fande inlåningsrätten. När nyss antydda överväganden i sinom tid verk­

ställts, skulle sedan definitivt kunna avgöras huruvida de traditionella reg­

lerna bör ersättas med annorlunda konstruerade bestämmelser.

Med denna ståndpunkt är det naturligt att för närvarande inta en försik­

tig hållning till framkomna förslag om förändringar och tillägg i rådande

regelsystem. Dock bör sådana jämkningar i systemet, vilka kan förutsättas

icke försvåra en eventuell framtida enhetligare reglering på detta område,

kunna genomföras nu i den mån de i övrigt finnes välmotiverade.

Affärsbankerna är — som jag närmare kommer att beröra i detaljmotive­

ringen till 66 § i förslaget — oförhindrade att emittera egna förlagslån. För-

lagsupplåning är emellertid för närvarande icke undantagen från den inlå­

ning, som kräver täckning i det egna kapitalet. De sakkunniga har ansett

en ändring härvidlag vara påkallad. Eftersom förlagslånegivarna såsom

sämre prioriterade än bankens övriga borgenärer i realiteten stärkte insät-

tarnas trygghet genom sitt tillskott av kapital, borde detta tillskott icke

skäligen hänföras till den täckningskrävande inlåningen, anföres det i betän­

kandet.

De sakkunnigas prövning av förlagskapitalets ställning har emellertid

föranlett ännu mera långtgående förslag. Dessa innebär, att förlagskapitalet

i viss utsträckning skall jämställas med bankens eget kapital och sålunda

kunna tjäna som underlag för inlåning. Närmare bestämt skulle förlags-

kapital högst till ett belopp, motsvarande halva aktiekapitalet, betraktas

som inlåningsgrundande, dock att härför skulle erfordras att minst fem år

återstode till dess förlagslånet förfölle. Sistnämnda förbehåll har motive­

rats med att en successiv avveckling av ett förlagslån, vilket utgjorde grund­

val för inlåningen, borde vara den naturliga ordningen. Bleve förlagslånet

icke successivt återbetalat under löptiden, skulle nämligen bankens inlå-

ningsrätt plötsligt beskäras vid förfallodagens inträde, vilket icke kunde

anses som tillfredsställande.

De skäl, som åberopats för att förlagslånen skulle få en annan ställning

i nu omnämnda båda avseenden, är även enligt min egen uppfattning i prin­

cip hållbara. Spörsmålet om förlagsupplåningens inlåningsrättsliga behand­

ling är emellertid av den beskaffenhet, att ett slutligt ståndpunktstagande

bör ske först i samband med övervägandena om gemensamma inlåningsreg-

ler för de olika typerna av inlåningsinstitut. I avvaktan härpå torde det

dock, i anslutning till vad riksbanksfullmäktige förordat, böra öppnas möj­

lighet för Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall medge bank

rätt dels att avdra förlagsupplåning från inlåningen, dels alt högst till be­

lopp motsvarande halva aktiekapitalet lägga förlagskapital till grund för

inlåning. Lämpligheten av att uppställa viss återstående minsta löptid så­

som förutsättning för att förlagslån skall få vara inlåningsgrundande synes

116

starkt kunna ifrågasättas. Godtas det av mig förordade systemet med

dispens, torde det emellertid icke vara erforderligt att nu ta slutlig ställning

i denna fråga utan torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva de när­

mare villkoren för dispens. Som fullmäktige i riksbanken uttalat bör gälla

att Kungl. Maj :t i här omförmälda tillståndsärenden skall inhämta yttrande

från fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret samt tillsynsmyndig­

heten.

Även i fråga om gruppindelningen av placeringarna har de sakkunniga

förordat vissa jämkningar. Dessa berör emellertid icke kretsen av de pla­

ceringar, vilka betraktas som helt täckningsfria (kassa och bankmedel,

skattkammarväxlar samt korta guldkantade obligationer). Däremot har un­

der remissförfarandet från ett par håll framförts önskemål om viss utvidg­

ning av denna placeringsgrupp. Så har till en början svenska jordbrukskre­

ditkassan hemställt, att såsom täckningsfria placeringar måtte anses jämväl

tillgodohavanden hos kassa för jordbrukskredit samt å dylik kassa dragna

checkar och av kassan utställda egna växlar. Jag kan tillstyrka denna hem­

ställan i vad den avser tillgodohavanden hos svenska jordbrukskreditkassan

och centralkassa ävensom å dessa kassor dragna checkar och av dem ut­

ställda växlar. Det må erinras om att tillgodohavande hos centralkassa

anses som täckningsfri placering redan enligt gällande sparbanksregler. En

ändring på denna punkt skulle alltså i sin mån vara ägnad att befrämja en­

hetlighet. Vidare kan jag ge min anslutning till sparbanksinspektionens

mening, att även andra tillgodohavanden hos bank än de, som är betalbara

vid anfordran eller efter blott en dags uppsägning, bör kunna hänföras till

den helt täckningsfria gruppen. Som inspektionen anfört saknas det skäl

att i förevarande avseende upprätthålla så starka krav som hittills på lik­

viditeten hos de tillgångar, som skall kunna komma i fråga. Varken i gäl­

lande sparbanks- och centralkasseregler eller jordbrukskasseutredningens

regelförslag återfinnes motsvarande fordran på avistanatur hos de place­

ringar, som helt undantas från täckningskravet.

De placeringar, som är täckningsfria till 75 procent av sitt värde, utgö-

res för närvarande av dels korta och fullgoda men ej guldkantade obliga­

tioner, dels långa fullgoda obligationer, såväl guldkantade som andra. En­

ligt de sakkunnigas uppfattning är den betydande eftergiften på täcknings­

kravet för de långa obligationerna icke försvarlig. De sakkunniga har därför

förordat, att de långa obligationerna framdeles icke skall inräknas bland de

täckningsfria tillgångarna.

Sakkunnigförslaget på denna punkt har väckt invändningar från ett stort

antal remissinstanser. I likhet med dessa finner jag, att vad de sakkunniga

anfört icke kan anses utgöra tillräcklig grund för att nedflytta de långa

obligationerna till den minst privilegierade placeringsgruppen. Som exem­

pelvis fullmäktige i riksbanken påpekat skulle för övrigt ett genomförande

av de sakkunnigas förslag minska bankernas benägenhet att förvärva långa

obligationer och därmed begränsa omfånget av den under senare år upp­

byggda obligationsmarknaden för bl. a. statens och hypoteksinstitutens

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

117

långa upplåning. Icke heller anser jag det påkallat att beträffande de långa

obligationerna sänka det procenttal, som anger till vilken del täckningsfri-

het skall råda. Jag förordar sålunda, att de långa obligationerna får behålla

den grad av täckningsfrihet, som de för närvarande åtnjuter.

Beträffande differentieringen av placeringarna har de sakkunniga slut­

ligen föreslagit, att vissa bottenlån i fastigheter hädanefter skall i begrän­

sad omfattning hänföras till de täckningsfria tillgångarna. De bottenlån,

som avses, är fordringar, för vilka säkerheten utgöres av inteckning inom

60 procent av senast fastställda taxeringsvärdet uti annan i stad, köping

eller municipalsamhälle belägen fastighet än industrifastighet eller uti jord­

bruksfastighet å landet. Fordringarna i fråga skall betraktas som täck-

ningsfria endast intill ett sammanlagt belopp, motsvarande tre gånger ban­

kens eget kapital och högst 100 miljoner kronor. Med förevarande förslag

har de sakkunniga velat bevara och eventuellt underlätta de s. k. provins­

bankernas och de minsta bankernas möjligheter att i fortsättningen utläm­

na fastighetslån. Bakom denna inställning från de sakkunnigas sida ligger

i sin tur konstaterandet, att affärsbankerna icke kan undvaras på fastig-

hetskreditmarknaden, att detta i särskilt hög grad är tillämpligt beträffande

provinsbankerna samt att sistnämnda banker och de ännu mindre ban­

kerna i vissa fall skulle få sin existens äventyrad, därest deras fastighets-

kreditgivning till mera avsevärd del komme att bortfalla.

Ingen remissinstans har direkt avstyrkt sakkunnigförslaget i förevarande

hänseende, men från vissa håll har antytts att förslaget vore ägnat att på­

verka gränsdragningen mellan kreditinstituten. Närmast har därvid menats

att täckningsfriheten för affärsbankernas bottenlån skulle medverka till

att affärsbanksrörelsen inkräktade på sparbanksrörelsens område.

De förhållanden, de sakkunniga andragit till förmån för förslaget rörande

bottenlånen, talar även enligt mitt eget bedömande för att dessa lån i den

begränsade utsträckning, som föreslagits, inräknas bland de i inlåningsrätts-

Jigt avseende kvalificerade tillgångarna. Det faktum, att täckningsfriheten

för ifrågavarande lån skulle i någon mån påverka den traditionella gräns­

dragningen mellan affärsbanker och sparbanker, kan icke rubba detta mitt

ställningstagande. Jag vill i detta sammanhang nämna all vissa provins­

banker med förhållandevis stor fastighetsbelåning redan med stöd av den

dispensrätt, som tillkommer Kungl. Maj: t enligt den nuvarande provisoriska

lagstiftningen, tillåtits överskrida gällande ram för inlåningen. Det av de

sakkunniga understrukna behovet av att affärsbankerna i viss utsträck­

ning skall få räkna sina fastighetslån som täckningsfria har härigenom yt­

terligare accentuerats.

Sparbankernas bankaktiebolag har i särskild framställning yrkat, att kre­

diter mot säkerhet av fullgoda obligationer skulle få inräknas inom den av

de sakkunniga föreslagna täckningsfria ramen för botlenlåncn. Till förmån

för framställningen liar anförts att en av bankens viktigaste uppgifter vore

alt till sparbankernas förfogande ställa de krediter, som sparbankerna kun­

de behöva för sin rörelse. Bankens möjlighet att på ell tillfredsställande

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

sätt fullgöra denna uppgift skulle i hög grad underlättas, om även krediter

mot säkerhet av fullgoda obligationer finge föras inom angivna täcknings-

fria utrymme. I stor utsträckning utgjordes nämligen säkerheten för ban­

kens lån till sparbankerna av obligationer.

Som fullmäktige i riksbanken anfört i sitt yttrande över bankaktiebolagets

framställning bör krediter mot säkerhet av fullgoda obligationer i fråga om

solvens minst jämställas med fastighetslånen. Betecknande är också att de

krediter, som avses i framställningen, är privilegierade i inlåningsrättsligt

hänseende enligt gällande sparbankslagstiftning. Med hänsyn till det nu

anförda kan jag tillstyrka det av bankaktiebolaget framförda förslaget. I

likhet med sparbanksinspektionen anser jag, att de inskränkningar, som

föreslås skola gälla med avseende på värdet av bankaktiebolag tillhöriga

obligationer vid beräkning av inlåningsrätten, även skall tillämpas på obli­

gationer, vilka bankaktiebolag innehar som pant.

I enlighet med det anförda skulle lagregeln om täckningsfrihet inom en

ram av 100 miljoner kronor avse dels krediter mot säkerhet av fullgoda

obligationer, dels bottenlån. Beträffande de sistnämnda vill jag förorda

vissa jämkningar av det förslag, de sakkunniga framlagt.

Med åtskillnaden mellan å ena sidan vissa slags fastigheter, belägna i stad,

köping och municipalsamhälle, samt å andra sidan fastigheter av samma

slag å annan mark har uppenbarligen avsetts att träffa den olikhet i kredit­

värde, som vanligen föreligger mellan fastigheter inom tätbebyggelseort och

fastigheter inom glesbebyggelseområde. Detta syftemål torde emellertid

komma till bättre uttryck, om i stället för begreppen stad, köping och mu­

nicipalsamhälle användes termen »område, för vilket stadsplan eller bygg­

nadsplan fastställts». I de sakkunnigas regelförslag uppställes vidare den

modifikationen, att i taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, som ej är för­

sedd med för jordbrukets bedrivande nödiga åbyggnader, icke må inräknas

värdet av växande skog. Förbehållet i fråga, som är hämtat från gällande

sparbankslagstiftning, torde numera sakna påtagbar betydelse och synes

därför böra utgå. Med lån mot inteckning i fast egendom torde slutligen,

såsom bostadsstyrelsen yrkat, böra jämställas lån mot inteckning i tomträtt,

upplåten väsentligen för bostadsändamål, d. v. s. sådan tomträtt som enligt

den nya tomträttslagstiftningen äger ett större kreditvärde än övriga tomt­

rätter. Även lån mot inteckning i tomträtt, som enligt de äldre tomträtts-

reglerna upplåtits för bostadsändamål, synes dock böra inbegripas i här av­

sedda kategori. Bottenlån mot inteckning i sådan av bostadsstyrelsen om­

nämnd fast egendom, varå fristående panncentralanläggning m. m. finnes

uppförd, är jämlikt lagförslaget att hänföra till de täckningsfria tillgång­

arna, i den mån den fasta egendomen ligger inom tätbebyggelseområde och

ej är att beteckna som industrifastighet.

Beträffande täckningsfrihetens förhållande till taxeringsvärdena har nu

icke ifrågasatts annan avvägning än den som skett i sparbankslagstift-

ningen. Jag kan godta, att samma procenttal användes i banklagen.

Mot de justeringar av själva fondrelationstalen, som föreslås av de sak­

kunniga och närmast berör de allra minsta affärsbankerna, har jag intet att

erinra.

I departementsförslaget är bestämmelserna angående inlåningsrätten upp­

tagna i 62 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

119

IV. Kassareservskyldigheten

Gällande rätt m. m. Enligt 49 § andra stycket BL är affärsbank skyldig att

i tillgångar, som kan med lätthet förvandlas i penningar, redovisa kassare­

serv till belopp, som tillsammans med den inneliggande kassan motsvarar

minst 25 procent av de förbindelser, som det åligger banken att fullgöra vid

anfordran. Vidare är, enligt tredje stycket i samma lagrum, bank skyldig att

hålla kassareserv jämväl för belopp, varmed bankfastighets bokförda värde

må överstiga tio procent av bankens egna fonder.

Ifrågavarande regler har varit gällande, sedan BL den 1 januari 1912 träd­

de i kraft. Dessförinnan fanns inga lagbestämmelser rörande affärsban­

kernas likviditet.

Till avistaförbindelser — d. v. s. de kassareservkrävande förbindelserna —

hänföres i praxis

utelöpande postremissväxlar;

checkräkningsskuld;

avista skulder till inhemska affärsbanker och sparbanker samt till ut­

ländska banker och bankirer;

av banken beviljad checkräkningskredit, i den mån kunden ännu ej dispo­

nerat krediten.

Vad som skall anses utgöra tillgångar, som med lätthet kan förvandlas

i penningar, bestämmes av bank- och fondinspektionen. Till sådana till­

gångar har alltsedan 1916 hänförts

växlar, betalbara vid anfordran, samt utländska bankers sedlar;

avistafordringar hos inhemska affärsbanker;

avistafordringar hos utländska banker och bankirer;

i riksbanken belåningsbara obligationer intill belåningsvärdet;

nettofordringar hos inhemska affärsbanker på en dags uppsägning.

Enligt 49 § andra stycket andra punkten BL må pantsatt tillgång, som här

avses, icke betraktas som kassareservtillgång. Det undantaget gäller likväl,

att om tillgången utgör säkerhet för avtalad kredit, som banken icke till

fullo begagnat, tillgången får i förevarande avseende beräknas till det be­

lopp, som banken enligt avtalet äger ytterligare utfå. Enligt praxis skall be­

loppet kunna utfås vid anfordran.

Vid sidan av BL:s regler bar sedan år 1937 funnits en beredskapslag-

stiftning rörande bankaktiebolags kassareserv, vars syfte varit penningpoli-

tiskt. Denna lagstiftning bar flera gånger ändrats, och för närvarande gäller

en lag av den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa

fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. 1949

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

års lag gällde ursprungligen t. o. in. den 30 juni 1950 men genom särskilda

lagar har den förlängts på ett år i sänder och har för närvarande sin giltig­

hetstid utsträckt till den 1 juli 1955. Enligt lagens nuvarande lydelse kan

Kungl. Maj:t, i den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständig­

heter prövas nödigt, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter

hörande av bank- och fondinspektionen, förordna:

a) att kassareserv, som avses i 49 § andra stycket första punkten BL, till­

sammans med banks inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvot­

del, högst 50 procent, av bankens förbindelser med undantag av garantiför­

bindelser och skulder på grund av insättningar å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa av banks inneliggande kassa

och kassareserv, som banken jämlikt nämnda lagrum eller, om förordnande

enligt a) meddelats, jämlikt förordnandet är skyldig att redovisa, skall ut­

göras av, förutom inneliggande kassa, medel innestående i riksbanken och,

i händelse sådant finnes kunna medges, likvida avista tillgodohavanden hos

utländsk bank eller bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b) angivna summan skall ut­

göras av medel innestående i riksbanken samt att, om banks i riksbanken

innestående medel icke uppgår till sålunda föreskrivet belopp, banken skall

till riksbanken gälda ränta å underskottet, beräknat enligt av Konungen

angivna grunder, efter en räntesats som fastställes av riksbanken, dock

högst en procent över riksbankens lägsta diskonto vid diskontering av väx­

lar på högst tre månader.

Rätten att utfärda bestämmelser med stöd av 1949 års fullmaktslag har

utnyttjats av Kungl. Maj :t från och med hösten 1950 till i februari 1952.

Därefter har intill utgången av år 1953 gällt vissa överenskommelser mellan

riksbanken och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning, vilka inne­

burit, att bankerna åtagit sig att hålla en efter deras storlek bestämd rela­

tion mellan på visst sätt definierade skulder och tillgångar, överenskom­

melserna är icke i kraft för närvarande. Det oaktat har bankerna förklarat

sig vilja följa de riktlinjer, som angivits i överenskommelserna.

Då frågan om affärsbankernas kassareservskyldighet sammanhänger med

arten av dessa bankers inlåning från allmänheten skall här i korthet näm­

nas något om de skilda inlåningsformerna. Inlåningen sker på fem olika slags

räkningar, nämligen checkräkning, uppsägningsräkning, sparkasseräkning,

kapitalräkning och depositionsräkning. Formellt sett anknyter skillnaden

mellan de olika räkningarna dels till de varierande bestämmelserna om

uppsägningstid för disponerandet av innestående medel och dels till den

ränta som gottgöres insättarna. I realiteten föreligger också en skillnad

allt efter de skilda slag av sparmedel, som söker sig till de olika räkning­

arna. Checkräkningen är den för affärsbankerna mest typiska inlånings-

räkningen och karakteriseras av bl. a. att innestående medel kan disponeras

när som helst utan föregående uppsägning. De medel, som insattes av affärs­

män och företag å checkräkning, utgör i allmänhet icke egentliga sparme­

del utan närmast tillfälliga kassaöverskott eller rörelsekapital. Uppsägnings-

121

räkningen användes särskilt av affärsmän och företagare, som förfogar

över betydande medel, vilka de icke behöver disponera omedelbart men

ändå vill ha lättillgängliga. Uppsägningstiden, som tidigare vanligen varit

45 dagar, synes numera i regel utgöra 14 dagar. Övriga inlåningsräkningar

är egentliga sparräkningar. Den största kvantitativa betydelsen har här

kapitalräkningen, som framför allt är avsedd att motta större belopp för

förräntning. Uppsägningstiden är vanligen två—fyra månader. Depositions-

räkningen, som numera saknar större betydelse, skiljer sig från kapital­

räkningen i huvudsak därigenom, att banken vid insättning å depositions-

räkning lämnar s. k. depositionsbevis, vilka löper på viss tids uppsägning

och helt måste inlösas vid disposition av beloppet. För kapitalräkningen

däremot utställes motbok. Minst fyra månaders uppsägningstid tillämpas

för depositionsräkningen. En särskild form av kapitalräkning är kapital-

samlingsräkning, på vilken affärsbankerna tar emot belopp intill 50 000

kronor. Insättarna skall här vara fysiska personer. Sparkasseräkningen,

för vilken i motsats till övriga räkningar dragits en maximigräns för in­

sättningen vid 8 000 kronor, är närmast en räkning för uppsamlande av

privatpersoners småsparande. Medel innestående å denna räkning kan be­

träffande småbelopp vanligen disponeras genast. För uttag av mer än 2 000

kronor under samma kalendermånad fordras i regel särskilt medgivande

av banken.

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga har sedan kassareservbestämmel-

sernas tillkomst år 1911 viktiga förändringar skett i fråga om de förhål­

landen, som har betydelse för affärsbankernas likviditetsbehov. Den vikti­

gaste förändringen hänförde sig till strukturen av bankernas inlåning från

allmänheten. Detta förhållande hade under hösten 1949 varit föremål för

en särskild utredning, som verkställts inom bank- och fondinspektionen i

samråd mellan denna och de sakkunniga.

Här nedan skall i huvudsak återges de sakkunnigas redogörelse för

nämnda utredning samt de slutsatser, de sakkunniga dragit av denna.

Utredningen har särskilt tagit sikte på att utröna inlåningens fördelning

efter inlåningsposternas storlek.

Vid undersökningen hade bankerna fördelats i följande grupper, näm­

ligen

Grupp 1: fem lokala banker;

Grupp II: åtta provinsbanker samt Sparbankernas bank;

Grupp III: Inteckningsbanken, Skånska banken, Göteborgs handelsbank

och Jordbrukarbanken.

Grupp IV: de fyra största bankerna.

Inlåningsposternas storlek den 31 maj 1949 kan utläsas av

de å sid. 122 intagna tre tabellerna. Såsom framgår är det endast poster å

minst 100 000 kronor som redovisas.

I anslutning till tabellerna anmärker de sakkunniga, alt totalbeloppet

inlåning i större poster vid ifrågavarande tid sålunda uppgick till 3 835

miljoner kronor eller 49 procent av bankaktiebolagens totala inlåning från

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

a) Fördelning i storleksgrupper

Tkr

Samtliga banker

Bankgrupp

II

Bankgrupp

III

antal

mkr

%

antal

mkr

%

antal

mkr

%

100-

199 ..

2 460

331

8,7

354

47

10,5

401

54

9,7

200—

299 ..

1004

243

6,3

134

32

7,1

168

41

7,3

300—

499 ..

1335

469 12,2

211

73

16,3

253

86

15,4

500-

999 ..

668

458 11,9

108

71

15,8

129

89

15,9

1000— 1999 ..

342

463 12,1

53

68

15,1

62

82

14,7

2 000— 4 999 ..

197

577 15,1

25

71

15,8

44

127

22,8

5 000— 9 999 ..

59

398 10,4

9

62

13,8

10

69

12,4

10 000—24 999 ..

24

315

8,2

2

25

5,6

1

10

1,8

25000—49 999 ..

7

202

5,3

___

_

50000 o. däröver

5

376

9,8

____

6101

3 835

100

896

449

100

1068

558

100

Bankgrupp IV

antal mkr %

1678

695

855

423

223

127

39

21

7

5

4 073

230

169

304

292

309

376

259

280

202

376

2 797

8,2

6,0

10,9

10.4

11,0

13.5

9,3

10,0

7,2

13,5

100

b) Antal poster

Inlåning

i

poster å

0,1 mkr

o. däröver

0,3 mkr och där­

över

1 mkr och däröver

5 mkr och däröver

31/5 1949 31/5 1949 31/5 1948 31/5 1949 31/5 1948 31/5 1949 31/5 1948

Grupp I ..........

64

30

31

6

6

1

Grupp II ..........

896

408

435

89

71

11

7

Grupp III..........

1068

499

559

117

118

11

13

Grupp IV ..........

4 073

1700

1636

422

351

72

60

6 101

2 637

2 661

634

546

95

80

c) Posternas sammanlagda belopp

Inlåning i poster å

0,1 mkr och och

0,3 mkr och där-

1 mkr och där-

5 mkr och där-

d aro ver

över

över

över

mkr

%

av total

mkr

%

av total

mkr

%

av total

mkr

%

av total

inlån.

inlån.

inlån.

inlån.

Grupp I ....

31

55,1

26

45,6

15

26,0

8

13,3

Grupp II ....

449

35,5

369

29,2

225

17,8

86

6’8

Grupp III___

558

50,9

464

42,3

288

26,3

79

7,2

Grupp IV ....

2 797

51,7

2 398

44,3

1803

33,3

1118

20,6

Samtliga

3 835

49,0

3 257

41,6

2 331

29,8

1291

16,5

123

allmänheten. Av provinsbankgruppens totala inlåning bestod 35 procent

av poster av denna storlek, medan grupp III komme upp till 51 procent

och storbanksgruppen till 52 procent. Härvid hade insättarnas tillgodoha­

vanden fördelats å de olika storleksgrupperna allenast efter tillgodohavan­

det hos varje särskild bank. Förekomsten av flerbanksinsättare hade såle­

des icke beaktats.

De sakkunniga redovisar härefter i nedanstående tabell affärsbankernas

inlåning den 31 maj 1949 i poster å 100 000 kronor och däröver, varvid

uppdelningen på storleksgrupper skett efter sammanlagda beloppet av fler-

banksinsättarnas tillgodohavanden hos samtliga affärsbanker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Antal

Posternas sammanlagda

insättare

belopp

mkr

%

av total

inlåning

Inlåning i poster å:

49,0

0,1

mkr och däröver.....................

4 947

3 835

0,3 >

»

>

......................

1726

3 317

42,4

1

» > > .....................

569

2 739

35,0

5

>

>

>

.......................

113

1833

23,4

Även förändringarna i fråga om inlåningens sammansättning har varit

föremål för undersökning. Av denna hade enligt de sakkunniga framgått

att totalbeloppet inlåning i stora poster under de före maj 1949 närmast för­

flutna tre åren stigit oavbrutet även i förhållande till den totala inlåningen.

Bankernas sammanlagda inlåning från allmänheten hade under nämnda tre

år stigit från 7 037 miljoner kronor till 7 830 miljoner kronor, alltså med

793 miljoner kronor, varav 596 miljoner kronor avsåge stora poster och åter­

stoden utgjordes av mera fördelad inlåning. Inlåningen i störa poster hade

stigit med 22 procent, medan ökningen av den fördelade inlåningen stannat

vid fem procent. Även antalet stora inlåningsposter hade ökat väsentligt.

Beträffande inlåningens fördelning på olika insättar-

kategorier framhåller de sakkunniga, att det givetvis vore av intresse

att, för bedömandet av rörligheten hos den inlåning, som utgjordes av större

poster, veta varifrån denna inlåning kommer. Utredningen hade för att be­

lysa detta förhållande uppdelat inlåningen per den 1 maj 1949 i poster å

minst 100 000 kronor efter näringsgrupper på sätt framgår av tabellen å

nästa sida.

De sakkunniga ansåge sig av materialet i denna tabell kunna utläsa,

att industrins andel av inlåningen i stora poster syntes öka med posternas

storlek; medan sålunda den procentuella andelen var 39, när gränsen sattes

vid 100 000 kronor, var den 42 vid 300 000 kronor, 48 vid 1 000 000 kronor

och 61 vid 5 000 000 kronor; samt

att förhållandet vore det motsatta i fråga om handeln samt yrkes- och

politiska sammanslutningar.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Inlåning i poster å

0,1 mkr o.

däröver

0,3 mkr o.

däröver

1 mkr o.

däröver

5 mkr o.

däröver

mkr

%

mkr

%

mkr

%

mkr

%

Industri.................................

1497

39,0

1369

42,0

1109

47,6

786

60,9

Handel .............................

383

7,4

199

6,1

99

4,2

26

2,0

Allm. verk o. inrättningar

al statliga...........................

194

5,0

182

5,6

142

6,1

66

5,1

b) kommunala.....................

567

14,8

494

15,2

351

15,1

93

7,2

Yrkes- och politiska sammanslutningar

295

7,7

219

7,6

137

5,9

22

3,7

Samfärdsel...................

291

7,6

264

8,1

188

8,1

125

9,7

Försäkrings- o. finansväsen

a) B. P. K.1.............................................

95

2,5

95

2,9

94

4,0

85

6,6

b) övriga ...........................

311

8,1

244

7,5

136

5,8

58

4,5

Jordbruk .................

53

b4

38

3,2

24

1.0

10

0,8

Fastighetsförvaltning...................

25

0,7

14

0,4

5

0,2

Övrig inlåning.........................

178

4,6

80

2.5

35

1,5

20

1,5

Inlåning från utlandet .............

46

1,2

29

0,9

11

0,5

3 835

100,0

3 257

100,0

2 331

100,0

1291 100,0

1 Bankanställdas pensionskassa.

Vad angår rörligheten hos de stora inlåningsposterna

hade utredningen enligt de sakkunniga visat, att totalbeloppet av denna in­

låning haft en hög grad av fasthet. Rörligheten hos de enskilda insättnings-

posteina hade däremot varit stor men hade i fråga om totalsumman mot­

verkats av fördelningen på ett stort antal insättare. Det anförda gällde fram­

för allt inlåningen i poster från 100 000 och upp till 300 000 kronor. Denna

inlåning uppgick i maj 1949 till 578 miljoner kronor och var fördelad på

3 464 insättare. Vad åter beträffade större inlåningsposter å belopp över

300 000 kronor minskades givetvis den utjämnande inverkan, i den mån be­

loppen på varje hand ökades och antalet poster reducerades. Av undersök­

ningen hade framgått att av de 75 poster, som i maj 1946 uppgick till minst

fem miljoner kronor, fanns i maj 1949 blott 41 stycken kvar i denna stor-

leksgiupp. 28 poster stannade a belopp understigande fem miljoner kronor

och sex poster hade helt försvunnit. I maj 1949 fanns 94 poster å minst fem

miljoner kronor med ett sammanlagt belopp av 1 309 miljoner kronor, av

vilka poster i maj 1946 blott 41 nått upp till eller översteg fem miljoner

kronor, och 33 poster uppgått till belopp mellan 0,3 miljon kronor och fem

miljoner kronor sistnämnda poster hade under perioden ökat från 92 mil­

joner kronor till 254 miljoner kronor. Slutligen fanns 1949 20 poster över

fem miljoner kronor, vilka 1946 icke uppnått 300 000-kronorsgränsen eller

icke ens återfunnits inom inlåningen. Sistnämnda poster utgjordes huvud­

sakligen av inlåning av särskilt tillfällig karaktär.

Utredningen har slutligen behandlat rörligheten hos inlåning­

en a sparkasseräkning, där såsom förut nämnts varje insättares

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

125

behållning får stiga till högst 8 000 kronor. Beträffande inlåningen på denna

räkning brukade framhållas — uppger de sakkunniga — att den vore mest

stabil av all inlåning i bankerna och att det därför icke funnes anledning

att i avseende å denna upplåning uppställa särskilda likviditetskrav. Inlå­

ningen å sparkasseräkning vore också i 1949 års fullmaktslag undantagen

från de kassareservpliktiga skulderna.

De sakkunniga medgåve, att det otvivelaktigt funnes visst fog för upp­

fattningen om denna inlånings stabilitet, men ville framhålla, att sparkasse-

medel normalt insattes och uttoges i tämligen stor omfattning. Sparkasse-

räkningen syntes fungera som en hushållsräkning för många privatperso­

ner, vilket bl. a. framginge av att enligt bankstatistiken uttagen å denna räk­

ning regelmässigt hade stor omfattning under julmånaden.

Att inlåningen på sparkasseräkning under speciella förhållanden kunde

vara tämligen instabil jämfört med inlåningen å depositions- och kapital­

räkningarna utvisade nedanstående tabell, som avspeglade utvecklingen från

den 31 juli 1939 till den 31 januari 1940.

Tid

Sparkasseräkning

Dep.- och kapitalräkning

Belopp mkr

Index

Belopp mkr

Index

1939 31/7 ....

832,1

100,0

2 549,9

100,0

31/8 ___

831,5

99,9

2 572,2

100,9

30/9 ....

807,3

97,0

2 544,8

99.8

31/10....

796,7

95,7

2 511,0

98,5

30/11....

775,9

93,2

2 506,6

98,3

31/12___

746,1

89,7

2 451,6

96,1

1940 31/1 ....

766,8

92,2

2 485,5

97,5

De sakkunniga sammanfattar sina slutsatser angående den

verkställda undersökningen sålunda:

Undersökningen rörande bankinlåningens struktur giver vid handen, att

denna numera är en annan än vid banklagens tillkomst. Inlåningen är så­

lunda väsentligt mindre fördelad än förut. Det nysparande som tillförts

bankerna har under senare år till största delen uppburits av de juridiska

personerna, främst industriföretagen, och detta sparande består till stor del

av ett mindre antal stora eller mycket stora poster. Av dessa poster äro de

som representera överskottsmedel i industriell eller annan kommersiell

verksamhet i hög grad rörliga. Då sagda poster i stor utsträckning äro pla­

cerade å depositions- eller kapitalräkning, innebär det sist anförda, att skill­

naden i rörlighet mellan nämnda räkningar och avistaräkningarna minskats.

Av utredningen rörande inlåningen på sparkasseräkning framgår vidare,

alt insättningar och uttag på dessa räkningar normalt balansera varandra

— vissa säsongfluktuationer förekomma dock — men att en ganska bety­

dande rörlighet hos de inlånade medlen ibland kan förekomma, främst be­

roende på mindre insiktsfulla insättares bedömningar av vederbörande

banks eller hela bankväsendets solvens och likviditet.

De här beskrivna omständigheterna jämte det förhållandet att kassarör-

lighelen hos bankerna — bl. a. till följd av källskattesystemets införande —

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

synes ha ökats, ha ställt starkare krav på banklikviditeten än tillförne, och

behovet av att hålla en högre kassareserv än som föreskrives i BL torde

under de senare åren ha vunnit allmänt erkännande.

De sakkunniga konstaterar under hänvisning till det anförda, att det

måste vara en brist i BL:s likviditetsregel, att kravet å kassareserv ställdes

i relation endast till avistaförbindelserna, ehuru jämväl andra delar av ban­

kernas inlåning numera hade en tämligen rörlig karaktär, samt drar upp

följ ande riktlinjer för en ny kassareservlagstiftning.

Det är visserligen uppenbart, att checkräkningsmedlen fortfarande äro

mera rörliga än t. ex. inlåningen å depositionsräkning, men denna olikhet

är icke så stor, att den motiverar en 25*'procentig kassareserv för avista­

förbindelserna men fullständig befrielse från kassareservskyldighet i av­

seende å den senare inlåningen; mot bibehållandet av den nuvarande regeln

talar även angelägenheten av att upprätthålla en betalningsberedskap, som

är ägnad att i viss mån tillgodose de mera långsiktiga likviditetskraven.

Med hänsyn härtill synes en gradering av kassareservskyldigheten alltefter

inlåningens art böra införas. En sådan gradering bör dock icke drivas så

långt, att tillämpningen av kassareservregeln onödigtvis försvåras. I denna

fråga torde ytterligare följande få anföras.

En banks avistaskulder böra självfallet hänföras till sådana förbindel­

ser, för vilka i första hand kassareservkrav måste uppställas. Med avista­

skulder jämställas odisponcrade checkräkningskrediter, d. v. s. av banken

beviljade krediter i sådan räkning, i den mån kunderna ännu ej dispone­

rat krediterna. Man synes emellertid icke kunna stanna härvid.

Till att börja med måste man sålunda konstatera, att några sakskäl icke

kunna åberopas för att undantaga exempelvis de s. k. dagslånen — vilka

löpa med blott en dags uppsägning — från de kassareservbestämmelser,

som böra gälla för avistaförbindelserna. Beträffande inlåningen å uppsäg-

ningsräkning måste vidare framhållas, att densamma har i stort sett sam­

ma beskaffenhet som checkräkningsmedlen. över huvud taget synas alla

sådana förpliktelser, som en bank har att infria inom kortare tid än en

månad efter uppsägning — sparkasseinedel dock undantagna — böra i

kassareservhänseende jämställas med avistaförbindelser.

Ett begränsat kassareservkrav torde, såsom ovan framhållits, böra gälla

i avseende å annan inlåning från allmänheten än check- och uppsägnings-

medlen. Vad depositions- och kapitalräkningarna angår skulle det måhända

vara teoretiskt mest tillfredsställande, att kassareservkravet kunde rela­

teras till de delar därav, som enligt den i det föregående redovisade under­

sökningen visat sig ha en särskilt rörlig karaktär. Då det emellertid är

vanskligt att avgöra efter vilken norm gränsdragningen härvid bör ske,

och då det därjämte skulle medföra en del praktiska olägenheter för ban­

kerna att fortlöpande kunna särskilja och redovisa de delar av inlåningen,

gentemot vilka kassareserv skulle hållas, synes det mera lämpligt att kassa­

reservkravet får gälla hela inlåningen på depositions- och kapitalräkning,

varvid kassareservkravet kan sättas något lägre än som eljest skulle er­

fordrats.

Undersökningen rörande sparkasseräkningen ger vid handen, att kassa­

reserv bör krävas jämväl för medel å sådan räkning. Kassareservskyldig-

heten synes böra äga samma omfattning som i avseende å kapital- och de-

positionsräkningsmedel.

Bankernas inlåning från andra banker — in- eller utländska — och från

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

127

sparbanker böra naturligen föranleda kassareservskyldighet på samma sätt

som inlåningen från allmänheten. I fråga om sådana skuldförbindelser

till andra kreditinstitut, som förfalla till betalning efter en uppsägnings­

tid av minst en månad, böra alltså tillämpas samma kassareservbestämmel-

ser som för medel å t. ex. depositionsräkning.

Skuldförbindelser av icke avistanatur (eller därmed i kassareservhän-

scende likställda förbindelser) finnas i övrigt endast i begränsad utsträck­

ning; den ojämförligt största posten inom ifrågavarande kategori av skul­

der utgör Inteckningsbankens obligationsupplåning, som har långfristig

karaktär. Att kräva kassareserv för långfristiga förbindelser torde icke

vara påkallat av praktiska behov. Inteckningsbankens nyssnämnda upp­

låning bör därför icke hänföras till de kassareservpliktiga förbindelserna,

och enahanda bör gälla i avseende å förlagslån, som möjligen framdeles

kan komma att emitteras. Någon anledning att avstå från kassareservkravet

beträffande bankernas återstående skuldförbindelser — vilka avse blott

obetydliga belopp -— finnes icke. Kravet bör å andra sidan ej ställas högre

än som finnes böra gälla för t. ex. sparkassemedlen.

Vad slutligen garantiförbindelserna angår äro, såsom redan nämnts, des­

sa av tämligen skiftande art. Då det skulle innebära betydande svårigheter

att differentiera sagda förbindelser alltefter de kassareservkrav, som böra

ställas i avseende å dem, och då delta krav får anses mindre framträdan­

de än beträffande de vanliga förbindelserna, ha de sakkunniga avstått från

att föreslå införande av kassareservskyldighet i fråga om garantiförbindel­

serna eller vissa av dem.

De sakkunniga ha sålunda kommit till det resultatet, att kassareservskyl-

digheten bör utsträckas till att gälla samtliga verkliga skuldförbindelser

utom de långfristiga, och att sagda skyldighet bör så graderas, att en högre

betalningsberedskap upprätthålles i avseende å avistaförbindelser (inklu­

sive odisponerad checkräkningskredit) jämte vissa kortfristiga skulder.

Beträffande banks skyldighet alt hålla kassareserv för belopp, varmed

bankfastighets bokförda värde må överstiga tio procent av bankens egna

fonder, anmärker de sakkunniga, att motsvarande bestämmelse om kassa-

reserv icke gällde beträffande affärsbanks förvärv av aktier i bankfastig­

hetsbolag, varför bestämmelsen verkade ojämnt. De sakkunniga ifrågasatte,

om syftet att förhindra en bank att investera för stora belopp i egna fastig­

heter lämpligen borde tillgodoses genom likviditetsbestämmelser. Det för­

ordades därför, att ifrågavarande ur likviditetssynpunkt mindre betydande

bestämmelse om kassareserv finge utgå.

I de kassareservbestämmelser, som de sakkunniga föreslår och som upp­

tagits i 62 § av de sakkunnigas lagförslag, fastslås till en början allmänt

bankernas skyldighet att upprätthålla erforderlig betalningsberedskap. För

att ange minimiskyldigheten alt hålla kassareserv, har därefter i paragrafen

upptagits regler, som i huvudsak innebär, att kassareserv skall ställas med

dels tre procent av samtliga bankens förbindelser, exklusive garantiförbin­

delser och långfristiga skulder, men inklusive odisponerad checkräknings­

kredit, och dels 20 procent av avistaförbindelscrna, inklusive odisponerad

checkräkningskredit, jämte förbindelser med kortare uppsägningstid än en

månad, garantiförbindelser och medel innestående å sparkasseräkning dock

undantagna.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Kassareserven skall enligt förslaget, i likhet med vad tidigare gällt, bestå

av tillgångar som kan med lätthet förvandlas i penningar. De sakkunniga

förutsätter att, såsom nu är fallet, bank- och fondinspektionen får avgöra

vilka tillgångar som skall hänföras hit och att i huvudsak de nu gällande

normerna bör tillämpas. De sakkunniga finner emellertid, att i ett hänseende

en ändring härvidlag vore påkallad, nämligen i fråga om avistafordringar

å inhemska affärsbanker. Dessa fordringar räknades för närvarande till

kassareserven, varvid emellertid eventuell avistaskuld till annan sådan bank

icke frånräknades. Av teoretiska skäl syntes denna bruttoredovisning de

sakkunniga otillfredsställande. De sakkunniga förordade därför en över­

gång till ett system med nettoredovisning, antingen på sådant sätt att netto­

tillgodohavanden avista godtoges gentemot varje bank för sig — såsom sked­

de i Danmark — eller — såsom skedde i Norge — allenast gentemot bank­

systemet som helhet. Om, såsom de sakkunniga förordade, det norska

systemet skulle vinna tillämpning, sjmtes emellertid vid nettoberäkningen

icke behöva böra beaktas även skuld- och fordringsförhållanden gentemot

utländska banker.

Verkningarna av k assareser vbestämmelser av fö­

reslaget innehåll framgår av tabellerna å sid. 129 och 130. Dessa

har utarbetats av de sakkunniga. Därvid har på grund av bankstatistikens

nuvarande uppställning skuldförbindelser, som ej är avista men som har

kortare uppsägningstid än en månad, icke medtagits bland avistaförbindel-

serna, varför kassareserven ställts i relation allenast till de verkliga avista-

1'örbindelserna jämte till medlen å uppsägningsräkning. Nämnda avvikelse

från förslagets innehåll vore enligt de sakkunnigas mening siffermässigt

sett närmast betydelselös.

Av de sakkunnigas uttalanden framgår ej uttryckligen huruvida de av

dem föreslagna kassareservreglerna är avsedda att ersätta jämväl 1949 års

provisoriska beredskapslagstiftning. Dock tyder vissa förhållanden indirekt

på att det icke varit de sakkunnigas mening att de föreslagna reglerna

skulle tillgodose sådana speciella intressen, som betingat 1949 års lag.

Yttrandena. Några remissinstanser har betonat kassareserv regler­

nas betydelse som ett penningpolitiskt instrument.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att kassareservbestämmelserna icke

blott —- såsom enligt det traditionella, av de sakkunniga omfattade betrak­

telsesättet — vore ett skydd för den enskilda bankens likviditet och där­

med insättarnas säkerhet utan även ett medel till centralbankens förfogan­

de, vilket jämte övriga penningpolitiska medel skulle möjliggöra en kon­

troll av penningmarknadens likviditet och därmed bankernas kreditkapa­

citet. Fullmäktige anför vidare:

Enligt direktiven ingick det i de sakkunnigas uppgifter att bl. a. behand­

la den särskilda fråga som för närvarande regleras genom 1949 års lag om

särskilda kassareservbestämmelser. Det är möjligt att de sakkunniga för­

utsätta, att behovet av en kassareservrcgel i penningpolitiskt syfte skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

129

a) Absoluta tal i milj. kr

Banker

Den 31 december 1950

Den 30 juni 1951

Kassareserv enl.

ovan

Före­

fintlig

kassa­

reserv

Kassareserv enl.

ovan

Före­

fintlig

kassa­

reserv

ökning

rel. kassa­

reserv enl.

49 § BL

ökning

rel. kassa-

reserv enl.

49 § BL

Grupp I

Luleå folkbank ..............

0,9

0,1

1,9

Hjo bank .........................

0,3

0,1

0,4

0,3

0,1

0,3

Sundsvalls kreditbank ..

0,7

0,1

0,7

0,8

0,1

0,6

Bohusbanken ..................

3,7

0,8

6,5

5,5

1,0

6,0

Diskontobanken ..............

0,8

0,5

0,6

0,8

0,4

0,6

Summa

6,4

1,6

10,1

7,4

1,6

7,5

Grupp II

Wermlands ensk. bank ..

23,9

8,6

61,1

25,5

10,2

89,9

Östergötl. ensk. bank....

18,5

3,5

27,7

17,4

5,1

19,8

Smålands bank ..............

12,2

3,6

16,6

12,0

3,7

14,3

Sundsvalls ensk. bank ..

24,5

6,7

45,6

21,3

7,8

33,8

Skaraborgs ensk. bank ..

13,3

3,7

14,4

11,5

4,3

14,5

Uplands ensk. bank ___

16,1

2,6

19,4

14,2

2,7

15,9

Jämtlands folkbank ___

3,0

1,1

2,6

4,1

1,1

2,6

Skånska banken ..............

43,1

2,5

48,1

39,7

3,9

37,2

Gotlands bank.................

3,6

1,9

2,7

3,8

2,6

3,9

Summa

157,5

34,2

238,2

149,5

41,4

231,9

Grupp III

Inteckningsbanken..........

10,0

1,4

16,6

8,9

1,9

16,2

Sveriges kreditbank ....

69,6

18,6

104,7

77,5

18,8

75,1

Sparbankernas bank ....

28,0

1,2

51,3

28,9

0,2

63,0

Summa

107,6

21,2

172,6

115,3

20,9

154,3

Grupp IV

Göteborgs bank ..............

99,0

13,5

99,7

109,4

14,7

138,6

Stockholms ensk. bank ..

137,6

11,3

448,9

157,8

14,8

601,3

Skandinaviska banken ..

282,5

39,7

478,2

290,2

43,3

505,2

Svenska handelsbanken..

278,7

51,9

499,9

294,0

57,1

634,8

Summa

797,8

116,4

1 526,7

851,4

129,9

1 879,9

Grupperna II och IV

___

955,3

150,6

1 764,9

1000,9

171,3

2111,8

Samtliga banker

.............

1 069,3

173,4

1 947,6

1 123,6

193,8

2 273,6

tillgodoses genom särskild lagstiftning vid sidan av banklagen. Fullmäktige

anse, att det torde bereda svårigheter att i banklagen formulera en regel,

som både tillgodoser kraven på betalningsberedskap i »normala» fall och

dessutom skall ge möjlighet att vid behov ändra kraven på bankernas re­

server och därmed binda ledig kreditkapacitet, varför en särskild kassa-

reservregel med penningpolitiskt syfte lämpligen bör ges i särskild lag. De

!) Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

b) Relativa tal

Banker

Kassareserv enligt ovan

i % av lagstadgad

kassareserv enligt

49 § BL

i % av förefintlig'

kassareserv

i % av samtliga för­

bindelser (exkl. gar-

förb. inkl. odisp.

chr).

31/12 1950 30/6 1951 31/121950

30/6 1951 31/12 1950 80/6 1951

Grupp I

Luleå folkbank ..............

107,9

46,6

12,5

Hjo bank .........................

161,7

166,5

76,8

100,7

5,9

6,0

Sundsvalls kreditbank ..

117,6

113,8

99,6

132,9

5,3

5,8

Bohusbanken .................

129,1

121,2

58,1

92,9

11,1

15,4

Diskontobanken ..............

287,3

216,9

124,6

132,9

8,3

8,7

Summa

134,0

127,9

63,7

99,7

9,3

11,6

Grupp II

Wermlands ensk. bank ..

158,8

166,4

37,9

28,4

6,9

6,8

Östergötl. ensk. bank....

123,9

140,8

67,0

87,5

8,2

7,1

Smålands bank ..............

140,5

144,6

73,3

83,7

7,4

7,2

Sundsvalls ensk. bank ..

137,8

157,6

53,8

62,9

8,0

6,7

Skaraborgs ensk. bank ..

138,9

160,3

92,3

79,2

7,1

6,0

Uplands ensk. bank ....

118,9

124,3

83,0

89,8

8,3

7,2

Jämtlands folkbank ....

157,4

135,1

112,7

157,6

6,8

8,0

Skånska banken ..............

106,0

110,9

89,5

106,7

11,4

10,3

Gotlands bank..................

210,9

304,3

132,0

96,0

7,8

7,3

Summa

127,7

138,2

66,1

64,4

8,4

7,6

Grupp III

Inteckningsbanken..........

116,4

128,1

60,3

55,0

9,8

8,4

Sveriges kreditbank ....

136,6

132,2

66,5

103,2

9,7

9,6

Sparbankernas bank ....

104,6

100,6

54,6

45,9

11,6

13,3

Summa

124,6

122,2

62,3

74,7

10,1

10,2

Grupp IV

Göteborgs bank ..............

115,9

115,6

99,4

79,0

10,2

10,5

Stockholms ensk. bank ..

109,0

110,4

30,7

26,2

12,7

12,4

Skandinaviska banken ..

116,4

117,6

59,1

57,5

10,1

10,1

Svenska handelsbanken..

122,9

124,1

55,8

46,3

9,7

9,0

Summa

117,1

118,0

52,3

45,3

10,3

10,1

Grupperna II och IV

___

118,7

120,6

54,1

47,4

10,0

9,6

Samtliga banker

..............

119,4

120,8

54,9

49,4

10,0

9,7

erfarenheter riksbanken har från de nu tillämpade kreditrestriktionerna

kunna möjligen föranleda en annan utformning av en beredskapslagstift-

ning i ifrågavarande fråga än som skett i 1949 års lag.

Fullmäktige i riksgäldskontoret anmärker, att de sakkunniga i stort sett

bortsett från de krav på kassareservhållning, som för närvarande i pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

131

ningpolitiskt syfte ställdes på bankerna, och att de sakkunniga syntes för­

utsätta, att dessa krav liksom hittills komme att beaktas genom särskild

lagstiftning vid sidan om banklagen. Fullmäktige ville understryka önsk­

värdheten av att bestämmelserna om kassareserv utformades så, att de —

frånsett de av de sakkunniga beaktade likviditetssynpunkterna — kunde

allenast genom en ökning av vissa i banklagen angivna procenttal använ­

des även i penningpolitiskt syfte i sådana lägen, då en kreditåtstramning

ansåges påkallad.

Landsorganisationen framhåller, att såsom instrument för en till kon­

junkturförändringarna anpassad, penningpolitiskt inriktad kassareservpo-

litik borde även i fortsättningen finnas gällande beredskapslag av år 1949,

vilken icke kunde ersättas av en i permanent banklagstiftning fastslagen

skärpning av kassareservkraven, även om denna, såsom enligt förslaget,

skulle ställa högre krav på kassareserverna.

Tjänstemännens centralorganisation, som tolkat de sakkunnigas förslag

till likviditetsregler så, att i dessa regler inarbetats de nu gällande provi­

soriska bestämmelserna om kassareservskyldigheten, anser det vara påkal­

lat att ge kassareservreglerna en utformning, som vore lämplig med hänsyn

till penningpolitiska aspekter, och förutsätter, att reglerna framdeles juste­

rades, när så vore påkallat med hänsyn till förändringar i den samhällseko­

nomiska utvecklingen.

Beträffande den föreslagna skärpningen av kassareserv­

skyldigheten förklarar svenska bankföreningen, att den funnit de skäl,

som av de sakkunniga åberopats till stöd för den föreslagna skärpningen

av kassareservbestämmelserna, vara hållbara och övertygande.

Sparbanksinspektionen framhåller det i jämförelse med affärsbankernas

kassareservskyldighet starkare kravet å sparbankerna, vilka vore skyldiga

att hålla en kassareserv, som motsvarade tio procent av hela inlåningen, oak­

tat för återbetalning av denna principiellt gällde minst en månads uppsäg­

ningstid. Inspektionen anmärker, att de sakkunnigas förslag om skärpning

av kassareservreglerna för affärsbankerna skett under hänvisning till den

konstaterade rörlighet, som inlåningen totalt vore underkastad, samt fort­

sätter :

Genom de sakkunnigas förslag fylles även enligt sparbanksinspektionens

mening en lucka i banklagen, men den anförda motiveringen synes icke för­

klara den stora skillnad, som alltjämt i förevarande hänseende skulle kom­

ma att finnas mellan bestämmelserna i banklagen och i sparbankslagen. I

själva verket torde icke heller kravet på kassareserv kunna motiveras en­

bart med hänsyn till inlåningens rörlighet utan härtill torde ock böra läg­

gas ett bedömande av likviditeten hos de tillgångar, vari inlåningen place­

rats. Ur denna synpunkt vinner anförda skillnad en bättre förklaring med

hänsyn till den mera fasta karaktären av sparbankernas placeringar. Fråga

är dock om icke cn skillnad mellan tre och tio procent är för stor och om

icke därför en bättre inbördes avvägning bör komma till stånd. Enligt in­

spektionens mening bör således ej heller denna fråga avgöras utan hän­

synstagande till övriga kreditinrättningars förhållanden. Sparbanksinspek-

tionen håller närmast före, att den för affärsbankerna föreslagna procent­

siffran tre är för låg.

Smålands och Blekinge handelskammare finner, att de skäl, som anförts

för att även sparkasseräkningen skulle ingå i underlaget vid beräkning av

kassareserven, knappast vore bärande. Den omständigheten att starka varia­

tioner kunde förekomma i inlåningen å sparkasseräkning under onormala

förhållanden borde icke tas som motivering för lagstiftning i en permanent

banklag. Under extraordinära förhållanden torde det vara smidigare och

lämpligare att tillgripa tillfälliga bestämmelser.

Sparbankernas bankaktiebolag framför önskemål om att lån till sparbank,

betalbara vid anfordran eller med en uppsägningstid av en dag, för vilka

lån ställdes pant, oftast i form av obligationer, måtte — i likhet med avista

och kortfristiga fordringar hos inhemsk affärsbank — anses i förevarande

hänseende vara sådan tillgång, som med lätthet kunde förvandlas i pen­

ningar även om dylika lån genom ändring i lagstiftningen skulle kunna

utlämnas utan säkerhet.

Svenska jordbrukskreditkassan framhåller i likhet härmed, att bankaktie­

bolags fordringar hos jordbrukskreditkassan, löpande med en dags upp­

sägning, samt avistafordringar hos jordbrukets kreditkassor borde ur kas-

sareservsynpunkt vara jämställda med placeringar hos inhemskt bankaktie­

bolag.

Jordbrukskasseutredningens promemoria.

Utredningen har

i

sitt förslag

anmält, att den vad angår kassareservbestämmelserna tagit den preliminära

ståndpunkten, att dessa bestämmelser för centralkassornas del borde vara

grundade på samma principer som de sakkunniga föreslagit beträffande

affärsbankerna.

Yttrandena över jordbrukskasseutredningens promemoria.

Fullmäktige i

riksbanken har på nytt framhållit, att det moderna penning- och kredit­

systemet och dess risker för den ekonomiska stabiliteten kunde göra det er­

forderligt att bankverksamheten — framför allt då affärsbankernas —

i

större utsträckning än som hittills skett omgärdades med lagregler, som

toge hänsyn till jämväl penningpolitiska och allmänekonomiska synpunk­

ter. Fullmäktige anför vidare:

Det kan råda delade meningar om huruvida den penningpolitiska lag­

stiftning vi redan ha — de särskilda kassareservbestämmelserna, räntereg­

leringslagen och valutalagstiftningen -— jämte ytterligare ev. erforderliga

kompletteringar i lagstiftningsväg till riksbankens traditionella penning­

politiska vapen, böra införlivas med banklagstiftningen eller ges i annan

form. Fullmäktige anse, att frågan bör beaktas vid den vidare behandlingen

av lagstiftningen för de här berörda kreditinstituten och för riksbanken.

Bank-

och

fondinspektionens framställning den

23

juli

1954. I framställning

till Kungl. Maj:t den 23 juli 1954 har bank- och fondinspektionen givit ut­

tryck för uppfattningen, att det av banklagssakkunniga framförda kravet

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

133

på kassareserv borde åtminstone höjas till att motsvara, förutom 25 pro­

cent av avista och därmed jämförliga förbindelser (d. v. s. den kvotdel, som

för närvarande erfordras i fråga om avistainlåning), fyra procent av de

icke kortfristiga förbindelserna. Till stöd för denna mening har inspek­

tionen åberopat följande:

Bland de omständigheter, som av banklagssakkunniga åberopades till stöd

för det kassareservkrav, vilket uppställdes beträffande icke kortfristiga för­

bindelser, märkas framför allt förekomsten av stora poster på kapital- och

depositionsräkningar samt dessa posters avsevärda rörlighet.

Som man har anledning vänta på grund av den penningvärdesförsäm­

ring, vilken skett sedan den i betänkandet redovisade inlåningsundersök-

ningen gjordes, ha de stora posternas andel i bankinlåningen under de se­

naste åren ökat. Denna ökning är dock ej obetydligt större än som sam­

manhänger med inflationen, och då vidare ökningen till huvudsaklig del

synes avse företagaremedel, har man anledning att ägna de härmed för­

knippade likviditetsproblemen skärpt uppmärksamhet. Följande siffror må

tjäna till belysning av det nyss anförda.

Inlåningen i poster om 100 000 kronor och däröver, som per den 31 maj

1949 representerade 49,0 % av samtliga bankers totala inlåning (52,7 %

för de fem största bankerna och 38,3 % för övriga banker), hade per den

31 maj 1953 stigit till att omfatta 55,0 % av den totala inlåningen (58,1 %

för de fem största bankerna och 43,0 % för övriga banker). Än tydligare

utslag giva emellertid siffrorna för poster å 1 miljon kronor och däröver,

beträffande vilka poster uppgifter för övrigt finnas för så sen tidpunkt

som den 31 december 1953. Den 31 maj 1949 motsvarade sålunda sagda pos­

ter 29,8 % av den samlade bankinlåningen (33,7 % för de fem största

bankerna och 18,5 % för övriga banker), medan de vid utgången av 1953

svarade för ej mindre än 46,2 % av all bankinlåning (49,6 % för de fem

största bankerna och 32,4 % för övriga banker).

Nu kunde visserligen gentemot det här redovisade materialet invändas,

att detsamma avser all inlåning, d. v. s. ej blott de icke kortfristiga räk­

ningarna utan även check- och uppsägningsräkningar men härtill är att

genmäla, att enligt vad inspektionen kunnat konstatera de stora posterna

företrädesvis återfinnas på depositions- och kapitalräkningar.

Att inlåningen i vissa situationer kan vara i hög grad rörlig belystes på

sin lid utförligt av banklagssakkunniga, och inspektionen vill här bidraga

med ett tämligen färskt exempel. Under loppet av tre månader, mars—

maj 1952, nedgick sålunda bankinlåningen totalt med inemot 1 miljard kro­

nor, motsvarande 8,8 % av hela inlåningen vid periodens början; för en

storbank motsvarade uttagen 20,1 % av dess inlåningsskuld. Då denna

nedgång främst avsåg depositions- och kapitalräkningar — vara behåll­

ningarna minskades med 656 miljoner kronor eller i det närmaste 10 % —

klarlägges ytterligare det ovan apostroferade förhållandet: att de stora pos­

terna på icke kortfristiga inlåningsräkningar stundom äro mycket rörliga.

Slutsatsen av de sålunda gjorda rönen blir den, att man synes ha anled­

ning överväga om icke ett till sistnämnda räkningar relaterat kassareserv­

krav — vilket i banklags förslaget främst lagil sig uttryck i den 3-procen-

tiga, gentemot samtliga förbindelser ställda kassareservskyldigheten — bor­

de väsentligt skärpas. Vid en diskussion härom får man emellertid hålla i

minne, alt del dock är fråga om räkningar, för vilka betalningsfristen ut­

gör 2—6 månader, vilket är en med hänsyn till rörligheten hos bankens

fordringar ej så obetydlig tidsperiod: enbart genom all strama ät sin kre-

ditgivning inom vissa sektorer kan sålunda en bank till följd av den auto­

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

matiska återströmningen av medel på t. ex. växelportföljen och byggnads-

kreditiven stärka sin likviditet ganska avsevärt under loppet av ett kvar­

tal. Härtill kommer att enligt all erfarenhet en betydande del av de medel,

som vid likviditetspåfrestningar hos näringslivet uttages från affärsban­

kerna, efterhand söker sig tillbaka dit. Det synes emellertid tydligt, att det

av banklagssakkunniga förordade 3-procentiga kassareservkravet i ljuset av

senare erfarenheter är otillräckligt för sitt ändamål, och att varken de i

1911 års banklag eller de i banklagsförslaget inskrivna kassareservbestäm-

melserna äro tillräckliga för att garantera en sådan betalningsberedskap,

som erfordras såväl för att möta aktuella likviditetspåfrestningar som för

att tillförsäkra vederbörande bank en önskvärd handlingsfrihet; man bör

ju för övrigt komma ihåg att sagda bestämmelser innefatta allenast mi­

nimikrav. Sådana i en lag inskrivna krav böra emellertid icke sättas så

lågt, att de endast undantagsvis tillgodose det verkliga likviditetsbehovet.

I en särskild tablå, som fogats till bank- och fondinspektionens skrivelse

— här intagen å s. 135 — har inspektionen sammanställt verkningarna av

den kassareservregel, ämbetsverket nu föreslagit. I anslutning till denna

sammanställning anför inspektionen:

Av sammanställningen kan till en början utläsas, att det förordade kassa­

reservkravet avser ett belopp, som för samtliga banker är ca 487 miljoner

kronor större än som kräves enligt gällande lag, och ungefär 186 miljoner

kronor större än det belopp, som med tillämpning av banklagssakkunnigas

förslag bör finnas som kassareserv. Skärpningen i förhållande till nuvaran­

de bestämmelser är alltså förhållandevis betydande, medan däremot den

totala ökningen är tämligen måttlig, om jämförelsen får avse de av bank­

lagssakkunniga förordade reglerna. I själva verket har också inspektionen,

såvitt angår storbankerna, hyst viss tvekan huruvida den nu förordade ök­

ningen i kassareservskyldigheten verkligen är tillräcklig för att tillgodose

de reella likviditetsbehoven. Emellertid måste ihågkommas, att det här är

fråga om minimiregler (jfr 62 § första stycket banklagsförslaget och kom­

mentaren därtill å s. 151 i betänkandet), och att bankerna följaktligen äro

skyldiga att vid behov förbättra sin likviditet utöver vad dessa regler före­

skriva; självfallet har inspektionen en viktig funktion att fylla i detta

hänseende. Vidare är det ur lagteknisk synpunkt svårt att i detta hänseen­

de finna en godtagbar norm för gränsdragningen; man torde sålunda icke

kunna nå ett fullt tillfredsställande resultat genom att differentiera banker­

na enbart efter deras storlek.

Om sålunda inspektionen, med hänsyn särskilt till förekomsten av stad­

gandet i 62 § första stycket banklagsförslaget, anser den förordade regeln

godtagbar för de banker, där likviditetsberedskapen måste hållas särskilt

hög, kunde möjligen invändas att regeln är för sträng i fråga om övriga

banker, enkannerligen provinsbankerna. En jämförelse mellan bankernas

faktiska kassareserv och kassareservskyldigheten enligt ämbetsverkets för­

slag visar emellertid att icke blott de stora bankerna utan även bankerna

inom Grupp I och Grupp II — så när som på en enda bank — hålla en

kassareserv, vilken är större, i flertalet fall vida större, än som skulle er­

fordras, om det nu aktuella förslaget vid jämförelsetillfället varit tillämp­

ligt. Om ock detta förhållande till stor del har sin förklaring i de mellan

riksbanken och affärsbankerna träffade likviditetsavtalen, som äro av pro­

visorisk natur, synes förevarande marginal för bankerna i gemen vara så

avsevärd, att dessa även i ett läge, där de av penningpolitiska skäl dikterade

likviditetskraven sättas lägre eller eftergivas, utan olägenhet kunna till-

lämpa den av inspektionen nu förordade kassareservbestämmelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

135

Sammanställning

utvisande verkningarna av en kassareservbestämmelse enligt vilken kassareserv

kräves med ett belopp motsvarande 25 % av avistaförbindelser (inkl. odisp. check­

räkningskredit) + uppsägningsräkning samt 4% av övriga förbindelser (exkl.

garantiförbindelser). — I kol. 5 redovisas vidare den ökning i kassareservskyl-

digheten, som skulle uppkomma vid tillämpning av banklagssakkunnigas förslag.

Den 30 april 1954.

Banker

Kassa­

reserv

enl.

49 § BL

Kassareserv

enl. ovan

ökning enl.

banklags­

sakkunnigas

förslag

rel. 49 §

BL

Före­

fintlig

kassa­

reserv

Kol. 4

i rel.

kol. 2

%

Kol. 5

i rel.

kol. 2

%

ökning

rel. 49

§

bl

1

2

3

4

&

6

7

8

Grupp I.

Bohusbanken.............................

5,5

6,3

0,8

0,2

13,2

14,6

3,6

Summa

5,5

6,3

0,8

0,2

13,2

14,6

3,6

Grupp II.

Werml. Ensk. Bank ..............

16,9

33,9

17,0

11,8

89,2

100,6

69,8

österg. Ensk. Bank.................

17,1

27,5

10,4

6,6

57,9

60,8

38,6

Smålands Bank .....................

8,6

16,8

8,2

5,7

34,3

95,4

66,3

Sundsv. Ensk. Bank ..............

19.7

37,1

17,4

12,1

111,4

88,3

61,4

Skarab. Ensk. Bank ..............

7,7

15,5

7,8

5,3

25,7

101,3

68,8

Uplands Ensk. Bank..............

15,4

22,9

7,5

4,3

55,1

48,7

27,9

Jämtlands Folkbank ..............

2,9

4,7

1,8

1,1

6,8

62,1

37,9

Skånska Banken .....................

38,7

49,3

10,6

4,6

80,4

27,4

11,9

Gotlands Bank.........................

1,4

4,4

3,0

2,4

4,2

214,3

171,4

Summa

128,4

212,1

83,7

53,9

465,0

65,2

42,0

Grupp III.

Inteckningsbanken .................

6,9

19,3

12,4

8,8

27,8

179,7

127,5

Sveriges Kreditb........................

75,1

126,8

51,7

35,5

436,8

68,9

47,3

Sparbankernas Bank ..............

35,8

46,5

10,7

5,3

136,8

29,9

14,8

Summa

117,8

192,6

74,8

49,6

601,4

63,5

42,1

Grupp IV.

Göteborgs Bank .....................

70,9

105,7

34,8

21,1

173,8

49,1

29,8

Sthlms Ensk. Bank.................

146,1

193,1

47,0

25,3

717,3

32,2

17,3

Skandinaviska Banken ..........

237,9

354,8

116,9

70,6

973,0

49,1

29,7

Sv. Handelsbanken.................

[243,9

373,2

129,3

80,5

825,8

53,0

33,0

Summa

698,8

1 026,8

328,0

197,5

2 689,9

46,9

28,3

Grupp II o. IV.

.........................

827,2

1 238,9

411,7

251,4

3154,9

49,8

30,4

Samtliga banker

950,5

1 437,8

487,3

301,2

3 769,5

51,3

31,7

Anm.

Gruppindelningen är densamma som tillämpades i banklagssakkunnigas betänkande.

136

Remissyttranden över bank- och fondinspektionens framställning har av­

givits av fullmäktige i riksbanken, svenska bankföreningen och Sparban­

kernas bankaktiebolag. Fullmäktige i riksbanken har tillstyrkt framställ­

ningen, medan däremot svenska bankföreningen och Sparbankernas bank­

aktiebolag avstyrkt densamma.

Fullmäktige i riksbanken framhåller, att bank- och fondinspektionens

framställning innebär en relativt måttlig skärpning av 1949 års banklags-

sakkunnigas förslag till nya kassareservbestämmelser.

Bankföreningen anför bl. a.:

I 62 § första stycket i förslag till lag om bankrörelse upptages ett stad­

gande av innehåll att bankaktiebolag skall vara skyldigt att hålla en med

hänsyn till rörelsens art och omfattning tillräcklig kassareserv, bestående

av tillgångar som kunna med lätthet förvandlas i penningar. Genom detta

stadgande fastslås sålunda bankernas skyldighet att upprätthålla en erfor­

derlig betalningsberedskap. I andra stycket av nämnda paragraf komplet­

teras den allmänna regeln av en bestämmelse om det minsta belopp var­

till kassareserven skall uppgå. Det huvudsakliga innehållet av denna mi­

nimiregel är att den inneliggande kassan skall motsvara ett belopp som

uppgår till minst summan av dels 3 % av samtliga förbindelser utom

vissa långfristiga sådana och dels 20 % av avista och därmed jämförliga

förbindelser. Bank- och fondinspektionens förevarande framställning avser,

att de ifrågavarande procentsatserna skulle höjas till 4 respektive 25 %.

Såsom skäl för sin framställning åberopar inspektionen den utveckling

rörande bankernas likviditetsförhållanden som ägt rum under de senaste

åren. Bankföreningen vill icke bestrida, att den redogörelse för dessa för­

hållanden, som inspektionen lämnar i sin skrivelse, på det hela taget läm­

nar en rättvisande bild av läget. Enligt bankföreningens mening kunna

emellertid de angivna förhållandena icke rimligen utgöra skäl till att frångå

den i lagförslaget upptagna minimiregeln.

Sparbankernas bank har åberopat likartade synpunkter.

Departementschefen. Den nuvarande banklagens kassareservregler är en­

bart inriktade på att skydda bankernas likviditet. Att kassareservbestäm­

melser har sitt berättigande också ur annan synpunkt är emellertid ett re­

dan erkänt förhållande. Sålunda har — som berörts förut — sedan år 1937

funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att möj­

liggöra en penningpolitisk kontroll över affärsbankernas kreditkapacitet.

Sistnämnda lagstiftning är av beredskapskaraktär, d. v. s. den ger Kungl.

Maj:t befogenhet att inom de gränser, lagstiftningen utstakat, uppställa

strängare krav på bankernas kassareservhållning än som följer av själva

banklagen.

Av sakkunnigförslaget i kassareservfrågan torde kunna slutas att de sak­

kunniga utgått från att en beredskapslagstiftning av hittillsvarande art

jämväl i fortsättningen skulle komma att bestå vid sidan av banklagens

kassareservregler. Detta framgår närmast av att deras regelförslag utarbe­

tats mot bakgrunden av samma renodlade likviditetssynpunkter som upp­

bär kassareservbestämmelserna i gällande banklag. Direkta överväganden

angående lämpligheten av att kassareservskyldighelen delvis regleras av

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

137

föreskrifter utanför själva banklagen har icke redovisats i sakkunnigbetän­

kandet. Detta spörsmål har däremot diskuterats i flera remissyttranden.

Härvid har den meningen dominerat, att kassareservbestämmelser med pen-

ningpolitisk funktion borde ges i särskild lag. Så har exempelvis fullmäk­

tige i riksbanken förklarat, att det torde bereda svårigheter att i banklagen

formulera en regel, som både tillgodoser kraven på betalningsberedskap i

»normala» fall och öppnar möjlighet att vid behov ändra fordringarna på

bankernas reserver för att därmed binda ledig kreditkapacitet.

Jämväl enligt min egen uppfattning torde det vara mest praktiskt att

liksom hittills särskilja den penningpolitiskt motiverade kassareservregle-

ringen från de bestämmelser, som med sikte på mera ordinära förhållanden

uppställer de av strikta likviditetshänsyn betingade kassareservkraven.

Banklagen skulle alltså även i fortsättningen inrymma endast kassareserv-

regler av det senare slaget. Med detta ställningstagande skulle förevarande

lagstiftningsärende icke komma att beröra den penningpolitiska beredskaps-

lagstiftning, som för närvarande möter i lagen av den 3 juni 1949. Dock vill

jag här framhålla, att det torde få betraktas som tveksamt, huruvida nämn­

da beredskapslagstiftning bör i fortsättningen få samma konstruktion som

i 1949 års lag. En omprövning av nuvarande principer för den penningpo­

litiska kassareservregleringen torde med hänsyn härtill icke kunna anses

opåkallad. Det må nämnas, att en liknande uppfattning kommit till synes i

riksbanksfullmäktiges yttrande över sakkunnigbetänkandet. Vid en kom­

mande översyn synes bl. a. böra undersökas om denna reglering liksom hit­

tills bör ha tidsbegränsad giltighet eller om en permanent beredskapslag är

motiverad. En annan utredningsfråga som anmäler sig är, huruvida icke

kassaregler till kontroll över kreditvolymen bör finnas även för sparban­

kerna och jordbrukets kreditkassor. De här omnämnda spörsmålen synes

böra upptas till gemensam prövning av särskild utredning.

Gällande banklags likviditetsregel, vilken alltjämt har samma lydelse som

vid banklagens tillkomst år 1911, ställer kravet på kassareserv i relation

endast till insättningarna på avistaräkningarna, d. v. s. de förbindelser, som

det åligger banken att fullgöra vid anfordran. Till inlåningen på andra räk­

ningar — uppsägnings-, kapital-, depositions- och sparkasseräkningarna -—

är alltså icke någon som helst kassareservförpliktelse anknuten. Detta sam­

manhänger med att den inlåning, som placeras på de mera långfristiga räk­

ningarna, ansetts vara kännetecknad av så ringa rörlighet, att inlåningen

saknar större betydelse för bankernas behov av likvida medel.

De sakkunniga har hävdat, att nu angivna förutsättning för rådande be­

gränsning av kassareservkravet icke längre är för handen. Belägg för denna

åsikt har hämtats från en ingående undersökning rörande den nuvarande

strukturen av bankinlåningen. Undersökningen, som utförts av bank- och

fondinspektionen i samråd med de sakkunniga, har klarlagt omständig­

heter, som är av stort intresse för en bedömning av likviditetsbehovet. Un­

dersökningsresultaten är tämligen utförligt återgivna i det föregående. De

visar, alt den inlåning, som tillförts bankerna under senare år, till myckel

138

betydande del utgöres av höggradigt rörliga överskottsmedel från industriell

eller annan kommersiell verksamhet. Eftersom sagda poster i stor utsträck­

ning är placerade på depositions- eller kapitalräkning, har skillnaden i sta­

bilitet mellan dessa räkningar och avistaräkningarna minskat. Även i fråga

om sparkasseräkningen har en ibland ganska avsevärd rörlighet konstate­

rats. De sakkunnigas slutsatser härav är att kassareservkravet bör ställas

i förhållande till så gott som all inlåning. En viss differentiering av kassa-

reservskyldigheten efter inlåningens art har emellertid ansetts motiverad.

För avistaskulder och förbindelser med kort uppsägningstid borde sålunda

finnas en högre betalningsberedskap än för övrig inlåning. Mera preciserat

går sakkunnigförslaget ut på att kassareserv skall ställas med dels tre pro­

cent av samtliga förbindelser utom garantiförbindelser samt obligationer och

därmed jämförliga förbindelser, dels 20 procent av avistaförbindelserna jäm­

te förbindelser med kortare uppsägningstid än en månad, garantiförbindel­

ser och medel å sparlcasseräkning dock undantagna.

Även om man som vid förevarande överväganden helt avstår från att an­

lägga penningpolitiska aspekter på kassareservfrågan, står det efter de sak­

kunnigas utredning klart, att gällande banklag icke reser betryggande an­

språk på betalningsberedskapen. Också från bankernas sida har vitsordats

det berättigade i en skärpning av nuvarande lagregler. Jag vill därför till­

styrka förslaget om en utvidgning av kassareservkravet till att avse i huvud­

sak all inlåning. Vad angår själva procenttalen delar jag bank- och fond­

inspektionens mening i dess särskilda framställning, att utvecklingen un­

der den tid, som förflutit efter det banklagssakkunnigas undersökningar i

kassareservfrågan slutförts, motiverar en skärpning av de i sakkunnigför­

slaget innefattade procenttalen. De tal, som förordas av bank- och fond­

inspektionen, synes mig representera en lämplig avvägning av det obliga­

toriska likviditetsskyddet. Den av inspektionen valda regelutformningen,

enligt vilken jämväl för avistaförbindelserna ett enda procenttal uttöm­

mande bestämmer kassareservskyldigheten, anser jag vara lämpligare än

den av de sakkunniga använda konstruktionen. Även i detta hänseende an­

sluter jag mig följaktligen till inspektionens jämkningsförslag.

Jag förordar således, att banklagens bestämmelser om kassareservkravet

utformas i överensstämmelse med det anförda.

Nuvarande banklag definierar icke närmare vilka medel som konstitue­

rar kassareserven utan förklarar endast, att denna skall bestå av tillgångar,

som kan med lätthet förvandlas i penningar. På tillsynsmyndigheten har

ankommit att avgöra vad som skall hänföras under denna generella be­

stämning. Som tillgångar av här avsett slag har sedan länge betraktats väx­

lar, betalbara vid anfordran, utländska bankers sedlar, avistafordringar hos

inhemska banker ävensom hos utländska banker och bankirer, i riksbanken

belåningsbara obligationer intill belåningsvärdet samt nettofordringar hos

inhemska banker på en dags uppsägning.

De sakkunnigas regelförslag innehåller samma allmänt hållna karakteri­

stik av kassarescrvtillgångarna som gällande rätt. Det har förutsatts, att till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

139

synsmyndigheten liksom hittills skall ha att bestämma kretsen av dessa till­

gångar. I huvudsak anses därvid nuvarande normer böra tillämpas. På en

punkt har dock en ändring funnits befogad, nämligen i fråga om avistaford-

ringar på inhemska banker. De sakkunniga har framhållit, att vid sådana

fordringars inräknande i kassareserven för närvarande icke avdras even­

tuell avistaskuld till annan inländsk bank. Enligt de sakkunnigas mening

borde i fortsättningen här berörda avistatillgodohavanden ingå i kassare­

serven endast till sitt sammanlagda nettovärde, d. v. s. avdrag borde göras

för totalbeloppet av avistaskulderna till de inhemska bankerna.

Jag vill icke invända mot att den närmare gränsdragningen kring kassa-

reservtillgångarna även framdeles får åvila tillsynsmyndigheten. Som de

sakkunniga rekommenderat synes härvidlag redan vedertagna normer i

stort sett böra följas. Dock vill jag i anledning av önskemål, som framkom­

mit under remissförfarandet, uttala mig för att jämväl de lån till sparbank,

svenska jordbrukskreditkassan och centralkassa, som är betalbara vid an­

fordran eller efter en dags uppsägning, hänföres till kassareservmedlen. De

sakkunnigas mening, att en nettoberäkning bör tillämpas beträffande avista-

fordringarna, synes välgrundad och torde givetvis beaktas också i fråga om

avistafordringar på sparbanker och kassor för jordbrukskredit.

I likhet med de sakkunniga anser jag slutligen, att den nya banklagen ej

behöver inrymma någon motsvarighet till hittillsvarande regel om skyldig­

het för bank att hålla kassareserv för belopp, varmed bankfastighets bok­

förda värde överstiger tio procent av bankens eget kapital.

Bestämmelserna om kassareservskyldigheten är upptagna i 63 § i depar-

tementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

V. Detaljmotivering

Förslaget till lag om bankrörelse

Inledande bestämmelser

1

§•

Paragrafen är en motsvarighet till 1 § BL.

Gällande

rätt

m.

m. Enligt 1 § första stycket BL må förutom riksbanken

endast bankaktiebolag driva bankrörelse här i riket. Bankrörelse definieras

i paragrafens andra stycke såsom verksamhet, i vilken ingår inlåning från

allmänheten på räkning, som av bank allmänneligen begagnas. En när­

mare bestämning av den verksamhet, som bankaktiebolag får utöva, göres

i 44 § BL. Tredje stycket av 1 § BL erinrar om vad särskilt är stadgat

beträffande postsparbanken, sparbank, centralkassa för jordbrukskredit

och järnkontoret samt angående vissa aktiebolag, som driver lånerörelse,

och den av postverket bedrivna postgirorörelsen. Hänvisningen till vissa

140

aktiebolag, som driver lånerörelse, åsyftar dels s. k. hypoteksaktiebolag, för

\ilka gäller en lag av den 14 juni 1946 (nr 313), dels ock aktiebolag, som

avses i lagen den 29 december 1949 om pantlånerörelse (nr 722).

Frågan om vad som skall anses falla under andra styckets uttryck »in­

låning från allmänheten» har varit föremål för diskussion i anledning av en

vid 1950 års riksdag väckt motion (II: 66), vari bl. a. anfördes att den in-

låningsverksamhet, som bedreves av vissa bostadsrättsföreningar, i verk-

ligheten vore av bankkaraktär. I motionen hemställdes om åtgärder för

att inlåningsverksamheten bleve underställd bank- och fondinspektionens

granskning. I yttrande, som inspektionen i ärendet avgav till tredje lagut­

skottet, lämnades till en början en redogörelse för tillkomsten av ifråga­

varande bestämmelse i BL. Inspektionen anförde härom:

I det av Kungl. Maj :t för 1911 års riksdag framlagda förslaget till bank-

lag (proposition nr 48) saknades i definitionen på bankrörelse de båda or­

den »från allmänheten». Inlåning på räkning, som av bank allmänneligen

begagnades, oavsett om den härflöte från allmänheten eller ej, utgjorde så­

lunda enligt förslaget det konstituerande momentet för begreppet bankrö­

relse. I propositionen framhölls bland annat, att genom den i förslaget an­

vända beteckningen av vad med bankrörelse avsåges, den inlåning skulle

bliva förbjuden, vilken utövades av andra rättssubjekt än dem, som i lagen

angåves. Departementschefen ansåg detta också utgöra den oundgängliga

förutsättningen för att allmänhetens förtroende för de av lagen reglerade

penninginstituten skulle förbliva orubbat. Förbjuden skulle sålunda bliva

exempelvis den inlåning på sparkasseräkning, som åtskilliga bruk och in­

rättningar uppgivits driva för mottagande av den vid dem anställda perso­

nalens besparingar, ävensom den av Kooperativa förbundet i skilda delar av

landet öppnade sparkasserörelsen. Riksdagen (bkoutsk. uti. nr 30 och me­

morial nr 38; rd skr. nr 237) var emellertid i viss mån av annan mening

än departementschefen och införde i paragrafen de båda orden »från all­

mänheten». Såsom närmare framgår av riksdagens skrivelse i ämnet öns­

kade riksdagen med den vidtagna ändringen skydda den inlåning på spar­

kasseräkning, som i ganska stor utsträckning bedreves av bruk och inrätt­

ningar för mottagande av personalens besparingar, så ock den sparkasse-

rörelse, som av kooperativa föreningar öppnats i skilda delar av landet,

såvitt denna rörelse avsåge inlåning från egna medlemmar. Någon anled­

ning att vidtaga åtgärder, varigenom dylik rörelse skulle komma att häm­

mas, ansåg riksdagen icke förefinnas. Nyttan och betydelsen av berörda

verksamhet syntes nämligen icke kunna förnekas. Men det syntes icke heller

kunna bestridas — framhöll riksdagen — att även vid sådan rörelse hän­

synen till insättarnas rätt krävde, att rörelsen bedreves under fullt betryg­

gande former.

Inspektionen påpekade vidare, att den omedelbart efter antagandet av

BL verkställda utredningen rörande villkoren för ekonomiska föreningars

inlåningsrörelse slutfördes redan i början av 1912. Det framlagda försla­

get föranledde emellertid icke något förslag till riksdagen. Ej heller ett

år 1929 framlagt betänkande i ämnet (SOU 1929: 15) hade resulterat i nå­

gon lagstiftning.

Med ledning av vissa uppgifter rörande kooperativa förbundets och vissa

till förbundet anslutna föreningars samt HSB-organisationens sparkasse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

141

rörelse ävensom en redogörelse beträffande vissa andra föreningar, som

idkar inlåningsverksamhet huvudsakligen i syfte att därigenom kunna be­

driva utlåning till egna medlemmar, anförde inspektionen vidare:

Av den lämnade redogörelsen framgår, att utanför de vanliga inlånings-

instituten — affärs- och sparbanker, postsparbanken och centralkassorna

för jordbrukskredit — en omfattande inlåningsverksamhet av bankmässig

karaktär bcdrives här i landet. Hur stora sammanlagda belopp som denna

inlåning avser kan inspektionen icke med säkerhet uttala sig om, men det

kan antagas att de föreningar, som omfattas av den föregående redogörel­

sen, och vilkas sammanlagda inlåning för närvarande kan uppskattas till ca

250 miljoner kronor, representera huvuddelen av de ekonomiska förening­

arnas inlåning.

Ifrågavarande inlåning är icke underkastad någon tillsyn från det allmän­

nas sida. Ej heller finnas för nämnda verksamhet några författningsföre-

skrifter, som motsvara exempelvis bank- och sparbankslagarnas inlånings-

och kassareservbestämmelser.

Inspektionen uttalade ytterligare, att där kapitalanskaffningen bedreves

i den bankmässiga inlåningens form, regler i huvudsak motsvarande de för

sådan verksamhet i allmänhet gällande borde skapas. Härefter fortsätter

inspektionen:

Mot det sist anförda skulle kunna åberopas det förhållandet, att i fråga

om de ekonomiska föreningarna inlåningen står öppen endast för medlem­

mar i den egna organisationen, och att verksamheten för den skull är att

betrakta som en intern föreningsangelägenhet och icke såsom en inlåning

från allmänheten. Men en sådan mening kan icke rimligen godtagas, när

medlemsantalet, d. v. s. antalet inlåningsberättigade, uppgår till ett så stort

antal som inom de större av de här avsedda föreningarna. För Kooperativa

förbundet utgjorde sålunda per 31/12 1948 sagda antal över 900 000 och

för HSB:s riksförbund var motsvarande siffra ca 62 000; båda förbunden

torde därefter ha ytterligare ökat i storlek. I fråga om dessa båda förbund,

liksom också beträffande HSB i Stockholm — vars medlemsantal vid nyss­

nämnda tidpunkt översteg 22 000 — lärer man sålunda knappast kunna

med framgång bestrida, att de bedriva inlåning från allmänheten.

Då vidare, såsom ovan utvecklats, inlåningen sker på räkning, som av bank

allmänneligen begagnas, måste man konstatera, att ifrågavarande verk­

samhet reellt — om ock ej formellt — är att betraktas som bankrörelse. —

Vad angår övriga inlånande ekonomiska föreningar synas uppgifterna i det

föregående giva fog för den uppfattningen, att åtminstone några av dem

kunna sägas i realiteten bedriva inlåning från allmänheten; en närmare

utredning härom ter sig i vart fall motiverad.

Ur dessa synpunkter kan man knappast komma till annan uppfattning

än att de ekonomiska föreningar, som nu bedriva inlåning från allmänhe­

ten, antingen borde underkasta sig särbestämmelser rörande solvens, likvi­

ditet och kontroll, i huvudsak motsvarande de regler som gälla för den van­

liga bankmässiga inlåningen, eller ock upphöra med sin inlåningsverksam­

het.

Valdes den förstnämnda utvägen — fullföljande av mlånmgsrörelsen -

bleve tillsynsverksamheten en vansklig uppgift eftersom den, för att bli

effektiv, uppenbarligen måste avse icke blott inlåningsrörelsen utan även

de Övriga verksamhetsgrenar som kunde finnas hos den inlånande för­

142

eningen; sannolikt skulle härvid uppstå svårlösta intressekonflikter mellan

föreningens anspråk på ekonomisk handlingsfrihet och kravet på trygghet

för insättarna. Det andra alternativet — upphörande med inlåningen —

kunde möjligen därför vara att föredraga, varvid föreningarna finge förut­

sättas fylla sitt ifrågavarande kapitalbehov genom inbjudan till sina med­

lemmar eller till allmänheten att teckna andels- eller förlagskapital; be­

träffande Kooperativa förbundet kunde man dock, med hänsyn till den be­

tydande omfattningen av dess sparkasserörelse, även tänka sig möjligheten

av att sagda rörelse frigjordes från förbundets verksamhet i övrigt och

därvid finge utgöra en särskild bankinrättning.

Inspektionen hemställde i sitt yttrande, att utskottet måtte för riksdagen

framlägga förslag om att en förnyad utredning rörande de ekonomiska för­

eningarnas inlåningsverksamhet påkallades hos Kungl. Maj :t. Inspektionen

förklarade sig emellertid icke för närvarande beredd att påtaga sig den

granskning av ifrågavarande verksamhet som yrkats i motionen.

Tredje lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 28,

bl. a. att utskottet funne det lämpligast att solvens och likviditet hos in­

lånande föreningar kontrollerades av föreningsmedlemmarna själva utan

någon mera ingående övervakning genom statsmyndighet än vad som gällde

för andra ekonomiska föreningar samt anförde vidare:

De möjligheter till insyn i föreningens ekonomi som erfordras för kon­

trollen genom medlemmarna, torde komma att ökas vid ett antagande av

det förslag till ny lag om ekonomiska föreningar, varöver Kungl. Maj :t den

29 september 1950 beslutat inhämta lagrådets utlåtande (jfr SOU 1949:8

angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden och

1949: 17 med förslag till lag om registrerade föreningar). Bestämmelserna

i nämnda lagförslag torde väl fylla de krav på insyn, som ställdes i 1929

års betänkande. Någon ny utredning angående möjligheterna till insyn i

ekonomiska föreningars inlåningsrörelse torde med hänsyn härtill ej vara

påkallad.

Såsom framgår av vad hittills anförts kan utskottet icke ansluta sig till

förslaget om utredning, såvitt rör den av bank- och fondinspektionen an­

tydda utvägen att för föreningar, som driva inlåningsrörelse, skapa särbe­

stämmelser rörande solvens, likviditet och kontroll.

Beträffande det andra av bank- och fondinspektionen skisserade alterna­

tivet — förbud mot föreningars inlåningsverksamhet — må följande fram­

hållas. Ett förbud kan givetvis icke syfta till att förhindra alt medlemmar­

na få teckna andels- eller förlagskapital i föreningen. Förbudet skulle ha

sin betydelse däri att inlåning i den bankmässiga formen — framför allt

sparkasseräkningens — förbehölles vissa institutioner, banker in. fl., vilka

stå under särskild tillsyn. Härigenom skulle vinnas att allmänhetens för­

troende för bankräkning icke kunde rubbas genom en kris hos förening,

som driver inlåningsrörelse. Emellertid bli medlemmarna i en dylik förening

ofta underrättade om skillnaden mellan sparkasseräkning hos föreningen

och bankräkning. Sålunda angives exempelvis i medlems- och sparkasseböc-

ker för medlemmar i HSB i Stockholm bl. a., att de insatta medlen användas

för produktion av bostadslägenheter och att föreningsstyrelsen äger rätt

att vägra utbetalning av medlen, därest föreningens ekonomi ej tillåter ut­

betalningen. Det synes för undvikande av missförstånd angeläget att för­

eningar, som bedriva inlåningsrörelse, för insättarna tydligt framhålla en

dylik speciell karaktär hos föreningarnas sparkasseräkningar. Utskottet vå­

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

gar förutsätta, att denna fråga även framgent kommer att följas med upp­

märksamhet.1

De sakkunniga. 1 § första stycket i de sakkunnigas förslag motsvarar

med vissa ändringar av övervägande redaktionell natur 1 § första och tredje

styckena BL. Skillnaden består däri, att uppräkningen av de institutioner,

som jämte bankaktiebolagen må driva bankrörelse, ersatts med en hänvis­

ning till vad härom föreskrives i lag eller författning, varjämte utsäges att

Kungl. Maj:ts oktroj är en förutsättning för att bankaktiebolag må driva

bankrörelse.

1 § andra stycket i sakkunnigförslaget upptar en definition på bankrö­

relse, som sammanfaller med BL:s bestämning av sådan rörelse. I betän­

kandet uttalas att lämpligheten av att bibehålla denna bestämning visser­

ligen kunde ifrågasättas. För bankaktiebolagen förefölle stadgandet täm­

ligen överflödigt, eftersom genom andra föreskrifter en noggrann reglering

skedde av den verksamhet, bankbolagen finge utöva. Härom hänvisade de

sakkunniga till 53 § och följande paragrafer i sitt förslag till lag om bank­

rörelse. Ej heller vore bestämningen fullt tillfredsställande för bankbola­

gens vidkommande. För dem vore nämligen utlåningsverksamheten en lika

nödvändig del av rörelsen som inlåningen från allmänheten. Det finge även

erinras om att lagen om försäkringsrörelse saknade en definition av be­

greppet försäkringsrörelse. Utan någon legal definition hade det ansetts

framgå att sagda lag åsyftade affärsmässig försäkringsrörelse. Utformningen

av stadgandet i fråga finge emellertid betydelse negativt, eftersom därige­

nom fastsloges att bankrörelse icke finge utövas av andra associationer än

bankaktiebolag och vissa institutioner eller sammanslutningar, som erhål­

lit särskilt tillstånd därtill, exempelvis riksbanken, enligt 1 § lagen den

30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank, och centralkassa för jordbruks­

kredit, enligt 2 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser

om centralkassor för jordbrukskredit. I detta sammanhang har de sak­

kunniga ock anmärkt, att enligt 1 § lagen om hypoteksaktiebolag med dy­

likt bolag förstås aktiebolag, vars ändamål vore att idka belåning av fast

egendom eller tomträtt men i vars verksamhet bankrörelse icke inginge.

Under hänvisning till det ovan berörda motionsärendet vid 1950 års riks­

dag har de sakkunniga uttalat, att de visserligen icke ansett sig böra fram­

lägga något förslag beträffande de i ärendet berörda frågorna. De sakkun­

nigas åsikt vore emellertid att, när villkoren för medlemskap i en ekono­

misk förening, som dreve inlåningsrörelse, vore av övervägande formell

natur och någon begränsning icke gällde i fråga om medlemsantalet eller

eljest beträffande kretsen av dem, som kunde bli medlemmar, den omstän­

digheten att rörelsen drcves i föreningsform icke i och för sig syntes kunna

innebära, att inlåning ej ansåges ske »från allmänheten». Av en sådan

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

143

1 Ny lagstiftning om ekonomiska föreningar, i huvudsaklig överensstämmelse med det av ut­

skottet omnämnda förslaget, har numera antagits av riksdagen (jfr prop. 1951: 3t första lagutsk.

uti. nr 25, SFS 1951:308—313). Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 januari 1953.

144

ståndpunkt följde enligt de sakkunniga att vissa av de föreningar, som för

närvarande dreve inlåningsverksamhet på räkning, som av bank allmänne­

ligen begagnades, borde, om de fortsättningsvis skulle fullfölja denna verk­

samhet, få sin rätt att utöva verksamheten bekräftad genom särskild lag­

stiftning.

Yttrandena. Vad de sakkunniga uttalat angående ekonomiska föreningars

inlåningsrörelse har väckt vissa invändningar endast från Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet och landsorga­

nisationen. Av övriga remissinstanser har bank- och fondinspektionen, bo-

stadsstyrelsen, kommerskollegium och svenska bankföreningen uttryckligen

instämt i de sakkunnigas uttalanden i ämnet.

Enligt bank- och fondinspektionen kunde det icke råda någon tvekan om

att förutom ett antal s. k. kreditföreningar — sådana organisationer som

kooperativa förbundet och HSB:s riksförbund genom sin sparkasserörelse

i realiteten dreve bankrörelse. Inspektionen har framhållit, att särskilt

sistnämnda organisationers verksamhet skapat prejudikat, som kunde upp­

muntra andra stora organisationer att inleda en liknande verksamhet. Ett

exempel härpå utgjorde den av pingströrelsens ledande män nyligen star­

tade kreditinrättning, »Allmänna spår- och kreditkassan», som stode öppen

för varje person, villig att inbetala en inträdesavgift av 100 kronor, och

som därefter i obegränsad utsträckning mottoge inlåning från sina med­

lemmar. De inlånade medlen utnyttjades för kreditgivning åt allmänheten,

oberoende av medlemskap i kassan.

Kommerskollegium hävdar att, i den mån de ekonomiska föreningarnas

inlåningsverksamhet borde regleras, detta syntes böra ske genom särskild

lagstiftning.

Enligt svenska bankföreningen framstode det som oegentligt och riskabelt

för allmänheten, att icke beträffande de ekonomiska föreningarnas inlå­

ningsrörelse funnes motsvarande bestämmelser till skydd för insättarnas in­

tressen som de, vilka ansåges naturliga, då inlåningen skedde hos banker,

sparbanker och jordbrukets kreditkassor.

Hantverks- och småindustriorganisationen förklarar, att de sakkunniga

borde ha tagit en mera bestämd ståndpunkt i spörsmålet, innebärande att

jämväl de ekonomiska föreningarnas inlåningsverksamhet i tillämpliga de­

lar skulle omfattas av lagen om bankrörelse.

Landsorganisationen ger däremot uttryck för meningen, att definitionen

på bankrörelse icke borde tolkas så, att den ur allmänt ekonomiska syn­

punkter önskvärda inlåningsrörelsen för ekonomiska föreningar, t. ex.

kooperativa förbundet, onödigt försvårades. Landsorganisationen säger sig

kunna biträda tredje lagutskottets synpunkter i omförmälda motionsären-

de. Behovet av en särskild lagstiftning angående ekonomiska föreningars

inlåningsverksamhet syntes ha minskat i och med tillkomsten av den nya

lagen om ekonomiska föreningar med de förbättrade möjligheter till insyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

145

i föreningarnas rörelse, vilka föreningsmedlemmarna erhållit genom sagda

lag.

Liknande synpunkter åberopas av kooperativa förbundet, som anför:

Kooperativa förbundet har för sin del icke något att erinra mot den av

tredje lagutskottet intagna ståndpunkten i vad det gäller de kooperativa

föreningarna. Det är enligt förbundets mening principiellt riktigt, att sol­

vens och likviditet hos kooperativa föreningar med inlåningsverksamhet

kontrolleras av föreningsmedlemmarna själva utan någon mera ingående

övervakning genom statsmyndighet än vad som gäller för andra ekono­

miska föreningar. De genom den nya föreningslagens tillkomst i många

hänseenden skärpta bestämmelserna i fråga om ekonomiska förening­

ars redovisningsskyldighet böra också för framtiden ge sådana utökade

möjligheter till insyn i föreningarnas förvaltning, ekonomi och likviditet,

som erfordras för åstadkommande av tillfredsställande kontroll från med­

lemmarnas sida. Det bör här anmärkas, att de konsumentkooperativa före­

tagen i landet varje år offentligen avgiva så fullständiga och klarläggande

redovisningar —■ separata och sammanställda —• att en var medborgare i

landet har möjlighet att kontrollera dessa företags ekonomiska ställning.

Vad förbundet här anfört angående kontrollen av sådana ekonomiska

föreningar, som driva inlåningsrörelse, gäller såsom ovan sagts de koope­

rativa föreningarna. Därmed avses likväl icke sådana mer eller mindre ob­

skyra företag, som i form av ekonomiska föreningar och under »koopera­

tiv» täckmantel bedriva in- och utlåningsverksamhet av mången gång allt

annat än sund karaktär. Dessa föreningar äro ej sällan i realiteten organi­

sationer, som tjäna en eller ett fåtal personers privatekonomiska intressen.

Det har från konsumentkooperationens sida sedan länge förelegat ett

starkt och fullt berättigat önskemål att få ett lagfäst förbud för företag, som

icke motsvara den kooperativa företagsformen, att i firman intaga ordet

kooperativ eller motsvarande beteckning. Detta har av förbundet framhål­

lits i ett flertal yttranden till olika myndigheter, bl. a. i ett till socialsty­

relsen den 26 oktober 1929 avgivet utlåtande angående förenämnda betän­

kande av år 1929 med utkast till lagstiftning om ekonomiska föreningars

rätt att driva inlåningsrörelse. Oaktat att den kooperativa beteckningen

ännu ej blivit lagligen förbehållen de rent kooperativa företagen, har lik­

väl genom den nya föreningslagen införts sådana bestämmelser, att endast

de ekonomiska föreningar, som bedriva kooperativ verksamhet enligt § 1

i nämnda lag kunna vinna registrering och därmed också rättskapacitet.

Härigenom torde i praktiken en effektiv spärr hava satts för tillkomsten

av ovan berörda typer av »kooperativa» ekonomiska föreningar, vars egent­

liga syfte endast är att driva in- och utlåningsrörelse under falsk beteck­

ning. Härmed bör man vinna den påtagliga fördelen, att inlåningsverksam-

lieten kommer att begränsas till enbart de föreningar, som genom sin upp­

byggnad och verksamhet verkligen göra skäl för benämningen kooperativa.

Förbundet anser, att här påtalade rättsverkningar av den nya förenings­

lagen äro synnerligen betydelsefulla, då det gäller att objektivt bedöma och

differentiera olika ekonomiska föreningars möjligheter att bedriva inlå­

ningsrörelse. Därför har styrelsen funnit det angeliiget att i samband med

diskussionen angående rätta tolkningen av definitionen »inlåning från all­

mänheten» framföra sina synpunkter på detta spörsmål.

Departementschefen. Som de sakkunniga antytt skulle det kunna ifråga­

sättas, huruvida en generell bestämning av begreppet bankrörelse behöver

10 Ilihang till riksdagens protokoll 19!)?). 1 samt. Nr

il

146

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

finnas inskriven i lagstiftningen angående affärsbankerna. Bestämningen

kan te sig överflödig främst med hänsyn till att denna lagstiftning ändå

måste innehålla en noggrann reglering av affärsbankernas verksamhet ge­

nom särskilda detaljföreskrifter. Emellertid har förevarande paragraf i lag­

förslaget liksom 1 § BL icke bara syftning på affärsbankernas verksamhet.

Paragrafen stadgar inledningsvis, att bankrörelse får bedrivas endast av

vissa inrättningar, nämligen dels affärsbank, dels annan institution, som

jämlikt lag eller författning får utöva sådan rörelse. Detta stadgande, som

icke torde kunna undvaras, fordrar ett komplement, vilket klargör vad som

avses med bankrörelse i stadgandets vidsträckta mening. I likhet med de

sakkunniga anser jag därför, att en allmän definition på bankrörelse bör

inflyta också i den nya banklagen.

Hittillsvarande definition utsäger, att med bankrörelse förstås verksamhet,

i vilken ingår inlåning från allmänheten på räkning som av bank allmänne­

ligen begagnas. Som framgått har denna formulering föranlett debatt rö­

rande förenings rätt att bedriva inlåning. Frågan härom upptogs sålunda i

en vid 1950 års riksdag väckt motion, som närmast gällde vissa bostads­

rättsföreningars inlåningsverksamhet men kom att aktualisera föreningar­

nas inlåning över huvud taget. Under riksdagsbehandlingen av spörsmålet

diskuterades till och med, om det icke borde införas ett kategoriskt förbud

mot inlåning från föreningarnas sida. Även de sakkunniga har gjort vissa

uttalanden i hithörande ämne.

Vad först angår inlåning, som faller under begreppet bankrörelse, får jag

erinra om att det med ett enda undantag redan råder fullständigt förbud

mot dylik inlåning från föreningarnas sida, eftersom bankrörelse får be­

drivas allenast om särskilt medgivande därtill lämnats i lag eller författ­

ning och eftersom så icke skett i fråga om annan förening än centralkassa

för jordbrukskredit.

Inom föreningsväsendet förekommer emellertid åtskillig inlåningsverk­

samhet, som icke utövas i sådana former, att den träffats av nyssnämnda

förbud. Till följd av definitionen på bankrörelse avser nämligen förbudet

varken inlåning på annan räkning än som allmänt begagnas av bank eller

inlåning, som ej sker från allmänheten. Sistnämnda åtskillnad tilldrar sig

det främsta intresset. I kraft av densamma har föreningarna utan hinder av

BL kunnat bedriva inlåning bland de egna medlemmarna. I det föregående

har påvisats att denna konsekvens av definitionen på bankrörelse varit direkt

åsyftad vid BL:s tillkomst. Genom att karakterisera bankrörelse såsom in­

låning från allmänheten ville man just undvika att lägga hämsko bl. a.

på den sparkasseverksamhet, som bedrevs av de kooperativa föreningarna,

såvitt rörelsen avsåg inlåning från de egna medlemmarna. Föreningsinlå-

ningen av här avsedda slag har numera en betydande omfattning. Bland

organisationer, som befattar sig med inlåning i dessa former, märkes koope­

rativa förbundet och HSB. På de skäl, som åberopades av tredje lagutskot­

tet vid behandlingen av den tidigare omnämnda motionen, anser jag anled­

ning saknas att vidta åtgärder, som skulle hämma ifrågavarande inlånings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

147

rörelse. Jag kan därför icke tillstyrka en ändring av nuvarande definition

på bankrörelse i sådan riktning, att jämväl föreningarnas inlåning bland

de egna medlemmarna skulle komma att hänföras till bankrörelse och så­

lunda kräva särskilt tillstånd.

Emellertid har gjorts gällande att vissa föreningars inlåningsverksamhet

bland de egna medlemmarna reellt sett kunde betecknas som bankrörelse

redan enligt den nuvarande innebörden av detta begrepp. Det har därvid

närmast hävdats, att medlemsantalet i vissa föreningar med inlånings-

rörelse vore så betydande, att man praktiskt taget kunde tala om inlåning

»från allmänheten». Enligt detta betraktelsesätt skulle föreningsinlåningen

delvis ha kommit att utövas i strid med regeln i 1 § BL angående rätten att

idka bankrörelse.

Också enligt min egen uppfattning ligger en fara i att föreningsformen

utnyttjas för försök att kringgå nyssnämnda regel. Kravet på medlemskap

i föreningen kan med andra ord vara en tom formalitet, använd blott och

bart för syftemålet att föra inlåningsverksamheten utanför begreppet bank­

rörelse i dess rent bokstavliga tolkning. Dylika missbruk av föreningsfor­

men bör uppenbarligen beivras. Det åvilar närmast tillsynsmyndigheten att

ge akt på nu berörda företeelser och ingripa med erforderliga åtgärder.

Att beteckna inlåningsrörelse inom en förening såsom bedriven »bland

allmänheten» endast därför att föreningens medlemsantal nått en mera be­

tydande omfattning synes mig däremot knappast vara rimligt. Inlånande

organisationer såsom kooperativa förbundet och HSB har visserligen högst

avsevärda medlemskadrar, men i dessa fall står det klart, både att medlem­

marnas föreningstillhörighet är ett faktiskt villkor för deras deltagande i

inlåningsverksamheten och att deras inträde i organisationen mindre be­

tingats av intresset att vinna anslutning till inlåningsverksamheten än av

andra syften. Att dessa föreningars ändamål icke är att i förtäckt form

driva bankrörelse synes för övrigt vara alldeles uppenbart.

Om jag alltså finner, att banklagstiftningen, i enlighet med vad som

ursprungligen varit avsett, icke hindrar föreningsinlåning i verklig mening,

vill jag därmed icke förneka behovet av viss insyn i denna legitima före­

ningsinlåning. Härvidlag får jag i likhet med tredje lagutskottet framhålla,

att den nya lagstiftningen om ekonomiska föreningar i tämligen tillfreds­

ställande utsträckning torde tillgodose de intressen, om vilka här är fråga.

Dock vill jag icke utesluta möjligheten av att särskilda kontrollbestämmel­

ser rörande föreningarnas inlåning bland de egna medlemmarna framdeles

kan komma att visa sig påkallade. Den vidare utvecklingen av här ifråga­

varande inlåningsverksamhet synes därför böra följas med uppmärksam­

het av statsmakterna.

Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida särskild benämning bör

brukas på föreningarnas inlåningsräkningar för att inför insättarna klar­

göra den speciella karaktären av dessa räkningar i jämförelse med de ve­

dertagna bankräkningarna. Spörsmålet kompliceras av att föreningarnas

inlåning mestadels skett på en räkning, vilken erhållit samma beteckning

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

som en av affärsbankerna använd räkningsform — sparkasseräkningen.

Jag anser det icke motiverat att för närvarande tvinga de inlånande före­

ningarna att frångå benämningen sparkasseräkning, men jag vill under­

stryka tredje lagutskottets rekommendation till dessa föreningar att för

sina insättare framhålla den särskilda arten av föreningarnas sparkasse-

räkningar.

2

§.

Paragrafen motsvarar 2 § BL.

Gällande rätt. 2 § BL stadgar förbud mot att annan än riksbanken, bank­

aktiebolag, postsparbanken, sparbank, järnkontoret och Sveriges allmänna

hypoteksbank i sin firma eller eljest vid beteckning av affärsrörelsen an­

vänder ordet bank. Beträffande användningen av ordet bank i registrerad

understödsförenings firma hänvisar lagrummet till vad därom är särskilt

stadgat. Härmed avses 9 § lagen den 24 mars 1938 (nr 96) om understöds­

föreningar.

De sakkunniga. I de sakkunnigas förslag har järnkontoret icke medta-

gits i uppräkningen av de institut, som äger begagna sig av beteckningen

bank. Ändringen motiveras med att järnkontoret sedan länge upphört att

använda beteckningen i fråga uti sin rörelse. De sakkunniga uppger vidare,

att järnkontoret på förfrågan förklarat sig icke vilja erinra mot att kontoret

i fortsättningen icke upptoges i undantagsbestämmelsen, därvid järnkon­

toret dock förutsatt, att ändringen ej skulle innebära inskränkning i dess

rätt att bedriva bankrörelse. Enligt vad de sakkunniga framhållit kommer

ändringen icke att medföra någon dylik effekt, eftersom järnkontorets rätt

att driva bankrörelse icke grundas på förevarande paragraf utan på 1 § i

de sakkunnigas förslag och förslaget i sistnämnda hänseende icke inne­

fattar någon saklig förändring i förhållande till BL.

Yttrandena. Någon erinran mot ändringsförslaget som sådant har icke

framställts. Svenska jordbrukskreditkassan har emellertid ansett det vara

önskvärt, att såväl jordbrukskreditkassan som centralkassorna bereddes

möjlighet att när så kunde befinnas lämpligt använda ordet bank vid be­

teckningen av affärsrörelsen. Jordbrukskreditkassan har därför hemställt,

att förevarande paragraf jämkades, förslagsvis genom att uppräkningen

av de institut, som jämte bankaktiebolag finge använda ordet bank, er­

sattes med en hänvisning till vad som i lag eller författning kunde vara

stadgat i sådant avseende.

Departementschefen. Varken för svenska jordbrukskreditkassan eller

centralkassorna torde föreligga något påtagligt behov av att använda be­

teckningen bank i affärsrörelsen. Jag kan därför icke ansluta mig till jord­

brukskreditkassans förslag i denna del. Ej heller i övrigt har jag någon

erinran mot den utformning av förevarande stadgande, vilken förordats av

de sakkunniga.

149

Förevarande paragraf meddelar en allmän regel angående tillsynen över

bankaktiebolagen och angående registreringen av dessa.

Gällande rätt. Enligt 240 § BL skall i aktiebolagsregistret inskrivas de

uppgifter vilka enligt BL skall anmälas för registrering eller vilkas in­

tagande i registret eljest är föreskrivet. Registreringsmyndighet för bank­

aktiebolag är sålunda samma myndighet som registreringsmyndigheten för

aktiebolag i allmänhet, nämligen patent- och registreringsverket. Tillsyns­

myndighet för bankaktiebolagen är däremot enligt 230 § BL bank- och fond­

inspektionen.

De sakkunniga. De sakkunniga har i första stycket av förevarande para­

graf upptagit föreskrift om att bankaktiebolagen skall stå under tillsyn av

offentlig myndighet, bank- och fondinspektionen.

I andra stycket har införts bestämmelse av innebörd, att bank- och fond­

inspektionen jämväl skall vara registreringsmyndighet för bankerna. Till

förmån för denna ändring av nuvarande ordning har de sakkunniga anfört

flera skäl. Alla handlingar angående bankbolags bildande, anmälningar rö­

rande styrelse m. m. och de årliga redovisningshandlingarna bleve samlade

hos samma myndighet som handhade tillsynen över bankerna, vilket syntes

ägnat att åstadkomma en rationalisering. Arbetet med registreringsanmäl-

ningar o. d. för bankaktiebolagen läge visserligen utanför bank- och fond­

inspektionens nuvarande uppgifter men syntes ej bli över hövan betungan­

de för inspektionen med hänsyn främst till det ringa antalet bankbolag.

Registreringsärendenas överflyttande till bank- och fondinspektionen torde

ej medföra behov av att ytterligare arbetskraft anställdes hos inspektionen.

För patent- och registreringsverkets del torde det ur arbetssynpunkt vara

tämligen likgiltigt, om verket befriades från ifrågavarande arbete, som till

största delen syntes bestå i att utfärda bevis om firmateckning.

De sakkunniga har tillagt, att försäkringsinspektionen alltsedan år 1917

är såväl tillsynsmyndighet som registreringsmyndighet för försäkrings­

bolagen.

Yttrandena. Mot att registreringen av bankerna skall överflyttas från pa­

tent- och registreringsverket till tillsynsmyndigheten reses icke någon er­

inran i yttrandena. Patent- och registreringsverket vitsordar, att åtskilliga

praktiska skäl talar för ändringen.

Departementschefen. Av praktiska skäl vill jag förorda, att ordet bank­

inspektionen överallt där det förekommer i de sakkunnigas lagförslag med

syftning på inspektionens tillsynsuppgifter utbytes mot den neutrala termen

tillsynsmyndigheten. I anslutning härtill bör i det kapitel, som reglerar

tillsynen, upptas ett stadgande av innehåll, att tillsynsmyndighet, som av­

ses i lagen, är bank- och fondinspektionen (se 162 § i departementsför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

3

§.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

slaget). Första stycket av förevarande paragraf kan lämpligen ges den ut­

formningen, att bankaktiebolagen skall stå under offentlig tillsyn av till­

synsmyndighet.

Genom de vidtagna jämkningarna undvikes att eventuella förändringar

av tillsynsmyndighetens namn skall komma att föranleda ett flertal lag­

ändringar. Det kan i detta avseende omnämnas, att 1948 års sparbanks-

sakkunniga i sitt betänkande med förslag till ny lag om sparbanker m. m.

förordat en sammanslagning av bank- och fondinspektionen samt spar-

banksinspektionen ävensom föreslagit, att det nya verkets benämning skulle

bli bankinspektionen. Eftersom departementsbehandlingen av sparbanks-

sakkunnigas betänkande ännu icke slutförts, är det dock i nuvarande läge

för tidigt att ta ställning till huruvida den av sparbankssakkunniga tänkta

verkssammanslagningen kan anses motiverad.

Mot banklagssakkunnigas förslag om att registreringen av bankerna skall

överflyttas till tillsynsmyndigheten har jag intet att invända. I analogi med

ordalydelsen i paragrafens första stycke synes emellertid i andra stycket

endast böra stadgas att hos registreringsmyndighet skall föras bankregister

för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt den föreslagna lagen skall an­

mälas för registrering eller vilkas intagande i registret eljest är föreskrivet.

I korrespondens med denna ändring av sakkunnigförslaget har i det ka­

pitel, som närmare avhandlar registreringen, ordet bankinspektionen i re­

spektive sammanhang utbytts mot ordet registreringsmyndigheten, varjämte

införts en särskild bestämmelse om att registreringsmyndighet, som avses

i den föreslagna lagen, är bank- och fondinspektionen.

Om bankaktiebolags bildande

Förevarande kapitel, som omfattar 4—22 §§, motsvarar i stort BL:s ka­

pitel med samma rubricering (3—20 §§). Utöver de egentliga reglerna om

banks bildande, nämligen angående upprättande av bolagsordning och teck-

ningslista samt angående konstituerande bolagsstämma, innehåller kapitlet

föreskrifter om inskränkning i rätten att förvärva aktie i bankaktiebolag

samt om registreringsansökan och rättsverkningarna av registrering.

Gällande rätt. Enligt BL är tillkomsten av ett bankaktiebolag beroende

av en särskild tillståndsprövning, som verkställes av Kungl. Maj :t. I 3 § BL

stadgas sålunda att de som vill bilda bankaktiebolag skall upprätta bolags­

ordning och söka Kungl. Maj :ts stadfästelse å densamma. Stadfästes bo­

lagsordningen, skall Kungl. Maj :t samtidigt meddela tillåtelse till bank­

rörelsens drivande (oktroj) för viss tid. Stadfästelseprövningen skall ta

sikte på huruvida bankaktiebolaget är nyttigt för det allmänna ävensom

huruvida bolagsordningen överensstämmer med lag och författning i övrigt.

Vidare skall prövningen innefatta överväganden om och i vad mån, med

hänsyn till vidden och beskaffenheten av bankens rörelse, särskilda be­

stämmelser erfordras i bolagsordningen.

151

De sakkunniga. De sakkunniga har anfört, att det med hänsyn till oktroj-

systemet torde saknas anledning att efterbilda de nya reglerna i AL om en

förberedande granskning genom registreringsmyndigheten av de s. k. stif­

telsehandlingarna (stiftelseurkund, förslag till bolagsordning m. m.). Ge­

nom nämnda bestämmelser i AL åsyftades bl. a. att förbättra publiciteten

beträffande bildandet av aktiebolag, särskilt för det fall att bolag bildades

med tillskott av annan egendom än penningar (apportegendom), samt att

felaktigheter beträffande bolagsbildningen skulle kunna undanröjas på ett

tidigt stadium, innan konstituerande stämma hållits. Risken för fel i sam­

band med bildandet av bankaktiebolag syntes emellertid vara ringa och

apportbildning i vanlig mening förekomme ej i fråga om bankaktiebolagen

(jfr 9, 10 och 254 §§ BL). Betalning för aktier i bankaktiebolag skulle

nämligen regelmässigt ske genom kontant likvid.

Större anledning syntes det däremot enligt de sakkunniga vara att be­

träffande bildandet av bankerna — liksom för övrigt på åtskilliga andra

punkter i banklagstiftningen — uppta bestämmelser i enlighet med FL:s

regler, eftersom FL i likhet med BL baserades på ett koncessionssystem.

Så hade ock skett i förevarande avdelning av sakkunnigförslaget. På några

punkter hade emellertid hänvisningar gjorts till AL (i förslagets 15 och

20

§§).

Departementschefen.

Eftersom oktroj systemet även framgent bör tilläm­

pas i fråga om bankbildningen, föreligger — som jag inledningsvis nämnt

— icke skäl till att i banklagstiftningen efterbilda AL:s regler angående

förberedande granskning av stiftelsehandlingarna från registreringsmyn-

dighetens sida. Jag delar alltså de sakkunnigas uppfattning på denna punkt,

liksom jag biträder deras mening, att FL:s bestämmelser i åtskilliga hän­

seenden kan stå som förebild för bankreglerna angående bolagsbildandet.

4 §.

Paragrafen motsvarar 3 § och 86 § sista stycket BL. I FL möter liknan­

de bestämmelser uti 4 och 5 §§.

Gällande rätt. I 3 § första, tredje och fjärde styckena BL återfinnes de

stadganden om stadfästelseprövning, för vilka redogörelse lämnats här

ovan under kapitelrubriken. Andra stycket föreskriver, att stiftarna skall

vara här i riket bosatta svenska medborgare och till antalet minst tio. En­

ligt femte stycket äger Kungl. Maj :t vid meddelande av oktroj stadga skyl­

dighet för bankaktiebolag att motta värdehandlingar till förvaring och

förvaltning i enlighet med de i föräldrabalken och eljest i lag givna be­

stämmelserna.

I 86 § sista stycket BL stadgas att jämväl å beslut om ändring av bolags­

ordningen skall sökas Kungl. Maj:ts stadfästelse.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har innehållet i 3 § första—fjärde

styckena BL utan sakliga förändringar upptagits i 4 § 1 mom. 2 mom. mot­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

152

svarar 86 § sista stycket BL. 3 mom. har en motsvarighet uti 4 § 3 mom

FL. 4 mom., slutligen, överensstämmer med 3 § femte stycket BL.

Yttrandena. Patent- och registreringsverket framhåller, att i såväl AL

(4 §) som FL (5 §) föreskrives att stiftare skall vara myndig och att den

som är i konkurstillstånd ej kan vara stiftare. Verket erinrar vidare om

att lagberedningen såsom skäl för nu berörda bestämmelse i AL åberopade

(SOU 1941:9 del II s. 52), att det med hänsyn till den skadeståndsskyl-

dighet, som kunde drabba stiftare, borde krävas, att han ådroge sig fullt

gäldsansvar. Enär även stiftare av bank kunde ådraga sig skadeståndsan­

svar, borde enligt patent- och registreringsverket samma regel som i AL och

FL gälla för bankerna.

Departementschefen. Vad patent- och registreringsverket åberopat till för­

mån för att i berörda hänseende bör råda överensstämmelse med reglerna

för övriga aktiebolag finner jag bärande. De båda kvalifikationsvillkor, som

avhandlas i verkets yttrande, har därför upptagits i departementsförslaget.

5 §•

Paragrafen, som motsvarar 4 § BL och 6 § FL, anger vad bolagsordningen

måste innehålla för att kunna vinna stadfästelse. Bland nyheterna i för­

hållande till BL märkes att BL:s benämning å det av aktieägarna inbeta­

lade kapitalet, grundfonden, icke bibehållits. I stället användes den i aktie-

bolagslagstiftningen i övrigt gängse termen aktiekapitalet. I den lagtext,

som föreslogs av de sakkunniga, har vissa i huvudsak formella jämkningar

verkställts med anledning av påpekanden från patent- och registrerings­

verket.

6

§.

Paragrafen motsvarar 5 § BL och 7 § FL.

Gällande rätt. Enligt 5 § BL skall bankaktiebolags firma utmärka bola­

gets egenskap av aktiebolag. Ny firma skall tydligt skilja sig från annan,

förut i aktiebolagsregistret införd, ännu bestående firma samt från be­

nämning å utländsk bankinrättning, som är allmänt känd här i riket.

De sakkunniga. I betänkandet anföres följande:

Ett allmänt aktiebolags firma skall enligt aktiebolagslagen innehålla

ordet aktiebolag. Och ett försäkringsaktiebolags firma skall innehålla or­

det försäkringsaktiebolag. För bankbolagens vidkommande synes obehöv­

ligt att upprätthålla kravet att firman skall innehålla ordet aktiebolag, bl. a.

eftersom anledningen att genom firman särskilja bankaktiebolag och" solida­

riska bankbolag numera bortfallit. Det torde vara tillfyllest att ett bankak­

tiebolags firma innehåller ordet bank. Någon risk för förväxling med andra

penninginrättningar, exempelvis sparbanker, lärer härigenom icke upp­

stå. Förslaget innehåller förty, i 6 § första stycket, bestämmelse därom att

bankaktiebolags timra skall innehålla ordet bank. Paragrafens andra stycke

upptager föreskrift om att firman skall skilja sig från annan ännu beståen­

de firma. Med hänsyn till att bankerna, på sätt vid 3 § nämnts, föreslås

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 3

153

skola registreras i ett särskilt bankregister, som föres hos bank- och fond­

inspektionen, har ifrågavarande föreskrift givits den i förhållande till gäl­

lande lag mera inskränkta innebörden, att hinder för ett bankaktiebolags

registrering möter endast om firman företer likhet med en förut registrerad

ännu bestående banks firma.

Yttrandena. Svenska bankföreningen hälsar med särskild tillfredsstäl­

lelse den förenkling, som följer av att ordet aktiebolag icke längre skall

behöva ingå i bankaktiebolags firma.

Departementschefen. Under remissbehandlingen har icke riktats någon

erinran mot de ändringar, som föreslagits av de sakkunniga i förevarande

avseende. Även för egen del finner jag ändringarna välgrundade. Jag till­

styrker därför sakkunnigförslagen.

7 §•

Innehållet i paragrafen överensstämmer i stort sett med stadgandena i

6 § andra stycket samt 7 och 39 §§ BL. Bestämmelsen, att aktiebrev skall

ställas till viss man, är i BL införd i 21 § första stycket. Motsvarande reg­

ler finnes i 8 § FL.

8

§.

Ett flertal stadganden i det föreliggande lagförslaget är så till vida dis­

positiva, att avvikelse från dem kan föreskrivas genom bestämmelse i bolags­

ordningen. I denna paragraf har upptagits några bestämmelser av dylik

art (fakultativa bestämmelser).

Innehållet i 1 mom. första stycket ansluter sig i tillämpliga delar till mot­

svarande stadganden i 10 § 1 mom. första stycket FL. 1 mom. andra stycket

är en direkt efterbildning av 10 § 1 mom. andra stycket FL. På samma sätt

motsvaras 2 mom. första stycket av 10 § 2 mom. första stycket FL. 1 mom.

tredje stycket och 2 mom. andra stycket överensstämmer nära med 4 §

andra respektive fjärde styckena BL.

Eftersom kalenderåret regelmässigt utgör räkenskapsår för bankerna, be­

tyder den föreslagna bestämmelsen i 1 mom. andra stycket, att i bolags­

ordningarna ej behöver intas någon föreskrift om räkenskapsåret.

9 §■

Paragrafen, som närmast motsvarar 8 § andra och tredje styckena BL,

innehåller föreskrifter angående upprättande av lista för teckning av aktier.

Utformningen av paragrafen ansluter sig nära till 11 § FL.

Yttrandena. Patent- och registreringsverket har framhållit att, därest bo­

lagsordningen för ett vanligt aktiebolag innehölle förbehåll enligt 177 § AL

om förbud i vissa fall mot aktieförvärv, erinran om förbehållet skulle enligt

178 § 1 mom. första stycket och 182 § 1 mom. första stycket AL intas i

teckningslista och kungörelse. I 18 § av sakkunnigförslaget hade uppställts

154

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

en självständig regel, som innebure förbud för andra än svenska medborgare

och vissa svenska juridiska personer att genom teckning eller överlåtelse för­

värva bankaktier. I analogi med vad som vore gällande för de vanliga aktie­

bolagen borde i teckningslista enligt 9 § i sakkunnigförslaget samt i teck-

ningslista och kungörelse enligt 35 § upptas erinran om förbehållet i 18 §.

En sådan erinran både sin betydelse för att förekomma felaktigheter ej

blott vid aktieteckningen utan även vid den tilldelning av aktier, som skulle

följa efter avslutad aktieteckning. Härav betingad ändring borde göras i 9

och 35 §§ i förslaget.

Departementschefen.

Patent- och registreringsverkets påpekande synes

befogat. Innehållet i 9 och 35 §§ i förslaget har därför kompletterats i enlig­

het med vad verket förordat.

10—14 §§.

Paragraferna reglerar sättet för aktieteckningen. Bestämmelserna mot­

svaras i huvudsak av gällande stadganden i BL. Till innehållet i 10 § fin­

nes sålunda vissa motsvarigheter i 8 § BL, medan 11—14 §§ nära överens­

stämmer med 9—12 §§ BL. För den närmare utformningen har 12—17 §§

FL tjänat som förebild.

15—17 §§.

15 § lämnar föreskrifter angående utlysande av konstituerande bolags­

stämma, kallelse till stämman och förfarandet å stämman m. m. Såväl be­

träffande kallelse till sådan stämma som i vissa andra avseenden hänvisar

paragrafen till vissa i AL förekommande bestämmelser i samma ämnen.

16—17 §§ motsvarar 14 § BL. Ordalydelsen är hämtad från 20 § och 21 §

första stycket FL.

18 §.

I 17 § BL stadgas att aktieägarna skall vara svenska medborgare och till

antalet minst tjugu. Lagförslaget uppställer icke någon minimifordran på

antalet aktieägare. Däremot innehåller förslaget regler, som utgör en mot­

svarighet till den nuvarande föreskriften, att aktieägarna skall vara svenska

medborgare. Dessa regler är upptagna i förevarande paragraf.

De sakkunniga. Enligt de sakkunniga vore innebörden av BL:s bestäm­

melse, att aktieägarna skall vara svenska medborgare, icke fullt klar. Någon

påföljd av att aktieförvärv gjordes av annan än svensk medborgare funnes

ej stadgad i BL i vidare mån än att sådant förvärv icke finge införas i aktie­

boken (23 och 23 a §§ BL). De sakkunniga har vidare anfört:

Syftet med ifrågavarande stadgande torde emellertid, åtminstone numera,

få anses vara att begränsa det utländska inflytandet över bankerna och så­

lunda vara av liknande art som de grundsatser som kommit till uttryck i

1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller

gruva eller aktier i vissa bolag. Denna lag gäller ej för bankbolagen tydligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

155

beroende därpå att bankerna på grund av stadgandet i 17 § BL ansetts såsom

»ofarliga rättssubjekt». Aktiebolagslagens regler angående fria och bundna

aktier (177 o. följ. §§), vilka regler nära sammanhänga med 1916 års lagstift­

ning, lära sakna nämnvärt intresse för bankaktiebolagens vidkommande. De

sakkunniga ha förmenat att banklagen fortfarande bör innehålla en själv­

ständig regel, ägnad att motverka utländskt inflytande, och ha på grund av

det anförda förordat en bestämmelse av innehåll att bankaktie må genom

teckning eller överlåtelse förvärvas endast av svenska medborgare så ock

av svenska bolag och föreningar, vilka icke äro underkastade inskränk­

ningslagens föreskrifter, samt av andra svenska samfälligheter och stiftel­

ser. Eftersom nuvarande banklagens regel icke kan anses medföra någon

begränsning i svenska juridiska personers rätt att förvärva bankaktier, ut­

gör den föreslagna bestämmelsen en skärpning i förhållande till gällande

rätt, vilket är nödvändigt för att hindra ett kringgående av syftet att und­

vika utländskt inflytande över bankerna.

Förvärvsförbudet avser endast aktieförvärv genom teckning eller över­

låtelse, däremot ej förvärv genom bodelning, arv eller testamente (familje-

rättsligt fång). Något behov av regler för att hindra utlännings förvärv av

bankaktier genom dylikt fång lärer knappast vara för handen. Aktiebolags­

lagens bestämmelser om bundna och fria aktier avse för övrigt endast aktie­

förvärv genom teckning eller överlåtelse. Samma är förhållandet med sådant

förbehåll, varom stadgas i 2 § andra stycket 1916 års lag. Uttrycklig be­

stämmelse har upptagits därom att den som förvärvat aktie genom familje-

rättsligt fång äger vid ökning av aktiekapitalet göra gällande den företrä­

desrätt att teckna nya aktier som kan tillkomma honom på grund av aktie­

innehavet.

Beträffande det i förevarande paragrafs andra stycke meddelade stadgan­

det, att förvärv av aktie i strid med förvärvsförbudet i första stycket är

ogiltigt, har de sakkunniga framhållit, att det står i överensstämmelse med

principen i 3 § 1916 års lag.

Yttrandena. Svenska bankföreningen har uttalat, att de i förevarande

paragraf intagna reglerna täppte till en lucka i banklagstiftningen. Emeller­

tid har föreningen samtidigt framfört önskemål om att reglerna måtte er­

hålla en klarare formulering.

Departementschefen. Som de sakkunniga angivit skapar den av dem be­

rörda lagstiftningen av år 1916 — vanligen benämnd inskränkningslagen —

viss begränsning av rätten att förvärva aktier. Begränsningen avser aktier

i aktiebolag med aktiebreven ställda till viss man. Huruvida den skall iakt­

tas beror av aktiebolagens eget bestämmande, men begränsningen är en

förutsättning för att dessa aktiebolag skall utan särskild tillståndsprövning

kunna förvärva fast egendom eller gruva. Inskränkningen i fråga innebär,

att allenast viss mindre del av bolagens aktier får genom teckning eller

överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse,

av svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, av svensk eko­

nomisk förening, av svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till in­

nehavaren, eller av svenskt aktiebolag med aktiebreven ställda till viss

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

man, vilket icke självt i sin bolagsordning stadgat motsvarande begränsning

av rätten till förvärv av de egna aktierna.

Nu redovisade restriktioner är icke tillämpliga på förvärv av aktier i bank­

aktiebolagen. Att inskränkningslagen gjort undantag beträffande förvärv

av bl. a. bankaktier torde, som de sakkunniga framhållit, sammanhänga

med att BL i sin 17 § uppställer svenskt medborgarskap såsom villkor för

rätten att äga bankaktie. Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att BL:s

stadgande på detta område icke är fullt klart. I princip vill emellertid stad­

gandet åstadkomma ett ännu starkare skydd gentemot utländskt inflytande

än de nyss angivna reglerna i inskränkningslagen. Också i fortsättningen

synes i detta hänseende rätten till förvärv av bankaktier böra vara kring­

gärdad av strängare bestämmelser än rätten till förvärv av andra aktier.

Bankaktieförvärvens hänförande under de allmänna reglerna i inskränk­

ningslagen erbjuder sig därför icke som ett lämpligt alternativ till att lik­

som hittills låta banklagstiftningen inrymma självständiga föreskrifter an­

gående aktieförvärven. Detta konstaterande torde ha desto större berätti­

gande som inskränkningslagens regler om begränsning av rätten att förvär­

va aktie icke kräver obligatorisk tillämpning. Reglerna har liksom övriga

stadganden i inskränkningslagen som funktion att begränsa utländsk be­

stämmanderätt över fast egendom och gruvdrift här i landet. Däremot tjänar

de icke i främsta rummet ändamålet att begränsa utländskt inflytande över

svenskt aktiebolag.

Av skäl som här anförts instämmer jag i meningen, att banklagstift­

ningen bör bibehålla en egen regel i förevarande avseende. Denna måste

emellertid vara mera utbyggd än nuvarande bestämmelse i 17 § BL. Det

regelförslag, som de sakkunniga framlagt, kan jag godta i sak. Vad angår

utformningen har jag däremot funnit, att större tydlighet bör eftersträvas.

För att stadgandet på ett otvetydigt sätt skall klargöra vilka juridiska per­

soner som ej är underkastade begränsningen i förvärvsrätten, har jag an­

sett det vara nödvändigt att i lagtexten göra en uttrycklig hänvisning till

den undantagsbestämmelse i inskränkningslagen, vilken de sakkunniga

torde ha åsyftat vid formuleringen av sitt textförslag.

Jämväl i de delar av paragrafen, som jag nu icke kommenterat, innefattar

departementsförslaget vissa redaktionella avvikelser från de sakkunnigas

förslag.

19 §.

Paragrafen anger vissa villkor för att bankaktiebolag skall kunna re­

gistreras. Motsvarande bestämmelser finnes i 18 § BL. Den närmaste före­

bilden har emellertid varit 27 § AL. Likväl uppvisar förevarande paragraf

den olikheten i förhållande till AL, att paragrafen såsom förutsättning för

registrering kräver bl. a., att full betalning erlagts för aktier med samman­

lagt nominellt belopp ej understigande minimikapitalet, medan 27 § AL en­

dast fordrar, att inbetalning skett av minst hälften av aktiekapitalet, vilket

i sin tur skall uppgå till minimikapitalet.

157

I likhet med 27 § AL innehåller förevarande paragraf (i andra stycket)

?n bestämning av vad som är bolagets aktiekapital.

De sakkunniga. I betänkandet framhålles beträffande innebörden av den

föreslagna paragrafen att, om bolagsordningen ej innehölle föreskrifter om

minimi- och maximikapital, skulle hela det i bolagsordningen bestämda

aktiekapitalet, vilket måste ha tecknats för att beslut skulle kunna fattas

om bolagets bildande (15 § andra stycket i förslaget jfrt med 22 § fjärde

stycket AL), även vara inbetalat. Med hänsyn till den korta tidrymd, inom

vilken aktier skulle vara till fullo betalade (26 § i förslaget), hade det an­

setts ej kunna medföra olägenheter, att registrering kunde ske först se­

dan hela aktiekapitalet, respektive aktier motsvarande minimikapitalet in­

betalats.

I fråga om paragrafens definition på aktiekapitalet har de sakkunniga

uttalat, att densamma anger »vad som under bolagets bestånd anses utgöra

bolagets aktiekapital».

Yttrandena. Patent- och registreringsverket har invänt mot de sakkun­

nigas uttalande, att definitionen i paragrafens 2 mom. tar sikte på vad som

»under bolagets bestånd» utgör bolagets aktiekapital. Verket påpekar, att

vad som utsäges i 2 mom. icke har sin giltighet för det fall att »under bo­

lagets bestånd» förändringar av aktiekapitalet ägde rum. Definitionen gäll­

de sålunda blott intill dess aktiekapitalet ökades eller nedsattes. Att så vore

förhållandet framginge för övrigt av förslagets regler i 42 § 3 inom., 44 §

2 mom. andra stycket, 45 § tredje stycket, 47 § 1 mom. sista stycket och

48 § första stycket första punkten.

Departementschefen. Som patent- och registreringsverket betonat har in­

nehållet i förevarande paragrafs andra stycke uppenbarligen giltighet endast

så länge i vederbörlig ordning beslutad förändring av aktiekapitalet icke

vidtagits.

20—21

§§.

I 20 § första stycket fastslås, liksom i 19 § första stycket BL, att bank­

aktiebolag vinner rättssubjektivitet först genom registreringen.

19 § andra stycket BL innehåller stadgande om personlig ansvarighet för

dem, som handlar å bankaktiebolags vägnar, innan bolaget registrerats. De

allmänna aktiebolagsreglerna i samma ämne, upptagna i 28—31 §§ AL, är

mera utbyggda. Detsamma gäller FL:s regler i detta avseende (25—28 §§),

vilka kopierats på AL:s. Bestämmelserna i sistnämnda båda lagar innebär

bl. a., att det personliga ansvaret i vissa fall upphör efter verkställd re­

gistrering (30 § AL och 27 § FL). Eftersom aktiebolagen synes böra vara

underkastade enhetliga principer på detta område, föreslås att samma reg­

ler som upptagits i AL och FL blir tillämpliga på bankaktiebolagen. I för­

slagets 20 § andra stycket sker en hänvisning till 28, 29 och 30 §§ AL, me­

dan förslagets 21 § direkt återger det i 31 § AL införda stadgandet om

återbäring av inbetalat aktiebelopp för den händelse registrering ej skulle

komma till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

158

Denna paragraf, som är en motsvarighet till 20 § BL, ger regler rörande

ansökan om bankaktiebolags registrering, angående de uppgifter, ansök­

ningen skall innehålla, samt om de handlingar, som skall fogas vid ansök­

ningen. Paragrafen har utformats i nära överensstämmelse med 32 § AL.

Efter påpekande av patent- och registreringsverket har den lagtext, som

föreslogs av de sakkunniga, försetts med vissa smärre tillägg. Dessa inne­

bär, att till registreringsansökningen skall fogas aktieteckningslistorna icke

endast i huvudskrift utan jämväl i avskrift, att avskrift av den i 15 § första

stycket i förslaget omförmälda handlingen angående aktietilldelning likaså

skall åtfölja ansökningen samt att den i förevarande paragrafs femte styc­

ke under 5 angivna handlingen skall innehålla uppgift även angående det

belopp, som inbetalats å aktiekapitalet, och, där aktiekapitalet icke blivit

till fullo inbetalat, sammanlagda nominella beloppet av de aktier, som till

fullo inbetalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

22

§.

Om aktiebrev och aktiebok

23—25 §§.

Stadgandena överensstämmer i stort sett med reglerna i 21—23 a §§ BL,

sådana dessa lyder enligt lag den 10 juli 1947 (nr 647). Motsvarande be­

stämmelser i den allmänna aktiebolagslagstiftningen är upptagna i 34, 36

och 39 §§ AL. Redan genom nyssnämnda lag av år 1947 bringades bank­

reglerna i viss korrespondens med de angivna lagrummen i AL. De skilj­

aktigheter, som kvarstår, betingas främst av att enligt bankreglerna (7 §

tredje stycket förslaget och 21 § första stycket BL) aktiebreven alltid skall

vara ställda till viss man, medan AL undantagsvis tillåter innehavaraktier.

De sakkunniga. I betänkandet anföres följande som motivering för att

icke övriga stadganden i AL:s kapitel om aktiebrev och aktiebok erhållit

motsvarigheter i de sakkunnigas förslag:

1910 års aktiebolagslag innehöll (i 27 §) ett stadgande om dokument,

som utgivas innan aktiebrev utfärdats, nämligen promess (bevis om rätt

till delaktighet i bolaget) samt interimsbevis eller interimskvitto (bevis om

verkställd inbetalning å aktie). Stadgandet, som allenast går ut på att dessa

dokument skola ställas till viss man, saknar motsvarighet i BL. I nya

aktiebolagslagen 35 § ha upptagits regler om interimsbevis eller bevis om

rätt till aktie, vilket skall till bolaget återställas vid utbekommande av

brev å aktien, samt om teckningsbevis eller bevis om verkställd teckning

av aktie, i vilket upptages förbehåll att aktiebrev eller interimsbevis å ak­

tien ej må utbekommas av aktietecknaren eller den till vilken hans rätt

övergått, med mindre beviset återställes. Vidare givas regler om tecknings­

rättsbevis som utgivas i samband med aktiekapitalets ökning samt delbe­

vis som utgivas i vissa fall i samband med s. k. fondemission och vid fusion

av aktiebolag och sammanläggning av aktier. Slutligen givas regler (36 §

4 mom. och 37 §) beträffande överlåtelse av de nämnda dokumenten.

De principer, varåt nya aktiebolagslagen giver uttryck i fråga om de nu

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

159

berörda aktierättsliga dokumenten, böra naturligen gälla även beträffande

bankaktiebolagen. En analog tillämpning av aktiebolagslagens ifrågavaran­

de bestämmelser ligger emellertid nära till hands och det synes överflödigt

att tynga banklagen med bestämmelser i förevarande ämnen.

Departementschefen. Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att de be­

stämmelser i AL, vilka berörts i det nyss återgivna anförandet, bör komma

till analog tillämpning å bankaktiebolagen.

Om inbetalning av aktiekapital

26 §.

Paragrafen, som motsvarar 24 § BL och 40 § AL, upptar i första stycket

en bestämmelse angående tiden för betalning av aktie.

Andra stycket reglerar möjligheten till kvittning av skuld på grund av

aktieteckning mot fordran hos bankaktiebolaget.

Beträffande de villkor i fråga om aktiekapitalets inbetalning, som föreslås

skola uppställas för banks registrering, får hänvisas till 19 och 22 §§ i lag­

förslaget. Att aktie utom i visst undantagsfall skall betalas i penningar fram­

går av förslagets 11 §.

Gällande rätt m. m. Enligt 24 § första stycket BL skall av bankaktie­

bolags grundfond minst 40 procent vara inbetalade inom tre månader och

återstoden inom åtta månader från öppnandet av bolagets rörelse. Medan

i fråga om allmänna aktiebolag och försäkringsaktiebolag maximitiden,

inom vilken full betalning skall erläggas för tecknade aktier, bestämts till

två år från bolagets bildande (40 § första stycket AL och 36 § första stycket

FL), gäller sålunda att banks aktiekapital skall vara inbetalat inom en rela­

tivt kort tidrymd. Angelägenheten att skapa garantier för att det kapital,

som skall utgöra grundvalen för rörelsen, verkligen inflyter till bolaget, har

vidare föranlett, att i 24 § andra stycket BL upptagits bestämmelse om att

fullgod pant eller annan säkerhet skall lämnas för vad av det tecknade ak­

tiebeloppet icke erlägges vid bolagets bildande. En förutsättning för banks

registrering är, att panten eller säkerheten av bank- och fondinspektionen

prövas vara fullgod (20 § fjärde stycket 4. BL).

I 24 § tredje stycket BL stadgas: »Ej vare aktietecknare berättigad att

kvitta sin skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos bolaget.» Mot­

svarande bestämmelser i AL (40 § andra stycket) och FL (36 § andra styc­

ket) lyder: »Ej må kvittning ske av skuld på grund av aktieteckning mot

fordran hos bolaget, med mindre styrelsen det medgiver. Kvittning må icke

medgivas, där den skulle lända till nackdel för bolaget eller dess borgenä­

rer.»

De sakkunniga. I betänkandet anföres att bildandet av en bank regel­

mässigt föreginges av sådana undersökningar, att det tillämnade aktiekapi­

160

talet praktiskt taget kunde anses säkerställt och dess inbetalning framstode

närmast som en ren verkställighetsåtgärd. De sakkunniga hade funnit, att

kravet på den tid, inom vilken tecknade aktier måste betalas, utan olägen­

heter kunde skärpas och att såsom villkor för registrering borde stadgas att

full betalning erlagts för minimikapitalet. Härmed skulle behovet att krä­

va pant eller säkerhet för oguldet aktiebelopp bortfalla. I enlighet med det

sagda har de sakkunniga beträffande inbetalningstiden föreslagit, att aktie

skall till fullo betalas senast inom två månader från bankaktiebolags bil­

dande.

Mot kvittning av skuld på grund av aktieteckning mot fordran hos bank­

aktiebolaget stadgas kategoriskt förbud i sakkunnigförslaget.

Vad angår regeln i 11 § i förslaget, att aktie normalt skall betalas i pen­

ningar, har de sakkunniga i förevarande sammanhang erinrat om föreskrif­

terna i 219 § AL om att vissa andra betalningssätt kan jämställas med en

omedelbar betalning i penningar. Enligt de sakkunnigas åsikt kunde man i

banklagstiftningen undvara motsvarighet till nämnda föreskrifter. Ej heller

vore det erforderligt att beträffande bankaktiebolagen uppställa den i 40 §

tredje stycket AL intagna regeln att, innan styrelse valts, inbetalning å aktie

finge verkställas allenast genom insättning för bolaget å bankräkning, från

vilken medel ej finge lyftas för bolaget, innan detta vunnit registrering.

Yttrandena. I fråga om det föreslagna förbudet mot kvittning av skuld

på grund av aktieteckning har patent- och registreringsverket anfört:

BL innehåller i 24 § 3 st. bestämmelse om kvittning och samma föreskrift

fanns i 29 § 3 st. av 1910 års aktiebolagslag. Beträffande tolkningen av före­

skriften i 1910 års aktiebolagslag hänvisas till uttalanden av lagberedningen

i motiven till AL (SOU 1941: 9 del II, s. 193). Bestämmelsen i 24 § 3 st. BL

förbjuder ej kvittning under alla omständigheter; den utsäger blott att aktie­

tecknaren icke äger rätt till kvittning. Enligt den formulering, som bestäm­

melsen erhållit i 26 § 2 st. förslaget, skulle kvittning ej vara tillåten under

några omständigheter. Det bör övervägas, huruvida ej bestämmelsen bör

avfattas i enlighet med 40 § 2 st. AL eller 24 § 3 st. BL. Jfr också 41 § 2 st.

förslaget: »bestämmelsen i 26 §, att aktietecknare ej är berättigad till kvitt­

ning, gälle ock vid ny aktieteckning».

Departementschefen. Det bör icke stå en aktietecknare fullt fritt att

kvitta sin skuld på grund av aktieteckningen mot fordran hos bolaget. Också

i vad aktiekapitalet utgöres av fordringar hos aktietecknare bör nämligen

kapitalet i händelse av bolagets insolvens komma alla bolagets borgenärer

till godo och ej kunna genom kvittningsrätt förbehållas någon eller några

av dem (jfr SOU 1941: 9, del II, s. 192). I överensstämmelse med detta

betraktelsesätt förklarar BL uttryckligen, att aktietecknare ej är »berät­

tigad» till kvittning, som här avses. Som patent- och registreringsverket

framhållit fanns ett likalydande stadgande i 1910 års aktiebolagslag. I AL

har bestämmelsen om kvittningsrätten fått den lydelse, som förut återgi-

vits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

161

Konsekvensen av gällande kvittningsregel i BL är, att aktietecknare icke

kan åberopa kvittningsrätt annat än om särskild överenskommelse träffats

angående sådan. Däremot får regeln icke anses resa hinder för att bolaget

påkallar kvittning mot borgenär, som står i skuld till bolaget på grund av

aktieteckning.

Den kategoriska regel, de sakkunniga föreslagit, skulle säkerligen få till

följd att jämväl bolagets möjlighet att ta initiativ till kvittning ansåges vara

upphävd. Denna effekt vore icke tillfredsställande. Saknade bolaget kvitt­

ningsrätt, skulle bolaget i en situation, då bolaget vore solvent men aktie­

tecknaren gått i konkurs, vara skyldigt att betala sin skuld till aktieteck­

naren fullt ut, samtidigt som det för sin egen fordrans gottgörande icke

skulle kunna vidta annan åtgärd än att bevaka fordringen i aktietecknarens

konkurs.

Jag är därför av den uppfattningen, att nuvarande principer beträffande

rätten till kvittning bör bevaras. Lämpligast torde vara att AL:s kvittnings­

regel får vara förebild för den nya banklagens stadgande i ämnet. AL:s

regel grundar sig på samma ståndpunkt som motsvarande bestämmelser i

BL och 1910 års aktiebolagslag men preciserar de förutsättningar, under

vilka kvittning får komma till stånd.

Genom att kvittningsregeln utformas i enlighet med vad jag nu förordat

vinnes också att regeln bättre än med de sakkunnigas formulering kommer

att ansluta sig till innehållet i 41 § andra stycket i förslaget.

27 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i BL. Den stadgar, att fordran å oguldet

aktiebelopp ej må av bolaget överlåtas eller pantsättas. Föreskrift av samma

innebörd återfinnes i 41 § första stycket AL. Motiveringen till sistnämnda

föreskrift var att aktiekapitalet jämväl till den del, det består av fordringar

hos aktietecknare, bör komma alla bolagets borgenärer till godo i händelse

av bolagets insolvens.

28 och 29 §§.

Dessa paragrafer innehåller föreskrifter rörande påföljden av underlåten­

het att fullgöra inbetalning å aktie, akties övertagande av annan och för­

verkande av aktie samt om verkan av bolagets konkurs. Reglerna överens­

stämmer i det väsentliga med 25 och 26 §§ BL samt 43 och 44 §§ AL.

30 och 31 §§.

Här upptas bestämmelser dels om anmälan för registrering av inbetal­

ning å aktier efter bolagets registrering (27 § BL, 45 § AL), dels ock om

aktiekapitalets minskning vid akties förverkande (47 § AL).

Andra stycket i 31 § har tillagts under departementsbehandlingen av sak­

kunnigförslaget. Kompletteringen liar förordats av patent- och registrerings­

verket. Motsvarande föreskrift finnes i 47 § AL.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

162

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 3

Om aktiekapitalets ökning

BL innehåller i 28—38 §§ regler om ökning av grundfonden genom ny­

teckning efter bolagsstämmans beslut (28—36 §§) eller genom nyteckning

på grund av styrelsebeslut under förutsättning av bolagsstämmans godkän­

nande (37 §) eller genom överföring av vinstmedel (38 §).

Ifrågavarande ämnen har i förslaget fått en reglering, som i sak nära

motsvarar BL:s bestämmelser. Uti åtskilliga hänseenden har emellertid

kompletteringar vidtagits i överensstämmelse med föreskrifterna i 48—64 §§

AL. De sistnämnda lagrummen i AL ansluter sig till AL:s regler om själva

bolagsbildandet. Det har nämligen betraktats som angeläget att vid ökning

av aktiekapitalet genom nyteckning bereda aktietecknarna samma trygghet

som vid bolagsbildandet. Eljest skulle kunna befaras att det skydd, som åsyf­

tas med föreskrifterna om bolagsbildandet, gjordes overksamt på så sätt, att

några samverkande personer bildade bolag med lägre aktiekapital än vad

de i själva verket planerade att anskaffa, varefter de så snart aktiekapitalet

inbetalats vände sig till allmänheten för nyteckning av avsett tilläggsbe­

lopp.

De sakkunniga.

Risken för en osund utveckling av verksamheten i nyss

berörda avseende torde enligt de sakkunniga vara väsentligt reducerad i fråga

om bankaktiebolagen med hänsyn till bl. a. den offentliga tillsynen över

dessa bolag. Det hade likväl synts påkallat, att AL:s regler för kapital­

ökning genom nyteckning i stort sett bleve gällande även för bankaktie­

bolagen.

Departementschefen.

Jag biträder de sakkunnigas uppfattning, att de

allmänna aktiebolagsreglerna angående kapitalökning genom nyteckning bör

i det väsentliga bli tillämpliga jämväl å bankaktiebolagen.

32—43 §§.

Paragraferna innehåller regler om aktiekapitalets ökning medelst ny aktie­

teckning efter beslut av bolagsstämman (32—42 §§) eller efter styrelsebeslut

under förutsättning av bolagsstämmans godkännande (43 §). Erfordras för

ökningen att bolagsordningens föreskrifter angående aktiekapitalet ändras,

skall beslutet om ökningen vara föregånget av vederbörlig stadfästelse å

ändringen av bolagsordningen.

AL:s föreskrifter om förberedande granskning och godkännande av teck-

ningslistan och kungörelsen angående ökningsbeslutet (53 och 54 §§ samt

63 § andra stycket AL) har av liknande skäl som i fråga om bolagsbildandet

icke erhållit några motsvarigheter i förslaget. Sedan beslut om ökning av

banks aktiekapital registrerats (34 § förslaget), får sålunda den särskilda

kungörelse, som skall upprättas rörande sådant beslut, utfärdas (35 § tredje

stycket förslaget). Därefter äger aktieteckningen rum (38 § förslaget).

Enligt 35 § BL skall senast ett år från det bolagsstämman fattade beslut

om grundfondens ökning full betalning erläggas för ny aktie. Motsvarande

regel bar upptagits i 41 § i förslaget.

I sistnämnda paragraf och i 42 § har i anledning av påpekanden från

patent- och registreringsverket företagits ett par smärre jämkningar i den

av de sakkunniga framlagda lagtexten. Beträffande patent- och registre­

ringsverkets anmärkning i fråga om 35 § i förslaget får hänvisas till vad som

uttalats här ovan i anslutning till 9 § i förslaget.

44 §.

Paragrafen motsvarar 38 § BL och innehåller bestämmelser om ökning

av aktiekapitalet genom överföring till detsamma av besparade vinstmedel,

som ej avsatts till reservfond, s. k. fondemission.

Enligt 100 § 2 mom. AL må under vissa förutsättningar uppskrivning ske

av anläggningstillgångs värde. 64 § AL, som reglerar rätten till fondemis­

sion och sålunda motsvarar förevarande paragraf i förslaget, medger, att

till fondemission användes ej endast besparade vinstmedel utan jämväl be­

lopp, varmed uppskrivning sker enligt 100 § 2 mom. En dylik möjlighet före­

ligger ej för försäkringsaktiebolagens del (se 59 § jfrt med 93 § 3 mom.

FL), och ej heller för bankerna har det ansetts motiverat att uppta regler

om fondemission med användande av uppskrivningsmedel. Att förslaget ger

bankerna viss befogenhet att uppskriva anläggningstillgångar framgår av

91 § 3 mom. andra stycket.

Om aktiekapitalets nedsättning

Av paragraferna i förevarande kapitel av lagförslaget utgör 45—48 §§ mot­

svarigheter till 39 a och 39 b §§ BL.

Gällande rätt m. m. I BL stadgades ursprungligen förbud mot nedsätt­

ning av bankaktiebolags grundfond. År 1928 upptogs emellertid i lagen de

nedsättningsregler, som finnes införda i 39 a och 39 b §§. Reglerna häm­

tades från dåvarande allmänna aktiebolagslagsliftning, 1910 års aktiebolags­

lag. Vissa modifikationer av de allmänna aktiebolagsreglerna ansågs emel­

lertid påkallade av bankväsendets egenart.

Vad först beträffar sådan nedsättning av bankaktiebolags grundfond, som

sker genom inlösen av aktier i enlighet med förbehåll i bolagsordningen,

må anmärkas att BL medger dylik inlösen allenast beträffande preferens­

aktier (39 a §). 1924 års bankkommitté framhöll (SOU 1927: 11 s. 134 ff),

att emission av preferensaktier företrädesvis torde komma i fråga, då bank­

företag vid rekonstruktion eller eljest i följd av tillfälliga svårigheter vore

i behov av nytt kapital. Det syntes med hänsyn härtill lämpligt, att möj­

lighet bereddes företaget att, då dylikt tillfälligt kapitalbehov upphört, in­

lösa de utgivna preferensaktierna. Något praktiskt behov att på ifrågava­

rande sätt kunna inlösa även stamaktier ansåg kommittén däremot icke

föreligga i fråga om bankaktiebolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

163

161

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

Rörande sådan nedsättning av grundfonden, som sker på grund av bo-

lagsstämmobeslut och är förenad med kapitalutbetalning, upptogs i BL

(39 § b andra stycket) bestämmelser med den avfattning, som motsva­

rande regler i 1910 års aktiebolagslag ägde. Beslut om dylik nedsättning

får ej bringas till verkställighet utan rättens tillstånd. I fråga om det års-

stämningsförfarande, som skall föregå rättens beslut, ansågs emellertid

att de i 1910 års aktiebolagslag givna reglerna icke borde komma till an­

vändning i oförändrat skick beträffande bankaktiebolagen. Sistnämnda

lags bestämmelser om särskilda kallelser till samtliga borgenärer samt

om skyldighet för bolaget att sedermera styrka att både dessa och de andra

borgenärer, vilka efter årsstämningen givit sig till känna hos rätten, bli­

vit fullt förnöjda, medgivit nedsättningen eller erhållit fullgod säker­

het, ansågs nämligen, därest de vunne tillämpning å bankaktiebolagen

med deras talrika insättare, medföra sådana olägenheter, att nedsättning

icke kunde komma till stånd. I BL stadgas därför ett förenklat kallelseför­

farande, innebärande bl. a. att särskilda kallelser icke skall förekomma i

fråga om bolagets kända borgenärer.

Nedsättning av grundfonden enligt bolagsstämmobeslut kan enligt 39 b §

tredje stycket BL åsyfta motsvarande belopps avsättning till reservfonden,

d. v. s. ske till beredande av möjlighet till avskrivning av lidna förluster.

För borgenärerna blir en sådan nedsättning av betydelse först då den

nedsatta grundfonden lägges till grund för vinstutdelning. Rättens till­

stånd erfordras i dylikt fall ej för själva nedsättningsåtgärden utan endast

till vinstutdelning. Även för ett dylikt tillstånd gäller enligt BL ett enklare

kungörelseförfarande än enligt 1910 års aktiebolagslag.

AL:s regler om nedsättning av aktiekapitalet finnes i 65—68 §§ och an­

sluter sig i huvudsak till stadgandena i 1910 års aktiebolagslag. FL:s ned-

sättningsregler, upptagna i 60—63 §§, är övervägande en efterbildning av

AL:s men ansluter sig i vissa delar till BL:s bestämmelser.

45 §.

I förevarande paragraf har införts bestämmelser motsvarande stadgan­

dena i 39 a § BL angående aktiekapitalets nedsättning genom inlösen av

aktier på grund av förbehåll i bolagsordningen. Liksom hittills begrän­

sas inlösningsmöjliglieten till preferensaktier. Anledning har nämligen sak­

nats att i detta hänseende avvika från den ståndpunkt, som intogs av 1924

års bankkommitté.

På inrådan av patent- och registreringsverket användes i den föreslagna

lagtexten formuleringen »aktier med ekonomisk företrädesrätt» såsom be­

teckning å preferensaktierna. I sakkunnigförslaget liksom i gällande regel-

utformning anges de endast som »aktier med företrädesrätt». Genom till­

lägget uteslutes varje möjlighet att tolka beteckningen såsom avseende också

aktier med annan företrädesrätt än i ekonomiskt avseende, exempelvis i

fråga om röstvärde.

Förbehåll i bolagsordningen angående aktiekapitalets nedsättning genom

165

inlösen av aktier registreras i samband med bankaktiebolagets bildande och

blir därvid också kungjort i vederbörlig ordning (165 § sista stycket, jfrt

med 8 § 1 mom., och 172 § förslaget). Det är sålunda sörjt för att förbe­

hållet vinner publicitet. Bolagets borgenärer kan följaktligen på förhand

räkna med den minskning av bolagets kreditunderlag, som inträder genom

aktiekapitalets nedsättning i denna form. Särskilda regler, genom vilka

borgenärerna skulle beredas tillfälle att bevaka sina intressen, är därför obe­

hövliga.

46—48 §§.

Paragraferna motsvarar 39 b § BL.

I 46 § anges förutsättningarna för nedsättning av aktiekapitalet på grund

av bolagsstämmobeslut. Dessutom meddelas uttryckligen de olika sätten

för nedsättningens genomförande. Nedsättning kan sålunda ske genom in­

lösen av aktier, genom indragning av aktier utan återbetalning eller ge­

nom minskning av aktiernas nominella belopp. Patent- och registrerings­

verkets remissyttrande har givit anledning till ett par redaktionella jämk­

ningar i den av de sakkunniga framlagda lagtexten.

Innefattar bolagsstämmobeslutet icke föreskrift, att det mot nedsättning-

en svarande beloppet skall avsättas till reservfonden, skall enligt 47 § rättens

tillstånd sökas att bringa nedsättningen till verkställighet. Rätten skall ut­

färda kallelse å bolagets borgenärer att hos rätten anmäla om ansökningen

bestrides. Inställelsetiden föreslås förkortad från ett år till sex månader, i

överensstämmelse med vad numera gäller enligt 11 § preskriptionsförord-

ningen.

Förslagets 48 § lämnar regler för det fall att nedsättningsbeslutet inne­

fattar föreskrift, att det mot nedsättningen svarande beloppet skall avsättas

till reservfonden.

49 §.

Paragrafen stadgar, att bankaktiebolag ej må förvärva egen aktie annat

än i samband med nedsättning av aktiekapitalet, ej heller motta egen aktie

såsom pant. Avtal, som träffats i strid med förbudet, skall vara ogillt. Re­

dan BL meddelar ett förbud i detta hänseende — uti 45 och 46 §§ i kapit­

let om rörelsen — men föreskrift saknas angående påföljden av att förbudet

överträdes.

De sakkunniga. I betänkandet göres gällande alt omnämnda regler i 45

och 46 §§ BL finge anses ha karaktären av ordningsbestämmelser. Det för­

bud, de uppställde, torde sålunda i allmänhet icke medföra ogiltighet av ett

i strid därmed slutet avtal. De sakkunniga erinrar vidare om att 69 § AL

innehåller stadgande, varigenom aktiebolag förbjudes att mot vederlag

förvärva egna aktier eller motta egna aktier som pant, ävensom en bestäm­

melse, att avtal som träffats i strid med förbudet är ogiltigt. Enligt de sak­

kunniga förelåge de skäl, som talat för bestämmelserna i 69 § AL, uppenbar­

ligen även i fråga om bankerna. De sakkunniga hade därför i sitt förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

160

Kungl. Mcij. ts proposition nr 3

upptagit en motsvarighet till 69 § AL. Dock vore förbudet i sakkunnigför-

slaget strängare än AL:s så till vida som sakkunnigförslagets förbud gällde

oberoende av om förvärvet skedde mot eller utan vederlag. Härvidlag över­

ensstämde de sakkunnigas förbudsregel med den i BL. Undantagsföreskrif-

ten i 69 § andra stycket AL om att aktiebolag ägde att på auktion inropa

aktie, utmätt för bolagets fordran, borde ej heller göras tillämplig å ban­

kerna.

Yttrandena. Svenska bankföreningen har hemställt, att den föreslagna

bestämmelsen om ogiltighet av avtal, som träffats i strid med bestämmel­

sen, måtte utgå. Behov av en sådan bestämmelse kunde icke anses föreligga

för bankernas del, eftersom den övervakning, som utövades från tillsyns­

myndighetens sida, vore ett fullt betryggande hinder mot varje överträdelse

av förbudet. Lagbestämmelser om ogiltighet av ingångna avtal borde enligt

bankföreningens mening icke komma i fråga i andra fall än då de måste

anses oundgängligen nödvändiga för en förbudsbestämmelses efterlevnad.

Departementschefen. I motiven till 69 § AL underströk lagberedningen

(SOU 1941: 9, del II, s. 259), att ett förbud för aktiebolagen att mot veder­

lag förvärva egna aktier är erforderligt dels för att hindra aktiebolagen att

bedriva spekulation i de egna aktierna och dels för att motverka försök att

genom dylika förvärv kringgå bestämmelserna om aktiekapitalets nedsätt­

ning. Såvitt angick sistnämnda syfte med förvärvsförbudet framhölls att

förvärv av egna aktier vore en åtgärd som — innan aktierna åter avyttrats

till samma eller högre pris — till sina verkningar för dem, som vore bola­

gets borgenärer eller aktieägare i bolaget, kunde jämföras med nedsättning

av aktiekapitalet i förening med återbetalning till vissa aktieägare.

De funktioner, nu behandlade förvärvsförbud sålunda har att fylla, måste

betraktas som särskilt angelägna, när fråga är om bankaktiebolagen med

deras penningförvaltande verksamhet. Med hänsyn härtill vill jag icke er­

inra mot att förbudet går något längre vad gäller bankaktier än vad beträf­

far andra aktier. Mot samma bakgrund anser jag vidare, att en regel, som

uttryckligen ogiltigförklarar förvärv av egna aktier i strid med förbudet, är

väl så berättigad för bankaktiebolagens del som för de övriga aktiebolagens

vidkommande. Bleve förvärvsförbudet icke kombinerat med en sanktions-

regel, komme förbudet att liksom de hittillsvarande jämförliga stadgandena

i 45 och 46 §§ BL få blott och bart instruktorisk karaktär. Jag anser där­

för, att bestämmelsen om ogiltighet av förvärv i strid med förbudet är mo­

tiverad.

Om reservfond, så ock om bolagsstämmas rätt att genom vinstutdelning eller

eljest förfoga över bolagets egendom

Gällande rätt. BL:s regler i 40—42 §§ angående reservfond och vinstut­

delning avviker på vissa punkter från 1910 års aktiebolagslag (53 och 56 §§).

167

Sålunda gäller enligt BL skyldighet för bankaktiebolagen att av årsvinsten

avsätta minst femton procent till reservfond till dess fonden uppgår till

femtio procent av grundfonden, vilket går utöver den plikt att verkställa

avsättningar till reservfond som föreligger jämväl enligt AL (71 §). AL

innehåller vidare helt nya konsolideringsregler, innebärande att avsätt­

ningar skall ske till skuldregleringsfond (72 §) därest summan av bolagets

skulder —■ vari dock ej inräknas vissa genom inteckning tryggade skulder

m. m. — överstiger bolagets eget bundna kapital.

De sakkunniga. På grund av den speciella karaktären av bankernas verk­

samhet och med hänsyn till den statliga tillsynen över bankerna vore det

enligt de sakkunnigas mening uppenbart, att AL:s regler om avsättning till

skuldregleringsfond icke lämpade sig för bankerna. För bankerna gällde för

övrigt vissa speciella föreskrifter om begränsning av upplåning av främ­

mande kapital (49 § BL och den särskilda lagstiftningen angående bank­

aktiebolags inlåning). Reglerna om skuldregleringsfond hade ej heller efter­

bildats i FL (jfr 66 §). De sakkunniga hade på här åberopade skäl ej fun­

nit anledning att föreslå avvikelser från de principer i förevarande ämnen,

som BL omfattade.

De sakkunniga har vidare erinrat om att AL i 75 § innehölle ett stadgan­

de om viss rätt för aktieägarminoritet att påkalla vinstutdelning. Stadgandet

hade ej influtit i FL och de sakkunniga hade icke ansett, att skäl förelåge

för dess upptagande i banklagstiftningen.

Departementschefen. Som jag antytt redan i inledningen delar jag de

sakkunnigas mening, att AL:s regler om skuldregleringsfond icke lämp­

ligen bör införas i banklagstiftningen. Även i fråga om AL:s bestämmelse

angående rätt för aktieägarminoritet att påkalla vinstutdelning ansluter

jag mig till sakkunniguppfattningen, att skäl saknas att uppta en likar­

tad regel i banklagstiftningen.

50 §.

Paragrafen reglerar avsättningen till reservfond. Som framgått av det

under kapitelrubriken anförda innebär de härvidlag meddelade bestämmel­

serna icke någon saklig avvikelse från gällande föreskrifter i ämnet. Dessa

finnes i 40 § BL. Även i fråga om själva regelutformningen råder, i det allra

närmaste, full överensstämmelse mellan sistnämnda lagrum och föreva­

rande paragraf.

51 §.

De i denna paragraf föreslagna reglerna om vinstutdelning ansluter sig i

sak till innehållet i 41 § BL. Dock har en ny regel om skyldighet att åter­

bära vinstutdelning införts i förevarande paragrafs andra moment i överens­

stämmelse med 75 § 2 mom. andra stycket AL och 67 § 2 mom. andra styc­

ket FL.

Kangl. Maj. ts proposition nr 3

168

52 §.

Paragrafen, som rör bolagsstämmans rätt att förfoga över bolagets vinst­

medel eller övriga tillgångar, motsvarar 42 § BL. Till stadgandena i sist­

nämnda lagrum har emellertid fogats ett par tillägg i viss överensstämmelse

med 75 och 76 §§ AL. Sålunda föreslås i förevarande paragrafs andra stycke

att bolagsstämmans rätt att anslå medel till allmännyttigt eller därmed

jämförligt innehåll skall något utvidgas eller gälla »såvitt det med hänsyn

till ändamålets beskaffenhet, bolagets ställning och omständigheterna i öv­

rigt får anses skäligt». I paragrafens tredje stycke ges uttryck för grund­

satsen i 76 andra stycket AL, att bolagsstämma ej må besluta om sådan

användning av bolagets tillgångar eller eljest om sådan åtgärd, att uppen­

barligen fördel beredes vissa aktieägare till nackdel för bolaget eller övriga

aktieägare. Denna föreskrift, som även införts i FL (69 § tredje stycket),

åsyftar att vara ett skydd för den för aktiebolagsrätten grundläggande prin­

cipen, att alla aktier skall medföra samma rätt, om ej annan bestämmelse

träffats i bolagsordningen. Om bolagsstämmobeslut fattas i strid med stad­

gandet, kan talan föras mot beslutet.

Om rörelsen

53 §.

Paragrafen, som helt överensstämmer med 44 § BL, uttalar sig liksom

förslagets 1 § andra stycket angående föremålet för bankverksamheten. Me­

dan sistnämnda författningsrum bestämmer innebörden av termen bank­

rörelse i vidsträckt mening, inbegripande även bankrörelse som bedrives

utanför affärsbanksväsendet, har förevarande paragraf syftning endast på

affärsbankerna. Någon mera exakt gränsdragning kring dessas funktions­

område innefattar paragrafen icke. Skäl att ändra nuvarande beskrivning

av affärsbanksverksamheten har emellertid ej ansetts föreligga.

54 och 55 §§.

Till förevarande paragrafer har med några jämkningar överförts inne­

hållet i BL:s 45 §, vilken reglerar affärsbanks rätt att förvärva egendom.

Därvid har de stadganden, som rör befogenheten att driva handel och för­

värva egendom för stadigvarande innehav, upptagits i 54 § i förslaget, under

det att 55 § rymmer föreskrifterna angående rätten att förvärva egendom,

där förvärvet erfordras till undvikande av förlust för banken.

Gällande rätt. Av reglerna i 45 § BL bör ett par punkter här återges.

För syftet att anskaffa lokaler för bankens inrymmande äger bank enligt

45 § andra stycket första ledet förvärva fastighet, avsedd för dylik använd­

ning, aktie i bolag, som uteslutande har till ändamål att förvalta sådan fas­

tighet och vars aktiekapital uppgår till minst en tredjedel av fastighetens

bokförda värde, samt förlagsbevis, utfärdat av bolag, som nu nämnts.

Enligt 45 § tredje stycket får bank, till skyddande av fordran, å offentlig

Kungl. Mcij. ts proposition nr 3

169

auktion eller fondbörs inköpa egendom, som är utmätt eller pantsatt för

fordringen, och vidare såsom betalning för fordran överta egendom, antingen

den pantsatts för fordringen eller ej, såvida det är uppenbart att banken el­

jest skulle lida avsevärd förlust. Där bank med stöd av nu redovisade stad­

gande förvärvat aktie i visst bolag, äger banken enligt 45 § tredje stycket

sista punkten förvärva ytterligare aktier i bolaget, om uppenbar fara före­

ligger för att banken eljest skulle lida avsevärd förlust.

Slutligen må nämnas att 45 § tredje stycket innefattar ett ovillkorligt för­

bud för bank att förvärva egen aktie.

De sakkunniga. Vad först angår förvärv i syfte att anskaffa lokaler för

bankens inrymmande framhålles i betänkandet att upplåtelse av lägenhet

under nyttjanderätt för obegränsad tid, s. k. bostadsrätt, kunde enligt lagen

den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar avse även annan lägenhet än

bostad. Förvärv av bostadsrätt skulle bl. a. kunna tillgodose behovet av

banklokaler. För att avlägsna det formella hindret för dylika förvärv kräv­

des emellertid att dessa upptoges i förteckningen över de fång, som finge

komma till stånd för att bereda banken lokaler. De sakkunniga föresloge, att

ifrågavarande komplettering bleve genomförd.

Beträffande kravet på förväntad avsevärd förlust såsom förutsättning för

aktieförvärv i det fall, som berörts i redogörelsen för gällande rätt, har de

sakkunniga hänvisat till att erfarenheterna givit belägg för att villkoret vore

onödigt strängt. På grund härav och då tillsynsmyndighetens obligatoriska

kontroll över hithörande aktieförvärv finge anses utgöra tillräcklig ga­

ranti mot missbruk, förordade de sakkunniga, att ordet avsevärd finge utgå

ur lagtexten.

I fråga om det i 45 § BL intagna förbudet för bank att förvärva egen aktie

har de sakkunniga erinrat om att en regel till förhindrande av dylikt förvärv

vore införd i 49 § i sakkunnigförslaget. En påminnelse om att ett hinder

existerade i detta avseende borde emellertid möta i förevarande samman­

hang, ansåge de sakkunniga. Regeln på denna punkt i 49 § BL har därför

oförändrad överförts till 55 § i sakkunnigförslaget.

Vid övervägandena om vilken egendom bank borde få äga har de sakkun­

niga även diskuterat spörsmålet, huruvida bank borde medges rätt att över­

ta förlagslån i fast räkning på samma sätt som regelmässigt skedde vid emis­

sion av obligationslån för industrier och andra företag. Härom har de sak­

kunniga anfört:

Det har efter hand blivit allt vanligare, att förstklassiga industriföre­

tag låta sin kapitalanskaffning delvis få formen av förlagslån, för vilka

räntan brukar vara 1/2 å 1 % högre än räntan å fullgoda industriobligatio­

ner mot säkerhet av botteninteckningar i fastigheter och förlagsegendom.

I regel ha emissioner av förlagslån tillgått så att lånen övertagits fast av

företag med tillräcklig ekonomisk bärkraft och med en verksamhet om­

fattande även finansiella åtgärder av detta slag. Banker, som ha affärs­

förbindelse med dessa företag, ha utbjudit förlagslånen på marknaden.

Emellertid har därvid endast en begränsad krets av banker kunnat med-

Kungl. Mctj. ts proposition nr 3

170

yerka. Skola även andra banker framdeles bliva i tillfälle att medverka vid

förlagslåneemissioner, synes förutsättningen vara att banklagen öppnar

möjlighet för bank att övertaga förlagslån i fast räkning. Inom kommittén

bär ifrågasatts att bank skulle tillåtas förvärva förlagsbevis i samband med

emission av förlagslån och sålunda bli i stånd att övertaga dylika lån i fast

räkning. Förlagsbevis, som vid emissionen av ett lån icke vunne avsättning

å marknaden, skulle den emitterande banken — i analogi med vad som för

närvarande gäller om förstånden pant — vara skyldig att avyttra så snart

lämpligen kunde ske och senast då det kunde ske utan förlust. Skäl kunna

anföras för en regel av nu antytt innehåll. Medverkan vid emissioner skulle

sålunda i fortsättningen bli möjlig även för andra banker än de, som ha för­

bindelse med företag i stånd att garantera förlagslåneemissioner. Vidare kan

åberopas att den bank som utbjuder ett förlagslån å marknaden inför all­

mänheten framstår såsom närmast ansvarig för prövningen av företagets

kreditvärdighet vid tiden för låneemissionen. Det kan då synas naturligt,

att banken även tillätes att själv i fast räkning övertaga det lån, som skall

emitteras. För den kursrisk, som en bank skulle löpa genom att fast över­

taga ett förlagslån, skulle föreligga en riskpremie ingående i provisionen för

övertagandet av lånet.

Emellertid ha de sakkunniga stannat för att ej föreslå någon regel om

rätt för bank att fast övertaga förlagslån. Behovet av en sådan regel be­

gränsas enligt de sakkunnigas mening därav att svårigheter i allmänhet ej

mött att placera förlagslån på marknaden. Därtill kommer att invändningar

av principiell art kunna resas mot den ifrågasatta regeln. I princip är det

enligt nuvarande banklag förbjudet för bank att lämna kredit utan säker-

het (blancokredit), och denna grundsats anse de sakkunniga böra bevaras

a}en *..^en nya banklagen, låt vara att vissa undantag av begränsad räck­

vidd föreslås utöver dem, som för närvarande gälla. Om bank medgives

rätt att övertaga förlagslån i fast räkning skulle detta icke stå i god

överensstämmelse med nämnda grundsats. Förlagslån äro ju blancokre-

diter och därtill med betalningsrätt först efter låntagarens Övriga fordring­

ar. Med hänsyn härtill och till förlagslånens storlek skulle övertagandet av

sådana lån i fast räkning stundom kunna för en bank innebära ett risk­

tagande, som ej stode i proportion till bankens resurser.

Yttrandena. Frågan om rätt för bank att överta förlagslån i fast räkning-

liar upptagits till behandling i några av de avgivna remissyttrandena.

Svenska bankföreningen förklarar sig icke sakna förståelse för de sak­

kunnigas invändning om att övertagandet av förlagslån, vilka vore att be­

trakta som blancokrediter, skulle strida mot det principiella förbudet för

bankerna att utlämna lån utan säkerhet. Bankföreningen framhåller emel­

lertid, att jämförelsen med vanliga blancokrediter icke gåve en rättvisande

bild av de faktiska förhållandena, samt fortsätter:

Förlagsbevisen äro liksom obligationer avsedda att säljas och köpas i

marknaden, och lånens uppläggande föregås regelmässigt av en av emis-

sionsansvaret betingad mycket grundlig undersökning av låntagarens kredit-

värdighet. Förlagslånen måste därför sakligt sett sägas vara av annan art än

exempelvis de blancokrediter till småföretagare som behandlas under § 56

i förslaget. Fordringar av måttlig storlek på grund av förlagsbevis torde

också regelmässigt vara förenade med mindre risk än sådana blancokre-

diter.

Alldeles frånsett den nyssberörda, mera formella sidan av denna fräsa

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

171

måste bankföreningen emellertid liävda, att starka sakskäl av saväl allmän-

ekonomisk som praktisk art tala för att i varje fall en begränsad lätt till

övertagande av förlagslån bör inrymmas åt bankerna. Sålunda är det av stor

vikt för industriens kapitalförsörjning att tillgång finnes till den smidiga

låneform som förlagslånen utgöra. Den garanti tör att ett förlagslån 'vid

emissionen verkligen blir placerat, som det lånande företaget regelmässigt

önskar, kan emellertid, särskilt under mindre gynnsamma konjunkturer,

bli vansklig att uppbringa, om man måste hålla sig utanför bankernas krets.

Härjämte bör beaktas, att en viktig förutsättning för upprätthållandet av

kapitalplacerarnas förtroende för denna låneform är att kursen på lånen kan

__frånsett sådana fluktuationer som sammanhänga med ränteförändringar

— hållas på så stabil nivå som möjligt. Särskilt viktigt är detta uppenbar­

ligen under tiden närmast efter emissionen. En möjlighet för bankerna att

fast övertaga lånen och att själva köpa förlagsbevis skulle verksamt bidraga

till en sådan stabilitet. Såsom de sakkunniga framhållit framstår också den

bank, som utbjuder ett förlagslån i marknaden, inför allmänheten som an­

svarig för att emissionsvillkoren äro väl avvägda. Detta ansvar framstår än

starkare för den emitterande banken själv. Det förefaller då vara både följd­

riktigt och önskvärt — icke blott ur bankens utan framför allt ur placerar­

nas och låntagarnas synpunkt — att banken har möjlighet att manifestera

detta ansvar genom att själv övertaga lånet.

Dock anser bankföreningen, att bankernas rätt att inneha förlagsbevis

borde begränsas av hänsyn till förlagslånens särart. Begränsningen kunde

lämpligen ske på det sättet, att banks sammanlagda innehav av förlagsbevis

maximerades till exempelvis 15 procent av det egna kapitalet. Skulle ytterli­

gare begränsning anses påkallad, kunde sådan tänkas anknuten till tiden

för innehavet, exempelvis i den formen att viss tid efter förvärvet, förslagsvis

efter sex månader, skulle inträda skyldighet för banken att avyttra förlags-

bevisen så snart detta kunde äga rum utan förlust. En dylik tidsbegränsning

av innehavet vore emellertid icke påkallad enligt bankföreningens mening,

eftersom bankerna kunde väntas vara obenägna att över huvud taget verk­

ställa långtidsplaceringar i förlagslån.

Liknande synpunkter har framförts av Sveriges industriförbund.

Jämväl Smålands och Blekinge handelskammare hävdar, att det av rent

praktiska skäl borde vara tillåtet för affärsbank, som förvaltade förlags­

lån, att inneha förlagsbevisen med äganderätt under tiden för lånets emit­

terande, exempelvis under högst sex månader.

Departementschefen. Från det allmänna förbudet för bank att förvärva

egendom, varmed banken icke får driva handel för egen räkning, gör BL

undantag i fråga om förvärv, som avser att tillgodose behovet av lokaler för

bankens inlimmande. Som nämnts tillåter BL för detta ändamål förvärv

av fastighet, aktie i aktiebolag, som förvaltar fastighet, avsedd för bankens

inrymmande, samt förlagsbevis, utfärdat av sådant aktiebolag. Undantagsre­

gelns uppräkning omfattar emellertid icke samtliga förvärv, som skulle kunna

tjäna syftet att bereda bank erforderliga lokaler. De sakkunniga har på­

pekat, ätt bostadsrättsupplåtelse i och för sig skulle kunna avse banklokal.

Det formella hindret för att banklokal anskaffades på dylik väg borde där­

Iiungl. Maj:Is proposition nr 3

172

för avlägsnas, anser de sakkunniga. Jag biträder denna mening. Ännu mera

angeläget torde vara att bankerna icke utestänges från möjligheten att lösa

sin lokalfråga genom förvärv av tomträtt. Uppräkningen i nu behandlade

undantagsregel bör därför inbegripa jämväl tomträttsförvärven samt vidare

förvärv av aktier i bolag, som förvaltar tomträtt, avsedd att tillgodose banks

lokalbehov, ävensom förvärv av förlagsbevis, utfärdade av bolag som nu

sagts. För förvärven av dessa aktier och förlagsbevis bör givetvis gälla sam­

ma förbehåll som redan BL uppställer beträffande förvärv av aktier i bolag

för förvaltning av fast egendom och beträffande förvärv av förlagsbevis, ut­

givna av sådant bolag.

Mot sakkunnigförslaget, att ordet avsevärd måtte få utgå ur lagtexten i

det sammanhang, som förut redovisats, har jag intet att erinra. Ej heller

vill jag invända mot att förevarande paragraf upprepar det i förslagets

49 § stadgade förbudet mot att bankaktiebolag förvärvar egen aktie.

Vad sedan angår den ifrågasatta rätten för affärsbankerna att överta för­

lagslån i fast räkning torde det icke böra bestridas, att en reform i dylik

riktning skulle underlätta förlagslåneemissionerna. Denna vinning av refor­

men har påvisats av de sakkunniga själva och har ytterligare understrukits

under remissförfarandet, främst av svenska bankföreningen. Mot att ban­

kerna skulle erhålla nu diskuterade handlingsfrihet kan emellertid resas

vissa principiella invändningar. De sakkunniga har för sin del menat, att

invändningarna av detta slag ägde sådan styrka, att reformen i fråga icke

kunde anses tillrådlig. Min egen uppfattning är densamma. Betänkligheter­

na på det principiella planet sammanhänger med att förlagslånen är en

form av krediter utan särskild säkerhet, blancokrediter. Vidare kan i detta

hänseende åberopas såväl förlagslånens regelmässiga storlek som det för­

hållandet, att de medför rätt till betalning först efter låntagarens övriga

skulder.

56 och 57 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till det särskilda kapitlet angående

affärsbanks kreditgivning.

58 §.

Paragrafen motsvarar 48 § BL och innehåller bestämmelser om kredit jäv.

Gällande

rätt. I 48 § BL har två kategorier av rättssubjekt försatts i un­

dantagsställning beträffande möjligheten att hos bank erhålla kredit eller

garantiförpliktelse. För den ena kategorien gäller även restriktioner i av­

seende å möjligheten att godtas som borgensmän.

Den första av här avsedda kategorier utgöres av direktör eller tjänsteman

vid bankkontor, åt vilken uppdragits att ensam eller i förening med annan

avgöra på styrelsen ankommande ärenden, bankrevisor samt bolag eller

förening, vari person som nyss sagts äger ett väsentligt ekonomiskt intresse

såsom delägare eller medlem.

För här ifrågavarande fysiska eller juridiska personer gäller att de icke

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

173

kan erhålla kredit hos »sin» bank annat än mot säkerhet av värdehandling,

vari omyndigs medel må anbringas utan överförmyndares samtycke, och

att de icke heller får förekomma som borgensmän i avseende å kredit i ban­

ken eller som acceptanter, trassenter eller endossenter å växel. Från de

sålunda givna reglerna stadgas dock visst undantag beträffande bolag eller

förening. Är fråga om växel, grundad å verklig handelsaffär, kan nämligen

bolag eller förening erhålla kredit å växeln eller vid beviljande av kredit åt

annan vara acceptant, trassent eller endossent å växeln.

Den andra kategorien, för vilken gäller begränsningar i fråga om kredit­

möjligheterna, består av ledamot av bankens styrelse ävensom bolag eller

förening, vari styrelseledamot i banken såsom delägare eller medlem äger

ett väsentligt ekonomiskt intresse.

Här avsedda kategori får icke erhålla kredit i banken utom mot pant,

som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet, eller genom diskonte­

ring av växlar, vilka är grundade å verkliga handelsaffärer. — Om styrelse­

ledamot i bank är att betrakta mera som befattningshavare i banken än

som aktieägarnas förtroendeman, vilket t. ex. kan markeras av att han

fungerar som jourhavande ledamot för det löpande arbetet och härför upp­

bär särskilda avlöningsförmåner, hänföres han till den först redovisade

kategorien av jäviga kredittagare.

De sakkunniga. I betänkandet föreslås att det för vissa befattningsha­

vare i bank gällande förbudet att i banken uppta kredit utan säkerhet av

värdehandling, vari omyndigs medel får placeras utan överförmyndarens

samtycke, utsträckes till att gälla även kredit till sådan befattningshavares

make eller till företag, vari maken äger ett väsentligt ekonomiskt intresse.

De sakkunniga förklarar sig vara medvetna om att förbudsbestämmelsen

efter en sådan utvidgning skulle komma att i en del fall tvinga företag att

bryta en kanske mångårig bankförbindelse på grund av att aktierna i före­

taget eller en betydande del av dem genom arv eller testamente tillfallit

hustrun till en kreditbeviljande tjänsteman i banken. En sådan situation,

som naturligen skulle kunna innebära praktiska olägenheter för det berörda

företaget, torde emellertid inträffa endast i sällsynta undantagsfall, har de

sakkunniga förklarat.

De sakkunniga har därjämte gjort ett förtydligande uttalande angående

innebörden av uttrycket »väsentligt ekonomiskt intresse», vilket såsom ovan

framhållits konstituerar kreditjäv i vissa fall. Sådant intresse skulle enligt

förarbetena till ifrågavarande lagstadgande (SOU 1927:11 s. 122) anses

föreligga, där vederbörande befattningshavare eller styrelseledamot ägde en

väsentlig andel i sammanslutning. Att innehavaren av aktiemajoriteten i ett

bolag folie under uttrycket vore uppenbart, men även den, som innehade

en något mindre, men dock väsentlig andel i sammanslutningen, borde in­

begripas under uttrycket, både det förklarats i förarbetena. Ehuru alltså

icke något direkt utsagts rörande den betydelse, som borde tillmätas in­

tressets absoluta storlek, vore det enligt de sakkunniga tydligt, att man icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

174

kunde bortse härifrån. Det finge sålunda förutsättas, att ett absolut sett

stort intresse i ett företag föranledde, att intresset bedömdes som »väsentligt»

vid en lägre storlek i förhållande till företagets aktiekapital än som skulle

ha varit fallet, om intresset varit absolut sett ringa. Om det ekonomiska

intresset hade en absolut sett helt obetydlig storlek, torde man, i analogi

med vad nyss sagts, kunna tala om »väsentligt ekonomiskt intresse» endast

om en majoritetspost förelåge.

I sakkunnigförslaget återfinnes stadgandena angående kreditjäven i 57 §.

Yttrandena. Svenska bankföreningen erinrar om att bestämmelserna om

kreditjäv tillkommit för att sätta en spärr för vissa missbruk av möjlig­

heten för en banks ledande tjänstemän att erhålla lån i den egna banken.

Bankföreningen hade icke något att erinra mot bestämmelserna i den mån

de fullföljde detta syfte. Bestämmelserna hade emellertid visat sig vara allt­

för rigorösa. Bankföreningen yttrar härom bl. a.:

Det synes sålunda icke finnas något skäl, varför en befattningshavare,

som visserligen har att avgöra vissa på styrelsen ankommande ärenden men

icke har något med bankens utlåningsverksamhet att göra, ej skulle kunna

lå upptaga lån för fullt legitima behov i den egna banken. Och även för så­

dana tjänstemän som själva syssla med bankens utlåningsfrågor svnes det

innebära en onödig stränghet, att de icke kunna få smärre eller tillfälliga

lånebehov tillgodosedda i banken. Det kan t. o. m. i vissa fall innebära en

direkt olägenhet, att en sådan befattningshavare i dylika fall nödgas anlita

annan bank. Bankföreningen vill därför hemställa, att det ifrågavarande

förbudet för befattningshavare uppmjukas på det sättet, att lån till smärre

belopp, exempelvis intill 25 000 kronor, få upptagas i den egna banken mot

pant, som prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet.

Förslaget om utvidgning av ifrågavarande förbud till att avse jämväl ma­

ke till befattningshavare i bank avstyrkes av bankföreningen, som anför:

Om hustrun fungerar som bulvan för kringgående av ett utlåningsjäv, bör

detta givetvis lika litet tolereras som vilket annat bulvanförhållande som

helst. Men att presumera att dylikt bulvanförhållande föreligger i fråga om

befattningshavarens make är enligt bankföreningens mening obefogat miss­

tänksamt. Den omständigheten, att jämväl den kvinnliga maken numera

ofta driver rörelse eller eljest är självförsörjande, gör den föreslagna diskri­

mineringen än mer olämplig.

Också Smålands och Blekinge handelskammare anser, att bestämmelserna

om kreditjäv bör modifieras, och avstyrker den föreslagna utvidgningen till

befattningshavares make.

Bank- och fondinspektionen berör föreskriften om förbud för bank att åt

företag, vari någon bankens styrelseledamot såsom styrelseledamot äger

ett väsentligt intresse, bevilja kredit annorledes än mot fullgod pant. In­

spektionen anför:

Den sålunda givna föreskriften hindrar icke en bankstyrelseledamot att

själv upptaga kredit hos sin bank mot säkerhet av t. ex. aktier i det företag,

vari han äger väsentligt intresse, förutsatt nämligen att banken finner ak­

tierna innefatta fullgod pant. Mot bakgrunden härav kan det te sig egen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

175

domligt att företaget självt — vars kreditförbindelse måste anses innefatta

bättre säkerhet än t. o. m. företagets samtliga aktier — icke får upptaga

kredit i banken utom mot fullgod pant. Man måste emellertid hålla i min­

net att syftet med kreditjävet i avseende å företaget är att förhindra att

företagaren — styrelseledamoten utnyttjar sitt företag som bulvan för egna

krediter i banken i syfte att kringgå kravet på fullgod pant. Detta har icke

skett, då företagaren — styrelseledamoten öppet upptager krediten, förut­

satt nämligen att aktierna i företaget enligt objektiva grunder innefatta

sådan pant. Det är därför, liksom eljest då styrelseledamot upptager kredit

i banken, av stor vikt att säkerhetsfrågan ägnas en omsorgsfull prövning.

Departementschefen. De invändningar, som anmälts beträffande denna

paragraf, härrör från svenska bankföreningen och en handelskammare. Så­

vitt angår de redan gällande jävsbestämmelserna förordar bankföreningen

den uppmjukningen, att befattningshavare i bank skulle utan hinder av

bestämmelserna kunna få uppta mindre lån i den egna banken mot pant,

som »prövas i och för sig innebära fullgod säkerhet». Alltjämt skulle följ­

aktligen gälla att säkerheten måste utgöras av pant. Däremot skulle be­

träffande ifrågavarande mindre lån efterges det obligatoriska kravet på att

panten skulle bestå i »värdehandling, vari omyndigs medel må utan över­

förmyndares samtycke anbringas». Även enligt min uppfattning är den

nuvarande regeln med sin generella avfattning väl sträng. Att alltid ute­

stänga befattningshavare av här avsedd kategori från lån i den egna ban­

ken, såvida han ej kan ställa myndlingssäkerhet, torde knappast vara på­

fordrat ur trygghetssynpunkt. En uppmjukning av det slag, bankföreningen

förordat, synes därför befogad. Med de mindre lån, för vilka de liberalare

lånevillkoren skulle bli tillämpliga, bör i detta sammanhang avses lån av

den storleksordning, bankföreningen förslagsvis angivit, d. v. s. lån om

högst 25 000 kronor.

För uteslutande av missförstånd får jag erinra om att befattningshavare,

varom talas i förevarande paragraf, givetvis är förhindrad att delta i hand­

läggningen av ärenden angående lån till honom själv. Härom hänvisar jag

till innehållet i lagförslagets 74 § femte stycket och 80 §.

Även sakkunnigförslaget om att kreditjäven skulle utsträckas till att

avse make till befattningshavare, som själv är jävig, har rönt kritik från de

båda omnämnda remissinstanserna. De sakkunniga har själva vitsordat, att

förslaget skulle kunna leda till vissa praktiska nackdelar, men har trots

detta funnit, att ifrågavarande utbyggnad av jävsbestämmelserna är moti­

verad. Jag delar denna inställning. Vill man söka åstadkomma en effektiv

spärr gentemot ovidkommande inflytande på avgörandena i kreditärendena,

synes den föreslagna kompletteringen av jävsreglerna vara på sin plats. De

praktiska olägenheter, som skulle kunna följa av utbyggnaden, bör för

övrigt icke överdrivas. Som de sakkunniga framhållit skulle dessa olägen­

heter komma att inträda endast i sällsynta undantagsfall.

Mot de sakkunnigas uttalanden till förtydligande av uttrycket »väsentligt

ekonomiskt intresse» har jag ingen erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

176

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

59 §.

Paragrafen upptar bestämmelser i de ämnen, som för närvarande regle­

ras i 46 § andra—fjärde styckena BL.

Gällande rätt. I 46 § andra stycket BL meddelas regler om vad som sär­

skilt skall iakttas i fråga om kredit mot pant av aktier: Vid kreditens

meddelande skall finnas en med hänsyn till de pantsatta aktiernas beskaf­

fenhet och omständigheterna i övrigt skälig marginal mellan aktiernas

marknadsvärde och kreditbeloppet. Dessutom får kreditbeloppet såvitt möj­

ligt icke vid någon tidpunkt under kreditens fortbestånd överstiga aktier­

nas marknadsvärde.

Enligt 46 § tredje stycket må bank icke såsom pant ta emot bl. a. aktie

i bolag, vars verksamhet huvudsakligen består i att förvalta eller driva han­

del med aktier eller som idkar emissionsrörelse. Förbudet sammanhänger

med att förbindelse med sådant bolag visat sig vara och enligt sakens natur

också måste vara särskilt riskfylld.

I paragrafens fjärde stycke heter det att vad som i paragrafen stadgats

om kredit mot pant av aktier skall äga motsvarande tillämpning i fråga om

kredit mot pant av förlagsbevis.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget är hithörande regler upptagna under

58 §.

Till dess första stycke har innehållet i 46 § andra stycket BL överförts

utan ändring.

Beträffande det i 46 § tredje stycket BL intagna förbudet mot belåning

av förvaltningsbolags aktier och förlagsbevis framhåller de sakkunniga,

att de förvaltningsbolag, vilkas aktier noterades å A:I-listan på fondbör­

sen, hade en tillfredsställande relation mellan eget och främmande kapital

och att detta även i stor utsträckning vore fallet med de företag, vilkas

aktier inginge i deras portföljer. Härtill komme att dessa förvaltningsbolag

hade sina tillgångar placerade i ett flertal sins emellan oberoende företag,

vilket verkade utjämnande och i så måtto stabiliserande på värdet av ak­

tierna i bolagen. De sakkunniga föresloge på grund härav och då det ur

samhällssynpunkt syntes vara av intresse att öka tillgången på riskvilligt

kapital, att förbudet mot belåning av förvaltningsaktiebolags aktier och för­

lagsbevis icke skulle gälla beträffande aktier, som noterades å fondbörsens

A: I-lista.

Sistnämnda ståndpunkt har kommit till uttryck i 58 § andra stycket i

sakkunnigförslaget.

Tredje stycket är en direkt motsvarighet till 46 § fjärde stycket BL.

I 58 § fjärde stycket i sakkunnigförslaget har slutligen inrymts ett stad­

gande, enligt vilket det i förslagets 49 § meddelade förbudet för bankaktie­

bolag att motta egen aktie såsom pant skall gälla också i fråga om förlags­

bevis, som banken utställt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

177

Yttrandena. Förslaget angående viss möjlighet till belåning av förvalt-

ningsaktiebolags aktier och förlagsbevis har tillstyrkts av de remissinstan­

ser, som yttrat sig i ämnet.

Departementschefen. Vissa skäl talar för de sakkunnigas förslag om en

uppmjukning av förbudet mot att belåna förvaltningsbolags aktier. Emel­

lertid är konsekvenserna av förslaget svåra att överblicka. Enligt min upp­

fattning måste ytterligare överväganden i vissa hänseenden ske innan slut­

lig ståndpunkt tas i denna fråga. Jag är sålunda icke beredd att nu till­

styrka en uppmjukning av förbudet i enlighet med de sakkunnigas förslag.

På grund av det anförda har BL:s förbud mot belåning av förvaltnings­

bolags aktier utan ändring upptagits i departementsförslaget. I övrigt har

jag ingen erinran mot de sakkunnigas utformning av förevarande para­

graf.

60 §.

Denna paragraf (59 § i sakkunnigförslaget) motsvarar de nuvarande

stadgandena i sista styckena av 46 och 48 §§ BL.

61 §.

Förevarande paragraf (60 § i sakkunnigförslaget) överensstämmer helt

med 47 § BL.

62 och 63 §§.

Beträffande dessa paragrafer, som reglerar omfattningen av inlånings-

rätten samt skyldigheten att hålla kassareserv, hänvisas till den tidigare

lämnade redogörelsen under kap. 2 och 3.

64 och 65 §§.

Till dessa paragrafer (63 och 64 §§ i sakkunnigförslaget) har utan änd­

ring överförts innehållet i 50 och 50 a §§ BL.

66

§.

Paragrafen (65 § i sakkunnigförslaget) reglerar samma ämne som 51 §

BL, enligt vilken bank ej äger utfärda tryckta eller graverade, till inneha­

varen eller viss man eller order ställda förbindelser eller ikläda sig ansva­

righet för sådana förbindelser.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att regeln i 51 § BL hade till

ändamål att hindra bankerna från att utge sedlar och obligationer. Enligt

de sakkunnigas mening funnes ej anledning att ändra lagstiftningen i den­

na del. Regeln i 51 § BL hade därför med oförändrad lydelse fått ingå i sak­

kunnigförslaget. En viss modifikation av regeln hade emellertid ansetts

motiverad. Denna sammanhängde med att de sakkunniga i samband med

behandlingen av frågan om inlåningsrättens omfattning väckt förslag, som

kunde förmodas leda till en ökad emission av egna förlagsbevis. Då förlags-

12 Bihang till riksdagens protokoll 19Ö5. 1 samt. Nr 3

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

bevis regelmässigt ställdes till innehavaren och framställdes i tryck, skulle

bankerna på grund av omförmälda förbud mot tryckta eller graverade lö­

pande förbindelser tvingas att låta sina förlagsbevis till form och innehåll

avvika från vad som vore gängse på fondmarknaden. Denna olägenhet be­

gränsades visserligen av bestämmelsen i 32 § tredje stycket skuldebrevsla­

gen, som tillerkände förlagsbevis egenskapen av presentationspapper an­

tingen de innehölle presentationsklausul eller ej, och om presentationspap­

per gällde bl, a. att godtroende förvärvare ägde gentemot papperets utställa­

re den rättsställning, som tillkomme godtroende förvärvare av löpande skul­

debrev. Det vore emellertid mera tilltalande, om förlagsbevisen till sitt for­

mella innehåll komme att bättre överensstämma med de på området gäl­

lande materiellträttsliga bestämmelserna, d. v. s. att förlagsbevis, utfärdat

av bank, även utåt framträdde som en löpande förskrivning. Den uppmjuk­

ning av här ifrågavarande förbudsregel, som skulle möjliggöra detta, borde

emellertid ej gå så långt, att förbudsregelns primära syfte — att förhindra

sedel- och obligationsutgivning — förfelades. Ur sistnämnda synpunkt före­

sloge de sakkunniga, att banks rätt att emittera tryckta eller graverade för­

lagsbevis av det löpande skuldebrevets natur begränsades till att gälla rän­

tebärande förlagsbevis, lydande å minst 1 000 kronor och ställda att åter­

betalas först sedan minst fem år förflutit från bevisens utgivande.

Yttrandena. Svenska bankföreningen -—- den enda remissinstans som be­

rört förevarande ämne — hemställer, att minimibeloppet för de förlags­

bevis, som skulle inbegripas under modifikationen av förbudsregeln, måtte

bestämmas till 100 kronor i stället för 1 000 kronor. Enligt bankföreningens

mening vore förstnämnda valör mera lämplig, om det gällde att sprida ett

förlagslån bland allmänheten. Denna valör skulle också bättre överens­

stämma med vad som tillämpats vid tidigare förlagslåneemissioner. Det har

tillagts, att fara icke kunde föreligga för att man med den lägre valören

skulle komma förbudet mot sedelutgivning för nära, eftersom förlagsbevi­

sen alltid skulle vara räntebärande.

Departementschefen. BL meddelar icke någon bestämmelse, som hindrar

affärsbank att utfärda egna förlagsbevis. Ej heller det föreliggande lagför­

slaget vill beskära bankernas frihet i detta avseende. Som de sakkunniga

påvisat, har emellertid regeln i 51 § BL medfört, att bankernas förlagsbevis,

vilka så gott som alltid har formen av tryckta handlingar, icke kunnat stäl­

las till innehavaren eller till viss man eller order. Den nya banklagen bör

innehålla en regel av samma innebörd som den i 51 § BL — regeln har

den viktiga funktionen att resa hinder för bankerna att utge sedlar och

obligationer. Men i likhet med de sakkunniga anser jag, att bestämmelsen

i fråga ej bör som hittills ha den ovillkorliga effekten, att bankernas förlags­

bevis icke kan få karaktären av löpande förbindelser i skuldebrevslagens

mening. Regeln bör därför modifieras av hänsyn till förlagsbevisen. Till

motverkande av att undantaget för förlagslånen skulle kunna utnyttjas

179

för försök att kringgå det avsedda förbudet mot sedel- och obligationsutgiv-

ning har de sakkunniga bl. a. föreslagit, att förlagsbevis skall ha en valör

av lägst 1 000 kronor för att hänföras under modifikationen. Det synes

dock knappast vara nödvändigt att sätta valörgränsen så högt. Jag biträder

bankföreningens mening, att förlagsbevis å lägst 100 kronor bör komma i

åtnjutande av undantagsställningen.

Undantagsregeln till förmån för förlagsbevisen har intagits som ett andra

stycke i förevarande paragraf.

67 §.

Paragrafen motsvarar 52 § BL. Den enda sakliga ändringen i förhållande

till gällande rätt rör bestämmelsen om maximibelopp för tillgodohavande

på sparkasseräkning.

Gällande rätt. I andra stycket av 52 § BL stadgas att en och samma in-

sättares tillgodohavande på sparkasseräkning eller därmed likartad räkning

icke annorledes än genom upplupen räntas läggande till kapitalet må ökas

utöver 8 000 kronor.

De

sakkunniga.

De sakkunnigas regelförslag (66 §) innefattar icke nå­

gon egentlig avvikelse från bestämmelserna i 52 § BL. Dock föreslås i för­

tydligande syfte ett tillägg till dessa. Tillägget utsäger att, då enligt 69 § i

sakkunnigförslaget för samma person utfärdats flera motböcker, den stad­

gade maximigränsen vid 8 000 kronor skall avse tillgodohavandet enligt varje

särskild motbok. För denna kompletterande föreskrift lämnas följande mo­

tivering i betänkandet:

Jämlikt 69 § i sakkunnigförslaget kan omyndigs tillgodohavande å spar­

kasseräkning uppdelas på flera motböcker med olika dispositionsföreskrif-

ter. För de sakkunniga har upplysts, att man på bankhåll hyst tvekan huru­

vida för dylikt fall maximeringsföreskriften i 66 § andra stycket skall an­

ses hänförlig till summan av de olika tillgodohavandena eller avse varje

konto för sig; enligt den senare uppfattningen kan den omyndiges totala

tillgodohavande å sparkasseräkning komma att —- exklusive upplupna rän­

tor — uppgå till högst (3 X 8 000 =) 24 000 kronor.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på be­

stämmelsen i § 2 mom. 1 andra stycket sista punkten förordningen angåen­

de postsparbanken den 21 juni 1922, som uttryckligen anknyter den i

nämnda förordning förekommande föreskriften om maximerat tillgodoha­

vande till envar av sådana motböcker, som må ha utfärdats för omyndig

person. Anledning saknas uppenbarligen till antagande att olika regler här­

utinnan böra gälla för postsparbanken respektive affärsbankerna. Detta

bör emellertid kunna direkt utläsas av lagtexten, varför de sakkunniga fun­

nit lämpligt att i förslaget 66 § andra stycket införa en motsvarighet till

nyssnämnda stadgande i förordningen om postsparbanken.

Svenska bankföreningens framställning den 13 maj 1954. De i sakkun­

nigförslaget upptagna reglerna till motsvarighet av innehållet i 52 § BL

bär icke föranlett något uttalande i remissyttrandena över sakkunnigbe-

tänkandet. Däremot har svenska bankföreningen i särskild framställning

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

till Kungl. Maj :t den 13 maj 1954 yrkat en höjning av insättningsmaximum

beträffande sparkasseräkningen. Efter remiss har yttranden över denna

framställning avgivits av bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektio-

nen och svenska sparbanksföreningen.

I sin framställning erinrar bankföreningen inledningsvis om att nuva­

rande insättningsmaximum beträffande sparkasseräkning och därmed lik­

artad räkning infördes genom lagändring år 1948. Bankföreningen fort­

sätter :

Enligt Svenska Bankföreningens mening tala åtskilliga skäl för att frå­

gan om en höjning av maximibeloppet nu upptages till prövning. Sedan

detta belopp fastställdes har sålunda penningvärdet undergått en avsevärd

försämring. En höjning av insättningsmaximum å sparkasseräkning, som

städse varit en av spararna omtyckt räkning, skulle också vara ägnad att

befrämja det från statsmakternas sida ofta uttalade önskemålet om en

ökning av det frivilliga sparandet i landet. I detta sammanhang må vidare

framhållas, att sparkasseräkningen inom affärsbankerna spelar en bety­

dande roll. Sålunda utgjorde antalet sparkasseräkningar för samtliga af­

färsbanker i landet vid årsskiftet 1953/54 1 593 563 stycken med en sam­

manlagd behållning av över 1,8 miljarder kronor.

Ett ytterligare skäl att aktualisera frågan om inlåningsmaximum å spar­

kasseräkning i affärsbank är den ändring i motsvarande regler för post­

sparbanken, som torde vara att emotse inom en nära framtid. Sålunda har

årets riksdag i anslutning till Kungl. Maj :ts proposition nr 84 för sin del

beslutat höja insättningsmaximum i postsparbanken från 10 000 kronor

till 15 000 kronor.

Bankföreningen tillägger, att maximibeloppet i vart fall borde jämkas med

hänsyn till penningvärdets fall. Det borde ej sättas lägre än vad som kunde

komma att gälla för postsparbanken.

Svenska sparbanksföreningen har icke haft något att erinra mot bank­

föreningens framställning, och bank- och fondinspektionen säger sig icke

vilja invända mot att maximibeloppet i fråga sättes till 15 000 kronor. Spar-

banksinspektionen har däremot varit tveksam, huruvida någon höjning av

detta insättningsmaximum över huvud taget borde komma till stånd. Den

omständigheten, att insättningsmaximum i postsparbanken, vars rörelse i

utpräglad grad hade en direkt sparfrämjande inriktning, höjts eller komme

att höjas, ansåge inspektionen icke vara något bärande skäl för att mot­

svarande höjning skulle genomföras beträffande affärsbankernas sparkasse­

räkning. En eventuell höjning syntes i varje fall böra stanna vid det be­

lopp, som kunde motiveras av penningvärdeförändringen sedan sparkasse-

räkningens maximum senast fastställdes, d. v. s. år 1948.

Departementschefen.

Huruvida bestämmelser om insättningsmaximum för

affärsbankernas sparkasseräkning har någon större funktion att fylla kan

ifrågasättas. Jag vill här erinra om att affärsbankerna vid sidan av spar­

kasseräkningen mottar inlåning å s. k. kapitalsamlingsräkning. Beträffan­

de denna räkning, som till sin natur står sparkasseräkningen nära, tilläm­

par bankerna ett avsevärt högre insättningsmaximum, för närvarande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

181

regel bestämt till 50 000 kronor. Frågan om dessa reglers berättigande torde

vara av den art att den kommer under bedömande vid den utredning om

inlåningsreglernas utformning och om vissa gränsdragningsproblem avse­

ende kreditinstitutens verksamhetsområden som enligt vad jag tidigare

angivit torde komma att sedermera igångsättas. För närvarande anser jag

mig därför icke böra gå längre än att i enlighet med bankföreningens fram­

ställning förorda en höjning av maximibeloppet. En viss höjning synes

nämligen under alla förhållanden vara motiverad. Det nya maximibelop­

pet torde lämpligen kunna bestämmas till 15 000 kronor. Att överensstäm­

melse härigenom kommer att råda mellan sparkasseräkningens insättnings-

maximum och det maximum, som skall gälla för insättning i postsparban­

ken enligt den nyligen vidtagna ändringen av postsparbanksförordningen

(SFS nr 241/1954), får dock icke tolkas som att det funnes anledning att

i detta hänseende eftersträva en enhetlig reglering för affärsbankerna och

postsparbanken.

Mot det regeltillägg i förtydligande syfte, som föreslås av de sakkun­

niga, har jag ingen erinran.

68

§.

Denna paragraf (67 § i sakkunnigförslaget) reglerar rätten till filialbild­

ning.

Gällande rätt.

Enligt 52 a § BL äger affärsbank icke utan Kungl. Maj :ts

tillstånd utöva verksamhet vid avdelningskontor å annan ort än där huvud­

kontoret är beläget. Dylikt tillstånd må meddelas, när verksamheten finnes

kunna vara till nytta för det allmänna.

Lagrummet tillkom år 1918, närmast på föranledande av förslag från

1917 års bankkommitté. Kommitténs förslag innebar, att tillstånd skulle

krävas för varje nyetablering av kontor, men i propositionen angående lag­

bestämmelsen (prop. 434/1918) förordades den jämkningen, att huvud­

kontorsorterna skulle vara fria för nyetableringar.

De sakkunniga.

De sakkunniga framhåller till en början, att motivet för

att filialbildning å huvudkontorsorterna skulle vara tillståndsfri varit att

etableringskontroll över dessa orter icke ansetts behövlig. I enlighet med

denna ståndpunkt hade jämväl uttalats i propositionen att bank i fråga om

större städer borde kunna få generellt tillstånd att inrätta flera avdelnings­

kontor. Vid riksdagsbehandlingen av frågan hade utsagts att man torde

kunna vänta att Kungl. Maj:t komme att med största varsamhet använda

sin rätt att vägra bank tillstånd till inrättande av nytt avdelningskontor.

Emellertid hade prövningen av etableringsansökningar enligt de sakkun­

nigas mening blivit mera restriktiv än vad som sålunda avsetts vid till­

komsten av lagrummet. Detta syntes numera tolkas enligt sin ordalydelse,

vilket innebure, alt bank, som ville öppna nytt avdelningskontor utanför

huvudkontorsorten, finge leda i bevis, att den begärda etableringen vore

behövlig och lämplig.

De sakkunniga anför vidare:

Då fullständig frihet att öppna nya avdelningskontor föreligger beträf­

fande huvudkontorsorten, råder alltså en betydande skillnad i berörda

hänseende mellan sagda ort och övriga platser. Denna skillnad ter sig ej

sällan irrationell för de största bankerna, av vilka de två som ha sina hu­

vudkontor i Göteborg men sedan gammalt driva en betydande rörelse i hu­

vudstaden måste begära Kungl. Maj :ts tillstånd för en kontorsetablering i

Stockholm; å andra sidan kan en annan storbank med huvudkontor i Stock­

holm icke utan tillstånd öppna kontor i Göteborg, där banken också bedri­

ver en stor rörelse. De skäl, som betingat den nuvarande tillståndsregeln,

tala i sin mån för att uppställa krav på tillstånd för varje nytt kontor, som

en bank önskar inrätta vare sig å huvudkontorsorten eller annorstädes. Till­

ståndsprövningen synes emellertid icke alltid behöva ankomma på Kungl.

Maj :t. När en bank utvidgar sitt kontorsnät på en viss plats, är detta van­

ligen föranlett av rent praktiska skäl; särskilt under senare år har en så­

dan utvidgning ofta avsett ett kontor med uteslutande expeditionella upp­

gifter, genom vilket den rent banktekniska servicen gjorts lättare tillgäng­

lig för viss del av kundkretsen. I dylika fall, där tillståndsprövningen kan

antagas ej sällan bli av övervägande formell natur, torde beslutanderätten

böra tillkomma bank- och fondinspektionen.

Sakkunnigförslaget stadgar i enlighet härmed att bank, som önskar öpp­

na kontor å ort, där banken redan tidigare driver verksamhet, skall in­

hämta bank- och fondinspektionens medgivande. Därest bank vill utsträcka

sitt kontorsnät till nya platser, skall liksom tidigare frågan prövas av

Kungl. Maj :t.

Yttrandena. Sparbanksinspektionen understryker behovet av att en reg­

lering av bankernas rätt att öppna avdelningskontor komme till stånd på

sätt som föreslagits samt framhåller härvid främst angelägenheten av att

hindra att kontor bleve inrättade endast i konkurrenssyfte utan nytta för

det allmänna.

Av annan mening är svenska bankföreningen, som hävdar, att frågan om

öppnande av nytt kontor å ort, där banken redan förut hade kontor, vore

en rent praktisk organisationsfråga, som det borde få ankomma på banken

att själv avgöra. Bankföreningen hemställde därför, att bestämmelsen om

tillståndsprövning för inrättande av sådant avdelningskontor borde utgå ur

förslaget.

Stockholms handelskammare framför liknande synpunkter.

Departementschefen. Gällande rätt innebär som framgått av det sagda,

att bank måste ha särskilt tillstånd för att öppna avdelningskontor utan­

för huvudkontorsorten. De sakkunniga har menat, att de skäl, som moti­

verat tillståndsprövningen beträffande filialbildning utanför huvudkontors­

orten, talade för tillståndsprövning även i fråga om filial inom denna ort.

Mot bakgrunden härav har i sakkunnigförslaget upptagits regeln, att in­

rättandet av avdelningskontor alltid förutsätter myndighets tillstånd.

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

183

Enligt min uppfattning kan behovet av att föreskriva tillstånd för filial­

bildning knappast bedömas så enhetligt som skett vid de sakkunnigas över­

väganden i ämnet. Sålunda torde det finnas anledning att i detta hänseende

göra åtskillnad mellan filialbildning på ort, där banken redan driver verk­

samhet, samt övrig filialbildning. Vad först angår ort, där banken har sitt

huvudkontor eller redan utövar verksamhet vid avdelningskontor, måste

nog sägas att inrättandet av ytterligare kontor i regel huvudsakligen fram­

står som en bankens interna organisationsfråga. Självfallet innebär detta

konstaterande icke att jag underskattar betydelsen av att kontorsnätet på

en sådan ort får en ur allmänna synpunkter rationell utformning. Det lig­

ger dock närmast tillhands att låta bankerna själva bära ansvaret härför.

Jag vill därför förorda, att bank i fråga om ort, där banken redan driver

verksamhet vid kontor, skall äga att utan myndighets prövning öppna nytt

kontor. Till undvikande av tvekan i tillämpningen användes i den föreslagna

lagtexten icke begreppet ort utan termen kommun, med vilken avses bor­

gerlig primärkommun.

Är fråga om filialbildning på ort, där banken förut icke har kontor, torde

ett annat betraktelsesätt böra anläggas på behovet av tillståndsprövning.

I dessa fall innebär inrättandet av ett nytt avdelningskontor ofta i mera

utpräglad grad en utvidgning av bankens faktiska verksamhetsområde.

Med hänsyn till bankväsendets nuvarande struktur — dels några få stor­

banker med huvudkontorsort i Stockholm eller Göteborg dels ett antal

mindre provinsbanker och dels slutligen lokalt arbetande sparbanker och

kassor för jordbrukskredit — framstår det som naturligt att bibehålla till-

ståndstvång då fråga är om kontorsetablering på nya orter. Härigenom säk­

ras ett medinflytande för det allmänna vid utvidgning av en banks rörelse

till orter som måhända redan ingår i en annan banks verksamhetsområde.

Av dessa skäl stadgas i departementsförslaget att bank, som vill inrätta av­

delningskontor i kommun, där banken tidigare icke har kontor, skall in­

hämta tillstånd därtill av Kungl. Maj :t. Liksom i sakkunnigförslaget tilläg-

ges att medgivande må lämnas, när verksamheten finnes kunna vara till

nytta för det allmänna.

Till nu behandlade regel om tillståndsprövning har anknutits en sär­

skild föreskrift, enligt vilken Kungl. Maj :t vid medgivande till filialbild­

ning kan foga förbehållet, att medgivandet avser endast den i ansökningen

uppgivna filialen och sålunda icke lämnar banken frihet att i fortsättningen

utan särskilt tillstånd inrätta ytterligare filialer inom kommunen i fråga.

Situationen kan ibland vara den, att bank med berättigande kan resa an­

språk på att få öppna ett representalionskontor på viss ort, exempelvis i

en hamnstad, samtidigt som det saknas skäl för att banken skulle på or­

ten få bedriva lokal bankverksamhet vid ett flertal kontor. Möjligheten

att meddela angivet förbehåll bereder i en dylik situation Kungl. Maj:t till­

fälle att i vissa speciella fall lämna ett tillstånd, vilket måhända skulle ha

förvägrats, om det automatiskt skulle ha medfört frihet för banken att

öppna ytterligare kontor inom kommunen. Även där dylikt förbehåll med­

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

delats bör det få ankomma på banken själv att bestämma på vilken plats inom kommunen kontoret skall vara beläget.

69

§.

Paragrafen (08 § i sakkunnigförslaget) rör bankverksamhet genom om­ bud. Nuvarande regel angående bankombud återfinnes i 52 b § BL.

Gällande rätt. 52 b § BL föreskriver, att affärsbank, såvitt avser ort där banken icke är berättigad att utöva verksamhet vid kontor, icke må idka in- eller utlåning genom ombud eller eljest ha ombud för främjande av sin in- eller utlåning. Undantag meddelas dock för samarbete, som må kunna anordnas mellan affärsbank och jordbrukskassa. Vidare tillätes att affärsbank anlitar annan affärsbank som ombud.

De

sakkunniga.

I sakkunnigförslaget har innehållet i 52 b § BL införts

utan ändring.

Yttrandena.

Sparbankernas bankaktiebolag har i detta sammanhang be­

rört frågan om sitt eget samarbete med sparbankerna. Banken erinrar om att syftet med gällande regel i 52 b § BL varit att hindra, att bankerna för sin verksamhet på platser, där de icke hade kontor, använde sig av om­ bud, som arbetade på provisionsbasis. Banken framhåller också, att tvekan stundom uppkommit beträffande innebörden av regeln och dess räckvidd. Därefter heter det i yttrandet:

Banken, vars styrelse har sitt säte i Stockholm, äger enligt bolagsord­ ningen icke bedriva rörelse vid avdelningskontor, och verksamheten skall i första hand bedrivas för tillgodoseende av sparbankernas intressen. Samt­ liga aktier i banken ägas av sparbanker, och över huvud kan banken be­ tecknas som ett — numera omistligt — led i landets sparbanksväsende. — Utöver den primära rörelsen att emottaga sparbankernas överskotts­ medel å olika räkningar samt att tillgodose deras tillfälliga kreditbehov och fungera som clearingorgan ha sparbankerna i ökad utsträckning an­ litat bankens tjänster för viss in- och utlåning. Beträffande utlåningssidan har det därvid så gott som uteslutande varit fråga om krediter för nya hyresfastigheter och egna hem. Den begäran om medverkan från bankens sida i detta hänseende, som framställts från sparbankerna, har varit av olika natur och avsett såväl fasta som tillfälliga krediter. Stundom har det t. ex. gällt hjälp med del av kredit på grund av densammas storleksord­ ning eller också begäran, att banken skulle lämna sekundärkrediten. Vid flera tillfällen har Bostadsstyrelsen begärt, att banken skulle biträda spar­ bank på viss ort med kreditgivningen till fastigheter för bostadsändamål. Ifråga om inlåningssidan har bl. a. förekommit, att sparbank hemställt, att banken ville emottaga medel, som uppgå till större belopp än vad spar­ banken själv kan emottaga från en och samma kund.

Initiativet till de olika samarbetstransaktionerna utgår således i regel från sparbankerna och det är ytterst sparbankernas egna intressen, som bli avgörande för deras inställning och ställningstagande. Sparbanken kan där­ för icke anses som ombud i vanlig mening för banken, utan förhållandet är snarast det omvända, att banken lämnar biträde åt sparbankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

185

Banken har därför icke kunnat finna, att den verksamhet som sålunda

utvecklats och som banken enligt bolagsordningen har att bedriva för till­

godoseende av sparbankernas intressen och det erforderliga samarbetet där­

vid mellan sparbankerna å ena samt banken å andra sidan icke skulle stå

i överensstämmelse med bestämmelserna i banklagens § 52 b. En motsatt

tolkning skulle icke endast strida mot gängse uppfattning av uttrycket

ombud utan även sakligt sett leda till den orimliga konsekvensen, att ban­

kens nyss angivna samarbete med sparbankerna skulle förhindras, medan

banken enligt bestämmelsen i § 52 b andra stycket banklagen har rätt att

såsom verkligt ombud använda bl. a. annat bankbolag. Banken vill i detta

sammanhang erinra om att lagstiftaren tidigare saknat anledning att taga

ståndpunkt i denna fråga, eftersom banken eller därmed jämförligt organ

för sparbanksväsendet icke existerade vid tiden för tillkomsten av § 52 b

banklagen.

Banken hemställer slutligen att, för den händelse dess nu återgivna tolk­

ning av ombudsparagrafen icke skulle vara riktig, lagrummet måtte ändras

så, att bankens samarbete med sparbankerna icke måtte hindras.

Svenska sparbanksföreningen har instämt i vad Sparbankernas bankak­

tiebolag uttalat angående betydelsen av att samarbetet mellan denna affärs­

bank och sparbankerna får fortgå obehindrat.

Även landsorganisationen framhåller lämpligheten av att undantagsbe­

stämmelsen om affärsbanks samarbete med annan affärsbank och med jord­

brukskassa även får avse affärsbanks samarbete med sparbank.

Departementschefen.

Det samarbete, Sparbankernas bankaktiebolag be­

driver med sparbankerna, står i överensstämmelse med bankens av Kungl.

Maj:t godkända bolagsordning. BL:s regel angående ombudsverksamheten

utformades före tillkomsten av Sparbankernas bankaktiebolag och är icke

så avpassad, att den till sin ordalydelse klart medger nämnda samarbete i

alla dess former. Självfallet måste det emellertid vara ett önskemål att den

nya banklagens ombudsregel får en formulering, som otvetydigt sanktio­

nerar sparbankernas avsedda kontakt med sin egen affärsbank. Såväl av

denna anledning som av andra skäl finner jag, att förbudet mot ombuds-

verksamhet bör modifieras jämväl på så sätt, att affärsbank skall få anlita

sparbank som ombud. En dylik generell utvidgning av undantaget från för­

budet synes mig knappast kunna förorsaka menliga verkningar.

70 §.

Förevarande paragraf (69 § i sakkunnigförslaget) motsvarar med viss

redaktionell jämkning 52 c § BL.

Om styrelse och firmateckning

Bestämmelserna i donna avdelning motsvarar stadgandena i 53—67 §§

BL. Några mera betydande ändringar innehåller icke förslaget. En del kom­

pletteringar och jämkningar har emellertid vidtagits, främst i syfte att

bringa bankreglerna i samklang med AL. Dock skulle även vid ett genom­

186

förande av förslaget vissa olikheter komma att finnas mellan AL och bank­

lagstiftningen. Exempelvis är de föreskrifter om verkställande direktör, vil­

ka upptagits i förslaget, av annan karaktär än AL:s motsvarande regler.

Vidare går bestämmelserna om jäv för styrelseledamot att delta i vissa av­

göranden något längre i förslaget än i AL. Ytterligare må nämnas att för­

slaget behåller den nuvarande regeln i 58 § BL att bankaktiebolags firma

skall tecknas av minst två personer i förening.

Beträffande förvaltningsberättelsens framläggande och styrelseledamots

skadeståndsskyldighet, vilka ämnen för närvarande regleras i 65 och 66 §§

BL, återfinnes förslagets bestämmelser i de särskilda kapitlen om styrel­

sens årsredovisning och om skadestånd.

71—73 §§.

Dessa paragrafer (70—72 §§ i sakkunnigförslaget) motsvarar 53 § BL.

Gällande

rätt. Enligt 53 § BL skall aktieägarna utse en styrelse av minst

fem och högst tolv ledamöter, med rätt likväl för Kungl. Maj :t att under

■\issa förhållanden medge att högst 15 styrelseledamöter utses. Ledamot av

styrelsen skall vara aktieägare och bosatt här i riket. Mandattiden är högst

tern år. Av ledamöterna får icke flera än en för varje påbörjat femtal vara

befattningshavare i banken.

De

sakkunniga. I

det väsentliga överensstämmer de sakkunnigas förslag

med gällande rätt.

I

några avseenden har dock avvikelser gjorts. Sålunda

har i sakkunnigförslaget upptagits en enhetlig regel av innebörd att styrel­

sen skall bestå av minst fem och högst 15 ledamöter. Beträffande kvafilika-

tionsvillkoren för ledamotskap i styrelsen föreslås det tillägget, att ledamot

— utöver det att han liksom enligt gällande rätt skall vara bosatt här i riket

— jämväl skall vara svensk medborgare samt myndig. Härvidlag överens­

stämmer förslaget med motsvarande bestämmelser i 79 § AL och 72 § FL.

Det nuvarande kravet, att ledamot skall vara aktieägare, har slopats.

Enligt 72 § första stycket i sakkunnigförslaget skall styrelse väljas å bo­

lagsstämma. Förslaget bereder emellertid möjlighet till att en eller flera av

styrelseledamöterna enligt bestämmelse, som intagits i bolagsordningen, till­

sättes i annan ordning. Såsom framgått finnes ingen motsvarighet till denna

bestämmelse i BL.

Beträffande mandattiden för styrelseledamot har sakkunnigförslagets reg­

ler (72 § andra stycket) utformats i överensstämmelse med 77 § AL och

70 § FL. Styrelseledamot skall i enlighet härmed utses för tid intill dess

ordinarie bolagsstämma hållits och får ej utses för längre tid än till och

med den stämma, som skall äga rum under tredje räkenskapsåret efter

valet.

Yttrandena. Mot förslaget, att styrelseledamöterna delvis skulle kunna

tillsättas i annan ordning än genom val å bolagsstämma, säger sig svenska

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

187

bankföreningen icke ha någon erinran, eftersom det läge i sakens natur och

även klart framginge av den föreslagna lagstiftningens uppläggning i öv­

rigt, att initiativet till bolagsordningsändring, som skulle medge en sådan

ordning, uteslutande tillkomme bankaktiebolaget självt. Handelskamrarna

i Göteborg och Gävle har framställt betänkligheter mot förslaget i denna del

och anser sig ha funnit, att syftet med ändringen vore att det allmänna

genom insättande av representanter i bankstyrelserna skulle få medbe­

stämmanderätt i fråga om bankverksamhetens bedrivande.

Departementschefen. Bestämmelsen, att en eller flera - ej alla - leda­

möter i bankaktiebolags styrelse, om stadgande härom finnes intaget i ban­

kens bolagsordning, skall kunna tillsättas i annan ordning än genom val

å bolagsstämma, ansluter sig till en jämförlig regel i 77 § andra stycket

AL. Såsom svenska bankföreningen framhållit lär bestämmelsens tillämp­

lighet bli beroende av initiativ från bankernas egen sida.

74 §.

Denna paragraf (73 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 56 § BL och inne­

håller bestämmelser om verkställande direktör och bankdirektion.

Gällande rätt m. m. BL erkände ursprungligen icke annat verkställande

organ än bankens styrelse. Efter lagändringar år 1933 medger emellertid

36 § BL, att styrelsen uppdrar vissa ärendens prövning och avgörande till

en eller flera styrelseledamöter eller andra personer, vilka brukar bilda den

s. k. direktionen. Föreskrifter angående den befogenhet i olika avseenden,

som uppdraget skall medföra, måste av styrelsen meddelas i en av denna för

högst ett år i sänder fastställd instruktion. Styrelsen äger återkalla eller in­

skränka uppdraget och utan hinder av detsamma själv avgöra ärende av varje

slag. BL stadgar härjämte, att vissa i lagen angivna slag av ärenden ovillkor­

ligen skall avgöras av styrelsen.

AL upptar icke några bestämmelser om en kollegial direktion utan med­

delar i stället regler om verkställande direktör. 78 § och följande paragra­

fer i AL föreskriver sålunda, att verkställande direktör skall finnas inom

de större aktiebolagen och att endast en verkställande direktör får utses.

Verkställande direktören skall handha den löpande förvaltningen, medan

ledningen och förvaltningen i övrigt av bolagets angelägenheter skall till­

komma styrelsen. Han skall leda driften av bolagets rörelse, utöva tillsyn

över dess befattningshavare, sörja för att bokföringen fullgöres i överens­

stämmelse med lag och att medelsförvaltningen är ordnad på betryggande

sätt.

De sakkunniga. I sakkunnigförslaget har införts bestämmelsen, att i ett

bankbolag alltid skall utses verkställande direktör med åliggande att under

styrelsens inseende leda verksamheten. De sakkunniga framhåller, att verk­

ställande direktörens ställning bleve en annan i bankaktiebolagen än i de

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

188

vanliga, aktiebolagen. Medan enligt AL den verkställande direktören vore ett

särskilt bolagsorgan med i lagen angivna uppgifter, hade förslaget utformats

så, att bankstyrelsen skulle i instruktion meddela erforderliga föreskrifter

rörande verkställande direktörens kompetensområde. Hans befogenheter bleve

därför närmast att anse som grundade på en överflyttning — delegation —

trån styrelsens sida. Av bl. a. detta skäl hade föreskrivits att han skulle ut­

ses inom styrelsen. Härigenom bleve särskilda regler om ansvarsfrihet och

skadestandsplikt för verkställande direktör obehövliga. Det ansvar, en stv-

relseledamot som tillika vore verkställande direktör kunde ådra sig, bleve

alltså att bedöma enligt reglerna för styrelseledamot, men uppenbart vore

att ansvaret rönte inverkan av huruvida en pliktförsummelse folie inom om­

rådet för de åt verkställande direktören anförtrodda uppgifterna.

Verkställande direktören är ej den ende, som skall kunna anförtros ären­

den av beskaffenhet att eljest ankomma på styrelsen. Denna skall nämli-

gen, liksom enligt BL, ha en allmän befogenhet att delegera sådana ären­

den på en eller flera personer, antingen dessa är styrelseledamöter eller ej.

Sakkunnigförslaget lägger alltså icke hinder för direktionsbildning.

De sakkunniga har särskilt framhållit, att de instruktioner, i vilka befo­

genheten för verkställande direktören och för andra till direktionen hö­

rande befattningshavare skulle anges, borde vara ändamålsenliga och tyd­

ligt avfattade.

Beträffande frågan om antalet verkställande direktörer i bank erinrar de

sakkunniga om att enligt AL och FL flera verkställande direktörer ej kun­

de utses. Detsamma syntes böra vara regel även för bankerna. De sakkun­

niga ansåge emellertid, att det i vissa fall kunde vara lämpligt att upp­

dela göromål, tillhörande den löpande förvaltningen i bank, på flera verk­

ställande direktörer. En uppdelning på flera väsentligen fristående lokala

förvaltningar tillämpades inom en av de större bankerna, vilken sedan gam­

malt haft tre verkställande direktörer. Enligt de sakkunnigas mening borde

emellertid vissa angelägenheter, exempelvis uppsikten över likviditeten och

redovisningen, aldrig uppdelas på flera personer. De sakkunniga föresloge

på grund av det anförda, att flera verkställande direktörer skulle kunna

utses endast där förhållandena så påkallade. Utsåges flera verkställande

direktörer skulle instruktionen ange arbetsfördelningen mellan dem.

Yttrandena. NoiTbottens och \ Österbottens läns handelskammare ifråga­

sätter lämpligheten av att flera verkställande direktörer skulle kunna ut­

ses samt framhåller, att det läge i begreppet »verkställande direktör» att en­

dast en sådan kunde utses. Denne borde ha huvudansvaret för bankbolagets

ledning. Om så erfordrades, kunde emellertid under denne finnas en eller

flera vice verkställande direktörer.

Departementschefen. Förslaget att införa lagbestämmelser om tillsättande

av verkställande direktör i affärsbank anser jag välgrundat. Härigenom

bringas banklagstiftningen i överensstämmelse med vad som gäller enligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

189

AL och FL, och samtidigt får de i affärsbankerna redan fungerande verk­

ställande direktörerna sin ställning lagfäst.

Vad angår verkställande direktörens befogenheter kan jag ansluta mig till

åsikten, att dessa icke bör såsom skett i AL och FL närmare bestämmas i lag

utan fastställas av styrelsen i särskild instruktion.

Departementsförslagets formulering av bestämmelsen om verkställande

direktör avviker något från sakkunnigförslagets. Eftersom avsikten är, att

verkställande direktören inom ramen för sin uppgift att »leda verksamhe­

ten» skall ha att avgöra frågor av beskaffenhet att eljest ankomma på sty­

relsen anser jag, att detta bör uttryckligen anges i lagtexten.

Liksom de sakkunniga anser jag att flera verkställande direktörer undan­

tagsvis bör få utses. Jag vill emellertid betona nödvändigheten av att, vid

tillsättande av flera verkställande direktörer, arbetsuppgifterna och därmed

även ansvaret fördelas mellan dem på ett klart sätt.

Såsom de sakkunniga påpekat torde uppsikten över likviditeten alltid

odelad böra åvila en av de verkställande direktörerna.

Beträffande den ansvarighet, som åvilar direktionsledamot utanför sty­

relsen, får jag hänvisa till 109 § andra stycket samt 177 och 178 §§ i depar-

tementsförslaget.

Fjärde stycket i förevarande paragraf företer viss redaktionell avvikelse

från den av de sakkunniga föreslagna lagtexten. Slutligen har den av mig

förordade uppmjukningen av reglerna rörande banks rätt att bevilja lån

till vissa bankens befattningshavare (se 58 § i departementsförslaget) för­

anlett en jämkning av bestämmelserna i paragrafens femte stycke under

punkt 3. Jämkningen innebär, att styrelsen icke skall kunna frånhända sig

handläggningen av ärende angående kredit till dylik befattningshavare.

75 §.

Paragrafen (74 § i sakkunnigförslaget) överensstämmer helt med 57 § BL.

76 §.

Denna paragraf (75 § i sakkunnigförslaget) motsvarar i huvudsak 67 §

första och tredje styckena BL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

77 och 78 §§.

Paragraferna (76 och 77 §§ i sakkunnigförslaget) innehåller i anslutning

till 84 § AL bestämmelser om ordförande i styrelsen, styrelsesammanträden

och protokoll. Motsvarighet till dessa paragrafer saknas i BL.

I överensstämmelse med AL:s regler föreskrives i 77 § andra stycket i

förslaget, att verkställande direktör eller annan befattningshavare i ban­

ken icke må vara ordförande i styrelsen. Motivet för bestämmelsen är att

styrelsen har att utöva tillsyn över befattningshavarna och därför ej bör

ledas av någon av dessa.

190

Paragrafen (78 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 54 § och 55 § första

stycket BL. Den meddelar bestämmelser om styrelsens beslutförhet och om

villkoren i övrigt för giltighet av styrelsebeslut.

Gällande rätt. 54 § BL utgår från normalregeln, att för beslutförhet er­

fordras fulltalig styrelse. Dock må bolagsordningen medge, att styrelsen är

beslutför, utan att samtliga ledamöter är tillstädes. Skulle bolagsordningen

innehålla dylikt medgivande, kräver emellertid 54 g, att ärende ej må före­

tas, med mindre, såvitt kunnat ske, samtliga styrelseledamöter erhållit till­

fälle att delta i ärendets behandling.

Såsom styrelsens beslut skall enligt 55 g första stycket BL gälla, där ej

annorlunda är bestämt i bolagsordningen, den mening, om vilken de flesta

röstande förenat sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ord­

föranden vid sammanträdet.

De sakkunniga. Förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget erhållit

en lydelse, som helt ansluter sig till den i 85 g AL. I följande hänseenden

representerar den föreslagna lydelsen avvikelser från ovan redovisade regler

i BL.

Beslutförhetsregeln (78 g första stycket i sakkunnigförslaget) innebär, att

styrelsen är beslutför, där de vid sammanträde tillstädesvarandes antal

överstiger hälften av hela antalet styrelseledamöter, såframt ej för beslut­

förhet högre antal föreskrivits i bolagsordningen. Därtill är sedan som ett

komplement fogad en regel liknande den i 54 § BL, nämligen att ärende

likväl ej må företas, med mindre såvitt möjligt samtliga styrelseledamöter

eller, vid förfall för någon av dem, suppleant för honom erhållit tillfälle

att delta i ärendets behandling.

BL:s stadgande (i 55 g första stycket) om vanlig majoritet som förutsätt­

ning för giltigt styrelsebeslut har i sakkunnigförslaget (78 g andra stycket)

kompletterats med regeln att, om styrelsen icke är fulltalig, giltigt beslut må

anses föreligga, endast om av de tillstädesvarande ett antal överstigande

en tredjedel av hela antalet styrelseledamöter enat sig.

Yttrandena. Beträffande förslaget att styrelsen icke är beslutför, om icke

de vid sammanträde tillstädesvarandes antal överstiger hälften av hela an­

talet styrelseledamöter, ifrågasätter svenska bankföreningen, huruvida in­

tresset av kongruens med AL i detta hänseende vore så stort, att man endast

för den skull borde vidta den föreslagna ändringen. Någon olägenhet av den

nuvarande ordningen hade, bankföreningen veterligt, aldrig försports. Änd­

ringen skulle medföra olägenheten, att den ordning med ofta återkommande

styrelsesammanträden, som vissa banker sedan gammalt tillämpat och som

ansetts verksamt underlätta kontakten mellan styrelse och den verkställan­

de ledningen, icke skulle vara praktiskt genomförbar under vissa tider av

året.

Kungl. Maj.ts proposition nr 3

79 g.

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

191

Departementschefen. FL:s regler om beslutförhet (78 § första stycket) överensstämmer helt med motsvarande regler i AL. Något skäl att bestäm­ melserna angående beslutförhet för bankaktiebolags styrelse skulle avvika från vad som gäller för såväl vanliga bolag som försäkringsbolag torde knappast kunna förebringas. Jag kan därför icke biträda bankföreningens mening, att nuvarande bankregler i förevarande hänseende borde bevaras.

80 §.

Detta lagrum (79 § i sakkunnigförslaget), som upptar bestämmelser om jäv för styrelseledamot, motsvarar 55 § andra stycket BL samt 86 § AL och 79 § FL.

Gällande rätt. 55 § andra stycket BL förbjuder styrelseledamot att delta vare sig i handläggning av fråga rörande avtal mellan honom och bankbo­ laget eller i handläggning av fråga om avtal mellan bolaget och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot bolagets. Vad sålunda stadgas äger motsvarande tillämpning beträf­ fande gåva från bolagets sida samt rättegång eller annan talan mot styrelse­ ledamoten eller tredje man. AL och FL upptar i huvudsak samma jävs- regler.

De sakkunniga. BL:s bestämmelser om jäv för styrelseledamot har över­ förts till sakkunnigförslaget. De sakkunniga har emellertid funnit skäl före­ ligga till en viss utsträckning av jävet, nämligen för det fall, då avtal skulle slutas mellan bankbolaget och någon som en styrelseledamot i banken före­ trädde, antingen ensam eller jämte annan. De sakkunniga erinrar om att detta problem diskuterats för de allmänna aktiebolagens del i förarbetena till AL (SOU 1941: 9, del II, s. 333) samt anför härom närmare:

Det uttalades att för en dylik utsträckning av jävet talade hänsynen till den pliktkollision som i sådant fall kunde uppkomma och att det natur­ ligtvis vore lämpligt, att en styrelseledamot avhölle sig från att deltaga i behandlingen exempelvis av fråga om avtal med ett annat bolag, av vars styrelse han jämväl vore ledamot. En utvidgning av jävet i antydd riktning företogs emellertid ej, främst beroende på farhågor för att därigenom prak­ tiska olägenheter skulle uppkomma särskilt vid koncernförhållanden. Be­ stämmelser om kontroll vid koncernförhållanden samt regler om skydd för aktieägarminoritet och om skadestånd ansågos enligt lagberedningen vara av större värde än en jävsregel, som lätt skulle kunna erhålla endast formell betydelse.

De sakkunniga gör gällande, att de praktiska olägenheter i koncernför- hållanden, som en mera vidsträckt jävsregel skulle medföra, icke kunde tillmätas samma betydelse i fråga om bankaktiebolagen. Koncernförhållan­ den vore nämligen sparsamt förekommande inom bankvärlden. De sakkun­ niga fortsätter:

Det är icke ovanligt, att styrelseledamot i bankbolag jämväl är medlem av styrelsen för ett vanligt aktiebolag. Uppenbarligen är del icke lämpligt,

192

Kungl. Mctj:ts proposition nr 3

att en sådan person deltager i beslut om kredit från banken till aktiebolaget.

Ett förbud häremot skulle enligt uppgift även överensstämma med den ord­

ning, som faktiskt tillämpas. Huruvida man bör gå ett steg längre och för­

bjuda även deltagande i överläggningen i ärendet synes mera tvivelaktigt.

Den som genom en sådan regel uteslötes från behandlingen av kreditärendet

skulle regelmässigt vara den i fråga om de relevanta omständigheterna mest

initierade. Självfallet komme han under alla förhållanden att anlitas för att

banken skulle vinna nödiga upplysningar i saken och man måste även utgå

ifrån att han städse lämnades tillfälle meddela bankstyrelsen sin uppfatt­

ning beträffande kreditens tillrådlighet. I själva verket hade han därmed

sagt sitt ord i överläggningen. En regel, som förbjöd honom att över huvud

deltaga i behandlingen av ärendet, kan sålunda väntas få väsentligen for­

mell betydelse. Ett förbud för styrelseledamoten att deltaga i beslutet synes

— icke minst i fråga om företag under offentlig kontroll — innefatta en till­

räcklig garanti mot de risker, varom här kan vara fråga. De sakkunniga

ha ansett sig böra stanna härvid och kunna för denna ståndpunkt i viss

mån åberopa lagberedningens ovannämnda uttalanden vid tillkomsten av nya

aktiebolagslagen. Genom en jävsbestämmelse av denna begränsade innebörd

kommer beslutet att fattas av personer inom bankledningen, som stå obe­

roende gentemot bankens medkontrahent, och ansvaret för beslutet att vila

på dem. Självfallet kunna förhållandena vara sådana, att styrelseledamot

bör, ehuru därtill ej föranledd av en tvingande lagregel, avhålla sig från att

deltaga även i bankstyrelsens överläggningar. Därest en intressekollision

föreligger av den art, att styrelseledamoten får anses i avtalet äga ett väsent­

ligt intresse, som kan vara stridande mot bankbolagets, gäller som nyss

sagts redan enligt nuvarande lag förbud för honom att deltaga i behand­

lingen av avtalet.

Med hänsyn till det anförda har de sakkunniga i sitt förslag infogat den

regeln, att ledamot av bankbolagets styrelse ej må delta i beslut angående

avtal mellan banken och tredje man, som han ensam eller jämte annan äger

företräda.

Departementschefen. Den utvidgning av ifrågavarande jävsregler, vilken

föreslås av de sakkunniga, innebär, att styrelseledamot ej må delta i beslut

angående avtal mellan banken och tredje man, som styrelseledamoten äger

företräda. Som framgått har någon motsvarighet till denna föreskrift icke in­

rymts i AL. Anledningen härtill har främst varit farhågor för att en sådan

bestämmelse skulle leda till praktiska olägenheter vid s. k. koncernförhål­

landen. När två eller flera aktiebolag inginge i en koncern, vore det nämli­

gen vanligt, att bolagen i stor utsträckning anlitade samma personer som

styrelseledamöter. Jävsregeln skulle lägga vissa hinder i vägen för denna

ordning.

Farhågor av detta slag torde emellertid icke ha samma berättigande för

bankaktiebolagens del. Inom bankväsendet förekommer nämligen koncern­

förhållanden endast i mycket begränsad omfattning. Samtidigt bör det kon­

stateras, att den diskuterade jävsregeln ter sig särskilt motiverad just be­

träffande bankaktiebolagen. De avtal mellan bankaktiebolaget och tredje

man, vilka jävsregeln skulle träffa, komme givetvis att mestadels avse be­

viljande av lån från bankens sida. Att företrädaren för den lånesökande

Kungl. Maj. ts proposition nr 3

193

parten skulle i sin egenskap av styrelseledamot i bankaktiebolaget få delta

i beslutet angående utlämnande av lånet kan icke betecknas som tillfreds­

ställande.

Jag är därför ense med de sakkunniga om behovet av den föreslagna nya

jävsregeln. Liksom de sakkunniga anser jag det vara tillräckligt, att regeln

endast tar sikte på deltagandet i själva beslutet i avtalsärendet. Att före­

trädaren för den främmande avtalsparten får inbegripas i de överläggning­

ar, som föregår beslutet, kan många gånger vara en fördel och synes icke

ge anledning till principiella betänkligheter.

81 §.

Lagrummet (80 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 61 § BL, ger reg­

ler angående ställföreträdarskap för bankbolag.

Enligt 82 § 1 mom. i förslaget skall liksom enligt BL bankaktiebolags

firma tecknas av minst två personer i förening. Härav följer att en firma­

tecknare ej ensam utan allenast i förening med annan firmatecknare äger

företräda banken.

Föreskrifterna i 87 § andra stycket och 90 § AL rörande verkställande

direktörs rätt att företräda aktiebolag och teckna dess firma är icke aktuella

för bankaktiebolagen med hänsyn till det sätt, varpå förslagets bestäm­

melser om verkställande direktör (74 §) utformats.

82 §.

Paragrafen (81 § i sakkunnigförslaget) innehåller bestämmelser angå­

ende bemyndigande att teckna bankaktiebolagets firma.

Motsvarigheter till denna paragraf finnes i 58 § BL. Här stadgas bl. a.

att styrelsen må, där ej annat blivit bestämt i bolagsordningen eller av bo­

lagsstämma, meddela bemyndigande för styrelseledamot att teckna bola­

gets firma. Enligt 82 § 2 mom. första stycket första punkten i förslaget

skall styrelsens möjlighet att bemyndiga styrelseledamot eller styrelsesupp­

leant att teckna firman vara ovillkorlig, d. v. s. ej kunna inskränkas genom

bestämmelse i bolagsordningen eller av bolagsstämma.

82 § 2 mom. första stycket andra punkten innehåller föreskrift om be­

myndigande för annan än styrelseledamot eller styrelsesuppleant att teckna

firman. Dessa bestämmelser har avfattats i anslutning till reglerna i 88 §

första stycket andra punkten AL.

2 mom. andra stycket av förevarande paragraf saknar motsvarighet i BL.

Här ges regler om firmateckning genom kontrasignation. Jämlikt dessa be­

stämmelser, som utformats efter förebild av 89 § AL, äger en kontrasig­

nant teckna firman allenast tillsammans med firmatecknare, som ej är kon­

trasignant.

83 och 84 §§.

I 83 § (82 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 62 § första punkten BL

och 91 § AL, föreskrives att styrelsen eller annan ställföreträdare för bank­

aktiebolag ej må vidta åtgärd i strid med vad som stadgas i 52 § andra slyc-

13 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 3

194

ket första punkten och tredje stycket beträffande bolagsstämma. I fråga

om styrelsen tillägges dock, att densamma äger till allmännyttigt ändamål

använda tillgång, som i förhållande till bankbolagets ställning är av ringa

betydelse.

I 84 § (83 § i sakkunnigförslaget) stadgas begränsning genom särskilda

föreskrifter eller på grund av jäv av de befogenheter, som tillkommer

styrelsen, annan ställföreträdare eller personer, som har uppdrag att av­

göra på styrelsen ankommande ärenden. Paragrafen motsvarar 60 § BL

och 92 § AL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

85 §.

Ifrågavarande lagrum (84 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 61 §

andra punkten och 62 § andra punkten BL, upptar bestämmelser om ver­

kan av att ställföreträdare för bankbolag vid rättshandling överskridit sin

befogenhet. Paragrafen har avfattats i anslutning till 93 § första och tredje

styckena AL.

86

§.

Paragrafen (85 § i sakkunnigförslaget) motsvarar 63 § BL men har kom­

pletterats med vissa föreskrifter i överensstämmelse med 94 § AL.

I anledning av vad patent- och registreringsverket anmärkt i sitt remiss­

yttrande har en redaktionell jämkning vidtagits i de sakkunnigas lagförslag.

87 och 88 §§.

Dessa lagrum (86 och 87 §§ i sakkunnigförslaget) motsvarar 59 och 64 §§

BL samt 95—97 §§ AL. De innehåller föreskrifter angående behörighet att

för bankbolag motta stämning eller annat meddelande m. m. samt om an­

mälan för registrering av ändring beträffande styrelsens sammansättning,

firmateckningsrätt m. m.

88 § har i anledning av påpekande från patent- och registreringsverket

undergått en redaktionell jämkning, i det att stadgande intagits om skyl­

dighet för styrelsen eller verkställande direktör att till regis treringsmyndig-

heten göra anmälan jämväl om ändrat hemvist för styrelseledamöter eller

styrelsesuppleant eller för särskild firmatecknare. Härigenom bibehålies

vad som redan gäller i BL och bringas förslaget i överensstämmelse med

motsvarande stadganden i AL och FL.

Om styrelsens årsredovisning

Motsvarighet till bestämmelserna i denna avdelning — 89—94 §§ (88—

93 §§ i sakkunnigförslaget) — finnes i stadgandena i 43 och 65 §§ BL.

Gällande

rätt

m. m.

BL:s regler om den periodiska redovisningen är knapp­

händiga. Beträffande den egentliga resultatsredovisningen innehåller BL

endast föreskriften i 65 § andra stycket, att vinst- och förlusträkning skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

195

redovisa bankbolagets samtliga inkomster och utgifter under året samt ange

verkställda avskrivningar. 1 43 § BL ges vissa bestämmelser i fråga om

lillgångars och skulders upptagande i balansräkningen.

I AL har redovisningsbestämmelserna givits stort utrymme. Bestämmel­

serna återfinnes i en särskild avdelning och innehåller åtskilliga avvikel­

ser från BL:s stadganden, bl. a. i fråga om tillgångarnas värdering. Beträf­

fande vinst- och förlusträkningens innehåll meddelar AL — i syfte att

åstadkomma en så klar och upplysande redogörelse för det allmänna aktie­

bolagets ställning och rörelseresultat som möjligt utan olägenhet för bola­

get — regler i anslutning till ett i lagen intaget specificerat schema för dess

upprättande (vinst- och förlusträkningsschema). Motsvarande gäller beträf­

fande balansräkningen. Innebörden av AL:s regler angående förvaltnings­

berättelsen är, att i berättelsen skall lämnas sådana upplysningar, som är

erforderliga för en riktig bedömning av bolagets ställning och rörelseresul­

tatet samt bolagsledningens förvaltning, men som icke lämpligen kan läm­

nas i balansräkningen eller vinst- och förlusträkningen.

En närmare redogörelse för BL:s och AL:s regler kommer att lämnas i

samband med kommentaren till de särskilda paragraferna i förslaget.

I en den 30 november 1946 dagtecknad, inom justitiedepartementet ut­

arbetad promemoria med förslag till vissa ändringar som i anledning av

AL vore betingade i annan associationslagstiftning (se prop. nr 228/1947)

ifrågasattes beträffande årsredovisningen i bankaktiebolag allenast vissa

kompletteringar av 65 § BL. Den nuvarande föreskriften, att vinst- och lör-

lusträkningen skall redovisa bolagets samtliga inkomster och utgifter under

året ävensom ange verkställda avskrivningar, föreslogs bli utbytt mot en

bestämmelse av mera allmänt innehåll. Vinst- och förlusträkningen skulle

enligt detta förslag uppställas så, att en tillfredsställande redovisning er-

hölles för hur vinsten eller förlusten uppkommit. Därjämte förordades en

regel om vilka upplysningar som borde lämnas i förvaltningsberättelsen.

I remissyttrande över promemorian framhöll svenska bankföreningen, att

för bankernas vidkommande vinst- och förlusträkningarna samt förvalt­

ningsberättelserna gemenligen torde få anses vara avfattade på ett tillfreds­

ställande sätt.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening borde banklagstiftningens

redovisningsregler omarbetas och i likhet med AL:s sammanföras till en

särskild avdelning. Vad anginge bestämmelsernas innehåll förelåge så stor

skillnad mellan bankaktiebolag och allmänna aktiebolag, främst med hän­

syn till den statliga kontrollen över bankerna, att någon närmare efterbild­

ning av AL:s bestämmelser i detta ämne icke syntes sakligt motiverad.

I stor utsträckning ansluter sig sakkunnigförslaget till gällande regler i

BL. Exempelvis överensstämmer reglerna i sakkunnigförslagets 90 § angå­

ende värderingen av tillgångarna i det väsentliga med stadgandena i 43 §

BL. Bestämmelserna i sakkunnigförslagets 92 och 93 §§ angående vinst- och

förlusträkning samt förvaltningsberättelse, vilka saknar direkta motsvarig­

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

heter i BL, har däremot delvis avfattats efter förebild av 102 och 103 §§ AL

samt 95 och 96 §§ FL.

Departementschefen. På skäl som de sakkunniga åberopat kan jag an­

sluta mig till ståndpunkten, att AL:s synnerligen detaljerade regler angå­

ende årsredovisningen icke i alla avseenden lämpar sig som mönster för

banklagstiftningens föreskrifter i ämnet. I betydande omfattning synes BL:s

stadganden kunna bibehållas. Bl. a. lär de centrala frågorna om tillgångar­

nas värdering i princip böra regleras enligt hittillsvarande normer.

Till vissa särskilda spörsmål återkommer jag i det följande.

89 §.

Denna paragraf (88 § i sakkunnigförslaget), vilken överensstämmer med

98 § AL och 91 § FL, föreskriver, att styrelsen skall för varje räkenskapsår

avge redovisning för sin förvaltning av bankens angelägenheter genom att

minst en månad före ordinarie bolagsstämma till revisorerna avlämna ba­

lansräkning, avseende bankens ställning vid räkenskapsårets utgång, vinst-

och förlusträkning samt förvaltningsberättelse. Till dessa föreskrifter, som

har sin motsvarighet i 65 § första stycket första punkten BL, har fogats

tillägget, att redovisningshandlingarna skall vara underskrivna av samt­

liga styrelseledamöter. Tillägget motiveras av redovisningshandlingarnas

vikt och det ansvar, som åvilar styrelsens samtliga ledamöter för handling­

arnas innehåll. Föreskriften, att samtliga ledamöter skall underteckna hand­

lingarna, innebär att vid laga förfall för styrelseledamot suppleant för denne

skall underteckna dem.

Ytterligare stadgas i förevarande paragraf att, därest beträffande redo­

visningshandling avvikande mening antecknats till styrelsens protokoll, ytt­

randet skall fogas till redovisningshandlingen.

90 §.

Paragrafen (89 § i sakkunnigförslaget), som saknar motsvarighet i BL,

anger räkenskapsårets längd. Enligt paragrafen skall räkenskapsår för af­

färsbank vara helt år.

Såsom indirekt framgår av 8 § 1 mom. andra stycket i förslaget skall

räkenskapsåret normalt motsvara kalenderåret.

91 §.

Denna paragraf (90 § i sakkunnigförslaget), som motsvarar 43 § punk­

terna 1)—4) och 6) BL, innehåller bestämmelser om tillgångars värdering

samt om tillgångars och skulders upptagande i övrigt i bankstyrelsens redo­

visningshandlingar.

Gällande rätt m. m. I 43 § 1) BL anges såsom värderingsprincip för bank­

aktiebolags tillgångar, att de ej må upptas vare sig över sina verkliga vär­

den eller till högre belopp än som motsvarar kostnaderna för deras för­

197

värvande eller anskaffande. Från denna huvudregel om värdering av till­

gångarna enligt »lägsta värdets princip» göres emellertid i 43 § 2) det un­

dantaget, att andra tillgångar än fast egendom, avsedd till stadigvarande

bruk för bankbolaget, må upptas till högre belopp än som motsvarar kost­

naden för deras förvärvande eller anskaffande, därest upplysning härom

lämnas i förvaltningsberättelsen. Beträffande fast egendom, avsedd till sta­

digvarande bruk för bankbolaget, gäller enligt 43 § 4) den särskilda vär­

deringsregeln, att egendomen ej får upptas till högre värde än det, vartill

den varit uppförd i närmast föregående balansräkning. Förbättringar ned­

lagda å egendomen får dock medföra, att det enligt lägsta värdets princip

ursprungligen fastställda värdet höjes i motsvarande mån.

43 § 3) stadgar, att osäkra fordringar skall upptas endast till de belopp,

med vilka de beräknas komma att inflyta och att värdelösa fordringar skall

avskrivas.

Slutligen föreskrives i 43 § 6) att kostnader för bankbolagets bildande,

organisations- eller förvaltningskostnader ej må uppföras såsom tillgång.

I AL (100 §) göres i fråga om värderingen av aktiebolags tillgångar skill­

nad mellan tillgångar avsedda för stadigvarande bruk för bolaget (anlägg­

ningstillgångar) och andra tillgångar (omsättningstillgångar). Eftersom an­

läggningstillgångarna har sin betydelse därigenom, att de stadigvarande

tjänar bolagets produktion eller rörelse, bör deras värde bedömas med hän­

syn till deras nytta i sådant avseende för bolaget och någon betydelse icke

tillmätas tillfälliga värdeförändringar. Omsättningstillgångarna åter är av­

sedda för förhållandevis snabb omsättning genom försäljning, och deras

bokföringsvärde bör bestämmas med hänsyn därtill. I fråga om omsättnings­

tillgångarna gäller sålunda enligt AL att de skall värderas efter lägsta vär­

dets princip. Anläggningstillgångar får däremot i regel upptas till belopp

motsvarande anskaffningskostnaderna, å vilket belopp avskrivningar sedan

skall göras. Avskrivningar å anläggningstillgångar skall verkställas enligt

en uppgjord avskrivningsplan. Därjämte föreskrives för särskilda fall skyl­

dighet att verkställa extraordinära avskrivningar. Å andra sidan medges

uppskrivning av anläggningstillgångs bokförda värde under förutsättning,

att uppskrivningen motsvarar ett bestående värde hos tillgången och att

beloppet användes till erforderlig avskrivning på värdet av andra anlägg­

ningstillgångar eller till ökning av aktiekapitalet. För vissa slag av tillgång­

ar ges särskilda bestämmelser.

De sakkunniga. Såsom redan nämnts överensstämmer sakkunnigförslaget

på denna punkt i det väsentliga med de nuvarande föreskrifterna i BL. Hu­

vudregeln i 43 § 1) BL, att bankaktiebolags tillgångar ej får upptas vare

sig över verkliga värdet eller till högre belopp än anskaffningskostnaden, har

sålunda upptagits i förevarande paragrafs 1 mom.

Det från nämnda huvudregel stadgade undantaget i 43 § 2) BL, att banks

tillgångar — dock ej fast egendom, avsedd till stadigvarande bruk för ban­

ken må upptas över anskaffningskostnaden, därest upplysning härom

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

198

lämnas i förvaltningsberättelsen, har överförts till förevarande paragrafs

2 inom. Undantagsbestämmelsen har emellertid givits en snävare syftning

så till vida som den skall gälla endast andra tillgångar än sådana, som är

avsedda till stadigvarande bruk för bankbolaget, alltså bara omsättnings­

tillgångarna enligt AL:s terminologi. I lagtexten har i tydlighetens intresse

utsagts att det verkliga värdet utgör den övre gräns, över vilken omsätt­

ningstillgångarna icke får upptas.

Bortfallet av den för närvarande föreliggande möjligheten att uppta an­

läggningstillgångar — frånsett fast egendom — över anskaffningskostna­

den kompenseras i sakkunnigförslaget av viss rätt till uppskrivning av an­

läggningstillgångarna. Stadgandet härom möter i förevarande paragrafs 3

mom. Anläggningstillgång får jämlikt detta moments andra stycke första

punkten som regel ej upptas till högre belopp än det, vartill den var upp­

förd i närmast föregående balansräkning. Om tillgången emellertid måste

anses äga ett bestående värde, väsentligt överstigande sistnämnda belopp,

må den enligt andra punkten i samma stycke upptas till högst detta värde,

såframt tillsynsmyndigheten medgivit uppskrivningen. Rätten till uppskriv­

ning begränsas såvitt angår fast egendom av föreskriften, att uppskriv­

ningen ej får ske över taxeringsvärdet. De sakkunniga framhåller, att

uppskrivning av anläggningstillgångar torde vara motiverad väsentligen

för att möjliggöra avskrivning på värdet av andra tillgångar.

Första stycket av 3 mom. föreskriver, att kostnaderna för förbättring å

anläggningstillgång får inräknas i anskaffningskostnaderna. En föreskrift av

samma innebörd finnes i 100 § 1 mom. tredje stycket AL. Jämväl förbättring

å anläggningstillgång kan alltså få föranleda, att tillgången uppskrives över

sitt värde i nästföregående balansräkning.

I 4 och 5 mom. av förevarande paragraf i sakkunnigförslaget har upptagits

stadganden, motsvarande dem i 43 § 3) och 6) BL. Föreskrifter av liknande

slag finnes i 100 § 5 och 8 mom. AL.

De sakkunniga har slutligen uttalat, att goodwills upptagande som tillgång

vore främmande för sådan verksamhet, som bank dreve. Med hänsyn härtill

har i sakkunnigförslaget icke influtit någon motsvarighet till bestämmel­

sen i 100 § 7 mom. AL, att goodwill må upptas såsom tillgång under viss

begränsad tidrymd.

Yttrandena. Bank- och fondinspektionen betonar, att den föreslagna rät­

ten för bank att efter samtycke av tillsynsmyndigheten uppskriva värdet av

anläggningstillgång icke finge utnyttjas för att möjliggöra utdelning utan

endast för att medge avskrivning av värde