2

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1957. I fråga om tillämp­

ningen å avledande som påbörjats före ikraftträdandet göres emellertid det

förbehållet, att med vidtagande av erforderliga åtgärder till motverkande av

vattenförorening skall få åtnjutas det anstånd, som med hänsyn till omstän­

digheterna är oundgängligen påkallat.

Den föreslagna nya tillsynslagen överensstämmer i huvudsak med den

hittills gällande lagen i ämnet. För tillsynsorganet — som för närvarande

utgöres av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning — föreslås benämningen sta­

tens vatteninspektion. Förslaget upptager bemyndigande för Kungl. Maj:t

att bestämma vilken myndighet som skall utöva funktionen som statens

vatteninspektion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

3

Förslag

till

Lag

om ändring i vattenlagen

Härigenom förordnas, att 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§, 10 kap. 43, 44,

68 och 74 §§, 11 kap. 36 och 59 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§ vattenlagen

den 28 juni 1918 (nr 523)1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

8 KAP.

23 §.

Den, som avleder eller ämnar av­

leda kloak vatten till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, vare skyl­

dig

att, i den mån det kan anses skä­

ligt, vidtaga erforderliga åtgärder till

motverkande av förorening.

Den, som avleder eller ämnar av­

leda kloakvatten till vattendrag, sjö

eller annat vattenområde, vare skyl­

dig

att vidtaga de åtgärder till mot­

verkande av förorening, som med

hänsyn till beskaffenheten av vat­

tenområdet och förhållandena i öv­

rigt kunna anses påkallade ur all­

män eller enskild synpunkt.

Kloakvatten som innehåller avlopps­

vatten från vattenklosett eller här­

rör från tätbebyggelse 1och som ej

undergått behandling, varigenom av-

sättningsbar förorening frånskilts,

ävensom pressaft från siloanläggning

och urin från djurstall må ej avledas

till vattendrag, sjö eller annat vatten­

område, med mindre det uppenbarli­

gen kan ske utan olägenhet. 1

1 Senaste lydelse, se beträffande 8 kap. 23, 32, 34, 37 och 38 §§ samt 13 kap. 8 och 11 §§

SFS 1941: 614 samt beträffande 10 kap. 43, 44, 68 och 74 §§ ävensom 11 kap. 36 och 59 §§

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

32

Ej må------------ kunna fordras.

Kan avloppsvattnet — — — ej

möter.

34

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medfö­

ra avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, var­

ifrån avloppsvattnet härrör, förplik­

tas att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst

tjugufem

och högst

tre­

tusen

kronor.

Avgift, som------------ mindre kost­

nad.

Huru avgift — -— — förordnar

Konungen.

37

Konungen äger meddela förbud,

för hela riket eller viss del av riket,

mot att anlägga vissa fabriker eller

andra industriella inrättningar, in­

nan frågan om erforderliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening

blivit prövad enligt denna lag, eller

mot att, innan sådan prövning verk­

ställts, utsläppa industriellt avlopps­

vatten i vattendrag, sjö eller annat

vattenområde till större mängd, med

§■

Ej må-------------• kunna fordras.

Kan avloppsvattnet — — — ej

möter.

Vassle samt galvaniskt bad eller

från dylikt bad härrörande koncen­

trerat sköljvatten må ej utsläppas i

vattendrag, sjö eller annat vattenom­

råde, med mindre det uppenbarligen

kan ske utan olägenhet eller medgi­

vande lämnats i den ordning som i

andra stycket sägs.

§•

Kan utsläppandet av industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde antagas medfö­

ra avsevärt men för fiske, må ägaren

av den fabrik eller inrättning, var­

ifrån avloppsvattnet härrör, förplik­

tas att till befrämjande av fisket

inom landet erlägga en årlig avgift

med minst

femtio

och högst

tiotu­

sen

kronor.

Avgift, som-------------mindre kost­

nad.

Huru avgift — — — förordnar

Konungen.

§•

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

44

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 inom., skall avskrift av ansök­

ningshandlingarna jämte kungörelsen

utan dröjsmål avsändas till

fiskeri-

styr elsen.

Avskrift av kungörelsen skall till­

lika utan dröjsmål översändas till or­

tens hälsovårdsmyndighet

och

förste

provinsialläkaren i länet samt, om fö­

retaget är av betydelse för byggnads­

verksamheten eller ordnandet av av­

lopp inom orten, till

byggnadsnämnd,

där sådan finnes,

och länsarkitekten.

Förste provinsialläkaren och länsar­

kitekten hava att, om anledning där­

till förekommer, hos Konungens be-

fallningshavande göra anmälan om

företaget för den åtgärd, som enligt

42 § sista stycket eller eljest må an­

komma på Konungens befallningsha-

vande.

68

Har i------------ angående företaget.

Har fiskeritjänsteman-------------av

företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap.

skall ock avskrift av förslaget till ut­

låtande översändas till

fiskeristyrel-

sen.

74

Avskrift av------------ nämnda stäl­

len.

utan dröjsmål av förrättningsmannen

översändas till statens vatteninspek­

tion.

(Föreslagen lydelse)

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 inom., skall avskrift av ansök­

ningshandlingarna jämte kungörel­

sen utan dröjsmål avsändas till

sta­

tens vatteninspektion.

Avskrift av kungörelsen skall till­

lika utan dröjsmål översändas till or­

tens hälsovårdsmyndighet, förste pro­

vinsialläkaren i länet

och distrikts-

ingenjören för vatten och avlopp

samt, om företaget är av betydelse

för byggnadsverksamheten eller ord­

nandet av avlopp inom orten, till

byggnadsnämnden

och länsarkitek­

ten. Förste provinsialläkaren,

di-

striktsingenjören för vatten och av­

lopp

och länsarkitekten hava att, om

anledning därtill förekommer, hos

Konungens befallningshavande göra

anmälan om företaget för den åtgärd,

som enligt 42 § sista stycket eller el­

jest må ankomma på Konungens be­

fallningshavande.

§•

Har i------------ angående företaget.

Har fiskeritjänsteman-------------- av-

företaget.

Har statens vatteninspektion avgi­

vit yttrande angående företag, som

avses i i3 § tredje stycket, eller är

fråga om företag enligt 8 kap., skall

ock avskrift av förslaget till utlåtande

översändas till

vatteninspektionen.

§•

Avskrift av------------ nämnda stäl­

len.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

Där byggande-----------— rätt krän-

kes.

Vad ovan i första och andra styc­

kena är stadgat skall äga motsvaran­

de tillämpning, där någon utan före­

gången prövning vid vattentäkt till­

godogör grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller någon nyttjar vattentäkt, vartill

medgivande inhämtats, i strid mot

därvid givna föreskrifter. Lag samma

vare, där någon utsläpper industriellt

avloppsvatten i vattendrag, sjö eller

annat vattenområde i strid mot före­

skrift, som meddelats av Konungen

jämlikt 8 kap. 37 §, eller någon, se­

dan prövning enligt denna lag ägt

rum angående villkoren för utsläp­

pande av kloakvatten eller industri­

ellt avloppsvatten, utsläpper avlopps­

vatten i strid mot föreskrift, som där­

vid meddelats.

I fråga ------------ avsedda fall.

11

Den, som------------ sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vattenom­

råde i strid mot föreskrift, som av

Konungen meddelats jämlikt 8 kap.

37 §.

(Gällande lydelse)

Där byggande-------------rätt krän-

kes.

Vad ovan i första och andra styc­

kena är stadgat skall äga motsvaran­

de tillämpning, där någon utan före­

gången prövning vid vattentäkt till­

godogör grundvatten till myckenhet,

som han icke utan medgivande i laga

ordning är berättigad att tillgodogöra,

eller någon nyttjar vattentäkt, vartill

medgivande inhämtats, i strid mot

därvid givna föreskrifter. Lag samma

vare, där någon utsläpper

kloakvat­

ten eller

industriellt avloppsvatten i

vattendrag, sjö eller annat vatten­

område i strid mot föreskrift, som

meddelats av Konungen jämlikt 8

kap. 37 § eller

38 ^§ fjärde stycket,

eller någon, sedan prövning enligt

denna lag ägt rum angående villkoren

för utsläppande av kloakvatten eller

industriellt avloppsvatten, utsläpper

avloppsvatten i strid mot föreskrift,

som därvid meddelats.

I fråga-------------avsedda fall.

§•

Den, som------------ sex månader.

Till samma straff dömes den, som

utsläpper

kloakvatten eller

industri­

ellt avloppsvatten i vattendrag, sjö el­

ler annat vattenområde i strid mot

föreskrift, som av Konungen medde­

lats jämlikt 8 kap. 37 §

eller 38 §

fjärde stycket.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1957.

Har fråga om villkoren för avle­

dande av kloakvatten eller industri­

ellt avloppsvatten före ikraftträdan­

det blivit av vattendomstol eller syne-

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

Lag den 20 juni 1941 om tillsyn över

vattendrag, sjöar och andra

vattenområden

Inledande bestämmelse.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening ut­

övas tillsyn

efter vad nedan stadgas.

Om tillsyn ur fiske- och natur­

skyddssynpunkt.

2

§•

Tillsyn ur fiske- och naturskydds­

synpunkt skall utövas av fiskeris ty -

r elsen.

Om tillsyn av fiskeritjänstemän

gälle vad särskilt är stadgat.

3 §■

Finner

tillsynsmyndigheten,

att in­

dustriellt avloppsvatten eller kloak­

vatten genom förorening medför olä­

genhet av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angå­

ende lämplig åtgärd till motverkande

därav.

(Föreslagen lydelse)

Förslag

till

Lag

om tillsyn över vattendrag, sjöar och

andra vattenområden

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Över vattendrag, sjöar och andra

vattenområden inom riket skall till

motverkande av vattenförorening ut­

övas tillsyn

av statens vatteninspek­

tion. Konungen bestämmer vilken

myndighet som skall vara statens vat­

teninspektion.

Om tillsyn av hälsovårdsmyndig­

heter och fiskeritjänstemän gäller vad

särskilt är stadgat.

2

§•

Finner

vatteninspektionen,

att in­

dustriellt avloppsvatten eller kloak­

vatten genom förorening medför olä­

genhet av någon betydelse, äger den

meddela råd och anvisningar angå­

ende lämplig åtgärd till motverkande

därav.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

relsens befogenheter gälle vad i 3 och

t §§ är stadgat.

8

§■

Länsstyrelsen äger uppdraga åt

lämplig person att ur hälsovårdssyn-

punkt föra talan som i 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats,

äger fiskeristyrelsen föra sådan ta­

lan.

Om särskilda tillsvningsmän.

9 §•

Finnes anledning till antagande, att

genom utsläppande av avloppsvatten

från

samhälle

eller från fabrik, sjuk­

hus eller annan inrättning kan upp­

komma avsevärd olägenhet, äger läns­

styrelsen förordna särskild person

att tillse, att sådan olägenhet före-

bygges. Förordnandet må av länssty­

relsen återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden med­

delas av länsstyrelsen.

10

§.

Ersättning till tillsyningsman skall

gäldas av

det samhälle eller inneha­

varen av den fabrik eller inrättning,

varifrån avloppsvattnet utsläppes,

enligt grunder som Konungen be­

stämmer.

Gemensamma bestämmelser.

11

§■

Fiskeristyrelsen

äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så er­

fordras, rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning,

evad

6

§•

Finnes anledning till antagande att

genom utsläppande av avloppsvatten

från

tätbebyggelse

eller från fabrik,

sjukhus eller annan inrättning kan

uppkomma avsevärd olägenhet, äger

länsstyrelsen

efter framställning av

vatteninspektionen eller då fråga där­

om eljest uppkommer

förordna sär­

skild person att tillse, att sådan olä­

genhet förebygges. Förordnandet må

av länsstyrelsen återkallas.

Närmare bestämmelser angående

tillsyningsmannens åligganden med­

delas av länsstyrelsen.

Ersättning till tillsyningsman skall,

enligt grunder som Konungen be­

stämmer,

gäldas av

den som är an­

svarig för att åtgärder till motver­

kande av vattenförorening företagas.

7 §.

Vatteninspektionen

äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så er­

fordras, rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning,

vare

14

Kungi. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

else, straffes med dagsböter eller

fängelse.

16 §.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 12 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

17 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

anhängiggöres vid allmän domstol.

Förseelse som i 15 § sägs må ej åta­

las av allmän åklagare, där den ej av

målsägande angives till åtal.

18 §.

Böter som ådömas enligt denna

lag tillfalla kronan.

(Gällande lydelse)

else, straffes med dagsböter eller

fängelse.

12

§.

Underlåter någon att fullgöra vad

enligt 8 § åligger honom, straffes

med dagsböter.

13 §.

Åtal för förseelse mot denna lag

väckes vid allmän domstol.

Förseelse, som i 11 § sägs, må ej

åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft d. 1 jan.

1942.

Genom denna lag upphäves förord­

ningen d. 30 juni 1937 (nr 598) an­

gående särskilda åtgärder till mot­

verkande av skada å fiske genom vat­

tenförorening.

Förbud som meddelats enligt 7 §

nämnda förordning vare gällande in­

till dess annorlunda förordnas, över­

träder någon efter lagens ikraftträ­

dande sådant förbud, straffes med

dagsböter. Äro omständigheterna för­

svårande, må till fängelse i högst sex

månader dömas.

Med avseende å den som vid lagens

ikraftträdande innehar förordnande

att vara tillsyningsman jämlikt 5 §

i förordningen skall så anses som om

han utsetts enligt 9 § i denna lag.

Begår den, som tagit befattning

med tillsyn enligt förordningen, efter

lagens ikraftträdande förseelse som i

15 § sägs, skall vad i lagen är stad­

gat angående sådan förseelse äga

motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1957.

Genom denna lag upphäves lagen

den 20 juni 1941 (nr 615) om tillsyn

över vattendrag, sjöar och andra vat­

tenområden.

Med avseende å den, som vid la­

gens ikraftträdande innehar förord­

nande att vara tillsyningsman jäm­

likt 9 § i den upphävda lagen, skall

så anses, som hade han utsetts enligt

6 § i denna lag.

16

té, fortifikationsförvaltningen, försvarets sjukvårdsstyrelse, statskontoret,

statens lönenämnd, överståthållarämbetet och länsstyrelserna, vetenskaps­

akademien, ingenjörsvetenskapsakademien, lantbruksakademien, förestån­

daren för Uppsala universitets limnologiska institution, styrelsen för sven­

ska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, sven­

ska kommunal-tekniska föreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges

lantbruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fiskares riks­

förbund, svenska fiskevårdsförbundet, fiskefrämjandet, föreningen för vat­

tenhygien, svenska naturskyddsföreningen, svenska teknologföreningen, di-

striktsingenjörers förening, svenska väg- och vattenbyggares riksförbund,

svenska konsulterande ingenjörers förening och Sveriges lantmätareförening.

Lantmäteristyrelsen har överlämnat yttranden av överlantmätarna i Stock­

holms, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Väster-

norrlands och Västerbottens län. överlantmätaren i Göteborgs och Bohus

län har bifogat yttranden från distriktslantmätarna i Göteborgs norra, Udde­

valla samt Orusts och Tjörns distrikt. Medicinalstyrelsen har vid sitt ytt­

rande fogat yttranden från förste provinsialläkarnas förening samt medlem­

men av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Fiseher. Kommerskolle­

gium har överlämnat yttranden från bergmästarna samt handelskamrarna i

Malmö, Norrköping, Örebro, Gävle, Jönköping, Sundsvall, Karlstad, Luleå

och Visby. Överståthållarämbetet har överlämnat yttrande från Stockholms

stadskollegium, till vilket fogats yttranden av stadens hälsovårds- och gatu­

nämnder. Länsstyrelserna har bifogat yttranden från förste provinsialläkare,

distriktsingenjörer för vatten och avlopp, länsarkitekter, hälsovårdsnämnder

och andra kommunala organ in. fl. Vetenskapsakademien har vid sitt yttran­

de fogat yttrande av akademiens naturskyddskommitté ävensom till akade­

mien och kommittén avgivna yttranden av enskilda ledamöter. Vid Sveriges

lantbruksförbunds yttrande har fogats yttrande från svenska mejeriernas

riksförening.

Sedan denna fråga, såvitt den avser ändrad lagstiftning om vattenförore­

ning, varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller jag

att i nämnda del få upptaga densamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

I. översikt av gällande bestämmelser till motverkande av vatten­

förorening

Den huvudsakliga regleringen av frågor som har avseende å vattenförore­

ning har skett i S kap. vattenlagen. Detta kapitel i vattenlagen har erhållit

helt ny lydelse genom lag den 20 juni 1941. Genom denna lagstiftning in­

fördes i svensk rätt för första gången — bortsett från en år 1937 såsom pro­

visorium genomförd lagstiftning — mera preciserade regler beträffande de

förutsättningar under vilka avloppsvatten må utsläppas i vattendrag, sjö el­

ler annat vattenområde.

Spillvatten och annan flytande orenlighet — avloppsvatten — indelas i 8

18

skall ha undergått den särskilda rening, som på grund av avloppsvattnets

beskaffenhet skäligen kan anses erforderlig eller att ägaren av anläggningen

skall bestrida sådan merkostnad för samhällets reningsåtgärder, som må

uppkomma på grund av det industriella avloppsvattnets beskaffenhet (36 §).

Ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån utsläppes industriellt avlopps­

vatten, kan förpliktas att, om utsläppandet kan antagas medföra avsevärt

men för fiske, utgiva årlig avgift till främjande av fisket inom landet med

minst 25 och högst 3 000 kronor (34 §).

Prövning av frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten sker

hos vattendomstolen. Målet kan i vissa fall behandlas vid syneförrättning,

varvid emellertid synemännens utlåtande i regel skall underställas vatten­

domstolens prövning (38 §).

Har frågan om villkoren för utsläppande av avloppsvatten varit föremål

för domstolens beslut, finns likväl ganska vidsträckta möjligheter till för­

nyad prövning (40 §). Föreskrift, som efter ansökan meddelats angående

villkoren för utsläppande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten,

kan, efter det tio år förflutit från det beslutet därom vann laga kraft eller

när dessförinnan väsentligt ändrade förhållanden inträtt, av vattendomsto­

len ändras efter vad som befinnes skäligt. Vidare kan domstolen, om genom

vattnets utsläppande vållas betydande olägenhet, som vid beslutets eller ut­

låtandets meddelande icke förutsetts, meddela sådana ändrade föreskrifter,

som är ägnade att förebygga eller i största möjliga mån minska olägenheten

för framtiden. Vattendomstols beslut eller synemäns utlåtande utgör icke

hinder för länsstyrelsen att, när särskilda omständigheter föreligger, med­

dela de föreskrifter, som föranledes därav. Motivet för sistnämnda regel är,

att det icke skall föreligga formellt hinder för länsstyrelsen såsom hälso­

vårdsmyndighet att ingripa exempelvis vid en epidemi, oaktat frågan om

villkoren för utsläppandet blivit prövad av vattendomstol eller synemän.

Bestämmelser om tillsyn till motverkande av vattenförorening finnes i en

samtidigt med 1941 års ändringar i vattenlagen antagen särskild lag om till­

syn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Enligt denna lag skall

tillsyn ur fiske- och naturskyddssynpunkt utövas av fiskeristyrelsen (2 §).

I den män så lämpligen kan ske skall vid sidan av hälsovårdsmyndigheterna

fiskeristyrelsen även utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt (7 §). Finner till­

synsmyndigheten att industriellt avloppsvatten eller kloakvatten genom för­

orening medför olägenhet av någon betydelse, äger den meddela råd och an­

visningar angående lämplig åtgärd till motverkande härav (3 §). När om­

ständigheterna därtill föranleder, äger tillsynsmyndigheten vidare hos läns­

styrelsen göra framställning om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening eller angående åtgärd till motverkande av olägenhet

genom utsläppande därav (4 §). Finnes ur fiske- eller naturskyddssynpunkt

vattendomstols prövning erforderlig, äger tillsynsmyndigheten hos vatten­

domstolen föra talan om förbud eller åtgärd som nyss sagts (5 §). Ur hälso­

vårdssynpunkt föres sådan talan av person, som länsstyrelsen förordnar. Har

ej särskild person förordnats, äger fiskeristyrelsen föra talan jämväl ur häl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

20

Kung!. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

TI. Nuvarande föroreiiingsförhållnnden in. in.

För att få en överblick av det nuvarande läget i fråga om vattenförore­

ningens omfattning och olägenheterna därav har vattenvårdskommittén

från länsstyrelserna inhämtat uppgifter till belysning av situationen. På

grundval av de inkomna redogörelserna lämnar kommittén följande allmän­

na översikt över förhållandena i de olika länen.

Stockholms stad och län. I Stockholm finns för närvarande sex anlägg­

ningar för slamavskiljning, till vilka avlopp är anslutna för omkring 750 000

personer. Från en sammanlagd befolkning om 70 000 personer utsläppes

emellertid avloppsvattnet utan föregående behandling. Generalplan finns

för en utbyggnad av stadens och vissa grannkommuners avloppsnät och

behandlingsanläggningar. Arbetena härpå beräknas kosta 130 milj. kronor

och har föreslagits skola utföras under en tid av femton år.

Flertalet städer och tätorter inom Stockholms län saknar tillfredsställande

behandlingsanläggningar för avloppsvattnet. En summarisk uppskattning av

det totala investeringsbehovet för behandlingsverk jämte avskärande led­

ningar ger ett kostnadsbelopp av 100 milj. kronor. Det totala investerings­

beloppet för de vatten- och avloppsanläggningar, som behövs för att förse

nuvarande och planerad tätbebyggelse med vatten- och avloppsanläggningar

beräknas till närmare 400 milj. kronor för hela länet.

Föroreningsförhållandena i Stockholm och dess grannkommuner kan be­

tecknas som svårartade, varför omfattande åtgärder är behövliga. Även i

Stockholms län i övrigt är på flera håll vattenföroreningen besvärande.

Uppsala län. Om de allmänna förutsättningarna för en tillfredsställande

lösning av avloppsfrågan anföres att de tillgängliga recipienterna för ed

mycket stor del av tätbebyggelseområdena har under stora delar av året

ringa vattenföring i förhållande till den tillförda mängden av avloppsvatten.

1 de fall Mälaren tjänstgör som recipient är stränderna ofta långgrunda och

nyttjas för bad eller i övrigt som fritidsområden. Dalälven nyttjas som re­

cipient för vissa områden inom länet; klagomål över vattenbeskaffenheten

i älven har framförts av Älvkarleby kommun, som hos länsstyrelsen gjort

framställning om åtgärder för motverkande av vattenföroreningen. Andra

orter, där avloppsfrågan betecknas som särskilt aktuell, är Uppsala stad,

Tierps köping, Björklinge och Skoby-Jönninge.

Södermanlands län. Då ett stort antal sjöar inom länet är naturligt nä-

ringsrika, säges avsevärda sanitära och andra olägenheter uppkomma redan

vid måttliga tillflöden av avloppsvatten från samhällen och industrier. Den

pågående och planerade utbyggnaden av avloppsnäten kan därför komma

att ogynnsamt påverka sjöarna och vattendragen. Höggradig behandling av

avloppsvatten anses därför behövlig i alla större samhällen, där icke en syn-

nerligen god recipient är tillgänglig.

Östergötlands län. Förste provinsialläkaren i länet har beträffande åtskil­

liga orter påtalat allvarliga sanitära olägenheter som följd av otillfredsstäl­

lande avloppsförhållanden. Särskilt framhålles att råvattnen vid en hel del

vattenverk är starkt fekalt förorenade.

Jönköpings län. Kloakvattenutsläpp har i flera vattendrag och vattenom­

råden medfört förorening, som vållat olägenhet särskilt ur badsynpunkt.

Detta är således fallet bland annat i fråga om Vätternstranden vid Jönkö­

ping och Huskvarna, Svartån och Sömmen, Lagan och Vidöstern, Nissan

samt Emån. Närmast som följd av industriella föroreningar har fiskdöd

förekommit i Nissan och Lillån. Avloppsutsläpp från mejerier uppgives ha

medfört olägenheter på ett flertal platser i länet.

22

Knngl. Ma j:Is proposition nr 173 år 1956

Malmöhus län. Distriktsingenjören framhåller att vattendragen i länet är

förhållandevis små och har få eller inga regleringsmagasin. Vidare har bo­

stadsstandarden höjts, utan att däremot svarande åtgärder för motverkande

av vattenförorening vidtagits. Varhelst ett mera koncentrerat utsläpp av av­

loppsvatten sker, har man därför i Malmöhus län att räkna med förorenings-

fall. Icke blott industrier och tätorter, utan även glesare bebyggelse vållar på

sina håll besvärande förorening i vattendragen.

Efter samråd med förste provinsialläkaren redovisar distriktsingenjören

femton fall, som betecknas som särskilt besvärande. Fyra av dessa fall gäller

avloppsutsläpp vid kusten, nämligen i Östersjön från Trelleborg, i Flommen

från Skanör och Falsterbo, i Lommabukten från Malmö stad. Lomma köping

och Arlövs municipalsamhälle samt i Öresund från Landskrona och Höganäs.

De elva särskilt förorenade vattendragen i inlandet är Vegeån, Kävlingeån,

Råå-ån, Säbydiket, Saxån, Höjeån, Segeån, Näsbvholmsdiket, Skivarpsån, Nv-

broån och Ringsjön. Samma olägenheter anföres som nämnts beträffande

föroreningarna i Kristianstads län. Olägenheterna synes emellertid vara än

mer besvärande i Malmöhus län än i grannlänet. Särskilt påtagliga i detta

hänseende synes de försämrade badmöjligheterna vid olika platser utmed

Öresund och Ringsjön vara. Badförbud har tidvis utfärdats vid Lommabuk­

ten, utanför Landskrona och vid Ringsjön.

Vad gäller möjligheterna att komma till rätta med föroreningen av särskilt

vissa vattendrag i inlandet framhålles behovet av att få till stånd samverkan

i någon form av vattenvårdsförbund för de särskilda vattendragen.

Hallands län. Större delen av tätorterna saknar planmässigt utförda av­

loppssystem. Även i de fall gemensamt avloppsnät finnes har föroreningsris-

kerna icke tillräckligt beaktats. Distriktsingenjören uppger att den i stora

delar av länet lättgenomsläppliga marken ofta utsättes för infiltration av av­

loppsvatten, vilket medför risker för vattenförsörjningen. Vidare har bad­

stränderna, särskilt invid städerna, icke tillräckligt skyddats mot vattenför­

orening. Bland vattendragen i länet uppges Nissan vara svårast förorenad,

vilket främst anses bero på avlopp från sulfitfabriker. En hög grad av förore­

ning förefinnes vidare i Lindome-Kungsbackaån, Åsabäcken, Himleån, Två­

åkers kanal och Smedjeån. Även i fråga om andra vattendrag i länet nämnes

föroreningspunkter, där reningsåtgärder hör vidtagas. Som en särskilt besvä­

rande industriell föroreningskälla i länet nämnes mejeriavloppen.

Göteborgs och Bohus län. För att belysa förhållandena i Göteborgs stad har

till kommittén överlämnats av stadens gatu- och vägförvaltning utarbetat

förslag till behandling av Göteborgs avloppsvatten. Av motiveringen till för-

slaget framgår att huvuddelen av stadens avloppsvatten föres utan föregående

behandling ut i Göta älv. Älvvattnet anses nu så starkt förorenat att det icke

tål någon ytterligare föroreningsbelastning. Det förorenade älvvattnet utbre­

der sig vid utloppet på havsytan och föres av strömmar och vindar utmed

kusten och till öarna i skärgården. För att få till stånd bättre förhållanden

har förslag om anläggande av behandlingsverk utarbetats. Enligt detta för­

slag skulle under en första byggnadsperiod av 10—15 år pumpverk och led­

ningar samt slamavskiljningsanläggning' utföras till eu kostnad av 126 milj.

kronor. Anläggningarna förutsättes skola sedermera utbyggas för biologisk be­

handling till en total kostnad av 198 milj. kronor.

Beträffande förhållandena i övrigt i länet har distriktsingenjören utarbetat

en särskild redogörelse. Därav framgår att de allvarligaste föroreningsfallen

förekommer i Göteborgs omgivningar. Mölndalsån och dess tillflöde Ävabäc-

ken, Säveån och Kvillebäcken är sålunda i betydande grad förorenade. Inom

detta område av länet anses vidare särskilda skyddsåtgärder böra vidtagas

för att förhindra förorening av Kålsjön och Rådasjön, vilka utnyttjas som

24

Kungl. Mcij.ts proposition nr 113 år 1956

Föroreningen består av kommunalt avlopp och avfallsvatten från metallin­

dustri. En viss självrening äger emellertid rum i älvens fortsatta lopp, där

ingen mera betydande ny förorening tillkommer.

För avrinningsområdet till Vättern redovisas förorening av Löknabäcken

på grund av trädestillat, som under kriget uthällts på marken och infiltrerat

denna. Vattnet avrinner till Åmmelängen, som mottager avlopp från Zink­

gruvan. Åmmelångens vatten är f. ö. på grund av dess fenolhalt olämpligt

som råvatten till ytvattenverk och förorenas vid sitt utlopp i Vättern av me-

tallslam från Åmmebergs anrikningsverk. Andra föroreningspunkter inom

området är Aspa bruk (sulfatindustri) vid Vättern och Mariedamm (kom­

munalt avlopp och mejeriavlopp) vid Björnfalls kanal.

Inom Hjälmarebäekenet betecknas Rale-Täljeån som en ren avloppskanal.

Vattendraget mottar kommunala avlopp från en rad samhällen och från skif-

feroljeverken i Kvarntorp. Svartån är i övre delen av sitt lopp ett sltogsbygds-

vattendrag med god strömhastighet. En ständig påspädning av förorenat vat­

ten sker, särskilt sedan vattendraget på slättlandet får ett lugnare lopp. Nära

åmynningen i Hjälmaren utsläppes Örebro stads avloppsvatten. Åtgärder har

emellertid nu vidtagits av Örebro för behandling av stadens avloppsvatten.

Andra föroreningspunkter vid Örebro är ett slakteri, vars utlopp säges »trotsa

all beskrivning», och Lillån, som bland annat mottar avlopp från statens

järnvägars verkstäder. Slakteriet och statens järnvägar har av vattendomstol

ålagts vidtaga åtgärder mot vattenföroreningen. Andra allvarliga förorenings-

fall är Rastälven—Järleån—Dyltaån från Norasjön och Arbogaån.

Sammanfattningsvis anföres att flera av länets vattendrag är kraftigt föro­

renade. Detta säges på slättbygden gälla ej blott de större vattendragen utan

snart sagt varje bäck och dike. I bergslagen är det gruv-, metall- och massa­

industrien, som vållar bekymmer. På slättbygden åstadkommes olägenheter­

na främst av samhällenas kloakvatten med inblandade avlopp från mejerier

och läderindustri.

Västmanlands län. Enligt distriktsingenjörens yttrande försvåras avlopps-

frågan av den särskilt under sommaren ringa vattenföringen i recipienterna.

I de fall, då Mälaren är recipient, måste hänsyn tagas till att stränderna skall

kunna utnyttjas för had och som fritidsområden. Svåra missförhållanden ur

föroreningssynpunkt har konstaterats i Kolbäeksån och Arbogaån. Sanitära

olägenheter föreligger särskilt vid Nyckelön i Kolbäcks kommun, Tillberga

stationssamhälle och Hökåsen samt Morgongåva stationssamhälle. Inom Hök­

åsen har byggnadsförbud utfärdats i avvaktan på vatten- och avloppsförhål­

landenas ordnande.

Kopparbergs län. Länsstyrelsen uttalar att vattenföroreningens nuvarande

omfattning i länets sjöar och vattendrag är synnerligen allvarlig och därtill

visar en fortgående ökning, som måste inge oro. Enligt länsstyrelsens mening

måste kraftiga åtgärder vidtagas för att få till stånd anläggningar för be­

handling av avloppsvatten i betydligt större omfattning än hittills.

Bland aktuella föroreningsfall framhåller länsstyrelsen förhållandena i

Falu stad. I Falun utsläppes allt avloppsvatten från staden och från Falu

lasarett, epidemisjukhuset och Högbo sanatorium utan rening i sjön Tisken,

som har relativt stillastående vatten, samt i Faluån, vilka vattendrag är om­

givna av tätbebyggelse. En lösning av frågan om avloppsvattnets behandling

måste ske i samverkan med Stora Kopparbergs socken och förutsätter där­

jämte stora avskärande avloppsledningar utefter Faluån. Stadens resurser

har emellertid under de senare åren varit ianspråktagna för genomförandet

av en större vattenledning för att kunna utbyta den tidigare, mindre till­

fredsställande Aattentäkten mot en ny.

Ett annat aktuellt föroreningsfall är Säterdalen. Genom det vattendrag, som

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

Sammanfattningsvis har kommittén uttalat, att föroreningen av vatten­

dragen nått en mycket betydande omfattning i praktiskt taget alla bebyggda

områden i landet. Flertalet vattendrag i de södra och mellersta delarna av­

landet utnyttjas som recipienter på ett sätt, som kommittén finner medföra

uppenbara olägenheter. I de nordligaste länen är vattenföroreningen visser­

ligen mera koncentrerad till vissa orter, men den medför enligt kommittén

även där olägenheter, eftersom föroreningen av naturliga skäl lokaliseras

till bebyggelsecentra. Den stigande föroreningen av vattendragen förorsa­

kas av såväl kommunala kloakvattenutsläpp som industriella avloppsut-

släpp.

Den ökade utsläppningen av kloakvatten belyses i betänkandet av följande

uppgifter från bostads- och byggnadsstatistiken:

Under åren 1941—45 byggdes närmare 175 000 lägenheter i hela landet.

Med hänsyn till gällande bestämmelser för statsbidrag torde man kunna räk­

na med alt praktiskt taget samtliga dessa bostäder var försedda med vatten

och avlopp samt vattenklosett. Motsvarande uppgifter för senare år finnes

icke, men enbart i de 53 städer, som den fortlöpande byggnadsstatistiken om­

fattar, färdigställdes åren 1946—53 över 210 000 lägenheter. Man kan för när­

varande räkna med att bortåt 60 000 lägenheter, praktiskt taget alla försedda

med vattenklosett, tillkommer årligen. Det bör i detta sammanhang erinras

om att sådana bekvämligheter som vattenklosett för endast ett par årtionden

sedan ej förekom på landsbygden och endast sällan i samhällen, men har

successivt genom bostadsstandardens höjning blivit allt vanligare i hela lan­

det. Under det att förorening genom kommunala avlopp tidigare främst vål­

lades av städer och stadsliknande samhällen, har man alltmera att räkna

med förorening från hela landets bebyggelse som en belastning på vatten­

dragen.

Industriens betydelse ur föroreningssynpunkt är enligt kommittén svårare

att belysa. Antages produktionens omfattning vara ett uttryck också för av­

loppsvattnens belastning på vattendragen, har enligt kommitténs beräk­

ningar föroreningen från anläggningar som avses i den gällande förpröv-

ningskungörelsen visat en påtaglig genomsnittlig ökning. Åsättes förore-

ningsgraden år 1938 indextalet 100, kommer föroreningen från berörda fab­

riker och inrättningar år 1951 att ligga vid tal i huvudsak varierande mel­

lan 120 och 220.

I ett till vattenvårdskommittén avgivet utlåtande, vilket fogats vid betän­

kandet, bar kommitténs tekniske expert professorn Tbunmark från veten­

skapliga utgångspunkter behandlat vattenföroreningens — företrädesvis

kloakvattenföroreningens — natur och närmare redogjort för vissa av de

olägenheter, vartill vattenföroreningen ger upphov. I anslutning härtill har

kommittén i betänkandet anfört följande:

Avloppsutsläppen från vattenklosetter, vissa livsmedelsindustrier in. in.

medför risker för sjukdomsspridning bland såväl människor som djur. Van­

ligen är det visserligen svårt att direkt visa att sjukdomar spritts genom för­

orenat vatten. I några fall har detta dock kunnat konstateras. Dessa risker

har lett till att under senare år badförbud utfärdats vid ett stort antal bad­

platser på olika håll i landet. Vid lokala undersökningar bar konstaterats in­

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

anläggningar av detta slag ansågs emellertid enligt distriktsingenjörernas

bedömande vara erforderliga.

Enklare anläggningar för enbart slamavskiljning fanns i 470 kommuner

och var projekterade i något över 650 kommuner. För ytterligare mer än

800 kommuner redovisades emellertid behov föreligga av anläggningar för

slamavskiljning. I hela riket uppgick vid 1950 års utgång den till befintliga

anläggningar för låggradig rening anslutna folkmängden till inemot 1,5 milj.

Anläggningar för höggradig rening fanns vid samma tid för i runt tal

283 000 personer. Anläggningar hade samtidigt projekterats för respektive

0,8 och 1,9 milj. personer. Totalkostnaden för de projekterade anläggning­

arna har uppskattats till drygt en halv miljard kronor. Enligt gjorda upp­

skattningar erfordras ytterligare anläggningar för drygt 1 milj. personer

i fråga om låggradig rening och för omkring 1,2 milj. personer såvitt avser

höggradig rening. Kostnaden härför har beräknats till samma belopp som

för de redan projekterade anläggningarna, alltså drygt en halv miljard kro­

nor. Häri ingår dock även kostnaden för s. k. avskärande ledningar i många

fall samt för andra till avloppsutbyggnaden hörande arbeten. Å andra sidan

avser nu berörda investeringsbehov endast åtgärder från kommunernas

sida. Därutöver erfordras anläggningar för behandling av industriellt av­

loppsvatten innan det inledes i kommunalt avloppsnät eller utsläppes di­

rekt i recipient.

III. Huvuddragen av förslaget

Betänkandet. Olägenheterna av den fortskridande vattenföroreningen bär

enligt kommitténs mening nu nått sådan omfattning, att snara och ingri­

pande åtgärder från samhällets sida är ofrånkomliga. Särskild vikt har med

hänsyn till behovet av att trygga dessa åtgärders planmässighet och effek­

tivitet av kommittén lagts vid frågan om v a 11 e n t i 11 s y n e n s fram­

tida organisation och verksamhetsformer. Enligt kom­

mitténs mening måste den i stort sett uteblivna effekten av 1941 års lag­

stiftning mera tillskrivas otillräckliga resurser för övervakning och tillsyn

i*v lagbestämmelsernas efterlevnad än brister och ofullständigheter i dessa

bestämmelser. För en tillfredsställande utövning av tillsynen förutsättes

enligt kommittén, att tillsynsmyndigheten äger möjlighet att under beak­

tande av teknikens utveckling och av föreliggande ekonomiska faktorer be­

döma frågor om erforderliga behandlingsåtgärder med hänsyn till förhål­

landena inom samtliga berörda områden, bl. a. hygienen, naturskyddet, fri­

luftslivet, fisket, jordbruket och industrien. På grund härav har kommittén

ansett det nödvändigt, att tillsynen utövas av ett centralt organ. Kommittén

har föreslagit, att en helt fristående myndighet, benämnd statens vatten­

inspektion, skall inrättas för vattenvårdens centrala administration. Till

vatteninspektionen skall enligt förslaget vid full utbyggnad överföras fiske-

ristyrelsens tillsynsavdelning samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens vat-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

ket god självreningsförmåga. Under den biologiska reningen däremot redu­

ceras i stor omfattning även bakteriemängden i avloppsvattnet. Denna me­

tod ger sålunda betydligt mera tillfredsställande resultat. Metoden ställer

sig emellertid avsevärt dyrare än slamavskiljning i fråga om både anlägg­

nings- och driftskostnader. Den biologiska reningen kan allt efter avlopps­

vattnets beskaffenhet kompletteras med andra metoder. Sådan komplette­

ring är stundom erforderlig. Även efter biologisk rening innehåller nämli­

gen normalt kommunalt avloppsvatten betydande mängder näringssalter,

främst kväve och fosfat. Där recipienten är känslig för näringstillförsel, kan

fördenskull också biologiskt behandlat kloakvatten medföra skador i form

av rikare växtlighet i vattendraget och vid stränderna.

Ehuru kommittén funnit, att höga krav måste ställas på avloppsvattnets

rening, har kommittén främst av ekonomiska skäl icke ansett det möjligt att

generellt fordra höggradig rening. Kommitténs förslag till ändrade författ­

ningsbestämmelser beträffande vattenförorening innebär likväl i viktiga hän­

seenden skärpningar av nuvarande regler om villkoren

för utsläppande av avloppsvatten. Viktigast i detta avseende

är ett tillägg till det allmänna stadgandet i 8 kap. 23 § vattenlagen angående

åtgärder till motverkande av förorening genom kloakvatten, innebärande i

huvudsak att kloakvatten från samlad bebyggelse eller eljest från avlopp,

vartill vattenklosett är ansluten, icke skall få utsläppas med mindre slam-

avskiljning skett. Det är enligt förslaget avsett, att bestämmelsen skall gäl­

la även befintliga utsläpp, ehuru ikraftträdandet skall uppskjutas under en

femårsperiod. Med bestämmelsen har kommittén avsett att i lagen fast­

ställa en allmän minimistandard. En fullständigare behandling bör enligt

kommittén eftersträvas och skall enligt förslaget liksom hittills kunna före­

skrivas, där förhållandena därtill föranleder. Till understrykande härav har

kommittén samtidigt föreslagit en mera rigorös utformning än för närvaran­

de av det grundläggande allmänna stadgandet. En nyhet i förslaget utgör

stadganden beträffande såväl kloakvatten som industriellt avloppsvatten om

rätt för Kungl. Maj :t att meddela förbud mot utsläppande av avloppsvatten

av viss art eller sammansättning, oavsett deras ursprung i det särskilda

fallet.

Den förprövningsskyldighet, som för närvarande gäller, avser blott ny­

anläggningar. Kommittén har emellertid föreslagit upptagande i vattenlagen

av bemyndigande för Kungl. Maj :t att i fråga om kloakvatten från samlad

bebyggelse samt industriellt avloppsvatten föreskriva, att frågan under vil­

ka villkor avloppsvattnet må avledas till vattenområde skall före viss tid­

punkt påkallas i den ordning vattenlagen stadgar.

I ett utkast till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

utsläppande av vissa ämnen av starkt förorenande beskaffenhet, nämligen

pressaft från siloanläggning, urin från djurstall, vassle samt s. k. galva-

niskt bad. Möjlighet skall dock föreligga för vattendomstol att medgiva un­

dantag i särskilda fall. Enligt förslaget — som förutsatt beslut vid 1955 års

riksdag — skall förbudet träda i kraft för vassle den 1 juli 1958 och för de

övriga ämnena den 1 juli 1957. Utkastet innehåller vidare bestämmelser

32

Kiingl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

hänseenden följer av vattenföroreningen, har vunnit anslutning bl. a. från

de med särskild sakkunskap på området utrustade remissinstanserna.

Jämsides med de allmänt understrukna olägenheterna ur samhällssyn-

punkt framhåller vattenöverdomstolen i detta sammanhang särskilt bety­

delsen av vattenföroreningen också för den enskilde och anför härom:

En förorening av vattnet kan för den enskilda strandägaren medföra av­

sevärt avbräck och ekonomisk förlust på grund av minskat fastighetsvärde.

Om en grund sjö är recipient för förorenat vatten, kan detta utgöra ett hin­

der för en eljest lönande torrläggning av intilliggande marker. Den stigande

efterfrågan på elektrisk kraft har till påföljd att kraftverksföretagen —

särskilt i de södra delarna av landet — söka effektivt utnyttja de naturliga

möjligheterna till korttidsreglering av vattenframrinningen, men om vatt­

net är alltför förorenat kan föroreningen leda till att en åtstramning av

minimiframsläppningen icke kan tolereras. På liknande sätt kan en för­

orening av vattnet bereda svårigheter för elkraftproduktionen i de ofta

återkommande fall, då en företagare för att få bästa möjliga kraftutvinning

önskar genom kanal eller tunnel avleda vattnet från en naturlig strömfåra

till ett kraftverk och sedan åter utsläppa detsamma längre nedströms; är

vattnet starkt förorenat, kan domstolen bli nödsakad föreskriva att en stör­

re vattenmängd måste framgå i den naturliga vattenfåran än vad som er­

fordrats, om vattnet varit mindre förorenat. Ännu många exempel skulle

kunna anföras på fall, i vilka en förorening av ytvattnet direkt återverkar

på enskilda rättsägares intressen.

I likhet med kommittén har remissinstanserna överlag, merendels i myc­

ket bestämda ordalag, understrukit nödvändigheten av att vattenvårdsin-

tresset blir bättre tillgodosett än hittills. Medicinalstyrelsen har sålunda fun­

nit den reaktion, som uppstått mot den fortskridande vattenföroreningen i

praktiskt taget hela landet — vid något tillfälle uttryckt med orden »den

fortskridande latriniseringen av våra ytvatten» — böra mana statsmakterna

att vidtaga snabba, kraftiga och rationella åtgärder. Liknande uttalanden

föreligger från bl. a. lantmäteristyrelsen, överståthållarämbetet, flera läns­

styrelser. riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och

Sveriges industriförbund. Svenska naturskyddsföreningen har kraftigt be­

tonat, att det är en grov misshushållning att utan förutseende skämma vat­

tendragen så som skett. Om åtgärder icke planeras och vidtages i god tid,

kan det bli omöjligt att senare återställa vattendragen i deras ursprungliga

skick och i allt fall förenat med flerdubbla kostnader att nå ett nöjaktigt

resultat. Föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution

har funnit kommitténs redogörelse giva ett påtagligt intryck av lägets all­

var och vattenfrågans vitala betydelse för hela vårt land och folk.

Om orsakerna till de rådande missförhållandena har

allmänt uttalats, att de icke i första hand hänför sig till bristande eller ofull­

ständig lagstiftning utan fastmera till investeringsbegränsningar och bygg-

nadsrestriktioner, vilka medfört hinder för uppförande av reningsanlägg­

ningar i erforderlig omfattning. Att otillräckliga personella och ekonomiska

resurser för tillsynsverksamheten bidragit till att utvecklingen fått leda fram

till nuvarande situation har också framhållits i yttrandena, ehuru dessa för-

34

omläggning eller nyanläggning av ledningar erfordras för att leda allt av­

loppsvatten till den eller de platser, där behandlingen skall ske. Dessa tre

faktorer kunna påverka kostnaden inom vida gränser. Ungefärligt kunna föl­

jande gränsvärden angivas, nämligen för slamavskiljning 50 å 350 kr./per­

son och för biologisk rening 100 å 500 kr./person vid nuvarande metoder.

Som mycket approximativa genomsnittsvärden kan anges 200 resp. 300 kr./

person. Skall behandlingen drivas längre än vad som nu i allmänhet sker

vid biologisk rening — t. ex. för att reducera halten av salter i det renade

vattnet — medför delta ökade kostnader.

De anläggningskostnader som i städer och samhällen hittills nedlagts på

att lösa såväl vatten- som avloppsfrågan — utan att tillräckliga avloppsre­

ningsverk byggts annat än i undantagsfall — variera från några hundra

kronor per person vid äldre anläggningar i städer till upp emot 2 000 kr.

och i vissa fall ännu mera i mindre orter, som utfört anläggningar under

senare år. Skulle kostnaden för förräntning, underhåll, drift och förnyelse

av dessa anläggningar i sin helhet uttagas genom avgifter, kunna dessa be­

dömas variera från mindre än 100 upp till 400 (eller undantagsvis mera)

kr. per »normal»-hushåll eller -lägenhet och år. Antas hushållet bebo en

lägenhet om ca 65 in2 motsvarar således vatten- och avloppskostnaden ett

årsbelopp från mindre än 1: 50 kr./m" upp till ca 6: — kr./m2 lägenhetsyta.

Årskostnaderna för enbart avloppsreningsanläggningar kunna, beräknade

på motsvarande sätt, sägas variera från i gynnsammaste fall ungefär 15 till

upp emot 150 kr./hushåll och år. Under samma antaganden som förut mot­

svarar detta i runda tal från 25 öre upp till 2: 50 kr. per in2 lägenhetsyta

och år.

Styrelsen har ansett delade meningar icke kunna råda om det lämpliga

och berättigade i att, på sätt kommittén föreslagit, föreskriva slamavskilj­

ning som minimikrav i det alldeles övervägande antalet fall. Styrelsen har

emellertid räknat med alt de slamavskiljningsanläggningar, som kräves för

förverkligande av kommitténs förslag i denna del, kommer att bli synner­

ligen omfattande. Härom har styrelsen anfört:

Kommittén har icke gjort något försök att beräkna storleken av ifråga­

varande investeringsvolym, men på grundval av den i betänkandet redovi­

sade behovsinventeringen och i det föregående angivna genomsnittskostna­

der per invånare, kan dock en om än mycket ungefärlig uppskattning göras.

Enligt sammanställningen i betänkandet finnas slamavskiljare projek­

terade för en folkmängd av närmare 800 000 personer. Höggradiga anlägg­

ningar eller utbyggnad från låggradig till höggradig behandling har sam­

tidigt projekterats för 1 900 000 personer, vilka anläggningar i detta sam­

manhang kunna antagas fördelade på anläggningar av det förra slaget för

700 000 och av det senare för 1 200 000 personer. Den sammanlagda kost­

naden för projekterade anläggningar anges till 540 milj. kronor. Behövliga

men ännu icke projekterade anläggningar för minst låggradig behandling

anges därutöver erforderliga för över 2 000 000 personer. Enligt kommittén

skulle alltså anläggningar för minst låggradig behandling för över (800 000

4-

700 000 + 2 0ÖÖ 000) 3 500 000 personer vara utförda före den 1 januari

1961. Kostnaden härför kan efter medelvärdet 200 kr./person uppskattas till

ca 700 milj. kronor. Härtill kommer dels att vissa anläggningar samtidigt

måste utbyggas för höggradig behandling, dels ock att förbättrade åtgärder

mot industriell förorening även torde vara angelägna i betydande omfatt­

ning.

Även om beloppet 700 milj. kronor------------ möjligen skulle vara uppskat-

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

36

Sålunda har ingenjörsvetenskapsakademien funnit det vara av väsentlig be­

tydelse för en riktig bedömning av vattenvården, att de ekonomiska fakto­

rer, som sammanhänger med denna, utredes mera ingående än som nu skett

och att hänsyn härvid även tages till den framtida utveckling, som kan

förväntas i fråga om samhällsbildning och bostadsbyggande. Vattenvårds-

problemets komplexa natur måste beaktas, så att en verklig samordning er-

hålles av alla de faktorer som sammanhänger med både vattenförsörjning

och vattenrening. Först sedan man klarlagt problemets verkliga omfattning

och visat i vilken grad resurser finnes för att lösa det, kan man börja an­

gripa frågan om vilka vägar man lämpligen bör välja för att på effektivaste

sätt lösa problemet.

Tre reservanter i fiskeristgrelsen, överdirektören Hult, ledamoten Hög­

ström samt föredraganden, byråchefen Wikland, har i anslutning till kom­

mitténs uttalande att takten i saneringsarbetet måste bli en fråga om av­

vägning mellan det ekonomiskt möjliga och ur vattenvårdssynpunkt önsk­

värda, anfört:

Vattenvårdskommitténs här återgivna uttalanden har som redogörelsen ut­

visar mera karaktären av allmänt hållna önskemål än konkreta förslag till

investeringsfrågans lösning. Eftersom denna fråga som flera gånger tidi­

gare betonats är den avgörande vattenvårdsfrågan, vid sidan av vilken såväl

organisationen av vattentillsynen som lagstiftningsspörsmålen är sekundära

och beroende av huvudfrågans lösning, så är det alldeles nödvändigt att kom­

mittéförslaget kompletteras med en angelägenhetsgraderad investeringsplan

för såväl kommunala som industriella vattenvårdsanläggningar, som fast­

ställes av Kungl. Maj :t och riksdagen till ledning för de kommunala besluts­

organen och industrien. Först genom en sådan investeringsplan för vatten­

vården blir det möjligt för de beredande och beslutande myndigheterna —-

Kungl. Maj :ts kansli och riksdagen — att företa en rimlig och rättvis avväg­

ning mellan vattenvårdens högst betydande och trängande investeringsbe­

hov, å ena sidan, och investeringsramen för bostadsbyggande, uppförande

av sjukhus, skolor och andra ur social och kulturell synpunkt angelägna

investeringsobjekt, å andra sidan.

Länsstyrelsen i Uppsala lån har betonat, att avvägningen mellan vad som

är behövligt, å ena, och ekonomiskt försvarbart, å andra sidan, icke får leda

till ett sådant resultat, att vad man vinner för stunden förloras i framtiden.

Enligt länsstyrelsen torde det nämligen med sannolikhet kunna sägas, att

det på vattenområdet blir billigare att på en gång betala effektiva åtgärder,

även om kostnaderna för dessa ter sig stora, än att i framtiden sota för följ­

derna av en planlös eller ofullständig utformning.

Flera andra remissinstanser har framhållit angelägenheten av att de åt­

gärder som vidtages till förebyggande av vattenförorening allmänt sett är

lämpliga så att felinvesteringar till betydande belopp icke riskeras, så bl. a.

kammarkollegiet, statens institut för folkhälsan och handelskammaren i

Malmö.

Medicinalstyrelsen har uttalat att, i avbidan på att hela det gigantiska vat­

ten- och avloppsproblemet bringas till en fullt godtagbar lösning, redan nu

vissa åtgärder bör vidtagas, även med risk att man senare måste vidtaga

omdispositioner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1936

vattenvårdens verkställande myndigheter borde i varje särskilt fall ställa

kraven på vattnets renhet så högt, som med ett rimligt beaktande av sociala

och ekonomiska synpunkter vore möjligt. Men bedömningen av vilka ford­

ringar, som därvid borde uppställas, måste som hittills ske från fall till fall

med beaktande av förhållandena på varje ort. — Byggnadsutredningen de­

lar vattenvårdskommitténs mening, att det i nuvarande läge är omöjligt att

uppställa ens schematiska normer i fråga om den grad av vattenförorening,

som i det särskilda fallet kan och måste tolereras. I brist på sådana normer

måste emellertid även bland fackmän komma att i det särskilda fallet råda

stor osäkerhet angående arten och omfattningen av de reningsåtgärder, som

kan komma att påfordras. Olägenheterna härav framträder särskilt tydligt

i fråga om den mera långsiktiga bebyggelseplaneringen.

Väg- och vattenbyggnads styrelsen har i denna fråga framhållit, att när

samhället påfordrar en investeringsverksamhet i reningsanläggningar av

storleksordningen en miljard kronor — vilken kostnad till helt övervägande

del skall bestridas av kommuner och enskilda — framstår det såsom nöd­

vändigt, att någon ledning lämnas beträffande den avsedda tillämpningen

av vad som skall anses vara skäliga reningskostnader. Även om det tills

vidare icke är möjligt att uppställa närmare preciserade riktlinjer för vat­

tenvårdens praktiska tillämpning, hade det dock varit till fördel, om i be­

tänkandet angivits exemplifierade grunder för bedömning av hur långtgå­

ende reningskrav som borde resas och hur reningskravet borde avvägas i för­

hållande till andra intressen. Svenska kommunat-tekniska föreningen har

anfört, att eftersom de ekonomiska resurserna icke medger en sådan rening av

allt avloppsvatten, att alla vattendrag kan bibehålla sin naturliga beskaffen­

het, en klassindelning måste ske av landets vattendrag efter den grad av

rening, som borde krävas beträffande avloppsvattnet. En sådan klassindel­

ning förutsätter emellertid generella normer för vattenbeskaffenheten i olika

slag av vattenområden. De skäl kommittén åberopat mot uppställande av

dylika normer synes föreningen icke relevanta.

Fiskeristyrelsen har ansett vissa normer böra övervägas som komplement

till författningsbestämmelserna att tjäna till ledning för bedömandet av åt­

minstone minimikraven på vattenbeskaffenheten hos recipienterna. Dylika

normer skulle dock icke omedelbart fastställas, utan kraven skulle så att sä­

ga växa fram organiskt ur det fortsatta vattenvårdsarbetet i landet. Sveriges

lantbruksförbund har uttalat farhågor för att frånvaron av normer för re­

ningen kan komma att leda till att vederbörande myndigheter eller deras

befattningshavare föreskriver eller föreslår olika långt gående reningsåtgär­

der. Gatunämnden i Stockholm har ansett risk föreligga för att utan klara

normer den av kommittén föreslagna vatteninspektionens verksamhet kan

komma att få något av godtycke över sig. Liknande farhågor har uttalats av

svenska kommunal-tekniska föreningen.

Ett annat, med frågan om normerna för reningen i viss mån besläktat

spörsmål har berörts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Med de inom vida

gränser varierande reningskostnaderna kan enligt styrelsen kravet på en så

lullständig behandling, som är tekniskt och ekonomiskt möjlig, i många fall

40

nande synpunkter har utvecklats av länsstyrelserna i Göteborg och Bohus,

Skaraborgs och Jönköpings län, styrelsen för statens institut för folkhälsan,

svenska stadsförbundet, Stockholms förorters samarbetsnämnd, gatunämn­

derna i Malmö och Hälsingborg, distriktsingenjören för vatten och avlopp i

Skaraborgs län samt svenska kommunal-tekniska föreningen.

Det av kommittén i utkastet till förbudskungörelse föreslagna stadgandet

om skyldighet att inom fem år påkalla prövning rörande villkoren för fort­

satt utsläppande av kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 3 000

invånare har föranlett väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att i förevarande

sammanhang påpeka, att slamavskiljning icke borde behöva inrättas, innan

denna prövning ägt rum. Då slamavskiljning förutsättes bli en obligatorisk

minimiåtgärd, måste nämligen berörda prövning komma att avse frågan hu­

ruvida en längre gående rening är av nöden. Styrelsen finner det mindre

lämpligt, att man generellt påfordrar, att ett samhälle skall före viss tidpunkt

utföra slamavskiljning, vilken vid en efterföljande prövning av vattendom­

stolen kan komma att förklaras otillräcklig och fördenskull måste komplet­

teras med anordningar för höggradig rening. Styrelsen har därvid erinrat om

de betydande merkostnader och andra olägenheter, som kan vara förenade

med en övergång från låggradig till höggradig rening åtminstone i fall, där

slamavskiljning inrättats i övertygelsen att denna obligatoriska behandling

skulle vara tillfyllest. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, om

det icke vore mest rationellt, att tillsynsmyndigheten verkställer en inven­

tering av de områden med samlad bebyggelse, för vilka prövning borde äga

rum, och därefter successivt efter angelägenhetsgradering anmanar vederbö­

rande att påkalla prövning med hänsyn därvid tagen även till den tid, inom

vilken det är möjligt att genomföra erforderliga åtgärder. Liknande uppfatt­

ning har tillkännagivits av kammarkollegiet och distriktsingenjören för vat­

ten- och avlopp i Östergötlands lån. Handelskammaren i Norrköping har fö­

reslagit motsvarande tillvägagångssätt även med avseende å den föreslagna

prövningen beträffande befintliga fabriker och andra industriella inrätt­

ningar. Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit det lämpligaste vara att till­

synsmyndigheten själv påkallar prövning beträffande befintliga anläggningar

i de fall, där myndigheten anser det erforderligt. Länsstyrelsen har därvid

hänvisat till den befogenhet i detta avseende, som tillsynsmyndigheten äger

enligt den nuvarande tillsynslagen och enligt förslaget skall äga jämväl en­

ligt den nya. Svenska teknologföreningen har givit uttryck åt samma upp­

fattning. Kommerskollegium har förordat, att för skyldigheten att påkalla

prövning beträffande befintliga anläggningar bestämmes en tid av tio år.

I detta sammanhang må även nämnas, att länsstyrelsen i Stockholms län

pekat på den rådande splittringen på skilda författningar av olika med vatten­

föroreningen och vattenvården sammanhängande frågor och därvid uttalat,

att möjligheten till en samordning och en förenkling borde undersökas. Med

en mera genomgripande översyn borde dock enligt länsstyrelsens mening

anstå till dess kommittén avslutat sitt återstående arbete. Liknande uppfatt­

ning har tillkännagivits av länsstyrelserna i Östergötlands och Kalmar län,

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

42

Den diskussion som i remissyttrandena förts angående tillsynens

organisation skall icke i detta sammanhang närmare beröras. Det må

emellertid nämnas, att den av kommittén föreslagna lagstiftningen i några

yttranden helt avstyrkts med hänsyn till frågan om tillsynen. Länsstyrelsen

i Kopparbergs län har sålunda — framför allt med hänsyn till att kommit­

tén enligt länsstyrelsens mening icke på ett tillfredsställande sätt löst frå­

gan om vattenvårdsärendenas handläggning på det lokala och regionala

planet — ansett förslaget icke utan grundlig omarbetning böra upptagas till

lagstiftning. Vidare har vetenskapsakademien avstyrkt förslaget på den

grund att kommittén enligt akademiens uppfattning icke tillräckligt beak­

tat forskningens betydelse och vikten av att forskningen bleve behörigen

företrädd vid vattentillsynen. I huvudsak samma mening har uttalats av

föreståndaren för Uppsala universitets limnologiska institution.

Vidare må i detta sammanhang anmärkas, att i flera yttranden framhål­

lits, att de nya uppgifter, som i den föreslagna lagstiftningen kommer att

läggas på vattendomstolarna, nödvändiggör en betydande förstärkning av

deras kapacitet, om icke en allvarlig eftersläpning i handläggningen skall

bli följden. Vattenöver domstolen har i detta hänseende fäst uppmärksam­

heten också på att en ytterligare arbetsökning kan väntas inom det område,

som tillhör nästa etapp av kommitténs arbete, nämligen skyddet av grund­

vattentillgångarna. Västerbygdens vattendomstol har påpekat, att särskilt

tillämpningen av de föreslagna reglerna om prövningen inom en femårs­

period av redan befintliga avloppsutsläpp torde komma att medföra en oer­

hörd belastning för vattendomstolarna — åtminstone i den sydliga delen av

landet — under tiden till dess alla ansökningar enligt kungörelsen inkom­

mit och blivit avgjorda. Detsamma har betonats av länsstyrelsen i Krono­

bergs län. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har funnit det kunna starkt

ifrågasättas, om vattendomstolarna inom rimlig tid skall kunna avverka

ens de till omkring 200 uppgående ansökningsinål, som i anledning av den

föreslagna lagstiftningen komme att anhängiggöras av städer och tätorter.

I några yttranden har framförts förslag att vissa av de av kommittén till

vattendomstol hänförda avgörandena i stället skall anförtros administrativ

myndighet. Förutnämnda reservanter i fiskeristyrelsen har sålunda ansett

den frågan kunna uppställas om icke laglighetsprövning liksom övriga nu

på vattendomstolarna ankommande åtgärder enligt 8 kap. vattenlagen skul­

le, för att vinna erforderlig snabbhet i avgörandena, kunna överflyttas på

länsstyrelserna med regeringsrätten som överinstans. Liknande mening har

uttalats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. 1951 års byggnadsnt-

redning har ifrågasatt, om icke den praktiskt mest framkomliga vägen, där­

est man vill upprätthålla den önskade höga standarden i fråga om vatten­

vården, vore att tillståndsfrågor avgöres i enkla former genom ett admini­

strativt förfarande och frågor av typiskt privaträttslig natur — t. ex. ersätt­

ningsfrågor — i efterhand prövas av domstol. Till förmån för en dylik lös­

ning talar även det förhållandet, att tillståndsfrågorna, ehuru även dessa har

en viss privaträttslig aspekt, dock till övervägande del representerar konflik­

ter mellan allmänna intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

44

vesteringskrav inom en rad andra områden av samhällslivet. Vad kommit­

tén i sitt betänkande anfört klargör angelägenheten av att effektiva åtgärder

vidtages för att i tid bringa situationen under kontroll. I första hand måste

tillses att nedsmutsningen icke förvärras, men det gäller även att inom rim­

lig tid sanera de redan svårt förorenade vattnen.

För att komma till rätta med vattenvårdsfrågan, som numera utan över­

drift kan sägas ha utvecklat sig till ett av våra viktigaste samhällsproblem,

skulle det givetvis vara värdefullt om ett till omfattningen och i fråga om

takten för genomförandet klart bestämt saneringsprogram kunde utformas

av statsmakterna. Problemet är emellertid av sådan räckvidd och av så kom­

plicerad beskaffenhet, att en dylik långsiktig planering bereder mycket stora

svårigheter. Man får ha klart för sig, att genomförandet av en sanering inne­

bär en kraftig belastning på samhällsekonomien. Enligt gjorda beräkningar

kräver den sanering av våra vattendrag, som bör eftersträvas, investeringar

som springer upp till miljardbelopp. Samtidigt föreligger krav på insatser

inom många andra viktiga samhällsområden, där utvecklingen släpar efter.

Frågan i vilken omfattning och takt vattenvården kan förbättras är sålunda

i väsentlig mån en samhällsekonomisk avvägningsfråga, som icke kan på eu

gång få sin lösning på längre sikt. Uppenbart är under alla förhållanden, att

de synnerligen omfattande investeringar, som erfordras för att åstadkomma

de nödiga förbättringarna, måste fördelas över en jämförelsevis lång tid, om

icke vattenvårdsåtgärdernas belastning på samhällsekonomien skall bli stör­

re än förhållandena medger. Detsamma gäller om de stora anspråk på arbets­

kraft som ett förverkligande av saneringen måste antagas medföra. En ange-

lägenhetsgradering måste från tid till annan ske såväl av erforderliga vat-

tenvårdsåtgärder i jämförelse med andra samhällsnyttiga kapital- och ar-

betskrävande företag som av olika vattenvårdsåtgärder inbördes. För på­

skyndande av saneringsarbetet har framförts krav på att reningsanläggning­

ar generellt skall undantagas från byggnadsregleringen. Detta torde ej vara

möjligt i rådande läge, men det är anledning att understryka vikten av att

sådana anläggningar beredes ett så stort utrymme i investeringarna som

överhuvud är möjligt utan eftersättande av andra viktiga samhällsintressen.

Likaväl som det är vanskligt att uppställa ett klart utformat allmänt sane­

ringsprogram är det svårt att fastställa generellt gällande, detaljerade nor­

mer för de villkor, som i särskilda fall bör gälla för utsläppande av avlopps­

vatten. Det är i vårt moderna samhälle ofrånkomligt, att sjöar och vatten­

drag i stor utsträckning användes såsom recipienter för avfall från bebyg­

gelse och industrier, och med hänsyn till de i hög grad varierande förhål­

landen, under vilka detta sker, måste frågan vad som skall anses tillåtligt be­

dömas från fall till fall, varvid de olika intressen, som gör sig gällande, får

beaktas och vägas mot varandra. Det är dock givet, att det allmänna rikt­

märket bör vara minsta möjliga förorening, och vissa normer torde så

småningom utbildas i praxis.

Bland förutsättningarna för att vattenvården skall kunna förbättras ingår

även som ett viktigt led rådgivning vid planeringen av reningsanläggningar

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

ligen krav på att i dylika fall en kraftigare rening än slamavskiljning skall

äga rum. Beaktas bör även, att en anläggning bör inrättas så, att den i

möjligaste mån kan utnyttjas för den fullständigare rening som kan kom­

ma att krävas i framtiden.

Det grundläggande stadgandet i 8 kap. 32 § vattenlagen om villkoren för

utsläppande av industriellt avloppsvatten torde i sin hittillsvarande utform­

ning i allmänhet medgiva tillräckligt kraftigt ingripande mot förorening

genom sådant avloppsvatten. Kommittén har ej heller föreslagit någon änd­

ring i denna del.

I likhet med kommittén finner jag det erforderligt att, vid sidan av de

allmänna stadgandena om villkoren för utsläppande av kloakvatten och in­

dustriellt avloppsvatten, skärpta föreskrifter meddelas beträffande särskilt

farliga och svårrenade avloppsvatten. Utöver det nyssberörda stadgandet till

förhindrande av att kloakvatten avledes utan slamavskiljning torde sålunda

skärpta regler böra meddelas beträffande de till kloakvatten hänförliga äm­

nena pressaft från siloanläggning och urin från djurstall samt de industri­

ella avfallsämnena vassle och s. k. galvaniskt bad.

De föreslagna nya lagreglerna angående villkoren för utsläppande av av­

loppsvatten bör utan särskilda reservationer bli tillämpliga på sådana kloak­

lednings- och andra avloppsföretag som påbörjas efter ikraftträdandet. För

att det skall bli möjligt att inom rimlig tid få till stånd den nödvändiga sane­

ringen av våra sjöar och vattendrag bör de emellertid gälla jämväl för redan

befintliga anläggningar. Detta är ofrånkomligt ur allmän synpunkt, och

några invändningar mot en sådan ordning med hänsyn till rättssäkerheten

kan uppenbarligen icke framställas, då de nya reglerna icke kan anses inne­

bära annat än en närmare precisering av grundsatser, som redan kommit till

uttryck i den gällande lagstiftningen. Det står dock alldeles klart, att en täm­

ligen långvarig övergångstid är påkallad för genomförande av saneringen.

Kommittén har såvitt angår de skärpta kraven beträffande slamavskiljning

och utsläppande av vissa ur föroreningssynpunkt särskilt farliga ämnen

tänkt sig, att bestämda tidpunkter skulle fastställas. För genomförande av

slamavskiljning skulle sålunda enligt förslaget gälla en övergångstid av fem

år och beträffande de farliga ämnena vissa kortare tider. Med hänsyn till de

mångahanda faktorer, som inverkar på möjligheterna att genomföra sane­

ringen, synes det emellertid vanskligt att i lagen fastslå bestämda tidpunkter.

Utvecklingen i fråga om investeringsbegränsningar och byggnadsrestriktio-

ner kan svårligen överblickas för någon längre tid framåt. Vad särskilt be­

träffar slamavskiljningen bör även, såsom påpekats vid remissbehandlingen,

beaktas att längre gående åtgärder än slamavskiljning ej sällan torde komina

att krävas. Risk kan föreligga att — om i lagen föreskrives en bestämd kor­

tare tidsfrist, inom vilken slamavskiljning skall vara genomförd — för så­

dant ändamål måste utföras anläggning, vilken sedermera förklaras otill­

räcklig och fördenskull måste ersättas med anläggning för grundligare re­

ning, något som kan föranleda merkostnader och andra olägenheter. Den

mig därför icke i detta sammanhang böra upptaga nämnda frågor till be­

handling.

Den nu föreslagna lagstiftningen berör icke spörsmålet om vem som i det

särskilda fallet skall gälda kostnaderna för erforderliga åtgärder till motver­

kande av vattenförorening. Såvitt angår de kommunala reningsverken vill

jag erinra om att den år 1955 genomförda lagstiftningen om allmänna vat­

ten- och avloppsanläggningar ger kommunerna större möjligheter än tidi­

gare att uttaga avgifter för avloppsväsendet av de särskilda fastigheterna,

Enligt det nu anförda vill jag i huvudsaklig överensstämmelse med kom­

mitténs förslag förorda vissa ändringar i vattenlagens regler till motver­

kande av vattenförorening. Vad beträffar den formella utformningen av för­

slaget torde det vara lämpligast att liksom i den gällande lagstiftningen kon­

sekvent genomföra den ordningen, att man i själva lagen upptager sådana

regler som hänför sig till villkoren för utsläppande av avloppsvatten. Detta

föranleder en viss omarbetning av författningsmaterialet i jämförelse med

kommitténs förslag. Förutom ändringarna i vattenlagen föreslås en ny till­

synslag, som är avsedd att ersätta 1941 års lag i ämnet men i sak nära över­

ensstämmer med denna. Den nya lagstiftningen synes icke behöva föranleda

några ändringar i 1919 års hälsovårdsstadga, men den bör beaktas vid över-

arbetningen av det föreliggande förslaget till ny hälsovårdsstadga (SOU

1953:31).

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

IT. De särskilda lagförslagen

I enlighet med vad förut anförts har upprättats förslag till lag om ändring

i vattenlagen och lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten­

områden. Beträffande innehållet i de särskilda stadgandena får jag, utöver

vad som framgår av den tidigare framställningen, anföra följande.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen

8 KAP.

23 §.

Betänkandet. Bestämmelsen i nuvarande 23 § om skyldighet att vidtaga

reningsåtgärder beträffande kloakvatten har i kommitténs betänkande upp­

tagits såsom första stycke i det nya stadgandet med vissa ändringar,

närmast i förtydligande syfte. Uttrycket »att, i den mån det kan anses skäligt,

vidtaga erforderliga åtgärder till motverkande av förorening» har sålunda

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

som sjunker till botten och bildar bottenslam, utan även av s. k. ytslam in­

nehållande fettämnen m. m. Med »samlad bebyggelse» avses enligt kommit­

tén bebyggelse bestående av ett flertal fastigheter eller bostadshus inom ett

till ytvidden jämförelsevis begränsat område. »Samlad bebyggelse med mera

än 200 invånare» skulle närmast anses motsvara byggnadslagens begrepp

»tätbebyggelse», alltså sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör sär­

skilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov. Det torde

i framtiden bli alltmera sällsynt, att kloakvatten från sådan bebyggelse ut-

släppes annorledes än genom gemensam ledning. I den mån så likväl icke

sker, bör slamavskiljning ändock vara obligatorisk för allt utsläpp av kloak­

vatten från bebyggelsen. Föroreningsverkan är nämligen densamma.

Det föreslagna stadgandet torde, framhåller kommittén, medföra eu av­

sevärd förbättring av nu rådande förhållanden både vid havsstränderna

och i inlandet. Vad särskilt angår utsläpp i havet blir det i fortsättningen

otillåtet bl. a. att utsläppa obehandlat kloakvatten även där det äger rum

genom långt utdragna undervattensledningar. Huru gynnsamma förhållan­

dena i havet som recipient än kan synas vara, medför ofta även på detta sätt

utsläppt avloppsvatten, att besvärande orenlighet med strömmen föres in

mot stränderna eller, då avloppsvattnet utsläppes på stort djup, att olägen­

heter uppkommer för fisket eller skador vållas på fiskredskap samt att eu

allmän otrevnad skapas. Att till undvikande av dylika olägenheter åtmins­

tone slamavskiljning måste ske, då kloakvatten utsläppes i annan recipient

än havet, är än mera uppenbart. Den föreslagna dispensmöjligheten är av­

sedd att komma till användning endast i klara undantagsfall, såsom då kloak­

vatten från enstaka boningshus eller mindre bebyggelse utsläppes i havet

eller annat större vattenområde på betryggande avstånd från bebyggelseom­

råden, badstränder eller andra platser, som borde hållas fria från förore­

ning. Kravet på slamavskiljning bör även kunna eftersättas, då avlopps­

vatten från enstaka fastighet avledes till vattendrag, som över lång sträcka

framrinner genom obebyggda trakter av sådan karaktär, att den förorening

som kan uppstå är utan betydelse. Då det enligt kommitténs mening skulle

innebära ett alltför omständligt förfarande att lägga dispensprövningen i

händerna på den centrala tillsynsmyndigheten eller länsstyrelsen, finner

kommittén -— med beaktande av att hälsovårdsnämnd på landet även har

att pröva huruvida vattenklosett må inrättas — det lämpligast, att hälso­

vårdsnämnd göres till dispensmyndighet.

I sitt förslag till förbudskungörelse har kommittén upptagit förbud mot

utsläppande i vattendrag av två närmast till kloakvatten hänförliga avfalls-

vatten, nämligen pressaft från siloanläggning och urin från djurstall. Dessa

medför enligt kommittén särskilt allvarliga skador i vattendragen och är av

den art, att alldeles speciella svårigheter föreligger att före utsläppandet

begränsa de skadliga verkningarna. Från förbudet skall enligt förslaget un­

dantag kunna medgivas av vattendomstol, där så är möjligt utan att all­

männa intressen eller enskild rätt förnärmas.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

borgs och Bohus, Hallands samt Västerbottens län. Medicinalstyrelsen har

understrukit kommitténs uttalande att dispensmöjligheten borde utnyttjas

sparsamt. Samma uppfattning har uttryckts av distriktsingenjören för vat­

ten och avlopp i Skaraborgs län. Distriktsingenjören för vatten och avlopp i

Uppsala och Västmanlands län har ansett det diskutabelt om utsläppande av

avloppsvatten från vattenklosetter över huvud taget borde medgivas utan

slamavskiljning. Förste provinsialläkaren i Uppsala län har funnit slamav-

skiljning böra utgöra en minimifordran i fråga om vatten från Aattenkloset-

ter. Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett kostnaderna för en anordning

för slamavskiljning vara förhållandevis så obetydliga, att kravet på en sådan

åtgärd icke i något fall borde få eftersättas. Samma uppfattning har tillkän­

nagivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Gatunämnden i Stockholm befa­

rar, att de föreslagna bestämmelserna kan öppna väg för subjektivt betingat

godtycke; sannolikt är det därför bäst om slamavskiljning göres obligatorisk.

I några yttranden har diskuterats behovet av längre gående krav på re­

ningen än förslaget innehåller. Västerbygdens vattendomstol ifrågasätter så­

lunda om icke stadgandet bör formuleras så, att skyldighet att anordna slam­

avskiljning föreligger, om icke längre gående åtgärder kan påfordras. Läns­

styrelsen i Stockholms län har yttrat:

Länsstyrelsen är ense med kommittén om nödvändigheten av att regelmäs­

sigt förbud snarast stadgas mot utsläppande av obehandlat avloppsvatten

från vattenklosetter. Då emellertid kommittén generellt blott anser sig kun­

na kräva låggradig rening, vill länsstyrelsen framhålla den synnerliga önsk­

värdheten av, att i motiveringen till lagstiftningen uttryckligen framhålles,

att man i det långa loppet måste räkna med en höggradig rening. Utveck­

lingen måste nämligen förr eller senare leda till att den höggradiga reningen

blir regel. Den psykologiska effekten av en sådan deklaration skulle säker­

ligen vara av stor betydelse för den kommande utvecklingen. Detta framstår

särskilt tydligt, om man betänker, att samtidigt som statsmakterna nu tar

ställning till denna fråga en mångfald kommuner och företag i landet står

inför det avgörande valet, om de skola planera sina blivande reningsverk för

låggradig eller höggradig rening.

Sveriges konsulterande ingenjörers förening har hävdat, att det rikti­

gaste vore att generellt föreskriva höggradig rening. Också försvarets sjuk­

vårdsstyrelse har räknat med att höggradig rening i regel borde bli erfor­

derlig.

Av vissa remissinstanser har förordats en mera elastisk reglering än den

förslaget i förevarande del innefattar. Österbygdens och Söderbygdens vat­

tendomstolar har sålunda anfört:

Även för kloakvatten från samhälle med mer än 200 invånare torde-------

■— i vissa undantagsfall dispensmöjlighet vara erforderlig. Det förekom­

mer sålunda ibland, att ett samhälle såsom recipient för obehandlat kloak­

vatten utnyttjar en sjö eller annat mindre vattenområde, som redan skadats

så genom utsläppning av industriellt avloppsvatten, att någon ytterligare

olägenhet icke uppkommer genom utsläppande av samhällets kloakvatten.

Exempel härpå utgöra sjöar, som så förorenats genom avloppsvatten från

anrikningsverk, att ersättning för fullständig skada utgått och strandfastig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

53

heterna inlösts. Genom att i sådant fall utsläppa kloakvatten från gruvsam­

hället i sjön uppkommer icke någon ytterligare skada eller olägenhet, även om

kloakvattnet är helt obehandlat. Dispens från slamavskiljning bör däremot

icke kunna ifrågakomma av enbart ekonomiska skäl. Skyldighet att anordna

slamavskiljning bör därför alltid föreligga, då kloakvatten skall utsläppas

i sjö eller annat vattenområde, där annan föroreningskälla icke finns. Vi­

dare bör slamavskiljning alltid finnas, då kloakvattnet skall utsläppas i ha­

vet. Befogenheten att medge dispens i sådana fall bör anförtros åt vattendom­

stolarna eller möjligen åt vatteninspektionen.

I yttrandet förordas därjämte, att det krav på slamavskiljning, som skall

gälla oavsett huruvida avloppsvatten från vattenklosett ingår i kloakvattnet

eller icke, begränsas till det fall, då kloakvattnet avledes genom gemensam

ledning.

Hälsovårdsnämnden i Malmö har ifrågasatt, om ej dispens borde kunna

givas oekså i fall, då kloakvatten avledes från bebyggelse med mera än 200

invånare, såvida ldoakvattnet icke innehåller avloppsvatten från vattenklo­

sett. Hälsovårdsnämnden har särskilt framhållit betydelsen av sådan dis­

pensmöjlighet beträffande samhällen med huvudsakligen sommarbostadsbe­

byggelse. Jämväl gatunämnden i Malmö har anfört, att det ovillkorliga kra­

vet på slamavskiljning i fråga om bebyggelse med mera än 200 invånare bor­

de kunna inskränkas till fall, då avloppsvattnet innehåller vatten från vat­

tenklosett.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att förbudet mot utsläppande av

kloakvatten utan slamavskiljning skulle komma att träffa bebyggelseagglo-

merationer med sinsemellan högst varierande angelägenhetsgrad i fråga om

rening av avloppsvattnet. Bortsett från recipientens betydelse i detta avse­

ende skiftar såväl mängden som beskaffenheten av avloppsvatten från olika

små och även stora tätorter avsevärt, främst beroende på bebyggelsens ålder

och därmed sammanhängande olika omfattning av sanitära bekvämligheter.

Det föreslagna generella förbudet skulle därför säkerligen komma att för­

rycka en mera allsidig angelägenhetsgradering. I den mån ett förbud skulle

komma till användning bör det inordnas som ett led i arbetet för en succes­

sivt fortgående förbättring och ej konstrueras så att arbeten av relativt ringa

betydelse onödigtvis tävlar med synnerligen angelägna företag. Om ett för­

bud införes, bör det därför göras fakultativt och dess tillämpning bli beroen­

de av särskilda beslut.

Det i förslaget upptagna begreppet »samlad bebyggelse» har diskuterats i

några yttranden. Lantmätcristyrelscn har i detta avseende anfört:

Styrelsen kan icke dela kommitténs uppfattning att »samlad bebyggelse

med mera än 200 invånare» skulle vara identiskt med begreppet »tätbebyg­

gelse», vilket bland annat återfinnes i 10 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen

och motsvarande stadgande i fastighetsbildningslagen. Begreppet tätbebyg­

gelse synes i betraktande av domstolarnas och övriga myndigheters tillämp­

ning av nämnda bestämmelser icke vara identiskt med sådan samlad bebyg­

gelse som kommittén avsett. Tätbebyggelse lärer många gånger föreligga

långt innan bebyggelsen fått den omfattning som kommittén förutsatt för

»samlad bebyggelse». Det är givetvis önskvärt att, såvitt möjligt är, enhet­

lig terminologi tillämpas i berörda avseende i förevarande lagstiftning samt

i byggnadslagen och fastighetsbildningslagstiflningen. Där sålunda »tätbe­

byggelse» i byggnadslagens mening avses, bör i lagtexten också användas

nämnda begrepp. Styrelsen ifrågasätter för övrigt om ett lagstadgande, fixe­

rat till visst antal invånare, i tillämpningen icke kommer att bliva alltför

stelt och opraktiskt.

Också väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har ifrågasatt lämpligheten av att

införa ytterligare ett tätortsbegrepp utöver de båda sinsemellan olika, som

upptagits i resp. byggnadslagen och förslaget till ny hälsovårdsstadga. Det

av kommittén föreslagna tredje begreppet finner styrelsen dessutom svår-

definierbart; det lämnar exempelvis icke besked huruvida kommittén av­

sett, att även sommarbebyggelse skulle omfattas därav, vilket styrelsen

anser skulle, åtminstone i vissa fall, innebära alltför långt gående ford­

ringar. Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar ifrågasätter, om icke

hänsyn bör tagas till sådan regelbundet återkommande ökning av befolk­

ningen, som förekommer t. ex. i fiskelägen under sommartid. Gatunämn­

den i Malmö har uttalat, att vad som gäller för samlad bebyggelse också

borde vara tillämpligt på ensamliggande byggnad av mera betydande storlek

såsom hotell eller kasern.

Beträffande den av kommittén föreslagna möjligheten till dispens i vissa

fall från kravet på slamavskiljning yppar sig — bortsett från frågan om

lämpligheten av själva dispensmöjligheten såsom sådan — delade mening­

ar i frågan om vilken myndighet dispensbefogenheten bör anförtros och om

formerna för dess handhavande. Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasät­

ter, om det kan vara erforderligt att skicka alla ärenden angående enskilda

fastigheter till distriktsingenjören. Denne bör i första hand syssla med de

större problemen. Det torde vara tillräckligt att dessa ärenden prövas en­

bart av hälsovårdsnämnderna, under förutsättning att dessa till ledning för

ärendenas behandling erhåller centralt utfärdade anvisningar. I tveksamma

fall bör dock hälsovårdsnämnd vara befogad att inhämta yttrande från

distriktsingenjör och förste provinsialläkare. Beträffande samhällen med

200 eller mindre antal invånare kan det ifrågasättas, om det är lämpligt att

lämna avgörandet av avloppsfrågorna helt i hälsovårdsnämndernas händer.

Enligt länsstyrelsens mening bör i dylika fall yttrande över avloppsfrågan

inhämtas ej blott av distriktsingenjören utan även av förste provinsialläka­

ren i länet, innan dispensfrågan avgöres av hälsovårdsnämnden. Om frågan

är av större betydelse eller dispensansökan avstyrkts av någon av experter­

na, bör ärendet underställas länsstyrelsens prövning.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, i likhet med distriktsingenjören för

vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävleborgs län, att skyldighet icke bör

föreskrivas för hälsovårdsnämnden att i dispensärenden höra distriktsin­

genjören.

Av länsstyrelsen i Jämtlands län, förste provinsialläkarna i Stockholms,

Gotlands och Västerbottens län samt föreningen för vattenhygien hävdas å

andra sidan, att hälsovårdsnämnden bör vara skyldig att i de på nämnden

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1950

55

enligt förslaget ankommande ärendena angående dispens inhämta —- för­

utom distriktsingenjörens — jämväl förste provinsialläkarens yttrande.

Länsstyrelsen i Uppsala län finner det vara tvivelaktigt, om hälsovårds­

nämnderna kan betros med att ovillkorligt besluta i dessa frågor, och an­

ser fördenskull säkrast, att man för dispens fordrar distriktsingenjörens

samtycke.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt,

att skyldighet föreskreves för hälsovårdsnämnd att underställa länsstyrelsen

beslut om dispens, där beslutet fattats i strid med distriktsingenjörens ytt­

rande. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser, att befogenheten att med­

dela dispens — om sådan anses böra tillerkännas hälsovårdsnämnd — icke

bör få av nämnden begagnas, med mindre dispensansökan tillstyrkts av

såväl distriktsingenjören som förste provinsialläkaren. I första hand gör

emellertid länsstyrelsen gällande, att dispensrätten är av sådan betydelse, att

den bör anförtros länsstyrelserna. Detta hävdas också av länsstyrelserna i

Kalmar och Malmöhus län.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det angeläget, att i vattenlagen inta­

ges en uttrycklig föreskrift att anläggning för slamavskiljning skall så un­

derhållas och skötas, att effektiv slamavskiljning äger rum. Av samma me­

ning är distriktsingenjören för vatten och avlopp i Kopparbergs och Gävle­

borgs län.

Den i lagrummet givna definitionen på slamavskiljning finner länssty­

relsen i Uppsala län icke vara tillräcklig för den praktiska tillämpningen,

i synnerhet icke för hälsovårdsnämndernas kontroll av att slamavskiljning­

en blir effektiv. Bestämmelsen synes därför länsstyrelsen böra kompletteras

— genom anvisningar, cirkulär eller på annat sätt — med upplysningar om

vilka åtgärder, som bör vidtagas för uppnående av den avsedda effekten.

Svenska naturskyddsföreningen finner andra stycket innehålla en alltför

långtgående detaljreglering för att lämpligen böra förekomma i vattenlagen.

Föreningen framhåller, att behov av ändring lätt kan uppkomma och att

sådan bör kunna ske med mindre omgång än en lagändring förutsätter.

Dessutom kan det, enligt föreningen, måhända vara lämpligt att ha olika

föreskrifter för olika delar av landet. Föreningen vill därför förorda, att be­

stämmelser av nu ifrågavarande natur intages i en kungörelse och att såsom

andra stycke i 23 § upptages allenast ett stadgande, som bemyndigar Kungl.

Maj:t att giva föreskrifter om vissa minimikrav, som under alla omständig­

heter bör uppfyllas. Förslag till bestämmelser av dylik natur finner före­

ningen lämpligen kunna underställas riksdagen för yttrande.

Det av kommittén — i förslag till förbudskungörelse — upptagna förbu­

det mot utsläppande av pressaft från siloanläggning och urin från djurstall

har i regel icke mött några invändningar i yttrandena. Förslaget har ut­

tryckligen tillstyrkts av förste provinsialläkaren i Kronobergs län, distrikts­

ingenjören för vatten och avlopp i Älvsborgs län och förutnämnda reser­

vanter i fiskeristyrelsen. Förste provinsialläkaren förklarar, att erfarenhc-

56

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

terna från länet visat, att denna bestämmelse ej är överflödig. Distriktsin-

genjören framhåller, att t. o. m. mycket små mängder av ifrågavarande av­

loppsvatten har en förödande inverkan på vattendragen. Visserligen kan

förbudet bli betungande för jordbruket; beträffande siloanläggningar är det

emellertid möjligt att med enkla medel tillvarataga och använda pressaften

till nytta för jordbruket i stället för att leda ut den i vattendrag. Reservan­

terna i fiskeristyrelsen förklarar, att förbudet helt överensstämmer med de

synpunkter styrelsens tillsynsavdelning tidigare hävdat.

Sveriges lantbruksförbund har i princip icke något att erinra mot för­

budet, eftersom erfarenheten visat, att de ifrågavarande föroreningarna med­

för betydande olägenheter vid stora utsläpp. Förbundet anser det emellertid

nödvändigt, att en närmare precisering sker av bestämmelsens innebörd. En

sådan precisering hoppas förbundet skola leda till att mindre mängder av

spillkaraktär undantages från förbudet.

Lantbruksstgrelsen erinrar om att i jordbruket för närvarande torde fin­

nas ett avsevärt antal siloanläggningar samt att det övervägande flertalet

av landets jordbruk torde sakna urinbrunn. I landet fanns vid 1951 års

jordbruksräkningar 282 140 brukningsenheter med en åkerareal av minst

2 ha samt 96 000 mindre brukningsenheter. Å de förra fanns den 15 sep­

tember 1951 inalles 12 921 tornsilo och 19 498 gropsilo. Å de mindre

brukningsenheterna fanns blott 143 siloanläggningar. I allmänhet torde

tornsilo vara försedda med avledning eller dränering för avledning av press­

vattnet, varjämte sådana anordningar torde förekomma vid ett icke obe­

tydligt antal gropsilo. Mer eller mindre fullständigt anordnad gödselvård

fanns vid tiden för jordbruksräkningen endast å 111 998 brukningsenheter

omfattande 2 ha åkerjord eller mera samt å 14 841 mindre brukningsen­

heter, medan återstoden c:a 170 000 respektive 81 200 saknade sådan an­

läggning. För såväl siloanläggningar med avledningsanordningar som för

gödselvårdsanläggningar med brädavlopp från urinbrunn och för andra av­

rinnings- och dräneringsanordningar från gödselvårdsanläggningar och stal­

lar skulle ett genomförande av förslaget nödvändiggöra investering av stora

kapitalbelopp i ombyggnader. Ombyggnaderna skulle emellertid leda till

att det skadliga avloppsvattnet tvingas att stanna och tränga ned i jord­

lagren och möjlighet skulle icke föreligga att hindra den kvarhållna vätskan

att — åtminstone där terrängförhållandena medger det -—■ genom jord­

lagren tränga ut i lägre belägna diken och avlopp. Styrelsen anser det vis­

serligen angeläget, att åtgärder vidtages för att motverka den fortgående

vattenföroreningen. Såväl pressaft från siloanläggningar som urin från

djurstallar torde även i och för sig böra betraktas som avloppsvatten av

sådan beskaffenhet, att åtgärder till förhindrande av att desamma skall få

förorena vattendragen är påkallade. De regler, som kommittén föreslagit

beträffande dylikt avloppsvatten, är dock avsevärt strängare än de, som för­

ordats i vissa andra fall, där skadeverkningarna dock kan väntas i reali­

teten bli betydligt större. Det svnes nödvändigt, att man vid bedömningen

av frågan i vad mån förbud bör gälla mot avledande av pressaft från silo­

Kungi. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

57

anläggningar och urin från djurstallar, i högre grad än vad kommittén gjort

tager hänsyn till vilka olägenheter ett dylikt avledande kan medföra ur det

allmännas synpunkt och ställer dessa olägenheter i relation till de kostnader

ett genomförande av förbudet skulle medföra för den enskilde. Sålunda synes

det exempelvis rimligt, att vid bedömningen av förbudsfrågan beaktas, vilka

kvantiteter avloppsvatten det gäller, vilken kapacitet recipienten har och vil­

ken risk, som med hänsyn till dessa omständigheter föreligger för att ett ut­

släppande av pressaft eller urin från fastigheten i fråga skall medföra för­

orening av närliggande vatten. Likaså synes böra beaktas, hur stora olägen­

heter en förorening skulle medföra i det konkreta fallet och om vinsten av

åtgärder till förhindrande av föroreningen står i rimligt förhållande till kost­

naderna för åtgärderna. I detta sammanhang må påpekas, att särskilt i de

mera glest bebodda delarna av landet det i ett stort antal fall förhåller sig så,

att ett avledande av de obetydliga kvantiteter urin det gäller överhuvud ta­

get ej medför någon risk för förorening eller att, även om sådan risk skulle

föreligga, vattnet i allt fall icke tages i anspråk för bad, dricksvatten eller

liknande ändamål. Det kan för övrigt påpekas, att med den successiva ned­

gång i kreatursbeståndet, som skett, risken för förorening genom utsläp­

pande av urin nu snarast torde vara mindre än tidigare, och man torde så­

lunda ej ha anledning att betrakta detta utsläppande som en av orsakerna

till den ökade föroreningen i vattendragen. Med hänsyn till vad sålunda an­

förts hemställer lantbrukstyrelsen, att bestämmelser av ifrågavarande art

icke nu införes utan att frågan om vad som bör föreskrivas beträffande

pressaft från siloanläggningar och urin från djurstallar göres till föremål

för förnyat övervägande.

Riksförbundet landsbygdens folk gör beträffande pressaft gällande, att

andra möjligheter än avledande vanligen icke står till buds. Får sådant icke

äga rum, ställes man inför nödvändigheten att upphöra med foderkonser­

vering i siloanläggning. Under alla förhållanden måste frågan om press­

saften skall tillvaratagas eller bortföras lösas praktiskt, innan ett totalför­

bud av den art kommittén föreslagit kan genomföras. Vad angår urin från

djurstall hävdar förbundet, att sådan icke i nämnvärd omfattning — i varje

fall icke i större omfattning nu än under lång tid tillbaka — utsläppes i

vattendrag, varför det nuvarande tillståndet i våra sjöar och vattendrag

icke kan ha gödselvården till upphov.

I likhet med lantbruksstyrelsen befarar österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar, att det kategoriska förbudet mot utsläppande av pressaft

och urin kan medföra, att dessa avloppsvatten i stället avledes till brunn

för infiltration i marken, varigenom uppenbar risk uppkommer för förore­

ning av grundvattnet.

Mellanbygdens vattendomstol betonar såsom lantbruksstyrelsen de i många

fall vittgående ekonomiska konsekvenserna för jordbrukets utövare av för­

budet mot utsläppande av urin från djurstall. Särskilt framhålles svårighe­

terna för de små brukningsenheter, som finnes i Norrland.

Lantbruksakademien finner förbudet framstå som oproportionerligt

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

strängt. Under förutsättning av en effektiv vatteninspektion torde, enligt

akademien, ifrågavarande problem kunna lösas från fall till fall under be­

aktande av föroreningens mängd och beskaffenhet samt recipientens storlek

och egenskaper i övrigt. Också svenska landskommunernas förbund och

1951 års byggnadsutredning anser förbudet vara väl strängt. Förbundet be­

tonar, att hänsyn bör tagas till de skiftande förhållandena i olika delar av

landet.

En särskild, i flera yttranden berörd fråga beträffande det föreslagna

förbudet gäller den på vattendomstol ankommande dispensprövningen.

Lantbruksstyrelsen finner — i betraktande av den enligt förslaget i 8 kap.

23 § vattenlagen åt hälsovårdsnämnd överlämnade dispensrätten — det va­

ra ägnat att förvåna, att kommittén föreslagit, att dispensfrågorna i före­

varande fall skall prövas och avgöras av vattendomstol. Styrelsen påpekar

därvid bl. a., att anordningen för de dispenssökande jordbrukarna skulle

medföra ett alltför omständligt förfarande. Uppgiften att pröva sådana dis­

pensansökningar som här avses är enligt styrelsens mening av sådan natur,

att den utan olägenhet kan anförtros administrativ myndighet. Styrelsen

vill därför bestämt avstyrka, att dispensprövningen i dessa ärenden lägges

till vattendomstolarna. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter,

om icke ansökningar om sådan dispens lämpligen borde handläggas av läns­

styrelserna. Länsstyrelsen i Uppsala län befarar, att vattendomstolarna kom­

mer att belastas med ett stort antal mindre betydelsefulla ärenden, och fö­

reslår därför ett stadgande av innebörd att undantag från förbudet må —

där så prövas kunna ske utan olägenhet — beträffande djurstall intill viss

storlek medges av hälsovårdsnämnden efter samtycke av distriktsingenjören

för vatten och avlopp. Jämväl länsstyrelsen i Stockholms län och förste pro­

vinsialläkaren i samma län anser en uppmjukning av bestämmelsen önsk­

värd, så att frågor om utsläppande av urin från mindre ladugård kan prö­

vas av hälsovårdsnämnden.

Kammarkollegiet framhåller, att förslaget bör kompletteras med en fö­

reskrift om möjlighet att i administrativ väg meddela eftergift från förbu­

det i vad det berör allmänna intressen.

Förste provinsialläkaren i Värmlands län påpekar, att det föreslagna för­

budet mot utsläppande av urin icke överensstämmer vare sig med gäl­

lande hälsovårdsstadga eller det föreliggande förslaget till ny hälsovårds-

stadga, enligt vilka urin må avledas till »underjordsledning» respektive »all­

män avloppsledning».

Föreningen för vattenhygien ävensom förutnämnda reservanter i fiskeri-

styrelsen hävdar, att till de förbjudna typerna avloppsvatten också bör hän­

föras sådant som innehåller avfall från s. k. avfallskvarn, vilket har karak­

tären av sopor.

Departementschefen. Som jag redan uttalat i den allmänna motiveringen

måste en skärpning av den generella regeln i 8 kap. 23 § om rening av kloak­

vatten anses befogad. Enligt den gällande lydelsen av detta lagrum är den

Kungl. Maj. ts proposition nr 173 år 1956

59

som avleder eller ämnar avleda kloakvatten till vattendrag, sjö eller annat

vattenområde skyldig att, i den mån det kan anses skäligt, vidtaga erfor­

derliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. För att framhäva att

åtgärder för rening regelmässigt bör vidtagas bör — med en mindre jämk­

ning av kommitténs förslag —■ stadgas, att han är skyldig att vidtaga de åt­

gärder till motverkande av förorening, som kan anses påkallade ur allmän

eller enskild synpunkt. Såsom kommittén föreslagit bör därjämte angivas,

att hänsyn skall tagas till beskaffenheten av vattenområdet och förhållan­

dena i övrigt.

Enligt vad som betonats i förarbetena till 1941 års lagstiftning kan man

i fråga om kloakvatten i regel icke vägra avledande till lämplig närliggande

recipient. Men all förorening, varav uppkommer olägenhet av beskaffenhet

att icke skäligen böra tolereras, bör förhindras intill måttet av vad som är

tekniskt och ekonomiskt möjligt. Härvid har man att beakta sanitära in­

tressen, naturskyddssynpunkter, friluftslivets behov — särskilt badmöjlig­

heterna —- fiskevårdens krav och allmänna trevnadssynpunkter. Hänsyn

måste även tagas till olägenheter, som i det särskilda fallet uppkommer för

enskilda.

Såsom klart kommer till uttryck i den föreslagna nya lydelsen av stad­

gandet är recipientens beskaffenhet av särskild betydelse Aid bedömandet

av vilka reningsåtgärder som bör krävas. Intensiteten i de olägenheter, som

kan framkallas av ett till mängd och beskaffenhet givet avloppsvatten är

uppenbarligen i väsentlig grad beroende av recipientens natur, dess storlek,

djup, belägenhet, vattenomsättning, självreningsförmåga etc. Frågan i vad

mån vid bedömande i det särskilda fallet av recipientens beskaffenhet hänsyn

bör tagas till förekomsten av förorening från annat håll synes icke kunna ge­

nerellt besvaras. Enligt kommittén bör som regel hänsyn icke tagas till så­

dan redan existerande förorening utan prövningen ske med utgångspunkt

i det aktuella företagets föroreningsverkningar i förhållande till vat­

tenområdet i dess naturliga skick. Såsom framhållits vid remissbehandling­

en skulle emellertid en sådan tillämpning understundom kunna leda till att

otillräckliga saneringsåtgärder kräves, eftersom den aktuella förorenings-

verkan kan te sig tämligen obetydlig, om den sättes i relation till recipienten

i föroreningsfritt skick, men framstå som mycket allvarlig, om hänsyn tages

till recipientens redan föreliggande belastning från andra avlopp. Ett vat­

tenområde kan å andra sidan, såsom i ett yttrande påpekats, vara så förstört

genom viss förorening, att en sanering måste te sig helt utsiktslös. I fall som

de anförda torde det vara nödvändigt att beakta redan existerande förore­

ning. Under alla förhållanden bör emellertid riktmärket vara vattenområ­

dets bibehållande eller återställande så långt möjligt i ofördärvat skick. In­

går prövningen av frågan om erforderliga reningsåtgärder beträffande visst

företag såsom led i ett mera omfattande saneringsprogram, innefattande

motsvarande prövning beträffande andra avloppsutsläpp i samma recipient,

får det bli eu avvägningsfråga i vad mån olika förorenare skall få taga i an­

språk recipientens självreningsförmåga. I viss utsträckning torde dylika

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

frågor kunna regleras inom ramen för vattenvårdsförbund. Att utreda möj­

ligheterna för införandet av en dylik organisationsform tillhör uppgifterna

för kommitténs fortsatta arbete. I detta sammanhang må jämväl erinras

om regeln i 8 kap. 28 §, vari stadgas att, om två eller flera samhällen av­

leder kloakvatten till samma recipient och något samhälle vidtagit renings­

åtgärder, samhälle som alltjämt förorenar recipienten kan förpliktas att

intill dess det vidtager motsvarande reningsåtgärder deltaga i kostnaden för

förstnämnda åtgärder.

Även andra omständigheter än recipientens beskaffenhet måste beaktas

vid avgörande av vilka reningsåtgärder som bör föreskrivas till förhind­

rande av att allmänna och enskilda intressen lider intrång genom förore­

ning. Hit hör, såsom kommittén framhållit, mängden och beskaffenheten av

det kloakvatten som utsläppes, arten av förekommande bebyggelse, som kan

beröras av föroreningsverkningarna, samt de med anläggande av renings­

verk förbundna svårigheterna, I sistnämnda hänseende träder bl. a. den

ekonomiska frågan i förgrunden. Givet är, att en rimlig relation måste krä­

vas mellan utgifterna för reningen och det resultat, som därmed kan upp­

nås. Några närmare riktlinjer för denna avvägning torde nu lika litet som

vid tillkomsten av gällande bestämmelser kunna angivas. Allmänt torde

dock kunna sägas, att åtminstone beträffande kloakvatten från tätbebyg­

gelse utgifterna för långtgående rening regelmässigt väl uppväges av de för­

bättringar den därigenom minskade vattenföroreningen medför ur allmän

och enskild synpunkt.

De svårigheter, som sammanhänger med gällande investeringsbegräns-

ningar och byggnadsrestriktioner, berör i främsta rummet redan befintliga

föroreningskällor och får beaktas vid utformningen av övergångsbestäm­

melserna till den nya lagstiftningen. Även beträffande nya utsläpp kan det

dock måhända undantagsvis bli nödvändigt att vid bestämmande av re-

ningspliktens omfattning taga hänsyn till att den erforderliga anläggningen

icke kan beredas utrymme inom tillgänglig investeringsvolym. Detta bör

dock givetvis icke leda till befrielse från skyldighet att vidtaga de renings­

åtgärder, som bedömes såsom nödvändiga, utan i förekommande fall endast

till det uppskov, som finnes oundgängligen påkallat. Uppenbarligen är det i

hög grad angeläget, att man icke tillåter betydande utsläpp av otillfredsstäl­

lande renat kloakvatten från nya bebyggelseområden.

Den allmänna regeln om skyldighet att rena kloakvatten ger enligt det

anförda, även i sin nu föreslagna något skärpta form ett tämligen vid­

sträckt utrymme för beaktande av olika föreliggande omständigheter. Det

torde vara påkallat att komplettera regeln genom bestämmelse om en mini­

migräns, som inskärper att helt obehandlat kloakvatten som regel ej skall

få utsläppas i sjöar och vattendrag. Kommittén har i detta hänseende före­

slagit, att kloakvatten från samlad bebyggelse med mera än 200 invånare i

intet fall skall få avledas till vattenområde utan s. k. slamavskiljning samt

att kloakvatten från mindre bebyggelse ävensom från enstaka fastighet, där­

est det innehåller avloppsvatten från vattenklosett, icke skall få utsläppas,

pliktig att tillse, att den anläggning, som nyttjas för ändamålet, vederbörli­

gen underhålles. Någon särskild bestämmelse härom synes ej vara erforderlig.

I anslutning till minimiregeln om slamavskiljning av kloakvatten torde

även böra upptagas en skärpt regel beträffande utsläpp av pressaft från

siloanläggning och urin från djurstall. Sådant utsläpp förekommer enligt

uppgift i ökad omfattning särskilt i landets södra delar. De skador som upp­

kommer härav karakteriseras såsom elakartade. Ehuru utsläppen i regel

ej är av betydande omfattning, blir skadeverkningarna allvarliga genom

att utsläppen ofta sker i mindre vattendrag. Ännu torde förfarandet ej vara

så utbrett att det inger mycket allvarliga farhågor, men det är angeläget att

denna utveckling hejdas. De vid remissbehandlingen från några håll fram­

förda farhågorna för att ett beskärande av möjligheterna att utnyttja vat­

tendragen såsom recipienter för pressaft och urin skulle innebära en alltför

stark belastning för jordbruksnäringen synes överdrivna. Det bör vara möj­

ligt att utan större ekonomiska uppoffringar finna andra vägar att lösa pro­

blemet hur dessa avfallsämnen från jordbruket skall behandlas. Givet­

vis bör det tillses, att icke utvecklingen i stället går i riktning mot ökad för­

orening av grundvattnet. Jag förutsätter, att denna fråga uppmärksammas

av kommittén under dess fortsatta arbete, som bl. a. avser åtgärder till be­

redande av erforderligt skydd för grundvattentillgångarna.

Liksom i fråga om icke slambehandlat kloakvatten torde emellertid för-

budsregeln ej böra utformas alltför rigoröst. Möjlighet till undantag bör be­

redas i sådana fall då det är uppenbart att utsläppandet icke medför någon

olägenhet. Så kan stundom vara fallet exempelvis då fråga är om ett mindre

omfattande utsläpp i mindre damm eller dike inom fastigheten eller recipient

med stark vattenomsättning.

Enligt det anförda vill jag föreslå, att såsom andra stycke av 23 § in­

föres ett stadgande av innebörd att kloakvatten, som innehåller avlopps­

vatten från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse och som ej under­

gått slamavskiljning, ävensom pressaft från siloanläggning och urin från

djurstall ej må avledas till vattendrag, sjö eller annat vattenområde, med

mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Det är givetvis av vikt,

att det tillses att stadgandet verkligen efterleves. Detta torde lämpligast ske

genom förprövningsskyldighet, eventuellt med dispensmöjlighet i viss ut­

sträckning för hälsovårdsnämnd. Frågan härom kan regleras i administra­

tiv ordning.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

32 §.

Betänkandet. Kommittén har — i förslag till förbudskungörelse — upp­

tagit förbud mot utsläppande i vattenområde av de industriella avlopps­

vattnen vassle samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande kon­

centrerat sköljvatten, med befogenhet för vattendomstol att medgiva undan­

tag från förbudet, där så finnes kunna ske utan att allmänna intressen eller

enskild rätt förnärmas. Dessa slag av avloppsvatten anställer enligt kom­

63

mittén så allvarliga skador i vattendragen, att de i fortsättningen icke bör

annat än i undantagsfall få avledas till vattenområde.

Yttrandena. Mot det föreslagna förbudet i vad det gäller galvaniskt bad

och från sådant bad härrörande koncentrerat sköljvatten har någon erinran

icke framställts.

Beträffande förbudet mot utsläppande av vassle har av Sveriges lant-

bruksförbund, riksförbundet landsbygdens folk och svenska mejeriernas

riksförening anförts, att detta icke borde omfatta mindre mängder av spill­

karaktär. Riksföreningen har därvid framhållit, att om icke vid osttillverk­

ningen spillvassle utgörande högst 5 procent av totala vasslemängden får

avledas med det övriga avloppsvattnet antingen hela osttillverkningstekni­

ken måste ändras eller också en fullständig omläggning ske av avlopps­

systemen inom ysterierna. Detta kommer att medföra mycket stora kost­

nader. Riksföreningen medger dock, att förhållandena understundom kan

vara sådana, att icke ens spillvassle borde få utledas i recipient.

Departementschef en. I enlighet med kommitténs förslag vill jag förorda,

att skärpta regler upptages i fråga om utsläppande i vattenområde av vassle

samt galvaniskt bad och från sådant bad härrörande koncentrerat skölj­

vatten. Dessa ämnen har mycket kraftig föroreningsverkan, och en begräns­

ning av möjligheterna att utsläppa dem i vattendragen torde vara av stor

betydelse för saneringen. Möjligheter torde föreligga att behandla dessa

avfallsämnen på annat sätt än att släppa ut dem i vattendragen. Regeln —

som lämpligen kan upptagas såsom ett nytt tredje stycke i förevarande pa-

graf — bör liksom motsvarande bestämmelse beträffande pressaft från silo-

anläggning och urin från djurstall avfattas så, att utsläppande ej må äga

rum med mindre det uppenbarligen kan ske utan olägenhet. Den dispensbe­

fogenhet, som föreligger för Kungl. Maj :t enligt paragrafens andra stycke,

bör dock vara tillämplig jämväl beträffande dessa avfallsämnen.

34 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit en höjning av maximi- och mini­

mibeloppen — från 25 resp. 3 000 kronor till 50 resp. 6 000 kronor — för

den avgift, som enligt första stycket i denna paragraf må till befrämjande

av fisket inom landet åläggas ägaren av fabrik eller inrättning, varifrån ut-

släppes industriellt avloppsvatten, som kan antagas medföra avsevärt men

för fiske. Kommittén har samtidigt framhållit såsom önskvärt, att de in­

flutna medlen, bl. a. i fiskets intresse, användes för tillgodoseende icke

blott av fisket utan också av andra mera allmänna vattenvårdsintressen.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna höjningen av maximibeloppet

bär i flera yttranden ansetts otillräcklig. Sålunda har Norrbygdens vatten­

domstol med instämmande av länsstyrelsen i Västerbottens län anfört, att

avgiflslatituden för industriellt avloppsvatten borde ligga mellan 100 och

30 000 kronor. Distriktsingenjörers förening har ansett maximibeloppet böra

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

64

Kangl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

höjas till minst 50 000 kronor. Enligt distriktsingenjören för vatten och av­

lopp i Västernorrlands län bör den övre gränsen ligga lägst vid 100 000

kronor. Också länsstyrelsen i Jämtlands län har ansett en högst avsevärd

höjning av maximibeloppet erforderlig. Förutnämnda reservanter i fiskeri-

styrelsen har hävdat, att maximeringen av avgiften bör slopas så att av­

giften kan fastställas till vad som på såväl kvantitativa som kvalitativa be­

dömningsgrunder (avloppsvattnets mängd och farlighet) är befogat.

Kravet på högre avgiftsmaximum har i flera yttranden motiverats med

den mångsidigare användning av de influtna medlen som kommittén före­

slagit. V attenöverdomstolen har visserligen också funnit, att den övre grän­

sen för avgiften måhända borde höjas, men har samtidigt framhållit, att av

lagtexten framgår, att avgiftsmedlen icke kan få användas till främjande av

andra vattenvårdsintressen än det, för vilket de är avsedda, d. v. s. fisket.

Även kammarkollegiet har avrått från att medlen användes för annat än

fisket. Kollegiet har emellertid uttalat, att med lagrummets nuvarande av­

fattning hinder icke torde möta mot att medlen disponeras för åtgärder,

som endast indirekt främjar fisket inom landet. Sveriges fiskares riksför­

bund och svenska fiskevårdsförbundet har motsatt sig, att medlen använ­

des för andra ändamål än främjande av fisket.

Sveriges industriförbund har hävdat, att avgift icke borde få åläggas för

utsläppande av industriellt avloppsvatten, så länge motsvarande avgifts-

skyldighet icke stadgas för kloakvatten. Förbundet finner fördenskull, att

antingen stadgandet borde upphävas eller ock avgiftsskyldighet införas för

den, som utsläpper kloakvatten. Att någon åtskillnad i fråga om avgifts-

plikten icke borde göras mellan förorening genom industriellt avloppsvat­

ten och kloakvatten har uttalats också av handelskamrarna i Karlstad,

Gävle och Sundsvall samt av svenska teknologföreningen. Också Norrbyg­

dens vattendomstol har ifrågasatt införande av avgift för den, som utsläp­

per kloakvatten. Avgiftslatituden borde i fråga om sådant avloppsvatten lig­

ga mellan 500 och 500 000 kronor.

Departementschefen. I betraktande av penningvärdeförsämringen och med

hänsyn till omfattningen av de skador, som visat sig kunna uppkomma

genom förorening av industriellt avloppsvatten, torde maximibeloppet för

den i förevarande paragraf föreskrivna avgiften böra höjas till 10 000 kro­

nor. Minimibeloppet bör samtidigt höjas till det av kommittén föreslagna

beloppet 50 kronor.

Med hänsyn till den stora omfattning i vilken staten bidrager till kost­

naden för anläggande av avloppsledningar för kloakvatten skulle en av-

giftsplikt i fråga om sådant avledande ofta icke komma att innebära annat

än att en del av statsanslagen återginge till det allmänna i form av avgif­

ter. Det synes fördenskull föga rationellt att införa avgiftsskyldighet för

kloakvattenutsläpp. Något förslag härom har jag följaktligen icke ansett

mig böra framlägga.

Vad angår frågan om de genom avgifterna influtna medlens användning

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

65

torde med paragrafens nuvarande avfattning dessa icke kunna disponeras

annorledes än för främjande av fisket inom landet. Någon ändring i detta

avseende torde icke för närvarande böra ske. 1 likhet med kammarkolle­

giet finner jag emellertid hinder icke möta mot att medlen användes för

ändamål, som mera indirekt främjar fisket.

37 §.

Bestämmelserna i första stycket i denna paragraf har — i samband med

att möjlighet att stadga förprövningsskyldighet införts jämväl i fråga om

avledande av kloakvatten — överförts till 38 §. Härav föranledes jämväl

en mindre redaktionell jämkning i andra stycket.

38 §.

Departementschefen. Vid utformningen av den nya lagstiftningen har

följts den grundsatsen, att skärpta regler om villkoren för avledande av

avloppsvatten upptagits i själva lagen, varjämte förutsatts, att tillämpningen

av de skärpta reglerna skall säkras bl. a. genom förprövningsskyldighet.

Möjlighet torde böra föreligga för Kungl. Maj :t att föreskriva dylik skyl­

dighet ej blott — såsom nu är fallet — beträffande industriellt avlopps­

vatten utan jämväl i fråga om kloakvatten. Stadgandet i 37 § första styc­

ket bör därför utsträckas till att gälla också kloakvatten. Med denna kom­

plettering får bestämmelsen en lämpligare plats i förevarande paragraf. Så­

som ett nytt fjärde stycke har alltså i 38 § införts en bestämmelse av in­

nebörd, att Kungl. Maj :t äger meddela förbud mot att, innan frågan om åt­

gärder till motverkande av vattenförorening blivit prövad enligt vattenlagen,

anlägga avloppsledning för kloakvatten eller vissa slag av fabriker och and­

ra industriella inrättningar eller mot att i vattendrag, sjö eller annat vat­

tenområde utsläppa kloakvatten eller industriellt avloppsvatten av viss

mängd, art eller sammansättning.

10 KAP.

43 §.

Betänkandet. Kommittén har föreslagit, att i 10 kap. skall införas en ny

paragraf, betecknad 43 a §, av innebörd att vatteninspektionen skall erhålla

avskrift av ansökningshandlingar jämte kungörelse, såvitt fråga är om syne-

förrättning beträffande vattenreglering eller annat företag, som icke hänför

sig till 8 kap. men som kan antagas leda till ökad vattenförorening. Till

motivering av förslaget anför kommittén:

Sjösänkningar och vattenregleringar medför ofta sådana förändringar i de

berörda vattenområdena, att helt andra förutsättningar än tidigare uppkom­

mer för dessas utnyttjande som recipienter för avloppsvatten. Om avlopps­

vatten ledes till dylikt vattenområde, kan därför det planerade företaget få

till följd en väsentligt ökad förorening inom området. Samma synpunkter

kan i vissa fall gälla även i fråga om dikningsförelag och andra företag enligt

5

liihang till riksdagens protokoll 1D!>6. 1 samt. Nr 173

66

7 kap. Det är således av vikt, att vatteninspektionen vid syneförrättning rö­

rande sjösänkning eller vattenreglering samt rörande annat företag, som kan

medföra ökad förorening, beredes tillfälle att följa syneförrättnmgen och

framhålla de synpunkter, som bör iakttas med hänsyn till vattenvårdsintres-

set.

Yttrandena. Enligt kammarkollegiets uppfattning är det endast undantags­

vis som reglering av sjö i syfte att bereda ökad möjlighet att tillgodogöra

vattenkraft, leder till ökad vattenförorening genom försämrad kapacitet hos

recipienten. En annan sak är att sjöregleringar kan medföra att befintliga

avloppsledningar måste byggas om eller förlängas. Skadeverkningarna i des­

sa avseenden framgår mera sällan av ansökningshandlingarna utan fram­

kommer först genom erinringar och vid sammanträden och synegång samt

föranleder yrkanden från motparterna till sökanden. Däremot torde säker­

ligen mera än hittills böra beaktas verkningarna av defensiva sjösänkningai

och regleringar samt andra vattenavledningars inverkan på recipienternas

kapacitet. I allmänhet finns det ej några enskilda parter, som i dylika mål

har anledning att bevaka dessa intressen, och talan för det allmänna föres

endast beträffande större och mera vittutseende förelag. Kollegiet ifrågasät­

ter därför behövligheten av översändande av andra ansökningshandlingar

än sådana, som avser företag enligt 7 och 8 kap. vattenlagen. \ id företag

enligt 3 kap. vattenlagen synes den bevakning, som företages av kollegiet

eller berörda kommunala eller enskilda parter, vara till fyllest. Skulle in­

spektionens sakkunskap visa sig behövlig för målets handläggning, kom­

mer den säkerligen att påkallas av synemännen, vattendomstolen, kollegiet

eller annan part.

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar anser det till undvikande

av missförstånd böra påpekas, att den föreslagna bestämmelsen icke får tol­

kas så, att därigenom tagits ställning till frågan om vem som skall svara för

erforderliga åtgärder eller kostnader till följd av att företaget eventuellt or­

sakar ökad vattenförorening.

Departementschefen. Såsom kommittén anfört kan även andra företag än

sådana som är hänförliga till 8 kap. medföra ökad vattenförorening, och det

synes påkallat att införa en bestämmelse om att vatteninspektionen skall få

underrättelse om sådana företag. I främsta rummet är detta påkallat beträf­

fande företag enligt 7 kap. Bestämmelsen torde dock böra omfatta även vat-

tenregleringsföretag för kraftändamål, ehuru sådana företag endast undan­

tagsvis kan antagas leda till ökad vattenförorening.

För undvikande av en särskild a-paragraf har bestämmelsen upptagits så­

som ett nytt tredje stycke i 10 kap. 43 §.

44 §.

I denna paragraf har vidtagits vissa smärre jämkningar i överensstäm­

melse med kommitténs förslag. Utöver vad kommittén föreslagit har den

formella ändringen vidtagits, att uttrycket »byggnadsnämnd, där sådan fin­

nes» utbytts mot »byggnadsnämnden».

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

67

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

68 och 74 §§.

Betänkandet. I sista stycket av dessa båda paragrafer stadgas i den gäl­

lande lydelsen, att i fråga om företag enligt 8 kap. avskrift av förslag till

utlåtande resp. avskrift av utlåtande eller visst meddelande jämte under­

rättelse skall översändas till fiskeristyrelsen — enligt förslaget vatteninspek­

tionen. Som en följd av det vid 10 kap. 43 § föreslagna stadgandet bör enligt

kommittén föreskrivas, att dylik avskrift skall tillställas vatteninspektionen

jämväl i fråga om företag, som avses i sistnämnda lagrum, dock endast om

vatteninspektionen funnit påkallat att till förättningsmannen avgiva yttran­

de rörande företaget.

Yttrandena, österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar framhåller,

att kommittén icke synes ha tänkt sig, att vatteninspektionen alltid skall

vara skyldig att yttra sig i de fall underrättelse om ett torrläggningsföretag

översänts från förrättningsmannen. Det är emellertid antagligt, att inspek­

tionen likväl i många fall kommer att avge yttrande, som icke innehåller an­

nat än en förklaring att inspektionen icke har något att erinra mot företaget.

Det synes vara onödigt att även för sådant fall tillställa inspektionen ett

många gånger vidlyftigt förslag till utlåtande in. m. I överensstämmelse med

den nuvarande lydelsen av 10 kap. 68 § andra stycket och 10 kap. 74 §

tredje stycket vattenlagen synes därför skyldigheten att översända förslag

till utlåtande m. in. lämpligen kunna göras beroende av om vatteninspektio­

nen haft något att erinra med anledning av företaget.

Departementschefen. Såsom kommittén föreslagit bör dessa båda paragra­

fer kompletteras som en följd av det föreslagna tillägget till 10 kap. 43 §.

Härvid synes riktigast att likställa företag enligt 3 eller 7 kap., som kan an­

tagas leda till ökad förorening, med företag enligt 8 kap. översändande av

avskrift till vatteninspektionen bör alltså ske, även om vatteninspektionens

yttrande icke innefattar någon erinran med anledning av företaget.

11 KAP.

36 §.

Denna paragraf har kompletterats på sannna sätt som 10 kap. 43 §. Därvid

har den av kommittén föreslagna 36 a § inarbetats i 36 §.

59 §.

I förevarande paragraf har endast vidtagits den formella ändringen, att

»fiskeristyrelsen» utbytts mot »statens vatteninspektion».

13 KAP.

8 och 11 §§.

De i dessa båda paragrafer föreslagna ändringarna avser endast att an­

passa stadgandena efter den nya lydelsen av 8 kap.

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

övergångsbestämmelserna

Betänkandet. Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser till ändring­

arna i vattenlagen innefattar till en början föreskrift om att det i 8 kap.

23 § av kommittén föreslagna förbudet mot utsläppande av kloakvatten utan

slamavskiljning ävensom motsvarande ansvarsbestämmelse i 13 kap. icke

skall äga tillämpning inom en femårsperiod efter ikraftträdandet.

Vidare upptages i förslaget en särskild övergångsbestämmelse för det fall,

att talan fullföljes mot sådant beslut angående avgift enligt 8 kap. 34 § som

meddelas före ikraftträdandet.

Yttrandena. Beträffande remissinstansernas ställningstagande till över-

gångsförhållandena kan i huvudsak hänvisas till den redogörelse som läm­

nats i anslutning till den allmänna motiveringen.

Här må tilläggas, att medicinalstgrelsen anmärker, att det med den av-

kommittén föreslagna lydelsen av7 övergångsstadgandet skulle bli tillåtet

att under femårsperioden anordna nya avloppsledningar utan slamavskilj­

ning, vilket styrelsen finner ägnat att väcka betänkligheter.

Österbggdens och Söderbggdens vattendomstolar anför, att undantag från

bestämmelsernas tillämpning synes böra stadgas beträffande sådana fall, då

genom lagakraftvunnen dom före lagens ikraftträdande tillstånd erhållits

att utsläppa kloakvatten på villkor, som är lindrigare än den nya lagens

föreskrifter. Domstolarna framhåller, att på grund av bestämmelsen i 8

kap. 40 § vattenlagen möjlighet föreligger att ompröva ett tidigare medde­

lat, mot den nya lagstiftningen eventuellt stridande tillstånd sedan tio år

förflutit från det tillståndet vunnit laga kraft.

1951 års byggnadsutredning — som finner det kunna övervägas, huruvida

de föreslagna bestämmelser, vilka möjliggör totalt förbud mot utsläppande

av kloakvatten från redan befintlig bebyggelse, är alltför långtgående — an­

ser tillämpningen av dessa stadganden i praktiken ofta komma att inne­

bära, att bebyggelsen slås ut. Utredningen ifrågasätter om icke stadgandena

bör kompletteras med bestämmelser om rätt i vissa fall till ersättning för

ägare och andra sakrättshavare med avseende å fastighet, som drabbas av

sådant förbud. Liknande bestämmelser anses också kunna övervägas för

det fall, att föreskrift meddelas om mera kostsamma reningsåtgärder.

Departementschefen. Enligt vad jag närmare utvecklat i den allmänna

motiveringen bör de nya lagreglerna om villkoren för utsläppande av av­

loppsvatten i princip äga tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraft­

trädandet. Vissa inskränkningar måste emellertid göras. Har fråga om vill­

koren för avledande före ikraftträdandet blivit av vattendomstol eller syne-

män slutligen prövad, bör sålunda, till en början, vid fullföljd av talan

eller underställning äldre lag äga tillämpning. Beaktas måste vidare be­

stämmelserna i 8 kap. 40 § vattenlagen om de förutsättningar, under vilka

ändring må ske av lagakraftvunnen föreskrift, som efter ansökan medde­

Kungl. Maj.ts proposition nr 173 år 1956

69

lats av vattendomstol eller synemän. Har sådan föreskrift meddelats före

ikraftträdandet eller därefter med tillämpning av äldre lag enligt vad nyss

sagts, synes de nya bestämmelserna böra äga tillämpning å det avledande,

som därvid varit under bedömande, allenast i den mån i målet meddelade

föreskrifter må ändras enligt reglerna i 8 kap. 40 §. Bestämmelser i nu an­

givna hänseenden bör upptagas i övergångsstadgandet.

Såsom jag vidare uttalat i den allmänna motiveringen måste i fråga om

de nya reglernas tillämpning å avledande, som påbörjats före ikraftträdan­

det, också det allmänna förbehållet göras, att för vidtagande av erforderliga

åtgärder till motverkande av vattenförorening må, enligt vattendomstolens

(.eller synemännens) bestämmande, åtnjutas det anstånd, som med hänsyn

till omständigheterna är oundgängligen påkallat. Jämväl härom bör bestäm­

melse upptagas i övergångsstadgandet. Vid tillämpningen härav är det givet­

vis icke avgörande, om den ledning, varigenom avledandet sker, anlagts och

nyttjats före ikraftträdandet. I den mån efter ikraftträdandet sker klart

märkbar ökning av eller ur föroreningssvnpunkt betydelsefull ändring i

sammansättningen av avloppsvatten, som tidigare utsläppts genom viss led­

ning, är nya lagen tillämplig utan reservationer.

Någon anledning att — såsom ifrågasatts i ett remissyttrande — överväga

att införa möjlighet till ersättning, om befintlig bebyggelse enligt nya lagen

skulle drabbas av förbud mot att utsläppa kloakvatten eller om mera kost­

samma åtgärder föreskrives, torde ej föreligga. Som jag anfört i den all­

männa motiveringen innebär den nya lagstiftningen icke något principiellt

avsteg från de grundsatser, som redan är fastslagna i den gällande lagstift­

ningen.

Förslaget till lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden

Betänkandet. Det av kommittén framlagda förslaget till tillsynslag bygger

på och är till övervägande del likalydande med den hittills gällande lagen i

ämnet. Den enda mera väsentliga förändring, som föreslås av kommittén,

innebär att vatteninspektionen — som enligt kommitténs förslag skall över­

taga fiskeristyrelsens uppgift som tillsynsmyndighet — skall utöva tillsyn

ur alla de synpunkter, som kan komma i fråga. Härom anför kommittén:

Enligt den gällande lagen utövar tillsynsmyndigheten tillsyn »ur fiske-

och naturskyddssynpunkt». Denna uppgift skall således nu tillkomma vat­

teninspektionen. Den primära tillsynen ur hälsovårdssynpunkt utövas där­

emot av hälsovårdsmyndigheterna, medan tillsynsmyndigheten endast »i

den mån så lämpligen kan ske» har att bevaka detta intresse. Vatteninspek-

lionen föreslås nu bliva utrustad även med medicinsk och bakteriologisk

sakkunskap. Den bör därför handha den allmänna tillsynen även ur hälso­

vårdssynpunkt. Hälsovårdsmyndigheterna skall dock givetvis enligt hälso­

vårdsstadgans bestämmelser alltfort utöva sådan tillsynsverksamhet. Lik­

som hittills bör tillsyn enligt vad därom särskilt är stadgat utövas av fiske-

ritjänstemän. För tillsynsmyndigheten (vatteninspektionen) måste det vara

av stort värde alt kunna tillgodogöra sig den erfarenhet, som besittes av

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

länsfiskeritjänstemännen, vilka i sitt arbete har ständig kontakt med vat­

tendragen. Ett närmare samarbete mellan dessa tjänstemän och en enligt

hälsovårdsstadgesakkunnigas förslag utbyggd organisation av hälsovårds­

inspektörer, å ena, samt vatteninspektionen, å andra sidan, kan bli av stor

betydelse för den lokala tillsynen mot vattenförorening. Anordningen med

särskilda tillsyningsmän bör jämväl bibehållas.

Kommittén lämnar härefter följande redogörelse för innehållet i lagför­

slaget:

I 1 § av lagförslaget bär de ovan nämnda principerna för tillsynens ut­

övande angivits. Vattenvårdskommittén vill i detta sammanhang påpeka, att

— därest distriktsingenjörerna för vatten och avlopp icke skulle komma att

ingå som en del av vatteninspektionen — dessa på annat sätt bör infogas

i tillsynsverksamheten vid sidan av hälsovårdsmyndigheter, fiskeritjänste-

män och särskilda tillsyningsmän. Det är nämligen angeläget, att distrikts-

ingenjörernas sakkunskap och särskilda kännedom om förhållandena inom

respektive distrikt tages i anspråk för åstadkommande av en ändamålsen­

lig vattentillsyn.

2—5 §§ i lagförslaget är av samma innehåll som den gällande lagens

3—6 §§. Dessa paragrafer avhandlar vatteninspektionens befogenheter att

meddela råd och anvisningar till motverkande av förorening, att göra fram­

ställning till länsstyrelsen om förbud mot utsläppande av avloppsvatten

utan erforderlig rening in. in. samt att föra talan i föroreningsmål ävensom

Kungl. Maj :ts rätt att meddela föreskrifter om skyldighet att göra anmälan

hos vatteninspektionen i ärenden, som berör dennas verksamhet.

Den gällande lagens i 7 och 8 §§ intagna bestämmelser om tillsyn ur hälso-

vårdssynpunkt är med den ståndpunkt, som intages i förslaget, icke längre

erforderliga. I den mån bestämmelserna alltjämt bör gälla, har de införts i

förslagets 1 §.

I förslagets 6 § har sammanförts de i 9 och 10 §§ av den gällande lagen

meddelade föreskrifterna i fråga om särskilda tillsyningsmän. För närva­

rande gäller, att tillsyningsmän må förordnas av länsstyrelsen, då anledning

finnes till antagande, »att genom utsläppande av avloppsvatten------------kan

uppkomma avsevärd olägenhet». Vattenvårdskommittén föreslår endast den

förändringen i förhållande till det nuvarande stadgandet, att länsstyrelsen

äger förordna tillsyningsmän »efter framställning av vatteninspektionen el­

ler då fråga därom eljest uppkommer». Anordningen med särskilda tillsy­

ningsmän har hittills utnyttjats endast i några få fall, ehuru behov därav

sannolikt förelegat vid åtskilligt flera anläggningar. Därest vatteninspektio­

nen vid behov av särskild tillsyningsmän fäster länsstyrelsens uppmärksam­

het därpå genom en dylik framställning, kan man räkna med, att denna

möjlighet till kontroll tillvaratages bättre, än vad hittills varit fallet. — Det

framlagda förslaget rörande tillsyningsmännen torde föranleda viss formell

ändring i Kungl. kungörelsen den 17 oktober 1941 om ersättning åt tillsy­

ningsmän, varom förmäles i 9 § lagen den 20 juni 1941.

De i den gällande lagen under rubriken »Gemensamma bestämmelser»

upptagna 11—18 §§ har utan annan ändring, än att »fiskeristyrelsen» ut­

bytts mot »vatteninspektionen» överförts till lagförslaget såsom 7—14 §§.

Paragraferna innehåller i huvudsak bestämmelser om rätt för vatteninspek­

tionen och dess biträden att vinna tillträde till anläggning m. in. för verk­

ställande av undersökningar om skyldighet för anläggnings innehavare att

lämna erforderliga upplysningar angående anläggningen — härunder inne­

fattas alla tillgängliga uppgifter, som är av värde för vatteninspektionens un­

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

71

dersökning av avloppsförhållandena vid anläggningen — om förbud för den

som tagit befattning med tillsyn enligt lagen att röja yrkeshemlighet in. in.

samt om straffpåföljder för förseelser mot vissa stadganden i lagen.

Yttrandena. Såvitt angår tillsynslagens utformning förekommer i yttran­

dena kritik mot kommittéförslaget på skilda punkter.

1951 års byggnadsutredning anser förslaget icke ha erhållit en utform­

ning, som tillgodoser utredningens mening om verksamhetens inriktning.

Särskilt 2 § — vilken utredningen finner kunna i den föreslagna lydelsen

utgå ur förslaget utan att dettas innebörd ändras -— bör enligt utredningens

uppfattning erhålla sådan avfattning, att den rådgivande verksamheten klart

fastslås som en skyldighet och rentav en huvuduppgift för vattenvårdsmyn-

digheten. I samband därmed anser utredningen att, antingen i tillsynslagen

eller i en blivande instruktion för myndigheten, skyldighet bör föreskrivas

för denna att i frågor rörande kommunala avloppsvatten och andra frågor

av beskaffenhet att påverka byggnadsverksamheten samråda med bygg­

nadsstyrelsen, länsarkitekterna och byggnadsnämnderna. På samma sätt

föreslår Sveriges lantbruksförbund, att vatteninspektionen skall vara skyl­

dig att, vid handläggning av mera ingripande frågor berörande jordbruket,

inhämta yttrande från lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen eller statens

mejeriförsök.

I fråga om vatteninspektionens och länsstyrelsernas uppgifter enligt till­

synslagen har medicinalstyrelsen fäst sig vid att bestämmelserna — t. ex.

2, 3, 4 och 6 §§ — konstruerats så att de stadgar rättighet men icke skyldighet

för de nämnda myndigheterna att vidtaga åtgärder, då missförhållanden

yppar sig. Enligt styrelsens mening bör dessa uppgifter tillkomma veder­

börande myndighet såsom skyldigheter. Därest bestämmelserna icke anses

kunna omredigeras i sådan riktning, föreslår styrelsen, att i vederbörande

instruktioner motsvarande bestämmelser intages såsom åligganden.

Länsstyrelsernas befogenhet på vattenvårdens område anses av länsstyrel­

sen i Kalmar län böra göras mera omfattande. Icke blott vatteninspektio­

nen utan även länsstyrelserna bör, hävdar länsstyrelsen, äga möjlighet att

hos vattendomstol påkalla prövning rörande åtgärd till motverkande av olä­

genhet genom utsläppande av avloppsvatten.

Gatunämnden i Malmö befarar, att ett genomförande av förslaget kan

komma att leda till en viss dubbelkontroll i hälsovårdsavseende. Nämnden

förordar en omarbetning för åstadkommande av bättre samordning mellan

tillsynslagen och den nya hälsovårdsstadgan, därvid tillika bör beaktas

möjligheten att utnyttja de lokala hälsovårdsmyndigheterna för fältarbe­

tet. Behovet av en samordning med hälsovårdsstadgan betonas också av

svenska väg- och vattenbyggares riksförbund.

Vidkommande föreskriften i 4 § om befogenhet för vatteninspektionen

att föra talan inför vattendomstol anför kammarkollegiet, alt det fortfaran­

de, liksom hittills, måste vara lämpligt, alt vid förande av talan i större eller

mera invecklade föroreningsmål anlitas den mera kvalificerade och erfarna

personal, som finnes att tillgå på kollegiets advokatfiskalskontor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Föreskriften i 6 § första stycket om förordnande i vissa fall av tillsy-

ningsman anses av Sveriges industriförbund samt handels kamrar na i Gävle

och Sundsvall böra kompletteras med ett stadgande av innebörd att, innan

tillsyningsman tillsättes i andra fall än efter framställning av inspektions-

myndigheten, yttrande bör inhämtas från denna. Industriförbundet fram­

håller särskilt, att förordnande av tillsyningsman, vilket hittills skett endast

i ett fåtal fall, kan för den som utsläpper avloppsvatten utgöra ett så allvar­

ligt ingripande, att den på området sakkunniga tillsynsmyndigheten bör ha

tagit del av ärendet, innan åtgärd vidtages.

I fråga om den i 6 § tredje stycket stadgade skyldigheten för samhälle att

gälda ersättning till tillsyningsman befarar länsstyrelsen i Norrbottens län,

att svårigheter kommer att uppstå vid tillämpningen i de fall då samhäl­

lets — varmed länsstyrelsen antager böra förstås bebyggelse med mera än

200 invånare — avgränsning på marken icke bestämts. Länsstyrelsen före­

slår därför, att berörda stadgande gives en formulering, varav klart framgår,

att envar, som utnyttjar samhällets avloppsledning, är skyldig att deltaga

i kostnaderna för tillsyningsman.

Bestämmelserna i 7 § om tillträdesrätt för vatteninspektionen samt fiske-

ritjänsteman och annan som biträder inspektionen föranleder fortifikations-

förvaltningen att erinra om det stora antalet anläggningar av hemlig natur

vid försvaret. Styrelsen anser det önskvärt, att stadgandet så utformas, att

av detta klart framgår skyldigheten för vederbörande myndighet eller tjäns­

teman att iakttaga de militära säkerhetsföreskrifter, som kan finnas utfär­

dade. Försvarets sjukvårdsstyrelse föreslår av liknande skäl, att tillsynen

över militära anläggningar får ankomma på försvarets centrala förvaltnings­

myndigheter.

Vattenöverdomstolen föreslår, att ordet »tillsyningsman» utbytes mot det

i annan modern lagstiftning (14 kap. 6 § vattenlagen, 37 och 39 §§ lagen om

rätt till fiske samt 34 § fiskeristadgan) brukade ordet »tillsynsman».

Departementschefen. Såsom framgår av den allmänna motiveringen kan

jag ej i detta sammanhang taga ställning till frågan om tillsynsorganets

framtida organisation. Enligt det i årets statsverksproposition framlagda för­

slaget är det avsett, att den centrala tillsynen tills vidare som hittills skall

utövas av fiskeristyrelsen. Vid utformningen av lagen bör likväl, som jag

förut uttalat, för tillsynsorganet användas beteckningen statens vattenin­

spektion. Lagen bör innehålla bemyndigande för Kungl. Maj :t att bestämma

vilken myndighet som skall utöva denna funktion.

Innan organisationsfrågan blivit slutgiltigt löst, är det icke möjligt att

taga ställning till om det centrala tillsynsorganet, såsom kommittén tänkt

sig, skall handha den allmänna tillsynen även ur hälsovårdssynpunkt. Denna

fråga får alltså nu lämnas öppen. För att ett ställningstagande till organi­

sationsfrågan skall kunna ske oberoende av lagstiftningen torde det vara

lämpligast att icke i lagtexten närmare precisera omfattningen av tillsynen.

Ehuru lagtexten alltså i detta avseende synes kunna utformas enligt kom-

Kungl. Mctj.ts proposition nr 173 år 1956

73

mitléns förslag, 1'örulsättes att vatteninspektionen tills vidare utövar till­

syn ur hälsovårdssynpunkt allenast i den mån detta med hänsyn till in­

spektionens resurser kan ske.

Vad angår utformningen av lagen i övrigt har i en del remissyttranden

efterlysts en närmare precisering av tillsynsorganets skyldigheter i vissa av­

seenden. En sådan precisering torde emellertid ej böra ske i förevarande lag,

som närmast avser att giva ett legislativt underlag för tillsynsverksamheten,

utan den bör i den mån den finnes erforderlig ske instruktionsvägen. Frå­

gan om länsstyrelsernas och hälsovårdsnämndernas verksamhet i avseende

å vattentillsynen torde icke nu kunna närmare prövas, utan en översyn i

detta avseende får ske vid utarbetandet av den nya hälsovårdsstadgan.

Beträffande den i gällande tillsynslag stadgade möjligheten för länssty­

relse att förordna särskild tillsyningsman har kommittén föreslagit det tilläg­

get, att förordnande må ske efter framställning av vatteninspektionen eller

då fråga därom eljest uppkommer. I några remissyttranden har ifrågasatts,

om icke länsstyrelsen bör vara skyldig att i sådana fall, då tillsyningsman

tillsättes utan sådan framställning, inhämta yttrande från vatteninspektio­

nen. Med hänsyn till att det kan vara fråga om brådskande åtgärder synes

dock sådan skyldighet icke böra föreskrivas. Beträffande gäldandet av kost­

naderna för tillsyningsman torde tillräcklig tydlighet ernås, om det stadgas,

att kostnaderna skall gäldas av den som är ansvarig för behövliga åtgärder

till motverkande av vattenförorening. Såvitt angår allmänna vatten- och av­

loppsanläggningar kommer därvid ansvarigheten att åvila anläggningens

huvudman. Frågan i vad mån denne kan utkräva beloppet av dem som nytt­

jar ledningen får bedömas enligt de regler som gäller om avgiftsplikt. Efter­

som uttrycket »tillsyningsman» begagnas i den år 1955 antagna lagen om

allmänna vatten- och avloppsanläggningar, torde detta uttryck användas

även i förevarande lag i stället för »tillsynsman». Det i gällande lag i före­

varande sammanhang använda uttrycket »samhälle» är mindre lämpligt

med hänsyn till den speciella innebörd som detta begrepp numera har i 8

kap. vattenlagen (se 8 kap. 2 § i lydelse enligt lag den 3 juni 1955). Uttryc­

ket torde böra utbytas mot »tätbebyggelse».

Särskild bestämmelse torde icke vara erforderlig beträffande skyldighe­

ten för vatteninspektionen, fiskeritjänsteman eller annan, som biträder in­

spektionen, att iakttaga gällande militära säkerhetsföreskrifter.

Bortsett från alt 14 § i förslaget kan utgå såsom onödig — jfr lagen den

20 april 1951 med vissa bestämmelser om böter och viten — synes i övrigt

ej vara anledning till erinran mot kommitténs förslag.

Enligt vad i det föregående anförts föreligger nu förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsgn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Det är avsett, att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 januari

1957.

(!

ltihang till riksdagens protokoll 1956. 1 samt.

AV

173

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen, av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för det i § 87 regerings­

formen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Vid protokollet:

Ulla Larsson

1 Förslagen, vilka frånsett vissa redaktionella jämkningar är likalydande med de vid propo­

sitionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

75

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 april

1956.

Närvarande:

justitieråden L^ech,

R^egner,

L^ind,

regeringsrådet L^orichs.

Enligt lagrådet den 6 april 1956 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 23 februari 1956, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Clas Nordström.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Sverker Jonson

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 173 år 1956

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 april 1956.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng,

E^ricsson, A^ndersson, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jalmar N^ilson,

L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, lagrådets den 12 april

1956 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari 1956 remitte­

rade förslagen till

1) lag om ändring i vattenlagen; samt

2) lag om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Med förmälan att lagförslagen av lagrådet lämnats utan erinran hemstäl­

ler föredraganden att desamma måtte, med vissa redaktionella ändringar,

jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till antagande, varjämte

föredraganden framhåller, att det icke torde vara något att erinra mot att

propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårses­

sion.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Fischier

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

530222