2

Efter mönster av arbetarskyddslagen har i lagförslaget upptagits stad-

ganden om allmänna skyldigheter för tillståndshavare, personal, tillverkare

och försäljare in. fl. Vidare innehåller förslaget bestämmelser om läkar­

undersökning av personal och anmälningsskyldighet vid misstanke om strål-

skada in. m.

I propositionen föreslås jämväl en ändring i arbetarskyddslagen, varige­

nom dess regler om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare blir

tillämpliga på skyddsarbete enligt strålskyddslagen.

De föreslagna lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1959.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 29 år 1958

4

är avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radio­

aktivt ämne, skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas innan

den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här utställes till försälj­

ning eller i reklamsyfte.

4 §•

Meddelas tillstånd till radiologiskt arbete för annan än enskild person

som själv skall förestå verksamheten, skall för denna finnas av strål-

skyddsmyndigheten godkänd föreståndare och, om myndigheten finner skäl

därtill, godkänd ersättare för honom. Godkännande må meddelas för viss

grupp av befattningshavare eller för personer med viss utbildning.

Vad nu sagts skall i tillämpliga delar gälla jämväl handel med och innehav

av radioaktivt ämne.

5

§•

Vid meddelande av tillstånd skall strålskyddsmyndigheten stadga de vill­

kor och övriga föreskrifter som finnas erforderliga ur strålskyddssynpunkt.

Myndigheten må ock senare, när det finnes påkallat, stadga nya eller ändrade

villkor eller föreskrifter.

Meddelas tillstånd enligt 2 § andra stycket, äger strålskyddsmyndigheten

föreskriva skyldighet att göra anmälan om förvärv av anordning eller ämne

som avses med tillståndet.

När tillstånd beviljats enligt atomenergilagen, äger strålskyddsmyndig­

heten meddela de särskilda föreskrifter som, utöver de för tillståndet gäl­

lande villkoren, erfordras för strålskyddet. Avser tillståndet anläggning

som i nämnda lag sägs, skall dock fråga om föreskrift, som angår annat

än den normala driften eller som kan i avsevärd mån påverka utform­

ningen av eller driften vid anläggningen, underställas Konungens prövning.

6

§•

Ej må någon som innehar tillstånd enligt denna lag utan strålskyddsmyn-

dighetens medgivande bruka annan lokal eller i 2 § avsedd anordning,

annat radioaktivt ämne eller större mängd av sådant ämne än som angivits

i tillståndet eller väsentligt ändrad lokal eller anordning eller eljest utnyttja

tillståndet på annat sätt, i större omfattning eller under andra förhållan­

den än tillståndet avser.

Den som innehar tillstånd enligt atomenergilagen må ej heller utan

strålskyddsmyndighetens medgivande vidtaga ändring med avseende å för­

hållande, varom myndigheten meddelat föreskrift enligt 5 § tredje stycket.

7 §•

Tillstånd eller godkännande som meddelats enligt denna lag må åter­

kallas, om föreskrift avseende strålskyddet icke iakttagits eller om det eljest

finnes påkallat ur strålskyddssynpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

6

Utför någon såsom självständig företagare installation av anordning som

avses i första stycket, skall han vid installationen tillse, att föreskrivna strål-

skyddsanordningar uppsättas och övriga föreskrifter för installationen iakt­

tagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Läkarundersökning m. m.

12

§.

Till radiologiskt arbete må ej utan strålskyddsmyndighetens medgivande

användas någon som icke fyllt aderton år eller som ej vid läkarundersök­

ning befunnits fri från sjuklighet eller svaghet, vilken kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran.

Den som användes till radiologiskt arbete skall enligt strålskyddsmyndig­

hetens bestämmande undergå periodisk läkarundersökning; myndigheten

äger föreskriva att den som icke iakttager vad sålunda bestämts icke vidare

må användas till radiologiskt arbete.

Företer någon, som användes till radiologiskt arbete eller som eljest på

grund av sitt arbete kan hava varit utsatt för joniserande strålning, tecken

på skada som kan misstänkas vara föranledd av sådan strålning, skall han

genom arbetsgivarens eller, om föreståndare finnes, dennes försorg oför-

dröjligen underkastas läkarundersökning.

13 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller arbete med anordning som

avses i 9 § eller innehar radioaktivt ämne skall, om anledning förekommer

att misstänka att någon härigenom tillfogats skada av joniserande strål­

ning, ofördröjligen anmäla förhållandet till strålskyddsmyndigheten. Fin­

nes föreståndare, skall skyldigheten i stället åvila honom.

Tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd därav meddelade före­

skrifter utövas av strålskyddsmyndigheten samt, under dess överinseende

och ledning, av tillsynsmän.

15 §.

Tillsynsman äger verkställa besiktning enligt vad i 3 och 9 §§ är stadgat

om strålskyddsmyndigheten.

Ej må tillsynsman utan synnerliga skäl förvägras att i samband med

besiktning följa verksambeten vid anläggning, där radiologiskt arbete be-

drives eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §.

När det finnes påkallat äger tillsynsman fordra, att prov och undersök­

ningar verkställas för kontroll av att meddelade skyddsföreskrifter iakttagas

och att jämväl i övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

8

Har radioaktivt ämne anmälts till tullklarering av någon som ej är berät­

tigad att införa varan, må han, om tillstånd till införsel ej erhålles, överlåta

varan till någon, som är berättigad att införa den, eller ock åter utföra varan.

Överlåtes eller utföres varan ej inom fyra månader efter anmälningen till

tullklarering eller inom den längre tid som generaltullstyrelsen bestämmer,

tillfaller varan kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Med varan skall

förfaras enligt vad som är stadgat om radioaktivt ämne som förverkas

jämlikt denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Ansvarsbestämmelser m. m.

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fängelse straffes

1. den som olovligen bedriver radiologiskt arbete eller obehörigen inför

eller söker införa radioaktivt ämne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4

eller 6 § sägs;

2. den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna villkor eller andra

föreskrifter;

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift

eller förbud som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

4. den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,

varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger

honom att lämna upplysning, uppsåtligen lämnar oriktig eller ofullständig

uppgift; och

5. den som bryter mot vad i 21 § sägs.

2 mom. Med dagsböter straffes

1. den som försummar att göra anmälan varom i 8 eller 13 § sägs;

2. den som använder någon till radiologiskt arbete i strid mot 12 § första

stycket eller föreskrift som meddelats med stöd av 12 § andra stycket; och

3. den som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje

stycket stadgas.

24 §.

Har någon, som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller eljest i arbete hos

den som innehar radioaktivt ämne eller i arbete vari nyttjas anordning som

avses i 9 §, olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk

strålskyddsanordning eller ock underlåtit att använda föreskriven sådan

anordning eller eljest, i annat fall än i 23 § sägs, åsidosatt av strålskydds-

myndigheten eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes med

böter, högst trehundra kronor.

25 §.

Straff enligt denna lag må ej ådömas, om gärningen skett av oaktsamhet

som var ringa.

10

teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strålning, skall undan­

tagas från tillämpningen av denna lag eller vissa bestämmelser i lagen.

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndig-

heten.

Enligt Konungens bestämmande må strålskyddsmyndigheten utse myndig­

het eller sakkunnig att beträffande vissa slag av ärenden besluta å strål-

skyddsmyndighetens vägnar ävensom att för särskilt fall handhava till­

synen enligt vad om tillsynsman är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att dessförinnan må med

tillämpning av nya lagen meddelas föreskrift eller beslut som har avseende

å tiden efter ikraftträdandet.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m.

Utan hinder av vad nu sagts behåller tillstånd, åläggande, föreskrift eller

förbud som meddelats med stöd av äldre lag sin giltighet jämväl efter nya

lagens ikraftträdande, där ej Konungen eller strålskyddsmyndigheten annor­

lunda förordnar.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet över inrikesårenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

20 september 1957.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, A^ndersson, H^edlund, P^ersson, L^indell,

L

indström

, L

ange

, K

ling

, S

koglund

, H

ansson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, fråga om ng strål-

skyddslagstiftning m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Sedan 1941 finnes i vårt land en särskild lag om tillsyn å radiologiskt

arbete in. m. Lagens syfte är att åstadkomma största möjliga trygghet mot

strålningsskador. Tillsynen utövas under medicinalstyrelsens överinseende

och ledning av radiofysiska institutionen vid karolinska sjukhuset.

Efter tillkomsten av nämnda lag har den tekniska utvecklingen på ifråga­

varande område förlöpt mycket snabbt, särskilt med avseende på utvin­

ning av atomenergi och användning av radioaktiva ämnen. Tillsynsverk­

samheten har också undergått en stark ökning, beroende på att strålnings-

alstrande apparater och ämnen i allt större utsträckning kommit till an­

vändning inom forskning, undervisning, sjukvård och teknik.

Med hänsyn till berörda utveckling och de problem som uppstått i sam­

band därmed tillkallade jag med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den

1 november 1951 särskilda sakkunniga för att verkställa en allsidig över­

syn av såväl de organisatoriska förhållandena som gällande lagbestämmel­

ser på området. De sakkunniga1 — 1951 års strålskyddskommitté — har i

oktober 1956 avlämnat betänkande i ämnet (SOU 1956: 38). Betänkandet

innehåller bl. a. ett förslag till lag om skydd mot skada i följd av jonise­

rande strålning m. in. (strålskyddslag). Förslaget bygger på samma

grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för bedri­

vande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt fort­

löpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldigheteri.

1 F. d. landshövdingen Malte Jacobsson, ordförande, professorn vid karolinska institutet Rolf

Sievert, lasarettsläkaren C.-G. Sundberg, docenten vid tekniska högskolan Sigvard Eklund och

förste strålskyddsinspektören vid radiofysiska institutionen Matts Helde.

14

Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, som

bifogat yttrande av Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund, samt

Svenska arbetsgivareföreningen.

Jag anhåller nu att till närmare behandling få upptaga förevarande

ärende rörande ny strålskyddslag och vill då, innan jag går in på själva

lagstiftningsfrågan, lämna en allmän översikt över vad som för närvarande

är känt om joniserande strålning och dess verkningar samt om strålrisker

och strålskydd, översikten grundar sig på den fylligare redogörelsen i be­

tänkandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

II. Allmänt om joniserande strålning

A. Olika slag av joniserande strålning

Den strålning, som det här är fråga om, brukar benämnas joniserande

strålning. Gemensamt för de strålslag som innefattas under denna benäm­

ning är strålarnas förmåga att på sin väg genom materia frigöra elektriska

laddningar. Joniserande strålning kan framställas på konstlad väg men

förekommer också i naturen dels från världsrymden in mot jorden, s. k.

kosmisk strålning, dels från radioaktiva ämnen i jordskorpan.

De f. n. kända slagen av joniserande strålning är elektromagnetisk, så­

som röntgen- och gammastrålning, samt partikelstrålning, såsom elektron­

strålning, jonstrålning och neutronstrålning. En utförlig redogörelse för

de olika slagen av strålning, dess uppkomst och natur, lämnas i betänkan­

det s. 29—33. Här må endast nämnas följande.

Röntgenstrålning uppstår då snabba, elektriskt laddade partiklar, vanli­

gen elektroner, bromsas upp i någon materia, t. ex. anoden i ett röntgen­

rör. Röntgenstrålning kan uppstå även i apparater som icke är avsedda

för framställning av röntgenstrålar, exempelvis likriktarrör, radiosändarrör,

elektronmikroskop och televisionsmottagare.

Röntgenstrålar är av samma natur som värmestrålning och vanligt ljus

men har mycket kortare våglängd. De förmår med lätthet genomtränga

ämnen, vilka är helt ogenomträngliga för det vanliga ljuset, och deras ge-

nomträngningsförmåga, hårdhet, ökar med stigande elektrisk spänning på

röntgenröret.

Vid spänningar högre än cirka 5 kV (1 kilovolt = 1 000 volt) alstras en

röntgenstrålning, som har så kraftig genomträngningsförmåga, att skydds­

åtgärder som regel erfordras för dem som arbetar med den. Skyddet åstad­

kommes vanligen genom att strålningen avskärmas med hjälp av något

material med stor absorptionsförmåga, exempelvis bly.

Gamma-strålar ('/-strålar) är av samma natur som röntgenstrålar. Skill­

naden ligger huvudsakligen i deras ursprung: de uppstår vid radioaktiva

processer, dvs. i atomkärnor som undergår spontana omvandlingar. Atom­

slag som uppvisar dylik instabilitet säges vara radioaktiva.

16

Kungl. May.ts proposition nr 29 år 1958

B. Den joniserande strålningens biologiska verkningar

Då levande celler utsattes för joniserande strålning uppstår förändringar

bl. a. beträffande delningsförmåga och ämnesomsättning tillika med typiska

förändringar i cellens struktur.

De senaste årens strålningsbiologiska forskning har visat, dels att den

biologiska verkan är beroende av strålningens art, vilket kan ha till följd

att strålverkan blir olika även om man rent fysikaliskt mäter samma strål­

dos, dels att det synes möjligt att påverka levande organismers strålkäns-

lighet genom att tillföra vissa »skyddsubstanser».

Den biologiska verkan av strålningen blir iakttagbar först efter en viss

latenstid, som oftast är kortare ju större stråldosen har varit. Dessutom

visar sig strålningen ha en kumulativ verkan, dvs. verkningarna av upp­

repade bestrålningar adderar sig i viss män till varandra, t. o. in. om be­

strålningarna är gjorda med mycket stora tidsmellanrum. Sålunda synes

bestrålningen medföra cellförändringar, som ännu efter lång tid icke helt

återställts. Med undantag för genetiska verkningar är kumulationen emel­

lertid icke fullständig. Samma stråldos ger i regel mindre verkan om den

har utportionerats över en längre tid än om den har givits såsom en en-

gångsbestrålning. Orsaken härtill är att den bestrålade vävnaden har en

förmåga till återhämtning.

Strålkänsligheten hos olika celler och organ varierar avsevärt. Den är

störst för lymfkörtelsystemet, benmärgen samt vissa slag av vita blodkrop­

par. Därnäst kommer könskörtlar, spottkörtlar samt hud och slemhinnor.

Bindvävceller, muskelceller och nervceller är föga känsliga för strålning.

Strålningens inverkan på huden är välkänd sedan röntgen- och radium­

terapiens begynnelse. Vid doser varierande mellan ett par hundra r-enheter

och ungefär 1 000 r beroende av strålningens hårdhet ger röntgen- och

^-strålning vid engångsbestrålning håravfall, hudrodnad och senare svag

brunpigmentering. Den ungefärliga latenstiden är ett par veckor. Större

doser ger med allt kortare latenstid reaktioner alltifrån kraftig rodnad och

pigmentering upp till blåsbildning, vätskeavsöndring och svårläkta, öppna

sår. De svåraste hudskadorna är ofta omöjliga att bringa till varaktig läk­

ning.

Såsom redan nämnts tillhör blodet och de blodbildande organen, bl. a.

benmärgen, de mest strålkänsliga av människokroppens organ. Som vik­

tigaste biologiska indikator vid bestrålning med små doser använder man

därför blodbilden, dvs. blodets absoluta och relativa halt av olika typer av

blodkroppar.

De viktigaste förändringarna i blodbilden efter bestrålning består i att det

totala antalet vita blodkroppar per volymsenhet blod på längre sikt minskar

samt att det relativa antalet av vissa speciella typer av vita blodkroppar

ändras. Även vissa typer av leukemier (»blodkräfta») synes kunna fram­

verkningarna har dock även på senare tid förekommit såsom orsak till svåra

lokala skador.

Strålskyddsverksamhetens huvudsakliga insatser göres emellertid på låg-

dosområdet. Upprepade små stråldoser kan, ehuru inga synliga förändringar

såsom hudrodnad uppkommit, ge upphov till allvarliga inre skador. De indi­

viduella symptomen är ofta diffusa (trötthet, kanske huvudvärk, ökad

mottaglighet för infektioner etc.). Det enda objektivt fastställbara kriteriet

är förskjutningar i blodbilden men också denna är underkastad sväng­

ningar, beroende på andra faktorer.

I följande tabell lämnas en översikt av vissa biologiska strålverkningar vid

olika dagsdoser.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Dos per dag i r-enheter

Strålning eller biologisk effekt

0,0001............................

Kosmisk strålning vid havsytan. Ingen påvisbar strålverkan.

0,001..............................

Strålning på grund av den normala halten av radioaktiva sub­

stanser i naturen; kosmisk strålning på cirka 4 000 m höjd.

Verkningar på olika biologiska objekt upprepade gånger kon­

staterade.

0,01................................

Vid allmänbestrålning blodförändringar sannolika efter avse­

värd tid.

0,1..................................

Ett flertal biologiska verkningar konstaterade. Vid allmänbe­

strålning blodförändringar efter relativt kort tid.

1....................................

Iakttagbar hudförändring (håravfall) först efter mycket lång tid.

10....................................

Vid allmänbestrålning kan redan efter några dagars bestrålning

allvarliga skador uppstå.

100....................................

Bestrålning under en dag förorsakar vid lokal bestrålning nätt

och jämnt synlig hudreaktion. Håravfall med cirka en må­

nads latenstid. En dags allmänbestrålning med 400 r ger cirka

50 procent dödlighet.

1 000 ....................................

En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning hudreak­

tion med rodnad och senare pigmentering (latenstid cirka två

veckor). Vid allmänbestrålning ger en bestrålningsdag 100

procent dödlighet.

10 000 ....................................

En bestrålningsdag förorsakar vid lokal bestrålning ytterst all­

varliga hudskador, som aldrig helt läkes.

C. Tillåtna stråldoser

Vid behandling och undersökning av människor med hjälp av joniserande

strålning måste man göra en kompromiss mellan risken för strålskador och

möjligheten att tack vare bestrålningen förbättra patientens hälsotillstånd.

Att man lokalt ger stråldoser på flera tusen r vid behandling av elakartade

tumörer, där bestrålning kanske utgör enda möjligheten att rädda patien­

tens liv, behöver inte innebära någon avskräckande risk, då det sker under

sakkunnig läkares kontroll. En parallell härtill utgör exempelvis omfat­

tande kirurgiska ingrepp eller användningen av stora doser giftiga läke­

medel. Vid alla dylika tillfällen skall läkarens kunskap och omdöme utgöra

19

garanti för att ingen onödig skada sker, dvs. att de tagna riskerna står i

riktig proportion till det förväntade resultatet.

Vid all strålbehandling är det viktigt att såväl över- som underdosering

undvikes. Detta förutsätter främst, att läkaren har kännedom om den er­

forderliga dosen men också att han vet vilka doser han under föreliggande

betingelser kan erhålla från den strålkälla han använder. Därför är det nöd­

vändigt med en noggrann och regelbunden fysikalisk kontroll av denna.

Även vid röntgendiagnostik måste patienterna stundom utsättas för avse­

värd bestrålning. Huddoser på några tiotal r inom bestrålningsfältet är

vanliga, i undantagsfall — t. ex. vid långvarig genomlysning —- kan doserna

bli högre. Detta får dock ses mot bakgrunden av att varje individ under sin

livstid undersökes ett relativt begränsat antal gånger samt att undersök­

ningen varje gång innebär en för honom själv ur hälsosynpunkt nödvän­

dig åtgärd och endast omfattar en mindre del av kroppen.

För personer, som i sitt arbete utsattes för joniserande strålning, har ut­

vecklingen gått mot ökad försiktighet. Under 1920-talet ansågs i regel, att

den dagliga dosen utan större risk kunde få uppgå till 0,25 r, motsvarande

cirka 1,5 r per vecka. I de internationella strålskyddsrekommendatio-

nerna anges numera 0,3 r såsom den högsta veckodos som kan tillåtas under

längre tid. I Sverige har sedan ett antal år tillbaka som »säkerhetsdos» till-

lämpats 0,1 r per vecka, varvid man velat beakta behovet av en viss säker­

hetsmarginal.

För befolkningen i dess helhet ligger frågan om tillåten stråldos på ett

annat plan än för individen, eftersom risken för skador på kommande gene­

rationer här spelar en dominerande roll. Då de genetiska verkningarna adde­

ras till varandra generation efter generation och sprids ut över befolk­

ningen, är det icke uteslutande individens ensak, om han låter sig utsättas

för bestrålning.

På senaste tid gjorda uppskattningar av de stråldoser, som befolkningen

i Sverige för närvarande erhåller på könskörtlarna genom artificiell bestrål­

ning, ger en medeldos per individ som synes vara av samma storleksordning

som den som erhålles från den naturliga strålningen. Detta innebär en mar­

kant ökning i förhållande till vad som ansågs sannolikt för endast några

år sedan. Oaktat den ringa omfattningen av tillgängliga data beträffande

genetiska strålverkningar anses på många håll, framför allt i de anglo-

sachsiska länderna, att det finns anledning att med hänsyn härtill fast­

ställa en bestämd högsta tillåtna dos per individ för befolkningen i dess hel­

het. Den kännedom man har beträffande de genetiska verkningarna av

joniserande strålning talar i varje fall för att det vid sådana tillfällen, då

stora grupper av befolkningen utsältes för annan strålning än den natur­

liga, är nödvändigt att räkna med en säkerhetsfaktor, som avsevärt minskar

den förut nämnda maximidosen per vecka. Det må i detta sammanhang

framhållas, alt den totaldos, som erfordras för att fördubbla de spontana

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

mutationernas antal, är av storleken 30 r, dvs. den erhålles med 0,3 r per

vecka efter två år.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

D. Strålrisker och strålskydd

Behovet av kontroll över och reglering av användningen av joniserande

strålning måste självfallet bedömas med utgångspunkt från den känne­

dom om och de erfarenheter av strålningens natur och verkningar, som

man i dagens läge har. Det är emellertid härvid nödvändigt att taga hän­

syn även till sådana skyddsbehov, som med största sannolikhet kan förut­

sättas bli aktuella inom överskådlig framtid. Inte endast den kvantitativa

ökningen av antalet anläggningar, där joniserande strålning förekommer,

är i detta sammanhang av betydelse, utan även de större strålmängder,

nya strålslag samt nya användningsmöjligheter för strålningen, som i

ökad takt ställes till förfogande inom medicin och teknik. Särskilt är det

angeläget att beakta den fortskridande utvecklingen på atomenergiområ­

det. Även i vårt land är läget beträffande energiförsörjningen sådant (se

1955 års atomenergiutrednings betänkande SOU 1956: 11), att atomreak­

torer kommer att få en snabbt växande betydelse i landets energihushåll­

ning. En ofrånkomlig förutsättning för denna utveckling är att strål-

riskerna bemästras, så att ej väsentligt större befolkningsgrupper än nu

blir utsatta för skadliga verkningar av joniserande strålning.

Kvantitativt har de anläggningar, där joniserande strålning förekom­

mer, visat en markant stegring under senare år. I slutet av 1955 utgjorde

antalet röntgenapparater för diagnostik, teknisk röntgen in. m. över

5 000, antalet anläggningar för röntgenterapi 180 och antalet laboratorier,

där arbete med radioaktiva ämnen bedrevs, betydligt över 200. Vid samma

tidpunkt var ca 11 500 personer sysselsatta i radiologiskt arbete.

Omfattningen och dimensioneringen av erforderliga strålskydd är i hög

grad beroende av strålningens och arbetets art samt av arbetsfrekvensen.

I praktiken framtvingar ofta frågan på vad sätt och i vad mån effektivt

skydd skall tillförsäkras de i arbetet sysselsatta en kompromiss mellan

säkerhetens och arbetsuppgifternas krav. Detta gäller mest utpräglat inom

den medicinska radiologin, där etiska synpunkter kan nödvändiggöra, att

de arbetandes säkerhet i viss mån åsidosättes till förmån för medmän­

niskors liv och hälsa. Inom arbetsområden däremot, där endast sakvärden

kan ställas upp gentemot säkerheten för de arbetande, föreligger givetvis

inga principiella etiska hinder att ge kategoriska föreskrifter om skydds­

anordningar, som tillförsäkrar de arbetande ett under alla omständighe­

ter betryggande skydd. Vid bedömande av strålskyddsfrågor måste man

taga hänsyn till att även ett enstaka eller sällan förekommande åsidosät­

tande av strålskydden kan medföra avsevärda risker och att ett sådant

åsidosättande endast behöver utgöras av en obetydlig avvikelse från det

normala arbetssättet.

21

Lokaler, i vilka radiologiskt arbete bedrives i större omfattning, bör ge­

nom strålskydd i väggar, dörrar, observationsfönster, golv och tak vara

helt avskärmade från omgivande utrymmen. Med undantag för exempel­

vis undersökaren vid medicinskt genomlysningsarbete bör som regel i ar­

betet sysselsatta personer uppehålla sig utanför nämnda strålskydd. Där

radiologiskt arbete bedrives i mindre omfattning, såsom ofta är fallet vid

odontologiska röntgenanläggningar och mindre medicinskt-diagnostiska an­

läggningar, fordras inga eller endast begränsade fasta strålskydd. Dock bör

härvid sådana åtgärder vidtagas, att ingen i arbetet sysselsatt eller utom­

stående person utsättes för den direkta strålningen eller befinner sig alltför

nära röntgenröret eller sekundärstrålande föremål (patienten, apparatde­

lar etc.). Vid strålkällor, vilka t. ex. i verkstadshallar eller i det fria nytt­

jas för undersökning av större konstruktioner, är man i regel hänvisad

till uteslutande det skydd som ges av lösa skyddsskärmar eller stora av­

stånd (10—100 m eller mera) från strålkällan.

I det följande anföres kortfattat vissa speciella synpunker på strålrisker

och strålskydd vid olika slag av strålkällor. För ett närmare studium av

dessa frågor hänvisas till betänkandet sid. 39—41 och 121—131.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Röntgenanläggningar m. m.

Beträffande röntgenstrålarnas användning för diagnostiska ändamål

inom medicin, odontologi och veterinärmedicin har utvecklingen såtillvida

nått en viss grad av stabilitet, som användningsmöjligheterna här är täm­

ligen väl avgränsade. I och med sjukvårdens vidare utbyggande får man

dock sannolikt räkna med ett fortsatt ökat behov av röntgenapparater för

diagnostiska ändamål.

Röntgenterapins strålskyddsproblem avser såväl doserings- som strål-

skyddskontroll. Nya behandlingsmetoder med anlitande av apparater för

exiremt höga spänningar (högvoltterapi), som i viss omfattning tagits i

bruk i utlandet, kommer sannolikt att få användning även i vårt land. På

grund av de stora kvantiteter genomträngande strålning, som erhålles från

dylika apparater, kräver framför allt kontrollen över de doser, som patien­

terna erhåller, särskild uppmärksamhet. Anläggningarna är emellertid så

dyra i anskaffning och drift, att de icke torde komma att tagas i anspråk

annat än vid de större radioterapeutiska klinikerna. F. n. undersökes möj­

ligheterna att till Konung Gustaf V:s jubileumsklinik vid Karolinska sjuk­

huset förlägga en anläggning för högvoltsterapi.

Inom industrin användes röntgen i stegrad omfattning, bl. a. för kon­

troll av svetsfogar och gjutgods, t. ex. inom flygplansindustrin, vid bro­

konstruktioner elc., för material- och konstruktionskontroll, livsmedels­

kontroll, finstruktur- och texturundersökningar samt löpande fabrikations-

kontroll. En övergång til! radioaktiva substanser som ersättning för eller

22

komplement till röntgenutrustningar kan dock komma att minska de sist­

nämndas användningsområde.

En särskild kategori ur risksynpunkt utgör vissa tekniska anordningar

såsom elektronmikroskop, likriktarrör, televisionsapparater m. fl., vilka

alstrar röntgenstrålning utan att denna brukas utanför apparaturen. Be­

träffande sådana anordningar är det viktigt, att utvecklingen ur strålskydds-

synpunkt noggrant följes, framför allt med hänsyn till den stora spridning

dessa anordningar kan väntas få.

När det gäller det tekniska utförandet av strålskydd kan som regel sägas,

att strålkällan i möjligaste mån bör vara inbyggd i strålavskärmande ma­

terial. Röntgenrör bör sålunda utanför det för arbetet nyttjade strålknip­

pet vara helt omgivet av en strålskyddande kåpa. Strålknippet bör vidare

kunna begränsas med hjälp av ett bländar system, och i strålknippet bör i

allmänhet vara anbragt filtra som såvitt möjligt förhindrar att icke önska­

de strålningskomponenter kommer ut. Såsom kompletterande skydd kan

vid röntgenarbete användas strålskyddsförkläde, strålskyddshandskar etc.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Acceleratorer och atomreaktorer

Partikelacceleratorerna (cyklotronen, betatronen, synkrotronen, synkro-

cyklotronen, lineäracceleratorn m. fl.) används i främsta rummet för forsk­

ningsändamål men har på sistone tagits i bruk även inom strålterapin och

industrin. I Sverige finns för närvarande ett mindre antal acceleratorer

vilka uteslutande är avsedda för forskningsändamål. Ytterligare accelera­

torer planeras.

Strålskyddsfrågorna vid acceleratorer för extremt höga energier fordrar

särskild uppmärksamhet icke minst på grund av den ofullständiga känne­

domen om de strålningseffekter, som därvid uppkommer.

De väsentliga riskerna sammanhängande med drift av atomreaktorer

hänför sig till de starkt radioaktiva klyvningsprodukter, som bildas i reak­

torernas bränsleelement och som kan frigöras vid en olyckshändelse. Dessa

risker kan minskas på i princip två olika vägar. En möjlighet är att undan

för undan avlägsna de under driften bildade radioaktiva klyvningsproduk-

terna och därigenom förhindra en med tiden ökad koncentration av dessa

ämnen i reaktorn. En förutsättning för detta förfaringssätt är dock att ett

bränsle i flytande form kan användas, vilket fortfarande är ett svårlöst

problem. Den andra utvägen är att reaktorn förläggs i en gas- eller tryck­

tät byggnad, varigenom man förhindrar att radioaktiviteten från reaktorn

vid en olycka kommer ut i omgivningen. Det förtjänar framhållas, att

ingendera lösningen helt eliminerar riskerna för omgivningen och att strål-

skyddsåtgärder under alla förhållanden måste vidtagas för den vid reaktorn

verksamma personalen. Även vid normal drift får man nämligen räkna

med att personalen vid vissa arbetsmoment kan bli utsatt för strålning

24

transporten av delvis utbränt och därigenom höggradigt radioaktivt bränsle

från de kommersiella reaktoranläggningarna till det centrala kemiska re­

ningsverket noggranna överväganden i syfte att förhindra att skador in­

träffar i samband med en transportolycka.

Även om oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet är ett visst pro­

blem också vid reaktoranläggningar, som icke är utförda för rening av

bränsleelement, uppträder de verkligt omfattande problemen i detta avse­

ende vid de kemiska reningsanläggningarna.

Två helt skilda principer kommer till användning för oskadliggörande

av aktivt avfall. Den ena går ut på en koncentration av avfallet till en

liten volym och lagring av koncentratet under former, som ger full ga­

ranti för att ej t. ex. grundvattnet kontamineras. Den andra principen be­

står i utspädning av avfallet i sådan grad att t. ex. havet kan användas

som recipient utan att några strålrisker behöver befaras. I sådant fall är

en noggrann kontroll över blandningsförhållandena nödvändig liksom eu

kontinuerlig övervakning av aktiviteten hos levande organismer i vattnet.

Strålskyddet vid acceleratorer och atomreaktorer åstadkommes i tek­

niskt hänseende på i huvudsak samma sätt som vid röntgenanläggningar

men blir av helt annan omfattning. Storleken av en reaktoranläggnings

strålskydd åskådliggöres av att dess vikt kan uppgå till tiotusentals

ton. Neutronstrålningen vid kärnreaktioner ställer nya krav på strålskyd­

dets sammansättning; bly utgör nämligen föga hinder för neutroner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Radioaktiva ämnen

De, i jämförelse med tidigare använda kvantiteter naturligt radioaktiva

ämnen, enorma mängder radioaktiva isotoper, som produceras i atomreak­

torer, kan användas för de mest skiftande ändamål. Inom naturvetenskapen

och medicinen har de redan fått en mycket stor betydelse, och inom tek­

niken kan man törutse, att de med hänsyn till sin prisbillighet under de

närmaste åren kommer att få en snabbt ökad spridning.

Inom industrin kan radioaktiva isotoper användas framför allt för olika

former av automatisk tillverkningskontroll, som lätt kan anpassas till be­

hoven både inom den kemisk-tekniska och den mekaniska industrin.

Vid en starkt stegrad tillgång till radioaktiva ämnen måste uppmärk­

sammas de strålrisker, som uppstår vid lagring, distribution och trans­

port av dessa ämnen. Redan en till synes obetydlig skada på en förpack­

ning kan vålla risker ej blott för den personal, som har att handskas med

densamma, utan även för omgivningen.

Då såväl uran som torium utgör råmaterial för utvinning av atomenergi,

torde brytning, bearbetning och anrikning av uran- och toriummalmer

framdeles komma att öka i hög grad även i vårt land. Uran och torium är

naturligt radioaktiva ämnen, varför radioaktiva sönderfallsprodukter finns

26

Medicinalstyrelsen äger föreskriva villkor för åtnjutande av tillstånd.

Dessa villkor skall ta sikte på, vid radiologiskt arbete att bereda personal,

person eller djur som är föremål för radiologisk undersökning eller behand­

ling och tillfälliga besökare på arbetsplatsen största möjliga trygghet mot

strålskada samt i fråga om innehav av radioaktivt ämne att detta förvaras

så att strålskada inte tillskyndas någon (3 §).

Tillståndshavaren har att vid inträffade ändringar i de förhållanden som

förelegat vid ansökningstillfället göra anmälan härom till medicinalsty­

relsen (4 §).

Radiofysiska institutionen skall yttra sig över ansökningar om tillstånd

och anmälningar om ändrade förhållanden (5 §).

Tillsyn å efterlevnaden av lagen utövas under medicinalstyrelsens över­

inseende och ledning av radiofysiska institutionen och befattningshavare,

tillsyningsmän, vid institutionen (6 §).

Besiktning av plats där radiologiskt arbete bedrives eller radioaktivt

ämne förvaras skall verkställas av tillsyningsmän dels, om så erfordras,

innan radiofysiska institutionen avger yttrande (5 §), dels som ett led i

tillsynen. Vid besiktning äger tillsyningsmän företa prov och undersök­

ningar och kan i viss utsträckning meddela skyddsföreskrifter (7 §).

I radiologiskt arbete får endast anställas person, vilken vid läkarunder­

sökning befunnits icke förete sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran. Personer

anställda i radiologiskt arbete skall periodiskt läkarundersökas (12 §).

Har strålskada, som kan antas ha samband med radiologiskt arbete eller

innehav av radioaktivt ämne, inträffat, åligger det den som bedriver arbetet

eller innehar ämnet att omedelbart anmäla förhållandet till radiofysiska

institutionen (9 §).

Den som erhållit tillstånd att bedriva radiologiskt arbete eller inneha

radioaktivt ämne är skyldig att som bidrag till bestridande av kostnaderna

för tillsynen erlägga en årlig avgift till statsverket. Undervisnings- och

forskningsverksamhet som bedrives utan förvärvssyfte är dock fri från

avgift (13 §).

För radiologiskt arbete som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten

eller kommun, är i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för ar­

betet ansvarig (15 §).

Där särskilda omständigheter påkallar det, äger medicinalstyrelsen för­

ordna att anläggning för radiologiskt arbete skall sättas ur bruk, intill dess

föreskriven åtgärd vidtagits (8 §).

Medicinalstyrelsen äger återkalla tillstånd när anmälda ändrade förhål­

landen föranleder därtill (4 §), om meddelade skyddsföreskrifter inte följts

(8 §) och om avgift ej erlagts å föreskriven tid (13 §).

Med dagsböter straffas den som olovligen bedriver radiologiskt arbete

eller innehar radioaktivt ämne eller som underlåter att rätta sig efter med­

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

28

Genom kungörelse den 27 juni 1957 (nr 460) har Kungl. Maj:t förordnat

att delegationen för atomenergifrågor skall utöva tillsynen.

Syftet med den utvidgade statliga kontrollen enligt den nya lagstift­

ningen har angivits vara att inför förverkligandet av föreliggande planer på

att uppföra atomreaktorer för praktiskt bruk söka åstadkomma en sam­

ordning av disponibla finansiella, personella och tekniska resurser. Här­

jämte har framhållits, att det är ett allmänt intresse att säkerhetssynpunk­

terna blir tillgodosedda i det fortsatta arbetet på atomenergins område och

att det inledda internationella samarbetet på området förutsätter, att ut­

vecklingen inom landet sker under statlig tillsyn.

Oaktat att bl. a. strålskyddssynpunkter åberopats som motiv för till-

ståndsskyldigheten och tillsynen enligt atomenergilagen, har med denna icke

åsyftats någon inskränkning eller ändring i det tillståndstvång eller den

strålskyddskontroll varom stadgas i 1941 års lag om tillsyn å radiologiskt

arbete m. m. I 5 § andra stycket atomenergilagen hänvisas sålunda till att i

fråga om tillsyn över innehav av och arbete med radioaktivt ämne jämväl

gäller vad därom är särskilt stadgat. För sådana former av radiologiskt ar­

bete eller innehav av radioaktivt ämne, som omfattas av atomenergilagens

föreskrifter, utövas alltså tillståndsprövning och tillsyn enligt två skilda för­

fattningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

B. Förslag till ny strålskyddslag

1. Allmänna synpunkter

Kommittén

Kommittén föreslår, att frågor om skydd mot joniserande strålning lik­

som för närvarande skall regleras i en särskild lag. De ändringar och till-

lägg i förhållande till gällande lag, som kommittén förordar, är så omfat­

tande att kommittén finner den nuvarande lagen böra ersättas av en helt

ny lag. Såsom anförts i inledningen bygger kommitténs lagförslag dock

på samma grundprinciper som den gällande lagen med tillståndstvång för

bedrivande av radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt ämne samt

fortlöpande kontroll av anläggningar, som omfattas av tillståndsskyldig-

heten. Tillståndstvånget har emellertid utsträckts till att avse jämväl han­

del med och annan överlåtelse av radioaktiva ämnen. Strålskyddsmyndig-

heten har vidare givits större befogenheter än tidigare att anpassa skydds­

föreskrifter och kontrollåtgärder efter strålningsförhållandena i de enskilda

fallen.

Vid utformandet av sitt författningsförslag har kommittén sökt att

redaktionellt och formellt ansluta bestämmelserna till arbetarskyddslagen

och andra närstående författningar av arbetarskyddsrättslig karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

29

Yttrandena

Det av kommittén framlagda lagförslaget har i huvudsak tillstyrkts av

det stora flertalet remissinstanser.

På grund främst av missnöje med kommitténs lösning av organisations­

frågan har dock i en del yttranden föreslagits förnyad utredning eller över-

arbetning av kommitténs förslag i dess helhet. Kanslern för rikets univer­

sitet, lärarkollegiet vid karolinska institutet och medicinska fakulteten i

Göteborg uttalar sig i denna riktning.

Bland de remissinstanser som i princip tillstyrkt förslaget har en del

närmare motiverat sin inställning.

Sålunda anför kommerskollegium, att åtskilliga av de i lagförslaget upp­

tagna bestämmelserna visserligen innebär långtgående inskränkningar i

näringsfriheten men att det är uppenbart, att principen om näringslivets

frihet får vika i ett fall som detta. Ur allmän synpunkt anser kommerskol­

legium det nämligen långt viktigare att skapa ett effektivt skydd mot de

faror för liv och hälsa, som hotar i samband med radiologiskt arbete och vid

handhavande av radioaktiva ämnen. Kollegium godtar därför i allt väsent­

ligt de av kommittén föreslagna stadganden, som berör näringslivets för­

hållanden, och utgår därvid från att den blivande strålskyddsmyndigheten

— sedan närmare erfarenheter vunnits — skall begagna den tämligen vid­

sträckta möjlighet till en smidig tillämpning av lagen som förslaget öppnar,

så att näringslivet inte betungas i onödan.

Liknande synpunkter anföres av Sveriges industriförbund samt handels-

kamrarna i Stockholm och Göteborg.

Delegationen för atomenergifrågor anser att förslaget till strålskyddslag

är väl ägnat att komplettera atomenergilagen i de speciella avseenden som

kan hänföras till strålskyddet i samband med utvinning av atomenergi.

Svenska försäkringsbolags riksförbund betonar, att ett genomförande av

strålskyddskommitténs förslag är av betydelse för att åstadkomma ett

ändamålsenligt försäkringsskydd beträffande verksamhet, där radiologiskt

arbete utföres.

I en del yttranden påtalas behovet av kompletteringar till lagförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser sålunda, att man i försla­

get alltför ensidigt har beaktat behovet av åtgärder under normala förhål­

landen och icke tillräckligt tagit hänsyn till den katastrofrisk, som är för­

bunden med handhavandet av radioaktiva ämnen i den myckenhet som be­

tingas av framför allt reaktordrift. Riksförbundet anför härom ytterligare

följande.

Skulle eu katastrof inträffa eller radioaktiva ämnen konnna lösa i större

omfattning, t. ex. spridas i vattendrag, vattenledningar, värmesystem eller

luften samt kontaminera mark, byggnader etc., torde de befogenheter, som

tillsynsmyndigheten utrustats med enligt förslaget, icke vara tillräckliga.

I en dylik situation bör lämplig myndighet äga påkalla handräckning av

30

polismyndighet och eventuellt andra myndigheter, såsom brandkår och

civilförsvar, för att direkt ingripa för oskadliggörande av de radioaktiva

ämnen, som kommit lösa, samt för att varna och undsätta den allmänhet,

som hotas av den joniserande strålningen. Det kan även tänkas att i dylika

fall biträde av statliga myndigheter visar sig otillräckligt, varför jämväl

allmänheten kan behöva tagas i anspråk för att fullgöra erforderliga arbe­

ten ävensom vara skyldig att ställa materiel till förfogande eller eljest

finna sig i ingrepp i egendom. Med hänsyn till spridningsrisken bör även

myndighet vara berättigad att påfordra utrymning i erforderlig omfattning

för att skydda berörda befolkningsgrupper.

Vidare må framhållas, att även andra risker än strålningsrisker kan

aktualiseras i samband med reaktordrift. Sålunda är ämnet plutonium icke

endast radioaktivt utan dessutom synnerligen giftigt. Vid tillkomsten av

atomenergilagen förutsattes, att man endast beträffande strålningsriskerna

behövde utrusta myndigheterna med särskilda befogenheter. Riksförbundet

ifrågasätter om icke denna ståndpunkt nu bör omprövas. I varje fall synes

befogenheter av det slag som här ifrågasatts ur strålskyddssynpunkt även

böra tilläggas offentlig myndighet vid andra slag av katastroftillbud inom

nu ifrågavarande område.

Även medicinalstyrelsen finner det angeläget, att bestämmelser står till

buds, vilka möjliggör ingripanden mot radioaktiva föroreningar. Hälso­

vårdsstadgan, vattenlagen och, då det gäller livsmedel, livsmedelsstadgan

innehåller vissa sådana bestämmelser, påpekar medicinalstyrelsen, som

dock finner ifrågavarande föreskrifter i hälsovårdsstadgan behöva omarbe­

tas för att ej tvekan skall uppstå om att radioaktiva föroreningar omfattas

av dessa. Enligt medicinalstyrelsens mening kan det ifrågasättas, om inte

Kungl. Maj :t genom ett särskilt stadgande borde tillerkännas speciella be­

fogenheter för det fall att de radioaktiva föroreningarna skulle bli så om­

fattande att ett extraordinärt läge skulle uppkomma.

Handelskammaren i Göteborg och Sveriges varvsindustriförening anser

det väsentligt, att vid strålskyddslagens utarbetande särskild hänsyn tages

till förhållandena vid utnyttjande av reaktorer i fartyg, enär dessa till

skillnad från stationära anläggningar ej är lokaliserade till ett bestämt

land. Fartygsreaktorernas strålskydd måste därför uppfylla fordringarna

enligt lagarna i alla de länder, som fartygen anlöper. Med hänsyn härtill är,

framhåller de båda remissinstanserna, en internationell reglering av lag­

stiftningen på området önskvärd. En sådan lagstiftning synes dem lämpligen

kunna anknytas till 1948 års internationella konvention angående säkerhet

för fartyg, den s. k. säkerhetskonventionen. Vid den fortsatta behandlingen

av det föreliggande lagförslaget bör beaktas, att utvecklingen av atomkraft

för fartyg nu nått så långt, att inom en nära framtid atomkraftdrivna far­

tyg kan komma att angöra svenska hamnar. Några föreskrifter för sådana

fall synes ej ingå i lagförslaget i dess nuvarande form, påpekar nämnda

remissinstanser.

Aktiebolaget Atomenergi erinrar om de strålrisker för tredje man, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

31

uppstår vid alla slag av transporter av radioaktiva ämnen och understryker

behovet av enhetliga internationellt giltiga bestämmelser på detta område.

Mot förslaget att samtliga frågor om skydd mot joniserande strålning

skall regleras i en särskild lag har erinran endast gjorts av lärarkollegiet

vid tandläkare g skolan i Stockholm. Kollegiet, som intar en allmänt kritisk

hållning till kommittéförslaget särskilt i fråga om tillsynsverksamheten,

finner att lagförslaget till innehåll och utformning i väsentliga avseenden

främst syftar till en reglering av förhållandena vid användning av jonise­

rande strålning i tekniskt arbete samt att då denna reglering förutsättes

gälla även medicinskt-odontologisk röntgendiagnostik, den av praktiska

och psykologiska skäl blir i olika hänseenden till hinder i verksamheten.

Kollegiet vill därför inte tillstyrka en speciell strålskyddslag, som vid sidan

av övriga författningar inom medicinalväsendet reglerar läkares, tandläka­

res och veterinärers arbete med röntgendiagnostik.

Departementschefen

Vid tillkomsten av 1941 års strålskyddslagstiftning åsyftade man i första

hand att reglera den medicinska användningen av joniserande strålning från

röntgenapparater och radioaktiva ämnen. Den utveckling som därefter ägt

rum har lett till inte bara en ökning av antalet anläggningar, där jonise­

rande strålning förekommer, och ianspråktagande av nya strålslag och

större strålmängder utan framför allt att nya användningsmöjligheter för

strålningen kommit fram. Av största betydelse är härvidlag atomenergins

fredliga utnyttjande. Det är här utomordentliga möjligheter som erbjuds

till fortsatt materiellt framåtskridande, men det är samtidigt fråga om en

betydande ökning av strålriskerna i samhället. Såsom framgår av proposi­

tionerna nr 176 och nr 178 till 1956 års riksdag har olika åtgärder vidtagits

för att tillvarata den nya energikällan. Som ett led i dessa strävanden måste

ingå ett säkerställande av bästa möjliga skydd mot strålningens skadliga

verkningar. Av särskild betydelse när det gäller ökningen av strålriskerna är

också den utbredda användning inom forskning, sjukvård och teknik, som

de radioaktiva isotoperna fått och väntas få.

Ehuru strålriskerna inom den medicinska radiologin alltjämt kommer att

spela en framträdande roll, synes sålunda de av den industriella använd­

ningen av joniserande strålning föranledda riskerna träda alltmera i för­

grunden. Det är en angelägen uppgift att anpassa strålskyddet till den ut­

veckling som skett och kan emotses. Anpassningen måste innebära såväl

en förstärkning av de materiella och personella resurserna som åtgärder

avseende organisation och lagstiftning. I detta sammanhang avser jag att

endast uppta lagstiftningsåtgärderna och i någon mån organisationsfrå­

gorna till behandling. Jag torde senare få återkomma till frågan om vissa

andra åtgärder, som erfordras för nämnda förstärkning.

32

Utvecklingen på atomenergins område torde, trots att den förlöpt mycket

snabbt, ännu befinna sig i sitt begynnelseskede. I samband med utnyttjandet

av atomenergin uppställer sig f. n. en rad komplicerade frågor, som i viss ut­

sträckning måste lösas genom lagstiftning och genom internationella överens­

kommelser.

Framför allt den omständigheten att det vid utvinning av atomenergi kan

inträffa att kontrollen förloras över processen, så att radioaktiva ämnen spri-

des utanför anläggningen och i olyckliga fall orsakar skador av oerhörd

omfattning, torde nödvändiggöra särskild lagstiftning. Det kan sålunda

t. ex. visa sig nödvändigt, att tillägga Kungl. Maj :t eller annan myndighet

befogenhet att även i fredstid och utan att krigsfara föreligger beordra ut­

rymning samt ta i anspråk egendom och arbetskraft. Behov av dylika åtgär­

der kan också uppkomma genom att luftburet stoff med farlig, radioaktiv

intensitet driver in över vårt land, t. ex. i samband med kärnvapenprov

utomlands, eller att vattnet utanför våra kuster blir förgiftat av radioaktiva

ämnen. En del remissinstanser har ansett att man redan nu borde reglera

rätten att tillgripa berörda åtgärder av allmän räckvidd. Enligt min mening

kan man emellertid ännu inte med tillräcklig säkerhet överblicka, vad som

erfordras i nämnda hänseende. Man torde därför t. v. få nöja sig med att

med största uppmärksamhet följa den fortsatta utvecklingen för att så

snart det bedömes möjligt vidtaga erforderliga åtgärder.

Från företagarhåll har framhållits behovet av speciella föreskrifter avse­

ende atomkraftdrivna fartyg, som angör svenska hamnar, liksom i fråga om

transporter i övrigt av radioaktiva ämnen. Lagstiftning rörande dessa spörs­

mål bör dock vila på internationella överenskommelser, och behovet av

nationella regler i ämnet torde inte vara mera trängande än att man kan

avvakta att sådana överenskommelser träffas.

Jag har sålunda kommit till den uppfattningen, att man i strålskydds­

lagen nu inte bör reglera förut berörda spörsmål, men jag är medveten om

att lagen allteftersom utvecklingen fortskrider kan behöva kompletteras och

ändras samt att särskild lagstiftning i anslutning till strålskyddslagen kan

komma att erfordras. 1951 års strålskyddskommitté har framlagt ett på

angivet sätt begränsat lagförslag och jag vill förorda att kommitténs förslag

lägges till grund för den nya lagstiftningen.

Kommitténs lagförslag har fått samma principiella utformning som den

nu gällande lagen på området, d. v. s. en speciell strålskyddslag som bygger

på tillståndstvång och fortlöpande kontroll av en strålskyddsmyndighet.

Tillståndstvånget har dock utvidgats och strålskyddsmyndigheten har givits

större befogenheter. Denna principiella uppläggning, som i huvudsak god­

tagits av remissinstanserna, har jag ingenting att invända mot.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

33

2. Lagens tillämpningsområde

Kommittén

Kommittén fastslår, att strålskyddslagstiftningen principiellt bör syfta

till att bereda skydd åt alla människor och anför vissa synpunkter beträf­

fande olika grupper av personer, som särskilt beröres av lagstiftningen.

Skyddet för personer, sysselsatta i radiologiskt arbete, träder härvid i

förgrunden, framhåller kommittén. På grund av deras dagliga vistelse i en

miljö, där de utsättes för strålrisker, måste tillsynsverksamheten i mycket

hög grad taga sikte på att skapa så riskfria arbetsförhållanden som möjligt

och att snabbt kunna upptäcka begynnande strålskador. För denna kategori

får lagen karaktären av arbetarskyddslag.

Härnäst är enligt kommittén patientskyddet av stor betydelse. För pa­

tienterna är dock läget ett annat än för berörda personal. Såväl vid strål-

terapi som vid diagnostik utsättes patienten avsiktligt för viss bestrålning,

varvid en avvägning måste göras mellan skadeverkningarna därav och det

avsedda resultatet. Kommittén betonar, att ansvaret för att en i varje särskilt

fall rätt avvägd stråldos föreskrives faller på den som lokalt är ansvarig för

behandlingen, dvs. i regel vederbörande läkare. På grund av den kumulativa

effekten av mottagna stråldoser och med hänsyn till den allt flitigare an­

vändningen av joniserande strålning är det av stor vikt, framhåller kom­

mittén, att patientens bestrålning nedbringas så långt som möjligt. Kommit­

tén anför vidare i denna del.

I fråga om personal i radiologiskt arbete kan fastställas en viss bestrål­

ning, vilken anses icke böra överskridas, samtidigt som hälsotillståndet hos

personalen kan kontinuerligt följas genom regelbundna läkarbesiktningar

m. m. För patienter, som utsätts för bestrålning, kan som nämnts någon

för alla gemensam högsta tillåtna dos ej angivas, enär vid stråldosernas

bestämmande även medicinska indikationer spelar en avgörande roll. En

kontroll av totalt mottagna doser hos patienter skulle kräva ett omfattande

och dyrbart anmälnings- och registreringsförfarande. Oaktat de risker för

strålskador, som här föreligger, anser sig kommittén därför icke böra före­

slå, att tillsynsverksamheten för närvarande betungas härmed. Skulle

framdeles något slag av hälsokort komma att införas för alla medborgare,

något som diskuterats i andra sammanhang, är det emellertid enligt kom­

mitténs uppfattning angeläget, att härå antecknas bestrålningsdata för

varje patient.

Vad som anförts rörande patienternas ställning i strålskyddshänseende

leder enligt kommittén till den slutsatsen, att strålskyddslagen skall ha

till ändamål att bereda patienterna bästa möjliga skydd mot skador, som

ej av läkaren bedöines nödvändiga för att nå syftet med undersökning eller

behandling.

Men även utanför den krets, som kommer i direkt kontakt med det radio­

logiska arbetet, föreligger det enligt kommitténs mening så stora risker för

skadeverkningar av joniserande strålning, att särskilda skyddsåtgärder

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

34

erfordras. Framför allt har utvecklingen på atomenergiområdet och den

ökade användningen av radioaktiva isotoper alltmer aktualiserat frågan

om skyddet för tredje man. Strålningens ofta stora genomträngningsför-

måga och dess lätt förbisedda skadeverkningar medför, säger kommittén,

att en utomstående kan löpa risken att tillfogas en strålskada utan att ens

vara medveten om att han befunnit sig inom en strålkällas verkningsom­

råde. På grund härav måste strålskyddsverksamheten enligt kommittén

nödvändigtvis omfatta tillsyn å att vid anläggningar för radiologiskt arbete

eller förvaring av radioaktiva ämnen åtgärder vidtages även till skydd för

tredje man.

Inom veterinärmedicinen uppkommer samma avvägningsfrågor vid strål-

terapi och stråldiagnostik som inom humansjukvården. Kommittén förordar

därför, att strålskyddslagen liksom gällande lag skall vara tillämplig

även på djur, som underkastas radiologisk undersökning eller behandling i

veterinärmedicinskt syfte.

Däremot anser sig kommittén inte böra föreslå att strålskyddslagen skall

gälla även till skydd för strålskador på döda ting. Det blir här som regel

fråga om ekonomiska intressen, vilka i allmänhet tillgodoses genom reglerna

för utomobligatoriskt skadestånd.

I den mån radioaktivitet hos döda ting till följd av nedsmittning från

radioaktiva ämnen i sin tur kan förorsaka strålskador på människor, måste

dock, framhåller kommittén, sådana ting av denna anledning omfattas av

strålskyddskontrollen. Dessa synpunkter får sin särskilda aktualitet när det

gäller behandlingen av de radioaktiva avfallsprodukter, som i stora mäng­

der bildas vid atomreaktordrift, påpekar kommittén och anför vidare

härom.

Frågan om hur dessa på effektivaste sätt skall tillvaratagas och oskad­

liggöras är ett av de mest brännande och svårlösta strålskyddsproblemen i

alla länder, där reaktorarbete är under utveckling. Radioaktivitet, som ge­

nom avloppsvatten eller på annat sätt släpps ut i naturen, kan anrikas i

växter eller organismer, vilka tjänar som föda för fisk eller andra djur. Ge­

nom förtäring av sådana växter eller organismer kan radioaktiva ämnen

komma att koncentreras i djurens kroppar. Nyttjas dessa sedan som män-

niskoföda, kan strålskador förorsakas på människor.

Självfallet blir det en viktig uppgift inom tillsynsverksamheten att öva

kontroll över att radioaktivt avfall inte utsläppes eller hanteras på sådant

sätt att skadeverkningar på människor kan uppkomma, konkluderar

kommittén. Däremot bör det enligt kommitténs uppfattning inte vara en

uppgift för strålskyddsmyndigheten att vidta åtgärder till skydd för djur­

liv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet mot strålskador på män­

niskor kräver. Det bör ankomma på vederbörande fackmyndigheter att till­

varata fiskeri-, djurskydds- eller andra dylika intressen.

Kommittén upptar härefter frågan vilka anläggningar och vilka slag av

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

35

radiologisk verksamhet, som skall falla under strålskyddslagens tillämp­

ningsområde.

Från utgångspunkten att lagstiftningens ändamål främst är att bereda

skydd mot strålskador hos människor bör enligt kommittén alla anlägg­

ningar och verksamhetsformer, som kan anses medföra risk för sådana ska­

dor, bli föremål för tillsyn enligt lagen. För att strålskyddslagen skall till­

godose detta syfte anser kommittén, att lagen principiellt bör vara till­

lämplig på och lämna möjlighet att utöva tillsyn över alla slag av strålkällor,

som alstrar joniserande strålning, samt att det bör få ankomma på tillsyns­

myndigheten att avgöra om och i vilken omfattning strålskyddskontroll över

handhavandet av de olika strålkällorna är erforderlig.

En viss begränsning av strålskyddslagens tillämplighet anser kommittén

kunna göras redan genom bestämningen av vad som skall menas med radio­

logiskt arbete. Kommittén anför härom.

Självfallet bör det icke komma i fråga att beteckna varje form av befatt­

ning med alla förekommande typer av strålkällor såsom radiologiskt arbete.

Detta skulle både strida mot språkbruket och medföra praktiska olägen­

heter vid strålskyddslagens tillämpning. Å andra sidan är begreppet radio­

logiskt arbete som det formulerats i gällande lag alltför snävt. Den nuva­

rande konstruktionen av begreppet med anknytning till bruket av å ena

sidan viss strålning och härvid endast röntgenstrålning, å andra sidan vissa

strålkällor, nämligen radioaktiva ämnen, framstår ej heller såsom lämplig.

För framtiden bör begreppet radiologiskt arbete enligt kommitténs me­

ning konsekvent anslutas till användningen av strålkällor. Naturligtvis bör

endast sådan befattning med dessa som kan anses som arbete omfattas av

begreppet. Vidare bör endast arbete med sådana typer av strålkällor, som

kan anses medföra risk för strålskador, betecknas som radiologiskt arbete

— detta även av praktiska skäl för att liksom enligt gällande lag tillstånds-

skyldigheten skall kunna anknytas till begreppet.

I vissa slag av anordningar för på elektrisk väg alstrad joniserande strål­

ning är strålningen väl stundom av sådan styrka att den uttagen ur appa­

raturen skulle kunna förorsaka strålskador, men strålningen utnyttjas

här på sådant sätt och apparaturen är så konstruerad samt försedd med

sådana fasta skyddsanordningar, att skadlig strålning vid apparatens an­

vändning icke skall kunna tränga utanför dessa. Vissa i det föregående

nämnda allmänt förekommande apparater och instrument, såsom elektron­

mikroskop, televisionsapparater, oscillografer etc., är av sådan konstruk­

tion. Då dessa sålunda icke är avsedda att utsända joniserande strålning

utanför den strålningsalstrande apparatdelen (röntgenröret, elektronröret

etc.) och deras användning för avsett ändamål härigenom normalt icke

torde kunna anses vara förenad med risk för strålskador, bör arbete med

dem i princip icke betraktas som radiologiskt arbete.

I detta sammanhang kan framhållas att en atomreaktor icke kan sägas

vara avsedd att utsända joniserande strålning. Tvärtom måste ju skydds­

arbetet här direkt inriktas på att förhindra att strålning når utanför reak­

torns väggar. Det ligger emellertid i sakens natur, att reaktorarbete är

förenat med så stora strålrisker och är av den allmänfarliga karaktär att

det bör falla under begreppet radiologiskt arbete.

36

Kommittén finner sålunda radiologiskt arbete i princip böra definieras

som arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning, samt arbete med atomreaktor

eller med radioaktivt ämne.

En ytterligare begränsning av strålskyddslagens tillämpningsområde an­

ser kommittén kunna åstadkommas därigenom att vissa typer av strålkällor,

vilkas användning med den angivna definitionen skulle utgöra radiologiskt

arbete men där den utsända strålningen är av sådan beskaffenhet eller av

så ringa mängd att den ej förmår framkalla strålskador, undantages från

tillsynen. Särskilda föreskrifter härom skulle meddelas av tillsynsmyndig­

heten. Härigenom skulle också en smidig anpassning kunna ske till den på

förevarande område utomordentligt snabba utvecklingen. På motsvarande

sätt bör det enligt kommittén ankomma på tillsynsmyndigheten att med­

dela föreskrifter beträffande de kvantiteter eller koncentrationer av olika

radioaktiva ämnen, som kan undantagas från tillämpningen av strålskydds­

lagen eller vissa bestämmelser i denna.

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Yttrandena

Kommitténs förslag i fråga om strålskyddslagstiftningens tillämplighets­

område och syfte har så gott som genomgående godtagits av remiss­

organen. I några yttranden har dock påtalats behovet av en utsträckning

av lagens tillämplighet.

Av vad kommittén anfört rörande skydd för djurliv, fiskerinäring och

andra liknande intressen drar vattenvårdsnämnden den slutsatsen, att kom­

mittén ej ansett recipientvatten, sjöbotten och det marina livet som verk­

samhetsområde för strålskyddsmyndigheten, medan däremot t. ex. kon-

sumtionsvatten och fisk, som upptages för att användas till människo-

föda, faller inom myndighetens naturliga verksamhetsområde. Med ut­

gångspunkt härifrån finner nämnden nödvändigt understryka, att vatten­

område, som tjänstgör som recipient för radioaktivt avloppsvatten, måste

hållas under hydrografisk, geografisk och marinbiologisk aktivitetskontroll

och att där nya atomanläggningar planeras noggrann bakgrundsundersök-

ning av recipienten ur dessa synpunkter måste utföras. Mot bakgrunden

av den snabba utvecklingen borde, anser nämnden, redan nu frågan om

skydd mot strålningen från radioaktiva avfallsprodukter uppmärksammas

och beaktas i lagstiftningen.

Fiskeristyrelsen framhåller i anslutning härtill vikten av att tillsynen

på strålningsområdet ej blott avser själva de anläggningar och institutioner,

där arbete med joniserande strålning förekommer, utan även radioaktiva

ämnens spridning i naturen och särskilt i sötvattendragen och havet.

Medicinska fakulteten i Uppsala finner det anmärkningsvärt, att frågan

om disponerandet av radioaktivt avfall icke tagits upp i lagförslaget. Då

37

denna fråga redan nu kräver beaktande och i framtiden kommer att bli allt­

mera aktuell, bör i lagtexten intagas lämpliga bestämmelser i detta avseende.

Hovrätten över Skåne och Blekinge konstaterar, att det inte synes vara

avsett, att experiment med och utprovning av t. ex. röntgenapparatur på

fabrikationsstadiet skall falla inom lagens tillämpningsområde. Då arbetar-

skyddsmyndigheterna enligt vad kommittén uttalat saknar fackkunskap på

strålskyddsområdet, anser hovrätten det böra övervägas på vad sätt de i

nämnda fabrikation sysselsatta personerna skall beredas erforderligt skydd

mot strålrisker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Departementschefen

I fråga om strålskyddslagens tillämplighet har kommittén föreslagit att

den nya lagen liksom den nu gällande lagen om tillsyn å radiologiskt arbete

in. m. skall avse att bereda skydd mot skada av joniserande strålning för

alla människor och för djur, som underkastas radiologisk undersökning

eller behandling i veterinärmedicinskt syfte. Däremot har kommittén inte

ansett sig böra föreslå, att strålskyddslagens tillämplighet skall utvidgas

till att generellt gälla även till skydd mot strålskador på döda ting och ej

heller till skydd för djurliv eller fiskerinäring i vidare mån än vad skyddet

mot strålskador på människor kräver. Beträffande de objekt, som skall

bli föremål för tillsyn enligt lagen, har kommittén förordat att alla strål­

källor, vilka alstrar joniserande strålning, i princip skall omfattas av till­

synen samt att det skall få ankomma på Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, strålskyddsmyndigheten att genom särskilda föreskrifter

från tillsynen undanta sådana strålkällor, där den utsända strålningen inte

förmår framkalla strålskador.

Den av kommittén sålunda förordade avgränsningen av strålskydds­

lagens tillämplighetsområde har allmänt godtagits av remissinstanserna. De

erinringar som gjorts går med ett undantag ut på att behovet av skydd mot

strålningen från radioaktiva avfallsprodukter inte tillräckligt tillgodosetts

i förslaget.

För egen del anser jag, att strålskyddsmyndigheten liksom hittills huvud­

sakligen skall ha att vaka över, att användningen av joniserande strålning

inte medför skador på människor, vare sig direkt eller indirekt. En av de

viktigaste uppgifterna för strålskyddsmyndigheten utöver den hittills be­

drivna verksamheten torde i fortsättningen bli att söka åvägabringa bästa

möjliga skydd mot skador av radioaktiv strålning från anläggningar för

utvinning av atomenergi. Skyddsåtgärderna måste självfallet — vilket ock­

så kommittén understryker — avse även de radioaktiva avfallsprodukter,

som bildas vid driften av dessa anläggningar. Det är främst i samband

med bortskaffandet av dessa avfallsprodukter som skador kan uppstå på

växt- och djurliv, huvudsakligen genom vattenförorening. Hur nämnda

38

produkter på bästa sätt skall oskadliggöras är en fråga, som ännu inte

torde ha fått sin slutgiltiga lösning. Redan enligt nu gällande lagstiftning,

som jag i korthet här skall beröra, skall emellertid åtgärder vidtagas till

motverkande av vattenförorening i syfte bl. a. att skydda växt- och djurliv.

Fabrik eller inrättning med radioaktivt avloppsvatten må sålunda enligt

kungörelsen den 30 november 1956 om förprövning rörande åtgärder till

motverkande av vattenförorening m. m. ej anläggas innan frågan om dylika

åtgärder blivit prövad enligt vattenlagen. I sistnämnda lag stadgas, att

industriellt avloppsvatten ej må avledas så att genom förorening av vatten­

drag, sjö eller annat vattenområde ur allmän eller enskild synpunkt upp­

kommer olägenhet av någon betydelse, med mindre föroreningens före­

byggande prövas kräva åtgärder, som ej skäligen kan fordras. Kan avlopps­

vattnet från fabrik eller annan industriell inrättning befaras genom vatten­

förorening medföra att fiskerinäring av större betydenhet lider väsentligt

förfång eller att eljest allmänna intressen i avsevärd mån förnärmas må

medgivande till utsläppande av avloppsvattnet enligt vattenlagen lämnas

allenast såframt Konungen efter hemställan av vattendomstolen förklarat

att med hänsyn till fabrikens eller inrättningens betydelse för näringslivet

eller för orten eller eljest från allmän synpunkt hinder däremot ej möter.

Prövningen enligt vattenlagen av frågan under vilka villkor industriellt

avloppsvatten må utsläppas sker i allmänhet vid vattendomstol, därvid även

uppkommande ersättningsfrågor regleras.

Vad som i vattenlagen sägs om avledande av industriellt avloppsvatten

skall i tillämpliga delar gälla jämväl utkastande, utsläppande eller uppläg­

gande av fast avfall så att vattenförorening kan föranledas därav.

Tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden till motverkande

av vattenförorening utövas av statens vatteninspektion enligt lag den 30

november 1956. F. n. är tillsynsavdelningen vid fiskeristyrelsen statens

vatteninspektion.

Det åligger vidare hälsovårdsnämnd enligt hälsovårdsstadgan att vaka

över att fabriker och näringar inte inrättas eller drives så att de medför

sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Hälsovårdsmyndig­

het äger likväl ej meddela beslut, som avviker från vad som föreskrivits i

samband med sådan prövning enligt vattenlagen som förut nämnts.

Frågan hur strålskyddsmyndighetens prövning lämpligen skall sam­

ordnas med övriga nämnda myndigheters kommer jag att beröra senare. I

det här sammanhanget har jag med återgivandet av reglerna avseende

vattenförorening och andra sanitära olägenheter blott velat peka på att

radioaktivitetens inverkan på naturen i berörda fall alltid måste komma

under bedömande av myndighet. I regel kommer saken att behandlas vid

vattendomstol och därvid måste självfallet strålskyddsmyndigheten med­

verka, såvitt avser radioaktiva föroreningar, även om fråga blott är om

skador på växt- och djurliv. Men myndighetens skyldighet härutinnan

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

40

När det gäller arbete med röntgenapparater, bör enligt kommittén till­

stånd fordras endast för sådant arbete, som enligt den av kommittén upp­

ställda definitionen är att anse såsom radiologiskt arbete. Det innebär att

tillstånd blott skulle krävas för arbete med sådana anordningar, som är

avsedda att utsända strålning och vilka inte särskilt undantagits av strål-

skyddsmyndigheten.

För kommittén har framhållits som en brist i gällande lagstiftning att

man har stora svårigheter att inskrida mot apparatinnehavare, som sak­

nar tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, även i fall där det är sannolikt

eller t. o. m. uppenbart att apparaten användes. Det har därför ifrågasatts,

om icke tillståndsskyldigheten borde utsträckas att gälla även innehav av

röntgenapparater. Kommittén anför härom till en början följande.

Enligt vad kommittén erfarit förekommer det emellanåt, att röntgen­

apparater anskaffas och brukas, t. ex. i samband med olovligt utövande

av läkar- eller tandläkaryrket, utan att tillstånd sökts eller trots att sökt

tillstånd icke beviljats. Det är många gånger svårt att bevisa, att apparaten

användes i radiologiskt arbete, och någon kontroll över hur arbetet bedrives

kan icke utövas. Uppsikten över vilka som innehar röntgenapparater för­

svåras ytterligare av att numera i marknaden förekommer typer av trans­

portabla röntgenapparater, vilka ej fordrar särskild installation utan me­

delst stickpropp kan anslutas till det elektriska belysningsnätet.

För egen del är kommittén dock icke övertygad om att införande av

generellt tillståndstvång för innehav av röntgenapparater är ur strålskydds-

synpunkt påkallat, eftersom innehavet av en röntgenapparat i och för sig

icke är förenat med några strålrisker. Den önskvärda kontrollen och möj­

ligheten att inskrida vid misstanke om illegal verksamhet torde kunna nås

med andra medel, förklarar kommittén och syftar därvid på anmälnings­

skyldighet för installatör, försäljare och upplåtare av röntgenapparater

samt rätt att låta försegla sådan apparat.

Tillstånd att arbeta med acceleratorer av mera avancerad typ än röntgen­

rör måste enligt kommittén på grund av anläggningarnas speciella karaktär

vara av generell natur. Sålunda bör tillståndet innefatta rätt att i accele-

ratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom detta är en normal funktion

hos acceleratorn. Beträffande arten och mängden av de radioisotoper som

kan framställas i nu förekommande acceleratorer är förhållandena sådana,

att kommittén finner det ur strålskyddssynpunkt icke tjäna något ändamål

att binda tillståndet i dessa avseenden. Tillståndsprövningen måste här,

fortsätter kommittén, på grund av den komplicerade tekniska utrustningen

i avsevärt högre grad än vid annat radiologiskt arbete baseras på ett intimt

samarbete mellan strålskyddsmyndigheten och innehavaren av anlägg­

ningen.

För framtiden bör enligt kommitténs mening ett system med dubbla till­

stånd för atomenergianläggningar undvikas. Kommittén föreslår därför,

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

41

att sådan verksamhet på atomenergiområdet, för vilken tillstånd erfordras

jämlikt atomenergilagen, undantages från tillståndsskyldigheten enligt strål­

skyddslagen. Detta får emellertid icke innebära, att strålskyddskontrollen

vid uppförande och drift av reaktoranläggningar i något avseende åsidosät-

tes eller försvagas. Tvärtom anser kommittén det vara av den största bety­

delse, att strålskyddsmyndigheten på ett mycket tidigt stadium inkopplas

i dessa ärenden och sedan fortlöpande följer anläggningarnas uppförande,

igångkörning och drift. En omsorgsfull prövning från strålskyddsmyndig-

hetens sida av en tilltänkt anläggnings strålsäkerhet måste nödvändigtvis

ha ägt rum, innan koncessionsärendet avgöres hos Kungl. Maj:t, och resul­

tatet av denna bedömning måste tillmätas avgörande betydelse vid Kungl.

Maj :ts ställningstagande i tillståndsfrågan.

Vid Kungl. Maj :ts tillstånd kan endast fogas vissa mera grundläggande

och principiella föreskrifter och villkor, avseende anläggningens lokalisering,

reaktortyp, dennas högsta effekt, användningsändamål etc. I alla strål-

skyddsfrågor, även när det gäller driften, måste det ankomma på strål­

skyddsmyndigheten att sedermera meddela de kompletterande och mera

detalj mässiga föreskrifter och villkor som kan anses erforderliga enligt

strålskyddslagen. Det torde överhuvudtaget icke vara möjligt att redan i sam­

band med koncessionsprövningen överblicka dessa, varför strålskyddsmyn-

digheten härutinnan måste lämnas fria händer.

Vad kommittén anfört i fråga om utformningen av strålskyddet vid acce-

leratorer gäller enligt kommittén i än högre grad beträffande reaktoranlägg­

ningar. Genom de av strålskyddsmyndigheten uppställda villkoren för arbe­

tet synes sålunda icke böra föreskrivas någon begränsning i de kvantiteter

radioaktiva ämnen som må framställas i reaktorn, utan strålskyddet i sin

helhet måste dimensioneras efter de maximala strålrisker som är förenade

med reaktordriften.

Kungl. Maj :ts tillstånd att driva en atomreaktor torde icke kunna anses

innefatta rätt att idka handel med eller eljest överlåta radioaktiva ämnen

som framställts i reaktorn, uttalar kommittén och tillägger, att härför bör

fordras särskilt tillstånd enligt strålskyddslagen.

Såsom tidigare framhållits anser kommittén strålskyddslagen i princip

böra gälla alla radioaktiva ämnen men undantag meddelas beträffande så­

dana ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, som med

hänsyn till de obetydliga strålriskerna får innehavas utan tillstånd. Ett angi­

vande av vilket ämne tillståndet skall avse, den ifrågakommande kvantite­

ten och koncentrationen därav samt det sätt på vilket ämnet är inneslutet

är enligt kommittén tillräckligt för att identifiera strålkällan.

Innehav av och arbete med radioaktivt ämne bör enligt kom­

mitténs uppfattning liksom enligt gällande lag kräva tillstånd. Dock förut­

sätter kommittén, att generellt undantag skall kunna meddelas, så att envar

som äger behörighet att utöva läkarkonsten utan särskilt tillstånd skall få

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

42

förvärva och bedriva arbete med vissa för sjukvårdsändamål avsedda, i

strålningshänseende föga farliga isotoper. För att undvika ett system med

dubbla tillstånd bör, säger kommittén, från tillståndsskyldighet enligt strål­

skyddslagen vidare undantas sådana ämnen, som regleras i atomenergilagen.

Tillståndet till innehav av eller arbete med radioaktivt ämne innefattar

rätt för tillståndshavaren att använda ämnet endast för det ändamål och

på det sätt, som angivits i tillståndsbeviset. Kommittén menar sålunda, att

tillstånd som inte avser handel i princip inte bör innefatta rättighet för inne­

havaren att ö v e r 1 å t a ämnet till annan. Strålskyddsmyndigheten kommer

eljest att sakna möjligheter att förhindra, att personer, som ej erhållit till­

stånd att inneha radioaktiva ämnen, likväl förvärvar sådana. Kommittén

anser det vara ett strålskyddsintresse av stor betydelse, att radioaktiva

ämnen göres oåtkomliga för särskilt sådana personer, vilka på grund av

bristande insikter om slrålriskerna eller med hänsyn till naturen av det

arbete, där dessa ämnen skulle användas, ej anses böra erhålla tillstånd.

För den enskilde tillståndshavaren skulle det ställa sig svårt att avgöra, om

en person erhållit tillstånd att inneha visst ämne eller om han ej redan

innehade den maximikvantitet, som tillståndet berättigade honom till.

Kommittén föreslår därför, att för sådan tillfällig överlåtelse, varom här

närmast är fråga, skall fordras särskilt tillstånd av strålskyddsmyndigheten.

Ett konsekvent fasthållande vid ett dylikt stadgande skulle emellertid

i vissa fall bereda avsevärda olägenheter inom sjukvården, framhåller

kommittén. Det är inte ovanligt, att en sjukvårdsinrättning måste bispringa

en annan med visst radioaktivt ämne, som behövs för behandling eller under­

sökning av ett aktuellt sjukdomsfall. Det är här ofta fråga om isotoper med

kort halveringstid, vilka icke ständigt kan hållas i förråd. Skulle strål-

skyddsmyndighetens medgivande till överlåtelse avvaktas i dylika fall,

komme hjälpen säkerligen mången gång för sent. Medicinalstyrelsen och

strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén i samråd äga besluta om

vilka isotoper och största myckenheter av dessa som skall undantagas från

överlåtelseförbudet.

Även vetenskapliga och liknande institutioner sinsemellan förekommer

det stundom, att radioaktiva preparat behöver överlåtas eller utlånas för

vissa speciella forskningsuppgifter m. m., påpekar kommittén, som anser att

särskilt för större vetenskapliga institutioner möjlighet härtill bör kunna

öppnas, utan att överlåtelsetillstånd i varje särskilt fall måste inhämtas.

Något generellt undantagande av vissa ämnen eller av vissa på förhand

angivna institutioner kan det enligt kommitténs mening dock ej bli fråga

om på grund av mångfalden av förekommande isotoper och de varierande

förhållandena vid olika institutioner. Kommittén finner det i stället böra

bli strålskyddsmyndighetens sak att efter framställning pröva, om och i

vilken omfattning överlåtelse från en viss institution skall få äga rum utan

tillstånd i det särskilda fallet. Som villkor för en sådan friare överlåtelse-

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Kungl. Maj:ts propsitioon nr 29 år 1958

43

rätt kan eventuellt krävas redovisningsskyldighet till strålskyddsmyndig-

heten.

Någon handel med radioaktiva ämnen som framställts i Sverige före­

kommer ännu inte men kan väntas komma till stånd inom kort, säger

kommittén. Däremot finns redan ett mindre antal företag i riket, vilka för­

medlar leveranser av isotoper från atomenergianläggningar i utlandet direkt

till svenska köpare. Då förmedlaren av försäljningen sålunda inte själv tar

direkt befattning med de radioaktiva ämnena, är dylik verksamhet inte

föremål för tillståndstvång enligt gällande lag. För att vinna kontroll över

vilka förbrukare som på detta sätta förvärvar isotoper inom landet har

radiofysiska institutionen emellertid utverkat, att ifrågavarande företag

frivilligt underkastat sig viss kontroll, främst genom att till institutionen

avge redovisning över förmedlade leveranser.

På grund av de speciella strålskyddsproblem, som uppkommer vid för­

packning, transport, lagerhållning och distribution av radioaktiva ämnen,

måste enligt kommitténs mening vissa krav ställas på vederbörandes lämp­

lighet och kompetens samt de vidtagna säkerhetsanordningarna för strål­

skydd. Härtill kommer, tillägger kommittén, att särskilda garantier måste

fordras av den som försäljer radioaktiva ämnen till ett större antal förbru­

kare till förhindrande av att ämnena blir tillgängliga för personer, som inte

har tillstånd att inneha sådana eller att ur strålskyddssynpunkt riskabla

felleveranser sker.

Kommittén har med hänsyn till nu anförda synpunkter övervägt, att det

skulle anförtros åt ett enda företag under kontroll av det allmänna att

omhänderha distributionen av radioaktiva ämnen, men funnit, att utveck­

lingen därigenom kunde befaras bli bunden i ett stelbent och tungt för­

farande. I stället utgår kommittén från att tillstånd att driva handel med

radioaktiva ämnen, vilket skulle krävas även för sådan förmedling som

bedrives av kommissionär, handelsagent, mäklare etc., kommer att beviljas

med stor försiktighet och endast i de fall, där säkra garantier föreligger för

en effektiv strålskyddskontroll och för en noggrann uppsikt över att radio­

aktiva ämnen inte utlämnas till obehöriga. Särskilda föreskrifter bör enligt

kommittén gälla angående redovisning av överlåtna kvantiteter dylika

ämnen.

I 1941 års lag finns inte några bestämmelser, som möjliggör en ur strål­

skyddssynpunkt anordnad kontroll över import till och förvärv

inom riket av radioaktiva ämnen. Kommittén anser det angeläget att

skapa garantier för att sådana ämnen förvärvas endast av personer och in­

stitutioner, vilka prövats besitta erforderliga kvalifikationer och materiella

resurser att handha dem på ur strålskyddssynpunkt godtagbart sätt. Detta

synes kommittén inte kunna åstadkommas annorledes än genom att förbud

stadgas mot import till och förvärv inom riket av radioaktivt ämne utan sär­

skilt tillstånd.

44

Tillstånden till import, inköp eller annat förvärv av radioaktiva ämnen

bör enligt kommittén sammankopplas med tillstånden till arbete med eller

innehav av radioaktiva ämnen endast i det avseendet, att sistnämnda till­

stånd bör utgöra en förutsättning för att tillstånd att importera eller för­

värva radioaktivt ämne skall kunna meddelas. Import- eller förvärvs-

tillstånd bör sålunda utfärdas såsom fristående licenser av strålskyddsmyn-

digheten.

Även om import- och förvärvslicensen principiellt är avsedd för engångs-

förvärv, talar enligt kommittén dock praktiska skäl för att för strålskydds-

myndigheten välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis veten­

skapliga institutioner och större sjukvårdsinrättningar, skall kunna bevil­

jas generella tillstånd att under viss tidsperiod, t. ex. ett år, förvärva be­

gränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angi­

vet slag.

Det kan vidare enligt kommitténs mening inte komma i fråga, att inne­

havare av handelstillstånd för varje särskilt inköp från tillverkare inom

eller utom landet skall vara skyldig att begära förvärvs- eller importlicens.

Kommittén föreslår därför, att innehavare av handelstillstånd skall äga

importera och förvärva radioaktiva ämnen utan särskilt tillstånd härtill.

Handelstillstånd skall med andra ord innefatta generellt tillstånd att im­

portera och förvärva radioaktiva ämnen av de slag, som omfattas av han-

delstillståndet.

Även atomenergilagen stadgar tillståndstvång för förvärv av atombräns­

len in. in. Kommittén anser det vara av betydelse för att vinna en överblick

över radioaktivitetens spridning inom landet, att strålskyddsmyndigheten

får kontrollera också import och förvärv av exempelvis plutonium och för­

brukade atombränsleelement. I den mån ämnen och föreningar, som av­

ses i atomenergilagen, är radioaktiva bör de med hänsyn härtill även om­

fattas av licensieringen enligt strålskyddslagen.

Den tillståndsprövning som f. n. äger rum är enligt kommittén behäftad

med den allvarliga bristen, att det ofta tagit lång tid, ibland upp till ett par

år, mellan ansökan och avgörande. Anledningen härtill är att anläggningen

ifråga regelmässigt ansetts böra besiktigas innan beslutet meddelats. An­

läggningen har under tiden varit i bruk utan att någon kontroll förekom­

mit. För att komma till rätta med denna olägenhet, som kommittén anser

medföra betydande risker ur strålskyddssynpunkt, föreslår kommittén olika

åtgärder syftande till att göra ansökningsmaterialet så fullständigt, att till­

ståndsprövningen i största möjliga utsträckning kan ske uteslutande på

grundval av detta. De åtgärder som här avses är förhandsbesiktning av

strålkällor samt förhandsgranskning av lokalritningar och strålskydds-

förslag in. in. Härigenom erhåller tillsynsmyndigheten sådan kännedom om

strålkällorna och lokalförhållandena, att besiktning av apparaturen, strål-

skyddsanordningarna och lokalerna endast i enstaka fall skall behöva ske

Kungl. Maj. ts propsitioon nr 29 år 1958

45

i samband med tillståndsprövningen, framhåller kommittén. Det slag av

verksamhet, som skall bedrivas, samt den beräknade användningsfrekven-

sen kan vidare anges i ansökningen om tillstånd. Kommittén konstaterar

härefter, att de faktorer, vilka som regel inte kan kontrolleras utan besikt­

ning av anläggningen, är arbetsmetoderna och arbetsledningens kompetens

att övervaka strålskyddet.

I fråga om arbetsledningens kompetens bör enligt kommitténs uppfatt­

ning några generella kvalifikationskrav inte uppställas. Kommittén anför

vidare i denna fråga följande.

Där tillståndssökanden är en fysisk person, som själv skall förestå och

bedriva arbetet, är det givetvis hans genom utbildning och tidigare erfaren­

het på området förvärvade kompetens, som blir avgörande för om tillstånd

skall beviljas. Kan tillståndshavaren ej själv förestå verksamheten, måste

en särskild föreståndare utses, och härvid måste dennes personliga kvalifi­

kationer bli utslagsgivande. I alla sådana fall, där tillståndshavaren är en

juridisk person, vare sig statlig eller kommunal myndighet eller institution,

bolag, förening eller annan korporation, blir det nödvändigt att utse sär­

skild föreståndare, som skall leda det dagliga arbetet och övervaka strål­

skyddet.

Blir en tillståndshavare, som själv skall förestå verksamheten vid en

radiologisk anläggning, förhindrad därtill i samband med semester, sjukdom

etc., bör hinder ej möta att tillsynsmyndigheten på framställning därom

godkänner annan person att som föreståndare leda arbetet under tillstånds-

havarens bortovaro. Detta förfarande torde få stor praktisk betydelse sär­

skilt för privatpraktiserande läkare och tandläkare, vilka ofta upplåter sin

praktik åt någon kollega under semester och annan bortovaro.

Genom att såsom kommittén föreslår obligatorisk undervisning i strål-

skyddsteknik införes i läkar- och tandläkarutbildningen anser kommittén

viss garanti för arbetsledningens kompetens att tillgodose strålskyddet vid

det övervägande flertalet medicinska och odontologiska anläggningar komma

att ligga i den avlagda examen. Då dessa anläggningar f. n. tillsammans

utgör ca 90 procent av det totala antalet radiologiska anläggningar, finner

kommittén arbetsledningens kompetens i framtiden relativt sällan behöva

prövas mera ingående.

I de fall, där arbetsmetodiken är relativt ensartad och okomplicerad,

torde ansökningshandlingarna även i detta hänseende kunna lämna er­

forderligt material för ett relativt säkert bedömande av strålningsförhål-

landena och strålriskerna, anför kommittén.

På grund av anförda förhållanden bör det enligt kommitténs uppfattning

i flertalet fall bli möjligt att utan eftersättande av säkerheten meddela

tillstånd på grundval av föreliggande ansökningshandlingar. I de mera

undantagsvis förekommande fall, där detta icke kan ske, antingen på

grund av att strålriskerna bedömes vara särskilt stora eller ansöknings-

materialet är ofullständigt, måste däremot tillståndsprövningen föregås

av besiktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

46

Ett genomförande av kommitténs förslag medför, att tiden för ansök­

ningarnas prövning och avgörande kan minskas väsentligt. Kommittén anser

det på grund härav i fortsättningen böra konsekvent fordras, att en anlägg­

ning ej får tagas i bruk förrän tillstånd beviljats.

Kommittén behandlar i betänkandet också frågan vilka organ som bör

handha strålskyddsärendena och hur dessa organ bör vara organiserade.

Erfarenheterna av den nuvarande organisationen med medicinalstyrelsen

som beslutande myndighet i ärenden angående tillsyn å radiologiskt arbete

finner kommittén inte helt tillfredsställande. Kommittén motiverar sin

ståndpunkt sålunda.

Det säger sig självt, att det är mycket svårt för ett administrativt organ

med huvudsaklig kompetens att bedöma de medicinska synpunkterna att på

ansökningshandlingarna taga ställning till de ofta komplicerade frågor, som

aktualiseras i strålskyddsärenden, där bl. a. strålningsfysiska och tekniska

synpunkter spelar en avgörande roll. Det är därför naturligt, att medicinal­

styrelsen sällan ansett sig kunna hävda en avvikande uppfattning i tillsyns­

ärendena, sedan radiofysiska institutionen med sin speciella sakkunskap på

området, vanligen efter besiktning på platsen av fackman, avgivit yttrande i

sakfrågan. I realiteten har det också visat sig, att medicinalstyrelsen så gott

som undantagslöst följer radiofysiska institutionens förslag. Endast i ett

mycket ringa antal ärenden, högst ett tiotal per år, avseende tillstånd att

använda s. k. skoröntgen eller tillstånd för chiropraktorer att bedriva radio­

logiskt arbete, har styrelsen gjort en mera självständig bedömning av de

medicinska aspekterna på tillståndsfrågan. Det har från styrelsens sida häv­

dats, att det medicinska inslaget i dessa ärenden borde kunna beaktas på

annat sätt än genom att den formella beslutanderätten låge hos styrelsen.

Tillsynsärendenas karaktär motiverade, att prövningen av desamma även

formellt skulle ankomma på radiofysiska institutionen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Sedan kommittén härefter diskuterat och därvid avvisat alternativen att

göra arbetarskyddsstyrelsen eller radiofysiska institutionen till beslutande

instans i strålskyddsärenden, har kommittén stannat för att föreslå att ett

särskilt organ för ändamålet tillskapas. Två alternativa förslag till lösning

av organisationsfrågan har därvid uppställts. Enligt det ena, benämnt alter­

nativ A, skulle den för strålskyddsverksamheten erforderliga personalen

överföras från radiofysiska institutionen till ett med denna nära samordnat

organ, »statens strålskyddsinstitut», vars styrelse, sammansatt av sakkun­

niga företrädare för de av strålskyddsfrågorna berörda fackområdena, skulle

utöva beslutanderätten enligt strålskyddslagen. Det andra alternativet, alter­

nativ B, innebär, att den löpande strålskyddskontrollen skulle kvarligga hos

radiofysiska institutionen, medan de beslutande funktionerna enligt strål­

skyddslagen skulle tillkomma ett från institutionen fristående organ, »sta­

tens strålskyddsnämnd», med enahanda sammansättning som styrelsen för

statens strålskyddsinstitut skulle få.

Föreståndaren för radiofysiska institutionen skulle enligt båda alter­

47

nativen vara ledamot av det beslutande organet samt leda och förestå den

löpande verksamheten.

Efter ingående överväganden har kommittén beslutat förorda alternativ B

med radiofysiska institutionen såsom ett gemensamt organ för forskning

och strålskyddskontroll samt med en fristående statens strålskyddsnämnd

för de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen. Avgörande för ställ­

ningstagandet härvidlag har varit, att medan alternativ A med ett statens

strålskyddsinstitut i första hand siktar till att tillfredsställa rent admi­

nistrativa krav det förordade förslaget i högre grad tillgodoser önskemålet

om en smidig samordning av tillsynen med den radiofysiska forskningen och

att sistnämnda önskemål i nuvarande utvecklingsskede måste tillerkännas

den största betydelse. I strålskyddsnämnden skulle enligt kommittén ingå

— förutom radiofysiska institutionens föreståndare såsom självskriven

ledamot — följande av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen en ord­

förande, förfaren i administrativa frågor, en medicinsk expert med erfaren­

het inom medicinsk radiologi, en arbetarskyddsexpert och en expert inom

kärnfysik eller kärnkemi.

I sammanhanget bör uppmärksammas, säger kommittén, att, oberoende

av vilken organisation som genomföres, beslutanderätten i mera rutinmäs­

siga strålskyddsärenden, där den speciella expertisens facksynpunkter ej

erfordras, bör delegeras till föreståndaren för radiofysiska institutionen och

föreståndarna för tillsyningsavdelningarna där. Då sådan delegation förut-

sättes skola ske i en betydande del av antalet ärenden, kommer realiter den

löpande verksamheten under alla förhållanden att i icke ringa omfattning

ligga utanför det beslutande organets direkta kontroll.

En ledamot av kommittén, Matts Helde, har i särskilt yttrande anmält

avvikande mening beträffande organisationsfrågorna (se betänkandet s.

334—338).

Yttrandena

Mot uppfattningen att tillståndstvång i princip skall föreligga beträffande

verksamhet som regleras i strålskyddslagen har ingen invändning rests.

I några yttranden har riktats kritik mot kommitténs förslag i fråga om

tillståndsskyldighetens omfattning.

Särskilt från de akademiska myndigheternas och vissa andra vetenskap­

liga organs sida har framhållits, att forskning med användning av radiolo­

gisk teknik samt utvecklingsarbete i fråga om radiologisk apparatur inte

bör bli föremål för en rigorös kontroll och tillståndsprövning. Sålunda un-

derstrykes från bl. a. atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,

vetenskapsakademiens forskningsinstitut för fysik och kollegienämnden

vid Chalmers tekniska högskola nödvändigheten av att de möjligheter till

generell tillslåndsgivning för forskningsinstitutioner, som förutskickats av

kommittén, tillvaratas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

48

Stockholms handelskammare förutsätter, att sådana tekniska anord­

ningar som godkänts vid typbesiktning och som bedömes icke medföra

några risker vid användningen skall kunna undantagas från lagens till-

lämpning.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala anför härom.

Det vetenskapliga arbetet kräver i allmänhet, att källor för joniserande

strålning på olika sätt omändras allteftersom de tas i bruk för skiftande

uppgifter. Sådana ändringar sker på vissa institutioner snart sagt daglig­

dags. Fakulteten vill därför kraftigt understryka vikten av att institutio­

nerna enligt lagförslagets 4 § undantages från den i förslaget föreskrivna

skyldigheten att inhämta tillstånd för att få bedriva radiologiskt arbete.

En skyldighet att i varje enskilt fall inhämta sådant tillstånd skulle i hög

grad försvåra och i många fall omöjliggöra det vetenskapliga arbetet.

Tilläggas bör, att vid institutionerna ingen enda personskada veterligen

uppstått som följd av joniserande strålning, trots att arbeten med sådan

strålning där bedrivits i många år.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund anser det vara väsent­

ligt för forskningen, att förändringar i apparatur och försöksanordningar

får ske på föreståndarens ansvar betydligt mera fritt än kommittén förut­

sätter. I samma riktning uttalar sig de medicinska fakulteterna i Lund och

Göteborg, lärarkollegiet vid karolinska institutet och Svenska läkaresäll­

skapet.

I flera remissyttranden föreslås, att innehav av röntgenapparat

underkastas tillståndsplikt.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att kommitténs motivering för

att tillståndsplikt inte bör gälla för innehav av röntgenapparat inte synes

övertygande. Visserligen är innehavet i och för sig inte förenat med några

strålrisker. Detta förhållande kan emellertid enligt hovrätten inte tillmätas

avgörande betydelse. Genom att apparaten när som helst kan bringas att

alstra joniserande strålning representerar den en påtaglig fara. Ett ut­

sträckande av tillståndsskyldigheten till att avse jämväl innehav av rönt­

genapparater torde inte kunna betraktas som ett otillbörligt ingrepp i de

enskildas handlingsfrihet, menar hovrätten.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet framhåller, att kommitténs in­

ställning till förevarande spörsmål medfört tämligen invecklade kontroll­

åtgärder mot illegal användning av joniserande strålning. För att förebygga

sådan verksamhet vore det enligt kollegiets mening enklare, om tillstånd

krävdes för innehav av röntgenapparat eller annan teknisk anordning av­

sedd att utsända joniserande strålning, innehav av atomreaktor och inne­

hav av radioaktivt ämne. Detta skulle vara i analogi med bestämmelserna

angående skjutvapen, där licenstvång föreligger för innehav.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsen, Svenska radiologförbundet,

Svenska elektriska kommissionen, landsorganisationen och överläkaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

vid röntgendiagnostiska avdelningen vid serafimerlasarettct, professorn

E. Lindgren.

Mot den föreslagna regleringen av befattningen med radioaktiva

ämnen har endast ett fåtal invändningar rests.

Kollegienåmnden vid tekniska högskolan finner förslagen om särskilda

förvärvs- och överlåtelsetillstånd innebära en allvarlig skärpning av nu­

varande föreskrifter samt anför.

Många institutioner vid tekniska högskolan importerar radioaktiva

substanser utan mellanhänder, och överlåtelser till andra laboratorier före­

kommer rätt ofta. Kommittén har tänkt sig generella undantag för »väl­

kända köpare» t. ex. vetenskapliga institutioner. Nämnden kan godtaga de

nya bestämmelserna på denna punkt endast om det kan förutsättas att

undantag beviljas olika institutioner vid högskolan på nämnt sätt. Nämn­

den förutsätter även att industriföretag med skickliga och erfarna personer

inom området skall kunna beviljas motsvarande undantagsförmåner. In­

dustrin kan liksom sjukvården i fråga om spårämnesundersökningar förut­

sättas framförallt utnyttja kortlivade kärnslag i sin verksamhet, och dess

import och även överlåtelser sinsemellan bör ej onödigtvis försvåras.

I samma riktning uttalar sig kollegienåmnden vid Chalmers tekniska hög­

skola, Stockholms handelskammare och Sveriges industriförbund.

I några remissyttranden upptas frågan om generella tillstånd

för vissa yrkesutövare.

Lärarkollegiet vid t andlåkar hög skolan i Stockholm anser sålunda, att

kommittén inte visat någon omständighet, som på ett övertygande sätt mo­

tiverar tillståndsskyldighet för tandläkare i dentalarbete. Svensk tand­

läkarexamen borde enligt kollegiet fullgott duga som kompetens för be­

drivande av radiologiskt arbete inom odontologien. Likaså bör svensk tand­

läkarexamen berättiga till innehav av isotoper för forskningsändamål till

den kvalitet och kvantitet, som medicinalstyrelsen finner lämpligt, hävdar

kollegiet.

Enligt Svenska tandläkaresällskapets och Sveriges tandläkarförbunds upp­

fattning bör tillstånd automatiskt knytas till legitimationen som tandläkare.

Lärarkollegiet vid karolinska institutet samt medicinalstyrelsens veten­

skapliga råd i röntgendiagnostik och radioterapi hävdar, att de blivande lä­

karna i framtiden erhåller en sådan utbildning i röntgenteknik och strål­

skydd, att en legitimerad läkare utan vidare kan anses vara kompetent att

bedriva arbete med röntgenapparat.

En häremot avvikande uppfattning har medicinska fakulteten i Lund och

Svenska läkaresällskapet. Fakulteten anför.

Praxis i fråga om grunderna för tillståndsgivning har för radioterapi

varit krav på specialistkompetens eller behörighet. I fråga om röntgen­

diagnostik har emellertid praxis hållit sig till läkarelegitimation som grund

för tillståndsgivning. Ändrade apparatkonstruktioner och arbetsmetoder

samt ökade kunskaper om strålningens biologiska verkan motiverar enligt

fakultetens mening bestämt ett övervägande om revision av denna praxis,

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 29

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

49

50

i varje fall innefattande kontroll av vederbörandes insikter i strålskydds-

frågor före tillståndsgivning.

Stockholms handelskammare framhåller önskvärdheten av att de kom­

petenskrav, som ställes på tillståndshavare eller föreståndare, preciseras,

enär det för ett företag som ämnar anställa personal för radiologiskt arbete

är angeläget att ha kännedom om vilka fordringar som kommer att upp­

ställas. Det bör enligt handelskammaren angivas i lagtexten, att strålskydds-

nämnden skall utfärda kompetensföreskrifter för här ifrågavarande per­

sonal, omfattande exempelvis utbildning vid teknisk högskola jämte genom­

gång av specialkurser godkända av nämnden. I samma riktning uttalar sig

Sveriges industriförbund och Tjänstemännens centralorganisation.

Enligt landsorganisationen kan det övervägas, huruvida inte som villkor

för anställning borde uppställas förut inhämtad, nöjaktig insikt i den sär­

skilda arbetsplatsens skaderisker och där förekommande skyddsanord­

ningar.

Beträffande behandlingen av ansökningar om tillstånd enligt

atomenergilagen anför delegationen för atomenergifrågor, att det är

uppenbart orimligt att strålskyddsmyndigheten skulle ges en självständig

rätt att, utöver de villkor som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen,

fästa villkor och föreskrifter enligt strålskyddslagen. Endast brott mot vill­

kor knutna till tillstånd enligt atomenergilagen bör beivras, menar delega­

tionen.

Kommitténs förslag rörande den beslutande strålskyddsmyndig­

heten har rönt stark kritik. Sålunda har blott ett mindre antal av remiss­

organen tillstyrkt att befogenheterna enligt strålskyddslagen överflyttas

från medicinalstyrelsen till en fristående statens strålskyddsnämnd.

Statskontoret, som erinrar om att ämbetsverket vid skilda tillfällen ut­

talat sig mot att nya statliga institutioner bildas utan tvingande skäl, finner

de motiv, som kommittén anfört för att de beslutande uppgifterna på

strålskyddets område överföres till ett särskilt organ, tillräckligt bärande

bl. a. med hänsyn till att medicinalstyrelsen endast synes taga ringa reell

befattning med här ifrågavarande ärenden. Mot den av kommittén för­

ordade sammansättningen av statens strålskyddsnämnd har statskontoret

icke något att andraga.

Vattenvårdsnämnden tillstyrker inrättande av den föreslagna strålskydds-

nämnden men framhåller, att däri bör ingå en representant för vatten­

vården.

Fiskeristyrelsen instämmer helt allmänt i vad strålskyddskommittén an­

fört rörande behovet av särskilda organ för undersökning och tillsyn på

strålningsområdet. Styrelsen finner det angeläget att ett organ, exempelvis

en nämnd, inrättas med uppgift bl. a. att samordna och i större eller mindre

utsträckning leda sådan forsknings- och tillsynsverksamhet, varom här är

fråga. Detta organ bör ha betydligt vidsträcktare uppgifter — möjligen upp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

51

delade på olika sektioner — än den av kommittén föreslagna strålskydds-

nämnden och under alla omständigheter innehålla biologisk, hydrografisk

och maringeologisk expertis.

Statens organisationsnamnet vill icke motsätta sig att tillsynen beträffande

strålriskerna till en början organiseras enligt de principiella riktlinjer som

kommittén uppdragit. Organisalionsnämnden anser emellertid att så snart

förhållandena inom detta område stabiliserats, frågan ånyo bör göras till

föremål för utredning, varvid bör övervägas huruvida icke såväl tillsyns­

verksamheten som de beslutande funktionerna enligt strålskyddslagen bör

hänföras till arbetarskyddsstyrelsen.

Från grkesinspektörshåll har i flera fall hävdats, att strålskyddstillsy-

nen bör inordnas under den allmänna arbetarskyddstillsynen eller i varje

fall nära samordnas med denna.

Tjänstemännens centralorganisation anser, att strålskyddsnämndens före­

slagna verksamhet i vad gäller åtgärder i samband med industriella reakto­

rer bör omprövas. Organisationen fortsätter.

Den teknik som kommer att utbildas vid ifrågavarande anläggningar blir

i hög grad bestämd av de skilda reaktorkonstruktionerna. Utvecklingen sker

här mycket snabbt och det torde i första hand vara erfarenheter från

AB Atomenergi och från olika utländska anläggningar som kommer att till­

godogöras. Det torde därför vara lämpligt att de statliga atommyndigheterna

själva bär huvudansvaret för skyddsåtgärdernas utformning såsom exem­

pelvis skett i USA och England. Nämndens betydelse som normerande och

övervakande organ i förhållande till de olika reaktoranläggande företagen

kan knappast därigenom förringas.

Av de remissorgan i övrigt, som behandlat organisationsfrågorna, har

följande lämnat kommitténs förslag i förevarande del utan erinran, näm­

ligen överstyrelsen för de tekniska högskolorna, kollegienämnderna vid de

tekniska högskolorna, atomkommittén, naturvetenskapliga forskningsrådet,

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala, kommerskollegium

och Aktiebolaget Atomenergi.

Ett eget förslag till lösning av organisationsfrågan framför arbetar­

skydds styr elsen, som delar kommitténs uppfattning att varken medicinal­

styrelsen eller arbetarskyddsstyrelsen bör vara tillståndsgivande myndig­

het. Styrelsen hyser icke samma betänkligheter som kommittén mot att

alla delar av strålskyddsverksamheten samlas hos radiofysiska institutionen

utan föreslår att så sker, varvid institutionens namn synes böra ändras

förslagsvis till »Statens strålskyddsinstitut».

I övrigt har en stark majoritet bland remissorganen uttalat sig för att

medicinalstyrelsen i en eller annan form skall ha överinseendet över strål­

skyddsverksamheten. Förslag i sådan riktning frainföres sålunda av medi­

cinalstyrelsen och de av styrelsen hörda vetenskapliga råden, direktionen

för karolinska sjukhuset, kanslern för rikets universitet och de av kans­

lern hörda medicinska fakulteterna och lärarkollegierna, riksräkenskaps-

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

52

verket, försvarets forskningsanstalt, försvarsmedicinska nämnden i dess

av medicinska forskningsrådet åberopade yttrande, delegationen för atom­

energifrågor, forskningsnämnden vid Konung Gustaf V.s jubileumsklinik,

Svenska radiologförbundet, Svenska laboratorieläkarföreningen, Svenska

tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhus- och

hälsofysikers förbund, Svenska läkaresällskapet och dess sektion för kli­

nisk kemi, Svenska elektriska kommissionen och Svenska arbetsgivareför­

eningen.

Såsom skäl för att strålskyddsverksamheten skall stå under medicinal­

styrelsens ledning anför medicinalstyrelsen, att strålskyddsfrågan i princip

icke skiljer sig från andra former av hälsovård och att betydande omgiv-

ningshygieniska problem kan uppstå i samband med den väntade snabba

utvecklingen av atomenergiens utnyttjande för olika ändamål i samhället.

Likaså understryker medicinska fakulteten i Göteborg, att strålskyddet

visserligen kräver ett omfattande fysikaliskt och tekniskt kunnande men

i första hand är en medicinsk angelägenhet varför huvudansvaret för strål­

skyddsverksamheten bör falla på medicinalstyrelsen som landets högsta

medicinska auktoritet.

Delegationen för atomenergifrågor framhåller härjämte, att då antalet

atomenergianläggningar under den närmaste tiden torde vara tämligen

begränsat i vårt land, en definitiv lösning enligt delegationens åsikt lämp­

ligen kan anstå, tills vidare erfarenhet vunnits.

I fråga om medicinalstyrelsens organisation för befattningen med strål-

skyddsärendena förordar några remissorgan, att en strålskyddsnämnd till­

skapas under medicinalstyrelsen.

Medicinalstyrelsen anför.

Styrelsen besitter med sin nuvarande organisation, såsom kommittén

framhållit, icke sakkunskap inom alla de områden, som beröres av verksam­

heten. Den erforderliga sakkunskapen torde bäst samlas genom att en sär­

skild nämnd tillskapas enligt kommitténs förslag. Denna nämnd hör dock

ingå i medicinalstyrelsens organisation. Ordförande bör utses på förslag

av medicinalstyrelsen. Därutöver bör i nämnden ingå cheferna för de radio­

fysiska och radiobiologiska institutionerna och de två experter inom medi­

cinsk radiologi och arbetarskydd som kommittén föreslagit. Slutligen bör

i nämnden finnas en sakkunnig för strålskyddsproblem i samband med

atomenergianläggningar, vilken lämpligen bör utses på förslag av antingen

atomkommittén eller delegationen för atomenergifrågor. I fall då ytterli­

gare expertis visar sig erforderlig (genetiker, marinbiolog etc.) bör nämn­

den ha möjlighet att tillkalla särskilda sakkunniga.

Medicinalstyrelsen skall sålunda genom nämnden ha huvudansvaret för

strålskyddsverksamheten i landet. Dess skyldigheter och uppgifter hör ut­

formas i enlighet med betänkandets förslag. Nämnden bör ständigt söka

hålla sig underrättad om strålningsnivån i landet med tanke bl. a. på risken

för genetiska skadeverkningar. Det är även önskvärt, att nämnden ålägges

övervaka att för strålskyddsverksamheten erforderlig utbildning kommer

till stånd och, om så finnes nödvändigt, taga initiativ till sådan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

53

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket, kanslern för rikets

universitet, direktionen för karolinska sjukhuset, försvarets forsknings­

anstalt och forskningsnämnden vid Konung Gustaf V:s jubileumsklinik.

Särskilt från de medicinska akademiska instanserna och vissa andra me­

dicinskt inriktade organ förordas, att en strålskyddsbyrå inrättas inom

medicinalstyrelsen för handläggning av strålskyddsfrågor.

Lärarkollegiet vid tandlåkarhögskolan i Stockholm kritiserar kommit­

téns förslag rörande delegering av beslutanderätten i strålskyddsfrågor å

föreståndaren för radiofysiska institutionen samt anför.

Förmodligen skall härvid institutionens föreståndare äga att avgöra om

och när sådana särskilda förhållanden föreligger beträffande tillstånd etc.,

som motiverar behandling i strålskyddsnämnden. I annat fall avgör han

ärendet själv. Det förefaller kollegiet otänkbart, att en bestämmelse skulle

lagfästas av sådan innebörd, att till chefen för en utanför medicinen stående

institution delegeras rätt att avgöra ärenden angående medicinsk verk­

samhet.

Departementschefen

Den som vill bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med eller eljest

inneha radioaktivt ämne skall enligt kommitténs förslag vara skyldig att

söka tillstånd härtill av strålskyddsmyndigheten. Med radiologiskt arbete

menar kommittén arbete, vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk

anordning avsedd att utsända joniserande strålning, arbete med anlägg­

ning för utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne. För att

undvika ett system med dubbla tillstånd undantar dock kommittén från

nyssnämnda tillståndstvång atomenergianläggningar och de radioaktiva

ämnen, för vilka tillstånd fordras enligt atomenergilagen. För den som vill

till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne och som

inte har handelstillstånd skall enligt kommittéförslaget utöver arbetstill­

stånd eller innehavstillstånd fordras särskilt tillstånd.

Kommittén föreslår vidare, såvitt avser radioaktiva ämnen, att undantag

från tillståndsskyldigheten skall kunna meddelas i olika hänseenden. Så­

dana ämnen eller maximalkvantiteter eller koncentrationer därav, där strål-

riskerna är obetydliga, skall sålunda få innehas av envar utan tillstånd. Den

som äger behörighet att utöva läkarkonsten skall på grund av generellt un­

dantag få utan tillstånd förvärva och arbeta med vissa för sjukvårdsända-

mål avsedda, i strålningshänseende föga farliga isotoper. För strålskydds­

myndigheten välkända köpare av radioaktiva ämnen, exempelvis vetenskap­

liga institutioner och större sjukvårdsinrättningar, anser kommittén kunna

beviljas generella tillstånd att under viss tidsperiod förvärva och importera

begränsade eller icke begränsade kvantiteter radioaktiva ämnen av angivet

slag. Beträffande tillståndspliktcn vid överlåtelse av radioaktiva ämnen har

kommittén tänkt sig, att generellt undantag skall kunna meddelas sjuk­

vårdsinrättningar i fråga om en del inom sjukvården använda isotoper samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

54

att vissa vetenskapliga institutioner skall kunna beviljas generellt tillstånd

att överlåta radioaktiva preparat till andra sådana institutioner.

När det gäller forskningsinstitutioner anser kommittén några betänklig­

heter inte heller behöva möta mot att generellt tillåta att ändringar företas

med viss strålkälla och att denna därefter brukas utan nytt tillstånd.

Under remissbehandlingen av förslaget har å ena sidan anförts att till-

ståndsskyldigheten bör ges en vidare omfattning medan å andra sidan före­

slagits inskränkningar i samma skyldighet.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar anser sålunda, att redan

blotta innehavet av röntgenapparat bör underkastas tillståndsplikt. Man

menar, att även om innehavet i och för sig inte är förenat med några strål-

risker, så representerar apparaten dock, genom att den när som helst kan

bringas att alstra joniserande strålning, en påtaglig fara. Ett annat skäl som

anföres till stöd för ifrågavarande uppfattning är, att man enklast förebyg­

ger illegal användning av joniserande strålning, om tillstånd krävs för inne­

hav av röntgenapparat eller annan teknisk anordning avsedd att utsända

sådan strålning.

Lättnader i det föreslagna tillståndstvånget finner en del remissinstanser

böra åstadkommas genom att generella tillstånd meddelas i större utsträck­

ning än kommittén avsett. Man betonar sålunda vikten av att vetenskapliga

institutioner får generella förvärvs- och överlåtelsetillstånd beträffande ra­

dioaktiva ämnen och man förutsätter att även industriföretag med skickliga

och erfarna personer på området skall kunna beviljas samma förmåner. Vi­

dare hävdas i några remissyttranden, att legitimerad läkare och tandläkare

utan vidare bör anses kompetent att bedriva arbete med röntgenapparat och

att generella tillstånd för sådant arbete därför bär gälla för dem. Likaså

anser man att svensk tandläkarexamen bör berättiga till innehav av isoto­

per för forskningsändamål till den kvalitet och kvantitet, som medicinal­

styrelsen finner lämpligt.

För egen del har jag kommit till den uppfattningen att ett tillgodoseende

av vissa av de under remissbehandlingen framförda synpunkterna skulle

medföra förbättringar i kommitténs i övrigt godtagbara förslag till regle­

ring av tillståndsskyldigheten och tillståndsprövningen.

Tillstånds plikten torde sålunda böra utsträckas att omfatta också innehav

av röntgenapparat, accelerator eller annan anordning avsedd att utsända

joniserande strålning. Jag finner det nämligen angeläget att man söker

förebygga illegal användning av sådana anordningar och obestridligen sker

detta effektivast om redan innehavet tillståndsbelägges. På det sättet skulle

strålskyddslagen också komma att bättre korrespondera med atomenergi­

lagen, enligt vilken tillstånd krävs även för innehav av atomreaktor. Dock

är det inte min mening att införa krav på dubbla tillstånd för dem som skall

bedriva radiologiskt arbete. Tillstånd att arbeta med apparat av förevarande

slag bör därför innefatta tillstånd att även inneha apparaten. Behov av sär­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

55

skilt innehavstillstånd torde i regel komma att finnas blott för tillverkare

och försäljare av dylika apparater samt för dem som genom arv eller testa­

mente eller på grund av giftorätt erhåller sådan apparat och som inte avser

att nyttja den i egen verksamhet. Sistnämnda personer bör utan tillstånd

få inneha röntgenapparat under tre månader från förvärvet och därefter bör

innehavstillstånd kunna ges för att möjliggöra för dem att genom försälj­

ning eller på annat sätt avveckla innehavet. För tillverkare och försäljare

bör generella innehavstillstånd i allmänhet kunna ges.

Beträffande härefter frågan om lättnader i det föreslagna tillståndstvånget

synes mig till en början särskilt innehavstillstånd inte böra krävas för den,

som fått tillstånd att till riket införa eller här förvärva radioaktiva ämnen.

Sådana tillstånd bör alltså även anses innefatta tillstånd att inneha ämnet

ifråga. I övrigt delar jag på denna punkt den av en del remissinstanser före­

trädda uppfattningen, att generella tillstånd bör kunna meddelas i större

utsträckning än kommittén synes ha avsett. För min del anser jag, att Kungl.

Maj :t eller strålskyddsmyndigheten bör ha befogenhet att bevilja generella

undantag eller tillstånd i alla de fall jag berört vid återgivandet av kom­

mitténs och remissinstansernas mening. Särskilt synes mig mycket onö­

digt administrativt arbete kunna undvikas, om legitimationen för läkare

och tandläkare kunde få medföra rätt att inneha och nyttja röntgenappa­

rat av standardtyp för diagnostik. Nämnda yrkesutövare bör dock inte

därför undantas från tillståndsplikten såvitt avser dessa apparater, utan i

den mån strålskyddsmyndigheten finner individuell prövning inte erfor­

derlig bör generellt tillstånd kunna meddelas dem. Därigenom blir det näm­

ligen möjligt att i händelse av missbruk individuellt återkalla det generellt

givna tillståndet. Av samma skäl bör även i de fall, då kommittén före­

slagit generella undantag från tillståndsskyldigheten, i den mån så är möj­

ligt, i stället generella tillstånd användas. I generella tillstånd till förvärv av

radioaktiva ämnen kan vid behov föreskrivas den största myckenhet av

varje slag av sådant ämne, som vid samma tidpunkt må innehavas.

I detta sammanhang vill jag också beröra det av vissa företags- och ar­

betstagarorganisationer upptagna spörsmålet om möjlighet att ange generella

kompetenskrav för tillståndshavare och föreståndare. Som framgår av vad

jag nyss anfört bör det i vissa fall, nämligen i fråga om apparater i stan­

dardutförande där strålriskerna är relativt begränsade, vara möjligt att

uppställa ensartade kvalifikationskrav. Eljest torde det däremot, såsom

kommittén framhåller, vara nödvändigt att bedöma kompetensfordringarna

från fall till fall. Det torde få ankomma på strålskyddsmyndigheten att, då

så är möjligt, utfärda kompetensföreskrifter för tillståndshavare och före­

ståndare.

I det föregående har jag nämnt att kommittén i vissa hänseenden undan­

tagit atomenergianläggningar och enligt atomenergilagen tillståndspliktiga

ämnen från tillståndstvånget i strålskyddslagen. Enligt min mening bör det

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

56

vara möjligt, att i fråga om de radioaktiva ämnena gå längre än vad kom­

mittén föreslagit och sålunda från tillståndstvånget undantaga alla de fall,

där tillstånd meddelats enligt atomenergilagen. Jag vill här tillägga, att

kommittén i detta sammanhang understryker, att förslaget i denna del inte

får anses innebära att strålskyddskontrollen vid uppförande och drift av

reaktoranläggningar i något avseende åsidosattes eller försvagas. Kontrol­

len anser kommittén kunna tillgodoses genom att vid Kungl. Maj:ts till­

stånd enligt atomenergilagen fogas de grundläggande och principiella före­

skrifter och villkor, som fordras i strålskyddshänseende, varefter strål-

skyddsmyndigheten får meddela de mera detalj mässiga föreskrifterna och

villkoren. Delegationen för atomenergifrågor har häremot invänt, att strål-

skyddsmyndigheten inte bör ges en självständig rätt att, utöver de villkor

som fästs vid tillståndet enligt atomenergilagen, meddela föreskrifter enligt

strålskyddslagen.

Vad sålunda anförts ger mig anledning att återkomma till frågan hur

strålskyddsmyndighetens prövning, när det gäller atomenergianläggningar,

bör samordnas med den prövning i övrigt som skall eller kan förekomma i

samband med tillkomst och drift av sådana anläggningar. Tidigare har jag

visat, att — förutom Kungl. Maj :t och de organ som uteslutande sysslar

med atomenergifrågor samt strålskyddsmyndigheten — bl. a. vattendomstol

och hälsovårdsnämnd på grund av gällande lagstiftning kan komma att få

taga befattning med spörsmål angående sanitära olägenheter från anlägg­

ningar av ifrågavarande slag.

Vad först beträffar den i samband med tillkomsten av atomenergianlägg­

ning erforderliga prövningen synes mig denna i huvudsak böra ske i föl­

jande ordning. Ansökningen om tillstånd enligt atomenergilagen att få

uppföra anläggningen bör remitteras till strålskyddsmyndigheten för ytt­

rande om de strålskyddsåtgärder som erfordras vid normal drift. I yttran­

det bör strålskyddsmyndigheten efter samråd med övriga berörda fack-

myndigheter ange de föreskrifter och villkor, som ur strålskyddssynpunkt

finnes påkallade. Strålskyddsmyndigheten avses inte skola befatta sig med

de av hänsyn till katastrofrisker uppkommande frågorna angående anlägg­

ningens konstruktion och förläggning m. in. utan för dessa säkerhetsfrågor

skall finnas ett särskilt reaktorsäkerhetsorgan. F. n. fungerar en under

delegationen för atomenergifrågor lydande kommitté, reaktorförläggnings-

kommittén, som sådant organ. Kungl. Maj:t har härefter att på grundval av

vad som framkommit i ärendet avgöra huruvida och på vilka villkor anlägg­

ningen skall få komma till stånd. I tillståndet bör således intas bl. a. de före­

skrifter, som Kungl. Maj:t med anledning av strålskyddsmyndighetens ytt­

rande funnit erforderliga. Beslutet synes dock som regel inte böra inne­

hålla några bestämmelser angående avledande av avloppsvatten eller åt­

gärder i övrigt som kan förorsaka vattenförorening utan härutinnan bör

hänvisas till den prövning som skall ske enligt vattenlagen. Det blir så­

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

57

lunda i allmänhet vattendomstolens sak att pröva, om avloppsvatten skall

få avledas från anläggningen och vilka åtgärder som skall vidtas till

motverkande av vattenförorening. Vid vattendomstolen bör strålskydds-

myndigheten ange de föreskrifter som erfordras med hänsyn till radio­

aktiviteten i avloppsvattnet. Övriga berörda fackmyndigheter får också

i samband med vattendomstolens prövning tillfälle att framlägga sin me­

ning i frågan huruvida de av strålskyddsmyndigheten angivna föreskrif­

terna från deras speciella synpunkter är ändamålsenliga och tillfyllest. För

den händelse vattendomstolen skulle finna att avloppsvattnet från anlägg­

ningen, trots alla åtgärder som skäligen kan föreskrivas till motverkande av

vattenförorening, kan befaras komma att medföra svårare skadeverkningar

på fiskerinäring eller andra allmänna intressen, kan vattendomstolen i

enlighet med vattenlagens bestämmelse härutinnan till Kungl. Maj:ts

prövning hänskjuta frågan huruvida anläggningen är av sådan betydelse

från allmän synpunkt, att avloppsvattnet ändock må utsläppas.

Vid uppförandet, igångsättningen och driften av atomenergianläggning

bör företrädare för strålskyddet medverka för att inom ramen för konces-

sionsvillkoren åstadkomma största möjliga strålsäkerhet hos anläggningen.

Vid denna tillsyn kan det visa sig nödvändigt med kompletterande före­

skrifter rörande strålskyddet vid normal drift. Det bör få ankomma på strål­

skyddsmyndigheten att meddela dessa föreskrifter. En sådan ordning har

också förutsatts vid tillkomsten av atomenergilagen. I denna hänvisas så­

lunda till att i fråga om tillsynen över innehav av och arbete med radioaktivt

ämne jämväl gäller vad därom är särskilt stadgat. Anses ur strålskyddssyn-

punkt behov föreligga av föreskrift, som kan antas i avsevärd mån komma

att påverka utformningen av eller driften vid anläggningen, bör dock frå­

gan underställas Konungens prövning. Beträffande radioaktivt avloppsvat­

ten bör strålskyddsmyndigheten visserligen medverka i den fortlöpande

kontrollen men det bör inte tillkomma strålskyddsmyndigheten att före­

skriva ändringar i eller tillägg till de av vattendomstolen fastställda vill­

koren. Sådana ändrade föreskrifter bör endast ges av vattendomstolen i den

ordning vattenlagen stadgar. — Hälsovårdsnämnden bör bibehållas vid sina

befogenheter enligt hälsovårdsstadgan att vid inrättandet och driften av

anläggningen inskrida mot sanitära olägenheter från denna. Dock bör

nämnden inte äga befatta sig med strålskyddsfrågor och inte heller äga

meddela föreskrifter, som avviker från koncessionsbestämmelserna. Enligt

hälsovårdsstadgan är också, som jag tidigare anfört, frågor rörande utsläp­

pande av avloppsvatten undantagna från hälsovårdsnämndens behörighets­

område, i den mån prövning enligt vattenlagen ägt rum angående villkoren

för utsläppandet.

Tillståndsprövningen bör genom de åtgärder kommittén föreslår i åtskil­

liga fall kunna ske uteslutande på grundval av ansökningshandlingarna.

Jag vill dock erinra om att vissa medicinska och odontologiska röntgen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

58

anläggningar enligt vad jag tidigare anfört kan komma att undantas från

den individuella tillståndsprövningen. I de fall individuellt tillstånd fort­

farande skall krävas för radiologiskt arbete bör som kommittén anför an­

läggningen inte få tas i bruk förrän tillståndet meddelats.

Den hittillsvarande tillståndsprövningen och övriga beslutande funktioner

enligt lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. in. bär utövats av medicinal­

styrelsen medan tillsynen å lagens efterlevnad under medicinalstyrelsens

överinseende och ledning har handhafts av radiofysiska institutionen och

dess befattningshavare. Denna ordning för strålskyddsärendenas hand­

läggning finner kommittén inte helt tillfredsställande, emedan medicinal­

styrelsen saknar erforderlig sakkunskap främst på det strålningsfysiska

området. Den löpande kontrollen anser kommittén även i fortsättningen

böra handhavas av radiofysiska institutionen, men kommittén vill att ett

nytt organ, av kommittén benämnt statens strålskyddsnämnd, skall till­

skapas för att utöva de beslutande funktionerna. I nämnden skulle ingå

en administrativt erfaren person, radiofysiska institutionens föreståndare,

en medicinsk expert, en arbetarskyddsexpert samt en expert inom kärn­

fysik eller kärnkemi. Kommittén förutsätter dock, att beslutanderätten i

mera rutinmässiga strålskyddsärenden skall delegeras till föreståndaren för

radiofysiska institutionen och andra befattningshavare där.

Kommitténs förslag i denna del har rönt stark kritik. Huvudparten av

remissorganen har uttalat sig för att medicinalstyrelsen i en eller annan

form fortfarande skall ha överinseendet över strålskyddsverksamheten.

Man framhåller därvid, att strålskyddet alltjämt främst är en medicinsk

angelägenhet och pekar på att betydande omgivningshygieniska problem

kan uppstå i samband med den väntade snabba utvecklingen på atom­

energins område. Delegationen för atomenergifrågor anser att man tills

vidare bör bibehålla den nuvarande ordningen och vänta med en definitiv

lösning tills ytterligare erfarenhet av atomenergianläggningar vunnits. Ett

flertal remissinstanser, bland dem medicinalstyrelsen och universitets­

kanslern, vill tillföra medicinalstyrelsen erforderlig sakkunskap genom att

en strålskyddsnämnd med i huvudsak den av kommittén föreslagna sam­

mansättningen får ingå i medicinalstyrelsens organisation.

Frågan om vilken myndighet som under Kungl. Maj :t bör ha att besluta

i strålskyddsfrågor synes mig tveksam. Tills vidare innan atomenergin på

allvar börjat utnyttjas i vårt land torde det dock vara lämpligast att medi­

cinalstyrelsen alltjämt får vara den beslutande strålskyddsmyndigheten.

I strålskyddslagen torde dock endast böra stadgas att den myndighet

Konungen bestämmer skall vara strålskyddsmyndighet. För att bota den

av kommittén påtalade bristen hos medicinalstyrelsen på den speciella sak­

kunskap, som erfordras för bedömande av strålskyddsärenden, bör inom

styrelsen inrättas en strålskyddsnämnd, sammansatt av sakkunniga före­

trädare för de av strålskyddsfrågorna berörda områdena och med möjlighet

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

59

att vid behov tillkalla särskilda sakkunniga. Strålskyddsnämnden bör ges

samma ställning som medicinalstyrelsens övriga nämnder. Den löpande

strålskyddskontrollen bör liksom hittills handhas av radiofysiska institutio­

nen eller ett med denna nära samordnat organ. Jag avser att i ett annat

sammanhang uppta frågan om tillsynens ordnande men jag vill redan här

framhålla, att jag är av den bestämda uppfattningen att det måste finnas

möjlighet för medicinalstyrelsen att på tillsynsorganet eller dess befatt­

ningshavare delegera beslutanderätten i rutinfrågor främst sammanhäng­

ande med tillsynen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

4. Tillsyn och andra åtgärder till skydd mot strålskador

Kommittén

Kommittén behandlar i denna del först fråga om förhandsbesiktning av

strålkällor och anför till en början.

Den kontroll, som enligt 1941 års lag utövas över en radiologisk anlägg­

nings strålsäkerhet, är helt förlagd till tiden efter det ansökan om tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete vid densamma gjorts. Innan ansökningen kan

sakligt prövas, måste till följd härav besiktning av anläggningen såsom regel

företagas, varvid naturligtvis även apparaterna blir föremål för ingående

kontroll. Denna besiktning sker således först sedan apparaterna blivit pla­

cerade på sina respektive användningsplatser. Därvid besiktigas även appa­

raternas läge i arbetslokalerna och strålskyddsanordningarna samt grans­

kas arbetsmetodiken vid arbetet, varvid av tillsynsmännen lämnas upplys­

ningar, råd och direktiv.

För närvarande förekommer sålunda icke någon kontroll över att till­

verkare, försäljare och upplåtare av apparater för alstring av joniserande

strålning tillser, alt apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur strål-

skyddssynpunkt. Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande, efter­

som strålriskerna ju är de väsentligaste faromomenten hos dessa slag av

apparater.

Kommittén föreslår därför, att i strålskyddslagen intages en bestäm­

melse, motsvarande 45 § första stycket arbetarskyddslagen och alltså inne­

fattande skyldighet för tillverkare, försäljare och upplåtare att tillse att

apparater för joniserande strålning erbjuder betryggande säkerhet ur strål-

skyddssynpunkt samt att det skall ankomma på strålskyddsmyndigheten

att öva tillsyn å bestämmelsens efterlevnad.

Kommittén föreslår vidare, att det skall åläggas tillverkare av röntgen­

apparat inom landet och importör av sådan apparat från utlandet att,

innan apparaten av honom avlämnas för att tagas i bruk inom riket,

låta underkasta densamma besiktning av tillsynsmyndigheten. I andra

hand skall det åligga envar som efter besiktningen vidtagit ändring av

apparaten att, innan han avlämnar densamma, föranstalta om förnyad

besiktning, så att apparaten vid den tidpunkt, då köparen söker till­

stånd att använda den i radiologiskt arbete, överensstämmer med utfärdat

60

besiktningsinstrument. Detta instrument skall fogas vid ansökan om till­

stånd att bedriva radiologiskt arbete, varigenom särskild besiktning av

anläggningen blir överflödig.

Enligt uppgifter från de större tillverkarna av röntgenapparater inom

landet är minst 95 procent av samtliga av dem levererade apparater av

standardtyp. Beträffande dessa anser kommittén besiktningstvånget kunna

utformas såsom typbesiktning efter i huvudsak samma principer, som gäl­

ler för motorfordon. Typbesiktningsförfarandet innebär, att tillverkaren

eller importören erhåller besiktning av ett typexemplar av en standard-

apparat och att för detta utfärdas besiktningsinstrument av huvudsakli­

gen samma beskaffenhet som förut nämnts. Tillverkaren (importören)

skall härefter ansvara för att varje apparat av samma typ överensstäm­

mer med det besiktigade typexemplaret, något som skall bestyrkas genom

ett av honom utfärdat typintyg för apparaten. Särskild besiktning av

varje apparat skall däremot ej erfordras. Enligt kommittén bör till­

stånd för tillverkare (importör) att utfärda typintyg för röntgenapparater

efter prövning i varje särskilt fall meddelas av strålskyddsmyndigheten.

Kommittén understryker, att bedömandet huruvida en typbesiktigad

apparat i det speciella fallet skall få användas i radiologiskt arbete ej kan

göras förrän i samband med tillståndsprövningen. En anläggnings farlig­

het ur strålningssynpunkt är nämligen beroende av icke endast apparatu­

rens konstruktion och de strålskyddsanordningar den utrustas med utan

även av lokalförhållanden, arbetsmetoder in. in. Eftersom dessa faktorer

varierar från fall till fall, kan en typbesiktning som regel inte ge garanti

för apparattypens ofarlighet i strålningshänseende.

Något behov av förhandsbesiktning av förvaringsanordningar för radio­

aktiva ämnen anser kommittén inte annat än undantagsvis föreligga. Där­

emot förordar kommittén att bestämmelserna om förhandsbesiktning och

typbesiktning skall äga avseende även å apparater med fast monterade radio­

aktiva ämnen.

Kommittén upptar till behandling också fråga om förhandsgranskning

av lokalritningar in. m.

Det nuvarande förfaringssättet med lokalkontroll först i samband med

besiktning av en anläggning, sedan denna tagits i bruk, är enligt kommit­

tén otillfredsställande ur både kostnadssynpunkt och strålskyddssynpunkt.

Stundom blir nämligen strålskyddsmyndigheten nödsakad att vid sådan be­

siktning föreskriva ändring i nyss färdigställda lokaler och anläggningar. Så­

dana ändringar är dyrbara för tillståndshavaren och förorsakar strålskydds­

myndigheten kontrollbesök. För att undvika kostsamma ändringar ligger

det dessutom nära till hands för besiktningsmannen att söka andra utvä­

gar, t. ex. genom särskilda arbetsföreskrifter, varvid såväl strålskyddet

som arbetssättet kan bli sämre. Å andra sidan förekommer det att skyd­

den överdimensioneras, vilket även åsamkar tillståndshavaren onödiga

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

kostnader. Utvecklingen har därför gått mer och mer mot en frivillig för­

handsgranskning.

Enligt kommittén vore det ur flera synpunkter fördelaktigt, om förhands­

granskningen av lokaler nu kunde göras obligatorisk. Med hänsyn till svå­

righeten att genom sanktioner framtvinga efterlevnaden av en föreskrift

härom anser sig kommittén dock endast kunna förorda ett frivilligt gransk-

ningsförfarande i detta fall.

Beträffande lokaler, vilka blivit godkända vid förhandsgranskning, torde

enligt kommitténs mening vid ansökningen om tillstånd att bedriva radio­

logiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne endast behöva fogas gransk-

ningsutlåtandet jämte uppgift å eventuella avvikelser från de godkända

ritningarna.

Enligt kommitténs mening vore det av mycket stort värde för strålskyd­

det, om strålskyddsmyndigheten redan på ett förberedande stadium finge

taga aktiv del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Samtidigt är

det, framhåller kommittén, mången gång ekonomiskt fördelaktigt för an-

läggningshavaren att få sakkunnig vägledning om hur strålskyddsanord-

ningarna bör placeras och dimensioneras. Kommittén förordar därför, att

den som ämnar anordna en radiologisk anläggning skall äga påkalla strål-

skyddsmyndighetens biträde med upprättande eller granskning av strål-

skyddsförslag beträffande anläggningen. Givetvis kan dock detta biträde

icke omfatta det byggnadstekniska utförandet av anläggningen, betonar

kommittén. Arbetet blir likväl vanligen relativt omfattande och tidskrä­

vande. Med hänsyn härtill och då dylikt biträde är att anse såsom i hög

grad servicebetonat hävdar kommittén att ersättning bör utgå härför.

Installation av apparater för radiologiskt arbete, i synnerhet när det gäl­

ler mera komplicerade apparater, bör enligt kommittén ej ske förrän till­

stånd till arbetet meddelats. Något uttryckligt förbud mot installation dess­

förinnan anser kommittén dock ej erforderligt. För att tillförsäkra till-

ståndshavaren att anläggningen är i fullgott skick ur strålskyddssynpunkt,

då han övertar ansvaret för den, förordar kommittén att i strålskyddslagen

införes ett stadgande motsvarande 45 § andra stycket arbetarskyddslagen

om skyldighet för installatör att tillse att föreskrivna skyddsanordningar

uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter iakt-

tages. Kommittén har också övervägt, om någon form av auktorisation för

installatörer borde föreskrivas, men funnit att det är tillfyllest att strål­

skyddsmyndigheten— liksom motsvarande myndighet enligt arbetarskydds­

lagen — får meddela installatören villkor att iakttagas vid installationsarbete

och, därest föreskrivna villkor eftersättes, förbud att vidare utföra sådant

arbete inom ifrågavarande område.

Vid installationen bör det enligt kommittén åligga anläggningens inne­

havare att tillhandahålla installatören besiktningsintyg eller typintyg för

apparaturen, eventuellt granskningsintyg beträffande lokalerna samt bevis

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

61

62

om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete. Kommittén anser att installa­

tören bör vara skyldig att till strålskyddsmyndigheten anmäla de fall, där

sistnämnda bevis ej kan företes. Härigenom får strålskyddsmyndigheten

nämligen kännedom om fall, där radiologiskt arbete kan komma att bedrivas

utan tillstånd.

Det har för kommittén framstått såsom närmast självklart, att besikt­

ning av radiologiska anläggningar nödvändigtvis måste utövas såsom ett

komplement till tillståndstvånget. I princip bör sålunda enligt kommitténs

uppfattning föreskrifterna om besiktning bibehållas, men en uppmjukning

och bättre anpassning av dem efter de faktiska förhållandena åstad­

kommas.

Såsom i det föregående anförts, har kommittén eftersträvat att göra det

ansökningsmaterial, som skall ligga till grund för prövningen av tillstånd

att bedriva radiologiskt arbete eller inneha radioaktivt ämne så fullstän­

digt, att tillstånd i de flesta fall skall kunna meddelas på grundval av de

ingivna ansökningshandlingarna utan föregående besiktning av anlägg­

ningen. Endast där riskerna bedömes vara särskilt stora eller svåröver­

skådliga eller där ansökningshandlingarna ej kan ge tillräcklig upplysning

om riskförhållandena, skulle därför tillståndsbesiktningar enligt kommit­

téns tanke bli erforderliga.

Har tillstånd beviljats utan besiktning, torde det, säger kommittén, ofta

anses nödvändigt, att anläggningen snarast blir föremål för efterbesiktning

till kontroll av att de lokala förhållandena är sådana, som förutsattes vid

tillståndsgivningen, och framför allt av att arbetsmetodiken är godtagbar.

Efterbesiktning bör även utan tidsutdräkt ske, om särskilda omständighe­

ter framkommit, t. ex. strålskada inträffat eller befaras ha inträffat.

Kommittén påpekar, att utvecklingen av röntgendiagnostiken medfört

ökade risker för hög strålbelastning på personalen och vid omfattande un­

dersökningar även på patienterna, samt anför härefter följande rörande

frekvensen av efterbesiktningar.

Väsentligt tätare efterbesiktning än som för närvarande föreskrives bör

därför ske vid röntgendiagnostikanläggningarna på de större centrallasaret­

ten. Samtidigt visar erfarenheten, att besiktningsarbetet skulle kunna in­

skränkas vid andra röntgenanläggningar, särskilt beträffande diagnostik­

apparater hos privatpraktiserande läkare och tandläkare med standardut­

rustning.

Än mer påfallande är variationen i strålrisker i olika former av verksam­

het, där radioaktiva ämnen kommer till användning. Arbete med en större

eller mindre kvantitet radioaktivt ämne behöver i och för sig icke nämn­

värt påverka strålsäkerheten, om strålningen på betryggande sätt är av­

skärmad genom fasta skyddsanordningar. Det är framför allt i sådana ar­

betsformer, där arbetsmetodiken växlar eller där fara föreligger att radio­

aktivitet sprides utanför avskärmningsanordningarna, som skaderiskerna

är störst. Lysfärgsarbete och vissa andra slag av radiologiskt arbete, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

63

radioaktivitet lätt kan införas i kroppen, är särskilt riskabelt och fordrar

därför noggrann kontroll.

De mycket betydande kvantiteterna radioaktiva ämnen vid atomenergian­

läggningar och andra större kärnfysikaliska och kärnkemiska anläggningar

samt de oöverskådliga konsekvenser, som en okontrollerad spridning av ra­

dioaktivitet från dem skulle få, nödvändiggör självfallet, att arbetet vid

dessa anläggningar drives under sträng tillsyn och att framför allt omhän­

dertagandet och oskadliggörandet av det radioaktiva avfallet fortlöpande

kontrolleras.

Kommittén anser det allmänt kunna sägas, att ju mera skiftande det radio­

logiska arbetet är, desto tätare besiktningar erfordras. Strålriskerna är enligt

kommittén så varierande, att större möjligheter än f. n. bör finnas för strål-

skyddsmyndigheten att från fall till fall bestämma i vilken omfattning besikt­

ning av anläggningar skall företas.

Det är enligt kommitténs mening vidare nödvändigt att tillsynsmännen i

samband med sina besiktningar mera än hittills varit fallet får tillfälle att

följa det radiologiska arbetet sådant det i allmänhet bedrives. Kommittén

är emellertid medveten om att det inom sjukvården i vissa fall kan vara

olämpligt, att utomstående under alla förhållanden äger rätt att följa arbe­

tet vid behandling och diagnostik. Det bör därför enligt kommittén finnas

en möjlighet för den ansvarige läkaren att, om det med hänsyn till patien­

tens bästa befinnes nödvändigt, vägra tillsynsman att närvara. Då det för

såväl personalen som patienterna är av stor vikt, att strålskyddet är på bästa

sätt utformat, anser kommittén att mycket allvarliga skäl måste föreligga för

att en tillsynsman skall förvägras att följa arbetet.

För underlättande av tillsynsverksamheten förordar kommittén, att i

strålskyddslagen stadgas att tillståndshavare, arbetsföreståndare och övrig

personal skall vara skyldiga att lämna tillsynsmannen de upplysningar, som

erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Ett annat villkor för besiktningens genomförande är enligt kommit­

tén, att tillsynsmannen äger företa alla sådana prov och undersökningar,

som kan anses nödvändiga för kontroll av att goda strålskyddsförhållan-

den råder vid anläggningen.

Det är kommitténs uppfattning, att tillsynsverksamheten liksom hittills

bör omfatta kontroll av de kvalitativa och kvantitativa egenskaperna hos

strålningen i röntgenbeliandlingsanläggningar. Genom denna kontroll vinnes

ytterligare, anför kommittén, att stråldoserna vid landets samtliga röntgen-

behandlingsavdelningar kan hållas lika.

Vid anläggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfatt­

ning bör det enligt kommittén kunna övervägas av strålskyddsinyndigheten

att såsom villkor för tillståndet föreskriva alt lokalt anställd fysiker skall fin­

nas eller, om detta inte är tillräckligt, fordra inrättandet av en intern strål-

skyddsorganisation.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

64

Beträffande tillsynsmännens åtgärder i samband med besiktningarna

uttalar kommittén, att tillsynsmännen i första hand skall lämna råd och

anvisningar till avhjälpande av de brister i fråga om strålskyddet, som kon­

stateras vid besiktningarna. Föranleder förhållandena vid en anläggning, att

särskilda skyddsföreskrifter bör utfärdas utöver de av strålskyddsmyndighe-

ten meddelade eller befinnes meddelade föreskrifter ha åsidosatts, skall för­

hållandet givetvis av tillsynsmannen anmälas till strålskyddsmyndigheten för

erforderlig åtgärd, säger kommittén. Liksom enligt gällande lag bör dock

enligt kommitténs mening tillsynsman äga befogenhet att själv meddela

skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför större kostnad eller olä­

genhet för tillståndshavaren.

För att förhindra att en röntgenapparat användes i radiologiskt arbete utan

att tillstånd därtill meddelats föreslår kommittén, att strålskyddsmyndig­

heten skall erhålla befogenhet att låta försegla apparaten. För detta ända­

mål bör handräckning av polismyndigheten kunna påkallas. Kommittén

påpekar att denna funktion kan fullgöras blott om strålskyddsmyndigheten

äger tillträde till lokal, där apparaten finnes.

I fråga om apparater som utsänder joniserande strålning utan att de

brukas i radiologiskt arbete förordar kommittén att strålskyddsmyndigheten

vid behov får behörighet att inskrida med skyddsåtgärder. Även i sådana fall

är det enligt kommittén nödvändigt, att myndigheten får möjlighet att vid

särskild besiktning på platsen bilda sig en uppfattning om strålriskförhål-

landena. Tillsynsmännen bör vid sådana besiktningar äga samma befogen­

heter som vid besiktningar i allmänhet.

Med stor visshet anser kommittén kunna förutses, att tillsynsverksam­

heten för att fylla sin uppgift i ständigt ökad omfattning kommer att kräva

strålningsmätningar av olika slag. Möjlighet bör därför enligt kommittén

finnas för strålskyddsmyndigheten att i den omfattning den finner lämpligt

och erforderligt föranstalta om strålningsmätningar, fortlöpande eller till­

fälligt, å viss personal och å prover av olika slag, såsom luft, dricksvatten,

urinprover m. in. Tillståndshavaren bör enligt kommitténs mening vara skyl­

dig att vid strålningsmätningarna lämna den medverkan, som kan bli nöd­

vändig. Han bör sålunda ansvara för att de mätinstrument, som utlämnas

till honom, bäres av personalen eller utplaceras på föreskrivet sätt samt

tillse att utlämnad materiel av honom och de anställda behandlas med nödig

aktsamhet.

F. n. gäller beträffande läkarundersökning av personal i radiologiskt

arbete dels att genom läkarundersökning före anställningen skall utrönas

att vederbörande inte företer sjuklighet eller svaghet, som kan anses göra

honom särskilt utsatt för den med arbetet förbundna hälsofaran, dels att de

anställda skall periodiskt underkastas besiktning rörande sitt hälsotillstånd.

Kommittén anser det inte kunna råda någon tvekan om att denna medi­

cinska kontroll i princip bör bibehållas. Läkarundersökning före anställ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

65

ningen har, säger kommittén, sitt berättigande ej endast genom att man får

möjlighet att från arbetet utestänga personer, vilka på grund av sina fysiska

förutsättningar eller av medicinska skäl kan vara särskilt mottagliga för

strålningens skadeverkningar. Genom förstagångsundersökningen får man

dessutom en utgångspunkt för bedömningen, hur den enskilde individens

hälsotillstånd påverkas av eventuell bestrålning i fortsättningen.

Kommittén föreslår dock, att strålskyddsmyndigheten skall få befogenhet

att i skilda hänseenden modifiera bestämmelserna om den medicinska kon­

trollen. I vissa former av radiologiskt arbete, där strålningen är helt avskär­

mad, framför allt vid en del slag av materialkontroll och vid livsmedels-

röntgen, skulle strålskyddsmyndigheten sålunda äga medgiva befrielse från

läkarundersökning över huvud taget. Likaså borde strålskyddsmyndigheten

kunna dispensera från läkarundersökning för semestervikarier och andra,

som endast tillfälligt för någon kortare tid avses skola syssla med radio­

logiskt arbete. I fråga om läkarundersökning före anställning skulle strål­

skyddsmyndigheten vidare äga medge att undersökning blott behöver göras

innan vederbörande första gången användes till radiologiskt arbete, vilket blir

av särskild betydelse för läkare och annan sjukvårdspersonal vid ombyte av

tjänst. Beträffande den löpande läkarkontrollen innebär kommitténs förslag

även att strålskyddsmyndigheten tillerkännes befogenhet att föreskriva, huru

ofta personalen vid viss anläggning eller viss typ av anläggningar skall

undergå läkarundersökning.

De närmare föreskrifterna angående läkarkontrollen bör enligt kommit­

téns uppfattning utfärdas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Om vid löpande läkarundersökning eller speciell undersökning, som före­

tas på grund av misstanke om strålskada, bekräftas att sådan skada före­

ligger eller misstanken härom fortfarande kvarstår, bör tillståndshavaren

enligt kommittén vara skyldig att göra särskild anmälan om strålskada till

strålskyddsmyndigheten. Skyldigheten att anmäla misstanke om strålskada

anser kommittén inte böra begränsas till att avse endast skador hos per­

sonal, som är anställd eller eljest sysselsatt hos tillståndshavaren. Får till­

ståndshavaren kännedom om att någon annan person företer tecken på strål­

skada, vilken kan misstänkas ha förorsakats på grund av den av honom

bedrivna verksamheten, bör alltså motsvarande anmälningsskyldighet före­

ligga. Har vid en anläggning något förhållande förelupit, som ger anledning

till misstanke att någon härigenom drabbats av skada, bör anmälan likaledes

göras, även om något symptom på skada ännu icke framkommit, tillägger

kommittén. I begreppet strålskada skall då enligt kommitténs mening inte

innefattas strålreaktioner, framkallade av stråldos som av medicinska skäl

tilldelas en patient. Endast om på grund av strålbehandlingen yppas symp­

tom på strålreaktioner, vilka inte varit att förvänta av den ordinerade dose­

ringen, anser kommittén det vara av intresse, att anmälan sker till strål­

skyddsmyndigheten, så att besiktning snarast kan ske.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

66

Kommittén anför åtskilliga skäl för att minderåriga i princip ej bör få

användas till radiologiskt arbete. Sålunda torde, säger kommittén, med hän­

syn till de moment av koncentration, arbetsdisciplin och teknisk vakenhet

hos de i sådant arbete sysselsatta, varförutan säkerheten kan äventyras

även utanför den egentliga arbetsplatsen, i allmänhet böra förutsättas en

mera mogen ålder hos sådana arbetstagare. Den allmänna erfarenheten,

bestyrkt av undersökningar som gjorts på senare tid, visar också att yngre

personer reagerar relativt kraftigare för joniserande strålning än vuxna med

svårare skadeverkningar som följd. Härtill kommer faran för sterilitet och

de genetiska förändringar, som kan uppkomma vid bestrålning av köns-

körtlarna. Ett rigoröst utestängande av personer i fruktsam ålder anser

kommittén dock ej försvarligt på grund av de katastrofala följder detta

skulle få för bl. a. sjukvårdens personalrekrytering. Kommittén finner sig

på anförda skäl böra föreslå, att — i likhet med vad som är fallet vid annat

hälsofarligt arbete — personer som ej fyllt 18 år inte skall få användas till

radiologiskt arbete. Från detta förbud bör emellertid enligt kommitténs me­

ning strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl med hänsyn till

omständigheterna i det enskilda fallet som för vissa typer av strålkällor

eller visst slag av arbete.

Kommittén föreslår också införandet av en personalregistrering. Till-

ståndshavaren skulle sålunda åläggas skyldighet att föra förteckning i form

av journal eller kortregister över de personer, som hos honom sysslar med

radiologiska arbetsuppgifter. Om förteckningens innehåll anför kommittén.

I förteckningen, som ständigt skall hållas aktuell, bör förutom uppgifter

om namn och andra data kortfattat angivas vederbörandes arbetsuppgifter

samt, då sjukledighet förekommit, tiden härför och sjukdomens art. Vid be­

siktningar och eljest då så påfordras skall förteckningen företes för till­

synsman eller läkare eller ock avskrift av densamma insändas till tillsyns­

myndigheten.

Kommittén anser det utan vidare klart, att strålskyddsmyndigheten liksom

enligt gällande lag måste äga meddela kompletterande föreskrifter såväl för

verksamheten i allmänhet vid radiologiska anläggningar som med hänsyn

till de speciella riskerna vid varje anläggning. Kommittén anför ytterligare

härom.

Generella föreskrifter hör sålunda kunna meddelas av tillsynsmyndigheten

såväl angående anläggningarnas beskaffenhet, apparaternas utrustning med

strålskyddsanordningar och andra tekniska förhållanden som ock rörande

arbetsmetoder, tillåtna stråldoser, kontroll å personal m. in. Vid innehav

av radioaktiva ämnen kan särskilda föreskrifter erfordras om förvaringen

till förhindrande av att de förkommer genom ovarsamhet, stöld etc. och till

skydd mot skador vid brand, explosion o. d. Liksom för närvarande synes det

lämpligt, att skyddsföreskrifter av allmän natur skall meddelas efter sam­

råd med arbetarskyddsstyrelsen. Där medicinska synpunkter har betydelse

för frågans bedömande, bör samråd äga rum även med medicinalstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 är 1958

67

Föreskrifter och villkor, som riktar sig mot viss anläggning, har redan

av kommittén omnämnts i skilda sammanhang. Förutom i samband med

besiktningarna ifrågakommer meddelande av dylika föreskrifter och vill­

kor i främsta rummet vid beviljande av tillstånd att bedriva radiologiskt

arbete eller driva handel med, inneha, överlåta eller förvärva radioaktivt

ämne, men även i exempelvis apparatbesiktningsinstrument eller intyg om

förhandsgranskning av lokalritningar kan föreskrifter och villkor komma

att erfordras.

Då anläggning förändrats eller förutsättningarna för meddelat tillstånd

eljest ändrats, skall enligt gällande lag anmälan härom ske till tillsyns­

myndigheten. Anmälan sker alltså i efterhand, sedan den förändrade an­

läggningen tagits i bruk, och ofta förflyter relativt lång tid innan änd­

ringen blir prövad av tillsynsmyndigheten, upplyser kommittén. Nu före­

slås, att den nuvarande anmälningsskyldigheten skall ersättas av skyldig­

het att söka strålskyddsmyndighetens medgivande att bruka den ändrade an­

läggningen.

Avser förändringen någon av de faktorer på vilka tillstånd att inneha

eller arbeta med radioaktivt ämne grundats, kan svårligen förhindras, säger

kommittén, att ämnet innehas under den tid som förflyter till dess nytt

tillstånd meddelats. Några betydande olägenheter anser kommittén dock

inte vara förenade härmed. Däremot bör enligt kommitténs uppfattning

radiologiskt arbete inte få bedrivas med radioaktivt ämne, förrän strål-

skyddsmyndigheten hunnit bedöma de förändrade strålriskerna och medgi­

vit att anläggningen åter tages i bruk.

Då kompetensen hos den person, som skall bedriva det radiologiska ar­

betet, respektive driva handel med eller utan samband med handel eller

arbete inneha radioaktivt ämne — både i utbildningshänseende och i fråga

om de personliga förutsättningarna — utgör en väsentlig faktor vid till­

ståndsprövningen, måste tillståndet i princip knytas till honom person­

ligen, framhåller kommittén och fortsätter.

Om tillståndet skall gälla för juridisk person, skall särskild föreståndare

finnas. Överlåter en tillståndshavare den med tillståndet avsedda verksam­

heten på annan person, upphör självfallet tillståndet att gälla. Ersättes

föreståndaren av annan person, rubbas också eu förutsättning för tillstån­

det. Detta får då ej vidare utnyttjas, förrän ny föreståndare godkänts, så­

vida ej vikarie godkänts, vilken kan förestå verksamheten under mellan­

tiden. Ett undantag från denna regel utgör tillstånd till rutinmässigt arbete

vid medicinsk, veterinärmedicinsk, odontologisk eller annan anläggning,

ägd av staten eller kommun. Då innehavaren av viss befattning i dylikt fall

angivits såsom föreståndare, inverkar enligt kommitténs mening person­

byte å befattningen ej på tillståndets giltighet.

Kommittén har beaktat de speciella förhållanden i ifrågavarande hän­

seenden, som råder vid anläggningar för vetenskapligt ändamål. Vid sådana

anläggningar utgör ofta utexperimenterandet av nya eller försök med änd­

rade apparater en primär förutsättning för det bedrivna forskningsarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

68

Det ligger i sakens natur, anser kommittén, att forskningsarbetet skulle all­

varligt försvåras, om i dylikt fall tillstånd måste utverkas, innan föränd­

ringar i varje särskilt fall finge vidtagas.

Kommittén anser, att möjlighet bör finnas att för dessa fall utfärda till­

stånd, innefattande rätt för innehavaren att beträffande viss strålkälla

företa ändringar för forskningsändamål, utan att tillstånd härför behöver

sökas. Då forskningspersonalen i regel får anses ha tillräckliga förutsätt­

ningar att bedöma de med en förändring av strålkällan förbundna strål-

riskerna, torde några betänkligheter enligt kommittén i och för sig inte

möta mot en sådan anordning. Utfärdandet av tillstånd för dylik mera fri

användning måste dock, uttalar kommittén, föregås av en noggrann pröv­

ning av vederbörandes kompetens, lämplighet och erfarenhet. Sådant till­

stånd bör ock, även då dess innehavare är statlig eller kommunal tjänste­

innehavare, utfärdas för vederbörande personligen, så att ett ombyte av

innehavare å tjänsten inte medför ett överförande av tillståndet på efter­

trädaren.

I ett speciellt hänseende bör enligt kommittén den i gällande lag stadgade

anmälningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden alltjämt kvarstå.

Kommittén åsyftar härvid det fall, att det radiologiska arbetet vid en an­

läggning eller handelsrörelse med radioaktivt ämne upphört, t. ex. i sam­

band med tillståndshavarens frånfälle, eller den innehavda mängden radio­

aktivt ämne nedgått under den fastställda myckenhet, för vilken tillstånd

till innehav erfordras. Det är nämligen av vikt, att strålskyddsmyndigheten

får kännedom härom, så att besiktningsresor och andra kontrollåtgärder

inte i onödan företas.

Finns vid verksamhetens upphörande radioaktivt ämne i behåll, bör det,

förklarar kommittén, åligga ägaren att begära tillstånd att överlåta ämnet

till någon, som är berättigad att förvärva det. Kommittén förutsätter, att

strålskyddsmyndigheten på begäran kan biträda vid förmedling av över­

låtelse i sådana fall eller lämna anvisningar om hur ämnet skall förvaras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Yttrandena

De remissinstanser som berört frågan om för handsbesiktning

av strålkällor har genomgående ställt sig positiva till kommitténs

förslag härutinnan.

Stockholms handelskammare anser sålunda förslaget ägnat att underlätta

tillsynsverksamheten vid handeln med såväl röntgenapparater som appa­

rater innehållande radioaktiva ämnen. I synnerhet torde den typbesikt­

ning, som föreslås av kommittén för sådan apparatur av standardkarak­

tär, som mera allmänt kommer till användning inom sjukvård och in­

dustri, kunna medverka till en snabbare handläggning av tillstånd för

radiologiskt arbete. I stor utsträckning bör sålunda tillstånd kunna lämnas

69

för typbesiktigad apparatur, i varje fall av mindre komplicerad art utan

besiktning av arbetslokalen.

Samma uppfattning hyser lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stock­

holm, Sveriges industriförbund, Svenska elektriska kommissionen samt

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund.

Beträffande förhandsgranskning av lo k al ritningar ställer

sig landsorganisationen tveksam till förslaget, att granskningen endast skall

vara frivillig, samt anför i denna fråga.

LO anser, att frågan om förhandsgranskning bör omprövas och att i varje

fall samma förhandskontroll över radiologiska anläggningar bör tillämpas

som den, som enligt byggnadsstadgan gäller för anläggningar å vilka arbetar­

skyddslagen är tillämplig. Den omständigheten att på grund av tillstånds-

tvånget strålskyddet skall prövas, innan en radiologisk anläggning »tages

i bruk», synes knappast kunna åberopas mot den förhandsgranskning redan

på planläggningsstadiet varom här är fråga. En sådan granskning torde i

själva verket ligga också i anläggningshavarens eget intresse. Att som argu­

ment mot en obligatorisk granskning åberopa »merarbete» torde, i varje

fall för byggnadsnämndernas vidkommande, vara en betydlig överdrift.

I kommitténs lagförslag upptages ej några bestämmelser ens om frivil­

lig förhandsgranskning; det förutsättes troligen att bestämmelser skall

meddelas i administrativ ordning. Därest kommitténs ståndpunkt i fråga

om förhandsgranskningen skulle biträdas av statsmakterna, synes det emel­

lertid vara välbetänkt att regler i ämnet upptages i själva lagen.

Byggnadsstyrelsen anser, att det tills vidare kan vara ändamålsenligt att

en anläggningsinnehavare får vända sig direkt till strålskyddsmyndigheten

även i lokalfrågor. Det är enligt styrelsen dock inte osannolikt, att en all­

männare användning av joniserande strålning kan få betydelse för såväl

bebyggelseplaneringen i stort som den enskilda byggnadens lokalisering och

tekniska utförande. Om utvecklingen skulle gå i den antydda riktningen,

kan det bli nödvändigt att i framtiden på nytt pröva frågan om använd­

ningen av joniserande strålning påkallar komplettering av byggnadslagstift­

ningen och verksamheten hos de organ, som har att tillämpa denna lag­

stiftning.

Besiktnings verksam hetens omfattning beröres i några

yttranden.

Statens organisationsnämnd ifrågasätter sålunda nödvändigheten av

periodiska inspektioner beträffande odontologiska röntgenapparater av stan­

dardtyp och eventuellt framtida standardapparater av motsvarande slag.

Eftersom redan de odontologiska anläggningarna är relativt många, skulle

en periodisk inspektion kräva en icke oväsentlig arbetsinsats. För dylika

anläggningar bör utredas huruvida icke eu typbesiktning är tillfyllest.

Beträffande tillsynsmans befogenheter vid besiktning föreslår medicinska

fakulteten i Blind och Svenska läkaresällskapet, alt kontrollen ur strål-

skyddssynpunkt av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik, vilken rym­

mer medicinska och medicinskt-etiska aspekter utanför radiofysikerns

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

70

kompetensområde, delegeras på föreståndaren för den radiologiska verk­

samheten vid vederbörande centrallasarett.

Landsorganisationen finner skäl inte föreligga för det i förslaget gjorda

förbehållet i tillsynsmans rätt att i samband med besiktning följa verksam­

heten vid radiologisk anläggning. Förbehållet, som innebär att tillsynsman

om synnerliga skäl föreligger därtill kan förvägras nämnda rätt, bör åt­

minstone begränsas att gälla sjukvården.

Med anledning av vad som föreslagits om läkarundersökning

av personal ifrågasätter landsorganisationen om det i nuvarande läge

är försvarligt att överhuvudtaget dispensera från undersökningsplikten för

något slag av radiologiskt arbete.

Svenska radiologförbundet anser att bestämmelserna om läkarundersök­

ning endast skall gälla dem som är stadigvarande sysselsatta i radiologiskt

arbete.

Samma uppfattning har medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgen­

diagnostik och matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund.

Övriga i förevarande avsnitt berörda åtgärder har under remissbehand­

lingen inte föranlett några uttalanden av allmän betydelse.

Departementschefen

Den hittillsvarande tillståndsprövningen har i betydande utsträckning

släpat efter så att tillstånd till arbete med radiologisk anläggning i många

fall meddelats först lång tid efter det anläggningen varit i bruk. Detta otill­

fredsställande förhållande, vilket huvudsakligen berott på att radiofysiska

institutionen inte haft möjlighet att tidigare besiktiga anläggningen, vill

kommittén råda bot på genom olika åtgärder syftande till att ansöknings-

materialet skall bli så fullständigt att tillståndsprövningen i regel kan ske

uteslutande på grundval av detta.

En sådan åtgärd är förhandsbesiktning av strålkällor. Kommittén före­

slår, att i strålskyddslagen införes en bestämmelse av innehåll att tillver­

kare, försäljare och upplåtare av apparater för joniserande strålning skall

vara skyldiga att tillse att apparaterna erbjuder betryggande säkerhet ur

strålskyddssynpunlct. Beträffande röntgenapparater skall det enligt kom­

mittén åligga tillverkare och importörer inom landet att innan dylik appa­

rat tages i bruk låta underkasta den besiktning av strålskyddsmyndigheten,

som sedan skall utfärda besiktningsinstrument för apparaten. I fråga om

standardapparater anser kommittén det räcka med besiktning av ett typ­

exemplar, varefter tillverkaren eller importören efter bemyndigande av

strålskyddsmyndigheten får utfärda typintyg för varje apparat, som över­

ensstämmer med typexemplaret. Efter ändring av röntgenapparat som be­

siktigats skall apparaten undergå ny besiktning. Besiktningsinstrument

eller typintyg skall enligt kommitténs mening fogas vid ansökan om till­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

71

stånd att bedriva arbete med apparaten. Bestämmelserna om förhands-

besiktning skall också gälla apparater med fast monterade radioaktiva äm­

nen men däremot inte förvaringsanordningar för sådana ämnen.

För att ytterligare möjliggöra tillståndsprövning på handlingarna rekom­

menderar kommittén ett förfaringssätt med förhandsgranskning av lokal­

ritningar m. in. överhuvudtaget vore det enligt kommitténs mening av stort

värde ur strålskyddssynpunkt, om strålskyddsmyndigheten finge ta aktiv

del vid planläggningen av en radiologisk anläggning. Kommittén har dock

inte velat föreslå införandet av ett obligatoriskt granskningsförfarande men

förordar att strålskyddsmyndigheten på begäran skall vara skyldig att

mot ersättning lämna sin medverkan i nu nämnda hänseende.

De av kommittén sålunda föreslagna åtgärderna finner jag välgrundade.

Vad särskilt beträffar förhandsgranskning av lokalritningar in. in. torde

man såsom kommittén med instämmande av byggnadsstyrelsen anfört tills

vidare kunna lita till frivilligt samarbete mellan tillståndssökande och strål­

skyddsmyndigheten. Då jag tidigare talat om att möjlighet bör finnas att

meddela generellt tillstånd för läkare och tandläkare att inneha och ar­

beta med röntgenapparat var min tanke att tillståndet endast skulle avse

standardapparater med sådana strålskyddsanordningar att någon besikt­

ning av arbetslokalen inte erfordras och vilkas brukande blott fordrade enkla

och ensartade arbetsmetoder. Genom den typbesiktning, som dessa appa­

rater enligt förslaget skulle undergå, vinnes garanti för att apparaterna

blir försedda med erforderligt strålskydd. Skulle ytterligare åtgärder med

avseende å strålskyddet behöva vidtas vid installationen, kan lämpliga an­

visningar härom meddelas installatören i typintyget.

Jag vill även biträda kommitténs förslag i fråga om installation av appa­

rater för radiologiskt arbete. Förslaget innebär, att i strålskyddslagen skall

stadgas skyldighet för installatören att tillse att föreskrivna skyddsanord­

ningar uppsättes samt att för installationen i övrigt gällande föreskrifter

iakttages. Dessa regler synes mig komma att medverka till att tillstånds­

prövningen kan förenklas.

I detta sammanhang föreslår kommittén vidare vissa andra åtgärder till

skydd mot strålskador, vilka åtgärder har sin motsvarighet i 1941 års lag.

Sålunda må nämnas efterbesiktning av radiologiska anläggningar, läkar­

undersökning av personal, anmälan om strålskada, meddelande av kom­

pletterande föreskrifter och åtgärder då förutsättningar för tillstånd

ändrats.

Med efterbesiktning avses här all besiktning som sker efter det anlägg­

ning tagits i bruk. Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén med

hänsyn till de varierande strålriskerna ha större möjligheter än nu att från

fall till fall bestämma frekvensen av besiktningar och dessas omfattning.

Kommittén är vidare av den uppfattningen att tillsynsmännen i samband

med sina besiktningar måste få större möjligheter än hittills att följa det

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

72

radiologiska arbetet. Endast vid synnerliga skäl — kommittén tänker då

närmast på fall inom sjukvården — bör tillsynsman kunna vägras närvara.

Tillsynsman skall vidare äga företa alla prov och undersökningar, som kan

anses nödvändiga för kontrollen, och därvid jämväl kunna föranstalta om

strålningsmätningar, fortlöpande eller tillfälliga, på personal och prover av

olika slag. Även beträffande strålningsalstrande apparater som inte använ­

des i radiologiskt arbete bör strålskyddsmyndigheten enligt kommitténs me­

ning kunna inskrida med skyddsåtgärder, och vid behov bör besiktning

kunna ske. I fråga om röntgenapparat, som innehas av person som saknar

tillstånd att bedriva radiologiskt arbete, föreslår kommittén den nyheten,

att strålskyddsmyndigheten skall äga befogenhet att låta försegla appara­

ten och kunna påkalla handräckning av polismyndigheten härför.

En av de få invändningar som under remissbehandlingen gjorts mot kom­

mitténs olika förslag om tillsynsmans befogenheter i samband med efter-

besiktning avser rätten att närvara vid och följa det radiologiska arbetet.

Skall någon inskränkning överhuvudtaget kunna göras härutinnan, bör den

enligt landsorganisationen endast få avse sjukvården. En annan invändning,

som i viss mån anknyter till den föregående, har framförts av medicinska

fakulteten i Lund och Svenska läkaresällskapet och går ut på att kontrollen

ur strålskyddssynpunkt av arbetsmetoder inom terapi och diagnostik bör

delegeras på föreståndaren för den radiologiska verksamheten vid veder­

börande centrallasarett.

Enligt min mening är kommitténs förslag rörande strålskyddsmyndighe-

tens och tillsynsmans befogenheter med avseende på efterbesiktning väl av­

vägt. Vad särskilt beträffar frågan om rätten att följa arbetet vid radiologisk

anläggning är det visserligen sant, att det främst är i samband med sjuk­

vården, som en inskränkning i rätten kan vara påkallad, men det kan också

tänkas fall, då det även i annan verksamhet kan vara motiverat att tillsyns­

man vägras närvara. Givetvis måste det i båda fallen föreligga starka skäl

för en sådan vägran, i synnerhet då hänsynen till den personliga integriteten

inte kan åberopas till stöd därför. Jag räknar således med att det endast i

sällsynta undantagsfall kommer att föreligga tillräckliga skäl för att vägra

tillsynsman att närvara. Förslaget om delegation av tillsynen till annan

myndighet än radiofysiska institutionen vill jag såtillvida biträda, att strål­

skyddsmyndigheten ges möjligheter att i särskilda fall uppdraga åt annan

kompetent myndighet eller person att utöva tillsynen eller någon del därav.

Att delegera tillsynsbefogenheter på personal anställd hos en tillståndshavare

bör dock ej annat än undantagsvis ifrågakomma. Befogenheten att låta för­

segla apparat bör omfatta alla tekniska anordningar som kan alstra jonise­

rande strålning.

De föreslagna bestämmelserna om läkarundersökning av personal i

radiologiskt arbete och om skyldighet för tillståndshavare att anmäla strål-

skada, vilka inte företer några större avvikelser från vad som tidigare gällt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

73

synes böra godtagas. Såsom kommittén föreslagit bör sålunda strålskydds-

myndigheten få befogenhet att modifiera bestämmelserna om läkarundersök­

ning av personal i radiologiskt arbete. Att i lagen undanta i sådant arbete

tillfälligt sysselsatt personal synes då ej erforderligt.

Tidigare har jag vid behandlingen av frågan vilken befattning strålskydds-

myndigheten borde få taga med atomenergianläggningar hävdat, att myn­

digheten skulle äga dels föreslå de villkor som ur strålskyddssynpunkt borde

fästas vid tillståndet till anläggningen och dels meddela kompletterande före­

skrifter i samband med uppförandet, igångkörningen och driften av anlägg­

ningen, dock endast inom ramen för koncessionsvillkoren. Såsom kom­

mittén föreslår bör strålskyddsmyndigheten också i fråga om andra radio­

logiska anläggningar kunna meddela sådana villkor och föreskrifter. Som

exempel anför kommittén att strålskyddsmyndigheten när det gäller an­

läggningar där det radiologiska arbetet har särskilt stor omfattning bör

såsom villkor för tillstånd kunna föreskriva att lokalt anställd fysiker

skall finnas eller till och med kunna fordra inrättandet av en intern strål-

skyddsorganisation. Även tillsynsman bör liksom enligt gällande lag få på

egen hand meddela skyddsföreskrifter, vilkas iakttagande inte medför

större kostnad eller olägenhet.

I stället för den nuvarande anmälningsskyldigheten vid ändring i förut­

sättningarna för meddelat tillstånd till bedrivande av radiologiskt arbete

eller innehav av radioaktivt ämne anser kommittén skyldighet böra föreligga

att söka tillstånd att efter ändringen bruka strålkällan. De ändringar som

åsyftas avser inte bara tekniska förhållanden utan även ombyte av förestån­

dare för verksamheten o. d. I ett hänseende anser dock kommittén anmäl­

ningsskyldigheten rörande ändrade förhållanden böra bestå i syfte att undvi­

ka onödiga kontrollåtgärder, nämligen då tillståndshavare avlidit eller eljest

upphört att bedriva radiologiskt arbete eller idka handel med radioaktivt

ämne eller då myckenheten sådant ämne nedgått under den tillståndsplik-

tiga. Under remissbehandlingen har någon kritik mot de sålunda föreslagna

åliggandena för tillståndshavare inte förekommit. Inte heller jag har något

att invända däremot. .lag vill emellertid erinra om att forskningsinstitu­

tioner enligt de av mig tidigare förordade reglerna skall kunna generellt

tillåtas företa ändringar med strålkälla utan att därefter begära nytt tillstånd

för att få bruka den.

Slutligen vill jag förorda ett par av kommittén föreslagna nyheter mot

vilka ingen erinran gjorts under remissbehandlingen, nämligen förlmd mot

användande av minderåriga i radiologiskt arbete och personalregistrering.

Till minderåriga hänföres i detta fall personer som ej fyllt 18 år. Från för­

budet skall strålskyddsmyndigheten äga medge undantag såväl individuellt

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet som generellt för

vissa typer av strålkällor eller visst slag av arbete. Personalregistreringen

skall tillgå på det sättet, att tillständshavaren för förteckningar över perso­

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

74

ner, som hos honom är sysselsatta i radiologiskt arbete, och i förteckningarna

inför uppgifter om bl. a. arbetets beskaffenhet, tid för sjukledighet och

sjukdomens art.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

5. Tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter

Kommittén

Kommittén anser det vara en påtaglig brist i den nu gällande strålskydds­

lagen, att denna inte innehåller något stadgande om skyldighet för inne­

havaren av en radiologisk anläggning att av eget initiativ verka för att bästa

möjliga strålskyddsförhållanden råder vid anläggningen. Han svarar alltså

inte för arbetsmetoder och arbetsdisciplin samt personalens instruerande

och kännedom om strålning och strålskydd i vidare mån än vad som

härutinnan föreskrivits i de särskilda bestämmelser eller skyddsföreskrif­

ter, som må ha meddelats av medicinalstyrelsen eller tillsynsmännen.

Olägenheterna härav finner kommittén uppenbara, särskilt som tillsyns­

männen, ehuru stor uppmärksamhet visserligen ägnas åt såväl arbets­

metodik som arbetsdisciplin vid besiktningarna, endast kan få en ögon­

blicksbild av rådande förhållanden, sådana dessa framträder vid besöks­

tillfället. Detta gäller i synnerhet vid anläggningar, där en rörlig arbets-

teknik är ofrånkomlig, såsom inom sjukvården. Det synes därför kommit­

tén både nödvändigt och rimligt att tillståndshavaren efter förebild av ar­

betarskyddslagen ålägges att vidta alla åtgärder som kan erfordras för att

förebygga att personalen eller annan person utsättes för strålning, som med

hänsyn till anläggningens beskaffenhet inte bör tolereras.

Tillståndshavarens åligganden beträffande personalen skall, säger kom­

mittén, givetvis inte innebära, att han har att kontinuerligt övervaka arbetet

men väl att han skall svara för den använda arbetsmetodiken ur strål-

skyddssynpunkt samt tillse att personalen erhållit erforderliga instruktio­

ner och vid behov tillhandahålles skyddsutrustning. Han bör, fortsätter

kommittén, även om i visst fall angivits de maximala strålrisker, stråldoser

å personal etc., som kan godtagas av tillsynsmyndigheten, verka för att

strålriskerna ytterligare minskas. Han bör vidare ha sin uppmärksamhet

riktad på hälsotillståndet hos personalen, så att läkarbesiktning med nödig

skyndsamhet kan komma till stånd, om tecken på strålskador yppas.

Ehuru vad som anförts i första hand tagit sikte på förhållandena vid

radiologiskt arbete är det, framhåller kommittén, angeläget att också den

som driver handel med eller eljest innehar radioaktivt ämne är aktiv för

förverkligande av strålskyddslagens syfte att förhindra uppkomsten av

strålskador.

Där tillståndshavaren ej är fysisk person, som själv skall leda och före­

stå den verksamhet som avses med tillståndet, skall enligt kommittén sär­

skild ansvarig föreståndare finnas. Utseendet av föreståndare är en skyl­

75

dighet, som åvilar tillståndshavaren, och prövning av föreståndarens kom­

petens utgör ett väsentligt moment vid tillståndsgivningen.

Enligt kommitténs uppfattning bör, när föreståndare utsetts vid radio­

logisk anläggning, alla de funktioner, som normalt åvilar tillståndshavaren

i fråga om tillsyn av och ansvar för den löpande verksamheten för att till­

godose bästa möjliga strålskyddsförhållanden, utövas av föreståndaren.

Detta bör dock enligt kommittén inte medföra, att tillståndshavaren helt

befrias från sin skyldighet i dessa hänseenden. Endast den fortlöpande

kontrollen över det dagliga arbetet överflyttas på föreståndaren. Tillstånds­

havaren har således alltfort att svara för strålskyddet och vidtaga erforder­

liga åtgärder för dess förbättrande. Brister något härvidlag, kan tillstånds­

havaren drabbas av förelägganden eller förbud, även om försummelse kan

läggas föreståndaren till last.

Rörande föreståndarens åligganden i övrigt anför kommittén.

Utöver den allmänna skyldigheten för föreståndaren att iakttaga allt

som kan erfordras för att förhindra uppkomsten av strålskador, bör det an­

komma på föreståndaren att tillse, att övriga bestämmelser i strålskydds­

lagen eller i med stöd av denna utfärdade administrativa föreskrifter iakt-

tages, att verksamheten bedrives i enlighet med de villkor, som angivits i

tillståndet, och att de särskilda skyddsföreskrifter, som må gälla, efterleves.

Äger han anställa personal för tillståndshavarens räkning, bör det åligga

honom att föranstalta om läkarundersökning före anställandet och svara

för att minderåriga ej anställes utan tillsynsmyndighetens medgivande. Vi­

dare bör han vara skyldig att följa hälsotillståndet hos de anställda, om

misstanke om strålskada uppkommer låta underkasta vederbörande läkar-

besiktning samt även i övrigt svara för att de anställda underkastas läkar-

besiktningar i föreskriven omfattning. Han skall göra anmälan till tillsyns­

myndigheten, om strålskada misstänkes föreligga eller om radioaktivt

ämne förkommit etc., ävensom på anfordran lämna myndigheten eller till­

synsman de upplysningar, som erfordras för tillsynens behöriga utövande.

Förteckning över personal med radiologiska arbetsuppgifter bör ävenledes

tillhandahållas av föreståndaren.

En begränsning i föreståndarens ansvar anser kommittén böra göras så­

vitt avser åtgärder av ekonomisk innebörd. I dessa frågor bör det sålunda

ankomma på tillståndshavaren att fatta beslut, även om föreståndare finnes.

Statlig och kommunal verksamhet bör enligt kommittén ur strålskydds-

synpunkt inta samma ställning som enskild verksamhet. Ett förbudsför-

farande måste sålunda kunna tillgripas mot statliga och kommunala myn­

digheter. Tillstånd bör kunna vägras, om myndigheten inte uppfyller de

krav beträffande strålskyddet som anses böra ställas, och ett redan med­

delat tillstånd bör kunna återkallas, om förhållandena ger anledning där­

till. Härav följer, menar kommittén, alt statliga och kommunala förestån­

dares ansvar för strålskyddslagens efterlevnad kan ges samma omfattning

som för föreståndare i enskild tjänst. Ansvaret bör icke utsträckas längre

än till vad som ligger inom området för föreståndarens befogenheter. Före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

76

lägganden, som nödvändiggör åtgärder av ekonomisk innebörd, skall alltså

enligt kommittén riktas mot myndigheten.

Den föreslagna omfattningen av föreståndarens ansvar är, påpekar kom­

mittén, av särskild betydelse för strålskyddet vid de statliga och kommunala

sjukvårdsinrättningarna, där den för driften ansvarige läkaren är att

betrakta som föreståndare i strålskyddslagens mening. Försummelse av

läkaren att hos huvudmannen påyrka avhjälpande av missförhållande eller,

därest detta inte föranleder erforderlig åtgärd från huvudmannens sida,

göra anmälan häroin till tillsynsmyndigheten bör enligt kommittén med­

föra ansvar för tjänstefel för läkaren. Därjämte kan huvudmannen i egen­

skap av tillståndshavare meddelas särskilda föreskrifter på grund av miss­

förhållandet och interimistiskt förbjudas att bruka anläggningen. I sista

hand kan tillståndet återkallas.

Kommittén finner starka skäl tala för att i strålskyddslagen också in­

föres en uttrycklig bestämmelse angående skyldighet för arbetstagare att

vara verksam till förebyggande av att han själv eller annan utsättes för

strålning och anför till närmare utveckling av sina synpunkter härutinnan

följande.

Eftersom tillståndshavaren är i sista hand ansvarig för att strålskador

ej uppkommer till följd av strålningen från hans anläggning, måste han

också kunna fordra, att den skyddsutrustning han tillhandahåller använ­

des, att meddelade skyddsföreskrifter i övrigt efterleves och att de perso­

ner, som är sysselsatta i arbetet, iakttar tillbörlig försiktighet. Det förtjänar

påpekas att vad nu sagts gäller också till skydd för tredje man. Vad sär­

skilt angår sjukvården skall personalen sålunda vara pliktig tillse, att

patienterna ej utsätts för strålning i vidare mån än som av läkaren be-

dömes erforderligt för uppnående av åsyftat resultat av behandlingen eller

undersökningen. Denna skyldighet måste givetvis anpassas efter varje

arbetstagares arbetsuppgifter och de kompetenskrav som på grund av

hans utbildning och tjänsteställning kan ställas på honom.

Yttrandena

Kommitténs förslag i förevarande del har inte föranlett annan erinran

av allmän karaktär än att lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm

beträffande förslaget att tillståndshavare skall vara skyldig att följa hälso­

tillståndet hos de anställda invänder, att tandläkare har varken formell eller

reell kompetens att fullgöra sådant åläggande. Kollegiet finner det över

huvud taget anmärkningsvärt att kommittén, när det gäller strålskyddet,

emellanåt vill binda personer till uppgifter av medicinsk natur, för vilka

de saknar laglig kompetens.

Departementschefen

Ett väsentligt moment i prövningen av ansökan om tillstånd att inneha

och bedriva arbete vid radiologisk anläggning måste avse de personliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

77

förutsättningarna hos tillståndshavaren eller den person som eljest skall

förestå verksamheten. Man skall sålunda genom prövningen söka skapa

garantier för att hästa möjliga strålskyddsförhållanden kommer att råda

vid anläggningen, inte bara i fråga om tekniska anordningar, vilka tillsyns-

männen kan kontrollera, utan även beträffande arbetsmetoder, arbets-

disciplin, personalens instruerande m. m. I första hand måste det givetvis

åligga tillståndshavare och föreståndare att tillse att de för strålskyddet vid

anläggningen givna föreskrifterna följes. Men därutöver bör man också

kunna fordra att de är aktivt verksamma för att personalen och andra perso­

ner inte utsättes för strålning som kan undvikas. Kommittén har funnit

det nödvändigt att, efter förebild av arbetarskyddslagen, införa en bestäm­

melse i sitt lagförslag, varigenom tillståndshavare ålägges att vidta alla

åtgärder som kan erfordras för att förebygga att personalen eller annan

person utsättes för strålning, som med hänsyn till anläggningens beskaffen­

het inte bör tolereras. En sådan bestämmelse torde visserligen inte kunna

straffsanktioneras, men jag anser det riktigt och ur skadeståndsrättslig

synpunkt väsentligt att tillståndshavarens ansvar i förevarande avseende

kommer till uttryck i strålskyddslagen. Kommittén har i detta samman­

hang uttalat, att det också bör åligga tillståndshavaren att ha sin upp­

märksamhet riktad på hälsotillståndet hos personalen. Den invändning

som under remissbehandlingen gjorts mot detta uttalande synes mig icke

befogad. Uppenbarligen har kommittén inte avsett, att tillståndshavaren

eller föreståndaren själv skall företa någon medicinsk undersökning av per­

sonalen utan endast efter sin förmåga följa hälsotillståndet hos denna och

vid minsta misstanke om att någon blivit utsatt för strålskada tillse att

vederbörande skyndsamt blir undersökt av läkare. Jag är sålunda ense med

kommittén om att dylik skyldighet bör åvila tillståndshavaren.

Kommittén tar också upp frågan om ansvarsfördelningen mellan till­

ståndshavare och föreståndare. I vissa fall måste särskild föreståndare fin­

nas, nämligen i statlig och kommunal verksamhet samt eljest då tillstånds­

havaren är bolag eller annan icke fysisk person. Den fortlöpande kontrollen

över det dagliga arbetet skall enligt kommittén ankomma på föreståndaren

medan tillståndshavaren i övrigt har att svara för strålskyddet och vidta

erforderliga åtgärder för dess förbättrande. Försummelse av föreståndaren

kan föranleda ansvar för tjänstefel då det gäller statlig och kommunal

verksamhet samt — i fråga om såväl allmän som enskild verksamhet —

medföra förelägganden eller förbud för tillståndshavaren. Den angivna

ansvarsfördelningen synes mig naturlig och berörda konsekvenser av för­

summelse torde vara nödvändiga.

Även för arbetstagare föreslår kommittén en bestämmelse om skyldighet

att vara verksam till förebyggande av alt han själv eller annan ulsättes för

strålning. En motsvarande regel finns i arbetarskyddslagen och försvarar

enligt min mening väl sin plats i strålskyddslagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

6. Avgifter

Kommittén

Kommittén konstaterar, att den tillsyn över radiologiskt arbete som

skall utövas med stöd av strålskyddslagen i hög grad är en i det allmännas

intresse bedriven skyddsverksamhet, i många hänseenden jämförbar med

övrig obligatorisk arbetarskyddstillsyn. Rent principiellt anser därför kom­

mittén invändningar med fog kunna resas mot att belägga en sådan kon­

trollverksamhet med avgifter. Den av yrkesinspektionen utövade allmänna

arbetarskyddstillsynen är också avgiftsfri.

Det är emellertid inte bara så att strålskyddskontrollen i sig själv är

socialt betingad, utan även den verksamhet, vari strålskyddskontrollen före­

kommer, har i mycket stor utsträckning social anstrykning, framhåller

kommittén. Till belysande härav anför kommittén, att radiologiskt arbete

till övervägande del utövas inom området för stats och kommuns allmän­

nyttiga verksamhet samt att de nuvarande avgifterna till mycket stor del

drabbar sjuk- och tandvården. Sålunda faller av debiterade avgifter mera

än 60 procent på statliga eller kommunala anläggningar och sammanlagt

över 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och vete­

rinärmedicinsk verksamhet.

Med hänsyn till det anförda skulle kommittén helst se, att avgifterna för

tillsynen nu avskaffades. Kommittén tvekar emellertid att föreslå detta på

grund av att kommitténs förslag i övrigt är förenade med dryga kostnads­

ökningar för statsverket.

Om avgifter för tillsynen skall utgå förordar kommittén att avgifterna

liksom hittills får karaktären av årliga licensavgifter, som anknyts till till­

ståndet, vare sig det avser radiologiskt arbete eller handel med eller inne­

hav av radioaktivt ämne, samt att avgiftsbeloppen får bestämmas av Kungl.

Maj :t eller i en del fall av tillsynsmyndigheten inom vissa av Kungl. Maj :t

angivna gränser.

Undervisnings- och forskningsverksamhet, som bedrives utan förvärvs­

syfte bör enligt kommittén liksom f. n. vara helt avgiftsfri.

Den nuvarande möjligheten att, om särskilda skäl föreligger, nedsätta av­

giften anser kommittén också böra bestå. Beslut härutinnan bör enligt kom­

mittén fattas av strålskyddsnämnden.

F. n. utgår särskild gottgörelse till statsverket för besiktning i anledning

av ansökan om tillstånd, därest ansökningen inte bifalles. Redan nu har

denna gottgörelse haft ytterst ringa betydelse, eftersom avslag på tillstånds-

ansökningar varit sällsynta. På grund härav och då ansökningar om till­

stånd enligt den nya strålskyddslagstiftningen förutsättes i stor utsträck­

ning kunna behandlas utan föregången besiktning föreslår kommittén att

denna typ av avgift helt borttages.

Statsverkets inkomster av tillsynsavgifterna beräknar kommittén med

79

hänsyn till de föreslagna ändringarna och den fortgående expansionen på

området till ca 300 000 kronor för kalenderåret 1958.

Yttrandena

Av de remissorgan som yttrat sig i avgiftsfrågan är det endast statskon­

toret som anser att avgifterna för tillsynen bör bibehållas. Enligt statskon­

torets mening bör avgifterna avvägas så att full kostnadstäckning erhålles

för samtliga utgifter.

Uttalande om att avgifterna bör slopas göres av arbetarskyddsstyrelsen,

medicinska fakulteterna i Uppsala och Göteborg, lärarkollegiet vid tand-

läkarhögskolan i Stockholm, medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i rönt­

gendiagnostik, Sveriges industriförbund, Svenska radiologförbundet, Sven­

ska tandlåkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund, Sveriges sjukhus-

och hälsofysikers förbund samt Aktiebolaget Atomenergi.

Till belysande av de skäl som anföres för denna ståndpunkt må hän­

visas till följande uttalande av Svenska radiologförbundet.

Strålskyddet är ett hela samhällets intresse och bör därför bekostas av

allmänna medel och ej genom särskild beskattning av sjukvårdsanstalter

eller andra institutioner, företag eller enskilda, som arbetar med joniserande

strålning. I synnerhet är det upprörande, att tillsynsavgifter skall erläggas

även i de fall, där någon tillsyn i verkligheten icke sker. Detta är f. n. i

stor utsträckning fallet, t. ex. vid dentala röntgendiagnostikanläggningar.

Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges tandläkarförbund förutsätter

under likartad motivering, att besiktningar av röntgenanläggningar, i lik­

het med övriga inspektioner inom medicinalväsendet, göres avgiftsfria.

Medicinska fakulteten i Göteborg och Sveriges sjukhus- och hälsofysikers

förbund föreslår att, om avgifter för tillsynen likväl skall utgå, befrielse

eller åtminstone stark nedsättning beviljas sådana institutioner, sjukvårds­

inrättningar m. nr., som anställt egna radiofysiker, varigenom belastningen

på den centrala tillsynsmyndigheten minskar. Den föreslagna avgiftsbefri­

elsen skulle enligt fakulteten underlätta att från sjukhusens huvudmän få

anslag för det ur många synpunkter önskvärda uppbyggandet av en lokal

sjukhusfysikerorganisation.

Sveriges industriförbund och Aktiebolaget Atomenergi framhåller, att

frågan om avgifter bör ses mot bakgrunden av att tillsynsverksamheten i

samband med radiologiskt arbete på grund av den snabba utvecklingen

på atomenergiområdet kommer att få allt större omfattning och kommer

att kräva insatser av expertis från olika områden, vilket kan leda till stora

kostnader i det enskilda fallet. Det är därför naturligt, att staten helt sva­

rar för kostnaderna för tillsynsverksamheten.

De part em en t schef en

För tillsynen enligt 1941 års lag har tillståndshavaren haft att erlägga

årliga avgifter till statsverket. Som skäl för alt nu slopa dessa avgifter har

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

80

kommittén främst åberopat, att tillsynen enligt arbetarskyddslagen är av­

giftsfri, att radiologiskt arbete till övervägande delen utövas inom området

för stats och kommuns allmännyttiga verksamhet, att sålunda 60 procent

av debiterade avgifter faller på statliga eller kommunala anläggningar samt

att 90 procent av avgifterna drabbar medicinsk, odontologisk och veterinär­

medicinsk verksamhet. På grund av att kommitténs förslag är förenade

med dryga kostnadsökningar för statsverket, tvekar kommittén att föreslå

att avgifterna avskaffas men skulle helst se att så bleve fallet.

Den allmänna meningen bland remissinstanserna är att avgifterna bör

slopas; i själva verket är det endast en enda remissmyndighet — nämligen

statskontoret — som redovisar motsatt uppfattning.

Obestridligen talar vägande skäl för att strålskyddstillsynen göres av­

giftsfri. Det är här fråga om en skyddsverksamhet, som i stor utsträckning

är jämförbar med arbetarskyddstillsyn. Avgifterna drabbar vidare f. n.

främst sjukvård och tandvård. Att uttaga avgifter från den slutna vården,

som till helt övervägande del omhänderhas av staten eller kommun, synes

redan av principiella och praktiska skäl inte böra komma i fråga. En väsent­

lig del av statsverkets nuvarande inkomster av tillsynsverksamheten hänför

sig till läkare och tandläkare i den öppna vården. Då dessa — i enlighet

med vad jag tidigare förordat — förutsättes som regel icke behöva söka till­

stånd för innehav av och arbete med röntgenutrustning av gängse typ för

diagnostik och då besiktningsverksamheten med avseende på sådana an­

läggningar torde komma att bli mycket begränsad, synes det icke möjligt

att sakligt motivera uttagande av årliga avgifter av dessa apparatinneha­

vare. Och ett bibehållande av avgifterna för andra områden än sjuk- och

tandvården skulle enligt hittillsvarande erfarenhet bli praktiskt taget utan

betydelse ur statsfinansiell synpunkt, i synnerhet om man beaktar kost­

naderna för uppbärandet av avgifterna. Läget kan bli annorlunda med

hänsyn till utvecklingen på atomenergiområdet och i så fall torde det få

övervägas att avgiftsbelägga strålskyddstillsynen på detta område.

Jag föreslår därför att de nuvarande tillsynsavgifterna slopas, vilket

kommer att medföra avsevärda förenklingar jämväl ur administrativ syn­

punkt. Som jag tidigare anfört skall dock ersättning utgå, då strålskydds-

myndigheten på begäran utför arbete av servicebetonat slag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

C. Specialmotivering till strålskyddslagen

I enlighet med det anförda har på grundval av strålskyddskommitténs

förslag inom inrikesdepertementet utarbetats förslag till strålskyddslag,

vilket torde såsom bilaga 1 få fogas till protokollet i detta ärende. Jag övergår

nu till att behanda de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

81

Lagens rubrik

Med hänsyn till den utvidgning av 1941 års lagstiftning, som kommitténs

förslag innefattar, har kommittén funnit sig böra föreslå en ny rubrik och

därvid valt benämningen »lag om skydd mot skada i följd av joniserande

strålning m. m.». Kommittén är medveten om att begreppet joniserande

strålning är främmande för den på området icke sakkunnige men menar,

att detta inte bör hindra att begreppet användes i rubriken, då en definition

av begreppet lämnas redan i lagens inledande paragraf. För att få en kort­

fattad och lätthanterlig benämning i dagligt tal, föreslår kommittén att till

rubriken fogas ordet »strålskyddslag». Begreppet strålskydd har enligt kom­

mittén redan vunnit burskap såsom benämning på skydd mot röntgenstrål­

ning och strålning från radioaktiva ämnen.

Då enligt vad kommittén sålunda anfört den föreslagna kortare benäm­

ningen på lagen väl täcker lagens innehåll vill jag i enkelhetens intresse

förorda att man nöjer sig med den kortare benämningen och alltså ger

lagen rubriken »Strålskyddslag».

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

1

§•

Kommittén

Liksom lagen om tillsyn å radiologiskt arbete m. m. bör enligt kom­

mittén strålskyddslagen inledas med erforderliga definitioner över fysika­

liska begrepp, vilkas innehåll inte är entydigt bestämt av vetenskapen och

vilka ej heller är kända för en större allmänhet.

Kommittén inför i lagen ett nytt begrepp, joniserande strålning, såsom

sammanfattande benämning på sådan strålning, mot vars skadeverkningar

lagstiftningen skall bereda skydd. I den nuvarande lagen talas endast om

röntgenstrålar och strålning från radioaktivt ämne. Den av kommittén före­

slagna definitionen på joniserande strålning innefattar, förutom nyss­

nämnda båda slag av strålning, jämväl annan till sin biologiska verkan lik­

artad strålning. Vad som avses härmed framgår av betänkandet s. 29—33

och i mera sammanträngd form av vad jag anfört under punkten II A.

Såsom i nu gällande lag upptas i paragrafen därjämte en defintion på

radiologiskt arbete, dock med en väsentlig förändring av begreppets inne­

börd. Härutinnan torde jag få hänvisa till den redogörelse för kommitténs

förslag rörande avgränsningen av lagens tillämplighetsområde, som jag

lämnat under punkten III B 2. Av praktiska skäl har kommittén förbehållit

begreppet radiologiskt arbete för arbete med sådana anordningar eller radio­

aktiva ämnen, som ej med stöd av lagen undantagits från lagens tillämpning.

Yttrandena

Generaltullstyrelsen förutsätter, att i lagförslaget förstås med radioaktiva

ämnen ej blott radioaktiva grundämnen och kemiskt definierade föreningar

utan även preparat, beredningar och på mekanisk väg framställda produk-

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 29

82

ter i allmänhet, som utsänder radioaktiv strålning.

I några remissyttranden har påpekats, att kommittén i sitt förslag an­

vänder begreppet röntgenapparat på ett sätt som avviker från Svenska

elektriska kommissionens nomenklatur.

Svenska elektriska kommissionen förklarar sålunda, att uttrycket rönt­

genapparat av kommittén använts för att beteckna röntgenutrustning, var­

med enligt gällande normer förstås »utrustning för alstrande och använ­

dande av röntgenstrålning, bestående av röntgenapparat, röntgenrör (rör),

förbindelsekablar, stativ, tillsatsapparater och övriga tillbehör». Med rönt­

genapparat avses enligt samma normer »apparat för drift av röntgenrör».

Uttrycket inbegriper således ej den strålningsalstrande delen (röntgenröret),

påpekar kommissionen.

Även medicinalstyrelsen och styrelsens vetenskapliga råd i röntgen-

diagnostik samt Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

har anmärkt på berörda terminologi.

Beträffande begreppet radiologiskt arbete anför försvarets forsknings­

anstalt och delegationen för atomenergifrågor, att kommitténs definition

härav ger möjlighet till en utomordentligt vid tolkning och att det varit

önskvärt, att det klart framgår, att det här gäller arbete, där personalen

faktiskt utsättes för joniserande strålning eller riskerar att utsättas för

sådan strålning.

Svenska elektriska kommissionen anser den föreslagna definitionen för

radiologiskt arbete alltför vag samt föreslår formuleringen:

arbete med på elektrisk väg alstrad joniserande strålning från röntgen-

rör eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända joniserande strål­

ning utanför den strålningsalstrande apparaten eller apparatdelen, arbete

med utvinning av atomenergi samt arbete med radioaktivt ämne, dock ej

då fråga är endast om arbete med anordning eller ämne, som jämlikt 4 §

särskilt undantagits.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att till definitionen fogas me­

ningen: »Vidare skall arbete med teknisk anordning uteslutande avsedd för

alstrande av strålning med minsta våglängd av 1 000 Å undantagas.» Här­

igenom vinnes enligt fakulteten, att apparater för ultraviolett strålning och

vissa mätapparater (exempelvis fotometrar) undantages.

Departementschefen

Det torde vara nödvändigt att i en lag av förevarande slag använda vissa

fysikaliska begrepp, vilka inte är allmänt kända och ej heller otvetydigt be­

stämda. Utvecklingen har medfört, att andra strålslag än de i 1941 års lag

nämnda kommit till användning. En samlande beteckning för den strål­

ning, mot vilken den nya lagen skall ge skydd, har därför blivit erforderlig.

Den av kommittén föreslagna beteckningen joniserande strålning har god­

tagits av remissinstanserna och själv har jag ingenting att invända där­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år i958

83

emot. Med joniserande strålning avses sålunda i departementsförslaget rönt­

genstrålning, strålning från radioaktiva ämnen och därmed till sin biolo­

giska verkan likartad strålning. Uttrycket radioaktiva ämnen skall därvid

såsom generaltullstyrelsen förutsatt omfatta ej blott radioaktiva grund­

ämnen och föreningar, vari sådana ingår, utan även preparat och andra

konstgjorda produkter, som utsänder radioaktiv strålning.

Liksom i 1941 års lag ges också i lagförslaget en definition på begreppet

radiologiskt arbete. Även i detta hänseende har utvecklingen föranlett en

utbyggnad av begreppet, inte bara beroende på de nya strålslagen utan

kanske framför allt med hänsyn till den nya verksamhet som upptagits på

området, nämligen arbete med utvinning av atomenergi. Radiologiskt arbete

skulle enligt förslaget alltså omfatta, förutom nyssnämnda slag av arbete,

jämväl arbete vari nyttjas röntgenapparat eller annan teknisk anordning,

avsedd att utsända joniserande strålning, och arbete med radioaktivt ämne.

Häremot har invänts, att definitionen är för vag och ger möjlighet till för

vid tolkning. Det synes mig emellertid nödvändigt att begreppet göres vitt­

omfattande om det med säkerhet skall kunna fånga in all den verksamhet,

där strålskydd kan behövas, och samtidigt bli tillräckligt enkelt. Erforder­

lig begränsning av strålskyddet torde i stället få göras genom att särskilt

angivna strålkällor undantas från lagens tillämpning. Jag vill dock erinra

om att i den föreslagna definitionen inte inbegripes elektronmikroskop, tele-

visionsapparater etc., i vilka väl alstras joniserande strålning men där strål­

ningen inte är avsedd att utsändas utanför apparaten och på grund av

apparatens konstruktion inte heller skall kunna tränga utanför denna. Att,

som kommittén föreslår, även i övrigt inskränka själva begreppet radio­

logiskt arbete med de särskilda undantag som göres från lagens tillämp­

ning, anser jag inte lämpligt. Begreppet skulle därigenom inte bara bli

konstlat utan även oanvändbart i sådana i lagförslaget förekommande fall,

då regler ges för alla slag av anordningar, som alstrar joniserande strålning.

Inte heller vill jag förorda ett tillägg till definitionen av det slag medicinska

fakulteten i Uppsala föreslagit. Det skulle nämligen enligt min mening göra

begreppet alltför svårförståeligt för andra än fackmän. Den effekt fakul­

teten eftersträvar med sitt förslag torde lika väl kunna uppnås genom att

berörda apparater med stöd av bemyndigande i lagen genom beslut av

Konungen eller strålskyddsmyndigheten undantages från lagens tillämpning.

En annan terminologisk fråga gäller uttrycket röntgenutrustning. I över­

ensstämmelse med vad som brukas i dagligt tal har jag tidigare i mitt an­

förande liksom kommittén genomgående begagnat uttrycket röntgenappa­

rat för att beteckna hela den apparatur, som användes i röntgenarbete.

Under remissbehandlingen har emellertid påpekats, att detta uttryckssätt

inte överensstämmer med vedertagen nomenklatur, enligt vilken röntgen­

apparat inte inbegriper den strålningsalstrande delen, nämligen röntgen­

röret. Den enligt nomenklaturen riktiga benämningen för hela den utrust­

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

84

ning som erfordras för alstrande och användande av röntgenstrålning är

röntgenutrustning. Denna beteckning bör därför användas i lagtexten.

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen är det meningen att även

fabrikation av tekniska anordningar, som alstrar joniserande strålning, skall

betraktas som radiologiskt arbete i den mån det därvid förekommer att

anordningen i samband med prov eller eljest sättes i funktion.

På grund av det anförda bör radiologiskt arbete definieras som arbete,

vari röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, avsedd att utsända

joniserande strålning, nyttjas eller eljest sättes i drift, arbete med utvin­

ning av atomenergi och arbete med radioaktivt ämne.

Om tillstånd m. m.

2

§•

Kommittén

Enligt kommitténs förslag skall tillstånd erfordras av en särskild nämnd,

statens strålskyddsnämnd, för den som vill bedriva radiologiskt arbete eller

idka handel med eller eljest inneha radioaktivt ämne, dock ej i de fall till­

stånd krävs enligt atomenergilagen. Därutöver anser kommittén det böra

fordras särskilt tillstånd för att annan än den som har handelstillstånd

skall få till riket införa eller här förvärva eller överlåta radioaktivt ämne.

Denna tillståndsskyldighet är mera omfattande än enligt gällande lag, be­

roende på dels att begreppet radiologiskt arbete vidgats dels att införsel,

förvärv och överlåtelse av radioaktivt ämne ej tidigare krävt särskilt till­

stånd, vare sig i samband med handel eller eljest. Rörande det närmare

innehållet i kommitténs förslag i denna del må hänvisas till den allmänna

motiveringen. I det sammanhanget har emellertid inte upptagits ett av

kommittén berört spörsmål angående till vilken enhet — anläggning, appa­

rat, myckenhet radioaktivt ämne — tillstånd av förevarande slag bör vara

knutet. Kommitténs uppfattning härutinnan torde därför få redovisas här.

Vad först beträffar tillstånd till arbete med röntgenutrustning och lik­

nande anordningar anför kommittén.

Tillståndet att bedriva radiologiskt arbete är för närvarande anknutet

till viss anläggning. Vid större anläggningar brukar till följd härav ett

flertal strålkällor med varierande användningsändamål och användnings-

frekvens omfattas av ett och samma tillstånd. Detta föranleder ofta svå­

righeter vid identifieringen av de olika enheterna. Vidare tynges det ad­

ministrativa förfarandet, genom att t. ex. anskaffandet av en ny röntgen­

apparat till en anläggning eller vidtagande av förändringar beträffande

någon av de apparater, som tillståndet avser, medför omprövning av till­

ståndet även för apparater, som ej beröres av åtgärden. Enligt kommitténs

mening bör tillstånden av praktiska skäl ändras så, att varje tillstånd i

princip hänför sig till en viss, klart identifierad strålkälla. Vid arbete med

röntgen kommer härigenom i de flesta fall varje röntgenrör med tillhörande

drifts- och skyddsanordningar att omfattas av ett särskilt tillstånd. Det är

emellertid icke ovanligt, att flera röntgenrör är anbragta på samma stativ

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

85

och därför är att anse såsom en enhet. Slutligen kan flera dylika enheter

vara anslutna till samma transformator och dirigeras från ett och samma

manöverbord.

Ur strålskyddssynpunkt är det angeläget, att den apparatur, som utgör

en arbetsenhet och hos vilken strålkällan (strålkällorna), skyddsanordningar

och övriga tillbehör anpassats efter varandra, blir föremål för bedömning i

ett sammanhang.

Kommittén anser sålunda att varje arbetsenhet bör omfattas av ett till­

stånd. Med arbetsenhet bör då enligt kommittén avses stativ med därpå

anbragta röntgenrör eller motsvarande anordningar samt övriga tillbehör.

Vad härefter gäller tillstånd till innehav av radioaktivt ämne uttalar

kommittén, att tillståndet liksom enligt gällande lag bör avse viss mycken­

het av angivet slag av radioaktivt ämne. I sådana fall då ämnet inte är fast

monterat i en apparat torde dock enligt kommitténs mening några olägen­

heter inte vara förenade med att ett och samma tillstånd omfattar flera

olika slag av radioaktiva ämnen. Med hänsyn till de skiftande strålrisker,

som kan vara förenade med olika ämnen, bör därvid i tillståndet anges den

myckenhet av varje slag av radioaktivt ämne, som må innehas eller bru­

kas. Understiger den innehavda mängden av visst radioaktivt ämne den i

tillståndet angivna, möter enligt kommitténs mening inte hinder för en

tillståndshavare att utan nytt tillstånd till innehav eller arbete anskaffa och

inneha samma slag av radioaktivt ämne intill den myckenhet, som omfat­

tas av tillståndet. För apparater i vilka det radioaktiva ämnet är fast mon­

terat anser kommittén tillståndet liksom i fråga om röntgenutrustningar

böra bindas till apparatenheten med tillhörande radioaktivt ämne.

Yttrandena

Generaltullstijrelsen framhåller med anledning av förslaget om tillstånds-

skyldighet för införsel av radioaktivt ämne, att en importör, som äger be­

hörighet att idka handel med radioaktiva ämnen och sålunda även äger in­

föra dylika ämnen utan särskilt tillstånd, bör vara skyldig att om så er­

fordras hos vederbörande tullmyndighet styrka sin behörighet. Då handels-

tillstånd återkallas hör generallullstyrelsen erhålla meddelande härom. Det

vore enligt styrelsen också önskvärt, att i lagen, på motsvarande sätt som

i bl. a. giftstadgan, uttryckligen stadgas skyldighet för tullverkets personal

att övervaka införseln till riket av radioaktiva ämnen.

Departementschefen

I denna paragraf upptages huvudbestämmelserna rörande skyldigheten

att söka tillstånd till radiologiskt arbete och innehav av radioaktivt

ämne m. in.

Som jag förut anfört bör det få ankomma på Konungen att bestämma

vilken myndighet som skall handha strålskyddsfrågorna. Tills vidare förut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

sättes det bli medicinalstyrelsen genom en för ändamålet särskilt inrättad

nämnd.

Jag har också tidigare behandlat frågan om tillståndspliktens omfattning.

Här vill jag först erinra om den komplettering av kommitténs förslag som

jag förordar, nämligen att tillståndsplikt skall gälla också för innehav av

röntgenutrustning och annan teknisk anordning avsedd att utsända jonise­

rande strålning, dock med undantag under tre månader vid vissa familje-

rättsliga förvärv. Vidare må i fråga om radioaktiva ämnen påpekas, att

undantagandet från tillståndstvånget av de fall, då tillstånd meddelats en­

ligt atomenergilagen, jämväl innefattar införsel av ämnet, oaktat särskilt

tillstånd härför ej erfordras jämlikt nämnda lag. Den tillståndsplikt, som

skall gälla för förvärv av radioaktivt ämne, kan givetvis inte avse de familje-

rättsliga förvärven. Vill förvärvaren behålla ämnet mer än tre månader,

blir han däremot tvungen att söka tillstånd. Så måste också ske vid över­

låtelse av ämnet.

I paragrafen bör uttryckligen påpekas befogenheten för strålskyddsmyn-

digheten att meddela generella tillstånd. Om rätt för strålskyddsmyndig-

heten att föreskriva anmälningsskyldighet för den som utnyttjar sådant

generellt tillstånd stadgas i 5 §.

Beträffande den av kommittén berörda frågan till vilken enhet, anlägg­

ning eller apparat resp. myckenhet radioaktivt ämne, tillståndet bör knytas

delar jag helt kommitténs uppfattning. Det bör uppmärksammas, att till­

stånd att bedriva arbete med accelerator av avancerad typ bör innefatta

rätt att i acceleratorn framställa radioaktiva ämnen, eftersom det är en

normal funktion hos sådan accelerator.

Generaltullstyrelsens synpunkter torde inte böra leda till någon kom­

plettering av lagtexten. Var och en som inför radioaktivt ämne måste givet­

vis styrka sin behörighet härtill inför tullmyndigheten och det gäller även

dem som grundar sin behörighet på handelstillstånd. Regler om meddelande

till generaltullstyrelsen angående återkallelse av handelstillstånd och om

skyldighet för tullverkets personal att övervaka införseln av radioaktiva

ämnen torde få ges i administrativ ordning.

3 §•

Kommittén

I princip skall enligt kommittén strålskyddsnämnden avgöra i vad mån

besiktningar skall ske, innan tillståndsärendena prövas av nämnden. Kom­

mitténs förslag syftar till att tillstånd i stor utsträckning skall kunna med­

delas utan föregående besiktning. I sådana fall där besiktning blir erfor­

derlig, skall denna regelmässigt utföras genom radiofysiska institutionens

försorg. Det faktiska avgörandet om besiktning i visst fall skall ske torde

härvid ankomma på föreståndaren för den tillsynsavdelning, där ärendet

handlägges, givetvis under iakttagande av att nämndens allmänna riktlinjer

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

88

Såvitt kollegium kan bedöma, bör en försäljare eller utställare av röntgen­

utrustningar vid förevisning härav mycket väl kunna använda en utrust­

ning, där själva strålkällan saknas eller ersatts med en attrapp, om han

skulle finna lagens bestämmelser för betungande.

Medicinska fakulteten i Uppsala förordar, att bestämmelsen i andra styc­

ket skall utgå då den är så allmänt formulerad, att den kommer att inbe­

gripa varje instrument, som användes i radiologiskt arbete, alltså även

mätinstrument, såsom dosimetrar och scalers.

De part em entsch ef en

Första stycket i paragrafen motsvarar 5 § i gällande lag med de ändringar,

som föranledes av den föreslagna organisationen för handläggningen av

tillståndsärenden. Jag har ingenting att invända mot eller tillägga till vad

kommittén anfört i denna del.

Den möjlighet till förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan

anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete, som införts i andra

stycket anser jag vara en betydelsefull nyhet. Det är på denna väg, som man

skall kunna komma till rätta med de långvariga förseningar beträffande

tillståndsprövningen som varit regel under en följd av år. Särskild betydelse

torde därvid metoden med typbesiktning få. Förhandsbesiktning torde vara

en förutsättning för meddelande av generella tillstånd som avses i 2 § andra

stycket. Någon risk för att stadgandet, som medicinska fakulteten i Uppsala

anmärkt, skall få några orimliga konsekvenser torde inte finnas, då det i

förordnandet om förhandsbesiktning kan regleras vilka apparater och an­

ordningar det skall omfatta.

Med röntgenutrustning avses, som anförts under 1 §, hela den utrustning

som erfordras för alsti’ande och användande av röntgenstrålning. Om i en­

lighet med kommerskollegiums förslag röntgenröret i en röntgenutrustning

ersättes med en attrapp bör apparaten enligt ordalagen i lagtexten kunna

utställas eller förevisas utan att ha undergått förhandsbesiktning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

4 §•

Kommittén

Kommittén påpekar, att gällande lag inte innehåller någon uttrycklig före­

skrift om att föreståndare skall utses. Att så skall ske framgår emellertid

indirekt av vissa bestämmelser i lagen. Sålunda föreskrives i 2 § första

stycket, att ansökan om tillstånd att bedriva radiologiskt arbete skall inne­

hålla uppgift om bl. a. den person, som skall förestå arbetet, och dennes ut­

bildning härför. Enligt nuvarande 4 § första stycket skall vidare anmälan

göras, om den, som enligt ansökan eller tidigare gjord anmälan förestår

radiologiskt arbete, efterträtts av annan person. Slutligen stadgar 15 §, att

för radiologiskt arbete, som med vederbörligt tillstånd bedrives av staten

89

eller kommun, skall i fråga om åligganden enligt lagen föreståndaren för

arbetet vara ansvarig.

Regeln att särskild föreståndare skall finnas vid anläggning, där till-

ståndshavaren ej själv förestår verksamheten, anser kommittén vara av så

stor betydelse för strålskyddet, att uttrycklig föreskrift därom bör intagas i

lagen.

För enbart innehav av radioaktivt ämne förutsätter gällande lag ej att

föreståndare utses. Kommittén anser emellertid, att en ansvarig person

alltid bör finnas, vilken har att tillse, att föreskrifter och villkor för med­

delat tillstånd iakttages. Även för handel med radioaktiva ämnen och för­

varing av sådana ämnen utan samband med radiologiskt arbete eller handel

bör således enligt kommittén en av strålskyddsmyndigheten godkänd före­

ståndare finnas.

Genom paragrafens formulering är bestämmelserna om föreståndare

tillämpliga även på sådan radiologisk verksamhet som erfordrar tillstånd

jämlikt atomenergilagen. Föreskrift om vem som skall förestå verksam­

heten bör här av strålskyddsmyndigheten meddelas som kompletterande vill­

kor till Kungl. Maj :ts tillstånd.

Frågan om vem som skall godtagas såsom föreståndare, respektive vikarie

för honom, får enligt kommitténs mening avgöras från fall till fall. Det bör

framhållas, säger kommittén, att föreståndaren måste förutsättas erhålla

sådana befogenheter i förhållande till tillståndshavaren, att han i allt väsent­

ligt kan taga ansvaret för att goda strålskyddsförhållanden råder. Kommit­

tén anför vidare, att i det fall ansökningen avser tillstånd till rutinmässigt

arbete vid staten eller kommun tillhörig anläggning, vars föreståndare till­

sättes av Kungl. Maj :t, torde någon reell prövning av kompetensen ej ifråga-

konnna. Föreståndaren för institutionen i fråga skall här som regel vara

föreståndare enligt strålskyddslagen, och hans kompetens får anses prövad

i samband med befattningens tillsättande, varför man bör inskränka sig till

att i tillståndet helt generellt angiva innehavaren av viss befattning såsom

föreståndare. Önskvärt är emellertid att strålskyddsmyndighetens yttrande

inhämtas i dylika tillsättningsärenden. I övriga fall däremot måste enligt

kommittén strålskyddsmyndigheten vid tillståndsprövningen bedöma till-

ståndssökandcns respektive den föreslagna föreståndarens personliga förut­

sättningar att förestå verksamheten. Ansökningsmaterialet bör därför inne­

hålla så noggranna upplysningar härom som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Yttrandena

Delegationen för atomenergifrågor, som anser att en föreståndare för

strålskyddet vid atomenergianläggning bör finnas, förutsätter, på grund av

det mycket stora ansvar som kommer att åvila föreståndare vid dessa an­

läggningar, dels att föreståndarens ansvar begränsas till att gälla förhållan­

90

den under anläggningens normala drift, dels att strålskyddsmyndigheten

fastställer fullständiga och noggranna anvisningar för den verksamhet som

föreståndaren har att övervaka.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner intet att erinra mot förslaget

att föreståndare skall svara för efterlevnaden av vissa föreskrifter men

anser det vara mindre tillfredsställande att den omständigheten att före­

ståndare finnes under alla förhållanden skulle befria tillståndshavaren

från ansvar för vad som ankommer på föreståndaren. Förslaget synes en­

ligt hovrätten ha denna innebörd. Det skulle vara stötande om en tillstånds-

havare, som är medveten om att föreståndaren icke fullgör sina skyldig­

heter, skulle utan påföljd kunna vara overksam.

Medicinalstyrelsen ifrågasätter, om det är erforderligt att kräva, att före­

ståndare och vikarie för föreståndare alltid skall godkännas av strålskydds-

nämnden. Bestämmelsen förutsätter åtskillig skriftväxling. På sjukhusen

kommer det alltid att bli någon läkare som får ställning såsom föreståndare,

och nämnden torde knappast ha möjlighet att i dylika fall vägra godkän­

nande. Detsamma kommer läget att bli beträffande tandläkares ställning så­

som föreståndare för röntgenarbete vid folktandvårdspolikliniker. Medici­

nalstyrelsen förordar därför, att krav på godkännande av föreståndare icke

uppställes, om till föreståndare utses den som är behörig att utöva läkar-

eller tandläkarkonsten.

Svenska radiologförbundet och medicinalstyrelsens vetenskapliga råd ut­

vecklar samma tankegångar. Förbundet anför.

På sjukhusen blir i verkligheten överläkaren på röntgenavdelningen före­

ståndare. Han utnämnes av Kungl. Maj :t och bör därför ej ånyo »godkän­

nas» av strålskyddsnämnden. Detta godkännande måste anses vara inne­

fattat i utnämningen. Likaså är det i praktiken ogörligt, att strålskydds­

nämnden skall »godkänna» vikarier för överläkare vid sjukdom, tjänst­

ledighet eller semestrar.

Medicinska fakulteten i Uppsala anser, att person förordnad att upprätt­

hålla föreståndares forskartjänst vid medicinskt vetenskapliga institutioner

ej syftande till ekonomisk vinning måste anses ha sådan kompetens, att

godkännande för honom enbart blir en administrativt betungande formalitet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Departementschef en

I den allmänna motiveringen har spörsmålet om när föreståndare skall

utses och ansvarsfördelningen mellan tillståndshavaren och föreståndaren

redan berörts. Jag torde därför kunna inskränka mig till att här behandla

de speciella frågor som upptagits i kommitténs och remissinstansernas

under denna paragraf återgivna uttalanden.

Jag delar i stort sett kommitténs uppfattning i frågan om vem som skall

godtagas som föreståndare. Dock bör det i många fall vara möjligt att i

tillstånd inte bara generellt ange innehavare av viss befattning som före­

92

Såsom framgår av den allmänna motiveringen biträder jag kommitténs

förslag att i stället skyldighet skall föreligga att söka strålskyddsmyndig-

hetens medgivande till att bruka anläggningen efter ändringen, därvid jag

dock erinrat om att forskningsinstitutionerna bör kunna generellt tillåtas

att företa vissa ändringar.

För medgivande enligt förevarande paragraf bör samma bestämmelser

gälla som för tillstånd. Även här bör sålunda eftersträvas att ansöknings-

materialet göres så fullständigt, att besiktning ej skall behöva företagas in­

nan medgivandet lämnas; men i tveksamma fall bör besiktning på platsen

ske. Avser förändringen utbyte av strålkälla, skall meddelade föreskrifter

om förhandsbesiktning eller typbesiktning iakttagas. Medgivandet skall för­

bindas med de nya villkor och skyddsföreskrifter som förändringen påkal­

lar etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

7

§•

I denna paragraf ges strålskyddsmyndigheten befogenhet att återkalla

tillstånd, först och främst när tillståndshavaren underlåtit att iaktta de

för tillståndet gällande villkoren och föreskrifterna. Häri inbegripes, att en

anläggning för radiologiskt arbete efter ändring tas i bruk utan att medgi­

vande enligt 6 § inhämtats. Men även om någon underlåtenhet ej före­

kommit, äger strålskyddsmyndigheten återkalla tillståndet, t. ex. med hän­

syn till nya rön och ändrad bedömning i fråga om strålverkningar och

strålrisker eller på grund av tidigare ej uppmärksammade allvarliga brister

vid en anläggning. Så långt har paragrafen sin motsvarighet i 4 och 8 §§ nu­

varande lag.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen är det min mening att

generellt tillstånd skall kunna återkallas individuellt. Har generellt till­

stånd att inneha och bruka röntgenutrustning av standardtyp meddelats för

legitimerade läkare, medför återkallelse av legitimationen att tillståndet för­

faller. Redan dessförinnan kan emellertid, då missbruk eller misskötsel

förekommit, tillståndet återkallas.

Vad som sagts om tillstånd skall också gälla om godkännande av före­

ståndare eller ersättare för föreståndare. Återkallelse av sådant godkän­

nande skall således kunna ske separat utan att tillståndet beröres därav.

Även individuell återkallelse av generellt godkännande skall vara möjlig.

8

§•

Kommittén

Utöver vad som upptagits i den allmänna motiveringen anför kommittén

beträffande anmälningsskyldighet, då tillståndshavare upphört att utnyttja

tillståndet, att bestämmelsen, som med visst tillägg avseende dödsbo mot­

svarar 4 § första stycket e) i 1941 års lag, i första hand åsyftar tillstånd

till radiologiskt arbete samt handel med och innehav av radioaktivt ämne

94

cinska inrättningar och vissa forskningsinstitutioner skall kunna överlåta

radioaktiva ämnen sinsemellan utan tillstånd i varje särskilt fall. Även vid

sådana överlåtelser skall här avsedd anmälningsskyldighet föreligga, såvida

undantag härifrån inte meddelas med stöd av 30 §.

Den föreslagna bestämmelsen om anmälningsskyldighet vid stöld av

radioaktivt ämne och när sådant ämne förkommit synes mig lämplig.

9 §•

Genom bestämmelsen i denna paragraf göres en betydelsefull utvidgning

i förhållande till 1941 års lag, i det att strålskyddskontrollen med stöd av

detta stadgande kan utsträckas även till strålkällor, vilka ej är avsedda att

användas i radiologiskt arbete eller i övrigt omfattas av tillståndsskyldig-

heten och sålunda inte står under regelbunden kontroll.

Om tillståndshavares allmänna skyldigheter m. m.

10 §.

Kommittén

Kommittén påpekar att förevarande bestämmelser, som saknar motsva­

righet i 1941 års lag, i huvudsak har utformats med 7 § arbetarskyddslagen

som förebild. Bestämmelserna avses vara tillämpliga även på den som

bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne med stöd av

tillstånd jämlikt atomenergilagen samt på föreståndare och anställda i

sådan verksamhet.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge förutsätter, att stadgandet i första

stycket inte bör kunna uppfattas såsom avsett att reglera gränserna för

anläggningshavarens skadeståndsskyldighet sålunda att fullgörande av vad

stadgandet föreskriver skall under alla omständigheter medföra frihet från

skadeståndsansvar. Det kan nämligen enligt hovrättens mening ifrågasät­

tas, om inte med hänsyn till den utpräglade farligheten hos en anläggning

av nu angivet slag utrymme bör finnas för skadeståndsansvar utan skuld.

Arbetarskyddsstgrelsen anser att det vore av värde, om det i strålskydds­

lagen direkt kunde utläsas att bestämmelserna i 6 kap. arbetarskyddslagen

om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare äger giltighet även

med avseende på strålskyddet. Styrelsen förordar därför förslagsvis följande

tillägg till paragrafen: »Om samverkan i strålskyddsfrågor mellan till-

ståndshavare och i radiologiskt arbete sysselsatta personer gäller vad om

samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare är stadgat i 6 kap. arbetar­

skyddslagen».

Departemen tschefen

I den allmänna motiveringen har i ett särskilt avsnitt behandlats frågor

om tillståndshavares, föreståndares och arbetstagares allmänna skyldigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

96

melse uppfattas så, att de åsyftade föreskrifterna skulle gälla även strål­

skyddet. Det kan dock icke vara rimligt, att tillverkare och försäljare skall

lämna föreskrifter om hur t. ex. en läkare skall använda sin röntgenutrust­

ning för att förebygga strålskador. Satsen måste utgå och paragrafen i

övrigt omarbetas.

Medicinska fakulteten i Uppsala föreslår, att orden »eller här utställes

till försäljning eller i reklamsyfte» skall utgå. För att ej hindra utveck­

lingen bör enligt fakulteten i drift icke varande apparatur få utställas och

reklameras utan inskränkningar.

I samma riktning uttalar sig Svenska radiologförbundet och medicinal­

styrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik. Jämför även de under 3 §

citerade remissyttrandena.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

Departementschefen

Tillverkare, försäljare och upplåtare av apparater avsedda för radiolo­

giska anläggningar är enligt arbetarskyddslagen skyldiga dels att tillse, att

apparaten är försedd med nödiga skyddsanordningar och även i övrigt er­

bjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, och dels att till­

handahålla erforderliga föreskrifter för anordningens användning och sköt­

sel. Dessa regler avser emellertid inte skydd mot strålskador. Självfallet

bör därför motsvarande förpliktelser i strålskyddshänseende upptagas i

strålskyddslagen. Bestämmelser härom blir också ett viktigt komplement

till reglerna i 3 § andra stycket. Man vinner sålunda genom förevarande

paragraf viss garanti för att apparaterna, när de efter förhandsbesiktning

avlämnas, verkligen är försedda med erforderliga strålskyddsanordningar.

Som framgår av vad jag anfört i anslutning till 3 § fäster jag stort av­

seende härvid.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i radiologiskt arbete torde

den ändringen i förhållande till arbetarskyddslagens motsvarande regel

böra vidtas, att skyldigheten att tillhandahålla erforderliga föreskrifter bör

avse installationen och driften men ej användningen. I övrigt torde de i

anslutning till förevarande paragraf återgivna yttrandena ej böra föranleda

någon jämkning.

Om läkarundersökning av personal m. m.

12

§.

Bestämmelserna i första och andra styckena motsvarar 12 § första och

andra styckena 1941 års lag med de ändringar som föreslagits i den all­

männa motiveringen. Stadgandet i tredje stycket är nytt. Finnes särskild

föreståndare för verksamheten har han att svara för att de i paragrafen

givna föreskrifterna följs.

98

av radiofysiska institutionen eller annat med denna nära samordnat organ

samt av särskilda tillsynsmän anställda hos tillsynsorganet. Liksom i fråga

om strålskyddsmyndigheten torde det i lagen böra lämnas öppet och över­

lämnas åt Konungen att bestämma vilken myndighet som skall handha

strålskyddskontrollen. Som jag tidigare anfört bör strålskyddsmyndighe­

ten till sistnämnda myndighet eller dess befattningshavare äga delegera be­

slutanderätten i rutinfrågor främst sammanhängande med tillsynen och

därutöver ha befogenhet att för särskilt fall uppdra åt annan myndighet

eller person än de ordinarie tillsynsorganen att utöva tillsynen.

Vad beträffar det av Aktiebolaget Atomenergi uppdragna spörsmålet har

jag redan i den allmänna motiveringen uttalat, att strålskyddsmyndigheten

bör medverka vid tillsynen av en atomenergianläggning även i fråga om ut­

släpp av radioaktivt avloppsvatten. I sistnämnda hänseende kan emellertid

även andra berörda myndigheter, såsom fiskeristyrelsen, få lov att delta i

tillsynen med hänsyn till deras speciella intressen.

15—17 §§.

Frågan om tillsynsmans befogenheter samt tillståndshavarens och hos

honom anställdas skyldigheter i samband med tillsynen har jag tidigare

berört.

I 15 § är första stycket nytt men har viss motsvarighet i 50 § första

stycket arbetarskyddslagen. Tillsynsman har därjämte i detta lagrum till­

lagts en befogenhet vid efterbesiktning motsvarande den i 3 § första styc­

ket vid tillståndsbesiktning, att jämväl besiktiga utrymmen, som angränsar

till lokal där radiologiskt arbete skall bedrivas, handel med radioaktivt

ämne skall utövas eller sådant ämne skall förvaras. Andra stycket motsva­

ras av 7 § andra stycket 1941 års lag. Det är avsett, att tillsynsman skall

vara berättigad både att själv utföra eller låta utföra kontrollundersök­

ningar och att beordra att desamma verkställes av arbetsledningen eller

personalen vid anläggningen. För att riskförhållanden m. m. snabbt skall

kunna bedömas, exempelvis i samband med att anmälan inkommer angå­

ende misstänkt strålskada, bör tillsynsman även utan samband med be­

siktning äga påfordra, att prov och undersökningar verkställes på arbets­

platsen.

Bestämmelsen i 16 § motsvarar 7 § tredje stycket 1941 års lag.

17 § innefattar en ny bestämmelse, som har sin motsvarighet i 50 §

andra stycket arbetarskyddslagen, dock med den skillnaden att upplys­

ningsplikten enligt strålskyddslagen föreslås gälla ej endast arbetsled­

ningen utan även de anställda. Då även atomenergianläggningar skall vara

föremål för tillsyn enligt strålskyddslagen, bör även den som driver sådan

anläggning samt hos honom anställda vara skyldiga att till strålskydds­

myndigheten och dess tillsynsmän lämna upplysningar som är av betydelse

för strålskyddskontrollen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

100

satta strålskador vid anläggning där dylika uppstått. Denna befogenhet får,

vilket också framhölls i propositionen nr 178 (s. 33) till 1956 års riksdag,

särskild betydelse när det gäller atomenergianläggningar. Jag är inte beredd

att nu förorda, att rätten att sätta anläggning eller anordning ur bruk skall

kunna delegeras från strålskyddsmyndigheten. Rätten att försegla apparater

avses vidare skola tillgripas bl. a. för att förhindra olovligt brukande av

röntgenutrustning. Bestämmelsen om försegling synes mig ingalunda ha för­

lorat sin betydelse genom att redan innehavet av röntgenutrustning till-

ståndsbelagts.

De maktmedel, som här står till buds, torde också, om det befinnes nöd­

vändigt, kunna användas för att tillgodose syftet med föreskrifterna i It §

första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

19 och 20 §§.

I 19 § utrustas strålskyddsmyndigheten med befogenheter, som sätter

den i stånd att också ingripa mot installatör, som åsidosätter föreskrifterna

i 11 § andra stycket. Eu motsvarighet härtill återfinnes i 57 § arbetarskydds­

lagen. Den i sistnämnda stadgande intagna bestämmelsen, att installatör,

innan åtgärd vidtages, skall beredas tillfälle att yttra sig har dock ansetts

vara av instruktiv karaktär och har därför icke medtagits i själva lagen.

Den strålskyddsmyndigheten i 20 § tillagda befogenheten att förelägga

vite har ingen motsvarighet i kommitténs förslag. Däremot har behovet

av en sådan bestämmelse påtalats i ett par remissyttranden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar sålunda, att de bestämmelser

som reglerar tillsynsmans befogenheter vid besiktning inte åtföljs av någon

bestämmelse om straff för den som åsidosätter vad tillsynsman fordrar.

Såvitt angår rätten för tillsynsman att erhålla tillträde till arbetsplats, för­

varingsplats o. dyl. kan enligt hovrätten vägran att lämna tillträde med­

föra straff enligt 10 kap. 12 § strafflagen. Tillsynsmans befogenheter att

följa verksamhet samt påfordra undersökningar, prov och upplysningar är

emellertid inte straffsanktionerade. Strålskyddsmyndigheten torde visser­

ligen, säger hovrätten, med stöd av sina övriga befogenheter kunna ingripa

mot den som underlåtit att ställa sig till efterrättelse vad tillsynsman ford­

rat, men det kan ifrågasättas om inte de medel som står till buds bör kom­

pletteras med befogenhet för strålskyddsmyndigheten att vid tredska fö­

relägga vite.

I samma riktning uttalar sig riksåklagarämbetet, som erinrar om att en­

ligt 10 § atomenergilagen tillsynsmyndigheten äger förelägga lämpligt vite

bl. a. i fall, när någon underlåtit att på anfordran lämna myndigheten de

upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande. Ämbetet ifrågasätter,

om icke strålskyddsmyndigheten på motsvarande sätt borde ges möjlighet

att förelägga vite i de fall som avses i 15 § andra stycket och 17 § i departe-

mentsförslaget.

102

mälts till tullklarering, vore det obilligt, om vederbörande skulle straffas för

överträdelse av strålskyddslagen. Det kan ifrågasättas, huruvida icke en

allmän rätt bör stadgas, att i dylika fall varan får under tullkontroll åter-

utföras inom viss tid, exempelvis inom den i 157 § tullstadgan bestämda

anståndstiden om trettio dagar efter det varan skall anses ha mottagits av

tullanstalt. Överskrides denna tidsfrist, bör varan tillfalla kronan, varvid

med varan bör förfaras i enlighet med vad som är föreskrivet beträffande

vara, som förklarats förverkad. Motsvarande bestämmelser om återutför-

selrätt inom viss tid finnes i 86 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen

den 26 maj 1954 (nr 521) och i 35 § 2 mom. vapenförordningen den 10 juni

1949 (nr 340). Vidare ifrågasättes, huruvida icke bestämmelse bör meddelas,

att den som enligt strålskyddslagen icke äger införa radioaktivt ämne må —

innan varan utlämnas från tullverket — försälja eller eljest överlåta varan

till någon som är berättigad införa densamma. En liknande bestämmelse

återfinnes i 19 § giftstadgan.

Jag kan i det stora hela biträda de synpunkter generaltullstyrelsen sålunda

framlagt och i förevarande paragraf har intagits bestämmelser motsvarande

dem styrelsen föreslagit.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Ansvarsbestämmelser m. m.

Kommittén

Kommittén anser, att liksom enligt gällande lag straffansvar enligt strål­

skyddslagen i första hand bör åvila den som olovligen bedriver verksamhet

eller eljest vidtager någon åtgärd, för vilken enligt lagen skall fordras sär­

skilt tillstånd. På grund av den utvidgning av tillståndsskyldigheten, som

kommittén förordat, bör straffansvar kunna utkrävas icke endast av den

som utan tillstånd bedriver radiologiskt arbete eller idkar handel med radio­

aktivt ämne eller eljest innehar sådant ämne utan även av den som impor­

terar, förvärvar eller överlåter radioaktivt ämne utan tillstånd. Vidare bör

den som utnyttjar honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor

och föreskrifter för detsamma i princip likställas med den som saknar till­

stånd, oberoende av om föreskrifterna utfärdats av Kungl. Maj :t eller av

strålskyddsmyndigheten. Det sagda gäller enligt kommittén både den som

åsidosätter uttryckligen meddelade skyddsföreskrifter och den som brukar

en anläggning, beträffande vilken sådan väsentlig ändring vidtagits, att

nytt tillstånd erfordras innan den får tagas i bruk.

Förseelse som föranleder straff jämlikt atomenergiiagen kan under­

stundom komma att innebära brott även mot strålskyddslagen, exempelvis

om den straffbelagda förseelsen mot förstnämnda lag samtidigt utgör olov­

ligt förvärv av radioaktivt ämne. Kommittén påpekar, att i dylika fall kan

uppkomma en lagkonkurrens, som bör beaktas vid straffmätningen. Enligt

atomenergilagen straffbar befattning med ett atombränsle torde få betraktas

104

finner starka skäl tala för att en sådan anordning, där det befinnes lämp­

ligt, bibehålies i fortsättningen. En dylik underordnad befattningshavare

kan emellertid enligt kommitténs uppfattning inte göras ansvarig för vid­

tagandet av skyddsåtgärder, omläggning av arbetsmetoder och iakttagande

av villkor eller förbud, som strålskyddsmyndigheten må föreskriva, i samma

omfattning som en person tillhörande företagsledningen. Vanligen äger han,

anför kommittén, ej heller anställa personal och kan därför inte svara för

att läkarundersökning föregått anställningen. Det nu anförda gäller enligt

kommittén i hög grad också föreståndare i statlig och kommunal tjänst,

även när denne innehar högre befattning såsom t. ex. sjukhuschef eller

lasarettsläkare.

Med hänsyn till de skiftande gränserna för föreståndarnas befogenheter

i olika fall synes kommittén en prövning alltefter omständigheterna ound­

viklig, då det gäller att avgöra vem som skall göras ansvarig för eftersät­

tande av viss föreskrift. Kommittén förordar på grund härav, att i strål­

skyddslagen införes bestämmelser om alternativt ansvar för tillståndshavare

och föreståndare, innebärande att den som efter omständigheterna i det

särskilda fallet skall anses ha haft att svara för en föreskrifts efterlevnad

ställes till ansvar vid förseelse mot densamma. Sådant alternativt ansvar

är för närvarande stadgat för en rad olika föreseelser mot förordningen om

explosiva varor.

Bestämmelserna i 10 § om skyldighet för tillståndshavare, föreståndare

och arbetstagare att vara aktivt verksamma till förebyggande av strålskador

anser kommittén alltför obestämda för att förenas med straffsanktion. Där­

emot måste enligt kommittén uppställas som ett oeftergivligt krav på den

som sysslar med joniserande strålning, att han använder de skydd, som

strålskyddsmyndigheten eller arbetsledningen föreskrivit, och även i övrigt

följer de skyddsföreskrifter, som meddelats av dem. Straffansvar bör där­

för enligt kommittén åvila ej endast den som olovligen och utan giltigt skäl

borttagit skyddsanordning eller försatt sådan ur bruk utan även den som

underlåtit att använda föreskriven skyddsanordning eller eljest åsidosatt

meddelad skyddsföreskrift.

Kungi. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

Yttrandena

Riksåklagarämbetet behandlar i sitt yttrande den av kommittén berörda

frågan om lagkonkurrens med atomenergilagen och anför.

En förutsättning för att lagkonkurrens skall kunna sägas föreligga i

förhållandet mellan straffbestämmelserna i strålskydds- och atomenergi­

lagarna torde vara, att, ehuru visst förfarande, exempelvis olovligt förvärv

av radioaktivt ämne som avses i atomenergilagen, efter ordalagen faller

under båda lagarna, förfarandet bedömes såsom utgörande brott mot

allenast endera lagen. Av kommitténs motiv framgår ej, vilken straff­

bestämmelse man tänkt sig skola utesluta den andra i en sådan konkurrens­

106

till radiologiskt arbete använda person, som inte uppfyller fordringarna i

12 §. I fråga om annat åliggande än sådant som följer av ordningsföre­

skrifterna torde allmänna regler angående ansvarsfördelningen få gälla.

Detta torde innebära att anläggningsinnehavaren i regel får bära ansvaret,

försåvitt han inte uttryckligen delegerat åliggandet på föreståndaren eller

det på grund av föreståndarens ställning framstår som naturligt att ansva­

ret bör åvila honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

23 §.

Kommittén

Kommittén framhåller, att svåra strålskador kan förorsakas såväl arbets­

tagare som andra, om brister finns hos strålkällorna, om skyddsanordning­

arna är otillräckliga eller felaktigt anbragta eller om strålkällorna brukas

av personer som saknar erforderliga kunskaper om eller förståelse för strål-

riskerna. Det är därför av stor vikt, att bestämmelserna om tillståndsskyldig-

heten iakttages, så att vid en allsidig prövning av strålskyddsmyndigheten

alla icke nödvändiga riskmoment undanröjes. Det är också av avgörande be­

tydelse för strålskyddet att, sedan tillstånd beviljats, de villkor och före­

skrifter, som strålskyddsmyndigheten meddelat, efterlevs. Den allmänfarliga

naturen hos strålningen medför enligt kommitténs mening, att den som

uraktlåter att iakttaga vad i strålskyddslagen stadgas om skyldighet att in­

hämta tillstånd i olika hänseenden eller som utnyttjar meddelat tillstånd i

strid mot gällande villkor, föreskrifter eller förbud i grövre fall bör kunna

ådömas fängelsestraff. Kommittén föreslår därför, att i straffskalan för

dylika brott —• i likhet med vad som gäller enligt 63 § arbetarskyddslagen

för den som underlåter att ställa sig där avsedda förbud, föreläggande eller

föreskrifter till efterrättelse — skall ingå fängelse i högst sex månader. En­

ligt 63 § arbetarskyddslagen må fängelsestraff visserligen ådömas endast

där omständigheterna är synnerligen försvårande. Däremot stadgar motsva­

rande straffbestämmelse i förordningen om explosiva varor och atomenergi­

lagen dagsböter eller fängelse. Med hänsyn till att strålskyddslagen reglerar

verksamhet av samma allmänfarliga natur, som sistnämnda båda författ­

ningar, finner kommittén det naturligt, att fängelsestraff skall ingå i den

normala straffskalan även för de här avsedda brotten mot strålskyddslagen.

Kommittén förordar alltså, att dessa brott straffas med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader.

Yttrandena

Beträffande den föreslagna straffskalan har erinringar gjorts av tandlä-

karorganisationerna. Så reagerar Svenska tandläkaresällskapet och Sveriges

tandläkarförbund mot kommitténs förslag, att fängelsestraff skall ingå i

straffskalan med hänsyn till att strålskyddslagen skulle reglera verksamhet

av samma allmänfarliga natur som atomenergilagen och arbetarskyddsla­

108

Beträffande straffskalan anser jag anledning saknas att avvika från vad

som gäller enligt atomenergilagen och förordningen om explosiva varor. Som

kommittén påpekar reglerar strålskyddslagen verksamhet av samma all­

mänfarliga natur som nämnda författningar. Straffskalan i paragrafen bör

alltså vara dagsböter eller fängelse. Givet är att fängelsestraffet huvudsak­

ligen kommer till användning i sådana fall, där ett okontrollerat eller regel-

vidrigt handskande med strålkällor medför stora risker. Endast i sällsynta

undantagsfall torde det kunna komma ifråga, att sådant straff utdömes, då

förseelsen avser standardutrustning för röntgendiagnostik.

Efter berörda ändring av straffskalan kan ansvarsbestämmelse för brott

mot den i 21 § stadgade tystnadsplikten upptas i förevarande paragraf.

24 §.

I denna paragraf upptas straffbestämmelser för förseelser mot ordnings­

föreskrifter o. dyl. Som förut anförts skall, om godkänd föreståndare fin­

nes, denne ställas till ansvar för dessa förseelser.

Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd i röntgendiagnostik konstaterar,

att paragrafen stadgar straff för föreståndaren, om personal, som vägrar

underkasta sig den föreslagna hälsokontrollen, fortfarande användes i ra­

diologiskt arbete. I yttrandet anföres, att det synes lämpligare att föreskriva,

att föreståndaren har skyldighet att anmäla sådan vägran till strålskydds-

myndigheten, som har att fatta beslut i frågan, samt att underlåtenhet att

göra dylik anmälan bör medföra straffansvar.

Den naturliga åtgärden, om en arbetstagare vägrar att underkasta sig före­

skriven hälsokontroll, måste vara antingen att avskeda honom eller om­

placera honom. Det är självfallet endast arbetsgivaren eller befattningsha­

vare hos honom, som kan vidta sådan åtgärd. Är föreståndaren inte be­

hörig därtill, torde han som jag tidigare anfört få inskränka sig till att vägra

att använda arbetstagaren till radiologiskt arbete.

25 §.

Kommittén

Utöver vad som upptagits under rubriken till ifrågavarande del av lagen

har kommittén gjort vissa uttalanden avseende förevarande paragraf. Så­

lunda nämner kommittén som exempel på fall då giltigt skäl för urakt­

låtenhet att följa en skyddsföreskrift eller använda skyddsanordning, att

en läkare för att kunna genomföra en operation eller annan behandling ser

sig nödsakad att förfara på nämnda sätt. Kommittén vill dock inskärpa vik­

ten av att stor återhållsamhet iakttages, när det blir fråga om att göra av­

vikelser, som kan innebära minskat skydd för sjukvårdspersonalen. För

att man skall kunna undvika opåkallade ingripanden, särskilt i sådana fall

där arbetsledningen meddelat strängare skyddsföreskrifter än strålskydds-

myndigheten prövar erforderliga, föreslår kommittén att de förseelser som

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

no

ligger, meddelar beslut om hur med ämnet skall förfaras, antingen genom

överlåtelse till någon som är behörig att förvärva detsamma eller genom

oskadliggörande på lämpligt sätt.

Yttrandena

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser, att förverkandebestämmelsen

utformats utan hänsynstagande till de speciella förhållanden, som råder

på förevarande område och anför.

Sålunda skulle bestämmelsen medföra att, för den händelse domstolen

skulle underlåta att förklara ett i beslag taget, radioaktivt ämne förverkat,

ämnet skulle vid beslagets hävande återställas till ägaren, oaktat denne icke

hade tillstånd att inneha ämnet. Detta måste ur strålskyddssynpunkt an­

ses otillfredsställande. Härtill kommer att några garantier icke skulle före­

ligga för att ägaren skulle vare sig söka tillstånd till innehavet eller erhålla

bifall till en ansökan härom. Därmed skulle på nytt aktualiseras frågan om

att fråntaga honom det radioaktiva ämnet. Ehuru det fall som anförts må­

hända icke är särskilt praktiskt, bör likväl förverkandebestämmelsen utfor­

mas på sådant sätt att den icke medger, att radioaktivt ämne kommer i

händerna på annan än den som har tillstånd att inneha detsamma. — Därest

det skulle komma att stadgas att förverkandepåföljd skall vara fakultativ,

om förseelse skett »av förbiseende», torde i motiven böra exemplifieras vad

denna lokution skall innebära och därvid bl. a. om den skall omfatta rätts-

villfarelse. — Vid förverkande av radioaktivt atombränsle, vilket obehö­

rigen införts till riket eller här obehörigen förvärvats, kan förverkandebe­

stämmelserna i såväl atomenergilagen som i strålskyddslagen vara tillämp­

liga. Enligt stadgandet i atomenergilagen skall förverkande ske om det ej

är uppenbart obilligt. Förslaget till strålskyddslagen innehåller att, därest

förseelsen skett av förbiseende eller särskilda skäl därtill äro, rätten äger

pröva huruvida förverkande skall ske. Det synes angeläget, att de båda lagar­

nas förverkandebestämmelser på denna punkt bringas i överensstämmelse

med varandra.

Riksåklagarämbetet erinrar om kommitténs uttalande, att den som utnytt­

jat ett honom meddelat tillstånd i strid mot meddelade villkor eller före­

skrifter, i princip bör likställas med den, som helt saknar tillstånd. Det

förefaller därför följdriktigast, att jämväl förfarande av sist angivet slag

skall kunna föranleda förverkandepåföljd. Ämbetet föreslår därför sådan

ändring av förverkandebestämmelserna, att förverkande kan ske jämväl vid

åsidosättande av föreskrift i 5 eller 6 §.

Departementschefen

Som hovrätten över Skåne och Blekinge anfört, är det angeläget, att för­

verkandebestämmelserna i strålskyddslagen och atomenergilagen, såvitt

avser radioaktivt ämne, överensstämmer med varandra. Radioaktivt ämne,

som obehörigen införts till riket eller som här olovligen brukats eller inne-

haves, bör därför, om det ej är uppenbart obilligt, förklaras förverkat. I be­

traktande av möjligheten enligt 7 § att återkalla tillstånd samt enligt 18 §

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

112

fråga om besvär över beslut enligt atomenergilagen, har kommittén avstått

från att framlägga förslag härutinnan.

Strålskyddsmyndigheten bör enligt kommittén äga förordna, att dess be­

slut omedelbart skall lända till efterrättelse, ej endast när tillstånd åter­

kallas eller förordnande meddelas om att anläggning för radiologiskt arbete

skall försättas ur bruk, utan även när myndigheten meddelar förbud eller

inskränkning i användningen av sådan anläggning som avses i 9 §. Vidare

bör myndigheten ha motsvarande befogenhet i fråga om beslut, som tillsyns­

man meddelat, i avvaktan på att myndigheten fattar slutligt beslut i anled­

ning av anförda besvär.

Yttrandena

Sveriges industriförbund anser, att en överflyttning av besvärsprövningen

i strålskyddsärendena till regeringsrätten skulle vara ägnad att säkerställa

en fast judiciell praxis, som med hänsyn till den snabba utvecklingen kan

förväntas bli än mer betydelsefull i framtiden.

Departementschefen

Enligt min mening bör besvär över strålskyddsmyndighetens beslut liksom

hittills prövas av Kungl. Maj :t i statsrådet. Beträffande besvärstid i dessa

fall bör gälla vad som stadgas därom i lagen den 4 juni 1954 om besvärstid

vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

30 §.

Ifrågavarande bestämmelse är ny men har beträffande radioaktiva ämnen

viss motsvarighet i 1 § första stycket gällande lag, enligt vilket stadgande

medicinalstyrelsen har att fastställa den kvantitet radioaktivt ämne, som

skall utgöra den nedre gränsen för lagens tillämplighet. Genom den före­

slagna bestämmelsen fastslås, att strålskyddslagen i princip skall vara till­

lämplig på alla strålkällor, som ej uttryckligen undantages från lagens till-

lämpning. Som regel torde vissa typer av apparater och andra anordningar,

som avger joniserande strålning respektive vissa angivna myckenheter eller

koncentrationer av radioaktiva ämnen, komma att helt eller för visst ända­

mål undantagas från lagens tillämpning. Fall torde dock även förekomma,

där tillståndsskyldigheten och besiktningstvånget beträffande visst slags

apparatur eller visst ämne i princip bibehålies men där lättnader kan

medgivas beträffande vissa föreskrifter i lagen.

31 §.

Utöver sina skyldigheter att meddela närmare föreskrifter direkt på grund

av strålskyddslagens bestämmelser eller enligt av Kungl. Maj :t i administra­

tiv ordning lämnat bemyndigande bör strålskyddsmyndigheten ha att med­

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

114

beröring med strålskyddsfrågor, kan tvekan uppstå om vilken myndighet

som skall anses såsom tillsynsorgan. Frågor som berör skyddsombudsorga-

nisationen såsom sådan, t. ex. samråd som avses i 63 § arbetarskyddskun-

görelsen angående skyddsombudens antal eller beträffande arbetsställets

indelning i skyddsområden, bör naturligen handhavas av arbetarskydds­

lagens tillsynsorgan. De materiella strålskyddsfrågorna är emellertid undan­

tagna dessa organs tillsyn på grund av den speciella sakkunskap, som er­

fordras för deras bedömande. I dessa frågor bör därför det jämlikt strål­

skyddslagen utsedda tillsynsorganet respektive dess tillsynsmän utgöra rätt

forum.

Ändringen i arbetarskyddslagen bör träda i kraft samtidigt med strål­

skyddslagen, således den 1 januari 1959.

I enlighet med det anförda har inom inrikesdepartementet utarbetats för­

slag till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1), vilket torde som bilaga 2 få fogas till protokollet i detta ärende.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

2. Ifrågasatt ändring i lagen om forlängd semester för vissa arbetstagare med hälsofarligt

arbete

Kommittén

Kommittén är av den bestämda uppfattningen, att lagstiftningen om

semesterförlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete med det snaraste

bör bli föremål för översyn men har själv inte ansett sig kompetent att fram­

lägga förslag i ämnet. Det står emellertid klart för kommittén, att den vid­

gade användningen av joniserande strålning inom industri och teknik ställer

semesterfrågan i ett nytt läge. Kommittén anför vidare härom.

Så länge radiologiskt arbete nästan uteslutande var en företeelse inom

medicin och odontologi, kunde en relativt generös syn på frågan anses be­

rättigad, eftersom riskerna för att arbetstagaren i vårdens intresse måste

utsättas för skadlig bestrålning här får anses så stora att de kan motivera

viss längre tids avkoppling från strålmiljön. I industriellt radiologiskt

arbete kan emellertid några etiska motiv icke åberopas som skäl för att en

arbetstagare utsättes för bestrålning. Strålskyddsanordningarna och arbets­

metodiken skall här ovillkorligen vara så beskaffade, att arbetstagaren nor­

malt icke utsättes för stråldoser överstigande den storlek som av strål-

skyddsmyndigheten kan medgivas. I åtskilliga former av tekniskt och

industriellt arbete med joniserande strålning kan skyddet göras så fullgott,

att risk för att arbetstagaren skall utsättas för skadliga stråldoser föreligger

endast vid olyckshändelser, tekniska fel etc. Självfallet har den radiolo­

giska semestern icke någon funktion att fylla i sådana fall. Enbart den

latenta risken för skada vid olyckshändelser som medför otillbörliga strål-

ningsexponeringar bör sålunda icke berättiga till semesterförlängning.

Skyddsarbetet bör och skall här i stället inriktas på att förhindra att kata­

strofer utlöses. Om så likväl sker, skall den skadade naturligtvis erhålla

den vård och rekreation som krävs för hans tillfrisknande eller för att före­

bygga att en latent skada skall bli akut.

116

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att lagstiftningen beträffande semester­

förlängning för arbetstagare i radiologiskt arbete f. n. har en mindre lämp­

lig formulering, då begreppet radiologiskt arbete såsom kvalifikationsgrund

för förlängd semester ej definieras på ett tillfredsställande sätt. Bolaget

fortsätter.

Det kan överhuvud starkt ifrågasättas, om radiologiskt arbete annat än

möjligen i få undantagsfall kan behöva hänföras till hälsofarligt arbete av

den art, som motiverar förlängd semester. Den riktiga principen bör vara,

att radiologiskt arbete bedrives på ett sådant sätt, att hälsovådliga följder

ej uppstår. Detta torde vara möjligt i praktiskt taget alla fall, frånsett

olyckshändelser. Förlängd semester på grund av radiologiskt arbete bör

sålunda ej förekomma, utan i stället bör i sådana fall, där strålpåverkan av

allvarlig art har konstaterats eller där sådan påverkan kan väntas, en av

medicinska skäl indikerad ledighet beviljas. Detta gäller så mycket mera

som en förlängd semester på det sätt den i allmänhet fördelas under året

ej torde specifikt bidraga till utläkning av erhållen strålskada.

Försvarets forskningsanstalt understryker, att förslaget till strålskydds­

lagen med all rätt förutsätter, att ett tillfredsställande strålskydd är ordnat

för arbetstagaren, varför motiven för nu gällande lag om förlängd semester

bortfaller.

Arbetarskgddsstgrelsen anför, att vid den begärda översynen jämväl bör

övervägas huruvida icke arbetarskyddsstyrelsens åligganden enligt 2 § lagen

om förlängd semester bör överflyttas på strålskyddsmyndigheten.

Landsorganisationen å sin sida ifrågasätter, om icke tillämpningsområdet

för den särskilda semesterlagen bör vidgas och bestämmas efter norm av

definitionen på joniserande strålning, alltså till att omfatta arbete, däri

arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning, strålning från radioaktiva ämnen

eller därmed till sin biologiska verkan likartad strålning.

Departementschefen

Enligt 1951 års lag om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete skall semester utgå med tre dagar för varje kalender­

månad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning å minst sexton dagar utfört arbete, däri arbetstagaren utsatts för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne. Sistnämnda förut­

sättning för semesterförlängning upptogs redan i 1946 års lag i ämnet och

överfördes med samma ordalydelse till 1951 års lag.

Under det sista årtiondet har emellertid, som jag tidigare framhållit, en

mycket snabb utveckling ägt rum på förevarande område. Det har medfört

inte bara en ökning av antalet anläggningar, där joniserande strålning före­

kommer, utan framför allt en vidgning av användningsmöjligheterna för

sådan strålning. Från att tidigare så gott som uteslutande ha nyttjats i

medicinskt och odontologiskt arbete, har strålningen nu alltmera tagits i

bruk inom industrin. Och en ännu kraftigare utveckling i denna riktning

Kungi. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Bilaga 1

Förslag

till

Strålskyddslag

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse

1

§•

I denna lag förstås med

joniserande strålning: röntgenstrålning, strålning från radioaktiva äm­

nen och därmed till sin biologiska verkan likartad strålning; samt med

radiologiskt arbete: arbete, vari röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning avsedd att utsända joniserande strålning nyttjas eller eljest sättes

i drift, arbete med utvinning av atomenergi och arbete med radioaktivt

ämne.

Om tillstånd m. m.

2

§.

Ej må någon utan tillstånd av myndighet som Konungen bestämmer

(strålskgddsmgndigheten) bedriva radiologiskt arbete eller innehava rönt­

genutrustning eller annan teknisk anordning avsedd att utsända jonise­

rande strålning eller idka handel med eller eljest till riket införa eller här

förvärva, innehava eller överlåta radioaktivt ämne.

Tillstånd må av strålskyddsmyndigheten meddelas att gälla för viss yr­

kesgrupp eller för vissa inrättningar, institutioner eller företag.

Vad i första stycket stadgas skall icke äga tillämpning i de fall, då till­

stånd meddelats enligt atomenergilagen.

Den som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvär­

vat teknisk anordning, som avses i första stycket, eller radioaktivt ämne

må utan tillstånd innehava anordningen eller ämnet under tre månader

från tidpunkten för förvärvet.

3 §•

Innan tillstånd meddelas enligt denna lag må, på sätt och i den utsträck­

ning strålskyddsmyndigheten prövar lämpligt, besiktning ske av lokal, där

verksamhet som avses med tillståndet skall bedrivas eller där radioaktivt

ämne skall förvaras, så ock av utrymmen angränsande till lokalen.

seende å förhållande, varom strålskyddsmyndigheten meddelat villkor eller

föreskrift.

Vad i 3 § första stycket stadgas om tillstånd skall gälla jämväl med­

givande enligt denna paragraf.

120

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

7

§.

Strålskyddsmyndigheten må återkalla tillstånd eller godkännande, som

meddelats enligt denna lag, om villkor eller föreskrift avseende strålskyd­

det icke iakttagits eller förutsättningarna för tillståndet eller godkännan­

det eljest ändrats.

8

§•

Upphör tillståndshavare att innehava teknisk anordning eller radioaktivt

ämne, som avses med tillstånd enligt denna lag, eller upphör han att bedriva

verksamhet med sådan anordning eller sådant ämne, åligger det honom

beträffande radioaktivt ämne genast och eljest så snart ske kan, dock sist

inom tre månader, att göra anmälan därom till strålskyddsmyndigheten.

Avlider tillståndshavaren skall den som har boet efter honom i sin vård

inom tid, som i första stycket sägs, göra anmälan därom till strålskydds­

myndigheten.

Anmälan till strålskyddsmyndigheten skall ock av tillståndshavaren oför-

dröjligen göras om radioaktivt ämne stulits eller eljest förkommit för ho­

nom. Finnes föreståndare, skall skyldighet som här stadgas i stället åvila

honom.

9

§•

Strålskyddsmyndigheten må ålägga innehavare av apparat eller annan

teknisk anordning, som kan alstra joniserande strålning men ej är avsedd

att användas i radiologiskt arbete, att vidtaga de åtgärder och följa de före­

skrifter, som myndigheten finner erforderliga till skydd mot strålningen.

Om tillståndshayares allmänna skyldigheter m. m.

io §.

Den som bedriver radiologiskt arbete är pliktig att, under särskilt beak­

tande av vad som stadgas i denna lag och med stöd av lagen meddelatje

föreskrifter, iakttaga allt som med hänsyn till det radiologiska arbetets

natur och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt i arbetet syssel­

satta personers yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen

kan erfordras för att förebygga skador av strålningen. Sådan skyldighet

skall jämväl åvila föreståndare, såvitt fråga är om åtgärd, som det ankom­

mer på honom att vidtaga.

Envar som är sysselsatt i radiologiskt arbete är pliktig att använda före­

fintliga strålskyddsanordningar, noga följa i denna lag och med stöd av

122

Om tillsyn

14 §.

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade

föreskrifter utövas under strålskyddsmyndighetens överinseende och led­

ning av myndighet som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsyns-

män. Strålskyddsmyndigheten må för särskilt fall uppdraga åt annan myn­

dighet eller person att utöva tillsynen.

Närmare bestämmelser om tillsynen meddelas av Konungen.

15 §.

Tillsynsman må icke utan synnerliga skäl förvägras att i samband med

besiktning följa verksamheten vid anläggning, där radiologiskt arbete bedri-

ves eller radioaktivt ämne förvaras, eller vid anordning som avses i 9 §. Ej

heller må tillsynsman förvägras att besiktiga utrymmen, som angränsa till

arbetsstället eller förvaringsplatsen.

Vid besiktning eller eljest, då så finnes påkallat, äger tillsynsman på­

fordra, att erforderliga prov och undersökningar verkställas till kontroll av

att meddelade skyddsföreskrifter behörigen iakttagas och att jämväl i

övrigt goda strålskyddsförhållanden råda.

16 §.

Finner tillsynsman, att behov föreligger av skyddsföreskrifter utöver de

av strålskyddsmyndigheten meddelade, äger tillsynsman själv förordna

därom, därest iakttagandet av föreskrifterna icke medför större kostnad

eller olägenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

17 §.

Den som bedriver radiologiskt arbete eller innehar radioaktivt ämne eller

apparat eller anordning, som avses i 9 §, samt hos honom anställda äro

skyldiga att på anfordran lämna strålskyddsmyndigheten och tillsynsman

de upplysningar, som erfordras för tillsynens utövande.

18 §.

Då särskilda omständigheter det påkalla, äger strålskyddsmyndigheten

förordna, att anläggning för radiologiskt arbete eller apparat eller anord­

ning, som avses i 9 §, skall sättas ur bruk, intill dess åtgärd, som i anled­

ning av besiktning eller eljest föreskrives, blivit vidtagen.

Strålskyddsmyndigheten må ock till förebyggande av att anläggning för

radiologiskt arbete brukas utan vederbörligt tillstånd och till säkerställande

av förordnande, som avses i första stycket, låta genom polismyndighetens

försorg försegla anläggningen, apparaten eller anordningen.

124

i strid mot bestämmelserna i 4 § andra stycket idkar handel med eller inne­

har radioaktivt ämne;

3.

den som åsidosätter med stöd av 5 eller 16 § givna föreskrifter;

4. den som olovligen vidtager åtgärd som avses i 6 §;

5.

den som underlåter att ställa sig till efterrättelse åläggande, föreskrift

eller förbud, som meddelats med stöd av 9 §, 18 § första stycket eller 19 §;

6.

den som i ansökan eller anmälan eller eljest angående omständighet,

varom det enligt denna lag eller med stöd därav meddelad föreskrift åligger

honom att lämna upplysning, mot bättre vetande lämnar oriktig eller ofull­

ständig uppgift;

7.

den som bryter mot vad i 21 § stadgas.

24 §.

Med dagsböter straffes föreståndare, där sådan finnes, och eljest till-

ståndshavare

1.

som använder person till radiologiskt arbete i strid mot vad i 12 §

första stycket stadgas eller i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd

av 12 § andra stycket;

2.

som underlåter att ställa sig till efterrättelse vad i 12 § tredje stycket

stadgas;

3. som försummar att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives

i 8 § tredje stycket eller 13 §.

Med dagsböter straffes ock den som försummar att fullgöra anmälnings­

skyldighet, som föreskrives i 8 § första och andra styckena.

25 §.

Har någon som är sysselsatt i radiologiskt arbete eller i arbete, vari nytt­

jas apparat eller teknisk anordning som avses i 9 §, eller i arbete med radio­

aktivt ämne olovligen och utan giltigt skäl borttagit eller försatt ur bruk

strålskyddsanordning eller underlåtit att använda föreskriven sådan an­

ordning eller eljest uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosatt av strål-

skyddsmyndigheten eller tillsynsman meddelad skyddsföreskrift, straffes

med böter, högst trehundra kronor.

26 §.

Har någon brutit mot vad i 2 och 22 §§ stadgas med avseende å radio­

aktivt ämne, skall, om det ej är uppenbart obilligt, ämne, som i radiolo­

giskt arbete olovligen brukats eller som obehörigen införts till riket eller

här olovligen innehaves, förklaras förverkat till kronan. Innehar han icke

längre ämnet, må i stället värdet förklaras förverkat. Förklaras radioaktivt

ämne förverkat, vare ock strålskyddsanordning, vari det förvaras, förver­

kad till kronan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 29 år 1958

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

31 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av strålskyddsmyndig-

heten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1959, dock att tillstånd enligt lagen

må, med giltighet från och med nämnda dag, meddelas dessförinnan.

Genom denna lag upphäves lagen den 6 juni 1941 (nr 334) om tillsyn å

radiologiskt arbete m. m. Tillstånd som meddelats med stöd av sistnämnda

lag må fortfarande gälla, intill dess strålskyddsmyndigheten annorlunda

förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1958

127

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1)

Härigenom förordnas, att 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 §•

Å jordbruk —-------- till skogsarbete.

I avseende------------- arbetsgivarens familj.

1 fråga om arbete, som avses i la­

gen om tillsyn å radiologiskt arbete

m. m., skall förevarande lag äga till-

lämpning allenast i vad den angår

skydd mot annan skada än sådan,

som orsakas genom inverkan av

röntgenstrålar eller radioaktivt ämne.

Vad i 2—5 samt 7—10 kap. denna

lag stadgas skall i fråga om arbete,

vari nyttjas teknisk anordning el­

ler radioaktivt ämne, som avses i

strålskyddslagen, äga tillämpning al­

lenast i vad angår skydd mot annan

skada än sådan, som orsakas genom

inverkan av joniserande strålning.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1959.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 oktober

1957.

Närvarande:

Justitieråden

W^alin,

S

jöwall

,

H

agbergh

,

Regeringsrådet

K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 28 september 1957 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet

den 20 september 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättade förslag till

1) strålskyddslag; och

2) lag om ändrad lydelse av k § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949

(nr 1).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn S. Nordlund.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till strålskyddslag

Lagrådet:

I fråga om förslagets allmänna grunder är det uppenbarligen en brist,

att förslaget lika litet som atomenergilagen upptager några bestämmelser om

utrymning m. m. vid allvarligare olyckstillbud, sabotage eller annat kata­

strofhot. Lagrådet kan ej underlåta att framhålla angelägenheten av att

denna brist utan omgång avhjälpes.

I övrigt har lagrådet ej funnit anledning till erinringar av mera väsent­

lig art.

1 §•

Under lagen skall enligt förslaget falla jämväl arbete vid anläggning för

utvinning av atomenergi (atomreaktor). Det lärer vara avsett, att detta

skall gälla oavsett om radioaktivt eller annat ämne användes som bränsle.

Lagrådet förordar, att det uttryckligen angives att till radiologiskt arbete

i lagen hänföres arbete vid sådan anläggning, även om därvid icke brukas

radioaktivt ämne.

För att arbete med röntgenutrustning eller annan teknisk anordning, av­

sedd att utsända joniserande strålning, skall hänföras till radiologiskt

130

om förhandsbesiktning. Det måste antagas vara avsett att strålskydds-

myndigheten jämväl senare skall äga att företaga erforderliga besiktningar.

Enligt lagrådets mening bör detta direkt utsägas. Vidare må ifrågasättas,

om icke uttrycket »utrymmen angränsande till lokalen» är alltför snävt.

Lagrådet förordar, att ifrågavarande stadgande får innehålla, att strål-

skyddsmyndigheten äger i anledning av ansökan om tillstånd enligt lagen

eller när det eljest finnes påkallat verkställa besiktning av lokal som är

avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring av radioaktivt

ämne, så ock av utrymmen i närheten därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Justitierådet Hagbergh och regeringsrådet Klackenberg:

Beträffande den i andra stycket införda bestämmelsen angående förord­

nande om förhandsbesiktning av röntgenutrustning eller annan teknisk

anordning, avsedd att användas i radiologiskt arbete eller för förvaring

av radioaktivt ämne, kan enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det ej

skulle vara ändamålsenligt att i viss utsträckning kunna kräva ett godkän­

nande av anordningen, eventuellt godkännande av viss typ (jfr de gene­

rella tillstånden jämlikt 2 § andra stycket i förslaget). Bestämmelsen kan

med hänsyn härtill lämpligen innefatta ett bemyndigande för Konungen

eller strålskyddsmyndigheten att förordna att anordning varom här är

fråga skall hos tillverkare, försäljare eller upplåtare besiktigas eller god­

kännas innan den avlämnas för att tagas i bruk inom riket eller här ut-

ställes till försäljning eller i reklamsyfte. Vidtages denna ändring i det

remitterade förslaget, bör även straff stadgas för den som saluför teknisk

anordning utan att den godkänts när krav därå uppställts.

Lagrådet:

5 §•

Lagrådet förordar, att andra punkten i första stycket får byta plats med

andra stycket, som därvid kan redaktionellt förenklas.

I tredje stycket stadgas, att strålskyddsmyndigheten, när tillstånd be­

viljats enligt atomenergilagen, må meddela de föreskrifter som erfordras

för att tillgodose strålskyddet vid normal drift av anläggningen. Bestäm­

melsen ger det intrycket, att strålskyddsföreskrifter icke må meddelas

annat än för anläggningar. En omformulering är önskvärd för att ut­

märka, att erforderliga föreskrifter om strålskyddet må utfärdas även med

avseende å atomenergiföretags handel med och innehav av radioaktiva

ämnen m. m.

6

§.

Första stycket i paragrafen omfattar åtskilliga fall, då det är uppenbart

att vederbörande gör sig skyldig till brott mot 2 § i lagen om han ej får

nytt tillstånd, t. ex. då någon innehar större kvantitet radioaktivt ämne än

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Lagrådet:

12

§.

I första stycket föreslås bl. a. förbud mot att i radiologiskt arbete använda

annan än den som vid läkarundersökning befunnits icke förete viss sjuk­

lighet eller svaghet. Med hänsyn till syftet med stadgandet vill lagrådet för­

orda, att förbudet riktas mot antagande i stället för användning av vissa

personer till radiologiskt arbete.

Den i remissförslaget givna formuleringen innefattar vidare, till skillnad

från kommittéförslaget, ett indispensabelt förbud mot att till radiologiskt

arbete använda personer, vilka vid läkarundersökning befunnits förete sjuk­

lighet eller svaghet som kan anses göra dem särskilt utsatta för den med

arbetet förbundna hälsofaran. Det synes rimligt att strålskyddsmyndig-

heten må kunna pröva, huruvida icke i undantagsfall en person, som lider

av dylik sjuklighet, likväl må antagas till radiologiskt arbete — exempelvis

en äldre specialist på området som i fullt medvetande om de personliga

riskerna önskar fortsätta sin gärning.

I tredje stycket har föreslagits skyldighet för tillståndshavare eller före­

ståndare, där sådan finnes, att ofördröjligen ombesörja att person, som på

grund av sitt arbete kan utsättas för joniserande strålning, underkastas

läkarundersökning, om han företer tecken på skada som kan misstänkas

vara föranledd av sådan strålning. Då risk för dylik skada kan förekomma

även vid verksamhet där tillstånd icke kräves, exempelvis i fall som avses i

9 §, torde åläggandet böra gälla arbetsgivare i stället för tillståndshavare.

14 §.

Enligt första punkten i denna paragraf skall tillsynen —• under strål-

skyddsmyndighetens överinseende och ledning — utövas av myndighet

som Konungen bestämmer samt av särskilda tillsynsmän. I lagförslaget har

emellertid den »myndighet som Konungen bestämmer» icke erhållit några

befogenheter (jfr även 25 §). Det torde vid sådant förhållande vara över­

flödigt att i 14 § upptaga myndigheten i fråga bland tillsynsorganen. Lag­

rådet hemställer, att bestämmelsen får innehålla att tillsyn å efterlevnaden

av lagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utövas av strålskydds-

myndigheten samt under dess överinseende och ledning av tillsynsmän (jfr

47 § arbetarskyddslagen).

Andra punkten i första stycket torde böra jämkas så att därav framgår

att myndighet eller sakkunnig som strålskyddsmyndigheten för särskilt fall

utser skall fungera enligt reglerna om tillsynsmän och sålunda bland annat

ha tillsynsmans befogenheter.

15 §.

Förslaget förutsätter, att tillsynsman äger besiktiga anläggningar m. m.

som stå under hans tillsyn. Detta torde lämpligen böra uttryckligen angivas.

Iakttages vad lagrådet förordat beträffande 3 och 9 §§, kan stadgandet

Det synes lagrådet vilseledande att göra skillnad mellan nämnda båda

paragrafer. Även flertalet bestämmelser i 23 § bli i första hand tillämpliga på

föreståndaren, där sådan finnes. Ä andra sidan bör även tillståndshavare

kunna straffas enligt 24 §, jämförd med 3 kap. strafflagen, för medverkan

t. ex. genom anstiftan till förseelse som föreståndaren begår.

Av allmänna regler torde följa att föreståndaren — om ej någon be­

gränsning göres i hans uppdrag — svarar för att rörelsen i allo bedrives med

iakttagande av gällande bestämmelser, ehuru han naturligen av subjektiva

skäl kan bli fri från straffrättslig påföljd. Föreläggande att verkställa om­

byggnader o. d. böra visserligen regelmässigt ej riktas mot föreståndaren

utan mot den som disponerar över de ekonomiska tillgångarna. Härom är

emellertid ej fråga i straffbestämmelserna. Det må även påpekas, att atom­

energilagen överhuvud ej uppställer krav på föreståndare och att 24 § är till­

lämplig även i fall då tillstånd meddelats enligt nu nämnda lag. Med hänsyn

till det anförda torde subjektet för förseelserna böra angivas på samma

sätt i de fall som avses i 23 och 24 §§ och utan att föreståndaren särskilt

nämnes.

De subjektiva förutsättningarna för straffbarhet ha i förslaget angivits

för två fall, nämligen i 23 § sjätte punkten, där det förutsättes att brottet

skett mot bättre vetande, och i 25 § sista ledet, där förseelsen angives skola

ha skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Vad angår den i 23 § sjätte punkten upptagna straffbestämmelsen synes ej

tillräcklig anledning föreligga att där straffa allenast uppsåtliga brott (jfr

t. ex. 13 kap. 10 § strafflagen). Begränsningen till fall då vederbörande

handlat mot bättre vetande torde därför böra utgå. Skulle en begränsning till

uppsåtliga brott anses böra finnas, torde detta rekvisit böra angivas med

ordet »uppsåtligen».

Stadgandet i 25 § har i fråga om de subjektiva rekvisiten blivit särskilt

oklart genom det nyssnämnda sista ledet, där uppsåt eller grov oaktsamhet

angivits som rekvisit, oaktat någon bestämd gräns mellan detta och tidigare

led i paragrafen ej finnes. Lagrådet förordar, att orden »uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet» få utgå ur lagrummet.

Det är tydligt att i övrigt även culpösa förseelser måste falla under de

olika straffbuden i paragraferna, låt vara att i vissa fall brottsbeteckningen

knappast kan innefatta annat än uppsåtligt handlande. Såsom eljest på

senare tid brukat ske, torde böra angivas att oaktsamhet som var ringa ej

föranleder straff. Huruvida brottet är ringa, får bedömas bland annat med

hänsyn till den risk som man avsett att förebygga.

Lagrådet hemställer, att efter straffbestämmelserna införes gemensamt

stadgande, att straff ej må ådömas, då gärningen skett av oaktsamhet som

var ringa. I anslutning härtill torde även böra angivas, att till straff enligt nu

ifrågavarande lag ej må dömas för gärning som är särskilt belagd med straff

i allmänna strafflagen (jfr 13 kap. 12 § luftfartslagen). Dessa bestännnel-

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

136

Självfallet äger högre myndighet vid behov omedelbart återkalla dylikt för­

ordnande av tillsynsman.

Beträffande besvär över strålskyddsmyndighetens beslut har i remiss­

protokollet uttalats, att de liksom hittills borde prövas av Kungl. Maj :t i

statsrådet. Detta uttalande är tydligen grundat på kommitténs uppfattning

att besvärsprövningen för närvarande icke skedde i regeringsrätten, ehuru

det enligt kommitténs mening kunde ifrågasättas att så borde ske. Kom­

mittén har emellertid med hänsyn till sitt antagande om den nuvarande

ordningen och då besvär över beslut enligt atomenergilagen prövades i stats­

rådet avstått från att framlägga förslag i ämnet.

Besvär över medicinalstyrelsens beslut enligt lagen om tillsyn å radiolo­

giskt arbete m. m. lära hittills ha varit tämligen sällsynta men skola jämlikt

2 § 17 :o) i regeringsrättslagen prövas och avgöras av regeringsrätten, i den

mån de utgöra mål om behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som

står under medicinalstyrelsens inseende. På regeringsrätten ankommer även

jämlikt 16 :o) samma paragraf att pröva mål om meddelande i särskilda fall

av tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter

rörande den allmänna hälsovården och de närbesläktade målen om förbud,

föreläggande eller föreskrifter enligt någon av 53—59 §§ arbetarskyddslagen.

Med hänsyn till här angivna förhållanden förutsätter lagrådet, att frågan

om besvär sin stansen blir föremål för förnyat övervägande. På grund av sin

natur synas åtminstone mål om återkallelse av tillstånd eller godkännande

böra ankomma på regeringsrättens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 29 år 1958

Slutstadgandet

De föreslagna övergångsbestämmelserna reglera möjligheterna att med

stöd av nya lagen redan före ikraftträdandet meddela tillstånd avseende

tiden därefter och ge tillika föreskrifter om fortsatt giltighet av tillstånd som

lämnats med stöd av äldre lag. Det torde vara påkallat att dessa övergångs­

bestämmelser få eu vidare omfattning, så att de komma att gälla även andra

föreskrifter och beslut än om tillstånd. Med avseende å den fortsatta giltig­

heten bör förbehåll göras för att Konungen eller strålskyddsmyndigheten

annorlunda förordnar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § arbetarskyddslagen den 3 januari

1949 (nr 1)

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Torsten Johansson