2

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

Den föreslagna lagen är i princip tillämplig på all egendom, fast som lös.

Undantag göres dock för bl. a. penningar och värdepapper samt viss mera ut­

präglad lyxegendom. Lagen omfattar icke statlig egendom. Icke heller har

det ansetts motiverat att den kommunala egendomen underkastas den ordi­

nära proceduren i krigsskadeärenden. Utjämningen av kommunernas krigs-

skador avses i stället skola ske efter särskilda grunder i samband med det

statliga stödet till kommunerna efter ett krig.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

⁴ §•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annor­

lunda stadgas, i tillämpliga delar lända till ef terrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom eller byggnad som utgör

tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt och besväras egendomen av sökt

eller beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av

inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där skadan ej översteg

en tiondel av egendomens värde. Var skadan större, skall i tillämpliga delar

gälla vad som stadgas i lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till

betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock, såvitt angår fast

egendom, den som för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt

som avses i 11 kap. 2 § jordabalken.

Utan hinder av bestämmelserna i denna paragraf må såsom villkor för

utbetalning av ersättning föreskrivas att den användes för återuppförande

av byggnad eller därmed jämförlig åtgärd, såframt ej därigenom pantha-

vares eller annan sakägares säkerhet i väsentlig mån åsidosättes.

5 §•

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl föranleda till annat, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen.

Ersättningen må ock jämkas efter vad som prövas skäligt, när någon eljest

genom bristande omsorg om egendomen medverkat till skadan.

6

§.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigs­

risk ersatt krigsskada, inträder försäkringsgivaren i den rätt till ersättning,

som jämlikt denna lag skolat tillkomma den skadelidande.

Statens krigsskadenämnd

7 §•

Ärenden rörande ersättning för krigsskada prövas och avgöras av en för

riket gemensam nämnd (statens krigsskadenämnd). Krigsskadenämndens

beslut må ej överklagas; dock må den, som ej åtnöjes med nämndens beslut

i fråga om vem rätten till ersättning skall tillkomma, väcka talan därom vid

domstol inom en månad från det han fick del av beslutet.

De bestämmelser som utöver denna lag erfordras om nämndens organisa­

tion och verksamhet meddelas av Konungen.

8

§•

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre

ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete. Ärende,

i vilket fordrad ersättning icke överstiger ettusen kronor och vilket ej är

av principiell betydelse, må dock avgöras av nämndens ordförande eller vice

ordförande eller av ordförande å avdelning inom nämnden.

9 §•

Vad i rättegångsbalken stadgas angående jäv mot domare och omröstning

i tvistemål i överrätt skall i tillämpliga delar gälla med avseende på krigs-

skadenämnden.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

17 §.

Finner krigsskadenämnden att beslut, varigenom ersättning helt eller

delvis vägrats, blivit oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller ofull­

ständig utredning eller av annan anledning, äger nämnden upptaga ärendet

till förnyad prövning.

18 §.

För belopp som krigsskadenämnden utbetalat i ersättning för krigsskada

inträder nämnden i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava

mot annan.

Särskilda bestämmelser

19 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträck­

ning krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen be­

stämmer, biträda nämnden i dess verksamhet.

20

§.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konung­

en eller, efter Konungens bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit av trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna lag upphäves lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om krigsska-

deersättning.

8

Försäkringsinspektionen har med skrivelse i januari 1957 avgivit betän­

kande »Krigsskada å egendom» (SOU 1957:5). I betänkandet framlägges

förslag till bl. a. ny lagstiftning i ämnet. Lagförslaget torde få som bihang

fogas vid detta protokoll.

Vid betänkandet har fogats särskilt yttrande av Vogel. Yttrandet har i

viss del biträtts av Brundin.

över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av hovrätten för

Nedre Norrland, hovrätten för Västra Sverige, civilförsvarsstyrelsen, kam­

markollegium, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspek-

tionen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kom­

merskollegium, sjöfartsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsbe­

redskap, järnvägsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Krono­

bergs, Malmöhus, Värmlands, Västernorrlands och Norrbottens län, statens

krigsskadenämnd, statens krigsförsäkringsnämnds likvidatorer, Svenska

skeppshypotekskassan, nämnden för statens lånefond för den mindre skepps­

farten, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Sveriges

allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sven­

ska bostadskreditkassan, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommuner­

nas förbund, Svenska landstingsförbundet, Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaför­

bund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruks-

förbund, Svensk industriförening, Kooperativa förbundet, Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund, Socken- och Häradsbrandbolagens riksförbund,

Folksam, Landsorganisationen i Sverige, Svenska järnvägsföreningen, Sven­

ska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsäga­

reförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges allmännyt­

tiga bostadsföretag samt Kungl. automobilklubben.

Kommerskollegium har bifogat utlåtanden från Stockholms handelskam­

mare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och

Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskam­

mare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren i Karlstad, handels­

kammaren för Örebro och Västmanlands län samt Västernorrlands och

Jämtlands läns handelskammare. Sjöfartsstyrelsen har bilagt utlåtanden

från Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening samt luftfarts­

styrelsen yttrande från Scandinavian Airlines System. Vidare har länssty­

relsen i Stockholms län bifogat yttrande från Stockholms läns brandstods­

bolag samt länsstyrelsen i Norrbottens län yttrande från Luleå stads drät­

selkammare och skogsvårdsstyrelsen i länet, varjämte Sveriges allmänna

hypoteksbank överlämnat yttranden från Skånska hypoteksföreningen, Mä-

1 arprovinsernas hypoteksförening, Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening

och Norrlands hypoteksförening.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

10

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

kollektivet och maskinkollektivet (3 kap.) samt lösörekollektivet (4 kap.).

Kollektiven är i princip självförsörjande, d. v. s. ersättningen skall i första

hand finansieras med avgifter för den egendom som omfattas av respektive

kollektiv. För varje kollektiv finns särskilda regler om bidragsplikt, av-

giftsuppbörd, ersättningsgrunder o. dyl.

Fastighetskollektivet omfattar icke blott fast egendom i egentlig mening

(enligt lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hän­

föra) utan även byggnader och för stadigvarande bruk avsedda elektriska

anläggningar, oavsett att de icke är hänförliga till fast egendom; såsom fas­

tighet anses dock icke byggnad å mark, för vilken ägaren enligt kommunal­

skattelagen icke är skattskyldig, därest byggnadens värde understiger 500

kronor. I kollektivet ingår vidare vissa lösa inventarier och lager, näm­

ligen dels levande och döda inventarier, avsedda för jordbruk eller träd­

gårdsskötsel, dels ock jordbruks-, trädgårds- och skogsprodukter, som ut­

vunnits på den fastighet, där produkterna förvaras eller på fastighet i sam­

bruk med denna (5 §).

Värdering av krigsskadorna skall ske efter grunder, som Kungl. Maj:t

fastställer (6 §). Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som Kungl.

Maj :t och riksdag beslutar. Krigsskadenämnden medges dock viss rätt att

av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande, helt eller

delvis utbetala ersättning redan under kriget. Å ersättningsbelopp, som

ej utbetalts inom sex månader från krigets slut, skall ränta utgå (7 §).

Ersättningen jämte ränta och kostnader finansieras genom krigsskade-

bidrag, som erlägges efter krigets slut. Bidrag utgår för fastighet, som om­

fattas av kollektivet, men ej för däri ingående lös egendom. Bidraget, som

betalas kalenderårsvis under högst tio år, bestämmes av krigsskadenämn­

den. Det får uppgå till högst en halv procent för år av fastighetens taxerings­

värde eller motsvarande värde (10 §).

Skyldighet att erlägga krigsskadebidrag åligger i regel fastighetens ägare

(11 §). För bidraget åtnjuter staten förmånsrätt i fastigheten (14 §). Bi­

dragen uppbäres i samband med kronouppbörden (15 §). Räcker ej bi­

dragen att täcka skadorna jämte administrationskostnaderna, skall ersätt­

ningarna jämkas (8 §). Staten svarar för belopp, varmed ersättningarna

kan komma att överstiga inflytande krigsskadebidrag (13 §).

Till varukollektivet räknas varor, varmed avses ej blott handelsvaror utan

även råämnen, materialier, under arbete varande och färdiga fabrikat jämte

emballage i eller för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk.

I maskinkollektivet ingår, förutom maskiner i egentlig mening, transmis­

sioner, inventarier, ledningar, reservdelar och förbrukningsartiklar i eller

för fabrik, annan industriell inrättning eller hantverk ävensom till en­

skild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga för­

brukningsartiklar. Beträffande fartyg, som är under byggnad å varv och

ännu ej sjösatts, har den anordningen vidtagits, att särskilt för varje varv

skall av krigsskadenämnden bestämmas om fartyget i fråga skall hän­

föras till varu- eller maskinkollektivet.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utbetalas ersättning med högre belopp än som täckes av de avgifter som

inflyter, skall staten bära skillnaden (32 §).

Lagen innehåller jämväl vissa för samtliga kollektiv gemensamma be­

stämmelser, såsom om förlust av rätt till ersättning på grund av under­

låtenhet att efterkomma i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars

iakttagande är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada (34 §), an­

mälan och utredning (35 §), värdering och hörande av vittnen och sakkun­

niga inför domstol (36—39 §§) samt krigsskadenämnden och förfarandet

inför denna (40—45 §§).

Krigsskadelagens bestämmelser bör delvis ses mot bakgrunden av inne­

hållet i lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna

lag är en beredskapslag, som kan sättas i tillämpning vid krig. Den tilläm­

pades under krigsåren och den närmaste tiden därefter.

Enligt krigsförsäkringslagen äger staten, under närmare angivna förut­

sättningar, meddela transportförsäkring mot krigsrisk samt eljest mot risk

att egendom lägges under embargo eller uppbringas eller genom annan

dylik åtgärd anhålles av främmande stat eller av den, som där tillvällat eller

söker tillvälla sig makten. Möjlighet finns även att meddela försäkring

mot sådana risker i fråga om egendom, som lagrats i utlandet för införsel

till riket. Lagen om försäkringsavtal äger ej tillämpning å sådan statlig

försäkring som nu nämnts.

Krigsförsäkringslagen ger även staten möjlighet, att i viss utsträckning

meddela återförsäkring.

Försäkring enligt lagen meddelades under den tid lagen var i tillämpning

av en särskild nämnd, statens krigsförsäkringsnämnd.

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning

Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen anför, att det vid tiden för andra världskrigets

utbrott i åtskilliga länder förelåg ingen eller blott ringa beredskap i fråga

om det ekonomiska krigsskadeskyddet. Först då situationen krävde det, an­

togs författningar och genomfördes eljest erforderliga åtgärder för beredan­

de av sådant skydd. Därav följde att skadeuppgörelserna, särskilt i vad de

måste verkställas redan under kriget, blev mer än nödvändigt improviserade

och detta i sin tur medförde olägenheter av olika slag. De utomlands vid­

tagna anordningarna inriktades merendels på ersättningsuppgörelserna i

samband med det senaste kriget och någon för framtiden gällande krigs­

skadelagstiftning föreligger endast undantagsvis. Erfarenheterna från krigs­

härjade länder understryker emellertid enligt inspektionens mening ange­

lägenheten av att det såväl inom lagstiftningen som i övrigt redan i fredstid

träffas förberedelser för reglering av egendomsskador under ett eventuellt

kommande krig.

14

de fungera. Det kunde också erbjuda svårigheter att under dylika förhål­

landen genomföra eu snabb skadeutbetalning. 1 en situation med varuknapp­

het, där återanskaffning kunde ske endast i mycket begränsad omfattning,

kunde det i många fall te sig ändamålslöst att kontant ersätta uppkom­

na skador. Nämnden förordade på anförda skäl, att skadebetalningarna

även inom varu- och maskinkollektiven i regel uppskötes till efter kriget. I

dylikt fall borde enligt nämnden även utdebiteringen kunna anstå till efter

kriget. I de sannolikt förhållandevis fåtaliga fall, där en omedelbar ersätt­

ning motiverades av allmänintresset eller ömmande personliga förhållanden,

borde erforderliga medel kunna ställas till förfogande av statsverket.

Krigsskadenämnden berörde vidare frågekomplexet om eu begränsning av

antalet försäkringskollektiv. Enligt nämnden talade vägande skäl för att an­

talet kollektiv gjordes så litet som möjligt. Därvid framhölls i första hand,

att ju bredare underlag som tillämpades vid finansieringen, desto större

trygghet skapades för en jämnare fördelning av de ekonomiska bördorna.

Eftersom förhållandena i fråga om fast och lös egendom i flera viktiga hän­

seenden vore så olikartade, syntes den lämpligaste lösningen vara ett kollek­

tiv för fast och ett kollektiv för lös egendom.

Krigsskadenämnden anmälde vidare, att mindre jämkningar av lagens be­

stämmelser syntes böra ske i fråga om lagens lokala begränsning till det

svenska territoriet och om självrisk inom lösörekollektivet.

Svenska brandförsäkringsanstaltcrs konsortium av år 1940 — som bildats

för att ombesörja vissa för försäkringsväsendet gemensamma angelägen­

heter under krig — riktade i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juni 1951

uppmärksamheten på betydelsen av sabotageskador. Visserligen vore sabo­

tageskador i anslutning till krig eller krigshot rätteligen att anse såsom så­

dana krigsskador, för vilka försäkringsföretagen enligt de gängse allmänna

försäkringsvillkoren icke vore ansvariga. Emellertid vore det enligt konsor­

tiets mening i regel praktiskt taget uteslutet att styrka sabotage med bin­

dande bevisning. Försäkringsföretagen skulle på grund därav säkerligen bli

nödsakade att ersätta mycket omfattande skador, beträffande vilka all san­

nolikhet måste anses tala för att de uppkommit genom sabotage men där

sabotage likväl icke kunnat ledas i bevis. Då detta kunde — till förfång för

försäkringstagarna — undergräva försäkringsföretagens soliditet, syntes det

konsortiet rimligt, att krigsskadebegreppet så utvidgades att detsamma

komme att omfatta även skador av angiven art.

I anledning av nu berörda båda framställningar uppdrog på sin tid då­

varande chefen för handelsdepartementet åt för ändamålet tillkallade ut­

redningsmän att verkställa en översyn av krigsskadelagen. Utredningsmän­

nen avlämnade den 3 september 1952 en promemoria (stencilerad) med

förslag till ändringar i lagen. Efter remissbehandling utarbetades på grund­

val av promemorian förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen. Lag­

förslaget remitterades den 25 september 1953 till lagrådet.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 82 år 1958

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 är 1958

i allmänhet ställts utanför skyddet eller ersatts med reducerade belopp, be­

stämmelser om återuppbyggnadsskyldighet har flerstädes gällt, viss själv­

risk har tillämpats o. s. v. Beträffande ersättningar av statsmedel har i stor

utsträckning samhälleliga och sociala hänsyn beaktats, över huvud taget har

inom olika länder rådande efterkrigsförhållanden och speciella nationella

synpunkter utövat stort inflytande på utformningen av ersättningsuppgö-

relserna. Försäkringsinspektionen framhåller, att det f. ö. icke är lätt att

endast på grundval av bestämmelserna om krigsskadeersättning erhålla en

rättvisande bild av hur skadeuppgörelserna i praktiken gestaltat sig. Vid

sidan av ersättningsreglerna har nämligen också andra bestämmelser och

åtgärder — rörande lån, byggnadstillstånd m. m. — varit av betydelse, och

i sammanhanget får ej heller lämnas åsido de många privata hjälpaktio­

nerna av olika slag, såväl nationella som internationella.

Remissyttrandena

Den grundtanke, som ligger bakom försäkringsinspektionens förslag,

nämligen att samhället i en eller annan form måste sörja för att krigsskada

å egendom blir ersatt, synes vinna allmän anslutning bland remissinstanser­

na. Svenska bankföreningen framhåller särskilt den utomordentliga bety­

delse detta har för kreditväsendet. Eljest kan kreditinstituten till följd av

värdeminskning å hypotek komma att lida så avsevärda förluster, att de ej

kan fortsätta sin verksamhet. Ett dylikt sammanbrott av kreditväsendet

skulle i allra högsta grad försvåra återuppbyggnadsarbetet efter kriget.

Bankföreningen understryker därför starkt önskvärdheten av att principen,

att egendomsskador skall ersättas, blir fastslagen i lag.

Även åsikten att en beredskapslag om ersättning för krigsskada å egen­

dom bör finnas redan i fredstid biträdes eller lämnas utan erinran av re­

missinstanserna.

Den psykologiska betydelsen av den trygghetskänsla hos befolkningen,

som en i förväg lagfäst rätt till ersättning för krigsskada medför, framhål-

les bl. a. av kommerskollegium, hovrätten för Nedre Norrland samt bank-

och fondinspektionen. Kommerskollegium finner visserligen, med hänsyn

till att krigsskadeskyddet kan slutgiltigt utformas först under eller efter

ett krig, att det ur saklig synpunkt icke skulle vara något att erinra mot att

området tillsvidare lämnades oreglerat. En dylik lösning skulle emellertid

kunna inge den enskilde medborgaren den uppfattningen att staten över

huvud ej vore villig att medverka till att ersättningar utbetalades för krigs-

skador å egendom. Kollegium vill därför icke bestrida, att det skulle vara

mindre välbetänkt att dröja med lagstiftningen till dess ett krig redan in­

träffat. Statens jordbruksnämnd understryker den betydelse de föreslagna

bestämmelserna kan ha för den enskilde medborgarens produktions- och

återuppbyggnadsvilja och därmed på försörjningen. — Handelskammaren

för Örebro och Västmanlands län däremot är icke helt övertygad om att en

nu genomförd lagstiftning skulle ha någon nämnvärd psykologisk betydelse

hänseenden visar den administrativa sidan av det nuvarande systemet på­

tagliga svagheter.

I likhet med försäkringsinspektionen finner jag av beredskapsskäl vik­

tigt, att bristfälligheterna i den nuvarande lagen snarast undanröjes. Den­

na ståndpunkt torde även delas av remissinstanserna. Då inspektionens före­

liggande förslag i allt väsentligt godkänts vid remissbehandlingen, torde det

nu böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

IV. Förslag till ny krigsskadelag

A. Försäkringsinspektionens förslag

Inledningsvis anför försäkringsinspektionen, att det vid planerandet av

krigsskadelagstiftningens innehåll torde få beaktas, att fråga är om bestäm­

melser, avsedda att tillämpas under extraordinära förhållanden. Ingen vet,

när eller hur kriget slår, och ett krig är i sig ägnat att olika drabba indivi­

derna. Många skonas eller kommer lindrigt undan till liv och egendom, and­

ra åter blir grymt utsatta för krigets fasor. Det lärer därför icke kunna und­

vikas, att även noga genomtänkta lagregler kommer att medföra orättvisor i

de enskilda fallen.

Desto större och i flera sammanhang avgörande vikt måste enligt inspek­

tionens mening läggas på praktiska hänsyn av olika slag. Det är sålunda i

högsta grad angeläget att söka genomföra enklaste möjliga och samtidigt

mest rationella ordning för att regleringsapparaten skall kunna fungera nå­

got så när friktionsfritt.

Vid krigsskadeskyddets utformning bör, anför inspektionen, det primära

målet vara att skapa regler i åtminstone den utsträckning, att det grundläg­

gande lagstiftningsarbetet blir i förväg undangjort. Även om lösandet av fle­

ra för en skadeuppgörelse väsentliga spörsmål måste ställas på framtiden,

synes det inspektionen i allt fall vara möjligt att på förhand åstadkomma

regler om vad som skall iakttagas med avseende på olika praktiska åtgöran­

den för uppgörelsens förberedande. Bestämmelser om anmälan, registrering,

utredning och värdering av krigsskador bör sålunda kunna inskrivas i lagen.

Och icke minst bör ansträngningarna inriktas på att bygga upp en organisa­

tion, som kan förväntas fungera så effektivt som förhållandena under och

efter ett krig medger. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden bör utgöra den

kärna, kring vilken lagstiftningen får byggas upp.

Beträffande åter krigsskadeskyddets principiella utformning i fråga om

finansieringsmetoder och ersättningsregler anser försäkringsinspektionen

viss försiktighet böra iakttagas vid förhandsplaneringen. Det anföres såsom

självklart, att vilka bestämmelser som än antages det likväl först då kriget

blir verklighet — då skadeomfattningen och de ekonomiska resurserna kan

överblickas — skapas erforderliga förutsättningar för den slutgiltiga utform­

20

avseende på skadornas omfattning. Det framstår därför såsom tämligen

klart, att en aldrig så fullständig definition av krigsskadebegreppet icke kan

helt tillfredsställande avgränsa dettas innebörd. Då varje försök till en de­

taljutformning av definitionen med hänsyn till de många okända faktorerna

ter sig gagnlöst, lärer således ej annat återstå än att också hädanefter ge be­

stämningen en mera allmän formulering. Liksom hittills bör även framdeles

kunna förväntas, att i praxis en tillfredsställande gräns kan dragas mellan

skador i följd av krig och andra skador.

Inspektionen gör i detta sammanhang viss jämförelse med den nya norska

lagen »om erstatning for krigsskade på eiendom og interesse», vilken antogs

den 17 juli 1953 och träder i kraft när så i administrativ väg förordnas. I

nämnda lag betecknas såsom krigsskada skada på egendom eller intresse,

som är en direkt följd av krig eller krigstillstånd, vari riket befinner sig,

oavsett på vilket sätt skadan uppkommit. Men härutöver gäller bl. a., att, om

kriget eller krigstillståndet i icke oväsentlig grad medverkat till skadan, den­

na kan helt eller delvis anses såsom krigsskada, såvida den ej täcks genom

civil skadeförsäkring.

Enligt försäkringsinspektionens mening synes den norska krigsskadedefi-

nitionen i och för sig vara lämpligt avpassad. Under utredningsarbetet har

även övervägts att i den svenska lagen föreslå en bestämmelse med liknande

formulering. Den kortare bestämningen i nuvarande lag förefaller emellertid

inspektionen vara ägnad att i praktiken leda till samma resultat som den

norska regeln, och gällande definition har därför i inspektionens förslag med

endast viss redaktionell jämkning bibehållits. Den föreslagna lydelsen »ska­

da, som uppkommit i följd av krig» lämnar enligt inspektionen i stor ut­

sträckning den frihet vid bedömandet, som får anses önskvärd. Även om i

första hand det principiella kravet bör uppställas, att ett mer eller mindre

tydligt sammanhang mellan kriget och skadan skall förefinnas, bör därmed

enligt inspektionens uppfattning icke uteslutas, att även skador av mera se­

kundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir föremål för ersättning enligt

lagen.

Till belysning av den praktiska tillämpningen av begreppet krigsskada har

i betänkandet givits vissa exempel. Därvid har skilts mellan vad försäk-

ringsinspektionen kallat »direkta» och »indirekta» krigsskador.

Vad gäller direkt krigsskada är det naturligt, anför inspektionen, att

såsom sådan skall anses varje skadegörelse, som orsakats av handlingar med

krigsändamål, vare sig skadan uppstått genom bombfällning, beskjutning,

sprängning, flygplans nedstörtning, översvämning, brand eller på annat mot­

svarande sätt liksom även att dylik skada kan uppkomma vid desarmering

av minor, genom spärrballonger, genom explosioner och bränder orsakade

av kvarlämnade eller kvarglömda sprängämnen, genom vållande av den egna

krigsmakten eller av enskilda för att avvärja fientliga angrepp o. s. v. Di­

rekt krigsskada kan också uppstå genom stölder och plundringar under

krigsoperationer. Även sabotageskador av olika slag kommer här i betraktan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

22

hus, vilket av tyskarna användes som kvarterslokal och förrådslokal för ben­

sin, medan civilskada befanns vara för handen vid brand i hotell, där tyska

underofficerare hade sitt logi (»hotellet användes för normalt ändamål, om

tysk eller annan bodde där spelade i och för sig ej någon avgörande roll»),

I fall, där inslag av såväl krigs- som civilskada förekom och de samverkande

faktorerna befanns väga ungefär lika tungt, förordades vanligtvis en hälften-

delning av ansvarigheten mellan krigsförsäkringen och civilförsäkringen.

Spörsmålet hur de indirekta skadorna bör bedömas finner inspektionen

endast kunna besvaras så: en skada är att räkna såsom krigsskada i den

mån den beror på krigspräglade omständigheter. Vid bedömandet torde det

i stor utsträckning bli fråga om gradskillnader. Delta kan föranleda, att

vissa skador till en del räknas som krigsskada och till en del som civilskada

— så t. ex. när skadan uppkommit av »civila» orsaker men förvärrats på

grund av krigsbetingade faktorer. En av de synpunkter, som enligt inspek­

tionens mening bör beaktas, är att förekomsten av krigspräglade risker icke

får medföra, att kravet på aktsamhet eftersättes. Vid mörkerkörning bör

exempelvis väsentligt större försiktighet än eljest krävas; vid användning av

mörkläggningspapper kan ej skada till följd av ovarsamhet hänföras till

krigsskada etc. Men om krigsförhållandena direkt hindrat vederbörande att

iaktta den aktsamhet, som omständigheterna eljest skulle ha påkallat, bör skä­

lig hänsyn härtill tagas vid skadebedömningen. Givet är, att även sådana syn­

punkter får olika vikt alltefter förutsättningarna i det enskilda fallet. Så bör

t. ex. beaktas, i vad mån de föreliggande hindren att iaktta aktsamhet varit

omöjliga att övervinna. Även om man bör eftersträva att följa vissa principer

vid bedömning av skadan, lärer med andra ord prövning av och hänsynstagan­

de till omständigheterna från fall till fall bli ofrånkomligt. Då icke alla skif­

tande omständigheter av betydelse för bedömandet kan förutses, är det önsk­

värt, att det beslutande organets handlingsfrihet icke blir alltför beskuren.

Inspektionen behandlar särskilt frågan om ersättning av skador som

uppkommit före ett krigsutbrott. I ett läge, då krig hotar,

har man erfarenhetsmässigt att räkna med en intensifierad sabotageverksam­

het med åtföljande egendomsskador av olika slag. Givetvis kan också av an­

nan anledning skador uppkomma, som, då de inträffar, ej kan sos i sin rätta

belysning men som efter det krig utbrutit naturligen bör betraktas såsom

orsakade av handlingar med krigsändamål. Av förarbetena till gällande lag

kan utläsas, att avsikten varit att också dylika fall skall, därest övriga förut­

sättningar är för handen, bedömas såsom krigsskador. Inspektionen anser

lämpligt, att denna avsikt kommer till uttryck i lagen, och det nu framlagda

förslaget upptager därför en bestämmelse av innehåll, att såsom krigsskada

skall anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit men seder­

mera visat sig äga samband med kriget.

Annorlunda bedömes frågan om ersättning för skador då krig ho­

tat men ej utbrutit. Försäkringsinspektionen vill lika litet som utred­

ningsmännen 1952 förorda en sådan utvidgning av lagens tillämplighet, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

24

I huvudsak innebär försäkringsinspektionens förslag i denna del följande.

I mera rutinmässiga fall skall ersät! ningsfrågan avgöras av krigsskadenämn-

den — som föreslås bibehållen med liknande uppgifter som nu — och nämn­

dens beslut är i princip slutgiltigt. Inspektionen understryker vikten av att

krigsskadenämnden tillägges stor frihet vid ersättningsfrågors bedömande.

Härigenom och genom ett ömsesidigt samarbete mellan nämnden och för­

säkringsbolagen, allt i enlighet med vad också gällande ordning förutsatt,

torde enligt försäkringsinspektionens mening goda förutsättningar skapas

för en sådan bedömning av skadefallen, att den enskilde ej blir lidande.

Därest den på samverkan mellan krigsskadenämnden och vederbörande

försäkringsgivare uppbyggda ordningen på grund av skadeomfattningen el­

ler av andra skäl icke fungerar tillfredsställande, bör emellertid övervägas

att efter mönster av den norska Grensenemnden inrätta ett fristående skilje­

organ.

I första hand bör härvid ifrågakomma att efter överenskommelse mellan

krigsskadenämnden och försäkringsbolagen få till stånd ett särskilt organ,

förslagsvis kallat skiljenämnden för krigsskador, som har till uppgift att

med för nämnda intressenter bindande verkan avgöra fråga om ansvarig­

heten för inträffad skada, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigs-

skada eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigs-

skadeskyddet och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall efter vilka

grunder denna fördelning skall ske. Däremot bör skiljenämnden ej ha att

bestämma ersättningens storlek.

Även om en skiljenämnd inrättas, står det emellertid klart, att skadeli­

dande kan på grund av föreliggande försäkringsavtal få ersättningsfrågan

prövad vid allmän domstol. Ehuru efter inrättandet av en särskild skilje­

nämnd antalet domstolsprocesser torde begränsas till ett minimum, kan ett

domstolsutslag också i ett enstaka fall såsom prejudicerande leda till icke

önskvärda konsekvenser vid tillämpningen av krigsskadelagstiftningen. Om

antalet skador håller sig inom relativt snäva gränser, behöver väl kompli­

kationerna icke bli alltför svåra, särskilt som gällande regel om rätt för

krigsskadenämnden att ompröva skadeärenden föreslås inflyta också i den

nya lagen. För den händelse skadeomfattningen blir betydande och de svår­

bedömbara skadefallen många, kan dock situationen bli en annan, och det

torde då vara ändamålsenligt att inrätta ett slags specialdomstol — förslags­

vis benämnd statens krigsskaderåd — med uppgift att träffa för samtliga

parter bindande beslut rörande ansvarigheten för inträffad skada. Inspek­

tionen anför härom ytterligare.

Den invändningen kan sannolikt förväntas, att systemet innebär ett efter­

sattande av medborgarnas normala rättighet att få tvistefrågor prövade vid

de allmänna domstolarna med deras olika instanser och dessutom ett in­

grepp i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet. Vad gäller

sistnämnda fråga är emellertid att märka att den begränsning i försäkrings­

givarens ansvarighet, som tagit sig uttryck i krigsklausulen, närmast kom­

mit till stånd genom försäkringsgivarens insatser utan någon mera aktiv

medverkan från försäkringstagarens sida. Allmänhetens mest väsentliga

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

26

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Den sålunda förordade ordningen synes försäkringsinspektionen väl äg­

nad att lagfästas. Genom eu bestämmelse om regressrätt vinnes från de syn­

punkter, det här gäller att beakta, icke endast en lösning med avseende på

sabotageskador utan stadgandet kan enligt inspektionens mening få betydel­

se även vid skador av annan karaktär med hänsyn till det ovan behandlade

gränsdragningsproblemet krigsskada — civilskada.

I fråga om krigsskadeskyddets territoriella omfatt­

ning anföres i betänkandet att det i princip måste fordras, att skadan

drabbat inom landet befintlig egendom för att ersättning skall utgå. Vissa

förhållanden påkallar dock en uppmjukning av denna huvudregel.

Enligt nuvarande lagstiftning göres undantag endast i fråga om krigs­

skada å vissa mindre fiskefartyg samt sådan skada å ombord befintlig

egendom. Ifrågavarande skador skall följaktligen ersättas även för det fall

att skadan uppkommit under det fartyget nyttjats till fiske utanför den

svenska territorialgränsen. Grunden till detta undantagsstadgande har varit,

att dessa smärre fiskefartyg av ekonomiska skäl kunde förmodas endast i

ringa utsträckning bli frivilligt försäkrade mot krigsrisk jämlikt 1939 års

lag om statlig krigsförsäkring m. m. och att de förty borde hänföras under

krigsskadelagen även då de under utövande av fiske uppehöll sig utanför

territorialgränsen. Den lokala begränsningen befanns under andra världskri­

get vara alltför snäv, något som särskilt kom till synes med avseende på

Gollandstrafiken efter den s. k. Hansakatastrofen i november 1944. Efter­

som denna olycka inträffat på internationellt vatten, kunde ersättning för

uppkomna skador å passagerarnas effekter icke lämnas enligt krigsskade­

lagen. Ersättningsfrågan måste i stället lösas i särskild ordning, därvid riks­

dagen anvisade medel för ändamålet och krigsskadenämnden efter verk­

ställd utredning och skadevärdering i enlighet med ett av Kungl. Maj :t

godkänt förslag utbetalade ersättningar.

Försäkringsinspektionen föreslår den utvidgningen av gällande undantag,

att även krigsskada som inträffat utanför den svenska territorialgränsen

skall ersättas, om skadan drabbat under lagen inbegripet svenskt fartyg

(båt, pråm) på resa mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort

eller under yrkesmässigt bedrivande av fiske eller om skadan träffat egen­

dom ombord å svenskt fartyg i fall som nyss sagts. Motsvarande föreslås

skola gälla jämväl för svenskt luftfartyg och ombord därå befintlig egendom.

Genom den föreslagna bestämmelsen blir lagen tillämplig i den vidgade ut­

sträckning, varom här är fråga, på fartyg och egendom i övrigt, för vilken

försäkring mot krigsrisk ej kan erhållas.

Krigsskadeskyddet föreslås även begränsat i så måtto som viss egen-

d o m, bl. a. statlig, föreslås undantagen från lagens tillämpning. Härom

torde få hänvisas till den mera detaljerade framställningen å s. 60 ff.

Härutöver har frågor om begränsning av skadeskyddet med avseende å

viss slags egendom liksom spörsmål om självrisk och ersättning för smärre

skador i betänkandet tagits upp i diskussionen om principerna för skade­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

cialbeskattning, därvid uppburna medel influtit i särbudgeter. Detta drag

har blivit särskilt utmärkande, då avgiftsuppbörden till huvudsaklig del ägt

rum först efter kriget och väsentligen graderats icke efter risker utan

efter betalningsförmåga. Icke ens i dylika fall synes det dock ha varit

betydelselöst, att särbudgetering iakttagits och att anordningen betraktats

såsom försäkringsmässig. Metoden har möjliggjort, att åt det materiella

återuppbyggnadsarbetet givits en viss avgränsad prioritetsställning, varav

följt att enskilda ersättningsanspråk kunnat inom en given ram i större

eller mindre utsträckning tillgodoses utan att konkurrera med alla andra

behov i den offentliga budgeten i en omfattning som torde ha varit ound­

viklig, därest krigsskadeskyddet organiserats på den allmänna budge­

tens bas.

En likhet mellan de bägge systemen består även däri att — frånsett

besparingar i fråga om administrationskostnader vid finansiering genom

de allmänna skatterna — den totala ekonomiska bördan för de enskilda med­

borgarna blir lika stor, förutsatt att ersättningsnivån är densamma. I den

mån särskilda s. k. försäkringsavgifter betalas, minskas ju utrymmet för

de allmänna skatterna, och en avvägning mellan här ifrågavarande och

andra behov blir därför under alla förhållanden ofrånkomlig. Dock bör

uppmärksammas, att säravgifterna automatiskt försvinner i och med att

krigsskaderegleringen slutföres ävensom att den enskilde medborgaren må­

hända har större förståelse för erläggande av speciella avgifter till ett visst

bestämt ändamål än för en höjning av skatterna, beträffande vilkas dispo­

nerande han icke alltid lärer ha klar insikt.

Om skillnaden mellan de bägge finansieringsmetoderna alltså icke är eller

behöver vara stor, hindrar detta enligt inspektionens mening likväl icke,

att den kan vara av betydelse ur praktiska och psykologiska synpunkter.

En lagstiftning, som stöder sig på s. k. försäkringsmässiga grunder och i

varje fall har den reella innebörd, att krigsskadeskyddet finansieras genom

i särbudgeter inflytande specialavgifter, har sålunda ansetts ägnad att inge

egendomsägare en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmak­

terna att efter förmåga finansiera ersättningarna med skattemedel. Detta

har betraktats såsom viktigt för att stimulera medborgarnas villighet att i

krigstid utan tvångsingripanden ställa sin egendom i krigshushållningens

tjänst.

Å andra sidan får ej förglömmas, anför inspektionen, att ett försäkrings­

system nödvändiggör extra administrativa anordningar. I praktiken har det

dessutom visat sig, alt försäkringssystemen på flera håll endast delvis kun­

nat utnyttjas och att skattefinansiering måst tillgripas för att effektivisera

skadeskyddet.

De kritiska synpunkter, som anknytes till utvägen att ordna ett försäk­

ringsmässigt krigsskadeskydd, kan sammanfattas sålunda. Det ligger i för­

säkringssystemets väsen, att det kan väl anpassas till en skadeuppgörelse in­

om rimliga gränser men ej är lika användbart i svårare krigsfall. Erfaren­

heterna torde visa, att i händelse av en större krigsskadegörelse i framtiden

det är svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan

än att staten skattevägen sörjer för skadetäckningen.

Ett gemensamt drag för de fristående, försäkringsliknande krigsskadean-

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

utan även för att ojämnheter i behandlingen av enskilda skadefall skall kun­

na undvikas. Annars riskeras, att den reala ersättningen blir relativt lägre

i fall, där en större prisstegring hunnit inträffa mellan skadetillfället och

skaderegleringen, än i fall, där prisstegringen varit mindre.

Med det här anförda avvisar inspektionen en sådan metod som att i ett

läge, där medelstillgången icke medger utbetalning av full skadeersättning,

reducera ersättningarna helt enkelt genom att icke lämna kompensation för

prisstegring mellan skadetillfället och uppgörelsetidpunkten. Om medelstill­

gången icke förslår till full real skadeersättning, är det enligt inspektionens

mening mest rationellt —- åtminstone om en prisstegring av större omfatt­

ning ägt rum — att skadevärdet först omräknas efter värdenivån vid regle-

ringstidpunkten och att detta omräknade belopp sedan reduceras.

Av administrativa skäl och med hänsyn till beräkningssvårigheter torde

det, anför inspektionen, dock ofta bli nödvändigt att begagna relativt grova

formler vid en omräkning till ändrat penningvärde. I görligaste mån bör väl

olikheter i prisutvecklingen på skilda områden beaktas, men komplikationer

härvidlag kan göra det desto angelägnare att i andra hänseenden använda

endast ungefärliga beräkningsgrunder och att härvid säkerställa sig mot en

överkompensation av inflationsförluster. Fullständig rättvisa kan icke

åstadkommas. Statsmakterna bör följaktligen icke binda sig vid att söka

iaktta någon detalj rättvisa i förevarande hänseende.

Såsom av det nyss anförda framgått anser försäkringsinspektionen det

ur rättvisesynpunkt angeläget, att skadeersättningsbeloppen i möjligaste

mån beräknas med hänsyn tagen till förändringar i penningvärdet. Härvid

måste emellertid enligt inspektionens mening uppmärksammas, att infla-

tionstilläggen i en hel del fall lätt kan ge upphov till vad inspektionen be­

tecknar såsom inflationsvins t, d. v. s. kompensationen kommer att

enligt inspektionens syn överstiga egendoinsskadans reala värde för den

skadelidande. Om detta problem icke erhåller en lämplig lösning, befarar in­

spektionen, att eventuellt inflationstilläggen allmänt begränsas, vilket i sin

tur skulle leda till att andra skadelidande får för liten ersättning och att

därigenom full rättvisa ej nås. Inspektionen åskådliggör vad som åsyftas

med följande exempel.

En fastighet, värd 100 000 kronor, är intecknad för 80 000 kronor. Till följd

av inflation är fastighetens värde efter kriget, om den icke skadats, 200 000

kronor. Fastighetsägarens andel utgör då (200 000 — 80 000 =) 120 000 »ef-

terkrigskronor», vilket motsvarar 60 000 »förkrigskronor». Realvärdet av

ägarens andel har alltså tredubblats, under det att inteckningshavaren för­

lorat hälften av inteckningsfordringens realvärde. I absoluta tal räknat ut­

gör inflationsvinsten respektive inflationsförlusten 40 000 »förkrigskronor»

eller 80 000 »efterkrigskronor». — Antag nu, att fastigheten under kriget

utsatts för totalskada. Förlusten uppgår då till 200 000 kronor. Under förut­

sättning att inga åtgärder vidtages för att kompensera inteckningshavare för

förluster på grund av penningvärdets fall, belöper å inteckningsfordringen

endast nominella 80 000 »efterkrigskronor», ehuru detta innebär en minsk­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

grunderna för ränteberäkningen icke kan i förväg fastställas. Inspektionen

utvecklar sin ståndpunkt sålunda.

I och för sig torde det väl vara odiskutabelt att, liksom i andra skade-

slåndssammanhang, räntegottgörelse rimligen bör tillerkännas också krigs-

skadelidande, i vart fall om regleringen av skadan drager ut på tiden. Eljest

blir resultatet icke endast att ersättningen för lcrigsskada blir ofullständig

—- vilket den ändock kan bli — utan även att den blir ojämn. Man måste

nämligen räkna med, att det ofta kommer att förflyta avsevärd tid mellan

skadetillfället och skaderegleringen. Tages ej hänsyn till tids- och ränte-

faktorn, blir följaktligen kompensationsgraden lägre för skadelidande, som

får vänta länge på uppgörelsen, än för den som får sin skada reglerad täm­

ligen snart. Om det icke visar sig möjligt att utbetala full ersättning bör,

till undvikande av alltför stora ojämnheter, ifrågakommande nedsättning

av skadebeloppen ske först sedan ränteposten tillagts.

Understrykas må dock att argumentet för ett hänsynstagande till ränte-

faktorn har någon styrka endast i vad gäller krigsskada å egendom, som

användes i förvärvssyfte, samt för egnahem. I fråga om exempelvis person­

ligt lösöre och motorfordon, vilka icke begagnas i förvärvsverksamhet, synes

åter ränteförluster icke böra tagas i betraktande.

I betänkandet tages även upp frågan om ersättning för stillestånds-

förluster. Även om räntegottgörelse lämnas och full ersättning för ka­

pitalförlust utgår, kan kompensationen i det enskilda fallet ändock bli otill­

räcklig. Icke sällan får nämligen, anför inspektionen, egendomsägare förut­

sättas lida stilleståndsförluster av olika slag utöver vad som kan beaktas

vid ränteberäkningen. Inspektionen anser emellertid, att någon utfästelse

om ersättning för sådana förluster icke nu bör göras. Det anföres bl. a., all

man här närmar sig det allmänna problemet om sådana av kriget vållade

realinkomstbortfall, som träffar både egendomsägare och andra. Det tillhör

enligt inspektionens mening i första hand folkhusliållningspolitiken och den

allmänna ekonomiska politiken att, i den mån så låter sig göra, söka be­

gränsa och utjämna verkningarna av dylika inkomstbortfall. Några generel­

la anordningar inom ramen för utjämningen av krigsskador å egendom sy­

nes alltså icke böra träffas liärutinnan.

Redan vid nuvarande krigsskadelags tillkomst uppmärksammades frå­

gan huruvida för utbekommande av ersättning för skada å fast egendom

skulle uppställas villkor om skyldighet att återuppbygga

fastigheten i fråga. Därvid framhölls bl. a., att ett av lagstiftningens huvud­

syften måste anses vara säkerställandet av återuppbyggnaden efter kri­

get. Med hänsyn härtill vore ett villkor om återuppbyggnadsskyldigliet

måhända på sin plats. Emellertid ansågs det svårt att förutse, om och i

vilken utsträckning återuppbyggnad borde ske, särskilt då i fråga om fas­

tigheter i orter med olämplig och otidsenlig bebyggelse, och det syntes

därför betänkligt att i lagen fastslå, att utfallande ersättning under alla

förhållanden skulle användas till återuppbyggnad eller iståndsättande av

förstörda eller skadade fastigheter. För övrigt torde skyldighet att begagna

ersättningsbelopp till iståndsättande av viss fastighet vara betingad av att

34

I fråga om krigsskador å personligt lösöre anföres, att kontroll-

svårigheterna ofta lärer vara stora. Ehuru någon försäkringsliknande finan-

sieringsordning icke är avsedd att komma till användning och civilförsäk­

ringsbeloppen således ej, såsom för närvarande, skall utgöra grundval för

avgiftsskyldighet och ersättningsrätt, hindrar detta likväl icke, att försäk-

ringshandlingar i förekommande fall kan åberopas som stöd för väckta

skadeståndsanspråk. Kontrollsvårigheterna kan dock visa sig så stora och

resurserna så begränsade, att en viss standardisering av ersättningsbeloppen

måste övervägas. Sålunda kan förlust av bohag till en trerumslägenhet fast­

ställas till ett visst genomsnittligt värde med avdrag för eventuellt restvärde,

likaså förlust av bohag till en fyrarumslägenhet o. s. v. Till grund för en

dylik schablonmässig beräkning bör då läggas en vanligen förekommande

hemutrustning utan inslag av lyx. På motsvarande sätt kan tillämpas stan­

dardvärden för kläder och andra personliga tillhörigheter.

Vidare framhåller inspektionen beträffande motorfordon för pri­

vat bruk att det kan ifrågakomma att bestämma ersättning för krigs­

skador å sådana fordon efter schablonmässiga grunder så att ersättningen

begränsas för t. ex. lyxbilar.

Försäkringsinspektionen understryker, att man — bortsett från sådana

generella begränsningar, som kan gälla bagatellskador eller hänföra sig till

självrisk, m. m. ■—-i princip bör eftersträva att full ersättning utges för

krigsskador å egendom, varvid rimlig hänsyn tages till penningvärdesför-

ändringar och ränteförluster.

År det med hänsyn till medelstillgången ofrånkomligt att ersättningarna

reduceras, kan, såsom förut framhållits, inskränkningar genomföras beträf­

fande vissa slag av egendom, i samband varmed antydda standardiserings-

metoder kan behöva göras mer eller mindre restriktiva. Där ej en sådan

ordning är nödtvungen, bör emellertid enligt inspektionens mening en i

möjligaste mån likformig nedsättning av ersättningarna ifråga­

komma. Inspektionen anser det vara ytterst angeläget att alla praktiska

möjligheter för att genomföra en likformighet utnyttjas. En annan sak är,

att svårigheter kan uppkomma i sådan utsträckning, att dessa strävanden

delvis misslyckas. En del skador blir sålunda ersatta redan under kriget

därför att möjligheter härtill råkar finnas och det dessutom är nödvändigt

att av krigshushållningsskäl verkställa en snabb real återuppbyggnad. Se­

nare inträffar emellertid skador av sådan omfattning, att det framstår så­

som ogörligt att åt övriga skadelidande betala mer än partiell ersättning.

Det kan, anför inspektionen, självfallet icke bli tal om att av redan gott-

gjorda egendomsägare återkräva del av ersättningsbeloppen, särskilt som

dessa ägare dock befinner sig i en sämre situation än sådana som helt und­

gått krigsskador. Men det förhållandet, att vissa ojämnheter i krigsskade-

ersättningarna av dylika och andra lika förklarliga skäl kan bli oundvik­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

35

liga, synes göra det än mer angeläget att man systematiskt strävar efter att

göra kompensationen åtminstone så proportionellt lika som möjligt.

Har krigsförödelsen blivit mycket betydande och är medelstillgången

dessutom så knapp, att någon egentlig krigsskadeutjämning endast i be­

gränsad utsträckning kan komma till stånd, anmäler sig den frågan, huru­

vida man ändå icke —- trots önskemålet om att kompensationsgraden skall

vara lika — tvingas acceptera en viss gradering efter folkhushållningsmäs-

siga och sociala prioritetsbehov. Enligt inspektionens uppfattning förefaller

det emellertid som om ett beaktande av dylika behov bör ske genom en

tidsprioritering vid skaderegleringen. I övrigt lärer det få ankomma på den

allmänna ekonomiska politiken att styra investeringsinsatserna så, att er-

lorderlig hänsyn tages till folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

men frågan härom får anses ligga utanför krigsskadeskyddssystemet.

Beträffande förfarandet i ersättningsärenden överensstäm­

mer försäkringsinspektionens förslag i stort med gällande bestämmelser.

Inspektionen framhåller bl. a., att erfarenheterna från skadeuppgörelser-

na i samband med andra världskriget givit vid handen, att det av flera skäl

är ytterst betydelsefullt att utredning av skadefallen och värdering av ska­

dorna snarast äger rum. Det är mycket väsentligt, att bevis säkras och öv­

ligt material till underlag för värderingen och den kommande skaderegle­

ringen utan onödig tidsutdräkt insamlas. Om värdering snart nog kan före­

tagas, är detta helt naturligt fördelaktigt, men det är i första hand av vikt

att sakuppgifter — framför allt rörande skadas orsak och omfattning —

blir noterade. Oavsett finansieringssystemet synes det ofrånkomligt att för­

säkringsbolagens expertis och material utnyttjas vid utredning och värde­

ring av skadorna. För sådant ändamål är det angeläget att försäkringsföre­

tagen arkiverar vissa data och uppgifter i övrigt beträffande försäkringsbe­

ståndet, något som kan vara värdefullt vid uppgörelsens genomförande.

Viktigt är även, anför inspektionen, att försäkringstagarna får sig inprän­

tad betydelsen av att noga bevara sina försäkringshandlingar.

Slutlig ståndpunkt i väsentliga frågor av betydelse för skaderegleringen,

t. ex. spörsmål om reduktion av ersättningsbeloppen, kan icke tas förrän

skadeomfattningen och den ekonomiska situationen låter sig överblicka. Med

hänsyn till sakens synnerliga vikt bör det enligt försäkringsinspektionen an­

komma på Kungl. Maj :t och riksdagen alt i sinom tid fastställa de grunder,

efter vilka ersättning skall beräknas, och att därvid särskilt beakta spörs­

målen om räntego t tgörelse, inverkan av penningvärdesförändringar och

eventuellt erforderlig reducering av ersättningarna. För att skapa underlag

för statsmakternas ståndpunktstagandc härutinnan så fort ske kan bör ge­

nom krigsskadenämndens försorg med stöd av skadeanmälningar och värde-

iingsutlatanden samt delvis pa statistisk väg snarast möjligt göras en om­

sorgsfull beräkning av den totala skadeomfattningen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Beträffande bestämmandet av ersättning i det enskilda fallet anföres föl­

jande synpunkter på det praktiska förfarandet.

Därest skadeomfattningen är stor och ersättningsuppgörelsen till följd

härav får beräknas ta avsevärd tid i anspråk — något som försiktigheten

bjuder en att räkna med — torde det visa sig önskvärt, icke minst med

tanke på den skadelidande, att värdet av skadan i och för sig bestämmes

redan innan ersättningsgrunderna kunnat fixeras. Detta synes i normal­

fallet böra ske genom att krigsskadenämnden tillställer skadeanmälaren ett

besked om skadans »grundbelopp» per viss dag med anmärkande av att

vederbörande ej garanteras betalning i enlighet med beslutet utan att jämk­

ningar kan bli erforderliga uppåt eller nedåt med hänsyn till redueerings-

grunder samt räntegottgörelse och inverkan av penningvärdesförändringar.

Sedan ersättningsprocenten och övriga grunder för ersättnings bestäm­

mande blivit fastställda, bör slutligt ersättningsbeslut meddelas. Besked här­

om tillställes lämpligen skadeanmälaren i form av ett »krigsskadebevis».

Av detta bör framgå ersättningens storlek per viss dag samt grunderna för

ränteberäkning och inverkan av penningvärdesförändringar intill den tid­

punkt, då ersättningen kan komma att utbetalas. I och med detta bevis er­

håller den skadelidande rätt till det fastställda ersättningsbeloppet. Erfor­

derliga justeringar med avseende på storleken av räntegottgörelse och infla-

tionstillägg kan sedermera lätt göras i enlighet med de fastställda grunder­

na. Efter hand som ersättningsuppgörelsen fortskrider är det tänkt, att

krigsskadenämnden skall inlösa krigsskadebevisen. Men dessa kan måhän­

da också vara av betydelse för de ersättningsberättigade genom eventuellt

inträdande möjlighet att i bankerna belåna desamma. En dylik ordning vi­

sade sig genomförbar på ett mycket tillfredsställande sätt under uppgörel­

serna i Danmark och Finland efter andra världskriget.

Vid en mindre omfattande skadegörelse är det troligt, att de båda härovan

beskrivna faserna vid ersättnings bestämmande kan sammanslås och att så­

ledes slutligt beslut med utfärdande av krigsskadebevis kan direkt meddelas.

I fråga om utbetalning av skadeersättning gör försäkrings-

inspektionen vissa allmänna uttalanden. Det anföres att en omfattande ska­

dereglering uppenbarligen ej kan verkställas på en gång över hela skade-

området utan får beräknas pågå en längre tid, kanske eu lång följd av år.

Därest situationen, såväl i skadehänseende som ekonomiskt, blir sådan att

regleringen ej behöver uppskjutas, synes det inspektionen dock självklart,

att varje möjlighet till snar skadereglering tillvaratages. Huvudsyftet med

en skadeutjämning är givetvis att i möjligaste mån undanröja ojämnheter

i den belastning på medborgarna, som ligger i att vissa av dem i större

utsträckning än andra drabbats av krigsskador å egendom. Dessutom skall

skaderegleringen tjäna en real återuppbyggnad, som måste ses i sitt sam­

band med andra återuppbyggnadsuppgifter. Dessa problem låter sig natur­

ligen icke lösas enbart genom att ersättningar utbetalas, utan här blir enligt

inspektionens mening i stället andra faktorer avgörande. Hänsyn måste ta­

gas till den skadade egendomens beskaffenhet och belägenhet, angelägen-

betsgraden i fråga om skadornas reparerande, förefintliga materiella och

personella resurser o. s. v. Av sådana och liknande skäl blir det nödvändigt

att statsmakterna efter sociala och folkhushållningsmässiga indikationer

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

37

lastställer en viss prioritetsordning för skaderegleringen ävensom i övrigt

drager upp riktlinjerna för densamma. Också grunderna för skadeuppgörel-

sen och tidpunkten för dess igångsättande bör fastställas i samma ordning.

Dessa svåra uppgifter kan enligt inspektionens uppfattning slutligt lösas

törst sedan kännedom vunnits om den aktuella situationens krav och möj­

ligheter.

I vissa fall föreligger behov av att lämna skadeersättning med förtur. In­

spektionen anför.

Utan att avvakta detaljerade föreskrifter om ordningen för skaderegle­

ringen bör det, liksom enligt gällande lag, vara krigsskadenämnden obeta­

get att, närhelst så påkallas, helt eller delvis ersätta skador, vilka ur all­

männa samhällssynpunkter måste snabbt repareras. En dylik befogenhet

bör lämnas nämnden i samband med medelsanvisningen. Här kommer in i

bilden sådana krigsskador å egendom, som vållar avbräck för försvarsan­

strängningarna och för folkförsörjningen — skador å viktiga industrian­

läggningar, kommunikationer, ledningsnät, jordbruksegendomar etc. Men

vidare måste också uppmärksammas nödvändigheten av att snabbt kunna

ersätta skador, som drabbar exempelvis lastbilägare och andra, vilka för

fullgörande av samhällsviktiga behov ställt sin egendom i det allmännas

tjänst. Det förefaller i sådana sammanhang lämpligt, att samråd sker meU

lan krigsskadenämnden och krigshushållningsmyndigheter av olika slag för

åstadkommande av omedelbar skadereglering. För täckande av dylika ska­

dor synes en beredskapsfond ha stor betydelse. Den anordningen bör också

övervägas, att där krigsskadenämnden icke direkt kan utbetala ersättningar,

medel för ändamålet ställes till länsstyrelsernas förfogande. Understrykas

bör dock, att vid förhandsutbetalningar av vad slag de vara må en restrik­

tiv tillämpning måste ske. Detta är av vikt icke endast med tanke på skade­

lidande, vilka kan kompenseras först senare, utan också emedan alltför

stora utbetalningar lätt kan få inflationsdrivande verkningar.

Krigsskadeskyddets organisation

Såsom framgått av det tidigare anförda föreslår försäkringsinspektionen,

att krigsskadenämnden även framgent skall vara det centrala

krigsskadeorganet.

De arbetsuppgifter, som kom att åvila krigsskadenämnden vid regleringen

av neutralitetsskador under andra världskriget, var av mycket begränsad

räckvidd. Skadefallen utreddes av vederbörande försäkringsbolag och or­

sakade i allmänhet inga större svårigheter. Även om ett organ med nämn­

dens nuvarande utformning och befogenheter också för framtiden kan tän­

kas fungera tillfredsställande vid en relativt begränsad skadeuppgörelse, är

det enligt inspektionen uppenbart, att det icke lika väl lämpar sig för be­

mästrandet av en större skadeomfattning. Målet måste numera vara att

åstadkomma en organisationsapparat, soin kan bli effektiv också under svå­

rare förhållanden. Härvid bör i första hand eftersträvas, att centralorganet

får en mera hållfast struktur och att beslutförhetsreglerna uppmjukas. Där­

utöver gäller det alt tillse, alt organisationen i sin helhet utbygges genom

regionala och lokala organ.

38

Försäkringsinspektionen föreslår en sådan ändring i krigsskade-

nämndens sammansättning att antalet tjänstgörande ledamö­

ter lätt kan utvidgas. Till grund härför redovisas följande bedömanden rö­

rande nämndens verksamhet i olika lägen.

Vad angår verksamheten under ett neutralitetsfall eller ett krigsfall av

lindrigare art — det i och för sig minst sannolika — torde man kunna räkna

med att skaderegleringen sker tämligen snabbt och att nämnden med nu­

varande stomme, tillfälligt utbyggd efter situationens krav, skall kunna till-

lredsslällande klara arbetsuppgifterna.

I händelse av ett mera allvarligt krigsfall med stor skadegörelse, förbin­

delseavbrott och i övrigt förvirrade förhållanden kommer situationen helt

visst att bli en annan. Det torde då få förutsättas, att nämndens uppgifter

under kriget kommer att väsentligen ligga på det tekniskt-administrativa

planet. Som i tidigare sammanhang uttalats, synes det nämligen mindre

troligt, att värdering och reglering av krigsskador skall kunna i större om­

fattning äga rum redan under kriget. Det normala torde i stället bli, att

skadorna, så långt sig göra låter, besiktigas och preliminärt utredes, medan

slutlig värdering och andra åtgärder måste anstå till dess lugnare förhål­

landen inträtt. Nämndens huvudsakliga uppgifter lärer med andra ord kom­

ma att omfatta tillsyn över att den begränsade organisationsapparaten

fungerar. Det blir väl här närmast fråga om att centralt registrera skador,

att dirigera skadebesiktningarna, att sända ut lämpliga besiktningsmän till

särskilt utsatta orter o. s. v. Det får förutsättas, att nämnden därvid verkar

från den planerade evakueringsorten eller från annan plats ute i landet.

Även om enligt angivna förutsättningar värderingar och regleringar ej tor­

de ske annat än i undantagsfall, får nämndens uppgifter ändock beräknas

bli så krävande, att en förstärkning av nuvarande organisation är högst på­

kallad.

Den skadereglerande verksamheten, vars utövande måste förutsättas be­

tingad av att relativt ostörda förhållanden råder, lärer också den vid en

större skadegörelse bli av sådan omfattning, att nämndens personella re­

surser bör utökas.

I enlighet med vad nämnden själv förordat, föreslås i betänkandet, att

nämnden redan i fredstid tillföres ett större antal suppleanter med uppgift

att i händelse av krig eller eljest under utomordentliga förhållanden tjänst­

göra i nämnden. Utöver de fem ordinarie ledamöterna skall enligt förslagen

tio suppleanter ingå i nämnden. Ledamöter och suppleanter förordnas lik­

som hittills av Kungl. Maj :t.

Även med den ovan förordade ökningen av antalet suppleanter kan ej

bortses från att läget i allvarstid utvecklar sig så, att vakanser likväl upp­

står. För att fylla ytterligare uppkommande personalbehov föreslås den

reservanordningen, att krigsskadenämnden — om ej Kungl. Maj:ts förord­

nande utan påtagliga olägenheter för nämndens verksamhet kan avvaktas

— skall äga själv utse suppleanter.

Beträffande tjänstgöringen i nämnden anföres följande.

Det är ytterst angeläget att till ledamöter och suppleanter utses personer,

vilka kan helt frigöras för ifrågavarande uppgifter och ej behöver tagas i

anspråk jämväl för andra ändamål. Där så erfordras, bör fördenskull också

frikallelse från militärtjänstgöring utverkas. I viss utsträckning kan givet­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

40

\ara av principiell vikt, kan avgöras av nämndens ordförande eller vice ord­

förande eller av ordförande å avdelning inom nämnden. Med den föreslagna

huvudregeln bortfaller automatiskt nuvarande obligatoriska föreskrift, att

ordföranden eller vice ordföranden skall deltaga i nämndens beslut.

I vissa fall skall enligt inspektionens förslag länsstyrelserna såsom r e-

gionala organ äga besluta om ersättning för krigsskador, som inträf­

fat i länet. Det kan nämligen befaras, att krigsskadenämnden till följd av

förbindelseavbrott eller av andra orsaker blir åtminstone tillfälligt satt ur

funktion. Vid förfall för nämnden bör annan myndighet kunna gripa in och

å nämndens vägnar, i vart fall provisoriskt, ombesörja brådskande skade­

regleringar. Den lokalorganisation, som inspektionen i det följande kommer

att förorda, är visserligen lämpad att träffa förberedande åtgärder, men den

saknar för bestämmande av prioritetsordning samt fastställande och ut­

givande av ersättningar myndighetsauktoritet. Enligt inspektionen bör det

ankomma på krigsskadenämnden att utarbeta erforderliga anvisningar för

denna länsstyrelsernas verksamhet.

I betänkandet har även dragits upp riktlinjerna för en lokal orga­

nisation. Inspektionen har härvid anknutit till ett av Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund utarbetat förslag till vissa beredskapsåtgärder på

försäkringsväsendets område. Förslaget — som icke slutgiltigt fastställts —

innebär i huvudsak att redan i fredstid inrättas lokala organ, som vid krig

skall kunna betjäna allmänheten, mottaga skadeanmälningar, registrera

skador samt, om möjligt, utreda skadefall. De skall samarbeta med krigs­

skadenämnden. Organen benämnes distriktcentraler eller D-centraler. Tills

vidare bar räknats med att en eller två sådana centraler skall finnas i varje

län.

Försäkringsinspektionen, som avvisat tanken på att inrätta kommunala

krigsskadenämnder, finner övervägande skäl tala för att den sålunda pla­

nerade lokalorganisationen skall kunna helt eller delvis utnyttjas även för

krigsskadeskyddet. Med denna organisation som underlag torde i övrigt er­

forderliga anordningar kunna lättare vidtagas. Vid utbyggandet av organi­

sationen bör enligt inspektionens mening tillses, att vid varje D-central fin­

nes en »kontaktman», som ansvarar för åtgärder inom krigsskadeskyddet.

Utöver centralerna bör finnas lokala representanter — stundom, i större

kommuner, flera och eljest en gemensam representant för flera småkom-

muner —- vilka är direkt underställda »kontaktmannen» vid vederbörande

D-central. Detaljerna i den lokala organisationen får enligt förslaget utar­

betas av krigsskadenämnden under samverkan med försäkringsbolagen. Ge­

nom nämndens försorg bör efter hand anvisningar för lokalorganens verk­

samhet ges och erforderliga informationer till allmänheten förberedas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Såsom antytts i samband med redogörelsen för försäkringsinspektionens

förslag såvitt rör skaderegleringen, förordar inspektionen att det av bered-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

41

skapsskäl skapas en begränsad fond, vars medel reserveras för att täc­

ka krigsskador. Det föreslås, att anstalter härför träffas genom att, till en

början, av allmänna budgetmedel avsättes tio miljoner kronor årligen under

fem års tid.

En motsatt mening anföres av byråchefen Vogel i det särskilda yttrandet

till betänkandet. Den ifrågasatta fonden har enligt hans uppfattning icke

någon reell eller psykologisk betydelse. Det anföres, att erforderliga be­

lopp av mycket större storleksordning kan via beredskapsanslag ställas till

förfogande för genomförande av erforderlig skadereglering under pågående

krig, och att detta förhållande måste skänka medborgarna en större känsla

av trygghet än den av inspektionen förordade fonderingen. Beträffande den

av inspektionen föreslagna fonden gäller, lika väl som beträffande en större

fond, att det föreligger risk för att fonden urholkas genom penningvärdes­

försämring, innan den behöver tagas i anspråk, och att därför ytterligare in­

samling av medel och därmed dubbel belastning för samma ändamål kan bli

nödvändig. En sådan ordning synes, anföres det, icke tillfredsställande från

de enskilda medborgarnas synpunkt.

B. Remissyttrandena

Försäkringsinspektionens förslag har i huvuddragen allmänt godtagits av

remissinstanserna. De skiljaktiga meningar, som kommit till uttryck, hän­

för sig i stort sett till mera begränsade frågor rörande enskildheter i för­

slaget.

I flertalet remissyttranden göres uttalanden, som stöder förslagets allmän­

na uppläggning. Statskontoret, kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, läns­

styrelsen i Norrbottens län, Soeriges lantbruksförbund och Svensk industri­

förening anser det föga troligt, att vårt land, om det indras i krig, skulle

undslippa med begränsade skador. Statens krigsskadenämnd yttrar, att det

ändrade utgångsläget otvivelaktigt föranleder, att lagen måste ges ett all­

männare innehåll och en mera elastisk utformning än gällande lag. Huvud­

vikten bör läggas på reglering av frågor om anmälan, utredning och värde­

ring av krigsskada samt andra praktiska åtgärder i syfte att förbereda en

skadeuppgörelse. Därjämte bör man söka bygga upp en organisation, som

kan tänkas fungera effektivt även under ett kommande krigs troligen oer­

hörda påfrestningar. Närmare regler om finansiering, ersättningsgrunder

o. s. v. däremot varken kan eller bör slås fast i förväg. Länsstyrelsen i

Stockholms län framhåller, att den slutliga utformningen av krigsskade-

skyddet förutsätter kännedom om de totala krigsskadorna samt en någor­

lunda säker bild av den allmänna ekonomiska situationen och den belast­

ning, som kriget medfört för samhället i dess helhet. Länsstyrelsen delar

därför uppfattningen alt man måste gå fram med försiktighet vid lagstift­

ningsarbetet och ge lagen en ganska elastisk utformning. Liknande syn­

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

punkter anföres bl. a. av fullmäktige i riksgäldskontoret, ciuilförsvarssty-

relsen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Sveriges lantbruksförbund och Sve­

riges skogsägareföreningars riksförbund. Riksförbundet vill dock starkt

ifrågasätta lämpligheten att på förhand bygga upp en organisation som

skall kunna sättas in under och efter ett krig. Eftersom skadebedömningen

blir beroende av den vid bedömningstillfället rådande situationen torde det

vara bättre att dröja med den mera fullständiga utbyggnaden av organisa­

tionen.

Hovrätten för Nedre Norrland ställer sig i viss mån kritisk till den all­

männa uppläggningen av inspektionens förslag. Enligt hovrättens mening

bör en beredskapslagstiftning om ekonomiskt krigsskadeskydd främst ta

sikte på det fall att skadeomfattningen får rimliga proportioner, men ej läg­

gas upp så att den skall kunna användas även i händelse av krig med rent

förödande verkan för landet. I en sådan katastrofsituation torde man nöd­

gas laga efter råd och lägenhet. Det nyttar ej att orda därom i dag. — Stock­

holms handelskammare anför liknande synpunkter.

Krigsskadeskyddets omfattning

Begreppet krigsskada behandlas endast i ringa utsträckning i

yttrandena och försäkringsinspektionens uttalanden i ämnet möter i regel

ej gensaga.

Förslaget att endast materiell skada skall vara ersättningsgill

iillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. I fråga om er­

sättning för stilleståndsförluster förekommer dock annan mening i vissa

utlåtanden, för vilka redogörelse lämnas i senare avsnitt.

Civilförsvarsstyrelsen behandlar en speciell fråga rörande tolkningen av

begreppet materiell skada. Styrelsen anför, att efter detonation av en väte­

bomb stora mängder radioaktivt stoft kan föras ända till ett par hundratal

kilometer från detonationsplatsen. Även sedan den akuta faran för befolk­

ningen av den radioaktiva strålningen upphört, kvarblir inom det belagda

området vissa effekter, som inskränker dess användbarhet, speciellt för

livsmedelsproduktion. Grödan och kreaturen såväl som marken och fiske­

vattnen har »infekterats». Åkerjorden kan kanske ej besås förrän efter ett

visst antal år o. s. v. Härigenom kan berörda fastighetsägare tillskyndas av­

sevärda förluster. Styrelsen utgår ifrån att ersättning enligt lagförslaget

skall utgå för sådana skadeverkningar av radioaktiv fj ärrbeläggning —

ävensom av kemiska och biologiska stridsmedel — som för egendomsägarna

innebär direkta realvärdesförluster. Men enligt styrelsens mening kan tve­

kan råda huruvida sådana »infektionsskador» som exempelvis att åkerjor­

den icke kan besås på några år avses skola falla inom ramen för ersätt-

ningsgilla krigsskador. Styrelsen anser detta böra klarläggas.

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande orsakssammanhang­

et mellan kriget och skadan har ej föranlett invändningar från

remissinstansernas sida. Svenska försäkringsbolags riksförbund ansluter

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

43

sig till försäkringsinspektionens uttalanden att det icke bör uteslutas att

även skador av mera sekundär krigskaraktär i vissa fall skäligen blir före­

mål för ersättning enligt lagen samt att indirekta skador bör bedömas så,

att en skada är att bedöma såsom krigsskada i den mån den beror på krigs-

präglade omständigheter och att det vid bedömandet i stor utsträckning tor­

de bli fråga om gradskillnader.

Kungl. automobilklubben understryker, att ett icke alltför restriktivt

hänsynstagande till omständigheterna vid indirekta krigsskador som in­

träffar i trafik med motorfordon bör iakttagas.

Statens krigsskadenämnd och Svenska försäkringsbolags riksförbund tar

särskilt upp frågan om ersättning för sabotageskador och erinrar om att

det i 1952 års promemoria pekades på de bevissvårigheter som ofta torde

föreligga då det gäller att fastslå att en viss skada har karaktär av krigs-

sabotage. I promemorian uttalades att om skälig anledning funnes att an­

taga, att skadorna hade sin orsak i krigssabotage, det med fog torde kunna

förutsättas att krigsskadenämnden med begagnande av sin möjlighet att

anlägga skälighets- och lämplighetssynpunkter skulle komma att medge er­

sättning enligt krigsskadelagen för att förhindra att obilliga resultat upp-

stode. Den omständigheten att försäkringsinspektionen icke anfört någon

häremot avvikande mening tolkar nämnden för sin del så att inspektionen de­

lar den i promemorian uttalade meningen. Riksförbundet förklarar att för­

bundet ansluter sig till promemorians åsikt. Båda remissinstanserna finner

det angeläget, att principen kommer till klart uttryck under ärendets fort­

satta behandling.

Uppfattningen att krigsskadebegreppet bör omfatta även sådan av kriget

förorsakad skada som inträffat före krigsutbrottet biträdes eller lämnas

oemotsagd av remissinstanserna.

Även förslaget att lagstiftningen icke skall omfatta skador, upp­

komna då krig hotat men ej utbrutit, lämnas utan erinran i

flertalet yttranden. Överståthållarämbetet och hovrätten för Nedre Norrland

förordar dock, att lagstiftningen göres tillämplig även på dylika skador. Hov­

rätten anser att skillnaden mellan sådana skador och skador som inträffat

före ett sedermera verkligen utbrutet krig är så oväsentlig, att den olika

behandlingen synes stötande för rättskänslan. Åtminstone om krigsskade-

skyddet uppbygges så som försäkringsinspektionen föreslagit synes det ej

möta vare sig principiella eller praktiska svårigheter att detsamma omfat­

tar även skador av nu förevarande art. Överståthållarämbetet — vilket så­

som senare kominer att närmare utföras anser att rätt till ersättning för in­

komstbortfall i samband med obligatorisk utrymning av tätorter vid krigs­

hot bör lagfästas — påpekar att utrymningsåtgärder måste vidtagas på ett

tidigt stadium och kan tänkas genomförda utan att landet sedermera indra­

ges i krig.

De föreslagna anordningarna för gränsdragning krigsskadeskyd-

d e t —civilförsäkringen möter i flertalet yttranden icke gensaga.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Smriges skogsägareföreningars riksförbund understryker angelägenheten

av att det undvikes att den enskilde blir skadelidande på grund av tolk­

ningsfrågor eller felbedömningar i tveksamma skadefall.

Statens krigsskadenämnd biträder försäkringsinspektionens uppfattning

att det genom ett förtroendefullt samarbete mellan nämnden och vederbö­

rande försäkringsbolag kan skapas goda förutsättningar för rationella och

godtagbara skadebedömningar. Nämnden framhåller särskilt att den haft

enbart gynnsamma erfarenheter av det samarbete, som ägde rum vid de, låt

vara till antal och omfattning begränsade skaderegleringarna under andra

världskriget.

Endast statskontoret avstyrker förslaget om inrättande av en skilje­

nämnd för krigsskador, därvid ämbetsverket förklarar sig sär­

skilt åberopa det förhållandet att skiljedomen icke skulle hindra en skade­

lidande att med stöd av försäkringsavtal dra ersättningsfrågan under all­

män domstols prövning. Hovrätten för Nedre Norrland däremot, som jäm­

väl påpekar att skiljenämndens beslut icke blir bindande för försäkrings­

tagaren utan samtycke av denne, finner likväl ej något i och för sig vara

att invända mot en sådan nämnd. Sveriges köpmannaförbund anser det med

hänsyn till rättssäkerhetens krav synnerligen viktigt att goda möjligheter

tillskapas för samarbete mellan de organ, som har att svara för krigsskade-

ersättning, och de redan befintliga försäkringsbolagen så att luckor mellan

de olika formerna för skadeersättning kan undvikas. Förbundet finner det

under hänvisning till erfarenheterna i andra länder nödvändigt, att ett organ

av typen skiljenämnd för krigsskador tillskapas. Endast genom ett sådant

organ kan en fast praxis i dessa frågor uppehållas och för allmänheten tids­

ödande belastning för domstolarna undvikas.

Förslaget om statens krigss kade råd tillstyrkes eller lämnas

utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser. Endast Svenska bank­

föreningen ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligger för ett specialorgan

med dylika uppgifter. Har den skadade egendomen varit i vanlig ordning

försäkrad för civilskada, kan det vara ett stort intresse för ägaren att få

skadan hänförd under denna försäkring, enär han då kan påräkna full er­

sättning, medan krigsskadeersättning sannolikt kommer att utgå med alle­

nast reducerat belopp. Det framstår därför som ett allvarligt ingrepp att be­

röva lionom lians rätt att få frågan om den civile försäkringsgivarens ansva­

righet prövad vid de allmänna domstolsinstanserna och i stället hänvisa

honom till en specialdomstol. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför

liknande skäl och tillägger, att rådets inrättande skulle innebära ett ingrepp

i försäkringsgivares och försäkringstagares avtalsfrihet samt att varje ut­

byggnad av krigsskadeorganisationen medför längre tidsutdräkt vid skade­

regleringen. Riksförbundet anser emellertid, att vad försäkringsinspektio-

nen anfört till förmån för rådets inrättande torde överväga de nämnda olä­

genheterna och vill ej motsätta sig att en specialdomstol inrättas, vars be­

fogenheter är begränsade i enlighet med förslaget.

46

Införande av en regel om regressrätt för försäkringsbolagen gent­

emot krigsskadenämnden möter ej invändningar bland remissinstanserna.

Handelskammaren i Göteborg anser ett införande av specialmoratorium

för försäkringsbolagen rimligt men påpekar svårigheten att avgöra om rätt

till betalningsanstånd föreligger, försåvitt moratoriet icke konstrueras så att

inga som helst skadeersättningar skall utbetalas, vilket väl knappast kan vara

meningen.

Den föreslagna utvidgningen av lagens territoriella omfatt­

ning godtages genomgående av remissinstanserna. Gotlands handelskam­

mare hälsar utvidgningen med tillfredsställelse under hänvisning till dess

betydelse för Gotlandstrafiken och de gotländska fiskarna.

Luf tf artsstyr elsen påpekar att ersättning icke utgår för det fall att ett

svenskt luftfartyg, som utför en flygning mellan orter inom riket och som

därvid av väderförhållanden, krigshandling, motorstörning eller annan oför­

utsedd händelse tvingas landa på en för sträckan utsedd alternativflygplats

utom riket, utsättes för krigsskada. Styrelsen upplyser att dylika alternativ-

Hygplatser, belägna utom riket, utsetts för ett flertal inrikes flyglinjer. Sty­

relsen anser att lagens tillämplighet i rummet bör utvidgas att omfatta även

krigsskada som i nu avsett fall utom riket drabbar luftfartyg jämte egendom

ombord. — Så som senare skall närmare utföras ifrågasätter sjöfartsstyrel-

sen att lagen icke skall innehålla någon territoriell begränsning såvitt rör

sjöfarten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Krigsskadeskyddets finansiering

Försäkringsinspektionens ställningstagande till förmån för skattefinan­

siering av krigsskadeskyddet biträdes eller lämnas utan invändning i fler­

talet yttranden. Anslutning till inspektionens uppfattning uttalas uttryckligen

av statskontoret, bank- och fondinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommers-

kollegium, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Västman­

lands och Norrbottens län, statens kr ig s skad e nämnd, fullmäktige i riksban­

ken, Sveriges köpmannaförbund, Stockholms läns brandstodsbolag, Gotlands

handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare samt -— om än med viss tvekan —

av Svensk industriförening. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap

finner ur beredskapssynpunkt intet att erinra mot inspektionens uppfatt­

ning.

Några instanser ifrågasätter emellertid om icke frågan om en försäk-

ringsmässig finansiering bör ytterligare övervägas. Svenska försäkringsbo­

lags riksförbund anser visserligen skattefinansiering ofrånkomlig i händelse

av krigsfall med omfattande ödeläggelse. Men i vart fall för krigsfall av

mindre omfattande beskaffenhet synes ett mera försäkringsmässigt system

vara att föredraga ur rent principiella synpunkter. Ett sådant system har

stor psykologisk betydelse genom att det är ägnat att inge egendomsägarna

en större känsla av trygghet än ett löfte från statsmakterna att efter för­

47

måga finansiera ersättningarna med skattemedel. Om krigsskadeersättning-

en efter ett krig helt skall finansieras med skattemedel, kan det uppenbarligen

befaras, att andra — i och för sig angelägna — samhällsuppgifter kommer

att tillerkännas prioritet framför egendomsägarnas anspråk på gottgörelse.

Förbundet hänvisar även till att den norska krigsskadelagen, som bygger

på erfarenheter av krigsskadeuppgörelse, har vissa försäkringsanordningar

Liknande synpunkter anföres av hovrätten för Nedre Norrland, Sveriges in­

dustriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges grossistförbund,

Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund — som dock finner

övervägande skäl tala för att medborgarna skall var efter sin förmåga bidra

till en skadereglering — Svenska sparbanksföreningen och Stockholms han­

delskammare.

En kombination mellan skattefinansiering och försäkringsmässiga anord­

ningar avvisas uttryckligen av kommerskollegium och statens krigsskade-

nämnd. Kommerskollegium framhåller i anslutning till Stockholms han­

delskammares yttrande, att en dylik kombination är praktiskt svårgenom-

förbar, eftersom den administrativa apparaten skulle bli alltför tungrodd.

Då det måste befaras att ett kommande krig endast i undantagsfall för med

sig blott lindrigare egendomsskador — i vilket fall ett försäkringssystem

i och för sig vore att föredraga — synes det meningslöst att pålägga myn­

digheter samt försäkringsbolag och andra enskilda en tyngande arbetsbörda.

Statens krigsskadenämnd anser föga eller intet vara att vinna genom en

kombination av de båda metoderna. Förutom att i efterhand uttagna »för­

säkringsavgifter» också de i realiteten är att betrakta såsom ett slags special­

skatter bör observeras, att ett försäkringssystem nödvändiggör speciella ad­

ministrativa anordningar och således är svårhanterligt och kostnadskrävan­

de. Skattesystemet åter är enkelt och lättadministrerat. Det extra arbete och

de ofta mycket vanskliga gränsdragningsproblem, som sammanhänger med

kollektivindelning, undvikes. Skattesystemet är dessutom fördelaktigt ur be-

redskapssynpunkt och passar såväl för lindriga som för svåra krigsfall. Det

torde för övrigt ge lika stor eller — om man så vill — lika liten säkerhet som

försäkringslinjen. I själva verket beror utfallet av en krigsskadeuppgörelse

ytterst på krigs- och efterkrigsgenerationens förmåga och vilja att återupp­

rätta det förutvarande tillslåndet.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anser att ett defini­

tivt ställningstagande bör ske först då skadeomfattningen kan överblickas.

Försäkringsinspektionens rekommendationer rörande finansieringen av er­

sättningen får icke vara bindande eller utslagsgivande vid denna prövning

utan denna måste ske förutsättningslöst.

Behovet av en utredning av de skattetekniska problemen understrykes av

länsstyrelsen i Stockholms län.

I sammanhanget diskuteras i en del yttranden jämväl frågan huruvida

krigsskadeskyddet hör finansieras av egendomsägarna eller av medborgar­

na i genien. Svenska bankföreningen anser det av psykologiska skäl lämp­

ligast att finansieringen utformas så alt krigsskadeskyddet framstår som

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

48

självförsörjande, d. v. s. som en utjämning mellan egendomsägare. En lik­

nande åsikt företrädes av Folksam. Även statskontoret finner det böra över­

vägas att ägare av sådan egendom, som i särskilt hög grad drabbats av

krigsskada, skall bära större anpart av ifrågakommande skatter än övriga

skattskyldiga. Hovrätten för Nedre Norrland däremot menar, att man ur all­

männa rättvise- och billiglietssynpunkter kommer till den slutsatsen, att reg­

lering av ekonomiska krigsskador skäligen bör möjliggöras genom medver­

kan av alla medborgare, oberoende av om de under kriget haft eller icke haft

egendom, som varit utsatt för eller kunnat utsättas för krigsskada. Denna

uppfattning delas av Gotlands handelskammare. Hovrätten anser dock den

omständigheten att staten principiellt bör inträda som skadereglerare icke

behöva hindra att försäkringsvägen hålls öppen. Handelskammaren menar

häremot, att kravet på att krigets bördor bör drabba så rättvist som möjligt

leder till att krigsskadeersättningen bör bestridas med allmänna medel. Syn­

punkter av i huvudsak samma innehåll som de av handelskammaren an­

förda anlägges även av lantbruksstyrelsen och, som nyss nämnts, av Sveriges

lantbruksförbund.

Försäkringsinspektionens uttalanden om de beskattningsformer som kan

komma i fråga för anskaffning av medel till krigsskadeuppgörelsen diskute­

ras i några yttranden. Handelskammaren i Göteborg anser det orimligt att

tänka sig att en krigs- och inflationsvinstskatt eller en nettoförmögenhets­

skatt skall kunna komma i fråga. Efter ett antagligen relativt kort atomkrig

finns kanske inga som helst lcrigskonjunkturvinster att beskatta och netto­

förmögenhetsskatten är en gammal tanke, vars realiserande enligt verkställ­

da utredningar är förenat med nästan oöverkomliga praktiska svårigheter,

varjämte skatten inbringar relativt obetydliga belopp, därest den icke har

rent konfiskatorisk verkan långt ner på förmögenhetsskalan. Svensk indu­

striförening betecknar en förmögenhetskonfiskation som ytterst olämplig

främst ur psykologisk synpunkt. Lika välgörande ur trygghetssynpunkt som

det för den enskilde är att veta att en planering och en organisation av krigs-

skadeskyddet genomförts redan i fredstid, lika motbjudande och otrygghets-

befrämjande måste följderna av en sådan planering bli, om den tar sikte på

en eventuell konfiskation mer eller mindre stor av de enskildas förmögen­

heter. Enligt föreningens sätt att se är däremot en krigskonjunkturskatt

mera ändamålsenlig och sannolikt en allmän omsättningsskatt motiverad.

En specialfråga rörande krigsskadeersättningens finansiering beröres av

Sveriges redareförening och Kanalflottans rederiförening, vilka påpekar att

eu finansiering över budgeten kan, därest saken ej lägges tillrätta, medföra

att rederinäringen kommer att få erlägga dubbla avgifter, nämligen dels i

form av försäkringsavgifter till den statliga krigsförsäkringen och dels så­

som skatt till krigsskadeersättningen. Rätten till ersättning och bidragsplik-

ten bör korrespondera med varandra. Fiskeristyrelsen framhåller att förhål­

landet är enahanda för ägarna av sådana fiskebåtar som faller under den

statliga krigsförsäkringen. Som nyss framgått har järnvägsstyrelsen väckt

en liknande fråga, i det den föreslagit att skattepliktig statlig egendom, för

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

49

vilken bidragsskyldighet kan komma att föreligga, icke skall uteslutas från

krigsskadelagens tillämpning. Sjöfartsstyrelsen har i anledning av redare­

föreningens angivna uttalande anfört, att frågan svårligen kan bedömas fri­

stående på förevarande stadium. De anförda synpunkterna torde få beaktas

vid en framtida prövning av finansieringsfrågan.

Särbudget i den meningen att skatteintäkterna och utbetalningarna av er­

sättningar redovisas utanför budgeten, bör enligt statskontoret icke komma

i fråga, om skattevägen beträdes för finansiering av krigsskadegottgörel-

serna. Lantbruksshjrelsen finner det tveksamt om det är lämpligt eller möj­

ligt att i ett krigsläge upprätthålla en särbudget för sagda ändamål. Sanno­

likt torde medelstillgången under ett krig bli så knapp, att frågan om behov

av medel för krigsskadeutjämning måste prövas i samband med spörsmålet

om täckande av utgifter för andra statliga ändamål. Det torde därvid icke

kunna undvikas, att vissa krigsskador får stå tillbaka för ändamål, som

bedömes vara angelägnare. Sveriges lantbruksförbund däremot anser att en

särbudget med självständiga inkomster ger möjligheter att på effektivaste

sätt finansiera skaderegleringen.

Avsaknaden i lagförslaget av regler om medelsanskaffningen påtalas en­

dast av Svenska bankföreningen, som anser det för krigsmoralen angeläget,

att befolkningen kan förlita sig på att ersättning kommer att utgå för krigs-

skada å egendom. Tilliten härtill blir säkerligen större, om det i lag fast­

slagits hur ersättningsmedlen skall anskaffas. Utan en dylik lagbestämmelse

måste man räkna med att ifrågavarande ersättningsintresse får svårt att

göra sig gällande gentemot alla andra rikliga behov som efter ett krig kom­

mer att ställa anspråk på statskassan. Statskontoret, kommerskollegium

och statens krigsskadenämnd biträder åsikten att definitiv ställning till huru

medel för krigsskadeersättningen skall anskaffas icke kan tagas nu; frå­

gan måste bli beroende av förhållandena vid krigets slut. Tanken att spörs­

målet bör utredas särskilt vinner anslutning av länsstyrelsen i Stockholms

län och Kooperativa förbundet.

Skaderegleringen

Bland de allmänna principfrågor rörande skaderegleringen, som

försäkringsinspektionen behandlat, tilldrar sig spörsmålet om betydelsen av

förändringar i penningvärdet det största intresset bland remissinstanserna.

Det är icke frågan huruvida dylika förändringar över huvud skall beaktas

—- i vilket avseende försäkringsinspektionens uppfattning torde omfattas

även av remissinstanserna -— som är föremål för diskussionen utan spörs­

målet huru utebliven inflationsvinst skall behandlas och därvid

främst behandlingen av intecknad fast egendom.

Statskontoret anser, att frågan hur värdebeständigheten skall upprätt­

hållas hör hemma i ett större sammanhang och icke bör lösas separat för

krigsskadeersättningens del. Denna uppfattning delas av riksbanks fullmäk-

4 Iiihang till riksdagens protokoll 19.r>8. 1 samt. Nr 82

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

tige. Även länsstyrelserna i Kronobergs och Norrbottens län samt handels­

kammaren i Göteborg avböjer att nu ta ställning till frågan. Utredning av

hela problemet om utjämning av inflationsförluster tillstyrkes av Folksam.

Majoritetens uttalande rörande inflationsvinster biträdes uttryckligen en­

dast av liksgäldsf ullmäktige, som uttalar, att en krigsskadeutjämning icke

bör syfta till att även gottgöra uteblivna inflationsvinster utan begränsas

till att åstadkomma bästa möjliga kompensation för direkta realvärdesför-

luster, medan reservanternas mening delas av hovrätten för Västra Sverige,

hovrätten för Nedre Norrland, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stock­

holms, Kronobergs och Västernorrlands län, statens krigsskadenämnd, spar-

banksinspektionen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sve­

riges köpmannaförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation, Sveriges lantbruksförbund, Svenska för­

säkringsbolags riksförbund, Folksam, styrelserna för Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan, Svenska bankför­

eningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Stockholms läns brandstods­

bolag, Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands han­

delskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, Små­

lands och Blekinge handelskammare samt Västernorrlands och Jämtlands

läns handelskammare.

Stockholms handelskammare torde sammanfatta de viktigaste skälen som

anföres mot majoritetens ståndpunkt då handelskammaren anför:

Av krig förorsakade lika stora materiella skador måste givetvis ersättas

med samma belopp utan hänsyn till fastighetsägarnas ekonomiska förhål­

landen i övrigt. Den omständigheten att en fastighetsägare bundit sitt kapi­

tal i sin fastighet, medan en annan föredragit annan placering, kan rimli­

gen icke få inverka på storleken av ersättningen för fastigheterna som såda­

na. Det av majoriteten föreslagna systemet är oförenligt med svensk rätts­

uppfattning. Det förutsätter strängt taget, att fastighetsägaren icke äger

själva fastigheten utan endast den del därav som motsvarar skillnaden mel­

lan fastighetens värde och de inteckningar som belasta fastigheten. Majori-

tetsförslaget strider mot det bakom lagstiftningen liggande syftet, nämligen

att tillse, att skador som i olika hög grad drabbat skilda egendomsägare

utjämnas. Det är dessutom ägnat att fördröja och försvåra ett återuppföran-

de av det förstörda fastighetsbeståndet.

Sparbanksinspektionen anser att utjämning av orättvisor till följd av in­

flation är ett problem för sig, som bör lösas efter enahanda grunder för alla

egendomsägare, och Sveriges lantbruksförbund är inne på samma tankegång

då förbundet uttalar att majoritetens ståndpunkt skulle leda till att i stort

sett endast de intecknade fastigheterna komme att omfattas av principen,

eftersom denna egendomskategori går att kontrollera. Skånes handelskam­

mare framhåller, att inteckningarna i en fastighet icke behöver motsvaras

av lånebelastning för fastighetsägaren. Dels kan de ligga som säkerhet för

en annan persons skuld och dels kan de vara obelånade. Reduktionen av er­

sättningen måste därför bestämmas efter storleken av fastighetsägarens lån.

51

Detta skulle emellertid medföra att den som löst sina inteckningar eller

gjort avbetalning på dem strax efter den avgörande tidpunkten skulle i fråga

om rätt till ersättning få en helt omotiverat oförmånligare behandling än

den som gjort samma transaktion strax före denna tidpunkt. Motsvarande

skulle gälla den som bytt säkerhet strax före sagda tidpunkt. Sveriges köp­

mannaförbund framhåller att det skulle vara en mycket betungande admi­

nistrativ uppgift att i varje särskilt fall ta hänsyn till föreliggande inteck­

ningar och andra belastningar på egendomen innan ersättningen fastställes.

Kommerskollegium anser att majoritetsförslaget uppenbarligen skulle leda

till att fastighetsägarna genom skenavtal och andra dylika åtgärder sökte

undkomma verkningarna av det.

Styrelserna för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska

bostadskreditkassan framhåller att de av majoriteten föreslagna beräknings­

grunderna kan medföra påtagliga risker för långivare, om det sammanlagda

ersättningsbeloppet efter omfattande krigsskador överstiger den beräknade

medelstillgången. Sker då en proportionell nedsättning i ersättningsbeloppen

kommer i sådant fall en fastighet i sämre läge ju större gäld, som belastar

den. Denna ur kreditgivningssynpunkt allvarliga konsekvens anser styrel­

serna måste beaktas vid utarbetandet av definitiva ersättningsregler.

Kooperativa förbundet ifrågasätter om icke de båda ståndpunkterna skul­

le kunna förenas på det sättet att full inflationsgarderad ersättning enligt

reservanternas förslag skulle utgå men med återuppbyggnadsvillkor, dock att

befrielse härutinnan kunde meddelas under vissa angivna förutsättningar,

samt att om återuppbyggnad av annan anledning än den stipulerade icke

komme till utförande den av majoriteten förordade beräkningsnormen skul­

le vinna tillämpning.

Försäkringsinspektionens uttalanden och förslag rörande ränta på

krigsskadeersättning föranleder ej invändning i yttrandena annat än från

överståthållarämbetet, som framhåller att rätt till ränta i viss utsträckning

kan anses som ersättning för inkomstbortfall. Därest stilleståndsersättning

icke skall utgå, bör rätten till ersättning för materiell skada under alla för­

hållanden begränsas till att omfatta allenast ersättning med belopp, som

motsvarar kostnaden för återuppbyggnad, reparation eller återanskaffning.

— Kungl. automobilklubben, som framhåller att en avsevärt större del av

bilarna är att betrakta som nyttofordon än vad man i allmänhet föreställer

sig, anser att ränteförluster hör tas i betraktande även då fordon icke be­

gagnas i förvärvsverksamhet i dess striktaste bemärkelse.

Beträffande ersättning för stillestånd s förluster uttalar sta­

tens jordbruksnämnd, som anser de folkhushållningsmässiga — jämte de

sociala — indikationerna utslagsgivande vid bedömande av angelägenhets-

graden av krigsskadeersättning, att statens ersättningspolitik redan med

hänsyn till folkhushållningens krav på ett snabbt återuppbyggande av pro­

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

duktionsapparaten åtminstone i första hand synes böra inrikta sig på ett

återställande av krigsskadad egendom. Någon utfästelse om ersättning av

de av krigsförhållandena föranledda stilleståndsförlusterna (inkomstbort­

fall på grund av driftsavbrott el. dyl.) synes sålunda knappast kunna läm­

nas i samband med krigsskadelagstiftningen. Det måste enligt nämndens

mening även konstateras, att möjligheterna att i annat sammanhang beak­

ta dylika förluster torde bli mycket små, särskilt i händelse av mera betydande

krigsstörningar. Det synes knappast sannolikt att dessa förluster då i nå­

gon nämnvärd omfattning skulle kunna begränsas eller utjämnas inom ra­

men för folkhushållningspolitiken eller för allmän ekonomisk politik.

Sveriges industriförbund och Sveriges allmänna exportförening under­

stryker för sin del vikten av att möjlighet till ersättning för stilleståndsför-

luster ges även inom ramen för en krigsskadeutjämning. Om en fabriksan­

läggning skadas så att den blir obrukbar för sitt egentliga ändamål skulle

det framstå som i hög grad obilligt, om en relativt omfattande stillestånds-

förlust icke till någon del skulle komma att ersättas, samtidigt som en kan­

hända betydligt mindre kapitalförlust skulle gottgöras enligt givna regler.

Någon risk för att andra angelägna krigsskadebehov skulle komma att ef­

tersättas anser organisationerna icke behöva föreligga, om vid fastställandet

av ersättningens storlek hänsyn tages till skadeomfattningen i dess helhet.

Även Gotlands handelskammare anser, att ersättning bör utgå för stille-

ståndsförluster. Skador på produktiva kapitalvaror medför betydligt större

förluster för den enskilde än skador på improduktiv egendom. Tas viss hän­

syn till stilleståndsförluster torde detta även komma att medverka till en

skyndsammare reglering av nämnda skador och därmed till en snabbare

återuppbyggnad.

överståthållarämbetet behandlar — som tidigare nämnts — frågan om er­

sättning för stillestånd på grund av utrymning. Ämbetet erinrar om att de

numera gällande riktlinjerna för utrymning inför ett krigshot kan sägas

innebära att man för att undvika katastrofförluster av människoliv vidtar

en befolkningsomflyttning som med visshet kommer att för såväl samhället

som den enskilde medföra utomordentliga ekonomiska påfrestningar. Un­

der den tid en ort är utrymd står industrier stilla, bostads- och affärsfastig-

heterna är tomma och det lokala näringslivet är mer eller mindre förlamat.

För den enskilde är ekonomiska förluster på grund av sådan utrymning

jämställbara med krigsskada i egentlig mening. Det synes därför ämbetet

angeläget att rätten till viss ersättning för inkomstbortfall i samband med

obligatorisk utrymning blir lagfäst, låt vara att detta icke bör ske i en lag

om krigsskada på egendom.

Statskontoret och fullmäktige i riksbanken ansluter sig till rekommenda­

tionen att några allmängiltiga regler om återuppbyggnad eller

återanskaffning som villkor för utfående av ersättning icke bör uppställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

53

Vad försäkringsinspektionen anfört rörande allmänna begräns­

ningar i ersättningsrätten föranleder särskilda yttranden en­

dast från ett fåtal remissinstanser och lämnas i allmänhet utan erinran.

Handelskammaren i Göteborg har intet att erinra mot att värderingsgrun-

derna för lyxbetonad egendom blir ganska rigorösa.

Beträffande begränsning av ersättningen för lyxbilar anför Kungl. auto-

mobilklubben att i vissa fall även bilar av till synes extrem modell under

senare år visat sig väl lämpade för de speciella uppgifter för vilka de anskaf­

fats och ekonomiskt motiverade för lösande av speciella arbetsuppgifter.

Hänsyn bör om möjligt tas till även denna aspekt.

Sveriges lantbruksförbund anser att det icke bör ifrågakomma att vid ska­

deregleringen rent schablonmässigt undanta viss egendom såsom varande

lyxbetonad utan en prövning bör äga rum i varje särskilt fall.

Vad i betänkandet anförts rörande behandlingen av ersät t-

ningsärenden möter ej invändningar i yttrandena. Hovrätten för

Västra Sverige uttalar att de föreslagna reglerna rörande regleringsförfaran-

det innebär sådana garantier ur rättssäkerhetssynpunkt för den enskilde

medborgaren som skäligen kan påfordras mot bakgrund av de extraordinära

förhållanden som lagstiftningen avser.

Krigsskadenåmnden anser det givet att de faktiska förhållandena med

avseende på skadeomfattning, förbindelseavbrott o. s. v. måste bli avgöran­

de för regleringsförfarandet och att det därför bör överlämnas åt nämnden

att föreskriva de åtgärder och i övrigt ge de direktiv, som i rådande läge

bedömes som mest rationella och praktiska. En sådan ordning finner nämn­

den uppenbarligen kunna rymmas inom förslaget.

Svenska bankföreningen uttalar, att affärsbankerna säkerligen i princip

kommer att vara beredda att medverka till belåning av »krigsskadebevis»

men att det naturligtvis icke nu kan förutsägas i vad mån praktiska möj­

ligheter därtill kommer att föreligga.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap understryker angelägen­

heten av att snabb utbetalning kan ske för att möjliggöra ersättning för

under kriget förstörda byggnader, transportmedel, maskiner, råvaror etc.,

som erfordras för att hålla näringslivet i gång. Riksnämnden betonar med

hänsyn till vikten av en snabb återuppbyggnad önskvärdheten av att ersätt­

ning även i övrigt utbetalas med minsta möjliga dröjsmål. Även Gotlands

handelskammare anser det synnerligen angeläget att krigsskador snarast

regleras, helst i omedelbar anslutning till skadefallet, och utan att krigs­

slutet först avvaktas. Såväl hänsynen till den enskilde som önskemålen om

en snabb återuppbyggnad och om ett upprätthållande även under krigstid

av produktionen spelar här in. — Kungl. automobilklnbben påpekar, att

bilar torde bli så nödvändiga vid ett återuppbyggnadsarbete att det erford­

ras en snabb skadereglering för att säkra insättandet av bilar i detta ar­

bete.

54

Sparbanksinspektionen framhåller, att den långa väntetid, som kan för­

flyta mellan skadetillfälle och utbetalning av ersättning kan försätta den

skadelidande i en mycket svår ekonomisk situation. Härigenom aktualise­

ras behovet av betalningsanstånd för gäld, som vilar på krigsskadad egen­

dom, åtminstone till den dag då krigsskadebevis utfärdas och den skade­

lidande alltså får möjlighet att belåna sin ersättningsfordran, samt frågan

om de följdverkningar ett dylikt moratorium måste få.

Organisatoriska frågor

Förslaget rörande organisationen godtages eller lämnas i allt väsentligt

utan erinran av remissinstanserna. I allmänhet behandlas organisations-

förslaget ej närmare i yttrandena. Vissa synpunkter framföres dock.

Statens krigsskadenämnd anför:

Upprättandet av en effektiv krigsskadeorganisation framstår såsom den

från beredskapssynpunkt mest angelägna åtgärden. Enligt nämndens me­

ning är den föreslagna utvidgningen av organisationen ytterst angelägen.

Nämnden vill emellertid understryka, att även om det framlagda förslaget

rörande nämndens framtida sammansättning vinner bifall också andra åt­

gärder måste vidtagas för att åstadkomma ett funktionsdugligt organ. En

»skuggorganisation» — med kansli- och övrig personal in. in. — bör såle­

des utarbetas med tanke på eventuellt kommande uppgifter.

Liksom försäkringsinspeklionen anser krigsskadenämnden gällande kva­

lifikationskrav i fråga om vissa nämndens ledamöter och suppleanter böra

i princip upprätthållas. Nämnden vill dock förorda att kravet på »sakkun­

skap i fråga om brandförsäkringsverksamhet» utvidgas till att avse »sak­

kunskap i fråga om skadeförsäkring».

Nämnden räknar med att det föreslagna årliga anslaget på 10 000 kro­

nor till nämndens verksamhet skall visa sig tillräckligt även efter en för­

stärkning av organisationen och med tanke jämväl på ökade beredskaps-

åtgärder men vill framhålla att det angivna beloppet torde få anses som

ett minimum.

Statskontoret ifrågasätter, om krigsskadenämnden över huvud bör funge­

ra under nuvarande förhållanden och om icke uppgiften att följa utveck­

lingen på ifrågavarande områden under fredstid och att, när så befinnes

påkallat, ta erforderliga initiativ i stället kan anförtros annat organ med

näraliggande uppgifter, exempelvis riksnämnden för ekonomisk försvars­

beredskap eller försäkringsinspektionen. Skulle nämnden prövas böra för­

bli en permanent institution, anser statskontoret i vart fall, att den före­

slagna ökningen av antalet suppleanter icke för närvarande bör komma till

stånd. Statskontoret erinrar vidare om det för 1957 års riksdag framlagda

— numera bifallna — förslaget att under tionde huvudtiteln uppföra ett

särskilt anslag, från vilket kostnaderna för vissa nämnder in. in. — bl. a.

krigsskadenämnden — skall bestridas. Förslaget om ett speciellt anslag till

nämnden bör därför icke föranleda någon åtgärd. Skulle nämndens verk­

samhet under fredstid nedläggas, bör givetvis samlingsanslaget reduceras

med det belopp, som motsvarar kostnaderna för nämndens verksamhet.

I fråga om den regionala organisationen uttalar riksnämnden för ekono­

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

55

misk försvarsberedskap att den finner det nödvändigt att länsstyrelserna

får möjlighet till omedelbar skadereglering i de fall sådan finnes påkallad.

Överståthållarämbetet vill icke motsätta sig att en dylik uppgift pålägges

länsstyrelserna men framhåller att länsstyrelserna redan förut har sig till­

delade ett flertal olika uppgifter med avseende å beredskapen för krig eller

krigsfara, som kräver förberedelsearbete i fred. Det synes nödvändigt att

tillräckliga personella resurser för beredskapsplanläggningen ställes till

förfogande. Statskontoret yttrar att överlämnande av krigsskadenämndens

befogenheter i här avsedda situationer bör följa de allmänna delegations-

regler som må komma att gälla därvid.

Statens krigsskadenåmnd framhåller, att ett samarbete med försäkrings­

bolagen i största möjliga utsträckning är avsett att äga rum. Tanken är så­

lunda att bolagens lokala representanter skall bistå allmänheten med upp­

lysningar, mottaga skadeanmälningar och om möjligt utreda och värdera

skadorna samt i övrigt biträda nämnden. Stundom torde det vara ända­

målsenligt att anlita huvudkontoren för att få del av därstädes tillgängliga

försäkringshandlingar i syfte att underlätta ersättningsprövningen o. s. v.

Olika praktiska åtgärder förbereds f. n. inom en av svenska försäkringsbo­

lags riksförbund tillsatt kommitté, vari ingår företrädare för försäkrings­

väsendet och för nämnden. I första hand tänker man sig att upprätta en

lokal organisation men kommittén avser också att få till stånd enhetliga

blankettformulär av olika slag, som kan ifrågakomma vid en krigsskade-

uppgörelse, ävensom att i övrigt höja beredskapen inom krigsskadeskyd-

det och inom civilförsäkringen i händelse av krig.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att försäkringsbolagen

är villiga att samverka med krigsskadeorganen i fråga om krigsskadeskyd-

dets lokala organisation. Förutsättningarna för uppbyggandet av försäk­

ringsbolagens beredskapsorganisation kan dock komma i ett annat läge i

den mån myndigheternas ändrade inställning till tätorterna under krig

kommer att förverkligas. Detta förhållande har föranlett riksförbundet att

uppta frågan om försäkringsbolagens beredskapsorganisation till nya un­

dersökningar och för närvarande kan ej annat meddelas i denna fråga än

att utredningen bedrives så skyndsamt som möjligt i samråd med krigs-

skadenämnden. Även Stockholms läns brandstodsbolag betygar att bolaget

är berett att lämna krigsskadenämnden biträde i mån av möjlighet.

Förslaget om inrättande redan i fredstid av en fond för krigsskade-

ändamål tillstyrkes endast av Svensk industriförening — som föreslår att

fonden ytterligare utbygges — och Folksam men avstyrkes av hovrätten

för Nedre Norrland, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanks-

inspektionen, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, kommerskolle­

gium, länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län, statens krigs-

skadenämnd, fullmäktige i riksgåldskontoret, styrelsen över Sveriges all­

männa luypoteksbank, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svenska försäkringsbolags

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

riksförbund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveri­

ges skogsägareföreningars riksförbund, Kooperativa förbundet, Stockholms

handelskammare, Skånes handelskammare, Smålands och Blekinge han­

delskammare, handelskammaren i Göteborg samt handelskammaren i

Karlstad. Även överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stockholm och full­

mäktige i riksbanken ifrågasätter det lämpliga i att skapa en fond för ifrå­

gavarande ändamål.

Till stöd för tillstyrkandet av förslaget anför Folksam, att ehuru den

krigsekonomiska betydelsen av en fond på 50 miljoner kronor icke torde

vara nämnvärd, åtgärdens psykologiska värde ändock är så stort, att en

sådan krigsskadefond bör tillskapas. Svensk industriförening menar att

upprättandet av en dylik fond skulle ha så stor psykologisk betydelse att

föreningen föreslår, att fonden efter upprättandet varje år tillföres ett ka­

pitaltillskott på 5 miljoner kronor. Härigenom skulle det vara möjligt att

omgående täcka svåra skador, t. ex. på produktionsapparaten, något som

måste vara av vital och avgörande betydelse för landets möjligheter att över

huvud taget i ekonomiskt avseende överleva kriget, och under detsamma

förse befolkningen med nödtorftig tillgång till konsumtionsvaror. För de

just för konsumtionsvaruframställningen så viktiga småindustriidkarna,

vilka i allmänhet är i avsaknad av några egentliga sparkapital, torde en

omgående skadereglering vara en förutsättning för att driften efter en krigs-

skada, även en lindrig sådan, skall kunna återupptagas i full utsträckning.

Mot fondens inrättande anför Sveriges köpmannaförbund, att medel som

kan bli erforderliga omgående vid ett krigsutbrott torde kunna anvisas när

behov uppstår. Skånes handelskammare och Blekinge handelskammare fin­

ner det psykologiska värdet av fonden ringa. Handelskammaren i Göteborg

anser, att fonden genom sin med tanke på ändamålet synnerligen blyg­

samma omfattning kan få en rakt motsatt psykologisk verkan mot den av­

sedda. Kommerskollegium framhåller, att det i dagens ansträngda finan­

siella läge icke torde vara tillrådligt att avsätta medel för att tillgodose ett

ändamål, där förhållandena är så ovissa. Kollegium erinrar om att vårt land

har betydligt mera angelägna uppgifter inom beredskapsplaneringen, vilka

icke kan genomföras i önskvärd omfattning på grund av medel. Hovrätten

för Nedre Norrland yttrar, att intet hindrar att fondens medel framdeles på

grund av inträffande omständigheter tas i anspråk för annat än avsett än­

damål. — Statskontoret tillägger, att om en fond finnes böra tillskapas, den­

samma bör ställas under statskontorets förvaltning.

Statskontoret anser att de angivna åtgärder, som av försäkringsinspek-

tionen föreslås i beredskapssyfte i första hand bli föremål för krigsskade-

nämndens verksamhet i fred, torde kunna väsentligt reduceras. Folksam

däremot understryker vikten av att beredskapsåtgärder vidtas utan dröjs­

mål och att regleringsapparaten planeras genom en samverkan på bred bas

mellan statens krigsskadenämnd och försäkringsföretagen.

Sveriges fastighetsägareförbund uttalar att representanter för ägare av

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

57

fast egendom i städer och andra tättbebyggda samhällen bör beredas till­

fälle att medverka vid utformningen av de närmare föreskrifterna angåen­

de lagens tillämpning.

C. Departementschefen

Försäkringsinspektionens förslag innebär till sin allmänna uppläggning

att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning och om me­

delsanskaffningen uppskjutes till dess ersättningsfrågan blir aktuell. I stäl­

let lägges lagens huvudvikt på de administrativa anordningar, som erfordras

för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna genomföras. Denna principiella

inställning till lagens uppbyggnad, vilken icke mött någon gensaga under

remissbehandlingen, kan även jag biträda. Såväl ersättningens storlek och

grunderna för dess beräkning som sättet för medelsanskaffningen och stor­

leken av de medel vilka kan användas för krigsskadeersättning måste själv­

fallet bli beroende av förhållandena under och efter kriget. Landets eko­

nomiska läge och möjligheterna i övrigt att genomföra återuppbyggnaden

blir härvid av avgörande betydelse. För uppgörelsens genomförande är emel­

lertid väsentligt att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter

krigsutbrottet. Detta är en förutsättning för att erforderlig bevisning om in­

träffade skadefall skall kunna säkras och för att nödvändig utredning skall

kunna ske så snabbt som möjligt. Dessutom är det av stort värde för den

skadelidande att — även om skaderegleringen ej kan ske förrän senare —

så snart som möjligt få besked huruvida skadan är krigsskada eller ej. Sam­

tidigt ger dessa utredningar en översikt över de sammanlagda skadebelop-

pen, som krävs för medelsbehovets bedömande.

Av naturliga skäl måste lagens normer bli allmänt hållna i så måtto som

de skall möjliggöra en tillämpning alltefter de skiftande förutsättningar som

är tänkbara vid ett krigsfall. Man kan icke komma ifrån att på åtskilliga

punkter kravet på klarhet och bestämd gränsdragning måste eftergivas och

att de närmare riktlinjerna för bedömningen av åtskilliga spörsmål i sinom

tid får givas genom särskilda direktiv eller helt enkelt genom en fast praxis

i tillämpningen. Med hänsyn till att lagstiftningen är avsedd att tillämpas

under extraordinära förhållanden synes någon invändning icke kunna resas

häremot.

Nuvarande krigsskadelag tar sikte enbart på materiell skada. Där­

emot ersättes ej förluster i form av inkomstbortfall. Lagen har icke heller

avseende på personskada.

Försäkringsinspcktionen har föreslagit, att denna principiella avgräns-

ning av krigsskadeskyddet bibehålies i den nya lagstiftningen. Inspektio­

nens ståndpunkt bar i det väsentliga godtagits av remissinstanserna. På en

punkt bar emellertid delade meningar gjort sig gällande. Sålunda bar bl. a.

från industrihåll uttryckts önskemål om att möjlighet beredes till ersättning

58

för stilleståndsförluster, varmed i första hand åsyftas förluster på grund av

driftsavbrott, som orsakats av krigsförhållanden. En motsatt ståndpunkt har

utvecklats av statens jordbruksnämnd.

Det bör understrykas, att en krigsskadeutjämning av den typ som här över-

väges måste kunna ske efter schablonmässiga normer. Detta är en förut­

sättning för att ersättningsförfarandet över huvud skall kunna äga rum i

hanterlig form. Uppenbarligen kan det icke ifrågakomma alt efter generella

regler ersätta inkomstbortfall på grund av driftsavbrott och liknande in­

skränkningar i näringslivet. Ett krigsläge kommer att på praktiskt taget alla

samhällsområden medföra intäktsförluster och inkomstminskningar, och

dessa skadeverkningar lärer många gånger väl kunna mäta sig med de rent

materiella skadorna. Det är därför icke möjligt att inom ramen för den

ifrågasatta lagstiftningen ta hänsyn till sådana ekonomiska skadeverkning­

ar, som har sin grund i driftsavbrott och liknande krigsstörningar. Detta

gäller även inkomstbortfall på grund av att radioaktiv beläggning för kortare

eller längre tid omöjliggör utnyttjandet av en industrianläggning eller, enligt

civilförsvarsstyrelsens exempel, ett jordbruk. I den mån ifrågavarande ska­

dor finnes böra ersättas, torde det få ske i särskild ordning. Jag biträder

på grund av det anförda försäkringsinspektionens mening att krigsskade-

skyddet skall begränsas till enbart skada å egendom.

I gällande lag avses med krigsskada i första hand skada, som uppkommit

i följd av krig. Från början förutsatte lagens tillämpning att Sverige

indragits i kriget, men lagen utvidgades 1943 till att gälla även krigsskada

under neutralitetstid. Av förarbetena till lagen framgår, att det var avsikten

att lagen i viss utsträckning skulle kunna tillämpas även beträffande skador,

som inträffat innan krig utbrutit och som naturligen borde betraktas såsom

orsakade av handlingar med krigsändamål. Däremot omfattar lagen icke

skador, som inträffat under krigsfara därest krig icke brutit ut. Försäkrings-

inspektionen föreslår, att begreppet krigsskada i den nya lagstiftningen skall

i allt väsentligt bestämmas på samma sätt som i gällande lag. Endast den

olikheten föreslås att lagen uttryckligen såsom krigsskada nämner sådan

skada, som inträffat före krigsutbrott och är en följd av handling som äger

samband med kriget. Genom detta förtydligande kommer möjligen vissa

skador som icke faller under gällande lag att omfattas av krigsskadeskyddet.

Detta förslag har i allmänhet icke föranlett kritik under remissbehandlingen.

Från ett par håll har emellertid ifrågasatts en utvidgning av krigsskadebe-

greppet till att omfatta även skador, som uppkommit då krig hotat men ej

utbrutit.

För egen del finner jag den principiella avgränsning av begreppet krigs­

skada som försäkringsinspektionen föreslagit lämplig och ändamålsenlig. Jag

anser sålunda, att lagstiftningen icke bör omfatta skador som uppkommit i

ett krigshotande läge som icke övergått till krig. De skäl inspektionen anfört

mot att inrymma ifrågavarande skadefall under lagen synes bärande. Det

må tilläggas, att det i dessa fall allmänt måste stöta på speciella svårigheter

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

59

att bedöma skadans rätta karaktär, och att skaderegleringen därför knap­

past kan planeras efter samma mönster som för verkliga krigsskador. Skulle

dylika skador uppkomma får frågan om ersättning för dem upptagas till sär­

skild provning.

För att en skada skall bedömas såsom krigsskada fordras, att ett orsaks­

sammanhang mellan kriget och skadan i en eller annan form låter sig på­

visas. Att närmare söka fastställa hur detta krav bör vara uppfyllt för att

ersättning skall ifrågakomma synes lönlöst. Det är uppenbart att de fakto­

rer, som här är av betydelse, är utomordentligt skiftande, och att någon

verklig ledning för ett kommande krigsfall knappast kan ges i dag. Det må

därför vara tillräckligt att hänvisa till de synpunkter, som anförts av för-

säkringsinspektionen och framkommit vid remissbehandlingen. Den redo­

görelse för utomlands tillämpade ersättningsnormer, som inspektionen läm­

nat i betänkandet, kan komma att bli en värdefull hjälp vid bedömningen av

likartade spörsmål i vårt eget land.

I detta sammanhang må något beröras förhållandet mellan det tillämnade

krigsskadeskyddet och civilförsäkringen. Försäkrings-

inspektionen har med rätta understrukit betydelsen av att försäkringstagarna

i ett krigsläge kan lita till att skadad egendom blir ersatt antingen genom

civilförsäkringen eller enligt det statliga krigsskadeskyddet. Det synes natur­

ligt, att krigsskadelagen, som delvis syftar till att komplettera det vanliga

försäkringsskyddet, så nära som möjligt ansluter sig till gränsen för detta.

Likväl är icke lämpligt att skapa en sådan anknytning till den civila för­

säkringen att det enskilda försäkringsavtalet i de individuella fallen blir av­

görande för vad som är att hänföra under krigsskadelagen. I stället synes

en ändamålsenlig lösning stå att vinna efter de linjer, som inspektionen

angivit. Förslaget bygger härvidlag på den enligt min mening riktiga upp­

fattningen, att lagens definition »skada i följd av krig» tillåter en sådan smi­

dig tillämpning, att det statliga ersättningsförfarandet i de allra flesta fall

bör kunna taga vid där det civila försäkringsavtalet upphör att vara tillämp­

ligt. De skadefall, som vid en sådan ordning skulle lämnas oreglerade, torde

praktiskt taget inskränka sig till sådana, som visserligen innefattas i civil­

försäkringens s. k. krigsklausul men vilka icke kunna betecknas såsom

krigsskador i den meningen att de bör omfattas av det nu behandlade krigs­

skadeskyddet. I vilken mån ersättning skall utgivas i dessa mellanfall —

t. ex. skador i följd av krigsliknande operationer, som ej kan sättas i sam­

band med förr eller senare utbrutet krig — får därför bero av särskilda över­

väganden framdeles.

För att förebygga att skadefall på gränsen mellan krigsskada och civil

skada oriktigt blir lämnade helt utan ersättning förutsätter den antydda

ordningen viss samordning av ersättningsförfarandet enligt krigsskadelagen

och den civila skaderegleringen. Såsom försäkringsinspektionen framhållit

och vid remissbehandlingen understrukits av krigsskadenämnden synes goda

förutsättningar finnas för att den nödvändiga samordningen skall kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 82

är

1958

uppnås genom ett fritt samarbete mellan det statliga skadereglerande orga­

net och försäkringsanstalterna.

Det statliga organet — krigsskadenämnden —• måste därför få

en sådan sammansättning, att det är väl ägnat för den förhållandevis fria

prövning av lämplighets- och skälighetssynpunkter, som tolkningen av krigs-

skadebegreppet förutsätter. Härtill återkommer jag senare.

Att enbart lita till samarbetet mellan krigsskadenämnden och försäkrings­

anstalterna synes dock icke tillfyllest för att i alla lägen komma till rätta

med gränsdragningsproblemen. Man måste räkna med sådana fall, där in­

tressena skär sig och enighet icke uppnås, liksom över huvud med tveksam­

ma fall, som kräver medverkan av ett speciellt kvalificerat organ.

Försäkringsinspektionens förslag innebär, att i första hand ett fristående

skiljeorgan skapas efter mönster av den norska Grensenemnden. Detta skil­

jeorgan skulle grundas på överenskommelse mellan krigsskadenämnden och

försäkringsanstalterna och ha till uppgift att avgöra frågor om ansvarigheten

för inträffade skador, d. v. s. om skadan skall betraktas såsom krigsskada

eller civilskada eller om en fördelning av ansvarigheten mellan krigsskade-

skyddet och civilförsäkringen skall äga rum och i så fall huru denna för­

delning skall ske. Däremot skulle organet ej ha att bestämma ersättningens

storlek. Skiljeorganets avgöranden skulle vara bindande för krigsskade­

nämnden och försäkringsanstalterna. Det skulle emellertid stå försäkrings­

tagare fritt att under åberopande av försäkringsavtalet vända sig till domstol

för prövning av fråga om försäkringsgivarens ansvarighet.

I lägen, där skadorna får stor omfattning och de svårbedömbara fallen

kan beräknas bli många, tänker sig försäkringsinspektionen att Kungl. Maj :t

skall äga inrätta en specialdomstol, statens krigsskaderåd, med

uppgift att träffa för samtliga parter bindande beslut rörande ansvarigheten

för inträffad skada.

Den av försäkringsinspektionen föreslagna ordningen för prövning av

krigsskadefrågor har i stort sett vunnit remissinstansernas gillande. Dock

har tveksamhet yppats om behovet av att i kommande lagstiftning upptaga

bestämmelser om ett statens krigsskaderåd. Meningarna går även isär i frå­

ga om den funktion rådet bör ha och om de förhållanden som bör betinga

dess inrättande. Från ett par håll understrykes, att rådet bör inrättas först

i den händelse skadeomfattningen blir betydande, varemot bl. a. krigsskade­

nämnden förordar, att rådet inrättas redan i början av en ersättningsupp-

görelse.

Vid bedömningen av gränsdragningsfrågorna synes till en början böra

betonas värdet av en fast och enhetlig praxis vid tillämpningen av krigsska-

debestämmelserna. Av betydelse är att krigsskadebegreppet tolkas lika för

försäkrad egendom och oförsäkrad. Det synes naturligt, att ansvaret härför

i första hand vilar på krigsskadenämnden. Det torde nämligen finnas anled­

ning förvänta, att det helt övervägande antalet ersättningsärenden rörande

försäkrad egendom skall komma att avgöras av nämnden i samförstånd med

den berörda försäkringsinrättningen. Så snart skadeuppgörelsen fortgått

61

någon tid, torde nämndens avgöranden dessutom i allmänhet kunna grun­

das på utgången i äldre likartade ersättningsärenden.

För prövningen av ansvarighetsfrågan i de ärenden, i vilka någon upp­

görelse inte nås, eller där eljest ett auktoritativt utlåtande med hänsyn till

ärendets principiella karaktär finnes påkallat, kan emellertid behov före­

ligga av ett organ med särskild sakkunskap. I och för sig kan synas önsk­

värt, att ett sådant organ skall äga besluta i underställda frågor med bin­

dande verkan för samtliga berörda parter. Detta skulle förutsätta, att orga­

net prövade såväl krigsskadelagens tillämplighet som i vad mån förefintlig

krigsklausul kunde åberopas. Att utsträcka organets kompetens till att på

detta sätt avgöra civilrättsliga tvister på försäkringsväsendets område leder

emellertid till konflikt med domstolarnas nuvarande behörighet och kan

icke ske utan en ganska vidlyftig reglering av området för organets dömande

funktioner. Det måste även anses betänkligt att utan speciellt vägande skäl

beröva försäkringstagare rätten att inför vanlig domstol hävda sina anspråk

på grund av ett försäkringsavtal blott därför att försäkringsgivaren åberopar

krigsklausul i kontraktet. En smidigare och mera tilltalande lösning erbju­

der sig därest det tilltänkta organet ges karaktären av ett rådgivande organ,

som efter framställning kan lämna auktoritativa uttalanden i frågor röran­

de ansvarigheten för inträffad skada. Därest en sådan nämnd ges en högt

kvalificerad sammansättning torde dess uttalanden -—- liksom fallet var

med Grensenemndens i Norge — komma att praktiskt taget undantagslöst

följas av de beslutande myndigheterna och av försäkringsgivarna. Man vin­

ner då samma effekt som om organet givits en rent dömande funktion sam­

tidigt som man icke inkräktar på de rättssäkerhetsgarantier som det inne­

bär för den enskilde att kunna domstolsvägen få en krigsklausulfråga prö­

vad.

Ett organ av det nu förordade slaget synes få inrättas så snart frågor om

krigsskadeersättning i mera betydande omfattning blir aktuella.

Mot bakgrunden av det nu anförda torde knappast behov föreligga alt i

den tillämnade beredskapslagen upptaga regler om ett särskilt domstolsor-

gan med bl. a. uppgifter, som nu tillkommer de allmänna domstolarna. Skulle

i ett ytterlighetsläge finnas fog för ett organ med makt att ensamt avgöra hur

ansvaret för inträffade skador bör fördelas, förefaller det ligga närmast till

hands att utbygga det rådgivande organ, som enligt vad jag nyss anfört, san­

nolikt kommer att inrättas redan i begynnelsen av en ersättningsuppgörel-

se. Skapandet av en instans med dömande befogenheter torde kräva särskild

lagstiftning. Med sådan lagstiftning synes emellertid böra anstå.

Såsom försäkringsinspektionen föreslagit bör försäkringsgivare åtnjuta

regressrätt gentemot staten i den mån försäkringsgivaren på grnnd

av skadeförsäkring för annat än krigsrisk utgivit ersättning för skada, som

är att anse som krigsskada. Vid ett långvarigt krig kan det, såsom förut­

satts av inspektionen, bliva erforderligt att utnyttja moratorielagen för att

undvika att försäkringsbolagen råkar i likviditetssvårigheter. Ett sådant

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

62

specialmoratorium för försäkringsbolagen beträffande utbetalningen av er­

sättning för vissa skador i gränsområdet mellan krigs- och civilskada tor­

de icke, såsom från något håll befarats, behöva medföra några praktiska

svårigheter. Enligt 2 § moratorielagen får förordnande om moratorium be­

gränsas till att avse viss gäld eller ock gäldenär, som kan antagas ha råkat

i särskilda betalningssvårigheter. Enligt samma paragraf äger Kungl. Maj :t

uppdraga åt domstol eller annan myndighet att pröva huruvida villkor, som

kan ha uppställts för åtnjutande av förmån enligt lagen, är uppfyllt i frå­

ga om viss gäldenär.

I fråga om lagens territoriella omfattning bör i princip

gälla att det statliga krigsskadeskyddet skall avse enbart egendom som be-

linner sig inom riket. Regeln härom kan emellertid inte vara undantagslös.

Enligt nuvarande krigsskadelag gäller för vissa mindre fiskefartyg, att ska­

da som drabbat fartyget eller därå befintlig egendom ersättes, även om ska­

dan uppkommit under fiske utanför den svenska territorialgränsen. Samma

bör gälla i fortsättningen. Därutöver synes, i enlighet med försäkringsin-

spektionens 'förslag, krigsskadeskyddet böra omfatta fartyg och luftfartyg,

som på resa mellan orter i riket utan att anlöpa utrikes ort passerar inter­

nationellt vatten och där tillfogas krigsskada.

Luitfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande riktat uppmärksamheten på

det fallet att ett svenskt luftfartyg, under flygning mellan orter inom ri­

ket, på grund av väderleksförhållanden, krigshandling eller annan oförut­

sedd händelse tvingas landa på en för flygrouten utsedd »alternativflyg­

plats» utom riket och där tillfogas krigsskada. Styrelsen har föreslagit,

att krigsskadeskyddet skall omfatta även krigsskada som i dessa fall utom

riket drabbar luftfartyg jämte egendom ombord. De åsyftade skadefallen

torde emellertid, liksom förhållandet var under det andra världskriget, i re­

gel komma att täckas jämlikt 1939 års lag om statlig krigsförsäkring. En ut­

vidgning av krigsskadeskyddet enligt luftfartsstyrelsens förslag synes därför

sakna praktiskt värde. I den mån fall kan tänkas, som ej kommer att om­

fattas av nämnda försäkringsskydd, torde dessa i allt fall vara så fåtaliga

att ersättningsfrågan icke påkallar någon jämkning av principerna för

krigsskadelagens territoriella tillämplighet.

I frågan om finansieringen av krigsskadeutjämningen torde man

vid den beredskapsmässiga planeringen vara hänvisad till mera allmänna

överväganden. Några slutgiltiga ståndpunkter kan icke tagas; fastmer sy­

nes värdefullt att framdeles utan någon författningsmässig bundenhet fritt

kunna välja det system som bäst svarar mot existerande resurser och den

då rådande uppfattningen om vad som från samhällssynpunkt är mest gag-

neligt.

De överväganden, som för försäkringsinspektionens del lett fram till att

finansieringsproblemet väsentligen blir att hänföra till en skatteteknisk frå­

ga, synes realistiskt grundade. Inspektionens uppfattning biträdes även av

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

63

flertalet remissinstanser. Jag anser det dock icke uteslutet att en försäk-

ringsmässig finansiering kan vara att föredraga i det mindre sannolika läge,

där krigsskadorna är av begränsad omfattning och kostnaderna för ersätt-

ningsförfarandet lämpligen kan läggas på respektive grupper av skyddade

egendomsägare.

Den nuvarande indelningen av den skyddade egendomen i olika kollektiv

är förestavad av administrativa synpunkter. Den försäkringsmässiga upp­

byggnaden av krigsskadeskyddet förutsätter nämligen olika avgiftsformer

för olika slag av egendom. Med den ståndpunkt jag i det föregående intagit

till finansieringsfrågan — innebärande att man vid ett krigsfall praktiskt

taget torde vara helt hänvisad till att skattevägen anskaffa erforderliga me­

del till skadeu t jämningen — kommer den väsentliga grunden för kollektiv-

indelningen att bortfalla. Det torde därför vara riktigast att för framtiden

slopa den nuvarande egendomsgrupperingen. Därmed torde även betydande

administrativa fördelar vinnas.

Försäkringsinspektionens förslag rörande det praktiska förfarandet vid

skaderegleringen har lämnats utan erinran av remissinstanserna.

Även jag finner den allmänna gången av skaderegleringen böra utformas i

enlighet med det föreliggande förslaget.

Beträffande de grunder, enligt vilka skadeersättning skall bestämmas och

utgivas, innebär inspektionens förslag i huvudsak, att det överlämnas åt

Kungl. Maj :t och riksdagen att framdeles fastställa vad som bör gälla. En

sådan ordning är enligt min mening ofrånkomlig. Det torde, såsom redan

antytts, knappast låta sig göra att utan kännedom om den totala skadeom-

fattningen och om de ekonomiska resurserna bestämma de principer efter

vilka skadeutjämningen skall äga rum. Det förefaller även naturligast, att

frågorna i vilken mån kompensationen för liden skada skall innefatta rän-

legottgörelse eller jämkas med hänsyn till penningvärdeförändringar i sin

helhet bedömes i samband med en allmän prövning av möjligheterna att

ersätta krigsskadorna. Skäl tglar även för att man icke på detta stadium tar

ställning till hur reduktion av ersättningarna skall ske i händelse till buds

stående medel ej förslår till full ersättning åt samtliga skadelidande.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att man nu icke bör meddela

några regler om återuppbyggnadsskyldighet i samband med att ersättning

utgives.

De synpunkter och uppslag, vilka i nu nämnda och närbesläktade spörs­

mål rörande ersättningsprinciperna framförts i betänkandet och under re­

missbehandlingen, torde få tjäna som ett värdefullt underlag för de bedöm­

ningar som i en framtid kan komma att påkallas i samband med en skade-

uppgörelse.

Beträffande organisationen för krigsskadeskyddet innebär för­

säkringsinspektionens förslag en betydande utbyggnad av vad som nu gäl­

ler. Såsom framgått av den tidigare redogörelsen föreslås, att statens krigs-

64

Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 dr 1958

skadenämnd även framgent skall utgöra det centrala krigsskadeorganet.

För närvarande består nämnden av fem ledamöter och lika många supple­

anter. Med hänsyn till nämndens krävande uppgifter föreslås en kraftig

förstärkning av nämnden. Sålunda skall enligt förslaget nämnden redan i

fredstid tillföras ett större antal suppleanter med uppgift att i händelse av

krig eller jämförliga förhållanden tjänstgöra i nämnden. Inspektionen har

såsom en skälig avvägning tänkt sig att, utöver de fem ordinarie ledamö­

terna, tio suppleanter skall ingå i nämnden. Därest läget så krävde skulle

följaktligen i nämnden kunna tjänstgöra femton ledamöter. Verksamheten

skulle härigenom kunna bedrivas på avdelningar, förslagsvis fem avdel­

ningar med tre ledamöter på varje avdelning.

I principiell överensstämmelse med vad nu gäller föreslår inspektionen,

att i nämnden skall finnas ledamöter och suppleanter med domarerfaren­

het och sakkunskap i fråga om brandförsäkringsverksamhet i den utsträck­

ning att, vid en utbyggnad av nämnden på fem avdelningar, en domare och

en sakkunnig skall kunna ingå i varje avdelning.

Med avseende på nämndens beslutförhet föreslås en viss uppmjukning av

den nuvarande regeln att minst tre, däribland ordföranden eller vice ord­

föranden, skall deltaga i nämndens beslut. Enligt förslaget skall sålunda

ärende, som avser mindre belopp och ej har principiell betydelse, kunna

avgöras av nämndens ordförande eller vice ordförande eller av ordförande

på avdelning inom nämnden.

Den av försälcringsinspektionen föreslagna organisationen av nämnden

har lämnats utan erinran av remissistanserna. Även enligt min mening sy­

nes förslaget väl ägnat att läggas till grund för det beredskapsmässiga or­

ganisationsarbetet.

Frånsett reglerna om nämndens beslutförhet, vilka bör fästas i blivande

lag, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i administrativ väg utfärda

erforderliga föreskrifter angående nämndens organisation och verksamhet.

I anledning av vad statskontoret anfört rörande krigsskadenämndens

verksamhet i fred synes böra framhållas, att nämnden redan tagit aktiv

del i den beredskapsmässiga planeringen för krigsskadeskyddet och att det

lorde vara lämpligt att nämnden i fortsättningen bibehålies för beredskaps-

uppgifterna på detta område. Däremot synes med den föreslagna förstärk­

ningen av nämnden kunna anstå tills vidare.

Kostnaderna för krigsskadenämndens verksamhet i fred torde liksom för

närvarande få bestridas från tionde huvudtitelns förslagsanslag till Kostna­

der för vissa nämnder m. in.

Försäkringsinspektionens förslag till lokal organisation har lämnats utan

erinran av remissinstanserna och synes även enligt min mening innefatta

en godtagbar lösning.

Den här behandlade organisationen torde icke alltid förslå i ett läge där

det är av vikt att inträffade skador av hänsyn till försvaret eller folkför­

sörjningen skyndsamt ersättes. Det är därför tänkbart, att i dylika situa-

65

tioner ersättning för krigsskada kommer att utbetalas i annan ordning, t. ex.

genom länsstyrelsernas förmedling. I särskild ordning torde få närmare

regleras hur dessa ersättningar skall inverka på den rätt till krigsskade-

ersättning, som kan komma att sedermera fastställas av krigsskadenämn-

den.

Det må tilläggas, att länsstyrelserna vid sidan av dessa speciella skade-

reglerande uppgifter, i ett utsatt läge kan komma att jämlikt administra-

liva fullmaktslagen få övertaga krigsskadenämndens uppgifter.

Beträffande slutligen den av försäkringsinspektionen förordade bered-

skapsfonden har förslaget härom mött övervägande kritik från re­

missinstanserna. I huvudsak har invänts, att en fond som den föreslagna

skulle sakna egentligt värde, både ekonomiskt och psykologiskt. Även för

egen del finner jag tveksamt om något står att vinna med en fond av den

begränsade omfattning, som inspektionen ifrågasatt. Härjämte torde, såsom

kommerskollegium anfört, vägande skäl kunna anföras mot att en fondbild­

ning av detta slag över huvud kommer till stånd i nuvarande läge. Jag är

följaktligen icke beredd tillstyrka att en fond skapas för ifrågavarande än­

damål.

Den revision av krigskadeskyddet, som jag i det föregående förordat, för­

utsätter en genomgripande omgestaltning av de nuvarande lagreglerna. Det

torde därför vara ändamålsenligast att låta nu gällande krigsskadeskydds-

lag ersättas av en helt ny lag i ämnet.

I enlighet med det anförda har inom handelsdepartementet upprättats

förslag till lag om ersättning för krigsskada å ,egendom.

Förslaget torde såsom Bilaga få fogas till detta protokoll.

Jag övergår härefter till att behandla vissa detalj spörsmål rörande ut­

formningen av lagförslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

V. Detaljutformningen av lagförslaget

Lagens rubrik

I överensstämmelse med försäkringsinspektionens förslag finner jag en

lämplig benämning på den tilltänkta lagen vara »Lag om ersättning för

krigsskada å egendom».

/

§■

Paragrafen motsvarar 1 § i försäkringsinspektionens lagförslag.

Den nya krigsskadelagen syftar till att angiva den ram, inom vilken det

statliga krigsskadeskyddet kommer att vara verksamt, och att fastslå hu­

vudpunkterna i den ordning, enligt vilken ersättning skall bestämmas och

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. 82

66

utbetalas. Däremot är lagen — såsom av den tidigare framställningen fram­

gått — självfallet icke något uttryck för ett löfte om full gottgörelse för

krigsskada eller om att varje slag av krigsskada å egendom kommer att

omfattas av skadeutjämningen. Sådana utfästelser kan av naturliga skäl

icke lämnas. Det faktiska innehållet i en framtida skadeuppgörelse kommer

att helt bli beroende av vad statsmakterna i det då rådande läget beslutar.

Såsom en självklar regel bör dock gälla, att ersättning enligt lagen endast

skall utgå i den mån den aktuella skadan icke ersättes i annan ordning.

Denna lagens principiella ståndpunkt har kommit till uttryck i paragra­

fens första stycke.

Innehållet i krigsskadebegreppet har redan berörts i det tidigare anförda.

Sålunda bör med krigsskada i första rummet avses skada, som uppkommit

i följd av krig, vare sig riket varit indraget däri eller ej. Lagen avser följ­

aktligen att täcka även skador under neutralitetstid, blott skadorna är att

se som en följd av krigföringen utanför våra gränser.

Begreppet krigsskada bör emellertid såsom tidigare utvecklats även täcka

vissa skador som inträffat före ett krigsutbrott. Att i lagtexten närmare av­

gränsa de skador, som här bör ifrågakomma för ersättning, synes icke möj­

ligt. Det får i stället — om så blir aktuellt — ankomma på de tillämpande

myndigheterna att göra den gränsdragning som med hänsyn till omstän­

digheterna finnes skälig. I den föreslagna paragrafen har endast det all­

männa kravet uppställts, att skadan skall ha uppkommit i följd av förhål­

landen, som äger samband med ett sedermera utbrutet krig. Icke heller för

dessa fall är någon förutsättning att vårt land blir indraget i kriget.

Det bör anmärkas, att krigsskador givetvis kan uppkomma även sedan

krigstillstånd upphört, t. ex. atomskador, sprängskador genom minor och

»blindgångare» o. s. v.

Av den allmänna motiveringen framgår, att endast sådan skada skall

ersättas som direkt hänför sig till den ifrågavarande egendomen. Däremot

är icke syftet att i förevarande ordning ersätta ekonomiska följdskador så­

som inkomstbortfall och utebliven handelsvinst. I nu gällande lag — vilken

intager samma restriktiva standpunkt — uttryckes denna begränsning i

orden »skada å egendom». I princip samma uttryckssätt bär använts i den

töreslagna lagen. Det må påpekas, att det i förslaget begagnade uttrycket,

krigsskada å egendom, med hänsyn till skadebegreppets allmänna innehåll

lärer täcka även följdskador och således i viss mån gå utöver vad som an­

givits vara lagstiftningens ändamål. Detta torde emellertid vara utan be­

tydelse, enär lagen endast avser att ange den yttre ramen för skadeuppgörel-

sen och den reella avgränsningen av ersättningsrättens omfattning kommer

alt bero av statsmakternas beslut. Med hänsyn främst härtill har skade-

begreppet i gällande krigsskadelag ansetts utan olägenhet kunna upptagas

i den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

68

skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning,

ersättningsbehov, prioritet o. s. v. måste helt visst bedömas från alldeles

speciella synpunkter, när det gäller statens egendom. Skälet till att vissa

statsägda fastigheter alltjämt bör inbegripas under lagstiftningen är liksom

hittills, att brukare eller innehavare av ifrågavarande fastigheter intager en

ställning, som i praktiken kan i allt väsentligt likställas med en ägares.

Några särskilda statssynpunkter torde alltså icke här göra sig gällande.

I fråga om k o m in u n a 1 och därmed jämförlig egendom ävensom kom-

munikationsanstalter anför inspektionen, att det redan vid krigsskadela-

gens tillkomst rådde stor tvekan om vilka praktiska skäl som motiverade att

dessa egendomsgrupper undantogs från lagens tillämpning. I fråga om den

kommunala egendomen framhåller inspektionen, att somliga kommuner i

väsentligt större omfattning än andra kommuner kan träffas av krigsskador,

särskilt å fast egendom inklusive gatuanläggningar och ledningsnät m. in.,

och att en interlokal utjämning därför måste kunna äga rum. Ifrågavarande

egendomsgrupper bör därför enligt inspektionen omfattas av krigsskade-

skyddet.

I fråga om penningar, aktier, obligationer och andra

fordringsbevis framhålles, att det ej i något krigsskadesystem ifrå­

gasatts att beakta förluster till följd av krig. I motiven till gällande lag har

spörsmålet ställts utom all diskussion och inspektionen finner det tillräck­

ligt att konstatera, att skador av ifrågavarande karaktär ej kan beaktas

inom krigsskadelagstiftningens ram. Härvid må också erinras om att möj­

ligheter föreligger att i annan ordning bevara eller rekonstruera ett bestånd

av värdepapper, t. ex. i fråga om statsobligationer på grundval av i stats­

skuldboken gjorda inskrivningar.

Att främmande stat tillhörig egendom icke rimligen bör belasta

krigsskadeskyddet finner försäkringsinspektionen uppenbart.

Inspektionen tar särskilt upp frågan om behandlingen av utländsk

egendom. Inspektionen erinrar om att spörsmålet uppmärksammades i

förarbetena till ett vid 1943 års riksdag genom proposition nr 361 fram­

lagt förslag till ändring i krigsskadelagen. Föredragande departements­

chefen anförde bl. a.

Då försäkringsskyddet lämnas mot ersättning från den försäkrade, kan

det i och för sig knappast anses olämpligt att detsamma omfattar även ut­

länningar. Dessa skulle ju eljest komma att i visst hänseende intaga en för­

månligare ställning än svenska medborgare. Erinras må tillika, hurusom

vid tillkomsten av lagen som motiv för densamma bland annat framhölls

dels såsom ett samhällsintresse av första ordningen, att ägare av krigsska-

dade fastigheter erhölle medel för fastigheternas återställande i brukbart

skick, dels ock angelägenheten av åtgärder, som möjliggjorde ett snabbt er­

sättande av skador berörande varuförsörjningen under ett krig. Vad sålunda

anfördes äger uppenbarligen giltighet oberoende av om ägarna till den ska­

dade egendomen äro svenskar eller utlänningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

70

av varor under transport med flygplan, försäkring av post och värdepost

samt försäkring av byggnader för svensk räkning på utländska varv.

Enligt inspektionens mening bör krigsförsäkringsformen bestå även fram­

deles. Med utgångspunkt härifrån synes det försäkringsinspektionen mest

rationellt att från krigskadelagstiftningen undantages egendom, vilken kan

försäkras mot krigsrisk jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring m. in. Här­

vid måste enligt inspektionen förutsättas att — lämpligen efter samråd mel­

lan vederbörande organ — bestämda riktlinjer uppdrages för krigsförsäk-

ringsnämndens framtida verksamhet så alt vederbörande egendomsägare

blir underkunniga om den möjlighet till krigsskadeskydd, som står dem till

buds. Inspektionens förslag innebär i överensstämmelse härmed, att krigs-

skadelagen icke blir tillämplig å fartyg och egendom i övrigt, för vilken för­

säkring mot krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen om statlig krigsförsäkring.

I fråga om smycken, ädla stenar och äkta pärlor anför försäkrings­

inspektionen, att det torde få förutsättas, att sådan egendom omfattas av

gällande lag för det fall att egendomen ingår i varukollektivet. För inspek­

tionen framstår det såsom naturligt, att i den mån egendomen i fråga utgör

föremål för yrkesmässig verksamhet den bör inbegripas under lagbestäm­

melserna, en ordning som merendels tillämpats även utomlands. Däremot

bör liksom för närvarande dylika ting eljest ställas utanför skyddet. Grun­

den härtill har varit och är alltjämt, att utredandet av skadefall i fråga om

sådan egendom redan under fredsförhållanden är förenat med stora vansk­

ligheter och kontrollsvårigheter, samt att skadevärderingen är ytterst be­

svärlig. Till detta kommer enligt inspektionen det icke mindre beaktans-

värda skälet, att föremålen kan genom undanförande eller på annat sätt

effektivt skyddas också i en krigssituation.

Försäkringsinspektionen redovisar slutligen vissa överväganden om att

från krigsskadeskyddet utesluta den i skilda avseenden svårhanterliga grup­

pen personligt lösöre. För en sådan åtgärd skulle i första hand tala

de påtagliga praktiska svårigheterna vid såväl finansieringen som skade­

regleringen och därjämte det förhållandet, att egendomen i fråga måste stäl­

las i lägre prioritetsklass än den övervägande delen av övrig egendom. Tan­

ken på att undantaga den personliga lösegendomen har trots allt övergivits.

Avgörande för detta ställningstagande har varit ej blott den omständigheten,

att tidigare i olika sammanhang framförts önskemål om ekonomiskt skydd

också för nämnda egendomsgrupp och att anordningar härutinnan vidtagits

i gällande lag, utan även den att ett medtagande av egendomen synts starkt

motiverat av sociala skäl och av hänsyn till folkmoralen under ett krig.

Det är vidare obestridligt, att bohag och andra personliga tillhörigheter för

en stor del av befolkningen ntgör de enda tillgångarna och i stor utsträck­

ning är nödvändiga för livsföringen under normala förhållanden. Ett ute­

slutande av egendomsgruppen skulle därför enligt inspektionens mening

säkerligen väcka starkt motstånd och framstå såsom orättvist.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

72

bör stå äganderisken för objektet. Det förtjänar för övrigt framhållas, alt

entreprenörer i avtal med statliga beställare sökt få intagen en avtalsbe­

stämmelse för krigsskador, som skulle innebära eu dylik riskfördelning,

en begäran som de statliga beställarna dock bestämt avvisat under hän­

visning bl. a. till alt frågan skulle regleras i kommande lagstiftning.

Organisationerna hemställer därför, att föreskriften i betänkandet om

att staten tillhörig egendom skall undantas från lagens tillämpningsområde

kompletteras med en bestämmelse av förslagsvis följande lydelse: »I frå­

ga om byggnad eller anläggning, som uppföres för statens räkning, skall

dock gälla, att ersättning skall utgå till entreprenören för krigsskada, som

träffat egendomen, innan den överlämnats till beställaren.»

Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska

landstingsförbundet ansluter sig till förslaget att kommunal egen­

dom icke vidare skall undantagas från krigsskadelagens regler, medan

andra remissinstanser förordar att gällande undantag för dylik egendom

skall bibehållas. Statskontoret erinrar sålunda om att det vid tillkomsten

av krigsskadelagen yppades tveksamhet huruvida kommun eller annan me­

nighet tillhörig egendom skulle omfattas av lagen eller ej och anför:

För en sådan ordning ansågs •— vad anginge primärkommunerna — tala,

att flertalet av dessa vore mycket små och att skatteunderlaget, som utgjor­

de den huvudsakliga grunden för deras ekonomiska liv, ofta vore så obe­

tydligt, att extra påfrestningar, även om de vore tämligen små, skulle kunna

förorsaka en våldsam stegring av utdebiteringsbehovet. Liknande synpunk­

ter gjorde sig i större eller mindre grad gällande även beträffande övriga

berörda menigheter. Häremot anfördes emellertid, att det måste betecknas

som föga rationellt att låta de mindre enheterna, kommunerna, med de

mycket stora olikheter, som förefunnes i fråga om förhållandet mellan vär­

det av förvaltningsfastigheter och skatteunderlag, av sina medlemmar ut-

debitera de erforderliga medlen för att inbetala dem till den större enheten,

staten (se prop. 1940: 267, s. 29—30). Riksdagens beslut blev, att krigs­

skadelagen icke skulle omfatta egendomen i fråga. Sedan detta beslut fat­

tades, ha nyss anförda skäl, som åberopades för att kommunerna skulle

bli delaktiga av skyddet, avsevärt förlorat i styrka genom den nya kom­

munindelningen. Mot bakgrunden härav kan statskontoret — även med

beaktande av den föreslagna ändrade finansieringsordningen för skaderegle­

ringen — icke biträda nu föreliggande förslag om att upphäva undantaget

för berörda egendom. Skulle någon av kommunerna eller menigheterna,

som det här gäller drabbas särskilt hårt av krigsskador, återstår givetvis

den möjligheten att i särskild ordning medgiva ekonomisk gottgörelse.

Stockholms handelskammare anser att i stort sett samma motiv kan åbe­

ropas för att kommunal egendom skall undantagas från lagstiftningen som

för undantagandet av statlig egendom. Även om vid den tidsprioritering,

som måste bli erforderlig vid skaderegleringen, i första hand beaktas de be­

hov som är angelägna ur folkhushållningsmässiga och sociala synpunkter,

kan det enligt kammarens mening ifrågasättas om allmänna och enskilda

egendomsägare skall konkurrera om till förfogande stående skadeersätt-

ningsmedel. Iståndsättandet av det allmänna tillhöriga krigsskadade anlägg­

ningar bör betraktas som en angelägenhet utanför krigsskadelagens om­

Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Inspektionens ståndpunkt att från krigsskadeskyddet undantaga fartyg

och övrig egendom, för vilken statlig krigsförsäkring kan meddelas, möter

i flertalet yttranden ej någon erinran. Sjöfartsstyrelsen anser dock, med

hänsyn till sjöfartens betydelse för landet i händelse av krig och de excep­

tionella risker sjöfarten utsattes för under krig, nödvändigt att den på ett

eller annat sätt erhåller ekonomisk garanti mot krigsskador. Då den stat­

liga krigsförsäkringens omfattning är beroende av framtida administra­

tiva beslut, finns icke någon garanti för att den skall komma att omfatta

sjöfarten i alla dess former. Behov av skydd för sjöfarten enligt krigsskade-

lagen kan därför föreligga för de fall krigsriskförsäkring ej kan erhållas.

Krigsskadelagens skydd är emellertid enligt förslaget territoriellt begränsat.

Styrelsen ifrågasätter om detta är motiverat och föreslår att den territo­

riella begränsningen slopas för sjöfartens del så att svenskt fartyg och gods

därå kommer att generellt omfattas av krigsskadelagen i den mån krigsris­

ken icke täckes jämlikt krigsförsäkringslagen.

Statens krigsförsäkringsnämnd framhåller att det knappast låter sig göra

att uppdra någon allt för fast gränslinje för vad som kan krigsförsäkras

enligt krigsförsäkringslagen. Fall kan därför tänkas uppstå där den av

krigsskada drabbade egendomens ägare på goda grunder icke räknat med

möjligheten av att kunna få egendomen krigsförsäkrad. Med tanke på dy­

lika undantagsfall ter det sig ur billighetssynpunkt önskvärt, om det före­

slagna undantaget för fartyg, som kan krigsförsäkras, kunde ges en icke

alltför rigorös tillämpning. Behovet av bestämda riktlinjer för krigsförsäk­

ringen i syfte att undvika dylika olägenheter påpekas även av kommers-

kollegium, som anser att krigsförsäkringslagen eller dess tillämpningskun-

görelse för undvikande av tolkningstvister bör tillföras en bestämmelse,

varav tydligt framgår när krigsförsäkring kan meddelas beträffande far­

tyg. I samma riktning uttalar sig Scandinavian airlines system. — Sjö-

fartsstyrelsen finner det för sin del tvivelaktigt huruvida det är möjligt

att dra upp så klara gränser för krigsförsäkringens tillämpningsområde,

att varje risk för misstag från egendomsägarnas sida skulle kunna undan­

röjas. På grund härav och då det med hänsyn till att krigsförsäkringen

lämnar ett bättre skydd kan förutsättas att denna kommer att utnyttjas

i den omfattning det är möjligt, förordar styrelsen att den ifrågavarande

gränsdragningen sker så, att svenskt fartyg och egendom därå skall om­

fattas av krigsskadelagen därest försäkring jämlikt krigsförsäkringslagen

sökts men ej erhållits.

Ytterligare ett gränsdragningsspörsmål i sammanhanget behandlas av

styrelsen för svenska skeppshypotekskassan och nämnden för statens låne­

fond för den mindre skeppsfarten, vilka framhåller att det i gällande krigs-

skadelag stadgade undantaget för fartyg gäller färdigbyggda fartyg, medan

lagen omfattar varje fartyg under byggnad på varv. Sjösättningen utgör

gränsen mellan de båda lagarnas tillämpningsområden. Styrelsen och nämn­

den förutsätter att någon ändring icke sker i detta hänseende utan att krigs­

försäkring såsom hittills kommer att kunna meddelas beträffande fartyg,

så snart det blivit sjösatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

75

Undantaget för smycken, ädla stenar och äkta pärlor föranleder erin­

ran endast från handelskammaren i Göteborg, som föreslår att detta un­

dantag utgår ur lagen. Anledning finnes icke att undantaga just dylik egen­

dom, medan samlingar av frimärken, mynt, tavlor, antika möbler, gam­

malt silver m. m. uppenbarligen omfattas av lagen.

Departementschefen

Vid bedömningen av vilken egendom som bör undantagas från lagens till-

lämpning torde det vara skäl att än en gång framhålla, att lagen icke i

första hand syftar till att vara någon garanti för att förlorad eller skadad

egendom skall ersättas. Lagen har sin huvudsakliga betydelse däri, att den

erbjuder den nödvändiga administrativa apparaten för att skadelidande

skall få sina skador vederbörligen bedömda och därigenom möjliggör, att

gottgörelse i sinom tid utgår i den mån de ekonomiska resurserna med­

ger.

Lagen har uppenbarligen icke någon funktion att fylla när det gäller den

statliga egendomen. Såsom inspektionen anfört vore det mindre lämp­

ligt om skador å statlig egendom skulle regleras efter samma grunder som

skador på privat egendom. Frågor om återuppbyggnad och återanskaffning

jämte därmed sammanhängande problem måste bedömas från alldeles spe­

ciella synpunkter när det gäller statens egendom. Jag vill icke heller förorda,

att man — såsom järnvägsstyrelsen ifrågasatt -— i nuvarande läge söker

differentiera ifrågavarande egendom allteftersom den kan tänkas komma

att belastas vid en framtida finansiering av krigsskadeskyddet. Liksom

hittills gällt bör krigsskadeskyddet dock omfatta staten tillhöriga fastig­

heter, vilka upplåtits åt enskild med arrenderätt eller mera stadigvarande

besittningsrätt.

Det nyss anförda kan i mycket sägas gälla även för den kommunala

egendomen. Likväl skiljer sig kommunernas krigsskadeproblem i väsentliga

hänseenden från statens. Det är icke rimligt att räkna med att varje kom­

mun för sig skall bära bördan av en svår krigsskadegörelse. Såsom inspek­

tionen framhållit kan somliga kommuner komma att drabbas av krigsskador

i väsentligt större omfattning än andra kommuner och en interlokal utjäm­

ning måste därför kunna äga rum. Härför erfordras statens medverkan. Den

nu planerade krigsskadelagen torde emellertid knappast utgöra något lämp­

ligt instrument för det ekonomiska bistånd, som kommunerna kan behö­

va under och efter ett krig. Lagstiftningen måste, med hänsyn till

att den riktar sig till de många enskilda skadelidande, bygga på med­

verkan från den skadelidande beträffande varje individuell skada, och ska-

debedömningen har karaktären av en administrativ rättsprövning av varje

enskilt fall. Fn sådan ordning lämpar sig icke för kommunernas del. Det

kan sålunda icke gärna komma i fråga att låta kommunernas rätt till er­

sättning bli beroende av om skadeanmälan göres i rätt tid eller att tillämpa

samma värderingsförfarande för de kommunala anläggningstillgångarna

som för enskild egendom. I fråga om skador på flera områden, t. ex. sjuk­

76

vårdens och kommunikationsväsendets, kan speciella hänsyn få tas till en

kommuns ekonomiska situation. Övervägande skäl torde även tala för att

kommunernas behov av ersättning för lidna krigsskador bedömes efter mera

generella normer samtidigt med att man efter ett utståndet krig planerar för

upprustningen av det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas

krigsskador torde därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för

det vanliga krigsskadeskyddet.

Av den kommunala egendomen bör dock lagen omfatta sådana fastighe­

ter, som upplåtits åt enskild med arrenderätt eller tomträtt ävensom s. k.

ofria tomter, vilka upplåtits med till tiden obegränsad besittningsrätt.

Beträffande det spörsmål rörande entreprenader för statens räkning som

berörts av bl. a. Sveriges industriförbund torde vara riktigast, att parterna

vid slutande av avtal om byggnadsentreprenad för det allmännas räkning

beaktar, att entreprenören icke står sådan risk för krigsskada, att han stäl­

les i en sämre ställning än om ersättning för skadan i vanlig ordning kun­

nat påräknas enligt krigsskadelagen.

Såsom hittills bör krigsskadeskyddet icke omfatta främmande stats

egendom. I fråga om övrig utländsk egendom har under remissbehand­

lingen ifrågasatts, att denna skulle omfattas av krigsskadeskyddet endast i

den mån Kungl. Maj :t förordnat därom. En sådan ordning stöter emellertid

på vissa betänkligheter. Ett dylikt generellt undantag av utländsk egendom

skulle bl. a. ställa icke enbart egendomens ägare utan även t. ex. svensk

panthavare utanför det skydd lagen åsyftar att giva. Särskilt beträffande

fast egendom framstår detta såsom otillfredsställande. Jag förordar därför

att försäkringsinspektionens förslag på denna punkt följes.

I likhet med försäkringsinspektionen anser jag att krigsskadelagen icke

bör omfatta fartyg m. m. som jämlikt 1939 års lag om statlig krigsför­

säkring kan försäkras mot krigsrisk. En regel av denna innebörd torde vara

erforderlig för att den statliga krigsförsäkringen skall utnyttjas i den ut­

sträckning som är önskvärd. Det torde i första hand få ankomma på krigs-

försäkringsnämnden att lämna sådan information rörande ifrågavarande

försäkringsskydd att onödiga förluster icke skall behöva uppstå på grund

av okunnighet om föreliggande försäkringsmöjligheter.

Vad gäller de synpunkter sjöfartsstyrelsen anfört rörande den utrikes

sjöfartens behov av ekonomisk garanti mot krigsskador, finner jag dessa

närmast böra beaktas vid tillämpningen av den statliga krigsförsäkringen.

En sådan generell utvidgning av krigsskadelagstiftningens tillämplighetsom­

råde som styrelsen ifrågasatt är jag därför icke beredd att förorda.

Såsom kammarkollegium påpekat bör i lagen icke göras särskilt undan­

tag för nationalparker och naturminnen.

I övrigt finner jag försäkringsinspektionens förslag böra följas vid ut­

formningen av paragrafen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

⁴ §■

Paragrafen motsvarar 11 § i inspektionens förslag.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

att någon hänsyn därvid tagits till den krigsskadeersättning som i princip

skall utgå men vars storlek ännu inte alls kan beräknas. Ett exempel: Eu

fastighet värd 100 000 kronor, inteckningsbelånad för 50 000 och skadad för

50 000, kan ha exekutivt försålts, utan rubbning av inteckningsbelastningen,

för 50 000. Till vem skall krigsskadeersättningen i så fall utgå? Enligt lagen

den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning,

som utgår på grund av brandförsäkringsavtal — vilken lag enligt 11 § i

den föreslagna lagen då är tillämplig — skall ersättningen under vissa för­

utsättningar utbetalas till ägaren eller genom K. B:s försorg fördelas mellan

inteckningshavare och andra rättsägare enligt i utsökningslagen stadgade

grunder vid fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom.

Det heter visserligen i 2 § sagda lag att inteckningshavares rätt till betalning

skall av K. B. prövas, med mindre inteckningshavaren givit till känna, att han

ej önskar betalning. Denna prövning torde emellertid såsom framgår av för­

arbetena till lagen skola avse, att belopp tilldelas inteckning oavsett om den

blivit anmäld eller icke till förrättningen. Lyfter inteckningshavaren belop­

pet sker en motsvarande minskning av den på fastigheten vilande inteck­

ningsbelastningen. Den som vinner på transaktionen blir fastighetens då­

varande ägare. Skall denne anses vara ägare i den föreslagna krigsskadela-

gens mening tillkommer således honom en oförtjänt vinst, antingen han

tillerkänts beloppet direkt som fastighetsägare eller han tillgodonjutit det­

samma i avräkning å gäld. Det kan härvid invändas, att det står den ur­

sprunglige ägaren öppet enligt 17 § lagförslaget att inför domstol föra talan

om bättre rätt till ersättningen. Härigenom torde väl dock icke ändring

kunna vinnas av en av K. B. i laga ordning verkställd fördelning — och ej

heller genom överklagande av sistnämnda förrättning — och vad en av dom­

stol fastställd bättre rätt i förhållande till senare ägare kan vara värd blir

beroende av dennes solvens.

Skånska hypoteksföreningen finner att det kan uppkomma viss tvekan i

vilken omfattning inteckningshavare kan få tillgodoräkna sig förmånsrätt

för ränta. Vid brandförsäkring har man enligt föreningen ansett att denna

rätt gäller ränta för två år före brandersättningens nedsättande hos läns­

styrelsen. Föreningen uppställer nu frågan från vilken dag räntan skall räk­

nas vid utbetalning av krigsskadeersättning. Tas krigsskadenämndens beslut

om skadeersättning eller någon senare dag till utgångspunkt kan detta leda

till avsevärd förlust för inteckningshavaren, eftersom det enligt förslaget

kan dröja åtskilliga år efter skadetillfället innan nämndens beslut medde­

las. Anknytes å andra sidan räntan till dagen för anmälans ingivande, kan

det medföra att de inteckningar, som kommer efter botteninteckningen, blir

av närmast illusoriskt värde. Styrelsen över Sveriges allmänna hypoteks-

bank, som anser det i princip riktigt att skyddet för inteckningshavarnas

rätt utformas på sätt som föreslagits i paragrafen, påpekar i anledning av

föreningens yttrande att bestämmelserna om förmånsrätt för ränta å inteck­

nad gäld synes vara i behov av ett förtydligande, när fråga är om fördelning

av krigsskadeersättning.

Kammarkollegium uttalar, att en tillämpning av de regler i försäkrings-

avlalslagen, till vilka hänvisas i paragrafen, får anses inrymma tillräcklig

garanti även för kronans intresse av att utfallande ersättningsbelopp för

skada å kronan tillhörig fastighet, som innehas med åborätt eller eljest stän­

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

eningen riktat uppmärksamheten på. Av inspektionens förslag framgår inte

närmare i vilken omfattning inteckningshavare skall äga att av utfallande

ersättningsbelopp tillgodoräkna sig förfallen ränta. Hänvisningen i paragra­

fen till försäkringsavtalslagens regler ger emellertid viss ledning. I fråga

om brandförsäkring tillämpas att ränta får uttagas intill två år före den tid­

punkt, då brandersättningen nedsattes hos länsstyrelsen. Analogivis bör allt­

så gälla att inteckningshavare skall kunna göra anspråk på förfallen ränta

under samma tid, räknat från tidpunkten för den åtgärd som i fråga om

krigsskadeersättningen närmast motsvarar nedsättandet av försäkringsbelop­

pet hos länsstyrelsen. Att närmare bestämma denna tidpunkt torde icke låta

sig göra, förrän den detaljerade utformningen av utbetalningsförfarandet

enligt den tilltänkta krigsskadelagen föreligger. Såsom föreningen påpekat,

kan en ränteberäkning efter nämnda princip visa sig oförmånlig för inteck-

ningshavaren i det fall att lång tid hinner förflyta mellan skadetillfället och

skaderegleringen. Inteckningshavaren befinner sig emellertid här i samma

situation som alla andra av skadan berörda, vilka drabbas av förlust såsom

en följd av att skadan icke ofördröj ligen kan gottgöras. I vilken mån ränta

kan utgå utöver vad som enligt det anförda kan sägas följa av allmänna

regler är sålunda ett spörsmål, till vilket statsmakterna torde få taga ställ­

ning i samband med att de allmänna grunderna för ersättningsuppgörelsen

beslutas.

⁵ §.

Paragrafen motsvarar 12 § i inspektionens förslag. En likartad regel upp­

tages i 34 § gällande krigsskadelag.

Enligt sistnämnda stadgande gäller inskränkning i rätten till ersättning

i det fall att en i vederbörlig ordning meddelad föreskrift till förebyggande

eller begränsande av krigsskada åsidosatts. Ersättning utgår därvid endast i

den mån det kan antagas, att skadan skulle ha inträffat även om före­

skriften blivit iakttagen. Är underlåtenheten att iakttaga föreskriften ur­

säktlig skall ersättning dock utgå i vanlig ordning.

Med hänsyn bl. a. till vikten av att utfärdade föreskrifter noga följes kan

en regel av angivna innebörd icke undvaras. Försäkringsinspektionen har

emellertid föreslagit en viss modifikation av huvudregeln sålunda att rätten

till ersättning skall kunna behållas trots försummelsen om särskilda skäl

föranleder därtill. Mot den sålunda föreslagna jämkningen har jag intet att

erinra. Det ligger dock i sakens natur att huvudregeln bör frångås endast i

rena undantagsfall.

Den av inspektionen föreslagna möjligheten att, oaktat försummelse före-

ligger, medge oinskränkt ersättning, om särskilda skäl finns, gör det över­

flödigt att speciellt reglera det fall som avses i sista punkten av inspektio­

nens förslag. Det torde nämligen alltid föreligga särskilda skäl att frångå

huvudregeln, om den aktuella underlåtenheten inte kan läggas den till last,

som haft att tillse att föreskriften iakttogs.

82

9 §.

Paragrafen, som motsvarar 16 § andra stycket inspektionens förslag, upp­

tar — i enlighet med vad nu gäller — stadgande om att rättegångsbalkens

regler om domar jäv och bestämmelser om omi'östning till dom i tillämpliga

delar skall gälla för krigsskadenämnden.

10

§.

Paragrafen saknar motsvarighet i inspektionens lagförslag.

Jag har i det tidigare redovisat de skäl, som enligt min mening talar för

att man i samband med en skadeuppgörelse inrättar ett rådgivande organ,

vars uppgift huvudsakligen skall bestå i att till ledning för krigsskadenämn­

den, allmän domstol, skiljenämnd och försäkringsgivare avgiva utlåtanden

rörande ansvarigheten för inträffad skada. Det förutsättes, att utlåtandena

får prejudicerande betydelse, och att organets verksamhet skall göra det

överflödigt att låta de principiella frågorna om gränsen mellan krigsskade-

skyddet och det civila försäkringsskyddet prövas och avgöras vid special­

forum.

Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma den närmare tidpunkten

för organets inrättande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 av 1958

11

§■

Första och andra stycket i paragrafen motsvarar 5 § i försäkringsinspek-

tionens förslag. Tredje stycket innehåller bestämmelse som i nämnda för­

slag upptages i 14 § andra stycket.

För det administrativa handhavandet av krigsskadeuppgörelsen är det av

vikt att krigsskador anmäles till vederbörande myndighet snarast möjligt.

I allmänhet bör för att ersättningsfrågan skall upptas till saklig prövning

kunna krävas, att anmälan göres inom tre månader efter erhållen känne­

dom om skadan. Man måste emellertid räkna med att i vissa fall omstän­

digheterna är sådana att underlåtenhet att i rätt tid göra anmälan framstår

såsom ursäktlig. I dylika fall bör icke föreligga något hinder mot att upp­

taga ersättningsfrågan på grund av en senare gjord anmälan.

Anmälan om krigsskada kan göras av envar, som vill framställa anspråk

på ersättning för skadan. I regel kommer väl anmälan att göras av egen­

domens ägare eller innehavare. Men även annan, som kan tänkas vilja resa

anspråk på ersättning för skadan, kan genom anmälan bevaka sin rätt. I

fråga om fast egendom står det sålunda inteckningshavaren fritt att bevaka

sin rätt till betalning ur eventuell framtida ersättning.

Har krigsskadan väl blivit i behörig ordning anmäld bör detta gälla till

förmån för samtliga, som har intresse av att skadeersättning utgår.

Skadeanmälan bör innehålla så fullständiga uppgifter som möjligt röran­

de skadefallet. Viktigt är att man så tidigt som möjligt har tillgång till en

tillförlitlig redogörelse för skadan och de huvudsakliga omständigheterna

kring denna. Utöver denna redogörelse kan emellertid andra och mera de­

84

Paragrafen motsvarar 7 § i inspektionens förslag.

Enligt gällande krigsskadelag skall värdering verkställas av en eller flera

värderingsmän. Inspektionen har föreslagit att bestämmelse härom bibehål­

ies i den nya lagen. Enligt inspektionens mening är det att föredraga, att

enligt krigsskadenämndens bestämmande och efter överenskommelse med

försäkringsbolagen dessas värderingsmän anlitas för värderingen av krigs-

skador. Ofta lärer så kunna ske genom lokalorganens försorg. Det synes

emellertid försäkringsinspektionen fördelaktigt, att till nämndens direkta

förfogande står en stab av värderingsexperter på olika områden, vilka av

nämnden kan omedelbart dirigeras till platser, där skadegörelsen föranleder

mera omfattande och svåra värderingsproblem.

Enligt inspektionens förslag bör vidare skriftligt utlåtande över värde­

ringen tillställas krigsskadenämnden och skadeanmälaren. Beträffande del­

givning av utlåtandet med skadeanmälaren anföres, att det torde vara till

fyllest med föreskrift att delgivningen skall ske på lämpligt sätt. Ofta torde

nämligen den skadelidande personligen närvara vid värderingen, och möj­

lighet kan sålunda erbjuda sig att direkt mot kvitto överlämna utlåtandet.

Dessutom kan det enligt inspektionens mening befaras, att postgången icke

alltid fungerar tillfredsställande utan att en delgivning av utlåtande på ett

mera betryggande sätt kan ske annorledes, exempelvis genom de lokala re­

presentanterna inom krigsskadeorganisationen. Vad här föreslagits hindrar

å andra sidan ej, att postdelgivning, där sådan anses lämpligare, äger rum.

Den ordning, försäkringsinspektionen sålunda förordat, har icke mött

någon erinran från remisshåll. Även för egen del finner jag inspektionens

förslag i huvudsak böra godtagas. Det må emellertid påpekas, att icke blott

skadeanmälaren utan även annan sakägare kan ha berättigat intresse av att

få taga del av värderingsinstrument. Det torde böra uttryckligen framgå av

lagrummet att delgivning skall äga rum även med dem som, utan att ha

anmält skadan, framställt ersättningsanspråk hos krigsskadenämnden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

13 §.

74

§.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 § i inspektionens förslag.

Enligt 38 § gällande krigsskadelag äger skadeanmälaren att, vid miss­

nöje med värderingen, inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet

översändes till honom inkomma med påminnelser till krigsskadenämnden.

Bestämmelsen torde i huvudsak böra överföras till ny krigsskadelag. I en­

lighet med inspektionens förslag förordar jag dock, att tidsfristen för av­

givandet av påminnelser ej liksom nu fixeras till en månad från det av­

skrift av värderingsutlåtandet översänts till skadeanmälaren utan att det

lägges i krigsskadenämndens hand att bestämma tiden. Gällande regel synes

nämligen med tanke på bl. a. risken för oregelbunden postgång icke helt

tillfredsställande. Därtill kommer, att det med hänsyn till omständigheter­

na i det enskilda fallet — skadans art och omfattning, egendomens belägen-

86

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

18 §.

Paragrafen är i huvudsak likalydande med 13 § i inspektionens förslag.

Har krigsskadenämnden utbetalat skadeersättning, bör nämnden inträda

i den rätt till gottgörelse för skadan, som den skadelidande kan ha gentemot

tredje man. Bestämmelse härom — vartill motsvarighet saknas i gällande

lag — har upptagits i förevarande paragraf. Regeln torde vara av betydelse

främst i fall, då nämnden reglerat skada och skadestånd sedermera erhålles

av främmande makt, vilken vållat skadan — något som i stor utsträck­

ning inträffade under andra världskriget. Därutöver kan emellertid stad­

gandet också ha sitt berättigande med tanke på exempelvis det fall, att

nämnden utbetalat ersättning men skadan senare bedömes såsom civil­

skada.

19 §.

Paragrafen är likalydande med 15 § i inspektionens förslag.

Den allmänna uppläggning av krigsskadeskyddet som i det tidigare för­

ordats förutsätter, att man i stor utsträckning anlitar försäkringsbolagens

resurser vid genomförandet av en krigsskadeuppgörelse. Särskilt gäller det­

ta medverkan vid skadebesiktningar och värderingar, men det kan dess­

utom vara till fördel att ha tillgång till bolagens grundmaterial i olika av­

seenden till ledning vid värdering och vid bestämmandet av ersättning. För-

säkringsinspektionen upplyser, att överläggningar med företrädare för det

enskilda försäkringsväsendet har givit vid handen, att man på försäkrings-

håll är välvilligt inställd till och beredd att bistå krigsskadeorganen. En­

ligt inspektionens mening kan det vid sådant förhållande måhända synas

överflödigt att lagfästa någon skyldighet för försäkringsbolagen att biträda

krigsskadenämnden i dess verksamhet, men inspektionen har ändock före­

dragit att i lagförslaget upptaga stadgande härom. Stadgandet överensstäm­

mer i huvudsak med en motsvarande regel i nuvarande lag.

Jag delar försäkringsinspektionens mening att försäkringsbolagens skyl­

dighet i förevarande hänseende bör komma till uttryck i lagen. Det bör, så­

som inspektionen även framhållit, ankomma på nämnden att vid samråd

med de olika bolagen och under hänsynstagande till skilda förutsättningar

med avseende på kontorstekniska och andra interna förhållanden planera, i

vilka hänseenden bistånd kan och bör lämnas krigsskadenämnden. Skälig

ersättning bör även framdeles utgå för försäkringsbolagens arbete inom

krigsskadeskyddet.

20

§.

Den tilltänkta lagen är liksom nuvarande krigsskadelag för sin tillämp­

ning beroende av närmare föreskrifter. I överensstämmelse med vad som

nu gäller bör det ankomma på Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts be­

myndigande, på krigsskadenämnden att meddela erforderliga tillämpnings­

föreskrifter.

88

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

Bilaga

Förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Rätt till ersättning

¹ §•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres

i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel enligt av Konung och

riksdag beslutade grunder.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig mellan ri­

ket och främmande makt eller mellan främmande makter så ock skada i

följd av förhållanden som äga samband med sedermera utbrutet krig.

2

§.

Ersättning utgår även för krigsskada, som utom riket tillfogats

a) svenskt fartyg eller luftfartyg på resa mellan orter här i riket utan

anlöpande av utrikes ort samt egendom som medföres på sådan resa;

b) svenskt fartyg under yrkesmässigt bedrivet fiske samt egendom som

därvid medföres ombord.

3 §.

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning på:

a) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbe­

gripas staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

b) kommun eller annan menighet tillhörig egendom, dock att under be­

stämmelserna i lagen inbegripas i sådan allmän ägo befintlig utarrenderad

jordbruksfastighet och fastighet som innehaves med tomträtt eller med

ständig besittningsrätt;

c) fartyg och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan

erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring in. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är före­

mål för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undan­

tagas egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt

eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främ­

mande stat.

4 §■

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annor­

lunda stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

90

Kungl. Maj-.ts proposition, nr 82 år 1958

¹⁰ §.

Konungen äger förordna om inrättande av ett rådgivande organ med upp­

gift att avgiva utlåtanden i frågor huruvida viss skada är att anse såsom

krigsskada så ock i sådana frågor om försäkringsgivares ansvarighet, som

hava samband därmed.

Förfarandet i krigsskadeärenden

11

§•

Den som vill framställa anspråk på ersättning för krigsskada skall inom

tre månader efter erhållen kännedom om skadan anmäla skadan hos krigs-

skadenämnden eller den, som nämnden anvisar. Äro flera som vilja bevaka

rätt till ersättning, är tillfyllest att anmälan om skadan göres av en av dem.

Anmäles icke krigsskada inom föreskriven tid och kan underlåtenheten ej

anses ursäktlig, bortfaller rätten till ersättning.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt

redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt ska­

dans uppkomst, art och omfattning.

Vill försäkringsgivare begagna sig av sin rätt enligt 6 §, skall anmälan

därom göras till krigsskadenämnden inom tre månader från det försäk­

ringsgivaren utgivit ersättningen eller från den senare tidpunkt, då han er­

hållit kännedom om de omständigheter, varå rätten grundas.

12

§.

Krigsskadenämnden skall sörja för erforderlig utredning och värdering av

skadan.

Är skadan av allenast ringa omfattning och föreligger tillräcklig utred­

ning angående dess värde, må särskild värdering underlåtas.

13 §.

Värdering skall verkställas av en eller flera av krigsskadenämnden utsedda

värderingsmän och ske enligt grunder, som Konungen fastställer.

över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket utan dröjsmål

skall tillställas krigsskadenämnden. Utlåtandet skall på lämpligt sätt del­

givas den som anmält skadan eller eljest såsom sakägare hos nämnden

framställt anspråk i anledning av skadefallet.

14 §.

Menar den som anmält skadan eller annan sakägare, att enligt 12 § verk­

ställd värdering är oriktig, äger han inom tid som krigsskadenämnden före­

skriver inkomma med påminnelser och den ytterligare utredning, han

vill åberopa.

Krigsskadenämnden är oförhindrad att föranstalta om ny värdering av

skada.

15 §.

Till utredning i ärende angående ersättning för krigsskada må vid allmän

underrätt höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens försorg skall sak­

ägare, som hos krigsskadenämnden framställt anspråk i anledning av skade­

fallet, kallas till förhöret samt underrättelse härom tillställas nämnden.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Bihang

Försäkrmgsinspektionens förslag

till

Lag om ersättning för krigsskada å egendom

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1

§•

För krigsskada å egendom här i riket skall, i den mån skadan ej gottgöres

i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel, som för ändamålet ställts

till förfogande.

Med krigsskada förstås skada, som uppkommit i följd av krig, vare sig

riket indragits däri eller ej.

Som krigsskada anses jämväl skada, vilken inträffat innan krig utbrutit

men sedermera befinnes äga samband med kriget.

2

§.

Ersättning utgår även för krigsskada, som inträffat utanför den svenska

territorialgränsen, om skadan drabbat

a) annat svenskt fartyg (båt, pråm) än i 3 § 1 mom. c) avses på resa

mellan orter här i riket utan anlöpande av utrikes ort eller under yrkesmäs­

sigt bedrivet fiske;

b) annan egendom än i 3 § 1 mom. c) avses ombord å svenskt fartyg (båt,

pråm) i fall som nyss sagts.

Vad sålunda stadgats skall i tillämpliga delar ock gälla beträffande skada

å svenskt luftfartyg samt ombord därå befintlig egendom.

3 §■

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbe­

gripas staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som

innehaves med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest

ständig eller ärftlig besittningsrätt;

c) fartyg (båt, pråm) och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot

krigsrisk kan erhållas jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigs­

försäkring m. m.;

d) smycken, ädla stenar och äkta pärlor, där ej sådan egendom är före­

mål för yrkesmässig verksamhet;

e) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis; samt

f) främmande stat tillhörig egendom.

2 mom. Konungen äger förordna, att från lagens tillämpning skall undan­

tagas egendom, som direkt eller genom förmedling av juridisk person helt

eller till största delen äges av medborgare eller juridisk person i viss främ­

mande stat.

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1958

11

§•

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall, där ej nedan annor­

lunda stadgas, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad enligt lagen den

8 april 1927 om försäkringsavtal gäller beträffande skadeförsäkring.

Avser ersättningen krigsskada å fast egendom, som besväras av sökt eller

beviljad inteckning för fordran, vare egendomens ägare utan hinder av

inteckningen berättigad att själv uppbära ersättningen, där denna ej över­

stiger en tiondel av egendomens Aid tiden för skadeuppgörelsen gällande

taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer. År ersätt­

ningen större skall i tillämpliga delar gälla vad som stadgas i lagen den 8

april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår

på grund av brandförsäkringsavtal.

Vad i andra stycket sägs om inteckningshavare gälle ock den, som för

ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt, som avses i 11 kap. 2 §

jordabalken.

Har någon för fordran inteckning i tomträtt eller vattenfallsrätt och avser

ersättningen krigsskada å byggnad, som utgör tillbehör till tomträtten eller

vattenfallsrätten, skola bestämmelserna i andra stycket äga motsvarande

tillämpning.

Särskilda bestämmelser

12

§.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat

att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må, där ej särskilda

skäl till annat föranleda, ersättning för sådan skada åtnjutas endast om

och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle hava inträffat även om

föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna, att underlåten­

heten icke kan läggas den till last, som haft att tillse att föreskriften iakt­

togs, vare den utan verkan å ersättningsrätten.

13 §.

Har krigsskadenämnden utgivit ersättning för krigsskada, inträder nämn­

den i den rätt till ersättning, som den skadelidande må hava mot tredje man.

14 §.

Har försäkringsgivare på grund av skadeförsäkring för annat än krigs­

risk utgivit ersättning för skada, vilken är att anse såsom krigsskada, äger

försäkringsgivaren inträda i den rätt till ersättning, som jämlikt denna lag

skulle hava tillkommit den skadelidande.

Vill försäkringsgivare begagna sig av den honom sålunda tillkommande

rätten, skall anmälan därom göras till krigsskadenämnden inom tre måna­

der efter det försäkringsgivaren utgivit ersättningen till den skadelidande,

nämnden obetaget att, om skäl därtill äro, förlänga denna tidsfrist.

15 §.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med

rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att på sätt och i den utsträck­

ning krigsskadenämnden beslutar och mot ersättning, som Konungen be­

stämmer, biträda nämnden i dess verksamhet.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 febru­

ari 1958.

Närvarande:

justitieråden W

alin

,

S

jöwall

,

H

agbergh

,

regeringsrådet K

lackenberg

.

Enligt lagrådet den 18 januari 1958 tillhandakommet utdrag av protokoll

över handelsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

10 januari 1958, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av byråchefen för lagärenden i handelsdepartementet G. Borggård.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Enligt föreliggande lagförslag skall för krigsskada å egendom, i den mån

skadan ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning av statsmedel en­

ligt av Konung och riksdag beslutade grunder.

Beträffande finansieringen innehåller lagförslaget sålunda ingenting ut­

över att ersättningen skall utgå av statsmedel. Föredragande departements­

chefen har likväl förklarat, att han icke ansåge det uteslutet att en försäk-

ringsmässig finansiering kan framför andra alternativ vara att föredraga

i det mindre sannolika läge, där krigsskadorna äro av begränsad omfatt­

ning och kostnaderna för ersättningsförfarandet lämpligen kunna läggas

på respektive grupper av skyddade egendomsägare.

Nu gällande krigsskadeersättningslag är byggd på att skyddet skall er­

bjudas i form av statlig krigsförsäkring. Att detta system övergivits i för­

slaget beror tydligen mindre på att systemet såsom sådant befunnits vara

behäftat med väsentliga brister än därpå att nutida förstörelsemedel an­

setts ändra utgångsläget för en krigsskadelagstiftning. I försäkringsinspek-

tionens betänkande framhålles sålunda, att ett försäkringssystem väl kan

anpassas till en skadeuppgörelse inom rimliga gränser men ej är lika an­

vändbart i svårare krigsfall. I händelse av en större krigsskadegörelse vore

det svårt att föreställa sig någon annan lösning av finansieringsfrågan än

att staten skattevägen sörjde för skadetäckningen.

Med förslagets allmänna uppläggning — såsom en beredskapslagstiftning

som främst tar sikte på krigsfall med omfattande ödeläggelse — är det för­

klarligt att finansieringen av krigsskadeskyddet föreslagits skola ske skat-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

las storleken av de avgifter man högst får räkna med i förhållande till egen­

domens värde. Den omständigheten att avgifter uttagas i efterhand ute­

sluter icke, att anordningen har karaktären av försäkring, därest plikten

för kollektivet att deltaga och erlägga avgifter stadgats före skadefallet.

Det må tilläggas, att den försäkringsmässiga regleringen torde, om den

förenklas så att en del mindre betydelsefull egendom lämnas utanför, kunna

kompletteras med ersättning som finansieras i annan ordning.

Skulle skadegörelsen bli mera omfattande kan det — såsom förutsättes

i den norska lagstiftningen på området — bli nödvändigt att mer eller mind­

re finansiera ersättningen på annat sätt än enligt försäkringsmässiga grun­

der. Å andra sidan måste i ett dylikt läge svårigheterna att upprätthålla er-

sättningsfördelning efter rättsliga normer bli särskilt framträdande till

följd av det ekonomiska trycket. Tidigare antagna grunder kunna då vara

av värde. Om man tror att samhället lättast hämtar sig genom att indu­

strin och annan näringsverksamhet får knyta an till det tidigare läget och

med hjälp av därpå grundade ersättningar arbeta vidare, måste det vara

särskilt angeläget att så långt som möjligt söka bevara systemet med en

uppgörelse efter försäkringsmässiga grunder. För det fall att skadan fått

katastrofal omfattning kan dock naturligen en sådan skadereglering icke

genomföras. Enligt lagrådets mening bör emellertid en försäkringsmässig

ordning, även om den vid större skadegörelse visar sig otillräcklig, åtmins­

tone kunna tjäna som botten för ersättningsregleringen.

Det är uteslutet att här gå närmare in på alla de synpunkter för och

emot som behandlas i betänkandet. Såvitt lagrådet kan bedöma hade man

emellertid bort kunna nå fram till en ändamålsenlig försäkringsmässig reg­

lering genom en genomgripande förenkling av nu gällande lag. Med hänsyn

till frågans utomordentliga vikt, i all synnerhet beträffande fast egendom,

anser sig lagrådet böra hemställa, att denna möjlighet ytterligare överväges

innan förslag till lag i ämnet framlägges.

För den händelse nu föreliggande förslag, trots de anförda betänklig­

heterna, skulle framläggas för riksdagen vill lagrådet hemställa, att inom

lagens ram förberedes ett ändamålsenligt system för finansiering som kan

anses motsvara en försäkringsmässig reglering, så att en dylik ordning kan

vara fastställd när lagens tillämpning blir aktuell, med de förbehåll för

katastrofsituation som man eventuellt anser sig nödsakad att angiva.

Justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh:

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat innebär föreliggande

lagförslag, att frågorna om krigsskadeersättningens närmare utformning

och om medelsanskaffningen uppskjutas till dess ersättningsfrågan blir ak­

tuell. I stället lägges enligt motiveringen lagens huvudvikt på de administra­

tiva anordningar som erfordras för att krigsskadeuppgörelsen skall kunna

genomföras. I annat sammanhang uttalas, att lagen självfallet icke är ut­

tryck för ett löfte om full gottgörelse för krigsskada eller om att varje slag

av krigsskada å egendom kommer att omfattas av skadeutjämningen.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

der kriget, såsom krigsänkor och krigsinvalider. Och om finansieringen av

ersättningarna för krigsskador å egendom icke skulle ske genom ett system

av förmögenhetsskatter på ett sådant sätt, att det i realiteten bleve en om­

fördelning mellan egendomsägarna, kan man icke bortse från svårigheten att

hos det stora flertalet av egendomslösa inkomsttagare vinna gehör för kra­

vet att de skulle påtaga sig skatter för att i viss mån restituera den gamla

förmögenhetsordningen.

Om lagen sålunda i de svårare lägen, där en finansiering med statsmedel

blir nödvändig, icke kan vara en garanti för att förlorad eller skadad egen­

dom ersättes, är det enligt min mening önskvärt att detta kommer till ett

klarare uttryck än som skett i den föreslagna lagtexten. Under rubriken

»Rätt till ersättning» i 1 § stadgas endast att, i den mån krigsskada å egen­

dom ej gottgöres i annan ordning, ersättning skall beredas av statsmedel

enligt av Konung och riksdag beslutade grunder. Det torde vara mera ade­

kvat att angiva att ersättning av statsmedel skall beredas i den omfattning

och på de villkor, som beslutas av Konung och riksdag. Av samma skäl bör

enligt min mening till den i 3 § 1 mom. gjorda uppräkningen av olika slag

av egendom, som är undantagen från krigsskadeskyddet, fogas ett tillägg

avseende annan egendom, om vars undantagande Konung och riksdag må

besluta. Det kan ju visa sig nödvändigt att senare utfylla undantagen exem­

pelvis beträffande lyxegendom — enligt förslaget omfattande endast smyc­

ken, ädla stenar och pärlor — med andra slag av improduktiva eller svårkon­

trollerade förmögenhetsplaceringar. Om man förutser, att ändringar i dylik

riktning kunna bli nödvändiga, är det mera tilltalande att de göras inom den

antagna lagens ram än att de skola framstå som svikna löften till egen­

domsägarna.

1

§•

Lagrådet:

Enligt andra stycket i paragrafen förstås med krigsskada sådan skada

som uppkommit i följd av krig mellan riket och främmande makt eller

mellan främmande makter, så ock skada i följd av förhållanden som äga

samband med sedermera utbrutet krig. I motiveringen påpekas, att det i

förslaget begagnade uttrycket krigsskada å egendom — med hänsyn till

skadebegreppets allmänna innehåll — torde täcka även följdskador och så­

lunda i viss mån gå utöver vad som i annat sammanhang angivits vara lag­

stiftningens ändamål. Föredragande departementschefen har ansett detta

vara utan betydelse, enär lagen endast avsåge att ange den yttre ramen

för skadeuppgörelsen och den reella avgränsningen av ersättningens om­

fattning komme att bero av statsmakternas beslut. Beträffande uttalandet

om skadebegreppets innehåll vill lagrådet endast nämna, att lagrådet icke

är berett att som principiell utgångspunkt i detta sammanhang godtaga

vad som vid tillämpning av 6 kap. strafflagen och annan skadeståndslag-

stiftning anses utgöra ersättningsgill skada med anledning av vållande

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

tivet stadgade finansieringsordningen. Det ansågs föga rationellt att låta de

mindre enheterna, kommunerna, med de mycket stora olikheter, som före-

funnes i fråga om förhållandet mellan värdet av förvaltningsfastiglieter och

skatteunderlag, av sina medlemmar utdebitera de erforderliga medlen för

att inbetala dem till den större enheten, staten. Efter den föreslagna om­

läggningen av finansieringssystemet förelåge enligt inspektionens mening

ej anledning att begränsa skyddet på sätt som skett i gällande lag. Då som­

liga kommuner kunde träffas av krigsskador i väsentligt större omfattning

än andra, måste en interlokal utjämning äga rum. Inspektionen ansåge där­

för den kommunala och därmed jämförliga egendomen ävensom icke stat­

liga kommunikationsanstalter böra omfattas av krigsskadeskyddet.

Departementschefen har förklarat sig dela försäkringsinspektionens upp­

fattning, att en interlokal utjämning av de kommunala skadorna måste äga

rum och att statens medverkan härför erfordras. Enligt departementsche­

fens mening är emellertid den planerade beredskapslagen icke något lämp­

ligt instrument för det ekonomiska bistånd som kommunerna kunna be­

höva under och efter ett krig. Departementschefen har framhållit, att lagen

bygger på medverkan från den skadelidande beträffande varje individuell

skada och att skadebedömningen har karaktären av en administrativ rätts-

prövning av varje enskilt fall. En sådan ordning lämpade sig icke för kom­

munernas del. Vidare uttalar departementschefen, att i fråga om skador på

flera områden, t. ex. sjukvårdens och kommunikationsväsendets, speciella

hänsyn kunna komma att få tagas till en kommuns ekonomiska situation.

Kommunernas behov av ersättning finge bedömas efter mera generella nor­

mer samtidigt med att man efter ett krig planerade för upprustningen aV

det allmännas tillgångar. Utjämningen av kommunernas krigsskador syntes

därför få ske efter särskilda grunder utanför ramen för det vanliga krigs­

skadeskyddet.

Enligt lagrådets mening äro de åberopade skälen mot att utnyttja den

administrativa apparat, som avses med den nya lagen, för reglering av ska­

dor på kommunal egendom icke tillräckligt tungt vägande för att motivera

den väsentliga utvidgning av de nuvarande undantagen som förslaget inne­

bär. En försäkringsmässig ordning för skadereglering kan uppenbarligen

icke utesluta kommunal egendom som är att jämställa med enskild egen­

dom. Lagrådet anser, att i allt fall från lagens tillämpning icke bör undan­

tagas annan kommunal egendom än som avses i 2 § 1 mom. c) och d) i

gällande lag.

Enligt 1 mom. c) i förslaget skall lagen icke äga tillämpning på fartyg

och egendom i övrigt, för vilken försäkring mot krigsrisk kan erhållas,

jämlikt lagen den 10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring m. m. Denna be­

stämmelse erbjuder vissa svårigheter. Krigsförsäkringen enligt 1939 års

lag är nämligen icke knuten till vissa slag av egendom utan till vissa situa­

tioner, då transportförsäkring kan meddelas enligt samma lag. Undanlaget

kan fördenskull icke jämställas med övriga i 1 mom. nämnda undantag.

Lagrådet hemställer, att det får inflyta i paragrafen som 2 mom. och inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

103

hålla, att lagen icke äger tillämpning å fartyg, luftfartyg eller annan egen­

dom i fall, då transportförsäkring mot krigsrisk kan erhållas enligt 1939

års lag och med stöd därav meddelade bestämmelser.

Under 1 mom. f) i förslaget undantages främmande stat tillhörig egen­

dom. Därunder kan givetvis även ingå sådan stat tillhöriga fartyg eller luft­

fartyg jämte last, oavsett om de äro egentliga statsfartyg eller ej. Enligt gäl­

lande krigsskadeersättningslag äro på grund av 25 § 2 mom. även andra

utländska fartyg i stort sett liksom luftfartyg undantagna. Enligt lagrådets

mening bör skydd för utländska fartyg och luftfartyg med last icke ordnas

här i riket i vidare mån än 1939 års lag om krigsförsäkring lämpligen kan

användas. Undantag för dem synes, jämte undantaget för främmande stat

tillhörig egendom och bestämmelsen i 2 mom. i förslaget, böra upptagas som

3 mom. i paragrafen.

Regeringsrådet Klackenberg:

Därest krigsskadeskyddet icke ordnas försäkringsmässigt utan, i enlig­

het med lagförslaget, finansieras av statsmedel, har uppenbarligen vad som

tidigare ansetts utgöra ett avgörande hinder emot att de kommunala för-

valtningsbyggnaderna m. m. ingå under skadeskyddet bortfallit. I sådant

fall synes mig övervägande skäl tala för att undantaget i lagen för den

kommunala egendomen bör helt utgå. Det är väl riktigt, som departements­

chefen framhållit, att speciella hänsyn kunna behöva tagas till skador å

särskilt samhällsviktiga kommunala anläggningar. Men så har ock förut­

satts kunna ske under pågående krig för enskilda anläggningars del, och

nämnda omständighet synes då icke böra utgöra något hinder för att låta

kommunerna deltaga i den allmänna krigsskadeersättningen i lika mån

som enskilda. Därest departementschefens antydan att kommunernas behov

jämväl skulle bedömas efter mera generella normer skulle åsyfta, att sär­

skilda mera gynnsamma grunder skola efter utståndet krig fastställas för

kommunala krigsskadeersättningar, synes det mig — under nyss angiven

förutsättning — befogat att kommunerna, i avvaktan på dylika grunder, må

för all sin egendom bli delaktiga i skadeskyddet enligt den föreslagna

lagen.

Jag erinrar vidare om vad jag inledningsvis anfört om 3 § i förslaget.

4 §.

Lagrådet:

Enligt det föreslagna andra stycket i paragrafen skall ägare av intecknad

fast egendom vara berättigad att själv uppbära ersättning, där denna ej

överstiger en tiondel av egendomens vid tiden för skadeuppgörelsen gäl­

lande taxeringsvärde eller det värde krigsskadenämnden bestämmer, under

det att 9 § andra stycket i nu gällande lag berättigar ägaren att själv upp­

bära ersättningen, där denna ej överstiger en tiondel av det vid tidpunkten

för skadans inträffande gällande taxeringsvärdet eller, därest sådant sak­

nas, det värde krigsskadenämnden bestämmer. Det torde emellertid icke

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1958

vara möjligt att använda taxeringsvärde som åsatts egendomen i skadat el­

ler reparerat skick. Det vid tiden för skadeuppgörelsen gällande taxerings­

värdet är därför icke lämpligt som utgångspunkt. Med tanke på fall då

endast reducerad ersättning utgår synes vidare ur inteckningshavarnas syn­

punkt angeläget, att de skyddas så snart skadan översteg en tiondel av

egendomens värde. Stadgandet bör därför enligt lagrådets mening inne­

hålla, att ägaren berättigas själv uppbära ersättningen, där skadan ej över­

steg en tiondel av egendomens värde. Man kan räkna med att beräkningen

regelmässigt får utgå från det taxeringsvärde som gällde när skadan inträf­

fade — omräknat med hänsyn till eventuell penningvärdeförsämring fram

till tiden för värderingen — men detta torde icke behöva utmärkas i lagen.

Lagrådet förordar vidare att sist i paragrafen stadgas, att utan hinder

av vad förut sagts må såsom villkor för utbetalning av ersättning föreskri­

vas att den användes för återuppförande av byggnad eller därmed jämför­

lig åtgärd, såframt ej därigenom panthavares eller annan sakägares säker­

het i väsentlig mån åsidosättes. Det föreslagna sista stycket i paragrafen

kan i så fall inarbetas i andra stycket.

5 §.

Lagrådet:

Det föreslagna ersättningssystemet anknyter, i motsats till gällande krigs-

skadeersättningslag, icke till reglerna om försäkring och det har icke an­

givits, huruvida reglerna om verkan av medvållande i 18—20 §§ lagen om

försäkringsavtal ändock skulle bli tillämpliga. I 5 § av förslaget angives

endast, att om i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande

är ägnat att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosättes, ersättningen

må jämkas.

Tydligt är, att den skadelidande även på många andra sätt kan ha för­

summat att förebygga skada. Visserligen kan icke av gemene man begäras

alltför stort förutseende, när det gäller att tillvarataga möjligheterna att

skydda egendom. I den mån ersättning exempelvis kommer att utgå för

konstföremål och andra värdefulla objekt, som lämpligen kunnat av äga­

ren på eget initiativ undanföras och förvaras på skyddad plats, bör emeller­

tid underlåtenhet att beakta sådana möjligheter kunna läggas vederbörande

till last. Många andra exempel på medverkan till skadan kunna naturli­

gen anföras. Lagrådet förordar därför, att till 5 § fogas ett andra stycke,

enligt vilket ersättning må jämkas efter vad som prövas skäligt även näi*

någon i annat fall än första stycket avser genom bristande omsorg om egen­

domen medverkat till skadan.

13 §.

Lagrådet:

Första stycket stadgar bland annat, att värdering skall verkställas enligt

grunder som Konungen fastställer. För att förväxling ej skall ske med de

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

105

av Konung och riksdag antagna grunder som avses i 1 § och enär krigs-

skadenämnden ävenledes bör kunna ge riktlinjer för värderingen förordar

lagrådet, att stadgandet jämkas så att värderingen angives skola ske enligt

anvisningar som Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, nämnden

meddelar.

17 §.

Lagrådet:

Förslaget innehåller under denna paragraf ett stadgande, att krigsska-

denämnden äger upptaga ärende till förnyad prövning, om den finner att

beslut, varigenom ersättning vägrats eller yrkad ersättning till beloppet

nedsatts, blivit uppenbart oriktigt till följd av nämndens förbiseende eller

ofullständig utredning eller av annan anledning. Härom anföres i remiss­

protokollet, att nämnden bör i likhet med vad som nu gäller ha möjlighet

att på eget initiativ rätta ett uppenbart oriktigt beslut. 43 § i gällande lag

låter emellertid icke möjligheten till förnyad prövning bero av att ett be­

slut blivit »uppenbart oriktigt» utan det räcker att det blivit oriktigt. Lag­

rådet hemställer, att bestämningen »uppenbart» får utgå. Eljest komme be­

stämmelsen att stå i strid mot den befogenhet att vidtaga rättelse som

utan stöd av lag ansetts föreligga i fall av förevarande natur (jfr prop. 1943

nr 361 s. 59).

Ur protokollet:

Clas Amilon

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

lb februari 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm,

K^ling, S^koglund, E^denman, N^etzén, K^jellin, J^ohansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 5 febru­

ari 1958 avgivna utlåtande över det den 10 januari 1958 till lagrådet remit­

terade förslaget till lag om ersättning för krigsskada å egendom.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Möjligheterna att ge den tillämnade krigsskadelagen en försäkringsmässig

utformning har ingående undersökts av försäkringsinspektionen under ut­

redningsarbetet. Inspektionen har emellertid efter försök att finna ett för

olika krigsfall användbart försäkringssystem för krigsskadeersättning sett

sig nödsakad avstå från tanken att bygga lagen på försäkringsmässig grund.

Tyngdpunkten i förslaget har därför lagts vid den administrativa och orga­

nisatoriska reglering som erfordras ur beredskapssynpunkt. Ett väsentligt

skäl till denna allmänna uppläggning av lagstiftningen är att de avgifter

som vid en försäkringsliknande anordning kan uttagas inte på långt när

kan komma att förslå till skadornas täckande i ett svårare läge. Ett annat

viktigt skäl är att ett försäkringssystem förutsätter en vidlyftig administra­

tiv apparat, som måste befaras icke komma att fungera under krigsförhål-

landen. Härtill kommer de invändningar av principiell natur som kan riktas

mot ett system, vilket förutsätter att höga försäkringsavgifter skall kunna

tagas ut lång tid efter det skaderiskerna upphört.

Remissbehandlingen av försäkringsinspektionens förslag gav starkt stöd

för inspektionens uppläggning av lagstiftningen. Förslaget godtogs sålunda

av flertalet remissinstanser och föranledde icke allvarligare erinran från nå­

got håll. Det tillstyrktes av samtliga sakkunniga myndigheter.

I det till lagrådet remitterade förslaget har försäkringsinspektionens syn­

punkter på lagstiftningens uppläggning i stort godtagits. Vid lagrådsremis-

sen framhöll jag, att sättet för medelsanskaffningen måste bli beroende av

förhållandena under och efter kriget. Samtidigt betonade jag betydelsen av

att det administrativa förfarandet kan påbörjas genast efter ett krigsutbrott.

Det nu av lagrådet antydda försäkringssystemet torde, trots viss förenk­

ling, icke principiellt skilja sig från de försäkringsmässiga anordningar som

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 82

dr

1958

ligger icke heller mot att ersättning beräknas schablonmässigt när så finnes

påkallat t. ex. i fråga om bohag. För fullständighetens skull bör kanske till­

läggas, att den tillämnade lagen lika litet som den på försäkringsmässiga

grunder uppbyggda norska lagen i ett svårt läge lägger hinder i vägen för

en skadeuppgörelse, som av nödvändiga hänsyn till det allmännas bästa mera

ser till folkförsörjningens krav än till den enskildes anspråk på ersättning

för förlorad egendom. Detta förändrar givetvis icke den tillämnade lagens

nyss angivna syfte.

I fråga om lagens tillämpning på den kommunala egendomen vill jag än­

nu en gång understryka det i och för sig självklara alt kommunerna efter

ett krig måste kunna räkna på statens medverkan för en utjämning av lidna

krigsskador. Såsom jag närmare redovisat i mitt anförande vid lagrådsre-

missen talar emellertid starka skäl för att utjämningen av kommunernas

krigsskador icke underkastas den procedur som krigsskadelagen innehåller.

Det förefaller sålunda helt meningslöst att ålägga kommunerna en löpande

anmälningsplikt i fråga om inträffade skador. Den centrala registreringen av

krigsskador — som redan för den enskilda egendomen kräver betydande ad­

ministration — behöver icke belastas med skadorna på den kommunala egen­

domen. I fråga om dessa torde, när behov föreligger, tillförlitliga uppgifter

utan omgång kunna införskaffas direkt från kommunerna. Skadeutredning-

en torde i stor utsträckning kunna överlåtas på kommunerna själva att verk­

ställa. Väsentligast torde emellertid vara att statens ekonomiska bistånd till

kommunerna i anledning av krigsskadegörelse torde få bedömas från syn­

punkter som på ett avgörande sätt skiljer sig från dem som kommer att

läggas till grund för ersättningsuppgörelsen i fråga om enskild egendom.

Beträffande sistnämnda egendom är avsikten att ersättningsfrågan i stort

sett skall kunna bedömas genom en rättslig prövning i varje individuellt fall

av skadans uppkomst, art och omfattning. För kommunernas del är en så­

dan begränsning av förutsättningarna för statens medverkan till en skade-

utjämning uppenbarligen alltför snäv. Det är nämligen knappast tänkbart

att en krigsskadeuppgörelse för kommunernas del skall kunna genomföras

utan att varje enskild kommuns behov av statligt bidrag beaktas som en av­

görande faktor vid sidan om den skadegörelse som drabbat kommunen. Det­

ta följer redan av att det vid ett krigsslut måste vara en primär uppgift för

statsmakterna att sörja för att kommunerna blir i stånd att på ett så till­

fredsställande sätt som möjligt fullgöra sina allmänna uppgifter. Det vore

verklighetsfrämmande om statens bidrag till en kommuns upprustning med

avseende på t. ex. skollokaler berodde enbart på omfattningen av de skador

som under kriget drabbat kommunens skolbyggnader och icke avvägdes mot

det aktuella behovet under efterkrigstiden. Dessutom medför befolknings­

förändringarna under ett krig att kommuner med tidigare gles befolkning

efter ett krig kan ha sitt invånarantal mångdubblat. Det får även räknas

med att svårt krigshärjade kommuner, som före kriget haft en eller flera

tätorter, efter kriget saknar befolkningsunderlag, som motiverar att kom­

munens anläggningar återuppbygges i sin tidigare omfattning.

no

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1958

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll.................................................................. 1

Författningsförslag ...................................................................................................... 3

Statsrådsprotokoll den 10 januari 1958 .............................................................. 7

1. Inledning .......................................................................................................... 7

II. Gällande krigsskadelagstiftning ............................................................. 9

III. Behovet av ny krigsskadelagstiftning.................................................... 12

Försäkringsinspektionen ......................................................................... 12

Remissyttrandena......................................................................................... 16

Departementschefen.................................................................................... 17

/V.

Förslag till ny krigsskadelag................................................................... 18

Försäkringsinspektionen........................................................................... 18

Krigsskadeskyddets omfattning ....................................................... 19

Finansieringen ........................................................................................ 27

Skaderegleringen....................................................................................... 29

Organisatoriska frågor.............................................

37

Remissyttrandena......................................................................................... 41

Krigsskadeskyddets omfattning ....................................................... 42

Finansieringen ........................................................................................ 46

Skaderegleringen ....................................................................................

49

Organisatoriska frågor........................................................................... 54

Departementschefen....................................................................................

57

V.

Detaljutformningen av lagförslaget....................................................... 65

VI.

Departementschefens hemställan.............................................................. 87

Departementsförslaget till ny krigsskadelag................................................ 88

Försäkringsinspektionens författningsförslag........................................... 92

Lagrådets yttrande ...................................................................................................... 96

Statsrådsprotokoll den 14 februari 1958 ............................................................. 106

571921 Stockholm 1958. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag