med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1060 1

Nr 160

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter ao uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m.; given Stock­

holms slott den 13 maj 1960.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning angående uranfyndigheter. Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna angående sådana fyndigheter i 9 kap. stenkolslagen ersättas med en särskild lag. Den föreslagna regleringen bygger liksom den nu gällande på ett koncessionssystem. Eftersökande av uran (prospektering), som icke inkräktar på jordägarens rätt, lämnas utanför regleringen. I övrigt skiljes i förslaget mellan undersökning och bearbetning av fyndighet. Undersökningsarbete får enligt förslaget i största utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda skall jordägare på sin mark samt innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde äga utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den som vill utföra undersökningsarbete icke utverka jordägarens medgivande därtill eller vill undersökaren erhålla en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete, skall han av kommerskollegium kunna utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). För bearbetning av fyndighet skall alltid fordras lill-

1 liihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

stånd av Kungl. Maj:t (koncession). Frågan huruvida undersökningstillstånd eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas med hänsyn till det allmännas intresse.

Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600 hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett område om högst 100 hektar.

Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare bebehöver för gruvarbetet, skall anvisas*,vid bergmästareförrättning i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmålsförrättning. Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.,

Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruvlagens regler.

Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.

Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penningvärdet som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att (det i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från 5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarealen. I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande utbetalning av alltför små jordägarandelar <i försvarsavgiften.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 a

Förslag

till

Lag

om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). Tillståndet medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).

Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi, är särskilt stadgat.

2 §•

Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:

1) inmutare å inmutat område; 2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt denna lag eller lagen angående stenkolsfyndiglieter in. in. å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare äga dock icke utan undersökningstillstånd utföra undersökningsarbete å område som avses under 1)—3), om genom undersökningsarbetet intrång

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

3 §.

1 mom. Ej må undersökningstillstånd eller koncession omfatta eller undersökningsarbete eller bearbetning av fyndighet äga rum å

1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats, när synnerliga skäl äro därtill;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område, till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning, med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område eller utlagt utmål eller område, varå koncession meddelats, så ock annat område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga skäl äro därtill.

3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete eller koncession utsträckas även till sådant område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 5

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

Undersökningstillstånd

4 §. Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.

5 §. 1 inom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen. 2 mom. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) fyndighetens art; 3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och län där området är beläget; 4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett. Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd inom området. 3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga: 1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer, 2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område, för vilket medgivande kräves enligt 3 §, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd; 3) ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

6 §■ Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

6 Kungl. Ulaj. ts proposition nr 160 år 1960

7 §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare, nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen, innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt. Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till utmål eller cck koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat. Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §.

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen om undersökningstillstånd vila.

9 §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden. Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete å området.

10 §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt.

11 §•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommers kollegium.

12 §.

Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa säl skilda villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild ratt, må uppställas. Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §. 1 undersökningstillståndet skall upptagas: 1) det område tillståndet avser; 2) tiden för tillståndets giltighet; 3) erinran om hinder enligt 3 §; 4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet; 5) benämning på området. 14 §. På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden med högst tre år. När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan därom göres före utgången av den förlängda tiden. Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande. Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begransa undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren. Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats.

15 §• Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet, innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren. Denne skall översända anmälan till kollegium. Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning for sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens be^ gagnande.

Undersökningsarbete

16 §. Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämuom§ * tvistemål ar stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta saval agaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren. Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han ar förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet eller större delen därav finnes.

17 §. Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras for att adagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall uttoras så, att minsta möjliga skada förorsakas. Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren ager begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersöknings-

18 §. Rån ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området, skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen pa en gang vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer under undersökningstiden, det område som får användas för ända-

Kiingl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 9

19 §.

1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 § stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet å fyndigheten behöves.

20 §.

I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.

21 §.

1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång, skall ock full ersättning därför givas.

2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

22 §.

Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

10 Knngl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän, draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

Koncession meddelas av Konungen.

24 §.

Den solm erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag som avses i lagen.

Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Vad i tredje stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i tredje stycket stadgas, skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina kostnader för skilj edomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

25 §.

Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed samman­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 11

hängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat än där avsett ändamål. I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs. Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde, vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla det stängsel som är nödigt.

26 §. 1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen. 2 mom. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen; 3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området är beläget; 4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren; 5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området; 6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas. 3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga: 1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1:20 000, utom såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar, områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag som omförmälas i 3 § 1 mom.; 2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning; 3) intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande; 4) där jämlikt 3 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen

12 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;

5) förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i 6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare och industriella företag, som beröras av ansökningen, innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget yttrande översända handlingarna till Konungen.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det allmännas synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 13

31 §. Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det, må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas. Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §. I koncessionen skall upptagas: 1) gränserna för det område koncessionen omfattar; 2) erinran om hinder enligt 3 §; 3) de villkor som gälla för koncessionen; 4) benämning på koncessionen.

33 §. Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet gälla vad i 35 § är stadgat. Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §. Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört. Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen. Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av koncession.

35 §. Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti­

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla. Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat all rätt. Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom, som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.

Anvisande av mark

36 §. 1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som senare yppas behov därav. 2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden önskar få sig anvisat; 3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under 2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren. Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 § 3 mom. 1) sägs. Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad, skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren det fordrar, förskjuta dessa kostnader. I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22 24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för motsvarande fall stadgat om ulmålsförrättning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 15

37 §. Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §. 1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren. Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas. Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas. Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå därför. Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas. 2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa området. Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21 och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §. Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas var för sig. Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, förminskning av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger. Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen av markens värde.

40 §. Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1 inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrättningen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.

41 §. Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42__ 44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå, skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §. Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, ma särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.

Avgäld

43 §. Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år till jordagaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse. Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 17

Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkölsfyndigheter m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren skäll utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om stenkolsfyndigheter m. in., må arbete för fyndighetens undersökning och bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma, hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

- Bihang till riksdagens protokoll 1900. I samt. Nr 160

18 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

47 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 §.

De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rätten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §.

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

50 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Bergmästaren äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 19

51 §.

över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg.

53 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda å karta.

54 §.

Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

55 §.

Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §.

Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas av kommerskollegium.

57 §.

Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 § samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Med dagsböter straffes ock

1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;

2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;

3. den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §;

4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960 21

eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 53 §; samt

5. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av uranhaltigt mineral.

59 §.

Med böter tjugufem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 §' stadgas.

60 §,

Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord, må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 § utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.

61 §.

Vidtager koncessionsinnehavare olovligen å annans mark förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som avses i 36 och 37 §§, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets inställande.

62 §.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första punkten må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman eller angivelse av målsägande.

överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligl 20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

År någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet, äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.

Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet av toriumhaltigt mineral.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.

Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i följande hänseenden:

1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet, skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och 59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, bestämmer Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 23

Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 3 mom., 11 § 1 mom., 52, 53, 55 och 80 §§ gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Inmutningspunkten må icke vara Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område belägen å, ej heller inmutat område omfatta: omfatta:

1) område å — — — för utvidg­ 1) område å-------------för utvidgningen ; ningen ; ■ 9) område, varå koncession förut 9) område, varå koncession förut meddelats för eftersökande och bear- meddelats för eftersökande och behetande av stenkol, såvida begärd in­ arbetande av stenkol, såvida begärd mutning avser mineral som ingår i inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning, eller av alun- stenkolens förbränning, eller av alunskiffer, såvida begärd inmutning av­ skiffer, såvida begärd inmutning avser mineral som förekommer i så­ ser mineral som förekommer i sådant samband med skiffern att det ej dant samband med skiffern att det kan tillgodogöras för sig eller utan ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för skifferfyndigheten; dock skada för skifferfyndigheten, ävenatt hinder mot inmutning ej förelig­ som område, varå undersökningstillger, om koncessionsinnehavaren läm­ stånd eller koncession enligt uranlanat medgivande därtill. gen sökts eller meddelats, såvida be­

gärd inmutning avser mineral som förekommer i sådant samband med ämne avsett i nämnda lag, afl det ej

kan tillgodogöras för sig; dock att

hinder mot inmutning ej föreligger

om, såvitt angår koncession å stenkol

eller alunskiffer, koncessionsinneha­

varen lämnat medgivande därtill el­

ler, då fråga är om undersökningstillstånd eller koncession enligt uran-

' Senaste lydelse, se beträffande 5 § och 6 § 3 mom. ävensom 53 och 55 §§ SFS 1952: 148

samt beträffande 52 § och punkt 7 i övergångsbestämmelserna SFS 1953: 211.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

lagen, sökanden eller innehavaren av

undersökningstillstånd eller konces­

sion lämnat medgivande till inmut­

ningen eller Konungen medgivit un­

dantag från vad nu stadgats.

3 mom. Vid ansökningen foge sö­ 3 mom. Vid ansökningen foge sökanden : kanden:

1) karta eller — — medgivan­ 1) karta eller —-----; — medgivande lämnats; de lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag 3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening el­ eller svensk ekonomisk förening eller där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7) ler där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9) Konungens tillstånd erfordras för in­ Konungens tillstånd erfordras för inmutning, handlingar utvisande sö­ mutning, handlingar utvisande sökandens rätt att verkställa inmut­ kandens rätt att verkställa inmutningen eller, om sökanden icke inne­ ningen eller, om sökanden icke inhar sådan rätt, till Konungen ställd nehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verkställa ansökning om tillstånd att verkstälinmutningen; la inmutningen;

4) en ansökningsavgift — — -— 4) en ansökningsavgift —----- — 10 § stadgas. 10 § stadgas.

11 §•

1 mom. Är sökanden missnöjd med 1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansök­ bergmästarens beslut över ansökningen om inmutningsrätt, må talan ningen om inmutningsrätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskol­ mot beslutet föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid även­ legium genom besvär, vilka skola intyr av talans förlust skola vara dit givas till kommerskollegium.

inkomna sist å trettionde dagen efter

det sökanden fått del av beslutet.

52 §•

Gruvinnehavaren må —- ------- in- Gruvinnehavaren må — -------- iumu tningsbara mineralen. mutningsbara mineralen.

Av de------------efter tillsägelse. Av de----------- efter tillsägelse.

Uppstår tvist — — — slutligen be­ Uppstår tvist — — — slutligen bestämt. stämt.

Vad i denna paragraf stadgas om Vad i denna paragraf stadgas om rätt för gruvinnehavaren att tillgo- rätt för gruvinnehavaren att tillgo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ar 1960

(Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse)

dogöra sig icke inmutningsbara mi- dogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall icke gälla neraliska ämnen skall icke gälla ämnen som avses med uranlagen,

uran, torium eller beryllium eller med mindre fråga är allenast om ut­

förening, vari någon av dessa metal­

tagande av material ur fyndighet för

ler ingår. analys eller anrikningsförsök.

53 §• Jordägaren vare berättigad att av Jordägaren vare berättigad att av gruvinnehavaren erhålla en avgäld, gruvinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av motsvarande en procent av värdet av alla de inmutningsbara mineral som alla de inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordinom utmålet brutits och uppfordrats. Avgäld varom nu är sagt berats. Avgäld varom nu är sagt beräknas dock ej för något år högre än räknas dock ej för något år högre än till 5 600 kronor och skall upphöra till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning att utgå, sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått av inmutningsbara mineral pågått .inom utmålet under sammanlagt tju­ inom utmålet under sammanlagt tjugu år. Sker sammanläggning eller gu år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål vare sådan åtuppdelning av utrnål vare sådan åtgärd utan verkan i de hänseenden, gärd utan verkan i de hänseenden, varom nu är fråga. Finnas inom utvarom nu är fråga. Finnas inom utmålet flera jordägare, njute de lott i målet flera jordägare, njute de lott i avgälden efter som de äga del i jor­ avgälden efter som de äga del i jor­

den. den. Avgälden skall -— -— — motsvaAvgälden skall — — — motsvarande tillämpning. rande tillämpning.

55 §• Det åligger gruvinnehavaren, vare Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att sig arbete bedrives eller icke, att från och med året efter det varunfrån och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva der utmålsförrättningen avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tjugu en årlig försvarsavgift av tio kronor kronor för varje hektar eller överför varje hektar eller överskjutande skjutande del av hektar av utmålets del av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och areal. Av avgiften tillfaller, med den

jämkning som kan föranledas av

hälften den jordägare på vilkens stadgandet i andra stycket, hälften mark utmålet är beläget. Finnas kronan och hälften den jordägare på inom utmålet flera jordägare, njute vilkens mark utmålet är beläget. de lott i avgiften, efter som de äga Finnas inom utmålet flera jordägare, del i jorden. Är gruvinnehavaren till-

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

lika ägare av mark inom utmålet, njute de lott i avgiften, efter som de skall den honom tillkommande an­ äga del i jorden. Är gruvinnehavadelen i avgiften icke uttagas. ren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften icke uttagas.

Därest den jordägaren enligt första stycket för viss jordlott tillkommande andelen i gruvförsvarsavgift icke utgör helt krontal, skola överskjutande ören tillfalla kronan. Uppgår andelen icke till fem kronor, skall

andelen i sin helhet tillfalla kronan. Avgiften skall------------ i avgiften. Avgiften skall------------ i avgiften.

80 §• Där ej förut i denna lag annorlun­ Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmäs­ da stadgats, må klagan över bergmästarens enligt denna lag meddelade be­ tarens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium ge­ slut föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av ta­ nom besvär, vilka skola ingivas till lans förlust skola vara dit inkomna kommerskol legium.

sist å trettionde dagen från delfåen-

det av det beslut som överklagas.

7. Vad enligt äldre författning gäl­ 7. Vad enligt äldre författning gäller med avseende å rätt för inmutaren ler med avseende å rätt för inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutnings- att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall icke bara mineraliska ämnen skall icke äga tillämpning å uran, torium eller äga tillämpning å ämnen som avses beryllium eller förening, vari någon med uranlagen, med mindre fråga är av dessa metaller ingår. allenast om uttagande av material ur

fyndighet för analys eller anriknings-

försök.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, dock att 55 § i sin äldre lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande försvarsavgifter för tidigare

år än 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 27

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. ' (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Ansökning om koncession göres Ansökning om koncession göres skriftligen och ingives till Konung­ skriftligen och ingives till Konungens Befallningshavande i länet. Sådan ens Befallningshavande i länet. Sådan ansökning skall innehålla uppgift å ansökning skall innehålla uppgift å sökandens namn, hemvist och sökandens namn, yrke, hemvist och yrke; postadress; det jordområde, varå koncession det jordområde, varå koncession sökes, med angivande av hemman el­ sökes, med angivande av fastighet, ler lägenhet samt socken, där området församling och län, där området är är beläget; beläget; ", huru stor ytvidd i dagen inom sag­ huru stor ytvidd i dagen inom sagda område, som sökanden anser sig da område, som sökanden anser sig för arbetet behöva; samt den mark för arbetet behöva; samt den mark för väg till området, som kan vara för väg till området, som kan vara erforderlig. erforderlig. Ansökningen skall åtföljas av kar­ Ansökningen skall åtföljas av karta över området i skala av 1:4 000, ta över området, upprättad av lantupprättad av behörig lantmätare, en­ mätare eller annan sakkunnig perligt de för kartor vid ägoskiften gäl­ son, i skala om minst 1: 4 000, eller, lande bestämmelser, samt upptagan­ där kommerskollegium det medgivit, de de å området befintliga byggnader i annan skala, dock om minst och platser av det slag, varom i 13 § 1: 20 000; och skall av kartan jämte

beskrivning framgå fastigheternas re­

sägs.

gisterbeteckningar, områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål och kon-

cessionsområdcn ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag som omförmälas i 13 §.

Senaste lydelse so beträffande 10 § SFS 1917: 185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.

28 Kuhgl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Sökanden skall----------- sökandens Sökanden skall-------------sökandens förfogande. förfogande.

10 §•

Den, som — — — fyndigheter fö­ Den, som------------ fyndigheter förekomma. rekomma. Övriga på — -— — eller boställs- Övriga på--------— eller boställsinnehavaren. inneliavaren. Är mineralfyndighet------------17 § Är mineralfyndighet----- ------ IT § sägs. sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om rätt för koncessionsinnehavaren att tillgodogöra sig övriga mineraliska ämnen skall icke gälla ämnen som avses med uranlagen, med mindre fråga är allenast om uttagande av material ur fyndighet för analys el­

ler anrikningsförsök.

48 §• Klagan över bergmästares beslut Klagan över bergmästares beslut må föras hos bergsöverstyrelsen ge­ må föras hos kommerskollegium genom besvär, som skola, vid talans för­ nom besvär, vilka skola ingivas till lust, dit insändas i mål från Norrbot­ kommerskollegium.

tens, Västerbottens, Jämtlands och Västernorrlands län innan klockan tolv å fyrtiofemte dagen och i mål från övriga orter i riket innan klockan tolv å trettionde dagen från del-

fåendet av det beslut, som överklagas.

58 §• Den, som----------- till efterrättelse. Den, som —---- — till efterrättelse. Koncessionsinnehavaren må — — Koncessionsinnehavaren må — — —- av koncessionsinnehavaren. — av koncessionsinnehavaren. Är mineralfyndighet------------ där Är mineralfyndighet — —- — där sägs. sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om rätt för koncessionsinnehavaren att tillgodogöra sig där avsedda mineraliska ämnen skall icke gälla ämnen

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 29

som avses med uranlagen, med mind­

re fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys el­

ler anrikningsförsök.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ej må------------ämne ingår. Ej må------------ämne ingår.

Vad nu —------- i atomreaktor. Vad nu------------i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av Om rättighet att för utvinnande av uran eller torium eller förening vari uran eller torium eller förening vari något av dessa ämnen ingår efter­ något av dessa ämnen ingår undersöka och bearbeta samt tillgodogöra söka och bearbeta samt tillgodogöra sig mineralfyndighet gäller vad där­ sig mineralfyndighet gäller vad därom är särskilt stadgat. om är särskilt stadgat.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr t60 år 1960

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1960.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angående fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. samt anför därvid följande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december 1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar, Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom experter biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av fvndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41). Vid betänkandet fogat förslag till uranlag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet (Bilaga B). „ Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958 framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrive se den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda lag. över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmastarambeten ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologiska undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelscn, som bifogat yttranden från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro lan och Norrbottens län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmataren i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro lan, atomkommittén, länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren

32 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet, samt delegationen för atomenergifrågor. Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebolaget Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget, Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande, Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund. Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har såiunda avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fyra bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har avgivit gemensamt yttrande. Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen, rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Örebro län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från bergmästarämbetet i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen. Sedan dessa frågor varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet, anhåller jag nu att få anmäla dem till prövning. I.

I. Inledning

De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran, torium och beryllium. Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atomenergi, är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvärdiga, oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 33

som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskiffer, de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som innehåller cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrarna, där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, förekommer uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen, Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uranhalten är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträckning utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmutningsbara enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral, dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mineral, som ligger under jordägarens fria förfogande.

Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mineral av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen av vissa högeldfasta rör och deglar.

Reryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast tillsammans med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll, innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträckning i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av sådant slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade berylliumsalter användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeldfasta rör och deglar ingår beryllium i form av oxid. II.

II. Gällande rätt

Stenkolslagens bestämmelser angående uranfgndiglietcr

Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt, toriiunhaltigt och berylliumhaltigt mineral återfinnes i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfgndiglieter m. m. Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men

?} Bihaiu/ till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.), alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter av uranhaltigt mineral (9 kap.).

9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen, och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkolslagen. Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspolitisk och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra, fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndigheter kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uranhaltigt mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndigheter av torium- och berylliumhaltigt mineral.

I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I samband med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt rätt till utförsel därav.

Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på ifrågavarande område utformade på grundval av ett (koncession ssystem. Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj:ts tillstånd erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt, toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj:t att pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens bedömning i det särskilda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 35

Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej undantagslöst. I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr 201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med markägaren. Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stadgandet anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även om överenskommelse med markägaren kan uppnås.

Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen. Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 g stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras, och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare avgivit yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession å samma område, bestämmer Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).

Nu berörda bestämmelser beträffande ansokningsförfarandet behöver enligt 64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersökning av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss teknisk förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg anordnas ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till departementet, överlämnas det till kommerskollegium för granskning och yttrande. Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter det vidarebefordras till handelsdepartementet.

Konccssionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen skall angivas gränserna för koncessionsområdct, den ytvidd i dagen

36 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 inom.). Enligt 13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbestämmelser. Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på marken och förses med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas å koncessionskarta. Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 inom. i allmänhet lösas, därvid vad i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessionsinnehavaren får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av området eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 inom.). Är området avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för vägmark (14 § 3 inom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 inom.).

Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöjning (14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emellertid i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje stycket från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriksbyggnad.

Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall ersättning därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).

Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan, om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).

Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och in

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 37

trång som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen nedsätta i penningar eller vissa slag av obligationer 2 000 kronor, innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än undersökning medelst borrning sker, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av koncessionsområdet. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i koncessionen meddelas honom befrielse till hela heloppet eller del därav. Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk för ersättningar skall beloppet åter fyllas. Verkställes arbete innan pant nedsatts, kan koncessionsinnehavaren ådömas bötesstraff härför (20 § 1 inom.).

Huvudstadgandet i stenkolslagen om koncession sområdes användning finns i 10 §. Detta stadgande, som primärt avser stenkolstyndigheter och som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 51 och 52 §§ gruvlagen, skall enligt 64 § första stycket stenkolslagen äga motsvarande tillämpning på fyndigheter av torium- eller berylliumhaltigt mineral men däremot icke på uranhaltigt mineral. Stadgandet innebär, i vad det har avseende å torium och beryllium, att den som erhållit koncession äger uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga fyndigheter som avses med koncessionen. Övriga på djupet inom koncessionsområdet anträflade mineraliska ämnen må även brytas, i den mån detta är erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedrivande, och koncessionsinnehavaren äger därav använda vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes får koncessionsinnehavaren också behålla, såframt det icke av jordägaren mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskoslnader avhämtas inom 60 dagar efter tillsägelse. Vad här sägs om »övriga mineraliska ämnen» gäller emellertid enligt uttryckligt stadgande i 65 § icke uran, torium eller beryllium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.

Som nyss nämnts är 10 § stenkolslagen ej tillämplig på fyndighet av uranhaltigt mineral. För urankoncessionernas del gäller i stället vad i 58 § stenkolslagen är stadgat beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet. Med hänsyn till att uran förekommer i samband med dylika fyndigheter har det nämligen ansetts lämpligt, att 58 § erhåller motsvarande tillämpning på uranfyndigheter (se prop. nr 372/1945 s. 8). Specialreglerna i 58 § innebär, i vad de har avseende å uranfyndighet, att innehavare av urankoncession äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet för utvinnande av uran eller uranförening eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintlig fyndighet av uranhaltigt mineral. Sedan område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får fyndigheten därinom ej heller i annat syfte utnyttjas av annan. I 58 § upptages icke såsom i 10 g någon allmän regel om att koncessionsinnehavaren äger rätt till »övriga mincraliska ämnen» inom koncessionsområdet med eller utan hembud till jordägaren. Koncessionsinnehavaren kan emellertid tillgodogöra sig — förutom uranfyndigheter —- jämväl kalksten och andra mineraliska ämnen

38 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.

Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt. Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj:t tillika vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas, för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa särskilda bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Beträffande dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3 kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndigheter av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndighetens eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga förfång uppstår.

I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jordägaren. Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits, vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 § femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall erlägga större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.

Om frånträdande eller förverkande av koncession meddelas närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 39

upphört att gälla, tillfaller enligt 32 § all mark som blivit löst jordägaren utan ersättning, dock att koncessionsinnehavaren har rätt att under två år därefter avgiftsfritt behålla kvar å området byggnader och andra tillhörigheter. Schakt och gruvöppningar samt i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd nödiga byggnader skall utan lösen tillfalla den som sedermera i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Utredningsmannen har (s. 14 i betänkandet) från kommerskollegium inhämtat statistiska uppgifter angående ansökningar enligt 9 kap. stenkolslagen, avseende tiden intill den 10 oktober 1958. Enligt sedermera verkställd komplettering fördelar sig de till och med den 9 december 1959 inkomna ansökningarna enligt följande uppställning:

Ansökningar Uran, to- Uran Uran Olja Beryl­ Obekant Summa avseende rium och och och lium eller ej beryllium torium uran angivet

Undersökning

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 inom,). Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndigheten icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda mntsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren förelägga envar av de sökande alt, om han vill göra gällande ensamrätt till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får inmutningsärcndet icke avgöras.

Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd. Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre utmål.

Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträffande inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt 13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 41

framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång, skall full ersättning därför givas. Om parterna ej kan sämjas om den ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän. Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas, ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han enligt 17 § kan vara skyldig utgiva. Undersökningsarbete skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Tiden kan dock i vissa fall på ansökan förlängas (19 §). Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt 2 inom. av inmutaren brytas endast om det ei'fordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad som behöves för undersökningsarbetet.

Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inniutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild förrättning (ntmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde (ut mål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet, som skall avpassas efter fyndighetens sannolika utsträckning och giu\driftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med rösen och skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §)• Sökanden äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och inläggas å kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, väg in. in. Gruvinnehavaren äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord for annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål fåi användas ondast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas endast till den del det blivit löst. Ä område inom eller utom utmål åligger det gruvinnehavaren att ensam hålla stängsel. Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan jord, skall av honom lösas (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång. Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och förlust ersättas. Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade (42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvudsak i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning kan påkallas för gruvarbetets inställande. Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maximerad till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordägaren och hälften kronan. År gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas. Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid, kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande (56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket). Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 43

som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom tillfaller också jordägaren; dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna samt stängsel utan lösen övergår till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara mineral ävensom uppfordrade sådana som kvarligger inom utmålet å löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån desamma icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren. Beträffande den rätt som tillkommer gruvinnehavaren med avseende å mineral inom utmålet meddelas bestämmelser i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger gruvinnehavaren rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet på löst mark, dock med förbehåll för den rätt den förre gruvinnehavaren enligt 57 § kan äga att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av dära nedlagda kostnader av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra stycket). Vad sålunda gäller om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineral gäller dock — enligt uttryckligt stadgande i 52 § tredje stycket — ej uran, torium eller beryllium eller förening, vari något av dessa ämnen ingår. I 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) finnes bestämmelser för det fall att två eller flera deltaga i samma gruvrörelse (samäganderätt i gruva). I sådant fall skall för gruvans förvaltning årligen utses en gruvföreståndare, som har att iakttaga de föreskrifter om tillsyn över gruvdriften som är meddelade i 10 kap. gruvlagen (59 §). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §§) regleras formerna för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. I 11 kap. slutligen meddelas vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom vissa forum- och atalsbestämmelser. För innehållet i dessa kapitel redogöres närmare i det följande i anslutning till behandlingen av de särskilda paragraferna i uranlagsförslaget.

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

-4 tomenergilagen

Med den förut omnämnda atomenergilagen hav avsetts att skapa möjligheter till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet. Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller förening ^ ari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening, vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atomreaktor. Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana tillstånd samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.

III. Huvuddragen i förslaget

Utredningsmannen En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om ocli i vad män koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifrågavarande fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstiftningen angående rätten alt eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydelse för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle slå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken proposition ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda, att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betvdelse som uran redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa uttalanden mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor Irämst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska betydelse. Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran bär man, påpekar utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det allmännas intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna och att vi i vårt land skall få fram material för den atoindrift som man räknar med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det så att man, efter alt till en början ha haft den inställningen att det

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 45

gällde att snabbt skaffa staten eu långtgående kontroll över dessa naturtillgångar, numera funnit att det allmännas intresse bäst betjänas av att den enskildes insatser stimuleras genom lättnader i lagstiftningen. Kontrollbehovet anser utredningsmannen väsentligen kunna tillgodoses på sätt som skett genom tillkomsten år 1956 av vår atomenergilag. Utredningsmannen framhåller att man redan genom 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen kom in på en väg, som ledde till lättnader i den statliga kontrollen. Då gjordes undersökningsförfarandet väsentligen fritt; för undersökningsarbete av viss begränsad omfattning erfordrades ej längre koncession. Det ansågs i sådant fall tillräckligt, att jordägarens och annan rättsägares intressen tillgodosågs. Möjlighet att även för undersökningsarbete förvärva koncession ansågs dock böra stå öppen; det kunde anses erforderligt exempelvis om rätt att företaga undersökning ej kunde erhållas genom frivillig överenskommelse eller om någon ville skaffa sig ensamrätt till undersökning av en fyndighet eller rätt till undersökningsarbete av större omfattning. De synpunkter som enligt utredningsmannens uppfattning vid den nya lagstiftningen torde böra särskilt beaktas är följande: man bör eftersträva stimulans av de enskildas intresse att söka efter, undersöka och bearbeta uranfyndigheter genom att skapa dels så stor frihet och så enkla förfaranden som möjligt, dels ock ett skydd för den enskildes rätt till eftersökande och till de resultat som därigenom uppnås; man måste skapa möjlighet för den som vill söka efter uran att även mot jordägares eller andra rättsinnehavares vilja och givetvis med tillgodoseende av dessas intressen få vara verksam för att eftersöka, undersöka och bearbeta uranfyndigheter så att dessa fyndigheter blir upptäckta och utnyttjade genom enskilt initiativ. Det har vidare synts utredningsmannen vara ett det allmännas intresse, att en väsentlig del av landets behov av uran i framtiden kan täckas genom inhemsk uranutvinning och alt en viss kontroll kan utövas över fyndigheterna och deras utnyttjande. Även kontrollen kan i detta sammanhang, påpekar utredningsmannen, tjäna effektiviteten i produktionen; kontrollen kan nämligen inriktas på att man får kännedom om fyndigheterna och på att de resurser som finnes på bästa sätt utnyttjas. Utredningsmannen anser för sin del, att de syften som man enligt vad nyss sagts främst synes böra tillgodose med en ny lagstiftning på ifrågavarande område otvivelaktigt kan uppnås såväl med inmutnings- som koneessionssystemet samt anför i fortsättningen bl. a. följande. Då man skall taga ståndpunkt till spörsmålet, vilket system — inmutning eller koncession - - som är att föredraga i fråga om rättigheten att eftersöka och bearbeta uranfyndigheter, har man att bedöma dels huruvida uran har och kan förväntas få den betydelse att koncession ur denna synpunkt får anses motiverad och dels vilket system som framstår såsom det ur praktisk och rättslig synpunkt mest ändamålsenliga. Vad beträffar uranets betydelse bedömes detta under närmast överskådlig tid komma att spela cn avgörande roll såsom primärt bränsle för de

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd. Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i och föi sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av7 koncessionssystc-

Om man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna. Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral och intresset är i hög grad inriktat på att få fram'brytvärda fyndigheler av uran aven där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strävanden^ kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter. Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmutningsbara enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uranlagstiftningen. För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämpligare. Man maste sträva eftex* att såvitt möjligt eliminera de olägenheter som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndighetex- finns skilda rättsägare beträffande olika mineral som är underkastade olika regler. Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nödvändig, är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet. I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, medan inniutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en koncessionsrätt redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konfliktsituationex, om en inmxitare utan vidare föi7värvai* en konkuiTerande rätt till samma onxrade. Dylika konflikter kan väl uppkomma i'edan inom ramen för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situationer. I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom bestämmelser om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas ur eu mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma att bli allmänna. Inniutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ äi* en vidsträckt rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan. Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nuvarande stadium beroende av insatser av subventionskaraklär. Avsättningen av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed. Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på prospekteringsyerksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande oberoende av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas intressen. I den män gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera naturligt som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kominer att ha den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man måhända då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 47

lagen. Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillrådligt.

Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamålsenlig ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndighet skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande förhållanden, då det gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes anledning att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som önskar och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen konstaterar, att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska utbrett och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare utvecklas och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga. Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbetning av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sammanhang erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).

Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att gränsen mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24 kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan. När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utredningsmannen att behov kan föreligga dels av en under viss tid för undersökaren skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja, och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och intressen. Vidare hör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd för den som verkställer undersökning -—- om han behöver riskera, att annan genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kommer möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndigheterna. På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, atl den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de fynd han gjort.

På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske. tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effektivt utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att —- även ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelsefull naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det intrång som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och anspråk på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon form av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.

De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:

1} Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa undersökningsarbete utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhållande till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkolslagen. En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruvområde.

2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndighet. Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma område.

3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av koncession. Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock även i detta avseende intaga en särställning.

4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och bearbetning bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig med särskilda regler för undersökning (undcrsökningstillstånd) och särskilda regler för bearbetning (koncession).

Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 49

a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen —- för såväl den enskilde som det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom det område där han undersöker?

b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten till en värdefull fyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gentemot andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jordägaren som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffande ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en sådan rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen påpekar att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsamma. En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då tillstånd ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utredningsmannen, som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir anmälda. Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimuleras genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller koncession i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan anmälan, bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sökande. Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndanmälan —- och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersöknings-

4 Biharnj till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 100

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

arbete — böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om undersökningstillstånd.

Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehavares rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden. Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheter. Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen sådan den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ali vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara till föga nytta.

För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller utredningsmannen, den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från departement och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmutningsbart mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållande, att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett uppordnande av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skalle kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en sådan ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika del­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 ur 1960 51

ägarnas rätt måste då fastställas, en åtgärd som måste bedömas som mycket svår att genomföra. Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, att man måste räkna med att urankoncessionen i regel kommer att representera ett värde mindre än hälften av rätten till hela fyndigheten. Detta medför, att man — med tillämpning av gruvlagens regler om brytningsvitsord — skulle komma till att innehavaren av urankoncession ej skulle kunna framtvinga brytning, eftersom för brytningsvitsord kräves, att den som begär brytning innehar minst hälften av »gruvan». Om man inför en regel, att innehavaren av urankoncession får sådant vitsord även om han äger mindre än hälften i gruvan, inkräktar man å andra sidan på gruvinnehavarens rätt på ett sätt, som knappast kan godtagas. I regel torde ej uranet få den ekonomiska betydelse vid bearbetandet av en gruva, att brytningen av uran bör få bli bestämmande för uttaget av inmutningsbara mineral. För att man i nu berörda hänseende skall kunna komma fram till en rimlig lösning med olika rättsägare beträffande uran, å ena, samt inmutningsbara mineral, å andra sidan, måste man kunna bygga på en överenskommelse mellan delägarna eller en uppdelning av ett visst område dem emellan.

Med nu gällande regler kan man, påpekar utredningsmannen, komma till rätta med svårigheterna i de fall då urankoncession sökes på gruvområde genom att normalt meddela sådan koncession endast till gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning å ett område, beträffande vilket koncession å uran redan meddelats annan, finns ej möjlighet att hindra inmutningsrättens uppkomst. Detta fall anser utredningsmannen böra betraktas på följande sätt.

Om en person eller ett företag sökt uran och funnit sådant i inmutningsbart mineral, torde meddelande av koncession böra göras beroende av att inmutning sökts och utmål lagts. Det bör sålunda ej komma i fråga, att en person på grund av en koncession för utvinnande av uran, som utgör ett mycket ringa inslag i det inmutningsbara mineralet, skall få bryta och tillgodogöra sig detta senare utan inmutning och utmålsläggning. Det skulle innebära, att man kunde sätta hela gruvlagen ur funktion. Redan existensen av bestämmelserna om kronoandel visar att ett sådant kringgående av gruvlagens regler ej kan godtagas. Vad nu sagts medför den fördelen, att man i regel ej behöver riskera, att inmutning senare sökes av annan å område, som omfattas av urankoncession. Det är dock tänkbart, att så kan ske, om upptäckten av de inmutningsbara mineralen sker senare än upptäckten av uranet eller om en inmutningsbar fyndighet vid viss tidpunkt ej anses brytvärd men senare befinnes vara det. Med hänsyn härtill bör i gruvlagen såsom uteslutet från inmutning upptagas även område, varå undersökningstillstånd eller koncession sökts eller meddelats för uran, såvida begärd inmutning avser mineral, som förekommer i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig, ddck att hinder för inmutning ej bör föreligga, om innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession lämnat medgivande därtill eller tillstånd till inmutningen lämnas av Kungl. Maj:t. Genom en sådan bestämmelse och ctl stadgande i

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller koncession) icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill, meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsförhållanden. Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan genom överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj:ts prövning åstadkommas en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är. Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt ersättning för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utredningsmannen, åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i sådana speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.

Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utredningsmannen, invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmutningsverksamhet på ett kanske stort och värdefullt område med inmutningsbara mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även beträffande inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emellertid få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid prövning av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tillägget till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot varandra, att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträffande uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj:t att dröja med avgörandet av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökningen beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har intresse av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Risken att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj:t lämnar medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsmannen påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för undersökningstillstånd.

Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om koncession å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhållandet mellan urankoncession och kronans rätt till kr o noandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 53

redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begagnar sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan, åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Utarrendering av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av andel i uran.

Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgivande till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinnehavaren emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvområdet eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden. Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt beaktas, att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk. Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid disponera sina mineraltillgångar.

När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jämväl uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att oberoende av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter. Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2 mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmut-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uingsbara mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett undersökningsarbete enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka särskilt undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral använda vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsförsök uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vidare, att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som avses i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 § gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranundersökning i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan undersökning endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren. Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd enligt uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde anser utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i fråga om utmålsmark.

Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark, vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skillnad få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd beträffande en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exempelvis en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förväntas snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessionsområde vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 55

gruvinnehavarens önskan utan starka skäl skapar en sådan situation, att gruvinnehavaren tvingas att utgiva ersättning för fynd, som måhända sedan naturligt skulle ha kommit fram under hans gruvarbete.

Utredningsmannen påpekar vidare, att när fråga är om förhållandet mellan innehavare av undersökningstillstånd eller koncession å uran, å ena sidan, samt koncessionsinnehavare beträffande annat mineral, å andra sidan, alunskiffer intar en särställning. Koncession å alunskifferfyndighet fordras för utvinnande av olja, d. v. s. för rätt att för dylikt ändamål eftersöka och bearbeta sådan fyndighet. Uttagande av olja ur alunskiffer kan i vissa fall ske även utan brytning. 1 sådana fall kan man måhända i praktiken lättare ordna rättsförhållandet mellan två koncessionsinnehavare, en å uran och en å olja, vid sidan av varandra, exempelvis genom att fyndigheten utnyttjas för de olika ändamålen vid skilda tider. Detta torde, framhåller utredningsmannen, kunna ske genom föreskrifter av den art som avses i 56 § andra stycket stenkolslagen.

På grundval av de nu redovisade övervägandena har utredningsmannen utarbetat förslag till lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), avsedd att ersätta de nuvarande i 9 kap. stenkolslagen upptagna bestämmelserna. Genom lagen regleras rätten att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral. För närvarande föreslås, att torium likställes med uran. Däremot omfattar den föreslagna regleringen ej beryllium, vilket sålunda åter blir oreglerat och faller under jordägarens direkta rådighet på samma sätt som granit, gnejs, kvarts, fältspat etc.

Lagförslaget bygger i enlighet med det förut anförda på ett koncessionssystem, men utformningen anknytes i största utsträckning till gruvlagens regler. I förslaget skiljes mellan undersökningstillstånd och koncession. Undersökningstillstånd avser undersökning, koncession bearbetning av en fyndighet. Undersökning skall i största möjliga utsträckning kunna ske utan undersökningstillstånd. Jordägaren får sålunda utan tillstånd göra undersökningsarbete på sin mark. Han kan också överlåta denna rätt på annan. Om den som vill göra undersökningsarbete kan träffa överenskommelse med jordägaren, behöver han alltså ej söka undersökningstillstånd. För prospektering som ej inkräktar på jordägarens rätt krävcs ej ens medgivande av jordägaren. Först då fråga blir om bearbetande av en fyndighet blir tillstånd från myndighet obligatoriskt; bearbetande förutsätter alltid att koncession meddelats. Den som har gruvrätt (inmutning eller utmål enligt gruvlagen eller koncession enligt stenkolslagen) får likaledes enligt förslaget utan undersökningstillstånd verkställa undersökningsarbete beträffande uran och torium på sitt gruvområde i den mån han ej kommer i kollision med jordägarens rätt; i sistnämnda fall räcker det med överenskommelse med jordägaren. Innehavare av gruvrätt får sålunda automatiskt och utan undersökningstillstånd en skyddad rätt att företaga undersökningsarbete. Han behöver icke riskera att överraskas av att

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han behöver ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan, dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra undersökning om han så vill.

Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets beskaffenhet. Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende, men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller koncession i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få betydelse som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.

Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten. Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.

Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och förlängning kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersättning till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för skada och intrång.

Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens regler vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid bergmästareförrättning enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på värdet. Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på grund av undersökningstillstånd.

A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmelser som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alunskiffer, skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även på uran.

Förhållandet mellan rätt till uranfyndigheter samt gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestämmelser i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställning. Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till området föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena, samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 57

de senare slagen blir såtillvida inmutningshinder att medgivande av vederbörande rättsägare eller Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för inmutning, detta för att ej någon skall kunna med en inmutningsansökan komplicera rättsförhållandet på ett jordområde, där någon ansökt om rätt att undersöka eller bearbeta uranfyndighet. Bland ordningsföreskrifterna kan nämnas uppgiftsskyldighet till kommerskollegium och skyldighet att låta Sveriges geologiska undersökning genom geolog följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten. Vidare skall bergmästarna föra register över undersökningstillstånd och koncessioner (uranregister). I övrigt ansluter sig dessa föreskrifter nära till motsvarande bestämmelser i gruvlagen, vars regler om samäganderätt i gruva och om övergång av rätt till gruva ävenledes i största utsträckning gjorts tillämpliga på fyndigheter som avses i uranlagen. Frågan om rätten till ersättning åt upptäckare regleras ej närmare i förslaget, men principen om rätt till ersättning kommer till uttryck. Den som upptäckt uranfyndighet är berättigad att, om annan får koncession, av denne få skälig gottgörelse och detta -— i motsats till vad som nu gäller -— oavsett om upptäckaren själv sökt koncession å fyndigheten. Parterna får emellertid själva träffa uppgörelse om beloppet. Kan överenskommelse ej träffas, får frågan i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän. I gruvlagen och stenkolslagen föreslås -— som delvis redan antytts •— vissa följdändringar. Därjämte torde uranlagsförslaget föranleda vissa ändringar i regeringsrättslagen samt i stämpel- och lösenförordningarna.

Yttrandena Utredningsmannens förslag har i yttrandena i allmänhet fått ett välvilligt mottagande, och det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt, att förslaget lägges till grund för lagstiftning. Kommerskollegium uttalar sålunda, att utredningsmannen i stort sett lyckats lösa de uppkommande svårigheterna på ett sätt som skäligen tillgodoser de skilda intressen som beröres av en lagstiftning på området. Liknande uttalande göres av hovrätten för Övre Norrland. Sveriges advokatsamfund finner, att förslaget föregåtts av ett omsorgsfullt utredningsarbete och anser förslaget i allt väsentligt väl ägnat att tillgodose syftet med en lagstiftning på ifrågavarande område.

Utredningsmannens uppfattning att koncessionssystemet i princip bör bibehållas har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna. Svenska gruvföreningen, i vars yttrande Sveriges industriförbund instämmer, diskuterar ingående skälen för och emot ett koncessionssystem och tillstyrker att lagstiftningen även i fortsättningen uppbygges på grundval av ett sådant system; emellertid framhålles, att förhållandena kan komma att framdeles förändras på sådant sätt, att eu övergång till inmut-

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ningssystem kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet framhåller önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på naturskyddets och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploateringen, kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmutning.

Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessionssystemet uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län, samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa remissinstanser förordar, att uranlialtigt mineral göres inmutningsbart enligt gruvlagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndigheter av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstiftningen. Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunkten torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkraftsindustrin. Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uranhaltigt mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter, vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreglerade urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle val vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke bor avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvinning. Inmulningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta narmar sig äganderätten i sina verkningar. Ä andra sidan må anmärkas, att i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran__där behovet av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Eftersom uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade bestämmelserna i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konfliktsituationer i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har sokt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande, vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svårighetsgrad. Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade naturtillgångar (stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen. Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske särskilt bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i all­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 59

mänhet skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olägenhet av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och 1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres av bergmästarämbetet i norra distriktet. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmänhetens som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftningen icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemensam författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. \ ärdet av en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (ämnen), som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl. Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibehålla kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att stimulera intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en diskretionär prövning från Kungl. Maj:ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt, som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndigheter uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstiftningen går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna, allt i syfte att stimulera intresset för uranletning. Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mineraler är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utomlands synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndigheter vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar med att delta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under sådana omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möjligt att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att utvinna uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde delta motivera att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om inmutning. Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visserligen skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan, men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den omständigheten att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten, är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i förslaget anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas. Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomföres kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer att söka åvägabringa fältspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark. Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för inmutning. Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de områden för vilka koncession sökts uppgår exempelvis —- beräknat i procent av vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent, i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till 7,1 pi ocent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkligare ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om koncession skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela landareal. Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på förevarande område skall bygga på koncessions- eller inmutningssystemet kommer till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län. länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handelskammaren i Gävle. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt besvaras. Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade praktiska och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen icke hora framstalla någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna del; Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör tillampas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfvndigheternas betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att förhållandena snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på en internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upprätthålla den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan marknadsutveckling synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpekar att del efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mineral icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 61

skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt bl. a. vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga användning alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande uranets framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tveksamt, huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt avgöra om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningstagande i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna undvikas antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighetstid på förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore måhända att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under den tid lagen varit i kraft.

Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröverskådlig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifrågavarande område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestämmelser utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt hänvisningarna i 15 § 1 inom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket, 32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom anmärkning riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utredningsmannen tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, därest hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att den blir lättare att läsa och förstå.

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nackdelarna med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strävandena att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlättas, om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga föreskrifter som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordägaren återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning inarbetas direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också —- för att öka

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

överskådligheten — vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller förse kapitlen med underrubriker.

Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästarämbetena i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och oöverskådligt.

Departementschefen

När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens användning på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra synpunkter försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt råmaterial.

På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter, som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen — som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsmannen framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna behöver bereda alltför stora svårigheter.

Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndigheter har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan fördelar och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upp­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 63

taga uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrånkomligt skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kompletteras med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka, att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlagstiftningen bör stå tillbaka.

Vidare har från ett par håll hävdats, att konflikterna mellan gruvrättigheter av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessionssystemet. Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.

Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndigheter av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna institutet fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.

Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses genom ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela inmutningssystemet. Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång som uran utgör.

Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt, att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område. Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.

Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän synpunkt krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersökning av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen medförde en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,

64 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att utverka tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utredningsmannen förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar undersökningstillstånd eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller koncession. I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över hela linjen.

Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsförhållanden beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan koncession åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område, beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att tillstånd att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträffande gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett principiell erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att tilllämpningen av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa prövningsmyndigheterna inför besvärliga avgöranden. Till ledning för prövningen har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvudsak ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all tillbörlig hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.

Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om ansökan om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana förhållanden som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Koncessionsärendena kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullständigare förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfattande och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från det allmännas sida blir också här mera framträdande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 65

I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur stenkolslagen och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlagda lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av förslaget som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.

Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som berör gruvlagen och stenkolslagen utan alt äga direkt samband med den nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående försvarsavgiften har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, inmutarens och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres närmare i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruvlagen samt 2 § stenkolslagen).

Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lösen- och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.

IV. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar 1 § första stycket och 3 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har, som framgår av den förut lämnade redogörelsen, ansett eftersökande av uran böra falla utanför den föreslagna regleringen. Även undersökningsarbete skulle kunna vara fritt från tillståndstvång, om man bortser från enskilds rätt. Sett ur allmän synpunkt kan undersökningsarbete tillåtas utan särskilt tillstånd. Jordägaren får sålunda utan tillstånd utföra undersökningsarbete på sin mark och han kan överlåta denna sin

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1060

rätt å annan person. Rätten består till dess annan utverkar undersökningstillstånd beträffande marken. Därest jordägaren eller den som från honom fått på sig överlåten rätt att göra undersökningsarbete vill erhålla skydd mot andra, måste han sålunda själv söka undersökningstillstånd. Huruvida en nyttjanderättshavare skall äga utföra arbete på det arrenderade området är en fråga mellan honom och jordägaren. Ett vanligt arrendeavtal torde icke innefatta rätt att använda marken för sådant arbete. Ä andra sidan torde en jordägare icke kunna utan arrendatorns medgivande utföra undersökningsarbete på utarrenderad mark eller upplåta rätt därtill åt annan.

Det principiellt nya i förslaget är, att inmulare samt gruv- och koncessionsinnehavare med avseende på sina gruvområden föreslås komma att intaga en ställning liknande den jordägaren har till mark som ej är föremål för gruvrätt; de äger på dessa områden utföra undersökningsarbete utan undersökningstillstånd. Inkräktar de därvid på jordägarens eller arrendators rätt, måste de emellertid, om överenskommelse ej kan uppnås, söka sådant tillstånd. På löst mark och under jord torde det knappast kunna anses, att gruvrättsinnehavaren inkräktar på jordägarens rätt genom att bedriva undersökningsarbete beträffande uran. För att jordägare skall kunna utföra sådant arbete på gruvområde måste han, om uppgörelse ej kan nås med gruvrättsinnehavaren, söka undersökningstillstånd.

Utredningsmannen framhåller, att en annan sida av den föreslagna regleringen är, att den ger jordägaren och gruvrättsinnehavare ävensom dem som härleder sin rätt från dessa ett skydd mot andra som ej har undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen. I detta hänseende är bestämmelsernas viktigaste funktion dock att ge uttryck åt den begränsning som ligger i skyddet. Om annan person erhåller undersökningstillstånd eller koncession, övergår nämligen rätten till undersökningsarbete å denne. Det är på denna punkt den föreslagna regleringen ger ett väsentligt utökat skydd för gruvrättsinnehavare genom föreskriften i 4 § 2 mom. i förslaget, att undersökningstillstånd till område som omfattas av gruvrätt ej må meddelas annan än gruvrättsinnehavaren med mindre synnerliga skäl är därtill.

Utredningsmannen erinrar om att stenkolslagen icke innehåller någon motsvarighet till den i 1 § gruvlagen upptagna hänvisningen till de särskilda bestämmelser angående utländska rättssubjekts behörighet att förvärva gruvrätt som upptages i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 1934 års lag om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Att stenkolslagen saknar sådan hänvisning torde bero på att koncessionsrätten alltid är beroende av Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannen framhåller, att det kunde övervägas att i 1 § i förslaget upptaga en erinran om nyssnämnda särskilda bestämmelser och därtill knyta en föreskrift, att undersökningstillstånd enligt uranlagen i här avsedda fall ej får meddelas utan Kungl. Maj:ts medgivande. Med hänsyn till att undersökningsförfarandet i princip är fritt så att det enligt förslaget kan utövas utan undersökningstillstånd, om jordägaren lämnat sitt medgivande, har utredningsmannen dock ej ansett sådan föreskrift erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 67

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det på flera ställen i betänkandet uttalade syftet, att uranfyndigheter i största utsräckning skall få undersökas utan tillstånd icke kommit till klart uttryck i lagtexten. Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att den principiella friheten för envar att -— i förekommande fall med jordägarens medgivande •— undersöka uranfyndighet fastslås i lagen. Hovrätten ifrågasätter, om icke 2 kap. i lagförslaget bör inledas med en bestämmelse av sådant innehåll. I fortsättningen av kapitlet torde i så fall böra upptagas regler om inmutares, gruvinnehavares och koncessionshavares rätt samt stadganden, som reglerar i vilka fall undersökningstillstånd kräves av hänsyn till andra rättsägare eller erfordras till skydd för den som vill företaga undersökningsarbete. Hovrätten påpekar vidare, att förslaget icke ger någon antydan om sambandet med atomenergilagen. Det hade varit naturligt att på något sätt erinra om hur lagarna förhåller sig till varandra. I varje fall synes det hovrätten som om den föreslagna bestämningen av begreppen »eftersöka», »undersöka» och »bearbeta» fyndighet av uranhaltigt mineral borde föranleda en jämkning i atomenergilagen.

Hovrätten för övre Norrland befarar, att lagens tystnad beträffande eftersökande av uran kan vålla komplikationer vid tillämpningen. Även om en gränsdragning mellan de båda slagen av arbete efter de riktlinjer utredningsmannen uppdragit i betänkandet givetvis kan möta lagtekniska svårigheter, synes det hovrätten likväl påkallat, att ytterligare överväganden ägnas detta spörsmål. Ett beaktande av hovrättens önskemål kan möjligen medföra behov av ändringar och förtydliganden jämväl i annan lagstiftning. Hovrätten påpekar vidare, att fall torde kunna förekomma, då ett rättssubjekt äger inmutningsrätt/utmål och ett annat koncession enligt stenkolslagen till samma område. Såvitt hovrätten kunnat finna är frågan om deras inbördes rättigheter i de avseenden varom nu är fråga icke löst i förslaget.

Kommerskollegium samt bergmästarämbetet i norra distriktet förordar, att, därest med uttrycket »därmed likställt område» i 3 § första stycket 2) avses inlöst mark utom utmål, detta anges i lagtexten.

Departementschefen. I dessa båda inledande paragrafer angives de grundläggande principerna för regleringen av rätten till uranfyndigheter. Beträffande motiven till och innebörden av bestämmelserna kan jag i huvudsak hänvisa till den allmänna motiveringen.

Enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits är det avsett att undersökning av uranfyndighet i princip skall kunna ske utan undersökningstillstånd. Det torde emellertid ej vara behövligt att i lagtexten uttryckligen angiva denna principiella frihet, utan regleringen torde såsom utredningsmannen föreslagit få ske så, att det stadgas att rätt till undersökning med närmare angivna undantag kräver undersökningstillstånd.

Vid remissbehandlingen har från något håll uttalats farhågor för att frånvaron av ett direkt stadgande i uranlagen att eftersökande av uran skall stå fritt för envar, kan vålla komplikationer vid tillämpningen av lagen. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen avses med eflcrsökan-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

de sådana åtgärder för uppspårande av uranfyndigheter, som icke inkräktar på jordägarens rätt. Därvid förutsättes, att gränsen mellan eftersökande och undersökning uppdrages i anslutning till de objektiva rekvisiten i strafflagen för skadegörelse och åverkan. Under sådana förhållanden synes mig rätten för envar att utan särskilt tillstånd eftersöka uranfyndigheter vara så klarlagd, att särskilt stadgande härom icke erfordras i lagen.

I likhet med utredningsmannen finner jag det icke heller vara erforderligt att i uranlagen upptages hänvisning till de särskilda bestämmelser angående utländska rättssubjekts rätt att förvärva bl. a. gruva eller idka gruvdrift som upptages i 1916 och 1934 års lagar i ämnet. Däremot torde det vara lämpligt att, såsom ifrågasatts vid remissbehandlingen, införa en hänvisning till atomenergilagen. I 1 § nämnda lag, vari förekommer en motsvarande hänvisning, bör till undvikande av oklarhet göras en terminologisk jämkning.

Under remissbehandlingen har från något håll påpekats, att fall torde kunna förekomma, då ett rättssubjekt äger inmutningsrätt eller rätt till utmål och ett annat koncessionsrätt enligt stenkolslagen till samma område samt att frågan om dessa rättssubjekts inbördes rättigheter icke berörts i uranlagsförslaget. De mycket sällsynta undantagsfall, då ett sådant rättsläge kan uppkomma, torde få lösas med utgångspunkt från att de rättigheter med avseende å uranfyndigheter som enligt uranlagen avses tillkomma gruvrättsinnehavare får utövas av den som innehar gruvrätt till det mineral med vilket uranet förekommer i närmaste samband. Det synes mig icke vara påkallat att för dessa ganska teoretiska fall tynga lagtexten med särskilda bestämmelser.

Från ett par håll har förordats att, därest med uttrycket »därmed likställt område» i första stycket andra punkten av 3 § (2 § i departementsförslaget) avses inlöst mark utom utmål, detta bör angivas i lagtexten. Med anledning härav vill jag framhålla, att med uttrycket »därmed likställt område» icke avses endast löst mark utom utmål. Uttrycket innefattar sålunda exempelvis även mark som omfattas av ansökning om utvidgning av utmål. 1 uttrycket torde jämväl få innefattas vissa områden, vilka visserligen icke formellt blivit utmålslagda, men som enligt äldre bestämmelser får anses åtnjuta i huvudsak samma skydd som utmålsområde.

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

U ndersökningsiills tånd

3 §•

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj:t frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 69

Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort och då eftersökande och undersökande av uranfyndigheter i princip göres fritt, kan de allmänna intressen som i detta sammanhang skall bevakas icke sägas vara av särskild betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena att befria Kungl. Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan myndighet att överflytta dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.

Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrelserna betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen, skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergsstaten på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myndigheter. Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans avgöra ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registrering av tillstånden vara önskvärt att så kunde ske. Eftersom fråga dock är om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara förenat med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillståndsprövningen beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersökningstillstånd väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den centrala myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar utvecklingen även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre framträdande. Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och ingripande att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intressen kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederbörande länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.

I fråga om den rätt ett meddelat undersökningstillstånd bör medföra framhåller utredningsmannen, att en väsentlig sida av den föreslagna regleringen är att rätten till undersökningsarbete skall vara skyddad, så att andra ej får göra undersökningar på området med de konsekvenser detta kan ha i fråga om rätt till koncession eller ersättning om fynd göres. Det skydd uranlagen ger hindrar emellertid ej att annan söker efter uran på sätt som kan ske utan intrång i jordägarens rätt. EU eftersökande i sådan form faller nämligen utanför lagen och torde kunna ske även på område som omfattas av undersökningstillstånd eller koncession. Fynd som en sådan utomstående kan göra på område, där annan än jordägaren har rätt till

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

undersökning, anser utredningsmannen dock i regel ej böra medföra förmåner av nyss angivna slag.

Meddelas undersökningslillstånd för ett mineral av de slag som avses med uranlagen, bör tillståndet automatiskt gälla även för övriga. Denna princip överensstämmer med gruvlagen, enligt vilken inmutningsansökan beträffande ett inmutningsbart mineral, t. ex. järn, medför rätt att undersöka och sedermera bearbeta fyndigheter av alla inmutningsbara mineral inom utmålet.

Utredningsmannen påpekar att frågan huruvida tidpunkten för ansökning eller meddelande av undersökningstillstånd skall vara avgörande vid bedömande av frågor om prioritet i regel rent principiellt ej ställes på sin spets i en koncessionslagstiftning av uranlagens natur, eftersom den tillståndsgivande myndigheten ej är bunden av vilken av flera ansökningar som först inkommit. Några rättsverkningar knytes enligt nuvarande lagstiftning ej till dagen för ansökning om koncession utan först till den tidpunkt då koncession beviljas. Det synes dock utredningsmannen nödvändigt, att vid lösandet av konkurrensfrågor mellan inmutning och undersökningstillstånd även beträffande den senare rättigheten låta dagen för ansökningen vara avgörande, eftersom eljest den rättsliga situationen alltid skulle kunna ändras genom en inmutningsansökan medan ärendet om undersökningstillstånd är under prövning. Härom hänvisas till förslaget om ändring i 5 § 9) gruvlagen.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bergmästarämbetena i östra och västra distrikten anser, att undersökningstillstånd bör meddelas av vederbörande bergmästare. Länsstyrelsen i Örebro län anför som motivering härför, att bergmästarna torde äga erforderlig erfarenhet och sakkunskap för att pröva nämnda ärenden. En fördel är också, att de känner till de lokala förhållandena inom sina distrikt. Genom en sådan decentralisering skulle man kunna uppnå en förenkling av ärendenas handläggning och snabbare avgörande. För att möjliggöra en enhetlig praxis torde i så fält kommerskollegium böra bemyndigas utfärda erforderliga anvisningar. Bergmästarämbetet i västra distriktet påpekar, att kommerskollegium förvaltar kronans andelar i gruvor, varför risk kan föreligga, att ämbetsverket vid avgörandet av frågor om undersökningstillstånd kan komma i konfliktsituationer, som kan rubba tilliten till verkets objektivitet.

Kommerskollegium finner det däremot naturligt, att kollegiet såsom bergsöverstyrelse anförtros prövningen av ansökningar om undersökningstillstånd samt påpekar det angelägna i att prövningen av dessa ansökningar sker centralt efter enhetliga linjer.

Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstiftning av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 71

på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betydligt större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinseendet över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lokala organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hänseende begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kommerskollegium. Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskollegium.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i utredningsmannens förslag.

Enligt 5 § gruvlagen föreligger hinder mot inmutning beträffande följande slag av områden:

1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t, 2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t, 3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer, 4) kyrkogård och begravningsplats,

5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet,

6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård,

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

8) förut inmutat område eller utlagt utmål,

9) stenkols- eller alunskifferkoncession, därest inmutning avser mineral som ingår i stenkolen eller skiffern på sådant sätt att tillgodogörande ej kan ske för sig.

Enligt 31 § gruvlagen föreligger i nu angivna fall i regel även hinder mot utläggande av utmål.

Stenkolslagen har, till skillnad från gruvlagen, särskilda bestämmelser för arbete ovan jord och för arbete under jord. Enligt 13 § stenkolslagen gäller såsom hinder för arbete ovan jord i huvudsak vad som stadgas i 5 § punkterna 4)—6) gruvlagen. Enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen har Kungl. Maj :t emellertid när fråga är om koncession för uran, torium och beryllium dispensrätt i fall som avses i 13 § 1 mom. stenkolslagen (motsvarande 5 § 6) gruvlagen), när synnerliga skäl är därtill. Beträffande arbete under jord gäller enligt 16 § stenkolslagen att sådant arbete i princip får drivas å hela koncessionsområdet. Sådant arbete får dock icke äga rum: 1) lodrätt under kyrkogård och begravningsplats samt under ett område i

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

dagen med utsträckning av 15 meter från kyrka; 2) under ett område i dagen med utsträckning av 15 meter från boningshus och 30 meter från järnväg eller kanal; 3) på mindre djup än 30 meter under ett område i dagen med utsträckning av 15 meter från annan åbyggnad vid gård än boningshus eller från tomtplats eller trädgård.

Utredningsmannen framhåller, att en principiell skillnad mellan gruvlagens och stenkolslagens hindersbestämmelser är, att enligt gruvlagen inmutat eller utmålslagt område ej får omfatta områden av de slag som uppräknas i 5 §, medan i stenkolslagen allenast föreskrives hinder för anvisande av område för arbete i dagen respektive hinder för arbete under jord. Utredningsmannen anser att man bör sträva efter att få enhetliga hindersbestämmelser och att därvid anknytning bör ske till gruvlagens regler. Att märka är emellertid, att i de fall då enligt gruvlagen Kungl. Maj :t har dispensmöjlighet hinder i egentlig mening ej föreligger i ett koncessionsfall, eftersom Kungl. Maj :t då kan göra de begränsningar som ur allmän eller enskild synpunkt kan befinnas erforderliga. Eftersom motsvarande regler emellertid bör tillämpas av kommerskollegium vid meddelande av undersökningstillslånd och bergmästaren skall iakttaga hindersbestämmelserna då område för arbete ovan jord anvisas, synes även dispensfallen böra upptagas och dessa områdens användning för undersökningstillstånd och koncession göras beroende av Konungens prövning. Med tillämpning av denna princip bör enligt utredningsmannens åsikt såsom hindersfall upptagas:

1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t, 2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t, 3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer, 4) kyrkogård eller begravningsplats,

5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet,

6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller trädgård med dispensrätt för Kungl. Maj :t,

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning med dispensrätt för Kungl. Maj:t.

Beträffande inmutat område, utmål och koncessionsområde föreslår utredningsmannen -— på grundval av synpunkter som redovisats i den allmänna motiveringen — att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran ej må meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren med mindre synnerliga skäl är därtill. I samband härmed föreslås viss ändring i 5 § 9) gruvlagen.

Man kan emellertid, påpekar utredningsmannen, tänka sig fall, där inmutningsrätt eller rätt på grund av koncession sträcker sig längre än nu föreslagna hindersbestämmelser beträffande uran medger. Det kan sammanhänga med skilda hindersbestämmelser eller med ett lämnat medgivande som undanröjt hinder. I sådana fall synes det omotiverat att uran ej skulle kunna uttagas även på område där gruvdrift likväl äger rum. Därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 73

torde hindersbestämmelserna böra kompletteras med ett stadgande att, där inmutningsrätt eller koncession för sökanden gäller till område varom nu är fråga, rätt att göra undersökning beträffande uran eller bearbeta uranfyndighet må utsträckas att avse även sådant område. Frågan om väg såsom hinder har i detta sammanhang övervägts av utredningsmannen. Det har därvid synts honom uppenbart att i vart fall undersökningsarbetet ej behöver inkräkta på vägområden. Någon bestämmelse härom har emellertid ej upptagits, eftersom gruvlagen och stenkolslagen saknar regler därom. I utredningsmannens förslag har i 1 mom. första stycket upptagits regler om bostadsbyggnad m. m. såsom hinder. De avviker från 5 § 6) gruvlagen därigenom att dispensmöjligheten enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen inarbetats. Beträffande sista satsen i det föreslagna stycket har denna motsvarighet i 5 § 6) gruvlagen, där den införts för att hindra fältspärrning genom uppförande av byggnad i kanten av en inmutning eller ett utmål. Såsom andra stycke i 1 mom. har upptagits hänvisning till hindersbestämmelserna i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen. I 5 § 8) och 9) gruvlagen återfinnes stadganden om tidigare inmutning och utmål såsom hinder samt vissa hindersbestämmelser som har avseende å stenkols- och alunskifferkoncessioner. Förslagets motsvarande stadgande i 2 mom. i förevarande paragraf har, påpekar utredningsmannen, mera karaktär av instruktion för tillståndsgivning än av verklig hindersbestämmelse. Utredningsmannen har likväl ansett det vara lämpligt, särskilt med hänsyn till anknytningen till gruvlagen, att upptaga stadgandet i detta sammanhang. Som exempel på situationer, då inmutning kan befinnas ej böra hindra undersökningstillstånd för annan än inmutaren eller gruvinnehavaren, nämner utredningsmannen dels det fall att inmutaren uppenbarligen sökt inmutning för att få företrädesrätt till koncession å uran och dels det fall att fråga är om ett gammalt utmål, där allt gruvarbete nedlagts och något intresse för gruvrättens existens ej föreligger. Den i 3 mom. upptagna bestämmelsen avser som förut nämnts att skapa likformighet med andra mineral inom viss fyndighet i hindershänseende. Utredningsmannen framhåller att hindersbestämmelserna i praktiken torde få tillämpas på det sättet att i tillståndsbevisen göres undantag genom hänvisning till 4 § eller genom att bestämmelserna i denna paragraf upplages i bevisen. Därvid måste dock observeras att bestående gruvrättigheter ej utgör absolut hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras med en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda fallet. Genom eu sådan mera generell behandling av hindersfrågorna som här föreslagits undvikes mycket onödigt arbete med att närmare fixera vilka områden som är undantagna. Med hänsyn till undersökningsarbetets natur föreligger i regel ej behov av sådan fixering (jfr 13 § 3) och 32 § 2) i departementsförslaget). Om visst område på grund av hinder blivit undantaget, kan innehavaren av tillståndet likväl utföra arbete på området, om han får medgivande därtill av vederbörande rättsägare. Någon ändring av själva tillståndet är sålunda cj erforderligt.

74 Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Kommerskollegium framhåller, att 1 mom. första stycket och 3 mom. i utredningsmannens förslag (motsvarande 1 mom. 6) och 3 mom. i departementsförslaget) fått eu avfattning, som kan få icke avsedda följder. Kollegiet anför:

Detta sammanhänger med att koncession enligt stenkolslagen — till skillnad från vad som gäller beträffande inmutning enligt gruvlagen samt rätt till undersökningsarbete och koncession enligt förslaget till uranlag — kan beviljas oberoende av bebyggelsen inom koncessionsområdet; i stenkolslagen hänföra sig hindersbestämmelserna med avseende å byggnad till arbete i dagen respektive under jord. Med hänsyn till nu angivna förhållanden kommer stadgandet i sista meningen i 4 § 1 mom. första stycket att giva uranprospekteraren och innehavaren av urankoncession en alltför vidsträckt rätt. Såsom utredningsmannen utformat förslaget skulle t. ex. innehavaren av en stenkolskoncession med stöd av detta stadgande samt 3 § 3) vara i princip berättigad att bedriva undersökningsarbete avseende uran utan hinder av den inom koncessionsområdet befintliga bebyggelsen. Jämväl Svenska skifferoljeaktiebolaget har anmärkt på avfattningen av nämnda stadganden och därvid anfört: _ Hindersbestämmelserna i 4 § 1 mom. första stycket uranlagsförslaget jämte den kompletterande föreskriften i 3 mom. samma paragraf synes vara tämligen svårtillgängliga. Bestämmelserna är, såvitt framgår av 1 mom. forsta stycket, ej tillämpliga t. ex. om en alunskifferfyndighet redan är belagd med alunskifferkoncession. Huruvida innebörden härav — såsom ordalydelsen närmast antyder — är, att undersökningstillstånd kan beviljas under hänvisning till den befintliga alunskifferkoncessionen oberoende av såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket som stenkolslagens hindersbestämmelser beträffande markanvisning, eller — såsom vissa uttalanden i motiven kunde tyda på och såsom synes naturligast ■— att undersökningstillstånd ej kan beviljas i strid mot stenkolslagens hindersbestammelser för markanvisning, synes kunna vara föremål för tvekan, särskilt som det i praktiken kan inträffa, att en alunskifferkoncession föreligger, ehuru markanvisning inom ramen för densamma ej ägt rum på det ifragavarande området och hindersfragan alltså ej varit föremål för prövning enligt stenkolslagen, när ansökan om undersökningstillstånd skall avgöras. Jämlikt 3 mom. kan, därest sökanden enligt därom gällande föreskrifter erhållit dispens från stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning, motsvarande dispens utsträckas att gälla även beträffande underoch koncession för uran. Sistnämnda stadgande vore utan självständig betydelse, om hänvisningen i 1 mom. första stycket till andra gruvrättigheter skulle innebära, att undersökningslillstånd"kunde beviljas oberoende av såväl uranlagens hindersbestämmelser i 1 mom. första stycket som stenkolslagens hindersbestämmelser för markanvisning. Följaktligen torde det få antagas, att hindersfrågan enligt 1 mom. första stycket primärt regleras av den äldre rättighetens hindersbestämmelser. Det synes önskvärt, att de åsyftade bestämmelserna underkastas en redaktionell överarbetmng i syfte att eliminera föreliggande tolkningssvårigheter. Bergmästarämbetet i västra distriktet förordar, att hindersbestämmelserna i 4 § 2 mom. göres ovillkorliga.

Departementschefen. I utredningsmannens förslag har hindersbestämmelserna utformats i nära anslutning till motsvarande bestämmelser i gruv­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 75

lagen. Den utformning bestämmelserna erhållit i förslaget har icke föranlett principiell erinran vid remissbehandlingen. Även jag finner förslaget i denna del i sakligt hänseende välmotiverat. Då det emellertid torde vara till fördel, att samtliga hindersbestämmelser beträffande uranfyndigheter kan utläsas ur själva uranlagen, bör hänvisningen till gruvlagen i 1 mom. andra stycket ersättas med direkta lagbestämmelser. Beträffande 1 mom. 3 punkten i departementsförslaget vill jag framhålla, att åt begreppet befästningsområde icke bör ges en alltför snäv tolkning. Med befästning åsyftas sålunda ej blott egentliga fästningsverk utan även andra fasta försvarsanstalter för det totala försvarets behov. I detta sammanhang må erinras om att 4 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar kan bli tillämplig i fråga om förordnande som avses i förevarande punkt. Med anledning av vad kommerskollegium och Svenska skifferoljeaktiebolaget anfört beträffande stadgandena i 1 mom. första stycket (1 mom. 6 punkten i departementsförslaget) och 3 mom. vill jag framhålla, att innebörden av ifrågavarande stadganden tydligtvis är att undersökningstillstånd icke under åberopande av förstnämnda lagrum kan beviljas i strid mot stenkolslagens motsvarande hindersbestämmelser. Därest så kunde ske, vore stadgandet i 3 mom. i viss mån utan självständig betydelse. För att stadgandets innebörd skall komma till klarare uttryck torde en viss jämkning böra vidtagas i utredningsmannens förslag.

5 §• Paragrafen motsvarar 5 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller det angelägna i att förfarandet i samband med beviljande av undersökningstillstånd göres så enkelt som möjligt. Syftet med tillståndet — att bereda den som vill söka efter uran möjlighet att få taga mark i anspråk mot jordägarens vilja eller att åstadkomma en skyddad rätt till undersökningsarbete -— gör emellertid att man genom förfarandet måste sörja för att jordägaren och annan rättsägare får tillfälle att bevaka sina intressen i samband med ansökningen eller efter beviljandet av tillstånd genom överklagande eller i vart fall när undersökningsarbetet skall påbörjas. Utredningsmannen anför vidare: Förfarandet gestaltar sig olika enligt stenkolslagen och gruvlagen. Enligt stenkolslagen göres ansökan hos länsstyrelsen och kungörelse sker för att rättsägare skall få tillfälle att yttra sig. I fråga om undersökningskoncession å uran in. m. behöver dock dessa regler ej iakttagas. Förfarandet vid inmutning enligt gruvlagen innebär att ansökan göres hos bergmästaren. Något kungörelseförfarande förekommer ej förrän denne fattat beslut. Då översändes mutsedeln till inmutaren och avskrifter av densamma till jordägarna, varjämte kungörelse sker. Meningen är att rättsägare härigenom skall beredas tillfälle att överklaga beslutet. Undersökningsarbete får sedan

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

ej påbörjas utan att jordägare och nyttjanderättshavare i förväg underrättats.

De olika metoderna i stenkolslagen och gruvlagen torde sammanhänga med koncessionsrättens och inmutningsrättens olika natur. Ett koncessionsbeslut skall föregås av en prövning och avvägning av olika intressen, medan ansökan om inmutning bygger på en lagligen reglerad rätt att under givna förutsättningar få mutsedel. Ett koncessionsbeslut som meddelas av Kungl. Maj :t kan ej överklagas.

Det naturliga förfarandet vid ansökan om undersökningslillstånd å uran synes vara att man tillämpar principerna i stenkolslagen. Eftersom möjlighet föreligger att överklaga ett beslut av kommerskollegium hos Kungl. Maj :t, är det val tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet till dess kollegium fattat sitt beslut, men det framstår såsom mindre lämpligt att den prövning som dock skall ske hos kollegium försiggår utan att rättsägare fått tillfälle att yttra sig i ärendet.

Ansökan om undersökningstillstånd bör, ställd till kommerskollegium, ingivas till bergmästaren i det distrikt där området i fråga är beläget. — -------

Bergmästaren skall låta införa kungörelse om ansökningen i allmänna tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren bör dessutom, i den mån tillgängliga uppgifter gör det möjligt och därtill giver anledning, genom meddelanden med posten underrätta jordägare och andra intressenter; se härom närmare 7 § i förslaget. Tiden för yttrande synes kunna bestämmas till minst trettio dagar efter det kungörelsen var införd i allmänna tidningarna. Sedan denna tid gått till ända, skall bergmästaren insända handlingarna i ärendet med eget yttrande till kommerskollegium för avgörande.

Därest sökanden önskar erhålla undersökningstillstånd till ett område som ligger inom två olika bergmästaredistrikt, måste två ansökningar göras och området inom vartdera distriktet behandlas såsom ett särskilt undersökningsområde.

Det är mycket angeläget att förfarandet i ärenden om undersökningstillstånd ej göres onödigt betungande. I detta hänseende spelar det ofta en betydande roll hur pass omfattande och grundlig utredningen om fastighetsoch äganderättsförhållandena inom området behöver vara. Vill man skapa en garanti för att alla jordägare och nyttjanderättshavare genom personliga kallelser beredes tillfälle att i ärendet framföra sina synpunkter och eventuellt överklaga beslutet, måste man skaffa en fullständig utredning i berörda hänseenden och tillse att personliga kallelser utgår till samtliga intressenter. En sådan utredning är emellertid ofta mycket arbetskrävande ooh förenad med betydande svårigheter.

Det intrång som sker genom undersökningsarbetet är i regel relativt ringa och begränsat till viss tid. Hindersbestämmelserna bereder automatiskt skydd för hus och hem i vidsträckt bemärkelse. Ersättning utgår för begagnande av marken inom undersökningsområdet liksom för skada och intrång som sker. Innan undersökningsarbete på visst område påbörjas skall jordägare och nyttjanderättshavare bevisligen underrättas (12 § gruvlagen;. Undersökningsarbetet får endast bestå av sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga att inom området förekommer mineralfyndighet av det slag varom är fråga samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet; allt arbete skall utföras så att minsta möjliga skada förorsakas (13 §). I syfte att förebygga att innehavaren av tillståndet överskrider den rätt som tillkommer honom äger bergmästaren meddela särskilda föreskrifter (15 §). Straffpåföljd är stadgad i 16 §. Jordägare och nyttjanderättshavare har sålunda ett betydande skydd under själva undersökningstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 77

På grund härav har i denna paragraf och 7 § ej upptagits obligatoriska föreskrifter om uppgiftsskyldighet rörande rättsägare och särskilda meddelanden till dessa. Att märka är alt ärendet genom kungörelse bringas till allmän kännedom. Vad beträffar innehavare av tidigare gruvrättigheter på det område som avses med ansökningen kan det givetvis vara en angelägenhet av största vikt för innehavare av dylika rättigheter att annan ej får undersökningstillstånd till deras gruvområden. I regel kommer emellertid sådana områden att generellt undantagas från tillstånden. Skulle i något fall ej så ske, är det av vikt att beslut om undersökningstillstånd ej meddelas förrän sådana rättsägare fått tillfälle att yttra sig. Det torde få ankomma på bergmästaren att särskilt beakta detta förhållande; endast han torde ha möjligheter att kontrollera vilka gruvrätter som finns inom visst område. Bestämmelserna i 5 § har mot bakgrunden av vad nu sagts givits en sådan formulering, att utredning i berörda hänseenden kan begränsas. Vad som föreslagits innebär en lättnad för sökande till undersökningstillstånd i jämförelse med vad som gäller för inmutare enligt gruvlagen. Jämför 6 § nämnda lag angående de uppgifter som skall lämnas i ansökning om inmutning. Kungörelseförfarandet och delgivning med jordägarna sker vid inmutning efter mutsedelns utfärdande; se 10 § gruvlagen. I ärende om undersökningstillstånd skall sökandens rätt prövas på ett annat sätt än då fråga är om inmutning och därför bör rättsägare beredas tillfälle att yttra sig innan beslut meddelas. För att området skall kunna ordentligt identifieras i kungörelsen måste under alla förhållanden uppgifter föreligga om de huvudsakliga fastigheter som är i fråga. Vidare bör för berörda ändamål områdets belägenhet angivas på ett sådant sätt att man av den beskrivning som sker i kungörelsen får en klar uppfattning om områdets belägenhet, exempelvis i förhållande till sjö, älv, järnväg el. dyl. I 3 mom. har upptagits en bestämmelse om företeende i ansökningsärende om undersökningstillstånd av medgivande beträffande hindersområde. Såsom förut anförts vid 4 § bör i tillståndsbevisen i regel göras generellt undantag för hindersområden. Beträffande visst sådant område — kanske ett av större betydelse eller större omfattning •— kan emellertid sökanden ha ett speciellt intresse av att området får tagas i anspråk för undersökning. Det kan rent av tänkas att hela det område ansökningen avser är hindersområde och i sådant fall är medgivandet en förutsättning för att tillstånd överhuvud skall kunna beviljas. Därest ansökningen avser visst område med de undantag som betingas av hindersbestämmelserna, behöver givetvis medgivanden ej företes. I vissa fall kan det tänkas leda till missbruk av rätten att söka undersökningstillstånd om bland annat kostnaderna för sådant tillstånd är mindre än för inmutning. Genom att maximiområdet för undersökningstillstånd är betydligt större än för inmutning blir vid lika avgifter för varje enhet kostnaderna mindre för undersökningstillstånd än för inmutning. Ansökningsavgiften för inmutning är enligt 6 § 3 mom. 4) gruvlagen 10 kr., vartill kommer kungörelsekostnad, lösen 2 kr. 50 öre och stämpel 20 kr. Det vill dock synas som om dessa kostnader ej har den betydelse att högre avgifter behöver bestämmas för undersökningstillstånd. Den i 5 § föreslagna bestämmelsen om lösen och stämpel torde föranleda tillägg i 1883 års förordning om expeditionslösen och 1914 års förordning om stämpelavgiften.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter lämpligheten av att ansökan om undersökningstillstånd skall inges icke till länsstyrelsen utan till ve­

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 dr 1960

derbörande bergmästare. Länsstyrelsen såsom det centrala statliga organet inom länsförvaltningen bör ha kännedom om samtliga de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Det är därför av stor betydelse, att länsstyrelsen på ett tidigt stadium erhåller vetskap om eventuella uranfyndigheter. Medverkan vid ansökningsförfarandet ger länsstyrelsen den upplysning i dessa frågor som länsstyrelsen behöver i sin verksamhet. Länsstyrelsen har genom tillgången till den lokala landsfiskalsorganisationen större möjligheter än bergmästarna att handha kungörelse- och delgivningsförfarandet. Bergmästarämbetet i södra distriktet betraktar det däremot som en förbättring i förhållande till vad nu gäller att länsstyrelserna enligt förslaget ej skall behöva taga befattning med ansökningar om undersökningstillstånd och pekar därvid på att förslaget innebär en förenkling av förfarandet. Atomkommittén ifrågasätter helt allmänt, huruvida icke förfarandet vid meddelande av undersökningstillstånd kan ytterligare förenklas. Kommerskollegium samt bergmästarämbetena i norra och västra distrikten anser 4et erforderligt, att vi(l ansökning om undersökningstillstånd uppgift alltid lämnas av sökanden om de fastigheter som avses med ansökningen. Kommerskollegium ifrågasätter i anslutning härtill, om det är påkallat att i lagen upptaga föreskrift om skyldighet för sökanden att lämna för honom tillgängliga uppgifter angående fastigheter, jordägare etc. (2 mom. andra stycket). Stadgandet synes icke förplikta till något och vikten av att uppgifterna lämnas är icke särskilt stor. I den mån uppgifter om inmutare, gruvinnehavare och koncessionshavare anses nödvändiga för prövningen av ansökningen, måste det i allt fall ankomma på bergmästaren att svara för att uppgifterna är riktiga och fullständiga. Därest uppgiftsskyldigheten bibehålies, bör den för övrigt avse jämväl undersökningstillstånd. Sveriges advokatsamfund anser, att det i 2 mom. andra stycket föreslagna stadgandet bör jämkas på så sätt, att sökanden skall lämna uppgift jämväl om eventuella nyttjanderättshavare. Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att den i 3 mom. 3) föreskrivna ansökningsavgiften för att få avsedd verkan bör höjas till 50 kronor per område. Lantmäteristyrelsen, Svenska teknologföreningen och Svenska gruvföreningen ifrågasätter, om ej flera av de i förevarande paragraf meddelade föreskrifterna (exempelvis om ansöknings innehåll, kartors beskaffenhet etc.) är av sådan art att de -— med hänsyn till att de tid efter annan kan behöva ändras lämpligen bör utgå ur själva lagen och upptagas i en särskild tillämpningskungörelse.

Departementschefen. För närvarande är förfarandet vid ansökan om undersökningskoncession beträffande uran och därmed likställda ämnen oreglerat i lagen. Det är av vikt att denna lucka i gällande reglering fylles. Det av utredningsmannen nu föreslagna förfarandet vid ansökan om undersök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 79

ningstillstånd innebär att ansökan skall ingivas till vederbörande bergmästare och avgöras av kommerskollegium. Förslaget har vid remissbehandlingen i huvudsak ej föranlett erinringar, och även jag vill biträda detsamma. Det möter givetvis ej hinder att kommerskollegium, i fall där det anses påkallat, före ärendets avgörande inhämtar yttrande över ansökningen från vederbörande länsstyrelse.

Som utredningsmannen framhållit är det angeläget, att förfarandet i ärenden av förevarande slag ej göres onödigt betungande. De av utredningsmannen anförda skälen för att obligatorisk föreskrift om uppgiftsskyldighet rörande fastigheter och rättsägare ej bör föreskrivas finner jag vara övertygande. Däremot bör, såsom utredningsmannen föreslagit, i paragrafen upptagas en bestämmelse om skyldighet för sökanden att lämna de uppgifter i berörda hänseende, som är för honom tillgängliga (2 mom. andra stycket). Såsom advokatsamfundet förordat bör bland rättsägarna upptagas även nyttjanderättshavare. Lämpligt synes också vara, att bland rättsägarna jämväl nämna innehavare av undersökningstillstånd enligt uranlagen. Med hänsyn till att undersökningsområde kan vara beläget inom stad bör »socken» i 2 mom. första stycket 3) utbytas mot »församling» (jämför motsvarande stadgande i 6 § 2 mom. gruvlagen).

Från ett håll har föreslagits, att den i 3 mom. 3) stadgade anmälningsavgiften bör höjas till 50 kronor. Som skäl härför har åberopats, att avgiften eljest icke skulle få tillräckligt avhållande verkan. Den av utredningsmannen förordade avgiften 10 kronor överensstämmer med motsvarande avgift enligt gruvlagen. Man bör emellertid beakta att ett undersökningsområde när det gäller uran normalt kan antagas komma att omfatta ett flera gånger större markområde än en inmutning. Bl. a. för att i någon mån motverka eventuella tendenser att utnyttja undersökningstillstånd för åstadkommande av fältspärr mot undersökning av inmutningsbara mineral synes ansökningsavgiften för undersökningstillstånd böra sättas högre än för inmutning. Å andra sidan synes det knappast vara anledning befara., att en ansökningsavgift av storleksordningen 50 kronor kommer att inverka menligt på den enskildes villighet att vara verksam för uppspårande av uranfyndigheter. Jag vill därför biträda förslaget om höjning av avgiften till nämnda belopp.

Bevis om undersökningstillstånd bör som utredningsmannen funnit beläggas med stämpel. Däremot torde det inte vara påkallat att även uttaga särskilt lösenbelopp för sådant tillstånd. Lagtexten har jämkats i enlighet härmed.

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida icke flera av de i förslaget upptagna föreskrifterna (exempelvis angående ansöknings innehåll, kartas beskaffenhet etc.) är av sådan natur att de lämpligen bör upptagas i en särskild tillämpningskungörelse. Denna anmärkning har visst fog för sig. Gruvlagen och stenkolslagen innehåller emellertid ett flertal detaljbestämmelser om förfarandet, och det kan inte ifrågakomina att i detta sammanhang bryta ut dessa bestämmelser ur lagstiftningen. Särskilt med hän­

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

syn härtill synes samma metod lämpligen böra användas även i uranlagen. Det innebär vissa fördelar att ha hithörande bestämmelser samlade på ett ställe.

6 §.

Denna paragraf, vari meddelas anvisning om förfarandet då ansökan om undersökningstillstånd är i ett eller annat hänseende bristfällig, överensstämmer med 6 § i utredningsmannens förslag.

7 §•

Förevarande paragraf motsvarar 7 § i utredningsmannens förslag.

Beträffande utredningsmannens motivering till denna paragraf, som reglerar kungörelseförfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, må hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 §. Utredningsmannen påpekar, att det torde få ankomma på bergmästaren att bedöma, huruvida och i vilken omfattning erforderliga kompletteringar behöver göras före kungörandet av ansökningen.

Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i första stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i departementsförslaget) är av särskild vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan om undersökningstillstånd. Ur denna synpunkt vore det onekligen lämpligast om ansökningen delgåves markägarna personligen. En sådan ordning kan emellertid befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund härav biträder kollegium utredningsmannens förslag att tillkännagivandet av ansökningen skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och tidning i orten. I detta sammanhang erinrar kollegiet om att enligt förslaget undersökningsarbetet icke får igångsättas utan att markägaren underrättats härom. Enligt kollegiets åsikt bör andra meningen i 7 § första stycket utgå. Denna bestämmelse är ej förpliktande; allmänheten skulle lätt få en oriktig uppfattning om de skyldigheter som egentligen åvilar bergmästaren. Om institutet »fyndanmälan» upptages i lagen, bör det föreskrivas ovillkorlig skyldighet för bergmästaren att i förekommande fall underrätta fyndanmälaren om ansökningen. Detta bör då gälla också i fall varom i 7 § andra stycket förmäles.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning, som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd, kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om mutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankomma på innehavaren av tillståndet.

Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att bergmästarens skyldighet att utsända meddelande med posten om ansökning bör inskränkas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 81

att avse endast fastighetsägare och påpekar i detta sammanhang, att befintliga industrier i regel också torde vara fastighetsägare. Övriga som kan beröras av ansökningen bör däremot få nöja sig med tidningskungörelsen.

Sveriges advokatsamfund anser, å andra sidan, att underrättelseplikten bör utökas på så sätt att meddelande skall utsändas även till nyttjanderättshavare.

Aktiebolaget Atomenergi betonar vikten av att kungörandet sker inom mycket kort tid efter det att ansökningen ingivits, vilket bör vara möjligt, eftersom kungörelsen i förevarande fall icke behöver innefatta särskilt detaljerade uppgifter.

I formellt avseende förordar kommerskollegium, att paragrafen förtydligas på så sätt att däri direkt utsäges, att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

Departementschefen. De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om kungörande av ansökan om undersökningstillstånd har endast på några punkter föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Från ett håll har förordats att kungörelseförfarandet utformas i anslutning till vad som enligt gruvlagen gäller för inmutning. Offentliggörandet skulle i enlighet härmed ske först efter det beslut meddelats av kommerskollegium. Som utredningsmannen framhållit är det med hänsyn till att klagorätt mot kommerskollegiets beslut föreligger väl tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet tills kollegiet fattat sitt beslut. I likhet med utredningsmannen finner jag det emellertid mindre lämpligt, att kollegiet skall fatta beslut i ett ärende av förevarande art utan att rättsägarna haft tillfälle att yttra sig.

Beträffande frågan i vilken omfattning personliga underrättelser om ansökningen bör utsändas har delade meningar framkommit i remissyttrandena. Det gäller här att avväga önskemålet om enkelhet i tillämpningen mot rättssäkerhetsintresset. Enligt min mening är det resultat utredningsmannen i detta avseende kommit fram till i huvudsak tillfredsställande. Dock bör bland de rättsägare som bör erhålla personlig underrättelse om ansökningen upptagas jämväl nyttjanderättshavare och innehavare av undersökningstillstånd.

För att i möjligaste mån motverka den tidsutdräkt med avseende å ärendenas handläggning som måhända kan följa av att beslutanderätten föreslås centraliserad till kommerskollegium är det givetvis angeläget att den förberedande behandlingen av ärendena hos bergmästarna påskyndas. Som Aktiebolaget Atomenergi påpekat, bör kungörandet av ansökning ske så snart som möjligt. Det kan förväntas, att den avkortning av erinrings!iden som skett i förslaget i jämförelse med vad som nu gäller (från tre månader till 30 dagar) kommer att medverka till en snabbare handläggning av ärendena.

Med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 5 § 3 mom. 3) om skyldighet för sökande att lämna förskott å kungörelsekostnaden synes det icke erfor-

6 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

82 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt att, såsom kommerskollegium föreslagit, i förevarande paragraf särskilt utmärka att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

8 §•

I denna paragraf, som överensstämmer med 8 § i utredningsmannnens förslag, meddelas bestämmelser om handläggningen hos kommerskollegium av ärenden, vari fråga uppkommer om Kungl. Maj:ts tillstånd.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter vilka grunder ansökningar om undersökningstillstånd och koncession bör prövas i första hand torde få taga i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör anlägga vid beviljandet av koncession. Utredningsmannen erinrar om bestämmelsen i 4 § andra stycket stenkolslagen, alt Konungen prövar huruvida med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession bör beviljas. I denna bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga ett dubbelt krav, nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan anses brytvärd och dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för orten och det allmänna.

Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av koncession bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med avseende å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt regleras av att de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att arbetet lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession eller avtal med jordägaren.

Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stadgas, att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 g stenkolslagen stadgas för det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen bestämmer, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehava­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 83

ren av gruvrätten. Denna modifikation är dock ett uttryck för att gruvinnehavaren i regel är den lämpligaste, eftersom det knappast är möjligt att, annat än i undantagsfall, fördela brytningsrätten till uran och andra mineral på olika företagare.

Vad beträffar prövningen av ansökan om undersökningstillstånd anser utredningsmannen att även för denna bör gälla den särskilda regeln till förmån för tidigare innehavare av gruvrätt till området. Vidare förordar utredningsmannen att vikt lägges vid gjord fyndanmälan; i vart fall bör en väl underbyggd fyndanmälan tillmätas större betydelse än prioritet i fråga om tiden för ingivande av ansökning om undersökningstillstånd. Utredningsmannen anser att det främst bör vara dessa synpunkter som får vara avgörande för den prövning kommerskollegium har att göra vid meddelande av undersökningstillstånd. Den mera kvalificerade prövningen av olika pretendenters lämplighet torde få anstå till prövningen av en eventuell koncessionsansökan. Det synes dock utredningsmannen angeläget att kommerskollegium vid sin prövning beaktar de principer som sedermera kan förväntas bli av betydelse i koncessionsärendet. Ansökning om undersökningstillstånd syftar dock ytterst till att komma fram till koncession. Den som ej har utsikt att få koncession är kanske ofta föga betjänt av att få tillstånd att göra undersökning. En särskild ställning intar dock, påpekar utredningsmannen, den som driver undersökningsarbete med sikte på att till annan mot ersättning tillhandahålla de fynd han gör. Det kan vara önskvärt att i vissa fall i ärende om undersökningstillstånd ett sådant förhållande konstateras, nämligen att ansökningen syftar till att eftersöka och undersöka fyndigheter och ej att driva gruvrörelse. Det kan underlätta att i koncessionsärendet bevilja koncession åt annan.

Om flera ingivit fyndanmälan beträffande samma fyndighet, anser utredningsmannen dagen för ingivandet ej utan vidare vara avgörande, när sedermera ansökning om undersökningstillstånd sker. Kommerskollegium bör äga bedöma innehållet i fyndanmälan och även bilda sig en uppfattning om vem som verkligen gjort fyndet. Om anmälningarna avser olika ställen på samma fyndområde, kan vidare övervägas att fördela området mellan de sökande.

En ledande princip vid kommerskollegiets prövning av ansökan om undersökningstillstånd bör även vara alt genom meddelande av tillstånd den trygghet som lagen i särskilda hänseenden avser att bereda utan sådant tillstånd ej blir äventyrad. Den i 9 § förekommande hänvisningen till 4 § avser där upptagna hindersbestämmelser. I detta avseende bör särskilt förhållandet till existerande gruvrättigheter beaktas. Utredningsmannen framhåller vidare att om det är ett allmänt intresse att på ett visst område en snabb och effektiv undersökning kommer till stånd en sökande, som ej har förutsättningar att uppfylla ett sådant krav, kan få stå tillbaka.

Tidsprioriteten har som nämnts ej av utredningsmannen upptagits som grund för att skilja mellan flera sökande. Utredningsmannen framhåller emellertid alt det måhända ligger i sakens natur att kommerskollegium in

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämpligen borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t. Det står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.

Kommerskollegium, som anser att det föreslagna institutet fyndanmälan bör utgå ur lagen, förordar att andra meningen i förevarande paragraf utgår. Kollegiet anser vidare, att orden »ävensom vad i 4 § stadgas om hinder» i första meningen såsom varande självklara bör utgå. Kollegiet ifrågasätter jämväl, huruvida första delen av meningen fyller något egentligt ändamål.

Jämväl bergmästarämbetet i västra distiiktet anser, att andra meningen i paragrafen bör utgå, enär lagen icke medger någon absolut företrädesrätt till undersökningstillstånd för upptäckare.

Aktiebolaget Atomenergi anser, att en positiv avfattning av stadgandet i paragrafens första punkt hade varit att föredraga av innebörd, att undersökningstillstånd skall meddelas sökande, såvida hinder däremot icke föreligger ur det allmännas synpunkt eller till följd av hindersbestämmelserna i 4 §•

Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd överensstämmer i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna institutet fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller undersökningsarbete beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsmannen i detta avseende föreslagit.

Paragrafen torde jämväl i övrigt få utformas i enlighet med utredningsmannens förslag. Dock torde hänvisningen till 4 § kunna utgå såsom onödig, varjämte eljest viss redaktionell jämkning torde få vidtagas.

10 §.

Förevarande paragraf svarar mot 10 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att maximiarealen för koncession enligt stenkolslagen är 1 600 hektar, d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat med 4 kilometers sida. Ett utmål enligt gruvlagen får vara högst 16 hektar,

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 85

d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat med 400 meters sida. En inmutning utgöres alltid av ett cirkelformigt område med 200 meters radie. Inmutningsområdets diameter motsvarar alltså den tänkta ntmålskvadratens sida.

Uran förekommer allmänt i jordskorpan och man får räkna med att uranfyndigheter kan förekomma såväl i flacka fyndigheter som i de vanligen brant stående fyndigheter som regleras genom gruvlagen. Innan undersökning skett kan man ej alltid bedöma vilken natur fyndigheten har. Att märka är också, påpekar utredningsmannen, att utmålets maximiareal ingalunda alltid är tillräcklig för gruvföretag enligt gruvlagen. Ofta måste ett gruvområde beläggas med ett flertal utmål vid sidan av varandra.

Då fråga är om ett ämne som i likhet med uran förekommer i mycket små kvantiteter inom stora områden, synes det utredningsmannen icke vara i och för sig omotiverat att för undersökningar upplåtes relativt stora områden. Det kan vara till fördel för en systematiskt genomförd undersökning att så kan ske. Det har också visat sig att även med nuvarande höga maximiareal, 1 600 hektar, ansökningar i många fall avser ett flertal områden vid sidan av varandra.

Utredningsmannen anser emellertid beaktansvärda synpunkter tala för att undersökningsområdena ej tillätes bli alltför omfattande. Avsikten med ett undersökningstillstånd är ju att sökanden skall få ett skydd gentemot andra att verkställa undersökning på visst område. Göres området onödigt stort, blir det emellertid ett icke önskvärt hinder för andra att göra undersökning. Denna olägenhet framträder så mycket starkare om, såsom nu föreslås, undersökningstillstånd blir ett, låt vara dispensabelt, hinder mot inmutning. Utredningsmannen anser det också vara angeläget att intrång på annans mark ej tillätes ske i större utsträckning än som är nödvändigt. Även om man i lagen har en stor maximiareal, föreligger naturligtvis ej hinder att den tillståndsgivande myndigheten i det särskilda fallet begränsar tillståndet till det mindre område som kan befinnas lämpligt och skäligt. Erfarenheten visar emellertid att en benägenhet finns att söka tillstånd för maximiarealen och att det ej är så lätt för den tillståndsgivande myndigheten atL finna en grund för att beskära sökandens önskemål i fråga om områdets storlek.

En lämplig avvägning av maximiarealen för ett undersökningstillstånd synes utredningsmannen vara att den bestämmes till 100 hektar, d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat med 1 kilometers sida.

En fråga som är av stor betydelse då det gäller att göra förfarandet i fråga om undersökningstillstånd så enkelt som möjligt är, framhåller utredningsmannen, hur noggrant undersökningsområdet behöver bestämmas. Att fastställa gränserna för ett område av den storlek, varom bär är fråga, kan vara förenat med betydande arbete liksom att åstadkomma en fullständig utredning om äganderättsförhållandena inom ett sådant område. Enligt gruvlagen är eLt inmutningsområde cirkelformigt, vilket medför den fördelen att man endast behöver närmare bestämma läget av medelpunkten (inmutningspunk-

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ten). I vissa fall kan det åter vara mest praktiskt att angiva området på annat sätt, t. ex. till viss eller vissa fastigheter eller, då fråga är om inmutningar och utmål, till de områden som omfattas av sådan gruvrätt. Hinder synes utredningsmannen ej föreligga att lämna öppet att i det särskilda fallet använda den metod som befinnes lämpligast ur praktisk synpunkt. Fall torde kunna förekomma, då det ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att större noggrannhet iakttages vid områdets bestämmande. Den tillståndsgivande myndigheten bör då ha möjlighet att kräva en sådan större noggrannhet. Jordägarnas intresse är i fråga om undersökningsområde huvudsakligen förknippat med användningen av mark för arbete och det är först i detta sammanhang som en närmare bestämning normalt har betydelse. Utredningsmannen påpekar att det torde få ankomma på kommerskollegium att utfärda föreskrifter i förevarande ämne.

Den i paragrafen föreslagna bestämmelsen om gränserna på djupet har. enligt vad utredningsmannen påpekar, motsvarigheter i 4 § gruvlagen och 9 § stenkolslagen. Eftersom inmutning och koncession ej utgör absoluta hinder, skulle det i och för sig vara möjligt att för alla fall föreskriva lodräta gränser. I fall då ett område avseende gruvrätt enligt äldre lagstiftning undantagits från undersökningstillstånd eller koncession rörande uran, anser utredningsmannen emellertid att den äldre gruvrättens gränser på djupet — vilka ej alltid är lodräta — bör respekteras.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser det bäst om undersökningstillståndet normalt får omfatta en cirkel på 500 meters radie, detta för att förenkla beskrivningen av området. Nu förekommande områdesbeskrivningar är enligt ämbetets erfarenhet obegripliga för gemene man. Samma möjlighet att inskränka cirkelns yta, som medgives i 4 § första stycket gruvlagen beträffande inmutning, bör i så fall upptagas i en blivande uranlag.

Jämväl kommerskollegium framhåller, att det skulle vara en fördel, om undersökningsområde finge formen av en cirkel. Kollegiet förordar därför, att till paragrafen fogas en mening av följande innehåll: »Där särskilda skäl ej till annat föranleda, skall området vara cirkelformigt.»

Aktiebolaget Atomenergi understryker vikten av att kommerskollegium som tillsynsmyndighet föreskriver enkla metoder för att bestämma området för undersökningstillstånd.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit torde madmiarealen för undersökningsområde böra sättas till 100 hektar. Efter förhållandena i varje särskilt fall bör bedömas huruvida området skall vara kvadratiskt, cirkelrunt eller ha annan form. Några bestämmelser härom i lagen synes ej erforderliga. Det torde få ankomma på kommerskollegium att, om behov yppas, utfärda närmare anvisningar i fråga om utläggandet av undersökningsområde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 87

11 §.

Denna paragraf överensstämmer med 11 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar beträffande giltighetstiden för undersökningstillstånd och koncession att stenkolslagen ej har några regler därom. Det torde förutsättas att koncession gäller utan någon begränsning i tiden. Koncessionen kan emellertid göras beroende av att arbetsskyldighet och andra villkor fullgöres och Kungl. Maj :t äger även i övrigt återkalla koncessionen när skäl är därtill. I den praxis som börjat utbildas rörande urankoncessioner har man emellertid för undersökningskoncessionernas del tillämpat en begränsning till viss tid. Hänsyn till såväl det allmännas som enskildas intressen kräver att undersökningstillstånden begränsas till tiden. Det ligger i dessa tillstånds natur att så sker.

I gruvlagen är undersökningstiden bestämd till tre år med möjlighet att i olika fall erhålla förlängning av tiden: a) med den tid varunder arbetet på grund av tvist icke bedrivits; b) på grund av markens beskaffenhet, arbetsinställelse etc. med viss tid dock högst två år; c) när synnerliga skäl därtill föranleda med ytterligare högst tre år efter särskild prövning av kommerskollegium. Sedan utmål blivit lagt är beståndet av gruvrätten beroende av att den försvaras genom erläggande av försvarsavgift, en metod som ersatt de tidigare även på detta område gällande reglerna om arbetsskyldighet.

Då fråga är om undersökningstillstånd för uran synes enligt utredningsmannen den metod som tillämpas i fråga om undersökningsarbete enligt gruvlagen kunna i stort sett användas. En lämplig avvägning synes vara, att undersökningstillståndet beviljas för viss tid, längst till utgången av kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet gavs. Utredningsmannen anser det vara av värde att ej fixera en minimitid utan lämna den möjligheten öppen att för visst fall sätta tiden kortare, exempelvis om det är av allmänt eller enskilt intresse att undersökningen snabbt kommer till utförande eller om man har anledning ifrågasätta sökandens önskan eller förmåga att åstadkomma ett effektivt undersökningsarbete. Förlängning av tiden bör kunna medgivas, exempelvis med högst tre år, när skäl därtill visas föreligga. För särskilda fall av undantagsnatur anser utredningsmannen möjlighet böra föreligga att medgiva ytterligare förlängning med högst tre år. En förutsättning bör då vara att synnerliga skäl föranleder därtill, exempelvis att force-majeuresituation förelegat eller att starka skäl för arbetets planmässiga utförande motiverar att tiden förlänges och detta kan ske utan att andras intressen oskäligt trädes för nära. Vid förlängning av undersökningstillstånd bör, där så finnes motiverat, en begränsning av undersökningsområdet kunna göras. Möjlighet bör vidare föreligga att i undantagsfall återkalla undersökningstillstånd. Härom hänvisas till 12 § andra stycket i förslaget.

Beträffande den närmare innebörden av det föreslagna stadgandet om tidsbegränsning för undersökningstillstånd framhåller utredningsmannen,

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

att undersökningstiden enligt förslaget ej såsom i gruvlagen är fixerad till viss tid utan angiven såsom en maximitid; det får ankomma på kommerskollegium att i det särskilda fallet avgöra hur lång undersökningstiden inom den sålunda angivna maximitiden bör vara. I fall då kollision uppkommer mellan olika ansökningar om inmutning och undersökningstillstånd kan det, påpekar utredningsmannen, vara motiverat att begränsa tiden för undersökningstillståndet för att därigenom påskynda avgörandet i inmutningsärendet. Söker samme person såväl inmutning som undersökningstillstånd till ett område, bör tiden för tillståndet såvitt möjligt samordnas med inmutningstiden, eftersom undersökningarna sammanfaller. Undersökningstillstånd upphör att gälla, när den för tillståndet bestämda tiden eller eventuellt förlängda tiden gått till ända. Vidare har kommerskollegium enligt 12 § andra stycket i förslaget möjlighet att undantagsvis återkalla sådant tillstånd. Undersökningstillstånd kan vidare enligt förslaget (15 §) bringas att upphöra på grund av ansökan därom av innehavaren av tillståndet. Att inmutningsrätt ej kan på sådant sätt upphöra sammanhänger med att man vill förhindra ommutning. Sådant skäl föreligger ej då fråga är om en rätt som är beroende på prövning av myndighet.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till det i stenkolslagen upptagna förbudet mot fri överlåtelse av koncession bör gälla beträffande undersökningstillstånd enligt uranlagen.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag beträffande giltighetstiden för undersökningstillstånd synes ej giva anledning till erinran. Jag vill endast förorda viss redaktionell jämkning av de föreslagna bestämmelserna. Beträffande förlängning av giltighetstiden stadgas i 14 §.

12 §.

Förevarande paragraf svarar mot 12 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att de allmänna reglerna om arbetsskyldighet i 3 kap. stenkolslagen ej är tillämpliga på uran-, torium- och berylliumkoncessioner. I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje stycket om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncession. Vidare äger Kungl. Maj :t enligt andra stycket i samma paragraf vid meddelande av koncession bestämma i vilken omfattning fyndigheten årligen må nyttjas och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncessionen må fogas de föreskrifter som finns påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt. Motsvarighet till dessa bestämmelser bör, även när fråga är om undersökningstillstånd, upptagas i en ny uranlagstiftning. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om begränsning av undersökningstiden torde emellertid åläggande av arbetsskyldighet under denna tid ej komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 89

Utredningsmannen anser vidare, att möjlighet bör föreligga att återkalla undersökningstillstånd och koncession men att det ligger i sakens natur att en sådan möjlighet skall utnyttjas med långt gående hänsyn till den enskildes rätt. Detta gäller särskilt återkallelse av koncession, då en omfattande verksamhet kanske byggts upp på existensen av rättigheten till en fyndighet. Konsekvenserna kan, framhåller utredningsmannen, vara mindre kännbara då fråga är om ett undersökningstillstånd, som måhända ej utnyttjas. Det torde dock vara främst i det fall då innehavaren av tillståndet utövar sin iättighet på ett sätt som visar likgiltighet för annans intressen som bör föranleda ingripande med ett återkallande. Utredningsmannen påpekar vidare att det kan tänkas uppkomma en sådan försörjningssituation i fråga om uran att återkallelse kan vara försvarlig för att få till stånd en produktion av synnerlig betydelse för det allmänna. I förslaget har upptagits en straffbestämmelse (58 § i departementsförslaget) för det fall att någon bryter mot föreskrift enligt 12 §. Utredningsmannen påpekar att det i vissa fall torde vara lämpligare att på detta sätt ingripa mot den som överträder villkor än genom att återkalla tillståndet. Återkallelsebestämmelsen har formulerats i anslutning till 4 § tredje stycket atomenergilagen.

Bergmäslarämbetet i västra distriktet har uttalat, att för undersökningstillstånd icke bör föreskrivas andra villkor än som föranledes av hindersbestämmelserna i 4 §. Svenska teknologföreningen har understrukit utredningsmannens uttalande, att återkallelsemöjligheten bör utnyttjas »med långt gående hänsyn till den enskildes rätt».

Departementschefen. För att syftet med reglerna om undersökningstillstånd skall nås, måste givetvis den tillståndsgivande myndigheten, i likhet med vad som nu är fallet i fråga om undersökningskoncession, äga befogenhet att vid behov göra tillståndet beroende av att vissa villkor uppfylles. Vad utredningsmannen i denna del föreslagit överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller enligt 56 § andra stycket stenkolslagen. Som utredningsmannen framhållit synes anledning saknas att medge befogenhet för den tillståndsgivande myndigheten att meddela föreskrift om viss arbetsskyldighet. Jag har ej heller i övrigt någon erinran i sak mot utredningsmannens förslag, som godtagits av nästan alla remissinstanserna. Ehuru tillstånd till undersökningsarbete enligt förslaget gäller endast under viss bestämd tid och efter utgången av denna tid automatiskt förfaller, torde situationer kunna uppkomma, då det ter sig berättigat, att ett meddelat tillstånd mot tillståndsinnehavarens vilja bringas att upphöra i förtid. Jag tillstyrker att bestämmelser härom upptages i uranlagen i enlighet med vad utredningsmannen föreslagit. Givet är att bestämmelsen bör tillämpas med den största varsamhet, så att icke enskild person tillskyndas ekonomisk skada genom otillräckligt grundat återkallelscbeslut.

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

13 §. Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att enligt stenkolslagen (8 och 64 §§) den koncessionsbeviljande myndigheten i koncessionen bestämmer hur stor ytvidd av koncessionsområdet som får användas för arbete ovan jord. Sedan anvisas områden för sådant ändamål vid särskild förrättning av bergmästaren antingen på en gång eller i mån av behov (12 § 1 mom. stenkolslagen). Enligt gruvlagen åter står hela inmutningsområdet till inmutarens förfogande för undersökningsarbete. Beträffande utmålsområde gäller att gruvinnehavaren får bestämma hur stort område inom utmålet han vill använda för arbete ovan jord (33 § gruvlagen). Detta område skall lösas (36 § gruvlagen). Sedermera kan området för arbete ovan jord utvidgas (45 § gruvlagen). I rättstillämpningen har man beträffande undersökningskoncession för uran i regel medgivit att en femtedel av området får användas för arbete. Avvägningen har skett med hänsyn till de metoder som användes vid undersökningsarbete varom här är fråga. När man strävar efter att gestalta en ny lagstiftning om uranfyndigheter i anslutning till gruvlagen uppkommer frågan, huruvida man kan avstå från att låta den tillståndsgivande eller koncessionsbeviljande myndigheten bestämma storleken av området för arbete i dagen. Den föreslagna minskningen av maximiarealen från 1 600 till 100 hektar talar för att så kan ske. Det vill också synas, framhåller utredningsmannen, som om den schematiska prövningen av tillståndsmyndigheten har rätt ringa värde. På grund härav föreslås, att den som får undersökningstillstånd i princip får använda hela området för undersökningsarbete, i den mån ej hindersbestämmelserna begränsar hans rätt, och att det i första hand överlåtes åt tillståndsinnehavaren att med jordägarna och andra rättsägare göra upp om vilka områden som skall användas för undersökningsarbetet. Innehavaren av tillståndet har ett intresse av att begränsa sina anspråk, eftersom storleken av den årliga avgift, som enligt 21 § i förslaget skall utgå till jordägaren, blir beroende av hur stora områden som tages i anspråk. Kan överenskommelse ej träffas angående områdena för arbete i dagen, bör__i likhet med vad som nu gäller enligt stenkolslagen — områdena bestämmas vid bergmästarförrättning (se 18 § i departementsförslaget).

Bergmastardmbetet i västra distriktet har i konsekvens med sin hemställan i anslutning till 12 § i förslaget förordat, att punkt 4) i 13 § utgår.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit synes det icke vara påkallat, att i undersökningstillstånd angives det område i dagen som får anvisas for arbete. Det torde få ankomma på parterna att träffa överenskommelse i berörda avseende. Om enighet icke kan nås, får frågan hänskjutas till avgörande vid bergmästarförrättning. Föreskrift härom upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 91

tages i 18 § i departementsförslaget (motsvarande 15 § 2 mom. i utredningsmannens förslag). Om annan rättsägare än jordägare beröres, t. ex. innehavare av nyttjanderätt eller gruvrätt, skall även dennes rätt beaktas och överenskommelse således träffas även med sadan rättsinnehavare.

14 §. Denna paragraf motsvarar 14 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har i förevarande paragraf föreslagit vissa regler om törlängning av undersökningstillstånd. Om skäl visas föreligga, skall kommerskollegium äga medgiva förlängning med högst tre år. Om synnerliga skäl föreligger, skall kollegium kunna medgiva ytterligare förlängning med likaledes högst tre år. Vid förlängning kan undersökningsområdet begränsas. Beträffande utredningsmannens motivering för bestämmelserna hänvisas till vad som anförts vid 11 §. Bergmästarämbetet i södra distriktet ifrågasätter, om ej förlängningsperioderna bör vara desamma som vid inmutning (två -j- tre år). Ämbetet anser vidare att förlängning bör ske endast då synnerliga skäl föreligger där-

liH.

Kommerskollegium anser i likhet med bergmästarämbetet i norra distriktet, att av lagrummet bör framgå till vilken myndighet ansökan om förlängning skall ingivas. Lämpligast synes vara, att ansökningen ingives till vederbörande bergmästare, som därefter har att med eget yttrande översända ansökningen till kommerskollegium. Bestämmelser härom kan lämpligen intagas i paragrafens tredje stycke. Hovrätten för Övre Norrland framhåller, att fall lätt kan tänkas, där en förlängning kan för jordägaren — eller annan rättsägare ■— innebära avsevärda ekonomiska uppoffringar. Även om beslutet om förlängning kan överklagas, synes det hovrätten som om sådan rättsägare borde äga rätt och möjlighet att redan före beslutet göra sina synpunkter på förlängningsfrågan gällande. Kommerskollegium finner däremot, att redan ett åläggande för kollegiet att underrätta jordägaren om skedd förlängning av undersökningstid skulle bli alltför betungande, främst därför att kollegiet saknar uppgifter om jordägarna. Visserligen finnes i 19 § sista stycket gruvlagen ett motsvarande stadgande, men då är alt beakta, att i inmutningsansökan skall lämnas fullständiga uppgifter angående jordägarna. Motsvarande krav uppställes icke på ansökan om undersökningstillstånd. Enligt kollegiets uppfattning bör det ankomma på undersökningstillståndets innehavare att fullgöra underrättelseskyldigheten gentemot jordägare. Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att även vederbörande bergmästare bör underrättas om förlängning av undersökningstillstånd, eftersom sådant tillstånd enligt förslaget till ändring av 5 § 9) gruvlagen avses skola utgöra hinder för inmutning.

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Departementschefen. Det är tydligt att man får räkna med möjligheten att undersökaren, oaktat han gjort vad på honom rimligen ankommer, icke hinner slutföra undersökningsarbetet inom den i tillståndet föreskrivna tiden, enligt förslaget högst tre år. I lagen bör därför upptagas bestämmelser om förlängning av undersökningstiden. Jag tillstyrker de av utredningsmannen föreslagna förlängningsterminerna, som godtagits av praktiskt laget alla remissinstanser. Avser undersökningstillstånd inmutat område, kan det vara lämpligt att anpassa förlängningen till giltighetstiden för inmutningen. Frågan om förlängning av undersökningstid bör prövas av samma myndighet som meddelat tillståndet, d. v. s. kommerskollegium. Det torde böra föreskrivas, att ansökningen skall ingivas till bergmästaren, som därefter har att med eget yttrande insända ansökningen till kommerskollegium.

Det synes icke böra ifrågakomma att stadga ovillkorlig skyldighet för kommerskollegium att bereda vederbörande rättsägare tillfälle att yttra sig i förlängningsärende innan detta avgöres. Genom en sådan föreskrift skulle förfarandet onödigt tyngas. Detta utesluter givetvis icke att det i särskilda fall kan befinnas erforderligt att redan under handläggningen inhämta exempelvis jordägarens syn på förlängningsfrågan. Såsom utredningsmannen föreslagit bör jordägaren underrättas om meddelat beslut om förlängning. Om han är missnöjd med beslutet, får han därefter föra talan mot detta i vanlig ordning. Såsom i ett yttrande föreslagits bör underrättelse om förlängningsbeslut tillställas jämväl vederbörande bergmästare. Bestämmelse härom har upptagits i departementsförslaget.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 15 § 4 inom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att koncessionsinnehavare, som vill frånträda koncessionen, skall göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälningen skall intagas i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå allenast viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos Kungl. Maj.t. Äiendet skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande av koncession. Utredningsmannen anser, att jämväl undersökningstillstånd enligt uranlagen bör kunna bringas att upphöra på begäran av tillståndsinnehavaren. Anmälan bör ställas till kommerskollegium men ingivas till vederbörande bergmästare, som har att översända anmälan till kommerskollegium. Rätten till området skall upphöra samma dag anmälan inkommer till bergmästaren. Anteckning om anmälan skall ske i det i förslaget föreskrivna uranregistret (se 56 § i departementsförslaget). Därest den mark undersökningstillståndet omfattat tagit skada för framtiden till följd av undersökningsarbetet, skall tillståndsinnehavaren vara skyldig att intill dess skadan ersatts betala årlig avgift till jordägaren såsom för markens begagnande (jfr 21 § i departementsförslaget).

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 93

Departementschefen. Bestämmelser om frånträdande av undersökningslillstånd torde böra upptagas i förevarande paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag.

Undersökningsarbete

16 §. Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om underrättelse till jordägare m. fl., innan undersökningsarbete påbörjas, och i andra stycket föreskrifter om ställande av pant eller borgen. Paragrafen överensstämmer i sak med 12 § gruvlagen. Utredningsmannens förslag innehåller i 15 § 1 mom. hänvisning till nämnda paragraf i gruvlagen, men i departementsförslaget upptages direkta stadganden i ämnet.

17 §. Paragrafen innehåller vissa anvisningar om hur undersökningsarbetet må bedrivas. I sak överensstämmer stadgandet med 13 § gruvlagen. Till skillnad mot utredningsförslaget, som innehåller allenast en hänvisning till nämnda paragraf i gruvlagen, har i departementsförslaget upptagits direkta bestämmelser.

18 §. Paragrafen svarar mot 15 § 2 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår i denna paragraf regler om förfarandet i fall då det råder oenighet mellan undersökaren, å ena, samt jordägaren eller annan rättsinnehavare, å andra sidan, om var inom undersökningsområdet arbete i dagen får bedrivas. Enligt förslaget skall tvisten lösas av bergmästaren vid särskild förrättning. Beträffande utredningsmannens motivering till förslaget i denna del hänvisas till vad som i det föregående anförts vid 13 §.

Kommerskollegium anser i likhet med bcrgmästarämbetet i norra distriktet, att det föreslagna stadgandet bör utgå, enär det medför en alltför stark begränsning av lillståndshavaren medgivna rättigheter. Genom det föreslagna stadgandet har jordägaren tillerkänts ett slags vetorätt, som kan komma att föranleda onödiga hänvändelser till vederbörande bergmästare; hänvisningen till stadgandet i 15 § gruvlagen (se 20 § i departementsförslaget) synes vara tillfyllest för att skydda jordägaren mot alltför långtgående åtgärder från tillståndsliavarens sida. Bcrgmästarämbetet i norra distriktet påpekar i anslutning härtill, att föreskrift motsvarande den nu ifrågavarande icke ansetts behövlig beträffande inmutningar. Bcrgmästarämbetet i västra distriktet anser, att i förevarande paragraf bör anges hur och i vilken omfattning kallelse skall ske.

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Departementschefen. Som regel torde uppgörelse mellan innehavaren av undersökningstillståndet och vederbörande rättsägare kunna träffas om var undersökningsarbetet må bedrivas inom tillslåndsområdet. Bestämmelser för lösandet av de konflikter som kan uppkomma synes emellertid ej kunna undvaras. Att lita till den bergmästaren enligt 20 § i departementsförslaget medgivna instruktionsrätten bör ej komma i fråga. Man torde emellertid ha grundad anledning antaga, att bestämmelserna i förevarande paragraf kommer att få ringa praktisk användning. Med hänsyn särskilt härtill kan det ej anses nödvändigt att belasta lagtexten med särskilda procedurregler. Det torde få ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda fallet avgöra hur och i vilken omfattning kallelse skall ske samt träffa avgörande i övriga procedurfrågor. Ledning torde härvid kunna erhållas från reglerna i 36 § angående bergmästarförrättning för anvisande av mark vid bearbetning av fyndighet.

19 §.

I 15 § 1 mom. i utredningsmannens förslag hänvisas till bestämmelserna i 14 § gruvlagen om undersökares rätt att förfoga över mineralfyndiglieter inom undersökningsområdet; vad i 14 § 2 mom. nämnda lag sägs om icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall därvid avse andra mineraliska ämnen än de med uranlagen avsedda. De ifrågavarande föreskrifterna har i departementsförslaget upptagits i denna paragraf i form av direkta bestämmelser.

20 §.

I paragrafen — som i utredningsmannens förslag (15 § 1 mom.) återfinnes i form av hänvisning till 15 § gruvlagen — medges bergmästaren befogenhet att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande av att innehavare av undersökningstillstånd överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket och 19 § tillkommer honom.

21 §.

1 mom. av förevarande paragraf har i utredningsförslaget motsvarighet i en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning till 17 § gruvlagen. 2 mom. svarar mot 15 § 3 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 17 § gruvlagen full ersättning skall utgå till jordägaren för markens begagnande för undersökningsarbete i form av en årlig avgift, varjämte skall utgå ersättning för skada för framtiden. Några grunder för ersättningens bestämmande angives ej. I 14 § 2 mom. stenkolslagen stadgas, att den årliga avgiften skall motsvara dubbla beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall gottgörelse utgå för den skada som marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Den här angivna särskilda grunden för bestämmandet av den årliga avgiften torde sammanhänga med att ersättningen är ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 95

för visst fall stadgat alternativ till lösen av mark med 50 procents förhöjning ävensom med att ersättningen avser meddelad koncession. Utredningsmannen anser för sin del önskvärt att strävan efter enhetliga regler leder till alt man bibehåller den allmännare föreskriften i gruvlagen. Därest denna till äventyrs skulle medföra en ändring till jordägarens nackdel, anser utredningsmannen att detta mer än väl uppväges av den övergång till gruvlagens ersättningsregler som även i övrigt föreslås i uranlagen. Utredningsmannen anser det vara påkallat, att i uranlagen i förevarande sammanhang upptages ett särskilt stadgande av innehåll att, därest innehavaren av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt till undersökningsområdet, frågan om årlig avgift och annan ersättning skall bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete. Dubbel ersättning skall sålunda icke utgå.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har ansett bestämmelsen i 2 mom. av förevarande paragraf böra såsom obehövlig utgå.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara till fördel att i uranlagen för undanröjande av tveksamhet upptages ett stadgande angående avgift och annan ersättning i det fall då innehavaren av undersökningstillstånd redan förut har inmutningsrätt. Ej heller i övrigt har jag funnit anledning till erinran mot förslaget i de avseenden varom nu är fråga. Den i utredningsförslaget upptagna hänvisningen till 17 § gruvlagen har dock i departementsförslaget ersatts med direkta bestämmelser.

22 §.

Denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 18 § 1 mom. gruvlagen, upptager bestämmelser om förfarandet, då enighet om ersättningsbelopp, som avses i 21 §, ej kan uppnås mellan parterna. I utredningsmannens förslag motsvaras paragrafen av en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning till nämnda stadgande i gruvlagen.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §. I förevarande paragraf, som motsvarar 16 § i utredningsmannens förslag, utsäges att koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

24 §. Denna paragraf motsvarar i huvudsak 17 § i utredningsmannens förslag.

Vad beträffar rätten att utnyttja koncessionsområdet och där befintliga mineral hänvisar utredningsmannen till vad som är stadgat i 10, 17 och

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

58 §§ stenkolslagen samt i 51 och 52 §§ gruvlagen (se härom den i avd. I lämnade redogörelsen för gällande rätt). Utredningsmannen anser att frågan närmast är huruvida man skall för urankoncessionernas del tillämpa principerna i 52 § gruvlagen (och 10 § stenkolslagen) eller principerna i 58 § stenkolslagen. Skillnaden torde, framhåller utredningsmannen, ej vara synnerligen stor, eftersom uran ej lär kunna avskiljas förrän genom anrikning eller därmed likställt förfarande. För detta fall stadgas i 52 § gruvlagen, att gruvinnehavaren får behålla icke inmutningsbara mineral, som brytes tillsammans med de inmutningsbara, utan hembud till jordägaren. Befrielsen från hembud i 58 § stenkolslagen torde sålunda i praktiken ej spela någon roll i förevarande sammanhang. Anknytning till 52 § gruvlagen synes under sådana förhållanden vara att föredraga, eftersom enhetliga regler för uran och inmutningsbara mineral bör eftersträvas. Ett förtydligande synes dock utredningsmannen böra ske. Koncession å uran bör ej medföra rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta och tillgodogöra sig fyndighet av inmutningsbara mineral eller mineral som avses i stenkolslagen utan att rätt därtill förvärvats i den ordning som är för sådana fyndigheter särskilt stadgad. Man kan, påpekar utredningsmannen, måhända göra gällande att denna regel gäller utan särskilt stadgande och därvid hänvisa till straffbestämmelsen i 73 § gruvlagen för den som bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt. Någon motsvarande bestämmelse finns dock ej i stenkolslagen. Föreligger tvekan huruvida en fyndighet är med hänsyn till andra mineral än uran brytvärd, torde frågan såvitt möjligt böra utredas eller undersökas i koncessionsärendet. Om innehavare av koncession å uran bryter en malm, vari inmutningsbara mineral ingår, dock ej i sådan mängd att utmål kan anvisas, torde reglerna i 52 § gruvlagen om icke inmutningsbara mineral bli tillämpliga på malmen. I princip tillkommer sådan malm jordägaren men får i viss utsträckning och viss ordning tillgodogöras av gruvinnehavaren. I regel torde utmål ej komma att vägras på en fyndighet med inmutningsbara mineral av någon betydelse, om brytning skall ske för uttagande av uran.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i fråga om den rätt till fyndigheter inom koncessionsområde som skall tillkomma koncessionsinnehavaren synes i sak ej giva anledning till erinran. Utöver vad utredningsmannen föreslagit torde i paragrafen böra ingå motsvarighet till de i 54 § gruvlagen upptagna bestämmelserna med vissa inskränkningar i fråga om rätten att använda utmål och om skyldighet att hålla stängsel. Därjämte bör hänvisningen till 52 § gruvlagen ersättas med direkt lagtext. I samband med dessa kompletteringar torde paragrafen böra uppdelas i två moment.

25 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i utredningsmannens förslag, innefattar en hänvisning av innehåll att de i 4 § i förslaget i fråga om undersökningstillstånd stadgade hindersbestämmelserna m. m. skall gälla jämväl beträffande koncession enligt uranlagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1060 97

26 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag. Jfr 5 § i departementsförslaget.

Utredningsmannen anser, att de skäl som anförts för ett förenklat förfarande i fråga om ärenden angående undersökningstillstånd ej är tillämpliga då fråga är om koncession, som avser mera definitiva anspråk på mark och intrång i markägarens rätt av en helt annan omfattning och natur än som följer av tillstånd till undersökning. Därtill kommer den rent praktiska synpunkten att koncessionsärendena kan förväntas bli relativt fåtaliga i förhållande till ärendena om undersökningstillstånd, eftersom koncession förutsätter att man gjort fynd som kan leda till verklig gruvdrift. Kraven på utredning om rättsägare kan och bör därför ställas högre i detta fall, ehuru själva ianspråktagandet av mark äger rum vid en senare förrättning. Liksom i fråga om undersökningstillstånd bör när fråga är om koncession ansökningsförfarandet kunna förenklas genom undantag från kungörelseförfarandet för det fall att sökanden redan har gruvrätt till det område varom är fråga (se 27 § andra stycket i departementsförslaget). En sådan förenkling överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 64 § andra stycket stenkolslagen. Eftersom kungörelseförfarande i sådant fall kan underlåtas, kan även uppgiftsskyldigheten i ansökningen i motsvarande mån begränsas (26 § 4 mom. i departementsförslaget).

Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om koncession bör ingivas till bergmästaren. I detta fall bör, som nämnts, kraven på uppgifter och övrig utredning ställas högre än då fråga är om undersökningstillstånd. Eftersom det skall vara en förutsättning för koncession att på området finns brytvärd fyndighet, skall utredning om förefintligheten därav tillhandahållas. Beträffande den redogörelse som skall lämnas rörande förekomsten av brytvärd fyndighet framhåller utredningsmannen, att strålningskarta icke kan anses tillfyllest.

Till skillnad från gällande rätt föreslås ej att koncessionsmyndigheten skall bestämma angående mark för arbete i dagen och för väg, utan frågorna därom skall upptagas vid bergmästarförrättning i överensstämmelse med vad som gäller för utmålsförrättning enligt gruvlagen.

Utredningsmannen erinrar om att utmålskarta enligt 21 § 2 mom. gruvlagen skall vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Ansökan om koncession skall enligt 2 § stenkolslagen åtföljas av karta i skala 1:4 000. Med hänsyn till de betydande kostnader som är förenade med att på stora områden upprätta karta i skala 1: 4 000 och då kartverkets ekonomiska karta i skala 1 : 10 000 synes vara tillräcklig för det ändamål varom här är fråga, föreslår utredningsmannen, att skalan normalt bestämmes till 1: 10 000. I vissa fall, exempelvis där fråga är om stora områden utan större ägosplittring och bebyggelse, torde man, särskilt där ekonomiska kartor ännu ej föreligger och särskild karta därför måste upprättas, kunna nöja sig med en

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

98 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kommerskollegium att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan 1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det centrala statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium erhålla kännedom om eventuella uranfyndiglieter inom länet. Medverkan vid ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länsstyrelsen ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersökningstillstånd och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungörelseförfarandet.

Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angives icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt. Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fastigheten kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att koncession beviljas.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att bestämmelsen i 3 mom. 3) om skyldighet för sökanden att förete intyg angående sin förmåga alt utföra tillämnat gruvarbete bör utgå. Det anges icke i lagen, hur de i lagrummet angivna förhållandena skall styrkas och det torde enligt ämbetets uppfattning över huvud icke vara möjligt att vid tiden för koncessionsansökningen bedöma, vilka arbeten som skall utföras och vilka tillgångar som erfordras härför.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att fastighetsredovisningen å den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 icke är fullständig. Å densamma har sålunda redovisning av fastigheter och särskilt samfälligheter icke kunnat drivas längre än kartskalan medger. Därest fastighetsredovisningen å den till ansökningen fogade kartan skall läggas till grund för den i 20 § (27 § departementsförslaget) intagna underrättelseskyldigheten, kan därför i många fall skala 1: 10 000 visa sig otillräcklig. Styrelsen säger sig vidare icke vara övertygad om att medgivandet att undantagsvis upprätta karta i mindre skala, lägst 1: 20 000, medför fördelar. Stora svårigheter torde nämligen enligt styrelsens åsikt möta att å karta i denna skala på ett överskådligt sätt utmärka registerbeteckningar, fastighetsgränser, byggnader m. m. Därtill kommer att, då det å kartan upptagna området med hänsyn till den föreslagna bestämmelsen om koncessionsområdets maximala storlek knappast lär väsentligt överstiga 100 hektar, utrymmesbesparingen vid en övergång från skala 1: 10 000 till skala 1: 20 000 blir tämligen blygsam.

Överlantmätaren i Malmöhus län anser icke tillräckliga skäl föreligga att i uranlagen föreskriva mindre kartskalor än i gruvlagen, överlantmätaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 99

påpekar, att föreskrifterna om kartans innehåll i förslaget gjorts mera detaljerade än i gruvlagen. Kartan skall användas ej blott för att bestämma koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område i dagen, som innehavaren av koncessionen behöver för arbete eller för väg och även som underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda område. Kartskalan bör då enligt överlantmätarens åsikt ej vara alltför liten. Vid expropriation användes i regel betydligt större skalor än de ovan angivna. Enligt förslaget må koncession icke omfatta område överstigande 100 hektar. På en karta i skala 1: 10 000 motsvarar detta en dm2. Upprättande av en sådan karta i ett koncessionsärende kan knappast vara betungande. Ej heller kan det betyda nämnvärd lättnad att minska skalan till 1: 20 000 och därmed kartbilden till 25 cm2.

Överlantmätaren i Nori-bottens län anser, att det av utredningsmannen föreslagna redovisningssättet synes vara tillfyllest för områdets identifiering och för fastighetsredovisningen; koncessionskartan har ju i viss mån karaktär av översiktskarta och det är ju i allmänhet fråga om tämligen stora områden, upp till 100 hektar. Skalan 1: 20 000 synes dock överlantmätaren böra användas restriktivt. Över det område som koncessionsinneliavaren avser för arbete i dagen torde man emellertid enligt överlantmätarens mening som hittills behöva större skala exempelvis 1: 4 000. I annat fall kan risk för rättsosäkerhet föreligga. Genom gruvdriften torde nämligen ofta rösen och skiljemärken på marken komma att förstöras. Det synes därför vara av vikt att denna olägenhet motverkas genom att en tämligen detaljerad karta över områdena finnes. Utom kartskalan är emellertid härutinnan av betydelse de mätningsmetoder och den mätningsnoggrannhet som användes. Mätningsförordningen synes böra tillämpas för kartläggning av arbetsområden.

Överlantmätaren i Skaraborgs län anser, att den nya ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 i allmänhet torde vara lämplig som koncessionskarta. Därest denna skala emellertid i visst fall — exempelvis vid splittrat fastighetsbestånd •— icke finnes vara tillfredsställande, bör sökanden dock kunna åläggas att förete karta i större skala beträffande de delar som ej kan tillfredsställande återges i normalskalan.

Kommerskollegium erinrar om att kollegiet i skrivelse den 13 februari 1959 hemställt om vissa ändringar i 2 § stenkolslagen bl. a. i fråga om den karta som skall åtfölja koncessionsansökan (jfr det i det följande berörda förslaget till lag om ändring i stenkolslagen). Enligt kollegiets mening bör de sålunda föreslagna bestämmelserna i tillämpliga delar inflyta i 3 mom. 1) i förevarande paragraf. Kollegiet förordar den föreskriften att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller annan sakkunnig person. Härigenom förebygges, att bristfälliga eller undermåliga kartor åberopas i tillståndsärenden. Kollegiet anser det vidare icke vara lämpligt, att kartan normalt skall få vara upprättad i godtyckliga skalor ned till 1: 10 000. Det bör i stället föreskrivas, att kartan skall vara i skala 1: 4 000 eller 1:10 000 med rätt för kollegiet att medgiva undantag för annan skala, dock ej mindre

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

än 1: 20 000. Kollegiet föreslår vidare, att den av utredningsmannen föreslagna, från 21 § gruvlagen hämtade särskilda bestämmelsen om karta som angår mark, avsedd för väg m. m. flyttas till 36 § 3 mom. Som motivering härför åberopar kollegiet, att frågan om sådan mark knappast blir aktuell redan vid ansökningstillfället.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att bestämmelsen i 3 mom. 4) i förevarande paragraf enligt ordalagen innebär, att då fråga är om särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t, särskild ansökningshandling skall ingivas beträffande tillståndet. Samfundet anser en sådan ordning icke vara motiverad utan finner det enklare och naturligare, att ansökningen sker i samma ansökningshandling som avser själva koncessionen.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att koncessionsansökan liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas direkt till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergsstaten. Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i departementsförslaget anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessionsfrågan.

Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansökan bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelningstorrättningar och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lantmäteriakterna. Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande arbete, om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i koncessionsansökan lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givetvis bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen lämna så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessionsansökan.

I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huruvida den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräckligt tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i denna del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkännas visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 101

bibehållas den nu i stenkolslagen föreskrivna skalan 1: 4 000. Tydligt är emellertid — särskilt med hänsyn till att koncessionsområde kan omfatta arealer upp till 100 hektar med ofta ganska okomplicerade fastighetsförhållanden —- att möjlighet bör föreligga att i särskilda fall nyttja mindre skalor än normalskalan. Jag anser därför att kommerskollegium bör få befogenhet att i förekommande fall medge att mindre skala, dock minst 1:20 000, får användas. Det torde dock endast undantagsvis böra ifrågakomma att koncessionskarta må upprättas i mindre skala än 1: 10 000. Lämpligt synes mig vara, att i lagen angives, att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller annan sakkunnig person.

Den föreslagna avfattningen av 3 mom. 4) synes mig icke böra föranleda att sådan ansökan som där avses skall vara särskilt för sig upprättad. Hinder bör ej anses föreligga, att ansökan göres i själva koncessionsansökningen.

Jag har i övrigt ej någon erinran mot utredningsmannens förslag, frånsett att vissa formella jämkningar torde få vidtagas.

27 §.

Denna paragraf motsvarar 20 § i utredningsmannens förslag. Jfr 7 § i departementsförslaget.

Utredningsmannen föreslår, att kungörelse och särskilda meddelanden angående ansökan om koncession skall ombesörjas av bergmästaren i likhet med vad som föreslås beträffande ärenden om undersökningstillstånd. Sedan tiden för yttrande av rättsägare utgått •— även i detta fall föreslås trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna — skall bergmästaren översända handlingarna med eget yttrande till kommerskollegium, som i sin tur med eget yttrande överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t för avgörande.

Bergmästarämbetet i norra distriktet förordar, att kungörelse och delgivning icke skall ske förrän eventuellt erforderlig komplettering skett (jfr 26 § 5 mom. i departementsförslaget).

Lantmäteristgrelsen anser, som en följd av vad styrelsen föreslagit beträffande 25 § 2 mom. 4), att bergmästares underrättelseskyldighet enligt förevarande paragraf bör avse jämväl servitutshavare.

Kommerskollegium uttalar, att det av lagtexten bör direkt framgå, att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad. Därest bestämmelse om fyndamnälan upptages i lagen, bör underrättelse alltid tillställas jämväl fyndanmälare.

Departementschefen. I anslutning till 26 § i departementsförslaget har jag uttalat, att obligatorisk skyldighet för koncessionssökandcn att lämna uppgift om servitutshavare icke synes böra föreskrivas i uranlagen. Den underrättelseskyldighet, som enligt förevarande paragraf skall åvila bergmästaren bör i konsekvens härmed icke omfatta servitutshavare. Om sökanden emellertid i det särskilda fallet har lämnat uppgift om servitutshavare, kan

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

det givetvis vara lämpligt att bergmästaren underrättar jämväl sådan rättsägare om den gjorda ansökningen.

Bland de rättsägare som skall underrättas om ansökningen torde böra upptagas jämväl den som innehar undersökningstillstånd samt den som i vederbörlig ordning gjort fyndanmälan.

För undvikande av onödig tidsutdräkt vid handläggningen av koncessionsansökan är det angeläget att kungörelse utfärdas så snart som möjligt. Kungörelse bör därför utfärdas så snart erforderliga uppgifter föreligger. Det får ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda fallet bedöma, när så fullständiga uppgifter föreligger att kungörelse kan utfärdas. Det torde icke alltid vara nödvändigt att alla kompletteringar som bergmästaren enligt 26 § 5 mom. funnit erforderliga avvaktas, innan kungörelseförfarandet igångsättes.

Med hänsyn till stadgandet i 26 § 3 mom. 5) om skyldighet för sökanden att gälda förskott å den beräknade kostnaden för kungörelseförfarandet synes det icke vara erforderligt att i förevarande paragraf intages direkt föreskrift om att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

28 §.

Denna paragraf svarar mot 21 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geologiska undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten, eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existerande gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall begränsas. Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl. Maj:ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt inhämtas av Kungl. Maj :t, innan koncessionsärendet avgöres.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skaraborgs län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jämlikt 20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka skada å landskapsbilden.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbörande länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 103

åtgärder på här förevarande område och pekar därvid på den betydelse som i synnerhet beviljade koncessioner kan få för länsstyrelses planläggande verksamhet inom länet.

Lantbruksstijrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar helt allmänt vikten av att de myndigheter som har att bevaka plan- och jordbruksintressena beredes tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden, innan dessa avgöres.

Lantmäteristijrelsen framhåller, att kollision kan uppkomma mellan de rättigheter, som med stöd av en blivande uranlag kan förvärvas i avseende å marks utnyttjande, och de intressen, som är avsedda att tillgodoses genom byggnadslagstiftningen samt anför härom:

Ehuru förhållandet mellan vad som sammanfattningsvis kan kallas gruvrättigheter samt byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen icke närmare reglerats i lag, är det enligt lantmäteristyrelsens mening uppenbart att hänsyn till att gruvdrift ej motverkas eller hindras skall tagas vid de överväganden angående marks disposition för bebyggelse som ske jämlikt byggnadslagstiftningen och vid de bedömanden som enligt fastighetsbildnlngslagstif t ningen skola ske då fråga är om ändring i fastighetsindelningen. Sådant hänsynstagande förutsätter emellertid att förekomsten av gruvrättigheter, som ju understundom kunna sträcka sig utanför gränserna för utmål eller koncessionsområde, är känd för planförfattare och fastighetsbildningsmyndigheter. Särskilt vid prövningen av fastighetsbildningsfrågor, vilka var för sig ofta avse mycket begränsade områden men som förekomma i stort antal, framstår den nu möjliga utvägen att i varje särskilt fall hos bergmästarämbetena inhämta upplysningar angående eventuella gruvrättigheter såsom betungande. Lantmäteristyrelsen anser därför den av överlantmätaren i Örebro län föreslagna underrättelsen angående gruvrättigheter till länslantmäterikontoren vara angelägen. Framhållas bör att såväl andra länsmyndigheter som allmänheten härigenom skulle på ett bekvämare sätt än "nu kunna förskaffa sig kännedom om ifrågavarande rättigheter. Då angivna problem uppkommer icke endast i anledning av det nu föreliggande lagförslaget utan även föreligger i anledning av gruvlagen och stenkolslagen, anser sig styrelsen dock icke i förevarande sammanhang böra föreslå bestämmelser i ämnet.

I det föregående har lantmäteristyrelsen främst uppehållit sig vid befintliga gruvrättigheters betydelse för tillämpningen av byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen. Enligt styrelsens mening är det emellertid vid tillkomsten av nya gruvrältigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål, som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagcn eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om tillskapande av gruvrätligheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda icke omfattas av de i lagutkastets 4 och 18 §§ givna skyddsbestämmelserna, exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts för tätortens utbyggnad. Framhållas hör alt denna planläggning, som för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande av gruvrätligheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter. Ehuru lantmäteristyrelsen väl är medveten om betydelsen av de fyn­

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

digheter, för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrelsen det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den prövning som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstillstånd och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall som det nyss angivna, det enligt lanlmäteristyrelsens mening kan vara befogat att ersättning utgår till vederbörande kommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.

Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklarhet som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:

Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fastställande av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt område. Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstiftningen. Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen föreslå, att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen blir föremål för en särskild utredning.

Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av överlantmätaren i Norrbottens län.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla underrättelse om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.

Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig uppgift om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, huruvida icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.

Skånes handelskammai’e anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning, att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastighetsböckerna och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och valtenrättigheter samt lösen av markområden kommer att tillställas inskrivningsdomaren och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 105

Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obligatorisk skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej erforderlig. I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruvlagstiftningen, å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan, måtte bli närmare klarlagt. Därvid bär särskilt framhållits, att det i lagstiftningen ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid tillskapandet av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande problem uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrelsen till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det, ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering, som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl. uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning beaktas vid bebyggelseplaneringen.

29 §. Paragrafen motsvarar 22 § i utredningsmannens förslag.

Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för beviljande av koncession har redovisats vid motiveringen av 9 §. Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om föicträde till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem. Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstillstånd och koncession, om Kungl. Maj .ts prövning ej skall påverkas av vem som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om innehavaren av undersökningstillstånd bär nödiga kvalifikationer, han ligger närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj:t vara obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av under-

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

sökningstillstånd i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är lämpligast för att erhålla koncession.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om det är välbetänkt att, då flera söker koncession å samma område, vid prövningen av frågan vilken sökande skall erhålla koncession helt bortse från tidpunkterna då ansökningarna inkommit. Även om rätt till ersättning tillförsäkras den, som upptäckt fyndigheten, därest denne ej erhåller koncession, torde bestämmelsen komma att orsaka viss osäkerhet och icke stimulera till eftersökande av fyndigheter. I lagförslaget förutsättes tydligen, att den ersättning som skall utgå till den, som upptäckt fyndigheten, skall fastställas i anslutning till det värde fyndigheten bedömes äga då koncession meddelas. Ett sådant bedömande måste bli beroende av en mängd i varje fall i dagens läge osäkra prognoser. Å andra sidan är det självfallet, att den som erhåller koncession skall äga de nödvändiga resurserna och förutsättningar att på tillfredsställande sätt bearbeta fyndigheten. Handelskammaren ifrågasätter därför, om icke bestämmelsen borde omarbetas på sådant sätt, att den, som först inkommit med ansökan bör erhålla koncession under förutsättning, att denne kan förväntas tillfredsställande bearbeta fyndigheten.

Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten, alt vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar beträffande samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunkterna för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits avpraktiskt taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimligaste. För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare framhållit synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekteringsverksamheten vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten sålunda i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig. De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmelserna och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onödiga kunna utgå.

30 §. Denna paragraf svarar mot 23 § i utredningsmannens förslag. Jfr 10 § i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 107

Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen, att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar fyndet ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande till undersökningsområdet. Jordägareintresset är i detta fall än staikare framträdande än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga är om ett intrång av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare bör jordägarnas intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta sammanhang. Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras enligt reglerna i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 § stenkolslagen, har jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är för stort. I förra fallet skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna, i senare fallet skall avgälden tillfalla den på vilkens område brytning skett. Det är sålunda ett jordägareintresse både att fördelningen ej sker på ett alltför stort antal jordägare och att en jordägare ej skall behöva vänta alltför länge, innan han får ut någon avgäld. Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på fragan har det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för undersökningstillstånd, d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för koncessionernas del. Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområdes form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regelmässigt bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt. I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.

Lantbriiksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida med hänsyn till jordägareintressena maximiarealen för koncessionsområde bör sättas så högt som 100 hektar. Bergmästarämbetet i södra distriktet har ansett, att det skulle ha varit av värde, om paragrafen utformats i anslutning till 30 § gruvlagen, så att däri intagits föreskrift om att koncessionsområde skall begränsas och utformas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov samt givits anvisning beträffande förhållandet mellan områdets sidor.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessionsområdes storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillrådligt. Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan låda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdragningen kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föreslagits.

108 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

31 §. Förevarande paragraf motsvarar 24 § i utredningsmannens förslag. Jfr 12 § första stycket i departementsförslaget. De allmänna reglerna om arbetsskyldighet i 3 kap. stenkolslagen är, såsom framgår av 64 § första stycket stenkolslagen, ej tillämpliga på urankoncessioner. I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje stycket om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncessionen. Kungl. Maj :t äger enligt nämnda lagrum bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall nyttjas för att koncessionsrätten skall äga bestånd. Kungl. Maj:t äger vidare enligt 56 § andra stycket vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncession må fogas de föreskrifter, som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 § stenkolslagen om villkor vid koncession lämpligen bör upptagas i en ny lagstiftning. Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse utan tillämpas endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna. En uttrycklig föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser må meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av annan gruvrätt å samma område. I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag efter förebild från It § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som genom dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan. Utredningsmannens förslag i detta avseende innebär i huvudsak, att koncessionsinneliavaren, innan något arbete börjas, skall hos vederbörande länsstyrelse nedsätta i penningar eller obligationer 2 000 kronor samt därutöver, innan annat arbete än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av det område koncessionen omfattar. Utredningsmannen framhåller, att med de föreslagna bestämmelserna det belopp som skall nedsättas för ett koncessionsområde av maximal storlek (100 hektar) uppgår till 7 000 kronor, medan motsvarande pant enligt 11 § stenkolslagen för ett koncessionsområde av maximal storlek (1 600 hektar) uppgår till 82 000 kronor. Ett sådant belopp som 7 000 kronor anser utredningsmannen icke vara alltför betungande för den som fått koncession på en brytvärd uranfyndighet; tvärtom kan beloppet måhända anses alltför obetydligt som trygghet för dem, vilkas rätt kan komma att skadas.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län har påpekat, att möjligheten alt uppställa villkor bör kunna utnyttjas för att minska de olägenheter som vållas av avfall vid uranutvinning. Lantbruksstyrelsen förklarar sig förut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 109

sälta, att Kungl. Maj:t beaktar jämväl jordbrukets synpunkter och sålunda, om jordbruksjord tages i anspråk, föreskriver, att koncessionshavaren efter utnyttjandet har att såvitt möjligt återställa området i ett för jordbruk användbart skick. Advokatsamfundet anser att bestämmelserna om ställande av säkerhet bör utgå ur förslaget. Med den noggranna prövning som med all sannolikhet kommer att ske, innan någon får koncession, synes det ytterst osannolikt att koncession kommer att medgivas någon, vars ekonomiska förhållanden är sådana att en pant av förevarande slag och storleksordning kan anses erforderlig. Skulle i något särskilt fall pantnedsättning anses vara av behovet påkallad, bör föreskrift härom kunna intagas bland de villkor Kungl. Maj:t äger uppställa för koncessionen, bl. a. till skyddande av allmän eller enskild rätt. Sådan pant skulle därvid givetvis icke behöva vara begränsad till det blygsamma belopp som utredningsmannen föreslagit och som går tillbaka på bestämmelser i stenkolslagen, tillkomna på en tid då penningvärdet var flera gånger högre än för närvarande. Därest bestämmelser om pantnedsättning likväl skulle finnas böra upptagas i uranlagen, anser advokatsamfundet med hänsyn till obligationernas bristande värdebeständighet att nedsättning alltid skall ske i penningar. Jämväl bergmästarämbetet i norra distriktet har ansett, att bestämmelserna om pantnedsättning bör utgå ur förslaget och därvid påpekat, att i fråga om utmål sådana bestämmelser ansetts kunna undvaras.

Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran. Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den ytterligare säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj:t meddela föreskrift härom i samband med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslagna bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i uranlagen.

32 §. Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningsmannens förslag. Jfr 13 § i departementsförslaget.

Utredningsmannen har, såsom framgår av vad i anslutning till 13 § anförts, ansett att det med hänsyn till den föreslagna minskningen av maximiarealen för undersöknings- och koncessionsområde icke längre är erfor­

no Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt, att den ytvidd som må anvisas för arbete i dagen bestämmes av den myndighet som meddelar undersökningstillstånd eller koncession. I fråga om koncession bör koncessionsinnehavaren vid bergmästarförrättning få anmäla, vilka områden han vill använda för arbete i dagen. Motsvarande bör gälla beträffande mark för väg till koncessionsområdet. Det får därefter ankomma på bergmästaren att anvisa sådana områden. Någon risk för att koncessionsinnehavaren skall missbruka möjligheten att taga mark i anspråk föreligger enligt utredningsmannens åsikt så mycket mindre som ersättning för marken föreslås skola utgå med 50 procents förhöjning. -— Hindersbestämmelserna bör, anser utredningsmannen, i praktiken tillämpas på det sättet att i koncessionerna göres undantag genom hänvisning till 4 § i förslaget eller genom att bestämmelserna i nämnda paragraf upptages i koncessionen. Därvid måste dock observeras, att gruvrättigheter ej utgör absoluta hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras med en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda fallet.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ger ej anledning till erinran. Paragrafen bör sålunda upptagas i överensstämmelse med förslaget, frånsett redaktionell jämkning.

33 §.

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningsmannens förslag. Jfr 11 § andra stycket och 12 § andra stycket i departementsförslaget.

Utredningsmannen anser, att meddelad koncession bör — i likhet med undersökningstillstånd -— kunna under givna förutsättningar återkallas av Kungl. Maj :t. Därjämte bör förbud mot överlåtelse av koncession uppställas. Beträffande utredningsmannens motivering hänvisas till 11 och 12 §§ i departementsförslaget.

Aktiebolaget Atomenergi har understrukit, att återkallelse bör ifrågakomma endast i undantagsfall; ett skäl för återkallande av koncession kan vara att det ur landets synpunkt föreligger trängande behov av uran från en viss fyndighet men att den som innehar koncession icke önskar bearbeta fyndigheten. Bolaget erinrar om att Kungl. Maj :t enligt förslaget kan föreskriva arbetsskyldighet men påpekar, att sådan föreskrift icke synes kunna meddelas efter det att koncessionen beviljats.

Svenska teknologföreningen betonar, att vid prövning av återkallelsefråga den allra största hänsyn bör tagas till enskilds rätt.

Departementschefen. Förevarande paragraf torde böra upptagas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Såsom jag framhållit i anslutning till 12 § andra stycket bör stor försiktighet iakttagas vid tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av undersökningstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 in

Vad jag där anfört har i än högre grad giltighet när det gäller fråga om återkallelse av koncession, eftersom en sådan återkallelse regelmässigt kan medföra ett betydligt större ekonomiskt avbräck för gruvrättsinnehavaren än en återkallelse av undersökningstillstånd.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningsmannens förslag. Jfr 15 § i departementsförslaget.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att koncessionsinnehavare, som vill frånträda koncession, skall göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälan skall intagas i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå endast viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan hos Kungl. Maj :t. Ärendet skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande av koncession. Dessa regler synes enligt utredningsmannen kunna bibehållas i den nya lagstiftningen med den ändringen, att anmälan om frånträdande av koncession skall ske till kommerskollegium i stället för till länsstyrelsen och att kungörande skall ske i Post- och inrikes tidningar och tidning i orten i stället för i länskungörelserna. Anteckning skall i båda fallen ske i uranregistret. Reglering av nedsatta säkerheter anser utredningsmannen böra ske på sätt är stadgat i 21 § stenkolslagen.

Bergmästarämbetet i norra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke markägare bör underrättas om anmälan angående frånträdande av koncession.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i denna paragraf synes i huvudsak kunna biträdas. Stadgandet bör dock kompletteras med en föreskrift om skyldighet för bergmästaren att underrätta jordägaren i det fall då koncessionen helt upphört att gälla. Beträffande ett partiellt upphörande av koncession erfordras ej någon föreskrift härom, eftersom sådant ärende skall behandlas i samma ordning som är föreskriven för erhållande av koncession.

35 §.

Denna paragraf, som reglerar frågor rörande rätt till mark och annan egendom då koncession upphör, motsvaras i utredningsmannens förslag av en i 34 § upplagen hänvisning till 57 § gruvlagen. I departementsförslaget har bestämmelserna införts i form av direkta lagregler.

Förrättning för anvisande av mark, m. m.

3G §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår, att mark för arbete i dagen och för väg skall anvisas vid bergmästarförrättning. Anvisande av erforderlig mark bör ske

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

antingen på en gång (jfr 33 § gruvlagen) eller sedermera då behov yppas (jfr 45 § första stycket samma lag). För själva förfarandet anser utredningsmannen motsvarande bestämmelser i gruvlagen kunna i tillämpliga delar gälla. I vissa avseenden bör dock utformningen av ansökningen avvika från vad i 20 och 21 §§ gruvlagen stadgas och anslutning i stället ske till vad som enligt föreliggande förslag skall gälla beträffande ansökan om koncession. Enligt 33 § andra punkten gruvlagen, som jämväl bör vinna tillämpning i förevarande fall, skall område som anvisas inläggas å karta samt anmärkas i protokollet. I fall då anvisande av ytterligare mark sker, torde denna bestämmelse få tolkas så att området ej inritas på koncessionskartan utan upptages på en kopia till denna. Bestämmelsen i sista mom. av paragrafen är utformad efter förebild av 15 § första stycket stenkolslagen.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man icke i vissa fall bör kunna avstå från det i gruvlagen reglerade, tämligen omständliga och tidsödande förfarandet och i stället intaga bestämmelser som möjliggör en enklare procedur i sådana fall, där det är uppenbart, att det mera komplicerade förfarandet är onödigt och onyttigt. Samfundet åsyftar därvid exempelvis fall, där det styrkes, att det på jordägarsidan finns endast en eller få rättsägare och att överenskommelse redan träffats om de frågor som skall avgöras vid förrättningen. Liknande synpunkter anföres av Aktiebolaget Atomenergi. Hovrätten för Övre Norrland föreslår, att det uttryckligen angives, att bergmästarförrättning skall ske på ansökan av koncessionsinnehavaren.

Departementschefen. I enlighet med utredningsmannens förslag torde beträffande bergmästarförrättning för anvisande av mark för arbete och för väg i huvudsak böra gälla motsvarande bestämmelser i gruvlagen. Att såsom från ett par håll föreslagits införa särskilda regler om ett förenklat förfarande för de fall då antalet rättsägare är ringa och enighet föreligger mellan dem, kan visserligen i och för sig synas önskvärt. Emellertid torde särskilda bestämmelser i lagen i förevarande hänseende ej vara erforderliga. Självfallet är, att redan det förhållandet att i ett visst fall endast ett fåtal inbördes eniga rättsägare föreligger kommer att rent faktiskt även med de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna förenkla proceduren inför bergmästaren. I redaktionellt hänseende föreslår jag den ändringen i utredningsmannens förslag, att hänvisningen i andra punkten av 1 mom. upptages som ett särskilt stycke sist i paragrafen. Hänvisningen synes utöver vad utredningsmannen föreslagit böra omfatta jämväl 40 § gruvlagen, som innehåller stadganden om utmålsförrättnings avslutande. Sista mom. i utredningsförslaget torde med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 24 § 2 mom. andra stycket kunna utgå (jfr straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4. departementsförsla-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 H3

get). Jämväl i övrigt torde vissa ändringar av redaktionell natur böra vidtagas i utredningsmannens förslag.

37 §.

I denna paragraf, som motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag, regleras frågan om koncessionsinnehavares rätt att få mark anvisad utom koncessionsområdet. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 34 § gruvlagen.

38 §.

Förevarande paragraf, som upptar vissa regler om marklösen och annan ersättning, motsvarar 30 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärde styckena samt 2 mom. i utredningsmannens förslag. Reglerna har förebilder i 36 § gruvlagen och 14 § stenkolslagen.

39 §.

I denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 37 § första, andra och fjärde styckena gruvlagen, anges grunderna för bestämmande av lösen och annan ersättning. Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag av en hänvisning i 30 § 1 mom. femte stycket. Motsvarighet till 37 § tredje stycket gruvlagen har i departementsförslaget upptagits i 41 §.

40 §.

Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag av en hänvisning till gruvlagen i 30 § 1 mom. femte stycket.

Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som uppkommer i samband med koncession väl kan tänkas komma att avse betydande belopp med hänsyn till de relativt stora arealer som kan ifrågakomma. Ur denna synpunkt kunde det vara av betydelse att inkoppla expropriationsdomstol på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn till att det system som tillämpas enligt gruvlagen alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn till värdet av enhetliga regler inom hela gruvrätten, förordar utredningsmannen dock att ersättning — även då fråga är om lösen för mark — får liksom enligt gruvlagen bestämmas av bergmästare och gode män. Då fråga är om betydande belopp, torde parterna ombesörja sakkunnig utredning och möjlighet torde föreligga att enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen begära förordnande av sakkunnigt biträde.

Utredningsmannen framhåller att om man tillämpar gruvlagens regler frågan om ställande av borgen enligt 12 § 2 mom. stenkolslagen torde förfalla. Den bestämmelse som finns i 42 § gruvlagen angående ersättningsbeloppets erläggande anser utredningsmannen innebära tillräcklig trygghet för den ersättningsberättigade. Där stadgas att vid utmålsförrättning fastställd lösen och annan ersättning jämte 6 procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skall inom 90 dagar från samma tid, oavsett

8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

mot förrättningen förd talan, erläggas till den ersättningsberättigade. Under vissa förutsättningar skall beloppet i stället nedsättas hos länsstyrelsen. Erlägges eller nedsättes ej beloppet inom sålunda föreskriven tid, kan överexekutor förordna om skyndsam handräckning för uttagande av beloppet samt förordna om arbetets inställande till dess ersättningen erlagts eller uttagits.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår, att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid bestämmandet av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession. Härom anför förbunden: Enligt nu gällande regler för uran skall Konungen i samband med meddelandet av koncession anvisa det markområde, som omfattas av koncessionen. Ersättningsfrågorna handlägges därefter av vederbörande expropriationsdomstol. Detta förfarande anser förbunden ur rättssäkerhetssynpunkt vida överlägset det, som tillämpas enligt gruvlagen och som nu föreslås bli tilllämpligt enligt uranlagsförslaget. Ersättningsfrågorna behandlas jämlikt gruvlagen av bergmästaren i första instans. Vederbörande markägare kan vid ett sådant förfarande vanligtvis icke på ett ur hans synpunkt önskvärt sätt bevaka sin rätt därigenom att han — i motsats till vad som gäller vid förfarandet vid expropriation — icke har möjlighet att erhålla gottgörelse för sina kostnader för juridiskt och tekniskt biträde. Visserligen kan vederbörande markägare genom att inom ett år från det bergmästaren meddelat beslut beträffande förrättningen ansöka om stämning å vederbörande sökande få till stånd en omprövning av ersättningsfrågorna. Men med hänsyn till att vanliga rältegångskostnadsregler är tillämpliga på sådana mål, torde domstolsprövning i praktiken vara utesluten. Markägaren måste alltid räkna med risken att bli ansedd som tappande part och på grund därav stå samtliga kostnader å målet. Förbunden kan därför ej godtaga utredningsmannens uttalande, att gruvlagens system »alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt». Det bör också i detta sammanhang särskilt poängteras, att de markområden, som kommer att bli föremål för lösen enligt uranlagsförslaget, blir av betydande storlek, medan gruvlagens regler närmast hänför sig till markområden om högst 16 har.

Förbunden förordar med stöd av det anförda i första hand, att expropriationsförfarande skall tillämpas vid bestämmandet av marklösenersättningar och skadestånd i övrigt i anledning av meddelad koncession. I andra hand hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som blivande uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla ersättning för nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse med de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra tvångsförfoganden.

Departementschefen. Det stora flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvarande sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emellertid förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 115

synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt undvikes. Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan omfatta större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ordning väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående undersökningsarbetet ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning att begränsa brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfattas av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i denna del.

Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 § 4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordägarens ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det torde emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i berörda hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu gäller enligt stenkolslagen.

För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruvlagen kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från förrättningens avslutande (se 63 § i departementsförslaget).

41 §.

De i 30 § 1 mom. femte stycket i utredningsmannens förslag upptagna hänvisningarna till 42—44 §§ gruvlagen om utbetalning av ersättningsandel har införts i förevarande paragraf. Därjämte upptages motsvarighet till 37 § tredje stycket gruvlagen.

42 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningsmannens förslag och äger motsvarighet i 39 § gruvlagen, avser rätt att föra talan om ersättning för oförutsedd skada.

Avgäld

43 §.

Förevarande paragraf motsvarar 32 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavgäld givetvis ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga om undersökningstillstånd. Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkommit enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där jord­

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år. Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Beträffande alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jordägaren skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc. skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han företagit brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.

Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer »ålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran tillsammans med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kompletteras med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsamman^ med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, beträffande vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.

Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, huruvida ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyndighet bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruvlagen. Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, såvitt möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyndigheter av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 117

bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.

För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför utredningsmannen följande exempel:

Förutsättningarna i exemplen är att en urankoncession meddelats å ett område om 64 hektar. Området täckes till 1/4-del eller 16 hektar även av ett utmål enligt gruvlagen. Markägare är A, som äger 32 hektar, vari utmålet ingår, samt B, som äger återstående 32 hektar. Inom utmålet bry tes järnmalm och på en annan del av koncessionsområdet brytes uranmalm. För utmålet har utgått avgäld i 19 år.

Exempel 1. Brytning inom utmålsområdet har skett i sådan utsträckning att avgäldsbeloppet enligt huvudregeln uppgår till maximibeloppet 5 000 kronor och brytningen av uran berättigar också till maximiavgälden 5 000 kronor. Vid beräkning av avgäld för 20 :e året skall avgälden för uran — frånsett maximiregeln — fördelas mellan A och B till hälften vardera, medan A skall uppbära avgälden för de inmutningsbara mineralen inom utmålet. Vid maximeringen skall man iakttaga att för utmålsområdet ej kan utgå mer än maximibeloppet. A äger därför uppbära 5 000 kronor för utmålsområdet och 1 250 kronor för återstoden av sin mark inom koncessionen, medan B får uppbära 2 500 kronor för sin del av koncessionsområdet. Maximiregeln gör att 1 250 kronor faller bort, nämligen vad som belöper på den del av koncessionen, som sammanfaller med utmålet.

Under 21 :a året skall någon avgäld för utmålsområdet ej utgå. För återstoden av koncessionsområdet blir maximiavgälden 1 250 kronor för A och 2 500 kronor för B.

Exempel 2. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 kronor och för koncessionen till 5 000 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken 2 500 + 1 250 kronor och för återstoden av sin del i koncessionen 1 250 kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 2 500 kronor. Under 21 :a året får A 1 250 kronor och B 2 500 kronor.

Exempel 3. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 'kronor och för koncessionen till 2 500 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken 2 500 + 625 kronor och för återstoden av sin andel i koncessionen 625 kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 1 250 kronor. Under 21 :a året får A 625 kronor och B 1 250 kronor.

Utredningsmannen påpekar att, om i de anförda exemplen utmålet och koncessionen innehaves av olika personer eller företag, betalningsskyldigheten torde få fördelas i proportion till vad vardera skulle fått utgiva om den andres rätt ej existerat. ,,

Aktiebolaget Atomenergi anser det önskvärt, att enhetliga avgäldsregler kunde föreskrivas oberoende av om uranet förekommer i mineral som är inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt stenkolslagen. Förslaget ger — framhåller bolaget vidare — icke någon ledning, hur avgälden skall beräknas i det fall då uran förekommer tillsammans med såväl »gruvlagsmineral» som »stenkolsmineral». Även ur denna synpunkt skulle enligt bolagets mening en enhetlig grund för avgäldsberäkningen vara att föredraga.

Jämväl kommerskollegium, bergmästarämbetet i västra distriktet, tant-

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

bruksnämnden i Örebro län samt Svenska skifferoljeaktiebolaget påpekar, att förslaget icke ger någon ledning för avgäldens beräknande för det fall att uran förekommer tillsammans både med mineral som inmutats och mineral för vilket koncession meddelats enligt stenkolslagen. Kommerskollegium anför härom:

Fallet är visserligen speciellt men torde dock kunna inträffa. Frågan synes kunna lösas på så sätt, att uran i avgäldshänseende likställes med det mineral, med vilket det förekommer i närmaste mineralogiska sammanhang. Det torde nämligen knappast inträffa, att alla de tre mineralen — uranmineralet, det inmutade mineralet och det enligt stenkolslagen koncessionerade mineralet ■— förekomma inmängda i varandra, utan åtminstone de två senare förekomma i regel i lager, skilda från varandra; avgäld för dessa två mineral skall också beräknas var för sig enligt gruvlagen respektive stenkolslagen.

Kollegium får för den skull föreslå, att till första stycket i paragrafen göres ett tillägg av exempelvis följande lydelse: »Finnes uran tillsammans med såväl inmutningsbart mineral som mineral för vilket koncession meddelats enligt stenkolslagen, skall uranet i fråga om avgäld likställas med det mineral, med vilket det förekommer i närmaste samband.»

Till följd av den nyss föreslagna formuleringen kan, om uran förekommer tillsammans med inmutningsbart och koncessionerbart mineral men i olika lager, avgäld för en del av uranet komma att beräknas efter gruvlagen och för en annan del efter stenkolslagen, varemot intet synes vara att erinra.

Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt, att bestämmelserna om jordägareavgäld med där förekommande hänvisningar till gruvlag och stenkolslag utformas så att de blir lättare att förstå, eftersom man icke kan räkna med att de personer som i praktiken skall tillämpa lagen kommer att ha tillgång till de i betänkandet förekommande, i och för sig klarläggande exemplen; det synes här vara fråga om bestämmelser, som kan komma att ha betydelse vid beräkningen av avgälden för en stor mängd enskilda jordägare, vilka knappast kan förväntas ha förmåga att förstå en alltför invecklad lagtext.

Jämväl lantbruksstgrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna synes svårtolkade.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk förordar, att maximibeloppet för jordägareavgälden höjes till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller enligt gruvlagen. Enligt förbundens uppfattning förorsakas nämligen markägaren större intrång genom att en urankoncession meddelas än om ett utmål enligt gruvlagen utlägges, detta med hänsyn till att koncessionen omfattar avsevärt större areal än utmålet.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestämmandet av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jordägaren. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden alltefter uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 119

eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önskvärt vore givetvis att, såsom från ett par hall förordats, få fram ett enhetligt avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna avgäldsreglerna, vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser, synes mig därför böra upptagas i uranlagen.

I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svårigheter vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade förhållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbeloppen. I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium utfärdar praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.

Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäkningen som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lagtexten med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.

Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958 framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäldens maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör jämväl upptagas i förevarande paragraf.

I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvudregel upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger till grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fyndanmälan hänvisas till den allmänna motiveringen.

Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten av fyndanmälan som upptages i andra stycket av förevarande paragraf, kommerskollegium lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därut­

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

över bör lämna ytterligare anvisningar. Det är enligt utredningsmannens uppfattning av vikt att relativt stränga krav ställes på en fyndanmälan, om den skall kunna göra anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden. I regel torde analysattest från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en sådan anmälan och uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta sammanhang betonar utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig medför någon rätt i visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel för att visa att ett fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta bär för rätten till undersökningstillstånd eller koncession tillkommer det i varje särskilt fall den tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmälan kan vidare vara ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upptäckare.

Kommer skollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra, östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör utgå ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle komma att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vidare befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbyggnad. Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbruka rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger. Bergmästarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fyndanmälan fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med registrering, sovring och bevakning av anmälningar. Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför sålunda: För att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnyttjas för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fyndanmälan ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fynd­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 121

anmälan vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmälan, bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmätas värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall, då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans egna fvnd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget vill ej "motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understundom kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art. Liknande synpunkter anföres av atomkommittén. Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmälan skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, styrelsen icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.

Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett koncessionssystem förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den tillståndsgivande myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning. Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen —- bland andra omständigheter — avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upptäckts. Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remissbehandlingen rönt motstånd från några håll cfch även jag ställer mig i viss mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med bestämmelser om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekteringsverksamheten och därmed också i väsentlig mån motverka den prospekteringshämmande effekt som koncessionssystemet anses i viss mån medföra. En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är, att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett försök. Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd, således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.

45 §. Denna paragraf motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det av ålder har varit regel i vår gruvlagstiftning att den som upptäckt en nyttig fyndighet skulle därför erhålla belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna i punkterna 5

122 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka de ha att njuta som några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angiva och i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som till bergskollegium anmälde något metallstreck eller mineral på annans grund och ägor skulle först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt streck eller verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning i sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i verket till i regel en fjärdedel. I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hittelön och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan kunnat överlåta mot ersättning. Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan. Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäckaren, och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen. När förslaget till 1886 års stenkolslag behandlades i högsta domstolen anförde tre ledamöter av domstolen i anslutning till 7 § (prop. nr 4 år 1886) att ett sådant stadgande skulle haft berättigande, om eftersökande av fyndighet föreginge koncession och finge företagas på grund av särskilt tillstånd av offentlig myndighet. När, såsom vore fallet enligt stenkolslagen, rättighet till eftersökande vore beroende av koncession, borde enligt dessa ledamöters mening någon gottgörelse för upptäckande av fyndighet, som skett före koncessionens meddelande, följdriktigt icke kunna bestämmas i lagen. I propositionen bibehölls emellertid bestämmelsen. Där åberopades principen att den som funnit en fyndighet borde ha rätt till belöning. Upptäckt utan sökande kunde tänkas äga rum och en belöning för fyndighetens angivande syntes då icke sakna skäl. Jordägaren kunde också på egen grund nedlägga arbete på eftersökande utan att på förhand genom koncession ha tillförsäkrat sig rätt till fyndigheten. Vid sådant förhållande vore det, anfördes i propositionen, hårt om han ej skulle få någon ersättning ens för sitt arbete. Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndigheter aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att uppmuntra till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri. Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri prövningsrätt i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten. Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 123

varande lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller eventuellt vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen. Stundom kanske Kungl. Maj:t finner situationen vara sådan att koncession ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.

Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersökning tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malmletare som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt arbete genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersökningstillstånd och koncession.

Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lagstadgad förtursrätt till fyndighet utgör.

I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grunder enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas. Sveriges advokatsamfund anför härom:

I motiven uttalas allenast att parterna får träffa uppgörelse om beloppet samt att, därest uppgörelse ej kan träffas, frågan får i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän. Samfundet är väl medvetet om svårigheterna att någorlunda fullständigt redovisa de grunder efter vilka ersättningen till upptäckare av uranhaltig fyndighet skall beräknas, men måste dock beteckna det som en brist i lagförslaget, att inga försök gjorts att ange dessa grunder. Det måste komma att bli svårt för såväl parterna som domstolarna att veta vad som skall anses såsom skälig gottgörelse, om inga beräkningsgrunder angivits i lagen eller dess motiv. Man måste befara att osäkerheten i detta avseende kommer att medföra tvister, som med närmare angivna beräkningsgrunder skulle kunnat undvikas.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att bestämmelsen bör kompletteras så att det åtminstone framgår, huruvida gottgörelsen avses skola utgöra ersättning endast för nedlagda kostnader eller om hänsyn skall tagas även till den förlust upptäckaren lider genom att ej kunna tillgodogöra sig brytningsvinst.

Kommerskollegium framhåller, å andra sidan, att det visserligen skulle vara önskvärt, att säkrare hållpunkter lämnades för beräkningen av upptäckares ersättning, men att detta av praktiska skäl icke torde kunna ske.

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke genom en särskild övergångsbestämmelse den föreslagna ersättningsrätten skulle kunna göras tillämplig jämväl på fall, då koncession beträffande uranfyndighet meddelats redan före den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen påpekar att någon särskild övergångsbestämmelse för detta fall ej föreslagits. Skulle alltså i ett fall då upptäckaren ej är koncessionssökande koncession meddelas annan, innan uranlagsförslaget upptagits till lag, får upptäckaren på grund av det föreslagna allmänna övergångsstadgandet — nämligen att bestämmelserna i äldre författning med vissa angivna undantag skall gälla beträffande före lagens ikraftträdande beviljad koncession — icke någon laglig rätt till ersättning.

Departementschef en. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billig— hetssynpunkt. Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har i förevarande paragraf ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall bestämmas. Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara praktiskt genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som kan föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsikten är ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överenskommelse mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av >hittelön», varvid hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.

Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt övergångsstadgande möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession meddelats före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).

Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att ersättningsbeloppet utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen anser jag emellertid inte behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 125

5 KAP. Ordningsstadganden m. m.

46 §. Denna paragraf, som motsvarar 37 § i utredningsmannens förslag, reglerar vissa frågor om kollision mellan olika gruvrättigheter. Bestämmelserna i paragrafen har i huvudsak förebild i 17 § stenkolslagen.

47—54 §§. Dessa paragrafer överensstämmer, om man bortser från vissa redaktionella jämkningar, med 68—71 samt 74—77 §§ gruvlagen, dock att i 76 och 77 §§ förekommande straffstadganden inarbetats bland övriga straffbestämmelser i 6 kap. I utredningsmannens förslag har paragraferna motsvarighet i 39 §, där hänvisningar till nämnda bestämmelser i gruvlagen upptagits.

55 §. Paragrafen motsvarar 40 § och 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anför, att kommerskollegium beträffande frågan om insyn i undersökningsarbete å urankoncessioner framhållit följande synpunkter i ett remissyttrande angående koncession (se Från departement och nämnder 1957 nr 4 s. 68 f). Det torde vara ett legitimt intresse för det allmänna att få viss insyn i den undersökningsverksamhet som bedrives inom meddelade koncessioner. För den geologiska vetenskapen, här självfallet företrädd av Sveriges geologiska undersökning (SGU), är det angeläget att få följa undersökningsarbetena i geologiskt hänseende och taga del av de vetenskapliga resultaten av arbetet. Särskilt under den utvecklingsperiod, i vilken sökandet efter uranhaltiga och närliggande mineral nu befinner sig, är det vidare ett stort allmänt intresse, att erfarenheter och rön inom själva prospekteringstekniken samlas och tillgodogöres på ett ändamålsenligt sätt. Det förefaller naturligt att även denna uppgift tillkommer SGU. Det allmänna har emellertid även ett intresse av att tid efter annan få en överblick över omfattningen av pågående undersökningsarbeten och i vad mån arbete bedrives på de meddelade koncessionerna. Dessa uppgifter synes närmast ligga inom kommerskollegiets verksamhetsområde som bergsöverstyrelse, särskilt i den mån kollegiet fortsättningsvis kommer att fungera som central remissinstans för ifrågavarande koncessionsärenden och fördenskull har behov av såväl en god allmän överblick som detaljkännedom om koncessionsförhållandena. — I anslutning härtill föreslog kommerskollegium, att vederbörande koncessionsinnehavare skulle åläggas att till kollegium lämna de uppgifter rörande undersökningsarbetet som av kollegium begärdes. Vidare borde SGU äga rätt att genom geolog följa un­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

dersökningsarbetena samt taga del av därvid använda prospekteringsförfaranden och av de vetenskapliga resultaten av arbetet. Atomenergidelegationen, som avgav remissyttrande i samma ärende, fann för sin del, att uppgiftsskyldigheten till kommerskollegium borde begränsas att avse omfattningen av verkställda undersökningsarbeten. En sådan uppgiftsskyldighet ansågs befogad med hänsyn till att koncessionsinnehavaren förutsattes icke bli ålagd någon arbetsskyldighet. Beträffande den insyn SGU skulle erhålla föreslog delegationen även härvidlag en begränsning av uppgiftsskyldigheten av innebörd att SGU skulle äga rätt att genom geolog följa undersökningsarbetet samt taga del av de geologiska och mineralogiska resultaten av detsamma, men att insynen icke skulle gälla själva prospekteringsförfarandet, d. v. s. den tekniska apparaturen. Delegationen underströk det alldeles särskilda intresse som Aktiebolaget Atomenergi hade av att få så fullständiga informationer som möjligt rörande de svenska urantillgångarna och erinrade därvid om de statsanslag, som utgår till bolaget för stödjande av prospekteringsverksamheten. Delegationen anförde i detta sammanhang följande: Med anlitande av dessa medel främjar bolaget på olika sätt den enskilda verksamheten på området bl. a. genom att utföra kostnadsfria analytiska respektive mineralogiska bestämningar, genom aktivitetsmätning av prover, berggrund och borrhål samt genom allmän geologisk rådgivning. Enskilda personer och företag, som ägna sig åt uranprospektering, har redan härigenom intresse av ett nära samarbete med bolaget, men detta förstärkes i hög grad av det förhållandet att endast bolaget torde ifrågakomma som köpare av den råvara, som eventuellt kan utvinnas från brytvärda uranförekomster. Den intressegemenskap beträffande uranprospekteringen, som sålunda föreligger mellan bolaget å ena och enskilda personer eller företag å andra sidan har lett till att bolaget redan i flera fall träffat samarbetsavtal med vederbörande, omfattande bl. a. bestämmelser om fritt utbyte av erfarenheter av allmän geologisk eller prospekteringskaraktär. I den män bolaget emellertid ej på denna väg eller eljest genom direkta kontakter kan erhålla de informationer, som bolaget anser sig vara i behov av, torde bolaget genom kommerskollegium respektive SGU kunna få del av det material som------- — inkommer till dessa organ. Bolagets intresse av att i vissa fall kunna få informationer på detta sätt utgör sålunda ett särskilt skäl för att i koncessionerna införa villkor av------- -— angivet slag. Det bör dock framhållas, att bolaget sannolikt icke kommer att behöva anlita denna utväg. I

I koncessionsbeslutet i det ärende, vari berörda yttranden avgavs, föreskrevs beträffande insynen »att koncessionsinnehavaren skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av undersökningsarbetet som kollegium begär samt att SGU skall äga rätt att genom geolog följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma». Remissinstansernas yttranden avsåg koncessioner i allmänhet och den formulering koncessionsvillkoret fått i Kungl. Maj:ts beslut torde, framhåller utredningsmannen, ge uttryck för vad som nu anses böra gälla i förevarande hänseende. SGU torde för närvarande ej syssla med uranletning utanför alunskiffer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 127

områdena. I detta avseende är de enskilda företagen verksamma. SGU ägnar sig åt den grundforskning som behövs för framtiden och undersöker områden med större strålning. Vidare samlar SGU de rön som göres på olika håll och det torde vara av intresse att SGU får del av de vetenskapliga resultat som uppnås.

Utredningsmannen anser, att de skyldigheter i nu berörda hänseende som kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut är väl avvägda och bör kunna gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet. De synes utredningsmannen utgöra ett lämpligt komplement till de föreskrifter om viss uppgiftsskyldighet som lämnas i 77 § gruvlagen och som föreslås bli tillämpliga jämväl beträffande uranfyndigheter (54 § i departementsförslaget). Utredningsmannen påpekar, att det givetvis är möjligt att bibehålla ordningen att meddela föreskrifter om uppgifter till kommerskollegium och viss insyn för SGU i form av villkor i undersökningstillsfånd och koncession. Nackdelen med en sådan ordning är, att den enda påföljd en vägran kan medföra torde vara att tillståndet eller koncessionen återkallas. Med hänsyn härtill föreslås att i lagen upptages ett stadgande av innebörd, att innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall åläggas uppgiftsskyldighet gentemot kommerskollegium samt att SGU eller annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga viss insyn i arbetet. Lagförslaget innehåller även föreskrift att vederbörande kan åläggas vid vite att fullgöra sin skyldighet. Det torde därvid få åligga länsstyrelse att på anmälan av vederbörande myndighet meddela vitesföreläggande (se 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag).

Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn även frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en sådan aktualiseras. Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen lägger enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfrihetssakkunniga anför härom i SOU 1947: 60 s. 71.

Följande bestämmelser i 1937 års sekretesslag är, påpekar utredningsmannen, i delta sammanhang av intresse. Enligt 16 § må för statlig statistik lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de avser namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter, icke utlämnas förrän 20 år förflutit från uppgiftens datum, därest ej den som däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande eller ock, med hänsyn till uppgiftens eller bearbetningens natur eller det ändamål för vilket den åstundats och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för handen att utlämnandet ej kommer att missbrukas till hans skada. I 21 § stadgas beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i sekretesslagen sägs rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro­

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

duktion, handel etc. eller eljest med avseende å näringslivet, att Kungl. Maj :t äger, i den mån de innefattar sådana upplysningar om enskilda företags eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden vilkas offentliggörande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, förordna, att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst 20 år, förflutit från deras datum. I 27 § slutligen stadgas med avseende å handlingar, vilka angår myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande av upplysningar till enskildas tjänst eller vilka till myndighet inkommit eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten utför för enskildas räkning, att Kungl. Maj :t äger förordna, att de ej må utlämnas i andra fall eller annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.

Nu återgivna bestämmelser i sekretesslagen innebär, påpekar utredningsmannen, följande. Enligt 16 § föreligger utan vidare ett sekretesskydd för där avsedda fall. Bestämmelserna i 21 och 27 §§ ger Kungl. Maj :t befogenhet att meddela sekretesskydd i speciella fall av de slag som avses med bestämmelserna. Skulle det befinnas önskvärt och erforderligt att på förevarande område bereda skydd av sistnämnda slag, finns sålunda möjlighet att åstadkomma ett sådant genom föreskrifter av Kungl. Maj :t. Något förslag om sådana föreskrifter synes dock utredningsmannen för närvarande ej erforderligt.

Utredningsmannen påpekar vidare, att stundom genom särskild bestämmelse i lag ålägges tystnadsplikt beträffande uppgifter av hemlig natur. Till skydd för yrkeshemligheter eller enskildas förhållanden i övrigt finns åtskilliga sådana bestämmelser, exempelvis i 51 § 1949 års arbetarskyddslag och i 56 § 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring (jämför SOU 1947:60 s. 125). Sådana bestämmelser, som även i stor utsträckning fanns i kristidsförfattningarna, riktar sig i regel mot allmänna befattningshavare, men hinder torde ej föreligga att i ett speciellt fall meddela bestämmelser om tystnadsplikt även för enskilda befattningshavare. Ej heller i sist berörda hänseende anser utredningsmannen det vara erforderligt att för närvarande upptaga någon bestämmelse.

Sveriges geologiska undersökning har i sitt yttrande betonat, att det är ett legitimt intresse för det allmänna att få viss insyn i pågående undersökningsarbeten på förevarande område och att det allmänna därvid självfallet bör företrädas av SGU. Ämbetsverket föreslår, att stadgandet ges det innehållet, att SGU skall beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgiftsskyldighet för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession överensstämmer med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i huvudsak ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att undersökningsarbete i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 129

lertid uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för tillståndshavaren att låta sakkunnig följa arbetet har Sveriges geologiska undersökning föreslagit viss ändring av innehållet. Jag vill emellertid biträda den av utredningsmannen föreslagna lydelsen i fråga om denna bestämmelse.

Det i 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag upptagna stadgandet om befogenhet för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande i fall, då föreskrifterna i nu ifrågavarande paragraf åsidosättes, torde böra införas som ett tredje stycke i denna paragraf.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser avsaknaden av registreringsregler vara en uppenbar brist i stenkolslagen. Från bergsstatens sida har också för utredningsmannen uppgivits, att frågan om uppläggande av ett register över urankoncessioner är under övervägande. Ärenden av ifrågavarande slag föres nu i det allmänna diariet. Utredningsmannen anser, att föreskrift bör införas i uranlagen om skyldighet för bergmästaren att föra ett register, förslagsvis kallat uranregister, över undersökningstillstånd och koncessioner. I detta register skall göras anteckning, förutom om övergång av rätt varom nu är fråga och vad därmed sammanhänger, om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör undersöknings- eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra omständigheter som är av betydelse för bedömandet av rätten till mineralfynd inom visst område. Närmare föreskrifter om registrets förande torde få meddelas av kommerskollegium. Det kan därvid, påpekar utredningsmannen, övervägas att låta ifrågavarande register omfatta jämväl koncessioner enligt stenkolslagen.

Departementschefen. Som utredningsmannen framhållit är det en brist i stenkolslagen, att föreskrifter om registrering av fyndigheter saknas. Utredningsmannens förslag till bestämmelser om uranregister har icke mött gensaga vid remissbehandlingen. Förslaget synes vara ändamålsenligt och tillstyrkes därför. Det torde såsom utredningsmannen föreslagit få ankomma på kommerskollegium att utfärda närmare anvisningar om uranregistrets inrättande och förande.

57 §.

Förevarande paragraf motsvarar i huvudsak 38 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvförestån-

9 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

130 Kunyl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dare. Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden mellan gruvlagens och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att enligt sistnämnda lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves av bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda fall låta de allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare av bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om gruvföreståndare göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda fall torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler om samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga om uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.

Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65— 67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.

Aktiebolaget Atomenergi anser i likhet med Svenska skifferoljeaktiebolaget, att reglerna om gruvföreståndare bör utformas i enlighet med motsvarande bestämmelser i stenkolslagen samt framhåller som motivering härför, att koncession för bearbetning av uranfyndigheter som regel torde komma att beviljas ett bolag och icke enskild person. För koncessionsinnehavaren vore det då värdefullt om ansvaret för bearbetningen i viss utsträckning kunde åvila den som på platsen förestår verksamheten. Med hänsyn härtill föreslår bolaget att reglerna om gruvföreståndare utformas i enlighet med bestämmelserna i stenkolslagen eller i varje fall så, att bolag skall ha rätt att utse gruvföreståndare med självständigt ansvar i vissa hänseenden.

Sveriges advokatsamfund förordar, att i uranlagen intages en bestämmelse, att bolag som erhåller koncession enligt lagen må — eventuellt efter särskilt tillstånd av myndighet — utse en gruvföreståndare, som skall vara ansvarig för fullgörandet av åtminstone vissa av de föreskrifter som uranlagen innehåller eller som i enlighet med denna lag meddelas av myndighet. Det synes samfundet sannolikt, att urankoncessioner som regel kommer att meddelas stora bolag. I sådana fall är det i praktiken omöjligt för bolagets legala ställföreträdare att personligen övervaka föreskrifternas efterlevnad särskilt som fyndigheterna i de flesta fall kommer att vara belägna på annan ort än den där styrelseledamöter och verkställande direktör är bosatta.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig stenkolslagens regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestämmelser om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utredningsmannens förslag följer i detta avseende den ordning som gäller enligt gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 131

Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, såsom utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas. Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakttagandet av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.

Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran. Hänvisningen till 66 § femte stycket gruvlagen bör dock utgå; motsvarighet till nämnda lagrum återfinnes i 58 § i departementsförslaget.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

I denna paragraf har sammanförts ett antal bestämmelser om straffpåföljder in. m. i vissa fall.

1 mom. Detta mom. motsvarar 43 § 1 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att påföljdsbestämmelserna för det fall att någon utan koncession eftersöker eller bearbetar fyndighet av uranhaltigt mineral i gällande lag är mycket stränga: straff maximum är två års straffarbete men minimum går ned till bötesminimum. Vidare medför överträdelse obligatoriskt förverkande av utvunna ämnen. Påföljden för den som utan att ha förvärvat inmutningsrätt bearbetar inmutningsbar mineralfyndighet enligt 73 § gruvlagen är endast dagsböter. Utredningsmannen påpekar att de stränga påföljderna i 9 kap. stenkolslagen vid sin tillkomst torde ha motiverats av fall som nu regleras i atomenergilagen. Anledning synes ej föreligga att i den blivande uranlagstiftningen i förevarande fall upptaga annan straffpåföljd än dagsböter. Förverkandepåföljden torde kunna bibehållas i den formen att vad som utvunnits må förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit synes ej giva anledning till erinran, varför stadgandet bör upptagas i överensstämmelse med hans förslag.

2 mom. 1 punkten.

Detta stadgande, som motsvarar 43 § 2 mom. första stycket i utredningsmannens förslag, stadgar straff för den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersökningsiillstånd eller koncession.

132 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

2 mom. 2 och 3 punkterna.

Stadgandena föreskriver straff för den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift och för den som påbörjar undersökningsarbete innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §. I utredningsförslaget finnes motsvarighet till stadgandena i form av hänvisningar i 15 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

2 mom. 4 punkten.

Förevarande moment motsvarar det senare ledet i 43 § 3 mom. första stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att i 20 § 1 mom. stenkolslagen finns påfölj dsbestämmelser bl. a. för fall, då innehavare av koncession vidtager förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat av bergmästaren enligt 12 § nämnda lag. Han skall då svara såsom för åverkan enligt 24 kap. strafflagen. Utredningsmannen anser, att i den nya lagen hänvisningen i 20 § stenkolslagen till åverkansreglerna bör ersättas med ett stadgande om bötespåföljd.

Svenska skifferoljeaktiebolaget har hävdat, att nu ifrågavarande straffbestämmelse enligt sin lydelse innebär en skärpning i jämförelse med motsvarande stadgande i 20 § stenkolslagen. Bolaget påpekar, att det föreslagna stadgandet enligt motiven utgör en överflyttning av bestämmelsen i 20 § stenkolslagen, varvid hänvisningen till åverkansreglerna ersatts med en bestämmelse om bötesstraff. Beträffande 20 § stenkolslagen har enligt bolaget från sakkunnigt håll den åsikten uttalats, att stadgandet icke avser åtgärder, som koncessionshavaren vidtager på egen mark. Det nu föreslagna stadgandet avser däremot enligt sin lydelse jämväl dessa fall. Av motiven framgår dock icke, att någon ändring i detta hänseende varit avsedd. Frågan kan enligt bolagets uppfattning få praktisk betydelse vid bearbetning av en alunskifferfyndighet för såväl olje- som uranutvinning.

Departementschefen. Med anledning av vad en remissinstans anfört torde i förevarande stadgande böra uttryckligen angivas, att det endast avser förfoganden å annans mark.

2 mom. 5 och 6 punkterna.

Dessa straffbestämmelser återfinnes i utredningsförslaget i form av hänvisningar i 38 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

59 §.

I denna paragraf stadgas bötesstraff, 25 kronor, för den som underlåter att lämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 § i departementsförslaget stadgas. Paragrafen motsvaras i utredningsförslaget av en hänvisning i 39 § till gruvlagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 133

60 §.

Denna paragraf, som i utredningsmannens förslag äger motsvarighet genom den i 15 § 1 mom. upptagna hänvisningen till bl. a. 16 § gruvlagen, upptar bestämmelser om ingripande av överexekutor i vissa fall.

61 §.

Paragrafen, som motsvarar 43 § 3 mom. andra stycket i utredningsmannens förslag, utgör komplement till straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4 punkten. I den mån nämnda stadgande i utredningsmannens förslag har avseende på pantnedsättning, har motsvarighet härtill ej upptagits i förevarande paragraf; som framgår av det föregående har de bestämmelser som utredningsmannen föreslagit beträffande skyldighet för koncessionsinneliavare att ställa pant ansetts böra utgå.

62 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtalsrätt m. m.

Första stycket, som avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 1 och 4 punkterna, motsvaras i utredningsmannens förslag av 44 § 1 mom.

Andra stycket avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 2 punkten, i vad den avser föreskrift som meddelats enligt 20 §, och överträdelser enligt 58 § 2 mom. 3 punkten. Jfr hänvisning till 16 § gruvlagen i 15 § utredningsmannens förslag ävensom 82 § gruvlagen.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

Denna paragraf motsvarar i utredningsmannens förslag 45 § samt den i 30 § 1 mom. femte stycket förekommande hänvisningen till bl. a. 41 § gruvlagen.

Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares beslut skall föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna sist å trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från delfåendet.

I gruvlagen är fullföljdsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § föreskrives att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som meddelats i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruvlagen. Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösenoch andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruvlagen. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.

Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruvlagen).

Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarförrättning enligt uranlagen fullfölj dsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vinna motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till SO § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom besvär, vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning. Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utredningsmannens förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes på ett ställe.

Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsförslaget bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och icke av kommerskollegium.

Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot administrativ myndighets beslut skall vara tre veckor.

Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. före­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 135

slås få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de särskilda fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning beträffande uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av förevarande paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rättsfrågor i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2 mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna särskilda besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffande dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen — upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anledning att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning synes icke föreligga.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önskvärt att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 § stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen. Härom hänvisas till det följande.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

1 förevarande paragraf, som motsvarar 42 § i utredningsmannens förslag, meddelas bestämmelser om den rätt till uranfyndigheter som skall tillkomma innehavare av stadgad åborätt å kronojord. Bestämmelserna har förebild i 79 § gruvlagen.

65 §.

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nuvarande i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller, anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhållande till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atom­

136 Knngl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

driften men ej som »bränsle» utan som moderatormaterial i likhet med tungt vatten. Utredningsmannen uttalar, att beryllets betydelse för närvarande är ganska ringa och att behov av reglering ej längre torde föreligga beträffande beryllium. Koncession för enbart beryllium har hittills sökts endast i ett fall. Erforderliga kontrollmöjligheter finns alltjämt genom exportregleringen.

Beträffande frågan, huruvida beryllium skall omfattas av den föreslagna regleringen uttalar endast bergmästarämbetena i östra och västra distrikten annan mening än utredningsmannen och förmenar att detta ämne — i likhet med vad nämnda remissinstanser förordat beträffande uran och torium — bör göras inmutningsbart enligt gruvlagen.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit och de flesta remissinstanserna godtagit torde regleringen förutom uran böra avse endast torium. Beryllium bör alltså lämnas utanför nu ifrågavarande lagstiftning.

Övergångsbestämmelserna

Utredningsmannen anser det vara angeläget att i framtiden ej kommer att finnas ett antal koncessioner, för vilka den äldre lagstiftningen — som i åtskilliga avseenden är mindre rationell — skall tillämpas. En sådan ordning kan undvikas, om under tiden till den nya lagstiftningens ikraftträdande koncession för bearbetande av uranfyndighet ej beviljas och om, efter den nya lagens ikraftträdande, koncession även på grund av äldre ansökning beviljas enligt reglerna i den nya lagen. Utredningsmannen påpekar, att situationen för närvarande är den, att endast en enda koncession för bearbetande av uranfyndighet är beviljad. Koncession för undersökning gäller för viss tid och det torde ej medföra olägenheter av någon omfattning att för sådana fall reglerna i äldre rätt gäller. Blir framdeles fråga om koncession för bearbetande i anslutning till sådan undersökningskoncession, blir givetvis den nya lagen tillämplig. Rättsligt hinder synes emellertid ej föreligga att, då ansökning om koncession föreligger när den nya lagen träder i kraft, låta Kungl. Maj:t bestämma, huruvida ansökningen skall bifallas enligt den nya lagen i form av undersökningstillstånd. Ett sådant beslut bör dock ej meddelas utan att sökandens yttrande därom inhämtas.

Under alla förhållanden bör dock enligt utredningsmannens åsikt de nya ordningsstadgandena gälla även för äldre koncession. Utredningsmannen hänvisar i detta sammanhang till gruvlagens övergångsbestämmelser.

För att åstadkomma klarhet och konsekvens anser utredningsmannen det vidare vara lämpligt att i övergångsbestämmelserna förklara att, om före den nya lagens ikraftträdande koncession beviljats för uran eller torium, den rätt som beviljats automatiskt skall avse båda dessa ämnen. De principiella invändningar som skulle kunna göras mot en sådan bestämmelse saknar i den föreliggande situationen all praktisk betydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 137

Länsstyrelsen i Västmanlands län har, såsom framgår av redogörelsen vid 45 §, förordat, att möjlighet beredes upptäckare att även i sådana fall, då koncession redan meddelats enligt nu gällande bestämmelser, erhålla ersättning enligt samma regler som föreslås gälla enligt uranlagen, alltså oberoende av om upptäckaren själv ansöker om koncession.

Departementschefen. Beträffande det av länsstyrelsen i Västmanlands län framförda önskemålet må hänvisas till vad som anförts vid 45 §. Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran, bortsett från att vissa redaktionella jämkningar torde få vidtagas.

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

5 §• Utredningsmannen har föreslagit ett tillägg till mom. 9) i förevarande paragraf, innebärande att enligt uranlagen sökt eller beviljat undersökningstillstånd samt sökt eller meddelad koncession i princip skall utgöra hinder mot inmutning å samma markområde, dock endast såvitt den begärda inmutningen avser mineral som förekommer i sådant samband med i uranlagen avsett mineral, att det ej kan tillgodogöras för sig; inmutning må dock även i sådant fall ske, om innehavaren av tillståndet eller koncessionen lämnar medgivande eller Kungl. Maj :t meddelar tillstånd till inmutningen. Beträffande de överväganden som ligger till grund för utredningsmannens förslag i denna del må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Kommerskollegium anser att utredningsmannens förslag är väl avvägt i sådant fall där fråga är om sökt eller beviljad urankoncession. Då bör utförda undersökningsarbeten ha klarlagt, i vilket samband uranfyndigheten står till det med inmutningsansökningen avsedda mineralet. Är sambandet så nära som beskrives i den förordade lagtexten, synes det ej vara något att erinra mot att inmutningssökanden normalt icke lillåtes inkräkta på koncessionssökandens eller koncessionsinnehavarens äldre rätt. Kan vägande skäl anföras för en annan bedömning, bär inmutningssökanden möjligheten att utverka Kungl. Maj:ts medgivande. Kollegiet anser emellertid, att saken i viss mån kommer i ett annat läge, när det gäller förhållandet mellan inmutningsansökan samt sökt eller beviljat undersökningstillstånd avseende uran samt anför härom vidare: Härvidlag kan med fog hävdas att utredningsmannens förslag icke tillräckligt beaktar intresset av att prospekteringen efter inmutningsbara mineral ej i onödan försvåras. Spörsmålet sammanhänger närmast med den omständigheten att enligt gruvlagen inmutat område ej får överstiga omkring 12,G hektar, medan undersökningstillstånd enligt förslaget till uranlag skulle kunna avse ett område med en yta av ända upp till 100 hektar — en skillnad som enligt kollegiets mening är i och för sig befogad ur sakliga synpunkter. Uppenbart är emellertid att denna skillnad skulle leda till ej åsyttade resultat. De rättsliga verkningarna av ett undersökningstillstånd skulle

138 Kungl. Mctj.ts proposition nr 160 år 1960

nämligen i praktiken komma att bli i stort sell desamma som när det gäller inmutning. Om bergmästaren i ett fall som detta — där mineralförhållandena normalt torde vara tämligen okända — skall pröva en inmutningsansökan, lärer han nämligen i övervägande antalet fall tvingas att jämlikt 5 §' 9; i dess föreslagna lydelse och 9 § 2 mom. 3) gruvlagen avslå ansökningen, eftersom det vanligen måste bli omöjligt för honom att fastslå att det med ansökningen avsedda mineralet icke förekommer i sådant samband med uran att det kan utvinnas för sig; Kungl. Maj:ts medgivande torde väl endast i undantagsfall komma att lämnas. Detta innebär, att innehavare av undersökningstillstånd kan upprätthålla »fältspärr», såvitt avser det med tillståndet avsedda området, ävensom i skydd av tillståndet med uteslutande av andra där eftersöka icke endasl uran utan även inmutningsbart mineral, varefter han, om han finner sådant mineral inom området, kan utnyttja möjligheten att erhålla inmutning för egen räkning.

Till synes skulle detta problem enkelt lösas genom ett avgiftssystem så utformat, att bevis om undersökningstillstånd i verkligheten skulle komma att kosta lika mycket som mutsedlar beträffande samma område; avsåge tillståndet t. ex. 100 hektar skulle sålunda avgiften sättas åtta gånger högre än avgiften för en mutsedel. En dylik ordning skulle dock i praktiken beröva koncessionssystemet en av dess fördelar framför inmutningssystemet, varför den ej bör komma i fråga.

Kollegium förordar en annan lösning, som enligt kollegiets åsikt skulle innebära en rimlig avvägning mellan de båda intressena. Kollegium menar i likhet med utredningsmannen, att sökt eller beviljat undersökningstillstånd enligt den ifrågasatta uranlagen i princip skall vara inmutningshinder. Däremot torde det icke vara påkallat att avslå en inmutningsansökan enbart av den anledningen att inmutningspunkten skulle komma att ligga på ett område, beträffande vilket undersökningstillstånd sökts eller beviljats. Det bör vara tillfyllest, om ansökningen förklaras vilande i avbidan på att beslut i ärendet rörande det sökta tillståndet meddelats respektive tiden för tillståndets giltighet utlöpt. Skulle det sedermera visa sig att tillståndet icke lämnas eller att det ej leder till koncession — i vilka båda fall den omständigheten att inmutningsansökningen tillkommit icke bör få påverka prövningen — skulle inmutningssökanden äga att inom viss tid fullfölja sin ansökan och sålunda få den begärda inmutningsrätten beviljad. Härigenom skulle den fördelen vinnas, att han bihehålles vid sin företrädesrätt enligt 3 § gruvlagen, och innehavaren av undersökningstillståndet kan icke genom detta bereda sig fördelar i inmutningshänseende.

Den erforderliga bestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i fall varom här är fråga förklara inmutningsansökan vilande synes lämpligen böra införas i 9 § gruvlagen.

Liknande synpunkter har anförts av bergmästarämbetet i västra distriktet.

Departementschefen. Med anledning av vad kommerskollegium och eu bergmästare anfört vill jag understryka, att det ej är avsett att nu ifrågavarande hinder för inmutning skall vara absolut. Enligt den föreslagna lydelsen föreligger alltid möjlighet att utverka Kungl. Maj :ts tillstånd till inmutning på undersökningsområdet. Den som ansökt om undersökningstillstånd får därför räkna med risken att Kungl. Maj :t, när skäl därtill är, meddelar annan person inmutningsrätt till undersökningsområde. Det får antagas ligga i sökandens intresse att själv ansöka om inmutning å området, därest anledning finnes till antagande atl därå förekommer brytvärd

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 139

fyndighet av inmutningsbart mineral. Jag anser mig under hänvisning till den allmänna motiveringen och med hänsyn till det nu anförda kunna tillstyrka att paragrafen avfattas med den av utredningsmannen föreslagna lydelsen.

6 §• Beträffande denna paragraf föreslås en ändring av redaktionell natur, föranledd av ändringen i 5 §.

11 §•

1 enlighet med vad som anförts vid 63 § förslaget till uranlag föreslås att vad i allmänhet gäller om besvärstid skall tillämpas i fall varom i denna paragraf är fråga. 52 §. Enligt andra stycket av förevarande paragraf i dess gällande lydelse får gruvinnehavare inom utmål av icke inmutningsbara mineraliska ämnen använda vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som icke förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen. Uran torde höra till denna kategori, men i fjärde stycket av paragrafen göres undantag just för detta mineral samt för torium och beryllium.

Utredningsmannen anser, att gruvinnehavaren på undersökningsstadiet icke bör av angivna bestämmelser hindras att undersöka uranfyndighet. Viss jämkning bör därför ske av lagtexten i 52 § fjärde stycket, så att uttagande av mineral för analys eller anrikningsförsök uttryckligen undantages från förbudet. Viss jämkning i lagtexten föranledes jämväl därav, att beryllium icke omfattas av den i uranlagen föreslagna regleringen. Motsvarande ändringar bör ske i sjunde punkten i gruvlagens övergångsbestämmelser. Utredningsmannen anser, att den föreslagna jämkningen av rätten att uttaga uranmaterial för analys och anrikningsförsök bör gälla alla fyndigheter, oavsett när rätten därtill uppkom, varför särskild övergångsbestämmelse ej erfordras.

Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar, att 52 § gruvlagen såväl i nu gällande som i föreslagen lydelse — medger att jordägaren utan särskilt tillstånd (men mot kostnadsersättning) avhämtar ämnen som avses med uranlagen. Med hänsyn till avfattningen av 1 § tredje stycket atomenergilagen synes, framhåller hovrätten, ej heller nämnda lag hindra ett sådant förfarande. Motsvarande anmärkning gäller de föreslagna ändringarna i stenkolslagen samt i övergångsbestämmelserna till gruvlagen.

Departementschefen. Med anledning av det av hovrätten över Skåne och Blekinge gjorda påpekandet angående jordägares rätt att utan särskilt tillstånd men mot utgivande av kostnadsersättning till gruvinnehavaren av­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

hämta uranhalligt mineral må framhållas, att uran- och toriumhaltiga mineral är att hänföra till de mineral, vilka icke förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen samt att jordägarens avhämtningsrätt enligt 52 § gruvlagen icke avser sådana, med enklare metoder ej avskilj bara mineral. Sådana mineral tillkommer enligt nämnda lagrum gruvinnehävaren. Utredningsmannens förslag ger ej heller i övrigt anledning till erinran, frånsett att viss redaktionell jämkning torde få vidtagas.

53 §.

Det inmutningssystem, på vilket gruvlagen bygger, innebär att envar äger genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor som tillkommit före gruvlagens tid har i stället jordägaren denna rätt (jordägareandel). Som kompensation åt jordägaren för jordägareandelens borttagande har i gruvlagen införts dels principen om 50 procents förhöjning vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och intrång och dels föreskrift, upptagen i förevarande paragraf, om en avgäld till jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade inmutningsbara mineralen, dock ej för något år högre avgäld än 5 000 kronor. Avgälden skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Finnes inom utmålet flera jordägare, skall de njuta lott i avgälden efter som de äger del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år.

I en vid 1952 års riksdag väckt motion (nr I: 160) yrkades bl. a. att högsta beloppet för avgälden måtte med hänsyn till penningvärdets fall sedan gruvlagens tillkomst höjas till 7 500 kronor. Med anledning av motionen beslöt riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet (uti. nr 2), att hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning bl. a. rörande denna fråga.

På Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetade kommerskollegium sedermera en promemoria, dagtecknad den 14 januari 1953, vari föreslogs höjning av maximibeloppet för avgälden till 7 500 kronor.

Frågan togs åter upp i motioner vid 1953 års riksdag (I: 187 och II: 394), varvid yrkades höjning av maximibeloppet till 10 000 kronor. Motionerna avslogs av riksdagen (tredje lagutskottets uti. nr 8) med hänvisning till att man nu hade att avvakta Kungl. Maj :ts prövning i saken.

Även i motioner vid 1958 års riksdag (I: 97 och II: 108) aktualiserades vissa gruvrättsliga problem, bl. a. förevarande fråga (tredje lagutskottets uti. nr 6).

I den i inledningen till detta statsrådsprotokoll omförmälda, av kommerskollegium den 23 december 1958 avgivna skrivelsen anföres, att kol­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 141

legium icke funnit anledning frångå sin i 1953 års promemoria angivna principiella ståndpunkt, att avgäldens maximibelopp bör höjas med hänsyn till penningvärdets fall. Kollegiet framhåller, att det knappast finnes några fasta jämförelsepunkter i fråga om den proportion, i vilken maximibeloppet bör höjas och att man med hänsyn till de starka svängningarna och de aktuella tendenserna i fråga om priser på vissa av gruvornas produkter bör gå försiktigt fram. Kommerskollegium påpekar vidare, att man även bör beakta att avgälden utgår på ett bruttovärde på malmen och icke beräknas på gruvägarens vinst. Vid dåliga konjunkturer kan därför avgälden komma att kännbart belasta gruvägarens ekonomi. Därest höjningen skulle helt motsvara penningvärdets fall och man som mått på detta tager exempelvis förändringarna i levnadskostnadsindex, skulle höjningen bli omkring 138 procent. Kollegium vill icke i dagens läge tillråda en efter penningvärdets fall helt anpassad höjning. Med hänsyn till den fortgående penningvärdesförsämringen och till fördelen av att en lagregel av här ifrågavarande slag icke skall behöva ändras med korta tidsintervaller synes det dock kollegiet rimligt med en större höjning än de 50 procent som ifrågasattes år 1953. Kollegiet förordar därför att beloppet höjes med 100 procent eller till 10 000 kronor för år räknat. Det bör beaktas, framhåller kollegiet, att avgäld för närvarande utgår i mycket ringa omfattning och att maximibeloppet såvitt bekant uppnås endast i några enstaka fall. Några mera påtagliga olägenheter för gruvägarna av en dylik höjning av beloppet torde sålunda icke behöva befaras. Det nya maximibeloppet bör enligt kollegiets åsikt bli gällande för samtliga enligt 1938 års gruvlag lagda utmål och icke endast för dem som tillkommer efter höjningens ikraftträdande.

Den av kommerskollegium föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp har vid remissbehandlingen tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.

Riksräkenskapsverket, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk påpekar, att förändringen i penningvärdet egentligen motiverar en större höjning än den föreslagna men förklarar sig likväl godtaga det framlagda förslaget.

Bergmästarämbetet i norra distriktet framhåller, att de senaste årens starka prisfall på malmmarknaden minskat gruvföretagens vinstmarginaler och därmed även värdet av den genom tillkomsten av gruvlagen borttagna rätten till jordägareandel i gruva, vilket manar till försiktighet. Ämbetet finner den föreslagna höjningen skälig.

Bergmästarämbetet i östra distriktet ifrågasätter, om en maximering i krontal av avgälden är erforderlig och pekar därvid på angelägenheten av att alltför täta lagändringar undvikes.

Svenska gruvföreningen framhåller i detta sammanhang, att, såsom Jernkontorets gruvbyrå anförde i samband med 1952 års gruvlagsändringar

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

(prop. nr 17/1952 s. 88), vägande skäl kan åberopas för att låta fördelningen av avgälden mellan flera jordägare bestämmas efter andel i fyndigheten i stället för efter andel i utmålets areal.

Kommerskollegiets förslag, att det höjda maximibeloppet skall gälla beträffande alla enligt gruvlagen lagda utmål, oberoende av tidpunkten för inmutning, har föranlett erinran endast från bergmästarämbetet i norra distriktet, som visserligen finner förslaget i denna del sakligt motiverat men ifrågasätter, om icke maximeringen så intimt sammanhänger med inmutningsrätten som sådan, att den kan betraktas som en av inmutaren förvärvad rätt, vilken enligt vedertagna normer bör lämnas orubbad.

Departementschefen. Reglerna om avgäld i 53 § gruvlagen är så konstruerade, att jordägarna i princip automatiskt erhåller kompensation för penningvärdets fall. Automatiken upphör emellertid att verka när det stadgade maximibeloppet för avgälden uppnås. Med hänsyn till den förändring i penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst synes det nuvarande maximibeloppet 5 000 kronor böra höjas. Kommerskollegiets förslag om en höjning med 100 procent till 10 000 kronor har allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Förändringen i penningvärdet skulle egentligen motivera en något större höjning, men då viss försiktighet synes motiverad, anser jag mig böra tillstyrka kommerskollegiets förslag i denna del. Att såsom från något håll föreslagits helt avstå från maximering av avgäldsbeloppet synes mig icke vara tillrådligt.

Jag är icke beredd att i nu förevarande sammanhang föreslå någon ändring av reglerna om fördelning av avgälden i fall då flera jordägare finnes inom samma utmål.

En särskild fråga i förevarande sammanhang är, huruvida den föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp skall gälla jämväl för sådana utmål som tillkommit före höjningens ikraftträdande. Den föreslagna höjningen har uteslutande föranletts av en önskan att bevara det reella värdet av den prestation gruvinnehavaren genom 1938 års gruvlag ålades att fullgöra gentemot jordägaren som ersättning för den rätt till andel i gruvdriften jordägaren dessförinnan hade. Avsikten är således icke att i något hänseende reellt utöka gruvinnehavarens förpliktelser. Vid sådant förhållande synes det mig icke vara ägnat att inge betänkligheter, om den föreslagna höjningen får vinna tillämpning på samtliga enligt 1938 års lag lagda utmål. Höjningen kan som påpekats få praktisk betydelse endast för något enstaka nu befintligt utmål.

55 §.

Enligt förevarande paragraf i gruvlagen åligger det gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar av utmålets areal. För ett utmål med maximistorlek, som enligt gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften sålunda 160 kronor. Ge­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 ur 1960 143

nom sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och därför betinga högre avgift. Försvar savgiften tillfaller med lika delar kronan och jordägaren. Om flera jordägare finnes inom utmålet, skall de njuta lott i avgiften efter som de äger del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika själv ägare av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare finnes i gruvan, gruvföreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.

Försummar gruvinnehavaren att inom nyss angiven tid betala avgiften, skall han enligt 56 § senast den 31 mars påföljande år inbetala dubbla beloppet av vad han försummat att betala. Därest avgiftsbeloppet trots emottagen påminnelse icke inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad, om bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år. Jämlikt kungl. brev den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning av 1938 års gruvlag överföres inbetalda försvarsavgifter från bergmästaren till kommerskollegium, som redovisar kronans andel till statsverket å inkomsttiteln »Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster» och till jordägarna utanordnar dem tillkommande andelar så snart ske kan efter den 1 september det år avgifterna avser. I vissa fall sker utbetalning även tidigare.

Frågan om försvarsavgifterna har vid olika tillfällen under senare år varit föremål för uppmärksamhet i .riksdagen i samband med andra gruvrättsliga frågor. Den har sålunda berörts i de i det föregående vid 53 § gruvlagen omnämnda motionerna och utskottsutlåtandena. I sitt utlåtande nr 8 vid 1953 års riksdag gjorde tredje lagutskottet bl. a. det uttalandet, att övertygande skäl ej torde kunna visas för att försvarsavgiftens liksom maximiavgäldens realvärde icke borde få vara detsamma nu som vid gruvlagens antagande år 1938. 1

1 den vid 53 § gruvlagen omförmälda promemorian av år 1953 bar kommerskollegium lämnat vissa uppgifter beträffande försvarsavgifterna för år 1950, d. v. s. avgifter som erlagts i slutet av 1949. Av dessa uppgifter framgår, att del totala beloppet av försvarsavgifter utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor, inklusive de avgiftsandelar, som gruvägarna innehåller i egenskap av jordägare. Kollegiet har anfört, att detta belopp i förhållande till gruvhanteringens totala omsättning kunde synas ringa men samtidigt framhållit, att av de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift erlades, endast 424 var föremål för brytning och att alltså över 90 procent av avgifterna erlades endast för bibehållande av rätten till framtida bearbetning av utmål. Kollegiet bar i detta sammanhang erinrat om att ehuru försvarsavgiften per hektar icke avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag, denna dock medförde eu väsentlig stegring av gruvägarnas försvarskostnader dels genom att rätten till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas även för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

möjligheten att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra närgränsande utmål gick förlorad. En inom kollegiet utförd överslagsberäkning visade, att gruvägarnas försvarskostnader från 1938 till 1950 stigit med nära 175 procent. Antalet utmål under samma tid hade stigit med endast 15 procent. Ur gruvägarnas synpunkt måste därför en ytterligare ökning med 50 procent trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning, vilket särskilt gällde de mindre gruvägarna, som icke hade samma ekonomiska resurser och icke samma möjligheter att planera på lång sikt som de stora företagen. Någon tendens till ökat utmålsförvärv i mindre vällovliga syften syntes icke ha inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften på grund av penningvärdets fall.

Beträffande sin principiella syn på höjningsfrågan anförde kollegiet vidare:

Kronans andel av försvarsavgiften får anses ha till primär uppgift att såsom ett villkor för gruvrättens fortsatta bestånd utgöra en årligen förnyad garanti gentemot det allmänna för att utmålsinnehavaren har för avsikt att nyttiggöra malmen. I denna egenskap har försvarsavgiften närmast karaktären av en registreringsavgift, och något fog för att höja den med hänsyn till penningvärdets fall torde icke finnas annat än i sammanhang med en eventuell allmän höjning av liknande avgifter inom andra grenar av Kronans verksamhet.

Ett ytterligare syfte med kronoandelen av försvarsavgiften, som bl. a. anförts av gruvlagstiftningssakkunniga, skulle vara, att den borde betraktas som ett bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten. Jämte försvarsavgiflerna få som bidrag till dessa kostnader räknas från bergmästarämbetena inlevererade ansökningsavgifter för inmutningar samt stämpelavgifter, — ------- Såsom framgår av dessa båda tablåer täckas utgifterna nästan i sin helhet av inkomsterna, och i betraktande av att de egentliga bergsärendena, såsom ovan nämnts, endast upptaga omkring hälften av bergsstatens verksamhet, föreligger i själva verket ett avsevärt överskott på denna del av verksamheten. Någon anledning att höja försvarsavgiften betraktad som bidrag till Kronans kostnader för bergsstaten föreligger sålunda icke.

Den hälft av försvarsavgiften, som tillkommer jordägaren, har ansetts dels som gottgörelse till jordägaren för intrång på hans mark och dels som en garanti för att sådant intrång icke sker onödigtvis eller fortsätter längre tid än nödigt.

I sistnämnda hänseende synes försvarsavgiften kunna betraktas ur samma synpunkler, som ovan anförts beträffande dess motsvarande funktion gentemot det allmänna.

I fråga om försvarsavgiften betraktad som gottgörelse för intrång må erinras om vad ovan konstaterats, att ca 90 % av alla gällande utmål av gruvägarna äro reserverade för framtida bearbetning, medan endast ca 10 % äro föremål för brytning.

För det intrång, som göres genom under brytning varande utmål, synes jordägaren i princip erhålla fullgod ersättning dels genom marklösen med 50 % över markens och därå befintliga nyttigheters värde, dels genom avgälden från malmfångsten respektive genom rätten att som hälftendelägare deltaga i gruvdriften vid äldre utmål. Vållar gruvägaren skada eller intrång på återstoden av fastigheten, blir han skadeståndsskyldig därför.

Huvudfrågan synes därför praktiskt sett gälla det intrång som göres genom utmål, vilka icke äro under arbete. Förefintligheten av ett utmål hindrar

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 145

icke jordägaren att fullt utnyttja marken så länge gruvägaren ej önskar använda och fördenskull lösa marken för med gruvbrytningen sammanhängande behov. Intrånget synes sålunda huvudsakligen bestå i den osäkerhet, som utmålet skapar hos jordägaren, om hans möjlighet att framdeles disponera marken.------------ Ett intrång av denna art kan svårligen på ett ensartat sätt i lagens form värderas i penningar----------- .

Kollegium vill emellertid skärskåda frågan om en höjning av försvar savgiften ur praktiskt ekonomiska synpunkter i belysning av de uppgifter, som ovan lämnats angående fördelningen av försvarsavgifterna speciellt på enskilda jordägare.

Av dessa uppgifter framgår, bl. a., att nära hälften av alla avgiftsberättigade enskilda jordägare erhålla en avgift, som är lägre än 10 kronor per år. I många fall ligger beloppet under 1 krona ned till endast några öre, då utmålet t. ex. blott skär över ett hörn av vederbörandes mark. Ytterligare 20 % av jordägarna erhålla högst 20 kronor per år. För båda dessa grupper gäller, att försvarsavgiften icke kan vara av någon reell ekonomisk betydelse, ej heller om den höjes med 50 %, och detsamma torde även gälla nästa grupp, upp till 50 kronor per år, d. v. s. sammanlagt minst 90 % av alla avgiftsberättigade enskilda jordägare, för vilka en höjning av avgiften med 50 % skulle medföra en med 1 öre till 25 kronor ökad årsinkomst.

Vad beträffar de högsta beloppen till enskilda jordägare, över 200 upp till 600 kronor per år, må anmärkas, att dessa avgifter i flertalet fall avse utrnål för flackt liggande malmer, för vilka försvarskostnaderna, räknat per ton malmtillgång inom utmålen, redan nu äro så höga, att en ökning mycket väl kan föranleda utmålsinnehavaren att söna en del av utmålen.

I betraktande av att en höjning av försvarsavgiften som skulle innebära en avsevärt ökad belastning på utmålsinnehavarna, sålunda endast i några få undantagsfall skulle ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån, synes det vara tveksamt, om en kompensation för penningvärdets fall i jordägarnas intresse är tillräckligt väl grundad.

Sammanfattningsvis har kommerskollegium i 1953 års promemoria uttalat, att tillräckliga skäl för en höjning av försvarsavgiften knappast förelåg; skälen för en höjning inskränkte sig i huvudsak till det förhållandet, att försvarsavgiften en gång fastställts till visst belopp, vars realvärde sedermera avsevärt sjunkit genom penningvärdets fall.

I sin skrivelse av den 23 december 1958 hänvisar kommerskollegium beträffande frågan om höjning av försvarsavgiften till de principiella överväganden i frågan, som kollegiet sålunda redovisat år 1953. Kollegiet anser alltjämt att, enär eu höjning av avgiften skulle medföra en avsevärt ökad belastning på gruvägarna men endast i undantagsfall ge de enskilda jordägarna någon nämnvärd förmån, tillräckliga skäl ej föreligger att i jordägarnas intresse höja avgiften. Kollegiet påpekar vidare, att i den mån jordägareandelen i försvarsavgiften betraktas som gottgörelse för intrång, dess penningbelopp torde vara satt efter sådana skönsmässiga grunder, att kollegiet från sina utgångspunkter finner sig icke kunna taga ställning till frågan huruvida en reglering efter penningvärdets förändringar är befogad. Icke heller när det gäller statens intresse synes någon höjning påkallad ur synpunkten att statens andel av avgifterna skulle utgöra ett bidrag till kostnaderna för bergsstaten. I genomsnitt för de senaste fem åren har näm-

10 liiliang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

146 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ligen dessa kostnader till 85 procent täckts av genom bergsstaten influtna stämpelmedel, ansökningsavgifter och andelar i försvarsavgifter och del bör beaktas, påpekar kollegiet, att bergsstatens verksamhet omfattar icke endast egentliga bergsärenden utan även i stor utsträckning yrkesinspektionsärenden.

I skrivelsen föreslår kommerskollegium jämväl, att utbetalningen av jordägareandelarna i försvarsavgiften på olika sätt rationaliseras. Till grund för förslaget i denna del lämnas i en vid skrivelsen fogad promemoria följande redogörelse för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

För registrering av försvarsavgifterna och av verkställda åtgärder har kollegium lagt upp ett kortsystem omfattande nära 5 000 kort, ett för varje utmål, samt ett särskilt kortregister över jordägarna, omfattande ca 2 300 kort. På utmålskorten ha införts de grundläggande uppgifterna om försvarsavgiftens storlek och fördelningen av marken inom utmålet på olika, namngivna jordägare. På korten noteras inkommande avgifter och gjorda utanordningar till jordägarna av deras andelar, varjämte korten fortlöpande hållas aktuella med avseende på förändringar av enskilda jordägares andelar på grund av överlåtelser och arv eller genom mera sällan skeende ändringar av utmålets utsträckning vilka även medföra ändring av försvarsavgiftens storlek.

Utanordning av avgiftsandelar sker efter rekvisition av vederbörande jordägare. Sedan kollegium under de gångna åren genom allmän upplysningsverksamhet och cirkulärskrivelser till avgiftsberättigade jordägare propagerat för uttagande av avgiftsandelarna, insända numera flertalet jordägare sina rekvisitioner på eget initiativ, men i ett stort antal fall, särskilt då det gäller små andelar, måste kollegium alltjämt erinra om rätten till avgift genom utsändande av rekvisitionsformulär, vilket vanligen sker med några års mellanrum. Utbetalning utan rekvisition kan icke ske, eftersom kollegium för varje utanordning måste genom en försäkran från jordägaren förvissa sig om att äganderättsförhållandena icke ändrats. Avgiftsandelen utbetalas till den som var ägare av jorden vid ingången av det år avgiften avser.

Det löpande arbetet med registrering, kontroll och utanordning är, såsom torde framgå av det ovan anförda, av ganska betydande omfattning och beräknas årligen kräva omkring åtta arbetsmånader, vilket i schematiskt genomsnitt motsvarar 10 minuter per utmål och 15 minuter per utanordning.

Härtill kommer det arbete som kräves för utredning av markfördelningen i utmål, där denna icke är känd, eller där mera komplicerade förändringar inträffa. Vid varje förrättning för läggande av utmål antecknas numera i utmålsprotokollet alltid de berörda jordägarnas andel i marken. För äldre utmål och särskilt för de mer än 2 000 ännu beslående utmål, som tillkommit under 1800-talet och tidigare, saknas däremot i många fall sådana uppgifter eller ha så stora ändringar skett, att de ursprungliga uppgifterna äro av ringa omedelbart värde.

Enligt 1938 års gruvlag skall gruvinnehavaren vid inbetalning av försvarsavgiften uppge namn och adress beträffande de jordägare, som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i avgiften, men ifråga om andra utmål än de som äro aktuella för gruvdrift har han icke någon skyldighet eller något direkt praktiskt intresse av att anskaffa felande uppgifter.

Genom omfattande och till sin natur mycket tidsödande utredningar under medverkan av vederbörande bergmästare samt berörda gruvföretag och

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 147

lantmätare har kollegium kunnat successivt nedbringa det från början mycket stora antalet utmål, beträffande vilka de till andel i försvarsavgiften berättigade jordägarna icke äro kända, så att de nu endast utgöra omkring 7 % av det totala antalet utmål. Detta innebär en minskning med hälften under de sista fem åren, och pågående utredningar väntas utmynna i en ytterligare stark minskning.

Efter redovisning av åtskilliga statistiska uppgifter rörande försvarsavgifterna framhålles i promemorian, att det mest effektiva sättet att undvika de administrativa olägenheterna vore att låta jordägarens andel i försvarsavgiften bli enbart en fordringsrätt hos gruvägaren. Ett annat alternativ är att såsom skedde enligt 1884 års gruvstadga låta länsstyrelserna uppbära gruvförsvarsavgifterna och till jordägarna utbetala deras andelar. Ett tredje alternativ slutligen är att utbetalningen av jordägareandelarna även i fortsättningen omhänderhas av kommerskollegium. I sådant fall bör åtgärder dock vidtagas för att förenkla utbetalningsarbetet. Det synes även vara rimligt, att de avgiftsberättigade får lämna ett skäligt bidrag till de med utbetalningen förenade kostnaderna. Totalkostnaderna för fördelning och utbetalning av försvar savgifter till jordägarna beräknas till i runt tal 20 000 kronor per år. Sannolikt kan denna kostnad nedbringas genom olika åtgärder, särskilt när störningarna i det rutinmässiga arbetet genom oklarhet i fråga om markfördelningen i huvudsak bortarbetats, men sänkningen kan icke bli så stor, att den inverkar på den principiella bedömningen.

Kommerskollegium ansluter sig i sin skrivelse till sistnämnda alternativ, enligt vilket utbetalningen av jordägareandelarna alltjämt skall omliänderhavas av kommerskollegium. Kollegiet anser det vara rimligt att de avgiftsberättigade får lämna bidrag till täckande av kostnaderna för utbetalningen. Försvarsavgifterna inbetalas alltid i hela kronor men vid fördelningen mellan markägarna uppkommer i regel ojämna belopp, inkluderande öretal. Det skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig rationalisering, om varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknades årlig andel i försvarsavgiften endast i hela krontal, medan statsverket behöll överskjutande öretal. Innehållande av överskjutande ören kan, påpekar kollegiet, beräknas tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Om staten skall erhålla ersättning för en större del av kostnaderna, måste dessutom ett särskilt avdrag göras från avgiftsandelarna. Kommerskollegium finner övervägande skäl tala för att avdrag göres med visst belopp för år å varje jordlott, som berättigar till andel i försvarsavgift. Beloppet synes kollegiet böra fastställas till en krona för lott och år. Statskassan kan härigenom beräknas bli tillgodogjord omkring 8 000 kronor per år eller, om fråndragna ören medräknas, omkring It 500 kronor per år. Samtidigt kominer statens kostnader för handhavandet av försvarsavgifterna att minska. Kollegiet anser nämnda belopp utgöra ett rimligt bidrag till kostnaderna.

Vad gäller spörsmålet hur man bör förfara med avgiftsandelar som icke uttagits av jordägarna uttalar kollegiet, att lagen den 29 mars 1942 om preskription av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet torde vara

148 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

tillämplig på innestående försvarsavgiftsmedel. Enligt lagen äger den som inbetalt medlen rätt att, om de fortfarande innestå då tjugo år förflutit från inbetalningsdagen, återfå dem, därest han anmäler sig därtill inom natt och år. Kollegiet erinrar om att förslag till ny lydelse av lagen har framlagts i ett av en särskilt tillkallad sakkunnig avgivet betänkande angående fordringspreskription m. m. Enligt förslaget, som remissbehandlats men ännu icke föranlett lagstiftning, skall preskriptionstiden minskas till tio år. Hos kollegiet innestår outtagna avgifter till avsevärda belopp och balansen har hittills växt praktiskt taget årligen. Beloppet av avgifter som tillkommer för kollegiet kända jordägare, vilka icke gjort anspråk på sina andelar, kan beräknas uppgå till närmare 100 000 kronor. Kommerskollegium finner utredningsmannens förslag om tioårig preskription ur olika synpunkter väl avvägt. Förslaget bör därför genomföras. Härigenom skulle bl. a. kunna undvikas att anhopningen av outtagna avgifter blir oproportionerligt stor.

Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län, Loussavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samtliga fyra bergmästarämbeten samt Svenska gruvföreningen har förklarat sig dela kommerskollegiets åsikt, att höjning av försvarsavgiften ej bör ske.

För en höjning av försvarsavgiften uttalar sig däremot statskontoret, riksräkenskapsverket samt Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk.

Som motivering för en höjning av försvarsavgiften anför statskontoret, att försvarsavgiften vid gruvlagens tillkomst ansågs — i allt fall då det gällde gruva under bearbetning — innebära viss gottgörelse för utnyttjandet av en naturtillgång, som tillhörde statens intresseområde (prop. nr 40/1938 s. 159). Av förarbetena till gruvlagen framgår vidare, anför statskontoret, att de medel, som inflyter i försvarsavgifter, lämpligen borde beräknas såsom bidrag till statens kostnader för bergsstaten (se SOU 1924: 16 s. 93). Vid angivna förhållanden och då statens utgifter för bergsstaten — såsom av utredningen framgår —- för närvarande icke helt täckes av genom bergsstaten influtna inkomster, håller statskontoret för sin del före, att jämväl försvarsavgiften bör i förevar ande sammanhang höjas i motsvarande utsträckning som förordats i fråga om avgälden enligt 53 § gruvlagen eller från 10 till 20 kronor per hektar och år.

Riksräkenskapsverket påpekar, att vid gruvlagens tillkomst bibehållandet av försvarsavgiften ingick som ett led i den allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. Med hänsyn härtill anser riksräkenskapsverket, att försvarsavgiften bör höjas i samma proportion som avgälden och att det höjda avgiftsbeloppet bör gälla för samtliga enligt gruvlagen lagda utmål.

Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk berör i sitt yttrande i denna del frågan om anledningen till att jordägaren genom 1938 års gruvlagstiftning erhöll rätt till hälften av gruvförsvarsavgiften samt anför härom:

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 149

I propositionen år 1938 med förslag till gruvlag m. in. uttalades bl. a. att jordägaren genom att bibehållas vid rätten till halva försvarsavgiften lämpligen kunde kompenseras för bortfallet av den rätt jordägaren enligt 1884 års gruvstadga ägde att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten (jordägareandelen). Samma synpunkter om kompensation framkommo i första lagutskottets behandling av propositionen. Av förarbetena till 1938 års lag synes sålunda framgå att jordägaren för bortfallet av jordägareandelen skulle bl. a. kompenseras med hälften av försvarsavgiften.

Kommerskollegium har icke kunnat finna tillräckliga skäl för höjning av försvarsavgiften. Detta uttalande synes förbunden ej stå i överensstämmelse med vad som enligt ovan förekommit vid behandlingen av 1938 års gruvlagsförslag. Om en anpassning av försvarsavgifterna till nuvarande penningvärde ej äger rum, torde man avlägsna sig från lagstiftarens avsikt med jordägareandelen i försvarsavgiften. Det är därför förbundens bestämda uppfattning, att även gruvförsvarsavgiften bör höjas med 100 procent till 20 kronor för hektar och år.

Förslaget om avkortning av preskriptionstiden för outtagna försvarsavgiftsmedel har godtagits av remissinstanserna, dock alt riksräkenskapsverket ansett att förslaget icke bör upptagas till avgörande i förevarande sammanhang.

Beträffande det föreslagna enkronasavdraget framhåller riksräkenskapsverket, att den önskvärda rationaliseringen i form av slopande av utbetalningar av småbelopp enligt ämbetsverkets mening kan göras enklare och effektivare genom införandet av en föreskrift, att avgiftsbelopp, som sedan öretal avdragits icke uppgår till fem kronor skola tillfalla statsverket. Ämbetsverket påpekar i detta sammanhang, att jordägarna för närvarande i stor utsträckning icke torde göra anspråk på avgifter om så små belopp.

I huvudsak samma synpunkter framföres av statskontoret, som anser, att ett genomförande av det föreslagna enkronasavdraget skulle vara ägnat att i viss mån motverka den med förslaget åsyftade rationaliseringen. Statskontoret framhåller vidare, att ett slopande av öretalen skulle väl ansluta sig till de riktlinjer, efter vilka arbetet för ernående av öreslös redovisning enligt ämbetsverkets redan tidigare uttalade uppfattning bör bedrivas (jfr statskontorets utlåtande den 27 januari 1959 över riksdagens revisorers uttalande i 27 § i revisorernas berättelse den 15 december 1958).

Jämväl Svenska gruvföreningen anser, alt ett genomförande av förslaget om enkronasavdrag närmast skulle vara ägnat att motverka önskemålen om förenkling och rationalisering av utbetalningen. Vid sådant förhållande och då enligt föreningens uppfattning nämnda avdrag ej heller är befogat med hänsyn till statsverkets kostnader för avgiftsutbetalningen avstyrker föreningen förslaget i denna del.

Ej heller bergmästarämbetet i västra distriktet finner det föreslagna enkronasavdraget vara med hänsyn till statsverkets kostnader för utbetalningen påkallat. Ämbetet erinrar om all den öreslösa utbetalningen beräknas tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Vidare förmenar ämbetet, att kommerskolleginm vid sin uträkning av statsverkets kostnader

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

för avgiftsutbetalningen icke tagit hänsyn till vissa från försvarsavgifterna härflytande ränteinkomster. Räntan på omkring 120 000 kronor årlig utbetalning för jordägarnas räkning belöper sig sålunda efter 3 procent till omkring 3 600 kronor. Ränteinkomsten på outtagna belopp, vilka i fortsättningen torde komma att belöpa sig till omkring 300 000 kronor, uppgår till cirka 9 000 kronor. Ränteinkomsterna uppgår sålunda sammanlagt till 12 600 kronor. Lägges härtill vad som tillföres statsverket genom den föreslagna öreslösa utbetalningen, 3 500 kronor, kommer statsverket att på detta sätt årligen tillgodoföras omkring 16 000 kronor. Denna sunnna torde täcka statsverkets utgifter för utanordnandet av jordägareandelarna.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk, vilka i första hand motsätter sig ändring i gällande regler för utbetalning av jordägareandelar i gruvförsvarsavgift, framför som ett alternativt förslag att jordägarens andel i försvar savgiften fast ställes som ett engångsbelopp för all framtid vid den bergmästarförrättning, då utmålet fastställes. Kronans andel i gruvförsvarsavgiften skulle fortfarande utgå årligen och erläggas på sätt och inom tid, som nu gäller. Härigenom vinner man minskade kostnader för statsverket, eftersom den från statsverkets sida nödvändiga äganderättsutredningen sker endast en gång, nämligen i samband med bergmästarförrättningen, då för övrigt under alla omständigheter en sådan utredning verkställs för fördelning av jordägareavgälden.

Ett liknande förslag framföres av bergmästarämbetct i östra distriktet.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalades vid gruvlagens tillkomst, att frågan om vem försvarsavgiften skulle tillkomma vore en lämplighetsfråga som finge bedömas som ett led i den allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. Vid denna allmänna avvägning har jämväl frågan om försvarsavgiftens storlek spelat en icke oväsentlig roll. Den försämring av penningvärdet som ägt rum har tydligtvis med hänsyn till det sätt varpå försvarsavgiften konstruerats i gruvlagen medfört, att den en gång gjorda avvägningen mellan de skilda intressenterna rubbats. Jag anser fog föreligga för uppfattningen, att den minskning av försvarsavgiftens reella värde som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst är så betydande att en justering av avgiftsbeloppet är ur nyss angivna synpunkter erforderlig. I likhet med vad tredje lagutskottet uttalade vid 1953 års riksdag anser jag övertygande skäl ej kunna visas för att försvarsavgiftens realvärde icke bör vara detsamma nu som vid gruvlagens tillkomst. För ett återställande av försvarsavgiftens realvärde talar jämväl önskvärdheten av att gruvinnehavarna bringas att ingående och kontinuerligt överväga frågan, huruvida ett visst utmål är värt att bibehållas. Varken ur allmän eller enskild synpunkt kan det anses vara lämpligt att med hänsyn till brytvärdheten tvivelaktiga utmål bibehålies under långa tider utan att frågan om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för gruvdrift inom utmålen allvarligt prövas.

Under åberopande av det nu anförda tillstyrker jag att försvarsavgiftens

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 151

belopp höjes. I likhet med vad som föreslagits i fråga om avgälden anser jag att höjningen bör utgöra 100 procent och alltså leda till en ökning av avgiften från 10 till 20 kronor per hektar.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen bär jag ej ansett mig böra upptaga ett av kommerskollegium i förevarande sammanhang framfört förslag att, i syfte att få till stånd en administrativ avlastning, överföra jordägarens andel i försvarsavgiften till kronan. Det är emellertid angeläget, att förutsättningar skapas för en rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna. Denna har i betydande mån försvårats av oklarheter i fråga om äganderättsförhållandena inom utmålen. Under en följd av år har emellertid inom kommerskollegium ett betydande arbete nedlagts på att bringa reda i dessa förhållanden. Detta har medfört en väsentlig förbättring, och det torde kunna förutsättas att svårigheterna snart skall vara i huvudsak övervunna. Man har emellertid anledning räkna med att utbetalningen av försvarsavgiftsmedel även i fortsättningen kommer att förorsaka det allmänna icke obetydliga kostnader. Angeläget är därför att alla möjligheter till rationalisering av utbetalningsarbetet beaktas.

I likhet med statskontoret och ett par andra remissinstanser anser jag det tveksamt, om det av kommerskollegium föreslagna systemet med ett enkronasavdrag skulle bidraga till önskvärd rationalisering. Riktpunkten synes i stället böra vara, att utbetalning av småbelopp till jordägarna i möjligaste mån undvikes. Det av bl. a. riksrälcenskapsverket förordade systemet — enligt vilket avgiftsbelopp, som icke uppgår till visst minimibelopp, icke utbetalas till jordägarna utan tillfaller statsverket — synes med denna utgångspunkt vara det lämpligaste. Minimibeloppet torde böra fastställas till fem kronor per jordlott, önskvärt vore i och för sig att minimibeloppet kunde sättas högre. Detta skulle emellertid kunna leda till oskäligt resultat för jordägare som har flera små lotter i olika utmål.

Såsom kommerskollegium föreslagit bör varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknas andel i försvarsavgiften endast i hela krontal.

En viss rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna i försvarsavgiften kan jämväl ernås genom en förkortning av preskriptionstiden för outtagna medel, f. n. 20 år. Jag är emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga, som i stället torde få prövas i anslutning till föreliggande utredningsförslag angående ändringar i preskriptionslagstiftningen.

80 §.

I likhet med vad som föreslagits beträffande It § föreslås alt den i allmänhet föreskrivna besvärstiden skall tillämpas.

Övergångsbestämmelserna till gruvlagen

Härom hänvisas till vad som anförts vid 52 § gruvlagen.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46)

angående stenkolsfyndigheter m. m.

2 §•

Enligt denna paragraf i dess gällande lydelse skall ansökan om koncession åtföljas av karta över området i skala 1: 4 000. Kartan skall vara upprättad av behörig lantmätare enligt de för kartor vid ägoskiften gällande bestämmelserna samt upptaga å området befintliga byggnader och platser av det slag varom i 13 § stenkolslagen förmäles.

Enligt 21 § 2 mom. andra stycket gruvlagen skall vid ansökan om utmål vara fogad karta i skala av minst 1: 4 000 eller — med kommerskollegiets medgivande — i annan skala om minst 1: 10 000.

Kommerskollegium har i sin inledningsvis omnämnda framställning den 13 februari 1959 framhållit, att det ovillkorliga kravet på så stor skala som 1: 4 000 medför, att kartorna över koncessionsområden ofta blir oskäligt dyrbara i framställning samt otympliga och svåröverskådliga då det gäller stora markområden. Rimliga fordringar på noggrannhet och klarhet torde numera, då karttekniken väsentligt förbättrats, kunna tillgodoses även genom kartor i mindre skala. Kartverkets ekonomiska karta i skala 1:10 000 anser kollegiet i många fall vara tillräcklig för ifrågavarande ändamål. Skalorna 1: 4 000 och 1:10 000 är vidare standard för utmålskartor. Enligt kollegiets mening skulle det vara till fördel med likformighet mellan skalorna för utmåls- och koncessionskartor. Kollegiet föreslår därför en sådan ändring av ifrågavarande bestämmelse i 2 § stenkolslagen att kartor i såväl skala 1: 4 000 som i skala 1: 10 000 får användas i koncessionsärenden. Kollegium bör emellertid äga befogenhet medgiva, att karta i annan skala än de nu nämnda får användas — dock icke i mindre skala än 1: 20 000.

Kollegiet anser att bestämmelserna i 2 § stenkolslagen även i vissa andra avseenden är föråldrade. Bestämmelserna bör enligt kollegiets mening i tilllämpliga delar närmare ansluta sig till motsvarande bestämmelser i 21 § gruvlagen och 19 § i det framlagda förslaget till uranlag (26 § i departementsförslaget).

Vid remissbehandlingen av framställningen har Inntmäteristyrelsen erinrat om att styrelsen i yttrande över förslaget till uranlag anfört vissa synpunkter rörande användningen av skalorna 1:10 000 och 1:20 000 för de koncessionskartor som avses i uranlagsförslaget samt vidare anfört:

Enligt styrelsens mening är dessa synpunkter i allt väsentligt bärande även beträffande nu ifrågavarande koncessionskartor. Vid användandet av den ekonomiska kartan i skala 1: 10 000 som koncessionskarta måste sålunda beaktas, att fastighetsredovisningen å denna karta icke är fullständig utan endast kunnat drivas så långt kartskalan medgivit. Därest koncessionskarta skall utvisa fastighetsindelningen inom koncessionsområdet, torde den ekonomiska kartans fastighetsredovisning således få kompletteras i ett ganska stort antal fall. Användningen av skalan 1: 20 000 för koncessionskarta kan enligt styrelsens mening medföra stora svårigheter att

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 153

överskådligt redovisa det avsedda kartinnehållet. Lantmäteri styr el sen anser sig emellertid icke böra avstyrka ändringsförslaget i vad det avser kartskalorna men förutsätter, att försiktighet kommer att iakttagas vid begagnandet av de föreslagna mindre skalorna. — Vad angår de föreslagna föreskrifterna om koncessionskartas innehåll har lantmäteristyrelsen i princip icke funnit anledning till erinran. Uttrycket jordregisternummer bör dock med hänsyn till förekomsten av fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna i lagtexten utbytas mot det mera allmängiltiga ordet registerbeteckningar. Enär uttrycket ägogränser kan vara ägnat att ge anledning till missförstånd, bör det enligt styrelsens mening ersättas med uttrycket fastighetsgränser. — Lantmäteristyrelsen påpekar vidare att den föreslagna nya lydelsen av 2 § stenkolslagen också innebär, att den hittillsvarande behörighetsföreskriften beträffande upprättande av karta utvidgas så att kartan får upprättas, förutom av lantmätare, av annan sakkunnig person. Lantmäteristyrelsen har intet att erinra mot förslaget i denna del men förutsätter, att, såsom kommerskollegiet uttalat i framställningen, viss kontroll av koncessionskartornas tillförlitlighet sker vid handläggningen av koncessionsansökningarna. Sådan kontroll bör avse icke endast kartas riktighet i mätningstekniskt hänseende utan jämväl riktigheten med avseende å fastighetsredovisningen.

Rikets allmänna kartverk finner den ekonomiska kartan eller annan på likartat sätt framställd karta i skala 1: 10 000 vara väl användbar för de bedömningar, som kan bli aktuella i koncessionsärenden. Kartans noggrannhet anser kartverket vara tillräcklig för att på ett entydigt sätt åskådliggöra gränser m. in. för en koncession. Detaljrikedomen i den i kartan ingående fotobilden kan erbjuda fördelar framför en ritad karta i större skala. Genom att det enskilda bladet i den ekonomiska kartan ingår i ett kartverk, som täcker större områden, bör fördelar i fråga om överskådlighet kunna vinnas. Slutligen, påpekar kartverket, torde möjligheten att utnyttja den ekonomiska kartan innebära betydande besparingar i fråga om kostnaderna för kartframställningen. Däremot synes det kartverket något mera tveksamt, om en karta i mindre skala än 1: 10 000 är lämplig för alla koncessionsärenden. Den föreslagna anordningen, att kommerskollegium erhåller befogenhet att medgiva användandet av karta i minst skalan 1: 20 000 torde emellertid vara motiverad bl. a. av att härigenom erhålles möjlig,bet att använda äldre ekonomiska kartor i de fall dessa uppfyller de anspråk som bör ställas på koncessionskartorna. I den mån den ekonomiska kartan i skala 1:10 000 utgives, torde det emellertid enligt kartverkets uppfattning knappast bli aktuellt att använda karta i mindre skala för ifrågavarande ändamål.

Överlantmätaren i Örebro län anser icke att karta i skala 1:20 000 bör ifrågakomma som koncessionskarta samt påpekar, att fastighetsredovisningen i stor utsträckning, särskilt beträffande samfälligheter, är ofullständig å den ekonomiska kartan i skala 1:10 000. Redovisningen av fastighetsgränserna är också behäftad med betydande osäkerhet. Om den ekonomiska kartan skall användas för ifrågavarande ändamål, anser överlantmätaren därför bestämmelsen härom böra kompletteras med föreskrifter om särskild bedömning av förutsättningarna från fall lill fall. I lagtexten synes

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

böra angivas, att även fastställda planer enligt byggnadslagen bör utmärkas å kartan, enär dylika planer såvitt möjligt bör beaktas vid koncessionsprövningen.

Överlantmätaren i Malmöhus län förordar, att beträffande skala för konc.essionskarta samma regler bör gälla som för utmålskarta enligt gruvlagen. Överlantmätaren påpekar att koncessionskarta skall användas ej blott för att bestämma koncessionsområdets gränser utan också för att ange det område i dagen, som koncessionsinnehavaren behöver för arbete eller väg och utgör även underlag för bestämmande av lösen för sistnämnda områden. Kartskalan bör då ej vara alltför liten. Vid expropriation användes i regel betydligt större skalor än de nu ifrågasatta. Koncession å stenkolsfyndighet må omfatta högst 1 600 hektar. På en karta i skala 1:10 000 motsvarar 1 600 hektar 16 dm2 eller en kvadrat med 40 cm sida. En karta i detta format synes alltså icke behöva bli otymplig och ej heller svåröverskådlig. Att å en karta i skala 1: 20 000 över de trakter, där stenkolsbrytning kan förekomma, redovisa fastighetsbildning, bebyggelse samt platser och anordningar av de slag som uppräknats i 13 § stenkolslagen synes överlantmätaren knappast vara möjligt.

Överlantmätaren i Norrbottens län anser, att det av kommerskollegium föreslagna redovisningssättet är tillfyllest för koncessionsområdes identifiering och för fastighetsredovisningen. Beträffande område i dagen, som koncessionsinnehavaren behöver för sitt arbete, ligger det dock något annorlunda till. Sådant område skall enligt 12 § stenkolslagen utstakas och förses med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas på koncessionskartan. Dessa markeringar torde emellertid ofta genom gruvdriften komma att lörstöras. Den olägenhet som därav kan följa bör enligt överlantmätarens mening för undvikande av rättsosäkerhet motverkas genom upprättandet av en tämligen detaljerad karta över arbetsområdet. Härvid bör föreskrifterna i mätningsförordningen rörande mätningsmetoder och mätningsnoggrannhet tillämpas.

Svenska gruvföreningen förklarar sig förutsätta, att medgivande att använda karta i skala 1: 20 000 i regel lämnas beträffande områden, där den ekonomiska kartan föreligger i denna skala.

Departementschefen. Frågan om lämplig skala för koncessionskarta beträffande uranfyndighet har i det föregående behandlats i anslutning till 26 § i uranlagsförslaget. Som av det där anförda framgår har jag beträffande urankoncessioner ansett att som normalskala för koncessionskarta bör bibehållas skalan 1: 4 000 men att kommerskollegium bör medgivas befogenhet att i det särskilda fallet medge användning av mindre skala, dock minst 1: 20 000. Utredningen synes visa, att detta är en lämplig ordning även när det gäller koncessionskarta som avses i 2 § stenkolslagen. Jämväl i övrigt torde bestämmelserna i 2 § stenkolslagen böra ändras efter mönster av 26 § i förslaget till uranlag.

Kungl. Maj.ts proposition nr i60 år 1960 155

10 §.

I denna paragrafs andra stycke bör vidtagas ändring motsvarande vad soin föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.

48 §. Här föreslås samma ändring beträffande besvärstiden som i 11 och 80 §§ gruvlagen.

58 §. Den i förevarande paragraf föreslagna ändringen motsvarar liksom ändringen i 10 § vad som föreslagits beträffande 52 § gruvlagen.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

I tredje stycket av förevarande paragraf i atomenergilagen hänvisas till vad som är särskilt stadgat om rättighet att för utvinnande av uran eller torium eller förening vari något av dessa ingår eftersöka och bearbeta samt tillgodogöra sig mineralfyndighet. Hänvisningen avser för närvarande stenkolslagen men kommer efter den nya lagstiftningens genomförande att gälla uranlagen. Uranlagen använder i likhet med gruvlagen uttrycket »undersöka» i stället för det i stenkolslagen begagnade uttrycket »eftersöka». Någon saklig skillnad mellan uttrycken torde ej ha varit avsedd (se första lagutsk. uti. nr 54/1945 s. 9 och prop. nr 201/1950 s. 8). Det torde emellertid böra tillses, att den terminologi som användes i atomenergilagens hänvisning till uranlagen överensstämmer med terminologien i uranlagen. I 1 § tredje stycket atomenergilagen bör sålunda uttrycket »eftersöka» ändras till »undersöka».

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 januari 1961.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom justitiedepartementet upprättats såsom Bilaga A1 till detta protokoll fogade förslag till 1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral in. m. (uranlag); 2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314); 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag).

1 De i bilagan under 2)—4) upptagna lagförslagen, som—frånsett ett till bestämmelsen om ikraftträdande av den föreslagna lagen om ändring i gruvlagen gjort tillägg—ar likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

T. Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 157

Bilaga A

Förslag

till

Lag

em rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (unders ökning stillstånd). För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession). Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi, är särskilt stadgat.

2 §.

Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller: 1) inmutare å inmutat område; 2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område; 3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller enligt denna lag å koncessionsområdet; 4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3); 5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses under 1)—4). Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som avses under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

Undersökningstillstånd

3 §•

Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.

Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra rätt att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

4 §•

1 mom. Ej må undersökningstillstånd omfatta eller undersökningsarbete äga rum å

1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats, när synnerliga skäl äro därtill;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område, till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 159

ning, med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Undersökningstillstånd beträffande inmutat område eller utlagt utmål eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga skäl äro därtill.

3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete utsträckas även till sådant område.

5 §•

1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) fyndighetens art;

3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och län där området är beläget;

4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd inom området.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer;

2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område, för vilket medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;

3) en ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

6 §.

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid

160 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

7 §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare, nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen, innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §.

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen om undersökningstillstånd vila.

9 §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida ur allmän synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.

Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete å området.

10 §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100 hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt.

11 §•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 161

Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.

12 §.

Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §. I undersökningstillståndet skall upptagas: 1) det område tillståndet avser; 2) tiden för tillståndets giltighet; 3) erinran om hinder enligt 4 §; 4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet; 5) benämning på området.

14 §.

På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden med högst tre år.

När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytterligare förlängning av undersökningstiden med högst tre år, såframt ansökan därom göres före utgången av den förlängda tiden.

Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.

Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats.

It Hihang till riksdagens protokoll 1!)G0. 1 samt. AV 100

162 Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

15 §.

Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet, innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästaren ingiva eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren. Denne skall översända anmälan till kollegium.

Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande, ■

Undersökningsarbete

16 §.

Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta såväl ägaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet eller större delen därav finnes. . ; ■

17 §.

Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras för att ådagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan tillstånd av jordens ägare och innehavare uppfora andra byggnader äh sådana som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersökningsområdet.

18 §.

Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området, skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstill-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 163

ståndet och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer under undersökningstiden, det område som får användas för ändamålet.

19 §.

1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 § stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet å fyndigheten behöves.

20 §.

I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.

21 §.

1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång, skall ock full ersättning därför givas.

2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

22 §.

Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i la-

llf Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

gen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän, draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

Koncession meddelas av Konungen.

24 §.

1 mom. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag som avses i lagen.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Vad i andra stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas, skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

2 mom. Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område, som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat än där avsett ändamål.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 165

I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning soin i 36 § sägs.

Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde, vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla det stängsel som är nödigt.

25 §.

Vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd skall äga motsvarande tillämpning beträffande koncession.

26 §.

1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifråga- \arande område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 20000, utom såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar, områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag som oinförmälas i 4 § 1 mom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;

3) intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;

4) där jämlikt 25 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves anting­

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

en för koncessionen över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;

5) förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

i mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i 6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare och industriella företag, som beröras av ansökningen, innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt, rätt till utmål eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur allmän synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område bestämmer Konungen vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande av annans rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 167

31 §. Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det, må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas. Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §. I koncessionen skall upptagas: 1) gränserna för det område koncessionen omfattar; 2) erinran om hinder enligt 25 § jämförd med 4 §; 3) de villkor som gälla för koncessionen; 4) benämning på koncessionen.

33 §. Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet gälla vad i 35 § är stadgat. Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §. Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall ofördrö j ligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört. Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen. Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av koncession.

35 §. Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti­

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla. Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordrat uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat all rätt. Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom, som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till fyndighetens bearbetande. Denne äger även tillgodogöra sig icke uppfordrat uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark, i den mån de icke enligt vad i denna paragraf stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföras; dock äger koncessionsinnehavaren icke tillgodogöra sig varp, som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Förrättning för anvisande av mark, m. in.

36 §. 1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som senare yppas behov därav. 2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden önskar få sig anvisat; 3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under 2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren. Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 § 3 mom. 1) sägs. Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960 169

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren det fordrar, förskjuta dessa kostnader.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22 —24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är stadgat om utmålsförrättning.

37 §.

Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning som avses i 36 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kx-aftledning erfordras särskilt tillstånd eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §.

1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren. Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå därför.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

170 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa området.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21 och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom. tredje stycket, förminskning av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen av markens värde.

40 §.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1 mom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid den i 36 § avsedda förrättningen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.

41 §.

Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42— 44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå, skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §.

Uppstår efter förrättning som avses i 36 § skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, må särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.

A vgäld

43 §.

Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld, motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som bru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 171

tits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet under sammanlagt tjugo år. Finnas inom koncessionsområdet flera jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästfoljande år till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse. Uppstår tvist i om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är f ör där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning. Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren skall utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet. Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §. Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om

172 Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

stenkolsfyndigheter m. m., må arbete för fyndighetens undersökning och bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma, hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

47 §. Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom. Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 g. De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger rum. Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke. Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren, vare sig rätten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §. Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

50 §. Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga koncessionsinnehavaren att inom vass tid utföra sådana åtgärder vid äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 59 § sägs, att efter omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Berg­

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 173

mästaren äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande. Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

51 §.

Över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och ett till kommerskollegium. Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium. Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg.

53 §. Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda å karta.

54 §. Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver. Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

55 §. Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som kollegium begär. Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma. Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §. Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området. Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas till bergmästaren. Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas av kommerskollegium.

57 §. Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om gruvföreståndare, brytningsvitsord och eljest om samäganderätt i gruva samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 § samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §. 1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker fyndighet av uranhaltigt mineral eller som för nämnt ändamål utan koncession bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 175

1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits förklaras helt eller delvis förverkat till kronan. 2 mom. Med dagsböter straffes ock 1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession; 2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift; 3. den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §; 4. koncessionsinnehavare som å annans mark vidtager förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs; 5. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar, eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 53 §; samt 6. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av uranhaltigt mineral.

59 §. Med böter tjugofem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 § stadgas.

60 §. Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord, må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 § utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.

61 §. Vidtager koncessionsinnehavare å annans mark förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets inställande.

176 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

62 §. överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första eller fjärde punkten må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman eller angivelse av målsägande. överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligt 20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §. Är någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning som i 36 § sägs i vad gäller annan fråga än som rör anvisat områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet enligt 37 §, äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §. Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §. Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet av toriumhaltigt mineral. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Genom den nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter in. m. Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i följande hänseenden: 1) Koncession som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet, skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter. 2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och 39 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt äldre rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 177

Har koncession sökts men ej beviljats före den nya lagens ikraftträdande, bestämmer Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas skall sökandens yttrande inhämtas.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Bilaga B

Utredningsmannens förslag

till

Lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral in. m. (uranlag)

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §. Rättighet att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som i 3 § sägs, beroende på undersökningstillstånd eller koncession på sätt nedan stadgas.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet av toriumhaltigt mineral.

2 kap. Om undersökningstillstånd och undersökningsarbete

2 §. Tillstånd att undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningstillstånd) meddelas av kommerskollegium.

Den som erhållit undersökningstillstånd äger med uteslutande av andra rätt att, med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar undersöka fyndigheter av de slag som avses i denna lag (undersökningsarbete).

3 §. Rätt att, med uteslutande av andra som ej hava undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen, verkställa undersökningsarbete å fyndighet varom nu är fråga tillkommer, med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, utan att undersökningstillstånd meddelats:

1) inmutare å inmutat område;

2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. eller denna lag å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare skola dock, innan de äga utföra undersökningsarbete å område som avses under 1)—3), förvärva undersökningstillstånd, om genom undersökningsarbetet intrång sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

4 §. 1 mom. Undersökningsarbete må ej äga rum å eller undersökningstillstånd omfatta område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan åbyggnad, där den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 179

ock Konungen lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område, till vilket rätt till inmutning, utinål, koncession eller undersökningsarbete äger bestånd.

Vad i 5 § 1)—5) och 7) gruvlagen är stadgat om hinder mot inmutning å statsgruvefält, nationalpark, befästningsområde eller område utanför detta, kyrkogård och begravningsplats, område vid järnväg eller kanal samt område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning skall gälla jämväl såsom hinder mot undersökningsarbete och undersökningstillstånd enligt denna lag.

2 mom. Undersökningstillstånd till inmutat område eller utlagt utmål eller område vartill rätt till koncession meddelats, så ock annat område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren, gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren med mindre synnerliga skäl äro därtill.

3 mom. I fall där inmutningsrätt eller koncessionsrätt för sökanden gäller till område varom i denna paragraf är fråga, må utan hinder av vad i t mom. är stadgat undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete enligt denna lag utsträckas även till sådant område.

5 §. 1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökning om undersökningstillstånd jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas eller med posten insändas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fyndighetens art;

: 3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av socken och län, vari området är beläget;

4) fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom tillgängliga, om fastigheter, jordägare, inmutare, gruvinnehavare och koncessionsinnehavare inom området.

,'i mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer:

2) där sökanden önskar att tillståndet skall omfatta område, för vilket medgivande kräves enligt 4 §, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till Konungen ställd ansökning om sådant tillstånd;

3) en ansökningsavgift av tio kronor för varje undersökningstillstånd samt förskott till stämpel och lösen för tillståndsbevis ävensom till beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

tj §. Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras rörande omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

7 3. Då ansökning om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. I den man tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare, industriella företag som beröras av ansökningen, innehavare av inmutning, utmål eller koncession ävensom den som gjort anmälan om

180 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

fynd inom området. I kungörelsen och meddelandena skall angivas att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §. Innehålla handlingarna i ärendet ansökning om Konungens tillstånd i något hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökning jämte eget utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen om undersökningstillstånd vila.

9 §. Vid meddelande av undersökningstillstånd skall beaktas huruvida tillstånd ur det allmännas synpunkt kan medgivas sökanden ävensom vad i 4 § stadgas om hinder. Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall kommerskollegium vid bedömande av frågan vilken av sökandena som må äga företräde till erhållande av undersökningstillstånd särskilt taga hänsyn till, förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan som i 35 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete å det område varom är fråga.

10 §. Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande 100 hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

11 §. Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, högst till utgången av kalenderåret då tre år förflutit från det tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.

Överlåtelse av undersökningstillstånd må ej ske utan medgivande av kommerskollegium.

12 §. Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade för att förebygga att industriellt företag hindras eller som eljest finnas erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §. I undersökningstillståndet skall angivas: 1) det område tillståndet avser; 2) tiden för tillståndets giltighet; 3) erinran om hinder enligt 4 §; 4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet; 5) benämning på området.

14 g. Sker ansökning om förlängning av undersökningstiden innan densamma gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden med högst tre år.

När synnerliga skäl är därtill, må kollegium medgiva förlängning av undersökningstiden med högst tre år utöver den enligt första stycket medgivna förlängda tiden, såframt innehavaren av tillståndet före utgången av samma tid gör ansökning därom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 181

Sökes förlängning av undersökningstiden enligt första eller andra stycket, skall sökanden vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om de omständigheter han vill åberopa som skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningarna, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden skall kollegium underrätta jordägaren. Är ansökning om koncession eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats. 15 §. 1 mom. Vad i 12—17 §§ och 18 § 1 mom. gruvlagen är stadgat om undersökningsarbete i fråga om inmutningsbara mineral skall äga motsvarande tillämpning å undersökningsarbete varom nu är fråga. Vad i 14 § 2 mom. nämnda lag sägs om icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall avse andra mineraliska ämnen än de med denna lag avsedda. 2 mom. Kan överenskommelse ej träffas med jordägaren eller annan rättsinnehavare om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området, skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer under undersökningstiden, det område i dagen, som innehavaren av tillståndet får använda. 3 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete. 4 mom. Vill innehavare av undersökningstillstånd frånträda tillståndet helt eller delvis, innan den för tillståndet bestämda tiden eller den förlängda undersökningstiden gått till ända, skall han därom till bergmästaren ingiva eller insända till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren. Denne skall översända anmälan till kollegium för kännedom. Har den mark som anmälan avser tagit skada för framtiden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

3 kap. Om koncession

16 §. Tillstånd att bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral (koncession) meddelas av Konungen. 17 §. Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, med de villkor och inskränkningar denna lag innehåller, inom det område koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag som avses i lagen. Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga om uranhaltigt mineral. Av dessa ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av därå av koncessionsinnehavaren nedlagda kostnader, avbäintas inom sex månader efter tillsägelse. 12 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

182 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Vad i andra stycket är stadgat medför dock ej rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. utan att rätt därtill förvärvats i den ordning varom är för sådana fyndigheter stadgat.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i andra stycket stadgas, skall vad i 52 § tredje stycket gruvlagen är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

18 §. Vad i 4 § är stadgat angående hinder mot undersökningsarbete och undersökningstillstånd samt om undersökningstillstånd avseende inmutat område eller utlagt utmål eller därmed likställt område eller område vartill rätt till koncession meddelats skall gälla jämväl beträffande koncession varom nu är fråga.

19 §. 1 mom. Till Konungen ställd ansökning om koncession jämte bilagor skall i fyra exemplar ingivas eller med posten insändas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;

3) fastighet, socken och län, där det med ansökningen avsedda området är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att den förvalta, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning till fyndanmälan enligt 35 §, där sådan anmälan skett, ävensom den omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta över det med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 10 000 eller ock, där kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1: 20 000, utom såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas jordregisternummer, områdets belägenhet, därå befintliga ägogränser, inmutningar, utmål och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar av de slag som omförmälas i 4 § 1 inom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;

3) intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;

4) där jämlikt 18 § jämförd med 4 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen överhuvudtaget eller beträffande någon del av det med ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller, då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökning om dylikt tillstånd;

5) beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 20 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda lagrum avsedda förenklade förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 183

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall gälla motsvarande vad i 6 § är stadgat.

20 §. Då ansökning om koncession inkommit skall bergmästaren utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han skall ock genom meddelande med posten underrätta ägare och nyttjanderättshavare till fastigheterna å området ävensom innehavare av inmutning, utmål eller koncession inom detsamma. I kungörelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra vad han till bevarande av sin rätt aktar nödigt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till utmål eller rätt till koncession enligt lagen angående stenkolsfyndigheter m. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

21 §. Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget yttrande översända handlingarna till Konungen för avgörande.

22 §. Framgår av ansökningshandlingarna att å området förekommer brytvärd fyndighet av uranhaltigt mineral, skall Konungen pröva huruvida med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession bör meddelas sökanden. Vid prövningen skall jämväl beaktas vad i 18 § jämfört med 4 § är stadgat.

Söka flera koncession å samma område skall Konungen, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, bestämma vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde till erhållande av koncession. Om annan än den som upptäckt fyndigheten erhåller koncessionen, skall angående särskild gottgörelse åt denne gälla vad i 36 § sägs.

23 §. Koncession må icke omfatta område överstigande 100 hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

24 §. Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för att, med iakttagande av vad i 37 § är stadgat, reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda därtill, må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor kunna uppställas som äro nödvändiga för att skydda allmän eller enskild rätt.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas. Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

25 §. I koncessionen skall angivas: 1) gränserna för det område koncessionen omfattar; 2) erinran om hinder enligt 18 § jämförd med 4 §; 3) de villkor som gälla för koncessionen; 4) benämning på koncessionen.

26 §. Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett,

184 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

skall beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet gälla vad i 34 § är stadgat.

Överlåtelse av koncession må ej ske utan medgivande av Konungen.

27 §. Det åligger den som erhållit koncession att såsom pant för skada och intrång, som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen nedsätta i penningar eller obligationer 2 000 kronor innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av det område koncessionen omfattar. Är koncessionsinnehavaren tillika ägare av detta område eller del därav, må i koncessionen medgivas honom befrielse från nedsättning beträffande belopp motsvarande hans andel i området, dock med skyldighet för koncessionsinnehavaren att sedermera, om jorden eller andel därav kommer i annan ägares hand, inom trettio dagar efter tillsägelse av den nye ägaren fullgöra vad i denna paragraf är föreskrivet om nedsättande av pant i allmänhet. Har nedsatt belopp blivit till större eller mindre del använt för gäldande av skadeersättningar, skall koncessionsinnehavaren inom trettio dagar fylla den sålunda uppkomna bristen.

Vad i första stycket är stadgat skall ej gälla om eller i den mån koncessionsområdet sammanfaller med sådant utmål enligt gruvlagen eller koncessionsområde enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. m. som tillkommer koncessionsinnehavaren själv.

28 §. 1 mom. Det område i dagen, som innehavare av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som senare yppas behov därav. Beträffande sådan förrättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 22—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32 och 33 §■§ gruvlagen är stadgat om utmålsförrättning; beträffande ansökning om förrättningen skall i stället för vad i 20 och 21 §§ gruvlagen är stadgat, gälla vad i 2—4 mom. här nedan sägs.

2 mom. I ansökningen, som skall ingivas eller med posten insändas till bergmästaren, skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, socken och län, där de områden äro belägna som sökanden önskar få sig anvisade;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under 2) angivna områdena eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 19 § 3 mom. 1) denna lag sägs.

4 mom. Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad, skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren det fordrar, förskjuta desamma.

5 mom. Innehavare av koncessionen må icke ovan jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet än som blivit anvisad som i 1 mom. sägs.

29 §. Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning som avses i 28 § få sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad el­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 185

ler annan anläggning, väg, transportbanan, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Konungens tillstånd eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 28 § skall gälla jämväl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

30 §. 1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs av ltoncessionsinnehavaren lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 29 § mark utom koncessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas. Det åligger koncessionsinnehavaren att å område som nu sagts ensam hålla det stängsel som är erforderligt.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

År nyttjanderätt till mark, varför lösen skall utgå eller som lider skada eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför utgå.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

Angående lösen och annan ersättning som i detta moment avses samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning, fullföljd av talan samt utbetalning av ersättningsmedel skall vad i 37, 38 och 40—44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning.

2 mom. År område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke under längre tid än högst tre år förfoga däröver, är han ej skyldig att lösa sådant område.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses samt förfarandet vid bestämmandet av sådan ersättning skall vad i 15 § är stadgat aga motsvarande tillämpning.

31 §. Uppslår efter förrättning som i 28 § avses skada eller intrång, som ej vid förrättningen förutsetts, må särskild talan om ersättning därför kunna föras vid domstol.

32 §. Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter in. in., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld skall utgå.

I fall då uran förekommer endast tillsammans med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad, skall avgäld för uran utgå till jordägaren enligt vad i 53 § gruvlagen är stadgat för inmutningsbara mineral.

33 §. 1 mom. Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren ingiva eller insända till kommerskollegium slälld anmälan därom, och upphör koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall på koncessionsinnehavarens bekostnad ofördröj-

186 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

ligen låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna och tidning i orten och översända anmälan till kollegium.

Då koncessionen sålunda frånträtts eller eljest upphört att gälla, är den som innehaft koncessionen berättigad att, sedan ett år förflutit från koncessionens upphörande, återfå så stor del av det enligt 27 § nedsatta belopp, som icke motsvarar anspråk på ersättning, varom tvist kan vara anhängig.

2 mom. Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av del område koncessionen omfattar, skall han göra ansökning därom hos Konungen. Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av koncession.

Medgives koncessionsinnehavaren att avstå från en del av området för koncessionen skall om återfående av det för den delen nedsatta beloppet gälla vad i 1 mom. andra stycket är stadgat.

34 §. Då koncessionen upphört att gälla, skall beträffande rätten till marken och annan egendom samt anordningar inom koncessisonsområdet gälla motsvarande vad i 57 § gruvlagen är stadgat, med iakttagande av att vad där sägs om inmutningsbara mineral skall gälla mineral som avses med koncessionen.

4 kap. Om fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

35 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas eller med posten insändas i tre exemplar, av vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället där fyndet gjorts med angivande av fastighet, socken och län där fyndplatsen är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen bör angivas på karta jämte detaljskiss.

36 §. Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse. Kan uppgörelse träffas om beloppet, bör det utsättas i koncessionen.

5 kap. Ordningsstadganden m. m.

37 §. Beviljas inmutning eller koncession enligt lagen angående stenkolsfvndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om undersökningstillstånd eller koncession i uranlagen föreligger, eller meddelas undersökningstillstånd eller koncession å uran å område som är inmutat eller föremål för koncession enligt förstnämnda lag, må arbetet för fyndighetens undersökning och bearbetande, som verkställes på grund av först uppkom men rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare. Uppstår i detta fall tvist om sättet för drivande a\ de särskilda slagen av arbete, skall bergmästaren, med iakttagande jämväl av vad därom blivit i undersökningstillstånd jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 24 § föreskrivet, bestämma, hur arbetena skola ordnas så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

38 §. Vad som är stadgat i 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) om gruvföreståndare, brytningsvitsord och eljest om samäganderätt i gruva samt i 9 kap

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 187

samma lag (65—67 §§) om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.

39 §. Om tillsyn över gruvdriften skall gälla motsvarande vad i 68—72 och 74—77 §§ gruvlagen är stadgat.

40 §. Innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattning av arbetet som kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen bestämmer skall på begäran beredas tillfälle genom geologisk sakkunnig följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

41 §. Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom i denna lag är fråga, föra register (uranregister), och skall i detta göras anteckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas av kommerskollegium.

42 §. Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt skall åbon njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

6 kap. Om påföljder m. m.

43 §. 1 mom. Den som i annat fall än i 3 § sägs utan undersökningstillstånd för utvinnande av uran eller uranförening undersöker fyndighet av uranhaltigt mineral eller för nämnt ändamål utan koncession bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

1 fall som i första stycket avses må uran eller uranförening som utvunnits förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Bryter någon mot föreskrift som meddelats med stöd av 12 § eller 24 § första stycket straffes med dagsböter.

I fall som i första stycket sägs ävensom då koncessionsinnehavare ej utnyttjar fyndighet i den omfattning som enligt 24 § andra stycket är föreskriven, må undersökningstillståndet eller koncessionen förklaras förverkad om avvikelsen är avsevärd. Angående rätten till marken och annan egendom samt anordningar inom koncessionsområdet skall i sådant fall gälla vad i 34 § är stadgat.

3 mom. Verkställer koncessionsinnehavare arbete utan att pant är nedsatt enligt 27 § eller vidtager han förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som i 28 § sägs, straffes med dagsböter.

I fall som i första stycket sägs, så ock om koncessionsinnehavare underlåter att enligt 27 § fylla uppkommen brist i nedsatta medel, skall bergmästaren besluta att arbetet skall inställas intill dess vad i varje fall är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det utmätningsmannen i orten, då han därom anlitas, att lämna nödig handräckning för arbetets inställande.

4 mom. Vägrar innehavare av undersökningstillstånd eller koncession att ställa sig till efterrättelse vad som enligt 40 § åligger honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

44 §. 1 inom. överträdelse som avses i 43 § 2 och 3 mom. må av allmän

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

åklagare åtalas, där angivelse sker av vederbörande bergsstatstjänsteman eller målsägande.

2 mom. Utom den vars enskilda rätt är i fråga må kronans ombudsman föra talan om undersökningstillståndets eller koncessionens förverkande.

45 §. Klagan över bergmästarens enligt denna lag meddelade beslut föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

Denna lag träder i kraft den

Genom den nya lagen upphävas bestämmelserna i 9 kap. lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Har koncession beviljats före lagens ikraftträdande, skola bestämmelserna i äldre författning fortfarande gälla utom i följande hänseenden.

1) Har koncession beviljats för uranfyndighet eller toriumfyndighet, skall koncessionen, där ej särskilda skäl föreligga till annat bedömande, anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 38—41 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, ankommer det på Kungl. Maj :t att bestämma, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession enligt den nya lagen. Innan beslut meddelas skall dock sökandens yttrande inhämtas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 189

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 maj

1960.

Närvarande:

justitieråden Beckman, E. SÖDERLUND,

Tammelin,

regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den 5 april 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 26 februari 1960, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (.uranlag);

2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314);

3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. in. (atomenergilag).

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av t. f. byråchefen L. R. L. öhrbom.

Lagrådet yttrade:

Förslaget till uranlag

1—4 §§.

I första kapitlet, som enligt sin rubrik upptager inledande bestämmelser, angivas i 1 § begreppen undersökningstillstånd och koncession. Andra kapitlet, som handlar om undersökning av fyndighet, upptager under särskilda underrubriker regler dels om undersökningstillstånd dels om undersökningsarbete. Koncession behandlas i tredje kapitlet. Vad som förstås med undersökningsarbete angives först i andra stycket av 3 §. Detta är systematiskt mindre tillfredsställande dels därför att 3 § står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd dels därför att undersökningsarbete nämnes redan i 2 §. Lagrådet får därför hemställa, att stadgandet i 3 § andra stycket överföres till 1 §. Det kan där upptagas i första stycket — efter vad som sägs om under-

190 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

sökningstillstånd — såsom en andra punkt av innehåll att tillståndet medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete).

Enligt 4 §, som står i 2 kap. under rubriken undersökningstillstånd, får undersökningstillstånd ej omfatta eller undersökningsarbete äga rum å vissa områden. Enligt 25 § skall vad i 4 § är stadgat angående undersökningstillstånd äga motsvarande tillämpning beträffande koncession. Det synes lagrådet systematiskt riktigare att i 1 kap. upptaga bestämmelser i detta ämne, direkt tillämpliga på såväl undersökningstillstånd och undersökningsarbete som koncession. Lagrådet hemställer, att sådana bestämmelser upptagas i 1 kap. såsom en 3 §. Dess 1 mom. kunde innehålla, att undersökningstillstånd eller koncession ej må omfatta eller undersökningsarbete eller bearbetning av fyndighet äga rum å de områden som angivas i 1 mom. av förslagets 4 §. Paragrafen kunde därefter såsom 2 och 3 mom. upptaga motsvarande moment i förslagets 4 § med den jämkningen att koncession nämndes jämte undersökningstillstånd.

Som följd av vad nu sagts skulle 2 kap. inledas med en 4 § av innehåll att undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium. Vidare skulle 25 § utgå samt hänvisningarna i 5, 13, 26 och 32 §§ jämkas.

Ytterligare ändringar i 1 och 2 §§ ifrågasättas nedan vid 64 och 65 §§.

5 och 13 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, böra hänvisningarna till 4 § ändras till att avse 3 §.

24 och 25 §§.

Lagrådet hemställer, att de båda momenten i förslagets 24 § få bilda var sin paragraf. Iakttages detta och får förslagets 25 § utgå som följd av vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, blir paragrafordningen i det följande oförändrad.

För att uppnå överensstämmelse med 51 § gruvlagen synes en motsvarighet till dess andra stycke böra upptagas här. Lagrådet får därför hemställa, att i 24 § upptages ett andra stycke av innehåll, att från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres. Anledning torde ej föreligga att i detta sammanhang nämna varp, som är föremål för särskild inmutning enligt äldre författning, eftersom den genom hindersbestämmelserna har samma skydd gentemot en urankoncession som annan inmutning. Det torde ej heller vara erforderligt att i 35 § tredje stycket särskilt omnämna dessa äldre varpinmutningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960 191

26 och 32 §§.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 4 §, bör hänvisningen till 4 § 1 mom. ändras till att avse 3 § 1 mom. samt hänvisningarna till 25 § jämförd med 4 § till att avse 3 §.

35 §.

Iakttages vad lagrådet hemställt beträffande 24 §, bör i stället för det remitterade förslagets sista punkt blott upptagas »och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.»

36-42 §§.

Under rubriken »Förrättning för anvisande av mark, m. m.» behandlas i 36—42 §§ frågor om förrättning för anvisande av mark samt om ersättning för anvisad mark. Lagrådet vill förorda, att rubriken förkortas till »Anvisande av mark», varigenom tillräcklig upplysning om det behandlade ämnesområdet kan anses lämnad.

Föreskriften i 36 § om att vad som i vissa paragrafer av gruvlagen är stadgat om utmålsförrättning skall gälla i tillämpliga delar bör förtydligas för att utmärka att vissa omtolkningar måste göras. Detta förtydligande kan lämpligen ske genom att före ordet »stadgat» tillägga »för motsvarande fall».

Mark kan anvisas enligt 36 § inom samt enligt 37 § utom koncessionsområdet. I båda fallen skall anvisandet ske vid bergmästarförrättning, varom 36 §, huvudsakligen genom hänvisning till gruvlagen, innehåller närmare stadganden. Enligt 37 § tredje stycket skall vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § gälla jämväl beträffande förrättning enligt 37 §. Med en sådan bestämmelse är det oegentligt att, såsom skett i första stycket av 37 §, beteckna förrättning i där åsyftat fall såsom »förrättning som avses i 36 §». Sistnämnda uttryck synes även missvisande, i det att anvisande av mark utom koncessionsområdet bör kunna ske antingen i samband med förrättning då mark inom koncessionsområdet anvisas eller ock vid särskild förrättning. Med hänsyn till det anförda hemställer lagrådet, att orden »som avses i 36 §» få utgå i 37 § första stycket. I samband härmed böra orden »den i 36 g avsedda» i 40 § och »som avses i 36 §» i 42 § utgå. Även i 61 och 63 §§ böra, på sätt senare skall angivas, vissa följdändringar vidtagas.

45 §.

Enligt denna paragraf skall den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral vara berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse. Vid prövning huruvida ersättning skall utgå torde under vissa omständigheter hänsyn få tagas till om upptäckaren gjort fyndanmälan, meddelat koncessionsinnehavaren sin upptäckt eller eljest bekantgjort den. Den som behållit sin upptäckt för sig själv och låtit tiden gå utan att utnyttja den torde knappast vara berättigad till ersättning.

192 Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Lagrådet delar departementschefens uppfattning, att det icke kan vara lämpligt att genom särskilt övergångsstadgande bereda upptäckare rätt till ersättning enligt 45 § för den händelse koncession meddelats före uranlagens ikraftträdande. Lagrådet förutsätter, att en upptäckt som gjorts före uranlagens ikraftträdande icke i något fall medför rätt till ersättning enligt nya lagen utan att frågan om ersättning i sådant fall är beroende av reglerna i stenkolslagen.

58 §.

I andra momentet stadgas bötesstraff bl. a., under 4, för koncessionsinnehavare som å annans mark vidtager förfoganden över område i dagen, som icke blivit anvisat vid vederbörlig förrättning. Detta torde avse förfoganden såväl inom som utom koncessionsområdet. Ett sådant förfarande bör emellertid straffas endast såsom en mot jordägaren riktad lagöverträdelse, regelmässigt åverkan eller annat brott enligt 24 kap. strafflagen. Därvid böra, liksom enligt 20 § stenkolslagen, strafflagens regler tillämpas. Lagrådet hemställer därför, att fjärde punkten får utgå. Detta skulle även överensstämma med gruvlagen, ty bestämmelsen i dess 73 § är en ordningsföreskrift, som icke avser det mot jordägaren riktade förfarandet.

61 §.

I anslutning till vad som anförts vid 58 § hemställes, att ordet »olovligen» tillägges i 61 § framför »å annans mark».

På skäl som angivits vid 36—42 §§ bör hänvisningen till »förrättning som i 36 § sägs» ändras till »förrättning som avses i 36 och 37 §§».

62 §.

Iakttages lagrådets hemställan vid 58 §, bör hänvisningen till dess fjärde punkt utgå.

63 §.

Liksom i 61 § bör här uttrycket »förrättning som i 36 § sägs» ändras till »förrättning som avses i 36 och 37 §§». Orden »enligt 37 §» i det följande kunna då utgå.

64 och 65 §§.

Dessa båda paragrafer, vilka upptagits i ett slutkapitel under rubriken särskilda bestämmelser, röra frågor, som nära sammanhänga med de i första kapitlet reglerade allmänna bestämmelserna. Lagrådet hemställer, att detta slutkapitel får utgå samt att innehållet i 64 § upptages som ett sista stycke i 2 § och innehållet i 65 § som ett tredje stycke i 1 §.

Övriga lagförslag

De av uranlagen föranledda följdändringarna i gruvlagen, stenkolslagen och atomenergilagen lämnas av lagrådet utan erinran.

Härutöver föreslås i anledning av särskilda framställningar från kommers-

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960 193

'kollegium vissa fristående ändringar i 53 och 55 §§ gruvlagen samt 2 § stenkolslagen. Vad härutinnan föreslagits föranleder erinran allenast såvitt angår 55 § gruvlagen. Den däri föreslagna ändringen innebär, att försvarsavgiften skall höjas samt att jordägaren normalt tillkommande andel i avgiften i vissa fall skall, till undvikande av utbetalning av alltför små belopp, tillfalla kronan. Då avgiften skall betalas förskottsvis för varje år senast den 31 december, böra avgifterna för år 1961 vara inbetalda vid lagändringens ikraftträdande den 1 januari 1961. Skäligt är därför, att höjningen ej tillämpas på de avgifter som belöpa på år 1961. Icke utbetalda avgiftsandelar, som enligt gällande lag tillkomma jordägare för sistnämnda och tidigare år, böra icke heller kunna indragas till kronan med stöd av de nya reglerna. Lagrådet hemställer därför, att till bestämmelsen om ikraftträdande av den föreslagna lagen om ändring i gruvlagen fogas en övergångsbestämmelse av innehåll, att 55 § i sin äldre lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande försvarsavgifter för tidigare år än 1962.

Ur protokollet:

Clas Amilon

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 13 maj 1960.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng, Andersson, Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam, Nordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 2 maj 1960 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 26 februari 1960 remitterade förslagen till 1) lag om rätt att undersöka och bearbeta fgndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag); 2) lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 31i); 3) lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr £6) angående stenkolsfyndigheter m. m.; samt 4) lag angående ändrad Ig delse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag). Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden. I fråga om de i 64 och 65 §§ i förslaget till uranlag upptagna stadgandena synes det remitterade förslagets disposition vara att föredraga. I övrigt torde de av lagrådet framförda ändringsförslagen böra beaktas. Därjämte torde i förslaget till uranlag böra vidtagas vissa jämkningar av redaktionell natur.

Föredraganden hemställer att lagförslagen måtte, efter omarbetning enligt vad sålunda anförts, jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande samt anför att intet torde vara att erinra mot att propositionen av riksdagen behandlas senare än under innevarande vårsession.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

600161 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag