Prop. 1938:40

('med förslag till gruvlag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

1

Nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till gruvlag

m. m.; given Stockholms slott den 4 januari 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) gruvlag; 2) lag angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156) örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag;

3) lag örn ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami.

Nr 10.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de in­

skränkningar som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen

eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina,

kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vana­

din, molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och

myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar,

andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet samt örn vissa

inskränkningar i rätten att förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet

eller idka gruvdrift är särskilt stadgat.

2

§•

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till

fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stad­

gas göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökan­

den (inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat

område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mine­

ral som är av det i 1 § angivna slag och lämpar sig för teknisk bearbetning

samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till

föremål för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos berg­

mästaren, få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta

och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 §.

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den

dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis

avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin matsedel, och njute

de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansöknin­

garna; dock skall, därest någon av inmutama kan visa att han, innan ansök­

ningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det

område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å om­

råde som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i hori­

sontalplanet räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas

av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å mar­

ken bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det

kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §.

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område om­

fatta:

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga till-

lämpning, där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Ko­

nungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller ka­

nal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen

lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas

från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva

anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalpla­

net räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till in­

mutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgår­

den som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under byggnad som

nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmåls-

lagt område vartill gruvrätten äger bestånd;

4

Kungl. Majda proposition nr h0.

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg­

ning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftsta­

tionen eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger be­

stånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund

av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetan­

de av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen

och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmut­

ning ej föreligger om koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6

§.

1 moni. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med

posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är be­

lägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) mineralfyndighetens art;

3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att nå­

gon osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters av­

stånd från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutnings­

rätt icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterli­

gen finnes fyndighet vilken tidigare varit föremal för rätt pa grund av in-

mutning samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya

inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt

vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området.

3 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med

ansökningen avsedda området som även detta område berörande ägogränser

och närliggande områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke ma be­

viljas ;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen

för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med

ansökningen avsedda området, handling utvisande att sadant medgivande läm­

nats;

.

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, hand­

lingar utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden

icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning om tillstånd att verk­

ställa inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor för varje inmutning samt förskott till

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

stämpel och lösen för matsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns

kungörande på sätt i 10 § stadgas.

7 §•

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras röran­

de omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har

sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall berg­

mästaren ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen

vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller

såvitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området; bergmästaren

likväl obetaget att, när det med hänsyn till särskilda omständigheter finnes

skäligt, meddela nytt föreläggande. Beslutet, däri äventyr som nu sagts skall

intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sökanden eller

tillsändas honom i rekommenderat brev.

8

§.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till berg­

mästaren, skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande

till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsed­

da området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att in­

sända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen örn in-

mutningsrätt vila.

9 §•

1 moni. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet

kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slut­

ligt avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansöknin­

gen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) om, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket

inmuta mineralfyndighet eller om, där Konungens tillstånd till inmutning er­

fordras, sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i 1 §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmut-

ningsrätt ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall

bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 § stad­

gas skall utgöra inmutat område samt utfärda mutsedel i enlighet med de

närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10

§.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev översända mutse-

deln till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i enahanda ord­

ning sända en avskrift av mutsedeln till ägaren av det inmutade området el­

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

ler, om detta utgöres av mark som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, till den som förvaltar samfälligheten eller till en av delägarna i den­ samma.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns utfärdande sända meddelande om mutsedeln och dess innehåll till allmänna tid­ ningarna och tidning i orten för meddelandets införande däri.

11

§•

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansöknin­ gen örn inmutnings rätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmåls- förrättningen anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyn­ digheten ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3) eller i 9 § 2 morn. 1), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12

§.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall inmutaren härom, i den ordning som för delgivande av stämning är stadgad eller annorledes bevisligen, underrätta såväl ägaren av den mark varå han äm­ nar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade om­ rådet börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är för­ bunden enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till er­ sättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmutnings- punkten är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyndig­ het av det slag varom i 1 § är sagt samt för att vinna närmare kännedom örn fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen er­

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

7

fordras för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller

anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §.

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke

använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för un­

dersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Där­

vid utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området be­

fintligt varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stadgas,

äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmutning

enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas

allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ändamåls­

enliga bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersöknings­

arbetet å fyndigheten behöves.

15 §.

I syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt som enligt 13 § första

stycket och 14 § tillkommer honom, äge bergmästaren meddela särskilda före­

skrifter. Sådana skola omedelbart lända till efterrättelse samt gälla intill dess

på förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom

enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av bergmä­

staren jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §

andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området upp­

fört annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på över-

exekutor att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra fal­

let örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort och

i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad. Där in­

mutningen skett å kronojord, må ansökan varom nyss är sagt göras av allmän

åklagare; och skall i sådant fall kostnaden för förrättningen, där utmätnings­

mannen det äskar, förskjutas av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda be­

stämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fall.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete en­

ligt 13 § skall han till innehavaren av jorden giva full ersättning i årlig avgift

som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jämväl ersätta

skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare han, intill dess

denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den årliga avgiften för

markens begagnande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 morn. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan ersätt­

ning som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att

densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i la­

gen örn skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill

skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade, utan

så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skilje­

män, draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 mom. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskju-

tits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna

sämjas om ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i

38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som .enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål

skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej

enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutningsrättens

bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits,

äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmä­

staren gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång

tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, sär­

skilda naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed

jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade

tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd,

må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan,

medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständig­

heterna påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmutaren

vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis om den omständighet han

vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda

undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vitsordad av

två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid den­

nas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess

ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av under­

sökningstiden, men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må un­

dersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slut­

ligen prövats.

Kungl. Maj:ts proposition nr -riO.

9

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20

§.

Ansökning om utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas

eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit berg­

mästaren tillhanda före utgången av den i 19 § första stycket stadgade under­

sökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt samma para­

graf kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning örn förlängning

av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits senare än trettio dagar

före undersökningstidens utgång, ansökning om utmål kunna göras sist inom

trettio dagar efter det beslutet om avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansökning

örn utmål, havé han förlorat inmutningsrätten.

21

§.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökan­

den önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller med avseende dära hava nyttjanderätt, aterköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft .eller till avkomst eller annan förman eller rätt till ser­

vitut;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmalet finnes område vara enligt

31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs

i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen toge sökanden:

1) där sökanden icke själv sökt inmutningen och icke förut hos bergmästa­

ren visat behörighet 'att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndighet, hand­

lingar utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig be­

skrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstats­

tjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av

vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1: 4000 samt

såvitt angår mark som endast är avsedd för våg, transportbana eller ledning

må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas belägen­

het, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmutningspunk-

tcns läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt övriga för in­

mutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedömande av fyndig­

hetens storlek, läge och sträckning;

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena

samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huruvida

de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmals anvisande före­

ligga;

4) bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra berö­

rande eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samtliga

dessa göras en gemensam ansökning örn utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri

inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där berg­

mästaren det fordrar, förskjuta desamma.

22

§.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon yt­

terligare upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å

kostnaderna för utmålsförrättningen, åge han förelägga sökanden att inom

viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller fordrat för­

skott, vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses hava inkom­

mit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri äventyr som

nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens försorg delgivas sö­

kanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan slutligen

avgöras, skall bergmästaren företaga utmålsförrättning så fort ske kan och

tjänlig årstid är för handen.

2 mom. Bergmästaren föranstalta därom att kungörelse örn förrättningen

med uppgift a tid och ställe för densamma samt angående ansökningens inne­

håll varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidnin­

garna och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekommenderat brev med

mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sak­

ägare, vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att den­

samma kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrätt­

ningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgäng­

lig för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den

fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är ge­

mensam för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de

flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var av­

skrift som nu sagts finnes tillgänglig.

Kungl. Maj:ts proposition nr ht).

11

Är mark som beröres av utmålsläggningen samfälld för flera fastigheter

med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller annan som

är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda delägarna i sam­

fälligheten, utan skall det för jordägaren avsedda exemplaret av kungörel­

sen samt, där avskrift av ansökningshandlingarna skall tillställas jordens

ägare, jämväl nämnda avskrift översändas till ledamot av styrelsen eller till

förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan för sam­

fälligheten, delägarna ansvarig för att handlingarna tillställas någon som

äger behörighet härtill eller, örn sådan ej finnes, kommer till delägarnas kän­

nedom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för

flera än tio fastigheter med skilda ägare, må handlingarna sändas till en av

delägarna att vara för dem alla tillgängliga. I fall varom sist nämnts skall

uppgift örn vilken delägare handlingarna tillställts intagas i kungörelsen

örn förrättningen; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller

å annan lämplig plats inom kommunen.

24 §.

Ägare av jordområde som avses med ansökningen vare pliktig att, då inmu-

taren för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock berg­

mästaren därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som med

avseende å området har nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft

eller till avkomst eller annan förmån eller rätt till servitut. Underlåter jord­

ägaren detta och lider sådan rättsägare skada i följd därav att han icke blivit

kallad till förrättningen, vare jordägaren pliktig att, där han ägt eller bort

äga kännedom örn att rättsägaren berördes av förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs

översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar kro­

nans gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till för­

rättningen, skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum

sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutnings-

punkten är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att oför­

dröjligen förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant be­

vakande tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna myn­

dighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, vil­

ka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lant-

mäteriförrättning, så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstats­

tjänsteman eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens befall-

12

Kungl. Majds proposition nr Jfi.

ningshavande. Där ej annorlunda i denna lag föreskrives, antomine på berg­

mästaren ensam att avgöra till förrättningen hörande frågor.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i

lag äro stadgade i fråga örn domare.

De vid förrättningen tjänstgörande äro berättigade till ersättning enligt

grunder som fastställas av Konungen.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrätt­

ningen.

I protokollet skola antecknas de personer sorn blivit kallade till förrättnin-

geu samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare fram­

ställda yrkanden och anförda skäl samt grunderna för besluten.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme

dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven

för ansökning om utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, såvida

kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och

inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen upp­

skjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, örn tillstädeskom-

men sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen,

därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot berg­

mästaren eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele berg­

mästaren och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv. Yppas där­

vid skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å

dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å

förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans

ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på berg­

mästaren att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med

beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvud­

saken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna

för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt

denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och

gruvdriftens behov erhålla ett utmål örn högst sexton hektar, i horisontalpla­

net räknat.

Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas, begränsas av räta

linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla

bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett

på inmutade området beläget ställe varå pavisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan

intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning,

skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla

i fråga örn utläggande av utmål.

iVid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels

att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot ^ut-

målsläggningen, ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet

skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda

inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må

tagas i anspråk.

32 §.

Utmålet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen

eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas för-

rättningsprotokollet, som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över ut­

målet med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jord­

ägare, skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmarkas och

i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, huru stort utrymme inom utmålet, som han

vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas

och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark

dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels

ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraft­

ledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Ko­

nungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd

Är fråga örn anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,

gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall

utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas

lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall

bergmästaren uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga för-

svarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan

jord, skall av honom lösas. Upplates för ändamål som avses i 34 § mark

utom utmålet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller

lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat

fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada

eller intrång, av ägaren at annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

till afkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller

av aterköpsrätt, och går till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt

förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än

ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång,

särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller in­

trång a fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas

var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgö-

relse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av mar­

kens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas

det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild

värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar,

varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verk­

ställd.

Vid uppskattning av aterköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade

Kungl. Majda proposition nr hO.

15

villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall

anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen

av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna örn lösen eller annan ersättning, skall sådan vid förrätt­

ningen bestämmas av bergmästaren och gode männen. Yppas därvid skilj­

aktiga meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle

den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej

Aud förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna

föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot förrätt­

ningen och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande

frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt

meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn

vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder

meddelade beslut.

41 §.

1 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättnin­

gen i fråga som avser

1) huruvida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål äro uppfyllda,

2) huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning

som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov,

3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 §,

äger han däröver hos kommerskollegium anföra besvär, vilka vid äventyr

av talans förlust skola vara dit inkomna sist å nittionde dagen från förrätt­

ningens avslutande. Besvären skola vara åtföljda av utdrag av protokollet i

vad angår den åtgärd eller det beslut som överklagas.

Har klaganden underlåtit att ingiva utdrag av protokollet, förelägge kom­

merskollegium klaganden viss tid att inkomma därmed vid äventyr att, där

detsamma ej är i kollegium tillgängligt då målet företages till avgörande, kla­

ganden skall hava förlorat sin talan.

2 mom. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut vid utmålsförrättningen

i annan fråga än i 1 mom. nämnts, instämme sin talan därom, vid äventyr av

dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande. Har vid förrätt­

ningen utmålet blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu äger

bestånd, vare dock innehavaren av sistnämnda utmål för bevarande av sin

rätt icke pliktig att inom tid som nyss nämnts instämma klander mot förrätt­

ningen.

Allmän åklagare vare berättigad att föra talan mot utmålsförrättning i fall

motsvarande vad i 11 § 2 moni. stadgats i fråga örn beviljande av inmut-

ningsrätt.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42 §.

.Vid utmålsförrättningen fastställd lösen och annan ersättning jämte sex

procent ränta därå från dagen för förrättningens avslutande skola inom nittio

dagar från samma tid, oavsett mot förrättningen förd talan, erläggas till den

ersättningsberättigade. Är den mark för vilken, enligt vad i 36 § första eller

andra stycket sägs, lösen eller annan ersättning skall givas, besvärad av sökt

eller beviljad inteckning för fordran eller kan marken jämlikt 11 kap. 2 § jor­

dabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling, skola dock såväl

nämnda för markens ägare avsedda ersättningsbelopp som ock de ersättnings­

belopp, som må hava avsetts för innehavare av särskild rättighet till samma

mark, jämte ovan föreskriven ränta inom tid som nyss sagts nedsättas hos

Konungens befallningshavande i det län där utmålet är beläget. Även i annat

fall än nu sagts må gruvinnehavaren, om han det hellre vill, nedsätta vid ut­

målsförrättningen fastställd ersättning hos Konungens befallningshavande.

Då ersättning nedsättes hos Konungens befallningshavande, skall gruvinne­

havaren tillika ingiva gravationsbevis rörande den fastighet varom fråga är

ävensom utdrag av protokollet över utmålsförrättningen i vad det avser hans

ersättningsskyldighet, vid äventyr att det felande varder på gruvinnehavarens

bekostnad anskaffat av Konungens befallningshavande. Avser ersättningen

mark, som är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare, vare gruv­

innehavaren dock ej pliktig att ingiva gravationsbevis. Erfordras i ty fall

för ersättningens fördelning att äga tillgång till dylik handling, må densamma

anskaffas på gruvinnehavarens bekostnad.

Där ersättningen jämte ränta icke inom föreskriven tid erlägges eller hos

Konungens befallningshavande nedsättes, njute den till ersättningen berätti­

gade hos överexekutor skyndsam handräckning för ersättningens utbekom­

mande; ägande ock överexekutor på därom av den ersättningsberättigade gjord

framställning förordna örn gruvarbetets inställande, intill dess ersättningen

erlagts eller uttagits.

Medel som nedsatts skola, i den mån utbetalning av dem ej omedelbart kan

försiggå, av Konungens befallningshavande ofördröjligen insättas i bankin­

rättning för att där innestå mot ränta.

43 §.

Konungens befallningshavande utbetale nedsatta medel jämte därå upplupen

ränta till den som är berättigad till desamma. Är ej sådant fall för handen

som avses i andra stycket, må utbetalningen ske utan hinder av mot förrätt­

ningen förd talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

17

Häftar marken för fordran varom förmäles i 42 § första stycket, åge stad-

gandena örn fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom motsvarande tillämpning, såvida ej nedan annorlunda stad­

gas. Är marken förutom av fordran besvärad av annan särskild rätt, som för­

minskar fastighetens värde och åtnjuter sämre rätt än fordringen, erhålle ford­

ringsägaren, i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran, betal­

ning såsom örn marken icke vore av nämnda rätt besvärad, och varde ersätt­

ningen för rättigheten i motsvarande mån förminskad.

Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till

sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg minst fjor­

ton dagar förut med posten sändas till jordägaren och kända innehavare av

fordran som skall utgå ur de nedsatta medlen ävensom innehavare av sådan

rättighet för vilken särskild ersättning blivit bestämd; är innehavare av ford­

ran okänd, skall kungörelse örn sammanträdet minst fjorton dagar förut införas

i allmänna tidningarna och tidning inom orten. Är marken samfälld för flera

fastigheter med skilda ägare och finnes för samfälligheten känd styrelse eller

annan som är satt att den förvalta, erfordras ej kallelse till de särskilda del­

ägarna i samfälligheten, utan må kallelsen översändas till ledamot av styrel­

sen eller till förvaltaren; och vare denne, där han ej äger att själv föra talan

för samfälligheten, delägarna ansvarig för att kallelsen tillställes någon som

äger behörighet härtill eller, om sådan ej finnes, kommer till delägarnas känne­

dom. Finnes ej känd styrelse eller förvaltare och är marken samfälld för flera

än tio fastigheter med skilda ägare, må kallelsen sändas till en av delägarna

att vara för deni alla tillgänglig. Delgives kallelse på sätt som sist nämnts,

skall kungörelse örn sammanträdet utfärdas med uppgift om vilken delägare

kallelsen tillställts; och skall kungörelsen anslås i socken- eller rådstugan eller

å annan lämplig plats inom kommunen.

Är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare och utgöra

omständigheterna grund för antagande, att genom utmålsläggningen säker­

heten icke avsevärt minskas för innehavarna av fordringar, för vilka marken

på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jordabal­

ken häftar, förordne Konungens befallningshavande att betalning ur de ned­

satta medlen icke må tilläggas innehavare av fordran för vilken marken så­

lunda häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare senast å åttonde

dagen före sammanträdet skriftligen framställt anspråk därpå hos Konungens

befallningshavande; underlåtenhet att väcka dylikt anspråk må dock ej läggas

någon till last såsom försummelse i bevakande av honom eller annan tillkom­

mande rättighet. Framställes ej anspråk som nu sagts, och påyrkar ej heller

någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet fördelning av de ned­

satta medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning. Göra

ej dessa inom tio år från sammanträdet anspråk på de nedsatta medlen, må

dessa lyftas av gruvinnehavaren, såframt denne för sådant ändamål anmäler

sig hos Konungens befallningshavande under elfte året efter sammanträdet.

Sker ej sådan anmälan, tillfälle beloppet kronan. Förordnande som i detta

stycke sägs skall intagas i kallelse och kungörelse.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40.

2

De med fördelningen förenade kostnaderna skola gäldas av gruvinneha-

varen.

44 §.

Utfaller vid fördelning som i 43 § andra stycket sägs likvid å intecknings

huvudstol, åligger det Konungens befallningshavande att därom, sedan fördel­

ningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröjligen göra anmälan hos

inskrivningsdomaren samt därvid tillika insända fördelningslängden.

Om förändringar med avseende å utmål.

45 §.

önskas sedan utmål erhållits utvidgning eller minskning av utmålet eller

ock reglering eller ny utstakning av dess gränser, eller yppas behov att för

arbete ovan jord taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet eller att för

ändamål som omförmäles i 34 § få mark anvisad utanför utmålet, må ansö­

kan därom göras hos bergmästaren; och gälle beträffande sådant ärende i till­

lämpliga delar vad örn utmålsförrättning är stadgat, dock att, vad angår reg­

lering eller ny utstakning av utmål, gränserna på djupet skola räknas på sätt

vid utmålets tillkomst blivit tillämpat. Uppkommer i fall varom nu är sagt

fråga örn utmålets utläggande utanför det inmutade området, skall hinder som

i 5 § sägs gälla, ändå att det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Begäres att särskilda utmål som gränsa intill varandra må varda för ge­

mensam gruvdrift till ett enda sammanlagda, åge kommerskollegium att där­

om förordna efter ty lämpligt prövas, utan avseende därå att det sammanlag­

da utmålet innefattar större vidd än eljest är tillåtet. Yrkas att utmål upp­

delas i två eller flera särskilda utmål, åge kommerskollegium meddela till­

stånd till sådan uppdelning, när särskilda skäl därtill äro; och skall i fråga

örn verkställighet av sådan uppdelning gälla vad kommerskollegium därom

förordnar. Vid sammanläggning eller uppdelning varom nu är sagt skola ut-

målsgränserna på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på

annans utmål.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

5 KAP.

Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Sker inmutning av annan än kronan, vare kronan berättigad att i gruvföre­

taget njuta andel med hälften (kronoandel).

Kronoandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

47 §.

Sedan matsedel blivit utfärdad, äge kronan när som helst inom nedan an­

givna tid anmäla sig till begagnande av kronoandel. Anmälan, som göres

skriftligen hos bergmästaren, skall ske sist inom en månad efter det regel­

Kungl. Maj:ts proposition nr J, q .

19

bunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex må­

nader från det bergmästaren enligt 70 § erhållit underrättelse örn påbörjande

av sådan brytning; dock må anmälan alltid kunna ske inom två år från ut­

gången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats.

När anmälan örn begagnande av kronoandel inkommit, åligger det berg­

mästaren att omedelbart i rekommenderat brev därom underrätta inmutaren

eller den till vilken enligt anteckning i gruvregistret inmutningsrätten över­

gått.

48 §.

Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, där

inmutaren erhållit utmål, från och med året efter det, då sådan anmälan skett,

njute kronan del i gruvföretaget med skyldighet att vidkännas motsvarande

andel i alla kostnader som för arbetets bedrivande därefter erfordras, dock med

iakttagande av föreskrifterna i 63 §.

49 §.

1 mom. Vid sitt inträde i företaget vare kronan pliktig att i förhållande

till sin andel ersätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom

eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen:

1) byggnader och andra anläggningar, maskiner, redskap, inventarier och

förråd, som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde

egendomen har vid kronans inträde;

2) utgifter till jordlösen och annan ersättning enligt 36 § ävensom kost­

nader för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel;

3) kostnader för sådana efter utmålsförrättningen utförda tillredningsar-

beten som äro nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ort­

drivning och dylikt).

2 mom. Uppstår tvist örn vilken egendom eller kostnad kronan har att er­

sätta, örn fördelningsgrunderna för ersättningen eller örn beloppet av densam­

ma, skall vad i 18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämp­

ning.

50 §.

Har anmälan örn kronoandelens begagnande ej skett inom den i 47 § stadgade

tiden, havé inmutaren ensam rätt till gruvföretaget.

6 KAP.

Om rätt till brytning inom utmålet.

51 §.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som hava del i fyndigheten

(gruvinnehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet be­

fintliga inmutningsbara mineral.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Under undersökningstiden brutna inmutningsbara mineral, som icke blivit

enligt 14 § 1 mom. använda, skola efter utmålsförrättningen tillfalla inmu-

taren. Inträder kronan i företaget, äge dock kronan rätt att bekomma hälften

av mineral varom nu sagts, såframt kronan senast vid utmålsförrättningen

därom framställt begäran.

52 §.

Gruvinneliavaren må inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska

ämnen i den mån sådant erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande

i fråga örn de inmutningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som före eller efter utmåls-

läggningen brutits må gruvinneliavaren använda vad vid gruvarbetet behöves.

Vad av dessa ämnen icke användes må han ock tillgodogöra sig, såframt det

icke av jordägaren, mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppford-

ringskostnader, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Uppstår tvist örn beloppet av den gottgörelse varom nu är sagt, skall vad i

18 § stadgas äga motsvarande tillämpning; dock skola parterna stå var sina

kostnader för skiljedomsförfarandet och gälda vardera halva kostnaden för

skiljemännens sammanträde, och varde tiden för avhämtandet räknad från det

gottgörelsens belopp blivit slutligen bestämt.

53 §.

Brutna inmutningsbara mineral, som finnas inom utmålet och härröra från

äldre gruvbrytning, tillfalla gruvinnehavaren, i den mån desamma icke enligt

vad i 57 § stadgas må av förre gruvinnehavaren bortföras. Gruvinnehavaren

må dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning.

54 §.

Gruvinnehavaren äger icke använda utmålet i dagen eller under jord för

annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för

produkternas tillgodogörande.

I dagen må utmålet på sätt nu är sagt användas allenast till den del det

blivit inlöst.

Det åligger gruvinnehavaren att omkring det inlösta området ensam hålla

det stängsel som är nödigt.

7 KAP.

Om försvarsavgift, så ock örn förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives eller icke, att från

och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutats utgiva en

årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande del

Kungl. Maj:ts proposition nr h0.

21

av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller hälften kronan och hälf­

ten den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott i avgiften, efter som de äga del i jorden. Är

gruvinnehavaren tillika ägare av mark inom utmålet, skall den honom till­

kommande andelen i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å gruvinnehava-

rens eller, där flera delägare i gruvan finnas, gruvföreståndarens namn och

postadress.

56 §.

Försummar gruvinnehavarén att inom tid som i 55 § sägs erlägga försvars-

avgift, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala

dubbel avgift, vid äventyr, örn det försummas, att rätten till gruvan för­

verkas.

Det åligger bergmästaren att senast den 15 januari i rekommenderat brev

till den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruv­

föreståndare översända påminnelse örn avgiftens erläggande med angivande

av det belopp som skall inbetalas samt äventyret örn det försummas.

Varder rätten till gruvan förverkad, skall bergmästaren omedelbart i re­

kommenderat brev sända meddelande därom dels till gruvinnehavaren, dels ock

till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

57 §.

Då rätt till gruva förverkats, vare gruvinnehavaren förlustig all rätt dels

till de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade

inmutningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställ­

da byggnader, dels ock till den mark som inom eller utom utmålet blivit upp­

låten till gruvdriften.

För gruvdriften gjorda anläggningar, som icke äro att hänföra till de i för­

sta stycket omförmälda, ävensom ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mi­

neral må under högst två år efter förverkandet kvarligga för gruvinnehava-

rens räkning; till det som icke inom nämnda tid borttagits havé gruvinneha­

varen förlorat all rätt.

Efter förverkandet vare jordägaren berättigad att utan lösen förfoga över

den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan förverkad egendom

tillfälle kronan; dock skola de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnader övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans be­

arbetande.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr J+0.

8 KAP.

Om samäganderätt i gruva.

58 §.

Om två eller flera deltaga i samma gruvrörelse, skall i avseende därå gälla

vad nedan i detta kapitel stadgas, bestämmelserna i 61—64 §§ dock endast i

den man ej annorlunda mellan delägarna avtalats.

59 §.

Det åligger delägarna att för gruvans förvaltning årligen utse en gruv­

föreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga vad i 10 kap. i denna

lag bestämmes. Gruvföreståndare kan endast den vara, som är svensk under­

såte och bosatt i riket.

.Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan

anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvföreståndare, är varje del­

ägare ansvarig, såsom vore han gruvans föreståndare.

60 §.

Gruvföreståndaren äger från delägarna infordra tillskott, som äro av nö­

den för erläggande av försvarsavgift, så ock för iakttagande av föreskrifter

som enligt bestämmelser i 10 kap. meddelas av kommerskollegium eller bergs­

statstjänsteman.

61 §.

Minst en gång örn året skall med delägarna hållas stämma, varvid val av

gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra

gemensamma angelägenheter skola företagas.

Stämma skall utlysas av gruvföreståndaren å tid som av delägarna kan

hava bestämts eller då han eljest finner sådant erforderligt, så ock då del­

ägare, som tillsammans äga minst en fjärdedel i gruvan, därom hos honom

skriftligen framställa begäran. Finnes ej gruvföreståndare, äger envar del­

ägare utlysa stämma.

Till stämman skola de delägare som äro till namn och adress kända kallas

genom rekommenderade brev, vilka skola avsändas så tidigt att kallelsen kan

beräknas vara delägare tillhanda minst fjorton dagar före stämman. Saknas

kännedom örn namn och adress på någon av delägarna, skall kallelsen tillika

inom ovan stadgad tid före stämman införas i allmänna tidningarna och tid­

ning i orten.

62 §.

Vid omröstning å stämma skall varje delägares rösttal beräknas efter den

lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lottning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

23

I andra frågor skall, dock med iakttagande av vad i 63 § stadgas, den mening

som erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla

såsom beslut för samtliga delägare. Ej må för delägarnas gemensamma räk­

ning upptagas lån, där ej alla samtycka därtill.

63 §.

Vilja några delägare bryta mera och andra mindre och innehava de förra

minst, hälften i gruvan, må den större brytningen ske; de som påkallat denna

vare dock pliktiga att ensamma utgiva tillskott som utöver behovet för den

mindre brytningen erfordras.

Av den för varje år brutna malmen skall den del som motsvarar skillnaden

mellan den större och den mindre brytningen tillgodoräknas allenast delägare

vilka utgivit tillskott som i första stycket sägs.

Vill delägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större

brytningen, sedermera ansluta sig till denna, må det ske efter tillkännagivande

å stämma eller skriftlig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare vare

skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för den nedlagda

merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som påkallats av

den större brytningen, efter det värde egendomen har vid delägarens anslutning.

Uppstår i fall varom i denna paragraf sägs tvist mellan delägarna rörande

avkastningens fördelning eller beloppet av tillskott eller ersättning, skall vad i

18 § stadgas för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

64 §.

Underlåter delägare att betala tillskott som blivit av gruvföreståndaren

infordrat enligt 60 § eller som erfordras för bestridandet av kostnaderna för

gruvdriften i den mån dessa belöpa på delägaren, och har han, sedan den för

beloppets erläggande utsatta tiden gått till ända, bevisligen blivit erinrad om

betalningens fullgörande men icke inom sextio dagar efter mottagandet av sådan

erinran erlagt tillskottet, havé han till övriga delägare förverkat sin lott i

gruvan och dess tillhörigheter.

Har delägare efter ty nu är sagt förverkat sin lott i gruva, njute han ersätt­

ning för sin andel i gruvan tillhörande jordegendom; och vare han från till­

skottets betalande fri.

9 KAP.

Om övergång av rätt till gruva.

65 §.

Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes skall upprättas

skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtliga villkor som betingas.

Ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen vare utan verkan.

överlåtelse varom i första stycket sägs vare ej gällande mot överlåtarens

borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren på

sätt i 66 § stadgas.

66

§.

Har rätt till gruva eller andel däri övergått å ny innehavare, vare denne

pliktig att därom göra skriftlig anmälan hos bergmästaren med uppgivande av

namn, yrke och postadress. Make som förvärvat sådan rätt genom bodelning

vare ej pliktig göra anmälan, med mindre rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske senast inom nittio dagar efter det rätten övergått å ny

innehavare. För arvinge eller universell testamentstagare skall tiden för an­

mälan räknas, där för lottens bestämmande bodelning eller skifte erfordras,

från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte blivit

ståndande, men i annat fall från det bouppteckningen avslutades. För testa­

mentstagare skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testa­

mentet blivit ståndande.

När anmälan göres, skall fångeshandlingen i huvudskrift företes samt en

bestyrkt avskrift därav ingivas att av bergmästaren för framtiden bevaras.

Är fångeshandling ej företedd eller finnes att den till vilken rätten övergått

icke utan Konungens tillstånd äger förvärva eller bearbeta mineralfyndighet

och att sådant tillstånd ej erhållits, skall bergmästaren förklara anmälan vara

utan verkan. I annat fall än nu är sagt skall bergmästaren örn den skedda an­

mälan göra anteckning i gruvregistret samt förse fångeshandlingen med bevis

härom.

Försummar den nye innehavaren att göra anmälan på sätt och inom tid var­

om nu är sagt, straffes han med dagsböter.

67 §.

Bestämmelserna i 65 och 66 §§ skola äga motsvarande tillämpning, där nytt­

janderätt till gruva eller andel däri blivit upplåten åt annan eller övergått å ny

innehavare.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

10 KAP.

Om tillsyn över gruvdriften.

68

§.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola över gruvdriften ut­

öva sådan tillsyn, att nödig trygghet beredes arbetarna och att icke genom

sättet för gruvbrytningen fara uppstår för annans egendom.

Med avseende å arbetarnas trygghet skall särskilt iakttagas, att lämpliga

anstalter vidtagas till förekommande av olycksfall genom ras samt att inrätt­

ningarna för person- och godsbefordran äro betryggande och underhållas i så­

dant skick, att olyckshändelse icke må inträffa genom bristfällighet därå.

Om arbetarnas skyddande mot olycksfall och ohälsa i arbetet samt tillsyn

däröver är därjämte stadgat i lagen om arbetarskydd.

25

69 §.

De i 68 § nämnda tillsynsmyndigheter skola vidare tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller till­

godogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres eller i vä­

sentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med malm äger

rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola under­

hållas på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, söke därtill bergmästarens till­

stånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren tillse att till före­

kommande härav lämpliga åtgärder vidtagas.

70 §.

Vid påbörjande av regelbunden brytning så ock vid nedläggande av gruv­

driften för längre tid än två månader eller vid dess återupptagande skall an­

mälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren. Det åligger denne att

örn inkommen anmälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar

kronans gruvegendom.

71 §•

Finner bergmästaren nödigt att i gruva göres anstalt till trygghet för arbe­

tarna eller till förekommande av fara för annans egendom eller gruvans be­

stånd eller till betryggande av tillträde till gruvans obrutna delar eller till

förhindrande av sådan misshushållning med malm varom förmäles i 69 §, äger

bergmästaren förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid hava utfört sådan

anstalt vid äventyr, örn det försummas, förutom ansvar enligt vad i 72 § sägs,

att efter omständigheterna anstalten varder på hans bekostnad utförd genom

bergmästarens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess sådan anstalt blivit

gjord. Bergmästaren äge ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter

i fråga örn gruvarbetets bedrivande.

Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetarna, eller drives det på sådant

sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd eller annans egendom därigenom

uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetets fortsatta bedrivande, och

skall sådant förbud omedelbart gå i verkställighet samt gälla intill dess på

förd klagan annorlunda kan varda förordnat av högre myndighet. Då berg­

mästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han, där så är nödigt, för

verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

72 §.

Igenlägger någon i gruva utan bergmästarens tillstånd utfraktsväg eller

ort, som leder till gruvans obrutna delar, straffes med dagsböter.

Samma lag vare där gruvinnehavaren försummar att göra anmälan varom i

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

70 § sägs eller icke ställer ,sig till efterrättelse föreskrift som meddelats en­

ligt 71 §.

73 §.

Den som utan att hava förvärvat inmutningsrätt å egen eller annans grund

bearbetar mineralfyndighet av det slag varom i 1 § är sagt straffes med dags­

böter.

74 §.

över gruva som erhållit utmål och är under arbete skall i minst tre exem­

plar upprättas fullständig och noggrann gruvkarta i skala 1:800; och böra

alla nya gruvarbeten inmätas och inläggas å kartan sist inom påföljande årets

utgång. Av kartan skall ett exemplar finnas vid gruvan, ett exemplar in­

sändas till bergmästaren och ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verk­

ställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förkla­

rats behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet av

kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret skola

gäldas av gruvinnehavaren. Denne vare ock skyldig tillhandahålla erforder­

ligt material för komplettering av de exemplar av kartan vilka förvaras av

bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter örn kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

75 §.

Försummar gruvinnehavaren vad i fråga örn kartas upprättande och kom­

plettering är föreskrivet, åge bergmästaren förelägga honom att inom viss tid,

vid vite ej överstigande femhundra kronor, antingen inkomma med karta eller

ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom bergmästarens

försorg.

76 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruv­

arbeten blivit inmätta och inlagda å karta. Sker det, vare straffet dagsböter.

77 §.

Före den 1 mars varje år skall gruvinnehavaren till bergmästaren insända

uppgift å vunnen malm under föregående år jämte de övriga statistiska redo­

görelser som kommerskollegium kan föreskriva.

Försummar gruvinnehavaren vad i denna paragraf påbjudes, bote tjugu­

fem kronor; och åge bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyl-

dighetens fullgörande, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

78 §.

Bergmästaren skall föra gruvregister dels över inmutade områden och dels

över utmål, och skall i detta register göras anteckning, förutom örn anmälan

varom förmäles i 66 §, örn alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan

26

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

27

myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra det inmutade

området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som äro av

betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut varom anteckning bör

ske i gruvregistret, skall underrättelse örn beslutet sa snart ske kan tillsändas

bergmästaren.

Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av

Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

11 KAP.

Särskilda bestämmelser.

79 §.

Å kronan tillhörig jord som innehaves under stadgad åborätt njute abon de

rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomjna jordägaren.

80 §.

Där ej förut i denna lag annorlunda stadgats, må klagan över bergmästa-'

rens enligt denna lag meddelade beslut föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å tret­

tionde dagen från delfåendet av det beslut som överklagas.

81 §.

Första domstol i tvistemål som skola bedömas enligt denna lag vare allmän

underrätt i den ort där inmutningspunkten är belägen.

82 §.

Förbrytelse varom i 16 § förmäles ma ej, där densamma endast förnärmar

enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande. I övrigt må brott mot

stadgande i denna lag åtalas av allmän åklagare.

Böter och vitén som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Genom denna lag upphävas gruvestadgan den 16 maj 1884 (nr 24) samt

lagen den 28 april 1926 (nr 88) örn inskränkning i rätten till inmutning inom

vissa län.

.

Har före denna lags ikraftträdande inmutning sökts eller utmål utlagts,

skola beträffande därigenom uppkomna rättsförhållanden bestämmelserna i

äldre författning fortfarande gälla, i den mån icke genom här nedan medde­

lade bestämmelser annorlunda föreskrives.

1. I stället för bestämmelserna i 37 och 38 §§ gruvestadgan skall gälla

vad i 45 § denna lag är stadgat.

2. Bestämmelserna i 39—48 §§ gruvestadgan örn arbetsskyldighet och örn

28

Kungl. Marits proposition nr 40.

vilostand skola icke tillämpas, utan skola i .stället gälla bestämmelserna i 7

kap. denna lag med iakttagande dock:

att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga femtio kronor för varje ut­

mål;

att, därest vid nya lagens ikraftträdande arbetsskyldighet för ett eller flera

intill varandra gränsande utmål blivit enligt föreskrifterna i gruvestadgan

fullgjord för längre tid än ett ar, gruvinnehavaren skall med avseende å den

del av samma tid, som faller efter denna lags ikraftträdande, vara befriad

från erläggande av försvarsavgift för det eller de utmål för vilka arbetsskyl-

digheten blivit fullgjord;

att, örn gruvinnehavaren innan denna lag trätt i kraft erhållit vilostånd eller

förlängt vilostand för tid som faller efter denna lags ikraftträdande, gruv­

innehavaren skall vara befriad att för sådan tid erlägga försvarsavgift;

samt att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjs­

mål med försvarsavgiftens erläggande ej skall äga tillämpning under det år

som följer efter lagens ikraftträdande.

3. Bestämmelserna i 6 kap. gruvestadgan örn ordningen för gruvdrift, i

<"0 § av nämnda stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över

bergmästarens beslut enligt nämnda kapitel, samt i 12 § lagen den 31 maj

1918 innefattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom

vissa län skola icke tillämpas utan skola i stället gälla bestämmelserna i 9

och 10 kap. samt 80 och 82 §§, allt i denna lag.

4. Beträffande samäganderätt i gruva skall vad i 7 kap. gruvestadgan är

föreskrivet ej äga tillämpning utan skola i stället gälla bestämmelserna i 8

kap. denna lag.

5. Har inmutning skett enligt 2 § lagen den 31 maj 1918 innefattande

särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län äger

sedan förevarande lag trätt i kraft såväl inmutaren som kronan och annan

ersättningsberättigad påkalla förrättning för fastställande av lösen för den

mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har

att erlägga. Med avseende å rätten till lösen och ersättning samt lösen- och

ersättningsbelopps fastställande och betalande skola bestämmelserna i före­

varande lag tillämpas. I fråga örn förrättningens verkställande skall i till-

lämpliga delar gälla vad i förevarande lag stadgas örn utmålsförrättning.

6. Där på grund av bestämmelse i 17 § tredje stycket gruvestadgan eller

6 § andra stycket lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda bestämmel-'

ser angående rätten till inmutning inom vissa län inmutare njuter kronan till­

kommande jordägareandel till godo med skyldighet för honom att från utgån­

gen av tjugonde året efter utmålsläggningen eller efter mutsedelns utfärdan­

de vara underkastad de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna

jordägareandelen, vilka då må vara gällande, skall kronan äga begagna krono­

andel enligt bestämmelserna i 5 kap. denna lag, såvida anmälan därom göres

senast den 31 december 1941 eller, om vid förevarande lags ikraftträdande om-

förmälda skyldighet för inmutaren ännu ej inträtt, inom två år från det så

skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

29

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 (nr 156)

om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 10 och 11 §§ lagen den 30 maj 1916 örn vissa in­

skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa

bolag skola erhålla följande ändrade lydelse:

10

§.

Har någon enligt vad i 6 § sägs förvärvat inmutad mineralfyndighet eller

gruvlägenhet, skall han inom ett år efter det den exekutiva auktionen vunnit

laga kraft eller inom den längre tid därefter, som Konungen för särskilt fall

må efter ansökan bestämma, avyttra egendomen. Underlåtes detta, skall, örn

ej inom nämnda tid de förhållanden, på grund av vilka inroparen ej ägt att

utan Konungens tillstånd förvärva egendomen annorledes än å exekutiv auk­

tion, upphört eller inroparen erhållit Konungens tillstånd att behålla egendomen,

undersöknings- eller gruvarbete, som inroparen efter samma tid företager,

vara utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Där bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning med avseende å för­

svar av gruvrätten, skall i fall varom nyss är sagt denna vara förverkad å

först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

11

§.

Företager någon å inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet, för vars

förvärvande eller bearbetande Konungens tillstånd enligt vad ovan sägs pr-

fordras, utan sådant tillstånd undersöknings- eller gruvarbete, vare arbetet

utan verkan till bevarande av rätt till fyndigheten eller gruvlägenheten.

Innehar någon utan vederbörligt tillstånd, varom förut är sagt, sådan gruva,

varå bestämmelserna i 7 kap. gruvlagen äga tillämpning, vare gruvrätten för­

verkad å först infallande dag, då försvarsavgift skolat erläggas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 inom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42

s. 12) angående inteckning i fast egendom.

Härigenom förordnas, att 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 an­

gående inteckning i fast egendom1 skall i nedan angivna del erhålla följan­

de ändrade lydelse:

2 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för för­

lorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvla­

gen avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkom­

mer jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å buvudstolen av

inteckning i egendomen, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt

föreskrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i fast egen­

dom ändå att försäljning av egendomen ej skett, betalning å huvudstolen av

intecknad fordran, för vars gäldande försäljningen skolat ske, vare inteck­

ningen till motsvarande belopp utan verkan; och varde därom, sedan fördel­

ningen visats vara godkänd eller hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i

inteckningsprotokollet, som nyss sagts.

Vad sålunda — — — intecknings huvudstol.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

‘ Senaste Adelee se SFS 1919: 130.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

31

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 12 § 3 morn. lagen den 14 juni 1907 (nr 36

s. 31) om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 12 § 3 mom. lagen den 14 juni 1907 örn inteck­

ning i tomträtt och vattenfallsrätt1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 mom. Kommer vid fördelning av ersättning enligt vattenlagen för för­

lorad vattenkraft eller av ersättning, som enligt nämnda lag eller lagen örn

flottning i allmän flottled tillkommer jord- eller vattenverksägare för skada

eller intrång, eller av lösen för mark, som jämlikt bestämmelserna i gruvlagen

avträtts till inmutare, eller av ersättning, som enligt samma lag tillkommer

jordägare för skada eller intrång, betalning att utfalla å huvudstolen av in­

teckning i tomträtten, eller utfaller vid fördelning av medel, som jämlikt före­

skrifterna i utsökningslagen skola fördelas mellan rättsägare i tomträtt ändå

att försäljning av tomträtten ej skett, betalning a huvudstolen av intecknad

fordran, varför utmätning skett, vare inteckningen till motsvarande belopp

utan verkan; och varde därom, sedan fördelningen visats vara godkänd eller

hava vunnit laga kraft, anteckning gjord i tomträttsprotokollet som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.

Senaste lydelse se SFS 1912: 215.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet in­

för Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 29 maj 1936.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Sandler,

statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans-, jordbruks- och

handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Schlyter, fråga örn ny gruvlagstiftning samt anför:

»Jämlikt Kungl. Haj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 tillkallade che­

fen för justitiedepartementet den 20 i samma månad borgmästaren Jakob Pet­

tersson, bergmästaren C. I. Asplund, numera presidenten Gunnar Bendz, nu­

mera landshövdingen Bernhard Eriksson, domänintendenten Bernhard Nilsson,

direktören Gustaf Wallin samt godsägaren Petrus Ödström att såsom sakkun­

niga biträda inom justitiedepartementet med utarbetande av förslag till ny

gruvlagstiftning. Den 26 november 1920 uppdrog chefen för justitiedeparte­

mentet, jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande samma dag, åt professorn Ar­

vid Johansson att jämte förenämnda personer såsom sakkunnig biträda inom

justitiedepartementet med utarbetande av omförmälda förslag.

De sakkunniga avlämnade den 21 juni 1923 betänkande1 med förslag till

gruvlag. Betänkandet åtföljdes av en historisk redogörelse över gruvlagstift-

ningsfrågans tidigare behandling, vissa översikter över utländsk gruvlagstift­

ning ävensom en promemoria angående gruvegendomens rättsliga natur i någ­

ra främmande rättssystem och gruvegendom såsom underlag för kredit. Re­

servationer mot väsentliga delar av de sakkunnigas förslag anfördes av her­

rar Asplund och Eriksson. Därjämte avgåvos särskilda yttranden av herrar

Pettersson, Bendz och Johansson i fråga om vissa punkter i förslaget.

Över betänkandet avgåvos under år 1924 utlåtanden av kommerskollegium,

efter bergmästarnas börande, socialstyrelsen, järnkontoret, ingeniörsvetenskaps-

akademien, svenska teknologföreningen, Sveriges industriförbund, svenska vat­

tenkraftföreningen, föreningen bergshandteringens vänner samt värmländska

bergsmannaf öreningen.

Kungl. Maj :t uppdrog härefter den 13 mars 1925 åt socialiseringsnämnden

— vilken tidigare erhållit i uppdrag att verkställa utredning angående lämp­

ligheten av och betingelserna för ett överförande i samhällets ägo eller under

1 Statens off. utredn. 1924: 16.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

33

samhällelig kontroll av naturtillgångar och produktionsmedel, som vöre för

landets ekonomi och befolkningens välstånd av större vikt eller eljest pröva­

des böra omhänderhavas av samhälleliga organ — att inkomma med yttrande

angående de allmänna principerna för en ny gruvlagstiftning och det för­

slag till dylik lagstiftning, som utarbetats och framlagts av nämnda sak­

kunniga. Vid avgivande av sitt yttrande skulle nämnden vara oförhindrad att

uttala sig örn de övriga spörsmål, vilka komme under övervägande i sam­

band med frågan örn en ny gruvlagstiftning. Dock skulle en utredning an­

gående åtgärder, som kunde vara erforderliga för utnyttjande av statens rätt

såsom innehavare av vissa gruvföretag, icke få fördröja avgivandet av yttrande

i fråga örn en ny gruvlagstiftning.

Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade socialiseringsnämnden i augu­

sti 1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning.1

Vid yttrandet fanns fogad en av ledamöterna Falkman och Lindblad avgiven

gemensam reservation beträffande vissa delar av nämndens yttrande.

Över socialiseringsnämndens yttrande anmodades kommerskollegium att ef­

ter samtliga bergmästares hörande avgiva utlåtande, varjämte järnkontoret, in-

geniörsvetenskapsakademien, svenska teknologföreningen och Sveriges indu­

striförbund lämnades tillfälle att yttra sig. Samtliga nu nämnda myndig­

heter och sammanslutningar inkommo med utlåtanden.

Frågan örn en ny gruvlagstiftning har härefter varit föremål för fortsatt

beredning inom justitiedepartementet. Därvid har med ledning av förenämn-

da sakkunnigas lagförslag, socialiseringsnämndens yttrande samt övriga i ären­

det avgivna utlåtanden utarbetats ett nytt förslag till gruvlag.

Då jag nu anhåller att få anmäla detta förslag för Kungl. Maj :t torde jag

i anslutning till detsamma få lämna följande redogörelse.

Inledning.

Bergsbruket har i vårt land sedan gammalt varit av utomordentlig betydelse

för samhällsekonomien. Den avkastning våra mineraltillgångar lämnat under

tidernas lopp har i och för sig varit betydande. Den utgör emellertid icke den

enda och kanske icke ens den viktigaste mätaren på bergsbrukets samhälleliga

värde. Bergsbruket kan med fog betecknas såsom en vägröjare för det eko­

nomiska framåtskridandet. Det har föranlett kolonisation av stora områden

och har på många sätt bidragit till jordbrukets förkovran. Det har åt skogar­

na givit ett ökat värde och från början framtvingat en mera rationell skogs­

hushållning. Det har lagt grunden till viktiga industrier och har, direkt eller

indirekt, skapat arbetstillfällen för en avsevärd del av landets befolkning.

Den viktiga roll som tillkom mineralfyndigheterna i avseende å landets eko­

nomiska utveckling uppmärksammades tidigt av statsmakterna. Här må erin­

ras därom, att det såvitt man vet väsentligen var på statens initiativ som de

äldsta bergverken tillkommo och att det var i hägnet av statens särskilda om­

sorger som bergsbruket sedermera gick sin uppblomstring till mötes. Statens

betydelsefulla insatser inom gruvnäringen i äldre tid stodo i visst samband

1 Statens off. utredn. 1927:14.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

därmed att staten förmådde hävda en rätt att förfoga över malmstrecken i lan­

det. Denna s. k. regalrätt har varit av grundläggande betydelse för rättsut­

vecklingen på förevarande område.

Regalrätten tillgodosåg i första hand det fiskaliska intresset att öka statens

inkomster. Men även ur näringspolitisk synpunkt torde regalrätten ha tett

sig väl motiverad. På en tid då nödiga resurser för upptagande av gruvdrift

knappast kunde påräknas hos de enskilda skulle mineralfyndigheterna ha kun­

nat förbliva outnyttjade. Att så ej skedde var emellertid ett allmänt intresse som

det tillkom staten att tillvarataga. Enskilda jordägare, i vilkas mark mineral-

fyndigheter anträffats, kunde icke tillåtas förhindra, att dessa bearbetades och

utnyttjades till fördel för hela landets ekonomi. Att jordäganderätten ej an­

sågs innefatta rådighet över mineralfyndigheterna kunde, rättsligt sett, väl för­

svaras. Det rättsskydd, som statsmakten tillförsäkrat den enskilde jordägaren

med hänsyn till jordens brukande för sedvanliga ändamål, kunde ju vid tiden

för bergsbrukets begynnelse knappast åberopas såsom stöd för tillgodogörande

av naturrikedomar, örn vilka man dittills saknat kännedom.

Gruvlagstiftningens historia visar emellertid, hurusom staten i växande om­

fattning begagnade sin regalrätt till att på olika sätt stödja enskild företag­

samhet inom gruvnäringen. För bergsbrukets fortsatta utveckling var sär­

skilt upptäckandet av nya fyndigheter en nödvändig förutsättning. Härigenom

uppkom en allt starkare tendens att stimulera letandet efter nya fyndigheter.

I sådant hänseende gick utvecklingen därhän, att staten tillförsäkrade upptäcka­

ren viss andel i den av honom upptäckta fyndigheten. Även jordägaren —

dock enligt olika regler allt efter jordnaturen — erhöll andelsrätt i fyndigheten,

och detta närmast för att han icke skulle frestas att lägga hinder i vägen för

malmletningen eller hemlighålla något fynd. Den andelsrätt som sålunda inom

regalrättens ram tillädes upptäckare och jordägare bildar utgångspunkten för

det inmutnings sy stern på vilket vår nuvarande gruvlagstiftning vilar. Vad

särskilt angår jordägarens andelsrätt är sålunda att märka, att denna har sin

historiska upprinnelse, icke i själva jordäganderätten såsom sådan, utan i regal­

rätten. Sedan under förra hälften av 1700-talet upptäckaren och jordägaren

tillerkänts företrädesrätt att själva tillgodogöra sig mineralen emot viss avgift

till staten, har visserligen regalrätten förlorat sin omedelbara praktiska be­

tydelse och så småningom kommit att fördunklas i det allmänna medvetandet.

För en riktig förståelse av vår nuvarande gruvlagstiftning, med dess i mångt

och mycket säregna rättsregler, måste emellertid hållas i minnet att densamma,

ur historisk synvinkel, närmast framträder såsom det sätt på vilket staten

utskiftat sin regalrätt.

Enligt nu gällande gruvestadga av den 16 maj 1884 kan envar

genom en viss rättslig procedur (inmutning) förvärva uteslutande rätt att

bearbeta och tillgodogöra sig en mineralfyndighet (8 §). Detta gäller vare

sig fyndigheten är belägen å inmutarens egen eller å annan persons mark.

Emellertid är jordägaren berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i

gruvarbetet och den därav fallande vinsten (16 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

35

I motsats till vad som gällt i äldre tid, då praktiskt taget alla kända metaller

och mineral voro föremål för inmutning, har alltsedan 1855 års gruvestadga

inmutbarheten varit begränsad till vissa uppräknade malmer och mineraliska

ämnen. Såsom föremål för inmutning och bearbetande av den som sig därtill

anmäler uppräknas i nu gällande gruvestadga 1) malmerna till guld, silver,

platina, kvicksilver, bly, koppar, järn med undantag av sjö- och myrmalmer,

mangan, krom, kobolt, nickel, zink, tenn, titan, molybden, wolfram, vismut,

antimon och arsenik samt 2) svavelkis, magnetkis och grafit. Å kronojord,

som står under kronans omedelbara förvaltning eller blivit för kronans räkning

till brukning på viss tid åt annan upplåten, kunna inmutas jämväl de mineral-

fyndigheter, vilka innehålla apatit och magnesit (1 §). Mineralfyndigheter

av andra slag än de nu uppräknade — dock med undantag av stenkols- och

saltfyndigheter, för vilka kategorier en särskild koncessionslagstiftning är

gällande — hemfalla under jordägarens förfogande.

Ansökan örn inmutning göres skriftligen hos bergmästaren i orten. I an­

sökningen skall bland annat uppgivas medelpunkten i det område ansökningen

avser (inmutningspunkten) med så noggrann beskrivning å denna punkts belä­

genhet att någon osäkerhet därom ej kan uppstå (4 §). Ansökningen prövas

av bergmästaren, som när så erfordras kan förelägga sökanden viss tid att

komplettera sina uppgifter vid äventyr att ansökningen eljest förfaller (5 §).

Vid prövningen tillses bland annat att inmutningen ej sker å sådan plats —

t. ex. statsgruvefält eller område beläget på mindre avstånd än tvåhundra

meter från boningshus — där enligt vad i gruvestadgan föreskrives inmutning

ej är tillåten (3 §). Möter ej hinder för bifall till ansökningen, utfärdar berg­

mästaren ett tillståndsbevis, s. k. matsedel, örn vars innehåll gruvestadgan läm­

nar vissa föreskrifter. Det åligger inmutaren att inom sextio dagar från mut-

sedelns utfärdande låta kungöra densamma i vederbörlig kyrka, vid äventyr av

inmutningsrättens förlust örn annan anmäler sig därtill innan kungörandet

sedermera sker (6 §).

Inmutningsrätten, som gäller från den dag ansökningen inkom till berg­

mästaren, avser visst område med lodräta gränser på djupet (2 §). Detta om­

råde utgör under försöksarbetet en cirkel, som har en radie av etthundra meter

och vars medelpunkt sammanfaller med den i mutsedeln angivna inmutnings­

punkten (11 §). Sådant område benämnes inmutat område. När sedermera

genom försöksarbetet fyndigheten blivit blottad och prov å malmen erhållits,

äger inmutaren genom särskild förrättning få sig anvisat visst arbetsområde,

s. k. utmål (21 §). Detta område, som träder i stället för det inmutade om­

rådet, är vanligen fyrkantigt och får upptaga högst tvåhundra meter i längd

och bredd. Utmålet sammanfaller sålunda icke med det inmutade området;

dock får utmålet ej läggas så att inmutningspunkten faller utom utmålet

(26 §).

Med inmutning srätten följer befogenhet att bearbeta och tillgodogöra sig icke

blott själva den inmutade mineralfyndigheten utan även andra inmutnings-

bara mineral som finnas inom det inmutade området eller utmålet. övriga

mineraliska ämnen inom det ifrågavarande området få brytas i den mån sådant.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

är erforderligt för gruvarbetets ändamålsenliga drivande, och därav får an­

vändas vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes

får jämväl behållas, såframt det ej inom viss tid avhämtas av jordägaren,

som därvid har att erlägga gottgörelse för brytnings- och uppfordrings-

kostnader (8 §).

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall

inmutaren på sätt närmare angives — vid äventyr av inmutningsrättens för­

lust och skyldighet att för all genom arbetet förorsakad skada ansvara såsom

för åverkan — lämna bestyrkt avskrift av mutsedeln till såväl det inmutade

områdets ägare som den vilken innehar och brukar det med nyttjanderätt. Där­

jämte åligger det inmutaren att, innan arbetet börjas, ställa vederbörlig pant

eller borgen för den ersättning som han under försöksarbetet är skyldig ut­

giva till innehavaren av jorden. Vid försummelse härutinnan äger utmät­

ningsmannen i orten, då han därom anlitas, inställa arbetet, till dess godtagbar

säkerhet blivit anskaffad (13 §).

I fråga örn arbetets bedrivande gälla olika regler för tiden före och tiden

efter utmålsläggningen. Under förstnämnda period äger inmutaren allenast

utföra det försöksarbate, som erfordras för fyndighetens undersökning och

blottande. Han får därunder begagna eller anlägga väg till stället (11 §).

Däremot får han icke, utan tillstånd av jordens innehavare, å det inmutade

området uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen erfordras till

försöksarbetets drivande (15 §). För den mark inmutaren begagnar under

försöksarbetet skall han giva innehavaren av jorden full ersättning i årlig

avgift, som för varje år förskottsvis betalas. Även skada och intrång som

förorsakas av försöksarbetet är inmutaren skyldig att ersätta (11 §). I hän­

delse av tvist örn beloppet av den årliga avgiften eller annan ersättning

skall frågan prövas av skiljemän i närmare angiven ordning (12 §).

— Det allmänna intresset av att en mineralfyndighet, till bergsbrukets för­

kovran, snarast möjligt blir undersökt har kommit till uttryck i en särskild

bestämmelse örn skyldighet för inmutaren att, vid äventyr av inmutnings­

rättens förlust, inom viss tid påbörja försöksarbetet. Denna tid utgör åtta

månader från mutsedelns utfärdande eller, örn inmutningspunkten är belägen

i Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands eller Västernorrlands län, ett år från

nämnda tidpunkt (14 §). Det försöksarbete som erfordras för anvisande av

utmål skall vara fullgjort och ansökning örn utmål ingiven till bergmästaren

senast inom tre år från mutsedelns utfärdande. Försummelse härutinnan med­

för inmutningsrättens förlust. Under vissa förutsättningar äger dock berg­

mästaren medgiva förlängd tid av högst två år för arbetets utförande (21 §).

Under försöksarbetet kan jordägaren, när han vill, hos inmutaren anmäla

sig till begagnande av sin jordäg ar candel till fullo eller till någon viss del.

Dylik anmälan skall, med visst undantag, göras senast vid utmålsläggningen.

Från den tid anmälan bevisligen skett njuter jordägaren delaktighet i anlägg­

ningen. Han är emellertid därvid skyldig att vidkännas motsvarande andel

i alla kostnader, som för arbetets bedrivande efter nämnda tid erfordras, även­

som att i enahanda förhållande ersätta värdet av de för arbetet nödiga och nyt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

37

tiga byggnader, redskap och förråd som dessförinnan blivit anskaffade. I kost­

nad som inmutaren tidigare haft för fyndighetens undersökning och blottande

är jordägaren ej skyldig att taga del, såvitt sådan skyldighet ej följer av vad

nyss nämnts. Tvist örn beloppet av den ersättning jordägaren bör giva av-

göres av skiljemän (18 §). Försummar jordägaren att inom föreskriven tid an­

mäla sig till begagnande av sin rätt, förlorar han sin jordägareandel (20 §).

Inmutaren blir härigenom ensam ägare till gruvan. — Beträffande kronans

rätt till jordägareandel gälla vissa särskilda bestämmelser. Ligger fyndig­

heten å kronojord som innehaves under ständig besittningsrätt eller är ansla­

gen till boställe, tillfaller jordägareandelen åbon respektive boställsinnehava-

ren. Vidkommande kronojord av annat slag, den s. k. odisponerade kronojorden,

har kronan däremot rätt till jordägareandelen. Begagnar kronan ej sin andel,

tillfaller denna inmutaren. Emellertid får inmutaren denna förmån ej, såsom i

vanliga fall, utan vederlag utan blir skyldig att årligen till kronan erlägga en

avgäld, motsvarande sjuttiofemtedelen av värdet av alla de inmutningsbara

ämnen som under året brutits och uppfordrats (17 §).

När ansökan örn utmål blivit gjord, är bergmästaren skyldig att, så fort

ske kan och tjänlig årstid är för handen, på stället företaga den sökta ut-

målsläggningen (22 §). Vid förrättningen biträdes bergmästaren av två gode

män. Särskild kallelse med uppgift örn tiden och stället för förrättningen

skall meddelas jordägaren minst trettio dagar förut. Inom samma tid skall kun­

görelse örn förrättningen uppläsas i kyrkan. Skall utmålet läggas å kronojord,

gör förrättningsmannen härom anmälan hos Konungens befallningshavande

för förordnande av allmänt ombud (23 §). Vid förrättningen utstakas utmålet

på marken; karta upprättas och beskrivning av utmålet intages i förättnings-

protokollet (28 §). Utöver utmålet äger gruvägaren vid förrättningen få sig

anvisad nödig väg samt plats åt de för gruvdriften erforderliga kraftled­

ningar (32 §). Gruvägaren bestämmer själv huru stor del av utmålet som

bör inlösas för att disponeras för arbete ovan jord. Område i dagen, som icke

blivit inlöst, får gruvägaren icke begagna. Han får ej heller å inlöst område

uppföra andra byggnader än sådana som erfordras för gruvdriften (30 §).

Örn gruvägaren till en början endast inlöser en del av utmålet, har han möj­

lighet att i fall av behov få sitt arbetsområde i dagen utvidgat vid en senare

förrättning (35 §). — Vid utmålsförrättningen bestämmes den lösen gruväga­

ren har att erlägga för mark som till honom avträdes. Sämjas ej parterna

om beloppet, fastställes detta av förrättningsmannen och gode männen efter

markens uppskattning till det värde annan mark av enahanda beskaffenhet

och godhet i orten högst gäller, med beräkning att jordägaren ansvarar för

räntor och utskylder av jorden. Är marken intecknad, skall lösesumman ned­

sättas hos Konungens befallningshavande, örn ej inteckningshavarna med­

giva att jordägaren får lyfta densamma. Fördelning av sålunda nedsatt belopp

verkställes i den ordning som gäller för fördelning av köpeskilling för utmät­

ningsvis såld fast egendom. Betalning eller nedsättning av lösesumman jämte

ränta skall fullgöras inom nittio dagar från utmålsförrättningen vid äventyr

att gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt (31 §).

38

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Gruvägaren är jämväl skyldig att giva full ersättning för skada och intrång,

som jordens ägare eller innehavare tillskyndas av utmålet, ävensom ersättning

för anvisad väg och plats för kraftledning. Även dylik ersättning kan bestäm­

mas vid utmålsförrättningen (33 §). ■— Ett en gång utlagt utmål kan under

vissa förutsättningar, efter prövning av bergsöverstyrelsen (kommerskolle­

gium), utvidgas genom ny förrättning. Härvid får utmålet i sin helhet efter

tillökningen icke överskrida den för utmål i allmänhet gällande maximibegräns-

ningen av fyra hektar (37 §). Däremot kunna särskilda utmål, som gränsa

intill varandra, under vissa omständigheter sammanläggas till ett enda utan

avseende därå att det sammanlagda utmålet innefattar större vidd än eljest

är tillåtet (38 §).

En för gruvlagstiftningen säregen institution äro de regler som angå för­

svar av gruv ratti g het. Till grund för dessa regler ligger den från regalrätts-

tiden nedärvda uppfattningen att en gruvägare som blivit tillerkänd förmå­

nen att få utnyttja en mineralfyndighet bör visa sig detta förtroende värdig

genom att — i samhällsekonomiens intresse —- göra gruvan fruktbärande, och

att han därför genom underlåtenhet att driva gruvan bör ådraga sig påföljden

av gruvrättens förverkande. Enligt gruvestadgan åligger det gruvägaren att

i regel varje kalenderår utföra visst s. k. försvarsarbete, vilket skall avse verk­

lig gruvdrift eller eljest vara av beskaffenhet att det kan lända gruvanlägg­

ningen till nytta. Detta arbete skall inom varje inmutat område eller utmål

bedrivas i den omfattning, att för varje kalenderår verkställes minst så mycket

gruv- eller gruvbyggnadsarbete att värdet därav motsvarar kostnaden för

bergsprängning i gruvan av tio kubikmeter i fast klyft (berg) eller, räknat

i upplagt berg, aderton kubikmeter. Dock är det tillåtet att under ett år full­

göra arbetsskyldigheten för flera, högst fyra därefter närmast följande arbets­

år, såframt vederbörlig anmälan därom göres inom föreskriven tid (39 §).

Gruvägare som innehar flera intill varandra gränsande utmål kan ock av

bergsöverstyrelsen erhålla tillstånd att under ett eller flera år genom arbete

inom något eller några av utmålen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla

(40 §). — Sedan arbetsskjddigheten i en gruva blivit fullgjord för minst

tre år och utmål blivit gruvan tilldelat, kan försvarsarbetet, örn gruväga­

ren så vill, utbytas mot en årlig avgift av femtio kronor för vart utmål.

Denna avgift, vanligen benämnd försvarsavgift, skall inbetalas till Ko­

nungens befallningshavande för varje arbetsår innan dess utgång. Avgiften

fördelas så, att hälften tillfaller kronan och hälften den jordägare

på vars mark utmålet är beläget (41 §). — Från försvarsarbete respektive

försvarsavgift kan bergmästaren, efter skriftlig ansökan, bevilja befrielse,

s. k. vilostånd, för högst fyra arbetsår (kalenderår) åt gången. Villkoren här­

för äro dels att det förefinnes väsentliga hinder mot gruvdriftens fullföljande,

vilka icke kunnat av gruvägaren förekommas, eller att andra giltiga anlednin­

gar till vilostånd uppgivas och styrkas, dels ock att arbetsskyldigheten tidi­

gare fullgjorts för minst tre arbetsår och utmål blivit gruvan tilldelat

(42 §). Kär det kan befaras att på grund av viloståndet annan i arbete va­

rande gruva kommer att besväras av ökat vattentillopp, erfordras härjämte

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

39

samtycke av nämnda gruvas ägare. Dock är sådant ej nödvändigt, om sökan­

den visar att överenskommelse träffats med den andra gruvägaren örn vattnets

undanhållande under viloståndstiden eller sökanden ställer pant eller borgen

för skadan (43 §). Viloståndstiden kan, när särskilda omständigheter

därtill föranleda och jordägaren så medgiver, genom beslut av bergsöversty­

relsen förlängas under ytterligare högst fyra arbetsår (44 §). Nytt vilostånd

får icke meddelas, med mindre arbetsskyldigheten blivit fullgjord eller för-

svarsavgift erlagts för minst tre arbetsår från den tid förut beviljat vilostånd

eller förlängning därav gått till ända (45 §).

Försummelse att iakttaga reglerna örn försvar medför att gruvrätten kan

gå förlorad genom att gruvan av domstol förklaras sönad vid utgången av det

arbetsår under vilket försummelsen ägt rum. För att en gruva skall bliva

sönad erfordras emellertid att talan härom anställes inom två år från sist­

nämnda tidpunkt (47 §). När gruva blir sönad eller inmutningsrätten eljest

— på någon av de grunder tidigare nämnts — blir förverkad, innebär detta

att förhållandena i avseende å rätten till själva fyndigheten återföras till det

läge vari de befunno sig före inmutningens tillkomst. Enligt uttrycklig be­

stämmelse skall såväl jordägareandelen i gruvan som den mark vilken varit till

gruvägaren upplåten hemfalla till jordägaren utan ersättning. Örn den över­

givna gruvan blir föremål för ny inmutning, blir sålunda jordägaren berätti­

gad att ånyo njuta jordägareandel i fyndigheten och att bekomma lösen för av­

trädd mark. I fråga örn rätten till bruten malm och utförda anläggningar

finnas ej uttömmande regler. Då det föreskrives att ur gruvan uppfordrad

malm må kunna för ägarens räkning kvarligga avgiftsfritt å marken under

två år, anses härav följa att förre gruvinnehavaren efter utgången av nämnda

tid förlorar all rätt till sådan malm i den mån den finnes kvar vid gruvan.

De i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader till­

falla ny inmutare utan lösen (48 §).

Enligt i gruvestadgan upptagna bestämmelser örn ordningen för gruvdrift

utövas genom bergverksstyrelsen, d. v. s. kommerskollegium och bergsstaten,

en viss statlig kontroll över gruvdriften. Bergverksstyrelsen har att tillse att

nödig trygghet beredes arbetsmanskapet och att icke genom sättet för gruv­

brytningen gruvans framtida bestånd äventyras eller fara för annans egen­

dom uppstår (50 §). I avseende å gruvbrytningen innehåller gruvestadgan

vissa detaljföreskrifter, som avse att minska risken för olyckshändelser (51 §).

Bergmästaren har i nämnda hänseende befogenhet att förelägga gruvägaren

att inom viss tid hava utfört erforderlig anstalt vid äventyr, förutom ansvars-

påföljd, att det föreskrivna arbetet på gruvägarens bekostnad verkställes ge­

nom bergmästarens försorg eller att gruvarbetet inställes till dess anstalten

blivit gjord (52 §). Medför gruvarbete synnerlig våda för arbetsmanskapet

eller drives det på sådant sätt att uppenbar fara för gruvans bestånd eller an­

nans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda gruvarbetet

(53 §). — Beträffande gruvrättighets övergång å ny ägare finnes en ordnings­

föreskrift, enligt vilken den nye ägaren har att inom nittio dagar anmäla sitt

förvärv hos bergmästaren (56 §). I förevarande del av gruvestadgan finnas

40

Kungl. Maj:ts proposition nr -tO.

vidare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och årlig statistik ävensom

vissa straffbestämmelser.

Örn två eller flera personer deltaga i samma gruvrörelse —■ vare sig detta

sker på grund av reglerna örn inmutares och jordägares andelsrätt eller på

annan grund —- äro delägarna skyldiga att för gruvans förvaltning årligen

utse en gruvföreståndare, som har att vid stadgad påföljd iakttaga bestäm­

melserna örn ordningen för gruvdrift (61 §). Rättsförhållandet mellan flera

delägare är i övrigt beroende av vad dessa sinsemellan avtalat (67 §). An­

gående dylik samäganderätt i gruva innehåller gruvestadgan emellertid föl­

jande subsidiära bestämmelser. Gruvföreståndaren äger från delägarna in­

fordra nödiga tillskott för fullgörande av försvarsarbete eller erläggande av

försvarsavgift (62 §). Underlåter delägare att betala sådant infordrat till­

skott eller tillskott som blivit beslutat å gruvstämma, kan han, under omstän­

digheter som närmare angivas, till övriga delägare förverka sin lott i gruvan

och dess tillhörigheter. I sådant fall njuter han dock ersättning för sin andel

i gruvan tillhörande jordegendom och blir jämväl fri från skyldigheten att

betala tillskottet (65 §). Gruvstämma -— varom kallelse skall utfärdas i viss

angiven ordning — utlyses av gruvföreståndaren eller av ägare till minst

hälften i gruvan (63 §). Vid omröstning beräknas varje delägares röstetal

efter den andel han äger i gruvan. För beslut gäller i regel enkel majoritet.

Emellertid må lån ej upptagas utan att alla delägare samtyckt därtill (64 §).

Ett annat undantag från regeln om enkel majoritet föreligger beträffande be­

slut örn brytningens omfattning. Vilja några delägare bryta mera och andra

mindre, skall nämligen vid lika röstetal den ha vitsord, som önskar den större

brytningen. I sådant fall skall denne emellertid ensam förskjuta tillskott,

som utöver behovet för den mindre brytningen erfordras, och för sådant för­

skott ej ha annan fordringsrätt än att för förskottet jämte fem procent ränta

hålla sig till den malm, som för meddelägarnas andel i gruvan motsvarar skill­

naden mellan den större och den mindre brytningen (66 §).

Gruvestadgan har, såsom redan nämnts, ej numera tillämpning på stenhols-

och saltfyndigheter. När de skånska stenkolsfälten under senare hälften av

1800-talet blevo föremål för exploatering i större skala, visade sig nämligen

den fria inmutningsrätten leda till avsevärda olägenheter. På grund av sten-

kolsflötsernas vidsträckta utbredning och ringa mäktighet måste för deras be­

arbetande tagas i anspråk mycket större vidder än för bergmalmer. De svå­

righeter denna omständighet kunde förorsaka jordbruket på de bördiga slätt­

bygder där stenkolen fanns skärptes ytterligare genom en vid nämnda tid före­

kommande ohejdad spekulation i inmutningar av vilka endast en ringa del

kunde leda till fruktbärande gruvarbete. I följd av det missnöje med inmut-

ningssystemet som sålunda uppkom bland jordbrukarna antogs 1886 en sär­

skild lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndigheter (sten­

kolslagen). Denna lag utvidgades 1917 till att omfatta jämväl saltfyndig-

heter samt 1933 till att gälla även i avseende å olje- och gasfyndigheter.

I olikhet mot gruvestadgan är stenkolslagen uppbyggd på koncessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

41

Rättighet att eftersöka och bearbeta stenkols-, salt- samt olje- och gasfyndig-

heter är sålunda beroende på särskilt tillstånd (koncession), som meddelas av

Konungen. Eftersom å ena sidan koncessionen kan omfatta ett jämförelsevis

stort område — högst ettusensexhundra hektar — men å andra sidan inom

detta område endast en mindre ytvidd behöver anvisas för arbetet i dagen, und­

vikas härigenom vissa olägenheter som, icke minst med hänsyn till skyldig­

heten att utföra försvarsarbete, skulle ha uppkommit örn en fyndighet av före­

varande slag enligt inmutningssystemet bearbetats inom en mängd smärre ut­

mål. Jordägaren har icke enligt stenkolslagen någon andelsrätt i fyndigheten.

Han är emellertid i stället berättigad att, utan deltagande i kostnaden för ar­

betet, av koncessionsinnehavaren erhålla en avgift motsvarande värdet av en

sjuttiofemtedel av vad å området vinnes och i dagen uppfordras. Dock äger

koncessionsinnehavaren å denna avgift avräkna så stor del, som belöper på

området i dagen i förhållande till hela det område koncessionen omfattar. —

Även stenkolslagen innehåller bestämmelser örn arbetsskyldighet och vilostånd

samt åtskilliga ordningsstadganden.

Den enligt gruvestadgan föreliggande fria inmutningsrätten har föranlett

betänkligheter jämväl ur andra synpunkter än nyss berörts. Då i slutet av

förra århundradet de stora lappländska järnmalmsfyndigheterna började bear­

betas, yrkades från skilda håll att staten borde gripa in för att åt det all­

männa trygga åtminstone en del av de vinster, som eljest skulle tillfalla en­

skilda. Sålunda framkom förslag örn att inmutningsrätten borde upphävas i

fråga örn fyndigheter å kronojord för att ersättas med ett koncessionssystem.

Emellertid betonades även den synpunkten att utnyttjandet av malmtillgån­

garna borde ske med hänsyn till den inhemska järntillverkningens framtida

behov och med hänsyn till kommande generationers berättigade anspråk att

bliva delaktiga i nämnda tillgångar. I följd av dylika meningsyttringar till-

kommo år 1902 vissa provisoriska lagbestämmelser angående rätten till gruv­

drift å odisponerad kronojord i Norrbottens län. Dessa bestämmelser, vilka

varje år förnyades och år 1907 utsträcktes att gälla även Västerbottens och

Jämtlands län, inneburo att å jord av nämnda beskaffenhet inmutning finge

ske endast för kronans räkning. Den under krigstiden rådande bristen på

metaller föranledde emellertid yrkanden att inmutningsförbudet måtte upp­

hävas, såvitt anginge kopparmalm, nickelmalm och svavelkis. I följd härav

kom den förutvarande provisoriska lagstiftningen att ersättas genom en likale­

des provisorisk lag av den 31 maj 1918, enligt vilken inmutningsförbudet be­

gränsades till att avse järnmalmsfyndighet, varemot andra fyndigheter skulle

få inmutas med vissa inskränkningar. Sistnämnda lag —- vari beträffande

ifrågavarande kronojord upptogos en del särskilda bestämmelser angående ver­

kan av inmutning samt örn det inbördes förhållandet mellan inmutare och

jordägare — ägde efter årligen skedd prolongering giltighet till den 1 maj

1926, då den likaledes provisoriska lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i

rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft. I denna lag stadgades att

inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än

42

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

kronans räkning ej finge ske å odisponerad kronojord utan Kungl. Maj :ts för

särskilt fall givna tillstånd. Sedan 1926 års lag genom särskilda författningar

prolongerats till den 1 januari 1933, erhöll den genom lag år 1932 fortsatt gil­

tighet från och med sistnämnda dag.

Det statliga intresset i avseende å gruvnäringen har kommit till uttryck

jämväl i det genom lagändring år 1910 möjliggjorda utläggandet av stats-

gruvefält. Syftet härmed är huvudsakligen att undgå de olägenheter, som kun­

na vara förenade med att enskilda tillåtas verkställa inmutningar kring området

för en fyndighet som tillhör kronan eller företag vari kronan har del. Med an­

ordningen torde emellertid även vara avsett att åt kronan bevara rätten till

värdefullare mineraltillgångar å kronojord. Har ett område genom beslut av

Konung och riksdag förklarats skola utgöra statsgruvefält, medför detta jäm­

likt 3 § 1 mom. gruvestadgan att inmutning därstädes ej får äga rum. Stats­

gruvefält utläggas endast å odisponerad kronojord. För närvarande äro stats-

gruvefälten till antalet 16. De äro samtliga belägna i övre Norrland.

Äldre förslag till reform av gruvlagstiftningen.

Jämsides med den provisoriska lagstiftning för vilken förut redogjorts har

frågan örn mera genomgripande förändringar i gruvlagstiftningen tid efter an­

nan varit föremål för övervägande.

I den till 1906 års riksdag avlåtna proposition, nr 148, varigenom förslag

örn förlängning av lagen den 6 juni 1902, innefattande inskränkning i inmut-

ningsrätten, underställdes riksdagens prövning, uttalade dåvarande chefen

för justitiedepartementet, att han, bland de betänkligheter som anförts med av­

seende å ifrågasatt definitivt upphävande av inmutningsrätten inom Norrbot­

tens län, funnit största betydelse böra tilläggas farhågan, att genom inmut-

ningssystemets upphävande de enskildas intresse att efterspana malmfyndig­

heter skulle komma att minskas samt att följden härav kunde bliva att Norr­

bottens malmtillgångar ej bleve utforskade och kända. Detta spörsmål vore

av så stor vikt, att definitivt beslut i ämnet icke borde fattas, innan fullstän­

dig utredning ägt rum, huruvida det vid upphävande av inmutningsrätten vore

möjligt att på annat sätt giva upptäckare av malmfyndigheter sådan upp­

muntran, att den enskilda företagsamheten fortfarande lockades att ägna sig

åt eftersökande av malmer.

För att verkställa den i nyssnämnda proposition omförmälda utredningen

tillkallades tre sakkunniga. Dessa avgåvo betänkande med förslag den 7

februari 1907. I betänkandet uttalade de sakkunniga, att de ansåge inmut­

ningsrätten vara av den största betydelse för den svenska bergshanteringen

genom den lätthet att erhålla malmer, som den beredde, och den sporre till upp­

letande av sådana, som den innebure. Genom inmutningsrätten befrämjades

icke blott bergshanteringen utan jämväl hela landets utveckling, i det att obe­

folkade och öde bygder öppnades för arbete och kolonisation. De missförhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

43

landen som givit anledning till den provisoriska lagstiftningen framträdde

ofta vid uppåtgående konjunkturer på metallmarknaden, och då deras före­

komst till stor del vore att tillskriva det genom en kungörelse år 1889 medde­

lade förbudet i visst fall mot utmål, syntes de icke vara av beskaffenhet att

föranleda inmutningsrättens upphävande. I enlighet med erhållet uppdrag fram­

lade emellertid de sakkunniga förslag till bestämmelser rörande tillgodogöran­

de av fyndigheter å kronojord, byggt på annan grund än inmutningssystem.

Enligt förslaget skulle riksdagen medgiva Kungl. Maj :t att åt enskilda perso­

ner för viss tid och enligt vissa av riksdagen godkända allmänna grunder med­

dela upplåtelser av rätt att bearbeta fyndigheter å kronojord. Upplåtelsen (ar­

betstillståndet), som icke finge avse större område än 50 hektar, skulle inne­

fatta två perioder, en försöksperiod örn 3 år avsedd för fyndighetens under­

sökning och en arbetsperiod örn högst 45 år. Inom dessa gränser skulle Kungl.

Majit äga bestämma såväl storleken av arbetsområdet som arbetsperiodens

längd. I övrigt hade Kungl. Maj :t att föreskriva de villkor beträffande stor­

leken av avgäld eller dylikt, som kunde finnas lämpliga. Avgälden skulle

utgå efter värdet av alla inom området vunna mineraliska ämnen till i all­

mänhet minst en trettiotredjedel av samma värde. Den som upptäckt en fyn­

dighet skulle äga viss företrädesrätt att erhålla arbetstillstånd, därest upp­

låtelse överhuvudtaget ansåges böra äga rum. För den händelse arbetstill­

stånd meddelades annan än upptäckaren, skulle upptäckaren vara berättigad

till en belöning av 1,500 kronor att erläggas av den som erhållit arbetstillstån­

det. De föreslagna bestämmelserna avsågos skola tillämpas icke blott i Norrbot­

tens län utan i hela riket och skulle avse jämväl andra mineralfyndigheter än

dem som voro inmutningsbara enligt gruvestadgan.

Över detta förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna i Norrbottens, Väs­

terbottens och Jämtlands län, bergmästaren i norra distriktet, professorn Wal­

frid Petersson, fullmäktige i järnkontoret samt kommerskollegium. Förslaget

föranledde skiftande omdömen. Ett definitivt upphävande av inmutningsrät-

ten å kronojord tillstyrktes av länsstyrelserna i Norrbottens och Jämtlands län.

Med anledning av de anmärkningar som framställts mot 1907 års förslag

utarbetades under år 1908 inom justitiedepartementet med biträde av tillkal­

lade sakkunniga nya förslag i ämnet, däribland dels förslag till lag örn änd­

rad lydelse av 1, 3, 8, 17, 22, 44, 49 och 65 §§ gruvestadgan, vilket förslag

innebar upphävande av inmutningsrätten å kronojord, och dels förslag till be­

stämmelser angående undersökning och tillgodogörande av mineralfyndighet

å viss kronojord. Sistnämnda bestämmelser, vilka skulle ersätta inmutnings­

rätten, voro avsedda att tillämpas i fråga om den odisponerade kronojorden

inom hela landet men skulle — i motsats till 1907 års förslag — endast avse

mineralfyndighet av sådant slag som enligt gruvestadgan kunde bliva före­

mål för inmutning. Enligt det föreslagna systemet skulle rätt för enskilda

att anställa arbete för undersökning av mineralfyndighet (skärpning) och rätt

att med arbete belägga och tillgodogöra sig sådan fyndighet (gruvdrift) vara

beroende av särskilda tillstånd. För skärpningstillstånd, som skulle meddelas

44

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

.

av bergmästaren, skulle huvudsakligen erfordras samma förutsättningar som

för erhållande av matsedel enligt gruvestadgan. Dock skulle skärpningstill-

stånd ej få beviljas å område, som i särskild ordning förklarades för stats-

gruvefält. Innehavare av skärpningstillstånd skulle, örn han fullgjorde den

honom åliggande arbetsskyldigheten och ej bröte mot meddelade föreskrifter,

äga företrädesrätt till erhållande av gruv driftstillstånd, som meddelades av

Kungl. Maj :t. Gruvdriftstillstånd skulle gälla utan begränsning i tiden men

med uppsägningsrätt för kronan sedan 15 år av upplåtelsetiden tilländagå!!.

I händelse av uppsägning skulle tillståndet upphöra vid utgången av femte

kalenderåret efter det varunder uppsägning skett. Örn tillståndet upphörde på

grund av uppsägning från kronans sida, skulle kronan vara skyldig dels in­

lösa maskiner och byggnader m. m. efter deras värde, dels därutöver utgiva

ersättning för verkställda tillredningsarbeten samt särskild gottgörelse motsva­

rande en femtedel av den nettobehållning som redan blottade och tillredda malm­

tillgångar under en tidrymd av högst tio år kunde beräknas lämna. För upplå­

telsen skulle tillstandshavaren till staten erlägga dels en årlig jordskyld, be­

räknad efter den upplåtna markens värde, och dels en årlig avgäld (royalty)

utgående å saluvärdet på arbetsplatsen av alla inom det upplåtna området vun­

na, av tillstandshavaren från arbetsplatsen försålda eller bortförda produkter.

Avgälden skulle, därest tillståndshavaren förut innehaft skärpningstillstånd,

utgå med tre procent å nämnda saluvärde samt eljest med den procent Konun­

gen bestämde.

över 1908 års förslag avgåvos yttranden av kommerskollegium, länsstyrelsen

i Norrbottens län, samtliga bergmästare, professorn Petersson, fullmäktige i

järnkontoret och gruvingenjören i mellersta distriktet. Därvid uttalade kom­

merskollegium, fullmäktige i järnkontoret och professorn Petersson att, under

förutsättning av inmutningsrättens upphävande, de föreslagna bestämmelserna

syntes ägnade att utgöra grundval för ny lagstiftning i ämnet. Emellertid

framhöllo de samtidigt, i likhet med vissa av bergmästarna, att en fullständig

revision av gruvestadgan, med bibehållande av inmutningsrätten å all jord,

vore att föredraga. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg däremot förslaget

erbjuda manga och stora företräden framför det fria mmutningssystemet.

Vid behandlingen av detta lagärende i statsrådet den 4 december 1908 gjor­

de dåvarande justitieministern Albert Petersson vissa principuttalanden röran­

de gruvlagstiftningen i allmänhet. Han anförde sålunda bland annat följande:

Det syntes otvivelaktigt att den nuvarande svenska gruvlagstiftningen vila­

de pa den uppfattning, att äganderätten till mineralfyndighet tillkomme äga­

ren av jorden och att inmutningsrätten utgjorde en inskränkning i jordägarens

rätt att förfoga över vissa mineralier — en inskränkning som staten med be­

gagnande av sin höghetsrätt.funnit sig böra stadga på grund av samhällets in­

tresse i dessa mineraliers tillgodogörande. Sålunda hade tvivelsutan enligt

svensk rätt en jordägare befogenhet att utan inmutning tillgodogöra sig de in-

mutbara mineralier som befunne sig i hans jord, givetvis dock under risk att

annan genom inmutning förvärvade bättre rätt till desamma. Att i och med

inmutningsrättens bortfallande utan dess ersättande med andra regler de förut

inmutbara mineralierna fritt finge tillgodogöras av jordägaren, hade också an­

setts självklart. -—- Vid fyrfaldiga tillfällen under sist förflutna århundradet

Kungl. Majlis proposition nr hO.

45

hade yrkats att inmutningsrätten borde helt och hållet upphävas, således jäm­

väl vad anginge den privata jorden. Dessa yrkanden hade huvudsakligen mo­

tiverats med hänvisning till dels det intrång, som jordägarna till följd av in­

mutningsrätten nödgades lida i sitt förfogande över jorden och som långt ifrån

alltid kunde anses behövligt eller lämpligt, och dels de olägenheter som den

esomoftast starkt florerande mutsedelshandeln medförde särskilt därutinnan,

att de verkliga idkarna av bergsnäringen tvungos, till förmån endast för åt­

skilliga spekulanter, betala överdrivna pris för gruvorna. Under debatterna i

denna fråga hade väl någon gång framburits tanken att medelst ett konces-

sionssystem ersätta inmutningsrätten, men de ojämförligt flesta av denna rätts

motståndare hade varit av den åsikt, att med inmutningsrättens upphävande

mineralierna borde överlämnas åt jordägarens fria förfoganderätt och således

bergsnäringens idkare tvingas att i förekommande fall träffa uppgörelse med

vederbörande jordägare. Ett upprättat förslag i denna riktning hade emeller­

tid mött starkt motstånd, och vid antagandet av den nuvarande gruvestadgan

hade det även visat sig att inom riksdagen sympatierna i mycket övervägande

grad vore för inmutningsrättens bibehållande. Justitieministern kunde ej hel­

ler finna det vara av förhållandet påkallat att framlägga förslag om inmut­

ningsrättens upphävande, såvitt den privata jorden anginge. En ändring i

lagstiftningen, varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å jord

av sistnämnda slag samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma,

skulle otvivelaktigt innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordägan­

derätten. Skäl av så tvingande natur, att de skulle kunna motivera ett dylikt

ingrepp, syntes ingalunda föreligga. Vad åter anginge frågan, huruvida ej

möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild

jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilde jordägarens ställe, er­

sattes med ett annat system, likartat med det för stenkolsfyndigheter gällande,

så förelåge ej anledning att upptaga denna fråga till behandling i samband

nied den förevarande frågan örn upphävande av inmutningsrätten å kronojord,

enär den sistnämnda frågan därmed skulle fördröjas och för övrigt utgångs­

punkterna vore olika. — Beträffande frågan örn upphävande av inmutnings­

rätten å kronojord, så hade man kommit till allt klarare insikt örn nödvändig­

heten för staten att äga visst inflytande över malmbrytningen och malmex­

porten och om nödvändigheten att hindra, att värdefullare svenska gruvor folie

i utlänningars händer. Med hänsyn härtill hade statsmakterna funnit sig för­

anlåtna att genom köp förvärva åtskilliga av de stora gruvfälten i Norrbotten.

Av denna gruvpolitik syntes såsom en oavvislig konsekvens följa att staten,

då så utan förnärmande av annans rätt kunde ske, genom lagstiftningen bibe-

hölles vid äganderätten till mineralfyndigheterna å kronans mark. Om nämli­

gen nyssnämnda intressen ansåges vara av den betydelse, att staten för deras

tillvaratagande borde även till höga pris förvärva sig gruvor från enskilda, be­

tingade samma intressen än mera ändring i en lagstiftning, varigenom envar

tillerkändes rätt att medelst inmutning avhända kronan den äganderätt till å

dess mark befintliga fyndigheter, som tvivelsutan principiellt tillkomme kro­

nan såsom jordägare. Såsom en ytterligare fördel av statens bibehållande vid

äganderätten till ifrågavarande fyndigheter torde också böra räknas, att kro­

nan därigenom säkerligen skulle kunna vinna större direkta inkomster än vad

den vore i tillfälle att draga av den rätt till jordägareandel, som enligt nuva­

rande lagstiftning tillkomme kronan, och att sålunda avkastningen av dessa

fyndigheter i större utsträckning komme alla statsborgare till godo.

Enligt justitieministerns mening borde förhållandena med avseende å mine-

ralfyndigheter å kronojord ordnas i väsentlig överensstämmelse med 1908 års

46

Kungl. Majlis proposition nr hO.

förslag. Detta förslag blev därför med en del mindre ändringar enligt justi­

tieministerns hemställan remitterat till högsta domstolen för utlåtande.

Inom högsta domstolen yttrade dåvarande justitierådet friherre Marks von

Wurtemberg följande: Många hade ställt sig bestämt avvisande gentemot tan­

ken att tillerkänna staten förfoganderätt till ännu oupptäckta eller obrukade

fyndigheter å enskilt område, i det att de ansett en lagändring i denna rikt­

ning innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Denna

uppfattning kunde justitierådet för sin del icke biträda. Vad beträffade fyn­

dighet, som ännu vore fullkomligt okänd, torde väl näppeligen något berättigat

intresse kunna kränkas därigenom, att en ny lag frånkände jordägaren den an­

del i fyndigheten, som enligt förutvarande lag skulle tillkommit honom, därest

fyndigheten blivit upptäckt under sistnämnda lags giltighetstid. Lika litet

som från allmänrättsliga synpunkter något skulle med fog invändas mot en lag­

stiftning, vilken t. ex. minskade eller avskaffade jordägarens andel i nedgrävd

skatt eller bottenfynd, som anträffades å hans ägor, lika litet syntes grundsatsen

örn välförvärvade privaträttigheters skyddande lida något verkligt avbräck ge­

nom en lagstiftningsåtgärd, sådan som den varom här vore tal. Beträffande åter

redan kända eller förmodade men likväl icke under bruk varande fyndigheter

— framför allt sonade gruvor — kunde det snarare synas, som örn en lagänd­

ring i antydd riktning skulle leda till rättskränkning. Icke heller detta torde

emellertid vara riktigt. Den rätt jordägaren skulle gå förlustig vore ej efter

gällande lagstiftning ovillkorlig utan ginge i händelse av inmutning från an­

nans sida förlorad, örn den ej gjordes gällande under gruvarbetets början. Då

således jordägaren redan nu vid äventyr av rättsförlust kunde tvingas att göra

rättigheten gällande å en av hans eget bestämmande alldeles oberoende tid­

punkt, komme en ny lag, varigenom jordägareandelen i ännu ej inmutade gru­

vor tillädes staten, i själva verket knappast att innebära annan ändring i jord­

ägarens ställning, än att tiden för den nya lagens ikraftträdande komme att i

stället för de i nu gällande gruvestadga bestämda tider utgöra sluttermin för

jordägarerättens utövande; och örn övergångstiden gjordes någorlunda rymlig,

torde i varje fall, där en känd fyndighet besutte något verkligt värde, jordäga­

ren ha tillfälle att genom inmutning för egen räkning eller andras intresserande

för frågan tillgodose sina intressen i avseende å fyndigheten. En annan fråga

vore, huruvida tillräckligt vägande skäl förelåge för en så genomgripande om­

gestaltning av gruvlagstiftningen som den nu berörda. Utan att söka från

socialpolitisk och näringspolitisk synpunkt ingå på detta spörsmål kunde justi­

tierådet ej underlåta att från rättslig ståndpunkt uttala tvivelsmål, huruvida

en lagstiftning, som lämnade enskilda möjlighet att tillägna sig ännu okända

mineraltillgångar av måhända oberäkneligt värde, verkligen stöde i överens­

stämmelse med det rådande rättsmedvetandet. Anledning syntes ej saknas att

antaga motsatsen; ej heller torde det vara ur vägen att i lagstiftningen taga

hänsyn till möjligheten av att nya mineraltillgångar av högst betydande värde

kunde upptäckas å enskild mark eller tekniska metoder uppfinnas, som förlä­

nade högt värde åt tillgångar, vilka nu ej kunde tillgodogöras. Skulle på dy­

lik väg stora rikedomar komma att hopa sig å enskilda händer, kunde det be-

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

47

färås att det allmänna tänkesättet skulle starkt reagera, måhända icke så myc­

ket mot den lagstiftning vilken lett till dylika förhållanden som mot det sak­

läge den framkallat; och det vore under dylika omständigheter kanske ej all­

deles visst, att detta sakläge komme att från statens sida respekteras. Skulle

emellertid staten drivas till att, direkt eller på omvägar, till sin fördel inkräk­

ta på rättigheter, som enskilda under hägnet av statens egen lagstiftning vun­

nit, måste sådant leda till ett betänkligt nedsättande av lagens och samhälls­

ordningens helgd. Att staten såsom rättens handhavare borde främst av alla

söka undvika löftesbrott och avhålla sig från löften, vilka ej under alla om­

ständigheter kunde infrias, syntes ligga i öppen dag. Från denna synpunkt

ansåge justitierådet skäl föreligga att taga i närmare övervägande, huruvida

icke i stället för gällande bestämmelser örn inmutning å enskild jord och jord­

ägarens rätt att taga del i inmutad fyndighet borde träda en lagstiftning,

byggd på grundvalen av statens rätt att för sin räkning förfoga över mineral-

fyndigheter även å enskilt område.

I övrigt framställdes mot det remitterade förslaget vissa anmärkningar av

olika ledamöter i högsta domstolen.

Vid ärendets förnyade anmälan i statsrådet den 19 mars 1909 anförde jus­

titieministern, i anledning av friherre Marks von Wiirtembergs uttalande, föl­

jande: Den svenska lagstiftningen vilade tvivelsutan på den uppfattningen, att

jordäganderätten principiellt innefattade även alla i jorden befintliga minera­

lier, och detta givetvis oberoende av huruvida deras förekomst vore känd eller

okänd. En förändring av gruvlagstiftningen i antydd riktning skulle således

innebära en i princip ingalunda oviktig inskränkning av de befogenheter vilka

för närvarande innefattades i äganderätten till jord. Huruvida åter de skäl

som förebragts för angivna omgestaltning av gruvlagstiftningen vore av den

betydelse, att de finge anses göra en dylik inskränkning berättigad, därom

kunde naturligtvis olika meningar råda. Att i förevarande sammanhang när­

mare ingå på denna fråga syntes emellertid överflödigt. Det vore nog att

hänvisa därtill att tanken på en så genomgripande omläggning av vår gruvlag­

stiftning som den ifrågasatta säkerligen ej uppbures av den allmänna rätts­

uppfattningen.

Sedan 1908 års förslag i anledning av framställda anmärkningar undergått

vissa ändringar, blev ärendet genom fyra särskilda propositioner, nr 119—122,

framlagt för 1909 års riksdag.

Under nämnda riksdag väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen

m. fl. en motion, nr 112, däri hemställdes dels att riksdagen måtte hos Kungl.

Majit anhålla om övervägande, i vad mån och under vilka villkor genom lag

borde stadgas koncession1 för förvärv och utnyttjande av gruvor, samt fram­

läggande snarast möjligt av det lagförslag, vartill detta övervägande kunde

föranleda, dels ock att riksdagen i avvaktan på nämnda lagstiftning måtte för

sin del antaga provisoriskt en lag därom att Konungens tillstånd i vissa fall

erfordrades i angivna avseenden. Till stöd för denna hemställan framhöllo mo­

tionärerna att den svenska gruvlagstiftningen fortfarande måste anses vara

Motion angående införande av koncessionssystem liade väckts även vid 1908 års riksdag

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

grundad på en regalrätt. Ett utbyte av inmutningssystem mot koncessions-

system innebure därför ur privaträttslig synpunkt icke någon fullständig ny­

het utan blott en förändring i det sätt varpå staten använde sin regalrätt.

För en sådan förändring förelåge ett verkligt behov, i det att i gruvdriften

stora statsintressen funnes att bevaka, vilka aldrig komme till sin rätt genom

den fria inmutningen.

I det utlåtande, nr 5, som sammansatt stats- och lagutskott avgav över före-

nämnda propositioner och motion, hemställde utskottet att lagförslaget måtte

av riksdagen antagas, d. v. s. inmutningsrätten å odisponerad kronojord upp­

hävas. Beträffande förslaget till bestämmelser angående undersökning och till­

godogörande av mineralfyndighet å viss kronojord anförde däremot utskottet

att, då förslaget förutsatte att vissa områden skulle i särskild ordning förkla­

ras för statsgruvefält men utredning härom icke vore att emotse förrän vid

påföljande års riksdag, utskottet ej kunde finna lämpligt att för det dåvaran­

de förorda förslaget till antagande. I fråga örn den väckta motionen uttalade

utskottet sin anslutning till justitieministerns mening, att en ändring i lag­

stiftningen, varigenom staten tillerkändes äganderätt till mineralierna å privat

jord samt rätt att för egen räkning förfoga över desamma, otvivelaktigt skulle

innebära ett obehörigt ingrepp i den bestående jordäganderätten. Någon lag­

stiftning i sådant syfte kunde utskottet sålunda ej förorda. Huruvida det

möjligen från andra synpunkter vore lämpligt, att inmutningsrätten å enskild

jord upphävdes och, utan att staten trädde i den enskilda jordägarens ställe,

ersattes med annat system, exempelvis ett koncessionsförfarande, ansåge sig

utskottet icke kunna med bestämdhet uttala sig örn. Emellertid syntes det

utskottet lämpligast att, då uppfattningen vore ganska växlande, denna fråga

finge anstå i avvaktan på verkningarna av det föreslagna upphävandet av in­

mutningsrätten å den odisponerade kronojorden. Utskottet hemställde sålunda

att motionen ej måtte bifallas.

Beträffande det föreslagna upphävandet av inmutningsrätten å kronojord

stannade kamrarna i olika beslut. Då utskottets utlåtande i övrigt godkändes

av riksdagen, blev sålunda resultatet att någon lagstiftning ej kom till stånd.

Sedan 1909 års förslag till bestämmelser angående undersökning och till­

godogörande av mineralfyndighet å viss kronojord i vissa hänseenden omarbe­

tats, framlades för 1910 års riksdag i särskilda propositioner, nr 50—53, dels

förslag till lag örn ändrad lydelse av 1, 3, 8, 10, 17, 22, 44 och 65 §§ gruve-

stadgan ävensom vissa andra lagförslag, dels förslag till bestämmelser i nyss­

nämnda ämne och dels förslag angående utläggande av vissa statsgruvefält

m. m.

I väckta motioner yrkades dels av herr Magnuson (första kammaren, nr

51) att inmutningsrättens upphävande å viss kronojord allenast måtte gälla

Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län och dels av herr Lindhagen m. fl.

(andra kammaren, nr 153) att inmutningsrätten såväl å kronojord som å en­

skild jord måtte ersättas med koncessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

49

I det utlåtande, nr 1, som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav

över förenämnda propositioner och motioner anfördes bland annat:

Gruvindustrien hade enligt sin natur alltid varit av riskabel beskaffenhet.

Med de stora uppoffringar och dryga omkostnader som, ofta utan motsvarande

vinst, vore förenade med gruvdrift, måste det fordras en stark uppmuntran

för den enskilde för att han skulle driva sådan verksamhet och stå risken där­

för. Även måste det vara en uppgift för lagstiftningen att sörja för att de

metaller och mineralier ett land kunde gömma ej förbleve förborgade skatter,

utan att näringslivet och befolkningen och därmed samhället i dess helhet finge

tillgodonjuta de förmåner åtkomsten av dessa tillgångar kunde medföra. Det

innebure därför en fara att så kringskära bearbetarens eller upptäckarens rätt

som herr Lindhagen m. fl. motionärer syntes önska. Att gruvindustrien hos

oss nått den grad av utveckling som skett, vore i väsentlig° grad att tillskriva

principen örn upptäckarens rätt och om fri konkurrens i fråga om denna rätt.

Från sakkunnigt håll hade också inmutningssystemet vunnit erkännande. Vid

nu anförda förhållanden syntes det icke tillrådligt att på sätt yrkats åtgärder

vidtoges för införande i hela landet av ett alldeles nytt system. Ett sådant

steg skulle enligt utskottets mening, även vad den enskilda jorden anginge, stå

i strid mot den från gammal tid sig härledande uppfattningen örn jordägarens

rätt i ifrågavarande avseende, varå gruvlagstiftningen vilade. Utskottet av­

styrkte därför omförmälda motion.

Vad anginge de föreliggande propositionerna syntes det utskottet som örn de

principer vilka däri kommit till uttryck i det hela vore tillfredsställande, när

man ville upphäva inmutningsrätten. Utskottet hade dock funnit anledning

att mot förslagen framställa vissa erinringar. Då den omarbetning som där­

för vore erforderlig icke lämpligen kunde av utskottet verkställas, ansåge sig

utskottet böra avstyrka bifall till nämnda propositioner i föreliggande skick.

Åtta ledamöter inom utskottet reserverade sig beträffande utskottets moti­

vering samt anförde:

Enligt reservanternas uppfattning borde en ny i stort sett enhetlig gruvlag­

stiftning komma till stånd, byggd på den principen att mineralier, i den mån

de ej redan vore tagna i bruk av enskilda, skulle närmast falla inom statens

intresseområde, oavsett om fyndigheten läge på kronans eller enskildas mark.

Olika meningar vore rådande om vilken princip beträffande äganderätten till

mineralfyndighet läge till grund för den nuvarande gruvlagstiftningen. Säker­

ligen kunde man här ej komma längre än till att oklarhet rådde i detta ämne.

Denna oklarhet borde då undanröjas, och detta förefölle av flera skäl böra ske

genom ett förklarande att mineralierna folie under statens intresseområde i

stället för att gå den motsatta vägen och frånkänna staten alla anspråk. Detta

uteslöte icke att givetvis även andra berättigade intressen, i synnerhet jord­

ägarens och upptäckarens, måste behörigen tillgodoses. För en ny lagstift­

ning, som sålunda måste grundas på ett koncessionssystem, förelåge förebilder

dels i 1886 års lag angående eftersökande och bearbetande av stenkolsfyndig-

heter och dels i det kungliga förslag, som vore föremål för utskottets bedö­

mande.

Sedan ärendet först av båda kamrarna blivit återremitterat till utskottet i

anledning av framställt förslag att, oberoende av övriga delar, lösa frågan örn

statsgruvefält särskilt för sig, hemställde utskottet i nytt utlåtande, nr 2, örn

bifall till propositionen örn statsgruvefält men örn avslag såväl å övriga propo­

sitioner som å motionerna. De åtta ledamöterna förnyade sin reservation un-

Bihang lill riksdagens protokoll 19:18. 1 saini. Nr 40.

4

Kungl. Majlis proposition nr 40.

der hemställan att riksdagen ville anhålla att Kungl. Maj :t måtte taga i över­ vägande, huruvida och under vilka villkor inmutningsrätten jämväl på enskild mark kunde upphävas och ersättas med ett annat väsentligen på koncession byggt system för tillgodogörande av mineralier med iakttagande tillika av behörig hänsyn jämväl till jordägarens och upptäckarens berättigade intressen.

Båda kamrarna biföllo propositionen i vad den angick statsgruvefälten. I övrigt stannade kamrarna i olika beslut: Första kammaren biföll utskottets hemställan men andra kammaren reservationen. Kungl. Maj:ts förslag hade sålunda, ehuru med principiellt helt olika motivering, avslagits av båda kam­ rarna.

Vid 1914 års riksdagar väcktes inom andra kammaren av herr Lindhagen motioner (A-riksdagen nr 191 och B-riksdagen nr 135), däri med samma moti­ vering som i tidigare motioner, yrkades att riksdagen ville dels anhålla att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning, vari­ genom inmutningsrätten till mineralfyndighet upphävdes och ersattes med ett koncessionssystem, dels ock för sin del i avvaktan på nämnda lagstiftning an­ taga en provisorisk lag örn upphävande av inmutningsrätten med föreskrift att Konungens tillstånd erfordrades för bearbetande av ny mineralfyndighet.

I det utlåtande (B nr 2), som sammansatt lag- och jordbruksutskott avgav över den sist avlämnade motionen, förklarade sig utskottet vidbliva den upp­ fattning, som uttalats av 1910 års sammansatta lag- och jordbruksutskott, samt avstyrkte därför motionen. Vissa ledamöter reserverade sig till förmån för koncessionssystemets införande.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, varemot andra kammaren biföll reservationen.

Frågan örn ny gruvlagstiftning fick därefter vila, intill dess Kungl. Majit den 10 mars 1916 uppdrog den vidare utredningen åt en kommitté (gruvlag­ stiftning skommittén). Enligt de riktlinjer för kommitténs arbete, som upp­ ställdes i yttrandet till statsrådsprotokollet av dåvarande chefen för justitie­ departementet, skulle kommittén icke upptaga frågan angående en omlägg­ ning av det inom gruvlagstiftningen gällande systemet i dess helhet och så­ ledes icke heller spörsmålet örn upphävande av inmutningsrätten å enskild jord. Däremot skulle kommittén företaga en förnyad allsidig granskning av 1910 års förslag om gruvdrift å kronojord, särskilt med hänsyn'till vissa spörsmål som berörts vid frågans behandling i riksdagen. Vidare skulle kommittén företaga den revision av gruvestadgan, som vore erforderlig för att, utan rub­ bande av grunderna för stadgan, bringa densamma i närmast möjliga överens­ stämmelse med de bestämmelser som kommittén kunde komma föreslå beträf­ fande kronojorden. Kommittén skulle därjämte äga att föreslå de förändringar i gruvestadgans bestämmelser, som kunde finnas av behovet påkallade.

Gruvlagstiftningskommittén avgav den 20 juni 1919 betänkande med för­ slag till gruvlag m. m. Kommittén, som framhöll att frågan om inmutnings- rätt eller koncessionssystem icke hade något nödvändigt samband med det teo­

Kungl. Maj:ts proposition nr JfO.

51

retiska spörsmålet om äganderätten till mineralen, förordade i princip inmut-

ningsrättens bibehållande. Härutinnan anfördes i huvudsak följande:

Hed avseende å möjligheten att åstadkomma en det allmännas kontroll över

mineraltillgångarnas tillgodogörande erbjöde visserligen koncessionssystemet

åtskilliga fördelar, men möjlighet funnes att i allt väsentligt vinna samma syf­

temål även inom inmutningssystemets ram. En övergång till koncessionssyste­

met syntes därför icke vara att förorda under annan förutsättning, än att man

icke därigenom förlorade de fördelar som inmutningsrätten erbjöde. Att så

bleve förhållandet på en utomordentligt viktig punkt vore emellertid enligt

kommitténs uppfattning ställt utom tvivel. Gruvdrift vore nämligen ett före­

tag, som på samma gång det möjliggjorde stora vinster också vore förbundet

med stora risker. I synnerhet vore riskerna för igångsättandet av ett företag

stora. Såväl efterforskandet av nya fyndigheter som därefter följande under­

sökningsarbeten vöre förenade med stora kostnader, och ett misslyckande inne-

bure ren förlust av kapital och arbetstid. Med den rätt till ovillkorligt före­

träde att få tillgodogöra sig en fyndighet, som inmutningssystemet innebure,

kunde en person våga nedlägga kostnader både på efterforskningar och under­

sökningsarbeten, då han ju visste att, örn å ena sidan risken vore stor, han å

andra sidan finge skörda vinsten, därest företaget lyckades. Ett koncessions-

system innebure däremot icke på samma sätt någon lockelse att efterforska

nya fyndigheter eller att nedlägga kostnader på undersökning av fyndigheter.

Den som eljest skulle vara hågad därtill avhölles på grund av att han icke

på förhand kunde beräkna, vare sig att han sedermera erhölle tillstånd att

tillgodogöra sig en upptäckt eller undersökt fyndighet eller på vilka villkor

ett dylikt tillstånd kunde komma att beviljas.

Kommittén upptog sålunda i sitt förslag bestämmelser örn inmutningsrätt

(1 kap.), örn erhållande av mutsedel (2 kap.), örn undersökningsarbete inom

det inmutade området (3 kap.), örn erhållande av utmål (4 kap.), samt örn rätt

till brytning inom utmålet (5 kap.). Dessa bestämmelser, vilka i det stora hela

voro byggda på samma grunder som motsvarande bestämmelser i gruvestadgan,

innehöllo åtskilliga njuter med avseende å den närmare utformningen. Be­

träffande försvar av gruvrättighet föreslog kommittén upphävande av nuva­

rande föreskrifter örn arbetsskyldighet samt införande av nya bestämmelser

örn försvarsavgifter (6 kap.). Försvarsavgiften — genom vilken gruvinneha-

varen ådagalade sin avsikt att behålla gruvan — skulle erläggas vare sig ar­

bete vid gruvan bedreves eller icke (64 §). Den skulle utgå med tio kronor

för hektar, örn utmålets areal icke överstege fyra hektar, tjugu kronor för

hektar, om arealen ej överstege åtta hektar, och med trettio kronor för hektar

i övriga fall. Avgiften skulle lika fördelas mellan kronan och den jordägare

på vilkens mark utmålet vore beläget. Försummelse att i rätt tid erlägga för­

svarsavgiften skulle medföra skyldighet att inbetala dubbel avgift; urakt -

lätes även detta, skulle gruvanläggningen bliva sönad (66 §). Angående jord­

ägareandel (7 kap.) innehöll förslaget i likhet med gruvestadgan den princi­

piella bestämmelsen att jordägaren skulle vara berättigad att till hälften med

inmutaren deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten (68 §). Kom­

mittén föreslog en väsentlig utsträckning av den tid inom vilken jordägaren

hade att anmäla sig till begagnande av jordägareandelen. Anmälan skulle gö­

ras sist inom sex månader efter det brytning börjat inom jordägarens ägovälde;

52

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

dock vore sådan anmälan icke av nöden, förrän fem år förflutit från utmålsför-

rättningens avslutande (69 §). I förslaget upptogos vidare, i huvudsaklig an­

slutning till gällande rätt, bestämmelser örn samäganderätt i gruva (8 kap.),

örn övergång av rätt till gruva (9 kap.), örn tillsyn över gruvdriften (10 kap.)

samt övriga bestämmelser (11 kap.).

Utöver nu nämnda stadganden upptog kommittén, i en andra avdelning av-

förslaget, särskilda bestämmelser om gruvor å viss kronojord. Dessa bestäm­

melser skulle tillämpas på gruva å sådan kronan tillhörig jord, som icke inne­

hades under ständig besittningsrätt eller vore anslagen till boställe (12 kap.

94 §). Under erinran att 1910 års förslag rörande gruvdrift å kronojord varit

byggt på ett koncessionssystem av så modifierad typ, att det i väsentliga av­

seenden närmade sig inmutningssystemet, förklarade sig kommittén vilja gå

den motsatta vägen och genom ett modifierat inmutnings system söka vinna

samma fördelar som åsyftats med 1910 års förslag. Bland de modifikationer av

inmutningssystemet, som sålunda föreslogos beträffande fyndigheter å odispo­

nerad kronojord, märktes främst bestämmelser om inskränkning i brytningsrät­

ten (13 kap.). Utmålsinnehavaren skulle icke utan särskilt tillstånd äga inom

utmålet bryta och uppfordra mera än 25,000 ton berg årligen. Önskades större

brytningsrätt, skulle tillstånd därtill på särskild ansökan kunna beviljas av

Kungl. Majit, som skulle äga att föreskriva de villkor för tillståndets åtnju­

tande som kunde finnas erforderliga (98—99 §§). I fråga örn kronans jord­

ägareandel (14 kap.) innebar förslaget, att denna skulle tillfalla inmutaren

med skyldighet för honom att till kronan betala en viss årlig avgäld

(royalty), motsvarande 25 procent av den å gruvföretaget uppkomna net­

tovinsten (101 §). Slutligen innehöll förevarande avdelning av förslaget

vissa bestämmelser örn rätt för kronan att övertaga gruva (15 kap.). Vid ut­

gången av trettionde kalenderåret efter det år, under vilket utmålsförrättnin-

gen förklarats avslutad, skulle kronan vara berättigad att övertaga gruvan.

örn denna rätt icke begagnades å nämnda tidpunkt, skulle rätten stå kronan

öppen vid vart tionde år därefter (112 §). Vid övertagandet skulle de i gruvan

befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrätt­

ningar för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan, öv­

riga för gruvan gjorda anläggningar skulle kronan vara berättigad att inlösa

till fulla värdet. På yrkande av utmålsinnehavaren skulle kronan även vara

pliktig att inlösa sådan egendom, i den mån densamma vore nödig eller nyttig

för fortsatt gruvdrift (113 §).

Mot gruvlagstiftningskommitténs förslag anfördes reservationer av, bland

andra, kommittéledamöterna herrar C. I. Asplund och Bernhard Eriksson.

Den förstnämnda reservanten anslöt sig visserligen till inmutningssystemet

men ville överföra de av kommittén med avseende å kronojord föreslagna in­

skränkningarna i inmutningsrätten att gälla all jord, enskild likaväl som kro­

nojord. Vidare förordade denne ledamot i vissa avseenden än längre gående

inskränkningar i inmutarens befogenheter. Sålunda ville han icke medgiva

inmutaren rätt till brytning av en viss i lagen föreskriven kvantitet utan an­

såg att det borde läggas i bergmästarens hand att vid utmålsförrättningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

53

fastställa brytningsrätten till den lägre kvantitet, som kunde anses motiverad

av den påvisade malmtillgången. Dessutom ville lian bibehålla kronan vid

dess rätt till jordägareandel i fyndigheter å odisponerad kronojord samt tiller­

känna kronan vissa andra förmåner, såsom att gruvan vid gruvrättens förver­

kande skulle tillfalla kronan samt att kronan vid ommutning skulle erhålla

andel i den inmutade fyndigheten.

I den av herr Eriksson anförda reservationen förordades införande av rent

koncessionssystem, gällande för fyndigheter å såväl kronojord som enskild

jord.

De myndigheter och sammanslutningar som avgåvo yttranden över gruv-

lagstiftningskommitténs förslag uttalade sig i allmänhet till förmån för bibe­

hållande av inmutningssystemet. Sålunda ansågo kommerskollegium, svenska

teknologföreningen, ingeniörsvetenskapsakademien, järnkontoret samt bergmäs­

tarna i Gävle-Dala och mellersta distrikten — av skäl som i vissa yttranden

utförligt utvecklades — att inmutningssystemet, i varje fall med hänsyn till

speciellt svenska förhållanden, borde föredragas framför koncessionsss^stemet.

Bergmästaren i västra distriktet uttalade att båda systemen hade sina förde­

lar och olägenheter. Huvudsaken med det system som valdes borde vara att

detsamma uppmuntrade icke blott till eftersökande av fyndigheter utan även

till gruvbrytning, vilket endast kunde ske, örn huvudvikten lades vid fyndig­

heternas fria utnyttjande. Systemet borde därför efter förnuftiga linjer bygga

helt på den ena eller andra grundsatsen, ty en inskränkt inmutningsrätt, sådan

kommittén föreslagit för odisponerad kronojord, vore icke att föredraga fram­

för ett koncessionssystem, byggt på liberala principer. Bergmästaren i östra

distriktet gjorde gällande att såväl inmutnings- som koncessionsprincipen borde

komma till användning, den förra i förstadiet, d. v. s. i fråga örn förvärvande

av rätt till fyndighet och brytning av denna i mindre omfattning, samt den

senare principen, då brytningen vore avsedd att företagas i större skala.

De av kommittén föreslagna särskilda bestämmelserna örn gruvor å viss

kronojord rönte i yttrandena starka gensagor. Svenska teknologföreningen,

järnkontoret samt bergmästarna i mellersta, östra och södra distrikten uttalade

sig principiellt till förmån för enhetlig lagstiftning, gällande för såväl enskild

jord som kronojord.

I övrigt framställdes åtskilliga erinringar mot lagförslagets särskilda delar.

Gruvlagstiftningskommitténs förslag anmäldes i statsrådet den 6 februari

1920. Chefen för justitiedepartementet anförde därvid i huvudsak följande:

Inmutningsrätten, sådan den utformats i gällande gruvlagstiftning, tillgodo-

såge icke tillbörligen det allmännas berättigade krav och medförde lätt mindre

önskvärda resultat. Själva utgångspunkten för nuvarande gruvlagstiftning,

nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom

utsikten av ekonomisk vinst för upptäckaren, vore visserligen i och för sig

beaktansvärd och hade tidigare ägt än större berättigande. Men det kunde icke

anses vara rationellt, att upptäckarintresset allt fortfarande tillgodosåges i

den obegränsade utsträckning, som fallet vore enligt nu gällande, på fri inmut­

nings- och brytningsrätt grundade system. Särskilt i ett land med så rika

mineralfyndigheter som vårt och där det personliga initiativet och företagar­

intresset ända hitintills haft fullständigt fria händer att så gott som okontrol­

Kungl. Maj.ts proposition nr 40.

lerat disponera dessa landets naturliga tillgångar, måste det framstå såsom ett berättigat krav, att nyupptäckta fyndigheter i högre grad och mera direkt bragtes under det allmännas inflytande. Härigenom bereddes ock större möj­ lighet att förebygga ett ur samhällelig synpunkt oekonomiskt förslösande av landets mineralskatter samt att främja uppkomsten och utvecklingen av en in­ hemsk förädlingsindustri. Vidare borde beaktas att för ett gruvföretag, åt­ minstone örn det vore av större omfattning, krävdes sammandragande av ar­ betskraft från olika håll, ofta nog till oländiga trakter, samt att detta i regel medförde nog så betydelsefulla sociala problem, vilkas lösning ej lätteligen läte sig genomföras med nuvarande inmutningssystem, enligt vilket varje kon­ troll saknades å vederbörande företagares förutsättningar för igångsättande och utövande av gruvdrift. De olägenheter inmutningsrätten sålunda medförde vore emellertid^ desamma, vare sig fråga vore örn enskild jord eller kronojord, varför redan på denna grund den nya lagstiftningen borde såvitt möjligt vara enhetlig. Då enligt kommitténs förslag inmutningsrätten skulle bibehållas i princip oförändrad med avseende å enskild jord, kunde chefen för justitie­ departementet icke förorda att förslaget upphöjdes till lag utan ansåge att en förnyad allsidig utredning vore erforderlig för utarbetande av förslag till en ny enhetlig gruvlagstiftning, som på ett bättre sätt än den nuvarande tillgodo- såge det allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt tillvaratoges och utnyttjades. Det spörsmål som vid denna utredning i första rummet borde tagas under omprövning måste bliva, huruvida den nya lag­ stiftningen skulle grundas på ett rent koneessionssystem eller ock på ett blan­ dat koncessions- och inmutningssystem. Vid val av system och lagstiftnin­ gens utformning i övrigt borde givetvis erforderlig hänsyn tagas till jordäga­ rens berättigade intressen.

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 februari 1920 blevo därefter gruvlagstiftningssakkunniga tillkallade med uppdrag att inom justitiedeparte­ mentet biträda med utarbetande av förslag till ny gruvlagstiftning.

Gruvlagstiftningssakkiuinigas förslag.

De sakkunniga — som i sin allmänna motivering uttalade att enligt svensk rättsuppfattning äganderätten till jorden omfattade allt vad till jorden hörde i den mån ej genom positiv lag däri gjordes inskränkning — utgingo från att jordägaren principiellt sett ägde mineraler i jorden. Emellertid ville de sak­ kunniga icke ifrågasätta det rättsligen berättigade i att jordägarens rätt lede inskränkning genom inmutningsrätten. Tillräcklig rättsgrund härför kunde hämtas ur det förhållandet att jordägarens rätt sedan gammalt varit under­ kastad mer eller mindre vittgående inskränkningar, för vilkas innehåll och utformning olika intressen varit bestämmande under olika tider. De sakkun­ niga framhöllo att frågan örn inmutningsrätt eller koneessionssystem icke hade något nödvändigt samband med spörsmålet örn äganderätten till mineralen. Åit jordägaren enligt de sakkunnigas uppfattning vore att betrakta såsom ägare till mineralen utgjorde icke hinder för att de inskränkningar i fråga örn jordägarens förfoganderätt över mineralen, som sedan gammalt bestode, ge­ nom lagstiftningen ordnades på det sätt som kunde anses ändamålsenligast och att således, örn detta ansåges lämpligt, inmutningssystemet ersattes med ett koneessionssystem.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

55

I valet mellan olika system funno de sakkunniga att inmutningssystemet

vöre att föredraga framför koncessionssystemet. Såsom skäl härför framhöllo

de sakkunniga att inmutningssystemet innebure den största lockelsen till efter-

forskande och undersökning av nya fyndigheter. Den omständigheten att la­

gen tillförsäkrade upptäckaren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten

gjorde att den enskilde kunde riskera stora kostnader på efterforsknings- och

undersökningsarbeten. Inmutningssystemets verkningar i fråga örn uppta­

gande av nya fyndigheter bestyrktes av en lång historisk utveckling, och det

torde vara ställt utom tvivel, att den fria inmutningsrätten inneburit en kraf­

tig hävstång för bergsbrukets utveckling i vårt land. Det vore alltjämt av

största vikt, att efterforskandet av nya mineraltillgångar uppmuntrades. Lag­

stiftningen borde därför icke genom övergång till ett helt nytt och oprövat

system äventyra, att intresset för nya förekomsters upptagande förslappades.

Inom de länder där koncessionssystem tillämpades förekömme malmerna i all­

mänhet såsom flötser inom stora sammanhängande områden i lagrade yngre

bergarter. I Sverige däremot förekömme samtliga malmer såsom mindre eller

större linser eller körtlar här och var spridda inom urbergets malmförande

bergarter. Fyndigheterna läge vanligtvis mer eller mindre vertikalt och ginge

därför med relativt liten yta upp i dagen. Det vore uppenbart att med detta

förekomstsätt efterforskandet av malmerna skulle kräva ett träget och syste­

matiskt arbete. Den stundom framträdande uppfattningen att upptäckten av

en fyndighet endast berodde på en lycklig tillfällighet överensstämde således,

vad de svenska malmförekomsterna beträffade, föga med de verkliga förhål­

landena. Förekomsternas upptäckt vore tvärtom i allmänhet resultatet av ett

långvarigt arbete, som endast mera sällan finge sin ersättning i en upptäckt

av en fyndighet av värde. Det läge därför även ur rättvisans synpunkt icke

något obilligt i grundsatsen att lagen tillerkände vederbörande upptäckare en

verklig rätt till den upptäckta fyndigheten.

Såsom ytterligare motivering för sin ståndpunkt framhöllo de sakkunniga

att koncessionssystemet innebure åtskilliga olägenheter. Det vore ägnat att

medföra stora administrativa svårigheter. Detta framginge särskilt därav att

under nuvarande ordning inmutningarna vore synnerligen talrika men att fler­

talet av dessa avsåge fyndigheter av obetydligt eller intet värde, vilka enligt

inmutningssystemet automatiskt utgallrades på ett tidigt stadium. Örn med

införande av koncessionssystem antalet ansökningar om koncession skulle bliva

lika stort som antalet mutsedelsansökningar och sådan särskild prövning i

olika avseenden, som vanligtvis förutsattes vid koncession, skulle äga rum,

skulle detta förorsaka ett högst betydligt ökat arbete, medförande ökat behov

av arbetskrafter. Det vore visserligen tänkbart att man läte upptäckaren få

rätt att utan koncession bryta och tillgodogöra sig viss mindre kvantitet malm.

Mot en sådan anordning kunde emellertid erinras att, örn vederbörande icke

på förhand kunde vara viss örn att han sedermera erhölle koncession, en dylik

rätt icke vore ägnad att verka uppmuntrande till undersökningsarbetets före­

tagande. Vidare erinrade de sakkunniga att koncessionssystemet innebure ett

visst osäkerhetsmoment beträffande tillämpningen. Den koncessionssökande

Kungl. Majlis proposition nr AO.

mäste räkna med att koncessionsvillkoren kunde bliva olika alltefter oli­ ka uppfattning hos den koncessionsbeviljande myndigheten. Att i detta avseende olika åskådningar på det ekonomiska och politiska området kunde göra sig gällande, vore icke ägnat att skänka nödig auktoritet åt själva syste­ met såsom sådant. Vidare förelåge fara för att den verklige upptäckaren av den bestämmande myndigheten bleve tillbakasatt för en annan koncessionssö- kande som ansåges besitta bättre förutsättningar för gruvdriften. En viss olikhet inför lagen kunde således komma att i detta avseende göra sig gäl­ lande. De sakkunniga utvecklade slutligen hurusom, därest koncession en­ dast skulle fordras för viss större gruvdrift, svårigheter och olägenheter skulle uppstå genom en gränsdragning. De fördelar som man avsett att vin­ na med koncessionssystem kunde enligt de sakkunnigas mening till stor del åstadkommas även inom inmutningssystemets ram. Sålunda upptogos i förslaget bestämmelser om anvisande av malm till inhemsk förbrukare, örn arbetarnas bostadsförhållanden, örn rätt för kronan att efter viss tid övertaga gruva ävensom vissa stadganden, som åsyftade att förhindra rovdrift och konstlat uppehållande av malmpriser.

Det av de sakkunniga utarbetade lagförslaget innehöll i 1 kap. vissa all­ männa bestämmelser, varigenom särskilt inmutningsrättens begrepp närmare preciserades. Genom inmutningen skulle inmutaren förvärva en uteslutande- rätt att undersöka alla inmutningsbara mineral inom det inmutade området samt att tillgodogöra sig inmutningsbara mineral inom det område som vid särskild förrättning kunde bliva anvisat som arbetsområde (utmål).

I 2 kap. upptogos närmare bestämmelser örn inmutning. Dessa avveko i åtskilliga punkter från motsvarande bestämmelser i gruvestadgan. Sålunda skulle ansökningen örn inmutningsrätt innehålla detaljerade uppgifter i olika avseenden samt vara åtföljd av en kartskiss över det med ansökningen avsedda området ävensom förskott till stämpel och lösen för mutsedel samt till beräk­ nad kostnad för mutsedelns kungörande (6 §). Skyldigheten att kungöra mutsedel skulle icke, såsom enligt gällande rätt, åligga inmutaren utan berg­ mästaren (10 §). Den i 6 § 4 punkten gruvestadgan för försummelse av kungörelseskyldigheten stadgade påföljden av inmutningsrättens förlust skulle vid sådant förhållande borttagas.

I 3 kap. meddelades bestämmelser varigenom undersökningsarbetet närmare reglerades. Enligt dessa bestämmelser skulle inmutaren äga rätt att inom det inmutade området vidtaga alla åtgärder, som vore erforderliga dels för att ådagalägga att därinom förekomme inmutningsbar fyndighet och dels för att vinna närmare kännedom örn denna fyndighets storlek, beskaffenhet och bryt- värdhet (13 §). Däremot finge inmutaren icke använda de under arbetet brut­ na produkterna på annat sätt eller i större omfattning än som vore nödvändigt för undersökning av produkternas beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning (14 §). Särskilda stadganden föreslogos, som åsyftade att möj­ liggöra kontroll över att inmutaren icke överskrede sin befogenhet i omför- mälda avseenden (15 och 16 §§). Vidare upptogos i förslaget bestämmelser angående skyldighet för inmutaren att vid äventyr av inmutningsrättens för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

57

lust inom viss tid ingiva ansökning om utmål (19 §, jfr 20 §). Härutinnan

bibehölls den nuvarande treårsfristen; emellertid gåvos närmare föreskrifter

angående rätten till förlängning av nämnda tid, för att bergmästaren därige­

nom skulle få tillfälle att mera noggrant pröva ansökning örn dylik förläng­

ning.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål gåvos i 4 kap. utförliga

regler. Då det för utmålsförrättningens underlättande oell påskyndande an-

såges vara av icke ringa vikt, att redan själva ansökningen örn utmål lämnade

så rikhaltigt material som möjligt för belysande av de frågor som kunde in­

verka på utmålets utläggande, föreslogos detaljerade föreskrifter om vad

nämnda ansökan skulle innehålla samt vilka handlingar skulle fogas vid den­

samma (21 §). Kungörelse örn utmålsförrättning skulle -— på sätt jämväl

föreslagits beträffande vissa andra kungörelser — införas i en särskild publi­

kation benämnd bergskungörelserna, varjämte kungörelsen skulle uppläsas i

kyrka och i rekommenderat brev tillställas sakägare (23 §). För att erhålla

utmål måste inmutaren visa, att inom det inmutade området funnes fyndighet,

innehållande inmutningsbar malm eller mineral, som lämpade sig för teknisk

bearbetning och som förekomme i sådan myckenhet, att fyndigheten med san­

nolikhet kunde göras till föremål för gruvdrift (2 och 30 §§). I förslaget,

som bibehöll nu gällande bestämmelser om storleken på inmutningsområden

och utmål, upptogs ett särskilt stadgande, varigenom skulle beredas möjlighet

att redan vid utmålsläggningen få ett gemensamt utmål utlagt för flera intill

varandra liggande inmutningsområden (32 §). Rätten för gruvägaren att få

sig anvisad mark utanför utmålet skulle utvidgas i vissa hänseenden (34 §).

Jämväl i övrigt innebar förslaget åtskilliga modifikationer i nuvarande be­

stämmelser örn utmål.

I fråga örn jordägarens andelsrätt bibehöll förslaget den nuvarande princi­

pen, att jordägaren är berättigad att till hälften med inmutaren taga del i gruv­

företaget. De i förslaget upptagna bestämmelserna härom innehöllo emellertid

nyheter i väsentliga avseenden. Sålunda föreslogs förlängning av den tid

inom vilken anmälan om begagnande av jordägareandel sist skulle göras. An­

mälan skulle ske sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmut-

ningsbart mineral pågått inom jordägarens ägovälde under en tid av sex ma-

nader efter det underrättelse därom lämnats av inmutaren; dock skulle an­

mälan alltid kunna göras inom två år från utgången av det kalenderår under

vilket utmålsförrättningen avslutats (47 §). Om anmälan icke skedde inom

stadgad tid, skulle jordägareandelen tillfalla inmutaren mot förpliktelse för

honom att till jordägaren erlägga en årlig avgäld uppgående till 25 procent av

nettovinsten å gruvföretaget, i den mån detta avsett jordägarens ägovälde

(50 §). I olikhet mot gruvestadgan, som icke känner annan form för jord­

ägarens andelsrätt än att han ingår som delägare i företaget, innebar sålunda

förslaget, att jordägaren kunde välja mellan att ingå i företaget och att er­

hålla årlig avgäld. Beträffande sättet för beräkning av den vinst å vilken

avgälden skulle utgå meddelades i förslaget detaljerade föreskrifter (51 §).

I samband härmed upptogos åtskilliga stadgande!! örn räkenskapsföring och

redovisning av driftsresultatet (52 §) samt örn avgäldens bestämmande i hän-

58

Kungl. Majlis proposition nr 40.

eleise av tvist mellan gruvägaren och jordägaren. För sistnämnda fall stad­

gades att jordägaren kunde påkalla att avgälden bestämdes av en nämnd, be­

stående av bergmästaren såsom ordförande samt två andra ledamöter, av vilka

vardera parten utsåge en (53 §). Rörande dylikt ärendes handläggning inför

nämnden, besvär över nämndens beslut — vilka skulle upptagas av en för hela

riket gemensam prövningsnämnd — samt handläggning av besvärsärende hos

prövningsnämnden gåvos i förslaget närmare regler (54—56 §§).

I 6 kap. av förslaget meddelades bestämmelser örn rätt till brytning inom ut-

målet. Dessa bestämmelser överensstämde i huvudsak med motsvarande regler

i gruvestadgan.

Däremot innehöllo de i 7 kap. upptagna bestämmelserna örn försvarsavgift

så ock om förverkande av rätt till gruva viktiga avvikelser från den nu gäl­

lande ordningen. De sakkunniga föreslogo avskaffande av nuvarande regler

örn arbetsskyldighet (försvarsarbete). Det skulle i stället åligga gruvinne-

havaren, vare sig arbete bedreves eller icke, att från och med kalenderåret efter

det varunder utmålsförrättningen avslutats till staten erlägga en årlig försvars­

avgift av 10 kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar av ut-

målets areal. Avgiften skulle erläggas förskottsvis för varje år senast den 31

december föregående år (65 §). Örn gruvinnehavaren försummade att inom

stadgad tid erlägga försvarsavgiften, skulle han senast den 1 mars påföljande

år till bergmästaren inbetala avgiften, ökad med en tiondel, vid äventyr örn

det försummades att rätten till gruvan förverkades (66 §). Beträffande för­

verkande av gruvrätt framhöllo de sakkunniga vikten av att inmutarens

rättsställning gjordes säkrare; de föreslogo därför borttagande av ett fler­

tal nu gällande regler, enligt vilka inmutarens underlåtenhet att före­

taga viss åtgärd medför inmutningsrättens förlust. Inmutningsrätten skulle

emellertid enligt förslaget gå förlorad dels om utmål icke blivit sökt inom före­

skriven tid eller ansökning om utmål blivit avslagen och dels, på sätt nyss

nämnts, örn försvarsavgift icke blivit erlagd. Då rätt till gruva förverkats,

läge det enligt de sakkunnigas mening i sakens natur att förhållandena, såvitt

anginge rätten till själva fyndigheten, skulle återföras till samma läge som

före inmutningen. Sålunda skulle, liksom nu får anses gälla, jordägaren äga

förfoga över fyndigheten i dess helhet intill dess ny inmutning skedde. Ut­

tryckligen stadgades att gruvinnehavaren skulle gå förlustig all rätt dels till

de vid tiden för förverkandet inom utmålet befintliga icke uppfordrade inmut-

ningsbara mineral, dels till de för gruvans styrka och bestånd under jord verk­

ställda byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan,

dels ock till den mark, som inom eller utanför utmålet blivit upplåten för gruv­

driften. Andra anläggningar än nyssnämnda liksom ock de ur gruvan upp­

fordrade inmutningsbara mineralen skulle, på sätt även nu är stadgat, få kvar-

ligga för gruvinnehavarens räkning under två år; till det som icke inom nämn­

da tid borttagits, skulle gruvinnehavaren förlora all rätt. Den förverkade egen­

domen skulle tillfalla jordägaren. Skedde ny inmutning, skulle med rätten till

fyndigheten följa rätt till de för gruvans styrka eller bestånd under jord verk­

ställda byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan

(67 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr

40

.

59

Angående samäganderätt i gruva meddelades i 8 kap. bland annat vissa nya

regler, varmed särskilt avsågs att stärka minoritetsdelägares rättsställning. I

princip skulle delägare icke behöva deltaga i gruvbrytningen i större omfatt­

ning än lian själv önskade. Å andra sidan finge en delägare ej verkställa

större brytning än andra delägare, där han ej ägde majoritet i gruvan eller åt­

minstone disponerade över halva rösttalet i densamma. Den brytning som

enligt nyssnämnda regler verkställdes skulle anses utförd å samtliga

delägares lotter (73 §). Delägarna skulle vara pliktiga att i förhållan­

de till de kvantiteter för vilka de anmält sig vilja deltaga i brytningen

erlägga de tillskott som erfordrades för bestridande av driftskostnaderna

för året. Även tillskott till anläggningskostnad skulle i regel utgå i nämnda

proportion. Örn emellertid anläggningskostnader förut blivit nedlagda å före­

taget samt delägarna icke bidragit därtill i förhållande till sina lotter i gru­

van, skulle, när fråga uppkomme örn nya kostnader av detta slag, en utjämning

ske på det sätt att gamla och nya kostnader sammansloges och fördelades på

de i brytningen deltagande i samma förhållande som driftskostnaderna, var­

efter envar hade att tillskjuta skillnaden mellan vad på honom belöpte och det

belopp varmed han förut bidragit till sådana kostnader (74 §). Om delägare

under något år gjort tillskott, överskjutande vad å honom i förhållande till

hans lott i gruvan belöpte av samtliga tillskott, skulle han för överskottet er­

hålla fordringsrätt mot delägare, som icke deltagit i tillskotten i förhållande

till sin lott i gruvan. Dylik fordran skulle endast kunna uttagas ur den malm

som under det ifrågavarande året brötes å annan delägares lott utöver den

kvantitet varmed denne själv deltoge. I den mån fordringen vore grundad på

tillskott till anläggningskostnad skulle den tillskjutande delägaren dock under

en tid av femton år kunna göra sig betäckt jämväl ur annan malm än nu sagts.

I fråga om sättet för uttagandet av den tillskjutande delägarens fordran före­

slogs, med frångående av det nuvarande auktionsförfarandet, att malmen en­

ligt vissa grunder skulle övertagas till sitt saluvärde (75 §). De föreslagna

bestämmelserna örn samäganderätt skulle tillämpas endast i den mån ej annor­

lunda avtalats. Vissa föreskrifter angående anställande av gruvföreståndare

och dennes befogenheter skulle dock ha karaktären av tvingande rättsbud (68

—70 §§).

I 9 kap. upptogos bestämmelser örn övergång av rätt till gruva. Bland des­

sa märktes ett stadgande av innehåll, att överlåtelse av gruvrätt icke skulle

vara giltig, förrän anmälan örn överlåtelsen gjorts till bergmästaren och an­

teckning örn överlåtelsen skett å mutsedel respektive överlåtelsehandling.

De i 10 kap. upptagna bestämmelserna örn tillsyn över gruvdriften innehöllo

nyheter i vissa hänseenden. Sålunda föreslogs utsträckning av den bergmäs­

taren tillkommande rätten att vaka över gruvans framtida bestånd till att

även i viss mån gälla sättet för hushållningen med mineraltillgången (81—82

§§). I förslaget medtogos även särskilda regler angående arbetarnas bostads­

förhållanden. Om gruvan vore belägen på sådant avstånd från bebyggd ort

att det icke skäligen kunde påfordras att arbetarna skulle där vara bosatta,

skulle det åligga gruvinnehavaren att sörja för att arbetarna vid eller i närhe­

Kungl. Maj:is proposition nr i0.

ten av arbetsstället erhölle tillgång till en efter ortens förhållanden avpassad bostad. Vid arbete av tillfällig art eller beträffande arbetare, som hade sitt egentliga hemvist å annan ort, skulle gruvinnehavaren tillhandahålla natthär­ bärge motsvarande skäliga fordringar på en tillfällig bostad (86 §).

I 11 kap. gåvos bestämmelser örn tillhandahållande av mahn för inhemsk förbrukning. Det skulle tillkomma Kungl. Majit att föreskriva att gruvinue- havaren skulle under viss tid till inhemsk förbrukare avstå viss del av årligen utvunnen myckenhet malm eller annat inmutningsbart mineral av viss beskaf­ fenhet till därå vid leveransen gällande inhemskt marknadspris samt på villkor i övrigt som stöde i överensstämmelse med rådande handelsbruk. Sådan före­ skrift skulle dock icke få meddelas, där den ifrågavarande malmen av gruv­ innehavaren uteslutande användes för förädling inom riket. Där malmen del­ vis användes för inhemsk förädling och delvis exporterades, skulle skälig hän­ syn tagas till gruvinnehavarens och förutvarande avnämares behov av malmen för förädling inom riket (91 §). I förslaget gåvos närmare regler angående förfarandet i ärende av omförmälda slag (92 §). Enligt en särskild bestäm­ melse skulle gruvinnehavare icke få deltaga i någon överenskommelse, som avsåge uppehållande på konstlat sätt av prisen på gruvprodukter på den in­ hemska marknaden (93 §).

Den av de sakkunniga föreslagna rätten för kronan att övertaga gruva reg­ lerades i 12 kap. Kronan skulle vara berättigad att vid utgången av sextionde kalenderåret efter det, under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad, övertaga gruvan med dess tillhörigheter. Begagnades ej inlösningsrätten vid nämnda tidpunkt, skulle den stå kronan öppen vid utgången av vart tjugonde år därefter (94 §). Örn kronan ville övertaga gruva, skulle underrättelse där­ om meddelas gruvinnehavaren senast fem år före övertagandet, varjämte frå­ gan senast ett år före övertagandet skulle fullföljas genom stämning till dom­ stol (95 §). När gruva övertoges av kronan, skulle dels själva fyndigheten jäm­ te brutna men icke uppfordrade mineraliska produkter, dels ock de i gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrätt­ ningar för vandring upp och ned i gruvan utan lösen tillfalla kronan. Övriga anläggningar ävensom inventarier, redskap och förråd skulle kronan äga rätt att inlösa samt jämväl vara pliktig att inlösa, i den mån egendomen vore nödig eller nyttig för fortsatt gruvdrift i oförändrad omfattning, där sådan betin­ gades av kända mineraltillgångar. Lösen skulle erläggas efter egendomens dåvarande värde för fortsatt gruvdrift. Kronan skulle jämväl vara pliktig återgälda utgiven marklösen (96 §). Angående förfarandet vid övertagandet samt andra därmed sammanhängande förhållanden innehöll förslaget närmare bestämmelser.

I 13 kap. upptogos slutligen särskilda bestämmelser angående klagan över bergmästarens beslut, forum och åtalsrätt.

Enligt övergångsbestämmelserna skulle den föreslagna gruvlagen i princip icke äga tillämpning på rättsförhållanden som grundlagts genom inmutning, som blivit sökt före lagens ikraftträdande, eller genom utmålsläggning, som blivit verkställd före nämnda tidpunkt. Från denna regel gjordes dock undan-

Kungl. Majlis proposition nr hO.

61

tåg i flera viktiga avseenden. Sålunda skulle åtskilliga nu gällande förver-

kandegrunder borttagas beträffande äldre gruvföretag. De nya reglerna örn

försvar av gruvrättighet, samäganderätt, övergång av rätt till gruva samt ord­

ningen för gruvdrift skulle med vissa modifikationer äga tillämpning även på

äldre gruvor.

Det av gruvlagstiftningssakkunniga framlagda förslaget representerade icke

någon enhällig mening bland de sakkunniga. Reservationer mot väsentliga de­

lar av förslaget anfördes av herrar Asplund och Bernh. Eriksson.

Herr Asplund erinrade i sin reservation örn de för utredningen lämnade di­

rektiven, enligt vilka den nya lagstiftningen borde grundas antingen på ett

rent koncessionssystem eller ett blandat koncessions- och inmutningssystem,

som på ett bättre sätt än det nuvarande inmutningssystemet tillgodosåge det

allmänna intresset av att landets malmtillgångar på lämpligaste sätt tillvara-

toges och utnyttjades. Enligt reservantens mening uppfyllde förslaget icke de

krav, som borde ställas på en ny lagstiftning, nämligen att nyupptäckta fyn­

digheter i högre grad och mera direkt bringades under det allmännas infly­

tande, varigenom större möjlighet bereddes att förebygga ett ur samhälle­

lig synpunkt oekonomiskt förslösande av landets mineralskatter samt att främ­

ja uppkomsten och utvecklingen av en inhemsk förädlingsindustri. På grund

härav framlade reservanten ett lagförslag, som i åtskilliga punkter, dock med

bibehållande av inmutningssystemet, avvek från de sakkunnigas förslag.

Herr Eriksson sade sig förorda ett system med fri skärpningsrätt för fyn­

dighets undersökande i förening med modifierat koncessionssystem för den

egentliga gruvdriften. Reservanten anförde härom bland annat följande:

I likhet med de sakkunnigas flertal ansåge reservanten, att en för gruvor

å såväl kronojord som enskild jord i allt väsentligt lika lagstiftning borde

komma till stånd, men i olikhet med majoriteten holle reservanten före, att

denna lagstiftning borde utgå från att alla inmutningsbara mineral skulle

falla inom statens intresseområde. Några berättigade skäl varför jordägaren

och icke kronan skulle äga att tillgodogöra sig å enskild mark nyupptäckta

mineralfynd förefunnes icke. Frukterna av det arbete som nedlagts på jordens

odling och förbättrande borde tillfalla odlaren, men till de naturvärden som

vore gömda i jordägarens mark vore han icke mera berättigad än övriga sam­

hällsmedlemmar.

Vad anginge valet mellan inmutningssystem och koncessionssystem hade

helt naturligt vartdera systemet sina fördelar och sina brister. Det kunde icke

förnekas att ett system som gåve fyndighetens upptäckare fri och okontrol­

lerad äganderätt till upptäckten stimulerade till fyndigheters eftersökande.

Men häremot måste vägas alla de nackdelar detta förhållande skapade. Där­

igenom utlämnades malmförekomsterna — enligt de sakkunnigas förslag även

de å kronojord — till okontrollerad exploatering med därav följande mutsedels- *

jobberi, gruvspekulation och möjlighet för enskilda kapitalister eller kapital­

sammanslutningar att för egen vinning tillgodogöra sig även de största och

värdefullaste fyndigheter. Starka ekonomiska sammanslutningar kunde in­

köpa inmutningar och gruvor i obegränsad omfattning och utan kontroll från

samhällets sida antingen upptaga en omfattande gruvrörelse eller låta fynd’g-

heterna ligga obrutna. Därigenom kunde de, utan att komma i kontakt med

det föreslagna förbudet mot konstlad prisförhöjning, skapa sig en monopol­

ställning beträffande mera sparsamt förekommande malmkvaliteter. Den på­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

stådda fördelen hos inmutningssystemet, att upptäckaren, oavsett om person­ liga eller ekonomiska förutsättningar för uppgiften förelåge, tillförsäkrades förfogande- och äganderätt till fyndigheten, vore för den ekonomiskt svage ' upptäckaren i regel av mindre värde men frammanade uppenbara missförhål­

landen. Då upptäckaren icke ägde för uppgiften nödiga resurser, måste han avbryta undersökningsarbetet, så snart fyndigheten blottats så pass att utmål kunde erhållas. Han sökte sedan sälja fyndigheten eller ock satte han i gång ett föga bärkraftigt gruvföretag. Sökte han att försälja fyndigheten, finge han i följd av den bristfälliga undersökningen och bristande affärsförbindelser en ringa ersättning även för en måhända värdefull gruva.

Under högkonjunkturer ingångsattes helt planlöst ett flertal för det normala malmbehovet fullständigt onödiga gruvföretag. I brist på nödigt kapital an­ ordnades driften primitivt och av denna anledning eller i brist på socialt in­ tresse eftersattes de nödvändigaste anordningarna för arbetarnas bekvämlig­ het. I andra fall utfördes däremot större förberedelsearbeten än som varit behövligt; arbetarbostäder uppfördes i stor omfattning och en stor arbetsstyrka bosatte sig på platsen, varför kommunen med upplånade medel måste uppföra kostsamma skolhusbyggnader och lösa andra kommunen vidkommande upp­ gifter. Så snart lågkonjunkturer åter började inträda och även tidigare upp­ hörde arbetet. Arbetarna finge söka sig till andra platser, och örn verklig arbetsbrist rådde finge kommunen träda till för familjernas underhållande Sådant gruvföretag hade i regel icke vare sig nationalekonomiskt eller privat- ekonomiskt berättigande. Malmfyndighetens utnyttjande skulle ha sparats, till dess behov av malmen förelåge. Missgrepp av dylikt slag kunde visserligen förekomma inom alla näringsgrenar, men ingenstädes bleve de sociala verk­ ningarna så svåra som inom gruvhanteringen. Om enskilda tillätes utnyttja förekommande malmer, borde åtminstone krävas sådan ordning, att de vid företaget anställda finge en någorlunda tryggad ställning med ordnade bo­ stads- och samhällsförhållanden. Behovet av malm vöre ingalunda så stort, att lagstiftningen behövde stimulera fram nya icke bärkraftiga företag.

En annan olägenhet med det okontrollerade tillgodogörandet av malmföre­ komsterna vore den obehindrade malmexporten. Även om för närvarande sak­ nades förutsättningar att uppamma en inhemsk järnhantering för förädling av de fosforrika malmer som nu utnyttjades för export, kunde med teknikens utveckling förhållandena i detta avseende komma att ändras. Och även örn, som sannolikt vore, vårt lands malmtillgångar tålte den nuvarande exporten, innebure detta icke något löfte örn att icke exporten kunde ökas i en om­ fattning. som kunde bliva allvarligt betänklig. Att genom exportförbud reg­ lera malmhushållningen vore ur skilda synpunkter icke någon lämplig utväg. Omsorgen örn framtiden syntes uppfordra statsmakterna att hålla sin kontrol­ lerande uppmärksamhet fäst på ifrågavarande företeelse.

Yttranden

över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

De myndigheter och sammanslutningar, som avgåvo yttranden över gruv- lagstiftningssakkunnigas förslag, ansågo i allmänhet att förslaget, efter om­ arbetning i vissa hänseenden, borde läggas till grund för utarbetande av en ny gruvlag.

Beträffande den principiella frågan om inmutningssystem eller koncessionssystem blev de sakkunnigas ståndpunkt, att en ny gruv­

1 Här bortses frän socialiseringsnämndens yttrande, som längre fram särskilt redovisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr J/0.

63

lagstiftning borde grundas på inmutningssystemet, tillstyrkt eller lämnad

utan erinran av samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar. I åt­

skilliga yttranden betonades inmutningssystemets företräden framför konces-

sionssystemet. Sålunda anförde ing enior svetenskap sakademien bland annat

följande:

Akademien ville uttala sin tillfredsställelse över att de sakkunniga efter

ingående överväganden kommit till samma uppfattning, som den akademien

tidigare givit uttryck åt, nämligen att inmutningssystemet borde i princip

bibehållas. De skäl, som åberopats till stöd härför, hänförde sig dels till

nödvändigheten att äga ett system som — genom att tillförsäkra upptäcka­

ren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten — skapade lockelse till

efterforskande och undersökning av nya malmförekomster och dels till det

sätt, varpå. malmfyndigheterna i vårt land förekomme. Såsom belysande

för inmutningsrättens betydelse för nya fyndigheters efterforskande ville

akademien hänvisa till de betydelsefulla upptäckterna av stora malmföre­

komster i Västerbottens län, vilka blivit gjorda sedan förbudet mot inmut­

ning å kronojord i de nordligaste länen för andra mineral än järnmalm år

1918 upphävts. Dessa malmfynd hade framkommit efter årslånga syste­

matiskt bedrivna undersökningar under anlitande av olika vetenskapliga me­

toder. Denna väg torde även bliva den karakteristiska vid uppdagandet

av nya^ ännu okända malmtillgångar. Endast i sällsynta undantagsfall

kunde några fynd av betydelse numera tänkas tillkomma av en slump. In-

mutningsrätten vore sålunda icke en förmån som utan större arbete eller

kostnad tillfälle inmutaren, utan varje fynd föreginges av omfattande och

med stora utgifter förenade arbeten, som för övrigt relativt sällan kunde

beräknas leda till positivt resultat. Givetvis vore det otänkbart, att ar­

beten av sådan art skulle komma till utförande, om icke lockelse funnes, att

vid de enstaka tillfällen då ett gott fynd gjordes efter många misslyckanden,

upptäckaren finge draga största möjliga fördel av detsamma. Akademien

ville även understryka de sakkunnigas uttalanden rörande den inverkan, som

de svenska malmernas förekomstsätt borde hava i valet mellan inmutnings-

och koncessionssystem. Våra inom vida, delvis obebodda områden spridda

vertikala eller lutande malmlinser, täckta av kvartära avlagringar, företedde

ur upptäckarsynpunkt så grundväsentliga olikheter mot fyndigheternas före­

komstsätt i de länder där koncessionssystem tillämpades, att någon direkt

jämförelse vore omöjlig att göra.

Det reservationsvis framlagda förslaget om ett modifierat koncessions­

system vore däremot ägnat att väcka de starkaste betänkligheter. Om det

vore så att man med hänsyn till nödvändigheten att locka till upptäckarverk-

samhet på detta område funnit erforderligt att tillerkänna inmutningssyste­

met en förstahandsställning, syntes nämnda förslag föga konsekvent. Givet­

vis läge det ingen lockelse i att endast bliva tillerkänd rätten att med dryga

kostnader undersöka en fyndighet. Endast då gåve inmutningsrätten åt upp­

täckaren en förmån, örn han, för så vitt ekonomiska förutsättningar funnes,

hade visshet att genom den upptäckta fyndighetens exploatering få ersätt­

ning för sina uppoffringar under efterforsknings- och undersökningsarbetet.

Ur synpunkten, av de intressen som akademien bevakade funnes icke an­

ledning att principiellt motsätta sig sådana åtgärder, vilka kunde vara äg­

nade att öka det allmännas inflytande över malmtillgångarnas tillgodogö­

rande, .men en bestämd förutsättning härför vore att grunderna för en önsk­

värd livaktighet i fråga om malmletningen icke därigenom rubbades och att

produktionsbetingelserna i övrigt icke försämrades.

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

Vidkommande frågan örn jordägarens andelsrätt i gruvföretag gavs i åtskilliga yttranden uttryck åt den uppfattningen att de sakkunnigas förslag innebure ett alltför starkt gynnande av jordägaren. I detta hänseende riktade sig kritiken särskilt mot den del av förslaget som avsåg införande av rätt för jordägaren att njuta avgäld ur gruvföretag.

Sålunda avstyrkte järnkontoret sistnämnda del av förslaget samt anförde härom följande:

Enligt järnkontorets mening förelåge icke några bärande skäl att gynna alla jordägare med en rätt som icke nu funnes och som då den framkommit i tidigare förslag allenast avsett en företrädesrätt för kronan med hänsyn till dess särskilda ställning. Genom en rätt till avgäld för jordägaren lades ytterligare en tung börda på en näring som redan förut arbetat under svåra förhållanden, och jordägaren tillfördes en extra förmån som icke motsva­ rades av något produktivt arbete från hans sida. För det intrång i jord­ äganderättens utövning, som följde av gruvföretaget, erhölle jordägaren full ersättning, och då jordägaren principiellt frånkänts företrädesrätt till mi­ neralen i jorden, syntes ej föreligga anledning, varför han skulle taga del i gruvföretagets vinst utan att han själv inträtt däri. Det berättigade in­ tresse jordägaren kunde ha att få draga ekonomisk fördel av gruvföretaget hade av ålder tillgodosetts genom rätt för jordägaren att taga del i själva företaget, en form som sålunda gjorde jordägaren till en ny produktions­ faktor. Det hade nu invänts att den kapitalfattige jordägaren icke hade möjlighet att begagna sig av denna utväg och att hans svaga. ekonomiska ställning ävenledes försvårade möjligheten att genom avyttring utnyttja ifrågavarande rätt med tillbörlig ekonomisk fördel. Dessa invändningar komme emellertid att väsentligen förlora sin betydelse örn lagförslaget i övrigt upphöjdes till lag. Jordägaren behövde nämligen icke anmäla sig till be­ gagnande av sin jordägareandel, med mindre regelbunden brytning pågått inom hans ägovälde viss tid och i varje fall icke förrän viss tid efter utmåls- förrättningen. Härigenom hade ökat tillfälle beretts jordägaren att vinna be­ stämd uppfattning örn gruvföretagets värde, innan han behövde bestämma sig. Och vidare kunde jordägaren, sedan han ingått i företaget, enligt de föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt i gruva icke tvingas att del­ taga i brytningen i större omfattning än han själv önskade. På grund av vad sålunda anförts avstyrkte järnkontoret förslaget i vad därigenom stad­ gades införande av allmän rätt för jordägare till avgäld av gruvföretag. I allt fall vore den föreslagna avgälden av 25 procent å nettovinsten alltför hög. En sådan beräkning kunde leda till orimliga resultat. Örn överhuvud avgäld skulle utgå med mera avsevärt belopp, borde jordägaren vara skyldig tåla avdrag för de år då företaget gått med förlust.

Ing enior svetenskapsakademien anförde i denna del följande:

Akademien ansåge allvarlig erinran kunna göras mot de föreslagna be­ stämmelserna örn rätt för jordägaren att njuta avgäld av gruvföretaget. Dessa bestämmelser innebure ett väsentligt avsteg från inmutningsrättens princip, enligt vilken jordägaren skulle vara berättigad att inträda som med inmuta- ren likställd delägare i gruvdriften och taga sin anpart av eventuellt upp­ trädande vinst eller förlust. Örn nu jordägaren, på sätt som skett i förslaget, dels gåves en oproportionerligt lång betänketid att avgöra, örn han skulle taga de med företaget förenade riskerna eller icke, och dels — örn hans beslut härutinnan ginge i negativ riktning — likväl tillerkändes del i eventuellt upp­ kommande vinst, bleve situationen för inmutaren avsevärt försämrad, och den

Kungl. Majlis proposition nr hO.

65

uppmuntran till malmletning och gruvbrytning, som inmutningssystemet skulle

skapa, bleve till väsentlig del eliminerad.

I fråga örn tillgodoseendet av jordägarens intressen syntes det akademien

endast förefinnas två antagbara möjligheter: antingen att jordägaren till­

erkändes rätt till inträde i gruvföretaget på villkor jämförliga med dem som

gällde för inmutaren eller att han förvägrades sådan rätt men i stället till­

erkändes skälig avgäld såsom ersättning för att inmutaren finge disponera

hans jordägareandel. Skulle jordägaren likväl givas förmånen att välja mel­

lan dessa båda utvägar, borde sådant val ovillkorligen träffas senast vid ut-

måls förrättningen.

Såsom förslaget utformats i fråga örn beräknandet av avgälden kunde re­

sultatet bliva att jordägaren — sett på längre sikt — måhända ensam finge

hela vinsten av företaget, medan inmutaren-gruvägaren, som nedlade kapi­

tal på rörelsen, finge vidkännas förlust. Ett gruvföretag vore nämligen i

högre grad än de flesta andra industriella företag underkastat kraftiga varia­

tioner i avseende å avkastningen. I regel arbetade en gruva med en synner­

ligen smal marginal mellan försäljningspris och produktionskostnader. Vid

tillfälligtvis inträffande goda konjunkturer kunde vinsterna på grund av pro­

duktionens stora tontal visserligen bliva betydliga, men vid försämrat mark­

nadsläge kunde det å andra sidan mycket lätt uppstå förluster. Att rörelsen

icke under sådana förlustår nedlades sammanhängde med att företagen i regel

hade synnerligen stora fasta omkostnader, med vilka under alla omständig­

heter måste räknas, och att det därför kunde vara ekonomiskt fördelaktigare

att trots betydande förluster driva företaget än att avbryta driften, i vilket

fall förlusten skulle bliva ännu större. Det syntes akademien nödvändigt,

att för beräknandet av avgälden gruvägaren medgåves rätt att från årets vinst

avdraga de icke förut täckta utgifterna under föregående år. Därest dylikt

avdrag icke medgåves, vore det att antaga att avgälden skulle komma att

bereda jordägaren en i förhållande till inmutarens behållning alldeles oskälig

vinstandel. Vidare vore akademien av den uppfattningen att örn jordägaren

överhuvud taget skulle tilläggas någon alternativ rätt att uppbära avgäld

denna icke borde överstiga 10 procent av nettovinsten.

Svenska teknolog förening en ansåg att någon avgäld icke borde tillkomma

jordägaren. Såsom skäl härför anförde föreningen följande:

Örn jordägaren icke ville ikläda sig den ekonomiska risk som han löpte

genom att anmäla sig vilja begagna sin jordägareandel, borde lian icke heller

få njuta inkomst av ett företag på vars ekonomiska framgång han hyste

tvivel. Att under sådana förhållanden medgiva honom andel i vinsten vore

att gynna honom oskäligt. Utan att ha lagt ned penningar i företaget skulle

han få del i uppkommande vinst men icke behöva bliva lidande i händelse

av förlust. Emellertid hade jordägaren möjligheten att inom lagstadgad tid

anmäla sig till begagnande av sin jordägareandel utan att därför — enligt

de föreslagna bestämmelserna örn samäganderätt — vara skyldig deltaga i

brytningen i större omfattning än honom för gott syntes. Ville jordägaren

icke förty söka göra sig en riskfri inkomst, stöde honom alltid den utvägen

öppen att sälja sin jordägareandel, en utväg som ganska ofta torde anlitas.

'Även Sveriges industriförbund fann de föreslagna bestämmelserna angå­

ende jordägarens andelsrätt vara mindre väl avvägda. Enligt förbundets me­

ning borde jordägaren sist vid utmålsförrättningen lia att bestämma sig för

örn han ville bliva utlöst från sin jordägarcandel med avgäld eller icke. Av-

stode lian från avgälden, skulle det emellertid därefter stå honom fritt att vänta

Bihang lill riksdagens protokoll 19118. 1 sami. Nr -lo.

:>

intill två år med ett slutligt avgörande, om lian ville deltaga i den framtida

brytningen.

Föreningen bergshandteringens vänner avstyrkte helt bestämmelserna om

avgäld till jordägaren samt anförde härom bland annat följande:

Ifrågavarande bestämmelser utgjorde lagförslagets betänkligaste del, i det

att de delvis upphävde den nödvändiga stimulans som läge i ett lämpligt in-

mutningssystem. Då de sakkunniga som alternativ bibehållit den gamla prin­

cipen örn jordägarens rätt till hälften av fyndigheten under förutsättning av

hans deltagande i de med gruvdriften förenade kostnaderna, hade de tydligen

erkänt denna princip såsom riktig och rättvis. Under sådana förhållanden

vöre det svårt att förstå att de velat som ett annat för jordägaren valfritt al­

ternativ införa ett avgäldssystem, som helt och hållet kullkastade den eko­

nomiska grundvalen för jordägarens andelsrätt. De betänkligheter, som detta

principiella avsteg från förutvarande bestämmelser måste väcka, ökades ytter­

ligare vid en granskning av förslagets utformning i förevarande del. Framför

allt måste man taga bestämt avstånd från såväl avgäldens storlek av 25 pro­

cent på nettovinsten som ock det sätt, varpå avgälden skulle utgå till jord­

ägare som ej gjort något för att tillhandahålla landet de under hans jord be­

fintliga naturtillgångarna. Oavsett örn ett gruvföretag under flera år läm­

nat förlust, skulle jordägaren det eller de år, då rörelsen lämnade ett över­

skott, bliva delaktig i vinsten, utan att gruvägaren först ägde rätt att göra

avdrag för förut redovisad förlust. Av en specialutredning, som en av för­

eningens styrelseledamöter verkställt angående de föreslagna bestämmelser­

nas verkningar beträffande visst bestämt gruvföretag, framginge att före­

taget — med beräkning i enlighet med de sakkunnigas förslag — under åren

1900—1923 skulle ha lidit en förlust av 1,254,100 kronor, under det att jord­

ägaren skulle ha erhållit en vinstandel av ej mindre än 477,580 kronor. San­

nolikt skulle många liknande exempel kunna framdragas för att ytterligare

belysa bestämmelsernas skadliga verkningar. Bestämmelserna vore även äg­

nade att giva anledning till tvistigheter och ständiga slitningar mellan gruv­

ägare och jordägare. Därest mot vad föreningen sålunda anfört en årlig av­

gift likväl ansåges böra utgå till jordägaren, syntes grunden för en sådan av­

gift böra.vara att gruvägaren skulle till jordägaren årligen avstå en viss del,

förslagsvis en sjuttiofemtedel, av de ur fyndigheten utvunna försäljningsbara

produkterna.

Värmländska berg smanna förening en ansåg den föreslagna avgälden av 25

procent på nettovinsten vara alldeles för högt tilltagen, lied ledning av sif­

feruppgifter, hämtade från ett visst mellansvenskt gruvföretags deklarationer,

ansåge sig föreningen kunna fastslå att — örn den föreslagna avgäldsberäk-

ningen ägt tillämpning -— jordägaren i förevarande fall under åren 1902—

1923 skulle ha erhållit en inkomst av 223,000 kronor, medan gruvägarens före-

tagarvinst under samma tid skulle ha inskränkt sig till 87,000 kronor.

De föreslagna bestämmelserna örn avgäld kritiserades även av de flesta

bergmästare såsom ledande till alltför starkt gynnande av jordägaren. Så­

lunda anförde bergmästaren i västra distriktet bland annat följande:

Den juridiska doktrinen hade icke lett i bevis, att jordägaren innehade det

under hans ytområde liggande djupområdet med äganderätt. Inmutning med­

förde ej annat intrång i hans rätt än beträffande hans verkliga ägoområde

i dagen.. För sådant intrång borde jordägaren hållas skadeslös men ej mer.

Emellertid skulle de sakkunnigas förslag, örn det upphöjdes till lag, i hög

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

67

grad ytterligare öka jordägarens befogenheter uti ett ägovälde, som ej vore

hans utan statens. Varför jordägaren utan någon risk, utan något besvär,

arbete eller kapitalutlägg skulle tillerkännas 25 procent av gruvföretagets

vinst vore svårt att förstå. Endast den verklige ägaren till djupområdet —

staten •— borde kunna göra anspråk på dylik avgäld, örn den i övrigt kunde

anses skälig och riktig. Men 25 procent av vinsten vore i regel — och även

om de föreslagna beräkningsgrunderna såsom rimligt vore ändrades därhän,

att ränta och amortering å det på fyndighetens förvärv och undersökning ned­

lagda kapitalet finge fråndragas bruttot -— en alltför betungande avgäld för

en så problematisk näring som gruvhanteringen. För jordägaren bleve valet

ej svårt, örn han finge välja mellan att deltaga i företaget samt stå därmed

förenade risker och att utan någon egen prestation få njuta 25 procent av en

annans arbetsvinst. Säkerligen skulle vid sådant förhållande jordägaren, för

så vitt han icke själv vore inmutare, sällan eller aldrig göra anspråk på sin

jordägareandel.

Kommerskollegium, ansåg att den från flera håll förordade procentsatsen av

10 procent vore ekonomiskt riktigare än den av de sakkunniga föreslagna. Vi­

dare framhöll kommerskollegium att avgälden, i stället för att beräknas en­

dast efter nettovinsten under ett år å företaget, borde beräknas efter netto­

vinsten i medeltal under flera år, t. ex. de fem sistförflutna åren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning gjordes åtskilliga erin­

ringar. I vissa yttranden uttalades därjämte, att örn någon reglering av ifråga­

varande förhållanden skulle anses påkallad densamma borde företagas i annan

ordning än genom bestämmelsernas införande i gruvlagen.

Järnkontoret hade i princip icke något att invända mot bestämmelserna örn

anvisande av malm till inhemsk förbrukare. Däremot fann järnkontoret det

mindre lämpligt att i lag upptaga en bestämmelse mot konstlat uppehållande

av priset å gruvprodukter på den inhemska marknaden.

Ing enior svetenskapsakademien fann de föreslagna bestämmelserna ytterst

betänkliga, enär desamma icke överensstämde med de grundsatser i fråga örn

frihet i produktionen, på vilka den nuvarande ekonomiska samhällsordningen

vilade. Akademien anförde härom följande:

Det syntes självfallet att malmkonsumenten liksom varje annan varuför-

brukare själv borde tillse att han kunde skaffa sig erforderliga råvaror.. Ett

avsteg från denna regel skulle kunna medföra konsekvenser, vilka ur national­

ekonomisk synpunkt måste betecknas såsom olyckliga. Därest en, konsument

icke hade egen gruva men ansåge sig böra säkerställa sin tillgång till rå­

material, stöde det honom fritt att själv förvärva sådan gruva i öppen kon­

kurrens, en utväg som de flesta förädlingsverken i landet för övrigt redan

torde ha använt. Men även därförutan hade den inhemska konsumenten alltid

förutsättningar att kunna få sitt malmbehov fyllt, då det läge i sakens natur

att han kunde betala ett högre pris än den utländske förbrukaren, för vilken

malmen med hänsyn till den längre transporten givetvis bleve betydligt dy­

rare. Exportprisen vore icke — såsom de sakkunniga i sin motivering upp­

givit — i allmänhet högre än prisen på den inhemska marknaden. Vidare

hade av utredningar, som verkställts senast av malmkommissionen, framgått

att någon brist på malm för tillverkning av tackjärn icke vöre att befara

inom överskådlig tid. Även beträffande andra malmer syntes något behov av

68

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

de föreslagna bestämmelserna ej föreligga. Bestämmelser av detta slag skulle

medföra väsentliga olägenheter därutinnan, att de gjorde det svårare för gruv­

ägaren att planera för sin gruvdrift och ordna sina försäljningar genom längre

kontrakt. Betydande svårigheter komme att uppstå i sådana fall då enighet

ej kunde vinnas i fråga om köpevillkoren. Vad slutligen anginge de före­

slagna bestämmelserna mot konstlat uppehållande av malmpriser, borde dylika

bestämmelser, örn de ansåges erforderliga, meddelas i samband med lagstift­

ning mot trustbildningar i allmänhet.

Svenska teknolog förening en ansåg att bestämmelserna örn tillhandahållande

av malm för inhemsk förbrukning borde, åtminstone såvitt anginge järnmalm,

utgå ur lagförslaget. För närvarande förelåge icke något behov att reglera

eller begränsa exportkvantiteterna av fosforfattig och än mindre av fosforrik

järnmalm. Skulle den tid komma, då en dylik reglering eller begränsning

bleve nödvändig, hade statsmakterna bättre och smidigare medel till sitt för­

fogande än lagstiftning på sätt nu ifrågasatts.

Sveriges industriförbund fann något behov ej finnas av en lagstiftning, som

avsåge att säkerställa det inhemska malmbehovets tillgodoseende. Förbundet

anförde härom följande:

Under seklets första decennium hade inom vissa kretsar av den svenska

järnbruksvärlden funnits någon oro för den framtida åtkomsten av fosforren

järnmalm. Man trodde nämligen att tillgångarna på sådan malm vore starkt

begränsade. Emellertid hade det sedermera blivit utrett, att dessa tillgångar

vore mycket större än man tidigare vågat förmoda och, även örn en viss export

försigginge, fullt tillräckliga för den mellansvenska brukshanteringens fram­

tida behov, sådant detta nu kunde överskådas. Förbundet kunde icke dela de

sakkunnigas farhåga, att utländska stålverk skulle kunna få så stort behov

av Mellan-Sveriges fosforrena järnmalmer att risk kunde uppstå för att de

svenska bruken i framtiden icke skulle kunna täcka sitt behov därav. Redan

det faktum, att många svenska gruvfält med malm av detta slag, vilka tidigare

tillhört utländska ståltillverkare, under senare år övergått i svensk ägo, lik­

som att återstående i utländska händer befintliga svenska gruvfält praktiskt

taget alla vore nedlagda, jävade i viss mån de sakkunnigas uppfattning. Under

den tid de svenska lagstiftarna sökt finna lämpliga restriktioner för malm­

exporten hade i andra delar av världen, t. ex. i Nordafrika, vuxit upp nya

gruvindustrier, vilka delvis intagit den plats som de svenska gruvorna

varit hindrade eller, av rådande ovisshet beträffande den blivande svenska

lagstiftningen, icke vågat intaga. Då arbetskraften i de nordafrikanska län­

derna vore mycket billig och de enskilda gruvorna hade en hög produktions­

förmåga, kunde de mellansvenska järngruvorna, som arbetade med dyr arbets­

kraft och relativt liten årsproduktion, icke ha stora utsikter att konkurrera,

särskilt som frakten till konsumenterna vore praktiskt taget densamma från

nordafrikanska och svenska hamnar. Med dessa faktorer för ögonen kunde

man vara frestad förutsäga, att export av mellansvensk fosforren järnmalm,

även utan restriktioner, knappast komme att i någon större utsträckning bliva

lönande. Att under en tid, då bevisligen hela den svenska gruvhanteringen,

med undantag av de stora exportfälten, arbetade med stora svårigheter och då

utsikterna för framtiden vore så ovissa, genomföra sådana restriktioner mot

näringsfriheten som de sakkunniga föreslagit, kunde enligt förbundets mening

icke vara förenligt med statsklokhet. Det borde tvärtom vara statsmakterna

angeläget att i en dylik tid lämna denna betryckta näring behövliga lättnader,

så att den kunde till det allmännas och de anställdas båtnad åter upp­

blomstra

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

G9

Föreningen bergshandtering ens vänner ansåg att ifrågavarande bestämmelser

lämnade gruvinnehavaren alltför liten trygghet utan att samtidigt giva den

inhemska järnhanteringen någon fördel. Bestämmelserna utginge från delvis

oriktiga förutsättningar. De sakkunnigas uttalande att det inhemska mark­

nadspriset i regel läge icke obetydligt under exportpriset vore oriktigt. En­

ligt vad ett stort antal gruvbolag och malmhandlare för föreningen bekräftat

förhölle det sig i stället så, att malmpriset på den inhemska marknaden med

vissa undantag vore och hade alltid varit ej obetydligt högre än exportpriset.

Föreningen yrkade att ifrågavarande bestämmelser måtte uteslutas ur för­

slaget.

Även Värmländska ber g smannaföreningen ställde sig avvisande mot de sak­

kunnigas förslag i denna del.

Bergmästaren i östra distriktet, som ansåg någon lycklig lösning av frågan

örn befrämjande av malmförädlingen inom landet icke lia framkommit, för­

ordade att malmexport från de fyndigheter, som blivit utmålslagda enligt

1918 års lag eller som framdeles bleve utmålslagda efter ikraftträdandet av

en ny gruvlag, gjordes beroende av Kungl. Maj :ts medgivande. Örn en dylik

fyndighet vore av den storlek och hade de förutsättningar i övrigt att malm,

lämpande sig för inhemsk förädling, kunde i avsevärd omfattning erhållas

till billigt pris, borde Kungl. Maj:ts medgivande gestalta sig som en konces-

sionsakt, inrymmande föreskrift att åt gruvinnehavaren medgåves export av

malm i viss omfattning under villkor, att malm för inhemsk förädling lika­

ledes i viss avpassad omfattning stöde till förfogande för inhemska järnverk

till självkostnadspris.

Bergmästarna i mellersta, västra och södra distrikten ansågo att den före­

slagna bestämmelsen mot konstlat uppehållande av malmpriser borde utgå ur

förslaget.

Kommerskollegium uttalade att bestämmelser av näringspolitisk art syntes

naturligast lia sin plats i annan lag än gruvlagen. I övrigt gjorde kollegium

invändningar mot de föreslagna bestämmelserna och yttrade härutinnan föl­

jande:

Kollegium delade givetvis de sakkunnigas önskan, att den inhemska malm­

förädlingen måtte kunna beredas fördelen av säkrad tillgång till^billig malm.

Det syntes emellertid allvarligt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt

behov av föreskrifter rörande tillhandahållande av malm för inhemsk förbruk­

ning förelåge. Erfarenheten syntes icke giva vid handen, att den svenska

malmförädlingsindustrien beretts några svårigheter att^ förvärva inhemsk

malm av önskade kvaliteter genom pågående export av sådan malm, och de

sakkunniga hade ej heller påstått att så varit förhållandet. Genom den av

föreningen bergshandteringens vänner förebragta utredningen syntes det ock

vara klarlagt, att det inhemska marknadspriset i mellersta och södra Sverige,

åtminstone vad beträffade järnmalmen, som regel lage över exportpriset. Un­

der sådana förhållanden torde det icke möta några större svårigheter för in­

hemsk förbrukare av malm att få sitt behov fyllt, om han ville betala gängse

marknadspris och kunde prestera säkerhet för betalningen. Det vore^ därför

tämligen överflödigt att ålägga gruvinnehavaren att avstå malm. Då emel­

lertid bestämmelser av förevarande art måste anses innefatta en viss framtida

trygghet för järn- och metallindustrien, ansåge sig kollegium icke böra fram­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

ställa någon erinran mot deras intagande i gruvlagen, helst som de icke torde

behöva medföra större men för gruvhanteringen. Vad särskilt anginge det

föreslagna stadgandet mot konstlad prisbildning, syntes det emellertid i hög

grad ovisst, huruvida den med stadgandet avsedda verkan vore att motse. Där­

emot kunde stadgandet otvivelaktigt komma att medföra den olägenheten för

gruvhanteringen, att man inom densamma bleve förhindrad att ingå jämväl

fullt lojala och för intet svenskt intresse skadliga prisöverenskommelser. Då

därjämte de sakkunniga själva uttalat, att några monopolistiska företeelser

icke visat sig på gruvindustriens område i Sverige och alltså något särskilt

behov av omedelbara åtgärder för just denna industri icke syntes vara för

handen, ansåge sig kollegium böra påyrka att nämnda stadgande utginge ur

förslaget.

Vad härefter angår de föreslagna bestämmelserna örn rätt för kro­

nan att övertaga gruva framkommo i yttrandena skiftande om­

dömen.

Järnkontoret hemställde att frågan måtte tagas under förnyat övervägande

och att, därest inlösnings rätt för kronan funnes böra införas, denna rätts in­

trädande i varje fall måtte göras beroende av att ett påvisligt allmänt behov

därav förelåge. Såsom skäl för denna hemställan anförde järnkontoret föl­

jande:

Järnkontoret ställde sig mycket tveksamt till de föreslagna bestämmelserna,

vilka icke syntes stå i rimligt förhållande till det ändamål som inlösnings-

rätten skulle tjäna. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke det

önskade inflytandet från kronans sida över malmhushållningen kunde beredas

statsmakterna genom medel, som mindre ingripande berörde den enskilde gruv­

ägarens berättigade intressen. Såsom ofta framhållits vore gruvindustrien i

ovanligt hög grad beroende av konjunkturväxlingar. Härtill komme att en

gruvägare varken kunde eller borde samtidigt bryta alla gruvor, varöver han

ägde_ rådighet. Vissa fyndigheter måste hållas i reserv, intill dess att andra

fyndigheter blivit utbrutna. Till dessa omständigheter syntes de sakkunniga

ha tagit alltför ringa hänsyn, i det att den föreslagna inlösningsrätten skulle

inträda efter 60 år alldeles oavsett örn fyndigheten bearbetats eller hållits

i reserv och utan avseende å huruvida gruvägaren kunnat under denna

tid vinna täckning för de kostnader som redan nedlagts å gruvan. Med den

ovillkorliga rätt att efter viss tid övertaga gruva, som enligt förslaget in­

rymts åt kronan, torde det vara att befara, att gruvägaren komme att helt

och hållet bliva beroende av den tillfälliga näringspolitiska uppfattningen vid

den tid då rätten inträdde. De sakkunniga hade icke ens låtit inlösnings­

rätten, såsom i vattenlagen vöre stadgat i fråga om vattenkraftsanläggningar,

vara beroende av att övertagandet påkallades för tillgodoseende av allmänt be­

hov. De skäl som föranlett de sakkunniga att härutinnan göra en skillnad

syntes icke järnkontoret övertygande. Vid anläggande av en vattenkrafts­

anläggning torde man kunna räkna med ett stadigvarande behov av elektrisk

kraft, som gjorde utnyttjandet av en sådan anläggning vida mindre beroende

av konjunkturernas växlingar än vad fallet vore med en gruvanläggning.

Järnkontoret framhöll jämväl, att örn inlösningsrätt infördes upplåtelse­

tiden under inga omständigheter finge göras kortare än de sakkunniga före­

slagit eller 60 år. Vidare ansåg järnkontoret — såsom förordats i en av pro­

fessorn Arvid Johansson till de sakkunnigas betänkande avgiven reservation

— att särskild hänsyn borde tagas till gruvföretag, som producerade malm

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

71

för inhemsk förädling. I detta hänseende hemställde järnkontoret att gruva

måtte undantagas från inlösningsrätten, örn den i gruvan brutna malm, som

lämpade sig för inhemsk förädling, under viss tidsperiod, exempelvis 20 år,

före den tidpunkt då inlösningsrätten eljest skulle ha inträtt, blivit uteslu­

tande använd för inhemsk förädling eller i varje fall utbjuden på den inhem­

ska marknaden.

Ingeniörsvetenskapsakademien avstyrkte de sakkunnigas förslag i denna del

och anförde därvid följande:

Förslaget vore ägnat att väcka starka betänkligheter, och akademien hyste

allvarliga farhågor för att, om förslaget realiserades, detsamma skulle visa

sig medföra olyckliga konsekvenser i avseende å gruvhanteringens framtid.

Örn det också kunde anföras ett visst teoretiskt stöd för den uppfattningen att

staten icke borde tillåta inmutning på sina marker, med mindre gruvorna en

gång i framtiden bleve statens egendom, syntes det minst sagt omtvistat och

ovisst, huruvida motsvarande stöd förefunnes för principens utsträckande till

att gälla även inmutningar å enskild mark. Härvidlag borde de praktiska

konsekvenserna av en sådan åtgärd ägnas särskild eftertanke. Det vore aka­

demiens bestämda uppfattning att införandet av inlösningsrätten vore ägnad

att minska nitet för efterforskning av malm och att sålunda hämma utveck­

lingen på gruvindustriens område. För den händelse ifrågavarande väsent­

liga avvikelse från inmutningssystemets grundprincip likafullt skulle genom­

föras, borde de föreslagna inlösningsbestämmelserna ovillkorligen ändras där­

hän, att den fria företagarverksamheten icke alltför^ mycket hämmades. Full

ersättning borde sålunda vid inlösningstillfället utgå till gruvägaren icke en­

dast för anläggningar över och under jord utan även för utförda förberedande

gruvarbeten, i den mån de vore nödvändiga eller nyttiga för fortsatt gruv­

drift. Dylika bestämmelser vore motiverade icke allenast ur synpunkten av

rättvisa och uppmuntran åt företagarinitiativet utan påkallades även för att

förebygga den tendens till rovbrytning, som eljest bleve ofrånkomlig. Givet­

vis borde ersättning även lämnas för den ouppfordrade brutna malmen. Med

de brytningsmetoder som numera i regel tillämpades lage vanligtvis stora

malmkvantiteter magasinerade i gruvan, och ingen anledning funnes varför

dessa produkter, för vilkas brytning gruvägaren nedlagt kostnader och vilka

läge färdiga för uppvaktning, skulle avstås till staten utan ersättning. Följ­

den av en bestämmelse, sådan som den de sakkunniga föreslagit, bleve^ofel­

bart att gruvarbetet under åren närmast före överlatelsetiden ordnades sa, att

malmlagring i magasinen underlätes eller att befintliga lager tömdes därifrån,

vilket skulle menligt inverka på möjligheterna att senare rationellt bryta

gruvan.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt yttrade

bland annat:

Genom inlösningsrätten skulle åtskilliga olägenheter kunna förorsakas pa

grund av ovissheten om huruvida kronan efter 60 ar komme att begagna sin

rätt eller icke. Sålunda skulle denna ovisshet troligen föranleda, att vid drif­

ten komme att tagas mindre hänsyn till gruvans framtid än om någon inlösen

icke vore ifrågasatt. Och örn en inhemsk malmförädlare av omtanke om sitt

framtida malmbehov förvärvat fyndigheter, vilka såsom reserv skulle ligga

obrutna under avvaktan på att en annan fyndighet av samma slag bleve ut­

bruten, skulle hans möjlighet att utnyttja en dylik fyndighet kraftigt be­

skäras.

72

Kungl. Maj:ts pr oposition nr40.

Sveriges industriförbund ansåg det ur alla synpunkter förkastligt att i gruv­

lagen införa ett sådant osäkerhetsmoment som den föreslagna inlösningsrätten

innebure. Örn — såsom förbundet i annat sammanhang framhållit — det icke

förelage någon risk för en olämpligt stor export av mellansvenska järnmalmer,

funnes icke heller något skäl för staten att kontrollerande ingripa i malm­

hushållningen. De föreslagna bestämmelserna kunde då endast tjäna stats-

socialistiska principer.

Även föreningen bergshandtering ens vänner avstyrkte de sakkunnigas för­

slag i denna del.

Värmländska bergsmannaföreningen uttalade att själva principen örn kro­

nans inlösningsrätt kunde motiveras med behovet av reglerande ingripande på

malmexporten. Emellertid ansåg föreningen att åtskilliga andra och lika

goda örn ej bättre utvägar stöde till buds härutinnan, vilka icke så bryskt in-

grepe i den enskilda företagarens rätt. Inlösningsrätten borde i allt fall icke

göras tillämplig på andra gruvor än sådana som arbetade för export. Den

borde vara utesluten även i det fall att en gruva, som tidigare brutits för ex­

port, sedermera övergått till produktion huvudsakligen för inhemsk räkning.

Av bergmästarna ställde sig bergmästaren i mellersta distriktet avvisande

till den föreslagna inlösningsrätten. Även bergmästarna i Gävle-Dala, västra

och södra distrikten syntes närmast förorda att någon inlösningsrätt ej tiller­

kändes kronan. Bergmästaren i östra distriktet uttalade däremot att den i

förslaget angivna upplåtelsetiden av 60 år vore alltför lång med hänsyn till

att en fyndighet kunde komma att utnyttjas för obegränsad malmexport; un­

der 60 år hunne man mycket väl utbryta även en stor malmförekomst.

Kommerskollegium ställde sig i huvudsak välvilligt till den föreslagna in­

lösningsrätten, som kollegium ansåg ha tillkommit för tillgodoseende av dels

malmpolitiska och dels fiskaliska önskemål. Då emellertid statens organ näp­

peligen torde böra ingripa reglerande i den inhemska malmhushållningens de­

taljer utan lämpligen borde inskränka sin verksamhet till ett övervakande mera

i stort av malmproduktionen och dess fördelning på den inhemska och den ut­

ländska marknaden, syntes grundtanken i det av professorn Arvid Johansson

avgivna särskilda yttrandet — däri förordats att inlösningsrätten icke skulle

avse fyndigheter vilka uteslutande tillgodogjorts vid inhemska förädlingsverk

— vara värd att tillvaratagas vid detaljbestämmelsernas utformande. Be­

träffande tiden för inträdandet av kronans rätt att övertaga gruva ansåg kom­

merskollegium de sakkunnigas förslag vara väl grundat och lämpligt avvägt

med hänsyn till olika på frågan inverkande faktorer. Kommerskollegium hyste

den uppfattningen, att kronan endast i relativt få fall hade någon egentlig för­

del av att begagna rätten att övertaga gruva och att inlösningsbestämmelserna

huvudsakligen komme att få användning beträffande större fyndigheter.

Utöver vad nu berörts framfördes i yttrandena olika erinringar mot utform­

ningen av de sakkunnigas förslag i dess särskilda delar. För dessa erinrin-

Sar ■—■ till stor del detaljanmärkningar — torde redogörelse få lämnas i sam­

band med specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

73

Soeialisori ursila ni lidens förslag.

Socialiseringsnämnden, som förklarade sig ej ämna föreslå någon ändring

beträffande redan nppkomna och bestående gruvrättigheter, upptog till be­

handling frågan örn tillgodogörande av oupptäckta eller ej i bruk tagna (so­

nade) mineraltillgångar. Med stöd av verkställd utredning förslog nämnden

härutinnan vissa allmänna grunder på vilka enligt nämndens mening en ny

gruvlagstiftning borde uppbyggas. Syftet med de föreslagna nyheterna skulle

enligt nämnden vara att giva staten ökad möjlighet att utöva direkt inflytande

på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av vinsterna vid mineralens

exploatering.

Själva utgångspunkten för nämndens förslag var att ägande- och för­

foganderätten till landets ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineral­

tillgångar skulle förklaras tillkomma allenast staten. Från denna utgångs­

punkt skulle gruvlagstiftningen byggas upp efter ett inmutning ssystem. En­

ligt detta skulle inmutaren och staten njuta andel vardera med hälften i gruv­

företag å inmutad fyndighet. Senast vid utmålsläggningen skulle staten ha

anmält till inmutaren, huruvida staten ville bevaka sin andelsrätt. I annat

fall skulle inmutaren äga nyttja hela fyndigheten under stadgad upplåtelse­

tid. Ägande av den mark varå inmutning skedde skulle ej längre medföra

rätt till del i inmutad fyndighet. Däremot skulle jordägaren tillkommande

rätt till marklösen och gottgörelse för av gruvdriften föranledd skada eller

förlust å mark eller annan egendom utsträckas, så att dylik ersättning utginge

med fulla värdet och hälften därutöver, varvid hänsyn skulle tagas jämväl till

värde av annan beskaffenhet än rent ekonomisk.

Vidkommande inmutarens rätt skulle denna enligt nämndens förslag få ka­

raktären av en tidsbegränsad nyttjanderätt. Den skulle upp­

höra efter trettio år, räknat från det regelbunden brytning pågått sex månader

inom det utmålslagda området eller fem år från utmålsläggningen, såvitt

staten senast inom utgången av tjugufemte året gjort anmälan till gruvinne-

havaren att den ville övertaga gruvan. Avstod staten från övertagande av

gruvan första gången rätten därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens

nyttjanderätt förlängas i perioder om femton år, varvid anmälan om statens

övertagande av gruvan vid slutet av sådan period skulle ske senast fem år

dessförinnan. Vid statens övertagande av gruva skulle själva fyndigheten

och de redan brutna mineral som funnes i gruvan jämte de för gruvans styrka

och bestånd verkställda byggnader samt inrättningar för vandring upp och

ned i gruvan utan lösen tillfalla staten. Staten skulle ha rättighet och, på

framställning av gruvinnehavaren, skyldighet att inlösa övriga för gruvan

gjorda anläggningar och för gruvdriften anskaffade inventarier samt den mark,

som inom eller utanför utmålet blivit för gruvdriften tagen i anspråk, i den

mån sådan egendom vore nödig och nyttig för fortsatt gruvdrift. Ville staten

åt annan överlåta att driva av staten övertagen gruva, skulle den förutvarande

gruvinnehavaren äga företrädesrätt därtill, örn han i övrigt fyllde de för över­

låtelsen uppställda villkor.

74

Kungl. Majlis proposition nr40.

Beträffande försvar av gruvrättighet anslöt sig nämnden till

gruvlagstiftningssakkunnigas förslag att arbetsskyldigheten skulle ersättas

med en årlig försvarsavgift av tio kronor per hektar och att denna avgift

skulle, icke såsom nu fördelas mellan jordägaren och staten, utan i sin helhet

tillfalla den sistnämnda. Däremot ansåg nämnden — i olikhet mot nyss­

nämnda sakkunniga -— att vid förverkande av gruvrätt den förverkade egen­

domen, i den mån den ägts av gruvinnehavaren, borde helt tillfalla staten.

En viktig nyhet i nämndens förslag var att statsgruvefält skulle

få utläggas icke blott såsom nu å kronojord utan även å enskild jord.

Nämnden grundade sitt principiella ståndpunktstagande huvudsakligen på

följande synpunkter:

Beträffande först frågan, vem som rent juridiskt skulle anses vara ägare

till de ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångarna, kunde ur

gällande lagstiftning inga bestämda slutsatser dragas, och inom rättsveten­

skapen vore meningarna delade. Nämnden funne emellertid den historiska ut­

vecklingen visa, att staten icke i sin lagstiftning följt en för alla tider fast­

slagen rättsteori utan vid varje given tidpunkt handlat så som den trodde bäst

främja gruvnäringen och gagna landet. Ett sådant förfarande gåve icke rum

för någon evig, orubblig rätt för enskild part inom gruvlagstiftningen. Över

enskilda parters rättigheter stöde det gemensamma folkhushållets — sam­

hällets — krav. Den enskilde måste därför underkasta sig de förändringar,

som hänsynen till samhällets intressen kunde påkalla. Vid den praktiska till-

lämpningen av denna åskådning borde visserligen undvikas vad som med fog

kunde anses vara ett obehörigt ingrepp i enskildas rätt. Men något sådant

ingrepp kunde icke sägas ske för det fall att staten skulle finna med sam­

hällets fördel förenligt att inskränka eller borttaga den rätt till ännu oupp­

täckta eller ej i bruk tagna mineral, som enligt gällande lag tillkomme jord­

ägaren eller upptäckaren. Då även jordägarens andelsrätt i fyndighet allenast

vore en av kronan på jordägaren överlåten rätt, kunde ett återkallande av

denna överlåtelse icke anses som ett ingrepp i jordägarens äganderätt. Vad

jordägaren i sådant fall ginge miste örn vore allenast del i ett värde, vars till­

varo nu vore för honom antingen fullständigt okänd eller vilket han, genom

att icke lia använt sig av sin inmutningsrätt, avstått från att taga i an­

språk. Enligt nämndens mening kunde enskildas anspråk på äganderätt till

vårt lands oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar sålunda icke er­

kännas. De måste anses utgöra en hela folkets egendom. Såsom represen­

tant för folket och folkhushållet borde staten hävda den gemensamma ägande­

rätten till dessa naturtillgångar och sålunda åter göra dem till obestridd stats­

egendom. Nämnden förordade alltså att ännu oupptäckta eller ej i bruk

tagna mineraltillgångar skulle förklaras utgöra statens egendom.

Beträffande jordägarens ställning i gruvlagstiftningen erinrade nämnden

att jordägarens andelsrätt på sin tid varit starkt motiverad av samhällsnyttan

och till gagn för gruvnäringen. På grund av omständigheter som nämnden

närmare utvecklade vore emellertid gruvnäringen numera icke beroende av

de positiva insatser från jordägarens sida som i äldre tid givit denne en pri­

vilegierad ställning inom gruvrätten. Vidare hade det blivit vanligt att jord­

ägaren mot kontant ersättning överläte sin andelsrätt till inmutaren. Före­

taget åsamkades härigenom en för produktionen onödig utgift. Själva före­

fintligheten av jordägarens andelsrätt gjorde inmutaren obenägen att före ut-

målsförrättningen eller innan överenskommelse med jordägaren träffats be­

arbeta sitt fynd mer än vad nödigt vore för erhållande av utmål eller för för­

svar av detsamma, enär han kunde befara att ett närmare blottande av fsmdig-

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

75

heten komme att stegra jordägarens anspråk på ersättning för andelsrätten.

Företaget komme i så fall senare i gång än vad som betingades med hänsyn

till dess egen natur. Enligt nämndens mening tjänade sålunda jordägarens

andelsrätt icke längre något för folkhushållet och gruvnäringen gagneligt än­

damål. Andelsrätten hade tvärtom förvandlats till en onödig börda för pro­

duktionen. Nämnden föresloge därför att jordägarens andelsrätt skulle bort­

falla. Emellertid förordade nämnden samtidigt en utvidgning av jordägarens

rätt till lösen för avstådd mark och ersättning för skada och intrång. Med

hänsyn till det affärsmässiga syftet med de till gruvägaren avträdda om­

rådena och då dessa ofta kunde ha ett värde för jordägaren utöver det som

den avstådda marken i ekonomiskt avseende representerade •— ett s. k. ideellt

värde — ansåge nämnden att jordägaren borde tillerkännas lösen och annan

ersättning efter i huvudsak samma grunder som i tillämpliga delar av vatten­

lagen vore stadgat.

Angående frågan huruvida upptäckaren fortfarande borde erhålla en sär­

ställning i gruvlagstiftningen erinrade nämnden därom, att ju större förmå­

ner som lämnades åt finnaren av nya fynd desto större vore utsikterna att

dolda mineral skulle komma i dagen. Ett land såsom vårt, där mineraltill­

gångarna vore kringspridda och svårfunna, hade därför större anledning att

premiera upptäckaren än ett land, där mineralens förekomst vore sådan att

fyndigheterna vore mer eller mindre allmänt kända och där själva letandet så­

ledes hade mindre betydelse. Visserligen hade de nya letningsmetoderna givit

staten ökad möjlighet att själv bedriva en så effektiv upptäckarverksamhet, att

det allmännas intresse av att upptäckter göras icke numera vore i samma grad

som tidigare beroende av enskildas åtgärder. Det syntes dock ^än så länge

vara uteslutet, att statsmakterna skulle kunna enas om att anslå de mycket

stora belopp, som på grund av malmernas spridda förekomst, och de stora

geografiska områden det här vore fråga örn skulle erfordras till ett statligt

malmletarorgan, vilket kunde tillräckligt effektivt ersätta de enskilda letarna.

De förbättrade, nyuppfunna metoderna för malmletandet innebure ej. heller,

att de enskildas verksamhet på området kunde, tänkas undvara den stimulans

som läge i att upptäckaren tillerkändes en privilegierad ställning i lagstift­

ningen.

Nämnden funne de statliga uppgifterna inom gruvnäringen kunna uttryckas

så, att det gällde dels att egga till upptäckande av nya mineralfyn-

digheter och att säkerställa bedrivande av rationell gruvhantering, dels

att bereda det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnytt­

jande och största möjliga vinst av deras avkastning. Formerna, för utövandet

av sagda inflytande och sättet för utnyttjandet av mineralfyndigheterna kun­

de och borde växla, allt eftersom folkhushållets intressen under ett visst tids­

skede bäst tillgodosåges på det ena eller andra sättet. Visserligen borde, staten,

då det gällde viktigare och sannolikt vinstgivande malmtillgångar, aktivt del­

taga i gruvhanteringen oell således själv uppträda som företagare. Förutsätt­

ningen härför måste dock vara att den statliga gruvdriften kunde förväntas

giva ett produktionsresultat, som icke understege det som framkomme vid en­

skild drift. Den från gruvlagstiftningen artskilda frågan om formerna för en

eventuell statlig gruvdrift måste därför underkastas en sorgfällig undersök­

ning, innan staten kunde anses rustad att uppträda som självständig gruv-

företagare. Om staten själv uppträdde som gruvföretagare utgjorde detta, emel­

lertid icke anledning att utestänga andra från rätten att idka gruvdrift pa

basis även av nyinmutade fyndiglieter. Nämnden funne således att inrättan­

de av statsmonopol på gruvdrift för närvarande icke borde ifrågakomma. Med

hänsyn till vad förut anförts om vikten av en effektiv letarverksamhet för­

ordade nämnden bibehållande i modifierad form av inmutningssystemet.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Huruvida förhandsrätten till ett fynd borde tillerkännas inmutaren även

gentemot staten, vore en fråga av stor räckvidd. Det kunde tänkas att staten

borde förbehållas rätten att vid varje nyupptäckt pröva, huruvida den, givet­

vis mot skälig belöning till upptäckaren, ville övertaga fyndigheten eller ej.

Enligt nämndens mening vore emellertid skälen för att staten skulle under

nu rådande förhållanden förbehålla sig rätten att ensam utnyttja av enskilda

nyinmutade fyndigheter icke av den styrka eller art, att de olägenheter som

därav skulle möta uppvägdes. Nämnden ville däremot föreslå att den andels-

rätt, som för närvarande tillkomme jordägaren och som enligt vad nämnden

uppvisat förlorat sitt berättigande, i stället skulle tillfalla staten. Denna liälf-

tenrätt borde staten icke utan tvingande skäl använda till att i gruvföretaget

ingå som passiv delägare, den där utan egen kostnad och risk lade sig i efter­

hand för. att träda till först örn företaget visade sig gå bra. Staten borde i

regel antingen aktivt använda sin andelsrätt, genom att från början gå med i

företaget med dess kostnader samt taga både de risker och de vinster som

därutav kunde följa, eller arrendera bort andelsrätten eller också avstå från att

göra densamma gällande. — I de fall där staten funne det lämpligt att ingå

som aktiv meddelägare i företaget torde det för inmutaren i de flesta fall vara

en fördel att få staten som kompanjon vid startandet och utvecklandet av gruv­

driften.

Den andra hälften av fyndigheten borde av staten upplåtas till inmutaren.

Emellertid borde inmutaren icke för all framtid vara tillförsäkrad rätten att

utnyttja den. sålunda upplåtna hälftendelen. Ett sådant förfarande skulle

nämligen ha inneburit att staten för all framtid avhände sig rätten till en na­

turtillgång som den principiellt förfogade över. Detta förefölle av flera skäl

icke lämpligen böra ske. Vad särskilt malmerna beträffade kunde förhållan­

den lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det

önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över till enskilda upp­

låtaa malmtillgångar. Den rätt att exploatera en del av en landets naturtill­

gång, som gåves inmutaren, borde således begränsas genom en rätt för staten

att efter viss tid återtaga förfoganderätten över sin egendom. Staten borde

med andra ord ha rätt att efter viss tid övertaga gruva; givetvis med rättig­

het och skyldighet att inlösa även gruvan tillhörande anläggningar.

Tidpunkten för gruvas återfall till staten borde sättas så, att både inmu­

tarens och statens, intressen till gagn för folkhushållet bleve i möjligaste mån

tillgodosedda. Vid fastställande av upplåtelsetidens längd vore det av vikt

från vilken tidpunkt upplåtelsen började räknas. Erfarenheten hade visat att

många gruvföretag, särskilt större sådana, ej hunne få brytningen i gång

förrän en längre tid efter utmålsläggningen. Med hänsyn härtill förordade

nämnden att upplåtelsen skulle räknas först från den tidpunkt, då regelbun­

den brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området. För att för­

hindra att en fyndighet utan tvingande skäl finge ligga outnyttjad borde dock

upplåtelsetiden alltid kunna räknas från utgången av femte året efter ut­

målsläggningen. Skulle .särskilda förhållanden tala därför, borde sistnämnda

tidsperiod av Kungl. Maj:t kunna förlängas. Under nu angivna förutsättnin­

gar borde själva upplåtelsetiden sättas till trettio år, med femårig uppsägnings­

tid. En längre upplåtelsetid än den sålunda föreslagna skulle säkerligen i

mångå fall blott komma att göra statens inlösningsrätt illusorisk, enär fyn­

digheten skulle hinna utbrytas eller alltför starkt minska i värde. En tid­

rymd av trettio år finge å andra sidan anses vara tillräckligt lång för att giva

företagaren tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig

vinst, där sådan överhuvud taget stöde att vinna. Genom skyldighet för sta­

ten att inlösa vissa anläggningar vid gruvan kunde företagen nämligen befrias

fran att behöva räkna med en slutamortering under upplåtelsetiden av hela an­

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

77

läggningskapitalet. Sedvanliga årliga avskrivningar och amorteringar å bygg­

nader, maskiner och vissa gruvarbeten m. m. måste betraktas såsom löpande

kostnader och borde skäligen belasta de årliga driftsresultaten.

Då tillgodogörandet av mineralen vore en av staten till inmutaren upplåten

rätt, borde vid gruvas återfall till staten icke någon lösen utgivas för själva

fyndigheten eller för de redan brutna mineral, som vid återfallet kunde finnas

kvar i gruvan. Visserligen kunde härav uppkomma den olägenheten, att en

gruvinnehavare för att kunna ekonomiskt tillgodogöra sig brutna mineral under

upplåtelsetiden äventyrade en rationell gruvdrift i fortsättningen. En lag-

stadgad skyldighet för staten att utgiva lösen för de brutna mineral som vid

övertagandet funnes kvar i gruvan hade emellertid kunnat leda till orimliga

resultat och hade varit föga förenlig med den uppfattning örn äganderätten

till mineral, varpå nämndens förslag vore byggt. Där frågan örn ersättning

för brutna mineral kunde komma att visa sig vara av väsentlig betydelse för

båda eller endera av parterna, borde den avtalsmässigt ordnas i samband med

gruvinnehavarens uppsägning. Ett skäligt och för båda parterna tillfredsstäl­

lande sådant avtal borde kunna vinnas från den utgångspunkten, att staten

vore legalt berättigad att lösenfritt erhålla kvarvarande mineral men samti­

digt ekonomiskt intresserad av att få övertaga gruvan i ett tekniskt gott skick.

— I likhet med gruvlagstiftningssakkunniga ansåge nämnden att jämväl de i

gruvan befintliga, för dess styrka och bestånd verkställda byggnader samt in­

rättningarna för vandring upp och ned i gruvan borde — såsom oskiljaktiga

tillhörigheter till gruvan — utan lösen tillfalla kronan. Beträffande kronans

rätt och plikt att inlösa övriga för gruvan gjorda anläggningar anslöte sig

nämnden i huvudsak till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Utöver vad redan angivits upptog nämnden till bedömande vissa principiellt

viktigare spörsmål i anslutning till gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Nämnden fann sig därvid i de flesta fall kunna tillstyrka vad de sakkunniga

föreslagit. I följande hänseenden intog emellertid nämnden en avvikande

ståndpunkt.

Nämnden ansåg sig icke böra föreslå att gruvföretag pålades särskild

avgäld till staten. Härom anförde nämnden följande:

Bakom de förslag örn avgäld från gruvor å kronojord, som vid olika till­

fällen diskuterats i vårt land, hade legat den principiella uppfattningen, att

staten borde erhålla en förvärvsinkomst från sina malmtillgångar. Detta ön­

skemål torde få anses fyllt vid ett genomförande av de principer för en ny

gruvlagstiftning som nämnden framlagt, varför avgälden icke torde behöva

bär närmare behandlas. Emellertid kunde frågan om avgäld även ses ur en

principiellt annan synpunkt. Rätten att idka gruvdrift innebure något mera

än en vanlig rätt att driva ett näringsfång. Vid bearbetandet och utnyttjandet

av en mineralfyndighet toges i anspråk en naturtillgång, som vore i samhäl­

lets ägo och som icke förnyades eller komme åter. Det kunde då synas na­

turligt, att gruvföretagen, även de statliga, till det genom tiderna bestående

folkhushållet finge avstå en större del av sina vinster än som utginge beskatt-

ningsvägen. Avgälden borde i så fall lämpligen användas för kapitalbildande

ändamål, varvid ett slint ekonomiskt stödjande och främjande av gruvnäringen

främst borde komma i åtanke. Även örn således vissa skäl kunde anföras för

en hårdare belastning av gruvnäringen än av andra näringar, torde den be­

gränsade rätt, som enligt nämndens förslag skulle tillkomma inmutaren, icke

utan ett äventyrande av den önskvärda enskilda företagarverksamheten med­

giva, att gruvföretagen pålades särskild avgäld. Nämnden ville i detta sam­

manhang uttala, att statens vinster av gruvhanteringen borde, sedan statens

78

K ungl. Maj:ts proposition nr 40.

kostnader för bergsbruket blivit täckta, delvis användas till kapitalbildande

ändamål.

De av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna bestämmelserna örn till­

handahållande av malm för inhemsk förbrukning fann

nämnden icke böra upptagas i den tillämnade lagstiftningen. Härom anfördes

bland annat:

För det dåvarande förelåge inga skäl att genom statsingripande inskränka

brytningen eller reglera exporten av malm från landets gruvor utöver vad som

skett i 1927 års avtal mellan staten och Trafikaktiebolaget Grängesberg—

Oxelösund med tillhörande dotterbolag. Ej heller hade visats behov av bestäm­

melser om tvångsförsäljning av malm utöver vad som i nämnda avtal berör­

des. Skulle ändrade förhållanden påkalla ytterligare ingrepp i något av dessa

avseenden, kunde det ske genom utfärdande av ett för alla gruvor gällande

exportförbud och exportens reglerande med ett licenssystem; ett förfarande

som finge betydelse för både exporten, brytningens omfattning och den in­

hemska marknadens förseende med malm. Vad särskilt anginge den föreslag­

na bestämmelsen mot konstlat uppehållande av priset å gruvprodukter på den

inhemska marknaden vore det förhållande man här vänt sig mot icke särskilt

utmärkande för gruvnäringen, och bestämmelsen hade, även örn den i och för

sig vore berättigad, icke sin plats i gruvlagstiftningen utan i en allmän mo­

nopollagstiftning. Frågan syntes ej heller vara av det aktuella intresse be-

träffamde de inmutningsbara mineralen, att det fördenskull krävdes en särlag-

stiftning i avvaktan på en allmän monopollagstiftning.

Beträffande slutligen den av gruvlagstiftningssakkunniga föreslagna skyl­

digheten för en gruvföretagare att tillgodose behovet av vissa sociala väl­

färdsanordningar för företagets personal hyste nämnden visserligen

den uppfattningen, att en dylik skyldighet borde inom rimliga gränser åligga

företagaren. Men detta gällde principiellt alla företagare, ej blott sådana som

vore verksamma inom viss näringsgren. Frågan örn sociala välfärdsanordnin­

gar hörde hemma i vår sociallagstiftning och icke i de speciella näringslagarna,

till vilka gruvlagen måste räknas.

Det av socialisering-snämnden sålunda avgivna förslaget angående princi­

perna för en ny gruvlagstiftning omfattades, såsom redan nämnts, icke av nå­

gon enhällig mening inom nämnden. Från det yttrande som avgivits av ma­

joriteten (herrar Möller, Gunnar Andersson, Leo, Sandler och Steffen) voro

de två ledamöterna Falkman och Lindblad skiljaktiga. Dessa reservanter togo

avstånd från den i nämndens yttrande angivna uppfattningen rörande ägande­

rätten till mineralen. Deras yrkanden i övrigt sammanfattades i följande punk­

ter: 1) Gruvlagstiftningen borde uppbyggas å inmutningsrättens princip med

bibehållande av hittillsvarande fördelning av andelarna i gruva mellan inmu-

tare och jordägare, dock att delägare icke skulle ha större andel i gruvas av­

kastning än som svarade mot hans deltagande i brytningen. 2) Den på inmut­

ning grundade rätten skulle icke vara till tiden begränsad. 3) Rätt till gruva

borde givas så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan egendom.

Rätt till inteckning i gruvegendom borde vidgas. 4) Statsgruvefält skulle

kunna läggas endast å kronojord och skulle vara beträffande giltighetstid och

omfång möjligast begränsat.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

79

Beträffande frågan om äganderätten till mineralen anförde reser­

vanterna bland annat följande:

Den historiska utvecklingen kunde icke åberopas som stöd för en statens

äganderätt. Att under en tvåhundraårig mellanperiod vissa regalanspråk på

gruvområdet hävdats borde så mycket mindre kunna inverka å nutida rätts­

förhållanden som ifrågavarande anspråk uttryckligt uppgivits för mer än två­

hundra år sedan. Inmutningssystemet hade icke, såsom nämndmajoriteten

gjort gällande, inneburit ett överlåtande på inmutaren och jordägaren av delar

av kronans rätt till mineralen — överlåtelser som när som helst kunde av sta­

ten återkallas — utan ett av samhällsnyttan och av upptäckarens berättigade

anspråk motiverat gynnande på jordägarens bekostnad av den som upptäckt

nya fyndigheter. Den därmed åstadkomna beskärningen i jordägarens rätt

hade emellertid påtagligen i verkligheten inneburit också ett befordrande av

dennes egna intressen, i det att det för honom givetvis vore bättre att äga en­

dast en del i en upptäckt och exploaterbar än det hela i en oupptäckt och där­

för ekonomiskt värdelös tillgång. Teorin om regalrätten såsom förutsättning

och underlag för inmutningssystemet vore så mycket ohållbarare som i den

mån förut inmutningsbara mineral förklarats icke längre vara föremål för in­

mutning —■ såsom skett särskilt i 1855 års gruvestadga — den enskilde jord­

ägaren återfått oinskränkt rätt till desamma.

Ett godkännande av majoritetens ståndpunkt skulle medföra som konsekvens,

att jordägarens rätt till allt det som läge under markytan endast bleve en för­

foganderätt som gällde tillsvidare och som kunde när som helst avbrytas av

statens anspråk att förfoga över denna ’sin’ egendom. Var ginge då gränsen

mellan det av jordägaren ägda och det endast temporärt till honom upplåtna?

Den privata äganderätten bleve genom majoritetens förslag på ett viktigt om­

råde upphävd.

Den av majoriteten ifrågasatta principen skulle ingalunda gagna folkhus­

hållet utan lända gruvnäringen och den därav direkt eller indirekt beroende

delen av folkhushållet till avsevärd skada.

I fråga örn jordägarens ställning i gruvlagstiftningen anförde

reservanterna vidare:

Reservanterna ville visserligen ej bestrida att jordägarens insats för malmers

upptäckande i regel vore ringa i jämförelse med inmutarens. Emellertid vore

det för malmletningen otvivelaktigt av betydelse, att jordägaren vore intresse­

rad för att malmfynd gjordes å hans mark, enär han eljest på olika sätt kunde

försvåra letningen. Att. han ofta icke deltoge i den eventuellt efterföljande

gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att till inmutaren-företagaren

efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda fyndet medförde en för ra­

tionell gruvbrytning önskvärd konsolidering av intressena. Erfarenheten torde

ha visat, att dylika i regel på ett tidigt stadium av en fyndighets undersökning

genomförda andelsförsäljningar i genomsnitt taget varit fördelaktigare för säl­

jarna än för köparna, medan de å andra sidan vid de procentuellt fåtaliga malm­

fynd som givit upphov till verklig gruvdrift sällan medfört någon särskilt

tyngande belastning för gruvföretaget. Såsom argument för jordägareande­

lens upphävande kunde nämnda belastning i varje fall ej användas, därest man

föresloge att staten skulle inträda i jordägarens ställe, ty därmed bleve ju be­

lastningen ej mindre utan i verkligheten större.

Reservanterna kunde icke dela majoritetens uppfattning, att det för inmu­

taren i de flesta fall vore en fördel att få staten som kompanjon vid startandet

och utvecklandet av gruvdriften. Bortsett från att varje kompanjonskap vore

för företagaren mindre gynnsamt än den fulla och fria förfoganderätten över

hela fyndigheten — vilken i regel kunde vinnas när de olika gruvandelarna

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

låge på enskilda händer — så måste_ kompanjonskapet med staten te sig så­

som det minst eftersträvansvärda. Även i ekonomiska angelägenheter torde

nämligen statens handlande komma att framdeles liksom hittills i stor ut­

sträckning influeras av opinionens och politikens växlande uppfattningar och

av synpunkter av helt annat slag än de som borde vara för en delägare i veder­

börande gruva utslagsgivande. Och staten hade alltid en goel arsenal av på­

tryckningsmedel till förfogande för att göra sina önskemål gällande beträf­

fande det gemensamma företaget. Den enskilde företagaren-meddelägaren kom-

me säkerligen alltid att känna sig osäker och beroende.

Någon säkerhet funnes påtagligen ej heller och kanske knappt ens någon

sannolikhet för uteslutande affärsmässighet vid handhavandet av statens ifrå­

gavarande företagarverksamhet. Icke endast statens egna utan i lika hög

grad inmutaren-kompanjonens intressen bleve därav lidande. Skulle statens

beslutande och handlande inom gruvföretagen utställas till granskning och

kritik av den art, som brukade förekomma beträffande statsföretag, vore det

även sannolikt att många av dem, som finge att tillvarataga statens ifråga­

varande intressen, komme — för att undvika klander för misstag — att låta

staten inom gruvföretagen bliva den passive, den där utan egen kostnad och

risk lade sig i efterhand för att träda till först örn företaget visat sig gå bra.

Att detta skulle medföra skada både för kompanjonen och för gruvnäringen

vore påtagligt.

Såsom ett tungt vägande skäl för bibehållande av jordägarens andelsrätt i

gruva kunde till slut framhållas, att ifrågavarande rätt redan vunnit en snart

tvåhundraårig hävd och ingått i rättsuppfattningen. Sådana rättsprinciper

borde ej i det väsentliga rubbas, därest icke mycket starka skäl därför fun­

nes. Några sådana hade emellertid icke förebragts.

Jordägaren kunde tänkas tillgodosedd genom avgäld från gruvdriften eller

genom andel i gruvan. Enligt reservanternas mening vore det sistnämnda

systemet att förorda. En hittillsvarande oegentlighet vid detta systems till-

lämpning borde likväl avlägsnas, nämligen möjligheten att utnyttja en gruv-

andel 'passivt’. De delägare som endast nominellt men ej i nämnvärd omfatt­

ning deltoge i brytningen hade enligt nuvarande regler rätt att få till sig redo­

visade hela den del av gruvans överskott som motsvarade deras gruvandelar.

Att sådana bestämmelser vore obilliga och ur folkhushållets synpunkt olämp­

liga behövde ej närmare utläggas. I full överensstämmelse med majorite­

tens allmänna ståndpunkt i dylika frågor förordade reservanterna sådan änd­

ring av bestämmelserna, att andelen i en gruvrörelses överskott bleve beroende

av deltagandet i brytningen.

Angående inmutarens ställning anförde reservanterna i huvud­

sak följande:

En företagare kunde icke förväntas vara särskilt intresserad av att nedläg­

ga kapital i ett gruvföretag, som vore upplåtet på en relativt kort tid. Än

mindre hågad måste han vara att nedlägga kapital i för malmens tillgodo­

görande avsedda förädlingsanläggningar och större transportanordningar; när

förfoganderätten till gruvan upphörde, kunde ju sådana anläggningar bliva för

företagaren helt värdelösa. Många bergverksföretag av vad man hittills skulle

ansett normal typ, direkt och indirekt gagneliga för folkhushållet, komme

därför vid en begränsad upplåtelsetid antagligen överhuvud taget ej till stånd.

I de fall där vinstutsikterna vore så stora, att de föranledde en gruvas be­

arbetande trots tidsbegränsningen, komme gruvföretaget oundvikligen att in­

rättas och drivas på ett helt annat och för folkhushållet mindre önskvärt sätt

än örn det baserats på längre sikt. Yad som skapades bleve ett företag av i

Kungl. Maj: ts liro position nr 1/0.

81

viss mån samma typ som de vilka uppstode för utnyttjande av en speciell kon­

junktur, såsom exempelvis kristidsföretagen. Minsta möjliga anläggningska­

pital, helst provisoriska anläggningar, minsta möjliga underhåll, hastigast

möjliga uttagande av exploaterbara värden och inga eller minsta möjliga för­

arbeten för tiden efter överlåtelsedagen måste bliva följden av företagarens

naturliga strävan att förlora så litet som möjligt, när företaget måste från-

trädas. Och resultatet bleve att gruvföretaget, när det övertoges av staten,

mistat en avsevärd del av sin avkastningsmöjlighet, eventuellt ända därhän,

att driften icke längre lönade sig, i varje fall icke utan betydliga nyinveste­

ringar. Lagstiftningsåtgärder och statlig kontroll kunde endast mycket

ofullständigt hindra dylika ofrånkomliga konsekvenser av att gruvnäringen

måste inriktas på korttidsdrift. Föga hjälptes saken av att staten, såsom

majoriteten tänkt sig, eventuellt förnyade överlåtelsen till samma företagare,

när upplåtelsetiden nalkades sitt slut, Örn denne ej från början kunnat räk­

na med den längre upplåtelsetiden, hade han säkerligen redan inrättat sig

efter den kortare, och han hade vid träffandet av sina dispositioner haft an­

ledning utgå ifrån, att sannolikheten för att staten skulle vid första tillfälle

begagna sig av sin inlösningsrätt vore större, ju bättre och räntablare gruv­

företaget vore vid den kritiska tidpunkten.

Vid bedömandet av konsekvenserna av en begränsad upplåtelsetid för gruv­

företag borde beaktas det för gruvor säregna förhållandet, att s. k. förbere­

dande gruvarbeten alltid borde fortgå. Dessa arbeten, som bestode i under­

sökningar av malmtillgångarna, schaktsänkningar, ortarbeten å nya etager,

utsprängande och fyllande av magasin i berget etc., förberedde många år i

förväg den framtida brytningen och representerade en mycket väsentlig del

av ett gruvföretags normala utgifter. Påtagligen kunde gruvföretagaren icke

hava något intresse av att nedlägga stora kapital på dylika arbeten, som av-

såge att förbereda brytningen under en tid, då han sannolikt icke längre vore

ägare av gruvan, och detta framförallt örn han, såsom majoriteten liksom de

gruvlagstiftningssakkunniga föreslagit, vid gruvans avträdande icke finge

någon som helst gottgörelse för dylika förarbeten. Resultatet måste bliva, att

gruvan vid överlåtelsen komme att alldeles särskilt i detta avseende befinna

sig i ett för fortsatt drift mycket otillfredsställande skick.

När man föreslagit en tidsbegränsad upplåtelse till inmutaren, borde man i

varje fall lia undvikit sådana inlösensbestämmelser, som måste å ena sidan än

ytterligare avskräcka företagaren från att engagera sig i gruvverksamheten

och å andra sidan motarbeta statens intresse att vid upplåtelsetidens slut er­

hålla en i bästa möjliga skick befintlig gruva. Icke blott gentemot företaga­

ren rättvisare utan också för staten och framförallt folkhushållet bättre resul­

tat vore säkerligen att vinna, om staten förpliktades att vid eventuell inlösen

erlägga det fulla värdet av gruvföretaget i det skick, i vilket det vid inlös-

ningstillfället befunne sig. Företagaren finge då ett eget intresse av att gruv­

företaget överlämnades i gott stånd, och staten holle — utan att gruvnärin­

gen på samma sätt paralyserades som vid genomförande av majoritetens för­

slag — åt sig den möjlighet öppen, som majoriteten velat ha säkerställd, näm­

ligen att utan ekonomisk uppoffring kunna direkt ingripa i malmhushållnin-

gen och gruvdriften.

Givetvis bleve de för näringen och folkhushållet ogynnsamma följderna av

en begränsad upplåtelsetid för gruva starkare framträdande, ju kortare upp­

låtelsetiden vore, men det vore felaktigt att tro, att om upplåtelsetiden endast

tillmättes ’lagom’ lång så skulle olägenheterna upphöra. _ Huvudsakliga skill­

naden vore, att olägenheterna vid en längre upplåtelsetid uppträdde, senare.

Så snart man nalkades den tidpunkt, då statens inlösningsrätt kundo göras gäl­

lande, måste de nämnda fenomenen oundvikligen framkomma. Det läge i ett

Hi lullig lill riksdagens protokoll IDUS. 1 saini. Nr 40.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

gruvföretags natur, att det icke kunde utbyggas på en gång. Nytt kapital måste ständigt engageras i anläggningar av olika slag liksom i nyss berörda förberedande arbeten, därest räntabiliteten skulle kunna hållas vid den höjd, som gruvans malmtillgångar möjliggjorde. Men vem tillsköte kapital för nya anläggningar, för underhåll och för framtidsarbeten, när affären inom kort skulle avvecklas?

Det erfordrades i regel lång tid från det en gruvfyndighet upptäcktes och gruvarbetet därå igångsattes och till dess att gruvföretaget bleve relativt fär­ digutbyggt och ekonomiskt lönande. Denna tid bleve givetvis längre, därest förädlingsverk och nya kommunikationsleder också måste tillskapas, innan en ekonomisk exploatering kunde börja. De tider som i verkligheten åtgått för att skapa bärkraftiga gruvföretag torde visa orimligheten av den före­ slagna begränsningen av gruvupplåtelser till 30 år från gruvarbetets början, re­ spektive 35 år från fyndighetens utmålsläggande. Majoritetens uppfattning att en tidrymd av 30 år finge anses vara tillräckligt lång för att giva företa­ garen tillfälle att taga ut ersättning för sina kostnader och en skälig vinst sak­ nade varje stöd i verkligheten. Därest vid en sådan tidsbegränsning kapital ställdes till ett gruvföretags förfogande, skulle företaget i regel knappast mer än hinna bliva försatt i räntabelt skick, förrän tidpunkten för statens överta­ gande därav vore förestående. Risken härför vore så mycket större om, såsom väl i de flesta fall bleve förhållandet, redan en del av upplåtelsetiden förgått, när kapitalinvesteringen påfordrades. Det borde härvidlag särskilt observe­ ras att nya malmfyncl av betydelse hädanefter knappt torde kunna förväntas annat än i mer avlägsna delar av landet. Innan en exploatering av sådana fynd överhuvud kunde börja, måste påtagligen varjehanda tidskrävande för­ arbeten utföras och framförallt kommunikationsleder anskaffas.

Begränsad upplåtelsetid hade för en företagare en helt annan innebörd, då det gällde ett gruvföretag, än då det rörde sig örn exempelvis en vattenkrafts­ anläggning. I sistnämnda kategori av företag kunde, i motsats till vad fallet vore vid gruvföretag, den slutliga utbyggnaden i regel ske relativt hastigt, och sedan den en gång skett erfordrades i huvudsak inga andra arbeten än för underhållet. Vidare vore kraftföretagets blivande ekonomi — till markerad åtskillnad från gruvföretagets — relativt lätt att beräkna, innan det utbygg­ des. Ofta kunde avsättningen av väsentliga delar av den producerade kraften säkerställas för tiotal av år framåt, vadan en företagare på detta område relativt lätt kunde överblicka de ekonomiska resultaten under den fastställda användningstiden. Ett gruvföretag vore på ett helt annat sätt beroende av konjunkturerna. Många år i rad gåve kanske förluster, andra perioder gåva vinster. För kompensering av riskmomenten måste gruvföretagaren kunna räkna med en lång utjämningsperiod. Det vore under sådana omständigheter anmärkningsvärt, att nämndmajoriteten föreslagit för gruvnäringen en till och med kortare upplåtelsetid än den fyrtioåriga, vilken enligt 1918 års vatten­ lag tillerkänts vattenkraftsföretagare. En väsentligt längre tid hade under alla omständigheter varit motiverad.

Reservanterna framhöllo vidare att majoritetens förslag örn införande av an- delsrätt och inlösningsrätt för staten medförde som konsekvens, att staten bleve företagare på gruvnäringens område. Härom anförde reservan­ terna bland annat följande:

Innan lag stiftades, som framtvingade statlig företagarverksamhet på gruv­ området, syntes det nödvändigt att grundlinjerna för statens utövande av den­ na nya verksamhet uppdragits och befunnits giva förhoppning örn goda re­ sultat. Även om man skulle lyckas finna organisationsformer, som gåve grun­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

83

dad förhoppning om en affärsmässig skötsel av statsföretaget, kvarstode emel­

lertid andra med statsdriften förbundna större svårigheter som icke kunde

kringgås. Sålunda vore arbetsgivarproblemen oskiljaktigt förenade med före-

tagarverksamheten. Vilken ställning skulle de statliga affärsföretagen in­

taga i sin egenskap av arbetsgivare? Skulle staten för att skydda sina indu­

striella intressen i likhet med andra stora företagare ingå i arbetsgivarförening,

eller skulle statens företag stå utanför sådana och överlåta åt den andra par­

ten att med hjälp av sina facksammanslutningar ensam stärka sin ställning?

Ville staten förbjuda sina arbetare att gå i strejk o. d., även där det icke rörde

sig örn direkt samhällsvådliga arbetsnedläggelser, eller i motsatt fall, borde

staten avstå från arbetsgivarens vapen, lockouten? Valde staten — vilket

voro sannolikt med hänsyn till dess politiska byggnad — att för sina företag

ej begagna sig av de metoder som kunde skydda en arbetsgivares intressen,

finge statsföretagen givetvis betala ständigt stigande och i förhållande till

företagens avkastningsförmåga för höga löner, med påföljd att produktionens

resultat bleve otillfredsställande och dess upprätthållande äventyrades. Klart

vore, att dylika svårigheter framträdde starkare, i den män den statliga före-

tagarverksamheten växte i omfång i förhållande till motsvarande enskild verk­

samhet, vilken senare därigenom efter hand förlorade sin hittillsvarande ställ­

ning såsom på arbetsgivarområdet i viss mån normgivande.

Det kunde i detta sammanhang ifrågasättas, örn det kunde vara till fördel

för statens auktoritet och principiellt opartiska ställning, att staten genom att

driva egen industriell företagarverksamhet bleve direkt engagerad i intresse­

tvister med stora grupper av medborgare. Betänkliga komplikationer härav

kunde otvivelaktigt lätt uppstå. Rent teoretiskt kunde också det generella

spörsmålet diskuteras, örn det vore lämpligt, att staten vid utövande av sina

överhöghetsfunktioner bleve i alltför många fall så att säga domare i egen sak.

Sist berörda frågor sammanhängde med den om statens s. k. ’ dubbelväsen’

att vara å ena sidan överhet och lagstiftare för medborgarna och verksamhe­

ten i landet och å den andra sidan samtidigt själv en deltagare i denna samma

verksamhet. Man kunde — och borde, där statlig affärsverksamhet vore ound­

viklig —- eftersträva ett strängt särhållande av statens funktioner, när den

uppträdde i den ena eller den andra av dessa egenskaper, men man måste göra

klart för sig, att detta kunde uppnås endast till en viss grad. Hos samma

statsmakter och alltså av samma personer beslutades dock i sista hand både

över lagstiftning, administration och statlig affärsverksamhet. Och de mån­

gas intresse måste i regel bliva utslagsgivande, oavsett utgångspunkterna. Ju

större relativ omfattning som den statliga affärsdriften finge, desto omöjli­

gare bleve det att undvika konflikter mellan det nödvändiga kravet på lik­

ställighet mellan statliga och enskilda företagare och den statliga företa­

garens strävan att utnyttja samhällsmaktens hjälpmedel till främjande av sina

företagarintressen i konkurrens med den enskilde, och desto omöjligare bleve

det att undvika, att de inom statsföretagen anställda utnyttjade tillgängliga

politiska möjligheter för att befordra sina intressen såsom anställda. Påtag­

ligt vore, att dessa med statlig företagarverksamhet förbundna svårigheter

blivit accentuerade genom det bestämmande inflytande å landets angelägen­

heter, som numera kunde utövas av olika medborgargrupper.

Mot statlig gruvdrift talade även det skälet att gruvindustrien vore en i

hög grad riskfylld näring. — Först örn på grund av de svaga räntabilitets-

utsikterna och alltför besvärande lagbestämmelser enskilda icke längre ville

bedriva den gruvdrift, som från folkhushållets synpunkt ansåges nödvän­

dig såsom underlag för annan näringsverksamhet i landet, borde staten ha an­

ledning taga ett eget ingripande i gruvnäringen under övervägande. Men att

frammana denna situation och tvinga sig till deltagande syntes föga moti­

verat.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Ett ytterligare skäl emot statlig gruvdrift vore att denna liantering i regel

måste förbindas med förädlingsindustri. Staten som gruvägare måste alltså

antingen avstå från att genom sådan kombination med förädlingsindustri ska­

pa möjligheter till bästa resultat eller också genom att taga del även i föräd­

lingsindustrien högst väsentligt öka sin företagarverksamhet med resultat att

förutnämnda följder av statens dubbelställning ytterligare förstärktes.

Slutligen kunde ej lämnas utan påpekande den vanskliga ställning, i vilken

staten som gruvägare lätt kunde komma vid internationella konflikter. Den

export av järnmalm, som förekommit under världskriget, torde exempelvis

svårligen lia kunnat upprätthållas från några statsgruvor. Gruvdriften hade

sannolikt i stället måst inställas och landet fått ökade försörjningssvårig­

heter.

Reservanterna uttalade att det för tillkomst och utveckling av en sund gruv­

industri med därå baserad förädlingsverksamliet erfordrades ett betryggande

säkerställande av gruvrätten. Det vore därför ett önskemål att rätt

till gruva gåves så långt som möjligt samma karaktär som rätt till annan

egendom. Man borde även avlägsna riskmomentet att gruvrätt kunde oåter­

kalleligen förloras genom försummelse att på dagen inbetala vissa avgifter

eller såsom följd av ett återupplivande av något för länge sedan sonat utmål

å samma fyndighet. Försummandet av avgiftsbetalning borde ej medföra för­

lust av gruvrätten utan endast kravrätt mot gruvägaren, för vilken fordran

gruvan i sista hand utgjorde säkerhet. I samband med frågan örn rättssäker­

heten erinrade reservanterna örn behovet av lagbestämmelser, som möjliggjorde

intecknings beviljande i dels gruva och dels för gruvrörelsen upplåten mark

med därå uppförda anläggningar.

Beträffande frågan örn statsgruvefält uttalade reservanterna slut­

ligen följande:

Utläggande av statsgruvefält borde förekomma blott i sällsynta undantags­

fall och omfatta möjligast begränsade områden. Det borde ske endast för att

skydda fyndigheter, som av malmpolitiska eller andra skäl ansåges böra läg­

gas i reserv. Tiden för ett statsgruvefälts giltighet borde vara på förhand

fixerad till ett visst antal år, vid vilkas utgång en omprövning av reserverin-

gen borde ske. Därest statsgruvefälten, som väl i regel just vore ur malm-

letningssynpunkt intressanta, tilltoges större än som vore nödvändigt för den

avsiktligt reserverade fyndighetens skyddande, förbleve inom det utlagda om­

rådet eventuellt förefintliga andra fyndigheter, vilkas omedelbara tillgodogö­

rande kunde vara av allmän betydelse, kanske ouppdagade.

Yttranden över social teeri ngsn ii lii lidens förslag'.

Socialiseringsnämndens förslag örn att staten skulle förklaras

vara ägare till ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna mineraltillgångar

och att i samband härmed jordägarens an delsrätt skulle upphöra,

såvitt anginge gruva som framdeles upptoges, föranledde skiftande omdömen.

Av bergmästarna ansåg sig bergmästaren i norra distriktet kunna i det

stora hela ansluta sig till nämndens förslag. Dock förordades vissa modifi­

kationer häri. Sålunda ansåg bergmästaren att jordägaren borde erhålla vissa

fördelar utöver den ersättning för ekonomisk och ideell skada som föreslagits

Kungl. Majlis proposition nr hO.

85

av nämnden. I sådant hänseende förordades att en årlig avgäld, motsvarande

viss del av den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, skulle

utgå till den som vid varje särskild tidpunkt ägde och brukade den jord inom

vars område gruvan vore belägen. Bergmästaren anförde till stöd för sin

ståndpunkt bland annat följande:

Jordägarens andelsrätt i gruva hade i de flesta fall varit av tvivelaktigt

värde. Där jordägaren haft anledning direkt intressera sig för gruvdrift,

hade han ju i regel varit i tillfälle att själv taga reda på och inmuta de fyn­

digheter av värde, som kunnat finnas å hans mark. I många fall hade jord­

ägaren redan på ett tidigt stadium, innan malmen blivit ordentligt blottad och

något som helst bedömande av fyndighetens värde kunnat ske från hans sida,

avyttrat sin andel, oftast till inmutaren för den summa denne eventuellt velat

bjuda. Örn intet anbud gjorts, hade jordägaren funnit fördelaktigast att av­

stå från sin andel även utan ersättning, antingen omedelbart vid utmålsförrätt-

ningen, eller, örn han då anmält sig för andelens begagnande, något år där­

efter, sedan han fått vara med örn tillräckligt många uttaxeringar. Att jord­

ägaren ofta icke deltoge i gruvbrytningen utan funne det fördelaktigare att

till inmutaren-företagaren efter frivilligt avtal avyttra sin andel i det gjorda

fyndet medförde visserligen en för rationell gruvbrytning önskvärd konsolide­

ring av intressena. En sålunda underlättad monopolbildning vore' emellertid

ingalunda ur nationalekonomiska synpunkter önskvärd; den ledde vanligen

till en starkt ökad export av oförädlad råvara och försvårade i hög grad rå-

varuanskaffningen för de inhemska förädlingsverken, åtminstone i den mån

de ej tillhörde monopolets intresseområde. Ur dessa synpunkter vore det där­

för långt fördelaktigare, örn staten i stället för jordägaren inträdde som hälf-

tendeltagare i gruvarbetet och opartisk utskiftare av malmen-råvaran till in­

hemska förbrukare, med avstående av så stor del av malmvinsten som kunde

behövas för att förädlingen skulle bliva ekonomiskt genomförbar.

Emellertid syntes den omständigheten att nu gällande lag dock faktiskt

tillerkände jordägaren hälftenrätt i fyndigheten vara ett fullgiltigt skäl för

att lämna jordägaren vissa fördelar utöver vad nämnden avsett. Detta tillägg

borde icke givas såsom en ersättning en gång för alla eller tillfalla den som

vid visst tillfälle vore jordägare eller jordägarens rättsinnehavare. _ I stället

borde, så länge gruvdrift påginge, en årlig avgäld, motsvarande viss del av

den taxerade vinsten å gruvbrytningen på jordägarens mark, utgå till den som

vid varje särskild tid ägde och brukade den jord inom vars område gruvan

vore belägen. Avgälden komme på detta sätt jordbruket direkt till stöd, vil­

ket ofta torde hava en fördelaktig återverkan på gruvföretaget genom bättre

tillgång till jordbruksprodukter och förmånligare pris å desamma. Då avgäl­

den icke borde vara begränsad till vissa år, kunde den sättas något lägre än

som föreslagits av gruvlagstiftningssakkunniga, möjligen till 15 procent av

nettovinsten. Genom borttagandet av jordägarens andelsrätt betoges den jord­

ägare, som intresserade sig för gruvdrift, ingalunda rätten att själv uppsöka

och inmuta på hans mark eventuellt befintliga fyndigheter. Tvärtom torde

han därigenom sporras till att undersöka sin jord för att icke bliva förekom­

men av andra.

Bergmästaren i Gävle—Bala distrikt bestred att den av nämnden före­

slagna principen bleve till gagn för det allmänna. Staten komme att åsamkas

större utgifter än inkomster, och intresset för upptäckandet av nya fyndig­

heter skulle nästan helt försvinna. Detta bekräftades enligt bergmästarens

mening av den erfarenhet som vunnits av den år 1899 införda bestämmelsen

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att jordägareandelen å odisponerad kronojord skulle tillhöra kronan. Under

den tid som förflutit, sedan nämnda lagändring trätt i kraft, hade icke inom

distriktet gjorts sådana fynd att arrendeinkomsterna av kronans jordägare­

andelar kunnat täcka kostnaderna för utarrenderingen. Örn staten skulle

bevaka jordägarerättigheter även beträffande alla inmutningar på enskild

mark, skulle det bliva nödvändigt att upprätta ett nytt ämbetsverk som för

hela landet handlade dylika ärenden, och statens förlust skulle bliva vida stör­

re. — I motsats till vad nämnden förmodat utförde jordägarna alltjämt grund­

lig malmletning i ganska stor omfattning, särskilt jordrymningar, där flytt-

block av omagnetisk malm gåve dem anledning förmoda att malmfyndighet

funnes å deras mark. Där jordbetäckningen vore djup, förenade sig ägarna

av angränsande marker i utförandet av undersökning. Sålunda hade i ett

fall ett stort antal markägare bildat andelsförening för undersökning av för­

modade fyndigheter å deras ägor.

Bergmästaren i östra distriktet fann det med hänsyn till förebilderna i ut­

ländsk lagstiftning ligga nära till hands att borttaga jordägarens andelsrätt.

Huruvida det vore lämpligt att företaga denna åtgärd i den av nämnden före­

slagna utsträckningen, kunde emellertid ifrågasättas, då jordägarens andelsrätt

hade så gamla anor i vårt land. Beträffande förslaget att överflytta nämnda

andelsrätt på staten anförde bergmästaren bland annat följande:

Det vore att förmoda att, örn statens andel skulle utnyttjas på sätt nämnden

angivit, ej så gynnsamma förhållanden komme att råda som nämnden tänkt sig.

Den myndighet som hade att bestämma örn staten skulle bevaka sin rätt uti

inmutad fyndighet finge givetvis iakttaga en viss försiktighet, alldenstund en

fyndighet, särskilt av ädel metall, vid tiden för utmålsläggningen kunde synas

obetydlig men vid fortsatt bearbetning bliva rikartad. Följden bleve alltså

den att staten, för att ej försitta vinstmöjlighet, rätt ofta komme att bevaka

sin andel i inmutad fyndighet. Fråga uppstode då, huru den bevakade andelen

skulle utnyttjas. Näppeligen torde staten under dylika förhållanden bestämma

sig för att aktivt deltaga i brytningen, en fråga som för övrigt torde vara av

beskaffenhet att behöva underkastas riksdagens prövning och sålunda vålla

tidsutdräkt till men för inmutaren, som givetvis ofördröjligen ville ha klart

för sig, huru med statens andel i gruvföretaget skulle förfaras. Örn statens

andel bleve föremål för utarrendering, vore det föga troligt, att någon av­

sevärd arrendeavgift vore att förvänta, då någon närmare kännedom örn fyndig­

heten vanligen icke förefunnes vid utmålsläggningen. De arrendevillkor som

för närvarande tillämpades vid utarrendering av kronan tillkommande jord­

ägareandel hade icke i den omfattning man tänkt sig lockat andra personer än

inmutaren till arrendering. Och arrendeavgifterna syntes hava stannat vid

skäligen blygsamma siffror i förhållande till de besvär och kostnader som åsam­

kats statsverket. Då ett arrendesystem efter andra riktlinjer ej heller skulle

leda till ett bättre resultat, förefölle utarrendering överhuvud taget föga lämp­

lig. Förmånligast syntes vara att staten finge del av fyndighetens avkast­

ning i form av royalty. Om fyndigheten vore belägen å enskild mark, syntes

ägaren därav böra få en viss del av denna royalty. De invändningar som tidi­

gare framställts mot ett dylikt sjästern "forde ej behöva upprepas, örn man toge

till förebild de bestämmelser som gällde i den senaste franska lagstiftningen och

enligt vilka avgäld utginge efter viss progressiv skala.

Kungl. Maj:ts proposition nr

-4

0.

87

Bergmästaren i västra distriktet tillstyrkte att jordägarens andelsrätt bort-

toges och staten förklarades vara ägare till mineralen. Emellertid borde statlig

gruvdrift ej ifrågakomma, utan staten borde till enskilda upplåta brytnings­

rätten och som vederlag härför åtnjuta en del av den nettovinst gruvbrytningen

kunde lämna. En mindre andel i fyndighetens avkastning horde, liksom vid

stenkolskoncessioner, tillerkännas jordägaren. Dessa åsikter motiverades när­

mare sålunda:

Bestämmelsen att jordägaren skulle lia rätt till hälften av inmutningsbar fyn­

dighet hade icke befordrat gruvhanteringen. Tvärtom hade jordägarens an­

delsrätt uti många fall verkat hinderlig, såsom då den i spekulationssyfte in­

köpts av utomstående vilka trakasserat och ställt orimliga krav på inmutaren.

Ytterst sällan ginge jordägaren in som kompanjon i företaget och delade ut­

gifterna och riskerna. Han bidroge icke till att skapa de nya värden som

folkhushållet hade gagn av. Han satte sig i efterhand och profiterade av in­

mutarens arbete.

Örn såsom på goda grunder kunde göras gällande varken jordägare eiler

inmutare hade äganderätt till någon del av undergrunden, så kunde ägande­

rätten icke tillerkännas någon annan än staten. Det syntes riktigt att denna

princip uttryckligen fastsloges i en blivande gruvlagstiftning. Härav följde

emellertid ingalunda att staten för egen räkning skulle förfoga över dessa till­

gångar och bedriva gruvbrytning. Statlig gruvdrift vore icke något lockande

framtidsperspektiv. Såsom företagare på gruvhanteringens område skulle sta­

ten säkerligen komma att skada de enskilda näringsidkarna i deras förhållande

till arbetarna. Staten måste även här bliva en mönsterarbetsgivare, anordna

välfärdsinrättningar, betala arbetslöner och garantera sina arbetare förmåner

som de enskilda näringsidkarna icke förmådde lämna. Genom sitt höga ex­

empel skulle staten komma att oroa arbetsmarknaden inom gruvfacket.

Bergmästaren i södra distriktet avstyrkte förslaget. Att staten utan något

vederlag övertoge ägande- och förfoganderätten till oupptäckta eller icke i

bruk tagna mineralfyndigheter innebure ett våldförande på rättskänslan.

Bergmästaren i mellersta distriktet ansåg att staten och jordägaren borde

lika dela hälftenrätten till nyupptäckt fyndighet men att delägare borde hava

andel i gruvas avkastning blott i proportion till hans aktiva deltagande i

brytningen. Härom anfördes följande:

Enligt gällande gruvestadga erhölle i regel markägaren oförskyllt hälften­

rätten i på hans mark gjort fynd och hans betydelse för dess exploaterande

torde i allmänhet vara ringa. Skulle fyndet vara av värdefullare beskaffenhet,

vilket ju dock mycket sällan vore förhållandet, vore hans andel att jämställa

med ett oväntat arv eller en oförtjänt jordvärdestegring. Av samma anledning

som staten ej ansåge sig i dylikt fall berättigad att uppträda med anspråk på

hela kapitalvärdet i fråga torde emellertid jordägaren ej böra frånkännas all

andel i fyndet. Vilkendera av staten eller jordägaren som bäst gagnade det

allmänna borde vara avgörande för huru värdeobjektet skulle skiftas. Vid ett

mindre fynd syntes jordägaren hava större betydelse för ett gruvföretags till­

komst, under det att vid ett större, värdefullare statens stöd skulle kunna vara

mera betydelsefullt för företagaren. Då, en ny gruvlag borde vara enhetlig,

d. v. s. gälla för såväl kronojord som enskild mark och avse hela riket, syntes

under sådana förhållanden rimligt, att staten och jordägaren erhölle lika andel

i fyndet. Förklarade sig ingendera av dem vilja deltaga i brytningen och

bära dess risker, borde ej heller någondera hava rätt till vinstandel. Ville del­

88

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ägare göra sig en riskfri inkomst, stöde alltid utväg öppen för honom att sälja

eller utarrendera sin rätt i fyndigheten. I det fall att jordägaren ej vågade ingå

i företaget eller saknade kapital, tillfördes honom genom fyndets bearbetande

ändock fördelar genom avsättning av produkter till bättre pris, markförsälj­

ning m. m. _ En sådan uppdelning av nuvarande jordägarerätt på två parter

föranledde visserligen att företagaren-inmutaren finge att göra med i enklaste

fall två delägare i stället för tidigare blott en. Då gruvföretaget i regel bäst

tillgodosåges, örn företagaren hade full handlingsfrihet, syntes detta dock i de

flesta fall ej bereda honom större svårigheter, då han torde hava lättare att

träffa frivillig överenskommelse med två mindre delägare än nied en hälften­

ägare. Därjämte skulle för det fall att staten ej ville bevaka sin rätt i gruva

statens andel enligt förslaget tillfalla inmutaren, varigenom även på detta sätt

företagaren skulle tillförsäkras ökad frihet. — Staten borde ej själv bedriva

gruvrörelse; det allmännas intresse inom bergshanteringen tillgodosåges näm­

ligen bäst i form av intressegemenskap i av enskilt företag bedriven gruv­

rörelse eller genom gruvrättens utarrendering.

Kommerskollegium förklarade sig icke vilja tillmäta olägenheterna för in­

mutaren av jordägarens andelsrätt någon större betydelse. För uppsökandet

av nya malmtillgångar liksom för förarbetena till deras blottande och vidare

undersökning vore det av icke ringa vikt, att en viss intressegemenskap bibe-

hölles mellan malmletaren och jordägaren, så att den senare kunde förväntas

befordra i stället för att hindra den förres verksamhet. Ur ändamålsenlighets-

synpunkt syntes en inskränkning i jordägarens andelsrätt icke vara påkallad.

Beträffande frågan huruvida staten skulle kunna förskaffa sig någon fördel

genom att inträda i jordägarens ställe som jämte inmutaren delägare i gruva

erinrade kommerskollegium att vår gruvhantering, med vissa undantag, vore

föga lönande och att förbättrade förhållanden näppeligen kunde ställas i ut­

sikt, i det att icke ens de omständigheter som vore förknippade med den för till­

fället lönande järnmalmsexporten vore av beskaffenhet att helt utesluta far­

hågor för en framtida försämring av läget. Nya fynd av något större värde

kunde knappast vara att vänta annat än i delar av Norrland, vilka vöre av­

lägsna från de stora stråkvägarna. Dylika fynd kunde ej heller väntas ha ett

sadant för brytningen fördelaktigt läge i dagen, som skulle kunna underlätta

en ekonomiskt gynnsam brytning. Den övervägande sannolikheten syntes

tala för att å flertalet av de fyndigheter, däri staten enligt förslaget kunde

komma att fa del, icke skulle kunna grundas några mera vinstgivande företag.

Därest emellertid i framtiden då och då en fyndighet av stor ekonomisk bety­

delse komme att upptäckas inom landet, kunde det intresse staten hade såsom

representerande folkhushållet i dess helhet göra det önskvärt att staten bleve

direkt delaktig i fyndigheten. Härvid framstode det som skäligen tvivelaktigt,

huruvida delägarskapet borde åvägabringas redan från tiden för utmålsläggnin-

gen eller om det icke vore fördelaktigare att inträda först vid en senare tidpunkt.

Då för ett fullständigare tillgodoseende av statens intresse inskränkningar torde

behöva göras ej blott i den enskilda jordägarens utan även i inmutarens rätt,

syntes det kommerskollegium, med hänsyn såväl till svårigheten att bedöma

ett gruvföretags framtidsvärde redan vid utmålsläggningen som till olämplig­

heten av att göra staten delaktig i ett stort antal osäkra, för att icke säga över­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

89

vägande förlustbringande företag, vara mera tillrådligt att staten inskränkte

sig till att förbehålla sig en framtida inlösningsrätt som i sådant fall borde

omfatta såväl inmutarens som jordägarens andel. Ett övervägande av de prak­

tiska svårigheter för gruvhanteringens rationella bedrivande, som torde vara

oundgängligen förbundna med ett direkt överflyttande av jordägareandelen,

helt eller delvis, på staten, syntes tala emot en sådan lösning.

Beträffande möjligheten att tillgodose det allmännas intressen inom gruv­

näringen anförde kommerskollegium vidare:

Ur malmpolitisk synpunkt torde statens verksamhet böra hava till syfte

dels att förhindra malmtillgångarnas utbrytande på ett oekonomiskt sätt och

dels att tillse att den inhemska förädlingsverksamheten icke bleve strandsatt på

råmaterial. Att statens delägarskap i nya gruvor skulle vara en förutsättning

för tillgodoseende av det förstnämnda ändamålet syntes ingalunda självfallet.

Statstillsynen över gruvdriften kunde ju alltid på lagstiftningens väg skärpas,

därest fara för rovbrytning skulle anses vara vid nuvarande ordning för han­

den, utan att de åtgärder vidtoges, vilka nämnden förordade. Det syntes till

och med antagligt att ökad kontroll över brytningen och andra dylika av malm­

politiska skäl förestavade åtgärder, vilka av företagarna åtminstone omedel­

bart kunde komma att kännas besvärande, lättare kunde komma till stånd i

den mån staten ej själv befunne sig bland gruvägarna och idkade gruvdrift

samt i sådan egenskap kunde hava motsatta intressen ur statsekonomisk och

malmpolitisk synpunkt. För att dylika åtgärder skulle få större betydelse,

måste de även hava avseende å äldre gruvföretag, varför förbehåll berörande

endast enligt ny gruvlag förvärvade rättigheter icke bleve tillfyllest för ända­

målet. Tillgodoseendet av den inhemska förädlingsverksamheten, genom att

denna skulle kunna påräkna bidrag av malm ur gruvor vari staten vore del­

ägare, syntes ej särdeles kunna befrämjas av nämndens förslag, örn man finge

utgå från nu rådande förhållande, att de flesta förädlingsverken läge i mellersta

Sverige, under det att de gruvor av betydenhet, vari staten skulle på grund av

den nya lagstiftningen få del, knappast kunde tänkas belägna annat än i

Norrland. På sätt kommerskollegium i ett tidigare yttrande i ämnet uttalat

kunde ifrågavarande malmpolitiska skäl ej heller anses tala för kronans del­

ägareskap i sådana gruvor, vilkas malm användes till inhemsk förädling.

Vad reservanterna påpekat angående de svårigheter, vari staten som gruv­

ägare skulle kunna råka vid internationella konflikter, förefölle synnerligen

beaktansvärt i betraktande av den eftergivenhet en militärt svag stat kunde

bliva nödsakad ådagalägga vid dylika tillfällen.

Kollegium anslöte sig till den av nämnden rrttalade åsikten att förutsätt­

ningen för en statlig företagarverksamhet inom gruvhanteringen måste vara

att därav kunde förväntas ett produktionsresultat, som icke understege det

som framkomme vid enskild drift. Innan förslag örn utvidgning av statens rätt

i nu ifrågasatt omfattning framlades, borde emellertid frågan örn formerna

för en eventuell statlig gruvdrift underkastas en sorgfällig undersökning.

För så vitt anmälan örn statens delägarskap måste göras redan vid utmåls-

läggningen, skulle helt visst ett betydande antal gruvandelar utan egentligt

värde komma i statens ägo. Ett aktivt deltagande från statens sida i gruv­

drift å sådana syntes ur ekonomisk synpunkt icke vara önskvärt. Kollegium

måste därför hålla före att staten, om utarrendering av dess gruvandelar ej

lyckades, komme att, trots de principer nämnden i sådant avseende ville göra

gällande, bliva en huvudsakligen passiv delägare.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Ing enior svetenskapsakademien avstyrkte förslaget oell anförde följande:

Nämndens yttrande innehölle näppeligen några argument som gjorde det tro­

ligt eller ens sannolikt, att icke gruvhanteringens produktionsbetingelser skulle

försämras, örn staten övertoge jordägarens nuvarande rätt. Detta gällde såväl i

fråga örn malmletningen som gruvdriften såsom sådan. Det förefölle ock som

om nämnden utgått ifrån att en sådan försämring skulle komma att inträda,

ehuru nämnden icke ansett sig behöva räkna med något 'nämnvärt’ avbräck i

den enskildes letar- och företagarverksamhet. För sin del vore akademien av

den uppfattningen, att realiserande av nämndens ifrågavarande förslag skulle

medföra särdeles olyckliga konsekvenser med avseende å gruvnäringens ut­

veckling i allmänhet. En förutsättning för att staten ensam eller i gemenskap

med enskilda skulle kunna idka gruvdrift vore att det skapades lämpliga

organ för driftens utövande. Emellertid hade i nämndens yttrande icke upp­

tagits till behandling hur en affärsmässig förvaltning av statens ifrågavarande

verksamhet borde organiseras. Akademien kunde för sin del uttala sin anslut­

ning till vad reservanterna inom nämnden anfört angående de avsevärda svå­

righeter av skilda slag, som skulle uppstå vid utövande på ett rationellt sätt av

en statlig gruvdrift.

Järnkontoret avstyrkte nämndens förslag i förevarande del. Härvid fram­

höll järnkontoret, under åberopande av viss historisk utredning, att jordägaren

principiellt sett ägde mineralen i jorden. Nämndens förslag örn proklameran­

de av statens äganderätt till mineralen borde sålunda bedömas såsom en om­

kastning av nu bestående äganderättsförhållanden. Skäl för ett sådant till

sina konsekvenser vittomfattande ingripande hade enligt järnkontorets mening

icke blivit förebragta. Järnkontoret anslöt sig alltså till reservanternas hem­

ställan att jordägaren måtte bibehållas vid i huvudsak de rättigheter som till­

erkändes honom i gällande gruvestadga.

Beträffande särskilt frågan örn staten såsom gruvföretagare anförde järn­

kontoret följande:

Förslaget avsåge socialisering av en hittills under enskild äganderätt va­

rande viktig naturtillgång och införande i stor utsträckning av självständig

statlig företagarverksamhet på ett hittills såsom föremål för dylik verksam­

het inom vårt land oprövat område. Järnkontoret delade de av reservanterna

inom nämnden anförda betänkligheterna mot att staten uppträdde såsom gruv­

företagare. Nämnden hade icke gjort något försök att klargöra under vilka

former och genom vilka organ staten skulle idka sin gruvdrift. Ändamålsen­

lig lösning av dithörande svåra problem måste dock stå som ett oeftergivligt

villkor för genomförande av åtgärder i förslagets syfte. Utan visshet att

möjlighet förefunnes att skapa en organisation, som kunde på ett tillfredsstäl­

lande sätt bära upp en statlig verksamhet av den säregna art och i den om­

fattning som här avsåges, kunde man imder inga förhållanden skrida till så­

dan lagstiftning som den av nämnden föreslagna.

Svenska teknolog förening en fann sig väsentligen kunna instämma i vad re­

servanterna inom nämnden anfört. Jordägaren borde rättvisligen bibehållas

vid den honom en gång tillerkända äganderätten till å hans mark befintliga

mineral. Ett motsatt förfarande vore i hög grad ägnat att skapa vittgående

misstro mot statens rättrådighet och kunde därmed äventyra själva grunden

för statsbegreppets helgd.

Sveriges industriförbund ställde sig likaledes avvisande samt anförde bland

annat följande:

De vilka hyste en mot nämnden avvikande mening örn befogenheten i kro­

nans äganderättsanspråk skulle knappast kunna betrakta en överfljdtning på

kronan av den jordägaren nu tillkommande rätten annorlunda än som ett så­

dant obehörigt ingrepp i enskildas rätt, vilket med hänsyn till samhällets in­

tresse av rättsstatens upprätthållande borde undvikas. Nämnden hade ej lyc­

kats uppvisa att det gemensamma folkhushållets intresse skulle gagnas genom

ifrågavarande ingripande i bestående rättsförhållanden. Visserligen kunde

icke bestridas att jordägarens insats beträffande gruvhanteringens utveckling

numera i regel icke vore av större betydelse och att hans andelsrätt kunde med­

föra en icke oväsentlig belastning för den på denna hantering inställda före-

tagarverksamheten i de fall där jordägareandelen utnyttjades 'passivt’. Med

nu gällande bestämmelser kunde nämligen en gruvdelägare tillskansa sig obil­

liga ekonomiska fördelar utan att behöva ikläda sig de med företagarverksam-

lieten förenade riskerna. Detta otillfredsställande förhållande skulle emel­

lertid upphöra, därest lagstiftningen ändrades i sådan riktning att gruvdel­

ägare, såsom reservanterna föreslagit, icke finge större andel i nettoavkastnin­

gen än som svarade mot hans deltagande i brytningen. Nämndens förslag i

avseende å jordägareandelen komme ingalunda att medföra den avlastning av

den på inmutaren-företagaren vilande bördan, som nämnden sagt sig åsyfta.

Då staten, åtminstone där fråga vore örn viktigare och sannolikt vinstgivande

malmtillgångar, skulle komma att aktivt deltaga i gruvhanteringen, påtvin­

gades inmutaren ett kompanjonskap, som han med nu gällande lagstiftning i

regel kunde komma ifrån genom uppgörelse med den enskilda jordägaren. Här

kunde även framhållas den intressemotsats, som måste föreligga mellan den

enskilda bolagsmannen och staten, på grund av att den förre hade att inrätta

sig efter den begränsade tid hans nyttjanderätt till fyndigheten varade, medan

staten hade att taga hänsyn till att den efter denna tids förlopp kunde inträda

såsom ensam ägare till företaget.

Socialiseringsnämndens förslag att den på inmutning grundade gruvrätten

skulle upphöra efter trettio år rönte motstånd i de flesta yttranden.

Bergmästaren i norra distriktet ställde sig i huvudsak välvillig till nämn­

dens förslag men förordade att upplåtelsetiden bestämdes till fyrtio år räknat

från utmålsläggningen. Han anförde härom följande:

Örn gruvlagstiftningens allra förnämsta syftemål vore att erbjuda största

möjliga lockelse till eftersökande av nya malmfyndigheter, vore det självklart

att ett inmutningssystem, som gåve upptäckaren för obegränsad tid ensamrätt

till fyndigheten, vore den idealiska formen för upplåtelse, särskilt örn inmut-

ningsrätten begränsades till nyupptäckta fyndigheter. Men när man ville göra

gällande att endast en sådan fri inmutningsrätt kunde skänka järnhanterin­

gen nödig trygghet, då gjorde man ett synnerligen stort misstag. De tider då

det var malmförädlarna som till större delen utförde malmletningen tillhörde

helt och hållet förgångna århundraden. I nyare tid torde den vanligaste driv­

fjädern vara önskan att utan altför stora risker göra stora vinster, hos den

enskilde genom att så snart som möjligt avyttra inmutningsrätten och hos mera

kapitalstarka malmletningsföretag genom att vid en senare gynnsam tidpunkt

överlåta fyndigheterna på andra eller realisera malmen på håll där den största

möjliga vinst med minsta möjliga kapitalplacering och arbete kunde ernås.

Därvid finge hänsynen till inhemska malmförädlares behov att för bibehål­

lande av konkurrenskraften å utländska marknader erhålla malm till billigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

91

92

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

pris än exportpris stå helt och hållet tillbaka. Gällde det åter endast att

tillgodose sistnämnda behov och vore redan kända malmfyndigheter tillräck­

liga härför, skulle ett koncessionssystem, som i främsta rummet tillgodosåge

malmförädlingens intresse av billiga råvaror, vara att föredraga. Då emel­

lertid ett fortsatt letande efter nya malmfyndigheter vore nödvändigt och ett

rent koncessionssystem icke erbjöde tillräcklig lockelse, syntes företräde böra

givas åt en kombination med inmutningssystem, som gåve inmutaren ovill­

korlig rätt att under en viss tid få tillgodogöra sig malm till viss på förhand i

lagen bestämd maximikvantitet. Vad därutöver kunde överlämnas åt enskild

företagare borde förbehållas åt den som kunde inom landet förädla malmen,

gärna med företrädesrätt för inmutaren eller hans rättsinnehavare. Därvid

borde det vara en självklar sak att malm, som redan vore föremål för för­

ädling vid svenskt verk, även efter en eventuell statsinlösen av fyndigheten

borde i oförminskad omfattning tillhandahållas samma verk. För att motverka

monopolbildning beträffande malmfångst för svenska förädlingsverk vore det

emellertid å andra sidan av behovet påkallat, att åt staten förbehölles rätt att

till hälften deltaga i gruvarbetet antingen för egen del eller genom utarrende-

ring till malmförädlare, i vilket fall inmutaren borde ha företräde till arrendet

örn han ej exporterade malmen eller örn han behövde hela årsbrytningen för

eget behov eller hela tillgången som malmreserv för framtiden. Av samma skäl

borde statens lösningsrätt till inmutareandelen inträda så snart det vore möj­

ligt, utan att lockelsen till malmletning alltför mycket avtoge. I sådant

hänseende syntes en tid av fyrtio år, räknat från utmålsläggningen, vara

lämplig.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt ansåg att det med nämndens förslag

bleve hopplöst att söka uppbringa kapital för gruvföretag.

Bergmästaren i östra distriktet betvivlade att inlösningsrätt för staten vore

nyttig och nödvändig, för såvitt staten på sätt föreslagits erhölle andelsrätt

jämväl i fyndighet å enskild jord. Staten förfogade redan nu över malmfyn­

digheter i sådan omfattning, att de för en betydande tid framåt borde vara

tillräckliga för den brytning som staten kunde ha för avsikt att bedriva, vare

sig själv eller genom andra. Härtill komme att staten genom fortsatt malm­

letning kunde ytterligare öka detta malmförråd, genom vars förefintlighet sta­

ten för övrigt kunde råda bot för den olägenhet som lätteligen medföljde stän­

dig besittningsrätt, nämligen att fyndigheterna hopades på ett fåtal händer

varigenom malmtillgångarna spärrades för andra. Därest tidsbegränsning

funnes böra införas, borde upplåtelsetiden ej göras så kort som enligt nämndens

förslag. I detta hänseende anförde bergmästaren följande:

I de europeiska länder där tidsbegränsning införts växlade tiden mellan 50

och 99 år. Att våra fyndigheter skulle vara så avvikande från utlandets,

exempelvis Norges, att tiden hos oss kunde begränsas till 30 år, vore väl ej fal­

let. Nu för tiden vore det fråga örn jordtäckta eller på djupet liggande fyn­

digheter, vilkas iordningställande för brytning kunde taga en rundlig tid. Då

vidare fyndigheterna företrädesvis vore att förvänta i de på kommunikations­

medel mera vanlottade trakterna i Norrland, bleve tidsutdräkten för att hinna

få en vinstgivande brytning till stånd ännu större. Det förelåge ävenledes

ringa utsikter till att en inmutare skulle förädla malmen inom landet, örn be­

sittningsrätten till fyndigheten endast uppginge till 30 år. Örn för bergsnä­

ringens befordrande den enskildes kapital skulle komma till användning, må­

ste inmutarens besittningsrätt vara så rundligt tilltagen i tid, att betryggande

Kungl. Maj:ts proposition nr Ao.

93

möjlighet förelåge för den enskilde att kunna utjämna ådragna förluster vid

sämre konjunkturer för näringen med inhöstade vinster vid gynnsammare kon­

junkturer. Ett viktigt skäl för den föreslagna tiden av 30 år läge visserligen

däri, att en fyndighet skulle kunna utbrytas örn längre tid medgåves, men

denna risk kunde ju staten undgå genom en lämpligt anordnad begränsning av

brytningsmängden. I samband med denna begränsning borde inmutaren åläg­

gas skyldighet att framlägga en plan för den framtida driften, vilken plan se­

dermera borde underkastas lämplig myndighets granskning och godkännande.

Bergmästaren i västra distriktet ansåg att någon tidsbegränsning av inmu­

tarens rätt ej borde förekomma. Att gruvbrytaren utan ersättning skulle

tvingas avstå från fyndighet, som han tack vare framsynthet och arbete på­

visat och iordningställt för blivande tillgodogörande, kunde icke anses stå i

överensstämmelse med rättvisans och billighetens krav och skulle säkerligen

leda till ett eftersättande av de för gruvdriftens säkerställande för framtiden

nödiga arbetena. En till tiden begränsad brytningsrätt skulle vidare göra

det omöjligt för enskilda att reservera fyndigheter för framtida behov. Här­

igenom komme järnhanteringen efter hand i så stort beroende av staten-gruv-

ägaren, att till slut en socialisering av denna viktiga näring bleve den enda

naturliga konsekvensen. Emellertid kunde endast en verkligt fri inmutnings-

rätt skänka järnhanteringen nödig trygghet för en av dess viktigaste råvaror.

Bergmästaren i södra distriktet anslöt sig till vad reservanterna inom sociali-

seringsnämnden anfört.

Bergmästaren i mellersta distriktet biträdde likaledes reservanternas me­

ning och ansåg att den föreslagna tidsbegränsningen av nyttjanderätten skulle

lända gruvhanteringen och folkhushållet till betydlig skada. Till stöd härför

anfördes bland annat följande:

En så utomordentligt tung, riskfylld och kapitalkrävande industri som

gruvdrift krävde ovillkorligen att få arbeta på lång sikt. Tillkomsten av nya

gruvföretag måste stimuleras genom utsikt till lockande vinstmöjligheter. Den

föreslagna tidsbegränsningen skulle emellertid föranleda att många nyupp­

täckta fyndigheter, jämväl sådana av medelstorlek, ej bleve bearbetade. Även

de värdefullare fyndigheter som upptoges skulle obetingat utbyggas och dri­

vas på ett helt annat och mindre önskvärt sätt än örn företagaren vore tillför­

säkrad äganderätten eller han finge disponera sitt företag under en lång tids­

period. Följden skulle bliva att fyndigheten snabbt exploaterades genom rov­

drift med minsta möjliga anläggningar och kapitalutlägg och att de för ett

gruvföretags framtid utomordentligt viktiga, kostsamma undersöknings- och

tillredningsarbetena endast skulle komma att drivas i den omfattning som

motsvarade upplåtelsetiden. Företagets modernisering i enlighet med tekni­

kens framsteg och anläggningens underhåll skulle likaledes i betänklig grad

eftersättas. Såsom en följd härav skulle de nya företagen i jämförelse med

de för närvarande utbyggda komma på en vida lägre nivå i alla avseenden, och

detta skulle ej minst göra sig gällande i fråga om de sociala förhållandena på

arbetsplatsen.

Även värdefulla, välbelägna malmfyndigheter droge en betydlig tid för ut­

byggnad till full kapacitet. Enbart undersökningsarbetet krävde åratal, och

därefter utbyggdes i regel till en början en enklare anläggning. Först sedan

drift på detta sätt i mindre skala fortgått under en ytterligare tidsperiod, un­

der vilken fortsatta undersökningsarbeten bättre klarlagt fyndighetens stor­

94

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

lek och beskaffenhet, kunde företagaren våga insätta kapital för en rationell

utbyggnad, avpassad efter fyndighetens storlek och malmens avsättningsmöj­

ligheter, samt anlägga nödvändiga transportvägar och förädlingsverk.

Nya fyndigheter komme säkerligen att företrädesvis anträffas i Norrland

och sannolikt avlägset från kommunikationsled. Då för kommunikationernas

ordnande statens medverkan i regel erfordrades och sålunda fullständigt obe­

stämbara faktorer inverkade, kunde någon viss upplåtelsetid av inmutnings-

rätten ej på förhand fastställas. Med tidsbegränsad upplåtelse kunde inmuta-

ren gå förlustig all lön för sin möda., och malmletningsintresset kunde på sina

håll komma att alldeles försvinna.

Den föreslagna tidsbegränsningen skulle försvåra intresserandet av utländskt

kapital i svenska gruvor.

Vidare skulle möjligheten för ett järnverk att trygga sina malmreserver ge­

nom förvärvande av nyupptäckta fyndigheter komma att kringskäras. Järn­

verken krävde för olika ändamål olika malmer och måste vara angelägna om

att säkerställa sitt framtida behov av dylika genom förvärv av fyndigheter

eller gruvandelar.

Tidsbegränsningen skulle även föranleda hinderliga och svårlösta förhållan­

den på den grund att utmålen inom ett gruvfält vore av mycket olika ålder

och belägna om varandra i fältet. Inom en mansålder skulle flerstädes finnas

en blandning av dels nu i kraft varande utmål och dels yngre av successivt

olika åldrar. Skulle staten i dylikt fall frestas att begagna sin nyttjanderätt

till de hemfallsskyldiga utmålen, måste olägenheterna därav understundom

bliva betydande och kunna förhindra en rationell brytning av fältet.

Olämpligheten av tidsbegränsad nyttjanderätt bestyrktes ytterligare av er­

farenheten från den norska lagstiftningen, där dock upplåtelsetiden vore fast­

ställd till högst 50 år.

Kommerskollegium avrådde bestämt från den förkortning av både den för­

sta upplåtelsetiden och de senare perioderna som socialiseringsnämndens för­

slag innebar i förhållande till 1923 års förslag. Införandet av inlösningsrätt

vore över huvud ägnat att framkalla en viss betänksamhet. Kollegium anförde

härutinnan följande:

Med hänsyn till det sannolika läget och beskaffenheten av de mera betydan­

de fyndigheter, varom här kunde bliva fråga, torde det komma att draga mer

än vanligt lång tid för att få brytningen vinstgivande. De fall reservanterna

i detta hänseende påpekat och varibland befunne sig fyndigheten vid Boliden,

som dock vore belägen i en kustsocken och blott en mil från närmaste järnväg,

vore härutinnan särskilt belysande.

Det i avgivna yttranden påtalade hinder, som inlösningsbestämmelserna

skulle utgöra för hållandet av malmreserver, torde huvudsakligen gälla föräd­

lingsverk som skulle kunna grundas på nya fyndigheter, alltså väl huvudsak­

ligen i avlägsnare delar av Norrland, samt gamla, d. v. s. huvudsakligen i syd­

ligare trakter belägna verk, som icke med säkerhet skulle kunna påräkna

framtida nytta av möjligen påträffade nya fyndigheter inom lämpligt av­

stånd från verken i fråga. För den förstnämnda gruppen skulle med sanno­

likhet i och för sig svårigheterna för att få rörelsen vinstgivande bliva avse­

värda, varför kostnaden för bibehållandet av sådana reserver redan utan in­

skränkning i inmutningsrätten kunde bliva betungande. Den osäkra besitt­

ningsrätten till nya reserver för förädlingsverken i landets sydligare delar

skulle kanske, med hänsyn till att nyupptäckterna här ej kunde beräknas bliva

av tillnärmelsevis samma betydelse för malmbehovets säkerställande, ej med­

föra så betydande olägenhet. Vöre fyndigheten i och för sig lämplig för före­

Kungl. Majlis proposition nr 40.

95

tagets verksamhet, torde väl i regel densamma kunna få arrenderas efter ut­

gången av besittningstiden, men frågan örn arrendevillkoren torde kunna be­

reda vissa svårigheter. Då avsikten med statens ifrågasatta ökade rättigheter

i de avseenden som här avsåges skulle vara bland annat att garantera den

inhemska förädlingsverksamhetens malmbehov, borde väl rimligen staten här­

vid bliva en icke obillig medkontrahent, men mera betryggande än att blott

förlita sig på dylika antaganden vore det givetvis för företagarna, örn nämn­

dens förslag i detta avseende ej godkändes. Som bekant kämpade ej blott gruv-

hanteringen utan också järntillverkningen med stora svårigheter. Kollegium

funne tydligt att man vid sådana förhållanden örn möjligt måste undvika varje

åtgärd, varigenom fyllandet av brukens legitima behov av malmreserver skulle

kunna, trots de bästa avsikter i motsatt riktning, sättas i fara.

Olägenheterna av inlösningsrätten överhuvud taget framstode obestridligen

i de nu föreliggande uttalandena i starkare dager än förut, och fråga vore,

om ej den tydligare belysning, som därigenom folie på dessa olägenheter, vore

av beskaffenhet att kunna framkalla en viss betänksamhet mot hela inlösnings­

rätten. Stadgades rätt för staten att efter blott 30 års brytning inlösa gruva,

skulle endast mindre njugga inlösningsvillkor kunna förhindra en ogynnsam

inverkan på företagsamheten beträffande de gruvor varom här vore fråga.

Därest inlösningsrätt infördes, borde densamma i varje fall ej avse de för den

inhemska malmförädlingen brutna gruvorna och ej heller sådana fyndigheter

som malmförädlarna skäligen borde hålla i reserv. Tillika borde tillses att

sådana bestämmelser vidtoges, att icke gruva under åren närmast före inlös­

ningen sköttes på ett för framtida gruvdrift menligt sätt.

Ingeniör.‘ivetenskapsakademien avstyrkte att inmutningsrätten begränsades

genom statlig lösningsrätt samt uttalade sin anslutning till vad reservanterna

inom nämnden yttrat. Akademien åberopade härvid jämväl vad den tidigare

i samma ämne anfört i yttrande över gruvlagstiftningssakkunnigas förslag.

Även järnkontoret avstyrkte varje tidsbegränsning av rätten till gruva samt

anförde härutinnan följande:

Det vore järnkontorets övertygelse att en till tiden begränsad gruvdrift, huru

än villkoren närmare utformades, bleve till skada för vår gruvnäring. Järn­

kontoret instämde helt i vad reservanterna inom nämnden härutinnan anfört.

En till tiden begränsad gruvrätt lände till minskat enskilt initiativ och med­

förde stark avmattning av den enskilda gruvföretagarverksamheten i allmän­

het. Man måste betänka att gruvarbete i regel vore synnerligen tidskrävande

med vidlyftiga, den egentliga malmbrytningen föregående undersöknings- och

tillredningsarbeten samt att det bedreves under mycket oberäkneliga förhål­

landen. Så kunde nyckfullheten i malmernas förekomstsätt vålla en icke för­

utsedd stagnation i gruvarbetet. Vore gruvrätten tidsbegränsad, torde i en så­

dan situation gruvarbetet lätt komma att nedläggas och förlusten bliva defi­

nitiv. Men vore gruvägaren fri från hotet att inom viss tid kunna gå rätten

till gruvan förlustig, torde hoppet att finna nya malmer driva till ytterligare

undersökning, varigenom fortsatt malmbrytning kunde komma att möjliggö­

ras. Såsom ett belysande exempel kunde nämnas Bispbergs gruvfält, där den

av ålder brutna malmstocken visat sig taga slut, men där under en tidrymd

av 30 år stora kostnader — tillhopa cirka 170,000 kronor — nedlagts på ar­

beten för eftersökande av nya malmer. Dessa ihärdiga undersökningsarbeten

hade under de sista åren krönts med framgång; på stort djup hade förut full­

komligt okända, betydande malmförekomster upptäckts. I ett motsvarande

fall skulle inför en risk att staten komme att lägga hand på de nyfunna mal­

merna arbetet på deras anträffande helt säkert ha uteblivit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Man måste även beakta den samhörighet som ofta existerade mellan bruken oell gruvorna. I sådana fall skulle ett statens övertagande av gruvan kunna bliva av ingripande betydelse för bruket. Även kunde framhållas att ett bruk, som för sin tillverkning hade behov av speciella malmkvaliteter och kunde hämta dem ur en bruket tillhörig, lätt tillgänglig gruva, kanske ej önskade driva gruvan mera forcerat än att endast berörda behov bleve tillfredsställt. Eventualiteten att inom viss tid förlora gruvan kunde emellertid tvinga till snab­ bare exploatering av densamma, och förr än vad eljest skulle varit nödigt kun­ de bruket stå utan det för dess tillverkning speciellt lämpade råmaterialet.

Järnkontoret åberopade jämväl sitt utlåtande över gruvlagstiftningssakkun- nigas förslag i förevarande ämne.

Svenska teknolog föreningen ställde sig likaledes avvisande samt anförde:

Nya fordringar på järnets och stålets egenskaper liksom ock den ekono­ miska konkurrensen krävde tekniska omläggningar i tillverkningen. Härvid kunde ej sällan ifrågakomma att nya malmer behövde tillgripas, och därför måste järnverken hålla gruvor med malmer av olika egenskaper i reserv. Vid begränsad nyttjanderättstid omöjliggjordes dylikt. Liknande vore förhållan­ det med andra mineral än järnmalm. Bekant vore sålunda, huru långvariga och mycket kostsamma experiment bedrivits för att få till stånd ett praktiskt tillgodogörande av svenska zinkmalmer.

Oeftergivliga villkor för sund ekonomisk verksamhet av ifrågavarande art vore att företagaren lämnades erforderlig frihet till anpassning efter växlande förhållanden vid driften och olika konjunkturer å marknaden samt att möjlig­ het funnes för en sund utveckling av företaget till fromma för dess trygga be­ stånd på lång sikt. Att ordna en gruvdrift så att vinstmöjligheterna utnytt­ jades på en så kort period som 30 ä 35 år kunde möjligen locka en och annan lycksökare men säkerligen icke någon erfaren finans- eller industriman med sinne för skäliga proportioner mellan risk- och vinstmöjligheter. Ännu orim­ ligare syntes den föreslagna tidsbegränsningen, örn man betänkte huru långa förberedelser som i regel krävdes för igångsättande av en gruvanläggning. Sällsynt vore ej att undersöknings- och förberedelsearbeten måste vidtagas 10—15, ja kanske 20 år i förväg, arbeten som i de flesta fall vore så kapi- talkrävande att de fordrade mycket lång amorteringstid. Det torde få erinras örn att staten ej ens vid upplåtelse av kronan tillhöriga vattenfall, vilkas ut- byggnadskostnader dock i regel vore avsevärt lättare att förutse och över­ blicka, stipulerat så kort tid som 30 år utan normalt medgivit 55 ä 85 års arrendetid.

Vore det meningen att vid inlösningen skilja mellan en gruva och de föräd- lingsverk, som eventuellt uppförts uteslutande eller till huvudsaklig del för bearbetning och förädling av samma gruvas malm, bleve förfarandet än orim­ ligare. Skulle en inlösning ifrågakomma, måste den rättvisligen omfatta alla i samband med gruvan verkställda anläggningar, även om de vore belägna av­ lägset från gruvan. Då emellertid, även med iakttagande härav och även om upplåtelsetiden avsevärt förlängdes, själva systemet med en statsinlösen av en väl driven enskild affär enligt föreningens mening vore helt förkastligt, måste föreningen bestämt avstyrka införande av detta system. Det vore näm­ ligen bland det praktiska livets män en av erfarenheten bestyrkt övertygelse, att affärsföretag av avsevärd omfattning och med de starkt växlande betin­ gelser, som vid gruvdrift i regel vore rådande i avseende på såväl teknisk pro­ duktionsförmåga som den kommersiella ledningen, icke kunde rationellt hand­ havas av ett statsorgan, även om vid detsamma knötes de personligen mest framstående förmågor. Förutsättningen för att dessa skulle kunna göra sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

97

gällande måste nämligen saknas på grund av den begränsning som statstjänste­

mans befogenhet och handlingsfrihet alltid vore underkastad, ej blott genom

en byråkratisk kontroll från anslagsbeviljande myndigheter utan, vad värre

vore, genom politiska förhållanden och icke minst de svårigheter som mötte

staten såsom arbetsgivare i dess ställning gentemot arbetareorganisationerna.

Sveriges industriförbund ansåg att varje begränsning av upplåtelsetiden må­

ste medföra att fyndigheternas exploatering skedde på ett för folkhushållet

mindre gynnsamt sätt. Denna verkan bleve särskilt påtaglig om den åt nytt-

janderättshavaren tillmätta tiden bleve så orimligt knapp som enligt sociali-

seringsnämndens förslag. Härom anfördes vidare bland annat:

Med de föreslagna bestämmelserna bomme den enskilde företagaren att för­

sättas i det egendomliga läget, att på ju längre sikt han investerade kapital i

transportanordningar, förädlingsanläggningar, förberedelsearbeten m. m., desto

större risk löpte han att företaget bomme att av staten övertagas, varvid han

ginge miste icke endast om den genom kapitalinvesteringen möjliggjorda av­

kastningen utan också örn en väsentlig del av det investerade kapitalet. De

gruvföretag, för vilka de av nämnden föreslagna principerna bleve tillämpliga,

skulle för övrigt i konkurrensen med äldre företag i så måtto försättas i ett

sämre läge, som de måste räkna med en till nyttjanderättstiden begränsad

amorteringstid, i varje fall för de delar av anläggningen beträffande vilka sta­

ten icke hade lösningsplikt.

Därest rätten till framdeles upptäckta malmfyndigheter bleve tidsbegränsad,

måste detta medföra att den enskilda företagsamheten icke vågade inrikta sig

på byggande av de för dessa malmers förädling nödiga verk. Överhuvud taget

skulle de föreslagna principerna i hög grad hämma en på enskilt initiativ

baserad företagarverksamhet inom malmletningens, malmbrytningens och

malmförädlingens områden.

Beträffande lockelsen till upptäckande av nya mineralfyndigheter skulle

en på föreslagna principer baserad lagstiftning långt ifrån att verka eggande

tvärtom väsentligt minska eller borttaga intresset för enskild malmletning. Att

det icke vore lämpligt att urkoppla det enskilda malmletarintresset och överlåta

malmletning åt staten hade nämnden själv uttalat. Även i fråga om bedrivandet

av en rationell gruvhantering skulle den föreslagna ordningen verka åt rakt

motsatt håll mot det önskade. I den mån staten behövde ingripa för att säker­

ställa ett rationellt bedrivande av gruvhanteringen kunde detta ske genom utfär­

dande av särskilda föreskrifter, men därför krävdes ingalunda att staten själv

uppträdde såsom utövare av hanteringen. Beträffande vidare syftet att bereda

det allmänna nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande fordrade dess

tillgodoseende lika litet att staten ställde sig såsom företagare. Nämnden

hade själv uttalat att reglerandet av malmhushållningen och inriktningen av

malmpolitiken överhuvud taget borde ske på annat sätt än genom en gruv­

lagstiftning. Återstode statens uppgift att bereda det allmänna största möj­

liga vinst av fyndigheternas avkastning. Nämnden hade här med orätt ut­

gått från uppfattningen att den fördel, som staten skulle vinna av att direkt

draga vinsten ur en av denna driven gruvhantering, vore identisk med en för­

del för det allmänna, för det gemensamma folkhushållet. Det kunde, prin­

cipiellt sett, väl tänkas att de vinster staten skulle draga ur en av densamma

driven gruvhantering långt ifrån att gagna folkhushållet tvärtom skulle skör­

das på dess bekostnad. Med all sannolikhet skulle detta också i praktiken

bliva fallet, örn den statliga gruvhanteringens upptagande skulle ske, såsom

enligt nämndens förslag, under stäckande av den enskilda företagsamheten.

Bihang lill riksdagens protokoll IDUS. 1 sand. Nr lil.

1

98

Kungl. Majlis proposition nr

40.

Beträffande frågan om gruvrättens säkerställande på sätt av

reservanterna inom socialiseringsnämnden yrkats framkommo i yttrandena vissa

uttalanden.

Sålunda framhöll bergmästaren i mellersta distriktet att man icke lämp­

ligen kunde giva gruvegendom samma karaktär som fast egendom. Därest

så skedde kunde befaras att fyndigheter i större utsträckning än för när­

varande vore fallet bleve försvarade utan att de undersöktes eller bearbeta­

des. Betydelsen av att en fyndighet återfölle i det fria finge ej underskattas.

Endast därigenom kunde fyndigheten utan avträdeskostnad till förre ägaren

inmutas av en ny företagare, som kunde ha större förutsättningar att driva

gruvan. Inteckningsinstitutets utvidgande på av reservanterna föreslaget sätt

vore däremot ett berättigat önskemål.

Järnkontoret instämde i reservanternas hemställan att försummande av av-

giftsbetalning skulle medföra förlust av gruvrätten endast i de fall där gruv­

ägare anmält sig önska gruva sönad. Vidare framhöll järnkontoret det an­

gelägna i att gruvindustrien erhölle samma möjlighet som annan modern in­

dustri att erbjuda företagen såsom säkerhet vid upplåning av kapital. Även

om nämndens förslag genomfördes, syntes det önskvärt att bättre förutsätt­

ningar för kredit tillskapades.

Sveriges industri förbiond delade reservanternas uppfattning att åt rätt till

gruva borde givas så långt som möjligt samma karaktär som åt rätt till

annan egendom och att möjligheten att inteckna gruvegendom borde vidgas.

Slutligen innehöllo yttrandena vissa uttalanden rörande frågan örn stats-

gruvefält.

Bergmästaren i mellersta distriktet delade reservanternas uppfattning att

staten ej borde få lägga statsgruvefält på enskild mark. Han anförde härom

följande:

Gruvlagstiftningen borde vara enhetlig, och staten vore i likhet med den

enskilde oförhindrad att i vanlig ordning taga inmutning och erhålla utmål.

Nödvändigheten av att utlägga statsgruvefält vore i och för sig ganska om­

stridd, och statsgruvefält borde icke förekomma ens på kronojord utan synner­

ligen trängande skäl; i varje fall borde dylikt område starkt begränsas. Gil­

tighetstiden för statsgruvefält borde även vara på förhand bestämd, och efter

dess utgång borde omprövning av skälen för reserveringen ske. Avsikten med

statsgruvefälten vore ju att bevara reserver för folkhushållet, men dessa till­

gångar borde även genom undersökningsarbeten inventeras. De flesta stats­

gruvefälten hade sedan sin tillkomst ej på minsta sätt undersökts, och någon

förändring härutinnan skulle sannolikt ej komma att ske på ännu mycket

lång tid. Örn staten enligt gällande gruvlagstiftning haft rätt att utlägga

statsgruvefält på enskild mark, skulle förvisso den fyndiga zonen av kis-

malmsförekomster i Västerbotten hastigt ha blivit reserverad till statsgruve­

fält, med påföljd att letarverksamheten upphört och att de senaste mest värde­

fulla fynden där kanske aldrig gjorts. Avsättandet av de ofta betydande

arealer, som statsgruvefälten omfattade, torde ha skett på rätt lösa grunder,

och undersökningar å dessa kunde likaväl lämna nedslående som glädjande

resultat. Systematisk malmletning borde i främsta rummet ifrågakomma

inom befintliga statsgruvefält. Att staten ej undersökte vad den hade men

Kungl. Majlis proposition nr kO.

99

samtidigt undandroge lovande områden från enskild letarverksamhet och ut­

färdade inmutningsförbud för vissa län kunde ej vara riktigt. Rädslan för

att den enskilde skulle genom ett fynd hopa rikedomar kunde rimligtvis ej mo­

tivera en undantagsställning för staten, då produktionsvärdet från ett gruv­

företag till sin största del komme företagets egna arbetare, övrig industri och

det allmänna till godo i likhet med vad förhållandet vore vid varje annan in­

dustriell verksamhet.

Kommerskollegium uttalade att, därest nu gällande bestämmelser om jord­

ägareandel bibehölles, som en konsekvens härav statsgruvefält på enskild mark

icke borde komma i fråga.

Järnkontoret ställde sig avvisande till tanken att utlägga statsgruvefält

på enskild jord samt gjorde gällande att enligt nämndens förslag staten skulle

erhålla en strängt taget obegränsad befogenhet att upphäva den fria inmut-

ningsrätten. Den rättsliga innebörden av utläggande av statsgruvefält å en­

skild mark bleve för övrigt den, att även jordägaren — som rätteligen borde

betraktas såsom ägare till mineralen — hindrades från att antingen själv

eller genom en utomstående upptäckare exploatera en fyndighet. Till de skad­

liga verkningar av oberäknelig räckvidd, som den föreslagna principen kunde

medföra i avseende å den fria inmutningsrätten, komme således även ett in­

grepp i den enskilda äganderätten till jorden. Enligt järnkontorets mening

borde rätten att utlägga statsgruvefält helt avskaffas.

Även Svenska teknolog förening en uttalade att utläggande av statsgruve­

fält ej vidare borde ifrågakomma vare sig å kronojord eller enskild mark.

Sveriges industriförbund ansåg likaledes att möjligheten att utlägga stats­

gruvefält borde avskaffas. Även med de av reservanterna förordade begräns­

ningarna skulle tillräcklig garanti ej finnas för att statens befogenhet på

hithörande område icke missbrukades. Med förbundets uppfattning örn folk­

hushållets fördel av att möjligast fria utrymme bereddes den enskilda före-

tagarverksamheten i fråga örn malmens uppletande och mineralfyndigheter-

nas bearbetning läte sig en utökning av statsgruvefältens antal knappast

förenas.

Allmän motivering.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har frågan om en reform av

gruvlagstiftningen sedan lång tid tillbaka varit föremål för övervägande. Den

nu gällande gruvestadgan är i vissa stycken föråldrad och företer åtskilliga

brister i rättstekniskt avseende. En omarbetning av bestämmelserna har redan

därför varit av behovet påkallad. De krav som gjort frågan om en reform

aktuell ligga dock till stor del på ett annat plan. De avse icke blott jämk­

ningar i förhållandet mellan enskilda intressenter utan beröra även det prin­

cipiella spörsmålet örn en lämplig avvägning mellan de enskildas och folkhus­

hållets intressen. Den styrka varmed dessa krav gjorts gällande göra det

nödvändigt att i detta sammanhang taga under omprövning, i vad mån en

ändring i de hittillsvarande huvudprinciperna för vår gruvrätt bör komma till

stånd. Därvid bör naturligtvis tagas till yttersta ögonmärke, att de olika

Departe­

ments­

chefen.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

intressena avvägas på det sätt som bäst främjar hela landets ekonomiska väl­

färd. En strävan i denna riktning torde emellertid med hänsyn till själva

utgångsläget förutsätta, att frågan örn statens förhållande till gruvnäringen i

främsta rummet blir föremål för uppmärksamhet.

Att behovet av statlig verksamhet framträder med större styrka inom gruv­

näringen än inom de flesta andra industrigrenar bottnar delvis i förhållanden

som äro speciella för gruvnäringen. Det absoluta beroendet å ena sidan av

mineralfyndighetens geografiska belägenhet och å andra sidan av förädlings­

industriens av skilda faktorer bestämda lokalisering innebär i de flesta fall, att

från början betydande svårigheter möta för fyndighetens nyttiggörande. Dessa

svårigheter kunna mången gång undanröjas genom att staten på ett eller annat

sätt medverkar till anordnandet av tillfredsställande kommunikationsmöjlig­

heter. Även andra tekniska och kommersiella problem, vilka måste lösas för

att en ekonomiskt lönande gruvbrytning skall komma till stånd eller vidmakt­

hållas, kunna från statens sida motivera positiva ingrepp, varigenom förhål­

landena tillrättaläggas för en vinstgivande produktion. Dylika problem, som

i hög grad äro beroende av det ekonomiska livets ständiga skiftningar, kunna

ej lösas en gång för alla utan måste bliva föremål för oavlåtlig uppmärksamhet,

Örn staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtager an­

stalter eller gör särskilda uppoffringar till tryggande av produktionsmöjlig­

heterna, ankommer det även på staten att såsom målsman för detta intresse

fortlöpande bevaka, att mineralfyndigheterna utnyttjas på ett sätt som icke

låter syftet med statens åtgärder bliva förfelat. Redan ur denna synpunkt

kan ett direkt statligt inflytande inom gruvdriften synas önskvärt.

Vad som framför allt giver gruvnäringen dess särskilda karaktär torde vara

den omständigheten att driften är baserad på utnyttjande av en naturtillgång,

som icke kan successivt förnyas efter hand som den tages i anspråk. Detta

förhållande måste giva upphov till hushållningsproblem som knappast kunna

tillfredsställande lösas av annan än staten. Sålunda lärer det vara en uppgift

för staten att sorgfälligt avväga den nu levande generationens intresse av

fyndigheternas utnyttjande mot framtidens berättigade anspråk på delaktighet

i dessa rikedomar. Ett viktigt önskemål är att mineralfyndigheternas exploa­

tering sker i den ordning, som ur synpunkten av vår nationella hushållning

innebär malmens mest effektiva användning. Här upprullas exempelvis frågan

huruvida det är möjligt att i större omfattning än för närvarande låta vår

järnmalm undergå förädling inom landet. Även andra problem, angående ex­

empelvis gruvnäringens förhållande till den på tillverkning av kvalitetsstål

inriktade järnindustrien i Mellansverige, torde kunna påfordra en planmässig

malmpolitik med iakttagande, där så finnes erforderligt, av återhållsamhet be­

träffande brytning eller export av mineral av viss beskaffenhet.

Behovet av statlig kontroll framträder särskilt med hänsyn därtill, att ett

motsatsförhållande mellan det enskilda vinstintresset samt folkhushållningens

intresse av en ändamålsenlig gruvbrytning på längre sikt lätt nog kan komma

till uttryck i själva det tekniska förfarandet. På staten ankommer att i gör­

ligaste mån förebygga, att gruvbrytningen försiggår på ett sätt, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

101

förbiseende av framtidens krav endast är inriktat på högsta möjliga tillfälliga

vinst. Med nuvarande kontrollsystem torde det emellertid knappast vara

möjligt att — utom i mera speciella fall — förhindra de ogynnsamma verk­

ningar som uppkomma, om ett gruvföretag inriktas på korttidsdrift.

Inom gruvnäringen framträda även sociala problem av ganska säregen natur.

Här må erinras om sådana fall då ett gruvföretag, på grund av ogynnsamma

konjunkturer eller mineraltillgångens alltför snabba uttömmande, måste ned­

läggas, utan att erforderliga åtgärder hunnit vidtagas för att möta denna si­

tuation. För den arbetarbefolkning, som vid gruvföretagets tillkomst lockats

att bosätta sig i den merendels ödsliga trakt där fyndigheten är belägen,

kunna svåra verkningar uppkomma. I tider av allmän arbetsbrist måste en

omflyttning av dessa arbetare möta stora svårigheter, och kostnaderna för det

allmänna bliva ej sällan betydande. För den kommun inom vilken gruvsam­

hället ligger kunna verkningarna bliva ekonomiskt ruinerande. Stora kapital­

förluster kunna uppkomma genom att allmänna byggnader och anläggningar

i följd av gruvföretagets nedläggande helt eller delvis bliva överflödiga. Pro­

blem av denna art ställa särskilda krav på en förutseende bedömning och mo­

tivera statliga åtgärder till skyddande av de allmänna intressena. Icke minst

med hänsyn till dylika problem är det även ett viktigt önskemål, att icke gruv­

företag igångsättas, vilka sakna den nödiga ekonomiska bärkraften eller som

eljest ur samhällsekonomisk synpunkt äro onödiga eller olämpliga.

Ett statligt inflytande inom gruvnäringen torde slutligen kunna motiveras

jämväl ur den synpunkten att, såvitt angår fyndigheter av större värde, det

knappast torde vara rimligt, att de vinster som kunna härröra från dessa na­

turrikedomar alltför ojämnt hopa sig på relativt få händer. De fördelar som

stå att vinna genom mineraltillgångarnas utnyttjande torde, i den mån så kan

ske utan förfång för gruvnäringens produktivitet, böra i skälig omfattning

komma hela folket till godo.

Av vad sålunda anförts torde framgå, att ett ur folkhushållningens synpunkt

rationellt utnyttjande av mineralfyndigheterna knappast kan ernås, därest

dessa utan ledning och kontroll från statens sida underställas de enskildas fria

förfoganderätt. Detta är helt visst icke någon ny erfarenhet. Samhälleliga

intressen ha i alla tider, örn ock i växlande grad, kommit till synes inom gruv-

rätten. Vad angår den nu gällande gruvestadgan har denna emellertid till­

kommit på en tid, då en starkt individualistisk åskådning satt sin prägel på

hela samhällsekonomien. Det torde också vara uppenbart, att det statliga in­

flytande som ur olika synpunkter måste anses önskvärt icke inom gällande gruv­

lagstiftning tillgodosetts i den omfattning som får anses överensstämma med

nutidens krav. Detta bestyrkes ej minst därav, att alla de reformförslag som

under de senaste decennierna framkommit på detta område åsyftat att bereda

det allmänna en starkare ställning inom gruvnäringen.

Vid olika tillfällen har den tanken uttalats, att tillgodoseendet av det all­

männas intressen inom gruvnäringen bäst kunde ske därigenom, att den nu gäl­

lande ordningen med inmutning srätt ersattes med ett koncessionssystem eller

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

någon därmed jämförlig anordning. Koncessionssystemet innebär att rätten

till gruva förvärvas genom ett beslut av vederbörande statliga myndighet, där­

vid denna har fri prövningsrätt i fråga örn valet av koncessionär. Systemet,

som närmast utbildats i Frankrike, tillämpas numera i åtskilliga andra euro­

peiska länder, såsom Belgien, Holland, Spanien och Portugal. I Norge har

den tidigare på fri inmutningsrätt grundade lagstiftningen under innevarande

århundrade undergått en genomgripande förändring, i det att vid sidan av

gruvlagen genomförts en särskild koncessionslagstiftning. Den inmutnings­

rätt som kan förvärvas med stöd av gruvlagen medför sålunda icke i Norge

någon obetingad rätt att igångsätta regelmässig gruvdrift. Å andra sidan

skiljer sig det norska systemet från det rena koncessionssystemet däri, att

koncession ej kan beviljas åt någon annan än den som innehar inmutningsrät-

ten. Även i vårt land har koncessionssystemet erhållit viss tillämpning, i det

att den år 1886 antagna lagen angående eftersökande och bearbetande av sten-

kolsfyndigheter m. m. bygger på nämnda system.

Att införandet av ett koncessionssystem inom den allmänna gruvlagstift­

ningen i vissa hänseenden skulle medföra beaktansvärda fördelar torde knap­

past kunna bestridas. Sålunda yppas genom detta system möjlighet för sta­

ten att för varje särskilt fall tillse, att gruvrätten anförtros åt den som har de

bästa förutsättningarna att på ett för folkhushållet gagneligt sätt utnyttja

mineralfyndigheten. Systemet torde även göra det lättare för staten att full­

följa en mera planmässig malmpolitik. Staten har helt i sin hand att allt efter

omständigheterna låta igångsätta en gruvbrytning, som ur folkhushållningens

synpunkt synes önskvärd, eller tills vidare reservera en fyndighet, som för till­

fället ej finnes lämplig att exploatera men måhända framdeles kan bliva av

betydelse. Vid utformandet av koncessionsvillkoren erbjuder sig möjlighet

att allt efter de lokala förhållandena samt gruvföretagets beskaffenhet upp­

ställa regler i avseende å gruvbrytningens omfattning och utförande, malmens

användning för särskilda ändamål samt sociala välfärdsanordningar för arbe­

tare och tjänstemän. Även statens fiskaliska intressen kunna med koncessions­

systemet på ett mera smidigt och effektivt sätt tillvaratagas.

Emellertid har tanken att uppbygga en ny gruvlagstiftning på grundval av

ett koncessionssystem ej kunnat tränga igenom i vårt land. Icke i något av

de förslag som hittills upprättats i detta ämne har koncessionssystemet för­

ordats. De myndigheter och sammanslutningar, som vid skilda tillfällen

haft att taga ställning till frågan, ha med ganska stor samstämmighet

uttalat sig för inmutningssystemets bibehållande. Det synes obestridligt, att

de som sålunda ställt sig på den hittillsvarande rättens ståndpunkt åberopat

goda skäl för sin mening. Av betydelse är särskilt den synpunkten att inmut-

ningssystemet, genom att upptäckaren erhåller en ovillkorlig rätt till den upp­

täckta fyndigheten, synes i högre grad än koncessionssystemet ägnat att upp­

muntra till efterforskande och undersökning av nsm malmförekomster. Då

man alltjämt torde kunna räkna med att åtminstone inom vissa delar av lan­

det ännu finnas betydande oupptäckta mineralfyndigheter, är det självfallet ett

viktigt intresse att malmletningen fortgår i oförminskad omfattning. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr JtO.

103

verksamhet är i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på

malmernas förekomstsätt. Under det att flerstädes i utlandet mineralen hu­

vudsakligen förekomma såsom sammanhängande flötser med jämförelsevis

stor yta vänd mot dagen, äro de svenska fyndigheterna ofta splittrade i mindre

malmådror, vilka stupa tämligen vertikalt mot djupet och vilkas relativt ringa

övre yta vanligen täckes av mäktiga lager av ofyndig materia. På grund

härav måste malmletningen i vårt land huvudsakligen få karaktären av ihär­

diga, systematiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad per­

sonal och moderna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverksamhet av denna

art, som förutsätter att ansenliga kapitaltillgångar riskeras för tämligen

ovissa vinstutsikter, synes åtminstone tillsvidare väsentligen böra anförtros åt

de enskildas initiativ och företagsamhet. Åt en ny gruvlag bör därför givas

sådan läggning, att den i tillräcklig grad uppmuntrar den enskilda malmlet­

ningen. Denna uppgift fylles väl av ett inmutningssystem så utformat, att

det icke i alltför hög grad kringskär upptäckarens vinstutsikter.

Den omfattande förekomsten i vårt land av smärre fyndigheter utan ekono­

misk betydelse utgör även ett skäl för inmutningsss^stemets bibehållande. Det

praktiska sätt på vilket dylika fyndigheter för närvarande utgallras skulle

med koncessionssystemets införande gå förlorat. Örn sådan prövning, som

förutsättes för beviljande av koncession, komme att företagas i lika många

fall som motsvara antalet mutsedelsansökningar för närvarande, skulle detta

föra med sig en avsevärd ökning av vederbörande myndigheters arbetsbörda,

Måhända finge man därför tänka sig en inskränkning av koncessionssystemets

tillämplighet till de fall, där det allmänna verkligen kunde sägas lia något in­

tresse att utöva kontroll över brytningen och vad därmed sammanhänger. Så­

som gruvlagstiftningssakkunniga närmare utvecklat, lärer emellertid en så­

dan gränsdragning bliva förbunden med bestämda olägenheter.

Vid övervägande av de olika synpunkter som framkommit med avseende å

valet mellan koncessionssystem och inmutningssystem har jag sålunda, i lik­

het med gruvlagstiftningskommittén, gruvlagstiftningssakkunniga samt socia-

liseringsnämnden kommit till det resultatet, att någon övergång till konces­

sionssystem ej bör ske.

För lösningen av spörsmålet i vilken utsträckning och på vilket sätt de all­

männa intressena, även med bibehållande av inmutningssystemet, skola kunna

tillgodoses inom gruvnäringen ha åtskilliga utvägar blivit prövade. Här tor­

de få erinras att gruvlagstiftningskommittén på sin tid ville meddela särskil­

da bestämmelser för gruvor belägna å odisponerad kronojord. Beträffande

dylika gruvor skulle enligt kommitténs förslag gälla vissa inskränkningar i

avseende å brytningsrätten, varjämte kronan vid utgången av trettionde ka­

lenderåret efter det år under vilket utmålsförrättningen förklarats avslutad

skulle vara berättigad att övertaga gruvan. Vidare skulle statens rent fiska-

liska anspråk, vad nämnda gruvor anginge, beaktas genom viss skyldighet för

utmålsinnehavaren att till kronan erlägga en årlig avgäld. Den av kommit­

tén sålunda förordade anordningen rönte emellertid avsevärt motstånd och an­

104

Kungl. Majlis proposition nr

-4

0.

sågs ej heller böra läggas till grund för lagstiftning i ämnet. Någon me­

ningsskiljaktighet synes knappast numera råda därom, att en ny gruvlagstift­

ning bör uppbyggas på enhetliga grunder och att sålunda någon väsentlig

skillnad i rättsligt avseende mellan gruvor å enskild jord och gruvor å krono­

jord ej bör ifrågakomma.

I 1923 års förslag har önskemålet att bättre tillgodose det allmännas in­

tressen kommit till synes bland annat i vissa bestämmelser örn arbetarnas bo­

stadsförhållanden, örn tillhandahållande av malm för inhemsk förbrukning

samt örn rätt för kronan att efter sextio år övertaga gruva. Den gynnsamma

ställning, som jordägaren enligt förslaget skulle komma att intaga, har må­

hända ock huvudsakligen förestavats av tanken att bereda ökade förmåner åt

staten i dess egenskap av jordägare.

Vad sålunda förordats har icke rönt större anslutning i de över förslaget

avgivna yttrandena. Den kritik som riktats mot förslaget i nämnda delar in­

nehåller otvivelaktigt synpunkter som icke kunna frånkännas berättigande.

Sålunda kan jag för egen del ansluta mig till socialiseringsnämndens uttalan­

de, att frågan örn sociala välfärdsanordningar knappast bör regleras i en spe­

ciell näringslag sådan som gruvlagen. De betydelsefulla spörsmål som hän­

föra sig till förhållandet mellan företagare och arbetare torde, i den mån de

kunna lösas genom lagstiftning, böra regleras i ett vidsträcktare sammanhang,

genom lagbestämmelser som icke gälla enbart för viss näringsgren.

Beträffande de föreslagna bestämmelserna örn tillhandahållande av malm

för inhemsk förbrukning måste jag likaledes instämma med deni som ansett

dylika stadganden icke böra upptagas i en ny gruvlag. Såsom de sakkunniga

själva framhållit, torde problem av malmpalitisk art i huvudsak böra behand­

las för sig utan samband med gruvlagstiftningen. Lösningen av dylika pro­

blem är i hög grad beroende av mer eller mindre tillfälliga omständigheter,

såsom teknikens utveckling, marknadslägen och handelspolitiska förhållanden

av olika slag. Därest anledning skulle yppa sig att vidtaga särskilda åtgär­

der till tryggande av den inhemska förädlingsindustriens möjlighet att erhålla

malm av det ena eller andra slaget, torde vanligen andra och mera lättfram­

komliga utvägar än lagstiftning stå till buds. Vad särskilt angår den före­

slagna bestämmelsen örn förbud mot deltagande i överenskommelse, som avser

konstlat uppehållande av malmpriser, torde visserligen icke helt böra bortses

från möjligheten att under nu rådande ordning en enskild kapitalstark samman­

slutning skulle kunna tillvälla sig sådant inflytande inom någon gren av bergs­

hanteringen, att en ur olika synpunkter skadlig monopolställning på den in­

hemska marknaden därigenom uppkomme. Huruvida dylika företeelser med

någon framgång kunna bekämpas genom ett i gruvlagen infört förbud mot

kartellbildning, synes emellertid mindre säkert.

Den föreslagna rätten för kronan att efter sextio år övertaga gruva har när­

mast motiverats därmed, att åt statsmakterna borde beredas tillfälle att, med

hänsyn till det läge som i framtiden kunde föreligga, taga under omprövning,

på vad sätt statens förhållande till gruvdriften lämpligen borde ordnas, och

därvid bereda sig det inflytande över malmhushållningen, som då kunde be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

105

finnas erforderligt. Vad sålunda anförts förtjänar naturligen beaktande. Tyd­

ligt är emellertid, att en inlösningsrätt av nämnda slag icke kan bliva av

större betydelse, då det gäller att snarast öppna möjlighet till ett förstärkt

statligt inflytande inom gruvnäringen. Med den långa upplåtelsetid, som skulle

gälla innan inlösningsrätten inträdde, torde denna rätt för övrigt endast i säll­

synta undantagsfall kunna bereda det allmänna någon verklig förmån. Huru­

vida det är möjligt att göra inlösningsrätten mera effektiv genom en förkort­

ning av upplåtelsetiden, är en fråga som jag längre fram torde få återkomma

till.

Att söka tillgodose statens fiskaliska anspråk genom att bereda jordägaren

större förmåner i form av avgäld eller dylikt synes mindre lämpligt. Det tor­

de knappast finnas anledning antaga, att något övervägande flertal av de fyn­

digheter som framdeles upptäckas skola visa sig vara belägna å kronojord.

Men även örn så vore förhållandet lärer en anordning av nyssnämnda slag ur

principiell synpunkt te sig mindre tilltalande. Varje skäl torde nämligen sak­

nas att åt jordägaren såsom sådan bereda en starkare ställning än han redan

nu innehar. Jämfört med de övriga intressen staten har att bevaka inom

gruvnäringen torde för övrigt det fiskaliska intresset icke vara av särskilt do­

minerande betydelse.

I det stora hela förefaller det därför, som örn en tillfredsställande lösning

av det föreliggande problemet örn stärkande av det allmännas inflytande inom

gruvnäringen icke står att genomföra efter de grundlinjer som uppdragits i

1923 års förslag. Det åsyftade målet torde knappast kunna nås genom att i

lagstiftningen upptaga detaljföreskrifter, som alltför lätt kunna uppfattas så­

som ett onödigt och besvärande tvång i näringens utövande. En enklare men

samtidigt mera effektiv lösning torde böra eftersökas. Härvidlag synes den

utveckling, som under de senaste decennierna ägt rum i avseende å statens

gruvpolitik, lämna viss ledning.

Den jämförelsevis passiva hållning, som statsmakterna under större delen av

1800-talet intagit med avseende å kronans privatekonomiska intressen i gruv­

näringen, efterträddes redan före sekelskiftet av en mera positiv inställning.

• I lagstiftningen kom den förändrade åskådningen först till synes i den år

1899 genomförda reform, enligt vilken jordägareandelen å odisponerad krono­

jord skulle tillkomma kronan och ej, såsom förut, inmutaren. Ett nytt steg

i samma riktning togs 1902 genom den provisoriska lagstiftning, som haft till

syfte att förhindra inmutning för annans än kronans räkning å odisponerad

kronojord i vissa delar av Norrland. Under den följande tiden markerades

ytterligare statens strävan att för egen räkning förvärva gruvegendom eller

delägarskap i sådan egendom. Enligt det avtal som år 1907 träffades mel­

lan staten, å ena, samt Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund och dess

norrländska dotterbolag, å andra sidan, överlämnade staten samtliga sina jord­

ägareandelar i Kirunavara, Luossavara och Gellivare malmfyndigheter till

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag men erhöll till gengäld preferensaktier

i sistnämnda bolag till belopp motsvarande hälften av bolagets aktiekapital.

Kungl. Maj:is proposition nr io.

I avtalet — som blivit ersatt av senare överenskommelser med ändrade bestäm­

melser i avseende å de närmare villkoren — förbehölls staten rätt att vid viss

tidpunkt inlösa stamaktierna, vilka innehavas av trafikbolaget. Genom 1907

års avtal blev vidare staten ensam ägare till vissa malmfyndigheter, där­

ibland de viktiga järnmalmsfälten Ekströmsberg och Mertainen. Under år

1908 inköpte staten de jämförelsevis betydande järnmalmsfyndigheterna Svap­

pavaara och Leveäniemi. Genom nya upptäckter å kronojord, inmutningar,

som för statens räkning verkställts av Sveriges geologiska undersökning, samt

nya malmfältsavtal har statens gruvegendom under senare år ytterligare ökats.

För statens gruvintressen har beretts ett särskilt skydd genom det år 1910 in­

förda förbudet mot inmutning å sådan kronojord som förklarats skola utgöra

statsgruvefält.

Den utvidgning av statens privatekonomiska intressesfär, som utvecklingen

sålunda medfört, har naturligen i och för sig underlättat möjligheten för sta­

ten att utöva inflytande på malmhushållningen. En vidare utveckling i sam­

ma riktning synes ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina

särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt

än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna

åtgärder. Nämnda utveckling skulle tydligen märkbart kunna befrämjas, örn

åt staten bereddes möjlighet att — i annan ordning än genom privata avtal

-—• förvärva andelsrätt jämväl i sådan fyndighet, som inmutats å enskild jord

för annans än kronans räkning. Beträffande denna fråga är socialiserings-

nämndens förslag av särskild betydelse.

Socialiseringsnämnden, som ansett att ännu oupptäckta eller ej i bruk tagna

mineraltillgångar borde förklaras utgöra statens egendom, har med utgångs­

punkt härifrån föreslagit, att jordägarens andelsrätt i gruva skulle bort­

tagas samt att inmutaren och staten skulle berättigas att till hälften var del­

taga i gruvarbetet. Tankegången i detta förslag synes värd allt beaktande.

Det torde visserligen ej vara lämpligt att i en ny gruvlag införa en uttryck­

lig förklaring, att äganderätten till mineralen skall tillkomma staten. Ett

dylikt stadgande skulle nämligen — såsom längre fram torde få närmare ut­

vecklas — rättstekniskt sett vara svårt att förena med den begreppsbildning

och de grundsatser, som för närvarande behärska vår allmänna jordrätt, och «

synes fördenskull icke, eller i varje fall icke i detta sammanhang, böra införas.

Däremot torde det icke möta något hinder ur rättsteknisk synpunkt att låta

den rätt som nu tillkommer jordägaren i stället tillfalla staten, att med andra

ord låta jordägareandelen utbytas mot en kronoandel. En sådan reform — som

allenast skulle avse fyndigheter som framdeles inmutas — torde vara ägnad

att vidmakthålla och så småningom stärka det allmännas inflytande inom

gruvnäringen. Den intressegemenskap mellan staten och den enskilde, som

den ifrågasatta anordningen i allmänhet skulle medföra, synes även i skilda

hänseenden kunna bliva till nytta för näringen såsom sådan.

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel,

skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjonskap av den art som

för närvarande är föremål för reglering i 7 kap. gruvestadgan under benäm­

10(i

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

107

ningen samäganderätt i gruva. Detta omedelbart på lagens stadgande till­

komna rättsförhållande — till vars närmare utformning jag längre fram torde

få återkomma -—- lärer emellertid regelmässigt komma att avlösas genom ett

mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens ex­

ploaterande. Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren torde utgångs­

läget för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagen skulle

sålunda icke — såsom för närvarande i viss mån är fallet — öppna möjlig­

het för ett gynnande av en part, som icke från början vill ikläda sig de med

företaget förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under

denna förutsättning har goda möjligheter att vid avtalsslutet få det allmän­

nas intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omständighe­

terna i det särskilda fallet finnes rimlig. På denna väg torde kunna uppnås

åtskilliga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av kon-

cessionssystem.

De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle

kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de särskilda fallens

natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan

komma att visa sig vara den naturligaste lösningen, särskilt när det gäller

en fyndighet av större betydelse. Härvid kunna måhända sådana bestämmel­

ser, som förekomma exempelvis i det mellan staten och Grängesbergsbolaget

gällande avtalet, understundom bliva förebildliga. I andra fall åter kan det

befinnas lämpligast för båda parterna, att kronoandelen utarrenderas. Beträf­

fande utarrendering av kronan enligt nuvarande regler tillkommande jordägare­

andel tillämpas för närvarande särskilda bestämmelser, för vissa fall kungö­

relsen den 20 oktober 1899 örn begagnande av kronans jordägareandel i gruva.

Genomföres den nu ifrågasatta lagändringen, lära dessa bestämmelser böra un­

dergå revision, varvid torde få förutsättas att åt inmutaren medgives viss före­

trädesrätt att erhålla arrendet. Vad slutligen angår fyndighet, som av någon

anledning ej finnes böra omedelbart bliva föremål för bearbetning, lärer det

understundom kunna ifrågakomma, att staten förskaffar sig ensamrätt till

fyndigheten genom att inlösa inmutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom

viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad

i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära för­

hållanden göra sig påminta.

Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen

icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla upp­

kommande situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten så­

vitt möjligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omstän­

digheterna, när det gäller en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara

sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande.

Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten — utan

att det allmännas intressen därigenom trädas för nära — kunna göra det

lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke

skulle ha förmått övervinna den belastning som jordägarens andelsrätt kan

innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion.

Kungl. Majlis proposition nr hO.

Förslaget om införande av en staten tillkommande andelsrätt har i de av­ givna yttrandena blivit föremål för skiftande omdömen. Den framkomna kri­ tiken synes i viss mån koncentrera sig kring frågan huruvida och i vad mån staten bör såsom självständig företagare bedriva gruvbrytning omedelbart för egen räkning. Härutinnan gives från flera håll uttryck åt farhågan att en dylik statlig gruvdrift skulle bliva oekonomisk samt på olika sätt kunna verka till skada för det enskilda näringslivet. Någon anledning att här upptaga till verklig diskussion, i vad mån påståenden av denna art kunna anses i och för sig befogade eller icke, synes emellertid knappast föreligga. Tydligt är att nämnda fråga icke står i något nödvändigt samband med den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden. Denna kan visserligen — i likhet med den av gruv- lagstiftningssakkunniga föreslagna inlösningsrätten — motiveras bland annat ur synpunkten att bereda statsmakterna tillfälle att taga under omprövning, på vad sätt statens förhållande till gruvdriften närmare bör ordnas. Men för­ slagets genomförande är uppenbarligen icke avgörande för frågan huruvida en statlig gruvdrift i nyssnämnda mening verkligen skall komma till stånd. Det måste förutsättas, att en statlig verksamhet av detta slag ej igångsattes, utan att sorgfällig undersökning skett angående möjligheten att finna en lämplig form härför. Jag kan emellertid icke dela deras uppfattning, som ansett att en sådan undersökning bör ske redan i detta sammanhang.

Mot socialiseringsnämndens förslag har invänts att staten, genom att i allt­ för många fall bevaka sin andelsrätt, skulle i det stora hela åsamkas större utgifter än inkomster. Beträffande denna invändning må först erinras, att kronans privatekonomiska utbyte av andelsrätten under en viss period uppen­ barligen icke utgör någon mätare av den ifrågasatta anordningens be­ tydelse för vår nationella hushållning i allmänhet. Även örn staten under en längre tid finge vidkännas utgifter som överstege inkomsterna, vore det därmed icke avgjort, att andelsrätten ur det allmännas synpunkt vore skadlig. Emellertid synes ifrågavarande invändning vara grundad på en allt­ för pessimistisk uppfattning, dels beträffande utsikterna till fortsatta värde­ fulla malmupptäckter i vårt land, dels ock i avseende å statens förmåga att utnyttja andelsrätten med viss urskillning. Därest denna invändning vore rik­ tig, skulle den för övrigt drabba hela den gruvpolitik som statsmakterna fört under de senaste decennierna. När det ansetts fördelaktigt för staten att er­ hålla andelsrätt i fyndighet som upptäckes å kronojord, kan det uppenbar­ ligen icke anses bliva till nackdel för staten, örn den jämväl berättigas till andel i fyndighet å enskild jord. Att det ur statlig synpunkt anses önskvärt att förvärva gruvrättigheter framgår även av den malmletning, som med icke oväsentliga kostnader varje år bedrives genom statens egna organ. Ehuru det troligen icke kan undvikas att staten i en del fall — liksom varje annan gruv- intressent — åsamkas förluster, måste det givetvis antagas, att dessa i läng­ den komma att vida övervägas av de vinster som mera värdefulla mineral- fyndigheter efter hand lämna. För att i görligaste mån förebygga att staten inträder i företag som sedermera visa sig förlustbringande, kan det emellertid vara påkallat att i någon mån utsträcka den respittid som för närvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

109

gäller med avseende å anmälan om begagnande av jordägareandel. Staten lärer

sålunda icke, såsom socialiseringsnämnden ansett, behöva göra anmälan redan

vid utmålsläggningen, utan torde, på sätt gruvlagstiftningssakkunniga före­

slagit beträffande jordägaren, en respittid av minst två år efter utmålslägg­

ningen böra medgivas staten.

Från andra håll har gjorts gällande, att införandet av andelsrätt för sta­

ten vore ägnad att försvaga inmutarens ställning, så att härigenom malmlet-

ningen och den enskilda företagsamheten i övrigt komme att gå tillbaka. Ett

sådant generellt omdöme torde icke kunna anses riktigt. Att jordägarens an­

delsrätt ersättes med motsvarande andelsrätt för staten medför icke någon

rubbning i inmutarens rättsställning. Visserligen torde få antagas, att en

inmutare ej sällan skulle anse det för sig vara fördelaktigare, örn han hade

en privat jordägare än örn han hade staten till medintressent. Sålunda är det

ju tänkbart, att inmutaren i förra fallet har större utsikter att till billigt

pris förvärva ensamrätt till en värdefull mineralfyndighet än i senare fallet.

Och för vissa enskilda intressen kan det måhända även ur andra synpunkter

förefalla mindre bekvämt att få staten till medpart. Emellertid lära för­

hållandena i nu berörda hänseenden vara ganska skiftande. Ofta nog torde

läget vara sådant, att det för inmutaren närmast måste framstå såsom en för­

del att staten inträder i företaget. Staten är ju dock — såsom socialiserings­

nämnden erinrat — en part, som bland annat har möjlighet att tillföra det

gemensamma företaget en säker och relativt billig kapitalinsats. Härtill kom­

mer att staten, genom att helt eller delvis eftergiva andelsrätten, har möj­

lighet att, när så finnes önskvärt, medverka till konsolidering av ett företag,

som måhända under nuvarande förhållanden icke skulle ha tålt den belastning

som en jordägareandel kan utgöra, särskilt om den övergått i enskilda speku­

lanters händer.

Att en lagändring av den innebörd här åsyftas ej kan anses obehörigen

kringskära det enskilda företagarintresset torde ytterligare bekräftas av en

jämförelse med de tidigare lagförslag i vilka jordägarens andelsrätt blivit

bibehållen. Såsom redan i annat sammanhang blivit antytt skulle enligt

dessa förslag rättsläget komma att i ej oväsentlig mån förskjutas till in­

mutarens nackdel. Här må exempelvis erinras örn den av gruvlagstiftnings­

sakkunniga föreslagna bestämmelse, enligt vilken jordägare, som icke för­

klarade sig inträda i företaget, likväl skulle vara berättigad till en årlig av-

gäld uppgående till tjugufem procent av den nettovinst som under året upp­

kommit å gruvföretaget i den mån det avsett jordägarens ägovälde. Det synes

otvivelaktigt, att en avgäld av denna art och omfattning, som icke skulle ha

motsvarats av någon produktiv insats från jordägarens sida, skulle ha inne­

burit en avsevärd belastning för gruvföretaget. Någon motsvarande rätt till

avgäld skall däremot — enligt vad nu föreslås — icke tillkomma staten.

Aven den möjlighet till 'passivt’ utnyttjande av en gruvandei, som föreligger

enligt nu gällande rätt och som från olika håll betecknats såsom en oegentlig-

liet, torde böra borttagas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts lärer det icke kunna antagas, att den

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr ho.

ifrågasatta andelsrätten för staten skall vålla något avbräck i den enskilda

letar- och företagarverksamheten. Betingelserna för denna bliva ingalunda säm­

re utan snarare bättre än vad de för närvarande äro beträffande kronojord,

där inmutning är tillåten. En ytterligare stimulans för den enskilda malm-

letningen torde åvägabringas, därest —• såsom jag ämnar föreslå —• det hittills

gällande förbudet mot inmutning å odisponerad kronojord inom Norrbottens,

Västerbottens och Jämtlands län upphäves.

För att härefter övergå till de invändningar, som närmast blivit framställda

ur synpunkten av jordägarens intresse, må först erinras, att andelsrätten för

jordägarna i gemen icke kan anses särskilt betydelsefull. Vad angår den

självägande bondebefolkningen i södra och mellersta delarna av landet är det

knappast antagligt, att dess ekonomiska intressen i nämnvärd grad skulle

kunna påverkas av den ifrågasatta reformen. Utsikterna till att framdeles

några fynd av betydenhet komma att göras inom dessa delar av landet äro i

och för sig icke särskilt stora. Och för varje enskild fastighetsägare torde

möjligheten att en gång i tiden förvärva jordägareandel i en brytvärd mineral­

fyndighet i allmänhet vara så försvinnande liten, att den ej är att räkna med.

Vad Norrland angår kan det visserligen antagas, att enstaka malmupptäckter

och även givande sådana komma att göras å bondejord. Att genom sådana

lyckliga tillfälligheter vissa enskilda, under förutsättning av jordägareandelens

bibehållande, skulle kunna skörda ekonomisk vinst, lärer dock icke vara av

nämnvärd betydelse ur synpunkten av jordbrukarnas samfällda intressen. Er­

farenheten lärer för övrigt visa, att även vid upptäckt av brytvärd fyndighet

jordägaren ofta nog saknar möjlighet att utnyttja sin andelsrätt på sådant

sätt att någon större ekonomisk fördel därav uppkommer. Då det vanligen

ställer sig mycket svårt att på förhand bedöma värdet av en fyndighet och ett

aktivt deltagande i gruvbrytningen förutsätter förmåga att tillsläppa kapital

och mod att riskera detsamma, har jordägaren merendels ej annat val, än att

antingen avstå från begagnande av jordägareandelen eller att avyttra den­

samma till inmutaren för den summa denne vill erbjuda. En kategori av

jordägare, som måhända har ett visst intresse av jordägareandelens bibehål­

lande, är de bolag som innehava stora delar av Norrlands skogsmarker. Emel­

lertid torde det varken ur gruvnäringens synpunkt vara erforderligt eller ur

social synpunkt önskvärt, att dessa bolag förvärva gruvrättigheter enbart på

grund av sitt markägande. I den mån de genom egen malmletning medverka

till bergsbrukets utveckling synes inmutningsrätten utgöra tillräcklig belö­

ning.

Borttagandet av jordägarens andelsrätt är särskilt motiverat med hänsyn

därtill, att jordägaren ej längre kan antagas i denna sin egenskap göra några

nämnvärda insatser till gruvnäringens fromma. Såsom socialiseringsnämn-

den närmare utvecklat äro de reella faktorer, som en gång i tiden påkallat in­

förandet av jordägareandel, ej mer för handen. Malmletningens teknik har

undergått en fullständig omvälvning, och för uppspårande av de mineral­

förekomster som ännu återstå att upptäcka torde jordägarens speciella lokal­

kännedom knappast spela någon roll. I följd av handelns och kommunika­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

lil

tionsväsendets utveckling samt nya metoder för malmernas bearbetande bär gruvdriften blivit allt mindre beroende av det virke och bränsle som jord­ ägaren kunnat tillhandahålla från den gruvan närmast omgivande skogen. Jordägarens viktiga uppgift i äldre tid, att tillsläppa erforderliga dragare och transportredskap, har numera helt försvunnit. För anskaffande av nödigt ka­ pital till gruvföretaget lärer ej heller jordägarens medverkan under nutida för­ hållanden vara mycket att räkna med. Att jordägarens insats beträffande gruvnäringens utveckling numera måste anses obetydlig har ock bekräftats eller lämnats obestritt i de flesta yttranden rörande förevarande fråga. Vad en bergmästare anfört därom att jordägare i vissa delar av landet alltjämt i ganska stor omfattning ägnade sig åt malmletning, för vilket ändamål även särskilda andelsföreningar bildades, synes icke kunna rubba de skäl som nyss anförts. En jordägare som på egen hand bedriver malmletning upp­ träder ju själv i egenskap av inmutare, och hans verksamhet i detta hänseende behöver ingalunda vara inskränkt till den av honom ägda fastigheten. Även efter jordägareandelens borttagande torde en malmupptäckt av större betydelse hos ortsbefolkningen framkalla ett starkare intresse för malmletning.

Såsom ett särskilt skäl att bibehålla jordägareandelen har från vissa håll framhållits, att en jordägare, som saknade nämnda förmån, lätt nog kunde bliva benägen att på olika sätt försvåra malmletningen. Någon anledning till far­ håga i detta hänseende synes emellertid knappast föreligga. Såsom socialise- ringsnämnden erinrat lärer en jordägare alltid, oberoende av andelsrätten, kunna påräkna ekonomisk fördel av att ett gruvföretag igångsättes på eller invid hans markområde. Gruvdriften medför stigande markvärde samt bättre avsättningsmöjligheter och priser för jordbrukets, ladugårdens och skogens produkter. I detta sammanhang må även hänvisas till den ersättning för mark samt för skada och intrång, vilken tillkommer jordägaren. Jag delar i princip socialiseringsnämndens uppfattning att sagda ersättningsrätt lämpligen bör utsträckas, så att jordägaren erhåller ersättning med fulla värdet och hälften därutöver för mark som han avstår för gruvdrift liksom ock för skada eller förlust som genom gruvdriften förorsakas hans egendom. En ytterligare för­ mån torde beredas jordägaren genom de regler angående försvar av gruvrättig- het, vilka jag ämnar föreslå och till vilka jag återkommer i specialmotive­ ringen.

Några av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna ha, i likhet med reservanterna inom socialiseringsnämnden, betraktat jordägareandelens bortta­ gande såsom ett 'obehörigt’ ingrepp i enskild äganderätt, ett ingrepp som borde undvikas med hänsyn till samhällets intresse av rättsstatens upprätthål­ lande. Den motivering som framförts till stöd för dylika invändningar är av något växlande innebörd. I ett par yttranden åberopas gängse teorier rö­ rande gruvrättens historiska utveckling. Det framhålles att äganderätten till mineralen enligt nu gällande rätt principiellt tillkommer jordägaren samt att jordägarens andelsrätt varit gällande i över tvåhundra år och sålunda ingått i det allmänna rättsmedvetandet.

Den sålunda framförda kritiken synes i någon mån bottna i föreställningen

Kungl. Maj:ts proposition nr ■i-O.

om äganderätten såsom en oföränderlig institution, vilken så att säga står över statens lagstiftande makt. Det torde knappast behöva framhållas att ägande­ rätten i likhet med andra rättsinstitut inrymmes i den av staten instiftade och vidmakthållna rättsordningen och att dess närmare innehåll självfallet är un­ derkastat de växlingar som utvecklingen vid varje särskild tidpunkt kan med­ föra. Att statsmakterna vid en reglering av gruvrätten skulle vara principiellt bundna av den nuvarande utformningen av jordägarens rättsliga ställning kan uppenbarligen ej med fog göras gällande. Huruvida jordägarens befogenheter böra förbliva orubbade eller undergå förändringar är en fråga som får bedö­ mas ur synpunkten av allmänt gagn. Att hänsyn till en viss bestående ord­ ning eller en viss historisk tradition kunna spela en roll vid en sådan bedöm­ ning torde emellertid icke böra bestridas. Därför lärer den gamla tvistefrågan, huruvida staten eller jordägaren principiellt bör betraktas såsom ägare till mineralen — ehuru frågans lösning i ena eller andra riktningen ingalunda kan sägas ha avgörande betydelse för utformningen av en ny gruvlagstift­ ning — förtjäna att i detta sammanhang något beröras.

Inom rättsvetenskapen har denna fråga varit föremål för mycket delade meningar. Åtskilliga författare hävda den uppfattningen, att staten är äga­ re till mineralen eller att i varje fall äganderätten till de mineral som kunna bliva föremål för inmutning eller koncession är skild från äganderätten till jorden. Andra författare anse däremot att äganderätten till mineralen till­ kommer jordägaren. Den oklarhet, som sålunda gjort sig gällande och som även framträtt i det nu föreliggande lagstiftningsärendet, synes till stor del kunna tillskrivas den omständigheten att själva problemställningen är ägnad att vilseleda. Man har bland annat förmenat att i jorden befintliga mineral såsom utgörande beståndsdelar av fastigheten också borde anses ingå i fastig­ hetsägarens egendom. Själva fastighetsbegreppet sådant det är i nyare lag­ stiftning utformat kan synas stödja en sådan slutsats. Emellertid bör man sär­ skilja å ena sidan de regler som avse att angiva gränsen mellan fast och lös egendom och i sådant syfte bestämma begreppet fastighet och å andra sidan rättsgrundsatserna angående äganderättens innehåll, d. v. s. angående de olika befogenheter som ingå i äganderätten. En fastighet omfattar ej allenast själva jordytan med de tillbehör, som omförmälas i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra, utan jämväl — ehuru något uttryckligt lagstad­ gande därom ej finnes -— substantiella beståndsdelar av marken. Att mineralen sålunda utgöra en del av det objekt till vilket jordäganderätten hänför sig, berättigar emellertid icke i och för sig till den slutsatsen, att nämn­ da äganderätt även innefattar en befogenhet att tillgodogöra sig mine­ ralen. Vilka befogenheter en jordägare har i avseende å olika slags na­ turprodukter, som utgöra 'beståndsdelar’ i eller 'tillbehör’ till den fasta egendomen —- t. ex. växande träd, mineral, skogsbär, svamp — är icke reglerat i 1895 års lag utan är ett helt fristående spörsmål. Rätten att förfoga över mineral har i äldre tid tillkommit kronan såsom ett regale men genom senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren. Några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning åter­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

113

upplivar kronans rätt, torde icke kunna påvisas. Förhållandet kan uttryc­

kas så, att de skäl, sorn vid en viss tidpunkt föranlett lagstiftaren att med­

giva jordägaren en särskild förmån i avseende å mineralens tillgodogörande,

numera befinnas väga mindre än de skäl som tala för kronans rätt. Det histo­

riska sammanhanget och det sätt varpå rättsreglerna utformats torde visa att

jordägarens andelsrätt är av regalt ursprung; den har icke ansetts utgöra ett

moment i själva jordäganderätten såsom sådan utan har i gruvnäringens in­

tresse blivit tillerkänd jordägaren såsom en särskild förmån. Vid sådant för­

hållande lärer påståendet örn jordägarens principiella äganderätt till minera­

len desto mindre kunna betraktas såsom ett reellt skäl mot en lagändring, var­

igenom jordägareandelen i gruva utbytes mot en kronoandel.

Någon avgörande vikt kan ej heller tilläggas den omständigheten i och för

sig, att regeln örn jordägarens andelsrätt i gruva varit gällande under en jäm­

förelsevis lång tidsperiod. Örn de sakliga grunder som en gång i tiden för­

anlett uppställandet av nämnda rättsregel numera upphört eller väsentligen

avtagit i betydelse samt nya skäl tillkommit vilka tala för regelns upphä­

vande, kunna hänsyn till traditionen uppenbarligen icke få hindra genom­

förandet av en reform. I detta sammanhang må erinras örn att i de flesta

främmande länder jordägaren icke åtnjuter någon lagligen fastslagen andels­

rätt i mineralfyndighet. Ej ens i Tyskland, där gruvlagstiftningen liksom i

vårt land sedan gammalt är byggd på inmutningssystem, har jordägaren nå­

gon sådan rätt. Enligt tysk lag tillfaller nämligen gruvrätten inmutaren, och

jordägaren har allenast en rätt till ersättning för liden skada.

På grund av vad sålunda anförts är jag beredd tillstyrka att den jordäga­

ren tillkommande hälftenrätten ersättes med en motsvarande andelsrätt för

staten. Hänsyn till bestående rättsförhållanden kunna ej anses påkalla att

mineralfyndigheter, vilka inmutats på grund av ansökan efter den nya la­

gens ikraftträdande men vilka äro belägna å mark som av jordägaren för­

värvats före nämnda tidpunkt, skola följa reglerna i hittills gällande lag.

Då jordägarens andelsrätt teoretiskt sett ej kan anses uppkomma förrän i

samband med inmutningen, synes det bäst överensstämma med följdriktig­

heten, att den prioritetsgrundande inmutningsansökningen får beteckna skil­

jepunkten mellan tillämpningen av gammal och ny lag. Särskilt avseende

synes knappast böra fästas vid den omständigheten att förvärvet av fastig­

heten kan anses lia medfört viss utsikt för jordägaren att på grund av en

eventuellt framdeles skeende malmupptäckt bliva delägare i gruva. Då det

emellertid ej får anses uteslutet, att en fastighet förvärvats med särskild tan­

ke på möjligheten att inom dess område inrymmes en mineralfyndighet, kan

det ur billighetssynpunkt vara motiverat att uppskjuta tidpunkten för la­

gens ikraftträdande under så lång tid, som skäligen kan anses erforderlig

för efterforskningar i dylika fall.

En av huvudpunkterna i socialiseringsnämndens förslag var att den på in­

mutning grundade gruvrätten skulle upphöra efter trettio år, räknat från

det regelbunden brytning pågått sex månader inom det utmålslagda området

eller fem år från utmålsläggningen, såvida staten senast inom utgången av

Bihang till riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

tjugufemte året gjort anmälan till gruvinnehavaren att den ville övertaga gruvan. Om staten avstått från övertagande av gruva första gången rätten därtill stod öppen, skulle tiden för inmutarens nyttjanderätt förlängas i pe­ rioder örn femton år, varvid anmälan örn statens övertagande av gruva vid slutet av sådan period skulle ske senast fem år dessförinnan. Såsom skäl för att inmutarens rätt till gruva borde tidsbegränsas har socialiseringsnämnden särskilt framhållit, att staten icke borde för all framtid avhända sig rätten till en naturtillgång som den principiellt förfogade över. Förhållanden kun­ de lätt inträffa, som av malmpolitiska, fiskaliska eller andra skäl gjorde det önskvärt, att staten kunde återtaga förfoganderätten över malmtillgångar som upplåtits till enskilda.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen har socialiseringsnämndens förslag i förevarande del mött livlig opposition. Denna har väl i främsta rum­ met riktat sig mot den förkortning av upplåtelsetiden som nämndens förslag innebär jämfört med gruvlagstiftningssakkunnigas förslag. Emellertid har även själva inlösningsrätten såsom sådan blivit föremål för stark kritik. Den av reservanterna inom socialiseringsnämnden intagna ståndpunkten, att den på inmutning grundade rätten icke borde vara till tiden begränsad, har vunnit anslutning hos de flesta myndigheter och sammanslutningar som avgivit ytt­ randen över socialiseringsnämndens förslag.

Utan att gå närmare in på alla de synpunkter, som framkommit rörande detta spörsmål och vilka återgivits i den förut lämnade redogörelsen, finner jag för egen del övervägande skäl tala för att i sakens nuvarande läge icke ifrågasätta inlösningsrättens upptagande i lagstiftningen.

På sätt förut blivit antytt lärer gruvrätten under nuvarande förhållanden böra uppfattas såsom en sakrätt av särskild typ, en rätt som visserligen hänför sig till jorden såsom det reella underlaget för rättighetens utövande men vilken i anseende till sitt innehåll står självständig och sålunda ej -— i likhet med nyttjanderätt eller servitut — kan anses härledd ur jordäganderätten. Gruv­ rätten har i vårt land karaktär av lös egendom. Dess uppkomst, omfattning och upphörande regleras genom de speciella reglerna i gruvestadgan. Dessa reglers egenart betingas dels därav, att gruvrätten avser utnyttjande av en naturtillgång vilken sedan gammalt tillhört statens intresseområde, dels ock därav, att gruvrättens praktiska utövande förutsätter ett tvångsingripande, en expropriation av nyttjanderätt till viss mark. Även i en ny gruvlagstiftning måste i följd av detta sakläge gruvrätten komma att i åtskilliga hänseenden avvika från vanliga rättsinstitut. I detta sammanhang torde emellertid böra närmare övervägas, i vad mån förhandenvarande olikheter mellan gruvrätt och annan sakrätt lämpligen böra utjämnas. Härvid framkomma de spörs­ mål, vilka åsyftats då det — bland annat av reservanterna inom socialiserings­ nämnden — framställts krav på gruvrättens säkerställande.

Såsom framgår av förut lämnad redogörelse är den rättsliga procedur, som utspelas från inmutningsansökningens tillkomst och till dess inmutningsrät- ten i samband med utmålsläggningen slutligen fixeras, förbunden med åt­ skilliga osäkerhetsmoment för inmutaren. I ett flertal fall kan en försummel­

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

115

se att iakttaga viss formalitet ådraga inmutaren den stränga påföljden av inmutningsrättens förverkande. Sålunda medför försummelse att inom sextio dagar från mutsedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan jämlikt 6 § gruvestadgan inmutningsrättens förlust, örn annan söker inmutning innan kungörandet sedermera sker. Vidare gäller enligt 13 § samma stadga att, örn inmutaren underlåter att minst fjorton dagar före arbetets början delgiva jordens ägare och brukare bestyrkt avskrift av mutsedeln, inmutaren förlorar sin rätt och därjämte drabbas av skyldighet att för all genom arbetet föror­ sakad skada ansvara såsom för åverkan. Enligt 14 § åligger det även in­ mutaren att inom viss tid ha påbörjat försöksarbetet vid äventyr, örn det för­ summas, att inmutningsrätten går förlorad. Slutligen må nämnas att jämlikt 31 § gruvägaren förverkar utmålet och sin på mutsedeln grundade rätt, örn han försummar att inom nittio dagar efter utmålsförrättningens avslutande fullgöra betalning av den vid förrättningen bestämda lösesumman för upp­ låten mark jämte ränta å nämnda summa.

Att den stränga påföljden i nu nämnda fall icke står i proportion till bety­ delsen av den åtgärd som det gäller att framtvinga torde vara oförnekligt. Ifrågavarande förverkanderegler ha ej heller medtagits i vare sig 1919 eller 1923 års förslag. Då det utan tvivel är möjligt att på annat sätt tillgodose de särskilda syftemålen med nämnda regler, lärer intet vara att erinra mot för- verkandepåföljdens borttagande i dessa fall. Att inmutningsrätten göres mera fast och säker är tydligen enbart av godo, när så kan ske utan att det allmän­ nas intresse eftersättes eller enskild rätt därigenom blottställes.

Kravet på gruvrättens säkerställande synes angå jämväl de stadganden örn förverkandepåföljd, vilka sammanhänga med skyldigheten att inom viss tid fullborda försöksarbetet och att efter utmålsläggningen försvara gruvrätten. Beträffande dessa fall — vilka avses i 21 och 47 §§ gruvestadgan — torde emellertid förverkandepåföljden fylla en ingalunda betydelselös uppgift i nä­ ringens intresse. Såsom från skilda håll betonats, är det ett viktigt önskemål, att inmutade fyndigheter snarast bliva föremål för undersökning till utrönande av deras brytvärdhet, liksom ock att utmålslagda fyndigheter, vilka kunna tjäna såsom underlag för ekonomiskt bärkraftiga företag, så snart omständig­ heterna det medgiva komma till avsedd användning. Väl må det vara riktigt att inom gruvnäringen, liksom inom varje annan industri, produktionen ytterst blir beroende av företagarens positiva intresse för densamma. Emellertid lärer ej kunna förutsättas att inmutningsrätten alltid tillfaller någon som har verk­ lig avsikt eller förmåga att igångsätta ett produktivt företag. Inmutaren har måhända intet intresse av att låta undersöka fyndigheten. Hans syften kunna vara enbart spekulativa; ändamålet med inmutningen är kanske rent av att uppställa ett hinder för en lojal näringsidkare för att därigenom avpressa denne ekonomiska förmåner. I en ny gruvlag böra givetvis icke saknas regler, som kunna vara ägnade att motverka en osund spekulation i inmutningar eller en ur gruvnäringens synpunkt olämplig konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält. Ur nu angivna liksom ock ur andra synpunkter lärer det vara påkallat att bibehålla skyldigheten att utföra undersökningsarbete inom viss tid och att efter vissa grunder försvara gruvrättigheten. Såsom ett ytter­

116

Kungl. Ma]:ts proposition nr hO.

sta medel att framtvinga dylika åtgärder torde emellertid påföljden av inmut-

ningsrättens förverkande knappast kunna undvaras. Borttoges denna påföljd

även i förevarande fall, kunde det befaras att åtgärden huvudsakligen bleve

till fördel för sådana inmutare, vilka icke kunna sägas vara särskilt förtjänta

av att få sin gruvrätt ytterligare säkerställd.

Vad nu anförts motsäger emellertid icke, att särskilt reglerna örn försvar av

gruvrättighet i vissa hänseenden torde böra omläggas, så att de bättre mot­

svara nutida förhållanden. Sålunda torde den föreslagna åtgärden att helt

borttaga det i gruvestadgan stipulerade försvarsarbetet och ersätta detsamma

med en försvarsavgift förtjäna att genomföras. Det torde ej heller möta några

betänkligheter att, med tanke på sådana fall där underlåtenhet att erlägga

försvarsavgift beror på ren glömska, väsentligen mildra risken för gruvrättens

förverkande. Detta synes kunna ske därigenom, att försummelse att erlägga

försvarsavgiften på förfallodagen ej förbindes med annan påföljd än viss av-

giftsförhöjning, under det att förverkandet bestämmes skola inträda först sedan

gruvinnehavaren blivit påmind örn sin skyldighet samt haft viss ytterligare

tid på sig att fullgöra betalningen. Vid försvarsreglernas utformning torde

även böra undanröjas det osäkerhetsmoment som yppats däri, att en redan för­

verkad gruvrätt under vissa förhållanden kan återupplivas och medföra undan­

trängande av en senare uppkommen rätt till samma fyndighet.

I samband med frågan örn gruvrättens säkerställande ha jämväl framställts

vissa önskemål örn underlättande av gruvnäringens kreditmöjligheter. Dessa

önskemål sammanhänga i viss mån därmed, att enligt förlagsinteckningsför-

ordningen, sådan denna författning tidigare varit utformad, järngruva, i mot­

sats till annan gruva, icke kunnat utgöra föremål för förlagsinteckning. Ge­

nom den revision av förlagsinteckningsförordningen, som genomförts år 1932,

har emellertid även järngruva inbegripits i sådan egendom som kan förlagsin-

tecknas. Härigenom ha sålunda nyss angivna önskemål i ej oväsentlig ut­

sträckning redan vunnit beaktande.

Emellertid torde få medgivas att förlagsinteckning knappast erbjuder den

säkerhet, som ur synpunkten av en mera omfattande kreditgivning kunde före­

falla önskvärd. Förlagsinteckningen medför ej någon panträtt utan endast

viss förmånsrätt i den intecknade egendomen. Den är vid sådant förhållande

ej på långt när likvärdig med fastighetsinteckningen eller tomträttsintecknin-

gen. Med hänsyn härtill kunde det ifrågasättas, huruvida icke gruvnäringens

behov av realkredit borde tillgodoses i annan ordning än genom förlagsinteck­

ning. Vissa uppslag härtill ha diskuterats i den promemoria angående hithö­

rande spörsmål, som finnes fogad vid det av gruvlagstiftningssakkunniga av­

givna betänkandet. Efter att bland annat ha avvisat tanken att gruvegendom

skulle förklaras vara fast egendom och sålunda kunna bliva föremål för fastig-

hetsinteckning, synes promemorians författare närmast förorda införandet av

ett nytt rättsinstitut, inskriven gruvrätt, som i likhet med inskriven tomträtt

skulle kunna särskilt intecknas.

Den utväg som sålunda anvisats lärer i och för sig vara förtjänt av att när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

117

mare prövas. Tydligt är emellertid att en sådan reform förutsätter en gan­

ska omfattande lagstiftning, en reglering som lämpligen torde böra upptagas

i en fristående författning. Då någon utredning av beskaffenhet att kunna

läggas till grund för utarbetandet av dylika lagbestämmelser ej hittills blivit

förebragt, torde det kunna befaras att frågans upptagande i förevarande sam­

manhang komme att väsentligen fördröja genomförandet av den nya gruvlag­

stiftningen. Detta synes opåkallat såväl med hänsyn till frågans fristående

karaktär, som ock i betraktande därav att viss erfarenhet örn den nya gruv­

lagstiftningens verkningar kan vara av betydelse för frågans lösning. En

särskild anledning att tills vidare låta frågan anstå är att lagbestämmelserna

rörande inteckning i fast egendom — vilka i viss utsträckning torde bliva

förebildliga jämväl för det eventuellt tillskapade institutet inteckning i in­

skriven gruvrätt -—- kunna antagas undergå väsentliga förändringar såsom

följd av den igångsatta utredningen rörande revision av jordabalken.

Bland de till gruvlagstiftningen hörande spörsmål, som kunna sägas vara

av principiell innebörd, märkes även frågan om statsgruvefält. Denna fråga

står otvivelaktigt i visst samband med den föreslagna principen örn en kro­

nan tillkommande andelsrätt i varje gruvföretag. Örn nämligen kronans an-

delsrätt löses från varje beroende av markägande, kunde det synas följd­

riktigt att — på sätt socialiseringsnämnden föreslagit — möjligheten att ut­

lägga statsgruvefält vidgas till att gälla även beträffande enskild jord. Att

utläggandet av statsgruvefält innebär en inskränkning av den fria inmut-

ningsrätten behöver icke i och för sig föranleda betänkligheter. Med inmut-

ningssystemet lärer ej vara avsett att uppmuntra vem som helst att under

vilka omständigheter som helst förvärva rätt att undersöka och bearbeta mine­

ral. En osund spekulation i inmutningar och en överdriven konkurrens mellan

flera inmutare i samma malmfält äro sådana företeelser vilka i möjligaste mån

böra motarbetas. Däremot föreligger all anledning att gynna den inmutare

genom vilkens forskningsarbete förekomsten av malm i ett visst fält först

blivit ådagalagd. Det kan ej anses otillbörligt eller stridande mot inmutnings-

systcmets grundtanke, om för en sådan inmutare i viss mån beredes ökad

möjlighet att utestänga tillskyndande konkurrenter, vilka icke själva iklätt

sig några uppoffringar för malmletningen. Tydligt är att en sådan institu­

tion som statsgruvefält i nu berörda avseenden skulle kunna medföra vissa

fördelar. Här må erinras om att det inmutningsförbud, som följer av ett om­

rådes förklarande för statsgruvefält, under nuvarande förhållanden fyller en

ingalunda oviktig uppgift därutinnan, att ett gruvföretag inom statsgruve-

fältet skyddas mot den besvärande fältspärrning elier andra olägenheter, som

skulle kunna uppkomma om enskilda tillätes verkställa inmutningar i när­

heten av den till företaget hörande fyndigheten.

Mot förslaget att möjliggöra utläggande av statsgruvefält jämväl å enskild

jord lia dock i yttrandena åberopats vissa synpunkter, som icke lära kunna

frånkännas berättigande. En obegränsad befogenhet att utlägga statsgruve­

fält synes öppna möjlighet för statsmakterna att — i annan ordning än den

118

Kungl. Maj:ts proposition nrhO.

som gäller för stiftande av allmän lag —■ efter liand tillskapa ett rättstill­

stånd, som väsentligen avveke från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru

det icke torde behöva antagas, att statsmakterna skulle komma att missbru­

ka nämnda möjlighet, synes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa

viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant för­

hållande torde emellertid knappast kunna förordas att nämnda befogenhet

överhuvud taget göres vidsträcktare än vad nu är fallet. Mot att utlägga

statsgruvefält å enskild jord talar bland annat den omständigheten att en

privat jordägare, som upptäckt en fyndighet å sin mark, skäligen bör vara

berättigad att förvärva inmutningsrätt till densamma. — Beträffande den

närmare utformningen av en lagbestämmelse rörande statsgruvefält torde iakt­

tagas att kronan liksom nu bör ha möjlighet att tillgodogöra sig en fyndighet,

som upptäckes inom området först sedan detta förklarats för statsgruvefält.

Då det emellertid ur skilda synpunkter lärer vara lämpligt att gruvrätten

även i dylikt fall konstitueras genom en inmutning, synes det nuvarande för­

budet mot inmutning å statsgruvefält böra jämkas därhän att inmutning till-

låtes för kronans räkning.

I överensstämmelse med de synpunkter jag i det föregående utvecklat för­

ordar jag sålunda en ny gruvlagstiftning uppbyggd efter ett inmutningssys-

tem, med rätt för inmutaren och staten att vardera njuta andel med hälften

i varje gruvföretag — dock att delägare ej erhåller större del av gruvas av­

kastning än som svarar mot hans deltagande i brytningen — samt med rätt

för jordägaren att bekomma ersättning med fulla värdet och hälften därutöver

dels för mark som avstås för gruvdrift dels ock för skada eller intrång som

förorsakas av gruvdriften. Vid den närmare utformningen av denna lagstift­

ning lärer det av gruvlagstiftningssakkunniga utarbetade lagförslaget i bety­

dande omfattning kunna tjäna såsom grundval. I enlighet med vad förut an­

förts synas dock några bestämmelser motsvarande vad nämnda förslag inne­

håller beträffande rätt för jordägaren att bekomma årlig avgäld (50—60 §§),

skyldighet för gruvinnehavaren att tillgodose vissa önskemål angående arbe­

tarnas bostadsförhållanden (86 §), tillhandahållande av malm för inhemsk

förbrukning (91—93 §§) samt rätt för kronan att övertaga gruva (94—101 §§)

ej böra införlivas med den nya lagstiftningen.

Genom den föreslagna lagstiftningen aktualiseras frågan örn förvaltnin­

gen av kronans gruvegendom. Beträffande denna fråga torde först få erin­

ras att riksdagen under en följd av år medgivit, att Kungl. Majit ägde åt

svenska medborgare, i den ordning Kungl. Majit bestämde, under en tid för

varje gång av högst tjugu år mot årlig avgift och under villkor i övrigt, som

det tillkomme Kungl. Maj :t att fastställa, upplåta begagnandet av kronan till­

hörande jordägareandelar i gruvor, med rätt därjämte för den, som erhållit upp­

låtelse, att vid upplåtelsetidens utgång äga företräde till förnyad upplåtelse,

därest sådan ifrågakomme. Detta medgivande av riksdagen, som tidigare av­

sett ett eller ett par år i sänder, gäller numera enligt beslut vid 1932 års riks­

dag tills vidare.

I enlighet med riktlinjer, som angivits i propositionen nr 65 till 1923 års

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

119

riksdag, har Kungl. Maj :t i brev till kommerskollegium den 17 maj 1923 ge­

nomfört vissa provisoriska åtgärder beträffande förvaltningen av kronans

gruvegendom. Ändamålet med dessa åtgärder bär varit att - i avbidan pa

ny gruvlagstiftning och därmed sammanhängande definitiva anordningar för

förvaltningens ordnande — åvägabringa största möjliga enhetlighet pa ifrå­

gavarande förvaltningsområde. En närmare redogörelse för de vidtagna åt­

gärderna och dessas samband med förberedelserna till en ny gruvlagstiftning

har lämnats i propositionen nr 208 till 1926 ars riksdag.

Den sålunda genomförda provisoriska regleringen innebär att förvaltnin­

gen av kronans gruvegendom i regel ankommer på kommerskollegium. Här­

vid gäller emellertid den föreskriften, att örn fråga uppkommer, huruvida gruv­

egendomen skall nyttiggöras genom utarrendering eller på annat sätt, kolle­

gium skall ha att med eget förslag underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning.

Vidare har gruvegendom i betydande omfattning direkt undantagits fran kol­

lega förvaltning. Sålunda skola alla inmutningar, som av Sveriges geologiska

undersökning verkställts eller komma att verkställas för kronans räkning, in­

till utmål släggningen förvaltas av nämnda institution. Jordägareandelarna i

fyndigheter, som inmutats å kronojord inom andra län än Norrbottens, Väster­

bottens och Jämtlands län, förvaltas av länsstyrelserna i enlighet med bestäm­

melser i gruvestadgan, kungörelsen den 20 oktober 1899 örn begagnande av

kronans jordägareandel i gruva samt kungörelsen den 15 november 1907 med

föreskrifter i fråga örn bestämmandet a kronans sida av beloppet utav den ar­

rendeavgift som skall erläggas för kronans jordägareandel i gruva m. m.; läns­

styrelsernas förvaltningsbefogenhet är dock inskränkt till tiden för den första

arrendeupplåtelsen. Åtskilliga fyndigheter, som kronan förvärvat i samband

med 1907 och 1908 års malmfältsavtal, förvaltas av ett särskilt bolag, Mer-

tainens gruvaktiebolag. Slutligen har at domänstyrelsen uppdragits att för­

valta en gruva, som av kronan förvärvats tillsammans med den mark varå

den är belägen.

Såsom vid den provisoriska regleringens tillkomst blivit förutsatt, torde

bristen på enhetlighet i förvaltningssystemet såvitt möjligt böra undanröjas

i samband med genomförandet av en ny gruvlagstiftning. En ytterligare an­

ledning att företaga en ny reglering är givetvis den, att den föreslagna lag­

stiftningen i viss mån ställer ökade krav pa den statliga förvaltningen, dels

därigenom, att omfattningen av kronans gruvegendom måste antagas komma

att växa snabbare än vad nu är fallet, och dels sa tillvida, att kronans inträde

i ett gruvföretag måste föregås av en noggrann bedömning av såväl vinstut­

sikterna som de med företaget förbundna riskerna.

Vid den sålunda förutsatta regleringen — vars utformning lärer ankomma

på handelsministerns föredragning — torde böra eftersträvas att åtminstone

alla utmålslagda fyndigheter, som helt eller delvis tillhöra kronan, lämnas till

förvaltning av en och samma centrala ämbetsmyndighet. Åt denna myndighet

synes även böra uppdragas att representera kronan vid utmålsförrättningarna

och att bevaka kronans andelsrätt, därvid dock möjlighet torde böra beredas att

i tveksamma fall underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. Det torde böra

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

ankomma på Kungl. Majit att träffa avgörande angående sättet för fyndighe­ tens respektive kronoandelens nyttiggörande och att godkänna eventuellt upp­ rättade förslag till avtal mellan kronan och inmutaren. I den mån från kro­ nans sida påkallas särskilda tillskott av kapital, lärer emellertid för Kungl. Maj :ts ställningstagande till omförmälda frågor riksdagens beviljande av an­ slag bliva avgörande.

Enär den föreslagna gruvlagstiftningen icke synes vara beroende av det sätt på vilket förvaltningen av kronans gruvegendom närmare regleras men sagda reglering å andra sidan är helt beroende av gruvlagstiftningens utformning, synas skäl tala för att det jämförelsevis omfattande detaljarbetet med ändrin­ gar i förvaltningssystemet får anstå, intill dess det visat sig, huruvida den föreslagna lagstiftningen varder genomförd. Då den nya lagens ikraftträdan­ de, såsom i annat sammanhang förutsatts, torde böra uppskjutas någon tid, lärer erforderligt rådrum för den organisatoriska regleringens genomförande ej komma att saknas.

Jag övergår nu till en detaljredogörelse för det i enlighet med vad sålunda anförts inom departementet utarbetade förslaget till gruvlag.

Specialmotivering.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1

§•

Denna paragraf motsvarar 1 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 75— 76 och s. 97—98 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 224.

Paragrafen fastslår den allmänna grundsatsen att envar äger förvärva in- mutningsrätt och innehåller i anslutning härtill en bestämning av begreppet inmutningsrätt samt en uppräkning av de inmutningsbara mineralen.

Innebörden av begreppet inmutningsrätt enligt gällande stad- ganden synes särskilt i ett avseende vara föremål för delade meningar. Det torde nämligen kunna ifrågasättas, huruvida inmutningen endast har den be­ tydelsen att den grundlägger en rätt att med andras uteslutande undersöka och bearbeta den upptäckta fyndigheten, eller örn inmutningen rent av utgör den lagliga förutsättningen för varje arbete på en inmutningsbar fyndighet. Örn den sistnämnda ståndpunkten är riktig, innebär detta att jordägaren princi­ piellt sett ej är berättigad att utan föregående inmutning anställa försöks- arbete eller gruvbrytning a en inmutningsbar fyndighet som han upptäckt å sin mark.

Till stöd för asikten att jordägaren enligt gällande lag saknar en av inmut­ ning oberoende rätt till inmutningsbara mineraltillgångar torde bland annat kunna åberopas dels att jordägaren under den egentliga regalrättstiden ej haft någon dylik självständig rätt att bearbeta mineralen och att någon sådan rätt ej sedermera blivit införd genom något uttryckligt stadgande dels ock att nu gällande gruvestadga — i likhet med 1855 års gruvestadga — uttryckligen i sin 4 § föreskriver, att den som vill å egen grund med arbete belägga och till­

Kungl. Maj:ts proposition nr -ho.

121

godogöra sig någon till inmutning lovgiven mineralanledning skall därom hos

bergmästaren i orten göra skriftlig ansökning för erhållande av mutsedel.

Emellertid har riktigheten av den slutsats, vartill ordalydelsen av sistnämnda

stadgande omedelbart föranleder, från flera håll — däribland av gruvlagstift-

ningskommittén och gruvlagstiftningssakkunniga — blivit bestridd under på­

stående att en sådan slutsats icke skulle stämma med lagens mening. I sådant

avseende har hänvisats till den omständigheten att en jordägare, som med hän­

syn till förekomsten av icke inmutningsbara mineral är berättigad att anställa

försöksarbete, därvid icke skulle kunna hindras från att så anordna sina åt­

gärder, att inmutbara fyndigheter därigenom undersöktes och blottades. Att

något förbud för jordägaren att utan inmutning tillgodogöra sig inmutnings­

bara mineral icke förefinnes, har man vidare ansett framgå därav, att gällande

lag icke innehåller något stadgande örn påföljd för förbudets överträdande.

De omständigheter som sålunda åberopats till stöd för åsikten örn en jord­

ägaren tillkommande, s. k. prekär gruvrätt torde emellertid, emot gruvestad-

gans uttryckliga bestämmelse, knappast kunna anses avgörande. Av de ofull­

komligheter som på grund av praktiska svårigheter föreligga i avseende å

gränsdragningen för jordägarens befogenheter i förevarande hänseenden lära

alltför vittgående slutsatser ej böra dragas. Och att ansvar spåföljd saknas

för det fall att jordägaren utan inmutning tillgodogör sig inmutningsbara mi­

neral torde kunna förklaras därav att något verkligt praktiskt behov av en

dylik ansvarsbestämmelse ej föreligger, då nämligen jordägaren, för att ej

riskera att bliva undanträngd, uppenbarligen i allmänhet har intresse av att

snarast själv söka inmutning. Det torde därför med hänsyn till vad förut an­

förts icke kunna anses oberättigat att utgå från att gruvestadgan, i enlighet

med sin ordalydelse, principiellt uppställer inmutning såsom nödvändig förut­

sättning även för jordägarens rätt till försöksarbete och mineralbrytning be­

träffande inmutningsbar fyndighet.

Vid en ny reglering av inmutningsrätten, torde det visserligen ligga nära

till hands att — såsom gruvlagstiftningskommittén och gruvlagstiftnings­

sakkunniga föreslagit —- inmutningsrätten konstrueras såsom en rätt för in-

mutaren att med andras uteslutande undersöka och bearbeta den inmutade fyn­

digheten. Emellertid lärer frågan härom, teoretiskt sett, stå i nära sam­

band med den föreslagna nya principen örn en kronan tillkommande andelsrätt

i varje upptäckt fyndighet. Med det allmänna betraktelsesätt, varpå nämnda

princip vilar, torde en låt vara prekär rätt för jordägaren att oberoende av in­

mutning tillgodogöra sig inmutningsbara mineral stå i mindre god överens­

stämmelse. Det har därför synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag,

giva förevarande paragraf sådan avfattning, att inmutningsrätten blir lik­

tydig med rätten överhuvudtaget att undersöka oell bearbeta inmutningsbara

mineral.

Med denna konstruktion av inmutningsrätten kan det synas följdriktigt att

uppställa en särskild ansvarspåföljd för det fall att jordägaren utan att söka

inmutning anställer arbete å en inmutningsbar fyndighet. Såsom ett ytterligare

skäl för straffbeläggande av ett dylikt förfarande kunde måhända anföras

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

att en enskild jordägare, när han ej längre njuter förmånen av jordägareandel, kunde känna sig mera frestad att hemlighålla och för egen räkning utnyttja mineralfynd som han upptäckt å sin mark. Risken för att genom försummad inmutning gå miste om varje del i fyndigheten torde dock vara tillräckligt stor för att effektivt avhålla från dylika försök. Emot uppställande av en an- svarspåföljd av ifrågavarande slag tala onekligen de svårigheter som, åtmin­ stone vad undersökningsstadiet angår, måste inställa sig beträffande gräns­ dragningen mellan jordägarens lojala utövning av sina rättigheter och en i strid med det allmännas intressen utövad verksamhet i syfte att uteslutande för egen räkning åtkomma inmutningsbara mineral. Det har i betraktande härav icke synts lämpligt att stadga straff för andra fall än sådana, där jord­ ägaren utan inmutning i verklig mening bearbetar inmutningsbar mineralfyn­ dighet. Bestämmelsen härom återfinnes i 73 § av förslaget.

Beträffande frågan vilka mineral skola vara inmutningsbara inne­ fattar 1923 års förslag den utvidgningen i förhållande till gällande rätt, att metallen vanadin, som för närvarande ej är inmutningsbar, ävensom mineralen apatit och magnesit, vilka för närvarande få inmutas endast å odisponerad kronojord, skola kunna inmutas, oavsett i vilken jord de befinna sig.

Mot vad sålunda föreslagits har någon erinran ej blivit framställd. Berg­ mästaren i västra distriktet har emellertid ifrågasatt att ytterligare vissa bergarter och mineral — med hänsyn till deras nationalekonomiska betydelse och olägenheterna av en icke tillräckligt stadgad nyttjanderätt till fyndigheter av ifrågavarande slag — borde göras inmutningsbara. Såsom exempel har nämnts granit och kalksten.

Vid bedömande av förevarande spörsmål torde avseende böra fästas ej blott vid mineralens nationalekonomiska betydelse och deras samhörighet med den metallurgiska industrien utan även vid mineralens förekomstsätt — huruvida behov föreligger att med inmutningsrätt premiera finnaren av dylika fyndig­ heter -— samt icke minst vid jordägarens intresse att alltjämt få bibehålla en­ samrätten till mineral av viss beskaffenhet. Av hänsyn till sistnämnda om­ ständigheter torde det ej böra ifrågakomma att till den inmutningsbara kate­ gorien överföra exempelvis granit eller kalksten. I övrigt har ej något fram­ kommit, som synts motivera tillägg till den uti 1923 års förslag förekomman­ de uppräkningen av de inmutningsbara mineralen.

Med anledning av erinran från vissa myndigheter har paragrafens avfattning undergått en redaktionell ändring för att tydligare hänvisa till det hinder mot erhållande av inmutningsrätt, som för närvarande finnes stadgat i lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag.

2

§.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 2 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 75—80 och s. 98 samt bergmästaren Asp­ lunds reservation s. 224.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

123

För anvisande av utmål erfordras enligt 21 § gruvestadgan att fyndig­

heten skall vara blottad och att prov på malmen erhållits. Med fyndighetens

blottande lärer i allmänhet avses att fyndigheten göres åtkomlig på sådant

sätt att dess beskaffenhet kan utrönas. Det lär vara omstritt, huruvida en

fyndighet som endast är känd genom diamantborrning i sådant avseende upp­

fyller det stadgade kravet. Emellertid har högsta domstolen i ett under 1903

avgjort mål (N. J. A. 1903 s. 370), med hänsyn till bestämmelsen att fyn­

digheten skall vara blottad, upphävt en utmålsläggning, som tillkommit på

grund av en å fyndigheten verkställd diamantborrning.

I 1923 års förslag äro villkoren för utmålsläggning så avfattade, att något

hinder ej torde möta att anvisa utmål på grund av den kännedom örn fyn­

digheten, som vunnits enbart genom diamantborrning. De sakkunniga ha

härvidlag framhållit att om dylik borrning genomginge en större del av

malmkroppen en mycket säkrare kännedom vunnes örn fyndigheten än om

denna endast bleve blottad på ytan.

Riktigheten av denna uppfattning har ej blivit bestridd i de avgivna ytt­

randena. Emellertid har kommerskollegium ansett att i lagen borde närmare

angivas under vilka förutsättningar diamantborrning skulle kunna godkännas

i omförmälda hänseende. Kollegium har härom anfört följande:

Diamantborrning måste utföras under sådan kontroll, att bergmästaren och

jordägaren kunde få full visshet om att mineralet i den företedda borrkärnan

förskreve sig från det till utmål ifrågasatta området. Då i anledning av

en skrivelse från 1904 års riksdag rörande lagändring i syfte att möjliggöra

utmålsläggning efter detta slags undersökningsarbete yttrande inhämtats, hade

från sakkunnigt håll förordats detaljerade kontrollåtgärder, såsom att borr­

ningen skulle ske i två ojäviga vittnens närvaro, av vilka det ena skulle vara

fackman, att borrkärnan skulle hava viss minimidiameter, att borrkärnans

olika stycken skulle förvaras i viss ordningsföljd och under försegling, även­

som att borrprotokoll skulle upprättas samt karta och profilritningar över

borrhålet uppgöras. Även detta sistnämnda skulle kunna bereda svårigheter,

i det att borrhålen ofta vore krökta och deras rätta lägen svåra att bestämma,

varigenom alltså tvekan skulle kunna uppstå om inmutningsbart mineral kunde

anses påvisat inom det tillämnade utmålet. Kollegium ansåge att gruvlagen

näppeligen borde förbigå dessa omständigheter; åtminstone borde några an­

visningar intagas i lagen för att i den mån som vore möjlig förekomma, att

dyrbara borrningar verkställdes på sådant sätt att, oaktat borrkärnan mnehölle

inmutningsbart mineral, utmål ej kunde tilldelas.

Vad kommerskollegium sålunda anfört förtjänar naturligen uppmärksam­

het. Sålunda torde utmål icke böra anvisas enbart på den grund att vid en

verkställd diamantborrning erhållits visst malmprov. Vid bedömande av frå­

gan om utmålsläggning måste uppenbarligen tillses, såväl att det uppvisade

malmprovet bevisligen härrör från det avsedda området som ock att diamant­

borrningen verkställts under sådana omständigheter att tillvaron av en fyn­

dighet, som kan bliva föremål för gruvdrift, därigenom gjorts sannolik. Att

uppställa särskilda legala bevisregler i förevarande avseende synes emellertid

knappast erforderligt eller lämpligt. Det torde få antagas att önskvärd säker­

het i rättstillämpningen skall vinnas, även örn det överlämnas åt bergmästaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

att mera fritt bedöma den utredning som åtföljer utmålsansökningen. Med hänsyn härtill har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen synts kunna bibehållas i sak oförändrad.

3 §•

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 3 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 98—100.

2 kap. Om inmutning.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80— 83 och s. 100. Paragrafen skiljer sig från 1923 års förslag beträffande stor­ leken av det inmutade området. Frågan härom sammanhänger med frågan örn utmålets storlek.

Enligt 11 § gruvestadgan äger inmutaren företaga sitt försöksarbete inom en cirkel, vars radie utgör etthundra meter. Detta mått står i viss relation till de i 26 § gruvestadgan angivna maximimåtten å utmålet, d. v. s. tvåhundra meter i längd och bredd. Det är nämligen tänkt att utmålet normalt skall utgöra den omskrivna kvadraten kring den cirkel, varav det inmutade om­ rådet består.

Från dessa regler gjordes i 1919 års förslag avvikelse, dels däri att in­ mutat område skulle liksom utmålet i allmänhet vara en fyrsidig figur med räta vinklar och dels däri att arealen för såväl inmutat område som utmål skulle få uppgå ända till sexton hektar. Mot vad sålunda föreslagits fram­ ställdes åtskilliga erinringar i de avgivna yttrandena. Särskilt betonades att beträffande inmutat område cirkelformen vore den mest ändamålsenliga.

De i 1923 års förslag upptagna reglerna beteckna i huvudsak en återgång till vad nu gäller. Sålunda föreslogs att inmutat område skulle vara cirkel­ formigt med etthundra meters radie och att utmålet finge omfatta högst fyra hektar. En nyhet är dock att enligt förslagets 32 § möjlighet skulle beredas inmutaren att redan vid utmålsläggningen för flera intill varandra liggande inmutade områden få ett gemensamt utmål utlagt. De sålunda föreslagna reglerna ha i yttrandena föranlett skiftande omdömen. Från vissa håll har gjorts gällande att inmutningsområdena skulle bliva alltför små, om radien bestämdes till allenast etthundra meter.

Av skäl, för vilka närmare skall redogöras under 30 §, har det synts lämp­ ligt att maximistorleken på utmål höjes till sexton hektar. I följd härav har radien i inmutat område ansetts böra bestämmas till tvåhundra meter.

5 §.

Denna paragraf motsvarar 5 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 101 —109 samt reservationer s. 224—226 och s. 264—265.

Punkt 1. Beträffande denna punkt hänvisas till den allmänna motiverin­ gen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

125

Punkt 2. I fråga om det i 1923 års förslag upptagna, ovillkorliga förbu­ det mot inmutning inom nationalpark ha bergmästaren i mellersta distriktet ävensom kommerskollegium uttalat att förbudet syntes böra mildras genom upptagande i lagen av en tilläggsbestämmelse som möjliggjorde inmutning efter Kungl. Maj:ts särskilda tillstånd.

Vad sålunda erinrats har icke ansetts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag. Därest mot förmodan någon mera betydelsefull malmupptäckt skulle komma att göras inom ett till nationalpark avsatt område, torde frågan om fyndighetens exploatering böra bliva beroende av särskild lagstiftning.

Punkt 3. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års förslag.

Punkt 4. Järnkontoret har ansett att skydd erfordrades för visst område utanför kyrkogård eller begravningsplats, exempelvis intill en gräns av ett­ hundra meter därifrån. Liknande erinran har även framställts av värmländ­ ska berg smannaföreningen.

Tillräckliga skäl ha emellertid icke ansetts föreligga att avvika från 1923 års förslag i denna del.

Punkt 5. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års förslag.

Punkt 6. Enligt 1923 års förslag skulle det skyddsområde, som jämlikt 3 § gruvestadgan förefinnes till ett avstånd av tvåhundra meter från åbyggnad, tomtplats eller trädgård, inskränkas till att avse en omkrets av allenast ett­ hundra meter därifrån. De sakkunniga ha dock, såsom framgår av regler i förslagets 13 och 64 §§, avsett att förbjuda arbete ovan jord på mindre av­ stånd än tvåhundra meter från åbyggnad, tomtplats eller trädgård.

Vad angår den nu ifrågavarande bestämmelsen har skyddsavståndets in­ skränkning från tvåhundra meter till etthundra meter i allmänhet lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. Föreningen bergshandtering ens vänner har dock förordat bibehållande av skyddsområdets nuvarande storlek.

Då det nuvarande skyddsavståndet, såsom särskilt framgår vid jämförelse med utländsk lagstiftning, torde få anses vidsträcktare än behovet påkallar, har den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen synts böra godtagas. Huruvida med denna ståndpunkt skillnad bör göras mellan arbete under och arbete ovan jord, är en fråga som återkommer vid 13 §.

Ett spörsmål som städse varit föremål för delade meningar är under vilka förutsättningar en byggnad som står i viss relation till gruvdriften bör undan­ tagas från fridlysning enligt ifrågavarande bestämmelse. För närvarande gäl­ ler enligt 3 § gruvestadgan den regeln, att inom utmål befintliga byggnader, vilka erfordras för gruvdriften, ej må utgöra hinder för inmutning. Syftet med detta stadgande är att förebygga att en gruvägare, genom att i utkanten av sitt utmål uppföra exempelvis en mindre arbetarbostad, skulle åt sig för­ värva ensamrätt till inmutning på tvåhundra meters avstånd därifrån och så­ lunda för sitt framtida behov åt sig bevara fyndigheter på vida större område än egentligen varit avsett. Med hänsyn härtill har stadgandet åtminstone i

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ett rättsfall (N. J. A. 1914 s. 201) tolkats så, att om en byggnad, som ur­ sprungligen uppförts vid gruva för gruvdriftens behov, efter gruvdriftens ned­ läggande övergår till ny ägare och nyttjas till bostad utan samband med någon gruvdrift byggnaden icke skyddar mot ny inmutare. Ägaren av byggnaden har sålunda icke ansetts berättigad till vidsträcktare skydd än den förutvaran­ de gruvinnehavaren från vilken äganderätten till byggnaden härledes. (Jfr dock N. J. A. 1921 A 249.)

Enligt 1923 års förslag skulle varje byggnad som uppförts för gruvdrift undantagas från skyddet mot inmutning. Huruvida byggnaden uppförts å ut- målslagt område eller ej, skulle icke föranleda någon skillnad i nämnda hänse­ ende. Den sålunda föreslagna begränsningen av fridlysningen har emellertid givit upphov till vissa erinringar i yttrandena.

Värmländska ber g smannaf öreningen har anfört följande:

Alldeles oavsett den juridiska tolkningen av 3 § 2 mom. gruvestadgan, som i alla händelser endast avsåge byggnader inom utmålet, syntes det onödigt och oriktigt att utsträcka fredlösheten till gruvdriftens samtliga byggnader både inom och utom utmålet. I första hand borde skillnad göras mellan rena drifts­ byggnader och bostadsbyggnader. Beträffande driftsbyggnader måste anses skäligt, att dessa i viss mån undantoges från fridlysning, oavsett var de vore belägna. Dock borde naturligtvis inmutning ej få tagas eller utmål läggas så nära en dylik anläggning att dess verksamhet eller nödiga utveckling hind­ rades. I allmänhet torde dylika byggnader ligga på eller i omedelbar närhet av utmålet. Helt annorlunda kunde däremot fallet vara med gruvans bostä­ der, som ofta läge vitt spridda och icke sällan på betydande avstånd från ut­ målet. Det syntes orättvist att icke åtminstone sådana avlägsna bostäder skulle åtnjuta samma rättsskydd som varje annat hem. I förslaget gjordes skillnad mellan sådan byggnad som direkt uppförts för gruvdriften och sådan som först längre fram apterats för gruvändamål. Emellertid syntes båda dessa slag av byggnader under alla förhållanden böra likställas, detta så mycket mer som det åtminstone inom de äldre bergslagen torde vara ganska svårt att avgöra vilken karaktär en byggnad ursprungligen haft. Särskilt betänkligt vore att den fredlöshet gentemot inmutning, som enligt förslaget skulle drabba gruvdriftens byggnader, allt framgent skulle vidlåda dem, även örn gruvdrif­ ten nedlades och utmålen sonades. I de flesta sådana fall avyttrades bostä­ der och jord till enskilda, och det kunde icke vara skäligt att på så sätt upp­ komna egna hem skulle vara sämre ställda i rättsligt avseende än andra. Det vore för övrigt olämpligt att göra undantag för bostäder utanför utmålet endast på den grund att de råkade tillhöra gruvinnehavaren. Bostäder å in­ löst område utanför utmål syntes däremot böra jämställas med bostäder inom utmål. Självklart vore att undantaget från fridlysning under alla förhållan­ den endast borde avse byggnader tillhörande gruvinnehavaren, däremot ej pri­ vata bostäder m. m., även örn dessa uppförts i mer eller mindre sammanhang med gruvdriften. På grund av vad sålunda anförts hemställde föreningen att från fridlysning borde undantagas allenast följande gruvinnehavaren tillhö­ riga byggnader: a) driftsbyggnader, oavsett var de vore belägna, dock att inmutning ej finge tagas eller utmål läggas så nära att anläggningens verk­ samhet eller framtida utveckling förhindrades; b) för gruvdriftens behov an­ vända bostäder, som vore belägna på utmålet eller å inlöst område utanför detsamma. Därest utmålet sonades och gruvans byggnader överginge till ändamål som icke ägde sammanhang med gruvdrift, skulle dock även sådana byggnader åtnjuta stadgat skydd mot inmutning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

127

Kommerskollegium har hemställt att från fridlysningen måtte undantagas allenast sådana byggnader som vore belägna inom försvarat utmål eller å om­ råde därutom, som blivit löst för gruvdriften eller i samband därmed stående verksamhet. Härom har kollegium anfört bland annat följande:

Till förmån för det av de sakkunniga föreslagna stadgandet skulle möjligen kunna anföras att detsamma skulle kunna motverka obehörig fältspärrning. Örn gruvrörelsen nedlagts och å det sönade utmålet kvarstode hus vari männi­ skor hade stadigvarande bostad, borde emellertid intresset att få ommuta den sannolikt föga betydande fyndigheten vika för hemfridsintresset. Det före­ slagna stadgandet skulle ej heller innebära ett effektivt hinder mot den fält­ spärrning som kunde företagas genom att på större avstånd från utmålet upp­ föra bostäder åt gruvarbetarna. Såsom stadgandet vore formulerat kunde det nämligen mycket lätt kringgås. — Med utmål syntes kunna jämföras mark, som utom utmålet inlösts enligt 34 § av 1923 års förslag. Då nämligen sådan mark endast finge lösas för gruvdriften eller för verksamhet som stöde i sam­ band med denna, torde den i regel utgöra en plats där det påginge ett arbete av beskaffenhet att kunna verka störande för de å området boende.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna inskränkningen i fridlysningen vara olämplig samt har härom anfört följande:

Det syntes orimligt, att den omständigheten att inmutning en gång ägt rum på viss plats och att där uppförts byggnader för gruvdriftens ändamål skulle medföra att inmutning sedermera, huru långt därefter som helst, skulle kunna få företagas pä platsen, oavsett om byggnaderna dåmera användes för helt annat ändamål. Denna betänklighet vunne i styrka, örn man eftergåve kravet på att de byggnader som icke finge hindra inmutning skulle vara belägna inom utmål. Oavsett den betydelse som i fråga örn de sönade gruvanlägg­ ningarna kunde tilläggas den nuvarande bestämmelsen att byggnader, för att ej hindra inmutning, skulle vara belägna inom utmål, torde nämnda bestäm­ melse böra upprätthållas även ur en annan synpunkt. Det vore icke ovanligt att en gruvägare läte uppföra t. ex. arbetarbostäder på ganska avsevärt av­ stånd från själva gruvan, ofta flera kilometer därifrån. Örn dessa byggnader därtill uppförts å mark, vartill gruvägaren hade äganderätt, syntes den om­ ständigheten att byggnaderna tjänade gruvdriftens ändamål icke vara till­ räcklig anledning, varför de skulle vara undantagna från skyddet mot inmut­ ning.

Föreningen bergshandtering ens vänner och svenska teknolog föreningen lia erinrat att det föreslagna undantagsstadgandet jämväl borde inbegripa bygg­ nad som ursprungligen uppförts för annat ändamål än gruvdrift men som sedermera begagnats för gruvdrift.

Ifrågavarande undantag från skyddet mot inmutning torde, på sätt kom­ merskollegium erinrat, vara av viss betydelse såsom ett medel att förhindra en olämplig fältspärrning. Det torde emellertid kunna ifrågasättas, huru­ vida det ur denna synpunkt föreligger grundad anledning att i undantaget inbegripa andra byggnader än sådana, vilka uppförts på inmutat eller utmåls- lagt område. Visserligen lärer en gruvinnehavare som vill utestänga kon­ kurrerande företag från delaktighet i ett malmfält lättare kunna nå detta syfte, örn han har möjlighet att på olika ställen i fältet uppföra byggnader som åtnjuta skydd mot inmutning. Betydelsen härav torde dock icke vara syn­

Kungl. Majlis proposition nr J^O.

nerligen stor, då ju gruvinnehavaren även har den möjligheten att från början själv inmuta stora markområden i gruvans omgivning. En fältspärrning av nämnda slag behöver ej heller ur gruvnäringens synpunkt framstå såsom olämplig, då den skyddar den första upptäckaren mot störande intrång och underlättar en konsolidering av gruvintressena. Annorlunda förhåller det sig med den fältspärrning som kunde sägas föreligga, därest ommutning av en sönad gruva bleve hindrad på grund därav att inom det gamla utmålet fun­ nes byggnader vilka vore skyddade mot ny inmutning. Härvidlag framstår det emellertid såsom tämligen tvivelaktigt, i vad mån ett förefintligt hem- fridsintresse bör få stå tillbaka för önskemålet att underlätta en ommutning av fyndigheten. Ur social synpunkt kunde det synas mindre tilltalande, örn de sorn äga eller bebo hus, vilka visserligen uppförts för gruvdrift men efter gruvans sonande ej längre ha något samband med dylik rörelse, icke skulle åtnjuta samma skydd mot inmutning som ansetts böra tillkomma andra bygg­ naders ägare och nyttjanderättshavare. Med hänsyn till vad sålunda anförts har det ifrågavarande undantagsstadgandet synts böra avfattas så, att det allenast inbegriper byggnad som är belägen å inmutat eller utmålslagt om­ råde, vartill gruvrätten äger bestånd.

Punkt 7. Beträffande denna punkt i 1923 års förslag ha vissa myndig­ heter, däribland kommerskollegium, uttalat att stadgandets lydelse medförde svårighet att avgöra vad som skulle anses vara industriell anläggning samt vilka inrättningar och vilken mark som skulle hänföras dit. Bergmästaren i västra distriktet har ansett stadgandet överflödigt, enär innehavare av om­ råde av förevarande slag, liksom varje annan som av inmutning lede skada och intrång, ägde rätt till ersättning. Järnkontoret har föreslagit faststäl­ lande av en viss skyddsgräns räknad från själva kraftstationen eller från byggnad som tillhörde den industriella anläggningen. I fråga örn kraftstation syntes på samma sätt som beträffande järnväg eller kanal skydd erfordras jämväl för visst område, exempelvis 30 meter, på ömse sidor om tillopps- kanal, utloppskanal eller tub. Även värmländska bergsmannaföreningen har ansett att minst lika stort skyddsområde, som tillkomme järnväg eller kanal, borde beviljas elektrisk kraftstation och industriell anläggning.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag i denna del.

Punkt 8. Denna punkt är lika med motsvarande bestämmelse i 1923 års förslag.

Punkt 9. I 17 § lagen angående stenkolsfyndigheter m. m. finnas vissa bestämmelser rörande kollision mellan koncessionsrätt och inmutningsrätt. Om inmutning verkställes å område varå koncession meddelats, eller koncession med­ delas å område som förut blivit inmutat, må arbete för fyndighetens eftersökan­ de och bearbetande, som verkställes på grund av förut vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning eller koncession, som senare tillkommit. Uppstår i detta fall tvist örn sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, bestämmer bergmästaren huru arbetena skola ordnas, så att innehavare av äldre inmutning eller koncession kan ändamåls-

enligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinneha­

varen.

I sitt yttrande över 1923 års förslag har kommerskollegium framhållit att

olägenheterna av sammanträffanden mellan inmutning av vanadin och kon­

cession å stenkol icke syntes kunna undvikas genom tillämpning av 17 §

stenkolslagen. Nämnda paragraf torde nämligen icke vara tillämplig i andra

fall än då både inmutaren och koncessionsinnehavaren kunde genom berg­

mästarens ingripande tillförsäkras, den förre malmen och den senare sten­

kolen. Förekomma vanadin i stenkol, kunde emellertid det förstnämnda ej

utvinnas utan stenkolets uppbrännande. Slutprodukten av detta arbete bleve

vanadinmalm, och koncessionsinnehavaren finge endast den genom förbrän-

ningsproceduren uppkomna värmen eller därav alstrad kraft. Brytningen måste

ske för gemensam räkning och ett visst ekonomiskt samarbete alltså fram­

tvingas. Att ett sådant skulle kunna av bergmästare åläggas parterna med

stöd av 17 § stenkolslagen syntes knappast troligt. Förelåge vanadininmut-

ning och söktes därefter koncession, lage det i Kungl. Maj:ts hand att för­

hindra en olämplig sammanstötning, men hade koncessionsinnehavaren den äld­

re rättigheten, borde inmutning å vanadin eller annat i stenkolen ingående mine­

ral, som ej kunde utvinnas utan stenkolens förbränning, icke få äga rum.

Då vad kommerskollegium sålunda erinrat synts böra vinna beaktande, har

till förevarande paragraf fogats en ny punkt av innebörd att förut meddelad

koncession å stenkol hindrar inmutning av mineral som ingår i stenkolen och

ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning. Ifrågavarande hinder har icke

synts böra vara absolut utan kunna undanröjas genom koncessionsinnehavarens

samtycke.

6

§•

Denna paragraf motsvarar 6 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 109

—112 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Beträffande 2 mom. har det med hänsyn till den betydelse och användning

som numera tillkommer fastigheternas registerbeteckningar synts överflödigt

att giva särskild föreskrift örn angivande av sådan beteckning. Med hänsyn

till vad i 10 § föreslås har det synts påkallat att ansökningen innehåller upp­

gift jämväl örn fastighetens ägare.

Vad angår 2 morn. 5) betingas olikheterna i förhållande till 1923 års för­

slag dels av formella skäl och dels av den ändring som föreslagits i 4 §.

Mot bestämmelsen i 3 mom. 1) ha i yttrandena framkommit vissa erinringar.

Sålunda ha bergmästarna i västra och södra distrikten uttalat att karta

eller kartskiss icke borde vara obligatorisk, då sådan i händelse av behov

kunde infordras av bergmästaren. Bergmästaren i östra distriktet har befarat

att kartan eller kartskissen ofta nog komme att visa sig felaktig och att

oreda därav skulle uppkomma. Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt har fram­

hållit att det för upprättandet av karta på skogsmark krävdes upphuggning

av linjer och således fällning av träd. Då en dylik åtgärd, innan mutsedel

delgivits, ej kunde vidtagas utan markägarens tillstånd, syntes markägaren

Witling lill riksdagens protokoll 19118. 1 sand. Nr 40.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

kunna förhindra kartläggningen ända tills den föreskrivna tiden för kartas in­ givande utgått. Svenska teknolog förening en har ansett det onödigt att ålägga inmutaren att vid ansökningen foga så detaljerad karta som föreslagits. För inmutningshemlighetens bevarande kunde det vara olämpligt att låta utföra detaljerade mätningar å området. Dessutom hade inmutaren vid den tiden icke någon lagenlig rätt att utföra sådana stakningar, som kunde vara er­ forderliga för inmätningen. Föreskriften örn utmärkande av områden inom vilka inmutning icke finge beviljas borde därför utgå ur förslaget. Kommers­ kollegium har uttalat att de sakkunniga syntes ha överskattat betydelsen av kartskissens upprättande. Emellertid har kollegium ansett den ifrågavarande föreskriften vara önskvärd.

De framställda erinringarna ha icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag i nämnda del.

Bestämmelsen i 3 morn. 2) har undergått jämkning så till vida att skyldig­ het stadgats att förete handling, utvisande lämnat medgivande jämväl i de fall som avses i 5 § 5) och 9).

I 3 mom. 4) har införts den nyheten i förhållande till 1923 års förslag, att sökanden, förutom vederbörligt förskott, jämväl har att erlägga en särskild ansökningsavgift av tio kronor. Syftet härmed är att motverka vissa med in- mutningssystemet förenade olägenheter. Såsom närmare framgår av utred­ ning i den proposition, nr 207, varigenom förslag till lag örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län förelädes 1926 års riksdag, har det ej så sällan förekommit att en mängd inmutningsansökningar blivit gjorda i ett sammanhang, utan att avsikt förelegat att inom alla eller ens de flesta områ­ dena bedriva något undersökningsarbete. Sålunda har en inmutningssökande, tydligen för att utestänga andra företagare från upptäckareverksamhet inom visst område, vid ett tillfälle anhållit örn utfärdande av ej mindre än omkring 20,000 mutsedlar. Att sådant kunnat förekomma torde kunna tillskrivas den omständigheten att sökanden, utan att behöva vidkännas några utgifter till stämpel och lösen, kunnat avstå från att fullfölja ansökningarna. Med infö­ rande av en särskild ansökningsavgift, vilken i olikhet mot förskott till stäm­ pel och lösen ej är avsedd att återbetalas därest ansökningen ej fullföljes, lära missbruk av nämnda slag kunna ganska effektivt motarbetas. Då med den föreslagna anordningen ej avsetts att fördyra kostnaden för en i lojalt syfte företagen inmutning, kunde det synas som örn stämpelavgiften, därest ansök- ningsavgiften för varje inmutning förslagsvis bestämmes till tio kronor, borde nedsättas till hälften av det nuvarande beloppet å tjugu kronor. Med hänsyn till den ökning av inmutningsområdenas storlek som förut föreslagits torde en dylik nedsättning likväl ej böra förekomma. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela närmare föreskrifter rörande sättet för redovisning av ansökningsavgifter.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 7 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

112

.

Bergmästaren i östra distriktet har hemställt att åt bergstjänsteman måtte

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

131

beredas tillfälle att, där så prövades nödigt, på sökandens bekostnad besöka

den med ansökningen avsedda platsen.

Denna hemställan, som avstyrkts av kommerskollegium, har icke synts böra

föranleda någon åtgärd. Paragrafen har undergått vissa jämkningar av for­

mell innebörd.

8

§•

Denna paragraf motsvarar 8 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 112.

Kommerskollegium har erinrat att ansökning om Konungens tillstånd till

inmutning borde — i överensstämmelse med stadgandet i

5

§ lagen den 30 maj

1916 örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva

eller aktier i vissa bolag — insändas till länsstyrelsen för att därifrån, jämte

länsstyrelsens eget utlåtande, vidare befordras till Kungl. Majit.

Denna erinran har synts böra beaktas.

9 .§.

Denna paragraf motsvarar 9 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 114.

På hemställan av vissa myndigheter har den ändringen vidtagits, att det

överlämnats åt kommerskollegium i stället för Kungl. Majit att fastställa

mutsedelsformulär.

10

§.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 114 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226.

Bergmästaren Asplunds förslag att jordägaren skulle ofördröjligen er­

hålla avskrift av mutsedeln har rönt instämmande från flera håll. Sålunda

har värmländska bergsmannaföreningen erinrat att 1923 års förslag skulle

kunna leda till att jordägaren under lång tid förbleve okunnig örn en å hans

mark befintlig inmutning. Det skulle kunna inträffa att jordägaren i denna

sin ovetskap uppförde byggnader å det inmutade området. Huruvida inmuta-

ren vore skyldig inlösa dylika, efter inmutningens kungörande uppförda bygg­

nader kunde synas tvivelaktigt. Även kommerskollegium har funnit de fram­

lagda skälen att ålägga bergmästaren skyldighet att delgiva jordägaren mut­

sedeln vara bärande.

Beträffande de tilltänkta bergskungörelserna har ledamoten av gruvlag-

stiftningskommittén Herman Sundholm i särskilt yttrande uppgivit i huvud­

sak följande!

Inrättande av bergskungörelser hade under kommittéarbetet, liksom ock ti­

digare vid skilda tillfällen, föreslagits av Sundholm. Syftet hade varit att

bergskungörelserna skulle ersätta uppläsandet från predikstolen av mutsedlar

och viloståndsresolutioner. Det hade nämligen varit bekant dels att ett antal

mutsedlar^blivit förstörda vid en eldsvåda dels att vissa handlingar av nämn­

da slag på oförklarligt sätt förkommit, varigenom innehavarna gått förlusti­

ga de, enda bevis de haft örn fullgörandet av skyldigheterna för gruvrättens

bibehållande. Om handlingarna i dylika fall varit publicerade i bergskungö­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

relserna, skulle någon olägenhet av originalhandlingarnas förkommande icke ha uppstått. Bergskungörelserna skulle innehålla kungörelser från bergsöver­ styrelsen och respektive bergmästareämbeten samt utdrag av mutsedlar och annat som enligt lagförslaget skulle komma till allmänhetens kännedom. Slut­ ligen kunde däri intagas kungörelser om bolagsstämmor inom järn- och gruv- hanteringen, gruvstämmor o. d. I en dylik publikation vore kungörelser myc­ ket lättare att finna än i allmänna tidningarna, där de skulle försvinna bland massan av andra annonser. Bergskungörelserna skulle utkomma tre gånger i månaden i samma format som svensk författningssamling.

Bergmästaren i södra distriktet har hemställt att enär kungörelserna örn in­ mutning och utmålsförrättning sannolikt icke bleve tillräckligt underlag för ett så dyrbart företag som utgivande av en särskild publikation bestämmelsen härom icke borde upptagas i lagen. Även bergmästarna i västra och mellersta distrikten ha ansett särskilt organ för bergskungörelser icke böra inrättas.

Kommerskollegium har yttrat att bergskungörelserna kunde utgivas som en bilaga till post- och inrikes tidningar.

Från ett par håll har ifrågasatts huruvida kungörelsens uppläsande i kyrka vore erforderligt.

Utfärdandet av matsedel torde, såsom de sakkunniga funnit, böra förbindas med viss publicitet. Särskilt torde det ur olika synpunkter vara önskvärt att fastighetens ägare snarast erhåller kännedom örn den rättighet som genom in­ mutningen grundlagts i avseende å honom tillhörigt område. Ehuru föreva­ rande förslag ej tillerkänner jordägaren andelsrätt i gruva, har det därför synts påkallat att, på sätt i reservationen föreslagits, stadga skyldighet för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områ­ dets ägare. I övrigt torde behovet av publicitet bliva tillräckligt tillgodosett genom ett allmänt kungörelseförfarande. Huruvida för sådant ändamål bör inrättas en särskild, periodiskt utkommande publikation, bergskungörelserna, har varit föremål för delade meningar. Då utredningen emellertid knappast synes giva tillräckligt stöd för antagandet att en dylik publikation, med hän­ syn till befarad ojämn tillströmning av ärenden och andra omständigheter, skulle innebära en lämplig anordning, har i förslaget stadgats att meddelande örn mutsedeln och dess innehåll skall införas i allmänna tidningarna. Det har icke ansetts erforderligt att härutöver föreskriva mutsedelns uppläsande i kyrka. 11

11

§•

Denna paragraf motsvarar 11 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 116 —118 och bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Bergmästaren i västra distriktet har i likhet med reservanten ansett besvärs- tiden vid klagan enligt 1 mom. böra bestämmas till fyrtiofem dagar. Vidare bär nämnde bergmästare, liksom ock kommerskollegium, instämt med reser­ vanten däri, att annan rättsägare än sökanden alltid skulle kunna anmäla klan­ der senast vid utmålsförrättningen och att han sålunda icke, såsom enligt ma­ joritetens förslag, skulle vara bunden vid en besvärstid av trettio dagar i det

fall där frågan gäller, huruvida inmutningsansökningen bort avslås jämlikt

9 § 2 mom. 2).

Bestämmelserna ha synts böra jämkas till överensstämmelse med den av

kommerskollegium uttalade meningen. I paragrafen har jämväl vidtagits en

jämkning av innebörd att besvär över bergmästarens beslut över ansökning örn

inmutningsrätt ej skall behöva ingivas till kommerskollegium utan även kunna

dit insändas med allmänna posten.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jt0.

133

3 kap. Om undersökningsarbete.

12

§.

Denna paragraf motsvarar

12

§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

118—119 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 226—227.

Med hänsyn till den i 10 § — i olikhet mot 1923 års förslag — stadgade

skyldigheten för bergmästaren att sända en avskrift av mutsedeln till det in­

mutade områdets ägare har det icke ansetts påkallat att i förevarande para­

graf ålägga inmutaren att lämna avskrift av mutsedeln till vederbörande mark­

ägare och nyttjanderättshavare. Emellertid torde det likväl ur skilda syn­

punkter vara lämpligt att inmutaren i god tid underrättar markägarna och

nyttjanderättshavarna örn det tillämnade undersökningsarbetet. Härigenom

förebygges ock den otrygghet som, på sätt de sakkunniga utvecklat, måhända

skulle kunna föreligga på grund av möjligheten att bergmästaren sänder av­

skriften av mutsedeln till orätt person. I första stycket av förevarande para­

graf har därför, i nära anslutning till 1923 års förslag, stadgats underrättelse­

plikt för inmutaren. Underrättelsen bör naturligen lämnas på sådant sätt att

den sedermera kan styrkas. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att

giva särskild föreskrift om underrättelsens delgivning i den ordning som för

delgivning av stämning är stadgad.

13 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

119—120 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 227.

Beträffande andra stycket har vidtagits den ändringen att — på sätt kom­

merskollegium förordat — icke blott innehavaren utan även ägaren av jorden

skall lämna tillstånd till uppförande av byggnader som i stadgandet avses.

Härigenom vinnes bättre överensstämmelse med föreskriften i 16 § andra

stycket.

Mot bestämmelserna i tredje stycket av 1923 års förslag lia bergmästarna i

västra och mellersta distrikten erinrat att det föreslagna skyddsområdet vore

onödigt stort. Att göra skillnad mellan arbete i dagen och arbete under jord

innebure en inkonsekvens som kunde bliva till stor nackdel för inmutaren. Om

fyndigheten vore belägen på ett avstånd av

100—200

meter från boningshus,

kunde den icke göras tillgänglig från dagen utan medgivande av ägaren eller

nyttjanderättshavaren till det skyddade föremålet. Ett avstånd av 100 meter

Kungl. Maj:ts proposition nr -hO.

borde vara fullt tillräckligt till det skydd för lius och hem som stadgandet avsåge.

Det torde i och för sig vara mindre lämpligt att undersökningsarbetet icke skulle få bedrivas inom hela det inmutade området. Några större betänklig­ heter synas ej heller behöva möta mot att låta den i 5 §

6

) föreslagna begräns­

ningen av skyddsområdet gälla även beträffande arbete som utföres i dagen. Då bergmästarnas erinran således torde böra beaktas, har någon bestämmelse motsvarande tredje stycket i 1923 års förslag icke upptagits i förevarande för­ slag.

14 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 14 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 77 och s. 120—121.

15 §.

Denna paragraf motsvarar 15 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

121

.

Bergmästaren i mellersta distriktet har hemställt att stadgandet måtte kom­ pletteras med föreskrift örn rätt för bergmästaren att meddela vitesföreläg­ gande.

Kommerskollegium har ansett stadgandet böra fullständigas till tryggande av den rätt, som kunde tillkomma annan än jordägaren, såsom exempelvis nytt- janderätts- eller servitutsinnehavare.

Svenska teknolog förening en har funnit bestämmelsen vara överflödig.

överskrider inmutaren de i lag bestämda gränserna för undersökningsarbe­ tets bedrivande, lärer ett sådant förfarande allt efter omständigheterna kunna verka till förfång icke blott för jordägaren utan även för annan rättsägare. Härvid torde även böra uppmärksammas att ett dylikt illojalt förfarande kan komma att rikta sig direkt mot staten, då ju denna enligt ifrågavarande för­ slag skall åtnjuta rätt till kronoandel. Vid sådant förhållande har det synts mindre lämpligt att bergmästarens befogenhet att utfärda särskilda föreskrif­ ter bleve beroende av framställning från rättsägares sida. Åt paragrafen har därför givits en avfattning, som förutsätter att bergmästaren skall kunna även utan sådan framställning meddela föreskrifter av ifrågavarande slag. Med hänsyn till den i nästföljande paragraf upptagna straffbestämmelsen har det icke synts erforderligt att här giva något stadgande angående vitesföreläg­ gande.

De föreskrifter som nyss nämnts förutsättas enligt lydelsen av 1923 års förslag vara givna för kontroll därav att inmutaren icke överskrider sin rätt. Emellertid synes bergmästarens befogenhet icke böra vara inskränkt till att enbart kontrollera, huruvida inmutaren håller sig inom den i lagen föreskrivna ramen. Då såsom de sakkunniga framhållit gränserna för undersökningsarbe­ tet icke kunna i lagen fixeras på ett mera bestämt sätt, torde det lämpligen böra ankomma på bergmästaren att, när behov därav yppas, genom särskilda föreskrifter närmare reglera uppkommande konkreta spörsmål rörande lagens

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

135

tillämpning. Med hänsyn härtill har paragrafens avfattning i förevarande

hänseende synts böra undergå viss jämkning.

16

§.

Denna paragraf motsvarar 16 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

121 122

.

I motiven till 1923 års förslag har uttalats att jordägaren, i händelse in-

mutaren överskrede sin undersökningsrätt, enligt allmänna rättsgrundsatser

borde vara berättigad till skadestånd motsvarande det värde de olovligen brut­

na mineralen kunde anses äga i jorden. Med hänsyn till svårigheten att fast­

ställa detta värde har emellertid i nämnda förslag påföljden i stället blivit be­

stämd till ett förverkande av de brutna produkterna eller, örn dessa icke fun­

nes i behåll, skyldighet att ersätta deras värde i brutet skick. Denna påföljd

skulle även inträda för det fall att inmutaren underlåtit att fullgöra vad ho­

nom ålegat i avseende å delgivning av mutsedeln samt ställande av pant eller

borgen.

Då enligt de allmänna grunderna för nu förevarande förslag icke åt jord­

ägaren i denna hans egenskap tillerkännes någon rätt till inmutningsbara mi­

neral, skulle det uppenbarligen innebära en oegentlighet, örn de från olovlig

brytning av sådana mineral härrörande produkterna skulle förverkas till jord­

ägaren. Den skada som uppkommer genom den olovliga brytningen, såvitt

angår inmutningsbara mineral, drabbar nämligen icke jordägaren utan kronan,

som på grund av regeln om kronoandel torde böra anses äga rätt till hälften

av de brutna mineralen. Däremot bör jordägaren vara berättigad till ersätt­

ning för olovligen brutna, icke inmutningsbara mineral liksom ock för annan

skada än sådan som innebär förlust av mineral. Vid nu angivna förhållanden

har det synts mindre lämpligt att för de fall varom här är fråga bestämma på­

följden till ett förverkande av de brutna produkterna. I förevarande förslag

har sålunda icke upptagits någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda för­

verkanderegel. Inmutarens eventuella skadeståndsskyldighet torde få härle­

das ur allmänna rättsgrundsatser.

Beträffande andra stycket har det — med hänsyn därtill att jordägaren en­

ligt 10 § skall erhålla del av mutsedeln genom bergmästarens försorg — icke

ansetts erforderligt att tillerkänna jordägaren rätt att få arbetet inställt i det

fall att inmutaren försummat den honom enligt 12 § första stycket åvilande

underrättelseplikten. Bestämmelserna i tredje stycket i 1923 års förslag ha

lämpligen synts kunna inarbetas i andra stycket.

17 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 17 § i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 122—123.

18 §.

Denna paragraf motsvarar 18 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

123—124

Kungl. Maj:ts proposition nr \0.

Kommerskollegium Ilar uttalat att den i 1923 års förslag upptagna bestäm­ melsen om kostnaden för skiljemannaförfarandet syntes i allt för hög grad inbjuda den ersättningsberättigade att påkalla skiljedom. Lämpligare syntes vara att låta skiljemännen utan föreslagen inskränkning fördela sagda kostnad.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag. Paragrafen, som numera hänvisar till lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän, har emellertid undergått vissa formella jämkningar.

19 §.

Denna paragraf återgiver 19 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 124 —126 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 228 och s. 239.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat att, då någon viss årlig arbetsprestation icke stipulerats och någon restriktion mot ommutning icke förefunnes, det vore fara värt att det med undersökning av de inmutade fyn­ digheterna bleve högst väsentligt sämre ställt än för närvarande. Därest man bibehölle valfriheten att arbeta eller icke arbeta, syntes det ovillkorligen på­ kallat att, såsom i 1919 års betänkande föreslagits, inskränka undersöknings­ tiden till två år med rätt för bergmästaren att bevilja förlängning av denna tid med ett år, varvid bergmästaren samtidigt skulle godkänna förelagd plan för arbetenas fortsättande. För erhållande av förlängning första gången borde erfordras att sökanden styrkt sig hava utfört ett arbete, minst motsvarande brytning av 30 kubikmeter fast berg, eller ock styrkt att mot arbetets ut­ förande förelegat hinder som kunde av bergmästaren godkännas. Funne berg­ mästaren ej skäl till förlängning, borde påföljden för uraktlåtet arbete vara in- mutningsrättens förlust. Utöver denna förlängning borde bergmästaren kunna medgiva ytterligare två års förlängning.

Bergmästaren i östra distriktet har likaledes ansett särskilda bestämmelser erforderliga för att framtvinga undersökningsarbete. Då inmutningsrätten kunde bibehållas i tre år utan annan kostnad än den mutsedeln betingade, skulle synnerligt men kunna uppkomma såväl för jordägaren som för tredje man.

För att råda bot härpå borde införas skyldighet för inmutare att i viss närmare angiven ordning erlägga försvarsavgift till fördelning mellan kronan och jordägaren.

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat vissa bestämmelser om försvar av gruvrätt, avsedda att tillämpas även beträffande inmutningarna, har ansett att, därest dessa bestämmelser ej godtoges, första stycket i föreva­ rande paragraf borde ändras i enlighet med det förslag som framställts av bergmästaren i mellersta distriktet.

För bergsbrukets utveckling är det naturligen av vikt att arbetet med inmu­ tade fyndigheters undersökande icke onödigtvis förhalas eller helt underlåtes. De framställda erinringarna mot 1923 års förslag i förevarande del synas där­ för i och för sig förtjäna viss uppmärksamhet. För att pådriva undersöknings­ arbetet lärer det dock knappast vara erforderligt eller lämpligt att införa sär­ skilda regler örn försvarsarbete eller försvarsavgift på undersökningsstadiet

Kungl. Majlis proposition nr kö.

137

eller att förkorta undersökningstiden. Nämnda syfte torde effektivt kunna

ernås redan därigenom att — såsom även 1923 års förslag innebär — under­

låtenhet att utföra undersökningsarbete efter förloppet av en icke alltför lång

tidrymd måste leda till inmutningsrättens förlust, på grund därav att någon

ansökan örn utmål icke kan göras inom föreskriven tid med utsikt att vinna

bifall. Härvidlag måste dock förutskickas att inmutaren icke — såsom för

närvarande är fallet —■ skall kunna undvika nämnda påföljd genom att innan

den äldre rätten upphört söka ny inmutning å fyndigheten. Denna möjlighet

är enligt förevarande förslag liksom ock enligt 1923 års förslag borttagen

genom den bestämmelse i 5 §

8

), som innebär att förut inmutat område skall

utgöra hinder mot ny inmutning, såvida rätten äger bestånd då den nya ansök­

ningen inkommer. Väl är det tänkbart att en inmutare, som icke vill bedriva

något undersökningsarbete utan använda inmutningen uteslutande såsom un­

derlag för spekulation, skulle låta inmutningsrätten förverkas i förhoppning

att någon konkurrent icke passade på tillfället att förvärva rätt till fyndig­

heten eller någon del därav. Risken att verkligen gå förlustig inmutnings­

rätten torde likväl i de flesta fall avhålla från dylika försök, varjämte i detta

sammanhang må erinras örn det i 6 § 3 mom. 4) föreslagna stadgandet örn

skyldighet att vid ansökning örn inmutningsrätt foga ansökningsavgift och

vissa förskott. På grund av vad sålunda anförts har det icke synts föreligga

tillräckliga skäl att avvika från 1923 års förslag beträffande förevarande pa­

ragraf.

4 kap. Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning örn utmål.

20

§.

Denna paragraf återgiver 20 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

126.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ifrågasatt förlängning av den i för­

sta stycket sista punkten stadgade fristen. Kommerskollegium har erinrat att

i följd av stadgandet i nämnda punkt vem som helst kunde erhålla en månads

uppskov med ingivande av ansökning örn utmål. Örn inmutaren själv funne

fyndigheten så otillräckligt undersökt, att han önskade få förlängd tid för

undersökningsarbetet, men sådan förlängning ej beviljades, syntes i regel san­

nolikheten för utmåls erhållande vara så liten, att nämnda stadgande ej kunde

anses nödvändigt.

Vad sålunda erinrats har ej ansetts böra föranleda avvikelse från 1923 års

förslag.

21

§.

Denna paragraf motsvarar 21 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

126—129.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Bergmästaren i mellersta distriktet har erinrat dels att föreskriften i

1

mom.

5) borde mildras därhän att uppgift skulle lämnas endast såvitt sökanden ägde eller borde äga kännedom örn förhållandena, dels ock att någon bestyrkt avskrift av ansökningen icke skulle behöva lämnas. Bergmästaren i östra distriktet har ansett att i ansökningen borde uppgivas jämväl den lämpligaste mötes­ platsen i gruvans närhet för dem som skulle kallas till förrättningen. Han har tillika erinrat att bestämmelsen i

2

mom.

2

) örn 'tillstötande gränser för de i

1 mom. 5) avsedda områden’ borde modifieras, enär det mången gång vore svårt att exakt angiva sådana gränser. Kommerskollegium, som velat bibe­ hålla den nu gängse skalan å utmålsdesignationer örn

1

:

2000

, har hemställt att

den i

mom.

) avsedda kartan måtte för underlättande av arbetet å designa-

tionerna likaledes upprättas i skalan

1

:

2000

, dock med rätt för bergmästaren

att godkänna karta även i annan skala.

Vad sålunda anförts har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag. I paragrafens 1 mom. ha emellertid vidtagits vissa smärre jämk­ ningar, delvis för vinnande av likformighet med hänsyn till bestämmelserna i

§.

22

§.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar

22

§ i 1923

års förslag. Se motiven härtill s. 129—130.

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

Denna paragraf motsvarar 23 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 130.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att förrättningen borde an­ nonseras i allmänna tidningarna, en i Stockholm utkommande daglig tidning, en i länsresidensstaden utkommande tidning samt en ortstidning, varjämte kun­ görelse borde uppläsas i kyrkan och särskilda kallelsebrev sändas till sakägar­ na. Bergmästaren i södra distriktet har uttalat att örn något kungörande ut­ över uppläsning i kyrka vore nödigt annonsering borde ske, icke i bergskungö­ relserna, utan i någon eller några av ortstidningarna. Bergmästaren i västra distriktet har ansett nuvarande regler rörande kungörande och delgivning böra bibehållas. Bergmästaren i östra distriktet har ansett att bergmästaren borde äga rätt att påkalla kronobetjäningens hjälp med delgivning i sådant fall, då man kunde förmoda att sakägare ej läte sig anträffas med brev inom avsedd tid, såsom exempelvis när sakägare ville hålla sig undan. I dylikt fall brukade nämligen kronobetjäningen anslå kallelsen å' vederbörandes bostad, en åtgärd till vilken bergmästaren ej torde kunna tillerkännas befogenhet. Av liknande skäl har även svenska teknolog förening en förordat upptagande av en bestämmelse av innehåll att bergmästaren, där han så funne lämpligt, skulle äga anlita ortens stämningsman för kallelsens delgivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

139

Det har icke synts erforderligt att i sak göra annan avvikelse från 1923 års

förslag än att, i konsekvens nied vad tidigare förordats, annonsering i bergs­

kungörelserna ersatts med kungörande i allmänna tidningarna och att kungö­

relsens uppläsande i kyrka utbytts mot annonsering i ortstidning.

24 §.

Denna paragraf motsvarar 24 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 131.

I paragrafen har synts böra vidtagas vissa jämkningar, vilka emellertid alle­

nast ha redaktionell innebörd.

25 §.

Då med hänsyn till den andelsrätt, som enligt förslaget skall tillkomma kro­

nan, tillfälle torde böra beredas kronan såsom gruvintressent att låta sig repre­

senteras vid förrättningen, har i första stycket av förevarande paragraf upp­

tagits en bestämmelse örn att bergmästaren skall översända kungörelsen örn

förrättningen till den myndighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Andra stycket återgiver med någon jämkning 25 § i 1923 års förslag.

Om utm&lsförrättniugs företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Denna paragraf motsvarar 26 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

132.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att bergsstatstjänsteman, som

tjänstgjorde inom distriktet, borde utan särskilt förordnande få anlitas till bi­

träde vid förrättningen. Skulle bergmästaren önska biträde av annan än inom

distriktet tjänstgörande bergsstatstjänsteman, borde han därom göra framställ­

ning till kommerskollegium. Bergmästaren i västra distriktet har ansett att

förordnande för bergsstatstjänsteman borde meddelas av kommerskollegium.

Bergmästaren i södra distriktet har uttalat, att bergsstatstjänsteman, d. v. s.

gruvingenjör, borde utan särskilt förordnande kunna anmodas närvara vid för­

rättningen. Även kommerskollegium har funnit mindre lämpligt att förord­

nande för bergsstatstjänsteman att biträda vid förrättningen skulle utfärdas

av länsstyrelsen; sådant förordnande syntes böra meddelas av kommerskol­

legium.

Dessa erinringar ba icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års för­

slag. I andra stycket har däremot vidtagits den jämkningen, att den i 1923

års förslag förekommande hänvisningen till reglerna om domarejäv i rätte­

gångsbalken blivit ersatt med en liknande hänvisning till bestämmelserna örn

jäv mot förrättningsmän vid laga skifte (2 kap. 9 § jorddelningslagen).

27 §.

Denna paragraf återgiver 27 § i 1923 års förslag. Från vissa håll bar erin­

rats att de i paragrafen föreskrivna åtgärderna vore tämligen självklara och

Kungl. Maj:ts proposition nr b0.

att bestämmelserna därför vore överflödiga eller i allt fall icke av beskaffen­ het att böra införas i allmän lag. Med anledning härav torde få hänvisas till att liknande bestämmelser förekomma exempelvis i 3 kap. 6 § jorddelnings­ lagen och 10 kap. 25 § vattenlagen.

28 §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 132

Beträffande verkan av sökandens uteblivande från förrättningen intog 1919 års förslag — i likhet med gällande gruvestadga — den ståndpunkten, att förrättningen, oberoende av laga förfall, skulle inställas och att dess företa­ gande sedermera berodde på ny anmälan inom den för ansökning om utmål föreskrivna tiden. Härifrån gjordes i 1923 års förslag den avvikelsen, att örn sökanden inom 30 dagar visade laga förfall för sin utevaro förrättningen skulle utan ny ansökan kunna företagas å dag då förfallet upphört, varvid örn denna dag ej kunde vid förrättningen bestämmas ny kungörelse och kallelse skulle utfärdas. Den sålunda föreslagna undantagsbestämmelsen avstyrktes av berg­ mästaren Asplund bland annat därför att bestämmelsen kunde öppna en utväg för parterna att obehörigen fördröja förrättningen. Reservantens mening har vunnit anslutning hos de flesta hörda myndigheter. Med hänsyn härtill och då, såsom i reservationen framhållits, något framträdande behov av en dylik undantagsbestämmelse icke torde vara för handen, har nämnda bestämmelse ej synts böra upptagas i förevarande förslag. Första stycket av ifrågava­ rande paragraf återgiver sålunda motsvarande bestämmelse i 1919 års förslag.

Yad åter angår verkan av sakägares eller allmänt ombuds ute­ varo överensstämmer förslaget med 1923 års förslag, liksom ock med gällande gruvestadga, därutinnan att sådan utevaro ej hindrar förrättningens fortgång, örn kungörelse utfärdats och vederbörligen delgivits parten. Enligt 1923 års förslag kunde emellertid förrättningen under vissa villkor fortgå, trots att ute­ bliven sakägare icke blivit behörigen kallad. Beträffande sådan sakägare som endast innehade nyttjanderätt, servitut eller avkomsträtt till jorden fanns näm­ ligen en särskild bestämmelse av innehåll att, örn vederbörande jordägare åtoge sig ansvaret för den skada som genom ifrågavarande sakägares uteblivande kunde förorsakas denne och hans inkallande icke ansåges erforderligt, förrätt­ ningen skulle omedelbart kunna fortgå. Denna bestämmelse har icke synts böra upptagas i förevarande förslag. Skälen härtill äro dels att något fram­ trädande behov av en sådan bestämmelse ej torde vara för handen dels att jordägaren, med hänsyn till den allmänna rättsställning han intar enligt för­ slaget, icke torde kunna förutsättas vara villig att ikläda sig någon garanti för eventuell ersättning till den uteblivne. Enligt andra stycket av ifrågava­ rande paragraf skall sålunda förrättningen ovillkorligen uppskjutas, örn ute­ bliven sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen.

I paragrafens tredje stycke behandlas slutligen det fall att en tillstädes- kommen sakägare icke blivit vederbörligen kallad till förrättningen. Enligt 1923 års förslag skulle i sådant fall förrättningen uppskjutas, såvida icke sak­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

141

ägaren medgåve att förrättningen omedelbart finge fortgå. Häremot har bergmästaren i mellersta distriktet erinrat, att det i nämnda fall vanligen icke torde vara svårare för sakägaren att fatta ståndpunkt till uppkommande frå­ gor än om lian blivit vederbörligen kallad, och att det därför syntes onödigt att uppskjuta förrättningen enbart därför att sakägaren protesterade mot förrättningens fortgång. Denna erinran bar synts böra i viss mån beaktas. Då det skulle vara föga ändamålsenligt, om ett obetydligt fel i avseende å del- givningen ovillkorligen skulle vålla uppskov med förrättningen, oaktat sak­ ägaren kommit tillstädes, har dylikt uppskov enligt förslaget gjorts beroende, förutom av sakägarens yrkande, av bergmästarens skälighetsprövning.

29 §.

Denna paragraf återgiver 29 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 133. Vissa bergmästare ha ansett att det borde ankomma på bergmästaren en­ sam att fatta beslut rörande framställt jäv. Den i förslaget intagna stånd­ punkten, att gode männen skola deltaga i dylikt avgörande, står emellertid i överensstämmelse med liknande stadganden i 3 kap. 9 § jorddelningslagen och 10 kap. 14 § vattenlagen.

30 §.

Denna paragraf motsvarar 30 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 80— 83 och s. 133—135.

Beträffande frågan örn storleken av utmål har föreningen bergshandteringens vänner ansett den i 1923 års förslag angivna maximiarealen av fyra hektar vara för liten samt härom anfört följande:

För fyndigheternas tillgodogörande behövdes nu helt andra anläggningar än de som erfordrats när 1884 års gruvestadga tillkommit. Dessa anläggnin­ gar krävde ett betydligt större utrymme än förut, och då fyndigheterna i regel vore donlägiga samt anläggningarna, för att icke äventyras under arbetets gång, måste förläggas å liggväggen, återstode för fyndigheter inom utmålet, eller det varpå hela företaget baserades, ett alltför litet utrymme. Anlägg­ nings- och arbetskostnader m. m. nödvändiggjorde numera ett intensivare be­ drivande av arbetet än tidigare. Under sådana förhållanden kunde fyndig­ heten snart komma att ligga utom utmålsgränsen. De skäl som de sakkunniga anfört mot tilldelande av större utmål syntes icke bärande. Även en mindre fyndighet kunde vara av den beskaffenhet och det värde, att den tarvade ett större utmål än vad som enligt 1884 års gruvestadga tillätes och av de sak­ kunniga föreslagits. De sakkunniga hade trott sig kunna avhjälpa detta miss­ förhållande genom att tillåta ett gemensamt större utmål för flera intill var­ andra liggande inmutningar, men det vore kanske först under undersöknings­ arbetets gång som kunskap kunde erhållas att fyndigheten ej rymdes inom det erhållna inmutnings- eller utmålsområdet, och då kunde det vara för sent att råda bot för skadan. Sådant inträffade särskilt vid icke magnetiska fyndig- heter. Ett särskilt skäl att ej tillmäta utmålet för snävt läge i vad nyss an­ förts om donlägig fyndighets snara överskridande av utmålsgränsen på djupet, då gränserna fortfarande räknades på lodlinjen. Ansåges däremot en återgång till donlägiga utmålsgränser möjlig och lämplig, kunde utmålets vidd i dagen göras mindre. Huru stort utmålsområdet generellt borde tilltagas, kunde vara föremål för olika meningar. En utsträckning till den förr använda storleken

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

eller till utmål med 200 famnars sida syntes lämplig. Detta motsvarades av ungefär 350 meters sida för utmålet och gå ve en areal av 12.25 hektar.

Även järnkontoret har ansett den föreslagna utmålsarealen vara för liten. Olägenheterna med de små utmålen kunde icke avhjälpas genom bestämmelser om utläggande av gemensamt utmål för flera inmutningar. Behovet av ett större område framträdde nämligen redan på undersökningsstadiet; man be­ hövde skydd mot s. k. okynnesinmutningar.

Vid bedömande av förevarande spörsmål lärer särskilt avseende böra fästas vid önskemålet att en fyndighet, åtminstone örn den är av normal storlek, skall kunna rymmas inom ett utmål. Med den utmålsareal av allenast fyra hektar, som för närvarande är medgiven, kan detta önskemål givetvis icke uppfyllas. En fyndighet kommer under nuvarande förhållanden regelmässigt att fördelas på flera utmål, och för en större fyndighet blir antalet utmål ofta nog mycket stort. Att en sådan ordning är förbunden med bestämda olägenheter synes obestridligt. Den medför ökat arbete för statsmyndigheterna såväl med av­ seende å inmutningarna -—- vilkas antal på grund av den för inmutningsområ- det gällande, av utmålsarealen beroende storleken blir över hövan stort — som ock med avseende a utmalsläggningen och den fortlöpande tillsynen över gruv­ driften. För gruvägaren lärer nämnda begränsning av utmålens storlek med­ föra icke oväsentliga nackdelar ur administrativ synpunkt, olägenheter som torde komma att framträda icke minst beträffande statlig gruvegendom. Vissa svårigheter torde även yppas med hänsyn därtill att inom utmålet icke alltid kan beredas önskvärd plats för alla de byggnader och anläggningar som kunna erfordras för gruvdriften. Med den ringa arealen följer slutligen en väsent­ ligt ökad risk att fyndigheten, sedan den någon tid varit föremål för bearbet- ning, visar sig på djupet falla utanför den lodräta utmålsgränsen och måhända fortsätter på ett område vartill annan person än gruvägaren förskaffat sig inmutningsrätt.

Den i 1923 års förslag (32 §) upptagna anordning, som bereder möjlighet att vid utmålsläggning för flera intill varandra liggande inmutningsområden få ett gemensamt utmål utlagt, synes endast delvis avhjälpa de nu berörda bristerna. Den motverkar icke de olägenheter som framträda på undersök­ ningsstadiet i följd av inmutningsområdenas ringa storlek och den synes en­ dast i mindre mån förminska den risk som kan föreligga på grund av fyndig­ hetens s. k. donläge. Härtill kommer att de föreslagna bestämmelserna rö­ rande gemensamt utmål — såsom även i några yttranden påtalats — på grund av sin jämförelsevis invecklade beskaffenhet torde komma att erbjuda svårig­ heter i den praktiska tillämpningen.

En effektivare och samtidigt enklare metod vore tydligen att, efter förebild från 1919 års förslag, höja utmålsarealens maximistorlek. De betänkligheter som de sakkunniga anfört mot en dylik höjning synas knappast vara avgöran­ de. Vad först angår farhågan att en förstoring av inmutningsområde och ut­ mål skulle innebära en obehörig fältspärrning, lärer icke utan fog kunna gö­ ras gällande, att de med nämnda uttryck betecknade verkningarna huvudsak­ ligen komme att drabba sådana inmutare, vilka utan någon självständig positiv

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

143

insats i malmletningen träda till närmast för att draga fördel av en utav annan

företagare gjord upptäckt. Av den fria inmutningsrättens princip torde icke

behöva följa att jämväl en inmutarverksamhet av detta slag skall röna särskild

uppmuntran. Beträffande åter den framkomna synpunkten, att jordägaren be­

hövde skyddas mot onödigt intrång, är att märka att en höjning av maximi-

storleken icke föranleder därtill att utmålet skall göras större än som motsva­

rar fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov. I detta sam­

manhang må även hänvisas till den rätt till jordlösen som enligt föreliggande

förslag skall tillkomma jordägaren. Med hänsyn till vad nu anförts har maxi-

mistorleken av utmålet, liksom enligt 1919 års förslag, synts kunna bestämmas

till sexton hektar. Såsom följd härav ha i förslaget icke upptagits några be­

stämmelser motsvarande 32 § i 1923 års förslag.

Vad härefter angår frågan örn utmålets form och gränslinjer ha

i yttrandena framställts vissa erinringar mot 1923 års förslag.

Bergmästaren i västra distriktet har framhållit att man borde undvika allt­

för smala utmål. Den nuvarande bestämmelsen, att utmålets längd örn möj­

ligt ej skall överstiga dubbla bredden, borde bibehållas.

Mot den föreslagna bestämmelsen att utmålet skall begränsas av räta linjer

har föreningen bergshandtering ens vänner erinrat att det kunde finnas äldre

angränsande utmål, vilka ej begränsades av räta linjer. Kommerskollegium

har i anslutning härtill hemställt att åt stadgandet i andra stycket måtte givas

en mindre kategorisk avfattning, som inrymde möjlighet att, där så av förhål­

landena nödvändiggjordes, begränsa utmålet även med icke räta linjer.

Svenska teknolog förening en har betonat de ekonomiska olägenheter för olika

ägare av intill varandra liggande utmål, som ofta vore en följd av den lodräta

begränsningen och som i viss mån skulle bortfalla, örn utmålsgränserna följde

malmernas donläge. Föreningen har emellertid samtidigt förklarat sig vara

fullt medveten örn den större reda som vunnes genom bestämmelser örn lod­

räta gränser mot djupet.

Med hänsyn till vad i yttrandena anförts har föreskriften om utmålets be­

gränsning av räta linjer synts böra jämkas så att densamma ej blir ovillkor­

lig. Tillika har, i stället för den föreslagna bestämmelsen att utmålets längd

ej må överstiga 280 meter, upptagits ett stadgande därom att utmålets längd

ej må överstiga dubbla bredden.

31 §.

Denna paragraf motsvarar 31 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

135—140.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att hinder, som tillkommit

efter mutsedelns utfärdande, icke borde få utöva inverkan på utmålsläggnin-

gen. De bestämmelser av motsatt innebörd som upptagits i 1923 års förslag

skulle i alltför hög grad beskära inmutarens möjligheter att utsträcka ut­

målet i önskvärd riktning. Härigenom skulle även legaliseras det i vissa trak­

ter ganska vanliga oskicket att genom okynnesinmutningar, byggnadsarbeten,

Kungl. Maj. ts proposition nr hO.

tomtutläggningar o. s. v. beröva den förste inmutaren frukterna av lians arbete. Sådant hade ofta nog skett i rent utpressningssyfte.

Även bergmästaren i västra distriktet har uttalat att utmålsläggningen ej borde få hindras av omständighet som tillkommit efter det inmutningen fått gällande kraft. I annat fall skulle någon kunna tillskapa dylikt hinder i pro- hibitivt syfte.

Vad sålunda erinrats torde icke kunna frånkännas visst berättigande. Så­ lunda synes tillräcklig anledning knappast föreligga att övergiva den nu gäl­ lande huvudregeln att hinder, som uppstått först efter mutsedelns utfärdande, saknar betydelse för utmålets utläggande. Huruvida denna regel bör bliva undantagslös och sålunda — i olikhet mot vad för närvarande får anses gälla —- ej ens en nytillkommen inmutning skulle få hindra utmålsläggningen, synes däremot mera tveksamt. Till stöd för en sådan förändring kunde visserligen, på sätt i yttrandena antytts, åberopas det skälet att s. k. okynnesinmutnin- gar därigenom skulle verksamt försvåras. Frågan härom torde dock stå i visst samband med det tidigare berörda spörsmålet om inmutningsområdets och utmålets storlek. Med hänsyn till den höjning av utmålets maximistorlek som föreslagits i 30 § har det synts lämpligast att beträffande sistberörda fråga vidbliva den ståndpunkt som kommit till uttryck i 1923 års förslag och som, enligt vad de sakkunniga utvecklat, får anses överensstämma med gäl­ lande rätt. På grund av vad sålunda anförts har åt andra stycket av före­ varande paragraf synts böra givas det innehåll, att vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot utmålsläggningen, ej må berö­ ras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

32 och 33 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 33 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 141—142.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 34 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 142—144.

Järnkontoret, föreningen bergshandtering ens vänner och kommerskollegium ha ansett att utom utmålet borde få anvisas utrymme jämväl för avfall från anrikningsverk. Dylikt avfall syntes icke kunna inbegripas i uttrycket Varp’.

Bergmästaren i mellersta distriktet, föreningen bergshandtering ens vänner och kommerskollegium ha förordat att utom utmålet skulle kunna anvisas även sådan mark, som genom gruvbrytningen kunde bliva utsatt för sättningar eller ras. Svenska teknolog förening en har likaledes önskat ett tillägg, enligt vilket gruvägaren finge möjlighet att efter ansökan hos bergmästaren få lösa mark, som genom sättningar eller ras kunde utsättas för skada.

Kungl. Martts proposition nr

40.

145

I paragrafen har icke vidtagits annan saklig ändring än att sökanden be­ rättigats få sig anvisad nödig mark icke blott för uppläggande av varp utan även för andra avfallsprodukter. Den i yttrandena ifrågasatta bestämmelsen örn anvisande av mark, som kunde bliva utsatt för sättningar eller ras, har icke synts erforderlig.

35 §.

Denna paragraf återgiver 35 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 144.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 36 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 144—145.

37 §.

Denna paragraf motsvarar 37 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 145—146.

Den huvudsakliga olikheten i förhållande till 1923 års förslag består däri, att medan lösen och annan ersättning enligt nämnda förslag skulle utgå, med belopp motsvarande fulla värdet av marken respektive full gottgörelse för förlusten dylik lösen och ersättning enligt förevarande förslag skall be­ räknas till fulla värdet och hälften därutöver. Angående de skäl som för­ anlett denna ändring hänvisas till socialiseringsnämndens förslag samt den allmänna motiveringen. Ehuru syftet med förhöjningen närmast är att be­ reda jordägaren en särskild förmån, har den nya beräkningsgrunden synts böra tillämpas jämväl beträffande ersättning till annan sakägare.

För vinnande av viss likformighet har efter förebild i 39 § expropriations­ lagen samt 9 kap. 52 § vattenlagen till paragrafen fogats ett särskilt stycke med bestämmelser rörande uppskattningen i det fall att marken besväras av återköpsrätt.

38 §.

Denna paragraf återgiver 38 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 146.

Bergmästaren i västra distriktet har ansett att örn pluralitet ej kunde vin­ nas för någon viss mening bergmästarens mening borde bliva gällande. Denna erinran har biträtts av kommerskollegium. Svenska teknolog för eningen har ut­ talat att bergmästaren borde lia utslagsröst i det fall att någon sammanjämk­ ning av de olika meningarna icke vore möjlig.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag.

Bihang till riksdagens protokoll 19.18. 1 sami. Nr 40.

10

39 §.

Denna paragraf återgiver 39 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 146.

Föreningen bergshandtering ens vänner har ansett att sådan ersättning, som i paragrafen avses, borde få bestämmas vid särskild bergmästareförrättning.

Härigenom erhölles beslut snabbare och billigare än örn saken skulle prövas vid domstol. Liknande erinran bar även framställts av svenska teknologföreningen.

Dessa erinringar ba icke synts böra leda till ändring i 1923 års förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock örn fullföljd av talan mot förrätt­

ningen och därunder meddelade beslut.

40 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 40 § första stycket i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 147.

I 1923 års förslag funnos i 40 § andra stycket vissa bestämmelser örn den tid inom vilken protokoll över förrättningen skulle vara tillgängligt. Då dessa bestämmelser torde ha sin rätta plats i expeditionslösenförordningen ha de­ samma icke medtagits i förevarande förslag.

Enligt 40 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle bergmästaren låta på sökandens bekostnad i beTgskungörelserna införa meddelande att utmålet bli­ vit utlagt jämte kort beskrivning över detsamma. På sätt tidigare nämnts är det enligt förevarande förslag icke avsett att någon särskild publikation be­ nämnd bergskungörelserna skall inrättas. Då det vidare, såsom även vissa bergmästare erinrat, knappast torde vara erforderligt att låta kungöra utmåls- förrättningens avslutande, bar någon bestämmelse motsvarande nyssnämnda tredje stycke icke synts böra upptagas.

41 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 147—149 och bergmästaren Asplunds reservation s. 229—230.

Bergmästaren i östra distriktet har i likhet med reservanten ansett det betänkligt att besvärstiden i 2 mom. skulle förkortas och att densamma ej skulle räknas från delfående! av beslutet. Det kunde inträffa att innehavaren av ett äldre inmutat område ej bleve kallad till förrättningen och att han i ovet­ skap örn densamma ej heller inställde sig. Emellertid kunde det ej vara rim­ ligt att han under sådana förhållanden förlorade området eller den del därav, som råkade falla inom det utmål som utlades med stöd av den senare gjorda inmutningen. För att förebygga dylikt missförhållande borde bergmästaren redan före utfärdandet av mutsedel beredas tillfälle att granska förhållandena på platsen. Beträffande utmals utläggande intill ett äldre utmål kunde osä­ kerhet komma att råda i sådana fall, där det äldre utmålet icke genom för­ nyad utstakning fått sin belägenhet å marken tydligt angiven. Det kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

147

därför sättas i fråga om icke innehavaren av det äldre utmålet borde vara skyldig att på kallelse av bergmästaren inställa sig vid förrättningen för be­ vakande av sin rätt.

Såsom de sakkunniga närmare utvecklat är det av vikt att utmålsförrätt- ningen i så stor utsträckning som möjligt vinner rättskraft mot de sakägare som därav kunna beröras. Med hänsyn härtill torde den föreslagna anord­ ningen att besvärstiden skall räknas, icke såsom nu från delfåendet av be­ slutet, utan från förrättningens avslutande innebära en given fördel. Här­ vid torde emellertid icke böra bortses från den med sådan anordning förknip­ pade risken, att den enskildes rätt därigenom i något fall uppoffras. Denna risk torde dock praktiskt taget kunna anses utesluten, örn besvärstiden göres tillräckligt lång. Yad i reservationen och förutnämnda yttrande anförts be­ träffande ifrågavarande spörsmål har därför icke synts böra föranleda annan avvikelse från 1923 års förslag än att i 2 mom. tiden för anförande av besvär blivit förlängd till ett år.

Om utbetalning av ersättningsmedel.

42—44 §§.

Dessa paragrafer motsvara 42—44 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 149—152.

I åtskilliga yttranden har uttalats att de i 1923 års förslag upptagna reg­ lerna angående ersättningsmedlens utbetalande tarvade förenkling. Sålunda bar bergmästaren i mellersta distriktet anfört följande:

Den i 42—44 §§ föreslagna betalningsproceduren bleve, där det ej vore fråga örn relativt stora belopp, omständlig och ekonomiskt betungande särskilt för gruvägaren men även för den ersättningsberättigade. I vanligen förekom­ mande fall syntes bergmästaren kunna bedöma, huruvida ett ersättningsbelopp utan men för fordringsägare eller nyttjanderättshavare kunde betalas direkt till jordägaren. Lösensummor på belopp understigande 100 kronor förekom- me ofta vid utmålsförrättningar. Ett dylikt ärende föranledde emellertid sam­ ma arbete hos länsstyrelsen som då saken rörde större belopp, och man borde noga se till att icke i onödan pålasta ämbetsmyndigheter arbete som icke hade någon praktisk betydelse. _ Förslaget innebure visserligen en fördel framför gällande gruvestadga därutinnan, att utmålssökanden —- i sådant fall där ned­ sättning hos länsstyrelsen förutsattes skola ske — hade möjlighet att i stället till jordägaren utbetala ersättningsbeloppet utan att därvid löpa annan risk än att få utbetala ersättningen två gånger. För att emellertid sökanden icke skulle kunna ånyo krävas på beloppet när som helst, borde det stadgas att, därest intecknings- eller nyttjanderättshavare icke inom den för klander av utmåls- förrättningen fastställda tiden genom stämning gjort sin rätt gällande, han därefter förlorat sin rätt mot utmålsägaren. Bergmästaren kunde ock under­ rätta uppgivna fordringsägare såväl örn storleken av lösenbelopp som ock hu­ ruvida detsamma blivit betalt till jordägaren eller icke.

Bergmästaren i Gävle-Dala distrikt bar yttrat följande:

Bestämmelserna i 42—44 §§ av 1923 års förslag medförde vidlyftigare åt­ gärder än omständigheterna påkallade. De flesta sågverks- och bruksegendo­

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

mar vore numera intecknade till säkerhet för obligationslån. Den som behöv­ de lösa mark kunde naturligen icke förskaffa sig tillstånd av obligationernas ägare att utbetala lösen för marken till markägaren. Ansåge förrättnings- mannen att bestämmelserna i 44 § skulle tillämpas, bleve omkostnaderna för beloppets utbetalande säkerligen flera gånger större än det belopp som skulle erläggas. Skulle enligt 44 § sammanträde för fördelningen hållas, måste reseersättningar utbetalas åt markägare eller deras ombud. Enbart anskaffan­ det av gravationsbevis droge ofta större kostnad än marklösenbeloppen, sär­ skilt i Kopparbergs län då på smala ägoskiften mark skulle lösas för väg eller för kraftledning och ofta flera olika hemmansdelar vore samägande i området med sämjedelning mellan sig. Örn förslaget oförändrat antoges, skulle be­ stämmelserna för marklösen bliva ungefär lika med dem som gällde för ex­ propriation för kraftledningar, men sistnämnda bestämmelser medförde så stora omkostnader, att icke ens statens verk kunde tillämpa dem. De föreslag­ na bestämmelserna skulle innebära en väsentlig försämring emot de nu gäl­ lande, örn icke förrättningsmannen förstode att ordna saken för sökanden, så att onödiga resor undvekes och mindre belopp på sökandens risk utbetaltes till markägare, fastän marken vore intecknad.

Bergmästaren i östra distriktet bar ansett de föreslagna bestämmelserna i 42—

§§ vara alltför utförliga i förhållande till de obetydliga ersättnings­

belopp som plägade förekomma.

Föreningen bergshandtering ens vänner bar uttalat att de föreslagna bestäm­ melserna i 42—44 §§ syntes alltför rigorösa och omständliga i förhållande till storleken av de belopp som kunde ifrågakomma. Då någon olägenhet av nu gällande betydligt enklare regler veterligen icke försports och någon grund för övergång till ett strängare system knappast torde föreligga, borde de före­ slagna bestämmelserna omarbetas och förenklas.

Svenska teknolog förening en har erinrat att, då det icke kunde vara rimligt och väl icke heller vore lagens mening att gruvinnehavare skulle gälda de kost­ nader som sakägare haft för resor m. m., lagtexten i 44 § 3) borde förtyd­ ligas.

De i yttrandena uttalade önskemålen örn förenkling av förfarandet vid er­ sättningsmedlens utbetalande äro visserligen värda uppmärksamhet. Emel­ lertid bör en förenkling ej genomföras på sådant sätt att kravet på rättssä­ kerhet därigenom eftersättes. Hithörande regler ha sin särskilda betydelse med hänsyn till inteckningsväsendet. De bilda tillsammans med liknande reg­ ler i andra lagar, såsom expropriationslagen, vattenlagen m. fl., ett visst system, som i fastighetskreditens intresse syftar till att skydda intecknings- havarna mot sådana åtgärder med avseende å fastigheten, varigenom inteck- ningshavarnas säkerhet skulle kunna minskas. Att inom området för en spe­ ciell näringslag sådan som gruvlagen bryta detta system torde knappast vara lämpligt. Tvärtom lärer en viss naturlig önskan örn likformighet göra sig gällande, ett önskemål som med hänsyn till nu föreliggande smärre skiljaktig­ heter synes påkalla vissa jämkningar i annan riktning än den som i yttrandena åsyftats. Vad åter angår en eventuell förenkling av nämnda, ett flertal rätts­ områden berörande system, synes det uppenbart att frågan härom icke i före­ varande sammanhang bör upptagas till behandling. Såsom sammanhängande

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

149

nied inteckningsväsendet i allmänhet torde denna fråga lämpligen böra bedö­

mas i samband med den förut omförmälda utredningen rörande revision av

jordabalken. — Att märka är ock, att de ersättningar varom här är fråga mån­

gen gång kunna uppgå till ej oväsentliga belopp, åtminstone örn förslagets

ståndpunkt i fråga örn utmålets areal godtages.

Enligt 31 § gruvestadgan behöver lösesumman ej nedsättas hos länsstyrel­

sen i det fall att inteckningshavarna medgivit jordägaren rätt att lyfta nämnda

summa. Troligen är det härvid avsett, att dylikt medgivande från intecknings-

havarnas sida ej skall medföra någon förändring av inteckningsrätten och att

sålunda, där lösesumman lämnat tillgång till gäldande av viss intecknings

kapitalbelopp eller del därav, sagda inteckning likväl skall kvarstå i fastig­

heten till oförminskat belopp. I 1923 års förslag har regeln att någon ned­

sättning av ersättningsmedlen ej behöver ske örn inteckningshavarna med­

givit markens ägare att lyfta ersättningen blivit bibehållen. Emellertid lärer

frågan örn upprätthållande av denna regel stå i nära samband med spörsmålet,

huruvida inteckningshavarna, jämväl sedan nedsättning skett, skola hava möj­

lighet att utan rättsförlust avstå betalning ur nedsatt belopp till förmån för

fastighetsägaren.

Detta spörsmål har, beträffande ersättningslikvider av andra slag än enligt

gruvestadgan, flera gånger tidigare varit föremål för uppmärksamhet (jfr

proposition nr 19 till 1927 års riksdag s. 29, 36 och 39, proposition nr 4 till

1929 års riksdag s. 21 samt proposition nr 8 till 1934 års riksdag s. 14 och

16). I 1923 års förslag har såsom förutsättning för att en fördelning enligt

utsökningslagens regler skall komma till stånd angivits att inteckningshavarna

icke medgivit markens ägare att lyfta för honom avsett belopp i lösen och

annan ersättning. Denna uttryckliga bestämmelse har icke någon direkt mot­

svarighet i nu gällande författningar. Emellertid har det tidigare ofta före­

kommit att inteckningshavare avstått från dem tillkommande ersättning och

låtit fastighetsägaren lyfta densamma. Härvid ha inteckningshavarna i all­

mänhet utgått från att inteckningarna skulle förbliva gällande till oför­

minskade belopp, även örn ersättningen vore tillräckligt stor för att ur den­

samma skulle kunna gäldas icke blott ränta utan även intecknat kapital.

Denna uppfattning är numera underkänd enligt ett av högsta domstolen under

år 1930 avgjort rättsfall (N. J. A. 1930: 536)’. I detta rättsfall var situa­

tionen den att, sedan en del av ett hemman exproprierats, cxpropriations-

ersättningen lämnat tillgång till gäldande av hela huvudstolen av den enda

i hemmanet meddelade inteckningen, varvid emellertid inteckningshavaren, som

ägde fordran å ett kapitalbelopp understigande nämnda huvudstol, låtit hem­

mansägaren uppbära hela ersättningsbeloppet. Högsta domstolen fann nu att

enär de för fördelning tillgängliga medlen lämnade tillgång till gäldande av,

förutom ogulden ränta å ifrågavarande intecknade fordran, jämväl intecknade

huvudstolen i dess helhet inteckningen till hela sitt belopp vore utan ver­

kan.

Med den tolkning av 24 § 2 mom. inteckningsförordningen, som sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

fastslagits i rättspraxis, skulle en i gruvlagen införd regel av innebörd att formlig fördelning av nedsatta medel ej skulle komma till stånd, örn inteck- ningshavarna medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet, stå i mindre god överensstämmelse. I 43 § andra stycket av förevarande förslag har därför, i olikhet mot 1923 års förslag, icke stadgats annan förutsättning för fördel­ ningsreglernas tillämpning än att marken häftar för fordran av angivet slag. Vid sådant förhållande torde det emellertid ej heller vara lämpligt att bi­ behålla regeln att någon nedsättning hos länsstyrelsen ej skall äga rum örn inteckningshavarna medgivit fastighetsägaren att lyfta beloppet. Huruvida nedsättning skett eller icke, synes knappast böra tilläggas avgörande betydelse för frågan huruvida en inteckning, vars huvudstol täckts av ersättningen, bör nedskrivas till sitt belopp. Med hänsyn härtill har i 42 § första stycket av förevarande förslag stadgats att nedsättning hos länsstyrelsen alltid skall ske, så snart marken är besvärad av sökt eller beviljad inteckning eller jäm­ likt 11 kap. 2 § jordabalken kan i ägarens hand häfta för ogulden köpeskil­ ling.

Vad härefter angår själva sättet för ersättningsmedlens fördelning ha vissa förenklingar i det i 1923 års förslag angivna systemet synts böra genomföras. Sålunda ha i 43 § tredje stycket -—- efter förebild i 6 § ensittarlagen och 57 § expropriationslagen -—■ upptagits vissa bestämmelser om ett förenklat kallelse­ förfarande, när marken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda äga­ re. Av större betydelse är det preklusionsförfarande, varom regler införts i 43 § fjärde stycket och som jämväl återverkat på bestämmelserna i 42 § andra stycket. Denna anordning, som har förebilder i ensittarlagen och expropria­ tionslagen, innebär i huvudsak att under vissa villkor betalning ur de ned­ satta medlen ej må tilläggas innehavare av fordran, för vilken marken häftar, med mindre denne eller annan sådan rättsägare till marken senast på åttonde dagen före fördelningssammanträdet framställt anspråk därpå hos länssty­ relsen. Örn anspråk ej framställts inom angiven tid och ej heller någon av delägarna i marken senast vid sammanträdet påyrkat fördelning av de ned­ satta medlen, skola dessa tillhandahållas delägarna för samfälld räkning, var­ vid delägarna ha att inom tio år göra anspråk på desamma. Såsom villkor för tillämpning av nämnda förfarande skall -—- liksom enligt expropriations­ lagen — gälla dels att marken är samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare dels ock att omständigheterna utgöra grund för antagande att genom utmålsläggningen säkerheten icke avsevärt minskas för fordrings- havarna. Prövningen huruvida dessa villkor äro för handen — vilken pröv­ ning i motsvarande fall enligt 47 § tredje stycket expropriationslagen ankom­ mer på den domstol som handlägger expropriationsmålet — har enligt före­ varande förslag tillagts Konungens befallningshavande.

Bestämmelsen örn skyldighet för gruvinnehavaren att gälda de med fördel­ ningen av nedsatt ersättning förenade kostnaderna avses skola ha samma inne­ börd som motsvarande stadgande i 67 § expropriationslagen.

Såsom följd av nämnda förenklingar i utbetalningssystemet ha bestämmel­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

151

serna blivit i viss mån vidlyftigare än i 1923 års förslag. De krav på för­

enkling av själva lagtexten, vilka framställts i vissa avgivna yttranden, ha

sålunda icke kunnat vinna beaktande. Någon verklig olägenhet synes dock

knappast kunna befaras på grund härav. Den likformighet, som vunnits ge­

nom bestämmelsernas anslutning till motsvarande stadganden i andra lagar,

torde närmast innebära en fördel i den praktiska tillämpningen.

Örn förändringar med avseende å utmål.

45 §.

Denna paragraf motsvarar 45 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 152—153 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 230—231.

Bergmästaren i mellersta distriktet har efterlyst en uttrycklig bestämmelse,

huru vid förändringar av utmål gränserna på djupet skola räknas. Det vore

icke alltid självklart att dessa gränser skulle räknas lodräta. Örn exempelvis

flera utmål blivit sammanlagda utan jämkning i gränserna, kunde ifråga­

sättas örn icke gränserna på djupet skulle räknas efter äldre stadganden. Och

att vid reglering och i all synnerhet vid ny utstakning av äldre utmål icke

räkna efter donläget, där detta på grund av äldre stadganden eljest skulle

ske, kunde icke vara överensstämmande med rättvisa.

Kommerskollegium har ansett att vid reglering och ny utstakning av ut-

måls gränslinjer de för beräkning av utmalets gränser mot djupet dittills

gällande regler borde lämnas oförändrade, varemot i övriga fall gränserna

borde räknas lodräta.

Järnkontoret har uttalat att ett sammanslaget utmåls gränser borde be­

stämmas på enahanda sätt som gällt i fråga örn de särskilda utmalen. Sam-

mansloges ett äldre utmål med ett utmål som tillkommit efter den 1 januari

1885, torde till den del det sammanslagna utmålets yttergrans sammanfölle

med förstnämnda utmåls yttergrans, reglerna för detta bliva tillämpliga, medan

däremot det sammanslagna utmålets yttergrans, till den del den sam­

manfölle med yttergränsen för det utmål som tillkommit efter den 1 januari

1885, borde följa reglerna för detta. Likaså syntes vid delning av utmål de

uppdelade utmålens yttergränser böra följa samma regler som gällde för det

ursprungliga utmålet, när än detta tillkommit. För undvikande av ovisshet

borde regler i dessa hänseenden givas i övergångsbestämmelserna.

Värmländska bergsmannaföreningen har ansett önskligt att i lagen klart

angåves huru gränserna på djupet skulle räknas. Vid utvidgning av ett

äldre, donlägig! utmål måste det anses skäligt, att de nya gränserna på dju­

pet räknades lodräta. Men vid sammanläggning av två eller flera dylika

utmål, varvid ingen utökning av totala utmålsarean ägde rum, kunde det

icke vara rimligt, att det sammanlagda utmålet skulle förlora de rättigheter

i fråga om gränsernas förlopp på djupet, som de enskilda utmålcn förut åt­

njutit. Detsamma gällde ock beträffande minskning och delning av utmål

ävensom beträffande reglering av utmålsgränser utan verklig ökning av ut-

målsarealen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Svenska teknolog förening en har likaledes ansett att i paragrafen borde in­ föras bestämmelser huru gränserna på djupet skulle räknas. Tillika har för­ eningen erinrat att uppdelning av utmål ej borde få ske, där ej samtliga delägare i utmålet vore därom ense; i annat fall kunde en mindre delägare möjligen bliva lidande på en sådan delning.

I överensstämmelse med vad kommerskollegium förordat bar i första stycket upptagits en uttrycklig bestämmelse därom, att vid reglering eller ny ut­ stakning av utmål gränserna på djupet skola räknas på sätt vid utmålets till­ komst blivit tillämpat. Däremot har den i 1923 års förslag intagna stånd­ punkten att utmålsgränserna på djupet skulle räknas lodräta synts böra bi­ behållas beträffande övriga i paragrafen avsedda fall. Till förekommande av tvetydighet har i fråga örn sammanläggning och uppdelning en uttrycklig be­ stämmelse härutinnan synts böra upptagas i förslaget. Paragrafen har i öv­ rigt undergått vissa redaktionella jämkningar.

5 kap. Om kronans rätt till andel i gruvföretag.

46 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

47 §.

Denna paragraf motsvarar 47 § första och andra styckena i 1923 års för­ slag. Se motiven härtill s. 83—86 och s. 157—158 samt bergmästaren Asp­ lunds reservation s. 232—233.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett den föreslagna respittiden för jordägarens anmälan vara för lång samt härutinnan åberopat sitt yttrande över 1919 års förslag (se 1923 års betänkande s. 85).

Kommerskollegium, som i annat sammanhang förordat skyldighet för in- mutare att hos bergmästaren anmäla påbörjandet av regelbunden brytning, har hemställt att första stycket i denna paragraf måtte jämkas till överens­ stämmelse därmed.

Ingeniörsvetenskapsakademien har ansett den föreslagna respittiden vara oskäligt lång. Uppskov med anmälan kunde medföra omöjlighet för inmuta- ren att finansiera gruvföretaget, och hära\ kunde följa att den regelbundna malmbrytning, som förutsattes skola föregå jordägarens beslut, aldrig komme till stånd. Ett försenat inträde från jordägarens sida kunde även medföra väsentligt ökade svårigheter att bestämma den ersättning som skulle utgå till inmutaren för nedlagda kostnader.

Sveriges industriförbund har ansett att jordägaren borde sist vid utmålsför- rättningen ha bestämt, örn han ville bliva utlöst från sin jordägareandel med avgäld. Om han avstått från att begagna sig av denna möjlighet, borde det emellertid sta honom fritt att vänta intill två år — oberoende av örn regel­ bunden gruvdrift därunder pågått eller ej — med att slutgiltigt avgöra örn han ville deltaga i den framtida brytningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

153

Socialisering snämnden (s. 14) har uttalat att staten senast vid utmålslägg-

ningen borde ha anmält till inmutaren, att staten ville bevaka sin rätt till del

i gruvan.

Såsom redan i den allmänna motiveringen blivit nämnt kan det icke anses

lämpligt, att kronan redan vid utmålsläggningen måste taga ställning till frå­

gan om inträde i företaget. De skäl som föranlett de sakkunniga att tiller­

känna jordägaren en längre respittid än för närvarande åtnjutes torde nämli­

gen ha sin giltighet även såvitt angår kronans begagnande av kronoandel.

Vad i vissa yttranden anförts emot den föreslagna utsträckningen av respit-

tiden synes icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. De sakkunnigas

ståndpunkt har ock vunnit anslutning i de flesta avgivna yttranden.

I paragrafen ha vidtagits ändringar föranledda därav att den ifrågavarande

andelsrätten skall tillkomma kronan i stället för jordägaren. Då det synts

lämpligt att, på sätt reservanten och kommerskollegium förordat, låta anmä­

lan örn påbörjande av regelbunden brytning ske hos bergmästaren, har para­

grafens första stycke undergått viss jämkning med hänsyn härtill.

Enligt 47 § tredje stycket i 1923 års förslag skulle en inmutare, som före-

toge brytning innan underrättelse därom meddelats den till jordägareandel be­

rättigade, till denne ha förbrutit de produkter, som han dessförinnan brutit

inom ifrågavarande ägovälde, eller ersätta deras saluvärde i brutet skick, i

den mån de icke längre funnes i behåll. Det har icke synts påkallat att i

förevarande förslag upptaga en motsvarande förverkanderegel till förmån för

kronan. En sådan regel skulle även innebära en något väl sträng påföljd

för underlåtenhet att iakttaga den i 70 § föreskrivna anmälningsskyldigheten.

Enligt förslaget skall sagda underlåtenhet allenast medföra bötespåföljd. Be­

stämmelsen härom återfinnes i 72 §.

48 §.

Denna paragraf motsvarar 48 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 158.

Då det synts lämpligt att låta kronans delaktighet i företaget börja vid ett

årsskifte även i sådant fall då inmutaren ännu icke erhållit utmål, har para­

grafen undergått viss jämkning.

49 §.

Denna paragraf motsvarar 49 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 158—159 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 233.

Bergmästaren i västra distriktet har instämt i reservationen.

Bergmästaren i mellersta distriktet har ansett att punkt 3) i 1923 års för­

slag lämpligen kunde utgå. De i sagda punkt omförmälda tillredningsarbe-

tena kunde icke hinna bliva av större omfattning, men deras ersättande kunde

lätt giva upphov till tvister.

Skyldigheten för kronan att ersätta kostnader, vilka nedlagts av inmutaren

före kronans inträde i företaget, har synts böra regleras efter i huvudsak sam­

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ma normer som enligt 1923 års förslag skulle tillämpas vid jordägarens inträde i företaget. Den i 1923 års förslag förekommande uppräkningen har utökats med kostnad för utmålsförrättning och fördelning av ersättningsmedel.

50 §.

Beträffande denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

6 kap. Om rätt till brytning inom utinålet.

51 §.

Denna paragraf motsvarar 61 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 169 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 236.

Bergmästaren i mellersta distriktet har anmärkt att jordägaren icke utan vidare borde erhålla hälften av den under undersökningstiden brutna malm som vid utmålsförrättningen funnes i behåll. Vissa utgifter, som inmutaren kunde ha haft utöver brytnings- och uppfordringskostnaden, borde täckas av ifrågavarande malm, innan jordägaren finge del i denna.

Paragrafen har undergått vissa jämkningar dels såsom följd av den i före­ varande förslag upptagna andelsrätten för kronan och dels på grund av uteslu­ tandet av de i 1923 års förslag förekommande bestämmelserna örn tillhanda­ hållande av malm för inhemsk förbrukning. Av samma skäl, som föranlett de sakkunniga att tillerkänna jordägaren viss andelsrätt i de under undersök­ ningstiden brutna inmutningsbara mineralen, har det synts påkallat att tiller­ känna kronan en motsvarande rättighet. Denna har dock ansetts böra vara be­ roende dels av att kronan senast vid utmålsförrättningen framställer anspråk härpå och dels av att kronan verkligen inträder i företaget. Då nämnda rätt för kronan närmast har till syfte att förebygga missbruk av undersöknings­ arbetet och troligen jämförelsevis sällan kommer att få någon tillämpning, har det icke synts erforderligt att föreskriva skyldighet för kronan att vidkännas andel i kostnaden för ifrågavarande minerals brytning och uppfordring. Här­ vidlag har även kommit i betraktande den i 49 § föreskrivna skyldigheten för kronan att deltaga i kostnaden för vissa tillredningsarbeten.

52 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 62 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 169—171 samt bergmästaren Asplunds re­ servation s. 237.

53 §.

Denna paragraf motsvarar 63 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Kommerskollegium har erinrat, att det fortfarande funnes exempel på att varp vore föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre för­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

155

fattning; kollegium Ilar därför i likhet med reservanten ansett en bestämmel­

se motsvarande 9 § gruvestadgan vara erforderlig.

Denna erinran har synts böra beaktas.

54 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 64 § första

och andra styckena i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 171—172 samt

bergmästaren Asplunds reservation s. 238.

Uteslutandet av den i 64 § tredje stycket av 1923 års förslag förekommande

bestämmelsen örn hinder för arbete i dagen på mindre avstånd än 200 meter

från vissa byggnader, tomtplats och trädgård är föranlett av den avvikelse

från 1923 års förslag som gjorts i 13 §. Härom hänvisas till vad i motiverin­

gen till sistnämnda paragraf och till 5 § punkt 6 blivit anfört.

7 kap. Ola försvarsavgift, så ock om förverkande av rätt till gruva.

55 §.

Denna paragraf motsvarar 65 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 89—-

94 och s. 172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 239—240.

Förslaget att helt borttaga nuvarande regler örn försvarsarbete och i stället

införa skyldighet för gruvinnehavaren att erlägga årlig försvarsavgift, oavsett

huruvida gruvarbete bedreves eller icke, har föranlett kritik i vissa yttran­

den.

Sålunda bar bergmästaren i mellersta distriktet livligt framhållit betydelsen

av att mineralfyndigheterna bleve föremål för undersökningar som verkligen

medförde ökad kännedom örn desamma. Enligt bergmästarens mening inne-

bure 1923 års förslag icke tillräckliga garantier för att sådana undersökningar

komme att i önskvärd utsträckning företagas. Bergmästaren förordade i stället

ett system enligt vilket viss del av försvarsavgiften skulle kunna utbytas

mot arbete av viss beskaffenhet. Härom lämnades följande närmare upplys­

ningar :

Försvarsavgift borde erläggas med 20 kronor för hektar eller del därav

inom utmålet och inom det utanför utmålet inlösta området. Av avgiften

borde en fjärdedel erläggas i varje fall, men de övriga tre fjärdedelarna, kal­

lade försvarsavgäld, endast såvida ej undersökningsarbete bedreves enligt av

bergmästaren godkänd plan. Detta arbete skulle betinga minst samma kostnad,

som eljest skulle ba erlagts i försvarsavgäld, därvid dock, för att stimulera

till arbete i större utsträckning på en gång, gruvägaren skulle få tillgodo­

räkna sig Vs längre tid än som betingades av den med arbetskostnaden lika

försvarsavgälden. Arbetet skulle ske för minst 5 högst 20 år samt få avse

flera utmål, vilka icke behövde angränsa till varandra men borde vara be­

lägna i samma län. Det borde ankomma på bergmästaren att bestämma vad

som skulle räknas som undersökningsarbete. Efter arbetets utförande skulle

bergmästaren lämna gruvägaren bevis om den tid, varunder befrielse från ar­

bete eller avgäld åtnjötes.

Kungl. Majlis proposition nr 40.

Även bergmästaren i västra distriktet har ansett att gruvinnehavaren borde befrias från försvarsavgift när arbete utfördes. Avgiften borde höjas och fastställas till ett belopp motsvarande kostnaden för ett årligt försvarsarbete. Försvarsarbete för en längre period, exempelvis tio år, borde få utföras under loppet av ett år. Utmål som gränsade intill varandra borde utan särskilt tillstånd få försvaras gemensamt.

Kommerskollegium, som biträtt reservantens förslag att bestämmelserna om försvar skulle äga tillämpning även under undersökningstiden, har i övrigt anfört betänkligheter liknande dem som uttalats av bergmästaren i mellersta distriktet. Vad de sakkunniga anfört till stöd för försvarsarbetets fullstän­ diga borttagande kunde kollegium icke finna övertygande. Bergsstaten hade tillräckliga arbetskrafter för att kunna övervaka att arbetsskyldighet full­ gjordes, och dylik kontroll medförde den fördelen att bergsstatstjänstemännen vunne ökad kännedom örn fyndigheterna. En gruvinnehavare vore icke in­ tresserad av att få fyndigheten undersökt, örn denna endast utgjorde under­ lag för ovederhäftig och osund spekulation. Att fordringarna för vinnande av utmål skärptes hade icke någon betydelse för redan lagda utmål och syntes icke kunna hämma mutsedelshandeln. Kollegium förordade därför i huvudsak det av bergmästaren i mellersta distriktet föreslagna systemet, dock med följande erinringar:

Den av bergmästaren föreslagna uppdelningen av avgiften syntes onödig och vore möjligen ägnad att minska säkerheten för gruvrättens bestånd. Års- arbetskostnaden syntes böra bestämmas till samma belopp som avgiften. Under ett år borde arbete få utföras för högst 20 år och gemensamt för flera utmål i samma gruvfält. Endast undersökningsarbete borde medgivas som alterna­ tiv till avgifts erläggande, och till sådant arbete borde räknas schaktsänkning, ortdrivning, diamantborrning samt magnetiska, elektriska och andra mätnin­ gar till utrönande av malmens läge och beskaffenhet ävensom andra jämför­ liga åtgärder. Undersökningsarbete som skulle ersätta försvarsavgift måste vara utfört efter av bergmästaren godkänd plan och borde efter utförandet avsynas och godkännas av bergmästaren, varvid denne hade att meddela be­ vis härom med angivande av den tid och de utmål, för vilka det utförda arbetet skulle gälla som försvar. För att icke äventyra rättssäkerheten borde be­ frielse från erläggande av försvarsavgift icke äga rum, såvida icke vid av­ giftens förfallodag omförmälda bevis av bergmästaren förelåge. Bergmästa­ rens bevis örn verkställt arbete borde tillerkännas ovillkorligt bindande ver­ kan.

Järnkontoret har i huvudsak ej haft något att invända mot de i 1923 års förslag upptagna reglerna örn försvarsavgift. Emellertid kunde arbete icke lämpligen bedrivas samtidigt inom alla utmål i ett och samma gruvfält. Då den föreslagna försvarsavgiften skulle utgå, oavsett örn arbete bedreves eller icke, kunde för ett gruvfält bestående av många utmål försvarsavgifterna lätt bliva en ganska avsevärd ekonomisk belastning av företaget. Det kunde där­ för ifrågasättas, att möjlighet bereddes gruvägaren att efter särskild ansökan erhålla befrielse från avgiftens erläggande, varvid i viss mån nu gällande regler örn vilostånd kunde tjäna till ledning, eller att avgiften minskades sär­ skilt beträffande utmål som gränsade intill varandra och ej lämpligen kunde brytas på en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

157

Ing enior svetenskapsakademien har ansett den föreslagna försvarsavgiften av

10 kronor per hektar vara väl hög. Den avgift som för närvarande erlades

för obearbetad gruva uppginge i medeltal knappast till hälften av den före­

slagna avgiften. Toges ytterligare hänsyn till att vid alla de utmål som vore

under arbete någon särskild försvarsavgift för närvarande ej förekomme, syn­

tes det påtagligt, att enligt förslaget betydliga merutgifter skulle komma att

oåläggas, och detta gällde särskilt de gruvföretag som hade sina gruvor under

arbete. En högre försvarsavgift än 5 kronor per hektar syntes ej lämpligen

höra föreskrivas.

Även värmländska bergsmannaföreningen har yrkat att försvarsavgiften

måtte nedsättas till 5 kronor per hektar. Det borde därjämte tagas i över­

vägande, örn ej i vissa fall, då bevisligen ett utmål ej kunde på grund av

sitt läge eller andra omständigheter bearbetas, möjlighet till vilostånd borde

finnas.

Socialisering snämnden (s. 147) har anfört: En bestämmelse örn försvars­

avgift bomme tydligen icke på samma sätt som upprätthållande av arbets-

skyldighet att framtvinga bearbetandet av en utmålslagd fyndighet. Å andra

sidan kunde avgiften anses vara en onödig utgift för den som holle gruv­

brytningen i gång. Av sistnämnda skäl kunde ifrågasättas, örn ej gruvan

borde få försvaras antingen med arbete eller med försvarsavgift. Nämnden

ville emellertid ansluta sig till de sakkunnigas förslag huvudsakligen på den

grund att genom detsamma vunnes ett förenklat kontrollförfarande. Den av

nämnden föreslagna rätten för staten att övertaga gruva komme ock, beträf­

fande nya fyndigheter, att bli en verksam sporre på gruvinnehavaren att be­

arbeta gruvan under upplåtelsetiden i de fall fyndigheten vöre av brytvärd

natur. Mot förslaget örn försvarsavgiftens fastställande till 10 kronor för

varje hektar eller överskjutande del av hektar av utmålets areal hade nämnden

intet att invända.

I sitt yttrande över socialiseringsnämndens förslag har bergmästaren i mel­

lersta distriktet anfört:

Nuvarande gruvlag befordrade ej undersökningsarbetet å utmålslagd fyn­

dighet i önskvärd utsträckning. Utmålen försvarades årtionde efter årtionde

genom avgift eller vilostånd utan att något som helst arbete utfördes för

undersökning av fyndigheternas storlek och beskaffenhet. Enligt 1925 års

officiella statistik utgjorde totala antalet försvarade utmål 4,155 stycken, var­

av 10.4 % försvarades genom arbete inom eget utmål, 18.9 % genom arbete å

närgränsande utmål eller arbete under föregående år, under det att 70.7 % för­

svarades genom avgift eller vilostånd. För brytande av denna fältspärr vore

det i folkhushållets intresse, att prestationen för fyndets försvar skärptes, så

att verkligt undersökningsarbete komme till stånd. I annat fall borde fyndet

återfalla i det fria. En ny gruvlagstiftning borde därför söka framtvinga

ökat undersökningsarbete å utmålslagda mineralanledningar, och ett fynd

borde ej under obegränsad tid få disponeras varken av den enskilde eller det

allmänna utan skyldighet för företagaren att söka klarlägga dess betydelse.

Det vore till gruvhanteringens gagn, att den fria konkurrensen i största möj­

liga utsträckning finge göra sig gällande, så att malmtillgångarna utnyttja­

des, medan de ekonomiska förutsättningarna funnes. Förslaget om arbets-

158

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

skyldighetens borttagande skulle ha en mycket menlig inverkan på känne­

domen örn våra malmtillgångar. Såsom skäl för det föreslagna systemet hade

visserligen åberopats att därigenom möjliggjordes en god och lätt kontroll

över äganderättens bibehållande och att staten erhölle ökade inkomster. Dessa

båda fördelar vöre dock av ringa betydelse för staten i jämförelse med för­

delen att fyndigheterna bleve undersökta. I enlighet med vad bergmästar-

ämbetet tidigare föreslagit borde för framtvingande av verkligt undersök­

ningsarbete vid sidan av en mindre årlig gruvrättsavgäld av 5 kronor införas

en försvarsavgäld av 15 kronor per hektar. Den senare avgiften skulle endast

betalas för utmål som icke försvarades med arbete och borde av praktiska skäl

tillfalla staten. Då nytt utmål nästan undantagslöst hade en areal av mellan

3 och 4 hektar och de äldre, större utmålen liksom även de utmål, som upp­

stått genom att flera utmål sammanslagits till ett gemensamt, vore relativt få,

vore det ändamålsenligt, att avgifterna fastställdes till respektive 20 och 60

kronor oberoende av utmålets storlek. Härigenom vunnes reda och enkelhet,

varjämte undvekes att beloppen varierade för olika stora utmål. Enbart gruv-

rättsavgälden skulle årligen tillföra statskassan 80,000 till 85,000 kronor. För

stimulerande av verkligt undersökningsarbete borde försvarsarbete få utföras

på en gång för en följd av år, förslagsvis högst 15 år, och gälla för samtliga

de utmål, som tillhörde samma företagare inom ett gruvfält, oberoende av om

utmålen gränsade intill varandra. Det sistnämnda motiverades därav, att i

ett gruvfält den samlade malmen ofta vore belagd med flera sammanhängande

utmål men att därjämte enstaka utmål lagts på större eller mindre avstånd

från de förra i fältstrykningen eller på en parallellmalm. Kostnaden för det

gemensamma försvarsarbetet borde uppgå till minst det belopp som motsvarade

totala försvarsavgälden för de år arbetet gällde. Bergmästaren borde utöva

kontroll över undersökningsarbetets planmässiga utförande. Arbetsskyldighet

borde i så ringa utsträckning som möjligt ersättas med försvarsavgift.

Såsom framgår av den förebragta utredningen äro de nuvarande reglerna

örn försvarsarbete föga ändamålsenliga. I 1919 och 1923 års betänkanden ha

ock framkommit starka skäl till stöd för den föreslagna åtgärden att helt bort­

taga den årliga arbetsskyldigheten. De av kommerskollegium och vissa berg­

mästare uttalade farhågorna att en sådan förändring skulle medföra svårig­

heter att i önskvärd utsträckning vinna kännedom örn landets mineralfyndig-

heter synas däremot icke böra tillmätas alltför stor vikt. För en vidgad kän­

nedom örn malmtillgångarna lärer man under alla förhållanden väsentligen

vara hänvisad till den verksamhet, som härrör av företagarens eget intresse att

örn möjligt få till stånd en vinstgivande produktion. Det torde kunna förut­

ses att föreskrifter örn utförande av vissa arbetsprestationer på det hela taget

bliva föga effektiva. I många fall måste det anses överflödigt eller olämp­

ligt att söka framtvinga dylika prestationer. Det torde icke ur nationalekono­

misk synpunkt vara önskvärt att arbete och kapital engageras i sådana under­

sökningar, vilka med fördel kunna anstå eller vilka bestämt måste antagas visa

negativt resultat. Ur nämnda synpunkter synes man kunna betvivla, att något

vore vunnet med en anordning av det slag som förordats av bergmästaren i

mellersta distriktet. Att sagda anordning förutsätter en ganska invecklad

reglering och ett väsentligen ökat arbete för statens kontrollerande organ inne­

bär självfallet en nackdel. Någon föreskrift örn arbetsskyldighet har vid nu

angivna förhållanden icke synts böra upptagas i föreliggande förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

159

Ett i viss mån fristående spörsmål är huruvida den avgift som torde böra

ersätta försvarsarbetet bör uttagas även beträffande fyndighet som är före­

mål för verklig gruvdrift. .Ville man strängt fasthålla vid avgiftens karak­

tär av försvarsavgift, kunde det teoretiskt sett förefalla motiverat, att avgif­

ten endast utginge från fyndigheter som ej bearbetades. Avgiften kunde i

dylikt fall sägas utgöra ett försvar för gruvrättens bestånd; den skulle bereda

det allmänna en viss förmån samtidigt som dess erläggande ådagalade gruv-

innehavarens avsikt att framdeles nyttiggöra fyndigheten. Emellertid lärer

frågan om avgiftens uttagande ej böra ses ur en dylik snäv synvinkel. Det

torde ur olika synpunkter vara lämpligt att avgift uttages jämväl från gruva

som är föremål för bearbetning. Att avgiften i dylikt fall närmast kan sägas

innebära viss gottgörelse för utnyttjandet av en naturtillgång, som tillhör sta­

tens intresseområde, torde ej behöva föranleda att avgiften behandlas annor­

lunda än i det fall att gruvan ej bearbetas. I föreliggande förslag har därför,

liksom i 1919 och 1923 års förslag, försvarsavgift föreskrivits skola utgå, vare

sig arbete bedrives eller icke.

Beträffande grunderna för avgiftens beräknande ha tillräckliga skäl ej synts

föreligga att avvika från vad i 1923 års förslag blivit stadgat.

En fråga av viss principiell räckvidd är huruvida försvarsavgiften bör till­

falla kronan ensam eller gå till fördelning mellan kronan och jordägaren. Eör

närvarande gäller regeln att avgiften delas lika mellan kronan och jordägaren.

Samma regel skulle ock gälla enligt 1919 års förslag. Däremot skulle enligt

1923 års förslag försvarsavgiften i sin helhet tillfalla kronan. Detta samman­

hänger därmed, att enligt de sakkunnigas betraktelsesätt försvarsavgiften fat­

tades såsom en gottgörelse för rätten att besitta och tillgodogöra sig en natur­

tillgång över vilken staten sedan gammalt ansetts ha en viss överhöghetsrätt.

Såsom förut antytts torde emellertid försvarsavgiftens uttagande kunna moti­

veras ur skilda synpunkter. Och även örn en särskild enhetlig rättsgrund för

denna avgift kan framkonstrueras, lärer en sådan konstruktion knappast böra

vara avgörande för frågan vem försvarsavgiften bör tillfalla. Denna fråga

är närmast en lämplighetsfråga, som torde få bedömas såsom ett led i den all­

männa avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen. I

sådant avseende torde det, icke minst med hänsyn därtill att jordägaren enligt

föreliggande förslag ej längre skall åtnjuta någon rätt till jordägareandel, få

anses rimligt att jordägarens rätt till hälften av försvarsavgiften bibehålies.

En sådan rätt står ock i god överensstämmelse därmed, att vid gruvrättens

förverkande den upplåtna marken, oavsett att lösen för densamma givits, en­

ligt 57 § i förevarande förslag skall hemfalla till jordägaren. Gruvinnehava-

ren har sålunda att försvara sin gruvrätt icke blott mot det allmänna utan

även mot jordägaren.

Den i förslaget intagna ståndpunkten att försvarsavgiften skall delas mel­

lan kronan och jordägaren har i paragrafens första stycke föranlett upptagan­

de av vissa specialbestämmelser samt i andra stycket påkallat viss ändring

av don i 1923 års förslag reglerade betalningsproceduren.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 66 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 172 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240.

Föreningen bergshandtering ens vänner, bergmästaren i östra distriktet och kommerskollegium ha ansett försummad avgiftsbetalning böra medföra skyl­ dighet att erlägga dubbel avgift. Samma åsikt har även uttalats av svenska teknolog förening en.

Föreningen bergshandtering ens vänner har med instämmande av kommers­ kollegium uttalat att inträffade fall av förverkande av gruvrätt borde bringas till vidsträcktare kännedom; uppgift därom borde lämpligen införas i de till- ämnade bergskungörelserna. Sistnämnda myndighet har jämväl ansett att bergmästaren vid förverkande av gruvrätt borde delgiva utmålsinnehavaren beslut i ärendet med besvärshänvisning.

Vad i åtskilliga yttranden anmärkts därom, att påföljden vid försummelse att i rätt tid erlägga försvarsavgift borde bliva strängare än enligt 1923 års förslag, har synts böra beaktas. I förevarande förslag har därför, liksom i 1919 års förslag, föreskrivits att dylik försummelse skall medföra skyldighet för gruvinnehavaren att erlägga dubbel avgift. Denna betalning skall enligt förslaget vara fullgjord senast den 31 mars, vid äventyr att rätten till gruvan förverkas. I övrigt har paragrafen icke undergått annan ändring än att i tredje stycket tillagts en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att vid förverkande av gruvrätt underrätta den Bandighet som förvaltar kronans gruvegendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

0.

57 §.

Denna paragraf motsvarar 67 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 172—175 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 240—241.

Socialisering snämnden (s. 148) har förklarat sig ej ha något att invända mot 1923 års förslag, i vad det avsåge omfattningen av den förverkade egen­ domen. I överensstämmelse med hela konstruktionen av nämndens förslag borde emellertid den förverkade egendomen, i den mån den ägts av gruvinne­ havaren, tillfalla staten. Själva gruvan borde betraktas såsom sönad och lig­ ga fri för ny inmutning av staten eller enskilda.

Såsom de sakkunniga anfört lära förhållandena, såvitt angår rätten till själva fyndigheten, vid förverkandet böra återföras till samma läge som före inmutningen. Denna princip innebär emellertid icke enligt förevarande för­ slag att jordägaren skulle vara berättigad att utan ny inmutning bearbeta fyndigheten. Härom torde få hänvisas till vad under 1 § blivit anfört.

Med nyssnämnda princip överensstämmer att den mark som varit upplåten för gruvdriften vid förverkandet skall hemfalla till jordägaren. Detta torde, såsom de sakkunniga funnit, vara en naturlig följd redan därav, att markens upplåtande ej inneburit att jordägaren avhänt sig själva äganderätten till mar­ ken. Ehuru jordägaren uppburit lösen för marken, torde det ur skilda syn­ punkter vara rimligt, att marken vid förverkandet återgår till jordägaren utan

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

161

skyldighet för honom att återbetala någon del av vad han uppburit. Bestäm­ melse härom har upptagits i tredje stycket.

Däremot torde, med den uppfattning som ligger till grund för förevarande förslag, anledning saknas att låta annan egendom än nyss nämnts tillfalla jordägaren. Med hänsyn till den ställning kronan avses skola intaga har det synts påkallat att, i olikhet mot 1923 års förslag, föreskriva att dylik för­ verkad egendom skall tillfalla kronan. Utan hinder härav torde dock, liksom hittills, vissa egendomskategorier höra betraktas såsom oskiljaktiga bestånds­ delar av gruvan. Sålunda har i förslaget ansetts kunna stadgas, att de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader ävensom inrättningar för vandring upp och ned i gruvan samt i gruvan inbyggda uppfordringsverk skola övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetan­ de. Beträffande omfattningen av den egendom som nu angivits överensstäm­ mer förslaget med innehållet i reservationen.

8 kap. Olli samäganderätt i gruva.

58 §.

Denna paragraf återgiver med viss jämkning 68 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 175—177.

De sammanslutningar, vilka med reglerna i förevarande kapitel åsyftas, äro dels sådana som uppkommit omedelbart på grund av lagens stadgande genom att kronan eller, såvitt angår äldre gruva, jordägaren begagnat sin under­ rätt, dels ock sådana som uppstått genom att två eller flera delägare i samma fyndighet slutit bolag för fyndighetens bearbetande. En sammanslutning av förstnämnda slag lärer, såsom de sakkunniga funnit, icke i och för sig kunna betraktas såsom en självständig juridisk person. Sammanslutningen såsom sådan kan sålunda icke förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter el­ ler inför domstol kära eller svara. Det mellan kronan och inmutaren bestå­ ende förhållandet är tills vidare endast ett fall av egendomsgemenskap. När gruvan bearbetas, blir emellertid denna verksamhet jämlikt 1 § bokföringslagen den 31 maj 1929 underkastad bokföringsskyldighet. Härav följer enligt 1 § lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag och enkla bolag att örn kronan och inmutaren sinsemellan sluta bolagsavtal det sålunda bildade bolaget omedel­ bart får karaktären av handelsbolag och därmed av juridisk person. För vin­ nande av rättskapacitet erfordras sålunda ej längre att 'gruvbolaget’ skall in­ föras i handelsregistret.

59 §.

Denna paragraf återgiver 69 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

Det har icke synts erforderligt eller lämpligt att, på sätt i reservationen på­ yrkats, i lag uppställa krav på särskild sakkunskap hos den som utses till gruvföreståndare.

Bihang till riksdagens protokoll 19H8. I sand. Nr 40.

11

60 §.

Denna paragraf återgiver 70 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 177 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 241.

61 §.

Denna paragraf motsvarar 71 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 178.

Svenska teknolog förening en har erinrat att örn kallelse till gruvstämma skulle intagas i bergskungörelserna det vore onödigt att uppläsa kallelsen i kyrkan. Föreningen bergshandtering ens vänner, järnkontoret och kommerskollegium ha med hänvisning till 81 § aktiebolagslagen uttalat, att föreskriften örn inta­ gande i kallelsen av uppgift örn ärendena vore onödigt sträng.

I paragrafen har ej synts böra vidtagas annan saklig ändring än att kallel­ sens införande i bergskungörelserna och uppläsande i kyrkan ersatts med publicering i allmänna tidningarna och tidning i orten.

62 §.

Denna paragraf återgiver med viss redaktionell jämkning 72 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 178.

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t0.

63 §.

Denna paragraf motsvarar 73—75 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 179—184 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 242—245.

Bergmästaren i östra distriktet har ansett de i 1923 års förslag upptagna bestämmelserna vara alltför invecklade för att med fördel kunna lända till efterrättelse. De nuvarande bestämmelserna syntes i huvudsak kunna bibe­ hållas.

Bergmästaren i mellersta distriktet har däremot uttalat att de sakkunniga vid reglerandet av minoritetens rätt i avseende å deltagandet i brytningen fun­ nit en framkomlig och rättvis utväg.

Sveriges industriförbund har ansett att minoritetsdelägarens intresse gyn­ nats över hövan och på ett mot majoritetsdelägaren obilligt sätt. Härom har förbundet anfört följande:

Enligt de föreslagna bestämmelserna skulle den i gruvdriften icke, eller en­ dast obetydligt deltagande få lika stor vinstandel, som örn han i full utsträck­ ning deltagit i brytningen och kapitalförlaget och alltså delat företagets risker. Detta syntes orimligt och komme naturligtvis att medföra att varje minoritets- delägare, som hade något ekonomiskt förstånd, valde den bekväma, riskfria och minst lika inkomstbringande rollen av passiv delägare, vilken deltoge i brytningen rent nominellt för kanske endast några få ton per år. Den andra delägaren — d. v. s. i regel inmutaren — finge då bära hela bördan och hela risken utan att hava någon däremot svarande fördel. Detta måste betecknas som motsatsen till rättvisa och kunde endast resultera i ett förlamande av före­ tagsamheten. I stället borde fördelningen av avkastningen mellan de i bryt­ ningen deltagande regleras genom bestämmelser analoga med dem som förbun­

Kungl. Majlis proposition nr JtO.

163

det förordat i fråga om jordägares rätt till avgäld. Sålunda borde en minori-

tetsdelägare, som ej ville deltaga i brytningen, endast få en femtedel av den

del av nettovinsten som svarade mot hans andel i gruvan.

En liknande uppfattning har uttalats av ing enior svetenskapsakademien som

yttrat följande:

Genom de föreslagna bestämmelserna skulle en minoritetsdelägare i en gruva

tillerkännas lika stor andel i gruvföretagets avkastning, vare sig lian deltoge i

brytningen och bure sin andel i riskerna eller han förhölle sig passiv. Påtag­

ligen innebure detta en orimlighet vilken väl icke varit avsedd. Enligt för­

slaget skulle en jordägare kunna utan någon olägenhet när som helst anmäla

sig till inträde i gruvföretaget för sin jordägareandel. Utan att behöva del­

taga i några risker finge han likväl full vinstandel. En lämpligare ordning

vöre att minoritetsdelägare, som icke eller endast till en del deltoge i bryt­

ningen, bleve för den brytning som av den andra parten utfördes å hans andel

ersatt med en avgäld efter samma principer som kunde fastställas för i gruv­

företaget icke deltagande jordägare.

Järnkontoret, värmländska bergsmannaföreningen och kommerskollegium ha

instämt i bergmästaren Asplunds reservation, såvitt den angår 74 § första

stycket i 1923 års förslag.

Beträffande 74 § andra stycket har kommerskollegium anfört följande:

Bestämmelserna borde kompletteras, så att det tydligt framginge, dels att det

belopp varmed delägare förut bidragit till anläggningar skulle minskas med

den del av de totala avskrivningarna, som komme på hans del, och dels att av

den så uträknade summan skulle tillskjutas vad som erfordrades för att täcka

årets nyanläggningskostnader. Därest sådan komplettering ej skedde, skulle

de sakkunnigas formulering kunna leda till att gäldenären måste i vissa fall,

för att få bryta under året, dels ensam försträcka hela det för nyanläggning

erforderliga kapitaltillskottet, dels på en gång till fordringsägaren utbetala

hela det överskott som, beroende på fördelningen av årets brytning, för honom

beräknades. Ett sådant resultat vore icke rimligt.

Angående 75 § i 1923 års förslag har järnkontoret anfört:

Även örn den föreslagna regleringen i sina grundlinjer vore riktig, kunde

det icke förnekas att den i vissa avseenden ledde till otillfredsställande resul­

tat. _ Å ena sidan drabbades gäldenären alltför hårt, då fordringsägaren be­

rättigades att för sin fordran för anläggningskostnader hålla sig icke blott till

den överskottsmalm som fordringsägaren brutit å gäldenärens lott utan även

till den malm i vars brytning gäldenären själv deltagit. Den som önskat en

mindre brytning riskerade således att nödgas år från år avstå från de pro­

dukter, vilkas brytande han själv bekostat, till förmån för anläggningar vil­

kas värde, icke blott efter hans egen uppfattning, utan måhända även enligt

fullt objektivt bedömande aldrig komme att motsvara de nedlagda kostnader­

na. Han bleve på detta sätt tvingad att intill utgången av den föfeslagna 15-

årsperioden avstå från brytning för egen del och helt lämna gruvan i hän­

derna på den som önskade den större brytningen. Å andra sidan medförde den

föreslagna regleringen alltför ringa trygghet för fordringsägaren, då han för

sin fordran på ersättning för anläggningskostnaderna icke hade någon rätt att

hålla sig till anläggningarna utan endast till den brutna malmen. Örn före­

taget måste läggas ned och anläggningarna försäljas, innan fordringsägaren

ur malmen erhållit full täckning för sin fordran, kunde han icke uttaga bristen

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

ur köpeskillingen för anläggningarna, utan köpeskillingen skulle enligt försla­ get fördelas mellan delägarna i förhållande till deras andelar i gruvan.

Värmländska bergsmannaföreningen har anfört:

Enligt 75 § skulle där omförmäld fordringsägare få göra sig betäckt ur vad å gäldenärens lott i gruvan belöpte av de under året brutna inmutnings- bara mineral i vilkas brytning denne icke deltoge. Härvid hade man förbi­ sett att brytningen möjligen kunde ge förlust ifrågavarande år, varvid alltså övriga delägare skulle få stå för denna förlust för både egen och gäldenärens räkning utan möjlighet att framdeles kräva ersättning av denne. En delägare i en gruva skulle alltså ett år, då han märkte att gruvrörelsen på grund av tillredningsarbeten, dåliga konjunkturer eller dylikt komme att gå med för­ lust, helt enkelt kunna vägra att betala sin andel i driftkostnaderna för den å stämma överenskomna brytningen men däremot nästa år, när förhållandena blivit gynnsammare, åter deltaga i brytningen utan att behöva riskera efter­ räkningar. Utan tvivel skulle mindre honnetta delägare komma att handla på detta sätt och därigenom vålla oreda i brytningen och en orättvis förlust för övriga delägare. Till förekommande härav borde oundgängligen stadgas att fordringen finge täckas även genom övertagande av de inmutningsbara mine­ ral, som under kommande år brötes å gäldenärens lott i gruvan. I detta fall borde sålunda icke gälla den tidsbegränsning av 15 år, som stadgades i fråga örn fordringar enligt 74 § andra stycket. — När de sakkunniga icke velat medgiva fordringsägarna förmånsrätt i utförda anläggningar, hade de för­ bisett att gruvdrift vanligen vore en föga lukrativ affär och att företag av denna art ofta nog hade en ganska kort livslängd, varigenom en fordrings­ ägare riskerade att aldrig bliva i tillfälle att få sina utgifter täckta. Med den föreslagna anordningen kunde det inträffa att en inmutare ensam finge taga hela driftsförlusten samt dessutom avstå hälften av realisationsvärdet å anläggningarna till jordägaren, som därå ej satsat några medel. Paragra­ fen borde därför kompletteras med en bestämmelse av innehåll att, därest gruv­ företaget nedlades och anläggningarna realiserades innan en delägares ford­ ran hade hunnit täckas, dylik fordran skulle först gäldas ur realisationsmedlen, innan dessa delades mellan delägarna i förhållande till deras lotter. -—- Be­ stämmelsen i 75 § andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses de­ ras saluvärde å arbetsplatsen vid kontant försäljning, kunde bliva svår att till- lämpa, och man kunde förutse att fordringsägaren och gäldenären komme att ha skilda meningar örn beräkningen. Därest auktionsförfarandet, för vars olämplighet de sakkunniga icke förebragt någon övertygande motivering, icke skulle bibehållas, måste anvisning givas angående förfarandet i det fall att parterna ej kunde enas örn saluvärdet. Det kunde vara lämpligt föreskriva att saluvärdet i dylikt fall skulle bestämmas av en nämnd med den sammansätt­ ning som föreslagits i 53 § första stycket i 1923 års förslag.

I anslutning till 75 § har kommerskollegium yttrat följande: Av lagtexten framginge icke tydligt på vilket sätt man tänkt sig, att ford­ ran för tillskott till anläggningar skulle ersättas. Örn den av de sakkunniga föreslagna lydelsen skulle innebära, att fordringsägare skulle äga rätt att, örn så vore erforderligt för täckande av hans fordran för förut gjorda anläggnin­ gar, förfoga över allt det av gäldenären brutna mineralet, skulle väl detta för­ modligen leda därtill, att örn fordringarna vore lika stora eller större än mine­ ralets värde, vilket lätt kunde bliva fallet, gäldenären icke skulle bliva i stånd att gå med på någon brytning förr än överskjutande tillskott till anläggnin­ gar genom besparade vinstmedel av å gäldenärens lott i gruvan brutet mine­

Kungl. Maj:is proposition nr 40.

165

ral vore amorterade eller fordringsrätten preskriberad efter 15 år. Skulle lian nämligen anmäla sig för en viss brytning och göra däremot svarande tillskott, skulle han ändå nödgas till saluvärdet inlösa det av honom själv brutna mine­ ralet, d. v. s. han finge praktiskt taget betala detta två gånger. Det kunde väl också synas egendomligt, att, örn gäldenären deltoge i brytningen, ford­ ringsägaren skulle få tillgodoräkna sig mineralets hela värde, då han, örn gäldenären icke deltoge, finge nöja sig med skillnaden mellan försäljningsvär­ de och brytningskostnad. Rimligare vore val, att fordringsägare för sin ford­ ran hade att hålla sig till denna skillnad, d. v. s. behållningen av allt det a gäldenärens lott i gruvan brutna mineralet, vare sig denne deltoge eller icke. Skulle detta vara de sakkunnigas mening och fordringsägarna sålunda hava att förfoga över det av gäldenären brutna och av honom genom tillskott be­ talade mineralet endast såsom säkerhet för ett belopp motsvarande därå be­ löpande vinst, vilket innebure, att gäldenären mot erläggande av nämnda be­ lopp finge disponera över den mängd mineral, i vars brytning han själv del­ tagit, borde denna mening i texten tydligt framkomma. — I fråga örn värdet av mineral stadgades i andra stycket, att såsom mineralens värde skulle anses deras saluvärde på arbetsplatsen vid kontant försäljning. Då parterna beträf­ fande försäljningsvärdet torde komma att i de flesta fall hava olika menin­ gar, förordade kommerskollegium en bestämmelse att, örn parterna icke kunde enas, saluvärdet skulle bestämmas på sätt i första stycket av 53 § stadgades. — För att förhindra att, om företaget ginge med förlust och på denna grund nedlades, den delägare som brutit gruvan och bekostat anläggningarna skulle få avstå någon del av realisationsvärdet av dessa till andra delägare, som all­ deles icke eller i mindre grad deltagit, borde lagtexten kompletteras med ett tillägg av det innehåll värmländska bergsmannaföreningen föreslagit.

Den framkomna kritiken mot 1923 års förslag torde giva vid handen, att de jämförelsevis invecklade bestämmelser nämnda förslag innefattar icke kunna anses innebära en tillfredsställande lösning av de föreliggande problemen. En särskild anledning att omarbeta dessa bestämmelser ligger emellertid däri att, i följd av jordägareandelens utbyte mot kronoandel och det i samband där­ med åsyftade förebyggandet av 'passivt’ delägarskap, förutsättningarna ej längre äro desamma som enligt 1923 års förslag.

Vid den reglering som lärer erfordras för det fall att några delägare vilja bryta mera och andra mindre, torde böra tillses, å ena sidan att företagsam­ heten ej obehörigen klavbindes och å andra sidan att åt detta intresse ej gives sådant spelrum att en försiktigare eller kapitalsvagare parts befogade anspråk därigenom kränkes. I förstnämnda hänseende torde kunna förordas att •— så­ som enligt 1923 års förslag — den större brytningen får komma till stånd när den påkallas av delägare som inneha minst hälften i gruvan. Vad åter angår skyddet för den svagare parten, synes det kunna vara föremål för de­ lade meningar i vilken omfattning sådant skydd bör beredas.

Här torde först få erinras att de bestämmelser i förevarande ämne, som för närvarande återfinnas i 66 § gruvestadgan, för sin tillämpning förutsätta att rösterna å ömse sidor äro lika många. Såsom de sakkunniga framhållit kan det emellertid knappast anses skäligt, att en majoritet av delägare mot de öv­ rigas bestridande skulle kunna bestämma omfattningen av brytningen med skyldighet för de sistnämnda att deltaga och svara för kostnaden, vid risk

Kungl. Maj:ts proposition nrho.

att deras lotter i gruvan eljest förverkades. Anledning torde därför föreligga att — såsom skett i 1923 års förslag — anordna visst skydd för den part, som icke vill att den större brytningen skall komma till stånd, även i det fall att han icke förfogar över lika stort rösttal som den andra parten. En änd­ ring i denna riktning torde desto mindre vara ägnad att väcka betänklig­ heter som den praktiska betydelsen därav blir tämligen begränsad vid det för­ hållande att de vanliga intressenterna i ett gruvföretag —- kronan och inmu- taren — i allmänhet torde komma att förfoga över samma rösttal.

Enligt gällande rätt tillgodoses den svagare partens anspråk på skydd så­ lunda, att den part som påkallar den större brytningen ensam får förskjuta det 'tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen, och detta utan rätt att för förskottet hålla sig till annan egendom än den vunna malmen. Tillämpad på den enkla situation, att den ena parten överhuvud taget ej deltager i brytningen, innebär regeln, att nämnda part undgår varje förlust, örn brytningen lämnar negativt resultat, men att han i motsatt fall har rätt att få till sig redovisad den del av överskottet, som motsvarar hans lott i gruvan. Nämnda regel ligger även till grund för 1923 års förslag med dess i detaljerna mera utformade bestämmelser. En dylik anordning torde emellertid vara äg­ nad att i alltför hög grad gynna den part som vill förhålla sig passiv. Det har därför också framhållits -— bland annat av reservanterna inom socialise- ringsnämnden — att anordningen är obillig och ur folkhushållets synpunkt olämplig. Även socialiseringsnämndens majoritet torde ha utgått från en lik­ nande uppfattning, då den, vid behandlingen av frågan huru staten bör använ­ da sin andelsrätt, uttalat att staten i regel bör förhålla sig aktiv genom att från början gå med i företaget med dess kostnader och taga både de risker och de vinster som därav kunna följa.

Med beaktande av vad sålunda anmärkts har förevarande förslag så utfor­ mats, att en delägare som icke vill riskera något utlägg därmed även går miste örn möjligheten till vinst. Skyddet för den svagare parten upprätthålles så till vida, att det liksom nu skall åligga den part som påkallat den större bryt­ ningen att ensam utgiva tillskott som utöver behovet för den mindre brytnin­ gen erfordras. I andra stycket av förevarande paragraf har emellertid införts en regel av innehåll att den del av den för varje år brutna malmen, som mot­ svarar skillnaden mellan den större och den mindre brytningen, skall tillgodo­ räknas allenast delägare som utgivit tillskott på sätt nyss nämnts.

I tredje stycket av förevarande paragraf behandlas det fall att en del­ ägare, som ej från början anmält sig till deltagande i den större brytningen, sedermera vill ansluta sig till denna. Möjlighet härtill bör naturligtvis stå ho­ nom öppen. Här uppkommer emellertid spörsmålet i vad mån denne delägare bör bliva skyldig att vidkännas andel i sådan av meddelägaren förskjuten kost­ nad, som icke är att hänföra till driftskostnaden för den förflutna tiden. Örn en delägare bekostat de anläggningar, som varit erforderliga för den större brytningen, bör han rimligen vara berättigad till viss gottgörelse härför av an­ nan delägare, som utan att ha gjort någon motsvarande kapitalinsats likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr kO.

167

vill deltaga i brytningen och få del av vinsten. Beträffande den uppgörelse

som sålunda bör komma till stånd torde det ligga nära till hands att till-

lämpa en liknande regel som den, vilken enligt 49 § skall iakttagas när kro­

nan inträder i ett gruvföretag. Det har därför synts kunna stadgas att den

delägare, som vid en senare tidpunkt ansluter sig till den större brytningen,

skall vara skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan utgiva ersättning för

den nedlagda merkostnad för anläggningar, maskiner, redskap och förråd, som

påkallats av den större brytningen, efter det värde egendomen har vid del­

ägarens anslutning.

Tydligt är att en tillämpning av de regler som nu förordats i ganska stor

utsträckning förutsätter avgöranden efter skälighetsbedömning. Någon egent­

lig olägenhet härav torde dock knappast vara att befara. Härvidlag torde få

erinras örn att bestämmelserna i förevarande paragraf -— liksom ock med vissa

undantag övriga bestämmelser örn samäganderätt — allenast äro av subsidiär

beskaffenhet. De få överhuvudtaget icke någon tillämpning när en annan

ordning blivit mellan delägarna avtalad. Det måste antagas att i sådana fall,

där en verklig gruvbrytning avses skola bedrivas, parterna komma att reglera

sina mellanhavanden genom särskilda överenskommelser. Förevarande regler

få därför sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunna bidraga till att

fixera själva utgångsläget för parternas förhandlingar. Men för sådant

ändamål kan det knappast vara erforderligt eller lämpligt att meddela bestäm­

melser av mera djupgående detaljutformning. — Med hänsyn till sådana san­

nolikt sällsynta fall, där en tillämpning av ifrågavarande stadganden giver

upphov till rättstvist mellan delägarna, har i fjärde stycket upptagits en

bestämmelse av innehåll att tvist rörande avkastningens fördelning eller be­

loppet av tillskott eller ersättning skall avgöras av skiljemän enligt reglerna

i 18 §.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 76 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 184

—185 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 245.

Värmländska ber g smannaföreningen har uttalat, att förlust av gruvandelen

vore en väl drastisk påföljd av en försummelse att erlägga nödigt tillskott för

driftskostnaderna. Det syntes rimligare att i dylikt fall övriga delägare finge

göra sig betäckta för sina ökade omkostnader genom övertagande av den för­

sumliges andel i malmfångsten. Kommerskollegium har däremot förordat den

ståndpunkt som kommit till uttryck i lagtexten; denna anslöte sig nära till nu

gällande bestämmelser.

Såsom i vissa yttranden anmärkts föreligger viss skiljaktighet mellan de

sakkunnigas motivering och den av dem föreslagna lagtexten. Medan enligt

den förra någon påföljd av förverkande icke skulle inträda i andra fall än då

delägaren försummat göra tillskott som erfordras för försvarsavgift eller för

iakttagande av myndighets föreskrifter angående gruvdriften, skulle enligt

lagtexten gruvlotten kunna förverkas jämväl vid försummelse att erlägga till­

skott som erfordras för bestridande av kostnaderna för gruvdriften. I före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

varande förslag har företräde synts böra givas åt den senare ståndpunkten, som jämväl kommit till uttryck i 1919 års förslag.

Beträffande frågan vilken egendom som drabbas av ifrågavarande förver- kandepåföljd bar förslaget — med viss olikhet i förhållande till 1923 års förslag — återgivit den nuvarande regeln att förverkandet avser delägarens lott i gruvan och dess tillhörigheter.

Den i gruvestadgan och 1923 års förslag åt kronan medgivna särskilda an- ståndstiden lärer icke vara påkallad av något oundgängligt praktiskt behov. Med hänsyn till den principiella likställighet, som enligt förevarande förslag avses skola förefinnas mellan delägarna, synes nämnda förmån för kronan ej heller vara följdriktig. Bestämmelsen härom har vid sådant förhållande synts böra uteslutas.

*

9 kap. Örn övergång av rätt till gruva.

65—67 §§.

Dessa paragrafer motsvara 77—79 §§ i 1923 års förslag. Se motiven här­ till s. 185—186.

Då gruvestadgan icke innehåller några privaträttsliga regler angående över­ låtelse av gruvrättighet, gäller i avseende å dylikt förfogande samma form­ frihet som principiellt anses tillåten beträffande lös egendom i allmänhet. Så­ lunda lärer försäljning av en gruva med bindande verkan kunna komma till stånd genom ett blott och bart muntligt avtal mellan kontrahenterna. Här­ till kommer att gruvegendom av naturliga skäl icke ■—- såsom fallet är med lösöre — överlämnas till nye ägaren genom en särskild traditionsakt och att ej heller något inskrivningsförfavande finnes anordnat. Väl stadgas i 56 § gruvestadgan viss skyldighet för nye ägaren att hos bergmästaren göra an­ mälan örn gruvrättens övergång. Denna föreskrift, som allenast har karak­ tären av ett ordningsstadgande, saknar emellertid betydelse för frågan örn överlåtelsens giltighet och lärer för övrigt, i betraktande av den ringa straff­ påföljden vid skyldighetens eftersättande, vara föga effektiv. Av det sagda följer att en formlös överlåtelse av gruvrätt — även örn överlåtelsen är av benefik natur — icke blott binder kontrahenterna utan jämväl omedelbart erhåller full rättslig verkan emot tredje man och därmed mot överlåtarens bor­ genärer. Den ståndpunkt gällande rätt i förevarande hänseende intager lärer ur skilda synpunkter vara mindre tillfredsställande. Det torde få antagas att formlösheten i ej oväsentlig grad bidragit till de missförhållanden — den okontrollerade och ej sällan osunda spekulation — som tidvis framträtt inom affärslivet på detta område.

I detta sammanhang må även erinras örn den oklarhet som synes råda i av­ seende å möjligheten att, annorledes än genom förlagsinteckning, utnyttja gruvegendom såsom underlag för realkredit. Det torde understundom i prak­ tiken förekomma att mutsedelns överlämnande till kreditgivaren uppfattas såsom en pantsättning av gruvrätten. Då emellertid mutsedeln, som allenast utgör ett av myndighet utfärdat tillståndsbevis, ej har karaktären av en hand­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

169

ling som kan anses representera gruvrätten, torde någon giltig panträtt ej upp­

komma genom en sådan transaktion. Ej heller eljest torde någon möjlighet

föreligga att anordna en traditionsakt av det slag som erfordras för att en lag­

lig pantsättning skall kunna anses föreligga. Vid sådant förhållande är det

förklarligt, att gruvinnehavaren för att erhålla kredit ofta anlitar utvägen

att överlåta gruvrätten, en överlåtelse, varmed i så fall givetvis icke åsyftas

en definitiv avhändelse av rättigheten utan endast att rättigheten skall tjäna

som säkerhet för lånet. Dylika säkerhetsöverlåtelser (fiduciariska överlåtel­

ser) äro ägnade att giva upphov till svårlösta rättsliga problem. Under vilka

förutsättningar och i vilken utsträckning ifrågavarande avtal under nuvarande

rättsordning kunna godkännas torde vara mer eller mindre ovisst. Därest

emellertid — såsom de flesta torde anse — en säkerhetsöverlåtelse av en gruv-

rätt kan bliva giltig emot överlåtarens borgenärer, lärer det likväl framstå

såsom betänkligt, att en säkerhetsrätt sålunda kan stiftas utan vidtagande av

särskilda publicitetsåtgärder. Förekomsten av dylika säkerhetsöverlåtelser

torde därför utgöra en särskild anledning att frångå den nuvarande formfri­

heten vid överlåtelse av gruvrätt.

Beträffande ett speciellt område av gruvlagstiftningen har redan tidigare

överlåtelse av inmutningsrätt gjorts beroende av vissa formers iakttagande.

I 12 § av den numera upphävda lagen den 31 maj 1918 innefattande särskilda

bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län stadgades näm­

ligen att, då inmutning skett enligt 2 § i nämnda lag, överlåtelse av inmut-

ningsrätten icke vore giltig, med mindre bergmästaren å mutsedeln gjort an­

teckning örn överlåtelsen. Då bestämmelserna i 1918 års lag alltjämt gälla

i fråga örn inmutning, som skett med tillämpning av samma lag, är nämnda

formföreskrift fortfarande av viss betydelse.

Den i 78 § första stycket av 1923 års förslag upptagna bestämmelsen an­

sluter sig nära till nyssnämnda stadgande i 1918 års lag. överlåtelse av gruv­

rätt skulle enligt förslaget icke bliva giltig, förrän anmälan därom gjorts

till bergmästaren och anteckning örn överlåtelsen skett, beträffande inmut­

ningsrätt å mutsedeln samt eljest å den handling, varigenom överlåtelsen ägt

rum.

Emellertid torde på goda grunder kunna göras gällande, att den sålunda

föreslagna anordningen med myndighets medverkan såsom betingelse för över­

låtelsens giltighet i alltför hög grad avviker från svensk rätts allmänna stånd­

punkt. Väl torde det för tillsynen av gruvdriften vara erforderligt att

bergmästaren vinner kännedom om vem som vid varje tidpunkt är be­

hörig innehavare av gruvrätten. Detta önskemål lärer emellertid kunna

vinnas utan att avtalets giltighet göres beroende av en utav bergmästaren vid­

tagen expeditionsåtgärd. Ur privaträttslig synpunkt kunde det ock — såsom

i ett yttrande framhållits —- synas egendomligt, örn för överlåtelse av gruv­

rätt skulle på sätt nu nämnts erfordras strängare villkor än som gälla vid

överlåtelse av fast egendom. Här torde emellertid ytterligare få anmärkas att

1923 års förslag beträffande själva avtalsslutet icke synes tillräckligt ha be­

aktat önskemålet om iakttagande av betryggande form. Den föreslagna be­

Kungl. Maj:ts proposition nr ko.

stämmelsen synes nämligen icke innebära att överlåtelse av inmutningsrätt skulle behöva ske genom en särskild skriftlig handling. Ett muntligt avtal i förening med mutsedelns överlämnande skulle, sedan anteckning å mutsedeln skett, konstituera giltig överlåtelse.

Viel den omarbetning, som av skäl nu nämnts synts böra vidtagas, ha i 65 § första stycket införts regler angående formen för själva avtalet. Härutinnan finnas på fastighetsrättens område nära tili hands liggande förebilder. Att skriftlig form påbjudes torde vara påkallat dels med hänsyn till kontrahen­ terna — att egendomens föryttring sker på sådant sätt att onödiga tvister undvikas — och dels med hänsyn därtill att avtalet, såsom vidare skall berö­ ras, torde böra bliva föremål för särskild inskrivningsåtgärd. Det har emel­ lertid icke ansetts erforderligt att, såsom vid fastighetsöverlåtelse, uppställa särskilt krav på att avtalet skall vara bevittnat. Reglerna ha därför erhållit en avfattning, som nära ansluter sig till nyttjanderättslagens formföreskrifter beträffande arrendeavtal.

Ett avtal ingånget i denna form bör i enlighet med vad förut nämnts ome­ delbart konstituera vissa rättsverkningar. Den rättsliga betydelsen av avtalet lärer icke böra inskränkas till förhållandet mellan kontrahenterna, utan i viss utsträckning synes avtalet böra bliva gällande även emot tredje man. Av lik­ nande grunder som föranlett att svensk lag, beträffande äganderättsöver- låtelse i allmänhet, såsom villkor för fullt sakrättsligt skydd föreskriver en viss, utåt synlig åtgärd, antingen tradition eller inskrivning, torde något mot­ svarande böra iakttagas vid överlåtelse av gruvrätt. Här framträda särskilt vissa hänsyn till överlåtarens borgenärer. Dessa ha ett befogat intresse av att erhålla kännedom örn gruvrättens överlåtande. Det torde även — icke minst ur synpunkten av gruvinnehavarens personliga kreditvärdighet — vara av be­ tydelse att borgenärerna skyddas mot faran för simulerade rättshandlingar. På grund härav har i 65 § andra stycket upptagits en bestämmelse därom, att överlåtelse ej skall vara gällande mot överlåtarens borgenärer, förrän anmä­ lan örn överlåtelsen blivit gjord hos bergmästaren.

Den anmälan som nu nämnts är enligt förslaget avsedd att fylla en dubbel funktion. Den utgör i första hand ett led i det inskrivningsförfarande, som av förut anförda skäl torde böra anordnas och vid vilket — såsom även de sakkunniga lära ha förutsatt — det i 90 § av 1923 års förslag omförmälda gruvregistret synes kunna göra tjänst såsom inskrivningsurkund. Hen där­ utöver skall anmälningen uppenbarligen — liksom motsvarande anmälan en­ ligt 56 § gruvestadgan — lia till uppgift att möjliggöra för bergmästaren att utöva den honom åliggande tillsynen över gruvdriften. Med hänsyn särskilt till sistnämnda uppgift är det givetvis erforderligt, att anmälningsskyldig­ het föreskrives icke blott beträffande överlåtelse utan vid varje förvärv av gruvrätt. I 66 § första stycket av förevarande förslag har upptagits en be­ stämmelse härom, som i allt väsentligt överensstämmer med motsvarande stad­ gande i 1923 års förslag. Rörande anmälningsskyldighetens närmare utform­ ning ha i första och andra styckena av nämnda paragraf synts böra upptagas vissa stadganden, vilka nära ansluta sig till bestämmelser i 2 § lagfartsförord-

Kungl. Maj:ts proposition nr

40.

171

ningen. I paragrafens sista stycke har upptagits ett stadgande om bötespå-

följd för försummelse att iakttaga anmälningsskyldigheten.

Beträffande det tilltänkta inskrivningsförfarandet lärer det vara önskvärt

att anordningen göres så enkel som möjligt. Såsom i allmänna motiveringen

blivit nämnt, är det icke avsett att i förevarande sammanhang lösa spörsmålet

örn utvidgad möjlighet till belåning av gruvegendom. Då den inskrivna gruv-

rätten vid sådant förhållande icke — såsom i motsatt fall vore tänkbart —

kommer att utgöra föremål för inteckningsrätt, lärer det vara mindre ange­

läget att tillskapa särskilda garantier för inskrivningens materiella giltighet.

I privaträttsligt hänseende torde på inskrivningen knappast böra ställas annat

krav, än att den skall giva en viss offentlighet åt det skedda rättsförvärvet. I

följd härav synes någon mera ingående prövningsplikt ej böra åvila berg­

mästaren. Det har dock — liksom enligt 1923 års förslag -— ansetts lämpligt att

i samband med inskrivningen anordna kontroll över att gruvrätt icke förvärvas

av någon, som enligt 1916 års lag är obehörig därtill. Denna prövning, lik­

som konstaterandet av att själva anmälningen gjorts i föreskriven form, torde

vara av den enkla beskaffenhet, att den icke förutsätter någon grad av juri­

disk kompetens hos inskrivningsmyndigheten.

I fråga örn proceduren, som likaledes regleras i 66 §, har det synts lämp­

ligt föreskriva, att fångeshandlingen skall företes i huvudskrift samt vara åt­

följd av en bestyrkt avskrift, vilken bergmästaren har att för framtiden be­

vara. Föreligger brist i något av de avseenden som bergmästaren har att pröva,

bör anmälningen förklaras utan verkan. I annat fall skall anteckning göras

i gruvregistret samt handlingen förses med bevis härom. Närmare bestäm­

melser rörande gruvregistrets inrättande och förande torde böra meddelas i ad­

ministrativ ordning.

Slutligen har i 67 § — liksom i 1923 års förslag — upptagits ett stad­

gande av innehåll, att omförmälda regler skola äga motsvarande tillämpning,

där nyttjanderätt till gruva eller andel däri blivit åt annan upplåten eller å ny

innehavare övergått.

10 kap. Om tillsyn över gruvdriften.

68

§.

Denna paragraf motsvarar 80 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill

s. 186—189.

Bestämmelser till skydd mot yrkesfara vid bergverksarbete finnas dels i

gruvestadgan och dels i lagen den 29 juni 1912 örn arbetarskydd. Tillsynen

över arbetarskyddet utövas enligt 50 § gruvestadgan av bergverks styrelsen,

d. v. s. av kommerskollegium och bergsstatens tjänstemän. Enligt 23 § lagen

om arbetarskydd — vilket lagrum genom 1931 års lagstiftning undergått vissa

ändringar — står tillsynen å efterlevnaden av lagen och med stöd av densamma

meddelade föreskrifter under överinseende och ledning av yrkesinspektionens

chefsmyndighet, d. v. s. socialstyrelsen, samt utövas av yrkesinspektionens be­

fattningshavare och kommunala tillsynsorgan. Nämnda befattningshavare ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

göras för tillsynstjänsten i allmänhet av yrkesinspektörer, yrkesinspektörsas- sistenter och yrkesunderinspektörer. För tillsyn företrädesvis å bergverksar- bete och därmed sammanhängande arbete anlitas bergmästare och gruvingen­ jörer. Konungen må därjämte förordna att tillsynen å visst slag av verksam­ het skall, med fritagande helt eller delvis av övriga tillsynsorgan, utövas av specialinspektör.

Av nämnda regler följer att bergmästarna — såsom de sakkunniga fram­ hållit — intaga en dubbel ställning. En bergmästare kan efter fritt val handla, i ett fall med stöd av gruvestadgan och i ett annat, alldeles likartat fall med stöd av lagen örn arbetarskydd, och allteftersom bergmästaren tilläm­ par gruvestadgan eller arbetarskyddslagen sorterar han under olika högre myndigheter, i det förra fallet under kommerskollegium och i det senare under socialstyrelsen. Den befogenhet som tillkommer bergmästaren enligt gruve­ stadgan sträcker sig emellertid längre än den som tillkommer honom enligt ar­ betarskyddslagen. Medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan meddela före­ skrift, som gruvägaren vid ansvarspåföljd är skyldig att ställa sig till efter­ rättelse, står en sådan möjlighet honom icke till buds enligt arbetarskydds­ lagen. Och medan bergmästaren enligt gruvestadgan kan förelägga gruv­ ägaren att utföra viss anstalt, vid äventyr att det föreskrivna arbetet på gruv­ ägarens bekostnad verkställes genom bergmästarens försorg eller att gruvar­ betet inställes, har bergmästaren enligt arbetarskyddslagen att i liknande fall vända sig till socialstyrelsen, som därvid kan förbjuda arbetsgivaren att be­ driva visst arbete eller använda viss arbetslokal, maskin, redskap eller annat hjälpmedel eller viss arbetsmetod utan att ha iakttagit visst av socialstyrelsen vid förbudets meddelande angivet villkor. Å andra sidan är att märka att arbetarskyddslagen har ett större tillämpningsområde inom bergshanteringen än vad fallet är med de i gruvestadgan förekommande skyddsbestämmelserna. Medan de sistnämnda endast hänföra sig till det egentliga gruvarbetet, äger ar­ betarskyddslagen tillämpning även på annat i samband med gruvdriften be­ drivet arbete, såsom de utvunna produkternas skrädning, anrikning och briket- tering. Även i fråga örn bestämmelsernas innehåll är arbetarskyddslagen mera omfattande än gruvestadgan. Här må särskilt erinras örn de i arbetar­ skyddslagen förekommande bestämmelserna rörande minderårigas och kvinnors användande i arbete.

Enligt 1923 års förslag — liksom ock enligt 1919 års förslag — var den föreliggande dubbla regleringen av arbetarskyddet inom bergshanteringen av­ sedd att bibehållas. Såsom skäl härför anfördes att den nuvarande anordnin­ gen icke visat sig medföra några svårigheter i den praktiska tillämpningen utan tvärtom syntes vara den ändamålsenligaste med hänsyn såväl till själva verksamhetens olika natur som till de övervakande myndigheternas kompetens. Härutinnan erinrades bland annat att, i sådana fall då åtgärd, som krävdes för tryggande av gruvans framtida bestånd, samtidigt vore nödvändig för arbe­ tarnas skyddande mot olycksfall, eventuella besvär över bergmästarens beslut i ämnet borde handläggas hos en och samma myndighet, i dylika fall själv­ fallet kommerskollegium. Vidare åberopades å ena sidan att bergmästarens

Kungl. Maj:ts proposition nrbO.

173

vidsträcktare befogenhet enligt gruvestadgan borde bibehållas med hänsyn till den särskilda fara, som karakteriserade det egentliga gruvarbetet till skillnad från annan industriell verksamhet, och å andra sidan att den omfattande ma­ skinella utrustning, som plägade förekomma vid ett modernt gruvföretag, i arbetarskyddshänseende lämpligen borde bedömas efter samma regler som gäll­ de för vanliga industriella anläggningar. Förslaget innebar dock viss jämk­ ning av de gruvrättsliga tillsynsbestämmelsernas räckvidd. Tillsynen skulle ej såsom nu avse gruvdriften överhuvudtaget utan begränsas till arbete för mineralens brytning och uppfordring samt annat i gruva verkställt arbete.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom andra kammaren en motion, nr 343, däri motionärerna hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t begära dels till­ sättande av en speciell yrkesinspektör för gruvindustrien, dels utfärdande av närmare föreskrifter till skydd mot olycksfall och ohälsa i arbete inom nämnda industri. I motionen framhölls bland annat att eftersom bergmästarna hade att handlägga alla frågor rörande gruvdriften i allmänhet frågan örn tillsyn och ordnande av arbetarskyddet icke bleve tillräckligt beaktad. Enligt motio­ närernas mening borde även övervägas, huruvida icke en del för gruvarbetet mera tillämpbara bestämmelser kunde inarbetas i arbetarskyddslagen.

I ett över nämnda motion avgivet yttrande anförde socialstyrelsen bland an­ nat följande:

Vid arbetarskyddslagens tillkomst hade bergmästarna, för ett fortsatt hand- havande av sin tillsynsuppgift, ansetts särskilt skickade och lämpliga genom sin föregående verksamhet och den ingående kännedom örn gruvhanteringen och de enskilda gruvornas beskaffenhet de måste anses besitta samt genom de besök i gruvorna de på grund av sin tjänst i övrigt måste företaga. Visser­ ligen torde icke kunna förnekas att motionärerna haft fog för sin synpunkt, att ett av skilda uppdrag splittrat arbete lätt ledde till att en arbetsuppgift eftersattes för en annan och att i regel en odelad arbetsuppgift ledde till större effektivitet. Därest särskild inspektör för tillsynen av arbetarskyddslagens efterlevnad tillsattes, skulle emellertid gruvorna bliva underkastade tillsyn dels av denne dels även av bergsstatens tjänstemän. Dessa senare hade näm­ ligen att tillse att icke genom sättet för gruvbrytningen gruvans framtida be­ stånd äventyrades, därvid olika åtgärder skulle vidtagas, vilka alla stöde i in­ timt samband med förebyggandet av olycksfall i gruvor och som knappast kunde överlåtas på andra än bergsstatens befattningshavare. Åt en speciell yrkesinspektör för gruvdriften skulle således antagligen endast kunna delege­ ras befogenhet i avseende å en del av de åtgärder, som vore av betydelse för arbetarnas skyddande mot olycksfall i arbetet, medan övriga dylika åtgärder väl alltjämt skulle komma att påvila bergmästarna, varvid gränsen mellan dessa tillsynsmyndigheters befogenhet knappast kunde exakt uppdragas. Tvi­ velaktigt torde även vara, örn en specialinspektör skulle kunna medhinna in­ spektionen av samtliga gruvor i landet med deras skilda beskaffenhet.

På hemställan av de tillfälliga utskott som behandlat förenämnda motion (första kammarens andra tillfälliga utskott, nr 14, samt andra kammarens för­ sta tillfälliga utskott, nr 6) uttalade riksdagen att tillräckliga skäl ej blivit förebragta för ett frånskiljande av befogenheten att övervaka arbetarskyd­ det från bergmästarnas åligganden till förmån för en nyinrättad särskild yrkes­ inspektion. Emellertid anhöll riksdagen, likaledes på utskottens hemställan,

Kungl. May.ts proposition nr kO.

i skrivelse till Kungl. Maj:t, nr 211, att utredning måtte verkställas, på vil­ ket sätt inspektionen inom gruvindustrien måtte kunna göras ur yrkesfaresyn- punkt så tillfredsställande som möjligt, och att eventuellt nödiga föreskrifter måtte utfärdas till skydd mot olycksfall inom nämnda industri.

Den sålunda begärda utredningen, vilken anförtroddes åt kommerskolle­ gium och socialstyrelsen, medförde såsom resultat, förutom vissa av socialsty­ relsen utfärdade allmänna anvisningar, den av Kungl. Majit utfärdade kun­ görelsen den 23 december 1931 (nr 426) örn uppfordringsanordningar för per­ sonbefordran i gruvor och stenbrott. Denna författning, som utfärdats med tillämpning av 7 § 1 mom. och 52 § lagen örn arbetarskydd, har tillagt berg­ mästaren vissa uppgifter. Sålunda får i kungörelsen omförmäld koncessions- besiktning av uppfordringsanordning uppdragas allenast åt sådan vid företaget icke anställd person, som blivit godkänd av bergmästaren. Såsom tillsynsmyn­ dighet fungerar socialstyrelsen, som emellertid har att samråda med kommers­ kollegium.

I de yttranden som avgivits över 1923 års förslag lia däri förekommande bestämmelser i förevarande ämne i allmänhet lämnats utan erinran. Emeller­ tid har kommerskollegium, under hänvisning till nyssnämnda, vid tillfället än­ nu ej avslutade utredning, förklarat sig avstyrka den i förslaget gjorda in­ skränkningen i tillsynsmyndigheternas befogenheter. Något skäl syntes ej föreligga varför kollegium — såsom de sakkunniga föreslagit — skulle ute­ slutas från möjligheten att utöva omedelbar tillsyn enligt ifrågavarande kapi­ tel. Den föreslagna avfattningen täckte ej alltid behovet av skydd enligt gruvlagen. Även annat ovan jord bedrivet arbete än brytning och uppford­ ring kunde verkställas under sådana omständigheter att tillsynsmyndigheten borde gripa in, såsom exempelvis då ras hotade. Det vore icke välbetänkt att vidtaga sådana ändringar i gruvlagen, att effektiviteten av de med omför- mälda utredning avsedda skyddsbestämmelserna därigenom kunde bliva li­ dande.

Socialstyrelsen har förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag såsom en slutgiltig lösning men har dock ansett att bestämmelserna kunde godtagas att gälla tills vidare.

Vid den utredning som föregått 1931 års ändringar i arbetarskyddslagen1 synes någon omläggning av den dubbla regleringen av arbetarskyddet inom gruvnäringen ej ha varit ifrågasatt. En av socialstyrelsen föreslagen änd­ ring av innebörd att bergmästarna skulle likställas med specialinspektörer och att deras verksamhet, såvitt anginge arbetarskyddslagen, sålunda skulle helt grundas på Kungl. Maj:ts förordnande, har icke ansetts böra genomföras.

Förhållandet mellan arbetarskyddsbestämmelserna i gruvestadgan och i la­ gen örn arbetarskydd innebär onekligen en viss formell oegentlighet och är måhända icke ur organisatorisk synpunkt i allo tillfredsställande. Vid ge­ nomförandet av en ny gruvlagstiftning kunde det därför sättas i fråga, huru­ vida icke en omreglering borde komma till stånd. Emellertid lära de skäl

1 Statens off. ntredn. 1925: 34 samt proposition nr 40 till 1931 års riksdag.

Kungl. Majlis proposition ni 40.

175

som de sakkunniga häremot anfört alltjämt äga giltighet, och genom den

rättsutveckling som ägt rum efter sakkunnigförslagets tillkomst synas nämn­

da skäl närmast ha vunnit i styrka. Härtill kommer att en omläggning, även

örn den kunde genomföras utan att skyddsbestämmelsernas effektivitet därige­

nom försvagades, i allt fall synes förbunden med sådana rättstekniska och

organisatoriska svårigheter, att densamma icke lämpligen torde böra samman­

kopplas med en lagstiftning sådan som ifrågavarande, med dess mångfald av

vittutseende, rättsliga och ekonomiska spörsmål. Vid en eventuellt framdeles

skeende revision av arbetarskyddslagen lärer lägligare tillfälle yppa sig att

taga hithörande spörsmål under förnyat övervägande.

Därest sålunda förhållandet mellan de gruvrättsliga och de allmänna arbe-

tarskyddsbestämmelserna kommer att i det väsentliga förbliva orubbat, torde

knappast tillräcklig anledning föreligga att, på sätt de sakkunniga föreslagit,

vidtaga viss begränsning av förstnämnda bestämmelsers räckvidd. En dylik

begränsning skulle för övrigt innebära en inskränkning av tillsynsmyndigheter­

nas befogenhet och sålunda en försvagning av arbetarskyddet, ett resultat

som uppenbarligen ej kan anses önskvärt. I nu föreliggande förslag har där­

för första stycket av paragrafen synts böra jämkas till närmare överensstäm­

melse med gällande rätt, liksom ock med 1919 års förslag.

69 §.

Denna paragraf motsvarar 81 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s.

189—190.

Kommerskollegium har uttalat att den enligt 50 § gruvestadgan bergmästa­

ren tillkommande rätten att vaka över gruvas framtida bestånd även måste

anses innefatta befogenhet att förhindra rovbrytning. Då emellertid detta ej

vore allmänt erkänt, hade kollegium ej något att erinra mot de av de sakkun­

niga föreslagna förtydligande stadgandena.

Ing enior svetenskapsakademien har ifrågasatt, örn det vore lämpligt att låta

bergmästaren, som eljest icke hade att taga någon befattning med annat än

administrativa och gruvtekniska detaljer, även ingripa i frågor av ekonomisk

innebörd. Även den i paragrafens andra stycke upptagna bestämmelsen be­

rörde ett ekonomiskt spörsmål, i det att obrutna delar av gruvan kunde vara

ur ekonomisk synpunkt icke brytvärda. En sådan omständighet borde gruv­

ägaren, vilken hade att taga den ekonomiska risken, få bedöma själv. Aka­

demien avstyrkte sålunda befogenhet för bergmästaren att öva tillsyn över

själva ekonomiseringen i brytningen och malmens tillgodogörande. I allt fall

syntes bergmästarens befogenhet i nämnda hänseenden allenast böra innefatta

rätt att göra anmälan i saken hos kommerskollegium, som då borde verkställa

närmare allsidig undersökning.

Svenska teknologföreningen har ansett bestämmelserna i förevarande para­

graf i vissa hänseenden innebära en besvärande och obehövlig tunga för gruv­

ägaren. Man måste utgå från att en gruvas riktiga skötsel läge i gruvägarens

eget intresse. För övrigt hade bergmästaren i enlighet med den för honom ut­

färdade instruktionen både skyldighet och rättighet att övervaka arbetet vid gruvan.

Föreningen bergshandtering ens vänner har likaledes ansett att bergmästarens befogenhet enligt förevarande paragraf borde inskränkas.

De erinringar som nu berörts ha icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag. I enlighet med hemställan av kommerskollegium har i före­ liggande förslag ansetts böra upptagas en bestämmelse, vilken i likhet med stadgandena i 43 § gruvestadgan skulle bidraga till avvärjande av sådan skada som i följd av arbetets nedläggande i en gruva kan förorsakas annan gruva genom ökat vattentillopp. Bestämmelsen har såsom ett tredje stycke fogats till förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

70 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag, hänvisas till bergmästaren Asplunds reservation s. 241, 245 och 248.

Kommerskollegium har i likhet med bergmästarna i östra, mellersta och västra distrikten förordat den av reservanten föreslagna skyldigheten för gruv- innehavaren att göra anmälan till bergmästaren rörande regelbunden bryt­ nings påbörjande och nedläggande för längre tid. Därjämte har kollegium funnit mycket tala för att vid varje under regelbunden brytning varande gruva skulle finnas en för iakttagandet av föreskrifterna i förevarande ka­ pitel ansvarig person. Av denne syntes ej böra fordras annan kompetens än så mycken teknisk sakkunskap, som med hänsyn till varje särskild gruvdrift vore nödig. Då hans verksamhet bleve av annan art än den som skulle till­ komma gruvföreståndaren enligt 69 § i 1923 års förslag, borde olika benäm­ ningar användas för dessa båda befattningar.

Tillräckliga skäl ha icke synts föreligga att från reservantens förslag med­ taga annan bestämmelse än den som angår anmälan örn regelbunden brytnings påbörjande och gruvdriftens nedläggande. Med hänsyn till den betydelse, som enligt 47 § av förevarande förslag skall tillkomma anmälan örn regel­ bunden brytnings påbörjande, och då även gruvdriftens nedläggande kan vara en omständighet av beskaffenhet att intressera kronan, har i paragrafen in­ ryckts en bestämmelse örn skyldighet för bergmästaren att örn inkommen an­ mälan omedelbart underrätta den myndighet som förvaltar kronans gruvegen­ dom.

71 §.

Denna paragraf återgiver med vissa redaktionella jämkningar 82 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 190. I

I föreliggande förslag ha ej upptagits några bestämmelser motsvarande 83, 84 och 86 §§ i 1923 års förslag. Vidkommande 83 § torde få anmärkas, att det av de sakkunniga åberopade skälet för bestämmelsens upptagande förfallit i och med 1931 års ändringar i lagen örn arbetarskydd. Att gruvingenjör en-

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

177

ligt föreliggande förslag tilldelas vissa befogenheter i avseende å tillsynen över gruvdriften framgår av 68 och 69 §§. Vad åter angår 84 §, innebär dess uteslutande endast en redaktionell ändring, som synts böra vidtagas i anled­ ning av erinran från kommerskollegium. Beträffande slutligen 86 § hänvisas till vad därom anförts i den allmänna motiveringen.

72 §.

Denna paragraf motsvarar 85 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 191. I paragrafen har införts en straffbestämmelse jämväl för det fall att gruv- innehavaren försummar den anmälningsskyldighet som åvilar honom enligt 70 §. Härom hänvisas till vad vid 47 § blivit anfört.

73 §.

Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i 1923 års förslag, hänvisas till vad vid 1 § blivit anfört. Straff bör givetvis stadgas även för det fall att annan än jordägaren gör sig skyldig till förfarande som här avses.

74 och 75 §§.

Dessa paragrafer motsvara 87 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 191—193.

Bergmästaren i östra distriktet har anmärkt att även gruva som brytes utan att vara inmutad eller utmålsbelagd borde kartläggas.

Värmländska bergsmannaföreningen har erinrat att man av bestämmelsen i andra stycket möjligen kunde få den uppfattningen att gruvinnehavaren skulle bekosta även det kartarbete, som nu utfördes å gruvkartekontoret, vilket väl knappast varit de sakkunnigas mening. Därest emellertid själva inläg­ gandet av kompletteringarna å kommerskollegii och bergmästarens exemplar icke skulle bekostas av gruvinnehavaren, syntes någon omredigering erfor­ derlig.

Då någon skyldighet att bekosta själva införingen av kompletteringen å de exemplar av kartan, som skola förvaras av bergmästaren och kommerskolle­ gium, ej lämpligen torde böra åläggas gruvinnehavaren, har omformulering vidtagits i enlighet med värmländska bergsmannaföreningens hemställan.

76—78 §§.

Dessa paragrafer återgiva med vissa jämkningar 88—90 §§ i 1923 års för­ slag. Se motiven härtill s. 193—194. 11

11 kap. Särskilda bestämmelser.

79 §.

Denna paragraf motsvarar 46 § 2 mom. i 1923 års förslag. Se motiven här­ till s. 154—157.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 40.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

Sedan rätten till jordägareandel borttagits lärer stadgandet ha sin huvud­ sakliga betydelse i avseende å marklösen samt andel i försvarsavgift.

80 §.

Denna paragraf återgiver med vissa jämkningar 102 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 198 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 251.

Svenska teknolog förening en har ansett att den enligt gruvestadgan för vissa delar av Norrland gällande besvärstiden av 45 dagar lämpligen borde ut­ sträckas att gälla för hela riket.

Vad sålunda erinrats har icke synts böra föranleda avvikelse från 1923 års förslag.

81 §.

Denna paragraf motsvarar 103 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 198—199.

Kommerskollegium har erinrat att då gräns mellan jurisdiktionsområden kunde framgå över det inmutade området eller utmålet stadgandet ej vore fullt uttömmande.

I anledning av denna erinran har paragrafen omformulerats sålunda att in- mutningspunktens belägenhet blir avgörande i forumfrågan.

82 §.

Denna paragraf motsvarar 104 § i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 199.

Den ändring som vidtagits i första stycket är en följd av ändringarna i 5 kap.

Övergångsbestämmelser.

Dessa bestämmelser motsvara i huvudsak 105—107 §§ i 1923 års förslag. Se motiven härtill s. 199—202 samt bergmästaren Asplunds reservation s. 252—255.

Beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande hänvisas till vad därom anförts i allmänna motiveringen. De synpunkter som däri åberopats för visst anstånd med ikraftträdandet lära bliva tillräckligt beaktade, om lagen sättes i kraft den 1 januari 1939.

Vid antagandet av en ny gruvlag lärer lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län böra upphävas. Detta torde vara motiverat redan med hänsyn till den olikhet i grunduppfattningen, som framträder mellan 1926 års lag och den föreslagna gruvlagen. Medan den förra sökt tillgodose det allmännas intresse genom att till förmån för kronan inskränka den fria inmutningsrätten och i följd därav sannolikt även i praktiken verkat i viss mån hämmande på malm- letningen, vilar det föreliggande förslaget på den uppfattningen, att malmlet-

Kungl. Maj:ts proposition nr AO.

179

ningen i möjligaste mån bör befrämjas och att kronan bör draga fördel därav

genom att i väsentligen större omfattning än nu bliva delaktig i upptäckta fyn­

digheter. Att 1926 års lag skulle upphöra att gälla vid tillkomsten av en

ny gruvlag lärer ock städse ha varit förutsatt. Härom torde få hänvisas särskilt

till propositionen nr 7 till 1932 års riksdag.

På sätt de sakkunniga framhållit torde såsom allmän grundsats böra gälla,

att med avseende å de gruvrättigheter som uppkommit genom en före den nya

lagens ikraftträdande gjord ansökning äldre rätt skall äga tillämpning. I

detta hänseende må särskilt erinras örn vad i allmänna motiveringen anförts

därom, att kronans rätt till andel i fyndighet belägen å enskild jord endast

avses skola gälla beträffande fyndighet varom inmutningsansökan göres efter

lagens ikraftträdande. Såsom de sakkunniga funnit torde emellertid väsent­

liga partier av den nya lagstiftningen kunna göras tillämpliga jämväl å gru­

vor, som tillkommit före lagens ikraftträdande. Detta gäller huvudsakligen

de kapitel (7—10 kap.), vilka innehålla reglerna örn försvar av gruvrättighet,

örn samäganderätt i gruva, örn övergång av rätt till gruva samt örn tillsyn

över gruvdriften. Då bestämmelserna i nämnda kapitel — jämte de från nu

gällande rätt föga avvikande reglerna i 6 kap. — tydligen i praktiken få den

huvudsakliga aktualiteten, sedan väl gruvföretagen hunnit passera försöks­

stadiet, torde tillämpligheten i övrigt av skilda författningar ej komma att

bereda alltför stora svårigheter.

I punkterna 1—4 av 106 § ha de sakkunniga föreslagit borttagande av vissa

med försöksarbetet och utmålsläggningen enligt nuvarande lag förbundna for­

maliteter och förverkandepåföljder. Häremot lärer i och för sig intet vara

att erinra. Emellertid torde — på sätt i ett par yttranden framhållits — en

viss förenkling av lagtexten böra eftersträvas. Då de åsyftade reglerna till­

höra de partier av gruvestadgan, som i övrigt skulle förbliva gällande beträf­

fande äldre gruvor, skulle det bidraga till bättre översikt och reda, örn jämväl

nämnda regler kunde bibehållas. På grund härav och då de reella olägenhe­

terna av ifrågavarande formaliteter och äventyr ej kunna anses särskilt bety-

delsefulla i betraktande av att reglerna snart nog förlora sin aktualitet, har i

förevarande förslag icke synts böra upptagas några bestämmelser motsva­

rande angivna punkter i 1923 års förslag.

Beträffande försvarsavgiftens beräknande för äldre utmål

har bergmästaren i mellersta distriktet uttalat, att avgiften syntes böra utgå

efter utmålets storlek samt böra bestämmas av bergmästaren enligt av honom

gjorda beräkningar. Emellertid funnes en del sammanslagna utmål och andra

utmål vilka jämlikt äldre författning erhållit en betydande areal. Med hän­

syn härtill vore det rimligt att en maximigräns fastställdes för de äldre

utmålen. Denna syntes lämpligen kunna sättas till 100 kronor per utmål.

Kommerskollegium har framställt erinran av delvis samma innehåll, därvid

kollegium anfört följande:

Då kollegium föreslagit att försvaret alternativt skulle få ske genom under­

sökningsarbete, samt det i allmänhet icke förelåge någon svårighet att med led­

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

ning av utmålsprotokoll och designationer uträkna äldre utmals ytvidd, kunde kollegium ej dela de sakkunnigas mening att försvarsavgiften borde bestäm­ mas till ett fast belopp av 25 kronor per utmål. Av billighetsskäl syntes dock en viss begränsning av försvarsavgiften böra fastställas, så att icke innehavare av äldre, mycket stora utmål finge vidkännas en alltför starkt stegrad kostnad. För utmål av över 10 hektars yta syntes sålunda avgiften för den areal som överstege 10 hektar lämpligen kunna utgå med lägre belopp, t. ex. 5 kronor för hektar. En tillämpning av de principer kollegium sålunda förordat skulle dock bliva oskälig beträffande sjö- och myrmalmsutmålen, vilka på grund av malmens säregna förekomstsätt kunnat utläggas till betydliga vidder, enligt 1855 års gruvestadga x/2 kvadratmil för sjömalmsutmål och 90,000 kvadrat­ famnar för myrmalmsutmål. Att för dessa utkräva försvar efter samma nor­ mer som gällde för vanliga utmål vore orimligt. För dessa liksom för gruv- och slaggvarp borde fortfarande gälla sådant undantag från de för övriga in­ mutade fyndigheter gällande försvarsföreskrifter varom nu stadgades i 49 § gruvestadgan.

Den i berörda yttranden uttalade meningen, att försvarsavgiften vid äldre utmål principiellt bör utgå efter samma grunder som enligt lagförslaget skola gälla beträffande nya utmål, har synts böra vinna beaktande. Då försvars­ avgiften enligt gruvestadgan utgår med ett fast belopp av femtio kronor för varje utmål men enligt förevarande förslag skall utgöra tio kronor för varje hektar eller överskjutande del av hektar, innebär ifrågavarande förändring, vid det förhållande att de enligt gruvestadgan utlagda utmålen omfatta en areal av högst fyra hektar, en viss reducering av försvarsavgiftens belopp. Härvid måste emellertid tagas i betraktande, att enligt gruvestadgan försvars- avgift ej utgår för utmål där arbete bedrives och ej heller för utmål för vilket vilostånd åtnjutes. Då förevarande förslag i nämnda hänseenden intar en motsatt ståndpunkt, lärer den årliga totalsumman av försvarsavgifterna från de fyndigheter, vilka blivit utmålslagda enligt gruvestadgan, icke komma att undergå någon minskning utan snarare en viss ökning.

Vad härefter angår de utmål, vilka tillkommit före den nuvarande gruve- stadgans ikraftträdande, kunna de nya reglerna synbarligen ej utan vidare göras tillämpliga. Enligt 1855 års gruvestadga kunde utmålet i allmänhet omfatta högst 100 famnar i längd och bredd, men från ännu äldre tid finnas utmål vilka omfatta ansenliga områden. Det har av hänsyn härtill synts lämp­ ligt föreskriva att den årliga försvarsavgiften ej må överstiga 50 kronor för varje utmål.

De från äldre tid härrörande sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp äro — såsom kommerskollegium erinrat — undantagna från nuva­ rande regler örn försvar (49 § gruvestadgan). Detsamma torde böra gälla även efter nya lagens genomförande.

Beträffande rätten att uppbära försvarsavgift skulle över­ gångsbestämmelserna i 1923 års förslag — enligt vilket försvarsavgiften skulle tillfalla staten ensam — synbarligen få till följd att en jordägare, som under nuvarande förhållanden äger uppbära hälften av försvarsavgiften, efter nya lagens genomförande ginge miste örn denna förmån. Denna verkan kommer

Kungl, Maj:ts proposition nr AO.

181

ej att inträda enligt förevarande förslag, som ju bibehåller jordägarens rätt till andel i försvarsavgiften. De nya försvarsreglernas tillämpning på äldre gruv­ företag medföra dock även här en viss förskjutning i läget, ehuru i annan rikt­ ning än enligt 1923 års förslag. Sålunda kommer en jordägare, som under nu­ varande förhållanden icke erhåller någon avgift därför att gruvan är under arbete, efter nya lagens genomförande att åtnjuta sådan förmån. Ehuru detta i viss mån kunde synas opåkallat, har dock, med hänsyn till sakens relativt ringa betydelse och för undvikande av ytterligare komplicering, något särskilt korrektiv häremot icke synts böra vidtagas.

Kommerskollegium har framhållit behovet av en övergångsbestämmelse rö­ rande försvarsavgiftens erläggande för förstaåretav gruvlagens giltighets­

tid. Enligt de sakkunnigas förslag skulle nämligen försvarsavgiften betalas i för­ skott senast den 31 december före ingången av det år som avsåges. Därest nya lagen trädde i kraft vid ett årsskifte, måste sålunda, örn ej avgift inbeta­ lad under gruvestadgans giltighetstid skulle tilläggas bindande verkan, antin­ gen de föreskrivna tiderna för avgiftsbetalning, påminnelse och respittid något förskjutas under första året av lagens giltighetstid eller ock, vilket måhända vore det enklaste och lämpligaste, avgiftsförhöjningen vid för sen inbetalning ej inträda under nämnda år.

Denna erinran har synts böra beaktas. I följd härav har bland ifrågava­ rande bestämmelser upptagits en föreskrift av innehåll, att den i 56 § stadgade påföljden av avgiftsförhöjning i fall av dröjsmål med försvarsavgiftens erläg­ gande ej skall äga tillämpning under det kalenderår som följer efter lagens ikraftträdande. Sagda föreskrift inverkar uppenbarligen icke på bergmästa­ rens skyldighet att senast den 15 januari översända påminnelse örn avgiftens erläggande. Inbetalas ej avgiften senast den 31 mars, skall enligt 56 § rätten till gruvan förverkas.

De sakkunniga ha i punkten 9 av 106 § föreslagit borttagande av den tvååriga preskriptionstid, som enligt 10 § 2 mom. gruve- stadgan gäller i avseende å viss talan rörande gruvrättens förverkande. Här­ med ha de sakkunniga velat förebygga det under nuvarande förhållanden stun­ dom praktiserade tillvägagångssättet, att någon genom inbetalande av för- svarsavgifter söker uppliva en gruvrätt som redan förverkats, för att därige­ nom eventuellt undantränga någon annan, .som under tiden inmutat fyndig­ heten.

Bergmästaren Asplund har däremot i sin reservation framhållit att nämnda preskriptionstid borde bibehållas. I annat fall kunde nämligen en äldre inmu- tare för all framtid utsättas för risken att bliva trakasserad av personer, som ville göra gällande att gruvrätten förverkats genom någon försummelse under de två sista åren av gruvestadgans giltighetstid. Enligt Asplunds mening borde, därest någon efter nya lagens ikraftträdande inbetalade försvarsavgift för utmål om vars försvar under de två sista åren före lagens ikraftträdande

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

uppgifter saknades, bergmästaren förelägga vederbörande att inkomma med så­ dana uppgifter, vid äventyr att gruvan behandlades som sönad.

Kommerskollegium har förklarat sig godkänna den av de sakkunniga före­ slagna bestämmelsen, under förutsättning att det nya osäkerhetsmomentet un­ danröjdes genom skyldighet för bergmästaren att, då för första året efter la­ gens ikraftträdande gruvrättigheten skulle försvaras, verkställa undersökning angående rättighetens bestånd.

På grund av de nya försvarsreglernas retroaktiva tillämpning lära miss­ förhållanden av den art, som föranlett den av de sakkunniga föreslagna bestäm­ melsen, inom kort helt upphöra. Vid sådant förhållande, och med hänsyn till vad i övrigt anförts mot nämnda bestämmelse, har densamma icke synts böra upptagas i förevarande förslag.

I fråga örn fyndighet, som inmutats enligt 2 § lagen den 31 maj 1918, inne­ fattande särskilda bestämmelser angående rätten till inmutning inom vissa län, lia de sakkunniga i 107 § föreslagit, att bland annat 5 § i nämnda lag icke vidare skulle gälla. Härigenom skulle en inmutare, som under nuvarande för­ hållanden icke är berättigad att bryta järnmalm inom sitt utmål, framdeles komma i åtnjutande av sådan rätt. En dylik förändring torde emellertid — såsom bergmästaren Asplund framhållit — innebära en icke oväsentlig upp­ offring för kronan, som hittills enligt nämnda lag principiellt haft rätten till järnmalmen. På grund härav har 5 § i 1918 års lag synts alltjämt böra gälla i den mån lagen i övrigt är tillämplig.

Beträffande 7 § första och tredje styckena samt 11 § i 1918 års lag har det, med hänsyn till att dessa bestämmelser numera torde sakna aktualitet, synts överflödigt att utbyta desamma mot nya bestämmelser.

Till övergångsbestämmelserna har slutligen fogats en bestämmelse angående sådan kronan tillkommande jordägareandel, vilken inmutare njuter till godo enligt 17 § tredje stycket gruvestadgan eller 6 § andra stycket i 1918 års lag. Enligt bestämmelsen skall kronan i dylikt fall äga begagna kronoandel enligt 5 kap. i nya lagen, såvida anmälan därom göres senast den 31 december 1940 eller — örn vid nya lagens ikraftträdande den i nyssnämnda lagrum avsedda skyldigheten för inmutaren att vara underkastad nya bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna jordägareandelen ännu ej inträtt — inom två år från det så skett. I

I förevarande sammanhang har kommerskollegium uttalat farhågor för att olägenheter skulle kunna uppkomma, örn den nya lagens antagande föranledde ett över hövan stort antal inmutningar under slutet av gruvestadgans giltighets­ tid. Med tanke härpå har kollegium förordat ett provisoriskt förbud mot in­ mutning under tiden närmast före den nya lagens ikraftträdande.

Vad sålunda erinrats i anslutning till 1923 års förslag torde knappast ha samma betydelse, därest det nu föreliggande förslaget upphöjes till lag. Den ställning inmutaren kommer att intaga enligt förevarande förslag torde icke vara sådan, att den kan befaras i och för sig giva anledning till en onormal

Kungl. Maj:ts proposition nr 4ö.

183

ökning av inmutningarnas antal närmast före lagens ikraftträdande. Det ifrå­

gasatta inmutningsförbudet torde ej heller vara förenligt med syftet att jord­

ägare skola ha tillfälle att före lagens ikraftträdande tillgodose sina intressen

med avseende å eventuella upptäckter.

Såsom följd av den föreslagna gruvlagen ha jämväl utarbetats förslag till lag

om ändrad lydelse av 24 § 2 mom. förordningen den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)

angående inteckning i fast egendom samt lag angående ändrad lydelse av 12 §

3 mom. lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 31) örn inteckning i tomträtt och vat-

tenfallsrätt. Dessa förslag innehålla allenast vissa jämkningar av formell in­

nebörd.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget till gruv­

lag samt sistnämnda båda lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Kungl. Maj:ts proposition nr iO.

Bilaga.

Förslag

till

Gruvlag.

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de in­ skränkningar som i denna lag stadgas undersöka och bearbeta sådan å egen eller annans grund belägen mineralfyndighet som innehåller:

1) malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vana­ din, molybden, wolfram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm;

2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit. Angående förbud för utländska medborgare samt vissa bolag, föreningar, andra samfälligheter och stiftelser att inmuta mineralfyndighet är särskilt stadgat.

2

§.

Den som vill erhålla sådan rätt som omförmäles i 1 § (inmutningsrätt) till fyndighet av däri angivet slag har att i den ordning som i andra kapitlet stad­ gas göra skriftlig ansökning därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel; och äger sökan­ den (inmutaren) därefter inom det område som i mutsedeln anvisas (inmutat område) anställa undersökningsarbete å inmutningsbara mineral.

Visas att inom det inmutade området finnes fyndighet, innehållande mine­ ral av i 1 § angivet slag som lämpar sig för teknisk bearbetning och som före­ kommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmutaren, efter särskild ansökning hos bergmästaren, få sig anvisat visst arbetsområde (utmål) samt inom detta bryta och tillgodo­ göra sig inmutningsbara mineral.

3 §■

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkommit till bergmästaren.

Hava flera å samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avse samma område, meddele bergmästaren dem var sin mutsedel, och njute de sedan lika rätt med avseende å det område som är gemensamt för ansöknin­ garna; dock skall, därest någon av inmutarna kan visa att han, innan ansök­

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

185

ningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det

område hans ansökning avser samt nämnda fyndighet icke är belägen å om­

råde som förut varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det

gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 KAP.

Om inmutning.

4

§.

Inmutat område skall vara cirkelformigt med tvåhundra meters radie i hori­

sontalplanet räknat, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas

av hinder enligt 5 §.

Medelpunkten i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge å mar­

ken bestämd.

Det inmutade områdets gränser skola på djupet räknas lodräta, såvida det

kan ske utan intrång å äldre utmål.

5 §•

Inmutningspunkten må icke vara belägen å, ej heller inmutat område om­

fatta :

1) område å kronojord som genom beslut av Konung och riksdag förklarats

skola utgöra statsgruvefält; dock att vad sålunda stadgats ej skall äga till-

lämpning, där inmutning sökes för kronans räkning;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konun­

gen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller ka­

nal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande till inmutningen

lämnats av vederbörande ämbetsmyndighet; skolande nämnda avstånd räknas

från ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva

anläggningens ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter, i horisontalpla­

net räknat, från boningshus eller från annan åbyggnad, där den är uppförd

vid gård, eller från tomtplats eller trädgård, med mindre medgivande till in­

mutning lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller trädgår­

den som den vilken därtill har nyttjanderätt; dock att under åbyggnad som

nu sagts ej skall innefattas byggnad som är belägen å inmutat eller utmåls-

lagt område vartill gruvrätten äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anlägg­

ning, med mindre medgivande till inmutning lämnats av ägaren till kraftsta­

tionen eller anläggningen;

8) förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger be­

stånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill annan på grund

av stadgandet i 3 § första stycket äger företrädesrätt;

Kungl. Maj:ts proposition nr bö.

9) område varå koncession förut meddelats för eftersökande och bearbetan­ de av stenkol, såvida begärd inmutning avser mineral som ingår i stenkolen och ej kan utvinnas utan stenkolens förbränning; dock att hinder mot inmut­ ning ej föreligger örn koncessionsinnehavaren lämnat medgivande därtill.

6

§•

1 mom. Ansökning örn inmutningsrätt skall ingivas eller i betalt brev med posten insändas till bergmästaren i det distrikt där inmutningspunkten är be­ lägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas: 1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress; 2) mineralfyndighetens art; 3) fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området är beläget, ävensom ägarens namn, yrke, hemvist och postadress;

4) inmutningspunktens belägenhet med så noggrann beskrivning, att nå­ gon osäkerhet därom ej kan uppstå;

5) huruvida sökanden veterligen inom en omkrets på tvåhundra meters av­ stånd från inmutningspunkten finnes område till vilket enligt 5 § inmutnings­ rätt icke eller icke utan särskilt medgivande må beviljas;

6) huruvida inom det med ansökningen avsedda området sökanden veterli­ gen finnes fyndighet vilken tidigare varit föremål för rätt på grund av in­ mutning samt, där så är förhållandet, huruvida rätten förfallit innan den nya inmutningsrätten sökes, ävensom fyndighetens förut åsätta benämning samt vad i övrigt kan tjäna till upplysning örn den äldre inmutningsrätten;

7) förslag till benämning å det inmutade området. 3 mom. Vid ansökningen toge sökanden: 1) karta eller kartskiss i två exemplar, varå skall utmärkas såväl det med ansökningen avsedda området som även detta område berörande eller närlig­ gande ägogränser och områden, inom vilka enligt 5 § inmutningsrätt icke må beviljas;

2) där jämlikt 5 § 5), 6), 7) eller 9) särskilt medgivande kräves antingen för inmutningen överhuvudtaget eller för inmutning av någon del av det med ansökningen avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande läm­ nats ;

3) där sökanden är svenskt bolag eller svensk ekonomisk förening, handlin­ gar utvisande sökandens rätt att verkställa inmutningen eller, örn sökanden icke innehar sådan rätt, till Konungen ställd ansökning örn tillstånd att verk­ ställa inmutningen;

4) en ansökningsavgift av tio kronor samt förskott till stämpel och lösen för mutsedel ävensom till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande på sätt i 10 § stadgas.

7 §.

Kinner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något av de avseenden som angivas i 6 § eller att eljest upplysning erfordras röran­

Kungl. Majlis proposition nr hO.

187

de omständighet som för ansökningens bedömande är av betydelse, eller har

sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall berg­

mästaren ofördröjligen förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen

vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller så­

vitt angår viss del av det med ansökningen avsedda området. Beslutet, däri

äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens för­

sorg delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med

posten.

8

§.

Har ansökning om Konungens tillstånd till inmutning ingivits till berg­

mästaren, skall denne ofördröjligen insända ansökningen jämte eget utlåtande

till Konungens befallningshavande i det län där det med ansökningen avsed­

da området är beläget; och åligger det Konungens befallningshavande att

insända handlingarna jämte eget utlåtande till Konungen.

I avbidan på Konungens beslut i sådant ärende skall ansökningen om in-

mutningsrätt vila.

9 §•

1 mom. Så snart ske kan och sist inom trettio dagar efter det ärendet

kommit i sådant skick, att detsamma kan av bergmästaren företagas till slut­

ligt avgörande, skall bergmästaren meddela skriftligt besked över ansöknin­

gen.

2 mom. Ansökningen skall avslås:

1) örn, enligt vad därom är särskilt stadgat, sökanden icke äger här i riket

inmuta mineralfyndighet eller örn, där Konungens tillstånd till inmutning er­

fordras, sådant blivit sökanden förvägrat;

2) örn den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som angives

i l §;

3) örn inmutningspunkten är belägen å område till vilket enligt 5 § inmut-

ningsrätt ej må beviljas.

3 mom. Föreligger ej något av de i 2 mom. angivna skäl till avslag, skall

bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område som enligt vad i 4 §

stadgas skall utgöra inmutat område samt utfärda matsedel i enlighet med

de närmare föreskrifter kommerskollegium därom meddelar.

10

§.

Bergmästaren skall ofördröjligen i rekommenderat brev med posten över­

sända mutsedeln till inmutaren. Samtidigt härmed skall bergmästaren i ena­

handa ordning sända en avskrift av mutsedeln till det inmutade områdets

ägare.

Det åligger därjämte bergmästaren att inom sextio dagar efter mutsedelns

utfärdande sända meddelande örn mutsedeln och dess innehåll till allmänna

tidningarna för meddelandets införande däri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4().

11

§.

1 mom. Är sökanden missnöjd med bergmästarens beslut över ansöknin­ gen örn inmutningsrätt, må talan mot beslutet föras hos kommerskollegium genom besvär, vilka vid äventyr av talans förlust skola vara dit inkomna sist å trettionde dagen efter det sökanden fått del av beslutet.

2 mom. Anser annan rättsägare än sökanden, att ansökningen bort avslås eller att visst område icke bör ingå i det inmutade området, må före utmåls- förrättningen anställas klander, hos kommerskollegium örn den inmutade fyn­ digheten ej är föremål för inmutning enligt 1 §, men eljest efter stämning vid domstol.

Har inmutningsrätt beviljats i strid med bestämmelse i 5 § 1), 2) eller 3), vare ock allmän åklagare berättigad att vid domstol föra talan som nyss sagts.

3 KAP.

Om undersökningsarbete.

12

§.

Minst fjorton dagar innan något arbete å det inmutade området börjas skall inmutaren härom bevisligen underrätta såväl ägaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves av enskild person som är frånvaran­ de och låter egendomen förvaltas av annan, underrättelsen lämnas förvalta­ ren.

Det åligger därjämte inmutaren att, innan något arbete å det inmutade om­ rådet börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han är för­ bunden enligt 17 §. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där inmut- ningspunkten är belägen.

13 §.

Undersökningsarbetet må bestå allenast i sådana åtgärder, vilka erfordras för att ådagalägga att inom det inmutade området förekommer mineralfyn­ dighet av i 1 § angivet slag samt för att vinna närmare kännedom örn fyn­ dighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Ä det inmutade området må inmutaren icke utan tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana som oundgängligen er­ fordras för undersökningsarbetets bedrivande. Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

14 §•

1 mom. Under arbetet brutna inmutningsbara mineral må inmutaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

189

undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning.

Därvid utvunna produkter äger inmutaren fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger inmutaren utnyttja inom det inmutade området be­

fintligt varp, som förutvarande gruvinnehavare icke, enligt vad i 57 § stad­

gas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild inmut­

ning enligt äldre författning.

2 mom. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må av inmutaren brytas

allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets ända­

målsenliga bedrivande, och åge inmutaren därav använda vad för undersök­

ningsarbetet å fyndigheten behöves.

15 §.

Inmutaren vare skyldig underkasta sig de föreskrifter som kunna medde­

las av bergmästaren i syfte att förebygga att inmutaren överskrider den rätt

som enligt 13 § första stycket och 14 § tillkommer honom.

16 §.

Påbörjar inmutaren undersökningsarbetet innan han fullgjort vad honom

enligt 12 § åligger eller åsidosätter han föreskrift som meddelats av berg­

mästaren jämlikt 15 §, straffes med dagsböter.

Har arbetet påbörjats innan inmutaren fullgjort vad honom enligt 12 §

andra stycket åligger, eller har inmutaren inom det inmutade området upp­

fört annan byggnad än han enligt 13 § ägt därå uppföra, ankomme på över-

exekutor att på ansökan av jordens ägare eller innehavare förordna, i förra

fallet örn inställande av arbetet intill dess nämnda åliggande blivit fullgjort

och i senare fallet örn byggnadens borttagande på inmutarens bekostnad.

17 §.

För begagnandet av den mark som inmutaren tager i anspråk för arbete

enligt 13 § skall inmutaren till innehavaren av jorden giva full ersättning i

årlig avgift som för varje år skall förskottsvis betalas. Inmutaren skall jäm­

väl ersätta skada som marken kan hava tagit för framtiden; och ansvare in­

mutaren, intill dess denna ersättning blivit erlagd, för fulla beloppet av den

årliga avgiften för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

18 §.

1 mom. Sämjas ej parterna örn beloppet av årlig avgift eller annan er­

sättning som enligt 17 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla

att densamma bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad

i lagen om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iaktta­

gande av vad i denna paragraf finnes särskilt föreskrivet.

Kostnaden för skiljemannaförfarandet skall gäldas av den som skiljemän­

nen pröva därtill skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersätt-

ningsberättigade, utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan

Kungl. Maj:ts proposition nr hO.

skäl. Skiljemännens beslut skall, även om någondera parten däremot instäm­ mer klander, gå i verkställighet, där ej rätten eller överexekutor annorlunda förordnar.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skilje­ män, draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

2 marn. Har då utmålsförrättning hålles tvist örn ersättning icke hänskju- tits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan, där ej parterna sämjas örn ersättningen, avgöras av förrättningsmännen i den ordning som i 38 § stadgas.

19 §•

Det undersökningsarbete som enligt 2 § erfordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande, där ej enligt vad nedan stadgas förlängning av undersökningstiden erhålles.

Har undersökningsarbetet på grund av tvist som avser inmutningsrättens bestånd eller omfattning under någon del av undersökningstiden icke bedrivits, äger inmutaren, därest han före utgången av nämnda tid därom hos bergmä­ staren gör ansökan, erhålla förlängning av undersökningstiden med lika lång tid som den varunder arbetet på grund av tvisten icke bedrivits.

Ådagalägger inmutaren att arbetet på grund av markens beskaffenhet, sär­ skilda naturförhållanden, arbetsinställelse eller annan till sin verkan därmed jämförlig omständighet icke kan fullgöras inom den i första stycket stadgade tid eller den förlängda tid som enligt andra stycket kan hava blivit bestämd, må bergmästaren, därest inmutaren före tidens utgång därom gör ansökan, medgiva förlängning av undersökningstiden med den tid som av omständig­ heterna påkallas, dock högst två år. Sökes sådan förlängning, skall inmuta­ ren vid ansökningen foga, förutom handlingar till bevis örn den omständighet han vill åberopa såsom skäl för förlängningen, berättelse över de av honom utförda undersökningsarbeten, vilken berättelse bör vara till riktigheten vits­ ordad av två ojäviga personer.

Är ansökning örn utmål eller örn förlängning av undersökningstiden vid den­ nas utgång beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå intill dess ansökningen slutligen prövats; avslås ansökningen örn förlängning av under­ sökningstiden, men söker inmutaren utmål inom den i 20 § stadgade tid, må undersökningsarbetet därutöver fortgå intill dess ansökningen örn utmål slut­ ligen prövats.

4 KAP.

Om erhållande av utmål och förändring av utmål.

Om ansökning om utmål.

20

§.

Ansökning örn utmål skall göras skriftligen och till bergmästaren ingivas eller i betalt brev med posten insändas. Ansökningen skall hava kommit bergmästaren tillhanda sist före utgången av den i 19 § första stycket stad­

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

191

gade undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som jämlikt

samma paragraf kan hava beviljats. Har bergmästaren avslagit ansökning

örn förlängning av undersökningstiden, må dock, där detta beslut givits se­

nare än trettio dagar före undersökningstidens utgång, ansökning örn utmål

kunna göras sist inom trettio dagar efter det beslutet örn avslag givits.

Försummar inmutaren att inom tid som i första stycket sägs göra ansök­

ning örn utmål, havé inmutaren förlorat inmutningsrätten.

21

§.

1 mom. I ansökning örn utmål skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas;

3) fastighet, församling och län, där de områden äro belägna, som sökan­

den önskar erhålla såsom utmål eller därutöver jämlikt 34 § taga i anspråk;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av de under

3) angivna områden eller därtill hava nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut,

rätt till elektrisk kraft eller återköpsrätt;

5) huruvida omedelbart intill det sökta utmålet finnes område varå enligt

31 § utmål ej må utläggas samt, där fråga är örn sådant område varom sägs

i 5 § 5)—9), dess innehavares namn, hemvist och postadress.

2 mom. Vid ansökningen foge sökanden:

1) där sökanden icke själv verkställt inmutningen och icke förut hos berg­

mästaren visat behörighet att innehava och bearbeta ifrågavarande fyndig­

het, handlingar utvisande att sökanden äger sådan behörighet;

2) karta över de under 1 mom. 3) angivna områden jämte erforderlig be­

skrivning, vilka handlingar skola vara upprättade av lantmätare, bergsstats­

tjänsteman eller annan sakkunnig person; skolande av dessa handlingar, av

vilka kartan i fråga örn utmålet skall vara utförd i skala örn minst 1:4000

samt såvitt angår mark som endast är avsedd för väg, transportbana eller

ledning må vara upprättad i därför lämplig skala, tydligt framgå områdenas

belägenhet, tillstötande gränser för de i 1 mom. 5) avsedda områden, inmut-

ningspunktens läge, de ställen där inmutningsbart mineral påträffats samt

övriga för inmutaren kända förhållanden som äro av betydelse för bedöman­

de av fyndighetens storlek, läge och utsträckning;

3) berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena

samt annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande, huru­

vida de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för utmåls anvisande

föreligga;

4) bestyrkt avskrift av ansökningen jämte därvid fogade handlingar.

3 mom. Där sökanden samtidigt vill söka utmål för flera varandra be­

rörande eller i närheten av varandra belägna inmutade områden, må för samt­

liga dessa göras en gemensam ansökning örn utmål.

4 mom. Kostnaderna för utmålsförrättningen, kungörelsekostnaden däri

inbegripen, skola gäldas av sökanden; och vare denne pliktig att, där berg­

mästaren det fordrar, förskjuta desamma.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr

-4

0.

22

§.

Finner bergmästaren ansökningshandlingarna ofullständiga eller någon yt­

terligare upplysning erforderlig eller önskar bergmästaren erhålla förskott å

kostnaderna för utmålsförrättningen, åge bergmästaren förelägga sökanden

att inom viss tid inkomma med erforderlig handling eller upplysning eller

fordrat förskott, vid äventyr, örn det försummas, att ansökningen icke anses

hava inkommit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Beslutet, däri

äventyr som nu sagts skall intagas, skall genast genom bergmästarens för­

sorg delgivas sökanden eller tillsändas honom i rekommenderat brev med

posten.

»

Om utmålsförrättnings kungörande.

23 §.

1 mom. Sedan ärendet kommit i sådant skick att detsamma kan företagas

till slutligt avgörande, skall det utsättas att så fort ske kan och tjänlig årstid

är för handen förekomma vid förrättning inför bergmästaren.

2 mom. Bergmästaren föranstalte därom att kungörelse örn förrättningen

med uppgift å tid och ställe för densamma samt angående ansökningens inne­

håll varder minst trettio dagar före förrättningen införd i allmänna tidnin­

garna och tidning i orten.

3 mom. Det åligger därjämte bergmästaren att i rekoinmenderat brev med

mottagningsbevis översända kungörelsen såväl till sökanden som till de sak­

ägare vilka jämlikt 21 § 1 mom. 4) och 5) uppgivits i ansökningen eller eljest

äro för bergmästaren kända. Kungörelsen skall avsändas så tidigt, att den­

samma kan komma mottagarna tillhanda minst trettio dagar före förrätt­

ningen.

Bestyrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall för att hållas tillgäng­

lig för sakägarna samtidigt med kungörelsen översändas till ägaren av den

fastighet å vilken inmutningspunkten är belägen eller, där ansökningen är ge­

mensam för flera inmutade områden, till ägaren av den fastighet å vilken de

flesta inmutningspunkterna äro belägna. I kungörelsen skall angivas var av­

skrift som nu sagts finnes tillgänglig.

Är jord som beröres av utmålsläggningen samfälld för helt skifteslag eller

eljest för flera fastigheter, skola det för jordens ägare avsedda exemplaret

av kungörelsen samt avskriften av ansökningshandlingarna sändas till sysslo­

mannen eller förvaltaren av den samfällda egendomen eller, där sådan per­

son ej är för bergmästaren känd, till en av delägarna att vara för dem alla

tillgängliga.

24 §.

Ägare av sådant jordområde som i 21 § 1 mom. 3) sägs vare pliktig att,

då inmutaren för lämnande av stadgad uppgift i utmålsansökningen eller ock

bergmästaren därom framställer begäran, utan dröjsmål uppgiva envar som

till området har nyttjanderätt, avkomsträtt, servitut, rätt till elektrisk kraft

eller återköpsrätt. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

193

i följd därav att lian icke blivit kallad till förrättningen, vare jordägaren plik­

tig att, där lian ägt eller bort äga kännedom om att rättsägaren berördes av

förrättningen, ersätta skadan.

25 §.

Det åligger bergmästaren att inom tid och på sätt som i 23 § 3 mom. sägs

översända kungörelsen örn förrättningen till den myndighet som förvaltar

kronans gruvegendom.

Är kronan sådan sakägare, som jämlikt 23 § 3 mom. skall kallas till för­

rättningen, skall kungörelsen likaledes inom tid och på sätt i nämnda lagrum

sägs översändas till Konungens befallningshavande i det län där inmutnings-

punkten är belägen; och åligge det Konungens befallningshavande att oför­

dröjligen förordna ombud till bevakande av kronans rätt eller, där sådant

bevakande tillkommer annan myndighet, överlämna kungörelsen till denna

myndighet.

Om utmålsförrättnings företagande och utmåla utläggande.

26 §.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män,

vilka av honom utses bland dem som i orten äro valda till gode män vid lant-

mäteriförrättning, så ock, där sådant anses nödigt, av lantmätare, bergsstats­

tjänsteman eller annan sakkunnig person som förordnas av Konungens be­

fallningshavande.

Mot bergmästaren och de vid förrättningen biträdande gälle de jäv som i

lag äro stadgade beträffande förrättningsmän vid laga skifte.

27 §.

Bergmästaren skall föra protokoll över allt som förekommer vid förrätt­

ningen.

I protokollet skola antecknas de personer som blivit kallade till förrättnin­

gen samt de som personligen eller genom ombud kommit tillstädes.

Det åligger bergmästaren att i protokollet noga upptaga av sakägare fram­

ställda yrkanden och anförda skäl samt däröver meddela beslut med angivande

av grunderna för desamma.

28 §.

Utebliver sökanden från förrättningen, varde den inställd, och ankomme

dess företagande sedermera på anmälan inom den tid, som i 20 § är föreskriven

för ansökning örn utmål.

Annan sakägares uteblivande må ej hindra förrättningens fortgång, såvida

kungörelse örn förrättningen utfärdats samt delgivits vederbörande på sätt och

inom tid som i 23 och 25 §§ stadgas. Är så ej fallet, skall förrättningen upp­

skjutas till annan dag för den uteblivnes behöriga inkallande.

Bihang lill riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 10.

13

Kungl. Maj:ts proposition nr bO.

Förrättningen må ock, där så finnes skäligt, uppskjutas, om tillstädeskom- men sakägare, vilken icke blivit inom föreskriven tid kallad till förrättningen, därom framställer begäran.

29 §.

Vid förrättningens början skall efterhöras, örn jäv är att anföra mot berg­ mästaren eller någon av de vid förrättningen biträdande, och meddele berg­ mästaren och gode männen omedelbart beslut över framställt jäv.

Finnes bergmästaren jävig, skall förrättningen uppskjutas att företagas å dag till vilken ojävig förrättningsman kan hinna förordnas och inställa sig å förrättningsstället. Finnes god man jävig, kalle bergmästaren annan i hans ställe. Finnes annan vid förrättningen biträdande jävig, ankomme på berg­ mästaren att pröva, huruvida annan person skall inkallas i den jäviges ställe.

Ogillas framställt jäv, skall förrättningen fortgå, med rätt för den med beslutet missnöjde att fullfölja sin talan däremot i sammanhang med huvud­ saken.

30 §.

Visas vid förrättningen att de i 2 § tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, där ej eljest enligt denna lag hinder däremot möter, efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst sexton hektar, i horisontalpla­ net räknat.

Utmålet skall, där ej annat av förhållandena påkallas, begränsas av räta linjer samt vara fyrsidigt med räta vinklar; dess längd må ej överstiga dubbla bredden. Inom utmålet skola ligga såväl inmutningspunkten som minst ett på inmutade området beläget ställe varå påvisats inmutningsbar fyndighet.

Gränserna för utmålet skola på djupet räknas lodräta, där detta kan ske utan intrång på äldre utmål.

31 §.

Föreligger vid utmålsförrättningen i 5 § omförmält hinder mot inmutning, skall hindret, där det förefanns redan vid mutsedelns utfärdande, även gälla i fråga om utläggande av utmål.

Vid utmålets utläggande utanför det inmutade området skall iakttagas, dels att annat inmutat område, som ej enligt första stycket utgör hinder mot ut- målsläggningen, ej må beröras i vidare mån än som erfordras för att utmålet skall erhålla mot varandra vinkelräta gränslinjer vilka tangera förstnämnda inmutade område, dels ock att annat redan utlagt utmål ej till någon del må tagas i anspråk.

32 §.

Utmålet skall vid förrättningen utstakas samt förses med ordentliga rösen eller skiljemärken, skolande särskild karta däröver upprättas och bifogas för- rättningsprotokollet, som tillika bör upptaga fullständig beskrivning över ut­ målet med dess belägenhet och sträckning. Finnas inom utmålet flera jord­

Kungl. Majlis proposition nr

40.

195

ägare, skola de särskilda jordägarnas ägoområden tillika å kartan utmärkas

och i protokollet beskrivas.

33 §.

Sökanden må själv bestämma, kuru stort utrymme inom utmålet, som han

vill taga i anspråk för arbetet ovan jord. Denna mark skall särskilt utstakas

och inläggas å kartan ävensom anmärkas i protokollet.

34 §.

Utom utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark

dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsprodukter dels

ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana eller kraft­

ledning, som är erforderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande

verksamhet. Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras Ko­

nungens tillstånd, må dock mark därför icke anvisas förrän sådant tillstånd

erhållits.

Är fråga om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän trafik,

gälle beträffande förvärv av därtill erforderlig mark vad särskilt är eller kan

varda stadgat.

Jämväl den mark utanför utmålet, som enligt denna paragraf anvisas, skall

utstakas, utmärkas å karta och i protokollet antecknas på sätt i 32 § sägs.

Karta över sådan mark må upprättas i den skala som för ändamålet prövas

lämplig.

35 §.

Med ledning av vad vid förrättningen utrönts rörande utmålets storlek skall

förrättningsmannen uträkna och i protokollet anteckna beloppet av den årliga

försvarsavgift, som enligt 55 § skall för utmålet erläggas.

Om jordlösen och annan ersättning.

36 §.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet ovan

jord, skall av honom lösas. Upplåtes för ändamål som avses i 34 § mark

utom utmålet skall, saframt marken helt tages i anspråk för ändamålet eller

lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken, och i annat

fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, örn ägaren det begär. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför givas.

Är nyttjanderätt till mark, varför lösen skall givas eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av rätt

till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk kraft eller

av atcrköpsrätt, och gar till följd av utmålsläggningen sådan särskild rätt

förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl därför givas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 40.

Då till följd av utmålsläggningen förorsakas annan skada eller förlust än ovan nämnts, skall ock sådan skada eller förlust ersättas.

37 §.

Lösen och annan ersättning varde bestämd i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark, ersättning för skada eller in­ trång å fastighet samt annan ersättning till jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen varde bestämd till den avträdda markens fulla värde och hälften därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgö- relse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan särskild rättighet, varom förmäles i 36 § tredje stycket, förminskning av mar­ kens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Erfordras för tillämpning av reglerna i 43 § andra stycket att särskild värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som därå vilar, varde i samband med ersättningens fastställande sådan värdering tillika verk­ ställda

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade förminskningen av markens värde.

38 §.

Sämjas ej parterna och utmålssökande om lösen eller annan ersättning, skall sådan vid förrättningen bestämmas av bergmästaren och gode männen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle den mening till vilken jämkning kan ske.

39 §.

Uppstår efter utmålsförrättningens avslutande skada eller intrång, som ej vid förrättningen förutsetts, må särskild talan örn ersättning därför kunna föras vid domstol.

Om utmålsförrättnings avslutande, så ock om fullföljd av talan mot för­

rättningen och därunder meddelade beslut.

40 §.

Sedan beslut muntligen avkunnats i alla till utmålsförrättningen hörande frågor, skall bergmästaren tillkännagiva att förrättningen är avslutad samt meddela de närvarande och i protokollet intaga fullständig underrättelse örn vad iakttagas skall för fullföljd av talan mot förrättningen och därunder meddelade beslut.

41 §.

1 mom. År någon missnöjd med åtgärd eller beslut und