2

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

stånd av Kungl. Maj:t (koncession). Frågan huruvida undersökningstill-

stånd eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas

med hänsyn till det allmännas intresse.

Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600

hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett

område om högst 100 hektar.

Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare be­

behöver för gruvarbetet, skall anvisas*,vid bergmästareförrättning i huvud­

saklig överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmålsförrätt-

ning. Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark

och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i

allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.,

Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruv­

lagens regler.

Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och berg­

mästareförrättning för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild

från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.

Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkols­

lagen och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i

gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penning­

värdet som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att (det

i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från

5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade

gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarea-

len. I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen

i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande

utbetalning av alltför små jordägarandelar <i försvarsavgiften.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.

6

⁷ §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren

utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva an­

ledning, bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastig­

hetsägare, nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av an­

sökningen, innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller

koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kun­

görelsen och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara

av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det

att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skrift­

ligen anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till

utmål eller cck koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

in. in., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmäs­

taren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskolle­

gium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8

§.

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i nå­

got hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget

utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen

om undersökningstillstånd vila.

⁹ §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huru­

vida ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.

Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedöman­

de av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,

förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan

som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt under­

sökningsarbete å området.

Kungl. Ulaj. ts proposition nr 160 år 1960

¹⁰ §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra

hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan

förnärmande av annans rätt.

11

§•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av

tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av un­

dersökningstiden kan ske på sätt stadgas i 14 §.

12

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller,

då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;

5) förskott å beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. före­

skrivna uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda

lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i

6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål

införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han

skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nytt-

janderättshavare och industriella företag, som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession

ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och

meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan be­

roende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungö­

relsen var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen an­

föra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till

utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmäs­

taren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskolle­

gium insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget

yttrande översända handlingarna till Konungen.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd

fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det all­

männas synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av

sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde

till erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Grän­

serna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande

av annans rätt.

13

31 §.

Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hän­

seende må meddelas föreskrifter som finnas påkallade för att förebygga att

annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas

å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för

att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan

sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,

må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken

i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även and­

ra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild

rätt, må uppställas.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.

Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §.

I koncessionen skall upptagas:

1) gränserna för det område koncessionen omfattar;

2) erinran om hinder enligt 3 §;

3) de villkor som gälla för koncessionen;

4) benämning på koncessionen.

33 §.

Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke upp­

fyllts eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall

beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområ-

det gälla vad i 35 § är stadgat.

Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §.

Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till berg­

mästaren ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upp­

hör koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall

ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinne-

havarens bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidning­

arna och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande

med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.

Önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det områ­

de koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.

Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av

koncession.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

35 §.

Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara för-

lustig all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid ti­

14

den för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader

som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom

eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppford­

rat uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphö­

rande avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det

som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen

förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,

som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller

likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första styc­

ket sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till

fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral

gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.

Anvisande av mark

36 §.

1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare

av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på

stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som

senare yppas behov därav.

2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till

bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden

önskar få sig anvisat;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det un-

der 2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, åter-

köpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som

är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i sty­

relsen eller förvaltaren.

Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §

3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta dessa kostnader.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22

24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för mot­

svarande fall stadgat om ulmålsförrättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

15

37 §.

Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få

sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra

avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg,

transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är er­

forderlig för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas

visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd

eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän

trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jäm­

väl beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas

i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §.

1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen

eller för väg, skall med det undantag som i 2 mom. sägs lösas av konces­

sionsinnehavaren. Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom kon­

cessionsområdet skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i

annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller mar­

kens begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synner­

ligt men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer

eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför

givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider ska­

da eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av

rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk

kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan

särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå

därför.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan ska­

da eller förlust ersättas.

2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för un­

dersökningsarbete eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa

området.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment av­

ses samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21

och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Lösen och annan ersättning som avses i 38 § 1 mom. skola bestämmas i

penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

16

ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till

jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgö-

relse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför så­

dan särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, för­

minskning av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av mar­

kens värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköps­

rätten skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av markens värde.

40 §.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1

inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrätt­

ningen. Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var

och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.

41 §.

Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42__

44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för till-

lämpning av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värde­

ring sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,

skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §.

Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrätt-

ningen, ma särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.

Avgäld

43 §.

Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som bru­

tits och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för

något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, se­

dan regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsom­

rådet under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera

jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år

till jordagaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.

Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett

fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

17

Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt

gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående sten-

kölsfyndigheter m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje

särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jord­

ägaren skäll utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skrift­

lig anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av

vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskolle­

gium och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället

där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fynd­

platsen är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fynd­

platsen bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om

annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angåen­

de stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om

undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller medde­

las undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som

är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om

stenkolsfyndigheter m. in., må arbete för fyndighetens undersökning och

bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke

hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit se­

nare. Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,

skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersöknings­

tillstånd jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,

hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ända­

målsenligt driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinneha­

varen.

- Bihang till riksdagens protokoll 1900. I samt. Nr 160

18

47 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan till­

syn över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 §.

De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvar­

betet icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras

eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres

eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med

malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola under­

hållas på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka berg­

mästarens tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därige­

nom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rät­

ten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekomman­

de härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §.

Vid påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid

dess avbrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagan­

de skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

50 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekom­

mande av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggan­

de av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan

misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren före­

lägga koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid

äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter

omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästa­

rens försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Berg­

mästaren äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga

om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd

eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda

gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verk­

ställighet samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda

förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,

där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

19

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

51 §.

över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas full­

ständig och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och in­

läggas å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exem­

plar finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och

ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verk­

ställas av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium för­

klarats behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättan­

det av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exempla­

ret skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att till­

handahålla erforderligt material för komplettering av de exemplar av kar­

tan vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering medde­

las av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande

och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid

vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma

med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande ge­

nom bergmästarens försorg.

53 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruv­

arbeten blivit inmätta och inlagda å karta.

54 §.

Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren

insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de öv­

riga statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, ägei

bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgöran­

de, varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

55 §.

Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till

kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som

kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen

bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkun­

nig följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att

ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger

20

honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite

ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §.

Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom

i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras an­

teckningar om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndig­

het meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområ­

det eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra

omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning

bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sän­

das till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas

av kommerskollegium.

57 §.

Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva

samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 §

samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla be­

träffande fyndigheter av uranhaltigt mineral.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för

utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker

fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande

av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dags­

böter.

1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Med dagsböter straffes ock

1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §

första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;

2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad före­

skrift;

3. den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som

åligger honom enligt 16 §;

4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd

igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

År någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrätt­

ning som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat

områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför kon-

cessionsområdet, äger han till domstol instämma sin talan därom, vid även­

tyr av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.

Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut

föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kom­

merskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon

njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet

av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyn­

dighet av toriumhaltigt mineral.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående sten-

kolsfyndigheter m. m.

Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya

lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i

följande hänseenden:

1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för to-

riumfyndighet, skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och

59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt

äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, be­

stämmer Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund

av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession

enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

6

3 mom. Vid ansökningen foge sö­

kanden :

1) karta eller — — medgivan­

de lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening el­

ler där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7)

Konungens tillstånd erfordras för in­

mutning, handlingar utvisande sö­

kandens rätt att verkställa inmut­

ningen eller, om sökanden icke inne­

har sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift — — -—

10 § stadgas.

11

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansök­

ningen om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskol­

legium genom besvär, vilka vid även­

tyr av talans förlust skola vara dit

inkomna sist å trettionde dagen efter

det sökanden fått del av beslutet.

52

Gruvinnehavaren må —- ------- in-

mu tningsbara mineralen.

Av de------------efter tillsägelse.

Uppstår tvist — — — slutligen be­

stämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgo-

lagen, sökanden eller innehavaren av

undersökningstillstånd eller konces­

sion lämnat medgivande till inmut­

ningen eller Konungen medgivit un­

dantag från vad nu stadgats.

§•

3 mom. Vid ansökningen foge sö­

kanden:

1) karta eller —-----; — medgivan­

de lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening el­

ler där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9)

Konungens tillstånd erfordras för in­

mutning, handlingar utvisande sö­

kandens rätt att verkställa inmut­

ningen eller, om sökanden icke in­

nehar sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkstäl­

la inmutningen;

4) en ansökningsavgift —----- —

10 § stadgas.

§•

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansök­

ningen om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskol­

legium genom besvär, vilka skola in­

givas till kommerskollegium.

§•

Gruvinnehavaren må — -------- iu-

mutningsbara mineralen.

Av de----------- efter tillsägelse.

Uppstår tvist — — — slutligen be­

stämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgo-

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse)

lika ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande an­

delen i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall------------ i avgiften.

80

Där ej förut i denna lag annorlun­

da stadgats, må klagan över bergmäs­

tarens enligt denna lag meddelade be­

slut föras hos kommerskollegium ge­

nom besvär, vilka vid äventyr av ta­

lans förlust skola vara dit inkomna

sist å trettionde dagen från delfåen-

det av det beslut som överklagas.

7. Vad enligt äldre författning gäl­

ler med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutnings-

bara mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å uran, torium eller

beryllium eller förening, vari någon

av dessa metaller ingår.

(Föreslagen lydelse)

njute de lott i avgiften, efter som de

äga del i jorden. Är gruvinnehava-

ren tillika ägare av mark inom ut­

målet, skall den honom tillkomman­

de andelen i avgiften icke uttagas.

Därest den jordägaren enligt förs­

ta stycket för viss jordlott tillkom­

mande andelen i gruvförsvarsavgift

icke utgör helt krontal, skola över­

skjutande ören tillfalla kronan. Upp­

går andelen icke till fem kronor, skall

andelen i sin helhet tillfalla kronan.

Avgiften skall------------ i avgiften.

§•

Där ej förut i denna lag annorlun­

da stadgats, må klagan över bergmäs­

tarens enligt denna lag meddelade be­

slut föras hos kommerskollegium ge­

nom besvär, vilka skola ingivas till

kommerskol legium.

7. Vad enligt äldre författning gäl­

ler med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutnings-

bara mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å ämnen som avses

med uranlagen, med mindre fråga är

allenast om uttagande av material ur

fyndighet för analys eller anriknings-

försök.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1961, dock att 55 § i sin äldre

lydelse fortfarande skall tillämpas be­

träffande försvarsavgifter för tidigare

år än 1962.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

27

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angå­

ende stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

' (Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

2

§.

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konung­

ens Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, hemvist och

yrke;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av hemman el­

ler lägenhet samt socken, där området

är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sag­

da område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av kar­

ta över området i skala av 1:4 000,

upprättad av behörig lantmätare, en­

ligt de för kartor vid ägoskiften gäl­

lande bestämmelser, samt upptagan­

de de å området befintliga byggnader

och platser av det slag, varom i 13 §

sägs.

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konung­

ens Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, yrke, hemvist och

postadress;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av fastighet,

församling och län, där området är

beläget; ",

huru stor ytvidd i dagen inom sag­

da område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av kar­

ta över området, upprättad av lant­

mätare eller annan sakkunnig per­

son, i skala om minst 1: 4 000, eller,

där kommerskollegium det medgivit,

i annan skala, dock om minst

1: 20 000; och skall av kartan jämte

beskrivning framgå fastigheternas re­

gisterbeteckningar, områdets belägen­

het, därå befintliga fastighetsgrän­

ser, inmutningar, utmål och kon-

cessionsområdcn ävensom byggnader,

platser och anordningar av de slag

som omförmälas i 13 §.

Senaste lydelse so beträffande 10 § SFS 1917: 185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.

28

Kuhgl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Sökanden skall----------- sökandens Sökanden skall-------------sökandens

förfogande.

10

Den, som — — — fyndigheter fö­

rekomma.

Övriga på — -— — eller boställs-

innehavaren.

Är mineralfyndighet------------17 §

sägs.

48

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos bergsöverstyrelsen ge­

nom besvär, som skola, vid talans för­

lust, dit insändas i mål från Norrbot­

tens, Västerbottens, Jämtlands och

Västernorrlands län innan klockan

tolv å fyrtiofemte dagen och i mål

från övriga orter i riket innan kloc­

kan tolv å trettionde dagen från del-

fåendet av det beslut, som överklagas.

58

Den, som----------- till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må — —

—- av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet------------ där

sägs.

förfogande.

§•

Den, som------------ fyndigheter fö­

rekomma.

Övriga på--------— eller boställs-

inneliavaren.

Är mineralfyndighet----- ------ IT §

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig övriga mineraliska

ämnen skall icke gälla ämnen som

avses med uranlagen, med mindre

fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys el­

ler anrikningsförsök.

§•

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos kommerskollegium ge­

nom besvär, vilka skola ingivas till

kommerskollegium.

§•

Den, som —---- — till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må — —

— av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet — —- — där

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig där avsedda minera­

liska ämnen skall icke gälla ämnen

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt

att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna

atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives.

(Gällande lydelse)

1

Ej må------------ämne ingår.

Vad nu —------- i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår efter­

söka och bearbeta samt tillgodogöra

sig mineralfyndighet gäller vad där­

om är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ej må------------ämne ingår.

Vad nu------------i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår under­

söka och bearbeta samt tillgodogöra

sig mineralfyndighet gäller vad där­

om är särskilt stadgat.

Denna lag tråder i kraft den 1 ja­

nuari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr t60 år 1960

31

Utdrag au protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 26 februari 1960.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, statsråden

N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

,

L

indström

, L

ange

, L

indholm

, K

ling

, S

koglund

, E

denman

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, N

ordlander

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning an­

gående fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. samt anför därvid föl­

jande.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december

1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en

översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.

Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar,

Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom ex­

perter biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har ut­

redningsmannen avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande

med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av

fvndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41). Vid betänkandet

fogat förslag till uranlag torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokol­

let (Bilaga B).

„

Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958

framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrive se

den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser

angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda

lag.

över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden av­

givits av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmastar-

ambeten ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Öre­

bro och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologis­

ka undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelscn, som bifogat yttran­

den från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro lan och Norrbot­

tens län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmataren

i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro lan, atomkommittén,

länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs

län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen

i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Väster-

norrlands län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns han­

delskammare avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länssty­

relsen i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet,

samt delegationen för atomenergifrågor.

Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebo­

laget Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som

åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget,

Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbun­

det Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande,

Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund.

Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har

remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har så-

iunda avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, läns­

styrelsen i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län,

länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som

bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fy­

ra bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksför­

bund och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har

avgivit gemensamt yttrande.

Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteri-

styrelsen, rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, läns­

styrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i

länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Öre­

bro län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet ytt­

rande, länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från berg­

mästarämbetet i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bi­

fogat yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet

i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen.

Sedan dessa frågor varit föremål för övervägande inom justitiedeparte­

mentet, anhåller jag nu att få anmäla dem till prövning. I.

I. Inledning

De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en

lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran,

torium och beryllium.

Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atom­

energi, är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer

relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvär­

diga, oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

33

som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskif-

fer, de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten

är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de

mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som inne­

håller cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrar­

na, där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, före­

kommer uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen,

Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uran­

halten är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträck­

ning utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna

prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmut-

ningsbara enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana

fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har

alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral,

dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mi­

neral, som ligger under jordägarens fria förfogande.

Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen

är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på

sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium

har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mi­

neral av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd

för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta

lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen

av vissa högeldfasta rör och deglar.

Reryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta

tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det

ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast till­

sammans med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll,

innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträck­

ning i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria

förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av så­

dant slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största

användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena

metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade beryl-

liumsalter användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeld­

fasta rör och deglar ingår beryllium i form av oxid. II.

II. Gällande rätt

Stenkolslagens bestämmelser angående uranfgndiglietcr

Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av

fyndigheter av uranhaltigt, toriiunhaltigt och berylliumhaltigt mineral åter­

finnes i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfgndiglieter m. m.

Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men

?}

Bihaiu/ till

riksdagens

protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

34

genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att

omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.),

alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter

av uranhaltigt mineral (9 kap.).

9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom

lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig

uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke

de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen,

och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande

fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkols­

lagen. Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke

torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndig­

het av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför

åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de

tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspoli­

tisk och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och

att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra,

fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt

mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt

land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort

sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndig­

heter kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uran­

haltigt mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades

den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndig­

heter av torium- och berylliumhaltigt mineral.

I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att

eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten

att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I

detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna

i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I sam­

band med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atom­

energi m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till

nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt

rätt till utförsel därav.

Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på

ifrågavarande område utformade på grundval av ett (koncession s-

system. Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj:ts till­

stånd erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uran­

haltigt, toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket

stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse

endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj:t att

pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession

skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning

blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens

bedömning i det särskilda fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

35

Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej un­

dantagslöst. I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr

201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke

skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet

för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar el­

ler vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för

där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man

kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med mark­

ägaren. Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stad­

gandet anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även

om överenskommelse med markägaren kan uppnås.

Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort

sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolsla­

gen. Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 g

stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift

lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och

vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras,

och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande

till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare av­

givit yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till

Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten

och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession

å samma område, bestämmer Kungl. Maj:t, oberoende av tiden då ansök­

ningarna inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäc­

kare eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).

Nu berörda bestämmelser beträffande ansokningsförfarandet behöver en­

ligt 64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och

därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersök­

ning av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området

eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall

har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel

direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss tek­

nisk förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt

för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg an­

ordnas ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner

förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom

tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till depar­

tementet, överlämnas det till kommerskollegium för granskning och ytt­

rande. Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när

dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det

att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas

ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter

det vidarebefordras till handelsdepartementet.

Konccssionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I konces­

sionen skall angivas gränserna för koncessionsområdct, den ytvidd i dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till

området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han

minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med

iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant

arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 inom.). En­

ligt 13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbe­

stämmelser. Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på mar­

ken och förses med rösen eller andra skiljemärken samt inläggas å konces-

sionskarta. Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan

ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 inom. i allmänhet lösas, därvid vad

i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock att

förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall

utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessions-

innehavaren får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt

därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av om­

rådet eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 inom.). Är om­

rådet avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill

koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre

år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han

skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden

förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av

jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall

han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som

marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för

vägmark (14 § 3 inom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan

jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsom-

rådet än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det

kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 inom.).

Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmän­

het enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöj­

ning (14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emeller­

tid i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom

i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje styc­

ket från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken

avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken

ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriks­

byggnad.

Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund

av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall er­

sättning därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).

Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan,

om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar er­

sättning hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).

Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och in

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller

som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodo­

göras för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.

Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för

utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen

bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka

åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter

avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som

finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras

i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild syn­

punkt. Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj:t tillika vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas,

för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa sär­

skilda bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga

jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Be­

träffande dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3

kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag

av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndig­

heter av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå

koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller

meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndig­

hetens eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först

vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av in­

mutning eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist

om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på

bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga

förfång uppstår.

I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jord­

ägaren. Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande

av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av

koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark

inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits,

vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å

fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 §

femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som

erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall er­

lägga större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit bryt­

ning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mine­

ral.

Om frånträdande eller förverkande av koncession med­

delas närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I an­

sökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angå­

ende de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om

den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är

icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett

skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 inom,).

Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineral­

fyndighet i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndig­

heten icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten

är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för

inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda

mntsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och

en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna

tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första

stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansök­

ningen därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit

med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika

rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock

skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna in­

kommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut

varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma

området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall berg­

mästaren förelägga envar av de sökande alt, om han vill göra gällande en­

samrätt till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid

domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får in-

mutningsärcndet icke avgöras.

Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie

av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av

hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan

inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten

i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd.

Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre

utmål.

Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträf­

fande inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt

13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att

inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mine­

ral samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaf­

fenhet och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke upp­

föra andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersöknings­

arbetet. Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom

det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsar­

bete skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig

avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för

42

utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång.

Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl

innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan

vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsa­

kas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen föror­

sakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och

förlust ersättas.

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att

utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestäm­

mas av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrätt-

nings avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrätt­

ningen, kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsför-

rättning fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från da­

gen för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den er-

sättningsberättigade (42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta

marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället

nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvud­

sak i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätnings-

vis såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller ned­

sättning av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning

kan påkallas för gruvarbetets inställande.

Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren er­

lägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara

mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maxi­

merad till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbun­

den brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare

enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva

en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande

del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordäga­

ren och hälften kronan. År gruvinnehavaren själv ägare av mark inom ut­

målet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas.

Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,

kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande

(56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom

utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de

för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark

som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket).

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur

gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter

förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

-4 tomenergilagen

Med den förut omnämnda atomenergilagen hav avsetts att skapa möjlig­

heter till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergi-

området. Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj:t eller myn­

dighet som Kungl. Maj:t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och

bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium

eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller för-

ening ^ ari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och

annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening,

vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atom­

reaktor. Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift

av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som

förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana till­

stånd samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med

stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.

III. Huvuddragen i förslaget

Utredningsmannen

En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om ocli i vad

män koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifråga­

varande fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstift­

ningen angående rätten alt eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydel­

se för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet

av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle

slå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken propo­

sition ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda,

att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betvdelse som uran

redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda

olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem

som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det

framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde

urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för

sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa utta­

landen mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor

Irämst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska be­

tydelse. Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera

i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och

till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran bär man, påpekar

utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det all­

männas intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna

och att vi i vårt land skall få fram material för den atoindrift som man räk­

nar med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det

så att man, efter alt till en början ha haft den inställningen att det

46

civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd.

Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom

principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra

någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i

och föi sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av7 koncessionssystc-

Om man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så

att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna.

Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral

och intresset är i hög grad inriktat på att få fram'brytvärda fyndigheler av

uran aven där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strä­

vanden^ kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och

uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter.

Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras

enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmut­

ningsbara enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uran-

lagstiftningen. För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att

tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämp-

ligare. Man maste sträva eftex* att såvitt möjligt eliminera de olägenheter

som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndighetex- finns skilda rättsägare

beträffande olika mineral som är underkastade olika regler.

Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nöd­

vändig, är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet.

I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, me­

dan inniutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en konces-

sionsrätt redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konflikt-

situationex, om en inmxitare utan vidare föi7värvai* en konkuiTerande rätt

till samma onxrade. Dylika konflikter kan väl uppkomma i'edan inom ra-

men för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situatio­

ner. I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom be­

stämmelser om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas

ur eu mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma

att bli allmänna.

Inniutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ äi* en vid­

sträckt rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore

ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av

uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut

nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan.

Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren

ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nu­

varande stadium beroende av insatser av subventionskaraklär. Avsättningen

av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed.

Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på

prospekteringsyerksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande obero­

ende av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till

uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt

gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan

för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas

intressen. I den män gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de

beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera natur-

ligt som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral

bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kominer att ha

den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man må­

hända då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

47

lagen. Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning

uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att

i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillråd­

ligt.

Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man

med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamåls­

enlig ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det

allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndig­

het skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande förhållanden, då det

gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes an­

ledning att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som öns­

kar och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen kon­

staterar, att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt

allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska ut­

brett och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare ut­

vecklas och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid

också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga.

Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbet­

ning av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande

och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke

skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa

apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sam­

manhang erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens

uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka

ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra

hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys

verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga

andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).

Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att

något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande

av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att grän­

sen mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24

kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan.

När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utred­

ningsmannen att behov kan föreligga dels av en under viss tid för under­

sökaren skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja,

och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och

intressen. Vidare hör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet

från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd

för den som verkställer undersökning -—- om han behöver riskera, att annan

genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kom­

mer möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndig­

heterna. På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, atl

den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

48

tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig

sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om

denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de

fynd han gjort.

På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske.

tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den

som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effek­

tivt utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att —- även

ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelse­

full naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det in­

trång som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och an­

språk på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som

är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon

form av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten

har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.

De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett

kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:

1} Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten

på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som

helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens

rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark

utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom

avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa un­

dersökningsarbete utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad

nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhål­

lande till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och

undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkols­

lagen. En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt

innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruv­

område.

2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka

uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndig­

het. Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att

undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma om­

råde.

3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av konces­

sion. Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid

bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock

även i detta avseende intaga en särställning.

4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och be­

arbetning bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig

med särskilda regler för undersökning (undcrsökningstillstånd) och sär­

skilda regler för bearbetning (koncession).

Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

49

a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen —- för såväl den enskilde som

det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora

antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och

frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom

det område där han undersöker?

b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som

skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är

av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra

överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten

till en värdefull fyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i

fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gent­

emot andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jord­

ägaren som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan

knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd

för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han

själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel

skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i

viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag

eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffan­

de ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt

undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en så­

dan rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen på­

pekar att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av

vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsam­

ma. En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall

skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då till­

stånd ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant

anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas

för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste

nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka

åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle

dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer

än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utrednings­

mannen, som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system

med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan

till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir an­

mälda. Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimu­

leras genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller kon­

cession i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan an­

mälan, bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sö­

kande. Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndan­

mälan —- och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har

ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersöknings-

4

Biharnj till riksdagens protokoll 1960. t samt. Nr 100

Kungi. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

arbete — böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om

undersökningstillstånd.

Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehava-

res rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget

gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt

hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt

skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheter.

Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen så­

dan den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som

i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ali

vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand

skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om

koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt

icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna

av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att

dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet

ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara

mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande

uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ

synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara

till föga nytta.

För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av

gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller ut­

redningsmannen, den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott

till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall

bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som

uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran

och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om

vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten

av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium

i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från depar­

tement och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till

en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmut-

ningsbart mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen

har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall

skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållan­

de, att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i

praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär

av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett upp-

ordnande av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skalle

kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av

urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på

samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en så­

dan ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika del­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å

område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller kon­

cession) icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill,

meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att

beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsför­

hållanden. Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan ge­

nom överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj:ts prövning åstadkom­

mas en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är.

Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det

framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt er­

sättning för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utrednings­

mannen, åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i så­

dana speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.

Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utred­

ningsmannen, invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder

mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmut-

ningsverksamhet på ett kanske stort och värdefullt område med inmut-

ningsbara mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan

vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även be­

träffande inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emel­

lertid få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka

dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan

än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid pröv­

ning av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tilläg­

get till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot var­

andra, att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt

sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträf­

fande uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj:t att dröja med avgöran­

det av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökning­

en beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt

torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har in­

tresse av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten

till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Ris­

ken att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj:t lämnar

medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att

företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsman­

nen påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man

tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden

för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för

undersökningstillstånd.

Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om kon­

cession å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt

utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhål­

landet mellan urankoncession och kronans rätt till

kr o noandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

53

redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begag­

nar sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med

inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma

fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan,

åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan

utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med

hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran

samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att

kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest

meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt

reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej

ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram

tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om

ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt

till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Ut-

arrendering av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av

andel i uran.

Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda

i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga

gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgi­

vande till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinne-

havaren emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande

uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvom­

rådet eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna

omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få

tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra

undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden.

Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med

förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste

ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt be­

aktas, att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av

att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten

och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk.

Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra

en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna

tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid dis­

ponera sina mineraltillgångar.

När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession

enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jäm­

väl uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att obero­

ende av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndig-

heter. Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2

mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran

är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersöknings­

arbetets ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmut-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

uingsbara mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för

undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning

av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett under­

sökningsarbete enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa

särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka sär­

skilt undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger

gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral an­

vända vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som

ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från

de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra

till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just

för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser

emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att

undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket

bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsför-

sök uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vi­

dare, att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste

beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk

endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som av­

ses i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 §

gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa

undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan

anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst

som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranunder­

sökning i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan un­

dersökning endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren.

Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd en­

ligt uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning

i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till

jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde an­

ser utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i

fråga om utmålsmark.

Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark,

vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skill­

nad få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste

kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd be­

träffande en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exem­

pelvis en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen

eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända

kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst

utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förvän­

tas snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är

då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens

intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessions­

område vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot

56

annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han be­

höver ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare

ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst

område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan,

dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra

undersökning om han så vill.

Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med

vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets be­

skaffenhet. Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende,

men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller kon­

cession i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få bety­

delse som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.

Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten.

Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om

undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut

om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås

till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.

Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller

för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och för­

längning kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersätt­

ning till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för

skada och intrång.

Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i

själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens reg­

ler vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet

med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa

mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid berg­

mästareförrättning enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen

skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på vär­

det. Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under

högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning

för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på

grund av undersökningstillstånd.

A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmel­

ser som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alun-

skiffer, skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även

på uran.

Förhållandet mellan rätt till uranfyndigheter samt

gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestäm­

melser i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställ­

ning. Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till om­

rådet föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en

ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena,

samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

58

ningssystem kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med

utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet fram­

håller önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de

inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse

för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på natur­

skyddets och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploatering­

en, kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmut­

ning.

Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessions­

systemet uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län,

samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa re­

missinstanser förordar, att uranlialtigt mineral göres inmutningsbart enligt

gruvlagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts

ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut

ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt

land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndighe­

ter av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstift­

ningen. Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunk­

ten torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkrafts-

industrin. Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uran­

haltigt mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter,

vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreg­

lerade urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle

val vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med

ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke

bor avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvin­

ning. Inmulningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta

narmar sig äganderätten i sina verkningar. Ä andra sidan må anmärkas, att

i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran__där be­

hovet av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses

vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Efter­

som uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade be­

stämmelserna i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konflikt­

situationer i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har

sokt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande,

vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svå­

righetsgrad. Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade natur­

tillgångar (stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva

sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga

mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen.

Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i

vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske sär­

skilt bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i all­

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

59

mänhet skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olä­

genhet av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om

koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och

1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet

ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres

av bergmästarämbetet i norra distriktet.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag

inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av

utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmän­

hetens som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftning­

en icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemen­

sam författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka

sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna

nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt

länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. \ ärdet av

en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka

möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (äm­

nen), som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl.

Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibe­

hålla kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att sti­

mulera intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att

inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den

relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en diskretionär pröv­

ning från Kungl. Maj:ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt,

som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndig­

heter uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstift­

ningen går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll

och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna,

allt i syfte att stimulera intresset för uranletning.

Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mi­

neraler är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utom­

lands synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndighe­

ter vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger

världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar

med att delta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt

bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under så­

dana omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med

uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möj­

ligt att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att ut­

vinna uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde delta mo­

tivera att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att

söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om

inmutning.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för

fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

60

sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visser­

ligen skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan,

men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den om­

ständigheten att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten,

är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i försla­

get anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas.

Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig

trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomfö­

res kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer att söka

åvägabringa fältspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark.

Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för in­

mutning. Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de om­

råden för vilka koncession sökts uppgår exempelvis —- beräknat i procent av

vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent,

i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro

län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till

7,1 pi ocent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkli­

gare ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här

uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om kon­

cession skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela

landareal.

Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på före­

varande område skall bygga på koncessions- eller inmutningssystemet kom­

mer till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län.

länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handels­

kammaren i Gävle.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande

synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur

allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara

att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej

längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt be­

svaras. Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade prak­

tiska och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen

icke hora framstalla någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna

del; Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör

tillampas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfvndig-

heternas betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att för­

hållandena snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som

lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på

en internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns

det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upp­

rätthålla den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan mark­

nadsutveckling synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpe­

kar att del efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mine­

ral icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

61

skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt

bl. a. vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså

förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga använd­

ning alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som

nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ

att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande ura­

nets framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tvek­

samt, huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt av­

göra om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller

om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningsta­

gande i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna und­

vikas antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighets­

tid på förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att

lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore må­

hända att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under

den tid lagen varit i kraft.

Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har

erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt

förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröver­

skådlig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som

för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifråga­

varande område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestäm­

melser utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt

hänvisningarna i 15 § 1 inom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket,

32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom an­

märkning riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för

Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utrednings­

mannen tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att

den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, där­

est hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att

den blir lättare att läsa och förstå.

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nack­

delarna med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna

till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll

utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på

atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla

hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strä­

vandena att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlät­

tas, om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga före­

skrifter som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och

villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordäga­

ren återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning in­

arbetas direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också —- för att öka

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

överskådligheten — vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller

förse kapitlen med underrubriker.

Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästar-

ämbetena i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget

anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och

oöverskådligt.

Departementschefen

När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes

tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora

betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och ut­

rikespolitisk synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har

uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan

räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens använd-

ning på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att

döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I

detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste

energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas

vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra syn­

punkter försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att

i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för

atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för

vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt

råmaterial.

På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer

kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända

sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyn­

digheter, som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbet­

ning av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med

fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergi­

lagen — som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och

andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett

koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat

med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta sys­

tem i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsman­

nen framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på

förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke

blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna

behöver bereda alltför stora svårigheter.

Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndighe­

ter har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av

gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande

lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får

för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan förde­

lar och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upp­

63

taga uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrån­

komligt skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kom­

pletteras med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets

bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka,

att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlag­

stiftningen bör stå tillbaka.

Vidare har från ett par håll hävdats, att konflikterna mellan gruvrättig-

heter av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessions-

systemet. Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att

komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.

Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre

ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndig­

heter av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att

redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på

koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna

lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på

ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin

nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen

föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna in­

stitutet fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade

rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta

hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.

Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än

inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även

fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses ge­

nom ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela in­

mutningssystemet. Av stor vikt synes mig även vara att man inom konces­

sionssystemets ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska

resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på

dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång

som uran utgör.

Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på

koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse

från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt,

att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den före­

slagna lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande om­

råde. Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lag­

stiftningen efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.

Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga

beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med

utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän syn­

punkt krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersök­

ning av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen med­

förde en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

64

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att ut­

verka tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis

för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med

jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utrednings­

mannen förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör

jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar under-

sökningstillstånd eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren

eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller kon­

cession. I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över

hela linjen.

Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsför­

hållanden beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å

andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande

lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då

urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan kon­

cession åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område,

beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man

för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen

föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att till­

stånd att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträf­

fande gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än

den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i

gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande

område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller

meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer

i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda

föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett prin­

cipiell erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att till-

lämpningen av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa pröv-

ningsmyndigheterna inför besvärliga avgöranden. Till ledning för pröv­

ningen har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvud­

sak ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all till­

börlig hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.

Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen

är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om an­

sökan om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu

många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande

fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana för­

hållanden som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Konces­

sionsärendena kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom

de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullstän­

digare förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfat­

tande och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från

det allmännas sida blir också här mera framträdande.

65

I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om

rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur sten­

kolslagen och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlag­

da lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar

till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat

att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av för­

slaget som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande

utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget

i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.

Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, sten­

kolslagen och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats

några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som

berör gruvlagen och stenkolslagen utan alt äga direkt samband med den

nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning

till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående för-

svarsavgiften har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd

skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, in­

mutarens och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar

jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra

ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres när­

mare i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruv­

lagen samt 2 § stenkolslagen).

Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lö­

sen- och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.

IV. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 och 2 §§.

Dessa båda paragrafer motsvarar 1 § första stycket och 3 § i utrednings­

mannens förslag.

Utredningsmannen har, som framgår av den förut lämnade redogörelsen,

ansett eftersökande av uran böra falla utanför den föreslagna regleringen.

Även undersökningsarbete skulle kunna vara fritt från tillståndstvång, om

man bortser från enskilds rätt. Sett ur allmän synpunkt kan undersöknings­

arbete tillåtas utan särskilt tillstånd. Jordägaren får sålunda utan tillstånd

utföra undersökningsarbete på sin mark och han kan överlåta denna sin

5

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1060

rätt å annan person. Rätten består till dess annan utverkar undersöknings-

tillstånd beträffande marken. Därest jordägaren eller den som från honom

fått på sig överlåten rätt att göra undersökningsarbete vill erhålla skydd

mot andra, måste han sålunda själv söka undersökningstillstånd. Huruvida

en nyttjanderättshavare skall äga utföra arbete på det arrenderade området

är en fråga mellan honom och jordägaren. Ett vanligt arrendeavtal torde

icke innefatta rätt att använda marken för sådant arbete. Ä andra sidan

torde en jordägare icke kunna utan arrendatorns medgivande utföra under­

sökningsarbete på utarrenderad mark eller upplåta rätt därtill åt annan.

Det principiellt nya i förslaget är, att inmulare samt gruv- och konces-

sionsinnehavare med avseende på sina gruvområden föreslås komma att in­

taga en ställning liknande den jordägaren har till mark som ej är föremål

för gruvrätt; de äger på dessa områden utföra undersökningsarbete utan

undersökningstillstånd. Inkräktar de därvid på jordägarens eller arrenda-

tors rätt, måste de emellertid, om överenskommelse ej kan uppnås, söka så­

dant tillstånd. På löst mark och under jord torde det knappast kunna an­

ses, att gruvrättsinnehavaren inkräktar på jordägarens rätt genom att be­

driva undersökningsarbete beträffande uran. För att jordägare skall kunna

utföra sådant arbete på gruvområde måste han, om uppgörelse ej kan nås

med gruvrättsinnehavaren, söka undersökningstillstånd.

Utredningsmannen framhåller, att en annan sida av den föreslagna reg­

leringen är, att den ger jordägaren och gruvrättsinnehavare ävensom dem

som härleder sin rätt från dessa ett skydd mot andra som ej har undersök­

ningstillstånd eller koncession enligt uranlagen. I detta hänseende är be­

stämmelsernas viktigaste funktion dock att ge uttryck åt den begränsning

som ligger i skyddet. Om annan person erhåller undersökningstillstånd el­

ler koncession, övergår nämligen rätten till undersökningsarbete å denne.

Det är på denna punkt den föreslagna regleringen ger ett väsentligt utökat

skydd för gruvrättsinnehavare genom föreskriften i 4 § 2 mom. i förslaget,

att undersökningstillstånd till område som omfattas av gruvrätt ej må med­

delas annan än gruvrättsinnehavaren med mindre synnerliga skäl är därtill.

Utredningsmannen erinrar om att stenkolslagen icke innehåller någon

motsvarighet till den i 1 § gruvlagen upptagna hänvisningen till de särskilda

bestämmelser angående utländska rättssubjekts behörighet att förvärva gruv­

rätt som upptages i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag samt 1934 års

lag om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag. Att stenkolslagen

saknar sådan hänvisning torde bero på att koncessionsrätten alltid är be­

roende av Kungl. Maj:ts prövning. Utredningsmannen framhåller, att det

kunde övervägas att i 1 § i förslaget upptaga en erinran om nyssnämnda sär­

skilda bestämmelser och därtill knyta en föreskrift, att undersökningstill­

stånd enligt uranlagen i här avsedda fall ej får meddelas utan Kungl. Maj:ts

medgivande. Med hänsyn till att undersökningsförfarandet i princip är fritt

så att det enligt förslaget kan utövas utan undersökningstillstånd, om jord­

ägaren lämnat sitt medgivande, har utredningsmannen dock ej ansett sådan

föreskrift erforderlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

67

Hovrätten över Skåne och Blekinge anmärker, att det på flera ställen i

betänkandet uttalade syftet, att uranfyndigheter i största utsräckning skall

få undersökas utan tillstånd icke kommit till klart uttryck i lagtexten. En­

ligt hovrättens mening är det önskvärt, att den principiella friheten för en­

var att -— i förekommande fall med jordägarens medgivande •— undersöka

uranfyndighet fastslås i lagen. Hovrätten ifrågasätter, om icke 2 kap. i lag­

förslaget bör inledas med en bestämmelse av sådant innehåll. I fortsättning­

en av kapitlet torde i så fall böra upptagas regler om inmutares, gruvinne-

havares och koncessionshavares rätt samt stadganden, som reglerar i vilka

fall undersökningstillstånd kräves av hänsyn till andra rättsägare eller er­

fordras till skydd för den som vill företaga undersökningsarbete. Hovrätten

påpekar vidare, att förslaget icke ger någon antydan om sambandet med

atomenergilagen. Det hade varit naturligt att på något sätt erinra om hur

lagarna förhåller sig till varandra. I varje fall synes det hovrätten som om

den föreslagna bestämningen av begreppen »eftersöka», »undersöka» och

»bearbeta» fyndighet av uranhaltigt mineral borde föranleda en jämkning i

atomenergilagen.

Hovrätten för övre Norrland befarar, att lagens tystnad beträffande efter­

sökande av uran kan vålla komplikationer vid tillämpningen. Även om en

gränsdragning mellan de båda slagen av arbete efter de riktlinjer utred­

ningsmannen uppdragit i betänkandet givetvis kan möta lagtekniska svårig­

heter, synes det hovrätten likväl påkallat, att ytterligare överväganden ägnas

detta spörsmål. Ett beaktande av hovrättens önskemål kan möjligen medföra

behov av ändringar och förtydliganden jämväl i annan lagstiftning. Hov­

rätten påpekar vidare, att fall torde kunna förekomma, då ett rättssubjekt

äger inmutningsrätt/utmål och ett annat koncession enligt stenkolslagen

till samma område. Såvitt hovrätten kunnat finna är frågan om deras in­

bördes rättigheter i de avseenden varom nu är fråga icke löst i förslaget.

Kommerskollegium samt bergmästarämbetet i norra distriktet förordar,

att, därest med uttrycket »därmed likställt område» i 3 § första stycket 2)

avses inlöst mark utom utmål, detta anges i lagtexten.

Departementschefen. I dessa båda inledande paragrafer angives de grund­

läggande principerna för regleringen av rätten till uranfyndigheter. Beträf­

fande motiven till och innebörden av bestämmelserna kan jag i huvudsak

hänvisa till den allmänna motiveringen.

Enligt vad i den allmänna motiveringen framhållits är det avsett att un­

dersökning av uranfyndighet i princip skall kunna ske utan undersök­

ningstillstånd. Det torde emellertid ej vara behövligt att i lagtexten ut­

tryckligen angiva denna principiella frihet, utan regleringen torde såsom

utredningsmannen föreslagit få ske så, att det stadgas att rätt till under­

sökning med närmare angivna undantag kräver undersökningstillstånd.

Vid remissbehandlingen har från något håll uttalats farhågor för att

frånvaron av ett direkt stadgande i uranlagen att eftersökande av uran

skall stå fritt för envar, kan vålla komplikationer vid tillämpningen av

lagen. Såsom utvecklats i den allmänna motiveringen avses med eflcrsökan-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

de sådana åtgärder för uppspårande av uranfyndigheter, som icke inkräk­

tar på jordägarens rätt. Därvid förutsättes, att gränsen mellan eftersökan­

de och undersökning uppdrages i anslutning till de objektiva rekvisiten i

strafflagen för skadegörelse och åverkan. Under sådana förhållanden synes

mig rätten för envar att utan särskilt tillstånd eftersöka uranfyndigheter

vara så klarlagd, att särskilt stadgande härom icke erfordras i lagen.

I likhet med utredningsmannen finner jag det icke heller vara erforder­

ligt att i uranlagen upptages hänvisning till de särskilda bestämmelser an­

gående utländska rättssubjekts rätt att förvärva bl. a. gruva eller idka gruv­

drift som upptages i 1916 och 1934 års lagar i ämnet. Däremot torde det va­

ra lämpligt att, såsom ifrågasatts vid remissbehandlingen, införa en hän­

visning till atomenergilagen. I 1 § nämnda lag, vari förekommer en mot­

svarande hänvisning, bör till undvikande av oklarhet göras en terminologisk

jämkning.

Under remissbehandlingen har från något håll påpekats, att fall torde kun­

na förekomma, då ett rättssubjekt äger inmutningsrätt eller rätt till utmål

och ett annat koncessionsrätt enligt stenkolslagen till samma område samt

att frågan om dessa rättssubjekts inbördes rättigheter icke berörts i uran-

lagsförslaget. De mycket sällsynta undantagsfall, då ett sådant rättsläge

kan uppkomma, torde få lösas med utgångspunkt från att de rättigheter

med avseende å uranfyndigheter som enligt uranlagen avses tillkomma

gruvrättsinnehavare får utövas av den som innehar gruvrätt till det mine­

ral med vilket uranet förekommer i närmaste samband. Det synes mig icke

vara påkallat att för dessa ganska teoretiska fall tynga lagtexten med sär­

skilda bestämmelser.

Från ett par håll har förordats att, därest med uttrycket »därmed lik­

ställt område» i första stycket andra punkten av 3 § (2 § i departements-

förslaget) avses inlöst mark utom utmål, detta bör angivas i lagtexten. Med

anledning härav vill jag framhålla, att med uttrycket »därmed likställt om­

råde» icke avses endast löst mark utom utmål. Uttrycket innefattar sålunda

exempelvis även mark som omfattas av ansökning om utvidgning av utmål.

1 uttrycket torde jämväl få innefattas vissa områden, vilka visserligen icke

formellt blivit utmålslagda, men som enligt äldre bestämmelser får anses

åtnjuta i huvudsak samma skydd som utmålsområde.

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

U ndersökningsiills tånd

3 §•

Förevarande paragraf motsvarar 2 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj:t

frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

69

Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort och då eftersökande och un­

dersökande av uranfyndigheter i princip göres fritt, kan de allmänna in­

tressen som i detta sammanhang skall bevakas icke sägas vara av särskild

betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena att befria Kungl.

Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan myndighet att överflytta

dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.

Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrel­

serna betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga

om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen,

skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid

är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband

med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergs­

staten på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet

och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myn­

digheter. Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom

om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans av­

göra ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registre­

ring av tillstånden vara önskvärt att så kunde ske. Eftersom fråga dock är

om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara för­

enat med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillstånds­

prövningen beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga

sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad

nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersöknings­

tillstånd väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men

att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium

för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den cen­

trala myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar ut­

vecklingen även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges

geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen

länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre fram­

trädande. Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och in­

gripande att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intres­

sen kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma

att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederböran­

de länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.

I fråga om den rätt ett meddelat undersökningstillstånd bör medföra

framhåller utredningsmannen, att en väsentlig sida av den föreslagna reg­

leringen är att rätten till undersökningsarbete skall vara skyddad, så att

andra ej får göra undersökningar på området med de konsekvenser detta

kan ha i fråga om rätt till koncession eller ersättning om fynd göres. Det

skydd uranlagen ger hindrar emellertid ej att annan söker efter uran på sätt

som kan ske utan intrång i jordägarens rätt. EU eftersökande i sådan form

faller nämligen utanför lagen och torde kunna ske även på område som

omfattas av undersökningstillstånd eller koncession. Fynd som en sådan

utomstående kan göra på område, där annan än jordägaren har rätt till

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

undersökning, anser utredningsmannen dock i regel ej böra medföra för­

måner av nyss angivna slag.

Meddelas undersökningslillstånd för ett mineral av de slag som avses

med uranlagen, bör tillståndet automatiskt gälla även för övriga. Denna

princip överensstämmer med gruvlagen, enligt vilken inmutningsansökan

beträffande ett inmutningsbart mineral, t. ex. järn, medför rätt att under­

söka och sedermera bearbeta fyndigheter av alla inmutningsbara mineral

inom utmålet.

Utredningsmannen påpekar att frågan huruvida tidpunkten för ansök­

ning eller meddelande av undersökningstillstånd skall vara avgörande vid

bedömande av frågor om prioritet i regel rent principiellt ej ställes på sin

spets i en koncessionslagstiftning av uranlagens natur, eftersom den till-

ståndsgivande myndigheten ej är bunden av vilken av flera ansökningar

som först inkommit. Några rättsverkningar knytes enligt nuvarande lag­

stiftning ej till dagen för ansökning om koncession utan först till den tid­

punkt då koncession beviljas. Det synes dock utredningsmannen nödvändigt,

att vid lösandet av konkurrensfrågor mellan inmutning och undersöknings­

tillstånd även beträffande den senare rättigheten låta dagen för ansökningen

vara avgörande, eftersom eljest den rättsliga situationen alltid skulle kunna

ändras genom en inmutningsansökan medan ärendet om undersökningstill­

stånd är under prövning. Härom hänvisas till förslaget om ändring i 5 § 9)

gruvlagen.

Länsstyrelsen i Örebro län samt bergmästarämbetena i östra och västra

distrikten anser, att undersökningstillstånd bör meddelas av vederbörande

bergmästare. Länsstyrelsen i Örebro län anför som motivering härför, att

bergmästarna torde äga erforderlig erfarenhet och sakkunskap för att pröva

nämnda ärenden. En fördel är också, att de känner till de lokala förhållan­

dena inom sina distrikt. Genom en sådan decentralisering skulle man kun­

na uppnå en förenkling av ärendenas handläggning och snabbare avgörande.

För att möjliggöra en enhetlig praxis torde i så fält kommerskollegium böra

bemyndigas utfärda erforderliga anvisningar. Bergmästarämbetet i västra

distriktet påpekar, att kommerskollegium förvaltar kronans andelar i gru­

vor, varför risk kan föreligga, att ämbetsverket vid avgörandet av frågor om

undersökningstillstånd kan komma i konfliktsituationer, som kan rubba

tilliten till verkets objektivitet.

Kommerskollegium finner det däremot naturligt, att kollegiet såsom

bergsöverstyrelse anförtros prövningen av ansökningar om undersöknings­

tillstånd samt påpekar det angelägna i att prövningen av dessa ansök­

ningar sker centralt efter enhetliga linjer.

Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstift­

ning av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska

tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån

ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas

71

på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betyd­

ligt större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det

ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinse­

endet över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lo­

kala organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med

större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om

att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hän­

seende begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av

vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan

över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kom­

merskollegium. Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt

anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskolle­

gium.

⁴

§•

Denna paragraf motsvarar 4 § i utredningsmannens förslag.

Enligt 5 § gruvlagen föreligger hinder mot inmutning beträffande föl­

jande slag av områden:

1) statsgruvefält med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

2) nationalpark med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

3) befästningsområde i den utsträckning Kungl. Maj :t bestämmer,

4) kyrkogård och begravningsplats,

5) område på mindre avstånd än 30 meter från järnväg eller kanal som

är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av vederbö­

rande ämbetsmyndighet,

6) område på mindre avstånd än 100 meter från bostad, tomt eller träd­

gård,

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell an­

läggning med dispensrätt för Kungl. Maj:t,

8) förut inmutat område eller utlagt utmål,

9) stenkols- eller alunskifferkoncession, därest inmutning avser mineral

som ingår i stenkolen eller skiffern på sådant sätt att tillgodogörande ej

kan ske för sig.

Enligt 31 § gruvlagen föreligger i nu angivna fall i regel även hinder mot

utläggande av utmål.

Stenkolslagen har, till skillnad från gruvlagen, särskilda bestämmelser

för arbete ovan jord och för arbete under jord. Enligt 13 § stenkolsla­

gen gäller såsom hinder för arbete ovan jord i huvudsak vad som stadgas i

5 § punkterna 4)—6) gruvlagen. Enligt 64 § tredje stycket stenkolslagen har

Kungl. Maj :t emellertid när fråga är om koncession för uran, torium och

beryllium dispensrätt i fall som avses i 13 § 1 mom. stenkolslagen (mot­

svarande 5 § 6) gruvlagen), när synnerliga skäl är därtill. Beträffande ar­

bete under jord gäller enligt 16 § stenkolslagen att sådant arbete i princip

får drivas å hela koncessionsområdet. Sådant arbete får dock icke äga rum:

1) lodrätt under kyrkogård och begravningsplats samt under ett område i

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

80

syn härtill synes samma metod lämpligen böra användas även i uranlagen.

Det innebär vissa fördelar att ha hithörande bestämmelser samlade på ett

ställe.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

6

§.

Denna paragraf, vari meddelas anvisning om förfarandet då ansökan om

undersökningstillstånd är i ett eller annat hänseende bristfällig, överens­

stämmer med 6 § i utredningsmannens förslag.

⁷ §•

Förevarande paragraf motsvarar 7 § i utredningsmannens förslag.

Beträffande utredningsmannens motivering till denna paragraf, som reg­

lerar kungörelseförfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, må

hänvisas till vad som anförts i anslutning till 5 §. Utredningsmannen påpe­

kar, att det torde få ankomma på bergmästaren att bedöma, huruvida och

i vilken omfattning erforderliga kompletteringar behöver göras före kun­

görandet av ansökningen.

Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i

första stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i departementsförslaget) är av särskild

vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan om undersök­

ningstillstånd. Ur denna synpunkt vore det onekligen lämpligast om ansök­

ningen delgåves markägarna personligen. En sådan ordning kan emellertid

befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund härav biträder kolle­

gium utredningsmannens förslag att tillkännagivandet av ansökningen

skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och tidning i orten.

I detta sammanhang erinrar kollegiet om att enligt förslaget undersök­

ningsarbetet icke får igångsättas utan att markägaren underrättats härom.

Enligt kollegiets åsikt bör andra meningen i 7 § första stycket utgå. Denna

bestämmelse är ej förpliktande; allmänheten skulle lätt få en oriktig upp­

fattning om de skyldigheter som egentligen åvilar bergmästaren. Om insti­

tutet »fyndanmälan» upptages i lagen, bör det föreskrivas ovillkorlig skyl­

dighet för bergmästaren att i förekommande fall underrätta fyndanmäla­

ren om ansökningen. Detta bör då gälla också i fall varom i 7 § andra styc­

ket förmäles.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör

väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning,

som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd,

kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet

av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om

mutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankom­

ma på innehavaren av tillståndet.

Bergmästarämbetet i västra distriktet uttalar, att bergmästarens skyldig­

het att utsända meddelande med posten om ansökning bör inskränkas till

82

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt att, såsom kommerskollegium föreslagit, i förevarande paragraf sär­

skilt utmärka att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

8

§•

I denna paragraf, som överensstämmer med 8 § i utredningsmannnens

förslag, meddelas bestämmelser om handläggningen hos kommerskollegium

av ärenden, vari fråga uppkommer om Kungl. Maj:ts tillstånd.

9 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter vilka grun­

der ansökningar om undersökningstillstånd och koncession bör prövas i

första hand torde få taga i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör

anlägga vid beviljandet av koncession. Utredningsmannen erinrar om be­

stämmelsen i 4 § andra stycket stenkolslagen, alt Konungen prövar huru­

vida med avseende å företagets gagn för orten och det allmänna koncession

bör beviljas. I denna bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga

ett dubbelt krav, nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan an­

ses brytvärd och dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för

orten och det allmänna.

Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av konces­

sion bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med av­

seende å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är

fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas

högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga

ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt

regleras av att de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att ar­

betet lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen

huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall

bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att

tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession

eller avtal med jordägaren.

Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses

med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stad­

gas, att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han

vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras

och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes

stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 g stenkolslagen stadgas för

det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen be­

stämmer, oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökan­

dena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde

till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som

förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt

förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehava­

84

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej

vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den

upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad

utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämp­

ligen borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t.

Det står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under

Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.

Kommerskollegium, som anser att det föreslagna institutet fyndanmälan

bör utgå ur lagen, förordar att andra meningen i förevarande paragraf ut­

går. Kollegiet anser vidare, att orden »ävensom vad i 4 § stadgas om hin­

der» i första meningen såsom varande självklara bör utgå. Kollegiet ifråga­

sätter jämväl, huruvida första delen av meningen fyller något egentligt än­

damål.

Jämväl bergmästarämbetet i västra distiiktet anser, att andra meningen

i paragrafen bör utgå, enär lagen icke medger någon absolut företrädesrätt

till undersökningstillstånd för upptäckare.

Aktiebolaget Atomenergi anser, att en positiv avfattning av stadgandet i

paragrafens första punkt hade varit att föredraga av innebörd, att under­

sökningstillstånd skall meddelas sökande, såvida hinder däremot icke före­

ligger ur det allmännas synpunkt eller till följd av hindersbestämmelserna i

4 §•

Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för

kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd över­

ensstämmer i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning

av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid

konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare

fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat

att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit

övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna insti­

tutet fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen

av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller under­

sökningsarbete beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsman­

nen i detta avseende föreslagit.

Paragrafen torde jämväl i övrigt få utformas i enlighet med utrednings­

mannens förslag. Dock torde hänvisningen till 4 § kunna utgå såsom onö­

dig, varjämte eljest viss redaktionell jämkning torde få vidtagas.

10

§.

Förevarande paragraf svarar mot 10 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att maximiarealen för koncession enligt

stenkolslagen är 1 600 hektar, d. v. s. ett område motsvarande en kvadrat

med 4 kilometers sida. Ett utmål enligt gruvlagen får vara högst 16 hektar,

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ten). I vissa fall kan det åter vara mest praktiskt att angiva området på

annat sätt, t. ex. till viss eller vissa fastigheter eller, då fråga är om inmut­

ningar och utmål, till de områden som omfattas av sådan gruvrätt. Hinder

synes utredningsmannen ej föreligga att lämna öppet att i det särskilda fal­

let använda den metod som befinnes lämpligast ur praktisk synpunkt. Fall

torde kunna förekomma, då det ur rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att

större noggrannhet iakttages vid områdets bestämmande. Den tillståndsgi-

vande myndigheten bör då ha möjlighet att kräva en sådan större noggrann­

het. Jordägarnas intresse är i fråga om undersökningsområde huvudsakli­

gen förknippat med användningen av mark för arbete och det är först i

detta sammanhang som en närmare bestämning normalt har betydelse. Ut­

redningsmannen påpekar att det torde få ankomma på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter i förevarande ämne.

Den i paragrafen föreslagna bestämmelsen om gränserna på djupet har.

enligt vad utredningsmannen påpekar, motsvarigheter i 4 § gruvlagen och

9 § stenkolslagen. Eftersom inmutning och koncession ej utgör absoluta

hinder, skulle det i och för sig vara möjligt att för alla fall föreskriva lodräta

gränser. I fall då ett område avseende gruvrätt enligt äldre lagstiftning un-

dantagits från undersökningstillstånd eller koncession rörande uran, anser

utredningsmannen emellertid att den äldre gruvrättens gränser på djupet

— vilka ej alltid är lodräta — bör respekteras.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser det bäst om undersöknings-

tillståndet normalt får omfatta en cirkel på 500 meters radie, detta för att

förenkla beskrivningen av området. Nu förekommande områdesbeskriv-

ningar är enligt ämbetets erfarenhet obegripliga för gemene man. Samma

möjlighet att inskränka cirkelns yta, som medgives i 4 § första stycket

gruvlagen beträffande inmutning, bör i så fall upptagas i en blivande uran-

lag.

Jämväl kommerskollegium framhåller, att det skulle vara en fördel, om

undersökningsområde finge formen av en cirkel. Kollegiet förordar därför,

att till paragrafen fogas en mening av följande innehåll: »Där särskilda skäl

ej till annat föranleda, skall området vara cirkelformigt.»

Aktiebolaget Atomenergi understryker vikten av att kommerskollegium

som tillsynsmyndighet föreskriver enkla metoder för att bestämma områ­

det för undersökningstillstånd.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit torde madmi-

arealen för undersökningsområde böra sättas till 100 hektar. Efter förhål­

landena i varje särskilt fall bör bedömas huruvida området skall vara kvad­

ratiskt, cirkelrunt eller ha annan form. Några bestämmelser härom i lagen

synes ej erforderliga. Det torde få ankomma på kommerskollegium att, om

behov yppas, utfärda närmare anvisningar i fråga om utläggandet av under­

sökningsområde.

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

13 §.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att enligt stenkolslagen (8 och 64 §§) den

koncessionsbeviljande myndigheten i koncessionen bestämmer hur stor

ytvidd av koncessionsområdet som får användas för arbete ovan jord. Sedan

anvisas områden för sådant ändamål vid särskild förrättning av bergmästa­

ren antingen på en gång eller i mån av behov (12 § 1 mom. stenkolslagen).

Enligt gruvlagen åter står hela inmutningsområdet till inmutarens förfo­

gande för undersökningsarbete. Beträffande utmålsområde gäller att gruv-

innehavaren får bestämma hur stort område inom utmålet han vill använda

för arbete ovan jord (33 § gruvlagen). Detta område skall lösas (36 § gruv­

lagen). Sedermera kan området för arbete ovan jord utvidgas (45 § gruv­

lagen). I rättstillämpningen har man beträffande undersökningskoncession

för uran i regel medgivit att en femtedel av området får användas för ar­

bete. Avvägningen har skett med hänsyn till de metoder som användes

vid undersökningsarbete varom här är fråga.

När man strävar efter att gestalta en ny lagstiftning om uranfyndigheter

i anslutning till gruvlagen uppkommer frågan, huruvida man kan avstå från

att låta den tillståndsgivande eller koncessionsbeviljande myndigheten be­

stämma storleken av området för arbete i dagen. Den föreslagna minsk­

ningen av maximiarealen från 1 600 till 100 hektar talar för att så kan

ske. Det vill också synas, framhåller utredningsmannen, som om den sche­

matiska prövningen av tillståndsmyndigheten har rätt ringa värde. På

grund härav föreslås, att den som får undersökningstillstånd i princip får

använda hela området för undersökningsarbete, i den mån ej hindersbestäm­

melserna begränsar hans rätt, och att det i första hand överlåtes åt till-

ståndsinnehavaren att med jordägarna och andra rättsägare göra upp om

vilka områden som skall användas för undersökningsarbetet. Innehavaren

av tillståndet har ett intresse av att begränsa sina anspråk, eftersom stor­

leken av den årliga avgift, som enligt 21 § i förslaget skall utgå till jord­

ägaren, blir beroende av hur stora områden som tages i anspråk. Kan över­

enskommelse ej träffas angående områdena för arbete i dagen, bör__i lik­

het med vad som nu gäller enligt stenkolslagen — områdena bestämmas vid

bergmästarförrättning (se 18 § i departementsförslaget).

Bergmastardmbetet i västra distriktet har i konsekvens med sin hemstäl­

lan i anslutning till 12 § i förslaget förordat, att punkt 4) i 13 § utgår.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen framhållit synes det icke

vara påkallat, att i undersökningstillstånd angives det område i dagen som

får anvisas for arbete. Det torde få ankomma på parterna att träffa över­

enskommelse i berörda avseende. Om enighet icke kan nås, får frågan hän-

skjutas till avgörande vid bergmästarförrättning. Föreskrift härom upp-

92

Departementschefen. Det är tydligt att man får räkna med möjligheten att

undersökaren, oaktat han gjort vad på honom rimligen ankommer, icke hin­

ner slutföra undersökningsarbetet inom den i tillståndet föreskrivna tiden,

enligt förslaget högst tre år. I lagen bör därför upptagas bestämmelser om

förlängning av undersökningstiden. Jag tillstyrker de av utredningsmannen

föreslagna förlängningsterminerna, som godtagits av praktiskt laget alla

remissinstanser. Avser undersökningstillstånd inmutat område, kan det va­

ra lämpligt att anpassa förlängningen till giltighetstiden för inmutningen.

Frågan om förlängning av undersökningstid bör prövas av samma myndig­

het som meddelat tillståndet, d. v. s. kommerskollegium. Det torde böra fö­

reskrivas, att ansökningen skall ingivas till bergmästaren, som därefter har

att med eget yttrande insända ansökningen till kommerskollegium.

Det synes icke böra ifrågakomma att stadga ovillkorlig skyldighet för

kommerskollegium att bereda vederbörande rättsägare tillfälle att yttra sig

i förlängningsärende innan detta avgöres. Genom en sådan föreskrift skulle

förfarandet onödigt tyngas. Detta utesluter givetvis icke att det i särskilda

fall kan befinnas erforderligt att redan under handläggningen inhämta ex­

empelvis jordägarens syn på förlängningsfrågan. Såsom utredningsmannen

föreslagit bör jordägaren underrättas om meddelat beslut om förlängning.

Om han är missnöjd med beslutet, får han därefter föra talan mot detta i

vanlig ordning. Såsom i ett yttrande föreslagits bör underrättelse om för-

längningsbeslut tillställas jämväl vederbörande bergmästare. Bestämmelse

härom har upptagits i departementsförslaget.

15 §.

Förevarande paragraf motsvarar 15 § 4 inom. i utredningsmannens för­

slag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att kon-

cessionsinnehavare, som vill frånträda koncessionen, skall göra skriftlig

anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälningen skall in­

tagas i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå allenast

viss del av koncessionsområdet, skall han göra ansökan därom hos Kungl.

Maj.t. Äiendet skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande

av koncession. Utredningsmannen anser, att jämväl undersökningstillstånd

enligt uranlagen bör kunna bringas att upphöra på begäran av tillstånds-

innehavaren. Anmälan bör ställas till kommerskollegium men ingivas till

vederbörande bergmästare, som har att översända anmälan till kommers­

kollegium. Rätten till området skall upphöra samma dag anmälan inkom­

mer till bergmästaren. Anteckning om anmälan skall ske i det i förslaget

föreskrivna uranregistret (se 56 § i departementsförslaget). Därest den

mark undersökningstillståndet omfattat tagit skada för framtiden till följd

av undersökningsarbetet, skall tillståndsinnehavaren vara skyldig att intill

dess skadan ersatts betala årlig avgift till jordägaren såsom för markens

begagnande (jfr 21 § i departementsförslaget).

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

93

Departementschefen. Bestämmelser om frånträdande av undersöknings-

lillstånd torde böra upptagas i förevarande paragraf i huvudsaklig överens­

stämmelse med utredningsmannens förslag.

Undersökningsarbete

16 §.

Denna paragraf innehåller i första stycket bestämmelser om underrättelse

till jordägare m. fl., innan undersökningsarbete påbörjas, och i andra styc­

ket föreskrifter om ställande av pant eller borgen. Paragrafen överensstäm­

mer i sak med 12 § gruvlagen. Utredningsmannens förslag innehåller i 15 §

1 mom. hänvisning till nämnda paragraf i gruvlagen, men i departements-

förslaget upptages direkta stadganden i ämnet.

17 §.

Paragrafen innehåller vissa anvisningar om hur undersökningsarbetet må

bedrivas. I sak överensstämmer stadgandet med 13 § gruvlagen. Till skillnad

mot utredningsförslaget, som innehåller allenast en hänvisning till nämnda

paragraf i gruvlagen, har i departementsförslaget upptagits direkta bestäm­

melser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

18 §.

Paragrafen svarar mot 15 § 2 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår i denna paragraf regler om förfarandet i fall

då det råder oenighet mellan undersökaren, å ena, samt jordägaren eller

annan rättsinnehavare, å andra sidan, om var inom undersökningsområdet

arbete i dagen får bedrivas. Enligt förslaget skall tvisten lösas av bergmäs­

taren vid särskild förrättning. Beträffande utredningsmannens motivering

till förslaget i denna del hänvisas till vad som i det föregående anförts vid

13 §.

Kommerskollegium anser i likhet med bcrgmästarämbetet i norra distrik­

tet, att det föreslagna stadgandet bör utgå, enär det medför en alltför stark

begränsning av lillståndshavaren medgivna rättigheter. Genom det föreslag­

na stadgandet har jordägaren tillerkänts ett slags vetorätt, som kan komma

att föranleda onödiga hänvändelser till vederbörande bergmästare; hänvis­

ningen till stadgandet i 15 § gruvlagen (se 20 § i departementsförslaget) sy­

nes vara tillfyllest för att skydda jordägaren mot alltför långtgående åtgär­

der från tillståndsliavarens sida. Bcrgmästarämbetet i norra distriktet på­

pekar i anslutning härtill, att föreskrift motsvarande den nu ifrågavarande

icke ansetts behövlig beträffande inmutningar.

Bcrgmästarämbetet i västra distriktet anser, att i förevarande paragraf

bör anges hur och i vilken omfattning kallelse skall ske.

94

Departementschefen. Som regel torde uppgörelse mellan innehavaren av

undersökningstillståndet och vederbörande rättsägare kunna träffas om var

undersökningsarbetet må bedrivas inom tillslåndsområdet. Bestämmelser

för lösandet av de konflikter som kan uppkomma synes emellertid ej kunna

undvaras. Att lita till den bergmästaren enligt 20 § i departementsförslaget

medgivna instruktionsrätten bör ej komma i fråga. Man torde emellertid

ha grundad anledning antaga, att bestämmelserna i förevarande paragraf

kommer att få ringa praktisk användning. Med hänsyn särskilt härtill kan

det ej anses nödvändigt att belasta lagtexten med särskilda procedurregler.

Det torde få ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda fal­

let avgöra hur och i vilken omfattning kallelse skall ske samt träffa avgö­

rande i övriga procedurfrågor. Ledning torde härvid kunna erhållas från

reglerna i 36 § angående bergmästarförrättning för anvisande av mark vid

bearbetning av fyndighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

19 §.

I 15 § 1 mom. i utredningsmannens förslag hänvisas till bestämmelserna

i 14 § gruvlagen om undersökares rätt att förfoga över mineralfyndiglieter

inom undersökningsområdet; vad i 14 § 2 mom. nämnda lag sägs om icke

inmutningsbara mineraliska ämnen skall därvid avse andra mineraliska

ämnen än de med uranlagen avsedda. De ifrågavarande föreskrifterna har i

departementsförslaget upptagits i denna paragraf i form av direkta bestäm­

melser.

20

§.

I paragrafen — som i utredningsmannens förslag (15 § 1 mom.) återfin­

nes i form av hänvisning till 15 § gruvlagen — medges bergmästaren befo­

genhet att meddela särskilda föreskrifter till förebyggande av att innehavare

av undersökningstillstånd överskrider den rätt som enligt 17 § första stycket

och 19 § tillkommer honom.

21

§.

1 mom. av förevarande paragraf har i utredningsförslaget motsvarighet i

en i 15 § 1 mom. upptagen hänvisning till 17 § gruvlagen. 2 mom. svarar

mot 15 § 3 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 17 § gruvlagen full ersättning

skall utgå till jordägaren för markens begagnande för undersökningsarbete

i form av en årlig avgift, varjämte skall utgå ersättning för skada för fram­

tiden. Några grunder för ersättningens bestämmande angives ej. I 14 § 2

mom. stenkolslagen stadgas, att den årliga avgiften skall motsvara dubbla

beloppet av jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Där­

jämte skall gottgörelse utgå för den skada som marken genom arbetet kan

ha tagit för framtiden. Den här angivna särskilda grunden för bestämman­

det av den årliga avgiften torde sammanhänga med att ersättningen är ett

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

58 §§ stenkolslagen samt i 51 och 52 §§ gruvlagen (se härom den i avd.

I lämnade redogörelsen för gällande rätt). Utredningsmannen anser att frå­

gan närmast är huruvida man skall för urankoncessionernas del tillämpa

principerna i 52 § gruvlagen (och 10 § stenkolslagen) eller principerna i

58 § stenkolslagen. Skillnaden torde, framhåller utredningsmannen, ej vara

synnerligen stor, eftersom uran ej lär kunna avskiljas förrän genom anrik­

ning eller därmed likställt förfarande. För detta fall stadgas i 52 § gruv­

lagen, att gruvinnehavaren får behålla icke inmutningsbara mineral, som

brytes tillsammans med de inmutningsbara, utan hembud till jordägaren. Be­

frielsen från hembud i 58 § stenkolslagen torde sålunda i praktiken ej spela

någon roll i förevarande sammanhang. Anknytning till 52 § gruvlagen sy­

nes under sådana förhållanden vara att föredraga, eftersom enhetliga regler

för uran och inmutningsbara mineral bör eftersträvas. Ett förtydligande sy­

nes dock utredningsmannen böra ske. Koncession å uran bör ej medföra

rätt att utan inmutning eller koncession bearbeta och tillgodogöra sig fyn­

dighet av inmutningsbara mineral eller mineral som avses i stenkolslagen

utan att rätt därtill förvärvats i den ordning som är för sådana fyndigheter

särskilt stadgad. Man kan, påpekar utredningsmannen, måhända göra gäl­

lande att denna regel gäller utan särskilt stadgande och därvid hänvisa till

straffbestämmelsen i 73 § gruvlagen för den som bearbetar inmutningsbar

mineralfyndighet utan att ha förvärvat inmutningsrätt. Någon motsvaran­

de bestämmelse finns dock ej i stenkolslagen. Föreligger tvekan huruvida

en fyndighet är med hänsyn till andra mineral än uran brytvärd, torde frå­

gan såvitt möjligt böra utredas eller undersökas i koncessionsärendet. Om

innehavare av koncession å uran bryter en malm, vari inmutningsbara mi­

neral ingår, dock ej i sådan mängd att utmål kan anvisas, torde reglerna i

52 § gruvlagen om icke inmutningsbara mineral bli tillämpliga på malmen.

I princip tillkommer sådan malm jordägaren men får i viss utsträckning och

viss ordning tillgodogöras av gruvinnehavaren. I regel torde utmål ej kom­

ma att vägras på en fyndighet med inmutningsbara mineral av någon bety­

delse, om brytning skall ske för uttagande av uran.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i fråga om den rätt

till fyndigheter inom koncessionsområde som skall tillkomma koncessions-

innehavaren synes i sak ej giva anledning till erinran. Utöver vad utred­

ningsmannen föreslagit torde i paragrafen böra ingå motsvarighet till de i

54 § gruvlagen upptagna bestämmelserna med vissa inskränkningar i fråga

om rätten att använda utmål och om skyldighet att hålla stängsel. Där­

jämte bör hänvisningen till 52 § gruvlagen ersättas med direkt lagtext. I

samband med dessa kompletteringar torde paragrafen böra uppdelas i två

moment.

25 §.

Förevarande paragraf, som motsvarar 18 § i utredningsmannens förslag,

innefattar en hänvisning av innehåll att de i 4 § i förslaget i fråga om un-

dersökningstillstånd stadgade hindersbestämmelserna m. m. skall gälla jäm­

väl beträffande koncession enligt uranlagen.

98

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kom-

merskollegium att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan

1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej

föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller led­

ning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det cen­

trala statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium er­

hålla kännedom om eventuella uranfyndiglieter inom länet. Medverkan vid

ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga

de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länssty­

relsen ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersök-

ningstillstånd och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i

detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har

större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungö­

relseförfarandet.

Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angi-

ves icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt.

Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fas­

tigheten kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att kon­

cession beviljas.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser, att bestämmelsen i 3 mom.

3) om skyldighet för sökanden att förete intyg angående sin förmåga alt

utföra tillämnat gruvarbete bör utgå. Det anges icke i lagen, hur de i lag­

rummet angivna förhållandena skall styrkas och det torde enligt ämbetets

uppfattning över huvud icke vara möjligt att vid tiden för koncessionsan-

sökningen bedöma, vilka arbeten som skall utföras och vilka tillgångar som

erfordras härför.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att fastighetsredovisningen å den ekono­

miska kartan i skala 1: 10 000 icke är fullständig. Å densamma har sålun­

da redovisning av fastigheter och särskilt samfälligheter icke kunnat dri­

vas längre än kartskalan medger. Därest fastighetsredovisningen å den till

ansökningen fogade kartan skall läggas till grund för den i 20 § (27 § de-

partementsförslaget) intagna underrättelseskyldigheten, kan därför i många

fall skala 1: 10 000 visa sig otillräcklig. Styrelsen säger sig vidare icke vara

övertygad om att medgivandet att undantagsvis upprätta karta i mindre

skala, lägst 1: 20 000, medför fördelar. Stora svårigheter torde nämligen en­

ligt styrelsens åsikt möta att å karta i denna skala på ett överskådligt sätt

utmärka registerbeteckningar, fastighetsgränser, byggnader m. m. Därtill

kommer att, då det å kartan upptagna området med hänsyn till den före­

slagna bestämmelsen om koncessionsområdets maximala storlek knappast

lär väsentligt överstiga 100 hektar, utrymmesbesparingen vid en övergång

från skala 1: 10 000 till skala 1: 20 000 blir tämligen blygsam.

Överlantmätaren i Malmöhus län anser icke tillräckliga skäl föreligga att

i uranlagen föreskriva mindre kartskalor än i gruvlagen, överlantmätaren

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

än 1: 20 000. Kollegiet föreslår vidare, att den av utredningsmannen före­

slagna, från 21 § gruvlagen hämtade särskilda bestämmelsen om karta som

angår mark, avsedd för väg m. m. flyttas till 36 § 3 mom. Som motivering

härför åberopar kollegiet, att frågan om sådan mark knappast blir aktuell

redan vid ansökningstillfället.

Sveriges advokatsamfund påpekar, att bestämmelsen i 3 mom. 4) i före­

varande paragraf enligt ordalagen innebär, att då fråga är om särskilt till­

stånd av Kungl. Maj :t, särskild ansökningshandling skall ingivas beträf­

fande tillståndet. Samfundet anser en sådan ordning icke vara motiverad

utan finner det enklare och naturligare, att ansökningen sker i samma an­

sökningshandling som avser själva koncessionen.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att kon-

cessionsansökan liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas di­

rekt till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om

koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes

mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergs­

staten. Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas

innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i depar-

tementsförslaget anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att

i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessions-

frågan.

Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansö­

kan bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om

alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna

eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelnings-

torrättningar och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lant-

mäteriakterna. Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder

bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns

bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande ar­

bete, om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i konces­

sionsansökan lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givet­

vis bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen läm­

na så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom

detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra

få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessions­

ansökan.

I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall

företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huru­

vida den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräck­

ligt tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i

fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för

arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i den­

na del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkän-

nas visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

det givetvis vara lämpligt att bergmästaren underrättar jämväl sådan rätts­

ägare om den gjorda ansökningen.

Bland de rättsägare som skall underrättas om ansökningen torde böra

upptagas jämväl den som innehar undersökningstillstånd samt den som i

vederbörlig ordning gjort fyndanmälan.

För undvikande av onödig tidsutdräkt vid handläggningen av konces-

sionsansökan är det angeläget att kungörelse utfärdas så snart som möj­

ligt. Kungörelse bör därför utfärdas så snart erforderliga uppgifter före­

ligger. Det får ankomma på vederbörande bergmästare att i det särskilda

fallet bedöma, när så fullständiga uppgifter föreligger att kungörelse kan

utfärdas. Det torde icke alltid vara nödvändigt att alla kompletteringar

som bergmästaren enligt 26 § 5 mom. funnit erforderliga avvaktas, innan

kungörelseförfarandet igångsättes.

Med hänsyn till stadgandet i 26 § 3 mom. 5) om skyldighet för sökanden

att gälda förskott å den beräknade kostnaden för kungörelseförfarandet sy­

nes det icke vara erforderligt att i förevarande paragraf intages direkt före­

skrift om att kungörandet skall ske på sökandens bekostnad.

28 §.

Denna paragraf svarar mot 21 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde

böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geolo­

giska undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten,

eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är

om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att

uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existeran­

de gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall be­

gränsas. Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på

ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl.

Maj:ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från

delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt in­

hämtas av Kungl. Maj :t, innan koncessionsärendet avgöres.

Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skara­

borgs län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig

över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang

om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att

väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör

ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jäm­

likt 20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite

förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att

vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller mot­

verka skada å landskapsbilden.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbö­

rande länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

digheter, för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrel­

sen det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den pröv­

ning som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstill-

stånd och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall

som det nyss angivna, det enligt lanlmäteristyrelsens mening kan vara be­

fogat att ersättning utgår till vederbörande kommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen

angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från

vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden

från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.

Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstift­

ningen beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklar­

het som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och

svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:

Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fast­

ställande av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt om­

råde. Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta

icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla

icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra

sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i

fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt

område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan

plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstift­

ningen. Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom

utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen fö­

reslå, att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen

blir föremål för en särskild utredning.

Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av

överlantmätaren i Norrbottens län.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna

som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla under­

rättelse om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.

Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt

för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig upp­

gift om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, hu­

ruvida icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.

Skånes handelskammai’e anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning,

att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och

vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastig-

hetsböckerna och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man

vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och val-

tenrättigheter samt lösen av markområden kommer att tillställas inskriv­

ningsdomaren och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag

bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har

att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till

105

Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit

torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan

yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obliga­

torisk skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej er­

forderlig.

I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruv­

lagstiftningen, å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan,

måtte bli närmare klarlagt. Därvid bär särskilt framhållits, att det i lag­

stiftningen ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen

beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom

att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en

rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som

är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande

sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För

att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med

det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid till­

skapandet av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett

nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter

bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande pro­

blem uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrel­

sen till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det,

ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke

närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering,

som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas

till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras

men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för

den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har

i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor

kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl.

uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning be­

aktas vid bebyggelseplaneringen.

29 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i utredningsmannens förslag.

Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för beviljande

av koncession har redovisats vid motiveringen av 9 §.

Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om föic-

träde till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessions-

system. Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstill-

stånd och koncession, om Kungl. Maj .ts prövning ej skall påverkas av vem

som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om inne­

havaren av undersökningstillstånd bär nödiga kvalifikationer, han ligger

närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj:t vara

obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka

att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av under-

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

106

sökningstillstånd i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är

lämpligast för att erhålla koncession.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län ifrågasätter, om det

är välbetänkt att, då flera söker koncession å samma område, vid prövning­

en av frågan vilken sökande skall erhålla koncession helt bortse från tid­

punkterna då ansökningarna inkommit. Även om rätt till ersättning till­

försäkras den, som upptäckt fyndigheten, därest denne ej erhåller konces­

sion, torde bestämmelsen komma att orsaka viss osäkerhet och icke stimu­

lera till eftersökande av fyndigheter. I lagförslaget förutsättes tydligen, att

den ersättning som skall utgå till den, som upptäckt fyndigheten, skall fast­

ställas i anslutning till det värde fyndigheten bedömes äga då koncession

meddelas. Ett sådant bedömande måste bli beroende av en mängd i varje

fall i dagens läge osäkra prognoser. Å andra sidan är det självfallet, att den

som erhåller koncession skall äga de nödvändiga resurserna och förutsätt­

ningar att på tillfredsställande sätt bearbeta fyndigheten. Handelskamma­

ren ifrågasätter därför, om icke bestämmelsen borde omarbetas på sådant

sätt, att den, som först inkommit med ansökan bör erhålla koncession un­

der förutsättning, att denne kan förväntas tillfredsställande bearbeta fyn­

digheten.

Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten,

alt vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar be­

träffande samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunk­

terna för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits av-

praktiskt taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimli­

gaste. För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det

vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession

till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare fram­

hållit synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande

lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekte-

ringsverksamheten vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas

självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står

mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i

övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten så­

lunda i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig.

De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmel­

serna och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onö­

diga kunna utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

30 §.

Denna paragraf svarar mot 23 § i utredningsmannens förslag. Jfr 10 § i

departementsförslaget.

107

Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen,

att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar fyndet

ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande till under­

sökningsområdet. Jordägareintresset är i detta fall än staikare framträ­

dande än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga är om ett in­

trång av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare bör jordägar­

nas intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta sammanhang.

Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras enligt reglerna

i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 § stenkolslagen, har

jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är för stort. I förra fal­

let skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna, i senare fallet

skall avgälden tillfalla den på vilkens område brytning skett. Det är sålunda

ett jordägareintresse både att fördelningen ej sker på ett alltför stort antal

jordägare och att en jordägare ej skall behöva vänta alltför länge, innan han

får ut någon avgäld.

Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på fragan har

det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för un­

dersökningstillstånd, d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för konces­

sionernas del.

Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområ­

des form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse

att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regel­

mässigt bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta

linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt.

I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad

som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.

Lantbriiksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens folk har ifrågasatt,

huruvida med hänsyn till jordägareintressena maximiarealen för konces-

sionsområde bör sättas så högt som 100 hektar. Bergmästarämbetet i södra

distriktet har ansett, att det skulle ha varit av värde, om paragrafen utfor­

mats i anslutning till 30 § gruvlagen, så att däri intagits föreskrift om att

koncessionsområde skall begränsas och utformas efter fyndighetens sanno­

lika sträckning och gruvdriftens behov samt givits anvisning beträffande

förhållandet mellan områdets sidor.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessions­

områdes storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning

av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att

såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes

mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillråd­

ligt. Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan

låda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdrag­

ningen kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föresla-

gits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

108

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

31 §.

Förevarande paragraf motsvarar 24 § i utredningsmannens förslag. Jfr

12 § första stycket i departementsförslaget.

De allmänna reglerna om arbetsskyldighet i 3 kap. stenkolslagen är, så­

som framgår av 64 § första stycket stenkolslagen, ej tillämpliga på uran­

koncessioner. I stället gäller en motsvarande bestämmelse i 56 § tredje styc­

ket om ett slags arbetsskyldighet som villkor i koncessionen. Kungl. Maj :t

äger enligt nämnda lagrum bestämma, i vilken omfattning fyndigheten

skall nyttjas för att koncessionsrätten skall äga bestånd. Kungl. Maj:t äger

vidare enligt 56 § andra stycket vid meddelande av koncession bestämma,

i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka åtgärder

som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndig­

heten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncession må fogas de föreskrif­

ter, som finnes påkallade för att förebygga att annat industriellt företag

hindras i sin utveckling eller som eljest finnes erforderliga ur allmän eller

enskild synpunkt.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 § sten­

kolslagen om villkor vid koncession lämpligen bör upptagas i en ny lagstift-

ning. Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse utan tilläm­

pas endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna. En ut­

trycklig föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser må meddelas

för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av annan

gruvrätt å samma område.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag

efter förebild från It § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet

för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som ge­

nom dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan. Utredningsmannens

förslag i detta avseende innebär i huvudsak, att koncessionsinneliavaren,

innan något arbete börjas, skall hos vederbörande länsstyrelse nedsätta i

penningar eller obligationer 2 000 kronor samt därutöver, innan annat ar­

bete än fyndighetens undersökning medelst borrning får äga rum, ett be­

lopp av 50 kronor för varje hektar av det område koncessionen omfattar.

Utredningsmannen framhåller, att med de föreslagna bestämmelserna det

belopp som skall nedsättas för ett koncessionsområde av maximal storlek

(100 hektar) uppgår till 7 000 kronor, medan motsvarande pant enligt 11 §

stenkolslagen för ett koncessionsområde av maximal storlek (1 600 hektar)

uppgår till 82 000 kronor. Ett sådant belopp som 7 000 kronor anser utred­

ningsmannen icke vara alltför betungande för den som fått koncession på

en brytvärd uranfyndighet; tvärtom kan beloppet måhända anses alltför

obetydligt som trygghet för dem, vilkas rätt kan komma att skadas.

Lantbruksnämnden i Skaraborgs län har påpekat, att möjligheten alt

uppställa villkor bör kunna utnyttjas för att minska de olägenheter som

vållas av avfall vid uranutvinning. Lantbruksstyrelsen förklarar sig förut-

109

sälta, att Kungl. Maj:t beaktar jämväl jordbrukets synpunkter och sålunda,

om jordbruksjord tages i anspråk, föreskriver, att koncessionshavaren efter

utnyttjandet har att såvitt möjligt återställa området i ett för jordbruk an­

vändbart skick.

Advokatsamfundet anser att bestämmelserna om ställande av säkerhet

bör utgå ur förslaget. Med den noggranna prövning som med all sannolik­

het kommer att ske, innan någon får koncession, synes det ytterst osan­

nolikt att koncession kommer att medgivas någon, vars ekonomiska förhål­

landen är sådana att en pant av förevarande slag och storleksordning kan

anses erforderlig. Skulle i något särskilt fall pantnedsättning anses vara av

behovet påkallad, bör föreskrift härom kunna intagas bland de villkor

Kungl. Maj:t äger uppställa för koncessionen, bl. a. till skyddande av all­

män eller enskild rätt. Sådan pant skulle därvid givetvis icke behöva vara

begränsad till det blygsamma belopp som utredningsmannen föreslagit och

som går tillbaka på bestämmelser i stenkolslagen, tillkomna på en tid då

penningvärdet var flera gånger högre än för närvarande. Därest bestäm­

melser om pantnedsättning likväl skulle finnas böra upptagas i uranlagen,

anser advokatsamfundet med hänsyn till obligationernas bristande värde­

beständighet att nedsättning alltid skall ske i penningar.

Jämväl bergmästarämbetet i norra distriktet har ansett, att bestämmel­

serna om pantnedsättning bör utgå ur förslaget och därvid påpekat, att i

fråga om utmål sådana bestämmelser ansetts kunna undvaras.

Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om

uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran.

Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant

eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par

remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av

advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas

kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav

på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av

urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den yt­

terligare säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall

skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj:t meddela föreskrift härom i sam­

band med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslag­

na bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i

uranlagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

32 §.

Denna paragraf motsvarar 25 § i utredningsmannens förslag. Jfr 13 § i

departementsförslaget.

Utredningsmannen har, såsom framgår av vad i anslutning till 13 § an­

förts, ansett att det med hänsyn till den föreslagna minskningen av maxi-

miarealen för undersöknings- och koncessionsområde icke längre är erfor­

no

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

derligt, att den ytvidd som må anvisas för arbete i dagen bestämmes av den

myndighet som meddelar undersökningstillstånd eller koncession. I fråga

om koncession bör koncessionsinnehavaren vid bergmästarförrättning få

anmäla, vilka områden han vill använda för arbete i dagen. Motsvarande bör

gälla beträffande mark för väg till koncessionsområdet. Det får därefter

ankomma på bergmästaren att anvisa sådana områden. Någon risk för att

koncessionsinnehavaren skall missbruka möjligheten att taga mark i an­

språk föreligger enligt utredningsmannens åsikt så mycket mindre som er­

sättning för marken föreslås skola utgå med 50 procents förhöjning. -—

Hindersbestämmelserna bör, anser utredningsmannen, i praktiken tilläm­

pas på det sättet att i koncessionerna göres undantag genom hänvisning

till 4 § i förslaget eller genom att bestämmelserna i nämnda paragraf upp­

tages i koncessionen. Därvid måste dock observeras, att gruvrättigheter ej

utgör absoluta hinder, varför en sådan hänvisning måste kompletteras med

en uttrycklig föreskrift om undantag av dylika områden i det särskilda

fallet.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag ger ej anledning till er­

inran. Paragrafen bör sålunda upptagas i överensstämmelse med förslaget,

frånsett redaktionell jämkning.

33 §.

Paragrafen motsvarar 26 § i utredningsmannens förslag. Jfr 11 § andra

stycket och 12 § andra stycket i departementsförslaget.

Utredningsmannen anser, att meddelad koncession bör — i likhet med

undersökningstillstånd -— kunna under givna förutsättningar återkallas av

Kungl. Maj :t. Därjämte bör förbud mot överlåtelse av koncession uppstäl­

las. Beträffande utredningsmannens motivering hänvisas till 11 och 12 §§

i departementsförslaget.

Aktiebolaget Atomenergi har understrukit, att återkallelse bör ifrågakom-

ma endast i undantagsfall; ett skäl för återkallande av koncession kan va­

ra att det ur landets synpunkt föreligger trängande behov av uran från en

viss fyndighet men att den som innehar koncession icke önskar bearbeta

fyndigheten. Bolaget erinrar om att Kungl. Maj :t enligt förslaget kan före­

skriva arbetsskyldighet men påpekar, att sådan föreskrift icke synes kunna

meddelas efter det att koncessionen beviljats.

Svenska teknologföreningen betonar, att vid prövning av återkallelsefrå-

ga den allra största hänsyn bör tagas till enskilds rätt.

Departementschefen. Förevarande paragraf torde böra upptagas i huvud­

saklig överensstämmelse med utredningsmannens förslag. Såsom jag fram­

hållit i anslutning till 12 § andra stycket bör stor försiktighet iakttagas vid

tillämpningen av bestämmelserna om återkallelse av undersökningstillstånd.

in

Vad jag där anfört har i än högre grad giltighet när det gäller fråga om åter­

kallelse av koncession, eftersom en sådan återkallelse regelmässigt kan med­

föra ett betydligt större ekonomiskt avbräck för gruvrättsinnehavaren än en

återkallelse av undersökningstillstånd.

34 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i utredningsmannens förslag. Jfr 15 § i

departementsförslaget.

Utredningsmannen erinrar om att enligt 21 § stenkolslagen gäller, att

koncessionsinnehavare, som vill frånträda koncession, skall göra skriftlig

anmälan därom hos länsstyrelsen. Underrättelse om anmälan skall intagas

i länskungörelserna. Om koncessionsinnehavaren vill avstå endast viss del

av koncessionsområdet, skall han göra ansökan hos Kungl. Maj :t. Ärendet

skall behandlas i den ordning som är stadgad för erhållande av konces­

sion. Dessa regler synes enligt utredningsmannen kunna bibehållas i den

nya lagstiftningen med den ändringen, att anmälan om frånträdande av

koncession skall ske till kommerskollegium i stället för till länsstyrelsen

och att kungörande skall ske i Post- och inrikes tidningar och tidning i or­

ten i stället för i länskungörelserna. Anteckning skall i båda fallen ske i

uranregistret. Reglering av nedsatta säkerheter anser utredningsmannen

böra ske på sätt är stadgat i 21 § stenkolslagen.

Bergmästarämbetet i norra distriktet har ifrågasatt, huruvida icke mark­

ägare bör underrättas om anmälan angående frånträdande av koncession.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit i denna paragraf

synes i huvudsak kunna biträdas. Stadgandet bör dock kompletteras med

en föreskrift om skyldighet för bergmästaren att underrätta jordägaren i

det fall då koncessionen helt upphört att gälla. Beträffande ett partiellt upp­

hörande av koncession erfordras ej någon föreskrift härom, eftersom sådant

ärende skall behandlas i samma ordning som är föreskriven för erhållande

av koncession.

35 §.

Denna paragraf, som reglerar frågor rörande rätt till mark och annan

egendom då koncession upphör, motsvaras i utredningsmannens förslag av

en i 34 § upplagen hänvisning till 57 § gruvlagen. I departementsförslaget

har bestämmelserna införts i form av direkta lagregler.

Förrättning för anvisande av mark, m. m.

3G §.

Denna paragraf motsvarar 28 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen föreslår, att mark för arbete i dagen och för väg skall

anvisas vid bergmästarförrättning. Anvisande av erforderlig mark bör ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

antingen på en gång (jfr 33 § gruvlagen) eller sedermera då behov yppas

(jfr 45 § första stycket samma lag).

För själva förfarandet anser utredningsmannen motsvarande bestämmel­

ser i gruvlagen kunna i tillämpliga delar gälla. I vissa avseenden bör dock

utformningen av ansökningen avvika från vad i 20 och 21 §§ gruvlagen

stadgas och anslutning i stället ske till vad som enligt föreliggande förslag

skall gälla beträffande ansökan om koncession.

Enligt 33 § andra punkten gruvlagen, som jämväl bör vinna tillämpning i

förevarande fall, skall område som anvisas inläggas å karta samt anmär­

kas i protokollet. I fall då anvisande av ytterligare mark sker, torde denna

bestämmelse få tolkas så att området ej inritas på koncessionskartan utan

upptages på en kopia till denna.

Bestämmelsen i sista mom. av paragrafen är utformad efter förebild av

15 § första stycket stenkolslagen.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter, om man icke i vissa fall bör kunna

avstå från det i gruvlagen reglerade, tämligen omständliga och tidsödande

förfarandet och i stället intaga bestämmelser som möjliggör en enklare pro­

cedur i sådana fall, där det är uppenbart, att det mera komplicerade förfa­

randet är onödigt och onyttigt. Samfundet åsyftar därvid exempelvis fall,

där det styrkes, att det på jordägarsidan finns endast en eller få rättsägare

och att överenskommelse redan träffats om de frågor som skall avgöras vid

förrättningen.

Liknande synpunkter anföres av Aktiebolaget Atomenergi.

Hovrätten för Övre Norrland föreslår, att det uttryckligen angives, att

bergmästarförrättning skall ske på ansökan av koncessionsinnehavaren.

Departementschefen. I enlighet med utredningsmannens förslag torde be­

träffande bergmästarförrättning för anvisande av mark för arbete och för

väg i huvudsak böra gälla motsvarande bestämmelser i gruvlagen. Att så­

som från ett par håll föreslagits införa särskilda regler om ett förenklat

förfarande för de fall då antalet rättsägare är ringa och enighet föreligger

mellan dem, kan visserligen i och för sig synas önskvärt. Emellertid torde

särskilda bestämmelser i lagen i förevarande hänseende ej vara erforderliga.

Självfallet är, att redan det förhållandet att i ett visst fall endast ett fåtal

inbördes eniga rättsägare föreligger kommer att rent faktiskt även med de

av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna förenkla proceduren inför

bergmästaren.

I redaktionellt hänseende föreslår jag den ändringen i utredningsmannens

förslag, att hänvisningen i andra punkten av 1 mom. upptages som ett sär­

skilt stycke sist i paragrafen. Hänvisningen synes utöver vad utrednings­

mannen föreslagit böra omfatta jämväl 40 § gruvlagen, som innehåller stad-

ganden om utmålsförrättnings avslutande. Sista mom. i utredningsförslaget

torde med hänsyn till det föreslagna stadgandet i 24 § 2 mom. andra stycket

kunna utgå (jfr straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4. departementsförsla-

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

H3

get). Jämväl i övrigt torde vissa ändringar av redaktionell natur böra vid­

tagas i utredningsmannens förslag.

37 §.

I denna paragraf, som motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag, regle­

ras frågan om koncessionsinnehavares rätt att få mark anvisad utom kon-

cessionsområdet. Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 34 § gruv­

lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

38 §.

Förevarande paragraf, som upptar vissa regler om marklösen och annan

ersättning, motsvarar 30 § 1 mom. första, andra, tredje och fjärde styc­

kena samt 2 mom. i utredningsmannens förslag. Reglerna har förebilder i

36 § gruvlagen och 14 § stenkolslagen.

39 §.

I denna paragraf, som i sakligt hänseende överensstämmer med 37 § första,

andra och fjärde styckena gruvlagen, anges grunderna för bestämmande av

lösen och annan ersättning. Paragrafen motsvaras i utredningsmannens för­

slag av en hänvisning i 30 § 1 mom. femte stycket. Motsvarighet till 37 §

tredje stycket gruvlagen har i departementsförslaget upptagits i 41 §.

40 §.

Paragrafen motsvaras i utredningsmannens förslag av en hänvisning till

gruvlagen i 30 § 1 mom. femte stycket.

Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som uppkommer

i samband med koncession väl kan tänkas komma att avse betydande belopp

med hänsyn till de relativt stora arealer som kan ifrågakomma. Ur denna

synpunkt kunde det vara av betydelse att inkoppla expropriationsdomstol

på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn till att det system som tillämpas

enligt gruvlagen alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt och med hänsyn

till värdet av enhetliga regler inom hela gruvrätten, förordar utrednings­

mannen dock att ersättning — även då fråga är om lösen för mark — får

liksom enligt gruvlagen bestämmas av bergmästare och gode män. Då fråga

är om betydande belopp, torde parterna ombesörja sakkunnig utredning

och möjlighet torde föreligga att enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen

begära förordnande av sakkunnigt biträde.

Utredningsmannen framhåller att om man tillämpar gruvlagens regler

frågan om ställande av borgen enligt 12 § 2 mom. stenkolslagen torde för­

falla. Den bestämmelse som finns i 42 § gruvlagen angående ersättningsbe­

loppets erläggande anser utredningsmannen innebära tillräcklig trygghet

för den ersättningsberättigade. Där stadgas att vid utmålsförrättning fast­

ställd lösen och annan ersättning jämte 6 procent ränta därå från dagen

för förrättningens avslutande skall inom 90 dagar från samma tid, oavsett

8 Bihang

till

riksdagens

protokoll 1960. 1 samt. Nr 160

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

mot förrättningen förd talan, erläggas till den ersättningsberättigade. Un­

der vissa förutsättningar skall beloppet i stället nedsättas hos länsstyrelsen.

Erlägges eller nedsättes ej beloppet inom sålunda föreskriven tid, kan

överexekutor förordna om skyndsam handräckning för uttagande av belop­

pet samt förordna om arbetets inställande till dess ersättningen erlagts eller

uttagits.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår,

att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid be­

stämmandet av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession.

Härom anför förbunden:

Enligt nu gällande regler för uran skall Konungen i samband med medde­

landet av koncession anvisa det markområde, som omfattas av koncessionen.

Ersättningsfrågorna handlägges därefter av vederbörande expropriations-

domstol. Detta förfarande anser förbunden ur rättssäkerhetssynpunkt vida

överlägset det, som tillämpas enligt gruvlagen och som nu föreslås bli till-

lämpligt enligt uranlagsförslaget. Ersättningsfrågorna behandlas jämlikt gruv­

lagen av bergmästaren i första instans. Vederbörande markägare kan vid ett

sådant förfarande vanligtvis icke på ett ur hans synpunkt önskvärt sätt beva­

ka sin rätt därigenom att han — i motsats till vad som gäller vid förfarandet

vid expropriation — icke har möjlighet att erhålla gottgörelse för sina kostna­

der för juridiskt och tekniskt biträde. Visserligen kan vederbörande mark­

ägare genom att inom ett år från det bergmästaren meddelat beslut beträffan­

de förrättningen ansöka om stämning å vederbörande sökande få till stånd en

omprövning av ersättningsfrågorna. Men med hänsyn till att vanliga rälte-

gångskostnadsregler är tillämpliga på sådana mål, torde domstolsprövning

i praktiken vara utesluten. Markägaren måste alltid räkna med risken att

bli ansedd som tappande part och på grund därav stå samtliga kostnader å

målet. Förbunden kan därför ej godtaga utredningsmannens uttalande, att

gruvlagens system »alltid fungerat på ett tillfredsställande sätt». Det bör

också i detta sammanhang särskilt poängteras, att de markområden, som

kommer att bli föremål för lösen enligt uranlagsförslaget, blir av betydande

storlek, medan gruvlagens regler närmast hänför sig till markområden om

högst 16 har.

Förbunden förordar med stöd av det anförda i första hand, att expropria-

tionsförfarande skall tillämpas vid bestämmandet av marklösenersättningar

och skadestånd i övrigt i anledning av meddelad koncession. I andra hand

hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som blivande

uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla ersättning för

nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse med

de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra tvångsförfoganden.

Departementschefen. Det stora flertalet remissinstanser har godtagit ut­

redningsmannens förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall

bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvaran­

de sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emel­

lertid förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen

uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

115

synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt und-

vikes. Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan om­

fatta större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ord­

ning väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående under­

sökningsarbetet ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning att begränsa

brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfat­

tas av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i

denna del.

Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden

skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 §

4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för

sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande

ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordäga­

rens ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det tor­

de emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i be­

rörda hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på

ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att

den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde

medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu

gäller enligt stenkolslagen.

För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning

bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruv­

lagen kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från för­

rättningens avslutande (se 63 § i departementsförslaget).

41 §.

De i 30 § 1 mom. femte stycket i utredningsmannens förslag upptagna

hänvisningarna till 42—44 §§ gruvlagen om utbetalning av ersättningsan-

del har införts i förevarande paragraf. Därjämte upptages motsvarighet till

37 § tredje stycket gruvlagen.

42 §.

Denna paragraf, som överensstämmer med 31 § i utredningsmannens

förslag och äger motsvarighet i 39 § gruvlagen, avser rätt att föra talan om

ersättning för oförutsedd skada.

Avgäld

43 §.

Förevarande paragraf motsvarar 32 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavgäld gi­

vetvis ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga om un-

dersökningstillstånd. Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkom­

mit enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där jord­

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

ägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till

en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral

som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något

år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år.

Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den

allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden

skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Be­

träffande alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jord­

ägaren skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark

inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall

dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession

å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc.

skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han fö­

retagit brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhal-

tigt mineral.

Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av

olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en

regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som

övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer

»ålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om

avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran till­

sammans med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande

av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt

nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kom­

pletteras med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsamman^

med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå

enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om

uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld

skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, be­

träffande vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är

stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år

enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder

ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.

Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, hu­

ruvida ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyn­

dighet bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruv­

lagen. Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, så­

vitt möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför

stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas

som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyn­

digheter av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke

maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för

urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för

utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej

har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden

117

bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli

avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.

För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför

utredningsmannen följande exempel:

Förutsättningarna i exemplen är att en urankoncession meddelats å ett

område om 64 hektar. Området täckes till 1/4-del eller 16 hektar även av

ett utmål enligt gruvlagen. Markägare är A, som äger 32 hektar, vari utmå-

let ingår, samt B, som äger återstående 32 hektar. Inom utmålet bry tes järn­

malm och på en annan del av koncessionsområdet brytes uranmalm. För

utmålet har utgått avgäld i 19 år.

Exempel 1. Brytning inom utmålsområdet har skett i sådan utsträckning

att avgäldsbeloppet enligt huvudregeln uppgår till maximibeloppet 5 000

kronor och brytningen av uran berättigar också till maximiavgälden 5 000

kronor. Vid beräkning av avgäld för 20 :e året skall avgälden för uran —

frånsett maximiregeln — fördelas mellan A och B till hälften vardera, me­

dan A skall uppbära avgälden för de inmutningsbara mineralen inom ut­

målet. Vid maximeringen skall man iakttaga att för utmålsområdet ej kan

utgå mer än maximibeloppet. A äger därför uppbära 5 000 kronor för ut­

målsområdet och 1 250 kronor för återstoden av sin mark inom koncessio­

nen, medan B får uppbära 2 500 kronor för sin del av koncessionsområdet.

Maximiregeln gör att 1 250 kronor faller bort, nämligen vad som belöper på

den del av koncessionen, som sammanfaller med utmålet.

Under 21 :a året skall någon avgäld för utmålsområdet ej utgå. För åter­

stoden av koncessionsområdet blir maximiavgälden 1 250 kronor för A och

2 500 kronor för B.

Exempel 2. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 kronor och för

koncessionen till 5 000 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken

2 500 + 1 250 kronor och för återstoden av sin del i koncessionen 1 250

kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 2 500 kronor. Under 21 :a

året får A 1 250 kronor och B 2 500 kronor.

Exempel 3. Om avgälden för utmålet uppgår till 2 500 'kronor och för

koncessionen till 2 500 kronor, får under 19 :e året A för utmålsmarken

2 500 + 625 kronor och för återstoden av sin andel i koncessionen 625

kronor, medan B för sin andel i koncessionen får 1 250 kronor. Under 21 :a

året får A 625 kronor och B 1 250 kronor.

Utredningsmannen påpekar att, om i de anförda exemplen utmålet och

koncessionen innehaves av olika personer eller företag, betalningsskyldig­

heten torde få fördelas i proportion till vad vardera skulle fått utgiva om

den andres rätt ej existerat.

,,

Aktiebolaget Atomenergi anser det önskvärt, att enhetliga avgäldsregler

kunde föreskrivas oberoende av om uranet förekommer i mineral som är

inmutade enligt gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt sten­

kolslagen. Förslaget ger — framhåller bolaget vidare — icke någon ledning,

hur avgälden skall beräknas i det fall då uran förekommer tillsammans med

såväl »gruvlagsmineral» som »stenkolsmineral». Även ur denna synpunkt

skulle enligt bolagets mening en enhetlig grund för avgäldsberäkningen

vara att föredraga.

Jämväl kommerskollegium, bergmästarämbetet i västra distriktet, tant-

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

bruksnämnden i Örebro län samt Svenska skifferoljeaktiebolaget påpekar,

att förslaget icke ger någon ledning för avgäldens beräknande för det fall

att uran förekommer tillsammans både med mineral som inmutats och mi­

neral för vilket koncession meddelats enligt stenkolslagen. Kommerskolle­

gium anför härom:

Fallet är visserligen speciellt men torde dock kunna inträffa. Frågan sy­

nes kunna lösas på så sätt, att uran i avgäldshänseende likställes med det

mineral, med vilket det förekommer i närmaste mineralogiska sammanhang.

Det torde nämligen knappast inträffa, att alla de tre mineralen — uranmine­

ralet, det inmutade mineralet och det enligt stenkolslagen koncessionerade

mineralet ■— förekomma inmängda i varandra, utan åtminstone de två se­

nare förekomma i regel i lager, skilda från varandra; avgäld för dessa två

mineral skall också beräknas var för sig enligt gruvlagen respektive sten­

kolslagen.

Kollegium får för den skull föreslå, att till första stycket i paragrafen gö-

res ett tillägg av exempelvis följande lydelse: »Finnes uran tillsammans med

såväl inmutningsbart mineral som mineral för vilket koncession meddelats

enligt stenkolslagen, skall uranet i fråga om avgäld likställas med det mi­

neral, med vilket det förekommer i närmaste samband.»

Till följd av den nyss föreslagna formuleringen kan, om uran förekom­

mer tillsammans med inmutningsbart och koncessionerbart mineral men

i olika lager, avgäld för en del av uranet komma att beräknas efter gruv­

lagen och för en annan del efter stenkolslagen, varemot intet synes vara att

erinra.

Sveriges advokatsamfund anser det nödvändigt, att bestämmelserna om

jordägareavgäld med där förekommande hänvisningar till gruvlag och sten­

kolslag utformas så att de blir lättare att förstå, eftersom man icke kan räk­

na med att de personer som i praktiken skall tillämpa lagen kommer att

ha tillgång till de i betänkandet förekommande, i och för sig klarläggande

exemplen; det synes här vara fråga om bestämmelser, som kan komma att

ha betydelse vid beräkningen av avgälden för en stor mängd enskilda jord­

ägare, vilka knappast kan förväntas ha förmåga att förstå en alltför inveck­

lad lagtext.

Jämväl lantbruksstgrelsen anmärker, att de föreslagna bestämmelserna

synes svårtolkade.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föror­

dar, att maximibeloppet för jordägareavgälden höjes till ett belopp motsva­

rande 200 procent av vad som gäller enligt gruvlagen. Enligt förbundens

uppfattning förorsakas nämligen markägaren större intrång genom att en

urankoncession meddelas än om ett utmål enligt gruvlagen utlägges, detta

med hänsyn till att koncessionen omfattar avsevärt större areal än ut-

målet.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på

vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestäm­

mandet av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jord­

ägaren. Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden allt­

efter uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens

119

eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önsk­

värt vore givetvis att, såsom från ett par hall förordats, få fram ett enhet­

ligt avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter

att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna av-

gäldsreglerna, vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser,

synes mig därför böra upptagas i uranlagen.

I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svå­

righeter vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade

förhållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbe-

loppen. I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst

med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium ut­

färdar praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.

Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet

av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl

inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt

stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäk-

ningen som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av

kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det

mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lag­

texten med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.

Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för

jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäl­

ler enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande

biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958

framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäl-

dens maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör

jämväl upptagas i förevarande paragraf.

I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra

reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvud­

regel upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med

mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Denna paragraf motsvarar 35 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger

till grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fynd­

anmälan hänvisas till den allmänna motiveringen.

Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten

av fyndanmälan som upptages i andra stycket av förevarande paragraf,

kommerskollegium lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därut­

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

över bör lämna ytterligare anvisningar. Det är enligt utredningsmannens

uppfattning av vikt att relativt stränga krav ställes på en fyndanmälan, om

den skall kunna göra anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden.

I regel torde analysattest från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en

sådan anmälan och uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta

sammanhang betonar utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig

medför någon rätt i visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel

för att visa att ett fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta bär

för rätten till undersökningstillstånd eller koncession tillkommer det i var­

je särskilt fall den tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmä­

lan kan vidare vara ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upp­

täckare.

Kommer skollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra,

östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör ut­

gå ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med

hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle kom­

ma att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna

det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vi­

dare befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska

förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbygg­

nad. Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att

de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbru­

ka rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves

sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger.

Bergmästarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fynd­

anmälan fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande

är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet

på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är

beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör

han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom

att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om

fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi

än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med

registrering, sovring och bevakning av anmälningar.

Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan

kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför så­

lunda:

För att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva

ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt

anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnytt­

jas för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället

föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär

undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fynd­

anmälan ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel

vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fynd­

121

anmälan vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även

om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmä­

lan, bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa

att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmä­

tas värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall,

då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans

egna fvnd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget

vill ej "motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje

fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understun­

dom kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art.

Liknande synpunkter anföres av atomkommittén.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmä­

lan skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, sty­

relsen icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.

Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett konces-

sionssystem förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall

då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den till-

ståndsgivande myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning.

Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen —- bland andra omstän­

digheter — avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det

utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upp­

täckts. Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen

föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remiss­

behandlingen rönt motstånd från några håll cfch även jag ställer mig i viss

mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock

kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när

och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst

fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med be­

stämmelser om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekte-

ringsverksamheten och därmed också i väsentlig mån motverka den pro-

spekteringshämmande effekt som koncessionssystemet anses i viss mån med­

föra. En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är,

att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning

till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill

förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett för­

sök.

Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd,

således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

45 §.

Denna paragraf motsvarar 36 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att det av ålder har varit regel i vår gruv­

lagstiftning att den som upptäckt en nyttig fyndighet skulle därför erhålla

belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna i punkterna 5

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka de ha att njuta som

några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angiva och

i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som till bergskollegium an­

mälde något metallstreck eller mineral på annans grund och ägor skulle

först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt streck eller

verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning i

sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i verket till i regel

en fjärdedel.

I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hitte­

lön och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga

med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att

söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan

kunnat överlåta mot ersättning.

Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession

och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan.

Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäcka­

ren, och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen. När

förslaget till 1886 års stenkolslag behandlades i högsta domstolen anförde

tre ledamöter av domstolen i anslutning till 7 § (prop. nr 4 år 1886) att ett

sådant stadgande skulle haft berättigande, om eftersökande av fyndighet

föreginge koncession och finge företagas på grund av särskilt tillstånd av

offentlig myndighet. När, såsom vore fallet enligt stenkolslagen, rättighet till

eftersökande vore beroende av koncession, borde enligt dessa ledamöters

mening någon gottgörelse för upptäckande av fyndighet, som skett före kon­

cessionens meddelande, följdriktigt icke kunna bestämmas i lagen. I pro­

positionen bibehölls emellertid bestämmelsen. Där åberopades principen att

den som funnit en fyndighet borde ha rätt till belöning. Upptäckt utan sö­

kande kunde tänkas äga rum och en belöning för fyndighetens angivande

syntes då icke sakna skäl. Jordägaren kunde också på egen grund nedlägga

arbete på eftersökande utan att på förhand genom koncession ha tillförsäk­

rat sig rätt till fyndigheten. Vid sådant förhållande vore det, anfördes i pro­

positionen, hårt om han ej skulle få någon ersättning ens för sitt arbete.

Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndighe-

ter aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att upp­

muntra till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri.

Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett

skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri pröv­

ningsrätt i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten.

Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar

utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i

förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en

fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller

koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig

gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna

för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i före­

123

varande lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller even­

tuellt vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse

innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen.

Stundom kanske Kungl. Maj:t finner situationen vara sådan att koncession

ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid

icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för

koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse

att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren

kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske

ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.

Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersök­

ning tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara

berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och

hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malm-

letare som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt ar­

bete genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter

själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersök-

ningstillstånd och koncession.

Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till

upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lag-

stadgad förtursrätt till fyndighet utgör.

I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grun­

der enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas. Sveriges advo­

katsamfund anför härom:

I motiven uttalas allenast att parterna får träffa uppgörelse om beloppet

samt att, därest uppgörelse ej kan träffas, frågan får i vanlig ordning av­

göras av domstol eller, om parterna enas därom, genom skiljemannaförfa-

rande enligt lagen om skiljemän. Samfundet är väl medvetet om svårighe­

terna att någorlunda fullständigt redovisa de grunder efter vilka ersättning­

en till upptäckare av uranhaltig fyndighet skall beräknas, men måste dock

beteckna det som en brist i lagförslaget, att inga försök gjorts att ange des­

sa grunder. Det måste komma att bli svårt för såväl parterna som domsto­

larna att veta vad som skall anses såsom skälig gottgörelse, om inga beräk­

ningsgrunder angivits i lagen eller dess motiv. Man måste befara att osä­

kerheten i detta avseende kommer att medföra tvister, som med närmare

angivna beräkningsgrunder skulle kunnat undvikas.

Bergmästarämbetet i norra distriktet anser, att bestämmelsen bör kom­

pletteras så att det åtminstone framgår, huruvida gottgörelsen avses skola

utgöra ersättning endast för nedlagda kostnader eller om hänsyn skall ta­

gas även till den förlust upptäckaren lider genom att ej kunna tillgodogöra

sig brytningsvinst.

Kommerskollegium framhåller, å andra sidan, att det visserligen skulle

vara önskvärt, att säkrare hållpunkter lämnades för beräkningen av upp­

täckares ersättning, men att detta av praktiska skäl icke torde kunna ske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

124

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter, huruvida icke genom en

särskild övergångsbestämmelse den föreslagna ersättningsrätten skulle kun­

na göras tillämplig jämväl på fall, då koncession beträffande uranfyndig­

het meddelats redan före den nya lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen på­

pekar att någon särskild övergångsbestämmelse för detta fall ej föreslagits.

Skulle alltså i ett fall då upptäckaren ej är koncessionssökande koncession

meddelas annan, innan uranlagsförslaget upptagits till lag, får upptäckaren

på grund av det föreslagna allmänna övergångsstadgandet — nämligen att

bestämmelserna i äldre författning med vissa angivna undantag skall gälla

beträffande före lagens ikraftträdande beviljad koncession — icke någon

laglig rätt till ersättning.

Departementschef en. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara

av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare

av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller

koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera

till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billig—

hetssynpunkt. Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip

godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har i

förevarande paragraf ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall be­

stämmas. Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara

praktiskt genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden

som kan föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsik­

ten är ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överens­

kommelse mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan

till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren

böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis in­

begripet beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren

emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av >hittelön», var­

vid hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.

Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt över-

gångsstadgande möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt

om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession med­

delats före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan

om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens

principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).

Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession

meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att er­

sättningsbeloppet utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift här­

om i lagen anser jag emellertid inte behövlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

125

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Denna paragraf, som motsvarar 37 § i utredningsmannens förslag, reg­

lerar vissa frågor om kollision mellan olika gruvrättigheter. Bestämmelser­

na i paragrafen har i huvudsak förebild i 17 § stenkolslagen.

47—54 §§.

Dessa paragrafer överensstämmer, om man bortser från vissa redak­

tionella jämkningar, med 68—71 samt 74—77 §§ gruvlagen, dock att i 76

och 77 §§ förekommande straffstadganden inarbetats bland övriga straffbe­

stämmelser i 6 kap. I utredningsmannens förslag har paragraferna mot­

svarighet i 39 §, där hänvisningar till nämnda bestämmelser i gruvlagen

upptagits.

55 §.

Paragrafen motsvarar 40 § och 43 § 4 mom. i utredningsmannens för­

slag.

Utredningsmannen anför, att kommerskollegium beträffande frågan om

insyn i undersökningsarbete å urankoncessioner framhållit följande syn­

punkter i ett remissyttrande angående koncession (se Från departement

och nämnder 1957 nr 4 s. 68 f). Det torde vara ett legitimt intresse för det

allmänna att få viss insyn i den undersökningsverksamhet som bedrives

inom meddelade koncessioner. För den geologiska vetenskapen, här själv­

fallet företrädd av Sveriges geologiska undersökning (SGU), är det ange­

läget att få följa undersökningsarbetena i geologiskt hänseende och taga

del av de vetenskapliga resultaten av arbetet. Särskilt under den utveck­

lingsperiod, i vilken sökandet efter uranhaltiga och närliggande mineral nu

befinner sig, är det vidare ett stort allmänt intresse, att erfarenheter och

rön inom själva prospekteringstekniken samlas och tillgodogöres på ett

ändamålsenligt sätt. Det förefaller naturligt att även denna uppgift till­

kommer SGU. Det allmänna har emellertid även ett intresse av att tid efter

annan få en överblick över omfattningen av pågående undersökningsarbe­

ten och i vad mån arbete bedrives på de meddelade koncessionerna. Dessa

uppgifter synes närmast ligga inom kommerskollegiets verksamhetsområde

som bergsöverstyrelse, särskilt i den mån kollegiet fortsättningsvis kommer

att fungera som central remissinstans för ifrågavarande koncessionsären­

den och fördenskull har behov av såväl en god allmän överblick som detalj­

kännedom om koncessionsförhållandena. — I anslutning härtill föreslog

kommerskollegium, att vederbörande koncessionsinnehavare skulle åläggas

att till kollegium lämna de uppgifter rörande undersökningsarbetet som av

kollegium begärdes. Vidare borde SGU äga rätt att genom geolog följa un­

126

dersökningsarbetena samt taga del av därvid använda prospekteringsförfa-

randen och av de vetenskapliga resultaten av arbetet.

Atomenergidelegationen, som avgav remissyttrande i samma ärende, fann

för sin del, att uppgiftsskyldigheten till kommerskollegium borde begrän­

sas att avse omfattningen av verkställda undersökningsarbeten. En sådan

uppgiftsskyldighet ansågs befogad med hänsyn till att koncessionsinneha-

varen förutsattes icke bli ålagd någon arbetsskyldighet. Beträffande den in­

syn SGU skulle erhålla föreslog delegationen även härvidlag en begräns­

ning av uppgiftsskyldigheten av innebörd att SGU skulle äga rätt att genom

geolog följa undersökningsarbetet samt taga del av de geologiska och mi­

neralogiska resultaten av detsamma, men att insynen icke skulle gälla

själva prospekteringsförfarandet, d. v. s. den tekniska apparaturen. Dele­

gationen underströk det alldeles särskilda intresse som Aktiebolaget Atom­

energi hade av att få så fullständiga informationer som möjligt rörande de

svenska urantillgångarna och erinrade därvid om de statsanslag, som utgår

till bolaget för stödjande av prospekteringsverksamheten. Delegationen an­

förde i detta sammanhang följande:

Med anlitande av dessa medel främjar bolaget på olika sätt den enskilda

verksamheten på området bl. a. genom att utföra kostnadsfria analytiska

respektive mineralogiska bestämningar, genom aktivitetsmätning av prover,

berggrund och borrhål samt genom allmän geologisk rådgivning. Enskilda

personer och företag, som ägna sig åt uranprospektering, har redan härige­

nom intresse av ett nära samarbete med bolaget, men detta förstärkes i hög

grad av det förhållandet att endast bolaget torde ifrågakomma som köpare

av den råvara, som eventuellt kan utvinnas från brytvärda uranförekomster.

Den intressegemenskap beträffande uranprospekteringen, som sålunda fö­

religger mellan bolaget å ena och enskilda personer eller företag å andra

sidan har lett till att bolaget redan i flera fall träffat samarbetsavtal med ve­

derbörande, omfattande bl. a. bestämmelser om fritt utbyte av erfarenheter

av allmän geologisk eller prospekteringskaraktär. I den män bolaget emel­

lertid ej på denna väg eller eljest genom direkta kontakter kan erhålla de

informationer, som bolaget anser sig vara i behov av, torde bolaget genom

kommerskollegium respektive SGU kunna få del av det material som-------

— inkommer till dessa organ. Bolagets intresse av att i vissa fall kunna få

informationer på detta sätt utgör sålunda ett särskilt skäl för att i konces­

sionerna införa villkor av------- -— angivet slag. Det bör dock framhållas, att

bolaget sannolikt icke kommer att behöva anlita denna utväg. I

I koncessionsbeslutet i det ärende, vari berörda yttranden avgavs, före­

skrevs beträffande insynen »att koncessionsinnehavaren skall till kom­

merskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av undersöknings­

arbetet som kollegium begär samt att SGU skall äga rätt att genom geolog

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma».

Remissinstansernas yttranden avsåg koncessioner i allmänhet och den for­

mulering koncessionsvillkoret fått i Kungl. Maj:ts beslut torde, framhåller

utredningsmannen, ge uttryck för vad som nu anses böra gälla i föreva­

rande hänseende.

SGU torde för närvarande ej syssla med uranletning utanför alunskiffer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

127

områdena. I detta avseende är de enskilda företagen verksamma. SGU ägnar

sig åt den grundforskning som behövs för framtiden och undersöker områ­

den med större strålning. Vidare samlar SGU de rön som göres på olika

håll och det torde vara av intresse att SGU får del av de vetenskapliga re­

sultat som uppnås.

Utredningsmannen anser, att de skyldigheter i nu berörda hänseende som

kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts beslut är väl avvägda och bör kunna

gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet.

De synes utredningsmannen utgöra ett lämpligt komplement till de före­

skrifter om viss uppgiftsskyldighet som lämnas i 77 § gruvlagen och som

föreslås bli tillämpliga jämväl beträffande uranfyndigheter (54 § i departe-

mentsförslaget). Utredningsmannen påpekar, att det givetvis är möjligt

att bibehålla ordningen att meddela föreskrifter om uppgifter till kommers­

kollegium och viss insyn för SGU i form av villkor i undersökningstillsfånd

och koncession. Nackdelen med en sådan ordning är, att den enda påföljd

en vägran kan medföra torde vara att tillståndet eller koncessionen åter­

kallas. Med hänsyn härtill föreslås att i lagen upptages ett stadgande av

innebörd, att innehavare av undersökningstillstånd eller koncession skall

åläggas uppgiftsskyldighet gentemot kommerskollegium samt att SGU eller

annan myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer skall äga viss insyn i arbe­

tet. Lagförslaget innehåller även föreskrift att vederbörande kan åläggas

vid vite att fullgöra sin skyldighet. Det torde därvid få åligga länsstyrelse

att på anmälan av vederbörande myndighet meddela vitesföreläggande (se

43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag).

Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn

även frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en sådan ak­

tualiseras. Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en

föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt

att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta

slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och

skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen läg­

ger enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om

sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfri-

hetssakkunniga anför härom i SOU 1947: 60 s. 71.

Följande bestämmelser i 1937 års sekretesslag är, påpekar utredningsman­

nen, i delta sammanhang av intresse. Enligt 16 § må för statlig statistik

lämnade uppgifter och myndighets bearbetningar därav, såframt de avser

namngivna enskilda personer, bolag eller andra enskilda samfälligheter,

icke utlämnas förrän 20 år förflutit från uppgiftens datum, därest ej den

som däri avses samtycker till ett tidigare utlämnande eller ock, med hänsyn

till uppgiftens eller bearbetningens natur eller det ändamål för vilket den

åstundats och omständigheterna i övrigt, trygghet kan anses vara för han­

den att utlämnandet ej kommer att missbrukas till hans skada. I 21 § stad­

gas beträffande handlingar, vilka i andra fall än eljest i sekretesslagen sägs

rör statlig utredning, kontroll eller stödverksamhet med avseende å pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

duktion, handel etc. eller eljest med avseende å näringslivet, att Kungl. Maj :t

äger, i den mån de innefattar sådana upplysningar om enskilda företags

eller sammanslutningars affärs- eller driftförhållanden vilkas offentliggö­

rande kan lända vederbörande företag eller sammanslutning till men, för­

ordna, att handlingarna ej må utlämnas förrän viss tid, högst 20 år, förflu­

tit från deras datum. I 27 § slutligen stadgas med avseende å handlingar,

vilka angår myndighets verksamhet för införskaffande eller meddelande

av upplysningar till enskildas tjänst eller vilka till myndighet inkommit

eller där upprättats för utredningar eller undersökningar som myndigheten

utför för enskildas räkning, att Kungl. Maj :t äger förordna, att de ej må

utlämnas i andra fall eller annan ordning än Kungl. Maj :t bestämmer.

Nu återgivna bestämmelser i sekretesslagen innebär, påpekar utrednings­

mannen, följande. Enligt 16 § föreligger utan vidare ett sekretesskydd för

där avsedda fall. Bestämmelserna i 21 och 27 §§ ger Kungl. Maj :t befogen­

het att meddela sekretesskydd i speciella fall av de slag som avses med be­

stämmelserna. Skulle det befinnas önskvärt och erforderligt att på föreva­

rande område bereda skydd av sistnämnda slag, finns sålunda möjlighet att

åstadkomma ett sådant genom föreskrifter av Kungl. Maj :t. Något förslag

om sådana föreskrifter synes dock utredningsmannen för närvarande ej er­

forderligt.

Utredningsmannen påpekar vidare, att stundom genom särskild bestäm­

melse i lag ålägges tystnadsplikt beträffande uppgifter av hemlig natur.

Till skydd för yrkeshemligheter eller enskildas förhållanden i övrigt finns

åtskilliga sådana bestämmelser, exempelvis i 51 § 1949 års arbetarskyddslag

och i 56 § 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring (jämför SOU 1947:60 s.

125). Sådana bestämmelser, som även i stor utsträckning fanns i kristids-

författningarna, riktar sig i regel mot allmänna befattningshavare, men

hinder torde ej föreligga att i ett speciellt fall meddela bestämmelser om

tystnadsplikt även för enskilda befattningshavare. Ej heller i sist berörda

hänseende anser utredningsmannen det vara erforderligt att för närvarande

upptaga någon bestämmelse.

Sveriges geologiska undersökning har i sitt yttrande betonat, att det är

ett legitimt intresse för det allmänna att få viss insyn i pågående undersök­

ningsarbeten på förevarande område och att det allmänna därvid självfallet

bör företrädas av SGU. Ämbetsverket föreslår, att stadgandet ges det inne­

hållet, att SGU skall beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa

arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgifts-

skyldighet för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession över­

ensstämmer med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i hu­

vudsak ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att under­

sökningsarbete i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emel-

129

lertid uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsar­

bete eller bearbetar fyndighet.

I fråga om den föreslagna bestämmelsen om skyldighet för tillståndshava-

ren att låta sakkunnig följa arbetet har Sveriges geologiska undersökning

föreslagit viss ändring av innehållet. Jag vill emellertid biträda den av ut­

redningsmannen föreslagna lydelsen i fråga om denna bestämmelse.

Det i 43 § 4 mom. i utredningsmannens förslag upptagna stadgandet om

befogenhet för länsstyrelse att meddela vitesföreläggande i fall, då föreskrif­

terna i nu ifrågavarande paragraf åsidosättes, torde böra införas som ett

tredje stycke i denna paragraf.

56 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser avsaknaden av registreringsregler vara en up­

penbar brist i stenkolslagen. Från bergsstatens sida har också för utrednings­

mannen uppgivits, att frågan om uppläggande av ett register över urankon­

cessioner är under övervägande. Ärenden av ifrågavarande slag föres nu i

det allmänna diariet. Utredningsmannen anser, att föreskrift bör införas i

uranlagen om skyldighet för bergmästaren att föra ett register, förslagsvis

kallat uranregister, över undersökningstillstånd och koncessioner. I detta

register skall göras anteckning, förutom om övergång av rätt varom nu är

fråga och vad därmed sammanhänger, om alla sådana av bergmästaren, dom­

stol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som

rör undersöknings- eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndan­

mälan och andra omständigheter som är av betydelse för bedömandet av rät­

ten till mineralfynd inom visst område. Närmare föreskrifter om registrets

förande torde få meddelas av kommerskollegium. Det kan därvid, påpekar

utredningsmannen, övervägas att låta ifrågavarande register omfatta jämväl

koncessioner enligt stenkolslagen.

Departementschefen. Som utredningsmannen framhållit är det en brist

i stenkolslagen, att föreskrifter om registrering av fyndigheter saknas. Ut­

redningsmannens förslag till bestämmelser om uranregister har icke mött

gensaga vid remissbehandlingen. Förslaget synes vara ändamålsenligt och

tillstyrkes därför. Det torde såsom utredningsmannen föreslagit få ankom­

ma på kommerskollegium att utfärda närmare anvisningar om uranregist­

rets inrättande och förande.

57 §.

Förevarande paragraf motsvarar i huvudsak 38 § i utredningsmannens

förslag.

Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett

i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvförestån-

9

Biliang till riksdagens protokoll

1960. 1 samt. Nr 160

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

130

Kunyl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

dare. Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden mellan gruv­

lagens och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att enligt sist­

nämnda lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare

skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves av

bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda fall låta de

allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare av

bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om gruvföre­

ståndare göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda fall

torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler om

samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord

samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga om

uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.

Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65—

67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.

Aktiebolaget Atomenergi anser i likhet med Svenska skifferoljeaktiebola­

get, att reglerna om gruvföreståndare bör utformas i enlighet med motsva­

rande bestämmelser i stenkolslagen samt framhåller som motivering här­

för, att koncession för bearbetning av uranfyndigheter som regel torde

komma att beviljas ett bolag och icke enskild person. För koncessionsinne-

havaren vore det då värdefullt om ansvaret för bearbetningen i viss ut­

sträckning kunde åvila den som på platsen förestår verksamheten. Med

hänsyn härtill föreslår bolaget att reglerna om gruvföreståndare utformas i

enlighet med bestämmelserna i stenkolslagen eller i varje fall så, att bolag

skall ha rätt att utse gruvföreståndare med självständigt ansvar i vissa

hänseenden.

Sveriges advokatsamfund förordar, att i uranlagen intages en bestäm­

melse, att bolag som erhåller koncession enligt lagen må — eventuellt efter

särskilt tillstånd av myndighet — utse en gruvföreståndare, som skall vara

ansvarig för fullgörandet av åtminstone vissa av de föreskrifter som uran­

lagen innehåller eller som i enlighet med denna lag meddelas av myndighet.

Det synes samfundet sannolikt, att urankoncessioner som regel kommer att

meddelas stora bolag. I sådana fall är det i praktiken omöjligt för bolagets

legala ställföreträdare att personligen övervaka föreskrifternas efterlevnad

särskilt som fyndigheterna i de flesta fall kommer att vara belägna på an­

nan ort än den där styrelseledamöter och verkställande direktör är bo­

satta.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig sten­

kolslagens regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestämmel­

ser om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen

föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utred­

ningsmannens förslag följer i detta avseende den ordning som gäller en-

ligt gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende

av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.

131

Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, så­

som utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas.

Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning

delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig

verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakt­

tagandet av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.

Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran.

Hänvisningen till 66 § femte stycket gruvlagen bör dock utgå; motsvarighet

till nämnda lagrum återfinnes i 58 § i departementsförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

I denna paragraf har sammanförts ett antal bestämmelser om straffpå­

följder in. m. i vissa fall.

1 mom.

Detta mom. motsvarar 43 § 1 mom. i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen framhåller, att påföljdsbestämmelserna för det fall

att någon utan koncession eftersöker eller bearbetar fyndighet av uranhal-

tigt mineral i gällande lag är mycket stränga: straff maximum är två års

straffarbete men minimum går ned till bötesminimum. Vidare medför över­

trädelse obligatoriskt förverkande av utvunna ämnen. Påföljden för den

som utan att ha förvärvat inmutningsrätt bearbetar inmutningsbar mineral­

fyndighet enligt 73 § gruvlagen är endast dagsböter. Utredningsmannen på­

pekar att de stränga påföljderna i 9 kap. stenkolslagen vid sin tillkomst

torde ha motiverats av fall som nu regleras i atomenergilagen. Anledning

synes ej föreligga att i den blivande uranlagstiftningen i förevarande fall

upptaga annan straffpåföljd än dagsböter. Förverkandepåföljden torde kun­

na bibehållas i den formen att vad som utvunnits må förklaras helt eller del­

vis förverkat till kronan.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit synes ej giva an­

ledning till erinran, varför stadgandet bör upptagas i överensstämmelse med

hans förslag.

2 mom. 1 punkten.

Detta stadgande, som motsvarar 43 § 2 mom. första stycket i utrednings­

mannens förslag, stadgar straff för den som bryter mot villkor som enligt

12 § första stycket eller 31 § första stycket föreskrivits för undersöknings-

iillstånd eller koncession.

132

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

2 mom. 2 och 3 punkterna.

Stadgandena föreskriver straff för den som åsidosätter av bergmästare

enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift och för den som påbörjar undersök­

ningsarbete innan han fullgjort vad som åligger honom enligt 16 §. I ut­

redningsförslaget finnes motsvarighet till stadgandena i form av hänvis­

ningar i 15 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

2 mom. 4 punkten.

Förevarande moment motsvarar det senare ledet i 43 § 3 mom. första

stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen erinrar om att i 20 § 1 mom. stenkolslagen finns på­

följ dsbestämmelser bl. a. för fall, då innehavare av koncession vidtager för­

foganden över område i dagen, som icke blivit anvisat av bergmästaren en­

ligt 12 § nämnda lag. Han skall då svara såsom för åverkan enligt 24 kap.

strafflagen. Utredningsmannen anser, att i den nya lagen hänvisningen i

20 § stenkolslagen till åverkansreglerna bör ersättas med ett stadgande om

bötespåföljd.

Svenska skifferoljeaktiebolaget har hävdat, att nu ifrågavarande straff­

bestämmelse enligt sin lydelse innebär en skärpning i jämförelse med mot­

svarande stadgande i 20 § stenkolslagen. Bolaget påpekar, att det föreslag­

na stadgandet enligt motiven utgör en överflyttning av bestämmelsen i 20 §

stenkolslagen, varvid hänvisningen till åverkansreglerna ersatts med en be­

stämmelse om bötesstraff. Beträffande 20 § stenkolslagen har enligt bola­

get från sakkunnigt håll den åsikten uttalats, att stadgandet icke avser åt­

gärder, som koncessionshavaren vidtager på egen mark. Det nu föreslagna

stadgandet avser däremot enligt sin lydelse jämväl dessa fall. Av motiven

framgår dock icke, att någon ändring i detta hänseende varit avsedd. Frå­

gan kan enligt bolagets uppfattning få praktisk betydelse vid bearbetning

av en alunskifferfyndighet för såväl olje- som uranutvinning.

Departementschefen. Med anledning av vad en remissinstans anfört torde

i förevarande stadgande böra uttryckligen angivas, att det endast avser för­

foganden å annans mark.

2 mom. 5 och 6 punkterna.

Dessa straffbestämmelser återfinnes i utredningsförslaget i form av hän­

visningar i 38 och 39 §§ till motsvarande regler i gruvlagen.

59 §.

I denna paragraf stadgas bötesstraff, 25 kronor, för den som underlåter

att lämna statistiska uppgifter i enlighet med vad i 54 § i departements-

förslaget stadgas. Paragrafen motsvaras i utredningsförslaget av en hänvis­

ning i 39 § till gruvlagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 160 år 1960

133

60 §.

Denna paragraf, som i utredningsmannens förslag äger motsvarighet ge­

nom den i 15 § 1 mom. upptagna hänvisningen till bl. a. 16 § gruvlagen,

upptar bestämmelser om ingripande av överexekutor i vissa fall.

61 §.

Paragrafen, som motsvarar 43 § 3 mom. andra stycket i utredningsman­

nens förslag, utgör komplement till straffbestämmelsen i 58 § 2 mom. 4

punkten. I den mån nämnda stadgande i utredningsmannens förslag har av­

seende på pantnedsättning, har motsvarighet härtill ej upptagits i föreva­

rande paragraf; som framgår av det föregående har de bestämmelser som

utredningsmannen föreslagit beträffande skyldighet för koncessionsinne-

liavare att ställa pant ansetts böra utgå.

62 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om åtalsrätt m. m.

Första stycket, som avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 1 och 4 punk­

terna, motsvaras i utredningsmannens förslag av 44 § 1 mom.

Andra stycket avser överträdelser enligt 58 § 2 mom. 2 punkten, i vad den

avser föreskrift som meddelats enligt 20 §, och överträdelser enligt 58 § 2

mom. 3 punkten. Jfr hänvisning till 16 § gruvlagen i 15 § utredningsman­

nens förslag ävensom 82 § gruvlagen.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

Denna paragraf motsvarar i utredningsmannens förslag 45 § samt den i

30 § 1 mom. femte stycket förekommande hänvisningen till bl. a. 41 §

gruvlagen.

Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares beslut skall

föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna sist å

trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från delfåendet.

I gruvlagen är fullföljdsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § före-

skrives att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares

enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium ge­

nom besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets

delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som medde­

lats i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger

sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsför­

rättning i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur

anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida

de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 160 år 1960

form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruv­

driftens behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruv­

lagen. Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde

dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen

behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösen-

och andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruv­

lagen. Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han

instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år

från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare

att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket

gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.

Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om

inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruv­

lagen).

Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarför-

rättning enligt uranlagen fullfölj dsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vin­

na motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt

uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till

SO § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom be­

svär, vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde da­

gen från delfåendet av det beslut som överklagas.

Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag

som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga

om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj:t i

statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning.

Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utrednings­

mannens förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av

hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler

för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens

mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes

på ett ställe.

Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsför­

slaget bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan

mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och

icke av kommerskollegium.

Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att

frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot ad­

ministrativ myndighets beslut skall vara tre veckor.

Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild

förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och

för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. före­

135

slås få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de sär­

skilda fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning be­

träffande uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid

böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av före­

varande paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rätts­

frågor i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2

mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut

meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att

för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna sär­

skilda besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffan­

de dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen —

upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anled­

ning att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om

rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning sy­

nes icke föreligga.

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av

lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre

veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för

menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser

jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest

denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önsk­

värt att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 §

stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen. Härom hänvisas till det

följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 160 år 1960

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

1 förevarande paragraf, som motsvarar 42 § i utredningsmannens för­

slag, meddelas bestämmelser om den rätt till uranfyndigheter som skall till­

komma innehavare av stadgad åborätt å kronojord. Bestämmelserna har

förebild i 79 § gruvlagen.

65 §.

Paragrafen motsvarar 1 § andra stycket i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nu­

varande i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller,

anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall

omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda

kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhål­

lande till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atom­