Prop. 1962:136

('med förslag till skollag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

1

Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skollag m. m.;

given Stockholms slott den 30 mars 1962.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att

dels antaga härvid fogade förslag till skollag, dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vilkas avlåtande till riksdagen föredra­

gande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehall

I propositionen föreslås i anslutning till förslagen i propositionen nr 54 an­ gående reformering av den obligatoriska skolan m. m., att den nuvarande skol­ styrelselagen ersättes med en skollag, upptagande — jämte föreskrifter som nu återfinns i skolstyrelselagen — bl. a. vissa grundläggande regler berörande den enskildes förhållande till den offentliga undervisningen och skolorna under skol­ styrelsens förvaltning.

De i skolstyrelselagen upptagna bestämmelserna har med endast ett fåtal jämkningar av saklig eller formell innebörd överförts till den nya lagen.

I fråga om kommunernas principiella ansvar och befogenheter motsvarar för­ slaget i stort sett vad redan nu gäller; dock har kommunerna uttryckligen ålagts att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i påbyggnadsskolorna till grundskolan.

Vad angår skolstyrelsens kompetensområde innebär de nya reglerna, att de i propositionen nr 54 föreslagna kommunala fackskoloma och de nuvarande högre tekniska läroverken ställes under styrelsens förvaltning. I anslutning till förslaget om de tekniska läroverkens inordnande under skolstyrelsens förvaltning föreslås inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, benämnt tekniskt råd och bestående av minst tre av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter.

1

_ Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

3

Förslag

till

Skollag

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

¹ §•

Den genom samhällets försorg bedrivna undervisningen av barn och ungdom har till syfte att meddela eleverna kunskaper och öva deras färdigheter samt i samarbete med hemmen främja elevernas utveckling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhällsmedlemmar.

2

§•

Varje kommun skall, efter vad i denna lag och särskilda författningar närmare bestämmes,

a) sörja för undervisningen av barn i grundskola,

b) främja åtgärder i syfte att bereda barn och ungdom undervisning i följande slag av skolor, nämligen kommunal yrkesskola och fackskola samt statligt och kommunalt gymnasium, ävensom

c) i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt ej handhavandet därav ankommer på annan.

3 §•

I varje kommun skall finnas en skolstyrelse och en skolchef. Då skolväsendet i kommunen omfattar mindre än sju klasser eller eljest särskilda skäl äro därtill, må skolöverstyrelsen på framställning av kommunens fullmäktige besluta, att skolchef ej skall finnas.

4 §.

I varje län finnes såsom statsmyndighet för skolorna en länsskolnämnd. För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av myndighet, som sägs i 5 §.

5 §•

Närmast under Konungen utövas högsta inseendet över skolorna och därtill hörande verksamhet av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, var inom sitt verksamhetsområde, i den ordning Konungen förordnar.

5

av bestämmelserna i 44 och 45 §§ skall prövas av skolstyrelsen, i den mån Konungen ej annorlunda förordnar.

Skolstyrelsen har ock att taga befattning med de ärenden, vilkas handläggning enligt särskilda författningar ankommer på styrelsen.

11

§•

Skolstyrelsen äger att från kommunens styrelse och övriga nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra de yttranden och upplysningar, som erfordras för fullgörande av skolstyrelsens uppgifter.

Skolstyrelsen bör samarbeta med myndigheter och andra, vilkas verksamhet berör styrelsens.

12

§.

Skolstyrelsen äger för vård och förtecknande överlämna styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar till kommunens styrelse, i den man handlingarna ej erfordras för det löpande arbetet.

13 §.

Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock ej vara under sju.

Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles, om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

14 §.

I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse skall vad i 7 § kommunallagen är stadgat om fullmäktig äga motsvarande tillämpning; dock må utom personer, som avses i andra stycket av nämnda paragraf, ej heller skolchefen i kommunen utses till ledamot eller suppleant i styrelsen.

Beträffande skolstyrelsen skall i övrigt vad i 33 — 42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. Om val av ordförande och vice ordförande skall jämväl länsskolnämnden underrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

15 §.

Om kommunens fullmäktige så besluta, äger skolstyrelsen uppdraga åt särskild inom styrelsen bildad avdelning eller åt ledamot av styrelsen eller åt skolchefen, annan skolledare eller särskild i kommunens tjänst anställd befattningshavare

att å styrelsens vägnar fatta beslut i vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffen­ het skall angivas i fullmäktiges beslut. Skolstyrelsen må dock ej annorledes än genom samfällt beslut pröva fråga om meddelande eller återkallande av god­ kännande enligt 34 § eller göra framställning eller avgiva yttrande till fullmäk­ tige.

Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag som sägs i första stycket, skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde.

16 §.

Vid sammanträde med skolstyrelsen eller avdelning av denna skall skol­ chefen närvara samt äga rätt att deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin särskilda mening antecknad till protokollet.

Angående rätt för annan än skolchef att sålunda deltaga vid sammanträde, som i första stycket sägs, förordnar Konungen.

17 §.

Ansvarar skolstyrelsen för undervisning i yrkesbetonade ämnen, skall styrelsen utse ett eller flera yrkesrad med uppgift att biträda styrelsen i frågor rörande dylik undervisning.

Yrkesrad skall besta av minst tre ledamöter. I yrkesråd skola företagare och anställda vara företrädda.

18

§.

Vad i 12—14 §§ stadgas äger icke avseende å skolstyrelsen i Stockholms stad. Beträffande nämnda skolstyrelse skola 50 §, 51 § 1 mom. och 52 § kommunal­ lagen för Stockholm äga tillämpning med iakttagande av att antalet ledamöter ej ma understiga sju samt att skolchefen ej må utses till ledamot eller suppleant.

Skolchefen i Stockholms stad äger utse en honom underställd skolledare att i sitt ställe deltaga i sammanträde på sätt i 16 § första stycket sägs.

3 kap. Om skolchefen

19 §•

Skolchefen åligger

a) att biträda skolstyrelsen i dess verksamhet och närmast under styrelsen vara ledare av skolväsendet i kommunen,

b) att, i den mån sådant enligt 15 § uppdrages åt honom, fatta beslut å styrelsens vägnar samt

c) att taga befattning med de ärenden och i övrigt fullgöra de uppgifter, vilka enligt särskilda författningar eller skolstyrelsens beslut ankomma på honom.

20

§.

Om olika slag av skolchefer och andra skolledare förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

7

4 kap. Om länsskolnämnden

21

§.

Länsskolnämnden skall ha inseende över skolorna i länet och därtill hörande

verksamhet.

Därjämte har nämnden att öva tillsyn över undervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor och vid sjukvårdsanstalter och barnhem.

22

§.

Länsskolnämnd utgöres av sju för fyra år utsedda ledamöter, som äro bosatta inom länet och i övrigt fylla av Konungen angivna villkor.

Av ledamöterna utses en av skolöverstyrelsen, en av överstyrelsen för yrkes­ utbildning, en av länsstyrelsen och fyra av landstinget.

Finnas inom länet två landstingskommuner, utser vartdera landstinget två ledamöter. Omfattar länet en eller två städer, som icke tillhöra landstings­ kommun, utses tre ledamöter av landstinget och en ledamot av fullmäktige i staden eller städernas fullmäktige i samråd.

För varje ledamot utses en suppleant. Därvid skall vad ovan i denna paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om undervisningen

23 §.

Varje barn, för vilket gäller skolplikt enligt 30 §, äger rätt att få undervisning i grundskolan.

24 §.

Grundskolan omfattar nio årskurser, betecknade 1—9 och fördelade på låg­ stadium. mellanstadium och högstadium, vart och ett om tre årskurser.

Inom grundskolan anordnas dels olika studievägar, avpassade efter barnens studieinriktning, dels ock specialundervisning för sådana barn, vilka ha svårt att följa den vanliga undervisningen eller anpassa sig till verksamheten i skolan.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständig­ het ej kunna deltaga i vanligt skolarbete, anordnas särskild för dem lämpad undervisning.

25 §.

Studieväg för elev i grundskolan väljes av föräldrarna efter samråd med eleven och sedan upplysningar lämnats av skolan.

Uttagning till specialundervisning av elev i grundskolan sker genom skolans försorg, sedan föräldrarna fått tillfälle att yttra sig.

26 §.

Lärare och annan personal i grundskolan ha att där främja trivsel och arbets­ glädje, söka vinna elevernas förtroende och respektera dem såsom självständiga

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

9

Har skolpliktigt barn ej nått den mognad som fordras för att deltaga i under­ visningen i grundskolan, må dess skolgång med föräldrarnas medgivande upp­ skjutas ett år.

Om intagning i vissa fall vartannat år av elever i grundskolan gäller vad Konungen därom förordnar.

33 §.

Skolplikt må fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan eller i enskild statsunderstödd skola enligt bestämmelser, som utfärdas av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

34 §.

I annan enskild skola än i 33 § avses må skolplikt fullgöras, om skolan god­ känts för ändamålet. Godkännande skall meddelas, om skolans undervisning till art, omfattning och allmän inriktning väsentligen motsvarar grundskolans och skolan förestås av person, vilken äger erforderlig skicklighet för undervisningen och är väl lämpad att förestå skola.

Uppfyller skolan ej längre angivna villkor eller finnes, att undervisningen ej handhaves av lärare med erforderlig skicklighet eller att verksamheten eljest icke bedrives på tillfredsställande sätt, skall godkännandet återkallas, om rättelse ej vinnes genom hänvändelse till skolans ledning.

I godkänd skola må barn, som ej uppnått skolpliktsåldern, intagas i årskurs, som motsvarar årskurs i grundskolan, endast om förutsättning är för handen, varom sägs i 32 § första stycket.

35 §.

Beredes barn i hemmet eller annorstädes enskild undervisning, som väsent­ ligen motsvarar grundskolans, skall barnet befrias från skolgång.

Barn, som befriats från skolgång, må kallas till prövning. Uteblir barnet utan giltigt förfall eller finnes vid prövningen, att barnet ej fått tillfredsställande undervisning, och vinnes ej rättelse på annat sätt, skall skolgång åläggas barnet.

36 §.

Skolplikten är fullgjord, då eleven tillfredsställande genomgått årskurs 9 i grundskolan eller motsvarande årskurs i skola, som sägs i 33 och 34 §§, eller då eleven vid särskild prövning styrker sig äga motsvarande kunskaper.

Äro med hänsyn till elevens bästa särskilda skäl därtill, må medgivas att hans skolgång utan hinder av vad i första stycket sägs avslutas med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller femton år.

37 §.

Har elev i grundskolan ej före skolpliktens upphörande tillfredsställande genomgått årskurs 9, må skolgången fullföljas, om han finnes kunna tillgodogöra sig undervisningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

11

b) om barnet ej är kyrkobokfört eller saknar stadigvarande vistelseort,

c) om barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom kommunen eller inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och under­ visningen ej ombesörjes av annan, eller

d) om eljest med hänsyn till barnets bästa särskilda skäl äro till att barnet under vistelsen mottages för undervisning.

Vad nu sagts skall, i det fall elevområde omfattar del av kommun, i stället avse den del som ingår i elevområdet.

44 §.

Barn skall mottagas i den grundskola, till vars elevområde barnet finnes höra. Äro särskilda skäl därtill, skall i grundskola mottagas barn, som ej tillhör skolans elevområde.

45 §.

I skola, som sägs i 2 § b), mottagas bland de inträdessökande, vilka fylla inträdesfordringama, i första hand de som tillhöra skolans elevområde samt de för vilka skolan eljest av särskilda skäl är den lämpligaste.

I andra hand mottagas övriga behöriga inträdessökande, dock ej den som enligt första stycket skall mottagas i annan skola av samma slag, om plats kan beredas honom där.

46 §.

1 mom. Har kommun på grund av föreskrift i 44 eller 45 § för undervisning

mottagit elev, som ej är kyrkobokförd inom kommunen eller, såvitt avser elev i grundskolan, ej vistas där under förhållanden som i 43 § sägs, är kommunen berättigad till ersättning för kostnaderna för undervisningen.

Ersättningen skall utgivas av den kommun, inom vilken eleven är kyrkobok­ förd; dock skall, om elev som mottagits i grundskola vistas i annan kommun under förhållanden som i 43 § sägs, denna kommun svara för ersättningen.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. skall, om kommunerna ej överenskomma

om annat, utgå med belopp, som fastställes av länsskolnämnden enligt av Konungen utfärdade anvisningar.

Har Konungen eller den myndighet Konungen förordnar beträffande viss undervisning fastställt ersättningsbelopp för elev och läsår eller kurs räknat, skall i stället det beloppet tillämpas. I händelse av tvist mellan kommunerna om vilket belopp som skall gälla, ankommer det på länsskolnämnden att efter framställning bestämma ersättningen.

47 §.

Äro särskilda skäl därtill, äger länsskolnämnden förordna, att för förvalt­ ningen av sådan skola eller del därav, vars elevområde omfattar mera än en kommun, skall av kommunerna bildas kommunalförbund. Kunna kommunerna därvid icke enas om förbundsordningen, beslutar länsstyrelsen efter hörande av länsskolnämnden.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

8 kap. Om kommunens skyldigheter

48

§.

Kommun har att anordna grundskola av den omfattning, som erfordras för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs, samt bestrida de kostnader härför, vilka ej täckas av andra medel.

49 §.

Har kommun anordnat kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall kommunen svara för de kostnader för skolan, vilka ej täckas av andra medel.

50 §.

Finnes i kommun statlig skola, som sägs i 2 § b), åligger det kommunen att för skolan hålla mark, lokaler och inventarier samt i övrigt ombesörja förvalt­ ningen av och bestrida kostnader för skolan enligt vad därom stadgas.

9 kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Mottages i skola, som ej enligt denna lag eller särskilda föreskrifter står under statlig myndighets inseende eller inspektion, elever under 21 års ålder, äger den centrala statsmyndighet, till vars arbetsområde skolan närmast hör, inspektera skolan, om särskild anledning därtill förekommer.

Finnes vid inspektion uppenbart, att allvarliga missförhållanden råda inom skolan, och vinnes ej rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, äger myn­ digheten att vid vite förbjuda fortsatt verksamhet.

52 §.

Är elevhem knutet till skola, som på grund av andra föreskrifter än de i denna lag meddelade står under inseende av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning, skall jämväl elevhemmet stå under överstyrelsens

tillsyn

53 §.

Över beslut av skolstyrelsen i fall, som sägs i 10 § första och andra styckena, må besvär anföras hos länsskolnämnden.

Om besvär över skolstyrelsens beslut i sådana mål och ärenden, vilka styrelsen eljest har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat.

I övrigt gäller vad om besvär över beslut av kommunal nämnd är stadgat i kommunallagen eller, såvitt avser Stockholms stad, kommunallagen för Stock­ holm.

54 §.

Över beslut av länsskolnämnden och överstyrelserna må, där ej annorlunda är stadgat, besvär anföras hos Konungen enligt de bestämmelser Konungen med­ delar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

13

55 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

56 §.

Denna lag skall, med de undantag som följer av vad nedan sägs, träda i kraft den 1 juli 1962.

Genom den nya lagen upphäves skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr 614).

Där i lag eller eljest förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den senare bestämmelsen i stället gälla.

57

§.

Från och med den 1 juli 1962 skall den försöksverksamhet med obligatorisk nioårig enhetsskola, som kommun anordnat efter medgivande av Konungen, upphöra och ersättas med grundskola.

58 §.

Kommun, som vid lagens ikraftträdande ej bedriver försöksverksamhet med obligatorisk nioårig enhetsskola, skall anordna grundskola senast med ingången av läsåret 1968/69. Anordnande av grundskola före nämnda läsår sker efter med­ givande av Konungen eller den myndighet Konungen förordnar.

Grundskola anordnas med början i årskurserna 1—5 och utbygges med en års­ kurs för varje därpå följande läsår. Folkskolans motsvarande årskurser skola samtidigt upphöra. Fortsättningsskolan skall upphöra från och med det läsår, då grundskolan utbygges med årskurs 8.

59 §.

Finnes i kommun, som enligt vad i 58 § sägs anordnat grundskola, statlig eller kommunal realskola eller realskollinje inbyggd i folkskolan, må i sådan skola eller linje ej intagas elever i årskurs, som motsvarar i kommunen införd årskurs av grundskolan.

Finnes i kommunen kommunal flickskola eller praktisk kommunal realskola, bestämmer Konungen, från vilken tidpunkt intagning i sådan skola skall upp­ höra.

60 §.

Äro särskilda skäl därtill, må Konungen på framställning av kommun medgiva omorganisation i annan ordning än i 58 och 59 §§ är stadgat.

61 §•

Har grundskola anordnats i kommun eller medgivande lämnats till dess anord­ nande, må elevområde för skolan eller del därav fastställas att helt eller delvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

omfatta jämväl annan kommun utan hinder av att den kommunen ännu ej medgivits att anordna grundskola.

62 §.

I den mån grundskola ej anordnats i kommun, skola motsvarande årskurser av folkskola och fortsättningsskola bibehållas i kommunen och stå under skol­ styrelsens förvaltning. Styrelsen skall jämväl förvalta i kommun kvarvarande statlig realskola och högre kommunal skola. Beträffande skolor som nu sagts skola bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar gälla i den mån ej Konungen annorlunda förordnar.

I kommun, vari folkskolan och fortsättningsskolan ej avvecklats, skall be­ träffande skolplikt och dess fullgörande gälla vad Konungen därom förordnar.

Har samebarn tillfredsställande genomgått nomadskola, skall barnet, utan hinder av att skolan ej omfattat nio årskurser, anses ha fullgjort sin skolplikt.

63 §.

Tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter av skolstyrelse, som utsetts enligt skolstyrelselagen, skall ej ändras på grund av ikraftträdandet av före­ varande lag, och sådan styrelse skall anses som skolstyrelse enligt denna lag.

64 §.

De ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya lagen, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

16

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1962.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndÉⁿ,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^kog­

^lund, E^denman, J^ohansson, ^af G^eijerstam, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, frågor angående lagstiftning

rörande det allmänna skolväsendet m.m. samt anför därvid följande.

Tidigare denna dag har i proposition nr 54 upptagits frågor angående refor­ mering av den obligatoriska skolan m. m. på grundval av förslag, som framlagts av 1957 års skolberedning bl. a. i dess betänkande Grundskolan (SOU 1961: 30) och i Förslag angående skolstadga (stencilerat).

Beträffande skolberedningen och dess arbete samt remissbehandlingen av be­ redningens förslag får jag hänvisa till den översikt härutinnan som lämnats i nämnda proposition.

I nämnda betänkande har skolberedningen föreslagit, att de grundläggande bestämmelserna rörande det allmänna skolväsendet upptages i en lag, benämnd skollag, samt avgivit förslag till sådan lagstiftning. Därjämte har beredningen behandlat vissa frågor rörande författningssystemet på skolväsendets område. Jag anhåller nu att få taga upp dessa spörsmål till behandling.

A. Huvudgrunderna för skollagen

Gällande bestämmelser och deras tillkomst m. m.

Skolstyrelselagen

1 skolstyrelselagen den 21 december 1956 (nr 61b) fastslås kommunernas prin­

cipiella ansvar och befogenheter på skolväsendets område. Sålunda skall, enligt 1 §, varje kommun, efter vad i lagen och särskilda författningar närmare bestäm­ mes, sörja för undervisning av skolpliktiga barn (obligatorisk undervisning) och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen, såvitt icke handhavandet därav till­ kommer annan.

Enligt 4 § skall i varje kommun finnas en skolstyrelse och som huvudregel (5 §) gäller att skolstyrelsen skall vara styrelse för — utom det obligatoriska

17

I övrigt ges i skolstyrelselagen vissa regler om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som hör till skolstyrelsens förvaltningsområde (18 §), om besvär (19 §) och om tillämpningsföreskrifter (20 §).

Skolstyrelselagens tillkomst var ett led i den reformverksamhet på skolans område, som bedrivits alltsedan 1940-talet. 19^6 års slcolkommission upptog i sitt principbetänkande (SOU 1948: 27 s. 427—439) frågorna om kommunalisering av skolväsendet, om centrala och regionala skolmyndigheter, om skolans lokala organisation och fackliga ledning samt om lärartillsättningen. Dessa frågor be­ handlades vid 1950 års riksdag i en särskild proposition. Där föreslogs att enhetsskolan skulle vara en statsunderstödd kommunal skola, varvid framhölls att detta alternativ var det från praktisk synpunkt enda möjliga. Beträffande gym­ nasiet ställdes avgörandet om en eventuell kommunalisering på framtiden. I propositionen lämnades även en redogörelse för övriga av de ovan nämnda av skolkommissionen behandlade frågorna, men några definitiva förslag framlades icke, då ytterligare utredning i olika hänseenden ansågs erforderlig. Proposi­ tionen bifölls av riksdagen ( Prop. 1950:133 ; Särsk. utsk. uti. nr 3; Rskr 403).

Den nämnda utredningen anförtroddes åt 1951 års skobtyrelseutredning, som 1 september 1955 framlade betänkande om skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen (SOU 1955: 31). Betänkandet har legat till grund för den proposition, som lett till 1956 års riksdagsbeslut om kommunala skolsty­ relser och interkommunal samverkan på skolväsendets område (skolstyrelsela­ gen), om förstärkning av skolväsendets lokala fackliga ledning och om länsskolnämnder ( Prop. 1956:182 ; KSU 1; Rskr 420).

Beträffande regleringen i skolstyrelselagen av interkommunal sam­ verkan bedömdes det av såväl departementschefen som utskottet som ound­ vikligt att utfärda tvångsföreskrifter på detta område, men samtidigt framhölls att tvång borde användas med återhållsamhet och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation, därest förutsättningar eljest ej skulle föreligga för en godtagbar lösning. I frågan hur kostnaderna skulle för­ delas mellan samverkande kommuner anförde departementschefen:

Naturligtvis måste det få vara kommunernas ensak, hur de sinsemellan för­ delar kostnaderna, då samverkan grundas på helt frivilliga överenskommelser, men för undvikande av tvistigheter torde det vara av stort värde att anvisningar finns utarbetade, vilka kan tjäna till ledning, då avtal skall träffas. För de fall åter, då mellaninstansema måste gripa in och förordna om kostnadsfördelningen, är det nödvändigt, att det finns fasta normer att lägga till grund för besluten.

Jag förutsätter liksom skolstyrelseutredningen att, då samverkan sker utan att kommunalförbund bildas, någon av kommunerna ensam blir huvudman för den gemensamma anordningen och genom sina organ administrerar denna. Frå­ gan blir således, efter vilka grunder den kommun, som mottager barn från en eller flera andra, skall ersättas av dessa andra, vars barn drager nytta av den gemensamma anordningen. För egen del anser jag, att den enda regel, som kan ge ett rättvisande resultat, är att den mottagande kommunen äger uppbära

2 — Bihang till riksdagens protokoll 196%. 1 sand. Nr 1,16

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

18

ersättning för de verkliga merkostnader den åsamkats genom elever från andra kommuner. Några generella ersättningsbelopp per elev och år eller dylikt torde med hänsyn till de synnerligen stora variationer i samarbetets omfattning, som kan förutses, icke kunna komma i fråga. Enligt min mening bör det ankomma på Kungl. Maj:t att ombesörja, att anvisningar rörande fördelningen av kostna­ der mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än genom kommunalförbund, utarbetas enligt principen att kommun, som motta­ ger elever från annan, av denna skall äga uppbära ersättning för sina havda verkliga merkostnader.

I fråga om kostnadernas fördelning anförde utskottet:

Ett väsentligt spörsmål är självfallet fördelningen av kostnaderna mellan sam­ verkande kommuner. Departementschefen förordar, att den mottagande kom­ munen skall uppbära ersättning för de verkliga merkostnaderna, som åsamkats genom elever från andra kommuner. Utskottet har i princip intet att erinra mot en dylik beräkningsgrund, men förutsätter, att om så skulle befinnas lämpligare det bör vara Kungl. Maj:t obetaget att tillämpa annan beräkningsgrund, t. ex. medeltalsberäkningar eller andra schablonmässiga metoder. Utskottet anser det värdefullt, att anvisningar avseende kostnadsfördelningen mellan kommuner, som samverkar på skolans område i annan form än genom kommunalförbund, utarbetas genom Kungl. Maj:ts försorg. Utskottet vill, i anslutning till vad ut­ skottet nyss anfört, framhålla önskvärdheten av att dessa anvisningar göres enkla och lättillämpade i avseende å beräkningsmetoderna.

Vad gäller skolstyrelsens kompetensområde upptog ej propo­ sitionen med förslag till skolstyrelselag de högre tekniska läroverken bland de skolor, som föreslogs skola stå under skolstyrelsens förvaltning. Vid behandling­ en i riksdagen väcktes motionsledes (motion 11:808) frågan om att hänföra jäm­ väl dessa läroverk under skolstyrelsen. Utskottet anförde i denna fråga:

Utskottet finner vissa skäl tala för det i motionen II: 808 framförda yrkandet, att även de tekniska gymnasierna skall ingå under skolstyrelsen. Som motionä­ rerna framhållit svarar nu kommunerna för byggnader och inventarier till dessa läroanstalter. I detta hänseende föreligger sålunda överensstämmelser med de allmänna läroverken. Icke sällan är också dessa gymnasier i lokalhänseende sam­ ordnade med kommunala tekniska yrkesskolor. Därest nu de kommunala handelsgymnasierna kommer att inordnas under skolstyrelsen, synes skäl tala för att detsamma sker även beträffande den gren på yrkesundervisningen, som de högre tekniska läroverken representerar. Som motiv för att dessa skolor skall lämnas utanför den gemensamma skolstyrelsen har anförts, att de icke har en så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor. Utskottet, som finner denna invändning motiverad, anser sig icke kunna tillstyrka motionen i denna del. Ut­ skottet vill emellertid framhålla, att förhållandena i detta hänseende snabbt kan komma att ändras i den mån bl. a. det vid 1956 års riksdag fattade beslutet om utbyggnaden av det tekniska skolväsendet genomföres. Utskottet, som finner det fördelaktigt om även de högre tekniska läroverken kunde inordnas under den gemensamma skolstyrelsen, utgår emellertid från att Kungl. Maj:t följer utveck­ lingen och vid lämplig tidpunkt efter erforderlig utredning framlägger de förslag som kan anses påkallade. Tills vidare torde det vara till fyllest, att Kungl. Maj:t fattar beslut beträffande dessa läroanstalters inordnande under skolstyrelsen på framställning i varje särskilt fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

19

Kommunernas förpliktelser på skolväsendets område regleras, såsom framgått av det föregående, inte närmare i skolstyrelselagen utan mera ingående bestämmelser härom finnes för närvarande i ett flertal andra författ­ ningar, nämligen i de stadgor eller författningar, som reglerar de särskilda skol­ formerna. I folkskolestadgan den 23 maj 1958 (nr 399) är upptagna åtskilliga sådana regler. Här stadgas i 208 §, att det åligger kommun att anordna erforder­ liga obligatoriska skolor, tillhandahålla skolorna ändamålsenligt planerade tomter samt erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier, möbler och undervisningsmaterial samt svara för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning. Kommunen är enligt 212 § skyldig att kostnadsfritt tillhandahålla elever vid folkskolor och försöksskolor sådan materiel, som erfordras för under­ visningen i olika ämnen. I 213 § ålägges kommunen att bestrida alla kostnader för det obligatoriska skolväsendet i kommunen, i den mån dessa icke täckes av statsbidrag, bidrag från annan kommun eller andra medel. 214 § ger regler om de avlöningsförmåner kommunen har att utge till rektorer och andra lärare.

Har kommun inrättat annan kommunal skola, får kommunen i princip svara för kostnaderna för denna. I stadgan den 23 maj 1958 (nr 3^2) för högre

kommunala skolor har givits bestämmelser om sådan skolas ekonomiska förvalt­

ning. Enligt stadgans 64 § skall högre kommunal skola till sitt förfogande ha erforderliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler. Vidare skall bok­ samling för lärare och elever finnas i skolan. 67 § ålägger kommunen att bestrida alla kostnader för skolan i den mån de icke täckes av statsbidrag, bidrag från annan kommun eller annan inkomst. Liknande regler ges för de kommunala gymnasierna. I kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 350) med vissa bestämmelser om

kommunala allmänna gymnasier stadgas i 23 §, att kommun, som upprättat

gymnasium, skall tillhandahålla för undervisningen och för rektorsexpeditionen erforderliga och lämpliga lokaler jämte inredning, inventarier och möbler även­ som bibliotek och annan undervisningsmateriel. I 24 § samma kungörelse ges en bestämmelse, som ålägger kommunen att bestrida alla kostnader för gymnasiet, vilka ej täckes av andra medel. Om kommunens skyldigheter att inrätta tjänster vid gymnasiet samt att utge ekonomiska förmåner till personalen stadgas dess­ utom i 25 §.

I yrkcsskolestadgan den 30 juni 1955 (nr 503) återfinnes bestämmelser om kommuns förpliktelser beträffande lokaler och inredning m. m. för yrkesskolor. Som allmänt villkor för statsbidrag till sådan skola gäller enligt 6 § kungörelsen

den 31 maj 1957 (nr 480) om statsbidrag till yrkesskolor, att skolans huvudman

förbundit sig att svara för de med skolans anläggning och drift förenade kostna­ derna i den mån dessa icke täckes av statsbidrag eller andra inkomster.

När kommun är huvudman för handelsgymnasium, ankommer det jämlikt

58 § kungörelsen den 2 juni 1961 (nr 362) med vissa bestämmelser angående han- delsgymnasier på kommunen att svara för alla de kostnader för gymnasiet, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Vissa bestämmelser i annan jörjattning

21

stöd, skolan godkänts av skolstyrelsen. Den som nöjaktigt inhämtat årskurs 8 i obligatorisk skola kan under vissa förutsättningar medgivas att fullgöra sin åter­ stående skolplikt i yrkesskola. Inträde i enskild skola i sådan årskurs, som mot­ svarar årskurs ett eller högre av den obligatoriska skolan, får ej utan medgivan­ de av skolstyrelsen ske före skolpliktens inträde, därvid prövningen sker efter samma grunder som angivits i 12 §. Godkännande av enskild skola förutsätter att skolan förestås av person, som är känd för hederlig vandel och äger erforderlig skicklighet för undervisningen. Såvitt gäller skolpliktiga barn skall godkänd skola stå under skolstyrelsens tillsyn och godkännande skall återkallas, om verk­ samheten inte bedrives på tillfredsställande sätt och rättelse inte kan åväga­ bringas. Fullgörande av skolplikt genom privatundervisning förutsätter medgi­ vande av skolstyrelsen. Styrelsen äger kalla barn, som av denna orsak befriats från skolgång, till prövning inför lämplig person, som styrelsen utsett. Hörsam­ mas ej kallelse och föreligger ej laga förfall eller finnes vid prövning att barnet inte fått tillfredsställande undervisning, skall styrelsen, om rättelse inte kan vinnas på annat sätt, ålägga barnet skolgång. Enligt 17 § är den som på grund av lyte, sjukdom eller liknande omständighet ej kan deltaga i vanlig skolunder­ visning skyldig deltaga i annan för honom lämpad undervisning.

Skolplikt är enligt 18 § fullgjord, då elev genomgått den högsta för honom obligatoriska årskursen i den obligatoriska skolan och därvid eller vid särskild prövning erhållit vissa minimibetyg eller då elev, som medgivits att fullgöra sista årskursen i yrkesskola, nöjaktigt genomgått den avsedda kursen i nämnda skola. Utan hinder av vad nu sagts må skolstyrelsen, om särskilda skäl äro där­ till, medgiva elev, vars skolplikt omfattar 8 eller 9 årskurser i den obligatoriska skolan, att avsluta sin skolgång med utgången av vårterminen det kalenderår, då han fyller 15 år. I varje fall upphör skolplikten enligt 20 § senast med ut­ gången av den årskurs, som slutar det kalenderår då barnet fyller 16 år, eller, om skolplikten omfattar endast 7 årskurser, senast med utgången av vårter­ minen det kalenderår, då barnet fyller 15 år.

I 21 § stadgas att sådan elev i obligatorisk skola, som ej före skolpliktens upp­ hörande genomgått alla i kommunen obligatoriska årskurser, äger genomgå återstående kurser, om han har förutsättningar att tillgodogöra sig undervis­ ningen.

Tillsynen över att de skolpliktiga fullgör sin skolgång eller eljest får undervis­ ning ankommer enligt 22 § på skolstyrelsen. I 23 § stadgas att målsman eller annan, som har skolpliktigt barn i sin vård, skall övervaka att barnet besöker skolan. I 24 § meddelas bestämmelser om vissa tvångsmedel mot försumlighet att fullgöra skolplikt i obligatorisk skola. Underlåter elev i sådan skola att full­ göra skolgången och vinnes ej rättelse, äger länsskolnämnden på anmälan från skolstyrelsen, om underlåtenheten beror på tredska av den som har eleven i sin vård, vid vite förelägga den tredskande att regelbundet hålla eleven i skolan. Beslutet går i verkställighet utan hinder av besvär. Följes ej föreläggandet, må nämnden utdöma vitet. Detta kan ej förvandlas till frihetsstraff. Har vitesföre­ läggande ej åsyftad verkan eller är eljest synnerliga skäl därtill, äger länsskol-

Kungl. Maj. ts proposition nr 136 år 1962

23

gemensamt stiftad lag om skolplikt. Motivet för hemställan är främst, att be­ stämmelserna om skolplikt griper in i medborgarnas personliga frihet.

Gränsen mellan området för Konungens ekonomiska och administrativa agstiftningsmakt jämlikt 89 § regeringsformen och området för den samfallda lagstiftningen är långtifrån skarp. I största utsträckning anses emellertid numera gälla, att ingrepp genom beslut av administrativ myndighet i medborgarnas personliga frihet kan företagas endast med stöd av samfällt stiftad lag. Sa ar fallet med lagar som medgiver frihetsberövande på grund av ett från samhällets synpunkt icke önskvärt, ehuru icke kriminaliserat levnadssätt eller beteende. Exempelvis är lagen om nykterhetsvård och lagen om socialhjälp, vilka bada möjliggör tvångsintagning på anstalt, stiftade av Konungen och riksdagen ge­ mensamt. Samma är förhållandet med lagen angående lösdrivares behandling. Även ingrepp av mera generell natur regleras i stor utsträckning genoni samfalld lagstiftning. Gällande bestämmelser om värnplikt, civilförsvarsplikt och tjänsteplikt är sålunda upptagna i lagar, stiftade av Konungen och riksdagen gemensamt. - 0

De nu behandlade lagstiftningsområdena rör i huvudsak vuxna. Men också barnavårdslagen och 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, vilka båda möjliggör långtgående ingrepp mot barn och ungdom, har stiftats av Konungen och riksdagen gemensamt.

Skolplikten för barn i allmänhet har däremot aldrig fastslagits i samfällt stif­ tad lag utan, ända från den första folkskolestadgan som utfärdades år 1842, alle­ nast i stadgor beslutade av Kungl. Maj:t ensam. Innan de nu gallande bestäm­ melserna om skolplikt för barn i allmänhet tillkom genom den nya folkskole­ stadgan den 23 maj 1958, begärde Kungl. Maj:t emellertid — utan att formellt tillerkänna riksdagen medbestämmanderätt — riksdagens bemyndigande att utfärda dem. .... „ .

Skolplikten för fjällsamers barn har, liksom för barn i allmänhet, genomgående föreskrivits av Kungl. Maj:t ensam inom ramen för den ekonomiska lagstift­ ningsmakten. ...... i

Då dövstumsundervisningen år 1889 fick sin första författningsmassiga regle­ ring, ansåg Kungl. Maj:t, att bl. a. huvudstadgandet om skolplikt skulle antagas jämväl av riksdagen. Riksdagen fordrade emellertid, att alla bestämmelserna i den av Kungl. Maj:t föreslagna författningen skulle tillhöra den gemensamma lagstiftningens område. Kungl. Maj:t gav efter för riksdagens krav, och doystumundervisningen kom att vara reglerad i samfällt stiftad lag fram till ai 1938. Numera är emellertid alla bestämmelser om dövstumundervisningen med­ delade av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Likartat är förhållandet med skolplikten för blinda; regleringen genom sam­ fälld lag bestod här från år 1896 till år 1952.

En väsentlig anledning till att skolplikten för de flesta kategorier av barn är reglerad genom administrativa författningar är uppenbarligen, att skolgången uppfattats mera som en förmån än som en skyldighet. Enligt utskottets mening kan likväl motionärens uppfattning om skolplikten såsom ett ingrepp i den per­ sonliga friheten icke anses sakna fog. Särskilt sedan den nioåriga obligatoriska skolan blivit genomförd, torde många föräldrar och barn uppfatta skolplikten under senare delen av skoltiden som ett avsevärt hinder med bl. a. kannbara ekonomiska verkningar. Utskottet anser därför övervägande skal tala för att skolplikten — i enlighet med allmänt antagna grundsatser inom andra lagstiftningsområden — regleras i samfällt stiftad lag. ^

I den ovan lämnade redogörelsen har omtalats, att 1958 ars A-riksdag hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

24

att pröva två likalydande motioner med samma syfte som den förevarande. Statsutskottet framhöll i sitt utlåtande (nr 89) i ämnet, att uppfattningen, att skolplikten och darmed sammanhängande spörsmål borde regleras i lag och mte i administrativ författning, var värd beaktande. Utskottet fann emellertid olämpligt, att ett lagförslag rörande enbart skolplikt i nuvarande läge utarbeta­ des och förelädes riksdagen. Därvid anförde utskottet, att det kunde tänkas aU aven bestämmelser, som reglerade andra förhållanden på skolväsendets om­ råde, borde intagas i eu skollag, men att en sådan inte borde utformas förrän storre stabilitet nåtts på skollagstiftningens område. Statsutskottet tillstyrkte dartor icke motionerna men hemställde, att riksdagen i skrivelse till Kungl. - laj .t ville giva till känna vad utskottet anfört. Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.

Ehuru andra lagutskottet, enligt vad ovan anförts, funnit övervägande skäl tala för att skolplikten regleras i samfällt stiftad lag, vill utskottet icke förorda att riksdagen nu intager annan ståndpunkt än 1958 års A-riksdag i frågan om omedelbar lagstiftning angående skolplikt. Härvid fäster utskottet avgörande vikt vid att de nuvarande bestämmelserna om allmän skolplikt, ehuru formellt beslutade av Kungl. Maj:t, likväl till sin utformning prövats av riksdagen.

Då vidare Kungl. Maj:t genom skrivelse från 1958 års A-riksdag fått anled­ ning att uppmärksamma den i motionen avsedda frågan, bör motionen enligt utskottets mening icke föranleda någon åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Skolberedningens förslag och remissyttranden

1. Skollagens huvudsakliga innehåll

Skolberedningen

Skolberednmgen anför, att förhållandena på skolväsendets område vinner fas­ tare form i och med att slutlig ställning tages till grundskolan och den nuva­ rande försöksperioden upphör. Därför anser beredningen tiden vara inne att__ liksom skett i övriga skandinaviska länder — i lags form reglera de principiellt viktiga frågorna om det offentliga skolväsendet.

Beträffande det huvudsakliga innehållet i det av beredningen framlagda för­ slaget till skollag anför beredningen:

I lagen bör i första hand inrymmas i stort sett de bestämmelser som erfordras för att reglera förhållandena mellan å ena sidan den enskilde medborgaren, å andra sidan samhället-skolan. Detta innebär, att lagen främst får uppta de cen­ trala bestämmelserna om grundskolan och dess ändamål, om rätten till under­ visning i anslutning till 1952 års tilläggsprotokoll till Europarådets konvention angaende skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt om skolplikten.

Men även andra frågor av stor vikt för skolväsendet, för övrigt i nära anslut-

deJl.0Yan redovisade principen, bör regleras genom av riksdagen fast­

ställd lag. Hit hör främst de skyldigheter, som åvilar kommunerna i fråga om undervisningsväsendet. Skolstyrelselagen reglerar denna fråga mycket knapp­ händigt. I dess 1 § står endast, att varje kommun skall sörja för undervisningen av skolpliktiga barn och i övrigt vårda skolväsendet i kommunen. Den nya lag, som beredningen nu föreslår, bör i detta hänseende reglera huvuddragen av kom­ munernas skyldigheter beträffande de skolformer, som sorterar under skolstyrel­ serna. Beträffande kommunernas skyldighet att samverka på skolväsendets om­

25

råde lämnas däremot i skolstyrelselagen fylligare bestämmelser. Det väsent­ ligaste av motsvarande föreskrifter bör helt naturligt också intagas i den nya lagen.

Om den nya lagen skall kunna ge en allmän överblick över den yttre organisa­ tionen av vårt offentliga skolväsen, bör den även i sina huvuddrag reglera skol­ väsendets centrala och regionala ledning. Sådana bestämmelser föreslås därför få inflyta i lagen. — Skolstyrelselagens bestämmelser om skolans lokala ledning (skolstyrelse och skolledare) bör givetvis också inflyta i den nya lagen.

Remissyttranden

Förslaget att i en skollag upptaga bestämmelser om de principiellt viktiga frågorna rörande det offentliga skolväsendet har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, och många instanser har uttryckligen hälsat denna lösning med tillfredsställelse. Vad beredningen anfört om det huvudsakliga innehållet i skollagen har i stort sett också bemötts positivt vid remissbehandlingen.

2. Kommunernas skyldigheter

Skolberedningen

Skolberedningen konstaterar, att till de frågor av stor vikt för skolväsendet, som bör upptagas i den nya skollagen , hör kommunernas skyldigheter ifråga om undervisningsväsendet. Beredningen anser, att i den nya lagen bör regleras huvuddragen av kommunernas skyldigheter beträffande de skolformer, som sor­ terar under skolstyrelserna. Utifrån dessa utgångspunkter upptar beredningen därför vissa bestämmelser härom i sitt förslag till skollag (26—31 §§). Sålunda föreslås ett allmänt stadgande om kommuns plikt att vårda skolväsendet i kom­ munen och att främja dess utveckling. Bestämmelser, som ålägger kommunen att anordna grundskola och att främja åtgärder i syfte att bereda barn och ung­ dom undervisning i högre skolor, som lyder under skolstyrelsen, förordas vidare. Kommun ålägges enligt förslaget i princip att svara för att den, som inte kan gå i grundskolan, får annan lämplig undervisning. Vidare upptar förslaget regler om kommunens skyldigheter att för alla här ifrågavarande skolformer tillhanda­ hålla mark, lokaler, inredning, inventarier och möbler. För grundskolan och kommunala skolor föreslås ett uttryckligt åläggande för kommunen att svara för att skolorna får bibliotek och tidsenlig utrustning för undervisningen och att i övrigt bestrida de kostnader, som inte täckes av andra medel. I förslaget har beredningen också intagit en bestämmelse om att kommunen i skälig omfattning kostnadsfritt skall tillhandahålla elev vid grundskolan materiel, som fordras för en tidsenlig undervisning.

I förslaget till skolstadga har åtskilliga bestämmelser upptagits under rubri­ ken »Kommunernas skyldigheter». Här finnes regler om förfarandet vid skolbyggnadsföretag, om upplåtelse av skollokaler, om skyldigheten att inrätta tjänster och att utbetala löneförmåner till lärare i kommunernas tjänst samt om kommunernas skyldigheter beträffande lokaler för och administration av vissa statliga skolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

27

kommunen åtager sig att ombesörja åtgärden för den andra partens räkning. Gäller samarbetet anställandet av en gemensam befattningshavare, exempelvis skolsköterska eller skolpsykolog, kan även samma huvudtyp av avtal begagnas. Så kan också ske i fråga om andra gemensamma nyttigheter, t. ex. upprättande av ett filmarkiv för flera kommuner. Dock kan samverkan i sådant fall också ske antingen genom bildande av ett särskilt rättssubjekt, en filmförening, eller genom ett avtal om att kommunerna skall handha verksamheten gemensamt via ett särskilt tillsatt förvaltningsorgan, vars beslut dock måste betraktas såsom fattade av de särskilda kommunerna var för sig genom dessas med delegerad beslutanderätt utrustade representanter i organet. Kommunalrättsligt är den typ av »gemensamt förvaltningsorgan» som dylika avtal kan sägas åstadkomma i hög grad dubiös, eftersom vid allt avtalsmässigt samarbete var och en av de samverkande parterna kommunalrättsligt sett bibehåller sin beslutanderätt i den fråga avtalet gäller. Vill de samverkande kommunerna åstadkomma ett i verklig mening gemensamt förvaltningsorgan för det ändamål man etablerat interkommunal samverkan om, får de hänvisas till att bilda kommunalförbund.

Beredningen konstaterar att den interkommunaia samverkan såsom den hit­ tills bedrivits — och särskilt sådan i form av avtal — är förenad med vissa olägenheter från administrativ synpunkt. Slutes avtal mellan två kommuner, varigenom den ena kommunen förbinder sig att för undervisning mottaga barn från den andra kommunen, är det principiellt otillfredsställande, att endast den förstnämnda kommunen, alltså den kommun där skolan är belägen, får ett direkt inflytande på skolans förvaltning och på det delvis gemensamma skolväsendets utformning mera allmänt. För de kommuner som sänder sina högstadieelever till skolor i andra kommuner innebär det avtalsmässiga samarbetet att de ställs utan medbestämmanderätt i fråga om en inte minst från kommunalekonomisk synpunkt mycket viktig sektor av den verksamhet som obligatoriskt åvilar kom­ munerna. Den från praktisk synpunkt mest påtagliga nackdelen är att samarbetet förutsätter ett ganska omständligt och tidsödande förhandlingsförfarande. Inte sällan blir dessa förhandlingar mellan kommunerna mycket långdragna och seg­ slitna, främst när det gäller de ekonomiska villkoren för samarbetet. I de fall en kommun måste ingå avtal med flera andra kommuner om mottagande av elever därifrån, vilket i praktiken blir en mycket vanlig samarbetssituation, kan avtalsproceduren bli ganska besvärlig och tillkrånglad. Diskussioner kan små­ ningom också uppstå om tolkningen och tillämpningen av avtalen samt förnyade förhandlingar påfordras vid avtalstidens slut, varvid hela proceduren måste sättas i gång på nytt.

På denna punkt har beredningen stannat för att föreslå en lösning, som inne­ bär en radikal förenkling av förfarandet beträffande den viktigaste och kvanti­ tativt helt dominerande formen av interkommunal samverkan, nämligen mot­ tagande av elever för undervisning. Beredningens förslag i dessa avseenden åter­ finnes i 20—25 §§ samt 33 och 34 §§ i beredningens förslag till skollag.

Beredningens förslag innebär att elevområde skall av statlig myndighet, före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

29

för övrigt ju finnes på statsbidragsgivningens område — skall visa sig värdefull och från kommunalt håll betraktas som ett betydande framsteg i förhållande till nuva­ rande situation, då mycken tid och kraft förspilles på interkommunala förhand­ lingar och diskussioner, vilka ofta blir både irritationsskapande och nära nog fruktlösa. Visserligen kan en schablonisering av ersättningsbeloppen aldrig åstad­ komma full rättvisa i alla samarbetssituationer. Det ligger i schabloniseringens natur att vissa kommuner — bland såväl de mottagande som de sändande — kan komma att känna sig missgynnade. Schematiskt uträknade genomsnittsersättningar kan i det enskilda fallet ibland kanske tyckas ge en viss över­ kompensation; i andra fall åter slår schematiseringen åt motsatt håll och leder till en underkompensation. Fördelarna med enhetliga belopp är dock enligt be­ redningens mening uppenbara. Förfarandet blir inte bara enklare, det elimine­ rar också den irritation som kan uppstå om ersättningsbeloppen för olika skolor i en och samma skolform inom t. ex. ett län blir mycket olika. Dylika variationer kan till och med tänkas innebära en viss risk för att kommunerna låter påverka sig av ekonomiska faktorer, när de skall ta ställning till vilken skolas elevom­ råde de önskar tillhöra. Så bör givetvis inte vara fallet; skolplaneringen skall ske med hänsynstagande till vad som från pedagogisk och skolorganisatorisk syn­ punkt är mest ändamålsenligt.

Beträffande annan samverkan än mottagande av elever innebär beredningens förslag en ökad kommunal bestämmanderätt. På detta område kan den nya situationen snarast rubriceras som en helt obeskuren kommunal avtalsfrihet. Hittills har dylik samverkan indirekt reglerats av länsskolnämnden via organisa­ tionsplanen. I fortsättningen kommer denna samverkan enligt beredningens för­ slag inte längre att fordra länsskolnämndens godkännande. Den lämnas helt oreglerad. Kommunerna kan på dessa samarbetsområden sluta vilka avtal de vill. De kan bestämma samarbetets såväl inriktning som omfattning eller med andra ord själva välja avtalsparter, själva överenskomma om både objektet och de ekonomiska villkoren för samarbetet.

Såsom beredningens förslag till reglering av interkommunal samverkan ut­ formats bortfaller, anför beredningen, den betydelse organisationsplanerna hit­ tills haft i detta avseende, och beredningen föreslår därför, att bestämmelser om sådana planer inte upptages i den nya lagen.

Avslutningsvis betonar beredningen, att med den genomgripande nykonstruk­ tion och förenkling beredningen på denna punkt föreslår bortfaller också till avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala skolsamarbetets bety­ dande omfattning i och för sig utgör ett argument för en kommunindelningsreform.

Remissyttranden

Beredningens förslag om formerna för interkommunal samver­ ka n på skolans område tillstyrkes eller godtages i huvudsak av flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i denna fråga. Av de flesta kommuner som berört frågan redovisas en positiv inställning.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

30

Att förslaget om elevområden innebär en avsevärd administrativ för­ enkling ägnad att undanröja de olägenheter, som varit förknippade med hittills­ varande mera tungrodda system med avtal mellan kommunerna såsom huvud­ form, vitsordas av åtskilliga länsskolnämndcr liksom av länsstyrelserna i Stock­

holms, Östergötlands och Kronobergs län samt Svenska stadsförbundet, Tjänste­ männens centralorganisation, Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening, Läroverksläramas riksförbund och Sveriges skoldirektörsförening. Svens­

ka stadsförbundet uttalar i sitt yttrande att förbundet finner förslaget i stort sett välgrundat och ger sin principiella anslutning till detsamma. En liknande inställning intages av skolöverstyrelsen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att förslaget fått ett gynnsamt

mottagande hos kommunerna och att det torde bli lätt att tillämpa.

Av fem av länsskolnämndema reses den principiella invändningen mot bered­ ningens förslag, att detta innebär en viss risk för att den kommunala självbe­ stämmanderätten urholkas, eftersom sådan kommun, som skall lämna barn till en annan kommuns skola, kommer att få en tämligen uttunnad medbestämman­ derätt i fråga om skolans utformning; i sämsta fall kan dess medverkan inskrän­ kas till ekonomiska mellanhavanden av mer eller mindre automatisk typ. Det framstår därför som nödvändigt att detta problem löses, enär skolväsendet eljest kan gå förlustig den värdefulla faktor, som det kommunala engagemanget i skol­ frågorna hittills utgjort.

I vissa yttranden fästes uppmärksamheten på frågan om sambandet mellan förslaget och den pågående kommunindelningsreformen. Länsskolnämnden i

Kalmar län instämmer i beredningens uttalande, att genom den av beredningen

föreslagna ordningen bortfaller till avsevärd del den synpunkten, att det interkommunala skolsamarbetets betydande omfattning i och för sig skulle utgöra ett argument för en kommunindelningsreform. Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit beredningens förslag inte endast innebära en påtaglig administrativ förenkling utan även vara till väsentligt gagn i ett vidare sammanhang. Genom denna smidiga form för samverkan kan nämligen framdeles uppkommande kom­ munindelningsfrågor förväntas över lag bli föremål för önskvärd allsidig bedöm­ ning och ej, såsom eljest kunnat befaras, stundom avgöras med skolproblemens lösande som primär riktpunkt. Om i ett visst fall det lämpliga elevområdet inte skulle sammanfalla med det naturliga samarbetsområdet behöver m. a. o. detta inte ge anledning till skapandet av en artificiell storkommunbildning. Riksför­

bundet landsbygdens folk finner det naturligt, att planeringen av grundskolan

sker oberoende av om en kommunreform genomföres eller ej. Såväl detta för­ bund som Svenska landsbygdens kvinnoförbund finner gästkommunernas bris­ tande inflytande över skolans utformning vara oförenligt med principen om en i verklig mening kommunal skola.

Mot det nyss berörda, av beredningen gjorda uttalandet har å andra sidan flera remissinstanser rest invändningar. Sålunda uttalar länsskolnämnden i Mal­

möhus län att dess slutsats i ämnet blir den rakt motsatta. Länsstyrelsen i Öster­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

31

götlands län, som anser att skolväsendets organisation inte blir av lika stor bety­ delse för frågan om en ny kommunindelning, finner beredningens uttalande be­ tydligt överdrivet. Om flera kommuner skall ha medinflytande beträffande skol­ väsendet i ett område, blir visserligen detta ofta administrativt mycket tungrott.

Men länsstyrelsen finner det inte tillfredsställande att man undandrager en kom­ mun medinflytande beträffande skolor, som är avsedda för barn från kommunen. Det synes därför önskvärt att ett högstadieområde såvitt möjligt ej omfattar flera kommuner, men länsstyrelsen anser givet, att man vid en kommunindelningsreform även måste taga hänsyn till en mängd andra faktorer än de skolorganisatoriska. Enligt länsstyrelsens i Kristianstads län mening må bered­ ningens uttalande i och för sig vara riktigt men samtidigt bortfaller också det inflytande på skolväsendets ordnande, som de gästande kommunerna rimligtvis borde ha. Att skolväsendet är en kommunal angelägenhet måste förutsätta, att samtliga kommuner inom ett elevområde bör äga åtminstone viss medbestäm­ manderätt i skolfrågorna. Det måste enligt länsstyrelsens uppfattning på ett eller annat sätt tillskapas möjlighet att tillförsäkra kommunerna ett visst mått av sådant medbestämmande, och länsstyrelsen anser, att detta bäst skulle kunna ske genom en kommunsammanslagning. Länsstyrelsen i Malmöhus län an­ märker, att de lämnande kommunernas medbestämmanderätt blir en fiktion och att deras roll inskränker sig till att betala för samverkan, pa vilken de kommunalrättsligt saknar inflytande. Enligt länsstyrelsens mening synes det med nu­ varande kommungränser omöjligt att finna en acceptabel lösning på detta pro­ blem. Även Svenska landskommunernas förband vänder sig mot beredningens berörda uttalande och anför, att man inte kan anlägga det betraktelsesättet, att skolan skulle vara enbart en kameral uppgift för kommunerna. Förbundet under­ stryker det i en reservation till beredningens betänkande gjorda uttalandet, att vill man i fortsättningen ha en kommunal skola i egentlig mening så får inte kommunernas samverkan begränsas till att betala fastställda schablonbelopp.

Även om till följd av en kommunreform stora kommunala enheter skapas och skolplaneringen därigenom underlättas, framhåller länsstyrelsen i Norrbot­ tens län, kommer dock beträffande detta län kommunikationsförhållanden och andra faktorer alltjämt att påkalla interkommunalt samarbete beträffande den obligatoriska skolan. Länsstyrelsen i Gotlands län anser, att full kongruens mel­ lan nyskapade större kommuner och för skolorna lämpade elevområden knap­ past kommer att kunna uppnås.

För att den kommunala självbestämmanderätten skall bli bättre tillgodosedd föreslår länsstyrelsen i Örebro län, att länsskolnämnden vid bestämmande av elevområden ej skall äga frångå av kommunerna uttalade önskemål, med mindre en ur pedagogisk och skolorganisatorisk synpunkt lämplig skolplanering i annat fall uppenbarligen skulle försvåras.

Några av länsstyrelserna uttalar önskemål om en bättre samordning av skol­ planeringen med den allmänna kommunala samhällsplaneringen på länsplanet.

Länsstyrelserna i Skaraborgs och Värmlands län påpekar, att det på en del håll

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

32

visat sig brista härvidlag, stundom så att skolintressena fått en alltför stor dominans och att en ändrad kommunindelning föregripits. Den förstnämnda länsstyrelsen finner önskvärt, att skolorganisationen inordnas i de nya admi­ nistrativa enheter eller grupper, som kan bli följden vid genomförandet av en kommunreform. Visserligen — anför samma länsstyrelse — ger de föreslagna samarbetsnämnderna inte formellt de elevavlämnande kommunerna något medinflvtande över skolans förvaltning, men en sådan ordning kan i praktiken vän­ tas komma att underlätta samarbetet även i skolfrågor. Såväl de båda nu nämn­ da länsstyrelserna som länsstyrelsen i Kopparbergs län framhåller angelägen­ heten av att skolplaneringen samordnas med eller anknytes till en allmän kom­ munal nyindelning. Liknande tankegångar kommer till synes även i yttrandena från länsstyrelserna i Hallands län och i Göteborgs och Bohus län.

I yttrandena av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, i Värmlands län och i Södermanlands län påpekas nödvändigheten, att i planeringsfrågorna etab­ leras kontakt mellan länsskolnämnden samt länsstyrelsen och andra av samhälls­ planeringen i länet berörda organ. Det förstnämnda yttrandet, vari ifrågasättes om det blir tillräckligt för en god lösning av samordningsproblemen, att enbart samråd äger rum mellan länsstyrelsen och länsskolnämnden, ger uttryck åt den tanken att, i varje fall beträffande lokaliseringen av större skolbyggnation, läns­ styrelsen såsom den högsta planeringsmyndigheten i länet även formellt bör medverka vid skolmyndigheternas beslut. Formen för denna medverkan bör enligt länsstyrelsens mening utredas.

Skolöverstyrelsen anser begreppet elevområde böra knytas till varje skolenhet

i stället för som enligt förslaget varje skolform i kommunen, så att elevområdet, såvitt avser grundskolan, skall kunna utgöra grundval för den beräkning av antalet klasser, som skall ske med tillämpning av de nya bestämmelserna om delningstal för upprättande av parallellklasser. Detta skulle enligt överstyrelsens mening även kunna vara till fördel för byggnadsplaneringen. Överstyrelsen före­ slår vidare, under motivering att reglerna om elevområden inte syntes avse kom­ munernas skyldigheter i egentlig mening, att dessa regler överföres till skolstadgan. I sammanhang härmed vill överstyrelsen ifrågasätta, om inte ett stad­ gande om organisationsplaner bör bibehållas i lagen. Synpunkter av delvis ena­ handa innehåll beträffande anknytning till skolenheten framföres jämväl av

Federationen Sveriges allmänna jolkskollärarförening och Svenska jacklärar- jörbundet.

Några remissinstanser, länsskolnämndema i Värmlands län, Göteborgs och

Bohus län och i Hallands län, ifrågasätter om inte elevområde bör kunna fast­

ställas att omfatta del av den kommun, som handhar skolans förvaltning.

Beredningens förslag att ersättning kommuner emellan för mottagande av elever skall, om kommunerna inte överenskommer annat, utgå med schablon­ belopp, fastställda av statlig myndighet, biträdes i princip av det alldeles övervägande flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig i frågan, nämligen av tolv länsskolnämnder, fem länsstyrelser, Sverige skoldirektörsförening,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

33

Svenska stadsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation, Federationen Sve­ riges allmänna folkskollärarförening och Läroverkslärarnas riksförbund. I all­

mänhet framhålles i yttrandena, att förslaget medför uppenbara fördelar bl. a. därigenom att irritation och segslitna tvister mellan kommunerna alldeles elimi­ neras. Några av dessa remissinstanser påpekar dock den med anordningen för­ enade olägenheten, att ersättningen ibland medför överkompensation och ibland underkompensation, och att svaga kommuner kommer att drabbas jämförelse­ vis hårt. Från något håll framhålles, att schablonbeloppen bör utarbetas med hänsyn till faktiskt föreliggande skiljaktigheter i kostnadshänseende mellan olika regioner.

I fråga om principerna för beräkningen av schablonbeloppen betonar Svenska

stadsförbundet helt allmänt, att utgångspunkten bör vara en på kommunernas

verkliga kostnader baserad medeltalsberäkning. Därefter fortsätter förbundet:

Skolberedningen har uppenbarligen tänkt sig att schabloniseringen skulle kunna drivas så långt att man för varje skolform finge ett riksmedeltal, ett för hela riket gällande enhetsbelopp. Detta torde emellertid stöta på så stora prak­ tiska svårigheter — framför allt med hänsyn till de betydande regionala varia­ tionerna i fråga om byggnadskostnader — att tanken mahända far uppges, någon form av zonindelning med skilda belopp för varje zon torde sannolikt bli nödvändig. Men även sådana regionvis gällande ersättningsbelopp måste grunda sig på något slags genomsnittsberäkningar; det får anses ligga i schabloniseringens natur. Förbundet vill således starkt understryka beredningens förslag att utgångspunkten för schabloniseringen bör vara de kommunala nettokostnaderna för driften av skolan och att beloppen bör fastställas pa grundval av medeltalsberäkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att den omständigheten att man genom det

föreslagna systemet aldrig kan nå full rättvisa är ägnad att skapa irritation och att ersättningarna därför liksom hittills bör fastställas av länsskolnämnden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län finner anmärkning från rent kommunalekono­

misk synpunkt kunna riktas mot förslaget.

Svenska landskommunernas förbund anför, att förbundet biträder själva

grundtanken att söka åstadkomma en förenkling av kommunernas ekonomiska mellanhavanden vid interkommunal samverkan. Däremot kan förbundet inte godtaga de av skolberedningen löst skisserade principerna för fastställandet av schablonbeloppen. Förbundet motiverar sitt ställningstagande sålunda:

Frågan torde i praktiken vara betydligt mera komplicerad än vad beredningen vill göra gällande. Man behöver här endast peka på hur de kommunala skolkostnaderna varierar avsevärt mellan olika delar av landet. I anslutning härtill må erinras om att den ursprungliga tanken beträffande de interkominunala ersättningsbeloppen var, att dessa skulle avse endast de merkostnader som skolkommunen åsamkas genom elever från andra kommuner (prop. 182/1956). Även om denna metod av praktiska skäl torde vara svår att tillämpa, kvarstår som ett faktum att den i regel skulle inneburit relativt låga ersättningsbelopp. Genom de anvisningar som Kungl. Maj:t utfärdade ar 1959 har cn förskjutning ägt rum på så sätt, att ersättningarna i stället grundas på nettokostnaderna för driften av skolan, vilket regelmässigt ger högre ersättningsbelopp än vad merkostnads-

— Bihaiig till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

35

kommuner med flera gymnasieformer i viss mån lägger hinder i vägen för ett sådant samarbete mellan gymnasierna, att tillgängliga resurser beträffande lokaler och lärarpersonal utnyttjas på bästa sätt. Vidare påpekas att den ut­ byggnad av gymnasieorganisationen på den tekniska sidan, som efter 1956 redan skett — 10 nya gymnasier — och som kan förväntas äga rum framdeles, innebär att utvecklingen går mot en mera lokalt betonad elevrekrytering.

Det skäl som ibland anförts för bibehållande av särskilda styrelser vid de tek­ niska läroverken, nämligen att kontakt och samarbete med näringslivet garan­ teras genom att till ledamöter i styrelserna ofta utses representanter för indu­ strier, föranleder i promemorian det uttalandet, att nödvändig kontakt och sam­ arbete givetvis måste bibehållas, även om läroverken underställes skolstyrel­ serna. Samverkansfrågorna får därvid också sitt särskilda forum i sådant yrkesråd, som enligt 17 § skolstyrelselagen skall utses, då skolstyrelsen ansvarar för yrkesundervisning.

I promemorian upptages också frågan, hur kommunernas skyldigheter och deras medverkan beträffande de högre tekniska läroverkens förvaltning bör reg­ leras. Kommunernas skyldigheter grundar sig på speciella åtaganden för varje särskilt läroverk. Ehuru dessa åtaganden numera är i stort sett ensartade, kunde det ifrågasättas om inte hithörande frågor borde regleras på samma sätt som skett beträffande de allmänna läroverken. Ett ställningstagande i detta avseende synes emellertid böra anstå i avvaktan på ytterligare förslag, som torde komma att framläggas av nu arbetande utredningar. De förvaltningsuppgifter, som i förevarande sammanhang bör överföras på kommunens skolstyrelse, bör således — utöver vad som följer av skolstyrelselagens och allmänna skolstadgans tilllämpning — vara desamma som nu ankommer på de särskilda styrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Skolberedningens förslag

Skolberedningen har föreslagit att såsom frivillig påbyggnad på grundskolan skall kunna inrättas kommunala tvååriga fackskolor med anknytning till olika linjer i grundskolan. Beredningen anser självfallet, att dessa fackskolor inordnas under skolstyrelsen. Därjämte föreslår beredningen, att två skolformer, vilka hittills fallit utanför skolstyrelsens kompetensområde, skall ställas urider skol­ styrelsens förvaltning, nämligen de högre tekniska läroverken och nomadsko­ lorna.

I fråga om nämnda läroverk anför beredningen, att dessa numera hör så intimt samman med övrig gymnasial utbildning, att de i fråga om den lokala ledningen bör samordnas med de andra gymnasierna. Beredningen erinrar om att de tek­ niska läroverken i samband med skolstyrelselagens antagande vid 1956 års riks­ dag inte inordnades under lagen endast av det skälet, att de inte hade en så lokalt betonad elevrekrytering som övriga i lagen upptagna skolor. Riksdagen framhöll emellertid, att förhållandena i detta hänseende snabbt kunde förändras. Under senare år har flera tekniska läroverk tillkommit och ytterligare ett antal

37

Förslaget att inordna de tekniska läroverken under skolstyrelsen tillstyrkes i princip av skolöverstyrelsen, länsstyrelsen i Västmanlands län, länsskolnämndema i Malmöhus, Östergötlands och Västmanlands län, Stockholms skoldirektion, skolstyrelserna i Malmö, Västerås, Skövde, Norrköping och Hälsingborg, skolberedningen, gymnasieutredningen samt Svenska stadsförbundet. Länsstyrel­ sen i Stockholms län och styrelsen för högre tekniska läroverket i Gävle förklarar att de inte vill motsätta sig förslaget.

I yttrandet av överstyrelsen för yrkesutbildning framhalles att behovet av nära kontakt med industrien inte tillräckligt betonats och att den föreslagna konstruktionen för att bibehålla industriens intresse och inflytande är orealis­ tisk. Överstyrelsen förordar en sådan kompletterande utredning att det nya systemet skall kunna tillämpas från och med den 1 juli 1962.

Att gymnasieplaneringen försvåras genom de tekniska läroverkens nuvarande ställning och att en fortsatt utveckling mot mer regional-lokal rekrytering kan förväntas vitsordas av skolöverstyrelsen, som dessutom föreslår att vid varje tekniskt läroverk inrättas ett särskilt tekniskt råd med företrädare för företagare och anställda för handläggning främst av frågor av pedagogisk art. Flera av de övriga tillstyrkande remissinstanserna understryker, att behovet av samordning ökat och att det för genomförande av planeringen är nödvändigt med en enhet­ lig lokal ledning av de olika gymnasieformerna. Skolstyrelsen i Skövde anser med hänvisning till erfarenheterna från yrkesskolväsendet, att riskerna för mins­ kat stöd från industrien överdrivits.

Skolberedningen erinrar om att genom dess förslag om inrättande av kom­

munala fackskolor, av vilka vissa är avsedda att meddela teknisk utbildning, behov uppkommer av nära samarbete även mellan dessa skolor och de tekniska läroverken.

Av gymnasieutredningen föreslås inrättande i varje län av ett till länsskolnämnden knutet tekniskt utbildningsråd, avsett att bli ett forum, där den tekniska sakkunskapen, representerad av såväl företagare som anställda inom industrien, får göra sig gällande vid planläggningen av den tekniska utbild­

ningen.

Av de remissinstanser, som ställer sig avvisande till förslaget, framhåller fleitalet att detsamma ej tryggar den intima kontakt mellan läroverken och närings­ livet, som är en förutsättning för att undervisningen skall kunna anpassas efter förändringarna inom det tekniska området. Ej heller, menar man, kan intresset från näringslivets sida att på olika sätt, exempelvis genom upplåtelse av lokaler eller tillhandahållande av lärarkrafter, stödja läroverken vidmakthållas. Påstå­ endet att elevrekryteringen tenderar att bli lokalbetonad finner man överdrivet och gör i stället gällande att läroverken även fortsättningsvis kommer att ha karaktären av länsskolor och beträffande vissa linjer riksskolor. Slutligen ges uttryck för den uppfattningen att erforderlig samordning av gymnasieplane­ ringen kan åstadkommas med nuvarande ordning. Synpunkter av i huvudsak angivna innebörd framföres av tjugu särskilda styrelser för högre tekniska läro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

39

tillfälle att öva inflytande på utbildningens utformning och innehåll och detta önskemål synes kunna tillgodoses genom de tekniska raden.

Andra remissinstanser har tillstyrkt, att tekniska råd inrättas, men samtidigt framlagt förslag om vissa ändringar i skolberedningens förslag. Sålunda anser överstyrelsen för yrkesutbildning och länsskolnämnden i Malmöhus län, att länsskolnämndema inte endast bör ha möjlighet att höra rådet i frågor, som berör rådets verksamhetsområde, utan de skall också vara skyldiga vidtaga åtgärden.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att en representant för yrkesinspektionen bör ingå i rådet, och Sveriges hantverks- och industriorganisation, att rådet bör in­ rymma sakkunskap från hantverk och industrier av mindre format. Länsskol­ nämnden i Örebro län ifrågasätter om inte rådet bör givas ett vidgat verksam­ hetsområde. Övrig yrkesutbildning är i lika stort behov av kontakt med närings­ livet inom länet anser nämnden och därför bör rådet bestå av förslagsvis sju med­ lemmar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

5. Regleringen av skolplikten

Skolberedningen

Skolberedningen erinrar om att 1950 års riksdag i samband med det stora skolbeslutet fattade principbeslut om en nioårig skolplikt och att det i bered­ ningens direktiv utsagts, att den nioåriga skolplikten skall vara grundvalen för det nya skolsystemet. Enligt direktiven har beredningen ej heller haft att syssla med spörsmålet om vid vilken tidpunkt barnen bör börja sin skolgång. Efter att ha understrukit att frågan om barnens skolmognad bör underkastas fortsatt vetenskaplig forskning förordar beredningen, att normalåldern för skolgångens början alltjämt sättes vid sju år och att skolåldern inte höjes över normalt sexton år, dvs. den nioåriga skolplikt som hittills tillämpats under försöksverksam­ heten. Barn, som konstateras vara tidigt skolmogna, bör dock enligt bered­ ningens förslag liksom hittills efter medgivande av skolstyrelsen kunna få börja skolgången vid sex års ålder. Vidare föreslår beredningen, att sent utvecklade barn alltjämt skall kunna få sin skolgång uppskjuten till åttaårsåldern, men pekar samtidigt på önskvärdheten av att barn, som inte är skolmogna, omhändertages i skolmognadsklasser eller genom individualiserande undervisnings­ metoder beredes lämplig miljö i normalklasser.

I fråga om skolpliktens omfattning anför beredningen, att någon opinion mot den nioåriga skolplikten på det hela taget inte kommit till synes under försökstiden, och beredningen finner i samband med försöksverksamheten gjorda opi­ nionsundersökningar gc vid handen, att en sadan omfattning av skolplikten ac­ cepterats av målsmännen och eleverna samt av de kommunala myndigheterna och lärarna. Ett annat tecken härpå är att ansökningarna om sådan tidigare av­ gång, som medgives enligt 18 § folkskolestadgan, varit fåtaliga. Skolmyndighe­ terna har också ansett sig kunna vara restriktiva vid prövningen av sådana ansök­ ningar. Ilärav drar beredningen slutsatsen att skolloda i allmänhet inte förekom­

41

Beredningen riktar slutligen uppmärksamheten på den omständigheten, att arbetsgivare enligt nu gällande lag har rätt att anställa ungdomar så snart de fyllt fjorton år och har erhållit av läkare utfärdad arbetsbok. Skolberedningen har övervägt, huruvida en ändring av dessa bestämmelser borde föreslås i avsikt att uppnå överensstämmelse mellan tidpunkten för skolans slut och tidpunkten för yrkesarbetets början. Med hänsyn till att många ungdomar tar anställning på ferierna och i många fall för sin utveckling har nytta därav, har beredningen dock ansett sig böra förorda, att de nuvarande bestämmelserna bibehålls. Sådan anställning varom här är fråga, får dock inte inkräkta på elevens skolgång. Beredningen föreslår därför, att arbetsgivare, som har skol pliktig i sin tjänst, skall vara skyldig att bereda honom frihet från arbetet under den tid som erford­ ras för att eleven skall kunna fullborda sin skolgång. Erforderliga bestämmelser har av beredningen införts i förslaget till skollag.

Vad angår fullgörande av skolplikt annorledes än genom skolgång i den obliga­ toriska skolan ifrågasätter beredningen i stort sett inte någon ändring i vad nu gäller. Enligt beredningens förslag skall föräldrarna sålunda kunna få sända sina barn till privata skolor i samma ordning som för närvarande och i stort sett enligt hittills gällande grunder. Likaså anser beredningen — ehuru den är med­ veten om att föräldrarnas önskan att ge sitt barn enskild undervisning ibland kan bottna i sådana bevekelsegrunder eller ges sådan utformning att den även­ tyrar barnets rätt till god undervisning m. m. — att någon ytterligare inskränk­ ning i möjligheten att ge barnet enskild undervisning (t. ex. i hemmet) utöver de villkor som f. n. föreligger inte bör införas.

Efter att ha erinrat om att envar i princip äger utan särskilt tillstånd i riket starta och driva enskilda skolor framhåller beredningen, som i detta sam­ manhang begränsar sig till att behandla förevarande fråga väsentligen endast såvitt avser skolor för elever tillhörande skolpliktsaldern, att den inte ifråga­ sätter ändring i vad nu gäller i fråga om rätten att upprätta sådana skolor.

I fråga om villkoren för att få driva enskild skola föreslår beredningen en sådan komplettering av vad nu föreskrives i 14 § folkskolestadgan, att krav uppställes att skolan i fråga om undervisningens art, omfattning och allmänna inriktning liksom i fråga om lärarnas reella kompetens väsentligen skall mot­ svara grundskolan. Detta innebär bl. a. att en skola, som på högstadiet ensidigt inriktas på viss elevkategori och visst studiemål, exempelvis enbart en teoretisk väg som leder fram till gymnasiestudier, som regel inte bör godkännas. Däremot bör hinder för godkännande inte möta på grund därav att kursinnehållet av­ viker från grundskolans, därest avvikelsen föranledes av att undervisningen byg­ ger på en annan religiös eller filosofisk övertygelse än som ligger till grund för det svenska skolväsendet i allmänhet. Som motiv för sin ståndpunkt framhåller beredningen, att vid bedömningen av denna fråga måste beaktas inte endast huvudmannens önskemål utan också i lika hög grad föräldrarnas och barnens intressen. Vidare måste hänsyn tagas till den inverkan som en enskild skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

43

skolan, som utvecklingen själv kommer att driva fram inom de ramar som den nya skolan nu ger, snart kommer att aktualisera en skolplikt som är tidigarelagd. Enligt kollegierna vid Vasa högre allmänna läroverk i Göteborg och högre all­ männa läroverket i Linköping finns starka skäl för en sänkning av inträdesåldern till sex år. Att en tidigareläggning av skolgången göres till föremål för särskild utredning och försöksverksamhet föreslås av Svenska arbetsgivareföreningen,

Sveriges industriförbund, Sveriges akademikers centralorganisation, Tjänstemän­ nens centralorganisation, Målsmännens riksförbund, Högerns kvinnoförbund och Folkpartiets ungdomsförbund. Bland andra Sveriges socialdemokratiska ung­ domsförbund och Läroverkslärarnas riksförbund beklagar att i beredningens direktiv ej ingått att uppta frågan om en tidigare förläggning av skolpliktens inträdande. I likhet med vad som föreslagits i en reservation till beredningens betänkande anser länsstyrelsen i Västerbottens län, att föräldrar, som önskar placera ett sexårigt barn i första årskursen i privat skola, skall få göra detta utan inhämtande av skolstyrelsens godkännande. Denna uppfattning delas också av Folkpartiets kvinnoförbund, dock under förutsättning att skolmognadsprövning och läkarundersökning ger positivt utslag.

Framförda önskemål om en tidigare skolstart för barnen torde ha samband med önskemålet att förskolans verksamhet upptages till prövning. I viss mån betraktas ökad förskoleverksamhet som ett substitut till en ännu inte realiserbar tidigareläggning av den reguljära skolgångens början. Detta resonemang bemötes av Sveriges förskollärares riksförbund, som inte finner det nödvändigt att rubba den nedre åldersgränsen. Förbundet anför:

Av detta drar man slutsatsen, att man måste inrätta förskoleklasser eller låta barnen börja skolan i 6-årsåldern. Man bortser då helt från att förskoleverk­ samheten aldrig syftat till och inte heller nu syftar till ett omhändertagande av barnen enbart i 6-årsåldern — trots att platsbristen vid förskolorna nu ofta tvingat fram detta. Ett faktum är, att förskolefostran, som den bedrives i vårt land, vill nå en utveckling av hela barnet, intellektuellt, socialt, emotionellt, — ett mål som grundskolan också anser som sitt. Detta syns förbundet svårt att nå, om barnen endast får ett förskoleår — 6-årsåldern är ofta ur utvecklingssynpunkt en mindre lämplig tidpunkt för en första gruppkontakt och det vore lyck­ ligt om barnen kunde få börja förskolan åtminstone i 5-årsåldern. Denna ålder är ur utvecklingssynpunkt en lugn period, med goda möjligheter till gruppan­ passning.

Förbundet anser det inte nödvändigt med en nyordning, då det gäller skolans nedre gräns, utan vill i stället starkt understryka kravet på en utbyggd för­ skoleverksamhet.

Förbundet önskar understryka professor Trankells uppfattning, att skolmognaden i viss mån är beroende av barnens tidigare erfarenheter och att en förskola för 4—7-åringar förmodligen skulle förändra också skolmognaden. Givetvis spelar också skolans krav en stor roll för hur skolmoget ett barn anses vara. Det kan kanske i detta sammanhang vara på sin plats att påpeka att den psykolo­ giska expertisen anser, att läsmognaden i allmänhet inte inträder förrän i åldern 6 1/2 år — denna mognad anses i stor utsträckning bero på fysiologiska fak­ torer.

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

45

att avvakta mognad. Inrättandet av skolmognadsklasser och vidtagandet av andra pedagogiska åtgärder inom skolans ram bör starkare framhävas såsom representerande fördelaktigare alternativ i detta avseende.

Beträffande underlaget för uppskovsprövningen framhåller skolöverstyrelsen, att det är nödvändigt att läkarundersökning och annan undersökning av barnet företages. Enligt vad överstyrelsen erfarit förekommer det nämligen, att barn, som är i behov av speciell vård på ett alltför sent stadium kommit under medi­ cinsk observation på grund av uppskov med skolgången. En liknande uppfatt­ ning uttalas av Svenska läkarsällskapet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ifrågasätter, om det kan anses försvarligt att låta målsmannen ensam avgöra den för barnet så betydelsefulla frågan om skol­ gångens början skall uppskjutas ett år på grund av bristande skolmognad.

I anledning av skolberedningens uttalande om att sent utvecklade barn även skulle kunna med tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder tagas om hand i normal klass anför skolöverstyrelsen:

Överstyrelsen kommer att jämlikt 137 § stadgeförslaget utfärda anvisningar rörande specialundervisningen. Därvid överväger överstyrelsen att rekommen­ dera en utökad användning av den särskilda specialundervisningen. I detta sammanhang vill överstyrelsen erinra om det försök med bl. a. stödundervisning i samband med den första läsundervisningen, vilket bedrivits vid statens försöks­ skola i Linköping. Nämnda försök har under innevarande läsår lagts ut som fält­ försök vid ett antal skolor i landet. Erfarenheterna från denna verksamhet synes kunna utnyttjas för att tillgodose behovet av individualisering av nybörjarundervisningen samt underlätta situationen för barn med bristande skolmognad i enlighet med skolberedningens intentioner.

Till en allmän utsträckning av skolplikten till nio år har remissinstanserna genomgående ställt sig positiva.

Folkpartiets ungdomsförbund betraktar som en lika glädjande som ofrånkom­ lig utveckling, att inom överskådlig framtid en obligatorisk tio- eller elvaårig skolplikt bör kunna realiseras.

Länsskolnämnden i Malmöhus län förmodar, att övergången till nioårig skola inte kommer att gå helt så gnisselfritt som beredningen antar. Det kunskaps­ stoff som rymmes inom sju år, menar nämnden, får anses tillgängligt för det stora flertalet av eleverna men den utökning av stoffet som är nödvändig, då man går från sju till nio år medför att vissa trösklar uppstår, som det blir be­ svärligt för åtskilliga elever att ta sig över. Nämnden fortsätter.

Att något nytt måste komma är oundgängligen nödvändigt, om inte skolpliktstidens förlängning för många elever skall te sig meningslös. Det får inte bli så, att den nya skolan för en stor grupp målsmän huvudsakligen uppfattas som en från sju till nio år förlängd skolgång med den sjuåriga skolans innehåll.

En viss utsträckning av skolplikten föreslås av länsskolnämnden i Hallands län, nämligen avseende sådana elever som på grund av kvarsittning, uppskov med intagning eller intagning i skolmognadsklass försenats i sin skolgång. En förlängning av skolpliktst iden utanför ramen för normal genomgång av skolan

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

47

Skolan kan inte individualisera sin undervisning och fostran så, att alla elever kunna bli tillgodosedda ens i högstadiet. Det rör sig hår vanligen om 14—15 åringar med skolleda. De äro ofta utvecklade som ordinära 18—-19 åringar med dessas behov av rörelse och aktivitet men mycket litet intresse och förutsätt­ ningar för studier. Tvånget att gå kvar i skolan leder till depressionstillstånd eller disciplinproblem, som kan vara mycket svårt att komma tillrätta med inom skolans ram. Många tyr sig till äldre kamrater utom skolan och begår asociala och kriminella handlingar. För att förekomma en sådan utveckling bör givetvis en allsidig utredning göras i dessa fall och, om inget annat står till buds, tillstånd meddelas att i förtid sluta skolan. Härvid skall givetvis tillses att en riktig inpassning i förvärvslivet sker eller övergång ordnas till någon form av yrkesutbildning.

Av anförda skäl vill skolläkarföreningen starkt understryka vikten av, att tillämpningsföreskrifterna ej göras alltför restriktiva, när det gäller anvisning­ arna för beviljandet av tillstånd att sluta skolan i förtid för elever med utpräg­ lad skolleda, som ej kan hävas med elevvårdande åtgärder i skolan.

Barnpsykiatriska jöreningen anför:

Ett tvångsvis kvarhållande av elever med utpräglad skolleda i 15—16 års åldern innebär dåliga förutsättningar att ge dem den önskvärda kunskapsgrunden. Genom uttalad håglöshet eller genom att skapa oro och disciplinära problem utgör de en svår belastning för kamrater och lärare. Föreningen finner det verk­ lighetsfrämmande att, som skolberedningen, optimistiskt antaga att grundskolan i framtiden kommer att ha mindre besvär med elever, som önska avgå i förtid än med elever som önska dröja sig kvar där. De hittillsvarande erfarenheterna från de distrikt i Stockholm, där nioårig enhetsskola införts, är enligt den barn­ psykiatriska skolöverläkaren därstädes, att problemen med företrädesvis förut­ varande specialklasselever är betydande. Dessa ha ofta en uttalad oförmåga att kunna anpassa sig i en stor klass med ämneslärarsystem. De kommer med skif­ tande lärare att sakna den tillsyn och värdefulla personliga förankring, som behövs för att någorlunda bemästra sin skolleda. I största möjliga utsträckning bör specialklasseleverna även på högstadiet få behålla klasslärarsystemet. Till­ stånd att sluta skolan i förtid bör inte kringgärdas med högre hinder än att lärarna, till majoriteten elevers fromma, får klart för sig att en sådan utväg i samråd med skolläkaren och målsman ligger inom den nära möjlighetens gräns.

Den av skolberedningen berörda anordningen med senare återupptagande av för tidigt avbruten skolgång finner skolöverstyrelsen böra kunna göras till före­ mål för praktiska försök, dock tills vidare i begränsad omfattning. Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening finner att en sådan anordning i vissa fall skulle vara ändamålsenlig men anför även vissa betänkligheter.

Stora organisatoriska och även pedagogiska problem kommer dock att uppstå i samband med att studierna skall återupptas, i synnerhet om studiepausen har omfattat någon längre tid. Att i detta sammanhang utnyttja folkhögskolan före­ faller förbunden tveksamt med hänsyn till folkhögskolans arbetssätt och ställ­ ning som frivillig skolform. Enligt förbundens mening skulle syftet med studie­ paus även kunna tillgodoses genom ett kortare uppehåll. Vid en maximering av uppehållet till t. ex. en termin skulle krav på »återläsning» inte uppställas. För­ bunden föreslår att även en sådan anordning i begränsad omfattning skall kunna prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

49

en skuggräddsla och snävhet, som illa rimmar med de eljest positiva formule­ ringarna om privata skolor. Läroverkslärarnas riksförbund finner att uppmärk­ samhet bör ägnas åt frågan om det verkligen skall avkrävas privatskolorna, att undervisningens omfattning, främst med hänsyn till studievägarna, skall vara av samma slag som grundskolans. Det kan synas rimligt, säger förbundet, att man på den privata skolan endast ställer anspråket, »att undervisningen till sin art och inriktning skall överensstämma med grundskolans inom den sektor av grund­ skolan som privatskolan förklarat sig ämna bedriva undervisning».

I likhet med sistnämnda förbund uppehåller man sig i ett par andra yttran­ den vid frågan om vilka närmare krav på utformningen av en enskild skola som bör ställas upp. Resonemangen synes här nära sammankopplade med spörsmål om redan existerande statsunderstödda skolors fortsatta verksamhet och möj­ ligheter till statsunderstöd. Enskilda läroverkens förbund gör här till en början ett mer allmänt uttalande av följande innehåll:

Vissa uttalanden av beredningen ger förbundet den uppfattningen att avvikel­ ser från det kommunala högstadiets organisation och innehåll inte bara skulle vara möjliga utan även önskvärda. Det står givetvis klart för förbundet, att den stora skolreformen förändrar villkoren för de privata skolornas verksamhet, att rekryteringsunderlaget och sättet för intagning måste förändras, att kursinne­ håll och metodik måste förändras med hänsyn till bl. a. elevmaterialets större heterogenitet. Men förbundet kan icke inse, att en något avvikande högstadieorganisation inom ett fåtal privatläroverk skulle kunna ofördelaktigt påverka »allmänna skolor i dess omgivning» eller motverka samhällsutvecklingen. Detta får icke uppfattas som att privatläroverken skulle ha någon ambition att inom sig konservera någon av de skolformer, som av ansvariga myndigheter ansetts mogna för avlösning av en ny skola, tvärtom vill förbundet starkt understryka privatläroverkens villighet att med bevarande av de bästa erfarenheterna från arbete inom de hittills traditionella skolformerna ställa sina personella och ma­ teriella resurser till förfogande i en tid, då alla krafter måste sättas in för att den stora förändringen av landets skolväsen skall bli till största möjliga gagn för det uppväxande släktet. Förbundet vill med ovan gjorda antydningar slå vakt om skolornas frihet att i enlighet med varje skolas pedagogiska traditioner söka pröva nya vägar för eu allt bättre skolutbildning. Att nu säga, i vilka avseenden avvikelser från det allmänna skolväsendet skulle kunna ske och vilken försöks­ verksamhet som skall igångsättas är givetvis omöjligt, så länge det slutliga be­ slutet om den nya skolans utformning icke har fattats.

Förbundet berör vidare svårigheterna att inom en enskild skola på högstadiet upprätta alla tillvalsgrupper och linjer; förbundet tänker sig här vissa möjlig­ heter till samverkan mellan flera enskilda skolor. Ilärutinnan anför förbundet:

Fn närmare undersökning av de privata skolornas förhållanden torde komma att visa att i vissa fall svårigheter kan uppstå att upprätta alla tillvalsgrupper, respektive linjer i klass 9. Förbundet anser att på samma sätt som en interkommunal samverkan kan ske, där elevunderlaget är för litet, bör ett par former av samverkan för underlättande av privatläroverkens möjligheter till ett så full­ ständigt högstadium som möjligt också vara tillåtna. I Stockholm, där flera pri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 186 år 1962

■— Bihang till riksdagens protokoll 19G2. I sand. Nr 136

50

vatläroverk ämnar anhålla om att få upprätta högstadier, skulle ett samarbete mellan nämnda skolor vara möjligt, främst i syfte att ge en så rikhaltig uppsätt­ ning av linjer i klass 9 som möjligt. Någon eller några tillvalsgrupper i klasserna 7 och 8 skulle eventuellt kunna vara gemensamma för ett par privatläroverk. En dylik samverkan skulle icke bryta den klassamhörighet, som beredningen anser vara viktig, då klasserna givetvis skulle hållas samman i de gemensamma ämnena.

Man kan förutsätta, att varje skola kommer att sträva efter att ge eleverna så många valmöjligheter som möjligt dels inom den egna skolan, dels genom samarbete enligt ovan. Det kan dock, särskilt under första tiden efter över­ gången, då de personella och lokalmässiga förhållandena i en del fall icke till­ låter fullt utbyggt högstadium, visa sig nödvändigt att tillåta ett högstadium med ett relativt litet antal linjer i klass 9. Privatläroverkens speciella förhållan­ den synes göra ett fastlåsande av ett i förväg fixerat antal linjer omöjligt. För de elever, som på grund av för litet antal icke kunnat få undervisning på de linjer de valt, torde genom samarbete på sätt som ovan nämnts möjlighet skapas att tillfredsställande tillmötesgå önskemålen.

Av yttrandet från Stockholms stad (skoldirektören) framgår, att rektorerna vid de statsunderstödda privatläroverken i Stockholm i likhet med nyssnämnda förbund hävdar att privatskolorna på en ort, speciellt i vad gäller högstadieundervisningen, skall kunna betraktas som en enhet. Skoldirektören finner där­ emot att ett sådant betraktelsesätt inte kan anses stå i överensstämmelse med skolberedningens intentioner samt anför:

Av motiveringarna till 13 § skollagen framgår nämligen bland annat, att skolberedningen avsett, »att en skola, som på högstadiet ensidigt inriktas på viss elevkategori och visst studiemål, t. ex. enbart en teoretisk väg som leder fram till gymnasiestudier, ej bör godkännas utan att särskilda skäl föreligger». Med hänsyn härtill och till de konsekvenser ett realiserande av förslaget skulle med­ föra i fråga om elevrekrytering och elevernas fördelning på olika privata skolor måste förslaget avvisas. Å andra sidan bör man beakta konsekvenserna för pri­ vatskolornas högstadier vid en snedbelastning för vissa tillvalsgrupper i årskur­ serna 7 och 8 och linjer i årskurs 9, beroende på elevernas fria val. Om linje i årskurs 9 inte kan upprättas, därför att inga eller för få elever (mindre än 5 på teoretisk och 8 på praktisk linje) valt linjen, torde föreståndaren för skolan ej kunna lastas härför. Inte heller torde skolstyrelsen som villkor för skolans godkännande kunna uppställa kravet på att föreståndaren skall kunna visa, att han har lokaler, som tillgodoser inrättandet av samtliga linjer. Utan tvivel måste »särskilda skäl» anses föreligga till avvikelse från kravet på fullständigt högsta­ dium, om den enskilda skolan inte får tillräckligt antal anmälningar till samtliga linjer i årskurs 9.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund anser, att kravet på enskilda skolors anpassning till grundskolesystemet inte får drivas så långt, att en privat skolas högstadium skall innehålla grundskolans samtliga linjer i årskurs 9. Organisationerna biträder det i särskilt yttrande till betänkandet framlagda förslaget, att privatskolornas högstadium skall innehålla minst tre linjer i årskurs 9, varav en gymnasieinriktad, en fackskoleinriktad och en prak­ tiskt yrkesförberedande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

51

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av att i fortsättningen anförtro skolstyrelsen prövningen av skolans godkännade. Länsstyrelsen i Älvs­ borgs län anför härom, att skolan fått vidgade uppgifter och att prövningen i vissa fall skulle komma att åvila en styrelse, som själv inte förvaltar skola av motsvarande typ. Federationen Sveriges allmänna folkskollärarjörening och

Svenska jacklärarjörbundet är av den uppfattningen, att de lokala skolstyrel­ serna inte alltid har de insikter om och den översikt över skolväsendet som hel­ het, som erfordras för denna prövning. Dessutom framhålles risken för att ovid­ kommande hänsyn av olika slag kan påverka bedömningen. De båda sistnämnda remissinstanserna föreslår därför, att prövningen anförtros länsskolnämnden. I detta förslag instämmer Folkpartiets kvinnojörbund samt Läroverksläramas riksjörbund, som anser att tillfälliga lokala synpunkter ej bör få bli alltför myc­ ket utslagsgivande och att det är angeläget att trygga en viss enhetlighet vid bedömningen.

Angående beredningens förslag om särskild föreskrift om skyldighet för arbetsgivare att ordna arbetet för skolpliktig arbetstagare på sådant sätt, att denne kan fullgöra skolgången, föreslår Sveriges sholdirektörsjörening samt länsslcolnämndema i Kristianstads län, Malmöhus län och Blekinge län, att denna föreskrift utgår ur lagen, de båda sistnämnda under motivering att något behov av en sådan bestämmelse inte finnes.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser vidare att bestämmelsen indirekt kan leda till att kombinerande av förvärvsarbete med skolarbete betraktas som något naturligt; mot en sådan utveckling måste varnas, eftersom skolarbetet är så krävande, att övrig tid bör användas till rekreation och vila. Folkskollärarjederationen och Svenska Facklärarjörbundet anser, att det kan vara motiverat att ha stadgandet intaget i skollagen , därest detsamma är att uppfatta som en upplysning om vilka förhållanden som gäller. Däremot, fortsätter organisationen, bör statuerandet av själva skyldigheten för arbetsgivaren icke finnas i skollagen utan i något sammanhang där arbetsgivarens förhållanden mera direkt regleras.

Socialstyrelsen anför i denna fråga följande.

Vad beträffar arbete under ferierna äger arbetarskyddsstyrelsen meddela gene­ rell dispens. Någon ändring av bestämmelserna i detta avseende finner social­ styrelsen icke erforderlig. Frågan om tillstånd att utnyttja skolpliktiga barn under terminerna för arbete som icke ingår i läroplanernas är däremot mera vansklig. Kurserna i grundskolan torde vara upplagda så att eleven för lektio­ ner, hemarbete, samt erforderlig fritid och umgänge med familjen i regel icke skall ha någon tid över. Sysselsättes barnen dessutom i förvärvsarbete föreligger enligt socialstyrelsens mening risk för att de släpar efter i .skolan eller att deras hälsa eftersättes. Socialstyrelsen vill med hänsyn härtill förorda att man i arbe­ tarskyddslagen inför en bestämmelse att skolpliktiga barn icke under terminerna får anlitas till mera regelbundet arbete med mindre arbetsgivaren därtill erhållit tillstånd från skolans rektor. Sådant tillstånd bör icke meddelas förrän skolskö­ terska och klasslärare hörts i frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136

or

1962

Departementschefen

I vårt land har det offentliga skolväsendet hittills reglerats genom samfälld lagstiftning av Kungl. Maj:t och riksdagen endast i vissa avseenden. Huvud­ delen av bestämmelserna är alltså utfärdade av Kungl. Maj :t ensam inom ramen för den administrativa lagstiftningsmakten. I vissa fall, såsom beträffande de nuvarande reglerna om allmän skolplikt i folkskolestadgan, har Kungl. Maj:t dock begärt och fått riksdagens bemyndigande att utfärda bestämmelser. På ett speciellt område inom undervisningsväsendet gäller för närvarande samfälld lagstiftning för reglering av den enskildes förhållande till samhället, nämligen i fråga om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna. I övrigt har den nuvarande regleringen i lag betingats av att förvaltningen av skolväsendet i stor utsträckning överlämnats som en uppgift för kommunerna. De regler som i hu­ vuddrag fastslar kommunernas förpliktelser och den kommunala administra­ tionen på skolväsendets område har sålunda upptagits i den år 1956 tillkomna skolstyrelselagen.

Såsom framgår av den redogörelse, som jag förut lämnat, innebär skolberedningens förslag att de grundläggande frågorna rörande det offentliga skolväsen­ det regleras i en av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt stiftad lag, betecknad skollag och upptagande dels vissa för den enskildes förhållande till skolan betydelsefulla regler bl. a. om rätt till skolgång och om skolplikt och dels bestäm­ melser om den lokala, regionala och centrala ledningen av skolväsendet. I för­ hållande till den nu rådande ordningen medför förslaget i stort sett den änd­ ringen, att skolplikten och rätten till skolgång lagfästes samt att kommunernas skyldigheter beträffande skolväsendet blir något mera preciserade i sina huvud­ drag. Därtill kommer vissa nya regler berörande den centrala och regionala ledningen och tillsynen. Slutligen föreslås skollagen böra omfatta nya regler rörande den interkommunala samverkan på skolväsendets område, varjämte övriga i skolstyrelselagen upptagna bestämmelser med något undantag föreslås överflyttade till skollagen .

Liksom beredningen anser jag det vara i princip riktigt att i lag något mera än hittills skett reglera skolans förhållanden. En likartad uppfattning har också tidigare uttalats av riksdagen. Vad särskilt angår skolplikten måste det med nutida betraktelsesätt anses naturligt att, oavsett om man uppfattar skolplikten som en ren skyldighet eller huvudsakligen som en förmån, i lag fastslå de prin­ ciper, som bör gälla för den enskildes förhållande till samhället och vilka fått ett uttryck genom vårt lands anslutning till artikel 2 i tilläggsprotokollet den 11 januari 1952 till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vad beredningen i övrigt anfört om det huvudsakliga innehållet i en sådan lag kan jag ansluta mig till och jag finner det framlagda lagförslaget vara i stort sett väl avvägt. Med det innehåll den nya lagen avses få anser jag lagens rubrik böra betecknas skollag. Jag vill därför förorda att förslag till skollag av i huvudsak det innehåll beredningen föreslår förelägges riksdagen till antagande. Inom departementet har i överens­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

53

stämmelse härmed utarbetats ett förslag till skollag. I det följande skall jag i den allmänna motiveringen behandla några av skollagens huvuddrag. Till förslagets detaljer anhåller jag att få återkomma i specialmotiveringen till lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

Såsom framgått av den föregående redogörelsen har kommunernas för­ pliktelser på skolväsendets område, förutom att deras principiella ansvar och befogenheter fastslagits i 1 § gällande skolstyrelselag, reglerats i ett stort antal av Kungl. Maj:t utfärdade författningar, vanligtvis genom särskilda be­ stämmelser för varje slag av skolform. Skolberedningens förslag att sammanföra alla regler i detta hänseende till skollagen och skolstadgan innebär en författningsmässig förenkling och medför bättre möjligheter till överblick. Vad angår principen för fördelningen av reglerna mellan skollagen och skolstadgan har be­ redningen utgått från att huvuddragen av kommunernas skyldigheter skall reg­ leras i lagen. Detta står i överensstämmelse med kommunalrättsliga principer. Jag vill därför förorda, att de viktigaste bestämmelserna om kommunernas åligganden beträffande de skolformer, som står under skolstyrelsens förvaltning, upptages i skollagen .

Enligt min mening bör således skollagen liksom nuvarande bestämmelser inne­ hålla en allmän regel rörande kommunernas principiella ansvar och befogenheter. Därjämte bör kommunernas åligganden beträffande de olika skolformerna i enlighet med beredningens grundtankar regleras genom allmänt hållna ram­ bestämmelser. De bestämmelser jag nu avser har upptagits i 2 § samt 48—50 §§ i det vid detta protokoll såsom bilaga fogade lagförslaget. Närmare detaljer inom de sålunda angivna ramarna torde liksom hittills få regleras i stadgeform och, såsom beredningen föreslagit, sammanföras i skolstadgan. I detta sammanhang vill jag understryka, att ändringar eller omfördelningar av någon betydelse be­ träffande kommunernas åligganden givetvis också i fortsättningen skall under­ ställas riksdagen, även om de inte föranleder ändring av de i skollagen angivna rambestämmelserna.

Vid 1956 års skolstyrelsereform inordnades i skolstyrelsens kompe­ tensområde flera skolformer som dittills stått under förvaltning av sär­ skilda styrelser, exempelvis de statliga allmänna läroverken. Den grundläggande tanken bakom denna utvidgning av kompetensområdet var att skolan skall be­ traktas som en organisk enhet och att realiserandet av enhetsskolreformens in­ tentioner måste förutsätta att ledningen av skolväsendet på det lokala planet även omfattar de påbyggnader, som har kommunal anknytning och som orga­ niskt ansluter sig till den obligatoriska bottenskolan. Denna princip ansågs emellertid inte böra föranleda att de statliga tekniska läroverken ställdes under skolstyrelsens förvaltning, huvudsakligen av det skälet att dessa skolor inte hade en så lokalt betonad elevrekrytering som övriga skolor.

Med hänvisning till att förhållandena i nämnda avseende förändrats och under åberopande av att en allsidig gymnasieplanering kräver en bättre samordning av den lokala ledningen av de olika gyinnasicformerna föreslår nu skolberedningen,

54

att de tekniska läroverken inordnas under skolstyrelsen. För att tillgodose önskemålet att trygga skolornas anknytning till näringslivet föreslår beredningen inrättande vid länsskolnämnderna av ett rådgivande organ, tekniska råd, be­ stående av tre ledamöter med god industriell erfarenhet i ledande befattning eller i övrigt god kännedom om teknisk utveckling och forskning.

Skolberedningens förslag har biträtts av det övervägande antalet remissin­ stanser. Även enligt min mening är tiden nu inne att beträffande den lokala led­ ningen av de tekniska läroverken tillämpa samma principer som i fråga om övriga gymnasier. I detta sammanhang vill jag också erinra om vad jag i årets statsverksproposition (8 ht, s. 198 ff.) anfört rörande riktlinjerna för en sam­ ordnad gymnasieplanering, innebärande bl. a. en omfördelning mellan de all­ mänbildande gymnasierna och fackgymnasierna av den framöver totalt ökande intagningskapaciteten. Om de av beredningen föreslagna tekniska råden inrättas, synes övergången till den nya ordningen kunna försiggå utan risk för att läro­ verken skall gå förlustiga den anknytning till näringslivet, som är nödvändig främst för att undervisningen skall kunna fortlöpande anpassas till och hållas i takt med den tekniska utvecklingen och som är synnerligen betydelsefull bl. a. för att främja näringslivets medverkan vid tillgodoseendet av lärarbehovet vid dessa läroverk. Jag vill därför förorda bifall till beredningens förslag.

Beträffande de tekniska råden vill jag framhålla vikten av att från rådets sida uppehälles en kontinuerlig kontakt med skolstyrelserna och läroverken inom länsskolnämndens verksamhetsområde. Inrättandet av dessa råd avses inte innebära att det blir överflödigt att tillsätta lokala yrkesråd att biträda skol­ styrelserna, utan den hittillsvarande regeln härom skall alltfort äga tillämpning. Med en sådan ordning synes det mig vara väl sörjt för att den tekniska utbild­ ningen får tillgång till all den sakkunskap, som fordras för att den skall kunna fylla sina uppgifter. I fråga om antalet ledamöter i de tekniska råden vill jag med anledning av vad som framkommit vid remissbehandlingen föreslå den jämk­ ningen av beredningens förslag, att rådet skall bestå av minst tre ledamöter, utsedda av Kungl. Maj:t.

Liksom skolberedningen anser jag självfallet att de nya kommunala fack­ skolorna ställes under skolstyrelsens förvaltning. Beträffande beredningens för­ slag att inordna nomadskolorna under skolstyrelsen får jag hänvisa till vad gom anförts i särskild proposition i ämnet (nr 51) till årets riksdag. De förslag som framlagts i nämnda proposition innebär i förevarande avseende, att nomad­ skolorna liksom hittills skall stå under särskild central ledning.

Den utvidgade kompetens för skolstyrelsen, som jag i det föregående förordat, kommer till uttryck i 7 § i departementets förslag till skollag. De särskilda bestämmelser som fordras beträffande de tekniska råden torde få utfärdas av Kungl. Maj:t.

Vad härefter angår den av skolberedningen föreslagna omläggningen av reg­ lerna för interkommunal samverkan bör till en början uppmärk­ sammas, att bestämmelserna om elevområden får betydelse för den rätt att få

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

55

tillgång till undervisning, som beredningen föreslår bli inskriven i skollagen . Härigenom blir nämligen fastslaget, vilka elever varje kommun har att, om sa påfordras, mottaga för undervisning i skolorna i kommunen. Då elevområde skall kunna fastställas att jämte den egna kommunen omfatta även en eller flera andra kommuner eller delar därav, blir de föreslagna reglerna samtidigt ett medel att få till stånd sådan interkommunal samverkan, som erfordras för att åstad­ komma en ändamålsenlig organisation av skolväsendet.

Förslagets genomförande skulle enligt min mening skapa ett enkelt och fast system, som bättre än den hittillsvarande regleringen tillgodoser saval elevernas intressen som det från allmän synpunkt viktiga önskemålet att få smi­ diga och effektiva former för det kommunala samarbetet. En i sistnämnda av­ seende väsentlig förbättring består utan tvivel däri att vissa med det nuvarande systemet förknippade praktiska olägenheter i stor utsträckning undanröjes. Jag tänker härvid på de många gånger mycket tidsödande förhandlingar och diskus­ sioner, som enligt vad beredningen framhållit ofta föregått de kommunala samarbetsavtalen. Att förslaget härvidlag innebär en avsevärd administrativ förenk­ ling har också nästan genomgående vitsordats vid remissbehandlingen. Med hänsyn till de fördelar som uppenbarligen står att vinna med det föreslagna systemet vill jag ge min principiella anslutning till detsamma.

Vid skolstyrelselagens tillkomst förutsattes att kommunernas samarbete hu­ vudsakligen skulle bygga på frivillighet och att befogenheten att föreskriva tvångsvis samverkan, i synnerhet i kommunalförbundets form, borde användas återhållsamt och i regel endast som en sista utväg att få till stånd en förnuftig skolorganisation. Å andra sidan borde, enligt vad dåvarande departementschefen uttalade, tvånget tveklöst tillämpas i fall, där ovidkommande synpunkter och prestigeskäl eljest skulle hindra den uppväxande ungdomen från att få de ut­ bildningsmöjligheter, som omständigheterna motiverade. Såsom redan antytts av beredningen innebär de nya reglerna i realiteten inte något ökat tvång för kom­ munerna. Som jag ser saken utgör förslaget närmast en teknisk omläggning av förfarandet, och följaktligen bör de av mig nyss berörda principerna för de stat­ liga myndigheternas prövning av dessa frågor alltfort äga tillämpning. Härav torde följa, utan att det behöver uttryckligen fastslås i lagen, att lansskolnamnderna vid handläggningen bör fästa stor vikt vid de enskilda kommunernas önskemål och att kommun ej bör kunna påtvingas samverkan, savida därav skulle följa påtagligt men för skolväsendet i kommunen. I detta sammanhang bör även framhållas att enligt beredningens förslag all annan samverkan än den som avser mottagande av elever lämnas oreglerad och att alltså härutinnan i motsats till den nuvarande ordningen full frihet föreligger för kommunerna att själva ordna sina mellanhavanden. Även detta förslag har jag funnit mig böra

förorda.

Såväl av skolberedningen som i vissa remissyttranden har påpekats sambandet mellan det interkommunala skolsamarbetet och de riktlinjer for en kommunindelningsreform, som föreslagits i propositionen nr 180 till 1961 års riksdag och som nyligen behandlats av riksdagen. Det är det av grundskolans genomförande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

56

främst det nya högstadiet, föranledda ökade behovet av kommunal samver­ kan, som härvid faller i blickpunkten. Bland remissorganen kommer i denna fråga å ena sidan till synes den meningen att beredningens förslag gör ett sådant samband mindre framträdande till fördel för bedömningen av kommunindel­ ningsfrågorna i stort, medan å andra sidan en motsatt uppfattning gör gällande att det vidgade skolsamarbetet ytterligare framhäver den olägenhet som ligger däri, att de samverkande kommuner, vilka lämnar elever till annan kommun, inte har något reellt inflytande på skolväsendets utformning.

Intresset för avlämnande kommuner att få medinflytande på skolväsendets utformning har hittills kunnat tillgodoses genom bildandet av kommunalför­ bund; någon annan i lag eller författning reglerad form för bildande av gemen­ samma organ för skolväsendets förvaltning står inte till buds. Kommunalförbundsformen har kommit till användning endast i mycket begränsad utsträck­ ning. Mot beredningens förslag att med viss jämkning bibehålla nuvarande regel om anlitande av denna form har jag inte någon erinran. I den mån detta institut, vare sig tvångsvis eller frivilligt, inte kommer till användning, saknas emellertid enligt min mening inte vissa möjligheter att få till stånd ett sam­ arbete kommunerna emellan i de frågor som här avses. Jag tänker härvid när­ mast på sådan samverkan, som ibland äger rum inom oreglerade kommunala samarbetsnämnder. Även om dessa nämnder endast har rådgivande och bere­ dande funktioner, torde under goda betingelser i övrigt ett fruktbärande sam­ arbete kunna åvägabringas. Jag vill i detta sammanhang erinra om att en fram­ tida ombildning av kommunerna till större enheter kan väntas för grundskolans del medföra ett minskat behov av kommunal samverkan, i den mån de nya kommunerna kommer att utgöra ett lämpligt underlag för högstadiet, något som oftast torde komma att bli fallet.

I anledning av det från några remissorgan framförda önskemålet om en bättre samordning av skolplaneringen med den allmänna kommunala samhällsplane­ ringen på länsplanet vill jag understryka vikten av att de skolplanerande orga­ nen verkar för åstadkommande av en sådan samordning. En förutsättning härför är att i alla viktiga frågor samråd sker med de övriga länsplanerande organen. Särskilt betydelsefullt är härvid att skolplaneringen sker under hänsynstagande till de planer, som skall upprättas i varje län beträffande den lämpligaste indel­ ningen av länet i kommuner. Jag förutsätter att skolöverstyrelsen såsom högsta tillsynsmyndighet har sin uppmärksamhet härpå och vidtager de åtgärder som kan vara påkallade. Däremot anser jag mig inte kunna i förevarande samman­ hang taga ställning till den från något håll framförda frågan om utredning rörande de former, under vilka samarbetet mellan planeringsorganen bör be­ drivas.

Liksom hittills skall kommun, som för undervisning mottager elev från annan kommun, vara berättigad till ersättning härför. I fråga om grunderna för ersätt­ ningsbeloppets storlek bygger beredningens förslag på samma principer, som hittills tillämpats; dock har beredningen för att förenkla det administrativa förfarandet föreslagit, att ersättning skall, om ej kommunerna avtalar annat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

57

utgå med ett schematiskt på medeltalsberäkningar grundat belopp, som fast­ ställes av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar. Bered­ ningens förslag, som av flertalet remissinstanser funnits innebära väsentliga fördelar, synes även mig vara en ändamålsenlig och framkomlig väg att förenkla ersättningssystemet. Med hänsyn till de varierande skolkostnaderna inom olika delar av landet synes det bli nödvändigt med en regional variation av beloppens storlek. Jag föreslår alltså, att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar erhåller befogenhet att fastställa ersättningsbelopp i enlighet med det anförda. Innan beloppen fastställes, bör självfallet samråd äga rum med kom­ munförbunden. Skulle mot förmodan svårigheter uppkomma att finna en godtag­ bar lösning på detta spörsmål, återstår enligt min mening ingen annan utväg än att tillämpa det nuvarande systemet. Jag vill därför förorda att detta bibehålies som ett alternativ till beredningens förslag.

De bestämmelser i skollagen , som bygger på vad jag i det föregående har förordat, återfinnes i 40—47 §§ i departementsförslaget.

Statsmakternas år 1950 fattade principbeslut innebar, att den nya obliga­ toriska skolan skall bygga på en generell nioårig skolplikt. Skolberedningen, som enligt sina direktiv ej haft att ingå på frågan om skolpliktstidens relation till barnens levnadsålder, ansluter därför i sitt förslag om skolpliktens lagfästande huvudsakligen till vad som redan nu gäller i fråga om försöksskolan, dvs. skolpliktstiden skall normalt motsvara levnadsåldern 7—16 år.

Genomförandet av grundskolan enligt de riktlinjer som förordas i propositio­ nen nr 54 förutsätter en nioårig skolplikt. Den generella utsträckning av skol­ plikten, som detta innebär, synes enligt vad de undersökningar skolberedningen redovisat och remissbehandlingen av beredningens förslag givit vid handen ha allmänt accepterats i vårt land. Jag vill därför nu förorda att skolplikten i sam­ band med grundskolereformens genomförande generellt utsträckes till nio år. Detta skall dock ej medföra någon ändring av de särbestämmelser i fråga om skolplikt, som för närvarande gäller för vissa kategorier, nämligen blinda och döva samt psykiskt efterblivna barn.

Skolberedningen har något berört frågan i vad mån samhällsutvecklingen kan komma att aktualisera en ytterligare utvidgning av skolplikten i vårt land. Som beredningen påpekat gäller redan i flera andra länder en skolplikt, som sträcker sig utöver nio år.

I denna fråga måste man dock beakta att, vad vårt land beträffar, förhållan­ dena redan nu kännetecknas av en ökad strävan hos de flesta människor att skaffa sig utbildning och därigenom höja sin standard, andligt och materiellt sett. Grundskolans genomförande kommer sannolikt att ytterligare verka i denna riktning. Med en sådan utveckling och om samhället för sin del tillhanda­ håller ett variationsrikt system av utbildningsmöjligheter, kombinerat med lämpliga studiesociala åtgärder, skulle tvångsföreskrifter på detta område knappast få något reellt innehåll. Under alla förhållanden måste enligt min

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

58

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

mening i nuvarande läge våra personella och materiella resurser koncentreras på genomförandet av den obligatoriska nioåriga skolan.

En fråga som väckt livlig debatt vid remissbehandlingen gäller vid vilken ålder de skolpliktiga barnen normalt bör börja sin skolgång. Denna fråga sam­ manhänger i första hand med skolmognadsproblemet men har också anknyt­ ning till förskoleverksamheten. I dessa båda avseenden har jag till det vid propositionen nr 54 fogade statsrådsprotokollet gjort vissa uttalanden, till vilka jag får hänvisa. Innan frågan om skolmognaden underkastats ytterligare veten­ skaplig undersökning och en vidgad erfarenhet vunnits rörande förskolans betydelse och förutsättningar kan enligt min mening spörsmålet om en generell förskjutning nedåt av skolpliktstidens nedre gräns inte övervägas utan en alltför stor osäkerhetsmarginal. För närvarande torde man alltså få stanna för att bi­ behålla den nuvarande huvudregeln och i övrigt söka främja utvecklingen av förskoleverksamheten. För att ge denna verksamhet ökad stadga och i övrigt bättre arbetsbetingelser har på min föredragning i en tidigare proposition till riksdagen ( 1962:46 ) föreslagits att förskollärarutbildningen skall förstatligas samt dess kapacitet utvidgas m. m. Beredningens förslag innebär emellertid också att barn, som har erforderlig mognad för att gå i skolan, skall kunna liksom hit­ tills få börja skolgången vid sex års ålder. Jag vill förorda att denna undantags­ regel bibehålies. I likhet med beredningen anser jag att såsom förutsättning för dess tillämpning fortfarande bör gälla, att skolstyrelsen lämnar medgivande efter en prövning på grundval av undersökningar rörande barnets fysiska och psykiska mognad. Det i en reservation till beredningens betänkande och vid remissbe­ handlingen framförda förslaget om slopande av skolstyrelsens prövning vid ifrågasatt intagning av sexåriga barn i privat skola kan jag däremot inte till­ styrka. För ett barn i denna ålder kan skolgång medföra allvarligt men, därest barnet saknar tillräcklig mognad, och man bör därför för barnets skull ha garanti för att en sådan åtgärd föregås av noggranna undersökningar.

Beträffande frågan om uppskov med skolgångens början innebär skolberedningens förslag, att barn som inte är skolmogna liksom hittills skall efter för­ äldrarnas medgivande och genom beslut av skolstyrelsen kunna få skolgången uppskjuten ett år. Beredningen anser dock önskvärt att de omogna barnen omhändertages i skolmognadsklasser eller beredes lämplig miljö i normalklasser genom tillämpning av individualiserande undervisningsmetoder.

Vid remissbehandlingen har skilda uppfattningar kommit till uttryck i fråga om tillämpningen av den förevarande uppskovsregeln. Av företrädare för en förhållandevis liberal praxis anses uppskovet många gånger vara att föredraga i synnerhet om skolan inte har särskilda resurser, exempelvis i form av skol­ mognadsklasser, att omhändertaga de skolomogna. Men den meningen att uppskov inte får beviljas alltför rutinmässigt kommer också till synes. Härvid framhålles skolans uppgift vara att stimulera till mognad, inte att avvakta mog­ naden.

Frågan om uppskov med skolgång torde mestadels bli aktualiserad på initiativ av skolan, sedan anledning uppkommit att ifrågasätta barnets skolmognad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

59

Ofta framkommer underlag för denna bedömning vid de skolmognadsprov, som numera blivit allt vanligare och som i regel företages innan skolgången påbörjas. Ibland händer det att den bristande skolmognaden konstateras först sedan skolgången börjat. Jag anser det av hänsyn till barnen angeläget att man från skolans sida på ett tidigt stadium söker skaffa sig kännedom om vilka barn i den väntade årskullen, som uppvisar bristande mognad, så att ställning kan tagas till frågan om uppskov helst före skolgångens början. Upplysningar om barnen torde kunna erhållas genom förfrågningar hos föräldrarna bl. a. i sam­ band med inskrivningen och genom att skolmognadsprövningar genomföres. Enligt min mening är det önskvärt att sådana prövningar kommer till använd­ ning i större utsträckning än nu och att undersökningsmetoderna ytterligare utvecklas.

Prövningen av uppskovsfrågan bör innefatta en grundlig bedömning av barnets situation, såsom dess fysiska och psykiska status samt förutsättningarna för dess utveckling under det åttonde levnadsåret. Avgörandet bör därefter träffas med hänsyn till vad som finnes bäst för barnet. I många fall torde det vara lämpligt att låta barnet börja i skolan, särskilt om placering i skolmognadsklass kan ordnas eller andra pedagogiska anordningar kan vidtagas. Då så inte är möjligt blir alternativet med uppskov ofta det mest ändamålsenliga, men härvid bör särskilt uppmärksammas sådana fall, där barnen under uppskovstiden kommer att vistas i en föga utvecklingsfrämjande miljö. För dessa barn synes mig uppskov böra tillämpas med särskild försiktighet, ty det miljöbyte som skolgången innebär kan mången gång vara fördelaktigare från barnets synpunkt genom att utvecklingen stimuleras.

Skolberedningens förslag innebär att skolstyrelsen liksom hittills skall äga medge skolpliktig befrielse från det sista skolpliktsåret. Denna möjlighet bör dock enligt beredningens mening inte användas annat än i individuella, noga prövade undantagsfall; sociala eller ekonomiska skäl får inte påverka bedöm­ ningen och befrielse bör meddelas endast om det prövas erforderligt med hänsyn till elevens eget bästa och garanti finns för att han får direkt från skolan övergå till annan utbildning eller till en för honom lämplig anställning eller verksamhet.

I likhet med skolberedningen och flertalet remissinstanser anser jag, att befrielse från det sista skolåret bör användas med stor återhållsamhet. Bedöm­ ningen av dessa frågor bör enligt min mening ske med utgångspunkt främst i vad som är till elevens bästa och mindre med tanke på svårigheterna att behålla ele­ ven i skolan. Men sett även från elevens synpunkt kan ibland, såsom också fram­ hållits vid remissbehandlingen, befrielse befinnas vara den lämpligaste lösningen. Härvid bör dock tillses att det på ett betryggande sätt är sörjt för att eleven får annan utbildning eller lämplig sysselsättning. Att på sätt beredningen före­ slagit för befrielse ibland skulle kunna uppställas ett direkt villkor att eleven efter en studiepaus återupptager sina studier vid någon annan skolform synes mig mindre förenligt med de principer, på vilka skolplikten bygger. Finnes vid prövning av fråga om befrielse anledning antaga att eleven framdeles kommer

att återupptaga sina studier, bör givetvis även denna omständighet kunna beaktas.

I likhet med skolberedningen vill jag förorda, att sådana elever, vilka före skolpliktstidens utgång inte hunnit genomgå samtliga nio årskurser, skall äga rätt att gå ut skolan i vanlig ordning. Tillämpad på den som genomgått nionde årskursen samtidigt som skolplikten till följd av levnadsåldern upphör innebär denna princip, att rätt att gå om denna årskurs skall föreligga i enlighet med samma principer som tillämpas beträffande kvarsättning under skolpliktstiden.

Beträffande rätten att fullgöra skolplikt i privata skolor innebär skolberedningens förslag utom på en punkt inte någon ändring i vad nu gäller. I fråga om privat skola, som åtnjuter statsunderstöd, förutsätter beredningen att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma i vad mån skolpliktiga barn skall få undervisas där. För att skolplikt skall få fullgöras i privat skola, som inte åt­ njuter statsbidrag, kräves att skolan godkänts av skolstyrelsen. Såsom förut­ sättning för att privat skola skall få mottaga skolpliktiga elever bör enligt beredningens förslag krävas, utöver vad nu gäller, att skolans undervisning till art, omfattning och allmänna inriktning väsentligen motsvarar grundskolans. Detta innebär, menar beredningen, att tillstånd att mottaga skolpliktiga barn som regel inte bör meddelas sådan skola, som på högstadiet ensi­ digt inriktar sig på en viss elevkategori eller ett visst studiemål, t. ex. enbart en teoretisk väg som leder fram till gymnasiestudier. Hinder för godkännande bör däremot inte föreligga på grund av sådana avvikelser i kursinnehållet, som föranledes av att undervisningen bygger på en annan religiös eller filosofisk övertygelse än som ligger till grund för det svenska skolväsendet i allmänhet.

Skolberedningens förslag har på det hela taget bemötts positivt vid remiss­ behandlingen och på privatskolehåll synes man vara införstådd med att grund­ skolans genomförande måste innebära krav på en anpassning av de privata skolornas undervisning till grundskolans utformning. Jag vill därför i princip tillstyrka bifall till beredningens förslag. I anledning av vad som av vissa remiss­ instanser anförts rörande tillämpningen av det föreslagna villkoret beträffande undervisningens art, omfattning och allmänna inriktning vill jag uttala, att detta krav i tillämpningen inte får upprätthållas alltför rigoröst, exempelvis så att man kräver att skolans undervisning på högstadiet skall omfatta samtliga eller nästan samtliga tillvalsgrupper och linjer. För godkännande synes det mig tillräckligt, om skolan visar, att den inriktar sig på att i överensstämmelse med huvudprinciperna för grundskolan tillhandahålla undervisning med vissa ej alltför obetydliga möjligheter att anordna tillvalsgrupper och linjer. Härvid måste självfallet också beaktas, att elevernas val av tillvalsgrupper och linjer inverkar på skolans organisation. Vad det i detta avseende närmast kommer an på är, huruvida skolans syften, om än ej alltid de praktiska möjligheterna att fullfölja dessa fullt ut, ligger i linje med den allmänna skolans målsättning och innehåll. I detta sammanhang vill jag också som min mening uttala, att man vid bedömningen utifrån dessa utgångspunkter av de privata skolornas

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

61

förutsättningar att få mottaga skolpliktiga elever måste betrakta varje skola som en enhet. I anslutning till vad i propositionen nr 54, s. 368, anförts rörande de privata skolornas övergång till en ny skolordning vill jag framhålla, att kra­ ven på skolornas anpassning såsom förutsättning för godkännande måste under en övergångstid sättas något lägre än vad som normalt bör gälla.

I anledning av de av några remissinstanser framförda erinringarna mot att prövningen av godkännandet av privat skola anförtrotts skolstyrelsen vill jag framhålla, att jag för egen del biträder beredningens förslag härutinnan främst därför att det lokala organet lättast och enklast torde kunna skaffa sig kunskap om underlaget för bedömningen. De vid remissbehandlingen framkomna önske­ målen torde i huvudsak bli tillgodosedda genom att besvär skall kunna anföras mot skolstyrelsens beslut.

Det av skolberedningen föreslagna stadgandet om skyldighet för arbetsgivare att ordna arbetet för skolpliktig elev så att skolgången kan fullgöras anser jag med hänsyn till vad som framkommit vid remissbehandlingen inte böra införas i skollagen . Frågan om en lagreglering i detta avseende torde, efter närmare undersökning, få upptagas i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

B. Specialmotivering till lagförslaget

Skollagens disposition

Till sin allmänna uppbyggnad innebär departementsförslaget, att reglerna om den offentliga skolundervisningens allmänna syfte, kommunernas ansvar och befogenheter beträffande undervisningen samt de myndigheter som har att sörja för eller öva tillsyn över verksamheten upptagits i lagens första hälft, medan bestämmelserna om undervisningen m. m. vid de olika skolformerna och kom­ munernas särskilda skyldigheter fått sin plats i den senare delen. Den av­ vikelse som härigenom skett från skolberedningens förslag, vars uppbyggnad innefattade en omvänd ordningsföljd, finner jag motiverad bl. a. med hänsyn till önskvärdheten av att inledningsvis i lagen fastslå kommunernas allmänna förpliktelser och befogenheter i förhållande till de skolformer, för vilka skol­ styrelsen skall ha det närmaste ansvaret. Närmast efter en sådan inledning synes böra följa reglerna om skolväsendets lokala och regionala ledning.

I överensstämmelse härmed upptages i 1 kap. en grundläggande regel rörande undervisningens syfte samt bestämmelser rörande skolväsendets allmänna orga­ nisation. I 2 kap. regleras skolstyrelsen, dess befogenheter och inre organisation. Till detta kapitel ansluter 3 kap., som avhandlar skolchefens uppgifter, samt 4 kap. rörande länsskolnämndens uppgifter och organisation.

De allmänna bestämmelserna om undervisningen har sin plats i 5 kap., och i 6 kap. återfinnes reglerna om skolplikten. De från såväl elevernas som kommu­ nernas synpunkt viktiga bestämmelserna om elevområden och den därmed för­ knippade regleringen av interkommunal samverkan har upptagits i 7 kap., och

62

härefter följer i 8 kap. närmare regler rörande kommunernas skyldigheter i fråga om de särskilda skolformerna. Det avslutande kapitlet — 9 kap. — upptager bl. a. bestämmelser om besvär samt en specialregel, som öppnar möjlighet att ingripa mot olämpliga skolor.

1 kap. Inledande bestämmelser

¹ §•

Denna paragraf, som motsvarar 4 § i skolberedningens förslag, upptager en principförklaring angående det allmänna skolväsendets uppgifter.

Skolöverstyrelsen har föreslagit sådan jämkning av texten, att den uppgift för skolan, som bestar i att i samarbete med hemmen främja elevernas utveck­ ling till harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhälls­ medlemmar, anges i första hand; härigenom skulle bättre överensstämmelse ernas med den allmänna målsättningen för den nya obligatoriska skolan.

Departementschefen. Ehuru den av skolöverstyrelsen föreslagna omredige­ ringen måhända skulle ännu bättre än skolberedningens förslag ge uttryck för just grundskolans mål, torde ändringen inte böra vidtagas av det skälet att det förevarande stadgandet skall äga tillämpning i huvudsak även beträffande de icke-obligatoriska skolorna under skolstyrelsens förvaltning.

² §•

Detta stadgande, som svarar mot bestämmelserna i 1 § och 7 § första stycket skolstyrelselagen samt 26 § och viss del av 27 § i skolberedningens förslag, anger kommunernas principiella ansvar och befogenheter i fråga om skolväsendet. I enlighet med skolberedningens förslag har stadgandet kompletterats med en uttrycklig föreskrift om kommuns skyldighet att främja åtgärder i syfte att undervisning utöver vad grundskolan ger tillhandahålles i andra skolor, näm­ ligen kommunala yrkesskolor och fackskolor samt statliga och kommunala gymnasier. Den förevarande regeln bringas på detta sätt i bättre samklang med de skyldigheter, som i lagen föreslås åvila kommunerna i fråga om det interkommunala samarbetet på skolväsendets område. Jag vill slutligen framhålla att vad jag nu förordat inte innebär, att kommun skall kunna åläggas att inrätta på by ggnadsskolor, utan i vad mån dylika utbildningsanstalter skall anordnas i kommunen bör liksom hittills få bli beroende på lokalt initiativ.

3 §•

I denna paragraf har sammanförts de i 35 § första stycket och 47 § första stycket i skolberedningens förslag upptagna bestämmelserna om att skolstyrelse och skolchef skall finnas i varje kommun. Därjämte har här införts ett undantagsstadgande i fråga om skolchef, svarande mot 48 § i beredningens förslag. De förevarande bestämmelserna överensstämmer med 4 § samt 9 § 1 mom. skol­ styrelselagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

63

4 §•

Denna paragraf upptager en bestämmelse om att i varje län skall såsom regio­ nal statsmyndighet för de skolor, som avses i lagen, finnas en länsskolnämnd. För Stockholms stad utövas länsskolnämndens uppgifter av vederbörande centrala statsmyndighet. Stadgandet, som överensstämmer med vad nu gäller enligt allmänna skolstadgan 1 kap. 6 § 2 mom. och 1 § instruktionen för länsskolnämnderna, har sin motsvarighet i 50 § i skolberedningens förslag; dock har jag inte funnit erforderligt att i lagen ange, att nämnden normalt skall vara förlagd till länets residensstad. Denna huvudprincip bör självfallet gälla och Kungl. Maj:t torde liksom hittills böra äga befogenhet att besluta om annan placering.

5 §•

I denna paragraf, som motsvarar 55 § i skolberedningens förslag, fastslås den centrala tillsyn över skolväsendet, som tillkommer skolöverstyrelsen och över­ styrelsen för yrkesutbildning. Den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna på de båda överstyrelserna torde få ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa.

Stadgandet har utformats så att all till skolorna hörande verksamhet, exem­ pelvis även elevhem i anslutning till skola, omfattas av tillsynen. De nu berörda bestämmelserna avser endast skolor, som enligt lagen normalt skall stå under skolstyrelsens förvaltning. Vilka befogenheter som överstyrelserna skall äga beträffande andra skolor bör inte regleras i lagen utan i annan ordning. Till en speciell fråga rörande överstyrelsernas tillsyn över vissa elevhem skall jag återkomma vid behandlingen av 51 §.

6 §•

Bestämmelserna i skollagen har avseende å den del av det offentliga skol­ väsendet, i vilken kommunerna är engagerade. Det gäller här främst de skol­ former, vilka skall stå under den kommunala skolstyrelsens förvaltning. För att förenkla regelsystemet har i första stycket av denna paragraf upptagits en regel av den innebörden, att när ej annat särskilt angives skall vad i lagen förstås med skola avse de nyssnämnda skolformerna.

Skolberedningens förslag till skollag upptager det inom skolväsendet sedan gammalt använda begreppet målsman, varmed torde avses barnets föräldrar eller den eller de, som eljest enligt föräldrabalken har den rättsliga vårdnaden om barnet. Med hänsyn till önskemålet att få en mera enhetlig terminologi olika lagstiftningsområden emellan vill jag förorda, att föräldrabegreppet i stället användes i skollagen för att därmed ansluta till bestämmelserna i föräldrabalken . I förevarande paragraf har som ett andra stycke upptagits den regeln att vad i lagen sägs om föräldrar skall, om vårdnaden om barnet inte tillkommer för­ äldrarna eller en av dom, i stället avse den under vars vårdnad barnet står.

Slutligen har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innebörd, att bestämmelserna i lagen inte äger tillämpning beträffande undervisningen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

64

blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna. För dessa kategorier finns särskilda skolor med annan organisation av undervisningen än den eljest gängse och denna bör liksom hittills regleras särskilt. Däremot blir bestämmelserna i lagen tillämp­ liga på fjällsamers barn, för vilka hittills gällt särskilda regler i fråga om skol­ plikt m. m. (jfr propositionen nr 51 till årets riksdag).

2 kap. Om skolstyrelsen

Uppgifter

7 och 8 §§.

Innehållet i dessa paragrafer överensstämmer med 35 och 36 §§ i skolberedningens förslag. I fråga om utformningen har endast ett par redaktionella jämk­ ningar vidtagits.

Jämfört med motsvarande bestämmelser i skolstyrelselagen, 5 och 6 §§, inne­ bär de nya reglerna den ändringen i sak, att de högre tekniska läroverken förts under skolstyrelsens förvaltning. I frågan får jag hänvisa till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Skolstyrelsens förvaltning av de skolor, som kom­ mer att avvecklas i samband med grundskolans genomförande, regleras inte i

7 § utan behandlas i övergångsbestämmelserna 62 §. Avfattningen av stadgandet

i 7 § andra stycket innebär att styrelsens befogenheter skall omfatta jämväl sådan till skolorna knuten verksamhet som exempelvis drivande av elevhem.

9 §•

Denna paragraf motsvarar 37 § i skolberedningens förslag och 7 § skolstyrelse­ lagen; dock att motsvarigheten till det sista stycket i dessa paragrafer överförts till 10 § i departementsförslaget.

Gällande rått m.m. I 7 § skolstyrelselagen beskrives i allmänna ordalag skol­ styrelsens uppgifter beträffande det under styrelsens förvaltning ställda skol­ väsendet.

Sålunda skall skolstyrelsen enligt första stycket i paragrafen beakta den allmänna utvecklingen på skolväsendets område, med uppmärksamhet följa skolväsendets tillstånd inom kommunen samt hos kommunens fullmäktige, dess styrelse och övriga nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställ­ ningar, vilka finnes påkallade för att ungdomen i kommunen skall kunna erhålla tillfredsställande teoretisk och praktisk utbildning. I andra stycket föreskrives, att skolstyrelsen skall, i den mån det inte tillkommer annan, ombesörja de angelägenheter avseende skolväsendet i kommunen, vilka är att hänföra till förvaltning och verkställighet. Förvaltar styrelsen flera skolor eller skolformer, skall den sörja för samordning och enhetlighet i deras verksamhet. På styrelsen ankommer vidare att tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter, att främja pedagogisk försöksverksamhet och lärarnas fortbildning samt att verka för samarbete mellan hem och skola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

65

Vid tillkomsten av detta stadgande, som bygger på ett av 1951 års skol­ styrelseutredning (SOU 1955: 31) framlagt förslag, uppmärksammades särskilt gränsdragningen mellan skolstyrelsens och den lokala fackliga skolledningens befogenheter. Beträffande denna fråga anförde föredragande departementschefen ( prop. 1956:182 s. 59 f.) bl. a. följande:

Emellertid synes det mig, som om utredningen i sitt förslag icke tillräckligt klart markerat gränsen mellan skolstyrelsens och den fackliga ledningens be­ fogenheter. Utredningen citerar i sitt betänkande och ger sin anslutning till skolkommissionens uttalande att »rektorer, kollegier och lärare maste tiller­ kännas självständighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Un­ dervisningens frihet måste säkerställas». Jag finner det angeläget, att utform­ ningen av skolans inre arbete och ledningen av detta icke blir föremål för direkta ingripanden från skolstyrelseledamöternas sida och har i detta syfte givit lag­ förslaget i denna del en annan utformning än utredningen. Denna har föreslagit att det skall åligga skolstyrelsen »att med avseende å skolornas inre arbete följa undervisningen och tillse, att den fortgår efter givna föreskrifter, ävensom främja pedagogisk försöksverksamhet». Denna formulering skulle kunna ge upphov till föreställningen, att skolstyrelsernas ledamöter skall öva tillsyn över hur den egentliga pedagogiska verksamheten bedrives, vilket icke kan vara meningen. Jag anser det i detta avsende vara tillfyllest med en allmänt hallen bestämmelse om att styrelsen skall tillse, att undervisningen vid skolorna fortgår enligt gällande föreskrifter.

Skolberedningen. Beredningens förslag till lagtext innefattar inte några sakliga

ändringar jämfört med nuvarande bestämmelser utan endast vissa jämkningar av formell natur. Sedan beredningen konstaterat att någon ändring i området för skolstyrelsens kompetens inte ifrågasatts, understryker beredningen, att skolstyrelsen som kommunal chefsmyndighet för skolväsendet även har andra uppgifter än de rent administrativa och organisatoriska. I detta avseende anför beredningen bl. a. följande:

Skolstyrelsen har att följa verksamheten vid skolorna och vidtaga åtgärder på alla områden av skolväsendet, där styrelsen finner sådana påkallade. I fråga om den egentliga pedagogiska verksamheten ankommer denna som redan nämnts i första hand på rektor och lärare. Men skulle styrelsen finna vissa förhållanden på detta område vara mindre tillfredsställande, bör styrelsen vara oförhindrad att påpeka förhållandet för rektor eller den myndighet, som har att inspektera skolan.

Ledamöter av skolstyrelsen bör ha tillfälle att sätta sig in i verksamheten vid skolorna. Om ledamot för sin information önskar följa undervisningen i en skola, bör han av rektor beredas tillfälle härtill i lämplig omfattning.

I dagens ungdomssituation bör skolstyrelsen ha anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt ungdomens ordning och uppförande i skolan. Skolstyrelsen bör kunna utfärda allmänna föreskrifter i detta hänseende för skolorna under styrelsens förvaltning. Vidare kan det finnas anledning för styrelsen att genom aktiva åtgärder motverka bruket av alkohol och tobak bland eleverna och att stimulera målsmännen att enas om mera enhetliga normer för eleverna t. ex. i fråga om sovtider, tider för läxläsning, utevaro på kvällarna och fickpengar. Givetvis bör styrelserna även lämna (lön medverkan som kan pakallas från

— B ihan g till riksdagens protokoll 19G2. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

67

Organisation

13 §.

Förevarande paragraf motsvarar 41 § i skolberedningens förslag och 10 § skolstyrelselagen. Enligt första stycket i sistnämnda lagrum skall ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av kommunens fullmäktige till det antal, som fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens folkmängd och struktur samt till antalet och arten av de skolor, som lyder under styrelsen. Antalet ledamöter må dock inte vara under sju.

Under framhållande av att vissa kommunala styrelser och nämnder tenderar att bli överdimensionerade och att utvecklingen mot större kommuner kan medföra risk för ytterligare överdimensionering föreslår länsstyrelsen i Älvsborgs län, att frågan om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrel­ serna tages under övervägande.

I skolberedningens förslag har den i skolstyrelselagen upptagna rekommen­ dationen för bestämmandet av antalet ledamöter och suppleanter uteslutits. Beredningen framhåller, att denna regel föranlett tvekan, om fullmäktige är förhindrade att beakta även andra omständigheter, exempelvis styrelsens effek­ tivitet och den partipolitiska representationen. Enligt beredningens mening bör sådana omständigheter kunna beaktas.

Departementschefen. Enligt min mening bör förevarande stadgande förtyd­ ligas på sätt beredningen föreslagit. Härigenom kommer också bestämmelsen att helt överensstämma med 31 § i kommunallagen . Jag vill i detta sammanhang erinra om att riksdagen vid antagandet av skolstyrelselagen avvisade ett förslag om maximering av antalet ledamöter och suppleanter i skolstyrelserna under motivering att bättre överensstämmelse vanns med kommunallagen och att en maximering lätt kunde medföra benägenhet att lata antalet ledamöter närma sig det angivna maximitalet. Riksdagen underströk samtidigt angelägenheten av att, för att skolstyrelsen skulle bli en arbetsduglig församling, antalet leda­ möter hölles så lågt som det med hänsyn till omständigheterna vore möjligt.

14 §.

Denna paragraf, som motsvarar 11 § i skolstyrelselagen, innehåller de grund­ läggande reglerna om skolstyrelsens inre organisation och verksamhetsformer. I departementsförslaget har stadgandet i överensstämmelse med 42 § i skol­ beredningens förslag förtydligats och närmare anpassats bestämmelserna i 45 § kommunallagen .

15 §.

Bestämmelserna i denna paragraf, som reglerar skolstyrelsens rätt att delegera beslutanderätt, motsvarar 12 § 1 mom. skolstyrelselagen och 43 § i skolbered­ ningens förslag. Varken i beredningens förslag eller departementsförslaget åter­ finnes någon motsvarighet till de i 12 § 2 mom. skolstyrelselagen upptagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 196£

68

bestämmelserna om minimiantal ledamöter i avdelning och om avdelnings beslutförhet. Härigenom kommer förevarande stadgande att närmare överens­ stämma med 45 § kommunallagen .

Av länsstyrelsen i Jämtlands län föreslås införande av en kontrollmöjlighet av delegationen genom att fullmäktiges beslut om rätt för skolstyrelsen att delegera vissa grupper av ärenden underställes länsskolnämndens prövning. Härigenom skulle enligt länsstyrelsens mening tillgodoses det från rättssäker­ hetssynpunkt viktiga önskemålet att försiktighet iakttages vid bestämmandet av delegationens omfattning. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser det erforderligt att möjligheten att delegera begränsas i lagen så att ärenden av principiell och betydelsefull natur, exempelvis frågor om godkännande av enskild skola och om återkallelse av sådant godkännande samt vissa framställningar eller yttranden till länsskolnämnden, undantages från delegation.

Departementschefen. Den av skolberedningen föreslagna bestämmelsen om delegation av skolstyrelsens beslutanderätt är likalydande med de nu gällande bestämmelserna och innefattar alltså inte något uttryckligt förbud mot delega­ tion annat än såvitt rör framställning och yttrande till fullmäktige. Någon olägenhet har mig veterligen inte försports av att delegationsrätten saknat ytter­ ligare begränsningar. Skolstyrelsens prövning av frågor om godkännande av enskilda skolor kommer emellertid med hänsyn till den komplettering av förut­ sättningarna för godkännande, som jag förordat, att bli än mera grannlaga än förut. Med hänsyn härtill anser jag lämpligt att prövningen av dylika frågor uttryckligen undantages från delegation. Självfallet har skolstyrelsen att i sin verksamhet fatta beslut i åtskilliga andra frågor, särskilt sådana som avser eleverna, vilka frågor lämpar sig mindre väl för delegation. Det får emellertid förutsättas att kommunernas fullmäktige härvidlag iakttager stor försiktighet vid bedömningen av huruvida delegation bör medges.

16 §.

Detta stadgande är likalydande med 44 § i skolberedningens förslag och mot­ svarar 13 § skolstyrelselagen med en jämkning, som torde få betraktas som enbart formell.

17 §.

Ifrågavarande bestämmelser om utseende av yrkesråd överensstämmer i sak med 17 § skolstyrelselagen, dock att kompetensföreskrifterna för ledamöterna i yrkesråd uteslutits för att i stället intagas i skolstadgan. Vidare har uttrycket »förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesundervisning» ersatts med ut­ trycket »undervisning i yrkesbetonade ämnen» för att vinna anslutning till be­ greppet yrkesämnen på grundskolans högstadium.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att någon bestämmelse om skolråd, motsvarande den som nu återfinnes i 16 § skolstyrelselagen, inte införts i skol­ lagen. I likhet med beredningen anser jag nämligen att bestämmelser om skolråd

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

69

inte längre erfordras med hänsyn till att föräldraföreningarna, som börjar bli allt vanligare, i allt väsentligt fyller de uppgifter som varit tilltänkta för skol­ råden.

18 §.

För Stockholm gäller för närvarande i vissa hänseenden särskilda bestämmel­ ser om skolstyrelsen, vilka med stöd av 15 § skolstyrelselagen utfärdats i kun­ görelsen den 8 november 1957 (nr 592) om organisationen av skolstyrelsen i Stockholm. Skolberedningen föreslår att dessa bestämmelser, med den jämkning i fråga om antalet ledamöter i avdelning som föranledes av vad som anförts vid

15 §, överföres till skollagen . Jag tillstyrker beredningens förslag och föreslår att bestämmelserna intages i förevarande paragraf, som har sin motsvarighet i 46 § i beredningens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

3 kap. Om skolchefen ni. m.

19 och 20 §§.

Förevarande paragrafer överensstämmer i stort med 47 § andra stycket och 49 § skolberedningens förslag samt 9 § 2 mom. skolstyrelselagen.

4 kap. Om länsskolnämnden

21

§.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med 51 § i skolberedningens förslag bestämmelser om att länsskolnämnden skall inom länet ha ett allmänt inseende över de skolor, som avses i 2 §, och därtill hörande verksamhet samt över undervisningen av skolpliktiga barn i enskilda skolor och vid sjukvardsanstalter och barnhem. Dessa bestämmelser, som motsvarar vad nu är före­ skrivet i 2 § instruktionen för länsskolnämnderna, har utformats så att även sådan verksamhet, som knutits till skolorna, t. ex. elevhem omfattas av tillsynen. En närmare reglering av länsskolnämndernas uppgifter beträffande skolorna och undervisningen torde i enlighet med de principer som hittills gällt fa regleras i instruktionen. Vilka andra skolor eller vilken undervisning i övrigt som skall stå under länsskolnämndens tillsyn bör inte regleras i lagen utan liksom hittills i annan ordning.

Med anledning av ett av Läroverkslärarnas riksförbund gjort uttalande om att det bör klarläggas att uppgiften att utöva inseende över skolorna inte i och för sig innebär rätt att förrätta inspektion och att det i annan ordning bör anges i vad mån inspektion skall kunna företagas vill jag erinra om att de nya reglerna inte är avsedda att innebära någon saklig förändring i vad nu gäller.

22

§.

Denna paragraf innehåller grundläggande bestämmelser rörande länsskol­ nämndens organisation och överensstämmer med 53 § i skolberedningens förslag och 6 § 1 och 2 mom. instruktionen för länsskolnämnderna.

70

5 kap. Om undervisningen

23 §.

I överensstämmelse med 1 § i skolberedningens förslag fastslås i denna para­ graf rätten för de skolpliktiga barnen att få undervisning i grundskolan. Ett motsvarande stadgande finns för närvarande i 10 § folkskolestadgan. Den i 2 § av beredningens förslag gjorda hänvisningen till vad särskilt gäller beträffande undervisningen av blinda, döva och vissa psykiskt efterblivna bör lämpligen införas i 6 §.

Som en förutsättning för rätten till undervisning gäller, att barnet är bosatt i riket. Svenska barn, som bor utomlands, är alltså inte tillförsäkrade rätt till svensk undervisning utomlands. I vissa fall utgår dock statsbidrag till utomlands anordnad undervisning för svenska barn.

För barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller liknande omständig­ het ej kan deltaga i vanligt skolarbete, skall enligt vad som följer av 24* och 48 §§ genom vederbörande kommuns försorg anordnas särskilt för dem lämpad under­ visning; de sjuka barnens rätt till undervisning omfattas alltså i princip också av den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, och utan någon annan begränsning däri än som kan föranledas av tvingande praktiska svårigheter att i vissa fall anordna sådan undervisning. Något uttryckligt förbehåll härom torde inte behöva intagas i lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

24 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med vad som föreslagits i pro­ position nr 54 vissa bestämmelser rörande grundskolans organisation. I överens­ stämmelse med skolberedningens förslag, 8 §, men något fylligare än vad bered­ ningen gjort anges sålunda att grundskolan omfattar nio årskurser med fördel­ ning på tre stadier, samt att inom grundskolan anordnas olika studievägar och specialundervisning för vissa elever med skolsvårigheter.

Utöver vad beredningen föreslagit bör också i paragrafen intagas en upplys­ ning om att inom grundskolan ordnas sådan särskild undervisning för sjuka barn, som innefattas i kommunernas skyldigheter enligt föreskriften i 48 §.

25 §.

De i föregående paragraf omförmälda studievägarna omfattar ett system med olika tillvalsgrupper i årskurserna 7 och 8 samt linjer i årskurs 9. De i föreva­ rande paragraf upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 9 § i skolberedningens förslag, reglerar frågan om elevernas fördelning på studievägar och uttagandet till specialundervisning.

I skolberedningens förslag fastslås principen om ett fritt val av studieväg. Enligt förslaget skall sålunda studieväg väljas av elevens föräldrar efter samråd med denne och sedan upplysningar lämnats av skolan. Såsom motivering till detta stadgande anför beredningen:

71

Skolan måste emellertid lämna både målsmän och elever erforderlig informa­ tion om studievägar och yrken. Vid utformningen av grundskolan har också stor vikt lagts vid att ge barnen en allsidig orientering om det samhälle, van de lever. Även sina egna förutsättningar för olika arbetsuppgifter får de pröva ej blott inom skolans väggar utan även i praktisk yrkesorientering. Med hänsyn härtill bör enligt skolberedningens mening vid valet av studieväg stort avseende fästas vid elevens egna intressen och önskemål, i den mån de är sakligt grun­ dade. I stadgandet har detta sålunda markerats genom föreskriften att målsmans val skall föregås av samråd med eleven.

I fråga om specialundervisningen innebär beredningens förslag att det skall ankomma på vederbörande skolledare att besluta om uttagning till specialunder­ visning, sedan föräldrarna beretts tillfälle att yttra sig. Beredningen har särskilt understrukit att uttagningen bör föregås av erforderlig medicinsk och psykolo­ gisk utredning och ske i samråd med föräldrarna.

Folkpartiets kvinnoförbund anser att skolan inte endast bör kunna lämna upp­ lysningar i frågan om valet av studieväg utan även vara rådgivande. Skolöver­ styrelsen önskar att stadgandet om det fria tillvalet — till undvikande av missförstånd angående valfrihetens omfattning — förtydligas så, att det framgår att valet omfattar de tillgängliga studievägarna. En liknande synpunkt framföres av Sveriges skoldirektörsförening.

Departementschefen. Vid behandlingen i propositionen nr 54 av fragan om elevernas och undervisningens differentiering har jag sasom en grundval för differentieringssystemet förordat principen om ett fritt val av studieväg. Denna princip bör i enlighet med beredningens förslag införas i skollagen . Skolans upp­ gift med avseende på valsituationen bör enligt min mening besta främst i att lämna en objektiv orientering rörande tillvalsmöjligheterna och bör därför inte betecknas som rådgivande. Att elevernas valmöjligheter stundom kan i viss mån begränsas exempelvis därigenom att det antal inte anmäler sig till viss studie­ väg, som erfordras för dess inrättande, är ofrånkomligt, men jag anser inte att detta förhållande behöver komma till särskilt uttryck i lagtexten. Vad angår uttagandet av elever till specialundervisning har jag ävenledes i annat samman­ hang förordat att sådan åtgärd i sista hand bör kunna ske även mot föräldrarnas vilja, och denna princip bör komma till uttryck i skollagen .

26 §.

I 5 § i skolberedningens förslag har upptagits vissa grundläggande regler för verksamheten i skolan. Sålunda framhålles skolpersonalens allmänna åliggande att främja trivsel och arbetsglädje i skolan och förbud mot kroppslig bestraff­ ning eller annan kränkande behandling föreslås inskrivet. Vidare föreslår bered­ ningen att elevernas skyldighet att visa aktning och lydnad för lärare och annan personal samt att eftersträva ett gott förhållande till övriga elever inskrives. Bestämmelser av i stort sett motsvarande innehåll finnes för närvarande i 54 och 59 §§ folkskolestadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

73

trosåskådning avvek så mycket från grunderna för kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna, att befrielse borde beviljas och samfundet erhålla rätt att sörja för religionsundervisning åt barn, som tillhörde samfundet. I samband därmed borde Kungl. Maj:t lämna erforderliga föreskrifter rörande religions­ undervisningens innehåll och kontrollen därav. Mera komplicerad ansags frågan vara om rätt till befrielse från kristendomsundervisning för barn utan konfession. Även dessa barn borde vara tillförsäkrade en undervisning om religion och reli­ giösa förhållanden, som tillfredsställde kraven på orientering i nutidssamhället. Kravet på objektivitet i undervisningen hölls levande just genom att den var avsedd för barn från skilda läger och inte för en gallrad återstod. En tidig upp­ delning av barnen i »hedningar» och »kristna» ansågs föga förenlig med enhetsskolans idé. Därför kunde rätt till frikallelse från kristendomsundervisningen i de allmänna skolorna inte medges barn, som inte tillhörde något trossamfund. Betänkligheter av detta slag behövde dock inte hindra, att ett barn, som inte tillhörde något trossamfund, på skriftlig framställning från den som hade att föra barnets talan erhöll befrielse från deltagande i morgonsamling, som föll utanför lektionsramen. Det erinrades om att morgonbönsbefrielser medgavs vid de flesta skolor av varierande orsaker i tämligen stor utsträckning; de frikallade utgjorde ingen ensartad grupp, något som var ägnat att minska betänklig­ heterna.

Skolberedningen har hänvisat till behandlingen av de förevarande frågorna

vid 1950 och 1951 års riksdagar samt föreslagit, att de därvid godtagna princi­ perna i sina huvuddrag intages i skollagen (6 § i beredningens förslag) och att den nu gällande författningsregleringen i övrigt med i huvudsak oförändrat innehåll införes i skolstadgan. Befrielse från morgonsamling torde härvid av beredningen ha avsetts skola omfatta endast morgonsamling med religiöst inslag.

Remissyttranden. Vad gäller spörsmålet om befrielse från skolans

kristendomsundervisning anser teologiska jakulteten i Lund, att det skall direkt i lagen sägas ut att varje elev skall ha någon form av religions­ undervisning. Såsom villkor för befrielse bör därför uppställas, att eleven verk­ ligen åtnjuter motsvarande religionsundervisning inom samfund, som fått till­ stånd att ombesörja undervisningen. Liknande synpunkt har framförts av sty­ relsen för Kristendomslärarnas förening och Religionspedagogiska institutet.

Länsskolnämnden i Västerbottens län finner bestämmelserna vara för snävt

utformade för att garantera, att den enskildes samvete inte kränkes. Nämnden anser, att betydande svårigheter kan uppstå att ordna så att elever erhåller »motsvarande religionsundervisning» och syftet med bestämmelserna torde bli illusorisk för dem som inte är bosatta i landets största städer. Härtill kommer, påpekar nämnden, minoriteter som inte erhållit tillstånd att i skolans ställe om­ besörja religionsundervisning. Skolöverstyrelsen anser att paragrafen måhända kan utformas annorlunda för att bättre tillgodose det i länsskolnämndens ytt­ rande angivna syftet. Enär stadgandet synes motsvara statsmakternas stånd-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

75

gestaltade morgonbönen även framdeles blir den normala inledningen till skol­ dagen. Domkapitlet i Skara finner det med hänsyn till den allmänna opinionen även utifrån religionsfrihetens principer naturligt, att morgonsamlingen i första hand ges en kristen karaktär. Folkpartiets ungdomsförbund och Sveriges elevers

centralorganisation anser att fullt genomförd frivillighet är det enda rimliga, om

samlingar av andaktskaraktär skall förekomma. Centralorganisationen hävdar vidare, att skolans samlingsstund bör utformas så att varje elev, oavsett religiös uppfattning, kan ta del av den och få behållning av den. Det är väsentligt att talare företrädande olika — inte bara religiösa — uppfattningar kan komma till tals. Teologiska fakulteten i Lund hävdar att, med tanke på att morgonsam­ lingen i princip har icke-konfessionell karaktär, finns knappast skäl att genom en särskild bestämmelse fastslå befrielse från religiös morgonsamling.

En viktig invändning mot den föreslagna avgränsningen är av praktisk art. Sålunda frågar sig domkapitlet i Skara vem som i förväg kan garantera att mor­ gonsamlingen blir utan religiöst inslag — kristendomsläraren kan väl leda den utan religiöst inslag medan å andra sidan en lekman kan ge den en religiös prägel. Teologiska fakulteten i Lund finner det både praktiskt och teoretiskt omöjligt att skilja morgonsamlingar med religiöst inslag från dem utan sådant inslag. Sveriges skoldirektörsförening önskar behålla den nuvarande lydelsen på grund av svårigheten att i förväg avgöra om morgonsamlingen skall ha reli­ giöst inslag. Liknande synpunkter har vidare framförts av Religionspedagogiska

institutet och styrelsen för Kristendomslärarnas förening. Också Sveriges för­ enade kristliga lärarförbund understryker de praktiska bekymmer stadgandet

kan medföra i tillämpningen.

Till följd av svårigheten att utforma stadgandet, så att olika krav och syn­ punkter blir tillgodosedda, har några remissinstanser funnit den bästa lösningen vara ett stadgande utan annat innehåll än »att elev må befrias från morgon­ samlingen, då skäl äro därtill».

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

Departementschefen. Såsom framgått av den nu lämnade redogörelsen har

frågan om elevs befrielse från skolans kristendomsundervisning och deltagande i morgonsamling behandlats ingående av statsmakterna vid 1950 och 1951 års riksdagar. Vad som då beslöts har kommit till uttryck i nu gällande bestäm­ melser i ämnet. Skolberedningen har inte tagit upp spörsmålen till närmare behandling utan endast uttalat, att de tidigare godtagna principerna borde i sina huvuddrag intagas i skollagen . I samband härmed har bestämmelserna redak­ tionellt förenklats samt i ett visst avseende gjorts innehållsmässigt mera kon­ sekventa genom ett tillägg, att befrielsen från morgonsamling endast skall avse sådan med religiöst inslag.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga synpunkter på hithörande problem. Speciellt intresse har det av beredningen föreslagna tillägget väckt hos flera remissinstanser.

De vid remissbehandlingen aktualiserade frågorna är självfallet av stor prin­ cipiell betydelse. Utifrån skilda ideologiska utgångspunkter omfattas de av

76

många med ett starkt intresse samt väcker ofta en livlig debatt, då de förs fram. Ett ställningstagande till de olika problem, som är förknippade med dessa frågor, förutsätter emellertid ingående och väl nyanserade förarbeten. Sådana förelåg, då statsmakterna senast behandlade frågorna. Skolberedningen har ansett sig inte böra ånyo upptaga dem till behandling. Jag biträder denna uppfattning och är således inte beredd att i förevarande sammanhang taga upp ämnet till ett förnyat bedömande. Jag vill endast understryka det förhållandet, att då stats­ makterna år 1950 behandlade hithörande spörsmål, skedde det just i samband med att riktlinjer drogs upp för det framtida skolväsendet.

I fråga om elevs befrielse från deltagande i morgonsamling har det av skol­ beredningen gjorda tillägget tagits till intäkt för skilda tolkningar av stadgandets innebörd. Det av beredningen föreslagna stadgandet avser givetvis inte att ge uttryck åt vilken karaktär morgonsamlingen regelmässigt skall ges. I annat sammanhang har jag starkt betonat kristendomsundervisningens objektiva ka­ raktär. Självfallet bör en liknande objektivitet komma till uttryck vid plan­ läggningen av skolans morgonsamlingar. I den mån morgonsamlingarna därvid avses få ett religiöst inslag, skall vissa elever — vars religiösa uppfattning för­ utsätts i väsentlig mån avvika från vad som vanligen kommer till uttryck i de religiösa inslagen — befrias från deltagandet. Denna innebörd står i överens­ stämmelse med statsmakternas tidigare beslut och någon saklig ändring har således inte varit avsedd. Jag vill därför förorda, att det av beredningen före­ slagna tillägget införlivas med ifrågavarande bestämmelser. Med anledning av de invändningar av praktisk natur, som gjorts mot den av skolberedningen föreslagna lydelsen, vill jag framhålla att rektor, om det av organisatoriska skäl skulle möta svårighet att ge befrielsen den avsedda begränsningen, kan begagna den befogenhet han har att vidga befrielsen i den omfattning som är lämplig.

28 §.

För undervisningen vid skolor under skolstyrelsens förvaltning utgår numera inte några avgifter utom såvitt gäller yrkesskolorna. I yrkesskolas reglemente kan sålunda intagas bestämmelser om sådana avgifter; dock må avgift inte uttagas av skolpliktiga elever.

Skolberedningen har i sitt förslag, 7 §, upptagit en regel för samtliga skolor av innebörd att avgift för undervisningen inte må uttagas av elev eller dennes föräldrar. Med avgift förstås i förevarande sammanhang både inträdes- och terminsavgifter. Beredningens förslag innebär alltså för yrkesskolornas del, att avgifter helt slopas. Som motiv härför anför beredningen, att de nu utgående avgifterna som regel är låga och utan större betydelse för kommunernas ekonomi och att det därför ej torde möta större betänkligheter att avveckla dem.

Skolöverstyrelsen anser beredningens förslag ge uttryck åt en riktig princip i vart fall såvitt avser sådan undervisning vid yrkesskolorna, som sker i yrkesutbildande syfte. En annan uppfattning framföres av överstyrelsen för yrkes­ utbildning, som uttalar, att avgifterna för deltidskurser bör bibehållas såsom

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 136 år 1962

77

ett medel att animera eleverna att fullfölja studierna och att begränsa deltagarna till de verkligt intresserade. Vad angår heltidskurser anser överstyrelsen det framlagda förslaget kräva ytterligare utredning.

Under hänvisning till att avgifter av inte oväsentlig betydelse för närvarande uttages av vuxna elever vid yrkesundervisningsanstalterna framhåller länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län som sin mening, att sadana avgifter bör kunna få uttagas även framdeles.

Departementschefen. Det system med avgifter, som tidigare funnits vid många av de under skolstyrelserna inordnade skolorna har under den fortskri­ dande reformverksamheten på skolväsendets område successivt avvecklats. Jag finner det rent principiellt vara ett angeläget önskemål att nu i samband med skolreformen avveckla den sista resten av detta system. Jag vill därför tillstyrka att principen om avgiftsfrihet för samtliga de ifrågavarande skolorna fastslås i skollagen . Vid tillämpningen av denna princip uppkommer såsom framgått av remissbehandlingen för yrkesskolornas del spörsmålet i vad man undantag härifrån bör göras. Enligt min mening bör självfallet som princip gälla, att avgift inte skall uttagas för undervisning vid yrkesskola av barn och ungdom i den re­ guljära skol- eller utbildningsåldern. Då emellertid, såsom jag anfört i årets statsverksproposition (8 ht., s. 258 f.), klarare linjer måste skapas rörande avgränsningen av undervisningen i rent yrkesutbildande syfte vill jag, under hänvisning jämväl till vad jag i terminsavgiftsfrågan anfört i propositionen nr 54, s. 572 f., förorda, att Kungl. Maj:t får befogenhet att meddela särskilda föreskrifter om undantag från principen om avgiftsfrihet. En bestämmelse härom har intagits i 29 § i departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

29 §.

I 3 § i skolberedningens förslag fastslås rätten i princip för barn och ungdom, som är bosatta i riket, att få tillgång till undervisning i de påbyggnadsskolor till grundskolan, vilka normalt skall stå under skolstyrelsens förvaltning. För att vinna inträde i dessa skolor förutsättes att inträdessökande fyller föreskrivna inträdcsfordringar och att plats finnes tillgänglig, varom en erinran intagits i förslaget. Vad angår inträdesfordringarna föreslår beredningen den föreskriften att dessa får betingas endast av utbildningens syfte och alltså inte av andra omständigheter, såsom tillhörighet till ras, konfession eller ideologi.

Av överstyrelsen för yrkesutbildning ifrågasättes om inte den förevarande bestämmelsen bör utsträckas att omfatta även äldre personer än dem som kan hänföras under begreppet barn och ungdom; överstyrelsen hänvisar bl. a. till att de till de tekniska gymnasierna knutna tvååriga speciallinjerna är avsedda främst för personer, som någon tid verkat ute i det praktiska livet och först vid mognare ålder känner behov av bättre teknisk utbildning. Liknande synpunkter fram föres av länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län, som anför att vuxen­ utbildningen är en integrerande del av yrkesskolväsendet och tenderar att öka i betydelse.

78

Departementschefen. I likhet med skolberedningen anser jag principen om rätt till undervisning utöver vad grundskolan bjuder böra inskrivas i skollagen , och jag vill därför ansluta mig till vad beredningen föreslagit på denna punkt.

Självfallet kan såsom beredningen funnit denna rätt inte få vara ovillkorlig. När det gäller vissa påbyggnader till grundskolan måste för tillgången till utbild­ ningen krävas att de utbildningssökande verkligen har förutsättningar att till­ godogöra sig denna. För de olika skolformer som här avses måste därför i likhet med vad nu gäller i åtskilliga fall uppställas vissa härav betingade minimikrav på elevernas kunskapsstandard. De utbildningssökandes möjligheter till utbildning måste också ofrånkomligen påverkas av samhällets resurser på området och behovet av utbildad arbetskraft inom olika sektorer av samhällslivet.

Då bestämmelserna i skollagen , särskilt i vad de avser förhållandet mellan den enskilde och skolan, torde böra företrädesvis ha till ändamål att ge normer för barnens och ungdomens undervisning och utbildning, kan jag inte biträda förslaget om en utvidgning av förevarande paragraf till att avse även vuxen­ utbildningen.

Genom en föreskrift i denna paragraf göres bestämmelserna i 26, 27 och 28 §§ i departementsförslaget tillämpliga även på här avsedda skolformer; dock att tillämpningen av 28 § om avgiftsfri undervisning för yrkesskolornas del ges den begränsning som följer av vad jag förordat vid behandlingen av 28 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

6 kap. Om skolplikt m. m.

Bestämmelserna i detta kapitel, 30—39 §§ i departementsförslaget och 10—

19 §§ i skolberedningens förslag, har till sina huvudsakliga delar behandlats i den allmänna motiveringen till lagförslaget, och jag skall därför i det följande till vissa av dessa paragrafer endast foga några detaljanmärkningar.

30 §.

Enligt förevarande stadgande, som motsvarar delar av 10 § samt 11 § första ! tycket i skolberedningens förslag, omfattar skolplikten liksom hittills alla barn, som är bosatta i riket, oavsett om de är svenska eller utländska medborgare eller statslösa. Genom att skolplikten anknytes till bosättningen blir det möjligt att via folkbokföringen få upplysningar om barnen. Vid tolkningen av begreppet bosättning bör samma praxis följas som vid tillämpningen av folkbokföringsförordningen. Ofta torde skolplikt av rent praktiska skäl kunna utkrävas endast av barn, som är kyrkobokförda i riket, men det bör om möjligt också tillses, att även barn som rätteligen skolat kyrkobokföras men som av någon anledning inte blivit det, exempelvis barn till vissa zigenare, fullgör skolplikt. Utlänningar tillhörande främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning så ock deras utländska familjemed­

79

lemmar och utländska tjänare skall inte kyrkobokföras här i riket. Att skolplikt inte kan utkrävas av barn, hänförliga till denna kategori, har inte ansetts behöva särskilt anges.

31 §.

I denna paragraf, svarande mot vissa delar av 10 § i skolberedningens förslag, fastslås skolpliktens innebörd att i princip innebära åliggande att deltaga i un­ dervisningen i grundskolan. Hit hänföres även sådan särskild undervisning, som kommun anordnar för dem som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete.

32 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar 12 § i skolberedningens förslag, regle­ ras i vad mån skolgångens början för vissa barn med hänsyn till skolmognaden må avvika från vad i allmänhet skall gälla. Det bör i detta sammanhang upp­ märksammas att skolgångens början för vissa barn av helt andra skäl kan komma att förskjutas ett år. Jag tänker härvid på de s. k. B3-skolorna, vid vilka intagning sker endast vartannat år på jämna årtal. En erinran härom synes böra intagas i lagtexten.

33 §.

Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om att skolplikt må fullgöras i annan offentlig skola än grundskolan enligt bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer får sin betydelse även för hur skolgången för samebarnen skall fullgöras. Enligt vad som före­ slagits i särskild proposition (nr 51) till innevarande års riksdag skall det statliga nomadskolväsendet bibehållas men till sin inre organisation anpassas efter grundskolan. Förslaget innebär bl. a. att samebarnen skall äga efter fritt val fullgöra sin skolplikt i grundskola eller nomadskola. I händelse av riksdagens bifall till nämnda förslag torde Kungl. Maj:t med stöd av det i förevarande stad­ gande givna bemyndigandet kunna utfärda erforderliga bestämmelser rörande rätten att fullgöra skolgång i nomadskola.

35 §.

Ifrågavarande bestämmelser om befrielse från skolgång för dem som i hemmet eller annorstädes beredes enskild undervisning, som väsentligen motsvarar grundskolans är i sak överensstämmande med nuvarande regel i 16 § folkskole­ stadgan och 15 § i skolberedningens förslag.

Vid anmälan för 1958 års A-riksdag av reglerna om skolplikt ( prop. 1958:93 s. 32 f.) framhöll departementschefen, att föreskriften om att den enskilda under­ visningen skulle väsentligen motsvara den obligatoriska skolans inte finge tolkas rigoröst. Samtidigt underströks att anspråk på att barnet skall bibringas mot skolundervisningen svarande färdigheter i övningsämnen såsom gymnastik och slöjd inte gärna kunde ställas. Vad sålunda anförts torde alltfort böra äga gil­ tighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

81

jag, med hänsyn till att något behov härav knappast torde föreligga, föreslå slopande av den hittills föreliggande möjligheten att rikta vitesföreläggande mot den som har den faktiska vårdnaden om barnet.

Liksom hittills bör gälla att de i förevarande paragraf upptagna bestämmel­ serna skall äga tillämpning endast beträffande den vanliga undervisningen i den obligatoriska skolan och alltså inte i fråga om den särskilda undervisningen för barn, som på grund av lyte, långvarig sjukdom eller annan liknande omständig­ het inte kan deltaga i vanligt skolarbete. En bestämmelse härom torde erfordras, eftersom undervisningen av sjuka barn enligt förslaget inbegripes i grundskolan.

Närmare föreskrifter om skyldighet för skolstyrelsen att till länsskolnämnden för åtgärd anmäla ifrågasatt tillämpning av tvångsmedel torde få upptagas i skolstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

7 kap. Om elevområden m. m.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna, vilka motsvarar 20—25 §§ samt 33 och 34 §§ i skolberedningens förslag har jag i väsentliga delar redan berört i den allmänna motiveringen. Här återstår att beröra några detaljspörsmål, berö­ rande vissa av bestämmelserna i departementsförslaget.

40 §. .

I denna paragraf, som motsvarar 20 § i skolberedningens förslag, fastslås prin­ cipen om att elevområde skall finnas för varje skola i kommunen. Särskilt elev­ område må även fastställas för del av skola. Med skola avses här, liksom i lagen i övrigt, skolform, exempelvis grundskola eller gymnasium, och inte de olika särskilda skolenheter eller skolanläggningar, varav skolform kan bestå. En sådan del av skolform, för vilken särskilt elevområde må fastställas, är ej heller det­ samma som skolenhet eller skolanläggning utan åsyftar den uppdelning av skol­ formen som sker i exempelvis stadier eller linjer.

41 och 42 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 21 och 22 §§ i skolberedningens förslag, regleras i vilken ordning den kommunala samverkan i form av elevområden skall beslutas av myndighet.

Gällande bestämmelser. Beslut om kommunal samverkan i den formen att

viss kommun skall för undervisning mottaga barn från annan kommun eller eljest handha uppgift för annan kommuns räkning eller att kommuner skall samverka i kommunalförbundets form meddelas enligt 2 § 2 mom. skolstyrelse­ lagen av länsskolnämnden. Även i fråga om samverkan soin kommer till stånd efter kommunernas egna överenskommelser ankommer det på länsskolnämnden att besluta i och med att länsskolnämnden enligt allmänna skolstadgan har att för skolväsendet i kommunen fastställa organisationsplan, vari skall angivas i vad mån samverkan mellan kommuner skall äga rum. 0

— Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 136

82

Berör fråga om samverkan kommuner i två eller flera län och kan länsskolnämnderna inte enas eller berör dylik fråga Stockholms stad, skall jämlikt 2 § 3 mom. skolstyrelselagen frågan hänskjutas till Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bestämmande, till skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning.

Skolberedningens förslag innebär att befogenheten att besluta om elevom­ råden tillägges länsskolnämnden eller, om kommuner i flera län beröres, länsskolnämnderna gemensamt; dock skall liksom hittills, om frågan berör Stock­ holms stad eller om länsskolnämnderna inte kan enas, ärendet hänskjutas till

Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts befogenhet att delegera sin beslutanderätt i dylika ärenden föreslås vidgad till att avse den myndighet Kungl. Maj:t förordnar. Utöver de nu angivna undantagsfallen innefattar förslaget en generell möjlighet för Kungl. Maj :t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar att besluta om elevområde.

Såsom motivering till sistnämnda regel anför beredningen, att en viss central översyn över skolplaneringen för närvarande kan ske i samband med prövningen av tillstånd till skolors upprättande och av statsbidrag till skolbyggnader. Behov av ökade möjligheter till en sådan översyn har dock framträtt, och en central planering kan komma att visa sig erforderlig i fråga om vissa skolformer. Som exempel på sådana anger beredningen gymnasier, yrkesskolor och grundskolans högstadium. Under alla förhållanden anser beredningen lämpligt att denna fråga regleras genom direkt föreskrift i lag.

Remissyttranden. Förslaget om en starkare centralisering av beslutande­ rätten i fråga om samverkan utsättes för kritik av några remissinstanser. Så­ lunda anser länsstyrelsen i Stockholms län att prövningen av dessa frågor bör förbehållas länsskolnämnden, då eljest nämndens möjligheter att effektivt fun­ gera som ett regionalt skolplanerande organ blir illusoriska. Liknande synpunk­ ter framhålles av länsskolnämnden i Stockholms län samt av länsskolnämnden i Värmlands län, som framhåller att skolplaneringen bör handhavas av den myn­ dighet, som besitter den största lokalkännedomen, och att det är tillfyllest med rådgivande verksamhet på det centrala planet.

Att beslut av länsskolnämnden om elevområde skall föregås av överläggningar med kommunerna anser länsstyrelsen i Örebro län inte vara genomförbart, då kommunens beslutande organ inte kan föra förhandlingar med länsskolnämnden. Innan fullmäktige yttrar sig, bör däremot lämpligen överläggningar äga rum mel­ lan nämnden och skolstyrelserna i kommunerna. Länsstyrelsen framhåller slutli­ gen, att skyldighet att inhämta kommunernas yttranden bör föreskrivas jämväl för det fall, då beslutanderätten utövas av Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t ut­ sedd annan myndighet än länsskolnämnd.

Departementschefen. Arbetet med skolplaneringen i samband med grund­ skolans genomförande kommer framdeles att vara en av länsskolnämndernas viktigaste uppgifter. Någon mera väsentlig inskränkning av nämndernas befo­ genheter på detta område torde ej heller ha åsyftats av skolberedningen. Bered­ ningens förslag är avsett att huvudsakligen tillgodose ett önskemål att ge möj­

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

83

lighet att undanröja vissa olägenheter av främst praktiskt administrativ art. För vissa slag av skolor, exempelvis tekniska gymnasier, handelsgymnasier och yrkesskolor, eller i varje fall för vissa linjer eller grenar av denna utbildning kan elevområdena någon gång förväntas bli av den storleken, att flera än tva länsskolnämnder måste tillsammans fungera gemensamt såsom beslutande organ. Med hänsyn till den otymplighet som vidlåder ett sådant förfarande och då dess­ utom vid prövningen av dessa fall en möjlighet till vidare överblick är önskvärd synes det lämpligare att beslut fattas på centralt plan. Då vidare grundskolans uppbyggnad under det kommande decenniet kommer att kräva en god samord­ ning av prövningen av de olika härmed sammanhängande frågorna, såsom skol­ organisationens utformning och lösandet av byggnadsfrågorna, kan det för att detta intresse skall bli tillgodosett vara önskvärt att ha möjligheten öppen att centralt pröva hela frågekomplexet. Det kan knappast nu förutses i vilken omfattning en dylik central prövning kan bli nödvändig. Som princip bör emel­ lertid enligt min mening gälla att denna möjlighet inte bör begagnas annat än om påtagliga skäl föreligger därtill. Med hänvisning till vad nu anförts vill jag alltså förorda beredningens förslag härutinnan.

I anledning av vad som anförts vid remissbehandlingen rörande proceduren vid länsskolnämndens handläggning vill jag föreslå det förtydligandet att yttran­ de av kommunen alltid skall inhämtas. Såsom framhållits bör självfallet hand­ läggningen i erforderlig utsträckning innefatta överläggningar med representanter för kommunerna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

43—45 §§.

I dessa paragrafer, vilka motsvarar 24 och 25 §§ i skolberedningens förslag, ges regler för elevområdessystemets funktion dels såsom ett medel att be­ stämma i vilka skolor barnen äger göra anspråk att få gå och, vad avser grund­ skolan, är skyldiga att fullgöra skolgång, dels ock att vara grundval för regle­ ringen av kommunernas samverkan. I den allmänna motiveringen har jag berört dessa regler i huvuddrag. Jag skall i förevarande sammanhang upptaga några detalj spörsmål till behandling.

Såvitt gäller grundskolan ansluter de nya reglerna i sak i allt väsentligt till de nuvarande bestämmelserna i 11 § första och andra styckena folkskolestadgan. För vissa andra skolformer finns för närvarande bestämmelser av motsvarande karaktär i §§ 44 och 45 läroverksstadgan, 28 § 1 och 3 mom. stadgan för högre kommunala skolor samt 3 och 8 §§ yrkesskolstadgan.

Skolberedningens förslag. Enligt 24 § i beredningens förslag skall i grundskolan

mottagas de barn, som är kyrkobokförda inom skolans elevområde eller som eljest under vissa angivna förutsättningar vistas inom elevområdet utan att vara kyrkobokförda där. Dessa barn kan sägas tillhöra elevområdet. Bland de fall, där vistelse skall föranleda clevområdestillhörighct, må här nämnas, att barnet är intaget i barnhem eller liknande anstalt inom elevområdet eller inackorderats eller eljest för längre tid vistas i enskilt hem därstädes och undervisningen inte

* — Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 samt. Nr 136

85

en ändamålsenlig och rättvis fördelning av elever på olika skolor. Principerna för denna reglering ansluter också i stora drag till den ordning som hittills gällt. Med instämmande i beredningens motivering vill jag därför ge min anslutning till förslaget, och jag har med endast vissa redaktionella jämkningar upptagit detsamma i departementsförslaget. I anledning av det vid remissbehandlingen gjorda påpekandet i anslutning till bestämmelserna om att vistelse i vissa fall konstituerar elevområdestillhörighet kan jag framhålla, att samma regel gäller redan enligt nuvarande ordning. De ifrågavarande bestämmelserna får emeller­ tid inte förstås så att man skall kunna, utan att i reguljär ordning åvägabringa interkommunal samverkan, placera barn på anstalt i andra kommuner i direkt syfte att där skaffa dem skolundervisning.

46 och 47 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 33 och 34 §§ i skolberedningens förslag, har av mig berörts i den allmänna motiveringen.

Vad angår bestämmelsen i 47 § om bildande av kommunalförbund har i enlig­ het med beredningens förslag uteslutits de i 2 § 2 mom. skolstyrelselagen införda föreskrifterna om förbud i vissa fall att utan länsskolnämndens medgivande företaga ändringar i förbundets sammansättning och i förbundsordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

8 kap. Om kommunens skyldigheter

48 §.

I denna paragraf, som motsvarar delar av 27 och 30 §§ samt 28 § i skolbered­ ningens förslag, fastslås kommunernas åliggande att anordna grundskola av den omfattning, som är erforderlig för mottagande av barn enligt vad i 44 § sägs. Ett motsvarande stadgande i fråga om den nuvarande obligatoriska skolan finns i 208 § första stycket folkskolestadgan. Påpekas bör att med den utformning departementsförslaget erhållit kommunernas åliggande omfattar jämväl anord­ nande av särskild undervisning för barn, som på grund av lyte, långvarig sjuk­ dom eller liknande omständighet inte kan deltaga i vanligt skolarbete. Närmare föreskrifter rörande anordnandet av och formerna för denna undervisning torde få intagas i skolstadgan på grundval av de principer, som fastslagits av 1961 års riksdag (Prop. 116, SU 120, Rskr 303).

Kommunernas skyldighet att anordna grundskola får sitt närmare innehåll genom de bestämmelser rörande skolans utformning som avses bli införda i skol­ stadgan på grundval av de beslut riksdagen kommer att fatta i anledning av propositionen nr 54 angående reformering av den obligatoriska skolan m. m. I detta sammanhang bör anmärkas, att någon ändring i förhållande till vad nu gäller beträffande den obligatoriska skolan inte ifrågasättes beträffande åliggan­ det att för skolans behov tillhandahålla mark och lokaler samt inredning, inven­ tarier, möbler och undervisningsmateriel.

86

Enligt nuvarande bestämmelser i 208 § folkskolestadgan gäller, att kommun bör anordna skolbibliotek. För sådant bibliotek utgår statsbidrag ur ett särskilt anslag. Skolberedningens förslag (30 §) innebär skyldighet för kommunerna att svara för att skolan får bibliotek. Enligt beredningens uppfattning har biblio­ teken en så central ställning i dagens skola, att en sådan skyldighet bör ingå som ett normalt led i kommunens åligganden i fråga om tillhandahållande av det som erfordras för en tidsenlig undervisning.

Skolberedningens nyssnämnda förslag biträdes av Svenska stadsjörbundet och

Svenska landskommunernas förbund under betonande av att samordning av folkbibliotek och skolbibliotek skall kunna ske, där så finnes lämpligt.

Enligt min mening är det uttryck för en riktig princip att frågan om skol­ biblioteken löses på sätt skolberedningen nu föreslår. Jag vill erinra om att jag i annat sammanhang förordat en avlösning av det särskilda skolbiblioteksbidraget till grundskolan. Den utformning beredningen givit sitt förslag i syfte att hålla möjligheten till en samordning av folkbibliotek och skolbibliotek vill jag även biträda. De nu ifrågavarande bestämmelserna anser jag vara av den art att de, liksom övriga regler om hur grundskolan skall vara organiserad och ut­ rustad, bör enligt de principer för regleringen som jag angivit i den allmänna motiveringen kunna inflyta i skolstadgan. Detsamma torde böra gälla de av beredningen i 31 och 32 §§ i förslaget upptagna bestämmelsen om tillhanda­ hållande av materiel m. m. åt eleverna.

49 §.

I förevarande paragraf, som motsvarar delar av 29 § samt 30 § i skolbered­ ningens förslag, har endast upptagits den bestämmelsen att kommun, som anord­ nat kommunal skola, som sägs i 2 § b), skall svara för de kostnader för skolan, som inte täckas av andra medel. Vad beredningen i övrigt föreslagit att ingå i denna paragraf bör av samma skäl, som anförts under 48 § beträffande vissa skyldigheter för kommunerna, inflyta i skolstadgan.

50 §.

För de statliga skolor under skolstyrelsens förvaltning, som finns i kom­ munen, skall denna enligt förevarande stadgande hålla mark, lokaler och in­ ventarier. Dessa bestämmelser har sin motsvarighet i 29 § i skolberedningens förslag och överensstämmer, såvitt gäller statligt allmänt gymnasium, med den nu gällande ordningen (§ 199 mom. 1 läroverksstadgan). För de högre tekniska läroverken, som enligt vad jag tidigare förordat skall ställas under skolstyrelsens förvaltning, gäller för närvarande på grund av särskilda åtaganden från veder­ börande kommuners sida motsvarande skyldigheter. I övrigt har i paragrafen intagits en erinran om att kommunen enligt särskilda bestämmelser har att be­ strida kostnader för och ombesörja förvaltningen av dessa skolor.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

87

kap. Särskilda bestämmelser

51 §.

Denna paragraf, som motsvarar 57 § i skolberedningens förslag, upptager en bestämmelse, som ger möjlighet för myndigheterna att ingripa i händelse av att missförhållanden råder i skola, som eljest inte står under offentlig myndighets insyn.

Skolberedningens förslag avser sådan skola, som mottager elever under 21 års ålder och för vilken inte meddelats särskilda föreskrifter om inspektion av offentlig myndighet. Om särskilda skäl föreligger, skall den centrala statsmyn­ dighet, vars arbetsområde skolan närmast tillhör, äga förrätta inspektion av skolan. Finnes därvid att skolan inte drives på tillfredsställande sätt eller eljest är uppenbart olämplig, och vinnes inte rättelse genom hänvändelse till skolans ledning, skall myndigheten göra anmälan till Kungl. Maj:t. Kungl.

Maj :t skall enligt förslaget äga förbjuda verksamhetens drivande och fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig förbudet till efterrättelse.

Som motivering för detta förslag anför skolberedningen, att det för närvarande finns mycket små möjligheter att ingripa mot olämpliga privata skolor, vari intages äldre elever. Det allmänna har numera ett större matt av ansvar för ungdomens utbildning och bör då också ha befogenhet att ingripa mot skolor, som meddelar direkt olämplig uppfostran och utbildning. Stadgandet är avsett för sådana fall, då uppenbara missförhållanden framkommer, och kan också få betydelse, i fall en skola bland ungdomen driver ren propaganda för eller emot främmande makt.

Skolberedningens förslag har inte föranlett någon erinran vid remissbehand­ lingen och det godtages uttryckligen av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Den sistnämnda överstyrelsen framhåller som angeläget, att denna fråga löses.

Departementschefen. Enligt min mening är det med hänsyn till ungdomens

intressen angeläget att samhället i förevarande avseende får möjlighet att bereda ett skydd mot vissa former av verksamhet, som bedrives under namn av att erbjuda undervisning och utbildning. Fall har inte saknats som varit av den art att ingripande skulle ha tett sig motiverat. Jag vill därför nu förorda sådana regler att offentlig myndighet i vissa särskilt anmärkningsvärda fall får möjlig­ het till ingripande mot dylik verksamhet. Denna befogenhet, som enligt min mening lämpligen bör anförtros central statsmyndighet på ifrågavarande verk­ samhetsområde, skall omfatta inspektion av skolan samt möjlighet att förbjuda fortsatt verksamhet, därest inte rättelse kan ernås genom föreställningar hos skolans ledning.

52 §.

I denna paragraf upptages i överensstämmelse med skolberedningens förslag (56 §) en bestämmelse av innebörd att elevhem, som är knutet till skola under tillsyn av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning, skall stå

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

88

under inseende av samma överstyrelse. Här avses inte sådana skolor, varå lagen generellt är tillämplig, ty tillsynsbefogenheten beträffande dessa skolors elevhem följer av andra stadganden i lagen.

Elevhem som på detta sätt underkastas tillsyn av central skolmyndighet kommer till följd av föreskriften i 55 § första stycket barnavårdslagen inte att anses som barnavårdsanstalter och följaktligen inte heller hänföras under de barnavårdande myndigheternas tillsynsbefogenhet.

53 §.

I överensstämmelse med vad skolberedningen föreslagit i 58 § av förslaget till skollag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits bestämmelser om självförvaltningsbesvär i de hänseenden, varom skolstyrelsen jämlikt 10 § första och andra styckena har att besluta. I lagen har inte reglerats vem som har att besluta om uttagande av elev till specialundervisning utan endast fastslagits att detta skall ske genom skolans försorg. Med hänsyn till att närmare bestämmelser om ordningen för utövandet av denna beslutanderätt kommer att införas i skolstadgan bör även besvärsregeln få sin plats där.

Andra och tredje styckena av förevarande paragraf har oförändrade överförts från 19 § skolstyrelselagen.

54 §.

Denna paragraf, som motsvarar 59 § i skolberedningens förslag, upptager en hänvisning till vad som är särskilt stadgat i fråga om besvär över beslut av länsskolnämnden och överstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

55 §.

Förevarande bestämmelse om befogenhet för Konungen att utfärda tillämp­ ningsföreskrifter till lagen överensstämmer med 60 § i skolberedningens förslag och 20 § skolstyrelselagen.

Övergångsbestämmelser

Då grundskolans genomförande och avvecklingen av de skolformer som skall upphöra kommer att, enligt de principer som föreslagits i propositionen nr 54, för de olika kommunernas del äga rum successivt under en övergångsperiod, måste i övergångsbestämmelserna till skollagen upptagas, utom vissa regler beträffande övergången till grundskola, föreskrifter rörande förhållandena under övergångstiden.

56 §.

Skollagen föreslås i denna paragraf, som motsvarar 61 § i skolberedningens förslag, träda i kraft den 1 juli 1962 och samtidigt upphäves skolstyrelselagen. Vissa bestämmelser i lagen avser frågor, vilka nu regleras i folkskolestadgan eller under skolväsendet berörande stadgor. Dessa författningar kommer att i sin

89

helhet upphävas i samband med den nya skolstadgans tillkomst och det har därför inte ansetts erforderligt att i förevarande sammanhang meddela bestäm­ melser om upphävandet.

57 §.

De kommuner som före lagens ikraftträdande med Kungl. Maj:ts medgivande påbörjat försöksverksamhet med nioårig enhetsskola skall enligt förevar ande paragraf, som överensstämmer med 62 § i skolberedningens förslag, fr. o. m. ikraftträdandet ersätta försöksverksamheten med grundskola.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

58 §.

För de kommuner vilka vid ikraftträdandet inte bedriver försöksverksamhet skall enligt förevarande paragraf övergå till grundskola senast med ingången av läsåret 1968/69. Övergången sker på samma sätt som hittills i regel tillämpats vid övergång till försöksskola med början i årskurserna 1—5 och utbygges med en årskurs för varje därpå följande läsår, i samband varmed folkskolans mot­ svarande årskurser upphör. Övergång tidigare än läsåret 1968/69 förutsätter medgivande av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.

Paragrafen överensstämmer i sak med 63 § första och andra styckena i skol­ beredningens förslag.

59 §.

Förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 § tredje och fjärde styc­ kena i skolberedningens förslag, innehåller en bestämmelse om avveckling av de statliga och kommunala realskolorna samt i folkskola inbyggd realskollinje i kommuner som inrättat grundskola, innebärande förbud mot intagning av elever i sådan årskurs av skolan eller linjen, som motsvarar i kommunen införd årskurs av grundskolan. Beträffande kommunala flickskolor och praktiska kommunala realskolor föreslås Kungl. Maj:t få bestämma, från vilken tidpunkt intagning i sådan skola skall upphöra i samband med grundskolans genomförande.

60 §.

Genom bestämmelsen i förevarande paragraf, som överensstämmer med 63 § femte stycket i skolberedningens förslag, öppnas möjlighet för Kungl. Maj:t att på framställning av kommun medgiva den omorganisation i annan ordning än vad som följer av 58 och 59 §§, som föranledes av särskilda skäl.

61 §.

För att möjliggöra en smidig planering av grundskolans högstadium öppnas i denna paragraf, som motsvarar 64 § i skolberedningens förslag, möjlighet för de skolplanerande myndigheterna att för grundskola, som inrättats i viss kommun eller till vars inrättande medgivande lämnats, fastställa elevområde att helt eller delvis omfatta annan kommun, även om beslut inte meddelats rörande grund­ skolas införande i den kommunen.

91

i detta hänseende, överensstämmande med 66 § i skolberedningens förslag, är upptagen i förevarande paragraf.

64 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med 67 § i skolberedningens förslag intagits ett allmänt bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela de ytterligare föreskrifter, som må vara erforderliga i samband med införandet av den nya lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136 år 1962

C. Författningssystemet i övrigt

Nuvarande förhållanden

Utöver den reglering av skolväsendets administration, som innefattas i skol­ styrelselagen, upptager nuvarande författningssystem på det skolorganisatoriska området ett stort antal stadgor och kungörelser. Dessa författningar reglerar mestadels var och en sin särskilda skolform eller flera till sin natur likartade skolformer. En kortfattad redogörelse för författningssystemet skall här lämnas, upptagande de väsentligare författningarna rörande skolornas undervisning och organisation.

I allmänna skolstadgan den 23 maj 1958 (nr 387) har, på grundval av skol­ styrelselagens bestämmelser, meddelats allmänna föreskrifter om ledningen och förvaltningen av de skolformer som sorterar under de gemensamma skolstyrel­ serna. Stadgan innehåller flera föreskrifter, som närmast är tillämpningsföre­ skrifter till lagen. Så är fallet med föreskrifterna om poängsystem för bestäm­ mande av skolväsendets omfattning (1 kap. 4 §), om skolväsendets lokala led­ ning (2 kap.) och om organisationsplan (3 kap.).

I övrigt meddelas i allmänna skolstadgan endast ett fåtal för samtliga eller de flesta skolformer gemensamma föreskrifter, nämligen sådana som ansetts kunna utan invändningar från något håll göras enhetliga för alla eller flertalet skolformer under skolstyrelsens förvaltning. Till följd härav har endast ett högst begränsat antal frågor kunnat regleras i stadgan, nämligen om tillsättning av skolledare, lärare, skolläkare, skolsköterskor och annan personal (4—7 kap.), om ledighet, vikariat och avsked för skolledare, lärare och övrig personal (8 kap.), om åtal och disciplinär bestraffning av skolledare, biträdande skolledare och lärare (9 kap.), om beslutanderätten beträffande vissa avlöningsförmåner samt om besvär (10 kap.).

Stadgan den 23 maj 1958 (nr 399) för folkskolor, fortsättningsskolor och för­ söksskolor (folkskolestadgan) upptager en reglering av undervisningens innehåll och organisation vid de obligatoriska skolformerna. Stadgan innebär en genom­ gripande omdisponering och omformulering av tidigare bestämmelser på detta område. Den obligatoriska undervisningen för fjällsamernas barn regleras i stad­ gan den 17 juni 1938 (nr 479) angående nomadundervisningen.

En motsvarande och samtidigt mycket detaljerad reglering för de allmänna

93

med likartade förhållanden göra kortfattade hänvisningar till vad som stadgats för grundskolan. Härigenom erhålles bättre översikt över författningsområdet samtidigt som i framtiden företagna ändringar i grundskolebestämmelserna utan konsekvensändringar blir direkt tillämpliga även för andra skolformer.

Beredningen anser vidare det nuvarande systemet med särskilda författningar rörande de olika gymnasieformerna vara otillfredsställande. Med hänsyn till gymnasieplaneringen och strävandena att till en skola sammanföra gymnasier av olika slag finner beredningen önskvärt att dessa bestämmelser samarbetas till en avdelning, ingående i en gemensam skolstadga, därvid så långt möjligt en sammanjämkning sker på de punkter, där reglerna nu företer olikheter.

Beredningen finner också lämpligt att på motsvarande sätt infoga bestämmel­ serna rörande övriga skolformer under skolstyrelsens förvaltning i en gemensam skolstadga, särskilt som man även beträffande dem kan i viss omfattning hän­ visa till vad som stadgats för grundskolan. Därjämte tänker sig beredningen att skolstadgan jämväl skulle upptaga vissa bestämmelser om elevhem och stats­ understödda privatskolor samt instruktionsbestämmelser för länsskolnämnderna.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

Remissyttranden

Till de principer skolberedningen förordat för ordnandet av skolväsendets författningssystem ansluter sig det övervägande flertalet av de remissinstanser, vilka yttrat sig härom. I princip på denna linje är skolöverstyrelsen, tolv läns-

skolnämnder, länsstyrelserna i Gävleborgs, Skaraborgs och Kronobergs län, 1955 års sakkunniga för utredning av yrkesutbildningens centrala ledning och Sveriges skoldirektörsförening. Flera av dessa remissinstanser uttalar som sin

uppfattning, att det nuvarande författningssystemet är oöverskådligt och svår­ hanterligt, och hälsar därför med tillfredsställelse, att sådana olägenheter kan undanröjas med den av beredningen föreslagna uppläggningen. Skolöverstyrelsen framhåller som särskilt viktigt, att enhetliga föreskrifter i den mån så kan ske utarbetas för gymnasier av olika slag och att föreskrifterna i stadgan utformas så att användningen av komplement i form av särskilda nådiga beslut o. d. avsevärt begränsas.

De nämnda sakkunniga framhåller, att en nackdel med det system bered­ ningen tänkt sig består i att en mängd hänvisningar i författningstexten till andra partier därav försvårar arbetet för dem som sysslar med skoladministrationen. De sakkunniga tänker sig dock att denna olägenhet kan undanröjas, om de centrala skolmyndigheterna tillhandahåller särtryck av texterna för de olika skolformerna. Vidare anser de sakkunniga, att bestämmelserna angående de centrala och regionala skolor inom yrkesutbildningen, som nu lyder under över­ styrelsen för yrkesutbildning, inte bör inarbetas i skolstadgan innan frågan om yrkesutbildningens centrala ledning blivit löst.

94

En positiv inställning till vad beredningen föreslagit kommer till uttryck även i yttrandena av Riksrevisionsverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Tjänste­ männens centralorganisation, Läroverkslärarnas riksförbund och Federationen

Sveriges allmänna folkskollärarförening. Från dessa remissinstanser understrykes vikten av att skolstadgan inte ges en så stor och detaljerad omfattning, att över­ blicken försvåras.

Negativa till förslaget ställer sig Överstyrelsen för yrkesutbildning, länsskolnämnderna i TJppsala län och Kalmar län samt Tekniska läroverkens lärarför­ bund. Överstyrelsen ifrågasätter förslagets lämplighet från rent praktiska syn­ punkter. De båda länsslcolnämnderna anser, att man bör bibehålla en allmän skolstadga med gemensamma bestämmelser och särskilda författningar för de olika skolformerna; länsskolnämnden i Kalmar åberopar som skäl härför att de lokala och regionala myndigheterna nu börjat bli förtrogna med det gällande författningssystemet. Lärarförbundet framhåller som sin uppfattning, att en gemensam stadga blir svårhanterlig redan på grund av sin omfattning. Härtill kommer den olägenheten av detta system, att för olika skolformer gemensamma bestämmelser måste formuleras alltför allmänt och att särbestämmelserna blir svåröverskådliga och krångliga. Under alla förhållanden bör — anser förbundet —- en särskild stadga bibehållas för de högre tekniska läroverken, eftersom de såsom en yrkesutbildande skolform i många hänseenden skiljer sig från andra skolformer.

Några remissinstanser har redovisat en avvikande mening i fråga om vissa särskilda områden av författningsregleringen. Så ifrågasätter länsskolnämnderna i Malmöhus och Kalmar län lämpligheten av att i skolstadgan intaga tillämp­ ningsföreskrifterna till skollagen . Länsskolnämnderna i Uppsala, Kristianstads och Norrbottens län förordar, att instruktionen för länsskolnämnderna i fort­ sättningen bibehålies i särskild författning.

Slutligen må anmärkas, att flera remissinstanser framhållit angelägenheten av att vid skolstadgans utarbetande möjligheterna att delegera beslutanderätt till lägre organ överväges och tillvaratages. En sådan uppfattning kommer till uttryck i yttrandena av länsskolnämnderna i Östergötlands, Västmanlands och

Jämtlands län, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska landsbygdens kvin­ noförbund samt Svenska landsbygdens ungdomsförbund.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

Departementschefen

Skolväsendets nuvarande författningssystem är svåröverskådligt bl. a. till följd av att bestämmelserna om de olika skolformerna är upptagna i olika för­ fattningar, varav en hel del successivt tillkommit och förnyats vid olika tillfällen i anslutning till reformverksamheten på skolans område. För de olika skolfor­ merna meddelade bestämmelser kännetecknas också i stor utsträckning av brist

95

på enhetlighet även i sådana hänseenden, där detta inte är motiverat av hänsyn till skolornas speciella karaktär. Dessa förhållanden medför uppenbarligen bety­ dande olägenhet för alla dem som har till uppgift att på olika sätt verka inom eller i anslutning till skolväsendet. Men även andra, som utifrån vill skaffa sig en överblick över vårt skolväsen och dess organisation, kan svårligen utan mera ingående undersökningar inhämta kunskaper härom. Inte minst av hänsyn till föräldrarna, vilka samtliga kommer i beröring med skolan och vilkas intresse för och kunskaper om skolan i och med grundskolereformen får större betydelse än hittills, måste det från allmän synpunkt vara angeläget att klara och lätt­ tillgängliga besked ges rörande skolans funktioner.

Vad jag här anfört talar för att man nu i samband med skolreformen, då helt nya regler i många avseenden måste utformas i fråga om den obligatoriska skolan, tar tillfället i akt och söker åstadkomma ett regelsystem för hela det under skolstyrelsens förvaltning stående skolväsendet, som bättre än hittills till­ godoser anspråken på att vara överskådligt och lättillgängligt. Detta synes bäst kunna ske genom att de ifrågavarande bestämmelserna på sätt skolberedningen föreslagit upptages i en för de olika skolformerna gemensam stadga. Även den i andra sammanhang framförda synpunkten att detta skolväsen — den obligato­ riska skolan och dess olika påbyggnader — bör betraktas som en enhet talar för en sådan uppläggning av författningssystemet.

De frågor jag här berört är inte av den beskaffenheten, att de bör underställas riksdagens prövning. Emellertid vill jag, med anledning av att fragan om hur författningssystemet skall utformas har stor betydelse, upplysa, att jag avser att senare föreslå Kungl. Maj:t att tillskapa ett nytt författningssystem efter i huvudsak de grunder skolberedningen angivit.

I och med att det grundläggande skolförfattningssystemet göres mera enhet­ ligt och enklare i tillämpningen är det nödvändigt, att de centrala skolmyndig­ heterna företar en radikal och genomgripande översyn av de mängder av anvisningar till de hittillsvarande författningarna, som de under årens lopp successivt utfärdat. Vid denna översyn bör enligt min mening allvarligt efter­ strävas att så långt möjligt begränsa anvisningarna till väsentligheter, så att de regionala och lokala skolmyndigheterna, skolledarna, lärarna och andra med arbetsuppgifter på skolans område tillägges bade friheten och ansvaret att i den praktiska tillämpningen ute på fältet utan bundenhet vid anvisningar i alla detaljer handla med utrymme för sunt förnuft och fritt skön.

I detta sammanhang vill jag också anmäla ett spörsmål av mera speciell natur. Jag syftar härvid på frågan om skolverksamheten vid krig eller krigsfara samt behovet av att föreskrifterna härom snarast anpassas till de förändringar, vilka efter andra världskrigets slut inträffat på såväl skolans som civilförsvarets område.

Jag vill då först något erinra om innehållet i den kungörelse med särskilda

Kungl. May.ts proposition nr 136 år 1962

D. Departementschefens hemställan

Föreliggande lagförslag torde i vissa delar vara av den beskaffenheten, att det jämlikt § 87 regeringsformen bör underställas lagrådets granskning. Jag hem­ ställer därför, att lagrådets utlåtande över det inom ecklesiastikdepartementet upprättade förslaget till skollag, av den lydelse bilaga

1

till detta protokoll ut­

visar, måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 136 år 1962

97

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Kerstin Kylin-Almryd

1 Bilagan bär här uteslutits. Det däri upptagna lagförslaget är, bortsett från ändringar som är föranledda av lagrådets yttrande och vissa formella jämkningar därutöver, likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 136 år 1962

99

IJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 mars 1962.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson,

L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, E^denman, J^ohansson,

af

G^eijerstam, H^ermansson, H^olmqvist.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, lagrådets den 22 mars 1962 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 23 februari 1962 remitterade försla­ get till skollag.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att de av lagrådet föreslagna ändringarna torde böra vidtagas samt att lagförslaget med vissa mindre redaktionella jämkningar därutöver synes böra genom proposition föreläggas riksdagen till antagande. Därjämte torde böra utverkas riksdagens godkännande av de i statsrådsprotokollet för den 23 februari 1962 förordade grunderna för inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnd.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer föredraganden, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att

. antaga det i föregående nämnda förslaget till skollag;

2. godkänna av föredraganden förordade grunder för inrättande av tekniskt råd vid länsskolnämnd samt bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda i anslutning härtill erforderliga bestämmelser.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­ position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Inga Bäcklin