7

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

(Nuvarande lydelse)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat

gärning, som enligt 15 eller 16 § är

belagd med straff, må betalningsme­

del, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag där­

för förklaras helt eller delvis förver­

kade till kronan. Utgjordes egendo­

men av annat än penningar i svenskt

mynt och finnes den ej i behåll, må i

stället värdet förklaras helt eller del­

vis förverkat.

Vad i------------ rätt därtill.

ken, mottaga löpande betalning från

i utlandet bosatt person;

6) under vistelse utomlands motta­

ga betalning från i utlandet bosatt

person för arbetsprestation, som be­

talningsmottagaren utfört utomlands;

samt

7) i Sverige mottaga betalning från

i utlandet bosatt person för uppehålls-

kostnader här i riket och för inköp,

som kunna antagas vara avsedda för

köparens personliga bruk.

Med betalning genom valutabank

skall vid tillämpning av denna para­

graf jämställas

dels betalning genom avräkning i

kontokurantförhållande, under förut­

sättning att den här i riket bosatte

betalaren eller betalningsmottagaren

är skyldig föra handelsböcker och att

riksbankens föreskrifter beträffande

betalningsväg iakttagas

dels betalning medelst postanvis­

ning.

(Se vidare anvisning)

17 §.

Har någon uppsåtligen förövat gär­

ning, som enligt 15 § första stycket

1)—3) eller 16 § är belagd med

straff, må betalningsmedel, fordran

eller värdepapper, som brottet av­

ser, eller vederlag därför eller ock

värdet av sådan egendom förklaras

helt eller delvis förverkat till kronan.

(Föreslagen lydelse)

Vad i------------ rätt därtill.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1963. Äldre bestämmelser skola

dock alltjämt äga tillämpning beträffande förhållanden som hänföra sig till

tiden före ikraftträdandet.

Anvisning till 3 och 10 a §§

Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande slag

ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen

1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalningsvillkor vid

import och export av varor och i transitohandel;

2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för affärsre­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 19C>3

13

ra försändelser till eller från utlandet samt i övrigt meddela erforderliga

föreskrifter för förordnandets genomförande och till förhindrande av åtgär­

der, som är ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnan­

det avsedda ändamålet.

Förordnande om valutareglering enligt de fr. o. in. den 1 juli 1959 gällan­

de bestämmelserna gavs första gången för tiden fr. o. in. samma dag t. o. m.

den 30 juni 1960. Förnyade förordnanden har därefter givits, såsom jag in­

ledningsvis nämnt, senast för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Så­

lunda har Kungl. Maj :t genom förordning den 18 maj 1962 (nr 152) om till-

lämpning av valutalagen — med riksdagens samtycke — förordnat, att stad-

gandena i 2 § första stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom

9 § samma lag skall äga tillämpning under den angivna tidsperioden. Före­

skrifterna om hembudsskyldighet (2 § första stycket 3) och om brevkon­

troll ( 5 § 2) omfattas däremot inte av förordnandet.

De valutareglerande föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelat med stöd av

valutalagen återfinns i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr

264). Denna har i enlighet med 1 § tredje stycket valutalagen utfärdats efter

riksdagens hörande. Förordningen gällde ursprungligen endast för tiden

t. o. in. den 30 juni 1960 men har, likaledes efter riksdagens hörande, till­

lagts fortsatt giltighet för ett år i sänder, senast för tiden t. o. m. den 30 juni

1963 genom förordning den 18 maj 1962 (nr 153).

1959 års valutaförordning är innehållsmässigt i stort sett densamma som

tidigare gällande valutaförordning från år 1940. Även den formella redige­

ringen av stadgandena i förordningen har bibehållits i det närmaste oför­

ändrad.

Efter ett inledande stadgande i 1 §, vari ges vissa grundläggande definitio­

ner, innehåller valutaförordningen i 2 § första stycket en föreskrift, som un­

der riksbankens kontroll lägger all växling mellan utländsk och svensk va­

luta. Förvärv av utländska betalningsmedel eller fordringar mot vederlag

i svenskt mynt eller föryttring av sådana tillgångar får ske endast från re­

spektive till riksbanken eller genom dess förmedling. Från denna föreskrift

medges dock vissa undantag i 2 § andra stycket. Riksbanken kan sålunda

meddela affärsbanker tillstånd att för egen eller riksbankens räkning driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar. Riksban­

ken får även ge postverket tillstånd att driva den handel med utländska be­

talningsmedel, som fordras för verkets rörelse med postanvisningar och post­

giro. Vidare kan riksbanken bevilja affärsbank eller annan tillstånd att driva

den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgodoha­

vanden, som riksbanken anser erforderlig för allmänhetens tillhandagående

med medel för reseändamål. Bank, som enligt den först återgivna undan­

tagsbestämmelsen erhållit det vidsträcktare tillståndet att driva valutahan­

del, kallas i förordningen liksom i valutalagen, valutabank.

Efter den nu redovisade grundregeln om valutahandelsmonopol följer i

valutaförordningen tre olika avsnitt, innehållande skilda förbud mot alt

utan riksbankens tillstånd vidtaga valutadisponcrande åtgärder.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

bestämmelser som gäller för betalning med sådant land, d. v. s. i kronor till

s. k. bilateralt konto.

Enligt generellt medgivande av riksbanken får valutabank fritt utföra alla

löpande betalningar mellan Sverige och utlandet under förutsätt­

ning att nu återgivna regler om betalningsvägar iakttas. Beträffande betal­

ningar till utlandet har dock riksbanken samtidigt understrukit, att de lö­

pande betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till ändamålet.

Valutabankerna skall vidare förvissa sig om att betalningarna inte i rea­

liteten är kapitalbetalningar. Begreppet löpande betalning har ej definierats

i något av riksbankens cirkulär. I cirkuläret om »Betalningar till Sverige»

bestämmes det emellertid genom viss exemplifiering. Till löpande betalningar

skall sålunda hänföras »betalningar för export av varor och tjänster, gå­

vor, understöd, pensioner samt räntor och annan avkastning». Ärenden

rörande gåvor och understöd brukar emellertid handläggas som kapitalöver­

föringar, när det gäller betalningar till utlandet. Detsamma är förhållandet

med pensioner till nyblivna emigranter.

Vid sidan om dessa allmänna bemyndiganden för valutabankerna att ut­

föra löpande betalningar till och från Sverige har i särskilda cirkulär getts

ytterligare bemyndiganden i fråga om löpande betalningar som hänför sig

till varuimport, fartygsfrakter, transitoaffärer, försäkrings- och återförsäk-

ringsavtal samt resevaluta.

Riksbanken har även gett valutabankerna vissa generella bemyndiganden

i fråga om betalningar av kapitalnatur. Till utlandet får så­

lunda utföras arvslott i Sverige under förutsättning att arvlåtaren vid sin

död var bosatt i Sverige och att arvtagaren är valutautlänning, dock ej

svensk medborgare som emigrerat efter den 1 januari 1959. Vidare får ut­

lännings besparingar av arbetsinkomster i Sverige utföras. Likvider för kon-

traktsenligt uppsagda eller utlottade svenska eller på svenska kronor ly­

dande utländska obligationer och förlagsbevis får utföras utan förhands-

prövning. Detsamma gäller likvider intill 5 000 kronor vid köp av svenska

värdepapper lydande på svenska kronor. Till Sverige får kapitalbetalningar

till valutainlänning utföras av valutabank utan särskild förhandsprövning,

då fråga är om arv, konlraktsenliga amorteringar samt likvider vid för­

säljning av fast egendom i utlandet och utomlands befintligt lösöre. Det­

samma gäller även likvider vid försäljning av utländska värdepapper, om

riksbanken och värdepappersinnehavaren inte träffat särskilt avtal att för­

säljning av dessa värdepapper ej skall ske.

Bland de i riksbankens skrift »Valutaregleringen» lämnade dispenserna

för allmänheten förtjänar särskilt nämnas dispenserna från förbudet mot

ut- och införsel av betalningsmedel. Härvidlag har från för­

budet undantagits dels vissa typer av betalningsmedel (växlar och vissa

checkar samt fordringsbevis), dels sådan ut- eller införsel som håller sig

inom vissa beloppslimiter. Vidare finns dispenser, som möjliggör värde­

pappershandel i viss utsträckning utan särskilda tillstånd i de indi­

viduella fallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17

Slutligen vill jag något närmare redogöra för de dispenser, som lämnats

i fråga om betalningar inom Sverige mellan v a 1 u t a i n län-

ni n g a r och valutautlänningar.

Till följd av att valutaförordningen utan inskränkning förbjuder alla be­

talningar mellan valutainlänning och valutautlänning har det blivit nöd­

vändigt att genom generella dispenser möjliggöra inte bara betalningar över

gränserna utan även de småbetalningar i det dagliga livet, som äger rum i

Sverige mellan svenskar och utlänningar under uppehåll här i landet. De

viktigaste betalningarna av detta slag har därför undantagits från betal-

ningsförbudet genom dispens av riksbanken. Betalning i Sverige i svenskt

mynt eller till förmån för valutautlänning är sålunda tillåten, om betal­

ningen utgör ersättning för arbetsprestation som valutautlänningen efter sin

ankomst till Sverige utfört åt den betalningsskyldige. Detsamma gäller om

betalningen avser inköp av valutautlänningen tillhörigt personligt lösöre

eller av varor, vilka tillhandahålls här i Sverige i rörelse som bedrivs av va­

lutautlänning med vederbörligt tillstånd. Riksbankens dispens gäller vidare

betalning, som avser åtagande om gåva eller understöd, dock endast om

gåvan eller understödet inte förpliktar till återbetalningsskyldighet eller an­

nan motprestation från mottagaren eller annan. Från förbudet att verk­

ställa betalning till eller till förmån för valutautlänningar undantas även

helt allmänt betalningar, oavsett för vad de utgör ersättning, om de avser

att bereda en valutautlänning medel för bestridande av hans uppehållskost-

nader i Sverige inklusive kostnad för fast bostad.

Beträffande betalningar från valutautlänning gäller, att valutainlänning

får ta mot betalning i svenskt mynt från valutautlänning som vistas i Sve­

rige då fråga är om kostnader för uppehälle eller om betalning av här i riket

tillhandahållna varor eller tjänster och dylikt. För samma ändamål får be­

talning mottas i utländska betalningsmedel. Mottagna utländska betalnings­

medel får emellertid inte disponeras på annat sätt än genom försäljning till

valutabank. Detta generella tillstånd att ta mot betalning för här tillhanda­

hållna varor gäller dock inte vid direkt export till utlandet.

Internationella överenskommelser

I väsentliga delar anknyter riksbankens dispenser till de olika internatio­

nella överenskommelser på valutaområdet, som Sverige biträtt. Riksbankens

dispensgivning innebär sålunda i mycket stor utsträckning ett effektuerande

av för Sverige gällande åtaganden. Som redan nämnts, är detta förhållandet

i fråga om de dispenser, som styr den numera obetydliga del av utlandsbetal-

ningarna vilken sker bilateralt. Även den grundläggande distinktionen mellan

löpande betalningar och kapitalbetalningar liksom den i dispenserna stad­

gade friheten för löpande betalningar är emellertid givna genom internatio­

nella förpliktelser. Genom sitt medlemskap i Internationella valutafondan och

OECD har Sverige sålunda förbundit sig att tillåta löpande betalningar.

Enligt artikel VIII i stadgan för Internationella valutafon-

2 llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

19

dana investeringar. Bland övriga kategorier märks kommersiella krediter och

återbetalning av sådana krediter, på olika sätt begränsade personliga kapi­

talöverföringar (tilldelning av emigrationsvaluta, överföringar av arv, utbe­

talningar på grund av livförsäkring etc.), samt vissa värdepapperstransak-

tioner. Beträffande kontrollrätt och undantagsmöjligheter gäller i stort sett

samma bestämmelser som för löpande betalningar. Sverige har avgivit sär­

skilda reservationer i fråga om kommersiella krediter, som lämnas av kredit­

institut, och några typer av transaktioner, som avser portföljinvesteringar.

Båda de nu nämnda stadgorna gäller i förhållande till medlemsländerna i

OECD, d. v. s. medlemsländerna i det tidigare OEEC samt Canada och För­

enta staterna. Stadgan för frigörelse av kapitalrörelser gäller dock inte i

förhållande till Canada. Båda stadgorna innehåller vidare en bestämmelse

om att medlemsländerna skall söka utsträcka liberaliseringen till alla med­

lemsländerna i valutafonden.

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen

Riksbanksfullmäktiges framställning

Såsom jag inledningsvis nämnt, hemställer riksbanksfullmäktige i sin skri­

velse, att Kungl. Maj :t måtte — med stöd av 1 § tredje stycket valutalagen —

begära riksdagens samtycke till fortsatt valutareglering för tiden den 1 juli

1963—den 30 juni 1964. Enligt fullmäktige bör valutaregleringen avse saiuma

lagrum i valutalagen, som nu äger tillämpning, nämligen 2 § första stycket

1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 §.

Som skäl för sin framställning anför fullmäktige att den situation, i vilken

1962 års förordnande om fortsatt valutareglering gavs, i stort sett är oför­

ändrad. Vidare erinrar fullmäktige om valutakommitténs under år 1962 av­

givna förslag till vissa ändringar i valutaförfattningarna, vilka förslag full­

mäktige delvis tillstyrkt och delvis lämnat utan erinran. Oavsett vilken ställ­

ning man intar till dessa förslag, synes emellertid enligt fullmäktiges me­

ning — särskilt med hänsyn till det ovissa förhandlingsläget i Västeuropa

rörande hl. a. fortsatt ekonomisk integration — nu gällande fullmakter i va­

lutalagen böra las i anspråk för ytterligare ett år. Samtidigt bör valutaför­

ordningen ges fortsatt giltighet.

Remissyttrandena

Fullmäktige i riksgäldskontoret förklarar sig inte ha något att invända

mot framställningen.

Inte heller bankinspektionen har någon erinran mot bankofullmäktiges

förslag.

Svenska bankföreningen avstyrker däremot, att förordnande om fortsatt

valulareglering meddelas för tid efter den 30 juni 1963. Bankföreningen

åberopar härvid till en början i huvudsak vad föreningen anfört i sitt i ett

23

Vidare är det slående, fortsätter kommittén, hur allmänna valutaförord­

ningens förbud gjorts. Detta framträder mest markerat i de generella be-

talningsförbuden. Fastän utrikeshandeln förutsätter att betalningar stän­

digt sker mellan Sverige och utlandet, saknas i valutaförordningen varje

antydan om att betalningar mellan in- och utland i själva verket är omist­

liga transaktioner. I förordningen stadgas endast ett naket förbud mot alla

betalningstransaktioner mellan in- och utlänningar, låt vara med det vik­

tiga undantaget att riksbanken kan medge tillstånd till dylika betalningar.

Valutaförordningen innehåller sålunda en serie förbud, vilka är riktade inte

bara mot transaktioner som man mera allmänt önskar hindra utan till

större delen även mot transaktioner som med nödvändighet måste ständigt

utföras, utan att någon annan antydan om den fria sektorn görs än att riks­

banken sägs kunna medge undantag från förbudet.

Med hänsyn till konstruktionen av valutaförordningens generella förbud

måste de dispenser från dessa förbud, som riksbanken meddelar, i stor ut­

sträckning ges karaktären av allmänna normer, där vissa typer av transak­

tioner generellt undantas från regleringen. Situationen är således den, att

valutalagen och valutaförordningen endast ger yttergränserna för det om­

råde där valutareglerande ingripanden får sättas in under det att valuta-

regleringens konkreta innehåll, såsom framgår av den föregående redogö­

relsen, bestämmes genom riksbankens dispenser.

Valutakommittén framhåller, att det sålunda inte blir statsmakterna utan

den beslutande instansen i valutafrågor inom riksbanken — riksbankens

valutastyrelse — som inom valutaförfattningarnas mycket vida gränser ska­

par valutaregleringarnas materiella normer. De tillstånd, som riksbanken

meddelar, är emellertid, påpekar kommittén vidare, inte enbart uttryck för

valutastyrelsens — och i sista hand bankofullmäktiges — diskretionära

valutapolitiska överväganden. Till sina väsentliga delar är nämligen inne­

hållet i riksbankens dispenser, som framgår av det föregående, givet genom

att Sverige biträtt skilda internationella överenskommelser på valutaområ­

det.

Till förklaring av de redovisade förhållandena anför kommittén, att va­

lutaförordningens speciella struktur delvis är historiskt betingad. Förord­

ningen har nämligen tillkommit och vidareutbyggts i lägen, då det funnits

behov av en mycket omfattande reglering. En fortgående liberalisering har

därefter kunnat genomföras. Denna har då skett genom att valutamyndig­

heten begagnat sig av sin möjlighet att släppa efter i form av mer eller mind­

re generella dispenser. Valutaregleringen måste nämligen, fortsätter kom­

mittén, för att kunna vara ett verksamt medel för riksbanken, snabbt kun­

na anpassas efter skiftande lägen. Kommittén påpekar dock, att många av

de friheter som getts i generella dispenser knappast skulle kunna inskränkas

även om man av någon anledning — utan alt vara i en katastrofsituation —

skulle vilja strama åt valutaregleringen. Kommittén pekar här särskilt på

Sveriges internationella åtaganden på detta område.

Kommittén finner med hänsyn till det senast anförda naturligt att ge de

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

grundläggande friheterna i fråga om ullandsbetalningar en fastare form

genom att de skrivs in i valutaförordningen, även om härigenom ingen sak­

lig ändring sker. Kommittén erinrar emellertid i detta sammanhang om

att enligt utredningsdirektiven endast valutaförordningens regler angående

de löpande betalningarna skall anpassas efter den liberalare valutaregle­

ring, som upprätthålls i praktiken, under det att de friheter, som riks­

banken medgett i fråga om kapitalbetalningarna, inte skall arbetas in i va­

lutaförordningen. Riksbanken anses nämligen här, påpekar kommittén, be­

höva manövreringsfrihet för att kunna vid behov både släppa efter och

strama åt regleringen inom en viss sektor.

Betalningsvägar och löpande betalningar

Uppgiften att i fråga om de löpande betalningarna anpassa valutaförord­

ningen efter rådande reglering, vilken närmast kan förefalla innebära full­

ständig frihet för sådana betalningar, kompliceras, enligt vad valutakom­

mittén funnit, i två skilda hänseenden. Härmed avser kommittén dels be­

hovet av kontroll att en viss transaktion verkligen är en löpande betalning

och inte en kapitalbetalning, dels hänsynen till det bilaterala betalnings­

systemet. Kommittén anför härom.

För det törsta måste valutaförordningen även efter eu dylik reform allt­

jämt giva möjlighet till övervakning av de betalningar, som utföras såsom

löpande. Tydligt är nämligen, att en till kapitalbetalningar inskränkt regle­

ring förutsätter en kontroll av att kapitalbetalningar ej undandragas före­

skriven prövning, genom att de utföras under sken av att vara löpande.

För det andra kan icke en fullständig frihet för alla löpande betalningar

medgivas, så länge valutaregleringen, såsom för närvarande är fallet, måste

tjäna även syftet att vara den författningsmässiga grundvalen för fram­

tvingande av bilateralt betalningsutbyte med utlandet. Ett fullständigt fri­

görande av de löpande betalningarna skulle nämligen medföra, att det icke

vidare bleve möjligt att dekretera, att löpande betalningar till och från ett

visst bilateralt land skola ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige för­

pliktat sig att iakttaga. Det bilaterala betalningsutbytet är för övrigt ägnat

att komplicera läget, även då det gäller mottagande av betalningar från

andra än bilaterala länder. Såsom nämnts gäller nämligen härvidlag, att be­

talningar från betalningsskyldig i konvertibelt land ej må verkställas i bi­

lateral valuta. Icke ens för det konvertibla området är sålunda en full frihet

under kontroll möjlig för löpande betalningar, då härigenom icke vidare

skulle kunna förhindras, att Sverige för export till konvertibla länder finge

mottaga betalningar i bilateral valuta.

Kommittén diskuterar härefter frågan, hur man allmänt sett skall låta en

generell frihet för löpande betalningar komma till uttryck i valutaförord­

ningen. Tre olika lösningar är här enligt kommittén möjliga. Närmast till

hands ligger, fortsätter kommittén, att ta fasta på vad man vill ha kvar som

tullt reglerat, d. v. s. kapitalbetalningarna, samt i förordningen ange och

reglera detta område. Motsatsvis finge då framgå, att vad som inte sålunda

särskilt angetts tillhöra kapitalområdet skulle vara fritt från reglering. Där-

27

ordningen interni medgivna friheten för löpande betalningar blir spegelbil­

den av den internationellt påtagna skyldigheten att tillåta sådana betal­

ningar.

Med hänsyn till det sagda har kommittén i första hand funnit det natur­

ligt att söka anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betal­

ningarna till den definition härav, som getts i stadgan för internationella va­

lutafonden. Svårigheterna att begagna sig av fondstadgans definition är

emellertid enligt kommitténs åsikt omedelbart uppenbara. Kommittén an­

för härom.

I första hand faller i ögonen, att fondstadgans inledande allmänna defini­

tion av löpande betalningar ter sig som en cirkeldefinition, ii det att betal­

ningar för löpande transaktioner sägas vara betalningar som icke avse kapi­

taltransaktioner. Något annat skiljemärke för bestämmande av kapitaltrans­

aktioner gives ju nämligen ej, än att dessa icke äro löpande transaktioner.

Även om man avstår från att använda denna inledande allmänna bestäm­

ning av de löpande betalningarna, och till valutaförordningen blott överför

den därefter följande exemplifieringen av transaktioner, som utan begräns­

ning sägas vara löpande, skulle författningstexten bli svårhanterlig genom

vagheten i de i fondstadgan använda uttrycken. Härmed avses ej i första

hand, att stadgan använder sådana uttryck som normala (normal) och skä­

liga (moderate), vilka i inhemska tillämpningsföreskrifter borde kunna gi­

vas praktisk användbarhet genom siffermässiga preciseringar i riksbankens

tillämpningsföreskrifter, men hela uttryck som »normala kortfristiga bank-

och kredittransaktioner» liksom »skäliga avskrivningar på direkta investe­

ringar» äro svårgripbara. Det är givet, att även dessa oklarheter skulle kun­

na förtydligas, genom att riksbanken i tillämpningsföreskrifter gåve utför­

liga anvisningar angående vad som skulle anses innefattat under de olika be­

greppen. Därvid kunde i avsaknad av upplysningar på denna punkt i fond-

stadgans förarbeten ledning hämtas från den praxis, som utvecklat sig vid

fondens konsultationer med medlemmar. Det är emellertid ofrånkomligt, att

med en sådan uppläggning de väsentliga valutaregleringsnormerna alltjämt

skulle komma att ligga i "riksbankens tillämpningsföreskrifter och icke —

såsom åsyftas med kommitténs ändringsförslag — i valutaförordningen.

Fondstadgan ter sig sålunda enligt kommitténs mening inte lämplig som

underlag för en intern författning.

Kommittén har i stället ansett lämpligt alt med vissa modifikationer och

tillägg anknyta valutaförordningens bestämning av de löpande betalningar­

na till den förteckning över de löpande betalningarna, som finns i OEGD:s

stadga för frigörelse av löpande osynliga transaktioner och betalningar. Fn

utförlig och i princip fullständig uppräkning av de typer av transaktioner,

som skall anses hänförtiga till löpande betalningar, synes kommittén lämp­

lig även i detta sammanhang, särskilt med hänsyn till svårigheterna att ge

eu tillfredsställande allmän definition av begreppet löpande betalningar. Ef­

ter en i mera allmänna ordalag hållen beskrivning av vad som menas med

löpande betalningar bör sålunda, fortsätter kommittén, ges eu relativt ut­

förlig exemplifiering av de betalningar, som innefattas under detta begrepp.

En så omfattande beskrivning kan emellertid enligt kommitténs mening in­

te lämpligen infogas i själva valutaförordningens text. Kommittén föreslår

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 19(13

29

vidlag på ett generellt bemyndigande från riksbanken, de enligt kommitténs

förslag skulle kunna fullgöra samma uppgifter med direkt stöd i valuta-

förordningens bestämmelser. Härav blir följden, anför kommittén vidare,

att det i princip ankommer på valutabankerna själva att, när eu betalning

begäres utförd, inhämta erforderliga upplysningar för att banken skall kun­

na bedöma om betalningen är löpande eller ej. Kommittén fortsätter.

Det är emellertid att märka, att den anmälningsskyldighet som åligger

allmänheten beträffande utlandsbetalningar är schabloniserad genom blan­

kettek niska arrangemang och genom att den större delen av ingående be­

talningar, nämligen betalningar för export, överhuvud taget ej föranleda an­

mälan. Det förutsättes, att riksbanken även fortsättningsvis skall såsom till-

lämpningsföreskrifter utfärda anvisningar rörande sådant förenklat an­

mälningsförfarande. I den mån riksbanken kommer att medgiva dylika

förenklingar i allmänhetens anmälningar till valutabankerna, äga tydligen

dessa att i motsvarande mån inskränka sin prövning. Men på grundval av

det, låt vara sålunda i allmänhet starkt begränsade anmälningsmaterial som

står till valutabankernas förfogande, ha dessa att göra sin egen bedömning,

huruvida en begärd betalning faller inom valutaförordningens beskrivning

av de löpande betalningarna eller ej. Vid denna bedömning komma valuta-

bankerna såsom redan nämnts att kunna på vissa punkter falla tillbaka på

särskilda tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

Kommittén påpekar att, om riksbanken finner valutabankernas praxis

vid tillåtande av löpande betalningar tendera att på grund av tolkningssvå-

righeter eller andra omständigheter bli oenhetlig eller om riksbanken eljest

finner att valutaförordningens bestämmelser behöver förtydligas, riksban­

ken även har möjlighet att genom tillämpningsföreskrifter leda utveck­

lingen i förenhetligande riktning. Det förtjänar emellertid samtidigt under­

strykas, fortsätter kommittén, att valutabankerna har att göra en själv­

ständig prövning på grundval av valutaförordningen med tillämpningsföre­

skrifter. Uppkommer mellan riksbanken och den valutabank, som hand­

lägger visst ärende, meningsskiljaktighet i frågan huruvida en betalning är

löpande eller ej, är det valutabanken, som har avgörandet, och någon över­

prövning från riksbankens sida kan inte ske.

Kommittén behandlar härefter vissa problem i samband med bilate­

rala betalningsarrangemang. Kommittén påpekar att, så länge

bilaterala betalningsavtal gäller och sådana avtal inte kan baseras på clea-

ringlagen eller annan lagstiftning, förbuden i valutaförordningen måste

vara så vidsträckta att i generella dispenser kan föreskrivas att betalningar

till och från visst land skall verkställas på visst sätt. Även beträffande lö­

pande betalningar måste sådana bestämmelser kunna utfärdas. Kommittén

framhåller emellertid att, då en sådan ordning för betalningsutbytet skall

förenas med en principiell frihet för de löpande betalningarna, det inte sy­

nes lämpligt att i valutaförordningen bygga in hela det bilaterala betalnings­

systemet med de skilda regler, som gäller för betalningsutbytet med olika

länder. Eu sådan konstruktion skulle nämligen enligt kommitténs mening

göra valutaförordningen onödigt omfattande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Enligt kommittén synes det i stället möjligt att utforma valutaförord-

ningens generella undantag för de löpande betalningarna på så sätt, att lö­

pande betalningar triställs — förutom under den förut angivna förutsätt­

ningen att de går genom valutabank — under den ytterligare förutsätt­

ningen, att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken. Med en

sådan ordning skulle för övrigt, anför kommittén vidare, vinnas den för­

delen, att det inte blev nödvändigt att i valutaförordningen upprätthålla

någon skillnad mellan vårt betalningsutbyte med bilaterala och med kon­

vertibla länder. Denna skillnad kommer enligt kommittén att framträda

endast i de anslutande bestämmelser om godkända betalningsvägar, som

riksbanken har att utfärda. I dessa bestämmelser får ges erforderliga reg­

ler för att leda betalningsutbytet med de bilaterala länderna i de vägar, som

förutsatts i avtalen med dessa länder, liksom de mera generella reglerna

om betalningsvägar i förhållande till de konvertibla länderna. För det fall

att i framtiden betalningsutbytet med något för närvarande bilateralt land

skulle komma att multilateraliseras, blir det enligt kommitténs uppfattning

enklare att göra härav föranledda ändringar i gällande föreskrifter, om de

tekniska reglerna för det bilaterala betalningsutbytet återfinns i riksban­

kens tillämpningsföreskrifter, än om de är intagna i valutaförordningens

text.

Sammanfattningsvis anför kommittén, att dess framställning sålunda lelt

till att valutaförordningens förbud bör bibehållas i stort sett oförändrade.

En fri sektor bör emellertid skapas genom att löpande betalningar, be­

stämda genom en allmän beskrivning och exemplifiering, friställs från för­

ordningens förbud under förutsättning, dels att betalningarna går genom

valutabank dels att riksbankens föreskrifter om betalningsväg iakttas.

Det erforderliga undantagsstadgandet härom torde, fortsätter kommittén,

för att föranleda minsta möjliga ingrepp i den sedan valutaregleringens till­

komst till sin uppställning i stort sett oförändrade valutaförordningen böra

inpassas som en ny paragraf mellan 10 och 11 §§. I överensstämmelse med

indelningen av valutaförordningen bör det nya stadgandet ges en särskild

rubrik, lämpligen »Om löpande betalningar». Ett sådant stadgande kom­

mer enligt kommittén att innebära undantag i första hand från de all­

männa betalningsförbuden i 5 § och 6 § andra stycket valutaförordningen.

Då betalningar i utländsk valuta medför en minskning i innehavet av ut­

ländska betalningsmedel eller utländska banktillgodohavanden, kommer

emellertid, som kommittén påpekar, även 9 § första stycket att beröras. Re­

geln om frihet för de löpande betalningarna bör sålunda, anför kommittén

slutligen, ges den utformningen, att under angivna förutsättningar löpande

betalningar tillåts utan hinder av vad som stadgas i 5 g, 6 § andra stycket

och 9 g första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

31

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Kommittén erinrar till en början om att den i det föregående föreslagil

att löpande betalningar, som verkställs på av riksbanken anvisad betal-

ningsväg, skall friställas, dock endast under förutsättning alt de går genom

valutabank. Till följd av denna begränsning, fortsätter kommittén, kom­

mer den föreslagna friheten inte att omfatta de betalningar, som enligt sa­

kens natur måste utan bankförmedling gå direkt mellan den betalande och

betalningsmottagaren. För att valutaförordningen i enlighet med vad som

förutsatts i direktiven skall kunna ge tillbörlig frihet för löpande betal­

ningar fordras därför, påpekar kommittén, även efter införande av det

föreslagna generella undantaget för löpande betalningar genom valutabank

ytterligare undantag från de generella betalningsförbuden.

Kommittén erinrar om att den i direktiven erhållit uppdrag att pröva,

huruvida reglerna för betalningar i Sverige mellan valutainlänning och

valutautlänning som vistas här kan förenklas. Med sin allmänna utgångs­

punkt — att mera centrala principer i valutaregleringen bör införas i valu-

taförordningen — har kommittén funnit det naturligt att, vid sidan av de

generella undantagen för löpande betalning genom valutabank, även vissa

avgränsade undantag för sådana löpande betalningar som i enlighet med

sin natur verkställs direkt ur hand i hand skrivs in i valutaförordningen.

Undantagen måste enligt kommitténs mening erhålla en mycket generell

utformning. Därvid uppstår dock svårigheter med gränsdragningen vid

vissa typer av betalningar liksom risk för att en del betalningar kommer att

hamna på den sida av gränsen, där de sakligt inte kan anses höra hemma.

Kommittén anför härom.

Beträffande risken för att gränsen för det friställda området ej erhåller

tillbörlig precisering kan emellertid sägas, att olägenheten härav motverkas

av att tolkningen av vad som är fritt göres generös och extensiv. Detta synes

i förevarande sammanhang kunna ske utan men för valutaregleringens effek­

tiva fullföljande. Det väsentliga är nämligen blott, att placeringar av finan­

siell karaktär icke skola med stöd av ifrågavarande bestämmelser kunna un­

dandragas valutakontroll. Man torde vidare få tänka sig, att om de generellt

avfattade undantagen i valutaförordningen ej komma att omfatta allt vad

som sakligt bör vara fritt, sådana författningsbestämmelser alltfort böra

kompletteras med riksbanksdispenser i ämnet, omfattande mindre väsentliga

grupper av här ifrågakommande betalningar.

Kommittén diskuterar härefter lämpliga regler i ämnet och behandlar där­

vid först valutainlännings mottagande av betalningar

från v a 1 u t a it t 1 ä n n i n g i Sverige. Kommittén erinrar om att en­

ligt nuvarande riksbanksdispenser betalning får mottas, då fråga är om

kostnader för uppehälle och om betalning av här i riket tillhandahållna va­

ror eller tjänster o. dyl. Tillståndet gäller dock inte vid direkt export till ut­

landet. Kommittén föreslår, alt denna riksbanksdispens ersätts av ett

motsvarande stadgande i valutaförordningen. I delta synes enligt kommit­

tén böra föreskrivas, att betalning får mottas för uppehållskostnader och

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

35

Efter valutaregleringens införande har, heter det vidare i generalpoststy­

relsens redogörelse, postgirokontoret beträffande utlandslikvider över post­

giro kommit att fungera som valutabank, så att postgirobetalningar till och

från utlandet handlagts enligt de bestämmelser som meddelats i riksban­

kens cirkulär till valutabankerna. I Sverige öppnade postgirokonton för

valutautlänningar har i enlighet härmed behandlats enligt riksbankens di­

rektiv till valutabankerna beträffande allmänt konto, spärrat konto etc. In-

och utbetalningar beträffande dessa konton har betraktats som likvider till

och från det land, där kontoinnehavaren varit bosatt.

I samma redogörelse framhålles vidare följande.

Genom den utveckling av postgirots och postsparbankens utlandsverk­

samhet, som under senare år ägt rum, har emellertid, på grund av att post­

verket i gällande valutaförfattningar inte i likhet med affärsbankerna upp­

tagits som valutabank, vissa svårigheter uppstått för postbanken att med

de begränsade befogenheterna driva sin utlandsverksamhet på ett så ra­

tionellt och ekonomiskt fördelaktigt sätt som vore önskvärt. För postban­

ken skulle det sålunda bl. a. vara av väsentlig betydelse i ekonomiskt hän­

seende att erhålla större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer. Detta

gäller t. ex. i fråga om utjämning av skulder och tillgångar med utländska

postgirokontor och postsparbanker samt deponering av fordringar hos ut­

ländska förvaltningar. För att på ett rationellare sätt kunna förmedla lik­

vider till länder, som inte har postgirorörelse, vore det vidare förmånligt

för postbanken att kunna inleda direkt samarbete med lämpliga banker i

dessa länder. Vid postbankens förhandlingar med utländska postgirokontor

rörande internationella betalningar har stundom uppstått olägenheter till

följd av att postbanken inte är officiellt auktoriserad som valutabank. I det­

ta sammanhang nämns, att bl. a. de finska, österrikiska och västtyska post­

girokontoren av sina resp. nationalbanker antagits som valutabanker.

Av det anförda framgår enligt generalpoststyrelsens mening, att de nu­

varande begränsningarna i fråga om postbankens befogenheter att driva

handel med utländska valutor visat sig utgöra en hämmande faktor för ett

rationellt och ekonomiskt fördelaktigt bedrivande av postbankens utlands-

rörelse. På grund härav och särskilt med hänsyn till den kraftiga ökning av

utlandsverksamheten, som är att vänta och som kommer att accentuera be­

hovet av större handlingsfrihet för postbanken i nyssnämnda hänseende,

framstår det enligt generalpoststyrelsens uppfattning som nödvändigt, att

postbankens befogenheter ökas genom att postbanken — i likhet med vad

som gäller beträffande affärsbank — kan av riksbanken meddelas tillstånd

alt i egenskap av valutabank driva handel med utländska betalningsmedel

och utländska fordringar. Vad beträffar postverket i övrigt synes någon

ändring av gällande bestämmelser på detta område inte vara erforderlig.

Samma fråga upptogs enligt kommittén av riksbanksfullmäktige i skri­

velse till Kungl. Maj :t den 4 februari 1960. Samtidigt med att fullmäktige

i denna skrivelse begärde förordnande om fortsatt valutareglering anförde

de nämligen beträffande möjligheterna att vidga kretsen av de till valuta­

handel berättigade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130 år 1063

41

angelägenheten av att nu genomföra de föreslagna ändringarna. Fullmäk­

tige i riksbanken ifrågasätter även behovet av en reform. I det yttrande, som

avgivits av Svenska bankföreningen in. fl. organisationer gemensamt och till

vilket handelskammaren i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industri­

organisation anslutit sig, föreslås en omarbetning av förslaget, varvid enligt

organisationernas mening särskilt vissa i yttrandet angivna frågor borde be­

aktas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret lämnar förslagen utan erinran.

Svenska sparbanksföreningen tillstyrker förslagen i denna del.

Generalpoststyrelsen anser förslagen ändamålsenliga och ägnade att för­

tydliga de regler, som gäller för betalningar till och från utlandet.

Bankinspektionen anser att kommittén, såvitt inspektionen kan bedöma,

löst sin uppgift på ett tekniskt sett tillfredsställande sätt och att, från de syn­

punkter inspektionen har att företräda, någon erinran mot förslaget inte

finns.

Skånes handelskammare finner det från näringslivets synpunkt värde­

fullt att en kodifiering av praxis på området kommer till stånd. Enligt han­

delskammarens mening utgör den därvid använda metodiken med exempli­

fiering av de betalningar, som är att hänföra till kategorien löpande betal­

ningar, en lämplig lösning av frågan. Liknande synpunkter framförs av

Smålands och Blekinge handelskammare, vilken också påpekar att de nya

bestämmelserna synes leda till ett förenklat förfarande, något som handels­

kammaren vill beteckna som en högst välkommen åtgärd. Handelskammaren

i Karlstad tillstyrker förslaget under erinran om att Sverige genom sitt med­

lemskap i Internationella valutafonden och sin anslutning till OECD:s stadga

för löpande betalningar redan bundit sig för att utforma den interna valuta­

regleringen så, att dessa internationella åtaganden uppfylls. Norrbottens och

Västerbottens läns handelskammare anser, att ändringarna är ägnade att

underlätta handhavandet av valutaregleringen.

Kooperativa förbundet anser för sin del ett behov föreligga av att omarbeta

valutalagstiftningen för att nå bättre överensstämmelse med gällande praxis.

Det nu gällande dispensförfarandet lägger i praktiken ansvaret för utföran­

det av regleringen på valutabankerna. Deras tolkning av riksbankens dispens­

föreskrifter kan, ehuru i avsedd liberaliserande anda, i vissa fall leda till

komplikationer för företagens berättigade transaktioner genom formell

oöverensstämmelse med valutaförordningen. Förbundet uttalar därför sin

anslutning till syftet i valutakommitténs förslag att göra en klarare av-

gränsning av vad som innefattas i begreppet löpande betalning. Därigenom

synes valutabankernas befattning med ärendena, menar förbundet, kunna

förenklas till en rutinmässig kontroll av transaktionernas karaktär i enlig­

het med bestämmelserna i den föreslagna 10 a § och riksbankens anvis­

ningar. Den egentliga innebörden av valutakommitténs förslag i detta hän­

seende syns enligt förbundets uppfattning vara, att valutaregleringen inte

skall onödigtvis komplicera utan i stället underlätta berättigade transaktio­

ner med åtföljande gagn för vårt ekonomiska umgänge med utlandet.

Kangl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

43

granskning, som det remitterade förslaget underkastats på riksbankens va­

lutaavdelning, synes emellertid ge stöd för antagande, att valutaförordning­

en även efter sådana ändringar som nu föreslås skall kunna utgöra ett till­

räckligt författningsstöd för den valutareglering som nu finns och som i

överblickbar framtid kan förutses.

På grund av det anförda och då den formellt fastare bestämning av de

löpande betalningarnas frihet, som skulle ges genom inskrivandet härav

i valutaförordningen, ansetts vara av värde, förklarar sig fullmäktige inte

ha någon erinran mot att de löpande betalningarna, på sätt som föreslagits

av kommittén, undantas från de allmänna förbuden i valutaförordningen.

Handelskammaren i Gävle uttalar sin tillfredsställelse över att liberalise­

ringen av de löpande betalningarna inskrivits i författningarna. Handels­

kammaren påpekar emellertid, att av valutakommitténs uppräkning av de

löpande betalningarna inte med önskvärd tydlighet framgår huruvida nor­

mala kortfristiga kredittransaktioner i samband med utrikeshandeln i sin

helhet omfattas av tillståndsfriheten. Den föreslagna texten ger enligt han­

delskammarens mening ej heller klart besked, huruvida betalningar med

växlar skall anses utgöra sådana löpande transaktioner som får verkställas

utan hinder av eljest i valutaförordningen gällande förbud. Enligt handels­

kammarens mening borde ett uttalande härom ha gjorts, då begreppet lö­

pande betalningar bestämdes.

Handelskammaren kommer härefter in på kommitténs förslag, att betal­

ningarna skall verkställas genom valutabank och på betalningsväg som

riksbanken anvisar. Enligt handelskammarens mening bör tiden nu vara

mogen för att ge valutaförfattningarna en sådan utformning, att de inte

hindrar företagen från att som betalningsinstrument för finansiering av

såväl import som export utnyttja checkar dragna på egna bankkonton an­

tingen inom eller utom landet eller från att som betalning sända växlar

utan anlitande av valutabank. Likaså bör enligt handelskammarens mening

avräkning å kontokurant av löpande betalningar kunna betraktas som en

tillåten betalningsväg. De föreslagna förenklade reglerna för betalningar

direkt mellan valutainlänningar och valutautlänningar uppfyller, uttalar

handelskammaren vidare, i hög grad näringslivets önskemål. I motsats till

valutakommittén vill dock handelskammaren föreslå upphävande av förbu­

det för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning.

1 det yttrande, som Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna export­

förening, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stock­

holms handelskammare avgett gemensamt och till vilket handelskammaren

i Göteborg samt Sveriges hantverks- och industriorganisation anslutit sig,

uttalas till en början, att kommitténs förslag inte innebär ett uppfyllande

av organisationernas önskemål om en utredning med uppgift att underlätta

och påskynda valularegleringens avveckling och med uppmärksamheten

särskilt fäst vid vissa bestämmelser i valutaförordningen vilkas avskaffan­

de eller omarbetning var speciellt önskvärd. Vidare erinras om de önske­

44

Ktiitgl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

mål beträffande frigörelse av kapitalrörelserna, som framförts av organisa­

tionerna. Organisationerna avstyrker, att kommitténs promemoria läggs till

grund för ändringar i valutaförordningen, och hemställer, att de framlagda

förslagen blir föremål för överarbetning och komplettering inom departe­

mentet. I yttrandet heter det vidare.

Kommittén har, enligt organisationernas mening, fattat sin uppgift alltför

snävt och låtit sina ståndpunktstaganden bindas av alltför restriktiva för­

utsättningar. Den har sålunda bl a anfört, att dess förslag till ändringar i

valutaförfattningarna i nuvarande läge borde begränsas till endast de mest

angelägna. Vad angår författningsöversynen inskränker sig kommitténs för­

slag till en formell omredigering av valutaförfattningarna, innebärande att i

valutaförordningen delvis inarbetas de dispenser från valutaförordningens

förbud, vilka f n återfinns i Riksbankens tryckta meddelanden angående

valutaförordningens tillämpning och i Riksbankens stencilerade cirkulär

til! affärsbankerna rörande valutaregleringen.

Kommitténs förslag innebär däremot icke på någon punkt eu verklig lätt­

nad i själva regleringen eller förenklingar i kontrollförfarandet, ej heller

något friliggande av sådana betalningsvägar, som f n är stängda eller, till

följd av att dispens lämnas endast på särskild ansökan, alltför otillgängliga

för att vara praktikabla.

1 yttrandet framförs kritik mot en råd särskilda punkter i kommitténs

promemoria. Sålunda heter det beträffande de löpande betalningarnas fri­

het, att den av kommittén föreslagna gränsdragningen i fråga om de nu­

varande dispenser som bör inarbetas i valutaförordningen synes godtycklig.

Samtidigt anförs att, ehuru kommittén eftersträvat att valutaförordningens

text skall ge fullt uttryck åt de löpande betalningarnas frihet, så inte blivit

fallet. Härom anförs vidare.

a) Det framgår exempelvis icke av författningstexten, att in- och ut­

försel av växlar — vilka är att anse som betalningsmedel — i den löpande

betalningstrafiken är tillåten, medan däremot fordringsbevisen i in- och

utförselhänseende blivit föremål för kommitténs särskilda uppmärksamhet,

ehuru de praktiskt taget saknar betydelse för de löpande betalningarnas del.

1)1 Den föreslagna definitionen av begreppet löpande betalningar är allt­

för ofullständig. Den bör i vart fall omfatta normala kortfristiga bank- och

kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

I fråga om betalningsvägarna påpekas i yttrandet, att huvudparten av

ullandstransaktionerna även utan föreskrift om betalningsväg skulle kom­

ma att förmedlas av valutabank. Valutaregleringen bör emellertid, enligt

organisationernas mening, inte hindra enskilda företag från att verkställa

löpande betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller

utomlands, eller från att ta emot betalning på motsvarande sätt. Vidare bör

alltjämt föreliggande hinder mot att, på samma differentierande sätt som

före valutaregleringens införande, utnyttja växlar såsom instrument för

finansiering av import och export avskaffas. Slutligen bör, likaledes enligt

remissinstansernas mening, klargöras, att beräkning av löpande betalningar

i kontokurantförhållanden är en tillåten betalningsväg.

Beträffande kontrollen över de löpande betalningarna anför organisatio­

4G

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 196c

nu rådande förhållanden måste utländska tillgodohavanden tagas hem och

säljas till svensk affärsbank, varifrån de vid behov återköpes, ofta praktiskt

taget omedelbart. Postbankens formella ställning som valutabank skulle

även undanröja vissa svårigheter som yppat sig i betalningstrafiken och vid

förhandlingar med utländska postförvaltningar genom att postbanken inte

varit upptagen på den förteckning över godkända valutabanker, som Sve­

riges Riksbank publicerat och tillställt utländska centralbanker.

Styrelsen uttalar slutligen, att postbankens förordnande såsom valuta­

bank inte kan betraktas som en utvidgning av bankens verksamhetsområde

utan som en förutsättning för att en redan sedan gammalt existerande verk­

samhetsgren, nämligen postgirots utlandsrörelse, skall kunna bedrivas på

ett rationellare sätt än hittills. Postgirots utlandsrörelse kommer därigenom,

enligt styrelsens mening, att bli ett effektivare led i den internationella post­

girorörelsen.

Fullmäktige i riksbanken tillstyrker, att postbanken får möjlighet att i

egenskap av valutabank driva fullständig valutahandel.

Även fullmäktige i riksgäldskontoret finner fullgoda skäl tala för att vidga

postverkets möjligheter att delta i valutahandeln.

Kommerskollegium finner i likhet med kommittén, att det från valuta­

mässiga synpunkter inte kan möta några betänkligheter mot att vidga riks­

bankens möjligheter att lämna tillstånd till drivande av valutahandel. Frågan

om postbankens målsättning i stort samt om dess ställning och uppgifter i

relation till övriga kreditinstitut skall emellertid, fortsätter kollegium, enligt

direktiven för 1962 års kreditinstitututredning prövas av denna utredning.

Från synpunkten av valutaregleringens handhavande kan det knappast göras

gällande, att det vore olägligt att avvakta resultatet av kreditinstitututred­

ningens arbete. Enligt kollegiets mening föreligger därför skäl att så sker,

innan man tar slutlig ställning till frågan om postbankens ställning som

valutabank.

I det av Svenska bankföreningen, Sveriges allmänna exportförening, Sve­

riges grossistförbund, Sveriges industriförbund och Stockholms handelskam­

mare gemensamt avgivna yttrandet, till vilket handelskammaren i Göteborg

samt Sveriges hantverks- och industriorganisation såsom redan nämnts an­

slutit sig, framhålles, att en utvidgning av riksbankens möjligheter att lämna

tillstånd till drivande av valutahandel visserligen inte behöver möta några

betänkligheter från rent valutamässiga synpunkter men att frågan härom

bör behandlas i samband med en diskussion rörande kreditinstitutens arbets­

uppgifter i allmänhet. Då frågan om kreditinstitutens verksamhetsfält för

närvarande är föremål för utredning i 1962 års kreditinstitututredning, av­

styrker organisationerna, att någon ändring av 2 § valutalagen och 2 § va­

lutaförordningen nu sker.

Skånes handelskammare ansluter sig till den mening, som framförts av

ledamoten Strömberg. Handelskammaren anser också, att ett ställningsta­

gande till denna speciella fråga i detta sammanhang skulle föregripa utred­

ningen rörande gränsdragningen mellan olika kreditinstituts verksamhets­

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

49

ning av våra regler till dem som gäller inom EEC-länderna. Det skulle

emellertid enligt organisationernas mening inte därför kunna göras gäl­

lande, att åtgärder för en vidgad liberalisering ej skulle vara påkallade om

vårt lands associering till EEC endast blev av ringa omfattning eller om

förhandlingarna helt skulle misslyckas. Organisationerna menar vidare att

det, oavsett hur förhandlingarna med EEC utfaller, för vårt land synes

vara motiverat att som riktpunkt för kapitalrörelsernas liberalisering välja

förhållandena inom EEC. Enligt vad dessa remissinstanser vidare anför

får frågan om en liberalisering av kapitalrörelserna inte begränsas till spörs­

målet om vårt lands förhandlingar med EEC. Frågan har, anser organisatio­

nerna, en annan och större räckvidd. Organisationerna finner det därför an­

geläget, att en verklig omprövning av den svenska valutapolitiken snarast

kommer till stånd.

VI. Departementschefen

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om dess förlängning

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen för valuta­

regleringen, utgörs dess författningsmässiga grundval av 1939 års valuta­

lag, vilken gäller tills vidare. Valutalagen är emellertid endast en fullmakts­

lag, som ger Kungl. Maj :t befogenhet att under vissa i lagen angivna be­

tingelser utfärda valutareglerande bestämmelser inom ramen för vissa lika­

ledes i lagen angivna gränser. Under fredsförhållanden får sådant förord­

nande om valutareglering i huvudsak ges endast med riksdagens samtycke

och för en tid av högst ett år i sänder. När riksdagens samtycke till valuta­

reglering inhämtas, skall endigt valutalagen samtidigt de valutareglerande

bestämmelser, som Kungl. Maj :t ämnar utfärda med stöd av den begärda

fullmakten, föreläggas riksdagen. Sedan år 1959 finns dessa bestämmelser

i den gällande valutaförordningen. Dess giltighetstid har förlängts med ett

år i sänder samtidigt med att riksdagens samtycke till valutareglering läm­

nats för motsvarande tid.

Förordnande om valutareglering har med riksdagens samtycke senast

meddelats för tiden den 1 juli 1962—den 30 juni 1963. Valutaförordningen

äger för närvarande likaledes giltighet för denna tid. Fortsatt valutaregle­

ring för tiden till och med den 30 juni 1964 har nu föreslagits av riksbanks­

fullmäktige. Genom förslag av den år 1960 tillsatta valutakommittén, som

haft i uppgift att överse valutaregleringens formella utformning, har sam­

tidigt åtskilliga frågor i detta hänseende aktualiserats.

I andra fall än vid krig eller krigsfara förutsätter förordnande om valuta­

reglering enligt § 1 valutalagen, att sådana regler finnes erforderliga för

uppnående av det mål som uppställts för riksbankens penningpolitiska verk­

samhet eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlan­

det. Valutaregleringen får således ses som ett ekonomisk-politiskt instru-

4 Dihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 139

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

ment i den uppsättning av sådana medel, som står samhället till buds för

uppnående av de allmänt omfattade målsättningarna för den ekonomiska

politiken. Frågan om behovet av en fortsatt valutareglering måste därför be­

dömas utifrån möjligheterna att med avstående av detta medel föra en ef­

fektiv och ändamålsenlig politik.

Innan jag behandlar den svenska valutaregleringens roll i den ekonomiska

politiken, vill jag betona, att för väsentliga delar av det stora fält som de

löpande betalningarna och kapitalrörelserna utgör praxis rörande reglering­

ens tillämpning är mycket liberal. Sålunda är de löpande betalningarna i

princip helt fria. I fråga om kapitalrörelserna gäller, att ansökningar om

direkta investeringar i utlandet beviljats nästan undantagslöst under de se­

naste åren. Förhållandet har varit praktiskt taget detsamma beträffande

utländska ansökningar om direkta investeringar i Sverige. Tillstånd till om­

fattande upplåning i utlandet har vidare beviljats för fartygsbyggen och för

finansiering av svenska investeringar i utlandet liksom utländska dotter­

bolag i Sverige m. m.

Jag saknar anledning att här närmare diskutera den konjunkturpolitik,

som under senare år bedrivits i vårt land. Det kan i detta sammanhang räcka

med att påminna om att en viktig förutsättning för de jämförelsevis gynn­

samma resultaten av denna politik varit förekomsten och användningen av

en bred skala av ekonomisk-politiska medel. Detta förhållande har också i

internationella sammanhang framhållits som en väsentlig förklaring till att

de konjunkturutjämnande åtgärderna varit så framgångsrika i Sverige.

Möjligheterna att föra en aktiv politik, som syftar till jämnt och snabbt

framåtskridande och full sysselsättning, har i hög grad förbättrats av att vi

sedan 1950-talets början undgått störningar i betalningsbalansen. Detta för­

hållande är emellertid självfallet inte oberoende av det sätt, på vilket den

ekonomiska politiken i vidaste mening handhafts. Den förda finans- och

penningpolitiken i förening med en aktiv arbetsmarknadspolitik har starkt

medverkat till sådana betingelser för vårt näringsliv, att en stadigt stegrad

export kunnat finansiera en genomsnittlig årlig ökning av tillförseln av va­

ror och tjänster från andra länder om mer än 8 procent sedan början av

1950-talet. I fråga om kapitalrörelserna har förändringarna under denna

period varit måttliga. Det faktum att man inte i fråga om dessa transaktio­

ner såsom i ett flertal andra länder tvingats registrera stora, jämviktsstö-

rande förskjutningar får åtminstone delvis tillskrivas användningen av va­

lutaregleringen.

I den undersökning av valutaregleringen och målen för den ekonomiska

politiken, som är fogad till valutakommitténs promemoria, diskuteras kon­

sekvenserna av ett upphävande av valutaregleringen i fråga om kapitalrö­

relserna. Det framhålls däri, att vid givna målsättningar för den ekonomis­

ka politiken väsentliga svårigheter skulle kunna bli följden av en sådan åt­

gärd. Sålunda skulle möjligheterna att föra en effektiv penningpolitik —

och därmed en ändamålsenligt utformad allmän stabiliseringspolitik — be­

gränsas genom kapitalrörelsernas effekt på den interna likviditeten. Vidare

51

skulle kapitalrörelserna kunna få sådan omfattning och karaktär, att va­

lutatillgångarna sjönk under den nivå som betraktades som ett oundgäng­

ligt minimum. Den politik, som i ett sådant läge krävdes för att stärka va­

lutatillgångarna, skulle då kunna komma i konflikt med den, som fordra­

des för att uppnå t. ex. målsättningen full sysselsättning.

Utvecklingen på det internationella betalningsområdet har under de se­

naste åren givit exempel på de svårigheter för uppnåendet av ett lands eko­

nomisk-politiska målsättningar, som kan uppkomma till följd av frihet för

.— i första hand de korta — kapitalrörelserna. I Västtyskland inriktades

den ekonomiska politiken 1959—1961 på att moderera den kraftiga efter-

frågeexpansionen. Den åtstramning av kreditmarknaden, som utgjorde ett

viktigt led i denna politik, motverkades emellertid samtidigt till inte ovä­

sentlig del av det likviditetstillskott, som erhölls genom det av — relativt

sett — höga räntesatser stimulerade kapitalflödet till \ ästtyskland. Denna

kapitalström fick därtill en markerat ogynnsam effekt på betalningsrela-

tionerna mellan de större industristaterna genom att den skärpte ojämn­

heten i fördelningen av den internationella likviditeten. De rådande förhål­

landena i Förenta staterna, som karakteriseras av outnyttjad kapacitet och

svårigheter att utan balansrubbande kapitalutflöde driva en expansionistisk

ekonomisk politik i syfte att nedbringa arbetslösheten, utgör ett annat exem­

pel på att de fria kapitalströmmarna kan begränsa den interna ekonomisk­

politiska rörelsefriheten.

I frånvaro av valutaregleringen skulle enligt min uppfattning en inte obe­

tydlig kapitalimport till Sverige ha kunnat äga rum under den senaste hög­

konjunkturen, då den svenska räntenivån liksom avkastningen av aktier

och realinvesteringar låg på en relativt hög nivå. En sådan utveckling skulle

ha påtagligt försvårat stabiliseringssträvandena. Det kan här också namnas

att under perioder, då de internationella valutamarknaderna präglats av stor

oro, t. ex. efter apprecieringen av de tyska och nederländska valutorna vå­

ren 1961, motsvarande utveckling i Sverige var lugn, vilket till stor del tor­

de kunna tillskrivas valutaregleringens inverkan. Detsamma gäller börsut­

vecklingen i vårt land, som knappast påverkades av de kraftiga kursfallen

på de viktigaste utländska fondbörserna i maj förra året.

Det är i belysning av dessa förhållanden man får se den svenska valuta­

regleringen. Den är således inget utslag av eu onödig regleringsiver utan

utgör ett viktigt instrument för en ekonomisk politik, om vars målsätt­

ningar det i stort sett råder allmän enighet. Vissa organisationer inom nä­

ringslivet har i sitt yttrande över valutakommitténs betänkande anfört, att

en vidgad liberalisering av kapitalrörelserna är nödvändig om inte förutsätt­

ningarna för svensk företagsamhet skall allvarligt försämras. Jag betraktar

denna ståndpunkt som väsentligt överdriven. Det kan här åter erinras om att

för stora avsnitt av kapitalöverföringarna praxis numera är mycket liberal.

Detta gäller, som jag tidigare nämnt, främst de direkta investeringarna, vil­

ka ju vanligen är av långsiktig och stabil natur och direkt påverkar de svens­

ka företagens ställning på exportmarknaden. Ansökningar om tillstånd till

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

52

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

sådana investeringar i utlandet beviljades under år 1962 till ett belopp av

430 miljoner kronor. Tillstånden till direkta investeringar i Sverige uppgick

samtidigt till 322 miljoner kronor. Svenska företag gavs under 1962 möjlig­

het att ta upp lån utomlands till ett belopp av 616 miljoner kronor. I fråga

om värdepappershandeln är emellertid förhållandena annorlunda. Den har

åtminstone delvis en klart kortfristig och spekulativ karaktär. Dess frigö­

rande skulle därför enligt min mening — och i anslutning till vad som nu

anförts — kunna menligt påverka möjligheterna att bedriva en rationell eko­

nomisk politik. Det bör också framhållas, att en vidare liberalisering av ka­

pitalrörelserna — vid oförändrad ambitionsnivå i fråga om målsättningarna

för den ekonomiska politiken — skulle kunna medföra en ökad belastning

av andra ekonomisk-politiska instrument, kanske främst de finanspolitiska.

En bibehållen valutareglering, som i tillämpningen anpassas till utveck­

lingens krav, är inte uttryck för någon negativ attityd till det internationella

samarbetet på valutaområdet. Detta framgår också tydligt av den aktiva roll,

som Sverige spelar i hithörande frågor inom såväl OECD som valutafonden.

De argument, som jag här anfört för valutaregleringens bibehållande, gäl­

ler i första hand i eu situation, som i huvudsak karakteriseras av dagens för­

hållanden i fråga om ekonomisk integration länderna emellan. I den mån

påtagliga förändringar skulle komma till stånd i dessa avseenden kan det

bli nödvändigt att ånyo pröva denna fråga. Det aktuella läget beträffande

den ekonomiska integrationen i Europa är emellertid inte sådant, att det fö­

religger tillräckligt starka skäl för att avstå från valutaregleringen som ett

bidragande medel för att realisera den ekonomiska politikens målsättningar.

Giltighetstiden för det nu löpande förordnandet om valutareglering utgår,

såsom jag redan nämnt, den 30 juni detta år. Med hänsyn till vad jag nu

anfört bör enligt min mening riksdagens samtycke till förordnande om fort­

satt valutareglering inhämtas. Liksom hittills bör förordnandet gälla för ett

år. Såsom riksbanksfullmäktige föreslagit, bör det avse samma stadganden i

valutalagen som för närvarande.

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m.

De valutareglerande föreskrifter, som enligt valutalagen förelagts riksda­

gen i samband med att dess samtycke till förordnande om valutareglering

inhämtats, finns, såsom jag redan nämnt, i 1959 års valutaförordning, vilken

senast förlängts att gälla för samma tid som det nuvarande förordnandet

om valutareglering avser, d. v. s. till och med den 30 juni detta år. Valutaför­

ordningen synes böra ges fortsatt giltighet för samma tid som den, för vilken

nytt förordnande om valutareglering nu förordats, alltså tiden den 1 juli 1963

—den 30 juni 1964.

Under år 1962 har emellertid valutakommittén lagt fram förslag till vä­

sentliga ändringar i valutaförordningen och även till en mindre ändring i

valutalagen. Dessa förslag har därefter varit föremål för remissbehandling.

1 samband med att förlängd valutareglering nu föreslås vill jag behandla

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

53

frågan om de ändringar i den författningsmässiga utformningen av denna

reglering, som föranleds av valutakommitténs förslag.

Valutaförordningen är uppbyggd med en serie allmänt hållna förbud mot

olika valutadispositioner. Såsom framgår av det föregående, är detta emeller­

tid endast den yttre, formella ramen för valutaregleringen. Inom denna ram

bar riksbanken, såsom förutsätts i förordningen, genom sin dispensgivning

medgett långt gående friheter till valutadispositioner — exempelvis löpande

betalningar — så att inskränkningarna i rätten att förfoga över valutor nu­

mera reellt i huvudsak tar sikte endast på vissa kapitaltransaktioner.

Valutaförordningen föreskriver till en början, att all växling mellan ut­

ländsk och svensk valuta skall ske under riksbankens kontroll. Riksbanken

äger emellertid enligt förordningen meddela affärsbank tillstånd att för egen

eller riksbankens räkning driva handel med utländska betalningsmedel och

utländska fordringar. Sådan bank kallas i förordningen liksom i valutalagens

motsvarande grundregel valutabank. Bemyndigande som valutabank ges

genom särskilda kontrakt mellan riksbanken och de särskilda bankerna.

Samtliga affärsbanker har antagits till valutabanker med undantag av Jord­

brukets Bank, som inte ansökt därom. Riksbanken kan vidare bemyndiga

postverket att driva den handel med utländska betalningsmedel, som fordras

för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen kan sär­

skilda tillstånd beviljas bank eller annan att driva handel med resevaluta.

Valutaförordningen upptar därefter en rad förbud mot att utan riksban­

kens tillstånd vidta valutadisponerande åtgärder.

Till en början meddelas principiella förbud mot ut- och införsel av betal­

ningsmedel och andra värden, som berörs av valutaregleringen. Sålunda råder

förbud mot att utan riksbankens tillstånd ut- eller införa betalningsmedel

eller fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Vidare råder förbud

mot såväl ut- som införsel av värdepapper utan riksbankens tillstånd, i fråga

om införsel dock endast i den mån värdepapperen inte införs genom över­

sändande till riksbanken eller valutabank. I detta sammanhang stadgas ock­

så förbud mot betalningar mellan den som är bosatt i Sverige (valutainlän-

ning) och den som är bosatt utomlands (valutautlänning). Förbud gäller

också för valutainlänning att ikläda sig skuld till valutautlänning, såvida det

inte är fråga om ingående av köpeavtal på villkor som allmänt tillämpas

inom branschen eller om därmed jämförliga åtgärder.

Vidare stadgas i valutaförordningen förbud för här i riket bosatt inneha­

vare av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden att

utan riksbankens tillstånd förfoga över sitt innehav av sådana tillgångar, så

att detta innehav minskas. Undantag från förbudet gäller dock vid avyttring

till riksbanken, valutabank eller försäljningsställe för resevaluta. Ett mot­

svarande förfogandeförbud gäller också i fråga om andra utländska fordring­

ar än banktillgodohavanden liksom beträffande utländska värdepapper. Slut­

ligen stadgas förbud för valutainlänning att utan stöd av handelsbruk ge an­

stånd med betalning till eller från utlandet, att uppskjuta sådan betalning

eller att avtala om ovanliga betalningsmedel. Inte heller får valutainlänning

54

Knngl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

och valutautlänning med gemensamt ekonomiskt intresse kringgå valutareg­

leringens bestämmelser genom att köpa eller sälja till varandra till annat

pris än det, som i allmänhet gäller, eller genom att vidta andra liknande åt­

gärder.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att valutaförordningens förbud

är synnerligen långtgående. Formellt gäller de även alla sådana för förbin­

delserna mellan Sverige och utlandet nödvändiga transaktioner, som dagligen

måste i stort antal ske inom såväl affärslivet som andra områden. För att

möjliggöra dessa betalningar mellan Sverige och utlandet har därför riksban­

ken fått, med stöd av valutaförordningens bestämmelser, medge omfattande

undantag från de olika förbuden. Dessa undantag har i regel medgetts i form

av generella dispenser, dels för allmänheten, varvid dispenserna publiceras i

en av riksbanken utgiven skrift »Valutaregleringen», dels till valutabankerna

i form av cirkulär, vari ges bemyndigande att utföra vissa transaktioner. 1

sistnämnda hänseende har riksbanken framför allt generellt medgivit, att

valutabank får fritt utföra alla löpande betalningar mellan Sverige och ut­

landet under förutsättning att reglerna om betalningsvägar iakttas. Detta

villkor betyder t. ex. att betalning till Sverige från betalmngsskyldig inom det

konvertibla valutaområdet skall ske i konvertibel valuta, liksom betalning

från Sverige till mottagare i land, med vilket Sverige har bilaterala betal­

ningsförbindelser, skall ske enligt de särskilda bestämmelser som gäller för

betalningar med sådant land eller, med andra ord, i kronor till ett s. k. bi­

lateralt konto. I fråga om betalningar till utlandet har riksbanken särskilt

framhållit vikten av att betalningarna skall te sig skäliga med hänsyn till

ändamålet.

Valutabankerna skall enligt riksbankens direktiv även se till, att betal­

ningarna inte i realiteten är kapitalbetalningar. Vissa generella dispenser har

dock lämnats i fråga om kapitalbetalningar. Sålunda får till utlandet utföras

bland annat arvslott i Sverige under vissa förutsättningar samt utlännings

besparingar av arbetsinkomster i Sverige. Till Sverige får genom valutabank

införas bland annat arv. Jag vill i detta sammanhang än en gång erinra om

att riksbanken utöver de generella dispenserna i praxis nästan undantags­

löst medger s. k. direkta investeringar såväl från Sverige i utlandet som i

motsatt riktning och likaledes medger svensk upplåning i utlandet.

Bland de dispenser, som i skriften »Valutaregleringen» lämnats allmän­

heten, kan nämnas vissa undantag från förbudet att ut- och införa betal­

ningsmedel. Det gäller här dels växlar samt vissa checkar och fordringsbe-

vis, dels vissa maximibelopp. Andra betydelsefulla dispenser är de, som

lämnats i fråga om betalningar inom Sverige mellan valutainlänningar och

valutautlänningar. De viktigaste betalningarna av detta slag har undantagits

från betalningsförbudet. Sålunda får t. ex. betalning i svenskt mynt ske till

valutautlänning eller till förmån för sådan person såsom ersättning för ar­

betsprestation, som valutautlänningen efter ankomsten till Sverige utfört åt

den betalningsskyldige. Från valutautlänning, som vistas i Sverige, får va-

iutainlänning ta emot betalning för t. ex. kostnader för uppehälle.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

55

Eu viktig del av riksbankens dispenser är sådana, som lämnats på grund

av att Sverige biträtt olika internationella överenskommelser på valutaom­

rådet. Sålunda har Sverige genom sitt medlemskap i valutafonden och

OECD förbundit sig att tillåta löpande betalningar. I förhållande till OECD

har Sverige dessutom åtagit sig att tillåta kapitalbetalningar i vissa fall.

Sedan frågan om en allmän utredning rörande valutaregleringen tagits upp

av bankoutskottet vid 1960 års riksdag, tillsatte jag samma år den redan

omnämnda utredning, som antog namnet valutakommittén. I utredningsdi­

rektiven framhöll jag bland annat, att utredningen borde överväga i vad mån

valutaförordningens bestämmelser om löpande betalningar kunde bättre an­

passas efter den liberala valutareglering som numera upprätthålls. Utred­

ningen borde också pröva, om reglerna för betalningar i Sverige mellan

valutainlänningar och valutautlänningar som vistas här kunde förenklas.

Vidare borde utredningen granska valutaförordningens förverkanderegler.

Jag förutsatte i direktiven, att behov förelåg av en fortsatt reglering i fråga

om kapitalbetalningar men att utredningen borde vara oförhindrad att även

analysera verkningarna, under olika förutsättningar, av att valutaregleringen

helt avskaffades eller väsentligen uppmjukades.

Uppdraget att genomföra en författningsrevision har kommittén slutfört

genom att framlägga förslag till vissa ändringar i och tillägg till valutalagen

och valutaförordningen. Den av kommittén påbörjade analysen av verkning­

arna av ett avskaffande eller en uppmjukning av valutaregleringen har kom­

mittén däremot inte ansett sig kunna fullgöra. Kommittén har nämligen un­

der arbetets gång funnit, att det blivande resultatet — i den ena eller den

andra riktningen — av överläggningar mellan Sverige och EEC om svensk

associering till den gemensamma marknaden måste bli av så väsentlig bety­

delse, då det gäller att analysera och ta ställning till valutaregleringens be­

tydelse för den svenska ekonomin, att det ter sig skäligen meningslöst att

göra ett sådant ställningstagande, så länge frågan om associering står öppen.

Kommittén har därför i denna del inskränkt sig till att framlägga en på

uppdrag av kommittén upprättad promemoria om valutaregleringen och må­

len för den ekonomiska politiken.

I det läge, som för närvarande råder i fråga om den ekonomiska integra­

tionen i Europa, synes en vidare analys av verkningarna av ett avskaffande

eller en uppmjukning av valutaregleringen kunna anstå tills vidare. Där­

emot bör den författningsöversyn, som valutakommittén förordat och fler­

talet remissinstanser tillstyrkt, ske nu. Jag vill samtidigt erinra om att kom­

mitténs uppdrag inte innefattat att pröva den närmare utformning av valu­

taregleringen, som ankommer på riksbanken, och i huvudsak inte heller att

ompröva reglerna för kapitalrörelserna. Dessa frågor torde således i stort

sett lämnas å sido i detta sammanhang.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Betalningsvägar och löpande betalningar

En anpassning av valutaförordningen efter rådande praxis i fråga om lö­

pande betalningar kompliceras, såsom valutakommittén funnit, i två hän­

seenden. För det första måste möjlighet ges att övervaka de betalningar,

som utförs såsom löpande, så att inte kapitalbetalningar, vilka skall vara

reglerade, utförs under sken av att vara löpande. För det andra måste viss

kontroll upprätthållas med hänsyn till de bilaterala betalningsförbindelser­

na. Utan sådan kontroll kan man inte föreskriva att löpande betalningar

till och från visst land, med vilket Sverige upprätthåller dylika betalnings­

förbindelser, skall ske i enlighet med det betalningsavtal Sverige ingått med

detta land.

Valutakommittén har stannat för en lösning, som innebär att det prin­

cipiella förbudet mot alla betalningar bibehålls men att undantag görs för

löpande betalningar. Detta undantag bör enligt kommitténs mening så nära

som möjligt anknyta till de internationella förpliktelser Sverige åtagit sig i

fråga om liberalisering av löpande betalningar. Kommittén har därvid ansett

lämpligast att anknyta till den i princip fullständiga uppräkning av olika

till löpande betalningar hänförliga transaktioner, som finns i OECD:s stadga

för frigörelse av löpande osynliga betalningar. Bestämmelser om vad som

enligt valutaförordningen skall anses som löpande betalningar bör enligt

kommittén med hänsyn till sin omfattning inte tas in i själva förordningen

utan i en till denna hörande särskild anvisning. Vid utformningen av den­

na anvisning har kommittén sökt göra en sammanfattning av den uppräk­

ning, som finns i OECD-stadgan, med tillägg av direkta export- och import­

betalningar. Närmare föreskrifter om vad som är att hänföra till löpande

betalningar skall utfärdas av riksbanken.

För att otillåtna kapitalbetalningar inte skall ske under sken av att vara

löpande har kommittén föreslagit, att endast löpande betalningar genom

valutabank skall kunna göras utan hinder av valutaförordningens princi­

piella förbud. Med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen skall som eu

ytterligare förutsättning för friställande av de löpande betalningarna gälla,

att de sker på betalningsväg som anvisats av riksbanken.

Kommitténs förslag i denna del innebär, såsom förutsatts i direktiven, i

stort sett en anpassning av valutaförordningens regler till riksbankens nu­

varande praxis i fråga om de löpande betalningarna. Dessa är nämligen, så­

som nämnts i det föregående, genom dispenser i princip undantagna från

förbuden i valutaförordningen.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remiss­

instanser men har även väckt kritik, främst från vissa organisationer inom

näringslivet. Kritiken vänder sig närmast mot att kommitténs förslag en­

dast innebär en kodifiering av gällande praxis men inte några sakliga änd­

ringar i liberaliserande riktning. Sålunda bör enligt organisationerna in-

och utförsel av växlar i den löpande betalningstrafiken vara tillåten. Vidare

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

57

bör, framhålles det, begreppet löpande betalning omfatta även normala

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel.

Även i övrigt bör enligt organisationernas mening den av kommittén före­

slagna exemplifieringen av löpande betalningar utökas på flera punkter. Or­

ganisationerna menar också att det bör vara tillåtet att verkställa löpande

betalningar med check, dragen på eget bankkonto i Sverige eller i utlandet,

och att mottaga betalning på motsvarande sätt samt att utnyttja växlar

för finansiering av import och export. Vidare bör klargöras, heter det, att

avräkning av löpande betalningar i kontokurantförhållande får göras. Där­

jämte bör skuldsättningsförbudet liksom förbuden mot betalningsförskjut-

ningar och viss snedvriden prissättning upphävas eller omarbetas. Slut­

ligen har organisationerna ifrågasatt, om kontrollen över betalningstrafi-

ken är erforderlig i den omfattning den för närvarande förekommer samt

om inte för näringslivet och allmänheten mindre besvärande kontrollformer

kunde tänkas.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén framhållit, bör de löpande betalningarna i princip

vara undantagna från förbuden i valutaförordningen. Det står dock allde­

les klart att, så länge den del av valutahandeln som utgörs av kapitalbetal­

ningar är reglerad, ett visst mått av kontroll över de löpande betalningarna

måste utövas, så alt inte kapitalbetalningar verkställs under sken av att

vara löpande. Givetvis kan uppstå tveksamhet i vilken omfattning och på

vilka områden en sådan kontroll bör upprätthållas. Måhända går kommit­

téns förslag här i vissa hänseenden för långt. För egen del är jag beredd

att på vissa punkter tillmötesgå de önskemål, som framförts av näringslivets

organisationer.

Genom dispenser av riksbanken är bland annat växlar för närvarande

undantagna från ut- och införselförbuden. Även om det från vissa syn­

punkter kan anses försvarligt att principiellt kontrollbelägga all ut- och

införsel av betalningsmedel, anser jag övervägande skäl tala för att de nu­

varande generella dispenserna på detta område inskrivs i valutaförord­

ningen. I fråga om utnyttjandet av växlar för finansiering av import och

export torde särskilda bestämmelser inte vara erforderliga, eftersom betal­

ning inte sker i samband med växelns utställande utan då den inlöses.

Ett frisläppande av löpande betalningar i kontokurantförhållanden inne­

bär bland annat, att man beträffande sådana betalningar avstår från kravet

på betalning genom valutabank. Enligt min mening torde det emellertid

knappast kunna väcka betänkligheter att här göra avkall på detta krav.

Kravet att betalning skall ske på betalningsväg, som riksbanken föreskrivit,

torde däremot med hänsyn till de bilaterala betalningsavtalen inte kunna

släppas. Vidare torde den förutsättningen böra uppställas, all den valuta-

inlänning som är den ena parten i kontokurantförhållandet är skyldig alt

föra handelsböcker.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Däremot är jag, med hänsyn till behovet av att kontrollera betalningarnas

karaktär av löpande, inte beredd att tillmötesgå framställningen om ett ge­

nerellt frisläppande av checkbetalningar. En annan sak är att enskilda före­

tag, som har särskilt behov därav, bör efter ansökan kunna av riksbanken

medges lättnader i fråga om sådana betalningar. Inte heller är jag beredd

att acceptera ett upphävande av förbudet mot att ikläda sig skuld till valuta­

utlänning. Vill man genom valutaregleringen ha möjlighet att inverka på

svensk upplåning i utlandet, torde man nämligen inte kunna avstå från det­

ta förbud. Förbuden mot obehöriga betalningsförskjutningar och mot sned­

vriden prissättning kan visserligen sägas sakna större praktisk betydelse.

Man bör emellertid inte bortse från att förbuden har viss preventiv verkan.

Jag är därför, i varje fall för närvarande, inte beredd att föreslå ett upp­

hävande eller en omarbetning av dessa bestämmelser.

De av organisationerna föreslagna utvidgningarna av begreppet löpande

betalningar är jag beredd att delvis godtaga. Härtill ämnar jag återkomma

senare i samband med specialmotiveringen till de föreslagna ändringarna i

valutaförordningen.

I författningarna anges inte vilken valutakontroll som skall upprätthållas.

Bedömningen av denna fråga faller inom området för valutastyrelsens ad-

ministrering av valutaregleringen, och det torde inte heller vara lämpligt att

ta upp dessa frågor i detta sammanhang.

Bortsett från de delar, där jag enligt det nyss anförda ansett mig kunna

acceptera de av berörda organisationer framlagda förslagen, är jag beredd

att tillstyrka de ändringar i valutaförordningen, som valutakommittén före­

slagit. Beträffande de särskilda författningsrummen vill jag hänvisa till

den specialmotivering, som jag ämnar lämna senare.

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutautlänningar

Valutakommittén har, såsom framgår av föregående avsnitt, föreslagit ett

frisläppande av de löpande betalningar, som äger rum på av riksbanken an­

visad betalningsväg och som sker genom valutabank. Kommittén påpekar

emellertid att den sålunda föreslagna liberaliseringen därigenom inte kom­

mer att omfatta det dagliga livets ständiga småbetalningar, som av naturliga

skäl måste göras utan förmedling av bank men för närvarande inte kan ske

utan riksbankens tillstånd.

Kommittén finner det naturligt att de generella dispenser, som riksban­

ken meddelat i fråga om direkta betalningar mellan valutainlänningar och

valutautlänningar, skrivs in i valutaförordningen. Kommittén föreslår så­

lunda, att valutainlänning skall genom bestämmelse i valutaförordningen

berättigas ta mot betalning i Sverige från valutautlänning för dennes uppe-

hållskostnader och för inköp som kan antas ske för valutautlänningens per­

sonliga bruk. Beträffande betalningar till valutautlänning inom riket före­

slår kommittén att den dispens, som nu gäller för utbetalning av arbetslöner

till här arbetande valutautlänningar, likaledes skrivs in i valutaförordningen.

59

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Däremot bör den dispens, som för närvarande gäller för betalningar av varor

vilka tillhandahålls här i riket i rörelse som valutautlänning bedriver med

vederbörligt tillstånd, enligt kommitténs mening inte skrivas in i förord­

ningen. Kommittén anser nämligen lämpligast, att erforderligt tillstånd för

betalningar vid försäljning i dessa fall lämnas i samband med att den finan­

siella förvaltningen av valutautlänningens rörelse även i andra hänseenden

erhåller valutainlännings status. Inte heller bör man enligt kommitténs me­

ning i valutaförordningen införa de nuvarande dispenserna i fråga om gåvor,

understöd och betalningar, som syftar till att bereda en valutautlänning me­

del för uppehållskostnader.

I fråga om betalningar utomlands mellan valutainlänning och valutaut­

länning föreslår kommittén regler motsvarande dem som föreslagits för så­

dana betalningar i Sverige. Betalning bör således få verkställas för uppe-

liållskostnad och för inköp för personligt bruk. Slutligen föreslås valutain­

länning få rätt att ta mot betalning från valutautlänning utomlands för där

utfört arbete.

Även i fråga om de här aktuella direkta betalningarna mellan valutainlän­

ning och valutautlänning innebär förslaget, att nuvarande praxis i huvud­

sak kodifieras. Förslaget har godtagits av flertalet remissinstanser. Vissa

erinringar har dock gjorts främst från samma organisationer som kritiserat

kommitténs förslag i den förut berörda delen.

De kritiska organisationerna har sålunda menat, att valutaförordningen

bör mera fullständigt än som föreslagits av kommittén avspegla den frihet

att verkställa betalning direkt mellan valutainlänning och valutautlänning,

som för närvarande råder enligt riksbankens generella dispensei. En föi-

enkling av författningstexten är även möjlig enligt organisationernas me­

ning. Vidare finner organisationerna tveksamt, om uttryckligt undantag

bör°göras beträffande vissa betalningar utomlands (10 a § 3 och 5 i försla­

get), då detta kunde uppfattas som ett belägg för att de grundläggande be-

talningsförbuden i princip skulle äga en sakligt omotiverad alltomfattande

innebörd. Slutligen bör enligt organisationernas mening förbudet att motta­

ga betalning kunna helt avskaffas.

I dessa frågor vill jag för egen del anföra följande.

Jag är ense med de kritiska organisationerna om att det i och för sig vore

önskvärt att i valutaförordningen fullständigt skriva in gällande riksbanks-

dispenscr. Härigenom skulle ju gällande frihet komma till bättre uttryck.

Det är emellertid enligt min mening av stor vikt, att förordningens bestäm­

melser om undantag från betalningsförbuden blir enkla och lättöverskåd-

liga. Detta torde knappast vara möjligt, om man fullständigt skrev in alla

de nu gällande dispenserna i författningstexten, önskemålen om fullstän-

di°het och om enkelhet synes således svåra att förena. Valutakommitténs

avvägning i detta hänseende förefaller mig vara väl gjord, och jag finnei

därför inte anledning att frångå den annat än i ett hänseende. Sålunda bör

valutainlännings rätt att här i landet verkställa betalning till valutautlan-

ning såsom gåva eller understöd till denne fastslås i valutaförordningen.

60

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

Det har i något sammanhang bestritts, att betalningsförbuden skulle ha gil­

tighet för betalningar utomlands. Inom kommittén har man dock utgått från

att förbuden gäller även utanför Sverige. Denna kommitténs uppfattning-

bör accepteras som riktig. Den synes för övrigt vara nödvändig med hän­

syn till valutaförordningens konstruktion och valutaregleringens nuvarande

målsättning. Om förbudet att ta emot betalning ej gällde utomlands, skulle

exempelvis en svensk exportör kunna ta betalt genom att låta sin utländske

köpare betala till ett exportörens konto i utländsk bank eller på annat sätt

utomlands. Betalningsmottagaren skulle därmed ha möjlighet till finansiella

placeringar utomlands. Med utgångspunkt från att betalningsförbuden gäl­

ler även betalningar utomlands bör de av kommittén föreslagna undantagen

från förbuden tas in i förordningen.

Förbudet mot att utan riksbankens tillstånd ta mot betalning är särskilt

i två hänseenden av betydelse för upprätthållande av den nuvarande valuta­

regleringen. För det första fordras i regel ett sådant förbud för att fram­

tvinga, att av Sverige ingångna bilaterala handelsavtal följes, och för att

kontrollera, att betalning från ett icke bilateralt land inte sker i bilateral

valuta. Vidare åstadkommes genom detta förbud, att exportintäkter och and­

ra från utlandet intjänade betalningar tas hem till Sverige och inte samlas

i utlandet t. ex. på konton i utländsk bank. Sker betalning till ett sådant

konto, torde nämligen betalning få anses ha blivit mottagen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört kan jag inte godtaga de ändringsförslag,

som framkommit under remissbehandlingen. Jag ansluter mig i stället helt

till det förslag, som i denna del framlagts av valutakommittén. I fråga om

författningsförslagen vill jag hänvisa till den följande specialmotiveringen.

Till valutahandel berättigade institutioner

Enligt gällande regler är, såsom jag tidigare nämnt, rätten till handel med

utländska betalningsmedel och utländska fordringar begränsad till riksban­

ken och affärsbanker, som av riksbanken bemyndigats att driva valutahan­

del, s. k. valutabanker. Riksbanken har dessutom, i enlighet med bemyndi­

gande i valutaförordningen, medgett postverket rätt att driva handel med

utländska betalningsmedel i den omfattning, som är erforderlig för verkets

rörelse med postanvisningar och postgiro. Slutligen har riksbanken som sär­

skilda försäljningsställen för resevaluta antagit ett flertal resebyråer och

några andra institutioner. Valutaregleringen innebär sålunda ett valuta­

handelsmonopol för affärsbankerna, kompletterat med vissa speciella rät­

tigheter för postverket och försäljare av resevaluta.

Under senare år har frågorna om en vidgning av postens möjligheter att

delta i valutahandeln och om ett införande av möjlighet för sparbankerna

att handla med utländska valutor diskuterats i olika sammanhang.

För postbankens del har från generalpoststyrelsens sida framhållits, att

postbanken mot bakgrunden av postgirots och postsparbankens alltmer om­

fattande utlandsverksamhet behöver tillstånd att i egenskap av valutabank

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

61

driva handel med utländska valutor. Särskilt har därvid betonats vikten av

större rörelsefrihet i fråga om arbitrageaffärer och önskvärdheten av att på

ett rationellare sätt kunna förmedla likvider till länder som inte har post­

girorörelse, främst Storbritannien, USA och Canada.

Samma fråga togs också upp av riksbanksfullmäktige i skrivelse till Kungl.

Maj:t år 1960 i samband med begäran om fortsatt valutareglering. Enligt

fullmäktiges mening fanns inte sakliga skäl att avvisa generalpoststyrelsens

önskemål om att postgirokontoret skulle jämställas med valutabank för att

kunna hålla bankkonton i utlandet och genomföra vissa för poströrelsen

erforderliga valutaaffärer. Vidare uttalade fullmäktige att, om det av all­

männa skäl kunde anses vara en sparbanksuppgift att medverka vid ut-

landsbetalningar, från valutaregleringssynpunkt hinder inte borde möta mot

att låta sådana sparbanker, som har tillgång till för ändamålet kvalificerad

personal, deltaga i valutahandeln. Fullmäktige ansåg det sålunda böra över­

vägas att vidga kretsen av de personer, som äger driva handel med utländska

valutor.

I det läge som rådde år 1960, då den översyn av valutaförfattningarna

som valutakommittén nu utfört ännu inte skett, ansåg jag mig inte kunna

utan ytterligare beredning och förnyade överväganden ta ställning till frågan

om en utvidgning av de valutahandelsberättigade institutionernas krets. Kom­

mittén har visserligen inte ansett hinder möta mot att ge riksbanken befo­

genhet meddela valutahandelstillstånd till såväl postbanken som sparban­

kerna. Kommittén har emellertid begränsat sitt förslag till vad den ansett

vara mest angeläget, nämligen att låta postbanken få den formella ställ­

ningen av valutabank.

Vid remissbehandlingen har man i allmänhet inte haft någon principiell

erinran att göra mot förslaget. Från flera håll har dock riktats den anmärk­

ningen, att man genom ett genomförande av förslaget kan komma att före­

gripa resultatet av kreditinstitututredningens arbete vilket syftar till att göra

en avvägning av de olika kreditinstitutens verksamhetsområden och att i

detta sammanhang fastställa postbankens ställning inom kreditväsendet.

Slutligen har sparbanksföreningen vänt sig mot att postbanken skulle få

bemyndigande som valutabank utan att spörsmålet om sparbankernas rät­

tigheter på valutaområdet först förutsättningslöst utretts. Därvid har före­

ningen framhållit sparbankernas otillräckliga möjligheter att tillgodose sina

kunders berättigade krav på god utlandsservice.

Valutaregleringens uppgift i det här aktuella avseendet är att tillgodose

behovet av kontroll över handeln med betalningsmedel, värdepapper o. dyl.

Vid bedömandet av frågan, om rätt att idka valutahandel skall medges visst

kreditinstitut, bör därför enligt min mening avgörande enbart vara, huru­

vida detta institut med hänsyn till sina personella och övriga resurser kan

antagas komma att på betryggande sätt bedriva valutahandel. Utöver vad

överväganden av denna art föranleder kan det därför knappast anses rik­

tigt att genom valutaförfattningarna dra en annan gräns för de olika kre­

ditinstitutens verksamhet inom utlandsrörelsen än som följer av de all­

62

männa reglerna för vederbörande instituts verksamhet. Frågan om avgräns-

ningen av kretsen valutahandelsberättigade institut synes följaktligen böra

avgöras utan hänsyn till den aktuella utredningen om kreditinstitutens verk­

samhetsområden.

Såsom kommittén framhållit, kan det i fråga om postbanken inte finnas

någon tvekan beträffande bankens resurser och allmänna lämplighet för

uppgiften som valutabank. Detsamma gäller dock uppenbarligen även de

större sparbankerna. I fråga om mindre sparbanker kan däremot göras gäl­

lande, att de inte har förutsättningar för att fungera som valutabank. Detta

bör emellertid enligt min mening inte hindra, att man nu skapar en möjlig­

het att bemyndiga även sparbank att driva valutahandel. Givetvis åligger

det riksbanken att, innan den lämnar sparbank bemyndigande som valuta­

bank, pröva huruvida sparbanken — med hänsyn till organisatoriska, per­

sonella och övriga förhållanden — har de kvalifikationer som bör krävas

av en valutabank.

Jag vill således föreslå en sådan ändring av valutaförfattningarna, att

inte endast affärsbank utan även sparbank och postbanken kan ges bemyn­

digande som valutabank.

Valutaförordningens förverkandebestämmelser

I likhet med vad som gäller på åtskilliga håll inom specialstraffrätten

finns även bland valutaförordningens ansvarsbestämmelser regler om för­

verkande. Sålunda stadgas i 17 § att, om någon uppsåtligen förövat gärning

som är belagd med straff enligt 15 eller 16 §, betalningsmedel, fordringar

eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför kan förklaras

helt eller delvis förverkade till kronan. Om egendomen utgjordes av annan

egendom än pengar i svenskt mynt och den inte finns i behåll, kan i stället

värdet förklaras helt eller delvis förverkat. Dessa regler gäller dock inte

den, som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

Kommittén erinrar om att den nuvarande förverkanderegeln vid till­

komsten år 1960 utsattes för kritik inom riksdagen. Bland annat hävdades

därvid att med den föreslagna lydelsen förverkande inte i någon form skulle

kunna ske, om svenska sedlar som smugglats in i Sverige inte fanns i be­

håll hos gärningsmannen. Vidare uttalades att den föreslagna författnings­

texten inte medgav förverkande av en del av egendomens värde, om egen­

domen utgjordes av exempelvis en större post värdepapper. Slutligen an­

märktes också att en konsekvens av stadgandet syntes kunna bli, att den

som förvärvade egendom vilken varit föremål för valutabrott kunde bli

försatt i sämre läge än gärningsmannen. För den sistnämnde krävs nämli­

gen uppsåt, under det att beträffande senare förvärvare endast fordras att

han inte varit i god tro. Det ifrågasattes också, om det över huvud taget är

rimligt att egendom, som varit föremål för valutabrott, skall kunna förver­

kas hos en senare förvärvare.

Kommittén har tagit upp kritiken till bemötande och därvid bland annat

framhållit, att den nuvarande lydelsen av förverkandebestämmelserna torde

Kungl. Maj. ts proposition, nr 139 år 1963

63

medge förverkande av svenska sedlar som smugglats in i landet, även om

sedlarna inte finns i behåll hos gärningsmannen. Kommittén har föreslagit

en omredigering av stadgandet på sådant sätt, att sakförverkande och värde­

förverkande ställs bredvid varandra utan att författningstexten ger före­

träde åt någotdera alternativet vilket medför att värdeförverkande alltid

kan ske. Härigenom blir det också, såsom kommittén framhåller, klart att

förordnande om partiellt förverkande kan meddelas.

Den omständigheten, att förverkande kan ske hos en senare förvärvare

som blott bort ha vetskap om brottet ehuru uppsåt krävs för förverkande

hos gärningsmannen, torde enligt kommitténs mening inte kunna föranleda

erinran från rättssystematisk synpunkt. Om — såsom kommittén föresla­

git — värdeförverkande alltid blir ett alternativ till sakförverkande, kan

0

det i stället, anför kommittén, ifrågasättas, om det över huvud taget finns

skäl att behålla bestämmelsen att förverkande inte får ske hos godtrosför-

värvare. Kommittén föreslår dock inte någon ändring härvidlag, bl. a. med

tanke på att ett borttagande av skyddet för godtrosförvärvare skulle kunna

uppfattas som en utvidgning av möjligheterna till förverkande.

Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet

remissinstanser. Vissa erinringar har dock gjorts av de tidigare omnämnda

organisationerna. Dessa har sålunda ansett, att kommittén inte tillräckligt

beaktat de rekommendationer, som utredningen rörande specialstraffrätten

avgett. I dessa rekommendationer framhålls, bland annat, att användning­

en av såväl fareavvärjande som förmögenhetsreducerande förverkanden bör

väsentligen inskränkas samt att vid oaktsamhetsbrott särskild restriktivitet

1 fråga om förverkandepåföljden bör iakttas. Vidare har organisationerna

menat att, eftersom överträdelse av valutaförordningen i samband med lö­

pande betalning numera blir att anse som endast en ordningsförseelse, straff-

och förverkandepåföljden bör modifieras med hänsyn härtill.

För egen del vill jag anföra följande.

Såsom kommittén påpekat, kan den nuvarande avfattningen av förver­

kandebestämmelserna ge anledning till tveksamhet, huruvida i vissa fall

värdeförverkande kan ske av egendom som utgörs av pengar i svenskt mynt

och huruvida förverkande kan avse del av egendomens värde. Även om för­

verkande i nu angivna fall skulle kunna ske enligt gällande regler, är det

dock, som kommittén framhållit, till förekommande av missförstånd önsk­

värt att i författningstexten klargöra, att värdeförverkande alltid kan ske

och att därmed också en del av egendomens värde kan förklaras förverkad.

Jag tillstyrker därför en sådan ändring i författningstexten, att sakförver­

kande och värdeförverkande likställs. Såsom kommittén vidare uttalat, får

det dock anses ligga i förverkandets natur att i de fall, där gärningsmannen

saknar meddelaktiga och den med brottet avsedda egendomen finns i be­

håll hos honom, denna konkreta egendom och inte dess motsvarande värde

skall förverkas. Sakförverkande har även den förtjänsten, att man undviker

svårigheten med värdering av den med brottet avsedda egendomen. Det är

med hänsyn till det nu anförda naturligt att, i den mån sakförverkande kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

64

användas och inte särskilda omständigheter talar däremot, sådant förverkan­

de och inte värdeförverkande sker.

Vad därefter angår de av vissa organisationer framförda anmärkningar­

na, vill jag framhålla, att man vid utformningen av den nya brottsbalken

(se prop. 1962: 10; del C s. 361) inte tagit ställning till den slutgiltiga ut­

formningen av de centrala förverkandereglerna. Denna bedömning svnes inte

böra föregripas i valutaförordningen. Dess bestämmelser blir emellertid att

betrakta som provisoriska i avvaktan på resultatet av det fortsatta arbetet

med straffrättens centrala förverkanderegler. I sak bör framhållas, att just

vid valutabrott förverkandepåföljden ofta fyller en verkligt väsentlig och

naturlig uppgift. Vid sådana brott ter sig nämligen själva gärningen ofta

inte så straffvärd, att det finns anledning gå särskilt högt i straffskalan,

fastän gärningsmannen genom överträdelsen berett sig en betydande för­

tjänst. Denna måste i sådant fall kunna åtkommas på annat sätt, vilket

synes möjligt endast genom förverkande.

Den åtskillnad, som med hänsyn till valutaregleringens inriktning måste

i övrigt göras mellan löpande betalning och kapitalbetalning, är knappast

motiverad i förverkandebestämmelserna. Här liksom i andra fall bör dom­

stolen ta ställning till förverkandefrågan efter prövning av samtliga före-

liggande omständigheter och efter allmänna grunder. För övrigt kan en s. k.

ordningsförseelse lika väl ske And en kapitalbetalning som vid en löpande

betalning, och såtillvida finns alltså inte någon skillnad mellan de båda

slagen av betalningar. I de fall, då en ordningsförseelse föranleder åtal,

synes skäl att ådöma förverkande rimligen inte föreligga. Det kan i detta

sammanhang upplysas, att riksbanken i vissa fall vid angivelse till åtal

direkt utsäger att förverkande enligt riksbankens mening inte bör komma

i fråga.

Jag tillstyrker sålunda den av kommittén föreslagna ändringen av 17 §.

Såsom jag nyss anfört, förutsätter förverkande enligt 17 § valutaförord­

ningen, att någon uppsåtligen förövat gärning som är belagd med straff

enligt 15 eller 16 § förordningen. Bland straffbuden i 15 § finns, bland and­

ra, stadganden om straff för uraktlåtenhet att lämna av riksbanken begärd

uppgift angående utländska tillgångar och skulder m. in. samt om straff

för lämnande av oriktig uppgift vid fullgörande av sådan deklarationsskyl­

dighet.

Kommittén framhåller, att förverkandepåföljden för deklarationsfallen

troligen sammanhänger med att den äldre valutaförordningen innehöll be­

stämmelser om möjlighet för riksbanken att föreskriva hembudsskvldighet.

Eftersom denna hembudsskvldighet numera avskaffats, ter det sig enligt

kommitténs mening numera inte längre motiverat att behålla förverkande

som en möjlig påföljd i deklarationsfallen. Kommittén föreslår därför, att

möjligheterna att ådöma förverkande i dessa fall utgår.

Kommitténs förslag i denna del har under remissbehandlingen tillstyrkts

eller lämnats utan erinran. Även för egen del anser jag det omotiverat att ef­

ter hembudsskyldighetens avskaffande behålla möjlighet till förverkande i

deklarationsfallen, och jag tillstyrker därför ändringsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

65

Specialmotivering

I överensstämmelse med de riktlinjer, som jag dragit upp i det föregående,

har inom finansdepartementet upprättats förslag till lag om ändrad lydelse

av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) samt förordning om ändring i

valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 264) så ock om fortsatt giltighet av

samma förordning. Dessa författningsförslag torde få fogas vid statsråds­

protokollet i detta ärende såsom Bilaga.1

De upprättade författningsförslagen grundar sig i huvudsak på motsva­

rande av valutakommittén framlagda förslag. Vad kommittén anfört som

specialmotivering för dessa förslag har inte särskilt berörts av remissinstan­

serna. Jag kan i det väsentliga ansluta mig till kommitténs uttalanden i den­

na del. Kommitténs förslag har ändrats i enlighet med vad jag uttalat i det

föregående. Även i andra hänseenden har emellertid mindre avvikelser skett.

Utöver vad jag tidigare anfört torde följande böra nämnas om de nu redo­

visade författningsförslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen

Såsom framgår av den allmänna motiveringen, har jag föreslagit, att inte

endast bankaktiebolag utan även sparbank och postbanken skall kunna få

bemyndigande som valutabank. Första stycket 1) av denna paragraf har

ändrats i enlighet härmed. Såsom beteckning för de institut, som riksbanken

skall kunna ge ifrågavarande bemyndigande, har därvid använts ordet bank.

Denna beteckning får enligt 2 § banklagen — utöver riksbanken -— av kre­

ditinstitutionerna endast bankaktiebolag, postbanken, sparbank och Sve­

riges allmänna hypoteksbank använda för sin verksamhet. Sistnämnda in­

stitution kommer givetvis inte i fråga i detta sammanhang. Kretsen av insti­

tutioner, som kan ges ställning av valutabank, preciseras ytterligare i 2 §

valutaförordningen.

Förslaget till förordning om ändring i valutaförordningen etc.

1

§•

Enligt 1 § andra stycket valutaförordningen anses som bosatt här i riket

dels svensk medborgare med fast bostad i Sverige dels utlänning som haft

fast bostad här sedan den 1 januari 1959.

Enligt 1940 års valutaförordning i dess lydelse, då den år 1959 ersattes

av nu gällande valutaförordning, ansågs utlänning bosatt här i riket, om

han haft fast bostad här sedan den 1 januari 1953. I gällande valutaförord­

ning i dess ursprungliga lydelse bestämdes motsvarande tidpunkt till den

1 januari 1957. I samband med sin framställning om förlängning av valuta­

regleringen för tiden den 1 juli 1961—den 30 juni 1962 påpekade bankofull­

mäktige att, om valutaförordningen gavs förlängd giltighet till och med

sistnämnda dag, slutligen skulle komma att fordras fast bosättning i Sverige

1 Författningsförslagen, vilka är likalydande med de vid propositionen fogade, har utelämnats

här.

5 liihung till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 13'J

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

under fem och ett halvt år för att en valutautlänning skulle kunna vinna

status av valutainlänning. En sådan kvalifikationstid syntes enligt fullmäk­

tiges mening alltför lång, varför tidpunkten föreslogs framflyttad till den

nu gällande, d. v. s. den 1 januari 1959.

Om valutaförordningen förlängs för tiden till och med den 30 juni 1964,

skulle kvalifikationstiden åter komma att uppgå till fem och ett halvt år.

Med utgångspunkt från vad som nyss anförts borde alltså den avgörande

tidpunkten åter flyttas fram två år. Det skulle emellertid enligt min mening-

vara mera ändamålsenligt, om i valutaförordningen intogs en bestämmelse

som medför en automatisk framflyttning av den för valutastatus avgörande

tidpunkten. En sådan bestämmelse skulle medföra en större jämnhet i till-

lämpningen och göra det möjligt att i fortsättningen undvika återkommande

författningsändringar.

Den kortaste kvalifikationstid, som hittills tillämpats, är således två och

ett halvt år, under det att den längsta kvalifikationstiden enligt gällande

valutaförordning varit fyra och ett halvt år. Med utgångspunkt härifrån vill

jag föreslå, att kvalifikationstiden bestämmes till tre år efter utgången av

det kalenderår, varunder vederbörande erhållit fast bostad i Sverige. Den

genomsnittliga kvalifikationstiden kommer härigenom att uppgå till tre och

ett halvt år.

2 §•

Ändringarna i denna paragraf sammanhänger med förslaget att sparbank

och postbanken skall kunna erhålla bemyndigande som valutabank. Om det­

ta förslag antas, fordras ej längre något särskilt stadgande om rätt för riks­

banken att lämna postverket tillstånd till handel med utländska betalnings­

medel för postgirorörelsens behov.

3

§•

Enligt 3 § i dess nuvarande lydelse äger riksbanken närmare bestämma,

i vilken omfattning och på vilka villkor valutahandel får bedrivas. Änd­

rades inte detta stadgande, skulle riksbanken ha formell möjlighet att ran­

sonera de utländska valutorna genom kvantitativa restriktioner även vid

löpande betalningar, trots att dessa betalningar enligt annat stadgande fri-

tas från betalningsförbuden. För att klargöra, att valutaförordningen inte

tillåter riksbanken att begränsa omfattningen av valutabanks förvärv från

eller avyttring till allmänheten av utländska valutor som härrör från respek­

tive fordras för löpande betalning, har ett andra stycke fogats till 3 §.

Det sålunda föreslagna, nya stadgandet innebär endast en inskränkning

i riksbankens allmänna direktivrätt. Däremot ger det inte uttryck åt en

skyldighet för riksbanken att ställa valutor till förfogande eller att köpa upp

valutor i samband med de löpande betalningarna, över huvud taget berörs

inte den sida av valutabankernas valutahandel, som ej vänder sig mot all­

mänheten. Vad som skall gälla i detta hänseende förutsättes bli föremål för

särskild överenskommelse mellan riksbanken och valutabankerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

67

⁴

§•

Enligt detta författningsrums nuvarande lydelse gäller utförselförbud för

tre olika typer av värdebärare, nämligen betalningsmedel, värdepapper och

fordringsbevis av presentationspappers karaktär. Såsom nämnts i redogö­

relsen för riksbankens generella dispenser, har riksbanken från utförselför­

budet undantagit växlarna och fordringsbevisen. Valutaförordningen bör på

denna punkt anpassas efter vad som faktiskt gäller genom att växlar och

fordringsbevis undantas från de kontrollbelagda utförselobjekten. Däremot

finns inte anledning att föreslå en så detaljerad utformning av stadgandet,

som skulle fordras för att skriva in riksbankens övriga generella dispenser

från utförselförbudet.

i fråga om resandes utförsel av resevaluta föreslås emellertid en erinran

om den av riksbanken meddelade generella dispensen. Beträffande anled­

ningen härtill har valutakommittén anfört i huvudsak följande.

En riktpunkt för ändringsförslaget har varit, att friheten för löpande be­

talningar skall så fullständigt inskrivas i valutaförordningen att inskränk­

ningar beträffande sådana betalningar inte vidare kan stödas på förord­

ningen. Såsom närmare utvecklats i den allmänna motiveringen, föreslås så­

lunda en allmän regel om att löpande betalningar kan utföras, under för­

utsättning att de går genom valutabank och på av riksbanken anvisad betal-

ningsväg. Som en särskild grupp löpande betalningar upptas i anvisningen

härom betalningar, som avser normala utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor. För turistbetalningarnas del torde huvudregeln om frihet för

löpande betalningar genom valutabank få praktisk betydelse framför allt ge­

nom att resebyråernas banköverföringar av betalningar för sällskapsresor

blir friställda. Trots att enligt den föreslagna huvudregeln frihet för bank-

överföringar kommer att föreligga även beträffande normala turistbetal­

ningar, skulle de betalningsmedel, som den enskilde resenären själv medför

vid sin utresa för att därmed betala sina reseutgifter, bli underkastade ut­

förselförbudet i 4 §. För att undvika detta skulle man behöva i valutaför­

ordningen införa ett medgivande för utlandsresenären att medföra rese­

valuta till belopp, som skäligen kunde fordras för den avsedda resan.

Gällande generella dispenser från utförselföi-budet är också otvivelaktigt

tillräckligt omfattande för att alla rimliga utgifter i samband med resor skall

kunna täckas av medförd resevaluta. Generellt gäller nämligen, att en re­

sande till utlandet får — oavsett hur kort tid som förflutit sedan föregående

utresa -— utföra resevaluta till ett värde av högst 6 000 kronor. Tillräcklig

garanti mot uppenbart missbruk av denna utförselmöjlighet har ansetts

ligga i att utförd valuta skall vara avsedd för reseändamål. Om sålunda ut­

förda valutor används för investeringsverksamhet i utlandet, bör därför

även utförseln av valutorna kunna beivras.

I vissa fall kan emellertid en resenär behöva medföra högre belopp än

6 000 kronor för att möta reseutgifter. Dessa behov har tillgodosetts på två

sätt. Dels får resevaluta utan förhandsprövning säljas till person, som skall

företa en utrikes resa på uppdrag av offentlig myndighet eller som ämnar

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

företa en utrikes affärsresa, dels liar riksbanken förklarat sig beredd att för

andra fall pröva en ansökan om högre tilldelning än 6 000 kronor med sär­

skild hänsyn till resans ändamål, såsom studier, hälsans vårdande eller dy­

likt. Vid utförsel av belopp över 6 000 kronor skall befogenheten av ut­

förseln styrkas genom inköpsanmälan.

Skäl kan anses tala för att i valutaförordningen skriva in de nu berörda

dispenserna för resandes utförsel av resevaluta. Med hänsyn till frågans

begränsade betydelse anser jag emellertid i likhet med kommittén, att dessa

skäl ej har sådan tyngd att man i valutaförordningen, vars bestämmelser i

övrigt getts en mera generell utformning, bör föra in regler med en defi­

nition av begreppet resevaluta och med en beloppsgräns härför. Denna be­

dömning gör jag i all synnerhet som beloppsgränsen inte är definitiv utan

blott anger vad som får medföras utan inköpsanmälan. I 4 § torde likväl

böra göras en erinran om att utförselförbudet är och skall vara inskränkt

av hänsyn till resandes rätt att utföra resevaluta. Till paragrafen har fogats

en sats av denna innebörd.

5

§•

Enligt denna paragraf krävs riksbankens tillstånd för betalning från

valutainlänning till valutautlänning liksom för vissa olika konkreta åtgär­

der som innefattar värdeöverlåtelse. I den mån av paragrafen berörda trans­

aktioner utgör löpande betalningar, som sker med stöd av den föreslagna

nya bestämmelsen i 10 a § om frihet för löpande betalningar, skall tydligen

inte vidare fordras tillstånd från riksbanken. Detta synes böra komma till

uttryck genom att i försatsen till de tre i paragrafen berörda fallen utsägs,

att riksbankens tillstånd fordras endast i den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs.

Med hänsyn till den ändring, som föreslås i 4 § beträffande utförselför-

bjudna objekt, fordras en omformulering av 5 § 2) för att detta stadgande

skall bibehållas vid oförändrat sakinnehåll.

6

§•

Såsom utvecklats under 4 §, innebär det generella undantaget för löpande

betalningar för turistbetalningarnas del endast att banköverföringar för så­

dant ändamål möjliggörs. Skäl motsvarande dem som anförts för tillägget

till 4 § i fråga om utförselförbudet föranleder, att till det i 6 § första stycket

stadgade införselförbudet fogas en erinran om att resenärer från utlandet får

införa resevaluta till av riksbanken medgivet belopp. Denna erinran ger så­

lunda uttryck åt att sådan löpande betalning till Sverige, som utgörs av ut­

ländska resenärers direkta betalningar här skall kunna verkställas genom

att resenärer till Sverige vid sin inresa medför resevaluta för att sedan göra

kontantbetalningar med denna. Den i 4 § föreslagna erinran om rätt för

resenär att utföra resevaluta gör en motsvarande ändring av införselför­

budet i 6 § nödvändig redan av den anledningen, att en ur landet utresande

måste ha möjlighet att — om ändrade dispositioner föranleder honom att

69

omedelbart återvända hem — återinföra lika mycket valuta som han haft

rätt att utföra.

De närmare bestämmelserna om resenärers rätt att införa valutor kom­

mer sålunda, liksom vid motsvarande utförsel, att återfinnas i riksbankens

föreskrifter och inte i valutaförordningen. Av riksbankens allmänna förplik­

telse att medge löpande betalningar följer emellertid en skyldighet att med­

ge resenär sådan införsel som vanligen fordras för dennes löpande betal­

ningar. Gällande dispenser sträcker sig för övrigt ännu längre. Enligt riks­

bankens föreskrifter får sålunda resande från utlandet införa sedlar och

skiljemynt till ett värde av 6 000 kronor i svensk valuta och till obegränsat

belopp i utländsk valuta.

Enligt 6 § andra stycket krävs riksbankens tillstånd för mottagande av

betalning från valutautlänning. Tillstånd skall enligt förslaget inte längre

fordras, då fråga är om mottagande av löpande betalning som utförs med

stöd av det föreslagna nya stadgandet härom i 10 a §. Försatsen till 6 § andra

stycket bör ändras i enlighet härmed.

9

§

Enligt 9 § första stycket fordras riksbankens tillstånd för sådant förfo­

gande över valutainlänning tillhöriga utländska betalningsmedel och ut­

ländska banktillgodohavanden, varigenom ägarens innehav av sådana till­

gångar minskas. Till utländska banktillgodohavanden hänförs, jämte annat,

fordringar vilka innefattar rätt till betalning i utländskt mynt och vilka in-

nestår på räkning hos den som inom riket driver bankrörelse. I den mån

en exportör begagnar sig av möjligheten att inte växla om utländsk valuta,

som han fått genom export, utan i stället håller den på s. k. valutakonto

hos valutabank, är denna fordran mot valutabanken sålunda ett utländskt

banktillgodohavande. Kontoinnehavaren bör, i enlighet med de allmänna

riktlinjerna för förslaget, ha rätt att utan restriktioner verkställa löpande

betalning från medel på valutakonto. Riksbankens tillstånd bör alltså inte

längre krävas för sådan minskning av utländska banktillgodohavanden, som

föranleds av en löpande betalning enligt den föreslagna 10 a §. Vad i 9 §

första stycket stadgas bör därför begränsas att gälla endast i den mån an­

nat ej följer av vad i 10 a § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

10 a §.

I den allmänna motiveringen har jag redogjort för de undantag från de

generella betalningsförbuden, som jag funnit anledning föreslå. Dessa undan­

tag har sammanförts i denna nya paragraf, som sålunda innehåller såväl den

allmänna bestämmelsen om löpande betalningar genom banksystemet som

de särskilda reglerna beträffande direkta betalningar mellan valutainlän-

ningar och valutautlänningar. I paragrafen har först upptagits de fall, där

en valutainlänning äger verkställa betalning, och därefter de fall, där han

har rätt att ta mot betalning.

Enligt vad tidigare sagts betingas de här medgivna undantagen från betal-

70

Kungl. Maj. ts proposition nr 139 år 1963

ningsförbuden av att fråga är om löpande betalning, vilket uttryck bestäm­

mes i en anvisningspunkt, samt av att betalningen förmedlas av valutabank

och att den sker på betalningsväg, som anvisats av riksbanken. Innebörden

av uttrycket betalningsväg har ej ansetts kräva precisering i författningstext

eller anvisning. Det avser enligt sin ordalydelse tydligen vägen-sättet för pen­

ningprestationens förande från den betalande fram till betalningsmottaga­

ren. Genom att riksbanken sålunda har möjlighet att lämna bindande anvis­

ning beträffande betalningsväg kan föreskrifter lämnas om de utländska va­

lutor, i vilka betalning skall ingå, och om de tekniska modaliteterna för de

konton, över vilka betalningarna leds. För de fall, då en valutainlänning lå­

ter en mottagen utlandsbetalning stanna på s. k. valutakonto, kan riksbanken

likaledes lämna föreskrifter angående villkoren för hållande av medel på

sådant konto. Punkterna 1) och 5), som innefattar det generella undantaget

för löpande betalningar, ger sålunda å ena sidan allmänheten rätt att all­

tid få sådana betalningar utförda och å andra sidan riksbanken möjlighet

att bestämma, hur betalningarna skall utföras.

Punkterna 2), 3), 4), 6) och 7) innefattar, såsom jag understrukit i den

allmänna motiveringen, de undantag för direkta betalningar mellan valuta-

inlänningar och valutautlänningar, som ansetts så centrala att de bör anges

i valutaförordningen. Även om dessa bestämmelser kan ges en tämligen ex-

tensiv tolkning, förutsattes riksbanken fortfarande kunna lämna allmänna

dispenser för mindre betydande grupper av betalningar, som bör ha möjlig­

het att gå vid sidan av banksystemet.

I andra stycket av paragrafen har till en början föreskrivits, att vissa

kontokurantbetalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank.

Av praktiska skäl har jag ansett det lämpligt att friställa detta betalnings­

sätt, som i viss utsträckning torde praktiseras redan nu. Behovet av kontroll

med hänsyn till Sveriges bilaterala betalningsavtal har tillgodosetts genom

kravet att riksbankens föreskrifter beträffande betalningsväg skall iakttas.

Av kontrollskäl har även uppställts krav på att den här i landet bosatte

kontrahenten skall vara en bokföringsskyldig person.

I paragrafens andra stycke har vidare föreskrivits, att postanvisnings-

betalningar skall jämställas med betalningar genom valutabank. Anledningen

härtill är följande. I annat sammanhang föreslås, att postbanken skall kunna

få bemyndigande som valutabank. Om detta förslag antas och postbanken —

såsom i sådant fall torde kunna förutsättas — blir valutabank, kommer

betalningar via postgiro att bli betalningar via valutabank och med stöd

härav undantagna från valutaförordningens betalningsförbud, under förut­

sättning att de är löpande och sker på anvisad betalningsväg. Betalning med

postanvisning går däremot på grund av den interna postala organisationen

inte genom postbanken. Det förefaller emellertid inte att finnas någon an­

ledning att i detta hänseende upprätthålla en skillnad mellan postgiro- och

postanvisningsbetalningar. Jag föreslår därför, att betalningar med postan­

visning skall vid tillämpningen av 10 a § jämställas med betalningar genom

valutabank.

71

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

17 §.

Beträffande denna paragraf vilt jag hänvisa till vad jag tidigare anfört

under rubriken »Valutaförordningens förverkandebestämmelser».

Anvisning till 3 och 10 a §§.

I denna anvisning, som ansluter till de paragrafer i valutaförordningen

där uttrycket löpande betalning används, ges en bestämning av detta be­

grepp. Såsom jag tidigare närmare utvecklat, bar bestämningen ansetts böra

ske, inte genom någon generell definition av begreppet utan genom en upp­

räkning av olika exempel på sådana betalningar som skall inordnas under

begreppet. Denna exemplifiering ansluter, såsom även framgår av det all­

männa avsnittet, i huvudsak till den förteckning över löpande s. k. osyn­

liga transaktioner och betalningar, som lämnats i OECD:s liberaliserings-

stadga härom (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Den

mest betydande skillnaden blir att, medan stadgan upptager endast s. k.

osynliga betalningar, denna anvisning — naturligt nog — även nämner varu-

likvider. Vidare har liberaliseringsstadgans på vissa punkter mycket utför­

liga och detaljerade bestämmelser sammanfattats och förenklats.

Gränserna mellan de olika transaktionstyper, som uppräknas såsom ex­

empel på löpande betalningar, är flytande. Beträffande en individuell betal-

ningstransaktion lär sålunda tvekan stundom kunna råda, huruvida den

skall föras till den ena eller den andra gruppen, fastän det är tydligt att den

hör hemma under någon av de som löpande betecknade betalningskatego-

rierna. Att dessa sålunda delvis går över i varandra utan mera bestämda

gränser lär ej kunna föranleda någon olägenhet. Någon verkan knyts näm­

ligen inte till svaret på frågan huruvida en betalning skall inordnas under

den ena eller den andra punkten. Däremot kan tydligen vissa svårigheter

uppstå på grund av att uppräkningen delvis måst ges i mycket allmänna

termer. I viss utsträckning kan emellertid erforderlig bestämning ges i till-

lämpningsföreskrifter från riksbanken. Särskilt i de fall, då — såsom un­

der punkterna 1), 2) och 8) — en betalnings karaktär av löpande görs be­

roende av att den i visst hänseende är »normal», lär närmare ledning ford­

ras för att bestämma vad som avses. I åtskilliga fall torde dock anvisning­

en få tolkas med utgångspunkt i de där begagnade allmänna uttrycken.

Man bör då lägga märke till att uppräkningen av olika kategorier löpande

betalningar endast är en exemplifiering. Till följd härav behöver de an­

vända begreppen inte vara exakt avgränsade. Om det blir tveksamt huru­

vida en viss transaktion faller under någon av de uppräknade kategorier­

na eller ej men det sakligt rimliga är att den betalningsmässigt behandlas

lika med betalningstransaktioner av viss angiven typ, kan och bör sådant

likställande ske utan närmare prövning, huruvida transaktionen kan for­

mellt inordnas under en särskilt angiven grupp betalningar eller ej.

Det förhållandet, att anvisningens uppräkning av olika kategorier löpan­

de betalningar endast är eu exemplifiering, möjliggör alltså eu sådan till-

lämpning av anvisningen, alt utan behov av formella distinktioner till var­

72

je kategori kan föras vad som sakligt synes höra hemma där. Å andra si­

dan bör emellertid betonas, att exemplifieringen dock — i likhet med den

bakomliggande OECD-stadgan — torde böra anses som uttömmande i det

hänseendet att den fullständigt anger alla de fält där löpande betalningar kan

tänkas. Den praktiska handlingsregeln blir sålunda att, om en viss betal-

ningstransaktion varken direkt faller under en uppräknad kategori löpan­

de betalningar eller är sakligt jämförlig med en sådan kategori, transaktio­

nen bör bedömas som en kapitalbetalning.

Beträffande de olika kategorierna löpande betalningar vill jag särskilt

nämna följande.

Under 1) upptas som löpande betalning likvid för varor i utrikeshandeln,

d. v. s. köpeskilling för varor som importeras, exporteras eller är föremål för

s. k. transitoaffär. Med sådan affär avses enligt föreskrift av riksbanken, att

en valutainlänning köper en vara från någon i utlandet och i samband med

köpet säljer den vidare till någon i utlandet, oavsett huruvida varan vid

transporten berör svenskt område eller ej. Varulikvider, inbegripet förskotts-

likvider, vid import, export och transitohandel förklaras som löpande, om

likviden sker på normala betalningsvillkor. Härmed avses främst att dra

gränsen mot förskottsbetalningar, som inte är kutymenliga. Sådana betal­

ningar skall således hänföras till kapitalbetalningar. En närmare precisering

av vad som anses vara »normala» betalningsvillkor torde emellertid behövas

och kan lämnas i tillämpningsföreskrifter från riksbanken. De nuvarande

föreskrifterna, vilka av Internationella valutafonden ansetts överensstämma

med Sveriges stadgeenliga förpliktelser att tillåta löpande betalningar, inne­

bär, att förskottsbetalning alltid är tillåten då varans totalvärde inte över­

stiger 50 000 kronor och att vid maskinköp för högre belopp kontraktsenliga

betalningar får erläggas i förskott med upp till en tredjedel av beställnings-

summan. Oavsett beloppet får vidare förskottsbetalning erläggas för omedel­

bart förestående leverans av varuparti. Riksbanken har ytterligare förklarat

sig beredd att efter prövning godkänna kutymenliga delbetalningar för far­

tyg under byggnad. Beträffande mottagande av förskottsbetalningar för ex­

port upprätthålls för närvarande inte några restriktioner av riksbanken.

Även beträffande transitoaffärer har riksbanken lämnat motsvarande an­

visningar i fråga om tidpunkten för utväxlande av betalningar. Däremot bär

kortfristiga bank- och kredittransaktioner i samband med utrikeshandel in­

te ansetts generellt böra anges som löpande betalningar. Uttrycket är alltför

vagt och svårgripbart för att kunna lämnas som exempel på löpande betal-

ning.

Under 2) upptas vissa med utrikeshandeln sammanhängande betalningar.

Häribiand har från liberaliseringsstadgan medtagits differens-, marginal-

och depositionsbetalningar vid terminsaffärer på varubörs, vilka i överens­

stämmelse med liberaliseringsstadgans regel härom förklaras vara löpande

under förutsättning att ifrågavarande affär överensstämmer med normal

kommersiell praxis. Även härvidlag kan, om en närmare bestämning av ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

73

trycket normal kommersiell praxis anses erforderlig, närmare bestämmel­

ser ges i tillämpningsföreskrifter från riksbanken.

De beloppsmässigt mycket betydande grupper betalningar, som förts un­

der 3), är en sammanfattning av vad som i liberaliseringsstadgan uppta­

gits under rubriken »Business and Industry».

Punkten 4) upptar betalningar för transporttjänster. Härtill har i enlig­

het med liberaliseringsstadgans uppställning fogats vissa betalningar, som

nära sammanhänger med utförandet av transporter, exempelvis utgifter för

reparation av transportmedel och hamnutgifter. Med det senare uttrycket

avses inte bara egentliga hamnumgälder utan alla normala utgifter för ett

fartygs uppehåll i hamn och fartygets beredande för fortsatt färd. Bunk-

ring och proviant har särskilt nämnts som exempel på sådana utgifter.

Försäkringsbetalningar, som upptas under 5), har i OECD:s liberalise-

ringsstadga för löpande betalningar getts ett betydande utrymme. En för­

enkling har skett av dessa detaljerade bestämmelser. Detta har kunnat ske

i första hand genom en vidgning av det fria området, så att som löpande

betalningar förklaras normala premiebetalningar av icke-engångsnatur un­

der socialförsäkring eller försäkringsavtal. Hit torde i Sverige få hänföras

alla normala premiebetalningar enligt lagen om allmän försäkring, under

skadeförsäkring, livförsäkring och annan personförsäkring samt under åter­

försäkrings- och retrocessionsavtal. Anvisningen förutsätter på denna punkt,

att i riksbanksföreskrifter skall ges erforderliga närmare bestämmelser. Nu

gällande regler härom, som även de medger en mera vidsträckt frihet än

liberaliseringsstadgan, innebär, att valutabank äger att med iakttagande av

gällande föreskrifter om betalningsvägar utföra

a) svenska försäkringsbolags betalningar till valutautlänning på grund

av direktförsäkringsavtal (d. v. s. andra avtal än återförsäkrings- och re­

trocessionsavtal) under förutsättning att betalningsmottagaren är utländsk

medborgare med fast bostad i utlandet eller i utlandet domicilierad juridisk

person eller svensk medborgare, som inte efter den 1 januari 1959 haft fast

bostad i Sverige, varvid betalning får avse även lånevalutan för försäkring

som försäkringstagaren belånar; samt

b) allmänhetens premiebetalningar till utländska försäkringsföretag, i vad

avser premiebetalning för sådan liv-, livränte- eller pensionsförsäkring som

tecknats efter den 1 januari 1959 dock endast om premien för år räknat upp­

går till ett värde av högst 1 000 kronor.

Beträffande betalningar till Sverige saknas andra inskränkningar än i frå­

ga om betalningsväg. Härvidlag gäller sålunda att, om vid direktförsäkring

försäkringsförpliktelsen är bestämd i konvertibel valuta, försäkringsbetal-

ning alltid skall ske i sådan valuta eller i kronor från s. k. konvertibelt

konto.

Då i OECD:s liberaliseringsstadga filmbetalningar upptagits i ett särskilt

avsnitt med därtill hörande bilaga, har detta föranlett eu motsvarande särbe­

handling även i anvisningen. Betalningar avseende filmuthyrning och er­

sättning för filmproduktion har sålunda grupperats för sig och under 6)

angivits såsom löpande.

Punkten 7) avseende avkastning av kapitaltillgång omfattar de fall, där

den som utnyttjar en kapitaltillgång skall verkställa betalning härför till ka­

pitalägaren, eller omvänt, där en kapitalägare skall mottaga sådan betalning.

Exempel härpå är en låntagares räntebetalningar och en nyttjanderättsha-

vares betalningar av ersättning för nyttjande av fast egendom, såsom arren­

de eller hyra. Även ett aktiebolags betalning av utdelning på bolagets ak­

tier blir tydligen betalning av avkastning. När det åter gäller vinst på rörelse,

som i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan nämns såsom exempel

på betalning av kapitalavkastning, ligger det närmast till hands att tänka

på de fall, där en rörelse drivs utan att härför bildats en särskild juridisk

person. I dylika fall blir tydligen rörelseidkarens hemtagande av vinsten inte

en betalning i den meningen, att vinstens överförande tillika innebär en ägan-

derättsöverföring från en person till en annan. Det torde emellertid omedel­

bart framgå, att i detta sammanhang även sådana överföringar avses omfat­

tade och sålunda friställda som löpande betalningar. Någon särskild om­

formulering av det i övrigt genomgående använda uttrycket »betalning» har

därför inte ansetts erforderlig för att ge uttryck häråt.

Då under 7) avkastning av kapitaltillgång tas med bland exemplen på lö­

pande betalningar och därigenom kommer att kunna fritt utföras av valuta­

bank, är syftet härmed, att en kapitalägare skall kunna tillgodoföras avkast­

ning av sitt kapital utan hinder av att han är domicilierad i annat land än

det där kapitaltillgången finns. Regeln kan ej vinna tillämpning i vidare mån

än som betingas av detta syfte. Härav följer att, oaktat t. ex. betalning av

hyra upptagits som exempel på kapitalavkastning och sålunda löpande betal­

ning, en valutainlänning inte med åberopande härav kan få betalning utförd

av hyra till en valutautlänning för förhyrande av en bostad utomlands.

1 ett sådant fall är det nämligen inte fråga om att föra avkastning från en

kapitaltillgång i Sverige över det svenska valutaområdets gränser för att

komma kapitalägaren tillgodo.

Att under 8), i överensstämmelse med liberaliseringsstadgan, resebetal-

ningar medtagits bland de löpande betalningarna får i första hand betydelse

för de resebetalningar, som kan ske genom banköverföring. Enligt den före­

slagna 10 a § begränsas nämligen friheten för löpande betalningar till be­

talningar, som går genom valutabank. Det bör emellertid vidare märkas, att

det föreslagna nya stycket till 3 § valutaförordningen innebär att begränsning

inte skall kunna göras av allmänhetens förvärv från valutabank av sådana

valutor, som fordras för löpande betalning. I den utsträckning resebetal­

ningar förklaras vara löpande betalning innebär sålunda förslaget en rätt

för den enskilde att förvärva utländska valutor härför. Att möjlighet till ut­

försel av sålunda förvärvade valutor skall finnas framgår vidare av tillägget

till 4 § valutaförordningen.

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

75

Då under 8) betalningar avseende utgifter för turist-, rekreations- och

studieresor anges som löpande under förutsättning att fråga är om normala

utgifter för sådana ändamål, är bakgrunden härtill enligt valutakommittén

följande. Den frihet för resebetalningar, som medges genom liberaliserings-

stadgan, är begränsad genom beloppslimiter. Riksbankens cirkulär i ämnet

sträcker friheten avsevärt längre. Valutabanker och andra försäljningsställen

för resevalutor har sålunda, såsom i annat sammanhang berörts, medgivits

att till envar som avser att resa utrikes sälja 6 000 kronor i valfri valuta att

användas för reseändamål, vilket svarar mot den likaledes förut omnämnda

friheten för resenär till utlandet att ur riket utföra 6 000 kronor. Härutöver

medges högre tilldelning av resevaluta åt person, som har att på uppdrag

och bekostnad av statlig myndighet företa utrikes resa eller som avser att

företa utrikes af färsresa, varjämte riksbanken förklarat sig beredd att även

i andra fall pröva ansökningar om högre resevalutatilldelning med särskild

hänsyn till resans ändamål. Sådana ansökningar om högre resevalutatilldel­

ning har för övrigt, så länge nuvarande bestämmelse gällt, alltid bifallits.

Av det sagda framgår att, då en begränsning nu föreslås till »normala ut­

gifter» för resor, detta inte föranleds av ett behov att ge stöd för en begrän­

sad praxis på resevalutaområdet. Med gällande praxis skulle ju närmast

överensstämma att utan varje inskränkande formulering betrakta alla rese­

betalningar som löpande och därmed fria. Men med den innebörd, som i övrigt

getts förslaget, skulle detta medföra, att var och en som — utan att detta

uppenbart motsades av omständigheterna — angav sig ämna företa en utri­

kes resa skulle få oinskränkt rätt att förvärva utländska betalningsmedel.

Om en valutareglering över huvud taget skall upprätthållas, torde man inte

kunna ta en sådan konsekvens. Det har därför, på motsvarande sätt som un­

der 1) och 2) i anvisningen, ansetts lämpligt att som löpande beteckna blott

Nåd som kan betecknas som normalt. Erforderlig precisering av detta uttryck

kan lämnas av riksbanken i tillämpningsföreskrifter. Hinder bör därvid inte

möta att, såsom för närvarande, fixera en viss beloppsgräns, så att resevaluta­

tilldelning därutöver inte automatiskt blir löpande utan görs till föremål för

riksbankens prövning. I

I överensstämmelse med liberaliseringsstadgan har i tre särskilda grupper

under 9)—It) sammanförts dels vissa betalningar av personligt slag, dels

vissa samhälleliga betalningar dels ock under rubriken diverse vissa speciella

betalningar av sinsemellan olikartat slag. Närmare angivande av vad som

innefattas under dessa olika kategorier synes ej erforderligt.

I gruppen personliga betalningar upptar liberaliseringsstadgan även över­

föringar av mindre belopp. Någon motsvarighet härtill har tydligen inte kun­

nat upptas i anvisningens uppräkning, som avser att lämna olika sakexem­

pel på löpande betalningar. I stället uttalas i anvisningens andra stycke, att

som löpande betalning skall utan prövning av ändamålet anses överföring av

mindre belopp. Detta gäller redan för närvarande, i det att valutabankerna

av riksbanken bemyndigats att utan avseende å ändamålet därined över-

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

föra betalningar ej överstigande 500 kronor. Det förutsattes, att även fram­

deles en sådan beloppsmässig precisering av vad som skall anses för mindre

belopp skall lämnas av riksbanken.

I anvisningens sista stycke erinras om att riksbanken med stöd av sin i

valutalagen tillerkända befogenhet att utfärda tillämpningsföreskrifter till

valutaförordningen äger lämna närmare föreskrifter för tolkningen av det

sålunda genom anvisningen i första hand bestämda begreppet löpande betal­

ning.

Departementschefens hemställan

Efter denna redogörelse för de inom finansdepartementet upprättade för­

slagen1 till

1) lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

och

2) förordning om ändring i valutaförordningen den 5 juni 1959 (nr 26))

så ock om fortsatt giltighet av samma förordning

hemställer föredragande departementschefen, att lagrådets utlåtande över

det under 1) omnämnda lagförslaget måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av

statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans

Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Per Eskilsson 1

1 Jfr sid. 65.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

77

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 april

1963.

N ärvarande:

justitieråden D^igman,

N^ordström,

regeringsrådet H^egrelius,

justitierådet J^oachimsson.

Enligt lagrådet den 29 mars 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 15

mars 1963, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för

det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas över upprättat för­

slag till lag om ändrad lydelse av 2 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

lagbyråchefen Sven-Eric Nilsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Att en sparbank efter ett genomförande av den föreslagna ändringen i

valutalagen får bemyndigande som valutabank innebär endast att sparban­

ken medgives rätt till handel med främmande valuta, såvitt denna rätt är

beroende av de vålutareglerande bestämmelserna. I 32 § sparbankslagen an-

gives vilka slag av egendom sparbank äger förvärva. Enligt vad som upp­

lysts för lagrådet är för sparbanks behov av valutahandel närmast fråga

om förvärv av utländskt mynt och av checkar dragna å utländsk penning-

inrättning. I tydlighetens intresse torde i nämnda paragraf böra angivas,

att sparbank äger förvärva såväl in- som utländskt mynt samt checkar

dragna å in- eller utländsk penninginrättning.

Ur protokollet:

Birgitta Liljefors

87

behöver inLe i och för sig ha någon avgörande betydelse vid bedömningen

av reservens tillräcklighet, eftersom behovet av en valutareserv av olika an­

ledningar successivt kan ha minskat och dessutom för en sådan ekonomi

som den svenska kanske kunde tänkas vara särskilt lågt (våra nordiska

grannländer har också i regel hållit internationellt sett låga reserver). Men

dessa mekaniska jämförelser antyder i alla fall snarast att vår nuvarande

valutareserv är hållen i underkant än motsatsen.

De krav, som kan ställas på storleken av vår valutareserv beror på en

rad faktorer, som dels är till sin natur ovägbara dels skiftar i betydelse från

tid till annan. Här beror mycket på den institutionella ram man förutsätter

som given för bedömningen. Stabiliseringsutredningen sammanfattar sin

diskussion av denna fråga på följande sätt:

»Eu valutautströmning genom importöverskott på 2—3 miljarder kronor

synes ändå vara det mesta man har anledning att räkna med även vid myc­

ket allvarliga påfrestningar. Därtill kommer den minskning av reserverna,

som kan uppkomma genom större frihet för de internationella kapitalöver­

föringarna. En vidgad exportkreditgivning kan också komma att ställa öka­

de krav på landets likviditet. Men valutareserven får inte vara helt tömd

efter en dylik påfrestning. En viss reserv måste alltid föreligga för att hindra

att desperata åtgärder framtvingas. Man kommer på dessa grunder fram

till att valutaresurserna i form av valutareserv och lånemöjligheter i de

internationella organisationerna skulle behöva vara väsentligt större än de

f. n. normalt är.» (sid. 122)

Stabiliseringsutredningens gissning på variabiliteten i bytesbalansens sal­

do kan vara lika god som någon annan. Den är förmodligen bättre än de

flesta, eftersom ett visst stöd för den antydda storleksordningen av 2—3

miljarder kan fås genom ett studium av de svängningar, som valutareser­

verna i andra länder utsatts för. Man finner att i industriländerna ett kon­

tinuerligt valutautflöde maximalt begränsats till några procent av brutto­

nationalprodukten. Högt på listan ligger emellertid länder som i likhet med

Sverige är relativt små och har en relativt stor utrikeshandel. Högst ligger

sålunda Nederländerna med en valutaavtappning jan.—sept. 1957 på 3,2

procent av BNP. Norge och Danmark redovisar förluster på 1,8 procent av

BNP för perioderna jan. 1953—mars 1955 resp. april 1954—juni 1955. Ef­

tersom den svenska valutareserven f. n. uppgår till närmare 6 procent av

BNP, skulle man med hänsyn till de här berörda variationstalen kunna an­

se den vara fullt tillfredsställande. Det bör emellertid vidare bemärkas, att

här endast varit tal om variabiliteten (neråt) i valutareserven, men att

variabiliteten i bytesbalansens saldo kan vara betydligt större. För Norge var

den t. ex. vardera åren 1954 och 1955 av storleksordningen 5—6 procent.

Men eftersom nedgången startade från ett läge med stort överskott kunde

valutaminskningen begränsas till det nyss angivna, betydligt lägre procent­

talet.

För Sveriges del synes man emellertid redan under en följd av år haft

eu med hänsyn till olika faktorer gynnsam utveckling av bytesbalansen och

likväl inte kunnat uppnå någon mera betydande förstärkning av valutareser­

ven. Det kan erinras om alt vi under senare år inte endast haft eu kumulerad

förskjutningspost av nästan samma storleksordning som hela vår valuta­

reserv. Vi har också haft eu gynnsam utveckling av våra terms of trade,

som för åren 1958—60 i och för sig kan uppskattas ha betytt eu samhälls­

ekonomisk vinst av storleksordningen 2 miljarder kronor. I nationalbud-

geten för 1962 förutses emellertid en försämring av terms of trade på 3

procent motsvarande en förlust på 500 milj. kr. Det är tydligt att vi bär har

att göra med en faktor, som kan kraftigt påverka valutareservens utveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1993

89

praktiska svårigheter, som föreligger i form av bindningar mellan de långa

och korta räntorna. De institutionella hindren för en rörlighet dem emel­

lan synes just i Sverige vara särskilt betydande (Stabiliseringsutredningen

sid. 162).

Nyssnämnda politik har den nackdelen att differentieringseffekten inte

renodlat avser de korta kapitalrörelserna å ena sidan och å andra sidan

de kapitalrörelser, som direkt har att göra med den inhemska aktiviteten.

Ur den synpunkten mer effektiv är den i princip eleganta metoden med

en systematisk växelkurspolitik för »forward rates», som fixeras med hän­

syn till den effektiva avkastningen på räntearbitrage vid en given differens

mellan den inhemska och den utländska räntenivån. För att politiken skall

kunna fungera i praktiken måste en rad institutionella och psykologiska

förutsättningar vara uppfyllda, vilket gör att realismen i förslaget är svår att

bedöma på förhand. (För en utförlig beskrivning av hela problemkom­

plexet hänvisas till Bent Hansens artiklar i Skandinaviska Bankens kvar­

talsskrift 1958:4 och 1959:1.)

En speciell möjlighet att utnyttja i princip långa kapitalrörelser för att

påverka likviditeten ligger i att låta utlandet emittera värdepapper på den

inhemska marknaden i »dräne ringssyfte». Effekten av ingående korta ka­

pitalrörelser på både den externa och interna likviditeten skulle kunna

neutraliseras genom en sådan politik. Det skulle då närmast vara fråga

om ett högkonjunkturläge med redan tillräcklig valutareserv och en poten­

tiell efterfrågan på utländska värdepapper, som förut hållits tillbaka av

emissionskontroll. Det kan i detta sammanhang erinras om att nyemissioner

hör till den kategori kapitalrörelser, för vilka någon liberaliseringsskyldig-

het ännu icke föreligger inom EEC. Och trots vad som ovan sagts om vår

valutautveckling kan det ju hända, att vi en gång kommer att befinna oss

i ett läge med »för stor valutareserv». Den här antydda politiken har under

senare år aktualiserats i Holland, som icke desto mindre under 50-talet vid

två särskilda tillfällen råkade in i långvariga och mycket besvärande valuta­

kriser.

En politik som syftar till att öka vårt »internationella utrymme» motive­

rar slutligen också från svensk sida fullt stöd åt förslag till ökning av

den internationella likviditeten genom IMF eller på annat sätt. Varje" för­

bättring i det internationella samarbetet på valutaområdet ökar förtroendet

till enskilda valutor och minskar risken för spekulativa kapitalrörelser.

Ökad kapacitet hos ifrågavarande organ och även olika slags internationella

arrangemang kan vidare neutralisera de icke önskvärda effekterna på betal­

ningsbalansen av de kapitalrörelser, som ändå förekommer. Vid en svensk

associering till EEC skulle t. ex. begränsningen av svängrummet för vår pen­

ningpolitik få vägas mot det samarbete och poolning av de finansiella resur­

serna, som eventuellt kan växa fram på längre sikt. Ännu viktigare i det här

diskuterade sammanhanget är kanske de möjligheter Sverige kan ha att

unilateralt försäkra sig om dragningsrätter och stand-by-krediter av olika

slag. Av speciell betydelse kunde detta visa sig vara under den övergångs­

period, som skulle följa på ett hävande av valutaregleringen. Man finge då

gardera sig mot de kapitalrörelser, som sammanhänga med att efterfrågan

och etl utbud kan ha ackumulerats i eu bestämd riktning under en lån"

följd av år.

ö

(>■ De långa kapitalrörelserna

De långa kapitalrörelserna avser främst handeln med aktier samt direkta

(rea!-) investeringar. Dessa kapitalrörelser skiljer sig från de korta där­

igenom att de förra men ej de senare aktualiserar ett transferproblem och i

7 llilumij lill riksdagens protokoll 11163. 1 samt. Nr 13!)

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

duktionsinriktningen och tillväxttakten i produktionsutvecklingen komma

att påverkas. Vår egen ekonomiska tillväxt kan öka i den mån kapitalim­

porten medför ett utnyttjande av lediga resurser inom landet eller vid fullt

utnyttjade resurser kompletterar den inhemska kapitalbildningen. En ökad

kapitalimport skulle också i och för sig kunna möjliggöra eu ökad kapital­

export t. ex. till u-länderna. Vi skulle då komma att verka som förmedlare

och omformare av kapitalströmmarna.

Omfattningen och riktningen av de direkta investeringarna måste i myc­

ket hög grad komma att bero på vår framtida ställning i förhållande till

EEC. Om vi ej vinner anslutning eller om full jämställdhet ej nås för alla

varugrupper, kan man — vid möjligheter till etablering inom EEC — från

svenska näringslivets sida räkna med strävanden till betydande utländska

direkta investeringar i syfte att komma inom tullmuren. Storleksordningen

av en dylik kapitalexport är emellertid omöjlig att bedöma på förhand. Eu

full associering skulle å andra sidan kunna tänkas ge incitament till direkta

investeringar i Sverige från länder utanför marknaden d. v. s. i första hand

från USA.

I förhållande till industriländerna balanserar f. n. våra in- och utgående

direkta investeringar ungefär varandra. Bäggedera var både år 1960 och

1961 av storleksordningen 150 milj. kr. Därtill kom emellertid en kapital­

export i form av direkta investeringar i u-länderna under dessa år som lika­

ledes var av storleksordningen 150 milj. kr.

Det rör sig alltså hittills om relativt små belopp. Eftersom ansökningar

om direkta investeringar utomlands i regel också beviljas, behöver man i

detta fall inte räkna med några fördämningar, som plötsligt brister vid ett

hävande av valutaregleringen.

7. Valutareserven och den ekonomiska politiken

Både den långsiktiga kapitalexporten och den långsiktiga kapitalimporten

bjuder på speciella problem för den ekonomiska politiken. Vad kapitalim­

porten beträffar kan dessa problem dock i stort sett betraktas som margi­

nella. I vissa lägen kan visserligen utländska investeringar konkurrera med

den inhemska efterfrågan om knappa resurser och därigenom försvåra eu

ekonomisk politik, som syftar till prioriterad användning av produktions­

resurserna. Särskilt byggnadsverksamhetens omfattning och inriktning kun­

de komma att beröras av direkta utländska investeringar i Sverige. Men

det bör dock vara fråga om små belopp i jämförelse med den totala bygg­

nadsverksamheten och ännu mindre i jämförelse med den totala in­

hemska efterfrågan och sysselsättningen. Nackdelarna med en kapitalex­

port återigen avser långtidseffekten på valutareserven som, jämfört med

aktuella valutareserver och bytesbalansens normala saldo, kan vara nog så

betydande.

Problemen vid kapitalexport och kapitalimport blir dess mindre ju mer

man kan räkna med full substitution mellan resurserna på olika produk­

tionsområden. Direkta utländska investeringar i Sverige skulle då kunna

tillgodoses genom ökad, av kapitalinflödet finansierad import. För svensk

kapitalexport skulle å andra sidan endast motsvarande, marginella resurser

behöva avdelas på den inhemska marknaden. Nu föreligger i regel inte så­

dana direkta samband, och då blir särskilt kapitalexporten problemfylld,

eftersom bristen på substitution tar sig uttryck i en belastning på valuta­

reserven.

Den långa kapitalexporten konkurrerar med andra krav på valutareser­

ven. Som förut påpekats kan sådana krav bero på behovet av ökat »interna­

tionellt utrymme» för konjunkturpolitiken och av en ökad buffert för de

93

korta kapitalrörelserna. Vi står också inför en period av kraftigt vidgad

hjälp åt n-länderna. Dessa krav kan realiseras endast i lakt med en ök­

ning av överskottet i bytesbalansen, eftersom vår nuvarande valutareserv

knappast inrymmer några marginaler för ovannämnda ändamål. Om man

inte kan räkna med eu »spontan» ökning av bytesöverskottet, måste an­

tingen den ekonomiska politiken stramas åt eller någon eller några av de

angivna målsättningarna revideras. 1 första hand får man alltså här söka

göra en framtidsbedömning speciellt för utrikeshandeln.

Tendenserna i den ekonomiska utvecklingen fram till 1%5 har ur olika

synpunkter belysts av Långtidsutredningen. Exporten förväntas stiga med

ungefär 6 ä 7 procent årligen, och prognoser (resp. planer) föreligger också

för de privata investeringarna och för den offentliga sektorns utgifter. Vi­

dare föreligger en prognos för den totala produktionen, som beräknas stiga

med omkring 4 procent per år. För importutvecklingen har i första hand

insatts en plansiffra, som anpassats efter önskemålet om ett överskott på

bytesbalansen på omkring en halv miljard. Rimligheten av denna mål­

sättning kan sedan testas dels med en analys av innebörden härav för ba­

lansen mellan efterfrågan på och utbudet av resurser lör inhemskt bruk,

dels med eu jämförelse mellan plansiffran för importen och den import som

kan förutsättas bli nödvändig med hänsyn till den förväntade produktionsut­

vecklingen. Det kan vara onödigt att här närmare ingå på kalkylens alla

förutsättningar och konstruktion — den har f. ö. närmast karaktären av

räkneexempel. Det skall blott konstateras att man, med hjälp av en för-

skjutningspost på ett par hundra miljoner kronor, icke anser ett valuta­

tillskott av ovannämnd storleksordning osannolikt vid oförändrad ekono­

misk politik och bibehållen samhällsekonomisk balans. Denna bedömning

vars hypotetiska karaktär återigen understrykes — skall här få bli ut­

gångspunkt för det fortsatta resonemanget (för närmare beskrivning av

kalkylen hänvisas til! Långtidsutredningens betänkande).

Det planerade överskottet i bytesbalansen på omkring en halv miljard är

av den storlek, som ungefär motsvarar den diskuterade nivån för den fullt

utbyggda u-hjälpen. Antag därför, för resonemangets skull, att det utan en

ändring av den ekonomiska politiken ej skulle bli utrymme för någon ök­

ning av valutareserven. Man kan då diskutera två fall. Antingen tar man

risken för den minskning av valutareserven, som kan uppkomma bl. a. ge­

nom (frisläppta) kapitalrörelser och tar därmed också risken att vid behov

få bekämpa en dylik utveckling med en ekonomisk politik på relativt kort

sikt. Eller kan man söka systematiskt bygga upp valutareserven i syfte att

undvika eu dylik risk. Dessa två politikalternativ skall här diskuteras var för

sig-

'

...

„ ,

Om valutareserven bibehålies ungefär vid nuvarande nivå, kommer den,

som tidigare nämnts, att te sig relativt otillräcklig i jämförelse med de

svängningar, som den på kort sikt kan komma att utsättas för. Enbart för

förändringarna i bytesbalansens saldo synes det föreligga i alla fall en risI:

för en nedgång på flera procent av BNP d. v. s. för en avtappning av större

delen av vår valutareserv. Ovanpå en dylik förändring skulle vidare, i ett

ogynnsamt fall, kunna lagras en kapitalexport av kanske samma omfatt­

ning. Totalt sett skulle det därför i princip kunna röra sig om ett utflöde

av hela vår valutareserv. Återuppbyggandet av valutareserven kom i ett så­

dant läge att framstå som en mycket högt prioriterad målsättning för den

ekonomiska politiken. Det kunde, särskilt i det fall att man av olika an­

ledningar ej kunde eller ville påverka de korta kapitalrörelserna, bli fråga

om att på relativt kort sikt åstadkomma en förbättring av bytesbalansens

saldo av storleksordningen 4 ä procent av BNP.

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 år 1963

99

(Gällande lydelse)

betalning, må ej utan riksbankens till­

stånd utföras ur riket.

5

§•

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest

1) tillgodohavandet här —--------

i utlandet;

2) den, som är bosatt bär i riket,

skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som —-----------bosatt per­

son.

6

§•

Betalningsmedel så ock fordrings-

bevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom

talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till ri­

ket.

Tillstånd av riksbanken vare ock

erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller --------------utlandet;

eller

2) ikläda sig------- - — jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej utan riksbankens tillstånd så för­

fogas, att ägarens innehav av utländs­

ka betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom för­

minskas; dock att sådant tillstånd

ej erfordras för föryttring till riks­

banken eller till valutabank eller till

den, som erhållit tillstånd, varom i

2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda —--------riket bosatt.

(Föreslagen lydelse)

utlandet må utföra resevaluta till av

riksbanken medgivet belopp.

5 §•

I den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd, därest

1) tillgodohavande här —- •— —

i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket,

skall överlåta

betalningsmedel, vär­

depapper eller fordring sbevis, vilkas

företeende utgör villkor för rätt att

kräva betalning,

å den som är bosatt i

utlandet; eller

3) den, som------------ - bosatt per­

son.

6

§•

Betalningsmedel må ej utan riks­

bankens tillstånd införas till riket,

dock att resande från utlandet må

införa resevaluta till av riksbanken

medgivet belopp.

1 den mån ej annat följer av vad i

10 a § sägs, erfordras riksbankens

tillstånd,

därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller--------------- utlandet;

eller

2) ikläda sig--------------- jämförliga

åtgärder.

9 §•

Över utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden, som

tillhöra någon här i riket bosatt, må

ej, i den mån ej annat följer av vad

i 10 a § sägs, utan riksbankens till­

stånd så förfogas, att ägarens inne­

hav av utländska betalningsmedel och

utländska banktillgodohavanden där­

igenom förminskas; dock att sådant

tillstånd ej erfordras för föryttring

till riksbanken eller till valutabank

eller till den, som erhållit tillstånd,

varom i 2 § andra stycket under c)

sägs.

Vad sålunda — —- — riket bosatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 år 1963

103

Innehåll

Propositionens huvudsakliga innehåll ..................................................... 1

Författningsförslag ....................................................................................... 2

Statsrådsprotokoll den 15 mars 1963 ..................................................... 9

I. Inledning ................................................................................................ 9

II. Gällande ordning m. m........................................................................... 11

Valutaförfattningarna ....................................................................... 11

Riksbankens dispensgivning ......................................................... 15

Internationella överenskommelser ............................................. 17

III. Frågan om förlängning av valutaregleringen ................................ 19

Riksbanksfullmäktiges framställning ........................................ 19

Remissyttrandena ............................................................................... 19

IV. Valutakommittén ................................................................................... 20

Utredningsuppdraget ....................................................................... 20

Allmänna synpunkter ...................................................................... 22

Betalningsvägar och löpande betalningar ................................ 24

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutaut­

länningar ....................................................................................... 31

Till valutahandel berättigade institutioner ................................ 33

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ........................ 38

V. Remissyttrandena över valutakommitténs förslag ..................... 40

Betalningsvägar, löpande betalningar samt direkta betalning­

ar mellan valutainlänningar och valutautlänningar ....

40

Till valutahandel berättigade institutioner................................ 45

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ....................... 48

Frågan om en analys av verkningarna av att valutareglering­

en avskaffas eller väsentligen uppmjukas ............................ 48

VI. Departementschefen .............................................................................. 49

Allmänna synpunkter på valutaregleringen och frågan om

dess förlängning ........................................................................... 49

Valutaregleringens författningsmässiga utformning m. m. . .

52

Betalningsvägar och löpande betalningar ................................ 56

Direkta betalningar mellan valutainlänningar och valutaut­

länningar ....................................................................................... 58

Till valutahandel berättigade institutioner ................................ 60

Valutaförordningens förverkandebestämmelser ....................... 62

Specialmotivering ............................................................................... 65

Departementschefens hemställan ................................................. 76

Lagrådets utlåtande den 5 april 1963 ..................................................... 77

Statsrådsprotokoll den 5 april 1963 .......................................................... 78

Bihang

Valutaregleringen och målen för den ekonomiska politiken. Av

Börje Kragh ............................................................................................ 79

Valutakommitténs författningsförslag ................................................. 97

Stockholm 1963. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 630433