Prop. 1960:115

Kungl. Maj ds proposition nr 115 år 1960

1

Nr 115

Kungl. Maj ds proposition till riksdagen med förslag till lag om

straff för varusmuggling, m. mgiven Stockholms slott den 25 mars 1960.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om straff för varusmuggling; 2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker; 3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmo- nopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306);

6) lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110); 7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsma- teriel;

9) förordning angående andrad ,/deise av 3 a och li §g föroru.iui~eeii den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) an­ gående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljnings- förordningen den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) an­ gående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksproduk­ ter in. m.;

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) an­ gående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, in. in.; samt

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

3

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

¹ §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författ­ ning ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2

§•

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst trehundra kronor.

3 §.

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §.

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller in­ försel- eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ordning an­ mälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller annan all­ män avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot införselför­ bud utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot utförsel­ förbud;

2. förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsält- ning under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förut­ satts;

3. förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller ut­ försel under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förut­ satts;

4. medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder alt godset införes eller utföres i strid mot förbud.

5

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller in­ teckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må dom­ stolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendo­ men. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12

§.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, med­ dela sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens värde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

11 §•

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndig­ heten gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. År saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela an­ visningar rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verk­ ställande anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffen­ het tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tull­ direktör, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltull­ styrelsen äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkom­ mer polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag. samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott förövats.

Om beslå"

15 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten ävensom polisman må taga egendom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, i beslag. I samband med tillsyn enligt 14 § första stycket för uppdagande av varu­ smuggling må ock posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar verkställa beslag som nyss sagts. Tulltjänsteman äge i övrigt i fråga om

Kungl. Mnj.ts proposition nr 115 år 1960

Om förfarandet i vissa fall vid egendoms förverkande

7

20

§.

Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan inneha­ vare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

21

§.

Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egen­ dom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är allenast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde uppskattas till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att beslaget skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara förverkad, därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller an­ nan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler miss­ nöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frå­ gan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan an­ givits, åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egen­ domens förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Om förfarandet med förverkad egendom

22

§.

Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i be­ slag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild för­ fattning till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. För- vapngspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjän­ lig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. 1 annat fall må egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första styc­ ket föreskrives.

23 §.

Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde Iill femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rätten må utan äga­ rens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Om åtal

24 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestäm­ mer. Sådan befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnan­ de enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts. 8

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Särskilda bestämmelser

25 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om god­ set redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för be­ hörig redovisning.

26 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med­ verka vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt denna lag.

27 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av för­ budet, skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives, icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåkla­ gare skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt äldre lag. _ 4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagarupp- gifter fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt för­ ordnande, som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel, 17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutför­ sel, skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt förordnandet.

6. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestäm­ melsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

9

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

1 mom. Spritdrycker må icke med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande fartyg av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande för­ bud att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för det fartyg, med vilket de forslas, eller tillhöra med fartyget följande resande eller ombord å detsamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke över­ stiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vatten­ område inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från förbud, som avses i denna paragraf.

2

§•

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga rum.

Visas, att det fartyg, med vilket dryckerna forslats, på grund av sjönöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från ansvar fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §.

/ mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å fartyg företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras å fartyget.

10

Kangl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

olovlig införsel av spritdrycker funnit särskild tullbevakning böra anordnas a fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton, vilket ankommer från eller avgår till utrikes ort, må, därest beslag ägt rum å drycker, vilka under resan medförts å fartyget, bevakningschefen kunna förordna, att kostnaden för bevakningen skall gäldas av fartygets ägare.

Kostnaden för bevakningen skall utgå efter gällande taxa för extra tull­ förrättningar samt gäldas i den ordning, som härutinnan är stadgat i fråga om ersättningsbelopp för sådan förrättning.

4 §.

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattengrän­ sen och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller där utanför belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett såsom olovlig inför­ sel till svenskt territorialvatten enligt 1 §.

I gränsvatten av mindre bredd än tjugofyra sjömil skall gränsen för det farvatten, som avses i första stycket, anses sammanfalla med mittellinjen eller den gränslinje, som eljest är fastslagen genom överenskommelse, hävd eller annorledes.

Vad i denna paragraf är stadgat skall icke tillämpas med avseende å far­ tyg av främmande nationalitet, med mindre Konungen förordnar, att para­ grafen skall äga tillämpning beträffande fartyg av den nationaliteten.

5 §•

\ad enligt 1 § 2 mom. b) och 2 § 1 mom. andra stycket gäller för de fall, då beträffande spritdrycker, som införts till svenskt territorial­ vatten, av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro e^er varit avsedda att olovligen införas till riket, skall, i den mån Konungen så förordnar, icke äga tillämpning vid införsel till område inom territorial­ vattnet, i fråga om vilket avtal med främmande stat om gemensam bevak­ ning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror träffats, med mind­ re av omständigheterna tillika uppenbarligen framgår, att dryckerna icke aro eller varit avsedda att olovligen införas till den stat, med vilken avta­ let ingåtts.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1900

11

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11 och 13—15 §§ lagen den 4 juni 1913 an­ gående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteck­ ning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§.

Innan målet av generaltullstyrel­ sen företages till avgörande, skall tillfälle lämnas den tullfiskal, inomi, vars tjänstgöringsdistrikt beslaget skett, ävensom varuägaren, varmed i denna lag förstås emottagaren av va­ ran eller, om han är ombud för an­ nan här i riket, vilken över densam­ ma äger förfoga, denne senare, att i målet sig yttra; och förelägge styrel­ sen för sådant ändamål envar av dem att inom viss tid från erhållen del av föreläggandet avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att målet ändå avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan han icke med kallelse anträffas, skall styrelsen låta i allmänna tidningarna införa kungörelse angående beslaget med föreläggande för ägaren att, Aid nyssnämnda äventyr, inom tre må­ nader från kungörandet inkomma med yttrande i målet. Där så prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl ytt­ rande från den, som verkställt be­ slaget.

§•

Påkallar tullfiskalen eller varuäga­ ren vittnesförhör vid domstol, eller finner generaltullstyrelsen eljest så- dant förhör erforderligt, må styrel­ sen därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren missnöjd med beslut, som general- tullstyrelsen jämlikt (i, 7, <3 eller 9 §

⁵ §•

Innan målet av generaltullstyrel­ sen företages till avgörande, skall tillfälle lämnas befattningshavare, som generaltullstyrelsen förordnar, ävensom varuägaren, varmed i denna lag förstås emottagaren av varan el­ ler, om han är ombud för annan här i riket, vilken över densamma äger förfoga, denne senare, att i målet sig yttra; och förelägge styrelsen för så­ dant ändamål envar av dem att inom viss tid från erhållen del av föreläg­ gandet avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att målet ändå avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan han icke med kallelse anträffas, skall styrel- sen låta i allmänna tidningarna in­ föra kungörelse angående beslaget med föreläggande för ägaren att, vid nyssnämnda äventyr, inom tre må­ nader från kungörandet inkomma med yttrande i målet. Där så prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande från den, som verkställt be­ slaget.

11

§•

Påkallar den av generaltullstyrelsen förordnade befattningshavaren eller varuägaren vittnesförhör vid domstol, eller finner generaltullsty- relsen eljest sådant förhör erforder­ ligi, må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen för­ ordnade befattningshavaren eller va­ ruägaren missnöjd med beslut, som

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 jimi 1956

(nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

7

§•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill­ kor som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, med fängelse eller straffar­ bete i högst två år. Samma lag vare där någon i strid med 3 § ur riket utför eller söker utföra ämne eller an­ nat som avses i 3 §.

8

§.

Har någon brutit mot vad i 1 eller 2 § stadgas, skall, om det ej är up­ penbart obilligt, i 1 § avsett ämne el­ ler förening, som han därvid inne­ haft, bearbetat eller eljest tagit be­ fattning med, förklaras helt eller del­ vis förverkat till kronan. Innehar han icke längre ämnet eller förening­ en, må i stället värdet förklaras för­ verkat. Samma lag vare beträffande ämne eller annat som någon i strid med vad i 3 § stadgas utfört eller sökt utföra ur riket.

(Föreslagen lydelse)

7 §•

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill­ kor som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse 1 högst sex månader eller, om brottet är grovt, med fängelse eller straffar­ bete i högst två år. Angående påföljd för olovlig utförsel av ämne eller an­ nat som avses i 3 § och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

8

§.

Har någon brutit mot vad i 1 eller 2 § stadgas, skall, om det ej är up­ penbart obilligt, i 1 § avsett ämne el­ ler förening, som han därvid inne­ haft, bearbetat eller eljest tagit be­ fattning med, förklaras helt eller del­ vis förverkat till kronan. Innehar han icke längre ämnet eller förening­ en, må i stället värdet förklaras för­ verkat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

15

Förslag

till

lag om ändring i strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom., 26 och 27 §§strålskyddslagen den 14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1!)60

(Gällande lydelse)

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fäng­ else straffes

1. den som olovligen bedriver ra­ diologiskt arbete eller obehörigen in­ för eller söker införa radioaktivt äm­ ne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som------------- andra före­ skrifter;

3. den som----------- eller 19 §;

4. den som----------- uppgift; och

5. den som------------21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes el­ ler söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olov­ ligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det för­ varas, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Fin­ nes ämnet ej i behåll, må i stället vär­ det förklaras förverkat.

Anordning, som------------ äro där­ till.

Med förverkad — — — strål- skyddsmyndigheten bestämmer.

27 §.

Påträffar tulltjänsteman egendom, som skäligen kan antagas vara för­ verkad enligt 26 §, skall han taga egendomen i beslag.

I övrigt gäller om beslag vad där­ om finnes särskilt stadgat.

Om verkställt —------- i beslag.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olov­ lig införsel av radioaktivt ämne och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straf­ fes

1. den som olovligen bedriver ra­ diologiskt arbete eller som eljest, annorledes än genom olovlig införsel, bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som —--------andra före­ skrifter;

3. den som------------ eller 19 §;

4. den som------- — uppgift; och

5. den som----------- 21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller innehar nå­ gon hår olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som------------ äro där­ till.

Med förverkad — — — strål- skyddsmyndigheten bestämmer.

27 §.

Om beslag gäller vad därom fin­ nes särskilt stadgat.

Om verkställt----- ----- -i beslag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

17

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel

Härigenom förordnas, att 9 § förordningen den 19 maj 1939 angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

9 §•

Tillverkar någon olovligen gas­ skyddsmateriel av första klass,

eller inför någon till riket gas­ skyddsmateriel av första klass utan att hava erhållit tillstånd därtill eller gör försök till sådan införsel,

eller saluhåller eller försäljer nå­ gon gasskyddsmateriel i strid mot be­ stämmelserna i denna förordning,

straffes, där ej gällande bestäm­ melser om ansvar för olovlig varuinförsel äro tillämpliga, med dagsböter eller fängelse, och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna — — — vara förverkad.

Kan egendom, —------- värde gäl­ das.

(Föreslagen lydelse)

9 §.

Angående påföljd för olovlig inför­ sel av gasskyddsmateriel av första klass och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

Tillverkar någon olovligen gas­ skyddsmateriel av första klass,

eller saluhåller eller försäljer nå­ gon gasskyddsmateriel i strid mot be­ stämmelserna i denna förordning,

straffes med dagsböter eller fäng­ else, och vare egendomen förverkad.

Äro omständigheterna — — — vara förverkad.

Kan egendom, -—------- värde gäl­ das.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

19

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om

försäljningsskatt

Härigenom förordnas, att 34 § förordningen den 5 mars 1948 om försälj­ ningsskatt skall upphöra att gälla samt att 8 och 33 §§ samma förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

§■

Kontrollstyrelsen är — -—• ■— sådan försäljning.

Beträffande införsel är, med den inskränkning som nedan sägs, gene­ raltullstyrelsen beskattningsmyndig- het.

33 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, stadgas i skatte- strafflagen.

(Föreslagen lydelse)

8

§•

Kontrollstyrelsen är---------- - sådan försäljning.

Beträffande införsel är, med den inskränkning som nedan sägs, gene­ raltullstyrelsen beskattningsmyndig- het. Bestämmelserna i 46 § nyss­ nämnda förordning skola gälla jäm­ väl vid införsel.

33 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktig vara i deklaration eller försäkran lämnat oriktig uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varusmuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 8 §, dagen efter den, då för­ ordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 8 § se 1959: 94.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) angående

reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur

Härigenom förordnas, att 15 § förordningen den 5 juni 1953 angående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur skall upphöra att gälla samt att 11—14 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

11

§•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt 13 § eller enligt la­ gen om straff för olovlig varuinförsel skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i tullstad­ gan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i------------föreskriven tid.

12

§.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om straff för olovlig varuinförsel eller på grund av stadgande i denna förord­ ning säljas å auktion genom tullver­ kets försorg, må försäljning ske en­ dast till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under för­ behåll att varan återutföres.

Kan försäljning--------— general­ tullstyrelsen förordnar.

13 §.

Den som utan behörig tullangivning eller medelst vilseledande åtgär­ der till riket inför eller söker införa vara, som enligt denna förordning icke får införas, straffes med dagsbö­ ter.

Vara som någon i strid mot denna förordning olovligen infört eller sökt

(Föreslagen lydelse)

11

§•

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling skall vara förver­ kad samt hinder ej heller eljest mö­ ter mot utförsel av varan, under tull­ kontroll återutföras enligt de före­ skrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i------- -— föreskriven tid.

12

§.

Skall i denna förordning avsedd vara enligt tullstadgan eller lagen om straff för varusmuggling eller på grund av stadgande i denna förord­ ning säljas å auktion genom tullver­ kets försorg, må försäljning ske en­ dast till någon, som erhållit tillstånd varom i 1 § sägs, eller ock under för­ behåll att varan återutföres.

Kan försäljning------------ general­ tullstyrelsen förordnar.

13 §.

Angående påföljd för olovlig inför­ sel av vara, som enligt denna förord­ ning ej får införas, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

na förordning skolat förklaras för­ verkad, ej tillrättaskaffas gälde den brottslige dess värde. Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens pröv­ ning bero, huruvida förverkandepåföljd skall inträda.

I fråga om åtal för förseelse, som avses i första stycket, och talan om förverkande av gods eller värde på grund av föreskrifterna i andra styc­ ket ävensom beslag av gods, som kan antagas vara förverkat, och förfaran­ det med beslagtaget gods skall vad i allmänhet är stadgat om olovlig in­ försel av tullpliktig vara äga motsva­ rande tillämpning.

14 §.

Den som bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis el­ ler i strid mot stadgandet i 4 § förs­ ta stycket disponerar å proviante- ringsfrilager upplagd vara annorle- des än till fartygs, buss eller luftfar­ tygs proviantering eller utrustning i föreskriven ordning straffes med dagsböter.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

Den som, utan att vara förfallen till ansvar enligt lagen om straff för va­ rusmuggling, bryter mot villkor för tillgodonjutande av tillståndsbevis el­ ler i strid mot stadgandet i 4 § första stycket disponerar å provianterings- frilager upplagd vara annorledes än till fartygs, buss eller luftfartygs pro­ viantering eller utrustning i föreskri­ ven ordning straffes med dagsböter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954

(nr 73) angående tillverkning av brännvin

Härigenom förordnas, att 19 § förordningen den 26 februari 1954 angå­ ende tillverkning av brännvin1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

19 §.

19 §.

1. Den som olovligen tillverkar 1. Den som olovligen tillverkar brännvin eller bereder mäsk i uppen- brännvin eller bereder mäsk i uppen­ bart syfte att därav framställa bränn- bart syfte att därav framställa bränn-

1 Senaste lydelse av 19 § se 1955:35.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

vin, så ock den som innehar mäsk, uppenbarligen avsedd för olovlig brännvinstillverkning, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet------- • -— två år. Vid bedömande —- — — framställt brännvin.

Begår någon — — — äro däremot.

2. Har någon förövat gärning, som avses i 1 mom., skola därvid nyttjade redskap, å stället befintliga förråd av för den olovliga tillverkningen eller beredningen uppenbarligen avsedda råämnen samt av brännvin och mäsk ävensom de kärl, i vilka brännvinet och mäsken förvaras, tagas i beslag och dömas förverkade.

3. Den som ----------- - etthundra kro­ nor.

vin, så ock den som forslar, döljer el­ ler förvarar brännvin, vilket uppen­ barligen är olovligen tillverkat, eller mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstillverkning, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Är brottet —-------- två år. Vid bedömande----------- framställt brännvin.

Begår någon------------äro däremot.

2. Har någon olovligen tillverkat brännvin eller berett mäsk, skola där­ vid nyttjade redskap samt å stället befintliga förråd av för den olovliga tillverkningen eller beredningen up­ penbarligen avsedda råämnen tagas i beslag och dömas förverkade. Påträf­ fas brännvin, som olovligen tillver­ kats, skall brännvinet, tillika med kärl, vari det förvaras, tagas i beslag och dömas förverkat. Vad nu sagts om brännvin, som olovligen tillverkats, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om mäsk, som uppenbarligen är avsedd för olovlig brännvinstill­ verkning.

3. Den som------------ etthundra kro­ nor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljnings-

förordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

86 §. 86 §.

2 mom. Är införsel av rusdrycker 2 mom. Angående påföljd för olovbelagd med straff enligt gällande be- lig införsel av rusdrycker och för förstämmelser om ansvar för olovlig va- sök därtill stadgas i lagen om straff ruinförsel, skola de i sådant avseen- för varusmuggling. I fråga om för­ de meddelade föreskrifter lända till säljning av olovligt införda rus-

23

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

efterrättelse. I fråga om försäljning drycker skall gälla vad i 90 § 2 mom. av olovligt införda rusdrycker skall sägs. gälla vad i 90 § 2 mom. sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1961.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.

Härigenom förordnas, att 17 § förordningen den 7 juni 1956 angående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m. skall upphöra att gälla samt att 13—16 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt It § skall vara förverkad samt hinder ej heller el­ jest möter mot utförsel av varan, un­ der tullkontroll återutföras enligt de föreskrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returför- tullning.

Vad i — — — föreskriven tid.

(Föreslagen lydelse)

13 §.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling skall vara förver­ kad samt hinder ej heller eljest mö­ ter mot utförsel av varan, under tull­ kontroll återutföras enligt de före­ skrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i------------föreskriven tid.

14 §.

Den som utan behörig tullangivning eller medelst vilseledande åtgär­ der till riket inför eller söker införa vara, som enligt denna förordning icke får införas, straffes med dags­ böter.

Vara som någon i strid med denna förordning olovligen infört eller sökt införa skall förklaras förverkad jäm­ te emballage eller kärl vari den för­ varas. Kan egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej tillrättaskaffas, gälde den brottslige dess värde. Framgår av omständigheterna

14 §.

Angående påföljd för olovlig inför­ sel av vara, som enligt denna förord­ ning icke får införas, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

25

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående

reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.

Härigenom förordnas, att 25 § förordningen den 7 juni 1956 angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m. skall upphöra att gälla samt att 5, 18, 19 och 24 §§ samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt 18 § skall vara förverkad samt hinder ej heller eljest möter mot utförsel av varan, under tullkontroll återutföras enligt de före­ skrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i------------föreskriven tid.

18 §.

Den som utan behörig tullangivning eller medelst vilseledande åtgär­ der till riket inför eller söker införa vara, som enligt denna förordning icke får införas, straffes med dags­ böter.

Vara som någon i strid med den­ na förordning olovligen infört eller sökt införa skall förklaras förverkad jämte emballage eller kärl vari den förvaras. Kan egendom som sålunda skolat förklaras förverkad ej tillrältaskaffas, gälde den brottslige dess värde. Framgår av omständigheterna att brottet skett av förbiseende, må av domstolens prövning bero, huru­ vida förvcrkandepåföljd skall inträ­ da.

1 fråga om åtal för förseelse, som avses i första stycket, och talan om förverkande av gods eller värde på grund av föreskrifterna i andra styc­ ket samt om beslag av gods, som kan

(Föreslagen lydelse)

5

§.

Till riket inkommen vara som på grund av bestämmelserna i denna förordning icke får införas må, där­ est varan ej enligt lagen om straff för varusmuggling skall vara förver­ kad samt hinder ej heller eljest mö­ ter mot utförsel av varan, under tull­ kontroll återutföras enligt de före­ skrifter som i tullstadgan äro givna för gods anmält till returförtullning.

Vad i------- — föreskriven tid.

18

§.

Angående påföljd för olovlig inför­ sel av vara, som enligt denna förord­ ning icke får införas, och för försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

27

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november

1956 (nr 545) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall

Härigenom förordnas, att 5 och 28 §§ förordningen den 23 november 1956 angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall1 skola erhålla änd­ rad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är —--------nu sagts.

Beträffande skattepliktig införsel är generaltullstyrelsen beskattnings- myndighet.

28 §.

Om ansvar i vissa fall för den, som i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Kontrollstyrelsen är — — — nu sagts.

Beträffande skattepliktig införsel är generaltullstyrelsen beskattnings- myndighet. Bestämmelserna i 46 § nyssnämnda förordning skola gälla jämväl vid införsel.

28 §.

Angående påföljd i vissa fall för den, som i samband med införsel av skattepliktigt motorfordon i deklara­ tion lämnat oriktig uppgift, skall gälla vad i lagen om straff för varu­ smuggling är stadgat.

Om ansvar i vissa fall för den, som eljest i deklaration lämnat oriktig uppgift, stadgas i skattestrafflagen.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 5 §, dagen efter den, då för­ ordningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk

författningssamling, och i övrigt den 1 januari 1961.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1959: 95.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj. t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 februari 1960.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

N^ilsson, S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange, L^indholm, K^ling, S^koglund, N^etzén, ^af G^eijerstam, N^ordlander.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om ny strafflagstift­ ning rörande varusmuggling, m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Frågan om en allmän översyn av lagstiftningen rörande straff för olov­ lig införsel och utförsel av varor upptogs av första lagutskottet i dess utlå­ tande (nr 37) till 1949 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om straff för olovlig varuutförsel, tm. in. I utlåtandet framhöll utskottet, att den gällande smuggellagstiftningen var synnerligen svåröverskådlig och att de grundläggande författningarna på området till­ kommit vid olika tidpunkter och var uppbyggda på olika sätt. Svårigheter vid tillämpningen uppkom även därigenom, att likartade spörsmål ofta lösts efter skilda principer utan att bärande skäl för dessa skiljaktigheter längre kunde anföras. Den framlagda propositionen var enligt utskottet att be­ teckna såsom en partiell reform och ett försök att avhjälpa vissa särskilt på­ tagliga brister, som blivit aktuella vid den nya rättegångsbalkens ikraftträ­ dande. Propositionens förslag innebar visserligen att vissa ojämnheter un­ danröjdes men att i stället andra tillskapades. Utskottet påvisade med åt­ skilliga exempel svagheterna i den gällande smuggellagstiftningen och be­ rörde därvid särskilt den oenhetlighet som förelåg i fråga om åklagarväsen, forumregler, bötessystem, förverkandebestämmelser samt regler angående förundersökning. Det var enligt utskottets mening knappast möjligt att nå fram till konsekventa och klara lagstadganden enbart genom partiella änd­ ringar, utan ett tillfredsställande resultat kunde nås endast om man obun­ den av gällande författningar från grunden byggde upp ett nytt regelsy­ stem. Vid detta förhållande kunde ifrågasättas, framhöll utskottet vidare, att avstå från partiella ändringar i lagstiftningen i avvaktan på en mera genom­ gripande omdaning av densamma. Men då de i propositionen föreslagna ändringarna innebar påtagliga förbättringar på åtskilliga punkter borde de

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

29

enligt utskottets mening genomföras. Samtidigt ville emellertid utskottet förorda, att en utredning igångsattes med uppgift att utarbeta förslag till belt ny lagstiftning om straff för smugglingsbrott, uppbyggd efter enhet­ liga synpunkter och tillkommen under tillgodogörande även av de erfaren­ heter, domstolarna vunnit vid tillämpningen av de gällande bestämmelserna. Vid denna utredning kunde måhända visa sig möjligt att saimla alla erfor­ derliga stadganden om straff för överträdelser mot olika import- och export­ bestämmelser inom en och samma lag, som i så fall skulle innehålla endast straffbestämmelser jämte erforderliga straffprocessuella regler, medan de materiella reglerna rörande införsel till och utförsel från riket av gods, vilka bestämmelser skulle straffsanktioneras genom ifrågavarande lag, fick utfärdas i annan ordning. I enlighet med utskottets förslag hemställde riks­ dagen, att Kungl. Maj :t ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga för­ slag till ny lagstiftning rörande straff för olovlig införsel och utförsel av varor (rskr nr 326/1949).

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 13 april 1956 tillkallade jag den 23 i samma månad en utredningsman jämte expert och sekreterare med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning rörande straff för olov­ lig införsel och utförsel av varor. I enlighet med de direktiv som därvid läm­ nades borde utredningen få den av riksdagen angivna omfattningen och syfta till ett nytt enhetligt regelsystem. De synpunkter, som första lagutskottet anfört rörande såväl principerna för ett sådant lagstiftningsarbete som de konkreta spörsmål vilka fordrade en lösning, borde tjäna såsom utgångs­ punkt vid arbetets bedrivande. I direktiven erinrades om att vid utredningen självfallet måste beaktas de ändrade betingelser för en lagstiftning på om­ rådet, som 1955 års nykterhetsreform kunde ha medfört. Vad angick utform­ ningen av lagstiftningen i straffrättsligt hänseende borde samråd äga rum med den sakkunnige som av chefen för justitiedepartementet tillkallats med uppdrag att verkställa en förberedande undersökning för reformering av specialstraffrätten. Även eljest borde utredningen ske med beaktande av det pågående reformarbetet inom straffrätten.

Utredningen har den 2 september 1959 avgivit betänkande med förslag till lag om straff för varusmuggling m. m. (SOU 1959:24). Betänkandet, som är undertecknat av hovrättsrådet E. Walberg såsom utredningsman, omfattar jämväl följ dförfattningar samt motiv. Utredningens förslag till för­ fattningar i ämnet är avsedda att ersätta såväl de nu gällande centrala för­ fattningarna på smuggellagstiftningens område som ock i största utsträck­ ning bestämmelser angående straff och påföljder för överträdelser av spe­ ciella import- och exportförbud.

De viktigaste av de vid betänkandet fogade författningsförslagen torde såsom Biliang få fogas vid stadsrådsprotokollet i delta ärende.

Efter remiss har utlåtanden över utredningens förslag i dess helhet eller i vissa delar avgivits av generaltullstyrelsen, riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för övre Norrland, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg,

Kungl. Maj.is proposition nr 115 år 1!)60

31

II. Gällande rätt

Bestämmelser om straff för olovlig införsel och utförsel av varor är upp­ tagna i ett flertal författningar. Såvitt avser olovlig införsel utgöres huvud- författningarna av lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varu- införsel —- varuinförsellagen — lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskil­ da bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin —- spritinförsellagen — samt kungörelsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud — importförbudskungörelsen. I fråga om olovlig ut­ försel är den centrala författningen lagen den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel — varuutförsellagen. Varuinförsellagen är närmast att anse som en tullförfattning, tillämplig endast å tullpliktiga va­ ror och tillkommen i syfte att förhindra att sådana varor införes utan att vederbörliga tullavgifter erlägges till statskassan. Även spritinförsellagen är motiverad av fiskaliska skäl men den har dessutom ett nära samband med rusdryckslagstiftningen. Lagen innehåller bl. a. bestämmelser om straff och förverkande såväl vid olovlig införsel av spritdrycker och vin som vid annan olovlig befattning med sådana varor. Till spritinförsellagen ansluter sig två författningar, nämligen lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt tillämpning av spritinförsellagen samt lagen den 31 maj 1935 (nr 234) med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Dessa båda lagar är att se mot bakgrund av en mellan Sverige och övriga östersjöstater ävensom Norge träffad konvention den 19 augusti 1925 angående motarbetande av smuggling av alkoholvaror — den s. k. Helsingforskonventionen. Importförbudskungörelsen har nä­ ringspolitisk motivering och innehåller bl. a. bestämmelser om straff och förverkande för olovlig införsel av varor, vilka enligt det gällande allmänna importförbudet ej får införas, oavsett om varorna är tullpliktiga eller ej. Varuutförsellagen är en s. k. blankettstrafflag, som — med få undantag — innehåller bestämmelser om straff och förverkande för alla fall då vara i strid mot ett av Kungl. Maj :t utfärdat exportförbud utförts ur landet. Sprit­ införsellagen samt de båda till denna anslutna lagarna är till sin giltighet tidsbegränsade och den nuvarande giltighetstiden utgår den 31 december 1960. Övriga författningar är av permanent beskaffenhet.

Vid sidan av dessa centrala författningar finns stadganden om straff och förverkande för överträdelser av olika import- och exportförbud i ett stort antal specialförfattningar av synnerligen skiftande natur. En omfattande grupp inom detta område bildar de författningar, som tillkommit närmast i syfte att reglera prissättningen och avsättningsmöjligheterna för jordbruks­ produkter. Andra grupper utgöres av författningar som motiveras av sani­ tära skäl eller av hänsyn till allmän säkerhet eller till förekommande av smittosamma sjukdomar å djur eller växter. Föremål för specialreglering i angivet hänseende är vidare bl. a. införseln och utförseln av valutor och andra betalningsmedel. — Införsel- eller utförselförbudet i dessa spccialför-

33

skilliga speciella författningar om import- och exportförbud innehåller emellertid ej särskilda bestämmelser om vilseledande förfaranden.

Förutsättningarna för straffbarhet i subjektivt hänseende angives i regel ej i de särskilda författningarna. Det torde emellertid kunna antagas, att i vart fall varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna endast avser uppsåtliga förfaranden. I fråga om straffbestämmelserna i särskilda författ­ ningar om import- eller exportförbud är det ej helt klart, i vilken omfattning jämväl gärningar begångna av oaktsamhet är straffbara. Ett utmärkande drag hos varuinförsel- och spritinförsellagarna är uppställandet av presum- tioner till den tilltalades nackdel. Sålunda riktar sig det nyssnämnda stad­ gandet i 4 § 1 mom. varuinförsellagen mot varumottagaren, vilken straffas ändå att det icke styrkts, att han ägt vetskap om den vidtagna åtgärden. För att undgå ansvar skall han göra sannolikt, att åtgärden vidtagits utan hans vetskap eller tillskyndan. Särskilt påfallande är tendensen att lägga bevisbördan på den tilltalade i spritinförsellagen. Gentemot de betänklighe­ ter, som på sin tid ur rättssäkerhetssynpunkt yppades mot införandet av des­ sa bestämmelser invändes, att den starkt stegrade spritsmugglingen påkalla­ de extraordinära åtgärder.

Straffet för olovlig införsel eller utförsel av varor är i regel böter. I vissa fall kan emellertid även frihetsstraff ådömas. Enligt varuinförsellagen är bötesstraffet som regel normerat på visst sätt i förhållande till den av­ gift som för varan bort för statsverkets räkning erläggas till tullverket. I kvalifikationsfallen ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff och vid återfall kan ådömas straffarbete i högst två år. I spritinförsellagen är böterna nor­ merade i relation till den olovligen införda varans kvantitet. Vid olovlig in­ försel och olovlig befattning med spritdrycker och vin ingår i straffskalan jämväl frihetsstraff och i kvalifikationsfall kan ådömas upp till två års straffarbete. Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall i vissa fall bötesstraffet ådömas i dagsböter, bl. a. enligt 6 a § varuinförsella­ gen vid olovlig befattning med insmugglad vara. I varuutförsellagen och im- portförbudskungörelsen liksom ock i flertalet speciella författningar angå­ ende import- eller exportförbud utgöres bötesstraffet av dagsböter eller — i någon enstaka författning — endast penningböter. Däremot förekommer ej normerade böter. Enligt varuutförsellagen kan vid viss kvalificerad brotts­ lighet ådömas frihetsstraff och vid grovt brott må dömas till straffarbete i högst två år. Försök straffas lika med fullbordat brott. Beträffande medver­ kan till brott gäller enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsella­ garna vad i 3 kap. strafflagen är stadgat. Vid återfall ådömes straff efter för­ höjd straffskala. För att främst möjliggöra en rätt tillämpning av återfalls- bestämmelserna sker hos generaltullstyrelsen en central registrering av be­ straffningar enligt varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen ävensom tull­ stadgan. Styrelsen erhåller de erforderliga uppgifterna härför genom före­ skrifter att domar i mål angående brott mot varuinförsellagen eller tullstad­ gan eller 1 kap. spritinförsellagen skall överlämnas till tullmyndighet. Gene-

,‘J Bihang till riksdagens protokoll 1960. i samt. Nr 115

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1(160

34

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år W60

r altullstyrelsens straffregister rörande tullmål är ej föremål för sekre­ tesskydd.

Vid brott mot smuggellagstiftningen inträder regelmässigt förverka n- d e av det olovligen införda eller utförda godset eller av dess värde. Enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna kan därjämte under vissa förutsättningar ifrågakomma förverkande av forslingsredskap, som brukats vid smugglingen. Enligt 1 § 8 mom. varuinförsellagen är sålunda olovligen infört gods förverkat och eftergivande av förverkandepåföljden kan ske endast i visst fall. Tillika med gods skall förklaras förverkad bl. a. förvaringspersedel, i vilken godset påträffats. Farkost eller luftfartyg av viss mindre nettodräktighet ävensom annat forslingsredskap skall enligt 1 § 9 mom. förverkas om det begagnats för transport av smuggelgodset vid resa, som måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga olovlig varu­ införsel eller eljest vid tillfälle, då de forslade varorna till väsentlig del ut­ gjorts av olovligen infört gods. Förutsättning för förverkande av forslings­ redskap är dock, att godset anträffats under själva forslingen samt att trans­ portmedlet tillhör eller på grund av avbetalningsköp innehaves av godsets ägare eller annan, som finnes ha ägt kännedom om den olovliga varuinför- seln eller skälig anledning misstänka densamma. 1 fråga om förutsättning­ arna för beståndet av tredje mans rätt i gods som skall förklaras förverkat gäller enahanda föreskrifter som i strafflagen om skälighetsprövning av domstolen då annans rätt är i fråga. Den som förskingrar egendom, som sko­ lat dömas förverkad, skall enligt 8 § gälda egendomens värde. Bestämmelsen avser även forslingsredskap.

I spritinförsellagen är reglerna om förverkande strängare utformade än i varuinförsellagen. Såsom förutsättning för förverkande av forslingsred- skap gäller sålunda enligt 8 § 1 mom. ej att godset skall ha anträffats under forslingen. Härjämte är storleksgränsen för förverkande av farkoster och luftfartyg högre än i varuinförsellagen. Bevisbördan är vidare i vissa fall omkastad till den misstänktes nackdel. Såvitt avser beaktandet av tredje mans intresse i egendom, som förklaras förverkad, liksom ock beträffande skyldighet att ersätta förskingrad egendom, som skolat dömas förverkad, hänvisar spritinförsellagen till motsvarande stadganden i varuinförsellagen.

Enligt 4 § varuutförsellagen skall gods som någon olovligen utfört eller sökt utföra förklaras förverkat. Kan godset ej tillrättaskaffas skall deu brottslige gälda dess värde. Forslingsredskap förverkas under förutsättning­ ar motsvarande dem som gäller enligt varuinförsellagen med undantag av att värdekonfiskation ej äger rum. I fråga om beaktandet av tredje mans in­ tresse i egendom som förklaras förverkad gäller motsvarande regler som en­ ligt varuinförsel- och spritinförsellagarna. Enligt varuutförsellagen äger domstolen alltid möjlighet att diskretionärt pröva, huruvida förverkandepå- följd skall inträda i fall då det av omständigheterna framgår att brottet skett av förbiseende.

Enligt importförbudskungörelsen skall olovligen införd vara förverkas under motsvarande förutsättningar som gäller enligt varuutförsellagen. Be­ stämmelser om förverkande av forslingsredskap saknas liksom ock särskii-

Kungi. Maj:Is proposition nr Ilo år 1!)(10

35

da föreskrifter om beaktande av tredje mans intresse i egendom, som för­ klaras förverkad. Förverkanderegler återfinnes slutligen i ett flertal speciel­ la författningar om import- eller exportförbud. I många fall är förverkande­ reglerna i dessa författningar utformade efter förebild av importförbuds- kungörelsens bestämmelser men i vissa författningar är regleringen avvi­ kande. Någon gång kan bestämmelser om förverkande helt saknas. Bestäm­ melser om värdekonfiskation förekommer likaledes i eu del författningar men ej i andra. Förverkande av forslingsredskap kan aldrig ifrågakomma enligt nu ifrågavarande författningar.

Enligt varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna gäller särskil­ da bestämmelser om förfarandet vid förverkande av beslagtagen egendom. Gemensamt för dessa bestämmelser är att med stöd därav talan om förver­ kande i vissa fall kan föras mot annan än egendomens ägare samt att även eljest möjligheten att ernå ett avgörande i förverkandefrågan underlättats. Sålunda kan beträffande annan beslagtagen egendom än forslingsredskap, om egendomens värde uppskattas till mindre än 100 kronor, åklagaren i stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande, medde­ la skriftligt förordnande, att beslaget tills vidare skall bestå. Anmäles icke missnöje med beslaget inom en månad efter det dylikt förordnande medde­ lats är egendomen förverkad.

Vad beträffar organisationen av domstolar och åklagare vid handläggning av smuggelmål gäller att sådana mål i väsentlig utsträckning skall anhängiggöras vid vissa rådhusrätter eller häradsrätter ■— tullmåls- domstolar — och åtalas av befattningshavare vid tullverket — tullåklagare. Tullmålsdomstol är enligt 16 § 2 mom. varuinförsellagen för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare eller sådan tullförvaltning finnes. Finnes ej rådhusrätt i stad, där tullkammare är inrättad, äger Kungl. Maj:t förordna, att härads­ rätt med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort, till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmåls­ domstol. Tullmålsdomslolar finnes för närvarande i alla städer med råd­ husrätt utom i Enköping, Växjö, Vänersborg och Alingsås. Vanligen i sam­ band med stads läggande under landsrätt har Kungl. Maj:t förordnat, att häradsrätten i det tingslag med vilket staden förenats skall vara tullmåls­ domstol för staden och för ort till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol. Sådant förordnande har meddelats be­ träffande ett flertal häradsrätter. Mål i vilka åtal ankommer på tullåkla­ gare — tullmål — skall i regel anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, där brottet skett eller blivit upptäckt. Har brottet skett eller upptäckts å inkommande fartyg skall målet anhängiggöras vid tullmålsdomstolen för den plats, dit den brottslige med fartyget först ankommer eller där han eljest anträffas. Såsom tullåklagare är i Stockholm, Göteborg och Malmö för­ ordnade tullfiskaler med tjänslgöringsdislrikt, tillsammans omfattande hela riket. Tullmål som anhängiggöres vid rådhusrätt i Stockholm, Göteborg. Malmö eller Hälsingborg skall handläggas av tullfiskal inom distriktet. Tull-

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1060

III. Allmän motivering

Inledande synpunkter

Utredningen

Som en allmän synpunkt framhåller utredningen, att en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor bör utformas efter en­ hetliga principer och att avvikelser från allmänt tillämpliga regler bör ifrå- gakomma endast om detta är påkallat med hänsyn till smugglingsbrottens speciella karaktär. I linje med denna tankegång innebär utredningens för­ slag, att den speciella reglering i sikilda hänseenden, som kännetecknar vissa smugglingsbrott i den gällande lagstiftningen, i största utsträckning upp- häves och att de föreslagna reglerna i stället ansluter till vedertagna straff­ rättsliga och processrättsliga principer. I förslaget, som avser att i princip omfatta all slags införsel och utförsel av varor i strid mot gällande bestäm­ melser, sammanföres med få undantag alla påföljder för olovlig införsel el­ ler utförsel av varor till en enda s. k. blankettstrafflag, vars påföljdsbestäm- melser erhåller sitt materiella innehåll genom författningar om tull- ellei avgiftsplikt eller angående import- eller exportförbud. Förslagets bestäm- melser omfattar såväl gärningar, vilka innebär undandragande av tull eller avgift, som gärningar, vilka utgör överträdelser av import- eller exportför­ bud. I enlighet härmed föreslås, att varuinförsel- och varuutförsellagarna upphäves samt att spritinförsellagen ej erhåller förnyad giltighet. Vad beträf­ far i särskilda författningar angående import- eller exportförbud upptagna bestämmelser om påföljd för överträdelse av förbudet föreslår utredningen, att dessa bestämmelser i regel skall utgå och ersättas med hänvisning till den föreslagna lagen. I denna har under ett centralt brottsbegrepp, benämnt varusmuggling, hänförts de viktigaste av de förfaranden, varigenom någon uppsåtligen föranleder, att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att statsverket undandrages tull eller avgift, som uppbäres av tullverket. I likhet med flertalet av de nuvarande bestämmel­ serna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor anknyter brotts- beskrivningen till plikten att vid införsel eller utförsel av en vara anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som regel tullmyndighet. Förutsättning för straffbarhet är, att varan ej tillkännagives för myndigheten. Med inför­ sel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställes att någon me­ delst vilseledande i samband med tullbehandling av gods föranleder, att in­ försel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud eller att tull eller avgift undandrages statsverket. I denna del ersätter förslaget såväl i varuutförsellagen och särskilda författningar om import- eller exportför­ bud upptagna bestämmelser om straff för den som medelst vilseledande åt­ gärd inför eller utför vara i strid mot förbud som stadgandet i 4 § 1 mom. varuinförsellagen om straff för vilseledande åtgärd, som i samband med tullbehandling av vara vidtagits i avsikt att undandraga varan tull eller av­ gift. Under de föreslagna bestämmelserna om vilseledande faller även gär­

Kungl. Maj:it< proposition nr 115 år 1960

39

ningar som uppfyller rekvisiten för bedrägeri enligt strafflagen eller för de- klarationsbrott enligt skattestrafflagen. Utredningen förutsätter att dylika gärningar uteslutande skall bestraffas enligt bestämmelserna i den före­ slagna lagen.

Utredningen bär ej ansett motiverat att bibehålla en särskild reglering av olovlig införsel av spritdrycker och vin, motsvarande den i spritinförsel- tagen. Den yrkesmässiga spritsmuggling, mot vilken spritinförsellagen vid sin tillkomst framför allt riktade sig, upphörde under andra världskriget och har efter krigsslutet icke återupptagits i någon omfattning av bety­ delse. Härtill kommer, att genom 1955 års nykterhetsreform det förut gäl­ lande restriktionssystemet med avseende å inköp av rusdrycker avskaffats. Därigenom har en viktig brottsfrämjande faktor vid spritsmuggling bortfal­ lit. Det har dock ansetts påkallat att i en särskild lag upptaga bestämmel­ ser om straff i vissa fall för införsel av spritdrycker till svenskt territorial­ vatten, i huvudsak motsvarande de nuvarande stadgandena i 2—4 §§ sprit­ införsellagen, ävensom bibehålla viss annan lagstiftning föranledd av inter­ nationella överenskommelser rörande bekämpande av spritsmuggling. Sprit­ införsellagen innehåller i 2 kap. bestämmelser om olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit. Dessa bestämmelser, som huvudsakli­ gen avser inom landet olovligen tillverkade spritdrycker, har — i den mån de ansetts böra bibehållas — föreslagits överflyttade till brännvinstillverk- ningsförordningen.

I fråga om bötessyslemet innebär utredningens förslag, att systemet med normerade böter för vissa kategorier smugglingsbrott avskaffas och att ett enhetligt system med dagsböter, i vissa fall kombinerat med penningböter, införes på hela det område lagstiftningen avser att reglera.

Reglerna om förverkande har utformats i nära anslutning till de allmänna bestämmelserna om förverkande i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Bestäm­ melserna har gjorts fakultativa och domstolen har tillerkänts möjlighet att helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljden om den finnes uppenbart obillig. Huvudregeln är emellertid att smuggelgods — i likhet med vad som är fallet i den gällande lagstiftningen — skall förklaras förverkat. I fråga om föremål, som använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, innebär förslaget, att föremålet må om det ej är uppenbart obilligt förklaras för­ verkat när det är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott eller eljest av särskilda skäl. Rätten äger i stället för förverkande föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. Några storlcksgränser för förverkande av fartyg eller luftfartyg - - på sätt föreskrives i nuvarande lagstiftning — har ej ansetts påkallade. Skyddet för tredje mans intresse i gods, som förklaras förverkat, föreslås skola utformas i enlighet med de allmänna reglerna härom i strafflagen. Förslaget upptar bestämmelser om subsidiär värdekon­ fiskation i fall när av någon anledning själva egendomen ej är åtkomlig för förverkande. Även i denna del har förslaget utformats i överensstämmelse med strafflagsreglerna.

Den registrering av smugglingsbrott, som nu sker hos gcneraltullstyrel-

41

tivt hänseende med övriga rättsområden. Länsstyrelsen i Jämtlands län ytt­ rar att bristen på enhetlighet och överskådlighet i den nuvarande lagstift­ ningen varit ägnad att medföra svårigheter av skilda slag i tillämpningen, och Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller, att en systematisering av de gällande svårtillgängliga bestämmelserna om in- och utförsel länge tett sig önskvärd.

De remissinstanser, med undantag av generaltullstyrelsen och Sveriges all­ männa tull tjänstemannaförening, som avgivit något helhetso md ö m e om utredningens förslag, har i allmänhet ansett detta väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Riksåklagarämbetet uttalar att det är sällan man finner ett lagförslag på specialstraffrätlens område, där de straffrättsliga problemen är så genomarbetade som i utredningens betänkande. Däri be­ handlas enligt ämbetets mening på ett förtjänstfullt sätt många allmän- slraffrättsliga frågor, varför betänkandet torde komma att få betydelse långt utöver det område som det avser att reglera. Hovrätten över Skåne och Ble­ kinge framhåller att förslagets förtjänster beror icke minst på det omfat­ tande arbete som utredningen nedlagt på att häva smuggelbestämmelsernas ställning som en isolerad speciallagstiftning och i stället ansluta de före­ slagna reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga och straff- processuella området. Ur denna synpunkt finner hovrätten det betydelse­ fullt att utredningen föreslår en avveckling av den särskilda åklagarorga- nisationen och ett avskaffande av systemet med särskilda tullmålsdomsto- lar. Förslaget torde, under förutsättning att även dessa åtgärder vidtages, kunna leda till en väsentlig rationalisering av åtgärderna mot varusmugg­ ling. Hovrätten för Västra Sverige finner förslaget i stort sett tillgodose det föreliggande behovet av enhetligare och klarare regler på ifrågavarande rättsområde.

Stockholms rådhusrätt anser att med förslagets genomförande skulle lagstiftningen på området vinna i enhetlighet och klarhet samt bringas i bättre överensstämmelse med såväl särskilda stadganden i den allmän­ na strafflagen som allmänna straffrättsliga grundsatser. Liknande uttalan­ den göres av Göteborgs rådhusrätt. Rådhusrätten i Hälsingborg finner ut­ redningens förslag innebära en överskådlig, systematiskt tillfredsställande och väl genomarbetad lösning av de frågeställningar, till vilka utredningen haft att taga ställning vid revideringen av den svåröverskådliga och oenhet­ liga lagstiftningen på området. Föreningen Sveriges stadsdomare uttalar allmänt om förslaget att det är systematiskt tillfredsställande och synner­ ligen väl genomtänkt och föreningen vill ej underlåta att uttala sin tillfreds­ ställelse över den utförliga motiveringen. Även om den föreslagna lagstift­ ningen otvivelaktigt kommer att avsevärt minska tillämpningssvårigheter- na i förhållande till de nu gällande författningsbestämmelserna så är det dock sannolikt att det på detta område även i framtiden kommer att upp­ stå vissa tolkningsproblem. Jämväl Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner utredningens förslag fylla högt ställda anspråk på enkelhet och klarhet och den väl genomarbetade motiveringen kan förväntas bli av stor nytta vid

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1900

Kuntjl. Maj:ts proposition nr 115 ur It)(JO

43

Departementschefen

De nuvarande bestämmelserna om straff för olovlig införsel och utförsel av varor är spridda i ett stort antal författningar och är i olika hänseenden bristfälliga. De centrala bestämmelserna på området upptas i vissa fall i samfällt stiftad lag, i andra fall i administrativa författningar; de har till­ kommit vid skilda tidpunkter och är uppbyggda på olika sätt. Likartade spörsmål har därför i lagstiftningen ofta lösts efter skilda principer. De olägenheter som uppkommer av en så splittrad och oenhetlig reglering har ytterligare skärpts genom lagstiftningens kraftiga ansvällning under se­ nare år. Varuinförsel- och spritinförsellagarna har i flera omgångar varit föremål för partiella reformer, framför allt 1946, då ändringarna avsåg att anpassa bestämmelserna till den nya rättegångsordningens grundsatser, och 1949 i samband med tillkomsten av varuutförsellagen, då de ändrade grund­ satser om förverkande, som kommit till uttryck i strafflagen, i viss ut­ sträckning gjordes tillämpliga också på förevarande område. Det har emel­ lertid ej visat sig vara möjligt att undanröja oklarheter och inbördes mot­ stridiga bestämmelser i den nuvarande smuggellagstiftningen, och en ge­ nomgripande revision har länge framstått som påkallad. Icke minst för domstolar och åklagare medför de nuvarande bestämmelserna svårigheter och osäkerhet i tillämpningen såväl materiellt som formellt. Redan den om­ ständigheten, att i det aktuella fallet en straffbelagd gärning kan falla såväl under brottsbeskrivningen i någon av de centrala författningarna i smug­ gellagstiftningen som under straffbudet i en speciell import- eller export- författning medför, att besvärliga konkurrensfrågor lätt uppkommer (jfr NJA 1949 s. 278). Den utformning brottsbeskrivningarna erhållit i vissa hithörande författningar medför vidare, att en del icke straffvärda fall på ett föga tillfredsställande sätt avgränsats från det straffbara området. Tve­ kan har i rättstillämpningen flera gånger uppkommit beträffande gräns­ dragningen mellan 1 § 1 mom. och 4 § 1 mom. varuinförsellagen (jfr NJA 1940 s. 750 och NJA 1958 s. 267). Den olikartade utformningen av bötes- systemet med än normerade böter — som dessutom beräknas på olika sätt — än dagsböter har visat sig leda till en ojämnhet i strafftillämpningen, som ej är tillfredsställande.

Utredningens förslag till lagstiftning präglas främst av en strävan att tillskapa enhetliga regler på förevarande rättsområde. Ett utmärkande drag är sålunda, att den mångfald av särbestämmelser, som i olika hänseenden

för närvarande gäller, föreslås i huvudsak skola upphävas och ersättas av regler som närmare ansluter till numera vedertagna principer på straff­ rättens och processrättens område. Förslaget avser alt omfatta all slags införsel och utförsel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser, oavsett om gärningen innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift eller om den utgör överträdelse av import- eller exportförbud. Även

vid utformningen av brottsbegreppen går utredningen långt i sin strävan ef­ ter enhetlighet och överskådlighet. Under ett gemensamt brottsbegrepp varusmuggling —- Itänföres sålunda de viktigaste av de förfaranden, var-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

igenom någon uppsåtligen föranleder atl tull eller avgift undandrages siats- verket eller att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller export­ förbud. Under varusmuggling är att hänföra såväl fall då införsel eller ut­ försel sker utan vederbörligt tillkännagivande för myndighet som fall då i samband med införsel eller utförsel vilseledande av myndigheten äger rum med påföljd att godset införes eller utföres med undandragande av tull eller avgift eller i strid mot import- eller exportförbud. Eu särskild reglering av olovlig införsel av spritdrycker och vin finner utredningen ej längre pa- kallad men föreslår, att viss nu gällande speciallagstiftning rörande sådana drycker, delvis föranledd av träffade konventioner till förhindrande av sprit­ smuggling, skall bibehållas. Ett enhetligt system med dagsböter, i vissa fall kombinerat med penningböter, föreslås av utredningen för hela det område förslaget avser att reglera. Reglerna om förverkande har uppmjukats och bestämmelserna härom har utformats i nära anslutning till 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Utredningen föreslår, att tullåklagarinstitutionen avskaf­ fas och att reglerna om tullmålsdoinstol upphäves samt att tullmålen över­ flyttas till de allmänna åklagarna och underkastas vanliga forumregler. Vad avser förundersökningsförfarandet innebär utredningens förslag att de nu­ varande bestämmelserna i stort sett bibehålies. 1 fråga om verkställighet av bötesstraff och andra påföljder föreslår utredningen, att dylika åtgärder skall överflyttas från tullmyndighet till allmänna exekutiva organ.

Många av remissinstanserna har understrukit behovet av enhetliga och överskådliga bestämmelser inom förevarande område och har därvid funnit utredningens förslag i hög grad fylla önskemålet om en sådan lagstiftning. Även i fråga om utformningen av de särskilda bestämmelserna har de flesta remissmyndigheterna ansett förslaget vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning, och åtskilliga har uttalat sin särskilda tillfredsställelse över den grundlighet varmed de olika problemen genomarbetats. Från något håll har framkommit viss tvekan huruvida icke utredningen i sin strävan mot eu enhetlig reglering av hela rättsområdet gått alltför långt. Kritik mot försla­ get i mera väsentliga hänseenden har dock egentligen endast anförts av ge­ neraltullstyrelsen och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening. Styrel­ sen anser sig icke kunna i väsentliga delar tillstyrka den straffrättsliga reg­ lering, utredningsförslaget innehåller, liksom ej heller de föreslagna för­ ändringarna i fråga om bötessystemet, tullåklagarinstitutionen och tullver­ kets nuvarande befattning med verkställighetsförfarandet. Tulltjänsteman­ naföreningen ger uttryck för i huvudsak samma uppfattning.

För egen del vill jag uttala mitt instämmande i vad som anförts om be­ hovet av enhetliga och överskådliga regler på smuggellagstiftningens om­ råde. I betraktande av de gällande bestämmelsernas oenhetlighet och svår­ överskådlighet anser jag utredningens strävan att enhetligt, enkelt och över­ skådligt utforma rättsreglerna värd allt erkännande. Till den kritik mot ut­ redningens förslag, som främst generaltullstyrelsen anfört, ämnar jag åter­ komma i det följande. Jag vill emellertid redan nu förutskicka att jag an­ ser de synpunkter generaltullstyrelsen anför i olika hänseenden beaktans-

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

45

värda. Erforderligt hänsynstagande till styrelsens önskemål synes emellertid kunna ske genom ändringar och jämkningar i vissa hänseenden av utred­ ningens förslag. På grund härav kan jag ansluta mig till den av flertalet remissinstanser uttalade uppfattningen att utredningens förslag är väl äg­ nat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Lagstiftningens omfattning och utformningen av smugglingsbegreppet

Utredningen

Såsom redan nämnts bör enligt utredningen en blivande lagstiftning ut­ formas såsom en s. k. blankettstrafflag, som är tillämplig på i princip all slags olovlig införsel eller utförsel av varor, oavsett om gärningen innebär undandragande av tull eller annan avgift eller om den utgör överträdelse av import- eller exportförbud. Utredningen anser det möjligt och lämpligt att under ett gemensamt brottsbegrepp — varusmuggling — hänföra båda de nämnda gärningstyperna, varvid såsom förutsättning för straffbarhet skall gälla att införseln eller utförseln av varan sker utan att det tillkän- nagives för vederbörlig myndighet. Under samma brottsbegrepp hänföres i utredningens förslag också fall då väl tillkännagivande av införseln eller utförseln äger rum men medelst vilseledande i samband med tullbehandling av varan föranledes, att tull eller annan allmän avgift undandrages eller att införseln eller utförseln sker i strid mot import- eller exportförbud.

I fråga om tillämpningsområdet för en blankettstrafflag fram­ håller utredningen att såvitt avser importförbudsförfattningar de intressen som kan ligga bakom ett importförbud är av väsentligen två skilda slag. En typ av importförbud utgöres av sådana, som är förestavade av närings­ politiska hänsyn. Importregleringen är här närmast ett instrument för den ekonomiska politiken, ofta anordnad på ett sätt, som möjliggör kontroll över pris- och valutautvecklingen. Den andra typen utgöres av importförbudsför­ fattningar, vilka föranletts av vad som med en sammanfattande beteckning skulle kunna kallas allmänna säkerhetshänsyn. Hit är att hänföra förbud, som tillkommit av sanitära skäl eller till tryggande av allmän ordning och säkerhet eller till förekommande av växt- eller djursjukdomar. Straffbe­ stämmelserna i importförbudsförfattningar av den förstnämnda typen an­ knyter genomgående till tullangivningsplikten (t. ex. importförbudskungö- relsen). Det är enligt utredningen tydligt, att dessa straffbestämmelser utan olägenhet kan ersättas av det föreslagna stadgandet om straff för varu­ smuggling, i vilket brottsbeskrivningen är uppbyggd efter samma principer. Vad angår importförbudsförfattningar förestavade av allmänna säkerhets­ hänsyn anknyter straffbestämmelserna i flera av dessa författningar lika­ ledes till tullangivningsplikten (t. ex. den veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958). Om dessa straffbestämmelser gäller detsamma som

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

beträffande straffstadgandena i de särskilda författningarna av den först­ nämnda typen. Enligt vissa importförbudsförfattningar, tillkomna av all­ männa säkerhetshänsyn, är emellertid straffpåföljden för överträdelse av förbudet icke anknuten till någon underlåtenhet att anmäla varan. Den brottsliga gärningen beskrives här i regel så, att någon »i strid mot» för­ budet inför varan. Försök straffas lika med fullbordat brott. Efter ordalagen uteslutes således icke straff för försök till olovlig införsel därav, att varan anmälts. I praxis sker emellertid ej lagföring i fall, när varan i vederbörlig ordning anmälts. Annan påföljd inträder ej än att varan stoppas. Även dessa författningar anser utredningen kunna hänföras under den föreslagna la­ gen. Det syfte, som ligger bakom importförbudet, torde även i nu avsedda fall bli tillgodosett genom att varan stoppas hos tullverket. Skulle varans okontrollerade lossning eller en underlåtenhet att iakttaga av allmänna sä­ kerhetshänsyn betingade försiktighetsmått i samband med införsel anses böra kriminaliseras, synes särskilda bestämmelser härom böra intagas i den speciella författningen angående importförbudet (jfr t. ex. 9, 10 och 20 §§ veterinära införselkungörelsen). Utredningen anser därför, att varken importförbudets syfte eller det sätt, varpå straffbestämmelserna i den sär­ skilda importförbudsförfattningen utformats, i något fall i och för sig mo­ tiverar, att författningen föres utanför den föreslagna lagens tillämpnings­ område. Ett litet antal importförbudsförfattningar, bl. a. valutaförordning­ en, bör emellertid av vissa andra skäl lämnas orubbade av den föreslagna lagen.

I fråga om exportförbuden framhåller utredningen att redan nu förelig­ ger en i stort sett enhetlig reglering genom varuutförsellagen. Den brotts- beskrivning som där lämnas överensstämmer med den av utredningen före­ slagna och även straffskalorna är i stort sett desamma. Det saknas därför anledning att från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde ute­ sluta gärningar, som nu faller under varuutförsellagen. Från varuutförsel- lagens tillämpningsområde är emellertid enligt stadgande i 12 § lagen un­ dantagna vissa exportförbudsförfattningar. Även dessa författningar finner utredningen — med ett fåtal angivna undantag — kunna hänföras under den föreslagna lagens tillämpningsområde.

Utredningen erinrar om att tullverket i samband med införsel och i sam­ ma ordning som är stadgad för tull uppbär vissa skatter, till grund för vil­ kas beräknande skall läggas en till tullmyndigheten avgiven deklaration el­ ler försäkran. Ansvar för den som i sådan deklaration eller försäkran läm­ nar oriktig uppgift utkräves på grund av hänvisningar i vederbörande för­ fattning med tillämpning av skattestrafflagen. Då utredningens förslag in­ nebär att lämnandet av oriktig sådan deklaration eller uppgift skall bedö­ mas som varusmuggling, föreslås att jämväl dessa hänvisningar ersättes med hänvisningarna till den föreslagna lagen.

För att ej ovisshet skall råda huruvida påföljd enligt den föreslagna la­ gen eller enligt särskild författning skall tillämpas, föreslår utredningen

Kiingl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

47

att alla i särskilda import- eller exportförfattningar upptagna påföljdsbe- stämmelser, som ej längre skall tillämpas, upphäves samt att i författning­ arna intages en hänvisning till den föreslagna lagen. Upptages i en nytill­ kommande författning särskilda påföljdsbestämmelser medför detta att dessa bestämmelser skall tillämpas med uteslutande av blankeltstrafflagen.

Beträffande förslaget att under ett gemensamt brottsbegrepp hänföra gär­ ningar i samband med införsel eller utförsel av varor, vilka antingen inne­ bär undandragande av tull eller annan a v gi f t eller utgör över­ trädelse av import- eller exportförbud anför utredningen, att en tänkbar lösning visserligen är att till olika gärningstyper hänföra å ena si­ dan gärningar, som riktar sig mot statens fiskaliska intressen — defrauda- tionsbrott — och å andra sidan gärningar, som utgör överträdelser av im­ port- eller exportförbud. En dylik uppdelning skulle emellertid enligt ut­ redningen innebära, att man skilde på gärningar, som i yttre hänseende är med varandra helt överensstämmande. Underlåtenhet att anmäla en vara eller ett vilseledande vid tullbehandlingen kan sålunda i ett fall föranleda att tull eller avgift undandrages statsverket och i ett annat att varan införes eller utföres i strid mot förbud. Dessa gärningar har förutom den yttre över­ ensstämmelsen även det gemensamt att de innebär kränkning av ett statligt intresse som är förbundet med en varas in- eller utförsel. Understundom torde det bero på mera tillfälliga omständigheter huruvida man för att till­ godose ett visst näringspolitiskt syfte valt tull- eller importreglering. Med hänsyn härtill finner utredningen den naturligaste lösningen vara att sam­ manföra dessa gärningstyper under ett gemensamt brottsbegrepp.

I fråga om brottsbeskrivningens anknytning till en anmälning s- plikt påpekar utredningen att de gällande bestämmelserna om straff för olovlig införsel eller utförsel av varor i regel anknyter till skyldigheten att vid införsel eller utförsel anmäla varan hos vederbörlig myndighet, som re­ gel tullmyndighet. Anledning att i detta hänseende frångå gällande rätt fö­ religger ej. Även beträffande sådana författningar, där straffbestämmelsen ej anknyter till tullangivningsplikten och följaktligen efter ordalagen straff för försök ej uteslutes därav att varan anmäles inträder enligt vedertagen praxis ej annan påföljd än att varan stoppas, om den i vederbörlig ordning anmälts. Utredningen finner det föga tillfredsställande att den som i god tro hos tullmyndighet anmäler en vara till införsel straffas för försök till olov­ lig varuinförsel. Straffbarheten i nu avsedda fall kan därför utan olägenhet anknytas till en skyldighet att anmäla varan för vederbörlig myndighet. I fråga om den formulering som därvid bör väljas framhåller utredningen att uttrycket måste passa för såväl införsel som utförsel av gods. Det bl. a. i varuinförsel- och spritinförsellagarna använda uttrycket »utan behörig tu 11 - angivning» lämpar sig mindre väl i fråga om utförsel. Efter att ha redogjort för vad i motsvarande fråga anfördes i samband med tillkomsten av varu- utförsellagen (prop. nr 99/1949 s. 24 o. 59) uttalar utredningen att det i den­ na lag använda uttrycket »utan att giva det till känna hos vederbörlig myn­ dighet» bör föredragas.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr itö år 1960

Med införsel eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande likställer utredningen att någon medelst vilseledande i samband med tullbe­ handling av gods föranleder alt tull eller avgift undandrages statsverket el­ ler att införsel eller utförsel sker i strid mot import- eller exportförbud. Ut­ redningen framhåller att denna reglering avviker från gällande rätts stånd­ punkt. Vilseledande förfaranden i syfte att undandraga statsverket tull el­ ler annan avgift bestraffas enligt 4 § 1 mom. varuinförsellagen antingen så­ som olovlig varuinförsel eller om gärningen är straffbar enligt strafflagen med tillämpning av denna, vanligen då såsom bedrägeri eller försök därtill. Enligt några författningar bestraffas vilseledande förfaranden i samband med införsel enligt skattestrafflagen. Vilseledande förfaranden i samband med överträdelse av import- eller exportförbud bestraffas i gällande rätt en­ dast enligt den speciella författningen (t. ex. 1 § varuutförsellagen). Med utredningens förslag avses att samtliga nu angivna förfaranden skall reg­ leras enhetligt och bestraffas uteslutande med tillämpning av den föreslag­ na lagen.

I anslutning till motiveringen för utredningens ståndpunkt att under brottstypen varusmuggling hänföra jämväl sådana vilseledande förfaranden som i den gällande rätten bestraffas enligt strafflagen eller i vissa fall enligt skattestrafflagen — defraudationsbrott — lämnas en ingående redogörelse för rättsvetenskapens inställning till frågan om förhållandet mellan dessa brott och det allmänna bedrägeribrottet enligt strafflagen. Likaså redogöres för de överväganden beträffande denna fråga som förekom i samband med tillkomsten av skattestrafflagen. Härefter anför utredningen.

Vid utformningen av en ny lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor synes man icke kunna bortse från den lösning, som skatte­ strafflagen innebar i fråga om behandlingen av där avsedda defraudationer. Vad som förekom under förarbetena till skattestrafflagen visade, att man icke var beredd alt hänföra sagda defraudalionshandlingar under straffla­ gens bedrägeribestämmelser. De synpunkter, vilka i lagstiftningsärendet framfördes mot en sådan lösning, torde med minst samma fog kunna anfö­ ras mot att tillämpa bedrägeribestämmelserna på vilseledande förfaranden, varigenom i samband med tullbehandling av gods statsverket undandrages tull eller avgift. Särskilt må i anslutning till utskottets förut återgivna ut­ talande framhållas, att det även här är fråga om en speciell brottstyp, be­ stämd ej blott av det allmännas fiskaliska intresse utan jämväl av gärning­ ens anknytning till en varas införsel eller utförsel. Den allmänna uppfatt­ ningen torde icke heller vara benägen att likställa undandragande av tull med vanligt bedrägeri, vare sig undandragandet sker genom att tullstället kringgås eller genom att tullmyndigheten vilseledes vid godsets tullbehand­ ling. Härtill kommer den ytterligare synpunkten, att tillämpning av bedrä­ geribestämmelserna är utesluten, såvitt gäller kringgående av tullstället. Det torde kunna starkt ifrågasättas, om de båda formerna av tulldefrauda- tion så väsentligt skilja sig från varandra, att det är befogat att utbryta vil­ seledande vid tullbeliandling till särskild strängare bestraffning som be­ drägeri. I detta avseende må hänvisas till vad förut anförts därom, att det ej sällan kan vara vanskligt att avgöra, huruvida ett visst förfarande bör bedömas som införsel av vara utan vederbörligt tillkännagivande eller som vilseledande vid varas tullbehandling. I själva verket synes med visst fog

49

kunna hävdas, att den förstnämnda gärningstypen -—- som enligt det disku­ terade alternativet skulle bli föremål för mildare behandling inom special­ straffrätten — är den ur samhällets synpunkt farligaste. Med hänsyn till vad nu anförts synas övervägande skäl tala för att helt utesluta tillämpning av SL:s bedrägeribestämmelser på tulldefraudationernas område. Därmed avlägsnas också den svaghet hos den nuvarande ordningen, som ligger däri, att straff i vissa fall utmätes med tillämpning av strafflagen, medan för­ verkande sker enligt en specialstraffrättslig bestämmelse. I förevarande sammanhang kan uppenbarligen ej ifrågakomma, att särskilt för tullde- fraudationerna införa någon ny straffbestämmelse i SL:s bedrägerikapitel.

Att bedrägeribestämmelserna icke skola tillämpas såvitt avser vilsele­ dande i samband med tullbehandling, har ej ansetts behöva särskilt angivas i lagtexten. En specialbestämmelse, som från samma synpunkt straffbeläg­ ger ett visst förfarande, måste nämligen anses sätta en mera allmän be­ stämmelse i ämnet ur tillämpning (SOU 1944: 69 s. 347 samt Beckman s. 465).

Vad angår de föreslagna straffbestämmelsernas förhållande till skatte- strafflagen påpekar utredningen att man vid skattestrafflagens tillkomst utgick från att denna lag på anförda skäl icke skulle äga tillämpning i fråga om brott mot tullförfattningarna. De skäl som därvid anfördes för att föra lulldefraudationerna utanför skattestrafflagen synes utredningen alltjämt bärande. Det bör därför enligt utredningens mening ej ifrågakomma att ut­ vidga skattestrafflagens tillämpningsområde till att avse även tulldefrauda- tioner.

Beträffande gränsdragningen mellan fall av uraktlåten tullan- givning och vilseledande förfarande framhåller utredningen att det under­ stundom kan framstå som tveksamt om en gärning bör betraktas som un­ derlåtenhet att ge varuförseln tillkänna eller som vilseledande i samband med tullbehandlingen. Den ledande synpunkten synes böra vara, om godset kan anses hemlighållet eller icke. År det förstnämnda förhållandet förefal­ ler det naturligt att se gärningen som in- eller utförsel utan vederbörligt tillkännagivande; kan godset ej anses hemlighållet, synes det som regel en­ dast kunna bli fråga om vilseledande av myndigheten. Om däremot vid tull- beliandlingen lämnas felaktiga uppgifter om t. ex. varas värde, föreligger försök att vilseleda tullmyndigheten. Såsom straffbestämmelsen om varu­ smuggling är konstruerad kommer emellertid frågan om ett visst förfarande bör bedömas på det ena eller andra sättet att sakna praktisk betydelse. Gär­ ningen blir nämligen i vilket fall som helst att bestraffa som varusmugg­ ling. — I praxis har som försök att utan behörig tullangivning införa vara bedömts det fallet, att en person, vilken utomlands låtit reparera en av ho­ nom från Sverige medförd bil och på grund därav icke ägt återinföra bilen utan att erlägga tull, motsvarande vissa procent av reparationskostnaden, vid tullklarering i samband med återinförsel av bilen, underlåtit alt omtala att bilen reparerats (NJA 1958 s. 267). Utredningen framhåller att ett så­ dant förfarande enligt förslaget blir straffbart som försök till varusmugg­ ling. Straffbestämmelsen om varusmuggling måste nämligen anses inne­ bära skyldighet att utan anmaning giva tillkänna, icke allenast att eu vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

införes eller utföres, utan jämväl — om detta icke omedelbart framgår av varans beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt — att beträffande va­ ran föreligger särskilda förhållanden som medför tullplikt respektive im­ port- eller exporthinder.

För att underlåtenhet att tillkännagiva in- eller utförsel av en vara skall kunna straffas som varusmuggling kräves enligt utredningen att i det särskilda fallet skolat utgå tull eller avgift eller förelegat import- eller exporthinder. Det är sålunda icke tillräckligt, att godset tillhör ett i och för sig tullpliktigt varuslag eller att import- eller exportförbud medde­ lats rörande gods av det slag, Ararom fråga är. Om t. ex. en resande medför spritdrycker men icke i större kvantiteter än som får fritt införas, kan följ­ aktligen ett underlätet tillkännagivande av dryckerna vid tullklareringen av resgodset ej bli varusmuggling. Utredningen påpekar, att tulltaxeförord- ningen emellertid ibland för tullfrihet förutsätter viss prövning av tull­ myndighet. Enligt 5 § in) tulltaxeförordningen åtnjutes sålunda tullfrihet för gamla och brukade husgeråds- eller andra lösörepersedlar, dock endast under villkor bl. a. att tullanstalten prövar dem icke överstiga ägarens be­ hov. Eftersom tullanstaltens prövning av behovet uttryckligen angivits som villkor för åtnjutande av tullfrihet, anser utredningen, att det bör bedömas som varusmuggling, om persedlar, som i momentet avses, införes utan ve­ derbörligt tillkännagivande, detta oberoende av om det vid ett åtal för varu- smuggling skulle kunna visas, att persedlarna faktiskt ej överstigit behovet. Så länge prövning ej skett, lärer nämligen godset få anses som tullpliktigt (jfr NJA 1948 s. 420 och 1949 s. 278).

I subjektivt hänseende fordras enligt utredningens förslag vid va­ rusmuggling uppsåt, omfattande samtliga objektiva rekvisit. Eventuellt uppsåt är därvid tillfyllest. Utredningen framhåller att förslaget härutinnan överensstämmer med varuinförsel-, spritinförsel- och varuutförsellagarna. De presumtioner om smuggeluppsåt som utmärker den nuvarande smug- gellagstiftningen saknar motsvarighet i utredningens förslag. Utredningen iramhåller i detta hänseende att på grund av det gällande systemet med fri bevisprövning det inte torde behöva befaras alt personer som förövat smugg­ ling i någon utsträckning av betydelse skall undgå ansvar till följd av svå­ righeter att bevisa erforderligt subjektivt rekvisit. I samband med den sub­ jektiva sidan av varusmugglingsbrottet behandlas också frågan om rätts- villfarelse. Utredningen yttrar härom.

Angår misstaget förhandenvaron eller innebörden av ett import- eller ex­ portförbud, torde misstaget bli att bedöma som en s. k. egentlig rättsvillfa- relse, som i princip icke utesluter straff för uppsåtligt brott men som kan medföra straffrihet, när misstaget är klart ursäktligt. Vad åter beträffar fall, när misstaget angår varans egenskap att vara underkastad tull- eller av- giftsplikt, är frågan mera tveksam. Såsom i annat sammanhang framhållits torde vid tillämpning av skattestrafflagens bestämmelser om straff för orik­ tig deklaration en rättsvillfarelse, som föranlett att deklaranten lämnat en oriktig uppgift ägnad att leda till för låg skatt, i praxis bedömas som s. k. oegentlig rättsvillfarelse. Detta innebär, att misstaget jämställes med ett

51

misstag angående någon faktisk omständighet och följaktligen utesluter straff för uppsåtligt deklarationsbrott. Det lärer knappast kunna åberopas något avgörande skäl att behandla en rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsplikt på annat sätt än en rättsvillfarelse, som föranlett att i en all­ män självdeklaration lämnats oriktig uppgift, ägnad att leda till för låg skatt. Rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestämmelser torde emel­ lertid knappast bli av större praktisk betydelse. Härutinnan må framhållas följande.

Vad till en början angår den kommersiella varutrafiken framgår av den lämnade redogörelsen för bestämmelser om tullkontroll å transportmedel och gods, att alla varor skola redovisas. En underlåtenhet att anmäla varan är här knappast tänkbar utan åtminstone eventuellt uppsåt att undandraga varan tull eller avgift. Vad åter beträffar resandetrafiken torde väl före­ ligga ett visst utrymme för rättsvillfarelse angående tull- eller avgiftsbestäm­ melser. En resande kan sålunda t. ex. ha förbisett en nyligen inträffad änd­ ring rörande de kvantiteter spritdrycker eller tobaksvaror, som fritt få in­ föras. Härvidlag är dock att märka, att såväl spritdrycker som tobaksvaror äro föremål för importförbud och att ett dylikt misstag därför, i vart fall såvitt angår importförbudet, torde vara att hänföra till egentlig rättsvillfa­ relse. Skulle emellertid i något fall en invändning om rättsvillfarelse, som endast angår tull- eller avgiftsplikt, förtjäna avseende, synes gärningen utan fara för straffbestämmelsernas effektivitet kunna lämnas fri från straff.

I fråga om straffskalan upptages i utredningens förslag tre svår- hetsgrader av varusmuggling. Beträffande normalfallet föreslås att straf­ fet bestämmes till dagsböter. I ringa fall skall dömas till penningböter, högst trehundra kronor. För de grova fallen föreslår utredningen att — förutom dagsböter — fängelse eller straffarbete i högst två år skall ingå i straff­ skalan. I förslaget anges vissa exempel på kvalificerande omständigheter, vilka bör föranleda att brottet betraktas som grovt. Försök till varusmugg­ ling föreslås skola straffas lika med fullbordat brott.

Yttrandena

I fråga om lagstiftningens tillämpningsområde har ingen av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna något att erinra mot att bestämmelser om straff och andra påföljder för defraudationsbrott i sam­ band med in- och utförsel av gods samt för överträdelser av import- och exportförbudslagstiftningen samlas i en s. k. blankettstrafflag. Föreningen

Sveriges stadsdomare uttalar att det är ett önskemål, att Kungl. Maj :t i minsta möjliga utsträckning måtte begagna sig av möjligheten att i lag el­ ler författning om förbud mot införsel eller utförsel av visst gods meddela från den föreslagna lagen avvikande bestämmelser om påföljder vid över­ trädelse av förbudet. I annat fall kan följden lätt bli, att den enhetlighet i stort sett, som åstadkommits, efter någon lid går förlorad. Liknande syn­ punkter framföres av rådhusrätten i Hälsingborg.

Utredningen rörande specialstraffrätten ifrågasätter huruvida icke eu översyn i förevarande sammanhang bort göras av den varusmugglingslag- stiftningen närstående valutalagstiftningen. Utredningen påpekar därvid att förverkandebestämmelserna i 1959 års valutaförordning icke — såsom eljest varit vanligt under det senaste decenniets speciallagstiftning — formellt an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 är 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr

115 ur 1960

53

Den föreslagna avfattningen, enligt vilken varusmuggling icke föreligger i sådana fall då tillkännagivande gjorts hos vederbörlig myndighet, kan väl godtagas då fråga är om åsidosättande av import- eller exportförbud som har en fiskalisk eller näringspolitisk motivering. Däremot kan det ifråga­ sättas om den är helt lvekad då det gäller importförbud som t. ex. går ut på att skydda landet mot epidemier eller epizootier. I dylika fall kan det vara motiverat att låta straffansvaret gälla uppsåtlig införsel, även i fall då gärningsmannen väl gjort anmälan hos tullmyndigheten men — utan vilse­ ledande — begagnar sig av dess ouppmärksamhet eller förbiseende.

Avvisande till förslagets utformning i denna del ställer sig gcneraltullstijrclsen. Styrelsen anser, att undandragande av tull eller avgift, å ena, samt överträdelser av import- eller exportförbud, å andra sidan, är principiellt olika brottsliga förfaranden som bör regleras vart för sig. Därvid bör en­ dast vid de förstnämnda förfarandena — de fiskaliska smugglingsbrotten — för straffbarhet krävas att den i tullstadgan föreskrivna anmälningsskyl­ digheten ej iakttagits. Vid brott mot import- och exportförbudslagstiftning- en däremot kan straffbestämmelserna av principiella skäl ej anknyta till anmälningsskyldigheten. Anledningen härtill är dels vissa hänsyn till den särskilda lagstiftningen om frihamn dels att ett införsel- eller utförselför­ hud i vissa fall är absolut. Styrelsen utvecklar frågan på följande sätt.

Tullstadgan innehåller ett regelsystem för den legitima utrikes varutrafi- kcn. Om gods in- eller utföres i enlighet med tullstadgans ordningsföreskrifter, kan ej föreligga något smugglingsbrott i egentlig mening. Vid sidan av tull­ stadgan gäller emellertid den särskilda import- och exportlagstiftningen, innefattande in- och utförselförbud för olika varuslag samt inskränkningar i in- och utförselrätten för gods. Denna lagstiftning är tillämplig även i fri­ hamn (1 § transiteringsförordningen i dess lydelse enligt förordningen den 31 maj 1935, nr 252). Frihamn är att anse såsom utrikes ort allenast i fråga om tuil- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter (6 § frihamns- förordningen den 31 maj 1935, nr 250). Vid införsel till frihamn av vara. som är av avgiftspliktigt slag men som ej är införselförbjuden eller under­ kastad inskränkning i införselrätten, kan ej föreligga något brott mot gäl­ lande smuggellagstiftning. Däremot kunna in- och utförselförbud överträ­ das genom illegitim varutrafik till eller från frihamn. För sådant fall kan eu straffbestämmelse icke lämpligen anknytas till anmälningssskyldighet. 1 fråga om gods, som införes till frihamn för uppläggning därstädes, utövar tullverket endast viss allmän tillsyn men tager i övrigt ej någon befattning med godset, förrän det eventuellt anmäles till tullklarering. I den mån fri- hamnstrafik icke är underkastad tullkontroll, har del kommunala förvalt­ ningsorgan, som driver frihamnsrörelsen, till åliggande att utöva tillsyn å efterlevnaden inom frihamnen av import- och exportförbudslagstiftningen (82 § frihainnsstadgan den 8 november 1935, nr 553).

Import- eller exportförbud kan vara antingen absolut (såsom för närva­ rande är fallet med vissa narkotiska ämnen, se 9 § kungörelsen den It» september 1933, nr 559) eller i olika hänseenden modifierat. I senare fallet innebär förbudet i regel endast viss import- eller exportreglering, och ett införselförbud utgör i sådant fall ej hinder för att det av förbudet omfat­ tade godset införes till riket och överlämnas i tullverkets förvar. Utförsel- reglerat gods, som ej i samband med dess införsel till riket omhändertages av tullverket, brukar dock i allmänhet ej mottagas i tullverkets förvar i avvaktan på att något villkor för tillåten varuutförsel uppfylles. Bortsett från vad ovan sagts om illegitim frihamnstrafik, möter alltså ej hinder för

Kungl. Maj:Is proposition nr 115 år 1900

att brottsdefinitionen vid överträdelse av modifierat förbud anknytes till anmälningsskyldighet för godset. Är gods däremot underkastat absolut in- eller utförselförbud, kan brottsdefinitionen av principiella skäl ej anknytas till sådan skyldighet. Vid absoluta förbud blir nämligen den materiella" in­ nebörden av förbudet avgörande för frågan, när överträdelse av sådant för­ bud föreligger. Straffbestämmelsen måste därför avfattas med hänsyn till förbudets tillämplighet i rummet. Vad angår nyss angivna varor (vissa nar­ kotiska ämnen), torde, om desamma befordras med fartyg, dettas anlö- pande av svensk hamn få anses innebära, att varorna införts till riket i strid mot förbudet, oavsett om varorna anmälas för tullverket eller ej. En an­ nan sak är, att straff för överträdelse av förbudet kan bortfalla på grund av allmänna rättsprinciper (rättsvillfarelse) eller alt straff med hänsyn till särskilda omständigheter eljest ej bör ifrågakomma, såsom exempelvis då godset i laga ordning anmälts för tullmyndighet. Stadgad förverkandepå- följd rubbas ej härav, vilket är av vikt med hänsyn till det preventiva syf­ tet med sagda förbud. De avse nämligen uteslutande sådana varor, vilkas in- eller utförande är förenat med allmänfara av något slag. En straffbe­ stämmelse, som är avsedd att täcka all förekommande smuggling av in- eller utförselförbjudna varor, bör följaktligen gälla in- eller utförsel av så­ dana varor i strid mot förbud.

Styrelsen anför vidare bl. a. överträdelser av import- eller exportförbud eller åsidosättande av in­ skränkningar i in- eller utförselrätten för gods äro, såsom tidigare anförts, avhängiga av den materiella innebörden av dessa förbud och inskränkning­ ar. Straffbarheten av sådana förfaranden kan därför anknytas till anmäl­ ningsskyldighet allenast under förutsättning, att detta överensstämmer med in- eller utförselbegreppet i den särskilda import- eller exporlförbudsför- fattningen. Vad angår åtskilliga sådana författningar framgår in- eller ut­ förselbegreppet av själva författningen eller dess syfte. Så är dock ej alltid fallet. Transiteringsförordningen innehåller ej heller någon fullständig reg­ lering av vad som gäller i införselhänseende enligt olika importförbudsför- fattningar. Under alla förhållanden låter det sig emellertid av tidigare an­ förda skäl icke göra att reglera begreppet förbjuden in- eller utförsel genom en summarisk, generell föreskrift i den nya lagen. I vilken mån in- eller utförselreglerad vara må till riket införas och här uppläggas eller transite­ ras eller utföras, måste bli beroende av vad därom gäller enligt den särskil­ da författningen eller eljest meddelad föreskrift.

Styrelsen framhåller i fortsättningen av sitt yttrande, att överträdelse av in- eller utförselförbud ej bör anknytas till anmälningsskyldigheten även ur den synpunkten, att straffbart sådant förfarande bör anses föreligga också i det fallet, att någon med uppsåt att överträda in- eller utförselförbud an­ mäler av förbudet omfattad vara till in- eller utförsel och lyckas uppnå sitt syfte. Man får nämligen icke räkna med att tullverkets kontroll å efter­ levnaden av införsel- och särskilt utförselförbud utgör ett automatiskt osvik­ ligt hinder mot överträdelser av sagda slag.

Utredningens förslag att under brottstypen varusmuggling exklusivt hän­ föra vilseledande förfaranden jämväl i sådana fall där dessa i gällande rätt bestraffas enligt strafflagen godtages av övervägande antalet remissinstanser. BI. a. har samtliga judiciella myndigheter ej haft något att erinra mot en sådan lösning. Utredningen rörande specialstraffrätten utta­ lar att den genomgående delar de uppfattningar i rent straffrättsliga frå­

55

gor, som kommit till uttryck i betänkandet, och ansluter sig till de 1 ram- lagda förslagen rörande ansvarsbestämmelsernas utformning. Hovrätten för

Övre Norrland framhåller att utredningens förslag i förevarande hänseende innebär en icke oväsentlig ändring i den principiella utformningen av brotts- begreppet. Hovrätten finner dock ändringen ägnad att förenkla bedömning­ en utan att därmed i realiteten kraften i samhällets reaktion eftersättes. Rådhusrätten i Hälsingborg uttalar sin särskilda tillfredsställelse över den klara gränsdragning som förslaget innefattar mellan varusmugglingslag- stiftningen och strafflagens bedrägeribestämmelser.

Riksåklagarämbetet yttrar i förevarande fråga följande.

Vad härefter beträffar förhållandet mellan varusmugglingsbrottet och det allmänna bedrägeribrottet finner ämbetet den av utredningen förordade lösningen, enligt vilken svikligt förfarande i samband med tullbehandling av gods uteslutande skall bedömas som varusmuggling eller försök därtill, i nuvarande läge vara den bästa. Den synes ur praktiska och systematiska synpunkter innebära betydande fördelar i förhållande till gällande ordning. Såsom utredningen framhållit lärer det ej nu kunna komma i fråga att sär­ skilt för tulldefraudationerna införa någon ny straffbestämmelse i straff­ lagens bedrägerikapitel. Med avseende å defraudalionsbrotten överhuvud kan det emellertid vara anledning att i framtiden i ett vidare sammanhang överväga att sammanföra dessa brott i bedrägerikapitlet till en särskild brottstyp. En sådan åtgärd torde kunna medverka till att hos allmänheten åstadkomma en annan och allvarligare syn på defraudationsbrotten. En re­ form av antytt slag kan emellertid uppenbarligen ej genomföras i föreva­ rande sammanhang. Värdet ur allmänpreventiv synpunkt av att även i fort­ sättningen ha vissa typer av tulldefraudation straffbara som bedrägeri sy­ nes å andra sidan icke uppväga de svagheter, som äro förbundna med en dylik ordning. Det må framhållas, att enligt förslaget maximistraffet för grov varusmuggling är detsamma som enligt 21 kap. 1 § strafflagen för be­ drägeri av normal svårighetsgrad.

En viss tvekan beträffande lämpligheten av den föreslagna lösningen ut­ talas av överståthållarämbetet, som jämväl beträffande denna fråga hänvi­ sar till det av statsåklagaren ingivna yttrandet i vilket framhålles, att ett genomförande av utredningens förslag skulle medföra att tullbedrägeri åsat­ tes en avsevärt mindre vanhedrande stämpel, något som ur allmänpreventi­ va synpunkter kunde medföra icke önskvärd effekt.

Generaltiillstyrelsen ställer sig avvisande till en reglering av de vilsele­ dande förfarandena i enlighet med förslaget och understryker att det finns särskild anledning att ur preventionssynpunkt uppmärksamma denna brotts­ typ-

Styrelsen anför härom. Tidigare var tulltaxeringen i huvudsak baserad på vad myndigheten själv iakttog rörande godsets beskaffenhet och myckenhet. Utrymmet för vilse­ ledande, utöver manipulationer med själva godset, var därför begränsat. I den mån värdetullar fått ökad användning ha möjligheterna till vilseledan­ de ökats, eftersom tullvärdeberäkningcn måste i huvudsak baseras på im­ portörens uppgifter och företedda handlingar. I den nya tulltaxan bär vär­ detullsystemet blivit förhärskande. Sveriges deltagande i ett frihandelsom-

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år W60

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

57

av utredningen intagna ståndpunkten. Misstag synes böra bedömas på sam­ ma sätt, oavsett varusmugglingens art och kunna leda till straffrihet alle­ nast då misstaget är ursäktligt.

Utformningen av straffskalan föranleder yttranden från vissa re­ missmyndigheter. Bl. a. föreslår riksåklagarämbetet att i straffskalan för fall av normal svårhetsgrad införes jämväl fängelse i högst sex månader och hovrätten över Skåne och Blekinge förordar att dagsböter utgår ur skalan för grovt brott. Rådhusrätten i Göteborg däremot anser att den särskilda straffskalan för ringa fall bör slopas och att straffskalan för normalfall i stället bör vara penningböter, högst 300 kronor, eller dagsböter.

Departementschefen

Utredningens förslag till lagstiftning avser att i princip omfatta all slags införsel eller utförsel av varor som sker i strid mot gällande bestämmelser. Möjlighet föreligger dock att i författning angående förbud mot införsel el­ ler utförsel av visst gods meddela särskilda föreskrifter om påföljder som därvid skall tillämpas med uteslutande av de allmänna reglerna i förslaget. Under ett gemensamt brottsbegrepp -— varusmuggling — hänför utredning­ en såväl gärningar som innebär undandragande av tull eller annan allmän avgift som gärningar som utgör överträdelser av import- eller exportförbud. Såsom rekvisit för straffbarhet kräves att in- eller utförseln sker utan att det gives till känna hos vederbörlig myndighet. Brottsbegreppet omfattar, för­ utom olovligt hemlighållande av en vara vid in- eller utförsel, jämväl vilse­ ledande förfarande angående en varas behandling i tullhänseende.

Att den nya lagstiftningen göres tillämplig på i princip all slags olovlig införsel och utförsel av varor har inte väckt erinran i något remissyttran­ de. Även den av utredningen förordade utformningen av det centrala brotts­ begreppet tillstyrkes av nära nog samtliga remissinstanser. Generaltullsty­ relsen ställer sig dock i detta hänseende avvisande till utredningens förslag och förordar differentiering i olika hänseenden mellan brott mot tullbestäm- rnelser och mot import- och exportbestämmelser.

I fråga om tillämpningsområdet delar jag utredningens me­ ning, att den nya lagstiftningen i princip bör avse all slags införsel eller ut­ försel av varor, som sker i strid mot gällande bestämmelser. Därigenom vin- nes bl. a. den fördelen, att man kan undanröja splittringen på olika författ­ ningar av de bestämmelser som nu finns om straff och andra påföljder för överträdelser av smuggellagstiftningen. Genom att alla sladganden som an­ ses erforderliga i detla hänseende sammanföres i princip till en enda författ­ ning ernås att bestämmelserna blir enhetliga och överskådliga.

Av nu gällande författningar med bestämmelser om straff för olovlig in­ försel eller utförsel föreslår utredningen att ett fåtal — bl. a. valutaförord­ ningen — skall undantagas från lagens tillämpningsområde. Även i denna del kan jag väsentligen ansluta mig till utredningens ståndpunkt. Jag åter­ kommer till hithörande spörsmål i specialmotiveringen.

Kungl. Majrts proposition nr 115 är 1960

59

i varuulförselJagen —- genomgående i samtliga författningar om import- och exportförbud med handelspolitisk motivering ävensom i ett flertal författ­ ningar, som avser varor, vilkas in- eller utförande är förenat med allmän­ fara av något slag (t. ex. giftstadgan, veterinära införselkungörelsen). I de fall där broltsbeskrivningen i den särskilda författningen erhållit en mera vid avfatlning och angivits avse införsel eller utförsel av varan »i strid mot» förbudet sker rättstillämpningen dock regelmässigt så, att lagföring ej ifrå- gakommer om varan i behörig ordning anmäles. Annan påföljd inträder då regelmässigt ej än att varan stoppas och omhändertages av tullmyndigheten. En generellt avfattad brottsbeskrivning för överträdelser av import- och ex­ portförbud i enlighet med vad generaltullstyrelsen förordat skulle i vissa hänseenden kunna innebära en utökning av det straffbara området. Förut­ sättning för straffbarhet skulle sålunda enligt generaltullstyrelsens förslag kunna föreligga även i de fall då någon i god tro och med vederbörligt iakt­ tagande av föreskriven anmälningsskyldighet söker införa eller utföra en vara som ligger under import- eller exportförbud. Erfarenheterna av de gäl­ lande bestämmelserna i ämnet talar ej för att någon utvidgning av det straff­ bara området är påkallad. Den praxis som utbildat sig för de fall då brotts- beskrivningen ej anknyter till anmälningsplikten utvisar fastmer, att det straffbara området i praktiken ansetts böra begränsas, oavsett författning­ arnas ordalydelse. Icke heller har någon av de myndigheter, som särskilt har att bevaka de intressen som uppbär förbuden i fråga ansett sig böra föreslå ett frångående av utredningens förslag på denna punkt.

Vad särskilt angår de av generaltullstyrelsen omnämnda absoluta import- eller exportförbuden bör framhållas, att de är ytterligt fåtaliga. Förutom in­ försel och utförsel är i dessa fall jämväl ofta innehav av varan underkastat straffpåföljd. I det nämnda exemplet, avseende bl. a. opium berett för rök­ ning, är sålunda införsel, utförsel och innehav av varan straffbelagt och un­ derkastat förverkandepåföljd. Utan risk för minskad effektivitet torde därför straffbestämmelsen mot olovlig införsel av varan kunna även för detta fall anknytas till anmälningsplikten. Jag vill därvid erinra om att enligt den nu­ varande avfattningen av narkotikakungörelsen hänvisar straffbestämmelsen i fråga om utförsel till varuutförsellagen, som ju för straffbarhet förutsätter att varan ej givits till känna hos vederbörlig myndighet. Mot att jämväl in­ förselbrottet uppbygges på likartat sätt har medicinalstyrelsen ej haft något att erinra. Brott mot förbudet att inneha varan torde föreligga så snart va­ ran förts in på landterritoriet eller finnes ombord å fartyg, som anlöpt svensk hamn.

I fråga om frihamn gäller att denna är att anse som utrikes ort beträf­ fande tull- och andra allmänna avgifter, medan däremot i princip import- och exportregleringen är tillämplig även därstädes. Undandragande av tull eller avgift kan således ej förövas inom frihamn men däremot kan införsel- eller utförselförbud överträdas genom illegitim varutrafik till eller från fri­ hamn. Införes eu importförbjuden vara till frihamnsområde i syfte att smuggla varan in i landet, föreligger försök till varusmuggling eller — om

Kungi. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

den brottslige kan anses redan på detta stadium ha åsidosatt anmälnings­ skyldighet —- fullbordat sådant brott. Även för dessa speciella fall torde sålunda utan olägenhet en straffbestämmelse för överträdelse av import- eller exportförbud kunna anknytas till en anmälningsskyldighet för godset.

I anledning av vad som vid remissbehandlingen anförts om att det vid vissa importförbud kunde vara motiverat att låta straffansvaret gälla upp­ såtlig införsel även i de fall då gärningsmannen väl gjort anmälan hos tull­ myndighet men — utan vilseledande — begagnat sig av dess ouppmärk­ samhet eller förbiseende, vill jag erinra om att i den viktigaste författningen på detta område, nämligen den veterinära införselkungörelsen, straffbestäm­ melserna utformats under anknytning till angivningsplikten utan att hittills olägenheter uppstått. Införsel- och utförselkontrollen är beträffande varuslag som representerar allmänfara av något slag så sträng, att risken är ganska ringa för alt en vara, om anmälningsskyldigheten iakttages, inkommer eller utföres i strid mot förbudet. Jag vill slutligen understryka att i kravet på att varan skall givas till känna ligger, att anmälan angående varan skall vara riktig och fullständig.

Med hänvisning till vad jag nu anfört anser jag mig kunna biträda ut­ redningens förslag om att under ett gemensamt brottsbegrcpp sammanföra förfaranden, som innebär såväl undandragande av tull eller avgift som överträdelser av import- eller exportförbud, och att såsom förutsättning för straffbarhet vid båda brottstyperna kräva att anmälningsskyldigheten åsi­ dosatts.

Vad härefler beträffar de vilseledande förfarandena är det enligt min mening en klar olägenhet att, såsom för närvarande, ha straffbestäm­ melser beträffande tulldefraudationer i skilda författningar. Ur praktiska och systematiska synpunkter skulle det innebära betydande fördelar i för­ hållande till gällande ordning om dessa förfaranden enhetligt reglerades. Såsom riksåklagarämbetet anfört skulle vissa skäl kunna tala för att de- traudationsbrott överhuvud enhetligt regleras i strafflagen. En dylik lösning kan emellertid, som ämbetet också anmärker, ej genomföras i förevarande sammanhang. Vid ställningstagande till frågan har jag funnit, att värdet ur allmänpreventiv synpunkt att även i fortsättningen ha vissa typer av tullde­ fraudationer straffbara som bedrägeri ej uppväger de nackdelar som ur praktiska och systematiska synpunkter är förenade med en sådan ordning. Jag finner mig därför kunna förorda utredningens förslag att tulldefrauda- tionerna bör i likhet med andra vilseledande förfaranden i samband med införsel eller utförsel av varor, med uteslutande av strafflagen, hänföras un­ der den föreslagna lagen. Emellertid anser jag i likhet med generaltullsty­ relsen att det är angeläget att särskilt uppmärksamma denna brottstyp ur preventionssynpunkt. Såsom närmare skall utvecklas i ett senare samman­ hang anser jag att en viss höjning bör ske av de i betänkandet föreslagna straff skalorna. Bl. a. bör frihetsstraff införas i skalan för smugglingsbrotl av normal svårhetsgrad. I samband därmed bör brott, vid vilket gärnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

61

mannen begagnat sig av vilseledande, uteslutas från tillämpning av den lindrigare straffsats som föreslås för ringa brott.

I fråga om gränsdragningen mellan gärningar som innebär ett hemlighållande av varan och ett vilseledande i samband med varans tull­ behandling framhåller utredningen, att den ledande synpunkten bör vara om godset kan anses hemlighållet eller icke. Till denna uppfattning kan jag ansluta mig. På området har utbildat sig en viss praxis i vilken ändring ej avses skola ske. Sålunda torde föreligga hemlighållande och ej vilsele­ dande om t. ex. en resande i strid mot rätta förhållandet nekande besvarar en fråga om tullpliktigt eller in- eller utförselförbjudet gods medföres. Den resande har i ett sådant fall endast sökt undandraga tullverket kännedom om godsets existens. Företeende av ett oriktigt intyg eller annan vilsele­ dande handling, exempelvis en oriktig faktura, bör däremot ses som ett försök att vilseleda i samband med tullbehandlingen av godset. Det bör i detta sammanhang vidare anmärkas, att även i fall då en resande ställer sitt resgods till förfogande för tullkontroll torde hans anmälningsplikt in­ nebära, att han är skyldig att självmant riktigt anmäla medfört gods för vilket skall erläggas tull eller avgift eller vilket ej får fritt införas eller utföras.

För straffbarhet anser jag i likhet med utredningen att det icke bör vara tillräckligt att varan är av tullpliktigt slag eller att import- eller exportför­ bud meddelats beträffande den vara det gäller. Därutöver bör det på sätt utredningen utvecklat fordras att i det särskilda fallet, varom fråga är, skall erläggas tull eller annan avgift eller att införseln eller ut­ förseln sker i strid mot förbud. Underlåtenhet att i annat fall anmäla vara för tullmyndighet utgör närmast en ordningsförseelse som blir att bedöma enligt tullstadgans ansvarsbestämmelser.

I anslutning till vad utredningen anfört angående rättsvillfarelse vill jag instämma i hovrättens över Skåne och Blekinge uttalande att sådana fall bör behandlas enhetligt vare sig misstaget hänför sig till tullplikten eller till existensen av ett import- eller exportförbud. Det finnes enligt min mening ej tillräcklig anledning att, såsom utredningen förutsatt, låta för­ utsättningarna för straffbarhet vara olika alltefter som misstaget hänför sig till tullplikten eller till existensen av import- eller exportförbudet. De förfaranden som straffbeläggs under den gemensamma brottsbeskrivningen är så närbesläktade, att hithörande bestämmelser bör vara enhetliga, över­ vägande skäl torde därvid tala för att man tillämpar de allmänna grund­ satser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet inträder allenast då misstaget är ursäktligt.

Till straffskalornas närmare utformning återkommer jag i de­ talj motiveringen. Mot förslaget att rubricera samtliga hithörande brott med ordet varusmuggling har jag intet att erinra.

Kungi. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

63

genomgående stadgar dagsböter. Vad beträffar synpunkten, att den brottsli­ ge vid gärningar, som i utpräglad grad karakteriseras av ett vinningssyfte, bör icke blott berövas vinsten av sitt brottsliga handlande utan därutöver tillfogas en kännbar ekonomisk förlust, lärer denna synpunkt, i den mån den har aktualitet vid smugglingsbrotten, i tillräcklig grad kunna tillgodo­ ses genom regler om förverkande av smuggelgods och forslingsredskap. Även med nuvarande bötessystem torde förverkandepåföljden ofta för så­ väl den brottslige som hans omgivning framstå som en långt mera kännbar påföljd än bötesstraffet. Jämväl det nu framlagda förslaget upptager reg­ ier om förverkande av smuggelgods och föremål, som använts som hjälpme­ del vid smugglingsbrott. Förverkande av smuggelgodset eller dess värde skall som regel inträda. Endast om påföljden av särskilda skäl finnes up­ penbart obillig må den helt eller delvis eftergivas. Hjälpmedel förverkas, när det är påkallat till förebyggande av smuggiingsbrott eller eljest av sär­ skilda skäl. Den förlust, som genom förverkande drabbar den brottslige, inskränker sig sålunda icke till vinningen av det brottsliga handlandet utan sträcker sig i de flesta fall vida längre. Härtill kommer så bötesstraffet. Att vid sidan av bestämmelser om förverkande, sådana som de föreslagna, till- lämpa ett bötessystem, som anordnats med tanke på att tjäna ett konfiska- toriskt syfte, kan i själva verket sägas innebära, att konfiskationssynpunk- ten tillgodoses i dubbel måtto. Till stöd för ett system med normerade böter i skattestrafflagen anfördes också, att, då böternas storlek vore beroende av storleken av det undandragna skattebeloppet, det regelmässigt uppstode en viss relation även mellan den brottsliges ekonomiska förhållanden och det utdömda straffet. Något motsvarande argument kan uppenbarligen icke åberopas för smugglingsbrottens del. På detta område kan sålunda ett sy­ stem med normerade böter icke i någon mån tillgodose det av sociala rätt­ visehänsyn betingade önskemålet, att bötesstraffet anpassas efter den sak- fälldes betalningsförmåga.

Utredningen framhåller vidare att som ett argument mot införandet av ett enhetligt dagsbotssystem har pekats på de svårigheter att införskaffa tillförlitliga dagsbotsutredningar som föranledes därav, att brottslingskli- entelet till stor del utgöres av utlänningar och sjöfolk. Enligt utredningen kan väl vissa svårigheter att införskaffa tillförlitliga dagsbotsuppgifter tän­ kas uppkomma men dessa bör ej överdrivas.

Däremot finner utredningen att en övergång till dagsbotssystemet kan an­ tagas komma att försvåra möjligheten för en tulltjänsteman som erbjudes deposition till säkerhet för blivande böter att med någon större grad av säkerhet beräkna det bötesbelopp, som kan tänkas bli utdömt. Denna svå­ righet anser emellertid utredningen i väsentlig utsträckning kunna undan­ röjas genom att för bagatellfallen införa en straffskala med penningböter. Med hänsyn till smugglingsbrottens i allmänhet mycket bagatellartade ka­ raktär räknar utredningen med att det vida övervägande antalet smugg­ lingsbrott kommer alt bestraffas med penningböter. Till belysning härav anföres, alt enligt eu inom generaltullstyrelsen verkställd beräkning anta­ let smugglingsmål i vilka bötesbeloppet ej översteg 300 kronor under åren 1957 och 1958 uppgick till åtminstone 90 % av hela antalet mål.

I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att bötessystemet i cn ny lagstiftning utformas enhetligt med dagsböter, kombinerat med pen­ ningböter, högst 300 kronor, för ringa fall.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

65

fullt, om under lagstiftningsärendets vidare behandling något uttalande kun­ de göras rörande de principer, efter vilka straffmätningen bör ske. Här före­ ligger ett praktiskt problem, som måste lösas. Den antydda svårigheten kan emellertid uppenbarligen icke åberopas som något hinder mot ett genom­ förande av det bötessystem, som föreslagits av utredningen.

Hovrätten för Övre Norrland finner den nuvarande ordningen med de­ position av böter i princip föga tilltalande. Möjligheterna till deposition ut­ gör i och för sig inget skäl att införa en särskild straffskala med penning­ böter. Några större svårigheter torde ej föreligga att även i fråga om dags­ böter åvägabringa schablonerade föreskrifter till tulltjänstemännens led­ ning. Då det ur straffmätningssynpunkt kan vara befogat att för rena ba­ gatellförseelser stadga penningböter, har emellertid hovrätten inget att erin­ ra häremot.

Föreningen Sveriges stadsfiskaler framhåller att skäl visserligen kan an­ föras till förmån för systemet med normerade böter, framför allt att detta system möjliggjort en säker förhandsberäkning av det bötesstraff som i det enskilda fallet kan komma i fråga samt att den rättviseaspekt som anföres till stöd för ett dagsbotssystem erhåller ringa utrymme om man beaktar svårigheterna i många fall att erhålla tillförlitlig dagsbotsutredning. Å andra sidan kan föreningen ej finna, att de skäl som talar för ett bibehållande av det nuvarande systemet med normerade böter överväger. Inte minst önsk­ värdheten av att slippa laborera med olika bötesformer beroende på om ola­ ga införsel avser brott mot tullförfattning eller mot en bestämmelse om importförbud talar för en övergång till dagsböter. Då härtill kommer att det konfiskatoriska syftet som normerade böter tjänar bör tillgodoses en­ bart genom förverkanderegler, tillstyrker föreningen en övergång till dags­ böter.

Föreningen Sveriges landsfiskaler vill endast ifrågasätta, om det är prin­ cipiellt lämpligt att låta både penningböter och dagsböter ingå i en gemen­ sam straff skala. Ur samma synpunkt förordar Sveriges allmänna tulltjäns­ temannaförening, att ett odelat dagsbotssystem bör tillämpas.

Generaltullstyrelsen motsätter sig utredningens förslag och anser att nor­ merade böter av såväl principiella som praktiska skäl bör bibehållas för de fiskaliska smugglingsbrotten, medan däremot i övriga fall bör tillämpas dagsböter. De normerade böterna bör enligt styrelsens mening beräknas i förhållande till undandragen tull eller avgift, varjämte, efter förebild från skattestrafflagen, bör fixeras -— förutom lämpligt bötesminimum — en maximigräns (högst sex gånger beloppet av undandragen avgift). Ett så konstruerat bötesstraff innebär, framhåller styrelsen, detsamma som pen­ ningböter intill ett visst maximibelopp, varför det blir möjligt för domsto­ larna alt inom ramen för denna latitud ådöma rimliga böter för smugglings- brott i sådana fall, där de nuvarande stela reglerna driver böterna i höjden, fieneraltullstyrelscn framhåller i sitt yttrande bl. a. följande.

Smugglingsbrott äro av samma natur som skattestrafflagens deklarations- brott så till vida, att båda dessa brottsarter ha sin grund i vinningssyftet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960 67

Departementschefen

Utredningen föreslår, att systemet med normerade böter, som för när­ varande i stor utsträckning förekommer inom smuggellagstiftningen, er­ sätts av dagsbotssystemet, kombinerat med en särskild straffskala med penningböter, högst J00 kronor, för ringa fall. Utredningen har till stöd för sitt förslag framhållit vikten av att ett enhetligt bötessystem införes. I valet mellan ett system med normerade böter och dagsbotssystemet anser utred­ ningen att det sistnämnda av olika skäl är att föredraga.

Av remissinstanserna har endast generaltullstyrelsen och kommerskolle­ gium framställt erinringar mot utredningens förslag. Generaltullstyrelsen anser att vid vissa smugglingsbrott böterna alltjämt bör vara normerade i förhållande till den undandragna avgiften medan vid andra smugglingsbrott dagsböter bör tillämpas.

För egen del vill jag understryka, att det i eu ny lagstiftning är angeläget, att bötessystemet utformas på ett enhetligt sätt. Bristen på enhetlighet i detta hänseende betecknades också av första lagutskottet vid 1949 års riks­ dag som en av de mest betänkliga svagheterna i den nuvarande lagstift­ ningen. Förutom de av utredningen påtalade olägenheterna av att i en och samma lag tillämpa ett system med i vissa fall normerade böter och i andra fall dagsböter medför en sådan anordning, att bestämmelserna blir kompli­ cerade och svåröverskådliga.

Intager man ståndpunkten alt bötessystemet i den nya lagen bör utformas på ett enhetligt sätt följer redan därav att man måste välja dagsbotssyste­ met. Det ligger nämligen i sakens natur, att man inte kan använda norme­ rade böter i fråga om t. ex. brott mot import- eller exportförbud. Men jag vill understryka, att även i övrigt starka skäl talar för en övergång från normerade böter till dagsböter. Jag kan härvidlag ansluta mig till vad ut­ redningen anför. Dagsbotssystemet gör det möjligt att vid straffets utmätan­ de taga hänsyn till den brottsliges ekonomiska förhållanden, varigenom straffet blir lika kännbart för alla, oavsett deras förmögenhetsvillkor. Att böterna på detta sätt, bortsett från bagatellförseelser, skall anpassas efter den åtalades inkomstställning och drabba den bärkraftige och mindre bär­ kraftige lika hårt har i vårt land sedan årtionden ansetts vara ett självklart socialt rättvisekrav. Systemet med normerade böter däremot leder ej säl­ lan till ojämnheter i det straffrättsliga bedömandet, och understundom drab­ bar det alltför hårt. Att vid sidan av förverkandepåföljd tillämpa norme­ rade böter, som tillgodoser ett konfiskatoriskt syfte, innebär i själva verket, såsom utredningen framhåller, att konfiskationssynpunkten tillgodoses i dubbel måtto. Jag vill även i likhet med utredningen konstatera, att för­ hållandena vid varusmuggling inte är jämförbara med dem som gäller på skattestrafflagens vanliga tillämpningsområde, d. v. s. oriktig deklaration för inkomstskatt. Å ena sidan föreligger inte här såsom vid smugglingsbrot- ten normalt någon kompletterande konfiskationspåföljd. Å andra sidan in­ nebär de normerade böternas anknytning till storleken av den undandrag­ na inkomstskatten i sig själv en anpassning till den brottsliges ekonomiska bärkraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

Vissa svårigheter, framför allt att erhålla tillförlitliga dagsbotsuppgifter, kan givetvis uppkomma beträffande sjöfolk och utlänningar. Dessa svårig­ heter bör emellertid ej överdrivas. I många fall finns sålunda möjlighet att hos den lokala skattemyndigheten kontrollera den bötfälldes inkomster. I andra fall står erforderliga kontrollmöjligheter till buds genom förfråg­ ning hos befälhavaren eller andra befälspersoner. Självfallet bör man i nu avsedda fall inte ställa alltför stora krav på en noggrann beräkning av be- lalningsförmågan. Genom att penningböter införes för bagatellbrotten tor­ de för övrigt i praktiken penningböter komma att tillämpas i flertalet fall. Det vida övervägande antalet smugglingsbrott utgöres nämligen av baga- tellartade fall, där endast penningböter torde komma i fråga.

Under hänvisning till det anförda vill jag förorda att bötessystemet ut­ formas i enlighet med utredningens förslag. Till tulltjänstemännens ledning vid handhavandet av dagsbotssystemet torde vara lämpligt att, såsom riks­ åklagarämbetet anfört, vissa vägledande anvisningar utarbetas. Sådana tor­ de i avvaktan på domstolspraxis kunna uppgöras av riksåklagarämbetet och generaltullstyrelsen i samråd.

Förverkande m. m.

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om att förverkande i doktrinen angivits kunna tjäna väsentligen tre olikartade rättsliga funktioner: en straffrätts- lig, en politirättslig och en privaträttslig. Vid den straffrättsliga funktionen av förverkande har påföljden främst till ändamål att tjäna som komple­ ment till och förläna eftertryck åt en straffbestämmelse genom att utöver det egentliga straffet tillfoga lagöverträdaren förlust av egendom, som stått i viss närmare relation till brottet eller brottslingen. Förverkandet tillgodo­ ser i dessa fall ett allmänpreventivt syfte och fungerar närmast som ett bötesstraff. Vid förverkandepåföljd med politirättslig funktion är förverkan- dets syfte främst att förebygga skada som hotar från egendom med hänsyn till dennas ur någon synpunkt farliga beskaffenhet. Antingen kan egendo­ men i sig själv besitta farliga egenskaper, såsom gifter och explosiva varor, eller vara avsedd att komma till användning vid förövandet av brott, såsom brottsverktyg och andra hjälpmedel. Vid den privaträttsliga funktionen har förverkandepåföljden till ändamål att utjämna en orättmätig förmögen­ hetsökning och fråntaga lagöverträdaren den vinning han eljest skulle er­ hålla av sitt brottsliga handlande.

Att med utgångspunkt från dessa olika funktioner av förverkandepåfölj­ den systematisera förverkandebestämmelserna i olika författningar erbjuder svårigheter, framhåller utredningen, främst av den anledningen, att en för­ verkanderegels syfte ofta icke är renodlat. Utredningen anser förverkande­ reglernas främsta ändamål inom smuggellagstiftningen vara att tillgodose allmänpreventiva hänsyn och att fylla väsentligen straffrättsliga funktioner. Bakom bestämmelserna ligger tanken att risken att förlora viss egendom

Kungl. Maj.is proposition nr Ilo år 1960

69

skall verka avhållande från att föröva smugglingsbrott. I fråga om förver­ kande av forslingsredskap finner dock utredningen att påföljden åtminstone delvis fyller en politirättslig funktion och avser att förebygga att redskapet på nytt kommer till användning som hjälpmedel vid smugglingsbrott. Ut­ präglad är den politirättsliga funktionen i sådana fall, när smugglingen av­ sett varor, vilkas okontrollerade införsel till riket ur någon synpunkt anses medföra allmänfara, såsom gifter, vapen, sjukdomsalstrande eller smitto- förande föremål o. d. I vissa fall torde bakom reglerna om förverkande av smuggelgodset ligga syftet att beröva den brottslige vinningen av brottet.

Med hänsyn till att förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen i olika hänseenden fyller viktiga funktioner, främst den att verka broltspre- venerande, anser utredningen sådana regler icke kunna undvaras i en ny lagstiftning på området. Utredningen vill därför icke förorda att -— såsom skett i den nya danska toldloven — alla regler om förverkande slopas. För­ utsättningarna för förverkande bör emellertid regleras enhetligt samt ut­ formas i så nära anslutning som möjligt till de allmänna reglerna om för­ verkande i 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen (SL). Från denna utgångspunkt ställer utredningen frågan i vilken utsträckning avvikelser från strafflags- bestämmelserna är påkallade av smugglingsbrottens beskaffenhet eller el­ jest av särskilda förhållanden.

En genomgående företeelse inom smuggellagstiftningen är att smuggel­ godset tillika med emballage eller kärl, vari det förvaras, förverkas. Denna princip bör enligt utredningen i uppmjukad form bibehållas i en ny lag­ stiftning på området. I enlighet härmed föreslår utredningen att smuggel­ gods skall förverkas men att sådan påföljd må helt eller delvis eftergivas om den av särskilda skäl är uppenbart obillig. Med hänsyn till de föreslagna reglerna om förverkande av smuggelgods anser utredningen ej påkallat med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning av smugglingsbrott.

Reglerna i 2 kap. 17 § SL om förverkande av hjälpmedel vid brott mot­ svaras, framhåller utredningen, inom smuggellagstiftningen av bestämmel­ ser om förverkande av forslingsredskap, som använts för transport av smuggelgods samt av förvaringspersedlar, i vilka smuggelgods påträffats, när persedlarna på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnade att använ­ das för smuggling. Vid ett ställningstagande till frågan i vad mån avvikel­ ser från bestämmelserna i 2 kap. 17 § SL är påkallade med avseende å före­ mål, vilka använts som hjälpmedel vid smugglingsbrott, är enligt utred­ ningen i främsta rummet att beakta, att enligt strafflagsbestämmelserna för­ verkande skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av sär­ skilda skäl. Utredningen erinrar om straffrättskommitténs uttalande att, ehuru förebyggande av brott borde vara den ledande synpunkten vid pröv­ ningen huruvida förverkande skulle ske, det dock borde kunna komma i fråga alt meddela förverkandeförklaring även i vissa fall, där förverkande ej erfordrades från denna synpunkt. En tillämpning av principerna i 2 kap. 17 § SL vid utformningen av nya regler om förverkande av hjälpmedel vid smugglingsbrott skulle enligt utredningen medföra en förskjutning såtill­ vida, att den brottsförebyggande funktionen kom i förgrunden. Detta för­

71

De möjligheter som för närvarande finns att i vissa fall enligt ett förenk­ lat förfarande förklara förverkad egendom till vilken ingen ägare kan an­ träffas föreslår utredningen skola bibehållas i huvudsak oförändrade.

Yttrandena

Behovet av uppmjukning av de nuvarande förverkandereglerna betonas av ett flertal remissinstanser. Den utformning bestämmelserna erhållit i utred­ ningens förslag godtages i allmänhet av remissinstanserna eller lämnas utan erinran. Riksåklagarämbetet har ej något att erinra mot att förverkandebe­ stämmelserna utformas i nära anslutning till de allmänna förverkandereg­ lerna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. Det är enligt ämbetets mening önskvärt, att domstolen, såsom föreslagits, erhåller möjlighet att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd som finnes uppenbart obillig.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har ej funnit anledning till erinran mot de ändrade bestämmelserna rörande förverkande och rörande förfaran­ det i vissa fall rörande egendoms förverkande. Föreningen Sveriges stadsdomare kan helt ansluta sig till utredningens förslag. Att de nu gällande bestämmelserna stundom lett till resultat, som närmast tett sig stötande för rättskänslan, torde vara ostridigt och den friare prövningsrätt som i förslaget anförtrotts åt domstolarna kan endast bli till gagn. Advokatsamfundet fram­ håller att reaktionen mot smuggelbrotten ej sällan leder till konsekvenser, vilka framstår såsom orimligt hårda. Särskilt gäller detta tillämpningen av reglerna om förverkande av forslingsredskap. Förslagets bestämmelser om förverkande, vilka nära anknyter till reglerna i 2 kap. 16 och 17 §§ SL, be­ reder utrymme för en skälighetsprövning som måste vara ägnad att före­ bygga de orimliga resultat till vilka den nuvarande lagstiftningen stundom lett.

En något tveksam inställning till förslaget att utforma reglerna om för­ verkande efter förebild av allmänna strafflagen intar Föreningen Sveriges stadsfiskaler. Föreningen framhåller att det ligger stor vikt uppå att för­ verkandebestämmelserna är rationellt utformade. Ur denna synpunkt kan det anföras betänkligheter att utforma konfiskationsreglerna efter förebild av allmänna strafflagen. Förhållandena inom specialstraffrätten är så mångskiftande att speciella bestämmelser kan vara väl motiverade med hänsyn till förverkandepåföljdens brottsförebyggande effekt.

Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller som en allmän syn­ punkt att den under sitt arbete fått den bestämda uppfattningen att använd­ ningen av förverkande bör inskränkas så långt som möjligt både vid lagstift­ ning och vid rättstillämpning. Utredningen tillägger, att förslaget att utfor­ ma förverkandereglerna inom smuggellagstiftningen efter mönster av 2 kaj). 16 och 17 §§ SL i och för sig är att rekommendera. Mot dessa strafflagsbe- stämmelsers innehåll och form har emellertid riktats åtskillig kritik, och utredningen avser alt inom kort avgiva ett betänkande rörande förverkande som brottspåföljd och kommer att i detta närmare diskutera dessa straff- lagsregler och deras tjänlighet som förebilder för specialstraffrättsliga för­ verk andestadganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 11 ö ur llKiO

I fråga om förutsättningarna för förverkande av smuggelgods vill generaltullstyrelsen ifrågasätta om icke en bestämmelse, motsvarande stadgandet i 2 kap. 16 § andra stycket SL, borde inflyta i den nya lagen. Det ter sig otill­ fredsställande att en smugglare, som med god förtjänst avyttrar smuggel­ gods, skall få behålla sin vinning av den brottsliga handlingen om godset se­ dermera beslagtages hos en icke godtroende köpare.

Statens handelslicensnämnd finner de modifikationer som föreslagits be­ träffande bestämmelserna om förverkande av gods mycket påkallade och fortsätter.

Emellertid påverkas bedömningen, om ett förverkande skall anses obil­ ligt, av om brottet i fråga är att anse som grovt, och detta har enligt förslaget bl. a. samband med om brottet avser betydande myckenhet eller värde. Fall av varusmuggling jämlikt import- respektive exportförbudskungörelserna skilja sig ofta i det avseendet från andra fall av varusmuggling, att förseel­ sen först upptäckes sedan den pågått under eu längre tid, varigenom mäng­ den och värdena ibland bliva mycket betydande. I de fall, då detta slag av varusmuggling icke satts i system utan beror på andra omständigheter, "kan det ibland synas stötande, om den alltför sena upptäckten skall medföra förverkande av varan eller dess värde, varför jämväl i sådana fall en jämk­ ning borde kunna komma till stånd.

Utformningen av reglerna om förverkande av hjälpmedel vid smugglings- brott har behandlats i en del yttranden.

Riksåklagarämbetet framhåller att de föreslagna bestämmelserna härut- innan väsentligt skiljer sig från de nuvarande stadgandena i smuggellag- stiftningen om förverkande av forslingsredskap. Ämbetet finner emellertid att utredningen förebragt övertygande skäl för att i denna del utforma för­ verkandebestämmelserna efter förebild av de allmänna reglerna om förver­ kande av hjälpmedel i 2 kap. 17 § SL. Visserligen kan ämbetet instämma i vad i ett till ämbetet från statsåklagaren i Stockholm inlämnat yttrande an­ förts därom, att vid organiserad smuggling presumtionen bör vara för förver­ kande av forslingsredskapet. Vid organiserad smuggling torde emellertid förverkande av forslingsredskap eller annat hjälpmedel som regel få anses påkallat till förebyggande av fortsatt smugglingsbrottslighet, varför de före­ slagna bestämmelserna torde medge tillräckligt kraftigt ingripande mot den organiserade smugglingen. Ämbetet tillägger att det principiellt synes rik­ ligast att förverkande av hjälpmedel sker från synpunkten att förebygga fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers sida.

Sjöfartsstyrelsen anser att de föreslagna bestämmelserna om förverkande av forslingsredskap innebär en klar förbättring i förhållande till de nuva­ rande. Styrelsen tolkar dessa bestämmelser så att större fartyg ej skall för­ verkas för ett ringa smuggelparti. Fartygen utgör numera i allmänhet så komplicerad och dyrbar egendom att automatiskt förverkande, oberoende av brottets grovhet, skulle verka stötande.

Från ett par remissinstansers sida har ifrågasatts om icke förutsättning­ arna för förverkande av forslingsredskap alltför mycket inskränkts. Så­ lunda anser kommerskollegium att det med hänsyn till arten av förevarande brott möjligen kan ifrågasättas om icke de föreslagna bestämmelserna blivit

Kungl. Maj:is proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år U160

73

alltför uppmjukade, övcrståthållarumbetet ifrågasätter om man vid ställ­ ningstagande till frågan om förverkande av forslingsredskap främst bör taga hänsyn till föreliggande risk för hjälpmedlets användning vid fortsatta smugglingsbrott. Ämbetet framhåller att smuggelbrotten i detta hänseende lorde kunna anses intaga en särställning och att strängare regler beträffande förverkandet torde få anses behövliga än vid de flesta andra brott. Risken för alt ett dyrbart forslingsredskap kan förklaras förverkat torde utgöra ett starkt avhållande moment vid smuggelbrotten och följaktligen ha ett bety­ dande värde ur allmänpreventiv synpunkt. Föreningen Sveriges stadsfiskaler påpekar att utredningens förslag å ena sidan innebär en uppmjukning i för­ hållande till nu gällande bestämmelser men att det å andra sidan innebär en välmotiverad skärpning såtillvida, att förverkande av forslingsredskap kan ifrågakomma även om redskapet icke kunnat tagas i beslag nnder brottets begående.

Generaltnllstyrelsen anser att förverkande av hjälpmedel av allmänpre­ ventiva skäl bör underkastas en strängare reglering än som skett i lagför­ slaget. För det fall, att ett fortskaffningsmedel varit i verklig mening ett hjälpmedel för genomförande av ett smugglingsföretag, bör förverkande in­ träda med undantag endast för de fall då det framstår som uppenbart obil­ ligt. I övrigt hänvisar styrelsen i denna fråga till ett av tullfiskalen i Stock­ holm avgivet yttrande, i vilket anföres följande.

Medan enligt SL förverkande skall vara påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, bygga förverkandebestämmelserna i smuggellagstiftningen väsentligen på rent allmänpreventiva synpunkter eller in. a. o. på samma tanke, som ligger till grund för förverkande av själva det insmugglade godset. Hänsyn av säkerhets- eller politikaraktär ha här icke nå­ got egentligt utrymme. Jag kan därför icke dela utredningens uppfattning, när den deklarerar, att »sambandet med den brottsliga gärningen icke är lika påtagligt i fråga om hjälpmedel vid smugglingsbrott som beträffande själva smuggelgodset och att förverkande av hjälpmedel därför ur allmänpreventiv synpunkt icke synes ha samma berättigande som förverkande av smuggel­ godset». Tvärtom kan med fog hävdas, att exempelvis transportmedel, vilka utgöra de avgjort viktigaste hjälpmedlen i samband med smuggling, ofta 1'yila en primär funktion i den meningen, att de utgöra en förutsättning just för att brottet skall lyckas. Det kräves icke någon högre grad av fantasi för alt inse bilars och båtars betydelse härvidlag. Att under sådana förhållanden skapa ett läge, där presumtionen, i motsats till vad som gällt hittills, är mot förverkande, är föga verklighetsbelonat. Anses de nuvarande stränga för­ verkandebestämmelserna böra uppmjukas, torde detta bäst kunna ske genom ett stadgande, som utesluter förverkande om detta befinnes uppenbart obil­ ligt. Genom en sådan anordning erhålles en specialreglering av förverkande­ bestämmelserna, som å ena sidan, på sätt straffrättskommittén förutsatt, bringa dessa i viss överensstämmelse med strafflagsrcglerna men å andra sidan ger uttryck åt smugglingsbrottcns speciella karaktär.

Departementschefen

I likhet med vad som för närvarande regelmässigt gäller inom smuggel­ lagstiftningen upptager utredningens förslag bestämmelser om förverkande

Knncjl. Mnj:ts proposition nr ii5 år 1960

såväl av smuggelgods som av forslingsredskap eller annat hjälpmedel, som använts i samband med brottets förövande. Beträffande förutsättningarna för förverkande har utredningen utformat bestämmelserna efter förebild av motsvarande stadganden i 2 kap. 16 och 17 §§ SL. I enlighet härmed har förverkandereglerna gjorts fakultativa, och domstolen har att pröva huru­ vida förverkande i det särskilda fallet är påkallat. I fråga om förverkan­ de av forslingsredskap eller annat hjälpmedel innebär utredningens förslag den principiella avvikelsen i förhållande till de gällande bestämmelserna att man i främsta rummet skall beakta, huruvida förverkande är påkallat till förebyggande av smugglingsbrott.

Remissinstanserna har i allmänhet ej haft något att erinra mot utred­ ningens förslag.

Jag biträder utredningens förslag att förverkandepåföljden ej bör vara obligatorisk utan fakultativ. Stelheten hos de nuvarande bestämmelserna inom smuggellagstiftningen om förverkande har lett till resultat som tett sig stötande och väckt allmän uppmärksamhet. Kungl. Maj:t har i icke obe­ tydlig utsträckning funnit sig föranlåten att nådevägen helt eller delvis ef­ tergiva förverkandepåföljder, som ålagts med tillämpning av dessa bestäm­ melser. Å andra sidan är givetvis av vikt att man därvid ej går så långt, att förverkandereglernas effektivitet försvagas. Erfarenheten visar, att bestäm­ melserna om förverkande många gånger är kännbarare än bestämmelserna om bötesstraff. Förverkandereglerna har därför en starkt brottsprevene- rande effekt, vilken bör upprätthållas också i en ny lagstiftning.

De bestämmelser som utredningen föreslagit i fråga om förverkande av smuggelgods synes tillfredsställande från nu angivna utgångspunkter. En­ ligt dessa skall såsom huvudregel gälla, att godset förverkas men att efter­ givande av förverkandepåföljden kan inträda, om påföljden av särskilda skäl skulle vara uppenbart obillig. Domstolen blir således icke i något fall ovillkorligen skyldig att döma till förverkande. Partiellt förverkande kan också ifrågakomma, där det finnes tillräckligt för att tillgodose bestämmel­ sernas syfte. Vid smuggling av t. ex. sprit- och tobaksvaror torde dessa, lik­ som hittills, undantagslöst böra förverkas. Detsamma bör även gälla allmän­ farliga varor, där förverkande är påkallat ur säkerhetssynpunkt. I fråga om förverkande av gods som införts i strid mot importförbud kan åter, såsom handelsliccnsnämnden påpekar, både mängden och värdena ibland bli mycket betydande av den anledningen att brottet upptäckes först sedan det pågått någon tid. I sådana fall kan det vara motiverat med jämkning av för­ verkandepåföljden. Sådan jämkning torde emellertid kunna ske inom ra­ men för den avfattning bestämmelserna erhållit i utredningens förslag.

Jag anser ej tillräcklig anledning föreligga att på sätt generaltullstyrelsen ifrågasatt komplettera de föreslagna bestämmelserna om förverkande av smuggelgods med ett särskilt stadgande om förverkande av vinning. Ett dylikt stadgande torde bli av ringa praktisk betydelse vid del förhållandet att värdet av godset skall utges, om godset göres oåtkomligt för förverkande t. ex. genom överlåtelse till godtroende person. Värdet torde böra avse mark­

75

nadsvärdet. 1 fråga om t. ex. sprit- och tobaksvaror innebär detta, att ut- försäljningspriset i den legala handeln inom landet skall läggas till grund för bestämmandet av värdet.

Beträffande förverkande av hjälpmedel — aktuellt framförallt i fråga om fartyg och motorfordon — förordar utredningen bestämmelser som utfor­ mats med ledning av motsvarande stadganden i 2 kap. 17 § SL. Några re­ missinstanser har befarat att detta skulle medföra en alltför långtgående uppmjukning av de hithörande bestämmelserna och kunna ogynnsamt in­ verka på lagstiftningens allmänpreventiva effekt. Även i detta hänseende är jag emellertid beredd att godtaga utredningens förslag. Att märka är, som stadsfiskalsföreningen också påpekar, att de föreslagna bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel i vissa hänseenden innebär en uppmjukning men att de i andra utgör en välmotiverad skärpning i förhållande till nuva­ rande regler. Det synes i princip riktigast, att förverkande av hjälpmedel sker från främst den synpunkten att åtgärden är påkallad för att före­ bygga fortsatt brottslighet från gärningsmannens eller andra personers si­ da. Ur denna synpunkt torde man böra se förverkande av hjälpmedel som använts vid organiserad smuggling. Å andra sidan kan man ej bortse från att i den gällande lagstiftningen förverkande av forslingsredskap torde be­ traktas som en speciell påföljd av huvudsakligen straffrättslig karaktär. Denna synpunkt torde emellertid i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses även inom ramen för den föreslagna bestämmelsen. Genom att förverkande av hjälpmedel kan ske ej endast om det är påkallat till förebyggande av fort­ satt brottslighet utan jämväl eljest av särskilda skäl, torde nämligen den straffrättsliga funktionen av förverkandebestämmelserna kunna beaktas. Så­ lunda synes förverkande av hjälpmedel oavsett omständigheterna i övrigt kunna ådömas vid mycket grova brott.

Till ett antal detaljfrågor torde jag få återkomma i specialmotiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 19(10

Smuggling av rusdrycker

Utredningen

I betänkandet erinras inledningsvis om att den särskilda lagstiftning mot smuggling av spritdrycker och vin, som tillkom under 1920- och 1930-talen, är att se mot bakgrund av den då gällande rusdryckslagstiftningen. Närmast som en följd av restriktionsbestämmel serna med avseende å inköpsrätten till spritdrycker hade en alltmera omfattande spritsmuggling uppstått. Denna smuggling gynnades i hög grad av de goda möjligheterna att till bil­ liga priser åtkomma spritvaror i andra länder omkring Östersjön, främst i de baltiska staterna och i Polen. Spritsmugglingen bedrevs i avsevärd ut­ sträckning rent yrkesmässigt av fast organiserade smugglarband. Ofta ägde smugglarna egna fartyg, vilka uteslutande eller till väsentlig del fraktade spritdrycker. Med fartygen uppehöll sig smugglarna vanligen i närheten av lerritorialvattengränsen i väntan på mindre båtar, som förde smuggelspri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år WHO

77

kvensen av detta slags brottslighet. Vidare kan de politiska förhållandena i länderna rnnt Östersjön förändras i en riktning, som gynnar spritsmuggling på Sverige.

Utredningen anser vidare böra beaktas, att den nuvarande lagstiftningen mot spritsmuggling är av provisorisk natur och vid sin tillkomst uttryckli­ gen betecknades som »tillfälliga åtgärder av extraordinär art». Det förut­ sattes tydligen att den särskilda lagstiftningen kunde visa sig obehövlig. Förhållandena har också under den tid spritinförsellagen gällt undergått en avgörande förändring till det bättre. Spritsmugglingen utgör därför icke längre ett problem av tillnärmelsevis den allvarliga beskaffenhet som på 1920- och 1930-talen, vare sig man ser till smugglingens omfattning eller till de former under vilka den utövas. Utredningen framhåller, att det är ange­ läget att icke ha strängare bestämmelser än som påkallas av den aktuella situationen. Utredningen anser emellertid att det inom ramen för straff- skalorna i den föreslagna lagen om straff för varusmuggling kan tillräckligt beaktas om spritsmuggling förövats under kvalificerade former. Efter rätte- gångsreformen med dess system med fri bevisprövning torde bevisregler, som lägger bevisbördan på den tilltalade, ej heller ha samma funktion att fylla som tidigare.

I enlighet med de anförda synpunkterna anser utredningen att särbestäm­ melser rörande olovlig införsel till riket av spritdrycker och vin ej längre är påkallade. Utredningens förslag innebär att sådan införsel likställes med olovlig införsel av andra varor. Vid detta förhållande har utredningen ej funnit anledning överväga införande av särbestämmelser om smuggling av starköl.

Utredningen framhåller, afl särskild uppmärksamhet i detta samman­ hang måste ägnas bestämmelserna i spritintörsellagen om olovlig införsel till svenskt territorialvatten samt lagarna den 27 november 1925 om ut­ sträckt tillämpning av spritinförsellagen och den 31 maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten. Bestämmelserna i spritinförsellagen om olovlig införsel till svenskt territorialvatten liksom 1925 och 1935 års lagar är be­ tingade av de former, under vilka spritsmugglingen tidigare bedrevs. Sedan den organiserade spritsmugglingen upphört, synes denna lagstiftning sakna nämnvärd praktisk betydelse. Tillstånd till åtal för olovlig införsel till svenskt territorialvatten jämlikt 3 § 2 mom. spritinförsellagen har sålunda av generaltullstyrelsen endast mera sällan meddelats under senare år Vad angår 1925 och 1935 års lagar anser utredningen emellertid böra beaktas, att de tillkommit i anslutning till ännu gällande internationella överenskom­ melser. Lagarna anknyter i sin tnr till de nyssnämnda bestämmelserna i spritinförsellagen. Med hänsyn härtill anser utredningen det icke böra kom­ ma i fråga att helt upphäva vare sig bestämmelserna om olovlig införsel till svenskt territorialvatten -— som dock bör begränsas till att avse endast spritdrycker — eller 1925 och 1935 års lagar. Å andra sidan finns enligt ut­ redningens mening icke tillräcklig anledning att — såsom från något håll

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1960

föreslagits — utvidga de ifrågavarande bestämmelsernas tillämpningsom­ råde till att avse jämväl andra varor än spritdrycker, t. ex. tobaksvaror och narkotika. Bestämmelserna om olovlig införsel till territorialvattnet har till förutsättning smuggling i former, som man knappast har att räkna med när det gäller andra varor än spritdrycker.

Vad den lagtekniska utformningen beträffar finner utredningen — från den förut angivna utgångspunkten, att särbestämmelser om olovlig införsel till riket ej är erforderliga — den lämpligaste lösningen vara, att stadgan- den om olovlig införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten upp­ tages i en särskild lag. En sådan lösning skulle överensstämma med den som användes, när dylika bestämmelser först infördes i samband med till­ komsten av varuinförsellagen. Liksom för närvarande bör för åtal fordras tillstånd av generaltullstyrelsen. Med eu sådan regel om åtalsprövning tor­ de det ej behöva befaras, att åtal väckes i andra fall än när fråga är om verkliga smugglingsföretag. 1925 och 1935 års lagar bör vidare ersättas med nya författningar av i huvudsak samma innehåll som de redan gäl­ lande. Såväl territorialvattenlagen som 1925 och 1935 års lagar torde böra förlänas definitiv karaktär.

I enlighet härmed har utredningen upprättat förslag till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten, förslag till lag om utsträckt tillämpning av lagen om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten samt förslag till lag med till- lägg till gällande bestämmelser rörande införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten.

Utredningen föreslår vidare att viss annan lagstiftning som riktar sig mot spritsmuggling och som föranletts av överenskommelser med andra länder skall lämnas orubbad, nämligen kungörelsen den 27 november 1925 med särskilda bestämmelser om utförsel från riket av spritdrycker och vin samt kungörelsen den 3 april 1934 med föreskrifter i anledning av en mellan Sve­ rige och Finland den 29 december 1933 avslutad överenskommelse angåen­ de gemensam bevakning för bekämpande av olovlig införsel av alkoholvaror och den 24 januari 1936 med föreskrifter i anledning av en motsvarande överenskommelse med Danmark den 28 oktober 1935.

I fråga om de bestämmelser som är intagna i 2 kap. spritinförsellagen och som avser olovlig befattning med annan illegal sprit än smuggelsprit fram­ håller utredningen, att dessa väsentligen avser olovlig befattning med så­ dana olovligen tillverkade drycker, som omfattas av brännvinstillverknings- förordningen den 26 februari 1954. Utredningen föreslår därför att bestäm­ melserna — i den utsträckning de finnes böra bibehållas — skall överföras till brännvinstillverkningsförordningen.

Yttrandena

Ingen av remissinstanserna har något att erinra mot utredningens förslag i förevarande hänseende. Generaltullstyrelsen motsätter sig sålunda ej att de nuvarande territorialvattenbestämmelserna i spritinförsellagen upptages i

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

79

eu särskild lag samt därvid begränsas till att avse allenast spritdrycker.

Riksåklagarämbetet framhåller att stadgandena i 2 kap. spritinförsellagen i enlighet med förslaget bör överflyttas till brännvinstillverkningsförord- ningen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att övervägande skäl talar för att icke bibehålla en särlagstiftning på förevarande område. Länsstyrel­ sen finner det ej sannolikt, att de förhållanden som på sin tid påkallade sär­ bestämmelser för smuggling av rusdrycker ånyo skall uppkomma. Skulle så bli fallet, torde det icke vara förenat med några svårigheter att på nytt göra denna form av olovlig varuinförsel föremål för en särlagstiftning.

Departementschefen

Utredningens förslag, mot vilket erinran ej framkommit vid remissbe­ handlingen, innebär att den nuvarande särlagstiftningen om smuggling av- rusdrycker och vin i princip avskaffas och att i stället sådana varor blir hänförliga under de allmänna bestämmelserna om varusmuggling. Härut­ över föreslår utredningen att de nuvarande bestämmelserna i spritinförsel­ lagen om olovlig införsel till territorialvattnet i allt väsentligt oförändrade överföres till en särskild lag om förbud mot införsel till territorialvattnet av- spritdrycker och att denna lag göres permanent. Lagen föreslås dock skola begränsas till att avse enbart spritdrycker. I övrigt föreslås att man bibe­ håller och ger permanent karaktär åt ett par av träffade konventioner för­ anledda lagar av år 1925 och år 1935, varjämte de nuvarande bestämmel­ serna i 2 kap. spritinförsellagen i den mån de anses böra bibehållas före­ slås skola intagas i brännvinstillverkningsförordningen. För egen del kan jag biträda utredningens förslag i dessa delar. Jag anser dock att nyss­ nämnda från spritinförsellagen samt 1925 och 1935 års lagar hämtade be­ stämmelser bör sammanföras i en gemensam lag. Som skäl för mitt stånd- punktstagande i sakfrågan får jag hänvisa till den av utredningen anförda motiveringen. Härutöver vill jag tillägga, att såvitt nu kan bedömas någon nämnvärd ökning av spritsmugglingen ej torde vara att befara. Den före­ slagna lagstiftningen torde, om vissa av mig förordade skärpningar i straff­ satserna genomföres, medge tillräckligt effektiva inskridanden mot denna art av brottslighet.

Återfall och brottsregistrering

Utredningen

Utredningen erinrar om alt hos generaltullstyrelsen föres ett speciellt straffregister —- som ej är underkastat sekretesskydd -—■ över personer, som dömts till straff för brott mot varuinförsellagen, 1 kap. spritinförsellagen samt tullstadgan. Detta register har tillkommit i huvudsakligt syfte att möj­ liggöra en riktig tillämpning av bestämmelserna om straffhöjning vid åter­ fall i smugglingsbrott. Registreringen är emellertid ej inskränkt till att av­

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

se uppgifter om iterationsgrundande straff enligt varuinförsellagen och 1 kap. spritinförsellagen, utan registrering sker även av vissa andra straff bl. a. sådana som ådömts enligt tullstadgan. Å andra sidan förekommer ej någon registrering av straff för brott som ådömts enligt varuutförsellagen. Utredningen anser eiforderligt att frågan om i'egistrering löses enhetligt på samma sätt för båda dessa brottskategorier.

Enligt det av utredningen nu framlagda förslaget skall förhöjt straff på grund av återfall kunna ådömas vid de viktigaste smugglingsbrotten, näm­ ligen varusmuggling — varunder faller såväl införsel- som utförselbrott — och olovlig befattning med smuggelgods. Förhöjt straff vid återfall skall enligt förslaget kunna ådömas även vid ringa brott. För att tillämpningen av återfallsbestämmelserna icke skall bli helt slumpartad, anser utredningen en registrering nödvändig. Att många hithörande brott är av bagatellartat slag utgör enligt utredningens mening knappast skäl att icke eftersträva en konsekvent tillämpning av återfallsreglerna. Straff av beskaffenhet att en­ ligt förslaget grunda förhöjt straff vid återfall bör alltså enligt utredning­ ens mening bli föremål för registrering oaktat bx-ottet är ringa. Detta skulle innebära en utvidgning av registreiången såtillvida, att denna kommer att avse jämväl utförselbrott. Däremot anser utredningen tillräckliga skäl ej föreligga för en fortsatt registrering av förseelser mot tullstadgan.

Frågan huruvida en registrering av straff för smugglingsbrott även i fram­ tiden bör ske hos generaltullstyrelsen liksom spörsmålet om sekretesskydd för anteckningar i ett sådant register kommer, framhåller utredningen, att upptagas av 1956 års utredning för översyn av brottsregistreringen. Man torde emellertid kunna räkna med att ett register över straff för smugg­ lingsbrott även i fortsättningen kommer att föras hos generaltullstyrelsen. Från denna utgångspunkt har utredningen upprättat förslag till erforderli­ ga föreskrifter angående förandet av ett dylikt register och om skyldighet att lämna uppgifter till och att inhämta uppgifter från registret. Därvid har bestämmelserna angående det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rö­ rande fylleri och vissa andra brott tjänat som förebild. Beträffande frågan huruvida registret skall erhålla sekretesskydd — ett spörsmål som kommer att upptagas av 1956 års utredning — uttalar utredningen att det enligt dess mening saknas anledning att i sekretesshänseende behandla general­ tullstyrelsens straffregister på annat sätt än det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret.

Yttrandena

Utredningens förslag till återfallsbestämmelser och brottsregistrering har föranlett erinringar av flera remissinstanser.

Generaltullstyrelsen framhåller att förhöjt straff ej bör ådömas vid åter­ fall, om återfallsbrottet är ringa och ej kan anses vara uttryck för vanemäs- sig brottslighet.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser bestämmelserna om åter­ fall mindre lyckligt konstruerade såtillvida som de kan nödvändiggöra en

81

prövning vid iteration huruvida en gärning, som bestraffats enligt äldre lag, är liänförlig under någon av brotlsbeskrivningarna i den nya lagen.

Några remissinstanser uttalar sig för att möjligheten att ådöma förhöjt straff vid återfall måtte inskränkas och straffregistreringen begränsas.

Hovrätten för Övre Norrland kan väl biträda utredningens åsikt att vid aterfall kan föreligga behov av att utmäta straffet enligt en strängare lati­ tud än den som eljest skulle gälla. Men hovrätten finner också att återfalls- skärpning bör kunna underlåtas, där med hänsyn till brottens beskaffenhet, ilen tid som förflutit mellan dem eller eljest särskilda skäl talar mot sådan skärpning.

Hovrätten för Västra Sverige finner visserligen någon form av registre­ ring påkallad för att tillämpningen av ett stadgande om återfall icke skall bli slumpartad men anser att det rent allmänt kan sägas vara stötande, att de bagatellartade brott som i förslaget avses skola beläggas med penning­ böter skall göras till föremål för registrering. En sådan är förenad med icke oväsentliga kostnader för det allmänna och med relativt stort besvär. Till lämpligheten av den av utredningen föreslagna utvidgningen av registre­ ringen ställer sig hovrätten tveksam, enär registret torde komma att inne­ hålla uppgifter som blir av ingen eller ringa praktisk betydelse. Hovrätten vill ifrågasätta om det över huvud föreligger behov av en särskild registre­ ring av smugglingsbrotten; i vart fall torde registreringen kunna inskränkas till brott som icke är ringa.

Rådhusrätten i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att låta bagatellar­ tade fall bli återfallsgrundande. Redan det förhållandet att brottet bedömes såsom bagatellartat talar enligt rådhusrättens mening i och för sig för att det icke bör ges återfallsgrundande verkan. Om man därjämte beaktar kännbarheten av förverkandepåföljden torde i fråga om bagatellfallen några bärande invändningar ur allmänpreventiv synpunkt icke kiinna resas mot ett slopande av iterationsbestämmelserna i dessa fall. Registrering skulle då kunna underlåtas i dylika fall. Liknande synpunkter framföres av råd­ husrätten i Malmö och Sveriges advokatsamfund. Föreningen Sveriges stadsdomare förordar en begränsning av registreringsskyldigheten främst ur synpunkten av de praktiska olägenheter en registreringsskyldighet med­ för. Sålunda skulle innan ett strafföreläggande kunde meddelas i ett baga­ tellmål först inhämtas utdrag ur straffregistret.

Vissa remissinstanser anser att iterationsbestämmelserna och därmed också den särskilda brotlsregistreringen helt kan slopas.

Riksåklagarämbetet förordar som tidigare nämnts att frihetsstraff infö­ res i straffskalorna för normalfallen av varusmuggling. Vid sådant förhål­ lande anser ämbetet dessa straffskalor vara tillräckliga även för gärningar, som utgör återfall. Ämbetet vill därför förorda att iterationsbestämmelserna helt slopas. I sådant fall synes någon registrering av straff för smugglings- brott ej nödvändig. Rådhusrätten i Hälsingborg anser olägenheterna av det vidlyftiga registrcringsförfarandet vara så stora, att iterationsbestämmel- serna och därmed också registreringen kan slopas. Risken för att i en eller

Kungl. Muj.ts proposition nr Ilo år 1960

83

stolarna kan ha av generaltullstyrelsens särskilda straffregister är inte värd allt det arbete som skulle följa av utredningsmannens förslag. Hovrätten motsätter sig därför bestämt en utbyggnad av registret med åtföljande skyl­ dighet för domstolar och andra att lämna uppgifter till detta och inhämta utdrag därav i alla smuggelmål. Hovrätten föreslår i stället att registrering­ en omedelbart avskaffas och att det arbete som nu nedlägges därpå inbe- sparas.

Riksåklagarämbetet anser att registret, om det finnes böra bibehållas, skall underkastas sekretesskydd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Departementschefen

I utredningens förslag upptages en bestämmelse av innebörd att förhöjt straff skall kunna ådömas vid återfall i varusmuggling eller olovlig befatt­ ning med smuggelgods, även om både det återfallsgrundande brottet och återfallsbrottet är ringa. I syfte att möjliggöra en riktig tillämpning av åter- fallsbestämmelserna föreslår utredningen att även ringa brott skall registre­ ras i det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret rörande smugglings- brott. Utredningens förslag innebär en utvidgning av registreringsskyldig- heten såtillvida, att vissa smugglingsbrott som nu ej är föremål för registre­ ring — bl. a. utförselmålen — skall registreras.

Utredningens förslag har framkallat erinringar från flera remissinstan­ ser, av vilka några förordat en begränsning i olika hänseenden av möjlighe­ ten att döma till förhöjt straff vid återfall samt av registreringsskyldighe- ten, medan andra föreslår, att iterationsbestämmelserna och den särskilda brottsregistreringen helt slopas.

Vad först beträffar återfallsbestämmelserna vill jag framhålla att jag av­ ser att förorda, att i straffskalorna för varusmuggling och olovlig befattning med smuggelgods av normal svårhetsgrad skall ingå frihetsstraff. Vid ett genomförande av detta förslag torde straffskalorna kunna anses fullt till­ räckliga även för gärningar som utgör återfall. I fråga om ringa fall av varusmuggling innehåller straffskalan endast penningböter, högst trehund­ ra kronor. Behov av en förhöjd straff skala för återfall synes emellertid knappast föreligga för dessa brotts vidkommande. För bagatellfallen torde nämligen erforderliga påföljder kunna utmätas med tillämpning av den ordinära bötesskalan jämte förverkande av godset. Härtill kommer, att om man skulle införa bestämmelser om förhöjd straffskala vid återfall även i fråga om ringa brott, detta skulle föranleda praktiska olägenheter, i det att besked i registreringshänseende måste avvaktas innan ett dylikt bagatellfall kunde avgöras genom strafföreläggande. Med hänsyn till vad jag nu anfört anser jag särskilda iterationsbestämmelser ej erforderliga i en ny lagstift­ ning på området.

Vad angår frågan om det hos generaltullstyrelsen förda straffregistret fortfarande bör bestå vill jag helt allmänt uttala, att brottsregistrering ej bör ifrågakomma annat än om bärande skäl föreligger. Ur denna synpunkt lärer värdet av straffregistret rörande smugglingsbrott i hög grad kunna ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

85

gare skulle likställas med allmän åklagare beträffande befogenhet att an­ vända straffprocessuella tvångsmedel. I motioner, som väcktes med anled­ ning av propositionen, ifrågasattes om det var sakligt motiverat att ut­ vidga tullåklagarnas befogenheter med hänsyn till att det i olika utred­ ningar förutsattes att tullåklagarna och tullmålsdomstolarna skulle för­ svinna. Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande (nr 57) att tillräck­ liga skäl knappast förelåg att i fråga om de mindre kvalificerade tullåkla­ garna införa särskilda regler med avseende å användningen av straffpro­ cessuella tvångsmedel, med hänsyn till att det ej torde dröja länge, förrän deras befogenhet att föra talan i tullmål bringats att upphöra.

I samband med tillkomsten av varuutförsellagen (prop. nr 99/1949) var frågan om utvidgning av tullåklagares åtalsrätt till att avse jämväl utförsel­ mål föremål för övervägande. Departementschefen uttalade bl. a. under hän­ visning till lagutskottets utlåtande år 1946, att betänkligheter mötte mot att anförtro tullåklagarna nya uppgifter.

För egen del anser utredningen uppenbart att åklagarfrågan bör lösas en­ hetligt för samtliga med förslaget avsedda brott. Ett bibehållande av tull- åklagarinstitutionen skulle därför innebära, att bl. a. åtal i mål om olovlig utförsel överflyttades från de allmänna åklagarna till lullåklagarna.

Utredningen framhåller, att systemet med särskilda åklagare i tullmål kunde fungera tillfredsställande, när brottmålsprocessen i huvudsak var inkvisitorisk och åklagaren spelade en relativt underordnad roll i förfaran­ det. Efter införandet av nya rättegångsbalken (RB) som i vad avser straff- processen bygger på den ackusatoriska principen, är emellertid läget ett annat, och den nya processordningen ställer i fråga om såväl förundersök­ ningen som utförandet av talan inför rätta väsentligt större krav på åkla­ garna än den äldre ordningen. För de allmänna åklagarnas del hade rätte- gångsreformen förberetts i olika hänseenden och dessa åklagares kompe­ tens hade undan för undan höjts, varjämte den allmänna åklagarorganisa- tionen utbyggts och förbättrats, såsom genom 1936 års landsfogdereform och inrättandet av riksåklagarämbetet. Utredningen framhåller att det torde vara allmänt erkänt, att dessa reformer varit nödvändiga och att utan dem RB:s regler om förundersökning och rättegång i brottmål icke skulle kunnat fungera tillfredsställande. Några motsvarande reformer har emel­ lertid cj genomförts i vad avser tullåklagarorganisationen, oaktat RB:s regler om brottmålsförfarandet i huvudsak är tillämpliga även i tullmål. Flertalet lullmål är visserligen av enkel beskaffenhet, men omfattande och invecklade tullmål förekommer i icke alltför obetydlig utsträckning. Sär­ skilt med hänsyn därtill, att brottslingsklientelet till stor del utgöres av utlänningar och sjömän, blir frihetsberövande åtgärder, såsom anhållande och reseförbud, cj sällan aktuella. Utredningen finner det icke kunna be­ stridas, att tullförvaltarna, vilka utgör den vida övervägande delen av tullåldagarkåren, i allmänhet icke äger erforderliga kvalifikationer för de uppgifter, som med avseende å förundersökningen, handhavandet av de straffprocessuella tvångsmedlen och rättegången möter i de. större eller

87

deras tolkning förutsätta sådan intim kännedom om tullförhållanden och tullverkets arbetsformer att åklagarskapet i målen icke utan olägenheter för effektiviteten i brottsbekämpandet kunde överflyttas till de allmänna åklagarna. Dessa farhågor finner utredningen ej vara befogade. I sin dagliga verksamhet har de allmänna åklagarna att tolka och tillämpa författning­ ar, berörande de mest skilda områden av samhällslivet. Genomförandet av en modern lagstiftning om straff för olovlig införsel och utförsel av varor, uppbyggd efter enhetliga principer, torde för övrigt medverka till att de berörda svårigheterna blir väsentligt mindre än för närvarande. I frågor av rent tullteknisk natur har den allmänne åklagaren möjlighet att anlita sakkunskap från tullverket. Vad angår de större städerna torde kunna för­ utsättas, framhåller utredningen, att smugglingsmålen i huvudsak kommer att tilldelas en bestämd åklagare, vilken därigenom erhåller särskild rutin i fråga om handläggningen av dylika mål. Utredningen framhåller vidare att åtal enligt såväl varuutförsellagen som valutalagstiftningen enligt gäl­ lande ordning ankommer på allmän åklagare. De rättsliga och faktiska frå­ gor, som möter i dessa mål, är nära besläktade med motsvarande spörsmål i tullmålen. Beträffande yppade farhågor för att ett avskaffande av tullåklagar- institutionen skulle medföra minskad effektivitet och smidighet hos undersök- ningsförfarandet framhåller utredningen, att förundersökningen enligt för­ slaget skall kunna inledas av tullmyndighet samt att den enskilde tulltjäns­ temannen i stort sett skall ha samma åligganden och befogenheter med av­ seende å undersökningsförfarandet som för närvarande. Man torde därför kunna räkna med att ett smidigt och effektivt samarbete mellan åklagare och tullmyndigheter skall kunna åvägabringas i hithörande mål.

Med hänsyn till nu anförda synpunkter finner utredningen övervägande skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas. Före­ skrifter, som kan visa sig erforderliga för att ernå snabb handläggning av tullmålen, anser utredningen — på sätt i fråga om militärmålen skett ge­ nom kungl. cirkulär den 11 maj 1951 -— kunna utfärdas i administrativ ordning.

Vad beträffar de särskilda forumreglerna i tullmål framhåller utredning­ en, att frågan om systemet med tullmålsdomstolar är nära förbunden med motsvarande spörsmål beträffande tullåklagarna. Vid ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen föreligger ej skäl att bibehålla systemet med tull­ målsdomstolar. Tidigare har som skäl härför kunnat åberopas stadsdom- stolarnas tätare sammanträdesturer. Efter den nya rättegångsordningens ikraftträdande föreligger emellertid härutinnan icke någon skillnad av be­ tydelse mellan rådhusrätter och häradsrätter. Ett annat argument har va­ rit, att systemet med tullmålsdomstolar åstadkommer en koncentration av i ullmålen till relativt få domstolar, varigenom befordrades enhetlighet och sä­ kerhet i rättskipningen på detta område. Denna synpunkt torde emellertid icke böra tillmätas någon större vikt, enär lullmålen som regel är av enkel beskaffenhet. Härtill kommer att flertalet hithörande mål även efter ett av­ skaffande av tullmål sdomstolarna liksom för närvarande torde komma att

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

handläggas vid rådhusrätter i större hamnstäder. En fördel med att de all­ männa forumreglerna blir tillämpliga i smugglingsmål finner utredningen vara, att det blir möjligt att handlägga dylika mål vid den misstänktes tvistemålsforum.

Med anledning av de organisations- och kostnadsfrågor som föranledes av ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen har utredningen gjort för­ frågningar hos statsåklagarna och landsfogdarna i riket i vad mån en över­ flyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna kunde antagas kräva eu utökning av åklagarorganisationen. Med ledning av de inhämtade uppgif­ terna uttalar utredningen att en överflyttning endast i tämligen ringa ut­ sträckning kommer att kräva förstärkning av åklagarorganisationen och den underställda personalen. Att med någon större grad av säkerhet be­ döma denna fråga vore emellertid ej möjligt förrän någon tids erfarenhet av reformen vunnits. För Stockholms del torde man i vart fall behöva räk­ na med att ytterligare en åklagartjänst måste inrättas.

Vad beträffar spörsmålet huruvida städer med kommunalt avlönade åkla­ gare bör äga rätt till gottgörelse av statsverket för tullmålens handläggning av dessa städers åklagare redogör utredningen för vissa tidigare uttalanden i denna fråga. För egen del anser utredningen, att städerna ej äger någon lagligen grundad rätt till gottgörelse av staten för de kostnader för en för­ stärkning av städernas åklagarorganisation, som kan bli en följd av tull­ målens överflyttning till de allmänna åklagarna. Ej heller torde skälighets- synpunkter i något fall böra föranleda, att ersättning i berörda hänseende lämnas. Slutligen framhålles, att efter ett avskaffande av tullmålsdomsto- larna tullmålen kommer att fördelas på samtliga underdomstolar i riket efter frekvensen av smugglingsbrott inom respektive doinsområden.

Yttrandena

Utredningens förslag att tullåklagarinstitutionen avskaffas samt att de särskilda forumreglerna i tullmål upphäves har tillstyrkts eller lämnats utau erinran av samtliga remissmyndigheter med undantag av generaltullstyrel- sen, kommerskollegium och Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening.

1951 års rättegångskommitté anser i likhet med utredningen uppenbart, att frågan om åklagare i mål som avses med förslaget bör lösas enhetligt för samtliga med förslaget avsedda brott. Kommittén finner därvid övervä­ gande skäl tala för att organisationen med särskilda tullåklagare avskaffas och att hithörande mål handlägges av de allmänna åklagarna. Någon an­ ledning att efter en överflyttning av åtalsrätten på de allmänna åklagarna bibehålla det nuvarande systemet med särskilda tullmålsdomstolar kan en­ ligt kommittén ej anses föreligga.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar att det ur synpunkten av att ansluta de föreslagna reglerna till vedertagna principer på det straffrättsliga och straffprocessuella området är betydelsefullt, att den särskilda åklagar­ organisationen inom tullväsendet avvecklas och att systemet med särskilda tullmålsdomstolar avskaffas. Under förutsättning att även dessa åtgärder

89

genomföres leder förslaget enligt hovrättens mening till en väsentlig ra­ tionalisering av åtgärderna mot varusmuggling.

Hovrätten för Övre Norrland hälsar med tillfredsställelse utredningens förslag om avskaffande av tullåklagarinstitutionen och om upphävande av reglerna om tullmålsdomstol. Frånsett att den nya rättegångsordningen stäl­ ler betydligt strängare krav på åklagaren än vad tidigare varit fallet anser hovrätten det vara angeläget att den dualism vartill nuvarande bestämmel­ ser leder undanröjes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller att det är principiellt riktigt, att systemet med särskilda domstolar och specialåklagare i dylika mål avskaffas, och Sveriges advokatsamfund an­ ser, att avskaffandet av tullåklagarinstitutionen innefattar en ur rättssäker­ hetssynpunkt önskvärd reform.

Föreningen Sveriges landsfogdar vill särskilt markera sitt instämmande uti vad utredningen anfört i förevarande fråga, och Föreningen Sveriges stadsfiskaler och Föreningen Sveriges landsfiskaler uttalar sin anslutning till förslaget. Landsfiskalsföreningen tillägger, alt en personalförstärkning torde bli nödvändig i vissa distrikt om reformen genomföres.

Riksåklagarämbetet anför, att ämbetet i allo kan ansluta sig till de syn­ punkter utredningen anfört till stöd för sin ståndpunkt att organisationen med särskilda tullåklagare nu hör avskaffas, och fortsätter.

Måhända kan i detta sammanhang också förtjäna att framhållas, att den föreslagna reformen torde möjliggöra en rationellare fördelning i åklagar- hänseende av smugglingsmålen i storstäderna. I betraktande därav, att smugglingsmålen till en "del äro mycket besvärliga, ha de tullfiskalstjänster, vilka f. n. innehavas av allmänna åklagare såsom bisysslor, anförtrotts åt särskilt kvalificerade befattningshavare. I Malmö är sålunda statsåklagaren tullfiskal och i Göteborg den äldste stadsfiskalen. Dessa befattningshavare ha emellertid i egenskap "av tullåklagare haft att taga befattning även med den stora gruppen av bagatellmål. Efter en åklagarreform kan förväntas, att man inom de större åklagarmyndigheterna genomför en fördelning, så att de svåra smugglingsmålen förbehållas särskilt kvalificerade åklagare me­ dan bagatellmålen läggas på andra befattningshavare.

Föreningen Sveriges häradshövdingar, som för sin del gärna vill vitsorda att — så långt föreningens erfarenhet sträcker sig — tullåklagarna på ett förtjänstfullt sätt fullgjort dem anförtrodda åklagaruppgifter, yttrar.

Vad utredningen anfört innefattar emellertid övervägande skäl att över­ föra tullåtalen till de allmänna åklagarna. Man har på sina håll befarat, att eu sådan reform skulle medföra fördröjning av åtalens handläggning så att möjligheten till beivrande äventyrades när den misstänkte är utlän­ ning eller anställd å fartyg i utrikes trafik. Dessa farhågor torde emeller­ tid vara överdrivna. Vid allvarligare brottslighet lär skäl oftast föreligga att kvarhålla den misstänkte. Och när, såsom merendels är fallet, brottet är bagatellartat, kan redan nu åtal mycket ofta icke väckas förrän den miss­ tänkte, om han är sjöman, lämnat landet. Talan anses nämligen icke böra väckas förrän upplysning inkommit huruvida den misstänkte förut dömts för iterationsgrundande brott, vilket i allmänhet icke inträffar förrän veder­ börande lämnat landet. Förslaget om upphävande av nuvarande bestäm­ melser om tullmålsdomstol tillstyrkes under förutsättning, att tullmålen läggas under allmänt åtal.

Kungl. Maj:ls proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj.ls proposition nr 115 år 1960

Rådhusrätten i Hälsingborg hyser inga farhågor för att eu överflyttning av åklagaruppgifterna skulle medföra försenad handläggning av tullmålen och tillägger att för Hälsingborgs del skulle förslagets genomförande inne­ bära den avgjorda fördelen att åklagaren är lokalt knuten till orten.

Föreningen Sveriges stadsdomare anser att ett avskaffande av tullmåls- domstolarna och tullåklagarna är ett steg i rätt riktning men framhåller att den ökade belastningen på de allmänna åklagarna kan komma att med­ föra behov av ytterligare någon åklagartjänst.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller att landsfiskalernas arbetsbör­ da för närvarande regelmässigt är sådan att ytterligare arbetsuppgifter ej utan tvingande skäl bör påläggas dem. Länsstyrelsen vill emellertid icke avstyrka förslaget i denna del, då det enligt länsstyrelsens mening får förut­ sättas att de med landsfiskalernas verksamhet såsom åklagare förbundna spörsmålen inom en nära framtid kommer att bli föremål för ställnings­ tagande från statsmakternas sida.

Generaltullstyrelsen avstyrker bestämt att tullåklagarinstitutionen av­ skaffas men vill ej motsätta sig att den exklusiva åtalsrätten i tullmål för tullåklagare bringas att upphöra samt att de nuvarande forumbestäm­ melserna i sådana mål avskaffas. Inledningsvis framhåller styrelsen, att vid de utredningar som under årens lopp verkställts icke synes ha förekommit någon mera ingående undersökning av det sätt på vilket tullåklagarinstitu­ tionen i verkligheten fyllt sina funktioner eller av frågans ekonomiska be­ tydelse. Det förefaller ha betraktats som närmast axiomatiskt, att tullåkla­ garna, med undantag av de juridiskt bildade tullfiskalerna, skulle sakna de kvalifikationer, som efter modern måttstock erfordras för uppgiften, och att institutionen därför finge betraktas som mindre tidsenlig. Även det föreliggande utredningsförslaget finner styrelsen mer grunda sig på prin­ cipiella betraktelsesätt än på konkreta praktiska överväganden. Styrelsen an­ för bl. a.

Det ojämförligt största antalet tullmål utgöres av erkända smugglings­ brott av mer eller ^mindre allvarlig karaktär, vid vilka de brottsliga i all­ mänhet ertappas på bar gärning i samband med tullverkets bevakning eller kontroll. Flertalet sådana brott avse spritdrycker och tobaksvaror. Drygt 90 % av alla tullmål avse ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsför- seelser. I sådana fall avvecklas målen i regel genom fullinaktsförfarande, varvid målens handläggning vid domstol blir uteslutande formell. Med nu­ varande eller föreslagen lagstiftning kan denna grupp av tullmål ej hand­ läggas på ett mera rationellt sätt, än som nu sker. Genom överflyttning av nu nämnda mål på allmänna åklagare skulle dessa belastas med arbetsupp­ gifter, som utan olägenhet utföras av tullverkets tjänstemän på det för det allmänna billigaste sättet. Vad angår sådana ringa brott, varom nu är fråga, skulle domstolarna besparas onödigt arbete genom användningen av straff­ föreläggande.

Vid grövre smugglingsbrott och andra mera komplicerade tullförbrytel­ ser, exempelvis tullbedrägeri, övervakas numera såväl förundersökningen som åklagarverksamheten centralt genom de hos Styrelsen anställda juri­ diskt bildade åklagarna, nämligen tullverkets ombudsman och tullfiskalen i Stockholm, tillika byråsekreterare hos Styrelsen. Därvid avgöres åklagar-

91

frågan från fall till fall och tillses, att kompetent åklagare tager befattning med åtalen. Som följd härav övertaga nyssnämnda åklagare själva åtalen i sådana mål, där den ordinarie åklagaren ej anses besitta tillräcklig juri­ disk sakkunskap. Tullåklagarverksamheten överensstämmer alltså i detta hänseende med vad som gäller om den allmänna åklagarverksamlieten. Vid de grövre smugglingsbrotten och de komplicerade tullförbrytelserna ligger tyngden på förundersökningen. Leder denna till erkännande, blir åtalet i allmänhet en rutinsak. Vid icke erkända, ringa tullförseelser inskränker sig målens handläggning vid domstol i allmänhet till bevisupptagning av enkelt slag, vanligen vittnesförhör med någon tulltjänsteman, som ertappat den tilltalade på har gärning. För handläggning av erkända smugglingsbrott och icke erkända, ringa tullförseelser erfordras i allmänhet ej någon speciell åklagarutbildning. I England ankommer sålunda åtal för tullförseelser på tjänstemän i förmansställning inom bevakningskåren. Det kan ej råda nå­ got tvivel därom, att tullförvaltarna genom de kunskaper och den erfaren­ het, de under mångårig tjänstgöring i tullverket förvärva, äro väl lämpade för handläggning av åklagaruppgifter, som ej kräva speciell juridisk ut­ bildning. På det begränsade lagstiftningsområde, där tullförvaltarna ha att handlägga åklagaruppgifter förvärva de också snart nog en erfarenhet, som gör dem särskilt lämpade för uppgiften. Tullförvaltarnas sakkunskap i allt, som rör tullagstiftningen och den utrikes trafiken, speciellt handelssjöfar- ten, samt rörande den säregna brottslighet, varmed de ha att taga befatt­ ning, utgör dessutom en värdefull tillgång för rättskipningen.

Generaltullstyrelsen framhåller alt för ett effektivt bekämpande av smugg­ lingsbrotten är skyndsamhet en oeftergivlig förutsättning. Om åtalsrätten i tullmål överflyttas på de allmänna åklagarna skulle den nuvarande enhet­ ligheten i fråga om förundersökning och åtal i tullmål spolieras och effek­ tivitetskravet härigenom eftersättas. Behovet av specialåklagare i tullmål är dikterat av praktiska och ekonomiska synpunkter. Reformsträvandena hör därför inriktas på alt få till stånd ett vidgat samarbete mellan tullåkla­ gare och allmänna åklagare. Styrelsen fortsätter.

Redan nu förekommer understundom, att allmän åklagare, där så av oli­ ka skäl finnes lämpligt, förordnas alt handlägga tullmål. Härför erfordras emellertid, att åklagaren är villig åtaga sig ett sådant uppdrag. Eu lämplig arbetsfördelning bör kunna vinnas, om den exklusiva åtalsrätten i tullmål upphäves, så att såväl tullåklagare som allmän åklagare får rätt att åtala brott mot den nya lagen. Riktlinjerna för en lämplig fördelning av åklagar- verksamheten och samarbetet mellan olika åklagare böra på förslag av Ge­ neraltullstyrelsen och Riksåklagarämbetet kunna uppdragas av Kungl. Maj:t. Härigenom skulle tullåklagarna även kunna tillerkännas den vidga­ de åtalsbefogenhet, som Styrelsen förordat i sitt yttrande över förslaget till 1949 års varuutförsellag (betänkandet s. 277 och följande). — — - Genom ett vidgat samarbete skulle de olika åklagarna kunna tillgodogöra sig var­ andras kunskaper och erfarenheter på skilda områden. Härigenom skulle befrämjas eu ändamålsenlig och för staten billig åklagarverksamhet, såvitt avser handläggningen av brott mot den nya lagen. Med hänsyn till det sam­ arbete med vederbörande tullmyndigheter och den ständiga beredskap, som erfordras för eu effektiv förundersöknings- och åklagarverksamhet inom de distrikt, där åtalsverksamhelen nu ankommer på tulliiskal, böra dessa åkla­ gare alltjämt bibehållas. Tullverkets ombudsman och tullfiskalcn i Stock- iiolm äro oumbärliga såsom åklagare i sådana mål, vari de leda förunder­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

93

Efter en avveckling av den särskilda åklagarorganisationen anser utred­ ningen ej heller skäl föreligga att bibehålla systemet med tullmålsdomstolar eller eljest i något hänseende speciella forumregler.

Remissinstanserna har i allmänhet förbehållslöst tillstyrkt utredningens förslag i berörda frågor. Främst generaltullstyrelsen har emellertid be­ stämt motsatt sig förslaget att avskaffa tullåklagarinstitutionen.

Som skäl för tullåklagarinstitutionens avskaffande har i första hand an­ förts att tullförvaltarna saknar erforderlig åklagarutbildning. Denna syn­ punkt har också kommit till uttryck i yttranden från vissa tullmyndigheter. Tullförvaltartjänsterna är tulladministrativa befattningar, där huvudvikten vid utbildningen helt naturligt måste läggas på andra sidor av tulltjänsten än tullåklagarskapet. Den teoretiska undervisning som meddelas blivande tullförvaltare med tanke på tullåklagaruppgifter inskränker sig till ett fåtal undervisningstimmar. Med hänsyn till att vid flertalet tullmålsdomstolar smugglingsmål förekommer ganska sällan kan de praktiska åklagarerfa- renheter som tullförvaltarna förvärvar ej bli av någon större omfattning. Man kan under sådana förhållanden inte begära att tullförvaltarna i allo skall kunna behärska fullgörandet av de uppgifter som den nya rätte­ gångsordningen ställer på åklagarna. I vart fall gäller detta mål av mera komplicerad natur. Det sagda hindrar inte att tullförvaltarna i enklare mål kunnat fullgöra åklagaruppgifterna på ett tillfredsställande sätt. Förening­ en Sveriges häradshövdingar har också betygat att så är fallet.

Ett bibehållande av systemet med tullåklagare och tullmålsdomstolar är emellertid även förenat med andra olägenheter än de förut nämnda. I likhet med utredningen anser jag det sålunda vara angeläget att den dualism i åklagarhänseende, vartill nuvarande bestämmelser leder vid sammanträf­ fande av brott mot tullförfattningar och allmänt brott, blir undanröjd. Det är t. ex. ej ovanligt att olovlig införsel sammanträffar med valutabrott. Att i sådana fall två åklagare måste uppträda inför domstolen medför onödigt dubbelarbete och är ägnat att göra brottmålsförfarandet tungrott. Med hänsyn till att tullmålsdomstolarna är betydligt färre till antalet än de allmänna underrätterna kan en part understundom nödgas vidkännas långa och kostsamma resor för inställelse. Ej heller medger bestämmelserna om tullmålsforum att tullmål kan upptagas av domstol i den tilltalades hemort.

Från vissa tullmyndigheter, som förordar bibehållande av organisationen med specialåklagare i tullmål, har framkommit förslag att avhjälpa de nu­ varande bristerna i denna organisation genom att tullförvaltarna erhåller ökad utbildning för åklagarsysslor samt genom utbyggande av tullfiskals- tjänsterna. Det torde enligt min mening dock knappast vara möjligt — eller ens lämpligt — att inom ramen för de undervisningskurser, som anordnas för tullpersonal, nämnvärt utvidga utbildningen i hithörande ämnen. Med hänsyn till dessa kursers syftemål måste företrädesvis andra sidor av tull­ tjänsten än åklagaruppgifterna tillgodoses. Vad beträffar förslaget till om­ organisation av tullfiskalstjänsterna skulle detta endast till en del kunna undanröja olägenheterna med den nuvarande ordningen. Härtill kommer de invändningar som kan göras från kostnadssynpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Mot ett avskaffande av tullåklagarinstitutionen och en överflyttning av tullmålen till de allmänna åklagarna har av tullmyndigheterna framställts erinringar av praktisk art. Därvid har framhållits, att tullåklagarnas sak­ kunskap i tullfrågor synnerligen ofta anlitas av domstolarna och att det obestridligen skulle bli till men för rättskipningen, om rättegångsprocedu- ren skulle berövas tillgången till vederhäftiga upplysningar om tullförhål­ landen. Generaltullstyrelsen uttalar farhågor för att reformen skulle med­ föra att den nuvarande enhetligheten i fråga om förundersökning och åtal skulle spolieras och att rättskipningen ej kunde ske med den snabbhet som är erforderlig för ett effektivt bekämpande av smugglingsbrotten. I anslut­ ning härtill anför styrelsen att det ojämförligt största antalet tullmål gäl­ ler erkända smugglingsbrott avseende spritdrycker och tobaksvaror vid vilka de brottsliga i allmänhet ertappas på bar gärning i samband med tullver­ kets bevakning eller kontroll. Drygt 90 % av alla tullmål rör enligt styrelsen sådana ringa, erkända smugglingsbrott och ordningsförseelser, vilka i regel avvecklas genom fullmaktsförfarande och där målens handläggning vid dom­ stol uteslutande blir av formell natur.

Självfallet har det stor betydelse att domstolen beredes möjlighet till upplysning i frågor av tullteknisk natur. Å andra sidan ifrågasätter jag icke de allmänna åklagarnas förmåga att bedöma vad som i sådant hänseen­ de erfordras och att i samband med förundersökningen framskaffa fullstän­ digt utredningsmaterial angående tillämpliga författningsföreskrifter och andra särskilda förhållanden av betydelse för målet. Även efter en åklagar- reform måste givetvis åklagaren vid förundersökningen äga anlita biträde av tullmyndighet bl. a. med tanke på sådana frågor som kan kräva speciell kunskap om tullförfattningar. Skulle härutöver domstolen finna erforder­ ligt med speciell sakkännedom i något hänseende torde denna — i enlighet med principerna i RB — böra införas i rättegången enligt reglerna om be­ visning. — Intresset av en snabb handläggning av smugglingsmålen bör i och för sig kunna tillgodoses, även om åklagaruppgifterna överföres till de allmänna åklagarna.

En mycket stor grupp av smugglingsmålen är emellertid, såsom general­ tullstyrelsen framhåller, av synnerligen enkel och ensartad beskaffenhet. De faktiska omständigheterna i dessa mål är helt klara. Förseelsen uppda­ gas regelmässigt i samband med tullvisitation, varvid godset tages i beslag. Den misstänkte erkänner vanligen och lämnar fullmakt till någon tull­ tjänsteman att mottaga delgivning av stämning samt att företräda honom inför rätta. Domstolsförhandlingen blir i dessa mål synnerligen summarisk och inskränker sig till att åklagaren framställer stämningsyrkandet, varef­ ter åtalet erkännes av den tilltalade eller ombud för honom. Domen i sådana mål meddelas som regel i förenklad form (s. k. tabelldom). Ett frångåen­ de av systemet med normerade böter torde komma att medföra, att straff­ föreläggande i allmänhet meddelas i mål av denna beskaffenhet.

Det är tydligt, att behovet av juridisk utbildning och åklagarerfarenhet inte i samma utsträckning som eljest gör sig gällande när fråga är om handläggning av bagatellmål, vilka varken med hänsyn till utredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

95

eller den juridiska bedömningen erbjuder några svårigheter. Några bety­ delsefulla rättssäkerhetskrav torde ej kunna anföras till stöd för att dessa mål överflyttas till de allmänna åklagarna. Å andra sidan talar starka skäl av praktisk natur, på sätt generaltullstyrelsen närmare utvecklat, för att dessa mål även i fortsättningen liandlägges av tullverkets befattningshavare. Mot en överflyttning av bagatellmålen till de allmänna åklagarna talar också att man, med hänsyn till dessas arbetsbörda, inte utan tvingande skäl bör tilldela dem nya uppgifter.

Vad här anförts har lett mig till den slutsatsen, att mål som avses med den nya lagen i princip bör ankomma på allmän åklagare samt att de nu­ varande reglerna om tullmålsforum bör upphävas och allmänna forumreg­ ler tillämpas. I fråga om bagatellmålen — och dessa är till antalet de långt övervägande — bör man emellertid i stort sett bibehålla den nuvarande ord­ ningen. Sålunda bör befattningshavare vid tullverket kunna utföra åklagar- uppgifter i varusmugglingsmål av bagatellartad karaktär. Givetvis skall så­ dan befattningshavare jämväl äga meddela strafföreläggande i mål som nu är i fråga. Å andra sidan bör allmän åklagare, i enlighet med den princip på vilken förslaget bygger, även i dessa fall kunna utföra talan om han fin­ ner det påkallat. Om t. ex. smugglingsbrottet sammanträffar med annat brott, torde åtalet städse böra ankomma på allmän åklagare. Till den när­ mare utformningen av kompetensfördelningen återkommer jag i special­ motiveringen.

Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är i Stockholm, Göte­ borg och Malmö förordnade tullfiskaler med åligganden att i dessa städer utöva den på tullverket ankommande åklagarverksamheten. Tullfiskalen i Malmö har dessutom till åliggande att fullgöra motsvarande uppgifter i Hälsingborg. Tullfiskalerna har olika tjänstgöringsdistrikt, tillsammans omfattande hela riket. Tullfiskalsbefattningarna är arvodestjänster, och in­ nehavaren uppbär av generaltullstyrelsen fastställt årligt arvode. Av de nuvarande befattningshavarna är tullfiskalen i Stockholm byråsekreterare i generaltullstyrelsen med halv tjänstgöringstid på denna befattning, medan tullfiskalerna i Göteborg och Malmö är ordinarie befattningshavare vid åkla­ garmyndigheten i dessa städer med tullfiskalstjänsten som bisyssla. Den ändrade organisationen av åklagarväsendet vid handläggning av smugglings- inål bör medföra att tullfiskalstjänsterna kommer att indragas. .lag anser mig emellertid böra förorda att avvecklingen av dessa tjänster sker successivt och att de nuvarande befattningshavarna skall, därest de så önskar, kunna anlitas fortsättningsvis av generaltullstyrelsen såsom särskilda åklagare i tullmål, dock längst intill dess de avgår från sina nuvarande ordinarie be­ fattningar. Vid ledighet för dem bör givetvis ersättare kunna förordnas. I Göteborg uppnår tullfiskalen pensionsåldern i sin ordinarie befattning inom en nära framtid, medan tullfiskalerna i Stockholm och Malmö har längre återstående tjänstetid. Såsom förutsättning för ett kvarstående i befatt­ ningarna torde böra gälla, att alla åklagaruppgifter i mål, som omfattas av den nya lagen, i nämnda städer fullgöres av dessa åklagare. Däremot

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

torde den nuvarande anknytningen av tullfiskalsbefattningarna till vissa tjänstgöringsdistrikt böra upphöra att gälla. I den mån brott som avses i den föreslagna lagen sammanträffar med annat brott som ankommer på all­ män åklagare synes åklagaruppgifterna som regel böra fullgöras av endast en åklagare. Om t. ex. ett smugglingsbrott sammanträffar med brott mot valutalagstiftningen, synes det vara en lämplig anordning att båda målen handlägges av tullfiskalen. Särskild ersättning i sådana fall synes ej böra ifrågakomma. — Det torde få ankomma på generaltullstyrelsen och riks­ åklagarämbetet i samråd att i enlighet med här angivna riktlinjer utforma de närmare föreskrifterna och villkoren för tullfiskalernas fortsatta tjänst­ göring.

Förutom åklagaruppgifter i tullmål åligger tullfiskalerna att fullgöra vissa uppgifter enligt lagen den 4 juni 1913 angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. Dessa s. k. ursprungs- mål avgöres i administrativ ordning och tillhör generaltullstyrelsens pröv­ ning. Innan målet prövas, skall styrelsen höra vederbörande tullfiskal, som äger påkalla vittnesförhör vid domstol. Tullfiskalen kan hos Kungl. Maj:t anföra besvär över styrelsens beslut. Dessa mål torde i samband med att tull- fiskalstjänsterna avvecklas lämpligen böra handläggas av tjänsteman som generaltullstyrelsen därtill utser.

I vissa mer omfattande tullmål, som har anknytning till flera platser i vårt land eller till utlandet, torde det såsom generaltullstyrelsen framhåller vara värdefullt att tullverkets ombudsman eventuellt övergångsvis även tullfiska­ len i Stockholm förordnas som åklagare. Det synes därför vara en lämplig utväg att i sådana mål i erforderlig utsträckning förordna speciell åklagare. Sådant förordnande torde av riksåklagarämbetet böra meddelas för varje särskilt fall.

Förundersökning m. m.

Utredningen

Utredningen upptager i sitt förslag regler angående förundersökningsför- farandet och om användningen av straffprocessuella tvångsmedel endast i den mån avvikelser från de allmänna reglerna i RB funnits påkallade. Ut­ redningen erinrar om att dess förslag har till utgångspunkt att tullåklagar - institutionen avskaffas och att tullåklagarnas nuvarande arbetsuppgifter överflyttas till de allmänna åklagarna men att även efter en sådan reform till förundersökningen hörande uppgifter i avsevärd utsträckning måste an­ komma på befattningshavare vid tullverket. Hithörande brott upptäckes i regel i samband med tullkontroll, och det är följaktligen tullpersonal som i de flesta fall får den första kontakten med brottet.

I fråga om ledningen av förundersökningen erinrar utredningen om att enligt de nuvarande reglerna undersökningsledaren i smuggelmål i regel är tullåklagare. En ordning enligt vilken såväl undersökningsledare som un­ dersökningspersonal tillhör tullverket finner utredningen ägnad att främja

97

ett smidigt samarbete vid förundersökningen. Fördelen hos den nuvarande ordningen i detta hänseende kan tillvaratagas genom att tullmyndighet er­ håller befogenhet att inleda förundersökning. I utredningens förslag upptas bestämmelser härom. Vid inledandet av förundersökning bör tullmyndig­ het tillerkännas samma befogenheter som tillkommer förundersökningsleda- re enligt RB, dock bör tullmyndighet ej äga meddela beslut om anhållande och reseförbud med hänsyn till dessa tvångsmedels allvarliga och ingripande karaktär för den enskilde. Vad som i detta sammanhang bör förstås med tullmyndighet angives närmare i betänkandet. Därmed bör sålunda avses tullverkets ombudsman, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistrikt- clief. Härjämte skall Kungl. Maj :t äga förordna jämväl annan befattningsha­ vare än som nu angivits att fullgöra vad som ankommer på tullmyndighet i egenskap av förundersökningsledare.

I fråga om förhållandet mellan åklagare och tullmyndighet med avseen­ de å förundersökningen anser utredningen att detta bör regleras i överens­ stämmelse med vad som enligt 23 kap. RB gäller motsvarande förhållande mellan åklagare och polismyndighet. I enlighet härmed föreslås bl. a., att åklagaren skall äga meddela anvisningar rörande undersökningens bedri­ vande även då undersökningen ledes av tullmyndighet. Utredningen fram­ håller, att framförallt i mera komplicerade mål är ett intimt och smidigt sam­ arbete mellan tullpersonal, polis och åklagare av den största betydelse. Så­ dant samarbete förekommer redan i t. ex. utförselmålen. Utredningen har ej ansett sig böra föreslå några närmare riktlinjer för ett dylikt samarbete men framhåller, att vissa skäl kan tala för att en speciell undersöknings- organisation tillskapas för utredning i mera omfattande och invecklade smugglingsmål. Denna organisation, som kunde knytas till generaltullsty­ relsen eller kriminalstatspolisen, skulle vid behov kunna insättas var som helst i riket och handha utredningar jämväl i större valutamål, uppgifter av internationell karaktär vid smugglingsbekämpandet o. d. Ett ställnings­ tagande till denna fråga bör dock ej ske i nu förevarande sammanhang.

I fråga om rätt för tulltjänstemän och vissa andra funktionärer att vid brott som avses med förslaget använda tvångsmedel föreslås ej mer väsent­ liga ändringar i förhållande till vad som för närvarande gäller enligt varu- införscl- och varuutförsellagarna. En allmän bestämmelse föreslås om att beslagtagen egendom skall, om ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, omhändertagas och förvaras av tullverket. Såsom motivering framhåller utredningen, att i det övervägande antalet fall beslag kommer att verkställas av tullpersonal samt alt tullverket besitter lokaler för förvaring av beslagtaget gods. Härtill kommer att om beslaget häves egendomen skall omhändertagas av tullverket och behandlas på samma sätt som gäller be­ träffande till riket i vanlig ordning inkommet gods.

Yttrandena

Utredningens förslag i fråga om förundersökningsförfarandet och hand­ havan det av straffprocessuclla tvångsmedel har av flertalet remissinstanser

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

99

Departementschefen

Utredningen, som i sitt förslag utgår från att tullåklagarinstitutionen avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åklagarna, föreslår, att tullmyndighet det oaktat skall erhålla befogenhet att inleda förunder­ sökning i mål angående brott som avses i lagen.

Även enligt min mening är det lämpligt att till förundersökning hörande uppgifter i hithörande mål i väsentlig utsträckning ankommer på befatt­ ningshavare vid tullverket. Såsom utredningen påpekar är en sådan ord­ ning praktiskt lämplig redan av den anledningen att brottet i regel upptäckes av tullpersonal. Jag tillstyrker därför, att tullmyndighet tillerkännes en all­ män rätt att inleda förundersökning rörande brott som avses i lagen. I fråga om de befogenheter som därvid bör tillkomma tullmyndigheten anser jag icke erforderligt att stadga de av utredningen föreslagna begränsningar­ na, utan tullmyndigheterna bör liksom nu äga rätt att meddela beslut jäm­ väl om anhållande och om reseförbud. Vad som avses med tullmyndighet i förevarande hänseende torde särskilt böra anges. Mot vad utredningen fö­ reslagit i detta hänseende har jag intet att erinra.

Beträffande förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten anser jag i likhet med utredningen att detta bör regleras enligt samma principer som gäller beträffande förhållandet mellan åklagare och polismyndighet en­ ligt 23 kap. RB. I enlighet härmed torde även i tullmål åklagaren böra över­ taga ledningen av förundersökning, som ej är av enkel beskaffenhet, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Också i andra fall bör åklagaren kunna övertaga ledningen när det är påkallat av särskilda skäl. I de fall då undersökningen ledes av tullmyndighet torde det i allmänhet inte bli aktu­ ellt att åklagaren ingriper genom att meddela anvisningar rörande undersök­ ningens bedrivande. En befogenhet härtill bör dock tillkomma honom.

Såsom framgår av vad jag anfört beträffande tullåklagarinstitutionen för­ ordar jag, att befattningshavare vid tullverket skall äga väcka och utföra talan inför domstol ävensom meddela strafföreläggande beträffande bagatell­ mål. Som åklagare i dessa mål avses sålunda tullförvaltarna liksom hittills skola fungera. Den förundersökning som i dessa mål kan visa sig erforder­ lig torde för övrigt kunna ombesörjas uteslutande i tullverkets regi. I fler­ talet bagatellfall torde någon förundersökning i RB:s mening överhuvud ej komma att äga rum. Skulle emellertid förundersökningen, oaktat brottets bagatellartade karaktär, visa sig komplicerad, kan det stundom vara lämp­ ligt att allmän åklagare inträder som förundersökningsledare samt utför åtalet.

Ett par remissmyndigheter har ifrågasatt om icke förhållandet mellan tull- och polismyndighet bör särskilt regleras. Jag har ej ansett mig böra i förevarande sammanhang upptaga denna fråga. Skulle det emellertid visa sig, alt kompetensfördelningen mellan tull- och polismyndighet kräver sär­ skild författningsmässig reglering får det övervägas att utfärda föreskrif­ ter härom i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Verkställighet av straff och andra påföljder

Utredningen

Utredningen erinrar inledningsvis om den bristande enhetlighet, som de nuvarande bestämmelserna om befordran till verkställighet av domar i tull­ mål uppvisar, och framhåller som angeläget, att i en ny lagstiftning på om­ rådet spörsmålet om verkställighet i fråga om böter och förverkandepåfölj- der blir föremål för en enhetlig reglering. En sådan kan vinnas genom att verkställigheten i fråga om här avsedda brott genomgående lägges anting­ en på de exekutiva myndigheterna eller på tullverket.

Ur principiell synpunkt, framhåller utredningen, förefaller det naturligt, att verkställigheten jämväl i fråga om smugglingsmål skall ankomma på myndighet, utrustad med exekutiva befogenheter. Tullverket, som saknar sådana befogenheter, måste anlita de allmänexekutiva organen så snart fråga är om tvångsåtgärder. Med utredningens ståndpunkt att tullåklagar- institutionen avskaffas och att tullmålen överflyttas till de allmänna åkla­ garna synes också bäst förenligt, att beträffande verkställigheten skall gälla samma regler som för brottmål i allmänhet, vartill kommer att befordran till verkställighet av frihetsstraff numera alltid ankommer på de allmänna verkställighetsorganen.

Ej blott principiella utan även sakliga skäl talar emellertid enligt utred­ ningen för att en överflyttning av verkställigheten till de allmänna exeku­ tiva organen äger rum. Sålunda är en sådan reform ägnad att åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande i verkställighetshänseende beträffande den del av brottslingsklientelet som utgöres av svenska medborgare med hemvist inom riket, där tullverkets befattning med verkställigheten måste anses innebära en onödig omgång. Ej heller är tullverkets medverkan på­ kallad i sådana fall, där verkställigheten avser utländska medborgare som ej är anställda inom sjöfarten och med vilka följaktligen tullverket ej har särskilda förutsättningar att erhålla kontakt. Beträffande en del av det brottslingsklientel varom här är fråga, anser utredningen å andra sidan att medverkan från tullverkets sida ej kan undvaras, när det gäller att åstadkomma frivillig betalning av böter och ersättningsbelopp. Detta gäl­ ler i fråga om sådana dömda, som utgöres av sjöanställda och som saknar fast hemvist i riket. Med denna kategori har tullverket uppenbarligen de bästa förutsättningarna att erhålla kontakt.

Utredningen anför bl. a. följande. För att få en mera tillförlitlig uppfattning om sammansättningen av klientelet, har genomgåtts de domar i tullmål för åren 1957 och 1958, som insänts till generaltullstyrelsen för befordran till verkställighet. Av under­ sökningen framgår att år 1957 3 879 personer dömdes för brott mot tull- författningarna. Av dessa voro 2 129 svenskar och 1 750 utlänningar; av de senare voro 326 danskar och norrmän. Av totalantalet dömda kunna 2 331 personer, varav 832 svenskar och 1 499 utlänningar, d. v. s. ungefär 60 % av det totala antalet dömda, beräknas tillhöra yrkeskategorien sjö­

Kungl. Maj:ts proposition nr It5 år 1960

101

män. År 1958 utgjorde totalantalet dömda 4 080, varav 2 287 svenskar och 1 793 utlänningar; av de senare voro 320 danskar och norrmän. Sjömännens antal kan beräknas utgöra 2 224, d. v. s. cirka 55 % av totalantalet dömda, därav 823 svenskar och 1 401 utlänningar. De angivna siffrorna utvisa, att, såvitt avser dömda svenska medborgare, endast den mindre delen utgöres av sjöanställda, medan däremot, såvitt avser dömda utländska medborgare, det övervägande antalet är att hänföra till nämnda kategori. Av dömda svenska medborgare torde alltså den övervägande delen (ca 60 %) äga sta­ digvarande vistelseort inom riket. Det måste för övrigt också antagas att åt­ skilliga av de till kategorien svenska sjömän hänförliga här ha stadigt hem­ vist. Det torde alltså kunna antagas, att under åren 1957 och 1958 35 å 40 procent av det totala antalet dömda utgjordes av svenska medborgare med hemvist inom riket.

Deposition till säkerhet för bötes- och ersättningsbelopp är särskilt van­ lig när den misstänkte är sjöanställd utan hemvist i riket och medför många gånger att särskilda verkställighetsåtgärder ej behöver vidtagas. Utredningen framhåller, att även efter en verkställighetsreform skall den enskilde tulltjänstemannen äga mottaga sådana depositionsbelopp.

En verkställighetsreform skulle vidare medföra den fördelen, framhåller utredningen, att bötesindrivningsförordningens bestämmelser blir tillämp­ liga i smugglingsmål, sålunda också reglerna om avskrivning och avkort- ning av böter och ersättningsbelopp. Därigenom skulle det förfarande som utbildat sig hos generaltullstyrelsen men som ej reglerats författningsmäs- sigt — avförande av böter — kunna bringas att upphöra. Utredningen an­ för bl. a. följande.

En enhetlig reglering i dessa hänseenden är uppenbarligen önskvärd. Skillnaden mellan å ena sidan avskrivnings- och avkortningsinstituten i bötesindrivningsförordningen och å andra sidan det av generaltullstyrelsen tillämpade förfarandet leder till särskilt påtagliga konsekvenser, när det gäller indrivning av ersättningsbelopp för egendom, som skolat förklaras förverkad. Vid tillämpning av bötesindrivningsförordningen avskrives er­ sättningsbeloppet, om vidtagna exekutiva åtgärder icke lett till resultat, oak­ tat den tioåriga preskriptionstiden icke gått till ända. Några preskriptions­ avbrytande åtgärder komina icke i fråga. När verkställigheten ankommer på generaltullstyrelsen sker avskrivning av ersättningsbelopp endast i myc­ ket begränsad omfattning. Preskriptionsavbrytande åtgärder vidtagas re­ gelmässigt. Det är svårt att inse, varför beträffande smugglingsmålen i detta hänseende skola tillämpas andra eller strängare regler än i fråga om brott­ mål i allmänhet.

En överflyttning av verkställigheten på de allmänna exekutiva organen skulle vidare undanröja den oformlighet vartill de nuvarande reglerna kan leda, nämligen att vid flerfaldig brottslighet eu del av bötesstraffet redo­ visas i saköreslängd och en annan del i konfiskationsjournal hos tullverket. Även vissa fördelar ur kontroll- och redovisningssynpunkt anser utredning­ en vara att vinna genom en enhetlig reglering i verkställighetshänseende.

På anförda skäl bär utredningen kommit till den uppfattningen, att verk­ ställigheten i de ifrågavarande målen bör åvila de allmänexekutiva organen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

103

Departementschefen

De nuvarande reglerna om befordran till verkställighet av bötesstraff och andra påföljder i smugglingsmål är, såsom torde framgå av redogörelsen för gällande rätt, ej enhetligt utformade. Flertalet verkställighetsärenden i så­ dana mål ankommer sålunda på tullverket, men i vissa fall har de allmänna exekutiva organen att ombesörja indrivningen. Om befordran till verkstäl­ lighet ankommer på tullmyndighet, tillämpas delvis andra exekutionsrätts- liga regler än om åtgärden utföres av exekutiv myndighet. Mest markant är den skillnad som föreligger i fråga om betalningsskyldighet, som ålagts så­ som förverkandepåföljd för brott. Beträffande dylika vederlagsfordringar tillämpas i fråga om brott i allmänhet bestämmelserna i bötesindrivnings- förordningen, som möjliggör avskrivning för den händelse verkställighet av någon anledning ej kan ske. Fordringsrätten består visserligen även där­ efter men fordran göres regelmässigt icke vidare till föremål för åtgärd. Sker däremot verkställigheten genom tullmyndighet, blir de nämnda be­ stämmelserna ej tillämpliga, enär avskrivningsreglerna i bötesindrivnings- förordningen ej gäller för dessa fall. I syfte att bevara kronans rätt till ut­ dömda ersättningsbelopp vidtager tullmyndigheten regelmässigt åtgärder, avsedda att avbryta preskription, vilket lett till att åtskilliga sådana verk­ ställighetsärenden sedan lång tid tillbaka kvarstår oavslutade och fordring­ ar, som i realiteten är värdelösa, balanseras i tullverkets journaler. Olägen­ heterna av detta tillvägagångssätt ligger i öppen dag. De allmänna bestäm­ melserna i bötesindrivningsförordningen bör därför under alla förhållan­ den göras tillämpliga vid verkställighet av böter och andra påföljder i smugglingsmål.

För egen del kan jag ansluta mig till den uppfattning vartill utredningen kommit, att verkställigheten i de hithörande målen bör överflyttas till de allmänna exekutiva organen. I enlighet härmed bör böter och andra på­ följder i dessa mål på sedvanligt sätt upptagas i saköreslängd och genom exekutiv myndighets försorg befordras till verkställighet. Emellertid kan, såsom utredningen framhåller, medverkan från tullmyndighets sida vid verkställigheten ej undvaras, framför allt i de fall då ärendet avser sjöan­ ställd utan fast hemvist i riket. Till denna kategori hör en stor del av brotts- lingsklientelet i smugglingsmål. Det är givetvis av stor vikt att tillse att en bötfälld icke blir i tillfälle att undandraga sig betalning av böter eller veder­ lagsfordringar. För att säkerställa en så effektiv verkställighet som möjligt praktiseras i väsentlig utsträckning det systemet, att den misstänkte redan i samband med upptäckten av brottet hos tullmyndigheten mot erhållande av kvitto deponerar det belopp, vartill böter eller ersättning kan beräknas uppgå. En sådan anordning har visat sig lämplig för dessa fall, och det är tydligt alt detta system bör tillämpas också efter en reform av verkstäl- lighetsförfarandet. Även i övrigt torde i många fall medverkan från tull­ verkets sida bli erforderlig för verkställighctsåtgärder. Härom torde före­ skrifter böra utfärdas i administrativ ordning. En hänvisning till vad i så­ dant hänseende stadgas anser jag böra inflyta i lagen.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, om icke tullmyndighet bör beredas större möjlighet att förmå en för smugglingsbrott misstänkt att deponera medel eller ställa säkerhet för bötesbelopp, som kan komma att ådömas ho­ nom, och nämner därvid, att i Danmark tullmyndighet tillerkänts jämförelse­ vis stora befogenheter i detta hänseende. En sådan regel skulle emellertid innebära ett väsentligt avsteg från i vårt land tillämpade principer angående verkställighet i brottmål. Dessutom torde det krävas en tämligen omfattande lagstiftning med ingrepp på skilda områden. Jag kan därför ej förorda, att sådana bestämmelser införes i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

IV. Specialmotivering

Förslaget till lag om straff för varusmuggling

1

§•

I förevarande paragraf upptages det centrala brottsbegreppet. Hithörande frågor har utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Det synes dock erforderligt att ytterligare beröra ett par spörsmål.

Enligt utredningens förslag skall lagen vara tillämplig endast å sådana defraudationsbrott, där tullen eller avgiften uppbäres av tullverket.

I fråga om det använda uttrycket tullbehandling av gods anför utredning­ en att därmed avses varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med god­ set, innan detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning, alltså även åtgärd, som står i samband med godsets utlämnande till varuhavarens fria förfogande. Såsom vilseledande i samband med tullbehandling av gods är alltså att hänföra exempelvis sådana förfaranden som omnämnes i rätts­ fallet NJA 1940 s. 265. I detta rättsfall hade olovlig införsel av icke tullbe- skattade skodon från frihamn till tullinlandet möjliggjorts genom att den vid frihamnsporten tjänstgörande tulltjänstemannen bibragts den oriktiga föreställningen, att tull inom frihamnen erlagts för skodonen.

Med avseende å straffet för varusmuggling uppställer utredningen tre grader. I straffskalan för brott av normal svårhetsgrad upptages endast dagsböter. I ringa fall är straffet penningböter, högst 300 kronor. Vid grov varusmuggling omfattar straffskalan såväl dagsböter som frihetsstraff med möjlighet att döma till fängelse eller straffarbete i högst två år.

Generaltullstyrelsen anser, som redan nämnts, att lagen bör göras till­ lämplig å alla defraudationsbrott, oavsett om avgiften skall uppbäras av tullverket eller annan myndighet. En sådan utvidgning av tillämpningsom­ rådet för den nuvarande straffbestämmelsen i 1 § 1 mom. varuinförsel- lagen fyller ett praktiskt behov och kan ej anses vara förenad med några olägenheter. — I fråga om den tulltekniska innebörden av ordet stullbe- handling» anför generaltullstyrelsen att detta utgör en sammanfattande benämning för de olika tullklareringsformerna för gods, såsom förtullning, transitering, uppläggning å tullager etc. Tullbehandling avser en förrätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

105

ning som bestämmes av varuhavares viljeförklaring eller anmälan. Den kontroll resandetrafiken är underkastad i tullhänseende och varvid före­ kommer s. k. awisitering av resandes effekter utgör ej tullbehandling i teknisk bemärkelse. — Styrelsen, som förordar bibehållandet av systemet med normerade böter vid de hithörande defraudationsbrotten, anser att åtskillnad ej bör göras mellan ringa brott och brott av normal svårhets- grad.

Riksåklagarämbetet framhåller, såsom antytts i det föregående, i fråga om straffskalans utformning att fall är tänkbara, där brottet väl ej kan be­ tecknas som grovt men det ändå är önskvärt att kunna tillämpa frihets­ straff. Ämbetet vill därför föreslå att straffskalan för dessa fall bestämmes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Rådhusrätten i Göteborg anser å andra sidan att den särskilda straffskalan för de ringa fallen bör utgå och att i stället straffskalan för fall av normal svårhetsgrad bör om­ fatta böter, högst 300 kronor, eller dagsböter. Därigenom undvikes, att det vida övervägande antalet smugglingsbrott betecknas såsom ringa.

Departementschefen. I likhet med generaltullstyrelsen anser jag att lagen bör göras tillämplig å defraudationsbrott, varom nu är fråga, oavsett om avgiften skall uppbäras av tullverket eller annan myndighet. I vissa fall skall nämligen vid införsel eller utförsel utgående avgifter erläggas till an­ nan myndighet än tullverket. Enligt t. ex. förordningen den 7 juni 1956 (nr 403) angående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror m. in. skall sålunda införsel- och regleringsavgift uppbäras av jordbruksnämnden. Till riket inkommande vara får därvid icke utlämnas från tullverket med mind­ re bevis företes, att reglerings- och införselavgift erlagts. Motsvarande gäl­ ler i fråga om utförselavgift enligt förordningen den 7 juni 1956 (nr 402) angående reglering av utförsel av vissa levande djur och jordbruksproduk­ ter m. m. Även undandragande av dylika avgifter i samband med in- eller utförsel bör bestraffas enligt den nya lagen. I fråga om uttrycket tullbe­ handling anser jag hinder ej möta mot att detta uttryck i förevarande sam­ manhang förlänas den innebörd utredningen föreslagit. Härunder inbegri- pes sålunda varje åtgärd, som tullverket har att vidtaga med godset, innan detta definitivt frigjorts från tullverkets befattning.

I fråga om utformningen av straffskalan vill jag, såsom framhållits redan i den allmänna motiveringen, förorda en skärpning av denna beträffande brott av normal svårhetsgrad. I enlighet härmed upptager i dcpartements- förslaget straffskalan i första hand dagsböter, lägst tio. Genom att stadga ett bötesminimum ernås en ur principiell synpunkt riktigare avgränsning gentemot de ringa fallen, som föreslås skola bestraffas enbart med penning­ böter. Såsom riksåklagarämbetet påpekat är fall tänkbara, där brottet väl ej kan betecknas som grovt men där det ändå är önskvärt att frihetsstraff kan tillämpas. Delta kan bli aktuellt bl. a. vid återfall, i fråga om vilka jag i det föregående förordat alt de av utredningen föreslagna reglerna om straff­ förhöjning skall utgå. I straffskalan ingår därför jämväl fängelse i högst

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

ett år. Införandet av frihetsstraff medför att strafföreläggande ej kan ifråga- komma beträffande fall av normal svårhetsgrad. Någon större olägenhet tor­ de emellertid ej föranledas härav. Flertalet smugglingsbrott är av bagatell- artad karaktär och torde komma att bestraffas enligt den särskilda straff­ skalan för ringa brott.

I rättstillämpningen förekommer ofta den situationen, att en vara t. ex. vid införsel är både tullpliktig och underkastad licenstvång. Med hänsyn till att skyddet för dessa båda intressen tillgodoses genom ett gemensamt straffstadgande synes brottskonkurrens ej böra antagas i dylika fall. Vid straffmätningen synes i erforderlig utsträckning kunna beaktas, att båda de angivna intressena kränkts.

2

§•

I utredningens förslag upptages i en särskild punkt av 1 § ett stadgande, att i ringa fall av varusmuggling skall dömas till böter, högst 300 kronor. Utredningen uttalar i anslutning härtill att i praktiken det vida övervägan­ de antalet smugglingsbrott torde komma att bestraffas med penningböter. Till belysning av detta uttalande åberopar utredningen en inom general­ tullstyrelsen verkställd beräkning, enligt vilken antalet mål om brott mot varuinförsel- och spritinförsellagarna i vilka bötesbeloppet ej översteg 300 kronor, under åren 1957 och 1958 uppgick åtminstone till 90 procent av samtliga mål om brott mot dessa lagar.

Riksåklagarämbetet anför i anslutning till utredningens uttalande om frekvensen av bagatellmål, att det använda uttrycket »ringa fall» närmast för tanken till gärningar som med hänsyn til svårhetsgraden avviker från normalfallet. Ämbetet föreslår därför att förutsättningarna för tillämpning av den lindrigare straffskalan utformas efter förebild av bl. a. 20 kap. 2 § strafflagen.

Departementschefen. Med hänsyn till de talrika fallen av bagatellartad smuggling framstår en särskild straffskala för sådana fall såsom önskvärd. Även px-ocessuella skäl talar härför. De ringa brotten kan då beivras ge­ nom strafföreläggande, och åtalseftergift kan meddelas. Användningen av den lindrigare straffskalan för ringa brott bör emellertid begränsas till fall då brottet endast består i att varan undandrages tullverkets kontroll. Jag kan alltså inte tillstyrka, att en så lindrig bestraffning tillämpas också i fråga om vilseledande förfaranden i samband med tullbehandling. Såsom generaltullstyrelsen framhållit är det särskild anledning att ur allmän- preventiv synpunkt beakta denna brottstyp. Redan förfarandets karaktär av vilseledande innebär ett aktivt brottsligt handlande som bör medföra, att brottet ej bedömes enligt skalan för de rena bagatellbrotten. Jag har därför från den särskilda straffskalan för ringa fall undantagit vilseledan­ de i samband med tullbehandling av gods. Angående gränsdragningen mel­ lan hemlighållande av vara, å ena, samt vilseledande förfarande i samband med tullbehandling, å andra sidan, hänvisar jag till vad som anförts i den

107

allmänna motiveringen. — Paragrafen har utformats med beaktande av vad riksåklagarämbetet anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

3 §.

I denna paragraf stadgas straff för grov varusmuggling, d. v. s. sådana fall av varusmuggling, som är svårare än att de kan hänföras under 1 §. Paragrafen upptager några exempel på omständigheter som skall beaktas vid bedömande huruvida varusmuggling är grov.

Utredningen anger vissa hållpunkter för bedömandet av frågan om ett brott skall bedömas som grovt eller ej. Därvid bör särskilt beaktas om brottet förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde, om gärningsmannen begagnat vilseledande handling eller lämnat osann försäkran eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Straffskalan omfattar såväl dagsböter som frihetsstraff med fängelse eller straffarbete i högst två år.

I anslutning till utredningens förslag, att vid bedömandet huruvida brot­ tet är grovt skall särskilt beaktas bl. a. om gärningsmannen lämnat osann försäkran, ifrågasätter l-iksåklagarämbetet huruvida icke denna komplika­ tion blir tillräckligt beaktad genom att varusmugglingsbrottet straffas i konkurrens med 13 kap. 10 § första stycket strafflagen. Ämbetet, som finner det vara att gå väl långt att anse grov varusmuggling regelmässigt föreligga, när en resande oriktigt ifyllt en blankett på heder och samvete, förordar att bestämmelsen utgår. Sveriges advokatsamfund anför liknande synpunk­ ter.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att gränsen mellan varusmugg­ ling och grov varusmuggling ej dragits på ett fullt tillfredsställande sätt. A ena sidan synes de i lagförslaget angivna exemplen ge anvisning om att grovt brott skall anses föreligga endast vid kvalificerande omständigheter, medan å andra sidan av straffskalan följer att dit hänföres även tämligen obetydliga fall. För att häva denna motsägelse bör, å ena sidan, dagsböter ut­ gå ur straffskalan för grovt brott och bör, å andra sidan, de uppräknade ex­ emplen på kvalificerande omständigheter tonas ned något. I varje fall bör uttrycket »eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art» utgå.

Departementschefen. Jag finner mig böra tillstyrka riksåklagarämbetets och advokatsamfundets hemställan, att bland exemplen på omständigheter som kan göra brottet grovt ej bör upptagas att gärningsmannen lämnat osann försäkran. Ej heller anser jag särskilt böra angivas den omständig­ heten att gärningsmannen begagnat vilseledande handling, enär detta ut­ tryck kan vara ägnat att vålla missförstånd. Däremot synes den kvalifika- tionsgrundande omständigheten alt gärningen varit av särskilt tarlig art böra bibehållas. Grovt brott torde exempelvis föreligga, om smugglingen avsett narkotika eller vapen eller gärningsmannen varit beväpnad. Även ett särskilt förslaget tillvägagångssätt från den brottsliges sida torde under­ stundom böra föranleda att gärningen bcdömes som särskilt farlig. Tillag­

sådant förhållande anser utredningen riktigast att bibehålla dessa special­ bestämmelser.

Utredningen framhåller vidare, att i speciella författningar angående im­ portförbud intagits straffbestämmelser för den som bryter mot villkor, som uppställts för tillgodonjutande av rätt att införa viss vara, t. ex. 6 § import- förbudskungörelsen och 20 § veterinära införselkungörelsen. Utredningen fortsätter.

Vad beträffar tullpliktig vara, för vilken åtnjutes tullfrihet enligt där­ om gällande bestämmelser under viss tid eller under förutsättning att va­ ran användes på visst sätt, finnas däremot i gällande rätt ej bestämmel­ ser om straff, därest den angivna tiden för varans användande överskrides eller varan, utan att anmälan därom sker hos tullmyndighet, användes i strid mot de uppställda villkoren. Utredningen har övervägt att föreslå ett allmänt stadgande om straff för brytande av villkor, som uppställts för rätt att åtnjuta tullfrihet eller att införa importförbjuden vara, men bar ej ansett tillräckliga skäl föreligga för införande av ett dylikt stadgande. 1 detta avseende må följande framhållas. Vad till en början angår brytande av villkor för tullfrihet, brukar tullbeloppet i regel deponeras i samband med införseln. Överskrides den tillåtna tiden för användning av varan eller användes denna i strid mot uppställda villkor synes därför statens fiska- liska intresse bli tillräckligt tillgodosett genom att tullen uttages. Vad här­ efter beträffar brytande av villkor, som må ha uppställts för tillgodo­ njutande av rätt att införa viss vara, är att märka, att de straffbestäm­ melser i detta hänseende, som för närvarande finnas upptagna i särskilda importförbudsförfattningar, genomgående äro lindrigare än straffbestäm­ melserna för olovlig varuinförsel. Vidare förekommer ej förverkande som påföljd för brytande av villkor för införsel. Med hänsyn härtill synas övervägande skäl tala för att ifrågavarande straffstadganden få kvarstå oförändrade och att i den mån straffsanktion för brytande av villkor för införsel eljest anses påkallad, erforderliga bestämmelser härom upptagas i den särskilda importförbudsförfattningen. I detta sammanhang må emel­ lertid framhållas, att det som regel blir att bedöma såsom varusmuggling enligt 1 § i förslaget, om någon i samband med själva införseln åsidosätter villkor, som uppställts för åtnjutande av rätt att införa varan. Förutsätt­ ning för att straff för varusmuggling i sådant fall skall inträda är givet­ vis, att varan införes utan att det gives tillkänna för vederbörlig myndighet eller medelst vilseledande åtgärd. I

I detta sammanhang diskuterar utredningen huruvida speciella straff­ bestämmelser erfordras för vissa obehöriga förfoganden med gods inom frihamn. Det göres av tullmyndigheterna gällande att det är tveksamt i vad mån smugglingsbestämmelserna är tillämpliga i frihamn. Enligt inom tull­ verket tillämpad praxis anses gods, som vid visitation anträffas undan­ gömt å fartyg i frihamn, ej kunna tagas i beslag. Ej heller gods, som an­ träffas undandolt inom frihamnsområde, anses kunna tagas i beslag även om syfte att smuggla in godset till tullinlandet ansågs föreligga. Till stöd för denna praxis åberopades bestämmelser främst i frihamnsförordningen samt vissa uttalanden i samband med förarbetena till frihamnslagstiftning- en. Efter eu redogörelse för bestämmelserna i ämnet och uttalanden under

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

109

no

Kungl. Maj.ts proposition nr it5 år 1960

förarbetena till frihamnslagstiftningen (SOU 1934: 36 s. 165, prop. 1935: 166) anför utredningen följande.

De ovan återgivna uttalandena under förarbetena till frihamnslagstifl- ningen — vilka närmast äga avseende å obehörig konsumtion o. d. inom frihamn -— kunna enligt utredningens mening icke åberopas till stöd för att förfaranden, som vidtagits i syfte att främja olovlig införsel till tull­ inlandet, skulle vara fritagna från smugglingsansvar enbart på den grund att de förövats inom frihamn. Frihamn är med andra ord icke någon asyl såvitt avser smugglingsbrott. Med utredningens ståndpunkt, att fullbordad varusmuggling enligt förslaget i princip icke föreligger förrän godset mera definitivt undandragits tullbeskattning eller i strid mot införselförbud ut­ kommit i den fria rörelsen, torde visserligen för fullbordat brott böra krä­ vas, att godset från frihamnsområdet införts till tullinlandet. Försök till varusmuggling synes emellertid kunna förövas inom frihamn lika väl som annorstädes. Det avgörande för straffbarheten av en åtgärd, som inom frihamn vidtages med gods i syfte att insmuggla godset till tullinlandet, bör sålunda vara om förfarandet kan anses ha fortskridit så långt, att försökspunkten uppnåtts. Detta spörsmål får bedömas från fall till fall efter allmänna straffrättsliga regler. Anträffas gods undandolt inom fri- hamnsområde torde, innan ytterligare utredning vunnits, regelmässigt före­ ligga skälig anledning till antagande, att försök till varusmuggling före­ ligger. Godset bör följaktligen i dylika fall tagas i beslag. Föreligger eljest anledning till misstanke mot någon person som anträffas i frihamn om förfarande, som innebär försök till att insmuggla gods till tullinlandet, kan kroppsvisitation företagas å vederbörande även i annat fall än när han lämnar frihamnsområdet. Vad angår obehörig konsumtion inom frihamn delar utredningen den åsikt, som kom till uttryck i departementschefens ovanberörda yttrande i 1935 års proposition, att sådan konsumtion icke kan anses som ett med smuggling jämförligt brott. Utredningen har därför ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om straffbestämmelserna mot obehörig konsumtion i den nuvarande frihamnslagstiftningen. Så länge en­ ligt frihamnslagstiftningen straffet för obehörig konsumtion inom frihamn endast är dagsböter och förverkande icke inträder, kan det uppenbarligen icke komma i fråga att genom särskild föreskrift i 2 § av förslaget med va­ rusmuggling jämställa förfarande, som vidtages i syfte att främja sådan konsumtion. I det föregående har bortsetts från sådana fall, när införsel­ förbudet undantagsvis utgör hinder även mot varans uppläggande i fri­ hamn. (Jfr 1 § andra stycket transiteringsförordningen.) Upplägges vara i strid mot införselförbud i frihamn utan att det tillkännagives för tullmyn­ digheten, torde föreligga fullbordad varusmuggling enligt huvudstadgandet i 1 §•

På grund av vad nu anförts har någon bestämmelse om obehörigt för­ fogande över gods inom frihamn icke ansetts erforderlig.

Generaltnllstijrelsen framhåller, att de olika straffbara förfaranden, var­ om här är fråga, måste specificeras i lagen på ett klart och tydligt sätt.

I enlighet härmed anger styrelsen under fem olika punkter förfaranden, vil­ ka bör likställas med varusmuggling.

Punkt 1 avser fall, då oförtullat gods av avgiftspliktigt slag eller obe­ skattat gods eller reslitutionsgods, som vederbörligen anmälts hos tullmyn­ dighet, inom svenskt territorium av någon obehörigen bortföres, förbytes eller förbrukas. Styrelsen framhåller, att stadgandet utgör en efter nuva­

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1900

in

rande förhållanden anpassad fylligare reglering av sådana förfaranden som endast delvis regleras i 5 § varuinförsellagen.

Punkt 2 omfattar fall, då någon i gods dolt eller förstuckit annat gods eller med godset vidtagit annan vilseledande åtgärd, ägnad att undandraga statsverket tull eller annan allmän avgift eller att åsidosätta stadgad in­ skränkning i införselrätten för gods. Styrelsen anmärker i anslutning till denna punkt, att skyldighet ej föreligger att i transportmedelsanmälan en­ ligt 116 § tullstadgan specificera innehållet i emballerade varukolli. Vilse­ ledande åtgärder med godset bör därför kriminaliseras i och för sig och medföra påföljd även om godset ej är att anse som i teknisk bemärkelse insmugglat och åtgärden ej heller är att hänföra till vilseledande vid tull­ behandling. Om varans mottagare ej kan göras ansvarig för medverkan, kommer frågan om beivrande av förfarandet att inskränka sig till en fråga om förverkande av det gods, som varit föremål för vilseledande åtgärd.

Under punkt 3 upptar generaltullstyrelsen fall då gods som är av tull- eller avgiftspliktigt slag eller införselförbjudet eller underkastat inskränk­ ning i införselrätten av någon dolts eller hemlighållits i ett till svenskt ter­ ritorium inkommet transportmedel, såvida av omständigheterna framgår, att döljandet eller hemlighållandet haft till syfte att undandraga godset tull­ verkets kontroll. Styrelsen anmärker att i dessa fall måste ett potentiellt smugglingsbrott förutsättas föreligga, varjämte ett stadgande av sådan inne­ börd enligt styrelsens uppfattning står i överensstämmelse med rättspraxis

(NJA 1919 s. 315).

Enligt punkt 4 skall såsom varusmuggling straffas om någon Trån fartyg i frihamn ilandför gods för användning därstädes i strid mot föreskrifterna i 7 § andra stycket frihamnsförordningen eller för smuggling från friham­ nen till tullinlandet. I anslutning till denna punkt påpekar styrelsen att härigenom kriminaliserats vissa med frihamnstrafiken sammanhängande obehöriga förfoganden över gods, vilka enligt gällande lagstiftning ej är straffbara såsom smugglingsbrott, och fortsätter.

Förfarandena utgöra i princip antingen överträdelse av konsumtionsför- budet i frihamn (7 § 2 stycket frihamnsförordningen) eller förberedelse till smuggling. För det fall att överträdelse av konsumtionsförbudet avser gods som i behörig ordning införts och upplagts i frihamn, bör sådant förfa­ rande även kriminaliseras på motsvarande sätt. Härför erfordras ändring av 12 § frihamnsförordningen. Sådana obehöriga förfoganden över gods, varom nu är fråga, äro till sin natur tulldefraudationer, och de böra därför underkastas straff rättslig reglering i den nya lagen. Behovet av eu sådan reglering har gjort sig starkt gällande med hänsyn till den betydande om­ fattningen av ifrågavarande defraudationer. Med nuvarande lagstiftning sak- nar tullverket möjlighet att effektivt stävja dessa missbruk av frihamnens särställning i tullhänseende, med mindre de avancera till försök alt smugg­ la ut gods från frihamnen. Ifrågavarande lagstiftningsåtgärder äro därför agnade att även hämma denna smugglingslrafik. Motsvarande straffrätts­ liga reglering har genomförts i den nya danska tullagen. Enligt rättspraxis anses överträdelse av konsumtionsförbudet i frihamnsförordningen föreligga redan i och med alt oförtullade eller obeskattade varor eller reslitutions- gods disponeras for konsumlionsändamål. Stadgandet under inom. fyra har

113

träffande dessa gärningar är det emellertid fråga om undandragande av tull eller avgift eller om införsel eller utförsel i strid mot förbud.

Punkt 1 i departementsförslaget avser att träffa vissa obehöriga åtgärder med gods, som i och för sig i föreskriven ordning redan anmälts hos tull­ myndighet. Brottsbeskrivningen på varusmuggling i 1 § är följaktligen icke tillämplig. Denna punkt, som motsvarar punkterna 1 och 2 under 2 § i utredningens förslag, har utformats under beaktande av generaltullstyrel- sens hemställan om en efter nuvarande förhållanden anpassad fylligare reglering av dessa förfaranden, vilka för närvarande delvis upptages i 5 § c) varuinförsellagen. I praktiken viktiga fall, som avses skola hänföras under stadgandet, är framför allt olovlig förbrukning av obeskattade proviant- el­ ler förnödenhetsvaror, som ombordtagits på transportmedel. Sådana varor får i obeskattat skick tagas ombord på transportmedel i utrikes trafik för användning när fartyget anträtt den utrikes resan. Ett tillgodonjutande av sådana artiklar, innan resan påbörjats, är följaktligen hänförligt under stadgandet. Likaledes blir att hänföra under denna punkt, att dylika artik­ lar olovligen bortföres från transportmedlet.

Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört finner jag det erforder­ ligt med en kompletterande straffbestämmelse för sådana tulldefraudatio- ner, vilka sammanhänger med åsidosättande av villkor för särskild tullfri­ het eller tullnedsättning vid införsel av varor för olika ändamål. En del hit­ hörande fall torde visserligen vara hänförliga under huvudstadgandet i 1 §, men åtskilliga andra falla utanför stadgandet. Om t. ex. en varuägare vid införseln av viss vara lämnar en oriktig uppgift, att varan är avsedd att användas för ändamål för vilket han är berättigad åtnjuta tullfrihet, och därigenom utverkar sådan förmån, är han straffbar för varusmuggling enligt 1 §. Kan däremot sådant uppsåt ej visas föreligga vid tidpunkten för tullbehandlingen av varan, torde ett förfogande över denna i strid mot visst villkor eller uppställd förutsättning böra bedömas enligt förevarande stad­ gande.

Punkt 3 avser olovliga förfoganden över import- eller exportreglerat gods. 1 den mån licensmyndighet föreskrivit villkor för att åstadkomma att vara erhåller önskad användning eller eljest för bestämt syfte bör användning av varan i strid mot uppställda villkor bestraffas enligt förevarande lag.

Under punkt 4 hänföres fall då licensmyndigheten vilseledes angående ändamålet med licensen. Utredningen torde ha avsett att sådana fall är hänförliga under huvudstadgandet i 1 § (jfr NJA 1956 s. 670). Då jag emellertid anser att tvekan kan råda om nu avsedda fall kan hänföras un­ der denna paragraf, har jag för att undanröja varje ovisshet härom intagit ett särskilt stadgande för dessa fall.

Vad avser obehöriga förfoganden över gods, sammanhängande med fri- hamnstrafiken, har jag funnit mig höra biträda den ståndpunkt utredning­ en intagit. En särskild bestämmelse av den innebörd generaltullstyrelsen förordat torde därför ej vara erforderlig. Vissa andra av generaltullstyrel­ sen angivna förfaranden synes —- i den mån de är straffvärda — kunna

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

115

het begångna gärningar. Straffskalan för brottet omfattar dagsböter eller fängelse.

Generaltullstyrelsen förordar införande av eu allmän straffbestämmelse för oaktsamhetsbrott. Styrelsen framhåller att enligt 1 § 6 inom. varuinför- sellagen olovlig varuinförsel torde vara straffbar även då gärningen begås av oaktsamhet och stadgandet torde avse sådana fall, där endast överträ­ delse av ordningsföreskrift kan antagas föreligga. Det synes oklart om oakt­ samhetsbrott är straffbart enligt varuutförsellagen. En generell straffrätts­ lig reglering av oaktsamhetsbrotten bör enligt styrelsens mening ske även av den anledningen att den erhåller snbsidiär betydelse för de fall, där om­ ständigheterna tyder på att gärningen begåtts med uppsåt men detta ej kan styrkas.

Departementschefen. I anslutning till vad generaltullstyrelsen anfört an­ gående innebörden av 1 § 6 mom. varuinförsellagen vill jag framhålla att detta lagrum synes avse endast uppsåtliga brott. Straffbestämmelserna i 1 § 1 mom. varuinförsellagen torde nämligen innebära, att gärningsman­ nen skall ha haft uppsåt att utan behörig tullangivning till riket införa tull- pliktig vara. Avsikt anses därmed även ha förelegat att undandraga varan tullavgift. Skulle emellertid framgå av omständigheterna att gärningsman­ nens uppsåt inte omfattar undandragande av avgift, tillämpas i stället den lindrigare straffbestämmelsen i 6 mom. (se NJA 1951 B nr 33). Likaledes torde straffbestämmelserna i varuutförsellagen avse endast uppsåtliga brott.

Jag har emellertid — oavsett de av tullstyrelsen åberopade bevissvårig­ heterna — kommit till den uppfattningen att en generell straffbestämmelse mot oaktsamhetsbrott är påkallad. Behov att kunna straffa gärningar som sker av oaktsamhet torde, såsom utredningen framhåller, föreligga främst när fråga är om lämnandet av oriktiga uppgifter i deklarationer, värdeintyg o. d., som är av betydelse vid tullbehandling av gods. Därmed bör emeller­ tid jämställas att gods, under omständigheter som framstår som oursäklli- ga, undandragits tullkontroll. Straff bör emellertid vid brott av oaktsamhet inträda endast i fall då oaktsamheten är grov. Eftersom det ligger i sakens natur att oaktsamheten inte blir att anse som grov när gärningen med hän­ syn till övriga omständigheter framstår som bagatellartad, synes det vara överflödigt att från straffbarhet uttryckligen undantaga sådana ringa fall.

Gärning som avses i denna paragraf utgör icke varusmuggling, vilket bl. a. innebär att 6, 7 och 8—10 §§ icke blir tillämpliga. Någon särskild brotts- beteckning för de i 5 § avsedda fallen har ej ansetts erforderlig.

6 §•

Denna paragraf svarar i den gällande rätten mot 6 a § varuinförsellagen och 5 § 1 mom. spritinförsellagen samt i utredningens förslag mot 3 §.

I utredningens förslag upptages — i likhet med vad som gäller enligt 6 a t; varuinförsellagen—-en straffrihetsregel för ringa fall. Utredningen påpekar, alt straffrihetsregeln, som är avsedd att kunna tillämpas på såväl uppsåt­

Kuncjl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

117

det anledning att, på sätt riksåklagarämbetet föreslagit, avvika från den' utformning straffrihetsregeln fått i utredningens förslag. Denna innebär nämligen, i likhet med motsvarande regel i rusdrycksförsäljningsförord- ningen, att åklagaren, med hänsyn till sannolikheten för att domstolen friar från straff, kan besluta att icke åtala den misstänkte. Någon åtalseftergift erfordras alltså icke. Gentemot riksåklagarämbetets förslag i denna del kan härutöver framhållas, att det skulle innebära en uttrycklig legalisering av bagatellartade förseelser av hithörande slag.

7 §•

Denna paragraf motsvaras av 3 g varuinförsellagen och 6 § spritinförsei- lagen. Utredningen föreslår en bestämmelse om ansvar för befälhavare å fartyg, luftfartyg och tåg för bristande tillsyn, om gods anträffas undandolt i transportmedlet och av omständigheterna framgår, att smuggling eller olovlig forsling av godset är tillämnad eller har ägt rum. Böter för bristande tillsyn skall dock ej ådömas om godset anträffas å plats, som är upplåten åt medföljande resandes eller anställds personliga begagnande eller om be­ fälhavaren gjort vad på honom skäligen ankommit för att förhindra smugg­ ling eller olovlig forsling av godset. Bestämmelsen är subsidiär såtillvida att, om befälhavaren med avseende å godset gjort sig skyldig till annat brott som avses i lagen, ansvar för bristande tillsyn ej bör ådömas honom. Vad som gäller befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det avse­ ende varom här är fråga anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

Utredningen framhåller, att den föreslagna bestämmelsen innebär såväl utvidgningar som inskränkningar av det enligt gällande bestämmelser straff­ bara området, och anför.

I förstnämnda hänseende är till en början att märka, att ansvaret för bristande tillsyn enligt förslaget utvidgats till att avse jämväl befälhavare å luftfartyg. Den utveckling, som den internationella lufttrafiken undergått på senare år, synes motivera en dylik utvidgning.----------— De nuvarande bestämmelserna om ansvar för bristande tillsyn avse vidare endast befäl­ havare. Ofta, såsom t. ex. när fråga är om ett större last- eller passagerare­ fartyg, torde det emellertid vara orimligt att begära att befälhavaren sj älv- skall utöva tillsynen. Har å andra sidan befälhavaren anförtrott tillsynen åt någon honom underlydande befälsperson synes ansvar för bristande till­ syn böra åvila denne. —--------- Bestämmelserna i 3 § varuinförsellagen och (i § 1 mom. spritinförsellagen avse vidare endast fall, där det anträffade godset måste antagas vara avsett att olovligen införas. Spritinförsellagen upptager emellertid i 0 § 2 mom. en bestämmelse om ansvar för befälhavare å fartyg i inrikes trafik för det fall, att i fartyget påträffas olovligen införda spritdrycker under sådana omständigheter, att olovlig forsling av drycker­ na måste anses tillämnad eller ha ägt rum. Någon motsvarighet till denna bestämmelse finnes ej i varuinförsellagen. Förklaringen till denna olikhet mellan varuinförsellagen och spritinförsellagen torde vara all varuinförsel­ lagen ursprungligen ej upptog några bestämmelser om straff för olovlig forsling. Dylika infördes först år 1953. Eftersom olovlig forsling straffbeläg- ges i 3 § av förslaget, synes det påkallat att låta en bestämmelse om ansvar

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

för bristande tillsyn omfatta jämväl fall, när gods anträffas i transportme­ del av här avsett slag under sådana förhållanden, att olovlig forsling av god­ set måste antagas vara tillämnad eller ha ägt rum.

Utredningen framhåller, att en inskränkning av det straffbara området ligger däri, att från tillsynsplikten undantagits icke blott, såsom för närva­ rande, utrymmen, upplåtna till medföljande resandes personliga begagnande, utan jämväl utrymmen, avsedda att personligen disponeras av personer, anställda å transportmedlet. Beträffande såväl det ena som det andra slaget av utrymmen gäller, att det torde vara praktiskt taget omöjligt för befäl­ havaren att utöva en effektiv tillsyn i de hänseenden, varom här är fråga. Såvitt avser besättningsutrymmen tillkommer den synpunkten, att eu regel om tillsynsplikt för befälhavaren kan befaras leda till icke önskvärda kompli­ kationer i förhållandet mellan befälhavare och besättning. Utredningen fort­ sätter.

Enligt såväl varuinförsellagen som spritinförsellagen skall befälhavaren straffas »såsom för olovlig varuinförsel», om det föreligger skälig anled­ ning antaga, att han haft kännedom om godsets anbringande i transport­ medlet. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har ej upptagits i för­ slaget. I detta avseende må följande framhållas. När gods anträffas i trans­ portmedel under sådana omständigheter, som angivas i paragrafen, torde med avseende å godset regelmässigt få anses föreligga åtminstone försök till varusmuggling eller till olovlig forsling från någon persons sida (Bagge s. 123 —124). Enligt allmänna straffrättsliga grundsatser jämställes underlåtenhet att handla med positiv handling, om det kan anses åvila den som förhåller sig passiv en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av den brottsliga effekten (se bl. a. Bergendal s. 59—60 och Beckman s. 109). Med hänsyn till det för befälhavaren i förevarande paragraf stadgade ansvaret för bristande tillsyn, torde det få anses åvila honom en rättslig plikt att ingripa till förebyggande av att transportmedlet användes som hjälpmedel vid varu­ smuggling eller olovlig forsling. Har befälhavaren ägt kännedom om att gods anbringats i transportmedlet under omständigheter, som avses i paragrafen, torde han därför, om han ej ingripit, även utan särskild föreskrift därom vara förfallen till ansvar såsom medverkande till varusmuggling eller olov­ lig befattning med smuggelgods eller till försök till sådant brott. Å andra sidan synes dylikt ansvar ej böra ådömas befälhavaren med mindre det blir i vanlig ordning styrkt, att han ägt kännedom om åtgörandet.

Generaltullstyrelsen anser att ifrågavarande bestämmelser om tillsyn bör gälla alla transportmedel och vara tillämpliga på, förutom befälhavaren, envar annan som intager befälsställning och i denna egenskap har till åliggande att utöva tillsyn, oavsett om han därvid företräder befälhavaren eller ej (exempelvis maskinchef å fartyg). I likhet med vad som för när­ varande gäller bör tillsynsplikten vidare omfatta även sådana utrymmen i transportmedlet, vilka disponeras av därå anställda personer (54 § sista stycket sjömanslagen).

Järnvägsstyrelsen påpekar att å vissa tåg lokföraren är befälhavare, vilket omöjliggör en mera effektiv kontroll över tåget i smugglingshänseende. Sty­ relsen utgår emellertid ifrån att vid tillämpning av den föreslagna paragra­ fen vederbörlig hänsyn tages till tågbefälhavarens tjänsteåligganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr ilo år 1960

119

Utredningen rörande specialstraffrätten anlägger följande synpunkter på frågan att delegera ansvaret från befälhavaren till annan befälsperson och yttrar.

Den i betänkandet föreslagna nyheten, att ansvaret för tillsynen över transportmedlet skall kunna överflyttas från befälhavaren till annan be­ fälsperson, liknar den möjlighet, som bl. a. enligt arbetstidslagstiftningen finnes att överflytta det företagaren eljest åvilande straffansvaret på annan befattningshavare i ledande ställning inom företaget. Det är dock att mär­ ka, att sådan överflyttning ej kan ske genom privata, kanske tillfälliga överenskommelser. Myndighet (arbetareskyddsstyrelsen, länsstyrelse) skall efter framställning ha godtagit vederbörande som arbetsföreståndare i ar­ betsgivarens ställe. Det har ansetts vara ett offentligt intresse att pröva dels behovet av överflyttning, dels den föreslagnes ställning inom företaget, dels ock hans personliga kvalifikationer. Vad angår ansvar för befälhavare enligt 6 § i den föreslagna lagen är det sannolikt obehövligt att gå så långt som att kräva myndighets godkännande av överflyttningen. En överflyttning bör emellertid — närmast med tanke på de bevissvårigheter som eljest skulle kunna uppkomma i en rättegång — ej få ske helt formlöst. Man kan överväga att kräva någon form av skriftligt förordnande, t. ex. klausul i anställningsavtal eller av redare, befälhavare eller annat överordnat organ meddelad instruktion.

Departementschefen. I likhet med utredningen anser jag att tillsynsplik­ ten ej bör utsträckas till andra befälhavare än å fartyg, luftfartyg eller tåg. Att utvidga tillsynsplikten till att omfatta exempelvis bussförare eller reseledare synes vara att gå för långt. Däremot anser jag mig kunna bi­ träda vad generaltullstyrelsen anfört om att tillsynsplikten bör omfatta även sådana utrymmen i transportmedlet som disponeras av anställd per­ son. Några olägenheter härav torde ej behöva befaras. Förslaget att möjlig­ het skall föreligga att överflytta ansvaret från befälhavaren till annan per­ son av befälsgrad kan jag ansluta mig till. Jag vill emellertid understryka att det framför allt ur bevissynpunkt måste krävas, att en dylik överflytt­ ning ej sker formlöst. En delegering av tillsynsplikten i angivet hänseende bör — för att få verkan med avseende på det straffrättsliga ansvar varom här är fråga — ske i skriftlig instruktion eller på annat dylikt sätt, t. ex. genom anteckning i skeppsdagl>oken.

8

§•

Utredningen föreslår att lika med varusmuggling eller olovlig befatt­ ning med smuggelgods skall anses försök därtill samt att i fråga om medver­ kan till gärning som enligt lagen är belagd med straff skall gälla vad i 3 kaj). SL är stadgat.

Departementschefen. Försök till varusmuggling bör liksom nu och i över­ ensstämmelse med utredningens förslag vara straffbelagt oavsett gärning­ ens svårhetsgrad. Däremot kan jag inte dela utredningens uppfattning att

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

121

9 §■

Denna paragraf, som avfattats i nära anslutning till utredningens förslag, upptager bestämmelser om förverkande av smuggelgods samt emballage el­ ler kärl, vari godset förvaras.

Utredningen framhåller, att såsom huvudregel synes böra gälla, att gods, som varit föremål för smuggling, skall vara förverkat i sin helhet tillika med emballage eller kärl, vari det förvaras. För sådana fall, när av sär­ skilda skäl förverkandepåföljden finnes uppenbart obillig, bör emellertid domstolen ha möjlighet att helt eller delvis eftergiva förverkande. Som ett särskilt skäl att eftergiva förverkande anser utredningen att gärningsman­ nen handlat under inflytande av rättsvillfarelse.

Jämväl vid brott som förövas av grov oaktsamhet anser utredningen möj­ lighet böra finnas att förklara gods, som varit föremål för gärningen, helt eller delvis förverkat. Förverkande bör dock i dessa fall ske endast där det är motiverat av särskilda skäl, varjämte som en ytterligare inskränkning bör gälla att påföljden ej är uppenbart obillig. Presumtionen är alltså i dessa fall mot förverkande och domstolen har en vidsträckt prövningsrätt. Såsom ett särskilt skäl för förverkande kan enligt utredningen ibland åbe­ ropas brottets grovhet eller egendomens ur någon synpunkt farliga be­ skaffenhet.

Riksåklagarämbetet erinrar att uttrycket »av särskilda skäl» såsom för­ utsättning för eftergift av förverkandepåföljd kan föranleda tveksamhet hu­ ruvida, utöver det förhållandet att påföljden är uppenbart obillig, för efter­ gift skall krävas något ytterligare rekvisit. Då detta ej syntes vara meningen torde uttrycket kunna utgå. Liknande synpunkter framföres av Sveriges ad­ vokatsamfund och hovrätten för övre Norrland.

Vissa remissinstanser vänder sig mot att förverkandepåföljd skall kun­ na ådömas även vid ej uppsåtliga brott. Sålunda anser generaltullstgrelsen, att oaktsamhetsbrotten ej bör vara förenade med förverkandepåföljd.

Riksåklagarämbetet anser att tillräcklig reaktion kan åstadkommas inom ramen för straffskalan och att förverkandebestämmelsen därför bör utgå. Utredningen rörande specialstraffrätten framhåller att det inom ramen för straffskalan torde finnas möjlighet att utmäta tillräckligt stränga stratt utan att förverkande skall behöva tillgripas som ett slags tilläggsstraff. 1 fråga om egendom av farlig beskaffenhet synes det riktigast att reglera förverkande i de författningar, som behandlar allmänfarlig egendom.

Stockholms rådhusrätt påpekar under hänvisning till utgången i rättsfal­ let NJA 1951 s. 544 att dubbel förverkandepåföljd kan framstå som stötande för rättskänslan och att i fall som det angivna regeln om eftergift av förver­ kandepåföljd, som är uppenbart obillig, kan komma till användning.

Departementschefen. Såsom framgår av stadgandet skall gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, regelmässigt dömas förver­ kat, så snart de formella förutsättningarna är för handen. Förverkandepå-

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

följden anknyter därvid till själva egendomen och det är i princip utan betydelse om egendomens ägare låtit något komma sig till last (NJA 1948 s. 420). I regel torde kunna antagas att egendomens ägare på ett eller annat sätt medverkat till smugglingen. Då förverkandepåföljden ej är obligatorisk utan fakultativ, torde stötande resultat kunna undvikas. Däremot kan för- verkandeförklaring ej riktas mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Förverkande kan ske partiellt. Domstolens möjlig­ het att efter skälighetsprövning helt eller delvis eftergiva förverkandepåföljd avser även förverkande av värdet. Med anledning av vad som anförts av vissa remissinstanser finner jag uttrycket »av särskilda skäl» såsom förut­ sättning för eftergift av förverkandepåföljd böra utgå. Anledning torde saknas att för eftergift kräva mera än att påföljden är uppenbart obillig.

Med hänsyn till de invändningar som framkommit vid remissbehandling­ en anser jag att förverkandepåföljd icke bör kunna ådömas annat än vid uppsåtligt brott.

Med anledning av vad Stockholms rådhusrätt påpekat vill jag endast ut­ tala att enligt min uppfattning dubbel förverkandepåföljd ej bör ifråga- komma.

10

§.

Denna paragraf som innehåller bestämmelser om förverkande av hjälp­ medel har utformats med ledning av 2 kap. 17 § SL.

11

§•

Denna paragraf överensstämmer, frånsett en jämkning av formell be­ skaffenhet, med 1 § 10 mom. varuinförsellagen och 4 § tredje stycket varu- utförsellagen. Bestämmelserna avser såväl smuggelgods som hjälpmedel.

12

§.

Utredningen anför, att partiell eftergift av förverkandepåföljd bör kunna ske även i den formen att godset förklaras förverkat intill visst värde.

Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar med anledning härav att ut­ redningens förslag synes mindre lämpligt formulerat med tanke på de fall, då en enstaka sak exempelvis en bil varit föremål för varusmuggling eller försök därtill och saken finnes i behåll. I sådana fall torde förverkandepå­ följden böra avse en del av godsets värde.

Departementschefen. Med förevarande stadgande avses att rätten, när egendom finnes böra förverkas allenast till viss del men egendomen ej är delbar, i stället skall äga meddela sådan förklaring med avseende å motsva­ rande del av egendomens värde. Utredningens förslag på denna punkt har förtydligats i enlighet med vad som förordats av hovrätten över Skåne och Blekinge. Den penningsumma som skall erläggas i här avsedda fall för att utfå egendomen från tullverket synes lämpligen böra anges i domen.

123

13 §.

Såsom framgår av det förut anförda bygger departementsförslaget på den förutsättningen att åklagaruppgifterna i mål som avses i lagen skall — bortsett från den till antalet i och för sig betydande gruppen bagatellartade mål — ombesörjas av de allmänna åklagarna. Även efter en åklagarreform måste emellertid förundersökningsverksamheten rörande dessa brott av praktiska skäl i betydande utsträckning ankomma på tullverket. Brotten upptäckes i de flesta fall av tullpersonal och förövas ofta av besättnings­ män på fartyg. Medverkan av polismyndighet torde bli aktuell först om ut­ redningen är av mer omfattande eller invecklad beskaffenhet eller om brot­ tet ej uppdagats i omedelbart sammanhang med godsets införsel till eller utförsel från riket. Enligt förevarande paragraf äger tullmyndighet inleda förundersökning rörande brott som avses i lagen. Tullmyndigheten äger därvid utöva alla de befogenheter som enligt rättegångsbalken ankommer på undersökningsledare, således också beslut om anhållande och reseförbud. Förhållandet mellan åklagaren och tullmyndigheten har ansetts böra regle­ ras i enlighet med de grundsatser som kommit till uttryck i 23 kap. 3 § RB rörande motsvarande förhållande mellan åklagare och polismyndighet. Be­ stämmelserna innebär, att tullmyndighet likställes med polismyndighet och tulltjänsteman med polisman.

Det har ansetts erforderligt att definiera vad som i detta sammanhang förstås med tullmyndighet. Det kan nämnas, att begreppet tullmyndighet i förevarande sammanhang till sin innebörd är betydligt mer begränsat än motsvarande uttryck i 26 § tjänstgöringsreglementet för tullstaten.

14 §.

Bestämmelserna i första stycket av denna paragraf har viss motsvarighet i 9 § första stycket varuutförsellagen. Stadgandet i paragrafens andra stycke motsvaras av 11 § tredje stycket varuinförsellagen och 9 § fjärde stycket varuutförsellagen.

Utredningen framhåller att det allmänna åliggandet att övervaka att brott som avses i lagen ej äger rum bör utvidgas i förhållande till vad för närva­ rande gäller till att avse jämväl tjänsteman vid lots- och fyrstaten. Den nu­ varande rätten för posttjänsteman enligt varuutförsellagen att föranstalta om undersökning av postpaket, som vid postanstalt i riket inlämnats för (»efordran till utrikes ort, bör utvidgas till att omfatta jämväl postpaket, som ankommer till riket. I detta hänseende synes ej finnas anledning göra skillnad mellan inkommande postpaket och postpaket som skall befordras t ill utrikes ort.

Gencralpoststyrelsen påpekar, att utredningens förslag i ett betydelsefullt hänseende synes innebära en utvidgning av posttjänstemans m. fl. övervak- ningsskyldighet i förhållande till nuvarande lagstiftning på området, och yttrar.

Eftersom övervakningsskyldigheten för bl. a. posttjänsteman omfattar »brott, som avses i denna lag», kommer den att gälla även andra i lagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

nämnda slag av brott än olovlig utförsel och införsel, t. ex. olovlig befatt­ ning med smuggelgods. Detta innebär i sin tur, att övervakningsskyldighe- ten icke längre är inriktad enbart på försändelser till och från utlandet utan kommer att omfatta även inrikes försändelser, dvs. försändelser, som är inlämnade vid och adresserade till svensk postanstalt. Utredningen har i sina kommentarer icke berört denna utvidgning av paragrafens tillämpnings­ område.

Styrelsen vill ifrågasätta om icke posttjänstemans övervakningsskyldig- het och rätt att föranstalta om undersökning av postpaket borde begränsas till varusmugglingsbrott.

Departementschefen. Vid sidan av polisen liar i förevarande paragraf tull­ tjänsteman, lotstjänsteman, posttjänsteman samt tjänsteman vid statens järnvägar ålagts en allmän skyldighet att övervaka att brott som avses i lagen ej äger rum.

Såsom generalpoststyrelsen framhåller innebär utredningens förslag eu principiellt betydelsefull utvidgning i övervakningsskyldigheten jämfört med vad som nu gäller. Den av utredningen föreslagna bestämmelsen är givetvis i första hand utformad med tanke på olovlig införsel och utförsel. Möjlig­ heterna för de angivna befattningshavarna att kontrollera lagens efterlev­ nad i fråga om andra brott än varusmuggling torde i och för sig vara små. En allmän skyldighet för t. ex. en posttjänsteman att granska innehållet i inrikes postförsändelser kan självfallet ej komma i fråga. Lika litet torde en sådan skyldighet kunna åläggas en järnvägstjänsteman med avseende å gods som befordras i inrikes trafik. Den föreslagna bestämmelsen skulle beträffande andra brott än varusmuggling egentligen endast kunna få be­ tydelse tillfälligtvis, t. ex. vid granskning av öppen försändelse eller vid inträffad skada på omslaget till brev eller paket. Det är å andra sidan tyd­ ligt, att en övervakningsskyldighet i den omfattning utredningen föreslagit bör gälla för tulltjänsteman och lotstjänsteman. Jag anser det även kunna vara av värde att få fastslaget, att järnvägs- och posttjänsteman, när om­ ständigheterna ger anledning därtill, skall uppmärksamma och ingripa mot brott som avses i lagen. Jag anser mig emellertid såtillvida böra beakta generalpoststyrelsens invändningar att den särskilda rätten för posttjänste­ man att föranstalta om undersökning av postpaket föreslås begränsad till iörsändelser av detta slag, som inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Rätt för tullbevakningspersonalen att tillgripa frihetsberövande åtgär­ der infördes i samband med tillkomsten av varuutförsellagen även i varu- införsellagen. Som en följd av rättegångsreformen hade nämligen möjlig­ heterna för tulltjänsteman att på eget ansvar gripa för brott misstänkt blivit så begränsade att effektiviteten i övervakningen äventyrades. De föreskrifter som då infördes har med i sak oförändrat innehåll överflyttats till den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

127

gon allmän undersökning ur förevarande synpunkt från postverkets sida av inrikes försändelser skall givetvis ej ifrågakomma.

17 §.

Denna paragraf överensstämmer med motsvarande stadganden i 9 § varu- införscllagen och 5 § varuutförsellagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar ifrågasätter om tillräckliga skäl fö­ religger att bibehålla den i andra stycket föreskrivna avvikelsen från RB, vilken kan vara ägnad att motverka snabb handläggning av tullmålen.

Departementschefen. Det lär icke kunna bestridas att i många fall jäm- lörelsevis lång tid förflyter mellan beslaget och rättegången. Praktiska skäl talar emellertid för att man inte frångår hittills tillämpade principer. Jag får därför förorda att berörda avvikelse från vad RB föreskriver alltjämt bibehålies.

18 §.

Denna paragraf har i den gällande rätten sin närmaste motsvarighet i 10 § 1 mom. varuinförsellagen. Enligt paragrafen skall tullverket i regel omhändertaga och förvara egendom som beslagtagits och kan antagas vara förverkad.

I vissa fall innehåller de speciella författningarna angående importförbud särskilda bestämmelser om förfarandet med beslagtaget gods. Sådana före­ skrifter skall gälla framför bestämmelserna i förevarande paragraf.

Anledningen till att tullverket ansetts böra i regel omhändertaga beslag­ tagen egendom är dels att brotten oftast upptäckes i samband med tullkon­ trollen, dels att tullverket besitter erforderliga utrymmen och lokaler för godsets förvarande. Det bör emellertid få ankomma på åklagaren att bedöma om egendomen bör omhändertagas och förvaras av tullverket. Om det t. ex. är fråga om olovlig befattning med smuggelgods som uppdagas inne i landet kan det vara lämpligare att egendomen förvaras av åklagaren än att den översändes till tullmyndighet. Finner åklagaren att egendom ej lämpligen bör omhändertagas av tullverket, bör han alltså vara berättigad att låta för­ vara den på annat lämpligt sätt.

19 §.

Paragrafen motsvaras i gällande rätt av 12 § varuinförsellagen. Tulltjänsteman och polisman äger enligt de nu föreslagna bestämmelserna rätt att för eftersökande av egendom, som kan antagas vara enligt lagen förverkad, utan förordnande företaga husrannsakan i lägenheter som avses i 28 kap. 3 § RB samt i magasin, upplagsbodar och uthus. I övrigt får tull­ tjänsteman samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt RB tillkommer polisman. Såvitt avser tulltjänsteman överensstämmer förslaget med 12 § varuinförsellagen. I fråga om polisman föreligger däremot den ändringen i förhållande till vad nu gäller, att polisman likställes med

129

av förverkandefrågan i dessa fall finner jag av praktiska skäl nödvändigt, och det torde ej innebära några risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Utred­ ningen föreslår att, liksom hittills, forslingsredskap skall undantagas från att kunna förverkas i denna förenklade ordning. Detta förslag kan jag bi­ träda.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ilo år 1960

22

§.

Denna paragraf, som reglerar förfarandet med förverkad egendom, har i gällande rätt viss motsvarighet i 21 § varuinförsellagen, 22 § spritinförsel- lagen och 7 § varuutförsellagen.

Utredningen anför beträffande förfarandet vid försäljning av förverkad egendom samt vid förtida försäljning som i vissa fall finnes böra ske, att skäl kunde anföras för att låta tullverket ombesörja försäljningen. Till stöd för en sådan mening kunde åberopas dels att tullverket i regel omhänder- har egendomen, dels att tullverket anordnar regelbundna auktioner för bl. a. försäljning av förverkad egendom. Å andra sidan blev det då enligt utred­ ningen erforderligt att införa någon form av underrättelseskyldighet gent­ emot tullverket för åklagare och domstol och vid förtida försäljning syntes under alla omständigheter initiativet böra ankomma på åklagaren. Utred­ ningen fann med hänsyn till det anförda att övervägande skäl talar för att försäljning av förverkad egendom liksom förtida försäljning -— i likhet med vad som gäller enligt varuutförsellagen — skall ankomma på åklagaren.

En dylik ordning utgör ej hinder för att egendom efter överenskommelse mellan åklagaren och tullverket försäljes på tullauktioner. Om i särskild författning meddelats avvikande föreskrifter, skall dessa föreskrifter gälla.

Generaltullstgrelsen anför, att enär beslagtagen egendom skall omhän­ dertagas och förvaras av tullverket, bör det lämpligen även ankomma på tull­ verket att ombesörja försäljning och annat förfarande med förverkad egen­ dom.

Riksåklagarämbetet finner betänkligheter möta mot att på åklagarna läg­ ga uppgiften att ombesörja försäljning av förverkad egendom. En sådan uppgift ligger utanför deras egentliga verksamhet. Problemet, som visser­ ligen redan föreligger enligt varuutförsellagen, blir av helt annan storleks­ ordning, när försäljningen avser såväl införselbrott som utförselbrott.

Riksräkenskapsverket framhåller att, bl. a. som en följd av att bötes- indrivningsförordningen i allmänhet är tillämplig på verkställighet av dom om förverkande, försäljningen av till kronan förverkad egendom bör om­ besörjas av utmätningsmannen, därest ej annat är särskilt föreskrivet. 1 smuggelmål beslagtagen egendom torde emellertid i allmänhet förvaras hos tullmyndighet, och den bör då av praktiska skäl efter förverkande försäljas på tullauktion. Riksräkenskapsverket förordar i anslutning härtill, att för­ verkad egendom efter åklagarens bestämmande skall försäljas på offentlig auktion, antingen genom vederbörande utmätningsman eller genom tull­ verket och i sistnämnda fall redovisning av vid försäljningen influtna medel

<( Bihang till riksdagens protokoll 19C>0. 1 samt. Nr 115

131

stadgan föreskrives om att åtal skall utföras av tullverkets åklagare. I stäl­ let skall beträffande åtalsrätten här meddelade bestämmelser tillämpas.

24 §.

Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 8 § varuutförsellagen.

25 §.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits blir tullmyndighets med­ verkan vid indrivning av böter och ersättningsbelopp erforderlig i tämligen stor utsträckning. Bl. a. torde vissa bestämmelser härom böra intagas i bötesindrivningsförordningen. Närmare anvisningar torde böra utfärdas av generaltullstyrelsen och riksräkenskapsverket i samråd.

26 §.

Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om undantag från lagens tillämpningsområde. Stadgandet härom, som i utredningens förslag uppta­ gits bland övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen, torde vara av sådant innehåll att det bör — i likhet med vad som skett i t. ex. 6 § skatte- strafflagen — intagas i själva författningstexten.

Övergångsbestämmelserna

Av allmänna straffrättsliga regler följer, att de nya straff- och förverkan­ debestämmelserna skall tillämpas även på gärningar begångna före den nya lagstiftningens ikraftträdande, om resultatet därigenom blir lindrigare för den tilltalade. Någon uttrycklig föreskrift härom i lagen om varu­ smuggling synes ej nödvändig. Det kan framhållas, att frågan om gammal eller ny lag skall tillämpas blir att bedöma med hänsyn till den samman­ lagda reaktionen beträffande såväl straff som förverkande. Det går sålunda l. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffan­ de förverkande.

Kungl. Maj:ts proposition nr il5 år 1960

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten

Såsom framgår av vad i den allmänna motiveringen anförts har de nu­ varande bestämmelserna i spritinförsellagen och de därtill knutna lagarna av 1925 och 1935 om olovlig införsel till svenskt territorialvatten, in. in. ansetts böra upptagas i en gemensam lag. Den föreslagna lagstiftningen överens­ stämmer beträffande 1—3 §§ i sak med de nuvarande bestämmelserna i 2—

4 §§ spritinförsellagen frånsett att den avser endast spritdrycker och ej, så­ som för närvarande, jämväl vin. Bestämmelserna i 4 § motsvarar i gällande rätt lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin. Den i ämnet gällande lagstiftningen har genom beslut

av Kungl. Maj :t satts i kraft i förhållande till samtliga östersjöstater även­ som Norge. Reglerna i 5 § slutligen motsvaras i gällande rätt av lagen den 31 maj 1935 med tillägg till gällande bestämmelser rörande införsel av sprit­ drycker och vin till svenskt territorialvatten. Den nu gällande lagen har satts i kraft endast i förhållande till Danmark.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Förslaget till förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954 angående tillverkning av brännvin

Till denna paragraf har överförts de bestämmelser i 2 kap. spritinförsel- lagen, vilka ansetts alltjämt böra bibehållas. Jag har härvid ansett mig kunna följa utredningens förslag, som i denna del lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Enligt 2 kap. 10 § 1 inom. första stycket spritin- törsellagen straffas den, som utan att kunna fällas till ansvar för olov­ lig tillverkning av spritdrycker eller vin eller delaktighet i sådant brott, för egen eller annans räkning förvärvar, forslar, döljer eller förvarar sprit­ drycker eller vin, där det är uppenbart att dryckerna olovligen tillverkats, med normerade böter eller fängelse. Kan den tilltalade göra sannolikt, att han vid tiden för gärningens begående icke ägt kännedom om eller an­ ledning misstänka, att dryckerna olovligen tillverkats, är han enligt mo­ mentets andra stycke fri från ansvar. Beträffande återfall hänvisas i mo­ mentets tredje stycke till iterationsbestämmelserna i brännvinstillverknings- förordningen. Enligt 2 mom. anses lika med brott, som avses i 1 mom., för­ sök därtill. I fråga om medverkan hänvisas i samma moment till 3 kap. SL. Enligt 11 § 1 mom. skall spritdrycker eller vin, vilka påträffas och up­ penbarligen har olovligen tillverkats, vara förverkade ändå att icke någon fälles till ansvar för den olovliga tillverkningen. Förverkandepåföljd skall enligt 11 § 2 mom. också inträda beträffande drycker, vilka, utan att hava olovligen införts eller olovligen tillverkats, uppenbarligen åtkommits genom olovlig överlåtelse av dryckerna eller av inköpsrätt till dessa, dock endast för så vitt dryckerna anträffas under sådana omständigheter, att det tillika är uppenbart, att de är avsedda att i befintligt eller förarbetat skick olovli­ gen avyttras. I 3 mom. av 11 § finnes bestämmelser om förverkande av kärl och emballage. Enligt 4 mom. skall den som förskingrar egendom, som en­ ligt bestämmelserna i 2 kap. skolat dömas förverkad, gälda dess värde. I

12 § föreskrives slutligen, att i de avseenden, varom i spritinförsellagen stadgas, lika med olovlig tillverkning skall anses obehörig åtgärd varigenom denatureringsmedel avskiljes eller denaturering försvagas. Lika med dryc­ ker, vilka uppenbarligen har olovligen tillverkats, skall vidare anses sprit­ drycker samt rusgivande ersättningsmedel därför, med vilka uppenbarligen vidtagits obehörig renatureringsåtgärd, så ock spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen har antingen olovligen införts eller olovligen tillverkats eller varit föremål för obehörig renatureringsåtgärd, utan att dock arten av det olovliga förfarandet kan utrönas.

Kanyl. Muj:ts proposition nr 115 år 1{)60

133

Det torde ej vara av behovet påkallat med några straffbestämmelser rö­ rande befattning med olovligen tillverkat vin eller Öl. Ej heller synes del vara behov av att till brännvinstillverkningsförordningen överföra bestäm­ melser motsvarande dem i 2 kap. 12 § spritinförsellagen om olovlig befatt­ ning med sprit eller alkoholhaltigt preparat, som varit föremål för obehörig renatureringsåtgärd. I fråga om sprit eller preparat, som nyss sagts, inne­ håller förordningen den 1 juli 1918 angående handel med skattefri sprit och förordningen samma dag angående vissa alkoholhaltiga preparat in. m. be­ stämmelser om s. k. efterföljande delaktighet. Dessa synes i nu förevarande avseende vara fullt tillräckliga. Särskilda bestämmelser torde ej heller er­ fordras för de sällan förekommande fall, där det är uppenbart, att påträffa­ de spritdrycker varit föremål för illegalt förfarande, men arten av förfaran­ det ej kan utrönas. Förverkande torde i dessa fall även utan särskild före­ skrift kunna ske enligt det lindrigaste av de stadganden om förverkande, som kan komma i fråga. Vad angår bestämmelsen i 11 § 2 inom. spritinför­ sellagen infördes i samband med 1957 års ändringar i rusdrycksförsäljnings- förordningen i 80 § 4 mom. ett stadgande enligt vilket rusdrycker som olov- iigen försålts, jämte kärl och emballage skall vara underkastade beslag och förbrutna. Härutöver synes någon förverkandebestämmelse rörande olovli­ gen försålda drycker ej erforderlig. En bestämmelse om förverkande på grund av olovlig överlåtelse av inköpsrätt är givetvis ej aktuell efter restrik- tionssystemets avskaffande. Stadgandet i 11 § 2 mom. spritinförsellagen synes sålunda kunna helt utgå.

Vad angår den lagtekniska utformningen av bestämmelser i brännvins- lillverkningsförordningen om olovlig befattning med olovligen tillverkat brännvin är att beakta, att de förfaranden som för närvarande straffbeläg- ges i 10 § 1 mom. spritinförsellagen, är förvärv, forsling, döljande och för­ varing. Enligt 24 § 1. brännvinstillverkningsförordningen är den, till vilken olovligen tillverkat brännvin avyttrats eller eljest anskaffats, ej förfallen till annan medverkan till olovlig brännvinstillverkning än anstiftan. På motsva­ rande sätt stadgas i 89 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, att den Lill vilken rusdrycker försålts eller eljest anskaffats, ej är förfallen till an­ svar för annan medverkan än anstiftan. Rusdrycksförsäljningsförordningen gäller även olovligen tillverkade drycker. De nuvarande bestämmelserna i 10 § 1 inom. spritinförsellagen är, i vad de avser förvärv av olovligen till­ verkade drycker, ej väl förenliga med nysssnämnda stadganden i brännvins­ tillverknings- och rusdrycksförsäljningsförordningarna om förvärvares med- verkandeansvar. Förvärv av olovligen tillverkat brännvin torde böra be­ straffas endast under de förutsättningar, som anges i dessa stadganden. De nya straffbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen kan därför begränsas till alt avse endast forsling, döljande och förvaring av olovligen tillverkat brännvin. Föreskrifterna om iteration, fortsatt brott och medver­ kan är automatiskt tillämpliga på nu nämnda förfaranden. Bestämmelserna i 11 § 1 mom. spritinförsellagen om förverkande av olovligen tillverkade spritdrycker har överförts till 19 § 2. brännvinstillveikningsförordningen.

135

september 1933 (nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska äm­ nen och beredningar, giftstadgan den 26 november 1943 (nr 877), kungö­ relsen den 14 mars 1947 (nr 82) angående allmänt importförbud, veterinära införselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 551), kungörelsen den 28 maj 1959 (nr 229) angående införsel av växter m. m. samt veterinära ut­ förselkungörelsen den 21 november 1958 (nr 552).

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961, då varuinförsel- och varuutförsellagarna bör upphöra att gälla samt giltighetstiden för spritinförsellagen utgår.

V. Departementschefens hemställan.

I enlighet med vad i det föregående anförts har alltså inom finansdepar­ tementet upprättats förslag till

1) lag om straff för varusmuggling; 2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt ter­ ritorialvatten;

3) lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 34-6) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110);

7) förordning om ändrad lydelse av 11 § 3 mom. och 20 § förordningen den 1 juli 1918 (nr 564) angående vissa alkoholhaltiga preparat m. m.;

8) förordning om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel;

9) förordning angående ändrad lydelse av 3 a och 11 §§ förordningen den 25 maj 1941 (nr 251) om varuskatt;

10) förordning angående ändring i förordningen den 5 mars 1948 (nr 85) om försäljningsskatt;

11) förordning om ändring i förordningen den 5 juni 1953 (nr 372) an­ gående reglering av införseln av vissa slag av fisk och skaldjur;

12) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin;

13) förordning om ändrad lydelse av 86 § 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521);

14) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 401) an­ gående reglering av införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter m. m.;

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

15) förordning om ändring i förordningen den 7 juni 1956 (nr 503) an­ gående reglering av införseln av fettråvaror och fettvaror, m. m.;

16) förordning om ändrad lydelse av 5 och 28 §§ förordningen den 23 november 1956 (nr 555) angående omsättningsskatt å motorfordon i vissa fall.

Författningsförslagen torde såsom Bilaga1 få fogas vid statsrådsprotokollet för denna dag.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets ut­ låtande över de under 1—6 omförmälda lagförslagen ävensom det under 12 upptagna författningsförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet^:

Alice Magnusson

. k •.

1 under 4), 5) samt 7)—16) upptagna förslagen, vilka, frånsett några smärre redaktionella jämkningar, äro likalydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen, har här ute­ lämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

137

Bilaga

Förslag

till

lag om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas som följer.

Om straff

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författ­ ning ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Samma lag vare, om någon medelst vilseledande i samband med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot förbud.

2

§.

Är varusmuggling som avses i 1 § första punkten med hänsyn till godsets värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, dömes till böter, högst trehundra kronor.

3 §•

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

4 §•

Såsom varusmuggling skall ock anses, om någon uppsåtligen

1. förfogar över oförtullat eller obeskattat gods, restitutionsgods eller in­ förselförbud eller utförselförbud underkastat gods, som i vederbörlig ord­ ning anmälts hos tullmyndighet, och därigenom föranleder att tull eller an­ nan allmän avgift undandrages statsverket eller att godset i strid mot inför­ selförbud utkommer i den fria rörelsen eller att utförsel sker i strid mot ut­ förselförbud;

2. förfogar över infört gods, för vilket åtnjutits tullfrihet eller tullnedsätt- ning under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förut­ satts;

3. förfogar över gods, för vilket meddelats tillstånd till införsel eller ut­ försel under stadgad särskild förutsättning, i strid mot vad sålunda förut­ satts;

4. medelst vilseledande förmår tillståndsgivande myndighet att medgiva införsel eller utförsel av gods och därigenom föranleder att godset införes eller utföres i strid mot förbud.

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

5 §.

Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs, dömes till dagsböter.

6

§.

Den som förvärvar, forslar, döljer, förvarar eller avyttrar gods, som varit föremål för varusmuggling, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för olov­ lig befattning med smuggelgods till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år.

Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling, dömes till dagsböter.

Är brott som avses i denna paragraf ringa, må från straff frias.

7 §•

Påträffas gods undandolt i fartyg, luftfartyg eller tåg på plats, som icke är upplåten till medföljande resandes personliga begagnande, och framgår av omständigheterna, att varusmuggling, som ej är att anse som ringa, är tillämnad eller har ägt rum, dömes befälhavaren för bristande tillsyn över transportmedel till dagsböter, där ej ansvar bör ådömas honom enligt an­ nan bestämmelse i denna lag. Har befälhavaren gjort vad på honom skäli­ gen ankommit för att förhindra varusmuggling, vare han fri från ansvar. Vad nu sagts om befälhavare skall, där tillsynen över transportmedlet i det avseende, varom här är fråga, genom skriftlig instruktion eller på annat dylikt sätt anförtrotts annan person av befälsgrad, i stället gälla denne.

8 §•

Lika med varusmuggling anses försök därtill. Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med svårare straff än böter, högst trehundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. straff­ lagen är stadgat.

Om förverkande

9 §•

Gods, som varit föremål för varusmuggling eller försök därtill, skall, till­ lika med emballage och kärl, vari godset förvaras, förklaras förverkat till kronan; finnes egendomen ej i behåll, skall i stället värdet förklaras förver­ kat. Är påföljd som nu sagts uppenbart obillig, må den helt eller delvis eftergivas.

Vad i första stycket sägs skall ej gälla mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill.

10

§.

Vad som använts som hjälpmedel vid varusmuggling eller försök därtill eller vid olovlig befattning med smuggelgods må, såvitt ägaren eller någon som var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat där­ till, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott, som nu sagts, eller eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll må i stället vär­ det, helt eller delvis, förklaras förverkat. Vad nu sagts skall dock ej gälla mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.

• Sida 205
•  Original

Kungl. Maj.ts proposition nr Ilo år 1960

139

11

§•

Avser förverkandeförklaring fartyg, som besväras av sjöpanträtt eller in­ teckning, eller luftfartyg, besvärat av luftpanträtt eller inteckning, må dom­ stolen ock förklara, att panträtten skall upphöra i den förverkade egendo­ men. Finnes i annat fall någons rätt till föremål, som förklaras förverkat, böra oaktat förklaringen bestå, göre domstolen förbehåll därom.

12

§.

Rätten må, i stället för att förklara egendom förverkad till viss del, med­ dela sådan förklaring med avseende å motsvarande del av egendomens värde.

Om förundersökning m. m.

13 §.

Förundersökning rörande brott, som avses i denna lag, må inledas av tullmyndighet. Har den inletts av tullmyndighet, skall beträffande myndig­ heten gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om undersökningsledare. Är saken ej av enkel beskaffenhet, skall ledningen övertagas av åklagaren, så snart någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagaren skall ock eljest övertaga ledningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl.

Åklagaren äge, då undersökningen ledes av tullmyndighet, meddela an­ visningar rörande undersökningens bedrivande.

Då undersökning ledes av åklagaren, äge han vid undersökningens verk­ ställande anlita biträde av tullmyndighet, så ock uppdraga åt tulltjänsteman att vidtaga särskild till undersökningen hörande åtgärd, om dess beskaffen­ het tillåter det.

Med tullmyndighet avses i denna paragraf tullverkets ombudsman, tull­ direktör, tullförvaltare, kustdistriktchef och gränsdistriktchef. Generaltull­ styrelsen äge förordna jämväl annan befattningshavare i tullverket än nu sagts att fullgöra vad enligt denna paragraf ankommer på tullmyndighet.

14 §.

Tulltjänsteman, tjänsteman vid lots- och fyrstaten, posttjänsteman och tjänsteman vid statens järnvägar åligger att i den mån honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder noggrant övervaka, att brott, som avses i denna lag, icke äger rum. Vid sådan tillsyn äge, utan hinder av vad eljest är stadgat, posttjänsteman föranstalta om undersökning av postpaket, som inlämnats för befordran till utrikes ort eller ankommer till riket.

Tulltjänsteman äge enahanda rätt som enligt rättegångsbalken tillkom­ mer polisman att gripa den som misstänkes för brott, som avses i denna lag, samt att till förhör medtaga den som är tillstädes å plats, där sådant brott förövats.

15 §.

Vid verkställande av förundersökning rörande varusmuggling eller för­ sök därtill eller olovlig befattning med smuggelgods må undersökningsle- daren meddela förordnande om kvarhållande på platsen av transportmedel, om detta är oundgängligen erforderligt för undersökningens behöriga bedri­ vande. Åtgärd som nu sagts må dock vidtagas endast om med hänsyn till den misstänkta brottslighetens art och omfattning synnerliga skäl äro där­ till samt åtgärden i betraktande av kostnader eller olägenhet som må för­ anledas därav ej är uppenbart obillig.

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

141

sökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation å kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna.

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisita­ tion erfordras ej med mindre föremål, som påträffas, tages i beslag.

Förfarandet i vissa fall i fråga om egendoms förverkande

21

§.

1 inom. Är fråga om förverkande av annan egendom än forslingsredskap och är ägaren ej känd eller har han icke känt hemvist inom riket eller kan eljest ej på sätt om stämning i brottmål är stadgat delgivning ske här i riket, må talan om egendomens förverkande föras mot forsiare eller annan innehavare av den beslagtagna egendomen, om han kan anträffas med stämning.

2 mom. Kan ej mot någon föras ansvarstalan för brott, som föranlett, att egendom enligt denna lag tagits i beslag, må åklagaren, där fråga är alle­ nast om annan egendom än forslingsredskap och egendomens värde upp­ skattas till mindre än femhundra kronor, i stället för att vid domstol väcka talan om egendomens förverkande meddela skriftligt förordnande, att be­ slaget skall tills vidare bestå; och skall i sådant fall egendomen vara för­ verkad, därest icke inom en månad, sedan förordnandet meddelats, ägaren eller annan, som påstår sig äga rätt till egendomen, hos åklagaren anmäler missnöje med beslaget.

Anmäles missnöje, skall åklagaren, om ej beslaget finnes böra hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Väckes ej talan inom en månad, sedan anmälan gjorts, skall beslaget gå åter.

Har förordnande enligt första stycket meddelats och anställes, innan frå­ gan om egendomens förverkande blivit avgjord i den ordning, som ovan an­ givits, åtal angående brott, som föranlett beslaget, skall frågan om egen­ domens förverkande i stället prövas i samband med åtalet; och skola förty jämlikt första och andra styckena vidtagna åtgärder förfalla.

Förfarandet med förverkad egendom

22

§.

1 mom. Sedan slutligen avgjorts, att egendom, som enligt denna lag tagits i beslag, skall vara förverkad, skall egendomen, där ej föreskrift i särskild författning till annat föranleder, efter åklagarens bestämmande försäljas på offentlig auktion genom tullverkets eller utmätningsmannens försorg. För- varingspersedel, som på grund av sin beskaffenhet är särskilt ägnad att användas för varusmuggling, må dock försäljas allenast om den gjorts otjän­ lig för sådant ändamål. Där detta ej lämpligen kan ske, skall med persedeln förfaras på sätt generaltullstyrelsen bestämmer.

Har med avseende å egendom meddelats förklaring som i 12 § sägs och erlägges ersättningsbelopp som där avses inom två månader efter det saken slutligen avgjorts, skall egendomen återställas. I annat fall må egendomen för ersättningsbeloppets uttagande försäljas i den ordning som i första styc­ ket föreskrives.

2 mom. Är beslagtagen egendom underkastad förskämning eller snar för­ störelse eller annan nedgång i värde, må den genast försäljas på offentlig auktion, och skall så alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendo­ mens värde till femhundra kronor eller mera och har ej försäljning påkal­

Kungl. Maj. ts proposition nr 115 år 1960

lats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos rätten. Rät­ ten xnå utan ägarens hörande meddela beslut om egendomens avyttring.

Om åtal

23 §.

I mål rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestäm­ mer.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt i fråga om brott, som nyss sagts.

Särskilda bestämmelser

24 §.

Häves beslag å utländskt oförtullat gods, skall egendomen eller, om god­ set redan försålts, köpeskillingen överlämnas till tullmyndigheten för be­ hörig redovisning.

25 §.

Tullmyndighet skall i enlighet med vad därom är särskilt stadgat med­ verka vid verkställighet av böter och andra påföljder, som ådömas enligt denna lag.

26 §.

Hava i lag eller författning angående förbud mot införsel eller utförsel av visst gods givits särskilda föreskrifter om påföljd för överträdelse av för­ budet, skola bestämmelserna i denna lag, där ej annat uttryckligen angives, icke äga tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

2. Genom denna lag upphävas lagarna den 8 juni 1923 (nr 147) om straff för olovlig varuinförsel och den 18 juni 1949 (nr 398) om straff för olovlig varuutförsel.

3. Vad i lag eller författning är stadgat om tullmålsdomstol och tullåkla­ gare skall ej vidare äga tillämpning; dock att mål, vari talan väckts före den nya lagens ikraftträdande, i sådant hänseende skall handläggas enligt äldre lag.

4. Utan hinder av vad i denna lag stadgas om åtalsrätt må åklagarupp- gifter fullgöras av de nuvarande tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö enligt de närmare föreskrifter generaltullstyrelsen i samråd med riksåklagarämbetet äger meddela.

5. Har åklagare före denna lags ikraftträdande meddelat skriftligt för­ ordnande, som avses i 17 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuinförsel, 17 § lagen med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin eller 6 § 2 mom. lagen om straff för olovlig varuutför­ sel, skall, utan hinder av vad i den nya lagen är föreskrivet, förfaras enligt förordnandet.

6. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

143

Förslag

till

lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till

svenskt territorialvatten

Härigenom förordnas som följer.

¹ §•

1 mom. Spritdrycker må icke med farkost av mindre nettodräktighet än femhundra ton införas från internationellt eller utländskt område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen beträffande farkoster av större nettodräktighet, än nu sagts, meddela motsvarande för­ hud att gälla i fråga om införsel till visst område av svenskt territorialvatten.

2 mom. Förbud, som i 1 mom. avses, skall icke utgöra hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker

a) då dryckerna äro att hänföra till skeppsproviant för den farkost, med vilken de forslas, eller tillhöra med farkosten följande resande eller ombord å densamma anställda personer, allt i den mån dryckerna prövas icke över­ stiga behovet under resan eller dryckerna eljest enligt gällande stadgande må av den resande för eget bruk till riket införas; samt

b) vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat sådant område, såvida det av omständigheterna uppenbarligen framgår, att dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vatten­ område inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras.

3 mom. Generaltullstyrelsen må för särskilda fall medgiva undantag från förbud, som avses i denna paragraf.

2

§■

1 mom. Bryter någon mot förbud, som avses i 1 §, vare det ansett såsom varusmuggling enligt lagen om straff för varusmuggling.

Framgår uppenbarligen av omständigheterna, att dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket, skall dock förverkande icke äga rum.

Visas, att den farkost, med vilken dryckerna forslats, på grund av sjö­ nöd för räddande av fartyg, last och människoliv tvingats att ingå på svenskt territorialvatten och att där förbliva, vare den tilltalade från an­ svar fri.

2 mom. Åtal för brott, som avses i 1 mom., må ej äga rum med mindre generaltullstyrelsen lämnar tillstånd därtill.

3 §•

1 mom. Tulltjänsteman äger, där honom anbefalld tjänstgöring därtill föranleder, å farkost företaga den visitation, som oundgängligen erfordras för utrönande, huruvida mot förbud, som avses i 1 §, spritdrycker medföras å farkosten.

2 inom. Har chef för lull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1960

145

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot

införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning

Härigenom förordnas, att 5, 11, 13 och 14 §§ lagen den 4 juni 1913 an­ gående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteck­ ning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

5 §.

Innan målet av generaltullstyrel­ sen företages till avgörande, skall tillfälle lämnas den tullfiskal, inom vars tjänstgöringsdistrikt beslaget skett, ävensom varuägaren, varmed i denna lag förstås emottagaren av va­ ran eller, om han är ombud för an­ nan här i riket, vilken över densam­ ma äger förfoga, denne senare, att i målet sig yttra; och förelägge styrel­ sen för sådant ändamål envar av dem att inom viss tid från erhållen del av föreläggandet avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att målet ändå avgöres. År ägaren ej känd, eller kan han icke med kallelse anträffas, skall styrelsen låta i allmänna tidningarna införa kungörelse angående beslaget med föreläggande för ägaren att, vid nyssnämnda äventyr, inom tre må­ nader från kungörandet inkomma med yttrande i målet. Där så prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl ytt­ rande från den, som verkställt be­ slaget.

11

§■

Påkallar tullfiskalen eller varuäga­ ren vittnesförhör vid domstol, eller finner generaltullstyrelsen eljest så­ dant förhör erforderligt, må styrel­ sen därom förordna.

13 §.

Är tullfiskalen eller varuägaren missnöjd med beslut, som general- tullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8 eller 9 §

Innan målet av generaltullstyrel­ sen företages till avgörande, skall tillfälle lämnas befattningshavare, som generaltullstyrelsen förordnar, ävensom varuägaren, varmed i denna lag förstås emottagaren av varan el­ ler, om han är ombud för annan här i riket, vilken över densamma äger förfoga, denne senare, att i målet sig yttra; och förelägge styrelsen för så­ dant ändamål envar av dem att inom viss tid från erhållen del av föreläg­ gandet avgiva dylikt yttrande, vid äventyr att målet ändå avgöres. Är ägaren ej känd, eller kan han icke med kallelse anträffas, skall styrel­ sen låta i allmänna tidningarna in­ föra kungörelse angående beslaget med föreläggande för ägaren att, vid nyssnämnda äventyr, inom tre må­ nader från kungörandet inkomma med yttrande i målet. Där så prövas nödigt, inhämte styrelsen jämväl yttrande från den, som verkställt be­ slaget.

11

§•

Påkallar den av generaltullstyrel­ sen förordnade befattningshavaren eller varuägaren vittnesförhör vid domstol, eller finner generaltullsty­ relsen eljest sådant förhör erforder­ ligt, må styrelsen därom förordna.

13 §.

Är den av generaltullstyrelsen för­ ordnade befattningshavaren eller va­ ruägaren missnöjd med beslut, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

meddelat, äge han att, vid talans för­ lust, däröver hos Konungen anföra besvär före klockan tolv å tjugonde dagen från beslutets dag; dock att tullfiskalen ej må fullfölja talan mot beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet för den oriktiga ursprungsbeteck- ningens oskadliggörande.

över beslut,------------icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens ut­ gång såväl tullfiskalen som varuäga­ ren hos generaltullstyrelsen sig åtnö- jas med styrelsens jämlikt 6 eller 8 § meddelade beslut, skall detsamma såsom lagakraftvunnet anses.

Har talan------------ finnes stadgat.

generaltullstyrelsen jämlikt 6, 7, 8 eller 9 § meddelat, äge han att, vid talans förlust, däröver hos Konungen anföra besvär före klockan tolv å tjugonde dagen från beslutets dag; dock att den av generaltullstyrelsen förordnade befattningshavaren ej må fullfölja talan mot beslut enligt 8 §, såvitt angår sättet för den oriktiga ursprungsbeteckningens oskadliggö­ rande.

över beslut,------------ icke föras.

14 §.

Förklarar före besvärstidens ut­ gång såväl den av generaltullstyrel­ sen förordnade befattningshavaren som varuägaren hos generaltullsty­ relsen sig åtnöjas med styrelsens jämlikt 6 eller 8 § meddelade beslut, skall detsamma såsom lagakraftvun­ net anses.

Har talan —------- finnes stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

147

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen

den 14 mars 1958 (nr 110)

Härigenom förordnas, att 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14 mars 1958 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

23 §.

1 mom. Med dagsböter eller fäng­ else straffes

1. den som olovligen bedriver ra­ diologiskt arbete eller obehörigen in­ för eller söker införa radioaktivt äm­ ne eller som eljest bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som-------------andra före­ skrifter;

3. den som------------eller 19 §;

4. den som----------- uppgift; och

5. den som------- — 21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller införes el­ ler söker någon obehörigen till riket införa eller innehar någon här olov­ ligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det för­ varas, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Fin­ nes ämnet ej i behåll, må i stället vär­ det förklaras förverkat.

Anordning, som —----------äro där­ till.

Med förverkad — —■ — strål- skyddsmyndigheten bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

23 §.

1 mom. Angående påföljd för olov­ lig införsel av radioaktivt ämne och försök därtill stadgas i lagen om straff för varusmuggling.

Med dagsböter eller fängelse straf­ fes

1. den som olovligen bedriver ra­ diologiskt arbete eller som eljest, annorledes än genom olovlig införsel, bryter mot vad i 2, 4 eller 6 § sägs;

2. den som — — •— andra före­ skrifter;

3. den som -—- -------eller 19 §;

4. den som----------- - uppgift; och

5. den som----------- 21 § sägs.

26 §.

Brukas radioaktivt ämne olovligen i radiologiskt arbete eller innehar nå­ gon här olovligen sådant ämne, må detta jämte strålskyddsanordning, vari det förvaras, förklaras förverkat till kronan, om det ej är uppenbart obilligt. Finnes ämnet ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat.

Anordning, som------------ äro där­ till.

Med förverkad — — — strål- skyddsmyndigheten bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1960

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 mars

1960.

N är varan de:

justitieråden B^eckman,

E. SÖDERLUND, T^ammelin,

regeringsrådet N^evrell.

Enligt lagrådet den 5 mars 1960 tillhandakommet utdrag av protokoll över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 19 februari 1960, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till

1) lag om straff för varusmuggling; 2) lag om förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt ter­ ritorialvatten ;

3) lag om ändring i lagen de 4 juni 1913 (nr 159) angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning;

4) lag om ändring i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmo- nopol å tillverkning och import av tobaksvaror;

5) lag om ändrad lydelse av 7 och 8 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306);

6) lag om ändrad lydelse av 23 § 1 mom. och 26 § strålskyddslagen den 14 mars 1958 (nr 110); samt

7) förordning om ändrad lydelse av 19 § förordningen den 26 februari 1954 (nr 73) angående tillverkning av brännvin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­ dragits av tingsdomaren Stig Jungefors.

Lagrådet yttrade:

Den föreslagna lagstiftningen avser att reglera smugglingsproblemen på ett enklare och överskådligare sätt genom att sammanföra de nu på flera författningar uppdelade påföljdsbestämmelserna till en lag om straff för varusmuggling. Genom denna skulle 1923 års lag om straff för olovlig va- ruinförsel och 1949 års lag om straff för olovlig varuutförsel upphävas. Vad angår 1924 års lag om olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken tillkommit som en tidsbegränsad lag men gång efter annan erhållit förlängd giltighet, senast t. o. m. innevarande års utgång, avses den icke skola ytter­ ligare förlängas. Vissa av bestämmelserna i 1924 års lag samt därtill knutna kompletterande lagar av 1925 och 1935 upptagas i den föreslagna lagen om

149

förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker till svenskt territorialvatten; andra bestämmelser i 1924 års lag föreslås överflyttade till 19 § brännvins- tillverkningsförordningen. I övrigt skola de föreslagna allmänna reglerna om varusmuggling gälla även för spritsmuggling. Den föreslagna lagen om straff för varusmuggling föranleder följdändringar i ett stort antal författ­ ningar, av vilka blott några få remitterats till lagrådet. Av övriga författ­ ningar, som behöva ändras i anslutning till den nya lagstiftningen, ha några antagits av riksdagen eller utfärdats av Kungl. Maj:t efter riksdagens hö­ rande. Den nya lagens straffbestämmelser måste emellertid ytterligare göras tillämpliga på ett stort antal av Kungl. Maj:t ensam beslutade administra­ tiva författningar, av vilka några nämnts i remissprotokollet (s. 107—108) K

Det kan vitsordas, att de nuvarande spridda och skiftande bestämmelserna visat sig svårtillämpliga och i viss utsträckning lett till obilliga resultat samt att det därför är av värde att erhålla enklare, klarare och mera enhetliga reg­ ler. Gällande rätt har emellertid blivit skiftande och i vissa hänseenden ovan­ ligt sträng ej blott därför att den tillkommit vid skilda tidpunkter utan även därför att de lagstiftande myndigheterna då funnit tidsläget kräva kraftigt verkande ingripanden mot vissa in samhällets synpunkt allvarliga former av brottslighet, särskilt spritsmuggling. Att för närvarande brotts- frekvensen på detta område minskat och smugglingen blivit ett mindre på­ fallande samhällsproblem är därför ägnat att i viss mån underlätta en re­ form av påföljdsbestämmelserna, men man måste räkna med att förhål­ landena kunna ändras, varför möjligheterna till effektivt brottsbekämpan- de icke böra bestämmas blott med avseende på nuvarande konjunktur. Den höjning av slraffskalorna som genomförts under departementsbehandlingen får ur denna synpunkt anses fullt befogad. Lagtekniskt sett innebär den föreslagna lagstiftningen avsevärda förbättringar. Att en så genomgripan­ de omläggning å andra sidan kan ge upphov till nya problem, som ej alltid låta sig lösas på ett helt tillfredsställande sätt, torde i viss mån ligga i sa­ kens natur. Lagrådet har funnit anledning till allenast följande erinringar, vilka visserligen delvis äro av principiell natur men dock lämpligen ansetts kunna hänföras till de särskilda lagförslagen.

Förslaget till lag om straff för varusmuggling