Prop. 1963:141

('med förslag till lag om gravrätt m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

1

Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

gravrätt m. m.; given Stockholms slott den 29 mars 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om gravrätt in. m; 2) lag angående ändring i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jord­ fästning m. m.; samt

3) lag angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjan­ derätt till fast egendom.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

enligt Dess nådiga beslut:

BERTIL

Rune Hermansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

3

5

§.

Innehavare av begravningsplats skall låta upprätta gravkarta och föra gravbok i enlighet med vad Konungen förordnar.

Om gravrätt.

6

§•

Gravrätt uppkommer, då visst område på allmän begravningsplats upp- låtes för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska.

Till bevis om upplåtelse av gravrätt skall, om det ej av särskilda skäl finnes kunna underlåtas, utfärdas gravbrev.

Avgift för gravrätt skall, om ej annat överenskommes, utgå på en gång.

7

§•

Upplåtelse av gravrätt må ske för viss tid, minst femton och högst femtio år, eller för alltid. Upplåtelse för alltid skall dock ej avse längre tid än den, under vilken gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Har upplå­ telsetid ej bestämts, skall upplåtelsen anses hava skett för tjugofem år.

När för viss tid upplåten gravrätt utlöper, äger gravrättsinnehavaren, om gravplatsen är väl vårdad, erhålla förnyad upplåtelse, såframt han an­ mält sig därtill före upplåtelsetidens utgång och den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ord­ nande och skötsel.

8

§.

Såsom innehavare av gravrätt anses den, till vilken sådan rätt upplåtits. När gravrättsinnehavaren avlider, övergår rätten i enlighet med vad som må hava blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förord­ nande. Föreligger ej sådant förordnande, övergår gravrätten till den avlid­ nes efterlevande make och arvingar eller den av dem som dessa anmäla så­ som gravrättsinnehavare.

Gravrätt må ej överlåtas till annan än närstående eller upplåtaren. I fall då någon ej finnes, till vilken enligt bestämmelserna i första stycket gravrätten övergått, kan överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren.

9

§•

Gravrättsinnehavaren äger bestämma vilka som skola gravsättas inom gravplatsen; dock må upplåtaren vägra gravsättning, när det är uppenbart att framställning därom icke överensstämmer med tidigare gravrättsinneha­ vares önskan eller står i strid med pietetens krav. Äro flera gravrättsinne- havare, och kunna de ej enas, bestämmer upplåtaren angående gravsättning­ en. Därvid skall, därest de olika meningarna ej kunna sammanjämkas, före­ träde givas enligt reglerna om arvsrätt, med beaktande dock av att barn har företräde framför barnbarn, föräldrar före syskon och syskon före sys­ kons barn samt att plats i regel bör beredas för makar tillsamman. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr t

4

1 år 1963

lika rätt enligl vad nu sagts så ock eljest, när särskilda skäl äro därtill, må beaktas såväl närmare personlig anknytning till dem som senast gravsatts inom gravplatsen eller till orten som ock andra särskilda förhållanden; i an­ nat fall skall, vid lika rätt enligt vad nyss sagts, den som först avlider hava företräde.

Gravöppning må äga rum endast genom upplåtarens försorg.

10

§.

Gravplats skall av gravrättsinnehavaren hållas i ordnat och värdigt skick. Råder å gravplats uppenbar vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter det upplåtaren förelagt gravrättsinnehavaren att sätta gravplatsen i stånd, äger upplåtaren förklara gravrätten förverkad. Föreläggande som nu sagts skall innefatta erinran om den sålunda stadgade påföljden. Är gravrättsinnehavaren ej känd eller vet man ej var han finnes, skall före­ läggandet införas en gång i allmänna tidningarna och i tidning inom orten; angivna tid av ett år skall i sådant fall räknas från kungörandet.

Gravrätt må ej förklaras förverkad, om myndighet är ansvarig för grav­ platsens vård och underhåll.

11 §•

Om allmän begravningsplats helt eller delvis nedlägges eller gravrättens bibehållande skulle medföra synnerligt men för begravningsplatsens ända­ målsenliga ordnande och skötsel, äger länsstyrelsen, ändå att sådant fall ej är för handen som kan medföra förverkande enligt vad i 10 § är stadgat, törordna att gravrätten skall överflyttas till annan plats eller, om det ej kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinnehavare, att rätten skall upphöra.

12

§.

Gravrätt medför även rätt att förse grav med gravvård, därest det ej stri­ der mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen varom är fråga. Beträffande gravvårds utseende och beskaffenhet samt övriga an­ ordningar på gravplatsen skall iakttagas, vad upplåtaren föreskriver. Upplå­ taren må dock icke meddela andra föreskrifter i dessa hänseenden än som påkallas för att tillgodose en god gravkultur.

Sedan gravvård blivit uppsatt, får den ej utan medgivande av upplåtaren bortföras. Sådant medgivande må ej lämnas, med mindre säkerhet vunnits för att icke med gravvården förfares på ovärdigt sätt.

Har gravrätt upphört, skall om bortförande av gravvård eller annan grav­ överbyggnad gälla vad i andra stycket är stadgat. Vad som ej är bortfört inom sex. månader efter gravrättens upphörande eller, om tvist uppkommit om anordningens bortförande, inom samma tid efter tvistens slutliga avgö­ rande tillfaller upplåtaren. Vill denne från gravplatsen bortföra anordning av konstnärligt eller kulturhistoriskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för framtiden bibehållas, skall den åter uppställas inom begravnings­ platsen eller eljest å lämplig därtill avsedd plats; och skall beträffande så­

5

dant föremål jämväl iakttagas vad därom är särskilt stadgat. Bortföres el­ jest gravvård eller annan gravöverbyggnad, skall tillses att med densamma icke förfares på ovärdigt sätt.

13 §.

Gravrätt må ej pantsättas eller utmätas. Detsamma skall gälla beträffande gravvård eller annan gravöverbyggnad på allmän eller enskild begravnings­ plats, så ock i fråga om rätt till gravplats, som upplåtits inom enskild be­ gravningsplats.

14 §.

Konungen äger för särskilt fall förordna, att bestämmelserna i 6—12 §§ skola helt eller delvis vara tillämpliga å gravplatser inom enskild begrav­ ningsplats.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Underlåter innehavare av begravningsplats att fullgöra sina åligganden en­ ligt denna lag eller med stöd därav meddelade bestämmelser, äger länssty­ relsen vid vite förelägga honom att vidtaga erforderlig rättelse.

Har gravrättsinnehavare försett grav med gravvård eller annan anordning i strid med vad upplåtaren föreskrivit, äger länsstyrelsen, om skäl äro där­ till, vid vite förelägga gravrättsinnehavaren att borttaga anordningen. Så­ dant föreläggande må även eljest meddelas, när synnerliga skäl äro därtill. Efterkommes ej vitesföreläggande, må överexekutor meddela handräckning för anordningens borttagande.

16 §.

I beslut av myndighet, som förvaltar allmän begravningsplats, må den som beslutet rör söka ändring, om myndigheten

vägrat att upplåta gravrätt eller förnya upplåtelse av gravrätt enligt 7 §, meddelat beslut i fråga om övergång eller överlåtelse av rätt enligt 8 § eller angående gravsättning enligt 9 §,

förklarat gravrätt förverkad enligt 10 §, meddelat beslut angående gravvård eller annan anordning å grav enligt 12 § eller

eljest meddelat beslut om användning av gravplats. Ändring i myndighetens beslut sökes genom besvär hos länsstyrelsen.

17 §.

Talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag eller med stöd därav med­ delade bestämmelser föres genom besvär hos Konungen.

18 §.

Angående krematorimn och eldbegängelse samt förfarandet med aska efter eldbegängelse gäller vad Konungen förordnar.

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år 1!)63

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

7

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om

nyttjanderätt till fast egendom

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 § och 2 kap. 70 § lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Kiingl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

11

ning av lik och om förfarandet, då enskilda gravar icke underhölls.

Av de nyss återgivna ordalagen i 1783 års förbud — som enligt övergångs­ bestämmelser till lagen den 24 mars 1916 (nr 94) om nyttjanderätt till grav­ plats fortfarande gäller, såvitt angår gravar i kyrkor — framgår, att gravar enligt dåtida uppfattning innehades med en rätt som, åtminstone enligt den tidens uppfattning, var att rubricera som äganderätt.

Bestämmelserna om jordfästning i 1686 års kyrkolag ersattes av lagen den 25 maj 1894 angående jordfästning. Denna lag innehöll bestämmelser bl. a. om tacksägelse, tid inom vilken jordfästning skulle äga rum, olika for­ mer av jordfästning, var begravning fick ske samt om att kyrkogårdar och andra begravningsplatser städse skulle hållas i ordnat och värdigt skick.

Gällande bestämmelser

De gällande bestämmelserna om jordfästning och gravsättning finns i lagen den 25 oktober 1957 (nr 585) om jordfästning m. m. Lagen är upp­ delad i två avdelningar av vilka den ena, 1—5 §§, innehåller allmänna be­ stämmelser och den andra, 6—It §§, bestämmelser om jordfästning inom svenska kyrkan m. m.

De allmänna bestämmelserna i 1957 års lag innehåller i huvudsak, att avlidens önskan rörande jordfästning och gravsättning såvitt möjligt bör iakttagas, att avliden må gravsättas endast på kyrkogård eller annan allmän begravningsplats, som blivit för sådant ändamål behörigen anordnad och invigd, eller på enskild begravningsplats, att efter eldbegängelse dock må med askan förfaras på sätt Kungl. Maj :t bestämmer, att det ankommer på Kungl. Maj :ts prövning, huruvida och på vilka villkor enskild begravnings­ plats må anläggas, att rätt till gravsättning på allmän begravningsplats ej skall vara beroende av att den avlidne tillhörde visst trossamfund eller att jordfästning ägt rum eller förrättats i viss ordning, att vid jordfästning och gravsättning intet må förekomma som strider mot förrättningens helgd och allvarliga innebörd samt att begravningsplats skall hållas i ordnat och vär­ digt skick.

Den avdelning i 1957 års lag som handlar om jordfästning inom svenska kyrkan m. m. innehåller bl. a. bestämmelser om tillkännagivande av döds­ fall (tacksägelse), om ordning och plats för jordfästning och om klock­ ringning.

Begravningsplats och gravkapell, som är avsett att tjäna som rum för jordfästning, skall enligt 10 kap. kyrkohandboken invigas av biskopen eller av präst, som han förordnar därtill.

Om rätt till gravplats är stadgat i 1916 års lag om nyttjanderätt till grav­ plats. Enligt denna lag gäller bl. a. följande.

Å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats må gravplats endast upplåtas med nyttjanderätt. Sådan upplåtelse må ske för alltid eller för viss tid, högst 50 år. Avtal om upplåtelse skall träffas skriftligen. Avgift skall, där ej annat avtalats, utgå på en gång.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Gravplats skall av nyttjanderättshavaren hållas i ordnat och värdigt skick. Råder grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter föreläg­ gande, är nytt j anderätten förverkad. Sådan påföljd skall dock icke inträda, om myndighet är ansvarig för gravplatsens vård och underhåll.

När upplåtelse skett för viss tid, äger nyttjanderättshavaren, om gravplat­ sen är väl vårdad, mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse. Anmälan härom måste dock göras före nyttjanderättstidens utgång, och eu ytterligare förutsättning är att den förnyade upplåtelsen icke medför synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande.

Har nyttjanderätt till gravplats upphört, må därå anbragt gravvård eller annan gravöverbyggnad av dess ägare bortföras inom sex månader däref­ ter. Vad som ej är bortfört inom nämnda tid tillfaller upplåtaren. Vill denne från graven föra gravvård eller annan överbyggnad av konstnärligt eller historiskt värde eller eljest av beskaffenhet att böra för framtiden bibe­ hållas, skall den åter uppställas inom begravningsplatsen å lämplig därtill avsedd plats.

Slutligen finns i 1916 års lag bestämmelser om bildande av fonder för vård och underhåll av gravplats. Innebörden av dessa bestämmelser kom­ mer att redovisas i det följande vid behandlingen av utredningsmannens förslag i fråga om vård och underhåll av gravplats.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1916 års lag skall denna i tillämpliga delar lända till efterrättelse även beträffande de upplåtelser av gravplatser å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats som skett före lagens ikraft­ trädande.

Nyttjanderättsavtal enligt 1916 års lag är ej den enda formen för förvärv av gravplats. Gravplats kan även upplåtas genom ensidig åtgärd utav inne­ havaren av begravningsplats. Detta innebär, att man för närvarande har att röra sig med två olika huvudtyper av gravar. Upplåtelser enligt 1916 års lag sker, som tidigare nämnts, skriftligen och i regel mot avgift samt avser vanligen ett område, varom överenskommelse träffas mellan upplåtaren och förvärvaren. När upplåtelse av gravplats sker genom ensidig åtgärd uttages däremot i regel icke någon avgift, och upplåtelsen hänför sig då oftast till ett område, där platserna tages i anspråk i tur och ordning. En viktig skillnad mellan de båda typerna av gravar är att, medan upplåtelser enligt 1916 års lag, såsom förut nämnts, gäller för alltid eller för viss tid, dock högst 50 år, den andra typen av gravar, ofta benämnda allmängravar, endast upplåtes för den i hälsovårdslagstiftningen stadgade vilotiden, d. v. s. minst 15 år efter gravsättningen. Upplåtelser enligt 1916 års lag avser i regel gravplats för flera personer (familjegrav), varemot i andra fall gravplats oftast upplåtes endast för en person.

I kungörelsen den 11 november 1960 (nr 6W) om begravningsplatser samt gravsättning och eldbegungelse m. m. har meddelats vissa från hälso- vårdssynpunkt erforderliga bestämmelser. Dessa innebär bl. a. följande.

Begravningsplats skall så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 11)63

Om jordfästning och gravsättning

Såsom 1 kap. i den föreslagna begravningslagen upptages vissa bestäm­ melser om jordfästning. Bestämmelserna har i stort sett oförändrade över­ förts från den nuvarande jordfästningslagen. I några fall föreslås dock smärre ändringar, delvis av formell natur. Under rubriken »Gravsättning» har i 2 kap. av förslaget upptagits främst de bestämmelser om gravsättning som för närvarande finnes i jordfästningslagen. Bestämmelserna har un­ dergått vissa redaktionella omarbetningar men är till sitt innehåll i stort sett oförändrade.

Om begravningsplatser

I de författningar som är av intresse i förevarande sammanhang finns ingenstädes någon definition av vad som avses med begravningsplatser av- olika slag. Likaså saknas bestämmelser om begravningsplatsers rättsliga na­ tur i olika hänseenden. Utredningsmannen, som sökt råda bot för de nu angivna bristerna, har samlat de viktigaste bestämmelserna om begrav­ ningsplatser i 3 kap. av den föreslagna begravningslagen.

Inledningsvis erinrar utredningsmannen om att i gällande lagstiftning ta­ las ibland om kyrkogård och ibland om begravningsplats. Från historisk synpunkt är det motiverat att med kyrkogård förstå grav­ område, som är beläget kring eller omedelbart invid kyrkobyggnad, och med begravningsplats ett från kyrkobyggnad skilt gravområde. I förslaget användes uttrycket begravningsplats såsom sammanfattande benämning på alla gravområden.

Bruket med eldbegängelse har skapat sådana begrepp som urngård, urn- lund, urnmur, kolumbarium och minneslund. Även dessa begrepp bör en­ ligt utredningsmannens mening inordnas under begreppet begravningsplats.

Gällande lagstiftning skiljer i vissa fall mellan allmänna och e n- skilda begravningsplatser. Den avgörande skillnaden är härvid vem som handhar begravningsplatsen. Sådan begravningsplats, som det åligger församling eller kommun att hålla, betecknas i förslaget såsom allmän. Till denna kategori hänföres även eljest av det allmänna anordnad begravningsplats. Med enskild begravningsplats avses annat trossamfund än svenska kyrkan eller ock annan enskild tillhörig plats, som enligt Kungl. Maj :ts förordnande behörigen anordnats för förvaring av avlidnas stoft eller för förvaring eller utströende av avlidnas aska. Denna gränsdragning innebär icke någon nyhet i förhållande till gällande rätt. I

I fråga om skyldighet att hålla begravningsplats an­ märker utredningsmannen, att jordfästningslagen förutsätter att begrav- ningsplats motsvarande församlingens behov skall finnas. Församlingssty- relsekommittén har också uttalat (SOU 1957: 15 s. 128) att, oaktat någon skyldighet för församling att anordna begravningsplats icke finns föreskri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år li)63

15

ven, länsstyrelsen torde äga förelägga församling att vid vite anskaffa så­ dan. Såsom framgått av redogörelsen för gällande rätt innehåller lagen om församlingsstyrelse numera en bestämmelse, enligt vilken anskaffande av och vård om begravningsplats utgör eu församlingens angelägenhet. Enligt sam­ ma bestämmelse kan emellertid Kungl. Maj :t för särskilda fall förordna, att begravningsplats skall anskaffas eller vårdas av den borgerliga kom­ munen.

Utredningsmannen föreslår en bestämmelse, enligt vilken församling är skyldig, där ej annat är för visst fall föreskrivet, att anlägga och underhålla allmän begravningsplats med erforderligt antal gravplatser av vedertagen typ. Försummar församling sådant åliggande, skall länsstyrelsen kunna vid vite ålägga församlingen att fullgöra sin skyldighet. I de fall där Kungl. Maj:t förordnat, att anskaffandet eller vården av allmän begravningsplats skall åligga den borgerliga kommunen, förutsättes att skyldigheten övergår till denna.

Angående in v i g n i n g a v beg r avningsplats anför utrednings­ mannen följande.

Sedan allmän begravningsplats blivit iordningställd, skall den före begag­ nandet invigas. Något uttryckligt stadgande härom finns ej, men det förut­ sättes i 2 § jordfästningslagen. Invigningen förrättas i enlighet med kyrko­ handbokens föreskrifter i kap. 10 av biskopen eller den präst han därtill förordnar. Ur kyrklig synpunkt får begravningsplatsen genom invigningen karaktär av fridlyst och helgat rum; från juridisk synpunkt innebär invig­ ningen att platsen rättsligen iordningställts för sitt ändamål.

Beträffande enskild begravningsplats erinrar utredningsmannen om att Kungl. resol. den 28 januari 1802 föreskrev invigning och att Kungl. Maj:t brukar såsom villkor föreskriva, att platsen behörigen inviges. Enligt ett i doktrinen gjort uttalande måste dock undantag göras för de mosaiska grifte- gårdama, vilka plägar upplåtas utan invigningsceremoni i vanlig bemär­ kelse. Utredningsmannen anser naturligt, att alltjämt som regel bör gälla att Kungl. Maj :t vid meddelandet av tillstånd till anordnande av enskild begravningsplats såsom villkor föreskriver, att platsen inviges. Att denna regel ej alltid kan upprätthållas framgår emellertid av det i doktrinen an­ förda exemplet. För sådana fall, då invigning ej konstituerar eu föränd­ ring av det ifrågavarande områdets rättsliga natur, torde förändringen få anses inträda i och med ett i behörig ordning verkställt nedläggande av av­ lidens kropp eller på motsvarande sätt verkställt överantvardande av stoftet eller askan efter avliden åt området. I

I gällande rätt saknas helt bestämmelser om begravningsplatsers rättsliga natur. Allmänt anses dock, att marken är av publik natur och att den är extra commercium privatorum. Härmed är oförenligt, att marken utan myndighets tillstånd överlåtes eller att den intecknas eller göres till föremål för exekutivt förfarande. Utredningsmannen anser, alt detta betraktelsesätt alltjämt bör anläggas, och anför härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr lkl år 1963

Hållandet av begravningsplats är en uppgift för det allmänna och det kan ej tillåtas, att — även i de fall då enskild får tillstånd att anordna begrav­ ningsplats — denna är föremål för civilrättsliga förfoganden utan myndig­ hets tillstånd.

Med hänsyn härtill bör marken, om den ej redan förut utgör del av pu­ blik mark, före invigningen (eller motsvarande) vara i laga ordning avskild och befriad från inteckningar. Under sådana förhållanden kunde övervägas att meddela föreskrifter om ett förfarande som skapade garantier för eu så­ dan ordning. När expropriation sker för allmän begravningsplats blir dessa synpunkter tillgodosedda. Om förvärv av området sker genom avtal eller an­ nat civilrättsligt fång eller området redan äges av den som skall anordna begravningsplatsen, är så ej förhållandet.

Såväl enligt gällande rätt som enligt förslaget fordras Kungl. Maj :ts till­ stånd för anläggande av enskild begravningsplats samt i vissa fall för an­ läggande av allmän begravningsplats (dock endast undantagsvis). Konung­ en bör vid sådan prövning tillse att före meddelande av tillstånd vederbör­ ligt fång föreligger, att området är i laga ordning avskilt, där så är erfor­ derligt, och att det ej besväras av inteckningar eller andra rättigheter (ex­ empelvis gruvrätt). Vederbörliga handlingar härom bör företes och yttrande av domaren i orten eventuellt inhämtas. I de fall då Kungl. Maj :ts tillstånd ej erfordras för anläggning av allmän begravningsplats, bör dessa uppgifter ankomma på länsstyrelsen, som alltid är remissmyndighet. Det vill synas som om med hänsyn till begravningsplatsernas särställning en sådan pröv­ ning är tillräcklig för att nu ifrågavarande synpunkter skall bli tillgodo­ sedda.

På nu anförda skäl föreslås en uttrycklig bestämmelse, enligt vilken be­ gravningsplats ej må intecknas eller utmätas eller utan Kungl. Maj :ts till­ stånd överlåtas.

I likhet med vad som redan nu gäller beträffande kyrka, kapell, gravkor etc. föreslås dessutom en bestämmelse om att gravplats ej må utan Kungl. Maj :ts medgivande användas för annat ändamål än det avsedda.

Av 1916 års lag framgår, att ett område kan upphöra att vara begravnings­ plats. Direkta bestämmelser om nedläggande av begravnings­ plats saknas dock. Utredningsmannen ger exempel på fall, då begrav­ ningsplatser nedlagts enligt därom utfärdade Kungl. brev, genom beslut om avlysning fattade å kyrkostämma eller motsvarande eller genom att marken helt enkelt avstyckats för bebyggelse eller framdragande av trafikleder. Så länge begravningsplats i ett eller annat avseende brukas som sådan, t. ex. ge­ nom fortsatt vård, torde den rättsligen vara att betrakta såsom begravnings­ plats och detta oberoende av huruvida begravningar fortfarande äger rum å platsen. Vid nedläggandet av begravningsplats måste givetvis beaktas både befintliga nyttjanderätter till gravplats och vilotiden för allmängrav. Begrav­ ningsplats är ej undantagen i expropriationslagen och kan alltså tagas i an­ språk enligt denna lag.

Utredningsmannen anför vidare. Det synes uppenbart att möjlighet bör finnas att taga i anspråk ett områ­ de, som fått karaktär av begravningsplats, för annat allmänt ändamål av stor vikt. Mera diskutabelt kan det vara huruvida nedläggande skall få ske

Kungl. Maj. ts proposition nr lil år li)63

17

på grund av att begravningsplatsen ej vidare användes för sitt ändamål. Ståndpunktstagandet är härvid beroende av pietetshänsyn gentemot de hä­ dangångna och deras efterlevande och ättlingar samt till minnet av fram­ farna släktled. Ett uttryck för pietet utgör emellertid även god kyrkogårds- kultur. Det framstår som stötande, när en gammal ej längre använd begrav­ ningsplats bibehålies i förfallet skick. När enskilda ej längre finns, som har intresse av att vårda gravarna, kan det ej vara rimligt att det allmänna all­ tid skall träda emellan för platsens bibehållande och vårdande. Det kan vara ett led i god kyrkogårdskultur att ett sådant område iordningställes för an­ nat ändamål, såsom park eller plantering. Därest så befinnes önskvärt och lämpligt kan de avlidnas minne helgas genom uppsättande av en minnes- tavla eller på annat sätt; en sådan åtgärd kan för framtiden medföra en erinran om att viss hänsyn bör tagas till platsens ursprungliga natur.

Frågor om nedläggande helt eller delvis av begravningsplats — såväl all­ män som enskild — skall enligt förslaget handläggas av Kungl. Maj :t, som därvid skall äga föreskriva villkor för nedläggandet och meddela föreskrif­ ter beträffande områdets användande för framtiden. Med denna ordning er- hålles erforderlig garanti för att prövningen sker med den hänsyn som frå­ gans natur kräver, och man behöver ej heller riskera att lokala intressen kommer att spela en helt avgörande roll. Det torde för övrigt, uttalar ut­ redningsmannen, kunna ligga i den lokala myndighetens intresse att få över­ låta åt central myndighet att besluta i en fråga, som på det lokala planet kan vara av mycket känslig natur.

Vidare anföres. När den särskilda rätten till begravningsplats upphör, träder den tidigare äganderätten åter i tillämpning i full utsträckning. Även andra rättsverk­ ningar inträder. Begravningsplats är skyddad mot inmutning enligt gruv­ lagen; detta skydd upphör också. Med hänsyn till den ändring i den rättsli­ ga naturen som sålunda inträder är det också ur juridisk synpunkt och all­ män ordningssynpunkt av vikt att regler finns om hur det skall ske och att den inträdda förändringen kommer till klart uttryck. För andra slag av publik mark finns också bestämmelser beträffande upphörandet av den sär­ skilda rätten (indragning av allmän väg, ändringar eller nedläggande av ga­ ta, avlysning av allmän farled eller allmän flottled etc.). Ur kyrklig syn­ punkt sett torde det också vara önskvärt att man har klara regler om om­ rådets upphörande såsom helgad mark.

Utredningsmannen berör även gravkorens rättsliga ställ­ ning. Efter en kortfattad historisk redogörelse och redovisning av bl. a. visst material, som ställts till förfogande av riksantikvarieämbetet, anföres följande.

Det torde knappast vara möjligt att i lagstiftningen om begravningsplat­ ser och gravar närmare reglera rättsförhållandena rörande gravkor. Här är fråga om äldre förhållanden och rättigheter, som ofta måste bedömas med hänsyn till gamla urkunder från fall till fall och med beaktande av den praxis som utbildats. Vidare bör viss skillnad göras mellan gravkor i kyrka och gravkor på begravningsplats. De förra har sådan anknytning till kyrko­ byggnaden, att de bör behandlas med iakttagande av de principer som gäl­ ler för denna. Gravkor på begravningsplats är däremot i princip närmast att likställa med överbyggnad på grav enligt 6 § i 1910 års lag.

2 llihang till riksdagens protokoll ^1'Jfiit^{. 1} samt^. Nr ¹⁴¹

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

19

jordade. I Göteborg är däremot upplåtelser med nyttjanderätt den vanli­ gaste formen. I landsbygdsförsamlingar synes upplåtelser av allmängravar förekomma mycket sparsamt och i en del fall ej alls.

Beträffande terminologien råder stor förbistring. De dominerande begrep­ pen är dock familjegrav och allmängrav. Såsom varianter till familjegrav förekommer benämningarna enskild gravplats, enskild grav, egengrav, köp- grav eller köpt grav. I stället för allmängrav förekommer bl. a. uttrycken fri- grav, ensamgrav, friplats, grav i allmänna linjen (eller allmänna varvet), varvgrav, linjegrav, enmansgrav och enkelgrav.

Andra typer av gravar är t. ex. korporationsgravar, gemensamhetsgravar, nationsgravar, regementsgravar, gårdsgravar och prästgravar.

Med grav förstås ibland det för en kista beräknade utrymmet och ibland hela det med upplåtelsen avsedda området. Detta område benämnes ofta även gravplats.

Utredningsmannen anser det angeläget att komma ifrån kategoriklyvning­ en mellan gravar upplåtna mot avgift och gravar upplåtna utan avgift. Un­ dersökningen av praxis i skilda församlingar visar också, att det föreligger en allmän strävan i denna riktning. Efter avskaffandet av nämnda katego­ riklyvning kunde det vara naturligt att tala om ensamgravar och familje­ gravar, men utredningsmannen har föredragit benämningarna allmängrav och egen gravplats. Kistgrav och urngrav är enligt utredningsmannens me­ ning lämpliga benämningar. Med grav synes naturligt att avse det för kista eller urna beräknade utrymmet och med gravplats det område som upplå­ tits. Någon konsekvent genomförd skillnad anses dock ej erforderlig.

Även i fråga om upplåtelseavgifter visar utredningsmannens undersökningar, att förhållandena är mycket skiftande i olika församlingar m. m. Beträffande egna gravplatser förekommer avgifter överstigande 1 000 kronor men också så låga avgifter som 5 kronor. Allmängravarna är nästan undantagslöst fria från avgift.

Enligt utredningsmannens mening kan de förekommande avgifterna å ena sidan ofta ej spela någon roll för församlingarnas finansiering av begrav­ ningsplatserna men å andra sidan ej heller verka särskilt betungande för den enskilde vid förvärv av egen gravplats. Vidare anföres.

Under sådana förhållanden är det naturligt att skillnaden mellan egna gravplatser och allmängravar alltmer försvinner, och det kan på många or­ ter knappast sägas vara ett ekonomiskt problem alt leda utvecklingen dit­ hän. Såsom belysande i detta avseende kan anföras det beslut som fattades av kyrkofullmäktige för Borås och Brämhults kyrkliga samfällighet d. 23 okt. 1952. Fullmäktige beslöt, att alla gravplatser skulle — med de undan­ tag som kyrkorådet i särskilt reglemente bestämde — upplåtas med nytt­ janderätt, att upplåtelsen skulle avse 50 år med rätt till förlängning och förnyelse på sätt kyrkorådet i reglementet bestämde, att upplåtelsen skulle vara fri från avgift, att iordningställande av gravplats efter begravning skulle, i den omfattning i reglementet bestämdes, utföras av kyrkogårdsför- valtningen utan avgift, att upplåtelse med nyttjanderätt och befrielse från avgifter skulle gälla endast inom samfälligheten kyrkobokförd person samt

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

att kyrkorådet finge åtaga sig underhåll av gravplats för begränsad tid på villkor som kyrkorådet närmare angåve i reglementet. I samband med re­ formens genomförande beräknades att för de cirka 718 kvm gravmark, som årligen förbrukades, inkomstbortfallet genom införandet av avgiftsfri upp­ låtelse blev 17 000 kr. årligen. Kostnadsfriheten för iordningställande av graven efter begravning beräknades medföra ett inkomstbortfall av 6 000 kr. om året.

I fråga om upplåtelse tid är att märka, att upplåtelse av nyttjan­ derätt enligt 1 § i 1916 års lag må ske för alltid eller för viss tid, högst 50 år. Det tillkommer upplåtaren att bestämma härom i de villkor för begrav­ ningsplatsens användning, vilka han inom lagens gränser ensam äger fast­ ställa. Någon rättighet för nyttjanderättshavaren att få nyttjanderätt upplå­ ten för en av honom särskilt önskad tidrymd, t. ex. för alltid, föreligger ej. På grundval av verkställda undersökningar uttalar utredningsmannen, att utvecklingen synes gå mot att ej längre meddela upplåtelser för alltid men att upplåtelsetiderna i övrigt varierar betydligt.

Såsom redan framgått ger 1916 års lag ny ttj anderättsha varen möjlig­ het att erhålla förlängning av nyttjanderättstiden. Med hänsyn till att upp­ låtelser tidigare i stor utsträckning skett för alltid, har frågor om för­ längning ofta ännu icke aktualiserats. Av utredningsmannen inhämtade upp­ lysningar ger vid handen, att frekvensen av fall där förlängning förekom­ mit är mycket varierande.

Vad beträffar gra v rättens juridiska konstruktion är, såsom förut nämnts, enligt 1916 års lag rätten till egen gravplats konstrue­ rad såsom nyttjanderätt och rätten till gravöverbyggnad (gravvård in. m.) såsom äganderätt. Rätten till allmängrav är däremot av offentligrättslig na­ tur; upplåtelse sker genom ensidigt beslut av myndighet och varaktigheten^ regleras genom administrativa bestämmelser i hälsovårdslagstiftningen eller motsvarande författningar.

Gravrättens konstruktion har kritiserats från två olika utgångspunkter, den ena att den civilrättsliga konstruktionen av rätten till egen gravplats och gravvård därå har vissa icke önskvärda konsekvenser och den andra att den markerade kategoriklyvningen mellan egna gravplatser och allmängra­ var är mindre tilltalande.

Den nuvarande civilrättsliga konstruktionen av rätten till egen gravplats och till gravvård har vissa konsekvenser, som är föga förenliga med de pie- tetssynpunkter som bör vara grundläggande för rätten till grav. En grav­ plats, särskilt sedan stoft jordats i densamma, bör ej få gå i handel såsom annan mark. Rätten till gravplatsen eller till gravvården bör ej få utmätas för gäld. Det är stötande, när tvist mellan olika pretendenter till rätten till gravplatsen eller rätten att där bli jordad dragés inför domstol. Belysande för svagheten i den civilrättsliga konstruktionen är det i litteraturen anförda fallet, att en gravvård tillkommit genom insamling; givarna har då uppen­ barligen avsett att hedra den avlidnes minne och ej att giva arvingarna en

21

gåva. Konsekvenserna av den civilrättsliga konstruktionen är stundom så­ dana, att stor osäkerhet föreligger om hur man bör bedöma den rättsliga si­ tuationen.

Olägenheterna av den civilrättsliga konstruktionen skulle, anser utred­ ningsmannen, till stor del kunna elimineras, om man kunde betrakta rät­ ten till gravplats med vad därtill hör såsom en självständig förmögenhets­ massa, en stiftelse. Med användande av stiftelsekonstruktionen skulle man kunna tillfredsställa vissa önskemål i fråga om rätten till gravplats. Grav­ platsen skulle bli frigjord från rättsinnehavarnas förmögenhet, och dessa skulle ej få befogenhet att förfoga över gravplatsen genom köp, pantsätt- ning o. s. v. Ej heller skulle gravplatsen med vad därtill hör kunna göras till föremål för utmätning för rättsinnehavarnas personliga gäld. Använ­ dande av stiftelsekonstruktionen torde emellertid stranda på kravet på re­ presentation för stiftelsen. Om den kommunala myndigheten får en sådan representationsrätt eller representationsskyldighet, mister den enskilde rätts­ innehavaren allt inflytande beträffande gravplatsen. Den stelhet som utmär­ ker stiftelsen skulle kunna bli besvärande. Att å andra sidan ordna rätten till gravplats såsom stiftelse med den avlidnes anhöriga eller någon av dem såsom styrelse skulle leda till svårigheter, som måste betecknas såsom knap­ past möjliga att bemästra.

Om man sålunda måste såsom allmän regel avvisa stiftelsekonstruktio­ nen, bör man, innan man tar ett mera avgörande steg över till en offentlig­ rättslig konstruktion av rätten till gravplats ställa frågan, vilket rättsskydd man i första hand vill uppnå med reglerna om rätt till gravplats. Svaret tor­ de kunna uttryckas så, att det är skydd för pieteten mot de avlidna samt ef­ terlevande släktingars och vänners känslor för de avlidnas minne. Däremot träder de efterlevandes förmögenhetsrättsliga intresse helt i bakgrunden.

I fråga om pieteten mot de avlidna anser utredningsmannen det kunna diskuteras, huruvida det allmänna eller de efterlevande skänker den bästa garantien. Erfarenheten säger, att de efterlevande ofta till enviss tid tar hand om sina gravar och tillser att de blir vårdade men att detta förhållande små­ ningom upphör. Det har från något håll sagts, att barnen ofta vårdar för­ äldrarnas gravar men att detta intresse i regel ej sträcker sig till följande generationer. Det är naturligt att så är förhållandet, när efterkommande flyttar från orten och sålunda ej har möjlighet att utöva i vart fall konti­ nuerlig vård. I en församling med kyrkogårdskultur torde därför försam­ lingens insatser i regel utgöra ett bättre skydd för de avlidnas minne, i den män det tar sig uttryck i vård av de avlidnas vilorum, än man kan räkna med från de efterlevandes sida. Den som önskar, att hans gravplats skall hållas vårdad under lång tid torde också få den bästa garantien genom att till församlingen inbetala en summa för framtida vård av gravplatsen.

När det gäller pieteten mot de efterlevandes och vännernas känslor för en avliden, kan det väl i särskilda fall tänkas att det allmänna kan träda sådana känslor för nära, exempelvis då en gravplats ånyo tages i anspråk. De största riskerna föreligger här i fråga om allmängravar, som efter rela­

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

tivt kort tid kan nedläggas även om de vårdas. Detta sammanhänger emel­ lertid ej med rättens konstruktion utan med att vilotiden är relativt kort. Om vilotiden är längre — så som den ofta tillämpas i praktiken — uppstår knappast några konflikter, och man skulle uppnå fullt tillfredsställande trygghet för allmängravarnas del, om man kunde införa en regel att vårdad grav ej får tagas i anspråk ånyo. Det är i själva verket här som den väsent­ liga skillnaden mellan egna gravplatser och allmängravar framträder. För de egna gravplatserna föreligger risk för förverkande, men det beror i så fall på att graven grovt vanvårdas. Numera tillämpas allmänt tidsbestämda upplåtelsetider för de egna gravplatserna och rätten upphör alltså vid nytt- janderättstidens utgång. Rätt föreligger dock att dessförinnan begära för­ längning av nyttj anderättstiden.

En annan sida av det civilrättsliga skyddet är att uppkommande tviste­ frågor faller under domstols prövning. Med tillfredsställande administrati­ va rättsregler torde dock en prövning efter klagan hos länsstyrelse eller dom­ kapitel och i sista hand hos regeringsrätten bereda fullt tillfredsställande rättsskydd. Med hänsyn till rättens natur kan det ej anses erforderligt med ett domstolsförfarande i dessa fall; det synes ej innebära några olägenhe­ ter med det skriftliga förfarande som utmärker den administrativa proces­ sen.

Utredningsmannen anför vidare, att den synpunkten stundom framföres i samband med frågan om rätten till grav, att det är otillfredsställande med den olikhet inför lagen som kommer till uttryck i den kategoriklyvning vi har inom gravrätten. Denna synpunkt talar för att man har ett enhetligt system och ej i grunden olika betraktelsesätt på de egna gravarna och all­ mängravarna. Man behöver därför ej gå så långt att alla gravar skall be­ handlas lika. Pieteten mot de avlidnas minne är ett kulturvärde av stor bety­ delse. Det är ett allmänt intresse att detta kulturvärde vårdas, men om det allmänna bereder grunden för denna kulturvård genom att begravningsplat­ serna hålles i vårdat skick, så bör man ej utan vidare avvisa de enskildas in­ satser för vården och bevarandet av gravplatserna. Individuella intressen och önskemål bör därför med aktsamhet tillvaratagas och skyddas. En ni- vellering som går ut över enskildas intresse och insatser är icke av godo. Den som med omtanke och ekonomiska uppoffringar önskar få en gravplats reserverad för sig och sina närmaste bör ha möjlighet därtill.

Mot bakgrund av vad nu anförts har utredningsmannen framlagt förslag till nya bestämmelser om gravrätt, avsedda att ingå som 4 kap. i den före­ slagna begravningslagen. Som grund för utformningen av dessa bestämmel­ ser ligger reglerna i 1916 års lag. De principiella avvikelserna ligger i stort sett däri, att den civilrättsliga konstruktionen övergivits och att bestämmel­ serna avses skola gälla för alla gravar, såväl de egna gravplatserna som all­ mängravarna enligt nuvarande terminologi.

Den grundläggande bestämmelsen om rätt till gravplats, kallad gravrätt. innehåller att sådan rätt uppkommer, då för jordande av avlidens stoft el­ ler förvaring av avlidens aska visst område å allmän begravningsplats upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

23

låtes. Sådan upplåtelse skall ske skriftligen i form av gravbrev. Skall avgift för gravrätten utgå, skall den, om ej annat överenskommits, utgå på en gång. Nyt t j anderätten ersättes sålunda med gravrätt, en förändring som är ett uttryck för den delvis ändrade gestaltningen av rätten.

I gällande lagstiftning finns ej någon bestämmelse om vem som är inn e- h ava re av rätten till gravplats. I1916årslagtalasomnytt- j ander ättshavaren utan att därvid anges vem som avses. Vid lagens tillkomst uttalade emellertid lagrådet, att det var självklart att nyttjanderätten vid innehavarens död övergick på hans arvingar. Med anledning av ett föresla­ get stadgande, att rätten skulle äga bestånd även om ny innehavare av nytt- j anderätten ej fanns efter den avlidne, uttalade lagrådet, att detta \ ar en oegentlighet, åt vilken ej borde givas uttryck i lagen.

Enligt utredningsmannens mening får rätten till gravplats anses gå i arv efter vanliga privaträttsliga regler, såvitt ej annat bestämts i gravbrevet. Att det civilrättsliga betraktelsesättet emellertid ej kan tillämpas i full ut­ sträckning på rätten till gravplats framgår av rättspraxis (NJA 1958 s. 728). I regel torde någon tanke ej ägnas åt rätten till gravplats vid ingåendet av olika förmögenhetsrättsliga avtal eller vid upprättandet av testamente eller ansökan om boskillnad.

Den av utredningsmannen verkställda undersökningen om praxis i olika församlingar m. m. beträffande gravfrågor av olika slag har omfattat även frågor angående kretsen av de personer som skall ha rätt att bli jordade inom viss gravplats, vem som har bestämmanderätten i fråga om öppnande av familjegrav, huruvida och i vilka fall samt på vilka villkor nyttjande- rättshavaren kan överlåta sin rätt, m. m. Av de inkomna svaren framgår, att uppfattningarna är mycket delade och att praxis är starkt varierande.

I förslaget till begravningslag har upptagits bestämmelser dels om grav­ rättsinnehavare och dels om vem som äger träffa avgörandet i fråga om jor­ dande inom gravplats. Förslaget innebär, att såsom innehavare av gravrätt skall i första hand anses den till vilken innehavaren av begravningsplatsen upplåtit sådan rätt. När gravrättsinnehavaren avlider, skall rätten övergå i enlighet med vad som blivit förordnat vid upplåtelsen eller genom senare skriftligt förordnande. Förordnande i testamentes form skall sålunda ej er­ fordras. Om i testamente angående kvarlåtenskapen ej sägs något om grav­ plats, torde det få anses att testamentet ej avser denna, såvida icke särskil­ da skäl talar för att testators vilja varit att gravplatsen skulle övergå till testamentstagare. Föreligger ej något förordnande, skall gravrätten övergå till den avlidnes närmaste efterlevande, make och arvingar, eller den som dessa till innehavaren av begravningsplatsen anmäler såsom gravrättsinne­ havare; har sådan anmälan skett, skall anteckning därom göras i gravboken. Bestämmelsen att rätten övergår till den avlidnes närmaste efterlevande, ma­ ke och arvingar, innebär att rätten övergår till dessa — därest annat ej lie- stämts genom skriftligt förordnande — även om exempelvis maken ej har giftorätt eller arvingarna genom testamente uteslutits från arv. Allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1963

25

band tillämpas med beaktande av att barn bör ha företräde framför barn­ barn, föräldrar före syskon och syskon före syskonbarn samt att plats i re­ gel bör beredas för äkta makar tillsamman. Regeln om företräde för efterle­ vande make bör gälla såväl gravrättsinnehavarens make framför barnen som då släktingar skall jordas inom gravplatsen. Vidare föreslås ytterligare väg­ ledande regler för fall av lika rätt enligt vad nu sagts. När särskilda skäl föranleder därtill, må hänsyn tagas till såväl närmare personlig anknytning till senast inom gravplatsen jordade eller till orten som ock andra speciella förhållanden. Om någon inom en syskonkrets vistas på orten och kanske sammanbott med föräldrarna eller vårdat gravplatsen, bör denne ha före­ träde framför syskon som ej kan åberopa sådana omständigheter. Förelig­ ger ej sådana speciella förhållanden som nu nämnts, skall plats beredas för den som först avlider. Som allmän regel bör gälla att vid en tvist av föreva­ rande slag hänsyn ej behöver tagas till andra gravrättsinnehavare än såda­ na som är kända och tillgängliga. Tidsödande utredning för att höra andra torde få underlåtas. Frågan är av sådan natur, att man i regel ej kan tala om risk för rättsförlust i vanlig mening för den som har exempelvis en arvs­ rätt men i övrigt saknar personlig anknytning till den avlidne och den krets, som i egentlig mening stod honom nära.

Som tidigare nämnts innehåller 1916 års lag om nyttjanderätt till grav­ plats en regel om förverkande av nyttjanderätten. Råder å gravplats grov vanvård och avhjälpes den ej inom ett år efter det upplåtaren förelagt nyttjanderättshavaren att sätta gravplatsen i stånd, skall nyttjanderätten vara förverkad. Är nyttjanderättshavaren ej känd eller vet man ej var han finns, skall föreläggandet kungöras i viss ordning. Sedan föreläggande gi­ vits och den bestämda tiden förflutit utan att gravplatsen blivit satt i ve­ derbörligt skick, tillkommer det den myndighet som har gravplatsen om hand att i anledning härav fatta beslnt, varigenom såvitt av denna myndig­ het beror fastslås, att nyttjanderätten förverkats. Detta beslut behöver ej innefatta en egentlig återkallelse, d. v. s. en förklaring som måste delgivas nyttjanderättshavaren. I händelse av tvist skall frågan om förverkande prö­ vas av domstol.

Den i 1916 års lag stadgade metoden för nyttjanderättens förverkande torde enligt utredningsmannen fungera tillfredsställande; några uppgifter i motsatt riktning har ej framkommit. Metoden synes därför kunna i stort sett bibehållas. Fråga är närmast, om det från rättssäkerhetssynpunkt är nödvändigt att bibehålla möjligheten att draga en tvistefråga om förverkan­ de under domstols prövning. I enlighet med vad förut anförts anser utred­ ningsmannen tillräckligt, att överklagande även i detta fall kan ske i ad­ ministrativ ordning med regeringsrätten såsom sista instans. Förverkande tår givetvis ej förekomma i det fall, att myndighet är ansvarig för gravplat­ sens vård och underhåll.

Förslaget innebär den ändringen i förhållande till gällande rätt, att »grov vanvård» ändrats till »uppenbar vanvård». Ändringen är ett uttryck för att

Kungl. Maj. ts proposition nr Hl år 1963

kraven på vård bör ställas något högre än enligt 1916 års lag. Är vanvården uppenbar, bör ej därutöver krävas att den är grov. Utredningsmannen avvi­ sar tanken på att använda annan påföljd än förverkande, exempelvis vite, för lindrigare försummelse eller ålägga gravrättsinnehavaren att ersätta upplåtarens kostnader för iordningställande av gravplatsen.

Vidare anföres. Förverkandet kommer i praktiken alltjämt att rikta sig huvudsakligen mot gravplatser av den typ som nu kan kallas de egna gravplatserna. Det torde nämligen ingå i upplåtarens skyldighet att hålla begravningsplatsen i ordnat och värdigt skick-------------att även hålla allmängravarna i sådant skick. Gravar som ej vårdas, får ej av upplåtaren lämnas vind för våg utan de får exempelvis läggas i gräsmatta, som vårdas på samma sätt som andra gräsmattor på begravningsplatsen. Förverkas gravrätten, får upplåtaren så­ lunda träda till med det förenklade underhåll, eventuellt efter utjämnande, som ingår såsom ett lämpligt led i underhållet av begravningsplatsen i dess helhet. Upplåtaren får ej låta den förverkade graven ligga ovårdad.

För närvarande torde rätt till gravplats bestå även om allmän be­ gravningsplats nedlägges. Utredningsmannen anser rimligt, att myndighet i sådant fall skall kunna förordna om upphörande av gravrätt. Befogenhet att pröva frågor härom skall enligt förslaget tillkomma länssty­ relsen. I första hand skall gravrätten överflyttas till annan plats, men om det ej kan ske eller gravrättens bibehållande ej begäres av någon rättsinne­ havare, bör beslut kunna fattas om dess upphörande. Genom en sådan mera lokal och individuell prövning torde gravrättsinnehavarens intressen bättre tillgodoses i fall, där skäl talar för att avvecklingen av gravrätten sker på visst sätt eller på vissa villkor. Överklagande bör ske i vanlig ordning hos regeringsrätten.

Samma förfarande föreslås för det fall, att gravrättens bibehållande skul­ le medföra synnerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnan­ de och skötsel. Utredningsmannen anser uppenbart, att den föreslagna be­ stämmelsen — som även innefattar befogenhet att begränsa tiden för grav­ rättens bestånd — skall tillämpas mycket restriktivt. Gravrätten måste re­ spekteras så långt det är möjligt och anordningar vidtagas, som tillgodoser främst gravrättsinnehavarens berättigade anspråk på pietet. Möjligheten till klagan hos regeringsrätten får utgöra en ytterligare garanti för att pietets- hänsyn vederbörligen iakttages. När ärendets natur motiverar det, bör dom­ kapitlet höras. Angående gravöverbyggnad föreslås särskilda regler.

Skyldigheten att svara för vård och underhåll av gravplats åvilar givetvis i första hand gravrättsinnehavaren. Såsom förut framgått är det dock i lagstiftningen förutsatt att myndighet — i regel upplåtaren av gravplatsen —- skall kunna övertaga denna skyldighet. Därvid utgår regel­ mässigt avgift, som kan erläggas en gång för alla eller med årliga belopp. Om avgiften erlägges som ett engångsbelopp och åtagandet avser all framtid eller så länge gravplatsen utgör del av kyrkogård eller annan allmän begrav­

Knngl. Maj:ts proposition nr til år 1963

Kungl. Ulaj.ts proposition nr IM år 1963

27

ningsplats, skall beloppet — bortsett från fall där vid inbetalningen upp­ ställda villkor föranleder annat — fonderas enligt 7 § i 1916 års lag. Gemen­ sam fond kan bildas för alla sådana belopp. Beträffande medel, som avser vård och underhåll under bestämd tid, saknas regler i 1916 års lag.

Utmärkande för gravunderhållsfond enligt 1916 års lag är alltså, att den avser underhåll av grav för alltid eller så länge gravplatsen ingår i kyrko­ gård eller annan allmän begravningsplats. Avkastningen tillfaller vederbö­ rande myndighet — oftast församlingen — såsom ersättning för vård och underhåll av gravplats. Fonden är en s. k. förvaltad fond.

Av liknande natur är donationsfonder, som helt eller delvis har till ända­ mål att lämna avkastning för framtida underhåll av gravplats. Donations­ fonden kan emellertid även ha andra ändamål, och för densamma gäller de i varje särskilt fall stipulerade och av mottagaren godtagna villkoren vid do­ nationens överlämnande. Även sådan donationsfond är förvaltad fond.

Vad som på senare år fått en alltmer dominerande betydelse är emeller­ tid, påtalar utredningsmannen, de belopp som inbetalats för vård och un­ derhåll under bestämd tid. Sådana medel har församlingarna stundom fri­ villigt fonderat, ibland tillsammans med medel som influtit vid upplåtelse av gravplats. Tidigare har dessa inkomster varit likställda med andra in­ komster. Nuvarande fondbildningsregler i kommunallagen och lagen om för- samlingsstyrelse medger emellertid ej, att man fastställer fondavsättning att ske i den mån en viss församlingens inkomst kommer att inflyta. Beslut om fondavsättning skall avse ett visst belopp, och därvid kan endast någon av de fondtyper som angivits i fondbildningsreglerna komma i fråga. Avgifter för nyttjanderätt till gravplats kan tillföras allmän investeringsfond, och detsamma gäller avgifter för vård och underhåll av gravplats, därest de av­ ser vård och underhåll under viss begränsad tid. Avser avgifterna däremot vård för alltid, måste de fonderas enligt 1916 års lag. För att gravfond skall få bildas av avgifter avseende vård under begränsad tid erfordras Kungl. Maj :ts medgivande. Före år 1955 befintliga frivilliga gravfonder, till vilkas bildande Kungl. Maj:t ej lämnat medgivande, har enligt 5 § övergångsbe­ stämmelserna till kommunallagen kunnat överföras till allmän investerings­ fond före den 1 januari 1958. Fonder som då kvarstod får ej tagas i anspråk utan särskilt medgivande av Kungl. Maj :t.

Den i annat sammanhang påtalade tendensen att göra upplåtelser av grav­ plats i allt större utsträckning tidsbegränsade måste, påpekar utrednings­ mannen, medföra att åtaganden för all framtid av vård och underhåll blir alltmer sällsynta. I den mån upplåtelser alltjämt kommer att ske för alltid, bör man dock räkna med att åtagande av vård också kan få ske för alltid. Vårdade äldre gravar fyller i sin mån en kyrkogårds uppgift att vara ett föreningsband med framfarna släktled. Att helt förbjuda gravupplåtare att åtaga sig vård av gravplats för all framtid, d. v. s. så länge gravplatsen ut­ gör del av begravningsplats, skulle på sina håll troligen uppfattas såsom stö­ tande och det skulle också kunna äventyra traditionsvärden. Det synes emel­ lertid vara fullt i sin ordning, att församlingarna även i fall, då upplåtelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 h i år

1.967;

avser all framtid, intar den ståndpunkten, att åtagande av vård endast sker för begränsad tid. Lagstiftningen torde dock ej böra i nu berörda hänseen­ de binda församlingarna.

Under alla förhållanden kvarstår ett stort antal gravunderhållsfonder, som tillkommit genom att församlingarna tidigare åtagit sig vård för all framtid. Att genom lagstiftning avveckla sådana åtaganden anses ej böra komma i fråga. Den principen har hittills varit genomgående i lagstiftning­ en även på detta område, att gjorda åtaganden skall infrias.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan, huruvida de i 7 § 191(5 års lag upptagna bestämmelserna om myndighets åtagande av gravunderhåll för alltid och om bildande av gravunderhållsfond hör överflyttas till ny lag, och anför därvid följande.

Det------------ sammanbragta materialet visar att åtskilliga olägenheter är förenade med nuvarande förhållanden. Penningvärdesförändring medför of­ ta att gravunderhållsfondernas avkastning blir helt otillräcklig för sitt ända­ mål. Upplåtaren försättes därvid i en svår situation. Han saknar befogenhet att använda fondkapitalet och nödgas passivt bevittna hur detta urholkas till sitt värde. Någon anpassning av gravunderhållet till avkastningens sjunkan­ de realvärde kan ofta ej ske; beträffande vissa äldre fonder kan avkastning­ en utgöra endast några kronor. Den bristande överensstämmelsen mellan fondavkastning och underhållskostnad skapar lätt irritation mellan kyrko- gårdsmyndigheter och innehavare av rätt till gravplats.

När det särskilda gravunderhållsfondinstitutet infördes 1921 fanns, med vissa speciella undantag, inga kommunala fonder. Förarbetena visar att in­ stitutet av lagstiftaren uppfattats såsom ett särskilt slag av stiftelsebildning. Uppenbart är att även i framtiden kan komma att stiftas donationer avse­ ende antingen flera ändamål, däribland gravunderhåll, eller också enbart gravunderhåll. Gravmarksupplåtaren lär i dylika fall ofta känna sig mora­ liskt skyldig att mottaga donationen och ställa sig dess villkor till efterrät­ telse. Erfarenheten lär visa att redan dylika stiftelser, i de kommunala rä­ kenskaperna betraktade som förvaltade fonder, ur redovisningssynpunkt kan erbjuda svårigheter. Parallellt redovisas för närvarande i dessa räken­ skaper dels kapital och avkastning från dylik donation, dels kapital och av­ kastning av fonder av den typ som anges i 1916 års lag, dels slutligen av­ gifter som influtit vid kortfristiga åtaganden av gravunderhåll. Influtna me­ del av sistnämnt slag kan församling, om den så önskar, avsätta till allmän investeringsfond. Redan på grund av vad nu anförts kan det ifrågasättas, om den typ av gravunderhållsfond som avses i 1916 års lag har någon upp­ gift att fylla. Att märka är även att, därest dylik fond bibehålies till kapi­ talet men kyrkogården nedlägges, oklarhet råder om hur återstående kapital bör disponeras.

Härtill kommer att församlingarnas drätsel numera regelmässigt handlia- ves på ett mera betryggande sätt än som var fallet då bestämmelserna i 7 § 1916 års lag tillkom. Församlingsräkenskaperna föres numera på ett mera tillfredsställande sätt än förr, ofta av kameralt skolad personal. Någon an­ ledning att befara att upplåtaren av allmän begravningsplats av ekonomiska skäl icke skulle vara i stånd att fullgöra sina åtaganden föreligger knappast.

Under åberopande av det sålunda anförda anser utredningsmannen ej mo­ tiverat att i en ny lagstiftning upptaga regler motsvarande 7 § i 1916 års lag. Den normala finansieringsmetoden bör vara avgifter ej endast som nu vid

Kungl. Mnj:ts proposition nr 1t1 år 1963

29

tidsbegränsade vårdåtaganden utan även, i form av engångsbetalning, vid vårdåtaganden för all framtid. Det bör vara upplåtaren obetaget att i utgifts- och inkomststatens driftsbudget upptaga beräknade avgifter av detta slag och nyttiggöra dem allteftersom de inflyter. I övergångsbestämmelserna fö­ reslås emellertid, att äldre fondbestämmelser fortfarande skall gälla beträf­ fande redan bildade fonder.

Med hänsyn till att en myndighets åtagande av vård av gravplats står nära ett vanligt avtal, anser utredningsmannen, att frågor om giltigheten och in­ nebörden av sådana åtaganden ej bör vara undandragna domstols prövning.

Enligt allmänt rådande uppfattning har innehavare av gravplats rätt att uppsätta gravvård, men upplåtaren anses ha befogenhet att meddela föreskrifter om gestaltningen av gravvårdar och andra anordning­ ar på gravplatsen. Sådana föreskrifter meddelas i regel i kvrkogårdsregle- mente eller, där sådant ej finnes, i gravbrev som upprättas vid upplåtandet av nyttjanderätt. Beträffande allmängravarna föreligger icke någon rättslig förpliktelse för upplåtaren att över huvud markera gravplatsen. Det ankom­ mer på förvaltningsmyndigheten i fråga att avgöra, hur härmed skall för­ faras, och att t. ex. tillåta de efterlevande att uppföra gravvård.

Av utredningsmannen verkställda undersökningar visar, att bestämmel­ ser om storleken på och beskaffenheten av gravvårdar in. m. finns i många församlingar och att förhandsgranskning förekommer i mycket stor ut­ sträckning. I fråga om lämpligheten av regler på området har till utrednings­ mannen uttalats delade meningar.

Utredningsmannen har begränsat sitt förslag till att avse kyrkogårdsmyn- digheternas befogenheter i dessa avseenden och vissa principer för tillämp­ ningen av dessa befogenheter. I förslaget behandlas alltså icke hela frågan om ordningen på kyrkogårdar eller andra begravningsplatser samt anord­ ningarna på gravplatserna.

Såsom grundläggande bestämmelse föreslås, att gravrätt —- som enligt för­ slaget avser såväl egna gravplatser som allmängravar enligt nuvarande ter­ minologi — medför rätt att, där det ej strider mot ordnandet av den del av begravningsplatsen varom är fråga, förse grav med gravvård. Har ett visst område ordnats enligt den principen, att gravvårdar icke skall finnas, kan den enskilde, som förvärvar gravplats inom det området, ej göra anspråk på att få sätta upp gravvård. Vidare skall gravrättsinnehavaren iaktta de före­ skrifter upplåtaren meddelar om gravvårds utseende och beskaffenhet samt om övriga anordningar på gravplatsen. Häri ligger, att upplåtaren kan kräva förhandsgranskning och att han kan motsätta sig såväl viss typ av gravvård eller gravvård av viss storlek som anordningar av visst slag, t. ex. stenramar och järnstaket eller plantering av träd på gravplatsen. Föreskrifter som nu sagts må dock ej på ett otillbörligt sätt inkräkta på den enskildes berättiga­ de önskemål.

Klagan över kyrkogårdsmyndighetens beslut bör enligt utredningsman­ nens mening föras i vanlig administrativ ordning. Därjämte föreslås eu be­

Kungl. Maj.ts proposition nr IM år 1963

31

det i vissa fall te sig naturligt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna om gravrätt helt eller delvis även på gravplats inom enskild be­ gravningsplats. I förslaget har därför upptagits en bestämmelse, att Kungl. Maj :t äger för särskilt fall förordna att bestämmelserna i 4 kap. helt eller delvis skall vara tillämpliga å gravplats inom enskild begravningsplats. Vissa av dessa bestämmelser torde utan sådant förordnande kunna analogi­ vis tillämpas på enskild begravningsplats med hänsyn till begravningsplat­ sens natur. Bestämmelsen om förbud mot pantsättning och utmätning gäl­ ler även beträffande grav på enskild begravningsplats.

Remissy ttra nde na

Allmänt

Utredningsmannens förslag har i stort sett vunnit gillande hos de flesta remissorganen. Särskilt gäller detta den genom förslaget åstadkomna för- fattningsmässiga samordningen av de f. n. mycket splittrade bestämmelser­ na på gravrättens område. Även i fråga om den nya juridiska konstruktio­ nen av gravrätten har förslaget vunnit allmän anslutning. I flera remissytt­ randen förekommer mycket uppskattande omdömen angående de av utred­ ningsmannen i flera sammanhang gjorda avvägningarna mellan å ena sidan pietetshänsyn och å andra sidan ekonomiska eller andra hänsyn.

Domkapitlet i Uppsala ärkestift behandlar frågan om den föreslagna be­ gravningslagens legislativa natur. Beträffande 1 och 2 kap., vilka i stort sett motsvarar den nu gällande jordfästningslagen, påpekar domkapitlet att ge­ nom sättet för stiftandet av sistnämnda lag avgjorts vilka av dess bestäm­ melser som äger kyrkolags natur; den del av jordfästningslagen som inne­ håller bestämmelser om jordfästning inom svenska kyrkan m. m. har till­ kommit i den ordning som är stadgad för kyrkolag. Det samband som på så sätt markerats mellan olika bestämmelser i jordfästningslagen bör enligt domkapitlets mening icke äventyras genom en sådan omredigering som för­ slaget innebär. Domkapitlet anför vidare.

Ännu viktigare torde vara, att den legislativa naturen av avsnitten om be­ gravningsplats och gravrätt i utkastet till begravningslag fastställes. Beträf­ fande den bl. a. till grund för dessa bestämmelser liggande 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats, har av kyrkomöteskommittén konstaterats, att den tillkommit i kyrkolags ordning och även i fortsättningen behandlats så­ som sådan. Men delade meningar har gjorts gällande om huruvida den ma­ teriellt är att anse som kyrkolag. Medan kommitténs majoritet ifrågasatt detta med hänvisning till den administrativa och civilrättsliga karaktären av de i lagen meddelade stadgandena, har i eu reservation hävdats, att samban­ det mellan kyrka och kyrkogård pekade i annan riktning. Frågan synes så mycket mera kräva en omprövning, som en offenlligrättslig betraktelse gent­ emot en civilrättslig sådan på ett enligt domkapitlets mening riktigt sätt lagts till grund för förslaget till ny lagstiftning på detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

33

Domkapitlet i Linköpings stift uttalar, att en enhetlig minsta upplåtelse­ tid å 25 år skulle vara att föredraga i fall, då särskild upplåtelsetid ej är be­ stämd, och att minsta vilotiden bör bestämmas till 20 år.

Lunds domkapitel uttalar sig för en 25-årig upplåtelsetid. Gravrätten bör, anser domkapitlet, av pietetsskäl ej begränsas till den tid som är nödvändig av sanitära skäl. Beträffande urngravplatser bör en längre tidsbegränsad upplåtelse än femtio år kunna äga rum.

Frågan om upplåtelsetiden, då det gäller urngravplats, upptages även av kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde, som påpekar, att urnor ofta är av så beständigt material och så placerade — i nischer, i mur eller i betongkammare — att de icke förstöres.

Norrköpings kyrkliga samfällighets kyrkogårdsstyrelse uttalar, att grav­ rätt icke alltid medför rätt för gravrättsinnehavaren att taga gravplatsen i anspråk för gravsättning under hela den tid, som gravrätten omfattar. En­ dast för fall av upplåtelse för alltid föreligger sådan rätt. Vid temporär upp­ låtelse däremot är i fråga om kistgravar rätten inskränkt på grund av gäl­ lande bestämmelser i hälsovårdsstadgan om s. k. vilotid under minst 15 år.

I Norrköping har vilotiden i fråga om kistgravar satts till 20 år, och på vissa orter har tiden bestämts till ända upp till 30 eller 40 år. I fråga om urngra- var med tidsbegränsad upplåtelse har i Norrköping vilotiden bestämts till 10 år, en för urnans förvittring beräknad tid, som utmätts med hänsyn till det i denna stad föreskrivna urnmaterialet. Innehavet av gravrätt till en kist- gravplats för exempelvis 50 år medför således icke rätt till gravsättning å platsen under i varje fall de sista 15 åren av upplåtelsetiden, såvida icke för­ längning av upplåtelsetiden mot vederbörlig avgift sker. Gravrätt är sålunda icke liktydigt med begravningsrätt. Detta är något, som en gravrättsinne­ havare i allmänhet har svårt att förstå, enär han under åberopande av sitt gravbrev anser sig ha rätt att nyttja gravplatsen för begravningsändamål utan inskränkning under hela upplåtelsetiden, önskvärt vore därför, att be­ greppsbestämningen gravrätt—begravningsrätt erhölle ett klarare uttryck i lagen. För övrigt kan ifrågasättas, huruvida icke i lagen borde införas en enhetlig bestämmelse om vilotidens längd, detta med hänsyn till de högst olika tider härför, som tillämpas på olika orter. För det fall att vilotiden är bestämd till exempelvis 30 år, skulle gravsättning å en på 25 års tid upplå­ ten gravplats icke kunna ske mer än en gång d. v. s. i samband med själva upplåtelsen. Skulle ytterligare gravsättningar tillåtas under upplåtelseperio­ den, måste detta nämligen medföra, att kyrkogårdsinyndigheten självmant, utan att erhålla någon avgift, förlänger tiden för gravplatsens bestånd allt efter vilotidens erforderliga längd. En maximering av vilotiden får därför anses vara väl motiverad och då lämpligen till 20 år.

Sistnämnda fråga behandlas även av hälsovårdsnämnden i Malmö, som ifrågasätter, huruvida icke i lagen bör upptagas generellt gällande bestäm­ melser om när rätten att nyttja gravplats upphör.

3

llihang till riksdagens protokoll l'J63. 1 samt. Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition nr til år 1063

De föreslagna reglerna om innehavare av rätten till grav­ plats har i allt väsentligt godtagits av remissorganen.

I anslutning till den föreslagna bestämmelsen, att överlåtelse av gravrätt ej må ske till annan än närstående eller upplåtaren, föreslår kammarkollegiet, att beträffande obelagd grav stadgas skyldighet för npp- låtaren att, om gravrättsinnehavaren så påfordrar, återtaga gravplatsen och därvid, om avgift utgått för gravrätten, återbetala avgiften till innehavaren.

De föreslagna bestämmelserna om förverkande av gravrätt har mött erinran från kyrkokamreraren i Huddinge församling, som anser att tillsynsmyndigheten bör ha rätt att ingripa på ett tidigare stadium än det då »uppenbar» vanvård föreligger. Härom anföres.

Det torde få anses tillräckligt att kräva att vården konstateras vara brist­ fällig för att upplåtaren skall äga rätt att själv tills vidare övertaga densam­ ma. Samtidigt bör gravrättsinnehavaren kunna åläggas att tillfredsställande återupptaga vården inom viss tid, förslagsvis ett år, vid äventyr att gravrät­ ten förklaras förverkad. Då gravrätten enligt betänkandet anses ha offent­ ligrättslig karaktär synes gällande regler om besvär över kommunalmyn­ dighets beslut bli tillämpliga i dylika fall. Detta torde innebära tillräckliga garantier för att missbruk av bestämmelserna om myndighetens ingripande icke sker från upplåtarens sida.

Utredningsmannnens förslag i fråga om myndighets åtagande av vård av gravplats har föranlett uttalanden från flera håll. Den remissinstans som mest ingående uppehållit sig vid ämnet är Föreningen

Sveriges kyrkokamrerare. Föreningen vänder sig mot utredningsmannens uttalande, att det efter den föreslagna lagens ikraftträdande bör vara upp­ låtaren obetaget att i utgifts- och inkomststatens driftbudget upptaga be­ räknade avgifter och nyttiggöra dem allt efter som de inflyter. Ett sådant förfaringssätt skulle innebära en förtäckt skuldsättning och strider sålunda mot sunda kommunalekonomiska principer. Skulden måste årligen — kan­ ske under hundratals år — avbetalas i form av kostnader för gravunderhåll.

Om kommunen lånar medel, bör detta komma till synes å dess balansräk­ ning. Hänsyn härtill bör tagas vid bestämning av kommunens underställ- ningsfria lånerätt. Det riktiga förfaringssättet torde vara att fondera en­ gångsersättningarna. Detta har kyrkokommunerna även gjort i mycket stor utsträckning. För de större och medelstora städerna uppgår fonderna till miljonbelopp. Det är emellertid numera icke möjligt att utan Kungl. Maj :ts medgivande avsätta medel till andra fonder än vissa i lagstiftningen särskilt angivna. Då dessutom nu gällande fondbildningsregler ej medgiver fondering av medel efter hand som de inflyter, måste avsättning ske i efterhand med i staten angivna belopp. Föreningen fortsätter härefter:

De fonder, som härvid närmast kan komma ifråga, är allmän eller sär­ skild investeringsfond. Om mot engångsersättningarna svarande belopp kon­ sekvent tillföres investeringsfonden, kommer kommunens ekonomi att kon­ solideras i samma mån som kommunen ikläder sig framtida förpliktelser (under förutsättning att engångsersättningarna avvägas rätt). Emellertid erbjuder systemet icke samma klarhet från redovisningssynpunkt som det

35

av kommunerna allmänt praktiserade systemet med särskild fond. Vårdkost­ naderna höra ju hemma i driftbudgeten, där de — för alt ej belasta skatte­ betalarna —- böra uppvägas av medel ur den särskilda fonden, gravfonden, vilken sålunda har driftfonds karaktär. Man får då också en viss möjlighet att år från år konstatera vårdnadsåtagandenas ekonomiska konsekvenser, vilket kan vara av värde vid framtida beräkningar av engångsersättningar. Om konsolideringen i stället sker till investeringsfond, som ju har kapital­ fonds karaktär, förlorar man, allt efter som medlen komma till användning för kapitalutgifter och sålunda försvinna ur räkenskaperna, denna kontroll­ möjlighet. Vidare uppkommer en förväxling av ändamålet för skatteutdebi- teringen. Om engångsersättningarna via investeringsfond användas för exem­ pelvis byggande av församlingshem, komma kostnaderna härför — allt efter som vårdnadsåtagandena skola fullgöras — att drabba skattebetalarna i form av utdebitering för gravunderhåll. Detta är från redovisningssynpunkt icke tillfredsställande.

Åberopande nu angivna förhållanden föreslår föreningen införande av en bestämmelse, som ger de kyrkliga kommunerna rätt att utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande avsätta engångsersättningarna till en särskild fond, driftfond, efter hand som de inflyter och att taga medlen i anspråk efter hand som de erfordras för underhåll av de gravplatser inbetalningarna avser.

I fråga om den lagtekniska lösningen av frågan anför föreningen. Ett tillägg av nämnt innehåll torde böra infogas i begravningslagen eller i församlingsstyrelselagen. Den bristande kongruens mellan borgerliga och kyrkliga fondbildningsregler, som härigenom skulle uppkomma, motiveras av det säregna institut inom kyrklig förvaltning, som engångsinbetalningar- na utgöra.

Om härvid alternativet att infoga tillägget i begravningslagen väljes, synas övergångsbestämmelserna angående ersättningar för alltid kunna utgå och ersättas med en bestämmelse om generell rätt att fondera alla slag av en­ gångsersättning (även för bestämt antal år) enligt förslaget härovan. Häri­ genom skulle även en annan fråga få sin lösning, nämligen den, hur man skall förfara med engångsersättningar för alltid enligt 1916 års lag, om en kyrkogård nedlägges. Detta problem löses icke i lagförslaget. Även kapital­ medlen bör kommunen få förfoga över, om blott vårdnadsåtagandet fullgö- res, vilket ju är ofrånkomligt. Behov av bestämmelser med syfte att skapa säkerhet i detta avseende föreligger numera icke.

Enahanda uttalanden göres av samfällda kyrkorådet i Hälsingborg, till vars mening även domkapitlet i Lund ansluter sig.

Landskommunernas förbund är mera välvilligt inställt till förslaget och hälsar med tillfredsställelse, att det hittillsvarande tvånget att avsätta me­ del till gravunderhållsfond vid åtagande av vård för all framtid avskaffas och att det i fortsättningen blir församlingarnas ensak att avgöra, huruvida ifrågavarande avgifter skall avsättas till allmän investeringsfond eller an­ vändas för alt täcka driftutgifter.

Även Stadsförbundet är tillfredsställt med förslaget. Gravunderhållsfon­ derna har enligt förbundets mening numera ej någon större uppgift att fylla, men de ger ofla upphov till motsättningar mellan kyrkogårdsmyndigheter och innehavare av rätt till gravplats på grund av att fondernas avkastning ej tillnärmelsevis brukar kunna täcka kostnaderna för gravunderhållet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 141 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr läl år 1963

37

sida. Endast för det fall att kyrkogårdsmyndighetens vägran att villfara det såsom berättigat ansedda önskemålet på ett otillbörligt sätt inkräktar på den enskildes intresse, kommer detta att bli utslagsgivande. Att ett otillbörligt tillvägagångssätt vid bedömandet av ifrågavarande spörsmål skulle komma kyrkogårdsmyndigheten till last, får väl i regel anses vara otänkbart. Under sådana förhållanden skulle ett avvisande från kyrkogårdsmyndighetens sida av ett önskemål, som den i och för sig anser vara berättigat, alltid kunna ske. Ett överklagande av ett sådant beslut skulle näppeligen leda till någon framgång, alldenstund motbevisningen från kyrkogårdsmyndighetens sida allenast skulle behöva ådagalägga, att beslutet icke vore otillbörligt, även om den enskildes önskemål i och för sig vore berättigat.

Föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare ställer sig tveksam till den valda formuleringen, som enligt föreningens mening kan komma att på ett otillbörligt sätt utnyttjas till förfång för en god grawårdskultur.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare anser, att bestämmelsen i fråga kan ha sitt värde som norm för upplåtarens bedömning, men vill ändock starkt ifrågasätta om den icke bör utgå. Enligt föreningens mening kan regeln in­ spirera till obefogade besvär över upplåtarens beslut, särskilt om oansvariga försälj arintressen spårar en möjlighet att så småningom luckra upp myn­ digheternas omsorg om gravvårdarnas kvalitativa och kvantitativa egen­ skaper. : i

Kyrkogårdsnämnden i Uppsala framhåller, att estetiska och praktiska syn­ punkter ofta framtvingar olika föreskrifter för olika områden av en och samma kyrkogård. Med den föreslagna regeln skulle därav följa, att grav- rättsinnehavarnas önskemål blir olika tillgodosedda inom olika områden.

Det kan därför ifrågasättas, om en bestämmelse av detta slag bör intagas i lagtexten.

I frågan huru bör förfaras med gamla gravvårdar uttalar landsantikvarien i Uppsala län, att gravvårdar från äldre århundraden bör förvaras förslags­ vis i kyrkans vapenhus och att nyare gravvårdar av helt vanlig typ bör kun­ na nedgrävas inom kyrkogårdens område, varvid anteckning bör ske om det exakta läget av platsen. Beträffande gravstenar och gravmonument av sär­ skilt kulturhistoriskt värde bör samråd ske med den lokala representanten för kulturminnesvårdsmyndigheten.

Ett stort antal remissorgan har kritiserat den föreslagna ovillkorliga be­ stämmelsen om att upplåtelse av gravrätt skall ske skriftligen i form av gravbrev. Göteborgs kyrkogårdsstyrelse anför härom.

Innehavare av gravrätten är den till vilken sådan rätt upplåtits. Frågan om till vem upplåtelsen skall ske — en fråga som är av synnerlig vikt för de kyrkogårdsförvaltande myndigheterna — har icke i betänkandet uppta­ gits till närmare skärskådande. I många fall löser sig frågan utan några komplikationer. Så är fallet, när en person under sin livstid ordnat med gravplats; han har själv förvärvat gravrätten, som efter hans död övergår till efterlevande enligt förslagets bestämmelser. I allmänhet blir emellertid frågan om gravplats aktuell först vid dödsfallet. Man frågar sig då till vem gravrätten skall upplåtas. Arvingarna — om några närmare sådana finnas

Kungl. Maj:ts proposition nr iil år 1963

— äro måhända ej omedelbart beredda att taga ståndpunkt härtill. Såvitt ur betänkandet kan utläsas är det meningen, att upplåtelsen skall ske till viss fysisk person. Det torde således ej ifrågakomma att utfärda gravbrevet till dödsboet. Detta kan nämligen utgöras av personer eller inrättningar, som icke enligt bestämmelserna må övertaga gravrätten. Så kan exempelvis bliva fallet när allmänna arvsfonden är arvinge. Det föreliggande spörsmålet tor­ de bli aktuellt särskilt då fråga är om upplåtelse av allmän grav för en per­ son utan närmare anhöriga och utan efterlämnade tillgångar. I sådant fall ombesörjes här i staden begravningen enligt överenskommelse mellan social- vårdsmyndigheten och begravningsentreprenör. Denne gör anmälan hos kyrkogårdsförvaltningen, som reserverar gravplats och tid för jordfästningen, om vilken därefter göres anteckning i gravboken. Kostnaden för kista, svep­ ning och dylikt betalas liksom arvodet till entreprenören av socialvårdsmyn- digheten; i övrigt utgår ingen avgift. Jämväl i ett sådant fall skall emellertid enligt förslaget en gravrätt upplåtas och gravbrev utfärdas. Enligt---------— i begravningslagen kan, om motsvarande förhållande föreligger beträffande en redan tidigare upplåten gravrätt, som övergått till sedermera avliden person, överlåtelse ske genom förordnande av upplåtaren. Med hänsyn här­ till kunde det ifrågasättas, om i det först antagna fallet redan själva upplå­ telsen skulle ske till upplåtaren, ett förfarande som förefaller oegentligt. Och att i ett sådant fall ett gravbrev skulle utfärdas framstår närmast som meningslöst.

Även kammarkollegiet anmärker, att det i vissa fall är tveksamt för vem gravbrev skall utfärdas. Som exempel nämnes, att en person avlider utan att efterlämna några närstående för vilka gravbrev kan utfärdas eller att fråga är om en helt okänd person. Enligt kollegiets mening bör något grav­ brev icke utfärdas i dylika fall. Gravrättsinnehavare kommer då ej att fin­ nas, och kyrkogårdsmyndigheten bör tillsvidare vårda gravplatsen. Därest en anhörig till den avlidne sedermera anmäler sig, bör hinder ej möta att i efterhand utfärda gravbrev. Domkapitlet i Luleå stift, samfällda kyrkorådet i Malmö, Föreningen Sveriges kyrkokamrer are, Svenska pastoratens riks­ förbund och kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektions­ område berör samma fråga och uttalar liknande meningar.

Departementschefen

I direktiven för den utredning som ligger till grund för de nu framlagda författningsförslagen framhölls vissa brister i gällande bestämmelser på fö­ revarande rättsområde. Bl. a. påtalades, att 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats avsåg endast en kategori av gravar. Anmärkningar riktades även mot den juridiska konstruktionen av upplåtelsen av rätt till gravplats. Vidare anmärktes, att föreskrifter om registrering av gravplatser saknades.

Den författningsmässiga regleringen av det rättsområde som innefattar reglerna om begravningsplatser och gravar är splittrad. Gällande bestäm­ melser har tillkommit vid skilda tidpunkter och i skiftande sammanhang, något som givetvis icke varit ägnat att befrämja enhetlighet.

39

Nyssnämnda förhållande jämte de i direktiven angivna omständigheterna har vid flera tillfällen föranlett kyrkomötet att uttala sig för en översyn av lagstiftningen på gravrättens område. Kyrkomötet har därvid även påtalat bristen på positiva lagbud i flera väsentliga hänseenden.

Lagstiftning på ett område av den beskaffenhet varom här är fråga är förenad med särskilda svårigheter. Hänsyn måste nämligen tagas till, för­ utom annat, pietetssynpunkter av skilda slag. Detta har stått klart för ut­ redningsmannen och i flera hänseenden påverkat utformningen av de fram­ lagda förslagen. De avvägningar mellan skilda intressen som därvid före­ kommit synes mig i allt väsentligt väl motiverade. Åtskilliga remissorgan har också uttalat sin tillfredsställelse över det förtjänstfulla sätt varpå dessa avvägningar skett.

I syfte att realisera det av kyrkomötet uttalade önskemålet om en f ö r- fattningsmässig samordning av de olika rättsreglerna på före­ varande område har utredningsmannen sammanfört de föreslagna reglerna om begravningsplatser och gravar samt till desamma fogat gällande bestäm­ melser om jordfästning och gravsättning. De grundläggande bestämmelserna i samtliga dessa hänseenden har samlats i en lag, som i förslaget benämnts begravningslag.

En samordning av det slag utredningsmannen förordat, innebärande att olika lagregler, vilka äger ett visst samband, sammanföres i en gemensam lag, kan många gånger medföra väsentliga fördelar. Då i förevarande samman­ hang talats om den splittrade lagstiftningen torde emellertid främst ha av­ setts reglerna om begravningsplatser och gravar. I den mån samma kritik riktats mot lagstiftningen om jordfästning och gravsättning, torde bristerna få anses avhjälpta genom tillkomsten av 1957 års jordfästningslag. Att några allvarligare anmärkningar ej anses kunna riktas mot denna lag framgår därav, att remissbehandlingen av förslaget till begravningslag, såvitt angår de från jordfästningslagen överförda bestämmelserna, föranlett endast några detaljanmärkningar.

Nyssnämnda omständigheter talar för att ett sammanförande i en enda författning av reglerna i jordfästningslagen samt de föreslagna nya reglerna om begravningsplatser och gravar — vilka båda regelkomplex för ö\rigt av­ ser från varandra tämligen fristående områden — ej är nödvändigt. Härtill kommer en av utredningsmannen icke närmare behandlad fråga, nämligen den om den föreslagna lagens lcgislativa natur. Beträffande jordfästnings­ lagen löstes denna fråga på det sättet, att de bestämmelser som ansågs vara av kyrkolags natur upptogs i en särskild avdelning av lagen. Utrednings­ mannens förslag, vari jordfästningslagens bestämmelser genomgripande om­ disponerats, innebär att denna klara gränsdragning frånfalles. Vad beträffar de av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar synes dessa — såsom jag senare skall närmare utveckla icke vara av kyrkolags natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

41

gon kritik. Tvärtom har i flera yttranden uttalats uppskattande omdömen om förslaget. Därvid har särskilt framhållits det principiellt tilltalande i att kategoriklyvningen mellan olika gravar avskaffas. Jag kan helt ansluta mig till förslaget härutinnan. Den föreslagna konstruktionen är otvivelaktigt för­ enad med stora fördelar; samtidigt som de olägenheter, vilka följer av gäl­ lande regler, i stor utsträckning undanröjes, erhålles en god grund för de ytterligare bestämmelser som erfordras i olika hänseenden.

Ett genomförande av utredningsmannens förslag, såvitt avser gravrättens konstruktion, föranleder vissa ändringar i lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Upplåtelsetiden för gravrätt utgör enligt förslaget minst 15 och högst 50 år, men upplåtelse kan även ske för alltid, varmed förstås så länge gravplatsen utgör del av allmän begravningsplats. Om upplåtelsetid ej bestämts, skall upplåtelsen anses ha skett för 25 år. Vidare föreslås viss rätt att erhålla förnyad upplåtelse.

Vid remissbehandlingen har från ett par håll påyrkats, att möjligheten att upplåta gravplats »för alltid» slopas. I övrigt har bl. a. framkommit förslag om en enhetlig upplåtelsetid av 25 år.

Även om skäl kan anföras för en enhetlig upplåtelsetid, anser jag att det med hänsyn till varierande lokala förhållanden och traditioner ej bör kom­ ma i fråga att införa en regel därom. I likhet med utredningsmannen finner jag vissa omständigheter tala för ett förbud mot upplåtelse »för alltid». Med hänsyn till att det dock i vissa fall kan vara försvarligt med sådana upplå­ telser och till att det står innehavaren av begravningsplatsen fritt att tidsbe­ gränsa upplåtelserna, synes anledning ej föreligga att i lagen utesluta upp­ låtelser av angivet slag.

Ett par remissorgan har upptagit frågan, när rätten att nyttja gravplats upphör. Att sådan rätt — stundom kallad begravningsrätt — ej föreligger efter utgången av upplåtelsetiden är uppenbart, men vid remissbehandlingen har gjorts gällande att gravsättning ej må ske senare under upplåtelsetiden än att därav återstår åtminstone tid motsvarande minsta vilotiden, d. v. s. minst 15 år när fråga är om kistgrav. Om upplåtelsetiden är exempelvis 50 år, blir spörsmålet alltså, huruvida gravsättning må ske under hela tiden eller endast under de 35 första åren.

Med hänsyn till möjligheterna att erhålla förnyad upplåtelse är hela denna fråga givetvis av mera teoretisk än praktisk betydelse, men ett ställningsta­ gande är erforderligt för att skapa klarhet om och när en begäran om för­ nyad upplåtelse är nödvändig. Enligt förslaget uppkommer gravrätt, då för jordande av avlidens stoft eller förvaring av avlidens aska visst område på begravningsplats upplåtes. Med utgångspunkt från denna regel är det natur­ ligt att i princip uppfatta gravrätten såsom en rätt att under hela upplåtelse­ tiden använda gravplatsen för avsett ändamål. Ett sådant betraktelsesätt tor­ de också vara det som lättast kan vinna förståelse hos allmänheten.

Två betydelsefulla frågor är, vem som skall anses vara innehavare av gravrätt och under vilka omständigheter överlåtelse av grav­ rätt må äga rum. I de av utredningsmannen i dessa hänseenden gjorda övervägandena kan jag i allt väsentligt instämma. De föreslagna reglerna — som också godtagits av remissorganen — lämnar visserligen icke svar på alla de frågor som kan uppkomma, då det gäller att avgöra vem som skall anses vara innehavare av gravrätt, men de ger god ledning och är på så sätt ägnade att motverka uppkomsten av tvister på detta område.

Bestämmelsen om att överlåtelse ej må äga rum till annan än närstående eller till upplåtaren bör enligt kammarkollegiets mening kompletteras med en föreskrift om att upplåtaren är skyldig att återtaga obelagd gravplats och återbetala eventuellt erlagd avgift.

Med hänsyn till de uppställda inskränkningarna i gravrättsinnehavares rätt att överlåta gravrätten skulle det måhända i och för sig finnas skäl att stadga skyldighet för upplåtaren att på begäran återtaga obelagd gravplats. I vissa fall skulle det emellertid vara ett uttryck för pietetslöshet att upp­ låta platsen till annan person, och det bör då ej heller åligga upplåtaren att återtaga gravplatsen. Ett yrkande därom kan i en sådan situation vara för­ anlett enbart av en strävan att tillgodogöra sig det förmögenhetsvärde grav­ rätten representerar. Givetvis kan det i andra fall föreligga fullt legitima skäl för en gravrättsinnehavares önskan att upplåtaren skall återtaga grav­ platsen. I sådana fall torde det ej heller vara något hinder för innehavaren av begravningsplatsen att upplåta gravplatsen till annan person. Med hänsyn till den fullt naturliga strävan att begränsa begravningsplatsernas omfång kan också förväntas, att upplåtaren i det allt övervägande antalet fall kom­ mer att vara villig återtaga gravplatsen. På grund av det anförda anser jag, att någon föreskrift i det av kammarkollegiet angivna hänseendet icke bör upptagas i lagen.

Beträffande förverkande av gravrätt på grund av vanvård av gravplatsen finns enligt min mening ej anledning att gå längre än utred­ ningsmannen föreslagit, d. v. s. att tillåta förverkande på ett tidigare sta­ dium än det då vanvården blivit uppenbar eller att införa på visst sätt sank­ tionerade förelägganden att avhjälpa bristerna i vården.

En vid remissbehandlingen mycket uppmärksammad fråga är f o n d e- ringsreglerna beträffande avgifter i samband med åtagande av vård av gravplats.

Enligt 7 § i 1916 års lag åligger det myndighet, som mottagit medel av­ sedda för vård och underhåll under all framtid av gravplats, att fondera dessa medel. Syftet härmed är att bereda trygghet för ett behörigt fullgöran­ de av underhållsskyldigheten. Vid sidan av fonder, som tillkommit i enlig­ het med den nu angivna bestämmelsen, finns ofta donationsfonder, vilka helt eller delvis har till ändamål att lämna avkastning för framtida vård av gravplats. Dessutom finns av församlingarna eller vederbörande kommuner

Kungl. Maj:ts proposition nr 141 år 1963

Kungl. Maj.ts proposition nr lil år 1963

45

upplåtelsen. Huruvida den som har gravbrevet i sin hand eller någon annan skall anses vara innehavare av gravrätten, får — om fråga härom uppkom­ mer — avgöras med ledning av de i lagen upptagna reglerna.

Med nyss angivna betraktelsesätt möter ej svårigheter att utfärda grav­ brev även i de fall, då en avliden saknar anhöriga eller då upplåtelsen sker för gravsättning av stoftet eller askan efter en helt okänd person. Gravbre­ vet skulle emellertid i dessa fall icke fylla någon praktisk funktion och bör därför kunna undvaras. I lagen bör detta komma till uttryck genom en före­ skrift om att gravbrev skall utfärdas, såframt det icke av särskilda skäl fin­ nes kunna underlåtas.

Utredningsmannen har, som jag redan nämnt, icke närmare behandlat frågan om den föreslagna lagstiftningens legislativa natur. Med den av mig förordade lösningen att icke upptaga reglerna om jordfäst­ ning och gravsättning i den nu ifrågavarande lagen, begränsar sig denna frå­ ga till de föreslagna bestämmelserna om begravningsplatser och gravar.

Stiftandet av 1916 års lag om nyttjanderätt till gravplats skedde i den för kyrkolag föreskrivna ordningen. Denna ordning iakttogs även, när år 1921 i lagen infördes vissa bestämmelser om fondering av medel, vilka inbetalats för vård av gravar.

Frågan huruvida 1916 års lag är av kyrkolags natur behandlades av kyrko- möteskommittén i dess år 1955 avgivna betänkande om kyrkomötets grund- lagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955: 47). Kommittén — som ansåg tveksamt om lagen till någon del var av sådan natur — uttalade, att kyrkan visserligen hade anspråk på att särskilt kyrkogårdarna hölls i värdigt skick men att frågorna om villkoren och ordningen för upplåtande av enskild grav å kyrkogård eller annan allmän begravningsplats icke i första hand var kyrkliga angelägenheter utan frågor av allmänt medborgerligt intresse. I det utkast till ny kyrkolag, som kommittén framlade, upptogs icke heller några bestämmelser som motsvarade 1916 års lag. Kommittén var dock icke enig i sin uppfattning, i det att en av dess ledamöter, numera ärkebiskopen Hult- gren, ansåg att kommittén icke tillräckligt beaktat det nära samband som består mellan kyrka och kyrkogård.

Historiskt sett må det ha varit naturligt att — med hänsyn till det nära sambandet mellan kyrka och kyrkogård samt de former, under vilka jord­ fästning tidigare skulle ske — anse lagstiftningen om begravningsplatser och gravar böra tillkomma i den ordning som är stadgad för stiftande av kyrko­ lag. Olika omständigheter har emellertid medfört, att ett annat betraktelse­ sätt nu torde få anläggas. Kyrkogård eller annan begravningsplats använ­ des numera även för begravning i annan ordning än svenska kyrkans och i ökad utsträckning för begravning av personer, som ej tillhör svenska kyr­ kan. Härtill kommer att begravningsplatserna oftare än förr är geografiskt skilda från kyrkobyggnaderna. Särskilt markant är förändringen i fall, då den borgerliga kommunen har ansvaret för allmän begravningsplats. Dessa förändringar kan självfallet icke sägas ha medfört, att lagstiftningen om

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1063

49

Domkapitlet i Visby anför i fråga om nedläggande av begravningsplats följande.

Enligt förslaget skall fråga om nedläggande av begravningsplats alltid vara beroende av Kungl. Maj:ts prövning, och det torde" alltså för framtiden bliva väl sörjt för att ingen av nu använda begravningsplatser kommer att överlämnas till förfall. Åtskilliga tidigare använda begravningsplatser hava emellertid upphört att vårdas såsom sådana. De äro på grund härav att anse såsom redan nedlagda, och vanvård där kan förekomma. Även å sådana begravningsplatser kunna pietetshänsyn med styrka göra sig gällande; och domkapitlet får då ifrågasätta, om även i fortsättningen bör beträffande dessa begravningsplatser godtagas förut vedertagen uppfattning, enligt vil­ ken församling ensam kunnat avgöra, huruvida och på vilket sätt en sådan begravningsplats skall vidmakthållas. En reglering med avseende å dessa begravningsplatser, innebärande skyldighet för församling att underställa myndighet förslag beträffande vård om sådan redan nedlagd begravnings­ plats, bör enligt domkapitlets mening kunna övervägas. Ytterligare under­ sökning av förhållandena i de enskilda fallen bör måhända först verkstäl­ las.

Departementschefen. Enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna till den nya lagen skall denna i tillämpliga delar lända till efterrättelse även i fråga om befintliga begravningsplatser. Vad beträffar det i förevarande paragraf föreslagna förbudet mot utmätning torde detta icke kunna upp­ rätthållas gentemot borgenär, som till säkerhet för sin fordran har fått in­ teckning i den fastighet, vari begravningsplatsen ingår. Spörsmålet torde emellertid vara av ringa praktisk betydelse. Självfallet bör vid anläggande av nya begravningsplatser eller utvidgning av befintliga tillses, att marken icke besväras av inteckningar.

Med de förordade övergångsbestämmelserna kommer förevarande bestäm­ melser om nedläggande av begravningsplats ej att bli tillämpliga beträf­ fande begravningsplatser, som nedlagts före lagens ikraftträdande. Även om vissa skäl kunde tala för en annan ordning, skulle en sådan svårligen kun­ na genomföras.

Frågan om fredningstid för nedlagd begravningsplats bör bedömas mot bakgrund av främst lokala förhållanden. På grund av dessa förhållandens skiftande karaktär anser jag icke lämpligt, att i lagen anges viss frednings­ tid.

Frågan, huruvida ny invigning skall ske i fall då del av en begravnings­ plats under någon tid använts för annat ändamål, torde få bedömas från fall till fall. Avgörande bör därvid vara, huruvida området trots allt utåt fram­ stått såsom eu del av begravningsplatsen.

Bedömandet, huruvida begravningsplats skall få överlåtas eller helt eller delvis nedläggas eller användas för annat än begravningsändamål, torde kunna anförtros vederbörande länsstyrelse.

4 §•

Denna paragraf, som delvis är hämtad från 5 § andra stycket jordfäst­ ningslagen, överensstämmer med 17 § i utredningsmannens förslag.

4

lliliang till riksdagens protokoll 1363. I samt. Nr 141

Kungl. Maj:ts proposition nr lkl år 1963

5 §•

Bestämmelsen, som svarar mot 18 § i utredningsmannens förslag, har icke någon motsvarighet i gällande lagstiftning.

Departementschefen. Vid utfärdande av bestämmelser i administrativ väg om skyldighet att upprätta gravkarta och att föra gravbok torde få över­ vägas bl. a., huruvida sådan skyldighet bör stadgas även i fråga om grav­ platser, som tagits i bruk före den nya lagens ikraftträdande. Även frågan, om och i vilken utsträckning denna skyldighet skall gälla innehavare av enskild begravningsplats, får därvid närmare undersökas.

Om gravrätt

6

§.

Av paragrafen, som motsvarar 19 § i utredningsmannens förslag, har i gällande rätt tredje stycket motsvarighet i 3 § 1916 års lag om nyttjande­ rätt till gravplats.

Remissyttrandena. Luleå domkapitel anmärker, att förslaget saknar be­ stämmelse om när rätt till förvärv av gravrätt skall anses föreligga. Upplå­ telse av gravrätt sker vanligen i samband med dödsfall eller begravning, men förekommer ganska ofta utan samband härmed. Vid tillfällen, då brist på gravplatser föreligger, och erfarenheten visar att så ofta kan bli fallet, bör — anser domkapitlet — innehavare av begravningsplats äga lagstadgad rätt att införa begränsning av de enskildas rätt till förvärv av gravplats.

Departementschefen. Även om det ej är ovanligt att rätt till gravplats förvärvas redan under vederbörandes livstid, finns enligt min mening icke anledning att i lagen inskriva någon skyldighet för innehavare av allmän begravningsplats att upplåta gravrätt i en sådan situation. Av regeln om skyldighet för församling att hålla begravningsplats med erforderligt antal gravplatser följer däremot, att församling är skyldig upplåta gravrätt, då så erfordras för att bereda avliden församlingsbo en sista lägerstad. Motsva­ rande gäller, då borgerlig kommun ålagts skyldighet att anlägga begrav­ ningsplats.

7 §•

Denna paragraf motsvarar 1 § andra stycket och 5 § i 1916 års lag samt

20 § i utredningsmannens förslag. I fråga om allmängravar föreligger för närvarande icke någon rätt att erhålla förnyad upplåtelse.

Utredningsmannen. Enligt 1916 års lag har innehavare av egen gravplats i princip rätt att få upplåtelsetiden förlängd. Någon sådan rätt föreligger där­ emot ej i fråga om allmängravarna. Det kan från väsentliga synpunkter, pietetssynpunkter, framstå såsom ett önskemål att rätt till förlängning av

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

len liksom i 1916 års lag talas om rätt att mot skälig avgift erhålla förnyad upplåtelse, detta icke betyder att församling är skyldig att taga ut avgift.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om i lag­ texten uttrycket »för alltid» bör användas ens i förening med satsen »var­ med förstås etc.------------- ». Risk föreligger, att uttrycket »för alltid» kan komma att användas utan denna högst nödvändiga förklaring.

Flera remissorgan har upptagit frågan om tillvägagångssättet vid för­ längning av upplåtelsetiden. Kyrkorådet i Malmö anser, att framställning om förlängning bör få göras endast under en begränsad tidrymd före den löpande upplåtelsetidens utgång. Endast om så sker kan rätt bedömas, hu­ ruvida bifall till framställningen medför synnerligt men vid begravnings­ platsens nyttjande. Samma uppfattning uttalas av Föreningen Sveriges kyrkokamrerare och av Luleå domkapitel. Svenska pastoratens riksförbund anser, att tvekan ibland kan uppstå beträffande den tidpunkt vid vilken för­ nyad upplåtelse kan påfordras.

Norrköpings kyrkliga samfällighets kyrkogårdsstyrelse vänder sig mot ut­ redningsmannens uttalande om den tid ny upplåtelse kan avse och fram­ håller, att uttalandet ej står i överensstämmelse med den föreslagna lag­ texten, vilken saknar motsvarande inskränkning. Enligt kyrkogårdssty- relsens mening kan det i vissa fall finnas skäl, som motiverar att förläng­ ning sker för längre tid än som motsvarar den senast gällande upplåtelse­ tiden. Styrelsen hemställer därför, att i lagtexten infogas ett tillägg av inne­ börd att förnyad upplåtelse kan avse tid som anges i paragrafens första styc­ ke. Svenska pastoratens riksförbund anser, att det är tillräckligt, om grav­ rättsinnehavaren tillerkännes rätt till förnyelse för tio eller kanske 15 år i sänder men att det i övrigt bör stå församling fritt att avgöra, vilken tid den nya upplåtelsen skall avse.

Föreningen Sveriges kyrkokamrerare föreslår, att orden »mot skälig av­ gift» utgår med hänsyn till att på åtskilliga håll någon avgift för upplåtel­ serna ej uttages.

Departementschefen. Några olägenheter av att i den nu föreslagna lagen liksom i 1916 års lag tala om upplåtelser »för alltid» synes knappast behöva befaras. Till undvikande av missförstånd beträffande innebörden av ifråga­ varande uttryck kan det emellertid vara lämpligt att i gravbreven återge, vad som enligt lagen avses med upplåtelser för alltid.

Avgörande för frågan, huruvida förnyad upplåtelse skall medgivas, är att gravplatsen är väl vårdad och att den förnyade upplåtelsen ej medför syn­ nerligt men för begravningsplatsens ändamålsenliga ordnande och skötsel. Huruvida dessa förutsättningar är för handen, bör om möjligt bedömas med utgångspunkt från läget vid den löpande upplåtelsetidens utgång. Detta skul­ le kunna motivera en regel om att ansökan om förnyad upplåtelse skall ske under t. ex. de sista tre månaderna av löpande upplåtelsetid. Med hänsyn till att förhållandena varierar starkt mellan skilda begravningsplatser och att

Kungl. Maj:ts proposition nr IM år 1063

53

det stundom kan finnas möjligheter att ganska lång tid före upplåtelsetidens utgång bedöma förutsättningarna för ny upplåtelse, anser jag emellertid icke lämpligt att i lagen närmare reglera denna fråga. I vissa fall kan det för övrigt vara önskvärt att en längre tid före den löpande upplåtelsetidens ut­ gång kunna få frågan om förnyad upplåtelse upptagen till behandling, ex­ empelvis då ny gravsättning blir aktuell.

Beträffande den tid förnyad upplåtelse må avse synes anledning icke före­ ligga att meddela särskilda föreskrifter. Upplåtelse bör kunna ske enligt sam­ ma regler som vid förstagångsupplåtelse. Även i övrigt skall givetvis i fråga om förnyad upplåtelse gälla detsamma som vid förstagångsupplåtelse. Någon uttrycklig bestämmelse, att upplåtaren — vare sig den första upplåtelsen va­ rit avgiftsfri eller icke — äger betinga sig skälig avgift för den nya upplå­ telsen, synes ej heller erfordras.

8

§.

Paragrafen, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överensstämmer med

21 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Med uttrycket närstående i paragrafens andra stycke avses givetvis i första hand de närmaste efterlevande. Men kretsen bör vara något vidare, eftersom här är fråga om personlig anknytning. Liknande syn­ punkter bör vara vägledande som de vilka ligger till grund för bestämmel­ sen i 3 kap. 6 § strafflagen (23 kap. 6 § brottsbalken), där det stadgas straff för underlåtenhet att hindra brott i vissa fall, då det kan ske utan fara för vederbörande själv eller deras närmaste. Ett par samboende oskylda damer kan under vissa förhållanden vara att anse som varandras närmaste. Att

i

förevarande sammanhang uttrycket närstående valts i stället för närmaste är ett uttryck för att kretsen bör bestämmas med större generositet, särskilt när fråga är om släktingar.

Det skulle vara önskvärt, att gravboken lämnade besked om vem som vid varje tid är gravrättsinnehavare eller att övergång av rätten infördes i bo­ ken. Någon obligatorisk föreskrift därom föreslås dock ej. Frågan är ofta oklar och det skulle i vissa fall möjligen kunna i onödan framkalla tvister, om man vid gravrättsinnehavarens frånfälle krävde besked av de efterle­ vande vem som i fortsättningen är innehavare. I förslaget till begravnings- kungörelse har emellertid intagits en bestämmelse, att anteckning om se­ nare gravrättsinnehavare skall göras i fall där det kan ske.

Remissyttrandena. Förordnande om överlåtelse av gravrätt bör enligt sam­ fällda kyrkorådets i Hälsingborg mening delgivas upplåtaren för anteckning i gravbok. Samma mening uttalas av Föreningen Sveriges kyrkokamrerare, som tillägger att upplåtaren bör ha att bekräfta underrättelse av detta slag genom erkännande tecknat å gravbrevet.

Departementschefen. Såsom jag framhållit i samband med den allmänna motiveringen är det även vid den ursprungliga upplåtelsen många gånger

Kungl. Maj:ts proposition nr Hl år 1963

ovisst, vem som är att betrakta såsom gravrättsinnehavare. Det kan därför vara svart att i gravbrevet ange innehavaren. I princip måste emellertid så­ som innehavare anses den till vilken rätten upplåtes. Detta har utsagts i förevarande paragraf. I fall, då upplåtelsen avser stoftet eller askan efter en person, som avlidit utan arvingar eller andra närstående, eller efter en okänd person, är det oegentligt att tala om någon såsom innehavare av gravrätten, men detta i praktiken sällsynta fall torde ej behöva särskilt beaktas i lagtexten.

Även om det vid upplåtelsen är klart, vem som är innehavare av grav­ rätten, uppkommer vid hans död frågan, vem som då inträder såsom inne­ havare. Utredningsmannens förslag ger, som jag förut framhållit, god led­ ning vid avgörandet av denna fråga, men det torde ingalunda alltid vara möjligt att direkt utpeka någon såsom innehavare; efterlämnar avliden gravrättsinnehavare make och arvingar blir dessa i regel gemensamt inne­ havare av gravrätten. Mot denna bakgrund har utredningsmannen ej fun­ nit anledning föreslå någon obligatorisk skyldighet för gravrättsinnehava­ rens efterlevande eller andra närstående att till upplåtaren lämna besked om vem som är den nye innehavaren. Detta ställningstagande synes vara välgrundat. Även om det således ej bör stadgas vare sig skyldighet för grav­ rättsinnehavarens efterlevande att meddela upplåtaren, vem som är ny in­ nehavare, eller rätt för upplåtaren att erhålla besked i samma fråga, är det givetvis önskvärt att anmälan om övergång av gravrätt sker i största möj­ liga utsträckning. Uppmaning att göra sådan anmälan synes lämpligen kun­ na intagas i gravbrevet. Självfallet bör anmälan om ny innehavare av grav­ rätt antecknas i gravboken, och det kan även vara lämpligt att göra anteck­ ning härom i gravbrevet.

9 §■

Denna paragraf, som icke har någon motsvarighet i gällande rätt, svarar mot 22 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Införande av äktamakegrav är ett starkt önskemål.

Innehavare av begravningsplats bör därför ej ställa sig avvisande, när fram­ ställning göres om reserverande av plats för efterlevande make i omedel­ bar anslutning till den först avlidnes grav.

Utredningsmannen anför vidare.

I danska lagens § 24 stadgas, att där på grund av lagstiftningens regler gravplats tillhandahålles utan vederlag skall, om den döde var gift, om så önskas samtidigt omedelbart vid sidan av den anvisade gravplatsen ut- läggas en gravplats för den efterlevande maken, och denne behåller rätten därtill, oavsett om han eller hon dör i eller utom församlingen. Om den efterlevande avlider först efter utloppet av fredningstiden, skall betalning dock erläggas för förnyelse av rätten till gravplatsen enligt de regler som fastställts i reglemente------------ .

I förslaget har ej upptagits någon liknande bestämmelse. De skäl som anförts mot att alltid medgiva förlängning av upplåtelsetiden för vårdad

55

grav, som upplåtits utan avgift, synes här gälla med större styrka. Man kan ej heller bortse från att i fall, där intresset icke är tillräckligt stort för att förvärva egen gravplats, det ofta skulle visa sig att den reserverade platsen av en eller annan anledning ej kommer att tagas i anspråk. Frågan om vilo­ rum för äkta makar tillsammans torde i stor utsträckning kunna losas ge­ nom eldbegängelse eller djupgrävning. I allmänhet torde också marken pa begravningsplatsen kunna disponeras så att äktamakegravar kan ordnas i den utsträckning som är erforderlig.

Remissyttrandena. Den av utredningsmannen föreslagna regeln, att grav­ rättsinnehavaren skall äga bestämmanderätt i fråga om rätten till jordande å viss gravplats, är olämplig anser kyrkogårdsnämnden i Uppsala dom­ kyrkoförsamling. Nämnden utgår därvid från att den föreslagna lydelsen ger gravrättsinnehavaren rätt att, om upplåtaren vägrar ombesörja gravöpp- ning, själv verkställa sådan. Enligt nämndens mening bör endast upplåtaren äga rätt att öppna grav, men om innehavaren av gravrätten ej är tillfreds med upplåtarens beslut, bör han äga att hos länsstyrelsen anföra besvär mot detsamma. Domkapitlet i Västerås stift anser, att förevarande paragraf bör inledas med en bestämmelse om rätt för upplåtaren att inom begravnings­ platsen fastställa gravplats och att orden »vägra ombesörja gravöppning» i förslaget bör utbytas mot »vägra gravsättning». Därigenom betonas, att det tillkommer upplåtaren att lämna medgivande till gravsättning. Samma ändring yrkas av Föreningen Sveriges kyrkokamrerare. I ett särskilt stad­ gande bör enligt samma domkapitels mening utsägas, att det tillkommer gravrättsupplåtaren att ombesörja gravöppning.

Domkapitlet i Växjö stift och Föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare behandlar frågan om äkta makars rätt. Enligt domkapitlets mening bör efterlevande make alltid ha rätt att få gravplats vid den först avlidnes sida. I detta syfte bör, anser nyssnämnda förening, om önskemål därom framställes i samband med upplåtelsen, plats för efterlevande make reser­ veras i grav invid den först avlidne eller, genom djupgrävning, i samma grav.

Departementschefen. Frågan vem som är innehavare av gravrätten har sin största betydelse därigenom, att bestämmanderätten rörande vilka som skall jordas inom gravplatsen tillkommer gravrättsinnehavaren. De an­ märkningar, som framkommit i anslutning till utredningsmannens förslag i detta hänseende, angår samtliga bestämmelsen om att upplåtaren i vissa fall äger vägra att ombesörja gravöppning. Gemensamt för anmärkningarna är, alt de utgår från att endast upplåtaren bör äga verkställa gravöppning.

Den kritiserade bestämmelsen behöver enligt min mening icke uppfattas så, att gravrättsinnehavaren skulle äga att själv ombesörja gravöppning. Nå­ gon sådan möjlighet bör uppenbarligen icke stå honom till buds. Är han missnöjd med beslut, varigenom upplåtaren vägrar gravöppning, bör han i stället ha att klaga över beslutet. Ett sådant tillvägagångssätt torde också vara förutsatt av utredningsmannen. Mot bakgrund av den anförda kritiken har emellertid i paragrafens första stycke ordet gravöppning ersatts av

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1963

ordet gravsättning. Till undvikande av varje missförstånd har dessutom så­ som ett andra stycke tillfogats en uttrycklig bestämmelse om att endast upp­ låtaren äger ombesörja gravöppning.

Enligt utredningsmannens förslag skall efterlevande make icke ha ovill­ korlig rätt att få gravplats reserverad i omedelbar anslutning till den först avlidne makens grav. Från många synpunkter skulle det givetvis vara till­ talande om sådan plats alltid kunde reserveras. Detta har också kommit till uttryck i ett par remissyttranden. Ett system av detta slag skulle emeller­ tid på ett för upplåtaren olämpligt sätt binda handlingsfriheten vid utnytt­ jandet av begravningsplatsen, och denna omständighet har av utrednings­ mannen ansetts väga så tungt, att något förslag om rätt till äktamakegrav i de åsyftade fallen icke framlagts.

Det kan enligt min mening ej anses uteslutet, att en regel om rätt till äktamakegrav i vissa fall skulle kunna skapa stora svårigheter för upp­ låtaren. Beträffande sådana gravplatser, som regelmässigt upplåtes mot av-

familjegravar och liknande gravplatser — är förhållandena annorlun­

da, och de betänkligheter som nyss angivits gör sig där ej gällande. Med hän­ syn till de skäl utredningsmannen anfört är jag beredd att ansluta mig till hans ståndpunkt. Jag utgår emellertid från att upplåtare av gravplats i möjli­ gaste mån kommer att ställa sig positiva till önskemål om reserverande av gravplats för äkta make.

Kungi. Maj:ts proposition nr lbl år 1963

10

§.

Paragrafen motsvarar 4 § i 1916 års lag och 23 § i utredningsmannens förslag.

11

§•

Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i gällande rätt, överens­ stämmer med 24 § i förslaget.

12

§.

Paragrafen, som delvis har motsvarighet i 6 § av 1916 års lag, motsvarar

25 § i utredningsmannens förslag.

Remissyttrandena. Om uppsättande av gravvård skulle vara helt förbju­ det på viss plats bör det enligt domkapitlet i Växjö vara tillåtet att på annat sätt markera, vem som jordats på viss gravplats.

Departementschefen. Det torde få ankomma på upplåtaren av gravrät­ ten att — med beaktande av vad som påkallas för att tillgodose en god grav­ platskultur på begravningsplatsen — avgöra, huruvida och på vilket sätt annan markering på gravplatserna bör tillåtas inom område, där gravvårdar enligt upplåtarens föreskrifter icke får uppsättas.

Närmare bestämmelser om anordningar på gravplats, bl. a. i fråga om för­ handsgranskning av gravvårdar, torde få meddelas i administrativ ordning.

57

Kungl. Maj.ts proposition nr Hl år 1963

13 och 14 §§.

Dessa paragrafer, som saknar motsvarighet i gällande rätt, svarar mot 26 och 27 §§ i förslaget.

Departementschefen. Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörel­ sen för utredningsmannens förslag avses bestämmelsen om förbud mot pant­ sättning och utmätning av gravvård eller annan gravöverbyggnad skola gäl­ la även beträffande grav på enskild begravningsplats. För att någon tvekan icke skall råda i detta hänseende, har en uttrycklig regel härom upptagits i 14 §.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Första stycket i paragrafen, vilken ej har någon motsvarighet i gällande lagstiftning, svarar mot 28 § 1 mom. i utredningsmannens förslag och andra stycket mot 28 § 2 mom. i förslaget.

Utredningsmannen. Ärenden som avses i 1 mom. bör kunna upptagas av länsstyrelse ex officio. Beträffande 2 mom. erinras om att tillsyn över för­ samlings vård av begravningsplats närmast tillkommer vederbörande prost, biskop och domkapitel samt, från profan synpunkt, hälsovårdsnämnd och länsstyrelse. Den kyrkliga tillsynen utövas i allmänhet genom visitationer.

Om sådana finnes närmare föreskrifter i 24 kap. kyrkolagen. I den mån rät­ telse ej vinnes i sådan ordning, torde anmälan böra ske till länsstyrelsen, som då med stöd av förevarande bestämmelse kan meddela vitesföreläggan­ de.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att 2 mom. bör kompletteras med föreskrift om vem som skall lämna handräckning. Enligt länsstyrelsens mening bör det ankomma på överexekutor att lämna hand­ räckningen. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län påpekar, att det i lik­ nande fall brukar vara länsstyrelsen eller överexekutor, som har att lämna handräckning, och anser erforderligt, att i den föreslagna paragrafen utsä- ges vad som avses gälla i förevarande fall. Samfällda kyrkorådet i Malmö utgår från att handräckning skall sökas hos överexekutor och handläggas i enlighet med 191 § utsökningslagen men anför vidare.

Då emellertid länsstyrelsen är överexekutor endast å landet och sålunda icke i stad, som icke jämlikt utsökningslagen hänföres till landet, kan — därest vitesföreläggande alltid skall meddelas av länsstyrelsen — den situa­ tionen uppkomma, att handräckningsfrågan kan komma att behandlas av annan överexekutor än den länsstyrelse, som meddelat vitesföreläggandet. En sådan ordning torde vara mindre tillfredsställande. Till följd härav och då lagtexten —------- bör ge klart besked i den icke oviktiga frågan om handräckningsförfarandet, synes utformningen av 28 § i denna del böra uppta­ gas till förnyat övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr Ht år 1963

Departementschefen. Den vid remissbehandlingen upptagna frågan om vem som skall äga meddela handräckning har föranlett en uttrycklig be­ stämmelse enligt vilken uppgiften skall ankomma på överexekutor. Detta medför visserligen, att det icke alltid blir länsstyrelse som blir behörig myn­ dighet, men några väsentliga olägenheter synes icke vara förenade därmed.

Utan uttryckligt stadgande torde vara klart, att för handräckning i dessa fall skall gälla enahanda bestämmelser, som är stadgade för det i 191 § utsök- ningslagen avsedda fallet.

16 och 17 §§.

Paragrafen motsvarar 29 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen. Då i förevarande paragraf talas om besvär avses för­ valtningsbesvär, vilket innebär att lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut är tillämplig. Besvär skall alltså ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet. Rätten att anföra besvär är ej beroende av att klaganden är församlings- eller kommunmedlem.

Det skall alltjämt tillkomma allmän domstol att pröva avtal om gravunder­ håll. Även frågor om lagligheten av vitesbeslut och om handräckning kan bringas under domstols prövning.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anmärker, att i utredningsmannens förslag föreskrift saknas hur klagan skall föras över länsstyrelses beslut.

Domkapitlet i Växjö anser, att domkapitel bör vara besvärsinstans i mål om förverkande av gravrätt och i mål om gravvård eller annan anordning å grav. Förslaget motiveras med den uppsikt biskop och kontraktsprost vid visitation utövar över bl. a. kyrkogårdarna.

Samfällda kyrkorådet i Malmö ifrågasätter, om icke av praktiska skäl bör införas en bestämmelse om delgivning med sökanden av beslut som avses i förevarande paragraf. Samma mening uttalas av Svenska pastoratens riks­ förbund. Samfällda kyrkorådet i Hälsingborg samt Föreningen Sveriges kyrkogårdsföreståndare anser, att i paragrafen bör angivas den tid inom vil­ ken besvär skall anföras hos länsstyrelsen.

I flera vid remissbehandlingen gjorde uttalanden upptages frågan, vilka kommunala eller församlingskommunala organ det bör tillkomma att fatta beslut i olika frågor på förevarande område. Luleå domkapitel påtalar, att ovisshet lätt kan uppkomma angående vilket församlingens organ (kyrko­ råd, kyrkogårdsnämnd, kyrkostämma eller kyrkofullmäktige) som skall äga beslutanderätt i ärenden angående begravningsplats. Motsvarande problem kan uppstå även i fall, då borgerlig kommun är ansvarig för begravnings­ plats. Domkapitlet önskar därför ett förtydligande av lagtexten. Om borger­ lig kommun handhar begravningsplats, bör det enligt Stockholms domkapitel finnas en särskild av kommunen utsedd styrelse som har det närmaste an­ svaret. Bestämmelse därom bör utfärdas.

59

Svenska pastoratens riksförbund anför i förevarande fråga följande.

Endast på en punkt vill styrelsen påyrka en komplettering. Det gäller för­ delningen av befogenheter och arbetsuppgifter mellan kyrkorådet, å ena, samt kyrkostämma och kyrkofullmäktige, å andra sidan. Den föreslagna för­ fattningstexten innehåller icke några regler härom, meningen torde vara, alt denna kompetensfördelning skall följa av föreskrifterna iförsamlingsstyrel- selagen.------------

Fråga är väl, huruvida icke mera uttryckliga föreskrifter i ämnet erford­ ras. Kyrkorådet har redan nu en dubbelställning. Det är dels en kyrklig myn­ dighet. I sådan egenskap har det befattning med vissa kvarstående ärenden angående kyrkotukt samt förvaltar församlingskyrkans ekonomi. Men dels är kyrkorådet också församlingens beredande, verkställande och förvaltande organ, d. v. s. en kyrkokommunal myndighet.

De i 4 kapitlet begravningslagen omförmälda befogenheterna — t. ex. att avgöra vem som skall få gravsättas i viss grav eller till vem gravrätt skall överlåtas — innebär icke några kommunala förvaltningsbestyr utan äro att hänföra till den s. k. självförvaltningen. Befogenheterna kunna jämföras med exempelvis byggnadsnämnds beslut i en tomtindelnings- eller bygg­ nad slovsfråga. Det synes därför vara riktigast, att det i lagtexten direkt ut­ sågs, att befogenheterna skola tillkomma kyrkorådet. Termen »innehavare av begravningsplats» för väl närmast tanken till församlingen såsom ägare av begravningsplatsen, och det ligger då nära till hands att sluta, att avgö­ randena skola träffas av församlingen-innehavarens beslutande organ, full­ mäktige eller stämma.

Det kan ifrågasättas, huruvida man ej borde använda samma konstruk­ tion som i byggnads-, hälsovårds- m. fl. lagstiftningar, nämligen att före­ skriva, att det i varje församling skall finnas en begravningsplatsnämnd (griftegårdsnämnd), som skall ha de ifrågavarande befogenheterna, samt att om särskild sådan nämnd ej tillsätts, kyrkorådet skall vara begravnings­ platsnämnd.

Departementschefen. Allmänna begravningsplatser innehaves i regel av församlingar eller borgerliga primärkommuner. Därav följer att beslut i ärenden rörande begravningsplatser och gravar i regel kommer att medde­ las av kommunala organ. Beträffande beslut av sådana organ gäller enligt allmänna kommunalrättsliga regler att de, om ej annat är särskilt före­ skrivet, kan överklagas genom kommunalbesvär. Vad i 16 § föreslås om be­ svär utgör emellertid sådana särskilda föreskrifter som sätter de allmänna reglerna om kommunalbesvär ur kraft. Med besvär avses i nämnda para­ graf sådana besvär som utgör det ordinära rättsmedlet inom statsförvalt­ ningen, s. k. förvaltningsbesvär. Rätt att anföra förvaltningsbesvär är icke begränsad till kommunmedlem, och besvärsmyndigheten har här en vidare prövningsbefogenhct än vid kommunalbesvär.

Av allmänna regler om den kommunala kompetensfördelningen följer, all beslut i ärenden av den art som avses i 16 § skall meddelas av ett förval­ tande organ i kommunen, d. v. s. i regel av drätselkammare, kommunal­ nämnd eller kyrkoråd eller av en för ändamålet särskilt inrättad nämnd. För att detta skall komma till uttryck i paragrafen, torde däri böra anges, att besvärsrätten avser beslut av myndighet, som förvaltar allmän begrav­ ningsplats.

Vid remissbehandlingen har från vissa håll uttryckts önskemål om eu ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr lil år 1963