8. Församlingens beslut överklagades av A.S. till Länsstyrelsen i Stockholm som upphävde beslutet. P.S. överklagade länsstyrelsens beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm och sedan vidare till Kammarrätten i Stockholm. Båda domstolarna avslog hans överklaganden.

Yrkanden m.m.

9. P.S. yrkar att även han ska antecknas som gravrättsinnehavare.

10. A.S. anser att överklagandet ska avslås.

11. Haninge pastorat har i kammarrätten uppgett att det godtar att även P.S. antecknas som gravrättsinnehavare och anger i Högsta förvaltningsdomstolen att det inte har något ytterligare att tillägga.

12. Kyrkostyrelsen för Svenska kyrkan, som har beretts tillfälle att yttra sig i målet, har meddelat att Svenska kyrkan avstår från att yttra sig.

Skälen för avgörandet

Frågorna i målet

13. Huvudfrågan i målet är under vilka förutsättningar som ett beslut om vem som ska antecknas som gravrättsinnehavare får ändras. I målet aktualiseras även frågor om de krav som ställs på handläggningen av ärenden om övergång av gravrätt.

Rättslig reglering m.m.

Begravningslagen och begravningsförordningen

14. I begravningslagen (1990:1144) och begravningsförordningen (1990:1147) finns bestämmelser om begravningsverksamhet, dvs. de olika åtgärder som har direkt samband med förvaltningen av allmänna begravningsplatser. Allmänna begravningsplatser ska som huvudregel enligt 2 kap. 1 § första stycket begravningslagen anordnas och hållas av de territoriella församlingarna inom Svenska kyrkan.

15. Gravrätt är enligt 1 kap. 1 § begravningslagen den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts av den som förvaltar begravningsplatsen till någon för gravsättning. För varje allmän begravningsplats ska det enligt 2 kap. 5 § föras gravbok eller gravregister. Enligt 4 § begravnings-förordningen är det den som förvaltar en allmän gravplats som ska föra gravboken eller gravregistret. I 5 § begravningsförordningen föreskrivs att i gravboken eller gravregistret ska för varje belagd eller upplåten gravplats anges bl.a. namn, personnummer och adress på den som gravplatsen har upplåtits, överlåtits eller gått över till.

16. Bestämmelser om gravrätt finns i 7 kap.begravningslagen.

I 1 § första stycket föreskrivs att gravrätten bara får utövas av den som i gravboken eller gravregistret är antecknad som innehavare av gravrätten. Av 21 och 26 §§ framgår att innehavaren har rätt att bestämma vilka som ska gravsättas inom gravplatsen samt är den som bestämmer om t.ex. gravanordningens utseende och om gravplatsens ordnande i övrigt.

17. I 14 § första stycket anges att när en person som innehar en gravrätt avlider, får gravrätten gå över bara till någon som genom släktskap eller på något annat sätt har nära anknytning antingen till den avlidne gravrättsinnehavaren eller till någon som är gravsatt inom gravplatsen, eller allmänna arvsfonden.

18. Enligt 15 § första stycket går gravrätten över till någon eller några av dem som anges i 14 § om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller genom ett senare skriftligt förordnande. Enligt andra stycket bestämmer i andra fall den avlidnes efterlevande make och arvingar till vem eller vilka av dem som gravrätten ska gå över.

19. Det framgår av 16 § att det är den avlidne gravrätts-innehavarens dödsbo som ska anmäla till upplåtaren vem eller vilka som gravrätten har gått över till eller att det inte finns någon som gravrätten har gått över till. Anmälan ska göras inom sex månader från dödsfallet.

20. Av 17–19 §§ följer att upplåtaren, om någon anmälan från dödsboet om gravrättsinnehavet inte kommer in inom föreskriven tid, ska förelägga dödsboet att göra anmälan och, om föreläggandet inte följs, själv besluta om vem eller vilka gravrätten ska gå över till eller om den ska anses återlämnad till upplåtaren.

Förvaltningslagen

21. Enligt 11 kap. 10 § begravningslagen ska en församling när den handlägger enskilda ärenden enligt lagen tillämpa förvaltningslagen (2017:900).

22. Av 23 § första stycket förvaltningslagen framgår att en myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Om det behövs ska myndigheten enligt tredje stycket genom frågor och påpekanden verka för att parten förtydligar eller kompletterar framställningen. Vidare föreskrivs i 27 § att en myndighet som får uppgifter på något annat sätt än genom en handling snarast ska dokumentera dem, om de kan ha betydelse för ett beslut i ärendet. Det ska framgå av dokumenta-tionen när den har gjorts och av vem.

23. Enligt 37 § första stycket får en myndighet ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning. Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock, enligt andra stycket, ändras till den enskildes nackdel bara om det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas, tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart eller felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.

Högsta förvaltningsdomstolens bedömning

Församlingens handläggning av ärendet om övergång av gravrätten

24. När en gravrättsinnehavare avlider går gravrätten i första hand över till den eller dem som innehavaren har förordnat. Om ett sådant förordnade saknas är det den avlidnes efterlevande make och arvingar som bestämmer till vem eller vilka som gravrätten ska gå över. Det är sedan gravrättsinnehavarens dödsbo som ska anmäla detta till upplåtaren. Detta gäller även om maken eller arvingarna inte är dödsbodelägare (prop. 1990/91:10 s. 110).

25. I förarbetena anges att i normalfallet behöver någon egentlig undersökning av om dödsboets anmälan är riktig inte göras. Det uttalas att dödsboets anmälan bör kunna tas för god, om det inte av omständigheter som redan är kända för upplåtaren framgår att den inte överensstämmer med vad den avlidne gravrättsinnehavaren förordnat eller vad efterlevande make och arvingar har bestämt (a. prop. s. 111).

26. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att även om upplåtaren enligt förarbetena i de flesta fall bör kunna godta de uppgifter som lämnas av dödsboet så har upplåtaren en utredningsskyldighet enligt förvaltningslagen. Utredningsskyldigheten syftar till att ge ett fullgott beslutsunderlag och innebär bl.a. att upplåtaren måste förvissa sig om att dödsboet företräds av någon som är behörig. Upplåtaren ska alltså kontrollera att samtliga dödsbodelägare har skrivit under anmälan eller lämnat en fullmakt till den som gör anmälan.

27. Upplåtaren är också skyldig att dokumentera de uppgifter den får i ett ärende på annat sätt än genom handlingar, t.ex. uppgifter som lämnas muntligen. Att uppgifter finns dokumenterade är grundläggande inte minst vid den prövning som en överinstans ska göra efter ett överklagande.

28. När A.A. avled var hans maka E.S. dödsbodelägare. Barnen A.S. och P.S. var arvingar men inte dödsbodelägare (2 kap. 1 §,

3 kap.1 och 2 §§ samt 18 kap. 1 §ärvdabalken).

29. A.S. har anfört att varken E.S. eller P.S. var intresserade av att antecknas som gravrättsinnehavare och att de därför gemensamt beslutade att A.S. skulle antecknas som ny innehavare. Hon har också uppgett att P.S. och en kyrkvaktmästare närvarade när hon undertecknade underrättelsen om gravrätt i församlingshemmet.

30. P.S. har anfört att detta inte stämmer och att A.S. har vilselett församlingen genom att påstå att hon ensam företrädde dödsboet när hon för dödsboets räkning anmälde att gravrätten skulle gå över till henne.

31. Av utredningen i målet framgår att A.S. för dödsboets räkning har undertecknat en handling som rubricerats ”Underrättelse gravrätt – Anmälan”. Handlingen har tillhandahållits av församlingen. Där efterfrågas inte några uppgifter om efterlevande make eller arvingar och det finns inget särskilt utrymme för att lämna sådana uppgifter.

32. Däremot framgår inte av utredningen om församlingen kontrollerade att A.S. var behörig att göra anmälan innan den antecknade henne som ensam gravrättsinnehavare. Det finns inte heller någon dokumentation som bekräftar att, såsom A.S. har uppgett, P.S. närvarade då anmälan undertecknades.

33. Det borde ha stått klart för församlingen att det fanns en efterlevande maka och att det fanns fler arvingar än A.S. Församlingen hade i vart fall en skyldighet att utreda om så var fallet. Någon sådan utredning finns inte dokumenterad.

34. Församlingens handläggning av ärendet har således varit bristfällig.

Kan beslutet om övergång av gravrätten ändras?

35. Enligt P.S. har beslutet om övergång av gravrätten, bl.a. till följd av bristerna i församlingens hantering, blivit felaktigt och han vill därför att det ändras på så sätt att även han ska antecknas som gravrättsinnehavare.

36. Inom förvaltningsrätten gäller som utgångspunkt att ett beslut som en myndighet har meddelat som första instans och som till sin karaktär är gynnande för en enskild, inte senare får ändras av myndigheten till den enskildes nackdel. Detta gäller generellt, dvs. inte bara när beslutet är behäftat med en ursprunglig felaktighet utan också när ändrade förhållanden har förändrat förutsättningarna för ett beslut. Tanken är att enskilda ska kunna inrätta sig efter olika beslut och utgå från att de inte ändras. Den enskilde bör alltså kunna förvänta sig att myndigheten inte tar tillbaka vad den har beviljat genom ett beslut.

37. Ett felaktigt beslut som till sin karaktär är gynnande får därför endast under vissa förutsättningar, som numera kommer till uttryck i 37 § förvaltningslagen, ändras till den enskildes nackdel eller återkallas.

38. P.S. har dock anfört att principen om gynnande besluts orubblighet i första hand har betydelse i förhållandet mellan det allmänna och enskilda och att principen inte kan tillämpas utan undantag i situationer då enskilda intressen står mot varandra.

I sådana situationer bör en intresseavvägning göras, i vilken han har samma intresse av gravrätten som A.S.

39. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening saknas emellertid stöd för att möjligheten att ändra ett gynnande beslut är större när det finns ett motstående enskilt intresse. Vid bedömningen av om det finns förutsättningar för att ändra församlingens beslut att anteckna A.S. som gravrättsinnehavare ska det därför inte göras någon sådan intresseavvägning som P.S. efterfrågar.

40. Församlingens beslut medförde att A.S. ensam fick rätt att besluta om vilka som ska gravsättas i graven samt att vidta olika åtgärder som ankommer på en gravrättsinnehavare. Det var alltså ett gynnande beslut för henne. Om någon ytterligare person skulle antecknas som innehavare till gravrätten skulle hennes rättigheter komma att inskränkas. En sådan ändring är därmed endast tillåten om det är fråga om någon av de situationer som regleras i 37 § förvaltningslagen.

41. En av dessa situationer är att ett beslut har blivit felaktigt på grund av att den enskilde har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter. Detta innefattar även att den enskilde har lämnat en missvisande bild genom att utelämna betydelsefulla fakta (prop. 2016/17:180 s. 233 f.). Enligt P.S. har församlingens ursprungliga beslut i detta fall tillkommit genom ett sådant vilseledande.

42. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar att det inte finns någon dokumentation i ärendet hos församlingen som talar för att A.S., i den handling som lades till grund för beslutet eller på annat sätt, har lämnat felaktiga eller missvisande uppgifter. Inte heller har P.S. lämnat in någon bevisning till stöd för att A.S:s uppgifter är oriktiga eller vilseledande.

43. Det var därför fel av församlingen att ändra det ursprungliga beslutet. Det innebär att överklagandet ska avslås.

Förvaltningsrätten i Stockholm (2019-01-21, ordförande Bergius):

Församlingens beslut 2011 att anteckna A.S. som ensam gravrättsinnehavare till den aktuella gravplatsen innebar att hon i denna egenskap fick både ett antal rättigheter och ett antal förpliktelser enligt begravningslagen. Hon har ensam haft rätt att vidta de olika åtgärder som enligt begravningslagen ankommer på gravrättsinnehavaren. Församlingens beslut att anteckna A.S. som gravrättsinnehavare måste mot denna bakgrund anses som gynnande för henne (jfr Kammarrättens i Stockholm dom den 22 maj 2014 i mål 7152-13).

Ett gynnande beslut kan i regel inte återkallas. Undantag gäller dock om det finns ett återkallelseförbehåll i själva beslutet eller i den författning som ligger till grund för beslutet, om ett beslut behöver återkallas av hänsyn till en hälsofara, brandfara, trafikfara eller av andra sådana säkerhetsskäl eller om den enskilde har utverkat det gynnande beslutet genom vilseledande uppgifter (se prop. 1985/86:80 s. 39).

P.S. har gjort gällande att A.S. har utverkat beslutet att anteckna henne som gravrättsinnehavare genom vilseledande uppgifter. Övriga undantag från regeln om att ett gynnande beslut inte kan återkallas är inte aktuella i målet. Fråga är således om A.S. antecknades som gravrättsinnehavare för den aktuella gravplatsen på grund av att hon lämnade vilseledande uppgifter. Eftersom det är P.S. som har påstått att så är fallet ankommer det på honom att visa detta. Vad P.S. har anfört om bevisbördans placering och att beslutet var till nackdel för dödsboet efter A.A. föranleder inte någon annan bedömning.

P.S. har gjort gällande att den aktuella gravrätten övergick saklöst till dödsboet efter A.A. vid hans bortgång. Enligt 7 kap. 15 § första stycket begravningslagen går dock gravrätten bara över om det har förordnats om detta vid upplåtelsen eller genom ett senare skriftligt förordnande. Eftersom det saknas ett sådant förordnande har den aktuella gravrätten inte övergått till E.S., som ensam dödsbodelägare efter A.A., på sätt som P.S. påstått. Däremot har rätten att bestämma till vem eller vilka som gravrätten ska gå över till, i enlighet med andra stycket samma paragraf, tillkommit E.S. i egenskap av efterlevande maka efter A.A. Rätten att bestämma om övergången av gravrätten har tillkommit E.S. ensam, eftersom P.S. och A.S. är bröstarvingar och särkullbarn saknas. Som ensam dödsbodelägare i dödsboet efter A.A. har det också, i enlighet med 7 kap. 16 § begravningslagen, ankommit på E.S. att till församlingen anmäla vem eller vilka gravrätten har gått över till.

Vad gäller anmälan har pastoratet hänvisat till Svenska kyrkans anmälningsblankett FOR8011, Anmälan av gravrättsinnehavare. Det är emellertid inte samma blankett som församlingen har försett A.S. med. Den blanketten som hon har undertecknat och gett in, Underrättelse gravrätt – Anmälan, är såvitt framgår av pastoratets beskrivning inte lika detaljerad som blankett FOR8011 och innehåller bara två rader för namn och adress till den som företräder dödsboet. Enligt blanketten finns det inget krav på uppvisande av fullmakt som visar att undertecknad är behörig att företräda dödsboet. Något krav på uttrycklig fullmaktsförklaring framgår inte heller någon annanstans, varför behörigheten att företräda sin huvudman i förhållande till tredje man kan uppkomma på annat sätt, exempelvis genom konkludent handlande eller den tredje mannens befogade tillit. Någon egentlig undersökning av om dödsboets anmälan är riktigt bör dock i normalfallet inte behöva göras. Anmälan bör i stället kunna tas för god om det inte av omständigheterna som redan är kända för upplåtaren framgår att den inte överensstämmer med vad som sägs i 7 kap. 15 § begravningslagen (prop. 1990/91:10 s. 111).

A.S. har uppgett att hon undertecknade anmälan i närvaro av P.S. och att hon gjorde det eftersom varken P.S. eller E.S. var intresserade av att ta över gravrätten. P.S. har anfört att detta inte är riktigt och att han inte fick vetskap om att A.S. var gravrättsinnehavare förrän i anslutning till E.S:s bortgång tre år senare. Oavsett vilka personer som var närvarande när A.S. undertecknade anmälan saknas det anledning att betvivla vad A.S. har uppgett om att hon diskuterade frågan om vem som skulle bli gravrätts-innehavare med E.S., att E.S. inte önskade vara gravrättsinnehavare och att E.S. var medveten om att A.S. därför skulle åta sig uppdraget som gravrättsinnehavare. P.S. inte har presenterat någon bevisning som tyder på att A.S. gjorde anmälan om ny gravrättsinnehavare till församlingen, eller antecknades som gravrättsinnehavare, i strid med E.S:s vilja. Det förhållandet att A.S. fått företräda dödsboet efter sin far i andra sammanhang, exempelvis när hon kort efter faderns död begärde ut gravbrevet från banken, varvid även E.S. var närvarade, tyder snarare på det motsatta.

Vidare har pastoratet inte gjort gällande att något vilseledande har förekommit. Vittnet B.H. har uppgett att beslutet att anteckna även P.S. som gravrättsinnehavare inte föregicks av någon bedömning av om något fel hade begåtts när A.S. antecknades som gravrättsinnehavare, utan grundades på att P.S. var delägare i dödsboet efter E.S. Vid tidpunkten för församlingens beslut att anteckna P.S. som gravrättsinnehavare var dock A.S. ensam gravrättsinnehavare för den aktuella gravplatsen sedan tre år tillbaka. Förhållandet att P.S. var delägare i E.S:s dödsbo medförde därför inte någon rätt för honom att antecknas som gravrättsinnehavare.

Vid en sammantagen bedömning av vad som framkommit i målet anser förvaltningsrätten att P.S. inte har visat att A.S. utverkat beslutet att anteckna henne som gravrättsinnehavare genom vilseledande. Länsstyrelsen har således haft fog för att upphäva församlingens beslut och överklagandet ska därför avslås.

– Förvaltningsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm (2021-01-18, Hemmingsson, Bohlin och Ljunggren):

Påverkas A.S:s rätt?

P.S. har fört fram att han borde kunna antecknas som gemensam gravrättsinnehavare eftersom det inte påverkar A.S:s rätt.

För att kunna utöva en gravrätt krävs i princip enighet mellan samtliga innehavare. Ett gravrättsinnehav gemensamt med någon man är oense med kan därför i praktiken bli ett innehav som i det närmaste är innehållslöst. (Prop. 1990/91:10 s. 56.) Att mot A.S:s vilja anteckna även P.S. som gravrättsinnehavare måste därför antas påverka A.S:s rätt och ses som en ändring av beslutet som är till nackdel för henne.

Ändring av beslutet

Församlingens beslut 2011 att anteckna A.S. som ensam gravrättsinnehavare är, som förvaltningsrätten har angett, ett gynnande beslut för henne. Begravningslagen innehåller inte några bestämmelser som reglerar den situation som har uppkommit i målet, när fler personer än den först antecknade gravrättsinnehavaren begär att få bli antecknade som gravrättsinnehavare till en grav. Som regel kan ett gynnande beslut inte återkallas. Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för en enskild part får ändras till den enskildes nackdel bara om 1) det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet under vissa förutsättningar får återkallas, 2) tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller 3) felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter (37 § andra stycket förvaltningslagen).

P.S. har fört fram att beslutet att anteckna A.S. som ensam gravrätts-innehavare grundades på vilseledande uppgifter från henne. Övriga undantag från regeln om när gynnande beslut kan ändras till den enskildes nackdel är inte aktuella i målet. Eftersom det är P.S. som påstår att ett vilseledande har skett som har lagts till grund för det gynnande beslutet är det han som ska visa det.

Av utredningen framgår att P.S. och A.S. är A.A:s och E.S:s gemensamma barn. P.S. och A.S. var därför efterarvingar till A.A. när han avled och därmed inte delägare i dödsboet efter honom. Detta framgår av 3 kap. 1 § och 18 kap. 1 § tredje stycketärvdabalken. Eftersom särkullbarn saknas hade E.S. i egenskap av efterlevande maka ensam rätt att bestämma till vem eller vilka gravrätten skulle övergå (7 kap. 15 § andra stycket begravningslagen). Som ensam dödsbodelägare i dödsboet efter A.A. har det också varit E.S:s ansvar att anmäla till församlingen vem eller vilka gravrätten har gått över till (7 kap. 16 § begravningslagen).

Det finns ingenting i målet som tyder på att A.S. antecknades som ensam gravrättsinnehavare i strid med E.S:s vilja. Kammarrätten instämmer därmed i förvaltningsrättens bedömning att P.S. inte har visat att A.S. har utverkat beslutet att anteckna henne som gravrättsinnehavare genom vilseledande. Någon annan grund för att ändra församlingens beslut 2011 till nackdel för A.S. finns inte. Det saknas alltså förutsättningar för att utöver A.S. anteckna P.S. som innehavare till gravrätten. Överklagandet ska därför avslås.

– Kammarrätten avslår överklagandet.

Högsta förvaltningsdomstolen meddelade den 18 februari 2022 följande dom (mål nr 2667-21).

Bakgrund

1. Huvudmannaskapet för begravningsverksamheten ligger som huvudregel på församlingarna inom Svenska kyrkan. Till begravningsverksamheten räknas de olika åtgärder som har direkt samband med förvaltningen av allmänna begravningsplatser, bl.a. en skyldighet att bereda gravplats åt den som vid sin bortgång var folkbokförd i den församling som är huvudman för verksamheten.

2. Gravrätt är den rätt som uppkommer när en bestämd gravplats på en allmän begravningsplats upplåts för gravsättning. Gravrätten får bara utövas av den som förvaltaren har antecknat i gravboken eller gravregistret som innehavare av gravrätten.

3. Innehavaren av gravrätten har både rättigheter och skyldig-heter. Gravrättsinnehavaren får t.ex. bestämma vilka som ska gravsättas inom gravplatsen samt om gravplatsens utsmyckning och ordnande i övrigt. Innehavaren är skyldig att följa vad som gäller för begravningsplatsen samt hålla gravplatsen i ordnat och värdigt skick.

4. A.A. avled 2013. Han efterlämnade makan K.S. och deras två gemensamma minderåriga barn.

5. K.S. gav sin avlidne makes far, O.S., i uppdrag att hitta en gravplats åt A.A. Fadern fann en gravplats på Valbo kyrkogård. Han undertecknade en blankett benämnd ”Preliminär gravrättsupplåtelse”. På blanketten angavs O.S. som gravrättsinnehavare. Valbo församling (ingår numera i Valbo-Hedesunda pastorat) antecknade därefter fadern som innehavare av gravrätten.

6. I samband med att O.S:s hustru avled och skulle gravsättas inom samma gravplats begärde K.S. att få bli antecknad som gravrättsinnehavare till gravplatsen. Församlingen avslog hennes begäran.