Prop. 1963:172
('angående -riktlinjer för fort\xad satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.',)
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
1
Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående -riktlinjer för fort
satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
m. m.; given Stockholms slott den 11 oktober 1963.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Majrts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
Ungdomens efterfrågan på högre utbildning liksom det ökande behovet av väl utbildad arbetskraft gör det angeläget med en fortsatt och omfattande utbygg nad av det högre utbildningsväsendet. Allmän enighet råder om, att högre ut bildning är en lönsam investering för både individ och samhälle.
De i propositionen förordade allmänna riktlinjerna för en utbyggnad av det högre utbildningsväsendet ansluter sig i huvudsak till de av 1960 års riksdag anbefallda principerna för utbyggnaden fram till 1965. Såväl universitet och hög skolor som annan postgymnasial utbildning måste ges vidgad utbildningskapaci tet under återstoden av 1960-talet.
Prognosverksamheten måste med hänsyn till utbildningssektoms behov av allt fler och bättre framtidsbedömningar ges ökade resurser. Till 1964 års riksdag torde konkreta förslag komma att framläggas för att möjliggöra detta. Även yrkesväglcdningsverksamheten måste förstärkas.
För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna riktlinjerna bl. a. följande.
1 — Bilmng till riksdagens -protokoll 1963. 1 samt Nr 172
2
Den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten vid de tekniska hög skolorna bör inriktas på att under 1960-talet nå en total intagningskapacitet av i runt tal
2
900 nybörjarplatser per år mot för närvarande omkring
1
600.
Utbildningsplaneringen för de medicinska fakulteternas del bör under åter stoden av 1960-talet inriktas på en utbyggnad till en total intagningskapacitet av drygt 900 nybörjarplatser per år mot för närvarande närmare 600.
Utbyggnaden av ekonomutbildningen bör inriktas på en total intagningskapa citet av 1 100 nybörjarplatser per år före utgången av 1960-talet mot för när varande 675 platser.
Vid lantbruks- och veterinärhö g skolorna bör en ökning av intagningen kunna ske under andra hälften av 1960-talet.
En betydande ökning av utbildningskapaciteten i centrala spärrade ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna förordas, nämligen i fysik och kemi från 720 till
1
300 nybörjarplatser per år på tvåbetygsnivå, i botanik från
285 till 600 och i zoologi från 255 till 600 nybörjarplatser per år.
Som en allmän riktpunkt för de fria fakulteternas expansion förordas följande antal studerande i början av 1970-talet, nämligen 1 500 vid teologisk fakultet,
6
000 vid juridisk fakultet, 22 500 vid humanistisk fakultet och 20 700 vid mate- matisk-naturvetenskaplig fakultet.
För universitets- och högskoleväsendet i dess helhet anges som en allmän rikt punkt i planeringsarbetet att antalet studerande i början av 1970-talet kommer att uppgå till drygt 80
000
. En sådan utökning av antalet studerande aktualiserar frågan om en utbyggnad av de nuvarande fem universitets- och högskoleorterna är tillräcklig eller om ytterligare något universitets- och högskolecentrum måste etableras under innevarande årtionde. Innan ytterligare utredningar gjorts rö rande skilda utbyggnadsalternativ kan ställning dock ej tagas i denna fråga. Detta blir möjligt först sedan den nyligen tillsatta 1963 års universitets- och hög- skolekommitté avslutat sitt arbete. Den pågående och planerade utbyggnaden av universitet och högskolor med för även att studentkårlokaler, d. v. s. bespisningslokaler, avsedda även för den anställda personalen vid ifrågavarande läroanstalter, samlingslokaler, klubblo kaler, lokaler för studentfacklig verksamhet, studentsociala utrymmen och mo- tionslokaler kan behöva byggas ut. I propositionen förordas att bespisnings lokaler inrättas helt genom statens försorg. Beträffande övriga studentkårlokaler föreslås, att lån skall kunna utgå till studentkåren (motsvarande) med högst 50 procent av kostnaderna. Viss del av sådant lån — motsvarande högst 40 pro cent av kostnaderna — skall vara ränte- och amorteringsfri och kunna avskrivas. Statens nämnd för samlingslokaler avses skola bereda låneärendena innan Kungl. Maj:t fattar beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet å Stockholms slott den 11 oktober 1963.
Närvarande:
Statsministern E
rlander
,
statsråden A
ndersson
, L
indström
, K
ling
, E
den
-
man
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, H
olmqvist
.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga angående rikt linjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m. och anför därvid följande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
I. INLEDNING
Som ett led i sitt arbete avgav 1955 års universitetsutredning den
22
december
1959 sitt sjätte betänkande, benämnt Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad (SOU 1959: 45). På grundval av detta betänkande framlades i propositionen 1960:119 förslag till riktlinjer för utbyggande av det högre utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet. 1960 års riksdag godkände dessa riktlinjer (SäU 1, Rskr 327). Därefter har vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar beslut fattats i en rad konkreta frågor rörande ut byggnaden av universitet och högskolor.
Mot bakgrunden av utvecklingen inom berörda områden sedan förutnämn da riktlinjer antogs har inom ecklesiastikdepartementets prognos- och plane ringsgrupp — i fortsättningen benämnd P-gruppen — utarbetats förslag till reviderat utbyggnadsprogram för universitet och högskolor m. m. Salunda har gruppen redovisat dels vissa statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad {ram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55), dels en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad (december 1962). Över de statistiska sammanställningarna och promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbruks- högskolan och statens lantbruksförsök, Vetenskapsakademien, Ingeniörsveten- skapsakademien, Musikaliska akademien, Vitterhets-, historie- och antikvitets akademien, riksbibliotekarien, riksarkivarien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för Sydsvenska socialinstitutet, styrelsen för socialinstitutet i Umea, statens medicinska forsk ningsråd, flyg- och navalmedicinska nämnden, statens humanistiska forsknings råd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens tekniska forskningsråd, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostads- styrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, polisväsendets or- ganisationsnämnd, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, general poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrel sen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut, statskontoret, konjunkturinstitutet, generaltullstyrelsen, statis tiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr kesutbildning, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogs
5
styrelsen, veterinärstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och
registreringsverket, försäkringsinspektionen, tekniska högskolans i Stockholm
byggnadskommitté, odontologiska förhandlingssakkunniga, farmaceututbild-
ningskommittén, organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, lä-
karutbildningsberedningen, studiesociala utredningen, organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund, kommittén för nya utbildningsvägar vid de filoso
fiska fakulteterna, 1960 års gymnasieutredning, 1960 års lärarutbildningssakkun-
niga, fackskoleutredningen, 1962 års Umeåkommitté, studiehjälpsutredningen, ve-
terinärhögskoleutredningen, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, expertgruppen för odontolo
gisk utbildning i Göteborg, mentalsjukvårdsberedningen, personalutbildnings-
beredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Västmanlands län,
Västerbottens län och Norrbottens län samt Jemkontoret. Universitetskanslern
har överlämnat yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ho
nom underställda lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna ytt
randen från lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola. Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlå
tanden har fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.
Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att
yttra sig över promemorian och de statistiska sammanställningarna. Med an
ledning härav har yttranden avgivits av direktionen för handelshögskolan i
Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd, Statstjänstemännens riksför
bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges förenade
studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges indu
striförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareförening
en, Centerns ungdomsförbund jämte Centerns studentförbund, Sveriges social
demokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
libera studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samver
kande bildningsförbunden, Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankför
eningen, Norrlandsförbundet, Kooperativa förbundet, Handelns arbetsgivare
organisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Handels-
kamrarnas nämnd genom Skånes handelskammare, Stockholms handelskam
mare, handelskammaren i Gefle samt Norrbottens och Västerbottens läns han
delskammare, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens riksförbund,
Hermods korrespondensinstitut, Nordiska korrespondensinstitutet, Svenska tek-
nologföreningen, Sveriges verkstadsförening, Institutet för tekniska kurser,
Svenska läkaresällskapet, Samarbetsdelegationcn för de fyra nordligaste länen
och Svenska Tandläkare-Sällskapet.
Dessutom har Medicinska föreningen i Stockholm, Lantbruksförbundets eko
nomi-aktiebolag, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska
ekonomiföreståndarinnors förening inkommit med särskilda skrifter i ämnet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Med skrivelse den 24 april 1962 har en på kommunalt initiativ bildad kom mitté
1
för undersökning av förutsättningarna för högskolemässig utbildning inom
Östergötlands län överlämnat betänkande angående industrihögskola i Öster götland.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyndig heter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av vederbörande högskolemyndigheter, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, statskon toret, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknads styrelsen.
Vidare har vissa myndigheter och organisationer beretts tillfälle yttra sig. Med anledning härav har yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet, Sven ska landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveri ges förenade studentkårer (SFS), länsstyrelsen i Östergötlands län, efter hörande av stadsfullmäktige i Linköping och Norrköping, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Sveriges allmänna exportförening.
En arbetsgrupp
1 2
inom ecklesiastikdepartementet har med skrivelse den 25
januari 1963 överlämnat promemoria angående statligt stöd till studentkår lokaler.
Över promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyn digheter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna efter hörande av vederbö rande högskolemyndigheter, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens nämnd för samlingslokaler och Frescatikommittén. Därjämte har — sedan tillfälle där till beretts — yttranden avgivits av Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Svenska stadsförbundet.
I de statistiska sammanställningarna rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad har på basis av tillgängligt material gjorts en reviderad helhets bild av läget och utvecklingstendenserna fram till mitten av 1970-talet. Dessa statistiska sammanställningar ligger till grund för promemorian rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
1 Landshövding P. Eckerberg, ordförande, kommunalrådet C. Hilmer, disponent C. Johansson, direktör O. Wahlbeck, kommunalrådet G. Perland, läroverksadjunkt E. Lönnerholm, talman Fridolf Thapper, riksdagsman C. Eskilsson, landstingsdirektör H. Gröndal, chefredaktör H. Farm, hypo- teksdirektör S. G. Levander, bostadschef T. Pettersson, direktör G. Ericsson, direktör L. Brising, riksdagsman I. Andersson och rektor E. Lilja.
2 Förste kanslisekreteraren B. J. Sjönander, ordförande, förutvarande ordföranden i SFS, jur. kand. N. Hermansson, t. f. budgetsekreteraren A. Johansson och fil. lic. U. Larsson.
7
I förevarande promemoria redovisas ett alternativ beträffande planering för fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet utöver 1960 års program. Detta alternativ baseras i allt väsentligt på samma värderingar som låg till grund för nämnda program.
I betänkandet angående industrihögskola i Östergötland föreslås, att en fyra årig teknisk-ekonomisk utbildning på högskolenivå förlägges till Linköping- Norrköpingregionen.
I promemorian angående statligt stöd till studentkarlokaler förordas, att staten bör lämna lån — som till viss del kan avskrivas till uppförande av lokaler för de studerandes organisationer vid universitet och högskolor.
Jag kommer att utförligt referera det utredningsmaterial och de förslag som framlagts av P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet rörande riktlinjer för det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad under senare hälften av 1960- talet samt remissorganens omfattande synpunkter pa detta material. Det synes mig nämligen angeläget i detta sammanhang med en uttömmande redovisning eftersom densamma jämte mina egna ställningstaganden torde kunna tjäna som underlag under en följd av år för en rad myndigheters och organisationers fort satta konkreta arbete för utvecklande av hithörande verksamhet.
I det följande återges det huvudsakliga innehållet i det förut nämnda utred ningsmaterialet. I regel användes härvid utredningarnas egna ord. I anslutning härtill redogöres även för de över utredningarna avgivna yttrandena. Slutligen framställes till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
8. Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
n.
DET HÖGRE UTBILDNINGSVÄSENDETS
FORTSATTA UTBYGGNAD
I det följande redovisas först ett sammandrag av Tendenserna på akademiker nas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:
55
). Denna utred
ning benämnes i det följande även »Statistikbilagan».
1. Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad
fram till mitten av 1970-talet
Utredningen rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet är att betrakta som ett fullföljande av de sammanställ ningar och beräkningar som ingår i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Vissa metodiska skillnader föreligger dock mellan de två utredningarna, främst betingade av olikheter i de utbildningspolitiska förutsätt ningar som förelegat. När universitetsutredningen utförde sitt arbete fanns inget utbildningspolitiskt program för universitet och högskolor liknande 1960 års program att utgå från. Uppläggningen har varit följande.
En huvuduppgift har varit att beräkna dels universitetens och högskolornas framtida storlek, dels det framtida antalet akademiker.
Nu gällande tendenser i fråga om tillströmning till gymnasier och universitet och högskolor har därvid antagits bestå även i framtiden. Fördelningen av universitets- och högskolestudenterna på fakulteter och högskolor har skett utifrån antagandet, att 1960 års program genomföres och i viss omfattning ytter ligare påbygges. På basis härav har beräknats den framtida examinationen av skilda slag av akademiker. Detta har i sin tur möjliggjort en beräkning av den framtida storleken av akademikergruppen i dess helhet med uppdelning på typ av utbildning.
En andra huvuduppgift har varit att uppskatta det framtida behovet av skilda slag av akademiker. Nu tillgängliga officiella prognoser för skilda utbild ningsgrupper har därvid i de flesta fall accepterats. I de fall där nu föreliggande material uppenbarligen varit föråldrat eller ofullständigt eller prognoser ej alls förelegat har här gjorts kompletteringar eller helt nya antaganden om den fram tida behovsutvecklingen.
På basis av de sålunda utförda sammanställningarna rörande framtida tillgång på och behov av akademiker vid nu gällande utvecklingstendenser på utbild ningssidan och behovsvärderingar har schematiska framtida arbetsmarknads- balanser kunnat upprättas fram till och med år 1975.
9
Resultaten av dessa arbetsmarknadsbalanser, upprättade på basis av nu
gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar har fått bilda utgångspunkten
för en justerad beräkning av den framtida arbetsmarknadsbalansen. Denna har
gjorts under den nya förutsättningen, att utbildningskapaciteten vid universitet
och högskolor förändras och förskjuts i betydande omfattning, varvid nu före
liggande erfarenheter av möjligheterna att utbygga utbildningskapaciteten med
hänsyn till personella och byggnadsmässiga resurser fått diktera omfattningen
av kapacitetsförändringarna. Målsättningen bakom de nya antagandena om
den framtida utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor har varit att
åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975)
för skilda utbildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna,
baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar. Vi
dare har de reviderade beräkningarna gjorts med utgångspunkt i bedömningar
av vilket antal studenter som i framtiden kommer att söka sig till andra post
gymnasiala utbildningsvägar än universitet och högskolor. Dessa bedömningar
har gjorts dels mot bakgrund av hur många platser vid dessa postgymnasiala
utbildningslinjer som beräknats vara tillgängliga i framtiden, dels med den
utgångspunkten att studenternas intresse för denna typ av utbildning i fram
tiden kommer att vara förhållandevis lika stort som det för närvarande är.
Materialet till sammanställningarna har erhållits förutom från publicerade
källor jämväl från skilda myndigheter och utredningar, främst arbetsmarknads
styrelsen, statistiska centralbyrån, gymnasieutredningen och universitetsutred-
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
A. Det högre utbildningsväsendets hittillsvarande utveckling
a. Studentexamination
År 1957 avlades närmare 9
000
examina vid allmänt gymnasium (Ag), han-
delsgymnasium (Hg) och tekniskt gymnasium (Tg). Antalet avlagda examina
1961 var drygt 13 300 — en ökning med drygt 48 procent på fem år. Utveck
lingen redovisas i tabell
1
.
Tabell 1. Antalet avlagda studentexamina vid allmänt gymnasium, tekniskt
gymnasium och handels gymnasium åren 1957—1961.
Absoluta och relativa tal.
År
Ag
Tg
Hg
Totalt
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
1957 ........
7 307
81,3
749
8,3
934
10,4
8 990
100
1958 ........
7 866
81,5
842
8,7
947
9,8
9 655
100
1959 ........
8 498
80,8
1 043
9,9
976
9,3
10 517
100
1900 ........
9 136
80,3
1 189
10,5
1 052
9,2
11377
100
19611 ___
10 683
80,1
1 394
10,5
1 252
9,4
13 329
100
1 Prcl. uppgifter.
1
* — liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 172
10
I Ag-examina ingår examina, som avlagts vid allmänt läroverk, kommunalt
gymnasium, försöksgymnasium, privatläroverk och försvarets läroverk ävensom
privatister. Under det senaste decenniet har den sistnämnda gruppen uppgått till
omkring
200
per år eller något därunder.
Totalantalet studentexamina i procent av antalet
20
-åringar respektive år
framgår av följande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
År ........................................ 1957
1958
1959
1960
1961
20-åringar .......................... 89 600
93 010
96 583
94 787
99 820
Examinerade .................... 8 990
9 655
10 517
11377
13 329
Relation ............................ 10,0
10,4
10,9
12,0
13,4
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor
Nettoantalet nyinskrivna läsåret 1957/58 uppgick till närmare
5
800. Läsåret
1961/62 var antalet drygt
8
700 — en ökning med 50 procent på fem år. Ut
vecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell
2
.
Tabell 2. Nettoantalet ny inskrivna studerande vid fakulteter och
högskolor läsåren 1957/58—1961/62.1
Absoluta och relativa tal.
Fakultet/Högskola
Läsår
1957/58
1958/59
1959/60
1960/612
1961/628
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
| rel.
abs.
rel.
Teol. fak..................
93
1,6
134
2,0
129
1,9
139
1,8
167
1,9
Jur. fak....................
366
6,3
464
7,0
458
6,6
436
5,7
459
5,3
Med. fak.................
268
4,6
263
4,0
215
3,1
220
2,9
225
2,6
Hum. fak.3 ............ 2 609
45,1
2 721
41,4
3 168
45,5
3 516
46,4
3 994
45,8
Mat.-nat. fak.8 ....
886
15,3
1 241
18,9
1 413
20,3
1 749
23,1
2 102
24,1
Tekn. högsk.............
804
13,9
845
12,8
777
11,1
779
10,3
818
9,4
Handelshögsk..........
260
4,5
268
4,1
272
3,9
244
3,2
468
5,4
Tan dl.-högsk............
207
3,6
195
3,0
181
2,6
169
2,2
152
1,7
Farm. inst...............
143
2,5
330
5,0
237
3,4
227
3,0
211
2,4
Vet.-högsk................
27
0,5
28
0,4
27
0,4
25
0,3
25
0,3
Skogshögsk..............
30
0,5
19
0,3
13
0,2
9
0,1
4
Lantbr.-högsk..........
38
0,7
29
0,4
37
0,5
44
0,6
41
0,5
GCI ........................
61
0,9
45
0,7
39
0,5
26
0,3
59
0,7
Summa
5 782
100
6 582
100
6 966
100
7 583
100
8 725
100
1 Med nettoantalet nyinskrivna avses sådana nyinskrivna, vilka icke är utlänningar och icke tidigare
varit inskrivna vid annat universitet eller annan i universitetsstatistiken ingående högskola.
2 Preliminära uppgifter.
* Nettoantalet nyinskrivna studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har läsåren 1957/58
—1960/61 uppdelats på humanister och naturvetare utifrån vissa antaganden, vilka redovisas nedan,
varför siffrorna för fakulteten icke stämmer med motsvarande i den officiella statistiken. I denna
11
I tabell
2
samt i det följande har bland fakulteter och högskolor icke inbegri
pits lärarhögskolorna, socialinstituten, sjukgymnastutbildningen och den mejeri tekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor
Antalet närvarande studerande vid fakulteter och högskolor var höstterminen 1957 drygt 26 000. Höstterminen 1961 var antalet närmare 39 000 — en ökning med 50 procent på fem år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 3.
Tabell 3. Antalet närvarande studerande vid fakulteter och
högskolor höstterminerna 1957—1961.
F akultet/Högskola
Höstterminen
1957
1958
1959
1960
1961
Teol. fak........................
580
646
706
800
837
Jur. fak..........................
1 687
1813
2165
2106
2 177
Med. fak........................
2 800
2 928
3 106
3316
3 478
Hum. fak....................... 10 247 11 185
12 394
14 763 15 854
Mat.-nat. fak................
3 314
3 915
4 780
5 767
6 822
Tekn. högsk..................
4 060
4 756
4 772
5 099
5 410
Handelshögsk................. 1376
1411
1432
1380
1 680
Tandl.-högsk..................
1 043
1 100
1144
1 173
1166
Farm. inst...................... 281
449
507
538
563
Vet.-högsk......................
237
236
228
224
212
Skogshögsk..................... 133
143
144
145
145
Lantbr.-högsk................
282
273
267
293
344
GCI .............................. 130
142
134
139
170
Summa 26170
28 997
31 779
35 743
38 858
har för nämnda period samtliga studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänförts till humanistisk fakultet. Enligt en beräkning, som gjorts inom filosofiska fakultetens studentförening i Göteborg, kan man räkna med, att ca 19 procent av fakultetens studenter 1958 var att betrakta som naturvetare (universitetsutredningen, SOU 1959:45, sid. 277). Enligt beräkningar inom filoso fiska fakultetens undervisningsnämnd vid Göteborgs universitet var höstterminen 1960 och höst terminen 1961 andelen studerande naturvetare 20,2 resp. 27,2 procent. Frun och med läsåret 1961/62 redovisas nettoantalet nyinskrivna naturvetare i den officiella statistiken, då sedan höstterminen 1961 finnes en naturvetenskaplig fakultet vid universitetet. Enligt preliminära uppgifter utgjorde andelen naturvetare 37,9 procent läsåret 1961/62. Utifrån dessa faktiska uppgifter har antagits följande andelar naturvetare. Kursiva siffror markerar faktiska relationer.
1957/58 1958/59 1959/60
1960/61
1961/62
Nettoantalet nyinskrivna . 25,0
25,0 26,1 27,2 37,9
Närvarande ........................ . 10.0 19,0
19,6
SO#
S7#
12
Tabell 4- Antalet närvarande studerande efter studieort
höstterminerna 1957—1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
De närvarandes fördelning på studieorter framgår av tabell 4-
Studieort
xll
Uppsala1
Lund
Göteborg
Stockholm
Malmö
Umeå
1957 ........
5 959
4 745
4 230
10 680
453
103
1958 ........
6 444
5 354
4 842
11 743
479
135
1959 ........
7 in
5 842
5146
12 974
491
215
1960 ........
8 612
6 437
5 730
14 170
507
287
1961 ........
9 538
7 098
6 552
14 867
510
293
1 Inkl. lantbr.-högsk.
d. Examination vid fakulteter och högskolor
Antalet avlagda grundexamina var läsåret 1957/58 över 3
200
. Läsåret 1960/61
uppgick antalet till närmare 4 400 — en ökning med närmare 35 procent på fyra
år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 5.
Tabell 5. Antalet avlagda grundexamina vid fakulteter och
högskolor läsåren 1955/56—1960/61.
Grundexamen1
Absoluta tal, läsåren
55/56
56/57
57/58
58/59
59/60
60/61
Teol. kand...........
42
59
43
86
94
75
Jur. kand.............
202
209
193
181
209
190
Jur. pol. mag. ..
21
17
14
13
11
5
Fil. pol. mag. .. .
12
19
23
17
15
33
Med. lic................
256
300
312
288
260
228
Fil. kand., hum.! .
421
436
456
569
614
727
Fil. mag., hum.s .
488
593
595
651
775
846
Fil. kand., nät. ..
153
169
174
210
204
308
Fil. mag., nät. ..
212
248
235
256
309
315
Civ .-ing.................
517
528
527
533
594
708
Civ.-ekonom ....
192
208
217
203
278
274
Tandl....................
178
164
172
184
199
233
Receptarie ..........
106
103
105
123
196
238
Apotekare ..........
7
21
23
16
15
20
Veterinär ............
26
28
31
31
34
33
Agronom ............
51
51
43
44
41
29
Civ.-jägm..............
37
23
25
29
27
44
Gymnastikdir. ..
64
65
61
67
65
67
Summa
2 985
3 241
3 249
3 501
3 940
4 373
1 Med grundexamen avses sådan lägre examen, som normalt kan bereda vederbörande försörjning
på den akademiska arbetsmarknaden.
2 Samtliga vid Göteborgs universitet avlagda filosofiska examina har räknats som humanistiska.
e. Antal akademiker i yrkesverksam ålder
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
13
Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder, d. v. s. under 65 år, uppgick enligt akademikerräkningen till omkring 56 700 personer år 1955. Såsom framgår av tabell
6
nedan beräknas antalet ha uppgått till drygt 67 000 år 1960, vilket
innebär en ökning med 18 procent på fem år.
Tabell 6. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder
efter kön och examen år 1960.
Absoluta och relativa tal.
Kategori
Män
Kvinnor
Summa
Abs. Rel. Abs.
Rel. Abs.
Rel.
Teologer ................................ 3 089 5,9
79 0,6 3168
4,7
Jurister ..................................
6 669
12,6 574 4,0
7 243 10,8
Jur. pol. mag......................... 310
0,6
49 0,3
359 0,5
Fil. pol. mag.......................... 210
0,4
36 0,3
246 0,4
Läkare ..................................
5 054
9,6 787 5,5
5 841 8,7
Humanister ..........................
7 983 15,1 6 708
46,8 14 691 21,9
Naturvetare ..........................
4130 7,8
1338 9,3 5 468 8,2
Civ.-ingenjörer ....................
13 040 24,7
168
1,2
13 208 19,7
Civ.-ekonomer ...................... 4 853 9,2
220 1,5 5 073 7,6
Tandläkare ............................ 3 319 6,3
1168 8,2 4 487
6,7
Apotekare .............................. 727
1,4 225 1,6 952
1,4
Receptarier ............................ 149 0,3 2152
15,0 2 301 3,4
Veterinärer ............................
670 1,3
29 0,2 699
1,0
Agronomer ............................
1255 2,4
27 0,2 1282
1,9
Jägmästare ............................
838 1,6
— —
838
1,2
Gymn.-dir................................
448 0,8 766 5,3 1 214
1,8
Summa 52 744
100 14 326 100 67 070
100
Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 uppgick sålunda enligt här gjorda beräkningar till drygt 67
000
. Av dessa var omkring 14 300 kvinnor eller drygt 21 procent. Universitetsutredningen beräknade (sid. 156) totalantalet till
66
500. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren 1957/58—1961/62 åskådliggöres i diagram
1
.
14
Diagram 1. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren
1957/58—1961/62.
Antol
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Närvaro
30.000-
20.000
-
Studervtexamination
10.000
—
61/62 Läsår
B. Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till
mitteu av 1970-talet
P-gruppen redovisar beräkningar av »behovet av antalet personer i yrkes
verksam ålder» fram till år 1975, totalt och för skilda utbildningsgrupper. Till
gängliga prognoser och utredningar har bildat underlaget. Detta »behov» har
erhållits genom att till det genom prognoser fastställda behovet av yrkesverk
samma lagts ett uppskattat antal icke-yrkesverksamma. Anledningen till detta
förfaringssätt är den, att man härigenom kan direkt jämföra »behovet» så som
det redovisas i det följande med den totala tillgången. Denna har beräknats på
basis av examensuppgifter och uppgifter om antalet personer i yrkesverksam
ålder vid en tidigare tidpunkt. Differensen — positiv eller negativ — mellan det
sålunda beräknade »behovet» och tillgången är ett uttryck för över- eller
underskott på yrkesverksamma.
15
Aktuellt prognosmaterial har saknats i ett antal fall. Då har P-gruppen gjort schematiska prognoser. Den viktigaste av dem gäller »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Det är uppenbart, att samtliga till gängliga prognoser, hur utförligt de än gjorts, är osäkra. Bedömningarna av utvecklingen i framtiden av för prognosberäkningarna viktiga förhållanden base ras i regel ej på några stabila utvecklingstendenser i det förflutna. Ofta saknas statistisk information om den hittillsvarande utvecklingen. I andra fall finns ingen historisk erfarenhet att registrera.
Flertalet delprognoser torde kunna karaktäriseras som programmatiska prog noser: vad experter på arbetsmarknadsförhållandena i fråga anser vara en önskvärd utveckling. Den grundläggande värderingen i dessa programmatiska prognoser torde vara, att vederbörande experter ansett det nödvändigt att kraf tigt öka tillgången på högkvalificerad arbetskraft för att i längden kunna hålla uppe och utveckla det arbetsmarknadsfält, där den kvalificerade arbetskraft, som prognosen avser, är verksam. Vidare torde i många fall, även om detta ej klart utsäges, den uppfattningen dessutom ligga till grund för beräkningarna, att utvecklingsländerna i växande omfattning kommer att efterfråga högkvalificerad svensk arbetskraft. De grundläggande värderingar som således i hög grad torde vara bestämmande för prognosens resultat är givetvis ej att betrakta som veder börande »prognosmakares» egna uppfattningar utan fastmer som en samman fattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndig heter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjats vid prognosernas utarbetande.
En av de väsentligaste prognoserna är emellertid av annan art. Prognosen rörande behovet av ämneslärare bygger på den förutsättningen, att »elevtät heten», d. v. s. relationen mellan antalet elever och lärare inom skilda skolfor mer, kommer att förbli i stort sett oförändrad under prognosperioden. Detta är naturligt med hänsyn till att vid prognosens uppgörande statsmakterna uttalat en bestämd mening i denna fråga. Prognoserna för ingenjörer, samhällstekniker, läkare m. fl. bygger däremot, som nyss antyddes, på den grundförutsättningen, att standarden — mätt i andelen akademiker bland samtliga yrkesverksamma — kommer att stiga.
Slutligen skall påpekas, att några prognoser för smärre grupper är av äldre datum och att i ett fall — gymnastiklärarna — prognoser helt saknas.
De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer. Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sam manhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som här sam manställts. P-gruppens utredning är att betrakta som ett försök att i görligaste mån sammanfatta allt tillgängligt material, varvid de metoder som för närva rande användes inom arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare universitets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
16
utredningen utnyttjade kommit till bruk. Någon värdering av de skilda prog
noserna görs däremot ej i detta sammanhang. Ett viktigt syfte med föreliggande
redovisningar är att ge ytterligare sakmaterial för det metodarbete och den
metodforskning som påbörjats inom arbetsmarknadsstyrelsen i hithörande frå
gor.
En tillbakablick på den svenska arbetsmarknaden i avseende på arbetskraftens
sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemän
nen ökat i antal medan både företagare och arbetare minskat i antal. Utveck
lingen åren 1940—1960 såsom den framgår ur den officiella statistiken redovisas
i tabell 7.
Medan det totala antalet förvärvsarbetande ökade med ca 4,5 procent mellan
åren 1950 och 1960 ökade antalet tjänstemän med ca 30 procent och den relativa
andelen tjänstemän av totalantalet förvärvsarbetande med närmare 7 procent
enheter.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell 7. Förvärvsarbetande befolkning efter yrkesställning ären
19 hO—1960.
Yrkesställning
Antal förvärvsarbetande
(1 000-tal personer)
Relativ fördelning
1940
1945
1950
19601
1940
1945
1950
1960
Företagare ................
650
603
601
446
21,7
20,2
19,3
13,7
Tjänsteman ..............
603
699
843
1100
20,1
23,4
27,2
33,9
Arbetare ..................
1 747
1 686
1 661
1 700
58,2
56,4
53,5
52,4
Samtliga
3 000
2 988
3105
3 246
100
100
100
100
1 Preliminär redogörelse för vissa resultat av 1960 års folkräkning i Statistisk Tidskrift nr 6/1962.
Uppgifter rörande antalet tjänstemän och arbetare har inhämtats under hand.
Av sammanställningen i tabell
8
framgår den faktiska ökningen av antalet
akademiker i yrkesverksam ålder åren 1940—1960 och den beräknade erforder
liga ökningen fram till år 1975 samt antalet akademiker i relation till faktisk
och beräknad folkmängd i åldrarna 25—64 år.
17
Tabell 8. Antalet akademiker (exkl. agronomer och gymnastiklärare) åren
1940—1960 samt beräknat »erforderligt» antal akademiker i yrkesverksam
ålder åren 1965—1975 i förhållande till faktisk och beräknad
folkmängd i åldrarna 25—64 år.
Kungl. Maj ds 'proposition nr 172 år 1963
År
Faktiskt antal och beräknat »behov»
av akademiker i yr
kesverksam ålder
Index
Procentuell
ökning av
antalet per
femårsperiod
Antalet akade miker i % av folk
mängden i åld rarna 25—64 år1
1940 .................... 36 320
100
_
1,06
1945 .................... 41 140
113
13
1,14
1950 .................... 47 380
130
15
1,25
1955 ....................
54 430
150
15
1,41
1960 .................... 64 580
178
19
1,66
19652
alt. 1 .............. 96 700
266
50
2,47
alt. 2 .............. 92 700
255
44
2,37
19702
alt. 1 .............. 121600
335
26
3,00
alt. 2 .............. 115 100
317
24
2,85
19752
alt. 1 .............. 144 900
399
19
3,49
alt. 2 .............. 138 600
382
20
3,34
1 Uppgifter rörande folkmängden 1960—1975 har hämtats ur Befolkningsrörelsen år 1960 samt ur Statistisk Tidskrift nr 9/1962.
2 De alternativa behovsberäkningarna åren 1965, 1970 och 1975 hänför sig till alternativa beräk ningar av behovet av ämneslärare.
I tabell 9 sammanfattas resultaten av P-gruppens beräkningar rörande beho vet av skilda akademikerkategorier åren 1965, 1970 och 1975.
Tabell 9. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 samt beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam
ålder åren 1965, 1970 och 1975 ävensom beräknat antal yrkesverksamma ifrågavarande år.
Absoluta och relativa tal.
Beräknat antal år 1960
Beräknat »behov»
Totalt
Därav yrkesv.
1965
1970
1975
Totalt
Därav yrkesv.
Totalt
Därav yrkesv.
Totalt
Därav yrkesv.
Rel.
Kel.
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Teologer ......................
3 200
4,8
3 200
5,3
3 200
3,2
3 200
3,6
3 200
2,6
3 200
2,8
3 200
2,2
3 200
2,4
Jurister ........................
7 200
10,7
6 700
11,2
10 600
10,6
9 900
11,1
12 600
10,1
11 700
10,4
12 900
8,7
12 000
8,9
Samhällsvetare ..........
1 500
2,2
1 400
2,3
2 700
2,7
2 600
2,9
4 500
3,6
4100
3,6
7 600
5,1
7 000
5,2
Humanister ................
13 800
20,6
10 400
17,4
—
—
—
alt. 1 ........................
—
—
—
—
20 000
20,1
15 000
16,8
23 800
19,1
17 900
15,9
26 200
17,6
19 600
14,6
alt. 2 ........................
—
—
—
—
17 500
13100
19 700
14 800
22 200
16 600
Naturvetare ................
5 500
8,2
4 800
8,0
—
—
—
alt. 1 ........................
—
—
—
—
10 800
10,8
9 500
10,6
13 700
11,0
12 100
10,8
16 000
10,8
14 200
10,6
alt. 2 ........................
—
—
—
—
9 300
8 200
11300
10 000
13 700
12 200
Civilingenjörer ............
13 200
19,7
12 700
21,2
21 300
21,4
20 500
23,0
28 800
23,1
27 700
24,6
36 300
24,4
34 900
26,0
Civilekonomer ............
5 100
7,6
4 900
8,2
8 900
8,9
8 500
9,5
12 900
10,3
12 400
11,0
17 400
11,7
16 700
12,4
Läkare ..........................
5 800
8,6
5 700
9,5
8 400
8,4
8 200
9,2
10 300
8,2
10 100
9,0
12 300
8,3
12 000
8,9
Tandläkare ..................
4 500
6,7
4 000
6,7
5 200
5,2
4 900
5,5
5 800
4,7
5 500
4,9
6 400
4,3
6 100
4,5
Apotekare ....................
1 000
1,5
950
1,6
1 200
1,2
1 100
1,2
1 300
1,0
1 200
1,1
1 500
1.0
1 400
1,0
Receptarier ..................
2 300
3,4
1 500
2,5
2 800
2,9
1 900
2,1
3 000
2,4
2 000
1,8
3 300
2,2
2 100
1,6
Agronomer ..................
1 300
1,9
1100
1,8
1 300
1,3
1 100
1,2
1 400
1,1
1 200
1,1
1 500
1,0
1 300
1,0
Veterinärer ..................
700
1,0
670
1,1
700
0,7
670
0,8
800
0,6
770
0,7
800
0,5
770
0,6
Jägmästare ..................
800
1,2
800
1,3
900
0,9
850
0,9
900
0,7
850
0,8
1000
0,7
950
0,7
Gymn.-dir......................
1 200
1,8
1 100
1,8
1 600
1,6
1 400
1,6
1900
1,5
1 700
1,5
2 200
1,5
2 000
1,5
Summa alt. 1
J 67 100
100
59 920
100
99 600
100
89 320
100
124 900
100
112 420
100
148 600
100
134 220
100
Summa alt. 2
95 600
—
86 120
—
118 400
—
107 220
—
142 300
—
129 220
—
Index alt. 1 .............. \ 100
100
148
149
186
188
221
224
Index alt. 2 .............. 1
142
144
177
179
212
216
Procentuell ökning per
femårsperiod:
alt. 1 ........................
—
—
—
—
48
—
49
—
25
—
26
—
19
—
19
—
alt. 2 ........................
-
—
—
—
42
—
44
—
24
—
24
—
20
—
21
—
alternativ 1.
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
sit
io n
n r
1
7 2
å r
1
9
6
3
19
C. Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala
fackutbildningslinjer
Universitetsutredningen fann med hänsyn till utformningen av sina konkreta
förslag (SOU 1959: 45, sid. 101 ff.) det nödvändigt att förutom en genomgång av
den framtida behovssituationen beträffande akademiskt utbildad arbetskraft
även beröra det framtida behovet av personer med studentexamen och en därpå
byggd kortare utbildning — av utredningen benämnd icke-akademisk utbild
ning men i det följande kallad postgymnasial fackutbildning.
Universitetsutredningen redovisade en undersökning rörande tillströmningen
till ifrågavarande utbildningslinjer höstterminen 1958 och vissa bedömningar av
intagningskapaciteten år 1966.
Gymnasieutredningens behovsdelegation har byggt vidare på universitetsut-
redningens inventering år 1958 genom att insamla och bearbeta ett omfattande
faktiskt material beträffande tillströmningen till de postgymnasiala fackutbild
ningslinjerna läsåret 1960/61. Vidare har behovsdelegationen gjort en preliminär
uppskattning av det erforderliga rekryteringsbehovet till dessa utbildningslinjer
år 1970. En sammanfattning av ifrågavarande material och övrigt tillgängligt
utredningsmaterial av intresse redovisas i följande tabeller.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
Tabell 10. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i
betydande omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt
antal utbildningsplatser vid dessa linjer läsåret 1970/71.
Antal utbildningsplatser
Utbildningslinje
Faktiskt 1960/61
Erforderligt 1970/71
Totalt
Därav stud.
Totalt
Därav stud.
Socialinstituten ....................
256
163
700
525
Sjukgymnastutbildning ....
105
105
350
350
Officersutbildning ................
240
240
250
250
Landsfiskalsutbildning ........
30
30
30
30
Klasslärarutbildning ............
1572
837
1 500
1 500
Postassistentutbildning ....
Kammarskrivarutbildning . .
Teleassistentutbildning ....
130
130
150
150
Stations- och kontorsskrivar-
utbildning ........................
Utbildning vid SMHI ........
Statens brandskola..............
20
20
20
20
Grafiska institutet ..............
20
20
40
40
Reklamutbildning1 ..............
54
54
175
175
Journalistutbildning ............
30
30
150
150
Handelsutbildning3 ............
900
900
1 100
1 100
Totalt
3 357
2 529
4 465
4 290
1 Institutet för högre reklamutbildning (IHR) och reklamkonsulcntutbildning vid Berghs reklam
skola.
* Handelsgymnasiernas ettåriga fackkurser, studentkurser för sekreterar- och företagsekonomisk ut
bildning vid Bar-Lock-Institutet, Filip Holmkvists handelsinstitut, Bröderna Påhlmans handels
institut samt Stockholms, Lunds och Uppsala stads yrkesskolor.
20
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell 11. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i
begränsad omfattning sökt sig läsåren 1958/59 och 1960/61.
Läsåret 1958/59
Läsåret 1960/61
58/59
60/61
Utbildningslinje
Antagna
Därav stud.
Antagna
Därav stud.
%
%
M.
Kv.
M.
Kv.
M.
Kv.
M.
Kv.
stud.
stud.
Laboratris- och preparatris-
utbildning1 ....................
164
65
145
85
39,6
58,6
Laborantutbildning ..........
—
48
—
i
2
85
—
8
2,1
9,2
Trafikvärdinneutbildning .
—
28
—
21
—
52
—
24
75,0
46,2
Postexpeditörsutbildning .
18
180
—
51
32
206
1
58
25,8
24,8
Landskanslistutbildning2 ..
80
—
40
—
100
—
50
—
50,0
50,0
Försäkringsutbildning3 ...
415
1 645
86
58
440
1 755
106
71
7,0
8,1
Bankutbildning3 ................
1000
350
175
50
1065
375
175
75
16,7
17,4
Företagsekon.-utbildning4 .
16
49
10
1
60
22
5
4
16,9
11,0
Handels- och korrespon
dentutbildning5 ..............
141
514
2
81
143
707
17
160
12,7
20,8
Musikhögskolan ................
78
39
27
11
78
40
28
10
32,5
32,2
Konsthögskolan ................
10
5
2
3
18
15
2
—
33,3
6,1
Dramatiska elevskolor6 ..
11
10
5
4
8
9
4
4
42,9
47,1
Övrig musikutbildning7 ...
14
12
2
3
11
12
2
4
19,2
26,1
Konsthantverksutbildning8
63
89
3
9
59
101
4
19
7,9
14,4
Reklamtecknarutbildning9
95
42
11
10
95
60
18
5
15,3
14,8
Teckningslärarinstitutet
(förberedande kurs) ...
17
36
_
10
18
38
1
10
18,9
19,6
Förskollärarutbildning ...
—
200
—
—
—
200
—
2
0,0
1,0
Hushållslärarutbildning10 .
—
162
—
14
—
164
—
21
8,6
12,8
Textillärarutbildning10 ....
—
118
—
4
—
212
—
20
3,4
9,4
Ekonomi- och internatföre-
ståndarinneutbildning10 .
_
60
_
3
58
_
4
5,0
6,9
Sjuksköterskeutbildning11 .
—
1655
—
82
11
1860
—
125
5,0
6,7
Diakon- och diakonissut-
bildning ..........................
33
53
2
14
51
39
1
5
18,6
6,7
Arbetsterapeututbildning12.
—
24
—
1
—
44
—
2
4,2
4,5
Skogsmästarutbildning ...
20
—
2
—
20
—
3
—
10,0
15,0
Driftsledarkursen i Alnarp13
59
1
9
1
60
—
5
—
16,7
8,3
Summa 2 070
5 484
376
497
2271
6 199
422
716
Båda könen
7 554
873
8 470
1 138
11,6
13,4
1 Antagningen vid Svenska laboratrisföreningens och Svenska preparatrisföreningens kurser samt
1960/61 sådana antagna vid medicinalstyrelsens fortbildningskurser som ej tidigare genomgått
laborantskola.
2 Antalet uppskattat och gäller aspirantantagning till länsstyrelse, ej antagning till landskanslist-
kurs.
3 Antalet uppskattat och grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens prognoser angående det framtida
behovet av försäkrings- och banktjänsteman.
* Utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.
6 Avser utbildningen vid Stockholms stads handelsskolor (1-årig korrespondentkurs, 1-terminskurs i
sv. affärskorrespondens samt hotellsekreterarkursens allmänna linje), Filip Holmkvists handels
institut (1-årig korrespondentkurs, 1-årig gymnasial linje), Bar-Lock-Institutet (läkarsekreterar-
Tabell 12. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i be
gränsad omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal
utbildningsplatser vid dylika linjer läsåret 1970/71. * * * * 7 * * 10 * * 13
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
21
U tbildningslin je
Antal utbildningsplatser
Faktiskt 1960/61
Erforderligt 1970/71
Laboratoriebiträdesutbildning ........
232
600
Laboratorieassistentutbildning ...
_
150
Flygvärdinneutbildning ..............
52
50
Utbildning av resebyråpersonal ..............
_
25
P ostexpeditörsutbildning ......................
238
300
Landskanslistutbildning ................
100
75
Försäkringsutbildning ................
2 195
2 900
Bankutbildning..................
1 440
1 850
Handelsutbildning ..................
932
Musikutbildning ..............
141
200
Dramatisk utbildning ..............
17
30
Högre konstnärlig utbildning................
33
25
Konsthantverksutbildning ............
160
150
Reklamtecknarutbildning ..............
155
250
Teckningslärarutbildning ....................
56
75
Förskollärarutbildning ................
200
500
Hushållslärarutbildning..................
164
250
Textillärarutbildning ................
212
250
Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning ....
58
100
Sjuksköterskeutbildning ..................
1 871
3 300
Diakon- och diakonissutbildning ..
90
90
Arbetsterapeututbildning ..............
44
165
Skogsmästarutbildning ..............
20
60
Lantmästarutbildning ..............
60
120
Trädgårdsteknikerutbildning ..........
20
Totalt
8 470
11 635
kursen) samt Bröderna Påhlmans handelsinstitut (1-årig handelskurs, 1-årig korrespondentkurs och
1- termins korrespondentkurs).
° Pramatiska teaterns elevskola samt elevskolorna vid stadsteatrarna i Göteborg, Malmö och Norr-
koping-Lmköping.
7 Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö.
Grundkurserna vid konstfackskolan samt Slöjdföreningens skola i Göteborg (exklusive reklam
facket vid konstfackskolan).
" Berghs och Beckmans reklamskolor samt reklamutbildningen vid konstfackskolan. För Beckmans
reklamskola saknas uppgifter för höstterminen 1958.
10 För hushållslärare, textillärare och ekonomi- och intematföreståndarinnor gäller siffrorna läsåret
1961/62. På grund av ändrad seminarieorganisation saknas fullständiga uppgifter för 1960/61 För
hushållslärarna gäller siffrorna intagningen endast den 3-åriga utbildningen, då samtliga antagna till
2- årig utbildning genomgått förberedande skolkökslärarinnekurs och således inte betraktas som .ny
inskrivna». Intagnmgssiffran till textillärarseminarium omfattar både 2- och 3-årig utbildning
u Intagning kalenderåret 1958 och 1960 enligt uppgifter från medicinalstyrelsen.
Läsåret 1900/61 fanns arbetsterapeututbildning förutom i Göteborg även i Örebro.
13 Numera benämnd lantmästarutbildning.
22
Behovet av utbildningsplatser vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i
betydande omfattning söker sig har av P-gruppen beräknats till närmare 4 500
läsåret 1970/71. Antalet antagna studenter till dessa utbildningslinjer har anta
gits vara 4 300.
Såsom framgår av tabell 12 skulle antalet erforderliga utbildningsplatser
läsåret 1970/71 vid utbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning
söker sig uppgå till drygt 11 500. Beträffande dessa utbildningslinjer är det myc
ket vanskligt att förutse den framtida utvecklingen av studenttillströmningen
främst, med hänsyn till fackskolornas inverkan på rekryteringsunderlaget. Läs
året 1969/70 beräknar skolberedningen (Grundskolan, SOU 1961:30, sid. 873),
att antalet elever i fackskolans andra klass kommer att vara ca 18 700. Ett bety
dande antal av dessa elever kan antas söka sig till vidare fackutbildning. Läsåret
1960/61 uppgick andelen studenter vid ifrågavarande fackutbildningslinjer till
13,5 procent. P-gruppen gör det försiktiga antagandet, att andelen studenter
läsåret 1970/71 kommer att vara omkring 15 procent. Den totala studenttill
strömningen skulle sålunda detta läsår kunna uppskattas till ca
6
000
, varav
ca 1 700 skulle gå till i tabell 14 redovisade utbildningslinjer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
D. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till
1975 — en tendensberäkning
P-gruppen redovisar en beräkning av antalet examinerade från fakulteter och
högskolor läsåren 1961/62—1970/71 jämte en överslagsberäkning av examina
tionen läsåren 1971/72—1974/75. Beräkningarna av examinationen bygger på
antaganden om studentexaminationen, tillströmningen till fakulteter och hög
skolor samt examinationsfrekvensen vid dessa. Det säger sig självt att beräk
ningar av detta slag med nödvändighet måste bli mycket osäkra. Slår något av
antagandena fel, stämmer ej heller slutresultatet.
a. Studentexamination
Studentexaminationen 1962—1964 går att beräkna utifrån antalet gymnasie
elever hösten 1961 och tidigare. Sådana beräkningar har gjorts i Lärare i läroäm
nen, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 1/1962, och Skol- och utbildnings-
statistiska uppgifter, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 2/1962. P-gruppen
har valt att huvudsakligen använda examinationstalen i den senare framställ
ningen då dessa är köns- och linjefördelade.
Studentexaminationen 1965—1970 är svårare att beräkna bl. a. av den anled
ningen, att gymnasiets framtida uppgifter och organisation för närvarande ut
reds av gymnasieutredningen. I ämneslärarprognosen göres ett antagande om
studentexaminationen fram till 1970 pa basis av antalet nybörjare (definierat
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 13. Beräknad studentexamination vid allmänt gymnasium,
tekniskt gymnasium och handels gymnasium åren 1962—1970.1
År
Ag
Tg
Hg
S:a
i % av
20-åringar
1962 ........................
12 8083
1 643
1 291
15 742
13,9
1963 ........................
14 875
1 978
90
16 943
13,7
1964 ........................
16 789
2 873*
1 7002
21 362
16,2
1965 ........................
17 250
3 150
2 250
22 650
17,1
1966 ........................
17 300
3 400
2 600
23 300
17,8
1967 ........................
17 350
3 600
2 900
23 850
18,7
1968 ....................
17 250
3 800
3 200
24 250
19,3
1969 ........................
17 050
4 000
3 550
24 600
20,4
1970 ........................
16 850
4 250
3 900
25 000
21,7
1 Beträffande studentexaminationen 1962—1964 har den i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter,
tabell 1, publicerade beräkningen använts. Examinationsberäkningen för åren 1965—1970 har häm
tats ur ämneslärarprognosen, tabell 3.1.
Här gjorda beräkningar enligt ämneslärarprognosens examinationsfrekvens.
Enligt prel. uppgift från statistiska centralbyrån var antalet avlagda Ag-examina vårterminen
1962 12 493.
som antalet elever i ring I3 och II4) tre år tidigare. Antalet nybörjare i gymna
siet i procent av motsvarande årskull har i den nämnda utredningen antagits
öka från 20,8 procent 1961 till 30 procent 1970.
Fördelningen på allmänna gymnasier och fackgymnasier antages i enlighet
med statsmakternas rekommendationer bli förändrad så, att 60 procent av ny
börjarna läsåret 1970/71 går till allmänt gymnasium och 40 procent till fack
gymnasium. Antalet nybörjare antages läsåret 1970/71 vara detsamma vid han-
delsgymnasium som vid tekniskt gymnasium.
Studentexaminationen på allmänt gymnasium antages utgöra 62 procent av
nybörjarna tre år tidigare jämte
20
procent av nybörjarna fyra år tidigare och
på fackgymnasium 75 procent av antalet nybörjare tre år tidigare.
I tabell 13 redovisas beräkningar rörande studentexaminationen med fördel
ning på allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium och handelsgymnasium.
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor
De beräkningar som redovisas i det följande beträffande den totala inskriv
ningen vid fakulteter och högskolor uttrycker nettoantalet nyinskrivna (jfr anm.
1
, tabell
2
).
I universitetsutrcdningcns betänkande och i ämneslärarprognosen har beräk
ningar av den totala tillströmningen till fakulteter och högskolor gjorts för läs
åren 1959/60—1970/71 respektive 1962/63—1967/68.
Universitetsutredningen uppställde som önskvärt mål, att andelen studenter,
som påbörjade akademiska studier, skulle minska jämfört med vid slutet av
1950-talet rådande förhållanden. Utredningen uppställde två alternativ för per
soner med studentexamen från allmänt gymnasium: 65 respektive 75 procents
övergång av en examensårgång.
I ämneslärarprognosen uppställdes närmast pa grundval av den bearbetning
av nettoantalet nyinskrivna år 1959/60, med fördelning på studentexamensår,
tre antaganden: 85, 80 respektive 75 procents relativ övergång till universitet
och högskolor. I ämneslärarprognosen bedömdes 80-procentalternativet som
det mest sannolika.
Ytterligare material ägnat att belysa de aktuella tendenserna i här berört av
seende är nu tillgängligt, nämligen dels en bearbetning för 1960/61 beträffande
nettoantalet nyinskrivna med fördelningen på studentexamensår dels de 1959/60
och 1960/61 nyinskrivnas fördelning på studentexamensår och kön.
Mellan åren 1959/60 och 1960/61 synes en betydande ökning i övergångs
frekvensen ha skett för både män och kvinnor. Denna ökning är koncentrerad
till de yngsta studentexamensårgångarna.
Någon ytterligare ökning av den relativa övergången för män utöver de
90
—93
procent som tycks gälla nu förefaller osannolikt. Även i fortsättningen
torde en viss övergång av Ag-studenter utan tidigare akademiska studier komma
att ske till övriga utbildningslinjer och yrken som till socialinstitut, officersut
bildning, klasslärarutbildning, de statliga verkens utbildningslinjer, konstnärlig
utbildning samt banker och försäkringsbolag.
Bland studentskorna är övergångsfrekvensen mycket lägre än bland de man
liga studenterna. Att övergången för kvinnorna kan komma att öka under 1960-
talet förefaller sannolikt.
Utifrån det ovanstående har skilda antaganden gjorts för den relativa över
gången av manliga respektive kvinnliga Ag-studenter.
För männen har antagits, att nuvarande höga övergångsfrekvens kommer att
i stort sett bestå under återstoden av 1960-talet. En viss ökning av övergången
de två första åren efter examen och en minskning av övergången de senare åren
efter examen har antagits ske.
För kvinnorna har antagits en ökning av övergångsfrekvensen från nuvarande
ca
73
procent till 80 procent. Ökningen har antagits helt koncentrerad i tiden till
de två första åren efter examen medan den relativa övergången de senare åren
efter examen har antagits minska.
I universitetsutredningen och i ämneslärarprognosen gjordes antagandet, att
personer med annan kompetens för tillträde än examen från allmänt gymnasium
sammanlagt skulle utgöra en viss andel av inskrivningen i sin helhet. Att göra
detta under en period, då relationen mellan examina från allmänt gymnasium
och specialgymnasium kraftigt förändras kan knappast anses lämpligt. För tek
niskt gymnasium förefaller övergångsfrekvensen ligga vid ca 25 procent. Hur
förhållandet i fortsättningen blir är svårbestämbart. För en fortsatt nedgång
i övergångsfrekvensen talar den svåra bristen på läroverksingenjörer. För en
ökning talar det förhållandet, att de tekniska gymnasierna under 1960-talet
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
kommer att starkt expandera, vilket kan medföra att nya ej klart yrkesbestämda
elevkategorier söker sig till de tekniska gymnasierna. Den relativa övergången
av Tg-studenter har antagits bli 25 procent.
År 1964 examineras den första kullen från det treåriga handelsgymnasiet. Den
treåriga utbildningen torde kunna betraktas som en betydligt bättre grund för
universitets- och högskolestudier än den gamla tvååriga. Detta kan väntas med
föra, att övergången från handelsgymnasium till universitet och högskolor vä
sentligt kommer att öka. Hur hög övergången blir går ej att nu bedöma. Den
har här antagits vara av samma storleksordning som för studenter med examen
från tekniskt gymnasium eller 25 procent. Då antalet kvinnor är mycket större
på handelsgymnasiet än på det tekniska gymnasiet har ifråga om övergången
till högre studier relationen mellan de två första åren antagits bli ungefär den
samma som för Ag-studenter 1960/61. Det bör observeras, att för de examine
rade Hg-studenterna före 1964 uppställts ett särskilt antagande.
Nettoantalet nyinskrivna vid fakulteter och högskolor med annan förutbild
ning än studentexamen har antagits bli 350 under varje kommande läsår. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
25
Antaganden om övergångsfrekvens till fakulteter och högskolor
läsåren 1962/63—1970/71.
Kategori/Kön/
Läsår/Examensår
Antal år efter studentexamen för första inskrivning
0—1
1—2
2—3
3—4
4—6
4—8
4—10
4—11
4—12
S:a
1. Ag-studenter
Män
1962/71 ............
32
40
10
3
1
91
Kvinnor
1962/63 ............
46
12
5
3
1
74
1963/64 ............
46
13
5
3
1
75
1964/65 ............
47
14
5
3
1
76
1965/66 ............
48
14
5
3
1
77
1966/67 ............
48
15
5
3
1
78
1967/68 ............
49
15
5
3
•
1
79
1968/71 ............
50
15
5
3
1
80
2. Hg-studcnter
Båda könen
Examen före år
1964 ..............
0
1
0
1,5
0,5
3,5
Examen 1964—
1970 ..............
8
6
6
3
0,5
25
3. Tg-studenter
Båda könen
1962/71 ............
5
9
6
3
0,5
25
I tabell 14 återges en beräkning av den totala inskrivningen efter kön. De
inskrivna med examen från tekniskt gymnasium har vid beräkningen antagits ha
26
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell U. Beräknat nettoantal nyinskrivna vid fakulteter och högskolor
läsåren 1962/63—1970/71 med fördelning på kön.
Läsår
Beräknat nettoantal nyinskrivna
Totalt
Därav män
Därav kvinnor
abs.
rel.
abs.
rel.
1962/63 ........................
9 900
5 664
57 2
4 236
42,8
1963/64 ........................
11 529
6 598
57,2
4 931
42.8
1964/65 ........................
13 455
7 609
56,6
5 846
43,4
1965/66 ........................
14 774
8 365
56,6
6 409
43,4
1966/67 ........................
15 525
8 715
56,1
6 810
43 9
1967/68 ........................
16 016
8 842
55,2
7 174
44,8
1968/69 ........................
16 320
8 855
54,3
7 465
45,7
1969/70 ........................
16 433
8 793
53,5
7 640
46,5
1970/71 ........................
16 507
8 665
52,5
7 842
47,5
samma könsfördelning som de examinerade från gymnasierna ett år tidigare.
De inskrivna med examen från handelsgymnasium antas ha samma könsfördel
ning som de examinerade vid gymnasiet samma år. Av de 350 med annan ut
bildning har
200
antagits vara kvinnor.
Fördelningen av totalantalet nyinskrivna på de olika fakulteterna och högsko
lorna har gjorts i två steg: först har den beräknade nettonyinskrivningen vid
fackhögskolorna (spärrade utbildningslinjer enligt kapitel
1
) dragits bort från
totalsumman. Därefter har återstoden fördelats på de s. k. fria fakulteterna (teo
logisk, juridisk, humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet).
Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor är enligt hittills fattade beslut och
offentliggjorda utredningar åren 1962/63—1965/66 (nybörjarplatserna för civil
ingenjörsutbildning vid universitetet i Uppsala har här icke medtagits) följande.
1962/63
1963/64
1964/65
1965/66
3 319
3 552
3 707
4109
Här antages, att antalet nybörjarplatser perioden 1966/67—1970/71 kommer
att öka med 25 procent av 1965/66 års platsantal. Denna ökning antages ske
med 5 procent per år. Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor blir då följande.
1966/67
1967/68
1968/69
1969/70
1970/71
4 314
4 520
4 725
4 931
5 136
Av nybörjarna vid fackhögskolor har hittills ett stort antal tidigare studerat
vid annan fakultet/högskola, vilket gör att en person kan dubbelräknas. De be
räknade totala inskrivningssiffrorna är nettosiffror, vilket innebär att en person
medräknats endast en gång. För att man skall kunna dra bort inskrivningen vid
fackhögskolorna från den totala inskrivningen måste inskrivningen vid fackhög
skolorna reduceras till nettosiffror. Andelen nybörjare vid fackhögskolorna som
27
Tabell 15. Det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fackhögskolor jämte
den antagna relationen mellan nybörjarplatser och nettoantalet nyinskrivna
vid dessa högskolor läsåren 1963/64—1970/71.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Nettoantalet
nyinskrivna
i % av antal
nybörjarplatser
Andel nybörjare
(%) som tidigare
studerat vid annan
fakultet/högskola
Nettoantalet
nyinskrivna vid
fackhögskolor
1963/64 ..............
72
28
2 557
1964/65 ..............
74
26
2 743
1965/66 ..............
75
25
3 082
1966/67 ..............
76
24
3 219
1967/68 ..............
77
23
3 4*0
1968/69 ..............
78
22
3 686
1969/70 ..............
79
21
3 «95
1970/71 ..............
80
20
4 109
tidigare studerat vid annan fakultet/högskola är mycket stor. Den hade 1960/61
ökat till 29,4 procent.
De »akademiska komplettanderna» — d. v. s. de intagna som tidigare studerat
vid filosofisk fakultet och vid intagningen tillgodoräknat sig akademiska betyg —
kan antas utgöra den övervägande delen av dessa som tidigare varit inskrivna
vid universitet/högskola.
Vid medicinsk fakultet, de tekniska högskolorna samt skogshögskolan kom
mer nya antagningsbestämmelser, vilka bl. a. syftar till att begränsa den aka
demiska kompletteringens omfattning. Samtidigt kan antalet nybörjare vid
handelshögskolorna med tidigare akademisk examen, som avser att enbart stu
dera företagsekonomi, beräknas nedgå, då företagsekonomi nu kan studeras vid
de filosofiska fakulteterna. Antalet akademiska komplettander har ökat starkt
till 1960/61. Det förefaller troligt, att komplettanderna relativt sett kommer att
minska, då de nya antagningsbestämmelserna, vilka ovan berörts, trätt i kraft.
Med utgångspunkt från ovanstående har följande antagande gjorts om netto
antalet nyinskrivna vid fackhö g skolorna, tabell 15.
Nettonyinskrivningen vid de fria fakulteterna erhålles genom att antalet
nettonyinskrivna vid fackhögskolorna enligt tabell 15 dragés från totalantalet
nettonyinskrivna enligt tabell 14. Det beräknade antalet nettonyinskrivna vid
de fria fakulteterna blir då följande.
1963/64
8 972
1967/68
12 536
1964/65
10 712
1968/69
12 634
1965/60
11 092
1969/70
12 538
1906/07
12 246
1970/71
12 398
Fördelningen av nettoantalet nyinskrivna på skilda fria fakulteter 1957/58__
1962/63 redovisas i tabell 16.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 16. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter
läsåren 1957/58—1962/63.
Läsår
Fakultet
Teol. fak.
Jur. fak.
Hum fak.
Mat.-nat. fak.
S:a
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
1957/58 ........
93
2,3
366
9,3
2 609
66,0
886
22,4
3 954
100
1958/59 ........
134
2,9
464
10,2
2 721
59,7
1241
27,2
4 56»
100
1959/60 ........
129
2,5
458
8,9
3 168
61,3
1 413
27,3
5168
100
1960/61 ........
139
2,4
436
7,5
3 516
60,2
1 749
29,9
5 840
100
1961/621 ........
167
2,5
459
6,8
3 994
59,4
2102
31,3
6 722
100
1962/632 ........
152
2,0
565
7,3
5 009
64,5
2 031
26,2
7 757
100
1 Prel. uppgifter.
2 Enl. statistiska centralbyråns beräkning på grundval av uppgifter om bruttoantalet nyinskrivna
per den 10 oktober 1962.
Universitetsutredningen gjorde i sitt sjätte betänkande ett antagande om en
förändrad fördelning mellan de fria fakulteterna som skulle ha uppnåtts 1965/66.
Detta antagande redovisas nedan.
Teol. fak. Jur. fak. Hum. fak. Mat.-nat. fak. S:a %
2
12
50
36
100
Universitetsutredningen utgick från den 1958/59 gällande fördelningen. Vad
gäller naturvetare kan man säga, att utvecklingen till och med 1961/62 ägt rum
såsom utredningen rekommenderade, medan humanisterna ej minskat i förordad
takt och juristerna relativt minskat starkt i stället för att öka sin andel.
Såsom av det föregående framgått beräknas inskrivningen vid de fria fakulte
terna komma att öka högst avsevärt 1961/62—1968/69, från
6
722 till 12 634
nyinskrivna per läsår.
De teologiska fakulteterna har under hela perioden antagits mottaga 2 procent
av samtliga inskrivna vid de fria fakulteterna.
De juridiska fakulteterna har i absoluta tal stått ungefär stilla sedan 1958/59
och i relativa tal minskat starkt fram till 1961/62. I samband med det ökade
trycket på de fria fakulteterna synes det troligt, att en större andel söker sig
till de juridiska fakulteterna. Så tycks ha skett 1962/63. Andelen studerande vid
juridisk fakultet har antagits öka till 9 procent av inskrivningen vid de fria
fakulteterna.
Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna har under
de senaste åren ökat mycket starkt.
Antalet examinerade på det allmänna gymnasiets reallinje har ökat de sista
åren och kommer att fortsätta att öka snabbt t. o. m. 1965 för att sedan stagnera
och minska mot slutet av 1960-talet. Övergångsfrekvensen för realstudenter är
högre än för studenter från allmän linje och latinlinje.
Övervägande delen av studenterna från reallinjen kommer till de matematisk-
29
Tabell 17. Beräknat nettoantal ny inskrivna vid teologisk, juridisk, humanistisk
och matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåren 1963/64.—1970/71.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Fakultet
Teol.
Jur.
Hum.
Mat.-nat.
Summa
abs.
%
abs.
%
abs.
%
abs.
%
abs.
1963/64 ...
2
179
7,0
628
63,0
5 653
28,0
2 512
8 972
1964/65 ...
2
214
7,5
804
61,5
6 588
29,0
3106
10712
1965/66 ...
2
234
8,0
935
60,0
7015
30,0
3 508
11 692
1966/67 ...
2
245
8,5
1 041
58,5
7164
31.0
3 796
12 246
1967/68 ...
2
251
9,0
1 128
57,0
7 145
32,0
4012
12 536
1968/69 ...
2
253
9,0
1 137
56,0
7 075
33,0
4 169
12 634
1969/70 ...
2
251
9,0
1 128
55,0
6 896
34,0
4 263
12 538
1970/71 ...
2
248
9,0
1 116
54,0
6 695
35,0
4 339
12 398
naturvetenskapliga fakulteterna och fackhögskolorna (utom handelshögskolorna
och GCI). Tillgången på realstudenter är fram till 1966/67 god. Om man antar,
att andelen realstudenter skall vara konstant vid fackhögskolorna, teologisk och
juridisk fakultet samt vid humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakul
tet (den humanistiska fakultetens inskrivning beräknad som restpost) skulle till
gången på realstudenter tillåta en inskrivning av ca 37 procent vid matematisk-
naturvetenskaplig fakultet av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna
1966/67 och 1967/68. Eftersom antalet nybörjarplatser vid fackhögskoloma har
antagits öka med 25 procent perioden 1966/67—1970/71 och samtidigt tillgången
på realstudenter blir mindre, skulle, om vi fortfarande antar, att andelen real
studenter skall vara oförändrad vid samtliga fackhögskolor/fakulteter, inskriv
ningen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet gå ned till omkring 35 pro
cent av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna 1970/71.
Enligt statistiska centralbyråns beräkning av nettoantalet nyinskrivna vid fria
fakulteter 1962/63 på grundval av inhämtade uppgifter per den 10 oktober 1962
om bruttoantalet nyinskrivna vid dessa fakulteter skulle den relativa andelen
nettonyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter minska från
31,3 procent 1961/62 till 26,2 procent 1962/63 och den relativa andelen netto
nyinskrivna vid humanistiska fakulteter öka från 59,4 procent 1961/62 till 64,5
procent 1962/63. Denna omsvängning i utvecklingen är svårförklarlig och kan
vara en tillfällighet. Här antas utvecklingen komma att gå mot en ökande
relativ andel nyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter, så att
denna andel 1970/71 uppgår till 35 procent.
De humanistiska fakulteterna har antagits minska sin andel av nettoantalet
nyinskrivna vid de fria fakulteterna till 54 procent år 1970/71. Det bör i sam
manhanget påpekas att samhällsvetare och psykologer enligt nedan gjorda
antaganden antas öka sin andel av de humanistiska fakulteterna under perioden.
De här gjorda antagandena återfinnes i tabell 17, där det beräknade netto
antalet nyinskrivna redovisas.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 18. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul
teter och högskolor läsåren 1960/61—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—
1974/75 enligt tendensberäkningen.
Fakultet/högskola
Beräknat antal examinerade personer läsåren
1960/61—1964/G5
1965/66—1969/70
1970/71—1974/75
Teol. fak........................................
325
477
703
Jur. fak..........................................
1 196
1 998
3 456
Hum. fak.......................................
7 808
15 198
20 980
därav samhällsvetenskapliga
ämnen ......................................
2 085
4 943
7 376
Mat.-nat. fak................................
3 696
8 371
12 926
Summa fria fakulteter
13 029
26 044
38 0l5
Med. fak. (motsv.) ....................
1 620
2 120
29.5
Tekn. högsk..................................
4 070
6 496
9 238
Handelshögsk. (motsv.) ............
1 431
2 429
2 842
Tandl.-högsk..................................
1 115
1 159
1 821
Farm. inst.
apotekare ................................
251
342
391
receptarier ................................
890
881
1 012
Vet.-högsk......................................
141
135
145
Lan tbr.-högsk................................
186
257
314
Skogshögsk....................................
181
167
199
GCI .............................................
417
504
594
Summa fackhögsk. (motsv.)
10 301
14 490
19 531
Totalt
23 330
40 534
57 576
c. Examination vid fakulteter och högskolor
Examinationsberäkningen för läsåren 1961/62—1970/71 avser antalet vid uni
versitet och högskolor examinerade personer med grundexamen. De i det föl
jande redovisade examinationstalen är alltså adderbara. Dubbelexaminationen
mellan högskolor och fakulteter behandlas efter avsnitten om de olika högsko
lorna/ fakulteterna.
Det material som är tillgängligt angående den hittillsvarande examinations-
frekvensen m. m. är mycket bristfälligt. Detta medför att beräkningarna blir
ännu vanskligare än om ett tillfredsställande material på denna punkt funnits.
Antalet nybörjarplatser vid samtliga fackhögskolor (motsvarande) har, som
tidigare angivits, antagits öka med 25 procent av antalet platser 1965/66 under
perioden 1966/67—1970/71.
Examinationen har beräknats utifrån nettoantalet nyinskrivna för de fria
fakulteterna och utifrån antalet nybörjarplatser för fackhögskolorna (motsva
rande).
31
Kvinnoandelen av den totala nettoinskrivningen har i det föregående anta
gits komina att öka. En sådan ökning har också skett under slutet av 1950-
talet. Detta medför att kvinnoandelen av examinationen vid vissa högskolor
(fakulteter) kommer att antagas öka utöver vad de sista kända inskrivningstalen
antyder.
En överslagsmässig examinationsberäkning har gjorts för läsåren 1971/72—
1974/75. Därvid har inskrivningen respektive antalet nybörjarplatser antagits
oförändrad i förhållande till läsåret 1970/71. Även antagandena rörande köns
fördelning och examinationsfrekvens för 1970/71 har använts oförändrade vid
denna beräkning.
I tabell 18 redovisas ett sammandrag av beräknat antal examinerade personer
med grundexamen från fakulteter och högskolor under femårsperioderna 1960/61
—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75 (SOU 1962: 55, tabellerna
4.4:3 och 4.4:4, sid. 128 ff.).
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
d. Antal akademiker i yrkesverksam ålder
På grundval av föregående examinationsberäkningar har antalet akademiker
i yrkesverksam ålder beräknats uppgå till 84 500 år 1965, 118 200 år 1970 och
168 000 år 1975, vilket innebär en ökning med 26, 76 respektive 151 procent i
förhållande till akademikerantalet 1960.
E. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till
1975 — ett programmatiskt räkneexempel
a. Tillgängliga utbildningsplatser
Som inledningsvis påpekats är de antaganden vilka i det följande redovisas
gjorda utifrån en bedömning av de realistiska möjligheter som kan väntas före
ligga att genomföra en kapacitetsökning inom utbildningsområden, som är
starkt personal- och kapitalkrävande. Antagandena är vidare gjorda i syfte att
»förbättra» relationen mellan den i det föregående beräknade tillgången på och
det uppskattade behovet av akademisk arbetskraft. 1
1. Intagningen vid teknisk högskola (motsvarande) antages öka utöver tendens
beräkningens antagande om 25 procent med ytterligare 25 procent eller totalt
50 procent från och med 1965/66 till och med 1969/70. Nybörjarplatsantalet
skulle sålunda öka med 960 platser, av vilka 105 i Stockholm (35 per läsår
1965/68), 105 i Göteborg (35 per läsår 1965/68) och 105 i Lund (35 per läsår
1965/68) samt 645 i X-ort(-er) (215 per läsår 1967/70). Det totala antalet
platser med fördelning på ort läsåren 1965/66—1969/70 framgår av följande
sammanställning.
32
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Stockholm
Göteborg
Lund
X-ort(-er)1
Summa
1965/66 ........................
806
685
525
_
2 016
1966/67 ........................
841
720
560
—
2121
1967/68 ........................
876
755
595
215
2 441
1968/69 ........................
876
755
595
430
2 656
1969/70 ........................
876
755
595
645
2 871
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
2
. Intagningen vid medicinsk jakultet (motsvarande) antages öka med ytter
ligare
10
procent utöver tendensberäkningens antagande eller totalt med
35 procent från och med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda
öka från 678 läsåret 1965/66 (läkarutbildningsberedningens senaste förslag för
läsåret 1965/66) till 918 läsåret 1966/67 med följande fördelning på orter
detta läsår.
Uppsala
Lund/Malmö
Göteborg
Stockholm
Umeå
X-ort(-er)1
Summa
90
190
168
258
62
150
918
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
3. Intagning vid handelshögskola (motsvarande) antages öka med 30 procent ut
över tendensberäkningens antagande eller totalt med 55 procent från och
med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda detta år vara
1 050 med följande fördelning på orter.
Stockholm
Göteborg
Lund
X-ort(-er)1
Summa
350
275
275
150
1050
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
4. Intagningen vid tandläkarhögskola antages öka med 25 procent enligt ten
densberäkningen eller med sammanlagt 90 nybörjarplatser, av vilka 25 i
Malmö från och med läsåret 1965/66 och 40 platser i Stockholm samma läsår
samt 25 platser i Göteborg från och med läsåret 1968/69. Det totala antalet
nybörjarplatser med fördelning på orter läsåren 1965/66—1968/69 framgår
nedan.
Stockholm
Malmö
Göteborg
Umeå
Summa
1965/66 ........................
140
125
100
60
425
1966/67 ........................
140
125
100
60
425
1967/68 ........................
140
125
100
60
425
1968/69 ........................
140
125
125
60
450
33
Tabell 19. Totala antalet nybörjarplatser vid spärrade
utbildningslinjer läsåren 1964/65—1970/71.
Kungl. Majits proposition nr 172 år 1963
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.
högsk.
Farm. inst.
Handels-
högsk.
GCI
Jordbr.
högsk.
Totalt
ap.
re.
1964/651.a........
1 741
546
260
80
180
675
100
125
3 707
1965/661 ..........
1 911
678
360
80
180
675
100
125
4 109
1965/66’ ..........
2016
678
425
80
180
675
100
125
4 279
1966/67’ ..........
2121
918
425
84
189
1 050
105
131
5 023
1967/68’ ..........
2 441
918
425
88
198
1 050
no
137
5 367
1968/693 ..........
2 656
918
450
92
207
1 050
Ilo
144
5 6'>2
1969/703 ..........
2 871
918
450
96
216
1 050
120
150
5 871
1970/712 ..........
2 871
918
450
100
225
1 O50
125
156
5 895
1 Antal nybörjarplatser enligt 1960 års program och offentliggjorda utredningar.
a Antal nybörjarplatser enligt räkneexemplets antaganden.
5. Beträffande nybörjarplatsantalet vid övriga fackhö g skolor har i enlighet med
tendensberäkningen antagits en successiv ökning av antalet med 25 procent
från och med läsåret 1966/67 till och med läsåret 1970/71.
6. Antalet »nybörjarplatser» för studenter vid postgymnasiala fackutbildnings
linjer (se kapitel 3) antages i enlighet med gymnasieutredningens behovsdele-
gations beräkningar läsåret 1970/71 vara 6 000 efter en successiv ökning till
detta antal från 1960/61.
7. 35 procent av antalet nybörjarplatser vid ifrågavarande fackutbildnings
linjer antages per läsår ianspråktagas av personer, som avgått från akade
miska studier utan examen eller som tidigare bedrivit studier vid annan fack
utbildningslinje. Nettoantalet nybörjarplatser för studenter vid postgymna
siala fackutbildningslinjer antages sålunda uppgå till 3 900 läsåret 1970/71.
Det totala antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer enligt givna
antaganden redovisas nedan i tabell 19.
I tabell 20 nedan återges den antagna ökningen av antalet nybörjarplatser
vid spärrade utbildningslinjer läsåren 1965/66—1970/71 i förhållande till 1960
års program och offentliggjorda utredningar.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 17%
34
Tabell 20. Antagen ökning av antalet nybörjarplatser vid spärrade utbild
ningslinjer läsåren 1965/66—1970/71 i förhållande till 1960 års program
och offentliggjorda utredningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.
högsk.
Farm. inst.
Handels-
högsk.
GCI
Jordbr.
högsk.
Totalt
ap.
re.
1965/66 ........
+ 105
_
+ 65
_
_
—
_
+
170
1966/67 ........
+ 210
+ 240
+ 65
+ 4
+ 9
+ 375
+
5
+ 6
+
914
1967/68 ........
+ 530
+ 240
65
+ 8
+ 18
+ 375
+ 10
+ 12
+ 1 258
1968/69 ........
+ 745
+ 240
+ 90
+ 12
+ 27
i- 375
+ 15
+ 19
+ 1523
1969/70 ........
+ 960
+ 240
+ 90
+ 16
+ 36
-1- 375
+ 20
+ 25
+ 1 762
1970/71 ........
+ 960
+ 240
+ 90
+ 20
+ 45
+ 375
+ 25
+ 31
+ 1 786
b. Tillströmningens inriktning
1. Till följd av den antagna ökningen i intaget till teknisk, medicinsk och odon
tologisk utbildning utöver tendensberäkningen antages en motsvarande re
duktion av tillströmningen till matematisk-naturvetenskaplig fakultet.
2. Till följd av den antagna ökningen i intaget till ekonomisk utbildning utöver
tendensberäkningen antages en motsvarande reduktion av tillströmningen till
humanistisk fakultet.
3. Till följd av den antagna ökningen av nettoantalet nybörjarplatser vid post
gymnasiala fackutbildningslinjer antages en motsvarande reduktion av till
strömningen till humanistisk fakultet — en »avlänkande» effekt — sedan
studenter från allmänt gymnasium utan universitets- och högskoleinriktning
besatt sin andel av nybörjarplatserna.
Tabell 21 redovisar den förändring i tillströmningen till de fria fakulteterna,
som ovanstående antaganden medför, i förhållande till tendensberäkningen i
avsnitt D, varvid också antagits, att nettoantalet nyinskrivna vid teologisk och
juridisk fakultet förblir oförändrat i förhållande till tendensberäkningen.
Den relativa fördelningen av det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fria
fakulteter enligt tabell 21 framgår av tabell 22. Enligt antagandena i detta
räkneexempel skulle andelen av nettoantalet nyinskrivna vid humanistisk och
matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåret 1970/71 bli 44,7 respektive 41,0
procent, andelen nyinskrivna teologie studerande 2,6 procent och andelen ny
inskrivna juris studerande 11,7 procent.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 21. Beräknad ändrad inriktning i tillströmningen till jakulteter
och högskolor läsåren 1963/64—1970/71.
Teol.
fak.
Jur.
fak.
Hum.
fak.
Mat.-nat.
fak.
Summa
fria fak.
Summa
fackhögsk.
Totalt
1963/64
Tendensber.1 ....
179
628
5 653
2 512
8 972
2 557
11529
Faekutb.2 ............
—
—
— 1 1:6
—
— 1 156
—
Progr. ber.8
179
628
4 497
2512
7 816
2 557
10 373
1964/65
Tendensber...........
214
804
6 588
3106
10 712
2 743
13 455
Faekutb................
—
—
— 1 189
—
— 1 189
—
Progr. ber.
214
804
5 399
3 106
9 523
2 743
12 266
1965/66
Tendensber...........
234
935
7 015
3 508
11692
3 082
14 774
Faekutb................
—
—
— 1284
—
— 1 284
__
Ökat ant. nbpl.4 *
.
—
—
—
— 128
— 128
+ 128
Progr. ber.
234
935
5 731
3 380
10 280
3 210
13 490
1966/67
Tendensber...........
Faekutb................
245
1 041
7 164
— 1476
3 796
12 246
— 1 476
3 279
15 525
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 259
-281
— 540
+ 540
Progr. ber.
245
1041
5 429
3 515
10 230
3 819
14 049
1967/68
Tendensber...........
251
1 128
7 145
4 012
12 536
3 480
16 016
Faekutb................
—
—
— 1 707
—
- 1 707
_
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 237
— 417
— 654
+ 654
Progr. ber.
251
1128
5 2ul
3 595
10175
4134
14 309
1968/69
Tendensber...........
253
1 137
7 075
4 169
12 634
3 686
16 320
Faekutb................
—
—
— 1 946
—
— 1 946
—
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 214
— 493
— 707
+ 707
Progr. ber.
253
1 137
4 915
3 676
9 981
4 393
14 374
1969/70
Tendensber...........
251
1 128
6 896
4 263
12 538
3 895
16 433
Faekutb................
—
—
— 2112
—
— 2112
—
Ökat ant. nbpl. . .
—
—
— 190
— 555
— 745
+ 745
Progr. ber.
251
1128
4 594
3 708
9 681
4 640
14 321
1970/71
Tendensber...........
248
1 116
6 695
4 339
12 398
4 109
16 507
Faekutb................
—
—
— 2 280
—
— 2 280
_
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
—
165
— 442
— 607
+ 607
Progr. ber.
248
1 116
4 250
3 897
9 511
4 716
14 227
1 Tillströmning enligt tendensberiikningen i avsnitt D.
2 »Avlänkning» till postgymnasial fackutbildning, antagande b 3.
8 Tillströmning enligt räkneexemplet.
4 Ändrad inriktning i tillströmningen, antagande b 1—2, på grund av ökat antal nybörjarplatser
vid fackhögskola enligt antagandena i avsnitt E a.
36
Tabell 22. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter läsåren
1963/64—1970/71.
Relativa tal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Teol. fak.
Jur. fak.
Hum. fak.
Mat.-nat. fak.
1963/64 ........
2,3
8,0
57,5
32,1
1964/65 ........
2,3
8,4
56,7
32,6
1965/66 ........
2,3
9,1
55,7
32,9
1966/67 ........
2,4
10,2
53,0
34,4
1967/68 ........
2,5
11,1
51,1
35,3
1968/69 ........
2,5
11,4
49,2
36,8
1969/70 ........
2,6
11,7
47,5
38,3
1970/71 ........
2,6
11,7
44,7
41,0
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor
I tabell 23 redovisas antalet närvarande studerande vid fakulteter och hög
skolor höstterminen 1975 enligt räkneexemplets tillströmningsberäkning och en
ligt tendensberäkningen.
Tabell 23. Beräknat antal närvarande studerande vid fakulteter
och högskolor höstterminen 1975.
F akultet/högskola
Höstterminen 1975
Differens
Tendensber.
Räkneex.
Teol. fak.........................................................
1 500
1 500
—
Jur. fak...........................................................
6 3<i0
6 300
—
Med. fak.........................................................
7 300
8 300
+ 1 000
Hum. fak........................................................
34 900
22 400
— 12 500
Mat.-nat. fak.................................................
23 200
20 700
— 2 5oO
Tekn. högsk...................................................
12 800
15 3o0
+
2 500
Handelshögsk..................................................
3 400
4 200
+ 800
Tandl.-högsk...................................................
2 200
2 2oO
—
Farm. inst......................................................
750
750
—
Jordbr.-högsk..................................................
800
800
—
GCI ...............................................................
250
250
—
Summa
93 400
82 700
— 10 700
d. Examination vid fakulteter och högskolor
Bibehålies tendensberäkningens examinationsantaganden erhålles på grund
val av tillströmningsberäkningen i tabell 21 följande sammandrag av antalet
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 2b. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul
teter och högskolor läsåren 1960/61—196b/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—
197b/75 enligt räkneexemplet.
F akul tet/högskola
Beräknat antal examinerade personer läsåren
1960/61—1964/65
1965/66—1969/70
1970/71—1974/75
Teol. fak........................................
325
477
703
Jur. fak..........................................
1 196
1 998
3 436
Hura. fak.......................................
7 788
13 130
15 171
därav samhällsvetenskapliga
ämnen ......................................
2 080
4 264
5 342
Mat.-nat. fak................................
3 696
8 177
11666
Summa fria fakulteter
15 085
28 046
36 318
Med. fak. (motsv.) ....................
1 620
2120
3 323
Tekn. högsk..................................
4 070
6 501
10156
Handelshögsk. (motsv.) ............
1 431
2 673
3 745
Tandl.-högsk..................................
1115
1 159
2 001
Farm. inst.
apotekare ................................
251
342
391
receptarier ................................
890
881
1012
Vet.-högsk......................................
141
135
145
Lantbr.-högsk................................
186
257
314
Skogshögsk.....................................
181
167
199
GCI ..............................................
417
504
594
Summa fackhögsk. (motsv.)
10 302
14 739
21880
Totalt
25 387
42 785
58 198
Tabell 25. Jämförelse mellan beräknad total examination läsåren 1960/61—
197b/75 vid fackhögskolor (motsvarande) enligt »1960 års program»,
tendensberäkningen och räkneexemplet.
Kategori
Examination vid oför
ändrat antal nybörjar
platser i förhållande
till 1965/G6
»1960 års program»
Examination enligt
tendensberäkningens
antaganden
Examination enligt
räkneexemplets
antaganden
totalt
ökning
totalt
ytterligare
ökning
Läkare ........................................
6 621
6 715
94
7 063
348
Civ.-ing.........................................
18511
19 804
1 293
20 727
923
Civ.-ekon......................................
6 241
6 702
461
7 849
1 147
Tandläkare ................................
3 929
4 095
166
4 275
180
Apotekare ..................................
933
984
51
984
—
Receptarier ................................
2 510
2 783
273
2 783
—
Veterinärer ................................
411
421
10
421
—
Agronomer ................................
728
757
29
757
—
Jägmästare ................................
511
547
36
547
—
Gymn.-dir.....................................
1 367
1 515
148
1 515
—
Summa
41 762
44 323
2 561
46 921
2 598
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Diagram 2. Den relativa andelen examinerade personer vid fackhö g skolor, mate-
matisk-naturvetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt
räkneexemplet läsåren 1959/60—197^/75.
%
lOOq------------------------------------------- ------ -------------------------------------------------------------------------------------------
90 -r
80 ^
70
20 E:
10 -E
°-vj 11 11 11 u "
11 11 r111" i11111 “ 11111111 i1111
59/fe0 60/61
61/62 62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71
7/72 72/73 73/74 74/75
Läsår
□ Övriga fokulteter eu NaFurvetensk. fak. jj^jj Fackhögskolor
examinerade personer med grundexamen från fakulteter och högskolor under
femårsperioderna 1960/61—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75,
tabell 24 (SOU 1962: 55, tabellerna 5.4:1 och 5.4:2, sid. 150 ff.).
Jämföres ovanstående examinationsberäkning med tendensberäkningens och
med en examinationsberäkning grundad på antagandet, att ingen ökning av
antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer sker från och med läsåret
1965/66, erhålles följande resultat för läsåren 1960/61—1974/75 beträffande den
totala examinationen vid fackhögskolor (motsvarande), tabell 25.
I diagram 2 åskådliggöres utvecklingen läsåren 1959/60—1974/75 av den
39
relativa andelen examinerade personer vid fackhögskolor, matematisk-natur-
vetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt räkneexemplets exami-
nationsberäkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
F. Tillgång på och »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft
i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975
På grundval av examinationsberäkningarna i avsnitt E d och beräkningarna
av antalet kvarlevande med examen 1959/60 eller tidigare redovisas i tabell 26
antalet akademiker i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975 sammanställt med
beräknat »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft dessa år.
Tabell 26. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av akademiskt
utbildad arbetskraft i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.
1970
1975
116 000
160 500
Beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam ålder:1
alt. 1 ...........................................................................................
124 900
148 600
alt. 2 ...........................................................................................
118 400
142 300
Differens (absolut):
— 8 900
+ 11 900
alt. 2 ...........................................................................................
— 2 400
+ 18 200
Differens (procent):
alt. 1 ...........................................................................................
— 8
+
7
alt 2 ...........................................................................................
— 2
+ 11
1 De alternativa behovsberäkningarna hänför sig till alternativa beräkningar av ämneslärarbehovet.
I tabell 27 redovisas »tillgångs- och efterfrågeberäkningarna» rörande de en
skilda akademikerkategoriema åren 1970 och 1975. År 1965 föreligger ingen skill
nad i förhållande till tendensberäkningen.
Mellan 1970 och 1975 skulle enligt sammanställningen »bristen» övergå i »över
skott» om man för samman samtliga utbildningsgrupper. För läkare, civilingen
jörer och ekonomer kvarstår »bristsituationen» ännu år 1975. Det bör beträf
fande humanister och naturvetare, för vilka de största »överskotten» redovisas,
erinras om, att behovsprognosen rörande lärare i läroämnen — den kvantitativt
viktigaste prognosen för personer med examen från filosofisk fakultet — princi
piellt skiljer sig från behovsprognoserna för t. ex. läkare och civilingenjörer, vilka
senare förutsätter kvalitativa förändringar av en art som ej ingår i förutsätt
ningarna för ämneslärarprognosen.
40
Tabell 27. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av skilda akademiker
kategorier i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kategori
År
Beräknad
Beräknat
Differens
tillgång
»behov»
abs.
rel.
1970
3 100
3 200
1975
3 300
3 200
1970
8 600
12 600
— 4 000
— 47
1975
11 100
12 900
— 1800
— 16
1970
7 800
5 200
+ 2 600
+ 33
1975
13 000
8 400
+ 4 600
4- 35
1970
8 300
10 300
— 2 000
— 24
1975
10 800
12 300
— 1500
— 14
1970
25 900
23 100
+ 2 800
+ 11
1975
34 400
25 400
+ 9 000
+ 26
1970
25 900
19 000
+ 6 900
+ 27
1975
34 400
21 500
+ 12 900
+ 38
1970
16 500
13 700
-1- 2 800
+ 17
1975
27 000
16 000
+ 11 000
+ 41
1970
16 500
11 300
+ 5 200
+ 32
1975
27 000
13 700
+ 14 300
+ 49
1970
21 500
28 800
— 7 300
— 34
1975
30 300
36 300
— 6 000
— 20
1970
8 400
12 900
- 4 500
— 54
1975
11 700
17 400
— 5 700
— 49
1970
5 800
5 800
—
—
1975
7 100
6 400
+
700
+ 10
1970
1300
1300
—
— .
1975
1 500
1 500
—
—
1970
3 800
3 000
+ 800
+ 21
1975
4 600
3 300
+ 1 3o0
+ 28
1 1970
800
800
—
—
\ 1976
900
800
Agronomer ..................................................
j 1970
| 1975
1 300
1400
1 400
1500
| 1970
1 000
900
| 19.5
1100
1 000
| 1970
1 900
1900
—
—
j 1975
2 300
2 200
1 Inkl. psykologer.
• • markerar obetydlig differens.
Med hänsyn till utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden har det intresse
att sammanställa siffrorna i tabell 27 för tekniker och naturvetare samt för
»samhällstekniker». Detta göres nedan beträffande tillgång och »behov» år 1975.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
1. Tekniker-naturvetare
Kategori
Tillgång
Behov
Differens
alt. 1
alt. 2
alt. 1
alt. 2
Naturvetare ................
Civilingenjörer ..........
27 000
30 300
16 000
36 300
13 700
36 300
+ 11 000
— 6 000
+ 13 300
— 6 000
Summa
57 300
52 300
5u 000
+ 5 000
+ 7 300
2. Samhällstekniker
Kategori
Tillgång
Behov
Differens
Jurister ...........................................................
11 100
12 900
— 1 800
Samhällsvetare1 .............................................
13 000
8 400
+ 4 600
Civilekonomer ................................................
11 700
17 400
— 5 700
Summa
35 800
38 700
— 2 900
1 Inkl. psykologer.
Nedan följer ett fullständigt återgivande av P-gruppens promemoria rörande
det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.
2. Den fortsatta utbyggnaden
A. Inledning
Antalet studentexamina ökar starkt år från år. Under åren 1951—55 avlades
drygt 33 000 studentexamina, varav ca 26 000 vid allmänna gymnasier. Mot
svarande siffror för åren 1956—60 var totalt ca 49 000, varav drygt 39 000 vid
allmänna gymnasier. Med ledning av uppgifter om antalet elever i gymnasierna
och om examinationsfrekvenser m. m. har beräknats att med stor sannolikhet
totalantalet studentexamina åren 1961—65 kommer att bli ca 90 000, varav
drygt 72 000 vid allmänna gymnasier. Vilken utvecklingen blir efter år 1965
är för närvarande vanskligt att förutse. Vi vet, att totalantalet ungdomar i de
typiska gymnasieåldrarna blir mindre under andra än under första hälften av
1960-talet. Vi förutsätter vidare, att fackskolor kommer att finnas vid sidan av
gymnasierna under denna period. Man har likväl att med säkerhet räkna med
en fortsatt ökning av gymnasiernas kapacitet. Totalantalet studentexamina åren
1966—70 har uppskattats till 120 000 ä 125 000, varav kanske 85 000 ä 90 000
vid allmänna gymnasier.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt. Nr 172
42
Rekryteringsunderlaget för universitet och högskolor kommer till följd av
den väntade ökningen i studentexaminationen att växa i mycket snabb takt
under 1960-talet. Samtidigt kan konstateras, att intresset för fortsatta universi
tets- och högskolestudier bland de nyexaminerade studenterna fortsätter att
växa. Detta framgår klart av den till denna PM fogade statistiska sammanställ
ningen Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-
talet (SOU 1962: 55). I det följande benämnes denna sammanställning »statistik
bilagan».
Man har därför anledning räkna med att tillströmningen till universitet och
högskolor kan komma att öka i en sådan omfattning att nu gällande förutsätt
ningar om studentantalets storlek för planeringsarbetet med utbyggnaden av
universitet och högskolor (i generalplaner, programkommittéer m. m.) behöver
omprövas.
Ett ytterligare skäl för en dylik omprövning är de nya bedömningar av beho
vet i framtiden av skilda slag av kvalificerad arbetskraft som gjorts under
senare år. Av statistikbilagan framgår t. ex., att senast gjorda bedömning av
behovet i framtiden av civilingenjörer påkallar en översyn av nu gällande ut
bildningsplaner.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
B. Nu gällande program för utbyggnad av det högre
utbildningsväsendet
1960 års riksdag godkände de av chefen för ecklesiastikdepartementet i pro
positionen 1960:119 förordade riktlinjerna för utbyggande av universitet och
högskolor m. m. under 1960-talet. Dessa riktlinjer kan sammanfattas i följande
huvudpunkter:
1. universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i bety
dande omfattning, särskilt inom de sektorer som har begränsad intagning;
2. de statliga insatserna på de postgymnasiala fackutbildningslinjernas om
råde ökas kraftigt under 1960-talet;
3. den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
förstärkes;
4. yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras;
5. det studiesociala stödet utformas med inriktning på likartade utgångspunk
ter för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gymnasie-
stadiet.
Som underlag för dessa riktlinjer låg ett av 1955 års universitetsutredning
sammanställt statistiskt material jämte ett av utredningen framlagt handlings
program, redovisat i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets sam
hälle (SOU 1959: 45).
1961 och 1962 års riksdagar har fattat en rad beslut på basis av flertalet
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
43
punkter i programmet. De beslut, som gällt punkt 1, har i vissa avseenden inne
burit, att ramen för programmet utvidgats.
De spärrade utbildningslinjerna vid universitet och högskolor kommer enligt
fattade beslut och avlämnade konkreta förslag att utbyggas enligt följande tids
schema.
Antalet nybörjarplatser läsåren 1960/61—1965/66 vid
spärrade utbildningslinjer
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandk-
högsk.
Farm. inst.
Handels-
GCI
Jordbr.-
högsk.
Totalt
ap.
rec.
högsk.
1960/61 ..
1056
453
240
so
180
345
100
125
2 579
1961/62 ..
1 131
475
240
80
180
575
100
125
2 906
1962/63 ..
1 353
546
260
80
180
675
100
125
3319
1963/64 ..
1 586
546
260
80
180
675
100
125
3 552
1964/65 ..
1 741
546
260
80
ISO
675
100
125
3 707
1985/66 ..
1 911
678
360
80
180
675
ICO
125
4109
A nmärkningar
1. Tekniska högskolor: Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna
1960: 119 och 1962:43. I siffran för 1965/66 ingår 80 nybörjare vid kemiavdelningen vid LTH.
I ovan angivna siffror ingår icke civilingenjörsutbildningen i Uppsala, vilken tar sin början
läsåret 1962/63 med ett intag om 24 platser och successivt ökas till 30 platser 1962/63—
1965/66.
2. Medicinsk utbildning. Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna
1961:108 och 1962:104. Förslag föreligger om ökning av antalet platser i Lund (Ökad läkar
utbildning vid medicinska fakulteten i Lund, stencil 1962), vilket förslag ingår i tabellens siffror.
3. Odontologisk utbildning. Principbeslut har fattats enligt ovan under punkt 2 nämnda propo
sitioner.
4. Farmaceutisk utbildning. Utredning pågår för närvarande. Här räknas med av universitets-
utredningen angivet intag, vilket provisoriskt tillämpas vid farmaceutiska institutet.
5. Ekonomisk utbildning. Beslut har fattats enligt proposition 1960:119, statsverkspropositionen
1981 samt proposition 1961:83.
6. Gymnastiklärarutbildning. Här har angivits intagningssiffror enligt universitetsutredningen.
7. Jordbrukets högskolor. Här räknas med ett intag per år om 35 vid skogshögskolan, 30 vid
veterinärhögskolan, 60 vid lantbrukshögskolan (inkl. 10 för hortonomutbildning).
För de laborativa ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
pågår utbyggnad av utbildningsplatserna för 2-betygsstudcrande i stort sett
enligt den plan som universitetsutredningen redovisade. I vissa ämnen, exempel
vis kemi vid universitetet i Stockholm och zoologi vid universitetet i Lund, pla
neras ett större antal platser än universitetsutredningen förordade, vilket står i
överensstämmelse med det uttalande beträffande utbildningskapaciteten i skilda
ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som chefen för eckle
siastikdepartementet gjorde i propositionen 1960: 119 (sid. 271).
Som underlag för generalplanering och konkret byggnadsplanering har hittills
legat det av universitetsutredningen rekommenderade totalantalet närvarande
44
studerande år 1970 på skilda studieorter inom olika fakulteter. Enligt utred
ningen borde totalantalet studerande på de skilda orterna vara ca
Uppsala Lund/Malmö Göteborg Stockholm
Umeå
Summa
11200
11800
11 800
18 000
600
53 400
Sedermera har Kungl. Maj:t med anledning av en framställning från Frescati-
kommittén — programkommitté för Stockholms universitets anläggningar inom
Frescatiområdet — beslutat, att det fortsatta programarbetet för Stockholms
universitets del skall utgå från ett antal i undervisningen deltagande studerande
år 1970 av 15 000. Omräknas denna siffra till närvaroantal enligt den officiella
statistikens definitioner erhålles siffran ca 18 000. Enligt universitetsutredningens
rekommendationer borde antalet närvarande vid Stockholms universitet vara
ca 10 000 år 1970. Vidare kan nämnas, att byggnadsstyrelsen framlagt en ut-
byggnadsplan av generalplanekaraktär för ett universitet i Umeå, vari räknats
med ett totalt framtida studerandeantal av ca 2 100 (exklusive medicinare och
odontologer i kliniska ämnen).
Som framgår av statistikbilagan har tillströmningen av studerande till univer
sitet och högskolor under senare år ökat i en sådan takt att det finns väl
grundad anledning räkna med att det totala antalet studerande vid universitet
och högskolor år 1970 kommer att bli väsentligt mycket högre än universitets-
utredningen ansåg rekommendabelt. Förblir intresset för akademiska studier
lika högt under återstoden av 1960-talet, som det visat sig vara de senaste åren,
kan vid nuvarande expansionstakt för gymnasierna och oförändrade studietids
förhållanden vid universitet och högskolor totalantalet universitets- och hög-
skolestuderande år 1970 uppskattas till storleksordningen 85 000—90 000.
I fråga om förverkligandet av övriga punkter i 1960 års principprogram må
erinras om att inom arbetsmarknadsstyrelsen inrättats dels en prognosdelega
tion, dels ett prognosinstitut med i stort sett den personalstyrka som enligt
universitetsutredningen skulle bli erforderlig för arbetet med behovsprognoser.
Vidare kan nämnas, att inom statistiska centralbyrån inrättats en byrå för
undervisningsstatistik. Yrkesvägledningsverksamheten inom arbetsmarknads
styrelsen har erhållit förbättrade resurser. Det studiesociala stödets utformning
är föremål för utredning inom två parallellt arbetande kommittéer. Vad slutli
gen utbyggnaden av de s. k. postgymnasiala fackutbildningslinjerna beträffar så
framgår av statistikbilagan, att fram till år 1960 en viss ökning av antalet utbild
ningsplatser ägt rum, att studenternas andel av samtliga platser vid utbildnings
linjer som ej enbart rekryterats med studenter ökat, om än svagt, samt att
betydande behov synes föreligga av fortsatt utbyggnad av dessa utbildnings
områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
45
C. Några allmänna synpunkter rörande fortsatt utbyggnad
Starka skäl talar uppenbarligen för att under senare delen av 1960-talet en
väsentlig ökning av universitets- och högskoleväsendets utbildningskapacitet ut
över nu gällande program kommer till stånd. Därvid uppkommer frågan i vad
mån tidigare gjorda arbetsmarknadsbedömningar och för utbildningspolitiken
grundläggande värderingar bör gälla även fortsättningsvis.
De officiella bedömningarna av arbetsmarknadens framtida behov av akade
miker görs numera i främsta rummet inom arbetsmarknadsstyrelsen, även om
andra ämbetsverk, statliga kommittéer och expertgrupper jämväl bidrar till en
fortlöpande kartläggning av morgondagens arbetsmarknadsbehov. I statistik
bilagan ges en totalbild av dagens bedömningar av den framtida efterfrågan på
skilda slag av arbetskraft med utbildning vid universitet och högskolor. Som
särskilt framhållits i statistikbilagan, är nu existerande material behäftat med
betydande svagheter.
Trots att tillgängliga prognoser är mycket osäkra och därför icke kan tjäna
som de enda utgångspunkterna för utformningen och dimensioneringen av den
högre utbildningen, kan och bör de ge vissa riktpunkter för vårt handlande.
Avsaknaden av fullt tillfredsställande metoder för förutsägelser om framtida
behov och utbud får självfallet inte leda till att vi förkastar vad vi i dag har av
prognoser. De existerande prognoserna ger, trots sina brister, ett värdefullt stöd
vid de bedömningar av framtiden som måste göras. Utbyggnaden och effektivi-
seringen av prognosverksamheten är en av kärnpunkterna i 1960 års program
och bör fullföljas. Därvid bör mer än hittills tonvikten läggas på metodikens
utvecklande. En fullödig prognosverksamhet är uppenbarligen en av hörnste
narna i fundamentet för en effektivt arbetande yrkesvägledning.
I förevarande sammanhang är det tillräckligt att konstatera, att behovs-
prognoserna från senare år ger vid handen, att den planerade utbildningskapa
citeten hos de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade utbildnings
linjerna ej är tillräcklig för att på lång sikt skapa arbetsmarknadsbalans på
ifrågavarande områden. Man bör därför, om man bedömer dessa utbildnings
linjers utveckling ur arbetsmarknadssynpunkt, snarast möjligt väsentligt öka
deras utbildnings- och cxaminationskapacitet.
I land efter land finner man samma tendens. Det framtida behovet av arbets
kraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk utbildning bedöms undan för undan
bli allt större jämfört med vad man räknade med för ett fåtal år sedan.
Är man trots allt tveksam rörande denna slutsats med hänsyn till osäkerheten
i det prognosmaterial som föreligger, torde ingen annan indikator rörande fram-
tidsbehovet finnas än ungdomens efterfrågan på olika typer av utbildning. För
varje år som går blir konkurrensen om utbildningsplatserna vid de spärrade
utbildningslinjerna skarpare. För att bli antagen vid exempelvis medicinsk fakul
tet eller teknisk högskola fordras nu en poängsumma, som motsvarar ett medel
betyg i studentexamen på närmare a. Allt tyder på att konkurrensen kommer
46
att skärpas än mer de närmaste åren. En snabb och kraftig ökning av utbild
ningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna är därför den givna slut
satsen, om intresset för denna form av studier bland föräldrar och ungdom läggs
till grund för bedömningen av utbildningsbehovet.
Storleken av och inriktningen på en fortsatt utvidgning av utbildningskapa
citeten vid de spärrade utbildningslinjerna kan inte enbart bedömas utifrån här
berörda synpunkter. Hänsyn måste också tas till realekonomiska och andra
faktiska förhållanden. Det blir anledning återkomma härtill längre fram.
De fria fakulteterna kommer att öka starkt i storlek, mätt i antalet stude
rande, om tillströmningen dit liksom hittills ej regleras genom inträdesspärrar.
Det är den allmänna slutsats man tveklöst kan dra av skilda beräkningar i
detta avseende i statistikbilagan. Det finns nämligen, som inledningsvis visades,
all anledning förmoda, att rekryteringsunderlaget till universitet och högskolor
kommer att växa mycket starkt under 1960-talet. Vidare kan konstateras, att
det i praktiken ej kommer att bli möjligt att under andra hälften av 1960-talet
skapa utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna i den utsträckning
som skulle fordras för att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna. Inte
heller finns i dag anledning antaga att intresset för universitets- och högskole
studier skulle minska i framtiden i någon betydande grad.
En möjlighet att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna skulle i så
fall vara att införa inträdesspärr. Är detta en rimlig åtgärd? Först kan konsta
teras, att i vårt samhälle friheten i sysselsättningsvalet framstår som en också
för utbildningspolitiken vägledande princip. Denna valfrihet synes på den högre
utbildningens område i första hand böra förverkligas genom en fortsatt mål
medveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Men antagandet att för
abiturienten i gemen den starka benägenheten att söka vidareutbildning kom
mer att bestå i kombination med den starka ökningen i studentexaminationen
leder till att varken de postgymnasiala fackutbildningslinjerna eller de hittills
spärrade akademiska fakulteterna och högskolorna synes kunna byggas ut på
ett sådant sätt i en nära framtid att de tillsammans kan absorbera hela ström
men av sökande till sådan utbildning. Under sådana omständigheter skulle in
förandet av spärrar inom den fria universitetssektorn medföra en påtaglig in
skränkning av valfriheten.
Spärrfrågan skulle i princip komma i ett annat läge, om genom spärrar för de
fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en ökning av de nu spärrade
linjernas kapacitet. Utbildningskostnaden vid de senare är emellertid genom
gående väsentligt högre än vid de fria fakulteterna. Vid given totalkostnad
skulle därför en minskning av kapaciteten vid de fria fakulteterna ge ett mindre
antal nya utbildningsplatser vid spärrade utbildningslinjer än det antal platser,
som genom spärrningen av de fria fakulteterna skulle undandragas de studie
sökande. Principiellt viktigare är emellertid, att det inom överskådlig framtid
torde saknas realekonomiska förutsättningar för en så stark ökning av kapaci
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
47
teten vid de spärrade utbildningslinjerna, att valfrihetsargumentet mot spärrar vid de fria fakulteterna skulle bortfalla eller väsentligt försvagas. Någon mer betydande utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkostnadsfaktorer mellan de två sektorerna torde nämligen ej föreligga.
Självfallet skulle valfrihetsargumentet avsevärt försvagas, om det kunde visas, att arbetslöshet med stor säkerhet skulle kunna förutsägas för klart defi nierade grupper av akademiker, om storleken av dessa grupper tilläts överskrida vissa givna gränser. Emellertid kan icke med någon större grad av säkerhet behovsprognoser uppställas för klart definierade akademikergrupper. Här må erinras om vad som anförts i detta avseende i statistikbilagan. Vidare torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning, d. v. s. om en framtida yr kesverksamhet som mot bakgrunden av våra nuvarande värderingar skulle upp fattas som mindre väl avpassad efter vederbörandes grundläggande akademiska utbildning.
I friheten att välja sysselsättning — för abiturientens del fortsatt utbildning eller yrkesverksamhet — ligger ofrånkomligen ett risktagande. IJnder förutsätt ning att yrkesvägledningen alltifrån grundskolans högstadium har gett veder börande fylliga och korrekta informationer om framtidsutsikterna på olika lev nadsbanor, synes det risktagande, som en utbildning inom den fria akademiska sektorn kan innebära, vara rimligt.
Vid sidan av de principiella skälen mot spärrar vid de fria fakulteterna finns även praktiska invändningar. Så länge studiegången vid de stora fria fakulte terna, d. v. s. de filosofiska fakulteterna, behåller sin obundna karaktär, blir ett effektivt spärrsystem svårt att konstruera och administrera (jfr SOU 1959:45, sid. 180 f.). Strävan att mjuka upp gränserna mellan olika ämnesgrupper har under senare år varit påtaglig. Med ett spärrsystem synes det vara ogörligt att fortsätta på den inslagna vägen, om inte en rad undantag medges. Men de mot verkar den tänkta stymingseffekten hos spärrarna.
Inom ett avsnitt kan emellertid, sedan nu pågående utredningsarbete avslu tats, någon form av reglerad eller styrd intagning tänkas bli aktuell, nämligen i fråga om lärarutbildningen vid de fria fakulteterna. Lärarutbildningssakkun- niga har att ta ställning till frågan om lämplig form för denna utbildning. Fin ner de sakkunniga sig böra förorda en särskild akademisk studiegång för de blivande lärarna, kan detta givetvis förenas med någon form av styrd intagning för »lärarutbildningslinjerna». Till denna fråga finns det dock inte anledning att ta ställning här.
Av anförda principiella och praktiska skäl torde sålunda spärralternativet såsom en metod att åstadkomma en balanserad expansion av det högre utbild ningsväsendet för närvarande böra föras ut ur debatten. Någon anledning att nu ytterligare överväga de tekniska förutsättningarna för ett spärrsystem synes inte föreligga.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
43
Som redan sagts i det föregående är den viktigaste slutsats som kan dras ur
nu föreliggande statistiska data om framtida tillgång på och behov av kvalifi
cerad arbetskraft att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildnings
linjernas kapacitet utöver nu gällande program bör komma till stånd. En ut
vidgning som skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efterfrågan inom
överskådlig framtid synes dock för närvarande inte bli möjlig. Dels är kostna
derna betydande — de spärrade linjerna är de dyraste. Statsfinansiella omstän
digheter kan sålunda försena ett i och för sig önskvärt utvidgningsprograms
genomförande. Dels och framför allt är de realekonomiska resurserna begränsade.
En forcerad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på
lärare till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina
behov. Som exempel kan nämnas, att nettotillskottet civilingenjörer till arbets
marknaden utanför de tekniska högskolorna beräknas minska något de närmaste
åren till följd av den ökning av antalet akademiska lärare, som redan den enligt
nu gällande program beslutade kapacitetsutvidgningen gör nödvändig. Samma
tendens kommer i hög grad till synes på andra lärarkrävande utbildningslinjer,
exempelvis den medicinska.
Också svårigheten att snabbt skapa tillräckliga lokaler bör nämnas. Plane
ringen och projekteringen av de mycket komplicerade lokaler som det här är
fråga om tar en avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att realisera nu gällande
program i avseende på lokalbehoven kan för närvarande bedömas såsom relativt
goda. Program- och projekteringsarbetena har successivt genomförts och är nu
till betydande delar avslutade. Mycket återstår dock alltjämt. De byggnads
arbeten som fordras för att realisera programmet har hittills igångsatts endast i
begränsad utsträckning. Huvudproblemet de allra närmaste åren ligger därför
på den egentliga byggnadssidan. I detta sammanhang bör erinras om att möjlig
heterna att bygga nya universitets- och högskoleinstitutioner har sina bestående
begränsningar. Universitet och högskolor är i allmänhet förlagda till regioner,
där industri och servicenäringar expanderar påfallande snabbt och bostadsbyg
gande och kommunikationer kräver allt större resurser. Konkurrensen om bygg-
nadsarbetskraften blir sålunda ytterligt stark. I
I statistikbilagan har avslutningsvis gjorts ett räkneexempel rörande en fort
satt expansion av universitet och högskolor, varvid ökningen av de spärrade
linjerna beräknats på basis av nuvarande erfarenheter av möjligheterna att ge
nomföra en expansion med bibehållande av den utbildnings- och forsknings
kvalitet, som förutsatts i nu gällande program. Som framgår av beräkningarna
skulle med den tänkta ökningen av de spärrade utbildningslinjerna någon arbets-
marknadsbalans ingalunda inträda. Ett realiserande av den i räkneexemplet
angivna expansionen kan överslagsmässigt beräknas på ett decennium höja ut
giftsnivån för direkta årliga driftkostnader under ecklesiastikdepartementet med
storleksordningen 300 miljoner kr. och kräva en total insats för byggnation och
inredning av institutionslokaler m. m. under samma period av storleksordningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
49
2,5—3 miljarder kr. I dessa drift- och kapitalutgifter ingår dock även kostna
derna för nu gällande program, i de delar det ännu inte genomförts. Härtill
kommer beträffande såväl drift- som kapitalbudgetutgifter konsekvenskostnader
till betydande belopp. Här avses kostnader av typen ökade forskningsanslag till
det växande antalet professorer, docenter, assistenter m. fl., studiesociala förmå
ner, byggnadsbidrag till student- och andra bostäder o. s. v. Utöver dessa kost
nader kommer helt visst betydande realkostnader av annan karaktär — bl. a.
realkostnader för avstådd arbetsinsats till följd av förlängd utbildning och där
med senare inträde på arbetsmarknaden.
Självfallet är det i och för sig tänkbart att snabbare än som angivits i räkne
exemplet utvidga utbildningskapaciteten vid spärrade utbildningslinjer. Men
detta fordrar en genomgripande omfördelning av inte bara statsfinansiella utan
även realekonomiska resurser till förmån för utbildning och vid universitet och
högskolor bedriven forskning inom framför allt medicin, teknik och ekonomi. En
annan, ur vissa synpunkter enklare väg att snabbare än som angivits i räkne
exemplet utvidga de spärrade linjerna vore att införa ett mindre personal- och
utrustningskrävande utbildningssystem. En utbyggnad av utbildningskapacite
ten skulle enligt ett sådant system ej, såsom nu är fallet, automatiskt medföra
en motsvarande ökning av forskningspotentialen, vilken i så fall skulle dimensio
neras efter andra grunder. Det senare här antydda alternativet bör emellertid
bli föremål för närmare utredning och prövning. Det i statistikbilagan lämnade
programmatiska räkneexmplet har här ansetts ge en realistisk belysning av vil
ken utveckling vi kan förvänta oss utifrån de värderingar, som för närvarande
gäller som allmänt vedertagna.
Materialet i statistikbilagan ger anledning till vissa ytterligare utbildnings-
politiska kommentarer. Det är tydligt, att det mot slutet av 1960-talet kommer
att bli lättare för olika grupper av arbetsgivare att anställa naturvetenskapligt
skolad personal än att finna tekniskt utbildad arbetskraft. Med hänsyn härtill
synes det förutseende att mer än hittills ge utbildningen vid de matematisk
naturvetenskapliga fakulteterna en inriktning som underlättar verksamhet i nä
ringsliv och förvaltning. Det experiment som startat i Uppsala med civilingen
jörsutbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten samt den
överbryggning av gränserna mellan teknik och naturvetenskap, som påbörjats i
Göteborg och Lund och planeras i Stockholm, är exempel på en utveckling, som
synes böra fullföljas och påskyndas.
För den samhällsvetenskapliga och den ekonomiska utbildningens del synes
liknande utbildningspolitiska slutsatser kunna dras av beräkningarna i statistik
bilagan. Utöver en kraftig utbyggnad av civilekonomutbildningens kapacitet
synes böra eftersträvas att — i stil med vad som nyligen förordats rörande en
mot ekonomiska studier mer orienterad samhällsvetenskaplig utbildning i Upp
sala — göra den samhällsvetenskapliga utbildningen mer användbar än hittills
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
50
för företagsekonomiskt inriktad verksamhet inom utbildningsväsende, förvalt
ning och näringsliv.
Vad humanisterna i övrigt beträffar, visar siffrorna i statistikbilagan på sam
ma framtida situation som visats i ett flertal tidigare sammanställningar. En klar
tendens till mättnad och övermättnad inom arbetsområden som rekryteras med
humanister kan komma att framträda, samtidigt som på många andra områden
brist på skolad arbetskraft består. Visserligen skulle i och för sig och under
bibehållande av konventionella undervisningsmetoder en väsentlig del av det
beräkningsmässiga överskottet på humanister kunna absorberas genom en kva
litetshöjning inom skolväsendet i form av ökad lärartäthet och/eller av andra än
de traditionella arbetsmarknaderna. Kvar står dock angelägenheten av att ung
domen ges ökade chanser att välja alternativa studie- och/eller yrkesbanor.
Eftersom det ej är möjligt att härvid lita enbart till en vidgning av andra akade
miska utbildningsvägar än de humanistiska, understrykes ytterligare vikten av
verkligt attraktiva alternativ i form av såväl nya arbetsmarknadsanpassade stu-
diekombinationer inom de humanistiska fakulteterna som dragningskraftiga ut
bildningsvägar utanför universitet och högskolor. De i statistikbilagan redovisa
de sammanställningarna över utvecklingen av de postgymnasiala fackutbild
ningslinjerna tyder på att möjligheter kommer att finnas för förhållandevis flera
studenter att söka sig till dylika utbildningslinjer. Med hänsyn till balansberäk
ningarnas resultat i vad gäller humanister bör emellertid en betydligt starkare
utbyggnad om möjligt åstadkommas.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
D. Åtgärdsinventering
Mot bakgrunden av vad nu anförts redovisas i detta avsnitt en katalog över
tänkbara åtgärder i syfte att vidareutveckla arbetet för en balanserad expansion
utöver nu gällande program av all postgymnasial utbildning.
De åtgärder som här upptages redovisas i tre grupper: I.
I. Kapacitetsökning inom den akademiska
sektorns bristområden
11) att i behövlig omfattning utvidga kapaciteten vid nuvarande lärosäten
samt upprätta ett antal universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning i
bristämnena;
I 2) att skapa ett sjätte universitet, typ Örköping, med huvudinriktning på
medicin, teknik, naturvetenskap, ekonomi- och samhällsvetenskap;
I 3) att med spridning på flera orter skapa en eller två nya medicinska ut
bildningsenheter (fakultet etc.), en eller två nya tekniska enheter, minst en ny
enhet för ekonomisk utbildning samt en eller två nya naturvetenskapliga en
heter;
51
I 4) att kraftigt utvidga den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen
på 1- och 2-betygsnivån;
I 5) att införa »tvåskifts-» eller treterminsutbildning så långt ske kan i syfte
att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler;
(11—5 kan kombineras.)
I 6) att med ytterligare statlig hjälp främja produktion och användning av
hjälpmedel samt annan rationalisering i den akademiska undervisningen i syfte
att bl. a. minska det relativa behovet av lärare och lokaler;
I 7) att genom ändring av kursplanerna närma naturvetarna till teknikerna
och att på samma sätt öka samhällsvetarnas möjligheter att täcka ekonom
bristen — att »teknifiera» naturvetarna och att »ekonomifiera» samhällsvetarna
i syfte att nå bättre överensstämmelse mellan behov och tillgång;
I 8) att fullfölja och utveckla planerna på en blandad utbildning, exempelvis
medicinsk-farmaceutisk, medicinsk-naturvetenskaplig och ekonomisk-teknisk
utbildning.
II. Kanalisering av de studerande till lämpliga
akademiska områden
II1) att genom intensifierad och förbättrad studierådgivning vid universitet
och högskolor leda de redan inskrivna till bristområdena;
II 2) att genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna
stimulera dem, som söker sig till de fria fakulteterna, att studera bristämnena;
II 3) att ytterligare minska den akademiska meritkompletteringen.
III. Utbyggnad av annan postgymnasial utbildning
III 1) att genom mer energisk yrkesvägledning i gymnasierna främja till
strömningen till andra utbildningssektorer än den akademiska;
III 2) att kontinuerligt undersöka abiturientårgångarnas sysselsättningsval,
bl. a. med hänsyn till vilka auktoriteter som påverkar valet (lärare, rektorer,
föräldrar etc.), och regelbundet uppfölja undersökningarna;
III 3) att skapa fler praktikplatser åt gymnasister och studenter;
III 4) att på annat sätt underlätta för de studerande att redan under gymna
sietiden förbereda sig för yrkeslivet, exempelvis genom att bevilja dispens från
viss del av undervisningen för yrkesförberedande kurser i maskinskrivning, ste-
nografi o. d.; III
III 5) att utvidga och kvalitativt förbättra den icke-akademiska postgymna
siala utbildningen inom den statliga sektorn;
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
III 6) att på lämpligt sätt stödja den icke-statliga utbildningen på postgym-
nasial nivå;
III 7) att låta det studiesociala stödet avse jämväl en sålunda förbättrad icke
statlig utbildning;
III 8) att uppföra eller understödja byggandet av studerandebostäder också
utanför den nuvarande universitets- och högskolesektorn.
Vilken ställning man än tar till de i det föregående berörda åtgärderna eller
till det senare framlagda utbyggnadsalternativet, måste man tillmäta den »in
terna rationaliseringen» inom den akademiska sektom en stor betydelse. Uni
versitet och högskolor har under senare år erhållit högst betydande anslagsför-
stärkningar, icke minst genom den s. k. automatiken. En konsekvens av detta
förhållande synes vara att anspråken på den akademiska »internrationalise
ringen» måste ställas högt.
Med hänsyn till vad som i förevarande PM anförts rörande dels önskvärd
heten att snabbt och kraftigt öka de spärrade linjemas intagningskapacitet,
dels de snäva gränser, som knappheten på realekonomiska resurser drar för en
utbyggnad, framstår rationaliseringen inom de spärrade utbildningslinjerna som
särskilt angelägen. Å andra sidan måste den stora tillströmning till de fria
fakulteterna, som synes vara att vänta under de närmaste åren, ge anledning till
att även detta akademiska område ytterligare rationaliseras.
En förutsättning för ökad effektivitet inom den akademiska sektorn är en till
förlitlig registrering av de studerande. Preliminära förslag härtill har utarbetats
och försök bedrivits. Det synes för det fortsatta rationaliseringsarbetet vara
angeläget att så snart ske kan universitetskanslern, som av Kungl. Maj:t fått i
uppdrag att utreda frågan, avger ett definitivt förslag på basis av gjorda erfa
renheter och utredningar.
Ett annat villkor för akademisk rationalisering är en effektivare universitets-
och högskoleadministration. Universitetsutredningens arbete på detta område
står inför sin avslutning. Man har anledning räkna med att som en följd av
utredningens kommande förslag administrationen i fråga skall kunna förbättras.
Då i en nära framtid ovannämnda, för rationaliseringen mycket betydelsefulla
förslag kan väntas föreligga, saknas här anledning att närmare granska olika
tänkbara rationaliseringsåtgärder.
52
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
E. Ett utbyggnadsalternativ
I och för sig är de problem som nu berörts av sådan storleksordning att det
kunde vara befogat att tillsätta en utredning med uppgift att framlägga konkreta
förslag i den rad av frågor som här helt kort behandlats. Å andra sidan är pro
blemen av samma art som de som ingående behandlats av universitetsutred-
53
ningen i dess betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle.
Ingenting talar bestämt för att inte de principiella rekommendationer, som lades
till grund för nu gällande program i stort, bör vara vägledande även fortsätt
ningsvis. Framför allt synes den starka ökningen av antalet inskrivna vid uni
versitet och högskolor böra föranleda snabba åtgärder snarare än en genom
gripande reform, baserad på en ny fullständig och därför med nödvändighet
långvarig översyn av det akademiska området. Slutligen skall påpekas att en
reformering av universitetsadministrationen på basis av det förslag, som univer-
sitetsutredningen väntas avge inom kort, kan leda till att den planerade verk
samheten inom universitets- och högskoleväsendet kommer att förstärkas, dock
tidigast från och med 1964/65. I det läget synes det vara mest brådskande att
de allmänna riktlinjer, som nu föreligger för det högre utbildningsväsendets ut
vecklande, i lämplig omfattning kompletteras och förs fram för tiden efter år
1965, eftersom planeringsarbetet för konkreta åtgärder som bör vidtas 1965 och
de därpå närmast följande åren måste igångsättas inom den allra närmaste
tiden.
För att ge vissa konkreta hållpunkter för den vidare diskussionen om utform
ningen av ett handlingsprogram har det befunnits lämpligt att ecklesiastikdepar
tementets P-grupp nu redovisar ett alternativ beträffande planering för fort
satt utbyggnad utöver nu gällande program. Detta alternativ baseras i allt
väsentligt på samma värderingar som låg till grund för 1960 års program. Där
vid redovisas till en början den utvidgning som på basis av nu gällande förhål
landen och planer anses av P-gruppen vara möjlig att genomföra utan några
mer omfattande nybyggnadsåtgärder.
Vid de nuvarande tekniska högskolorna synes antalet nybörjare kunna ökas
utöver nybörjarantalet enligt nu föreliggande beslut och förslag i följande ut
sträckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 .................. .................... 35
35
35
105
1966/67 .................. .................... 70
70
70
210
1967/68 .................. .................... 105
105
105
315
1968/69 .................. .................... 105
105
105
315
1969/70 .................. .................... 105
105
105
315
Det totala antalet nybörjare vid de nuvarande tekniska högskolorna under
perioden 1965/70 skulle vid ett genomförande av den här angivna ökningen bli
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 .................. .................. 806
685
525
2 016
1960/67 ..................................... 841
720
560
2 121
1967/68 .................. .................. 870
755
595
2 226
1908/09 .................. .................. 870
755
595
2 226
1969/70 .................. .................. 870
755
595
2 226
54
Intagningsökningen enligt nu gällande program bör resultera i en starkt ökad
civilingenjörsproduktion under senare hälften av 1960-talet. Först under denna
period bör den fortsatta intagningsökningen kulminera.
En än mer betydande ökning av intagningen förutsätter en stark kapacitets
ökning med åtföljande investeringar vid de tre befintliga högskolorna eller alter
nativt tillkomsten av en ny teknisk högskola. Härtill blir det tillfälle återkomma
i det följande.
Det skall i sammanhanget påpekas att, i enlighet med vad som utvecklats i
det föregående, det förutsättes, att utbildningen inom de matematisk-naturveten-
skapliga fakulteterna kommer att successivt bli mer inriktad på teknisk till-
lämpning. Detta kan ske i form av införande av nya ämnen av teknisk natur
och/eller genom att alternativa kurser införs i enstaka ämnen eller grupper av
ämnen. Ett exempel härpå är det tidigare framlagda men ännu ej realiserade
förslaget om kemiämnets femdelning vid de matematisk-naturvetenskapliga fa
kulteterna, vilken bör kunna genomföras under senare hälften av 1960-talet.
Hur de här förordade ökningarna av intagningen vid de befintliga tekniska
högskolorna lämpligen bör fördelas på avdelningar torde i betydande utsträck
ning få bli beroende på möjligheterna att klara en ökning av intagningen i de
lokaler och med de personella resurser som kan väntas stå till förfogande i fram
tiden. I fråga om lokalsituationen inom skilda avdelningar vid de tre nu existe
rande högskolorna är det t. ex. ännu relativt oklart, när de stora nya institutio
ner, som nu planeras, projekteras eller byggs, kan med eller utan tillbyggnader
eller omdispositioner möjliggöra en ytterligare ökad intagning.
Slutligen bör påpekas att man har att räkna med att en del av de tekniska
högskolornas utbildningskapacitet torde komma att behöva utnyttjas för utbild
ning av lärare i vissa matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen på
gymnasienivån (jfr gymnasieutredningens förslag den 21 november 1962 an
gående lärarutbildning vid teknisk högskola m. m.).
Intagningen vid de nuvarande medicinska fakulteterna synes kunna ökas ut
över det av läkarutbildningsberedningen förordade nybörjarantalet, 678, med
ytterligare 140 nybörjarplatser (vid de teoretiska institutionerna). Den totala
ökningen blir då
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Stockholm
tTPP.sala
och Umeå
Tota]t
tillsammans
19G6/G7 ................................................................... 100
100
1967/68 ................................................................... 100
100
1968/69 .............................................................. 100
40
140
Möjligheterna att öka intagningen synes tidsmässigt vara gynnsammast i
Stockholm. I remissvaret på läkarutbildningsberedningens betänkande Program
för ökad läkarutbildning redovisade lärarkollegiet vid karolinska institutet vilka
byggnadsåtgärder som skulle behöva vidtas för att möjliggöra en total intagning
av den storleksordning som följer av den här angivna ökningen. Tidpunkten för
55
en ökad intagning av medicine studerande blir dock på samtliga orter beroende
på möjligheterna att ställa sjukhusplatser till undervisningens förfogande, vilket
i sin tur i här aktuella fall till betydande del är beroende på medgivande av icke
statliga sjukvårdshuvudmän. Hur stor del av de angivna 40 nya platserna år
1968/69 som bör falla på Uppsala respektive Umeå torde få bli föremål för
ytterligare utredningar.
Den totala intagningen av studerande vid de nuvarande medicinska fakulte
terna skulle enligt nu fattade beslut och förslag samt nyss angivna ytterligare
intagningsökning bli som följer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Uppsala Umeå
.. Göteborg Stockholm Totalt
Malmo
1965/66 .............. 90
62
190
168
168
678
1966/67 .............. 90
62
190
168
268
778
1967/68 .............. 90
62
190
168
268
778
1968/69 .......... 192
190
168
268
818
1969/70 .......... 192
190
168
268
818
Intagningen av studerande vid handelshögskolorna (motsvarande) är inneva
rande år uppe i den totalnivå som förutsattes i 1960 års principprogram. Med
hänsyn till de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kompe
tenta sökande till aktuella och planerade professurer i bl. a. företagsekonomi bör
en ur arbetsmarknadssynpunkt i och för sig mycket önskvärd ytterligare intag
ningsökning vid dessa måhända anstå till läsåret 1965/66. Den totala ökningen
blir då
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 ............................................ 75
—
75
150
1966/67 ............................................ 75
75
75
225
1967/68 ............................................ 75
75
75
225
1968/69 ............................................ 75
75
75
225
Den totala intagningen vid de nuvarande handelshögskolorna (motsvarande)
under perioden 1965/70 skulle då bli följande.
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 ........................................... 350
200
275
825
1966/67 ........................................... 350
275
275
900
1967/68 ........................................... 350
275
275
900
1968/69 ........................................... 350
275
275
900
1969/70 ........................................... 350
275
275
900
Det bör i detta sammanhang påpekas, att i enlighet med de synpunkter, som
framförts i det föregående rörande ett närmande mellan ekonom- och samhälls-
vetarutbildning, här även förutsättes, att företagsekonomisk utbildning succes
sivt ges en starkare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen. En dylik
strävan kan ta sig olika uttryck på skilda orter. Även organisatoriska föränd
56
ringar i form av nya integrerade fakultetsbildningar kan tänkas ske i syfte att
närma ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Att öka tandläkarutbildningen utöver vad som innefattas i nu gällande pro
gram är mindre självklart än att öka övriga i det föregående behandlade utbild-
ningsriktningar. Detta sammanhänger med den allmänna osäkerheten rörande
det framtida tandläkarbehovet, vilken bottnar i bristande kännedom om tand
sjukdomarnas utbredning och omfattning på lång sikt, särskilt med tanke på
möjligheterna av förebyggande åtgärder. Verkan av den innevarande år påbör
jade utbildningen av svenska studenter vid tyska tandläkarhögskolor måste
också beaktas. Med hänsyn till den under överskådlig framtid stora bristen på
tandläkare och det starka intresset för odontologisk utbildning bland ungdomen
förordas likväl här en försiktig ökning av tandläkarutbildningen utöver nu
gällande program.
Följande plan för den totala ökningen uppställes.
Läsår
Stockholm
Malmö
Göteborg
Totalt
1965/66 ............................................ —
25
—
25
1966/67 ............................................ —
25
—
25
1967/68 ............................................ 40
25
—
65
1968/69 ............................................ 40
25
25
90
Den totala utbildningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna skulle i enlighet
härmed bli följande.
Läsår
Stockholm
Malmö
Göteborg
Umeå
Totalt
1965/66 . .. .
100
125
100
60
385
1966/67 ....
100
125
100
60
385
1967/68 . ........... 140
125
100
60
425
1968/69 . . ..____ 140
125
125
60
450
1969/70 ... ......... 140
125
125
60
450
Det bör påpekas i enlighet med uttalanden i propositionen 1961:108 att av
platserna i Göteborg — vilka för första gången beräknas bli tagna i bruk
1965/66 — ett antal under några år kan komma att reserveras för studerande
från Norge.
För farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinstitutet samt de högskolor
som hör under jordbruksdepartementet framlägges inte någon konkret plan.
Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet torde stånd
punkt böra tas först sedan farmaceututbildningskommitténs förslag föreligger.
Innan gymnastiklärarutbildningens kapacitet omprövas, bör en prognos rörande
behovet av gymnastiklärare utarbetas. Vad gäller de tre högskolorna tillhörande
jordbruksdepartementet synes det från många synpunkter lämpligt att öka
intagningskapaciteten under andra hälften av 1960-talet i måttlig omfattning.
57
En sammanfattning av det av P-gruppen i det föregående framlagda alter
nativet för en ökning av intagningskapaciteten vid de nuvarande under eck
lesiastikdepartementet hörande spärrade fakulteterna och högskolorna redovisas
i följande två sammanställningar. Den första anger den totala ökningen av
nybörjarplatsantalet utöver nu gällande plan. Den andra visar totalantalet,
platser. I denna tabell är jämväl införda uppgifter om antalet platser läsåren
1955/56 och 1960/61.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Totalökning av platsantalet utöver nu gällande plan.
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.-
högsk.
Handels-
högsk.
Farm.
inst.
GCI
Totalt
1965/66 ........
4 105
±0
4 25
4 150
?
?
4 280
1966/67 ........
+ 210
+ 100
4 25
4 225
?
?
4 560
1967/68 ........
+ 315
+ 100
4 65
4 225
?
?
4 705
1968/69 ........
4 315
+ 140
4 90
4 225
?
?
4 770
1969/70 ........
+ 315
+ 140
4 90
4 225
?
?
4 770
Totalantalet platser.
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl-
högsk.
Handels-
högsk.
Farm. inst.
GCI
Totalt
Samt!
exkl. GCI
o. farm.
inst.
ap.
rec.
1955/56 ..
736
409
244
343
33
91
74
1 930
1 732
1960/61 ..
1 056
453
240
3l5
80
180
100
2 454
2 094
1965/66 ..
2 016
678
385
825
3 904
1966/67 ..
2 121
778
385
900
4 184
1967/68 ..
2 226
778
425
900
4 329
1968/69 ..
2 226
818
450
900
4 394
1969/70 ..
2 226
818
450
9U0
4 394
P-gruppen räknar för sin del med att det under andra hälften av 1960-talet
torde vara möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade lin
jerna med ytterligare ca 950 nybörjarplatser, varav ca 650 vid teknisk hög
skola, ca 100 vid medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola. Huruvida
denna ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärda ytterligare ökning skall ske vid
nu befintliga läroanstalter eller på en ny universitetsort får bli föremål för ytter
ligare överväganden. Härvid måste mer ingående kostnadsjämförelser göras mel
lan olika alternativ.
Slutligen måste understrykas, att den här skisserade utbyggnaden endast kan
ske i den takt som de statsfinansiella och realekonomiska resurserna medgiver.
De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna torde komma att öka sitt
sammanlagda studerandeantal under andra hälften av 1960-talet i en sådan om
58
fattning att det kan finnas anledning att relativt snart inrätta ytterligare en ny
utbildningsenhet. Det skall erinras om att en matematisk-naturvetenskaplig fa
kultet inrättades i Göteborg 1961 samt att i Umeå redan hösten 1963 matema
tisk-naturvetenskaplig utbildning sannolikt kommer att påbörjas. Många skäl
talar för att, om en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas, denna
förläggs till samma ort som en eventuell ny teknisk högskola. Den påbörjade
utvecklingen på nu existerande högskoleorter mot en gradvis integration av
matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning synes, inte
minst av arbetsmarknadsskäl, böra påskyndas.
Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-
tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå synes böra höjas högst
väsentligt. Eljest kommer den väntade ökningen av antalet studerande vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att kanaliseras till icke-laborativa
ämnen i en utsträckning som allvarligt skulle rubba balansen mellan skilda äm
nen vid dessa fakulteter. Den sammanlagda utbildningskapaciteten omkring år
1970 på 2-betygsnivån i de fyra grundläggande matematisk-naturvetenskapliga
laborativa ämnena beräknas här till följande siffror.
1966/67 vid nu omkring 1970 vid samtliga
befintliga fakulteter då befintliga fakulteter
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Fysik ................................................ 720
1300
Kemi ................................................ 720
1300
Botanik .......................................... 285
600
Zoologi ............................................ 255
600 I
I tablån har dessutom angivits motsvarande kapacitet enligt universitetsut-
redningens förslag för år 1966/67 vid de fyra nu befintliga matematisk-natur
vetenskapliga fakulteterna, d. v. s. i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm.
En väsentlig del av den tillkommande kapaciteten torde böra förläggas till
Umeå samt i förekommande fall till en ny ort.
Den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet nu som enligt 1960
års program böra fixeras till orter. Inte heller bör de angivna totalsiffrorna låsas.
De bör tjäna som en allmän riktpunkt i det fortsatta planeringsarbetet. Det
torde få ankomma på vederbörande instanser att under hänsynstagande till ut-
rymmesförhållanden samt forsknings- och utbildningsförhållanden i varje särskilt
fall fastställa den lämpliga storleken av utbildningskapaciteten i dessa laborativa
ämnen på olika orter för skilda tidsperioder. Det bör här liksom tidigare i för
arbetena till 1960 års program understrykas vikten av att man i skilda plane-
ringsmoment eftersträvar att möjliggöra största tänkbara elasticitet i fråga om
utbildningskapaciteten, i syfte att möjliggöra den anpassning av utbildningens
inriktning som kan vara motiverad av förändringar i efterfrågan på utbildning
inom och mellan nu gällande ämnen och ämnesområden.
För de samhällsvetenskapliga ämnenas del synes en ytterligare kapacitets
ökning böra eftersträvas. I Umeå torde inom kort en utbildnings- och forsknings-
59
organisation i samhällsvetenskapliga ämnen komma att byggas upp. Vad som
tidigare sagts om önskvärdheten av att successivt integrera ekonomutbildningen
och den samhällsvetenskapliga utbildningen — i förening med tidigare framförda
synpunkter rörande ekonomutbildningens framtida lokalisering — talar starkt
för att för den händelse ekonomutbildning förläggs till en ny ort jämväl dit
lokalisera en utbildnings- och forskningsorganisation i samhällsvetenskapliga
ämnen.
För övriga ämnen inom de nuvarande humanistiska fakulteterna synes för
närvarande inga särskilda konkreta planeringsåtgärder böra vidtagas utöver
vad som redan pågår för dessa ämnens del. Det skall erinras om att arbetet på
en differentierad humanistutbildning pågår, bl. a. inom KNUFF, samt att pro
gramkommittéerna för Uppsala, Göteborg och Stockholm har i uppgift att
utarbeta lokalprogram för de humanistiska fakulteterna på dessa orter.
Tillströmningen till de juridiska fakulteterna torde komma att öka i bety
dande omfattning. Med hänsyn till att de nu existerande juridiska fakulteterna
fortfarande är relativt små, räknat i antal lärare och elever, och med hänsyn till
de svårigheter som för närvarande föreligger att få till stånd en stark återväxt
inom forskningskarriären vid dessa fakulteter synes för närvarande tillräckliga
skäl ej föreligga att nu planlägga inrättandet av ytterligare en juridisk fakultet.
Frågan om den juridiska utbildningens fördelning på studieorter torde dock fort
sättningsvis böra följas med stor uppmärksamhet av berörda myndigheter.
För de teologiska fakulteternas del synes för närvarande inga förändringar
vara påkallade.
På basis av det nu redovisade alternativet, universitetsutredningens beräk
ningar av fördelningen av totalantalet studenter på orter och senare fattade
beslut i hithörande frågor samt efter överväganden av det statistiska material
som redovisas i statistikbilagan har följande sammanställningar över det totala
studerandeantalet (enligt den officiella statistikens definitioner) på skilda ut
bildningslinjer och på olika orter sammanställts. Siffrorna anger det önskvärda
antalet studenter i början av 1970-talet. Därvid redovisas först totalantalet stu
derande inom skilda utbildningslinjer. Därefter redovisas studerandeantalet för
de nu befintliga orterna, om hela den i det föregående diskuterade ökningen av
utbildningen vid de spärrade linjerna skulle fördelas på dessa orter. Därvid
antagcs bl. a., att den senast diskuterade ökningen om 950 nybörjarplatser för
delas lika på nu befintliga orter. Som ett alternativ, angivet inom parentes, anges
storleken av studerandeantalet, om ingen del av den senast diskuterade ökningen
av de spärrade utbildningslinjerna förlägges till befintliga orter.
Kungl. Maj.ts -proposition nr 172 år 1963
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Totalantalet studerande i början av 1970-talet.
Fakultet/högskola
Antal när
varande stud.
Teol. fak...........................................................
1 500
6 000
Hum. fak..........................................................
22 500
Mat.-nat. fak...................................................
20 700
8 200
Tekn. högsk.....................................................
15 300
Tandl.-högsk.....................................................
2 200
Handelshögsk...................................................
4 400
Övr. högsk........................................................
1 800
Totalt
82 600
Därav studerande vid fria fak.....................
50 700
Därav studerande vid spärrade utb.-linjer
31 000
Totalantalet studerande på befintliga orter enligt två alternativ.
Fakultet/högskola
Uppsala
Lund/Malmö
Göteborg
Stockholm
Umeå
Teol. fak........................
750
750
—
—
—
Jur. fak..........................
2 000
2 000
—
2 000
—
Hum. fak.......................
5 600
3 600
4100
O
O
—
*
O
O
1 100
(5 500)
(3 500)
(4 000)
(8 000)
(1 000)
Mat.-nat. fak................
5 2u0
5 200
4 100
5 100
1 100
(5 000)
(5 000)
(4 000)
(5 000)
(1 000)
Med. fak........................
1 225
1 925
1 725
2 625
700
(1 000)
(1 700)
(1 500)
(2 400)
—
Tekn. högsk..................
—
4333
5 133
5 833
—
—
(3 200)
(4 000)
(4 700)
—
Tandl.-högsk..................
—
600
600
700
300
Handelshögsk................
—
1 366
1366
1 666
—
—
(1 100)
(1 100)
(1 400)
—
Övr. högsk.....................
1 150
—
—
650
—
Totalt
15925
19 774
17 024
26 674
3 200
(15 400)
(17 850)
(15 200)
(24 850)
(3 000)
Det bör observeras, att här räknats med att de studenter som i fortsättningen
kan komma att få utbildning vid decentraliserade kurser registreras på univer
sitetsorterna. Om denna kursverksamhet får en större omfattning, påverkas
därigenom den konkreta utformningen av byggnadsplaneringen på universitets
orterna.
Vidare bör observeras, att man i anslutning till räkneexemplet i statistikbila
gan räknar med att tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kommer
att minska under andra hälften av 1960-talet. Detta kan i första hand åstad
kommas genom åtgärder på det icke-akademiska postgymnasiala området. En
dast om kraftfulla insatser för höjande av detta områdes konkurrenskraft snabbt
kan åstadkommas, är det möjligt att hålla nere det totala studerandeantalet vid
de humanistiska fakulteterna.
Eftersom man ej reglerar tillträdet till samtliga fakulteter, blir det nödvän
digt att med hjälp av olika slags åtgärder verka för att studenternas fördelning
på orter kommer att bli den som här angivits och vilken bör vara vägledande vid
generalplanering och konkret byggnadsplanering. En åtgärd av stor betydelse
därvidlag är en med universitetsplaneringen i möjligaste mån synkroniserad pla
nering av studentbostadsproduktionen. Det synes böra ankomma på bostads-
styrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen och respektive bostadsbyggnads-
organ utarbeta en långsiktig plan för denna bostadsproduktion.
Övriga åtgärder, som fordras för en fortsatt balanserad expansion av det högre
utbildningsväsendet och vilka berörts i det föregående, är av sådan karaktär att
de ej behöver närmare preciseras av P-gruppen. Det torde i första hand ankom
ma på berörda myndigheter och organisationer att ta upp dessa åtgärder till
övervägande.
I sammanhanget skall dock erinras om vad som tidigare anförts om kom
mande förslag rörande universitets- och högskoleorganisationens effektivisering.
Beträffande den icke-akademiska postgymnasiala utbildningen skall avslut
ningsvis här framhållas, att det uppenbarligen föreligger ett behov av en sam
ordnad kraftinsats från statens och de icke-statliga huvudmännens sida för att
höja denna utbildningssektors kvalitet och därmed dess attraktionskraft samt
öka dess kapacitet. Det synes föreligga skäl att i någon lämplig form institu-
tionalisera en sådan samordningsmekanism. En för detta ändamål bildad sam
ordningsgrupp mellan intressenterna bör med fördel, åtminstone under några år
framåt, också verka som ett utredningsorgan med uppgift att ta initiativ och
framlägga konkreta förslag i syfte att den viktiga del av handlingsprogrammet,
som en utbyggnad av den ifrågavarande utbildningssektorn utgör, verkligen
skall fullföljas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
61
F. Industrihögskola i Östergötland
a. Allmänt
I syfte att undersöka behovet av och förutsättningarna för högskolemässig
utbildning inom Östergötlands län konstituerades den 8 april 1961 — på initiativ
av stadsfullmäktige i Linköping — genom samverkan mellan Östergötlands läns
landsting, de kommunala myndigheterna i Linköping, Norrköping och Motala
samt företrädare för länets industri och näringsliv en kommitté, som antog nam
net Ilögskolckommittén i Östergötland. Inom denna kommitté har arbetat
särskilda delegationer för utredning av i fiirsta hand frågorna om medicinsk
utbildning, lärarhögskola och teknisk-ekonomisk högskoleutbildning. Sistnämnda
62
delegation har utarbetat betänkandet Industrihögskola i Östergötland. I be
tänkandet föreslås att en fyraårig teknisk-ekonomisk utbildning av s. k. ekonom
ingenjörer förlägges till en s. k. industrihögskola i Östergötland. Den föreslagna
utbildningen är på högskolemässig nivå. Högskolans kapacitet föreslås dimen
sionerad för intagning av 100 studerande per år.
Inom avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm
utarbetades 1955 ett förslag rörande en särskild ekonomingenjörslinje. Enligt
förslaget skulle ekonomingenjörernas utbildning innehålla matematiska och tek
niska ämnen i sådan omfattning, att de studerande fick ingenjörskompetens.
Ungefär halva studietiden under fyra år var anslagen till tekniska ämnen. Mate
matiken och mekaniken skulle ha samma omfattning som för studerande inom
fackavdelningarna för kemi och bergsvetenskap, under det att den tillämpade
matematiken och statistiken skulle utvidgas utöver den nuvarande kursen vid
fackavdelningen för maskinteknik. De tekniska tillämpningsämnena skulle er
hålla ett mer begränsat utrymme.
Den andra hälften av studietiden skulle omfatta de ekonomiska och organisa
toriska ämnena. Dessa skulle påbörjas redan i första årskursen med de teoretiska
grunderna i företagsekonomi och nationalekonomi samt avsågs fortsätta under
andra årskursen med psykologi och företagsekonomiska specialämnen såsom
kostnadskalkylering och budgetering. I tredje och fjärde årskurserna skulle de
organisatoriskt inriktade ämnena tillkomma.
Trots välvillig behandling i de flesta remissinstanser föranledde förslaget icke
någon åtgärd. En vägande invändning var att man skulle få två typer av civil
ingenjörsexamen, varav emellertid den ena utan hittillsvarande kompetens på
visst specifikt tekniskt fackområde. Å andra sidan skulle den i och för sig önsk
värda ekonomiska utbildningen leda till för lång studietid, om den skulle kombi
neras med fullständig utbildning inom någon av de existerande fackavdelning
arna vid de tekniska högskolorna.
Ekonomisk utbildning har hittills förekommit i begränsad omfattning vid de
tekniska högskolorna. Vid tekniska högskolan i Stockholm inrättades 1940 en
professur i ämnet industriell ekonomi och organisation. Undervisningen har ut
byggts att omfatta de väsentliga problemställningarna inom industriföretagets
ekonomi och organisation med anknytning även till samhällsekonomiska fråge
ställningar. Den allmänna delen av ämnet är obligatorisk för studerande inom
avdelningarna för maskinteknik, bergsvetenskap och flyg- och skeppsteknik
men är valfri för studerande inom de elektrotekniska och kemiska fackavdel
ningarna.
Vid Chalmers tekniska högskola finns sammanlagt tre speciallärarbefattningar
i ämnena nationalekonomi samt industriell ekonomi och organisation. Under
en följd av år har högskolan äskat en professur i ämnet industriell ekonomi och
organisation. Äskandet har emellertid ännu inte vunnit statsmakternas bifall.
För tekniska högskolan i Lund har föreslagits dels en professur i industriell
organisation, dels ett universitetslektorat i industriell ekonomi.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
63
I fråga om förekomsten av förevarande slag av utbildning i andra länder må
nämnas, att i USA har sedan flera årtionden tillbaka funnits en särskild ut
bildningslinje som kallas industrial engineering. Den huvudsakliga avsikten med
denna utbildningslinje är att de studerande skall bibringas en teknisk utbild
ning, som är tillräcklig för en ingenjör, varjämte de skall erhålla en sådan ut
bildning i ekonomiska och organisatoriska ämnen, att de kan lösa erforderliga
rationaliserings- och organisationsuppgifter i industriföretag.
I flera europeiska länder har en utveckling skett mot en förbättrad utbildning
i ekonomiska ämnen för ingenjörer. Särskilt gäller detta Storbritannien, Schweiz
och Tyskland. Beträffande det senare landet har vid tekniska högskolan i Darm-
stadt inrättats en avdelning för utbildning av ekonomingenjörer. Föreliggande
svenska förslag överensstämmer till vissa delar med utbildningsprogrammet vid
denna avdelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Förutsättningar för industrihögskola i Östergötland
I arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning för Östergötlands län (1961)
sägs bl. a., att Linköping/Norrköping från kommunikationssynpunkt har ett
lämpligt läge som lokaliseringsplats för serviceanläggningar gemensamma för
ett stort område omfattande inte bara länet utan även angränsande län eller
delar därav. Befolkningsunderlaget i detta område uppgår till ca en miljon
invånare. Även när det gäller för hela landet gemensamma serviceanläggningar
är Linköping/Norrköping ett lämpligt lokaliseringsaltemativ. Följande anföres
för att närmare belysa detta.
Omkring 1,3 miljoner invånare har kortare resavstånd till Linköping/Norr
köping än till universitetsstäderna Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund.
Mjölby ligger halvvägs mellan Stockholm och Göteborg och Gränna halvvägs
mellan Stockholm och Lund, räknat längs riksväg. Ännu betydelsefullare är om
rådets befolkningstäthet. Omkring 250 000 invånare kan på högst en timmes
restid nå Linköping/Norrköping med tåg och drygt 300 000 med bil (jfr Region
sjukvården, SOU 1958: 26). Av de städer som kan komma i fråga som nytt hög-
skolecentrum i Götaland eller Svealand bör, med hänsyn till såväl folkmängd
inom det närmaste omlandet som avstånd till övriga universitetsstäder, Lin
köping eller Norrköping komma i första hand.
Den industriella miljön är av största betydelse för en industrihögskola. De
resurser i fråga om personal och utrustning som industrin förfogar över bör näm
ligen kunna betraktas som en potentiell tillgång för högskolan. I detta samman
hang aktuella resurser finns i första hand inom metall- och verkstadsindustri och
särskilt hos företag inom denna bransch med livlig egen verksamhet för att ut
veckla nya produkter.
Som en allmän bakgrund må det vara av intresse att erinra om några data
ur den officiella industristatistiken (1958). I fråga om totala antalet anställda
inom industrien kommer Östergötlands län på femte plats efter Stockholms stad,
64
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och i fråga om antalet
tjänstemän inom industrin på fjärde plats. Enligt länsarbetsnämndens företags-
inventering år 1960 var metallindustrin helt dominerande i länet med 29 800
sysselsatta eller 53,5 procent av totala antalet sysselsatta inom industrin, bygg
nadsverksamhet undantagen, medan motsvarande siffra för hela riket uppskatta
des till 44 procent. Som industrigren nummer två i länet kommer textil- och
beklädnadsindustri med 7 800 sysselsatta eller 14 procent av de industrianställda.
Norrköping har det största totala antalet industrianställda 14 742 år 1958, följd
av Linköping med 11 088 samma år. Linköping har emellertid det största antalet
industritjänstemän, nämligen 4 099 (1958). Motsvarande siffra för Norrköping
utgjorde 3 494. Den i Linköping dominerande industritypen kräver stor andel
tekniker. Den relativa andelen industritjänstemän i procent av totala antalet
anställda var år 1958 i Linköping 37,6, i Finspång 29,4 och i Norrköping 23,7.
Som exempel på de större industrierna i Östergötlands län kan nämnas Hol
mens bruks- och fabriks AB, Norrköping (papper, textil, wallboard och järn
manufaktur), Fiskeby AB, Norrköping (papper), Norrköpings elektrotekniska
fabriks AB, Norrköping (radio och TV), Svenska aeroplan AB, Linköping (flyg
plan och robotar med mekanisk och elektronisk utrustning), AB Svenska järn-
vägsverkstäderna, Linköping (transportmateriel, värmeteknisk utrustning), AB
Nordiska armaturfabrikerna, Linköping (ventiler och utrustningar för cellulosa
industrin, ångkraftverk och byggnadsindustrin), Turbin AB de Laval Ljung
ström, Finspång (ång- och gasturbiner, kuggväxlar, kompressorer och värmetek
nisk utrustning för kraftverk), AB Svenska metallverken, Finspång (plåt, pro
filer, rör m. fl. metallhalvfabrikat), AB Motala verkstad, Motala (stålgjutgods
och smiden, maskin- och stålkonstruktioner, värme- och ångteknisk utrustning,
tillverkningsmaskiner) och AB Åtvidabergs industrier, Åtvidaberg (räknemaski
ner, kontorsinredningar, trycksaker, kemisk-tekniska artiklar).
Lärarbristen utgör för närvarande ett svårlöst problem inom de flesta skol
former. En betydelsefull faktor i förväntat samarbete mellan industrihögskolan
och den omkringliggande industrin är utan tvivel möjligheten att bland in
dustrins specialister finna personer med kompetens och intresse för befattning
som s. k. speciallärare. En »personalunion» mellan högskola och industri utgör
ett mycket värdefullt och smidigt sätt att hålla undervisningen på en nivå som
kontinuerligt följer utvecklingen inom såväl tekniska som ekonomiska ämnes
områden. Det största antalet potentiella lärare har de industrier som bedriver
egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta förhållande sätter sin prägel
på i första hand den tekniska verksamheten inom ett företag men återverkar
även på de ekonomiska och administrativa områdena. Officiella uppgifter om
vilka industrier som tillhör den utvecklingsbetonade typen finns icke tillgängliga.
En viss vägledning erhålles emellertid av de tidigare angivna värdena för pro
centuell andel tjänstemän, inklusive tekniker. Industriföretag med stor andel
tjänstemän i procent av totala antalet anställda torde rimligtvis tillhöra den
utvecklingsbetonade industritypen även om utvecklingsverksamhet icke behöver
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
65
vara den enda förklaringen till hög tjänstemannaandel. Av nämnda östgötain- dustrier har Svenska aeroplan AB i Linköping och Turbin AB de Laval Ljung ström i Finspång de högsta värdena på tjänstemannaandelen. Båda företagen har en mycket betydande utvecklingsverksamhet.
Det bör i sammanhanget påpekas, att till följd av enskilda initiativ högre teknisk och ekonomisk utbildning bedrives redan nu i icke obetydlig omfattning inom Östergötlands och Jönköpings län. Den mest omfattande kursverksamheten på högskolenivå inom berörda län har förekommit i Linköping. Ett företag — Saab — har vartannat år sedan 1948 påbörjat fyraåriga kurser. Även i Jön köping genomför Saab — i samverkan med andra företag — en liknande fyraårig högskolemässig kurs. Från och med hösten 1961 bedriver vidare Turbin AB de Laval Ljungström i Finspång kursverksamhet på högskolenivå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Förslagets utformning
Enligt delegationens uppfattning talar starka skäl för anordnandet av en reguljär högskoleutbildning med teknisk-ekonomisk inriktning inom Östergöt lands län. Inom överskådlig tid torde det icke vara ekonomiskt möjligt att upprätta en fullständig teknisk högskola, som skulle innehålla ett flertal av de fackavdelningar, som nu finns inom de tekniska högskolorna i Stockholm, Göte borg och Lund. Utbildningen bör snarare koncentreras till en enda fackavdel ning. Efter ingående övervägande i fråga om arten och utformningen av en sådan utbildningsväg har delegationen stannat för att föreslå en fyraårig teknisk ekonomisk utbildning. Utbildningen skulle omfatta för såväl tekniker som eko nomer grundläggande ämnen. Tillämpningsämnena skulle inriktas på maskin teknik med hänsyn till att den för landet i allmänhet och länet i synnerhet dominerande industribranschen är metall- och verkstadsindustri. Utbildningen skulle förläggas till en särskild statlig högskola, som med hänsyn till sin art bör benämnas industrihögskola. Vid denna skulle utbildas s. k. ekonomingenjörer. Utbildningen i de grundläggande tekniska ämnena skulle bli likvärdig med civil ingenjörsutbildningen. Högskolans kapacitet skulle dimensioneras för intagning av 50—100 studerande per år.
Hälften av studietiden skulle ägnas åt tekniska ämnen och hälften åt ekono miska. De grundläggande tekniska ämnena skulle vara matematik, fysik, meka nik, hållfasthetslära, kemi och mekanisk värmeteori samt strömningslära. Bland de tekniska tillämpningsämnena kan nämnas maskinelement, maskinkonstruk tion, elektroteknik, mekanisk teknologi och industriell anläggningsteknik.
De viktigaste ekonomiska ämnena skulle vara företagsekonomi, företagsorga nisation, nationalekonomi, sociologi, psykologi och rättslära. Vissa ämnen — t. ex. matematisk statistik — kan sägas vara lika mycket tekniska som ekonomiska. Vårterminen under det fjärde studieåret skulle ägnas helt åt examensarbeten. Dessa skulle lämpligen utföras vid olika företag inom området.
Eftersom undervisningen skall ligga på högskolenivå fordras professorskom-
3
— Dihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 172
66
petens i de viktigaste ämnena. Av ekonomiska skäl föreslås, att man vid starten
begränsar antalet professurer till fyra, varvid två alternativ diskuterats. Enligt
alternativ 1 föreslås professurer i matematik, konstruktionslära, företagsekonomi
och företagsorganisation och enligt alternativ 2 professurer i hållfasthetslära,
mekanisk teknologi och verktygsmaskiner, maskinelement samt företagsorgani
sation.
Efter ingående överväganden förordar delegationen alternativ 1 med hänsyn
till dels matematikens och statistikens fundamentala betydelse för såväl tekni
ker som ekonomer, dels att de mot utvecklingsverksamhet inriktade ämnena bör
betonas något mera än de produktionstekniska. Vidare torde företagsekonomi
vara ett av de viktigaste ämnena för ekonomingenjörer.
Antalet professorsbefattningar har antagits bli ett minimum. Professorerna
förutsättes få ägna sig åt undervisning, dess ledning, övervakning och utveck
ling. I flertalet av i undervisningsplanen ingående ämnen förutsättes undervis
ningen skötas helt eller delvis av speciallärare. Dessa bör ha intim kontakt
med utvecklingen på ämnesområdet. En speciell kontaktform mellan lärare, stu
derande och industri utgör de studerandes examensarbeten. Omfattningen av
detta motsvarar sex månaders arbete, vilket av industrins representanter hälsats
med glädje, då det bedömes värdefullt för de studerande att under sakkunnig
ledning men ändock självständigt få tränga in i en aktuell problemställning.
Ehuru en kortare utbildningstid än fyra år av olika skäl skulle kunna vara
önskvärd har delegationen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna
studietiden är nödvändig om utbildningen i såväl tekniska som ekonomiska äm
nen skall ligga på en högskolemässig nivå och de utexaminerade ekonomingen
jörerna på kortaste sammanlagda tid skall kunna bli produktivt verksamma.
Det finns visserligen icke någon ingående utredning, som visar vilka arbets
uppgifter en utexaminerad ingenjör ägnar sig åt. Det är emellertid en allmän
erfarenhet att en civilingenjör redan efter några få år ofta får administrativt
ansvar för en arbetsgrupp inom ett företag, där hans uppgifter till väsentlig del
kan bli av ekonomisk och administrativ natur. Bland de funktioner, som kan
sägas vara särskilt lämpade för ekonomingenjörer, må följande nämnas:
Linjefunktioner
Ledning av konstruktions- eller produktionsverksamhet som avdelnings- eller
platschef vid industri; avdelnings- eller platschef vid kommunalt eller statligt
verk; marknadsföring av tekniska produktionsmedel; marknadsföring av export
produkter; fabrikschef utomlands; ledande uppgifter inom distributionsföretag
och branschorganisationer.
Stabsfunktioner
Operationsanalys och systemanalys med teknisk-ekonomisk inriktning; tek-
niskt-ekonomiska och organisatoriska utredningar; teknisk-ekonomisk budget
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
67
beredning; metodstudier och kostnadsstudier i anslutning till produktion; kva
litetskontroll med ekonomisk optimering; produktionsplanering och arbetsbered-
ning; planering av anläggningar och interna transporter; lokaliseringsuppgifter
och planering av externa transporter; administrativ databehandling; diverse ra-
tionaliseringsuppgifter inom industri, handel och transportväsende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Övriga uppgifter
Konsulterande ingenjörer och organisationsexperter; lärare vid lägre och högre
tekniska utbildningsanstalter och vid industrins egen utbildningsverksamhet;
experter och medhjälpare inom näringslivets skilda organisationer och arbets
marknadens organ; konsultverksamhet i samband med u-landshjälp.
Med utgångspunkt i ett förslag till studieplan har behovet av lärare och övrig
personal beräknats. Sammanlagt föreslås befattningar för 4 professorer, 8 uni
versitetslektorer, 16 speciallärare, 3 biträdande lärare, 8 assistenter och 5 kansli
biträden. Professurer föreslås i ämnena matematik, maskinkonstruktion, före
tagsekonomi och företagsorganisation, d. v. s. i ett grundläggande och ett till-
lämpat ämne i vardera gruppen av tekniska och ekonomiska ämnen. Universi-
tetslektorat föreslås i ämnena fysik, mekanik, hållfasthetslära, kemi, företags
ekonomi, matematik (statistik), maskinelement samt sociologi och psykologi.
De sammanlagda årliga lönekostnaderna uppskattas i fortvarighetstillståndet
till 850 000 kr. (1961 års löner), vartill kommer lön till rektor eller direktör vid
högskolan. Omräknat till 1963 års löner utgör nämnda belopp 960 000 kr.
En uppskattning av lokalbehovet för högskolan slutar på ca 5 000 m2 effektiv
golvyta.
Kostnaderna för utrustning av laboratorierna har approximativt beräknats till
1 150 000 kr. (1961 års priser). Därvid har förutsatts att laboratorierna endast
utrustas för undervisningens behov.
Utrymmesbehovet för laboratorier har i planen beräknats under förutsättning
att studiebesök, examensarbeten och speciell forskning förlägges till industrier
på orten eller länet i övrigt. Det är icke realistiskt att tänka sig att industri
laboratorier skulle komma att utnyttjas för schemabundna övningar, men där
emot för speciella övningar och kurser, företrädesvis på kvällstid. Studiebesök
vid laboratorier bör, om dessa ligger inom nära räckhåll för högskolan, medge
utomordentliga möjligheter att åskådliggöra undervisningen med aktuella exem
pel. Det stora kapital, som ofta ligger i ett industrilaboratorium, kan endast ett
stort universitet mobilisera, vartill kommer höga kostnader för att upprätthålla
hög modernitetsnivå för utrustningen. De fördelar industrihögskolan skulle ha
av tillgång till industrilaboratorier, även om detta måste inskränkas till relativt
få tillfällen, kan icke nog värdesättas.
De angivna resurserna måste givetvis betraktas som potentiella möjligheter
för industrihögskolan. Det bör framhållas, att industrins villighet att ställa dessa
resurser till förfogande icke närmare undersökts av delegationen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
3. Yttranden
A. Allmänna omdömen
Det stora flertalet myndigheter och organisationer konstaterar i sina yttran
den nödvändigheten av en fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet.
Den betydande osäkerhet som särskilt vidlåder bedömningarna av det framtida
behovet av akademiskt utbildad arbetskraft framhålles emellertid. Man under
stryker betydelsen av en intensifierad prognosverksamhet samtidigt som man
finner en fortsatt utbyggnad önskvärd.
Universitetskanslern instämmer i P-gruppens bedömning, att det finns anled
ning räkna med att tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-
talet kommer att öka i sådan omfattning att nu gällande förutsättningar rörande
studentantal för planeringsarbeten med utbyggnad av det högre utbildnings
väsendet behöver omprövas. Fortsättningsvis anför universitetskanslern huvud
sakligen följande.
Liksom P-gruppen finner jag det vara av allra största vikt att dimensione
ringen av de högre utbildningsanstalterna baseras på tillförlitliga prognoser
rörande behov och utbud av akademisk arbetskraft samt att dylika prognoser
blir föremål för löpande översyn och korrigering. Även om vi i dagens läge
tyvärr saknar sådana säkra förutsägelser är det dock enligt min mening
uppenbart, att ett låt vara ofullständigt prognosmaterial likväl är bättre än
lösa gissningar om framtida tillgång och efterfrågan inom den akademiska ar
betsmarknadens olika sektorer. Enligt mitt förmenande bör därför de nu före
liggande beräkningarna med vissa reservationer läggas till grund för det fort
satta planeringsarbetet och senare korrigeras om så erfordras. I enlighet härmed
anser jag att en omfattande utbyggnad av spärrade utbildningslinjer utöver
tidigare program bör komma till stånd.
Målsättningen för planeringen bör vara att uppnå balans mellan tillgång och
efterfrågan på arbetsmarknaden. För att bedöma denna fråga fordras emellertid
mer långsiktiga beräkningar än som nu föreligger, eftersom effekten av en ut-
byggnadsåtgärd ofta icke påverkar tillgångssidan förrän 5—8 år efter det den
vidtagits men sedan kan göra det relativt snabbt. En avgörande fråga blir där
med när balansen bör inträda och hur man skall förfara för att erhålla stabil
balans. Bedömningen härav försvåras av att dagens behov och vad man kan
förutse om framtida behov icke är något säkert mått på det faktiska behovet
om 15—20 år.
Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden vill jag framhålla, att situa
tionen inom olika utbildningsområden enligt nu framlagda beräkningar uppvisar
viktiga skiljaktigheter. Även med P-gruppens maximala utbyggnadsalternativ
skulle en betydande brist på civilingenjörer föreligga 1975. Samtidigt förvän
tas utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna leda till
ett betydande överskott på personer med dylik utbildning vid samma tid.
Med hänsyn till den förhållandevis dyrbara utbildning och det mycket
stora antal personer det här gäller måste enligt min mening övervägas, om
det är rationellt att en i och för sig önskvärd och lämplig »teknifiering» av natur-
69
vetarutbildningen bör göras så oerhört omfattande i stället för att upprätta
ytterligare en teknisk högskola eller fakultet. En närmare undersökning av i
vilken utsträckning personer med måttligt »teknifierad» filosofisk examen kan
användas för de arbetsuppgifter civilingenjörer för närvarande sköter är enligt
min mening erforderligt om den av P-gruppen föreslagna fördelningen av intag
ningen mellan naturvetenskaplig fakultet och teknisk högskola skall kunna
accepteras.
Beträffande den förväntade bristen på civilekonomer ställer det sig annor
lunda, eftersom samhällsvetare med ekonomiska ämnen i sin examen antas kun
na bidra till att fylla behovet av ekonomer. Då tillträdet till samhällsvetenskap
lig utbildning, liksom till övrig humanistisk utbildning, är fritt innebär det att
en effektiv upplysnings- och yrkesvägledningsverksamhet kan leda till att en
betydande del av humanisterna väljer samhällsvetenskaplig utbildning och där
igenom kan fylla behovet snabbare än som beräknats. Det är här icke — så
som är fallet med teknisk och experimentell naturvetenskaplig utbildning —
enbart fråga om samhällets målmedvetna planering av utbyggnadsbehovet inom
olika utbildningslinjer med hänsyn till förväntat behov utan även om en annan
utbildningspolitisk princip, nämligen fritt tillträde till humanistisk fakultet.
Det ter sig därför icke här på samma sätt möjligt att planera, eftersom man har
en så stor osäkerhetsfaktor att räkna med som konsekvenserna av det fria till
trädet till universitetens humanistiska fakulteter.
Såvitt gäller medicinsk och i viss mån även odontologisk utbildning förefaller
det mig som om det svåraste problemet vore att beräkna det framtida behovet
av dels praktiskt verksamma läkare, dels forskare. Vidare torde det för den
medicinska utbildningen vara nödvändigt att föra prognoserna fram till 1980
eller 1985 för att bedöma omfattningen av de åtgärder beträffande ändrad in
tagning under 1960-talet och början av 1970-talet som är erforderliga.
Två av de av mig hörda remissinstanserna, nämligen det större akademiska
konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanistiska fakulteten vid uni
versitetet i Stockholm, har förordat, att någon form av reglerad intagning av
studerande vid de fria fakulteterna skulle övervägas. Såsom skäl härför åberopas
svårigheterna att planera undervisning för ett mycket snabbt ökande elevantal
samt farhågor för att elevmaterialets kvalitet skulle sjunka och äventyra under
visningens standard. För egen del kan jag icke godta de framförda argumenten
för spärrar. Enligt min mening skulle de angivna problemen bättre kunna lösas
genom ökat antal ordinarie lärartjänster samt genom en väl planerad under
visning som medför ett urval av studielämpliga elever. I övrigt delar jag helt
de principiella invändningar mot spärrar som anförs i P-gruppens promemoria.
Beträffande möjligheten att snabbare än som föreslagits i promemorian öka
utbildningskapaciteten vid spärrade högskolor och fakulteter har samtliga re
missinstanser, som uttalat sig om denna fråga, anfört starka invändningar där
emot. Det synes mig därför som om denna lösning vore förknippad med betydan
de problem och därför påfordrar närmare undersökning innan slutligt ställnings
tagande kan ske.
Liksom P-gruppen vill jag starkt understryka vikten av att cn betydande
utbyggnad av de postgymnasiala fackutbildningslinjerna kommer till stånd.
Slutligen vill jag framhålla, att nödvändiga förutsättningar för den föreslagna
utbyggnaden är dels att programkommittéerna snarast får konkreta direktiv,
dels att åtgärder vidtas i syfte att förbättra rekryteringen till högre och liigrc
akademiska lärartjänster.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
70
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner det synnerligen värdefullt,
att genom upprättandet av ett särskilt prognosinstitut frågan om behovet på
lång sikt av civilingenjörer och annan akademisk arbetskraft blir föremål för
kontinuerlig uppmärksamhet.
Arbetsmarknadsprognoser måste helt naturligt med hänsyn till svårigheten
att även på kort sikt förutsäga den ekonomiska utvecklingen kännetecknas av
stor osäkerhet. Av desto större betydelse är vid dylikt förhållande, att tillför
litliga metoder för beräkningen av det framtida utbudet och behovet av arbets
kraft utarbetas, och att det statistikmaterial, vilket bland annat skall bilda
underlaget för framtidsbedömningen, är av tillfredsställande omfattning. De
brister, som kunnat konstateras för närvarande vidlåda prognosverksamheten i
dessa avseenden bör i görligaste mån rättas till.
De prognoser, som hittills utarbetats om efterfrågan på akademisk arbetskraft,
har publicerats med fleråriga intervaller. För en planmässig utbyggnad av uni
versiteten och högskolorna erfordras, att dylika rapporter i fortsättningen läm
nas tätare och med jämna mellanrum. Vidare framstår det för de tekniska hög
skolornas del såsom nödvändigt, att en ökad differentiering genomföres, så att
prognoserna kan tjäna som vägledning även vid dimensioneringen av de olika
fackavdelningarna inom högskolorna.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de framlagda tendensberäkningarna
avseende tillströmningen till det högre utbildningsväsendet starkt understryker
vikten av en kontinuerlig uppföljning av olika prognoser samt anför ytterligare
följande.
Det material, som år 1959 framlades av universitetsutredningen, har på fler
talet punkter blivit helt inaktuellt. Den snabba ökningen i tillströmningen till
gymnasierna och som en följd därav ökad tillströmning till universitet och hög
skolor har lett till att de beslut, som år 1960 fattades av statsmakterna vad
gäller det högre utbildningsväsendets utbyggnad, nu från grunden måst revi
deras. Beräkningarna understryker också vikten av att mycket långsiktiga
planer vad gäller den framtida utbildningspolitiken lägges upp och att samhället
sätter upp en målsättning för utbildningspolitiken, som tar hänsyn till både
arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft och ungdomens efterfrågan på viss
utbildning. De beslut som fattas i dag kommer att få full effekt först i början
av nästa årtionde och påverka arbetskraftens sammansättning under flera år
tionden framåt.
Styrelsen är väl medveten om de stora svårigheter, som är förbundna med en
så långsiktig utbildningspolitik, men anser att en sådan är nödvändig, om vårt
näringsliv skall kunna utvecklas i önskvärd riktning. Tillgång på lämpligt ut
bildad arbetskraft är en av de viktigaste förutsättningarna därvidlag.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att akademikernas arbetsmarknad
icke kan och icke bör betraktas som skild från den övriga arbetsmarknaden. En
hög sysselsättning totalt sett medför också stor efterfrågan på olika akademiker
grupper. Styrelsen begränsar emellertid sitt yttrande till några speciella frågor,
som särskilt sammanhänger med de strukturella förändringarna på en arbets
marknad med starkt stigande tjänstemannaandel och anför bl. a.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
71
Arbetsmarknadsstyrelsen kommer inom kort att anta ett särskilt aktivitets-
program för arbetskraft med längre teoretisk utbildning, innebärande en rad
åtgärder eller förslag till sådana, vilka syftar till att förbättra arbetsmarknads
verkets möjligheter att dels informera den yrkesväljande ungdomen om den
väntade utvecklingen inom olika sektorer på akademikernas arbetsmarknad och
dess olika delsektorer, dels förbättra den service verket kan erbjuda arbets
givare och arbetssökande inom denna del av arbetsmarknaden. Styrelsen vill
emellertid redan här anföra följande.
Den prognosverksamhet, som genom statsmakternas beslut år 1960 organise
rades inom arbetsmarknadsstyrelsen, har visat sig ha alltför begränsade resur
ser för att möjliggöra en systematisk långsiktig verksamhet avseende hela arbets
marknaden och därjämte kunna tillgodose speciella utredningsbehov. Större
delen av de tillgängliga resurserna har måst ägnas åt eftcrfråge- och tillgångs-
prognoser avseende vissa akademikergrupper samt vissa andra läraryrken. Under
de år en mera omfattande prognosverksamhet ägt rum inom arbetsmarknads
verket, har emellertid värdefulla erfarenheter vunnits avseende prognosverk
samhetens fortsatta inriktning. Samtidigt som metodiken, särskilt vad gäller
efterfrågeprognoser, ytterligare behöver utvecklas, måste en i första hand kvali
tativ upprustning av prognossektionens resurser anses nödvändig. Styrelsen har
för avsikt att i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 in
komma med förslag till kraftig förstärkning av prognosinstitutet.
Statskontoret anser det otillfredsställande, att den framtida efterfrågan på
akademisk arbetskraft icke är bättre undersökt och anför vidare.
Visserligen föreligger betydande svårigheter att mäta denna efterfrågan, men
merparten av de försök som hittills gjorts förefaller inte ha fullt utnyttjat de
statistisk-ekonomiska metoder som står till buds. Med hänsyn till den stora
samhällsekonomiska betydelse som utvecklingen på det berörda området har
och med hänsyn till de allvarliga konsekvenser felbedömningar härvidlag med
för för såväl den enskilde som samhället, syns de planeringsinsatser som gjorts
icke ha varit tillfyllest. Det viktiga arbete, som nu utförts av universitetsutred-
ningen och P-gruppen, bör därför enligt vad statskontoret föreslagit i en till
universitetsutredningen i juli 1962 avlämnad rapport »Universitetsväsendets
organisation» i framtiden anförtros organ av permanent karaktär och med till
gång till behövliga utredningsresurser.
Det är för statskontoret inte möjligt att göra en inträngande bedömning av
det av P-gruppcn framlagda programmets olika delar. Statskontoret kommer
därför i det följande att utgå från att den redovisade prognosen är realistisk vid
diskussion av åtgärder som kan tänkas vara lämpliga att vidtaga inom det aka
demiska undervisningsväsendet för att höja dess kapacitet. Dessförinnan anföres
emellertid några allmänna kommentarer.
I promemorian framhålls det nuvarande prognosmaterialets betydande svag
heter. Enligt P-gruppens mening ger dock de existerande prognoserna trots
sina brister ett värdefullt stöd vid de bedömningar av framtiden som måste
göras. Statskontoret delar P-gruppens uppfattning att även mindre tillförlit
liga prognoser kan vara av värde för en framtidsbedömning men endast under
förutsättning att deras resultat görs till föremål för ingående kritik och att slut
satserna formas med hänsynstagande till de befintliga bristfälligheterna och
ges karaktären av alternativa utvecklingsmöjligheter. Så behandlade kan
mindre tillförlitliga prognoser tänkas i viss utsträckning gc underlag för bedöm
ningar och program. Däremot kan det inte betraktas som ett tillfredsställande
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
72
tillvägagångssätt att låta mindre säkra prognoser utan en sådan penetration
läggas till grund för ställningstaganden enbart av det skälet att några bättre
förutsägelser inte existerar. Det sagda kan tyckas ha självklarhetens prägel, men
icke desto mindre torde det förekomma att samhällsinriktade bedömningar före
tas på grundval av statistiskt mindre tillfredsställande material.
Om man med hänsyn till osäkerheten i prognosmaterialet är tveksam om
P-gruppens allmänna slutsatser, finns enligt gruppens mening ingen annan indi
kator rörande framtidsbehovet än ungdomens efterfrågan på olika typer av
utbildning. Enligt statskontorets åsikt måste denna indikator vara i än högre
grad osäker och sammanhänga med tillfälliga arbetsmarknadsutsikter och andra
tillfälliga förhållanden. Eu faktor av betydelse i detta sammanhang är också
det sätt, på vilket det ekonomiska studiestödet från samhällets sida utformas
samt omfattningen av detta stöd. Med en så explosionsartad utveckling, som
för närvarande sker på den högre utbildningens område — på eu tioårsperiod
förväntas antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor öka från
ungefär 36 000 till mellan 80 000 och 85 000 — måste ställas frågan: Vilken är
den samhällsekonomiskt rimliga proportionen akademiker i förhållande till
annan arbetskraft?
Statskontoret har inte skäl att tro, att det av P-gruppen framlagda program
met skulle leda till en samhälleligt sett för hög akademikerandel av den totala
arbetskraften, men anser att en analys av problemet ur arbetskraftsbalanssyn-
punkt snarast bör göras som komplement till de nu utförda trend- och tendens
beräkningarna. Det kan inte anses helt uteslutet, att en så snabb utbudsökning
av akademiker som förutskickas leder till störningar på arbetsmarknaden.
Enligt P-gruppen torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli
fråga om arbetslöshet för akademiker utan möjligen om inadekvat sysselsätt
ning. Statskontoret delar denna uppfattning under förutsättning att den fort
satta ekonomiska politiken inriktas på bevarandet av den fulla sysselsättningen
men anser därutöver att även en inadekvat sysselsättning, vilken kan sägas
vara liktydig med undersysselsättning, av akedemiker måste uppfattas som
en allvarlig olägenhet och bottna i samhällsekonomiska felinvesteringar. En full
sysselsättning inom akademikergruppen indikerar inte heller i och för sig en
ur samhällets synpunkt optimal fördelning på olika arbetstagarkategorier.
Vid uppgörandet av prognoser för behovet av akademiker måste med andra
ord även prognoser göras för behovet av andra yrkeskategorier. Dessa prognoser
måste därefter vägas mot varandra. Detta innebär att man måste uppgöra ett
slags samhällsekonomisk investeringskalkyl för att rätt kunna avväga de olika
behoven och fastställa ett handlingsprogram.
Frågan om hur stor andel akademiker som bör utbildas har även uttryckts så,
att samhället bör tillhandahålla den utbildning som den enskilde önskar. Till
strömningen till universitet och högskolor bör med denna utgångspunkt i prin
cip vara fri. Ett sådant mål syns inte stå i konflikt med arbetsmarknadsmässiga
avvägningar av de olika utbildningslinjernas storlek, eftersom lönebildningen
kan, åtminstone på lång sikt, förväntas mekaniskt justera eventuellt uppkomna
skevheter i balansen mellan olika yrkeskategorier. Genom bättre prognoser kan
man emellertid på tidigt stadium förhindra samhällsekonomiskt icke motiverade
ansvällningar på ospärrade utbildningslinjer och eliminera det risktagande, som
en utbildning inom den fria akademiska sektorn innebär. Ett utpräglat risk
tagande i detta avseende kan varken betraktas som rimligt ur samhällets eller
den enskildes synpunkt.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
73
Riksrevisionsverket anför i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.
Den utpräglade högkonjunktur som rått under större delen av efterkrigstiden har kännetecknats av stark konkurrens om arbetskraft. Att döma av de resultat 1959 års långtidsutredning framlagt kan svårigheterna att tillgodose behovet av arbetskraft vid en förutsatt fortsatt samhällsekonomisk expansion väntas kom ma att bli bestående under överskådlig tid framöver. Inför detta perspektiv är enligt riksrevisionsverkets mening särkalkyl över det högre utbildningsväsendets utbyggnadsbehov, utan hänsynstagande till arbetskraftsbehoven i övrigt, i och för sig ägnad inge betänkligheter. Det förefaller emellertid rimligt antaga, att behovet av teoretiskt högt utbildad arbetskraft kommer att stiga mycket snabbt relativt sett, varigenom betänkligheterna mot en fristående kalkyl för det högre utbildningsväsendet väsentligen undanröjes. De kalkyler över den väntade till strömningen till högre utbildningsanstalter, som redovisas i promemorian och som, genom att de bygger på uppgifter om årskullar och examensfrekvens, före faller vara tämligen realistiska, ger också uttryck för ett väsentligt utbyggnads behov.
Utbyggnadsbehovet i betydelsen ökad utbildningskapacitet gör sig särskilt starkt gällande för de spärrade utbildningslinjerna, för vilka prognosticeras så väl ett växande samhällsekonomiskt behov som starkt ökande tillströmning av studerande. För vissa andra utbildningslinjer främst inom de humanistiska fa kulteterna kan visserligen tillströmningen väntas öka väsentligt, men risk finns, att arbetsmarknadens krav på arbetskraft med ifrågavarande utbildning kan komma att understiga tillgången. Det kan i detta sammanhang erinras om att arbetsmarknadsläget för arbetskraft med viss humanistisk utbildning varit och alltjämt är tämligen kärvt, medan samtidigt en påtaglig brist på arbetskraft med mera praktiskt inriktad yrkesutbildning förelegat inom flertalet områden. Även om inte enbart samhällsekonomiska synpunkter kan läggas på omfatt ningen av den humanistiska utbildningen, gör sig dock bristen på en allomfat tande kartläggning av behovet av arbetskraft påmind i detta sammanhang.
Som framhålles i promemorian är möjligheterna att genom ökade resurser ytterligare utbygga utbildningskapaciteten begränsade på kort sikt. Erforder liga investeringar i byggnader, apparatur och lärarutbildning ger avkastning först efter mycket lång tid. Detta understryker betydelsen av en mera lång siktig planering än vad som kommit till uttryck i promemorian, för att erfor derliga resurser skall kunna tillföras det högre utbildningsväsendet i tid. En självklar förutsättning för en ökad resurstilldelning till det högre utbildnings väsendet är, att detta ter sig mera angeläget än andra alternativa användningar av resurserna.
Kommerkollegium framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.
Planeringen av det högre undervisningsväsendet påverkas icke uteslutande av förväntade ändringar i tillströmningen av studerande och efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Såsom framhålles i promemorian har även förändringar i utbildningsarbetets effektivitet och intensitet mycket stor bety delse. Rent schematiskt kan sägas att om utbildningstiden kan förkortas så ökas utbildningskapaciteten. Det kan sålunda finnas anledning att även beakta möj ligheterna att påverka utbildningstiden genom att modifiera utbildningsmålen. ()m studietiden förkortas från exempelvis fem liil fyra år genom ändring av ut bildningsmålen så ökas antalet personer som kan beredas tillgång till undervis ning med en fjärdedel under förutsättning att utbildningsresurserna i båda fallen
3* — liihang till riksdagens protokoll 1003. 1 samt Nr 172
Kungl. Majits -proposition nr 172 år 1963
74
kan utnyttjas lika effektivt. Särskilt när det gäller de områden, där det råder
påtaglig brist på utbildade och samtidigt utbildningsmöjligheterna är starkt
begränsade är det av vikt att rätt avgörande träffas rörande den mest ända
målsenliga kombinationen av utbildningsmål och antal utbildade.
En person som studerat vid fackhögskola har ofta ej användning av hela det
kunskapsstoff som inhämtats under högskolestudierna men samtidigt stort be
hov av fördjupade kunskaper på något visst specialområde eller att kunna kon
tinuerligt följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom detsamma.
Behoven av fördjupade eller kompletterade kunskaper bör i dylikt fall i stor
utsträckning kunna tillgodoses genom olika former av vidareutbildning.
Kollegium har den uppfattningen att olika former av akademisk vidareutbild
ning numera kan anses utgöra ett naturligt led i det högre undervisningsväsen
det. Frågan vad den akademiska grundutbildningen skall omfatta kommer där
med i ett delvis nytt läge. Det är givetvis betydelsefullt att arbetsfördelningen
mellan den akademiska grundutbildningen och den akademiska vidareutbildning
en blir så rationell som möjligt. Med all sannolikhet kommer resurserna inom det
högre undervisningsväsendet att vara förhållandevis starkt begränsade under
avsevärd tid framåt. Alla möjligheter till ökad hushållning med dessa resurser
måste därför bli noggrant prövade.
En väsentlig utvidgning av det högre undervisningsväsendet måste dock un
der alla förhållanden anses ofrånkomlig.
Jernkontoret anför i huvudsak följande.
Jernkontoret vill uttala sin tillfredsställelse över att frågan om den högre
undervisningen tagits upp till förnyad prövning efter de beslut, som 1960 års
riksdag fattat på grundval av det handlingsprogram, som förordades av 1955
års universitetsutredning. Det är glädjande att den av nämnda utredning före
slagna prognosverksamheten nu kommit i gång. Att universitetsutredningens
beräknade tillströmning av studenter till universitet och högskolor redan efter
några år visat sig vara vida underskattad understryker behovet av »rullande»
prognoser. Diskrepansen mellan olika utförda prognoser för arbetsmarknadens
behov av kvalificerad akademisk arbetskraft är iögonfallande. Det är därför av
största vikt att själva prognosmetodiken utvecklas så att framtida bedömningar
av arbetskraftbehovet kan bli säkrare. När det gäller utbyggnaden av den högre
undervisningen är det ingalunda givet, att samhällets samlade behov av olika
yrkesutövare överensstämmer med ungdomens egen efterfrågan på olika typer
av undervisning, eftersom denna efterfrågan ofta kan vara betingad av mera
kortsiktiga överväganden. Ungdomens stora intresse i dag t. ex. för de tekniska
yrkena är givetvis glädjande. Denna företeelse kan dock till viss del vara en
direkt följd av den svåra brist på tekniker, som för närvarande tyvärr råder på
grund av eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av den högre undervisningen
och som lett till exceptionellt goda inkomst- och karriärmöjligheter för dessa
grupper. Om hänsyn tages enbart till ungdomens studieönskemål, kan sålunda
en snedvridning av utbyggnaden av det högre undervisningsväsendet komma
till stånd. Bedömningen av det långsiktiga behovet av akademiskt utbildad
arbetskraft bör ej influeras av efterfrågan på kort sikt, ty en dylik påverkan kan
leda till en överskattning av det framtida behovet.
De prognoser och planer som redovisas i utredningen avser delvis läget om
12 år, dvs. 1975. Det säger sig självt, att det är omöjligt att med någon nämn
värd säkerhet förutsäga utvecklingen under en så lång period framåt. Ändå före
faller det som om det i vissa fall vore lämpligt med ett ännu längre tidsperspek
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
75
tiv. Utredningens målsättning är att så snart som möjligt avhjälpa bristen på
vissa slag av akademiskt utbildad arbetskraft. Detta innebär sannolikt, att ut
bildningskapaciteten utbyggs mer än som svarar mot det långsiktiga behovet i
ett jämviktsläge, då bristerna försvunnit. Ett försök till analys av detta lång-
siktsbehov bör därför göras. Den måste också taga hänsyn till balansen mellan
antalet akademiskt utbildade och andra yrkeskategorier. Att betrakta behovet
av akademiker isolerat från hela befolkningens närings- och yrkesindelning synes
mindre fruktbart och medför risker för grova felbedömningar.
Byggnadsstyrelsen
anför i huvudsak följande.
Det av P-gruppen framlagda utbyggnadsalternativet innebär i olika avse
enden påtagliga avvikelser ifrån tidigare handlingsprogram. Väsentligast ur
styrelsens synpunkt är konstaterandet av de ökade dimensionerna i nybygg-
nadsbehovet och den alltmera forcerade takt i vilken detta behov synes behöva
tillgodoses. Dessa förhållanden kommer självfallet att medföra utomordentligt
starka påfrestningar på de resurser som kan ställas till förfogande för realise
randet av ett aktuellt program.
Efter omorganisationen har styrelsen i och för sig givits förutsättningar ifråga
om kapacitet och flexibilitet att bemästra även härmed förbundna problem.
En kvantitativ anpassning till det nya läget blir dock nödvändig och styrelsen
kommer, sedan ytterligare klarhet vunnits rörande de ändrade riktlinjernas
innebörd, att på sedvanligt sätt göra erforderliga äskanden i detta syfte. Styrel
sen vill emellertid här peka på att en ytterligare forcerad byggnadstakt medför
risker för att alltför kort tid kommer att stå till förfogande för planering och
projektering, vilket kan bli svårt att förena med ett ekonomiskt byggande. Olika
åtgärder kan dock vidtagas för att underlätta verksamheten.
Erfarenheterna av hittillsvarande byggnadsverksamhet har således bekräftat
att projekteringsresurserna kan utnyttjas mera effektivt, om de kan koncentre
ras på ett mindre antal stora objekt i stället för ett stort antal små. För att en
utbyggnad skall ske enligt av P-gruppen angiven omfattning synes vidare pro
gramkommittéer snarast böra utses för sådana fakulteter och institutioner, som
för närvarande saknar dylika. Styrelsens erfarenhet av det arbete, som utförts
av hittills utsedda programkommittéer är mycket god.
Byggnadsstyrelsen utgår från att det nu framlagda siffermaterialet skall tjäna
som underlag för en revision eller komplettering av 1960 års principprogram för
utbyggnad av universitet och högskolor m. m. För Umeå och Uppsala har bygg
nadsstyrelsen redan utarbetat utbyggnadsplaner. För Lund och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt universitet i Stockholm pågår arbete härmed.
För Göteborgs universitet avser styrelsen att om möjligt under innevarande år
påbörja en översyn av gällande utbyggnadsplan. Samtliga dessa planer har ut
formats respektive avses komma att utformas på sådant sätt, att utbyggnad kan
ske enligt F-gruppens förslag.
Länsstyrelsen i Örebro län
yttrar bl. a. följande.
Länsstyrelsen finner det nödvändigt, att det ökade trycket på universitet och
högskolor lättas, och att tillgången på kvalificerad arbetskraft å de utbildnings
områden, där behov därav föreligger, ökas. Det är därför angeläget, att alla
åtgärder vidtagas för att utvidga utbildningskapaciteten för den högre under
visningen.
Länsstyrelsen delar den i promemorian uttalade uppfattningen om att friheten
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
70
i valet av sysselsättning skall vara vägledande princip för utbildningspolitiken.
Av denna anledning bör enligt länsstyrelsens förmenande någon spärr icke in
föras för tillträde till de fria fakulteterna och, därest det av statsfinansiella skäl
är möjligt, utbildningskapaciteten beträffande de nu spärrade utbildningslinjer
na så ökas, att dessa linjer skall kunna taga emot alla sökande till sådan ut
bildning.
Behovet av kvalificerad arbetskraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk
utbildning kommer alltfort att ökas. Utbildningskapaciteten å dessa linjer är
redan nu kraftigt underdimensionerad. Det är därför synnerligen angeläget, att
dessa linjer snabbt utbygges. En snabb utbyggnad kommer visserligen med hän
syn till den ökning av antalet akademiska lärare, som därvid erfordras, att till
fälligt medföra en minskning av antalet nyexaminerade läkare för sjukvården
samt civilingenjörer och civilekonomer för näringslivet. Antalet nyexaminerade
kommer dock efter en övergångstid att bliva avsevärt större, vilket på längre
sikt kommer att väl uppväga de olägenheter, den tillfälliga minskningen skulle
medföra.
Frågan om hur utbyggnaden skall ske, är ett samhällsproblem av stor om
fattning. Vid bedömningen av problemet måste därför hänsyn tagas till såväl
samhällsplaneringssynpunkter som arbetsmarknadens och näringslivets syn
punkter.
Försvarets forskningsanstalt
framhåller i sitt remissyttrande bl. a. följande.
Utredningsgruppen har uttalat, att den starka ökningen av antalet studerande
bör föranleda snabbt verkande åtgärder, snarare än en genomgripande reform
baserad på en ny fullständig och tidsödande översyn av det akademiska om
rådet. Med understrykande härav får anstalten även erinra om att departe
mentschefen i proposition 1960: 119 (sid 382—383) uttalat, att utbyggnaden av
universitet och högskolor borde planläggas och utföras så, att den utan mera
omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar skulle kunna fullföljas
utöver det då uppställda programmet. Som grund för bedömningen av de åt
gärder, som skall vidtagas, bör läggas så utförliga och rättvisande prognoser som
möjligt, varför det får anses vara synnerligen angeläget att bedriva en effektiv
prognosverksamhet. En bestämd varning måste dock uttalas för att dra vitt
gående slutsatser från extrapolerade diagram över utvecklingen inom olika delar
av arbetsmarknaden. Samhällets och teknikens utveckling kan nämligen relativt
snabbt leda till radikalt förändrade förhållanden mellan de i dagsläget konstate
rade behoven. En effektiv studierådgivning och yrkesvägledning är även mycket
viktiga faktorer i detta sammanhang.
Utsikterna för genomförandet av en önskvärd ökning av de studerande inom
bland annat de spärrade utbildningslinjerna är nära beroende av möjligheterna
att erhålla erforderliga lokaler och lärare. Universitetsutredningen torde ha sökt
göra en realistisk uppskattning härav som grund för sina föreslagna intagnings-
siffror; dessa har sedan av statsmakterna i regel justerats något uppåt, vilket
tyder på förståelse för syftet och en positiv bedömning av utbyggnadsmöjlig
heterna. Hittillsvarande erfarenheter av utbyggnadsprogrammet visar, att till
gängliga resurser måste pressas till det yttersta för att detta skulle kunna genom
föras. Det är därför något förvånande, när det i promemorian angives, att ett
ytterligare betydande nybörjarintag vid de nuvarande tekniska högskolorna
skulle vara möjligt redan från och med 1965/66 utan vidtagande av mera om
fattande nybyggnadsåtgärder. Hur detta skall ske, framgår icke direkt av pro
memorian men »flerskifts»-utbildning och annan »intern-rationalisering» anges
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
77
som principiella möjligheter. Här måste viss betänksamhet anmälas beträffande kvaliteten på de studieresultat, som kan nås i en lokalmässigt hårt belagd och tidsmässigt pressad undervisningsmiljö med sannolik otillräcklig tillgång på lärarkrafter.
Skolöverstyrelsen
konstaterar i sitt remissyttrande, att de realekonomiska fak
torerna, vilka kan stå hindrande i vägen för en utbyggnad av den högre utbild ningsorganisationen, ur den enskildes och ur det allmännas synpunkter är så betydelsefulla att de förtjänar att ingående uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.
Betraktelsesättet bör vara att utbildning är att betrakta som en investering i immateriellt kapital och att uteblivna sådana investeringar innebär ett sämre utnyttjande av ett lands tillgångar med konsekvenser, som för ett mindre land sannolikt är på kortare eller längre sikt mer kännbara än för ett större land, därför att det senare landet har större möjlighet än det mindre att flexibelt ut nyttja tillgängliga resurser. På forskningens nuvarande ståndpunkt torde det föreligga stora svårigheter att få ett säkrare grepp kring dessa frågor men sanno likt kan en analys föras längre än som i promemorian skett och i varje fall leda till slutsatsen att det är helt befogat att mycket snabbt och effektivt inrikta sig på sådana åtgärder som akademisk korrespondensundervisning, kvällsfakulteter, decentraliserad akademisk utbildning och användning av hjälpmedel i betydligt vidgad utsträckning, vilka alla har det gemensamt att det blir möjligt att inom ramen för tillgängliga eller lättmobiliserbara resurser inte oväsentligt öka den akademiska utbildningens kapacitet.
Gymnasieutredningen
anknyter i sitt yttrande till problematiken kring de
begränsade realekonomiska resurserna och framhåller huvudsakligen följande.
I promemorian framhållas också att de realekonomiska resurserna är begrän sade. Härmed torde bl. a. avses personella resurser. Gymnasieutredningen är medveten om att utbyggnaden av den högre undervisningen — likväl som den lägre — ökar efterfrågan på lärare. Hur stor denna ökning blir är emellertid beroende av hur lärarantalet relateras till elevtillströmningen. En rationalisering i syfte att bl. a. minska det relativa behovet av lärare är sålunda mycket ange lägen och bör därför skyndsamt utredas och prövas. Därvid bör undersökas hur normerna för bestämning av antalet lärartjänster i praktiken tillämpas.
Vad här sagts om lärare gäller i viss utsträckning också lokaler. Framförallt när det gäller teknisk och naturvetenskaplig utbildning finns emellertid out nyttjade resurser utanför universitet- och högskoleorterna. Våra gymnasier — i första hand de tekniska — förfogar i många fall över rymliga och välutrustade institutioner i tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Beläggningen av dessa är f. n. i regel inte heller högre än att de med stor fördel borde kunna utnyttjas också för andra ändamål än gymnasieundervisning. Gymnasieutredningen har i sin skrivelse den 21 november 1902 med förslag till lärarutbildning vid teknisk högskola m. m. visat, att en decentralisering av teknisk högskoleutbildning efter dessa principer är genomförbar med relativt små kostnader. Det är synnerligen angeläget att detta förslag förverkligas och att en riktlinje i den fortsatta plane ringen blir att utvidga och komplettera den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen. Ur många synpunkter torde denna väg innebära fördelar, när det gäller att komma tillrätta med de svårigheter, som ligger i vägen för cn kapa citetsökning även inom den tekniska utbildningssektorn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller i sitt remissyttrande i huvudsak
följande.
Enligt överstyrelsens uppfattning har den bild, som man får vid studiet av de
gjorda undersökningarna rörande den väntade utvecklingen, i hög grad sanno
likhetens prägel. Den enligt överstyrelsens uppfattning värdefullaste delen av
de gjorda undersökningarna återfinnes i fjärde kapitlet. Den där återgivna s. k.
tendensberäkningen utgör i stort sett en revision av universitetsutredningens
tidigare kalkyler och måste bedömas såsom i stort sett realistiska. Även i detta
sammanhang kommer man in på det ofta diskuterade humanistöverskottet, som
enligt tendensberäkningen blir förhållandevis stort. Det är mot bakgrunden av
detta, som man får se femte kapitlets programmatiska räkneexempel, med en
skiss till en styrd utveckling syftande mot en viss minskning av den humanis
tiska utbildningen och en ökning av den tekniska.
Därest man anlägger uteslutande ekonomiska synpunkter, är det naturligtvis
angeläget att söka anpassa den humanistiska utbildningens omfattning i för
hållande till den beräknade efterfrågan av arbetskraft med dylik utbildning.
Enligt överstyrelsens uppfattning är det emellertid motiverat att bedöma denna
fråga ur en litet vidare synvinkel. En humanistisk utbildning har, även om
vederbörande icke får tillfälle att tillgodogöra sig värdet av denna i sitt arbete,
dock ett värde i och för sig. Utan tvekan kan många gånger en sådan utbildning
berika livet på olika sätt. Men vidare skapar utan tvekan en humanistisk ut
bildning förutsättningar för att en person skall bättre kunna utföra sitt arbete
än om dylik utbildning saknas. Överstyrelsen har icke menat, att man skall bort
se från de ekonomiska bedömningarna. Den justering, som sker i avsnittet Det
programmatiska räkneexemplet, är också mycket försiktig; den har sannolikt
värde, då det gäller att ställa upp ett mål för den önskade utvecklingen.
Överstyrelsen vill understryka angelägenheten att prognoser av här förevaran
de natur kommer till stånd och att så sker jämförelsevis ofta. Skall emellertid
prognoserna kunna läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida och
sålunda verkligen få avsedd betydelse måste de fylla stora krav. I detta sam
manhang vill överstyrelsen framhålla vikten av att arbetsmarknadsstyrelsens
resurser för denna verksamhet stärkes.
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) uttrycker sin tillfreds
ställelse över att en översyn av 1960 års program kommit till stånd och under
stryker betydelsen av, att även i fortsättningen utbyggnadsplanerna kontinuer
ligt överses med hänsyn till arbetsmarknadens behov och tillströmningens om
fattning och inriktning. SACO anför i huvudsak följande.
I 1960 års program ingick konkreta planer på en utbyggnad av universiteten
och högskolorna fram till mitten av 1960. Det är nu tid att fixera planerna på
en fortsatt utbyggnad fram till 1970-talets början. Problemen inför den fortsatta
utbyggnaden synes i stort sett vara av samma art, som de som ingående behand
lats i universitetsutredningens betänkande Universitet och högskolor i 1960-
talets samhälle. Sx\CO har i sitt yttrande över detta utförligt redovisat sin upp
fattning om universitets- och högskoleväsendets utbyggnad och om de arbets
marknadspolitiska åtgärder som erfordras med anledning härav.
Utvecklingen på tillströmningssidan föranleder dock enligt SACO:s uppfatt
ning mera långtgående åtgärder än vad som hittills varit erforderliga. Univer-
sitetsutredningen gjorde den bedömningen, att en övergångsfrekvens till univer
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
79
sitet och högskolor om 60 % vore ur arbetsmarknadssynpunkt rekommendabelt. Utvecklingen hittills visar, att övergångsfrekvensen varit avsevärt större, över SO %, och de nu framlagda beräkningarna fram till 1975 tyder på att tillström ningen kommer att öka ännu mer. Det är givet, att detta ökade tryck
på
univer
sitets- och högskolesektorn i vissa fall gör det nödvändigt att ompröva tidigare arbetsmarknadsbedömningar och utbildningspolitiska målsättningar.
Mot denna bakgrund ter det sig förvånande, att planeringsgruppen tar så lätt på den snedvridning mellan de olika högre utbildningslinjerna, som blir alltmera markant. Inför den alltmer påtagliga, kommande överproduktionen av huma nister, heter det i promemorian, att det under förutsebar tid icke blir »fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning». Hur planeringsgruppen definierar begreppet arbetslöshet anges ej. Det är emellertid uppenbart, att om man accepterar långtgående former av »inadekvat sysselsättning» behöver det aldrig anses råda arbetslöshet bland någon grupp av arbetskraft överhuvudtaget. Det är beklagligt, att planeringsgruppen ansett sig kunna avfärda denna pro blematik genom en meningslös lek med ord.
SACO måste för sin del inskärpa, att samhället har ett ansvar för även de akademiskt utbildades fulla och meningsfulla sysselsättning inom de yrken för vilka de utbildats. Samhället har naturligtvis också ett ansvar för att de begrän sade utbildnings- och begåvningsresurserna användes på ett så produktivt sätt som möjligt. Inom andra områden anser man det självklart, att största möjliga framstegstakt skall eftersträvas genom att resurserna sätts in på de områden där de ger bäst utdelning. Det borde inte vara annorlunda när det gäller den högre utbildningen. Den högre utbildningens stora betydelse för de materiella och kulturella framstegen gör det tvärtom särskilt angeläget att här eftersträva dels en optimal resursanvändning, dels att detta område får betydligt större resurser än nu. Det är därför svårt att förstå en utbildningspolitik, som med hänvisning till begränsade resurser avstår från att utbygga utbildningsmöjlig heterna på områden inom vilka ungdomen önskar utbildning och där samhället har behov av utbildning, medan samtidigt resurser avsättes att felutbild.a ung domar som valt denna utbildning endast av brist på alternativ.
SACO måste således, liksom i tidigare sammanhang, på nytt understryka, att kraftfullare åtgärder krävs för att komma tillrätta med snedvridningen. Det gäller att skapa tillräckliga och adekvata yrkesutbildningsmöjligheter åt stu denterna, både inom och utanför universitets- och högskoleväsendet.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anför huvudsakligen följande.
TCO anser att det markant ökade utbildningsintressc, som redovisas på olika avsnitt av det högre utbildningsväsendet i och för sig måste betraktas som värdefullt. Beräkningarna avser ungdomen och dess val av utbildning. Det måste emellertid kraftigt betonas, att intresset och behovet av utbildning icke endast är knutet till ungdomen utan att det även innefattar stora grupper av dem som är ute i yrkeslivet. Det är angeläget att samhället i sin utbildnings politik på ett positivt sätt över hela linjen kan möta detta samlade utbildnings- intresse och erbjuda möjligheter till en utbildning, som successivt anpassas till utvecklingen i samhälls- och näringsliv. TCO vill nu, liksom tidigare, framhålla att statsmakterna inte får hesitera för att påtaga sig en ökad kostnad för det högre utbildningsväsendet. Utgifter för reformer på utbildningens område utgör eu utomordentligt god investering, varigenom samhället skapar möjligheter för en fortsatt välståndsutveckling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
80
TCO vill härtill framhålla, att det hade varit av stort intresse om utredningen
behandlat den ekonomiska problematiken kring den av samhället tillhanda
hållna kostnadsfria högre utbildningen. Sambanden behöver klarläggas mellan
den ökade tillströmningen till såväl ren yrkesutbildning som allmänbildning,
kostnadskonsekvenserna härav liksom de uppkommande köproblemen. Även
sambandet mellan de studiesociala åtgärdernas utformning, tillströmningen och
utbyggnadsplanerna bör uppmärksammas. Utredningen har endast i förbigåen
de tangerat dessa frågor om den grundläggande allmänna politiken. TCO före
slår att dessa frågor tas upp till närmare undersökning. Utan närmare utred
ningar står det dock klart att en viss överensstämmelse alltid måste råda mellan
de studiesociala åtgärderna och utbyggnaden av utbildningskapaciteten. Om inte
sådan överensstämmelse råder, skapas lätt stocknings- och överskottsproblem på
olika linjer, vilket uttrycker att det eftersträvade fria studievalet i praktiken
inte helt realiserats. Av stor vikt är att de studiesociala åtgärderna ges en sådan
generell utformning att de icke styr tillströmningen i den ena eller andra rikt
ningen utan att de verkar neutralt.
TCO framhöll i sitt yttrande över universitetsutredningens sjätte betänkande
att de då framlagda beräkningarna i flera fall var tilltagna i underkant. Univer-
sitetsutredningen beräknade att totalantalet studerande på skilda högre utbild
ningslinjer och studieorter skulle uppgå till omkring 53 400 år 1970. Den nu
föreliggande utredningen har kraftigt reviderat denna siffra och kalkylerar i
stället med över 80 000 år 1970, därav över 30 000 vid spärrade utbildningsvägar
och över 50 000 vid de fria fakulteterna. Redan nu är antalet studerande om
kring 40 000. Det sagda visar klart nödvändigheten av att nya beräkningar —
av det slag som nu föreligger —- utarbetas successivt och att gällande riktlinjer
från år 1960 revideras med hänsyn till den senaste tidens utveckling. Med hän
syn bl. a. till den långsiktighet som gäller för utbildningsplaneringen är det sär
skilt angeläget att erforderliga omprövningar av gällande riktlinjer sker på ett
så tidigt stadium som möjligt och att en rullande framtidsplanering sker.
Statstjänstemännens Riksförbund
(SR) yttrar huvudsakligen följande.
SR delar uppfattningen att det under andra hälften av 1960-talet torde vara
möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade linjerna med
ytterligare ca 950 nybörjarplatser varav ca 650 vid teknisk högskola, ca 100 vid
medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola.
Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-
tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå bör höjas högst väsentligt.
SR vill särskilt understryka nödvändigheten av ökad utbildning av lärare i
naturvetenskapliga ämnen.
Landsorganisationen i Sverige
(LO) tillstyrker det framlagda förslaget till
fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet och anför i huvudsak
följande.
LO har i remisser till ett flertal tidigare utredningar vilka berört utbildning
ens kvantitet uttalat sig positivt till en fortsatt utbyggnad. I linje med detta
önskemål vill organisationen ställa sig välvillig till de i föreliggande PM fram
förda förslagen och därmed tillstyrka utbyggnadsprogrammet.
Det är alldeles uppenbart att arbets- och kvalifikationsförhållandena radikalt
förändras. Behovet av arbetskraft med längre utbildning kan om ett tiotal år
krävas i sysselsättningar där man i dag har lägre krav. Förändringarna kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
81
gälla många områden. Tillgångssiffrorna gällande antal studerande kommer även att kunna påverkas av exempelvis de förslag beträffande lönemöjligheter, som den studiesociala utredningen kommer att överlämna. Till detta kommer att dagens samhälle, som till sin majoritet består av människor med 7-årig skol gång, kommer att förändras när alla får en 9-årig skolgång och längre.
I samband med frågan om ett kommande behov av kvalificerad arbetskraft bör även inberäknas u-ländernas efterfrågan på teknisk, naturvetenskaplig, medicinsk och samhällsvetenskaplig utbildning. Därtill bör man räkna med att en friare internationell arbetsmarknad kommer att öppnas inte minst för den akademiskt utbildade arbetskraften.
Svenska Arbetsgivareföreningen
med instämmande av
Handelns Arbetsgivar
organisation
och
Sveriges Verkstadsförening
anför i sitt remissyttrande huvud
sakligen följande.
Det bör noteras att gruppen själv betonar att prognosmetoderna är långt ifrån fulländade och att stor osäkerhet vidlåder åtskilliga av de framräknade resultaten. I likhet med P-gruppen anser dock föreningen att prognosmaterialet som helhet ger väsentliga hållpunkter för en bedömning av den fortsatta utveck lingen av universitets- och högskoleutbildningen.
Prognosmaterialet ger framför allt belägg för den redan tidigare kända svårig heten att undvika en fortsatt och förvärrad snedbelastning mellan de ospärrade respektive de spärrade utbildningslinjerna samt för risken att detta på akade mikernas arbetsmarknad kommer att leda till en mycket besvärande bristsitua tion inom stora och väsentliga sektorer samtidigt som ett betydande överskott uppstår inom andra områden.
Det material som hittills framlagts ger föga underlag för en bedömning av hur långt kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna kan byggas ut. P-gruppen har stannat vid en del allmänna och vaga utttalanden om vad som enligt dess mening är möjligt att åstadkomma. Det är bl. a. oklart i vilken utsträckning hänsyn till statsfinanserna respektive till de realekonomiska resurserna varit utslagsgivande.
När det gäller den statsfinansiella sidan påpekar P-gruppen bl. a. att utbild ningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna »genomgående är väsentligt högre» än vid de fria fakulteterna. En minskad kapacitet vid dessa erbjuder »vid en given totalkostnad» icke ett motsvarande antal nya utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Det understrykes bl. a. i samband med lokal- behovsfrågan att någon direkt utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkost- nadsfaktorer mellan de spärrade och de fria fakulteterna icke föreligger. Dylika jämförelser i fråga om utbildningskostnader bör enligt föreningens mening an vändas med särskilt stor försiktighet, när frågan gäller en avvägning mellan de alternativ i fråga om högre utbildning som samhället ställer till förfogande. Det är bl. a. rimligt att taga en viss hänsyn till totalkostnaderna för de studerandes hela utbildning. Om så sker torde kostnadsskillnaderna mellan de av planerings gruppen åsyftade utbildningsalternativen i flertalet fall bli relativt små. I varje fall är dessa skillnader av underordnad betydelse i förhållande till den samhälls ekonomiskt viktiga frågan hur utbildningen kan utnyttjas. De marginella kost nadsskillnaderna bör i synnerhet icke fälla utslaget, då som i förevarande fall den dyrare utbildningen avser för hela samhällsekonomin känsliga bristområden, under det att den mindre kostnadskrävande utbildningen gäller sektorer, där — enligt vad P-gruppen själv understryker — »inadekvat sysselsättning» kan vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
82
att vänta. I de större sammanhangen torde den kostnadsökning, som kommer
utöver vad P-gruppen förutsatt, att bli av relativt begränsade dimensioner.
Vad åter angår de realekonomiska resurserna utgör bl. a. bristen på lärare och
lämpliga lokaler besvärliga flaskhalsar. I promemorian konkretiseras i ett par
sammanhang anförda svårigheter. Det sker emellertid på ett sätt som kan tyda
på att gruppen icke räknar med att de spärrade linjernas utbyggnad kommer
att ges högsta prioritet eller kommer att genomföras med tillräcklig målmed
vetenhet. Gruppen konstaterar att byggnadsarbetena för redan beslutade ut
byggnader endast i begränsad utsträckning igångsatts, men att bl. a. projek
teringen i stort sett är slutförd, varför »huvudproblemet de allra närmaste åren
ligger på den egentliga byggnadssidan». Under hänvisning till den allmänna ex
pansionen på berörda universitetsorter kommer P-gruppen till den något pes
simistiska slutsatsen att »konkurrensen om byggnadsarbetskraften blir sålunda
ytterligt stark». De svårigheter som här åberopas synes emellertid icke vara
av den storleksordning att de icke bör kunna behärskas genom målmedvetna
insatser. Det bör också uppmärksammas att P-gruppen utan vidare tycks
föl-utsätta, att de växande och absolut sett utan tvivel mycket betydande
lokalbehoven för de ospärrade utbildningslinjerna skulle kunna tillfredsstäl
las. Någon tveksamhet i fråga om finansieringen och tillgången på arbets
kraft framförs icke i detta sammanhang. Ytterligare en synpunkt bör anföras
när det gäller lokalfrågan. Visserligen är de spärrade utbildningslinjerna jäm
förelsevis mera lokalkrävande och projekteringstiden är betydligt längre, men
det synes föreningen å andra sidan anmärkningsvärt om man icke i tid skulle
hinna iordningställa de lokaler som mot slutet av decenniet kan behövas för en
kapacitetsökning, som redan nu bedömes som synnerligen önskvärd.
I promemorian konkretiseras också på en punkt de svårigheter som lärar-
bristen medför. Att redan före 1965/06 åstadkomma en önskvärd ytterligare
intagning vid handelshögskolorna anser P-gruppen icke vara möjligt med
hänsyn till »de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kom
petenta sökande till aktuella och planerade professurer bl. a. i företagsekonomi».
Föreningen är synnerligen medveten om de påtalade svårigheterna. Den finner
det samtidigt angeläget att man i detta liksom i andra fall noga undersöker om
icke kapacitetsökning trots allt kan åstadkommas genom rationaliseringar eller
provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett mindre antal professorstimmar i be
rörda ämnen.
Med hänsyn till vad ovan anförts anser föreningen det angeläget att en inven
tering snarast möjligt utföres och presenteras beträffande de konkreta förutsätt
ningarna för en maximal utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna.
Sveriges Industriförbund anför bl. a. följande.
Det finns goda skäl att antaga, att tillströmningen till akademiska studier
kommer att stabiliseras under 1970-talet. En av utbildningspolitikens mest
väsentliga uppgifter bör således vara att redan under 1960-talet tillgodose ett
växande utbildningsbehov. Behovet av snabba åtgärder talar mot sådana ut
byggnadsalternativ, som kräver nya stora basinvesteringar, t. ex. upprättande
av ett sjätte universitet. Att den totala tillströmningen troligen kommer att
stabiliseras under 1970-talet innebär givetvis inte att tillströmningen till olika
utbildningsvägar kommer att fortgå i samma proportioner som hittills. Därför
bör den kommande utbyggnaden i lokal- och utrustningshänseende göras så
flexibel att även vid en avsevärd förskjutning av tillströmningen till studie
orter och utbildningsvägar risken för felinvesteringar så långt möjligt begränsas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
83
Kooperativa förbundets styrelse konstaterar bl. a. följande.
Styrelsen anser, i likhet med P-gruppen, att snabba åtgärder nu är att före draga framför en mer genomgripande reform, som med nödvändighet förutsät ter en tidskrävande utredning och en fullständig översyn av det akademiska området. I princip är det heller icke något nytt för de stora ungdomskullarna från 40-talets första år, som nu nått upp till den ålder, att de söker sig till universitet och högskolor, att man tillämpar provisorier. För denna ungdoms generation har provisorier och hastigt tillkomna lösningar på skolområdet karak teriserat hela deras skoltid.
Svenska Stadsförbundet yttrar i huvudsak.
Av promemorian framgår att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildningslinjernas kapacitet utöver nu gällande program bör genomföras men att det inte synes möjligt för närvarande att vidta en sådan utbyggnad som inom överskådlig framtid skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efter frågan. Begränsningen i fråga om de statsfinansiella och realekonomiska resur serna — i sistnämnda avseende främst lärare och lokaler — anses härvid utgöra ett betydande hinder. Såvitt styrelsen kan finna, är detta en realistisk bedöm ning.
Styrelsen vill därtill i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på ett tidigare — bl. a. i remissyttrandet över universitetsutredningens sjätte be tänkande — anfört problem, som från kommunal synpunkt är av stor vikt, näm ligen frågan om bostäder och andra serviceanordningar för det ökade antalet studenter. Den mycket betydande utbyggnad av det högre utbildningsväsendet som statsmakterna nu samlar sig till och som kommer att gå längre än de utbild- ningspolitiska förutsättningar 1960 års riksdagsbeslut angav, är en reformpolitik av största vikt och betydelse. Som huvudman för denna högre undervisning har staten ansvar för dess planering, dimensionering och lokalisering. Staten har emellertid också ett ansvar när det gäller att skapa erforderliga yttre betingelser för de studerandes bosättning på studieorten. Bostadsfrågan är ett påtagligt praktiskt problem som inte får förbigås vid planeringen. Det gäller för övrigt inte bara problemet om bostäder för såväl studenter som lärare, det gäller också sådana sociala anordningar som daghem för gifta studenters barn, hälsokontroll, medicinsk service för studenterna, tandkliniker, institutioner för gymnastik och idrott otc., allt uppgifter som måste betecknas som statliga i detta sammanhang.
Om det yttersta ansvaret för allt detta ligger hos statsmakterna, föreligger givetvis också ett kommunalt medansvar som gör en kommunal medverkan till problemens lösande nödvändig. I anslutning härtill vill styrelsen för det första uttala önskvärdheten av att vederbörande statliga myndigheter i god tid tar erforderliga kontakter med berörda kommuner för information och överlägg ningar rörande aktuella utbyggnadsplaner. För det andra måste styrelsen nu lik som i annat sammanhang — senast i remissyttrandet över förslaget om en indu strihögskola i Östergötland — betona att det i princip synes önskvärt med en spridning på flera orter av den expanderande högskoleutbildningen. Det vore av flera skäl betänkligt om den fortsatta utbyggnaden väsentligen skulle kon centreras till de främst i storstäderna befintliga utbildningsinstitutionerna.
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) framhåller i huvudsak följande.
Redan som en konsekvens av hittills fattade beslut kommer 1960-talet att framstå som en period av kraftigt ökade investeringar på utbildningens område.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
84
Basen i utbildningspyramiden förstärkes genom inrättandet av den nioåriga obli
gatoriska skolan. Därigenom kommer rekryteringsunderlaget för vidare studier
att breddas, samtidigt som redan nu en ökad efterfrågan på högre utbildning kan
konstateras, bl. a. till följd av de växande gymnasiekullarna och den stigande
studieviljan bland ungdomen.
Ur ett vidare perspektiv måste dessa tendenser betecknas som en glädjande
företeelse. Även ur samhällsekonomisk synpunkt utgör den ökade tillströmningen
till högre utbildningsanstalter en potentiell tillgång. Investeringar i utbildning
torde i framtiden komma att utgöra en av de viktigaste förutsättningarna för
en fortsatt produktions- och välståndsökning.
I nuläget inställer sig emellertid en rad svårbemästrade avvägningsfrågor,
beroende på det högre utbildningsväsendets totalt sett otillräckliga dimensionering
samt den snedvridna fördelningen på skilda utbildningssektorer. På sikt torde
en balanserad expansion mellan olika utbildningsvägar inte kunna åstadkommas
utan genomgripande reformer på gymnasienivån. Dessa ger emellertid effekt
först i slutet av den här aktuella perioden, och redan dessförinnan är kraftåtgär
der nödvändiga. Genom en grundläggande avvägning på det centrala planet
måste önskvärdheten av investeringar i utbildning ställas mot andra angelägna
investeringsbehov. Eftersom en betydande begränsning i resurstilldelningen ej
torde kunna undvikas under en överskådlig framtid, ter det sig vidare synner
ligen angeläget, att utbildningen inom skilda sektorer bättre anpassas till efter
frågan på personer med sådan utbildning, samtidigt som den enskilde beredes
en ökad reell valmöjlighet mellan skilda utbildningsalternativ.
En tredje avvägning som blir aktuell avser resursernas fördelning på skilda
nivåer. Det är angeläget, att man därvid inte låser sig vid de konventionella
utbildnings- och examensformerna utan förutsättningslöst prövar skilda alterna
tiv. I sammanhanget torde slutligen behöva beröras fördelningen av resurserna
mellan utbildning och forskning. Denna sistnämnda fråga bör bli föremål för
ingående behandling, bl. a. inom den utredning rörande forskarutbildningen och
forskarkarriären, som SFS nyligen i annat sammanhang tillstyrkt.
Centerns Ungdomsförbund och Centerns Studentförbund
yttrar:
Centerns Ungdomsförbund delar P-gruppens uppfattning, att de principiella
rekommendationer, som lades till grund för nu gällande program, i sina huvud
drag bör vara vägledande även vid den fortsatta utbyggnaden av det högre
utbildningsväsendet. Den pågående reformeringen av gymnasieutbildningen, de
snabba förändringarna i utbildningsvanorna, arbetsmarknadens hastigt väx
lande förhållanden samt prognosmetodernas relativa osäkerhet understryker
emellertid vikten av att planeringsarbetet grundas på ständigt förnyade prog
noser och uppskattningar. Vid det fortsatta prognos- och planeringsarbetet bör
också en samordning ske, så att det blir möjligt att med jämna mellanrum
erhålla en samlad bild av den aktuella situationen.
Sveriges Liberala Studentförbund
(SLS) uttalar:
Den kraftigt ökade tillströmningen till högre utbildningsvägar nödvändiggör
uppenbarligen en omprövning av samhällets utbildningspolitik. SLS hälsar där
för med tillfredsställelse den typ av tendensberäkningar och utredning som nu
genomförts och vill i detta sammanhang understryka vikten av att det högre
undervisningsväsendets utbyggnad även i framtiden blir föremål för kontinuer
lig planering på längre sikt. Prognosverksamheten bör emellertid intensifieras
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
85
och förbättras. Den prognosmetodik som f. n. utnyttjas är i många avseenden otillfredsställande och det bör sålunda bli en angelägen uppgift att stimulera forskningen på detta område.
Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
(SSU) framhåller bl. a.
De statistiska sammanställningarna utgör enligt SSU:s mening ett värdefullt material för kännedomen om det högre utbildningsväsendet. Behovet av en fort löpande prognosverksamhet, vilket varit mycket starkt på utbildningens område, har härmed ytterligare understrukits. Materialet utgör i vissa avseenden en direkt uppföljning av universitetsutredningens sjätte betänkande, men är mer detaljerat och samtidigt också mer klart än detta.
Den centrala frågan för P-gruppen har varit, hur samhället skall kunna till godose de krav på högre utbildning efter studentexamensnivå som i ökad ut sträckning ställs från ungdomens sida. Gruppen har, enligt SSU:s uppfattning, härvid valt den rätta utgångspunkten för sitt arbete och SSU delar också i stort de slutsatser som kommit fram i promemorian.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
B. Statistiken över tillströmning och behov
a. Tillströmning till fakulteter och högskolor
Endast några myndigheter och organisationer har i sina remissyttranden när mare behandlat P-gruppens beräkningar rörande tillströmningen till fakulteter och högskolor. Flertalet har i stort sett accepterat ifrågavarande beräkningar, vilket framgått av redovisningen i föregående avsnitt.
Statistiska centralbyrån
anför i huvudsak följande.
Tillgångsberäkningarna utgår bl. a. från det fria utbildningsvalet, vilket inne bär att tillträdet till de fria fakulteterna är obegränsat. Antalet studerande vid dessa fakulteter erhålles som en kalkylmässig skillnad mellan den totala till strömningen till universitet och högskolor och det antal, som beräknas kunna tas in på de spärrade utbildningslinjerna. Det är mot denna bakgrund klart att den prognos över antalet studentexamina, som läggs i botten på prognosen, får ett mycket avgörande inflytande på den slutliga prognosens utfall med avseende på de icke spärrade linjerna.
P-gruppen har vad gäller studentexamina utgått från för 1962—64 de uppgifter som publicerats i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter (Arbets- marknadsinformation Serie S nr 2/1962) och för 1965—70 den prognos, som framlagts i ämneslärarprognosen (Arbetsmarknadsinformation Serie S nr 1/1962). Enligt dessa uppgifter skulle examinationen vid de allmänbildande gymnasierna stagnera fr. o. m. 1965, medan examina vid fackgymnasierna skulle fortsätta att öka. Totalt skulle andelen ungdomar med examen från allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium av hela an talet; 20-åringar öka från 17,2
%
år 1965 till 21,7 % år 1970. Statistiska central
byrån har redan i sitt yttrande över ämneslärarprognosen anmält sin tveksam het inför antagandet att examinationen vid de allmänna gymnasierna skulle stagnera fr. o. in. 1965. Byrån är nu i tillfälle att med utgångspunkt i uppgifterna
86
om antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1962 göra en ganska tillförlitlig prognos över examinationen 1965 vid samtliga tre gymnasieformer.
Jämfört med de antagna elevantal hösten 1962, som ligger bakom statistik bilagans prognos, var det verkliga elevantalet i II4 och I3 hösten 1962 inte mindre än ungefär 1 950 högre för Ag, 65 högre för Tg och 250 högre för Hg.
Med samma antagande om examination, som tillämpats i statistikbilagan, er- hålles följande beräknade studentexamination 1965 jämfört med beräkningen i ämneslärarprognosen.
Ag
Ämneslärarprognosen .... 17 250 Centralbyråns beräkn. ... 18 470 Differens ........................... +1 220
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tg
Hg
S:a
S:a i % av
20-åringar
3 150
2 250
22 650 17,1
3 206
2 441
24 117
18,2
+ 56
+ 191
+ 1 467 + 1,1
Man kan således konstatera, att hela antalet examina från de tre gymnasie- formerna kommer att ligga inemot 1 500 eller 6,5 procent högre 1965 än vad man räknat med i statistikbilagan. Den väsentliga frågan är givetvis hur examina tionen kommer att förändras under återstoden av 1960-talet. Statistiska central byrån skall här ta upp några alternativa framtidsmöjligheter..
Som framhålles av P-gruppen föreligger betydande svårigheter att beräkna studentexaminationen, dels med hänsyn till att man i dag ej känner till hur gymnasiet kommer att vara utformat under senare delen av 1960-talet, dels därför att man ej kan beräkna den avlänkande effekt de nya fackskolorna kom mer att få. Det nya gymnasiet kan dock inte påverka examinationen förrän omkring 1970 och bör således ej väsentligt inverka på den här aktuella prognos perioden. Det förefaller centralbyrån som man under alla omständigheter som ett minimialternativ bör räkna med att den höjning av examinationsfrekven- sen som kunnat konstateras för 1965 får slå igenom även under följande år t. o. m. 1970. Detta innebär att andelen examinerade av antalet 20-åringar av de tre kategorierna ökar med 0,92 procentenheter för Ag, 0,04 procentenhe ter för Tg och 0,14 procentenheter för Hg. Detta leder till en examination av följande omfattning.
År
Ag
Tg
Hg
S:a
S:a i % av
20-åringar
1963 ..............................
14 875
1 978
90
16 943
13,7
1964 ................................
17 004
2 873
1 700 21 577
16,4
1965 ..............................
18 470
3 206
2 441 24 117
18,2
1966 ..............................
18 500
3 450
2 800
24 750
18.9
1967 ..............................
18 550
3 650
3 100
25 300
19,8
1968 ..............................
18 400
3 850
3 400
25 650
20,4
1969 .............................. 18 150
4 050
3 700
25 900
21,4
1970 ..............................
17 900
4 300
4 050
26 250
22,8
Det synes dock centralbyrån synnerligen osäkert om man kan räkna med en stagnation ens på denna nivå med avseende på examinationen från de allmänna gymnasierna. Man kan således peka på att till de tre gymnasieformerna ar 1961 sökte ungefär 32 500 ungdomar, varav i runt tal 7 100 ej vann inträde. Hur
87
manga som skulle ha sökt till gymnasierna om dessa ej varit spärrade är svårt att ange. Det torde emellertid finnas ytterligare en betydande grupp ungdomar, som önskar inträde men som nu måste avvisas på grund av platsbrist. Det synes därför vara skäl att vänta att ökningen av antalet studenter från de allmänna gymnasierna fortsätter att öka även 1966 och icke, som antagits i beräkningarna, stagnera. På grund av de anförda osäkerhetsmomenten avstår dock centralbyrån från att söka kvantifiera denna ökning. Centralbyrån vill endast framhålla att studentexaminationen fram t. o. m. 1970 sannolikt kommer att bli av väsentligt större omfattning än vad som angivits i statistikbilagan.
Elevsiffrorna för höstterminen 1962 ger också möjligheter att bedöma om det skett några ytterligare förskjutningar i fördelningen efter gymnasielinje, som kan vara av betydelse för prognosen. För det grenade gymnasiet är fördelningen på linje 1961 respektive 1962 följande. Latin- och reallinjens s. k. A-kombina tioner har förts till den allmänna linjen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Ring/År
Latinlinje
Allmän linje
Reallinje
Summa
IV‘ + IIP
1961 ..........................
25,4
28,8
45,8
100
1962 ..........................
23,2
29,3
47,5
100
IIP + IT
1961 ..........................
23,5
29,4
47,1
100
1962 ..........................
20,4
31,2
48,4
100
Det sker således en fortgående ökning av andelen elever på reallinjen och den allmänna linjen medan latinarnas andel minskar.
Enligt de av centralbyrån framräknade studentexamenstalen skulle den totala inskrivningen vid universitet och högskolor förändras på följande sätt med an vändande i övrigt av samma antaganden som i statistikbilagan.
Inskrivningsår
Statistik
bilagan
Statistiska centralbyrån
Differens
1964/65 ............................................................
13 455
13 539
+ 84
1965/66 ...........................................................
14 774
15 338
+ 564
1966/67 ........................................................
15 525
16 389
+ 864
1967/68 ...........................................................
16016
16 971
+ 955
1968/69 .......................................................
16 320
17 304
+ 984
1969/70 ...............................................
16 433
17 401
+ 968
1970/71 .......................................................
16 507
17 448
+ 941
Man får alltså en inskrivning, som fr. o. m. 1966/67 är inemot 1 000 stu derande högre varje år än vad man räknat med i statistikbilagan. Med bibe hållande av uppgifterna om övergången till de spärrade högskolorna, som icke påverkas av antagandet om fördelningen på de fyra fria fakulteterna, erhålles följande nettoantal nyinskrivna vid fria fakulteter 1964/65—1970/71.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Teol.
Jur.
Hum.
Mat.-nat.
Summa
1964/65 ........................
216
810
6 639
3 131
10 796
infis/fifi ..............................
245
981
7 353
3 677
12 256
1966/67 ........................
262
1 114
7 670
4 064
13 110
1967/68 ........................
270
1 214
7 690
4 317
13491
1968/89 ........................
272
1 226
7 626
4 494
13 618
1969/70 ........................
270
1 216
7 428
4 592
13 506
1970/71 ..............................
267
1 200
7 203
4 669
13 339
Inskrivningen vid humanistisk fakultet skulle enligt detta ligga drygt 7,o pro
cent högre 1970/71 än vad som man kommit fram till i statistikbilagan.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.
Utredningen visar de stora förändringar, som kommer att äga rum på akade
mikernas arbetsmarknad fram till 1975. På flera punkter har utredningen måst
frångå de antaganden och målsättningar beträffande såväl gymnasiets expansion
som studenternas övergångsfrekvens till högre studier, som universitetsutred-
ningen utgick ifrån. Ett av de grundläggande antaganden, som den nu framlagda
utredningen gör, innebär att de spärrade utbildningsvägarna under andra hälften
av 1960-talet kommer att öka antalet nybörjarplatser nied 25 procent utöver
det av 1960 års riksdag beslutade platsantalet för 1965/66. Även om redan detta
antagande i och för sig innebär ett föregripande av eventuellt kommande beslut,
förefaller det enligt styrelsens uppfattning realistiskt att räkna med en fortsatt
utbyggnad av dessa utbildningsvägar även för denna period. Det hade emeller
tid varit önskvärt att utredningen prövat flera alternativ, så att man bl. a. hade
kunnat få en uppfattning om vilken utbyggnad, som är nödvändig, för att de
brister på akademiskt utbildad arbetskraft, som man f. n. räknar med, skall
vara avskaffade år 1975.
.
. .
Beträffande tillgångsberäkningarna finner styrelsen att utredningen givit en
i stort sett realistisk bild av utvecklingen. Några osäkerhetspunkter i beräk
ningarna vill dock styrelsen här rikta uppmärksamheten på. E)en prognos ang.
studentexaminationen, på vilken utredningen grundar små tillgångsberäkmngar,
utgår ifrån att det allmänna gymnasiet efter 1965 i stort sett kommer att stag
nera. Det kan enligt styrelsens uppfattning vara tveksamt om en sådan bedöm
ning är realistisk, även om de tekniska och merkantila gymnasieformerna lyckas
realisera sitt utbyggnadsprogram.
Vad gäller bedömningarna av examinationsfrekvenser och studietider, utgar
utredningen från hittillsvarande data. Såväl examinationsfrekvenser som studie
tider kan emellertid påverkas av olika åtgärder som statsmakterna kan komma
att vidtaga i syfte att rationalisera och effektivisera undervisningen inte minst
vid universiteten. Den variation i examinationsfrekvenserna som föreligger mel
lan olika studievägar, ger enligt styrelsens uppfattning anledning till en översyn
av undervisnings- och examinationsformerna.
Vid fördelningen av de studerande mellan olika studievägar skils mellan spär
rade studievägar med maximerad intagning och fria studievägar, där några så
dana spärrar ej existerar. Antaganden beträffande fördelningen av de studerande
på de fria fakulteterna får betraktas som ytterligt osäkra. Man torde kunna för
utsätta, att väntad arbetsmarknadsutveckling inom den ena och den andra sek-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
89
torn påverkar valet av ämneskombinationer och tillströmningen till olika studie banor.
Slutligen har de ytterligt sparsamma data, som finns tillgängliga beträffande den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, fått ligga till grund för utredningens bedömning av framtida yrkesverksamhetsgrad. Här kan givetvis olika åtgärder från samhällets sida förbättra de gifta kvinnornas möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden, åtgärder, som inte minst när det gäller personer med lång och dyrbar utbildning från samhällsekonomisk synpunkt måste anses ytterligt önsk värda.
SACO anför i huvudsak följande.
Beräkningarna av den framtida tillgången på akademisk arbetskraft synes vara genomförda med en säkerhet, som kan anses möjlig med hjälp av idag till gänglig statistisk information.
Vad gäller antagandena om övergångs- och examinationsfrckvensen synes de i stort sett rimliga, om man ser dem som ett uttryck för tendenserna i den hit tillsvarande utvecklingen. Genom utbyggnaden av fackgymnasierna kommer antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor inom kort att överstiga antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna. En ökad benägenhet hos vuxna aU vidareutbilda sig kommer i fortsättningen sannolikt ytterligare att öka anspråken på universitet och högskolor.
Tendenserna på tillströmnings- och behovssidan kan sammanfattas sålunda.
1. Konkurrensen på arbetsmarknaden gör det alltmer nödvändigt för studen ter vid allmänbildande gymnasier att skaffa sig en yrkesutbildning. Samtidigt ökar intresset hos fackskolestudenter för högre yrkesutbildning samt hos vuxna för vidareutbildning. Sammantaget leder detta till en större tillströmning av stu derande till universitet och högskolor än dessa med bibehållen effektivitet kan utbilda. Knappheten på utbildningsplatser vid fackhögskolor och fackutbild ningslinjer leder till att en växande andel av studenterna söker sig till de filoso fiska fakulteterna.
2. Genom denna nödtvungna inriktning av tillströmningen kommer nuva rande ur arbetsmarknadssynpunkt felaktiga fördelning av examinationen att ytterligare accentueras. Tvärtemot utvecklingen på efterfrågesidan skulle an talet humanister öka bade absolut och relativt. Bristen på bl. a. civilingenjörer, civilekonomer och läkare förutses kvarstå ännu 1975.
3. De som vid filosofisk fakultet söker sig en yrkesutbildning kommer att i ökad utsträckning få göra detta i konkurrens med dels studerande som komplet terar för annan yrkesutbildning, dels vuxna som önskar vidareutbildning. Man kan befara, att en våldsamt ökad tillströmning kommer att skapa svårigheter inom undervisningen och menligt påverka den yrkesutbildning som lämnas vid de filosofiska fakulteterna. För att undvika en fortsatt och ytterligare accentuerad snedvridning av det högre utbildningsväsendet, är det enligt SACO:s uppfattning nödvändigt att snabbt vidtaga åtgärder, som går utöver 1960 års utbyggnadsprogram. Sålunda maste den hittills beslutade utbyggnaden av de spärrade högskolorna forceras, och härutöver bör en ytterligare utbyggnad vara möjlig, framför allt ifråga om teknisk och merkantil utbildning. Det är vidare nödvändigt att snabbt bygga ut fackutbildningslinjerna utanför universiteten och högskolorna.
SFS yttrar bl. a.
Arbetsgruppen har genom sina prognoser visat, att tillströmningen till högre studier kommer att bli långt större än vad tidigare beräknats och ansetts önsk-
90
värt. Även om prognoserna rymmer en del osäkerhetsmoment står det klart, att
om tillströmningen fortsätter i den takt som hittills varit rådande en snedvrid
ning av arbetsmarknaden kommer att uppstå.
De siffror arbetsgruppen presenterat baseras ifråga om examensfrekvens och
studietid på den situation som hittills varit rådande. Ur såväl samhällets som
den enskilde individens synpunkt är det angeläget, att åtgärder vidtages för att
öka examinationsfrekvensen och sänka studietiden för en rad olika utbildningar.
SFS vill i detta sammanhang understryka denna synpunkt, eftersom organisa
tionen anser det vara av största betydelse, att studietiderna hålls nere. Anled
ningarna till att dessa förlänges är ännu långt ifrån klarlagda. SFS förutsätter, att
även denna fråga beaktas vid planeringen av universitetens och högskolornas
framtida organisation. Den registrering av de studerande vid de filosofiska fakul
teterna, som försöksvis anordnats, är ett viktigt led i dessa strävanden och SFS
anser, att systemet bör utbyggas att omfatta samtliga ämnen vid alla universi
tet. Det är vidare enligt SFS:s mening motiverat, att frågan om registrering av
studieresultat m. m. bör bli föremål för närmare undersökning även för fler högre
läroanstalter än som för närvarande har sådan registrering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Behov av akademiskt utbildad arbetskraft
Ett flertal myndigheter och organisationer har framfört synpunkter på be
hovet av skilda akademikerkategorier. Endast ett mindre antal har mer ingå
ende behandlat problematiken kring prognosmetodik och prognosarbete. Inled
ningsvis redovisas vissa yttranden rörande denna problematik. Därefter följer
en redogörelse för framförda synpunkter på behovet av skilda akademikerkate
gorier.
Statistiska centralbyrån yttrar i huvudsak följande.
En prognos måste för att kunna läggas till grund för ett rationellt planerings
arbete bygga på klart angivna förutsättningar och klart redovisade prognos
modeller. De nu framlagda prognosberäkningarna utgår från 1960 års utbild
ningsprogram för universitet och högskolor, vilket antages bli genomfört och i
viss omfattning ytterligare påbyggt. Beräkningarna skall ligga till grund för
den fortsatta utbyggnaden efter 1965.
Tillgångs- och behovsberäkningarna har sammanställts till schematiska arbets-
marknadsbalanser fram t. o. m. 1975.
Av promemorian framgår att den angivna målsättningen att skapa en bättre
balans mellan tillgång och efterfrågan på akademikerarbetsmarknaden skall upp
rätthållas samtidigt som man bibehåller kravet på det fria utbildningsvalet.
Detta krav karakteriseras som en för utbildningspolitiken vägledande princip.
Vid diskussionen av den framtida utbyggnaden framhåller gruppen att valfri
heten vad gäller utbildningen i första hand bör förverkligas genom en fortsatt
målmedveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Man konstaterar
dock att det ej är möjligt att under andra hälften av 1960-talet skapa utbild
ningsplatser vid dessa i sådan omfattning att trycket pa de fria fakulteterna
radikalt skulle minska. Tanken på spärrar vid de fria fakulteterna avvisas av
gruppen med motivering, att införandet av spärrar inom den fria universitets-
sektorn skulle medföra en påtaglig inskränkning av valfriheten.
91
Statistiska centralbyrån vill till en början ta upp dessa grundläggande förut sättningar till diskussion. De är av utomordentlig betydelse, då man har att ta ställning till vilka konsekvenser prognosresultatet skall få med avseende på samhällets handlande. Här kan nämnas att gruppen anger att ett realiserande av den i det s. k. programmatiska räkneexemplet angivna expansionen överslags- mässigt kan beräknas på ett decennium höja utgiftsnivån för direkta årliga drift kostnader under ecklesiastikdepartementet med ett belopp av storleksordningen 300 miljoner kr. Den totala insatsen för kapitalkostnader under samma period skulle vara av storleksordningen 2,5—3 miljarder kr.
De samhällsekonomiska konsekvenserna av en utbyggnad av utbildnings väsendet i antydd riktning är således betydande. Många avvägningsproblem uppstår vid bedömningen av en sådan utbyggnadsplan med avseende på alloke ringen av samhällets resurser mellan olika utbyggnadsområden. De ekonomiska problemställningarna och de ekonomiska konsekvenser som olika åtgärder med för har icke inarbetats i prognoserna. Det vore värdefullt att som grund för en prognos av här aktuellt slag ha klart definierade grundläggande antaganden om den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige liksom också en diskussion av de olika investeringarnas avkastning. Detta gäller både bedömningen av den optimala nivå som de samlade investeringarna inom den högre undervisningen bör sikta mot och problematiken kring fördelningen av de satsade medlen på olika utbildningslinjer. Det är tänkbart att en ekonomisk analys skulle leda till att man skulle lägga ner betydligt mer på utbildningsområdet än vad som nu planeras, men man kanske också kunde komma fram till att den optimala inves teringsnivån ligger lägre.
Utan en sådan grundläggande ekonomisk värdering klart uttryckt i prognos förutsättningarna synes det mycket svårt att ge en tillfredsställande principiell målsättning för utbyggnaden. Även tillgång och efterfrågan påverkas givetvis av en rad ekonomiska faktorer.
Utbildningen kan sägas ha dels en konsumtions-, dels en investeringsaspekt. Sett ur individens synpunkt kan diskuteras huruvida konsumtionsvalet vad gäl ler utbildning skall vara fritt på alla nivåer och inom alla olika utbildningslinjer. Om man ser på utbildningsområdena mellan den obligatoriska skolan och univer siteten har cn sådan målsättning icke kunnat upprätthållas under en lång följd av år, utan spärrar har funnits framför realskolor, gymnasier och yrkesskolor. Ett upphävande av spärrarna framför dessa skolformer och de spärrade hög skoleutbildningarna skulle kunna leda till att en student som valde en utbild ning inom någon av de senare kunde riskera att få vad som i promemorian kal lats inadekvat sysselsättning, dvs. en läkare kunde tänkas sysselsatt inom en icke medicinsk verksamhet osv. Med denna utgångspunkt har man således i viss mån släppt anknytningen av utbildningen till yrkesverksamheten.
Det andra sättet att se på utbildningen är att anse den som en investerings- faktor, dvs. i utbildning investeras — både av samhälle och individ — för att arbetsmarknaden skall kunna erbjudas den utbildade arbetskraft som den be höver inom olika produktionssektorer.
P-gruppen har framför allt av realekonomiska skäl cj kunnat uppställa tesen om ett helt fritt utbildningsval. I stället har man då valt att tillgodose valfri- hetskravet genom fortsatt fritt tillträde till de s. k. fria fakulteterna. Detta har dock skapat en kompromiss i målsättningen som synes mindre lycklig. Det hade enligt centralbyråns mening varit värdefullt om man mot samhällsekonomisk bakgrund hade diskuterat en alternativ målsättning innebärande cn ännu kraf tigare insats på de spärrade utbildningslinjerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
92
Den centrala frågan är ju här att man vid slutet av prognosperioden trots det
framlagda utbyggnadsalternativet kommer att ha mycket betydande balans
rubbningar i form av å ena sidan brist på arbetskraft inom en rad för vår eko
nomi strategiska områden och å andra sidan en »anstormning» mot de fria fakul
teterna. Centralbyrån vill redan nu peka på att studentexaminationen under
tiden fr. o. m. 1965 kommer att bli väsentligt högre än vad som antagits i ten
densberäkningarna. Detta måste leda till en väsentligt högre investeringsnivå
än den beräknade men även högre löpande utgifter. Under förutsättning att
icke de spärrade utbildningslinjerna byggs ut ytterligare kommer hela denna
kostnadsökning att träffa de fria fakulteterna för utbildning av personer som
ytterligare kommer att rubba balansen på dessa utbildningsgrupper.
Det slutresultat P-gruppen kommer till i det programmatiska räkneexemplet
tyder på mycket betydande balansstörningar för en rad utbildningskategorier.
Samtidigt som man för 1975 redovisar kalkylmässiga underskott för civilingen
jörer på 6 000 personer förväntas det finnas ett överskott på naturvetare på
11 000 alternativt 13 300 personer och på humanister på 9 000 alternativt
12 900. Statistiska centralbyrån vill på denna punkt endast mot bakgrund av
de osäkerhetsmoment m. m. som tidigare diskuterats anmäla tveksamhet, sär
skilt vad gäller fördelningen mellan de olika kategorierna inom gruppen »sam-
hällstekniker» samt mellan civilingenjörer och naturvetare.
Konjunkturinstitutet anför i huvudsak följande.
Eftersom de gjorda prognoserna syftar till — eller bör syfta till — att utgöra
underlag för ett statligt handlingsprogram är det av största vikt att de förut
sättningar prognoserna bygger på klart redovisas. Förutsättningarna bestäm
mer nämligen till stor del prognosresultatet på såväl utbuds- som efterfrågesidan.
Dessutom är förutsättningarna i många fall offentliga handlingsparametrar —
eller medel — dvs. man kan genom att ändra dessa åstadkomma en viss önskad
utveckling. Bland sådana förutsättningar inom hithörande verksamhetsområde
kan nämnas lärartätheten vid olika utbildningsanstalter, utbildningens innehåll
och fördelning på olika utbildningsanstalter (t. ex. fördelningen på gymnasier
och universitet), vilket påverkar behovet av olika typer av lärare, önskemål om
en viss produktivitetsutveckling, vilket påverkar behovet av t. ex. tekniker, åt
gärder som påverkar yrkesintensitet och arbetstidens längd och som därmed
påverkar utbudet av akademiskt utbildad arbetskraft. Eftersom planerings-
perioden är så pass lång blir nästan alla de »data» som på kort sikt brukar anses
»givna» här variabla, vilket innebär ett flertal möjliga medels-kombinationer
för att uppnå en utveckling som man anser önskvärd. — En annan förutsätt
ning är frågan om det relativa löneläget och dess förändring. Inom efterfråge-
och utbudsanalysen för varumarknader brukar det relativa priset tillmätas stor
vikt som förklaring till utvecklingen. Troligen påverkar inte det relativa löne
lägets förändring utvecklingen på arbetsmarknaden i motsvarande omfattning,
men man torde inte kunna helt bortse från lönernas betydelse i sammanhanget.
En svaghet som vidlåder en del av behovsprognoserna är att de grundas på
ett historiskt material för en period som karaktäriserats av bristande jämvikt
på den arbetsmarknad det är fråga om. Ett typexempel härpå är delprognosen
för behovet av »samhällstekniker» (civilekonomer, jurister och samhällsvetare).
Den relation som på ett historiskt material kan framräknas mellan denna grupp
å ena sidan och civilingenjörer å den andra ■— och som ligger till grund för be-
hovsprognosen för samhällstekniker — beror givetvis på i vilken takt dessa
grupper utbildats dvs. på utbudsförhållanden. Hade man utbildat fler civil
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
93
ingenjörer under 50-talet hade man fått en annan relation. Samma sak gäller för den relativa fördelningen — och dess utveckling — av olika typer av sam- hällstekniker. Man kan inte på goda grunder hävda att de historiskt konstater- bara förhållandena mellan dessa olika typer av arbetskraft skulle ge uttryck för någon — ur teknisk eller ekonomisk synpunkt — naturlig eller önskvärd ut veckling. Det är här fråga om ett från annan samhällsanalys välkänt s. k. identi- fikationsproblem. När ett sådant föreligger blir alla resultat ytterst svårtolkade. Det är därför något förvånande att man drar följande slutsats: »I den mån ut bildningsresurserna inte räcker till för produktion av önskvärt antal civilingen jörer skulle så som uppläggningen av beräkningarna gjorts behovet av samhälls- tekniker i motsvarande omfattning nedgå.» Rent logiskt blir det så eftersom man ansett en viss historisk utveckling återspegla efterfrågan på arbetskraft. Faktiskt kan det förhålla sig tvärtom om nämligen nämnda kategorier av arbets kraft kan ersätta varandra — med eller utan konskvenser för produktiviteten.
Man kan därför bara instämma i det uttalande som görs i statistikbilagan. »De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer.» I pro memorian framhålls vidare: »Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sammanhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som har sammanställts.» Institutet anser emellertid att, för en logiskt sammanhängande analys syftande till ett aktivt handlings program, det framför allt fordras att förutsättningarna klart specificeras så att prognosernas innebörd framträder. Därmed framträder också vilka förändringar som behöver göras — sett utifrån förutsättningarna — för att uppställda mål skall nås. Förutsättningarna bör specificeras av de organ som svarar för plane ringen på området — så att koordinering med samhällsplaneringen i stort erhål- les — och överlämnas till det eller de organ som utför själva prognosarbetet.
I den s. k. statistikbilagan anges målsättningen vara att »åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975) för skilda ut bildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna, baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar». Denna mål sättning torde ligga till grund även för promemorian även om detta inte sägs. Med utgångspunkt härifrån återges i denna en åtgärdsinventering och slutligen anförs ett utbyggnadsalternativ för en del av de spärrade linjerna, vilket i någon mån förbättrar balansen mellan förväntad tillgång och efterfrågan på arbets kraft.
De sammanfattande resultaten över balansen på olika delmarknader för aka demiskt utbildad arbetskraft som redovisas i tabell 5.7:2 i statistikbilagan ger vid handen en väntad bristande balans på flertalet delmarknader och ibland t. o. m. ökad balansrubbning under planeringsperioden. Med hänsyn härtill hade man väntat sig en diskussion rörande konsekvenserna härav ur samhällsekono misk synpunkt för att mot dem ställa konsekvenserna av att man genom olika medel söker uppnå balans på arbetsmarknaderna. Som ett exempel på vad som menas här kan tas promemorians resonemang när det gäller frågan om ökad intagning till spärrade utbildningslinjer.
Man framhåller där två hinder för ökad intagning nämligen dels statsfinan- siella skäl, dels svårigheter på det realekonomiska planet — brist på lärare och lokaler. Den statsfinansieila frågan gäller — vid given budgetram — allokeringen mellan olika statliga verksamhetsområden. Lärarfrågan är ett problem om av vägning inom olika yrkesområden av det produktionsbortfall som ianspråk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
94
tagande av lärare innebär och produktionsökningen längre fram när den utbil
dade arbetskraften kommer in i produktionen. Lokalfrågan gäller avvägningen
mellan olika typer av investeringar.
I ingendera av dessa frågor får man någon ledtråd för hur avvägningarna
gjorts. Beträffande den statsfinansiella avvägningen sägs endast att utbildnings
kostnaderna är högre vid de spärrade utbildningslinjerna än vid de fria fakul
teterna och att statsfinansiella omständigheter kan försena ett i och för sig önsk
värt utvidgningsprogram. I fråga om bristen på lärare framhålls att »en force
rad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på lärare
till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina behov».
Detsamma gäller emellertid även för de icke spärrade linjerna eftersom all ar
betskraft som disponeras för lärarverksamhet betyder produktionsbortfall inom
något annat arbetsfält. Det är således fråga om den relativa storleken av pro
duktionsbortfallet i de olika alternativen. Även om det produktionsbortfall man
får omedelbart om man låter t. ex. en tekniker vara verksam som lärare i stället
för inom ett annat yrke skulle vara större än om man omdirigerar en humanist
på motsvarande sätt kan det förra ändå vara rationellt beroende på att den
alternativa investering i arbetskraft som detta innebär har olika avkastning i
framtiden. I synnerhet gäller detta när man som i promemorian förutser »över
skott» och därmed inadekvat sysselsättning längre fram av humanistiskt utbil
dad arbetskraft. (Härtill kommer att man förutsätter att utbildningen inom de
matematiskt-naturvetenskapliga fakulteterna successivt skall bli mer inriktad
på teknisk tillämpning och att företagsekonomisk utbildning skall ges en star
kare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen i vilket fall samma typ
av lärarkrafter erfordras inom vissa av de spärrade och de icke spärrade om
rådena.)
Lokalbehovet tillmäts i promemorian stor betydelse, där det framhålles: »Hu
vudproblemet de allra närmaste åren ligger därför på den egentliga byggnads-
sidan.» Man erinrar om att möjligheterna att bygga nya universitets- och hög
skoleinstitutioner har sina bestående begränsningar eftersom de i allmänhet är
förlagda till regioner, där industri och servicenäringar expanderar snabbt. Att
olika investeringsprojekt konkurrerar om produktionsresurser är emellertid inte
något ovanligt och så långt möjligt bör då de angelägnaste investeringarna prio
riteras. Institutet är väl medvetet om de svåra problem som är involverade i
sådana investeringsavvägningar. Det är dock här frågan om för den enskilde
och för samhället så pass viktiga investeringar att de torde komma högt i prio
ritetsordning. Förekomsten av reglerad intagning till viss utbildning hindrar ju
balans på viktiga delmarknader under den nu aktuella planeringsperioden sam
tidigt som den strider mot önskemålet om fritt yrkesval. Dessa synpunkter
måste på något sätt explicit komma till uttryck i det slutliga ställningstagandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller i huvudsak följande.
Beträffande efterfrågeberäkningarna bygger dessa i huvudsak på material från
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut. Beräkningar ang. framtida efterfrågan
på visst slag av arbetskraft liksom behov av arbetskraft totalt måste tolkas med
försiktighet. Den metodforskningsgrupp, som är knuten till arbetsmarknadssty
relsens prognosinstitut, utreder f. n. vissa av de problem, som sammanhänger
med efterfrågeprognoser vad gäller arbetskraft. Flera av de efterfrageprognoser,
som utnyttjas av utredningen är av äldre datum, men summeras i utredningens
balansräkningar med nya efterfrågeprognoser för andra områden. Aktuella pro
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
95
gnoser för hela arbetsmarknaden, sektor för sektor, är önskvärda, även om en
sådan målsättning f. n. är omöjlig att realisera.
På de områden, där efterfrågeprognoser saknas, har utredningen gjort vissa
antaganden om likformig utveckling med andra grupper, för vilka prognoser
finns tillgängliga. Detta gäller särskilt gruppen »samhällstekniker». Styrelsen
delar utredningens uppfattning, att det torde finnas ett samband mellan efter
frågan på tekniskt utbildad personal och personal som har att handlägga upp
gifter avseende bl. a. administration, samhällsplanering samt olika frågor rö
rande människans beteende i grupp och som enskild individ, men vill ifrågasätta
realismen i att extrapolera en utveckling avseende personalgrupper, vilkas stor
lek är helt beroende av den tidigare intagningskapaciteten och ej den verkliga
efterfrågan. Det kan också ifrågasättas om de framtida relationstal, som anförts
mellan jurister, samhällsvetare och civilekonomer är realistiska.
Utredningen bortser från de fortlöpande förändringar i produktionsmetoder,
som medfört att många arbetsuppgifter som för 10—15 år sedan handhades av
arbetskraft med kortare utbildning, i dag rationellt har övertagits av arbetskraft
med längre utbildning. Det finns anledning räkna med att denna förändring av
arbetsuppgifterna kommer att fortsätta och att arbetsuppgifter, som i dag be
döms som icke »adekvata» för akademiker enligt utredningen, i framtiden myc
ket väl kan komma att fullgöras av akademiker.
Det må också framhållas att denna stora ökning i akademikerantalet på ar
betsmarknaden i sig medför ökad efterfrågan på tjänster från olika akademiker
grupper. Det torde framstå klart att ett samhälle med hög levnadsstandard och
med stort inslag av personer med lång teoretisk utbildning efterfrågar flera och
delvis andra tjänster än ett samhälle, där ca 90 procent har endast 7-årig skol
gång. Detta gäller inte minst inom sådana områden som biblioteksväsende, fri
tidsstudier, resor och andra fritidsarrangemang, konst, musik, teater och lik
nande.
De balanssiffror utredningen anför framkommer som en differens mellan till-
gångsberäkningarna och efterfrågeberäkningarna. De synpunkter som framförts
ovan särskilt vad gäller efterfrågeberäkningarna medför, att styrelsen ifrågasät
ter vissa av de slutsatser utredningen dragit av balansräkningarnas resultat.
För den totala arbetskraften är samhällets målsättning full sysselsättning, och
efterkrigspolitiken har visat, att en sådan målsättning har kunnat förverkligas.
Problemet har snarare gällt, att arbetskraften inte räckt till för ett förverk
ligande av alla planer inom olika sektorer av hushållningen. Långtidsprognoser,
som gäller utvecklingen under återstoden av 1960-talet, tyder på knapphet på
arbetskraft även under detta decennium. Denna knapphet torde i första hand
komma att gälla den kvalificerade arbetskraften. Av hela befolkningen i arbets
för ålder utgör akademikerna i dag ca 2 procent. År 1975 kan denna andel be
räknas ha vuxit till ca 4 procent.
Det Dör i detta sammanhang starkt framhållas, att denna ökning av andelen
akademiker icke är något hastigt övergående fenomen. Den utbyggnad av vårt
högre utbildningsväsende, som ägt rum och kommer att äga rum de närmaste
åren framåt, medför att akademikerantalet kommer att öka ända fram mot
sekelskiftet. Överslagsberäkningar ger vid handen, att man kan förutse eu aka
demikerandel av den arbetsföra befolkningen på ca 8 procent år 1990.
Styrelsen hyser den uppfattningen, att ett ökande antal personer med kvali
ficerad utbildning måste ses som en klar positiv tillgång för samhällsekonomin.
Kristen på kvalificerad arbetskraft har hittills utgjort en av de viktigaste be
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
96
gränsningarna för nationalproduktens tillväxt. Denna brist har gällt flertalet
sektorer inom vårt näringsliv.
Styrelsen delar emellertid utredningens uppfattning om en klar skillnad i efter-
frågeutvecklingen vad gäller personer med examen från fackhögskolorna resp.
från universiteten. Knapphet torde sålunda komma att rada på bl. a. sådana
grupper som civilingenjörer, läkare och civilekonomer. När utredningen i balans
räkningarna kommer fram till ett underskott på jurister men överskott på sam
hällsvetare, vill styrelsen erinra om sina ovan framförda synpunkter på dels till-
gångsberäkningarna för de fria fakulteterna, dels efterfrageberäkningarna vad
gäller »samhällsteknikerna». Det överskott, som i utredningen framkommer
beträffande naturvetarna, bör ses i samband med bristen på civilingenjörer.
Även om styrelsen ej delar utredningens uppfattning vad gäller storleksordningen
av överskottet på humanistiskt utbildad arbetskraft, kan dock vissa sysselsätt-
ningssvårigheter komma att uppstå för personer, som söker sig till de traditio
nella humanistyrkena.
SACO
anför huvudsakligen följande.
P-gruppen har i statistikbilagan gjort en sammanställning av olika delprog
noser och gör på basis därav en behovsberäkning för hela den akademiska
arbetsmarknaden. Behovsberäkningarna har den väsentliga svagheten, att några
egentliga prognoser ej funnits tillgängliga för flera av de akademikergrupper,
som examineras från de ospärrade fakulteterna, såsom naturvetare och huma
nister utanför lärarbanan, jurister, samhällsvetare m. fl. Det är just dessa grup
pers arbetsmarknad som riskerar att bli utsatt för de svåraste påfrestningarna
på grund av en ökad okontrollerad tillströmning. Även för vissa ospärrade ut-
bildningsvägar saknas ett tillfredsställande prognosunderlag. Detta gäller exem
pelvis gymnastiklärare och jägmästare.
En annan svag punkt i prognosen är, att man saknar undersökningar om
yrkesverksamhetsgraden hos kvinnliga akademiker. Inom utbildningsgrupper
där det kvinnliga inslaget är relativt betydande, t. ex. humanister, jurister, sam
hällsvetare m. fl., kan förändringar i de gifta kvinnornas yrkesintensitet ge myc
ket kraftiga utslag på utbudssidan. Man vet idag mycket litet om vad som
åstadkommer förändringar i yrkesintensiteten för akademiker. Det är troligt,
att yrkesintensiteten inom vissa gränser varierar med sysselsättningsläget, så
att flera gifta kvinnliga akademiker stannar hemma, när det är brist på platser
än när det är gott om platser. I så fall skulle förändringarna i yrkesintensiteten
verka dämpande på svängningarna i sysselsättningsläget. Å andra sidan synes
situationen på sjuksköterskeområdet visa, att utbudet av lediga platser är av
underordnad betydelse i jämförelse med exempelvis lönevillkor, arbetsförhål
landen, möjlighet till barnpassning etc.
Inte minst med hänsyn till det ökade antalet kvinnor som söker sig till de
ospärrade utbildningslinjerna, är det angeläget att undersökningar snarast ut-
föres om akademikernas yrkesintensitet. Härigenom skulle säkrare prognoser
kunna göras, bl. a. på humanistområdet.
Skilda meningar kan råda ifråga om utvecklingen av akademikerbehovet på
olika områden och berättigade anmärkningar kan framföras mot P-gruppens
prognosmaterial. Enligt SACO:s uppfattning är emellertid dessa icke av sådan
art, att de för flertalet utbildningsområden i väsentliga avseenden rubbar den
bild beräkningarna ger av huvudtendenserna i efterfrågeutvecklingen på aka
demikernas arbetsmarknad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
97
TCO framhåller bl. a.
Rörande behovsberäkningarna som helhet anser TCO att man kan räkna med att den allmänna höjningen av utbildningsstandarden kommer att leda till en ökad akademikerandel även inom yrken, där akademikerrekrytering tidigare ej varit vanlig. Utvecklingen kan beräknas bli förenad med sådana förändringar av arbetsuppgifterna inom olika yrken att större utbildningsmässiga krav kom mer att ställas. Detta kan exempelvis komma att gälla för mera kvalificerade yrken inom sjukvård och socialvård. TCO räknar med att dessa frågor bl. a. uppmärksammas av den pågående utredningen om sjuksköterskeutbildningen.
Det är vidare angeläget att utbildningspolitiken — och sålunda även behovs beräkningarna — är flexibel bl. a. genom att behovet av nya utbildningsvägar ständigt prövas utifrån de nya krav som yrkeslivet ställer. Det är välbekant att existensen av en viss utbildning verkar konserverande på respektive yrke. Förut sättningslösa yrkesanalyser skulle kunna påvisa behovet av nya yrken och där med av nya typer av utbildning. I det kontinuerliga planläggningsarbetet för yrkesutbildningen på alla nivåer måste denna aspekt vara väsentlig.
SFS
framhåller huvudsakligen följande.
Det kan visserligen göras gällande, att den nu föreliggande prognosen inrym mer ett flertal osäkra faktorer, och att enskilda prognostiska beräkningar såle des inte kommer att överensstämma med verkligheten. Likväl torde knappast helhetsbilden komma att förändras i väsentliga avseenden, såvida inte planerade och styrande åtgärder sättes in på ett tidigt stadium.
SFS vill uttrycka sin stora tillfredsställelse över den av arbetsgruppen gjorda översikten och samtidigt uttala förhoppningen, att denna typ av rullande plane ring och redovisning av arbetsmarknadssituationen kommer att tillhöra de ordi narie arbetsuppgifterna. Det är SFS:s uppfattning, att prognosverksamheten måste utbyggas och effektiviseras. Mot bakgrund av den inverkan på tillström ningen till högre studier som kan bli följden av de förslag, som är att vänta från en rad arbetande utredningar är det nödvändigt med en kontinuerlig uppfölj ning av prognoserna. I flera fall kan, som arbetsgruppen själv framhållit, invänd ningar resas mot de primitiva prognostiska metoder vilka kommit till använd ning. Man bör därför satsa på metodforskning inom dessa områden. I vad avser enskilda prognoser vill SFS här i första hand understryka önskvärdheten av väl underbyggda prognoser rörande behovet av gymnastiklärare, psykologer och samhällstekniker. Vad beträffar gymnastiklärare bör vid uppgörande av en prognos även det sedan gammalt väckta förslaget beaktas, att gymnastiklärarexa men måtte kunna inräknas som en del av filosofisk ämbetsexamen. Ett annat område som icke undersökts av arbetsgruppen är behovet av lärare i kristendom. SFS påpekade önskvärdheten härav i samband med remissbehandlingen av »lärare i läroämne» och vill här på nytt framhålla behovet av eu sådan prognos.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk inriktning
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför i huvudsak följande.
Vad angår den beräkning av det framtida civilingenjörsbehovet, på vilken P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet grundat sin skissering av den fort satta utbyggnaden av det högre tekniska undervisningsväsendet, utgöres
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
98
denna av en av arbetsmarknadsstyrelsen år 19G2 framlagd prognos i äm
net. Prognosen har utarbetats med användande av tillgänglig arbetsmark
nads- och lönestatistik samt efter förfrågningar hos olika företag och upp
visar ett ingenjörsbehov, som vida överstiger det, som teknikerkommittén
kom fram till. Behovet av civilingenjörer år 1975, som teknikerkommittén upp
skattade till 28 600, har således av arbetsmarknadsstyrelsen beräknats till 38 800
eller 35 % mer. Som överstyrelsen tidigare i liknande sammanhang framhållit,
är det svårt att utan ingående kännedom om metodik och andra hithörande pro
blem avgöra, huruvida en beräkning, som den av arbetsmarknadsstyrelsen fram
lagda, kan anses ge en realistisk bild av den kommande efterfrågan på ingen-
jörsutbildad personal. Överstyrelsen ställer sig dock i viss mån tveksam till ar
betsmarknadsstyrelsens prognos. Det synes icke uteslutet att den däri presen
terade efterfrågan på civilingenjörer kan i icke ringa grad komma att överskrida
arbetsmarknadens behov. Bland de antaganden i prognosen, som överstyrelsen
icke finner på ett riktigt sätt motsvara den troliga framtida utvecklingen, är
proportionen mellan antalet civilingenjörer och gymnasieingenjörer, vilken be
räknats bli 1 till 2. Med stor sannolikhet torde en riktig behovsfördelning leda
till ett betydligt större relativt antal gymnasieingenjörer. Överstyrelsen vill vi
dare göra den kommentaren, att prognosen har utarbetats under en utpräglad
högkonjunktur, som kan ha påverkat företagens bedömningar av civilingenjörs-
behovet i höjande riktning.
Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller huvudsakligen.
Den starkt ökade tillströmning av utbildningsvillig ungdom är en viktig natio
nell tillgång, och det gäller att tillvarataga denna på bästa sätt. Bland olika
former för tillgodogörande av den arbetsförkortning som det svenska folket för
närvarande beviljar sig, torde ökad utbildning vara den ur alla synpunkter mest
fördelaktiga. Behovet av fördjupade kunskaper synes böra ges företräde fram
för andra personliga önskemål, och dagens ungdom med betydligt större stu
dentårskullar än tidigare bör ej få sämre möjligheter till utbildning än vad som
bjudits de närmast föregående. Snäva bedömningar av de realekonomiska re
sursernas begränsning får inte tas till motivering för en återhållsamhet i utbygg
naden av den högre undervisningen.
Man kan ha olika uppfattning när det gäller vilken grund som skall väljas
för prognoser om arbetsmarknadsförhållanden för ingenjörer och andra högskole
utbildade, särskilt om man syftar till långtidsförutsägelser. De nu föreliggande
undersökningarna tyder emellertid alla på att antalet platser vid de tekniska
högskolorna med omedelbar verkan bör höjas kraftigt. Akademien ansluter sig
till de synpunkter som framföres i promemorian, som talar för en höjning av
antalet utbildade högskoleingenjörer och vill tillfoga följande.
Näringslivets erfarenhet under praktiskt taget alla de senaste 25 åren har
varit att ingenjörstillgången utgjort flaskhalsen för det tekniska utvecklings
arbetet. Man anser sig kunna konstatera, att det tekniska konstruktions-, ut
vecklings- och rationaliseringsarbetet jämfört med annan verksamhet inom före
tagen haft en hög lönsamhet. Det har vidare påpekats, att det numera är få
civilingenjörer som under en större del av sin yrkesverksamma ålder ägnar sig
åt aktiv konstruktionsverksamhet. Denna grupp anses icke endast relativt utan
sannolikt även i absolut tal ha minskat under senare decennier. Detta förhål
lande anses otillfredsställande och kan möjligen vara en bidragande orsak till
att antalet uppfinningar i vårt land visat tecken till stagnation. Det är önskvärt
att i så stor omfattning som möjligt skapa miljöer, i vilka värdefulla innovatio
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
99
ner i form av nya konstruktioner och metoder har gynnsamma förutsättningar att komma fram, och erfarenhetsmässigt har ingenjörsgrupper sysselsatta med konstruktionsarbete visat sig ha goda förutsättningar att skapa sådana miljöer. Våra dagars avancerade teknik kräver vidare ingenjörer med hög utbildning för att ge möjligheter till innovationer av värdefullt slag. Slutsatsen av detta reso nemang blir att det är väsentligt, att utbildningen av civilingenjörer utvidgas och nuvarande bristsituation mildras.
Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.
Bland de anställda inom vattenfallsverket har ingenjörsutbildad arbetskraft en nyckelroll för lösande av verkets arbetsuppgifter. Vattenfallsstyrelsen har under en lång följd av år besvärats av svårigheter när det gäller att rekrytera och behålla främst civilingenjörer men även läroverks- och institutsingenjörer. I det arbetsmarknadsläge som uppstod som en följd av ett stigande ingenjörsbehov och en otillräcklig utbildningskapacitet vid de tekniska högskolorna och läro verken, har vattenfallsstyrelsen fått vidtaga särskilda åtgärder för att försöka säkerställa för verksamhetens bedrivande erforderligt antal ingenjörer.
Genom ändrade förutsättningar för vattenfallsverkets investeringsverksam het, har personalantalet inom verket minskat fr. o. m. 1959. Härvid har också det erforderliga antalet högskoleutbildade och andra ingenjörer nedgått. Även för år 1963 räknas med en ytterligare nedgång i verkets personalbehov.
Oberoende av hur utvecklingen av vattenfallsverkets behov av akademisk arbetskraft i fortsättningen kommer att gestalta sig, kan det konstateras, att verket är i hög grad beroende av personal från de spärrade linjerna, främst civil ingenjörer, men även, i mindre men ökande utsträckning, av civilekonomer.
Vattenfallsstyrelsen ser det mot ovanstående bakgrund — liksom utredningen — som synnerligen betydelsefullt att arbetsmarknadsbalans snarast möjligt upp nås beträffande dessa utbildningslinjer och därmed också i högre grad för de fria fakulteterna.
Endast under förutsättning av en mera balanserad arbetsmarknad kommer det att bli möjligt för statsverket som helhet och därmed för vattenfallsverket att tillämpa en lönepolitik med bättre avpassad avvägning mellan olika arbets- tagarkategorier. Det bör därför enligt vattenfallsstyrelsens förmenande vid be dömningen av de ekonomiska möjligheterna att öka utbildningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna tas i beaktande, att staten som arbetsgivare genom att decennium efter decennium få rekrytera viss personal från utpräg lade bristmarknader belastas med icke oväsentliga merkostnader i förhållande till en mera balanserad arbetsmarknadssituation.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller bl. a.
Med utgångspunkt från erfarenheterna inom väg- och vattenbyggnadsverket får styrelsen instämma i konstaterandet av den otillräckliga tillgången på viss högre utbildad arbetskraft samt den otillräckliga utbildningskapaciteten, spe ciellt vad beträffar utbildning av civilingenjörer och civilekonomer, liksom att hittills beslutad utbyggnad av denna icke är tillräcklig. Styrelsen ser allvarligt på detta. Det har medfört en stark uttunning av den kvalificerade arbetskraften både relativt och numerärt inom verket. Samtidigt har det skett en mycket stark utveckling inom verksamhetsområdet som medfört ett ökat behov av sådan arbetskraft. Utan arbetskraft av den ifrågavarande kategorien skulle verkets möjligheter att fullgöra sina uppgifter vara betydligt begränsade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Svenska Väg- och vattenbyggares Riksförbund (SVR) anför i huvudsak föl
jande.
SVR, som företräder civilingenjörer verksamma inom byggnadsbranschen och
som 1962 omfattade ca 3 200 medlemmar, har sedan lång tid kontinuerligt följt
förhållandena på arbetsmarknaden för denna yrkeskår. Anställningsförhållan
denas förändringar inom kåren har kunnat följas då medlemmar varje år läm
nat anställningsuppgifter till förbundet. SVR har också med jämna mellanrum
gjort s. k. verksamhetsanalyser för att studera inriktningen av väg- och vatten-
byggarkårens arbetsuppgifter. 1956 gjorde SVR en prognos om det framtida
behovet av högskoleutbildade väg- och vattenbyggare, vilken tidigare överläm
nats till berörda myndigheter. Förberedelser för en förnyad prognos har nyligen
gjorts inom förbundet. SVR föreslår, att specialutredningar för speciellt bygg
nadsbransch^^ behov av ingenjörer, fördelat på olika kunskapsnivåer påbörjas
av arbetsmarknadsstyrelsens prognosgrupp. Vid dessa utredningar måste bygg
nadsbranschen ses som en enhet, då verksamheten inom själva byggnadsindu
strin, den konsulterande ingenjörsverksamheten och den offentliga byggnads
verksamheten intimt sammanhänger, avskild från övrig industri.
Förbundet vill understryka nödvändigheten av att kontinuerliga prognoser
görs, då det bl. a. ur samhällsekonomisk synpunkt torde vara av utomordentlig
vikt att den arbetskraft som meddelats viss utbildning verkligen kan beredas en
sysselsättning som ger samhället avkastning på de i utbildningen gjorda investe
ringarna. SVR är av den bestämda uppfattningen, att prognoser rörande be
hovet av tekniker icke bör göras schablonmässiga under beaktande av utbild
ningsgruppen civilingenjörer för sig, läroverksingenjörer för sig etc., utan när
mare analys av vad olika verksamhetsfält fordrar i teknikerväg. Behovet av
ingenjörer på olika utbildningsnivåer är synnerligen differentierat inom olika
branscher och fack. Inom speciellt byggnadsbranschen, som är ett klart, utskilj-
bart arbetsfält, är de inom denna gren sysselsatta högskoleutbildade ingenjö
rerna till övervägande delen examinerade från avdelningen för väg- och vatten
byggnad. Utbildningen av dessa ingenjörer och fackets art är å andra sidan så
speciell, att arbetsuppgifter för väg- och vattenbyggare endast undantagsvis fin
nes utanför branschen.
Det är därför relativt lätt att studera sysselsättningsinriktningen för denna
utbildningsgrupp, och med utgångspunkt från bedömningar av den framtida ut
vecklingen av dels konstruktions- och byggnadsteknik, dels storleken av investe
ringar i hus och anläggningar, torde realistiska prognoser rörande det framtida
behovet av ingenjörer på olika utbildningsnivåer i byggnadsbranschen som hel
het kunna göras.
TCO yttrar i huvudsak.
TCO vill i vad avser behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk
inriktning framhålla, att den beräkning, som ligger till grund för de angivna
talen för det framtida civilingenjörsbehovet, inte är helt tillförlitlig och utsatts
för kritik från flera håll. TCO anser att den snarare bör betraktas som ett räkne
exempel än som en egentlig prognos, eftersom de antaganden, som den bygger
på inte genomgående kan anses vara de mest sannolika. Vid behovsberäkning-
arna bör även uppmärksammas, att en intensifiering av de i överstyrelsens för
yrkesutbildning regi anordnade fortbildnings- och påbyggnadskurserna för in
genjörer samt utbyggnad och stöd till den interna företagsutbildningen, som
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
101
syftar till att ge instituts- och gymnasieingenjörer fullständig civilingenjörskom petens eller högskolekompetens i ett fåtal utvalda ämnen, i viss utsträckning kan kompensera bristen på civilingenjörer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av läkare
Medicinalstyrelsen har funnit det vara av intresse, att med de i promemorian föreslagna höjningarna som förutsättning, betrakta tillgångssituationen på längre sikt och har därför utarbetat en tillgångsprognos, som sträcker sig fram till år 2010. Styrelsen anför med anledning härav huvudsakligen följande.
P-gruppensprognosen är en bearbetning av den i läkarprognosutredningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade, varvid samma förutsättningar antagits gälla, som de av utredningen i tabell 4:14 gjorda. Prognosen får betraktas som en överslagsberäkning på vilken inga större krav på exakthet kan ställas, något som för övrigt med de långa tidsperioder det här rör sig om, vore svårt även med mera precisa beräkningar. I enlighet med promemorian har antagits en ökning av intaget vid de medicinska fakulteterna av 100 från och med budget året 1966/67, med ytterligare 40 från och med 1968/69 och från och med samma budgetår med en i promemorian till andra hälften av 1960-talet tidsatt ytterli gare ökning med 100 platser, som eventuellt skulle ske vid en ny universitetsort. Uttrycket »heltidsarbetande läkare», som använts av läkarprognosutredningen, har här på grund av riskerna för missförstånd ersatts med »årsinsatser av lä kare».
Läkarprognosutredningen beräknade behovet av läkare till 11 300 årsinsatser år 1970 och ca 15 500 år 1980. Inkluderades en viss arbetstidsförkortning beräk nades behovet stiga till 12 200 respektive 16 700 årsinsatser. Enligt medicinal styrelsens tillgångsprognos skulle en behovstäckning även med alternativet 918 platser icke vara möjlig förrän en bit in på 1980-talet. Detta alternativ ger, innan ett stationärt läkarbestånd uppnås, en i jämförelse med hittills föreslagna höjningar av intaget relativt stark ökning av läkarkårens omfattning, mer än 30 000 år 2010, som tillsammans presterar 29 000 årsinsatser. I en till 8,5 miljo ner invånare uppskattad befolkning skulle detta ge relationstalet 1 läkare på mindre än 300 invånare. Det bör i detta sammanhang beaktas att utbildningen av läkare icke kan betraktas som ett från utbildningen av annan medicinalper- sonal fristående problem. Den så småningom starkt ökande läkarkåren kommer att kräva ett stort antal hjälpkrafter för att kunna utnyttjas på ett adekvat sätt. (Relationen läkare/sjuksköterskor kan t. ex. för närvarande antagas uppgå till 1:3.)
Socialstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Ur de synpunkter socialstyrelsen har att bevaka vill styrelsen starkt under stryka angelägenheten av att man noggrant prövar alla tänkbara vägar att snabbt utvidga utbildningen av läkare. Inom snart sagt alla sociala vårdområ den utgör läkarbristen eu hämsko på utvecklingen. Styrelsen har i olika sam manhang haft anledning påtala detta, särskilt ifråga om åldringssjukvården, rehabiliteringsverksamheten, ungdomsvården, mentalsjukvården och nykterhets- vården.
Läkarutbildning sberedning en framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen
följande.
Enligt läkarutbildningsberedningens mening motiverar den rådande och även
för den närmaste framtiden förväntat bestående läkarbristen liksom den snabbt
växande tillgången på studenter en ökning av läkarutbildningens kapacitet inom
landet. Beredningen saknar för sin del underlag att ta ställning till storleken av
den därvid erforderliga kapacitetsvidgningen. Beredningen vill dock framhålla,
att man vid bedömningen av intagsstorleken inte bör hysa tveksamhet inför en
utvidgning, även om en sådan på mycket lång sikt skulle kunna resultera i en
överproduktion av läkare inom landet. Beredningen är för sin del övertygad om
att i framtiden svenska läkare liksom övrig sjukvårdspersonal i betydande ut
sträckning skall engageras i arbete utanför landets gränser och då framförallt
i utvecklingsländerna. Behovet inom utvecklingsländerna av dylik personal är
enormt och det kan därför synas välmotiverat, att vårt lands utbildningsresurser
på angivet sätt utnyttjas för en insats i hjälpen till dessa länder. Det bör såle
des enligt beredningens mening vara möjligt att kraftigt vidga läkarutbildnings-
kapaciteten inom landet utan risk för att läkarna i framtiden blir inadekvat
sysselsatta.
Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande i sitt remissyttrande.
Med utgångspunkt från förevarande behovsprognoser och med anknytning till
vad beredningen i tidigare sammanhang angivit beträffande det psykiatriska
vårdområdets behov av läkarkrafter synes i och för sig starka motiv finnas för
en ytterligare utökning i alternativt tänkt utsträckning av utbildningskapaci
teten vid de medicinska högskolorna. Ett realiserande av de i statistikbilagan
och promemorian angivna alternativen synes dock rimligen kunna på längre sikt
medföra betydande konsekvenser för förhållandet mellan tillgång på och behov
av läkare. För att man skall kunna intaga en definitiv ståndpunkt till lämplig
heten av ett förverkligande av vederbörande alternativ, måste dessa följdverk
ningar kunna överblickas med ett relativt stort mått av säkerhet. Detta förut
sätter emellertid en förhållandevis tillförlitlig och långtgående prognos beträf
fande det framtida läkarbehovet. De reella möjligheterna att kunna basera ett
bedömande av detsamma på förefintliga prognoser är dock starkt begränsade.
Sålunda har läkarprognosutredningen endast uppskattat det år 1980 föreliggande
behovet av läkare som en preliminär riktpunkt för utbildningsplaneringen. Några
prognoser beträffande läkarbehovet för tid efter år 1980 har icke verkställts och
redovisats i officiell form. Den bristande tillgången på för ändamålet tjänliga
prognoser försvårar därför i hög grad möjligheterna till ett vederhäftigt bedö
mande av förevarande fråga. Beredningen finner det följaktligen vanskligt att
ur bland annat denna synvinkel nu förorda en utökning av antalet nybörjar
platser i den omfattning, som förutsättes enligt de i statistikbilagan och prome
morian redovisade alternativen. Det slutliga ståndpunktstagandet till en ökning
av angiven storleksordning av utbildningskapaciteten synes vara avhängig av
det resultat, som en ny långtidsprognos av förordad beskaffenhet och omfatt
ning kommer att utvisa. Beredningen finner för sin del, att densamma, därest
detta är praktiskt möjligt, bör avse behovsfrågans utveckling under hela 1980-
talet.
Ledamöterna Birke och Fahlander har i ärendet avgivit reservation.
Ledamoten Ljungberg samt experten Österman ävensom herrar Lundquist
och Nordman har i ärendet avgivit särskilt yttrande.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
103
Sveriges Läkarförbund intar en positiv hållning till att åtgärder vidtas för att häva nuvarande läkarbrist. Förbundet visar att den intagningsökning, som föreslås av P-gruppen, kommer att få konsekvenser för läkartillgången först i slutet av 1970-talet och då i ringa omfattning. Efter år 1980 kommer intag ningsökningens effekt på läkartillgången däremot att bli kraftig — men pro gnoser som sträcker sig så långt finns ännu icke utarbetade. Läkarförbundet understryker därför vikten av ytterligare intensifiering av prognosverksamheten och trycker särskilt på behovet av rullande prognoser för läkare för att anpassa läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen. Förbundet sammanfattar sin ståndpunkt i behovsfrågan enligt följande.
1. Endast arbetsmarknadsmässiga överväganden i form av behovsanalyser bör ligga till grund för en ökning av intaget till de medicinska fakulteterna. Rullande prognoser bör komma till stånd så att en kontinuerlig anpassning kan ske av läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen.
2. De i olika förslag framförda alternativa ökningarna i intaget påverkar endast i ringa grad det prognosticerade läkarbehovet fram till 1980. Efter denna tid uppstår en ackumulerande effekt. Överensstämmelsen mellan denna och läkarbehovsutvecklingen kan i dag inte förutsägas. P-gruppens analys av be hovet av och följderna vid den föreslagna ökningen av medicinarintaget finner läkarförbundet emellertid vara alltför ytlig för att läggas till grund för beslut om ökat intag.
Svenska läkaresällskapet framhåller bl. a. följande i sitt remissyttrande.
P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet synes ha förbisett, att dimensio neringen av utbildningsväsendet fram till år 1975 i vissa avseenden helt saknar betydelse för tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft under återstoden av 1960-talet. Särskilt gäller detta beträffande läkarutbildningen, där en ökad intagning av studerande inte kan få någon positiv effekt på arbetskraftstillgången förrän cirka 7 år senare. Om man konstaterar att det vid en viss tidpunkt råder brist på arbetskraft inom ett visst område, måste det vara en angelägen uppgift att undersöka vilka åtgärder, som kan vidtagas för att snabbt häva eller kompensera denna brist. Några åtgärder av detta slag diskuteras inte av P-gruppen, även om visssa sådana åtgärder omnämnes i den katalog (»Åtgärdsinventering»), som förekommer i promemorian.
Ännu mera betänkligt är att P-gruppen helt synes ha förbisett att en utbygg nad av det högre utbildningsväsendet, som verkställes fram till år 1975, får effek ter efter år 1975 och att dessa effekter måste beaktas såväl när det gäller yrkes vägledningen som i fråga om planeringen på andra områden än det rent utbild- ningsmässiga.
Behovet av tandläkare
Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Tandläkarens utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas arbetsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskonsumtionen. Så skulle t. cx. en utvidgad profylaktisk verksamhet
104
kunna tänkas få betydande verkningar. De i promemorian anförda reservatio
nerna vill styrelsen starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå
P-gruppen grundat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.
Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän
syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan
företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över
ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en
samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle
kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk
träning och utbildning av de studerande.
Socialstyrelsen
yttrar i huvudsak.
I promemorian har framhållits att det — med hänsyn till den allmänna
osäkerheten beträffande det framtida tandläkarbehovet — är mindre självklart
att öka tandläkarutbildningen än övriga i promemorian berörda utbildnings-
riktningar. Man har därför förordat en försiktig ökning av tandläkarutbild
ningen.
Socialstyrelsen vill för sin del starkt ifrågasätta om denna försiktighet är be
rättigad. Den akuta bristen på tandläkare är mycket stor och utgör, som social
styrelsen inom sina vårdområden kunnat konstatera, ett allvarligt problem.
Förhållandena inom anstaltstandvården har belysts i en framställning från
socialstyrelsen till Konungen (socialdepartementet) den 16 maj 1962. Styrelsen
vill även erinra om att folktandvården och den därtill hörande skol- och ung
domstandvården ännu är långt ifrån utbyggd. För människor i åldrarna över
30 år har möjligheterna att erhålla tandvård i ännu större utsträckning varit
begränsade. Den stigande standarden i landet torde emellertid medföra — och
kan enligt styrelsens mening antagas för lång tid framåt komma att medföra —
en stigande efterfrågan på alltmer kvalificerad tandvård från den mycket stora
grupp medborgare som icke åtnjutit kontinuerlig vård sedan barndomen. Vad
som anförts rörande hänsynstagande till att en eventuellt framgångsrik profylax
mot karies kan ge resultat » något årtionde in på 2 000-talet» synes socialstyrel
sen knappast förtjäna beaktande i förevarande sammanhang.
Expertgruppen jör odontologisk utbildning i Göteborg framhåller bl. a. föl
jande.
En överslagsberäkning synes giva vid handen att vid 450 intagna per år —
enligt P-gruppens förslag — bör motsvarande antal effektiva tandläkare vara
omkring 8 000 år 1980 och omkring 10 000 år 1990. Enligt Statistisk årsbok
1962 kan hela befolkningen 1980 beräknas uppgå till 8,5 miljoner, i »tandsjuk-
vårdsåldrarna» sannolikt omkring 7,5 miljoner. Fram till 1980 torde alltså
P-gruppens förslag kunna bära; om 8 000 tandläkare stå till förfogande för en
tandsjukvårdsbehövande befolkning av omkring 7,5 miljoner, angives därmed
1 effektivt verksam tandläkare på omkring 850 individer, vilket icke kan sägas
utgöra någon överproduktion av tandläkare. I prognosdelegationens utredning
1960 betonas, att utvecklingen efter 1980 icke från dagens läge kan avgöras,
endast matematiskt-teoretiskt antydas. Vid slutet av 70-talet borde emellertid
effekten av profylaktiska åtgärder mot karies kunna tydligare avläsas; mot
parodontopatierna känner forskningen av i dag ingen annan profylaktik än
tandläkarens åtgärder i det individuella fallet. En fortlöpande prognosutred
ning måste — såsom prognosdelegationen 1960 betonat i överensstämmelse
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
ios
med P-gruppens i promemorian nu gjorda uttalanden — vara förutsättningen för ställningstagande under 70-talets senare period till behovet av utbildnings platser vid de spärrade odontologiska lärosätena.
Sveriges Tandläkarförbund understryker behovet av grundligare prognoser och anför i huvudsak följande.
Som källor angives 1951 års tandläkarkommittés betänkande »Ökad examina tion av tandläkare», 1957 års folktand vårdssakkunnigas betänkande »Folktand vården», Tandläkarprognosdelegationen 1960 samt en kompletterande skrivelse 1961.
Den förstnämnda innehåller resultatet av grundliga, statistiskt vederhäftiga fältstudier av tandvårdsbehovet inom landet, huvudsakligen för den vuxna be folkningen. Den andra ger en motsvarande bild av vårdbehovet för skolåldern, i viss mån också förskoleåldern. På basis av undersökningarna ansågs en årlig intagning vid tandläkarhögskolorna om 300 studerande behövlig; tills vidare har utbyggnad skett endast till 260. De sakkunniga beräknade behovet av tand läkare 1980 vara 5 700 verksamma tandläkare, resp. 6 700, enligt olika alternativ för tidåtgången. Prognosutredningen 1960 och den några månader senare läm nade departementspromemorian innehåller inga nya utredningar om tandvårds behovet, endast omräkning av de gamla värdena.
Den ur behovssynpunkt mest betydelsefulla faktorn, den årliga tidåtgången på patienter under regelbunden behandling, beräknades av 1951 års kommitté vara 1,5 till 2 timmar. Prognosdelegationen 1960 har utan att redovisa några nya undersökningar höjt detta värde till alternativen 2, 2,5 och 3 timmar. Dess utom antages godtyckligt, att tandläkarnas nuvarande arbetstid i en icke alltför avlägsen framtid sänkes med ca 17 %. Enligt prognosdelegationen skulle tand- läkarbehovet 1980 ligga mellan 8 760 och 11 160 verksamma tandläkare, och den årliga intagningen vid tandläkarhögskolorna fr. o. m. 1968 behöva ökas till 450.
Mot de sakkunnigas maximital, 6 700, svarar prognosdelegationens 11 160, varvid samma faktiska material ligger till grund i båda fallen.
Departementspromemorian »Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad», redovisar beträffande tandläkarna intet eget material och framför ej heller något förslag. Sveriges Tandläkarförbund har med ovanstående velat påvisa, hur riktigt det är av prognosgruppen att understryka osäkerheten hos prognoserna. Det är enligt förbundets mening ovillkorligen nödvändigt att nya fältstudier komma till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av apotekare och receptarier
Styrelsen för farmaceutiska institutet anför under åberopande av yttrande från farmaceutiska institutets lärarkollegium, att bristen på farmaceutiskt ut bildad personal för närvarande är mycket uttalad. Även bristen på receptarier är markant. Den sedan 1958 ökade intagningen av studerande vid farmaceutiska institutet kommer icke att vara tillräcklig för att fylla det ökade behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Styrelsen anför vidare bl. a.
Ett ökat behov av personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning blir allt mer aktuell. Detta gäller särskilt inom den snabbt expanderande läkemedels industrin men även inom andra arbetsområden såsom livsmedelsindustri och
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
106
sjukhusapotek. Genom att höja farmaceutiska institutets resurser i nivå med
andra högskolor och skapa erforderliga möjligheter till forskarutbildning och en
differentierad undervisning efter de krav, som numera böra ställas på apotekare,
kommer efterfrågan på sådan personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning
att ytterligare öka. I många fall bör vidare apotekare kunna göra kvalificerade
insatser på områden där deras kemiska och humanbiologiska kunnande kan
utnyttjas, t. ex. som kemister på sjukhus och som lärare. Det må även framhallas
önskvärdheten av att kunna utsända välutbildade apotekare som instruktörer
för utvecklingsländernas behov. Även receptarierna får numera i ökad omfatt
ning ett vidgat arbetsområde, t. ex. som föreståndare för filialapotek och för
sjukhusens centralförråd, informationsarbete för läkare m. fl., sekreterare
assistenter inom läkemedelsindustrin samt diverse laboratoriearbete.
Farmaceututbildning skommittén framhåller huvudsakligen följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen redovisade 1960 en bedömning av det framtida
behovet inom läkemedelsområdet av bl. a. apotekare. Arbetsmarknadsstyrelsen
beräknade, att utbildningsbehovet torde kunna täckas genom ett årligt intag av
75 elever fram till år 1972 och därefter av 95 elever per år. Nuvarande intag är
80 elever per år. Senare undersökningar liksom erfarenheterna under de två
hittills gångna åren ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsen på väsentliga
punkter underskattat utvecklingstakten inom läkemedelsområdet. Till detta
kommer det behov av farmaceutiskt utbildad arbetskraft, som framkommer
inom andra områden än som hittills rekryterat dessa utbildningskategorier. En
vidgning av den farmaceutiska utbildningskapaciteten utöver arbetsmarknads
styrelsens beräkningar framstår således som angelägen.
Med hänsyn till de betydligt vidgade arbetsmarknadsmöjligheter den nya
differentierade farmaceutiska utbildningen förväntas ge, har farmaceututbild-
ningskommittén kommit fram till den ståndpunkten, att denna utbildning i
fortsättningen inte borde vara en i princip spärrad utbildningsbana. Kommittén
avser därmed att arbetsmarknadsbehovet inte bör vara den enda avgörande
faktorn vid dimensionering av utbildningskapaciteten.
Arbetsmarknadsstyrelsen beräknade att det framtida utbildningsbehovet för
receptarieutbildningens del skulle motsvara ett intag av 105 studerande åren
1962—64, 79 åren 1965—69, 105 åren 1970—74 och 152 från och med år 1975.
Från de prognostiska utgångspunkter, som i dag är kända, finns det enligt
farmaceututbildningskommitténs mening skäl vidga angivna utbildningskapa
citet. Kommittén har därvid funnit, att det årliga intaget elever till ifrågavaran
de utbildning tills vidare bör fastställas till 180 studerande. Detta innebär ett i
förhållande till nuläget oförändrat intag studerande. Kommittén står dock icke
främmande för tanken att i framtiden med ett stigande arbetsmarknadsbehov
av personer med receptarieutbildning krav kan komma att ställas på ytterligare
vidgning av nämnda intagskapacitet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Behovet av agronomer
Styrelsen för lantbrukshö g skolan framhåller under åberopande av lantbruks-
högskolans lärarkollegiums yttrande i huvudsak följande.
Lärarkollegiet instämmer helt i slutsatsen, att en utvidgning av de spärrade
utbildningslinjernas kapacitet bör komma till stånd. Därvid bör även övervägas
107
om och i vilken utsträckning en ökning av intagningen till lantbrukshögskolan skulle vara lämplig och önskvärd.
. Vid sådana överväganden bör givetvis i första hand hänsyn tagas till utveck lingen inom de yrken, där traditionellt agronom- eller hortonomexamen framstår som den normala kompetensen. Det är önskvärt, att denna arbetsmarknad följes genom en kontinuerlig prognosverksamhet. Hänsyn bör härvid också tagas till att den högskolemässiga hortonomutbildningen är ny och en väsentlig vidgning av hortonomernas arbetsuppgifter förefaller ej osannolik, bl. a. till följd av det stigande intresset för och behovet av miljö- och naturvård. Det bör emellertid också uppmärksammas, att enligt det nu föreliggande ut redningsmaterialet kommer under överskådlig framtid att kvarstå en brist på främst ekonomer och personer med högre teknisk utbildning. Efter lantbruks- högskolans^ nyligen genomförda omorganisation täcker agronomutbildningen ett större område än förut, i det att möjligheter skapats för utbildning av ekonomer med betydligt starkare specialisering än tidigare, liksom av naturvetenskapliga specialister av olika slag, vilka har relativt god anknytning till praktik och tek nik. Under en period av brist på ekonomer och tekniker synes det därför tänk bart, att en ökad utbildning av agronomer och hortonomer är berättigad även utöver vad som är motiverat av utvecklingen inom den arbetsmarknad som traditionellt är agronomisk.
Lantbruksstyrelsen
yttrar i huvudsak följande.
Tjänstei för högskoleutbildad arbetskraft inom hushållningssällskapsorganisa- tionen samt vid jordbrukets yrkesskolor rekryteras till övervägande de! av per soner med agronomexamen. Inom Iantbruksorganisationen är en del tjänster av sedda för agronomer, andra för agronomer eller lantmätare, varjämte några jägmästare anställts för ytterligare uppgifter inom lantbruksnämnderna. Vid hushållningssällskapen och vissa yrkesskolor finnes vidare tjänster avsedda för hortonomer samt vid sällskapen även för veterinärer. Huruvida och i vad mån behov finnes av en fortsatt utbyggnad av de utbildningslinjer, från vilka perso nal med denna utbildning rekryteras, är svårt att bedöma med hänsyn till de osäkra prognoserna rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft. Inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde föreligger f. n. rekryteringssvårigheter och det finns skäl till antagande att personer med den utbildning, varom här är fråga, i större utsträckning än hittills kommer att efterfrågas av den enskilda sektorn och att rekryteringen i anledning därav kan ytterligare försvåras. En viss utbyggnad av de berörda utbildningslinjerna finner styrelsen därför vara motiverad. Enligt styrelsens mening synes utredningens rekommendationer, så vitt nu är ifråga, grundade på mycket försiktiga bedömanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av jägmästare
Styrelsen för skogshögskolan
anför under åberopande av yttrande från skogs-
högskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.
En utökning av kapaciteten vid civiljägmästareutbildningen i syfte att möj liggöra intagning av fler studenter skulle — särskilt i anslutning till fältunder visningen — ställa sig synnerligen dyrbar. Av flera skäl är alltså eu nämnvärd utökning av den årliga intagningen till civiljägmästareutbildningen för närva rande ej att rekommendera. Samtidigt gäller dock att skogsbruket spelar så
108
stor roll i vårt land att det vore väl befogat att ge ett avsevärt större antal stu
denter högre skoglig utbildning. Inom ett flertal andra yrkesgrupper och verk
samhetsområden t. ex. jordbrukare, ingenjörer av olika slag, samhällsplanerare,
fritidsverksamheten, naturvården m. m. ställs ofta krav på ingående skoglig
kunskap och förståelse för skogsbrukets problem.
När vi nu står inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom manga
olika områden synes man alltså med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt
land och mångsidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga
att till någon institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett
examensämne innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig
utbildning, som i kombination med övriga studier vid universitet eller annan
fackhögskola skulle berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för av
läggande av skogsvetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för
närvarande 15 institutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlig
het att mottaga studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräk
nas komma från civiljägmästareutbildningen.
Domänstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Den del av prognosen, som berör skogsbruket, stämmer väl överens med de
tendenser man kunnat skönja i de senaste årens utveckling, i varje fall vad
beträffar storskogsbruket. Den ökade rationaliseringsverksamheten och som
följd av denna en kraftigt stegrad mekanisering har resulterat i en utvidgad
efterfrågan på tekniskt och ekonomiskt utbildad personal, medan behovet av
jägmästare varit mera stabilt. Under den närmaste 10-årsperioden förväntas
denna trend bliva bestående.
Styrelsen är av den uppfattningen att nuvarande spärr vid skogshögskolan
bör bibehållas eller eventuellt sänkas. Efterfrågan på jägmästare torde snarare
minska än öka fram till mitten av 1970-talet, varför examinationsöverskottet av
jägmästare förefaller bli något större än det som redovisas av P-gruppen.
Skogsstyrelsen yttrar huvudsakligen följande.
Skogsbruket omdanas för närvarande kraftigt till följd av den ekonomiska
press under vilken näringen arbetar. För att upprätthålla lönsamheten tvingas
skogsbrukets samtliga ägarekategorier till kostnadsbesparande rationaliseringar
inom såväl avverknings- som skogsskötselomradet. Dessa förbättringar genom
förs på skilda sätt. Man söker t. ex. skapa större och mer samlade bruknings-
enheter, vilket sker genom förändringar av fastighetsstrukturen och inom bonde
skogsbruket även genom samverkan i olika former. Skogsbilvägnätet byggs
också ut i avsevärd utsträckning. Dessutom strävar man efter att koncentrera
arbetena till få och stora objekt, samtidigt som en omfattande mekanisering av
arbetet genomförs. Allt detta syftar bland annat till att minska behovet av
arbetskraft.
Det föreligger även en tendens till att göra de enskilda skogsförvaltningarna
inom storskogsbruket större än för närvarande och således färre till antalet.
Detta leder till minskat behov av jägmästare inom den arbetsfunktion, som hit
tills varit den kvantitativt dominerande för denna kår. Däremot synes den an
tydda utvecklingen leda till ett ökat behov av specialister av skilda slag inom
den skogliga organisationen. Antalet jägmästare i sådana befattningar har också
ökat väsentligt de senaste åren. Därjämte ökar behovet av jägmästare hos vissa
centrala skogliga organ och myndigheter samt för forsknings- och utbildnings
verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
109
Svårigheter föreligger att i dagens läge kunna göra en nöjaktig uppskattning av behovet av jägmästare för framtiden. I promemorian anges skäl för en måttlig utbyggnad av elevantalet vid skogshögskolan fram till 1970. Dessa grundar sig på tidigare prognoser, som utvisat ett ökat behov av jägmästare. Under nu varande svårbedömbara läge torde det emellertid vara nödvändigt att avvakta dels resultatet av den inom arbetsmarknadsstyrelsen pågående utredningen om jordbruket och skogsbrukets framtida behov av arbetskraft, dels inom skogs högskolan pågående undersökning angående utbildningens framtida upplägg ning, innan konkreta förslag om förändringar av antalet studerande vid skogs högskolan framläggs.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Behovet av veterinärer
Styrelsen för veterinärhögskolan anför under åberopande av yttrande från veterinärhögskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.
Med bibehållande av en begränsad intagning anser lärarkollegiet att ramen för denna spärr kan vidgas till att omfatta ett större antal studerande. Det i statistikbilagan redovisade veterinärbehovet, grundat på Arbetsmarknadsinfor- mation, Serie S nr 4/1959 och 2/1961, anser kollegiet vara angivet i underkant. Lärarkollegiet vill här framhålla områden och delvis nya typer av arbetsupp gifter, där det är både möjligt och nödvändigt att veterinärer tages i bruk i ökad omfattning, nämligen
1. inom livsmedelshygienen
2. inom radiobiologien
3. inom läkemedelsindustrien
4. inom kontrollverksamhet av försöksdjursuppsättningar vid sjukhus, labora
torier, läkemedelsindustrier etc.
5. inom försvarsmedicinsk forskning inkluderande toxikologisk forskning.
6. inom många delar av den humanmedicinska forskningen, samt
7. inom hjälpen åt U-länderna.
Vidare bör beaktas att behovet av veterinärer ökar i och med det successiva upprättandet av djursjukhus i olika delar av landet, liksom även genom en ut byggnad av konsulentverksamheten rörande vissa djurslags hälso- och sjukvård.
V eterinärstyr elsen yttrar bl. a. följande.
Veterinärstyrelsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen icke bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa behov.
Veterinärhögsholeutredningen framhåller i huvudsak följande.
Vid en intagning av ungefär ett trettiotal studerande per år förutsättes en utveckling av den veterinära arbetsmarknaden helt i linje med de förutsätt ningar och den användning av veterinär arbetskraft, som hittills förekommit. Emellertid torde det vara berättigat att i vår tid se på en teknisk-ekonomisk- mcdicinsk expertis med denna eller närbesläktad utbildning utifrån i viss mån nya utgångspunkter.
no
För det första är det, vilket även framhållits i ecklesiastikdepartementets pro
memoria, eftersträvansvärt att utrymme beredes även vid våra fackhögskolor
för en vidgad intagning. Även här borde, såsom i det föregående anförts, intag
ningen kunna hållas så fri att i och för sig möjligheterna till ett fritt yrkesval
förelåge på ett annat sätt än nu. Det kan nämligen i och för sig icke sägas vara
lyckligare för samhället, att ett överskott i fråga om akademiskt utbildad arbets
kraft helt pressas över till den humanistiska sidan endast därför, att man där
upprätthåller en fri intagning till utbildningsanstalterna, än om en del av över
skottet skulle få exempelvis medicinsk utbildning. Ej minst på det veterinär
medicinska området skulle en större tillgång på högre utbildad personal inte bara
möjliggöra ett större urval till befintliga uppgifter utan säkerligen också leda
till att denna specialutbildade arbetskraft på ett befruktande sätt spred sig över
angränsande yrkesområden och samhällsområden. Utredningen vill i detta sam
manhang ifrågasätta om det som i departementspromemorian benämnes »inade
kvat sysselsättning» i och för sig behöver innebära en nackdel för samhället eller
den enskilde.
Vidare vill utredningen framhålla att ett till arealen krympande jordbruk
icke behöver eller ens bör innebära att behovet av experter minskar. Tvärtom
talar den stigande inriktningen mot en alltmer högklassig produktion och en
intensivare och mer industrialiserad drift för ett ökat behov av experthjälp av
olika slag, däribland även veterinärer.
Av stor betydelse för avgörandet av frågan om utbildningskapaciteten är att
veterinärerna torde mer och mer kunna tagas i anspråk inom andra delar av
de medicinska arbetsområdena. Redan nu torde exempelvis bristen på medici
nare göra att stora delar av hygienområdet inte försetts med den mängd expertis
som av såväl rent medicinska skäl som av rent ekonomiska skäl är påkallad.
Antalet förlorade arbetsdagar till följd av otillräcklig livsmedelskontroll och livs-
medelsupplvsning liksom på grund av andra brister på hygienområdet är fort
farande säkerligen betydande och varje förlorad arbetsdag är numera en stor
gemensam samhällelig förlust. Livsmedelskontrollen i teknisk mening handhaves
för närvarande av veterinärerna. Enligt utredningens mening erfordras en kraf
tig utvidgning och intensifiering av verksamheten såväl inom denna kontroll
som inom övriga delar av hygienområdet. Bl. a. kommer den radiobiologiska
verksamheten, som är en viktig del av den allmänhygieniska beredskapen, att
kräva ökade personella resurser. Vissa av nu ifrågavarande områden kan ofta
med fördel förses med personal, som erhållit veterinärmedicinsk skolning. I vart
fall finnes bär många uppgifter, där konkurrens mellan olika former av medi
cinsk utbildning skulle kunna vara utveeklingsbefrämjande.
Ett annat område som torde ligga väl till för veterinärmedicinskt skolad per
sonal är läkemedelskontrollen och läkemedelsforskningen. Inte minst neurose-
dyntragedierna torde ha öppnat allmänhetens ögon för behovet av en intensivare
forskning liksom kontroll och prövning av läkemedlen. Problemen inom de nu
nämnda gränsområdena mellan veterinärmedicin och humanmedicin är av den
arten, att de i sinom tid bör leda till att frågan om utbildning av en ny typ av
medicinska tekniker göres till föremål för utredning. Lämpligen bör denna fråga
upptas till prövning i samband med utvecklandet av planerna på en ny medi
cinsk högskola. Härigenom skulle utformningen av forskningen och den högre
utbildningen inom gränsskiktet mellan human- och veterinärmedicinen jämte
utbyggnaden med nya resurser för ändamålet på ett riktigt sätt kunna fogas in
i sitt sammanhang.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
in
Behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare
Statens råd för samhällsforskning
konstaterar bl. a.
I statistikbilagan framhålles, att då aktuellt prognosmaterial saknats, har schematiska prognoser utförts. Den viktigaste av dem gäller vad som kallas »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Flertalet delprognoser kan, heter det vidare, karakteriseras som programmatiska progno ser, d. v. s. prognoser som uttrycker vad experterna på arbetsmarknadsförhal- landena ifråga anser vara en önskvärd utveckling, \idare framhalles, att de grundläggande värderingar, som således i hög grad varit bestämmande för prog nosernas resultat, ej är att betrakta som vederbörande prognosmakares egna uppfattningar utan fast mer som en sammanfattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndigheter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjas vid progno sernas utarbetande.
Det är enligt rådets uppfattning av värde att förutsättningarna för de salunda gjorda prognoserna klart angivits. I själva verket torde prognoser av detta slag vara att föredraga framför skenbart objektiva prognoser, byggande exempelvis på enkätsvar vilkas förutsättningar är okända och där ingen som helst samman jämkning av skilda synpunkter ägt rum.
TCO
anför i huvudsak följande.
Vad angår behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare kan erinras om att TCO i sitt yttrande över socionomutbildningskommitténs betänkande betonat vikten av att prognoser för angivna grupper bör bedömas i anknytning till beräkningen av socionombehovet. TCO vill dessutom uttala sin stora tvekan inför den beräkningsmetod i fråga om behovet av jurister, civilekonomer och samhällsvetare som grundas på en funktion av antalet civilingenjörer.
Beträffande behovet av
civilekonomer
anför
Direktionen för handelshögskolan
i Stockholm
under åberopande av lärarrådets vid handelshögskolan yttrande
bl. a. följande.
De prognoser, som göres i de remitterade handlingarna, är såsom utredarna själva understryka ytterst osäkra, och de har delvis så osäkert underlag att de icke är annat än rekommendationer. Det skulle uppenbarligen vara tänkbart att bygga prognoserna på delvis andra antaganden, som skulle kunna vara unge fär lika sannolika som de av utredarna uppställda premisserna. Man skulle där vid delvis få andra resultat, men dessa skulle förmodligen icke nämnvärt ändra helhetsbilden av en oerhört stark kvantitativ ökning av efterfrågan på univer sitetsutbildning under de närmaste 10 ä 15 åren. Lärarrådet anser sig därför icke ha anledning att ingå på en närmare granskning av utredarnas premisser men vill dock sätta ett frågetecken vid en av dessa. Utredningen beräknar ett totalt »behov» av »samhällstekniker», omfattande jurister, civilekonomer och sam hällsvetare. Dessa tre grupper behandlas tillsammans, eftersom det enligt utred ningens mening råder stor utbytbarhet mellan dem. Detta är säkerligen befogat, så mycket mera som samhällsvetarna kan väntas i stor utsträckning välja ämneskombinationer, som nära överensstämmer med ekonomexamen. Lärarrådet vill emellertid framhålla att det dessutom råder stor utbytbarhet mellan civil
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
112
ekonomer och civilingenjörer inom ett relativt stort område med arbetsuppgifter
av huvudsakligen administrativ karaktär. Det kan därför ej vara riktigt att
bedöma behovet av civilingenjörer och behovet av civilekonomer såsom två av
varandra oberoende storheter. Om det uppstår knapphet på civilingenjörer,
måste man räkna med att åtskilliga civilekonomer tages i anspråk för uppgifter
som kanske eljest skulle ha tilldelats civilingenjörer, medan en knapphet på
civilekonomer kan tänkas få en motsatt effekt.
Stockholms stads handelskammare anför bl. a. följande.
Handelskammaren finner för sin del vanskligt att uttala någon uppfattning
om storleken av ekonombristen inom näringslivet och om gruppens beräkningar
härutinnan. Det är också svårt att utan att frågan om ändrade kursplaner för
samhällsvetarna blivit närmare belyst ha någon bestämd mening om möjlig
heterna att genom »ekonomifiering» av samhällsvetarna tillgodose näringslivets
speciella behov av ekonomisk utbildning. Huruvida det över huvud taget är
möjligt att inom ramen för universitetens undervisningssystem lägga önskvärd
vikt vid skolning för de praktiska uppgifterna inom näringslivet kan emellertid
vara tveksamt. Det kan därför ifrågasättas, om de »ekonomifierade» samhälls
vetarna skulle kunna i tillräcklig omfattning påräkna en efter deras utbildning
avpassad sysselsättning inom näringslivet.
Beträffande behovet av jurister understryker juridiska fakulteten vid univer
sitetet i Uppsala, att prognosmaterialet är bristfälligt. Juridiska fakulteten vid
universitetet i Stockholm anför härom i huvudsak följande.
Utredningen antager att antalet nyinskrivna kommer att stiga fr.o.m. 1963/64-
t. o. m. 1970/71 från 628 till 1 116. Den mycket starka uppgången 1962/63 kan
antagas fortsätta i viss utsträckning. Nedgången 1959/61 kan i viss mån för
klaras^ av den avrådningsverksamhet som tidigare skedde. Med hänsyn härtill
och då de framtida arbetsmöjligheterna nu synes tillfredsställande och de spär
rade utbildningslinjerna ej torde hinna utbyggas i tillräcklig omfattning, finner
fakulteten utredningens antaganden om tillströmningen till de juridiska fakul
teterna godtagbara.
Examinationsfrekvensen beräknade 1955 års universitetsutredning till 60 %,
vilken siffra under de senaste åren visat sig vara för låg. Förevarande utredning
utgår från en examinationsfrekvens om 70 %. Denna siffra kan måhända synas
något för hög. Många studerande skriver in sig vid juridisk fakultet utan någon
allvarligare avsikt att studera och avbryter oftast studierna efter kort tid.
Beträffande åter det beräknade behovet av jurister vill fakulteten framhålla
att de av utredningen gjorda antagandena förefaller vida mer realistiska än den
av arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut år 1961 beräknade ökningen om
10 % per femårsperiod fram till 1975. Utredningen har beräknat behovet av
jurister för åren 1965, 1970 och 1975 till 10 600, 12 600 och 12 900. Fakulteten
vill i detta sammanhang erinra om att det för närvarande råder brist på jurister
främst inom statsförvaltningen. Dessutom har advokatbyråerna i landsorten
haft vissa rekryteringssvarigheter. Da den offentliga sektorn säkerligen kommer
att fortsätta att expandera kraftigt, liksom troligen ökade arbetsmöjligheter
för jurister kommer att finnas till följd av det ökade internationella utbytet
finner fakulteten de av utredningen beräknade siffrorna för behovet av jurister
icke osannolika. Dock kan väl ifrågasättas om juristernas andel av totalantalet
*samhällstekniker» kommer att sjunka i sådan grad att behovet av jurister
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
113
under perioden 1970—1975 icke ökar med mer än 300 mot 2000 under femårs perioden dessförinnan.
Sveriges Juristförbund
anför bl. a. följande.
Beräkningar av arbetsmarknadens behov av jurister har tidigare gjorts av universitetsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens prognos utsattes i remissbehandlingen för viss kritik. Dels ifrågasatte man från skilda håll om den metod som användes var lämplig, dels ansåg man att det underlag som använts var bristfälligt och inte tillräckligt differentierat. För när varande förbereds inom arbetsmarknadsstyrelsen en betydande omarbetning av prognosen. Sasom ett första led i detta arbete har i dagarna en prognos beträf fande det framtida behovet av advokater färdigställts. I detta partiella prognos arbete har uppenbarligen de synpunkter, som framfördes i den tidigare remiss behandlingen beaktats. Prognosen är dock i stora drag gjord på samma sätt, som den tidigare.
Departementet har i sitt försök att göra en prognos tagit ett helt annat grepp på ämnet, vilket förbundet finner förvånande, så mycket mer som departemen tet i promemorian uttalat att tidigare prognosmaterial, ehuru ofullständigt, dock kan och bör ge vissa riktpunkter för det framtida handlandet.
Departementet har antagit att behovet av jurister kommer att stå i viss rela tion till behovet av civilingenjörer och har på grundval av en prognos rörande ingenjörsbehovet framräknat behovet av jurister. Förbundet anser metoden djupt otillfredsställande. Det finns knappast någonting som talar för att ut vecklingen för tva sa vitt skilda kategorier skulle vara densamma. Det finns tvärtom omständigheter som talar för motsatsen.
Aibetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut gjorde 1962 en undersökning av tjänstemannastrukturen inom industrin avseende åren 1955—61. Av denna framgår att civilingenjörerna under angivna år ökade med 23,7 % medan jurister och samhällsvetare inte ökade med eu enda procent. Detta tyder på att storleken av ingenjörstillväxten är fullkomligt irrelevant när det gäller att bedöma juris ternas expansion. Vad gäller industrin kan det också påpekas att det rör sig om tva grupper som i storlek är väsentligt skilda, nära 5 000 civilingenjörer mot knappt 200 jurister och samhällsvetare. Några meningsfyllda slutsatser rörande den ena gruppens expansion i förhållande till den andras kan inte göras.
Förbundet anser sålunda att departementets behovsberäkningar vad gäller jurister inte kan läggas till grund för den framtida utbyggnaden av de juridiska fakulteterna. Förbundet anser det emellertid ytterst angeläget att gott underlag för bedömning av utbyggnaden av de juridiska fakulteterna snarast frambringas.
Förbundet har under hela sin verksamhet fortlöpande följt utvecklingen på juristernas arbetsmarknad och anser sig kunna göra vissa bedömningar rörande det framtida behovet. Dessa bedömningar kan dock inte bli så preciserade att de tar sig uttryck i siffror.
Den förestående omorganisationen av domstolsväsendet gör bedömningarna på domarbanan ovissa. Den kan innebära en måttligare expansion än vad man med hänsyn till ökad brott- och tvistemålsfrekvens tidigare räknat med. Även inom åklagarväsendet är bedömningarna vanskliga med hänsyn till att åklagar väsendet skall omorganiseras. Flera faktorer, bl. a. ett eventuellt införande av juristkompetens för samtliga åklagare, talar dock för ett ökat behov av jurister på detta område. I statsförvaltningen gör sig rationaliseringssträvanden gällan de, innebärande att mindre kvalificerade arbetsuppgifter överförs från akade miker till annan arbetskraft. Detta kan i viss mån för förvaltningsakademikernas
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
vidkommande dämpa den expansion, som väntas inom statsförvaltningen i
stort. På det kommunala området är det troligt att det behövs flera jurister än
f. n. dels med hänsyn till kommunreformen och dels med hänsyn till de alltmer
komplicerade uppgifter, som kommunerna ställs inför. Expansion är också trolig
när det gäller advokatverksamhet och annan privat verksamhet med jurist
uppgifter p. g. a. samhällsfunktionernas alltmer komplicerade natur och ökningen
av brott- och tvistemål. Det är också möjligt att jurister i viss mån kommer att
behövas på områden, som f. n. endast i undantagsfall sysselsätter jurister. \ idare
talar de nu yrkesverksamma juristernas åldersfördelning för ett nagot ökat er-
sättningsbehov p. g. a. dödsfall och pensionsavgång.
Totalt torde det sålunda enligt förbundets bedömning finnas utrymme för och
behov av ett större antal jurister på arbetsmarknaden än f. n. Förbundet anser
emellertid att behovet inte alls kommer att vara så stort som departementet
beräknat. Särskilt markant avvikande är bedömningarna när det gäller slutet
av 1960-talet och början av 1970-talet. Arbetsmarknadens struktur ändras inte
så radikalt, som departementets bedömningar förutsätter, på så få år.
För närvarande råder det brist på jurister. Särskilt staten har de senaste aren
haft uppenbara rekryteringssvårigheter. Tjänstemän i ledande ställning i den
offentliga arbetsförmedlingen har bedömt den nu aktuella bristen i Stockholm
till ungefär 50 jurister. Förbundet anser denna bedömning riktig. I hela landet
torde det röra sig om en brist på högst något hundratal jurister. Mot den bak
grunden ter sig departementets uppskattning, att det om tva ar skulle föreligga
en brist på 3 000 jurister, verklighetsfrämmande.
Beträffande behovet av samhällsvetare sammanfattar Sveriges Samhälls
vetareförbund sina synpunkter på den schematiska behovsberäkningen sålunda.
Samhällsvetareförbundet kan icke se att denna »prognos» beträffande sam-
hällsvetarebehovet kan läggas till grund för några allvarliga överväganden be
träffande samhällsvetarutbildningens framtida dimensionering. För att kunna
lägga det funna sambandet mellan »samhällstekniker» och civilingenjörer till
grund för prognosarbetet är det nödvändigt att ge sambandet någon rimlig
innebörd. Man måste därvid klargöra varför sambandet uppstått och om det ger
uttryck för en i viss mening optimal utveckling i framtiden. Rent beräknings-
tekniskt synes det dessutom felaktigt att utga från sambandet mellan antalet
»samhällstekniker» och civilingenjörer i gängen tid men sedan baseia piognosen
på behovet av civilingenjörerna. Dels räknar man redan nu med att ett mycket
betydande underskott skall råda på civilingenjörer vid prognosperiodens slut,
dels diskuterar man inte den effekt en omstrukturering mellan olika ingenjörs-
kategorier kan få.
Det är enligt förbundet mycket beklagligt att den samhällsvetareprognos som
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut påbörjade redan 1960 ännu icke fär
digställts. Detta gäller särskilt mot bakgrund av den snabba utvecklingen från
en mycket liten sektor av akademikerarbetsmarknaden till en betydande sektor
som samhällsvetarna nu beskriver. Det är enligt förbundets mening synnerligen
otillfredsställande att beslut rörande samhällsvetarutbildningens framtida di
mensionering skall grundas pa beräkningar som pa intet sätt säkert fastställer
behovet av tjänster av samhällsvetarnatur utan som i stället bygger på en i och
för sig diskutabel beräkning av civilingenjörsbehovet.
Liknande kritiska synpunkter framföres i Statistiska Centralbyråns och Kon
junkturinstitutets yttranden.
115
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
Behovet av gymnastiklärare
Skolöverstyrelsen
finner i sitt remissyttrande det synnerligen önskvärt, att en
prognos rörande behovet av gymnastiklärare med största skyndsamhet utarbetas.
Direktionen över gymnastiska centralinstitutet framhåller bl. a. följande.
I skrivelse till direktionen av den 19 februari 1963 föreslår Skolöverstyrelsen direktionen att inga till Ivungl. Maj:t med förslag om ytterligare intagning av elever vid institutet som ett led i de extraordinära åtgärder, som nu vidtages mot lärarbristen i olika ämnen.
Av en bilaga till skrivelsen framgår, att enbart i de högre skolorna tjänst gjorde läsåret 1961—1962 144 icke utbildade lärare i gymnastik, vilket motsva rar 12,2 % av veckotimtalet för dessa skolor. Motsvarande siffra för läsåret 1960/61 var 9,6 %. Skolöverstyrelsen konstaterar vidare att bristsituationen för den obligatoriska skolan och under styrelsen för yrkesutbildning stående läro anstalter är okänd men otvivelaktigt är ännu större.
Antalet sökande till gymnastiska centralinstitutet visar sig öka för varje år. Läsaret 1962 1963 sökte 450 studenter till 100 platser. Av de antagna har ca 50 % tagit från 1—7 akademiska betyg före inträdet vid institutet.
Situationen är således den att tillströmningen av sökande till institutet är större än någonsin och bristen på gymnastiklärare ökar för varje år. Direktionen anser att åtgärder skyndsamt maste vidtagas för att häva gymnastiklärarbristen och att därför en prognos snarast maste göras för att åtgärderna skall kunna planläggas på ett rationellt sätt.
Behovet av teologer
Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala
framhåller sammanfattnings
vis följande.
Fakulteten finner, att den i betänkandet framlagda prognosen för behovet av teologer vilar på förutsättningar som inte längre är relevanta. Det är därför angeläget att en ny prognos utarbetas. Denna bör grundas på en aktuell och realistisk beräkning av det behov av teologiskt utbildad arbetskraft, som för närvarande kan överblickas.
Behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet
Kommittén för nya utbildning sv äg ar vid de filosofiska fakulteterna
anför
huvudsakligen följande.
Utslagsgivande för den framtida tillströmningen till universiteten kommer att bli den organisatoriska form man ger gymnasierna, samt den attraktionsförmåga som den s. k. studentkarriären kan utveckla. Allt tyder emellertid på att per soner med huvudsaklig humanistisk utbildning kommer att öka på ett mycket markant sätt.
Utvecklingen måste därför leda till att personer med akademisk utbildning kommer att söka sig till yrken, som traditionellt rekryterats av personer med lägre utbildning. Det innebär en allmän standardökning, men behöver i och för
116
sig inte innebära »inadekvat» sysselsättning. Troligt är att inom många yrkes
områden anspråken på den anställda kommer att öka, t. ex. i fråga om språk
kunskaper och samhällsvetenskaplig allmänbildning. Man kan därför antaga att
högre utbildning kommer att möjliggöra bättre prestationer.
I dagens dynamiska samhälle finns det all anledning att antaga, att utveck
lingen ständigt ställer nya utbildningskrav och att det således öppnas nya ut-
bildningsvägar. Inom det nuvarande examenssystemet finns det stora möjlig
heter att genom nya kombinationer möta dessa krav. Som exempel kan nämnas,
att det väl med säkerhet kommer att föreligga ett växande behov av folk med
kunskaper i språk av typen ryska, spanska, arabiska, japanska och kinesiska,
kombinerad med kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen. Svårigheten tycks
för närvarande vara att locka in ungdomar pa dessa till synes osäkra utbild-
ningsvägar. Kommittén för nya utbildningsvägar har emellertid för avsikt att
närmare analysera det problemkomplexet. Det torde dock knappast vara tro
ligt, att dessa nya utbildningsvägar kan leda till sysselsättning för alla som söker
sig till de filosofiska fakulteterna. För kommittén för nya utbildningsvägar fram
står därför en ökad kapacitet av de nu spärrade utbildningsvägarna samt en
utbyggnad av studentkarriärens utbildningsmöjligheter såsom ofrånkomlig.
Gymnasieutredningen framhåller bl. a. följande.
Med utgångspunkt i antagandena om tillströmning och examinationsfrekvens
har i statistikbilagan beräknats examinationen bl. a. vid matematisk-naturveten-
skaplig fakultet under ett antal år framåt. År 1971—1975 beräknas examinatio
nen vara i det närmaste fem gånger så stor som den var 1960—1961. Det följer
av vad gymnasieutredningen ovan framfört om studiernas organisation inom
de fria fakulteterna att utredningen är tveksam om så stor examinationskapa-
citet kommer att uppnås, såvida inte en omorganisation av studierna sker. Men
även om examinationen skulle bli den i utredningen beräknade är det ytterst
osannolikt att den på arbetsmarknaden kommer att ge upphov till ett överskott
av naturvetare. I statistikbilagan har några olika alternativ angivits men i
samtliga skulle år 1975 finnas ett överskott av några tusen naturvetare. Utan
att ifrågasätta sannolikheten av de efterfrågeberäkningar rörande naturvetare,
som genomförts i statistikbilagan, vill utredningen dock understryka, att det
här är fråga om cn grupp akademiker, som torde få en vidsträckt användning i
framtiden. Behovet av naturvetenskapligt utbildade vid universitet och hög
skolor och inom forskningsinstitutioner kommer sannolikt att växa utomordent
ligt starkt. Därutöver vill gymnasieutredningen understryka vad som i prome
morian anföres om möjligheterna att helt eller delvis ersätta tekniskt utbildad
arbetskraft med naturvetenskapligt skolad personal.
De synpunkter utredningen anfört beträffande naturvetarna gäller i viss mån
också humanisterna. Även för denna kategori är efterfrågan svårbedömbar.
Gymnasieutredningen anser att det starkt växande antalet humanister visser
ligen kan bli svårt att — såsom angives i promemorian — sysselsätta på det
sätt som enligt våra nuvarande värderingar svarar mot vederbörandes utbild
ning men anser det ännu icke klarlagt vare sig om något besvärande »humanist
överskott» kommer att uppstå eller om arten av ett eventuellt överskott. Ut
redningen vill i detta sammanhang framhålla, att man inte bör dra någon skarp
gräns mellan akademiskt och icke-akademiskt utbildade. Det finns stora om
råden av tjänster inom vilka de båda grupperna kan substituera varandra.
Slutsatsen av beräkningarna i statistikbilagan är sålunda knappast att man
inom det ena eller andra området riskerar stora överskott om 10 eller 15 år utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
117
att de tekniskt, medicinskt, naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt ut bildade bör utgöra en relativt sett väsentligt större andel av akademikerna än nu.
Beträffande
behovet av ämneslärare
inom det högre skolväsendet anför
lärar
utbildning ssakkunnig a
bl. a. följande.
Problemet är enligt de sakkunnigas uppfattning, om P-gruppens kalkyler anses hållbara för tiden fram till 1975, att åstadkomma balans genom att å ena sidan vidtaga kapacitetshöjande åtgärder, så långt det går, för de spärrade lin jerna och att på ett realistiskt sätt bygga ut högskoleorganisationen samt att å andra sidan stimulera tillströmningen från överskotts- till bristsektorn. Ett område, som därvid intar en viktig plats, är skolans arbetsmarknad. För denna gäller, att det f. n. råder brist på lärare inom högstadiet, realskolor och gymna sier. Att denna brist för vissa humanistiska ämnen kommer att försvinna inom några få år, kan med ledning av senast gjorda ämneslärarprognos anses sanno likt. För de naturvetenskapliga ämnena kommer bristen däremot att med all sannolikhet bestå under hela 1960-talet.
Skolöverstyrelsen
framhåller bl. a. följande.
Ett realekonomiskt intresse av största vikt är att snabbt öka tillgången på lärare. Vid de avvägningar som är nödvändiga vid investeringar inom det aka demiska utbildningsområdet måste uppmärksammas att lärarutbildning är att betrakta som en produktionshöjande faktor i samhället — sannolikt i samma omfattning som t. ex. teknikerutbildningen. En annan avvägningsfråga bör också beaktas. Den s. k. automatiken beträffande antalet lärartjänster för den lägre akademiska undervisningen har medfört att ett betydligt ökat antal aka demiker kunnat stanna kvar vid universiteten i den dubbla funktionen av lärare och forskare. Denna i och för sig både glädjande och nödvändiga anordning har dock otvivelaktigt ökat lärarbristen framför allt i gymnasierna och speciellt i de typiska bristämnena. Denna brist ökar sannolikt det antal studenter som icke erhållit gymnasieutbildning av önskvärd kvalitet. Eftersom det övervägan de antalet studenter går vidare till universitet och högskolor, kan den eventuellt sänkta standarden i fråga om studenternas kunskaper medföra behov av för stärkt undervisning på 1- och 2-betygsstadiet, vilket ytterligare ökar behovet av akademiska lärare.
TCO
yttrar huvudsakligen följande.
Beträffande behovet av ämneslärare och klasslärare vill TCO framhålla att mer ingripande åtgärder på lärarutbildningens område kan vidtas först då lärar- utbildningssakkunniga fullgjort sitt arbete och innehållet i såväl ämnes- och klasslärarnas utbildning fastställts samt lärarnas användningsområde klarlagts. TCO vill vidare erinra om att organisationen i annat sammanhang framhållit att starka skäl föreligger att vidga de vidareutbildade folkskollärarnas arbets område utöver två femtedelar av ämneslärartjänsterna.
Målsmännens riksförbund
anför bl. a.
Av arbetsgruppens undersökningar framgår tydligt, att man snart har att vänta ett överskott på humanister. MR finner det vara mycket viktigt att detta överskott kommer skolorna tillgodo. Uppenbarligen kommer den stora bristen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
118
lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen att hindra, att man inom
överskådlig framtid kan generellt minska storleken av klasserna. Detta borde
emellertid icke behöva hindra, att man inför mycket generösare regler än de
som för närvarande gäller för delning av klasser vid språkundervisning och ej
heller att man inför möjligheter till dylik uppdelning vid undervisning i orien
teringsämnena. Båda dessa åtgärder torde kunna få stor betydelse för under-
visningsresultaten. Den senare åtgärden är dessutom så gott som nödvändig om
icke den metodik, som rekommenderas i grundskolans läroplan och som kan
förväntas komma att spela stor roll för det kommande gymnasiet, skall stanna
på papperet.
Beträffande behovet av akademiker med filosofisk examen inom andra yrkes
områden än utbildningsväsendet har synpunkter redovisats av bl. a. följande
remissinstanser.
Skolöverstyrelsen anför följande beträffande psykologbehovet.
En yrkeskategori som i växande utsträckning kommer att tagas i anspråk
inom skolväsendet är psykologerna. Denna akademikergrupp efterfrågas inom
överstyrelsens ämbetsområde för undervisning i psykologi vid folkskolesemina-
rier och lärarhögskolor och som skolpsykologer vid länsskolnämnderna och i
vissa kommuner. Bristen på psykologer medför för närvarande stora svårig
heter vid tillsättandet av lektorat i psykologi och pedagogik vid folkskolesemi-
narier och lärarhögskolor. En utbyggnad av skolpsykologverksamheten inom
bl. a. länsskolnämnderna skapar dessutom ett ökat behov av kvalificerade psy
kologer.
Riksarkivarien anför i huvudsak följande rörande behovet av humanister in
om arkivväsendet.
I förhållande till det stora överskottet av humanister, som beräknas uppstå i
slutet av 1960-talet väger naturligtvis arkivväsendets behov av arbetskraft
tämligen lätt. Å andra sidan är arkivväsendet ur denna synpunkt av särskilt
intresse, då det väl är den enda förvaltningsgren, som uteslutande rekryterar
humanister. I den beräkning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft
fram till mitten av 1970-talet, som lämnas i statistikbilagan, redovisas arkiven
under rubriken Humanister inom andra verksamhetsområden och antalet yrkes
verksamma akademiker på detta område har icke specificerats. Tillsammans
med museimännen antagas de på grundval av akademikerräkningen år 1955 ha
uppgått till 300.
F. n. sysselsättes inom arkivväsendet och därtill anslutna verksamhetsgrenar
(riksarkivet, krigsarkivet, landsarkiven, stadsarkiven i Stockholm, Malmö, Väs
terås och Borås, utrikesdepartementets arkiv och näringslivet samt de till riks
arkivets verksamhet nära anknutna Svenskt diplomatarium, vitterhetsakade
miens undersökning av äldre pergamentsomslag och Svenskt biografiskt lexikon)
97 akademiker. Av dessa tillhör 61 riksarkivet, landsarkiven och de med lands
arkiven jämställda stadsarkiven i Stockholm och Malmö, 14 krigsarkivet och
5 utrikesdepartementets arkiv. Den rent kommunala arkivorganisationen syssel
sätter 3 akademiker, företagsarkiven 5 och den till riksarkivet anslutna verk
samheten 9. Därest den planerade utvidgningen av personalorganisationen ge
nomföres tillkommer under tiden 1963—67 8 tjänster inom riksarkivet och lands
arkiven och 2 i den anslutna verksamheten, avgången genom pensionering kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
119
fram till 1970 beräknas till 12. Nyrekryteringsbehovet skulle sålunda fram till och med 1970 uppgå till siffran 22 dvs. knappt 25 % under en sjuårsperiod. Under tiden 1971—1975 kunna på grund av pensionering 10 personer beräknas avgå. I statistikbilagan beräknas utvidgningsbehovet inom detta område till 35 % per femårsperiod fram till 1975, vilket skulle medföra en fördubbling av antalet yrkesverksamma akademiker inom arkivområdet under tiden 1961—1975.
De här ovan angivna siffrorna grunda sig på den nu planerade personalupp rustningen inom riksarkivet och landsarkiven. Givetvis kan ett större behov av akademiskt utbildad personal tänkas uppkomma. Vad riksarkivet och lands arkiven beträffar kan detta bli en följd av de ökade krav, som särskilt tillström ningen till de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna kan komma att ställa på dem. I sitt yttrande den 24 november 1958 över universitetsutred- ningens betänkande V: Forskningens villkor och behov har riksarkivet framhållit den betydelsefulla roll, som dessa arkivinstitutioner spelar såsom baser för histo risk forskning i mycket vidsträckt mening. En fortsatt utbyggnad av universi teten för att motsvara den ökade tillströmningen av studenter kommer givetvis att i detta hänseende ställa ökade krav även på arkivinstitutionerna. Men också i den primära universitetsundervisningen har de en uppgift att fylla. De institu tioner, som är belägna i universitetsstäder, medverkar redan nu genom kurser i källkunskap och handskriftstolkning i universitetsundervisningen. Givetvis kom mer den starka ökningen av studenttalet att medföra stegrade anspråk på deras medverkan i undervisningen. Hur dessa anspråk skall mötas har ännu icke i detalj planerats. En möjlighet vore att vid de större institutionerna inrätta sär skilda tjänster som arkivlektorer i likhet med de museilektorstjänster, som in rättas vid vissa större museer.
Det är emellertid framför allt på den kommunala sektorn och inom närings livet som expansionsmöjligheterna är att söka.
I den rent kommunala arkivorganisationen sysselsättes f. n. endast 3 akade miker (stadsarkivarierna i Göteborg, Västerås och Borås). Därutöver medverka vissa tjänstemän i den statliga arkivorganisationen genom särskilda uppdrag såsom sakkunniga i den kommunala arkivvården, som i övrigt omhänderhas av kommunalkamrerarna och deras underställda personal. Landstingens arkivfrågor är f. n. under omprövning. Arkivorganisationen såväl hos primär- som sekun därkommunerna är sålunda f. n. tämligen svagt utbyggd. Den förestående kom munreformen, varigenom kommunala enheter med större ekonomisk bärkraft kommer att skapas samtidigt som den kommunala organisationsapparaten ytter ligare utvecklas, kommer givetvis att samtidigt skapa ett större behov av verk ligt effektiv kommunal arkivvård och bättre ekonomiska förutsättningar att till fredsställa detsamma. I samma riktning kan också landstingens vidgade upp gifter såsom huvudmän inom sjukvården komma att verka. Ilur detta behov skall mötas är ännu svårt att säga. Det kan ske genom tillskapande av särskilda för akademiker avsedda arkivarietjänster hos större kommuner eller genom in rättande av tjänster som arkivkonsulenter hos kommunförbunden eller genom en kombination av båda dessa åtgärder.
Svårbedömbar är också utvecklingen inom näringslivet. Det är visserligen påtagligt att intresset för arkivorganisation och arkivfrågor i ökad utsträckning gör sig gällande också på detta område vilket bl. a. kommit till uttryck genom tillkomsten av ett särskilt forum för näringslivets arkivfrågor benämnt Närings livets arkivråd, som bl. a. anordnat kurser i arkivvård. F. n. finnes emellertid sär skilda tjänster för akademiskt utbildade arkivmän endast vid några av de större företagen. I regel ombesörjes arkivvården inom kontorsorganisationens ram och
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
120
av dess personal. En fortskridande rationalisering och specialisering av arbets
uppgifterna, som en följd bl. a. av kontorsautomatiseringen, kan emellertid kom
ma att medföra behov av specialutbildad arkivpersonal hos de större företagen.
F. n. är det icke möjligt att siffermässigt fixera detta behov.
Riksbibliotekarien
anför i huvudsak följande rörande
behovet av biblioteks-
utbildad personal.
Den prognos rörande rekryteringsbehovet vid de vetenskapliga biblioteken,
som framlagts i utredningen på grundval av en tidigare av arbetsmarknadssty
relsen genomförd undersökning bygger i allt väsentligt på forskningsbibliotekens
erfarenhetsmässiga bedömning av möjligheterna till personalförstärkningar, icke
på objektiva beräkningar av vad som verkligen skulle erfordras för att gentemot
den forskande och studerande allmänheten kunna prestera en snabb och effektiv
service. Med stöd av erfarenheterna från den vid kungl. biblioteket under det
senaste årtiondet bedrivna rationaliseringsverksamheten — liksom med hänsyn
tagen till bibliotekariekårens åldersmässiga sammansättning — håller jag för
troligt att de för bibliotekariepersonalen angivna siffrorna kan tänkas i huvud
sak motsvara rekryteringsbehoven. I fråga om assistent- och biträdespersonal
anser jag däremot att det verkliga rekryteringsbehovet kommer att vara avse
värt större än här angivits. Man bör här taga hänsyn till att denna till ca 90 %
kvinnliga personal i stor utsträckning måste betraktas som mycket lättrörlig,
vilket givetvis starkt ökar rekryteringsbehovet. Även med en normal personal
omsättning skulle emellertid det här angivna rekryteringsbehovet vara mycket
för knappt tilltaget om inriktningen är att åstadkomma en verkligt effektiv
forskarservice; vad beträffar femårsperioderna 1961/65 och 1966/70 skulle jag
närmast vara benägen att se behovet ökat med 100 %. Inom denna ram bör
enligt mitt förmenande organiseras en ny personalkategori, där de grundläggande
kompetenskraven är lägre akademisk examen och en grundlig biblioteksutbild-
ning. Denna personal bör kunna befordras upp till bibliotekarieplanet i 21:a och
23:e lönegraderna. Genom tillkomsten av denna nya befordringsgång torde bib
liotekariepersonal med högre akademisk examen komma att kunna avlastas vissa
arbetsledaruppgifter till förmån för deras självklara ställning som experter för
skilda ämnesområden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
C. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor
a. Vissa allmänna synpunkter
Av de remissinstanser som berört P-gruppens åtgärdsinventering förordar
några, bland dem skolöverstyrelsen, att samtliga förslag snarast genomföres.
I det följande redovisas remissinstansernas synpunkter — i den mån de icke
framgått av anförda yttranden under avsnittet Allmänna omdömen — på ett
effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser, decentraliserad utbildning på
ett- och tvåbetygsnivå, korrespondensundervisning, studentbostadsproblemet,
yrkesvägledning och studierådgivning samt meritkomplettering.
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Effektivare utnyttjande av resurser
Flera remissinstanser går in på frågan om hur tillgängliga undervisningsresur ser bäst skall utnyttjas. Den interna rationaliseringen tillmätes stor betydelse.
Statskontoret anför i huvudsak följande.
Det hinder för en kapacitetshöjning, som för närvarande finns på grund av otillräcklig tillgång på utrustning (lokaler, laboratorier, maskinanläggningar), kan enligt statskontorets mening delvis forceras genom ett rationellare utnytt jande. Laboratorieresurserna torde exempelvis kunna ges en effektivare an vändning, om de sammanfördes till centrala övningslaboratorier. Flera olika typer av centrala laboratorier och andra anläggningar kan härvid komma ifråga; för två eller flera institutioner gemensam anläggning, för en hel läroanstalt gemensam anläggning, för institutioner inom skilda läroanstalter gemensam anläggning och för flera läroanstalter gemensam anläggning. Statskontoret har i en rapport framlagt förslag om administrationen av sådana centrala anlägg ningar (service-enheter) och har också för Frescatikommitténs räkning låtit utarbeta en rapport »En teknisk institution inom Stockholms Universitet», i vilken presenteras ett konkret förslag till hur en sådan central anläggning bör byggas upp. Det bör i framtiden övervägas om inte en särskild teknisk sektion bör inrättas inom de universitets- och högskoleadministrationer till vilka ett stort antal eller mer omfattande centrala anläggningar kommer att knytas.
Även genom en förbättrad planläggning av de laborativa kurserna och skift gång på laboratorierna kan utnyttjandegraden ökas. Sådan skiftgång bör även kunna införas i andra avseenden än beträffande laborationer. Statskontoret vill i detta sammanhang också tillstyrka den av P-gruppen framförda tanken på treterminsutbildning. För närvarande står den för utbildningen avsedda kapi talutrustningen vid universiteten och högskolorna outnyttjad under en tredje del av året. Genom att för olika lärar- och studentkategorier variera ferierna, skulle utnyttjandegraden kunna ökas.
Ökat institutionssamarbete och genomtänkt inköpspolitik kan enligt statskon torets mening också väsentligt bidra till ett rationellare utnyttjande av de till läroanstalterna givna resurserna.
Genom införande av ett kvalificerat kuratorsystem skulle bortfallet bland studenterna kunna minskas, vilket är liktydigt med en kapacitetshöjning. Vid några läroanstalter och fakulteter följer man redan nu noggrant studenternas studieutveckling. På andra håll och då främst vid de fria fakulteterna syns emel lertid de enskilda studenternas studiegång icke i tillräcklig grad uppmärksam mas. För att en förbättring i detta hänseende skall kunna åstadkommas, fordras snarast införande av ett detaljerat system för studentregistrering. Statskontoret anser därför att det förslag till studentregistrering vid de filosofiska fakulteterna, som på universitetskanslerns uppdrag utarbetats av registreringskommittén, omedelbart bör genomföras.
Statskontoret anser vidare, att till de generella åtgärder som bör vidtagas i kapacitetshöjandc syfte också hör en prövning av undervisningsgruppernas storlek. Statskontoret anför:
Organisationsplanesystcmet syns ha lett till för små undervisningsgrupper och därigenom en misshushållning med de knappa lärarresurserna. Genom forskning
122
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
och undersökningar på detta område torde betydande kapacitetsökningar kunna
vinnas.
Beträffande en tillförlitlig registrering av de studerande finner skolöverstyrel
sen vidtagande av åtgärder i detta syfte angeläget.
Statens tekniska forskning si-åd betonar vikten av att inte bara en väsentligt
tillförlitligare registrering av de studerande åstadkommes utan att denna även
utformas så, att studietakt, avbrottsfrekvens och verklig studietid kan upp
följas och därigenom påverkas.
Gymnasieutredningen anför i sammanhanget bl. a. följande.
De antaganden, som görs beträffande examinationsfrekvensen, är framförallt
då det gäller de fria fakulteterna svårbedömbara. Att det kommer att krävas
stora insatser — och detta inte bara rent numerärt — av de ansvariga inom det
akademiska undervisningsväsendet är höjt över varje tvivel. Gymnasieutred
ningen finner det emellertid sannolikt att även formerna för studiernas orga
nisation inom de fria fakulteterna måste ändras i riktning mot en fastare upp
byggnad. Ett första steg i denna riktning måste snarast tas genom införande av
tillfredsställande registreringssystem. En sådan åtgärd enbart är emellertid otill
räcklig. Nästa steg synes böra bli någon form av fasta studiegångar. Fördelarna
härmed är många. Studierna blir mera målinriktade, vilket för flertalet studen
ter betyder ökad effektivitet. Den enskilde individens studier kan lättare följas
och härigenom blir möjligheterna att ingripa hjälpande och stödjande väsentligt
större. Hur fasta studiegångarna bör utformas får givetvis prövas från fall till
fall.
Statistiska centralbyrån anför i huvudsak följande.
Frågan om registrering av de studerande berör centralbyrån i så måtto att den
statistiska bearbetningen av primärmaterialet till registreringsverksamheten
enligt hittills framlagda förslag skall åvila ämbetsverket och ingå som en inte
grerad del av statistiken över högre studier. I samband därmed skall huvuddelen
av denna statistikgren överföras till elektronisk databehandling. På grund av
den mycket omfattande arbetsinsats, som krävs i samband med utarbetande av
ett elektroniskt databehandlingssystem, har centralbyrån efter samråd med
ecklesiastikdepartementet under drygt ett år arbetat med en systemlösning,
som i princip ansluter till den försöksverksamhet med registrering, som pågått
under innevarande läsår. Detta planeringsarbete befinner sig nu i slutfasen och
enligt planen skall statistikgrenen för första gången bearbetas med elektronisk
databehandling i april 1963. Därvid ingår bearbetningen av försöksmaterialet
från registreringsverksamheten höstterminen 1962. Den tekniska lösningen av
systemet är således i det närmaste klar. Centralbyrån finner det mot bakgrund
härav mycket beklagligt att den administrativa grund på vilken verksamheten
skall vila ej finns klar. En detalj i systemet framstår därvid som särskilt viktig.
Under förutsättning att man i överensstämmelse med gruppens synpunkter även
i framtiden skall räkna med fri tillströmning till de filosofiska fakulteterna kom
mer dessa att växa till mycket betydande omfattning. Det kommer därvid att
bli väsentligt att kunna ge en tillförlitlig information om studentantalet i de
olika ämnena, inte minst som underlag för bedömningen av lokal- och lärar-
behov.
I den försöksverksamhet, som nu bedrivs vid universitetens filosofiska fakul-
123
teter, används en definition på närvarande studerande som innebär att man räknas som närvarande i ett ämne om man deltagit i undervisningen vid minst ett undervisningstillfälle. Undersökningar, som gjorts inom Frescatikommittén, antyder att rimligheten i denna definition kan diskuteras, då den även med räknar studerande som endast deltagit i undervisningen vid några få tillfällen.
Det synes därför centralbyrån angeläget att närvarodefinitionen ges en för konsumenterna ändamålsenlig utformning. Skulle man därvid stanna för en definition, som bygger på antagande om en viss minimifrekvens beträffande del tagandet i undervisningen, måste förutsättningar skapas för inhämtande av ett tillfredsställande statistiskt primärmaterial. Den systemlösning centralbyrån utformat kan anpassas till alternativa närvarodefinitioner.
Universitetskanslern meddelar i sitt remissyttrande, att han förbereder av givande av förslag till ett definitivt registreringssystem vid de filosofiska fakul teterna.
Beträffande förslaget om tvåskifts- och treterminsutbildning råder delade meningar bland remissinstanserna.
Universitetskanslern anför:
Såvitt angår förslaget om tvåskifts- eller treterminsutbildning synes för när varande — bl. a. på grund av lokalsvårigheter — möjligheter knappast föreligga att på så sätt öka utnyttjandet av befintliga lokaler. Dock bör i samband med utredningen rörande decentraliserad akademisk undervisning undersökas i vad mån befintliga laboratorier vid universiteten kan utnyttjas för kortare eller längre experimentella fysik- och kemikurser.
Liknande synpunkter framföres av överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som yttrar:
Lokalerna i de tekniska högskolorna utnyttjas redan intensivt och används regelmässigt under såväl dag- som kvällstid. Terminerna vid de tekniska hög skolorna sträcker sig från den 22 september till den 22 juni, varför endast 3 må nader av året för de studerandes del icke upptages av direkt högskolearbete. Många studerande tvingas dock anslå ferietiden för fullgörande av examens arbeten. Dessutom måste denna tid utnyttjas för föreskrivet praktikarbete, vilket å flertalet avdelningar skall omfatta sex månader, och för fullgörande i vissa fall av militärtjänst. Möjligheterna att just genom tvåskifts- eller treterminsunder- visning öka utnyttjandet av befintliga lokaler torde därför av praktiska skäl vara uteslutna.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län anför betänkligheter mot ifrågavarande förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att införande av tvåskiftsutbildning på grund av sin karaktär inte bör betraktas som annat än en nödfallsutväg avsedd att under kortare tid råda bot på en bristsituation.
Sveriges arbetsgivareförening med instämmande av Handelns arbetsgivare organisation och Sveriges verkstadsförening uttalar:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
124
Särskilt i bristämnena är det ytterst angeläget att skilda rationaliseringsåtgär-
der som kan bidraga till att minska åtgången på lärare och lokaler prövas. Det
gäller bl. a. tvåskifts- samt treterminsundervisning liksom ett rikligare utnytt
jande av pedagogiska hjälpmedel. Med hänsyn till bl. a. bristen på akademiska
lärare vill föreningen också understryka vikten av att det inför den förestående
utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet noga överväges om man kan och
bör bibehålla nuvarande normer och proportioner i fråga om fördelningen mellan
undervisning och forskning.
SACO
finner att en övergång från två till tre terminer inte kan öka kapacitets-
utnyttjandet på ett avgörande sätt med hänsyn till att undervisning och tenta
mina numera i stor utsträckning påbörjas i mitten av augusti och pågår till mit
ten av juni.
TCO
anser däremot, att frågan om att införa tvåskifts- eller treterminsutbild-
ning i syfte att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler efter erforder
liga utredningar kan vinna en positiv lösning. Bland andra betydelsefulla åt
gärder, som kan minska det relativa behovet av lärare och lokaler, föreslår TCO
införande av AV-hjälpmedel, programmerad undervisning etc. TCO anser även,
att möjligheter till gemensam utbildning med de övriga nordiska länderna bör
uppmärksammas.
Centerns ungdomsförbund
och
Centerns studentförbund
är inte beredda att
tillstyrka förslaget. Organisationen framhåller följande.
Den tid — främst under sommaren — som lokalerna nu ej utnyttjas, bör istäl
let reserveras för en mer omfattande och regelbunden fortbildning av olika aka
demikergrupper, inte minst lärare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Decentraliserad utbildning på ett- och tvåbetygs
nivå samt korrespondensundervisning
Universitetskanslern
anför följande i fråga om decentraliserad utbildning.
Beträffande upprättande av universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning
i bristämnena samt utvidgning av den decentraliserade akademiska utbildningen
på lågstadiet anser jag i likhet med bl. a. de historisk-filosofiska och språkveten
skapliga sektionerna vid universitetet i Uppsala och humanistiska fakulteten vid
universitetet i Stockholm, att dessa frågor påfordrar en närmare undersökning,
icke minst såvitt angår universitetens medverkan. Beträffande de naturveten
skapliga laborationsämnena torde vissa speciella problem uppstå i samband med
en decentralisering; pågående undersökningar om möjligheten att anordna 2-
betygsundervisning i fysik och kemi i Örebro och Linköping tyder på att kost
naden per elev kommer att bli mycket hög om laborationsundervisningen helt
skall decentraliseras. Jag finner emellertid förslaget vara så viktigt med hänsyn
till den rådande svåra bristen på lärare i framför allt naturvetenskapliga ämnen
att en närmare utredning om möjligheterna att decentralisera 1- och 2-betygs-
undervisningen bör göras. Därvid bör övervägas bl. a. hur administrationen av
denna utbildningsverksamhet skall ske, i vilka former universitetens medverkan
är nödvändig eller lämplig samt på vad sätt universiteten skall ha ansvar för verksamheten.
Även
skolöverstyrelsen
förordar en utbyggnad av den decentraliserade akade
miska utbildningen. Överstyrelsen anför bl. a.
I sammanhanget bör påpekas att en till kvällstid förlagd och genomförd aka demisk utbildning kan avsevärt öka utbildningskapaciteten vid universiteten i storstäderna utan att kräva däremot proportionella kostnadsökningar. Det finns sannolikt även ett icke obetydligt antal akademiska lärare i karriären som skulle föredraga att få forska under dagtid och undervisa under kvällstid.
Arbetsmarknadsstyrelsen
yttrar:
Vid utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet är givetvis snabba åtgär der av nöden. Förslagen om decentralisering av undervisningen och skapandet av universitetsfilialer, bör realiseras snarast. Nödvändigheten av att med snabba åtgärder lösa den nuvarande krisen i det högre undervisningsväsendet får dock inte medföra att man enbart stannar för lösningar som huvudsakligen är av värde på kort sikt eller medför en kvalitativ försämring av undervisningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalar:
Det synes vara en riktig tanke att kraftigt utvidga den så kallade decentrali serade akademiska utbildningen på 1- och 2-betygsnivån. Sådan utbildning har med av allt att döma gott resultat under senare tid bedrivits i bland annat Västerås.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
finner däremot upprättande av universitets
filialer närmast vara en nödlösning för att under kortare tid råda bot på en brist situation.
Statskontoret
framhåller bl. a. följande.
På ett stort antal orter bedrivs idag en folkbildningsverksamhet på akademisk nivå. I många fall torde avsaknaden på dessa orter av lärare i vissa ämnen hindra en utbyggnad av denna utbildning. En förutsättning för att denna lokala aka demiska utbildningsverksamhet skall kunna utökas är att lärare genom någon central instans kan ställas till förfogande. Det av statskontoret föreslagna nya administrativa ämbetsverket för universitetsväsendet torde vara mest lämpat att handlägga ärenden av detta slag. Detta ämbetsverk bör, om det ges upp gifter inom den lokala akademiska utbildningsverksamheten, även åläggas att ha tillsyn över denna utbildning.
SFS
anför: Decentraliserad akademisk undervisning meddelas för närvarande på ett fler tal orter i landet och trots att några större erfarenheter icke kunnat göras inom organisationen anser SFS det motiverat, att en utbyggnad av denna verksamhet tills vidare anordnas. Enligt SFS:s förmenande bör dock dessa undervisnings former betraktas som åtgärder för att övergångsvis bemöta en akut bristsitua tion. På lång sikt måste riktmärket vara att undervisningen meddelas vid de akademiska lärosätena. Vid planeringen av decentraliserad undervisning bör man inrikta sig på att inte sprida denna till ett allt för stort antal orter. I första hand
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
125
126
bör enligt SFS:s mening ämnena matematik, fysik och kemi ifrågakomma. Det
torde vara obestridligt, att man genom detta slag av utbildning kan lösa den
mest akuta lärarbristen vid olika skolformer.
En förutsättning för att SFS skall tillstyrka en decentralisering av den akade
miska undervisningen, som bör inriktas på ett- och tvåbetygsnivån, är emeller
tid att universiteten utövar överinseende. Kursfordringarna måste således vara
desamma som vid universiteten, och examinationen måste ske av akademiska
lärare med kompetens för och erfarenhet av detta. Särskild uppmärksamhet bör
enligt SFS:s mening läggas på ansvaret för undervisningens kvalitet.
Av betydelse i detta sammanhang anser SFS det vara, att den decentraliserade
undervisningen jämställes med den som meddelas vid universiteten. Det är även
av stor betydelse, att undervisningen vinner de studerandes fulla förtroende.
Av bl. a. dessa anledningar finner SFS det önskvärt, att de studerandekategorier
som det här blir fråga om får samma förmåner, som övriga studerande vid univer
sitet och högskolor.
TCO framhåller huvudsakligen följande.
Det framstår som särskilt önskvärt att tillgången till högre utbildning i möj
ligaste mån erhåller en ökad geografisk spridning. Förutom många andra skäl
talar härför det ständigt växande behovet av vidareutbildning, som omfattar
stora grupper tjänstemän. Det gäller bl. a. att tillgodose det förnyelsebehov, som
uppkommer ett antal år efter examinationen och den vidareutbildning som leder
fram till en högre examen. Utbildningssamhället måste även kunna karakterise
ras som »vidareutbildningssamhället» även av den anledningen att många av de
yrkesverksamma i framtiden får sämre utbildningsgrund än de nya som träder
ut i yrkeslivet. Totalt sett kan man alltså här förutse att stora krav kommer
att ställas på statsmakterna, folkbildningsorganisationerna m. fl. I det komman
de planeringsarbetet för vidareutbildning på högskolenivå bör närmare under
sökas möjligheten att lokalt införa regelbundna studievägar för vidareutbildning,
att utnyttja »tredjeterminen» vid utbildningsanstalterna och att pröva andra
vägar, exempelvis kombinationer med korrespondensundervisning och handledda
seminarier. Av stor betydelse i sammanhanget är de studiesociala anordningarna
för dem som vidareutbildas. Förutom att de generella formerna av studiesocialt
stöd i princip även bör avse vidareutbildningen bör man för exempelvis s. k.
decentraliserad akademisk utbildning överväga särskilda stödformer med hänsyn
till resekostnader etc. Det är önskvärt att man på detta och andra sätt verkar
för tillkomsten av attraktiva regionala studieorter och minskar belastningen på
universitetsstäderna. Den fackutbildning på högre nivå (decentraliserad akade
misk undervisning etc.), som bedrivs av folkbildningsorganisationerna, bör byg
gas ut och erhålla statligt stöd. Som exempel kan även nämnas att den av TBV
anordnade företagsekonomiska utbildningen, som bygger på handelsgymnasium,
studieåret 1961/62 samlade 577 deltagare och att verksamheten bör kunna vä
sentligt utvidgas.
Samverkande bildning sförbunden och Institutet för tekniska kurser (ITK-
skolan) förordar en utvidgad decentralisation. ITK-skolan finner det viktigt att
man tager tillvara alla möjligheter att skapa nya centra för universitetsinstitutio
ner utanför de nuvarande universiteten, såväl på grund av att bostadsproblemen
där lättare löses som därför att en utbildningsanstalt inte utan våda för effek
tiviteten bör ökas över en viss gräns.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
127
SACO anser däremot, att alla möjligheter bör tillvaratagas att bygga ut be fintliga universitet och högskolor inklusive Umeå, och avstyrker bestämt en ut spridning av olika högskoleenheter på flera orter.
Kritiska synpunkter mot en vidgad decentraliserad akademisk undervisning framföres även av statens tekniska forskningsråd och Arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstads förening.
Statens tekniska forskningsråd anför i huvudsak följande.
Rådet vill kraftigt betona vikten av att högre utbildning måste ske i en miljö där undervisningen ständigt håller kontakt med avancerad forskning. Detta innebär att även ett temporärt reducerande av forskningens relativa andel i akti viteten vid akademiska lärosäten i allmänhet måste påräknas medföra allvarliga konsekvenser i kvaliteten i den meddelade utbildningen. Samtidigt med en kraf tig upprustning av utbildningsresurserna måste därför gå en adekvat upprust ning av forskningsresurserna vid de berörda institutionerna. Dessa nya forsk ningsresurser bör, t. ex. genom anslag från forskningsråd, i betydande utsträck ning kunna kanaliseras mot praktiska problems lösande. Härigenom uppnås ett samspel som kan lämna väsentliga bidrag till att de studerande får en högklassig, aktuell och på viktiga frågeställningar inriktad utbildning.
Sett mot denna bakgrund kan icke några enklare utbildningsvägar rekommen deras för sagda områden. Å andra sidan får betydelsen av »arbete i akademisk miljö» icke stå som ett sakrosankt begrepp utan bör bedömas från fall till fall. Sålunda kan säkerligen exempelvis blivande adjunkter för de tekniska gymna sierna även utbildas regionalt blott de under utbildningstiden får lärare av till räcklig kapacitet.
Arbetsgivareföreningen framhåller:
Visserligen kan decentraliseringen i en del fall vara berättigad bl. a. med hän syn till möjligheterna att åtminstone provisoriskt utnyttja redan tillgängliga lokaler. Det finns emellertid skäl ifrågasätta om en decentralisering bidrager till att förbättra lärarsituationen i bristämnena. Då i allmänhet vissa delar av under visningen torde få bestridas med lärare som kommer resande från universitets orterna föreligger risk för att tillgängliga lärarresurser utnyttjas på ett föga rationellt sätt.
Statskontoret anser, att möjligheterna att genom korrespondensundervisning öka utbildningskapaciteten på de tekniska och ekonomiska områdena snarast borde undersökas och framhåller, att i utlandet, främst i Sovjet, USA och Ka nada, en mycket stor del av civilingenjörerna med gott resultat utbildas per korrespondens.
Iiermods korrespondensinstitut och Nordiska korrespondensinstitutet framhål ler korrespondensmetodens fördelar och förklarar sig beredda att medverka till ökat användande av denna form av akademisk undervisning.
Iiermods anför bl. a.:
Metodens fördelar är uppenbara, när det gäller att rationellt utnyttja tillgäng ligt antal utbildade akademiska lärare. Korrespondensstudierna bedrives enskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
128
av andra kategorier än dem som deltar i den reguljära universitetsundervisning
en, utan att dessa studerande under de egentliga korrespondensstudierna behöver
bevista någon muntlig undervisning vid universitet eller högskola. Då universi
tetslärare med utnyttjande av sina erfarenheter av muntlig undervisning ut
arbetar vägledningar i kurslitteraturen i form av brevkurser och undervisar ge
nom att granska de lösningar som insänds av eleverna efter varje genomgånget
kursbrev, får varje lärare ett väsentligt större antal elever än vid konventionell
undervisning.
Att behovet av lokaler är mindre än vid andra utvidgningar av universitets
undervisning, är en självklar följd av att korrespondensmetoden används. Det
torde visserligen vara ofrånkomligt, att elever, som genomgått korrespondens
delen av en akademisk kurs, samlas till en kortare muntlig kurs som förberedelse
för tentamen och för tillgodoseende av vissa moment i undervisningen, som inte
kan meddelas per korrespondens, t. ex. laborationer, men denna muntliga under
visning kan begränsas till tiden, och dessutom kan kurserna förläggas till annan
tid än »ordinarie» terminstid.
Gruppens förslag till decentraliserade akademiska kurser kan med fördel före
nas med korrespondensmetoden. Därvid kan en avsevärd vinst nås i fråga om
användningen av lärare. Då den egentliga undervisningen lämnas i kursbreven,
kan i stället för undervisning i vanlig bemärkelse handledning meddelas. Denna
handledning ställer inte så stora krav på lärares ämnesteoretiska utbildning som
vanlig direktundervisning, varför också andra än docentkompetenta lärare, uni
versitetslektorer eller motsvarande kan utnyttjas. Metoden öppnar alltså möj
lighet till en breddad rekrytering av lärare.
Studentbostadsproblemet
Ordnandet av studenternas bostadsfråga anses av remissinstanserna vara
utomordentligt betydelsefullt. Åtskilliga myndigheter anser svårigheterna på
bostadsmarknaden så stora att redan på grund härav en decentralisering av
undervisningen eller tillkomsten av nya universitetsorter måste komma till stånd.
Bostadsstyrelsen anför:
Tillgången på goda studentbostäder på de nuvarande universitetsorterna är
synnerligen otillfredsställande. Trots möjligheterna att erhålla statliga lån på
mycket gynnsamma villkor till finansieringen byggs inte nya studentbostäder i
tillnärmelsevis den utsträckning som skulle behövas. Så långt styrelsen har sig
bekant är icke heller planerings- och projekteringsläget sådant att produktionen
— vid den ökning av studentantalet som kan förväntas — inom överskådlig tid
kan bringas upp till en tillräcklig nivå. Detta gäller framför allt i huvudstads-
området. Tillgången på goda, i förhållande till utbildningsanstalten välbelägna
bostäder för studenterna synes vara en grundläggande förutsättning för att nå en
effekti visering av den högre utbildningen. Därför måste situationen på nämnda
orter bedömas så allvarlig att frågan om icke ökningen av utbildningskapaciteten
bör åstadkommas genom tillskapande av högre läroanstalter på andra orter sna
rast bör bli föremål för prövning från statsmakternas sida.
I sina anvisningar till kungörelsen 1962: 537 om bostadslån har bostadsstyrel
sen beträffande långivningen till studentbostäder bl. a. meddelat följande.
Det åligger kårortens centrala studentorganisation (kårortsorganet) att be
döma det framtida behovet av studentbostäder och att kontinuerligt följa pla-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
129
neringen och projekteringen av byggnadsföretag avsedda att inrymma sådana
bostäder. Uppgifter i angivna hänseende skall tillställas dels vederbörande kom
mun för beaktande vid dess planering av bostadsbyggandet och dels länsbostads
nämnden.
Enligt bostadsstyrelsens mening bör sålunda planeringen av studentbostads
byggandet — liksom planeringen av bostadsbyggandet i övrigt — primärt vara
en fråga på det lokala planet. Respektive kårortsorgan bör i samråd med kom
munen utarbeta en långsiktig plan för denna produktion. Studentbostadsbyggan
det bör utgöra en del av de kommunala bostadsbyggnadsprogram som i första
hand alla kommuner med över 10 000 invånare skall uppgöra enligt kungörelsen
1962: 655. Uppgifterna om planerat studentbostadsbyggande i dessa program
bör kunna centralt sammanställas och jämföras med föreliggande planer be
träffande universitetsutbyggnaden. Härigenom kan erhållas en utgångspunkt för
initiativ avsedda att aktivera den lokala planeringen.
Byggnadsstyrelsen framhåller i huvudsak följande.
Beträffande studentbostadsproduktionen vill byggnadsstyrelsen instämma i
uttalandet att en universitetsplanering synkroniserad med planering av sådana
bostäder är en åtgärd av stor betydelse. I enlighet med vad gruppen anfört synes
det därvid i första hand böra ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med
byggnadsstyrelsen respektive bostadsbyggnadsorgan handha den långsiktiga pla
neringen av denna produktion.
Det kan i detta sammanhang finnas anledning erinra om att en ökning av ut-
byggnadsprogrammet för universitet och högskolor ställer samhällsplanerings-
problem, vilka de berörda kommunerna med nödvändighet måste beredas möj
lighet att i god tid angripa.
Länsstyrelsen i TJppsala län anför i huvudsak följande rörande studentbostads
situationen i Uppsala.
Stadens beredvillighet att medverka vid tillskapandet av bostäder för de stu
denter som välja att förlägga sina akademiska studier i Uppsala har medfört,
att staden intager tätpositionen i vad det gäller speciella studentbostäder. Där
för torde man också kunna räkna med att de bostadsproblem, som den väntade
ökningen av antalet studerande givetvis måste medföra, skall kunna på ett till
fredsställande sätt lösas. I detta sammanhang torde emellertid böra uppmärk
sammas, att ett i det närmaste fördubblat studentantal kraftigt återverkar på
stadens folkmängd i övrigt. Behovet av olika serviccanordningar m. m. ökar bl. a.
betydligt. Här anmäler sig ett lokal- och bostadsproblem, vars lösning kan bli
svårfunnen.
Stadsfullmäktige i Lund anför under åberopande av stadens drätselkammare
och stadsbyggnadsdirektör följande beträffande studentbostadssituationen i
Lund.
Den nu pågående och närmast förestående produktionen av studentbostäder
är lokaliserad till stadens södra och västra delar. Därnäst kommer ett större
projekt i stadens norra del. Önskemål har framförts bl. a. från universitetshåll
om en lokalisering av ytterligare områden i så god anslutning som möjligt till
universitetets och högskolans utbyggnadsriktningar, vilket skulle kunna minska
kravet på parkeringsytor inom institutionernas grannskap. Från stadens sida
har upprepade gånger pekats på önskvärdheten av att det i stadens generalplan
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
130
för studentbostäder disponerade området norr om Tunavägen tillhörande den
ecklesiastika marken kan tagas i bruk för studentbostäder. Denna fråga är desto
mer angelägen som den tidigare inom Sofieberg planerade studentbostadsbebyg
gelsen med hänsyn till Tunaområdets delvis hårda exploatering kan ifrågasättas.
En framtida fördubbling av studentantalet i staden kommer att ställa utom
ordentligt stora krav på bostadsproduktionen även indirekt genom tillströmning
en till staden av högkvalificerade lärarkrafter och genom näringslivets och ser
vicenäringarnas stora tillväxt.
Stadsfvllmäktige i Göteborg framhåller under åberopande av stadens statis
tiska kontor beträffande studentbostadssituationen i Göteborg bl. a. följande.
Man får räkna med en kraftig utbyggnad av antalet studentbostäder för att
klara studentbostadsfrågan. Tillgängligt antal rum i öppna marknaden kan för
väntas minska relativt kraftigt under 1960- och 70-talen som en följd av den
sanering, som kommer att äga rum i Göteborgs centrala områden. Ett student
antal om 15 000 studenter i Göteborg i början på 1970-talet innebär, att man
utöver nu befintliga studentbostäder samt redan planerade studentbostäder kan
räkna med ett behov av ytterligare minst 5 000 rumsenheter. Därest icke av
ståndet mellan studentbostaden och institutionerna skall bli alltför stort, torde
stora svårigheter föreligga att få fram erforderliga markresurser för en dylik ut
byggnad.
Överståthållarämbetet yttrar bl. a. följande.
De studerandes bostadssituation är redan i många fall prekär, särskilt i Stock
holm. De enskilda studenterna ha ofta stora svårigheter att över huvud taget få
ett hyresrum, kvaliteten på rummen är stundom undermålig och hyrorna äro ej
sällan oskäligt höga. Därtill kommer, speciellt i Stockholm, de många gånger
långa avstånden till undervisningslokalerna, avstånd, som kunna kräva alltför
långa restider. Sådana svårigheter göra ofta arbetet onödigt pressande. Ett ange
läget krav måste vara, att statsmakterna vid varje utbyggnad av den högre
undervisningen på alla utbildningsorter tillse att de studerande beredas godtag
bara bostäder till rimliga hyror och inom rimliga avstånd från vederbörande
undervisningslokaler. Med hänsyn till det exeptionellt svåra bostadsläget i Stock
holm torde en omfattande decentralisering av den högre undervisningen i fram
tiden bli erforderlig.
Stockholms stadskollegium framhåller under åberopande av föredragande bor
garråd följande beträffande studentbostadsproblemet i Stockholm.
Nödvändigheten av en lokal decentralisering framförallt av nya utbildnings
institutioner har framhållits i både fastighetsnämndens och drätselnämndens
yttranden. En bidragande orsak till dess ståndpunkstaganden är, att utbyggna
den av olika undervisningsinstitutioner också måste synkroniseras med plane
ring av studentbostadsproduktionen. Denna fråga har icke närmare berörts i den
remitterade promemorian. Från Stockholms stads sida bör dock understrykas,
att vid bedömanden av lokaliseringen av den akademiska undervisningens ut
byggnad vederbörlig hänsyn måste tagas till de svårigheter, som föreligger att
ordna studentbostadsfrågorna i stor-stockholmsområdet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför huvudsakligen följande rörande stu
dentbostadssituationen i Umeå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
131
Såsom planeringsgruppen påvisat, föreligger det ett starkt behov av en bety dande ökning av kapaciteten på det högre utbildningsväsendets område. Kapaci tetsökningen bör genomföras snarast möjligt. Länsstyrelsen anser att en betyd ligt större del av ökningen än vad som föreslagits i promemorian bör falla på Umeå. Såsom stadsfullmäktige framhållit, kan staden utan svårighet mottaga ytterligare studenter, om studentbostadsplaneringcn i god tid samordnas med universitetsplaneringen. Välplacerad mark för bostäder och institutioner finnes tillgänglig och brist på arbetskraft råder ej. Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av utbyggnaden i Umeå synes sålunda vara goda.
Nödvändigheten av att studentbostadsbyggandet samordnas med universite tens planering betonas av SFS, Centerns ungdomsförbund och Centerns student förbund samt Kooperativa förbundet. SFS yttrar huvudsakligen följande.
Det synes realistiskt att räkna med att nettotillskottet av studenter i fort sättningen nästan uteslutande kommer att vara hänvisade till nyproducerade studentbostäder, vilket understryker önskvärdheten av kraftiga insatser på stu- dentbostadsproduktionsområdet. SFS hälsar med tillfredsställelse förslaget om en planering av studentbostadsbyggandet, som i framtiden kommer att administre ras av studenterna själva. Planeringen av studentbostadsbyggandet avses syn kroniserad med universitetens planering och organisationen finner ett realise rande av detta förslag vara en nödvändig förutsättning för att icke bristande tillgång på studentbostäder skall utgöra en de facto-spärr, vilken inte skulle ge någon som helst garanti för att de mest studielämpade kommer till universitet och högskolor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Yrkesvägledning och studierådg i vning
P-gruppens förslag till åtgärder för kanalisering av de studerande till ur brist synpunkt lämpliga akademiska områden genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna och genom intensifierad och förbättrad studie rådgivning vid universitet och högskolor vinner stor anslutning.
Universitetskanslern vill — liksom de av honom hörda remissinstanserna — starkt betona betydelsen av att här ifrågavarande åtgärder verkställs.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
De olika förslag som utredningen framlägger om en förbättrad och mera inten siv yrkesvägledning vill styrelsen starkt understryka. Genom yrkesvägledningen medverkar arbetsmarknadsmyndigheterna till en från arbetsmarknadssynpunkt lämplig fördelning av ungdomar på olika utbildningsvägar. Information om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden måste ingå som ett led i den infor mation ungdomarna bör erhålla inför val av olika ämnen, linjer och grenar allt ifrån grundskolan, genom gymnasiet och vid universiteten. De resurser, som hittills stått till yrkesvägledningens förfogande, är trots den förstärkning av de personella resurser, som ägt rum under senare år inte tillfyllest för att bl. a. i gymnasiet ge eleverna en tillfredsställande orientering och vägledning. De ytter ligare insatser från yrkesvägledningens sida, som är nödvändiga i gymnasiet med hänsyn till ovan berörda tillströmningstcndenser till universiteten, förutsätter
132
utöver förstärkta personella resurser även ett väsentligt ökat antal lektionstim mar och vidgade möjligheter till enskild vägledning.
Samtidigt anser styrelsen i likhet med utredningen, att yrkesvägledningen och studierådgivningen vid universiteten behöver intensifieras. Studenterna behöver hjälp med planläggning av studierna och orientering om platsmöjligheter och arbetsmarknadsförhållanden i övrigt. De resurser som f. n. står till förfogande är emellertid ytterst begränsade.
I detta sammanhang vill styrelsen tillstyrka att medel ställs till förfogande för olika undersökningsprojekt, som syftar till att närmare klargöra de olika mekanismer som påverkar yrkesvalstendenserna hos ungdomarna. Önskvärt är vidare att närmare undersöka orsakerna till studieavbrott och klargöra till vilka yrken eller utbildningsvägar personer, som avbrutit sina studier utan examen, söker sig.
Skolöverstyrelsen framhåller:
Det är viktigt att yrkesvägledningen i gymnasiet är korrekt och effektiv. Den skall emellertid inte vara styrande i annan mån än som kan bli följden av redo visade fakta om arbetsmarknadsläget. Med den inskränkningen kommer skolan att inom ramen för vissa resurser på allt sätt bidraga till en lämplig fördelning av de studerande på akademisk och annan postgymnasial utbildning. Det må tilläggas att undersökningar givit vid handen att gymnasisterna vill ha studie rådgivningen kompletterad med psykotekniska prov.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning understryker betydelsen av en vidgad yrkesvägledning såväl inom grundskolan som gymnasiet.
Gymnasieutredningen finner en intensifierad studierådgivning och yrkesväg ledning i gymnasierna angelägen. Men man får enligt utredningen inte hysa någon övertro på yrkesvägledningens möjligheter att ensam påverka ungdomar nas inriktning. Dess framgång beror på åtgärderna på högskolestadiet och inom det övriga postgymnasiala utbildningsområdet ävensom på arbetsmarknadsför- hållandena.
SFS yttrar:
SFS har vid upprepade tillfällen understrukit vikten av en förbättrad yrkes vägledning, varigenom individens önskemål om vidareutbildning på ett smidigt sätt kan bringas i överensstämmelse med behovet av kvalificerad arbetskraft inom skilda sektorer. Yrkesvägledningen måste sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt och basera sig på en realistisk redovisning av det förväntade arbets marknadsläget inom olika yrkesområden. SFS vill i sammanhanget även fram hålla önskvärdheten av att upplysning rörande studiegången vid olika utbild ningslinjer meddelas gymnasister.
Det viktiga led för arbetsmarknadspolitiken i dess helhet som yrkesvägledning och studierådgivning utgör måste enligt SFS:s uppfattning ges en kraftig och omedelbar förstärkning, vari även bör inbegripas forskning på området. SFS anser, att dessa frågor bör ägnas en sådan uppmärksamhet, att de redan under instundande vår bör bli föremål för närmare utredning inom eller utanför kom mittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna (KNUFF). Enligt SFS:s mening bör även studierådgivningen och annan kurativ verksamhet vid universitet och högskolor bli föremål för behandling inom den föreslagna utred ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
133
Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivare organisation och Sveriges verkstadsförening förordar en utbyggnad av den prog- nostiskt inriktade yrkesvägledningen. Föreningen anför i huvudsak följande.
En prognostiskt inriktad yrkesvägledning bör bli det främsta korrektivet mot de risker, som för den enskilde är förenade med att välja en utbildning som sam hället inte kan garantera att vederbörande kan utnyttja inom på förhand ut stakade gränser.
Prognosverksamheten skulle vidare bli av betydelse, när det gäller de mera långsiktiga åtgärderna för att i tid möta förändringar i fråga om tillströmningen till de skilda akademiska utbildningslinjerna. Däremot skulle prognosverksam heten förlora en av sina hittills viktigaste uppgifter, nämligen att ligga till grund för fixeringen av maximiantalet intagningsplatser på skilda utbildningsområden.
LO framhåller nödvändigheten av att större resurser ges till arbetsmarknads styrelsens prognossektion för att denna skall kunna funktionera på önskvärt sätt.
LO yttrar bl. a.:
För såväl yrkesvägledningen på det gymnasiala stadiet som för utbyggandet är det av vikt att så säkra prognoser som möjligt kommer till utförande. Härvid bör nämnas att AMS prognossektioner ännu har allt för knappa resurser att klara de långtgående kraven som ställts. Skall sektionen kunna klara inte bara prognoserna för studenternas arbetsmarknad och därvid kunna ge vägledning för gymnasiets utbyggnad och akademikerutbildningen utan också de önskemål rörande prognoser för de traditionella manuella yrkena och yrkesskolornas ut byggande krävs väsentligen större resurser.
TCO anför följande.
TCO vill framhålla, att yrkesvägledningen måste erhålla en kraftig förstärk ning av sina resurser, att en mera aktiv yrkesrådgivning bör komma till stånd och att anlagsprövning på olika åldersnivåer successivt bör utvecklas till ett nor malt hjälpmedel i yrkesvägledningsarbetet. En förstärkning av denna verksam het är särskilt angelägen i de allmänna gymnasierna. Vidare erfordras en mål medveten politik i fråga om de högre fackutbildningsvägarna samt utbyggnad av de studiesociala åtgärderna på sådant sätt att dessa icke hindrar en eftersträ vansvärd avlänkning från de fria fakulteterna. Stor vikt måste även fästas vid att tjänstemannaförmedlingen erhåller en sådan ytterligare förstärkning av sina resurser, som möjliggör en aktiv insats i förmedlingsarbetet för personer med kvalificerad utbildning. De av utredningen skisserade åtgärderna i fråga om praktikplatser åt gymnasister och studenter m. m. bedömer TCO såsom intres santa och användbara uppslag, vilka bör kunna utformas till konkreta förslag och föras ut genom tjänstemannaförmedlingens försorg.
Även SACO anser, att studierådgivning och yrkesvägledning ytterligare bör utbyggas.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Meritkomplettering
Universitetskanslern anser, att det borde undersökas i vad mån de nyligen ändrade bestämmelserna angående intagning till medicinska studier påverkat situationen.
134
Gymnasieutredningen delar uppfattningen, att den akademiska meritkomplet teringen bör minskas så långt det överhuvud är möjligt. Gymnasieutredningen får anledning återkomma till denna fråga i sitt huvudbetänkande om gymnasie utbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför i huvudsak följande.
Spärrarna för tillträde till vissa utbildningslinjer befordrar kompletterings system, vilka medför kostnadskrävande studieomvägar. Dyrbara studieplatser vid icke spärrade utbildningsvägar beläggs av komplettander till förfång för undervisningen åt övriga utbildningssökande. Dessa skadeverkningar blir de samma i vilken form eller på vilken nivå spärrarna sätts in, vare sig dessa tar sig uttryck i betygskrav, genomgång av vissa kurser osv. Ända ner i gymnasiet har effekten av spärrarna yttrat sig genom frivillig kvarsittning; med oekono misk studieförlängning och försening av utsläppet på arbetsmarknaden av kva lificerad arbetskraft.
Öv er ståthållarämbetet anför i huvudsak följande med anledning av Stock holms stadskollegiums yttrande, där stadens skoldirektion bl. a. behandlat frågan om frivillig kvarsittning i gymnasiet.
En följd av konkurrensen är en ökande tendens till frivillig kvarsittning i gym nasiets högsta ringar. Överståthållarämbetet vill understryka de olägenheter så dan kvarsittning kan medföra, därest den får stor utbredning. I skoldirektionens yttrande upplyses, att innevarande läsår vid några skolor de frivilliga kvarsittar- nas andel i de högsta ringarna överstiger
10
procent av hela elevantalet. Vid ett
läroverk har man till följd av den stora kvarsittningsfrekvensen nödgats skapa en ny klass, och vid andra skolor ha avgångsklasserna blivit besvärande stora. Det får anses angeläget att för framtiden genom olika åtgärder förhindra, att den ändock ansträngda gymnasieorganisationen åsamkas ökade kostnader och svårigheter genom sådan frivillig kvarsittning.
Meritkompletteringen vid universitet och högskolor medför problem av lik artat slag. Vidare bör beaktas, att sådan meritkomplettering medför vanskliga bedömningsfrågor, då det gäller jämförelse med sökande, vilka med stöd enbart av goda betyg i studentexamen konkurrera om inträde på spärrad utbildnings linje. Å andra sidan är det önskvärt, att personer, som på grund av särskilda orsaker — sjukdom, försenad mognadsprocess, dåliga hemförhållanden och dy likt — inte kunnat göra sig själva rättsvisa i gymnasiet eller studentexamen, få möjligheter att i efterhand meritera sig. Utan att gå in på närmare förslag till lösning vill överståthållarämbetet hänvisa till vad skoldirektionen anfört på denna punkt.
SFS anför:
SFS har i en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1961 hem ställt om en allmän översyn och koordination av gällande bestämmelser rörande antagning till spärrade högre utbildningsanstalter samt en ingående prövning av de olika meriteringsgrundernas prognostiska värde. Mot bakgrund av den för väntade ökade tillströmningen till spärrade utbildningslinjer vinner detta krav i tyngd. Det måste ur samhällets synpunkt vara angeläget, att urvalsinstrumen tet är så konstruerat, att det tillvaratar de sökande som uppvisar den bästa studie- och yrkeslämpligheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
135
Under de senaste åren har intagningsbestämmelserna till flera utbildnings- vägar justerats därhän att värdet av akademisk komplettering reducerats. SFS har ställt sig positiv till denna utveckling och finner, att intagningsbestämmel serna till i första hand tandläkare och gymnastikdirektörer bör ändras i samma riktning. De kompletteringar som sker bör ytterligare begränsas till sådana äm nen som har ett direkt värde för den fortsatta utbildningen och den framtida yrkesverksamheten.
SACO uttalar:
En fortsatt minskning av den akademiska meritkompletteringen är önskvärd. Särskilt gäller detta för intagning vid veterinär-, skogs- och lantbrukshögskolorna samt vid gymnastiska centralinstitutet. Samtliga dessa utbildningsanstalter har hittills karakteriserats av ett relativt begränsat antal platser och oinskränkta möjligheter till akademisk betygskomplettering. Detta har lett till en abnormt stor betygskomplettering före inträdet. Vid skogshögskolan är detta särskilt markant, där, enligt en undersökning som gjorts inom SACO, 33 av 36 antagna höstterminen 1962 hade akademisk betygsmeritering. I genomsnitt hade de som kompletterat över 6 akademiska betyg, d. v. s. en fullständig fil. kand.
Även Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner de konsekvenser, som det spärrade intaget till vissa utbildningsvägar föranleder, otillfredsställande. Förbundet yttrar bl. a.
Behovet av rationalisering inom det högre utbildningsväsendet genom åtgär der som syftar till att öka den relativa kapaciteten hos lärare och lokaler har understrukits i P-gruppens promemoria. Till denna rationalisering bör fogas åt gärder som ökar de nuvarande spärrarnas selektiva förmåga. De är nämligen för närvarande ofta utformade på ett sätt som minskar deras möjligheter att förutsäga det troliga studieutfallet för olika individer. En förbättring i detta av seende skulle öka den relativa kapaciteten, eftersom studiemisslyckandena skulle minska och alltså examinationsprocenten öka.
Svenska bankföreningen pekar på de konsekvenser, som meritkompletteringen medför för handelshögskolornas del. Föreningen anför bl. a. följande.
Med hänsyn till det stora antalet inträdessökande och det begränsade antalet nybörjarplatser måste en mycket sträng sovring företas bland de inträdessökan de. Denna sovring sker för närvarande så gott som helt med hänsyn till student betygen, och följden har blivit mycket höga betygskrav för inträde — motsva rande närmare »a» i medelbetyg i studentexamen. De som kommer in på han delshögskolorna blir därför så gott som uteslutande de speciellt studiebegåvade, medan ingen eller i varje fall ringa hänsyn kan tas till den praktiska begåvning och de praktiska meriter som är av särskild betydelse även för högre studier i företagsekonomiska ämnen. Vad man i bankerna liksom inom näringslivet i övrigt har speciell användning för, är personal med kommersiell och organisatorisk begåvning som fått tillfälle att komplettera sina praktiska insikter med en teo retisk utbildning. Handelshögskolorna synes i detta hänseende på grund av principerna för intagningsprövningen ha blivit av mindre värde för näringslivets rekrytering av personal än vad fallet var tidigare, då intagningen var väsentligt friare.
Då det uppenbarligen icke är möjligt att inom överskådlig tid öka handels
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
136
högskolornas utbildningskapacitet i så stor utsträckning att man når en balans
mellan tillgång och efterfrågan, vill bankföreningen därför ifrågasätta om icke
den rätt ensidiga hänsynen till studentbetygen vid intagningsprövningen borde
ersättas med normer som i större utsträckning även tar hänsyn till mera prak
tiska meriter hos de inträdessökande.
De olägenheter som följer av inträdesspärren vid handelshögskolorna i dess
nuvarande utformning kan näppeligen avhjälpas genom den i den remitterade
promemorian rekommenderade — i och för sig önskvärda — omläggningen av
den samhällsvetenskapliga utbildningen vid de »fria» universiteten. Om man i
ökad utsträckning inriktar denna utbildning på sådana företagsekonomiska äm
nen som tar sikte på en verksamhet inom näringslivet kan man visserligen där
igenom medverka till att öka rekryteringsbasen för företagen i fråga om akade
miskt utbildad personal. Men man får då den rätt orimliga konsekvensen att
de teoretiskt mest begåvade studenterna tas in i handelshögskolorna, medan de
studenter som icke har tillräckliga studentbetyg för att passera spärren i han
delshögskolorna men kanske i stället har mycket goda praktiska meriter får
skaffa sig sin teoretiska utbildning vid de »fria» universiteten. Det omvända
systemet — att de mera praktiska begåvningarna sökte sig till handelshögsko
lorna och de mera teoretiskt lagda till universiteten — skulle naturligtvis i och
för sig vara rimligare och ändamålsenligare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Spärrade utbildningslinjer
Allmänt om ökningen av kapaciteten vid
spärrade utbildningslinjer
Flertalet remissinstanser delar P-gruppens uppfattning om nödvändigheten
av en betydande ökning av de spärrade utbildningslinjernas kapacitet. Somliga
remissinstanser vill gå längre än P-gruppen i denna utbyggnad medan ett mindre
antal uttrycker tveksamhet på vissa punkter.
I princip tillstyrker bl. a. följande remissinstanser P-gruppens utbyggnads
förslag för de spärrade utbildningslinjerna: universitetskanslern (medicinsk,
odontologisk och ekonomisk utbildning ävensom inrättandet av en eller två
tekniska högskolor), överstyrelsen för de tekniska högskolorna (teknisk utbild
ning vid befintliga högskolor), styrelsen för farmaceutiska institutet, styrelsen
för veterinärhö g skolan (veterinärutbildning), styrelsen för lantbrukshögskolan
(agronomutbildning), ingeniörsvetenskapsakademien (teknisk utbildning), sta
tens medicinska forskningsråd (medicinsk och odontologisk utbildning), statens
humanistiska forskningsråd, statens tekniska forskningsråd (teknisk utbildning),
överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknads
styrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, telestyrelsen (teknisk utbildning),
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lant-
bruksstyrelsen (agronomutbildning), veterinärstyrelsen (veterinärutbildning),
kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och registreringsverket, försäk
ring sinspektionen, farmaceututbildning skommittén (apotekar- och receptarie-
utbildning), läkarutbildningsberedningen (läkarutbildning), gymnasieutredning-
137
en, lärarutbildningssakkunniga, veterinärhögskoleutredningen (veterinärutbild ning), öv erståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Malmö hus län, Norrbottens län, Uppsala län, Västerbottens län, Västmanlands län, Östergötlands län och Örebro län jämte underinstanser, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen jämte Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstadsförening, Svenska bankföreningen (ekonomutbildning), Koope rativa förbundets styrelse, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet (medicinsk och odontologisk utbildning) SFS, SACO, TCO, SR, LO, Centerns ungdomsförbund och studentförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför bund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Målsmännens riksförbund.
Statskontoret tar i sitt yttrande upp frågan om de realekonomiska förutsätt ningarna för en utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna och anför i huvud sak följande.
Enligt statskontorets mening kan inte de realekonomiska reserverna betraktas som en given faktor. Om de spärrade utbildningslinjerna skall utbyggas eller ej måste bedömas på grundval av en samhällsekonomisk investeringskalkyl och genom en statsmakternas prövning av olika investeringsprojekts relativa lön samhet.
Basinvesteringarna inom de spärrade utbildningslinjerna är genomsnittligt högre än inom de fria fakulteterna. Likaså är kostnaderna per student genom snittligt högre. Inom vissa spärrade utbildningslinjer syns dessa större kostnader icke rimliga med beaktande av att motsvarande utbildning kan åstadkommas till lägre kostnader vid de fria fakulteterna. Så är bl. a. fallet i fråga om vissa ämnen inom de tekniska högskolorna i förhållande till motsvarande ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och i fråga om ekonomutbild ning i förhållande till samhällsekonomisk utbildning. Det torde böra undersökas om dessa högre kostnader för den spärrade utbildningen beror på att denna ut bildning bedrivs mindre rationellt eller att utbildningsstorleken är inoptimal eller på andra faktorer.
De spärrade utbildningslinjer, som fordrar stora basinvesteringar, bör enligt statskontorets mening i största möjliga utsträckning geografiskt koncentreras. Med hänsyn till de höga investeringskostnaderna för vissa ämnen bör utbild ningen i sådana ämnen meddelas vid så få läroanstalter som möjligt. Man bör exempelvis vid projekteringen av eu ny teknisk högskola först undersöka vilka av de tekniska utbildningsfacken som med fördel kan utbyggas vid befintliga tekniska högskolor och sedan begränsa den nya högskolan till att omfatta åter stående fack. I detta sammanhang vill statskontoret också framhålla att det, då så är möjligt, ur ekonomisk synvinkel är riktigare att, då utbildningskapaciteten behöver ökas, bygga ut befintliga läroanstalter eller att förlägga nya läroanstal ter till nuvarande universitetsorter än att tillskapa nya läroanstalter och nya universitetsorter.
En rationellare användning av tillgängliga resurser för högre utbildning syns vidare enligt statskontorets uppfattning kunna uppnås genom ett ökat sam arbete mellan institutioner i samma ämnen inom olika läroanstalter på en ort. Som särskilt betydelsefullt framstår det att ett sådant institutionssamarbete kommer till stånd mellan de tekniska högskolorna och de matematisk-natur vetenskapliga fakulteterna, eftersom de erforderliga basinvesteringarna på dessa
5* — llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
138
utbildningsområden är mycket stora. Även forskningen syns ha fördelar att
vinna genom sådant samarbete.
För att ökat intag till de spärrade linjerna skall kunna åstadkommas syns
vidare olika åtgärder behöva vidtas i syfte att tillskapa incitament, som gör
ledningarna för de berörda läroanstalterna mer intresserade av kapacitetshöj-
ningar. För närvarande finns inte några sådana incitament, eftersom en ökad in
tagning för de anställda lärarna endast innebär merarbete. Med hänsyn till att
objektiva normer för hur stor intagning en befintlig utbildningsanläggning kan
assimilera saknas, har läroanstaltsledningarna ett avgörande inflytande på dimen
sioneringen. Förutom att man bör tillskapa mekanismer — ekonomiska eller
andra — som stimulerar till ökad intagning, bör man, såsom statskontoret före
slagit i rapporten, inom universitetens och högskolornas administration ha funk
tioner, som kontinuerligt följer och undersöker olika frågor på utbildningsom
rådet, däribland möjligheterna att genom högre utnyttjandegrad öka intag
ningen till spärrade utbildningslinjer.
En marginell intagningsökning syns vidare utan större olägenheter kunna ske
genom att möjligheterna att studera ett eller ett fåtal ämnen inom en spärrad
utbildningslinje förbättras. Sådana studenter bör inom rimliga gränser kunna
intas vid sidan av den spärrade intagningen.
Gymnasieutredningen anför bl. a. följande.
Utbildningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna och högskolorna är
visserligen i regel högre än vid de ospärrade. Jämfört med de matematisk
naturvetenskapliga fakulteterna är dock skillnaden inte alltför betydande.
Lägges härtill de avsevärda kostnader, som samhället — och givetvis också den
enskilde — åsamkas genom de dryga kompletteringar, som många studerande
vid de spärrade utbildningslinjerna måste genomföra, innan de når den efter
traktade linjen, synes de statsfinansiella skälen mot en expansion av de nämnda
utbildningsvägarna vara mindre tungt vägande.
Liknande synpunkter framföres av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen.
Länsstyrelsen i TJppsala län framhåller i huvudsak följande.
Det är nödvändigt, att nu spärrade utbildningslinjer ges en kapacitet, som i
möjligaste mån neutraliserar spärrarna och tillåter de studenter, som begåv-
ningsmässigt kan antagas äga förutsättningar för en mera specialiserad utbild
ning, att också erhålla den av dem eftersträvade utbildningen. Härför talar inte
endast den rådande bristen på högskoletekniker, ekonomer och läkare utan även
den i och för sig självklara regeln att man inte bör ge ungdomen en »i-stället-för-
utbildning», d. v. s. en utbildning den inte eftersträvar och av vilken samhället
kanske inte har något aktuellt eller överblickbart behov.
SFS föreslår, att grundliga undersökningar vidtages angående orsakerna till
att intagningen till olika ämnen måste begränsas. En kartläggning av dessa
frågor bör således komma till stånd, och målsättningen bör vara att eliminera
de intagningsbegränsningar som icke är absolut nödvändiga.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför bl. a. följande.
Lösningen på strävandena att skapa en balanserad expansion på den högre
utbildningens område får på kort sikt främst sökas i att öka kapaciteten vid
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
139
sådana utbildningslinjer, där man fortfarande kan konstatera brist på kvalifice
rad arbetskraft. I fråga om handelshögskolorna torde man överhuvud kunna
ifrågasätta huruvida tillräckliga skäl föreligger för att dessa överhuvud skall
vara spärrade; frågan härom torde böra övervägas. P-gruppens utbyggnads
förslag innebär att de spärrade utbildningsvägarnas platsantal skall kom
ma att öka med ca
1
800 under senare delen av detta decennium; ökningen
1960—65 var lägre eller
1
600 platser. SSU betraktar inte detta som en definitiv
lösning med hänsyn till att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft visat sig
avsevärt större än man bara för några år sedan förutsåg. Som en minimirikt-
punkt vid den fortsatta utbyggnaden torde dock förslagen kunna accepteras.
Teknisk utbildning
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna
anför i huvudsak följande.
Ökningen av tekniska högskolan i Stockholm med 105 platser fram till och
med läroåret 1967/68 har i huvudsak tillstyrkts av högskolans kollegienämnd,
vilken därvid omförmält, att avdelningen för teknisk fysik redan höstterminen
1964 skulle kunna ökas med 15 platser. I ett den
6
februari 1963 daterat yttran
de har kollegienämnden dessutom tillstyrkt ett av lantmäteristyrelsen framlagt
förslag om utökning av avdelningen för lantmäteri från 30 med 26 till 56 platser.
(Överstyrelsen har för sin del tillstyrkt detta förslag i särskilt remissutlåtande
denna dag). Av de föreslagna 105 platserna skulle följaktligen (15 + 26 = ) 41
kunna inrättas redan höstterminen 1964.
Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm har erinrat därom, att
kollegienämnden i andra remissyttranden tillstyrkt förslag om intagning i tredje
årskursen av 50 universitetskemister vid avdelningen för kemi från och med
höstterminen 1964 och om intagning likaledes i tredje årskursen vid under
avdelningen för flygteknik av 30 flygtekniker från andra nordiska länder, varav
15 från och med höstterminen 1963 och resten från och med påföljande år. Här
till återkommer överstyrelsen i annat sammanhang. I sitt yttrande i förevaran
de ärende nämner kollegienämnden, att, därest en förbättrad biokemistutbild
ning kommer till stånd vid högskolan, avdelningen för kemi skulle kunna taga
emot 10 studerande i fjärde årskursen från övriga tekniska högskolor i landet.
Betingelserna för att de ovan nämnda ökningarna skall kunna genomföras finns
översiktligt redovisade i kollegienämndens förevarande yttrande. Överstyrelsen
ansluter sig till den av kollegienämnden gjorda kostnadsberäkningen, vilken för
byggnadsarbeten upptar ett belopp av 1 100 000 kronor och för inredning ett
belopp av 400 000 kronor.
I sitt yttrande i ärendet anför kollegienämnden vid tekniska högskolan i
Stockholm vidare, att avdelningen för maskinteknik skulle år 1964 kunna ökas
med
20
platser samt avdelningarna för teknisk fysik och elektroteknik från ocli
med ar 1966 tillhopa med likaledes
20
platser. Denna intagningsökning är emel
lertid beroende av huruvida det av gymnasieutredningen framlagda förslaget
om utbildning vid de tekniska högskolorna av lärare för de tekniska gymnasier
na realiseras eller ej. Överstyrelsen har i underdånigt utlåtande denna dag över
gymnasieutredningens förslag för sin del tillstyrkt, att — därest denna lärar
utbildning icke befinnes i tillräcklig omfattning kunna genomföras genom regio
nalt anordnad undervisning och genom ett fortsättande tills vidare av den lärar
utbildning för de tekniska gymnasierna, som för närvarande bedrives i särskild
ordning - - den skulle prövas vid tekniska högskolan i Stockholm med eu årlig,
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
140
intagning av 60 studerande (30 höstterminen 1964 och 30 höstterminen 1966)
ävensom eventuellt vid Chalmers tekniska högskola. En sådan åtgärd skulle
emellertid enligt kollegienämnden omöjliggöra den ovannämnda stegringen i
civilingenjörsutbildningen med
(20
+
20
= ) 40 platser. Mot varandra får alltså
vägas 40 platser för civilingenjörsutbildningen och 60 platser för lärarutbild
ningen.
En ytterligare utbyggnad i detta begränsade sammanhang (105-förslaget)
kräver särskilda åtgärder i fråga om byggnader och andra resurser. En när
mare bedömning härav skulle påkalla särskilda utredningar, som icke nu kunnat
medhinnas.
Vid Chalmers tekniska högskola torde i första hand avdelningarna för teknisk
fysik, kemi och arkitektur komma i fråga för utvidgning. Vid sistnämnda avdel
ning kan enligt vad som från högskolan upplysts en utökning ske, när den pla
nerade byggnaden för avdelningen för arkitektur uppförts. Vid avdelningen för
kemi torde en utökning kunna ske snabbt, om de för universitetsstuderande av
sedda platserna inom det nya kemihuset icke fylles. Dock torde detta innebära
en överbefolkning av de för de tillämpade ämnena avsedda kemiinstitutionerna.
Om universitetsplatserna blir fyllda, kan en utökning ske endast om etapp II
av kemibygget är färdigställd inom två år efter den ökade intagningen. En sa-
dan utbyggnad torde behövas även för universitetets kemiinstitutioner. För
avdelningen för teknisk fysik har från högskolans sida tidigare i annat samman
hang ifrågasatts en utökning, men lokaler härför finns för närvarande ej.
Vad gäller övriga avdelningar vid Chalmers tekniska högskola torde avdel
ningen för elektroteknik redan nu vara så stor, att en utökning icke är lämplig
utan att en delning på två avdelningar företages. För avdelningarna för väg-
och vattenbyggnad och maskinteknik är nybyggnader under projektering, av
sedda och beräknade för det tidigare beslutade studerandeantalet, vilket är av
sevärt större än det nuvarande. Några reservutrymmen har icke inrymts i pro
jekteringen. Om en utökning skall ske vid de sistnämnda avdelningarna eller
vid avdelningen för teknisk fysik, är det lämpligt att redan nu, medan bygg
naderna för avdelningarna är under planering och projektering, utreda stor
leken av de extra lokalbehov, som blir nödvändiga, och inrymma dessa i projek
teringen av byggnaderna.
De problem, som sammanhänger med den fortsatta utbyggnaden av Chalmers
tekniska högskola, bör bli föremål för en särskild utredning. Överstyrelsen ifråga
sätter om ej detta utredningsarbete bör omhänderhas av en kommitté av i stort
sett samma karaktär som den tidigare till naturvetenskapliga samordningskom
mittén i Göteborg knutna organisationsgruppen för Chalmers tekniska hög
skola.
Vad härefter beträffar tekniska högskolan i Lund bör — såsom organisations
kommittén för högskolan understrukit — den fortsatta utbyggnaden anstå tills
den pågående uppbyggnadsetappen avslutats i och med att de däri ingående
byggnaderna och lokalerna i huvudsak färdigställts. Organisationskommittén,
som har sin uppmärksamhet riktad på förevarande problem, är beredd att åter
komma med konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan. I
I tekniska högskolans i Stockholm yttrande samt i tekniska högskolans i
Stockholm byggnadskommittés yttrande är detaljerade beräkningar framlagda
rörande behov av personal och lokaler för en ytterligare utbyggnad. Beträffande
ifrågavarande beräkningar hänvisas till nämnda yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
141
Det bör i detta sammanhang erinras om, att i proposition 1963:111 förutsatts,
att lärarutbildning kommer till stånd vid tekniska högskolan i Stockholm med
en årlig intagning av åtminstone 60 studerande, varav 30 fr. o. m. höstterminen
1964 och ytterligare 30 fr. o. m. höstterminen 1966.
Såsom framgår av överstyrelsens för de tekniska högskolorna yttrande, är
organisationskommittén för teknisk högskola i Lund beredd att aterkomma till
konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan så snart högskolans nu pla
nerade lokaler i huvudsak färdigställts. Kommittén anför vidare.
Redan nu vill kommittén emellertid peka på möjligheten att öka intagningen
vid kemiavdelningen genom att i K
3
taga in minst 50 universitetskemister ut
över det antal teknologer som utbildats via Ki och K2. I sitt förslag till utform
ning av avd. K har kommittén föreslagit att lokalerna för avdelningen dimen
sioneras så att detta blir möjligt.
Stadsfullmäktige i Lund anför bl. a. följande under åberopande av stadens
drätselkammare och stadsbyggnadsdirektören.
I generalplanens dispositionsplan (juni 1962) räknade man med en ökning av
studentantalet i staden från ca
6
500 till 13 000 ä 14 000. I Ecklesiastikdeparte
mentets P. M. (december 1962) visar prognoserna för 1970 ett studentantal in
om Lund—Malmö-området på närmare 20 000, vilket innebär mer än en för
dubbling av nuvarande antalet inskrivna. Att en sådan ökning kommer att på
verka planeringen av Lund är uppenbart. Nyssnämnda P. M. upplyser om att
»den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet som enligt 1960 års
prognos böra fixeras till orter». Grunden för planeringen förutsättes således vara
flexibel, vilket måste medföra stor osäkerhet på planeringssidan, såväl centralt
som lokalt. Den hittillsvarande planläggningen för utbyggnad av Lunds Uni
versitet och Lunds Tekniska Högskola har i stor utsträckning karakteriserats av
brist på markutrymmen. Särskilt markerat har detta varit inom de redan be
byggda områdena, men även nyplaneringen brottas med bl. a. svårlösta parke
ringsproblem. På initiativ från stadens byggnadsnämnd har parkeringsfrågan
inom institutionsområdena tagits upp till översiktlig granskning efter sannna
linjer som gjorts inom landstingets lasarettsområde. Redan nu kan påvisas att
den mark som står till LTH:s förfogande är otillräcklig för att tillgodose projek
terade institutioners framtida utbyggnadsmöjligheter. En stadsplaneutredning
visar dessutom att den nu antydda utbyggnadsreserven kommer att indirekt
påverka utbyggnadsmöjligheterna på såväl privat som kommunal mark utmed
Torna vägen och Tunavägen (kv. Tegelstenen och Sofieberg). Då det gäller
gruppering av nya institutionsbyggnader på tidigare icke bebyggd mark måste
en mera spatiös exploatering av marken vara fullt motiverad för att möjliggöra
även långt gående framtida utbyggnadsplaner. Det är således angeläget att den
ecklesiastika marken öster om det nu upplåtna markområdet snarast kan in
rangeras i planeringsområdet och till viss del tagas i anspråk för den aktuella
bebyggelsen. I detta sammanhang bör lokaliseringen av studentbostäderna be
röras.
Lantmäteristyrelsen framhåller i huvudsak följande beträffande en utbyggnad
av avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm.
En kraftig expansion av arbetsmarknaden för civilingenjörer med lantmäteri
utbildning bär skett och det finns anledning räkna med att denna fortsätter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
142
Med hänsyn till den nuvarande utbildningskapaciteten ter sig rekryteringsläget
för närvarande mycket allvarligt och en betydande utökning av utbildningens
kapacitet är ofrånkomlig därest icke allvarliga störningar skall uppstå inom de
delar av samhällslivet, som är beroende av lantmäteriets medverkan — t. ex.
bostadsbyggandet och jordbruksrationaliseringen. En fördubbling av den nu
varande utbildningskapaciteten vid Tekniska Högskolan i Stockholm (f. n. 28 ä
30 elever pr år) kan ske på kort tid och med relativt blygsamma insatser av
kapital och lärarkrafter. En sådan åtgärd synes därför stå i full överensstäm
melse med grunderna för de rekommendationer, som P-gruppen givit. Sty
relsen får därför med hänvisning till sin tidigare framställning föreslå att P-grup-
pens ökningsprogram för tekniska högskolan i Stockholm ökas med 28 nybör
jare inom avdelningen för lantmäteri läsåret 1964/65 eller senast 1965/66.
Statens tekniska forskningsråd biträder P-gruppens förslag om inrättande av
en ny teknisk högskola men vill framhålla följande.
Under startperioden kan en ny teknisk högskola — till skillnad från tekniska
högskolan i Lund — vad assistentkrafter beträffar icke hämta dessa från en
redan befintlig fakultet. Själva assistentproblemet kan därför under hela start
perioden bli av så dominerande betydelse att detta i hög grad kommer att in
verka på den takt med vilken en ny enhet kan uppbyggas. Som följd härav
måste enligt rådets mening största uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringspro
blemet och möjligheterna att erhålla lärare av skilda slag samtidigt som det
nogsamt måste övervägas i vilken utsträckning samma resultat kan uppnås
genom ytterligare utbyggnad av de nu befintliga enheterna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
utvecklar tanken på att förlägga en teknisk
högskola till Luleå och yttrar bl. a. följande.
Avsevärd betydelse för bedömning av möjligheterna att få till stånd en tek
nisk högskola torde vara den tekniska miljön inom den region, där högskolan
skall förläggas. Den tekniska miljö, som Norrbotten erbjuder, har i hög grad
fått sin prägel av den pågående exploateringen av länets naturliga resurser,
främst i form av skog, malm och vattenkraft. Här må exempelvis erinras om
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags pågående eller planerade utvinning av
malmer i Kiruna, Malmberget och Svappavaara samt den förädling av en del av
dessa malmer som äger rum vid Norrbottens Järnverks Aktiebolag i Luleå. För
närvarande pågår också utbyggnad av en metallurgisk forskningsavdelning vid
järnverket. Av utomordentlig betydelse är också den förädling av länets skogs
tillgångar som äger rum vid Aktiebolaget Statens Skogsindustriers anläggningar
främst i Piteå och Karlsborg samt vid Svenska cellulosabolagets anläggningar i
Munksund utanför Piteå. Ytterligare bidrag till och differentiering av den tek
niska miljön ger Vattenfalls många anläggningar, Geofysiska institutionen och
den därtill knutna rymdforskningen i Kiruna, robotverksamheten i Vidsel m. m.
_ Mot bakgrunden av den ökade roll, som mätteknik, instrumentteknik, regle
ringsteknik o. dyl. fått, synes det vara av vikt, att tillgången på högkvalificerade
»instrumentingenjörer» eller »automationsingenjörer» blir bättre tillgodosedd än
vad som nu är fallet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att det i Luleå
inrättas fackavdelningar för teknisk fysik eller elektroteknik — den senare even
tuellt med speciell inriktning på automationstekniska problem.
Det är också uppenbart att det föreligger en markant brist på geofysiker.
Detta har visat sig inte minst i samband med arbetet på det nyligen framlagda
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
143
betänkandet angående malminventering i Norrbottens län och därmed förknip
pade frågor. Bristen på geofysiker har gjort att den föreslagna malminventerings-
planen måste utsträckas till att omfatta en
10
-årsperiod. Önskvärt hade varit
att programmet kunnat genomföras på halva denna tid. Det kan därför ifråga
sättas, om inte även utbildningen av geofysiker borde anknytas till en teknisk
högskola i Luleå.
SACO
framhåller, att en snabbare utbyggnad av den tekniska utbildningen
än vad som P-gruppen framlagt i sitt alternativ måste eftersträvas. Antalet
utbildningsplatser bör sålunda ökas utöver de
2
226 som anges i utbyggnads
alternativet. Denna ökning bör i första hand ske vid existerande läroanstalter,
i andra hand vid nuvarande universitetsorter och först i tredje hand genom
tillskapande av en ny universitetsort.
Intagningsökningens fördelning på olika linjer bör ske i första hand med
hänsyn till arbetsmarknadskrav och icke primärt göras beroende av tillgången
på lokaler och lärare. Bristen på civilingenjörer är nämligen icke jämnt fördelad
på alla fack.
Beträffande utbildningen av kemiingenjörer framhåller
Svenska Kemiingen
jörers Riksförening
följande.
SKR:s allmänna inställning till dessa frågor är, att under senare år framkom
na prognoser åtminstone för kemister måste vara felaktiga dels på grund av
allmän osäkerhet och dels på grund av i viss mån medvetet tendentiösa under
lag. SKR varken kan eller vill förneka en stor brist — endast diskutera storleks
ordningen av densamma. Vi vill sia vakt om utbildningens kvalitet, och ställer
oss tveksamma till frågan om begåvningsreserven räcker till. Ytterligare^ till
kommer, att den modernisering av gymnasieingenjörsutbildningen som pågår,
kommer att i framtiden medföra en förändring i proportionen akademiker-lägre
ingenjör mot ett lägre behov av universitetskemister och kemicivilingenjörer
relativt sett. Mot denna bakgrund förordar SKR en utbyggnad i enlighet med
universitetsutredningens tidigare förslag, varvid vi bl. a. vill slå vakt om Lunds
Tekniska Högskola även i vad avser kemiutbildning. För övrigt får man enligt
vår uppfattning ej binda sig för hårt. Alla provisoriska åtgärder att häva dagens
och de närmaste årens brist förordas, eftersom de icke låser utvecklingen och
icke heller ger så stora investeringsbehov.
Svenska Arkitekters Riksförbund
anser, att en ytterligare ökning av arkitekt
intagningen bör föregås av en grundlig utredning om tillgång och behov av
arkitekter och anför följande.
Under senare tid har en kraftig utökning av antalet arkitektstuderande beslu
tats och redan delvis genomförts. Under året 1957 ökades sålunda intagningen
per år vid KTH från 36 till 72 och CTII från 25 till 50. Dessa större årskullar
har först 1961—1962 börjat komma ut på arbetsmarknaden och har därför ännu
inte kunnat påverka tillgången på arkitekter i större omfattning. I Lunds nya
högskola börjar undervisningen med 30 nyintagna arkitektstuderande år 1964
och med 60 nyintagna varje år därefter. Dessa årskullar börjar komina ut i
arbetsmarknaden först år 1968. För att kunna bedöma om denna kraftiga ut
byggnad från 61 intagna år 1956 till 182 år 1965 kommer att fylla det framtida
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
144
behovet av arkitekter kräves en ingående analys av den sannolika framtida utvecklingen. Man kan i detta sammanhang framhålla att medan den årliga intagningen av arkitektstuderande under ovannämnda tid ökar till det tre dubbla, intagningen på de tekniska högskolorna som helhet endast fördubblas. Med hänsyn till den stora tillgången på studieintresserad ungdom, som progno sen förutser, och den långa tid som det oftast tar att bygga ut nya avdelningar vid högskolorna, bör som ovan framhållits prognosarbetet forceras.
I promemorian diskuteras även olika möjligheter att inom ramen för nuvaran de personal- och lokaltillgång genom rationaliserade undervisningsmetoder och andra effektiviseringar höja antalet studerande. I arkitektundervisningens hu vudämnen är det nödvändigt att antalet studerande per professor ej blir för stort, då eljest kvaliteten i undervisningen allvarligt kommer att sänkas. I ett flertal utredningar har man funnit 30 elever per lärare vara ett maximalt antal, vilket också använts vid dimensioneringen av arkitektavdelningen vid den nya högskolan i Lund. Arkitektavdelningen vid KTH är för närvarande för stor, vilket även framhållits' av vederbörande avdelningsråd, och borde snarare mins kas, men vid CTH borde efter förstärkning av lärarkåren och omorganisation av arkitektavdelningen, denna kunna ökas från 2X25 till 2X30 studerande eller alltså sammanlagt med
10
nyintagna per år.
För ytterligare eventuell ökning av antalet arkitektstuderande bör helt nya avdelningar byggas upp. Härvid bör emellertid beaktas de svårigheter, som är förknippade med behovet av lärarkrafter. Exempelvis kan nämnas att antalet högskoleutbildade arkitekter som erfordras som lärare vid den nya högskolan i Lund beräknas uppgå till över
100
, vilket är fler än totala antalet arkitekter
som för närvarande är bosatta inom hela Malmöhus län.
Ingeniörsvetenskapsakademien
förhåller sig kritisk till tanken på en integre
ring av teknisk och matematisk-naturvetenskaplig utbildning och anför i huvud sak följande.
Vid den väldiga utökning av utbildningen som fordras är det av vikt att ej låta utbildningsformerna stelna utan strukturmässigt ändras alltefter arbets livets behov. Promemorian framhåller dock med rätta, att det akuta läget sna rare bör föranleda snabba åtgärder än genomgripande reformer. I anslutning härtill må tagas upp de tankar om närmande mellan civilingenjörsutbildningen och utbildningen av naturvetare som antydes i promemorian. Akademien vill i denna fråga uttala som sin bestämda mening, att de båda utbildningsgrenarna även framdeles bör hållas klart åtskilda. Det är sant att i vissa fall, när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete, ingenjörer och naturvetare kan arbeta med samma mål och medel och kan ersätta varandra. Men även inom forsk ningen gäller oftast en klar skillnad mellan den rena kunskapssökande verksam heten och nyttoforskningen. Den förstnämnda skall i huvudsak icke störas av förväntningar på tekniskt nyttiga resultat. Den senare skall betrakta problemen praktiskt ekonomiskt. I själva verket är det helt olika mentalitet som bör be härska dessa verksamheter, och i viss mån sammanhänger detta med det urval som automatiskt sker av personer med olika läggning till de båda utbildnings- vägarna. Alldeles uppenbart gäller vidare, att de ingenjörer som skall arbeta som anläggnings- och driftingenjörer liksom i många andra funktioner (och dessa är betydligt fler än de som arbetar inom forskning och utveckling) måste få en för sitt arbete lämpad ingenjörsteknisk grundutbildning. Erfarenheter från olika länder visar, att det varit värdefullt att i Sverige kunskapsvetenskaplig
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
145
utbildning och ingenjörsutbildning bedrivits vid skilda institutioner, och denna viktiga huvudskillnad bör bibehållas.
Om akademien sålunda vill varna för föreställningen att naturvetenskaplig och teknisk utbildning skulle kunna »integreras» efter någon enkel formel så skall därav icke dras den slutsatsen att samarbete ej bör förekomma eller att icke mellanformer kan existera. Man har i denna sak bland annat att ta hänsyn till att alla studerande icke förstår att söka sig till den studiebana som passar hans läggning bäst. Det är därför som ett exempel värdefullt med den speciella ingenjörsutbildning som nyligen startat i Uppsala. Den ger möjlighet för den del av de naturvetenskapligt studerande, som har en teknisk läggning, att an passa sin utbildning. Det numerärt sett icke särskilt betydande antal studenter, som kommer att genomgå denna utbildning, kommer säkerligen att finna an vändning i samhället. Även om de nuvarande huvudvägarna för högre utbild ning av tekniker och naturvetare bör behållas, utesluter detta sålunda icke att mindre grupper av mellanformer inom utbildningen är önskvärda för att till godose speciella önskemål såväl från samhället som från enskilda studerande.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna berör frågan om blandad teknisk ekonomisk utbildning och hänvisar till sitt yttrande över förslaget rörande en industrihögskola i Östergötland samt anför i huvudsak följande.
Det bör i första hand övervägas att inom civilingenjörsutbildningens nuva rande ram få till stånd en utvidgning av undervisningen i ekonomiska ämnen. Därest detta ej gar att genomföra i tillfredsställande omfattning, uppkommer frågan om inrättande av en kombinerat teknisk och ekonomisk studielinje, vilken om möjligt bör förläggas till någon av de befintliga tekniska högskolorna. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är dessutom möjligheten att genom fortbildningskurser vid handelshögskola eller ekonomisk fakultet ge civilingen jörerna en bredare ekonomisk orientering.
Medicinsk utbildning
Det av P-gruppen framförda utbyggnadsalternativet beträffande de nuvaran de medicinska fakulteterna (motsvarande), nämligen en ökning i Stockholm med 100 nybörjarplatser och i Uppsala—Umeå med sammanlagt 40 platser till- styrkes i princip av flertalet remissinstanser, som närmare berört frågan. Tanken på en ytterligare utbyggnad med 100 nybörjarplatser vid befintliga fakulteter (motsvarande) eller på ny ort accepteras av ett flertal remissinstanser. Viss tveksamhet uttryckes emellertid beträffande cn dylik utbyggnad med hänsyn till det mer långsiktiga behovet av läkare och förnyade behovsprognoscr efter lyses av ett antal remissinstanser.
Det större akademiska konsistoriet och medicinska fakulteten vid universite tet i Uppsala tillstyrker den föreslagna ökningen av antalet nybörjarplatser in om den medicinska fakulteten vid universitetet, förutsatt att erforderliga resur ser ställs till förfogande. Fakulteten framhåller, att en ytterligare ökning av antalet nybörjare dessutom skulle kunna ske på villkor att det vid sidan av nuvarande medicine licentiatexamen skapas en teoretisk licentiatexamen, direkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
avpassad för blivande forskare inom det medicinska området. Bristen på kliniska
utbildningsplatser utgör enligt fakultetens bedömning för närvarande ett hinder
för att öka läkarutbildningen i Uppsala. Som alternativa lösningar av detta
problem nämns en ökning av upptagningsområdet för akademiska sjukhuset,
samarbete med närbelägna sjukhus, samarbete med en ny universitetsort, t. ex.
Örebro eller Linköping, med överkapacitet beträfiande kliniska platser, samt
intensifierad undervisning med ökat antal lärare. Fakulteten förutsätter att en
minskning av den medicinska utbildningskapaciteten kan behöva ske senare för
att balans mellan tillgång på och behov av läkare skall astadkommas.
Professor Ask-Upmark har i särskild skrivelse reserverat sig mot fakultetens
beslut att tillstyrka ökad intagning till medicinsk utbildning. Han finner den
prognos, som legat till grund för P-gruppens förslag, vara alltför kortsiktig och
de ifrågasatta åtgärderna medföra överproduktion av läkare.
Medicinska jakidteten vid universitetet i Lund har i sitt remissyttrande anfört
att man funnit prognosen rörande det fra mtida läkarbehovet i Sverige val a
osäker. Även det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg
ställer sig kritiskt till läkarbehovsprognosen. Den föreslagna snabba oknmgen
av intagningen skulle enligt konsistoriets mening leda till alltför stor läkartäthet
efter mitten av 1970-talet. Ytterligare utredning, varvid tillgångs- och behovs-
beräkningar görs på längre sikt, vore därför erforderlig.
Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium finner den för Stock
holm föreslagna utökningen till 268 nybörjare per år möjlig att genomfora ge
nom fortsatt utbyggnad utöver tidigare gjorda förslag. Lärarkollegiet förklarar
sig ej berett att avge yttrande över prognosens riktighet men framhåller, att en
framtida minskning av intagningen kan bli nödvändig. En dylik minskning vore
lättare att genomföra om de befintliga lärosätena byggs ut än om nya skapas,
enär då bättre möjligheter skulle föreligga att utnyttja de gjorda investeringarna
för forskning och vidareutbildning. Lärarkollegiet menar vidare att det bör
undersökas hur den medicinska undervisningsordningen enligt 1955 års stadga
fungerat innan beslut fattas om ökad intagning.
Professorerna Biörck, von Euler, Karpe, Lindgren, Adams-Ray och Leksell
har reserverat sig mot lärarkollegiets beslut och i särskilt yttrande anfört att
beräkningen av läkarutbildningsbehovet är baserat på alltför kortsiktig bedöm
ning samt att det föreslagna utbyggnadsprogrammet skulle leda till överproduk
tion av läkare under tiden efter 1975.
Organisationskommittén jör medicinska högskolan i TJmea aberopar i sitt
remissyttrande lärarkollegiets yttrande, vari anförs att behovet av medicinsk
utbildning bör utredas ytterligare innan utbyggnad utöver 678 nybörjare per år
påbörjas. Enligt lärarkollegiets mening finns risk för att den föreslagna ökningen
är alltför kraftig. Kollegiet förklarar sig dock berett att medverka vid en utbygg-
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
nåd av den medicinska utbildningen, om en sadan efter närmare utredning visas
vara erforderlig.
Universitetskanslern
anför:
Jag vill understryka vikten av att den medicinska utbildningens kapacitet
ökas i den omfattning som är erforderlig för att så snart som möjligt häva den
rådande och förutsedda läkarbristen. Det torde emellertid förhålla sig så, att
den av P-gruppen föreslagna ökningen av intagningen till medicinsk utbildning
kan förväntas medföra risk för överskott av läkare i Sverige efter 1975, försåvitt
icke en minskning av intagningen sker eller det eljest finns anledning räkna
med väsentligt ändrade förutsättningar beträffande läkarbehovet. Otvivel
aktigt skapar det stora planeringsproblem att så lång tid förflyter mellan
en ändring beträffande intagningen till medicinsk utbildning och effekten härav
i form av ändrad tillgång på läkare. Sålunda kan en ökning av intagningen
fr. o. m. 1966/67 knappast börja påverka läkartillgången förrän omkring år
1974. Å andra sidan medför en minskning av intagningen en nedgång i läkar
tillgången först ca 7 år senare. Vidare kommer en utökning av intagnings-
kapaciteten att fördröja balansen mellan tillgång och efterfrågan, om ett bety
dande antal personer binds för undervisningsuppgifter. Det fordras därför en
långsiktig planering beträffande den medicinska utbildningen, där man genom
en successiv ökning och minskning av intagningen anpassar tillgången till be
hovet.
Enligt min mening är det av medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska
institutets lärarkollegium anvisade förfarandet att först öka intagningen och
därefter, om så erfordras, minska den, att föredra framför en mer långsamt in
trädande balans mellan tillgång och efterfrågan. De olägenheter för samhället
som en i onödan förlängd läkarbrist medför finner jag vara allvarligare än de
problem som kan väntas uppkomma i samband med en minskning av nybörjar-
intagningen. Det torde nämligen vara möjligt att utnyttja de resurser beträf
fande personal, lokaler och utrustning, som skulle friställas vid en reducerad
intagning, för bl. a. vidareutbildning och skilda former av specialistutbildning
samt för forskning. Flera av remissinstanserna har påtalat vikten av att be
hovet av medicinsk vidareutbildning tillgodoses.
Samtidigt som jag sålunda anser mig kunna förorda att principbeslut nu fattas
rörande ökad intagning till medicinsk utbildning i Stockholm och Uppsala—
Umeå i enlighet med P-gruppens förslag vill jag starkt understryka följande. De
av P-gruppen gjorda beräkningarna rörande behov av och tillgång på läkare behö
ver ytterligare underbyggas och kompletteras för att kunna läggas till grund för
definitiva beslut om den medicinska utbildningens kapacitet. Icke minst för ett
ställningstagande till den föreslagna ytterligare ökningen med
100
nybörjare,
eventuellt genom samarbete mellan Uppsala och ett nytt universitet, är det nöd
vändigt att äga tillgång till ett mer utförligt utredningsmaterial. I första hand
bör beräkningarna föras fram till tiden efter 1975, då verkningarna av en ökad
intagning under senare delen av 1900-talet blir märkbara, och alternativa be
räkningar bör utföras, där en minskning av nybörjarintagningen beaktas. Vidare
är det eu nödvändig förutsättning för att den ökade läkarutbildningen skall få
avsedd effekt i samhället att hjälpkrafter av olika slag inom sjuk- och hälso
vården erhålles i motsvarande takt.
Statens medicinska forskningsråd
finner bristen på bl. a. läkare motivera ett
ökat intag och anför:
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
147
Statens medicinska forskningsråd anser, att den nuvarande och även i fram
tiden bestående bristen på läkare och tandläkare liksom den snabbt växande
tillgången på studenter motiverar en utbyggnad av den medicinska och odonto
logiska utbildningsorganisationen. Om en utökning av läkarutbildningen av den
storleksordning, som maximalt skisseras i promemorian skall komma till stand,
förefaller det rådet nödvändigt att även förlägga läkarutbildning till åtminstone
en ny universitetsort. Rådet förutsätter, att redan från starten goda forsknmgs-
betingelser skapas vid det nya lärosäte eller eventuellt de nya lärosäten som
därvid kan bli aktuella. Detta är erforderligt bl. a. för att tillgodose rekryte
ringen av goda lärarkrafter till de nya undervisningsklimkerna. För den kli
niska undervisningen och forskningen är det även angeläget, att i varie tall
efter en övergångstid — teoretiska institutioner tillkommer på den nya under
visningsorten. Erfarenheterna från inledningsskedet av verksamheten vid medi
cinska högskolan i Umeå understryker för övrigt enligt rådets mening vad som
här anförts.
Medicinalstyrelsen yttrar:
En maximal utbyggnad av undervisningen enligt de av P-gruppen framlagda
förslagen skulle görandet möjligt att uppnå balans mellan tillgång och etter
frågan på läkarnas arbetsmarknad ett antal år tidigare än vad som skulle vara
fallet vid en utbyggnad enligt tidigare förslag; behovstäckning skulle ändock
icke uppnås förrän omkring år 1980. Härvid utgår styrelsen från de enda
behovsprognoser, som finns tillgängliga i dag, nämligen de i läkarprognosutred-
ningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade. Medicinalstyrelsen finner givet
vis ett tidigare uppnående av behovstäckningen önskvärt, men vill fram
hålla att den föreslagna utbildningsvolymen raskt resulterar i ett läkarantal,
som vi ännu ej kan bedöma om det är erforderligt. Styrelsen har, liksom
på sin tid läkarprognosutredningen, hävdat att en rullande prognos verksamhet
är erforderlig för att kunna bedöma läkarbehovet. Nya behovsprognoser bör
göras ungefär vart femte år. Styrelsen anser det därför äventyrligt att annat
än genom temporära åtgärder dimensionera läkarutbildningen för ett högre
läkarantal än läkarprognosutredningen beräknat innan resultatet av en ny prog
nos föreligger, d. v. s. 1965.
Styrelsen vill i detta sammanhang anmäla, att de inom styrelsen förda regist
ren över läkare och annan medicinalpersonal är föremål för översyn i syfte att
erhålla en rationellare och bl. a. för prognosberäkningar lämpligare utformning
av dessa. Denna översyn torde göra det möjligt för styrelsen att kontinuerligt
kunna framställa tillgångsberäkningar för längre tidsperioder av berörda per
sonalgrupper med efterhand ändrade förutsättningar.
. .
Styrelsen finner det mycket angeläget att tillräckligt kliniskt undervisnings
material står till de studerandes förfogande, så att den för svensk läkarutbild
ning utmärkande höga standarden bibehålies beträffande den kliniska delen av
utbildningen. Det är den som medger att licentiatexamen direkt berättigar till
legitimation som läkare. Styrelsen är därför i princip mycket positiv till inrät
tande av flera undervisningssjukhus liksom till ytterligare en medicinsk fakultet
i Örköping.
Centrala sjukvårdsberedningen framhåller bl. a. följande.
Beredningen har icke funnit anledning eller möjlighet att närmare överväga
hållbarheten i det framlagda prognosmaterialet. Den kapacitetsökning utöver
nu gällande utbyggnadsprogram, som föreslås i departementspromemorian för
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
149
de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade akademiska utbildnings linjerna, synes beredningen — i varje fall till den del den erfordrar endast mindre investeringsåtgärder — icke för högt tilltagen med hänsyn till att vid jämförelse med arbetsmarknadsbedömningarna därmed icke på långt när kommer att ska pas balans mellan utbud och efterfrågan. Även om det ej är otänkbart att den på det statistiska materialet grundade prognosen kan visa sig vara felaktig, främst beroende på att behovsprognoserna närmast uttrycker vad expertisen på de arbetsmarknadsförhållanden, som det gäller, anser som önskvärd standard höjning, synes det vid ett genomförande av de tänkta utbyggnadsåtgärderna således icke föreligga risk för överproduktion av ifrågavarande arbetskraft. Vad särskilt läkarutbildningen beträffar vill dock beredningen framhålla det önsk värda i att det mera långtgående alternativet kunde genomföras. Beredningen vill i detta sammanhang också betona vikten av att samtidigt åtgärder vidtages inom andra sektorer av utbildningsväsendet så att det för sjukvården förefint liga behovet av övrig personal kan tillgodoses. Utan sådana åtgärder ter sig varje ökning i läkarutbildningskapaciteten tämligen meningslös.
Läkarutbildningsberedningen anför i huvud följande.
Läkarutbildningsberedningen har inte haft möjlighet att i detalj granska förutsättningarna för ökad läkarutbildning på de skilda orterna. Beredningen vill dock i det följande mot bakgrund av den kännedom om de lokala och sjuk- vårdsmässiga m. fl. förhållanden, beredningen under sitt tidigare utrednings arbete erhållit, skissera vissa allmänna betingelser för det ökade intag medicine studerande, som är aktuellt med anledning av P-gruppens promemoria. Be redningen förutsätter emellertid, att, innan man tager definitiv ställning i frå gan om ytterligare kapacitetsvidgning, noggrann utredning göres angående de skisserade alternativen. Därvid bör samråd även äga rum med de skilda läro sätenas lärarkollegier (motsvarande) samt med vederbörande sjukhushuvudmän.
I den följande diskussionen om förutsättningarna på de skilda medicinska läroanstalterna för ytterligare ökad läkarutbildning utgår beredningen från det alternativ, som framlagts av P-gruppen.
Beträffande en ökning med 100 nybörjarplatser i Stockholm framhåller bered ningen följande.
För närvarande intages vid Karolinska institutet i Stockholm 168 elever. Den kliniska undervisningen för detta elevantal avses i framtiden för huvudämnenas del (medicin, kirurgi, pediatrik, psykiatri och obstetrik-gynekologi samt vissa laboratoriediagnostiska ämnen) bli lika fördelad mellan Karolinska sjukhuset och S:t Görans sjukhus. Undervisningen i övriga kliniska specialämnen kommer helt att bli förlagd till Karolinska sjukhuset. För närvarande och fram till mitten av 1970-talet — i avvaktan på att S:t Görans sjukhus omdanas till undervis- ningssjukhus — kommer emellertid i fråga om den kliniska undervisningen ett provisorium att råda, varvid bland annat serafimerlasarettet utnyttjas för un- dervisningsändamål.
En vidgning av läkarutbildningen av den storleksordning, som angivits av prognos- och planeringsgruppen (268 elever årligen), förutsätter vissa byggnads åtgärder för den teoretiska undervisningen. T sitt remissvar över läkarutbild- ningsberedningens betänkande Program för ökad läkarutbildning har Karolinska institutets lärarkollegium angivit den lösningen för nu ifrågasatta ökning, att för undervisningen i samtliga teoretiska ämnen uppföres ett centralt undervis
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
150
ningshus, varvid de nuvarande institutionsbyggnaderna helt — med undantag
för vissa föreläsningssalar och laborationssalar — utnyttjas för den ökade forsk
ning och forskningsundervisning, som blir aktuell med anledning av kapacitets-
vidgningen.
Med hänsyn till de stora kliniska resurserna i Stockholmsområdet synes det
beredningen fullt möjligt att för den kliniska undervisningen genomföra den
nu berörda ökade utbildningskapaciteten. Ett tredje undervisningssjukhus för
undervisning i de kliniska huvudämnena liksom avdelningar för flertalet special
ämnen torde emellertid behöva ställas till undervisningens förfogande.
I Stockholmsområdet pågår för sjukvårdens del ett omfattande utbyggnads-
arbete. Karolinska sjukhuset kommer att bli föremål för om- och utbyggnad,
betingad såväl av den beslutade ökade utbildningen och forskningen som av
sjukhusets inlemmande i en Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation. S:t Görans
sjukhus skall som tidigare nämnts under det närmaste decenniet omdanas till
ett modernt undervisningssjukhus. Från stadens och landstingets sida föreligger
vidare planer — förutom att utbygga och upprusta flertalet övriga befintliga
sjukhus inom Stockholmsområdet — att uppföra tre helt nya sjukhus under
den närmaste 15 årsperioden, nämligen i Enskede-Dalen, i Huddinge och i
Järfälla. Beredningen saknar för sin del kännedom om detaljerna i angivna
planer. Det förefaller emellertid beredningen rimligt antaga, att något av dessa
sjukhus — antingen ensamt eller i kombination med annat nu befintligt eller
tillkommande sjukhus — även skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål.
Vid tillgång till undervisningskliniker i vartdera av de kliniska huvudämnena
bör det enligt beredningens mening vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt
utbilda ett intag av ca 270 elever årligen i de kliniska ämnena i Stockholm (ca
3X90 elever). Om hänsyn tages till att ett begränsat antal elever bortfaller
under det prekliniska skedet, borde intaget nybörjare till den teoretiska under
visningen kunna uppgå till ca 280.
P-gruppen har tidsmässigt räknat med att ifrågavarande ökade intag i Stock
holm skulle kunna påbörjas höstterminen 1966. Det torde icke vara helt ute
slutet att till den tidpunkten åstadkomma erforderliga byggnadsåtgärder för
den teoretiska undervisningen. För detta fordras emellertid, att man kan reali
sera byggnadsprogrammet snabbare än vad som för närvarande synes möjligt.
En tänkbar lösning vore därvid, att den ifrågasatta undervisningsbyggnaden
erhöll en sådan flexibel konstruktion, som det nuvarande Wallenbergs-stiftelsens
Jubileumslaboratorium på Karolinska institutet har.
Ett intag vid angiven tidpunkt förutsätter att kliniska undervisningsplatscr
för medicinkirurgiårets undervisning står till förfogande höstterminen 1969.
Beredningen saknar för sin del kännedom, om det är möjligt att till denna tid
punkt tillskapa ett tredje undervisningssjukhus. Därest detta icke skulle vara
fallet, kan det emellertid finnas anledning att pröva möjligheten att under en
övergångstid åstadkomma provisoriska anordningar för att tillgodose behovet
av undervisningsplatser. En tänkbar åtgärd vore därvid att forcera utbygg
naden av S:t Görans sjukhus, så att detta sjukhus kunde utnyttjas för under
visning av läkare redan från höstterminen 1969. Samtidigt skulle serafimer-
lasarettet i enlighet med den tidigare fastställda planen kvarstå som undervis
ningssjukhus, till dess det definitiva tredje undervisningssjukhuset vore färdig
ställt, dock längst till mitten av 1970-talet.
Beträffande en ökning med 40 nybörjarplatser sammanlagt i Uppsala och
Umeå anför beredningen följande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
151
Intagskapaciteten i Uppsala är för närvarande 90 nybörjare årligen. Planer föreligger i Uppsala att uppföra nybyggnader för samtliga teoretiska ämnen. En nybyggnad för ämnena fysiologi och medicinsk fysik är för närvarande under projektering. För den patologiska institutionen planeras vidare en till byggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen är att en mycket om fattande utbyggnad pågår av Akademiska sjukhuset. Bland annat kommer vårdplatsantalet att ökas och även i övrigt förstärkta resurser att tillkomma för den kliniska undervisningen och forskningen.
För de teoretiska ämnena är en ökning av elevintaget fullt möjligt. Varje ökning kommer emellertid att accentuera det behov av till- och nybyggnader, som sålunda redan tidigare i annat sammanhang anmälts. Det kan också finnas anledning förmoda, att ett ökat intag av den storleksordning, som enligt vad i det följande skall omtalas, kan bli aktuell i Uppsala, nämligen 30 elever årligen, inte skall kunna beredas utrymme i de nuvarande medicinsk-kemiska och far makologiska institutionsbyggnaderna liksom i den patologiska institutionsbygg- naden. Ny- och tillbyggnader för dessa ämnen torde således krävas före den tidpunkt, ökningen kommer att beröra ämnena.
Den pågående utbyggnaden av Akademiska sjukhuset kommer som nämnts att betydligt förbättra undervisningsförhållandena för den kliniska utbildningen i Uppsala. När utbyggnaden är avslutad, kommer det även enligt beredningens mening att finnas förutsättningar att öka intagningen i de kliniska ämnena. Beredningen räknar därvid med att det skall vara möjligt att mottaga 115 elever årligen. På Akademiska sjukhuset i Uppsala skulle man härigenom komma upp till samma utbildningskapacitet, som Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för när varande bär. Beredningen är medveten om att den här angivna mycket betydan de kapacitetsvidgningen kommer att medföra svårigheter, särskilt för under visningen i medicin och kirurgi. Beredningen räknar emellertid med att det skall vara möjligt att genom utnyttjande av sjukhusplatser även utanför Akademiska sjukhuset, bland annat platser på Samariterhemmet och platser för kroniskt sjuka, kunna skapa tillfredsställande undervisningsförhållanden.
Enligt vad beredningen inhämtat har man i de hittills uppförda och färdig- projekterade byggnadsdelarna vid utbyggnaden av Akademiska sjukhuset dimensionerat undervisningslokalerna för ett intag av 90 elever årligen. Det bör emellertid enligt beredningens mening vara möjligt att utan större ombygg nadsåtgärder i dessa lokaler klara ett intag av 115 elever. Det är emellertid angeläget, att man vid den fortsatta utbyggnaden beaktar de behov av ökade utrymmen, som en eventuell framtida vidgning av läkarutbildningskapaciteten kan föra med sig. I den mån det är möjligt, bör man därvid korrigera de lokala förutsättningarna för ökat intag även i de nu uppförda och projekterade klinik byggnaderna.
Enligt beredningens mening skulle det således vara möjligt att öka det kli niska intaget i Uppsala från
86
till ca 115 elever årligen. Om hänsyn tages till
det av beredningen tidigare beräknade bortfallet av elever under det prekliniska skedet, skulle intaget nybörjare till den teoretiska undervisningen kunna uppgå till ca
120
årligen.
Tidpunkten för igångsättande av ifrågasatt ökad utbildning i Uppsala är be roende av utbyggnaden av de teoretiska institutionerna liksom av Akademiska sjukhusets utbyggnad. Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att påbörja det ökade intaget nybörjare höstterminen 1966. Beredningen förutsätter därvid, att en nybyggnad för medicinsk kemi är färdigställd till hösten 1967 och en för farmakologi till våren 1969, liksom att den för utbildningen väsent
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
152
liga utbyggnaden av Akademiska sjukhuset är avslutad under år 1969. För
att det ökade elevantalet skall kunna beredas plats under det morfologiska
året — i avvaktan på att nybyggnader för ämnena anatomi och histologi står
färdiga — kan det dock bli erforderligt att även vidtaga vissa tillbyggnadsåt
gärder —■ t. ex. i barackform — till de nuvarande anatomiska och histologiska
institutionsbyggnaderna.
Enligt riksdagens beslut skall i Umeå från 1965 intagas 62 nybörjare årligen
i de teoretiska ämnena. Programmerings- och projekteringsarbete pågår för
uppförande av teoretiska institutionsbyggnader därstädes. För ämnena farma
kologi, klinisk farmakologi, bakteriologi, klinisk bakteriologi, virologi och hy
gien planeras vidare tillbyggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen
är att en utbyggnad av lasarettet i Umeå är igång. Beredningen har erfarit, att
förseningar i utbyggnaden av lasarettet inträffat, innebärande, att de svårig
heter, som den kliniska undervisningen och forskningen tidigare haft att kämpa
med, kommer att kvarstå under de närmaste åren och kan även komma att
accentueras i samband med att den vidgning av läkarutbildningskapaciteten,
som är aktuell med anledning av riksdagens beslut enligt propositionen 1962: 104,
kommer att beröra den propedeutiska och kliniska utbildningen i Umeå, näm
ligen från höstterminen 1964.
Möjligheterna att ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten i Umeå in-
skränkes framför allt av lasarettets i Umeå begränsade sjukvårdsmässiga för
utsättningar. Den kliniska undervisningens resurser är således avgörande för
intagningens storlek. Vid ett realiserande av föreliggande utbyggnadsprogram
för lasarettet kommer exempelvis för undervisningen i medicin endast att stå
till förfogande 180 vårdplatser, vartill emellertid tillkommer 60 vårdplatser, av
sedda för rehabilitering och långtidsvård. Beredningen anser dock, att när ut
byggnaden av lasarettet är avslutad, det bör vara möjligt att öka intaget elever
till de kliniska ämnena med
20
elever årligen, d. v. s. från 60 till ca 80 elever.
De teoretiska institutionerna i Umeå är planerade för ett intag av 62 medicine
studerande, 60 odontologie studerande samt 25 studerande i s. k. blandad medi
cinsk och annan utbildning. Beredningen räknar dock med att det skall vara
möjligt att utan större ändringar i nuvarande byggnadsplaner möjliggöra ett
ökat intag till ca 84 medicine studerande årligen. Det bör i det sammanhanget
noteras, att efter vad beredningen erfarit, inga planer föreligger att vidga den
odontologiska intagskapaciteten i Umeå. För vissa propedeutiska ämnens vid
kommande kommer vidare möjlighet föreligga att ta emot ökat antal studenter
i samband med att den planerade tillbyggnaden för dessa ämnen åstadkommes.
Med hänvisning till vad ovan anförts bör det sålunda enligt beredningens
mening finnas möjlighet att öka intagskapaciteten i Umeå till ca 84 nybörjare
årligen.
I fråga om tidpunkten för igångsättande av ökad läkarutbildning räknar
beredningen med att den planerade utbyggnaden av lasarettet i Umeå skall stå
färdig år 1970. Det av beredningen föreslagna ökade intaget skulle därvid kunna
påbörjas höstterminen 1967. Man måste emellertid ta i beaktande möjligheten
av ytterligare förseningar i realiserandet av utbyggnadsprogrammet, varför det
skulle kunna bli aktuellt att för ett eller ett par år uppskjuta påbörjandet av
nu aktuella kapacitetsvidgning.
Beträffande en ytterligare ökning med 100 nybörjarplatser vid nu befintliga
läroanstalter eller på en ny universitetsort anför beredningen följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
153
I det föregående har beredningen redovisat de enligt beredningens mening optimala utbildningsförutsättningarna i Stockholm, Uppsala och Umeå. I
Stock
holm
skulle det emellertid kunna tänkas föreligga teoretiska förutsättningar att
ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten genom längre gående byggnads åtgärder för den prekliniska undervisningen och forskningen och genom ett större ianspråktagande av de betydande sjukvårdsresurser, som enligt vad ovan angivits, finnes i Stockholms-området. Inrättande av ett fjärde undervisnings- sjukhus i Stockholm skulle därvid bli aktuellt. Beredningen finner emellertid, att en sådan lösning såväl ur utbildningssynpunkt som ur allmän lokaliserings- synpunkt måste stå tillbaka för de övriga alternativ, som föreligger för att åstadkomma den önskade vidgningen av läkarutbildningskapaciteten.
Enligt under år 1962 avlämnade förslag av läkarutbildningsbcredningen skulle läkarutbildningskapaciteten i såväl
Göteborg
som vid medicinska fakulteten i
Lund
komma att betydligt vidgas. Intaget i Göteborg skulle därvid uppgå till
168 nybörjare årligen och vid medicinska fakulteten i Lund till 190 nybörjare årligen. Förslagen utgår ifrån att ökade kliniska resurser skall ställas till under visningens och forskningens förfogande. I Göteborg avses därvid ett under pla nering varande nytt sjukhus, benämnt Östra sjukhuset, bli utnyttjat. För under visningen vid medicinska fakulteten i Lund tänkes förutom lasarettet i Lund, som för närvarande är föremål för utbyggnad, även hela Allmänna sjukhuset i Malmö bli disponerat. Även för Allmänna sjukhuset i Malmö planeras en be tydande utbyggnad.
Nyligen har staten träffat avtal med de kommunala huvudmännen för lasa rettet i Lund (definitivt) och för Allmänna sjukhuset i Malmö (preliminärt) om sjukhusens utnyttjande för läkarutbildning. I sistnämnda avtal har särskilt beaktats föreliggande förslag av läkarutbildningsberedningen om ökad läkar utbildning vid medicinska fakulteten i Lund. I fråga om ökat utnyttjande av kommunala sjukhus i Göteborg för undervisnings- och forskningsändamål pågår för närvarande avtalsförhandlingar mellan staten och Göteborgs stad.
För att inte rubba föreliggande förutsättningar för ingångna avtal och för pågående avtalsdiskussioner samt för att inte störa den sjukvårdsplanering, som är igång i Göteborg, Lund och Malmö och vars snabba slutförande är en förut sättning för att de av beredningen tidigare föreslagna ökningarna av läkarut bildningskapaciteten skall kunna realiseras enligt framlagt tidsprogram, synes det beredningen icke lämpligt att nu ta upp förnyade diskussioner om ytterligare ökad läkarutbildning på angivna orter. Med hänsyn till de betydande sjukvårds- mässiga resurser, som finnes i såväl Göteborg som i Lund—Malmö, skulle det emellertid enligt beredningens mening i och för sig kunna vara möjligt att vid dessa läroanstalter genomföra en begränsad ytterligare vidgning av läkarutbild ningskapaciteten.
För den nu ifrågasatta ytterligare ökningen av läkarutbildningskapaciteten återstår sålunda att förlägga utbildningen till
en ny universitetsort.
Som bered
ningen tidigare redovisat i betänkandet Program för ökad läkarutbildning måste på de orter, som kan vara aktuella därvidlag, finnas tillgång till ett sjukhus med ett tillräckligt antal specialavdelningar för att en fullständig klinisk utbildning skall möjliggöras. De sjukhus utanför de nuvarande undervisningsorterna, som i första hand kan komma ifråga, är lasaretten i Linköping och Örebro. Dessa sjukhus är nu föremål för omfattande utbyggnad för att tjäna som regions sjukhus. Även om beredningen inte kunnat utreda förutsättningarna i detalj, finns det anledning förmoda, att båda sjukhusen skall kunna användas som undervisningssjukhus. Beredningen har inte kunnat taga ställning till vilket av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
154
de två lasaretten, som skulle vara det mest lämpliga, om endast ettdera av
sjukhusen skall utnyttjas för föregivet ändamål. En bedömning härvidlag kan
inte ske enbart på grundval av undervisnings- och kostnadsfaktorer för läkar
utbildningens del. Här måste också andra synpunkter av lokaliseringskaraktär
beaktas, vilket ligger utanför läkarutbildningsberedningens möjligheter att be
döma.
Det är önskvärt, att en ny medicinsk högskola i Örköping, som den nya uni
versitetsorten provisoriskt benämnts, förses med egna teoretiska institutioner.
Av tidsskäl och eventuellt även kostnadsskäl skulle det emellertid kunna vara
önskvärt, att — såsom fallet för närvarande är i Umeå — låta den teoretiska
utbildningen (de två första studieåren) under en övergångstid äga rum vid ett
eller flera befintliga lärosäten. Ett tänkbart alternativ till lösning av denna
fråga vore att dimensionera de planerade teoretiska institutionsbyggnaderna i
Uppsala för ett sådant högre intag, som skulle motsvara det nya lärosätets kli
niska intagskapacitet. Som tidigare nämnts planeras för samtliga teoretiska
ämnen i Uppsala nybyggnader och det borde därvid vara möjligt att med rela
tivt begränsade kostnadsökningar åstadkomma de provisoriska ytterligare ut
bildningsplatser, som det enligt angiven lösning skulle bli fråga om. Dessa ut
rymmen skulle för övrigt, efter det att Örköping erhållit egna prekliniska institu-
tionsbyggnader, kunna utnyttjas för de olika former av blandad medicinsk och
annan utbildning, som i framtiden kan komma att vara aktuella i Uppsala.
Ett annat alternativ för att på annan ort skapa provisoriska utbildningnings-
platser i de teoretiska ämnena för de studenter, som skall fullfölja den pro-
pedeutiska och kliniska utbildningen i Örköping, vore att utnyttja utbildnings
resurserna i Stockholm. Det är, som tidigare nämnts, möjligt att relativt snabbt
åstadkomma utbildningsplatser för den teoretiska undervisningen i Stockholm,
medan svårigheter kan komma att föreligga att anordna kliniska sådana. Därest
det icke är möjligt att färdigställa ett tredje undervisningssjukhus i Stockholm
enligt det tidsprogram, som tidigare angivits, skulle ändock ett ökat antal stu
derande vid angiven tidpunkt kunna intagas i Stockholm, varvid det tillkom
mande antalet efter de två första studieåren skulle flytta över till Örköping.
Detta förutsätter emellertid att, när ett ökat antal propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser finnes att tillgå i Stockholm, Örköping själv måste kunna ge
teoretisk utbildning åt det antal elever, som vid samma tidpunkt skulle påbörja
sin propedeutiska och kliniska utbildning därstädes.
Beredningen anser, att redan från starten utbildningsplatser i Örköping måste
anordnas i samtliga propedeutiska ämnen. Nybyggnader av betydande omfatt
ning för denna undervisning måste således tillkomma. För den kliniska under
visningen och forskningen torde säkerligen också betydande förstärkningsåtgär-
der erfordras.
Beredningen räknade tidigare i betänkandet Program för ökad läkarutbild
ning med att de kliniska resurserna vid vartdera av lasaretten i Linköping och
Örebro skulle kunna tillåta en utbildningskapacitet av ca 60 elever årligen.
Med hänsyn till att lasaretten i fråga torde komma att få ett vårdplatsantal av
motsvarande storlek som lasarettet i Umeå, finns det enligt beredningens me
ning anledning antaga, att den kliniska intagskapaciteten i Örköping liksom i
Umeå skall kunna uppgå till ca 80 elever årligen. De framtida teoretiska insti
tutionsbyggnaderna i Örköping bör således mot bakgrund av det beräknade
bortfallet av elever under de två första studieåren dimensioneras för en intags
kapacitet av ca 84 elever.
Vad gäller de tidsmässiga förutsättningarna för ökad läkarutbildning i Ör-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
155
köping, anser beredningen möjlighet föreligga att färdigställa nybyggnader för eventuella teoretiska ämnen tidigast höstterminen 1967 samt för de propedeu- tiska ämnena tidigast höstterminen 1968. Beredningen räknar därvid med en programmerings- och projekteringstid av två år samt en byggnadstid av lika ledes två år. Det torde vara möjligt att inom den tidsram, som blir aktuell för varje särskilt ämne, om man utgår från ett studieschema, där den propedeutiska utbildningen påbörjas vid nyss angiven tidpunkt, kunna vidtaga de anordningar, som blir erforderliga för den kliniska undervisningen.
Med hänvisning till vad ovan nämnts vore det snabbaste sätt, på vilket läkarutbildning i Örköping skulle kunna igångsättas, att vid något nu befintligt lärosäte intaga elever i de teoretiska ämnena höstterminen 1966, varvid dessa elever höstterminen 1968 finge flytta över till Örköping för fortsatt propedeutisk och klinisk utbildning. Som tidigare anförts torde det finnas förutsättningar att i Uppsala och eventuellt även i Stockholm vid angiven tidpunkt mottaga ifråga satt nybörjarintag. Därest det emellertid inte skulle anses lämpligt att för lägga den teoretiska utbildningen av de elever, som skall genomgå den resteran de delen av läkarutbildningen i Örköping, till annat lärosäte, måste det första intaget nybörjare i Örköping uppskjutas till tidigast höstterminen 1967.
Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande framhåller bl. a. följande beträffande lokalsituationen i Stockholm och Umeå.
Därest de fortsatta övervägandena rörande det i promemorian framlagda för slaget om en ökning med ytterligare 100 nybörjare i Stockholm skulle leda till, att med hänsyn till ett eventuellt övergångsskede åtgärder bör tillgripas, vilka skulle innebära en forcering av hittills diskuterad tidsplan för utbyggandet av S:t Görans sjukhus, torde — såvitt nämnden kan bedöma — ett i högsta grad skyndsamt ställningstagande vara nödvändigt. Huruvida Stockholms stads myndigheter anser det praktiskt möjligt att genomföra en sådan forcering an kommer det ej på nämnden att bedöma. Mot bakgrunden av den kännedom nämnden har om hittillsvarande överväganden rörande S:t Görans sjukhus om daning till undervisningssjukhus förefaller det nämnden dock icke byggnads- mässigt omöjligt att — därest överenskommelse därom kan träffas med Stock holms stad — under de närmaste åren i samband med redan diskuterad utbygg nad eller genom en delvis ändrad etapplanering skapa erforderliga förutsättning ar för en vid detta sjukhus tidigare upptagen medicinsk undervisning och forsk ning, avseende i första hand medicin- och kirurgiårets kurser. Att därvid under en övergångstid måste tillgripas provisorier, som drar kostnader och kan med föra olägenheter av skilda slag, förefaller nämnden ofrånkomligt.
I promemorian har ställning ej tagits till storleken av en eventuell intagnings ökning i Umeå. För Uppsala och Umeå förordas en sammanlagd ökning av stu derandeintaget med 40 per år från och med läsåret 1968/69. Från de synpunk ter nämnden har att företräda kan en bedömning ske av förutsättningarna för en eventuell kapacitetsökning endast i vad avser lokalförhållandena vid lasa rettet i Umeå. Nämnden vill till en början i korta drag redogöra för det aktuella läget i fråga om detta lasaretts utbyggande.
Planeringen för uppförandet av de närmast i tur stående nybyggnaderna vid lasarettet i Umeå (byggnaderna 3 a och 1 b) har av olika skäl blivit avsevärt försenad. Med skrivelser den 5 och 19 november 1962 överlämnade Västerbottens läns landstings planeringsutskott till nämnden skissritningar avseende ifråga varande byggnader. Vid överlämnandet hade från landstingets sida slutlig ställ ning ej tagits till åtskilliga väsentliga frågor avseende byggnadernas utform
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
156
ning. Nämndens granskning föranledde också på flera punkter erinringar, vilka
under hand meddelades landstingets representanter. Sedan komplettering av
ritningarna och justeringar gjorts kunde emellertid nämnden vid överläggningar
med representanter för landstinget den 30 november 1962 under hand meddela,
att nämnden vore beredd att tillstyrka ett godkännande — i och för statsbidrags
utgående enligt gällande avtal — av ritningar, utarbetade efter de riktlinjer,
som överenskommits vid sagda överläggningar. Sedermera skedde emellertid —
utan medverkan från nämndens sida — en omarbetning av i första hand den
operationsavdelning, som avses ingå i byggnad 3 a. Denna omarbetning resul
terade i ett alternativt förslag till avdelningens utformning. Slutlig ställning har
från landstingets sida ännu icke tagits till de frågor, som aktualiserats i samband
med omarbetningen. Nämnden har emellertid numera anledning förmoda, att så
kommer att ske inom den närmaste tiden. Därefter torde huvudritningar för
byggnad
3
a — och inom samma tidsram även för
1
b — kunna färdigställas
relativt snabbt. Det är därför nämndens förhoppning, att ärendet angående
ifrågavarande byggnader skall kunna underställas Kungl. Maj:t före hösten
1963.
Nämnden bedömer de inträffade förseningarna i fråga om byggnad 3 a såsom
mycket allvarliga icke minst med hänsyn till konsekvenserna för den år 1961
beslutade intagningsökningen. Någon ytterligare fördröjning av planeringen
för denna byggnad kan därför enligt nämndens mening under inga förhållanden
accepteras.
Byggnaden 3 a kommer att omfatta arbetsavdelningar, expeditioner och un
dervisningslokaler för flertalet kliniker samt röntgen- och centraloperations
avdelning. De byggnadsmässiga förutsättningarna är sådana, att en mycket
sträng begränsning måst ske i fråga om de lokalbehov, som avses bli tillgodo
sedda genom tillkomsten av denna byggnad. En ökning av studerandeantalet
utöver hittills beslutad och därav föranledda behov av ytterligare lokalutrym
men för nyssnämnda kliniker m. m. kan visa sig medföra att byggnaden i dess
helhet måste omplaneras. I sammanhanget förtjänar dock påpekas, att föreläs
ningssalarna (bortsett från två mindre salar) kunnat dimensioneras så, att de i
och för sig medger viss ökning av studerandeantalet, därest en sådan — trots
vad nämnden i detta yttrande uttalar — skulle bli aktuell.
Det hittills bedrivna ritningsarbetet avseende byggnad 3 a har sålunda för
anlett en viss beskärning av bl. a. erforderliga undervisnings- och läkarutrym-
men. Föreliggande behov av dylika utrymmen kommer därför icke att kunna
helt tillgodoses — åtminstone icke i önskvärd utsträckning — förrän en för vissa
kliniker m. in. diskuterad ny byggnad, benämnd nr 10, tillkommit. Avsikten har
nämligen varit, att några, i byggnad 3 a nu övergångsvis inplacerade funktioner
i framtiden skulle överföras till i första hand sagda byggnad
10
och att därvid
friställda utrymmen i byggnad 3 a skulle tas i anspråk för de kliniker m. m.,
som kommer att där kvarbli. I fråga om byggnad
10
är emellertid läget det,
att ingen egentlig planering för densamma ännu påbörjats. Samma gäller den
enligt nämndens mening från undervisnings- och forskningssynpunkt ännu
angelägnare nybyggnaden för kliniska laboratorieämnen och klinisk forskning
(benämnd byggnad 3 b). Härtill kommer, att — enligt nämndens till landstinget
vid upprepade tillfällen uttalade mening — planeringen för byggnaderna 3 b och
10 måste grunda sig på en generalplan för lasarettets fortsatta utbyggnad. Någon
dylik plan föreligger emellertid icke. Helt nyligen har emellertid vissa förbere
dande åtgärder avseende generalplanearbetet vidtagits.
Mot bakgrunden av vad sålunda redovisats finner nämnden det uteslutet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
157
att nu göra något som helst uttalande i fråga om tidsplanen för lasarettets i
Umeå fortsatta utbyggnad utöver byggnaderna 3 a och
1
b. Detta innebär enligt
nämndens mening, att förutsättningar för närvarande saknas för ett ställnings
tagande till frågan om möjlig tidpunkt för en eventuell ytterligare ökning av
studerandeintaget utöver redan beslutad.
Även oavsett vad sålunda anförts finner sig nämnden — med hänsyn till före
liggande förutsättningar i övrigt — med skärpa böra uttala, att någon ytter
ligare ökad läkarutbildning icke bör ifrågakomma i Umeå under den för lasa
rettet därstädes nu överblickbara utbyggnadsperioden.
Stockholms stadskollegium anför i huvudsak följande under åberopande av
yttrande från Stor-Stockholms sjukvårdsberedning.
Redan år 1961 i samband med överläggningarna mellan staten och Stor
stockholm angående Karolinska institutets andra undervisningssjukhus hävda
des från Stor-Stockholmssidan att man borde räkna med ett större antal medi
cine studerande än 160 per årskurs under det kliniska skedet (motsvarande ett
intag av 168). Såväl absolut som i relation till landet i övrigt ansågs det erfor
derligt med ett större antal utbildningsplatser för ungdomen i Stor-Stockholms-
området och flera utbildade läkare för sjukvården inom hithörande räjong. Med
hänvisning till riksdagens beslut, att undervisningen skulle utbyggas enligt
alternativ F i det av läkarutbildningsberedningen år 1961 framlagda betänkan
det Program för ökad läkarutbildning, förklarade statens representanter, att
frågan om ett större elevintag i Stockholm icke kunde upptagas till diskussion.
Avtalet mellan staten och Stockholms stad om S:t Görans sjukhus som det
andra undervisningssjukhuset tillkom således under den grundläggande förut
sättningen, att nybörjarintaget i Stockholm inom överskådlig framtid icke skulle
vara högre än 168. Det vid samma tidpunkt pågående arbetet med en fullständig
sjukhusplan för Stor-Stockholm fick därför också baseras på detta beslut om
läkarutbildningens ordnande.
Omfattningen av läkarutbildningsbehovet har uppenbarligen tidigare bedömts
för snävt. Behovet av ett ökat antal läkare i landet är ställt utom allt tvivel.
För Stor-Stockholms del inger bristen på läkare särskilt inom mentalsjukvården
och den öppna vården stora farhågor och kan komma att förhindra eller försena
önskvärd och planerad utbyggnad av sjukvårdsresurserna. Skälen till att ut
bildningen ökas i första hand inom Stor-Stockholmsområdet kvarstår och det är
angeläget att ökningen kommer till stånd snarast möjligt även med hänsyn till
att de för utbildningen aktuella årskullarna nu är särskilt stora.
Vad beträffar den teoretiska undervisningen uttalade lärarkollegiet vid Karo
linska institutet redan år 1961 i sitt yttrande över då framlagt förslag till ökad
läkarutbildning att möjlighet torde föreligga av en utbildningskapacitet enligt
alternativ H vid institutet, vilket alternativ innebar ett årligt nybörjarintag om
230 elever eller i det närmaste samma som nu diskuteras. Lärarkollegiet uttalade
därvid också, att patientunderlaget i Stockholms stad och län utan tvekan med
giver erforderlig klinisk undervisning för ett intag av denna storleksordning.
Även om den nu aktualiserade ökningen av den medicinska undervisningen i
Stor-Stockholm i viss mån skapar ändrade förutsättningar för den nyligen av
sjukvårdsberedningen framlagda sjukhusplanen för området, vill beredningen
bekräfta sin tidigare intagna ståndpunkt och sitt intresse för att medverka till
eu lösning av denna för alla parter betydelsefulla undervisningsfråga. Mot bak
grunden av den utbyggnad av sjukhusbeståndet som sjukhusplanen för Stor-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Stockholm innebär synas möjligheter föreligga att ställa erforderligt antal sjuk
husplatser inom Stor-Stockholmsområdet till den kliniska undervisningens för
fogande. Planen har numera godkänts av landstinget och stadsfullmäktige och
dess förverkligande forceras av sjukvårdshuvudmännen. Förutom omdaningen
av S:t Görans sjukhus till undervisningssjukhus samt utbyggnad eller upprust
ning av flertalet befintliga sjukhus innefattar planen även uppförande av tre
helt nva sjukhus under den närmaste 15-årsperioden. Av dessa beräknas stor
sjukhusen i Huddinge och Enskededalen kunna tagas i bruk omkring 1970.
På detta stadium har det icke ansetts nödvändigt att närmare penetrera frå
gan om vilka kliniker som böra tagas i anspråk för en ökad undervisning, vilket
för övrigt icke heller den korta remisstiden medgivit. En närmare utredning
härom bör göras gemensamt med Karolinska institutet och andra berörda stat
liga organ. Det kan förutses, att vissa jämkningar i den fastställda sjukhuspla
nen kan bli nödvändiga för att tillrättalägga förhållandena för en ökad under
visning. Stor-Stockholms sjukvårdsberedning är beredd att diskutera sådana
justeringar av planen som ur sjukvårdssynpunkt kan accepteras och icke för
sämra sjukvårdsservicen för området invånare. Den angelägna utvidgningen av
läkarutbildningen får emellertid icke försvara uppgiften att snarast möjligt av
hjälpa bristen på sjukvårdsplatser inom Stor-Stockholms södra delar och ej
heller rubba den jämvikt i sjukvårdsresurserna mellan Stor-Stockholms olika
delar, som är en huvudlinje i sjukhusplanen. Överenskommelse om ökad läkar
utbildning i Stor-Stockholm och därav betingade ändringar i sjukhusplanen
måste träffas mycket snabbt, eftersom projekteringsarbetet för de nya sjuk
husen och för upprustningen av flera äldre sjukhus är i full gång och senare
ändringar kan medföra betydande merkostnader och förseningar.
Även om en definitiv lösning av »det tredje undervisningssjukhuset» i Stor-
Stockholm icke skulle vara möjlig att få fram till våren 1969, vid vilken tidpunkt
den kliniska undervisningen i promemorian förutsatts börja för att möjliggöra
ökat intag läsåret 1966/67, måste det vara möjligt att för en kortare övergångs
tid åstadkomma godtagbara provisorier. Många befintliga kliniker inom Stor-
Stockholmsområdet, som icke permanent är avsedda för undervisning, har redan
tidigare under längre eller kortare perioder utnyttjats härför och andra synas
utan större åtgärder kunna göras användbara. Det förutsätter dock givetvis att
man från såväl sjukvårdshåll som undervisningshåll får acceptera vissa impro
visationer intill dess permanenta undervisningskliniker kunna färdigställas. Med
hänsyn till angelägenheten av att ökningen av undervisningen snarast kommer
till stånd bör detta icke få verka hindrande. I detta sammanhang må framhållas,
att den vid ett ökat elevintag för den teoretiska undervisningen erforderliga ut-
byggnaden av Karolinska institutet är brådskande, om ökningen skall kunna ske
redan läsåret 1966/67.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning tillstyrker sålunda, att läkarutbildningen
i Stor-Stockholm snarast ökas till en intagning av 268 elever. Beredningen vill
framhålla angelägenheten av att besked från staten i denna fråga erhålles utan
tidsutdräkt, så att i varje fall principöverenskommelse om den kliniska under
visningen kan träffas under våren 1963.
Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande.
De bristande förutsättningarna för ett prognosbedömande av effekten på
längre sikt av en ytterligare utökning av utbildningskapaciteten torde icke
kräva en lika hög grad av beaktande vid en begränsad ökning av antalet ny
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
159
börjarplatser. Med hänsyn till den betydande omfattningen av det i nuläget
bedömbara läkarbehovet synes en fortsatt moderat förstärkning av intagnings-
kvoten kunna genomföras utan menlig inverkan på den framtida relationen
mellan läkartillgång och läkarbehov. Den rådande kännbara läkarbristen inom
sjukvården, enkannerligen inom mentalsjukvården, talar snarare för att möjlig
heterna till en ytterligare ökning av antalet nybörjarplatser bör tillvaratagas i
den utsträckning, som är lämplig med hänsyn till bland annat prognosläget.
Även vid en utbyggnad av begränsad omfattning föreligger dock betydande
svårigheter att inom ramen för nuvarande utbildningsorganisation kunna* dispo
nera lokaler och lärarkrafter i erforderlig utsträckning. Beredningen har upp
märksammat, att redan förverkligandet av den för det närvarande förutskickade
etappvisa utbyggnaden av undervisningsorganisationen vid de medicinska fa
kulteterna är förbundet med förhållandevis stora problem i dessa avseenden.
Det synes därför realistiskt att söka förlägga en ytterligare tillkommande medi
cinsk utbildning till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus.
Beredningen vill förorda, att förutsättningarna härför närmare prövas i enlighet
med de av läkarutbildningsberedningen i dess Program för ökad läkarutbildning
uppdragna riktlinjerna. En tillämpning under angivna premisser av detta pro
gram aktualiserar det s. k. örköpingsalternativet. Realiserandet av nämnda alter
nativ skulle innebära ett ytterligare tillskott om 62 platser i de teoretiska läro
ämnena samt 60 kliniska och propedeutiska platser. Det totala antalet nybörjar
platser för medicine studerande skulle därigenom komma att uppgå till (678 +
62) 740. Ifrågavarande platsantal synes vara av en sådan rimlig omfattning, att
en utökning av utbildningskapaciteten inom ramen för detsamma torde kunna
genomföras utan avvaktan på en ny långtidsprognos angående läkarbehovet.
En förläggning till Örebro eller Linköping av en ny utbildningsinstitution för
blivande läkare förutsätter enligt läkarutbildningsberedningen, att den pre-
kliniska undervisningen övergångsvis kan anordnas å annan ort. Läkarutbild
ningsberedningen har ur denna synpunkt förordat en motsvarande utvidgning
av nybörjarplatserna i de teoretiska ämnena i första hand vid den medicinska
högskolan i Umeå och i andra hand vid Karolinska institutets teoretiska institu
tioner i Stockholm. Beträffande nybörjarplatserna vid den medicinska högskolan
i Umeå föreligger ännu icke något beslut om en ytterligare utökning av antalet
platser utöver den kvot av 62 platser, som omfattas av den enligt gällande
program förutskickade utbyggnaden. Med anledning härav bör förutsättning
arna för en temporär ytterligare utökning av intagningskvoten vid ifrågavaran
de högskola göras till föremål för förnyade överväganden. Vidkommande möj
ligheterna till en motsvarande ökning av utbildningskapaciteten i Stockholm
torde desamma vara begränsade såväl beträffande den teoretiska som den kli
niska utbildningen. Ett förläggande av ett ytterligare antal utbildningsplatser
till huvudstaden ar jämväl knappast förenligt med aktuella decentraliserings-
strävanden.
Svenska landstingsförbundet
betonar, att bristen på läkare nu är så stor, att
den medför påtagliga svårigheter att upprätthålla en effektiv sjukvårdsorga
nisation. Förbundet finner för sin del starka motiv föreligga för den föreslagna
utökningen av utbildningskapaciteten till 818 nybörjarplatser per läsår.
SA CO
anser, att cn förnyad prognos på Iäkarområdet snarast bör komma till
stånd. Organisationen finner angeläget, att planeringsarbetet omedelbart igång
sattes for den utvidgning av intagningskapacitetcn, som kan bli nödvändig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
160
Svenska läkaresällskapet förordar bl. a. en provisorisk intagningsökning under
läsåren 1963/64 och 1964/65 samt framhåller, att frågan om vidareutbildning
av läkare bör snabbutredas.
SFS anför bl. a.:
Argumenten för en utökning av läkarutbildningen utöver vad som tidigare
beslutats är den av läkarprognosutredningen år 1961 konstaterade bristen på
läkare
Som SFS tidigare påpekat, är patientunderlagets storlek av avgörande bety
delse för frågan om utbyggnaden av läkarutbildningen. I Stockholm föreligger
ett patientunderlag, tillräckligt för utbildning av 268 studerande per år. En
utökning av intagningen kommer således att bli avhängig av de existerande
undervisningssjukhusens kapacitet. Enligt nu tillgängliga uppgifter skall S.t
Görans undervisningssjukhus stå färdigt omkring 1975. Det synes således inte
möjligt att så snabbt som i promemorian säges, genomföra en intagningsökning
i Stockholm. Det måste ankomma på LUB att fastställa den närmare tidsplanen
för denna utbyggnad.
Medicinska föreningen i Stockholm finner motiv föreligga för utbyggnad av
utbildningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna och då även beträf
fande den medicinska utbildningen. Föreningen anför i huvudsak följande.
Utbyggnaden av den medicinska utbildningen måste, var i landet den än för-
lägges, utföras så att såväl teoretisk som klinisk utbildning utbygges i samma
omfattning på en och samma ort. Patientunderlag för utbildning av 268 studen
ter per år föreligger inom Stor-Stockholms sjukvårdsområde. En klinisk utbild
ning för 268 studenter per år i Stockholm kräver tre fullständiga undervisnmgs-
sjukhus. Tidpunkten 1966 för utökandet av nybörjarintaget till 268 mot bak
grund av nu tillgänglig information om sjukhusbyggnationen i Stor-Stockholm
måste helt avvisas. Det är ytterst angeläget, att den definitiva tidpunkten för
färdigställandet av det tredje undervisningssjukhuset går att fastslå innan slut
lig ställning tages till när intaget skall utökas till 268. Den nu gällande studie
ordningens resultat måste bli föremål för värdering och undervisningsmetoder
och lärarorganisation för kurser om 134 studenter föremål för studier innan in
taget ökas utöver det nuvarande.
Sveriges konservativa studentförbund yttrar bl. a. följande.
Förbundet anser, att man redan nu bör inrikta sig på att inrätta medicinska
fakulteter i såväl Linköping som Örebro. På så vis utnyttjas landets samtliga
regionssjukhus för läkarutbildning. I detta sammanhang vill vi påpeka vikten
av att dessa fakulteter blir fullständiga, så att de studerande har möjlighet att
tillbringa hela sin utbildningstid vid samma lärosäte och ej såsom nu tvingas
byta studieort.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Odontologisk utbildning
Flertalet remissinstanser finner en ökning av tandläkarutbildningen utöver
nu gällande utbyggnadsprogram mindre självklar än utbyggnaden av vissa
andra spärrade utbildningslinjer.
161
Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm uttalar i sitt remissyttran
de tveksamhet om prognosen beträffande tandläkarbehovet. Kollegiet finner det
tvivelaktigt att grunda en ökad utbildningsvolym på en önskan att tillgodose
ungdomens i möjligaste mån fria val av studieriktning; samhällets behov av tand
läkare bör vara utgångspunkten för planeringen av utbildningens omfattning.
Kollegiet tillstyrker dock den föreslagna utbyggnaden under förutsättning att
en effektiv kontinuerlig prognosverksamhet igångsätts och att intagningen av
passas efter dess resultat. Vid en eventuell minskad intagning skulle friställda
resurser beträffande personal, lokaler o. s. v., kunna användas för odontologisk
vidareutbildning och specialistutbildning. Kollegiet framhåller, att en ökning av
antalet nybörjare i Stockholm utöver nuvarande 100 icke kan ske i belintliga
lokaler. Intagning av ytterligare 40 elever förutsätter därför omfattande ny
byggnadsåtgärder. Eventuellt skulle en nybyggnad kunna göras för 100 nybör
jare och provisorisk utbildning för ytterligare ca 60 anordnas i nuvarande lo
kaler.
Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö framför samma principiella
invändningar mot grunden för beräkning av det odontologiska utbildningsbeho
vet som anförts av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Kollegiet
finner det vidare, med hänsyn till antalet i utlandet utbildade tandläkare, tvek
samt om den av P-gruppen föreslagna utbyggnaden bör komma till stånd. Kol
legiet ställer sig mycket tveksamt till möjligheten och lämpligheten att utöka
den årliga intagningen vid tandläkarhögskolan i Malmö till 125 studerande.
Högskolan är konstruerad för 80 nybörjare per år och har ansträngts starkt
för att ta emot 100. Ytterligare ökning är icke möjlig utan mycket ingripande
ombyggnader och tillbyggnader samt avsevärda dubbleringar av befattnings
havare även på högsta niva. Vidare skulle da förutsättas att medicinska fakul
teten i Lund kunde öka intagningen för prekliniska studier. En ytterligare
ökning av antalet odontologie studerande torde därför enligt kollegiets mening
böra fördelas på högskolorna i Stockholm och Göteborg.
Universitetskanslern anför:
Med hänsyn till att den föreslagna spridningen av kapacitetsökningen för
tandläkarutbildningen förefaller kräva betydande investeringar för ett jämförel
sevis litet tillskott av platser vill jag förorda en koncentrering av utbyggnaden
till en eller högst två högskolor. Det av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i
Stockholm framförda förslaget synes mig böra beaktas vid den fortsatta plane
ringen.
Under förutsättning att en löpande effektiv prognosverksamhet sker beträf
fande tandläkarbehovet finner jag mig böra tillstyrka att principbeslut nu fattas
om en viss ökning av den odontologiska utbildningen
Expertgruppen för odontologisk utbildning i Göteborg framhåller, att en ök
ning av det årliga studerandeintaget i Göteborg utöver planerade 100 bör ske
redan från och med läsåret 1965/66 men därvid begränsas till 20 i stället för av
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
P-gruppen föreslagna 25 från och med läsåret 1968/69. Expertgruppen redo
visar lokalbehovet för ifrågavarande utbyggnad enligt följande sammanställning.
162
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Teknologiinstitutionen ......................
Nuvarande
lokalprogram
105 E
Ökning
13 E
Summa
118 E
Barnkliniken ....................................
97 E
T andsjukvårdscentralen
Cariologi-protetik ............................
Parodontologi-Bettanalys ................
172 E
24 E
196 E
Röntgenavdelning ..........................
Endodontiavdelning ....................
Operationsavdelning ............................
375 E
20 E
395 E
Undervisning och forskning ......................
Mottagningsavdelning ....................................
Summa
749 E
67 E
816 E
Procent
91,8
8,2
100,0
För utbildning årligen av 100 tandläkare erfordras 7,5 E, av 120 tandläkare
6,8 E per tandläkare. För en 20-procentig utökning av utbildningskapaciteten
fordras endast 8-procentig utökning av byggnadskomplexet, om den verkställes
nu. I sammanställningen ingar ej beräkning av ökade utrymmen för personal
rum, omklädningsrum, studentlokaler, verkstäder, centralförråd o. dyl.
Expertgruppen redovisar med anledning av P-gruppens resonemang rörande
införandet av ett mindre personal- och utrustningskrävande system i huvudsak
följande synpunkter.
Arbetsgruppen för umeåinstitutets utbyggnad till tandläkarhögskola genom
förde en åtgärd i denna riktning genom att i sin studieplan av den 27 april 1962,
godtagen av universitetskanslern, nedskära den obligatoriska tjänstgöringstiden
i de vad avser personal- och investeringskostnader hårdast belastande utbild
ningsområdena, teknologi och tandsjukvårdsutövning, för teknologin med 23 %
av tiden (215 dagar till 165 dagar) och för kliniken från 396 dagar till 337 dagar
eller med omkring 15 %. Det synes icke vara görligt att ytterligare sänka den
tekniska utbildningstiden i de stora och kostsamma övningslaboratorierna. Där
emot torde en sänkning utöver de 15 procenten av kliniktjänstgöringen böra
allvarligt övervägas, ej minst därför att tandsjukvårdskostnaderna för staten
i för hög grad belasta tandläkarhögskolorna. Detta framgår bl. a. av en tabel-
lansk översikt — utförd av expertgruppen på anmodan av departementet —
vilken utvisar att av de i expertgruppens lokalprogram upptagna modulerna på
15. m2 till ett totalt antal av 749 E, 423 E hänföra sig till tandsjukvårdens olika
kliniker, utgörande 56 %, medan 236,5 E upptaga undervisningslokaler, 32 %,
och endast 89,5 E eller 12 % forskningslokaler. Av byggnadskomplexets för
utbildningsändamål avsedda lokaler, tillsammans 11 235 "in2, fördelas ej mindre
än 6 345 m2 på klinikerna med deras för varje arbetsplats dyrbara utrustning
och personalstab.
163
Vid bedömning av denna fråga är det av vikt att bemärka, att den av arbets gruppen för utbyggnad av umeåinstitutet till högskola verkställda ovannämnda nedskärningen av tiden för teknisk utbildning och träning samt för klinisk tand- sjukvårdsutövning orsakades av den genomgripande reform, som består i prak tikantlaboratoriets övertagande av allt väsentligt tandtekniskt laboratoriearbete åt tandsjukvårdsutövande kandidater. Nedskärningen av tiden för tandteknisk träning är eu reell minskning, medan nedskärningen av tiden för tandsjukvårds- utövningen är skenbar; densamma innebär ingalunda någon minskning, snarare en ökning av tidigare härför disponibel tid. Den i 1947 års studieplan beräknade kliniska tjänstgöringstiden för envar kandidat omfattade nämligen även tiden för den tandtekniska laboratorieträningen vid kandidaternas utförande och färdigställande i alla detaljer av de tandtekniska protetiska arbetena inom pro- tetik och cariologi. Då tiden för protetikens laboratorieverksamhet kan beräk nas ligga vid 35 % och för cariologins vid 20 %, blir nedskärningen med omkring 20 % av kliniktiden totalt för funktionsenheten cariologi-protetik för ringa, även med beaktande av kvarstående tid för behövligt laboratoriemässigt plane ringsarbete inom protetiken. Talet om en kvalitetsförsämring genom den nya studieplanens sänkning av klinisk tjänstgöringstid är oberättigat, sänkningen måste automatiskt följa av praktikantlaboratoriets inrättande. Den samman lagda utbildningstiden i de i tandläkarstudierna ingående kliniska läroområdena sänktes endast med 14 dagar (458—444) eller 3 %. Den i följd av praktikant laboratoriets verksamhet icke behövliga tiden ersattes sålunda närmast helt av tid för kvalificerad högskoleutbildning i proseminarieövningar, seminarier, jour nal- och litteraturstudier, undersökningsmetodik och terapiplanering.
I detta samband bör även påpekas, att bestämmelsen i 1947 års studieplan om minskning av den totala studietiden från 10 till 9 terminer för toppskiktet av kliniskt kunniga kandidater hittills endast tillämpats vid THS, medan man vid THM icke tillämpat densamma. Vid THS har den icke medfört den av 1947 års studieplan avsedda effekten, emedan den begränsade tjänstgöringstiden inne burit allt för pressande arbete för 9-terminersgruppernas kandidater. Om en bestämmelse förslagsvis fastslog, att fordringarna skulle tillrättaläggas i syfte att omkring 25 % av kandidaterna kunde färdigställa sina tandsjukvårdsupp gifter för examen inom ramen av 9 terminers utbildning, skulle en avsevärd minskning av den totala kliniska tjänstgöringstiden därav följa. Därmed kunde vinnas att investerings-, personal- och materielkostnader för klinikerna tillfullo utnyttjades så att ett större antal kandidater kunde utbildas utan ökade stat liga utgifter för tandsjukvården.
I detta samband fäster expertgruppen uppmärksamheten på effekten av hög skolans successivt skeende uppbyggnad under ettvart av åren 1966/67, 1967/68, 1968/69 och 1969/70. För var och en av de 8 terminerna ökas antalet studerande på laboratorier och kliniker med 50 kandidater. Här gives alltså en möjlighet att utbilda ett antal kandidater i en extragrupp under förutsättning att denna tidigare erhållit preklinisk utbildning. Eu utredning i sådant syfte borde omedel bart verkställas.
Medicinalstyrelsen, som tillstyrker P-gruppcns förslag om fortsatt utbyggnad av tandläkarutbildningen, anför i huvudsak följande. I
I flera avseenden föreligger vid en ökad intagning av studerande vid tand- läkarhögskolorna liknande problem som vid cn ökning av läkarutbildningen. Bl. a. förefinnes risk för att kvaliteten på utbildningen sänkes. Därtill kommer
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
164
speciella svårigheter, som har stor betydelse inom detta arbetsfält. Tandläkarens
utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än
tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas ar
betsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskon-
sumtionen. Så skulle t. ex. en utvidgad profylaktisk verksamhet kunna tänkas få
betydande verkningar. De i promemorian anförda reservationerna vill styrelsen
starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå P-gruppen grun
dat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.
Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän
syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan
företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över
ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en
samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle
kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk
träning och utbildning av de studerande.
Svenska landsting sförbundet anser, att den av P-gruppen föreslagna ökningen
av utbildningskapaciteten för tandläkarutbildning måste betecknas som ett
minimum samt att ytterligare åtgärder sannolikt kommer att bli nödvändiga.
Svårigheterna att utbygga tandläkarhögskolan i Stockholm med hänsyn till
nuvarande lokalförhållanden framhålles av Svenska tandläkaresällskapet och
SFS.
T andläkaresällskapet anför i huvudsak följande.
Tandläkaresällskapet finner det egendomligt, att en utvidgning föreslagits med
25 studerande årligen i Malmö och Göteborg, medan motsvarande siffra satts
till 40 vid den notoriskt trångbodda och föråldrade stockholmshögskolan. Säll
skapet finner här anledning att erinra om tandläkarorganisationernas tidigare
framförda tanke pa en temporär dubblering av stockholmshögskolan genom en
välbehövlig nybyggnad jämsides med fortsatt utbildning under en övergångstid
inom den gamla högskolans lokaler. En sådan lösning skulle på en gång fylla
behovet av en odontologisk upprustning i Stockholm, möjliggöra en ökad total
intagning av tandläkarstuderande, eliminera behovet av en svårgenomförd ut
vidgning av examinationen i Malmö och ge den önskvärda flexibiliteten i plane
ringen, eftersom den gamla stockholmshögskolan kan nedläggas eller omvandlas
till en välbehövlig station för forskning och specialutbildning, om eller när be
hovet av tandläkare fyllts. Härigenom skulle således på ett smidigt sätt och utan
risk för felinvesteringar möjlighet till tandläkarutbildning skapas för ett ökat
antal studenter.
SFS yttrar:
Enligt SFS:s uppfattning kan en ökad intagning under nuvarande förhållande
omöjligen ske vid tandläkarhögskolan i Stockholm. De sedan länge hårt belasta
de lokaliteterna i Stockholm omöjliggör detta. En utökning av den kvällsunder-
visning, som sedan länge förekommit på det prekliniska stadiet, vill SFS icke till
styrka. SFS ser som enda möjlighet till ett genomförande av arbetsgruppens
förslag, att projekterandet och uppförandet av en ny större tandläkarhögskola
i Stockholm snarast igångsättes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
165
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Farmaceutisk utbildning
Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet anför
styrelsen för farmaceutiska institutet under åberopande av lärarkollegiet i hu
vudsak följande.
Bristen på farmaceutiskt utbildad personal är för närvarande mycket uttalad.
Även bristen på receptarier är markant. Styrelsen vill därför som sin uppfatt
ning framhålla att den sedan år 1958 ökade intagningen av studerande vid far
maceutiska institutet icke kommer att vara tillräcklig för att fylla det ökade
behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Med hänsyn
till osäkerheten i nuvarande prognoser beträffande det framtida behovet av
farmaceutiskt och annan akademiskt utbildad personal rekommenderar lärar
kollegiet i likhet med P-gruppen en förbättrad och kontinuerlig prognosverk
samhet varigenom man på ett bättre sätt än hittills skulle kunna reglera utbild
ningskapaciteten efter arbetsmarknadens behov.
Farmaceututbildningskommitten presenterar i sitt yttrande huvuddragen i
kommitténs ställningstagande till den framtida farmaceututbildningens orga
nisation och utbildningskapacitet och anför i huvudsak följande.
I fråga om den kvalificerade farmaceututbildningen är i viss mån redan den
nuvarande apotekarutbildningen vid farmaceutiska institutet en form av blan
dad naturvetenskaplig och medicinsk utbildning. Den vilar sålunda på en bred
kemisk bas med biologisk inriktning. Undervisningen i kemi på apotekarlinjen
torde minst vara ekvivalent med nuvarande utbildning för tre betyg i kemi vid
naturvetenskaplig fakultet. Vidare ingår i utbildningen omfattande undervis
ning i ämnen av biologisk och medicinsk karaktär. Exempel härpå är grenar av
mikrobiologien samt farmakologi och toxikologi. Vid ett realiserande av ett
program till moderniserad farmaceutisk utbildning, som farmaceututbildnings-
kommittén avser framlägga, kommer den kvalificerade farmaceututbildningens
karaktär av blandad medicinsk och naturvetenskaplig utbildning att ytterligare
förstärkas. Moment i den föreslagna nya utbildningen, som tänkes få ökat ut
rymme, faller inom ämnen sådana som organisk kemi, biokemi, mikrobiologi,
farmakologi och toxikologi. Samtidigt föreslås undervisningen i sådana traditio
nellt farmaceutiska ämnen såsom botanik och farmakognosi liksom den prak
tiska apotekstjänstgöringen betydligt minska i omfattning. Kommittén räknar
vidare med att de studerande inom ramen för en föreslagen apotekarlinje skall
erhålla möjligheter till ytterligare differentiering av utbildningen åt medicinskt
eller naturvetenskapligt håll, därigenom att i utbildningen föreslås ingå en ter
min specialstudier i valfritt examensämne.
Utöver de differentieringsmöjligheter, som sålunda föreslås tillkomma inom
den egentliga apotekarutbildningen, räknar farmaceututbildningskommittén
med att ytterligare alternativ till breddning och fördjupning av utbildningen åt
framför allt medicinskt hall skall föreligga. Detta skall kunna ske dels genom en
forskarutbildning med inriktning på licentiatexamen och eventuellt doktors
grad, som även skall kunna innefatta studier vid medicinsk eller naturveten
skaplig fakultet, dels ock genom en särskild medicinsk påbyggnadskurs efter
en farmaceutisk grundutbildning.
Studietiden inom den föreslagna modifierade farmaceutiska utbildningen be
räknas uppgå till fyra år. Utbildningen på eu föreslagen apotekarlinje föreslås
avslutas med en examen, farmacie magisterexamen, som även skall kunna ge
166
legitimation som apotekare. Samma tid skulle även den blandade farmaceutiska
och medicinska utbildningen omfatta, varav fem terminer som farmaceutisk
grundutbildning (avslutad med farmacie kandidatexamen) och tre terminer som
medicinsk påbyggnadsutbildning.
Farmaceututbildningskommittén räknar med att intaget elever till den farma
ceutiska grundutbildningen skall ske enhetligt, oavsett den senare fördelning av
elever på olika linjer som sålunda kommer att äga rum. Denna senare fördel
ning måste bli beroende av elevernas fria val. Härigenom kommer deras egna
intressen och önskemål att kunna göra sig gällande och det kan därvid förutsät
tas att marknadssituationen på olika aktuella områden i viss mån kommer att
inverka på valet.
Ett realiserande av den angivna differentierade utbildningsorganisationen
skulle i hög grad befrämjas genom en nära samverkan mellan farmaceutiska in
stitutet och ett medicinskt lärosäte. Med hänsyn härtill avser kommittén före
slå, att den farmaceutiska forsknings- och utbildningsorganisationen samordnas
med en motsvarande medicinsk organisation. I avvägningen mellan de olika
möjligheter som därvid föreligger, har kommittén preliminärt stannat för en
anslutning av det nuvarande farmaceutiska institutet till den medicinska under
visnings- och forskningsorganisationen i Uppsala, varigenom fördelen också
skulle kunna erhållas av nära samverkan med övriga naturvetenskapliga disci
pliner.
Mot bakgrunden av en diskussion av utbildningsbehovet räknar farmaceut
utbildningskommittén med att de nya lokaler, som måste tillkomma för den
farmaceutiska undervisningen och forskningen, tills vidare dimensioneras för ett
studerandeantal, motsvarande ett årligt intag av 120 studerande. I övrigt räk
nar kommittén med att den nya utbildningen, som kommittén ämnar föreslå,
i framtiden kan komma att mötas av en starkt stigande efterfrågan på utbild
ningsplatser, varför det enligt kommittén kan bli aktuellt med en väsentlig ök
ning av studerandeantalet.
Slutligen berör farmaceututbildningskommittén receptarieutbildningen och
yttrar i anslutning härtill följande.
I fråga om utformningen av receptarieutbildningen har farmaceututbildnings
kommittén ännu inte tagit definitiv ställning. Det star emellertid klart för kom
mittén att studerande, som genomgått denna utbildning, i framtiden liksom hit
tills i huvudsak torde vara hänvisade till skilda befattningar inom läkemedels
området d. v. s. inom apotek och läkemedelsindustri. Med hänsyn härtill finns
det fortfarande skäl att principiellt betrakta receptarieutbildningen som en
spärrad utbildningslinje som till sin karaktär närmast motsvarar vissa former
av annan post-gymnasialutbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Ekonomutbildning
Ett flertal remissinstanser framhåller vikten av, att en utbyggnad av ekonom
utbildningen snabbt kommer till stånd. Några remissinstanser förordar en kraf
tigare utbyggnad än den P-gruppen föreslagit.
167
Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller i sitt remissyttran
de att varje ökning utöver nuvarande intagning om 200 kräver omfattande ut
byggnad av lokaler och lärarorganisation vid högskolan. Marginalkostnaden för
ytterligare 75 nybörjare om året skulle därigenom bli orimligt hög. Vidare skulle
årskursernas storlek bli olämplig för det nuvarande lokalbeståndet. Då samtidigt
ett stort behov av civilekonomer föreligger föreslår lärarkollegiet en utökning
av antalet nybörjarplatser i Göteborg till 400 i stället för 275. Härigenom upp
kommande lokalproblem förutsätts kunna lösas genom tillbyggnad, och bästa
möjliga samverkan skulle därvid kunna uppnås mellan tillbyggda och redan
befintliga undervisningslokaler.
Vid planeringen av tillbyggnaden bör även beaktas i vad mån närbesläktade
undervisningsinstitutioners lokalproblem samtidigt skulle kunna lösas. En sam
ordning med universitetet, lämpligen genom att dess företagsekonomiska insti
tution inryms i handelshögskolans lokaler, och med journalistinstitutet, vilket
ävenledes skulle kunna lokalmässigt sammanföras med handelshögskolan, kunde
enligt lärarkollegiets mening innebära stora fördelar.
Lärarkollegiet påpekar, att en fördubbling av intagningen vid handelshög
skolan ej skulle kräva fördubbling av topptjänsterna, vilket vore av stor bety
delse med hänsyn till rekryteringsvårigheterna i de ekonomiska ämnena.
Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund, som finner det angeläget att
tillgodose bristområden genom ökad utbildningskapacitet, framhåller att fakul
teten på grund av uppgiften att meddela undervisning för filosofie och juris
studerande har större svårigheter än handelshögskolorna i Göteborg och Stock
holm att möta en ökning av utbildningskapaciteten. Den av P-gruppen före
slagna utbyggnaden av fakulteten skulle kräva en betydande upprustning av
lärarsidan, vilket bl. a. med hänsyn till den mycket begränsade rekryteringen
av licentiater och doktorer erbjuder stora svårigheter. Fakulteten hänvisar till
att en »ekonomifiering» av samhällsvetarutbildningen kommer att ställa ytter
ligare krav på lärarresurserna i ekonomiska ämnen. Avslutningsvis rekommen
derar fakulteten att nya lärosäten med bl. a. ekonomisk utbildning upprättas.
Universitetskanslern yttrar:
Jag vill betona vikten av att en kraftig utbyggnad av den ekonomiska ut
bildningen snabbt kommer till stånd. Det av lärarkollegiet vid handelshögskolan
i Göteborg framförda förslaget om fördubblad intagning vid högskolan synes mig
vara ett ytterst intressant och värdefullt uppslag, som förtjänar att omgående
bli föremål för närmare utredning och detaljplanering.
Icke minst med hänsyn till svårigheterna att öka civilekonomutbildningen i
Lund, där undervisningen i företagsekonomi och nationalekonomi för studerande
inom filosofisk och juridisk fakultet kan väntas öka kraftigt i omfattning, vore
en ytterligare ökning av utbildningskapaciteten vid handelshögskolan i Göte
borg mycket önskvärd.
Icke blott i Lund utan även i Stockholm kan de filosofiska och juridiska fa
kulteternas behov av undervisning i ekonomiska ämnen förväntas medföra vissa
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
168
problem beträffande en utbyggnad av civilekonomutbildningen. Det är därför
enligt min mening motiverat att redan nu fatta principbeslut om upprättande
av en ny handelshögskola eller ekonomisk fakultet samt att omgående påbörja
planeringen därav.
Skånes handelskammare anser, att vissa svårigheter föreligger för en utbygg
nad av den ekonomiska fakulteten i Lund. Handelskammaren anför bl. a. föl
jande.
Vad angår civilekonomutbildningen delar Handelskammaren för sin del upp
fattningen, att trots den ökning av intagningen av studenter vid handelshög
skolorna i Stockholm och Göteborg och vid den ekonomiska fakulteten vid
Lunds universitet, som de senaste åren skett och som kommer att inom en nära
framtid medföra en icke oväsentlig ökning av antalet årligen utexaminerade
civilekonomer, arbetsmarknaden har behov av ett ytterligare ökat antal befatt
ningshavare med motsvarande utbildning. Handelskammaren vill alltsa icke
ifrågasätta riktigheten av de uppgjorda prognoserna på denna punkt, även om
de framstår som osäkra. Men icke desto mindre maste Handelskammaren i denna
del i varje fall för den ekonomiska fakultetens i Lund vidkommande allvarligen
tillråda, att en paus införes i utvidgningsprogrammet; planerna på en ökning
av antalet nyintagna från 200 till 275 redan fr. o. m. läsaret 1965/1966 torde
näppeligen kunna realiseras vid avsedd tidpunkt. Fakulteten befinner sig näm
ligen i ett känsligt uppbyggnadsskede och en ökad intagning av antalet studen
ter kan inte ske utan en motsvarande ökning av antalet av akademiska lärare
framför allt professorer. Därvid är också att beakta, att fakultetens professorer
i det centrala ämnet företagsekonomi jämväl tagas i anspråk för undervisning
och examination av de studerande inom de juridiska och humanistiska fakul
teterna och sålunda icke såsom sina kolleger i Stockholm och Göteborg kan
odelat ägna sig åt den egna fakulteten. Den bristande tillgången på kvalificerade
lärare i ekonomiska ämnen såväl i företagsekonomi som i nationalekonomi torde
nämligen i denna del för flera ar framat utgöra ett absolut hinder för en ökad
intagning. Svårigheter har mött redan att besätta de nuvarande professurerna
med kompetenta krafter. Att skaffa sådana för erforderliga nya professurer
torde ligga utom möjligheternas gräns. En allmän brist på professorskompctenta
sökande i ämnena nationalekonomi och företagsekonomi torde komma att göra
sig gällande flera år framåt. Även tillgången till kvalificerade lärare under pro-
fessorsplanet är otillräcklig. Handelskammaren menar fördenskull att den pla
nerade ökningen av intagningen vid den ekonomiska fakulteten i Lund bör tills
vidare ställas på framtiden i avvaktan pa att bristen pa lärare blir hävd. Ett
ytterligare skäl till en avvaktande hållning är att fakulteten bör få andrum för
att verkställa sin successiva uppbyggnad och finna sin form.
Handelskammaren i Gejle anser det lämpligt att universitetet i Uppsala till
föres en civilekonomutbildningslinje och anför i detta sammanhang bl. a. föl
jande.
Universitetet i Stockholm skulle härigenom i första hand kunna avlastas och
en ökning av antalet civilekonomer kunna åstadkommas. Handelskammaren,
som företräder industrin inom Gävleborgs län, Dalarna och Uppland, anser
vidare, att det vore naturligt och berättigat om en sådan utbildningslinje lades
till Uppsala, eftersom detta industriområde rekryterar en stor del av de ny
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
169
utexaminerade civilekonomerna. En dylik lösning skulle även befrämja kontak
ten mellan universitet och näringsliv inom distriktet samt stimulera den ekono
miska och samhällsvetenskapliga forskningen och därmed även förmånligt på
verka tillgången på akademiska lärare inom detta ämnesområde.
SACO framhåller bl. a. följande.
SACO anser, att handelshögskolornas utbildningskapacitet snarast bör ut
byggas utöver vad som anges i utbyggnadsalternativet. Skälet att det saknas
lärare i ett ämne, företagsekonomi, kan icke på detta enda utbildningsområde
vara tillräckligt för att fördröja en ur andra synpunkter ytterst önskvärd ut
byggnad. Tanken att begränsa handelshögskolornas utbyggnad på grund av
bristen på lärare i företagsekonomi ter sig desto mer egendomlig, som det sam
tidigt förutsättes, att företagsekonomin skall ges en starkare ställning inom den
samhällsvetenskapliga utbildningen och att tillströmningen till denna utbildning
alltjämt skall vara fri. Olika värderingar av behovet av yrkesutbildning hos å
ena sidan fackhögskolestuderande och å andra sidan universitetsstuderande
torde ligga bakom denna olikartade behandling av de båda utbildningsvägarna.
På civilekonomsidan anses en utvidgning först böra ske, när garantier skapats
för en bibehållen kvalitet i utbildningen. Till samhällsvetarutbildningen är till
strömningen fri och de studerande anses där få nöja sig med de undervisnings
resurser som står till förfogande, vare sig dessa räcker till eller ej. SACO måste
givetvis kräva, att samma värderingar skall ligga till grund vid utbyggnaden av
den samhällsvetenskapliga och den högre merkantila utbildningen. Systemet för
intagningskontroll bör vara detsamma för båda utbildningslinjerna. SACO före
slår, att möjligheten att rekrytera lärare i företagsekonomi från utlandet under
söks för att täcka den akuta bristen. SACO vill slutligen ånyo erinra om sitt
tidigare framlagda förslag till en integrerad merkantil och samhällsvetenskaplig
utbildning.
SFS anför:
Som framhållits i bl. a. statistikbilagan kommer behovet av personer med
ekonomisk utbildning att vara stort under en lång tid framöver. Den utbyggnad
av denna utbildning som måste komma till stånd bör enligt SFS:s mening i
första hand koncentreras till att gälla rekrytering av akademiska lärare i de
ämnen som det här blir fråga om. SFS har vad denna fråga beträffar i en sär
skild skrivelse till Kungl. Maj:t och direktionen för handelshögskolan i Stock
holm föreslagit, att rekryteringen icke begränsas enbart till vårt eget land utan
att man även bör undersöka det lärartillskott som skulle kunna erhållas från
andra nordiska och från anglo-sachsiska länder.
Med en större tillgång på lärare i ekonomiska ämnen torde möjlighet finnas
att meddela civilekonomutbildning även inom universitetens ram och därvid
utnyttja bl. a. de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Ifråga om en samord
ning av ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning bör, som SFS framhöll
i en skrivelse den 22 april 1959 till 1955 års universitetsutredning, »det första
steget vara, att man avlägsnar de administrativa svårigheterna för en student
som önskar kombinera ämnen i cn samhällsvetenskaplig examen med studier
vid handelshögskola». I samband med en översyn av de totala utbildningsresur
serna i ekonomiska ämnen bör en utredning företagas rörande de olika slag av
ekonomutbildning som för närvarande meddelas.
(i* — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 173
Utbildning vid jordbrukets högskolor
Remissinstanserna har i princip ej haft något att erinra mot P-gruppens för
slag om en 25-procentig ökning av intagningskapaciteten vid jordbrukets hög
skolor.
Styrelsen jör veterinärhögskolan framhåller bl. a. följande under åberopande
av lärarkollegiets vid högskolan yttrande.
Skäl synes tala för att inom en snar framtid öka antalet studerande vid vete
rinärhögskolan. Det synes ändamålsenligt, att även fortsättningsvis låta det an
komma på högskolestyrelsen att »när så prövas erforderligt till Kungl. Maj:t in
komma med förslag beträffande det antal studerande som varje läsår må in
tagas vid högskolan», (4 § p. 10 i Kungl. Maj:ts stadgar för veterinärhögskolan).
Härigenom torde relationen mellan efterfrågan och tillgång på veterinär arbets
kraft effektivt kunna kontrolleras.
Lärarkollegiet vill här icke underlåta att beröra frågan om möjligheten av att
vid veterinärhögskolan även bedriva viss undervisning av studerande från andra
fakulteter. Genom ett sådant interfakultetiskt samarbete skulle veterinärhög
skolan, med utnyttjande av sin fulla kapacitet och under förutsättning av att
erforderliga lärare ställes till förfogande, på ett aktivt sätt kunna bidraga till
att inom vissa ämnesområden utbilda humanmedicinare, tandläkare, mikro
biologer, biokemister etc. Som exempel på dylika ämnesområden kan nämnas
histologi, allmän och medicinsk kemi, fysiologi, farmakologi, allmän patologi,
mikrobiologi, klinisk kemi, radiobiologi och födoämneshygien. Härigenom skulle
veterinärhögskolan aktivt kunna bidraga till att lösa problemen rörande den
ökade tillströmningen av studenter till vissa utbildningslinjer.
Veterinärhö g skoleutredning en anför bl. a. följande.
Utredningen anser sig för veterinärhögskolans del kunna ansluta sig till ut
talandet i departementspromemorian, att vad gäller högskolorna tillhörande
jordbruksdepartementet det från många synpunkter synes lämpligt att öka
intagningskapaciteten under 1960-talet. Även vid dessa högskolor gäller att
resurserna, särskilt på byggnadsområdet lägger vissa hinder i vägen för en större
ökning. Huruvida departementspromemorians uttalande om en »måttlig ök
ning» är tillfredsställande torde närmast få avgöras just av de befintliga resur
serna på byggnadsområdet. Enligt den till departementspromemorian fogade
bilagan har antalet nybörjarplatser vid fackhögskolorna antagits öka med 25
procent läsåren 1966/67—1970/71 (5 procent per läsår av antalet nybörjarplat
ser 1965/66). Mot rimligheten i detta antagande synes ej vara något att invända.
I betänkandet SOU 1962: 55 har i fråga om examinationen vid fakulteter och
högskolor läsåren 1961/62—1974/75 beträffande veterinärhögskolan (s. 125 och
126) med utgångspunkt från nuvarande examination bl. a. antagits, att 90 %
av antalet nybörjare avlägger examen under sjunde läsåret. Utredningen vill i
anslutning härtill omnämna att utredningen avser att framlägga förslag till
omläggning av studieplanen för veterinärhögskolan, syftande till att genom
koncentration och rationalisering av undervisningen nedbringa bruttostudie
tiden med 1 till 1,5 år från nuvarande tid av mellan 7 och 8 år. Vinner utred
ningens förslag bifall exempelvis från och med läsåret. 1965/66 kommer exami
nationen från och med läsåret 1970/71 att påverkas i motsvarande mån.
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
171
Veterinär styr elsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande
och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen inte
bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär
arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa
behov.
Styrelsen jör skog shög skolan anför bl. a. följande under åberopande av yttran
de från högskolans lärarkollegium.
Vid skogshögskolan kan avläggas civiljägmästarexamen och skogsvetenskap-
lig licentiatexamen. Den förra examen erfordras som grund för den senare, vilken
i sin tur utgör grund för erhållande av skoglig doktorsgrad.
Så länge nuvarande bestämmelser för nämnda examina gäller, har skogshög
skolan knappast några möjligheter att medverka till att ett ökat antal studenter
slussas in i näringslivet. Civiljägmästarexamen avlägges för närvarande årligen
av cirka 36 studerande. Denna utbildning är till väsentlig del klart anpassad för
förvaltartjänst eller chefstjänst inom vårt skogsbruk.
Inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom olika områden synes
man emellertid med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt land och mång
sidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga att till någon
institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett examensämne
innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig utbildning, som
i kombination med övriga studier vid universitet eller annan fackhögskola skulle
berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för avläggande av skogs-
vetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för närvarande 15 in
stitutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlighet att mottaga
studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräknas komma från
civiljägmästareutbildningen.
Styrelsen framhåller vidare, att undervisningen på grundplanet (civiljägmäs-
tarutbildningen) är under utredning inom högskolan. Resultatet av denna ut
redning kan beräknas påverka omfattningen av elevantalet även på detta plan.
Domänstyrelsen är av den uppfattningen, att nuvarande spärr vid skogshög
skolan bör bibehållas eller eventuellt sänkas.
Skogsstyrelsen anser det nödvändigt att avvakta resultatet dels av pågående
prognosarbete inom arbetsmarknadsstyrelsen, dels av ovan nämnda utrednings
verksamhet inom skogshögskolan innan ställning kan tagas till förändring av
antalet studerande vid högskolan.
Styrelsen jör lantbruk shö g skolan anför under åberopande av yttrande från
högskolans lärarkollegium bl. a. följande.
Antalet inträdessökande till lantbrukshögskolan har efter omorganisationen
varit 2—3 gånger större än antalet tillgängliga platser.
Genom att högskolan för närvarande genomgår en till stor del genomförd
upprustning borde en ökad intagning vid lantbrukshögskolan kunna ske med
jämförelsevis begränsade merkostnader. Det måste dock beaktas, att högskolans
byggnadsfrågor eftersatts under en lång följd av år. Därigenom har en situation
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 172 år 1963
172
uppkommit, där lokalsvårigheter för enstaka institutioner på ett avgörande sätt
begränsar hela högskolans utbildningskapacitet. Det bör t. ex. framhållas att
lantbrukskemin fått dras med provisorier sedan högskolans tillkomst och att
bristfälliga undervisningslaboratorier redan vid nuvarande intagning ger upp
hov till stora svårigheter.
Lantbruksstyrelsen finner en viss utbyggnad av jordbrukets högskolor moti
verad. Styrelsen finner P-gruppens rekommendationer grundade på mycket för
siktiga bedömanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Fria fakulteter
Spärrfrågan
Det övervägande antalet remissinstanser avvisar liksom P-gruppen tanken på
att spärra tillträdet till de fria fakulteterna.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanis
tiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har emellertid i sina remissyttran
den förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakul
teterna överväges.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser inade
kvat sysselsättning för akademiker med humanistisk utbildning vara slöseri med
såväl utbildningsresurser som enskilda medel. Samtidigt som konsistoriet prin
cipiellt är emot spärrar anser det dock att en viss kvalitet på undervisningen
måste hållas och att planering för en viss bestämd intagning vore mer lätthanter
ligt än fritt tillträde. Med hänsyn icke minst till de filosofiska fakulteternas
varierande funktioner — bl. a. att tillhandahålla undervisning för komplettander
och allmänbildningssökande, vilka kan tillgodoses på annat sätt än genom den
nuvarande humanistiska utbildningen — finner konsistoriet att tanken på regle
rad intagning av studerande till de fria fakulteterna ej bör avvisas. En dylik
reglering borde avse ej enbart lärarutbildning utan all utbildning inom fakul
teten. Konsistoriet anser, att urval skulle kunna göras t. ex. genom en prope-
deutisk kurs samt att hela frågan bör bli föremål för utredning.
Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm finner ej de i P-grup
pens promemoria anförda argumenten mot spärrar övertygande. I praktiken
råder, menar fakulteten, valfrihet endast för de studerande som har betygs
poäng nog för att komma in vid spärrade fackhögskolor. Fördelarna med en
dylik begränsad valfrihet måste vägas mot nackdelarna med en så hastig expan
sion av humanistiska fakulteterna som förväntas enligt P-gruppens promemoria.
Fakulteten finner det angeläget att överväga en liberal kvalitativ sovring av de
studerande vid de fria fakulteterna.
Universitetskanslern anför:
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg samt huma
nistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har i sina remissyttranden
173
förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakulteterna
övervägs. Jag finner mig icke kunna godta den argumentering för införande av
spärrar som framförts. De svårigheter beträffande undervisningsplanering, som
är förknippade med fritt tillträde och varierande studielämplighet hos eleverna,
är enligt min mening allvarliga och viktiga att söka komma till rätta med. Jag
kan emellertid icke finna att en generell spärr utgör någon tillfredsställande lös
ning av dessa problem, i all synnerhet som det torde vara utomordentligt svårt
att fixera den lämpliga intagningen för varje ämne. Snarare bör då i de snabbt
expanderande ämnena, där planerings- och lärarrekryteringsproblemen är svå
rast, inrättande av ordinarie tjänster i snabb takt vara en lösning. I vad gäller
problemet med de studerandes bristande studielämplighet synes en väl planerad
undervisning med förhör och deltentamina vara en avsevärt bättre metod än
spärrar för att skilja ut de elever som saknar förutsättningar för akademiska
studier.
Statskontoret framhåller bl. a. följande.
Vad beträffar ökningen av antalet studenter vid de fria fakulteterna och då
främst de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga är det enligt stats
kontorets mening angeläget att snarast en noggrann inventering görs av arbets
marknadens behov av arbetskraft av detta slag. Det kan inte anses rimligt att
dessa båda fakulteter utöver sin lärarutbildning får karaktär av uppsamlings
platser för studenter, som icke fått plats vid de spärrade utbildningslinjerna.
Överskottsproblemen inom dessa fakulteter kan inte ges någon adekvat lösning
genom olika förändringar i lärartätheten. Lärarbehovet syns i stället böra be
handlas avskilt från fakulteternas övriga utbildning. I den följande diskussionen
av den humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen bortses
från lärarutbildningen.
De humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbild-
ningsadministration har enligt statskontorets mening sämre förutsättningar att
rationaliseras än den vid de spärrade utbildningslinjerna. En avgörande faktor
härvidlag syns vara avsaknaden av bestämda utbildningsmål inom dessa fakul
teter. Med "bestämda utbildningsmål och ett bestämt förlopp för undervisningen
ökar möjligheterna att avpassa de olika kurserna till varandra såväl tids- som
innehållsmässigt. En undersökning gjord av handelshögskolan i Göteborg visade,
att till och med små tillrättalägganden i nämnda avseenden ledde till en bety
dande höjning av studietakten och studieresultaten.
Det framstår som angeläget att man även för de humanistiska och matema
tisk-naturvetenskapliga fakulteterna undersöker möjligheterna att vid sidan av
de fria studierna fastlägga särskilda utbildningslinjer (ämneskombinationer).
Härigenom kan också uppnås ett ökat ansvar hos de enskilda institutionerna
för att studenterna effektivare och snabbare förs fram till examen. Särskilda
utbildningslinjer av den föreslagna typen bör kunna bestå av ämnen tillhöriga
olika fakulteter. Bland annat bör sålunda möjligheterna att i annan examen än
juridisk medta ett eller flera ämnen inom den juridisk fakulteten vidgas. Av
värde skulle vara, om till sådana särskilda utbildningslinjer kunde knytas ut-
bildningsråd av avdelningsrådens karaktär.
Gymnasieutredningen yttrar bl. a. följande.
Gymnasieutredningen finner det sannolikt, att formerna för studiernas orga
nisation inom de fria fakulteterna måste ändras i riktning mot en fastare upp
byggnad. Ett första steg i denna riktning måste snarast tas genom införande av
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
174
tillfredsställande registreringssystem. En sådan åtgärd enbart är emellertid otill
räcklig. Nästa steg synes böra bli någon form av fasta studiegångar. Fördelarna
härmed är många. Studierna blir mera målinriktade, vilket för flertalet studenter
betyder ökad effektivitet. Den enskilde individens studier kan lättare följas och
härigenom blir möjligheterna att ingripa hjälpande och stödjande väsentligt
större. Hur fasta studiegångarna bör utformas får givetvis prövas från fall till
fall.
Ingeniörsvetenskapsakademien intar en avvaktande inställning till frågan om
införandet av spärr vid de fria fakulteterna och anför i huvudsak följande.
Man har att beakta den i promemorian redovisade mycket stora examinatio
nen som är att förvänta vid gymnasierna. Det torde vara realistiskt att antaga
att en stor del av dessa elever har relativt klena förutsättningar för universitets
studier. Tidigare utredningar har visat, att studenter med låga studentbetyg når
otillfredsställande resultat vid sina studier (hög avbrottsprocent, lång studietid
för tentamina). Det är därför icke oberättigat att ställa frågan om vårt lands
universitetsundervisning är avpassad för de minst studielämpade av den stora
mängd elever som kommer att genomgå gymnasierna. Varken ur samhällets eller
ur den enskildes synpunkt är det önskvärt att ett stort antal ungdomar med
otillfredsställande förutsättningar studerar vid universiteten. För denna grupp
bör andra former för vidareutbildning stå till förfogande. Det bör vidare obser
veras att, när man av principiella skäl avvisar tanken på spärrar, förbises att
redan kravet på studentexamen innebär en spärr. Det betyder alltså icke något
i princip nytt om man begär att den som skall bedriva universitetsstudier inom
en ämnesgrupp visat sådan fallenhet och intresse för de ämnen han önskar stu
dera, att detta tagit sig åtminstone något uttryck i det avgångsbetyg han erhållit
från gymnasiet.
I promemorian uttalas, att kostnaderna (för lärare och lokaler) genomgående
är väsentligt lägre vid de fria fakulteterna och att därför en minskning av stu
dentantalet vid dessa skulle ge ett mindre antal nya utbildningsplatser vid de
spärrade utbildningslinjerna än det antal platser som skulle undandras de studie
sökande. Denna jämförelse är givetvis riktig, men konsekvenserna därav får
icke dras hur långt som helst. Såsom utvecklingen tenderar att gå riskerar vi att
genom tillströmningen till de fria fakulteterna hamna i ett läge som är oekono
miskt för samhället, ytterst besvärande för undervisningen inom berörda fakul
teter och som också måste komma att öva inflytande på resurserna för de spär
rade utbildningslinjerna. Det synes därför akademien orealistiskt att helt avföra
frågan om inträdesspärr från diskussionen, även om sådan icke är aktuell för
ögonblicket.
Lärarutbildningssakkunniga tar i sitt yttrande upp frågan om en reglerad eller
styrd intagning vid de fria fakulteterna för utbildning av ämneslärare. De sak
kunniga anför i huvudsak följande.
För närvarande råder brist på lärare inom högstadiet, realskolor och gymna
sier. Att denna brist för vissa humanistiska ämnen kommer att försvinna inom
några få år, kan med ledning av senast gjorda ämneslärarprognos anses sanno
likt. För de naturvetenskapliga ämnena kommer bristen däremot att med all
sannolikhet bestå under hela 1960-talet. Spärrade utbildningslinjer för lärare i
naturvetenskapliga ämnen kan därför ej anses motiverade utifrån den traditio
nella meningen, att spärrad linje uppstår, när tillgången på sökande är större än
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
175
antalet utbildningsplatser. Beträffande lärare i sådana humanistiska ämnen, för
vilka överskott emotses, kunde däremot en spärr vara tänkbar. Men av samma
skäl, som P-gruppen anför, anser de sakkunniga en sådan ej motiverad. Där
emot kan i en annan mening än den nyss nämnda en reglerad eller styrd intag
ning tänkas för utbildning av lärare. En sådan reglerad intagning måste i så
fall avse en utbildningsform, som har en entydig målsättning, och kan tänkas
avse endast vissa skolstadier. De sakkunniga är emellertid för närvarande ej
beredda att i detta sammanhang närmare beskriva en sådan tänkbar utbildnings
gång men vill framhålla, att, bortsett från andra synpunkter, en sådan reglerad
studiegång i och för sig skulle underlätta beräkningarna av behovet av lärare.
Det bör dock betonas, att ett sådant självändamål ej bör vara bestämmande för
ett ställningstagande.
Skolöverstyrelsen anser att s. k. styrda studiegångar visserligen bör prövas för
sådana studerande som önskar bli lärare men framhåller vidare följande.
Dessa s. k. styrda studiegångar torde inte utan vidare behöva hopkopplas med
reglerad intagning. I själva verket kan ifrågasättas om man inte seriöst borde
undersöka möjligheterna att avlägsna de spärrar som finns vid vissa utbildnings-
anstalter och arbeta med fri intagning såsom sker i vissa andra länder. Som ett
led i det fortsatta planeringsarbetet bör ingå att undersöka utbildningsanord-
ningarna i dessa länder.
Stockholms stadskollegium anför under åberopande av yttrande från stadens
skoldirektion i huvudsak följande.
Av en nyligen för skoldirektionen redovisad promemoria över lärarsituationen
i Stockholm framgår, att andelen icke behöriga lärare är 3 % på lågstadiet,
15 % på mellanstadiet och 36—38 % på högstadiet och i realskolan. I absoluta
tal utgör bristen 32, 162 respektive 646 lärare.
Det som är särskilt anmärkningsvärt är den stora bristen på akademiskt ut
bildade lärare. Dessa studerar ju nästan undantagslöst vid de fria fakulteterna,
där spärrar i egentlig bemärkelse icke förekommer. Vidare är bristen på sådana
lärare inget nytt fenomen, även om den kan sägas ha förvärrats år från år. Trots
att det sålunda under många år varit bekant att brist föreligger — vilket ju bör
ha kommit till de studerandes kännedom — och trots att utbildningen ej är
spärrad eller styrd, har det alltså icke gått att få fram tillräckligt antal lärare.
Skulle man framdeles komma att begränsa antalet blivande lärare genom spär
rar för utbildningen, är det av yttersta vikt att prognosmetodiken är så väl ut
vecklad, att lärarbristen ej permanentas för all framtid.
Överståthållarämbetet delar de av Stockholm stads skoldirektion framförda
synpunkterna på en eventuell reglerad intagning till särskilda lärarutbildnings-
linjer vid universiteten.
Liksom överståthållarämbetet anser länsstyrelserna i Uppsala län, Västman
lands län och Örebro län, att spärrar vid de fria fakulteterna icke bör införas.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak följande.
I promemorian göres uttalandet, att spärraltcrnativet såsom metod att åstad
komma en balanserad expansion av det högre utbildningsväsendet för närva
rande bör avföras ur debatten. Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande över univer-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
176
sitetsutredningens betänkande »Universitet och högskolor i 1960-talets sam
hälle» hävdat, att individen borde ha frihet att välja utbildning och att därför
förefintliga spärrar borde slopas därest kravet på balans på den akademiska
arbetsmarknaden ändock kunde tillgodoses, delar obetingat denna uppfattning.
Friheten att välja utbildningslinje och den sysselsättning utbildningen siktar till
innefattar visserligen ett visst risktagande såväl ur den enskilde individens som
samhällets synpunkt, men med en effektiv yrkesvägledning såväl i högstadier
som gymnasier kan några betänkligheter mot en sådan självbestämmanderätt
knappast resas.
Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivare
organisation och Sveriges verkstadsförening anför i huvudsak följande beträf
fande bl. a. en eventuell reglerad tillströmning till skilda lärarutbildningslinjer
vid universiteten.
Att enbart med hänvisning till trängseln inom de spärrade utbildningslinjerna
förorda fri tillströmning till den hittills fria sektorn kan förefalla vara en föga
helhjärtad anslutning till valfriheten. Viktigare är emellertid att P-gruppen
icke heller inom den angivna ramen låter sina konkreta ställningstaganden
helt bestämmas av önskemålet om valfrihet. Vissa tecken tyder på att nu
pågående utredningsarbeten kan komma att resultera i någon form av reglerad
tillströmning till skilda lärarutbildningslinjer vid universiteten. P-gruppen
konstaterar detta utan att finna anledning till avståndstagande från spärrar
inom detta område. Eftersom lärarbanan hittills tagit hand om större delen
av de examinerade från de fria fakulteterna, skulle spärrar på detta område på
ett avgörande sätt minska den fria sektorn. Under sådana omständigheter torde
riskerna för överproduktion och felaktiga investeringar relativt sett öka inom
den kvarstående, tämligen begränsade fria sektorn. Det bör vidare uppmärk
sammas, att P-gruppen endast föreslår en ringa kapacitetsutbyggnad av en
del spärrade utbildningslinjer samt att motiveringen därvid är arbetsmarkna
dens beräknade behov. Icke heller antyds att spärrarna på längre sikt kan tagas
bort på de åsyftade linjerna.
Valfriheten bör enligt föreningens mening på ett mera konsekvent sätt läggas
till grund för planeringen av hela det högre utbildningsväsendet. Planeringen
bör inriktas på att snarast möjligt skapa full valfrihet för de studerande att in
om ramen för uppställda kvalifikations- och meritkrav välja mellan skilda aka
demiska utbildningsvägar. Den fulla valfriheten skulle enligt föreningens me
ning erbjuda mycket betydande fördelar icke bara för den enskilde utan även
för samhället. Framför allt skulle bättre förutsättningar skapas för en smidigare
anpassning mellan å ena sidan antalet studerande inom skilda utbildningslinjer
och å andra sidan arbetsmarknadens behov. Det bör också vara till gagn för
näringslivet och samhället att inom stora sektorer undvika en bristsituation som
kan medföra en monopolliknande ställning för vissa personalkategorier. För
eningen är medveten om att vissa felinvesteringar för individ och samhälle icke
kan undvikas om man överlåter åt konsumenterna — de studerande — att ge
nom sitt fria val bli avgörande för kapaciteten vid skilda utbildningslinjer. Men
i det stora hela torde felinvesteringarna bli av betydligt mindre omfattning än
under ett system, som innebär att tillströmningen till den ena halvan av utbild
ningsväsendet är helt fri, medan tillströmningen till den andra regleras i detaljer
med hänsyn till bl. a. osäkra arbetsmarknadsmässiga bedömningar, tillfälliga
statsfinansiella skäl och i en del fall personalgruppers inflytande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
177
Det bör också uppmärksammas att även en mycket betydande utbyggnad av de spärrade linjerna icke inom överskådlig framtid torde medföra överskott på akademisk arbetskraft. Ändå har hänsyn därvid icke tagits till att man på det internationella området kan förutsätta en kraftigt stegrad efterfrågan på just arbetskraft med högre teknisk, merkantil och medicinsk utbildning. Om mot all förmodan utbildningen av t. ex. civilingenjörer ökar i sådan omfattning, att ut budet inom landet skulle komma att överstiga det beräknade behovet, skulle följden likväl endast bli vissa förskjutningar i befattningsnivå på teknikerområ det. I detta sammanhang bör än en gång understrykas, att den fulla valfriheten i fråga om det högre utbildningsväsendet enligt föreningens mening erbjuder de bästa förutsättningarna för att undvika och undanrödja balansrubbningar på akademikernas arbetsmarknad.
SR och TCO anser att inga spärrar bör ifrågakomma för tillträde till de fria fakulteterna.
TCO yttrar i huvudsak följande.
Vad angår de fria fakulteterna finner TCO på i huvudsak de av utredningen framförda skälen det icke lämpligt införa inträdesspärrar. Såväl i fråga om lärarutbildningen som annan akademisk utbildning gäller att den i högre grad än hittills måste motsvara olika utbildningsbehov, som finns på arbetsmarkna den. Den önskvärda nyorienteringen av de humanistiska studierna och huma nisternas användbarhet i näringslivet motverkas av att utbildningen hittills främst inriktats på lärarområdet, dock utan att ge en för läraryrket avpassad lärarutbildning. Att dessa synpunkter ligger i linje med nu aktuella strävanden framgår av direktiven för 1960 års Iärarutbildningssakkunniga, där dessa frågor beröres. Den framtida utvecklingen kan bl. a. beräknas innebära att lärarutbild ningen, oavsett hur den förlägges, till skillnad mot nu alltid måste föregås av ett egentligt yrkesval.
SACO föreslår vissa åtgärder för en kontrollerad tillströmning till de fria fakulteterna och anför i huvudsak följande.
Oviljan mot att skapa ett system för att kontrollera tillströmningen till de fria fakulteterna torde till stor del vara en följd av, att man vill slå vakt om de värden som ligger i att kunna bedriva fria studier, åtminstone vid några fakul teter. Samtidigt kan det emellertid ej accepteras, att olika individers behov av att få bildning och vidareutbildning leder till en desorganisation av yrkesutbild- ningslinjerna vid de filosofiska fakulteterna, eller att en okontrollerad tillström ning åstadkommer en krisartad arbetsmarknadssituation. Med syfte att söka förena dessa mot varandra delvis stridande önskemål vill SACO här skissera ett alternativ för att organisera tillströmningen till utbildningslinjerna vid de fria fakulteterna. SACO anser, att detta alternativ närmare bör övervägas.
1. I huvudsaklig anslutning till vad idag gäller inrättas vid de filosofiska fakulteterna, utan att nuvarande ämnesindelning rubbas, olika yrkesutbildnings- linjer. Som exempel på sådana utbildningslinjer kan nämnas lärarutbildning, psykologutbildning, meteorologutbildning, bibliotekarieutbildning, försäkrings- matematikerutbildning. Den som önskar erhålla undervisning och handledning eller deltaga i laborationer eller motsvarande i ämnen, som omfattas av de olika yrkesutbildningarna, skall vara skyldig att söka inträde vid aktuell utbildnings linje. I den mån lärarresurser och institutionslokaler ej finns tillgängliga i erfor
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
178
derlig omfattning, skall begränsningar i intagningen kunna göras. Aven en ur
arbetsmarknadssynpunkt för hög tillströmning bör kunna dämpas genom en
intagningskon troll.
2. Utan hinder av att intagningen till vissa utbildningslinjer och ämnen måste
kontrolleras, skall var och en som äger tillträde till högre studier få studera vil
ket ämne han vill. Universitetens skyldighet skall dock, vid brist på utbildnings
resurser kunna begränsas till att lämna studievägledning samt att genomföra
kunskapskontroll genom tentamen och examination. Undervisning skall sålunda
ges till alla inskrivna i mån av resurser, men endast de som yrkesutbildar sig
skall garanteras undervisning i erforderlig omfattning.
Flera skäl kan anföras för att pröva ett sådant system.
1. Utbildningen vid universiteten kan ges en fastare yrkesinriktning och en
önskvärd integration av studiegången i olika ämnen underlättas.
2. De studerande som önskar en yrkesutbildning vid universiteten garanteras
en viss kvalitet på utbildningen, oavsett tillströmningens storlek. Att komplet-
tander och personer som önskar vidareutbildning skall få ta i ansprak undervis
ningsresurser till förfång för dem som behöver en god yrkesutbildning, är en
ordning som icke i övrigt tillämpas någonstans inom den högre utbildningen.
Det saknas skäl för att acceptera ett sådant system vid de filosofiska fakulte
terna.
3. En kontroll av tillströmningen skapar möjlighet att organisera och planera
undervisningen på ett sätt som nu icke är möjligt. Problemet beträffande för-
handsanmälningar bortfaller, och det blir möjligt att meddela förordnanden på
lärartjänster i god tid före tjänstgöringens början. SACO vill här i övrigt hän
visa till vad organisationen i skrivelse den 20 december 1962 till Chefen för
ecklesiastikdepartementet anfört rörande tillsättningen av lärare vid de filoso
fiska fakulteterna.
4. En kontrollerad tillströmning till yrkesutbildningslinjerna vid de filosofiska
fakulteterna skulle göra det möjligt att bättre än nu anpassa utbildningskapa
citeten till arbetsmarknadens behov. Inom all yrkesutbildning måste en balans
eftersträvas mellan utbud och efterfrågan. Varken för individen eller samhället
kan det vara lyckligt, om på vissa delar av akademikernas arbetsmarknad syssel-
sättningssvårigheter uppkommer med åtföljande sociala problem.
Med anledning av det ytliga sätt som arbetsmarknadsproblematiken behand
lats av P-gruppen vill SACO här särskilt betona, att förutsättningen för att
en specialiserad yrkesutbildning vid universitet och högskolor skall te sig mo
tiverad måste vara, att utbildningen på ett adekvat sätt kan utnyttjas. Fri
heten i sysselsättningsvalet kan icke åberopas för att staten på vissa snävt av
gränsade områden skall avsätta resurser för att felutbilda akademiker. Om den
akademiska utbildningen anpassas efter samhällets behov, måste detta för in
dividen innebära större frihet i sysselsättningsvalet, än om utbildningskapacite
ten är för liten på vissa områden och för stor på andra. En snedvridning av ut
bildningen i förhållande till samhällets behov medför, att många som siktar på
spärrade högskolor på grund av platsbrist i stället får utbilda sig på andra om
råden. Redan härigenom inskränks friheten i sysselsättningsvalet. Överskotts-
akademiker från vissa fria fakulteter, som antingen blir arbetslösa eller får s. k.
inadekvat sysselsättning, har icke fått välja önskat arbete.
Var och en bör fritt få studera vid de filosofiska fakulteterna. Samhället bör
alltid, som nu är fallet för t. ex. studentprivatister, ställa resurser till förfogande
för studievägledning och kunskapskontroll. Det saknas däremot skäl för att
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
179
staten just på detta enda område inom yrkesutbildningsväsendet automatiskt
skall avsätta utbildningsresurser, utan att någon hänsyn tages till de behov som
föreligger inom andra utbildningsområden och till situationen på arbetsmark
naden. Dagligen tar statsmakterna ställning till intagningen till yrkesutbildnings-
linjer av olika slag, det må gälla utbildning av hårfrisörskor, brandchefer, tele-
reparatörer, folkskollärare, murare eller flygvärdinnor. Det har dock aldrig ifrå
gasatts, att tvära kastningar i ungdomarnas yrkesval på dessa områden skall få
motivera en annan utbildningskapacitet än den som ur arbetsmarknadssynpunkt
är försvarlig. Även när det gäller den akademiska yrkesutbildningen måste
arbetsmarknadssynpunkten på motsvarande sätt vägas in.
SFS anför i huvudsak följande.
SFS måste för sin del se det som angeläget, att personer med högskoleutbild
ning beredes tillfälle till adekvat sysselsättning. Ett läge där personer med aka
demisk utbildning mot sin vilja tvingas till sysselsättningar för vilka deras teo
retiska studier icke kan användas, kan icke anses önskvärd vare sig ur den en
skildes eller samhällets synpunkt.
Utbildningen vid de humanistiska fakulteterna synes därför böra konstrueras
så att varje utbildningsväg har ett mål på arbetsmarknaden som är så klart
angivet som möjligt. En ur denna synpunkt önskvärd utveckling är att man
som redan i viss mån skett upprättar särskilda utbildningsenheter inom de filo
sofiska fakulteternas ram. Exempel härpå är lärar- psykolog- journalist- sekre
terare- och reklamutbildning. Därigenom skulle man lättare kunna uppnå balans
mellan utbud och efterfrågan som ur allmänna synpunkter är önskvärd.
Om i en situation, där olika avlänkande åtgärder visat sig bli utan avsedd
effekt, det framstår som nödvändigt att införa någon form av reglering för
dessa ovannämnda utbildningsvägar, måste enligt SFS mening följande syn
punkter beaktas.
En spärr som generellt omfattar de nu fria fakulteterna finner SFS som tidi
gare framhållits beklaglig. Med tanke på samhällets snabba expansion och
möjligheten att nya yrkesområden kan öppnas synes en arbetskraftsreserv av
humanister kunna ha sitt värde förutsatt att dessa personer väljer sitt studium
i medvetande om hurudana deras utsikter på arbetsmarknaden är. Det kan även
ses som ett led i den allmänna standardhöjningen att möjligheter till akademisk
utbildning hålles öppna för alla personer med förutsättning härför. Mot denna
bakgrund framstår det som angeläget, att även en icke klart yrkesinriktad aka
demisk utbildningsväg också i framtiden kommer att stå öppen.
Sveriges konservativa studentförbund (SKSF) anför bl. a. följande.
I spärrfrågan har SKSF sedan länge hävdat att studiernas frihet skall utgöra
en av hörnstenarna inom den högre utbildningen. Självfallet kan en alltför kraf
tig tillströmning leda till cn omprövning av denna ståndpunkt. Innan man defi
nitivt tar ställning i denna fråga vill emellertid förbundet rekommendera att en
utredning av de former under vilka undervisningen bedrives, sker. Den kurs
bundna undervisningen medförde visserligen till en början viss ökning av exa-
minationsfrekvensen, men någon allsidig undersökning över i vad mån studie
tiderna har nedbringats har så vitt förbundet känner till inte gjorts. Det är i
detta sammanhang väsentligt att internationella jämförelser av olika studie-
systems effektivitet kommer till utförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Sveriges liberala studentjörbund (SLS) uttalar:
Möjligheten att bedriva akademiska studier efter genomgånget gymnasium
eller motsvarande skolform måste anses vara en synnerligen värdefull princip
i ett samhälle som syftar till medborgarnas materiella och andliga välfärd. Tvärt
emot dem som anser att denstora anhopningen av studerande vid de fria fakul
teterna är olycklig, ser SLS det som något värdefullt att allt fler människor om
fattas av en bildningsambition. Traditionellt har studentexamen betraktats som
slutmålet för den högre allmänbildningen, studier därefter har betraktats som
yrkesutbildning. Enligt SLS åsikt bör denna uppfattning överges. Studier vid
universitet kan betraktas som en form av konsumtion — och en konsumtion
som måste anses värdefull och som samhället genom olika insatser maste under
stödja. SLS finner det icke förenligt med denna uppfattning att som utred
ningen tala om inadekvat sysselsättning. Studier vid exempelvis humanistisk
fakultet behöver i sig icke implicera någon bestämd form av yrkesverksamhet.
Detta innebär dock inte att dessa studier enbart behöver betraktas som en ange
näm form av konsumtion. Högre studier innebär också träning i förmågan till
självständigt och kritiskt tänkande vilket är en obestridlig tillgång för alla for
mer av yrkesverksamhet.
Konsekvenserna av detta resonemang blir, enligt SLS uppfattning, att^ den
traditionella bilden av akademikernas arbetsmarknad spränges. Men, en sådan
utveckling fordrar också en reformering av de fria fakulteterna, som måste
kunna tillgodose dels de speciella kraven för dem som till del bedriver sina studier
utan bestämt utbildningsmål, dels för dem som syftar till akademiska yrken i mera
traditionell bemärkelse; lärare, forskare etc. Detta nödvändiggör ett smidigt
betygssystem och ett flexibelt examanssystem. Åtskilliga finner redan nu den
lägsta akademiska examen alltför omfattande — den innebär i praktiken oftast
en fyraårig studietid och ställer därför stora krav på ekonomiska uppoffringar,
som sedan icke, med den arbetsmarknadsutveckling som ovan skisserats, kan
kompenseras genom höga löner. Man bör därför inrätta en lägre examenstyp,
med en tvåårig reell studietid, som kan tjäna som slutexamen för dem som efter
denna tid vill gå direkt ut på arbetsmarknaden eller kombinera sina filosofiska
studier med annan, yrkesinriktad utbildning. Genom en sådan examenstyp
skulle man också skapa förutsättningarna för den blandade akademiska utbild
ning (samhällsvetenskaplig-tcknisk, medicinsk-samhällsvetenskaplig etc.) som
arbetsmarknaden efterlyser. I denna examen bör ingå tre olika ämnen. Med det
nuvarande betygssystemet skulle ett sådant arrangemang bli svårt att genom
föra. En reformering av betygssystemet som möjliggör en rikare differentiering
av utbildningsvägar på olika nivåer bör sålunda genomföras; förutsättningarna
att ersätta det nuvarande systemet med ett s. k. credit-system av anglo-sachsisk
modell bör utredas.
Även Sveriges socialdemokratiska studentjörbund (SSSF) anser, att spärrar
vid de fria fakulteterna eventuellt kan bli nödvändiga i framtiden. Förbundet
anför i huvudsak följande.
Rätten att fritt välja studieriktning är naturligtvis mycket väsentlig men det
måste dock betonas att den verksamhet som på det högre utbildningsväsendets
område bedrivs i samhällets regi främst måste ses som en investeringsprocess
som företas för att uppnå bestämda syften av samma art som gäller för all civil
samhällelig verksamhet och först i andra hand som en individens konsumtion
som företas enbart för att ge personlig tillfredsställelse. Detta innebär att det
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
181
inte är orimligt att tänka sig ett läge där individens mål måste vika för sam
hällets egna, och detta också därför att en sådan situation mycket väl kan inne
bära svårigheter för individen som inte rimligtvis kan beskrivas som »inadekvat
sysselsättning». — Vad beträffar det ekonomiska argumentet vill SSSF fram
hålla att man inte kan jämföra olika utbildningsalternativ enbart genom att se
till deras kostnader. På något sätt måste man också försöka uppskatta de intäk
ter som härrör från olika alternativ, och genom att ställa intäkter och kostnader
mot varandra sedan välja mellan olika utbildningslinjers fortsatta utbyggnad.
Det är visserligen så att de flesta spärrade utbildningslinjer förorsakar större
kostnader än de fria fakulteterna, men det är också uppenbart att de samhälle
liga intäkterna är större för sådana kategorier som civilingeniörer, ekonomer,
läkare etc. Arbetsmarknadens livliga efterfrågan är just ett indicium på detta.
I promemorian lanseras beteckningen »inadekvat sysselsättning». Detta nya
begrepps värde synes något tvivelaktigt. Det är ju nämligen så att det i den
fulla sysselsättningens ekonomi som varit vår under efterkrigstiden inte varit
någon svårighet att finna ett arbete även för den, som tillbringat flera år med
att skaffa sig kunskaper, som för arbetsgivaren inte har något direkt värde.
Denna konjunkturtyp kan dock inte uppfattas som något alldeles givet även om
efterkrigstiden har gett oss en ensidig erfarenhet av överefterfrågan på arbets
kraft. Dessutom innebär även »inadekvat sysselsättning» slöseri med knappa
resurser, eftersom det på andra områden fortfarande föreligger en bristsituation,
och det därför vore en vinst ur samhällets synpunkt om en stor del av humanis
terna utbildades till just sådana kategorier som det nu råder brist på. Begreppet
»inadekvat sysselsättning» bör därför inte vara ett argument i diskussionen om
selektionen bland studenterna till olika utbildningar och om dimensioneringen
av dessa utbildningsalternativ. Man bör åtminstone inte i nuvarande situation
föra diskussionen om »humanistspärrar» ur debatten, även om SSSF inte är
beredd att förorda några direkta ytterligare åtgärder.
Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund (SSU) anser, att spärrar vid de
fria fakulteterna inte på något positivt sätt kan lösa ungdomens utbildnings
fråga. Förbundet anför:
Genom införande av spärr skulle man självfallet kunna minska övergångs
frekvensen till akademiska studier till vad t. ex. universitetsutredningen rekom
menderade. Det vore emellertid ett självbedrägeri, om man därmed ansåg sig ha
löst utbildningsproblematikcn. Resultatet skulle endast bli att en mängd ung
domar skulle förvägras rätten att genomgå någon postgymnasial utbildning.
SSU vill vidare framhålla, att en spärr, baserad på studentbetyg, kommer att
vara socialt korrelerad. En av de viktigaste målsättningarna för samhällets ut
bildningspolitik har varit att undanröja geografiska, ekonomiska och sociala hin
der för högre utbildning. Denna målsättning synes nu, vad beträffar övergången
från gymnasium till postgymnasial utbildning, vara uppfylld. Då betygen i
gymnasiet fortfarande i viss utsträckning är socialt korrelerade, skulle det med
föra en hårdare spärr gentemot t. ex. studerande från arbetarhem.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Samhällsvetenskaplig och annan
humanistisk utbildning
Genomgående betonas i remissvaren, särskilt av universitetsmyndigheterna,
att en förutsättning för att spärrar vid de fria fakulteterna skall kunna undvikas
är tillräckliga lärar- och lokalresurser.
182
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i XJppsala framhåller nöd
vändigheten av att bygga ut lokaler och förstärka lärarorganisationen, icke minst
på professors- och laboratorsplanet. Enligt konsistoriets mening är detta bl. a.
en förutsättning för att en effektiv högstadieundervisning skall kunna komma
till stånd.
Humanistiska jakulteten vid universitetet i Lund finner prognosen bygga på
många osäkra antaganden. Tillströmningen till de humanistiska fakulteterna
anses kunna — på grund av ökad studentexamensfrekvens och övergångsfre
kvens till akademiska studier — komma att bli än större än som beräknats.
Fakulteten framhåller, att planeringsarbetet för de humanistiska fakulteterna
bör bedrivas med långt större energi än som förutsätts i P-gruppens promemoria.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller,
att den av P-gruppen beräknade fördelningen av studerande inom humanistisk
fakultet på utbildningsorter icke kan anses vara realistisk såvitt angår Stock
holm. Studenternas val av studieort tenderar att öka Stockholms universitet
ytterligare. Konsistoriet påpekar, att redan Frescatikommittén räknar med
9 000 studerande inom humanistisk fakultet i Stockholm 1970, d. v. s. ca 1 000
mer än P-gruppen.
Universitetskanslern yttrar bl. a. följande.
Jag vill bestämt framhålla betydelsen av att en omfattande ökning av ut
bildningsresurserna inom det humanistiska ämnesområdet snabbt kommer till
stånd. Särskilt inom de samhällsvetenskapliga ämnena kan en utomordentligt
starkt ökad tillströmning förväntas, och det är med hänsyn till arbetsmarknads
läget synnerligen angeläget att tillgodose detta utbildningsbehov.
Såsom flera av remissinstanserna framhållit krävs en betydande förstärkning
av de humanistiska fakulteternas resurser — som redan i flera avseenden är
bristfälliga —■ för att möta den väntade snabba ökningen av elevantalet. Icke
minst gäller detta högstadieundervisningens resurser, eftersom en snabb pro
duktion av licentiater och doktorer är en nödvändig förutsättning för att kunna
meddela akademisk lågstadieundervisning i ökad omfattning. I likhet med hu
manistiska fakulteten vid universitetet i Lund finner jag att ett effektivt plane
ringsarbete för de humanistiska fakulteterna bör bedrivas.
Statens humanistiska jorskningsråd framhåller bl. a. följande.
Det är möjligt, att en viss överproduktion av humanistiskt utbildad arbets
kraft kommer att kunna påvisas i en närmare eller avlägsnare framtid. Under
betonande av det osäkra i alla framtidsprognoser rörande förhållanden, som
kommer att bestämmas av ett flertal oberäkneliga faktorer, vill rådet framhålla,
att behovet av humanistisk forskning i varje fall ej göres mindre av en even
tuell dylik överproduktion. Såväl utbildningens samhällsnytta som forskningens
fruktbara utveckling äventyras av brist på vetenskapligt aktiva, fasta befatt
ningshavare, något som i hög grad motiverar en upprustning av de humanistiska
fakulteterna i bär berörda avseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
183
Statens råd för samhällsforskning anför bl. a. följande.
Beträffande utbildningen av »samhällstekniker» har värderingen varit positiv,
vilket alltså innebär att man förutsätter respektive rekommenderar en kraftigt
ökad utbildning inom detta område. När man värderar en viss utbildning, beror
det rimlikt på att utbildningen förväntas ge värdefulla kunskaper och färdig
heter. Utbildningens förmåga härvidlag är emellertid väsentligen avhängig av
forskningen inom vederbörande område. Om statsmakterna bestämmer sig för
att främja en viss utbildning, synes alltså själva beslutet härom primärt böra
inriktas på forskningsresurserna inom området. Finns det värdefulla forsknings
resultat, blir kunskaper och färdigheter också efterfrågade. Ifråga om medicinsk,
teknisk och naturvetenskaplig forskning är dessa sammanhang uppenbara. När
det gäller den samhällsvetenskapliga forskningen har den i stort sett behandlats
som humanistisk forskning i övrigt, d.v. s. det är framförallt undervisnings-
organisationen som under senare år förstärkts, medan forskningsstödet kommit
i efterhand. Vill man åstadkomma några egentliga resultat på det samhälls
vetenskapliga området måste alltså den avgörande impulsen sättas in på forsk-
ningssidan; utbildningsintresset förstärkes som en följd därav.
Rådet finner det i högsta grad angeläget, att stödet till den samhällsveten
skapliga forskningen stärkes. Då det råder stor brist på kvalificerade forskare
vid de samhällsvetenskapliga institutionerna, synes detta stöd lämpligast kunna
komma till stånd genom att förstärka de samhällsvetenskapliga ämnenas per
sonalorganisation. Det gäller i första hand att inrätta fasta tjänster, som kan
locka kompetenta forskare, vilka genom att bedriva kvalificerad forskning i sin
tur kan utbilda lämpliga personer för samhällets och forskningens behov.
Kommittén för nya utbildning sv äg ar vid de filosofiska fakulteterna yttrar
bl. a. följande.
Utslagsgivande för den framtida tillströmningen till universiteten kommer att
bli den organisatoriska form man ger gymnasierna, samt den attraktionsför-
måga som den s. k. studentkarriären kan utveckla. Allt tyder emellertid på att
personer med huvudsaklig humanistisk utbildning kommer att öka på ett myc
ket markant sätt.
I dagens dynamiska samhälle finns det all anledning att antaga, att utveck
lingen ständigt ställer nya utbildningskrav och att det således öppnas nya ut-
bildningsvägar. Inom det nuvarande examenssystemet finns det stora möjlig
heter att genom nya kombinationer möta dessa krav. Som exempel kan nämnas,
att det väl med säkerhet kommer att föreligga ett växande behov av folk med
kunskaper i språk av typen ryska, spanska, arabiska, japanska och kinesiska,
kombinerad med kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen. Svårigheten tycks
för närvarande vara att locka in ungdomar på dessa till synes osäkra utbild
ningsvägar. Kommittén för nya utbildningsvägar har emellertid för avsikt att
närmare analysera det problemkomplexet. Det torde dock knappast vara troligt,
att dessa nya utbildningsvägar kan leda till sysselsättning för alla som söker
sig till de filosofiska fakulteterna. För kommittén för nya utbildningsvägar fram
står därför en ökad kapacitet av de nu spärrade utbildningsvägarna samt en ut-
byggnad av studentkarriärens utbildningsmöjligheter såsom ofrånkomlig.
SACO understryker i sitt yttrande vikten av, alt arbetet inom kommittén för
nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna snarast fullföljes, och att
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
184
kommittén ges resurser att överse yrkesutbildningen inom de naturvetenskap
liga och humanistiska områdena.
SFS yttrar:
Tanken på differentierad humanistutbildning aktualiserades i slutet av 1950-
talet, då man började skönja en överproduktion av humanister. Den kommitté
(KNUFF) som tillsattes 1960 för att närmare utreda dessa frågor kan icke sägas
ha lyckats i den utsträckning man hoppats. Det framstår för SFS som önskvärt,
att arbetet på detta område intensifieras, och att den inaktivitet brytes som
under det senaste året karaktäriserat kommittén. För att snabbt kunna skapa
de differentierade utbildningar, varav behov kan föreligga, är det angeläget, att
kommitténs resurser ökas och att som avsetts arbetet bedrives inom särskilda
delegationer, vilka får ett relativt stort antal experter till sin disposition. Enligt
SFS:s uppfattning är det nödvändigt, att det fortsatta arbetet på dessa frågor
angripes — som SFS framhöll i sitt remissvar över kommitténs förslag angående
akademisk sekreterar-, högre journalist- och reklamutbildning — »från efter-
frågesidan, och att tillskapande av nya utbildningsvägar således måste baseras
på arbetsmarknadens behov av akademiker» ...
Ifråga om de utbildningar som här aktualiseras anser SFS, att frågan om
psykologutbildningens framtida utformning, för vilken särskild utredningsman
är tillsatt, snarast bör lösas. Därefter torde man kunna skapa andra utbildnings
vägar, vilka mer eller mindre tangerar psykologutbildningen. Som exempel här
på kan nämnas kuratorer av olika slag, personaladministratörer samt yrkes- och
studievägledare. SFS anser vidare, att den reklamutbildning KNUFF föreslog
bör inrättas. Frågan om u-ländernas behov av kvalificerad arbetskraft bör dess
utom uppmärksammas.
I samband med att här berörda frågor utredes anser SFS det motiverat, att
uppmärksamhet ägnas också frågan om ett nytt betygs- och examenssystem för
de filosofiska fakulteterna.
Ett flertal remissinstanser har tillstyrkt P-gruppens förslag att göra samhälls-
vetarutbildningen mer företagsekonomiskt inriktad.
SACO yttrar:
SACO vill för sin del tillstyrka en utveckling i denna riktning, då det torde
finnas en rad arbetsuppgifter där en kombination mellan kanske främst national
ekonomi och statistik samt företagsekonomi äger företräde framför annan ut
bildning. Med den starka efterfrågan som i dag finns och som kommer att
finnas på samhällsvetare, synes det dock också angeläget att överväga hur en
samhällsvetareutbildning inriktad på verksamhet inom olika specialfunktioner
skall utformas. Behov föreligger utan tvekan av en integrering mellan de olika
samhällsvetenskapliga ämnena, så att utbildningen blir mer klart yrkesinriktad.
Matematisk-naturvetenskaplig utbildning
P-gruppens förslag till utbyggnad av den matematisk-naturvetenskapliga ut
bildningskapaciteten behandlas positivt i remissyttrandena. Liksom i fråga om
utbyggnaden av den humanistiska utbildningen förutsättes dock att erforder
liga personella och materiella resurser ställs till förfogande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
185
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala finner
det initiativ till fortsatt utbyggnad som P-gruppens promemoria utgör vara
värdefullt och böra utan dröjsmål fullföljas med handling. Fakulteten finner
emellertid den prognos som presenterats vara behäftad med stor osäkerhet, bl. a.
på grund av att lärarutbildningsfrågorna ännu ej avgjorts. Vidare framhålls, att
en snabb upprustning av högstadieundervisningens resurser är nödvändig för
att det för den akademiska undervisningens behov erforderliga antalet lärare
skall erhållas.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Lund konstaterar i sitt
remissyttrande, att den beräknade ökningen av studerandeantalet vid univer
sitetet förutsätter en kraftig förstärkning av personella och materiella resurser,
särskilt för utbildning av licentiater och doktorer för den akademiska under
visningens och gymnasieundervisningens behov. Ett allvarligt hinder för univer
sitetets expansion i Lund är byggnadsfrågorna. Byggnadsmarknaden i Lund
är redan ansträngd bl. a. på grund av utbyggnaden av den tekniska högskolan
och lasarettet.
Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund finner det
orealistiskt att tro, att en ökning med 1 500 studerande i naturvetenskapliga
ämnen skulle till väsentlig del kunna förläggas till Umeå samt ett nytt univer
sitet. Man efterlyser därför ett realistiskt program för utbyggnad av natur
vetenskapliga experimentella institutioner. Bl. a. med hänsyn till det snabbt
ökande lärarbehovet bör därvid även beaktas möjligheterna att öka intagningen
ytterligare vid befintliga fakulteter. Naturvetenskaplig fakultet anses böra in
rättas i Umeå och på ytterligare en plats.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg framhåller,
att en radikal utvidgning av utbyggnadsprogrammet för de spärrade utbild
ningslinjerna måste göras, dels genom utbyggnad, dels genom inrättande av nya
läroanstalter.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser, att
grunden för dimensionering av högre utbildningsanstalter bör vara studenternas
val av studieort. En realistisk bedömning av antalet studerande vid de olika
universitetsorterna skulle ge vid handen att man för Stockholms universitets del
måste räkna med betydligt flera studerande än som angivits i P-gruppens beräk
ning. För den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm borde en
ligt konsistoriets mening räknas med 15—20 procent fler närvarande studerande
än det sammanlagda antalet vid motsvarande fakulteter i Uppsala och Umeå.
Universitetskanslern anför bl. a. följande.
Jag vill starkt understryka vikten av att en högst väsentlig ökning av utbild
ningskapaciteten i matematisk-naturvetenskapliga ämnen snabbt kommer till
stånd.
Enligt min mening bör principbeslut nu fattas om inrättande av en ny mate
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
186
matisk-naturvetenskaplig fakultet utöver Umeå, lämpligen förlagd till samma
ort som en eventuell ny teknisk högskola.
För att möjliggöra en mycket snabb ökning av utbildningskapaciteten i natur
vetenskapliga ämnen bör noga avvägas hur den föreslagna ökningen skall för
delas mellan befintliga och nya fakulteter.
De experimentella ämnena bör därvid betraktas på samma sätt som spärrade
högskolor. En fördelning av det föreslagna antalet utbildningsplatser i fysik,
kemi, botanik och zoologi jämte övriga för filosofisk ämbetsexamen erforderliga
ämnen bör därför snarast ske mellan befintliga och nya lärosäten, och en plane
ring av byggnader, utrustning, materiel m. m. komma till stånd. Därvid bör
också behovet av laborationsutrymmen och laborationsutrustning för högstadie-
studerande beaktas.
En positiv inställning till P-gruppens förslag att närma naturvetarna till tek
nikerna redovisas bl. a. av universitetskanslern, gymnasieutredningen, Jernkon-
toret, Sveriges industriförbund och TCO.
Universitetskanslern anför bl. a. följande.
Beträffande förslaget att genom ändring av kursplanerna närma naturvetarna
till teknikerna föreligger enligt remissyttrandena stort intresse härför såväl i
Uppsala som i Lund. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universite
tet i Uppsala nämner civilingenjörsutbildningen i teknisk fysik samt specialise
ring åt bl. a. matematik och biologi och hänvisar till sitt förslag om att kom
binera teknisk och naturvetenskaplig utbildning i filosofisk examen. Enligt min
mening bör denna fråga snarast bli föremål för närmare utredning och förslag
till nya studiekurser utarbetas.
Såvitt gäller att fullfölja och utveckla planerna på en blandad utbildning,
exempelvis medicinsk-farmaceutisk, medicinsk-naturvetenskaplig och ekono
misk-teknisk utbildning har jag — liksom flera av remissinstanserna — den
uppfattningen att de olika former av differentierad och/eller blandad utbildning
som i olika sammanhang föreslagits eller skisserats bör systematiskt samman
ställas och efter översyn och precisering snarast möjligt börja prövas försöksvis.
Sannolikt kommer det att finnas goda möjligheter att vid det sjätte universite
tet och i samband med utbyggnaden av befintliga lärosäten påbörja dylik ut
bildning.
Gymnasieutredningen yttrar:
Ur allmänna synpunkter är det önskvärt att gränserna mellan olika utbild
ningar utsuddas och att möjligheterna att friare kombinera ämnen från skilda
utbildningslinjer ökas. I det längre perspektiv, som beskrives av prognoserna i
statistikbilagan, torde sådana kombinationsmöjligheter bli mycket angelägna
för att inte säga nödvändiga. Utredningen nöjer sig med att peka på förhållan
det mellan naturvetare och tekniker. Dessa bör som tidigare nämnts kunna i
viss utsträckning substituera varandra. Får emellertid naturvetarna tillfälle att
komplettera sin utbildning med tekniska studier, blir substitueringsmöjligheter-
na betydande. En sådan teknifiering bör förverkligas efter olika linjer. Den
verksamhet som startat i Uppsala med ingenjörsutbildning inom den matema
tisk-naturvetenskapliga fakulteten är sålunda enligt gymnasieutredningens me
ning mycket värdefull. Ett samarbete mellan naturvetenskapliga fakulteter och
fortsatt utbildning vid ett antal välutrustade tekniska gymnasier är också en
väg som bör prövas.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
187
TCO ser i teknifieringsförslaget — förutom en anpassning till aktuella arbets-
marknadssynpunkter — en naturlig strävan att modernisera utbildningen vid
de filosofiska fakulteterna. Organisationen anför vidare:
TCO vill dock när det gäller naturvetarna utgå från att studieformerna blir
mer praktiskt inriktade med fler tillämpningsämnen i fysik och mekanik samt
att praktikkrav införes i examensbestämmeiserna. Den nystartade utbildningen
av civilingenjörer i Uppsala är ett positivt exempel på hur denna utbildnings
fråga kan lösas.
Sveriges industriförbund uttalar, att en integration av här ifrågasatt slag är
önskvärd i första hand med hänsyn till nutida krav på arbetskraften men även
med hänsyn till möjligheten att inom universitet och högskolor mer rationellt
utnyttja tillgängliga personella och materiella resurser.
Jemkontoret anser, att en teknifiering av naturvetarna även kan väntas få
stor betydelse, när det gäller att befordra samarbetet mellan universitetens
forskare och industriens tekniker samt då det gäller att avlägsna det initial
motstånd, som fortfarande synes föreligga hos universitetsutbildade ungdomar
att taga anställning inom industrien.
En något tveksammare inställning till teknifieringsförslaget intas av försva
rets forskningsanstalt, SACO samt statens naturvetenskapliga forskningsråd och
statens råd för atomforskning.
Försvarets forskningsanstalt anser att frågan om en integration av här ifråga
satt art bör behandlas med viss varsamhet samt anför i huvudsak följande.
Det är utan tvekan synnerligen önskvärt, att en överbryggning sker mellan
universiteten och de tekniska högskolorna. Vid universiteten bör möjligheter
öppnas för de studerande att välja en tekniskt orienterad utbildning. Samtidigt
måste man dock värna om utbildningen i naturvetenskapens grunder och funda-
ment. Det synes sålunda vara väsentligt att en inriktning av naturvetare åt det
tekniska hållet göres med bibehållande av grundkaraktären i den naturveten
skapliga utbildningen. Det är den stabila grunden i denna, som bland annat
ger möjligheter att på ett flexibelt sätt välja specialinriktning i ett senare skede.
En teknisk inriktning vid universiteten bör i stort bygga på nuvarande grund
utbildning och förläggas till slutet av utbildningen eller som speciell efterutbild-
ning. Likaså bör undervisningen vid de tekniska högskolorna i första hand vara
inriktad på meddelande av grundläggande kunskaper inom de olika studie
områdena, medan specialutbildningen i stor utsträckning bör uppskjutas till
tiden efter civilingenjörsexamen.
SACO framhåller, att behovet av en reformerad naturvetarutbildning med
stark yrkesinriktning är mycket markant. Organisationen yttrar vidare:
I den mån en uppdelning kan ske på en lärarutbildning och utbildning för
andra yrken, bör den senare utbildningen ges en än mer teknisk inriktning. Det
är dock tveksamt, om man bör teknifiera naturvetarna alltför långt åt civil-
ingenjörshållet. Eftersom detta kräver icke bara en ändring av kursplanerna
utan framför allt en betydande ökning av lärar- och lokalresurser vid de natur
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
188
vetenskapliga fakulteterna, kan dessa resurser i så fall lika gärna användas till
en ökad civilingenjörsutbildning.
Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning,
vilka anser, att ett närmande mellan forskning och utbildning vid universitetens
matematisk-naturvetenskapliga fakulteter och vid de tekniska högskolorna
torde vara lättast att genomföra på högstadiet, uttalar emellertid.
Råden måste resa betänkligheter mot en teknifiering av naturvetarna och
naturvetenskaperna av den art som namnes i promemorian. Man kan nämligen
befara, att den skulle kunna leda till att utbildningen och forskningen inom
naturvetenskapen styrdes bort från sitt egentliga — i sig själv synnerligen vik
tiga — verksamhetsfält till ett utnyttjande för en kortsiktslösning av tekniker
behovet.
Mot forskningsrådens förenämnda yttrande har ledamoten av statens råd för
atomforskning, professorn K. Siegbahn anmält reservation och anför följande.
Det finns i dagens läge icke längre någon möjlighet att skilja ut den tekniska
undervisningen och forskningen från de naturvetenskapliga ämnen som tidigare
betraktats som »akademiska». Grundforskningen vid våra universitet i exem
pelvis fysik och kemi kräver numera djupgående insikter i tekniska frågor.
Elektronik, halvledarteknik, mikrovågsteknik, instrument- och apparatteknik,
automatik, elektroteknik, metallografi, materialproblem, fysikalisk och kemisk
analysteknik, allt detta är ofta lika väsentligt för universitetsforskaren av idag
som för forskaren vid tekniska högskolor. Även om en viss del av universitets
forskningen kan och bör vara »exklusiv» i den meningen att problemen kan
väljas mera fritt och utan hänsyn till omedelbara praktiska resultat utan i stäl
let till långsiktiga mål, kan inte ens denna forskning numera som regel bedrivas
med någon utsikt till framgång utan grundliga tekniska insikter. Icke minst
med hänsyn härtill är det nödvändigt att införa teknisk undervisning och forsk
ning vid universitetsinstitutionerna. Härtill kommer att det stora antal stude
rande som efter några år lämnar universiteten för att träda ut i samhället som
lärare, forskare eller andra yrkesmän, måste bibringas en utbildning som svarar
mot samhällslivets faktiska funktioner.
Juridisk utbildning
Övervägande antalet remissinstanser, som berör denna fråga, anser, att en ny
juridisk fakultet bör inrättas.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala framför som sin mening, att
en ny juridisk fakultet måste inrättas och, på grund av rekryteringssvårigheter-
na, planeras i god tid. Det vore vidare av stor vikt att standarden vid befint
liga juridiska fakulteter ej eftersätts. Bl. a. vore det en angelägen åtgärd att in
rätta precepturer vid sidan av professurerna i stora ämnen.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, som i likhet med uppsalafakul-
teten anser, att en ny fakultet måste inrättas, framhåller, att en ökning av elev
antalet fordrar en kraftig förstärkning av lärartjänsterna, bl. a. för forskar
utbildning, samt av anslag till gruppundervisning för förstaårsstuderande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
189
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg betonar i sitt
remissyttrande, att det i Göteborg finns behov av en juridisk fakultet.
Juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm framhåller, att de juridiska
fakulteterna ej med nuvarande resurser kan meddela undervisning till ett starkt
ökat elevantal. De invändningar, som av P-gruppen anförts mot en ny juridisk
fakultet, är enligt fakultetens mening diskutabla.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm bedömer
den beräknade jämna fördelningen av juris studerande mellan Uppsala, Lund
och Stockholm såsom orealistisk, eftersom de bättre möjligheterna i Stockholm
beträffande domstolar, ämbetsverk, organisationer, företag o. s. v. erfarenhets
mässigt medför ett ökat elevantal. Konsistoriet framhåller att antalet nybörjare
vid juridiska fakulteten i Stockholm för närvarande är lika stort som i Uppsala
och Lund tillsammans.
Universitetskanslern yttrar:
Jag vill till en början erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 20 novem
ber 1962 till kanslersämbetet för beaktande överlämnat en av vissa praktiskt
verksamma Göteborgs-jurister gjord framställning rörande inrättande av en
juridisk fakultet i Göteborg ävensom över framställningen avgivna remissytt
randen. Med hänsyn till vad som anförts i detta material och i de akademiska
myndigheternas yttranden över P-gruppens promemoria finner jag det tvek
samt om den förutsedda ökningen av antalet juris studerande från nuvarande
drygt 2 000 till 6 000 år 1970 kan mötas utan att ytterligare en juridisk fakultet
— då lämpligen i Göteborg — kommer till stånd. För Uppsala och Lund skulle
fordras mer än en tredubbling av elevantalet och för Stockholm en fördubbling,
om P-gruppens fördelning tas till utgångspunkt. Även om det måhända är rea
listiskt att räkna med en nagot annorlunda fördelning mellan universitetsorterna
torde ändå påfrestningarna på de nuvarande fakulteterna komma att bli myc
ket stora. Ett betydande antal topptjänster kommer att bli nödvändiga oav
sett om befintliga fakulteter byggs ut eller en ny upprättas, varför frågan om
den juridiska forskarrekryteringen bör ägnas stor uppmärksamhet. Enligt min
mening finns ett särskilt skäl att redan nu vid planeringen inrikta sig på en
juridisk fakultet i Göteborg, nämligen lärarkollegiets vid handelshögskolan där
städes förslag om en kraftig utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. Där
igenom kan goda möjligheter förväntas föreligga för att realisera en mer ekono
miskt^ inriktad juristutbildning, som skulle tiilgodose arbetsmarknadens behov.
Jag får därför föreslå, att principbeslut nu fattas om inrättande av en juridisk
fakultet vid universitetet i Göteborg.
Inrättande av en juridisk fakultet i Göteborg föreslås även av länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län och Göteborgs stad, vars stadskollegium bl. a. yttrar:
Efterfrågan på jurister och samhällsvetare kan beräknas bli avsevärt större
än för närvarande. I dagens läge väljer ett litet fåtal av den västsvenska ung
domen den juridiska banan, eftersom studierna måste förläggas till avlägsna
orter. Detta skapar en olycklig regional snedvridning. Den humanistiska fakul
tet™.1 Göteborg skulle otvivelaktigt ges en värdefull avlastning, därest en full
ständig juridisk utbildning kunde komma till stånd vid stadens universitet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
190
Integration med utbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen och med handels
högskolans undervisning skulle ge näringslivet och förvaltningsyrkena ett till
skott av synnerligen användbar arbetskraft. Den föreslagna integrationen juri
dik—teknik torde även böra prövas i Göteborg. Med hänsyn till Göteborgs tra
ditioner ifråga om förbindelser med utlandet synes den i dagarna framkastade
tanken på viss »internationalisering» av den juridiska utbildningen vara en för
härvarande universitet särskilt angelägen uppgift, varvid samarbete med fördel
kan upprättas med handelshögskolan där undervisningen i sjörätt, transporträtt
m. m. har betydande omfattning.
Teologisk utbildning
Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund ser gärna en ökning av elev
antalet, ehuru en kraftig förstärkning av utbildningsresurserna erfordras här
för. Bl. a. bör ett system motsvarande de filosofiska fakulteternas automatik in
föras. Enligt fakultetens mening bör anordnande av parallella studiekurser i
Göteborg i kristendomskunskap övervägas.
Universitetskanslern framhåller huvudsakligen följande.
Jag anser, att frågan om den teologiska utbildningen bör följas med uppmärk
samhet. Dock finner jag det nödvändigt att avvakta de beslut som kommer att
fattas om kristendomsundervisningens omfattning på det nya gymnasiet och
därav följande behov av kristendomslärare innan jag tar ställning till vilka åt
gärder beträffande den teologiska utbildningen som kan vara erforderliga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
d. Industrihögskola i Östergötland
Allmänna synpunkter
Yttrandena är genomgående positiva till en blandad ekonomisk-teknisk ut
bildning på akademisk nivå av i förslaget skisserad typ. Behovet av personer
med sådan utbildning understryks med endast ett par undantag. Beträffande
det föreliggande förslaget om en särskild industrihögskola i Östergötland är om
dömena mera försiktiga. I flera remissyttranden, varibland främst märks ytt
randen från de östgötska instanserna och från arbetsmarknadsstyrelsen och över
styrelsen för yrkesutbildning
,
uttalas att förslaget kan läggas till grund för stats
makternas handlande utan ytterligare omfattande utredningar. I andra yttran
den, exempelvis från skolöverstyrelsen, TCO och universitetskanslern förordas
att mera ingående utredningar verkställes innan beslut fattas i frågan.
Särskilt från akademiskt håll understryks vikten av att vid en nyupprättad
industrihögskola forskningen tillgodoses likaväl som undervisningen.
Lokaliseringen bedöms av de flesta icke-östgötska instanserna så, att ytterli
gare utredning krävs, innan beslut fattas i frågan. Detta gäller även i de fall
vederbörande godtagit Östergötland som den region, inom vilken högskolan bör
förläggas. Länsstyrelsen i Östergötland, Östergötlands läns landstings förvalt
ningsutskott och stadsfullmäktige i Linköping förordar Linköping som förlägg
ningsort, medan stadsfullmäktige i Norrköping förordar Norrköping.
191
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av teknisk-ekonomisk utbildning
Humanistiska och matematisk-natur vetenskaplig a fakulteterna i Uppsala,
Lund och Stockholm samt historisk-filosofiska sektionen i Göteborg instämmer
i
kommitténs uttalande om behovet av en kombinerad högre teknisk-ekonomisk ut
bildning. Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg kräver både principi-
dla diskussioner och detaljerade utredningar i större omfattning än som varit
möjligt inom ramen för betänkandet, innan lämpligheten av en kombinerad ut
bildning kan bedömas. Ekonomiska fakulteten i Lund anser att behov föreligger
av personer med antingen kombinerad akademisk grundutbildning, som leder
fram till en slutprodukt av det slag delegationen åsyftar, eller vidareutbildning,
baserad på redan avlagd examen vid teknisk högskola, handelshögskola eller uni
versitet. Kanslern tar icke ställning till detta eller andra detaljspörsmål utan
anfor endast att det av högskolekommittén tagna initiativet är värt all upp
märksamhet under hänvisning till att de i ärendet avgivna yttrandena från ho
nom underställa lärosäten genomgående är positiva till tanken att upprätta
en lndustnhogskola. Åtskilliga väsentliga synpunkter och invändningar har dock
framförts framhåller kanslern — varför förslaget enligt hans mening bör
underkastas ytterligare beredning.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller i ett
gemensamt yttrande, att bristen på arbetskraft med högre teknisk eller ekono
misk utbildning under en lång följd av år gjort sig starkt kännbar inom svenskt
näringsliv. Organisationerna betonar att det inom industrin föreligger ett klart
uttalat behov av arbetskraft med den föreslagna utbildningen, särskilt för plane
rings-, rationaliserings- och försäljningsfunktionerna och även för arbetsuppgifter
i samband med databehandling. Behovet av de personalkategorier, som åsyftas,
torde enligt organisationerna komma att växa ytterligare. Överstyrelsen för yr
kesutbildning finner utbildningsbehovet väl styrkt. Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller, att behovet av personer med sådan kombinerad teknisk-ekonomisk
utbildning som föreslagits har visat sig vara i stigande. Flera av dem, som
genomgått teknisk högskola, sysselsättes med administrativt arbete samtidigt
som åtskilliga civilekonomer kommit att syssla med problem, som tangerar de
rent tekniska, särskilt på försäljningssidan. Enligt styrelsens mening föreligger
arbetsmarknadsmassiga skäl för den typ av teknisk-ekonomisk utbildning, som
kommittén föreslagit.
Sveriges allmänna exportförening vitsordar behovet av en blandad teknisk
ekonomisk utbildning. Redan nu föreligger enligt föreningen behov av försälj
nings- och serviceingenjörer och i framtiden kommer detta säkerligen att bli
ännu större.
Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund anför:
Även inom vissa grenar av den kommunala förvaltningen och i kommunala
foretag är åtskilliga funktioner av sådan teknisk-ekonomisk karaktär, att en ut
bildning sadan som den skisserade torde kunna bli en väg till lämplig kompetens
för ett flertal typer av kommunala befattningshavare
SFS
finner det klart ådagalagt, att behov av en blandad teknisk och ekono
misk utbildning finns, och ställer sig också positiv till tanken pa en fyraarig
teknisk-ekonomisk utbildning.
Svenska civilekonomföreningen
finner däremot
att arbetsmarknadens önskemål beträffande akademiker med teknisk och eko
nomisk utbildning i dag avser främst personer med långt driven specialutbild
ning inom det ena ämnesområdet och lämplig påbyggnad inom det andra.
SACO
anser det vara ostridigt, att behov av högskoleutbildad arbetskraft med
kvalificerad kunskap i modern teknik och modern ekonomi föreligger. Det ar
ett faktum, att civilingenjörer och civilekonomer idag innehar befattningar inom
industrin, där deras relativa brist på ekonomisk respektive teknisk utbildning
är en nackdel. Ett behov av kombinerad utbildning är alltså redan konstaterat,
och det torde vara sannolikt, att det snarare ökar än minskar i framtiden, fram
håller SACO.
„ ,
,
TCO
har en positiv inställning till utvidgad högskoleutbildning pa det tek-
niskt-ekonomiska området, men ifrågasätter om kombinerad akademisk examen
av föreslagen typ är den lämpligaste. TCO anför:
Många av de arbetsuppgifter för ekonomiingenjörer som redovisas i betänkan
det kan säkerligen med lika gott resultat utföras av ekonomiskt vidareutbildade
läroverksingenjörer. Det är av stor vikt att pa lämpligaste satt utnyttja de hög
skoleutbildade teknikerna och ekonomerna i synnerhet i en tid da bmten pa
högt kvalificerad arbetskraft är uppenbar. Med nuvarande tendens att anstalla
överkvalificerad arbetskraft till tekniska befattningar, kan en viss risk föreligga
att ekonomiingenjörerna fastnar i arbetsuppgifter, dar deras kvalifikationer ej
utnyttjas i önskvärd grad. För att uppnå högre befattningar maste en tjänste
man uppvisa stor duglighet på poster, som kraver framstående fackkunskap
inom något specialområde. Denna fackkunskap kan förvisso ingen kombinerad
högskola med förhållandevis kort utbildningstid skanka.
LO
finner det framlagda förslaget vara väl dokumenterat både med hänsyn
till utbildningsbehov och den utbildningstyp som avses och tillstyrker i princip
att sådan utbildning kommer till stånd.
Skolöverstyrelsen
och
statskontoret
hemställer att innan beslut fattas om upp
rättande av en industrihögskola behovet av en dylik utbildning göres till föremal
för ytterligare utredning.
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Lärarfrågan m. m.
De akademiska instanserna efterlyser genomgående forskningsresurser vid en
eventuell industrihögskola.
Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola
vänder sig mot att blott
fyra professurer föreslagits vid högskolan. Kollegienämnden anför.
Tydligen avses varje professor förestå undervisning, examination och forsk
ning även i angränsande ämnen. Detta får anses högst olämpligt.
Likartade tankegångar framförs av
lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göte
borg,
som förordar att man redan från början inriktar sig på ett större antal
193
professurer och andra heltidsanställda lärare än som föreslagits. Hithörande frå
gor bör enligt lärarkollegiet ytterligare övervägas.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anmärker att den föreslagna verk
samheten skulle erhålla en alltför snäv inriktning. En fara med den föreslagna
utbildningen anser överstyrelsen vara att undervisningen är uppdelad på två
helt skilda områden och begränsad till fyra år. Lärostoffet som medhinnes inom
vartdera området blir för litet och kunskaperna för grunda. Vidare framhålles:
Kommitténs avsikt har varit att få till stånd en utbildning vid industrihög
skolan, som ligger på högskolenivå. Såsom från tekniska högskolans i Stockholm
sida framhållits, kommer de resurser i personal och materiel, som avses skola
stå till förfogande, i stort sett ej att tillåta någon forskning vid högskolan. Pro
fessorerna torde därjämte i stor utsträckning bli upptagna av lägre undervisning.
Licentiandutbildning synes därför ej kunna bedrivas annat än i blygsam skala.
Förslaget innebär sålunda i realiteten, att den nya läroanstalten ej kan förväntas
komma att uppnå vad som för närvarande kan anses utgöra svensk högskolenivå.
Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm konstaterar, att profes
sorerna kommer att få otillräckligt med hjälpkrafter. Kollegienämnden anför:
Laboratorierna har föreslagits bli så dimensionerade och utrustningen så till
mätt, att någon egentlig forskning icke kan ske i laboratorierna eller överhuvud
taget medhinnas. Det blir sålunda icke fråga om högre undervisning, eftersom
högre undervisning icke kan meddelas utan att vara kombinerad med forskning.
Varje tanke på licentiandundervisning är sålunda utesluten och förslaget inne
bär i realiteten inrättandet av en s. k. industrihögskola som icke skulle komma
att ligga på svensk högskolenivå och där huvudlärarna visserligen skulle ges
professors namn men komma att få en lektors kompetens och arbetsuppgifter.
Humanistiska fakulteten i XJppsala anför:
Redan från början måste nödvändiga forskningsresurser inom den samhälls
vetenskapliga ämnesgruppen tillföras och de föreslagna lektors- respektive spe
ciallärartjänsterna i sociologi respektive nationalekonomi bör åtminstone om
vandlas till preceptorstjänster och vidare bör särskilda forskarassistenttjänster
inrättas inom samtliga vid högskolan representerade ämnen.
Humanistiska fakulteten i Lund framhåller:
Den föreslagna lärarstaben är synnerligen fåtalig, flertalet av de föreslagna
lektoraten måste ersättas med laboraturer eller professurer. Det är alltför opti
mistiskt att anta att industrin skulle vara villig att tillhandahålla sina specia
lister som speciallärare. Ett system med s. k. lösa profcssorstimmar torde bli
nödvändigt.
Historisk-filosofiska sektionen i Göteborg anför:
En aktualitetsbetonad undervisning kräver kontinuerlig kontakt med sam
tidigt bedriven forskning icke endast i de tekniska utan också i de ekonomiska
ämnena. — Den föreslagna studietiden om allenast fyra år anser sektionen vara
orealistisk med hänsyn till studiemålet och den skisserade uppbyggnaden av
lärarstaben. En avsevärd utökning av den föreslagna fast knutna kvalificerade
lärarstaben synes böra ske för att icke undervisningen skall förfelas och den
tänkta examens anseende skall kunna uppehållas på avsedd nivå.
7 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1963. 1 saml. Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
194
De otillräckliga forskningsresurserna vid den föreslagna högskolan påtalas
också av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och humanistiska
fakulteten i Stockholm.
Ekonomiska fakulteten i Lund anför:
Delegationens målsättning att begränsa lärarkostnaderna måste medföra
ogynnsamma verkningar för den nya högskolan. Antalet professurer i förhållan
de till antalet övriga lärare är alltför litet för att en kvalitativt sett godtagbar
utbildning skall kunna komma till stånd. För ämnesområden och delämnen som
saknar fast lärare i organisationen synes utrymme för professorsundervisning
böra ges (lösa professorstimmar).
Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller, att avvägningen
mellan ekonomi och teknik i denna blandade utbildningsform måste göras till
föremål för principiella diskussioner och detaljerade utredningar i större omfatt
ning än som varit möjligt inom betänkandets ram. Först därefter kan man enligt
kollegiet ta ställning till frågan om den kombinerade utbildningens lämplighet.
Lokaliseringsfrågan
Ett stort antal av remissinstanserna ställer sig positiva till den decentralise
ring av det högre undervisningsväsendet, som förslaget innebär.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det från allmänna arbetsmarknads-
och lokaliseringssynpunkter är angeläget att utbyggnadsbehovet inom den högre
undervisningen tillgodoses genom att nya högskoleenheter uppföres på andra
orter än de nuvarande universitets- och högskoleorterna.
Stadsförbundet och landskommunernas förbund anför i likalydande yttran
den, att det av flera skäl är betänkligt om den fortsatta utbyggnaden av uni
versitet och högskolor väsentiigen skulle ske dels genom utökning av redan
befintliga, främst till storstäderna förlagda utbildningsinstitutioner, dels genom
tillskapande av nya högskolor huvudsakligen på samma orter. Mycket talar
enligt organisationernas mening för att nytillkommande högskolor bör förläggas
till andra sådana platser, som med hänsyn till befolkningsunderlag, geografiskt
läge, kommunikationer, övriga utbildningsresurser etc. kan anses lämpliga för
ändamålet.
Svenska arbetsgivarföreningen och Sveriges industriförbund anför:
Vissa fördelar kunde möjligen vara förenade med att här ifrågavarande ut
bildning anknytes till redan förefintliga tekniska högskolor. Det torde emellertid
vara tveksamt om någon av dessa högskolor, som för närvarande befinner sig i
ett skede av kraftig expansion, med fördel skulle kunna utbyggas även för nu
ifrågavarande ändamål. Dessutom skulle en sådan decentralisering av högskole
utbildningen, som kommittén föreslår, vara bättre ägnad att tillvarataga lan
dets begåvningsreserv. Demografiska förhållanden, geografiskt läge, möjligheter
na till kontakt med industrier med betydande egen utvecklingsverksamhet och
att därifrån erhålla högt kvalificerade speciallärare etc. skapar enligt organisa
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
195
tionernas mening goda förutsättningar för en förläggning av industrihögskolan
till Östergötland, företrädesvis Linköping-Norrköpingsregionen.
Från vissa remissinstanser har framhållits, att en anknytning till existerande
högskolor skulle ge billigare administration och bättre utnyttjande av befintliga
lärarkrafter och institutioner.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:
Väljes alternativet med en särskild högskola, synes denna ej böra erhålla en
alltför begränsad kapacitet utan ges resurser för en differentierad teknisk under
visning. Mot industrihögskolan — såsom östgötakommittén skisserat den med
undervisning endast inom det maskintekniska området — kan nämligen ej utan
fog anmärkas, att verksamheten skulle erhålla en alltför snäv inriktning. Ur
ekonomisk synpunkt vore också en större högskola fördelaktigare med hänsyn
till att befintliga resurser skulle kunna utnyttjas på ett mer rationellt sätt.
Statskontoret framhåller:
I fråga om hur en ekonomingenjörsutbildning bör organiseras och lokaliseras
innebär statskontorets utredning och ställningstagande, att det är klart oeko
nomiskt att för ett så begränsat utbildningsområde bygga upp en särskild hög
skola och en särskild administrativ apparat. Det är främst för en liten läro
anstalt inte möjligt att tillhandahålla så kvalificerad administrativ personal som
visat sig nödvändig för en rationell administration. En ekonomingenjörsutbild
ning bör därför anknytas till något integrerat universitetscentrum.
Ekonomiska synpunkter på en eventuell industrihögskolas förläggning till
Östergötland anföres också av SACO, som framhåller att de resurser, som i vårt
land läggs ned på utbildning och forskning, måste tillvaratagas optimalt.
Liknande synpunkter framförs av SFS.
Av de remissinstanser, som förordat en decentralisering har flera icke tagit
ställning i själva lokaliseringsfrågan. Vissa instanser har dock tillstyrkt förslaget
även vad avser lokaliseringen till Östergötland. Detta gör bl. a. Svenska arbets
givarföreningen och Sveriges industriförbund samt arbetsmarknadsstyrelsen och
flera underinstanser till universitetskansler sämbetet.
Eftersom kommittén icke preciserat sin ståndpunkt i lokaliseringsfrågan när
mare än att förorda Linköping-Norrköpingsregionen, har de flesta remissinstan
serna inte funnit någon anledning att gå in på någon jämförelse de båda östgöta-
städerna emellan. Beträffande instanserna i Östergötland har dock såväl läns
styrelsen som länsskolnämnden och landstingets förvaltningsutskott givit sitt
förord för Linköping.
Länsstyrelsen anser att det inte kan råda något tvivel om att Linköping har
de bättre förutsättningarna för en industrihögskola med hänsyn till omfattning
en och kvaliteten av forsknings- och utvecklingsverksamheten vid de industrier
som är belägna i omedelbar närhet av den blivande högskolan om denna för
läggs till Linköping. Därvid spelar förekomsten av en industri med de stora
resurser som Saab förfogar över en väsentlig roll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
196
Tillgången på speciallärare och industrilaboratorier är ojämförligt större in
om industrien i Linköpingsområdet framhåller landstingets förvaltningsutskott,
som förordar Linköping också därför att ett område med Linköping som centrum
griper minst in i de nuvarande universitetsstädernas närmaste omland. Stadens
centrala läge i länet utgör även en stor fördel och därtill kommer att Stifts- och
landsbiblioteket i Linköping är landets främsta vetenskapliga bibliotek utanför
universitets- och högskolestäderna.
Länsskolnämnden, med reservation från dess ordförande, förordar Linköping
med hänsyn till att staden geografiskt sett ligger mycket centralt i det befolk-
ningsområde, som beräknas utgöra underlag för högskolan. Med Linköping som
högskoleort når man med en attraktionsradie av ca 10 mil betydande industri
orter även utanför länet t. ex. Huskvarna, Jönköping, Örebro, Katrineholm,
Oxelösund och Västervik.
Ordföranden i länsskolnämnden — riksdagsman H. Färm — har i sin reserva
tion till nämndens beslut förordat Norrköping som plats för en industrihögskola.
Enligt reservanten skulle det bästa vara att betrakta Norrköping-Linköping som
en region i lokaliseringsfrågan, och med förläggning av en lärarhögskola och
högre medicinsk utbildning till Linköping vore det en rimlig fördelning om högre
teknisk-ekonomisk utbildning förlädes till Norrköping.
Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att högskolekommitténs material
visar, att Linköping har de största resurserna och de gynnsammaste förutsätt
ningarna som lokaliseringsort såväl för den föreslagna industrihögskolan som för
all annan akademisk undervisning. Vidare heter det i stadsfullmäktiges remiss
yttrande:
I industrihögskoledelegationen har ingått representanter för de större in
dustrierna i Linköping, Norrköping, Motala, Finspång och Åtvidaberg. Det är
för stadsfullmäktige bekant att samtliga representerade industrier utanför Norr
köping ansett Linköping som den lämpligaste lokaliseringsorten.
Av betydelse i detta sammanhang är linköpingsindustriernas utbyggnads-
planer, som till stor del kommer att inriktas på forsknings- och utvecklings
arbete — påpekar stadsfullmäktige —• liksom att stifts- och landsbiblioteket i
staden med särskild inriktning på humanistisk litteratur kompletteras på det
teknisk-naturvetenskapliga området av Saab:s industribibliotek, som är ett av
landets största industribibliotek.
Stadsfullmäktige i Norrköping påtalar, att utredningens redovisning av de
potentiella resurserna för personal med kompetens som speciallärare samt i fråga
om forskningslaboratorium för Norrköpings vidkommande är ofullständiga. Så
ledes har Fiskeby AB sedan några år en forsknings- och utvecklingsavdelning.
Vid Lithografiska AB finns utvecklingsavdelning och personal med kompetens
som speciallärare. Utredningen ger även en ofullständig bild av de potentiella
resurserna genom att endast företag i Östergötlands län har medtagits i redo
visningen. Katrineholm, Nyköping och Oxelösund ligger endast på några mils
avstånd från och har goda förbindelser till Norrköping. Oxelösunds järnverk har
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
197
en särskild utvecklingsavdelning med hög teknisk standard och vid AB Atom
energis anläggningar i Studsvik bedrives forsknings- och utvecklingsarbete in
om atomkraftområdet. Utredningen tycks ha fastnat i ett tänkande efter läns-
gränser, som är både föråldrat och orealistiskt. Genom förläggning av industri
högskolan till Norrköping vinnes, framhåller stadsfullmäktige, dels de fördelar
som en ort med väsentligt bättre differentierad industri kan erbjuda, dels ett
bättre läge i förhållande till betydelsefulla industrier och institutioner i Söder
manlands län och dels ett centralt läge i förhållande till industrierna i bl. a. Lin
köping, Finspång, Katrineholm, Nyköping och Oxelösund. Genom att högskolan
kan förläggas till de västra delarna av Norrköping skulle förbindelserna med
Linköpings industrier bli mycket goda.
Norrköping som plats för en industrihögskola förordas av näringslivets sam-
arbetsorgan för skolfrågor i Nyköping-Oxelösundsområdet, som framhåller att
lokaliseringen måste bedömas med hänsyn till att saken har betydelse också
utanför Östergötland. Ingen erinran görs mot förläggning till Östergötlands län,
men vid val av plats inom länet måste även andra landsdelars intressen bli till
godosedda och därvid skulle Norrköping vara fördelaktigare som högskoleort än
Linköping.
I en reservation till arbetsmarknadsstyrelsens yttrande har direktör B. Öster
gren (SACO) anfört bl. a. följande.
Därest en närmare utredning skulle visa att en ny högskoletyp bör inrättas
synes högskolans lokalisering böra prövas på ett förutsättningslöst sätt. Skäl
kan då anföras för en lokalisering till andra orter än Linköping-Norrköping;
bl. a. kan Örebro här komma ifråga. Området Västerås-Eskilstuna-Örebro-
Karlskoga har större befolkningsunderlag och större procent arbetare och tjänste
män än Östergötland, och industrins bidrag till utbildning av tekniker är inom
denna region av minst samma omfattning som i Östergötland. Genom utred
ningens målbundna karaktär har emellertid andra lokaliseringsalternativ inte
kommit att prövas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
e. Antal lärosäten m. in.
P-gruppens beräkningar rörande behovet av utbildningsplatser godtas i stort
sett av remissinstanserna. Att verkliga kraftåtgärder måste vidtagas är man
ense om.
Lokaliseringsutredningen yttrar huvudsakligen följande.
Av promemorian framgår, att antalet studerande vid universitet och högsko
lor år 1970 torde komma att uppgå till 85 000—90 000 i stället för av universi-
tetsutredningen beräknade 53 400. Större delen av detta ökade utbildningsbehov
skall enligt promemorian tillgodoses inom ramen för nu beslutade eller planerade
utbyggnadsprogram för universitet och högskolor. Då dessa program i huvudsak
grundar sig på universitetsutredningens prognoser ter det sig för lokaliserings
utredningen svårförståeligt, att problemen skall kunna lösas på detta sätt. Man
torde kunna utgå från att utbildningslokaler, laboratorieresurser etc. planerats
198
för det av universitetsutredningen beräknade studerandeantalet. Om detta antal
ökas med 43 % utan att programmen för lärosätenas utbyggnad mera avsevärt
utvidgas, torde det åtminstone på längre sikt bli fråga om en kvalitativ försäm
ring av den högre utbildningen. Den i promemorian anvisade vägen måste där
för, enligt lokaliseringsutredningens mening, innebära en nödlösning för kort tid,
framtvingad av omständigheterna. Ett alternativ till en rationell utbyggnad av
det högre utbildningsväsendet inom landet utgör lösningen icke.
Trots den ökade belastning på nu beslutade och planerade universitetsresurser,
som förordas i promemorian, kan hela det förutsedda ökade utbildningsbehovet
år 1970 icke tillgodoses. I promemorian anges likväl endast i allmänna ordalag,
att utbyggnad av universitets- och högskoleresurser på ny ort kan bli aktuell.
Några konkreta förslag härom framlägges icke. Från lokaliseringspolitisk syn
punkt måste det beklagas, att frågan om ytterligare universitetsorter icke heller
denna gång upptagits till allvarlig prövning. Prognosmaterialet i promemorian
ger belägg för att underlag finnes för en sådan utbyggnad. Det är enligt lokali
seringsutredningens mening nödvändigt, att denna fråga utan ytterligare dröjs
mål upptages till behandling.
En kraftig ökning av platsantalet för medicinare, teknologer, naturvetare, eko
nomer och samhällsvetare förordas av nästan samtliga remissinstanser. Några
myndigheter vill också öka intaget av humanister, jurister och teologer. Mening
arna går något isär beträffande lokaliseringen. En del remissinstanser förordar
inrättande av ett sjätte universitet, andra ser hellre att de nuvarande universi
teten inklusive Umeå först utbygges.
Inrättande av ytterligare fakulteter i Umeå förordas av bl. a.
universitetskanslern, universiteten, organisationskommittén för medicinska hög
skolan i Umeå, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län, samarbetsdelega-
tionen för de fyra nordligaste länen, handelskamrarna i Umeå och Luleå, SACO,
SFS, Kooperativa förbundet, Umeå stad, Sveriges konservativa studentförbund
samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.
Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umea anför:
Med utgångspunkt från prognosarbetet gör P-gruppen gällande att antalet
högskolestuderande år 1970 borde utgöra ca 85 000. Med anledning härav har en
plan utarbetats, enligt vilken ca 82 000 studerande skulle kunna beredas plats
vid befintliga lärosäten. Antalet högskolestuderande i Umeå har beräknats till
3 200, dvs. det antal som utgör normalalternativet i byggnadsstyrelsens general
plan över universitetsområdet. Lärarkollegiet är medvetet om svårigheterna att
snabbt bygga upp institutioner för högre utbildning. Den goda tillgången på
mark och arbetskraft borde dock göra det möjligt att planera för ett betydligt
större studentantal, förslagsvis 6 000—8 000, vilket bättre skulle motsvara folk
mängden i mellersta och övre Norrland och även ge en bättre relation mellan
studentantalet i Umeå och på övriga universitetsorter. Lärarkollegiet vill för
Umeås del speciellt understryka möjligheten att jämsides med uppbyggnaden
av den samhällsvetenskapliga utbildningen tillskapa en ekonomisk utbildning.
De ekonomiska ämnena har relativt blygsamma lokalkrav, som under en över
gångsperiod bör kunna tillgodoses i provisoriska lokaler. Likaså vore det av stor
betydelse om man med den planerade naturvetenskapliga undervisningen kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
199
integrera en teknisk utbildning, även om de höga kraven på lokaler och teknisk
utrustning gör det svårare att snabbt forcera fram sådan utbildning. För närings
livet i övre Norrland skulle både ekonomisk och teknisk utbildning i Umeå ut
göra en värdefull stimulans. Möjligheten att upprätta ett sjätte universitet kan
naturligtvis övervägas, men många skäl talar för att detta bör uppskjutas tills
umeåuniversitetet hunnit betydligt längre i sin uppbyggnad.
För de humanistiska ämnena utanför den samhällsvetenskapliga gruppen före
slår prognosgruppen inga konkreta planeringsåtgärder. Lärarkollegiet vill dock
understryka att det i Norrland finnes en betydande brist på humanister t. ex.
språklärare. En högre utbildning i moderna språk i Umeå skulle också på ett vär
defullt sätt öka kombinationsmöjligheterna för studerande inom den humanis
tiska fakulteten. Så bör t. ex. en fil. kand.-examen med ämneskombinationen sta
tistik, företagsekonomi och ett modernt språk vara värdefull för personer, som
söker anställning inom näringslivet. Vissa humanistiska ämnen har ett så stort
allmänkulturellt värde, att det inte synes rimligt att enbart anlägga »behovs-
synpunkter» vid deras planering. Hit hör de historiska och kulturhistoriska äm
nena. Det vore beklagligt om det befarade humanistöverskottet togs till anled
ning att utelämna ämnen av denna typ vid planeringen av umeåuniversitetet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar, att ett ökat antal läkare utbildas
i Umeå samt att utbildning av civilingenjörer, civilekonomer, naturvetare, sam
hällsvetare och humanister förläggs till Umeå. Länsstyrelsen yttrar bl. a.:
Vid de tekniska högskolorna föreligger ett mycket stort behov av ökat antal
utbildningsplatser, om balans skall nås på civilingenjörernas arbetsmarknad. En
ligt länsstyrelsens mening bör kapacitetsökningen endast till en del ske vid be
fintliga högskolor (universitet). En väsentlig ökning bör ske genom utbildning
av civilingenjörer i Norrland. Härvid bör prövas, huruvida sådan utbildning
lämpligen bör ske i nära anslutning till eller inom en matematisk-naturveten-
skaplig fakultet i Umeå. Man bör överväga, huruvida den överbryggning av grän
serna mellan teknik och naturvetenskap, som påbörjats i Göteborg och Lund bör
fullföljas bl. a. i Umeå. Det är för länsstyrelsen känt att industrien i Norrland
har svårt att rekrytera civilingenjörer.
Beträffande ekonomisk utbildning m. m. anser länsstyrelsen, att man såvitt
möjligt redan från läsåret 1964/65 bör anordna undervisning i sådana samhälls
vetenskapliga ämnen som företagsekonomi, geografi och sociologi. Härigenom
skulle man lägga grunden till möjligheten att vid lärosätet avlägga civilekonom
examen. Länsstyrelsen framhåller vikten av att förutsättningar snarast skapas
för avläggande av fullständig civilekonomexamen i Umeå. Det norrländska nä
ringslivet och förvaltningen har nämligen stort behov av civilekonomer.
I fråga om de humanistiska fakulteterna finner länsstyrelsen det synnerligen
angeläget, att umeåuniversitetet utbygges med undervisning och forskning i även
rent humanistiska ämnen. De farhågor för en överproduktion av humanister, som
antydes i promemorian, torde ej gälla Norrland. Den påtagliga bristen på lärare
i Norrland motiverar en utbyggnad även på detta område i Umeå.
Liknande synpunkter framföres av samarbetsdelegationen för de fyra nordli
gaste länen och Umeå stadsfullmäktige.
Norrlandsförbundet anser, att behovet av akademisk utbildning i Norrland
inte tillräckligt beaktats. Förbundet yttrar bl. a.:
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
200
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Det är betänkligt, att man för Umeå fixerat antalet studerande vid 1970-talets
början till cirka 3 000. Detta tal utgör omkring 4 % av totala antalet studerande
vid våra universitet och högskolor vid nämnda tidpunkt. Enbart de två nordli
gaste länen rymmer inom sina gränser 7 c/b av landets befolkning. En bättre ba
lans mellan befolkningsunderlag och utbildningskapacitet är önskvärd, detta inte
minst med hänsyn till den åldersstruktur, som utmärker övre Norrland: stora
ungdomskullar, som vid 1970-talets början står beredda att söka högre utbild
ning.
Mot bakgrunden av det ovan nämnda synes det lämpligt att innan en defi
nitiv utbyggnadsplan fastställes, en undersökning genomföres, som tar fasta på
att åstadkomma den balans i den fortsatta utbyggnaden, som även på lång sikt
blir till nytta ej enbart för Norrland utan för landet i dess helhet.
Handelskammaren i Luleå yttrar:
Handelskammaren vill för sin del tillstyrka, att universitetsplancrna i Umeå,
dvs. omvandlingen av den medicinska högskolan och tandläkarhögskolan till uni-
versitetsfakulteter, inrättandet av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet
samt en humanistisk fakultet med inriktning på den samhällsvetenskapliga sek
torn, snarast realiseras. Tillgängliga resurser bör i första hand sättas in här, innan
planerna för ett sjätte universitet förs vidare. Den samhällsvetenskapliga fakul
teten bör i största möjliga utsträckning inriktas på ekonomiska, bl. a. företags
ekonomiska ämnen, med hänsyn till näringslivets behov av akademiker med
dylik utbildning. Handelskammaren vill också understryka, att planeringen för
Umeå universitets utbyggnad bör ske på ett sådant sätt, att man uppnår en så
långtgående integration av utbildningsvägarna som möjligt. I detta sammanhang
skall antecknas, att 1960 års lärarutbildningssakkunniga föreslagit inrättande
av en lärarhögskola i Umeå, vilket handelskammaren noterar med tillfredsstäl
lelse.
P-gruppen har redovisat nya utbildningsbehov och handelskammaren har fun
nit, att dessa med fördel kan tillgodoses genom utbyggnad av utbildningen i
övre Norrland. Vad man då i första hand bör beakta är huruvida en teknisk
utbildning på högskolenivå kan anknytas till universitetet i Umeå och därvid
— vad beträffar de grundläggande studierna — bygga på undervisningen i de
naturvetenskapliga ämnena. P-gruppen upptager i sin nu offentliggjorda P.M.
under punkt 5 »Utbyggnadsalternativ» bland tänkbara åtgärder förslag att den
påbörjade utvecklingen på nu existerande högskoleorter mot en gradvis inte
gration av matematisk-naturvetenskaplig—teknisk utbildning och forskning på
skyndas. Handelskammaren vill tillstyrka en sådan inriktning även för övre
Norrlands del, varvid frågan uppkommer, huruvida en sådan integration lämp
ligen sker helt inom Umeå universitet eller om den tekniska utbildningen kan
förläggas till exempelvis Skellefteå eller Luleå. Båda dessa städer har tekniska
läroverk med goda traditioner och är centra för olika delar av den tunga in
dustrin i övre Norrland. Kommunikationerna mellan de nämnda städerna är
nu mycket goda och talar för att Skellefteå och Luleå kan beaktas som alter
nativa förläggningsplatser, när det gäller utbyggnad av den högre tekniska
utbildningen i övre Norrland. För en förläggning till Luleå talar därjämte det
förhållandet, att i anslutning till Norrbottens järnverk ett forskningslaborato
rium synes komma att anläggas inom en snar framtid.
Kooperativa jörbundets styrelse uttalar:
Styrelsen värdesätter gruppens skilda uppslag och vill i anslutning till grup
pens alternativförslag om ytterligare intagningsökning förorda en spridning på
201
flera orter av nya utbildningsenheter. Styrelsen anser exempelvis, att det icke
finns någon anledning att hesitera inför utbyggnadsplanerna för universitetet i
Umeå. Man torde i detta sammanhang böra överväga att låta den kommande
matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå utbyggas med inriktning på
teknisk tillämpning i analogi med vad som påbörjats i Uppsala. Vidare bör be
hovet av att integrera ekonomutbildning och samhällsvetenskaplig utbildning
tillgodoses genom att utbildnings- och forskningsorganisationen i samhällsveten
skapliga ämnen i Umeå kompletteras så snart ske kan med ekonomutbildning.
SFS anför huvudsakligen följande.
Ifråga om den mer långsiktiga utbyggnaden av den högre undervisningen anser
SFS, att en sådan bör komma till stånd i första hand i Umeå. Utbyggnaden bör
främst koncentreras till de ekonomiska och naturvetenskapliga ämnena. Således
bör planering ske för undervisning i de ämnen som kan ingå i samhällsvetenskap
liga examina.
Vad beträffar inrättande av en humanistisk fakultet i Umeå har SFS tidigare
framhållit principen, att utbildning vid universitetet och högskolor bör vara full
ständig på varje ort. På längre sikt synes det enligt SFS:s mening motiverat, att
en humanistisk fakultet upprättas även i Umeå. SFS vill här även framhålla
önskvärdheten av att klara riktlinjer uppställes för den fortsatta utbyggnaden
av universitetet i Umeå. I sammanhanget kan även understrykas behovet av en
närmare utredning om de nuvarande humanistiska fakulteternas olika behov och
utbyggnad, varvid frågan om fakulteternas optimala storlek bör inta en central
plats.
Bland dem som förordar ett sjätte universitet kan nämnas universi
tetskanslern, arbetsmarknadsstyrelsen, statens råd för atomforskning, statens
naturvetenskapliga forskningsråd, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus
och Östergötlands län, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildning ssakkun
niga, SFS, LO, TCO, Svenska stadsförbundet, Sveriges konservativa studentför
bund samt Centerns ungdomsförbund och Centers studentförbund.
Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om man inte bör planera mer än ett
nytt universitet. Styrelsen anför:
Den nuvarande lokaliseringen av den högre undervisningen till ett fåtal orter
och med endast fyra fullt utbyggda och ett delvis utbyggt universitet har redan
visat sig skapa allvarliga bostads- och undervisningsproblem. Dessutom får ej
bortses från att den nuvarande lokaliseringen av de högre utbildningsanstalterna
missgynnar studerande från andra orter än universitetsorterna. Spridning av de
högre lärosätena bör därför förordas, och utredningens förslag om ett sjätte uni
versitet bör härvidlag betraktas som ett första steg. Antalet studerande vid uni
versitet och högskolor i början av 1950-talet var 20 000 och är nu 40 000, medan
utredningen 1975 räknar med nära 100 000. Planering av endast ett nytt univer
sitet är under sådana förhållanden otillräckligt. Eftersom behovet av utbildad
arbetskraft med utbildning från olika fakulteter och högskolor varierar starkt, är
det dock motiverat att, som utredningen föreslår, i första hand skapa nya under-
visningsenheter för den mest efterfrågade utbildningen.
Häremot har ledamoten i arbetsmarknadsstyrelsen Almquist anmält avikande
mening.
7* — Bihang till riksdagens 'protokoll 19G3. 1 samt. Nr 172
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
202
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Byggnadsstyrelsen framhåller:
Eftersom programmering, projektering och byggande är en tidsödande proce
dur särskilt i vad avser lokaler för de spärrade utbildningslinjerna, är det nöd
vändigt att prognosgruppens siffermaterial i ett kompletterat principprogram
snarast konkretiseras med en närmare fördelning på utbildningslinjer- och orter.
Icke minst nödvändigt synes vara att principiell ställning snarast tages till frå
gan om ett ev. sjätte universitet och dettas förläggning. Erfarenheterna från
exempelvis Umeå, där statsverket dock haft synnerligen välvilliga förhandlings
partners, visar att förhandlingarna i mark- och andra frågor blir mycket tids
ödande. Skall ett nytt universitet ha nått begynnelsestadiet i början av 1970-
talet, måste lokaliseringen snarast bestämmas.
I fråga om ett sjätte universitet anför universitetskanslern följande.
I likhet med majoriteten av de av mig hörda remissinstanserna finner jag det
erforderligt att — förutom utbyggnad av Umeå — ett nytt universitet upprättas.
Jag föreslår därför att principbeslut nu fattas härom och att planeringen omedel
bart påbörjas. Beträffande universitetets placering torde valet närmast stå mel
lan Linköping och Örebro, även om någon sydsvensk stad jämväl vore tänkbar.
Avgörande för valet av ny universitetsort bör bl. a. vara förutsättningarna för
att etablera det för en teknisk högskola erforderliga samarbetet med olika indu
strier samt — för den händelse inrättande av en medicinsk fakultet eller anord
nande av klinisk utbildning kan bli aktuellt — tillgång till ett regionssjukhus
som kan tjäna som undervisningssjukhus. Förutom teknisk utbildning bör nya
fakulteter för matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbild
ning samt en handelshögskola eller ekonomisk fakultet lämpligen kunna förläg
gas till den nya universitetsorten.
Lärarutbildning ssakkunniga framhåller, att tillkomsten av ett sjätte univer
sitet är angeläget med hänsyn till den praktiska lärarutbildningen. De sakkun
niga anför bl. a.:
Tillkomsten av ytterligare högskolecentra skulle underlätta möjligheterna att
ge lärarhögskoleorganisationen en ändamålsenlig utformning. Av de åtgärder i
kapacitetshöjande syfte, som P-gruppen rekommenderar, anser de sakkunniga
tillkomsten av ett sjätte universitet utgöra det viktigaste. Utbyggnadstakten för
sådana nya högskolecentra avgör, i vilken grad andra kapacitetsökande åtgärder
bör vidtagas.
TCO yttrar huvudsakligen följande.
Den nuvarande koncentrationen av utbildningen har medfört stora problem
i fråga om undervisningen, studentbostäder etc. Härtill kommer det allmänna
önskemålet om en ökad geografisk spridning bl. a. med hänsyn till de studerandes
möjligheter att erhålla högre utbildning. Universitetsfilialer och s. k. decentrali
serad akademisk undervisning utgör icke något alternativ till ett sjätte univer
sitet utan är att se som praktiska komplement som erfordras under alla för
hållanden. Med hänsyn härtill och till det långsiktiga perspektivet finner TCO
det nödvändigt att frågan om ett sjätte universitet snarast möjligt blir föremål
för beslut.
Sveriges konservativa studentförbund anser, att ett sjätte universitet bör för
läggas så, att det avlastar i första hand Lund, Göteborg och Stockholm. Beträf
fande lokaliseringen yttrar förbundet:
203
En viss preferens bör föreligga för Linköping speciellt som denna plats kom
mer att bli säte för ett av landets sju regionssjukhus, och är väl lämpad för
medicinsk utbildning. Det väl differentierade näringslivet torde där också ge
goda möjligheter för uppbyggnad av teknisk och ekonomisk utbildning. Möj
ligen kunde en del av denna undervisning förläggas till Norrköping varvid ett
regionsuniversitet skulle skapas. Även ur bibliotekssynpunkt är Linköping väl
utrustat.
Örebro läns landstings förvaltning sutskott menar, att Örebro stad har särskilt
gynnsamma förutsättningar att bli ett fjärde centrum för utbildning i Mellan
sverige. Utskottet framhåller i huvudsak följande.
Lokaliseringen av ett nytt universitet är en samhällelig planeringsfråga av
stor räckvidd. Den måste ses i sitt samband med övrig samhällelig verksamhet.
Ett universitet kräver tillgång på kulturell, social och ekonomisk service av hög
standard. Men det skapar samtidigt förutsättningar för vidgad kulturell verk
samhet. Det är till fördel för ett universitet att ha förbindelser med många andra
samhälleliga institutioner, vilka i sin tur ofta har fördel av kontakt med den
akademiska utbildningsorganisationen. Både den akademiska utbildningen och
näringslivet har utbyte av en ömsesidig kontakt. Ett nytt universitet i Mellan
sverige bör därför placeras i en stad, som redan fungerar såsom ett landsdels-
centrum eller har förutsättningar att utvecklas därtill.
Örebro har länge utgjort ett kommersiellt centrum för ett betydande område
och befinner sig under rask utbyggnad till ett allsidigt landsdelscentrum för en
stor mellansvensk region. Staden har osedvanligt goda förutsättningar för en
utveckling till ett fjärde rikscentrum.
Ur kommunikationssynpunkt är läget mycket gynnsamt. Örebro läns centrala
delar berörs direkt såväl av stambanelinjerna Stockholm—Göteborg och Stock
holm—Oslo som Malmö—Norrland. Europavägarna 3 och 18 passerar genom
Örebro, som berörs av ett flertal viktiga riksvägar. Efter de tre storstäderna är
Örebro en av de livligaste landsvägstrafikpunkterna i landet. Det kan illustreras
av siffrorna för medeldygnstrafiken på infartsvägarna till åtta mellansvenska
städer, vilka år 1958 var följande: Norrköping 25 100, Örebro 24 400, Linköping
22 900, Eskilstuna 21 000, Gävle 20 225, Uppsala 19 000, Jönköping 19 000 och
Västerås 16 300 bilar.
Örebro läns landstings regionsplanekontor har utfört en utredning rörande
totalt transportarbete för enkel landsvägsresa av varje invånare i riket till de
fem största mellansvenska städerna utanför universitetsorterna. Det visar sig,
att resor till Örebro medför det minsta transportarbetet. Om index för Örebro
sätts till 100, blir det för de fyra övriga städerna följande: Eskilstuna 103,5,
Västerås 103,8, Linköping 104,8 och Norrköping 105,3.
I anledning av förslaget om landets indelning i sjukvårdsregioner för hög-
specialiscrad sjukvård gjorde landstingets regionsplanekontor omfattande utred
ningar angående reseavstånden till Örebro från olika orter inom Mellansverige.
Undersökningarna avsåg att klarlägga till vilken mellansvensk stad ett ytter
ligare regionssjukhus utöver undervisningssjukhusen skulle läggas, om man ville
nå kortast möjliga reseavstånd och lägsta möjliga resekostnader. Undersökning
en gav till resultat, att 1 434 700 personer skulle ha kortare landsvägsavstånd
och 1 274 700 personer kortare tidsavstånd på järnväg till Örebro än till de be
fintliga undervisningssjukhusen. För Linköping var motsvarande siffror 1 345 500
personer respektive 993 400.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
204
Ett regionssjukhus byggs nu ut i Örebro. I början av år 1964 beräknas Örebro
lasarett komma att i praktiskt taget full utsträckning fungera som regionssjuk
hus för en mellansvensk region. Ett nytt mentalsjukhus med moderna behand-
lingsresurser tas under året i bruk i Örebro. Stadens centrala läge och de väl
utbyggda sjukhusresurserna i Örebro har även beaktats vid utbyggnaden av
vården av handikappade. I Örebro finns en specialskola för hörselskadade med
hela landet som upptagningsområde. Under året påbörjas uppförandet av en
skola för blinda med komplicerat lyte, den enda i landet. Ett mentalsjukhus för
vissa psykiskt sjuka med hela landet som upptagningsområde är placerat i sta
den. Centralt inom länet uppföres ett skolhem för psykiskt efterblivna flickor,
likaledes en riksanstalt.
Sjukhusen i Örebro erbjuder mycket goda förutsättningar för klinisk medi
cinsk utbildning.
Till Örebro har i betydande utsträckning lokaliserats kommersiella företag,
som har icke blott länet utan även betydande områden utanför länsgränserna
till verksamhetsområde. 1951 års företagsräkningssiffror för i partihandeln sys
selsatta belyser detta förhållande. Frånsett de tre storstäderna var det endast
hamnstäderna Norrköping och Hälsingborg som hade fler sysselsatta i parti
handeln. Ordningen var följande: Norrköping 2 554, Hälsingborg 2 172, Örebro
2 012, Gävle 1 565, Linköping 1 063, Eskilstuna 1 022, Västerås 1 021 och Upp
sala 876. Även detaljhandeln har betydande omfattning. Inom det område, för
vilket Örebro utgör det naturliga landsdelscentrum, finns ett betydande antal
storföretag och förvaltningsenheter.
Örebro utgör naturlig miljö för en handelshögskola eller ekonomisk fakultet
vid ett universitet.
Bergslagen med malmbrytning och järnhantering har direkt anknytning till
Örebro. Ur järnbruken har fötts en modern verkstadsindustri. Bergslagsskogar-
na har gett upphov till en omfattande industriell verksamhet baserad på skogen
som råvara. Örebro ligger centralt i ett stort mellansvenskt område med .en
blomstrande industriell utveckling med stora och små företag inom olika in
dustribranscher.
Örebro är ett lämpligt läge för en teknisk högskola eller teknologisk fakultet
vid universitetet. Ett av landets äldsta tekniska gymnasier kan bilda en god
grogrund för högre teknisk utbildning och forskning.
Örebro har rika traditioner som skolstad. I många avseenden har staden varit
framsynt och initiativrik i skolfrågor. De högre skolorna är väl företrädda. I
första årskursen på gymnasiestadiet (allmänt, tekniskt och handelsgymnasium)
uppgår antalet elever för närvarande till ca 550. Allmänna gymnasier finns vida
re i Karlskoga, Hallsberg och Lindesberg. En filial i Karlskoga kommer från och
med läsåret 1962/1963 att utbyggas till ett tekniskt gymnasium. Handelsgym-
nasiet i Örebro har filialer i Karlskoga och Lindesberg. Gymnasiefrekvensen är
hög i länet. Förskoleseminariet i Örebro betjänar en stor mellansvensk region.
Den av landstinget bedrivna yrkesutbildningen tillgodoser inom flera yrken
utbildningsbehovet inom en betydande del av Mellansverige. Inom denna finns
ett flertal utbildningslinjer, till vilka även studenter sökt sig.
Skolstyrelsen i Örebro tog på sin tid initiativet till akademiska ettbetygskur-
ser utanför universitetsorterna. Denna utbildningsverksamhet har sedan vidare
utvecklats i betydande omfattning.
Örebro är ett industriellt och merkantilt centrum. Men staden har även kul
turella traditioner, som den väl vårdar och utvecklar. Staden lägger ned bety
dande summor på musiklivet och har en förnämlig symfoniorkester. I anslut
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
205
ning härtill kan nämnas att staden och landstinget gemensamt står som huvud
man för en av landets få musiklärarutbildningar. Centralbiblioteket har ett stort
bokbestånd — icke minst av facklitteratur — och värdefulla samlingar. En ny
stadsteater är projekterad och torde komma att förenas med en fast ensemble.
Örebro stad och län bör med sitt rikt utvecklade skolväsen och sitt kulturella
liv bilda en god miljö för ett akademiskt studentliv.
Aktuella utredningar har ifrågasatt att till Örebro förlägga hovrätt, lands
arkiv etc. Den statliga lokaliseringsutredningen har framhållit Örebroområdet
som lämplig lokaliseringsort vid ifrågasatt mera omfattande utflyttning från
Stockholm av statliga förvaltningar.
I samhällsplaneringsfrågor har Örebro stad och Örebro läns landsting i många
avseenden varit föregångskommuner och förvärvat sig även internationell rykt
barhet. Genom sitt regionsplanekontor har landstinget upptagit frågan om en
målmedveten regional planering av länet, i syfte att göra det till ett livskraftigt
alternativ till storstadsregionen. Genomförda undersökningar visar att det ge
nom utbyggnad efter en systematisk och målmedveten planering bör gå att
åstadkomma en välplanerad region av betydande omfattning med möjlighet för
människorna att efter egen smak välja en behaglig bostadsmiljö och ändå ha
arbete och kulturell service tillgänglig med samma tidsavstånd som i stodstä-
derna. Örebro stad har genom sitt läge särskilt gynnsamma förutsättningar för
att bli centrum i en sådan välplanerad region. Tillkomsten av ett universitet
skulle i kulturell service göra området likvärdigt med storstadsregionen. Där
med skulle en planerad region kunna ställas upp såsom ett likvärdigt alternativ
till storstaden. Enligt förvaltningsutskottets mening bör det finnas fullgoda skäl
för statsmakterna att medverka till genomförandet av ett sådant förslag.
Örebro stad har möjlighet att anvisa två alternativa centralt belägna tomt
utrymmen av tillräcklig storlek för ett universitet. Båda är belägna i anslutning
till Svartån, som på ett speciellt sätt sätter sin prägel på staden. Båda alter
nativen kan ge miljömässigt mycket trivsamma universitetsanläggningar.
Utöver övriga skäl som talar för Örebro som förläggningsort för ett nytt mel
lansvenskt universitet torde även ur beredskaps- och försvarssynpunkt Örebros
läge, med stadens relativt stora avstånd till riksgräns, vara av viss betydelse.
De nuvarande svenska universiteten och högskolorna är koncentrerade till kust
städer och städer på kort avstånd från kusten. I ofredstid är de således svårt
utsatta. Som komplement till dessa kan det därför vara betydelsefullt att ett
tillkommande universitet får ett ur denna synpunkt mera skyddat läge. Det kan
därvid inte vara till nackdel, att den bär förordade staden ligger mycket nära
landets befolkningsgeografiska medelpunkt.
Även Örebro stads drätselkammare förordar, att ett universitet upprättats i
Örebro.
Länsstyrelsen i Örebro län anför huvudsakligen följande.
En utökning av utbildningskapaciteten genom en utbyggnad av de befintliga
institutionerna i Stockholm, Göteborg eller Lund—Malmö komme att medföra
en än större befolkningskoncentration till dessa städer och regioner. Detta skulle
utgöra en farlig stimulans för näringslivets ytterligare koncentration till dessa
områden, och samtidigt föranleda en uttunning av befolkningen i andra om
råden i landet, som i och för sig äro väl lämpade för ett utvecklat näringsliv.
Utökningen bör i stället ske genom — förutom en utbyggnad av universitetet
i Umeå — inrättandet av åtminstone ytterligare ett universitet i första hand
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
206
inriktat på medicinsk, teknisk och ekonomisk utbildning, förlagt till en stad in
om ett väl utvecklat industriområde och med tillräckligt stort befolknings
underlag. Ett universitet inom en sådan region skulle medverka till att regionen
bleve mera begärlig för lokalisering av industrier och andra företag och därige
nom motverka den tendens till befolkningskoncentration till storstadsområdena,
som nu råder.
Det är ett starkt önskemål, att alla som är lämpade för fortsatta studier, skall
få möjlighet att studera vidare. En förutsättning för att detta skall kunna ge
nomföras, är emellertid att den enskildes kostnader härför icke blir alltför stora.
Därest vederbörande kan få fortsätta sina studier vid ett universitet eller hög
skola i hemorten eller i dess relativa närhet, skulle den enskildes studiekostnader
bli betydligt lägre än om han skulle vara tvungen att förlägga studierna till ett
mera avlägset beläget universitet. Detta är enligt länsstyrelsens uppfattning
ännu ett skäl för att ytterligare ett eller flera universitet inrättas, förlagda till
centralt belägna städer med tillräckliga befolkningsunderlag.
Landstingets förvaltningsutskott och drätselkammaren i Örebro förordar, att
ett universitet upprättas i Örebro. Länsstyrelsen instämmer helt i detta förslag.
Länsstyrelsen vill därvid särskilt understryka, att staden med sitt i kommu-
nikationshänseende sällsynt goda läge i en kommersiellt och industriellt väl ut
vecklad region torde ha stora förutsättningar för att bli ett nytt storcentrum
och därigenom en synnerligen lämplig förläggningsort för ett nytt universitet.
Länsstyrelsen vill vidare framhålla, att Örebro lasarett från nästa år kommer
att i full utsträckning fungera som regionssjukhus, och att ett nytt mentalsjuk
hus i år tages i bruk i Örebro. Härigenom kommer för den medicinska under
visningen erforderliga sjukhusplatser att finnas att tillgå i staden.
Slutligen vill länsstyrelsen påpeka, att staden gjort omfattande markförvärv,
vilket gjort det möjligt för staden att framlägga konkreta förslag rörande två
alternativa universitetsområden, samt att drätselkammaren förklarat, att om ett
universitet eller liknande högre läroanstalt förlädes till Örebro, staden och dess
bostadsstiftelse komrne att helhjärtat arbeta för att kunna tillhandahålla goda
och välbelägna bostäder åt anstaltens personal och studerande. Härför lämpade
områden befinna sig redan i stadens hand.
I en särskild skrift den 5 mars 1963 har Linköpings stad anhållit, att Kungl.
Maj:t måtte låta föranstalta om inrättande av ett universitet i Linköping. Sta
den anför bl. a. följande.
Att många akademiker — särskilt bland de mest kvalificerade — får sin syssel
sättning i universitetsorterna med de undervisnings- och forskartjänster som
finns där är helt naturligt. Så länge akademikerna utgjorde en obetydlig del av
de yrkesverksamma var de lokaliseringsmässiga följderna av akademikernas
koncentration till ett fåtal orter av begränsad betydelse. För närvarande är ca
2 c/0 av de yrkesverksamma akademiker. Vid mitten av 1970-talet beräknas
denna andel ha stigit till drygt 4 % och den kommer fortsätta att öka till betyd
ligt högre tal. Valet mellan koncentration och decentralisering av den akade
miska undervisningen kommer därför att påverka den framtida utvecklingen av
olika regioner i riket i betydande utsträckning.
Den 9-åriga grundskolan har haft som ett huvudsyfte att undanröja ekono
miska och geografiska hinder för en utbildning som svarar mot elevernas anlag
och intressen. Samtidigt har gymnasieorganisationen byggts ut väsentligt även
geografiskt. I dag finns möjligheter till utbildning vid såväl allmänbildande som
Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963
207
fackgymnasier på betydligt flera orter än för bara ett decennium sedan. Det är
allmänt omvittnat vilken roll utbildningsmöjligheterna spelar vid företagens val
av lokaliseringsort. Undervisningsväsendets fortsatta geografiska spridning upp
till gymnasienivån har därför varit av väsentlig betydelse för den industriella
och servicemässiga utvecklingen på en mängd örter i vårt land. Inför den vän
tade fortsatta expansionen inom högskolesektorn — vilken ju främst är en följd
av utbyggnaden av underliggande skolformer men dessutom accentuerats av
årskullarnas ökning — är det enligt stadens mening helt i linje med de strävan
den som präglat efterkrigstidens skolpolitik att främja universitetsutbildningens
lokalisering till flera regioner än hittills.
Som ovan framhållits kan ett eventuellt nytt universitet inte ensamt hindra
att den fortsatta utbyggnaden främst kommer till stånd i de nuvarande univer
sitetsorterna, något som stadsförbundet inte minst ur kommunal synpunkt fun
nit betänkligt. Trots de svårigheter som en snabb utbyggnad på nya orter för
med sig ger likväl det presenterade prognosmaterialet motiv för ytterligare de
centralisering.
Linköpings stad kan endast ange vissa allmänna synpunkter på hur detta bör
ske. För att den akademiska undervisningen på en ny ort skall fungera tillfreds
ställande bör den redan från början inrättas på att bli tämligen omfattande och
differentierad. Universitetsfilialer och decentraliserade kurser, som förläggs till
en rad olika städer utifrån mera tillfälliga företräden för en viss ort, kan komma
i strid med en mera planmässig fortsatt regional spridning. Utöver ett princip
beslut om ett nytt universitet och snabbast möjliga utbyggnad i Umeå synes
planering för en successiv utbyggnad av akademisk utbildning på ytterligare
någon ort med gynnsamma förutsättningar som högskolecentrum böra ske i
första hand. Utifrån denna principiella inställning vill Linköpings stad i det
följande ge motiv för stadens lämplighet som lokaliseringsort för ett nytt uni
versitet.
Uppgifter som belyser Linköpings lämplighet som ny universitetsort har pre
senterats bl. a. i betänkandet angående industrihögskola i Östergötland, Lin
köpings stadsfullmäktiges remissyttrande i ärendet och den särskilda skrivelse
angående remissvaren, som direktör Lars Brising och kommunalrådet C. Hilmer
Johanson ingivit till ecklesiastikdepartementet den 4 januari 1963. Här skall
endast lämnas en sammanfattning av vissa huvudsynpunkter i dessa handlingar
med komplettering av senare tillgängligt material av betydelse i sammanhanget.
I bilaga till betänkandet angående industrihögskola framhålles att Linköping,
Norrköping, Jönköping och Örebro torde vara de enda städer, som genom stor
lek och läge kan komma ifråga som nytt högskolecentrum i Götaland eller Svea
land. Skapandet av »ett sjätte universitet, typ Örköping, med huvudinriktning
på medicin, teknik, naturvetenskap, ekonomi- och samhällsvetenskap», som
P-gruppen räknar med som ett möjligt utbyggnadsalternativ, anger att frågan
främst gäller Linköping och Örebro.
Det geografiska läget, kommunikationerna och befolkningsunderlaget tillhör
den grupp av förutsättningar, som helt naturligt tillmätes väsentlig roll vid loka
liseringen av ett nytt universitet. Samtliga dessa förutsättningar synes för Lin
köpings vidkommande vara mycket gynnsamma.
Ur kommunikationssynpunkt har Linköping ett mycket centralt läge i landet
med utmärkta järnvägs- och landsvägsförbindelser med såväl Stockholm som
Göteborg och Malmö. Linköping är dessutom den stad bland möjliga nya hög
skoleorter i Mellansverige som minst griper in i de existerande universitetsstä
dernas närmaste omland.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
208
Betydelsen av den roll, som brukar ges totalfolkmängden med kortaste rese
avstånd till en tänkt ny lokaliseringsort i jämförelse med de nuvarande univer
sitetsstäderna, får enligt stadens uppfattning ej överskattas. Beräkningar av
dylika totalfolkmängder för olika orter grundade på tidsavstånden per landsväg
och järnväg kan icke ge entydiga tolkningar beträffande dessa orters influens
områden. Detta gäller speciellt järnvägsalternativet, där tidsavstånden — sär
skilt vad gäller längre sträckor — undergår betydande förändringar i samband
med tidtabelländringar och där man, beroende på vilken beräkningsmetod som
användes, kan få mycket avvikande resultat. Om det enbart gäller att välja eu
stad med stor totalfolkmängd som har kortare reseavstånd till denna än till nu
varande studieorter, står en rad likvärdiga lokaliseringsalternativ till buds.
Ortens egen storlek och struktur, folkmängden inom ortens närmaste omland
samt ortens läge i förhållande till de nuvarande universitetsstäderna är däremot
i detta sammanhang av avgörande betydelse. Läget bör vara sådant att bety
dande tidsvinster kan erhållas för folkrika landsdelar, som nu har långt till stä
der med högskoleutbildning.
Ett bättre mått än en orts totalfolkmängd i här definierad mening torde dess
utom vara det potentiella studentunderlaget för en ny universitetsort. Det po
tentiella studentunderlaget för Linköping och Örebro är av ungefär samma stor
leksordning. Att de båda städerna nås av ungefär lika många eller flera stude
rande med kortare reseavstånd än till någon av de nuvarande universitetsstä
derna, är av mindre intresse då förhållandet torde vara analogt för åtskilliga
städer i Mellansverige. Däremot är det inte utan betydelse att avståndet från
Linköping till Stockholm är längre än avståndet från Örebro till såväl Uppsala
som Stockholm.
Av speciell vikt är hur många studerande som kan nå studieorten inom rim
ligt reseavstånd, särskilt då möjligheten att dagligen kunna åka mellan hem
orten och studieorten. Denna tid synes maximalt kunna uppgå till en timme.
Antalet studerande, som når studieorten inom en timmes reseavstånd per lands
väg eller järnväg, är större för Linköping och Norrköping än för någon av stä
derna Jönköping, Örebro eller Karlstad. Höstterminen 1961 var antalet elever
i ringarna I3 och II4 vid allmänbildande gymnasier inom entimmesregionen till
Linköping 937, till Norrköping 887, till Örebro 829, till Jönköping 402 och till
Karlstad 356. Höstterminen 1962 var motsvarande siffror för Linköpings del
1 029 och för Örebro 730. Linköpings stora underlag i detta avseende samman
hänger med det faktum att Östergötland med Linköping—Norrköping är lan
dets fjärde region i fråga om folkmängden.
Det torde vara en allmän uppfattning att ett nytt universitet bör förläggas
på tillräckligt avstånd från nuvarande universitetsstäder och i en region som
bedöms ha goda förutsättningar för fortsatt utveckling. Någon metod, som med
säkerhet kan klarlägga vilken av möjliga nya universitetsstäder i Mellansverige
som kommer att bli mest expansiv på längre sikt, lär inte finnas. Samtliga ifråga
satta städer ligger i ett område som med hänsyn till geografiskt läge och kom
munikationer erbjuder goda utvecklingsmöjligheter. Ser man på den hittills
varande utvecklingen — som i och för sig inte möjliggör någon inteckning i
framtiden — är det pafallande att 1940-talet och 1950-talet för många regioner
inneburit helt olika utvecklingstakt. Prognoser för senaste decennium på basis
av förändringen ett årtionde tidigare skulle därför ha givit resultat, som i många
fall väsentligt avvikit från den faktiska utvecklingen. Sträcker man ut perspek
tivet över en ännu längre tidsperiod blir detta ännu mera påtagligt. Ett visser
ligen extremt exempel härpå utgör Västmanlands län, som 1940 endast hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
209
300 flera invånare än 1920 men under perioden 1940—60 ökade med inte mindre
än 63 500 personer eller 37,5 %.
Under 1950-talet ökade Linköping sin folkmängd med 19,4 %. Motsvarande
ökning var för Norrköping 5,7 %, Västerås 29,3 %, Örebro 12,1 %, Jönköping
13,9 % och Karlstad 20,5 %. Linköping har alltså haft en förhållandevis kraftig
expansion men ändå betydligt mindre än under 1940-talet, då den uppgick till
41 %. Påfallande är stagnationen i Norrköping, vilket bidragit till en för hela
Östergötland ringa folkökning under 1950-talet. Orsaken härtill ligger främst i
de speciella omställningsproblem, som drabbat textilindustrin i Norrköping.
Detta torde dock få anses som ett passerat skede. Tillkomsten av Lindö kanal
kan för Norrköpings vidkommande medföra en betydande folkökning. Flera
andra industricentra i länet väntas få en väsentligt ökad sysselsättnings volym.
Industrin i Linköping är inne i ett utpräglat expansionsskede. Östergötlands
folkmängd ökade 1962 med 1 313 personer enligt de definitiva siffrorna, vilket
ger belägg för att stagnationen upphört. Möjligheten till en gynnsam befolk
ningsutveckling kan icke anses vara sämre för Östergötlands vidkommande än
för övriga län som kan komma ifråga vid lokaliseringen av nya högskolecentra.
Utbildningsresurserna i Linköping är sådana att de ger en mycket god grund
för akademisk undervisning. Skolväsendet är väl utvecklat på alla stadier. Den
obligatoriska 9-åriga skolans utbyggnad till att omfatta samtliga berörda ålders
grupper i hela staden redan fr. o. m. höstterminen 1959 och yrkesskoleväsendets
stora omfattning är av betydelse i detta sammanhang bl. a. som ett uttryck för
Linköpings stads strävan att ge bästa möjliga utbildning åt alla. De mera teore
tiska utbildningsformerna av direkt betydelse för universitetsstudier är lika väl
utvecklade med två allmänbildande gymnasier, tekniskt gymnasium, handels-
gymnasium och en mycket omfattande lärarutbildning. Denna fråga beröres
närmare i ett följande avsnitt. Därtill kommer den sedan lång tid tillbaka be
drivna akademiska kursverksamheten, som omfattar tekniska, ekonomiska,
samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och humanistiska ämnen. Vid Lin
köpings lasarett har sedan åtskilliga år anordnats efterutbildningskurser för
läkare i olika specialiteter.
Den kulturella miljön i övrigt är också synnerligen gynnsam. Linköpings
stifts- och landsbibliotek är det främsta biblioteket utanför universitetsstäderna
med hänsyn till beståndet av nyare vetenskaplig svensk litteratur och äldre
humanistisk litteratur. Sedan gammalt erhålles akademiskt tryck, däribland
akademiska avhandlingar från universiteten. Därtill kommer att Saab i Lin
köping, som bedriver en mycket omfattande forsknings- och utvecklingsverk
samhet på det tekniskt-naturvetenskapliga området, har ett av landets största
industribibliotek. För stifts- och landsbibliotekets vidkommande har utarbetats
program för en nybyggnad omfattande totalt 7 800 m2 och belägen på en för
ändamålet disponibel tomt helt nära nuvarande biblioteksbyggnad. Ett till Lin
köping förlagt universitet måste givetvis utrustas med särskilda till institutio
nerna knutna bibliotek. Med sina om några år färdigställda nya och utökade
lokaler och samlade resurser kommer därjämte stifts- och landsbiblioteket att
kuna fungera som ett centralt forskningsbibliotek.
I sitt yttrande den 25 september 1962 över förslaget angående industrihög
skola framhöll stadsfullmäktige i Linköping bl. a. att inom staden finns lämplig
mark, som icke bara ger erforderliga utbyggnadsmöjligheter för en industri-
högskola utan även möjliggör en samlad universitetsbebyggclse. Den exakta
platsen för industrihögskolan borde, enligt yttrandet, bestämmas i samråd med
berörda statliga myndigheter.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
210
Då nu frågan om inrättandet av ett nytt universitet aktualiserats innan in-
dustrihögskoleförslaget färdigbehandlats i ecklesiastikdepartementet, har Lin
köpings stad funnit det angeläget att närmare precisera vilka markområden
staden är villig att ställa till förfogande för ett universitet. För detta ändamål
har arkitekt Fred Forbat, Stockholm, som är stadens huvudkonsult för general-
planearbetet, utarbetat en »PM rörande markreserver för universitetsändamål i
Linköping». I denna redovisas i första hand 90 ha på den av staden ägda Valla
gård, söder om Malmslättsvägen, som för närvarande är stadens västra infart.
För eventuell erforderlig ytterligare utbyggnad kan utnyttjas vissa anslutande
markdelar på sammanlagt ca 110 ha. Större delen av reservmarken är i stadens
ägo. Vallaområdet får utmärkt kontakt med den blivande motorvägen (E 4).
Läget är dessutom lämpligt såväl i förhållande till stadens kommunikationsnät
som till regionssjukhuset och folkskoleseminariet. Stadens generalplanekommitté
har godkänt föreliggande förslag till markdisposition och drätselkammaren har
vid sammanträde den 19 februari 1963 beslutat uttala att Linköpings stad är
villig att ställa ifrågavarande mark till förfogande för ett universitet.
I sitt yttrande över industrihögskoleförslaget uttalade stadsfullmäktige också
att Linköpings stad är beredd att medverka till att bostadsfrågan för högskolans
befattningshavare och studerande får en tillfredsställande lösning. Liknande ut
fästelser har staden gjort beträffande utbildning av teknologie magistrar och
filosofie magistrar i naturvetenskapliga ämnen.
Omedelbart norr om universitetsområdet ligger ett blivande bostadsområde,
Eyd, som är avsett att exploateras om ett par år och kommer att rymma 8 000
—10 000 personer. Området är mycket lämpligt såväl för studentbostäder som
för bostäder åt anställda. Även söder om universitetsområdet kan en omfattande
studentbostadsbebyggelse åstadkommas. För att möta ett omedelbart behov av
studentbostäder vid ett eventuellt förläggande av tekn.mag.-utbildning till Lin
köping, för vilket ändamål staden i särskild skrivelse förbundit sig att ställa
erforderliga lokaler till förfogande, har drätselkammaren beslutat hemställa hos
byggnadsnämnden att låta utarbeta förslag till stadsplan för kvarteret Flamman
i stadsdelen Gottfridsberg, där plats kan beredas för ca 200 studentbostäder.
Det totala arealbehovet för studentbostäder beräknas till ca 20 ha. Frågan om
studentbostäder kommer att ägnas stor uppmärksamhet vid generalplane-
arbetets vidare behandling.
D. Annan postgymnasial utbildning
Det helt övervägande antalet remissinstanser understryker vikten av att
främja tillströmningen till annan postgymnasial utbildning än den som lämnas
vid universitet och högskolor. Samtidigt framhålles i några yttranden faran för
att ungdomar utan studentexamen utestänges från utbildningslinjer, för vilka icke
formellt men reellt kommer att krävas dylik examen för tillträde på grund av
en ökande tillströmning av studenter. Detta skulle i sin tur kunna påverka till
strömningen till gymnasierna. Några remissinstanser anser det vidare önskvärt,
att gränserna mellan universitets- och högskoleutbildningen samt annan post
gymnasial utbildning överbrygges.
Arbetsmarknadsstyrelsen
anför i huvudsak följande.
Vad beträffar de olika åtgärder utredningen föreslår avseende de s. k. post
gymnasiala fackutbildningsvägarna delar styrelsen i stort utredningens uppfatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
211
ning. Utredningens förslag om höjande av den postgymnasiala fackutbildningens
kvalitet bör vad gäller vissa utbildningsvägar ses som ett första steg att sam
ordna denna fackutbildning med övrig utbildning. Gränserna mellan postgym-
nasial fackutbildning och universitetsutbildning bör enligt styrelsens uppfattning
göras mindre skarp. Utbildningsvägar bör skapas, som innebär en kombination
mellan universitetsutbildning och olika mera yrkesbestämda studiebanor. Vissa
av dessa frågor behandlas av kommittén för nya utbildningsvägar vid de filoso
fiska fakulteterna, andra ligger utanför dess kompetensområde. Vissa utbild-
ningsvägar är emellertid att betrakta som intern verksutbildning, som ej kan
ta emot flera elever än verkets rekryteringsbehov. Andra är sådana, att formella
beslut från statsmakterna eller vissa myndigheter krävs för en vidgad kapacitet.
När det i utredningen yrkas på en »mer energisk yrkesvägledning i gymnasierna»
för att främja tillströmningen till icke akademiska utbildningsvägar, bör det
framhållas att ett genomförande av detta önskemål kan få till följd att ungdo
mar med närmast lägre skolunderbyggnad utestänges från eller får minskade
möjligheter att vinna inträde vid vissa skolor. Inte minst kan detta komma
att gälla de ungdomar, som i framtiden utexamineras från de av 1961 års riks
dag beslutade fackskolorna. Skall denna skolform vinna föräldrarnas och ungdo
marnas förtroende och få en viss gymnasieavlänkande effekt, måste av dessa
ungdomar eftertraktade yrken och utbildningsvägar även reellt stå öppna för
dem. En tendens till större ökning av studentinslaget på sådana utbildnings
vägar, som formellt icke kräver studentexamen, kan leda till en ytterligare ök
ning av tillströmningen till gymnasiet.
Å andra sidan anser styrelsen att skäl talar för, att man, i varje fall under en
övergångstid, har två alternativa utbildningsvägar, en kortare som bygger på
studentexamen, en längre som bygger på fackskola eller grundskola.
Kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna yttrar
bl. a.:
I många fall får man räkna med att den akademiska utbildningen inte inne
bär yrkesutbildning i egentlig bemärkelse. Det måste därför enligt kommitténs
mening vara ytterst angeläget att man inventerar möjligheten att upprätta
institut, vilka konstrueras så, att de dels kan ge personer med akademisk grund
utbildning den yrkesutbildning som dessutom behöves, dels kan ge utbildning
inom den postgymnasiala karriären (studentkarriären). Det är möjligt att man
här måste räkna med två typer av institut. Institut som helt är inbyggt i före
tag och statliga verk och utan anknytning till akademisk utbildning samt institut
av typen journalistinstitut och reklaminstitut med anknytning till universiteten.
Lärarutbildning ssakkunniga anför bl. a. följande.
På längre sikt torde kunna övervägas, om ej gränserna mellan postgymnasial
fackutbildning och universitetsutbildning bör göras mindre skarp. P-gruppen
räknar 1975 med en brist på 6 900 civilingenjörer och lika många civilekonomer.
Frågan är, om inte denna brist måste täckas genom läroverksingenjörer och
gymnasieekonomer, vilka undergått viss vidareutbildning. Även inom flera
andra verksamhetsgrenar än de rent tekniska och merkantila kan det visa sig
lämpligt att tillgodose tillgången på utbildad arbetskraft genom att skapa ut
bildningsvägar, som innebär en kombination mellan universitetsutbildning och
olika mera yrkesbestämda studievägar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
212
Fackskoleutredningen framhåller i huvudsak följande.
Den väntade kraftiga ökningen av antalet studentexamina vid allmänna gym
nasier under slutet av 1960-talet torde medföra, att trycket på universitet och
högskolor blir utomordentligt starkt och att utbyggnaden av de högre läroan
stalterna knappast kan ske i takt med efterfrågan på akademisk utbildning.
Följden av detta torde bli, att även för tillträde till de postgymnasiala utbild
ningslinjerna i vidare bemärkelse (där studentexamen icke är ett oeftergivligt
villkor) torde konkurrensen bli hårdare. För tillträde till en hel del av dessa
fackutbildningsanstalter har fackskoleutredningen förutsatt att genomgången
fackskola skulle vara tillfyllest. Fackskoleutredningen får därför framhålla, att
kraven för tillträde till sådan utbildning icke sättes högre än vad som ound
gängligen är betingat av sakliga skäl och att sökande med högre examina icke
a priori går före sökande med lägre examina. En kommande utredning gällande
utbyggnad av annan postgymnasial utbildning bör även ta hänsyn till andra
kategorier än enbart studenter. Skulla man bortse från detta, blir följden helt
säkert, att trängseln till de gymnasiala studievägarna blir ytterligare accentue
rad och att fackskolorna inte får den avsedda ställningen i det svenska skolvä
sendet.
Personalutbildningsberedningen yttrar bl. a. följande.
En angelägenhet av stor vikt är, enligt vad i promemorian framhålles, att
vidga olika möjligheter till annan postgymnasial utbildning än den akademiska.
Behovet av en samlad kraftinsats från statens och de icke-statliga huvudmän
nens sida för att höja denna utbildningssektors kvalitet, öka dess attraktions
kraft och vidga dess kapacitet anses i promemorian uppenbart och arbetsgrup
pen ifrågasätter, att en särskild samordningsgrupp skulle tillsättas för ända
målet. Personalutbildningsberedningen vill trycka på att samhällets intresse och
behov av olika slag av yrkesutbildning bör vara avgörande. Den omständig
heten att vårt samhälle har råd och möjlighet att bereda en allt större andel av
befolkningen utbildning till studentexamen innebär en glädjande utveckling ur
folkbildningssynpunkt och samhället bör givetvis också i möjlig mån utnyttja
fördelarna härav inom yrkeslivet. Men man får å andra sidan icke låta ett
väntat stort studenttillskott föranleda en snedvridning av yrkeskraven, så att
de tjänstemannakarriärer, som bygger på studentexamen, ges en större omfatt
ning än erforderligt, eller att personer, som avlagt studentexamen, beredes före
träde till tjänster, där detta icke är sakligt motiverat.
Beredningen har ingen erinran mot att den föreslagna samordningsgruppen
kommer till stånd, om uppdraget inriktas på att pröva det samhälleliga behovet
av postgymnasial utbildning på olika områden. Det förut sagda har endast av
sett att varna för en verksamhet syftande till någon sorts »inmalningstvång»
på grund av alltför riklig tillgång på studenter. Det är i och för sig naturligt att
yrkesutbildningsväsendet successivt anpassas efter de stigande utbildningsni
våerna, i den mån detta är av värde för tillgodoseende av de aktuella yrkes
kraven. Beredningen finner därför nämnda översyn vara en angelägenhet av
vikt. Nära till hands ligger en hänvisning till den utveckling i fråga om kanslis
ter i den centrala statsförvaltningen, som ägt rum efter länsstyrelsernas förebild.
Till dessa mellangradsbefattningar i den centrala förvaltningen har till skillnad
från länsstyrelserna hittills i huvudsak icke rekryterats andra än sådana befatt
ningshavare inom de lägre karriärerna, som genom bl. a. väl vitsordade arbets
insatser på kvalificerade uppgifter meriterat sig för kanslistutbildning. Direkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
213
rekrytering från gruppen studenter och handelsstudenter har knappast förekom
mit, men det är väl sannolikt, att utvecklingen kan medföra att sådan rekryte
ring blir önskvärd som komplettering till den hittills praktiserade, som betingats
av det starkt eftersatta utbildningsbehovet inom de centrala ämbetsverken.
I fråga om förslaget att på olika sätt underlätta för de studerande att redan
under gymnasietiden förbereda sig för yrkeslivet yttrar
länsstyrelsen i Västman
lands län
huvudsakligen följande.
Länsstyrelsen kan i åtskilliga stycken inte ansluta sig till vad i promemorian
anförts om åtgärder för utbyggnad av annan postgymnasial utbildning än den
akademiska. Länsstyrelsen kan sålunda icke finna det lämpligt, att man, såsom
i promemorian förordats, på olika sätt skulle försöka underlätta för gymnasister
att förbereda sig för yrkeslivet, exempelvis genom att bevilja dispens från viss
del av undervisningen för yrkesförberedande kurser i maskinskrivning, stenografi
o. d. Ungdomar med sådan yrkesinriktning borde, enligt länsstyrelsens sätt att
se, icke bidraga till den ökade trängseln på de allmänna gymnasierna utan under
visas i de skolor, som är avsedda för dylik utbildning. Över huvud taget borde
man inventera möjligheterna att i fråga om här avsedda postgymnasiala utbild
ningslinjer avstå från kravet eller pruta på önskvärdheten av studentexamen som
bas för den vidare utbildningen inom dessa yrken. Ett gott exempel härpå är
väl handelsutbildningen.
SACO
yttrar bl. a. följande.
Genom det allmänna gymnasiets konstruktion examineras för få realstudenter
och för många med allmän eller språklig inriktning än som i och för sig är önsk
värt med hänsyn till de postgymnasiala utbildningsmöjligheterna. En realstu-
dent har i dag betydligt större yrkesvalsmöjligheter än studenter från allmän
linje och latinlinje. Ur det högre utbildningsväsendets synpunkt är det i dag ont
om realstudenter men gott om latinstudenter och studenter med examen från
allmän linje. Det är nödvändigt att detta faktum beaktas då man vidgar de
postgymnasiala utbildningsmöjligheterna. Strävan bör i första hand vara att
öppna sådana postgymnasiala fackutbildningslinjer, som kan erbjuda en till
fredsställande yrkesutbildning för studenter från allmän linje och latinlinje.
SACO vill här peka på handelsgymnasiernas studentkurser. Behovet av ut
bildningsplatser inom detta område torde avsevärt ha underskattats i prognos
beräkningarna. I viss mån gäller detta även reklam- och journalistutbildningen.
Inga bärande skäl kan för övrigt lämnas för att dessa utbildningslinjer skall
vara spärrade, om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna samtidigt
förutsättes vara fri. De språkligt inriktade studenter som avvisas från dessa
fackutbildningslinjer torde nämligen i brist på andra alternativ framför allt söka
sig till de humanistiska fakulteterna. En sådan felaktig utbildning kan icke
accepteras.
SFS
framhåller bl. a.:
Mot bakgrund av den förväntade kraftiga tillströmningen till de icke-spärrade
fakulteterna ter det sig synnerligen angeläget, att man ingående prövar möjlig
heten att tillskapa nya utbildningsalternativ för de ungdomskullar, vilka lämnar
gymnasiet. Detta är önskvärt också av den anledningen, att man bör öka de
studerandes reella valmöjligheter, vilka gradvis beskurits i takt med den ökade
studentexaminationen.
Som SFS ovan understrukit kan hithörande problem på längre sikt endast
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
214
lösas genom en nykonstruktion av gymnasiet. Redan nu bör man emellertid
eftersträva att på gymnasienivån skapa underlag för ett mera varierat utbild-
ningsval. Därför bör de s. k. studentlinjcrna vid fackgymnasierna utbyggas. En
annan åtgärd i samma syfte är att preparandkurser i matematik anordnas för
studenter från latinlinjen, vilka önskar läsa samhällsvetenskapliga ämnen men
som saknar erforderliga förkunskaper i matematik.
Studiehjälpsutredningen
tar upp frågan om utvidgning av det studiesociala
stödet till dem som genomgår utbildning på postgymnasial nivå utanför univer
sitet och högskolor. Utredningen anför i huvudsak följande.
Tyngdpunkten i de studiesociala stödåtgärderna har under senare år för
skjutits till universitetsnivån. Resultatet härav har blivit allt mera markerade
skillnader i det sammanlagda studiestödets omfattning mellan dem som väljer
en akademiskt inriktad studiebana, vanligen allmänbildande gymnasium jämte
universitet eller högskola, och dem som söker sig till andra skolformer, t. ex.
fackgymnasier eller yrkesskolor. Denna utveckling synes ej stå i god överens
stämmelse med utbildningspolitiken i övrigt. Utbyggnaden av utbildningsväsen
det inriktas på att bereda ungdomen möjlighet att i ökad utsträckning söka sig
till fackgymnasier, fackskolor och andra yrkesinriktade utbildningsvägar, som
inte har som främsta uppgift att förbereda för akademiska studier. Genom stu
diesociala stödåtgärder premierar man däremot, relativt sett, de ungdomar som
väljer akademisk utbildning.
Även
Centerns ungdomsförbund
och
Centerns studentförbund
framhåller
angelägenheten av en förstärkning av de studiesociala anordningarna för stude
rande utanför den nuvarande universitets- och högskolesektorn.
P-gruppens förslag om bildandet av en samordningsgrupp mellan statliga och
icke-statliga intressenter för planering och utbyggnad av den postgymnasiala
fackutbildningen vinner stor anslutning bland remissinstanserna. Förslaget till-
styrkes av bl. a.
arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
överbefälhavaren, generalpoststyrelsen, generaltullstyrelsen, telestyrelsen, lärar
utbildning ssakkunniga, kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska
fakulteterna, personalutbildningsberedningen, SACO, TCO, SFS, Svenska stads
förbundet
och
Svenska arbetsgivareföreningen
med instämmande av
Handelns
arbetsgivareorganisation
och
Sveriges verkstadsförening.
Arbetsgivareföreningen
anför i detta sammanhang huvudsakligen följande.
Det arbete som bl. a. bedrives inom kommittén för nya utbildningsvägar för
att inom de humanistiska fakulteterna åstadkomma alternativa utbildningsvägar
med anknytning till arbetsmarknaden bör stödjas. Det är vidare av stor vikt att
kraftiga åtgärder vidtages för att öka intagningen vid icke-akademiska post
gymnasiala utbildningslinjer. Till detta synes den i promemorian föreslagna sam
ordningsgruppen mellan intressenterna väl ägnad att bidraga. Med hänsyn till
nyssnämnda kommittés närbesläktade uppgifter kan det dock ifrågasättas, om
det icke vore att föredraga att komplettera denna kommitté personellt och i
fråga om arbetsuppgifter.
Kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna
betonar
också, att samordningsgruppen bör arbeta i nära kontakt med kommittén. Sam
ma uppfattning i denna fråga redovisas av
arbetsmarknadsstyrelsen
och
SFS.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
215
Önskemål att bli representerade i samordningsgruppen har särskilt framförts
av överstyrelsen för yrkesutbildning, överbefälhavaren, SACO och TCO.
Beträffande P-gruppens beräkningar av behovet av utbildnings
platser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer vill
SACO
i sitt
yttrande rikta uppmärksamheten på, att många av dessa delprognoser är gjorda
utifrån förutsättningen, att utbudet exakt skall svara mot antalet tillgängliga
platser. SACO anför i huvudsak följande.
Till skillnad från vad som är fallet beträffande ämneslärare förutsättes sålunda
beträffande folkskollärare, att intagningen vid seminarierna skall överensstämma
med behovet av folkskollärare inom skolväsendet, varken mer eller mindre.
När det gäller de utbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning
söker sig, görs det anmärkningsvärda antagandet, att studentandelen skall stiga
med endast 1,5 % mellan 1960 och 1970, dvs. från nuvarande 13,5 % till 15 %.
Som ett uttryck för en programmatisk bedömning kan SACO icke acceptera
detta antagande. En betydligt större andel studenter måste beredas plats vid
dessa utbildningslinjer, endera genom förändringar av intagningsbestämmelserna
eller genom omläggningar av utbildningens organisation.
Statstjänstemännens riksförbund
(SR) yttrar bl. a. följande.
Enligt SR:s mening är det av stort värde att P-gruppen ingående analyserat
det väntade behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildnings
linjer. Gruppen har kommit fram till att det totala antalet utbildningsplatser
för studenter vid de nuvarande postgymnasiala fackutbildningslinjerna bör
utökas från 2 529 läsåret 1960/61 till 4 290 läsåret 1970/71 eller med »endast»
ca 70 %. Denna bedömning finner SR vara realistisk. Vissa av de postgymna
siala fackutbildningslinjerna är nämligen att betrakta som intern verksutbild-
ning, som ej kan ta emot ett större antal elever än som motsvarar ifrågavarande
verks rekryteringsbehov.
Arkiv- och biblioteksassistentutbildning
Riksarkivarien
anför i huvudsak följande rörande behovet av
arkivassistent-
utbildning.
En fortsatt utbyggnad av arkivväsendet särskilt inom den kommunala sektorn
och inom näringslivet kommer att skapa ett ökat behov av arbetskraft också
på assistentnivå. Den fåtaliga gruppen arkivassistenter har hittills huvudsakligen
rekryterats med personer, som saknat studentexamen. Med den starka ökning
av studentexaminationen, som för närvarande pågår förefaller det sannolikt att
även kategorien arkivassistenter i högre grad än hittills kommer att rekryteras
med studenter. Utbildningen av arkivassistenter skulle i sådant fall kunna orga
niseras såsom en postgymnasial fackutbildning. Ännu är emellertid rekryterings
behovet allt för obetydligt för att en sådan utbildning skulle utgöra en realitet
att räkna med.
Riksbibliotekarien
framhåller i huvudsak följande rörande behovet av
biblio
teksassistenter.
Vad rör assistentpersonalen vid de vetenskapliga forskningsbiblioteken med
undantag för tekniska högskolebibliotek och företagsbibliotek existerar för när
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
216
varande endast en utbildning, nämligen kungl. bibliotekets bibliotekskurs, som
på initiativ av de specialvetenskapliga biblioteken och med speciellt ekonomiskt
stöd av statsmakterna är organiserad sedan 1946. Inträdeskrav vid kursen är
studentexamen samt viss praktik. Kursen, som är helt avgiftsfri, mottog första
gången, år 1946, 4 elever. Elevantalet har sedan oavbrutet stigit och är för
närvarande uppe i 15. Kursen har sökts av ett vida större antal aspiranter än
som kunnat antagas. Med undantag för åren 1947, 1950 och 1954 har en kurs
ägt rum varje år. Sammanlagt har den under tiden 1946—1962 samlat 114 del
tagare, därav 102 kvinnliga. Av de 114 eleverna hade 19 avlagt lägre akademisk
examen medan ett icke obetydligt antal kursdeltagare hade påbörjade universi
tetsstudier, vilka vid tiden för kursdeltagandet ännu icke resulterat i akademisk
examen; ett starkt begränsat antal personer med normalskoleexamen och längre
väl vitsordad yrkestjänstgöring har fått dispens från studentexamen.
Biblioteksledningen har fr. o. m. mitten av 1950-talet sökt bygga ut deltagare
antalet i den utsträckning lokal- och lärareresurser medgivit. Numera antages i
regel som nämnts 15 elever per år av i genomsnitt 45 sökande. Av de 19 delta
gare, som vid kursdeltagandet hade lägre akademisk examen, ha hittills 4 full
följt sina akademiska studier upp till fil. lic.-examen och vunnit anställning som
bibliotekarier vid större forskningsbibliotek. Ett begränsat antal med lägre
akademisk examen har anställning som amanuenser medan majoriteten för när
varande torde ha anställning som assistenter och biträden.
Kursverksamheten har numera blivit en fast institution som rekryteringsbas
för det absoluta flertalet specialvetenskapliga bibliotek samt kungl. biblioteket.
Utexaminerade deltagare har också i ett fåtal fall anställts vid universitetsbiblio
teken, folk- och företagsbiblioteken samt arkivväsendet. Numera betraktas god
känt deltagande i kursen i praktiken som krav för befordran till biblioteks
assistent vid de större specialvetenskapliga biblioteken, liksom vid kungl. biblio
teket. I princip har godkända deltagare undantagslöst omedelbart vunnit biblio-
teksanställning och efterfrågan på utexaminerade är från institutionernas sida
större än kurskapaciteten.
Det vore önskvärt att snarast kunna mottaga ett större elevantal, och det
torde i samband med en av riksbibliotekarien upprepade gånger föreslagen ut
redning böra bl. a. undersökas i vilken utsträckning denna utbildningsverksam
het kan förenas med vissa universitetsstudier och huruvida utbildningen i någon
mån kan läggas till grund för en högre biblioteksutbildning. Det skulle utan
tvekan i nuvarande läge vara riktigt att bygga ut kursen till att omfatta det
dubbla elevantalet, då den för närvarande icke tillnärmelsevis motsvarar de
intreserade bibliotekens rekryteringsbehov.
Socionomutbildning
Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm
anför bl. a. följande.
Styrelsen finner det ur flera synpunkter väl motiverat att öka socionomutbild
ningens kapacitet. Det råder sedan flera år en utpräglad brist på socionomer
och senaste meddelande från arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut ger vid
handen att läget förvärrats under år 1962. Härtill kommer att socionomerna
under den senaste tiden kommit att efterfrågas till nya arbetsfält utanför de
traditionella socionomyrkena. Statsdepartementen och statskontoret kan näm
nas som exempel från den statliga centralförvaltningens område; inom den
privata sektorn blir det också allt vanligare att socionomer efterfrågas till upp
gifter av personaladministrativ art. Arbetsmarknadsläget inom socionomyrkena
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
217
gav styrelsen anledning att i remissyttrande över socionomutbildningskommit-
téns betänkande föreslå en större ökning av stockholmsinstitutets kapacitet än
som föreslagits från kommitténs sida. Styrelsen angav siffran 180 som en lämplig
utbyggnadsram för läsåret 1963/64. Det synes ej heller otroligt att den i sta
tistikbilagan beräknade antagningen av 700 elever för samtliga institut år 1970 kan
komma att motsvara arbetsmarknadens efterfrågan.
Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg framhåller bl. a. följande.
Tendensen pekar oförtydbart på att efterfrågan på arbetskraft inom sociono
mernas traditionella verksamhetsområde i framtiden alltjämt kommer att stiga.
Därav kan man emellertid ej draga några omedelbara slutsatser om socionom
utbildningens dimensionering. Den påverkas också av tillgången på praktik
platser, av övergången till andra yrkesområden — som kan väntas bli större
om utbildningen kvalitativt förbättras — och av tillgången på andra utbildnings-
vägar. Den i statistikbilagan angivna siffran 700 för beräknad elevintagning vid
socialinstitut år 1970 förefaller med hänsyn härtill ganska godtyckligt vald. Nå
got statistiskt underlag för uppgiften redovisas ej heller.
Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten, professor G. Inghe.
Styrelsen för sydsvenska socialinstitutet yttrar bl. a. följande.
Socionomutbildningskommittén föreslog att en ny prognosundersökning rö
rande socionomernas arbetsmarknad skulle göras inom de närmaste åren. Det
förefaller sannolikt att den av P-gruppen beräknade antagningen av 700 stude
rande år 1970 kommer att visa sig vara relativt realistisk. Styrelsen finner det
därför vara viktigt att inom en snar framtid diskutera möjligheterna att inrätta
en femte utbildningsanstalt för socionomer, sedan de nuvarande läroanstalterna
ytterligare byggts ut.
Styrelsen för socialinstitutet i TJmeå anför bl. a. följande.
Läget på socionomernas arbetsmarknad kännetecknas för närvarande av att
efterfrågan på socionomutbildad arbetskraft är betydligt större än som kan till
fredsställas vid socialinstitutens nuvarande intagningskapacitet. Denna brist
situation gäller icke minst inom de områden, som Umeåinstitutet i första hand
tänkes komma att betjäna. Detta läge kan ej heller bedömas vara av tillfällig
natur, eftersom dels upprustningen inom flera sektorer av det sociala fältet långt
ifrån är avslutad, dels den fortgående ombildningen till större kommunala en
heter kommer att ställa allt större anspråk på välutbildade tjänstemän och dels
socionomer i vidgad utsträckning efterfrågas till för dem nya arbetsfält såsom
t. ex. den centrala statsförvaltningen. Det föreligger alltså enligt styrelsens upp
fattning i och för sig starka skäl att öka socialinstitutens utbildningskapacitet.
Något säkert underlag för en bedömning av det erforderliga tillskottet av platser
redovisas dock ej av P-gruppen. Det av denna beräknade årliga intaget av
ca 700 elever omkring år 1970 synes dock icke på något sätt orealistiskt.
Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.
Socialstyrelsen har i utlåtande över socionomutbildningskommitténs betänkan
de tillstyrkt en intagning fr. o. m. 1963/64 av 480 elever. Styrelsen framhöll därvid
att denna ökning endast borde betraktas som första steget i en utveckling mot
ytterligare vidgad utbildning av socionomer. Mot bakgrunden härav synes det
styrelsen rimligt att såsom P-gruppen räkna med det årliga intagningsbehovet
år 1970 skall ha stigit till omkring 700 elever.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
218
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal
Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala framhåller bl. a. följande.
Inom hälso- och sjukvården råder för närvarande brist på sjuksköterskor,
laboratorieassistenter och annan sjukhusassistentpersonal, sjukgymnaster, ar
betsterapeuter och socionomer. Utbildningslinjerna för dessa personalgrupper
har delvis fackskole- eller yrkesskolekaraktär, delvis högskolekaraktär. Student
examen kräves icke obligatoriskt för antagande, men konkurrensen har medfört
att en varierande andel av de antagna har studentexamen, varvid andelen för
närvarande är högst för utbildningen av sjukgymnaster och socionomer. Fakul
teten har i remissyttrande den 10 december 1962 tillstyrkt föreslagen ökning av
utbildningen av sjukgymnaster och arbetsterapeuter, och anser det för sjuk
vårdens del angeläget att även utbildningen av socionomer snabbt ökas.
Karolinska institutets lärarkollegium yttrar bl. a. följande.
Redan i sina yttranden över läkarutbildningsberedningens program under
strök lärarkollegiet den av beredningen framhållna nödvändigheten av att sär
skilda åtgärder vidtages för att icke sjuksköterskebrist skall äventyra ökningen
av läkarutbildningen. I konsekvens med detta uttalande, som äger ännu större
betydelse då ytterligare ökning av läkarutbildningskapaciteten förordas, vill
lärarkollegiet varmt och bestämt tillstyrka att alla möjliga åtgärder vidtagas för
att stimulera intresset för sådan postgymnasial utbildning, som ligger utanför
universiteten och högskolorna. I själva verket synes det angeläget, att åtmins
tone viss sådan utbildning ledes och kontrolleras från akademiskt håll — så är
redan fallen med sjukgymnastutbildningen. Inom ramen för dylik fackutbild
ning måste som ett led i planeringen av sjukvårdens utbyggnad särskild omsorg
ägnas åt utbildningsmöjligheterna för medicinalpersonal, så att erforderlig pro-
portionalitet mellan å ena sidan läkare och å den andra sjukgymnaster, sjuk
sköterskor, laboratoriepersonal m. fl. kan upprätthållas. Motsvarande proportio-
nalitet måste för övrigt upprätthållas även mellan läkare och den icke gymnasie-
utbildade personalen inom sjukvården, varför utbildnings- och rekryteringsmöj-
ligheterna beträffande sistnämnda personalkategori likaledes måste beaktas vid
beräkningen av läkarutbildningens lämpliga omfattning.
Socialstyrelsen anför bl. a. följande.
En starkt ökad utbildning av exempelvis läkare — om denna ökning av läkar
kåren ur samhällsnyttans synpunkt skall kunna helt tillgodogöras — kräver
också en utbyggnad av de olika vårdområden där dessa läkare skall placeras,
exempelvis inom rehabiliteringsverksamheten, nykterhetsvården, vården av lång
varigt sjuka och mentalsjukvården. Denna utbyggnad bör emellertid likaväl som
utbyggnaden av produktionsmedlen kunna göra anspråk på en hög prioritet
vid de samhällsekonomiska bedömningarna såväl ur rent sociala synpunkter,
eftersom den är en förutsättning för realiserandet av en godtagbar vårdstandard,
som ur ekonomiska synpunkter, eftersom en högre vårdstandard ger ökade möj
ligheter att ta den mänskliga arbetskraften i anspråk.
Att behovet av kvalificerade biträdeskrafter är stort, om den akademiskt ut
bildade personalen skall rationellt utnyttjas, betonar även veterinärhö g skole-
utredningen, Svenska landstingsförbundet och SFS.
SFS yttrar huvudsakligen följande.
219
Sjukvårdens personalbehov har fr. o. m. läkarprognosutredningens betänkande
vad beträffar åtgärder behandlats som en fråga enbart om brist på läkare. Den
begränsning som är nödvändig i vad avser sjukhusens öppethållande, möjlig
heten att öppna vissa nybyggda kliniker m. m. sammanhänger även med bristen
på sjuksköterskor och annan personal. SFS vill i sammanhanget framhålla önsk
värdheten av en inventering av det behov som kan föreligga inom vissa vård
yrken. Inom detta område torde behov finnas av en kvantitativt sett betydande
utbildning av befattningshavare med studentexamen som grund, exempelvis
laboratorieassistenter. SFS vill här ånyo framhålla vikten av att en inventering
icke låses vid de existerande formerna för utbildning och examinering utan att
förslaget om en mera kvalificerad utbildning än exempelvis den nuvarande
sjuksköterskeutbildningen ingående prövas utifrån sjukvårdens behov och mot
bakgrund av den läkarbrist som kommer att råda för en mycket lång tid fram
över.
Svenska landsting sförbundet anför liknande synpunkter:
Med hänsyn till den utökning, styrelsen förordat i fråga om utbildningen av
läkare, är det angeläget understryka, att denna ökning som naturlig konsekvens
har en utökning av utbildningskapaciteten även beträffande andra kvalifice
rade grupper inom sjukvården, nämligen i första hand sjuksköterskor, sjukgym
naster, arbetsterapeuter, laboratoriepersonal och vissa slag av tekniska assisten
ter. Endast därigenom kan svårigheterna för sjukvårdens fortsatta utbyggnad
undanröjas. Styrelsen vill därför understryka P-gruppens förslag att på olika
sätt främja den postgymnasiala utbildningen och söka intressera ett ökat antal
studenter att söka sig till dylika utbildningsgrenar.
Utbildningen av vissa grupper av sjukvårdspersonal bör i ökad omfattning
baseras på studentexamen, anser Sveriges Läkarförbund:
En för studenter tillrättalagd utbildning av sjuksköterskor, laboratorieassisten
ter, arbetsterapeuter och läkarsekreterare skulle på ett helt annat sätt locka
studenter till dessa yrken än vad för närvarande sker. En mera kvalificerad
utbildning av sjuksköterskor finnes för närvarande, till vilken fordras student
examen. Denna torde med fördel kunna utökas och uppläggas så att den ej en
dast avser utbildning av instruktionssköterskor utan över huvud taget sjuk
sköterskor med speciella, särskilt kunskapskrävande uppgifter. Behovet av labo
ratorieassistenter med bättre kunskaper än vad den nuvarande laborantutbild
ningen kan ge är också mycket stort på sjukhuslaboratorierna. Arbetsterapeuter
i chefsställning bör ha en utbildning grundad på studentexamen. En del av
kanslipersonalen på sjukhusen liksom läkarsekreterare bör ha bl. a. språkkun
skaper som motsvarar studentexamen. För närvarande råder stor brist på dessa
personalgrupper inom sjukvården. Det kan då synas rationellt att genom en
utbildning avsedd för studenter söka överföra cn del av studentökningen till
dessa verksamheter.
Styrelsen för veterinärhögskolan framhåller, att utbildning av laboratorie-
biträden redan nu pågår vid högskolan. Denna undervisning kan enligt styrelsen
tvivelsutan ökas om erforderliga medel och ökade personella resurser skulle stäl
las till högskolans förfogande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
220
Kungl. Maj:ts yr o-position nr 172 år 1963
Facklärarutbildning
Skolöverstyrelsen yttrar bl. a. följande.
Av arbetsmarknadsstyrelsen har nyligen färdigställts en prognos rörande det
framtida behovet av lärare inom det husliga området. Som överstyrelsen tidigare
framhållit i sitt yttrande över 1960 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande
rörande klasslärarbehovet finner överstyrelsen det synnerligen angeläget att
motsvarande prognoser med största skyndsamhet utarbetas även för övriga
sektorer av övningslärarområdet, dvs. för gymnastiklärare, musiklärare och
teckningslärare.
Stadskollegiet i Stockholm framhåller under åberopande av yttrande från sta
dens skoldirektion bl. a. följande.
Från skolans synvinkel finns det särskild anledning att peka på behovet av
facklärare av skilda slag. Det råder brist på sådana lärare i Stockholm, även
om denna icke är så markerad som bristen på ämneslärare, vilken nedan skall
beröras. För landet som helhet är enligt tillgängliga uppgifter tillgången på
behöriga facklärare klart otillräcklig. I fråga om gymnastiklärare kan situatio
nen betecknas som närmast katastrofal.
Man kan dessutom förvänta, att bristsituationen förvärras, efter hand som
grundskolan och de till grundskolan anslutande skolformerna byggs ut i hela
landet. Det säger sig självt, att ett utbyggande av facklärarutbildningen till en
kapacitet, som svarar mot behovet, skulle i icke oväsentlig grad bidra till att
minska tillströmningen till universitet och högskolor.
Musikaliska akademiens styrelse framhåller huvudsakligen följande.
Den i statistikbilagan gjorda prognosen rörande ökningen av elevintagningen
vid musikhögskolan och konservatorierna i Göteborg och Malmö ger, vad
musiklärar- och musikpedagogutbildningen beträffar, inte anledning till någon
anmärkning. I fråga om solistutbildningen räknar P-gruppen endast med en
mindre ökning av densamma fram till 1970. Med hänsyn tagen främst till de
allt starkare önskemålen om en väsentlig utökning av de förefintliga symfoni
orkestrarnas storlek, en utökning, som delvis redan kommit i gång, bör man
enligt styrelsens uppfattning räkna med en betydande utökning även av den
instrumentala solist- och ensembleutbildningen under perioden fram till 1970.
De flesta eleverna med studentexamen studera i examensklasserna för musik
lärare och kyrkomusiker. Av eleverna i dessa klasser är för närvarande ca 40 %
studenter. Därest en av Musiklärarnas riksförening gjord och av musikaliska
akademiens styrelse i remissyttrande den 16 januari 1963 livligt tillstyrkt fram
ställning om att studentexamen skall krävas för tillträde till musiklärarklassen
vid musikhögskolan, vinner bifall, kommer antalet studenter att väsentligt öka
vid högskolan.
Av eleverna med studentexamen vid musikhögskolan har hitintills endast ett
mycket begränsat antal bedrivit universitetsmässiga studier i ämnet musik
forskning och/eller andra ämnen. Det kan på goda grunder förutsättas, att mu-
sikhögskoleeleverna i växande utsträckning skulle förlägga en del av sina studier
till universiteten, därest studentexamen bleve obligatorisk för en betydande
grupp av dessa elever.
Musikaliska akademiens styrelse vill särskilt framhålla vikten av att musik
utbildningen inte glömmes bort vid ett vidtagande av de åtgärder, som redovisas
221
i kap. 4. III »Utbyggnad av annan postgymnasial utbildning». Om kravet på
studentexamen för eleverna i vissa examensklasser vid musikhögskolan faststäl
les, kommer musikutbildningen att i långt högre grad än för närvarande bli en
»postgymnasial» utbildning, vilket i sin tur skulle öka betydelsen för de musik
intresserades del av åtgärdskatalogens tredje och sista avsnitt.
TCO
yttrar bl. a. följande.
I fråga om musikutbildningen må framhållas, att en markant brist på utbil
dade musiklärare och musikledare sedan länge har förelegat såväl inom det
allmänna skolväsendet som i det frivilliga musikbildningsarbetet. Den beräknade
intagningen av omkring 200 elever vid musikutbildningsanstalterna år 1970
synes för liten. I sammanhanget kan hänvisas till musikledarutredningens be
tänkande om lärare och handledare för det fria musikbildningsarbetet och däri
redovisat behov av lärare, ledare och instruktörer.
Beträffande teckningslärarutbildningen synes det önskvärt att en prognos ut
arbetas om det framtida behovet och att härefter erforderliga åtgärder vidtas på
utbildningssidan. Vidare må erinras om att Teckningslärarnas riksförbund krävt
en utredning om en högskolemässig utbildning med studentexamen som inträdes-
villkor. Sagda prognosarbete och utredning bör komma till stånd så snart som
möjligt.
Förskollärarutbildning
Skolöverstyrelsen yttrar bl. a. följande.
I fråga om förskollärarutbildningen kommer under förutsättning av bifall till
överstyrelsens förslag att antagas ca 480 elever höstterminen 1963 och minst 540
elever höstterminen 1964. Betydligt ökat behov av förskoleverksamhet, speciellt
daghem, torde kunna förväntas under de närmaste åren, varför överstyrelsen
kommer att föreslå ytterligare ökning av examinationen.
Socialstyrelsen anser det vara realistiskt att räkna med, att behov av en icke
oväsentlig ökning av förskollärarutbildningens kapacitet utöver 540 elever höst
terminen 1964 föreligger 1970.
TCO
framhåller, att en intagning av omkring 500 elever vid förskolesemina-
rierna 1970 inte torde komma att motsvara behovet. Intagningen kan beräknas
högre, förslagsvis till minst 600.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Postassistent- och postexpeditörs-
utbildning
Generalpoststyrelsen anför i huvudsak följande.
Befattningar med kvalificerat administrativt arbete vid postkontoren samt
vid distriktsförvaltningen (postdirektionerna) och centralförvaltningen rekryte
ras med personal ur postassistentskarriären, som genomgått föreskriven postal
fackutbildning i form av postassistentskurs. Antalet tjänstemän i denna karriär
utgjorde den 1 januari 1961 ca 1 250. Av dessa hade 850 studentexamen eller
högre utbildning.
222
Såsom framgår av den s. k. statistikbilagan har den årliga intagningen i post-
assistentskurs av studenter beräknats till ca 50, av vilka 20—30 % angetts av
bryta sin utbildning och ersättas av anställda med bl. a. postexpeditörskurs. För
hållandet är i själva verket, att av de i juni antagna studenterna avgår ett
dylikt antal redan innan kursen börjar i augusti (år 1962 14 av 54 antagna).
Orsaken till denna avgång är att andra möjligheter för de antagna inträder un
der mellantiden, vanligen till fortsatta studier. Av dem som år 1962 avgick före
kursens början, torde 8 ha tagit upp studier vid universitet och högskolor, medan
6 gått till olika postgymnasiala fackutbildningslinjer.
Intagningen av studenter i postassistentskurs beräknas under de närmaste
åren öka något med hänsyn bl. a. till den fortgående ökningen i poströrelsen.
Urvalet, som tidigare främst siktat på studenter med kunskaper i främmande
språk, kan väntas få en starkare koncentration på sökande med matematisk och
social inriktning.
Befattningar med mera krävande kassatjänst samt upplysningstjänst och ar
betsledning inom kassatjänsten rekryteras med personal ur postexpeditörskar-
riären, vilken genomgått postal fackutbildning i form av postexpeditörskurs.
Antalet tjänstemän i denna karriär utgjorde den 1 januari 1961 något mer än
1 900. Av dessa hade ca 650 studentexamen eller högre utbildning, medan resten
fördelade sig på ca 1 000 med realexamen och omkring 250 med normalskole-
kompetens. För tillträde till postexpeditörskursen gäller bl. a. krav på kunskaper
på realexamensnivå i vissa ämnen. Till postexpeditörskurs brukar emellertid årli
gen anmäla sig ett antal sökande, huvudsakligen kvinnliga, med studentexamen.
År 1962 hade sålunda 94 av de 941 sökande respektive 68 av de 322 uttagna
kursdeltagarna avlagt studentexamen. En av de uttagna studenterna innehade
anställning i postverket, medan återstoden var direktsökande. Av dessa avgick
32 före kursens början.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Kammarskrivarutbildning
Generaltullstyrelsen yttrar i huvudsak följande.
Inom tullverket finns följande fyra personalgrupper, nämligen bevaknings-
personal, biträdespersonal, tullkontoristutbildad personal och kammarskrivar-
utbildad personal. Postgymnasial utbildning inom tullverket utgöres för närva
rande endast av kammarskrivarutbildning. För anställning såsom kammarskri
vare och för befordran till högre tjänst inom kammarskrivarkarriären fordras i
regel godkänd examen i kammarskrivarkurs. Kammarskrivarkarriären rekryteras
dels direkt, dels från i verket anställd personal, som uppfyller vissa fordringar i
fråga om kunskaper. Tidigare gällde som villkor för antagning till elev i kam
marskrivarkurs bl. a., att sökande avlagt studentexamen eller ingenjörsexamen
vid tekniskt gymnasium. Detta krav på formell kompetens för inträde i kam
marskrivarkurs har upphört att gälla med utgången av januari 1959.
Till deltagare i kammarskrivarkurs ha bland sökande utom verket hittills icke
antagits andra än sådana, som avlagt studentexamen eller, i ett mindre antal
fall, ingenjörsexamen vid tekniskt läroverk eller begränsad studentexamen vid
försvarets läroverk. Under tioårsperioden 1953—1962 rekryterades karriären med
i genomsnitt omkring 28 studenter för år.
Tullverkets framtida behov av rekrytering till kammarskrivarkarriären är på
grund av vissa planerade förändringar av arbetsorganisationen svårt att upp
skatta. Såvitt styrelsen nu kan bedöma, torde nämnda behov komma att under
223
den närmaste tioårsperioden bli något lägre än under de senaste tio åren. Tull
verkets möjligheter att rekrytera personal med studentexamen torde sålunda
även i framtiden bli av en i förevarande sammanhang obetydlig omfattning.
Teleassistentutbildning
T de styr elsen framhåller i huvudsak följande.
Televerket sysselsätter en relativt stor kår kvalificerade befattningshavare
med postgymnasial utbildning av den typ, som tidigare meddelats å teleassistent-
kurserna. Såsom angetts i statistikbilagan ha dessa kurser numera ersatts med
tvenne 2-åriga kurser, varav den ena — teleingenjörskursen — är avsedd för
personal, som i första hand skall ägna sig åt tekniska och trafikala arbetsupp
gifter medan den andra — den administrativa kursen — främst avser att ge ut
bildning på sådana områden, som försäljning och ekonomisk förvaltning, kon-
torsorganisation och kontorsrationalisering med bl. a. ADB, personalledning och
personaladministration.
En preliminär beräkning har visat, att nyrekryteringsbehovet inom verksam
hetsområden, för vilka i föregående stycke angiven personal närmast är avsedd,
under de närmaste 10 åren uppgår till ca 50 personer per år. Televerket räknar
med att huvudparten av nämnda behov skall kunna tillgodoses genom att det
varje år anordnas en teleingenjörskurs och vartannat år en administrativ kurs
med vardera 30 ä 35 elever.
Utbildning vid Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller huvudsakligen
följande.
Den andel av den icke-akademiska, postgymnasiala utbildning, som faller
inom institutets ram har i statistikbilagan angetts till 10 elever år 1970. Denna
siffra, vilken torde åsyfta såväl civila som militära elever vid institutets kurs för
meteorologisk tjänsteexamen, bedöms av institutet som realistisk.
I den i promemorian angivna »åtgärdsin venteringen» har också diskuterats
utbyggnad av icke-akademisk postgymnasial utbildning.
Man torde icke böra räkna med en utvidgning av institutets elevantal. Beho
vet av på denna väg nyutbildade meteorologer är nämligen relativt begränsat,
emedan institutet också rekryterar meteorologer den akademiska vägen. Det
finns därmed en viss möjlighet att vid institutets kurser i matematik, mekanik
och termodynamik ta emot elever från andra håll.
Försäkrings- och b a n k u t b i 1 d n i n g
Försäkringsinspektionen anför bl. a. följande.
I promemorian återfinnes bl. a. en uppgift om den sannolika ökningen i efter
frågan på personal för försäkringsbolag. Inspektionen har här icke anledning att
på denna punkt presentera någon avvikande kalkyl. Å ena sidan har eftcrfråge-
stegringen på detta område varit mycket stark. Å andra sidan kan utvecklingen
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
224
komma att något påverkas av fusionsbildningen inom försäkringsverksamheten.
Även databehandlingstekniken kan komma att göra att efterfrågan på personal
stiger svagare än eljest. Samtidigt betyder just databehandlingstekniken, att den
andel av personalen som behöver längre utbildning ökar och även behovet av
statliga insatser på området. Och databehandlingstekniken har dessutom många
andra tillämpningsområden vilket inte sällan torde skapa vissa svårigheter för
både enskild och offentlig försäkringsverksamhet; har man inom ett försäkrings
bolag utbildat egen personal för ändamålet händer det lätt att sådan personal
förloras till t. ex. industrin. Av detta skäl torde ytterligare utredning av den
sannolika totala efterfrågestegringen avseende databehandlingspersonal vara
angelägen. Av betydelse är också den växande arbetsmarknad och de växande
utbildningsbehov som representeras av socialförsäkringen. Även den måste där
för närmare studeras i det fortsatta prognosarbetet.
Svenska Bankföreningen framhåller bl. a. följande.
Bankföreningen vill understryka, att det är synnerligen angeläget att åtgärder
vidtages till stöd för postgymnasial utbildning utanför de akademiska läro
anstalterna. Inom näringslivet är en praktiskt inriktad fackutbildning ej sällan
av större värde än akademiska studier. Åtgärderna bör omfatta såväl en effektiv
yrkesvägledning i gymnasierna för att främja tillströmningen till andra utbild-
ningssektorer än den akademiska som en utvidgning och förbättring av den icke
akademiska postgymnasiala utbildningen både inom den statliga och den privata
sektorn. I detta sammanhang bör bl. a. göras en inventering av möjligheterna att
som lärare anlita intresserade och lämpliga personer inom näringslivet. Det torde
finnas goda förutsättningar för att på denna väg öka den knappa tillgången på
lärarkrafter. Dessutom bör stor uppmärksamhet ägnas åt den moderna korres
pondensundervisningens möjligheter.
Han delsutbildning
Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller bl. a. följande.
I den remitterade promemorian uttalas önskvärdheten av att de s. k. post
gymnasiala fackutbildningslinjerna göres mera attraktiva och att de ges ökad
konkurrenskraft. Många av dessa linjer leder emellertid till speciella ofta be
gränsade verksamhetsområden, där efterfrågans storlek är bestämd genom olika
beslut av samhället. I dylika fall kan någon styrning av de studerande själv
fallet icke komma i fråga, såvida icke fråga är om en bristsituation. Här är det
emellertid i detta sammanhang en mycket viktig utbildningslinje, som bör beak
tas, nämligen handelsgymnasiernas facklinjer för studenter. Nämnas bör även
studentlinjerna vid de tekniska gymnasierna; denna senare utbildningsform är
emellertid ännu så ny och erfarenheterna så pass begränsade, att det torde vara
för tidigt att för närvarande mera nämnvärt bygga ut dem.
Värderingen av handelsgymnasiernas ettåriga linjer har naturligen icke stigit
efter det att handelsgymnasierna gjordes treåriga. Visserligen är skillnaderna
mellan målsättningen för de treåriga och de ettåriga linjerna icke så stor, som
man skulle vänta av olikheterna i studietidens längd. Den nuvarande ordningen
kan emellertid inte bedömas annat än som mindre tillfredsställande. Skall denna
linje få betydelse i strävandena att avlasta universiteten och högskolorna måste
den göras mera attraktiv.
Enligt överstyrelsens uppfattning skulle en reformering av denna del av han-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
225
delsutbildningen kunna göra en hel del för att minska trycket på universiteten
och fackhögskolorna. Emellertid torde det vara svårt att i dagens läge närmare
bedöma vad som bör göras. Man synes nämligen böra avvakta gymnasieutred-
ningens betänkande. Till dess att man får kännedom om de stora dragen av
framtidens gymnasieorganisation, torde denna fråga böra vila.
Då man bedömer möjligheterna att vidga den postgymnasiala utbildningen
bör man icke bortse från de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna. Un
dervisningen vid dessa skolor är numera så mångskiftande och spänner över så
olika nivåer, att det framstår som naturligt att även dessa skolors kapacitet
tages i anspråk för att avlasta universiteten och fackhögskolorna.
Stadskollegiet i Stockholm, anför bl. a. följande under åberopande av yttrande
från stadens yrkesskolestyrelse.
Vid Stockholms stads handelsgymnasium finns för närvarande en fackkurs
för studenter med 5 parallellklasser, alltså en årlig intagning av 150 studenter.
I de prognoser, som uppgjorts inom yrkesskolförvaltningen, har räknats med att
antalet parallellavdelningar inom de närmaste åren bör ökas med 3 ä 4, emedan
antalet sökande studenter kan motivera en sådan utökning. Även vid Stock
holms stads handelsskola finns specialkurser för studenter, bl. a. sekreterarkurs.
Beträffande de vid yrkesskolorna anordnade handelskurserna för elever med
realexamen, i vilka intages även studenter, anföres, att i och med den redan på
började utbyggnaden av handelsgymnasieorganisationen samt det framtida in
rättandet av merkantila fackskolor kan man förvänta, att dessa utbildnings-
vägar i mycket stor utsträckning kommer att ersätta nu existerande, och i ut
redningen erinras om att enligt skolberedningens beräkningar skulle år 1970
omkring 6 100 elever gå i första klassen av merkantil fackskola. Man räknar
dock med att en viss ettårig handelsutbildning kommer att kvarstå, nämligen
för sådana som efter grundskolan vill ha en kortare utbildning, samt för sådana
som efter annan fackskoleutbildning än den merkantila vill skaffa sig en han
delsutbildning. Yrkesskolförvaltningen har i sitt tidigare yttrande över skol
beredningens förslag om grundskolan berört denna utveckling och är medveten
om att tillkomsten av fackskolor kommer att medföra en ombildning, eventuellt
ett nedläggande av vissa kurser inom handelsutbildningen, både vid stadens
egna skolor och vid de enskilda skolorna.
Yrkesskolstyrelsen i Stockholm har särskilt under det sista decenniet främjat
den postgymnasiala utbildningen inom sitt’verksamhetsområde. Yrkesskolsty
relsen vill sålunda erinra om att fackkurserna för studenter vid handelsgym-
nasiet har utbyggts och är fortfarande under utbyggnad. Yrkesskolstyrelsen har
vidare ordnat sekreterarkurser för studenter i mån av behöriga sökande. Bland
andra utbildningsgrenar, som i huvudsak rekryteras av studenter, må nämnas
utbildningskurser för hotellsekreterare, resebyråpersonal, trafik- och flygvärdin
nor och nu senast en ny kurs för utbildning av datapersonal i samarbete med
överstyrelsen för yrkesutbildning.
Stadskollegiet åberopar vidare följande uttalande av föredragande borgar
rådet.
Av yrkesskolstyrelsens remissvar framgår, att Stockholm redan bedriver post-
gymnasial utbildning. Staden bör vara beredd att lämna sin medverkan till en
ytterligare utbyggnad. En sådan utbyggnad från stadens sida av dylika utbild-
ningsvägar förutsätter dock, att en skälig kostnadsfördelning äger rum mellan
8 — Bihan g till riksdagens ■protokoll 1963. 1 samt. Nr 173
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
226
staten och kommunerna. En decentraliserad utbyggnad av den högre utbild
ningen torde över huvud taget vara en av förutsättningarna för att man skall
kunna nå en god balans på detta område. Ett närmare samarbete mellan å ena
sidan de för utbildningspolitiken ansvariga och å andra sidan näringslivet bör i
detta syfte kunna övervägas även på den högre utbildningsnivån, t. ex. efter
mönster av vad som på yrkesskolsidan redan med framgång prövats med s. k.
»inbyggda skolor».
Stockholms handelskammare understryker behovet av en postgymnasial fack
utbildning för näringslivets ändamål liknande den högre sekreterarutbildningen
i Uppsala. Handelskammaren anför:
Det synes böra övervägas, om icke ökade möjligheter skulle kunna beredas
studenter att genom postgymnasial fackutbildning av icke-akademisk karaktär
få en allmän skolning bättre anpassad efter näringslivets krav. Den ettåriga
fackkursen vid handelsgymnasier ger en för näringslivets behov i vissa fall myc
ket ändamålsenlig utbildning. Den är emellertid i andra fall icke tillräcklig. I
Uppsala och Lund har inrättats respektive planeras en utbildning, innefattande
en kombination av ettårig fackkurs vid handelsgymnasium och akademiska stu
dier i vissa ämnen. Den hittills vunna erfarenheten i Uppsala visar, att den nya
utbildningsformen attraherat företrädesvis kvinnliga studenter med inriktning
på sekreterararbete. Men det finns ett icke tillgodosett behov av utbildning för
näringslivets mellangrader med mera kommersiellt betonade uppgifter, bl. a.
på försäljningssidan. Behovet av goda språkkunskaper torde med de ökande
internationella kontakterna bli allt större. En postgymnasial fackutbildning för
näringslivets ändamål bör ta särskilt sikte på främmande språk. Säkerligen skulle
i och för sig en sådan språkutbildning kunna i stor utsträckning ske här i landet,
men det vore också värt att undersöka vilka ökade möjligheter som skulle kunna
beredas studenter, som vill ägna sig åt affärslivet, att komma utomlands och få
lära sig språk om möjligt i kombination med affärspraktik. Handelskammaren
är förvisso medveten om svårigheterna att realisera sådana önskemål, men icke
minst genom den kraftigt tilltagande strömmen av förfrågningar hos kammaren
om dylika möjligheter, är den övertygad om att det här föreligger ett påtagligt
utbildningsbehov, vars tillgodoseende i sin mån skulle lätta trycket på de akade
miska läroanstalterna, enkannerligen i vad gäller ekonom- och samhällsveten
skaplig utbildning. Handelskammaren vill därför från sina utgångspunkter in
stämma i P-gruppens önskemål om en samordnad kraftinsats för att höja den
icke-akademiska, postgymnasiala utbildningens kapacitet och attraktionskraft.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
4. Departementschefen
För varje år som går framstår en snabb vidareutveckling av det högre utbild
ningsväsendet som en för samhället allt viktigare angelägenhet. Denna sektors
alltmer strategiska betydelse för samhällsekonomien, socialpolitiken, kulturlivet
och vår civila och militära försvarskraft, kort sagt för alla sidor av ett modernt
välfärdssamhälle, blir alltmer uppenbar. Det är mot den bakgrunden glädjande
att kunna konstatera att, som framgår av den föregående redovisningen, det
råder en allmän enighet om huvudlinjerna för den vidare utbyggnaden av det
högre utbildningsväsendet.
227
När 1960 års riksdag fastställde riktlinjerna för den nu gällande utbyggnads-
planen för det högre utbildningsväsendets expansion var man visserligen i allt
väsentligt enig om de principer som skulle vara vägledande för arbetet. Men det
fanns, särskilt inom universitets- och högskoleväsendet självt, en ganska marke
rad osäkerhet inför den expansion som då förordades, vilken var betydligt blyg
sammare till sin omfattning än den som nu är aktuell.
Det skall erinras om att 1960 års utbyggnadsplan för perioden 1960—65
byggde på den förutsättningen att universitet och högskolor omkring år 1970
skulle ge utbildning åt ca 55 000 studerande. Det framfördes i debatterna den
gången starka och i och för sig förståeliga argument för en mindre kvantitativ
expansion av universiteten och högskolorna än vad 1960 års principförslag för
utsatte. Det nu föreliggande principförslaget till fortsatt utbyggnad av univer
sitet och högskolor under senare hälften av 1960-talet innebär att studerande
antalet skall bli över 80 000 omkring år 1970 i stället för 55 000 som tidigare
förutsatts. Vidare förutsätts att huvudlinjerna i 1960 års program i allt väsent
ligt skall följas även under återstoden av årtiondet, innebärande en fortsatt
stark satsning på de experimentellt inriktade studiebanorna med deras förhål
landevis mycket lokal-, materiel- och personalkrävande organisation. Trots den
föreslagna högst väsentliga utökningen av det högre utbildningsväsendet under
ett fåtal år har den tidigare tveksamheten så gott som helt försvunnit bland
berörda myndigheter och organisationer. I yttrandena från flera remissinstanser
kan i stället konstateras en önskan om en än kraftigare utbyggnad än den som
skisserats i P-gruppens utredningar och förslag. Från universitets- och högskole
myndigheternas sida föreligger denna gång ingen tveksamhet inför den stora
utbildningsuppgift som nu skisserats.
Samtidigt kan konstateras att allmän enighet råder om att nu största möjliga
ansträngningar bör göras i syfte att skapa med universitets- och högskolestudier
konkurrenskraftiga utbildningsalternativ. Man är allmänt enig om att det ur
många synpunkter är mindre önskvärt att det stora flertalet nyexaminerade
studenter i dag anser sig ha en universitets- och högskoleutbildning som enda
tänkbara utbildningsalternativ.
De opinionsmässiga förutsättningarna för en fortsatt stark utökning av det
högre utbildningsväsendet är därför nu mer entydiga och positiva än blott för
några år sedan. Jag tolkar detta som ett klart erkännande av riktigheten och
rimligheten i den hittills förda politiken i fråga om det högre utbildningsväsen
dets utbyggnad. Numera föreligger uppenbart en över partier och intressegrup
per höjd enighet om att särskilt stora samhälleliga resurser under kommande år
måste satsas på en expansion av det högre utbildningsväsendet och att därvid
hittills tillämpade riktlinjer skall fullföljas och vidareutvecklas. Den nu mani
festerade opinionsmässiga enigheten kan sägas ge uttryck åt en bestämd och
fast förankrad uppfattning att högre utbildning är eu lönsam investering för
individen och samhället.
Ett förverkligande av de förordade riktlinjerna kommer att inom den aktuella
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
228
samhällssektorn kräva betydande insatser av i och för sig knappa realekonomiska
tillgångar. Självfallet måste det praktiska genomförandet av ett handlingspro
gram av den art som här föreligger bli föremål för samma prövningar och av
vägningar som annan offentlig verksamhet med anspråk på de gemensamma
samhälleliga resurserna. En fortsatt önskad utbyggnad kan givetvis endast ske i
den takt som de realekonomiska och statsfinansiella tillgångarna medger.
Efter att sålunda ha konstaterat att stor enighet råder om huvudlinjerna i de
nu framlagda förslagen till fortsatt expansion av det högre utbildningsväsendet
övergår jag till att ta ställning till de skilda synpunkter och förslag, som fram
förts i P-gruppens promemoria och däröver avgivna yttranden.
Den på lång sikt kanske viktigaste åtgärden i syfte att åstadkomma en med
hänsyn till hela samhällsutvecklingen välbalanserad expansion av det högre ut
bildningsväsendet är att söka få till stånd en väl avvägd utbildningsorganisation
ovanpå gntndskolan. Härmed avser jag såväl teoretisk utbildning pa gymnasial
nivå i fackskola och gymnasium som praktisk yrkesutbildning direkt efter grund
skolan eller som en påbyggnad till den gymnasiala nivån. Planeringen av det
högre utbildningsväsendet måste integreras med planeringen av sistnämnda ut
bildningsorganisation. Så har också under senare år skett i det att hela utbild
ningsorganisationen efter grundskolan varit föremål och är föremål för ett djup
gående reformarbete. Fackskoleutredningen och 1960 års gymnasieutredning har
nyligen avgivit sina huvudbetänkanden och nu tillsättes en utredning rörande
den framtida yrkesutbildningen. Jag avser inte att i detta sammanhang närmare
gå in på ifrågavarande reformarbete utan vill här blott anföra följande.
Gymnasiets utveckling under efterkrigsperioden har — såsom vi numera be
dömer behoven — kännetecknats av en alltför stark ökning av det allmänna
gymnasiet och en för svag ökning av de yrkesinriktade tekniska och merkantila
gymnasierna. Sedan flera år tillbaka pågår en medvetet styrd utveckling mot
en bättre balans mellan dessa huvudgrupper av gymnasieutbildning. Samtidigt
sker inom det allmänbildande gymnasiet en klar förskjutning mot de grenar och
linjer, inom vilka matematisk-naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt in
riktad utbildning har en förhållandevis stark ställning på schemat. I gymnasie-
utredningens betänkande rörande gymnasiets framtida struktur, »Ett nytt gym
nasium» (SOU 1963: 42), har på ett synnerligen markant sätt den nu pågående
omstruktureringen av gymnasiet fullföljts och utvecklats. Det får emellertid i
förevarande sammanhang beaktas, att fram till omkring år 1970 den nuvarande
gymnasiestrukturen under alla förhållanden kommer att svara för den helt
övervägande delen av produktionen av nya studenter.
Den nyorientering av den studiesociala politiken som nu arbetar sig fram är vid
sidan av gymnasiepolitiken den kanske viktigaste aktiviteten för att på lång sikt
åstadkomma en balanserad utveckling av utbildningssektorn ovanför grundskole
nivån. Av det nyligen framlagda förslaget rörande studiefinansieringen på gym
nasienivå samt av de riktlinjer som år 1960 angavs för arbetet inom den studie
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 172 år 1963
229
sociala utredningen framgår, att det studiesociala stödet efter grundskolans av
slutande måste göras så enhetligt och likformigt som möjligt för studerande i
samma studieålder, oavsett vilken typ av utbildningslinje det är fråga om. Den
nuvarande utformningen av det studiesociala stödet premierar utan tvekan på
ett alltför påtagligt sätt de studerande vid de mest teoretiskt inriktade studie
banorna, i synnerhet universitets- och högskoleungdomen. En reformering av
det studiesociala stödet i den antydda riktningen kommer uppenbarligen att
underlätta den »avlänkningspolitik» som jag finner vara synnerligen önskvärd i
syfte att åstadkomma en balanserad expansion av universitet och högskolor.
Den postgymnasiala icke-akademiska fackutbildningen synes mer än tidigare
böra bli föremål för intresse från statsmakternas sida, då den torde komma att
få en ökande betydelse som fortbildningsorganisation för yrkesskolornas, fack
skolornas och gymnasiets elever. I samma utsträckning som behovet av arbets
kraft med akademisk utbildning väntas öka i framtiden synes också behovet av
utbildade på mellannivå öka. En utbyggnad av den postgymnasiala icke-akade-
miska fackutbildningsorganisationen synes därför vara väl motiverad. Om nämn
da utbyggnad ej kommer till stånd, ökar risken, att den akademiskt utbildade
arbetskraften måste tas i anspråk för uppgifter som den kanske är antingen
inkompetent eller för kvalificerad för att handha.
Med rätta har åtskilliga remissinstanser understrukit att en sådan i och för
sig önskvärd avlänkning av studenter från universitet och högskolor till andra
utbildningsvägar icke får leda till att ungdom, som kommer från fackskolor och
yrkesskolor därigenom berövas möjligheter till vidareutbildning. Målet måste
givetvis vara att göra den icke-akademiska högre utbildningen tillgänglig och
attraktiv för ungdom med skiftande grundläggande utbildning, icke att förbe
hålla någon grupp tillträde till skilda icke-akademiska utbildningsvägar.
I enlighet med P-gruppens förslag synes en samordningsgrupp mellan statliga
och andra intressenter böra bildas för utökning av den icke-akademiska post
gymnasiala utbildningens kapacitet samt översyn av dess kvalitet. Jag torde i
annat sammanhang få återkomma med förslag härutinnan.
En förbättring av prognosverksamheten samt den statistik varpå denna verk
samhet baseras, bl. a. utbildningsstatistiken, är som framgår av såväl P-grup-
pens utredningar och förslag som ett flertal remissyttranden nödvändig. Sedan
1960 har prognosarbetet beträffande arbetskraft med längre utbildning bedrivits
i första hand inom arbetsmarknadsstyrelsen. Verksamheten har en särskild
ledning, prognosdelegationen, sammansatt av representanter för närmast berörda
departement, centrala ämbetsverk samt arbetsmarknadens och studenternas or
ganisationer. De metodiska svårigheterna är utomordentligt stora i detta arbete
och den samhällsvetenskapliga forskningen inom berörda områden är ännu allt
för litet utvecklad. Detta i förening med svårigheter att rekrytera kvalificerad
personal och mycket stora krav på nya och reviderade prognoser har gjort, att
ställda anspråk ej kunnat uppfyllas i tillräcklig utsträckning. Med hänsyn till
utbildningssektorns omfattande behov av fler och förbättrade prognoser måste
Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963
230
verksamheten ges förbättrade resurser. Därjämte synes vissa organisatoriska för
ändringar böra övervägas med hänsyn till gjorda erfarenheter och de senaste
årens utveckling av den samhälleliga planeringens organisation. Till 1964 års
riksdag torde konkreta förslag komma att framläggas för att möjliggöra en för
bättrad prognosverksamhet.
Yrkesvägledningen, som har att utnyttja bl. a. prognosverksamhetens resultat,
är av stor betydelse då det gäller att till den växande utbildningssektorn för
medla information rörande förhållanden och framtidsutsikter för skilda studie-
och yrkesbanor. Denna verksamhet har förstärkts under senare år. Medan an
talet tjänster år 1961 var 66 är nu yrkesvägledarna ca 140 till antalet. Man bör
dock överväga ytterligare någon förstärkning av denna verksamhet.
Vad beträffar studiestatistiken pågår inom statistiska centralbyrån en bety
delsefull utveckling av metoder och materialbearbetning. En stor del av arbetet
avses bli överfört till automatisk databehandling, varigenom större möjligheter
skapas att tillgodose de växande anspråken på snabb och uttömmande statistisk
information om förändringarna i utbildningssektorn. En viktig fråga, som sedan
1958 bearbetats inom universitetskanslersämbetet men som ännu ej är slutgil
tigt löst, gäller närvarouppgifter och studiestatistik i enskilda ämnen vid de
filosofiska fakulteterna. Denna fråga är sammankopplad med spörsmålet om ett
mer tillförlitligt registreringsförfarande av studerandeantalet vid dessa fakulte
ter. Efter förslag av universitetskanslersämbetet beslöt Kungl. Maj:t i juni inne
varande år att registrering skall ske från och med läsåret 1963/64 av samtliga
studerande inom filosofisk fakultet samt att studietidsstatistik skall upprättas
och närvaroredovisning ske för varje ämne inom de filosofiska fakulteterna.
Samtidigt ålades kanslersämbetet att före utgången av januari 1964 framlägga
förslag om hur begreppet »aktiv studerande» skall bestämmas. På ett helt annat
sätt än hittills bör det efter en slutlig lösning av denna fråga bli möjligt att
analysera och bedöma förändringar och utvecklingstendenser i fråga om studie
inriktning, studieresultat m. m. inom de filosofiska fakulteterna. Detta kommer
i sin tur i hög grad att underlätta arbetet med prognoser av skilda slag för hela
universitets- och högskoleområdet.
I detta sammanhang torde jag få beröra en fråga som behandlats i några
remissyttranden, nämligen frågan om den s. k. automatiken vid de filosofiska
fakulteterna. Jag vill påpeka att vissa åtgärder redan i år vidtagits i syfte att
underlätta för de lokala myndigheterna att i god tid före läsårets början anställa
assistenter och amanuenser. Det bör vidare understrykas att automatikens till-
lämpning är i hög grad beroende av ett effektivt arbetande registreringssystem.
Jag vill vidare erinra om att jag i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 326)
förutskickade, att en översyn av automatiken kan vara påkallad sedan ett regi
streringssystem genomförts.
Frågan om s. k. inträdesspärrar vid de filosofiska fakulteterna har utförligt
berörts i P-gruppens promemoria och i åtskilliga remissyttranden. För egen del
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
231
kan jag i allt väsentligt instämma i de synpunkter som P-gruppen anfört i denna
fråga men vill här dessutom göra följande uttalande.
Jag finner det av principiella skäl ej vara rimligt att genom införande av in-
trädesspärrar vid de nu fria fakulteterna söka åstadkomma den balanserade ex
pansion av universitets- och högskoleväsendet som alla önskar. Såsom jag tidi
gare vid skilda tillfällen uttalat finns det visserligen skäl till viss oro inför det un
der det närmaste decenniet starkt ökande antalet personer med humanistisk ut
bildning. Svårigheter av omställningskaraktär kan komma att uppstå på akade
mikernas arbetsmarknad. Emellertid finner jag tanken att genom införande av
ytterligare spärrar förhindra studieintresserade ungdomar att vidareutbilda sig
på denna nivå vara så stridande mot den allmänna strävan till ökad valfrihet
för den enskilde i välfärdssamhället, att andra vägar bör väljas för att åstad
komma den balans inom utbildningssystemet som vi med hänsyn till arbets
marknadens behov alltjämt måste sträva efter på alla nivåer.
Som P-gruppen framhållit skulle spärrfrågan komma i ett annat läge, om
genom spärrar för de fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en
ökning av de nu spärrade linjernas kapacitet. I likhet med P-gruppen finner jag
den möjligheten för närvarande utesluten. Inom överskådlig framtid torde real-
ekonomiska förutsättningar — särskilt i fråga om kvalificerad personal — sak
nas för en så stark ökning av kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna,
att valfrihetsargumentet mot spärrar vid de fria fakulteterna skulle bortfalla
eller väsentligt försvagas.
Ett antal remissinstanser, vilka avvisat spärr som ett alternativ, har fram
hållit nödvändigheten av att i stället andra åtgärder vidtages för att de
humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna icke skall bli
alltför ohanterliga. Det förordas bl. a., att man inom ramen för fria fakulteter
skall åstadkomma en mer styrd utveckling av tillströmningen till skilda ämnes
kombinationer. Dessa synpunkter är enligt min mening viktiga att beakta. De
har för övrigt ett mycket nära samband med bl. a. den fråga, som 1960 års lärar-
utbildningssakkunniga för närvarande utreder, nämligen den framtida utform
ningen av lärarutbildningen för grundskolans högstadium och för gymnasierna.
Jag vill här blott allmänt uttala som min mening, att det synes angeläget att
olika former av en mer reglerad studieordning mellan skilda ämnen successivt
införes inom de fria fakulteterna. Jag vill i sammanhanget erinra om att fr. o. m.
innevarande läsår viss försöksverksamhet inletts för att vid universitetens filo
sofiska fakulteter genomföra en på läraryrket direkt inriktad yrkesutbildning i
de för skolväsendet mest besvärande bristämnena inom det naturvetenskapliga
området.
P-gruppcn har förordat, att åtgärder vidtages för att minska den s. k. merit
kompletteringen vid de filosofiska fakulteterna. Med hänsyn till den starka till
strömningen till dessa fakulteter synes enligt min mening starka skäl tala för
att den belastning på utbildningsorganisationen, som meritkompletteringen ut
gör, i möjligaste mån undanröjes. Spörsmålet bör bli föremål för närmare över
väganden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
232
Liksom vid behandlingen av 1960 års program finner jag det fortfarande vara
viktigare att — i stället för att spärra fler linjer — omstrukturera gymnasie
organisationen, bygga ut och förbättra prognosverksamheten och yrkesvägled
ningen, skapa med universitets- och högskoleutbildningen konkurrenskraftig
annan yrkesutbildning dit även studenter söker sig, att kraftigt bygga ut de
redan spärrade linjerna vid universiteten och högskolorna samt att reformera
det studiesociala stödet i riktning mot förenhetligande på samma åldersnivåer.
Vad så beträffar universitetens och högskolornas utbyggande under senare
hälften av 1960-talet vill jag inledningsvis redovisa några erfarenheter från den
nu pågående utbyggnaden som grundar sig på det principprogram för perioden
1960—1965 som fastställts av riksdagen på basis av dels propositionen 1960: 119
angående riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m., dels
propositioner avgivna vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar.
Den utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna som ingår i planerna realise
ras för närvarande i allt väsentligt i enlighet med givna riktlinjer. En obetydlig
eftersläpning föreligger i intagningsökningen för de tekniska högskolorna till följd
av svårigheterna att i tid iordningställa erforderliga lokaler. I fråga om intagningen
vid de medicinska fakulteterna har å andra sidan en viss ökning utöver planens
siffror kunnat genomföras. Men avvikelserna från planen är i stort sett utan bety
delse. För de fria fakulteternas del har målet att dämpa takten i tillströmningen till
de humanistiska fakulteterna ej kunnat uppfyllas. Väsentligt fler nybörjare har
inregistrerats vid dessa fakulteter än som i planen räknats med såsom önskvärt ur
arbetsmarknadssynpunkt. Visserligen måste en allmän reservation göras med hän
syn till den otillfredsställande statistiken över tillströmningen till de fria fakulte
terna och dennas fördelning på skilda ämnen och ämnesgrupper. Det är ännu ej
möjligt att med ledning av den officiella statistiken avgöra hur många av de stude
rande vid dessa fakulteter och främst då vid de filosofiska fakulteterna som är att
betrakta såsom aktivt studerande i skilda ämnen och hur många som registrerats
såsom närvarande vid en viss tidpunkt men som ej i egentlig mening bedriver
studier. Som tidigare nämnts har den tekniska frågan om en tillfredsställande
registrering ännu ej lösts. Men kvar står det oomtvistliga faktum att den ram, som
år 1960 ansågs vara lämplig för de filosofiska fakulteternas del, ej torde komma
att vara tillräcklig vid utgången av den nu pågående utbyggnadsperioden. Av
de principförslag i övrigt som ingår i 1960 års program för universitetens och
högskolornas del skall här blott erinras om att den differentiering av utbild
ningen vid de filosofiska fakulteterna som förutsattes komma till stånd i viss
omfattning genomförts men att ytterligare åtgärder i den riktningen är erfor
derliga.
Den personella utbyggnaden av universitet och högskolor som en följd av
ökningen i antalet studerande och i forskningsverksamheten sker i snabb takt.
Vissa planer för högre tjänster har fastställts av riksdagen 1961, 1962 och 1963
för hela eller delar av de medicinska, odontologiska, tekniska och merkantila
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
233
vitbildningsområdena samt för skogshögskolan och lantbrukshögskolan. För de
filosofiska fakulteternas del regleras medelstilldelningen avseende lektorer, assi
stenter och timarvoderad undervisning helt i takt med studerandeantalets för
ändringar genom den s. k. automatiken. För de juridiska fakulteterna har till-
lämpats ett system med särskilda anslagsmedel som Kungl. Maj:t fördelat för
täckande av marginella behov av undervisning.
Den lokalmässiga utbyggnaden av universitet och högskolor till följd av ök
ningen i personal och studerande sker av naturliga skäl i en takt som till en
början ej är lika snabb som ökningen i personal- och studerandeantalen. Bygg
nadsstyrelsen har bedrivit utredningar av generalplanekaraktär för alla större ut
bildningsenheter och har hittills framlagt utbyggnadsplaner i stort för Umeå, Upp
sala och Frescatiområdet i Stockholm. Arbete pågår med motsvarande utred
ningar för Lunds universitet. Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskom
mitté har framlagt motsvarande material för ifrågavarande läroanstalt. För den
nya tekniska högskolan i Lund har en utbyggnadsplan framlagts, som nu följes
vid uppbyggnaden av högskolan. För Chalmers tekniska högskola samt för den
dåvarande filosofiska fakulteten i Göteborg förelåg motsvarande utredningar vid
fastställandet av 1960 års program. Det konkreta programarbetet för skilda uni
versitets- och högskoleorganisationer handhas av ett 10-tal programkommittéer,
med representanter för närmast berörda departement, byggnadsstyrelsen och ve
derbörande lärosäten medan projekteringsarbetet och byggnadsverksamheten i en
lighet med beslut vid 1962 års riksdag i anledning av propositionen 1962: 98 leds
av byggnadsstyrelsen. Som ett uttryck för omfattningen av den hittills bedrivna
verksamheten i syfte att bygga ut universitet och högskolor kan nämnas att
enligt underhand lämnade uppgifter från de berörda kommittéerna, byggnads
styrelsen m. fl. sedan år 1960 ca 90 000 m2 nettogolvyta färdigställts eller är
under byggande, samt att ca 225 000 m2 nettogolvyta nu projekteras eller är
föremål för långt framskridet programarbete inom vederbörande programkom
mittéer. Som ett ytterligare tecken på omfattningen av pågående planeringsarbete
kan nämnas att budgetåret 1960/61 Kungl. Maj:t från anslaget Vissa projekte
ringskostnader under fonden för förlag till statsverket beviljade 3,2 miljoner kr. för
projektering av universitets- och högskoleinstitutioner. Motsvarande siffra för
budgetåret 1961/62 var 6,5 miljoner kr. och för 1962/63 6,9 miljoner kr.
Vad sedan beträffar det utbyggnadsalternativ för universitetens och högskolor
nas del som framlagts av P-gruppen i dess promemoria kan jag i likhet med
praktiskt taget samtliga remissorgan tillstyrka huvuddragen i utbyggnadsplanen
för senare hälften av 1960-talet. Jag finner det sålunda vara fullt klarlagt att
den utbyggnad av utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor som nu
pågår skall fullföljas med kraft under återstoden av 1960-talet. Det innebär att
betydande ansträngningar även fortsättningsvis måste göras för att särskilt
starkt utbygga utbildningskapaciteten vid tekniska högskolor, medicinska och
matematisk-naturvetenskapliga fakulteter samt inom de företags- och samhälls
vetenskapliga sektorerna.
8* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 173
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna enligt nu gällande planer
är följande.
234
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Nybörjarplatser
KTH
CTH
LTH
Summa
Nuläget
(1963/64) ..................................................
756
620
180
1 556
1960
års program ....................................
Tidpunkt för fullt genomförande av
771
650
490
1 911
programmet ........................................
..
65/66
65/66
66/67
P-gruppen har förordat att den totala intagningskapaciteten under återstoden
av 1960-talet ökas med ytterligare 965 nybörjarplatser. Flertalet remissinstanser
finner en dylik ökning rimlig. I vissa yttranden framförs skäl för en än kraftigare
ökning. För egen del anser jag det ur arbetsmarknadssynpunkt och ur allmän
samhällsekonomisk synpunkt vara både önskvärt och möjligt med en ökning av
nybörjarantalet av åtminstone den storleksordning som P-gruppen föreslagit. Jag
förordar därför, att den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten vid
tekniska högskolor inriktas på att under 1960-talet nå upp till en total utbild
ningskapacitet på i runt tal 2 900 nybörjarplatser.
Fördelningen av den fortsatta intagningsökningen på avdelningar är utomor
dentligt svårbestämbar. De ingående utredningar som företogs i hithörande
spörsmål i slutet av 1950-talet gav ingen klar vägledning. Inte heller senare
gjorda utredningar ger någon tydlig anvisning. En i stort sett proportionell ök
ning av intagningen vid de större avdelningarna samt ytterligare speciella över
väganden för de mindre avdelningarna torde vara den bästa handlingslinje, som
nu kan ges för det fortsatta planläggningsarbetet. Det bör i sammanhanget på
pekas att en del av den nämnda utbildningskapaciteten vid de tekniska hög
skolorna förutsättes komma att utnyttjas för speciell utbildning av lärare i vissa
matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen på gymnasienivå. Till frågan
om intagningsökningens fördelning på orter återkommer jag i det följande.
De medicinska fakulteternas intagningskapacitet enligt nu gällande planer är
följande.
Nybörjarplatser
Upps.
L-d/M-ö
Gbg
Sthlm
Umeå
Totalt
Nuläget (1963/64).......
90
120
168
208
—
586
Beslutad intagning . .. ,
90
190
168
208
62
718
Tidpunkt för full utbyggnad
av nu beslutad intagning
65/66
65/66
P-gruppen har förordat en ökning av antalet nybörjarplatser till 918, dvs.
med ytterligare 200 utöver nu gällande planer. Det bör påpekas, att genom
beslut vid 1963 års riksdag om en provisorisk ökning av nybörjarantalet i Stock
holm om 40 platser den ursprungliga planen för pågående femårsperiod kommer
att överskridas. I remissbehandlingen har bl. a. medicinalstyrelsen och berörda
235
personalorganisationer framfört tveksamhet inför en så stark ytterligare ökning
av läkarutbildningen som förordats av P-gruppen utan att dessförinnan en nj
iäkarprognos framlagts.
Det är visserligen sant, som understrukits i berörda yttranden, att vid en
utbyggnad av intagningskapaciteten till drygt 900 totalantalet läkare i ett s. k.
fortvarighetstillstånd blir betydande jämfört med antalet läkare i dag. Men det
är ett naturligt antagande att om ett par decennier levnadsstandarden och där
med kraven på bl. a. hälsovård och hygien stigit högst avsevärt. Detta antagande
inbegriper också sannolikheten av en arbetstidsförkortning även för läkare.
Vidare bör bl. a. beaktas att svenska insatser i utvecklingsländerna i en hittills
ej känd omfattning på hälsovårdens område då torde ha skett. Mot denna bak
grund och med hänsyn till intresset bland ungdomen för medicinsk utbildning
finner jag det för egen del vara både önskvärt och möjligt att nu utan ytterli
gare prognosutredningar inrikta utbildningsplaneringen för de medicinska fakul
teternas del under återstoden av innevarande decennium på en total intagnings-
kapacitet av drygt 900 platser. Frågan om fördelningen av dessa på orter be
handlas i det följande.
Vid handelshögskolorna (motsvarande) har den i 1960 års program angivna
ökningen av kapaciteten redan genomförts. Handelshögskolorna i Stockholm
och Göteborg samt ekonomiska fakulteten i Lund nådde redan föregående läsår
en gemensam intagningskapacitet av 675 platser. P-gruppen föreslår en ökning
till 1 100 nybörjarplatser före utgången av 1960-talet. Inga väsentliga erinringar
har riktats häremot i remissbehandlingen. För egen del förordar jag att åtgärder
vidtas i syfte att uppnå en dylik utbildningskapacitet så snart som möjligt.
Tandläkarutbildningen skall enligt nu gällande planer ökas genom anord
nande av sådan utbildning även i Göteborg. Inom ecklesiastikdepartementet har
nyligen en särskild utredning avslutats, vilken innehåller detaljerade planer
rörande uppbyggnaden av den nya utbildningsenheten. Förhandlingar med Göte
borgs stad kommer dessutom att föras om frågor som berör den nya utbild
ningen. I syfte att avhjälpa den brist på tandläkare som råder inom landet har
bl. a. vidtagits åtgärder för att bereda svenska studenter utbildning utomlands.
Sålunda studerar ett icke ringa antal elever vid tyska tandläkarhögskolor efter
ett uttagningsförfarande av de svenska utbildningsmyndigheterna. Därjämte
torde ett antal svenskar utan medverkan av svenska utbildningsmyndigheter
studera vid utländska tandläkarhögskolor.
I P-gruppens promemoria förordas en ökning av utbildningskapaciteten med
90 platser utöver de 100 platser som avses tillkomma i Göteborg. I remissbehand
lingen har betydande invändningar gjorts mot den föreslagna ytterligare intag
ningsökningen och dess fördelning på högskolor. Med hänsyn till bl. a. önskvärd
heten av fortsatt utbyggnad av folktandvården och upprustning av den s. k.
anstaltsvården synes mig P-gruppens behovsbedömning realistisk. Ännu råder
dock ovisshet om vilken omfattning utbildningen av svenska studenter utom
lands kan komma att få. Man bör eldigt min uppfattning inte nu fixera någon
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
236
plan för utvecklingen på detta utbildningsområde inom landet, innan utbild
ningen i Göteborg är klar för start. Det bör om något år vara lättare att ta
ställning till frågan om tandläkarutbildningens fortsatta utbyggnad. Det kan vid
denna senare tidpunkt bli anledning att till allvarligt övervägande ta upp det
förslag, som i remissbehandlingen framförts, att i samband med iordningstäl
lande av nya lokaler för tandläkarhögskolan i Stockholm tillfälligt öka intag-
ningskapaciteten där i högst betydande omfattning.
För farmaceutiska institutets del är jag inte beredd att nu framlägga någon
plan, eftersom en särskild utredning för närvarande bearbetar problemet och
snart väntas framlägga sina förslag.
För de under jordbruksdepartementet hörande högskolorna vill jag efter sam
råd med chefen för jordbruksdepartementet framföra följande.
Vid lantbrukshögskolan utökas för närvarande intagningen från 60 till 75
studerande per år. Därutöver synes det vara befogat att räkna med en viss
ytterligare ökning under andra hälften av 1960-talet. Efterfrågan på agronomer
beräknas öka främst till följd av den ökade statliga rationaliseringsinsatsen i
jordbruket. Vidare synes agronomutbildningen kunna ökas utöver vad som
motiveras av den traditionellt agronomiska arbetsmarknaden.
Även vid veterinärhögskolan synes det vara befogat att räkna med en viss
ökning av intagningen under andra hälften av 1960-talet. Veterinärer torde, som
veterinärhögskoleutredningen anfört i sitt yttrande, i ökad utsträckning kunna
tas i anspråk för livsmedelskontroll, radiobiologisk verksamhet m. m.
I fråga om en ökning av den framtida intagningen vid sko g shö g skolan torde
det vara mer vanskligt att nu uttala sig. Bättre överblick över arbetsmarknaden
för jägmästare torde emellertid kunna erhållas sedan vissa pågående undersök
ningar rörande skogsbrukets förhållanden slutförts.
För de fria fakulteternas del är det av naturliga skäl ej möjligt att i en plan
av föreliggande art ange riktpunkter av samma slag som angivits i det före
gående för de spärrade utbildningslinjerna. Inom de matematisk-naturvetenskap-
liga fakulteterna är emellertid tillträdet till studier för lägre betyg i praktiken
begränsat i vissa centrala ämnen. Liksom i 1960 års program är det därför av
värde för det praktiska planeringsarbetet att ange riktpunkter för en fortsatt
utbyggnad av dessa ämnens kapacitet för 2-betygsutbildningen.
P-gruppen förordar för senare hälften av 1960-talet en utökning utöver 1960
års program av utbildningskapaciteten på 2-betygsnivån i fysik respektive kemi
från 720 till 1 300, i botanik från 285 till 600 och i zoologi från 255 till 600. Några
invändningar mot dessa förslag har ej framförts vid remissbehandlingen. En
dylik betydande ökning av dessa centrala ämnens utbildningskapacitet är också
enligt min mening fullt motiverad och jag förordar därför att utbyggandet av de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna tar sikte på en ökning av den
angivna storleksordningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
237
Beträffande de synpunkter och rekommendationer av kvalitativ art för de
fria fakulteternas del, som framförts i P-gruppens promemoria och i remissbe
handlingen av densamma, vill jag här blott understryka önskvärdheten av fort
satt stark utbyggnad av de samhällsvetenskapliga ämnesområdena med en smi
dig anpassning av studieplaner till förskjutningar inom arbetsmarknaden. En
motsvarande maximal anpassning av studie- och utbildningsplanerna i ämnen
inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna synes också av behovet
påkallad. Den akuta lärarbristen inom skolväsendet kräver på kort sikt en klar
inriktning av studie- och utbildningsplaner på utbildningen till lärare. På längre
sikt tyder tecken i de dock mycket osäkra prognoserna på att en förhållandevis
starkare inriktning av lärostoffet mot teknisk tillämpning bör komma till stånd.
Ur planeringssynpunkt är det värdefullt att förutom siffror över intagnings-
kapaciteten jämväl totalantalet studerande för skilda fakulteter och högskolor
fastställes.
För spärrade utbildningslinjer har i det föregående förordats samma intag
ningsökning som P-gruppen föreslagit, varav följer att för berörda fakulteter
och högskolor det totalantal studerande som P-gruppen räknat med bör använ
das i planeringsarbetet. Enda undantag är tandläkarutbildningen, för vilken
dock tills vidare P-gruppens beräkningar torde kunna tjäna som allmän rikt
punkt för det fortsatta planeringsarbetet.
För de fria fakulteterna, för vilka — bortsett från några experimentella äm
nen — någon riktpunkt för intagningsökning ej kan uppställas, blir totalantalet
studerande enda dimensioneringsgrund. De rekommendationer, som P-gruppen
framlagt för de fria fakulteternas del i fråga om det totala antalet studerande i
början av 1970-talet, har i ett antal remissyttranden ansetts vara alltför för
siktiga. Ökningen i studentexaminationen anses ha underskattats. En dylik
underskattning har även redan kunnat konstateras, som framgår av statistiska
centralbyråns remissyttrande. Vidare anses i ett antal yttranden de erfarenheter
som hittills vunnits av utvecklingen under nu pågående planperiod visa, att den
avlänkning P-gruppen räknat med ej kommer att kunna genomföras. Därav
skulle — vid ett accepterande av P-gruppens rekommendation rörande total
ökning av platsantalet vid de spärrade utbildningslinjerna — följa att total
antalet studerande vid de fria fakulteterna skulle bli större än som förordats av
P-gruppen. För egen del är jag väl medveten om den försiktighet som känne
tecknar P-gruppens rekommendationer rörande storleken av de fria fakulteterna
i början av 1970-talet, trots de absolut sett höga tal som densamma räknar med.
Å andra sidan finner jag det vara synnerligen angeläget att de åtgärder, som
jag i det föregående förordat i syfte att åstadkomma en balanserad expansion i
tillströmningen till de fria fakulteterna, genomföres med stor energi. Även om
P-gruppen underskattat rekryteringsunderlagets tillväxt under återstoden av
årtiondet, anser jag det av nu angivna skäl vara rimligt att tills vidare för det
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
238
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
praktiska planeringsarbetet uppställa som riktpunkt det studerandeantal i bör
jan av 1970-talet för de fria fakulteterna som förordats av P-gruppen.
Sammanfattningsvis innebär det nu sagda att berörda planerande organ bör
ta följande uppgifter om antalet studerande — i den officiella statistikens me
ning — för skilda fakulteter och högskolor i början av 1970-talet som riktpunkt
för sitt fortsatta arbete.
Teol. fak..................... ........... 1500
Tekn. högsk.......... ................... 15 300
Jur. fak....................... ........... 6 000
Hand.-högsk............................. 4 400
Hum. fak.................... ........... 22 500
Tandl.-högsk......... ................... 2 200
Mat.-nat. fak..............
Med. fak.....................
........... 20 700
........... 8 200
Övr. högsk............ ................... 1800
Totalt 82 600
Fördelningen av antalet studerande på orter tilldrar sig naturligt nog stort
intresse. Universitetsutredningen och sedermera statsmakterna räknade med att
expansionen under 1960-talet skulle äga rum vid de bestående lärosätena.
Dock var det antal studerande som man den gången räknade med betyd
ligt lägre än det antal som nu är aktuellt. Universitetsutredningen räknade
— med de tendenser som man 1959 ansåg sig böra utgå ifrån — med att om
kring 1970 antalet studerande vid samtliga universitet och högskolor icke skulle
nämnvärt överstiga 53 000. I P-gruppens beräkningar är motsvarande siffra, nu
satt till 1970-talets första hälft, höjd till ca 80 000 studerande. Bakom beslutet i
1960 års program att koncentrera utbyggandet till de bestående lärosätena låg
bl. a. den uppfattningen att det ur såväl utbildningens som forskningens syn
punkt var önskvärt och lämpligt att icke splittra resurserna på fler lärosäten
än de bestående. Med de nya siffror som nu presenterats finns det anledning att
fråga sig om icke förutsättningarna för expansionen blivit så starkt förändrade
att man måste på allvar räkna med att de bestående lärosätena icke kommer att
kunna klara en expansion av den omfattning som nu är aktuell.
P-gruppen har för sin del ej framlagt något förslag till lokalisering av ut
byggnaden utan förordat att ytterligare utredningar rörande kostnaderna för
utbyggnaden enligt skilda alternativ skulle utföras. I remissyttrandena domine
rar utan tvekan den uppfattningen att med en så stark utbyggnad som P-grup
pen förordat och som jag i det föregående tillstyrkt det blir nödvändigt att
starta högre utbildning i full omfattning på ytterligare åtminstone en ort utöver
de fem, till vilka universitetsutbildning nu är förlagd. Någon mer ingående mo
tivering för denna ståndpunkt presenteras dock ej i yttrandena. Eftersom den
förordade utbyggnaden kommer att leda till betydande kostnadsökningar är det
nödvändigt att noggranna överväganden av ekonomisk art föregår ett beslut
att bygga upp universitetsorganisationen i full skala på ytterligare en ort. Det
har vidare stor praktisk betydelse i planeringsarbetet, inte minst på de nu
befintliga universitetsorterna, om den fortsatta utbyggnaden skall ske enbart
239
på de nuvarande fem orterna eller om man skall räkna med ytterligare en ort.
Med hänsyn till behovet att skapa klarhet i denna fråga har Kungl. Maj:t
nyligen tillsatt en särskild utredning — 1963 års universitets- och högskole-
kommitté — med uppgift att beträffande en utbyggnad av totalt den omfatt
ning som här förordats göra en kostnadsmässig jämförelse av skilda alternativ.
Om riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för utbyggnaden av skilda fakul
teter som jag angivit i det föregående bör det sålunda bli möjligt att, på basis av
den nämnda kommitténs utredningar, vid 1965 års riksdag ta definitiv ställning
till frågan om den totala utbyggnadens fördelning på orter.
I detta sammanhang skall erinras om att Kungl. Maj:t i samband med till
sättandet av 1963 års universitets- och högskolekommitté utfärdade tilläggs
direktiv till de kommittéer som genomför de olika delarna i 1960 års utbyggnads-
program. Dessa direktiv har den innebörden att de skall möjliggöra en fortsatt
planläggning utöver vad 1960 års program omfattar samtidigt som de ej före
griper ett ställningstagande till de förslag som 1963 års universitets- och hög
skolekommitté kommer att framlägga. Avtryck av direktiven torde som bilaga
böra fogas till detta protokoll.
En fråga som har nära samband med spörsmålet om särskilt de olika filoso
fiska fakulteternas storlek gäller omfattningen av den s. k. decentraliserade aka
demiska utbildningen. För närvarande bedrives i begränsad omfattning dylik
utbildning d. v. s. utbildning för ett- och tvåbetygsnivån, på orter utanför de
fem universitetsstäderna. Denna utveckling, som blott börjat och som man där
för ännu ej har några längre erfarenheter av, har av flera remissinstanser
bedömts vara av synnerligen stor betydelse.
Jag delar den uppfattningen att det av många skäl är väsentligt att i fram
tiden skapa ökade möjligheter att på andra orter än de nuvarande universitets-
och högskoleorterna ge utbildning i ämnen vid humanistisk och matematisk-
naturvetenskaplig fakultet. Jag räknar därför med att möjligheterna till decen
traliserad akademisk utbildning skall kunna ytterligare utvecklas. I detta sam
manhang vill jag vidare understryka önskvärdheten av att det framgent även
blir möjligt för brevskoleverksamheten att vidareutveckla den aktivitet på uni
versitets- och högskoleområdet som påbörjats. Jag kan alltså inte ansluta mig
till den uppfattning, som kommit till uttryck i några remissvar, att en utbygg
nad av den decentraliserade utbildningen och korrespondensutbildningen skulle
innebära en fara för splittring av våra resurser. Det bör finnas möjligheter att
denna väg både tillvarataga ett utbildningsintresse bland ungdomen och en per
sonell och materiell utbildningskapacitet på denna nivå som för närvarande icke
är utnyttjad fullt ut. Inte minst med hänsyn till den mycket starka påfrestning
som kommer att läggas på våra planerande myndigheter när det gäller lokaler
för universiteten och högskolorna är det viktigt att en stark ökning kan åstad
kommas också av universitets- och högskoleutbildning i de former som den
decentraliserade utbildningen och korrespondcnsutbihlningen innebär.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
240
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
En annan fråga som i detta sammanhang har stor betydelse gäller frågan om
vad som P-gruppen kallat för tretermins- och/eller skiftutbildning. Det har i åt
skilliga remissyttranden ifrågasatts huruvida några förutsättningar föreligger
för ett dylikt mer intensivt utnyttjande av existerande lokalresurser. Jag har
under hand låtit verkställa vissa preliminära undersökningar för några väsentliga
studieområden. Det har därvid visat sig att det möter vissa svårigheter, organi
satoriskt sett, att åstadkomma en ännu intensivare användning av befintliga
lokaler och lärarresurser. Emellertid bör det vara möjligt att inom vissa utbild
ningsområden åstadkomma någon form av antingen tvåskiftsutbildning eller tre-
terminsutbildning. Det har därför uppdragits åt 1963 års universitets- och hög-
skolekommitté att ytterligare undersöka hithörande spörsmål.
I detta sammanhang vill jag i korthet beröra det förslag till inrättande av en
s. k. industrihögskola som i det föregående redovisats.
Det är uppenbart, att den utbildning som skisserats i föreliggande förslag i
stort sett har samma allmänna målsättning som den nuvarande utbildningen
vid de tekniska högskolorna. Tidigare har i skilda sammanhang förslag framförts
om ekonomingenjörsutbildning vid de nuvarande tekniska högskolorna, inne
bärande en relativt avancerad utbildning i både teknik och ekonomi. Fråga är
om denna utbildning kan och bör organiseras som en ny variant av den tradi
tionella civilingenjörsutbildningen och i så fall om en ny avdelning bör inrättas
vid någon av de existerande högskolorna eller om utbildningen vid bestående
avdelningar kan kombineras till en ny »blandad» utbildning. Alternativt måste,
som nu föreslagits, en ny utbildningsenhet tillskapas för att lösa problemet.
Innan 1963 års universitets- och högskolekommitté framlagt sina synpunkter
och förslag rörande hur en fortsatt expansion av civilingenjörsutbildningen inom
skilda avdelningar bör organiseras är det ej möjligt att bedöma hur ur organisa
torisk och kostnadsmässig synpunkt den blandade tekniska och ekonomiska
utbildningen bäst förverkligas. Jag är därför ej för närvarande beredd ta slutlig
ställning till det framlagda förslaget om en industrihögskola. Jag räknar med att
1963 års universitets- och högskolekommitté även tar upp föreliggande spörsmål
till övervägande i sitt arbete med den högre tekniska utbildningens utbyggnad.
En förutsättning för att den nu förestående starka utbyggnaden skall kunna
genomföras är att universitets- och högskoleförvaltningen effektiviseras och upp
rustas. Ökade administrativa resurser är vidare en förutsättning för en nödvän
dig, fortlöpande effektivitetskontroll av utbildningens och forskningens orga
nisation och resultat. För närvarande är universitetsutredningens betänkande
rörande universitetens och högskolornas organisation och förvaltning (SOU
1963: 9) efter avslutad remissbehandling föremål för prövning inom ecklesiastik
departementet. Jag räknar med att det skall bli möjligt att för 1964 års riksdag
framlägga proposition i ärendet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
241
Jag vill även något beröra frågan om studentbostäder. I P-gruppens prome
moria har förordats att det bör ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med
byggnadsstyrelsen och vederbörande bostadsbyggnadsorgan utarbeta en lång-
siktsplan för studentbostadsproduktionen. Detta önskemål har understrukits i
ett antal remissyttranden. Bl. a. har från flera lokala remissinstanser i berörda
universitetsorter framhållits de stora bostadsproblem som är förknippade med
en ytterligare stark ökning av studenttillströmningen till dessa orter. För egen
del anser jag det vara nödvändigt att finna samarbetsformer för att bättre än
hittills organisatoriskt inpassa studentbostadsbyggandet i den allmänna pla
neringen av det högre utbildningsväsendets expansion. Emellertid har 1963 års
universitets- och högskolekommitté att jämväl pröva frågan om kostnaderna för
studentbostadsbyggandet vid skilda utbyggnadsalternativ, varför denna kom
mittés utredningar torde böra avvaktas innan den av P-gruppen väckta frågan
tas upp till slutlig prövning.
Jag vill slutligen beröra vissa resursniässiga konsekvenser av den nu förordade
utbyggnaden.
P-gruppen har utfört vissa beräkningar rörande drifts- och kapitalkostnadernas
utveckling för universitet och högskolor vid en utbyggnad av här förordad om
fattning. En fördubbling av de årliga driftkostnaderna till universitet och hög
skolor — nu av storleksordningen 300 miljoner kronor — inom loppet av ett
decennium synes enligt P-gruppens mening vara ett realistiskt antagande. Där
till kommer följdkostnader av betydande storlek. En omfattande byggnadsverk
samhet fordras också för att bereda det starkt växande antalet lärare, elever
och övriga anställda utbildnings- och forskningsutrymmen. P-gruppen räknar
med en sammanlagd investering i byggnader och inventarier på mellan 2,5 och
3 miljarder under en 10-årsperiod. Däri är då inräknat investeringskostnaderna
för den nu pågående utbyggnaden som de allra närmaste åren torde komma att
öka avsevärt. De närmast föregående åren har pågått ett omfattande program
merings- och projekteringsarbete som ännu blott resulterat i en mindre ökning
i den egentliga byggnadsverksamheten.
De högst betydande förstärkningar — personellt och materiellt — som kom
mer att erfordras för den fortsatta utbyggnaden, ställer mycket höga krav på en
fortlöpande, verkningsfull internrationalisering. Att detta gäller för den akade
miska sektorn — lika väl som för annan resurskrävande verksamhet — är uppen
bart. Som jag nyss framhållit bör universitets- och högskoleförvaltningen för
stärkas bl. a. för att möjliggöra detta. Jag har tidigare även pekat på tretermins-
och skiftutbildning som eu möjlighet att uppnå ett mer ekonomiskt användande
av tillgängliga resurser. Vad särskilt investeringsverksamheten beträffar, är det
nödvändigt att söka nya metoder som ger kostnadsbesparande lösningar. Ansva
ret för att så sker åvilar främst byggnadsstyrelsen.
Jag vill vidare i detta sammanhang framhålla att — som även P-gruppen
föreslagit — en prövning bör ske av frågan huruvida forskningsorganisationen
242
— såsom nu är fallet — skall dimensioneras efter och byggas ut i samma om
fattning som utbildningsorganisationen.
Varje utbyggnad av universitet och högskolor, särskilt när tonvikten läggs på
experimentellt inriktade områden, kräver stora insatser av personal och därvid
förhållandevis många personer med en universitets- eller högskoleutbildning.
Under en period av snabb utbyggnad blir därför konsekvenserna att av de ny
examinerade en förhållandevis stor andel stannar kvar som forskare, lärare,
assistenter och amanuenser. Under en period av stark efterfrågan på arbetskraft
med lång utbildning accentueras därför konkurrensförhållandet mellan universi-
tetssektorn och övriga avnämare av de nyexaminerade. Jag har låtit utföra vissa
beräkningar rörande den ökning av personalen som fordras vid en ökning av ut
bildningskapaciteten av här förordad omfattning samt låtit jämföra denna ök
ning med beräknad ökning av antalet nyexaminerade inom skilda fakulteter på
olika nivåer. Beräkningarna är utförda enligt olika alternativ rörande personal
sammansättningen. Resultatet av dessa beräkningar visar att den närmaste
femårsperioden en förhållandevis mycket stor andel av de nyexaminerade från
de experimentellt inriktade fakulteterna och högskolorna behöver stanna kvar
inom universitets- och högskoleväsendet och där tjänstgöra som lärare åt de
växande studentgrupperna. Efter denna femårsperiod sjunker denna »reinveste-
ringsandel» ganska starkt. Vid den tidpunkten bör nämligen nyexaminationen
ha ökat så kraftigt att nytillskottet av forskare, lärare m. fl. ej längre kräver
så stor del av de nyexaminerade som under de närmaste åren.
Med hänsyn till att skolväsendet och arbetsmarknaden i övrigt de närmaste
åren också har stora anspråk på nyexaminerade från experimentellt inriktade
fakulteter och högskolor är det sannolikt att om inte särskilda åtgärder vidtages
arbetsmarknadsförhållandena kommer att bli synnerligen pressade för här be
rörda kategorier. Det blir därför nödvändigt att alla berörda arbetsgivare ge
nomför strängast möjliga hushållning med de knappa personalresurserna. För
universitetens och högskolornas del synes böra prövas bl. a. att i de särskilt
lärarkrävande ämnena utnyttja nya kategorier av lärare med väsentligt större
undervisningsskyldighet än nu befintliga kategorier av lärare—forskare har.
Vidare bör prövas vilka möjligheter som finns att medelst tekniska hjälpmedel
spara lärarkrafter. Det bör ankomma på berörda universitets- och högskole
myndigheter att här göra största möjliga ansträngningar samt i de årliga anslags-
äskandena förorda sådana lösningar i konkreta frågor som särskilt beaktar vad
här framhållits.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
243
in.
STATLIGT STÖD TILL STUDENTKÅRLOKALER
1. Promemorian
A. Befintliga studentkårlokaler
Studentkårlokaler är lokaler som står till förfogande för de studerandes orga
nisationer — i första hand studentkåren — vid ett universitet eller en högskola.
Deras huvudsakliga uppgift är att möjliggöra för studentorganisationerna att
bedriva sin verksamhet samt att bereda studenterna uppehållsplats under lediga
stunder. Vanligtvis ingår i kårlokaler utrymmen för matservering och kaféer.
Vissa studentkårer har särskilda kårhus, d. v. s. byggnader som helt eller i huvud
sak användes som kårlokaler. Andra studentkårer disponerar s. k. insprängda
kårlokaler i byggnader med annat huvudsakligt ändamål. I nationshusen i Upp
sala finns utrymmen som är jämförbara med kårlokaler.
För att ge en bakgrund till utbyggnadsbehovet av kårlokaler har arbetsgrup
pen från studentkårerna inhämtat vissa uppgifter om det nuvarande beståndet.
Uppgifterna rörande omfattningen av befintliga kårlokaler har sammanställts i
följande tabell.
Befintliga kårlokaler 1961
(Kvadratmeter nettoyta)
Kårhus
Insprängda
kårlokaler
Nationshus
i Uppsala
Totalt
20 noo
8 600
11 900
4 500
1400
3 100
7 200
2 000
5 200
32 200
12 000
20 200
Anm.: Med nettoyta avses totala utrymmen exklusive sekundärutrymmen (korridorer, kapprum,
entréhallar, sanitära utrymmen m. m.). I redovisningen av matsalar m. m. har även inräknats kafé
lokaler samt köks- och ekonomilokaler m. m.; i övriga kårlokaler ingår klubbrum, samlingslokaler,
expeditions- och administrationslokaler m. m.
Som framgår av tabellen återfinns den största delen av kårlokalerna i kårhus.
De insprängda kårlokalerna svarar totalt sett för mindre än 15 procent medan
motsvarande andel för nationshusen i Uppsala är drygt 20 procent. Då vissa
lokaler alternativt användes som matsal och som allmän samlingslokal är det
svårt att göra en noggrann uppdelning av kårlokaler på dessa kategorier. Av den
gjorda uppskattningen framgår, att av de totala utrymmena tas drygt en tredje
del i anspråk för matsalar m. m., medan övriga kårlokaler sålunda svarar för
244
nästan dubbelt så mycket eller knappt två tredjedelar. Av utrymmena för mat
salar m. m. svarar matsalar och kafélokaler respektive tillhörande ekonomiloka
ler etc. för vardera hälften. Av gruppen övriga kårlokaler svarar samlingslokaler
och klubblokaler för över hälften av utrymmena. Expeditions- och administra-
tionslokaler upptar det därnäst största utrymmet.
Akademiska föreningens i Lund hus har liksom flera av nationshusen i Upp
sala uppförts under 1800-talet. Övriga kårhus är av betydligt senare datum.
Studentkåren vid dåvarande Stockholms högskola lät uppföra sitt kårhus under
1930-talet. Detsamma gäller studentkårerna vid tekniska högskolan i Stockholm
och vid dåvarande Göteborgs högskola. Övriga kårhus har uppförts under 1940-
och 1950-talen.
Det statliga bidraget till kårhuset vid dåvarande Stockholms högskolas stu
dentkår — 175 000 kr. — utgick från lotterimedelsfonden. I fråga om student
kåren vid tekniska högskolan i Stockholm utgjordes det statliga stödet vid upp
förandet — 100 000 kr. — likaså av lotterimedel. Vid tillbyggnaden bidrog staten
med ett ränte- och amorteringsfritt lån på 550 000 kr.
Det kårhus, som står till Umeåstudenternas förfogande förvärvades 1957 av
Umeå stad och uppläts följande år efter ombyggnad till studenterna. Inköps
kostnaden uppgick till 880 000 kr. samt ombyggnadskostnaden till 630 000 kr.
Beträffande övriga kårhus kan nämnas, att Akademiska föreningens i Lund
byggnad färdigställdes år 1851. Den har därefter vid ett flertal tillfällen om-
och tillbyggts. Staten har bidragit till dessa senare arbeten dels med ett ränte-
och amorteringsfritt lån om 1 200 000 kr., dels med 300 000 kr. av lotterimedel.
Uppförandet 1932 av kårhuset för studentkåren vid dåvarande Göteborgs
högskola finansierades främst med kårens egna och av kåren insamlade medel.
Staten bidrog med ett anslag om 100 000 kr. ur lotterimedelsfonden.
I detta sammanhang kan slutligen erinras om att Uppsala studentkår planerar
att uppföra ett s. k. forskarcentrum, i vilket skall inrymmas även vissa kårloka
ler, bl. a. ett konviktorium. Den totala kostnaden beräknas till närmare 11 mil
joner kr. Staten har bidragit genom att lämna ett ränte- och amorteringsfritt lån
om 1 360 000 kr.
De nuvarande kårhusen har som regel byggts eller anskaffats av studentkå
rerna själva. Statligt stöd har härvid — såsom framgått av det tidigare — ut
gått i vissa fall. Tre av kårhusen har uppförts genom statens försorg, nämligen
kårhusen vid karolinska institutet, veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan.
Härvid torde särskilda skäl ha förelegat. Vad beträffar kårhuset för Medicinska
föreningen kan sålunda följande anföras.
I samband med att statsmakterna 1937 fattade beslut om att flytta karolinska
institutet från Kungsholmen till Norrbackaområdet reserverades mark även för
ett kårhus (prop. 1937: 219). Som bidrag till uppförandet av ett kårhus lämnade
staten studentkåren 1946 ett ränte- och amorteringsfritt lån om 300 000 kr. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
245
propositionen till riksdagen (1946 års statsverksproposition, bilaga 7) anförde
departementschefen härvid bl. a.:
Medicinska föreningen lärer icke ha möjlighet att på egen hand finansiera
uppförandet av det planerade kårhuset, därest icke en väsentlig höjning av ter
minsavgifterna vidtages. Starka skäl synes mig tala för att staten här träder
hjälpande emellan. Kårhuset torde få anses utgöra ett oundgängligt komple
ment till det byggnadskomplex, som med statsmedel är under uppförande för
karolinska institutets räkning. Med hänsyn till Norrbackaområdets belägenhet
föreligger nämligen ett påtagligt behov av en byggnad, där institutets personal
och studenter kunna intaga sina måltider och tillbringa lediga stunder.
Efter framställning till Kungl. Maj:t från Medicinska föreningen föreslog
Kungl. Maj:t i propositionen 1951:65 att erforderliga medel skulle ställas till
förfogande. I propositionen framhöll departementschefen bl. a. att
tillkomsten av den i kårhusbyggnaden planerade restaurangen måste anses
nödvändig jämväl för att på lämpligt sätt tillgodose det trängande behovet av
restaurangservering för personalen vid andra statliga institutioner å nyssnämnda
område.
Riksdagen lämnade propositionen utan erinran.
Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen förekommer vanligen
matsalar och andra serveringsutrymmen i kårlokalerna. Arbetsgruppen har av
studentkårerna inhämtat vissa uppgifter om utnyttjandet av matsalarna. Av
dessa uppgifter framgår, att det är ett förhållandevis begränsat antal medlem
mar som utnyttjar bespisningsmöjligheterna i kårlokalerna. Förhållandena skiftar
dock med hänsyn till bl. a. lärosätenas lokalisering. Vid jordbrukets högskolor
intager således — om hela antalet spisande antages vara medlemmar i student
kårerna — inemot 70 procent lunch i kårrestaurangerna. En hög andel redovisas
också vid de tekniska högskolorna medan förhållandet är det motsatta vid uni
versiteten. Vidare bör framhållas att vissa kårrestauranger i relativt betydande
omfattning utnyttjas av andra än studentkårens medlemmar.
För att få de olika faktorer som är av betydelse för studenternas utnyttjande
av kårrestaurangerna belysta redovisar arbetsgruppen i det följande vissa under
sökningar.
År 1959 utfördes en undersökning om bespisningsfrågorna för anställda och
studerande vid tekniska högskolan i Stockholm. Ur denna har följande tablå
hämtats om antalet av studenterna i kårmatsalen intagna luncher respektive
middagar. Undersökningen avsåg endast de studenter, som utnyttjade kårhus
restaurangen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Studenter bosatta i
Antal luncher
per vecka
Antal middagar
per vecka
Tnackorderingsrum ..............
2,2
3,2
Föräldrahem ........................
1,8
1,8
Studentbostadsrum ..............
1,5
1,5
Eget hem ..............................
1,5
1,5
246
Två andra undersökningar, den ena utförd 1959 av Uppsala studentkår och
den andra 1962 av studentkårerna i Stockholm, har båda avsett studenter bo
satta i studentbostadshus. Dessa undersökningar visar att ett mycket stort antal
av dessa studenter utnyttjar möjligheten att själva tillaga sina måltider. Av
Uppsalaundersökningen framgick dels att närmare 90 procent utnyttjar möjlig
heterna att dagligen tillaga en huvudmåltid samt ett mellanmål, dels att mer än
50 procent tillreder så gott som alla måltider själva.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
B. Anmält behov av studentkårlokaler
Arbetsgruppen har från studentkårerna begärt uppgifter om den av kårerna
med statligt stöd önskade utbyggnaden av kårlokaler. I skrivelse till kårerna
framhöll gruppen bl. a., att dessa borde noga undersöka möjligheterna att lösa
lokalbehovet på annat sätt än genom till- eller nybyggnad. Som exempel nämn
des omdisponering av befintliga kårlokaler och ianspråktagande av icke-konven-
tionella lokaler för studentkårsändamål.
Det av studentkårerna lämnade materialet får i många avseenden betraktas
som mycket allmänna uppskattningar av det framtida utbyggnadsbehovet.
Arbetsgruppen får erinra om att det inte ingått i dess uppdrag att företaga en
prövning av angelägenheten i de anmälda önskemålen. Uppgifterna rörande om
fattningen av den önskade utbyggnaden har sammanställts i följande tabell.
Anmält behov av nytillskott av kårlokaler
(Kvadratmeter nettoyta)
Kårhus
Insprängda
kårlokaler
Totalt
36 000
800
36 800
13 800
500
14 300
22 200
300
22 500
Det anmälda behovet av tillskott avser nästan enbart kårhus. Behovet av
nytillskott i fråga om insprängda kårlokaler svarar endast för en ringa del av
det totala utbyggnadsbehovet. Totalt har anmälts önskemål om nytillskott av
kårhuslokaler om ca 36 000 m2; härav beräknas inemot 40 procent falla på mat
salar och därtill hörande utrymmen. Övriga kårlokaler svarar för återstoden.
Proportionerna mellan matsalar m. m. och övriga kårlokaler i fråga om önske
målen om utbyggnaden avviker således något från de proportioner som gäller i
de befintliga kårlokalema, där matsalar m. m. svarar för drygt en tredjedel av
utrymmena.
Det bör framhållas, att två studentkårer, som nu har tillgång till insprängda
kårlokaler, har uttryckt önskemål om nytillskott i sådan omfattning att det
247
endast torde kunna tillgodoses genom uppförande av kårhus. Detta gäller stu
dentkårerna vid farmaceutiska institutet och handelshögskolan i Göteborg.
Av det anmälda utbyggnadsbehovet i fråga om matsalar m. m. svarar mat
salar och kafélokaler i genomsnitt för mer än två tredjedelar, medan köks-,
ekonomi- och övriga utrymmen svarar för återstoden. Av gruppen övriga kår
lokaler utgör samlings- och klubblokaler, vilka nu upptar omkring hälften av
övriga kårlokaler, omkring en tredjedel av utrymmena. Expeditions- och admi-
nistrationslokalerna upptar enligt önskemålen en något större andel än för när
varande.
Önskemål om idrotts- och gymnastiklokaler har framförts främst av Göteborgs
förenade studentkårer och om studentsociala utrymmen av studentkåren vid
universitetet i Stockholm. Tillsammans svarar dessa båda önskemål för drygt 10
procent av de totala utrymmena. Utöver det behov som redovisats i tabellen
har nagra karer anmält önskemal om tillskott av bostadsutrymmen. Tre student
kårer har anmält behov av ytterligare lokaler som är att hänföra till insprängda
kårlokaler. Dessa är studentkårerna vid konst- och musikhögskolorna samt sjuk
gymnastinstitutet i Stockholm. Det anmälda behovet uppgår sammanlagt till
ca 800 m2.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
C. Olika statliga stödåtgärder för studenter
Samhället lämnar stöd i olika former till de studerande vid universitet och
andra högre läroanstalter. För att kunna sätta in fragan om statlig medverkan
vid anordnande av kårlokaler i ett vidare sammanhang lämnar arbetsgruppen
en kortfattad redogörelse för de olika bidragsformer, som nu finns.
Statsstipendier utgår i form av fri bostad och fri kost under högst nio månader
per läsår. Längsta stipendietid är tre år, den kortaste ett år. En annan stödform
är räntefria lan ur statens lånefond för universitetsstudier. Lån bevilias med
högst 2 500 kr. per år. Studielån med statlig kreditgaranti är ytterligare en
form av studiefinansiering. Dessa lån är amorteringsfria under studietiden samt
utlämnas utan annan säkerhet än den statliga garantin och mot ränta, som fast
ställs av Kungl. Maj:t med hänsyn till det allmänna ränteläget. Akademikerlån
är den gängse termen för lån med statlig kreditgaranti, som kan tillkomma dem
som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen. Bestämmelserna överens
stämmer i fråga om borgen, räntefot, amortering m. m. med vad som gäller för
garantilån.
Vid bedömning av ansökningarna till nu nämnda låneformer skall hänsyn
tagas både till studielämplighet och behov.
Värnpliktslån utdelas till befälsutbildade värnpliktiga för studieändamål. Lå
nen är räntefria och utgår med högst 5 000 kr.
Avskrivning av studielån medges med en fjärdedel av kapitalskulden å samt
liga de låneformer som uppräknats i det föregående.
Förutom nu nämnda direkta stödåtgärder utgår även indirekt stöd till studc-
248
rande vid universiteten och andra högre läroanstalter. Det indirekta stödet avser
främst hälso- och sjukvård samt bostäder.
Som framgår av de lämnade uppgifterna utgar statligt stöd till de studerande
vid universitet och andra högre läroanstalter i flera olika former. Huvudsakligen
är det endast två motiv som anförts vid införandet av de olika stödformerna.
Det ena motivet — rekryteringsskälet — har främst kommit till uttryck genom
inrättandet av statsstipendierna, men också lånen från statens lånefond för
universitetsstudier kan ses ur denna aspekt. Det andra motivet att förbättra
de ekonomiska villkoren för dem som väl bedriver eller bedrivit högre studier —
markerades vid införandet av akademikerlån, garantilån och avskrivningen. In
förandet av bostadssubventioner till de studerande har likaså motiverats med
önskemålet om att begränsa den del av de studerandes utgifter, som hyran
representerar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
D. Statligt stöd till allmänna samlingslokaler
Samhälleligt stöd till anordnande av lokaler för fritidsverksamhet utgår i olika
former. Flera av dessa stödformer avser barn- och ungdomsverksamhet. Dessa
senare stödformer torde vara av mindre intresse i detta sammanhang. Vad där
emot gäller lokaler för föreningslivet föreligger enligt arbetsgruppens mening en
starkare anknytning till de av gruppen behandlade lokalerna, varför en särskild
redogörelse för det statliga stödet till allmänna föreningslokaler lämnas i det
följande.
Beslut om stöd till s. k. allmänna samlingslokaler fattades av 1942 års riksdag.
Nu gällande bestämmelser daterar sig i huvudsak från riksdagsbeslut 1957 (SFS
1957: 367, ändr. 1960: 315).
Kungl. Maj:t kan bevilja statliga lån till bl. a. förening »för att tillgodose
behovet av allmänna samlingslokaler». Med detta begrepp förstås »för allmän
heten avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete
jämte därtill hörande erforderliga utrymmen, vilka lokaler prövas behövliga för
det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten, särskilt med hän
syn till föreningslivets behov». Det förhållandet att lokalerna skall vara all
männa gör att i kungörelsen uttryckligen säges att lokalerna skall »opartiskt, i
skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtas åt envar inom orten verksam
organisation».
Det statliga organet på detta område, statens nämnd för samlingslokaler, har i
en år 1962 utgiven skrift — Allmänna samlingslokaler — kommenterat låne-
kungörelsen. I skriften framhålles bl. a., att till »därtill hörande erforderliga ut
rymmen etc.» hänföres förstugor, kök, toaletter, förråd, samt, om det är fråga
om större anläggningar, även bostad för tillsyningsman och lokal för fastighets
förvaltningen. Beträffande lokaler för teaterverksamhet (scen, artistloger, rekvi
sitautrymmen etc.) beror det på en prövning från fall till fall, om belåning kan
ske.
249
Lån må utgå med högst 50 procent eller, när synnerliga skäl föreligger, med
högst 70 procent av låneunderlaget (låneprocenten). Med låneunderlag avses det
belopp, vartill med ledning av kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt), för-
säljningsanbud eller värdering byggnadskostnaderna, köpesumman eller bygg
nadsvärdet prövas böra beräknas. I låneunderlaget får inte inräknas kostnaden
för anskaffande av tomt eller inventarier. Rörande lånens storlek har riksdagen
fastställt att lån normalt bör få uppgå till högst hälften av låneunderlaget. Lån
till maximal storlek (70 procent) bör endast få förekomma undantagsvis. En
viss del av lånet kan beviljas som ränte- och amorteringsfri. Denna del kan upp
gå till högst 40 procent av låneunderlaget (bidragsprocenten). Sedan den ränte
bärande delen av lånet slutamorterats avskrives i regel den ränte- och amorte-
ringsfria delen. Räntan skall vara lika med den s. k. normalräntan för lån från
statens utlåningsfonder, vilken fastställs för varje budgetår (för närvarande
5 procent). Räntan är fast, d. v. s. sedan den i samband med lånets beviljande
blivit bestämd, kan den under lånets löptid varken höjas eller sänkas. Lån skall
återbetalas med fast annuitet och vara slutamorterat inom 25 år.
Staten kräver säkerhet för att låntagaren skall fullgöra sina förpliktelser.
Säkerheten skall normalt bestå av inteckning, d. v. s. panträtt i den egendom
som varit föremål för lån. I enstaka fall kan samlingslokallån beviljas, fastän
lånesökanden varken har äganderätt eller tomträtt till den mark, där byggnaden
är belägen. Det fordras dock att sökanden har sådan nyttjanderätt till marken,
som prövas betryggande med hänsyn till lånets ändamål och återbetalningstid.
Härvid bör återstå 40 år av nyttjanderättstiden. Kommunal borgen för lån är
obligatorisk i fall där allmänna samlingslokaler ligger på mark som innehas med
nyttjanderätt.
Den förberedande granskningen av ansökningarna företages av statens nämnd
för samlingslokaler. I samband med framställning om lån skall redovisas dels en
inventering av ortens lokalbehov och befintliga lokaltillgångar, dels ett lokal
program.
Låntagare är skyldig att förvalta allmänna samlingslokaler enligt reglemente
som fastställes av statens nämnd för samlingslokaler. I detta föreskrives bl. a.
att vid uthyrningen särskild hänsyn skall tagas till föreningslivet inom kommu
nen samt att lokalägaren för eget bruk äger disponera lokalerna i större ut
sträckning än hyresgästerna.
Beståndet av allmänna samlingslokaler utgöres för närvarande av ca 900
Folkets hus, ca 1 500 ordenshus och ca 700 bygdegårdar. Härutöver tillkommer
av kommun innehavda lokaler. Det finns tre riksorganisationer för lokalfrågor,
nämligen Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund
samt Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens samlingslokaler.
I fråga om den statliga låne- och bidragsverksamheten kan nämnas att intill
den 30 juni 1962 hade beviljats sammanlagt 1 054 lån om ca 110 miljoner kr.
Nämnden beräknar, att de nu (1962) föreliggande samlade anspråken på lån
uppgår till ca 80 miljoner kr. Det genomsnittliga lånebeloppet har under senare
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
250
år legat vid omkring 150 000 kr., utgörande omkring 50 procent av byggnads-
kostnadema. I genomsnitt har den amorteringsfria delen utgjort knappt hälften
av den beviljade lånesumman.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
E. Förslag om statligt stöd till studentkårlokaler
a. Allmänt
De studerande vid universitet och högskolor är enligt av Kungl. Maj:t utfär
dade bestämmelser skyldiga att tillhöra studentkåren vid lärosätet. Enligt sam
ma bestämmelser äger kåren rätt att uttaga avgift av sina medlemmar. Några
närmare föreskrifter rörande de uppgifter som åvilar en studentkår har däremot
inte meddelats. I några fall har dock Kungl. Maj:t föreskrivit att studentkår
skall äga representationsrätt i vissa statliga organ. Sålunda skall frågor rörande
undervisningen vid universitet och vissa högskolor beredas i samråd med repre
sentanter för de studerande och vidare är de studerande representerade i stats-
stipendienämnderna.
Ursprungligen utgjorde studentkårerna främst sammanslutningar som beredde
sina medlemmar möjlighet till samvaro under fritid. Numera synes uppgiften
att tillvarataga medlemmarnas fackliga intressen ha kommit i förgrunden även
om den tidigare dominerande uppgiften fortfarande torde spela en betydande
roll. Härutöver driver studentkårerna vissa för medlemmarna avsedda inrätt
ningar, bl. a. restauranger och intressebyråer. I kårernas verksamhet ingår också
rådgivning till medlemmarna i olika angelägenheter såsom i fråga om studier och
sociala förmåner. Bland studenterna bedrivs föreningsverksamhet med olika ut
gångspunkter och inriktningar; sålunda förekommer kulturella, religiösa, poli
tiska, idrotts- och nykterhetsföreningar.
För att kunna bedriva denna verksamhet har studentkårerna, såsom framgår
av den tidigare lämnade redogörelsen, anskaffat lokaler. Omfattningen och be
skaffenheten av dessa växlar; större kårer har ofta tillgång till särskilda för
ändamålet uppförda kårhus, medan mindre kårer vanligen har sina lokaler in
rymda i någon av vederbörande undervisningsanstalts byggnader, s. k. inspräng
da kårlokaler.
Studentorganisationernas behov av lokaler för sin verksamhet kan till en del
tillgodoses genom utnyttjande av för tillfället inte belagda undervisningslokaler
och av tillgängliga utrymmen i anslutning härtill samt av i studentbostadshus
befintliga gemensamhetsutrymmen. Vidare äger självfallet också studenternas
organisationer rätt att utnyttja till föreningslivet på orten upplåtna allmänna
samlingslokaler. Även om nämnda lokaler utnyttjas, återstår dock ett behov av
särskilda kårlokaler.
I huvudsak har, då fråga är om kårhus, studentkårerna själva tagit initiativet
till och verksamt bidragit till uppförandet av dessa byggnader. Denna princip
synes ha fungerat tillfredsställande. Gruppen har fäst vikt vid det förhållandet
251
att studentorganisationerna svarar för planeringen och uppförandet av student
bostäder. Den omständigheten att staten inte i något annat sammanhang själv
anordnar lokaler för det allmänna föreningslivet bör likaså tillmätas betydelse.
Dessa skäl talar enligt gruppens mening för att staten inte bör övertaga ansva
ret för uppförandet av kårhus. Också i framtiden bör det alltså åvila studenter
nas organisationer att själva uppföra sina kårhus.
Finansieringen av de nuvarande kårhusen har, såsom framgått av den tidigare
redogörelsen, endast till en del skett med statliga medel. I några fall har de dock
uppförts genom statens försorg, varvid särskilda skäl synes ha förelegat. Studen
terna själva har i begränsad omfattning tillskjutit medel. I betydande utsträck
ning har studentkårerna anlitat andra finansieringskällor, i första hand donatio
ner. Dessa senare finansieringsmöjligheter torde numera inte stå till buds i lika
hög grad som tidigare. Ett förlitande till donationer som en huvudsaklig finan
sieringskälla skulle innebära bättre möjligheter för vissa kårer och sämre för
andra.
Till belysning av frågan huruvida statligt stöd bör utgå till kårlokaler kan
följande anföras. Ansvaret för den högre undervisningen åvilar i dag staten. Det
växande studerandeantal, som är att förutse under den nu överblickbara perio
den, ställer krav på lokaler av en långt större omfattning än tidigare. Såsom
redan framgått utgår i olika former statligt stöd till studenter. Staten medverkar
också till uppförande av samlingslokaler för det allmänna föreningslivet. Dessa
förhållanden sammantagna utgör enligt arbetsgruppens mening skäl för att sam
hälleliga insatser bör göras vid anskaffandet av lokaler för studentorganisationer
nas verksamhet. Vid bedömandet härav bör också beaktas att staten, om än i
växlande omfattning, tidigare medverkat vid uppförandet av sådana lokaler. Ett
statligt stöd bör vidare underlätta en samordnad planering bland de kårer som
finnes på samma ort vid anordnande av kårlokaler. Arbetsgruppen föreslår så
ledes, att statligt stöd utgår till anskaffande av lokaler för studentorganisatio
nernas verksamhet.
Hittills har formerna för och storleken av statens bidrag skiftat. Omfattningen
av de nu från kårerna framförda önskemålen i fråga om tillskottet av lokaler
ställer enligt gruppens mening krav på enhetliga bedömningsgrunder. Vid sina
ställningstaganden har arbetsgruppen fäst vikt vid att ett system skapas som
för studenternas organisationer innebär likställighet med föreningslivet i övrigt.
Härav följer också att gruppen inte ansett sig kunna förorda en bidragsgivning
som skulle medföra att studenterna erhåller en fördelaktigare behandling. Ar
betsgruppen föreslår att för kårlokaler införes ett bidragssystem som i huvudsak
utformas enligt det system som gäller för statligt stöd till allmänna samlings
lokaler.
Genom den här förordade utformningen av statens stöd åstadkommes en lik
formig behandling av studentkårernas utbyggnadsbehov. För kårerna innebär
förslaget att möjligheterna till planering av lokalanskaffningen förbättras. Det
svåraste hindret för studentkårerna vid uppförande av kårlokaler, nämligen an
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
252
skaffande av kapital, torde i väsentlig utsträckning undanröjas genom det för
ordade systemet. I begränsad omfattning kommer även i framtiden studentorga
nisationerna att själva tillskjuta medel. Härigenom skapas garantier för att
utbyggnaden av kårlokaler sker med beaktande av kårens behov och ekonomiska
möjligheter. Ur statens synpunkt torde det vara en fördel att det bidragssystem
nu tillämpas i fråga om allmänna samlingslokaler — vilket system enligt vad
gruppen erfarit synes fungera väl — också ligger till grund vid en bedömning av
frågan om stöd till kårlokaler. Enligt gruppens mening kommer detta att under
lätta ett ställningstagande till framförda önskemål om uppförandet av sådana
lokaler. Arbetsgruppen har således kommit till slutsatsen att staten bör lämna
stöd till anskaffande av kårlokaler. I huvudsak bör denna medverkan ske efter
gällande grunder för stöd till allmänna samlingslokaler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Utformningen av det statliga stödet
Det statliga stödet till studentkårlokaler bör, såsom föreslagits i det före
gående, utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de normer som gäller
för statligt stöd åt allmänna samlingslokaler. Gruppen har tidigare lämnat en
redogörelse för dessa bestämmelser. Här erinras endast om följande i detta av
snitt använda begrepp, nämligen
a) låneunderlaget, d. v. s. den del av byggnads- eller anskaffningskostnaderna
till vilket statligt stöd kan utgå;
b) låneprocenten, d. v. s. den del av låneunderlaget, som täckes av det statliga
lånet; samt
c) bidragsprocenten, d. v. s. den del av låneunderlaget, för vilket ränte- och
amorteringsfritt lån utgår.
Arbetsgruppen behandlar först låneunderlaget.
De studentkårlokaler, som är av sådan karaktär att de även får anses falla
under begreppet allmänna samlingslokaler, må inräknas i låneunderlaget för kar
lokaler. Med hänsyn till kårlokalernas mera speciella och mångskiftande funktio
ner torde inte statligt stöd till enbart utrymmen av samlingslokalskaraktär vara
tillfyllest för att skapa förutsättningar för anordnande av för kårerna erforder
liga utrymmen. Gruppen föreslår därför att i låneunderlaget bör därutöver med
tagas lokaler av annan karaktär enligt vad som redovisas och motiveras i det
följande.
Matsalar och kafélokaler m. m. Ur praktiska synpunkter kan det synas lämp
ligt att — i likhet med vad som ofta sker på den allmänna arbetsmarknaden —
utspisningsmöjligheter ordnas i anslutning till arbetsplatsen. Detta är av bety
delse inte enbart för studenterna utan också för den personal som har sitt
arbete förlagt till lärosätena. Enligt gruppens mening bör det vara en förutsätt
ning för medtagandet av bespisningslokaler i låneunderlaget att all sådan perso
nal äger tillträde till dessa. För utrymmen av detta slag gäller att de ofta fyller
även andra funktioner, exempelvis att de utnyttjas som hörsalar, föreningsloka
Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963
253
ler m. m. Denna dubbla funktion utgör enligt gruppens mening ytterligare ett
skäl för att kostnaderna för matsalslokaler bör kunna inräknas i låneunderlaget.
I detta torde även kunna medtagas sådan fast inredning och utrustning som är
erforderlig för lokalernas funktion. I sammanhanget vill gruppen erinra om att
det under vissa förhållanden är rationellt att anordna ett kök som kan betjäna
flera utspisningsställen. Härigenom minskas såväl byggnads- som personalkost
naderna. Endast det ur kostnadssynpunkt fördelaktigaste alternativet bör kunna
komma i fråga när det gäller att medräkna dessa lokaler jämte fast inredning och
utrustning i låneunderlaget. Arbetsgruppen förordar mot bakgrund av vad som
nyss anförts att lokaler som i huvudsak inrättas för utspisning må kunna med
tagas i låneunderlaget.
Lokaler för studentfacklig verksamhet m. m. Vid bedömningen av frågan huru
vida kostnaderna för lokaler för studenternas fackliga verksamhet skall kunna
ingå i låneunderlaget bör beaktas, att studenterna enligt gällande bestämmelser
är skyldiga att tillhöra kårorganisationen vid lärosätet. Studentkårerna måste
därför handha medlemsregistrering och andra förvaltningsuppgifter, vilka kräver
tillgång på tjänstelokaler. De fackliga uppgifterna ställer också krav på utrym
men. Såsom tidigare nämnts bedriver studentkårerna studierådgivning och
annan verksamhet. Även denna verksamhet medför behov av lokaler. Gruppen
föreslår att lokaler för nu berörd verksamhet må kunna inräknas i låneunder
laget.
Klubblokaler. En betydande del av utrymmena i kårlokalerna utgörs av s. k.
klubblokaler. Dessa tjänar som uppehållsplats under håltimmar och övrig fritid.
Lokalerna möjliggör att studenter med olika studieinriktning lättare kommer i
kontakt med varandra. Det bör vidare framhållas att universitets- och högskole
studier av flertalet studenter måste bedrivas på annan plats än hemorten. Ett
medtagande av klubblokaler i låneunderlaget skulle innebära ett väsentligt av
steg från principerna om statligt stöd till allmänna samlingslokaler. Med hän
syn till de anförda skälen förordar arbetsgruppen likväl att klubblokaler må
kunna ingå i låneunderlaget. Gruppen vill understryka att restriktivitet bör
iakttagas vid bedömningen av i vilken utsträckning sådana lokaler skall bli
föremål för statliga stödåtgärder.
Studentsociala utrymmen. Lokalerna för studentsociala ändamål — huvudsak
ligen utrymmen för läkar- och tandläkarmottagningar — är nu vanligtvis för
lagda utanför kårhusen. Staten lämnar dock bidrag bl. a. till hyreskostnaderna
för studenthälsovård. För den händelse det framdeles skulle befinnas lämpligt
att vid uppförandet av kårhus förlägga hälsovårdslokalerna till dessa, synes den
omständigheten att statligt stöd redan nu utgår, tala för att lokalerna i fråga må
kunna inräknas i låneunderlaget.
Gruppen har även prövat huruvida kostnaderna för i det följande behandlade
lokaler bör kunna inräknas i låneunderlaget men kommit till den slutsatsen att
tillräckliga skäl härför inte synes föreligga.
Vad gäller särskilda lokaler för gymnastik- vch idrottsverksamhet bland stu
254
denterna anser sig gruppen inte kunna förorda statligt stöd med hänsyn bl. a.
till att möjlighet att deltaga i idrottslig verksamhet utanför studentkårerna
föreligger. I sammanhanget vill gruppen erinra om att chefen för ecklesiastik
departementet i 1963 års statsverksproposition, med anledning av en framställ
ning från Sveriges förenade studentkårer om bidrag till idrottsverksamhet, ut
talat, att de allmänna idrottsföreningarna står öppna även för akademisk ung
dom, som önskar bedriva motionsidrott. I den mån studenterna har egna idrotts
liga sammanslutningar bör de enligt gruppens mening genom förhyrning kunna
få disponera lokaler för här åsyftad verksamhet. Gruppen vill vidare erinra om
att staten lämnar bidrag för anordnande av idrottslokaler ur fonden för idrottens
främjande.
I fråga om lokaler för intressebyråer har gruppen utgått ifrån att intressebyrå-
verksamhet skall vara självbärande och av den anledningen inte funnit sig böra
förorda att utrymmen för intressebyråer inräknas i låneunderlaget.
Beträffande barndaghem anser gruppen att lokaler härför inte bör innefattas
i låneunderlaget med hänsyn till att anordnande av barndaghem är en kommu
nal angelägenhet.
Arbetsgruppen övergår nu till att behandla frågan om låneprocenten.
Lån till kostnaderna för anordnande av allmänna samlingslokaler må enligt
gällande regler utgå med högst 50 procent av låneunderlaget eller, när synner
liga skäl föreligger, med högst 70 procent av låneunderlaget. Enligt vad gruppen
erfarit uppgår den genomsnittliga låneprocenten till ca 50.
När det gäller studentkårlokaler synes skäl kunna anföras för att lånepro
centen bestämmes till ett högre tal än vad som normalt gäller för lån till all
männa samlingslokaler. Huvudmännen för de senare torde nämligen i större
utsträckning än studentkårerna kunna påräkna stöd även från annat håll än
staten. Ännu ett skäl som talar för en högre låneprocent är att anspråken på
skilda slag av lokaler i ett kårhus är större än beträffande allmänna samlings
lokaler. Med hänsyn till det anförda anser gruppen att lån till anordnande av
studentkårlokaler må utgå med högst 70 procent av låneunderlaget.
Vad slutligen beträffar bidragsprocenten förordar arbetsgruppen att
denna må, i likhet med vad som gäller för allmänna samlingslokaler, uppgå till
högst 40 procent av låneunderlaget.
Enligt bestämmelserna om lån till allmänna samlingslokaler må utgifter för
anskaffande av tomt inte ingå i låneunderlaget. I de flesta fall kommer kårhus
att förläggas i anslutning till lärosätet. Den tomtmark som blir aktuell för en
kårhusbyggnad äges sannolikt av staten eller upplåtes av vederbörande kommun
till staten. Det torde därför vara mest praktiskt att staten upplåter tomtmarken
till vederbörande studentkår. Disponerar inte staten erforderlig mark finner
arbetsgruppen det naturligt att vederbörande kommun medverkar till att tomt
ställes till studentkårernas förfogande. I de fall staten upplåter mark för kårhus
i anslutning till lärosätet bör som villkor gälla att planeringen av byggnaden sker
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
i samråd med byggnadsstyrelsen och eventuellt förekommande lokalprogram
kommitté.
Eftersom ett skäl att medtaga restauranglokaler i låneunderlaget har varit att
även personalen vid lärosätet beredes möjlighet att utnyttja dessa bör vid plane
ringen av sådana lokaler samråd ske med representanter för personalen.
Vid beviljande av lån till allmänna samlingslokaler gäller, att staten skall ha
säkerhet för att låntagaren fullgör sina förpliktelser. Denna säkerhet skall nor
malt bestå av inteckning, nämligen då låntagaren innehar marken med ägande
rätt eller tomträtt. I de fall tomt upplåtes med annan nyttjanderätt än tomt
rätt är kommunal borgen obligatorisk. Arbetsgruppen anser att motsvarande
regler bör kunna gälla även för statliga lån till studentkårlokaler. Av staten inne
havd mark bör som regel upplåtas till vederbörande studentkår med tomträtt.
De hittills behandlade frågorna om statligt stöd till studentkårlokaler har gällt
sådana lokaler som avses bli inrymda i särskilda kårhus. Vad det behov av kår
lokaler beträffar, som kan tillgodoses genom insprängda kårlokaler, förutsätter
arbetsgruppen att sådana lokaler i skälig omfattning kommer till stånd även i
framtiden. Förutsättningen härför är givetvis att utrymmesmässiga och andra
faktorer möjliggör en sådan lösning. Som insprängda kårlokaler bör kunna anses
matsalar och även andra slag av kårlokaler, som förlägges utanför ett kårhus i
universitet eller högskola tillhörig byggnad. Förutsättningen härför är att en
gemensam planering med lärosätet kan visas vara rationell och kostnadsbespa-
rande. Frågor rörande insprängda kårlokaler bör i regel granskas av det organ,
som kommer att bereda ärendena rörande statligt stöd till studentkårlokaler
samt av vederbörande lokalplanerande myndighet. Som villkor för upplåtelse
av detta slag bör gälla, att en skälig hyresersättning erlägges av vederbörande
studentkår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
255
c. Administration
Ärenden rörande lån till allmänna samlingslokaler beredes av statens nämnd
för samlingslokaler. Beslut om beviljande av lån fattas av Kungl. Maj:t, för när
varande i socialdepartementet och från den 1 juli 1963 i inrikesdepartementet.
Statens nämnd för samlingslokaler består av åtta av Kungl. Maj:t utsedda
ledamöter. I nämnden ingår representanter för det allmänna, för rikssamman-
slutningarna av samlingslokalägare och för föreningslivet i övrigt. Till nämnden
är knutet ett kansli.
Arbetsgruppen föreslår, att statens nämnd för samlingslokaler erhåller i upp
drag att jämväl bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler. Det torde
vara ändamålsenligt att dessa frågor behandlas av den instans, som har erfaren
het vid bedömningen av stöd till allmänna samlingslokaler. Härigenom kan lät
tare beaktas på orten befintliga sådana lokaler. Ehuru omfattningen av de
önskemål som framställts rörande statligt stöd till kårlokaler är avsevärd, torde
antalet ärenden bli så begränsat att skäl inte föreligger att skapa ett för dessa
ärenden särskilt inrättat organ.
256
Vid behandlingen av frågor rörande lån till studentkårlokaler bör nämnden
erhålla en delvis annan sammansättning. Arbetsgruppen föreslår att i stället för
representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skall ingå
företrädare för de sammanslutningar och organ som beröres av frågan om anord
nande av studentkårlokaler. Dessa är studentorganisationerna, universitetsmyn-
digheterna samt byggnadsstyrelsen. Genom att ordföranden och vissa av nämn
dens ledamöter deltager i handläggningen av frågor rörande såväl allmänna
samlingslokaler som studentkårlokaler, bör en enhetlig behandling av de olika
slagen av ärenden kunna uppnås. Av de särskilda ledamöterna som enligt grup
pens förslag bör inträda vid beredningen av ärenden rörande studentkårlokaler,
bör Kungl. Maj :t utse en efter förslag av Sveriges förenade studentkårer, en
efter förslag av universitetskanslersämbetet i samråd med överstyrelsen för de
tekniska högskolorna samt en efter förslag av byggnadsstyrelsen. Arbetsgrup
pens förslag innebär således att något nytt organ för handläggning av frågor
rörande statligt stöd till studentkårlokaler inte behöver skapas. Därest behov
av ytterligare arbetskraft inom nämndens kansli skulle komma att uppstå vid
handläggningen av dessa tillkommande ärenden, torde framställning om medel
för bestridande av utgifterna härför få äskas i vanlig ordning.
En konsekvens av arbetsgruppens förslag är att beslut om statligt stöd till
studentkårlokaler kommer att fattas av Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet.
Gruppen vill erinra om att frågor rörande det statliga stödet till studentbostäder
även kommer att handläggas i samma departement.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
d. Kostnader
Medel till allmänna samlingslokaler anslås under fonden för allmänna sam
lingslokaler, vilken i mån av behov tillföres investeringsanslag under kapital
budgeten. För budgetåret 1963/64 har äskats ett belopp av 9 miljoner kr. Fon
den tillföres dessutom amorteringar på utestående lån.
Arbetsgruppen har utfört en schablonmässig beräkning av kostnaderna för
den av studentkårerna med statligt stöd önskade utbyggnaden av studentkår
lokaler fram till omkring 1970. Till grund för kostnadsuppskattningarna ligger
uppgifter i en av byggnadsstyrelsen år 1962 framlagd utredning om kårhus i
Göteborg, enligt vilken den genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter netto
golvyta utgjorde 1 300 kr. Denna uppskattning slutar på ca 47 miljoner kr.
Arbetsgruppen vill framhålla att det inte ingått i dess uppdrag att företaga en
prövning av de av kårerna anmälda behoven.
Med utgångspunkt i den av studentkårerna önskade utbyggnaden har grup
pen utfört ett alternativt räkneexempel för att belysa storleken av den statliga
insatsen. I det första fallet har beräkningen utgått från de genomsnittssiffror,
som nu gäller för allmänna samlingslokaler. Härvid har antagits att en gransk
ning av kårernas önskemål skulle utvisa att samtliga lokalkategorier inte kan
ingå i låneunderlaget. Vidare förutsättes det möjligt att begränsa det av kårerna
257
anmälda behovet. Antar man att låneunderlaget för tillskottet av kårlokaler
skulle utgöra totalt 35 miljoner kr. och att statligt lån utgår med i genomsnitt
50 procent av låneunderlaget, skulle den erforderliga statliga kapitalinsatsen,
utsträckt under en följd av år, uppgå till ca 18 miljoner kr. Antages vidare att i
genomsnitt omkring en fjärdedel kommer att utgå som bidrag, blir statens
direkta kostnader omkring 9 miljoner kr. I det senare fallet uppskattas låne
underlaget till 50 miljoner kr. och låneprocenten till 70. Den statliga lånesumman
skulle vid dessa antaganden uppgå till 35 miljoner kr. Om bidragsprocenten i
detta exempel antages uppgå till 40 kommer det statliga bidraget att utgöra ca
20 miljoner kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
e. Särskilt yttrande
Ledamoten N. Hermansson har i ett särskilt yttrande anfört bl. a. följande.
Från flera av de kårer, som svarade på arbetsgruppens enkät om behov av
kårlokaler, framfördes önskemål om att i den framtida kårlokalutbyggnaden få
möjlighet att medtaga lokaler för motions- och idrottsverksamhet.
De studerande vid universitet och högskolor har under sin tidigare studietid
deltagit i gymnastik och idrottsverksamhet inlagd i kursschemat. Det måste
anses vara av stort värde att möjligheter till dylik verksamhet erbjudes även
under den fortsatta studietiden.
Från skilda håll har framförts den uppfattningen, att de studerande i första
hand skall söka sig till de i orten verksamma idrotts- och gymnastikföreningarna
för att i deras idrottsanläggningar utöva sin motionsverksamhet. En undersök
ning, som utförts av Stockholms universitets och högskolors idrottsråd i syfte
att utröna i vad mån i orten verksamma idrottsföreningar kan taga hand om de
idrottsintresserade universitets- och högskolestudenterna, visar att förutsätt
ningarna härför är små. I undersökningen gjordes förfrågningar hos ett trettiotal
idrottsföreningar. Av svaren framgick att man ansåg sig kunna ta hand om
totalt ett tiotal studenter; i första hand var man intresserad av tävlingsidrot-
tande studenter.
Behovet av gymnastik- och idrottslokaler förefinnes naturligen på den plats
där de för motions- och idrottsverksamhet intresserade personerna befinner sig.
Universitet och högskolor utgör sådana platser, där det med stor säkerhet kan
antagas att personer med sådana intressen samlas. Det bör därför vara både ur
praktisk och ekonomisk synpunkt fördelaktigast att lokaler för dylika ändamål
anordnas där efterfrågan finnes och inte på annan plats där behovet är mindre.
Enligt anvisningar för lån till studentbostäder utgivna av bostadsstyrelsen
inräknas lokaler för motionsverksamhet i låneunderlaget för studentbostadslån.
Med stöd av anförda skäl föreslår jag, att lokaler för motions- och idrotts
verksamhet må kunna inräknas i låneunderlaget för lån till uppförande av stu
dentkårlokaler.
9 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 17%
258
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
2.
Yttranden
Universitetskanslersämbetet framhåller, att ämbetet i stort sett anser sig
kunna biträda arbetsgruppens synpunkter och förslag. Ämbetet ifrågasätter
emellertid om inte en höjning av bidragsprocentens maximum bör ske, detta sär
skilt med hänsyn till angelägenheten av att studenternas terminsavgifter hålles
på en rimlig nivå.
Förslaget tillstyrkes i princip av rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala,
Lund och Göteborg samt tandläkarhö g skolan i Malmö samt av lärarkollegierna
vid karolinska institutet, medicinska högskolan i Umeå och tandläkarhö g skolan
i Stockholm. Samtliga dessa instanser anser emellertid att lokaler för motions-
och idrottsverksamhet bör få medtagas i låneunderlaget.
Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet anser, att svårigheten för studen
terna att få bidrag från kommuner och enskilda talar för att låneprocentens
maximisiffra bör sättas högre än 70.
Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm framhåller, att det föreslagna
statliga stödet till studentkårlokaler är helt otillfredsställande. Enligt ämbetet
bör antingen statens bidrag till kårlokalernas uppförande sättas väsentligt högre
än enligt det föreliggande förslaget eller staten helt svara för byggnadskostna-
derna. I det senare fallet kan enligt ämbetet det bidrag, som man finner böra
ankomma på studenterna, tagas ut genom att lokalerna för en måttlig hyra ställs
till studentkårens förfogande.
Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg finner sig icke kunna tillstyrka
förslaget i dess nuvarande form.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna framhåller, att den verksamhet
som bedrives av studentkårerna omfattar många uppgifter av stor vikt för un
dervisningen. Därest studentkårerna icke funnits hade många av deras upp
gifter otvivelaktigt i stället fått anförtros olika organ inom själva högskolorna.
Att jämställa studentkårerna med organisationer inom det allmänna förenings
livet finner överstyrelsen icke ge en rättvis bild av kårernas ställning. Enligt
överstyrelsens mening är det starkt motiverat, att studentkårerna erhåller större
stöd av statsmakterna vid anskaffandet av erforderliga lokaler än det som kom
mer det allmänna föreningslivet till del. Överstyrelsen förordar därför, att kost
naderna för byggandet av kårhus helt bestrides av statsmedel. En sådan finan
siering får dock enligt överstyrelsen ej medföra att den gängse friheten för stu
dentkårerna i fråga om utformning och disposition av kårlokalerna försvinner.
Överstyrelsen anför vidare bl. a. följande.
Därest det statliga stödet icke skulle kunna genomföras i enlighet med vad nu
angivits, synes det i allt fall angeläget, att detsamma gives större omfattning än
vad arbetsgruppen föreslagit. Gruppens förslag innebär, att studentkårerna
själva skall bidra med 60 % av byggnadskostnaderna, vilket skulle medföra en
259
mycket betungande belastning för de studerande, som ju därjämte har att svara
för de säkerligen dryga inredningskostnaderna. Av väsentlig betydelse i detta
sammanhang är vidare, att det kan tänkas bli svårt för studentkårerna att finna
långivare för de 30 % av byggnadskostnaderna, som ej omfattas av statslånet.
Denna svårighet förstärkes av att erforderligt kapital måste anskaffas under kort
tid. Redan nu föreligger en betydande brist på kårlokaler vid universiteten och
högskolorna, vilken accentueras för varje läsår, och uppförandet av nya kårhus
måste därför igångsättas inom en nära framtid. Överstyrelsen vill därför i andra
hand förorda, att bidragsprocenten vid lån till studentkårlokaler höjes och där
vid lämpligen sättes till 60—70. Härjämte bör låneprocenten ökas till 100, så att
hela byggnadskostnaden kommer att omfattas av statslånet. En annan likartad
utväg att komma till rätta med de förevarande finansieringssvårigheterna skulle
vara att staten lämnade kreditgaranti för den del av byggnadskostnaderna, som
icke täckes av statslånet. — Vad slutligen gäller idrotts- och motionsutövningen,
så är denna enligt överstyrelsens mening av mycket stort värde för studenterna
i gemen och behovet därav torde ej i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses
genom de allmänna idrottsföreningarna. Överstyrelsen vill därför livligt förorda,
att lokaler för detta ändamål omfattas av statsbidraget.
Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm konstaterar, att det
föreslagna statliga stödet är otillräckligt. Då kårverksamhet, som omfattar bl. a.
studierådgivning, social och kurativ verksamhet, kompendieverksamhet samt
praktikförmedling, i våra dagar utgör en nödvändig och integrerande del av
undervisningen vid universitet och högskolor bör staten enligt nämnden helt
svara för uppförande av kårlokaler och inredning av dessa. Nämnden förordar,
att det organ som handhar ett lärosätes övriga byggnadsfrågor — i regel bygg
nadsstyrelsen — även svarar för uppförande av kårhus. Därigenom skulle enligt
nämnden kårhus kunna planeras och uppföras efter enhetliga normer.
Kollegienamnden vid Chalmers tekniska högskola ifrågasätter om det inte
generellt borde gälla, att staten garanterade studenternas försörjning med sådana
kårlokaler, som är nödvändiga för att kårerna skall kunna fullgöra sina bety
delsefulla serviceuppgifter. Kårlokaler bör enligt nämndens mening projekteras
av byggnadsstyrelsen i samråd med vederbörande studentkår och ingå bland
lärosätenas övriga ny- och tillbyggnader. Lokalerna bör — såsom nämnden ser
det — hyresfritt upplåtas till studentkårerna, vilka skulle ansvara för lokalernas
skötsel, underhåll m. m.
Nämnden anför vidare bl. a. följande.
Föreliggande förslag — som måhända kan betecknas såsom en etapp på vägen
mot den av nämnden skisserade lösningen — upptager väsentligt förbättrade
möjligheter i fråga om studenternas lokalförsörjning. I låneunderlaget föreslås
sålunda kunna ingå allmänna samlingslokaler, matsalar och kafélokaler, lokaler
för studentfacklig verksamhet m.m. och klubblokaler. Av dessa lokalkategorier
är matsalar och kafélokaler av särskilt stor betydelse och statsbidrag till dessa
bör därför enligt nämndens mening kunna utgå med 100%. I fråga om lokaler
för studcntsocial verksamhet — huvudsakligen för läkar- och tandläkarmottag
ningar — anser utredningen, att dessa må kunna ingå i låneunderlaget om det
framdeles skulle befinnas lämpligt, att vid uppförande av kårhus förlägga dylika
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
260
lokaler till dessa. Nämnden anser, att även till sådana lokaler bör bidrag kunna
utgå med 100 %. Inför den kommande utbyggnaden av landets lärosäten bör
hithörande frågor ägnas stor uppmärksamhet. — Vad beträffar bidrag till loka
ler för gymnastik- och idrottsverksamhet ansluter sig nämnden till det särskilda
yttrande, som avgivits.
Organisationskommittén för teknisk högskola i Lund framhåller, att verksam
heten i studentkårerna enligt kommitténs mening framstår som ett normalt led
i utbildningen och att det därför är naturligt att staten åtager sig att anskaffa
lokaler för denna verksamhet. Därest det statliga stödet till studentkårlokaler
får den utformningen arbetsgruppen föreslagit talar enligt kommittén starka
skäl för att bidragsprocenten höjes till förslagsvis 60 ä 70. Anspråken på skilda
slag av lokaler i ett kårhus är nämligen enligt kommittén avsevärt större än be
träffande allmänna samlingslokaler och studentkårerna torde i betydligt mindre
utsträckning än huvudmännen för allmänna samlingslokaler kunna påräkna stöd
från annat håll än staten.
Två ledamöter av kommittén har anmält avvikande mening. De delar i allt
väsentligt de synpunkter som framlagts av arbetsgruppen.
Byggnadsstyrelsen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande.
Studentkårlokaler torde med nutida betraktelsesätt vara en nödvändig förut
sättning för ett lärosätes funktion. Den dominerande delen av ett kårhus
— bespisningslokalerna — är i vart fall helt oundgänglig. Numera är det själv
klart, att lunchlokaler skall anordnas för befattningshavarna i statliga förvalt
nings- och institutionsbyggnader. Det rör sig om tämligen kostnadskrävande
lokaler. För de nya och starkt expanderande lärosätena måste det bli fråga om
bespisningslokaler av imponerande storlek. Det måste då vara naturligt att efter
sträva en samordning av bespisningen för studenter och anställda. Från denna
utgångspunkt och med hänsyn till den i övrigt betydande omfattningen av de
statliga stödåtgärderna till studenterna ter det sig föga rationellt, att student
kårerna skall svara för uppförandet av bespisningslokaler. Styrelsen anser att
övervägande skäl talar för att statsverket åtminstone för lärosäten under upp
byggnad direkt ansvarar för anskaffningen av bespisningslokaler. Det är ofrån
komligen nödvändigt att samordna planering, programmering, projektering och
uppförande av dessa lokaler med övrig byggenskap inom universitets- eller hög
skoleområdet.
Något annorlunda torde det ställa sig i fråga om kårlokalerna i övrigt. Där
sådana lokaler anordnas inom universitets- eller högskoleområdet och i omedel
bar anknytning till bespisningslokaler, kan det icke bli fråga om ett delat bygg
herreskap. Det bör då i och för sig vara möjligt att i statlig byggnad inrymma
de lokaler, som studentkår anser sig behöva och som den finner sig ha råd att
förhyra.
Det av arbetsgruppen avgivna förslaget är ett ambitiöst försök att införa en
generell statsbidragsform för kårhus och bespisningslokaler. Av det anförda
framgår att styrelsen för sin del icke anser förslaget som genomförbart. Skulle
förslaget ändå i huvudsak genomföras torde det vara nödvändigt med en betyd
ligt mera aktiv medverkan från byggnadsstyrelsens sida än vad förslaget förut
sätter. För de lärosäten, för vilkas utbyggnad byggnadsstyrelsen har uppgiften
att svara för planering, programmering, projektering och byggande, låter det sig
icke göra att till särbehandling utbryta de lokaler, som avses i förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
261
Statskontoret finner det angeläget, att studenternas organisationer själva an
svarar för erforderliga studentkårlokaler. Ekonomiskt stöd från statens sida bör
enligt ämbetsverkets mening kunna lämnas till vissa av de för gemensamma
ändamål avsedda lokalerna. Mot de riktlinjer för en sådan stödgivning, som upp-
dragits i utredningen, synes enligt statskontoret i stort sett icke vara något att
erinra. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid om inte såvitt möjligt samma
bestämmelser bör gälla för studentkårlokaler som för allmänna samlingslokaler.
I detta sammanhang påpekas, att en studentkår enligt förslaget förutsättes knap
past bli belastad med tomtkostnader.
Av statskontorets yttrande inhämtas vidare bl. a. följande.
De hittills från fonden för låneunderstöd beviljade lånen till uppförande av
kårhus har utlämnats utan någon säkerhet. Det kan ifrågasättas, om icke be
frielse från kravet på säkerhet bör gälla även för den nu föreslagna låneverksam-
heten. Härför synes tala den obligatoriska medlemsanslutning, på vilken en stu
dentkår bygger, och de möjligheter, som torde föreligga att på relativt lång sikt
förutse utvecklingstendenserna. Studentkårerna torde kunna förutsättas i mindre
grad än de allmänna samlingslokalernas icke-kommunala huvudmän bli utsatta
för sådana ekonomiska påfrestningar, som kan komma att äventyra föreskriven
förräntning och återbetalning av lån. Det bör således enligt statskontorets me
ning vara möjligt att avstå från kravet på säkerhet. Därest så sker, bör dock
bestämmelserna i 5 § 1 mom. kungörelsen 1957: 367 om statslån för anordnande
av allmänna samlingslokaler tillämpas såsom om inteckning lämnats för stats
lånet.
För den ifrågasatta långivningen erforderliga medel torde böra äskas såsom
investeringsanslag antingen under fonden för låneunderstöd eller under fonden
för allmänna samlingslokaler. Därest bestämmelserna om förfarandet i låne
ärenden m. m. i sagda kungörelse i likformighetens intresse anses böra tillämpas
beträffande lån till studentkårlokaler, bör sistnämnda alternativ väljas. Behovet
av investeringsanslag för lån till dessa lokaler och till allmänna samlingslokaler
kan då bedömas samtidigt. En samlad redovisning erhålles också över hela den
långivning, som regleras av likartade bestämmelser. Emellertid torde vägande
skäl tala emot att fonden för samlingslokaler utnyttjas för långivning till stu
dentkårerna. För denna långivning torde man nämligen icke kunna räkna med
den kontinuitet, som synes böra förutsättas för en statlig utlåningsfond. Lånen
torde bli relativt få och stora samt föranleda sporadiska utbetalningar. Det
torde också bäst lämpa sig att behandla medelsbehovet för dessa lån fristående
från spörsmålet om investeringsanslag till fonden för samlingslokaler och att ur
redovisningssynpunkter särskilja den för studentkårerna speciella långivningen.
Härigenom torde man kunna undvika besvärande konkurrensproblem, vilka
eljest lätt skulle kunna uppstå. Mot angivna skäl får eventuella önskemål om
en helt likformig behandling av låneärendena anses väga lätt. Statskontoret hål
ler för den skull före att även framdeles långivning för studentkårlokaler bör ske
från fonden för låneunderstöd. Den departementala anknytningen av dessa låne
ärenden till ecklesiastikdepartementet kan då bibehållas.
Statens nämnd för samlingslokaler framhåller, att studentkårlokaler i viss ut
sträckning synes kunna tjäna som ett värdefullt komplement till de allmänna
samlingslokalerna på cn ort, exempelvis i vad avser hörsalar och sammanträdes-
rum. Fn samordnad granskning av ärenden rörande kårlokals- och samlings-
0* — Bihang till riksdagens 'protokoll 1963.
1 samt. Nr 172
262
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
lokalslån kan från denna synpunkt erbjuda vissa fördelar. Nämnden har intet
att erinra mot att åt nämnden uppdrages att bereda ifrågavarande ärenden.
Beträffande frågor rörande s. k. insprängda kårlokaler hyser dock nämnden tvek
samhet om nämndens granskning skulle få någon praktisk betydelse.
Enligt projnemorian bör nämnden vid behandling av frågor rörande kårlokals-
lån erhålla en delvis annan sammansättning än den nuvarande. I stället för
representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skulle
ingå företrädare för de sammanslutningar och organ, som beröres av frågor av
anordnande av studentkårlokaler. Med hänsyn till nämndens faktiska samman
sättning befarar nämnden vissa praktiska svårigheter vid ett ställningstagande
till frågan, vilka av dess ordinarie ledamöter som sålunda icke skulle deltaga i
handläggningen av kårlokalsärenden. En uteslutning av representanter för för
eningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skulle dessutom — framhåller
nämnden — innebära, att nämnden icke kan tillgodogöra sig ifrågavarande leda
möters erfarenhet och sakkunskap beträffande samlingslokalers dimensionering
och ekonomi m. m., vilket för nämnden skulle framstå som en uppenbar brist.
Nämnden förordar därför att jämte representanter för kårlokalsintressena nämn
dens samtliga ordinarie ledamöter skall äga deltaga i handläggningen av ifråga
varande ärenden. Beträffande kretsen av tillfälliga ledamöter ifrågasätter nämn
den, huruvida icke representation från studentorganisationerna och universitets-
myndigheterna skulle vara tillfyllest. Byggnadsstyrelsens intressen synes enligt
nämnden kunna bli lika väl tillgodosedda genom föreskrift att, innan ärende av
hithörande slag avgöres, nämnden skall inhämta yttrande från denna myndighet.
Frescatikommittén anser sig i sin egenskap av programkommitté icke ha
anledning att lägga synpunkter på frågan om det statliga stödet. Kommittén
framhåller, att kommittén i sitt arbete söker sammanföra likartade eller när
stående lokalfunktioner i samlade byggnadskroppar, ävensom att på olika vägar
göra lokalernas kapacitet så väl utnyttjad som möjligt i syfte att begränsa
byggnadsbehovet och därmed anläggningskostnaderna samt att på bästa sätt
utnyttja markområdet. Kommittén förutsätter därför att en eventuell ny ord
ning för handläggning av kårlokalfrågoma icke försämrar förutsättningarna för
kommitténs arbete till rationell planläggning av universitetsanläggningen i dess
helhet. Oavsett hur frågan om finansieringen av kårlokaler i allmänhet kan
komma att lösas, delar dock kommittén arbetsgruppens uppfattning, att kår
lokaler bör kunna såsom s. k. insprängda kårlokaler inrymmas i universitets
byggnader och upplåtas mot hyresersättning i de fall, där en gemensam plane
ring av lärosätet kan visas vara rationell och kostnadsbesparande.
Sveriges förenade studentkårer (SFS) framhåller, att det föreliggande försla
get under vissa förutsättningar i vissa delar kan läggas till grund för utform
ningen av ett statligt stöd till studentkårlokaler. Sammanfattningsvis förordar
SFS, att staten ekonomiskt ansvarar för att erforderliga restauranglokaler kan
263
tillskapas för såväl de studerande som för läroanstalternas personal, att för öv
riga studentkårlokaler statliga lån utgår i sådan utsträckning att en belåning
motsvarande hela produktionskostnaden kan erhållas, att i dessa senare lokaler
inräknas samtliga utrymmen — däribland utrymmen för motions- och idrotts-
verksamhet — som är nödvändiga för ett ändamålsenligt fungerande student
kårhus, att bidragsprocenten sätts till högre än de föreslagna 40, att statligt stöd
lämnas även för inventarier i studentkårlokaler samt att tomtmark i samtliga
fall oavsett ägoförhållandena kostnadsfritt ställes till studentkårernas förfo
gande vid uppförande av studentkårlokaler. Under förutsättning att dessa krav
tillgodoses tillstyrker SFS, att ansvaret för anordnande av studentkårlokaler
åvilar de studerandes organisationer samt att ärenden rörande lån till student
kårlokaler beredes av statens nämnd för samlingslokaler, som vid handläggningen
av dessa ärenden bör få en speciell sammansättning med representanter för
bl. a. SFS och berörda statliga myndigheter.
Av SFS yttrande inhämtas vidare bl. a. följande.
Allmänna synpunkter. Behovet av kårlokaler har nu nått en sådan angelägen-
hetsgrad att en snar lösning av de med dessa frågor sammanhängande proble
men är oundgängligen nödvändig. En lösning av dessa måste taga sikte på att
verkligen skapa reella möjligheter att framställa studentkårlokaler. SFS kan
emellertid i flera avseenden icke ansluta sig till arbetsgruppens betraktelsesätt.
De studerande och deras organisationer kan således inte på det sätt som arbets
gruppen gjort jämföras med i samhället i övrigt yrkesverksamma personer och
deras föreningar. Dessa personer uppbär lön från sin verksamhet medan de
studerande är hänvisade till att bekosta sitt uppehälle genom stipendier och lån.
Samhällets föreningar — åtminstone de som berörs av stödet till allmänna sam
lingslokaler — har en ekonomisk ryggrad som studentkårerna saknar och vidare
kan kommunalt stöd eller stöd från stiftelser och privata företag påräknas vid
uppförandet av sådana lokaler. Särskilt måste man emellertid vända sig mot
att de studerande skulle få erlägga ojämförligt höga utskylder för lokaler, som
de endast under en kort tid kan få utnyttja. Under den stora utbyggnad som är
nödvändig skulle den som nu studerar vara tvungen att betala för någonting
som vederbörande aldrig kommer att få tillfälle att begagna sig av. Liknande
förhållanden saknas helt i föreningslivet. Det är således SFS:s uppfattning, att
man i fråga om studentkårlokaler måste begagna helt andra måttstockar än vad
som kan tillämpas för det allmänna föreningslivet för att verkligen kunna fylla
de studerandes behov av lokaler i anslutning till läroanstalterna.
I ett väsentligt avseende måste arbetsgruppens förslag på det bestämdaste
avvisas. Arbetsgruppen finner beträffande restauranglokaler det vara praktiskt
inte bara för de studerande utan även för läroanstaltens personal att restaurang
utrymmen kan tillskapas av de studerande i anslutning till arbetsplatsen och
anför detta som skäl för att restauranglokaler må medtagas i Iåneunderlaget för
lån till studcntkårlokaler. Arbetsgruppen synes emellertid mena att de stude
rande icke enbart skall ansvara för tillkomsten av de ytterligare utrymmen som
skulle erfordras för läroanstalternas personal utan även tillhandahålla det kapi
taltillskott, som enligt förslaget erfordras utöver medgiven belåning. Självfallet
får icke det förhållandet att lärare och institutionspersonal beredes plats medföra
höjda terminsavgifter för de studerande. Ej heller får på detta sätt tillkommande
behov av resurser finansieras genom att högre måltidspriser uttages än vad som
Kangl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
264
annars skulle vara nödvändigt. SFS finner, att på samma sätt som det ankom
mer på staten såsom arbetsgivare att anordna utspisningsmöjligheter för sin
personal det föreligger ett självklart statligt ansvar för att tillräckliga utspis-
ningslokaler kan tillskapas även för de studerande vid läroanstalterna. Det för
hållandet att produktion och förvaltning med fördel handhas av de studerande
själva genom sina organisationer fritar inte staten från det ekonomiska ansvaret
för tillkomsten av lokalerna.
Finansiering. Studentkårlokaler har i de flesta fall tillskapats av de studerande
själva genom sina organisationer, oftast genom stora arbetsinsatser och ansträng
ningar. Detta har varit möjligt genom den långsamma expansion de högre ut-
bildningsformerna genomgått, varigenom de studerande haft möjlighet till lång
siktig planering och ekonomiska förberedelser för kommande utbyggnader, som
dock i jämförelse med dagens behov varit av liten omfattning. Det har tidigare
även varit möjligt att i stor utsträckning förlita sig till donationer från enskilda,
stiftelser och företag i en utsträckning som nu är otänkbar. Arbetsgruppen synes
emellertid förutsätta, att en icke obetydlig del av det nödvändiga kapitalet allt
fort skall kunna anskaffas av de studerande själva. Då detta alldeles uppenbart
icke kan ske genom kapitalinsatser från de studerandes sida kan endast dona
tioner eller gåvomedel komma i fråga. Arbetsgruppen anför emellertid själv att
dessa möjligheter inte längre torde stå till buds »i en sådan omfattning som
tidigare». Enligt SFS:s uppfattning torde de vara uttömda, framför allt efter de
omfattande insamlingar, som med nuvarande finansieringsregler för student
bostäder varit nödvändiga. Att räkna med industriens stöd i förhandenvarande
sammanhang finner SFS vara helt orealistiskt.
Arbetsgruppen anför att »i begränsad omfattning kommer även i framtiden
studentorganisationerna att själva tillskjuta medel. Härigenom skapas garan
tier för att utbyggnaden av kårlokaler sker med beaktande av kårens behov och
ekonomiska möjligheter». SFS kan icke finna att statliga lån till fulla produk
tionskostnaden skulle leda till otillräckligt beaktande av dessa synpunkter. De
sammantagna drifts- och kapitalkostnader, vilka skall bäras av de studerande
själva, kommer självfallet alltid att utgöra den begränsning av kårlokalernas om
fattning, som arbetsgruppen synes eftersträva. Däremot utgör de statliga lånen
en förutsättning utan vilken kårlokalerna över huvud inte kan tillskapas. Ge
nom en långivning, som kan täcka produktionskostnaderna, skapas således möj
ligheter att framställa nödvändiga kårlokaler.
Behovet av stöd till studentkårlokaler måste bedömas från helt andra utgångs
punkter än vad fallet är för allmänna samlingslokaler. En utgångspunkt vid
beräkning av bidragsprocenten bör vara att ange hur stora kostnader som rim
ligtvis kan belasta de studerande. Mot bakgrund av sådana överväganden kan
bidragsprocenten fastställas. SFS finner för sin del att kapitalkostnaderna för de
delar av kårlokalerna, för vilka de studerande kan påtaga sig ansvaret, i de
flesta fall inte kan bringas till en storlek, som kan bäras av de studerande, om
bidragsprocenten fastställes till de föreslagna 40. Bidragsprocenten måste därför
kunna sättas högre.
Låneunderlaget. Gruppen anser, att anskaffande av lokaler för barndaghem
är en kommunal angelägenhet. Det torde emellertid framstå som klart att dessa
behov för de studerandes del nu nått en omfattning, som kräver en lösning i an
slutning till läroanstalterna. Det är SFS bekant att frågor i samband med barn
daghem är föremål för offentlig utredning. SFS förutsätter därvid att utred
ningen beaktar behoven av barndaghem för studentfamiljernas barn och att
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
265
denna fråga får en ändamålsenlig lösning. En sådan lösning måste ge de stude
rande möjlighet till ett effektivt utnyttjande av studietiden.
Beträffande lokaler för motionsverksamhet anför gruppen, att allmänna id
rottsföreningar står öppna för studenter samt att de studerandes idrottssam-
manslutningar bör få förhyra lokaler för denna verksamhet. SFS vill i detta
sammanhang hänvisa till en motion till årets riksdag rörande bl. a. idrottslärar-
tjänster, i vilken det påvisas att sådana möjligheter saknas. SFS får för sin del
understryka att även om vissa idrottsföreningar förklarat sig beredda att taga
emot enstaka studenter, detta absolut inte löser några problem när student
städerna omfattar storleksordningen 10 000 studerande. Även stadsgeografiskt
är i de flesta fall motionslokaler i anslutning till läroanstalterna med deras som
regel anslutna bostadsområden väl motiverade. SFS ansluter sig därför till det
av ledamoten Hermansson avgivna särskilda yttrandet.
Arbetsgruppen berör icke frågan om kostnader för inventarier. De studerande
har självfallet än mindre möjligheter att anskaffa medel till inventarier än till
byggnadskostnaderna. Statligt stöd måste därför lämnas till inköp av inven
tarier.
Tomtkostnader. Arbetsgruppen föreslår, att statlig mark ställes till förfo
gande vid uppförande av studentkårlokaler. SFS stöder detta förslag och vill
samtidigt betona vikten av att dessa markbehov beaktas redan vid general
planeringen av läroanstalterna. Det är emellertid icke alltid möjligt att ställa
erforderlig statlig mark till förfogande. I en del fall kan då kommunal mark
komma i fråga. Arbetsgruppen finner det naturligt att vederbörande kommun
då medverkar till att tomtmark ställes till förfogande. SFS finner angeläget
betona, att tomtmark liksom i fallet med statlig mark alltid kan ställas kost
nadsfritt till förfogande. De på de studerande fallande kostnaderna får icke
göras beroende av tillgången på statlig mark i de enskilda fallen. Statliga garan
tier måste därför ställas för att mark ställes till förfogande.
Administration. En administrativ anknytning till statens nämnd för sam
lingslokaler synes kunna leda till en snar lösning av förevarande problem, vilket
SFS finner vara synnerligen angeläget. Om nämnden ges den av arbetsgruppen
föreslagna sammansättningen ansluter SFS sig till arbetsgruppens förslag i vad
avser administrativ lösning.
Svenska stadsförbundet tillstyrker, att de föreslagna åtgärderna rörande stat
ligt stöd till studentkårlokaler genomföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
3. Departementschefen
Den pågående och planerade utbyggnaden av universitet och högskolor med
för även behov av en utökning av sådana lokaler, vars ändamål är att bl. a. möj
liggöra för studentorganisationerna att bedriva sin verksamhet samt att bereda
studenterna uppehållsplats under lediga stunder. Sådana lokaler har i det före
gående benämnts studentkårlokaler, till vilka även räknas bespisningslokaler.
Statligt stöd till studentkårlokaler har hittills utgått endast i begränsad om
fattning efter bedömning från fall till fall. Några enhetliga normer för det .statliga
stödet har icke funnits. I flertalet fall har det utgått som ränte- och amorterings-
266
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
fria lån. I några fall har kårhus uppförts genom statens försorg. Speciella skäl
har därvid förelegat.
Såsom framgått av det föregående har en särskild arbetsgrupp inom ecklesia
stikdepartementet framlagt förslag till ett enhetligt system för statligt stöd till
studentkårlokaler. Enligt förslaget skulle det åvila studenternas organisationer att
såsom hittills själva ha ansvaret för anordnande av dessa lokaler. Stödet skulle
utformas enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för stöd åt s. k. allmänna
samlingslokaler, dock att lånestödet skulle bli något större till studentkårlokaler
än till allmänna samlingslokaler. Lån skulle enligt förslaget utgå till högst 70 % av
kostnaderna för vissa kategorier av lokaler. Viss del av lånet — motsvarande högst
40 % av låneunderlaget — skulle vara ränte- och amorteringsfri och kunna av
skrivas. I låneunderlaget skulle få medtagas lokaler av samma karaktär som all
männa samlingslokaler samt matsalar och kafélokaler, lokaler för studentfacklig
verksamhet m. m., klubblokaler och studentsociala utrymmen (läkar- och tand
läkarmottagningar). I låneunderlaget för matsalslokaler skulle även få medtagas
sådan fast inredning och utrustning som är erforderlig för lokalernas funktion.
Lånen skulle beviljas av Kungl. Maj:t. Låneärendena skulle beredas av samma
organ, som handlägger ärenden rörande lån till allmänna samlingslokaler, näm
ligen statens nämnd för samlingslokaler. Vid handläggningen av ifrågavarande
ärenden skulle nämnden få en speciell sammansättning med representanter för
Sveriges förenade studentkårer (SFS) och berörda statliga myndigheter.
Arbetsgruppens förslag att det skulle åvila studenternas organisationer att
såsom hittills själva ha ansvaret för anordnande av studentkårlokaler har till
styrkts av flertalet remissinstanser, däribland SFS. Några remissinstanser, bl. a.
byggnadsstyrelsen, har dock ansett att staten bör svara för anordnandet av be-
spisningslokaler.
Beträffande omfattningen av det statliga stödet till studentkårlokaler har flera
remissmyndigheter yrkat att lån skall kunna utgå till större del av kostnaderna
och även att bidragsdelen av lånet bör bli större. SFS har härvid särskilt fram
hållit, att staten bör bidraga med hela kostnaden för bespisningslokaler. Å andra
sidan framförs åsikter, som innebär en skärpning av de av gruppen föreslagna
normerna för stödgivningen. Sålunda ifrågasätter statskontoret om inte samma
bestämmelser bör gälla för studentkårlokaler som för allmänna samlingslokaler.
Vad gäller de olika kategorierna av lokaler som avses skola få inräknas i låne
underlaget — dvs. den del av byggnads- eller anskaffningskostnaderna till vilken
statligt stöd skulle kunna utgå — har flertalet remissinstanser anslutit sig till
eller lämnat utan erinran gruppens förslag så när som på ett undantag. Det i
särskilt yttrande framförda förslaget att lokaler för gymnastik- och idrottsverk-
samhet borde få medtagas i låneunderlaget tillstyrkes nästan genomgående av
remissinstanserna. SFS har i sitt remissyttrande därjämte yrkat på att statligt
stöd bör lämnas även till anskaffande av inventarier i studentkårlokaler.
267
Som skäl för att statligt stöd bör utgå till studentkårlokaler har arbetsgruppen
framhållit bl. a., att ansvaret för den högre undervisningen åvilar staten, att stat
ligt stöd i olika former utgår till studenter samt att staten även medverkar till
uppförandet av samlingslokaler för det allmänna föreningslivet. Arbetsgruppen
har också ansett att ett statligt stöd till kårlokaler bör underlätta en samordnad
planering bland de kårer, som finns på samma ort. Jag delar dessa synpunkter
och föreslår, att statligt stöd skall utgå till anordnande av studentkårlokaler.
Jag är i princip ense med arbetsgruppen om att ett så långt möjligt enhetligt
system för ett statligt stöd till ifrågavarande lokaler bör införas. Arbetsgruppens
förslag till utformningen av det statliga stödet bör också enligt min mening
kunna läggas till grund för ett ställningstagande i frågan. I vissa avseenden synes
dock avvikelser böra ske från arbetsgruppens förslag. Från åtskilliga remissmyn
digheter har kritik framförts över att studenternas organisationer skulle behöva
tillskjuta kapital utöver det statliga bidraget för anordnande av bespisningsloka-
ler. Ett deltagande i finansieringen från studentorganisationernas sida skulle —
framhåller man — icke vara rimligt med hänsyn till att bespisningslokalema av
ses även för läroanstalternas personal och sålunda måste dimensioneras härefter.
På denna punkt anser jag bärande skäl föreligga att frångå arbetsgruppens för
slag. Vad gäller bespisningslokaler är jag av den uppfattningen, att det bör an
komma på staten att svara för att dessa kommer till stånd med anlitande helt av
statliga medel. Huvudprincipen bör enligt min mening vara att ifrågavarande lo
kaler uppföres av den statliga myndighet, som svarar för byggnationen vid läro
sätet. Beträffande förvaltningen och skötseln av dessa bespisningslokaler, torde
det få ankomma på Kungl. Maj.-t att utfärda erforderliga bestämmelser. I
vissa fall kan det emellertid uppstå tveksamhet om staten eller vederbörande
studentorganisation bör ha hand om byggandet. Det gäller bl. a. de fall där
befintliga, av vederbörande studentorganisation ägda bespisningslokaler be
höver byggas ut. I en sådan situation kan det visa sig vara mest praktiskt att
vederbörande studentorganisation erhåller bidrag från staten till kostnaden för
tillbyggnaden. I sådana fall torde studentkårerna böra erhålla ränte- och amor-
teringsfria lån till hela kostnaden för den tillbyggnad, som prövas erforderlig. En
förutsättning för erhållande av lån bör bl. a. vara, att anställda vid läroanstalten
i fråga får utnyttja lokalerna på samma villkor som de studerande.
I detta sammanhang torde få erinras om att Kungl. Maj:t genom beslut den
10 maj 1963 uppdragit åt vissa lokalprogramkommittéer att göra upp förslag till
lokalprogram för erforderliga nybyggnader för bespisningslokaler för studerande
och anställda vid vissa högre läroanstalter. Direktivens innehåll framgår av den
till statsrådsprotokollet fogade bilagan.
Därest riksdagen godkänner de av mig i det föregående angivna riktlinjerna
för byggande av bespisningslokaler jämte därtill hörande utrymmen, kom
mer de åt programkommittéerna givna uppdragen sedermera att efter prövning
föranleda framställning om projekteringsmedel, varefter på sätt nu sker beträf
fande annan statlig byggnation efter granskning av inkomna huvudhandlingar
och kostnadsberäkningar medel kommer att äskas för byggnadsverksamheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
268
Vad gäller det statliga stödet till övriga studentkårlokaler innebär arbetsgrup
pens förslag, såsom tidigare nämnts, ett något större statligt stöd till studentkår
lokaler än vad som f. n. ges till s. k. allmänna samlingslokaler. Vid bifall till mitt
ställningstagande beträffande bespisningslokalerna — som innebär att staten
helt svarar för kostnaderna för dylika lokaler — ökar självfallet studentkårernas
möjligheter att bidraga till finansieringen av uppförande av övriga kårlokaler.
Ett stöd till studentkårlokaler enligt de normer som gäller för statligt stöd till
allmänna samlingslokaler synes — sett mot bakgrunden av det statliga åtagandet
beträffande bespisningslokaler — enligt min mening vara en rimlig avvägning av
statens insats. Jag förordar sålunda, att det statliga stödet till studentkårlokaler
— med undantag av bespisningslokaler och därtill hörande utrymmen — utfor
mas så, att lån må utgå till studentorganisation med högst 50 %, eller när syn
nerliga skäl föreligger, med högst 70 % av låneunderlaget, att en del av lånet
motsvarande högst 40 % av låneunderlaget må beviljas som ränte- och amorte-
ringsfri, att den ränte- och amorteringsfria delen av lånet — sedan den ränte
bärande delen av lånet slutamorterats — som regel bör avskrivas samt att amor
teringstiden bör bestämmas till 25 år. Med studentorganisation avser jag student
kår, nation eller motsvarande sammanslutning av studerande vid universiteten
och de övriga läroanstalter, vars studerande äger helt eller delvis åtnjuta studie
sociala förmåner i likhet med vad som gäller för universitetsstuderande (jfr regle
mentet den 22 maj 1953, nr 366, för utdelning av statsstipendier vid universiteten
m. fl. läroanstalter och kungörelsen den 16 juni 1950, nr 469, angående studielån
med statlig kreditgaranti). Sammanslutning av de studentkårer in. fl., som här
nämnts, bör även vara låneberättigad. Närmare bestämmelser beträffande lånen
torde få meddelas av Kungl. Maj :t. I princip bör samma bestämmelser som gäller
för lån till allmänna samlingslokaler även gälla för studentkårlokaler. I vissa fall
kan det vara befogat att göra mindre avvikelser. Statskontoret har t. ex. ifråga
satt, om icke befrielse från kravet på säkerhet för lånen kan ske med hänsyn till
att studentkårerna på grund av den obligatoriska medlemsanslutningen torde
kunna förutsättas i mindre grad än de allmänna samlingslokalernas icke-kommu-
nala huvudmän bli utsatta för sådana ekonomiska påfrestningar, som kan kom
ma att äventyra föreskriven förräntning och återbetalning av lån. Kungl. Maj:t
torde få pröva bl. a. denna fråga i samband med utfärdande av bestämmelser.
Såsom jag nyss nämnt har flertalet remissinstanser förordat, att idrotts- och
gymnastiklokaler skall få ingå i låneunderlaget. Arbetsgruppens förslag innefattar
icke statligt stöd till nämnda lokaler. För egen del vill jag framhålla, att anord
nande av dylika lokaler i princip torde böra betraktas som en kommunal ange
lägenhet. Även om jag sålunda är av den uppfattningen, att idrotts- och gymna
stiklokaler icke bör ingå i låneunderlaget anser jag emellertid, att hinder icke
bör föreligga att i låneunderlaget i begränsad omfattning medtaga vissa motions-
lokaler med därtill hörande utrymmen.
Arbetsgruppens förslag rörande upplåtelse till studentkår av tomtmark, som
disponeras av staten, för kårhusbebyggelse har jag ingen erinran mot. Jag vill i
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
269
detta sammanhang erinra om att svenska stadsförbundet i sitt remissyttrande
tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Enligt vad jag inhämtat får detta tillstyrkande
fattas så, att man från kommunalt håll är positiv till arbetsgruppens förslag om
upplåtelse även av kommunal tomtmark.
Arbetsgruppen har förutsatt, att s. k. insprängda kårlokaler — dvs. lokaler
som är förlagda i läroanstalten tillhörig byggnad — kommer till stånd även i
framtiden. Dessa lokaler skulle enligt arbetsgruppen sålunda bekostas av staten
men upplåtas mot en skälig hyresersättning till vederbörande nyttjare. Jag an
sluter mig till arbetsgruppens förslag. Frågor rörande dylika insprängda kårloka
ler, t. ex. hyresersättningen, torde — såsom gruppen föreslagit — böra prövas av
det organ, som kommer att bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler
samt av vederbörande lokalplanerande statliga myndigheter.
En enligt min mening viktig fråga vid anordnande av studentkårlokaler är att
studentkårer på samma ort bör allvarligt eftersträva att ett gemensamt utnytt
jande av kårlokalerna kommer till stånd. Ett sådant sambruk torde inte endast
betyda ekonomiska besparingar utan även ha stor betydelse för att underlätta
kontakten mellan studerande från skilda fakulteter och högskolor. Vid bedöm
ningen av låneärenden bör det granskande organet ägna särskild uppmärksamhet
åt möjligheterna till anordnande av gemensamma kårlokaler. I anslutning härtill
vill jag också framhålla, att studentkårlokaler, till vilka statligt stöd utgår, i
princip bör — såsom statens nämnd för samlingslokaler framhållit i sitt yttrande
— kunna tjäna som ett värdefullt komplement till de allmänna samlingslokalerna
på orten.
Arbetsgruppen har föreslagit, att samma organ, som bereder ärenden rörande
lån till allmänna samlingslokaler — statens nämnd för samlingslokaler — får i
uppdrag att jämväl bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler. Nämnden
består av åtta av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, vilka representerar det all
männa, rikssammanslutningama av samlingslokalägare och föreningslivet i öv
rigt. Vid behandlingen av frågor rörande lån till studentkårlokaler bör nämnden
enligt gruppen erhålla en delvis annan sammansättning. Sålunda skulle i stället
för representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler ingå
företrädare för de sammanslutningar och organ, som beröres av frågan om anord
nande av studentkårlokaler. Gruppens förslag om att statens nämnd för sam
lingslokaler skulle handlägga även ärendena rörande studentkårlokaler har i prin
cip godtagits av remissmyndigheterna eller lämnats utan erinran. Mot arbets
gruppens förslag till sammansättning av nämnden har dock vissa invändningar
rests.
För egen del finner jag icke skäl föreligga att frångå arbetsgruppens förslag
rörande nämndens sammansättning. Sålunda bör i förevarande ärenden i stället
för representanterna för det allmänna föreningslivet och för huvudmännen för
samlingslokaler ingå representanter för studentorganisationerna, universitets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
myndigheterna och byggnadsstyrelsen. Kungl. Maj:t torde få besluta om den
närmare utformningen av nämndens sammansättning, bl. a. rörande antalet rep
resentanter för de olika intressenterna. Kungl. Maj:t bör utse representanterna
efter förslag från vederbörande organisation eller myndighet.
Nämndens uppgift bör vara att granska framställningar om lån till student
kårlokaler. Lokalbehovet bör prövas på grundval av bl. a. till låneansökningarna
fogade byggnadsprogram jämte kostnadsuppskattning. Nämndens prövning bör
resultera i att besked lämnas till vederbörande lånesökande huruvida nämnden
kommer att tillstyrka ansökan — i förekommande fall under vissa villkor, t. ex.
om byggnadsprogrammet modifieras. Innan nämnden tar slutlig ställning i ären
det bör lånesökanden redovisa huvudritningar jämte tillförlitlig kostnadsberäk
ning. Därefter bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl.
Maj :t.
Arbetsgruppen har utfört en schablonmässig beräkning av kostnaderna för den
av studentkårerna med statligt stöd önskade utbyggnaden av studentkårlokaler
fram till år 1970. Denna uppskattning slutar på ca 47 miljoner kr. Med den av
arbetsgruppen använda kostnaden per kvadratmeter nettogolvyta kan den till
matsalar m. m. hänförliga kostnaden uppskattas till ca 16 miljoner kr. och den
till övriga kårlokaler hänförliga till ca 31 miljoner kr.
Beträffande medelsanvisningen för långivningen till studentkårlokaler har
statskontoret funnit det angeläget, att den för studentkårerna speciella långiv
ningen särskiljes, så att de konkurrensproblem, som skulle uppstå om lån till så
väl studentkårlokaler som allmänna samlingslokaler skulle beviljas från samma
fond, undvikes. Vidare skulle låneärendena härigenom kunna få sin naturliga
anknytning till ecklesiastikdepartementet. För egen del finner jag med beaktande
av detta syfte det vara ändamålsenligt, att en särskild, med lånefonden för all
männa samlingslokaler parallell utlåningsfond inrättas. Medel till denna bör
anvisas under ecklesiastikdepartementet. Medel för uppförande av bespisnings-
lokaler bör — såsom en konsekvens av förslaget att dessa lokaler bör bli helt
statliga — äskas under vederbörande läroanstalts investeringsanslag under sta
tens allmänna fastighetsfond.
270
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
271
IV. HEMSTÄLLAN
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
a) godkänna av mig förordade riktlinjer för fortsatt utbygg
nad av universitets- och högskoleväsendet m. m. fram till om
kring år 1970;
b) godkänna av mig förordade riktlinjer för statligt stöd
m. m. till studentkårlokaler.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordar Hans Kungl. Höghet Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Ingvar Carlsson
272
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Bilaga
Direktiv till 1963 års universitets- och högskolekommitté
Med stöd av nådigt bemyndigande den 10 maj 1963 har chefen för ecklesia
stikdepartementet såsom ledamöter av en kommitté för vissa undersökningar
rörande den fortsatta utbyggnaden av universitet och högskolor, m. m. utsett
t.f. avdelningschefen Sven Torsten Moberg, ordförande, verkställande direk
tören Gösta Luthman, professorn Bror Anders Rexed, professorn Kai Manne
Börje Siegbahn, direktören Fredrik Sundberg, docenten Stig Arne Sunner, tek
niske direktören, professor Nils Lennart Uhlin samt professorn Ragnar Woxén.
P. M.
angående vissa undersökningar rörande den fortsatta utbyggnaden
av universitet och högskolor m. m.
På grundval av en av prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastik
departementet (P-gruppen) utarbetad promemoria rörande det högre utbild
ningsväsendets fortsatta utbyggnad jämte remissyttranden över densamma avses
proposition skola framläggas till höstriksdagen 1963 innehållande riktlinjer för
utbyggnaden av postgymnasial utbildning avseende perioden 1965—70. En
väsentlig del av denna utbildning gäller universitets- och högskoleutbildningen.
Som framgår av P-gruppens beräkningar i SOU 1962: 55 torde antalet stude
rande vid universitet och högskolor år 1970 komma att väsentligt överstiga det
antal som varit riktgivande för den konkreta utbyggnad av universitet och hög
skolor, varom statsmakterna beslutat i anledning av propositionen 1960:119.
Detta innebär, att planeringen för den fortsatta utbyggnaden av universitet och
högskolor under återstoden av 1960-talet bör utgå från nya antaganden om det
totala antalet studerande. Remissbehandlingen av P-gruppens promemoria visar,
att det, som P-gruppen gjort, är realistiskt att nu räkna med följande totalantal
studerande i början av 1970-talet.
Fakultet/högskola
Antal närva
rande stud.
Teol. fak............................................................................ 1 500
Jur. fak.............................................................................. 6 000
Hum. fak........................................................................... 22 500
Mat.nat. fak..................................................................... 20 700
Med. fak............................................................................ 8 200
Tekn. högsk...................................................................... 15 300
Tandl. högsk..................................................................... 2 200
Handelshögsk.................................................................... 4 400
Övr. högsk......................................................................... 1 800
Därav studerande vid fria fak....................
Därav studerande vid spärrade utb.-linjer
Totalt 82 600
.......... 50 700
.......... 31900
273
Det är uppenbart, att för det växande antalet studerande krävs en snabb
och betydande utbyggnad av nu existerande lärosäten. Huruvida ett genom
förande av målsättningen att bereda drygt 80 000 studerande i början av 1970-
talet utbildningsplatser kräver, att universitets- och högskoleinstitutioner inrät
tas på fler orter än i Uppsala, Lund, Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå,
fordrar ytterligare överväganden. I P-gruppens promemoria framhålles, att
ingående kostnadsjämförelser bör göras mellan olika alternativ för utbyggna
den. Remissbehandlingen av P-gruppens promemoria ger härvidlag den vägled
ningen, att det i första hand bör prövas huruvida man bör tillskapa ytter^are
en universitetsort utöver de nuvarande fem.
En dylik kostnadsjämförelse bör nu verkställas. Denna synes böra i huvud
sak utföras enligt följande riktlinjer.
Först verkställes en undersökning av utbildningskostnaderna, till en början
begränsad till de medicinska, tekniska och matematisk-naturvetenskapliga
disciplinerna.
För de medicinska fakulteternas del är intagningen av nybörjare enligt nu
gällande planer följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
U-a
L-d/M-ö
Nyborjarantal
Gbg
Sthlm
U-å
Totalt
Nuläget
(1/7 -62) .......................
90
120
168
168
__
546
Beslutad eller i proposition
föreslagen intagning........
90
190
168
208
62
718
(tidpunkt för full utbyggnad
av nu beslutad eller före
slagen intagning).............
(65/66)
(63/64)(65/66)
En undersökning bör genomföras för att utröna var och hur ytterligare 200
nybörjare årligen skall kunna beredas medicinsk utbildning. Därvid bör tagas
som utgångspunkt, att denna ytterligare ökning skall genomföras i Uppsala,
Stockholm och Umeå samt i Linköping eller Örebro. Det bör prövas, om några
ekonomiska fördelar står att vinna genom att lokalmässigt koncentrera den teo
retiska delen av utbildningen mer än den kliniska delen. Vid beräkning av de
statliga drift- och kapitalkostnaderna för den kliniska delen av utbildningen
bör schematiskt räknas med samma huvudprinciper för kostnadsfördelningen
mellan staten och den kommunala huvudmannen, som ligger till grund för 1959
års avtal mellan staten och den kommunala huvudmannen i Göteborg. Utred
ningen bör göras under det antagandet, att ökningen av nybörjarplatsantalet
genomföres under perioden 1966/67—1970/71.
Antalet nybörjare vid de tekniska högskolorna enligt nu gällande planer är
följande.
Nyborjarantal
KTH
CTH
LT1I
S:a
Nuläget
(62/63) ........................................
756
517
80
1 353
1960
års program .........................
771
650
490
1 911
(tidpunkt för fullt genomförande
av programmet) .......................
(65/66)
(65/66)
(66/67)
274
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
På sätt som angivits i P-gruppens promemoria synes man i första hand böra
undersöka vilka anordningar som kräves för att utan väsentligare lokalmässiga
utbyggnader öka intagningen vid de tre högskolorna under andra hälften av
1960-talet med sammanlagt ca 300 nybörjarplatser. Denna ökning bör fördelas
på avdelningar ungefär i proportion till avdelningarnas storlek sedan 1960 års
program genomförts. Om en dylik ökning blott skulle kunna genomföras medelst
utnyttjande av tvåskift- och/eller treterminsutbildning bör klarläggas kostna
der och övriga konsekvenser av en dylik förändring i nu gällande studieord
ning.
Därutöver bör undersökas de kostnadsmässiga konsekvenserna av att under
perioden 1966/67—1970/71 utöka intagningskapaciteten vid tekniska högskolor
med ytterligare ca 650 nybörjarplatser fördelade på avdelningar i stort sett
proportionellt till avdelningarnas storlek sedan 1960 års program genomförts.
Därvid bör undersökas de ekonomiska konsekvenserna av att antingen bygga
en ny teknisk högskola eller att genomföra denna ytterligare kapacitetsökning
jämte den tidigare nämnda på ca 300 vid de tre existerande högskolorna.
Kommittén bör dock vara oförhindrad att, om preliminära undersökningar
så ger vid handen, pröva andra möjligheter att genomföra den totala ökningen
av 950 nybörjarplatser än som nu skisserats.
Med hänsyn till yttrandena över P-gruppens promemoria bör därvid även
prövas de kostnadsmässiga konsekvenserna av att inom ramen för ovannämnda
950 ytterligare nybörjarplatser utplacera högre teknisk utbildning inom en eller
två avdelningar vid ytterligare någon ort, varvid några av huvudorterna i övre
Norrland i första hand bör övervägas.
För de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del bör kommittén i
första hand pröva hur en ökning av utbildningskapaciteten på tvåbetygsnivån
i de centrala spärrade ämnena skall kunna genomföras i den omfattning som
angivits i P-gruppens promemoria samt beräkna kostnaderna för en sådan kapa
citetsökning. Denna kapacitet omkring år 1970, vilken remissinstanserna ej rest
några invändningar emot, framgår av följande tablå. I tablån anges dessutom
motsvarande kapacitet enligt propositionen 1960:119 för år 1966/67 vid de fyra
nu befintliga matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, d. v. s. i Uppsala,
Lund, Göteborg och Stockholm.
U tbildningskapa-
citeten 1966/67
vid nu bef.
fakulteter
Utbildningskapa
citeten omkring
&r 1970 vid
samtliga då bef.
fakulteter
Fysik ............................................ 720
1 300
Kemi .............................................. 720
1 300
Botanik ........................................ 285
600
Zoologi .......................................... 255
600
Som underlag för utredningen bör tas följande på dagens lokalförhållanden
och nu planerade lokalutbyggnader grundade fördelning av antalet utbildnings
platser för två betyg vid befintliga orter.
275
Fördelning av den årliga tvåbetygskapaciteten för grundexamen
i vissa naturvetenskapliga ämnen.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Fysik
Ort
plan
ny
60
plan
Uppsala
200 — 240
Lund
160— 260
Göteborg
160— 200
Stockholm
200 — 240
Umeå
ej an- 160
given
Summa
720 — 1 100
+ U-å
Kemi
Botanik
plan
ny
plan
ny
60
plan
GO
plan
200 —
240
80 —
100
160 —
260
80 —
100
160 —
200
50 — 100
200 —
240
75 — 120
ej an-
160
ej an-
100
given
given
720 — 1 100
285 — 520
+ u
-å
+ u-
■å
Zoologi
S:a
plan
ny
plan
ny
60
plan
60
plan
80 —100
560 —
680
50—100
450 —
720
50 — 100
420 —
600
75 — 120
550 —
720
ej an- 100
ej an-
520
given
given
255 — 520 1 980 — 3 240
+ U-å
+ u
-å
Det bör undersökas, vilka kostnadsökningar som skulle uppstå, om den i
tablan angivna ökningen av utbildningskapaciteten för två betyg i grundexa
men genomföres inom ramen för nu existerande och planerade lokalbestånd. En
dylik ökning av utbildningskapaciteten synes i flera fall endast kunna genom
föras medelst tvåskifts- och/eller treterminsutbildning. Kostnaderna för en med
hänsyn härtill ändrad studieordning bör klarläggas.
Utöver den i tablån angivna högre kapaciteten (ny plan) bör utredas olika
möjligheter, och dessas kostnadsmässiga konsekvenser, att ge tvåbetygsutbild-
ning för ytterligare 560 studerande per år, varav 200 i fysik, 200 i kemi, 80 i
botanik och 80 i zoologi. Ett alternativ synes därvid vara att utöka de befintliga
fakulteternas kapacitet, eventuellt i kombination med en decentraliserad lärar
utbildning i berörda och angränsande ämnen. Ett annat alternativ är att upp
rätta en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Kommittén bör vara oför
hindrad att, om preliminära undersökningar så ger vid handen, pröva andra
möjligheter att genomföra den totala ökningen av antalet spärrade utbildnings
platser i varje ämne än som nu skisserats.
Efter en prövning av de kostnadsmässiga konsekvenserna av tänkbara alter
nativ för en utvidgning av utbildningskapaciteten i de nu berörda spärrade äm
nena, bör prövas vilka konsekvenser ökningen i dessa ämnen kan få för andra
ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Därvid bör beak
tas att man ernår en med hänsyn till examenskombinationer och arbetsmark-
nadsförhållanden rimlig fördelning av utbildningskapaciteten på skilda ämnen.
Som vägledning för totaldimensioneringen av de matematisk-naturvetenskap
liga fakulteterna bör tas de beräkningar av densamma som återfinns i P-grup-
pens promemoria. Därvid bör dock beaktas, att den bär tidigare angivna kapa
citeten i de spärrade ämnena för Umeås del torde medföra ett större totalantal
studerande i Umeå i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena än vad som
anges i P-gruppens promemoria.
En allmän utgångspunkt vid de kostnadsuppskattningar, som i enlighet med
vad som nu sagts bör verkställas avseende en utvidgad utbildningskapacitet i
medicin, teknik och matematisk-naturvetenskapliga ämnen bör vara, att nuva
rande examens- och studieförhållanden i stort sett skall förbli oförändrade;
dock bör hänsyn tagas till de förändringar i skilda utbildningsavseendcn, som
sker i enlighet med fastställda beslut eller praxis. Med hänsyn till den stora
276
betydelse ur ekonomisk synpunkt som kostnaderna för forskning direkt knuten
till utbildning har, bör i de redovisningar som lämnas för olika alternativ så
långt möjligt redovisas såväl driftkostnader som byggnads- och utrustningskost-
nader för utbildning för grundexamen (studier t. o. m. fyra betyg i filosofisk
examen och motsvarande i andra studieordningar) å ena sidan och för licentiand-
och doktorandutbildning samt för forskning å den andra. Det bör vara ange
läget för utredningen att söka bidraga till att det i fortsättningen skapas ett så
enhetligt redovisningssystem som möjligt.
Vidare bör i de alternativa lösningar av utbyggnaden av utbildningskapacite
ten som framlägges redovisas i vilken omfattning gemensamma anläggningar
och gemensam personal m. m. förutsättes. En utgångspunkt för utredningen
bör därvidlag vara, att man vid den fortsatta utbyggnaden av i första hand
de experimentellt inriktade högskolorna och fakulteterna eftersträvar att åstad
komma största möjliga gemensamma bruk av lokaler, utrustning och personal
för forskare, lärare och studerande tillhörande skilda ämnen, fakulteter och hög
skoleenheter. Vid utredningsarbetet i detta avseende bör de utredningar och
erfarenheter, som under senare år gjorts inom byggnadsstyrelsen, utrustnings-
nämnden för universitet och högskolor, skilda organisations- och programkom
mittéer m. fl. organ prövas och värderas.
På basis av de nu skisserade utredningarna rörande medicin, teknik och mate-
matisk-naturvetenskapliga ämnen bör ställning tagas till om övervägande skäl
talar för att den här avsedda utbyggnaden inom dessa områden bör ske vid nu
bestående lärosäten. Skulle denna prövning leda till att så ej är fallet, bör tagas
upp till prövning vilka de kostnadsmässiga konsekvenserna blir av att till ett
nytt lärosäte med en eller flera av disciplinerna medicin, teknik och naturveten
skap även förlägga ekonomutbildning, samhällsvetenskaplig utbildning och
humanistisk utbildning.
Som utgångspunkt för en dylik prövning för ekonomutbildningens del bör
tagas den i P-gruppens promemoria förordade ökningen av intagningskapacite-
ten från 675 nybörjarplatser till ca 1 100 nybörjarplatser mot slutet av 1960-
talet.
För samhällsvetenskap och humaniora i övrigt bör prövas vilka kostnadsmäs
siga konsekvenser som skulle följa av en väsentligt större utbyggnad i Umeå och
på ytterligare någon ny ort än den utbyggnad som räknats med i P-gruppens
promemoria.
Sedan undersökningarna av de egentliga utbildningskostnaderna genomförts,
bör kommittén uppskatta storleken av andra väsentliga samhälleliga kostnader,
bl. a. av typen studentbostadskostnader, för en utbyggnad av utbildningskapa
citeten. Dessa uppskattningar bör begränsas till de huvudalternativ för utbygg
naden som prövas i undersökningarna av utbildningskostnaderna.
Parallellt med de nu skisserade undersökningarna bör det konkreta plane
ringsarbetet vid de bestående lärosätena fullföljas av därtill utsedda kommittéer.
Emellertid synes det lämpligt att — i avbidan på resultaten av statsmakternas
ställningstagande till utfallet av de i det föregående skisserade undersökning
arna — dessa kommittéer ges i uppgift att planera för en större utbildnings
kapacitet än den som räknats med i statsmakternas beslut i anledning av pro
positionen 1960:119.
Det fortsatta planeringsarbetet bör beträffande nedannämnda kommittéer
baseras på följande antaganden rörande studerandeantalet m. m. vid de av kom
mittéernas arbete berörda lärosätena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
277
1. Freseatikommittén: 2 000 närvarande studerande vid juridiska fakulteten,
8 000 vid humanistiska fakulteten och 5 000 vid matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten vid universitetet i Stockholm;
2. 1962 års TJ me åkommitté: 1 000 närvarande studerande i samhällsveten
skapliga ämnen och 1 400 i matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid univer
sitetet i Umeå;
3. Naturvetenskapliga samordningskommittén i Göteborg: 100 studerande för
två betyg i vartdera av ämnena zoologi och botanik vid universitetet i Göteborg;
4. Utredningen om vissa marinbiologiska fältstationer m. m.: kursplatser för
500 studerande för två betyg i ämnet zoologi avseende samtliga lärosäten utom
universitetet i Lund; beträffande sistnämnda lärosäte bör utredningen undersöka
möjligheterna att vid det marinbiologiska laboratoriet i Helsingör anordna kurs
platser för 100 studerande för två betyg i ämnet zoologi;
5. Programkommittén för Uppsala humanistiska fakultet: 5 500 närvarande
studerande vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala;
6. Programkommittén för Göteborgs humanistiska fakultet: 4 000 närvarande
studerande vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Göteborg; program
kommitténs uppdrag bör utvidgas att omfatta även uppgörande av lokalpro
gram för nybyggnad för socialinstitutet i Göteborg, varvid antalet studerande
bör bedömas med utgångspunkt i de beräkningar och synpunkter, som fram
förts i socionomutbildningskommitténs betänkande om socionomutbildning (SOU
1962: 43) samt i statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akade
mikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55).
7. Lokalprogramkommittén för de humanistiska och ekonomiska fakidteterna
vid universitetet i Lund, m. m.: 3 500 närvarande studerande vid humanistiska
fakulteten och 275 nybörjarplatser vid ekonomiska fakulteten vid universitetet
i Lund.
Siffrorna för antalet närvarande studerande vid ovannämnda fakulteter m. m.
avser samtliga studerande vid respektive fakultet enligt den officiella statistikens
definitioner. Till grund för beräkning av lokalbehov m. m. bör emellertid ligga
antalet i undervisningen deltagande studerande.
Med skrivelse den 25 januari 1963 har en arbetsgrupp inom ecklesiastikde
partementet till departementschefen överlämnat en promemoria angående stat
ligt stöd till studentkårlokaler. Över promemorian har, efter remiss, yttranden
avgivits av ett antal myndigheter och organisationer.
Med hänsyn till angelägenheten av att lokalutrymmen för bespisningsmöjlig-
heter kommer till stånd så fort som möjligt — särskilt aktuell torde frågan om
bespisningslokaler vara för Frescatiområdet och universitetsområdet i Umeå —
synes det böra ankomma på Freseatikommittén, 1962 års Umeåkommitté, natur
vetenskapliga samordningskommittén i Göteborg och organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund att i samråd med byggnadsstyrelsen, vederbörande
universitets- och högskolemyndigheter och studentkårer samt representanter för
den anställda personalen vid lärosätena göra upp förslag till lokalprogram för
matsalar jämte därtill hörande erforderliga utrymmen för respektive universi
tets- och högskoleorter. Matsalsutrymmena bör dimensioneras för såväl de stu
derande som personalen vid lärosätet. Vid planeringen av matsalsutrymmena
bör eftersträvas att — där så är möjligt — studerande och personal från flera
lärosäten skall kunna utnyttja samma bespisningsmöjligheter. Kommittéerna
bör vidare i sitt arbete ägna uppmärksamhet åt det från kostnadssynpunkt för
delaktigaste alternativet vad avser centrala restaurangkök respektive separata
278
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
sådana. I detta sammanhang erinras om den undersökning angående centrala
respektive separata restaurangkök, som förutnämnda arbetsgrupp redovisat
med skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 22 april 1963.
Av kommittéerna uppgjorda lokalprogram bör överlämnas till byggnadssty
relsen. Denna har därefter att i samråd med vederbörande kommitté uppgöra
byggnadsprogram.
Stockholm i ecklesiastikdepartementet den 10 maj 1963.
INNEHÅLL
Sid.
I. Inledning ................................................................................................................... 4
II. Det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.......................................... 8
1. Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet 8
A. Det högre utbildningsväsendets hittillsvarande utveckling........................ 9
a. Studentexamination .................................................................................. 9
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor........................................ . .
10
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor..................................................... 11
d. Examination vid fakulteter och högskolor ............................................ 12
e. Antal akademiker i yrkesverksam ålder................................................. 13
B. Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till mitten av 1970-talet 14
C. Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer . .
19
D. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till 1975 — en tendens
beräkning ......................................................................................................... 22
a. Studentexamination .................................................................................. 22
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor.............................................. 23
c. Examination vid fakulteter och högskolor.............................................. 30
d. Antal akademiker i yrkesverksam ålder................................................ 31
E. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till 1975 — ett program
matiskt räknexempel ..................................................................................... 31
a. Tillgängliga utbildningsplatser ................................................................. 31
b. Tillströmningens inriktning......................................................................
34
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor..................................................... 36
d. Examination vid fakulteter och högskolor................................................ 36
F. Tillgång på och »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft i yrkesverk
sam ålder åren 1970 och 1975 ......................................................................
39
2
. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor m. m........................... 41
A. Inledning .........................................................................................................
44
B. Nu gällande program för utbyggnad av det högre utbildningsväsendet . .
42
C. Några allmänna synpunkter rörande fortsatt utbyggnad............................ 45
D. Åtgärdsin ven tering......................................................................................... 50
E. Ett utbyggnadsalternativ .............................................................................. 52
F. Industrihögskola i Östergötland .................................................................. 61
a. Allmänt ...................................................................................................... 61
b. Förutsättningar för industrihögskola i Östergötland ............................. 63
c. Förslagets utformning .............................................................................. 65
3. Yttranden ............................................................................................................ 68
A. Allmänna omdömen....................................................................................... 68
B. Statistiken över tillströmning och behov..................................................... 85
a. Tillströmning till fakulteter och högskolor .............................................. 85
b. Behov av akademiskt utbildad arbetskraft............................................ 90
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
279
Sid.
C. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor m. m.................... 120
a. Vissa allmänna synpunkter...................................................................... 120
Effektivare utnyttjande av resurser ....................................................... 121
Decentraliserad utbildning på ett- och tvåbetygsnivå samt korrespon
densundervisning ................................................................................. 121
Studentbostadsproblemet.......................................................................... 128
Yrkesvägledning och studierådgivning ................................................... 131
Meritkomplettering ..........'...................................................................... 133
b. Spärrade utbildningslinjer........................................................................ 136
Allmänt om ökning av utbildningskapaciteten vid spärrade utbildnings
linjer ...................................................................................................... 136
Teknisk utbildning .................................................................................... 139
Medicinsk utbildning................................................................................ 145
Odontologisk utbildning .......................................................................... 160
Farmaceutisk utbildning .......................................................................... 165
Ekonomutbildning..................................................................................... 166
Utbildning vid jordbrukets högskolor..................................................... 170
c. Fria fakulteter........................................................................................... 172
Spärrf rågan ............................................................................................... 172
Samhällsvetenskaplig och annan humanistisk utbildning....................... 181
Matematisk-naturvetenskaplig utbildning .............................................. 184
Juridisk utbildning .................................................................................... 188
Teologisk utbildning.................................................................................. 190
d. Industrihögskola i Östergötland............................................................... 190
Allmänna synpunkter .............................................................................. 190
Behovet av teknisk-ekonomisk utbildning............................................. 191
Lärarfrågan m. m........................................................................................ 192
Lokaliseringsfrågan .................................................................................... 194
e. Antal lärosäten m. m................................................................................... 197
D. Annan postgymnasial utbildning ................................................................. 210
4. Departementschefen .......................................................................................... 226
III. Statligt stöd till studentkårlokaler.......................................................................... 243
1. Promemorian ....................................................................................................... 243
A. Befintliga studentkårlokaler.......................................................................... 243
B. Anmält behov av studentkårlokaler............................................................. 246
C. Olika statliga stödåtgärder för studenter ................................................... 247
D. Statligt stöd till allmänna samlingslokaler................................................. 248
E. Förslag om statligt stöd till studentkårlokaler............................................ 250
a. Allmänt ....................................................................................................... 250
b. Utformningen av det statliga stödet....................................................... 252
c. Administration ......................................................................................... 255
d. Kostnader.......................................................................... .*...................... 256
e. Särskilt yttrande ....................................................................................... 257
2. Yttranden ............................................................................................................ 258
3. Departementschefen ........................................................................................... 265
IV. Hemställan.................................................................................................................. 271
Bilaga: Direktiven den 10 maj 1963 för 1963 års universitets- och högskolekommitté
Ivar Hasggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963
080601
280
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963