Prop. 1963:172
('angående -riktlinjer för fort\xad satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.',)
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
1
Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående -riktlinjer för fort
satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet
m. m.; given Stockholms slott den 11 oktober 1963.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.
Under Hans Majrts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
BERTIL
Ragnar Edenman
Propositionens huvudsakliga innehåll
Ungdomens efterfrågan på högre utbildning liksom det ökande behovet av väl utbildad arbetskraft gör det angeläget med en fortsatt och omfattande utbygg nad av det högre utbildningsväsendet. Allmän enighet råder om, att högre ut bildning är en lönsam investering för både individ och samhälle.
De i propositionen förordade allmänna riktlinjerna för en utbyggnad av det högre utbildningsväsendet ansluter sig i huvudsak till de av 1960 års riksdag anbefallda principerna för utbyggnaden fram till 1965. Såväl universitet och hög skolor som annan postgymnasial utbildning måste ges vidgad utbildningskapaci tet under återstoden av 1960-talet.
Prognosverksamheten måste med hänsyn till utbildningssektoms behov av allt fler och bättre framtidsbedömningar ges ökade resurser. Till 1964 års riksdag torde konkreta förslag komma att framläggas för att möjliggöra detta. Även yrkesväglcdningsverksamheten måste förstärkas.
För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna riktlinjerna bl. a. följande.
1 — Bilmng till riksdagens -protokoll 1963. 1 samt Nr 172
2
Den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten vid de tekniska hög skolorna bör inriktas på att under 1960-talet nå en total intagningskapacitet av i runt tal
2
900 nybörjarplatser per år mot för närvarande omkring
1
600.
Utbildningsplaneringen för de medicinska fakulteternas del bör under åter stoden av 1960-talet inriktas på en utbyggnad till en total intagningskapacitet av drygt 900 nybörjarplatser per år mot för närvarande närmare 600.
Utbyggnaden av ekonomutbildningen bör inriktas på en total intagningskapa citet av 1 100 nybörjarplatser per år före utgången av 1960-talet mot för när varande 675 platser.
Vid lantbruks- och veterinärhö g skolorna bör en ökning av intagningen kunna ske under andra hälften av 1960-talet.
En betydande ökning av utbildningskapaciteten i centrala spärrade ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna förordas, nämligen i fysik och kemi från 720 till
1
300 nybörjarplatser per år på tvåbetygsnivå, i botanik från
285 till 600 och i zoologi från 255 till 600 nybörjarplatser per år.
Som en allmän riktpunkt för de fria fakulteternas expansion förordas följande antal studerande i början av 1970-talet, nämligen 1 500 vid teologisk fakultet,
6
000 vid juridisk fakultet, 22 500 vid humanistisk fakultet och 20 700 vid mate- matisk-naturvetenskaplig fakultet.
För universitets- och högskoleväsendet i dess helhet anges som en allmän rikt punkt i planeringsarbetet att antalet studerande i början av 1970-talet kommer att uppgå till drygt 80
000
. En sådan utökning av antalet studerande aktualiserar frågan om en utbyggnad av de nuvarande fem universitets- och högskoleorterna är tillräcklig eller om ytterligare något universitets- och högskolecentrum måste etableras under innevarande årtionde. Innan ytterligare utredningar gjorts rö rande skilda utbyggnadsalternativ kan ställning dock ej tagas i denna fråga. Detta blir möjligt först sedan den nyligen tillsatta 1963 års universitets- och hög- skolekommitté avslutat sitt arbete. Den pågående och planerade utbyggnaden av universitet och högskolor med för även att studentkårlokaler, d. v. s. bespisningslokaler, avsedda även för den anställda personalen vid ifrågavarande läroanstalter, samlingslokaler, klubblo kaler, lokaler för studentfacklig verksamhet, studentsociala utrymmen och mo- tionslokaler kan behöva byggas ut. I propositionen förordas att bespisnings lokaler inrättas helt genom statens försorg. Beträffande övriga studentkårlokaler föreslås, att lån skall kunna utgå till studentkåren (motsvarande) med högst 50 procent av kostnaderna. Viss del av sådant lån — motsvarande högst 40 pro cent av kostnaderna — skall vara ränte- och amorteringsfri och kunna avskrivas. Statens nämnd för samlingslokaler avses skola bereda låneärendena innan Kungl. Maj:t fattar beslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats rådet å Stockholms slott den 11 oktober 1963.
Närvarande:
Statsministern E
rlander
,
statsråden A
ndersson
, L
indström
, K
ling
, E
den
-
man
, J
ohansson
,
af
G
eijerstam
, H
ermansson
, H
olmqvist
.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga angående rikt linjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m. och anför därvid följande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
I. INLEDNING
Som ett led i sitt arbete avgav 1955 års universitetsutredning den
22
december
1959 sitt sjätte betänkande, benämnt Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad (SOU 1959: 45). På grundval av detta betänkande framlades i propositionen 1960:119 förslag till riktlinjer för utbyggande av det högre utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet. 1960 års riksdag godkände dessa riktlinjer (SäU 1, Rskr 327). Därefter har vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar beslut fattats i en rad konkreta frågor rörande ut byggnaden av universitet och högskolor.
Mot bakgrunden av utvecklingen inom berörda områden sedan förutnämn da riktlinjer antogs har inom ecklesiastikdepartementets prognos- och plane ringsgrupp — i fortsättningen benämnd P-gruppen — utarbetats förslag till reviderat utbyggnadsprogram för universitet och högskolor m. m. Salunda har gruppen redovisat dels vissa statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad {ram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55), dels en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad (december 1962). Över de statistiska sammanställningarna och promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbruks- högskolan och statens lantbruksförsök, Vetenskapsakademien, Ingeniörsveten- skapsakademien, Musikaliska akademien, Vitterhets-, historie- och antikvitets akademien, riksbibliotekarien, riksarkivarien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för Sydsvenska socialinstitutet, styrelsen för socialinstitutet i Umea, statens medicinska forsk ningsråd, flyg- och navalmedicinska nämnden, statens humanistiska forsknings råd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens tekniska forskningsråd, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostads- styrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, polisväsendets or- ganisationsnämnd, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, general poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrel sen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut, statskontoret, konjunkturinstitutet, generaltullstyrelsen, statis tiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr kesutbildning, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogs
5
styrelsen, veterinärstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och
registreringsverket, försäkringsinspektionen, tekniska högskolans i Stockholm
byggnadskommitté, odontologiska förhandlingssakkunniga, farmaceututbild-
ningskommittén, organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, lä-
karutbildningsberedningen, studiesociala utredningen, organisationskommittén
för teknisk högskola i Lund, kommittén för nya utbildningsvägar vid de filoso
fiska fakulteterna, 1960 års gymnasieutredning, 1960 års lärarutbildningssakkun-
niga, fackskoleutredningen, 1962 års Umeåkommitté, studiehjälpsutredningen, ve-
terinärhögskoleutredningen, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet,
utrustningsnämnden för universitet och högskolor, expertgruppen för odontolo
gisk utbildning i Göteborg, mentalsjukvårdsberedningen, personalutbildnings-
beredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands
län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Västmanlands län,
Västerbottens län och Norrbottens län samt Jemkontoret. Universitetskanslern
har överlämnat yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ho
nom underställda lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna ytt
randen från lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers
tekniska högskola. Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlå
tanden har fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.
Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att
yttra sig över promemorian och de statistiska sammanställningarna. Med an
ledning härav har yttranden avgivits av direktionen för handelshögskolan i
Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd, Statstjänstemännens riksför
bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges förenade
studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges indu
striförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareförening
en, Centerns ungdomsförbund jämte Centerns studentförbund, Sveriges social
demokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges
libera studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samver
kande bildningsförbunden, Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankför
eningen, Norrlandsförbundet, Kooperativa förbundet, Handelns arbetsgivare
organisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Handels-
kamrarnas nämnd genom Skånes handelskammare, Stockholms handelskam
mare, handelskammaren i Gefle samt Norrbottens och Västerbottens läns han
delskammare, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens riksförbund,
Hermods korrespondensinstitut, Nordiska korrespondensinstitutet, Svenska tek-
nologföreningen, Sveriges verkstadsförening, Institutet för tekniska kurser,
Svenska läkaresällskapet, Samarbetsdelegationcn för de fyra nordligaste länen
och Svenska Tandläkare-Sällskapet.
Dessutom har Medicinska föreningen i Stockholm, Lantbruksförbundets eko
nomi-aktiebolag, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska
ekonomiföreståndarinnors förening inkommit med särskilda skrifter i ämnet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Med skrivelse den 24 april 1962 har en på kommunalt initiativ bildad kom mitté
1
för undersökning av förutsättningarna för högskolemässig utbildning inom
Östergötlands län överlämnat betänkande angående industrihögskola i Öster götland.
Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyndig heter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av vederbörande högskolemyndigheter, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, statskon toret, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknads styrelsen.
Vidare har vissa myndigheter och organisationer beretts tillfälle yttra sig. Med anledning härav har yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet, Sven ska landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveri ges förenade studentkårer (SFS), länsstyrelsen i Östergötlands län, efter hörande av stadsfullmäktige i Linköping och Norrköping, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Sveriges allmänna exportförening.
En arbetsgrupp
1 2
inom ecklesiastikdepartementet har med skrivelse den 25
januari 1963 överlämnat promemoria angående statligt stöd till studentkår lokaler.
Över promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyn digheter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna efter hörande av vederbö rande högskolemyndigheter, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens nämnd för samlingslokaler och Frescatikommittén. Därjämte har — sedan tillfälle där till beretts — yttranden avgivits av Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Svenska stadsförbundet.
I de statistiska sammanställningarna rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad har på basis av tillgängligt material gjorts en reviderad helhets bild av läget och utvecklingstendenserna fram till mitten av 1970-talet. Dessa statistiska sammanställningar ligger till grund för promemorian rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
1 Landshövding P. Eckerberg, ordförande, kommunalrådet C. Hilmer, disponent C. Johansson, direktör O. Wahlbeck, kommunalrådet G. Perland, läroverksadjunkt E. Lönnerholm, talman Fridolf Thapper, riksdagsman C. Eskilsson, landstingsdirektör H. Gröndal, chefredaktör H. Farm, hypo- teksdirektör S. G. Levander, bostadschef T. Pettersson, direktör G. Ericsson, direktör L. Brising, riksdagsman I. Andersson och rektor E. Lilja.
2 Förste kanslisekreteraren B. J. Sjönander, ordförande, förutvarande ordföranden i SFS, jur. kand. N. Hermansson, t. f. budgetsekreteraren A. Johansson och fil. lic. U. Larsson.
7
I förevarande promemoria redovisas ett alternativ beträffande planering för fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet utöver 1960 års program. Detta alternativ baseras i allt väsentligt på samma värderingar som låg till grund för nämnda program.
I betänkandet angående industrihögskola i Östergötland föreslås, att en fyra årig teknisk-ekonomisk utbildning på högskolenivå förlägges till Linköping- Norrköpingregionen.
I promemorian angående statligt stöd till studentkarlokaler förordas, att staten bör lämna lån — som till viss del kan avskrivas till uppförande av lokaler för de studerandes organisationer vid universitet och högskolor.
Jag kommer att utförligt referera det utredningsmaterial och de förslag som framlagts av P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet rörande riktlinjer för det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad under senare hälften av 1960- talet samt remissorganens omfattande synpunkter pa detta material. Det synes mig nämligen angeläget i detta sammanhang med en uttömmande redovisning eftersom densamma jämte mina egna ställningstaganden torde kunna tjäna som underlag under en följd av år för en rad myndigheters och organisationers fort satta konkreta arbete för utvecklande av hithörande verksamhet.
I det följande återges det huvudsakliga innehållet i det förut nämnda utred ningsmaterialet. I regel användes härvid utredningarnas egna ord. I anslutning härtill redogöres även för de över utredningarna avgivna yttrandena. Slutligen framställes till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
8. Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
n.
DET HÖGRE UTBILDNINGSVÄSENDETS
FORTSATTA UTBYGGNAD
I det följande redovisas först ett sammandrag av Tendenserna på akademiker nas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:
55
). Denna utred
ning benämnes i det följande även »Statistikbilagan».
1. Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad
fram till mitten av 1970-talet
Utredningen rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet är att betrakta som ett fullföljande av de sammanställ ningar och beräkningar som ingår i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Vissa metodiska skillnader föreligger dock mellan de två utredningarna, främst betingade av olikheter i de utbildningspolitiska förutsätt ningar som förelegat. När universitetsutredningen utförde sitt arbete fanns inget utbildningspolitiskt program för universitet och högskolor liknande 1960 års program att utgå från. Uppläggningen har varit följande.
En huvuduppgift har varit att beräkna dels universitetens och högskolornas framtida storlek, dels det framtida antalet akademiker.
Nu gällande tendenser i fråga om tillströmning till gymnasier och universitet och högskolor har därvid antagits bestå även i framtiden. Fördelningen av universitets- och högskolestudenterna på fakulteter och högskolor har skett utifrån antagandet, att 1960 års program genomföres och i viss omfattning ytter ligare påbygges. På basis härav har beräknats den framtida examinationen av skilda slag av akademiker. Detta har i sin tur möjliggjort en beräkning av den framtida storleken av akademikergruppen i dess helhet med uppdelning på typ av utbildning.
En andra huvuduppgift har varit att uppskatta det framtida behovet av skilda slag av akademiker. Nu tillgängliga officiella prognoser för skilda utbild ningsgrupper har därvid i de flesta fall accepterats. I de fall där nu föreliggande material uppenbarligen varit föråldrat eller ofullständigt eller prognoser ej alls förelegat har här gjorts kompletteringar eller helt nya antaganden om den fram tida behovsutvecklingen.
På basis av de sålunda utförda sammanställningarna rörande framtida tillgång på och behov av akademiker vid nu gällande utvecklingstendenser på utbild ningssidan och behovsvärderingar har schematiska framtida arbetsmarknads- balanser kunnat upprättas fram till och med år 1975.
9
Resultaten av dessa arbetsmarknadsbalanser, upprättade på basis av nu
gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar har fått bilda utgångspunkten
för en justerad beräkning av den framtida arbetsmarknadsbalansen. Denna har
gjorts under den nya förutsättningen, att utbildningskapaciteten vid universitet
och högskolor förändras och förskjuts i betydande omfattning, varvid nu före
liggande erfarenheter av möjligheterna att utbygga utbildningskapaciteten med
hänsyn till personella och byggnadsmässiga resurser fått diktera omfattningen
av kapacitetsförändringarna. Målsättningen bakom de nya antagandena om
den framtida utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor har varit att
åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975)
för skilda utbildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna,
baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar. Vi
dare har de reviderade beräkningarna gjorts med utgångspunkt i bedömningar
av vilket antal studenter som i framtiden kommer att söka sig till andra post
gymnasiala utbildningsvägar än universitet och högskolor. Dessa bedömningar
har gjorts dels mot bakgrund av hur många platser vid dessa postgymnasiala
utbildningslinjer som beräknats vara tillgängliga i framtiden, dels med den
utgångspunkten att studenternas intresse för denna typ av utbildning i fram
tiden kommer att vara förhållandevis lika stort som det för närvarande är.
Materialet till sammanställningarna har erhållits förutom från publicerade
källor jämväl från skilda myndigheter och utredningar, främst arbetsmarknads
styrelsen, statistiska centralbyrån, gymnasieutredningen och universitetsutred-
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
A. Det högre utbildningsväsendets hittillsvarande utveckling
a. Studentexamination
År 1957 avlades närmare 9
000
examina vid allmänt gymnasium (Ag), han-
delsgymnasium (Hg) och tekniskt gymnasium (Tg). Antalet avlagda examina
1961 var drygt 13 300 — en ökning med drygt 48 procent på fem år. Utveck
lingen redovisas i tabell
1
.
Tabell 1. Antalet avlagda studentexamina vid allmänt gymnasium, tekniskt
gymnasium och handels gymnasium åren 1957—1961.
Absoluta och relativa tal.
År
Ag
Tg
Hg
Totalt
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
1957 ........
7 307
81,3
749
8,3
934
10,4
8 990
100
1958 ........
7 866
81,5
842
8,7
947
9,8
9 655
100
1959 ........
8 498
80,8
1 043
9,9
976
9,3
10 517
100
1900 ........
9 136
80,3
1 189
10,5
1 052
9,2
11377
100
19611 ___
10 683
80,1
1 394
10,5
1 252
9,4
13 329
100
1 Prcl. uppgifter.
1
* — liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 172
10
I Ag-examina ingår examina, som avlagts vid allmänt läroverk, kommunalt
gymnasium, försöksgymnasium, privatläroverk och försvarets läroverk ävensom
privatister. Under det senaste decenniet har den sistnämnda gruppen uppgått till
omkring
200
per år eller något därunder.
Totalantalet studentexamina i procent av antalet
20
-åringar respektive år
framgår av följande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
År ........................................ 1957
1958
1959
1960
1961
20-åringar .......................... 89 600
93 010
96 583
94 787
99 820
Examinerade .................... 8 990
9 655
10 517
11377
13 329
Relation ............................ 10,0
10,4
10,9
12,0
13,4
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor
Nettoantalet nyinskrivna läsåret 1957/58 uppgick till närmare
5
800. Läsåret
1961/62 var antalet drygt
8
700 — en ökning med 50 procent på fem år. Ut
vecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell
2
.
Tabell 2. Nettoantalet ny inskrivna studerande vid fakulteter och
högskolor läsåren 1957/58—1961/62.1
Absoluta och relativa tal.
Fakultet/Högskola
Läsår
1957/58
1958/59
1959/60
1960/612
1961/628
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
| rel.
abs.
rel.
Teol. fak..................
93
1,6
134
2,0
129
1,9
139
1,8
167
1,9
Jur. fak....................
366
6,3
464
7,0
458
6,6
436
5,7
459
5,3
Med. fak.................
268
4,6
263
4,0
215
3,1
220
2,9
225
2,6
Hum. fak.3 ............ 2 609
45,1
2 721
41,4
3 168
45,5
3 516
46,4
3 994
45,8
Mat.-nat. fak.8 ....
886
15,3
1 241
18,9
1 413
20,3
1 749
23,1
2 102
24,1
Tekn. högsk.............
804
13,9
845
12,8
777
11,1
779
10,3
818
9,4
Handelshögsk..........
260
4,5
268
4,1
272
3,9
244
3,2
468
5,4
Tan dl.-högsk............
207
3,6
195
3,0
181
2,6
169
2,2
152
1,7
Farm. inst...............
143
2,5
330
5,0
237
3,4
227
3,0
211
2,4
Vet.-högsk................
27
0,5
28
0,4
27
0,4
25
0,3
25
0,3
Skogshögsk..............
30
0,5
19
0,3
13
0,2
9
0,1
4
Lantbr.-högsk..........
38
0,7
29
0,4
37
0,5
44
0,6
41
0,5
GCI ........................
61
0,9
45
0,7
39
0,5
26
0,3
59
0,7
Summa
5 782
100
6 582
100
6 966
100
7 583
100
8 725
100
1 Med nettoantalet nyinskrivna avses sådana nyinskrivna, vilka icke är utlänningar och icke tidigare
varit inskrivna vid annat universitet eller annan i universitetsstatistiken ingående högskola.
2 Preliminära uppgifter.
* Nettoantalet nyinskrivna studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har läsåren 1957/58
—1960/61 uppdelats på humanister och naturvetare utifrån vissa antaganden, vilka redovisas nedan,
varför siffrorna för fakulteten icke stämmer med motsvarande i den officiella statistiken. I denna
11
I tabell
2
samt i det följande har bland fakulteter och högskolor icke inbegri
pits lärarhögskolorna, socialinstituten, sjukgymnastutbildningen och den mejeri tekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor
Antalet närvarande studerande vid fakulteter och högskolor var höstterminen 1957 drygt 26 000. Höstterminen 1961 var antalet närmare 39 000 — en ökning med 50 procent på fem år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 3.
Tabell 3. Antalet närvarande studerande vid fakulteter och
högskolor höstterminerna 1957—1961.
F akultet/Högskola
Höstterminen
1957
1958
1959
1960
1961
Teol. fak........................
580
646
706
800
837
Jur. fak..........................
1 687
1813
2165
2106
2 177
Med. fak........................
2 800
2 928
3 106
3316
3 478
Hum. fak....................... 10 247 11 185
12 394
14 763 15 854
Mat.-nat. fak................
3 314
3 915
4 780
5 767
6 822
Tekn. högsk..................
4 060
4 756
4 772
5 099
5 410
Handelshögsk................. 1376
1411
1432
1380
1 680
Tandl.-högsk..................
1 043
1 100
1144
1 173
1166
Farm. inst...................... 281
449
507
538
563
Vet.-högsk......................
237
236
228
224
212
Skogshögsk..................... 133
143
144
145
145
Lantbr.-högsk................
282
273
267
293
344
GCI .............................. 130
142
134
139
170
Summa 26170
28 997
31 779
35 743
38 858
har för nämnda period samtliga studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänförts till humanistisk fakultet. Enligt en beräkning, som gjorts inom filosofiska fakultetens studentförening i Göteborg, kan man räkna med, att ca 19 procent av fakultetens studenter 1958 var att betrakta som naturvetare (universitetsutredningen, SOU 1959:45, sid. 277). Enligt beräkningar inom filoso fiska fakultetens undervisningsnämnd vid Göteborgs universitet var höstterminen 1960 och höst terminen 1961 andelen studerande naturvetare 20,2 resp. 27,2 procent. Frun och med läsåret 1961/62 redovisas nettoantalet nyinskrivna naturvetare i den officiella statistiken, då sedan höstterminen 1961 finnes en naturvetenskaplig fakultet vid universitetet. Enligt preliminära uppgifter utgjorde andelen naturvetare 37,9 procent läsåret 1961/62. Utifrån dessa faktiska uppgifter har antagits följande andelar naturvetare. Kursiva siffror markerar faktiska relationer.
1957/58 1958/59 1959/60
1960/61
1961/62
Nettoantalet nyinskrivna . 25,0
25,0 26,1 27,2 37,9
Närvarande ........................ . 10.0 19,0
19,6
SO#
S7#
12
Tabell 4- Antalet närvarande studerande efter studieort
höstterminerna 1957—1961.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
De närvarandes fördelning på studieorter framgår av tabell 4-
Studieort
xll
Uppsala1
Lund
Göteborg
Stockholm
Malmö
Umeå
1957 ........
5 959
4 745
4 230
10 680
453
103
1958 ........
6 444
5 354
4 842
11 743
479
135
1959 ........
7 in
5 842
5146
12 974
491
215
1960 ........
8 612
6 437
5 730
14 170
507
287
1961 ........
9 538
7 098
6 552
14 867
510
293
1 Inkl. lantbr.-högsk.
d. Examination vid fakulteter och högskolor
Antalet avlagda grundexamina var läsåret 1957/58 över 3
200
. Läsåret 1960/61
uppgick antalet till närmare 4 400 — en ökning med närmare 35 procent på fyra
år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 5.
Tabell 5. Antalet avlagda grundexamina vid fakulteter och
högskolor läsåren 1955/56—1960/61.
Grundexamen1
Absoluta tal, läsåren
55/56
56/57
57/58
58/59
59/60
60/61
Teol. kand...........
42
59
43
86
94
75
Jur. kand.............
202
209
193
181
209
190
Jur. pol. mag. ..
21
17
14
13
11
5
Fil. pol. mag. .. .
12
19
23
17
15
33
Med. lic................
256
300
312
288
260
228
Fil. kand., hum.! .
421
436
456
569
614
727
Fil. mag., hum.s .
488
593
595
651
775
846
Fil. kand., nät. ..
153
169
174
210
204
308
Fil. mag., nät. ..
212
248
235
256
309
315
Civ .-ing.................
517
528
527
533
594
708
Civ.-ekonom ....
192
208
217
203
278
274
Tandl....................
178
164
172
184
199
233
Receptarie ..........
106
103
105
123
196
238
Apotekare ..........
7
21
23
16
15
20
Veterinär ............
26
28
31
31
34
33
Agronom ............
51
51
43
44
41
29
Civ.-jägm..............
37
23
25
29
27
44
Gymnastikdir. ..
64
65
61
67
65
67
Summa
2 985
3 241
3 249
3 501
3 940
4 373
1 Med grundexamen avses sådan lägre examen, som normalt kan bereda vederbörande försörjning
på den akademiska arbetsmarknaden.
2 Samtliga vid Göteborgs universitet avlagda filosofiska examina har räknats som humanistiska.
e. Antal akademiker i yrkesverksam ålder
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
13
Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder, d. v. s. under 65 år, uppgick enligt akademikerräkningen till omkring 56 700 personer år 1955. Såsom framgår av tabell
6
nedan beräknas antalet ha uppgått till drygt 67 000 år 1960, vilket
innebär en ökning med 18 procent på fem år.
Tabell 6. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder
efter kön och examen år 1960.
Absoluta och relativa tal.
Kategori
Män
Kvinnor
Summa
Abs. Rel. Abs.
Rel. Abs.
Rel.
Teologer ................................ 3 089 5,9
79 0,6 3168
4,7
Jurister ..................................
6 669
12,6 574 4,0
7 243 10,8
Jur. pol. mag......................... 310
0,6
49 0,3
359 0,5
Fil. pol. mag.......................... 210
0,4
36 0,3
246 0,4
Läkare ..................................
5 054
9,6 787 5,5
5 841 8,7
Humanister ..........................
7 983 15,1 6 708
46,8 14 691 21,9
Naturvetare ..........................
4130 7,8
1338 9,3 5 468 8,2
Civ.-ingenjörer ....................
13 040 24,7
168
1,2
13 208 19,7
Civ.-ekonomer ...................... 4 853 9,2
220 1,5 5 073 7,6
Tandläkare ............................ 3 319 6,3
1168 8,2 4 487
6,7
Apotekare .............................. 727
1,4 225 1,6 952
1,4
Receptarier ............................ 149 0,3 2152
15,0 2 301 3,4
Veterinärer ............................
670 1,3
29 0,2 699
1,0
Agronomer ............................
1255 2,4
27 0,2 1282
1,9
Jägmästare ............................
838 1,6
— —
838
1,2
Gymn.-dir................................
448 0,8 766 5,3 1 214
1,8
Summa 52 744
100 14 326 100 67 070
100
Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 uppgick sålunda enligt här gjorda beräkningar till drygt 67
000
. Av dessa var omkring 14 300 kvinnor eller drygt 21 procent. Universitetsutredningen beräknade (sid. 156) totalantalet till
66
500. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren 1957/58—1961/62 åskådliggöres i diagram
1
.
14
Diagram 1. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren
1957/58—1961/62.
Antol
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Närvaro
30.000-
20.000
-
Studervtexamination
10.000
—
61/62 Läsår
B. Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till
mitteu av 1970-talet
P-gruppen redovisar beräkningar av »behovet av antalet personer i yrkes
verksam ålder» fram till år 1975, totalt och för skilda utbildningsgrupper. Till
gängliga prognoser och utredningar har bildat underlaget. Detta »behov» har
erhållits genom att till det genom prognoser fastställda behovet av yrkesverk
samma lagts ett uppskattat antal icke-yrkesverksamma. Anledningen till detta
förfaringssätt är den, att man härigenom kan direkt jämföra »behovet» så som
det redovisas i det följande med den totala tillgången. Denna har beräknats på
basis av examensuppgifter och uppgifter om antalet personer i yrkesverksam
ålder vid en tidigare tidpunkt. Differensen — positiv eller negativ — mellan det
sålunda beräknade »behovet» och tillgången är ett uttryck för över- eller
underskott på yrkesverksamma.
15
Aktuellt prognosmaterial har saknats i ett antal fall. Då har P-gruppen gjort schematiska prognoser. Den viktigaste av dem gäller »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Det är uppenbart, att samtliga till gängliga prognoser, hur utförligt de än gjorts, är osäkra. Bedömningarna av utvecklingen i framtiden av för prognosberäkningarna viktiga förhållanden base ras i regel ej på några stabila utvecklingstendenser i det förflutna. Ofta saknas statistisk information om den hittillsvarande utvecklingen. I andra fall finns ingen historisk erfarenhet att registrera.
Flertalet delprognoser torde kunna karaktäriseras som programmatiska prog noser: vad experter på arbetsmarknadsförhållandena i fråga anser vara en önskvärd utveckling. Den grundläggande värderingen i dessa programmatiska prognoser torde vara, att vederbörande experter ansett det nödvändigt att kraf tigt öka tillgången på högkvalificerad arbetskraft för att i längden kunna hålla uppe och utveckla det arbetsmarknadsfält, där den kvalificerade arbetskraft, som prognosen avser, är verksam. Vidare torde i många fall, även om detta ej klart utsäges, den uppfattningen dessutom ligga till grund för beräkningarna, att utvecklingsländerna i växande omfattning kommer att efterfråga högkvalificerad svensk arbetskraft. De grundläggande värderingar som således i hög grad torde vara bestämmande för prognosens resultat är givetvis ej att betrakta som veder börande »prognosmakares» egna uppfattningar utan fastmer som en samman fattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndig heter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjats vid prognosernas utarbetande.
En av de väsentligaste prognoserna är emellertid av annan art. Prognosen rörande behovet av ämneslärare bygger på den förutsättningen, att »elevtät heten», d. v. s. relationen mellan antalet elever och lärare inom skilda skolfor mer, kommer att förbli i stort sett oförändrad under prognosperioden. Detta är naturligt med hänsyn till att vid prognosens uppgörande statsmakterna uttalat en bestämd mening i denna fråga. Prognoserna för ingenjörer, samhällstekniker, läkare m. fl. bygger däremot, som nyss antyddes, på den grundförutsättningen, att standarden — mätt i andelen akademiker bland samtliga yrkesverksamma — kommer att stiga.
Slutligen skall påpekas, att några prognoser för smärre grupper är av äldre datum och att i ett fall — gymnastiklärarna — prognoser helt saknas.
De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer. Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sam manhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som här sam manställts. P-gruppens utredning är att betrakta som ett försök att i görligaste mån sammanfatta allt tillgängligt material, varvid de metoder som för närva rande användes inom arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare universitets-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
16
utredningen utnyttjade kommit till bruk. Någon värdering av de skilda prog
noserna görs däremot ej i detta sammanhang. Ett viktigt syfte med föreliggande
redovisningar är att ge ytterligare sakmaterial för det metodarbete och den
metodforskning som påbörjats inom arbetsmarknadsstyrelsen i hithörande frå
gor.
En tillbakablick på den svenska arbetsmarknaden i avseende på arbetskraftens
sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemän
nen ökat i antal medan både företagare och arbetare minskat i antal. Utveck
lingen åren 1940—1960 såsom den framgår ur den officiella statistiken redovisas
i tabell 7.
Medan det totala antalet förvärvsarbetande ökade med ca 4,5 procent mellan
åren 1950 och 1960 ökade antalet tjänstemän med ca 30 procent och den relativa
andelen tjänstemän av totalantalet förvärvsarbetande med närmare 7 procent
enheter.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell 7. Förvärvsarbetande befolkning efter yrkesställning ären
19 hO—1960.
Yrkesställning
Antal förvärvsarbetande
(1 000-tal personer)
Relativ fördelning
1940
1945
1950
19601
1940
1945
1950
1960
Företagare ................
650
603
601
446
21,7
20,2
19,3
13,7
Tjänsteman ..............
603
699
843
1100
20,1
23,4
27,2
33,9
Arbetare ..................
1 747
1 686
1 661
1 700
58,2
56,4
53,5
52,4
Samtliga
3 000
2 988
3105
3 246
100
100
100
100
1 Preliminär redogörelse för vissa resultat av 1960 års folkräkning i Statistisk Tidskrift nr 6/1962.
Uppgifter rörande antalet tjänstemän och arbetare har inhämtats under hand.
Av sammanställningen i tabell
8
framgår den faktiska ökningen av antalet
akademiker i yrkesverksam ålder åren 1940—1960 och den beräknade erforder
liga ökningen fram till år 1975 samt antalet akademiker i relation till faktisk
och beräknad folkmängd i åldrarna 25—64 år.
17
Tabell 8. Antalet akademiker (exkl. agronomer och gymnastiklärare) åren
1940—1960 samt beräknat »erforderligt» antal akademiker i yrkesverksam
ålder åren 1965—1975 i förhållande till faktisk och beräknad
folkmängd i åldrarna 25—64 år.
Kungl. Maj ds 'proposition nr 172 år 1963
År
Faktiskt antal och beräknat »behov»
av akademiker i yr
kesverksam ålder
Index
Procentuell
ökning av
antalet per
femårsperiod
Antalet akade miker i % av folk
mängden i åld rarna 25—64 år1
1940 .................... 36 320
100
_
1,06
1945 .................... 41 140
113
13
1,14
1950 .................... 47 380
130
15
1,25
1955 ....................
54 430
150
15
1,41
1960 .................... 64 580
178
19
1,66
19652
alt. 1 .............. 96 700
266
50
2,47
alt. 2 .............. 92 700
255
44
2,37
19702
alt. 1 .............. 121600
335
26
3,00
alt. 2 .............. 115 100
317
24
2,85
19752
alt. 1 .............. 144 900
399
19
3,49
alt. 2 .............. 138 600
382
20
3,34
1 Uppgifter rörande folkmängden 1960—1975 har hämtats ur Befolkningsrörelsen år 1960 samt ur Statistisk Tidskrift nr 9/1962.
2 De alternativa behovsberäkningarna åren 1965, 1970 och 1975 hänför sig till alternativa beräk ningar av behovet av ämneslärare.
I tabell 9 sammanfattas resultaten av P-gruppens beräkningar rörande beho vet av skilda akademikerkategorier åren 1965, 1970 och 1975.
Tabell 9. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 samt beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam
ålder åren 1965, 1970 och 1975 ävensom beräknat antal yrkesverksamma ifrågavarande år.
Absoluta och relativa tal.
Beräknat antal år 1960
Beräknat »behov»
Totalt
Därav yrkesv.
1965
1970
1975
Totalt
Därav yrkesv.
Totalt
Därav yrkesv.
Totalt
Därav yrkesv.
Rel.
Kel.
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Abs.
Rel.1
Teologer ......................
3 200
4,8
3 200
5,3
3 200
3,2
3 200
3,6
3 200
2,6
3 200
2,8
3 200
2,2
3 200
2,4
Jurister ........................
7 200
10,7
6 700
11,2
10 600
10,6
9 900
11,1
12 600
10,1
11 700
10,4
12 900
8,7
12 000
8,9
Samhällsvetare ..........
1 500
2,2
1 400
2,3
2 700
2,7
2 600
2,9
4 500
3,6
4100
3,6
7 600
5,1
7 000
5,2
Humanister ................
13 800
20,6
10 400
17,4
—
—
—
alt. 1 ........................
—
—
—
—
20 000
20,1
15 000
16,8
23 800
19,1
17 900
15,9
26 200
17,6
19 600
14,6
alt. 2 ........................
—
—
—
—
17 500
13100
19 700
14 800
22 200
16 600
Naturvetare ................
5 500
8,2
4 800
8,0
—
—
—
alt. 1 ........................
—
—
—
—
10 800
10,8
9 500
10,6
13 700
11,0
12 100
10,8
16 000
10,8
14 200
10,6
alt. 2 ........................
—
—
—
—
9 300
8 200
11300
10 000
13 700
12 200
Civilingenjörer ............
13 200
19,7
12 700
21,2
21 300
21,4
20 500
23,0
28 800
23,1
27 700
24,6
36 300
24,4
34 900
26,0
Civilekonomer ............
5 100
7,6
4 900
8,2
8 900
8,9
8 500
9,5
12 900
10,3
12 400
11,0
17 400
11,7
16 700
12,4
Läkare ..........................
5 800
8,6
5 700
9,5
8 400
8,4
8 200
9,2
10 300
8,2
10 100
9,0
12 300
8,3
12 000
8,9
Tandläkare ..................
4 500
6,7
4 000
6,7
5 200
5,2
4 900
5,5
5 800
4,7
5 500
4,9
6 400
4,3
6 100
4,5
Apotekare ....................
1 000
1,5
950
1,6
1 200
1,2
1 100
1,2
1 300
1,0
1 200
1,1
1 500
1.0
1 400
1,0
Receptarier ..................
2 300
3,4
1 500
2,5
2 800
2,9
1 900
2,1
3 000
2,4
2 000
1,8
3 300
2,2
2 100
1,6
Agronomer ..................
1 300
1,9
1100
1,8
1 300
1,3
1 100
1,2
1 400
1,1
1 200
1,1
1 500
1,0
1 300
1,0
Veterinärer ..................
700
1,0
670
1,1
700
0,7
670
0,8
800
0,6
770
0,7
800
0,5
770
0,6
Jägmästare ..................
800
1,2
800
1,3
900
0,9
850
0,9
900
0,7
850
0,8
1000
0,7
950
0,7
Gymn.-dir......................
1 200
1,8
1 100
1,8
1 600
1,6
1 400
1,6
1900
1,5
1 700
1,5
2 200
1,5
2 000
1,5
Summa alt. 1
J 67 100
100
59 920
100
99 600
100
89 320
100
124 900
100
112 420
100
148 600
100
134 220
100
Summa alt. 2
95 600
—
86 120
—
118 400
—
107 220
—
142 300
—
129 220
—
Index alt. 1 .............. \ 100
100
148
149
186
188
221
224
Index alt. 2 .............. 1
142
144
177
179
212
216
Procentuell ökning per
femårsperiod:
alt. 1 ........................
—
—
—
—
48
—
49
—
25
—
26
—
19
—
19
—
alt. 2 ........................
-
—
—
—
42
—
44
—
24
—
24
—
20
—
21
—
alternativ 1.
K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
sit
io n
n r
1
7 2
å r
1
9
6
3
19
C. Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala
fackutbildningslinjer
Universitetsutredningen fann med hänsyn till utformningen av sina konkreta
förslag (SOU 1959: 45, sid. 101 ff.) det nödvändigt att förutom en genomgång av
den framtida behovssituationen beträffande akademiskt utbildad arbetskraft
även beröra det framtida behovet av personer med studentexamen och en därpå
byggd kortare utbildning — av utredningen benämnd icke-akademisk utbild
ning men i det följande kallad postgymnasial fackutbildning.
Universitetsutredningen redovisade en undersökning rörande tillströmningen
till ifrågavarande utbildningslinjer höstterminen 1958 och vissa bedömningar av
intagningskapaciteten år 1966.
Gymnasieutredningens behovsdelegation har byggt vidare på universitetsut-
redningens inventering år 1958 genom att insamla och bearbeta ett omfattande
faktiskt material beträffande tillströmningen till de postgymnasiala fackutbild
ningslinjerna läsåret 1960/61. Vidare har behovsdelegationen gjort en preliminär
uppskattning av det erforderliga rekryteringsbehovet till dessa utbildningslinjer
år 1970. En sammanfattning av ifrågavarande material och övrigt tillgängligt
utredningsmaterial av intresse redovisas i följande tabeller.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
Tabell 10. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i
betydande omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt
antal utbildningsplatser vid dessa linjer läsåret 1970/71.
Antal utbildningsplatser
Utbildningslinje
Faktiskt 1960/61
Erforderligt 1970/71
Totalt
Därav stud.
Totalt
Därav stud.
Socialinstituten ....................
256
163
700
525
Sjukgymnastutbildning ....
105
105
350
350
Officersutbildning ................
240
240
250
250
Landsfiskalsutbildning ........
30
30
30
30
Klasslärarutbildning ............
1572
837
1 500
1 500
Postassistentutbildning ....
Kammarskrivarutbildning . .
Teleassistentutbildning ....
130
130
150
150
Stations- och kontorsskrivar-
utbildning ........................
Utbildning vid SMHI ........
Statens brandskola..............
20
20
20
20
Grafiska institutet ..............
20
20
40
40
Reklamutbildning1 ..............
54
54
175
175
Journalistutbildning ............
30
30
150
150
Handelsutbildning3 ............
900
900
1 100
1 100
Totalt
3 357
2 529
4 465
4 290
1 Institutet för högre reklamutbildning (IHR) och reklamkonsulcntutbildning vid Berghs reklam
skola.
* Handelsgymnasiernas ettåriga fackkurser, studentkurser för sekreterar- och företagsekonomisk ut
bildning vid Bar-Lock-Institutet, Filip Holmkvists handelsinstitut, Bröderna Påhlmans handels
institut samt Stockholms, Lunds och Uppsala stads yrkesskolor.
20
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell 11. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i
begränsad omfattning sökt sig läsåren 1958/59 och 1960/61.
Läsåret 1958/59
Läsåret 1960/61
58/59
60/61
Utbildningslinje
Antagna
Därav stud.
Antagna
Därav stud.
%
%
M.
Kv.
M.
Kv.
M.
Kv.
M.
Kv.
stud.
stud.
Laboratris- och preparatris-
utbildning1 ....................
164
65
145
85
39,6
58,6
Laborantutbildning ..........
—
48
—
i
2
85
—
8
2,1
9,2
Trafikvärdinneutbildning .
—
28
—
21
—
52
—
24
75,0
46,2
Postexpeditörsutbildning .
18
180
—
51
32
206
1
58
25,8
24,8
Landskanslistutbildning2 ..
80
—
40
—
100
—
50
—
50,0
50,0
Försäkringsutbildning3 ...
415
1 645
86
58
440
1 755
106
71
7,0
8,1
Bankutbildning3 ................
1000
350
175
50
1065
375
175
75
16,7
17,4
Företagsekon.-utbildning4 .
16
49
10
1
60
22
5
4
16,9
11,0
Handels- och korrespon
dentutbildning5 ..............
141
514
2
81
143
707
17
160
12,7
20,8
Musikhögskolan ................
78
39
27
11
78
40
28
10
32,5
32,2
Konsthögskolan ................
10
5
2
3
18
15
2
—
33,3
6,1
Dramatiska elevskolor6 ..
11
10
5
4
8
9
4
4
42,9
47,1
Övrig musikutbildning7 ...
14
12
2
3
11
12
2
4
19,2
26,1
Konsthantverksutbildning8
63
89
3
9
59
101
4
19
7,9
14,4
Reklamtecknarutbildning9
95
42
11
10
95
60
18
5
15,3
14,8
Teckningslärarinstitutet
(förberedande kurs) ...
17
36
_
10
18
38
1
10
18,9
19,6
Förskollärarutbildning ...
—
200
—
—
—
200
—
2
0,0
1,0
Hushållslärarutbildning10 .
—
162
—
14
—
164
—
21
8,6
12,8
Textillärarutbildning10 ....
—
118
—
4
—
212
—
20
3,4
9,4
Ekonomi- och internatföre-
ståndarinneutbildning10 .
_
60
_
3
58
_
4
5,0
6,9
Sjuksköterskeutbildning11 .
—
1655
—
82
11
1860
—
125
5,0
6,7
Diakon- och diakonissut-
bildning ..........................
33
53
2
14
51
39
1
5
18,6
6,7
Arbetsterapeututbildning12.
—
24
—
1
—
44
—
2
4,2
4,5
Skogsmästarutbildning ...
20
—
2
—
20
—
3
—
10,0
15,0
Driftsledarkursen i Alnarp13
59
1
9
1
60
—
5
—
16,7
8,3
Summa 2 070
5 484
376
497
2271
6 199
422
716
Båda könen
7 554
873
8 470
1 138
11,6
13,4
1 Antagningen vid Svenska laboratrisföreningens och Svenska preparatrisföreningens kurser samt
1960/61 sådana antagna vid medicinalstyrelsens fortbildningskurser som ej tidigare genomgått
laborantskola.
2 Antalet uppskattat och gäller aspirantantagning till länsstyrelse, ej antagning till landskanslist-
kurs.
3 Antalet uppskattat och grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens prognoser angående det framtida
behovet av försäkrings- och banktjänsteman.
* Utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.
6 Avser utbildningen vid Stockholms stads handelsskolor (1-årig korrespondentkurs, 1-terminskurs i
sv. affärskorrespondens samt hotellsekreterarkursens allmänna linje), Filip Holmkvists handels
institut (1-årig korrespondentkurs, 1-årig gymnasial linje), Bar-Lock-Institutet (läkarsekreterar-
Tabell 12. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i be
gränsad omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal
utbildningsplatser vid dylika linjer läsåret 1970/71. * * * * 7 * * 10 * * 13
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
21
U tbildningslin je
Antal utbildningsplatser
Faktiskt 1960/61
Erforderligt 1970/71
Laboratoriebiträdesutbildning ........
232
600
Laboratorieassistentutbildning ...
_
150
Flygvärdinneutbildning ..............
52
50
Utbildning av resebyråpersonal ..............
_
25
P ostexpeditörsutbildning ......................
238
300
Landskanslistutbildning ................
100
75
Försäkringsutbildning ................
2 195
2 900
Bankutbildning..................
1 440
1 850
Handelsutbildning ..................
932
Musikutbildning ..............
141
200
Dramatisk utbildning ..............
17
30
Högre konstnärlig utbildning................
33
25
Konsthantverksutbildning ............
160
150
Reklamtecknarutbildning ..............
155
250
Teckningslärarutbildning ....................
56
75
Förskollärarutbildning ................
200
500
Hushållslärarutbildning..................
164
250
Textillärarutbildning ................
212
250
Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning ....
58
100
Sjuksköterskeutbildning ..................
1 871
3 300
Diakon- och diakonissutbildning ..
90
90
Arbetsterapeututbildning ..............
44
165
Skogsmästarutbildning ..............
20
60
Lantmästarutbildning ..............
60
120
Trädgårdsteknikerutbildning ..........
20
Totalt
8 470
11 635
kursen) samt Bröderna Påhlmans handelsinstitut (1-årig handelskurs, 1-årig korrespondentkurs och
1- termins korrespondentkurs).
° Pramatiska teaterns elevskola samt elevskolorna vid stadsteatrarna i Göteborg, Malmö och Norr-
koping-Lmköping.
7 Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö.
Grundkurserna vid konstfackskolan samt Slöjdföreningens skola i Göteborg (exklusive reklam
facket vid konstfackskolan).
" Berghs och Beckmans reklamskolor samt reklamutbildningen vid konstfackskolan. För Beckmans
reklamskola saknas uppgifter för höstterminen 1958.
10 För hushållslärare, textillärare och ekonomi- och intematföreståndarinnor gäller siffrorna läsåret
1961/62. På grund av ändrad seminarieorganisation saknas fullständiga uppgifter för 1960/61 För
hushållslärarna gäller siffrorna intagningen endast den 3-åriga utbildningen, då samtliga antagna till
2- årig utbildning genomgått förberedande skolkökslärarinnekurs och således inte betraktas som .ny
inskrivna». Intagnmgssiffran till textillärarseminarium omfattar både 2- och 3-årig utbildning
u Intagning kalenderåret 1958 och 1960 enligt uppgifter från medicinalstyrelsen.
Läsåret 1900/61 fanns arbetsterapeututbildning förutom i Göteborg även i Örebro.
13 Numera benämnd lantmästarutbildning.
22
Behovet av utbildningsplatser vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i
betydande omfattning söker sig har av P-gruppen beräknats till närmare 4 500
läsåret 1970/71. Antalet antagna studenter till dessa utbildningslinjer har anta
gits vara 4 300.
Såsom framgår av tabell 12 skulle antalet erforderliga utbildningsplatser
läsåret 1970/71 vid utbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning
söker sig uppgå till drygt 11 500. Beträffande dessa utbildningslinjer är det myc
ket vanskligt att förutse den framtida utvecklingen av studenttillströmningen
främst, med hänsyn till fackskolornas inverkan på rekryteringsunderlaget. Läs
året 1969/70 beräknar skolberedningen (Grundskolan, SOU 1961:30, sid. 873),
att antalet elever i fackskolans andra klass kommer att vara ca 18 700. Ett bety
dande antal av dessa elever kan antas söka sig till vidare fackutbildning. Läsåret
1960/61 uppgick andelen studenter vid ifrågavarande fackutbildningslinjer till
13,5 procent. P-gruppen gör det försiktiga antagandet, att andelen studenter
läsåret 1970/71 kommer att vara omkring 15 procent. Den totala studenttill
strömningen skulle sålunda detta läsår kunna uppskattas till ca
6
000
, varav
ca 1 700 skulle gå till i tabell 14 redovisade utbildningslinjer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
D. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till
1975 — en tendensberäkning
P-gruppen redovisar en beräkning av antalet examinerade från fakulteter och
högskolor läsåren 1961/62—1970/71 jämte en överslagsberäkning av examina
tionen läsåren 1971/72—1974/75. Beräkningarna av examinationen bygger på
antaganden om studentexaminationen, tillströmningen till fakulteter och hög
skolor samt examinationsfrekvensen vid dessa. Det säger sig självt att beräk
ningar av detta slag med nödvändighet måste bli mycket osäkra. Slår något av
antagandena fel, stämmer ej heller slutresultatet.
a. Studentexamination
Studentexaminationen 1962—1964 går att beräkna utifrån antalet gymnasie
elever hösten 1961 och tidigare. Sådana beräkningar har gjorts i Lärare i läroäm
nen, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 1/1962, och Skol- och utbildnings-
statistiska uppgifter, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 2/1962. P-gruppen
har valt att huvudsakligen använda examinationstalen i den senare framställ
ningen då dessa är köns- och linjefördelade.
Studentexaminationen 1965—1970 är svårare att beräkna bl. a. av den anled
ningen, att gymnasiets framtida uppgifter och organisation för närvarande ut
reds av gymnasieutredningen. I ämneslärarprognosen göres ett antagande om
studentexaminationen fram till 1970 pa basis av antalet nybörjare (definierat
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 13. Beräknad studentexamination vid allmänt gymnasium,
tekniskt gymnasium och handels gymnasium åren 1962—1970.1
År
Ag
Tg
Hg
S:a
i % av
20-åringar
1962 ........................
12 8083
1 643
1 291
15 742
13,9
1963 ........................
14 875
1 978
90
16 943
13,7
1964 ........................
16 789
2 873*
1 7002
21 362
16,2
1965 ........................
17 250
3 150
2 250
22 650
17,1
1966 ........................
17 300
3 400
2 600
23 300
17,8
1967 ........................
17 350
3 600
2 900
23 850
18,7
1968 ....................
17 250
3 800
3 200
24 250
19,3
1969 ........................
17 050
4 000
3 550
24 600
20,4
1970 ........................
16 850
4 250
3 900
25 000
21,7
1 Beträffande studentexaminationen 1962—1964 har den i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter,
tabell 1, publicerade beräkningen använts. Examinationsberäkningen för åren 1965—1970 har häm
tats ur ämneslärarprognosen, tabell 3.1.
Här gjorda beräkningar enligt ämneslärarprognosens examinationsfrekvens.
Enligt prel. uppgift från statistiska centralbyrån var antalet avlagda Ag-examina vårterminen
1962 12 493.
som antalet elever i ring I3 och II4) tre år tidigare. Antalet nybörjare i gymna
siet i procent av motsvarande årskull har i den nämnda utredningen antagits
öka från 20,8 procent 1961 till 30 procent 1970.
Fördelningen på allmänna gymnasier och fackgymnasier antages i enlighet
med statsmakternas rekommendationer bli förändrad så, att 60 procent av ny
börjarna läsåret 1970/71 går till allmänt gymnasium och 40 procent till fack
gymnasium. Antalet nybörjare antages läsåret 1970/71 vara detsamma vid han-
delsgymnasium som vid tekniskt gymnasium.
Studentexaminationen på allmänt gymnasium antages utgöra 62 procent av
nybörjarna tre år tidigare jämte
20
procent av nybörjarna fyra år tidigare och
på fackgymnasium 75 procent av antalet nybörjare tre år tidigare.
I tabell 13 redovisas beräkningar rörande studentexaminationen med fördel
ning på allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium och handelsgymnasium.
b. Tillströmning till fakulteter och högskolor
De beräkningar som redovisas i det följande beträffande den totala inskriv
ningen vid fakulteter och högskolor uttrycker nettoantalet nyinskrivna (jfr anm.
1
, tabell
2
).
I universitetsutrcdningcns betänkande och i ämneslärarprognosen har beräk
ningar av den totala tillströmningen till fakulteter och högskolor gjorts för läs
åren 1959/60—1970/71 respektive 1962/63—1967/68.
Universitetsutredningen uppställde som önskvärt mål, att andelen studenter,
som påbörjade akademiska studier, skulle minska jämfört med vid slutet av
1950-talet rådande förhållanden. Utredningen uppställde två alternativ för per
soner med studentexamen från allmänt gymnasium: 65 respektive 75 procents
övergång av en examensårgång.
I ämneslärarprognosen uppställdes närmast pa grundval av den bearbetning
av nettoantalet nyinskrivna år 1959/60, med fördelning på studentexamensår,
tre antaganden: 85, 80 respektive 75 procents relativ övergång till universitet
och högskolor. I ämneslärarprognosen bedömdes 80-procentalternativet som
det mest sannolika.
Ytterligare material ägnat att belysa de aktuella tendenserna i här berört av
seende är nu tillgängligt, nämligen dels en bearbetning för 1960/61 beträffande
nettoantalet nyinskrivna med fördelningen på studentexamensår dels de 1959/60
och 1960/61 nyinskrivnas fördelning på studentexamensår och kön.
Mellan åren 1959/60 och 1960/61 synes en betydande ökning i övergångs
frekvensen ha skett för både män och kvinnor. Denna ökning är koncentrerad
till de yngsta studentexamensårgångarna.
Någon ytterligare ökning av den relativa övergången för män utöver de
90
—93
procent som tycks gälla nu förefaller osannolikt. Även i fortsättningen
torde en viss övergång av Ag-studenter utan tidigare akademiska studier komma
att ske till övriga utbildningslinjer och yrken som till socialinstitut, officersut
bildning, klasslärarutbildning, de statliga verkens utbildningslinjer, konstnärlig
utbildning samt banker och försäkringsbolag.
Bland studentskorna är övergångsfrekvensen mycket lägre än bland de man
liga studenterna. Att övergången för kvinnorna kan komma att öka under 1960-
talet förefaller sannolikt.
Utifrån det ovanstående har skilda antaganden gjorts för den relativa över
gången av manliga respektive kvinnliga Ag-studenter.
För männen har antagits, att nuvarande höga övergångsfrekvens kommer att
i stort sett bestå under återstoden av 1960-talet. En viss ökning av övergången
de två första åren efter examen och en minskning av övergången de senare åren
efter examen har antagits ske.
För kvinnorna har antagits en ökning av övergångsfrekvensen från nuvarande
ca
73
procent till 80 procent. Ökningen har antagits helt koncentrerad i tiden till
de två första åren efter examen medan den relativa övergången de senare åren
efter examen har antagits minska.
I universitetsutredningen och i ämneslärarprognosen gjordes antagandet, att
personer med annan kompetens för tillträde än examen från allmänt gymnasium
sammanlagt skulle utgöra en viss andel av inskrivningen i sin helhet. Att göra
detta under en period, då relationen mellan examina från allmänt gymnasium
och specialgymnasium kraftigt förändras kan knappast anses lämpligt. För tek
niskt gymnasium förefaller övergångsfrekvensen ligga vid ca 25 procent. Hur
förhållandet i fortsättningen blir är svårbestämbart. För en fortsatt nedgång
i övergångsfrekvensen talar den svåra bristen på läroverksingenjörer. För en
ökning talar det förhållandet, att de tekniska gymnasierna under 1960-talet
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
kommer att starkt expandera, vilket kan medföra att nya ej klart yrkesbestämda
elevkategorier söker sig till de tekniska gymnasierna. Den relativa övergången
av Tg-studenter har antagits bli 25 procent.
År 1964 examineras den första kullen från det treåriga handelsgymnasiet. Den
treåriga utbildningen torde kunna betraktas som en betydligt bättre grund för
universitets- och högskolestudier än den gamla tvååriga. Detta kan väntas med
föra, att övergången från handelsgymnasium till universitet och högskolor vä
sentligt kommer att öka. Hur hög övergången blir går ej att nu bedöma. Den
har här antagits vara av samma storleksordning som för studenter med examen
från tekniskt gymnasium eller 25 procent. Då antalet kvinnor är mycket större
på handelsgymnasiet än på det tekniska gymnasiet har ifråga om övergången
till högre studier relationen mellan de två första åren antagits bli ungefär den
samma som för Ag-studenter 1960/61. Det bör observeras, att för de examine
rade Hg-studenterna före 1964 uppställts ett särskilt antagande.
Nettoantalet nyinskrivna vid fakulteter och högskolor med annan förutbild
ning än studentexamen har antagits bli 350 under varje kommande läsår. I
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
25
Antaganden om övergångsfrekvens till fakulteter och högskolor
läsåren 1962/63—1970/71.
Kategori/Kön/
Läsår/Examensår
Antal år efter studentexamen för första inskrivning
0—1
1—2
2—3
3—4
4—6
4—8
4—10
4—11
4—12
S:a
1. Ag-studenter
Män
1962/71 ............
32
40
10
3
1
91
Kvinnor
1962/63 ............
46
12
5
3
1
74
1963/64 ............
46
13
5
3
1
75
1964/65 ............
47
14
5
3
1
76
1965/66 ............
48
14
5
3
1
77
1966/67 ............
48
15
5
3
1
78
1967/68 ............
49
15
5
3
•
1
79
1968/71 ............
50
15
5
3
1
80
2. Hg-studcnter
Båda könen
Examen före år
1964 ..............
0
1
0
1,5
0,5
3,5
Examen 1964—
1970 ..............
8
6
6
3
0,5
25
3. Tg-studenter
Båda könen
1962/71 ............
5
9
6
3
0,5
25
I tabell 14 återges en beräkning av den totala inskrivningen efter kön. De
inskrivna med examen från tekniskt gymnasium har vid beräkningen antagits ha
26
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tabell U. Beräknat nettoantal nyinskrivna vid fakulteter och högskolor
läsåren 1962/63—1970/71 med fördelning på kön.
Läsår
Beräknat nettoantal nyinskrivna
Totalt
Därav män
Därav kvinnor
abs.
rel.
abs.
rel.
1962/63 ........................
9 900
5 664
57 2
4 236
42,8
1963/64 ........................
11 529
6 598
57,2
4 931
42.8
1964/65 ........................
13 455
7 609
56,6
5 846
43,4
1965/66 ........................
14 774
8 365
56,6
6 409
43,4
1966/67 ........................
15 525
8 715
56,1
6 810
43 9
1967/68 ........................
16 016
8 842
55,2
7 174
44,8
1968/69 ........................
16 320
8 855
54,3
7 465
45,7
1969/70 ........................
16 433
8 793
53,5
7 640
46,5
1970/71 ........................
16 507
8 665
52,5
7 842
47,5
samma könsfördelning som de examinerade från gymnasierna ett år tidigare.
De inskrivna med examen från handelsgymnasium antas ha samma könsfördel
ning som de examinerade vid gymnasiet samma år. Av de 350 med annan ut
bildning har
200
antagits vara kvinnor.
Fördelningen av totalantalet nyinskrivna på de olika fakulteterna och högsko
lorna har gjorts i två steg: först har den beräknade nettonyinskrivningen vid
fackhögskolorna (spärrade utbildningslinjer enligt kapitel
1
) dragits bort från
totalsumman. Därefter har återstoden fördelats på de s. k. fria fakulteterna (teo
logisk, juridisk, humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet).
Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor är enligt hittills fattade beslut och
offentliggjorda utredningar åren 1962/63—1965/66 (nybörjarplatserna för civil
ingenjörsutbildning vid universitetet i Uppsala har här icke medtagits) följande.
1962/63
1963/64
1964/65
1965/66
3 319
3 552
3 707
4109
Här antages, att antalet nybörjarplatser perioden 1966/67—1970/71 kommer
att öka med 25 procent av 1965/66 års platsantal. Denna ökning antages ske
med 5 procent per år. Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor blir då följande.
1966/67
1967/68
1968/69
1969/70
1970/71
4 314
4 520
4 725
4 931
5 136
Av nybörjarna vid fackhögskolor har hittills ett stort antal tidigare studerat
vid annan fakultet/högskola, vilket gör att en person kan dubbelräknas. De be
räknade totala inskrivningssiffrorna är nettosiffror, vilket innebär att en person
medräknats endast en gång. För att man skall kunna dra bort inskrivningen vid
fackhögskolorna från den totala inskrivningen måste inskrivningen vid fackhög
skolorna reduceras till nettosiffror. Andelen nybörjare vid fackhögskolorna som
27
Tabell 15. Det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fackhögskolor jämte
den antagna relationen mellan nybörjarplatser och nettoantalet nyinskrivna
vid dessa högskolor läsåren 1963/64—1970/71.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Nettoantalet
nyinskrivna
i % av antal
nybörjarplatser
Andel nybörjare
(%) som tidigare
studerat vid annan
fakultet/högskola
Nettoantalet
nyinskrivna vid
fackhögskolor
1963/64 ..............
72
28
2 557
1964/65 ..............
74
26
2 743
1965/66 ..............
75
25
3 082
1966/67 ..............
76
24
3 219
1967/68 ..............
77
23
3 4*0
1968/69 ..............
78
22
3 686
1969/70 ..............
79
21
3 «95
1970/71 ..............
80
20
4 109
tidigare studerat vid annan fakultet/högskola är mycket stor. Den hade 1960/61
ökat till 29,4 procent.
De »akademiska komplettanderna» — d. v. s. de intagna som tidigare studerat
vid filosofisk fakultet och vid intagningen tillgodoräknat sig akademiska betyg —
kan antas utgöra den övervägande delen av dessa som tidigare varit inskrivna
vid universitet/högskola.
Vid medicinsk fakultet, de tekniska högskolorna samt skogshögskolan kom
mer nya antagningsbestämmelser, vilka bl. a. syftar till att begränsa den aka
demiska kompletteringens omfattning. Samtidigt kan antalet nybörjare vid
handelshögskolorna med tidigare akademisk examen, som avser att enbart stu
dera företagsekonomi, beräknas nedgå, då företagsekonomi nu kan studeras vid
de filosofiska fakulteterna. Antalet akademiska komplettander har ökat starkt
till 1960/61. Det förefaller troligt, att komplettanderna relativt sett kommer att
minska, då de nya antagningsbestämmelserna, vilka ovan berörts, trätt i kraft.
Med utgångspunkt från ovanstående har följande antagande gjorts om netto
antalet nyinskrivna vid fackhö g skolorna, tabell 15.
Nettonyinskrivningen vid de fria fakulteterna erhålles genom att antalet
nettonyinskrivna vid fackhögskolorna enligt tabell 15 dragés från totalantalet
nettonyinskrivna enligt tabell 14. Det beräknade antalet nettonyinskrivna vid
de fria fakulteterna blir då följande.
1963/64
8 972
1967/68
12 536
1964/65
10 712
1968/69
12 634
1965/60
11 092
1969/70
12 538
1906/07
12 246
1970/71
12 398
Fördelningen av nettoantalet nyinskrivna på skilda fria fakulteter 1957/58__
1962/63 redovisas i tabell 16.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 16. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter
läsåren 1957/58—1962/63.
Läsår
Fakultet
Teol. fak.
Jur. fak.
Hum fak.
Mat.-nat. fak.
S:a
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
abs.
rel.
1957/58 ........
93
2,3
366
9,3
2 609
66,0
886
22,4
3 954
100
1958/59 ........
134
2,9
464
10,2
2 721
59,7
1241
27,2
4 56»
100
1959/60 ........
129
2,5
458
8,9
3 168
61,3
1 413
27,3
5168
100
1960/61 ........
139
2,4
436
7,5
3 516
60,2
1 749
29,9
5 840
100
1961/621 ........
167
2,5
459
6,8
3 994
59,4
2102
31,3
6 722
100
1962/632 ........
152
2,0
565
7,3
5 009
64,5
2 031
26,2
7 757
100
1 Prel. uppgifter.
2 Enl. statistiska centralbyråns beräkning på grundval av uppgifter om bruttoantalet nyinskrivna
per den 10 oktober 1962.
Universitetsutredningen gjorde i sitt sjätte betänkande ett antagande om en
förändrad fördelning mellan de fria fakulteterna som skulle ha uppnåtts 1965/66.
Detta antagande redovisas nedan.
Teol. fak. Jur. fak. Hum. fak. Mat.-nat. fak. S:a %
2
12
50
36
100
Universitetsutredningen utgick från den 1958/59 gällande fördelningen. Vad
gäller naturvetare kan man säga, att utvecklingen till och med 1961/62 ägt rum
såsom utredningen rekommenderade, medan humanisterna ej minskat i förordad
takt och juristerna relativt minskat starkt i stället för att öka sin andel.
Såsom av det föregående framgått beräknas inskrivningen vid de fria fakulte
terna komma att öka högst avsevärt 1961/62—1968/69, från
6
722 till 12 634
nyinskrivna per läsår.
De teologiska fakulteterna har under hela perioden antagits mottaga 2 procent
av samtliga inskrivna vid de fria fakulteterna.
De juridiska fakulteterna har i absoluta tal stått ungefär stilla sedan 1958/59
och i relativa tal minskat starkt fram till 1961/62. I samband med det ökade
trycket på de fria fakulteterna synes det troligt, att en större andel söker sig
till de juridiska fakulteterna. Så tycks ha skett 1962/63. Andelen studerande vid
juridisk fakultet har antagits öka till 9 procent av inskrivningen vid de fria
fakulteterna.
Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna har under
de senaste åren ökat mycket starkt.
Antalet examinerade på det allmänna gymnasiets reallinje har ökat de sista
åren och kommer att fortsätta att öka snabbt t. o. m. 1965 för att sedan stagnera
och minska mot slutet av 1960-talet. Övergångsfrekvensen för realstudenter är
högre än för studenter från allmän linje och latinlinje.
Övervägande delen av studenterna från reallinjen kommer till de matematisk-
29
Tabell 17. Beräknat nettoantal ny inskrivna vid teologisk, juridisk, humanistisk
och matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåren 1963/64.—1970/71.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Fakultet
Teol.
Jur.
Hum.
Mat.-nat.
Summa
abs.
%
abs.
%
abs.
%
abs.
%
abs.
1963/64 ...
2
179
7,0
628
63,0
5 653
28,0
2 512
8 972
1964/65 ...
2
214
7,5
804
61,5
6 588
29,0
3106
10712
1965/66 ...
2
234
8,0
935
60,0
7015
30,0
3 508
11 692
1966/67 ...
2
245
8,5
1 041
58,5
7164
31.0
3 796
12 246
1967/68 ...
2
251
9,0
1 128
57,0
7 145
32,0
4012
12 536
1968/69 ...
2
253
9,0
1 137
56,0
7 075
33,0
4 169
12 634
1969/70 ...
2
251
9,0
1 128
55,0
6 896
34,0
4 263
12 538
1970/71 ...
2
248
9,0
1 116
54,0
6 695
35,0
4 339
12 398
naturvetenskapliga fakulteterna och fackhögskolorna (utom handelshögskolorna
och GCI). Tillgången på realstudenter är fram till 1966/67 god. Om man antar,
att andelen realstudenter skall vara konstant vid fackhögskolorna, teologisk och
juridisk fakultet samt vid humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakul
tet (den humanistiska fakultetens inskrivning beräknad som restpost) skulle till
gången på realstudenter tillåta en inskrivning av ca 37 procent vid matematisk-
naturvetenskaplig fakultet av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna
1966/67 och 1967/68. Eftersom antalet nybörjarplatser vid fackhögskoloma har
antagits öka med 25 procent perioden 1966/67—1970/71 och samtidigt tillgången
på realstudenter blir mindre, skulle, om vi fortfarande antar, att andelen real
studenter skall vara oförändrad vid samtliga fackhögskolor/fakulteter, inskriv
ningen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet gå ned till omkring 35 pro
cent av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna 1970/71.
Enligt statistiska centralbyråns beräkning av nettoantalet nyinskrivna vid fria
fakulteter 1962/63 på grundval av inhämtade uppgifter per den 10 oktober 1962
om bruttoantalet nyinskrivna vid dessa fakulteter skulle den relativa andelen
nettonyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter minska från
31,3 procent 1961/62 till 26,2 procent 1962/63 och den relativa andelen netto
nyinskrivna vid humanistiska fakulteter öka från 59,4 procent 1961/62 till 64,5
procent 1962/63. Denna omsvängning i utvecklingen är svårförklarlig och kan
vara en tillfällighet. Här antas utvecklingen komma att gå mot en ökande
relativ andel nyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter, så att
denna andel 1970/71 uppgår till 35 procent.
De humanistiska fakulteterna har antagits minska sin andel av nettoantalet
nyinskrivna vid de fria fakulteterna till 54 procent år 1970/71. Det bör i sam
manhanget påpekas att samhällsvetare och psykologer enligt nedan gjorda
antaganden antas öka sin andel av de humanistiska fakulteterna under perioden.
De här gjorda antagandena återfinnes i tabell 17, där det beräknade netto
antalet nyinskrivna redovisas.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 18. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul
teter och högskolor läsåren 1960/61—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—
1974/75 enligt tendensberäkningen.
Fakultet/högskola
Beräknat antal examinerade personer läsåren
1960/61—1964/G5
1965/66—1969/70
1970/71—1974/75
Teol. fak........................................
325
477
703
Jur. fak..........................................
1 196
1 998
3 456
Hum. fak.......................................
7 808
15 198
20 980
därav samhällsvetenskapliga
ämnen ......................................
2 085
4 943
7 376
Mat.-nat. fak................................
3 696
8 371
12 926
Summa fria fakulteter
13 029
26 044
38 0l5
Med. fak. (motsv.) ....................
1 620
2 120
29.5
Tekn. högsk..................................
4 070
6 496
9 238
Handelshögsk. (motsv.) ............
1 431
2 429
2 842
Tandl.-högsk..................................
1 115
1 159
1 821
Farm. inst.
apotekare ................................
251
342
391
receptarier ................................
890
881
1 012
Vet.-högsk......................................
141
135
145
Lan tbr.-högsk................................
186
257
314
Skogshögsk....................................
181
167
199
GCI .............................................
417
504
594
Summa fackhögsk. (motsv.)
10 301
14 490
19 531
Totalt
23 330
40 534
57 576
c. Examination vid fakulteter och högskolor
Examinationsberäkningen för läsåren 1961/62—1970/71 avser antalet vid uni
versitet och högskolor examinerade personer med grundexamen. De i det föl
jande redovisade examinationstalen är alltså adderbara. Dubbelexaminationen
mellan högskolor och fakulteter behandlas efter avsnitten om de olika högsko
lorna/ fakulteterna.
Det material som är tillgängligt angående den hittillsvarande examinations-
frekvensen m. m. är mycket bristfälligt. Detta medför att beräkningarna blir
ännu vanskligare än om ett tillfredsställande material på denna punkt funnits.
Antalet nybörjarplatser vid samtliga fackhögskolor (motsvarande) har, som
tidigare angivits, antagits öka med 25 procent av antalet platser 1965/66 under
perioden 1966/67—1970/71.
Examinationen har beräknats utifrån nettoantalet nyinskrivna för de fria
fakulteterna och utifrån antalet nybörjarplatser för fackhögskolorna (motsva
rande).
31
Kvinnoandelen av den totala nettoinskrivningen har i det föregående anta
gits komina att öka. En sådan ökning har också skett under slutet av 1950-
talet. Detta medför att kvinnoandelen av examinationen vid vissa högskolor
(fakulteter) kommer att antagas öka utöver vad de sista kända inskrivningstalen
antyder.
En överslagsmässig examinationsberäkning har gjorts för läsåren 1971/72—
1974/75. Därvid har inskrivningen respektive antalet nybörjarplatser antagits
oförändrad i förhållande till läsåret 1970/71. Även antagandena rörande köns
fördelning och examinationsfrekvens för 1970/71 har använts oförändrade vid
denna beräkning.
I tabell 18 redovisas ett sammandrag av beräknat antal examinerade personer
med grundexamen från fakulteter och högskolor under femårsperioderna 1960/61
—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75 (SOU 1962: 55, tabellerna
4.4:3 och 4.4:4, sid. 128 ff.).
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
d. Antal akademiker i yrkesverksam ålder
På grundval av föregående examinationsberäkningar har antalet akademiker
i yrkesverksam ålder beräknats uppgå till 84 500 år 1965, 118 200 år 1970 och
168 000 år 1975, vilket innebär en ökning med 26, 76 respektive 151 procent i
förhållande till akademikerantalet 1960.
E. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till
1975 — ett programmatiskt räkneexempel
a. Tillgängliga utbildningsplatser
Som inledningsvis påpekats är de antaganden vilka i det följande redovisas
gjorda utifrån en bedömning av de realistiska möjligheter som kan väntas före
ligga att genomföra en kapacitetsökning inom utbildningsområden, som är
starkt personal- och kapitalkrävande. Antagandena är vidare gjorda i syfte att
»förbättra» relationen mellan den i det föregående beräknade tillgången på och
det uppskattade behovet av akademisk arbetskraft. 1
1. Intagningen vid teknisk högskola (motsvarande) antages öka utöver tendens
beräkningens antagande om 25 procent med ytterligare 25 procent eller totalt
50 procent från och med 1965/66 till och med 1969/70. Nybörjarplatsantalet
skulle sålunda öka med 960 platser, av vilka 105 i Stockholm (35 per läsår
1965/68), 105 i Göteborg (35 per läsår 1965/68) och 105 i Lund (35 per läsår
1965/68) samt 645 i X-ort(-er) (215 per läsår 1967/70). Det totala antalet
platser med fördelning på ort läsåren 1965/66—1969/70 framgår av följande
sammanställning.
32
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Stockholm
Göteborg
Lund
X-ort(-er)1
Summa
1965/66 ........................
806
685
525
_
2 016
1966/67 ........................
841
720
560
—
2121
1967/68 ........................
876
755
595
215
2 441
1968/69 ........................
876
755
595
430
2 656
1969/70 ........................
876
755
595
645
2 871
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
2
. Intagningen vid medicinsk jakultet (motsvarande) antages öka med ytter
ligare
10
procent utöver tendensberäkningens antagande eller totalt med
35 procent från och med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda
öka från 678 läsåret 1965/66 (läkarutbildningsberedningens senaste förslag för
läsåret 1965/66) till 918 läsåret 1966/67 med följande fördelning på orter
detta läsår.
Uppsala
Lund/Malmö
Göteborg
Stockholm
Umeå
X-ort(-er)1
Summa
90
190
168
258
62
150
918
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
3. Intagning vid handelshögskola (motsvarande) antages öka med 30 procent ut
över tendensberäkningens antagande eller totalt med 55 procent från och
med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda detta år vara
1 050 med följande fördelning på orter.
Stockholm
Göteborg
Lund
X-ort(-er)1
Summa
350
275
275
150
1050
1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.
4. Intagningen vid tandläkarhögskola antages öka med 25 procent enligt ten
densberäkningen eller med sammanlagt 90 nybörjarplatser, av vilka 25 i
Malmö från och med läsåret 1965/66 och 40 platser i Stockholm samma läsår
samt 25 platser i Göteborg från och med läsåret 1968/69. Det totala antalet
nybörjarplatser med fördelning på orter läsåren 1965/66—1968/69 framgår
nedan.
Stockholm
Malmö
Göteborg
Umeå
Summa
1965/66 ........................
140
125
100
60
425
1966/67 ........................
140
125
100
60
425
1967/68 ........................
140
125
100
60
425
1968/69 ........................
140
125
125
60
450
33
Tabell 19. Totala antalet nybörjarplatser vid spärrade
utbildningslinjer läsåren 1964/65—1970/71.
Kungl. Majits proposition nr 172 år 1963
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.
högsk.
Farm. inst.
Handels-
högsk.
GCI
Jordbr.
högsk.
Totalt
ap.
re.
1964/651.a........
1 741
546
260
80
180
675
100
125
3 707
1965/661 ..........
1 911
678
360
80
180
675
100
125
4 109
1965/66’ ..........
2016
678
425
80
180
675
100
125
4 279
1966/67’ ..........
2121
918
425
84
189
1 050
105
131
5 023
1967/68’ ..........
2 441
918
425
88
198
1 050
no
137
5 367
1968/693 ..........
2 656
918
450
92
207
1 050
Ilo
144
5 6'>2
1969/703 ..........
2 871
918
450
96
216
1 050
120
150
5 871
1970/712 ..........
2 871
918
450
100
225
1 O50
125
156
5 895
1 Antal nybörjarplatser enligt 1960 års program och offentliggjorda utredningar.
a Antal nybörjarplatser enligt räkneexemplets antaganden.
5. Beträffande nybörjarplatsantalet vid övriga fackhö g skolor har i enlighet med
tendensberäkningen antagits en successiv ökning av antalet med 25 procent
från och med läsåret 1966/67 till och med läsåret 1970/71.
6. Antalet »nybörjarplatser» för studenter vid postgymnasiala fackutbildnings
linjer (se kapitel 3) antages i enlighet med gymnasieutredningens behovsdele-
gations beräkningar läsåret 1970/71 vara 6 000 efter en successiv ökning till
detta antal från 1960/61.
7. 35 procent av antalet nybörjarplatser vid ifrågavarande fackutbildnings
linjer antages per läsår ianspråktagas av personer, som avgått från akade
miska studier utan examen eller som tidigare bedrivit studier vid annan fack
utbildningslinje. Nettoantalet nybörjarplatser för studenter vid postgymna
siala fackutbildningslinjer antages sålunda uppgå till 3 900 läsåret 1970/71.
Det totala antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer enligt givna
antaganden redovisas nedan i tabell 19.
I tabell 20 nedan återges den antagna ökningen av antalet nybörjarplatser
vid spärrade utbildningslinjer läsåren 1965/66—1970/71 i förhållande till 1960
års program och offentliggjorda utredningar.
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 17%
34
Tabell 20. Antagen ökning av antalet nybörjarplatser vid spärrade utbild
ningslinjer läsåren 1965/66—1970/71 i förhållande till 1960 års program
och offentliggjorda utredningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.
högsk.
Farm. inst.
Handels-
högsk.
GCI
Jordbr.
högsk.
Totalt
ap.
re.
1965/66 ........
+ 105
_
+ 65
_
_
—
_
+
170
1966/67 ........
+ 210
+ 240
+ 65
+ 4
+ 9
+ 375
+
5
+ 6
+
914
1967/68 ........
+ 530
+ 240
65
+ 8
+ 18
+ 375
+ 10
+ 12
+ 1 258
1968/69 ........
+ 745
+ 240
+ 90
+ 12
+ 27
i- 375
+ 15
+ 19
+ 1523
1969/70 ........
+ 960
+ 240
+ 90
+ 16
+ 36
-1- 375
+ 20
+ 25
+ 1 762
1970/71 ........
+ 960
+ 240
+ 90
+ 20
+ 45
+ 375
+ 25
+ 31
+ 1 786
b. Tillströmningens inriktning
1. Till följd av den antagna ökningen i intaget till teknisk, medicinsk och odon
tologisk utbildning utöver tendensberäkningen antages en motsvarande re
duktion av tillströmningen till matematisk-naturvetenskaplig fakultet.
2. Till följd av den antagna ökningen i intaget till ekonomisk utbildning utöver
tendensberäkningen antages en motsvarande reduktion av tillströmningen till
humanistisk fakultet.
3. Till följd av den antagna ökningen av nettoantalet nybörjarplatser vid post
gymnasiala fackutbildningslinjer antages en motsvarande reduktion av till
strömningen till humanistisk fakultet — en »avlänkande» effekt — sedan
studenter från allmänt gymnasium utan universitets- och högskoleinriktning
besatt sin andel av nybörjarplatserna.
Tabell 21 redovisar den förändring i tillströmningen till de fria fakulteterna,
som ovanstående antaganden medför, i förhållande till tendensberäkningen i
avsnitt D, varvid också antagits, att nettoantalet nyinskrivna vid teologisk och
juridisk fakultet förblir oförändrat i förhållande till tendensberäkningen.
Den relativa fördelningen av det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fria
fakulteter enligt tabell 21 framgår av tabell 22. Enligt antagandena i detta
räkneexempel skulle andelen av nettoantalet nyinskrivna vid humanistisk och
matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåret 1970/71 bli 44,7 respektive 41,0
procent, andelen nyinskrivna teologie studerande 2,6 procent och andelen ny
inskrivna juris studerande 11,7 procent.
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 21. Beräknad ändrad inriktning i tillströmningen till jakulteter
och högskolor läsåren 1963/64—1970/71.
Teol.
fak.
Jur.
fak.
Hum.
fak.
Mat.-nat.
fak.
Summa
fria fak.
Summa
fackhögsk.
Totalt
1963/64
Tendensber.1 ....
179
628
5 653
2 512
8 972
2 557
11529
Faekutb.2 ............
—
—
— 1 1:6
—
— 1 156
—
Progr. ber.8
179
628
4 497
2512
7 816
2 557
10 373
1964/65
Tendensber...........
214
804
6 588
3106
10 712
2 743
13 455
Faekutb................
—
—
— 1 189
—
— 1 189
—
Progr. ber.
214
804
5 399
3 106
9 523
2 743
12 266
1965/66
Tendensber...........
234
935
7 015
3 508
11692
3 082
14 774
Faekutb................
—
—
— 1284
—
— 1 284
__
Ökat ant. nbpl.4 *
.
—
—
—
— 128
— 128
+ 128
Progr. ber.
234
935
5 731
3 380
10 280
3 210
13 490
1966/67
Tendensber...........
Faekutb................
245
1 041
7 164
— 1476
3 796
12 246
— 1 476
3 279
15 525
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 259
-281
— 540
+ 540
Progr. ber.
245
1041
5 429
3 515
10 230
3 819
14 049
1967/68
Tendensber...........
251
1 128
7 145
4 012
12 536
3 480
16 016
Faekutb................
—
—
— 1 707
—
- 1 707
_
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 237
— 417
— 654
+ 654
Progr. ber.
251
1128
5 2ul
3 595
10175
4134
14 309
1968/69
Tendensber...........
253
1 137
7 075
4 169
12 634
3 686
16 320
Faekutb................
—
—
— 1 946
—
— 1 946
—
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
— 214
— 493
— 707
+ 707
Progr. ber.
253
1 137
4 915
3 676
9 981
4 393
14 374
1969/70
Tendensber...........
251
1 128
6 896
4 263
12 538
3 895
16 433
Faekutb................
—
—
— 2112
—
— 2112
—
Ökat ant. nbpl. . .
—
—
— 190
— 555
— 745
+ 745
Progr. ber.
251
1128
4 594
3 708
9 681
4 640
14 321
1970/71
Tendensber...........
248
1 116
6 695
4 339
12 398
4 109
16 507
Faekutb................
—
—
— 2 280
—
— 2 280
_
Ökat ant. nbpl. ..
—
—
—
165
— 442
— 607
+ 607
Progr. ber.
248
1 116
4 250
3 897
9 511
4 716
14 227
1 Tillströmning enligt tendensberiikningen i avsnitt D.
2 »Avlänkning» till postgymnasial fackutbildning, antagande b 3.
8 Tillströmning enligt räkneexemplet.
4 Ändrad inriktning i tillströmningen, antagande b 1—2, på grund av ökat antal nybörjarplatser
vid fackhögskola enligt antagandena i avsnitt E a.
36
Tabell 22. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter läsåren
1963/64—1970/71.
Relativa tal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Teol. fak.
Jur. fak.
Hum. fak.
Mat.-nat. fak.
1963/64 ........
2,3
8,0
57,5
32,1
1964/65 ........
2,3
8,4
56,7
32,6
1965/66 ........
2,3
9,1
55,7
32,9
1966/67 ........
2,4
10,2
53,0
34,4
1967/68 ........
2,5
11,1
51,1
35,3
1968/69 ........
2,5
11,4
49,2
36,8
1969/70 ........
2,6
11,7
47,5
38,3
1970/71 ........
2,6
11,7
44,7
41,0
c. Närvaro vid fakulteter och högskolor
I tabell 23 redovisas antalet närvarande studerande vid fakulteter och hög
skolor höstterminen 1975 enligt räkneexemplets tillströmningsberäkning och en
ligt tendensberäkningen.
Tabell 23. Beräknat antal närvarande studerande vid fakulteter
och högskolor höstterminen 1975.
F akultet/högskola
Höstterminen 1975
Differens
Tendensber.
Räkneex.
Teol. fak.........................................................
1 500
1 500
—
Jur. fak...........................................................
6 3<i0
6 300
—
Med. fak.........................................................
7 300
8 300
+ 1 000
Hum. fak........................................................
34 900
22 400
— 12 500
Mat.-nat. fak.................................................
23 200
20 700
— 2 5oO
Tekn. högsk...................................................
12 800
15 3o0
+
2 500
Handelshögsk..................................................
3 400
4 200
+ 800
Tandl.-högsk...................................................
2 200
2 2oO
—
Farm. inst......................................................
750
750
—
Jordbr.-högsk..................................................
800
800
—
GCI ...............................................................
250
250
—
Summa
93 400
82 700
— 10 700
d. Examination vid fakulteter och högskolor
Bibehålies tendensberäkningens examinationsantaganden erhålles på grund
val av tillströmningsberäkningen i tabell 21 följande sammandrag av antalet
37
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Tabell 2b. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul
teter och högskolor läsåren 1960/61—196b/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—
197b/75 enligt räkneexemplet.
F akul tet/högskola
Beräknat antal examinerade personer läsåren
1960/61—1964/65
1965/66—1969/70
1970/71—1974/75
Teol. fak........................................
325
477
703
Jur. fak..........................................
1 196
1 998
3 436
Hura. fak.......................................
7 788
13 130
15 171
därav samhällsvetenskapliga
ämnen ......................................
2 080
4 264
5 342
Mat.-nat. fak................................
3 696
8 177
11666
Summa fria fakulteter
15 085
28 046
36 318
Med. fak. (motsv.) ....................
1 620
2120
3 323
Tekn. högsk..................................
4 070
6 501
10156
Handelshögsk. (motsv.) ............
1 431
2 673
3 745
Tandl.-högsk..................................
1115
1 159
2 001
Farm. inst.
apotekare ................................
251
342
391
receptarier ................................
890
881
1012
Vet.-högsk......................................
141
135
145
Lantbr.-högsk................................
186
257
314
Skogshögsk.....................................
181
167
199
GCI ..............................................
417
504
594
Summa fackhögsk. (motsv.)
10 302
14 739
21880
Totalt
25 387
42 785
58 198
Tabell 25. Jämförelse mellan beräknad total examination läsåren 1960/61—
197b/75 vid fackhögskolor (motsvarande) enligt »1960 års program»,
tendensberäkningen och räkneexemplet.
Kategori
Examination vid oför
ändrat antal nybörjar
platser i förhållande
till 1965/G6
»1960 års program»
Examination enligt
tendensberäkningens
antaganden
Examination enligt
räkneexemplets
antaganden
totalt
ökning
totalt
ytterligare
ökning
Läkare ........................................
6 621
6 715
94
7 063
348
Civ.-ing.........................................
18511
19 804
1 293
20 727
923
Civ.-ekon......................................
6 241
6 702
461
7 849
1 147
Tandläkare ................................
3 929
4 095
166
4 275
180
Apotekare ..................................
933
984
51
984
—
Receptarier ................................
2 510
2 783
273
2 783
—
Veterinärer ................................
411
421
10
421
—
Agronomer ................................
728
757
29
757
—
Jägmästare ................................
511
547
36
547
—
Gymn.-dir.....................................
1 367
1 515
148
1 515
—
Summa
41 762
44 323
2 561
46 921
2 598
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Diagram 2. Den relativa andelen examinerade personer vid fackhö g skolor, mate-
matisk-naturvetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt
räkneexemplet läsåren 1959/60—197^/75.
%
lOOq------------------------------------------- ------ -------------------------------------------------------------------------------------------
90 -r
80 ^
70
20 E:
10 -E
°-vj 11 11 11 u "
11 11 r111" i11111 “ 11111111 i1111
59/fe0 60/61
61/62 62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71
7/72 72/73 73/74 74/75
Läsår
□ Övriga fokulteter eu NaFurvetensk. fak. jj^jj Fackhögskolor
examinerade personer med grundexamen från fakulteter och högskolor under
femårsperioderna 1960/61—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75,
tabell 24 (SOU 1962: 55, tabellerna 5.4:1 och 5.4:2, sid. 150 ff.).
Jämföres ovanstående examinationsberäkning med tendensberäkningens och
med en examinationsberäkning grundad på antagandet, att ingen ökning av
antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer sker från och med läsåret
1965/66, erhålles följande resultat för läsåren 1960/61—1974/75 beträffande den
totala examinationen vid fackhögskolor (motsvarande), tabell 25.
I diagram 2 åskådliggöres utvecklingen läsåren 1959/60—1974/75 av den
39
relativa andelen examinerade personer vid fackhögskolor, matematisk-natur-
vetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt räkneexemplets exami-
nationsberäkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
F. Tillgång på och »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft
i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975
På grundval av examinationsberäkningarna i avsnitt E d och beräkningarna
av antalet kvarlevande med examen 1959/60 eller tidigare redovisas i tabell 26
antalet akademiker i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975 sammanställt med
beräknat »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft dessa år.
Tabell 26. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av akademiskt
utbildad arbetskraft i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.
1970
1975
116 000
160 500
Beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam ålder:1
alt. 1 ...........................................................................................
124 900
148 600
alt. 2 ...........................................................................................
118 400
142 300
Differens (absolut):
— 8 900
+ 11 900
alt. 2 ...........................................................................................
— 2 400
+ 18 200
Differens (procent):
alt. 1 ...........................................................................................
— 8
+
7
alt 2 ...........................................................................................
— 2
+ 11
1 De alternativa behovsberäkningarna hänför sig till alternativa beräkningar av ämneslärarbehovet.
I tabell 27 redovisas »tillgångs- och efterfrågeberäkningarna» rörande de en
skilda akademikerkategoriema åren 1970 och 1975. År 1965 föreligger ingen skill
nad i förhållande till tendensberäkningen.
Mellan 1970 och 1975 skulle enligt sammanställningen »bristen» övergå i »över
skott» om man för samman samtliga utbildningsgrupper. För läkare, civilingen
jörer och ekonomer kvarstår »bristsituationen» ännu år 1975. Det bör beträf
fande humanister och naturvetare, för vilka de största »överskotten» redovisas,
erinras om, att behovsprognosen rörande lärare i läroämnen — den kvantitativt
viktigaste prognosen för personer med examen från filosofisk fakultet — princi
piellt skiljer sig från behovsprognoserna för t. ex. läkare och civilingenjörer, vilka
senare förutsätter kvalitativa förändringar av en art som ej ingår i förutsätt
ningarna för ämneslärarprognosen.
40
Tabell 27. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av skilda akademiker
kategorier i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kategori
År
Beräknad
Beräknat
Differens
tillgång
»behov»
abs.
rel.
1970
3 100
3 200
1975
3 300
3 200
1970
8 600
12 600
— 4 000
— 47
1975
11 100
12 900
— 1800
— 16
1970
7 800
5 200
+ 2 600
+ 33
1975
13 000
8 400
+ 4 600
4- 35
1970
8 300
10 300
— 2 000
— 24
1975
10 800
12 300
— 1500
— 14
1970
25 900
23 100
+ 2 800
+ 11
1975
34 400
25 400
+ 9 000
+ 26
1970
25 900
19 000
+ 6 900
+ 27
1975
34 400
21 500
+ 12 900
+ 38
1970
16 500
13 700
-1- 2 800
+ 17
1975
27 000
16 000
+ 11 000
+ 41
1970
16 500
11 300
+ 5 200
+ 32
1975
27 000
13 700
+ 14 300
+ 49
1970
21 500
28 800
— 7 300
— 34
1975
30 300
36 300
— 6 000
— 20
1970
8 400
12 900
- 4 500
— 54
1975
11 700
17 400
— 5 700
— 49
1970
5 800
5 800
—
—
1975
7 100
6 400
+
700
+ 10
1970
1300
1300
—
— .
1975
1 500
1 500
—
—
1970
3 800
3 000
+ 800
+ 21
1975
4 600
3 300
+ 1 3o0
+ 28
1 1970
800
800
—
—
\ 1976
900
800
Agronomer ..................................................
j 1970
| 1975
1 300
1400
1 400
1500
| 1970
1 000
900
| 19.5
1100
1 000
| 1970
1 900
1900
—
—
j 1975
2 300
2 200
1 Inkl. psykologer.
• • markerar obetydlig differens.
Med hänsyn till utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden har det intresse
att sammanställa siffrorna i tabell 27 för tekniker och naturvetare samt för
»samhällstekniker». Detta göres nedan beträffande tillgång och »behov» år 1975.
41
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
1. Tekniker-naturvetare
Kategori
Tillgång
Behov
Differens
alt. 1
alt. 2
alt. 1
alt. 2
Naturvetare ................
Civilingenjörer ..........
27 000
30 300
16 000
36 300
13 700
36 300
+ 11 000
— 6 000
+ 13 300
— 6 000
Summa
57 300
52 300
5u 000
+ 5 000
+ 7 300
2. Samhällstekniker
Kategori
Tillgång
Behov
Differens
Jurister ...........................................................
11 100
12 900
— 1 800
Samhällsvetare1 .............................................
13 000
8 400
+ 4 600
Civilekonomer ................................................
11 700
17 400
— 5 700
Summa
35 800
38 700
— 2 900
1 Inkl. psykologer.
Nedan följer ett fullständigt återgivande av P-gruppens promemoria rörande
det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.
2. Den fortsatta utbyggnaden
A. Inledning
Antalet studentexamina ökar starkt år från år. Under åren 1951—55 avlades
drygt 33 000 studentexamina, varav ca 26 000 vid allmänna gymnasier. Mot
svarande siffror för åren 1956—60 var totalt ca 49 000, varav drygt 39 000 vid
allmänna gymnasier. Med ledning av uppgifter om antalet elever i gymnasierna
och om examinationsfrekvenser m. m. har beräknats att med stor sannolikhet
totalantalet studentexamina åren 1961—65 kommer att bli ca 90 000, varav
drygt 72 000 vid allmänna gymnasier. Vilken utvecklingen blir efter år 1965
är för närvarande vanskligt att förutse. Vi vet, att totalantalet ungdomar i de
typiska gymnasieåldrarna blir mindre under andra än under första hälften av
1960-talet. Vi förutsätter vidare, att fackskolor kommer att finnas vid sidan av
gymnasierna under denna period. Man har likväl att med säkerhet räkna med
en fortsatt ökning av gymnasiernas kapacitet. Totalantalet studentexamina åren
1966—70 har uppskattats till 120 000 ä 125 000, varav kanske 85 000 ä 90 000
vid allmänna gymnasier.
2* — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt. Nr 172
42
Rekryteringsunderlaget för universitet och högskolor kommer till följd av
den väntade ökningen i studentexaminationen att växa i mycket snabb takt
under 1960-talet. Samtidigt kan konstateras, att intresset för fortsatta universi
tets- och högskolestudier bland de nyexaminerade studenterna fortsätter att
växa. Detta framgår klart av den till denna PM fogade statistiska sammanställ
ningen Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-
talet (SOU 1962: 55). I det följande benämnes denna sammanställning »statistik
bilagan».
Man har därför anledning räkna med att tillströmningen till universitet och
högskolor kan komma att öka i en sådan omfattning att nu gällande förutsätt
ningar om studentantalets storlek för planeringsarbetet med utbyggnaden av
universitet och högskolor (i generalplaner, programkommittéer m. m.) behöver
omprövas.
Ett ytterligare skäl för en dylik omprövning är de nya bedömningar av beho
vet i framtiden av skilda slag av kvalificerad arbetskraft som gjorts under
senare år. Av statistikbilagan framgår t. ex., att senast gjorda bedömning av
behovet i framtiden av civilingenjörer påkallar en översyn av nu gällande ut
bildningsplaner.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
B. Nu gällande program för utbyggnad av det högre
utbildningsväsendet
1960 års riksdag godkände de av chefen för ecklesiastikdepartementet i pro
positionen 1960:119 förordade riktlinjerna för utbyggande av universitet och
högskolor m. m. under 1960-talet. Dessa riktlinjer kan sammanfattas i följande
huvudpunkter:
1. universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i bety
dande omfattning, särskilt inom de sektorer som har begränsad intagning;
2. de statliga insatserna på de postgymnasiala fackutbildningslinjernas om
råde ökas kraftigt under 1960-talet;
3. den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten
förstärkes;
4. yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras;
5. det studiesociala stödet utformas med inriktning på likartade utgångspunk
ter för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gymnasie-
stadiet.
Som underlag för dessa riktlinjer låg ett av 1955 års universitetsutredning
sammanställt statistiskt material jämte ett av utredningen framlagt handlings
program, redovisat i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets sam
hälle (SOU 1959: 45).
1961 och 1962 års riksdagar har fattat en rad beslut på basis av flertalet
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
43
punkter i programmet. De beslut, som gällt punkt 1, har i vissa avseenden inne
burit, att ramen för programmet utvidgats.
De spärrade utbildningslinjerna vid universitet och högskolor kommer enligt
fattade beslut och avlämnade konkreta förslag att utbyggas enligt följande tids
schema.
Antalet nybörjarplatser läsåren 1960/61—1965/66 vid
spärrade utbildningslinjer
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandk-
högsk.
Farm. inst.
Handels-
GCI
Jordbr.-
högsk.
Totalt
ap.
rec.
högsk.
1960/61 ..
1056
453
240
so
180
345
100
125
2 579
1961/62 ..
1 131
475
240
80
180
575
100
125
2 906
1962/63 ..
1 353
546
260
80
180
675
100
125
3319
1963/64 ..
1 586
546
260
80
180
675
100
125
3 552
1964/65 ..
1 741
546
260
80
ISO
675
100
125
3 707
1985/66 ..
1 911
678
360
80
180
675
ICO
125
4109
A nmärkningar
1. Tekniska högskolor: Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna
1960: 119 och 1962:43. I siffran för 1965/66 ingår 80 nybörjare vid kemiavdelningen vid LTH.
I ovan angivna siffror ingår icke civilingenjörsutbildningen i Uppsala, vilken tar sin början
läsåret 1962/63 med ett intag om 24 platser och successivt ökas till 30 platser 1962/63—
1965/66.
2. Medicinsk utbildning. Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna
1961:108 och 1962:104. Förslag föreligger om ökning av antalet platser i Lund (Ökad läkar
utbildning vid medicinska fakulteten i Lund, stencil 1962), vilket förslag ingår i tabellens siffror.
3. Odontologisk utbildning. Principbeslut har fattats enligt ovan under punkt 2 nämnda propo
sitioner.
4. Farmaceutisk utbildning. Utredning pågår för närvarande. Här räknas med av universitets-
utredningen angivet intag, vilket provisoriskt tillämpas vid farmaceutiska institutet.
5. Ekonomisk utbildning. Beslut har fattats enligt proposition 1960:119, statsverkspropositionen
1981 samt proposition 1961:83.
6. Gymnastiklärarutbildning. Här har angivits intagningssiffror enligt universitetsutredningen.
7. Jordbrukets högskolor. Här räknas med ett intag per år om 35 vid skogshögskolan, 30 vid
veterinärhögskolan, 60 vid lantbrukshögskolan (inkl. 10 för hortonomutbildning).
För de laborativa ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna
pågår utbyggnad av utbildningsplatserna för 2-betygsstudcrande i stort sett
enligt den plan som universitetsutredningen redovisade. I vissa ämnen, exempel
vis kemi vid universitetet i Stockholm och zoologi vid universitetet i Lund, pla
neras ett större antal platser än universitetsutredningen förordade, vilket står i
överensstämmelse med det uttalande beträffande utbildningskapaciteten i skilda
ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som chefen för eckle
siastikdepartementet gjorde i propositionen 1960: 119 (sid. 271).
Som underlag för generalplanering och konkret byggnadsplanering har hittills
legat det av universitetsutredningen rekommenderade totalantalet närvarande
44
studerande år 1970 på skilda studieorter inom olika fakulteter. Enligt utred
ningen borde totalantalet studerande på de skilda orterna vara ca
Uppsala Lund/Malmö Göteborg Stockholm
Umeå
Summa
11200
11800
11 800
18 000
600
53 400
Sedermera har Kungl. Maj:t med anledning av en framställning från Frescati-
kommittén — programkommitté för Stockholms universitets anläggningar inom
Frescatiområdet — beslutat, att det fortsatta programarbetet för Stockholms
universitets del skall utgå från ett antal i undervisningen deltagande studerande
år 1970 av 15 000. Omräknas denna siffra till närvaroantal enligt den officiella
statistikens definitioner erhålles siffran ca 18 000. Enligt universitetsutredningens
rekommendationer borde antalet närvarande vid Stockholms universitet vara
ca 10 000 år 1970. Vidare kan nämnas, att byggnadsstyrelsen framlagt en ut-
byggnadsplan av generalplanekaraktär för ett universitet i Umeå, vari räknats
med ett totalt framtida studerandeantal av ca 2 100 (exklusive medicinare och
odontologer i kliniska ämnen).
Som framgår av statistikbilagan har tillströmningen av studerande till univer
sitet och högskolor under senare år ökat i en sådan takt att det finns väl
grundad anledning räkna med att det totala antalet studerande vid universitet
och högskolor år 1970 kommer att bli väsentligt mycket högre än universitets-
utredningen ansåg rekommendabelt. Förblir intresset för akademiska studier
lika högt under återstoden av 1960-talet, som det visat sig vara de senaste åren,
kan vid nuvarande expansionstakt för gymnasierna och oförändrade studietids
förhållanden vid universitet och högskolor totalantalet universitets- och hög-
skolestuderande år 1970 uppskattas till storleksordningen 85 000—90 000.
I fråga om förverkligandet av övriga punkter i 1960 års principprogram må
erinras om att inom arbetsmarknadsstyrelsen inrättats dels en prognosdelega
tion, dels ett prognosinstitut med i stort sett den personalstyrka som enligt
universitetsutredningen skulle bli erforderlig för arbetet med behovsprognoser.
Vidare kan nämnas, att inom statistiska centralbyrån inrättats en byrå för
undervisningsstatistik. Yrkesvägledningsverksamheten inom arbetsmarknads
styrelsen har erhållit förbättrade resurser. Det studiesociala stödets utformning
är föremål för utredning inom två parallellt arbetande kommittéer. Vad slutli
gen utbyggnaden av de s. k. postgymnasiala fackutbildningslinjerna beträffar så
framgår av statistikbilagan, att fram till år 1960 en viss ökning av antalet utbild
ningsplatser ägt rum, att studenternas andel av samtliga platser vid utbildnings
linjer som ej enbart rekryterats med studenter ökat, om än svagt, samt att
betydande behov synes föreligga av fortsatt utbyggnad av dessa utbildnings
områden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
45
C. Några allmänna synpunkter rörande fortsatt utbyggnad
Starka skäl talar uppenbarligen för att under senare delen av 1960-talet en
väsentlig ökning av universitets- och högskoleväsendets utbildningskapacitet ut
över nu gällande program kommer till stånd. Därvid uppkommer frågan i vad
mån tidigare gjorda arbetsmarknadsbedömningar och för utbildningspolitiken
grundläggande värderingar bör gälla även fortsättningsvis.
De officiella bedömningarna av arbetsmarknadens framtida behov av akade
miker görs numera i främsta rummet inom arbetsmarknadsstyrelsen, även om
andra ämbetsverk, statliga kommittéer och expertgrupper jämväl bidrar till en
fortlöpande kartläggning av morgondagens arbetsmarknadsbehov. I statistik
bilagan ges en totalbild av dagens bedömningar av den framtida efterfrågan på
skilda slag av arbetskraft med utbildning vid universitet och högskolor. Som
särskilt framhållits i statistikbilagan, är nu existerande material behäftat med
betydande svagheter.
Trots att tillgängliga prognoser är mycket osäkra och därför icke kan tjäna
som de enda utgångspunkterna för utformningen och dimensioneringen av den
högre utbildningen, kan och bör de ge vissa riktpunkter för vårt handlande.
Avsaknaden av fullt tillfredsställande metoder för förutsägelser om framtida
behov och utbud får självfallet inte leda till att vi förkastar vad vi i dag har av
prognoser. De existerande prognoserna ger, trots sina brister, ett värdefullt stöd
vid de bedömningar av framtiden som måste göras. Utbyggnaden och effektivi-
seringen av prognosverksamheten är en av kärnpunkterna i 1960 års program
och bör fullföljas. Därvid bör mer än hittills tonvikten läggas på metodikens
utvecklande. En fullödig prognosverksamhet är uppenbarligen en av hörnste
narna i fundamentet för en effektivt arbetande yrkesvägledning.
I förevarande sammanhang är det tillräckligt att konstatera, att behovs-
prognoserna från senare år ger vid handen, att den planerade utbildningskapa
citeten hos de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade utbildnings
linjerna ej är tillräcklig för att på lång sikt skapa arbetsmarknadsbalans på
ifrågavarande områden. Man bör därför, om man bedömer dessa utbildnings
linjers utveckling ur arbetsmarknadssynpunkt, snarast möjligt väsentligt öka
deras utbildnings- och cxaminationskapacitet.
I land efter land finner man samma tendens. Det framtida behovet av arbets
kraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk utbildning bedöms undan för undan
bli allt större jämfört med vad man räknade med för ett fåtal år sedan.
Är man trots allt tveksam rörande denna slutsats med hänsyn till osäkerheten
i det prognosmaterial som föreligger, torde ingen annan indikator rörande fram-
tidsbehovet finnas än ungdomens efterfrågan på olika typer av utbildning. För
varje år som går blir konkurrensen om utbildningsplatserna vid de spärrade
utbildningslinjerna skarpare. För att bli antagen vid exempelvis medicinsk fakul
tet eller teknisk högskola fordras nu en poängsumma, som motsvarar ett medel
betyg i studentexamen på närmare a. Allt tyder på att konkurrensen kommer
46
att skärpas än mer de närmaste åren. En snabb och kraftig ökning av utbild
ningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna är därför den givna slut
satsen, om intresset för denna form av studier bland föräldrar och ungdom läggs
till grund för bedömningen av utbildningsbehovet.
Storleken av och inriktningen på en fortsatt utvidgning av utbildningskapa
citeten vid de spärrade utbildningslinjerna kan inte enbart bedömas utifrån här
berörda synpunkter. Hänsyn måste också tas till realekonomiska och andra
faktiska förhållanden. Det blir anledning återkomma härtill längre fram.
De fria fakulteterna kommer att öka starkt i storlek, mätt i antalet stude
rande, om tillströmningen dit liksom hittills ej regleras genom inträdesspärrar.
Det är den allmänna slutsats man tveklöst kan dra av skilda beräkningar i
detta avseende i statistikbilagan. Det finns nämligen, som inledningsvis visades,
all anledning förmoda, att rekryteringsunderlaget till universitet och högskolor
kommer att växa mycket starkt under 1960-talet. Vidare kan konstateras, att
det i praktiken ej kommer att bli möjligt att under andra hälften av 1960-talet
skapa utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna i den utsträckning
som skulle fordras för att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna. Inte
heller finns i dag anledning antaga att intresset för universitets- och högskole
studier skulle minska i framtiden i någon betydande grad.
En möjlighet att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna skulle i så
fall vara att införa inträdesspärr. Är detta en rimlig åtgärd? Först kan konsta
teras, att i vårt samhälle friheten i sysselsättningsvalet framstår som en också
för utbildningspolitiken vägledande princip. Denna valfrihet synes på den högre
utbildningens område i första hand böra förverkligas genom en fortsatt mål
medveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Men antagandet att för
abiturienten i gemen den starka benägenheten att söka vidareutbildning kom
mer att bestå i kombination med den starka ökningen i studentexaminationen
leder till att varken de postgymnasiala fackutbildningslinjerna eller de hittills
spärrade akademiska fakulteterna och högskolorna synes kunna byggas ut på
ett sådant sätt i en nära framtid att de tillsammans kan absorbera hela ström
men av sökande till sådan utbildning. Under sådana omständigheter skulle in
förandet av spärrar inom den fria universitetssektorn medföra en påtaglig in
skränkning av valfriheten.
Spärrfrågan skulle i princip komma i ett annat läge, om genom spärrar för de
fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en ökning av de nu spärrade
linjernas kapacitet. Utbildningskostnaden vid de senare är emellertid genom
gående väsentligt högre än vid de fria fakulteterna. Vid given totalkostnad
skulle därför en minskning av kapaciteten vid de fria fakulteterna ge ett mindre
antal nya utbildningsplatser vid spärrade utbildningslinjer än det antal platser,
som genom spärrningen av de fria fakulteterna skulle undandragas de studie
sökande. Principiellt viktigare är emellertid, att det inom överskådlig framtid
torde saknas realekonomiska förutsättningar för en så stark ökning av kapaci
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
47
teten vid de spärrade utbildningslinjerna, att valfrihetsargumentet mot spärrar vid de fria fakulteterna skulle bortfalla eller väsentligt försvagas. Någon mer betydande utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkostnadsfaktorer mellan de två sektorerna torde nämligen ej föreligga.
Självfallet skulle valfrihetsargumentet avsevärt försvagas, om det kunde visas, att arbetslöshet med stor säkerhet skulle kunna förutsägas för klart defi nierade grupper av akademiker, om storleken av dessa grupper tilläts överskrida vissa givna gränser. Emellertid kan icke med någon större grad av säkerhet behovsprognoser uppställas för klart definierade akademikergrupper. Här må erinras om vad som anförts i detta avseende i statistikbilagan. Vidare torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning, d. v. s. om en framtida yr kesverksamhet som mot bakgrunden av våra nuvarande värderingar skulle upp fattas som mindre väl avpassad efter vederbörandes grundläggande akademiska utbildning.
I friheten att välja sysselsättning — för abiturientens del fortsatt utbildning eller yrkesverksamhet — ligger ofrånkomligen ett risktagande. IJnder förutsätt ning att yrkesvägledningen alltifrån grundskolans högstadium har gett veder börande fylliga och korrekta informationer om framtidsutsikterna på olika lev nadsbanor, synes det risktagande, som en utbildning inom den fria akademiska sektorn kan innebära, vara rimligt.
Vid sidan av de principiella skälen mot spärrar vid de fria fakulteterna finns även praktiska invändningar. Så länge studiegången vid de stora fria fakulte terna, d. v. s. de filosofiska fakulteterna, behåller sin obundna karaktär, blir ett effektivt spärrsystem svårt att konstruera och administrera (jfr SOU 1959:45, sid. 180 f.). Strävan att mjuka upp gränserna mellan olika ämnesgrupper har under senare år varit påtaglig. Med ett spärrsystem synes det vara ogörligt att fortsätta på den inslagna vägen, om inte en rad undantag medges. Men de mot verkar den tänkta stymingseffekten hos spärrarna.
Inom ett avsnitt kan emellertid, sedan nu pågående utredningsarbete avslu tats, någon form av reglerad eller styrd intagning tänkas bli aktuell, nämligen i fråga om lärarutbildningen vid de fria fakulteterna. Lärarutbildningssakkun- niga har att ta ställning till frågan om lämplig form för denna utbildning. Fin ner de sakkunniga sig böra förorda en särskild akademisk studiegång för de blivande lärarna, kan detta givetvis förenas med någon form av styrd intagning för »lärarutbildningslinjerna». Till denna fråga finns det dock inte anledning att ta ställning här.
Av anförda principiella och praktiska skäl torde sålunda spärralternativet såsom en metod att åstadkomma en balanserad expansion av det högre utbild ningsväsendet för närvarande böra föras ut ur debatten. Någon anledning att nu ytterligare överväga de tekniska förutsättningarna för ett spärrsystem synes inte föreligga.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
43
Som redan sagts i det föregående är den viktigaste slutsats som kan dras ur
nu föreliggande statistiska data om framtida tillgång på och behov av kvalifi
cerad arbetskraft att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildnings
linjernas kapacitet utöver nu gällande program bör komma till stånd. En ut
vidgning som skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efterfrågan inom
överskådlig framtid synes dock för närvarande inte bli möjlig. Dels är kostna
derna betydande — de spärrade linjerna är de dyraste. Statsfinansiella omstän
digheter kan sålunda försena ett i och för sig önskvärt utvidgningsprograms
genomförande. Dels och framför allt är de realekonomiska resurserna begränsade.
En forcerad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på
lärare till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina
behov. Som exempel kan nämnas, att nettotillskottet civilingenjörer till arbets
marknaden utanför de tekniska högskolorna beräknas minska något de närmaste
åren till följd av den ökning av antalet akademiska lärare, som redan den enligt
nu gällande program beslutade kapacitetsutvidgningen gör nödvändig. Samma
tendens kommer i hög grad till synes på andra lärarkrävande utbildningslinjer,
exempelvis den medicinska.
Också svårigheten att snabbt skapa tillräckliga lokaler bör nämnas. Plane
ringen och projekteringen av de mycket komplicerade lokaler som det här är
fråga om tar en avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att realisera nu gällande
program i avseende på lokalbehoven kan för närvarande bedömas såsom relativt
goda. Program- och projekteringsarbetena har successivt genomförts och är nu
till betydande delar avslutade. Mycket återstår dock alltjämt. De byggnads
arbeten som fordras för att realisera programmet har hittills igångsatts endast i
begränsad utsträckning. Huvudproblemet de allra närmaste åren ligger därför
på den egentliga byggnadssidan. I detta sammanhang bör erinras om att möjlig
heterna att bygga nya universitets- och högskoleinstitutioner har sina bestående
begränsningar. Universitet och högskolor är i allmänhet förlagda till regioner,
där industri och servicenäringar expanderar påfallande snabbt och bostadsbyg
gande och kommunikationer kräver allt större resurser. Konkurrensen om bygg-
nadsarbetskraften blir sålunda ytterligt stark. I
I statistikbilagan har avslutningsvis gjorts ett räkneexempel rörande en fort
satt expansion av universitet och högskolor, varvid ökningen av de spärrade
linjerna beräknats på basis av nuvarande erfarenheter av möjligheterna att ge
nomföra en expansion med bibehållande av den utbildnings- och forsknings
kvalitet, som förutsatts i nu gällande program. Som framgår av beräkningarna
skulle med den tänkta ökningen av de spärrade utbildningslinjerna någon arbets-
marknadsbalans ingalunda inträda. Ett realiserande av den i räkneexemplet
angivna expansionen kan överslagsmässigt beräknas på ett decennium höja ut
giftsnivån för direkta årliga driftkostnader under ecklesiastikdepartementet med
storleksordningen 300 miljoner kr. och kräva en total insats för byggnation och
inredning av institutionslokaler m. m. under samma period av storleksordningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
49
2,5—3 miljarder kr. I dessa drift- och kapitalutgifter ingår dock även kostna
derna för nu gällande program, i de delar det ännu inte genomförts. Härtill
kommer beträffande såväl drift- som kapitalbudgetutgifter konsekvenskostnader
till betydande belopp. Här avses kostnader av typen ökade forskningsanslag till
det växande antalet professorer, docenter, assistenter m. fl., studiesociala förmå
ner, byggnadsbidrag till student- och andra bostäder o. s. v. Utöver dessa kost
nader kommer helt visst betydande realkostnader av annan karaktär — bl. a.
realkostnader för avstådd arbetsinsats till följd av förlängd utbildning och där
med senare inträde på arbetsmarknaden.
Självfallet är det i och för sig tänkbart att snabbare än som angivits i räkne
exemplet utvidga utbildningskapaciteten vid spärrade utbildningslinjer. Men
detta fordrar en genomgripande omfördelning av inte bara statsfinansiella utan
även realekonomiska resurser till förmån för utbildning och vid universitet och
högskolor bedriven forskning inom framför allt medicin, teknik och ekonomi. En
annan, ur vissa synpunkter enklare väg att snabbare än som angivits i räkne
exemplet utvidga de spärrade linjerna vore att införa ett mindre personal- och
utrustningskrävande utbildningssystem. En utbyggnad av utbildningskapacite
ten skulle enligt ett sådant system ej, såsom nu är fallet, automatiskt medföra
en motsvarande ökning av forskningspotentialen, vilken i så fall skulle dimensio
neras efter andra grunder. Det senare här antydda alternativet bör emellertid
bli föremål för närmare utredning och prövning. Det i statistikbilagan lämnade
programmatiska räkneexmplet har här ansetts ge en realistisk belysning av vil
ken utveckling vi kan förvänta oss utifrån de värderingar, som för närvarande
gäller som allmänt vedertagna.
Materialet i statistikbilagan ger anledning till vissa ytterligare utbildnings-
politiska kommentarer. Det är tydligt, att det mot slutet av 1960-talet kommer
att bli lättare för olika grupper av arbetsgivare att anställa naturvetenskapligt
skolad personal än att finna tekniskt utbildad arbetskraft. Med hänsyn härtill
synes det förutseende att mer än hittills ge utbildningen vid de matematisk
naturvetenskapliga fakulteterna en inriktning som underlättar verksamhet i nä
ringsliv och förvaltning. Det experiment som startat i Uppsala med civilingen
jörsutbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten samt den
överbryggning av gränserna mellan teknik och naturvetenskap, som påbörjats i
Göteborg och Lund och planeras i Stockholm, är exempel på en utveckling, som
synes böra fullföljas och påskyndas.
För den samhällsvetenskapliga och den ekonomiska utbildningens del synes
liknande utbildningspolitiska slutsatser kunna dras av beräkningarna i statistik
bilagan. Utöver en kraftig utbyggnad av civilekonomutbildningens kapacitet
synes böra eftersträvas att — i stil med vad som nyligen förordats rörande en
mot ekonomiska studier mer orienterad samhällsvetenskaplig utbildning i Upp
sala — göra den samhällsvetenskapliga utbildningen mer användbar än hittills
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
50
för företagsekonomiskt inriktad verksamhet inom utbildningsväsende, förvalt
ning och näringsliv.
Vad humanisterna i övrigt beträffar, visar siffrorna i statistikbilagan på sam
ma framtida situation som visats i ett flertal tidigare sammanställningar. En klar
tendens till mättnad och övermättnad inom arbetsområden som rekryteras med
humanister kan komma att framträda, samtidigt som på många andra områden
brist på skolad arbetskraft består. Visserligen skulle i och för sig och under
bibehållande av konventionella undervisningsmetoder en väsentlig del av det
beräkningsmässiga överskottet på humanister kunna absorberas genom en kva
litetshöjning inom skolväsendet i form av ökad lärartäthet och/eller av andra än
de traditionella arbetsmarknaderna. Kvar står dock angelägenheten av att ung
domen ges ökade chanser att välja alternativa studie- och/eller yrkesbanor.
Eftersom det ej är möjligt att härvid lita enbart till en vidgning av andra akade
miska utbildningsvägar än de humanistiska, understrykes ytterligare vikten av
verkligt attraktiva alternativ i form av såväl nya arbetsmarknadsanpassade stu-
diekombinationer inom de humanistiska fakulteterna som dragningskraftiga ut
bildningsvägar utanför universitet och högskolor. De i statistikbilagan redovisa
de sammanställningarna över utvecklingen av de postgymnasiala fackutbild
ningslinjerna tyder på att möjligheter kommer att finnas för förhållandevis flera
studenter att söka sig till dylika utbildningslinjer. Med hänsyn till balansberäk
ningarnas resultat i vad gäller humanister bör emellertid en betydligt starkare
utbyggnad om möjligt åstadkommas.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
D. Åtgärdsinventering
Mot bakgrunden av vad nu anförts redovisas i detta avsnitt en katalog över
tänkbara åtgärder i syfte att vidareutveckla arbetet för en balanserad expansion
utöver nu gällande program av all postgymnasial utbildning.
De åtgärder som här upptages redovisas i tre grupper: I.
I. Kapacitetsökning inom den akademiska
sektorns bristområden
11) att i behövlig omfattning utvidga kapaciteten vid nuvarande lärosäten
samt upprätta ett antal universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning i
bristämnena;
I 2) att skapa ett sjätte universitet, typ Örköping, med huvudinriktning på
medicin, teknik, naturvetenskap, ekonomi- och samhällsvetenskap;
I 3) att med spridning på flera orter skapa en eller två nya medicinska ut
bildningsenheter (fakultet etc.), en eller två nya tekniska enheter, minst en ny
enhet för ekonomisk utbildning samt en eller två nya naturvetenskapliga en
heter;
51
I 4) att kraftigt utvidga den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen
på 1- och 2-betygsnivån;
I 5) att införa »tvåskifts-» eller treterminsutbildning så långt ske kan i syfte
att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler;
(11—5 kan kombineras.)
I 6) att med ytterligare statlig hjälp främja produktion och användning av
hjälpmedel samt annan rationalisering i den akademiska undervisningen i syfte
att bl. a. minska det relativa behovet av lärare och lokaler;
I 7) att genom ändring av kursplanerna närma naturvetarna till teknikerna
och att på samma sätt öka samhällsvetarnas möjligheter att täcka ekonom
bristen — att »teknifiera» naturvetarna och att »ekonomifiera» samhällsvetarna
i syfte att nå bättre överensstämmelse mellan behov och tillgång;
I 8) att fullfölja och utveckla planerna på en blandad utbildning, exempelvis
medicinsk-farmaceutisk, medicinsk-naturvetenskaplig och ekonomisk-teknisk
utbildning.
II. Kanalisering av de studerande till lämpliga
akademiska områden
II1) att genom intensifierad och förbättrad studierådgivning vid universitet
och högskolor leda de redan inskrivna till bristområdena;
II 2) att genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna
stimulera dem, som söker sig till de fria fakulteterna, att studera bristämnena;
II 3) att ytterligare minska den akademiska meritkompletteringen.
III. Utbyggnad av annan postgymnasial utbildning
III 1) att genom mer energisk yrkesvägledning i gymnasierna främja till
strömningen till andra utbildningssektorer än den akademiska;
III 2) att kontinuerligt undersöka abiturientårgångarnas sysselsättningsval,
bl. a. med hänsyn till vilka auktoriteter som påverkar valet (lärare, rektorer,
föräldrar etc.), och regelbundet uppfölja undersökningarna;
III 3) att skapa fler praktikplatser åt gymnasister och studenter;
III 4) att på annat sätt underlätta för de studerande att redan under gymna
sietiden förbereda sig för yrkeslivet, exempelvis genom att bevilja dispens från
viss del av undervisningen för yrkesförberedande kurser i maskinskrivning, ste-
nografi o. d.; III
III 5) att utvidga och kvalitativt förbättra den icke-akademiska postgymna
siala utbildningen inom den statliga sektorn;
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
III 6) att på lämpligt sätt stödja den icke-statliga utbildningen på postgym-
nasial nivå;
III 7) att låta det studiesociala stödet avse jämväl en sålunda förbättrad icke
statlig utbildning;
III 8) att uppföra eller understödja byggandet av studerandebostäder också
utanför den nuvarande universitets- och högskolesektorn.
Vilken ställning man än tar till de i det föregående berörda åtgärderna eller
till det senare framlagda utbyggnadsalternativet, måste man tillmäta den »in
terna rationaliseringen» inom den akademiska sektom en stor betydelse. Uni
versitet och högskolor har under senare år erhållit högst betydande anslagsför-
stärkningar, icke minst genom den s. k. automatiken. En konsekvens av detta
förhållande synes vara att anspråken på den akademiska »internrationalise
ringen» måste ställas högt.
Med hänsyn till vad som i förevarande PM anförts rörande dels önskvärd
heten att snabbt och kraftigt öka de spärrade linjemas intagningskapacitet,
dels de snäva gränser, som knappheten på realekonomiska resurser drar för en
utbyggnad, framstår rationaliseringen inom de spärrade utbildningslinjerna som
särskilt angelägen. Å andra sidan måste den stora tillströmning till de fria
fakulteterna, som synes vara att vänta under de närmaste åren, ge anledning till
att även detta akademiska område ytterligare rationaliseras.
En förutsättning för ökad effektivitet inom den akademiska sektorn är en till
förlitlig registrering av de studerande. Preliminära förslag härtill har utarbetats
och försök bedrivits. Det synes för det fortsatta rationaliseringsarbetet vara
angeläget att så snart ske kan universitetskanslern, som av Kungl. Maj:t fått i
uppdrag att utreda frågan, avger ett definitivt förslag på basis av gjorda erfa
renheter och utredningar.
Ett annat villkor för akademisk rationalisering är en effektivare universitets-
och högskoleadministration. Universitetsutredningens arbete på detta område
står inför sin avslutning. Man har anledning räkna med att som en följd av
utredningens kommande förslag administrationen i fråga skall kunna förbättras.
Då i en nära framtid ovannämnda, för rationaliseringen mycket betydelsefulla
förslag kan väntas föreligga, saknas här anledning att närmare granska olika
tänkbara rationaliseringsåtgärder.
52
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
E. Ett utbyggnadsalternativ
I och för sig är de problem som nu berörts av sådan storleksordning att det
kunde vara befogat att tillsätta en utredning med uppgift att framlägga konkreta
förslag i den rad av frågor som här helt kort behandlats. Å andra sidan är pro
blemen av samma art som de som ingående behandlats av universitetsutred-
53
ningen i dess betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle.
Ingenting talar bestämt för att inte de principiella rekommendationer, som lades
till grund för nu gällande program i stort, bör vara vägledande även fortsätt
ningsvis. Framför allt synes den starka ökningen av antalet inskrivna vid uni
versitet och högskolor böra föranleda snabba åtgärder snarare än en genom
gripande reform, baserad på en ny fullständig och därför med nödvändighet
långvarig översyn av det akademiska området. Slutligen skall påpekas att en
reformering av universitetsadministrationen på basis av det förslag, som univer-
sitetsutredningen väntas avge inom kort, kan leda till att den planerade verk
samheten inom universitets- och högskoleväsendet kommer att förstärkas, dock
tidigast från och med 1964/65. I det läget synes det vara mest brådskande att
de allmänna riktlinjer, som nu föreligger för det högre utbildningsväsendets ut
vecklande, i lämplig omfattning kompletteras och förs fram för tiden efter år
1965, eftersom planeringsarbetet för konkreta åtgärder som bör vidtas 1965 och
de därpå närmast följande åren måste igångsättas inom den allra närmaste
tiden.
För att ge vissa konkreta hållpunkter för den vidare diskussionen om utform
ningen av ett handlingsprogram har det befunnits lämpligt att ecklesiastikdepar
tementets P-grupp nu redovisar ett alternativ beträffande planering för fort
satt utbyggnad utöver nu gällande program. Detta alternativ baseras i allt
väsentligt på samma värderingar som låg till grund för 1960 års program. Där
vid redovisas till en början den utvidgning som på basis av nu gällande förhål
landen och planer anses av P-gruppen vara möjlig att genomföra utan några
mer omfattande nybyggnadsåtgärder.
Vid de nuvarande tekniska högskolorna synes antalet nybörjare kunna ökas
utöver nybörjarantalet enligt nu föreliggande beslut och förslag i följande ut
sträckning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 .................. .................... 35
35
35
105
1966/67 .................. .................... 70
70
70
210
1967/68 .................. .................... 105
105
105
315
1968/69 .................. .................... 105
105
105
315
1969/70 .................. .................... 105
105
105
315
Det totala antalet nybörjare vid de nuvarande tekniska högskolorna under
perioden 1965/70 skulle vid ett genomförande av den här angivna ökningen bli
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 .................. .................. 806
685
525
2 016
1960/67 ..................................... 841
720
560
2 121
1967/68 .................. .................. 870
755
595
2 226
1908/09 .................. .................. 870
755
595
2 226
1969/70 .................. .................. 870
755
595
2 226
54
Intagningsökningen enligt nu gällande program bör resultera i en starkt ökad
civilingenjörsproduktion under senare hälften av 1960-talet. Först under denna
period bör den fortsatta intagningsökningen kulminera.
En än mer betydande ökning av intagningen förutsätter en stark kapacitets
ökning med åtföljande investeringar vid de tre befintliga högskolorna eller alter
nativt tillkomsten av en ny teknisk högskola. Härtill blir det tillfälle återkomma
i det följande.
Det skall i sammanhanget påpekas att, i enlighet med vad som utvecklats i
det föregående, det förutsättes, att utbildningen inom de matematisk-naturveten-
skapliga fakulteterna kommer att successivt bli mer inriktad på teknisk till-
lämpning. Detta kan ske i form av införande av nya ämnen av teknisk natur
och/eller genom att alternativa kurser införs i enstaka ämnen eller grupper av
ämnen. Ett exempel härpå är det tidigare framlagda men ännu ej realiserade
förslaget om kemiämnets femdelning vid de matematisk-naturvetenskapliga fa
kulteterna, vilken bör kunna genomföras under senare hälften av 1960-talet.
Hur de här förordade ökningarna av intagningen vid de befintliga tekniska
högskolorna lämpligen bör fördelas på avdelningar torde i betydande utsträck
ning få bli beroende på möjligheterna att klara en ökning av intagningen i de
lokaler och med de personella resurser som kan väntas stå till förfogande i fram
tiden. I fråga om lokalsituationen inom skilda avdelningar vid de tre nu existe
rande högskolorna är det t. ex. ännu relativt oklart, när de stora nya institutio
ner, som nu planeras, projekteras eller byggs, kan med eller utan tillbyggnader
eller omdispositioner möjliggöra en ytterligare ökad intagning.
Slutligen bör påpekas att man har att räkna med att en del av de tekniska
högskolornas utbildningskapacitet torde komma att behöva utnyttjas för utbild
ning av lärare i vissa matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen på
gymnasienivån (jfr gymnasieutredningens förslag den 21 november 1962 an
gående lärarutbildning vid teknisk högskola m. m.).
Intagningen vid de nuvarande medicinska fakulteterna synes kunna ökas ut
över det av läkarutbildningsberedningen förordade nybörjarantalet, 678, med
ytterligare 140 nybörjarplatser (vid de teoretiska institutionerna). Den totala
ökningen blir då
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Stockholm
tTPP.sala
och Umeå
Tota]t
tillsammans
19G6/G7 ................................................................... 100
100
1967/68 ................................................................... 100
100
1968/69 .............................................................. 100
40
140
Möjligheterna att öka intagningen synes tidsmässigt vara gynnsammast i
Stockholm. I remissvaret på läkarutbildningsberedningens betänkande Program
för ökad läkarutbildning redovisade lärarkollegiet vid karolinska institutet vilka
byggnadsåtgärder som skulle behöva vidtas för att möjliggöra en total intagning
av den storleksordning som följer av den här angivna ökningen. Tidpunkten för
55
en ökad intagning av medicine studerande blir dock på samtliga orter beroende
på möjligheterna att ställa sjukhusplatser till undervisningens förfogande, vilket
i sin tur i här aktuella fall till betydande del är beroende på medgivande av icke
statliga sjukvårdshuvudmän. Hur stor del av de angivna 40 nya platserna år
1968/69 som bör falla på Uppsala respektive Umeå torde få bli föremål för
ytterligare utredningar.
Den totala intagningen av studerande vid de nuvarande medicinska fakulte
terna skulle enligt nu fattade beslut och förslag samt nyss angivna ytterligare
intagningsökning bli som följer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Uppsala Umeå
.. Göteborg Stockholm Totalt
Malmo
1965/66 .............. 90
62
190
168
168
678
1966/67 .............. 90
62
190
168
268
778
1967/68 .............. 90
62
190
168
268
778
1968/69 .......... 192
190
168
268
818
1969/70 .......... 192
190
168
268
818
Intagningen av studerande vid handelshögskolorna (motsvarande) är inneva
rande år uppe i den totalnivå som förutsattes i 1960 års principprogram. Med
hänsyn till de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kompe
tenta sökande till aktuella och planerade professurer i bl. a. företagsekonomi bör
en ur arbetsmarknadssynpunkt i och för sig mycket önskvärd ytterligare intag
ningsökning vid dessa måhända anstå till läsåret 1965/66. Den totala ökningen
blir då
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 ............................................ 75
—
75
150
1966/67 ............................................ 75
75
75
225
1967/68 ............................................ 75
75
75
225
1968/69 ............................................ 75
75
75
225
Den totala intagningen vid de nuvarande handelshögskolorna (motsvarande)
under perioden 1965/70 skulle då bli följande.
Läsår
Stockholm
Göteborg
Lund
Totalt
1965/66 ........................................... 350
200
275
825
1966/67 ........................................... 350
275
275
900
1967/68 ........................................... 350
275
275
900
1968/69 ........................................... 350
275
275
900
1969/70 ........................................... 350
275
275
900
Det bör i detta sammanhang påpekas, att i enlighet med de synpunkter, som
framförts i det föregående rörande ett närmande mellan ekonom- och samhälls-
vetarutbildning, här även förutsättes, att företagsekonomisk utbildning succes
sivt ges en starkare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen. En dylik
strävan kan ta sig olika uttryck på skilda orter. Även organisatoriska föränd
56
ringar i form av nya integrerade fakultetsbildningar kan tänkas ske i syfte att
närma ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Att öka tandläkarutbildningen utöver vad som innefattas i nu gällande pro
gram är mindre självklart än att öka övriga i det föregående behandlade utbild-
ningsriktningar. Detta sammanhänger med den allmänna osäkerheten rörande
det framtida tandläkarbehovet, vilken bottnar i bristande kännedom om tand
sjukdomarnas utbredning och omfattning på lång sikt, särskilt med tanke på
möjligheterna av förebyggande åtgärder. Verkan av den innevarande år påbör
jade utbildningen av svenska studenter vid tyska tandläkarhögskolor måste
också beaktas. Med hänsyn till den under överskådlig framtid stora bristen på
tandläkare och det starka intresset för odontologisk utbildning bland ungdomen
förordas likväl här en försiktig ökning av tandläkarutbildningen utöver nu
gällande program.
Följande plan för den totala ökningen uppställes.
Läsår
Stockholm
Malmö
Göteborg
Totalt
1965/66 ............................................ —
25
—
25
1966/67 ............................................ —
25
—
25
1967/68 ............................................ 40
25
—
65
1968/69 ............................................ 40
25
25
90
Den totala utbildningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna skulle i enlighet
härmed bli följande.
Läsår
Stockholm
Malmö
Göteborg
Umeå
Totalt
1965/66 . .. .
100
125
100
60
385
1966/67 ....
100
125
100
60
385
1967/68 . ........... 140
125
100
60
425
1968/69 . . ..____ 140
125
125
60
450
1969/70 ... ......... 140
125
125
60
450
Det bör påpekas i enlighet med uttalanden i propositionen 1961:108 att av
platserna i Göteborg — vilka för första gången beräknas bli tagna i bruk
1965/66 — ett antal under några år kan komma att reserveras för studerande
från Norge.
För farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinstitutet samt de högskolor
som hör under jordbruksdepartementet framlägges inte någon konkret plan.
Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet torde stånd
punkt böra tas först sedan farmaceututbildningskommitténs förslag föreligger.
Innan gymnastiklärarutbildningens kapacitet omprövas, bör en prognos rörande
behovet av gymnastiklärare utarbetas. Vad gäller de tre högskolorna tillhörande
jordbruksdepartementet synes det från många synpunkter lämpligt att öka
intagningskapaciteten under andra hälften av 1960-talet i måttlig omfattning.
57
En sammanfattning av det av P-gruppen i det föregående framlagda alter
nativet för en ökning av intagningskapaciteten vid de nuvarande under eck
lesiastikdepartementet hörande spärrade fakulteterna och högskolorna redovisas
i följande två sammanställningar. Den första anger den totala ökningen av
nybörjarplatsantalet utöver nu gällande plan. Den andra visar totalantalet,
platser. I denna tabell är jämväl införda uppgifter om antalet platser läsåren
1955/56 och 1960/61.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Totalökning av platsantalet utöver nu gällande plan.
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl.-
högsk.
Handels-
högsk.
Farm.
inst.
GCI
Totalt
1965/66 ........
4 105
±0
4 25
4 150
?
?
4 280
1966/67 ........
+ 210
+ 100
4 25
4 225
?
?
4 560
1967/68 ........
+ 315
+ 100
4 65
4 225
?
?
4 705
1968/69 ........
4 315
+ 140
4 90
4 225
?
?
4 770
1969/70 ........
+ 315
+ 140
4 90
4 225
?
?
4 770
Totalantalet platser.
Läsår
Tekn.
högsk.
Med.
fak.
Tandl-
högsk.
Handels-
högsk.
Farm. inst.
GCI
Totalt
Samt!
exkl. GCI
o. farm.
inst.
ap.
rec.
1955/56 ..
736
409
244
343
33
91
74
1 930
1 732
1960/61 ..
1 056
453
240
3l5
80
180
100
2 454
2 094
1965/66 ..
2 016
678
385
825
3 904
1966/67 ..
2 121
778
385
900
4 184
1967/68 ..
2 226
778
425
900
4 329
1968/69 ..
2 226
818
450
900
4 394
1969/70 ..
2 226
818
450
9U0
4 394
P-gruppen räknar för sin del med att det under andra hälften av 1960-talet
torde vara möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade lin
jerna med ytterligare ca 950 nybörjarplatser, varav ca 650 vid teknisk hög
skola, ca 100 vid medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola. Huruvida
denna ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärda ytterligare ökning skall ske vid
nu befintliga läroanstalter eller på en ny universitetsort får bli föremål för ytter
ligare överväganden. Härvid måste mer ingående kostnadsjämförelser göras mel
lan olika alternativ.
Slutligen måste understrykas, att den här skisserade utbyggnaden endast kan
ske i den takt som de statsfinansiella och realekonomiska resurserna medgiver.
De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna torde komma att öka sitt
sammanlagda studerandeantal under andra hälften av 1960-talet i en sådan om
58
fattning att det kan finnas anledning att relativt snart inrätta ytterligare en ny
utbildningsenhet. Det skall erinras om att en matematisk-naturvetenskaplig fa
kultet inrättades i Göteborg 1961 samt att i Umeå redan hösten 1963 matema
tisk-naturvetenskaplig utbildning sannolikt kommer att påbörjas. Många skäl
talar för att, om en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas, denna
förläggs till samma ort som en eventuell ny teknisk högskola. Den påbörjade
utvecklingen på nu existerande högskoleorter mot en gradvis integration av
matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning synes, inte
minst av arbetsmarknadsskäl, böra påskyndas.
Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-
tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå synes böra höjas högst
väsentligt. Eljest kommer den väntade ökningen av antalet studerande vid de
matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att kanaliseras till icke-laborativa
ämnen i en utsträckning som allvarligt skulle rubba balansen mellan skilda äm
nen vid dessa fakulteter. Den sammanlagda utbildningskapaciteten omkring år
1970 på 2-betygsnivån i de fyra grundläggande matematisk-naturvetenskapliga
laborativa ämnena beräknas här till följande siffror.
1966/67 vid nu omkring 1970 vid samtliga
befintliga fakulteter då befintliga fakulteter
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Fysik ................................................ 720
1300
Kemi ................................................ 720
1300
Botanik .......................................... 285
600
Zoologi ............................................ 255
600 I
I tablån har dessutom angivits motsvarande kapacitet enligt universitetsut-
redningens förslag för år 1966/67 vid de fyra nu befintliga matematisk-natur
vetenskapliga fakulteterna, d. v. s. i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm.
En väsentlig del av den tillkommande kapaciteten torde böra förläggas till
Umeå samt i förekommande fall till en ny ort.
Den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet nu som enligt 1960
års program böra fixeras till orter. Inte heller bör de angivna totalsiffrorna låsas.
De bör tjäna som en allmän riktpunkt i det fortsatta planeringsarbetet. Det
torde få ankomma på vederbörande instanser att under hänsynstagande till ut-
rymmesförhållanden samt forsknings- och utbildningsförhållanden i varje särskilt
fall fastställa den lämpliga storleken av utbildningskapaciteten i dessa laborativa
ämnen på olika orter för skilda tidsperioder. Det bör här liksom tidigare i för
arbetena till 1960 års program understrykas vikten av att man i skilda plane-
ringsmoment eftersträvar att möjliggöra största tänkbara elasticitet i fråga om
utbildningskapaciteten, i syfte att möjliggöra den anpassning av utbildningens
inriktning som kan vara motiverad av förändringar i efterfrågan på utbildning
inom och mellan nu gällande ämnen och ämnesområden.
För de samhällsvetenskapliga ämnenas del synes en ytterligare kapacitets
ökning böra eftersträvas. I Umeå torde inom kort en utbildnings- och forsknings-
59
organisation i samhällsvetenskapliga ämnen komma att byggas upp. Vad som
tidigare sagts om önskvärdheten av att successivt integrera ekonomutbildningen
och den samhällsvetenskapliga utbildningen — i förening med tidigare framförda
synpunkter rörande ekonomutbildningens framtida lokalisering — talar starkt
för att för den händelse ekonomutbildning förläggs till en ny ort jämväl dit
lokalisera en utbildnings- och forskningsorganisation i samhällsvetenskapliga
ämnen.
För övriga ämnen inom de nuvarande humanistiska fakulteterna synes för
närvarande inga särskilda konkreta planeringsåtgärder böra vidtagas utöver
vad som redan pågår för dessa ämnens del. Det skall erinras om att arbetet på
en differentierad humanistutbildning pågår, bl. a. inom KNUFF, samt att pro
gramkommittéerna för Uppsala, Göteborg och Stockholm har i uppgift att
utarbeta lokalprogram för de humanistiska fakulteterna på dessa orter.
Tillströmningen till de juridiska fakulteterna torde komma att öka i bety
dande omfattning. Med hänsyn till att de nu existerande juridiska fakulteterna
fortfarande är relativt små, räknat i antal lärare och elever, och med hänsyn till
de svårigheter som för närvarande föreligger att få till stånd en stark återväxt
inom forskningskarriären vid dessa fakulteter synes för närvarande tillräckliga
skäl ej föreligga att nu planlägga inrättandet av ytterligare en juridisk fakultet.
Frågan om den juridiska utbildningens fördelning på studieorter torde dock fort
sättningsvis böra följas med stor uppmärksamhet av berörda myndigheter.
För de teologiska fakulteternas del synes för närvarande inga förändringar
vara påkallade.
På basis av det nu redovisade alternativet, universitetsutredningens beräk
ningar av fördelningen av totalantalet studenter på orter och senare fattade
beslut i hithörande frågor samt efter överväganden av det statistiska material
som redovisas i statistikbilagan har följande sammanställningar över det totala
studerandeantalet (enligt den officiella statistikens definitioner) på skilda ut
bildningslinjer och på olika orter sammanställts. Siffrorna anger det önskvärda
antalet studenter i början av 1970-talet. Därvid redovisas först totalantalet stu
derande inom skilda utbildningslinjer. Därefter redovisas studerandeantalet för
de nu befintliga orterna, om hela den i det föregående diskuterade ökningen av
utbildningen vid de spärrade linjerna skulle fördelas på dessa orter. Därvid
antagcs bl. a., att den senast diskuterade ökningen om 950 nybörjarplatser för
delas lika på nu befintliga orter. Som ett alternativ, angivet inom parentes, anges
storleken av studerandeantalet, om ingen del av den senast diskuterade ökningen
av de spärrade utbildningslinjerna förlägges till befintliga orter.
Kungl. Maj.ts -proposition nr 172 år 1963
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Totalantalet studerande i början av 1970-talet.
Fakultet/högskola
Antal när
varande stud.
Teol. fak...........................................................
1 500
6 000
Hum. fak..........................................................
22 500
Mat.-nat. fak...................................................
20 700
8 200
Tekn. högsk.....................................................
15 300
Tandl.-högsk.....................................................
2 200
Handelshögsk...................................................
4 400
Övr. högsk........................................................
1 800
Totalt
82 600
Därav studerande vid fria fak.....................
50 700
Därav studerande vid spärrade utb.-linjer
31 000
Totalantalet studerande på befintliga orter enligt två alternativ.
Fakultet/högskola
Uppsala
Lund/Malmö
Göteborg
Stockholm
Umeå
Teol. fak........................
750
750
—
—
—
Jur. fak..........................
2 000
2 000
—
2 000
—
Hum. fak.......................
5 600
3 600
4100
O
O
—
*
O
O
1 100
(5 500)
(3 500)
(4 000)
(8 000)
(1 000)
Mat.-nat. fak................
5 2u0
5 200
4 100
5 100
1 100
(5 000)
(5 000)
(4 000)
(5 000)
(1 000)
Med. fak........................
1 225
1 925
1 725
2 625
700
(1 000)
(1 700)
(1 500)
(2 400)
—
Tekn. högsk..................
—
4333
5 133
5 833
—
—
(3 200)
(4 000)
(4 700)
—
Tandl.-högsk..................
—
600
600
700
300
Handelshögsk................
—
1 366
1366
1 666
—
—
(1 100)
(1 100)
(1 400)
—
Övr. högsk.....................
1 150
—
—
650
—
Totalt
15925
19 774
17 024
26 674
3 200
(15 400)
(17 850)
(15 200)
(24 850)
(3 000)
Det bör observeras, att här räknats med att de studenter som i fortsättningen
kan komma att få utbildning vid decentraliserade kurser registreras på univer
sitetsorterna. Om denna kursverksamhet får en större omfattning, påverkas
därigenom den konkreta utformningen av byggnadsplaneringen på universitets
orterna.
Vidare bör observeras, att man i anslutning till räkneexemplet i statistikbila
gan räknar med att tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kommer
att minska under andra hälften av 1960-talet. Detta kan i första hand åstad
kommas genom åtgärder på det icke-akademiska postgymnasiala området. En
dast om kraftfulla insatser för höjande av detta områdes konkurrenskraft snabbt
kan åstadkommas, är det möjligt att hålla nere det totala studerandeantalet vid
de humanistiska fakulteterna.
Eftersom man ej reglerar tillträdet till samtliga fakulteter, blir det nödvän
digt att med hjälp av olika slags åtgärder verka för att studenternas fördelning
på orter kommer att bli den som här angivits och vilken bör vara vägledande vid
generalplanering och konkret byggnadsplanering. En åtgärd av stor betydelse
därvidlag är en med universitetsplaneringen i möjligaste mån synkroniserad pla
nering av studentbostadsproduktionen. Det synes böra ankomma på bostads-
styrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen och respektive bostadsbyggnads-
organ utarbeta en långsiktig plan för denna bostadsproduktion.
Övriga åtgärder, som fordras för en fortsatt balanserad expansion av det högre
utbildningsväsendet och vilka berörts i det föregående, är av sådan karaktär att
de ej behöver närmare preciseras av P-gruppen. Det torde i första hand ankom
ma på berörda myndigheter och organisationer att ta upp dessa åtgärder till
övervägande.
I sammanhanget skall dock erinras om vad som tidigare anförts om kom
mande förslag rörande universitets- och högskoleorganisationens effektivisering.
Beträffande den icke-akademiska postgymnasiala utbildningen skall avslut
ningsvis här framhållas, att det uppenbarligen föreligger ett behov av en sam
ordnad kraftinsats från statens och de icke-statliga huvudmännens sida för att
höja denna utbildningssektors kvalitet och därmed dess attraktionskraft samt
öka dess kapacitet. Det synes föreligga skäl att i någon lämplig form institu-
tionalisera en sådan samordningsmekanism. En för detta ändamål bildad sam
ordningsgrupp mellan intressenterna bör med fördel, åtminstone under några år
framåt, också verka som ett utredningsorgan med uppgift att ta initiativ och
framlägga konkreta förslag i syfte att den viktiga del av handlingsprogrammet,
som en utbyggnad av den ifrågavarande utbildningssektorn utgör, verkligen
skall fullföljas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
61
F. Industrihögskola i Östergötland
a. Allmänt
I syfte att undersöka behovet av och förutsättningarna för högskolemässig
utbildning inom Östergötlands län konstituerades den 8 april 1961 — på initiativ
av stadsfullmäktige i Linköping — genom samverkan mellan Östergötlands läns
landsting, de kommunala myndigheterna i Linköping, Norrköping och Motala
samt företrädare för länets industri och näringsliv en kommitté, som antog nam
net Ilögskolckommittén i Östergötland. Inom denna kommitté har arbetat
särskilda delegationer för utredning av i fiirsta hand frågorna om medicinsk
utbildning, lärarhögskola och teknisk-ekonomisk högskoleutbildning. Sistnämnda
62
delegation har utarbetat betänkandet Industrihögskola i Östergötland. I be
tänkandet föreslås att en fyraårig teknisk-ekonomisk utbildning av s. k. ekonom
ingenjörer förlägges till en s. k. industrihögskola i Östergötland. Den föreslagna
utbildningen är på högskolemässig nivå. Högskolans kapacitet föreslås dimen
sionerad för intagning av 100 studerande per år.
Inom avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm
utarbetades 1955 ett förslag rörande en särskild ekonomingenjörslinje. Enligt
förslaget skulle ekonomingenjörernas utbildning innehålla matematiska och tek
niska ämnen i sådan omfattning, att de studerande fick ingenjörskompetens.
Ungefär halva studietiden under fyra år var anslagen till tekniska ämnen. Mate
matiken och mekaniken skulle ha samma omfattning som för studerande inom
fackavdelningarna för kemi och bergsvetenskap, under det att den tillämpade
matematiken och statistiken skulle utvidgas utöver den nuvarande kursen vid
fackavdelningen för maskinteknik. De tekniska tillämpningsämnena skulle er
hålla ett mer begränsat utrymme.
Den andra hälften av studietiden skulle omfatta de ekonomiska och organisa
toriska ämnena. Dessa skulle påbörjas redan i första årskursen med de teoretiska
grunderna i företagsekonomi och nationalekonomi samt avsågs fortsätta under
andra årskursen med psykologi och företagsekonomiska specialämnen såsom
kostnadskalkylering och budgetering. I tredje och fjärde årskurserna skulle de
organisatoriskt inriktade ämnena tillkomma.
Trots välvillig behandling i de flesta remissinstanser föranledde förslaget icke
någon åtgärd. En vägande invändning var att man skulle få två typer av civil
ingenjörsexamen, varav emellertid den ena utan hittillsvarande kompetens på
visst specifikt tekniskt fackområde. Å andra sidan skulle den i och för sig önsk
värda ekonomiska utbildningen leda till för lång studietid, om den skulle kombi
neras med fullständig utbildning inom någon av de existerande fackavdelning
arna vid de tekniska högskolorna.
Ekonomisk utbildning har hittills förekommit i begränsad omfattning vid de
tekniska högskolorna. Vid tekniska högskolan i Stockholm inrättades 1940 en
professur i ämnet industriell ekonomi och organisation. Undervisningen har ut
byggts att omfatta de väsentliga problemställningarna inom industriföretagets
ekonomi och organisation med anknytning även till samhällsekonomiska fråge
ställningar. Den allmänna delen av ämnet är obligatorisk för studerande inom
avdelningarna för maskinteknik, bergsvetenskap och flyg- och skeppsteknik
men är valfri för studerande inom de elektrotekniska och kemiska fackavdel
ningarna.
Vid Chalmers tekniska högskola finns sammanlagt tre speciallärarbefattningar
i ämnena nationalekonomi samt industriell ekonomi och organisation. Under
en följd av år har högskolan äskat en professur i ämnet industriell ekonomi och
organisation. Äskandet har emellertid ännu inte vunnit statsmakternas bifall.
För tekniska högskolan i Lund har föreslagits dels en professur i industriell
organisation, dels ett universitetslektorat i industriell ekonomi.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
63
I fråga om förekomsten av förevarande slag av utbildning i andra länder må
nämnas, att i USA har sedan flera årtionden tillbaka funnits en särskild ut
bildningslinje som kallas industrial engineering. Den huvudsakliga avsikten med
denna utbildningslinje är att de studerande skall bibringas en teknisk utbild
ning, som är tillräcklig för en ingenjör, varjämte de skall erhålla en sådan ut
bildning i ekonomiska och organisatoriska ämnen, att de kan lösa erforderliga
rationaliserings- och organisationsuppgifter i industriföretag.
I flera europeiska länder har en utveckling skett mot en förbättrad utbildning
i ekonomiska ämnen för ingenjörer. Särskilt gäller detta Storbritannien, Schweiz
och Tyskland. Beträffande det senare landet har vid tekniska högskolan i Darm-
stadt inrättats en avdelning för utbildning av ekonomingenjörer. Föreliggande
svenska förslag överensstämmer till vissa delar med utbildningsprogrammet vid
denna avdelning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Förutsättningar för industrihögskola i Östergötland
I arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning för Östergötlands län (1961)
sägs bl. a., att Linköping/Norrköping från kommunikationssynpunkt har ett
lämpligt läge som lokaliseringsplats för serviceanläggningar gemensamma för
ett stort område omfattande inte bara länet utan även angränsande län eller
delar därav. Befolkningsunderlaget i detta område uppgår till ca en miljon
invånare. Även när det gäller för hela landet gemensamma serviceanläggningar
är Linköping/Norrköping ett lämpligt lokaliseringsaltemativ. Följande anföres
för att närmare belysa detta.
Omkring 1,3 miljoner invånare har kortare resavstånd till Linköping/Norr
köping än till universitetsstäderna Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund.
Mjölby ligger halvvägs mellan Stockholm och Göteborg och Gränna halvvägs
mellan Stockholm och Lund, räknat längs riksväg. Ännu betydelsefullare är om
rådets befolkningstäthet. Omkring 250 000 invånare kan på högst en timmes
restid nå Linköping/Norrköping med tåg och drygt 300 000 med bil (jfr Region
sjukvården, SOU 1958: 26). Av de städer som kan komma i fråga som nytt hög-
skolecentrum i Götaland eller Svealand bör, med hänsyn till såväl folkmängd
inom det närmaste omlandet som avstånd till övriga universitetsstäder, Lin
köping eller Norrköping komma i första hand.
Den industriella miljön är av största betydelse för en industrihögskola. De
resurser i fråga om personal och utrustning som industrin förfogar över bör näm
ligen kunna betraktas som en potentiell tillgång för högskolan. I detta samman
hang aktuella resurser finns i första hand inom metall- och verkstadsindustri och
särskilt hos företag inom denna bransch med livlig egen verksamhet för att ut
veckla nya produkter.
Som en allmän bakgrund må det vara av intresse att erinra om några data
ur den officiella industristatistiken (1958). I fråga om totala antalet anställda
inom industrien kommer Östergötlands län på femte plats efter Stockholms stad,
64
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och i fråga om antalet
tjänstemän inom industrin på fjärde plats. Enligt länsarbetsnämndens företags-
inventering år 1960 var metallindustrin helt dominerande i länet med 29 800
sysselsatta eller 53,5 procent av totala antalet sysselsatta inom industrin, bygg
nadsverksamhet undantagen, medan motsvarande siffra för hela riket uppskatta
des till 44 procent. Som industrigren nummer två i länet kommer textil- och
beklädnadsindustri med 7 800 sysselsatta eller 14 procent av de industrianställda.
Norrköping har det största totala antalet industrianställda 14 742 år 1958, följd
av Linköping med 11 088 samma år. Linköping har emellertid det största antalet
industritjänstemän, nämligen 4 099 (1958). Motsvarande siffra för Norrköping
utgjorde 3 494. Den i Linköping dominerande industritypen kräver stor andel
tekniker. Den relativa andelen industritjänstemän i procent av totala antalet
anställda var år 1958 i Linköping 37,6, i Finspång 29,4 och i Norrköping 23,7.
Som exempel på de större industrierna i Östergötlands län kan nämnas Hol
mens bruks- och fabriks AB, Norrköping (papper, textil, wallboard och järn
manufaktur), Fiskeby AB, Norrköping (papper), Norrköpings elektrotekniska
fabriks AB, Norrköping (radio och TV), Svenska aeroplan AB, Linköping (flyg
plan och robotar med mekanisk och elektronisk utrustning), AB Svenska järn-
vägsverkstäderna, Linköping (transportmateriel, värmeteknisk utrustning), AB
Nordiska armaturfabrikerna, Linköping (ventiler och utrustningar för cellulosa
industrin, ångkraftverk och byggnadsindustrin), Turbin AB de Laval Ljung
ström, Finspång (ång- och gasturbiner, kuggväxlar, kompressorer och värmetek
nisk utrustning för kraftverk), AB Svenska metallverken, Finspång (plåt, pro
filer, rör m. fl. metallhalvfabrikat), AB Motala verkstad, Motala (stålgjutgods
och smiden, maskin- och stålkonstruktioner, värme- och ångteknisk utrustning,
tillverkningsmaskiner) och AB Åtvidabergs industrier, Åtvidaberg (räknemaski
ner, kontorsinredningar, trycksaker, kemisk-tekniska artiklar).
Lärarbristen utgör för närvarande ett svårlöst problem inom de flesta skol
former. En betydelsefull faktor i förväntat samarbete mellan industrihögskolan
och den omkringliggande industrin är utan tvivel möjligheten att bland in
dustrins specialister finna personer med kompetens och intresse för befattning
som s. k. speciallärare. En »personalunion» mellan högskola och industri utgör
ett mycket värdefullt och smidigt sätt att hålla undervisningen på en nivå som
kontinuerligt följer utvecklingen inom såväl tekniska som ekonomiska ämnes
områden. Det största antalet potentiella lärare har de industrier som bedriver
egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta förhållande sätter sin prägel
på i första hand den tekniska verksamheten inom ett företag men återverkar
även på de ekonomiska och administrativa områdena. Officiella uppgifter om
vilka industrier som tillhör den utvecklingsbetonade typen finns icke tillgängliga.
En viss vägledning erhålles emellertid av de tidigare angivna värdena för pro
centuell andel tjänstemän, inklusive tekniker. Industriföretag med stor andel
tjänstemän i procent av totala antalet anställda torde rimligtvis tillhöra den
utvecklingsbetonade industritypen även om utvecklingsverksamhet icke behöver
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
65
vara den enda förklaringen till hög tjänstemannaandel. Av nämnda östgötain- dustrier har Svenska aeroplan AB i Linköping och Turbin AB de Laval Ljung ström i Finspång de högsta värdena på tjänstemannaandelen. Båda företagen har en mycket betydande utvecklingsverksamhet.
Det bör i sammanhanget påpekas, att till följd av enskilda initiativ högre teknisk och ekonomisk utbildning bedrives redan nu i icke obetydlig omfattning inom Östergötlands och Jönköpings län. Den mest omfattande kursverksamheten på högskolenivå inom berörda län har förekommit i Linköping. Ett företag — Saab — har vartannat år sedan 1948 påbörjat fyraåriga kurser. Även i Jön köping genomför Saab — i samverkan med andra företag — en liknande fyraårig högskolemässig kurs. Från och med hösten 1961 bedriver vidare Turbin AB de Laval Ljungström i Finspång kursverksamhet på högskolenivå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Förslagets utformning
Enligt delegationens uppfattning talar starka skäl för anordnandet av en reguljär högskoleutbildning med teknisk-ekonomisk inriktning inom Östergöt lands län. Inom överskådlig tid torde det icke vara ekonomiskt möjligt att upprätta en fullständig teknisk högskola, som skulle innehålla ett flertal av de fackavdelningar, som nu finns inom de tekniska högskolorna i Stockholm, Göte borg och Lund. Utbildningen bör snarare koncentreras till en enda fackavdel ning. Efter ingående övervägande i fråga om arten och utformningen av en sådan utbildningsväg har delegationen stannat för att föreslå en fyraårig teknisk ekonomisk utbildning. Utbildningen skulle omfatta för såväl tekniker som eko nomer grundläggande ämnen. Tillämpningsämnena skulle inriktas på maskin teknik med hänsyn till att den för landet i allmänhet och länet i synnerhet dominerande industribranschen är metall- och verkstadsindustri. Utbildningen skulle förläggas till en särskild statlig högskola, som med hänsyn till sin art bör benämnas industrihögskola. Vid denna skulle utbildas s. k. ekonomingenjörer. Utbildningen i de grundläggande tekniska ämnena skulle bli likvärdig med civil ingenjörsutbildningen. Högskolans kapacitet skulle dimensioneras för intagning av 50—100 studerande per år.
Hälften av studietiden skulle ägnas åt tekniska ämnen och hälften åt ekono miska. De grundläggande tekniska ämnena skulle vara matematik, fysik, meka nik, hållfasthetslära, kemi och mekanisk värmeteori samt strömningslära. Bland de tekniska tillämpningsämnena kan nämnas maskinelement, maskinkonstruk tion, elektroteknik, mekanisk teknologi och industriell anläggningsteknik.
De viktigaste ekonomiska ämnena skulle vara företagsekonomi, företagsorga nisation, nationalekonomi, sociologi, psykologi och rättslära. Vissa ämnen — t. ex. matematisk statistik — kan sägas vara lika mycket tekniska som ekonomiska. Vårterminen under det fjärde studieåret skulle ägnas helt åt examensarbeten. Dessa skulle lämpligen utföras vid olika företag inom området.
Eftersom undervisningen skall ligga på högskolenivå fordras professorskom-
3
— Dihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 172
66
petens i de viktigaste ämnena. Av ekonomiska skäl föreslås, att man vid starten
begränsar antalet professurer till fyra, varvid två alternativ diskuterats. Enligt
alternativ 1 föreslås professurer i matematik, konstruktionslära, företagsekonomi
och företagsorganisation och enligt alternativ 2 professurer i hållfasthetslära,
mekanisk teknologi och verktygsmaskiner, maskinelement samt företagsorgani
sation.
Efter ingående överväganden förordar delegationen alternativ 1 med hänsyn
till dels matematikens och statistikens fundamentala betydelse för såväl tekni
ker som ekonomer, dels att de mot utvecklingsverksamhet inriktade ämnena bör
betonas något mera än de produktionstekniska. Vidare torde företagsekonomi
vara ett av de viktigaste ämnena för ekonomingenjörer.
Antalet professorsbefattningar har antagits bli ett minimum. Professorerna
förutsättes få ägna sig åt undervisning, dess ledning, övervakning och utveck
ling. I flertalet av i undervisningsplanen ingående ämnen förutsättes undervis
ningen skötas helt eller delvis av speciallärare. Dessa bör ha intim kontakt
med utvecklingen på ämnesområdet. En speciell kontaktform mellan lärare, stu
derande och industri utgör de studerandes examensarbeten. Omfattningen av
detta motsvarar sex månaders arbete, vilket av industrins representanter hälsats
med glädje, då det bedömes värdefullt för de studerande att under sakkunnig
ledning men ändock självständigt få tränga in i en aktuell problemställning.
Ehuru en kortare utbildningstid än fyra år av olika skäl skulle kunna vara
önskvärd har delegationen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna
studietiden är nödvändig om utbildningen i såväl tekniska som ekonomiska äm
nen skall ligga på en högskolemässig nivå och de utexaminerade ekonomingen
jörerna på kortaste sammanlagda tid skall kunna bli produktivt verksamma.
Det finns visserligen icke någon ingående utredning, som visar vilka arbets
uppgifter en utexaminerad ingenjör ägnar sig åt. Det är emellertid en allmän
erfarenhet att en civilingenjör redan efter några få år ofta får administrativt
ansvar för en arbetsgrupp inom ett företag, där hans uppgifter till väsentlig del
kan bli av ekonomisk och administrativ natur. Bland de funktioner, som kan
sägas vara särskilt lämpade för ekonomingenjörer, må följande nämnas:
Linjefunktioner
Ledning av konstruktions- eller produktionsverksamhet som avdelnings- eller
platschef vid industri; avdelnings- eller platschef vid kommunalt eller statligt
verk; marknadsföring av tekniska produktionsmedel; marknadsföring av export
produkter; fabrikschef utomlands; ledande uppgifter inom distributionsföretag
och branschorganisationer.
Stabsfunktioner
Operationsanalys och systemanalys med teknisk-ekonomisk inriktning; tek-
niskt-ekonomiska och organisatoriska utredningar; teknisk-ekonomisk budget
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
67
beredning; metodstudier och kostnadsstudier i anslutning till produktion; kva
litetskontroll med ekonomisk optimering; produktionsplanering och arbetsbered-
ning; planering av anläggningar och interna transporter; lokaliseringsuppgifter
och planering av externa transporter; administrativ databehandling; diverse ra-
tionaliseringsuppgifter inom industri, handel och transportväsende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Övriga uppgifter
Konsulterande ingenjörer och organisationsexperter; lärare vid lägre och högre
tekniska utbildningsanstalter och vid industrins egen utbildningsverksamhet;
experter och medhjälpare inom näringslivets skilda organisationer och arbets
marknadens organ; konsultverksamhet i samband med u-landshjälp.
Med utgångspunkt i ett förslag till studieplan har behovet av lärare och övrig
personal beräknats. Sammanlagt föreslås befattningar för 4 professorer, 8 uni
versitetslektorer, 16 speciallärare, 3 biträdande lärare, 8 assistenter och 5 kansli
biträden. Professurer föreslås i ämnena matematik, maskinkonstruktion, före
tagsekonomi och företagsorganisation, d. v. s. i ett grundläggande och ett till-
lämpat ämne i vardera gruppen av tekniska och ekonomiska ämnen. Universi-
tetslektorat föreslås i ämnena fysik, mekanik, hållfasthetslära, kemi, företags
ekonomi, matematik (statistik), maskinelement samt sociologi och psykologi.
De sammanlagda årliga lönekostnaderna uppskattas i fortvarighetstillståndet
till 850 000 kr. (1961 års löner), vartill kommer lön till rektor eller direktör vid
högskolan. Omräknat till 1963 års löner utgör nämnda belopp 960 000 kr.
En uppskattning av lokalbehovet för högskolan slutar på ca 5 000 m2 effektiv
golvyta.
Kostnaderna för utrustning av laboratorierna har approximativt beräknats till
1 150 000 kr. (1961 års priser). Därvid har förutsatts att laboratorierna endast
utrustas för undervisningens behov.
Utrymmesbehovet för laboratorier har i planen beräknats under förutsättning
att studiebesök, examensarbeten och speciell forskning förlägges till industrier
på orten eller länet i övrigt. Det är icke realistiskt att tänka sig att industri
laboratorier skulle komma att utnyttjas för schemabundna övningar, men där
emot för speciella övningar och kurser, företrädesvis på kvällstid. Studiebesök
vid laboratorier bör, om dessa ligger inom nära räckhåll för högskolan, medge
utomordentliga möjligheter att åskådliggöra undervisningen med aktuella exem
pel. Det stora kapital, som ofta ligger i ett industrilaboratorium, kan endast ett
stort universitet mobilisera, vartill kommer höga kostnader för att upprätthålla
hög modernitetsnivå för utrustningen. De fördelar industrihögskolan skulle ha
av tillgång till industrilaboratorier, även om detta måste inskränkas till relativt
få tillfällen, kan icke nog värdesättas.
De angivna resurserna måste givetvis betraktas som potentiella möjligheter
för industrihögskolan. Det bör framhållas, att industrins villighet att ställa dessa
resurser till förfogande icke närmare undersökts av delegationen.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
3. Yttranden
A. Allmänna omdömen
Det stora flertalet myndigheter och organisationer konstaterar i sina yttran
den nödvändigheten av en fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet.
Den betydande osäkerhet som särskilt vidlåder bedömningarna av det framtida
behovet av akademiskt utbildad arbetskraft framhålles emellertid. Man under
stryker betydelsen av en intensifierad prognosverksamhet samtidigt som man
finner en fortsatt utbyggnad önskvärd.
Universitetskanslern instämmer i P-gruppens bedömning, att det finns anled
ning räkna med att tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-
talet kommer att öka i sådan omfattning att nu gällande förutsättningar rörande
studentantal för planeringsarbeten med utbyggnad av det högre utbildnings
väsendet behöver omprövas. Fortsättningsvis anför universitetskanslern huvud
sakligen följande.
Liksom P-gruppen finner jag det vara av allra största vikt att dimensione
ringen av de högre utbildningsanstalterna baseras på tillförlitliga prognoser
rörande behov och utbud av akademisk arbetskraft samt att dylika prognoser
blir föremål för löpande översyn och korrigering. Även om vi i dagens läge
tyvärr saknar sådana säkra förutsägelser är det dock enligt min mening
uppenbart, att ett låt vara ofullständigt prognosmaterial likväl är bättre än
lösa gissningar om framtida tillgång och efterfrågan inom den akademiska ar
betsmarknadens olika sektorer. Enligt mitt förmenande bör därför de nu före
liggande beräkningarna med vissa reservationer läggas till grund för det fort
satta planeringsarbetet och senare korrigeras om så erfordras. I enlighet härmed
anser jag att en omfattande utbyggnad av spärrade utbildningslinjer utöver
tidigare program bör komma till stånd.
Målsättningen för planeringen bör vara att uppnå balans mellan tillgång och
efterfrågan på arbetsmarknaden. För att bedöma denna fråga fordras emellertid
mer långsiktiga beräkningar än som nu föreligger, eftersom effekten av en ut-
byggnadsåtgärd ofta icke påverkar tillgångssidan förrän 5—8 år efter det den
vidtagits men sedan kan göra det relativt snabbt. En avgörande fråga blir där
med när balansen bör inträda och hur man skall förfara för att erhålla stabil
balans. Bedömningen härav försvåras av att dagens behov och vad man kan
förutse om framtida behov icke är något säkert mått på det faktiska behovet
om 15—20 år.
Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden vill jag framhålla, att situa
tionen inom olika utbildningsområden enligt nu framlagda beräkningar uppvisar
viktiga skiljaktigheter. Även med P-gruppens maximala utbyggnadsalternativ
skulle en betydande brist på civilingenjörer föreligga 1975. Samtidigt förvän
tas utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna leda till
ett betydande överskott på personer med dylik utbildning vid samma tid.
Med hänsyn till den förhållandevis dyrbara utbildning och det mycket
stora antal personer det här gäller måste enligt min mening övervägas, om
det är rationellt att en i och för sig önskvärd och lämplig »teknifiering» av natur-
69
vetarutbildningen bör göras så oerhört omfattande i stället för att upprätta
ytterligare en teknisk högskola eller fakultet. En närmare undersökning av i
vilken utsträckning personer med måttligt »teknifierad» filosofisk examen kan
användas för de arbetsuppgifter civilingenjörer för närvarande sköter är enligt
min mening erforderligt om den av P-gruppen föreslagna fördelningen av intag
ningen mellan naturvetenskaplig fakultet och teknisk högskola skall kunna
accepteras.
Beträffande den förväntade bristen på civilekonomer ställer det sig annor
lunda, eftersom samhällsvetare med ekonomiska ämnen i sin examen antas kun
na bidra till att fylla behovet av ekonomer. Då tillträdet till samhällsvetenskap
lig utbildning, liksom till övrig humanistisk utbildning, är fritt innebär det att
en effektiv upplysnings- och yrkesvägledningsverksamhet kan leda till att en
betydande del av humanisterna väljer samhällsvetenskaplig utbildning och där
igenom kan fylla behovet snabbare än som beräknats. Det är här icke — så
som är fallet med teknisk och experimentell naturvetenskaplig utbildning —
enbart fråga om samhällets målmedvetna planering av utbyggnadsbehovet inom
olika utbildningslinjer med hänsyn till förväntat behov utan även om en annan
utbildningspolitisk princip, nämligen fritt tillträde till humanistisk fakultet.
Det ter sig därför icke här på samma sätt möjligt att planera, eftersom man har
en så stor osäkerhetsfaktor att räkna med som konsekvenserna av det fria till
trädet till universitetens humanistiska fakulteter.
Såvitt gäller medicinsk och i viss mån även odontologisk utbildning förefaller
det mig som om det svåraste problemet vore att beräkna det framtida behovet
av dels praktiskt verksamma läkare, dels forskare. Vidare torde det för den
medicinska utbildningen vara nödvändigt att föra prognoserna fram till 1980
eller 1985 för att bedöma omfattningen av de åtgärder beträffande ändrad in
tagning under 1960-talet och början av 1970-talet som är erforderliga.
Två av de av mig hörda remissinstanserna, nämligen det större akademiska
konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanistiska fakulteten vid uni
versitetet i Stockholm, har förordat, att någon form av reglerad intagning av
studerande vid de fria fakulteterna skulle övervägas. Såsom skäl härför åberopas
svårigheterna att planera undervisning för ett mycket snabbt ökande elevantal
samt farhågor för att elevmaterialets kvalitet skulle sjunka och äventyra under
visningens standard. För egen del kan jag icke godta de framförda argumenten
för spärrar. Enligt min mening skulle de angivna problemen bättre kunna lösas
genom ökat antal ordinarie lärartjänster samt genom en väl planerad under
visning som medför ett urval av studielämpliga elever. I övrigt delar jag helt
de principiella invändningar mot spärrar som anförs i P-gruppens promemoria.
Beträffande möjligheten att snabbare än som föreslagits i promemorian öka
utbildningskapaciteten vid spärrade högskolor och fakulteter har samtliga re
missinstanser, som uttalat sig om denna fråga, anfört starka invändningar där
emot. Det synes mig därför som om denna lösning vore förknippad med betydan
de problem och därför påfordrar närmare undersökning innan slutligt ställnings
tagande kan ske.
Liksom P-gruppen vill jag starkt understryka vikten av att cn betydande
utbyggnad av de postgymnasiala fackutbildningslinjerna kommer till stånd.
Slutligen vill jag framhålla, att nödvändiga förutsättningar för den föreslagna
utbyggnaden är dels att programkommittéerna snarast får konkreta direktiv,
dels att åtgärder vidtas i syfte att förbättra rekryteringen till högre och liigrc
akademiska lärartjänster.
Kiingl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
70
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner det synnerligen värdefullt,
att genom upprättandet av ett särskilt prognosinstitut frågan om behovet på
lång sikt av civilingenjörer och annan akademisk arbetskraft blir föremål för
kontinuerlig uppmärksamhet.
Arbetsmarknadsprognoser måste helt naturligt med hänsyn till svårigheten
att även på kort sikt förutsäga den ekonomiska utvecklingen kännetecknas av
stor osäkerhet. Av desto större betydelse är vid dylikt förhållande, att tillför
litliga metoder för beräkningen av det framtida utbudet och behovet av arbets
kraft utarbetas, och att det statistikmaterial, vilket bland annat skall bilda
underlaget för framtidsbedömningen, är av tillfredsställande omfattning. De
brister, som kunnat konstateras för närvarande vidlåda prognosverksamheten i
dessa avseenden bör i görligaste mån rättas till.
De prognoser, som hittills utarbetats om efterfrågan på akademisk arbetskraft,
har publicerats med fleråriga intervaller. För en planmässig utbyggnad av uni
versiteten och högskolorna erfordras, att dylika rapporter i fortsättningen läm
nas tätare och med jämna mellanrum. Vidare framstår det för de tekniska hög
skolornas del såsom nödvändigt, att en ökad differentiering genomföres, så att
prognoserna kan tjäna som vägledning även vid dimensioneringen av de olika
fackavdelningarna inom högskolorna.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de framlagda tendensberäkningarna
avseende tillströmningen till det högre utbildningsväsendet starkt understryker
vikten av en kontinuerlig uppföljning av olika prognoser samt anför ytterligare
följande.
Det material, som år 1959 framlades av universitetsutredningen, har på fler
talet punkter blivit helt inaktuellt. Den snabba ökningen i tillströmningen till
gymnasierna och som en följd därav ökad tillströmning till universitet och hög
skolor har lett till att de beslut, som år 1960 fattades av statsmakterna vad
gäller det högre utbildningsväsendets utbyggnad, nu från grunden måst revi
deras. Beräkningarna understryker också vikten av att mycket långsiktiga
planer vad gäller den framtida utbildningspolitiken lägges upp och att samhället
sätter upp en målsättning för utbildningspolitiken, som tar hänsyn till både
arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft och ungdomens efterfrågan på viss
utbildning. De beslut som fattas i dag kommer att få full effekt först i början
av nästa årtionde och påverka arbetskraftens sammansättning under flera år
tionden framåt.
Styrelsen är väl medveten om de stora svårigheter, som är förbundna med en
så långsiktig utbildningspolitik, men anser att en sådan är nödvändig, om vårt
näringsliv skall kunna utvecklas i önskvärd riktning. Tillgång på lämpligt ut
bildad arbetskraft är en av de viktigaste förutsättningarna därvidlag.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att akademikernas arbetsmarknad
icke kan och icke bör betraktas som skild från den övriga arbetsmarknaden. En
hög sysselsättning totalt sett medför också stor efterfrågan på olika akademiker
grupper. Styrelsen begränsar emellertid sitt yttrande till några speciella frågor,
som särskilt sammanhänger med de strukturella förändringarna på en arbets
marknad med starkt stigande tjänstemannaandel och anför bl. a.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
71
Arbetsmarknadsstyrelsen kommer inom kort att anta ett särskilt aktivitets-
program för arbetskraft med längre teoretisk utbildning, innebärande en rad
åtgärder eller förslag till sådana, vilka syftar till att förbättra arbetsmarknads
verkets möjligheter att dels informera den yrkesväljande ungdomen om den
väntade utvecklingen inom olika sektorer på akademikernas arbetsmarknad och
dess olika delsektorer, dels förbättra den service verket kan erbjuda arbets
givare och arbetssökande inom denna del av arbetsmarknaden. Styrelsen vill
emellertid redan här anföra följande.
Den prognosverksamhet, som genom statsmakternas beslut år 1960 organise
rades inom arbetsmarknadsstyrelsen, har visat sig ha alltför begränsade resur
ser för att möjliggöra en systematisk långsiktig verksamhet avseende hela arbets
marknaden och därjämte kunna tillgodose speciella utredningsbehov. Större
delen av de tillgängliga resurserna har måst ägnas åt eftcrfråge- och tillgångs-
prognoser avseende vissa akademikergrupper samt vissa andra läraryrken. Under
de år en mera omfattande prognosverksamhet ägt rum inom arbetsmarknads
verket, har emellertid värdefulla erfarenheter vunnits avseende prognosverk
samhetens fortsatta inriktning. Samtidigt som metodiken, särskilt vad gäller
efterfrågeprognoser, ytterligare behöver utvecklas, måste en i första hand kvali
tativ upprustning av prognossektionens resurser anses nödvändig. Styrelsen har
för avsikt att i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 in
komma med förslag till kraftig förstärkning av prognosinstitutet.
Statskontoret anser det otillfredsställande, att den framtida efterfrågan på
akademisk arbetskraft icke är bättre undersökt och anför vidare.
Visserligen föreligger betydande svårigheter att mäta denna efterfrågan, men
merparten av de försök som hittills gjorts förefaller inte ha fullt utnyttjat de
statistisk-ekonomiska metoder som står till buds. Med hänsyn till den stora
samhällsekonomiska betydelse som utvecklingen på det berörda området har
och med hänsyn till de allvarliga konsekvenser felbedömningar härvidlag med
för för såväl den enskilde som samhället, syns de planeringsinsatser som gjorts
icke ha varit tillfyllest. Det viktiga arbete, som nu utförts av universitetsutred-
ningen och P-gruppen, bör därför enligt vad statskontoret föreslagit i en till
universitetsutredningen i juli 1962 avlämnad rapport »Universitetsväsendets
organisation» i framtiden anförtros organ av permanent karaktär och med till
gång till behövliga utredningsresurser.
Det är för statskontoret inte möjligt att göra en inträngande bedömning av
det av P-gruppcn framlagda programmets olika delar. Statskontoret kommer
därför i det följande att utgå från att den redovisade prognosen är realistisk vid
diskussion av åtgärder som kan tänkas vara lämpliga att vidtaga inom det aka
demiska undervisningsväsendet för att höja dess kapacitet. Dessförinnan anföres
emellertid några allmänna kommentarer.
I promemorian framhålls det nuvarande prognosmaterialets betydande svag
heter. Enligt P-gruppens mening ger dock de existerande prognoserna trots
sina brister ett värdefullt stöd vid de bedömningar av framtiden som måste
göras. Statskontoret delar P-gruppens uppfattning att även mindre tillförlit
liga prognoser kan vara av värde för en framtidsbedömning men endast under
förutsättning att deras resultat görs till föremål för ingående kritik och att slut
satserna formas med hänsynstagande till de befintliga bristfälligheterna och
ges karaktären av alternativa utvecklingsmöjligheter. Så behandlade kan
mindre tillförlitliga prognoser tänkas i viss utsträckning gc underlag för bedöm
ningar och program. Däremot kan det inte betraktas som ett tillfredsställande
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
72
tillvägagångssätt att låta mindre säkra prognoser utan en sådan penetration
läggas till grund för ställningstaganden enbart av det skälet att några bättre
förutsägelser inte existerar. Det sagda kan tyckas ha självklarhetens prägel, men
icke desto mindre torde det förekomma att samhällsinriktade bedömningar före
tas på grundval av statistiskt mindre tillfredsställande material.
Om man med hänsyn till osäkerheten i prognosmaterialet är tveksam om
P-gruppens allmänna slutsatser, finns enligt gruppens mening ingen annan indi
kator rörande framtidsbehovet än ungdomens efterfrågan på olika typer av
utbildning. Enligt statskontorets åsikt måste denna indikator vara i än högre
grad osäker och sammanhänga med tillfälliga arbetsmarknadsutsikter och andra
tillfälliga förhållanden. Eu faktor av betydelse i detta sammanhang är också
det sätt, på vilket det ekonomiska studiestödet från samhällets sida utformas
samt omfattningen av detta stöd. Med en så explosionsartad utveckling, som
för närvarande sker på den högre utbildningens område — på eu tioårsperiod
förväntas antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor öka från
ungefär 36 000 till mellan 80 000 och 85 000 — måste ställas frågan: Vilken är
den samhällsekonomiskt rimliga proportionen akademiker i förhållande till
annan arbetskraft?
Statskontoret har inte skäl att tro, att det av P-gruppen framlagda program
met skulle leda till en samhälleligt sett för hög akademikerandel av den totala
arbetskraften, men anser att en analys av problemet ur arbetskraftsbalanssyn-
punkt snarast bör göras som komplement till de nu utförda trend- och tendens
beräkningarna. Det kan inte anses helt uteslutet, att en så snabb utbudsökning
av akademiker som förutskickas leder till störningar på arbetsmarknaden.
Enligt P-gruppen torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli
fråga om arbetslöshet för akademiker utan möjligen om inadekvat sysselsätt
ning. Statskontoret delar denna uppfattning under förutsättning att den fort
satta ekonomiska politiken inriktas på bevarandet av den fulla sysselsättningen
men anser därutöver att även en inadekvat sysselsättning, vilken kan sägas
vara liktydig med undersysselsättning, av akedemiker måste uppfattas som
en allvarlig olägenhet och bottna i samhällsekonomiska felinvesteringar. En full
sysselsättning inom akademikergruppen indikerar inte heller i och för sig en
ur samhällets synpunkt optimal fördelning på olika arbetstagarkategorier.
Vid uppgörandet av prognoser för behovet av akademiker måste med andra
ord även prognoser göras för behovet av andra yrkeskategorier. Dessa prognoser
måste därefter vägas mot varandra. Detta innebär att man måste uppgöra ett
slags samhällsekonomisk investeringskalkyl för att rätt kunna avväga de olika
behoven och fastställa ett handlingsprogram.
Frågan om hur stor andel akademiker som bör utbildas har även uttryckts så,
att samhället bör tillhandahålla den utbildning som den enskilde önskar. Till
strömningen till universitet och högskolor bör med denna utgångspunkt i prin
cip vara fri. Ett sådant mål syns inte stå i konflikt med arbetsmarknadsmässiga
avvägningar av de olika utbildningslinjernas storlek, eftersom lönebildningen
kan, åtminstone på lång sikt, förväntas mekaniskt justera eventuellt uppkomna
skevheter i balansen mellan olika yrkeskategorier. Genom bättre prognoser kan
man emellertid på tidigt stadium förhindra samhällsekonomiskt icke motiverade
ansvällningar på ospärrade utbildningslinjer och eliminera det risktagande, som
en utbildning inom den fria akademiska sektorn innebär. Ett utpräglat risk
tagande i detta avseende kan varken betraktas som rimligt ur samhällets eller
den enskildes synpunkt.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
73
Riksrevisionsverket anför i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.
Den utpräglade högkonjunktur som rått under större delen av efterkrigstiden har kännetecknats av stark konkurrens om arbetskraft. Att döma av de resultat 1959 års långtidsutredning framlagt kan svårigheterna att tillgodose behovet av arbetskraft vid en förutsatt fortsatt samhällsekonomisk expansion väntas kom ma att bli bestående under överskådlig tid framöver. Inför detta perspektiv är enligt riksrevisionsverkets mening särkalkyl över det högre utbildningsväsendets utbyggnadsbehov, utan hänsynstagande till arbetskraftsbehoven i övrigt, i och för sig ägnad inge betänkligheter. Det förefaller emellertid rimligt antaga, att behovet av teoretiskt högt utbildad arbetskraft kommer att stiga mycket snabbt relativt sett, varigenom betänkligheterna mot en fristående kalkyl för det högre utbildningsväsendet väsentligen undanröjes. De kalkyler över den väntade till strömningen till högre utbildningsanstalter, som redovisas i promemorian och som, genom att de bygger på uppgifter om årskullar och examensfrekvens, före faller vara tämligen realistiska, ger också uttryck för ett väsentligt utbyggnads behov.
Utbyggnadsbehovet i betydelsen ökad utbildningskapacitet gör sig särskilt starkt gällande för de spärrade utbildningslinjerna, för vilka prognosticeras så väl ett växande samhällsekonomiskt behov som starkt ökande tillströmning av studerande. För vissa andra utbildningslinjer främst inom de humanistiska fa kulteterna kan visserligen tillströmningen väntas öka väsentligt, men risk finns, att arbetsmarknadens krav på arbetskraft med ifrågavarande utbildning kan komma att understiga tillgången. Det kan i detta sammanhang erinras om att arbetsmarknadsläget för arbetskraft med viss humanistisk utbildning varit och alltjämt är tämligen kärvt, medan samtidigt en påtaglig brist på arbetskraft med mera praktiskt inriktad yrkesutbildning förelegat inom flertalet områden. Även om inte enbart samhällsekonomiska synpunkter kan läggas på omfatt ningen av den humanistiska utbildningen, gör sig dock bristen på en allomfat tande kartläggning av behovet av arbetskraft påmind i detta sammanhang.
Som framhålles i promemorian är möjligheterna att genom ökade resurser ytterligare utbygga utbildningskapaciteten begränsade på kort sikt. Erforder liga investeringar i byggnader, apparatur och lärarutbildning ger avkastning först efter mycket lång tid. Detta understryker betydelsen av en mera lång siktig planering än vad som kommit till uttryck i promemorian, för att erfor derliga resurser skall kunna tillföras det högre utbildningsväsendet i tid. En självklar förutsättning för en ökad resurstilldelning till det högre utbildnings väsendet är, att detta ter sig mera angeläget än andra alternativa användningar av resurserna.
Kommerkollegium framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.
Planeringen av det högre undervisningsväsendet påverkas icke uteslutande av förväntade ändringar i tillströmningen av studerande och efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Såsom framhålles i promemorian har även förändringar i utbildningsarbetets effektivitet och intensitet mycket stor bety delse. Rent schematiskt kan sägas att om utbildningstiden kan förkortas så ökas utbildningskapaciteten. Det kan sålunda finnas anledning att även beakta möj ligheterna att påverka utbildningstiden genom att modifiera utbildningsmålen. ()m studietiden förkortas från exempelvis fem liil fyra år genom ändring av ut bildningsmålen så ökas antalet personer som kan beredas tillgång till undervis ning med en fjärdedel under förutsättning att utbildningsresurserna i båda fallen
3* — liihang till riksdagens protokoll 1003. 1 samt Nr 172
Kungl. Majits -proposition nr 172 år 1963
74
kan utnyttjas lika effektivt. Särskilt när det gäller de områden, där det råder
påtaglig brist på utbildade och samtidigt utbildningsmöjligheterna är starkt
begränsade är det av vikt att rätt avgörande träffas rörande den mest ända
målsenliga kombinationen av utbildningsmål och antal utbildade.
En person som studerat vid fackhögskola har ofta ej användning av hela det
kunskapsstoff som inhämtats under högskolestudierna men samtidigt stort be
hov av fördjupade kunskaper på något visst specialområde eller att kunna kon
tinuerligt följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom detsamma.
Behoven av fördjupade eller kompletterade kunskaper bör i dylikt fall i stor
utsträckning kunna tillgodoses genom olika former av vidareutbildning.
Kollegium har den uppfattningen att olika former av akademisk vidareutbild
ning numera kan anses utgöra ett naturligt led i det högre undervisningsväsen
det. Frågan vad den akademiska grundutbildningen skall omfatta kommer där
med i ett delvis nytt läge. Det är givetvis betydelsefullt att arbetsfördelningen
mellan den akademiska grundutbildningen och den akademiska vidareutbildning
en blir så rationell som möjligt. Med all sannolikhet kommer resurserna inom det
högre undervisningsväsendet att vara förhållandevis starkt begränsade under
avsevärd tid framåt. Alla möjligheter till ökad hushållning med dessa resurser
måste därför bli noggrant prövade.
En väsentlig utvidgning av det högre undervisningsväsendet måste dock un
der alla förhållanden anses ofrånkomlig.
Jernkontoret anför i huvudsak följande.
Jernkontoret vill uttala sin tillfredsställelse över att frågan om den högre
undervisningen tagits upp till förnyad prövning efter de beslut, som 1960 års
riksdag fattat på grundval av det handlingsprogram, som förordades av 1955
års universitetsutredning. Det är glädjande att den av nämnda utredning före
slagna prognosverksamheten nu kommit i gång. Att universitetsutredningens
beräknade tillströmning av studenter till universitet och högskolor redan efter
några år visat sig vara vida underskattad understryker behovet av »rullande»
prognoser. Diskrepansen mellan olika utförda prognoser för arbetsmarknadens
behov av kvalificerad akademisk arbetskraft är iögonfallande. Det är därför av
största vikt att själva prognosmetodiken utvecklas så att framtida bedömningar
av arbetskraftbehovet kan bli säkrare. När det gäller utbyggnaden av den högre
undervisningen är det ingalunda givet, att samhällets samlade behov av olika
yrkesutövare överensstämmer med ungdomens egen efterfrågan på olika typer
av undervisning, eftersom denna efterfrågan ofta kan vara betingad av mera
kortsiktiga överväganden. Ungdomens stora intresse i dag t. ex. för de tekniska
yrkena är givetvis glädjande. Denna företeelse kan dock till viss del vara en
direkt följd av den svåra brist på tekniker, som för närvarande tyvärr råder på
grund av eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av den högre undervisningen
och som lett till exceptionellt goda inkomst- och karriärmöjligheter för dessa
grupper. Om hänsyn tages enbart till ungdomens studieönskemål, kan sålunda
en snedvridning av utbyggnaden av det högre undervisningsväsendet komma
till stånd. Bedömningen av det långsiktiga behovet av akademiskt utbildad
arbetskraft bör ej influeras av efterfrågan på kort sikt, ty en dylik påverkan kan
leda till en överskattning av det framtida behovet.
De prognoser och planer som redovisas i utredningen avser delvis läget om
12 år, dvs. 1975. Det säger sig självt, att det är omöjligt att med någon nämn
värd säkerhet förutsäga utvecklingen under en så lång period framåt. Ändå före
faller det som om det i vissa fall vore lämpligt med ett ännu längre tidsperspek
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
75
tiv. Utredningens målsättning är att så snart som möjligt avhjälpa bristen på
vissa slag av akademiskt utbildad arbetskraft. Detta innebär sannolikt, att ut
bildningskapaciteten utbyggs mer än som svarar mot det långsiktiga behovet i
ett jämviktsläge, då bristerna försvunnit. Ett försök till analys av detta lång-
siktsbehov bör därför göras. Den måste också taga hänsyn till balansen mellan
antalet akademiskt utbildade och andra yrkeskategorier. Att betrakta behovet
av akademiker isolerat från hela befolkningens närings- och yrkesindelning synes
mindre fruktbart och medför risker för grova felbedömningar.
Byggnadsstyrelsen
anför i huvudsak följande.
Det av P-gruppen framlagda utbyggnadsalternativet innebär i olika avse
enden påtagliga avvikelser ifrån tidigare handlingsprogram. Väsentligast ur
styrelsens synpunkt är konstaterandet av de ökade dimensionerna i nybygg-
nadsbehovet och den alltmera forcerade takt i vilken detta behov synes behöva
tillgodoses. Dessa förhållanden kommer självfallet att medföra utomordentligt
starka påfrestningar på de resurser som kan ställas till förfogande för realise
randet av ett aktuellt program.
Efter omorganisationen har styrelsen i och för sig givits förutsättningar ifråga
om kapacitet och flexibilitet att bemästra även härmed förbundna problem.
En kvantitativ anpassning till det nya läget blir dock nödvändig och styrelsen
kommer, sedan ytterligare klarhet vunnits rörande de ändrade riktlinjernas
innebörd, att på sedvanligt sätt göra erforderliga äskanden i detta syfte. Styrel
sen vill emellertid här peka på att en ytterligare forcerad byggnadstakt medför
risker för att alltför kort tid kommer att stå till förfogande för planering och
projektering, vilket kan bli svårt att förena med ett ekonomiskt byggande. Olika
åtgärder kan dock vidtagas för att underlätta verksamheten.
Erfarenheterna av hittillsvarande byggnadsverksamhet har således bekräftat
att projekteringsresurserna kan utnyttjas mera effektivt, om de kan koncentre
ras på ett mindre antal stora objekt i stället för ett stort antal små. För att en
utbyggnad skall ske enligt av P-gruppen angiven omfattning synes vidare pro
gramkommittéer snarast böra utses för sådana fakulteter och institutioner, som
för närvarande saknar dylika. Styrelsens erfarenhet av det arbete, som utförts
av hittills utsedda programkommittéer är mycket god.
Byggnadsstyrelsen utgår från att det nu framlagda siffermaterialet skall tjäna
som underlag för en revision eller komplettering av 1960 års principprogram för
utbyggnad av universitet och högskolor m. m. För Umeå och Uppsala har bygg
nadsstyrelsen redan utarbetat utbyggnadsplaner. För Lund och Karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt universitet i Stockholm pågår arbete härmed.
För Göteborgs universitet avser styrelsen att om möjligt under innevarande år
påbörja en översyn av gällande utbyggnadsplan. Samtliga dessa planer har ut
formats respektive avses komma att utformas på sådant sätt, att utbyggnad kan
ske enligt F-gruppens förslag.
Länsstyrelsen i Örebro län
yttrar bl. a. följande.
Länsstyrelsen finner det nödvändigt, att det ökade trycket på universitet och
högskolor lättas, och att tillgången på kvalificerad arbetskraft å de utbildnings
områden, där behov därav föreligger, ökas. Det är därför angeläget, att alla
åtgärder vidtagas för att utvidga utbildningskapaciteten för den högre under
visningen.
Länsstyrelsen delar den i promemorian uttalade uppfattningen om att friheten
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
70
i valet av sysselsättning skall vara vägledande princip för utbildningspolitiken.
Av denna anledning bör enligt länsstyrelsens förmenande någon spärr icke in
föras för tillträde till de fria fakulteterna och, därest det av statsfinansiella skäl
är möjligt, utbildningskapaciteten beträffande de nu spärrade utbildningslinjer
na så ökas, att dessa linjer skall kunna taga emot alla sökande till sådan ut
bildning.
Behovet av kvalificerad arbetskraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk
utbildning kommer alltfort att ökas. Utbildningskapaciteten å dessa linjer är
redan nu kraftigt underdimensionerad. Det är därför synnerligen angeläget, att
dessa linjer snabbt utbygges. En snabb utbyggnad kommer visserligen med hän
syn till den ökning av antalet akademiska lärare, som därvid erfordras, att till
fälligt medföra en minskning av antalet nyexaminerade läkare för sjukvården
samt civilingenjörer och civilekonomer för näringslivet. Antalet nyexaminerade
kommer dock efter en övergångstid att bliva avsevärt större, vilket på längre
sikt kommer att väl uppväga de olägenheter, den tillfälliga minskningen skulle
medföra.
Frågan om hur utbyggnaden skall ske, är ett samhällsproblem av stor om
fattning. Vid bedömningen av problemet måste därför hänsyn tagas till såväl
samhällsplaneringssynpunkter som arbetsmarknadens och näringslivets syn
punkter.
Försvarets forskningsanstalt
framhåller i sitt remissyttrande bl. a. följande.
Utredningsgruppen har uttalat, att den starka ökningen av antalet studerande
bör föranleda snabbt verkande åtgärder, snarare än en genomgripande reform
baserad på en ny fullständig och tidsödande översyn av det akademiska om
rådet. Med understrykande härav får anstalten även erinra om att departe
mentschefen i proposition 1960: 119 (sid 382—383) uttalat, att utbyggnaden av
universitet och högskolor borde planläggas och utföras så, att den utan mera
omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar skulle kunna fullföljas
utöver det då uppställda programmet. Som grund för bedömningen av de åt
gärder, som skall vidtagas, bör läggas så utförliga och rättvisande prognoser som
möjligt, varför det får anses vara synnerligen angeläget att bedriva en effektiv
prognosverksamhet. En bestämd varning måste dock uttalas för att dra vitt
gående slutsatser från extrapolerade diagram över utvecklingen inom olika delar
av arbetsmarknaden. Samhällets och teknikens utveckling kan nämligen relativt
snabbt leda till radikalt förändrade förhållanden mellan de i dagsläget konstate
rade behoven. En effektiv studierådgivning och yrkesvägledning är även mycket
viktiga faktorer i detta sammanhang.
Utsikterna för genomförandet av en önskvärd ökning av de studerande inom
bland annat de spärrade utbildningslinjerna är nära beroende av möjligheterna
att erhålla erforderliga lokaler och lärare. Universitetsutredningen torde ha sökt
göra en realistisk uppskattning härav som grund för sina föreslagna intagnings-
siffror; dessa har sedan av statsmakterna i regel justerats något uppåt, vilket
tyder på förståelse för syftet och en positiv bedömning av utbyggnadsmöjlig
heterna. Hittillsvarande erfarenheter av utbyggnadsprogrammet visar, att till
gängliga resurser måste pressas till det yttersta för att detta skulle kunna genom
föras. Det är därför något förvånande, när det i promemorian angives, att ett
ytterligare betydande nybörjarintag vid de nuvarande tekniska högskolorna
skulle vara möjligt redan från och med 1965/66 utan vidtagande av mera om
fattande nybyggnadsåtgärder. Hur detta skall ske, framgår icke direkt av pro
memorian men »flerskifts»-utbildning och annan »intern-rationalisering» anges
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
77
som principiella möjligheter. Här måste viss betänksamhet anmälas beträffande kvaliteten på de studieresultat, som kan nås i en lokalmässigt hårt belagd och tidsmässigt pressad undervisningsmiljö med sannolik otillräcklig tillgång på lärarkrafter.
Skolöverstyrelsen
konstaterar i sitt remissyttrande, att de realekonomiska fak
torerna, vilka kan stå hindrande i vägen för en utbyggnad av den högre utbild ningsorganisationen, ur den enskildes och ur det allmännas synpunkter är så betydelsefulla att de förtjänar att ingående uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.
Betraktelsesättet bör vara att utbildning är att betrakta som en investering i immateriellt kapital och att uteblivna sådana investeringar innebär ett sämre utnyttjande av ett lands tillgångar med konsekvenser, som för ett mindre land sannolikt är på kortare eller längre sikt mer kännbara än för ett större land, därför att det senare landet har större möjlighet än det mindre att flexibelt ut nyttja tillgängliga resurser. På forskningens nuvarande ståndpunkt torde det föreligga stora svårigheter att få ett säkrare grepp kring dessa frågor men sanno likt kan en analys föras längre än som i promemorian skett och i varje fall leda till slutsatsen att det är helt befogat att mycket snabbt och effektivt inrikta sig på sådana åtgärder som akademisk korrespondensundervisning, kvällsfakulteter, decentraliserad akademisk utbildning och användning av hjälpmedel i betydligt vidgad utsträckning, vilka alla har det gemensamt att det blir möjligt att inom ramen för tillgängliga eller lättmobiliserbara resurser inte oväsentligt öka den akademiska utbildningens kapacitet.
Gymnasieutredningen
anknyter i sitt yttrande till problematiken kring de
begränsade realekonomiska resurserna och framhåller huvudsakligen följande.
I promemorian framhållas också att de realekonomiska resurserna är begrän sade. Härmed torde bl. a. avses personella resurser. Gymnasieutredningen är medveten om att utbyggnaden av den högre undervisningen — likväl som den lägre — ökar efterfrågan på lärare. Hur stor denna ökning blir är emellertid beroende av hur lärarantalet relateras till elevtillströmningen. En rationalisering i syfte att bl. a. minska det relativa behovet av lärare är sålunda mycket ange lägen och bör därför skyndsamt utredas och prövas. Därvid bör undersökas hur normerna för bestämning av antalet lärartjänster i praktiken tillämpas.
Vad här sagts om lärare gäller i viss utsträckning också lokaler. Framförallt när det gäller teknisk och naturvetenskaplig utbildning finns emellertid out nyttjade resurser utanför universitet- och högskoleorterna. Våra gymnasier — i första hand de tekniska — förfogar i många fall över rymliga och välutrustade institutioner i tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Beläggningen av dessa är f. n. i regel inte heller högre än att de med stor fördel borde kunna utnyttjas också för andra ändamål än gymnasieundervisning. Gymnasieutredningen har i sin skrivelse den 21 november 1902 med förslag till lärarutbildning vid teknisk högskola m. m. visat, att en decentralisering av teknisk högskoleutbildning efter dessa principer är genomförbar med relativt små kostnader. Det är synnerligen angeläget att detta förslag förverkligas och att en riktlinje i den fortsatta plane ringen blir att utvidga och komplettera den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen. Ur många synpunkter torde denna väg innebära fördelar, när det gäller att komma tillrätta med de svårigheter, som ligger i vägen för cn kapa citetsökning även inom den tekniska utbildningssektorn.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller i sitt remissyttrande i huvudsak
följande.
Enligt överstyrelsens uppfattning har den bild, som man får vid studiet av de
gjorda undersökningarna rörande den väntade utvecklingen, i hög grad sanno
likhetens prägel. Den enligt överstyrelsens uppfattning värdefullaste delen av
de gjorda undersökningarna återfinnes i fjärde kapitlet. Den där återgivna s. k.
tendensberäkningen utgör i stort sett en revision av universitetsutredningens
tidigare kalkyler och måste bedömas såsom i stort sett realistiska. Även i detta
sammanhang kommer man in på det ofta diskuterade humanistöverskottet, som
enligt tendensberäkningen blir förhållandevis stort. Det är mot bakgrunden av
detta, som man får se femte kapitlets programmatiska räkneexempel, med en
skiss till en styrd utveckling syftande mot en viss minskning av den humanis
tiska utbildningen och en ökning av den tekniska.
Därest man anlägger uteslutande ekonomiska synpunkter, är det naturligtvis
angeläget att söka anpassa den humanistiska utbildningens omfattning i för
hållande till den beräknade efterfrågan av arbetskraft med dylik utbildning.
Enligt överstyrelsens uppfattning är det emellertid motiverat att bedöma denna
fråga ur en litet vidare synvinkel. En humanistisk utbildning har, även om
vederbörande icke får tillfälle att tillgodogöra sig värdet av denna i sitt arbete,
dock ett värde i och för sig. Utan tvekan kan många gånger en sådan utbildning
berika livet på olika sätt. Men vidare skapar utan tvekan en humanistisk ut
bildning förutsättningar för att en person skall bättre kunna utföra sitt arbete
än om dylik utbildning saknas. Överstyrelsen har icke menat, att man skall bort
se från de ekonomiska bedömningarna. Den justering, som sker i avsnittet Det
programmatiska räkneexemplet, är också mycket försiktig; den har sannolikt
värde, då det gäller att ställa upp ett mål för den önskade utvecklingen.
Överstyrelsen vill understryka angelägenheten att prognoser av här förevaran
de natur kommer till stånd och att så sker jämförelsevis ofta. Skall emellertid
prognoserna kunna läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida och
sålunda verkligen få avsedd betydelse måste de fylla stora krav. I detta sam
manhang vill överstyrelsen framhålla vikten av att arbetsmarknadsstyrelsens
resurser för denna verksamhet stärkes.
Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) uttrycker sin tillfreds
ställelse över att en översyn av 1960 års program kommit till stånd och under
stryker betydelsen av, att även i fortsättningen utbyggnadsplanerna kontinuer
ligt överses med hänsyn till arbetsmarknadens behov och tillströmningens om
fattning och inriktning. SACO anför i huvudsak följande.
I 1960 års program ingick konkreta planer på en utbyggnad av universiteten
och högskolorna fram till mitten av 1960. Det är nu tid att fixera planerna på
en fortsatt utbyggnad fram till 1970-talets början. Problemen inför den fortsatta
utbyggnaden synes i stort sett vara av samma art, som de som ingående behand
lats i universitetsutredningens betänkande Universitet och högskolor i 1960-
talets samhälle. Sx\CO har i sitt yttrande över detta utförligt redovisat sin upp
fattning om universitets- och högskoleväsendets utbyggnad och om de arbets
marknadspolitiska åtgärder som erfordras med anledning härav.
Utvecklingen på tillströmningssidan föranleder dock enligt SACO:s uppfatt
ning mera långtgående åtgärder än vad som hittills varit erforderliga. Univer-
sitetsutredningen gjorde den bedömningen, att en övergångsfrekvens till univer
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
79
sitet och högskolor om 60 % vore ur arbetsmarknadssynpunkt rekommendabelt. Utvecklingen hittills visar, att övergångsfrekvensen varit avsevärt större, över SO %, och de nu framlagda beräkningarna fram till 1975 tyder på att tillström ningen kommer att öka ännu mer. Det är givet, att detta ökade tryck
på
univer
sitets- och högskolesektorn i vissa fall gör det nödvändigt att ompröva tidigare arbetsmarknadsbedömningar och utbildningspolitiska målsättningar.
Mot denna bakgrund ter det sig förvånande, att planeringsgruppen tar så lätt på den snedvridning mellan de olika högre utbildningslinjerna, som blir alltmera markant. Inför den alltmer påtagliga, kommande överproduktionen av huma nister, heter det i promemorian, att det under förutsebar tid icke blir »fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning». Hur planeringsgruppen definierar begreppet arbetslöshet anges ej. Det är emellertid uppenbart, att om man accepterar långtgående former av »inadekvat sysselsättning» behöver det aldrig anses råda arbetslöshet bland någon grupp av arbetskraft överhuvudtaget. Det är beklagligt, att planeringsgruppen ansett sig kunna avfärda denna pro blematik genom en meningslös lek med ord.
SACO måste för sin del inskärpa, att samhället har ett ansvar för även de akademiskt utbildades fulla och meningsfulla sysselsättning inom de yrken för vilka de utbildats. Samhället har naturligtvis också ett ansvar för att de begrän sade utbildnings- och begåvningsresurserna användes på ett så produktivt sätt som möjligt. Inom andra områden anser man det självklart, att största möjliga framstegstakt skall eftersträvas genom att resurserna sätts in på de områden där de ger bäst utdelning. Det borde inte vara annorlunda när det gäller den högre utbildningen. Den högre utbildningens stora betydelse för de materiella och kulturella framstegen gör det tvärtom särskilt angeläget att här eftersträva dels en optimal resursanvändning, dels att detta område får betydligt större resurser än nu. Det är därför svårt att förstå en utbildningspolitik, som med hänvisning till begränsade resurser avstår från att utbygga utbildningsmöjlig heterna på områden inom vilka ungdomen önskar utbildning och där samhället har behov av utbildning, medan samtidigt resurser avsättes att felutbild.a ung domar som valt denna utbildning endast av brist på alternativ.
SACO måste således, liksom i tidigare sammanhang, på nytt understryka, att kraftfullare åtgärder krävs för att komma tillrätta med snedvridningen. Det gäller att skapa tillräckliga och adekvata yrkesutbildningsmöjligheter åt stu denterna, både inom och utanför universitets- och högskoleväsendet.
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anför huvudsakligen följande.
TCO anser att det markant ökade utbildningsintressc, som redovisas på olika avsnitt av det högre utbildningsväsendet i och för sig måste betraktas som värdefullt. Beräkningarna avser ungdomen och dess val av utbildning. Det måste emellertid kraftigt betonas, att intresset och behovet av utbildning icke endast är knutet till ungdomen utan att det även innefattar stora grupper av dem som är ute i yrkeslivet. Det är angeläget att samhället i sin utbildnings politik på ett positivt sätt över hela linjen kan möta detta samlade utbildnings- intresse och erbjuda möjligheter till en utbildning, som successivt anpassas till utvecklingen i samhälls- och näringsliv. TCO vill nu, liksom tidigare, framhålla att statsmakterna inte får hesitera för att påtaga sig en ökad kostnad för det högre utbildningsväsendet. Utgifter för reformer på utbildningens område utgör eu utomordentligt god investering, varigenom samhället skapar möjligheter för en fortsatt välståndsutveckling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
80
TCO vill härtill framhålla, att det hade varit av stort intresse om utredningen
behandlat den ekonomiska problematiken kring den av samhället tillhanda
hållna kostnadsfria högre utbildningen. Sambanden behöver klarläggas mellan
den ökade tillströmningen till såväl ren yrkesutbildning som allmänbildning,
kostnadskonsekvenserna härav liksom de uppkommande köproblemen. Även
sambandet mellan de studiesociala åtgärdernas utformning, tillströmningen och
utbyggnadsplanerna bör uppmärksammas. Utredningen har endast i förbigåen
de tangerat dessa frågor om den grundläggande allmänna politiken. TCO före
slår att dessa frågor tas upp till närmare undersökning. Utan närmare utred
ningar står det dock klart att en viss överensstämmelse alltid måste råda mellan
de studiesociala åtgärderna och utbyggnaden av utbildningskapaciteten. Om inte
sådan överensstämmelse råder, skapas lätt stocknings- och överskottsproblem på
olika linjer, vilket uttrycker att det eftersträvade fria studievalet i praktiken
inte helt realiserats. Av stor vikt är att de studiesociala åtgärderna ges en sådan
generell utformning att de icke styr tillströmningen i den ena eller andra rikt
ningen utan att de verkar neutralt.
TCO framhöll i sitt yttrande över universitetsutredningens sjätte betänkande
att de då framlagda beräkningarna i flera fall var tilltagna i underkant. Univer-
sitetsutredningen beräknade att totalantalet studerande på skilda högre utbild
ningslinjer och studieorter skulle uppgå till omkring 53 400 år 1970. Den nu
föreliggande utredningen har kraftigt reviderat denna siffra och kalkylerar i
stället med över 80 000 år 1970, därav över 30 000 vid spärrade utbildningsvägar
och över 50 000 vid de fria fakulteterna. Redan nu är antalet studerande om
kring 40 000. Det sagda visar klart nödvändigheten av att nya beräkningar —
av det slag som nu föreligger —- utarbetas successivt och att gällande riktlinjer
från år 1960 revideras med hänsyn till den senaste tidens utveckling. Med hän
syn bl. a. till den långsiktighet som gäller för utbildningsplaneringen är det sär
skilt angeläget att erforderliga omprövningar av gällande riktlinjer sker på ett
så tidigt stadium som möjligt och att en rullande framtidsplanering sker.
Statstjänstemännens Riksförbund
(SR) yttrar huvudsakligen följande.
SR delar uppfattningen att det under andra hälften av 1960-talet torde vara
möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade linjerna med
ytterligare ca 950 nybörjarplatser varav ca 650 vid teknisk högskola, ca 100 vid
medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola.
Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-
tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå bör höjas högst väsentligt.
SR vill särskilt understryka nödvändigheten av ökad utbildning av lärare i
naturvetenskapliga ämnen.
Landsorganisationen i Sverige
(LO) tillstyrker det framlagda förslaget till
fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet och anför i huvudsak
följande.
LO har i remisser till ett flertal tidigare utredningar vilka berört utbildning
ens kvantitet uttalat sig positivt till en fortsatt utbyggnad. I linje med detta
önskemål vill organisationen ställa sig välvillig till de i föreliggande PM fram
förda förslagen och därmed tillstyrka utbyggnadsprogrammet.
Det är alldeles uppenbart att arbets- och kvalifikationsförhållandena radikalt
förändras. Behovet av arbetskraft med längre utbildning kan om ett tiotal år
krävas i sysselsättningar där man i dag har lägre krav. Förändringarna kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
81
gälla många områden. Tillgångssiffrorna gällande antal studerande kommer även att kunna påverkas av exempelvis de förslag beträffande lönemöjligheter, som den studiesociala utredningen kommer att överlämna. Till detta kommer att dagens samhälle, som till sin majoritet består av människor med 7-årig skol gång, kommer att förändras när alla får en 9-årig skolgång och längre.
I samband med frågan om ett kommande behov av kvalificerad arbetskraft bör även inberäknas u-ländernas efterfrågan på teknisk, naturvetenskaplig, medicinsk och samhällsvetenskaplig utbildning. Därtill bör man räkna med att en friare internationell arbetsmarknad kommer att öppnas inte minst för den akademiskt utbildade arbetskraften.
Svenska Arbetsgivareföreningen
med instämmande av
Handelns Arbetsgivar
organisation
och
Sveriges Verkstadsförening
anför i sitt remissyttrande huvud
sakligen följande.
Det bör noteras att gruppen själv betonar att prognosmetoderna är långt ifrån fulländade och att stor osäkerhet vidlåder åtskilliga av de framräknade resultaten. I likhet med P-gruppen anser dock föreningen att prognosmaterialet som helhet ger väsentliga hållpunkter för en bedömning av den fortsatta utveck lingen av universitets- och högskoleutbildningen.
Prognosmaterialet ger framför allt belägg för den redan tidigare kända svårig heten att undvika en fortsatt och förvärrad snedbelastning mellan de ospärrade respektive de spärrade utbildningslinjerna samt för risken att detta på akade mikernas arbetsmarknad kommer att leda till en mycket besvärande bristsitua tion inom stora och väsentliga sektorer samtidigt som ett betydande överskott uppstår inom andra områden.
Det material som hittills framlagts ger föga underlag för en bedömning av hur långt kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna kan byggas ut. P-gruppen har stannat vid en del allmänna och vaga utttalanden om vad som enligt dess mening är möjligt att åstadkomma. Det är bl. a. oklart i vilken utsträckning hänsyn till statsfinanserna respektive till de realekonomiska resurserna varit utslagsgivande.
När det gäller den statsfinansiella sidan påpekar P-gruppen bl. a. att utbild ningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna »genomgående är väsentligt högre» än vid de fria fakulteterna. En minskad kapacitet vid dessa erbjuder »vid en given totalkostnad» icke ett motsvarande antal nya utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Det understrykes bl. a. i samband med lokal- behovsfrågan att någon direkt utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkost- nadsfaktorer mellan de spärrade och de fria fakulteterna icke föreligger. Dylika jämförelser i fråga om utbildningskostnader bör enligt föreningens mening an vändas med särskilt stor försiktighet, när frågan gäller en avvägning mellan de alternativ i fråga om högre utbildning som samhället ställer till förfogande. Det är bl. a. rimligt att taga en viss hänsyn till totalkostnaderna för de studerandes hela utbildning. Om så sker torde kostnadsskillnaderna mellan de av planerings gruppen åsyftade utbildningsalternativen i flertalet fall bli relativt små. I varje fall är dessa skillnader av underordnad betydelse i förhållande till den samhälls ekonomiskt viktiga frågan hur utbildningen kan utnyttjas. De marginella kost nadsskillnaderna bör i synnerhet icke fälla utslaget, då som i förevarande fall den dyrare utbildningen avser för hela samhällsekonomin känsliga bristområden, under det att den mindre kostnadskrävande utbildningen gäller sektorer, där — enligt vad P-gruppen själv understryker — »inadekvat sysselsättning» kan vara
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
82
att vänta. I de större sammanhangen torde den kostnadsökning, som kommer
utöver vad P-gruppen förutsatt, att bli av relativt begränsade dimensioner.
Vad åter angår de realekonomiska resurserna utgör bl. a. bristen på lärare och
lämpliga lokaler besvärliga flaskhalsar. I promemorian konkretiseras i ett par
sammanhang anförda svårigheter. Det sker emellertid på ett sätt som kan tyda
på att gruppen icke räknar med att de spärrade linjernas utbyggnad kommer
att ges högsta prioritet eller kommer att genomföras med tillräcklig målmed
vetenhet. Gruppen konstaterar att byggnadsarbetena för redan beslutade ut
byggnader endast i begränsad utsträckning igångsatts, men att bl. a. projek
teringen i stort sett är slutförd, varför »huvudproblemet de allra närmaste åren
ligger på den egentliga byggnadssidan». Under hänvisning till den allmänna ex
pansionen på berörda universitetsorter kommer P-gruppen till den något pes
simistiska slutsatsen att »konkurrensen om byggnadsarbetskraften blir sålunda
ytterligt stark». De svårigheter som här åberopas synes emellertid icke vara
av den storleksordning att de icke bör kunna behärskas genom målmedvetna
insatser. Det bör också uppmärksammas att P-gruppen utan vidare tycks
föl-utsätta, att de växande och absolut sett utan tvivel mycket betydande
lokalbehoven för de ospärrade utbildningslinjerna skulle kunna tillfredsstäl
las. Någon tveksamhet i fråga om finansieringen och tillgången på arbets
kraft framförs icke i detta sammanhang. Ytterligare en synpunkt bör anföras
när det gäller lokalfrågan. Visserligen är de spärrade utbildningslinjerna jäm
förelsevis mera lokalkrävande och projekteringstiden är betydligt längre, men
det synes föreningen å andra sidan anmärkningsvärt om man icke i tid skulle
hinna iordningställa de lokaler som mot slutet av decenniet kan behövas för en
kapacitetsökning, som redan nu bedömes som synnerligen önskvärd.
I promemorian konkretiseras också på en punkt de svårigheter som lärar-
bristen medför. Att redan före 1965/06 åstadkomma en önskvärd ytterligare
intagning vid handelshögskolorna anser P-gruppen icke vara möjligt med
hänsyn till »de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kom
petenta sökande till aktuella och planerade professurer bl. a. i företagsekonomi».
Föreningen är synnerligen medveten om de påtalade svårigheterna. Den finner
det samtidigt angeläget att man i detta liksom i andra fall noga undersöker om
icke kapacitetsökning trots allt kan åstadkommas genom rationaliseringar eller
provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett mindre antal professorstimmar i be
rörda ämnen.
Med hänsyn till vad ovan anförts anser föreningen det angeläget att en inven
tering snarast möjligt utföres och presenteras beträffande de konkreta förutsätt
ningarna för en maximal utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna.
Sveriges Industriförbund anför bl. a. följande.
Det finns goda skäl att antaga, att tillströmningen till akademiska studier
kommer att stabiliseras under 1970-talet. En av utbildningspolitikens mest
väsentliga uppgifter bör således vara att redan under 1960-talet tillgodose ett
växande utbildningsbehov. Behovet av snabba åtgärder talar mot sådana ut
byggnadsalternativ, som kräver nya stora basinvesteringar, t. ex. upprättande
av ett sjätte universitet. Att den totala tillströmningen troligen kommer att
stabiliseras under 1970-talet innebär givetvis inte att tillströmningen till olika
utbildningsvägar kommer att fortgå i samma proportioner som hittills. Därför
bör den kommande utbyggnaden i lokal- och utrustningshänseende göras så
flexibel att även vid en avsevärd förskjutning av tillströmningen till studie
orter och utbildningsvägar risken för felinvesteringar så långt möjligt begränsas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
83
Kooperativa förbundets styrelse konstaterar bl. a. följande.
Styrelsen anser, i likhet med P-gruppen, att snabba åtgärder nu är att före draga framför en mer genomgripande reform, som med nödvändighet förutsät ter en tidskrävande utredning och en fullständig översyn av det akademiska området. I princip är det heller icke något nytt för de stora ungdomskullarna från 40-talets första år, som nu nått upp till den ålder, att de söker sig till universitet och högskolor, att man tillämpar provisorier. För denna ungdoms generation har provisorier och hastigt tillkomna lösningar på skolområdet karak teriserat hela deras skoltid.
Svenska Stadsförbundet yttrar i huvudsak.
Av promemorian framgår att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildningslinjernas kapacitet utöver nu gällande program bör genomföras men att det inte synes möjligt för närvarande att vidta en sådan utbyggnad som inom överskådlig framtid skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efter frågan. Begränsningen i fråga om de statsfinansiella och realekonomiska resur serna — i sistnämnda avseende främst lärare och lokaler — anses härvid utgöra ett betydande hinder. Såvitt styrelsen kan finna, är detta en realistisk bedöm ning.
Styrelsen vill därtill i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på ett tidigare — bl. a. i remissyttrandet över universitetsutredningens sjätte be tänkande — anfört problem, som från kommunal synpunkt är av stor vikt, näm ligen frågan om bostäder och andra serviceanordningar för det ökade antalet studenter. Den mycket betydande utbyggnad av det högre utbildningsväsendet som statsmakterna nu samlar sig till och som kommer att gå längre än de utbild- ningspolitiska förutsättningar 1960 års riksdagsbeslut angav, är en reformpolitik av största vikt och betydelse. Som huvudman för denna högre undervisning har staten ansvar för dess planering, dimensionering och lokalisering. Staten har emellertid också ett ansvar när det gäller att skapa erforderliga yttre betingelser för de studerandes bosättning på studieorten. Bostadsfrågan är ett påtagligt praktiskt problem som inte får förbigås vid planeringen. Det gäller för övrigt inte bara problemet om bostäder för såväl studenter som lärare, det gäller också sådana sociala anordningar som daghem för gifta studenters barn, hälsokontroll, medicinsk service för studenterna, tandkliniker, institutioner för gymnastik och idrott otc., allt uppgifter som måste betecknas som statliga i detta sammanhang.
Om det yttersta ansvaret för allt detta ligger hos statsmakterna, föreligger givetvis också ett kommunalt medansvar som gör en kommunal medverkan till problemens lösande nödvändig. I anslutning härtill vill styrelsen för det första uttala önskvärdheten av att vederbörande statliga myndigheter i god tid tar erforderliga kontakter med berörda kommuner för information och överlägg ningar rörande aktuella utbyggnadsplaner. För det andra måste styrelsen nu lik som i annat sammanhang — senast i remissyttrandet över förslaget om en indu strihögskola i Östergötland — betona att det i princip synes önskvärt med en spridning på flera orter av den expanderande högskoleutbildningen. Det vore av flera skäl betänkligt om den fortsatta utbyggnaden väsentligen skulle kon centreras till de främst i storstäderna befintliga utbildningsinstitutionerna.
Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) framhåller i huvudsak följande.
Redan som en konsekvens av hittills fattade beslut kommer 1960-talet att framstå som en period av kraftigt ökade investeringar på utbildningens område.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
84
Basen i utbildningspyramiden förstärkes genom inrättandet av den nioåriga obli
gatoriska skolan. Därigenom kommer rekryteringsunderlaget för vidare studier
att breddas, samtidigt som redan nu en ökad efterfrågan på högre utbildning kan
konstateras, bl. a. till följd av de växande gymnasiekullarna och den stigande
studieviljan bland ungdomen.
Ur ett vidare perspektiv måste dessa tendenser betecknas som en glädjande
företeelse. Även ur samhällsekonomisk synpunkt utgör den ökade tillströmningen
till högre utbildningsanstalter en potentiell tillgång. Investeringar i utbildning
torde i framtiden komma att utgöra en av de viktigaste förutsättningarna för
en fortsatt produktions- och välståndsökning.
I nuläget inställer sig emellertid en rad svårbemästrade avvägningsfrågor,
beroende på det högre utbildningsväsendets totalt sett otillräckliga dimensionering
samt den snedvridna fördelningen på skilda utbildningssektorer. På sikt torde
en balanserad expansion mellan olika utbildningsvägar inte kunna åstadkommas
utan genomgripande reformer på gymnasienivån. Dessa ger emellertid effekt
först i slutet av den här aktuella perioden, och redan dessförinnan är kraftåtgär
der nödvändiga. Genom en grundläggande avvägning på det centrala planet
måste önskvärdheten av investeringar i utbildning ställas mot andra angelägna
investeringsbehov. Eftersom en betydande begränsning i resurstilldelningen ej
torde kunna undvikas under en överskådlig framtid, ter det sig vidare synner
ligen angeläget, att utbildningen inom skilda sektorer bättre anpassas till efter
frågan på personer med sådan utbildning, samtidigt som den enskilde beredes
en ökad reell valmöjlighet mellan skilda utbildningsalternativ.
En tredje avvägning som blir aktuell avser resursernas fördelning på skilda
nivåer. Det är angeläget, att man därvid inte låser sig vid de konventionella
utbildnings- och examensformerna utan förutsättningslöst prövar skilda alterna
tiv. I sammanhanget torde slutligen behöva beröras fördelningen av resurserna
mellan utbildning och forskning. Denna sistnämnda fråga bör bli föremål för
ingående behandling, bl. a. inom den utredning rörande forskarutbildningen och
forskarkarriären, som SFS nyligen i annat sammanhang tillstyrkt.
Centerns Ungdomsförbund och Centerns Studentförbund
yttrar:
Centerns Ungdomsförbund delar P-gruppens uppfattning, att de principiella
rekommendationer, som lades till grund för nu gällande program, i sina huvud
drag bör vara vägledande även vid den fortsatta utbyggnaden av det högre
utbildningsväsendet. Den pågående reformeringen av gymnasieutbildningen, de
snabba förändringarna i utbildningsvanorna, arbetsmarknadens hastigt väx
lande förhållanden samt prognosmetodernas relativa osäkerhet understryker
emellertid vikten av att planeringsarbetet grundas på ständigt förnyade prog
noser och uppskattningar. Vid det fortsatta prognos- och planeringsarbetet bör
också en samordning ske, så att det blir möjligt att med jämna mellanrum
erhålla en samlad bild av den aktuella situationen.
Sveriges Liberala Studentförbund
(SLS) uttalar:
Den kraftigt ökade tillströmningen till högre utbildningsvägar nödvändiggör
uppenbarligen en omprövning av samhällets utbildningspolitik. SLS hälsar där
för med tillfredsställelse den typ av tendensberäkningar och utredning som nu
genomförts och vill i detta sammanhang understryka vikten av att det högre
undervisningsväsendets utbyggnad även i framtiden blir föremål för kontinuer
lig planering på längre sikt. Prognosverksamheten bör emellertid intensifieras
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
85
och förbättras. Den prognosmetodik som f. n. utnyttjas är i många avseenden otillfredsställande och det bör sålunda bli en angelägen uppgift att stimulera forskningen på detta område.
Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund
(SSU) framhåller bl. a.
De statistiska sammanställningarna utgör enligt SSU:s mening ett värdefullt material för kännedomen om det högre utbildningsväsendet. Behovet av en fort löpande prognosverksamhet, vilket varit mycket starkt på utbildningens område, har härmed ytterligare understrukits. Materialet utgör i vissa avseenden en direkt uppföljning av universitetsutredningens sjätte betänkande, men är mer detaljerat och samtidigt också mer klart än detta.
Den centrala frågan för P-gruppen har varit, hur samhället skall kunna till godose de krav på högre utbildning efter studentexamensnivå som i ökad ut sträckning ställs från ungdomens sida. Gruppen har, enligt SSU:s uppfattning, härvid valt den rätta utgångspunkten för sitt arbete och SSU delar också i stort de slutsatser som kommit fram i promemorian.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
B. Statistiken över tillströmning och behov
a. Tillströmning till fakulteter och högskolor
Endast några myndigheter och organisationer har i sina remissyttranden när mare behandlat P-gruppens beräkningar rörande tillströmningen till fakulteter och högskolor. Flertalet har i stort sett accepterat ifrågavarande beräkningar, vilket framgått av redovisningen i föregående avsnitt.
Statistiska centralbyrån
anför i huvudsak följande.
Tillgångsberäkningarna utgår bl. a. från det fria utbildningsvalet, vilket inne bär att tillträdet till de fria fakulteterna är obegränsat. Antalet studerande vid dessa fakulteter erhålles som en kalkylmässig skillnad mellan den totala till strömningen till universitet och högskolor och det antal, som beräknas kunna tas in på de spärrade utbildningslinjerna. Det är mot denna bakgrund klart att den prognos över antalet studentexamina, som läggs i botten på prognosen, får ett mycket avgörande inflytande på den slutliga prognosens utfall med avseende på de icke spärrade linjerna.
P-gruppen har vad gäller studentexamina utgått från för 1962—64 de uppgifter som publicerats i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter (Arbets- marknadsinformation Serie S nr 2/1962) och för 1965—70 den prognos, som framlagts i ämneslärarprognosen (Arbetsmarknadsinformation Serie S nr 1/1962). Enligt dessa uppgifter skulle examinationen vid de allmänbildande gymnasierna stagnera fr. o. m. 1965, medan examina vid fackgymnasierna skulle fortsätta att öka. Totalt skulle andelen ungdomar med examen från allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium av hela an talet; 20-åringar öka från 17,2
%
år 1965 till 21,7 % år 1970. Statistiska central
byrån har redan i sitt yttrande över ämneslärarprognosen anmält sin tveksam het inför antagandet att examinationen vid de allmänna gymnasierna skulle stagnera fr. o. in. 1965. Byrån är nu i tillfälle att med utgångspunkt i uppgifterna
86
om antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1962 göra en ganska tillförlitlig prognos över examinationen 1965 vid samtliga tre gymnasieformer.
Jämfört med de antagna elevantal hösten 1962, som ligger bakom statistik bilagans prognos, var det verkliga elevantalet i II4 och I3 hösten 1962 inte mindre än ungefär 1 950 högre för Ag, 65 högre för Tg och 250 högre för Hg.
Med samma antagande om examination, som tillämpats i statistikbilagan, er- hålles följande beräknade studentexamination 1965 jämfört med beräkningen i ämneslärarprognosen.
Ag
Ämneslärarprognosen .... 17 250 Centralbyråns beräkn. ... 18 470 Differens ........................... +1 220
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Tg
Hg
S:a
S:a i % av
20-åringar
3 150
2 250
22 650 17,1
3 206
2 441
24 117
18,2
+ 56
+ 191
+ 1 467 + 1,1
Man kan således konstatera, att hela antalet examina från de tre gymnasie- formerna kommer att ligga inemot 1 500 eller 6,5 procent högre 1965 än vad man räknat med i statistikbilagan. Den väsentliga frågan är givetvis hur examina tionen kommer att förändras under återstoden av 1960-talet. Statistiska central byrån skall här ta upp några alternativa framtidsmöjligheter..
Som framhålles av P-gruppen föreligger betydande svårigheter att beräkna studentexaminationen, dels med hänsyn till att man i dag ej känner till hur gymnasiet kommer att vara utformat under senare delen av 1960-talet, dels därför att man ej kan beräkna den avlänkande effekt de nya fackskolorna kom mer att få. Det nya gymnasiet kan dock inte påverka examinationen förrän omkring 1970 och bör således ej väsentligt inverka på den här aktuella prognos perioden. Det förefaller centralbyrån som man under alla omständigheter som ett minimialternativ bör räkna med att den höjning av examinationsfrekven- sen som kunnat konstateras för 1965 får slå igenom även under följande år t. o. m. 1970. Detta innebär att andelen examinerade av antalet 20-åringar av de tre kategorierna ökar med 0,92 procentenheter för Ag, 0,04 procentenhe ter för Tg och 0,14 procentenheter för Hg. Detta leder till en examination av följande omfattning.
År
Ag
Tg
Hg
S:a
S:a i % av
20-åringar
1963 ..............................
14 875
1 978
90
16 943
13,7
1964 ................................
17 004
2 873
1 700 21 577
16,4
1965 ..............................
18 470
3 206
2 441 24 117
18,2
1966 ..............................
18 500
3 450
2 800
24 750
18.9
1967 ..............................
18 550
3 650
3 100
25 300
19,8
1968 ..............................
18 400
3 850
3 400
25 650
20,4
1969 .............................. 18 150
4 050
3 700
25 900
21,4
1970 ..............................
17 900
4 300
4 050
26 250
22,8
Det synes dock centralbyrån synnerligen osäkert om man kan räkna med en stagnation ens på denna nivå med avseende på examinationen från de allmänna gymnasierna. Man kan således peka på att till de tre gymnasieformerna ar 1961 sökte ungefär 32 500 ungdomar, varav i runt tal 7 100 ej vann inträde. Hur
87
manga som skulle ha sökt till gymnasierna om dessa ej varit spärrade är svårt att ange. Det torde emellertid finnas ytterligare en betydande grupp ungdomar, som önskar inträde men som nu måste avvisas på grund av platsbrist. Det synes därför vara skäl att vänta att ökningen av antalet studenter från de allmänna gymnasierna fortsätter att öka även 1966 och icke, som antagits i beräkningarna, stagnera. På grund av de anförda osäkerhetsmomenten avstår dock centralbyrån från att söka kvantifiera denna ökning. Centralbyrån vill endast framhålla att studentexaminationen fram t. o. m. 1970 sannolikt kommer att bli av väsentligt större omfattning än vad som angivits i statistikbilagan.
Elevsiffrorna för höstterminen 1962 ger också möjligheter att bedöma om det skett några ytterligare förskjutningar i fördelningen efter gymnasielinje, som kan vara av betydelse för prognosen. För det grenade gymnasiet är fördelningen på linje 1961 respektive 1962 följande. Latin- och reallinjens s. k. A-kombina tioner har förts till den allmänna linjen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Ring/År
Latinlinje
Allmän linje
Reallinje
Summa
IV‘ + IIP
1961 ..........................
25,4
28,8
45,8
100
1962 ..........................
23,2
29,3
47,5
100
IIP + IT
1961 ..........................
23,5
29,4
47,1
100
1962 ..........................
20,4
31,2
48,4
100
Det sker således en fortgående ökning av andelen elever på reallinjen och den allmänna linjen medan latinarnas andel minskar.
Enligt de av centralbyrån framräknade studentexamenstalen skulle den totala inskrivningen vid universitet och högskolor förändras på följande sätt med an vändande i övrigt av samma antaganden som i statistikbilagan.
Inskrivningsår
Statistik
bilagan
Statistiska centralbyrån
Differens
1964/65 ............................................................
13 455
13 539
+ 84
1965/66 ...........................................................
14 774
15 338
+ 564
1966/67 ........................................................
15 525
16 389
+ 864
1967/68 ...........................................................
16016
16 971
+ 955
1968/69 .......................................................
16 320
17 304
+ 984
1969/70 ...............................................
16 433
17 401
+ 968
1970/71 .......................................................
16 507
17 448
+ 941
Man får alltså en inskrivning, som fr. o. m. 1966/67 är inemot 1 000 stu derande högre varje år än vad man räknat med i statistikbilagan. Med bibe hållande av uppgifterna om övergången till de spärrade högskolorna, som icke påverkas av antagandet om fördelningen på de fyra fria fakulteterna, erhålles följande nettoantal nyinskrivna vid fria fakulteter 1964/65—1970/71.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Läsår
Teol.
Jur.
Hum.
Mat.-nat.
Summa
1964/65 ........................
216
810
6 639
3 131
10 796
infis/fifi ..............................
245
981
7 353
3 677
12 256
1966/67 ........................
262
1 114
7 670
4 064
13 110
1967/68 ........................
270
1 214
7 690
4 317
13491
1968/89 ........................
272
1 226
7 626
4 494
13 618
1969/70 ........................
270
1 216
7 428
4 592
13 506
1970/71 ..............................
267
1 200
7 203
4 669
13 339
Inskrivningen vid humanistisk fakultet skulle enligt detta ligga drygt 7,o pro
cent högre 1970/71 än vad som man kommit fram till i statistikbilagan.
Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.
Utredningen visar de stora förändringar, som kommer att äga rum på akade
mikernas arbetsmarknad fram till 1975. På flera punkter har utredningen måst
frångå de antaganden och målsättningar beträffande såväl gymnasiets expansion
som studenternas övergångsfrekvens till högre studier, som universitetsutred-
ningen utgick ifrån. Ett av de grundläggande antaganden, som den nu framlagda
utredningen gör, innebär att de spärrade utbildningsvägarna under andra hälften
av 1960-talet kommer att öka antalet nybörjarplatser nied 25 procent utöver
det av 1960 års riksdag beslutade platsantalet för 1965/66. Även om redan detta
antagande i och för sig innebär ett föregripande av eventuellt kommande beslut,
förefaller det enligt styrelsens uppfattning realistiskt att räkna med en fortsatt
utbyggnad av dessa utbildningsvägar även för denna period. Det hade emeller
tid varit önskvärt att utredningen prövat flera alternativ, så att man bl. a. hade
kunnat få en uppfattning om vilken utbyggnad, som är nödvändig, för att de
brister på akademiskt utbildad arbetskraft, som man f. n. räknar med, skall
vara avskaffade år 1975.
.
. .
Beträffande tillgångsberäkningarna finner styrelsen att utredningen givit en
i stort sett realistisk bild av utvecklingen. Några osäkerhetspunkter i beräk
ningarna vill dock styrelsen här rikta uppmärksamheten på. E)en prognos ang.
studentexaminationen, på vilken utredningen grundar små tillgångsberäkmngar,
utgår ifrån att det allmänna gymnasiet efter 1965 i stort sett kommer att stag
nera. Det kan enligt styrelsens uppfattning vara tveksamt om en sådan bedöm
ning är realistisk, även om de tekniska och merkantila gymnasieformerna lyckas
realisera sitt utbyggnadsprogram.
Vad gäller bedömningarna av examinationsfrekvenser och studietider, utgar
utredningen från hittillsvarande data. Såväl examinationsfrekvenser som studie
tider kan emellertid påverkas av olika åtgärder som statsmakterna kan komma
att vidtaga i syfte att rationalisera och effektivisera undervisningen inte minst
vid universiteten. Den variation i examinationsfrekvenserna som föreligger mel
lan olika studievägar, ger enligt styrelsens uppfattning anledning till en översyn
av undervisnings- och examinationsformerna.
Vid fördelningen av de studerande mellan olika studievägar skils mellan spär
rade studievägar med maximerad intagning och fria studievägar, där några så
dana spärrar ej existerar. Antaganden beträffande fördelningen av de studerande
på de fria fakulteterna får betraktas som ytterligt osäkra. Man torde kunna för
utsätta, att väntad arbetsmarknadsutveckling inom den ena och den andra sek-
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
89
torn påverkar valet av ämneskombinationer och tillströmningen till olika studie banor.
Slutligen har de ytterligt sparsamma data, som finns tillgängliga beträffande den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, fått ligga till grund för utredningens bedömning av framtida yrkesverksamhetsgrad. Här kan givetvis olika åtgärder från samhällets sida förbättra de gifta kvinnornas möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden, åtgärder, som inte minst när det gäller personer med lång och dyrbar utbildning från samhällsekonomisk synpunkt måste anses ytterligt önsk värda.
SACO anför i huvudsak följande.
Beräkningarna av den framtida tillgången på akademisk arbetskraft synes vara genomförda med en säkerhet, som kan anses möjlig med hjälp av idag till gänglig statistisk information.
Vad gäller antagandena om övergångs- och examinationsfrckvensen synes de i stort sett rimliga, om man ser dem som ett uttryck för tendenserna i den hit tillsvarande utvecklingen. Genom utbyggnaden av fackgymnasierna kommer antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor inom kort att överstiga antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna. En ökad benägenhet hos vuxna aU vidareutbilda sig kommer i fortsättningen sannolikt ytterligare att öka anspråken på universitet och högskolor.
Tendenserna på tillströmnings- och behovssidan kan sammanfattas sålunda.
1. Konkurrensen på arbetsmarknaden gör det alltmer nödvändigt för studen ter vid allmänbildande gymnasier att skaffa sig en yrkesutbildning. Samtidigt ökar intresset hos fackskolestudenter för högre yrkesutbildning samt hos vuxna för vidareutbildning. Sammantaget leder detta till en större tillströmning av stu derande till universitet och högskolor än dessa med bibehållen effektivitet kan utbilda. Knappheten på utbildningsplatser vid fackhögskolor och fackutbild ningslinjer leder till att en växande andel av studenterna söker sig till de filoso fiska fakulteterna.
2. Genom denna nödtvungna inriktning av tillströmningen kommer nuva rande ur arbetsmarknadssynpunkt felaktiga fördelning av examinationen att ytterligare accentueras. Tvärtemot utvecklingen på efterfrågesidan skulle an talet humanister öka bade absolut och relativt. Bristen på bl. a. civilingenjörer, civilekonomer och läkare förutses kvarstå ännu 1975.
3. De som vid filosofisk fakultet söker sig en yrkesutbildning kommer att i ökad utsträckning få göra detta i konkurrens med dels studerande som komplet terar för annan yrkesutbildning, dels vuxna som önskar vidareutbildning. Man kan befara, att en våldsamt ökad tillströmning kommer att skapa svårigheter inom undervisningen och menligt påverka den yrkesutbildning som lämnas vid de filosofiska fakulteterna. För att undvika en fortsatt och ytterligare accentuerad snedvridning av det högre utbildningsväsendet, är det enligt SACO:s uppfattning nödvändigt att snabbt vidtaga åtgärder, som går utöver 1960 års utbyggnadsprogram. Sålunda maste den hittills beslutade utbyggnaden av de spärrade högskolorna forceras, och härutöver bör en ytterligare utbyggnad vara möjlig, framför allt ifråga om teknisk och merkantil utbildning. Det är vidare nödvändigt att snabbt bygga ut fackutbildningslinjerna utanför universiteten och högskolorna.
SFS yttrar bl. a.
Arbetsgruppen har genom sina prognoser visat, att tillströmningen till högre studier kommer att bli långt större än vad tidigare beräknats och ansetts önsk-
90
värt. Även om prognoserna rymmer en del osäkerhetsmoment står det klart, att
om tillströmningen fortsätter i den takt som hittills varit rådande en snedvrid
ning av arbetsmarknaden kommer att uppstå.
De siffror arbetsgruppen presenterat baseras ifråga om examensfrekvens och
studietid på den situation som hittills varit rådande. Ur såväl samhällets som
den enskilde individens synpunkt är det angeläget, att åtgärder vidtages för att
öka examinationsfrekvensen och sänka studietiden för en rad olika utbildningar.
SFS vill i detta sammanhang understryka denna synpunkt, eftersom organisa
tionen anser det vara av största betydelse, att studietiderna hålls nere. Anled
ningarna till att dessa förlänges är ännu långt ifrån klarlagda. SFS förutsätter, att
även denna fråga beaktas vid planeringen av universitetens och högskolornas
framtida organisation. Den registrering av de studerande vid de filosofiska fakul
teterna, som försöksvis anordnats, är ett viktigt led i dessa strävanden och SFS
anser, att systemet bör utbyggas att omfatta samtliga ämnen vid alla universi
tet. Det är vidare enligt SFS:s mening motiverat, att frågan om registrering av
studieresultat m. m. bör bli föremål för närmare undersökning även för fler högre
läroanstalter än som för närvarande har sådan registrering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Behov av akademiskt utbildad arbetskraft
Ett flertal myndigheter och organisationer har framfört synpunkter på be
hovet av skilda akademikerkategorier. Endast ett mindre antal har mer ingå
ende behandlat problematiken kring prognosmetodik och prognosarbete. Inled
ningsvis redovisas vissa yttranden rörande denna problematik. Därefter följer
en redogörelse för framförda synpunkter på behovet av skilda akademikerkate
gorier.
Statistiska centralbyrån yttrar i huvudsak följande.
En prognos måste för att kunna läggas till grund för ett rationellt planerings
arbete bygga på klart angivna förutsättningar och klart redovisade prognos
modeller. De nu framlagda prognosberäkningarna utgår från 1960 års utbild
ningsprogram för universitet och högskolor, vilket antages bli genomfört och i
viss omfattning ytterligare påbyggt. Beräkningarna skall ligga till grund för
den fortsatta utbyggnaden efter 1965.
Tillgångs- och behovsberäkningarna har sammanställts till schematiska arbets-
marknadsbalanser fram t. o. m. 1975.
Av promemorian framgår att den angivna målsättningen att skapa en bättre
balans mellan tillgång och efterfrågan på akademikerarbetsmarknaden skall upp
rätthållas samtidigt som man bibehåller kravet på det fria utbildningsvalet.
Detta krav karakteriseras som en för utbildningspolitiken vägledande princip.
Vid diskussionen av den framtida utbyggnaden framhåller gruppen att valfri
heten vad gäller utbildningen i första hand bör förverkligas genom en fortsatt
målmedveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Man konstaterar
dock att det ej är möjligt att under andra hälften av 1960-talet skapa utbild
ningsplatser vid dessa i sådan omfattning att trycket pa de fria fakulteterna
radikalt skulle minska. Tanken på spärrar vid de fria fakulteterna avvisas av
gruppen med motivering, att införandet av spärrar inom den fria universitets-
sektorn skulle medföra en påtaglig inskränkning av valfriheten.
91
Statistiska centralbyrån vill till en början ta upp dessa grundläggande förut sättningar till diskussion. De är av utomordentlig betydelse, då man har att ta ställning till vilka konsekvenser prognosresultatet skall få med avseende på samhällets handlande. Här kan nämnas att gruppen anger att ett realiserande av den i det s. k. programmatiska räkneexemplet angivna expansionen överslags- mässigt kan beräknas på ett decennium höja utgiftsnivån för direkta årliga drift kostnader under ecklesiastikdepartementet med ett belopp av storleksordningen 300 miljoner kr. Den totala insatsen för kapitalkostnader under samma period skulle vara av storleksordningen 2,5—3 miljarder kr.
De samhällsekonomiska konsekvenserna av en utbyggnad av utbildnings väsendet i antydd riktning är således betydande. Många avvägningsproblem uppstår vid bedömningen av en sådan utbyggnadsplan med avseende på alloke ringen av samhällets resurser mellan olika utbyggnadsområden. De ekonomiska problemställningarna och de ekonomiska konsekvenser som olika åtgärder med för har icke inarbetats i prognoserna. Det vore värdefullt att som grund för en prognos av här aktuellt slag ha klart definierade grundläggande antaganden om den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige liksom också en diskussion av de olika investeringarnas avkastning. Detta gäller både bedömningen av den optimala nivå som de samlade investeringarna inom den högre undervisningen bör sikta mot och problematiken kring fördelningen av de satsade medlen på olika utbildningslinjer. Det är tänkbart att en ekonomisk analys skulle leda till att man skulle lägga ner betydligt mer på utbildningsområdet än vad som nu planeras, men man kanske också kunde komma fram till att den optimala inves teringsnivån ligger lägre.
Utan en sådan grundläggande ekonomisk värdering klart uttryckt i prognos förutsättningarna synes det mycket svårt att ge en tillfredsställande principiell målsättning för utbyggnaden. Även tillgång och efterfrågan påverkas givetvis av en rad ekonomiska faktorer.
Utbildningen kan sägas ha dels en konsumtions-, dels en investeringsaspekt. Sett ur individens synpunkt kan diskuteras huruvida konsumtionsvalet vad gäl ler utbildning skall vara fritt på alla nivåer och inom alla olika utbildningslinjer. Om man ser på utbildningsområdena mellan den obligatoriska skolan och univer siteten har cn sådan målsättning icke kunnat upprätthållas under en lång följd av år, utan spärrar har funnits framför realskolor, gymnasier och yrkesskolor. Ett upphävande av spärrarna framför dessa skolformer och de spärrade hög skoleutbildningarna skulle kunna leda till att en student som valde en utbild ning inom någon av de senare kunde riskera att få vad som i promemorian kal lats inadekvat sysselsättning, dvs. en läkare kunde tänkas sysselsatt inom en icke medicinsk verksamhet osv. Med denna utgångspunkt har man således i viss mån släppt anknytningen av utbildningen till yrkesverksamheten.
Det andra sättet att se på utbildningen är att anse den som en investerings- faktor, dvs. i utbildning investeras — både av samhälle och individ — för att arbetsmarknaden skall kunna erbjudas den utbildade arbetskraft som den be höver inom olika produktionssektorer.
P-gruppen har framför allt av realekonomiska skäl cj kunnat uppställa tesen om ett helt fritt utbildningsval. I stället har man då valt att tillgodose valfri- hetskravet genom fortsatt fritt tillträde till de s. k. fria fakulteterna. Detta har dock skapat en kompromiss i målsättningen som synes mindre lycklig. Det hade enligt centralbyråns mening varit värdefullt om man mot samhällsekonomisk bakgrund hade diskuterat en alternativ målsättning innebärande cn ännu kraf tigare insats på de spärrade utbildningslinjerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
92
Den centrala frågan är ju här att man vid slutet av prognosperioden trots det
framlagda utbyggnadsalternativet kommer att ha mycket betydande balans
rubbningar i form av å ena sidan brist på arbetskraft inom en rad för vår eko
nomi strategiska områden och å andra sidan en »anstormning» mot de fria fakul
teterna. Centralbyrån vill redan nu peka på att studentexaminationen under
tiden fr. o. m. 1965 kommer att bli väsentligt högre än vad som antagits i ten
densberäkningarna. Detta måste leda till en väsentligt högre investeringsnivå
än den beräknade men även högre löpande utgifter. Under förutsättning att
icke de spärrade utbildningslinjerna byggs ut ytterligare kommer hela denna
kostnadsökning att träffa de fria fakulteterna för utbildning av personer som
ytterligare kommer att rubba balansen på dessa utbildningsgrupper.
Det slutresultat P-gruppen kommer till i det programmatiska räkneexemplet
tyder på mycket betydande balansstörningar för en rad utbildningskategorier.
Samtidigt som man för 1975 redovisar kalkylmässiga underskott för civilingen
jörer på 6 000 personer förväntas det finnas ett överskott på naturvetare på
11 000 alternativt 13 300 personer och på humanister på 9 000 alternativt
12 900. Statistiska centralbyrån vill på denna punkt endast mot bakgrund av
de osäkerhetsmoment m. m. som tidigare diskuterats anmäla tveksamhet, sär
skilt vad gäller fördelningen mellan de olika kategorierna inom gruppen »sam-
hällstekniker» samt mellan civilingenjörer och naturvetare.
Konjunkturinstitutet anför i huvudsak följande.
Eftersom de gjorda prognoserna syftar till — eller bör syfta till — att utgöra
underlag för ett statligt handlingsprogram är det av största vikt att de förut
sättningar prognoserna bygger på klart redovisas. Förutsättningarna bestäm
mer nämligen till stor del prognosresultatet på såväl utbuds- som efterfrågesidan.
Dessutom är förutsättningarna i många fall offentliga handlingsparametrar —
eller medel — dvs. man kan genom att ändra dessa åstadkomma en viss önskad
utveckling. Bland sådana förutsättningar inom hithörande verksamhetsområde
kan nämnas lärartätheten vid olika utbildningsanstalter, utbildningens innehåll
och fördelning på olika utbildningsanstalter (t. ex. fördelningen på gymnasier
och universitet), vilket påverkar behovet av olika typer av lärare, önskemål om
en viss produktivitetsutveckling, vilket påverkar behovet av t. ex. tekniker, åt
gärder som påverkar yrkesintensitet och arbetstidens längd och som därmed
påverkar utbudet av akademiskt utbildad arbetskraft. Eftersom planerings-
perioden är så pass lång blir nästan alla de »data» som på kort sikt brukar anses
»givna» här variabla, vilket innebär ett flertal möjliga medels-kombinationer
för att uppnå en utveckling som man anser önskvärd. — En annan förutsätt
ning är frågan om det relativa löneläget och dess förändring. Inom efterfråge-
och utbudsanalysen för varumarknader brukar det relativa priset tillmätas stor
vikt som förklaring till utvecklingen. Troligen påverkar inte det relativa löne
lägets förändring utvecklingen på arbetsmarknaden i motsvarande omfattning,
men man torde inte kunna helt bortse från lönernas betydelse i sammanhanget.
En svaghet som vidlåder en del av behovsprognoserna är att de grundas på
ett historiskt material för en period som karaktäriserats av bristande jämvikt
på den arbetsmarknad det är fråga om. Ett typexempel härpå är delprognosen
för behovet av »samhällstekniker» (civilekonomer, jurister och samhällsvetare).
Den relation som på ett historiskt material kan framräknas mellan denna grupp
å ena sidan och civilingenjörer å den andra ■— och som ligger till grund för be-
hovsprognosen för samhällstekniker — beror givetvis på i vilken takt dessa
grupper utbildats dvs. på utbudsförhållanden. Hade man utbildat fler civil
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
93
ingenjörer under 50-talet hade man fått en annan relation. Samma sak gäller för den relativa fördelningen — och dess utveckling — av olika typer av sam- hällstekniker. Man kan inte på goda grunder hävda att de historiskt konstater- bara förhållandena mellan dessa olika typer av arbetskraft skulle ge uttryck för någon — ur teknisk eller ekonomisk synpunkt — naturlig eller önskvärd ut veckling. Det är här fråga om ett från annan samhällsanalys välkänt s. k. identi- fikationsproblem. När ett sådant föreligger blir alla resultat ytterst svårtolkade. Det är därför något förvånande att man drar följande slutsats: »I den mån ut bildningsresurserna inte räcker till för produktion av önskvärt antal civilingen jörer skulle så som uppläggningen av beräkningarna gjorts behovet av samhälls- tekniker i motsvarande omfattning nedgå.» Rent logiskt blir det så eftersom man ansett en viss historisk utveckling återspegla efterfrågan på arbetskraft. Faktiskt kan det förhålla sig tvärtom om nämligen nämnda kategorier av arbets kraft kan ersätta varandra — med eller utan konskvenser för produktiviteten.
Man kan därför bara instämma i det uttalande som görs i statistikbilagan. »De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer.» I pro memorian framhålls vidare: »Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sammanhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som har sammanställts.» Institutet anser emellertid att, för en logiskt sammanhängande analys syftande till ett aktivt handlings program, det framför allt fordras att förutsättningarna klart specificeras så att prognosernas innebörd framträder. Därmed framträder också vilka förändringar som behöver göras — sett utifrån förutsättningarna — för att uppställda mål skall nås. Förutsättningarna bör specificeras av de organ som svarar för plane ringen på området — så att koordinering med samhällsplaneringen i stort erhål- les — och överlämnas till det eller de organ som utför själva prognosarbetet.
I den s. k. statistikbilagan anges målsättningen vara att »åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975) för skilda ut bildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna, baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar». Denna mål sättning torde ligga till grund även för promemorian även om detta inte sägs. Med utgångspunkt härifrån återges i denna en åtgärdsinventering och slutligen anförs ett utbyggnadsalternativ för en del av de spärrade linjerna, vilket i någon mån förbättrar balansen mellan förväntad tillgång och efterfrågan på arbets kraft.
De sammanfattande resultaten över balansen på olika delmarknader för aka demiskt utbildad arbetskraft som redovisas i tabell 5.7:2 i statistikbilagan ger vid handen en väntad bristande balans på flertalet delmarknader och ibland t. o. m. ökad balansrubbning under planeringsperioden. Med hänsyn härtill hade man väntat sig en diskussion rörande konsekvenserna härav ur samhällsekono misk synpunkt för att mot dem ställa konsekvenserna av att man genom olika medel söker uppnå balans på arbetsmarknaderna. Som ett exempel på vad som menas här kan tas promemorians resonemang när det gäller frågan om ökad intagning till spärrade utbildningslinjer.
Man framhåller där två hinder för ökad intagning nämligen dels statsfinan- siella skäl, dels svårigheter på det realekonomiska planet — brist på lärare och lokaler. Den statsfinansieila frågan gäller — vid given budgetram — allokeringen mellan olika statliga verksamhetsområden. Lärarfrågan är ett problem om av vägning inom olika yrkesområden av det produktionsbortfall som ianspråk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
94
tagande av lärare innebär och produktionsökningen längre fram när den utbil
dade arbetskraften kommer in i produktionen. Lokalfrågan gäller avvägningen
mellan olika typer av investeringar.
I ingendera av dessa frågor får man någon ledtråd för hur avvägningarna
gjorts. Beträffande den statsfinansiella avvägningen sägs endast att utbildnings
kostnaderna är högre vid de spärrade utbildningslinjerna än vid de fria fakul
teterna och att statsfinansiella omständigheter kan försena ett i och för sig önsk
värt utvidgningsprogram. I fråga om bristen på lärare framhålls att »en force
rad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på lärare
till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina behov».
Detsamma gäller emellertid även för de icke spärrade linjerna eftersom all ar
betskraft som disponeras för lärarverksamhet betyder produktionsbortfall inom
något annat arbetsfält. Det är således fråga om den relativa storleken av pro
duktionsbortfallet i de olika alternativen. Även om det produktionsbortfall man
får omedelbart om man låter t. ex. en tekniker vara verksam som lärare i stället
för inom ett annat yrke skulle vara större än om man omdirigerar en humanist
på motsvarande sätt kan det förra ändå vara rationellt beroende på att den
alternativa investering i arbetskraft som detta innebär har olika avkastning i
framtiden. I synnerhet gäller detta när man som i promemorian förutser »över
skott» och därmed inadekvat sysselsättning längre fram av humanistiskt utbil
dad arbetskraft. (Härtill kommer att man förutsätter att utbildningen inom de
matematiskt-naturvetenskapliga fakulteterna successivt skall bli mer inriktad
på teknisk tillämpning och att företagsekonomisk utbildning skall ges en star
kare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen i vilket fall samma typ
av lärarkrafter erfordras inom vissa av de spärrade och de icke spärrade om
rådena.)
Lokalbehovet tillmäts i promemorian stor betydelse, där det framhålles: »Hu
vudproblemet de allra närmaste åren ligger därför på den egentliga byggnads-
sidan.» Man erinrar om att möjligheterna att bygga nya universitets- och hög
skoleinstitutioner har sina bestående begränsningar eftersom de i allmänhet är
förlagda till regioner, där industri och servicenäringar expanderar snabbt. Att
olika investeringsprojekt konkurrerar om produktionsresurser är emellertid inte
något ovanligt och så långt möjligt bör då de angelägnaste investeringarna prio
riteras. Institutet är väl medvetet om de svåra problem som är involverade i
sådana investeringsavvägningar. Det är dock här frågan om för den enskilde
och för samhället så pass viktiga investeringar att de torde komma högt i prio
ritetsordning. Förekomsten av reglerad intagning till viss utbildning hindrar ju
balans på viktiga delmarknader under den nu aktuella planeringsperioden sam
tidigt som den strider mot önskemålet om fritt yrkesval. Dessa synpunkter
måste på något sätt explicit komma till uttryck i det slutliga ställningstagandet.
Arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller i huvudsak följande.
Beträffande efterfrågeberäkningarna bygger dessa i huvudsak på material från
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut. Beräkningar ang. framtida efterfrågan
på visst slag av arbetskraft liksom behov av arbetskraft totalt måste tolkas med
försiktighet. Den metodforskningsgrupp, som är knuten till arbetsmarknadssty
relsens prognosinstitut, utreder f. n. vissa av de problem, som sammanhänger
med efterfrågeprognoser vad gäller arbetskraft. Flera av de efterfrageprognoser,
som utnyttjas av utredningen är av äldre datum, men summeras i utredningens
balansräkningar med nya efterfrågeprognoser för andra områden. Aktuella pro
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
95
gnoser för hela arbetsmarknaden, sektor för sektor, är önskvärda, även om en
sådan målsättning f. n. är omöjlig att realisera.
På de områden, där efterfrågeprognoser saknas, har utredningen gjort vissa
antaganden om likformig utveckling med andra grupper, för vilka prognoser
finns tillgängliga. Detta gäller särskilt gruppen »samhällstekniker». Styrelsen
delar utredningens uppfattning, att det torde finnas ett samband mellan efter
frågan på tekniskt utbildad personal och personal som har att handlägga upp
gifter avseende bl. a. administration, samhällsplanering samt olika frågor rö
rande människans beteende i grupp och som enskild individ, men vill ifrågasätta
realismen i att extrapolera en utveckling avseende personalgrupper, vilkas stor
lek är helt beroende av den tidigare intagningskapaciteten och ej den verkliga
efterfrågan. Det kan också ifrågasättas om de framtida relationstal, som anförts
mellan jurister, samhällsvetare och civilekonomer är realistiska.
Utredningen bortser från de fortlöpande förändringar i produktionsmetoder,
som medfört att många arbetsuppgifter som för 10—15 år sedan handhades av
arbetskraft med kortare utbildning, i dag rationellt har övertagits av arbetskraft
med längre utbildning. Det finns anledning räkna med att denna förändring av
arbetsuppgifterna kommer att fortsätta och att arbetsuppgifter, som i dag be
döms som icke »adekvata» för akademiker enligt utredningen, i framtiden myc
ket väl kan komma att fullgöras av akademiker.
Det må också framhållas att denna stora ökning i akademikerantalet på ar
betsmarknaden i sig medför ökad efterfrågan på tjänster från olika akademiker
grupper. Det torde framstå klart att ett samhälle med hög levnadsstandard och
med stort inslag av personer med lång teoretisk utbildning efterfrågar flera och
delvis andra tjänster än ett samhälle, där ca 90 procent har endast 7-årig skol
gång. Detta gäller inte minst inom sådana områden som biblioteksväsende, fri
tidsstudier, resor och andra fritidsarrangemang, konst, musik, teater och lik
nande.
De balanssiffror utredningen anför framkommer som en differens mellan till-
gångsberäkningarna och efterfrågeberäkningarna. De synpunkter som framförts
ovan särskilt vad gäller efterfrågeberäkningarna medför, att styrelsen ifrågasät
ter vissa av de slutsatser utredningen dragit av balansräkningarnas resultat.
För den totala arbetskraften är samhällets målsättning full sysselsättning, och
efterkrigspolitiken har visat, att en sådan målsättning har kunnat förverkligas.
Problemet har snarare gällt, att arbetskraften inte räckt till för ett förverk
ligande av alla planer inom olika sektorer av hushållningen. Långtidsprognoser,
som gäller utvecklingen under återstoden av 1960-talet, tyder på knapphet på
arbetskraft även under detta decennium. Denna knapphet torde i första hand
komma att gälla den kvalificerade arbetskraften. Av hela befolkningen i arbets
för ålder utgör akademikerna i dag ca 2 procent. År 1975 kan denna andel be
räknas ha vuxit till ca 4 procent.
Det Dör i detta sammanhang starkt framhållas, att denna ökning av andelen
akademiker icke är något hastigt övergående fenomen. Den utbyggnad av vårt
högre utbildningsväsende, som ägt rum och kommer att äga rum de närmaste
åren framåt, medför att akademikerantalet kommer att öka ända fram mot
sekelskiftet. Överslagsberäkningar ger vid handen, att man kan förutse eu aka
demikerandel av den arbetsföra befolkningen på ca 8 procent år 1990.
Styrelsen hyser den uppfattningen, att ett ökande antal personer med kvali
ficerad utbildning måste ses som en klar positiv tillgång för samhällsekonomin.
Kristen på kvalificerad arbetskraft har hittills utgjort en av de viktigaste be
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
96
gränsningarna för nationalproduktens tillväxt. Denna brist har gällt flertalet
sektorer inom vårt näringsliv.
Styrelsen delar emellertid utredningens uppfattning om en klar skillnad i efter-
frågeutvecklingen vad gäller personer med examen från fackhögskolorna resp.
från universiteten. Knapphet torde sålunda komma att rada på bl. a. sådana
grupper som civilingenjörer, läkare och civilekonomer. När utredningen i balans
räkningarna kommer fram till ett underskott på jurister men överskott på sam
hällsvetare, vill styrelsen erinra om sina ovan framförda synpunkter på dels till-
gångsberäkningarna för de fria fakulteterna, dels efterfrageberäkningarna vad
gäller »samhällsteknikerna». Det överskott, som i utredningen framkommer
beträffande naturvetarna, bör ses i samband med bristen på civilingenjörer.
Även om styrelsen ej delar utredningens uppfattning vad gäller storleksordningen
av överskottet på humanistiskt utbildad arbetskraft, kan dock vissa sysselsätt-
ningssvårigheter komma att uppstå för personer, som söker sig till de traditio
nella humanistyrkena.
SACO
anför huvudsakligen följande.
P-gruppen har i statistikbilagan gjort en sammanställning av olika delprog
noser och gör på basis därav en behovsberäkning för hela den akademiska
arbetsmarknaden. Behovsberäkningarna har den väsentliga svagheten, att några
egentliga prognoser ej funnits tillgängliga för flera av de akademikergrupper,
som examineras från de ospärrade fakulteterna, såsom naturvetare och huma
nister utanför lärarbanan, jurister, samhällsvetare m. fl. Det är just dessa grup
pers arbetsmarknad som riskerar att bli utsatt för de svåraste påfrestningarna
på grund av en ökad okontrollerad tillströmning. Även för vissa ospärrade ut-
bildningsvägar saknas ett tillfredsställande prognosunderlag. Detta gäller exem
pelvis gymnastiklärare och jägmästare.
En annan svag punkt i prognosen är, att man saknar undersökningar om
yrkesverksamhetsgraden hos kvinnliga akademiker. Inom utbildningsgrupper
där det kvinnliga inslaget är relativt betydande, t. ex. humanister, jurister, sam
hällsvetare m. fl., kan förändringar i de gifta kvinnornas yrkesintensitet ge myc
ket kraftiga utslag på utbudssidan. Man vet idag mycket litet om vad som
åstadkommer förändringar i yrkesintensiteten för akademiker. Det är troligt,
att yrkesintensiteten inom vissa gränser varierar med sysselsättningsläget, så
att flera gifta kvinnliga akademiker stannar hemma, när det är brist på platser
än när det är gott om platser. I så fall skulle förändringarna i yrkesintensiteten
verka dämpande på svängningarna i sysselsättningsläget. Å andra sidan synes
situationen på sjuksköterskeområdet visa, att utbudet av lediga platser är av
underordnad betydelse i jämförelse med exempelvis lönevillkor, arbetsförhål
landen, möjlighet till barnpassning etc.
Inte minst med hänsyn till det ökade antalet kvinnor som söker sig till de
ospärrade utbildningslinjerna, är det angeläget att undersökningar snarast ut-
föres om akademikernas yrkesintensitet. Härigenom skulle säkrare prognoser
kunna göras, bl. a. på humanistområdet.
Skilda meningar kan råda ifråga om utvecklingen av akademikerbehovet på
olika områden och berättigade anmärkningar kan framföras mot P-gruppens
prognosmaterial. Enligt SACO:s uppfattning är emellertid dessa icke av sådan
art, att de för flertalet utbildningsområden i väsentliga avseenden rubbar den
bild beräkningarna ger av huvudtendenserna i efterfrågeutvecklingen på aka
demikernas arbetsmarknad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
97
TCO framhåller bl. a.
Rörande behovsberäkningarna som helhet anser TCO att man kan räkna med att den allmänna höjningen av utbildningsstandarden kommer att leda till en ökad akademikerandel även inom yrken, där akademikerrekrytering tidigare ej varit vanlig. Utvecklingen kan beräknas bli förenad med sådana förändringar av arbetsuppgifterna inom olika yrken att större utbildningsmässiga krav kom mer att ställas. Detta kan exempelvis komma att gälla för mera kvalificerade yrken inom sjukvård och socialvård. TCO räknar med att dessa frågor bl. a. uppmärksammas av den pågående utredningen om sjuksköterskeutbildningen.
Det är vidare angeläget att utbildningspolitiken — och sålunda även behovs beräkningarna — är flexibel bl. a. genom att behovet av nya utbildningsvägar ständigt prövas utifrån de nya krav som yrkeslivet ställer. Det är välbekant att existensen av en viss utbildning verkar konserverande på respektive yrke. Förut sättningslösa yrkesanalyser skulle kunna påvisa behovet av nya yrken och där med av nya typer av utbildning. I det kontinuerliga planläggningsarbetet för yrkesutbildningen på alla nivåer måste denna aspekt vara väsentlig.
SFS
framhåller huvudsakligen följande.
Det kan visserligen göras gällande, att den nu föreliggande prognosen inrym mer ett flertal osäkra faktorer, och att enskilda prognostiska beräkningar såle des inte kommer att överensstämma med verkligheten. Likväl torde knappast helhetsbilden komma att förändras i väsentliga avseenden, såvida inte planerade och styrande åtgärder sättes in på ett tidigt stadium.
SFS vill uttrycka sin stora tillfredsställelse över den av arbetsgruppen gjorda översikten och samtidigt uttala förhoppningen, att denna typ av rullande plane ring och redovisning av arbetsmarknadssituationen kommer att tillhöra de ordi narie arbetsuppgifterna. Det är SFS:s uppfattning, att prognosverksamheten måste utbyggas och effektiviseras. Mot bakgrund av den inverkan på tillström ningen till högre studier som kan bli följden av de förslag, som är att vänta från en rad arbetande utredningar är det nödvändigt med en kontinuerlig uppfölj ning av prognoserna. I flera fall kan, som arbetsgruppen själv framhållit, invänd ningar resas mot de primitiva prognostiska metoder vilka kommit till använd ning. Man bör därför satsa på metodforskning inom dessa områden. I vad avser enskilda prognoser vill SFS här i första hand understryka önskvärdheten av väl underbyggda prognoser rörande behovet av gymnastiklärare, psykologer och samhällstekniker. Vad beträffar gymnastiklärare bör vid uppgörande av en prognos även det sedan gammalt väckta förslaget beaktas, att gymnastiklärarexa men måtte kunna inräknas som en del av filosofisk ämbetsexamen. Ett annat område som icke undersökts av arbetsgruppen är behovet av lärare i kristendom. SFS påpekade önskvärdheten härav i samband med remissbehandlingen av »lärare i läroämne» och vill här på nytt framhålla behovet av eu sådan prognos.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk inriktning
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför i huvudsak följande.
Vad angår den beräkning av det framtida civilingenjörsbehovet, på vilken P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet grundat sin skissering av den fort satta utbyggnaden av det högre tekniska undervisningsväsendet, utgöres
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
98
denna av en av arbetsmarknadsstyrelsen år 19G2 framlagd prognos i äm
net. Prognosen har utarbetats med användande av tillgänglig arbetsmark
nads- och lönestatistik samt efter förfrågningar hos olika företag och upp
visar ett ingenjörsbehov, som vida överstiger det, som teknikerkommittén
kom fram till. Behovet av civilingenjörer år 1975, som teknikerkommittén upp
skattade till 28 600, har således av arbetsmarknadsstyrelsen beräknats till 38 800
eller 35 % mer. Som överstyrelsen tidigare i liknande sammanhang framhållit,
är det svårt att utan ingående kännedom om metodik och andra hithörande pro
blem avgöra, huruvida en beräkning, som den av arbetsmarknadsstyrelsen fram
lagda, kan anses ge en realistisk bild av den kommande efterfrågan på ingen-
jörsutbildad personal. Överstyrelsen ställer sig dock i viss mån tveksam till ar
betsmarknadsstyrelsens prognos. Det synes icke uteslutet att den däri presen
terade efterfrågan på civilingenjörer kan i icke ringa grad komma att överskrida
arbetsmarknadens behov. Bland de antaganden i prognosen, som överstyrelsen
icke finner på ett riktigt sätt motsvara den troliga framtida utvecklingen, är
proportionen mellan antalet civilingenjörer och gymnasieingenjörer, vilken be
räknats bli 1 till 2. Med stor sannolikhet torde en riktig behovsfördelning leda
till ett betydligt större relativt antal gymnasieingenjörer. Överstyrelsen vill vi
dare göra den kommentaren, att prognosen har utarbetats under en utpräglad
högkonjunktur, som kan ha påverkat företagens bedömningar av civilingenjörs-
behovet i höjande riktning.
Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller huvudsakligen.
Den starkt ökade tillströmning av utbildningsvillig ungdom är en viktig natio
nell tillgång, och det gäller att tillvarataga denna på bästa sätt. Bland olika
former för tillgodogörande av den arbetsförkortning som det svenska folket för
närvarande beviljar sig, torde ökad utbildning vara den ur alla synpunkter mest
fördelaktiga. Behovet av fördjupade kunskaper synes böra ges företräde fram
för andra personliga önskemål, och dagens ungdom med betydligt större stu
dentårskullar än tidigare bör ej få sämre möjligheter till utbildning än vad som
bjudits de närmast föregående. Snäva bedömningar av de realekonomiska re
sursernas begränsning får inte tas till motivering för en återhållsamhet i utbygg
naden av den högre undervisningen.
Man kan ha olika uppfattning när det gäller vilken grund som skall väljas
för prognoser om arbetsmarknadsförhållanden för ingenjörer och andra högskole
utbildade, särskilt om man syftar till långtidsförutsägelser. De nu föreliggande
undersökningarna tyder emellertid alla på att antalet platser vid de tekniska
högskolorna med omedelbar verkan bör höjas kraftigt. Akademien ansluter sig
till de synpunkter som framföres i promemorian, som talar för en höjning av
antalet utbildade högskoleingenjörer och vill tillfoga följande.
Näringslivets erfarenhet under praktiskt taget alla de senaste 25 åren har
varit att ingenjörstillgången utgjort flaskhalsen för det tekniska utvecklings
arbetet. Man anser sig kunna konstatera, att det tekniska konstruktions-, ut
vecklings- och rationaliseringsarbetet jämfört med annan verksamhet inom före
tagen haft en hög lönsamhet. Det har vidare påpekats, att det numera är få
civilingenjörer som under en större del av sin yrkesverksamma ålder ägnar sig
åt aktiv konstruktionsverksamhet. Denna grupp anses icke endast relativt utan
sannolikt även i absolut tal ha minskat under senare decennier. Detta förhål
lande anses otillfredsställande och kan möjligen vara en bidragande orsak till
att antalet uppfinningar i vårt land visat tecken till stagnation. Det är önskvärt
att i så stor omfattning som möjligt skapa miljöer, i vilka värdefulla innovatio
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
99
ner i form av nya konstruktioner och metoder har gynnsamma förutsättningar att komma fram, och erfarenhetsmässigt har ingenjörsgrupper sysselsatta med konstruktionsarbete visat sig ha goda förutsättningar att skapa sådana miljöer. Våra dagars avancerade teknik kräver vidare ingenjörer med hög utbildning för att ge möjligheter till innovationer av värdefullt slag. Slutsatsen av detta reso nemang blir att det är väsentligt, att utbildningen av civilingenjörer utvidgas och nuvarande bristsituation mildras.
Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.
Bland de anställda inom vattenfallsverket har ingenjörsutbildad arbetskraft en nyckelroll för lösande av verkets arbetsuppgifter. Vattenfallsstyrelsen har under en lång följd av år besvärats av svårigheter när det gäller att rekrytera och behålla främst civilingenjörer men även läroverks- och institutsingenjörer. I det arbetsmarknadsläge som uppstod som en följd av ett stigande ingenjörsbehov och en otillräcklig utbildningskapacitet vid de tekniska högskolorna och läro verken, har vattenfallsstyrelsen fått vidtaga särskilda åtgärder för att försöka säkerställa för verksamhetens bedrivande erforderligt antal ingenjörer.
Genom ändrade förutsättningar för vattenfallsverkets investeringsverksam het, har personalantalet inom verket minskat fr. o. m. 1959. Härvid har också det erforderliga antalet högskoleutbildade och andra ingenjörer nedgått. Även för år 1963 räknas med en ytterligare nedgång i verkets personalbehov.
Oberoende av hur utvecklingen av vattenfallsverkets behov av akademisk arbetskraft i fortsättningen kommer att gestalta sig, kan det konstateras, att verket är i hög grad beroende av personal från de spärrade linjerna, främst civil ingenjörer, men även, i mindre men ökande utsträckning, av civilekonomer.
Vattenfallsstyrelsen ser det mot ovanstående bakgrund — liksom utredningen — som synnerligen betydelsefullt att arbetsmarknadsbalans snarast möjligt upp nås beträffande dessa utbildningslinjer och därmed också i högre grad för de fria fakulteterna.
Endast under förutsättning av en mera balanserad arbetsmarknad kommer det att bli möjligt för statsverket som helhet och därmed för vattenfallsverket att tillämpa en lönepolitik med bättre avpassad avvägning mellan olika arbets- tagarkategorier. Det bör därför enligt vattenfallsstyrelsens förmenande vid be dömningen av de ekonomiska möjligheterna att öka utbildningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna tas i beaktande, att staten som arbetsgivare genom att decennium efter decennium få rekrytera viss personal från utpräg lade bristmarknader belastas med icke oväsentliga merkostnader i förhållande till en mera balanserad arbetsmarknadssituation.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller bl. a.
Med utgångspunkt från erfarenheterna inom väg- och vattenbyggnadsverket får styrelsen instämma i konstaterandet av den otillräckliga tillgången på viss högre utbildad arbetskraft samt den otillräckliga utbildningskapaciteten, spe ciellt vad beträffar utbildning av civilingenjörer och civilekonomer, liksom att hittills beslutad utbyggnad av denna icke är tillräcklig. Styrelsen ser allvarligt på detta. Det har medfört en stark uttunning av den kvalificerade arbetskraften både relativt och numerärt inom verket. Samtidigt har det skett en mycket stark utveckling inom verksamhetsområdet som medfört ett ökat behov av sådan arbetskraft. Utan arbetskraft av den ifrågavarande kategorien skulle verkets möjligheter att fullgöra sina uppgifter vara betydligt begränsade.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Svenska Väg- och vattenbyggares Riksförbund (SVR) anför i huvudsak föl
jande.
SVR, som företräder civilingenjörer verksamma inom byggnadsbranschen och
som 1962 omfattade ca 3 200 medlemmar, har sedan lång tid kontinuerligt följt
förhållandena på arbetsmarknaden för denna yrkeskår. Anställningsförhållan
denas förändringar inom kåren har kunnat följas då medlemmar varje år läm
nat anställningsuppgifter till förbundet. SVR har också med jämna mellanrum
gjort s. k. verksamhetsanalyser för att studera inriktningen av väg- och vatten-
byggarkårens arbetsuppgifter. 1956 gjorde SVR en prognos om det framtida
behovet av högskoleutbildade väg- och vattenbyggare, vilken tidigare överläm
nats till berörda myndigheter. Förberedelser för en förnyad prognos har nyligen
gjorts inom förbundet. SVR föreslår, att specialutredningar för speciellt bygg
nadsbransch^^ behov av ingenjörer, fördelat på olika kunskapsnivåer påbörjas
av arbetsmarknadsstyrelsens prognosgrupp. Vid dessa utredningar måste bygg
nadsbranschen ses som en enhet, då verksamheten inom själva byggnadsindu
strin, den konsulterande ingenjörsverksamheten och den offentliga byggnads
verksamheten intimt sammanhänger, avskild från övrig industri.
Förbundet vill understryka nödvändigheten av att kontinuerliga prognoser
görs, då det bl. a. ur samhällsekonomisk synpunkt torde vara av utomordentlig
vikt att den arbetskraft som meddelats viss utbildning verkligen kan beredas en
sysselsättning som ger samhället avkastning på de i utbildningen gjorda investe
ringarna. SVR är av den bestämda uppfattningen, att prognoser rörande be
hovet av tekniker icke bör göras schablonmässiga under beaktande av utbild
ningsgruppen civilingenjörer för sig, läroverksingenjörer för sig etc., utan när
mare analys av vad olika verksamhetsfält fordrar i teknikerväg. Behovet av
ingenjörer på olika utbildningsnivåer är synnerligen differentierat inom olika
branscher och fack. Inom speciellt byggnadsbranschen, som är ett klart, utskilj-
bart arbetsfält, är de inom denna gren sysselsatta högskoleutbildade ingenjö
rerna till övervägande delen examinerade från avdelningen för väg- och vatten
byggnad. Utbildningen av dessa ingenjörer och fackets art är å andra sidan så
speciell, att arbetsuppgifter för väg- och vattenbyggare endast undantagsvis fin
nes utanför branschen.
Det är därför relativt lätt att studera sysselsättningsinriktningen för denna
utbildningsgrupp, och med utgångspunkt från bedömningar av den framtida ut
vecklingen av dels konstruktions- och byggnadsteknik, dels storleken av investe
ringar i hus och anläggningar, torde realistiska prognoser rörande det framtida
behovet av ingenjörer på olika utbildningsnivåer i byggnadsbranschen som hel
het kunna göras.
TCO yttrar i huvudsak.
TCO vill i vad avser behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk
inriktning framhålla, att den beräkning, som ligger till grund för de angivna
talen för det framtida civilingenjörsbehovet, inte är helt tillförlitlig och utsatts
för kritik från flera håll. TCO anser att den snarare bör betraktas som ett räkne
exempel än som en egentlig prognos, eftersom de antaganden, som den bygger
på inte genomgående kan anses vara de mest sannolika. Vid behovsberäkning-
arna bör även uppmärksammas, att en intensifiering av de i överstyrelsens för
yrkesutbildning regi anordnade fortbildnings- och påbyggnadskurserna för in
genjörer samt utbyggnad och stöd till den interna företagsutbildningen, som
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
101
syftar till att ge instituts- och gymnasieingenjörer fullständig civilingenjörskom petens eller högskolekompetens i ett fåtal utvalda ämnen, i viss utsträckning kan kompensera bristen på civilingenjörer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av läkare
Medicinalstyrelsen har funnit det vara av intresse, att med de i promemorian föreslagna höjningarna som förutsättning, betrakta tillgångssituationen på längre sikt och har därför utarbetat en tillgångsprognos, som sträcker sig fram till år 2010. Styrelsen anför med anledning härav huvudsakligen följande.
P-gruppensprognosen är en bearbetning av den i läkarprognosutredningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade, varvid samma förutsättningar antagits gälla, som de av utredningen i tabell 4:14 gjorda. Prognosen får betraktas som en överslagsberäkning på vilken inga större krav på exakthet kan ställas, något som för övrigt med de långa tidsperioder det här rör sig om, vore svårt även med mera precisa beräkningar. I enlighet med promemorian har antagits en ökning av intaget vid de medicinska fakulteterna av 100 från och med budget året 1966/67, med ytterligare 40 från och med 1968/69 och från och med samma budgetår med en i promemorian till andra hälften av 1960-talet tidsatt ytterli gare ökning med 100 platser, som eventuellt skulle ske vid en ny universitetsort. Uttrycket »heltidsarbetande läkare», som använts av läkarprognosutredningen, har här på grund av riskerna för missförstånd ersatts med »årsinsatser av lä kare».
Läkarprognosutredningen beräknade behovet av läkare till 11 300 årsinsatser år 1970 och ca 15 500 år 1980. Inkluderades en viss arbetstidsförkortning beräk nades behovet stiga till 12 200 respektive 16 700 årsinsatser. Enligt medicinal styrelsens tillgångsprognos skulle en behovstäckning även med alternativet 918 platser icke vara möjlig förrän en bit in på 1980-talet. Detta alternativ ger, innan ett stationärt läkarbestånd uppnås, en i jämförelse med hittills föreslagna höjningar av intaget relativt stark ökning av läkarkårens omfattning, mer än 30 000 år 2010, som tillsammans presterar 29 000 årsinsatser. I en till 8,5 miljo ner invånare uppskattad befolkning skulle detta ge relationstalet 1 läkare på mindre än 300 invånare. Det bör i detta sammanhang beaktas att utbildningen av läkare icke kan betraktas som ett från utbildningen av annan medicinalper- sonal fristående problem. Den så småningom starkt ökande läkarkåren kommer att kräva ett stort antal hjälpkrafter för att kunna utnyttjas på ett adekvat sätt. (Relationen läkare/sjuksköterskor kan t. ex. för närvarande antagas uppgå till 1:3.)
Socialstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Ur de synpunkter socialstyrelsen har att bevaka vill styrelsen starkt under stryka angelägenheten av att man noggrant prövar alla tänkbara vägar att snabbt utvidga utbildningen av läkare. Inom snart sagt alla sociala vårdområ den utgör läkarbristen eu hämsko på utvecklingen. Styrelsen har i olika sam manhang haft anledning påtala detta, särskilt ifråga om åldringssjukvården, rehabiliteringsverksamheten, ungdomsvården, mentalsjukvården och nykterhets- vården.
Läkarutbildning sberedning en framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen
följande.
Enligt läkarutbildningsberedningens mening motiverar den rådande och även
för den närmaste framtiden förväntat bestående läkarbristen liksom den snabbt
växande tillgången på studenter en ökning av läkarutbildningens kapacitet inom
landet. Beredningen saknar för sin del underlag att ta ställning till storleken av
den därvid erforderliga kapacitetsvidgningen. Beredningen vill dock framhålla,
att man vid bedömningen av intagsstorleken inte bör hysa tveksamhet inför en
utvidgning, även om en sådan på mycket lång sikt skulle kunna resultera i en
överproduktion av läkare inom landet. Beredningen är för sin del övertygad om
att i framtiden svenska läkare liksom övrig sjukvårdspersonal i betydande ut
sträckning skall engageras i arbete utanför landets gränser och då framförallt
i utvecklingsländerna. Behovet inom utvecklingsländerna av dylik personal är
enormt och det kan därför synas välmotiverat, att vårt lands utbildningsresurser
på angivet sätt utnyttjas för en insats i hjälpen till dessa länder. Det bör såle
des enligt beredningens mening vara möjligt att kraftigt vidga läkarutbildnings-
kapaciteten inom landet utan risk för att läkarna i framtiden blir inadekvat
sysselsatta.
Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande i sitt remissyttrande.
Med utgångspunkt från förevarande behovsprognoser och med anknytning till
vad beredningen i tidigare sammanhang angivit beträffande det psykiatriska
vårdområdets behov av läkarkrafter synes i och för sig starka motiv finnas för
en ytterligare utökning i alternativt tänkt utsträckning av utbildningskapaci
teten vid de medicinska högskolorna. Ett realiserande av de i statistikbilagan
och promemorian angivna alternativen synes dock rimligen kunna på längre sikt
medföra betydande konsekvenser för förhållandet mellan tillgång på och behov
av läkare. För att man skall kunna intaga en definitiv ståndpunkt till lämplig
heten av ett förverkligande av vederbörande alternativ, måste dessa följdverk
ningar kunna överblickas med ett relativt stort mått av säkerhet. Detta förut
sätter emellertid en förhållandevis tillförlitlig och långtgående prognos beträf
fande det framtida läkarbehovet. De reella möjligheterna att kunna basera ett
bedömande av detsamma på förefintliga prognoser är dock starkt begränsade.
Sålunda har läkarprognosutredningen endast uppskattat det år 1980 föreliggande
behovet av läkare som en preliminär riktpunkt för utbildningsplaneringen. Några
prognoser beträffande läkarbehovet för tid efter år 1980 har icke verkställts och
redovisats i officiell form. Den bristande tillgången på för ändamålet tjänliga
prognoser försvårar därför i hög grad möjligheterna till ett vederhäftigt bedö
mande av förevarande fråga. Beredningen finner det följaktligen vanskligt att
ur bland annat denna synvinkel nu förorda en utökning av antalet nybörjar
platser i den omfattning, som förutsättes enligt de i statistikbilagan och prome
morian redovisade alternativen. Det slutliga ståndpunktstagandet till en ökning
av angiven storleksordning av utbildningskapaciteten synes vara avhängig av
det resultat, som en ny långtidsprognos av förordad beskaffenhet och omfatt
ning kommer att utvisa. Beredningen finner för sin del, att densamma, därest
detta är praktiskt möjligt, bör avse behovsfrågans utveckling under hela 1980-
talet.
Ledamöterna Birke och Fahlander har i ärendet avgivit reservation.
Ledamoten Ljungberg samt experten Österman ävensom herrar Lundquist
och Nordman har i ärendet avgivit särskilt yttrande.
102
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
103
Sveriges Läkarförbund intar en positiv hållning till att åtgärder vidtas för att häva nuvarande läkarbrist. Förbundet visar att den intagningsökning, som föreslås av P-gruppen, kommer att få konsekvenser för läkartillgången först i slutet av 1970-talet och då i ringa omfattning. Efter år 1980 kommer intag ningsökningens effekt på läkartillgången däremot att bli kraftig — men pro gnoser som sträcker sig så långt finns ännu icke utarbetade. Läkarförbundet understryker därför vikten av ytterligare intensifiering av prognosverksamheten och trycker särskilt på behovet av rullande prognoser för läkare för att anpassa läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen. Förbundet sammanfattar sin ståndpunkt i behovsfrågan enligt följande.
1. Endast arbetsmarknadsmässiga överväganden i form av behovsanalyser bör ligga till grund för en ökning av intaget till de medicinska fakulteterna. Rullande prognoser bör komma till stånd så att en kontinuerlig anpassning kan ske av läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen.
2. De i olika förslag framförda alternativa ökningarna i intaget påverkar endast i ringa grad det prognosticerade läkarbehovet fram till 1980. Efter denna tid uppstår en ackumulerande effekt. Överensstämmelsen mellan denna och läkarbehovsutvecklingen kan i dag inte förutsägas. P-gruppens analys av be hovet av och följderna vid den föreslagna ökningen av medicinarintaget finner läkarförbundet emellertid vara alltför ytlig för att läggas till grund för beslut om ökat intag.
Svenska läkaresällskapet framhåller bl. a. följande i sitt remissyttrande.
P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet synes ha förbisett, att dimensio neringen av utbildningsväsendet fram till år 1975 i vissa avseenden helt saknar betydelse för tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft under återstoden av 1960-talet. Särskilt gäller detta beträffande läkarutbildningen, där en ökad intagning av studerande inte kan få någon positiv effekt på arbetskraftstillgången förrän cirka 7 år senare. Om man konstaterar att det vid en viss tidpunkt råder brist på arbetskraft inom ett visst område, måste det vara en angelägen uppgift att undersöka vilka åtgärder, som kan vidtagas för att snabbt häva eller kompensera denna brist. Några åtgärder av detta slag diskuteras inte av P-gruppen, även om visssa sådana åtgärder omnämnes i den katalog (»Åtgärdsinventering»), som förekommer i promemorian.
Ännu mera betänkligt är att P-gruppen helt synes ha förbisett att en utbygg nad av det högre utbildningsväsendet, som verkställes fram till år 1975, får effek ter efter år 1975 och att dessa effekter måste beaktas såväl när det gäller yrkes vägledningen som i fråga om planeringen på andra områden än det rent utbild- ningsmässiga.
Behovet av tandläkare
Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Tandläkarens utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas arbetsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskonsumtionen. Så skulle t. cx. en utvidgad profylaktisk verksamhet
104
kunna tänkas få betydande verkningar. De i promemorian anförda reservatio
nerna vill styrelsen starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå
P-gruppen grundat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.
Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän
syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan
företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över
ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en
samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle
kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk
träning och utbildning av de studerande.
Socialstyrelsen
yttrar i huvudsak.
I promemorian har framhållits att det — med hänsyn till den allmänna
osäkerheten beträffande det framtida tandläkarbehovet — är mindre självklart
att öka tandläkarutbildningen än övriga i promemorian berörda utbildnings-
riktningar. Man har därför förordat en försiktig ökning av tandläkarutbild
ningen.
Socialstyrelsen vill för sin del starkt ifrågasätta om denna försiktighet är be
rättigad. Den akuta bristen på tandläkare är mycket stor och utgör, som social
styrelsen inom sina vårdområden kunnat konstatera, ett allvarligt problem.
Förhållandena inom anstaltstandvården har belysts i en framställning från
socialstyrelsen till Konungen (socialdepartementet) den 16 maj 1962. Styrelsen
vill även erinra om att folktandvården och den därtill hörande skol- och ung
domstandvården ännu är långt ifrån utbyggd. För människor i åldrarna över
30 år har möjligheterna att erhålla tandvård i ännu större utsträckning varit
begränsade. Den stigande standarden i landet torde emellertid medföra — och
kan enligt styrelsens mening antagas för lång tid framåt komma att medföra —
en stigande efterfrågan på alltmer kvalificerad tandvård från den mycket stora
grupp medborgare som icke åtnjutit kontinuerlig vård sedan barndomen. Vad
som anförts rörande hänsynstagande till att en eventuellt framgångsrik profylax
mot karies kan ge resultat » något årtionde in på 2 000-talet» synes socialstyrel
sen knappast förtjäna beaktande i förevarande sammanhang.
Expertgruppen jör odontologisk utbildning i Göteborg framhåller bl. a. föl
jande.
En överslagsberäkning synes giva vid handen att vid 450 intagna per år —
enligt P-gruppens förslag — bör motsvarande antal effektiva tandläkare vara
omkring 8 000 år 1980 och omkring 10 000 år 1990. Enligt Statistisk årsbok
1962 kan hela befolkningen 1980 beräknas uppgå till 8,5 miljoner, i »tandsjuk-
vårdsåldrarna» sannolikt omkring 7,5 miljoner. Fram till 1980 torde alltså
P-gruppens förslag kunna bära; om 8 000 tandläkare stå till förfogande för en
tandsjukvårdsbehövande befolkning av omkring 7,5 miljoner, angives därmed
1 effektivt verksam tandläkare på omkring 850 individer, vilket icke kan sägas
utgöra någon överproduktion av tandläkare. I prognosdelegationens utredning
1960 betonas, att utvecklingen efter 1980 icke från dagens läge kan avgöras,
endast matematiskt-teoretiskt antydas. Vid slutet av 70-talet borde emellertid
effekten av profylaktiska åtgärder mot karies kunna tydligare avläsas; mot
parodontopatierna känner forskningen av i dag ingen annan profylaktik än
tandläkarens åtgärder i det individuella fallet. En fortlöpande prognosutred
ning måste — såsom prognosdelegationen 1960 betonat i överensstämmelse
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
ios
med P-gruppens i promemorian nu gjorda uttalanden — vara förutsättningen för ställningstagande under 70-talets senare period till behovet av utbildnings platser vid de spärrade odontologiska lärosätena.
Sveriges Tandläkarförbund understryker behovet av grundligare prognoser och anför i huvudsak följande.
Som källor angives 1951 års tandläkarkommittés betänkande »Ökad examina tion av tandläkare», 1957 års folktand vårdssakkunnigas betänkande »Folktand vården», Tandläkarprognosdelegationen 1960 samt en kompletterande skrivelse 1961.
Den förstnämnda innehåller resultatet av grundliga, statistiskt vederhäftiga fältstudier av tandvårdsbehovet inom landet, huvudsakligen för den vuxna be folkningen. Den andra ger en motsvarande bild av vårdbehovet för skolåldern, i viss mån också förskoleåldern. På basis av undersökningarna ansågs en årlig intagning vid tandläkarhögskolorna om 300 studerande behövlig; tills vidare har utbyggnad skett endast till 260. De sakkunniga beräknade behovet av tand läkare 1980 vara 5 700 verksamma tandläkare, resp. 6 700, enligt olika alternativ för tidåtgången. Prognosutredningen 1960 och den några månader senare läm nade departementspromemorian innehåller inga nya utredningar om tandvårds behovet, endast omräkning av de gamla värdena.
Den ur behovssynpunkt mest betydelsefulla faktorn, den årliga tidåtgången på patienter under regelbunden behandling, beräknades av 1951 års kommitté vara 1,5 till 2 timmar. Prognosdelegationen 1960 har utan att redovisa några nya undersökningar höjt detta värde till alternativen 2, 2,5 och 3 timmar. Dess utom antages godtyckligt, att tandläkarnas nuvarande arbetstid i en icke alltför avlägsen framtid sänkes med ca 17 %. Enligt prognosdelegationen skulle tand- läkarbehovet 1980 ligga mellan 8 760 och 11 160 verksamma tandläkare, och den årliga intagningen vid tandläkarhögskolorna fr. o. m. 1968 behöva ökas till 450.
Mot de sakkunnigas maximital, 6 700, svarar prognosdelegationens 11 160, varvid samma faktiska material ligger till grund i båda fallen.
Departementspromemorian »Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad», redovisar beträffande tandläkarna intet eget material och framför ej heller något förslag. Sveriges Tandläkarförbund har med ovanstående velat påvisa, hur riktigt det är av prognosgruppen att understryka osäkerheten hos prognoserna. Det är enligt förbundets mening ovillkorligen nödvändigt att nya fältstudier komma till stånd.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av apotekare och receptarier
Styrelsen för farmaceutiska institutet anför under åberopande av yttrande från farmaceutiska institutets lärarkollegium, att bristen på farmaceutiskt ut bildad personal för närvarande är mycket uttalad. Även bristen på receptarier är markant. Den sedan 1958 ökade intagningen av studerande vid farmaceutiska institutet kommer icke att vara tillräcklig för att fylla det ökade behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Styrelsen anför vidare bl. a.
Ett ökat behov av personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning blir allt mer aktuell. Detta gäller särskilt inom den snabbt expanderande läkemedels industrin men även inom andra arbetsområden såsom livsmedelsindustri och
4* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
106
sjukhusapotek. Genom att höja farmaceutiska institutets resurser i nivå med
andra högskolor och skapa erforderliga möjligheter till forskarutbildning och en
differentierad undervisning efter de krav, som numera böra ställas på apotekare,
kommer efterfrågan på sådan personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning
att ytterligare öka. I många fall bör vidare apotekare kunna göra kvalificerade
insatser på områden där deras kemiska och humanbiologiska kunnande kan
utnyttjas, t. ex. som kemister på sjukhus och som lärare. Det må även framhallas
önskvärdheten av att kunna utsända välutbildade apotekare som instruktörer
för utvecklingsländernas behov. Även receptarierna får numera i ökad omfatt
ning ett vidgat arbetsområde, t. ex. som föreståndare för filialapotek och för
sjukhusens centralförråd, informationsarbete för läkare m. fl., sekreterare
assistenter inom läkemedelsindustrin samt diverse laboratoriearbete.
Farmaceututbildning skommittén framhåller huvudsakligen följande.
Arbetsmarknadsstyrelsen redovisade 1960 en bedömning av det framtida
behovet inom läkemedelsområdet av bl. a. apotekare. Arbetsmarknadsstyrelsen
beräknade, att utbildningsbehovet torde kunna täckas genom ett årligt intag av
75 elever fram till år 1972 och därefter av 95 elever per år. Nuvarande intag är
80 elever per år. Senare undersökningar liksom erfarenheterna under de två
hittills gångna åren ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsen på väsentliga
punkter underskattat utvecklingstakten inom läkemedelsområdet. Till detta
kommer det behov av farmaceutiskt utbildad arbetskraft, som framkommer
inom andra områden än som hittills rekryterat dessa utbildningskategorier. En
vidgning av den farmaceutiska utbildningskapaciteten utöver arbetsmarknads
styrelsens beräkningar framstår således som angelägen.
Med hänsyn till de betydligt vidgade arbetsmarknadsmöjligheter den nya
differentierade farmaceutiska utbildningen förväntas ge, har farmaceututbild-
ningskommittén kommit fram till den ståndpunkten, att denna utbildning i
fortsättningen inte borde vara en i princip spärrad utbildningsbana. Kommittén
avser därmed att arbetsmarknadsbehovet inte bör vara den enda avgörande
faktorn vid dimensionering av utbildningskapaciteten.
Arbetsmarknadsstyrelsen beräknade att det framtida utbildningsbehovet för
receptarieutbildningens del skulle motsvara ett intag av 105 studerande åren
1962—64, 79 åren 1965—69, 105 åren 1970—74 och 152 från och med år 1975.
Från de prognostiska utgångspunkter, som i dag är kända, finns det enligt
farmaceututbildningskommitténs mening skäl vidga angivna utbildningskapa
citet. Kommittén har därvid funnit, att det årliga intaget elever till ifrågavaran
de utbildning tills vidare bör fastställas till 180 studerande. Detta innebär ett i
förhållande till nuläget oförändrat intag studerande. Kommittén står dock icke
främmande för tanken att i framtiden med ett stigande arbetsmarknadsbehov
av personer med receptarieutbildning krav kan komma att ställas på ytterligare
vidgning av nämnda intagskapacitet.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Behovet av agronomer
Styrelsen för lantbrukshö g skolan framhåller under åberopande av lantbruks-
högskolans lärarkollegiums yttrande i huvudsak följande.
Lärarkollegiet instämmer helt i slutsatsen, att en utvidgning av de spärrade
utbildningslinjernas kapacitet bör komma till stånd. Därvid bör även övervägas
107
om och i vilken utsträckning en ökning av intagningen till lantbrukshögskolan skulle vara lämplig och önskvärd.
. Vid sådana överväganden bör givetvis i första hand hänsyn tagas till utveck lingen inom de yrken, där traditionellt agronom- eller hortonomexamen framstår som den normala kompetensen. Det är önskvärt, att denna arbetsmarknad följes genom en kontinuerlig prognosverksamhet. Hänsyn bör härvid också tagas till att den högskolemässiga hortonomutbildningen är ny och en väsentlig vidgning av hortonomernas arbetsuppgifter förefaller ej osannolik, bl. a. till följd av det stigande intresset för och behovet av miljö- och naturvård. Det bör emellertid också uppmärksammas, att enligt det nu föreliggande ut redningsmaterialet kommer under överskådlig framtid att kvarstå en brist på främst ekonomer och personer med högre teknisk utbildning. Efter lantbruks- högskolans^ nyligen genomförda omorganisation täcker agronomutbildningen ett större område än förut, i det att möjligheter skapats för utbildning av ekonomer med betydligt starkare specialisering än tidigare, liksom av naturvetenskapliga specialister av olika slag, vilka har relativt god anknytning till praktik och tek nik. Under en period av brist på ekonomer och tekniker synes det därför tänk bart, att en ökad utbildning av agronomer och hortonomer är berättigad även utöver vad som är motiverat av utvecklingen inom den arbetsmarknad som traditionellt är agronomisk.
Lantbruksstyrelsen
yttrar i huvudsak följande.
Tjänstei för högskoleutbildad arbetskraft inom hushållningssällskapsorganisa- tionen samt vid jordbrukets yrkesskolor rekryteras till övervägande de! av per soner med agronomexamen. Inom Iantbruksorganisationen är en del tjänster av sedda för agronomer, andra för agronomer eller lantmätare, varjämte några jägmästare anställts för ytterligare uppgifter inom lantbruksnämnderna. Vid hushållningssällskapen och vissa yrkesskolor finnes vidare tjänster avsedda för hortonomer samt vid sällskapen även för veterinärer. Huruvida och i vad mån behov finnes av en fortsatt utbyggnad av de utbildningslinjer, från vilka perso nal med denna utbildning rekryteras, är svårt att bedöma med hänsyn till de osäkra prognoserna rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft. Inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde föreligger f. n. rekryteringssvårigheter och det finns skäl till antagande att personer med den utbildning, varom här är fråga, i större utsträckning än hittills kommer att efterfrågas av den enskilda sektorn och att rekryteringen i anledning därav kan ytterligare försvåras. En viss utbyggnad av de berörda utbildningslinjerna finner styrelsen därför vara motiverad. Enligt styrelsens mening synes utredningens rekommendationer, så vitt nu är ifråga, grundade på mycket försiktiga bedömanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Behovet av jägmästare
Styrelsen för skogshögskolan
anför under åberopande av yttrande från skogs-
högskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.
En utökning av kapaciteten vid civiljägmästareutbildningen i syfte att möj liggöra intagning av fler studenter skulle — särskilt i anslutning till fältunder visningen — ställa sig synnerligen dyrbar. Av flera skäl är alltså eu nämnvärd utökning av den årliga intagningen till civiljägmästareutbildningen för närva rande ej att rekommendera. Samtidigt gäller dock att skogsbruket spelar så
108
stor roll i vårt land att det vore väl befogat att ge ett avsevärt större antal stu
denter högre skoglig utbildning. Inom ett flertal andra yrkesgrupper och verk
samhetsområden t. ex. jordbrukare, ingenjörer av olika slag, samhällsplanerare,
fritidsverksamheten, naturvården m. m. ställs ofta krav på ingående skoglig
kunskap och förståelse för skogsbrukets problem.
När vi nu står inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom manga
olika områden synes man alltså med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt
land och mångsidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga
att till någon institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett
examensämne innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig
utbildning, som i kombination med övriga studier vid universitet eller annan
fackhögskola skulle berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för av
läggande av skogsvetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för
närvarande 15 institutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlig
het att mottaga studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräk
nas komma från civiljägmästareutbildningen.
Domänstyrelsen framhåller bl. a. följande.
Den del av prognosen, som berör skogsbruket, stämmer väl överens med de
tendenser man kunnat skönja i de senaste årens utveckling, i varje fall vad
beträffar storskogsbruket. Den ökade rationaliseringsverksamheten och som
följd av denna en kraftigt stegrad mekanisering har resulterat i en utvidgad
efterfrågan på tekniskt och ekonomiskt utbildad personal, medan behovet av
jägmästare varit mera stabilt. Under den närmaste 10-årsperioden förväntas
denna trend bliva bestående.
Styrelsen är av den uppfattningen att nuvarande spärr vid skogshögskolan
bör bibehållas eller eventuellt sänkas. Efterfrågan på jägmästare torde snarare
minska än öka fram till mitten av 1970-talet, varför examinationsöverskottet av
jägmästare förefaller bli något större än det som redovisas av P-gruppen.
Skogsstyrelsen yttrar huvudsakligen följande.
Skogsbruket omdanas för närvarande kraftigt till följd av den ekonomiska
press under vilken näringen arbetar. För att upprätthålla lönsamheten tvingas
skogsbrukets samtliga ägarekategorier till kostnadsbesparande rationaliseringar
inom såväl avverknings- som skogsskötselomradet. Dessa förbättringar genom
förs på skilda sätt. Man söker t. ex. skapa större och mer samlade bruknings-
enheter, vilket sker genom förändringar av fastighetsstrukturen och inom bonde
skogsbruket även genom samverkan i olika former. Skogsbilvägnätet byggs
också ut i avsevärd utsträckning. Dessutom strävar man efter att koncentrera
arbetena till få och stora objekt, samtidigt som en omfattande mekanisering av
arbetet genomförs. Allt detta syftar bland annat till att minska behovet av
arbetskraft.
Det föreligger även en tendens till att göra de enskilda skogsförvaltningarna
inom storskogsbruket större än för närvarande och således färre till antalet.
Detta leder till minskat behov av jägmästare inom den arbetsfunktion, som hit
tills varit den kvantitativt dominerande för denna kår. Däremot synes den an
tydda utvecklingen leda till ett ökat behov av specialister av skilda slag inom
den skogliga organisationen. Antalet jägmästare i sådana befattningar har också
ökat väsentligt de senaste åren. Därjämte ökar behovet av jägmästare hos vissa
centrala skogliga organ och myndigheter samt för forsknings- och utbildnings
verksamhet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
109
Svårigheter föreligger att i dagens läge kunna göra en nöjaktig uppskattning av behovet av jägmästare för framtiden. I promemorian anges skäl för en måttlig utbyggnad av elevantalet vid skogshögskolan fram till 1970. Dessa grundar sig på tidigare prognoser, som utvisat ett ökat behov av jägmästare. Under nu varande svårbedömbara läge torde det emellertid vara nödvändigt att avvakta dels resultatet av den inom arbetsmarknadsstyrelsen pågående utredningen om jordbruket och skogsbrukets framtida behov av arbetskraft, dels inom skogs högskolan pågående undersökning angående utbildningens framtida upplägg ning, innan konkreta förslag om förändringar av antalet studerande vid skogs högskolan framläggs.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Behovet av veterinärer
Styrelsen för veterinärhögskolan anför under åberopande av yttrande från veterinärhögskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.
Med bibehållande av en begränsad intagning anser lärarkollegiet att ramen för denna spärr kan vidgas till att omfatta ett större antal studerande. Det i statistikbilagan redovisade veterinärbehovet, grundat på Arbetsmarknadsinfor- mation, Serie S nr 4/1959 och 2/1961, anser kollegiet vara angivet i underkant. Lärarkollegiet vill här framhålla områden och delvis nya typer av arbetsupp gifter, där det är både möjligt och nödvändigt att veterinärer tages i bruk i ökad omfattning, nämligen
1. inom livsmedelshygienen
2. inom radiobiologien
3. inom läkemedelsindustrien
4. inom kontrollverksamhet av försöksdjursuppsättningar vid sjukhus, labora
torier, läkemedelsindustrier etc.
5. inom försvarsmedicinsk forskning inkluderande toxikologisk forskning.
6. inom många delar av den humanmedicinska forskningen, samt
7. inom hjälpen åt U-länderna.
Vidare bör beaktas att behovet av veterinärer ökar i och med det successiva upprättandet av djursjukhus i olika delar av landet, liksom även genom en ut byggnad av konsulentverksamheten rörande vissa djurslags hälso- och sjukvård.
V eterinärstyr elsen yttrar bl. a. följande.
Veterinärstyrelsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen icke bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa behov.
Veterinärhögsholeutredningen framhåller i huvudsak följande.
Vid en intagning av ungefär ett trettiotal studerande per år förutsättes en utveckling av den veterinära arbetsmarknaden helt i linje med de förutsätt ningar och den användning av veterinär arbetskraft, som hittills förekommit. Emellertid torde det vara berättigat att i vår tid se på en teknisk-ekonomisk- mcdicinsk expertis med denna eller närbesläktad utbildning utifrån i viss mån nya utgångspunkter.
no
För det första är det, vilket även framhållits i ecklesiastikdepartementets pro
memoria, eftersträvansvärt att utrymme beredes även vid våra fackhögskolor
för en vidgad intagning. Även här borde, såsom i det föregående anförts, intag
ningen kunna hållas så fri att i och för sig möjligheterna till ett fritt yrkesval
förelåge på ett annat sätt än nu. Det kan nämligen i och för sig icke sägas vara
lyckligare för samhället, att ett överskott i fråga om akademiskt utbildad arbets
kraft helt pressas över till den humanistiska sidan endast därför, att man där
upprätthåller en fri intagning till utbildningsanstalterna, än om en del av över
skottet skulle få exempelvis medicinsk utbildning. Ej minst på det veterinär
medicinska området skulle en större tillgång på högre utbildad personal inte bara
möjliggöra ett större urval till befintliga uppgifter utan säkerligen också leda
till att denna specialutbildade arbetskraft på ett befruktande sätt spred sig över
angränsande yrkesområden och samhällsområden. Utredningen vill i detta sam
manhang ifrågasätta om det som i departementspromemorian benämnes »inade
kvat sysselsättning» i och för sig behöver innebära en nackdel för samhället eller
den enskilde.
Vidare vill utredningen framhålla att ett till arealen krympande jordbruk
icke behöver eller ens bör innebära att behovet av experter minskar. Tvärtom
talar den stigande inriktningen mot en alltmer högklassig produktion och en
intensivare och mer industrialiserad drift för ett ökat behov av experthjälp av
olika slag, däribland även veterinärer.
Av stor betydelse för avgörandet av frågan om utbildningskapaciteten är att
veterinärerna torde mer och mer kunna tagas i anspråk inom andra delar av
de medicinska arbetsområdena. Redan nu torde exempelvis bristen på medici
nare göra att stora delar av hygienområdet inte försetts med den mängd expertis
som av såväl rent medicinska skäl som av rent ekonomiska skäl är påkallad.
Antalet förlorade arbetsdagar till följd av otillräcklig livsmedelskontroll och livs-
medelsupplvsning liksom på grund av andra brister på hygienområdet är fort
farande säkerligen betydande och varje förlorad arbetsdag är numera en stor
gemensam samhällelig förlust. Livsmedelskontrollen i teknisk mening handhaves
för närvarande av veterinärerna. Enligt utredningens mening erfordras en kraf
tig utvidgning och intensifiering av verksamheten såväl inom denna kontroll
som inom övriga delar av hygienområdet. Bl. a. kommer den radiobiologiska
verksamheten, som är en viktig del av den allmänhygieniska beredskapen, att
kräva ökade personella resurser. Vissa av nu ifrågavarande områden kan ofta
med fördel förses med personal, som erhållit veterinärmedicinsk skolning. I vart
fall finnes bär många uppgifter, där konkurrens mellan olika former av medi
cinsk utbildning skulle kunna vara utveeklingsbefrämjande.
Ett annat område som torde ligga väl till för veterinärmedicinskt skolad per
sonal är läkemedelskontrollen och läkemedelsforskningen. Inte minst neurose-
dyntragedierna torde ha öppnat allmänhetens ögon för behovet av en intensivare
forskning liksom kontroll och prövning av läkemedlen. Problemen inom de nu
nämnda gränsområdena mellan veterinärmedicin och humanmedicin är av den
arten, att de i sinom tid bör leda till att frågan om utbildning av en ny typ av
medicinska tekniker göres till föremål för utredning. Lämpligen bör denna fråga
upptas till prövning i samband med utvecklandet av planerna på en ny medi
cinsk högskola. Härigenom skulle utformningen av forskningen och den högre
utbildningen inom gränsskiktet mellan human- och veterinärmedicinen jämte
utbyggnaden med nya resurser för ändamålet på ett riktigt sätt kunna fogas in
i sitt sammanhang.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
in
Behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare
Statens råd för samhällsforskning
konstaterar bl. a.
I statistikbilagan framhålles, att då aktuellt prognosmaterial saknats, har schematiska prognoser utförts. Den viktigaste av dem gäller vad som kallas »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Flertalet delprognoser kan, heter det vidare, karakteriseras som programmatiska progno ser, d. v. s. prognoser som uttrycker vad experterna på arbetsmarknadsförhal- landena ifråga anser vara en önskvärd utveckling, \idare framhalles, att de grundläggande värderingar, som således i hög grad varit bestämmande för prog nosernas resultat, ej är att betrakta som vederbörande prognosmakares egna uppfattningar utan fast mer som en sammanfattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndigheter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjas vid progno sernas utarbetande.
Det är enligt rådets uppfattning av värde att förutsättningarna för de salunda gjorda prognoserna klart angivits. I själva verket torde prognoser av detta slag vara att föredraga framför skenbart objektiva prognoser, byggande exempelvis på enkätsvar vilkas förutsättningar är okända och där ingen som helst samman jämkning av skilda synpunkter ägt rum.
TCO
anför i huvudsak följande.
Vad angår behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare kan erinras om att TCO i sitt yttrande över socionomutbildningskommitténs betänkande betonat vikten av att prognoser för angivna grupper bör bedömas i anknytning till beräkningen av socionombehovet. TCO vill dessutom uttala sin stora tvekan inför den beräkningsmetod i fråga om behovet av jurister, civilekonomer och samhällsvetare som grundas på en funktion av antalet civilingenjörer.
Beträffande behovet av
civilekonomer
anför
Direktionen för handelshögskolan
i Stockholm
under åberopande av lärarrådets vid handelshögskolan yttrande
bl. a. följande.
De prognoser, som göres i de remitterade handlingarna, är såsom utredarna själva understryka ytterst osäkra, och de har delvis så osäkert underlag att de icke är annat än rekommendationer. Det skulle uppenbarligen vara tänkbart att bygga prognoserna på delvis andra antaganden, som skulle kunna vara unge fär lika sannolika som de av utredarna uppställda premisserna. Man skulle där vid delvis få andra resultat, men dessa skulle förmodligen icke nämnvärt ändra helhetsbilden av en oerhört stark kvantitativ ökning av efterfrågan på univer sitetsutbildning under de närmaste 10 ä 15 åren. Lärarrådet anser sig därför icke ha anledning att ingå på en närmare granskning av utredarnas premisser men vill dock sätta ett frågetecken vid en av dessa. Utredningen beräknar ett totalt »behov» av »samhällstekniker», omfattande jurister, civilekonomer och sam hällsvetare. Dessa tre grupper behandlas tillsammans, eftersom det enligt utred ningens mening råder stor utbytbarhet mellan dem. Detta är säkerligen befogat, så mycket mera som samhällsvetarna kan väntas i stor utsträckning välja ämneskombinationer, som nära överensstämmer med ekonomexamen. Lärarrådet vill emellertid framhålla att det dessutom råder stor utbytbarhet mellan civil
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
112
ekonomer och civilingenjörer inom ett relativt stort område med arbetsuppgifter
av huvudsakligen administrativ karaktär. Det kan därför ej vara riktigt att
bedöma behovet av civilingenjörer och behovet av civilekonomer såsom två av
varandra oberoende storheter. Om det uppstår knapphet på civilingenjörer,
måste man räkna med att åtskilliga civilekonomer tages i anspråk för uppgifter
som kanske eljest skulle ha tilldelats civilingenjörer, medan en knapphet på
civilekonomer kan tänkas få en motsatt effekt.
Stockholms stads handelskammare anför bl. a. följande.
Handelskammaren finner för sin del vanskligt att uttala någon uppfattning
om storleken av ekonombristen inom näringslivet och om gruppens beräkningar
härutinnan. Det är också svårt att utan att frågan om ändrade kursplaner för
samhällsvetarna blivit närmare belyst ha någon bestämd mening om möjlig
heterna att genom »ekonomifiering» av samhällsvetarna tillgodose näringslivets
speciella behov av ekonomisk utbildning. Huruvida det över huvud taget är
möjligt att inom ramen för universitetens undervisningssystem lägga önskvärd
vikt vid skolning för de praktiska uppgifterna inom näringslivet kan emellertid
vara tveksamt. Det kan därför ifrågasättas, om de »ekonomifierade» samhälls
vetarna skulle kunna i tillräcklig omfattning påräkna en efter deras utbildning
avpassad sysselsättning inom näringslivet.
Beträffande behovet av jurister understryker juridiska fakulteten vid univer
sitetet i Uppsala, att prognosmaterialet är bristfälligt. Juridiska fakulteten vid
universitetet i Stockholm anför härom i huvudsak följande.
Utredningen antager att antalet nyinskrivna kommer att stiga fr.o.m. 1963/64-
t. o. m. 1970/71 från 628 till 1 116. Den mycket starka uppgången 1962/63 kan
antagas fortsätta i viss utsträckning. Nedgången 1959/61 kan i viss mån för
klaras^ av den avrådningsverksamhet som tidigare skedde. Med hänsyn härtill
och då de framtida arbetsmöjligheterna nu synes tillfredsställande och de spär
rade utbildningslinjerna ej torde hinna utbyggas i tillräcklig omfattning, finner
fakulteten utredningens antaganden om tillströmningen till de juridiska fakul
teterna godtagbara.
Examinationsfrekvensen beräknade 1955 års universitetsutredning till 60 %,
vilken siffra under de senaste åren visat sig vara för låg. Förevarande utredning
utgår från en examinationsfrekvens om 70 %. Denna siffra kan måhända synas
något för hög. Många studerande skriver in sig vid juridisk fakultet utan någon
allvarligare avsikt att studera och avbryter oftast studierna efter kort tid.
Beträffande åter det beräknade behovet av jurister vill fakulteten framhålla
att de av utredningen gjorda antagandena förefaller vida mer realistiska än den
av arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut år 1961 beräknade ökningen om
10 % per femårsperiod fram till 1975. Utredningen har beräknat behovet av
jurister för åren 1965, 1970 och 1975 till 10 600, 12 600 och 12 900. Fakulteten
vill i detta sammanhang erinra om att det för närvarande råder brist på jurister
främst inom statsförvaltningen. Dessutom har advokatbyråerna i landsorten
haft vissa rekryteringssvarigheter. Da den offentliga sektorn säkerligen kommer
att fortsätta att expandera kraftigt, liksom troligen ökade arbetsmöjligheter
för jurister kommer att finnas till följd av det ökade internationella utbytet
finner fakulteten de av utredningen beräknade siffrorna för behovet av jurister
icke osannolika. Dock kan väl ifrågasättas om juristernas andel av totalantalet
*samhällstekniker» kommer att sjunka i sådan grad att behovet av jurister
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
113
under perioden 1970—1975 icke ökar med mer än 300 mot 2000 under femårs perioden dessförinnan.
Sveriges Juristförbund
anför bl. a. följande.
Beräkningar av arbetsmarknadens behov av jurister har tidigare gjorts av universitetsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens prognos utsattes i remissbehandlingen för viss kritik. Dels ifrågasatte man från skilda håll om den metod som användes var lämplig, dels ansåg man att det underlag som använts var bristfälligt och inte tillräckligt differentierat. För när varande förbereds inom arbetsmarknadsstyrelsen en betydande omarbetning av prognosen. Sasom ett första led i detta arbete har i dagarna en prognos beträf fande det framtida behovet av advokater färdigställts. I detta partiella prognos arbete har uppenbarligen de synpunkter, som framfördes i den tidigare remiss behandlingen beaktats. Prognosen är dock i stora drag gjord på samma sätt, som den tidigare.
Departementet har i sitt försök att göra en prognos tagit ett helt annat grepp på ämnet, vilket förbundet finner förvånande, så mycket mer som departemen tet i promemorian uttalat att tidigare prognosmaterial, ehuru ofullständigt, dock kan och bör ge vissa riktpunkter för det framtida handlandet.
Departementet har antagit att behovet av jurister kommer att stå i viss rela tion till behovet av civilingenjörer och har på grundval av en prognos rörande ingenjörsbehovet framräknat behovet av jurister. Förbundet anser metoden djupt otillfredsställande. Det finns knappast någonting som talar för att ut vecklingen för tva sa vitt skilda kategorier skulle vara densamma. Det finns tvärtom omständigheter som talar för motsatsen.
Aibetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut gjorde 1962 en undersökning av tjänstemannastrukturen inom industrin avseende åren 1955—61. Av denna framgår att civilingenjörerna under angivna år ökade med 23,7 % medan jurister och samhällsvetare inte ökade med eu enda procent. Detta tyder på att storleken av ingenjörstillväxten är fullkomligt irrelevant när det gäller att bedöma juris ternas expansion. Vad gäller industrin kan det också påpekas att det rör sig om tva grupper som i storlek är väsentligt skilda, nära 5 000 civilingenjörer mot knappt 200 jurister och samhällsvetare. Några meningsfyllda slutsatser rörande den ena gruppens expansion i förhållande till den andras kan inte göras.
Förbundet anser sålunda att departementets behovsberäkningar vad gäller jurister inte kan läggas till grund för den framtida utbyggnaden av de juridiska fakulteterna. Förbundet anser det emellertid ytterst angeläget att gott underlag för bedömning av utbyggnaden av de juridiska fakulteterna snarast frambringas.
Förbundet har under hela sin verksamhet fortlöpande följt utvecklingen på juristernas arbetsmarknad och anser sig kunna göra vissa bedömningar rörande det framtida behovet. Dessa bedömningar kan dock inte bli så preciserade att de tar sig uttryck i siffror.
Den förestående omorganisationen av domstolsväsendet gör bedömningarna på domarbanan ovissa. Den kan innebära en måttligare expansion än vad man med hänsyn till ökad brott- och tvistemålsfrekvens tidigare räknat med. Även inom åklagarväsendet är bedömningarna vanskliga med hänsyn till att åklagar väsendet skall omorganiseras. Flera faktorer, bl. a. ett eventuellt införande av juristkompetens för samtliga åklagare, talar dock för ett ökat behov av jurister på detta område. I statsförvaltningen gör sig rationaliseringssträvanden gällan de, innebärande att mindre kvalificerade arbetsuppgifter överförs från akade miker till annan arbetskraft. Detta kan i viss mån för förvaltningsakademikernas
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
1
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
vidkommande dämpa den expansion, som väntas inom statsförvaltningen i
stort. På det kommunala området är det troligt att det behövs flera jurister än
f. n. dels med hänsyn till kommunreformen och dels med hänsyn till de alltmer
komplicerade uppgifter, som kommunerna ställs inför. Expansion är också trolig
när det gäller advokatverksamhet och annan privat verksamhet med jurist
uppgifter p. g. a. samhällsfunktionernas alltmer komplicerade natur och ökningen
av brott- och tvistemål. Det är också möjligt att jurister i viss mån kommer att
behövas på områden, som f. n. endast i undantagsfall sysselsätter jurister. \ idare
talar de nu yrkesverksamma juristernas åldersfördelning för ett nagot ökat er-
sättningsbehov p. g. a. dödsfall och pensionsavgång.
Totalt torde det sålunda enligt förbundets bedömning finnas utrymme för och
behov av ett större antal jurister på arbetsmarknaden än f. n. Förbundet anser
emellertid att behovet inte alls kommer att vara så stort som departementet
beräknat. Särskilt markant avvikande är bedömningarna när det gäller slutet
av 1960-talet och början av 1970-talet. Arbetsmarknadens struktur ändras inte
så radikalt, som departementets bedömningar förutsätter, på så få år.
För närvarande råder det brist på jurister. Särskilt staten har de senaste aren
haft uppenbara rekryteringssvårigheter. Tjänstemän i ledande ställning i den
offentliga arbetsförmedlingen har bedömt den nu aktuella bristen i Stockholm
till ungefär 50 jurister. Förbundet anser denna bedömning riktig. I hela landet
torde det röra sig om en brist på högst något hundratal jurister. Mot den bak
grunden ter sig departementets uppskattning, att det om tva ar skulle föreligga
en brist på 3 000 jurister, verklighetsfrämmande.
Beträffande behovet av samhällsvetare sammanfattar Sveriges Samhälls
vetareförbund sina synpunkter på den schematiska behovsberäkningen sålunda.
Samhällsvetareförbundet kan icke se att denna »prognos» beträffande sam-
hällsvetarebehovet kan läggas till grund för några allvarliga överväganden be
träffande samhällsvetarutbildningens framtida dimensionering. För att kunna
lägga det funna sambandet mellan »samhällstekniker» och civilingenjörer till
grund för prognosarbetet är det nödvändigt att ge sambandet någon rimlig
innebörd. Man måste därvid klargöra varför sambandet uppstått och om det ger
uttryck för en i viss mening optimal utveckling i framtiden. Rent beräknings-
tekniskt synes det dessutom felaktigt att utga från sambandet mellan antalet
»samhällstekniker» och civilingenjörer i gängen tid men sedan baseia piognosen
på behovet av civilingenjörerna. Dels räknar man redan nu med att ett mycket
betydande underskott skall råda på civilingenjörer vid prognosperiodens slut,
dels diskuterar man inte den effekt en omstrukturering mellan olika ingenjörs-
kategorier kan få.
Det är enligt förbundet mycket beklagligt att den samhällsvetareprognos som
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut påbörjade redan 1960 ännu icke fär
digställts. Detta gäller särskilt mot bakgrund av den snabba utvecklingen från
en mycket liten sektor av akademikerarbetsmarknaden till en betydande sektor
som samhällsvetarna nu beskriver. Det är enligt förbundets mening synnerligen
otillfredsställande att beslut rörande samhällsvetarutbildningens framtida di
mensionering skall grundas pa beräkningar som pa intet sätt säkert fastställer
behovet av tjänster av samhällsvetarnatur utan som i stället bygger på en i och
för sig diskutabel beräkning av civilingenjörsbehovet.
Liknande kritiska synpunkter framföres i Statistiska Centralbyråns och Kon
junkturinstitutets yttranden.
115
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963
Behovet av gymnastiklärare
Skolöverstyrelsen
finner i sitt remissyttrande det synnerligen önskvärt, att en
prognos rörande behovet av gymnastiklärare med största skyndsamhet utarbetas.
Direktionen över gymnastiska centralinstitutet framhåller bl. a. följande.
I skrivelse till direktionen av den 19 februari 1963 föreslår Skolöverstyrelsen direktionen att inga till Ivungl. Maj:t med förslag om ytterligare intagning av elever vid institutet som ett led i de extraordinära åtgärder, som nu vidtages mot lärarbristen i olika ämnen.
Av en bilaga till skrivelsen framgår, att enbart i de högre skolorna tjänst gjorde läsåret 1961—1962 144 icke utbildade lärare i gymnastik, vilket motsva rar 12,2 % av veckotimtalet för dessa skolor. Motsvarande siffra för läsåret 1960/61 var 9,6 %. Skolöverstyrelsen konstaterar vidare att bristsituationen för den obligatoriska skolan och under styrelsen för yrkesutbildning stående läro anstalter är okänd men otvivelaktigt är ännu större.
Antalet sökande till gymnastiska centralinstitutet visar sig öka för varje år. Läsaret 1962 1963 sökte 450 studenter till 100 platser. Av de antagna har ca 50 % tagit från 1—7 akademiska betyg före inträdet vid institutet.
Situationen är således den att tillströmningen av sökande till institutet är större än någonsin och bristen på gymnastiklärare ökar för varje år. Direktionen anser att åtgärder skyndsamt maste vidtagas för att häva gymnastiklärarbristen och att därför en prognos snarast maste göras för att åtgärderna skall kunna planläggas på ett rationellt sätt.
Behovet av teologer
Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala
framhåller sammanfattnings
vis följande.
Fakulteten finner, att den i betänkandet framlagda prognosen för behovet av teologer vilar på förutsättningar som inte längre är relevanta. Det är därför angeläget att en ny prognos utarbetas. Denna bör grundas på en aktuell och realistisk beräkning av det behov av teologiskt utbildad arbetskraft, som för närvarande kan överblickas.
Behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet
Kommittén för nya utbildning sv äg ar vid de filosofiska fakulteterna
anför
huvudsakligen följande.
Utslagsgivande för den framtida tillströmningen till universiteten kommer att bli den organisatoriska form man ger gymnasierna, samt den attraktionsförmåga som den s. k. studentkarriären kan utveckla. Allt tyder emellertid på att per soner med huvudsaklig humanistisk utbildning kommer att öka på ett mycket markant sätt.
Utvecklingen måste därför leda till att personer med akademisk utbildning kommer att söka sig till yrken, som traditionellt rekryterats av personer med lägre utbildning. Det innebär en allmän standardökning, men behöver i och för
116
sig inte innebära »inadekvat» sysselsättning. Troligt är att inom många yrkes
områden anspråken på den anställda kommer att öka, t. ex. i fråga om språk
kunskaper och samhällsvetenskaplig allmänbildning. Man kan därför antaga att
högre utbildning kommer att möjliggöra bättre prestationer.
I dagens dynamiska samhälle finns det all anledning att antaga, att utveck
lingen ständigt ställer nya utbildningskrav och att det således öppnas nya ut-
bildningsvägar. Inom det nuvarande examenssystemet finns det stora möjlig
heter att genom nya kombinationer möta dessa krav. Som exempel kan nämnas,
att det väl med säkerhet kommer att föreligga ett växande behov av folk med
kunskaper i språk av typen ryska, spanska, arabiska, japanska och kinesiska,
kombinerad med kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen. Svårigheten tycks
för närvarande vara att locka in ungdomar pa dessa till synes osäkra utbild-
ningsvägar. Kommittén för nya utbildningsvägar har emellertid för avsikt att
närmare analysera det problemkomplexet. Det torde dock knappast vara tro
ligt, att dessa nya utbildningsvägar kan leda till sysselsättning för alla som söker
sig till de filosofiska fakulteterna. För kommittén för nya utbildningsvägar fram
står därför en ökad kapacitet av de nu spärrade utbildningsvägarna samt en
utbyggnad av studentkarriärens utbildningsmöjligheter såsom ofrånkomlig.
Gymnasieutredningen framhåller bl. a. följande.
Med utgångspunkt i antagandena om tillströmning och examinationsfrekvens
har i statistikbilagan beräknats examinationen bl. a. vid matematisk-naturveten-
skaplig fakultet under ett antal år framåt. År 1971—1975 beräknas examinatio
nen vara i det närmaste fem gånger så stor som den var 1960—1961. Det följer
av vad gymnasieutredningen ovan framfört om studiernas organisation inom
de fria fakulteterna att utredningen är tveksam om så stor examinationskapa-
citet kommer att uppnås, såvida inte en omorganisation av studierna sker. Men
även om examinationen skulle bli den i utredningen beräknade är det ytterst
osannolikt att den på arbetsmarknaden kommer att ge upphov till ett överskott
av naturvetare. I statistikbilagan har några olika alternativ angivits men i
samtliga skulle år 1975 finnas ett överskott av några tusen naturvetare. Utan
att ifrågasätta sannolikheten av de efterfrågeberäkningar rörande naturvetare,
som genomförts i statistikbilagan, vill utredningen dock understryka, att det
här är fråga om cn grupp akademiker, som torde få en vidsträckt användning i
framtiden. Behovet av naturvetenskapligt utbildade vid universitet och hög
skolor och inom forskningsinstitutioner kommer sannolikt att växa utomordent
ligt starkt. Därutöver vill gymnasieutredningen understryka vad som i prome
morian anföres om möjligheterna att helt eller delvis ersätta tekniskt utbildad
arbetskraft med naturvetenskapligt skolad personal.
De synpunkter utredningen anfört beträffande naturvetarna gäller i viss mån
också humanisterna. Även för denna kategori är efterfrågan svårbedömbar.
Gymnasieutredningen anser att det starkt växande antalet humanister visser
ligen kan bli svårt att — såsom angives i promemorian — sysselsätta på det
sätt som enligt våra nuvarande värderingar svarar mot vederbörandes utbild
ning men anser det ännu icke klarlagt vare sig om något besvärande »humanist
överskott» kommer att uppstå eller om arten av ett eventuellt överskott. Ut
redningen vill i detta sammanhang framhålla, att man inte bör dra någon skarp
gräns mellan akademiskt och icke-akademiskt utbildade. Det finns stora om
råden av tjänster inom vilka de båda grupperna kan substituera varandra.
Slutsatsen av beräkningarna i statistikbilagan är sålunda knappast att man
inom det ena eller andra området riskerar stora överskott om 10 eller 15 år utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
117
att de tekniskt, medicinskt, naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt ut bildade bör utgöra en relativt sett väsentligt större andel av akademikerna än nu.
Beträffande
behovet av ämneslärare
inom det högre skolväsendet anför
lärar
utbildning ssakkunnig a
bl. a. följande.
Problemet är enligt de sakkunnigas uppfattning, om P-gruppens kalkyler anses hållbara för tiden fram till 1975, att åstadkomma balans genom att å ena sidan vidtaga kapacitetshöjande åtgärder, så långt det går, för de spärrade lin jerna och att på ett realistiskt sätt bygga ut högskoleorganisationen samt att å andra sidan stimulera tillströmningen från överskotts- till bristsektorn. Ett område, som därvid intar en viktig plats, är skolans arbetsmarknad. För denna gäller, att det f. n. råder brist på lärare inom högstadiet, realskolor och gymna sier. Att denna brist för vissa humanistiska ämnen kommer att försvinna inom några få år, kan med ledning av senast gjorda ämneslärarprognos anses sanno likt. För de naturvetenskapliga ämnena kommer bristen däremot att med all sannolikhet bestå under hela 1960-talet.
Skolöverstyrelsen
framhåller bl. a. följande.
Ett realekonomiskt intresse av största vikt är att snabbt öka tillgången på lärare. Vid de avvägningar som är nödvändiga vid investeringar inom det aka demiska utbildningsområdet måste uppmärksammas att lärarutbildning är att betrakta som en produktionshöjande faktor i samhället — sannolikt i samma omfattning som t. ex. teknikerutbildningen. En annan avvägningsfråga bör också beaktas. Den s. k. automatiken beträffande antalet lärartjänster för den lägre akademiska undervisningen har medfört att ett betydligt ökat antal aka demiker kunnat stanna kvar vid universiteten i den dubbla funktionen av lärare och forskare. Denna i och för sig både glädjande och nödvändiga anordning har dock otvivelaktigt ökat lärarbristen framför allt i gymnasierna och speciellt i de typiska bristämnena. Denna brist ökar sannolikt det antal studenter som icke erhållit gymnasieutbildning av önskvärd kvalitet. Eftersom det övervägan de antalet studenter går vidare till universitet och högskolor, kan den eventuellt sänkta standarden i fråga om studenternas kunskaper medföra behov av för stärkt undervisning på 1- och 2-betygsstadiet, vilket ytterligare ökar behovet av akademiska lärare.
TCO
yttrar huvudsakligen följande.
Beträffande behovet av ämneslärare och klasslärare vill TCO framhålla att mer ingripande åtgärder på lärarutbildningens område kan vidtas först då lärar- utbildningssakkunniga fullgjort sitt arbete och innehållet i såväl ämnes- och klasslärarnas utbildning fastställts samt lärarnas användningsområde klarlagts. TCO vill vidare erinra om att organisationen i annat sammanhang framhållit att starka skäl föreligger att vidga de vidareutbildade folkskollärarnas arbets område utöver två femtedelar av ämneslärartjänsterna.
Målsmännens riksförbund
anför bl. a.
Av arbetsgruppens undersökningar framgår tydligt, att man snart har att vänta ett överskott på humanister. MR finner det vara mycket viktigt att detta överskott kommer skolorna tillgodo. Uppenbarligen kommer den stora bristen på
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
118
lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen att hindra, att man inom
överskådlig framtid kan generellt minska storleken av klasserna. Detta borde
emellertid icke behöva hindra, att man inför mycket generösare regler än de
som för närvarande gäller för delning av klasser vid språkundervisning och ej
heller att man inför möjligheter till dylik uppdelning vid undervisning i orien
teringsämnena. Båda dessa åtgärder torde kunna få stor betydelse för under-
visningsresultaten. Den senare åtgärden är dessutom så gott som nödvändig om
icke den metodik, som rekommenderas i grundskolans läroplan och som kan
förväntas komma att spela stor roll för det kommande gymnasiet, skall stanna
på papperet.
Beträffande behovet av akademiker med filosofisk examen inom andra yrkes
områden än utbildningsväsendet har synpunkter redovisats av bl. a. följande
remissinstanser.
Skolöverstyrelsen anför följande beträffande psykologbehovet.
En yrkeskategori som i växande utsträckning kommer att tagas i anspråk
inom skolväsendet är psykologerna. Denna akademikergrupp efterfrågas inom
överstyrelsens ämbetsområde för undervisning i psykologi vid folkskolesemina-
rier och lärarhögskolor och som skolpsykologer vid länsskolnämnderna och i
vissa kommuner. Bristen på psykologer medför för närvarande stora svårig
heter vid tillsättandet av lektorat i psykologi och pedagogik vid folkskolesemi-
narier och lärarhögskolor. En utbyggnad av skolpsykologverksamheten inom
bl. a. länsskolnämnderna skapar dessutom ett ökat behov av kvalificerade psy
kologer.
Riksarkivarien anför i huvudsak följande rörande behovet av humanister in
om arkivväsendet.
I förhållande till det stora överskottet av humanister, som beräknas uppstå i
slutet av 1960-talet väger naturligtvis arkivväsendets behov av arbetskraft
tämligen lätt. Å andra sidan är arkivväsendet ur denna synpunkt av särskilt
intresse, då det väl är den enda förvaltningsgren, som uteslutande rekryterar
humanister. I den beräkning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft
fram till mitten av 1970-talet, som lämnas i statistikbilagan, redovisas arkiven
under rubriken Humanister inom andra verksamhetsområden och antalet yrkes
verksamma akademiker på detta område har icke specificerats. Tillsammans
med museimännen antagas de på grundval av akademikerräkningen år 1955 ha
uppgått till 300.
F. n. sysselsättes inom arkivväsendet och därtill anslutna verksamhetsgrenar
(riksarkivet, krigsarkivet, landsarkiven, stadsarkiven i Stockholm, Malmö, Väs
terås och Borås, utrikesdepartementets arkiv och näringslivet samt de till riks
arkivets verksamhet nära anknutna Svenskt diplomatarium, vitterhetsakade
miens undersökning av äldre pergamentsomslag och Svenskt biografiskt lexikon)
97 akademiker. Av dessa tillhör 61 riksarkivet, landsarkiven och de med lands
arkiven jämställda stadsarkiven i Stockholm och Malmö, 14 krigsarkivet och
5 utrikesdepartementets arkiv. Den rent kommunala arkivorganisationen syssel
sätter 3 akademiker, företagsarkiven 5 och den till riksarkivet anslutna verk
samheten 9. Därest den planerade utvidgningen av personalorganisationen ge
nomföres tillkommer under tiden 1963—67 8 tjänster inom riksarkivet och lands
arkiven och 2 i den anslutna verksamheten, avgången genom pensionering kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
119
fram till 1970 beräknas till 12. Nyrekryteringsbehovet skulle sålunda fram till och med 1970 uppgå till siffran 22 dvs. knappt 25 % under en sjuårsperiod. Under tiden 1971—1975 kunna på grund av pensionering 10 personer beräknas avgå. I statistikbilagan beräknas utvidgningsbehovet inom detta område till 35 % per femårsperiod fram till 1975, vilket skulle medföra en fördubbling av antalet yrkesverksamma akademiker inom arkivområdet under tiden 1961—1975.
De här ovan angivna siffrorna grunda sig på den nu planerade personalupp rustningen inom riksarkivet och landsarkiven. Givetvis kan ett större behov av akademiskt utbildad personal tänkas uppkomma. Vad riksarkivet och lands arkiven beträffar kan detta bli en följd av de ökade krav, som särskilt tillström ningen till de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna kan komma att ställa på dem. I sitt yttrande den 24 november 1958 över universitetsutred- ningens betänkande V: Forskningens villkor och behov har riksarkivet framhållit den betydelsefulla roll, som dessa arkivinstitutioner spelar såsom baser för histo risk forskning i mycket vidsträckt mening. En fortsatt utbyggnad av universi teten för att motsvara den ökade tillströmningen av studenter kommer givetvis att i detta hänseende ställa ökade krav även på arkivinstitutionerna. Men också i den primära universitetsundervisningen har de en uppgift att fylla. De institu tioner, som är belägna i universitetsstäder, medverkar redan nu genom kurser i källkunskap och handskriftstolkning i universitetsundervisningen. Givetvis kom mer den starka ökningen av studenttalet att medföra stegrade anspråk på deras medverkan i undervisningen. Hur dessa anspråk skall mötas har ännu icke i detalj planerats. En möjlighet vore att vid de större institutionerna inrätta sär skilda tjänster som arkivlektorer i likhet med de museilektorstjänster, som in rättas vid vissa större museer.
Det är emellertid framför allt på den kommunala sektorn och inom närings livet som expansionsmöjligheterna är att söka.
I den rent kommunala arkivorganisationen sysselsättes f. n. endast 3 akade miker (stadsarkivarierna i Göteborg, Västerås och Borås). Därutöver medverka vissa tjänstemän i den statliga arkivorganisationen genom särskilda uppdrag såsom sakkunniga i den kommunala arkivvården, som i övrigt omhänderhas av kommunalkamrerarna och deras underställda personal. Landstingens arkivfrågor är f. n. under omprövning. Arkivorganisationen såväl hos primär- som sekun därkommunerna är sålunda f. n. tämligen svagt utbyggd. Den förestående kom munreformen, varigenom kommunala enheter med större ekonomisk bärkraft kommer att skapas samtidigt som den kommunala organisationsapparaten ytter ligare utvecklas, kommer givetvis att samtidigt skapa ett större behov av verk ligt effektiv kommunal arkivvård och bättre ekonomiska förutsättningar att till fredsställa detsamma. I samma riktning kan också landstingens vidgade upp gifter såsom huvudmän inom sjukvården komma att verka. Ilur detta behov skall mötas är ännu svårt att säga. Det kan ske genom tillskapande av särskilda för akademiker avsedda arkivarietjänster hos större kommuner eller genom in rättande av tjänster som arkivkonsulenter hos kommunförbunden eller genom en kombination av båda dessa åtgärder.
Svårbedömbar är också utvecklingen inom näringslivet. Det är visserligen påtagligt att intresset för arkivorganisation och arkivfrågor i ökad utsträckning gör sig gällande också på detta område vilket bl. a. kommit till uttryck genom tillkomsten av ett särskilt forum för näringslivets arkivfrågor benämnt Närings livets arkivråd, som bl. a. anordnat kurser i arkivvård. F. n. finnes emellertid sär skilda tjänster för akademiskt utbildade arkivmän endast vid några av de större företagen. I regel ombesörjes arkivvården inom kontorsorganisationens ram och
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
120
av dess personal. En fortskridande rationalisering och specialisering av arbets
uppgifterna, som en följd bl. a. av kontorsautomatiseringen, kan emellertid kom
ma att medföra behov av specialutbildad arkivpersonal hos de större företagen.
F. n. är det icke möjligt att siffermässigt fixera detta behov.
Riksbibliotekarien
anför i huvudsak följande rörande
behovet av biblioteks-
utbildad personal.
Den prognos rörande rekryteringsbehovet vid de vetenskapliga biblioteken,
som framlagts i utredningen på grundval av en tidigare av arbetsmarknadssty
relsen genomförd undersökning bygger i allt väsentligt på forskningsbibliotekens
erfarenhetsmässiga bedömning av möjligheterna till personalförstärkningar, icke
på objektiva beräkningar av vad som verkligen skulle erfordras för att gentemot
den forskande och studerande allmänheten kunna prestera en snabb och effektiv
service. Med stöd av erfarenheterna från den vid kungl. biblioteket under det
senaste årtiondet bedrivna rationaliseringsverksamheten — liksom med hänsyn
tagen till bibliotekariekårens åldersmässiga sammansättning — håller jag för
troligt att de för bibliotekariepersonalen angivna siffrorna kan tänkas i huvud
sak motsvara rekryteringsbehoven. I fråga om assistent- och biträdespersonal
anser jag däremot att det verkliga rekryteringsbehovet kommer att vara avse
värt större än här angivits. Man bör här taga hänsyn till att denna till ca 90 %
kvinnliga personal i stor utsträckning måste betraktas som mycket lättrörlig,
vilket givetvis starkt ökar rekryteringsbehovet. Även med en normal personal
omsättning skulle emellertid det här angivna rekryteringsbehovet vara mycket
för knappt tilltaget om inriktningen är att åstadkomma en verkligt effektiv
forskarservice; vad beträffar femårsperioderna 1961/65 och 1966/70 skulle jag
närmast vara benägen att se behovet ökat med 100 %. Inom denna ram bör
enligt mitt förmenande organiseras en ny personalkategori, där de grundläggande
kompetenskraven är lägre akademisk examen och en grundlig biblioteksutbild-
ning. Denna personal bör kunna befordras upp till bibliotekarieplanet i 21:a och
23:e lönegraderna. Genom tillkomsten av denna nya befordringsgång torde bib
liotekariepersonal med högre akademisk examen komma att kunna avlastas vissa
arbetsledaruppgifter till förmån för deras självklara ställning som experter för
skilda ämnesområden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
C. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor
a. Vissa allmänna synpunkter
Av de remissinstanser som berört P-gruppens åtgärdsinventering förordar
några, bland dem skolöverstyrelsen, att samtliga förslag snarast genomföres.
I det följande redovisas remissinstansernas synpunkter — i den mån de icke
framgått av anförda yttranden under avsnittet Allmänna omdömen — på ett
effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser, decentraliserad utbildning på
ett- och tvåbetygsnivå, korrespondensundervisning, studentbostadsproblemet,
yrkesvägledning och studierådgivning samt meritkomplettering.
121
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Effektivare utnyttjande av resurser
Flera remissinstanser går in på frågan om hur tillgängliga undervisningsresur ser bäst skall utnyttjas. Den interna rationaliseringen tillmätes stor betydelse.
Statskontoret anför i huvudsak följande.
Det hinder för en kapacitetshöjning, som för närvarande finns på grund av otillräcklig tillgång på utrustning (lokaler, laboratorier, maskinanläggningar), kan enligt statskontorets mening delvis forceras genom ett rationellare utnytt jande. Laboratorieresurserna torde exempelvis kunna ges en effektivare an vändning, om de sammanfördes till centrala övningslaboratorier. Flera olika typer av centrala laboratorier och andra anläggningar kan härvid komma ifråga; för två eller flera institutioner gemensam anläggning, för en hel läroanstalt gemensam anläggning, för institutioner inom skilda läroanstalter gemensam anläggning och för flera läroanstalter gemensam anläggning. Statskontoret har i en rapport framlagt förslag om administrationen av sådana centrala anlägg ningar (service-enheter) och har också för Frescatikommitténs räkning låtit utarbeta en rapport »En teknisk institution inom Stockholms Universitet», i vilken presenteras ett konkret förslag till hur en sådan central anläggning bör byggas upp. Det bör i framtiden övervägas om inte en särskild teknisk sektion bör inrättas inom de universitets- och högskoleadministrationer till vilka ett stort antal eller mer omfattande centrala anläggningar kommer att knytas.
Även genom en förbättrad planläggning av de laborativa kurserna och skift gång på laboratorierna kan utnyttjandegraden ökas. Sådan skiftgång bör även kunna införas i andra avseenden än beträffande laborationer. Statskontoret vill i detta sammanhang också tillstyrka den av P-gruppen framförda tanken på treterminsutbildning. För närvarande står den för utbildningen avsedda kapi talutrustningen vid universiteten och högskolorna outnyttjad under en tredje del av året. Genom att för olika lärar- och studentkategorier variera ferierna, skulle utnyttjandegraden kunna ökas.
Ökat institutionssamarbete och genomtänkt inköpspolitik kan enligt statskon torets mening också väsentligt bidra till ett rationellare utnyttjande av de till läroanstalterna givna resurserna.
Genom införande av ett kvalificerat kuratorsystem skulle bortfallet bland studenterna kunna minskas, vilket är liktydigt med en kapacitetshöjning. Vid några läroanstalter och fakulteter följer man redan nu noggrant studenternas studieutveckling. På andra håll och då främst vid de fria fakulteterna syns emel lertid de enskilda studenternas studiegång icke i tillräcklig grad uppmärksam mas. För att en förbättring i detta hänseende skall kunna åstadkommas, fordras snarast införande av ett detaljerat system för studentregistrering. Statskontoret anser därför att det förslag till studentregistrering vid de filosofiska fakulteterna, som på universitetskanslerns uppdrag utarbetats av registreringskommittén, omedelbart bör genomföras.
Statskontoret anser vidare, att till de generella åtgärder som bör vidtagas i kapacitetshöjandc syfte också hör en prövning av undervisningsgruppernas storlek. Statskontoret anför:
Organisationsplanesystcmet syns ha lett till för små undervisningsgrupper och därigenom en misshushållning med de knappa lärarresurserna. Genom forskning
122
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
och undersökningar på detta område torde betydande kapacitetsökningar kunna
vinnas.
Beträffande en tillförlitlig registrering av de studerande finner skolöverstyrel
sen vidtagande av åtgärder i detta syfte angeläget.
Statens tekniska forskning si-åd betonar vikten av att inte bara en väsentligt
tillförlitligare registrering av de studerande åstadkommes utan att denna även
utformas så, att studietakt, avbrottsfrekvens och verklig studietid kan upp
följas och därigenom påverkas.
Gymnasieutredningen anför i sammanhanget bl. a. följande.
De antaganden, som görs beträffande examinationsfrekvensen, är framförallt
då det gäller de fria fakulteterna svårbedömbara. Att det kommer att krävas
stora insatser — och detta inte bara rent numerärt — av de ansvariga inom det
akademiska undervisningsväsendet är höjt över varje tvivel. Gymnasieutred
ningen finner det emellertid sannolikt att även formerna för studiernas orga
nisation inom de fria fakulteterna måste ändras i riktning mot en fastare upp
byggnad. Ett första steg i denna riktning måste snarast tas genom införande av
tillfredsställande registreringssystem. En sådan åtgärd enbart är emellertid otill
räcklig. Nästa steg synes böra bli någon form av fasta studiegångar. Fördelarna
härmed är många. Studierna blir mera målinriktade, vilket för flertalet studen
ter betyder ökad effektivitet. Den enskilde individens studier kan lättare följas
och härigenom blir möjligheterna att ingripa hjälpande och stödjande väsentligt
större. Hur fasta studiegångarna bör utformas får givetvis prövas från fall till
fall.
Statistiska centralbyrån anför i huvudsak följande.
Frågan om registrering av de studerande berör centralbyrån i så måtto att den
statistiska bearbetningen av primärmaterialet till registreringsverksamheten
enligt hittills framlagda förslag skall åvila ämbetsverket och ingå som en inte
grerad del av statistiken över högre studier. I samband därmed skall huvuddelen
av denna statistikgren överföras till elektronisk databehandling. På grund av
den mycket omfattande arbetsinsats, som krävs i samband med utarbetande av
ett elektroniskt databehandlingssystem, har centralbyrån efter samråd med
ecklesiastikdepartementet under drygt ett år arbetat med en systemlösning,
som i princip ansluter till den försöksverksamhet med registrering, som pågått
under innevarande läsår. Detta planeringsarbete befinner sig nu i slutfasen och
enligt planen skall statistikgrenen för första gången bearbetas med elektronisk
databehandling i april 1963. Därvid ingår bearbetningen av försöksmaterialet
från registreringsverksamheten höstterminen 1962. Den tekniska lösningen av
systemet är således i det närmaste klar. Centralbyrån finner det mot bakgrund
härav mycket beklagligt att den administrativa grund på vilken verksamheten
skall vila ej finns klar. En detalj i systemet framstår därvid som särskilt viktig.
Under förutsättning att man i överensstämmelse med gruppens synpunkter även
i framtiden skall räkna med fri tillströmning till de filosofiska fakulteterna kom
mer dessa att växa till mycket betydande omfattning. Det kommer därvid att
bli väsentligt att kunna ge en tillförlitlig information om studentantalet i de
olika ämnena, inte minst som underlag för bedömningen av lokal- och lärar-
behov.
I den försöksverksamhet, som nu bedrivs vid universitetens filosofiska fakul-
123
teter, används en definition på närvarande studerande som innebär att man räknas som närvarande i ett ämne om man deltagit i undervisningen vid minst ett undervisningstillfälle. Undersökningar, som gjorts inom Frescatikommittén, antyder att rimligheten i denna definition kan diskuteras, då den även med räknar studerande som endast deltagit i undervisningen vid några få tillfällen.
Det synes därför centralbyrån angeläget att närvarodefinitionen ges en för konsumenterna ändamålsenlig utformning. Skulle man därvid stanna för en definition, som bygger på antagande om en viss minimifrekvens beträffande del tagandet i undervisningen, måste förutsättningar skapas för inhämtande av ett tillfredsställande statistiskt primärmaterial. Den systemlösning centralbyrån utformat kan anpassas till alternativa närvarodefinitioner.
Universitetskanslern meddelar i sitt remissyttrande, att han förbereder av givande av förslag till ett definitivt registreringssystem vid de filosofiska fakul teterna.
Beträffande förslaget om tvåskifts- och treterminsutbildning råder delade meningar bland remissinstanserna.
Universitetskanslern anför:
Såvitt angår förslaget om tvåskifts- eller treterminsutbildning synes för när varande — bl. a. på grund av lokalsvårigheter — möjligheter knappast föreligga att på så sätt öka utnyttjandet av befintliga lokaler. Dock bör i samband med utredningen rörande decentraliserad akademisk undervisning undersökas i vad mån befintliga laboratorier vid universiteten kan utnyttjas för kortare eller längre experimentella fysik- och kemikurser.
Liknande synpunkter framföres av överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som yttrar:
Lokalerna i de tekniska högskolorna utnyttjas redan intensivt och används regelmässigt under såväl dag- som kvällstid. Terminerna vid de tekniska hög skolorna sträcker sig från den 22 september till den 22 juni, varför endast 3 må nader av året för de studerandes del icke upptages av direkt högskolearbete. Många studerande tvingas dock anslå ferietiden för fullgörande av examens arbeten. Dessutom måste denna tid utnyttjas för föreskrivet praktikarbete, vilket å flertalet avdelningar skall omfatta sex månader, och för fullgörande i vissa fall av militärtjänst. Möjligheterna att just genom tvåskifts- eller treterminsunder- visning öka utnyttjandet av befintliga lokaler torde därför av praktiska skäl vara uteslutna.
Även länsstyrelsen i Västmanlands län anför betänkligheter mot ifrågavarande förslag.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att införande av tvåskiftsutbildning på grund av sin karaktär inte bör betraktas som annat än en nödfallsutväg avsedd att under kortare tid råda bot på en bristsituation.
Sveriges arbetsgivareförening med instämmande av Handelns arbetsgivare organisation och Sveriges verkstadsförening uttalar:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
124
Särskilt i bristämnena är det ytterst angeläget att skilda rationaliseringsåtgär-
der som kan bidraga till att minska åtgången på lärare och lokaler prövas. Det
gäller bl. a. tvåskifts- samt treterminsundervisning liksom ett rikligare utnytt
jande av pedagogiska hjälpmedel. Med hänsyn till bl. a. bristen på akademiska
lärare vill föreningen också understryka vikten av att det inför den förestående
utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet noga överväges om man kan och
bör bibehålla nuvarande normer och proportioner i fråga om fördelningen mellan
undervisning och forskning.
SACO
finner att en övergång från två till tre terminer inte kan öka kapacitets-
utnyttjandet på ett avgörande sätt med hänsyn till att undervisning och tenta
mina numera i stor utsträckning påbörjas i mitten av augusti och pågår till mit
ten av juni.
TCO
anser däremot, att frågan om att införa tvåskifts- eller treterminsutbild-
ning i syfte att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler efter erforder
liga utredningar kan vinna en positiv lösning. Bland andra betydelsefulla åt
gärder, som kan minska det relativa behovet av lärare och lokaler, föreslår TCO
införande av AV-hjälpmedel, programmerad undervisning etc. TCO anser även,
att möjligheter till gemensam utbildning med de övriga nordiska länderna bör
uppmärksammas.
Centerns ungdomsförbund
och
Centerns studentförbund
är inte beredda att
tillstyrka förslaget. Organisationen framhåller följande.
Den tid — främst under sommaren — som lokalerna nu ej utnyttjas, bör istäl
let reserveras för en mer omfattande och regelbunden fortbildning av olika aka
demikergrupper, inte minst lärare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Decentraliserad utbildning på ett- och tvåbetygs
nivå samt korrespondensundervisning
Universitetskanslern
anför följande i fråga om decentraliserad utbildning.
Beträffande upprättande av universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning
i bristämnena samt utvidgning av den decentraliserade akademiska utbildningen
på lågstadiet anser jag i likhet med bl. a. de historisk-filosofiska och språkveten
skapliga sektionerna vid universitetet i Uppsala och humanistiska fakulteten vid
universitetet i Stockholm, att dessa frågor påfordrar en närmare undersökning,
icke minst såvitt angår universitetens medverkan. Beträffande de naturveten
skapliga laborationsämnena torde vissa speciella problem uppstå i samband med
en decentralisering; pågående undersökningar om möjligheten att anordna 2-
betygsundervisning i fysik och kemi i Örebro och Linköping tyder på att kost
naden per elev kommer att bli mycket hög om laborationsundervisningen helt
skall decentraliseras. Jag finner emellertid förslaget vara så viktigt med hänsyn
till den rådande svåra bristen på lärare i framför allt naturvetenskapliga ämnen
att en närmare utredning om möjligheterna att decentralisera 1- och 2-betygs-
undervisningen bör göras. Därvid bör övervägas bl. a. hur administrationen av
denna utbildningsverksamhet skall ske, i vilka former universitetens medverkan
är nödvändig eller lämplig samt på vad sätt universiteten skall ha ansvar för verksamheten.
Även
skolöverstyrelsen
förordar en utbyggnad av den decentraliserade akade
miska utbildningen. Överstyrelsen anför bl. a.
I sammanhanget bör påpekas att en till kvällstid förlagd och genomförd aka demisk utbildning kan avsevärt öka utbildningskapaciteten vid universiteten i storstäderna utan att kräva däremot proportionella kostnadsökningar. Det finns sannolikt även ett icke obetydligt antal akademiska lärare i karriären som skulle föredraga att få forska under dagtid och undervisa under kvällstid.
Arbetsmarknadsstyrelsen
yttrar:
Vid utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet är givetvis snabba åtgär der av nöden. Förslagen om decentralisering av undervisningen och skapandet av universitetsfilialer, bör realiseras snarast. Nödvändigheten av att med snabba åtgärder lösa den nuvarande krisen i det högre undervisningsväsendet får dock inte medföra att man enbart stannar för lösningar som huvudsakligen är av värde på kort sikt eller medför en kvalitativ försämring av undervisningen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län
uttalar:
Det synes vara en riktig tanke att kraftigt utvidga den så kallade decentrali serade akademiska utbildningen på 1- och 2-betygsnivån. Sådan utbildning har med av allt att döma gott resultat under senare tid bedrivits i bland annat Västerås.
Länsstyrelsen i Malmöhus län
finner däremot upprättande av universitets
filialer närmast vara en nödlösning för att under kortare tid råda bot på en brist situation.
Statskontoret
framhåller bl. a. följande.
På ett stort antal orter bedrivs idag en folkbildningsverksamhet på akademisk nivå. I många fall torde avsaknaden på dessa orter av lärare i vissa ämnen hindra en utbyggnad av denna utbildning. En förutsättning för att denna lokala aka demiska utbildningsverksamhet skall kunna utökas är att lärare genom någon central instans kan ställas till förfogande. Det av statskontoret föreslagna nya administrativa ämbetsverket för universitetsväsendet torde vara mest lämpat att handlägga ärenden av detta slag. Detta ämbetsverk bör, om det ges upp gifter inom den lokala akademiska utbildningsverksamheten, även åläggas att ha tillsyn över denna utbildning.
SFS
anför: Decentraliserad akademisk undervisning meddelas för närvarande på ett fler tal orter i landet och trots att några större erfarenheter icke kunnat göras inom organisationen anser SFS det motiverat, att en utbyggnad av denna verksamhet tills vidare anordnas. Enligt SFS:s förmenande bör dock dessa undervisnings former betraktas som åtgärder för att övergångsvis bemöta en akut bristsitua tion. På lång sikt måste riktmärket vara att undervisningen meddelas vid de akademiska lärosätena. Vid planeringen av decentraliserad undervisning bör man inrikta sig på att inte sprida denna till ett allt för stort antal orter. I första hand
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
125
126
bör enligt SFS:s mening ämnena matematik, fysik och kemi ifrågakomma. Det
torde vara obestridligt, att man genom detta slag av utbildning kan lösa den
mest akuta lärarbristen vid olika skolformer.
En förutsättning för att SFS skall tillstyrka en decentralisering av den akade
miska undervisningen, som bör inriktas på ett- och tvåbetygsnivån, är emeller
tid att universiteten utövar överinseende. Kursfordringarna måste således vara
desamma som vid universiteten, och examinationen måste ske av akademiska
lärare med kompetens för och erfarenhet av detta. Särskild uppmärksamhet bör
enligt SFS:s mening läggas på ansvaret för undervisningens kvalitet.
Av betydelse i detta sammanhang anser SFS det vara, att den decentraliserade
undervisningen jämställes med den som meddelas vid universiteten. Det är även
av stor betydelse, att undervisningen vinner de studerandes fulla förtroende.
Av bl. a. dessa anledningar finner SFS det önskvärt, att de studerandekategorier
som det här blir fråga om får samma förmåner, som övriga studerande vid univer
sitet och högskolor.
TCO framhåller huvudsakligen följande.
Det framstår som särskilt önskvärt att tillgången till högre utbildning i möj
ligaste mån erhåller en ökad geografisk spridning. Förutom många andra skäl
talar härför det ständigt växande behovet av vidareutbildning, som omfattar
stora grupper tjänstemän. Det gäller bl. a. att tillgodose det förnyelsebehov, som
uppkommer ett antal år efter examinationen och den vidareutbildning som leder
fram till en högre examen. Utbildningssamhället måste även kunna karakterise
ras som »vidareutbildningssamhället» även av den anledningen att många av de
yrkesverksamma i framtiden får sämre utbildningsgrund än de nya som träder
ut i yrkeslivet. Totalt sett kan man alltså här förutse att stora krav kommer
att ställas på statsmakterna, folkbildningsorganisationerna m. fl. I det komman
de planeringsarbetet för vidareutbildning på högskolenivå bör närmare under
sökas möjligheten att lokalt införa regelbundna studievägar för vidareutbildning,
att utnyttja »tredjeterminen» vid utbildningsanstalterna och att pröva andra
vägar, exempelvis kombinationer med korrespondensundervisning och handledda
seminarier. Av stor betydelse i sammanhanget är de studiesociala anordningarna
för dem som vidareutbildas. Förutom att de generella formerna av studiesocialt
stöd i princip även bör avse vidareutbildningen bör man för exempelvis s. k.
decentraliserad akademisk utbildning överväga särskilda stödformer med hänsyn
till resekostnader etc. Det är önskvärt att man på detta och andra sätt verkar
för tillkomsten av attraktiva regionala studieorter och minskar belastningen på
universitetsstäderna. Den fackutbildning på högre nivå (decentraliserad akade
misk undervisning etc.), som bedrivs av folkbildningsorganisationerna, bör byg
gas ut och erhålla statligt stöd. Som exempel kan även nämnas att den av TBV
anordnade företagsekonomiska utbildningen, som bygger på handelsgymnasium,
studieåret 1961/62 samlade 577 deltagare och att verksamheten bör kunna vä
sentligt utvidgas.
Samverkande bildning sförbunden och Institutet för tekniska kurser (ITK-
skolan) förordar en utvidgad decentralisation. ITK-skolan finner det viktigt att
man tager tillvara alla möjligheter att skapa nya centra för universitetsinstitutio
ner utanför de nuvarande universiteten, såväl på grund av att bostadsproblemen
där lättare löses som därför att en utbildningsanstalt inte utan våda för effek
tiviteten bör ökas över en viss gräns.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
127
SACO anser däremot, att alla möjligheter bör tillvaratagas att bygga ut be fintliga universitet och högskolor inklusive Umeå, och avstyrker bestämt en ut spridning av olika högskoleenheter på flera orter.
Kritiska synpunkter mot en vidgad decentraliserad akademisk undervisning framföres även av statens tekniska forskningsråd och Arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstads förening.
Statens tekniska forskningsråd anför i huvudsak följande.
Rådet vill kraftigt betona vikten av att högre utbildning måste ske i en miljö där undervisningen ständigt håller kontakt med avancerad forskning. Detta innebär att även ett temporärt reducerande av forskningens relativa andel i akti viteten vid akademiska lärosäten i allmänhet måste påräknas medföra allvarliga konsekvenser i kvaliteten i den meddelade utbildningen. Samtidigt med en kraf tig upprustning av utbildningsresurserna måste därför gå en adekvat upprust ning av forskningsresurserna vid de berörda institutionerna. Dessa nya forsk ningsresurser bör, t. ex. genom anslag från forskningsråd, i betydande utsträck ning kunna kanaliseras mot praktiska problems lösande. Härigenom uppnås ett samspel som kan lämna väsentliga bidrag till att de studerande får en högklassig, aktuell och på viktiga frågeställningar inriktad utbildning.
Sett mot denna bakgrund kan icke några enklare utbildningsvägar rekommen deras för sagda områden. Å andra sidan får betydelsen av »arbete i akademisk miljö» icke stå som ett sakrosankt begrepp utan bör bedömas från fall till fall. Sålunda kan säkerligen exempelvis blivande adjunkter för de tekniska gymna sierna även utbildas regionalt blott de under utbildningstiden får lärare av till räcklig kapacitet.
Arbetsgivareföreningen framhåller:
Visserligen kan decentraliseringen i en del fall vara berättigad bl. a. med hän syn till möjligheterna att åtminstone provisoriskt utnyttja redan tillgängliga lokaler. Det finns emellertid skäl ifrågasätta om en decentralisering bidrager till att förbättra lärarsituationen i bristämnena. Då i allmänhet vissa delar av under visningen torde få bestridas med lärare som kommer resande från universitets orterna föreligger risk för att tillgängliga lärarresurser utnyttjas på ett föga rationellt sätt.
Statskontoret anser, att möjligheterna att genom korrespondensundervisning öka utbildningskapaciteten på de tekniska och ekonomiska områdena snarast borde undersökas och framhåller, att i utlandet, främst i Sovjet, USA och Ka nada, en mycket stor del av civilingenjörerna med gott resultat utbildas per korrespondens.
Iiermods korrespondensinstitut och Nordiska korrespondensinstitutet framhål ler korrespondensmetodens fördelar och förklarar sig beredda att medverka till ökat användande av denna form av akademisk undervisning.
Iiermods anför bl. a.:
Metodens fördelar är uppenbara, när det gäller att rationellt utnyttja tillgäng ligt antal utbildade akademiska lärare. Korrespondensstudierna bedrives enskilt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
128
av andra kategorier än dem som deltar i den reguljära universitetsundervisning
en, utan att dessa studerande under de egentliga korrespondensstudierna behöver
bevista någon muntlig undervisning vid universitet eller högskola. Då universi
tetslärare med utnyttjande av sina erfarenheter av muntlig undervisning ut
arbetar vägledningar i kurslitteraturen i form av brevkurser och undervisar ge
nom att granska de lösningar som insänds av eleverna efter varje genomgånget
kursbrev, får varje lärare ett väsentligt större antal elever än vid konventionell
undervisning.
Att behovet av lokaler är mindre än vid andra utvidgningar av universitets
undervisning, är en självklar följd av att korrespondensmetoden används. Det
torde visserligen vara ofrånkomligt, att elever, som genomgått korrespondens
delen av en akademisk kurs, samlas till en kortare muntlig kurs som förberedelse
för tentamen och för tillgodoseende av vissa moment i undervisningen, som inte
kan meddelas per korrespondens, t. ex. laborationer, men denna muntliga under
visning kan begränsas till tiden, och dessutom kan kurserna förläggas till annan
tid än »ordinarie» terminstid.
Gruppens förslag till decentraliserade akademiska kurser kan med fördel före
nas med korrespondensmetoden. Därvid kan en avsevärd vinst nås i fråga om
användningen av lärare. Då den egentliga undervisningen lämnas i kursbreven,
kan i stället för undervisning i vanlig bemärkelse handledning meddelas. Denna
handledning ställer inte så stora krav på lärares ämnesteoretiska utbildning som
vanlig direktundervisning, varför också andra än docentkompetenta lärare, uni
versitetslektorer eller motsvarande kan utnyttjas. Metoden öppnar alltså möj
lighet till en breddad rekrytering av lärare.
Studentbostadsproblemet
Ordnandet av studenternas bostadsfråga anses av remissinstanserna vara
utomordentligt betydelsefullt. Åtskilliga myndigheter anser svårigheterna på
bostadsmarknaden så stora att redan på grund härav en decentralisering av
undervisningen eller tillkomsten av nya universitetsorter måste komma till stånd.
Bostadsstyrelsen anför:
Tillgången på goda studentbostäder på de nuvarande universitetsorterna är
synnerligen otillfredsställande. Trots möjligheterna att erhålla statliga lån på
mycket gynnsamma villkor till finansieringen byggs inte nya studentbostäder i
tillnärmelsevis den utsträckning som skulle behövas. Så långt styrelsen har sig
bekant är icke heller planerings- och projekteringsläget sådant att produktionen
— vid den ökning av studentantalet som kan förväntas — inom överskådlig tid
kan bringas upp till en tillräcklig nivå. Detta gäller framför allt i huvudstads-
området. Tillgången på goda, i förhållande till utbildningsanstalten välbelägna
bostäder för studenterna synes vara en grundläggande förutsättning för att nå en
effekti visering av den högre utbildningen. Därför måste situationen på nämnda
orter bedömas så allvarlig att frågan om icke ökningen av utbildningskapaciteten
bör åstadkommas genom tillskapande av högre läroanstalter på andra orter sna
rast bör bli föremål för prövning från statsmakternas sida.
I sina anvisningar till kungörelsen 1962: 537 om bostadslån har bostadsstyrel
sen beträffande långivningen till studentbostäder bl. a. meddelat följande.
Det åligger kårortens centrala studentorganisation (kårortsorganet) att be
döma det framtida behovet av studentbostäder och att kontinuerligt följa pla-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
129
neringen och projekteringen av byggnadsföretag avsedda att inrymma sådana
bostäder. Uppgifter i angivna hänseende skall tillställas dels vederbörande kom
mun för beaktande vid dess planering av bostadsbyggandet och dels länsbostads
nämnden.
Enligt bostadsstyrelsens mening bör sålunda planeringen av studentbostads
byggandet — liksom planeringen av bostadsbyggandet i övrigt — primärt vara
en fråga på det lokala planet. Respektive kårortsorgan bör i samråd med kom
munen utarbeta en långsiktig plan för denna produktion. Studentbostadsbyggan
det bör utgöra en del av de kommunala bostadsbyggnadsprogram som i första
hand alla kommuner med över 10 000 invånare skall uppgöra enligt kungörelsen
1962: 655. Uppgifterna om planerat studentbostadsbyggande i dessa program
bör kunna centralt sammanställas och jämföras med föreliggande planer be
träffande universitetsutbyggnaden. Härigenom kan erhållas en utgångspunkt för
initiativ avsedda att aktivera den lokala planeringen.
Byggnadsstyrelsen framhåller i huvudsak följande.
Beträffande studentbostadsproduktionen vill byggnadsstyrelsen instämma i
uttalandet att en universitetsplanering synkroniserad med planering av sådana
bostäder är en åtgärd av stor betydelse. I enlighet med vad gruppen anfört synes
det därvid i första hand böra ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med
byggnadsstyrelsen respektive bostadsbyggnadsorgan handha den långsiktiga pla
neringen av denna produktion.
Det kan i detta sammanhang finnas anledning erinra om att en ökning av ut-
byggnadsprogrammet för universitet och högskolor ställer samhällsplanerings-
problem, vilka de berörda kommunerna med nödvändighet måste beredas möj
lighet att i god tid angripa.
Länsstyrelsen i TJppsala län anför i huvudsak följande rörande studentbostads
situationen i Uppsala.
Stadens beredvillighet att medverka vid tillskapandet av bostäder för de stu
denter som välja att förlägga sina akademiska studier i Uppsala har medfört,
att staden intager tätpositionen i vad det gäller speciella studentbostäder. Där
för torde man också kunna räkna med att de bostadsproblem, som den väntade
ökningen av antalet studerande givetvis måste medföra, skall kunna på ett till
fredsställande sätt lösas. I detta sammanhang torde emellertid böra uppmärk
sammas, att ett i det närmaste fördubblat studentantal kraftigt återverkar på
stadens folkmängd i övrigt. Behovet av olika serviccanordningar m. m. ökar bl. a.
betydligt. Här anmäler sig ett lokal- och bostadsproblem, vars lösning kan bli
svårfunnen.
Stadsfullmäktige i Lund anför under åberopande av stadens drätselkammare
och stadsbyggnadsdirektör följande beträffande studentbostadssituationen i
Lund.
Den nu pågående och närmast förestående produktionen av studentbostäder
är lokaliserad till stadens södra och västra delar. Därnäst kommer ett större
projekt i stadens norra del. Önskemål har framförts bl. a. från universitetshåll
om en lokalisering av ytterligare områden i så god anslutning som möjligt till
universitetets och högskolans utbyggnadsriktningar, vilket skulle kunna minska
kravet på parkeringsytor inom institutionernas grannskap. Från stadens sida
har upprepade gånger pekats på önskvärdheten av att det i stadens generalplan
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
130
för studentbostäder disponerade området norr om Tunavägen tillhörande den
ecklesiastika marken kan tagas i bruk för studentbostäder. Denna fråga är desto
mer angelägen som den tidigare inom Sofieberg planerade studentbostadsbebyg
gelsen med hänsyn till Tunaområdets delvis hårda exploatering kan ifrågasättas.
En framtida fördubbling av studentantalet i staden kommer att ställa utom
ordentligt stora krav på bostadsproduktionen även indirekt genom tillströmning
en till staden av högkvalificerade lärarkrafter och genom näringslivets och ser
vicenäringarnas stora tillväxt.
Stadsfvllmäktige i Göteborg framhåller under åberopande av stadens statis
tiska kontor beträffande studentbostadssituationen i Göteborg bl. a. följande.
Man får räkna med en kraftig utbyggnad av antalet studentbostäder för att
klara studentbostadsfrågan. Tillgängligt antal rum i öppna marknaden kan för
väntas minska relativt kraftigt under 1960- och 70-talen som en följd av den
sanering, som kommer att äga rum i Göteborgs centrala områden. Ett student
antal om 15 000 studenter i Göteborg i början på 1970-talet innebär, att man
utöver nu befintliga studentbostäder samt redan planerade studentbostäder kan
räkna med ett behov av ytterligare minst 5 000 rumsenheter. Därest icke av
ståndet mellan studentbostaden och institutionerna skall bli alltför stort, torde
stora svårigheter föreligga att få fram erforderliga markresurser för en dylik ut
byggnad.
Överståthållarämbetet yttrar bl. a. följande.
De studerandes bostadssituation är redan i många fall prekär, särskilt i Stock
holm. De enskilda studenterna ha ofta stora svårigheter att över huvud taget få
ett hyresrum, kvaliteten på rummen är stundom undermålig och hyrorna äro ej
sällan oskäligt höga. Därtill kommer, speciellt i Stockholm, de många gånger
långa avstånden till undervisningslokalerna, avstånd, som kunna kräva alltför
långa restider. Sådana svårigheter göra ofta arbetet onödigt pressande. Ett ange
läget krav måste vara, att statsmakterna vid varje utbyggnad av den högre
undervisningen på alla utbildningsorter tillse att de studerande beredas godtag
bara bostäder till rimliga hyror och inom rimliga avstånd från vederbörande
undervisningslokaler. Med hänsyn till det exeptionellt svåra bostadsläget i Stock
holm torde en omfattande decentralisering av den högre undervisningen i fram
tiden bli erforderlig.
Stockholms stadskollegium framhåller under åberopande av föredragande bor
garråd följande beträffande studentbostadsproblemet i Stockholm.
Nödvändigheten av en lokal decentralisering framförallt av nya utbildnings
institutioner har framhållits i både fastighetsnämndens och drätselnämndens
yttranden. En bidragande orsak till dess ståndpunkstaganden är, att utbyggna
den av olika undervisningsinstitutioner också måste synkroniseras med plane
ring av studentbostadsproduktionen. Denna fråga har icke närmare berörts i den
remitterade promemorian. Från Stockholms stads sida bör dock understrykas,
att vid bedömanden av lokaliseringen av den akademiska undervisningens ut
byggnad vederbörlig hänsyn måste tagas till de svårigheter, som föreligger att
ordna studentbostadsfrågorna i stor-stockholmsområdet.
Länsstyrelsen i Västerbottens län anför huvudsakligen följande rörande stu
dentbostadssituationen i Umeå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
131
Såsom planeringsgruppen påvisat, föreligger det ett starkt behov av en bety dande ökning av kapaciteten på det högre utbildningsväsendets område. Kapaci tetsökningen bör genomföras snarast möjligt. Länsstyrelsen anser att en betyd ligt större del av ökningen än vad som föreslagits i promemorian bör falla på Umeå. Såsom stadsfullmäktige framhållit, kan staden utan svårighet mottaga ytterligare studenter, om studentbostadsplaneringcn i god tid samordnas med universitetsplaneringen. Välplacerad mark för bostäder och institutioner finnes tillgänglig och brist på arbetskraft råder ej. Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av utbyggnaden i Umeå synes sålunda vara goda.
Nödvändigheten av att studentbostadsbyggandet samordnas med universite tens planering betonas av SFS, Centerns ungdomsförbund och Centerns student förbund samt Kooperativa förbundet. SFS yttrar huvudsakligen följande.
Det synes realistiskt att räkna med att nettotillskottet av studenter i fort sättningen nästan uteslutande kommer att vara hänvisade till nyproducerade studentbostäder, vilket understryker önskvärdheten av kraftiga insatser på stu- dentbostadsproduktionsområdet. SFS hälsar med tillfredsställelse förslaget om en planering av studentbostadsbyggandet, som i framtiden kommer att administre ras av studenterna själva. Planeringen av studentbostadsbyggandet avses syn kroniserad med universitetens planering och organisationen finner ett realise rande av detta förslag vara en nödvändig förutsättning för att icke bristande tillgång på studentbostäder skall utgöra en de facto-spärr, vilken inte skulle ge någon som helst garanti för att de mest studielämpade kommer till universitet och högskolor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Yrkesvägledning och studierådg i vning
P-gruppens förslag till åtgärder för kanalisering av de studerande till ur brist synpunkt lämpliga akademiska områden genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna och genom intensifierad och förbättrad studie rådgivning vid universitet och högskolor vinner stor anslutning.
Universitetskanslern vill — liksom de av honom hörda remissinstanserna — starkt betona betydelsen av att här ifrågavarande åtgärder verkställs.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför:
De olika förslag som utredningen framlägger om en förbättrad och mera inten siv yrkesvägledning vill styrelsen starkt understryka. Genom yrkesvägledningen medverkar arbetsmarknadsmyndigheterna till en från arbetsmarknadssynpunkt lämplig fördelning av ungdomar på olika utbildningsvägar. Information om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden måste ingå som ett led i den infor mation ungdomarna bör erhålla inför val av olika ämnen, linjer och grenar allt ifrån grundskolan, genom gymnasiet och vid universiteten. De resurser, som hittills stått till yrkesvägledningens förfogande, är trots den förstärkning av de personella resurser, som ägt rum under senare år inte tillfyllest för att bl. a. i gymnasiet ge eleverna en tillfredsställande orientering och vägledning. De ytter ligare insatser från yrkesvägledningens sida, som är nödvändiga i gymnasiet med hänsyn till ovan berörda tillströmningstcndenser till universiteten, förutsätter
132
utöver förstärkta personella resurser även ett väsentligt ökat antal lektionstim mar och vidgade möjligheter till enskild vägledning.
Samtidigt anser styrelsen i likhet med utredningen, att yrkesvägledningen och studierådgivningen vid universiteten behöver intensifieras. Studenterna behöver hjälp med planläggning av studierna och orientering om platsmöjligheter och arbetsmarknadsförhållanden i övrigt. De resurser som f. n. står till förfogande är emellertid ytterst begränsade.
I detta sammanhang vill styrelsen tillstyrka att medel ställs till förfogande för olika undersökningsprojekt, som syftar till att närmare klargöra de olika mekanismer som påverkar yrkesvalstendenserna hos ungdomarna. Önskvärt är vidare att närmare undersöka orsakerna till studieavbrott och klargöra till vilka yrken eller utbildningsvägar personer, som avbrutit sina studier utan examen, söker sig.
Skolöverstyrelsen framhåller:
Det är viktigt att yrkesvägledningen i gymnasiet är korrekt och effektiv. Den skall emellertid inte vara styrande i annan mån än som kan bli följden av redo visade fakta om arbetsmarknadsläget. Med den inskränkningen kommer skolan att inom ramen för vissa resurser på allt sätt bidraga till en lämplig fördelning av de studerande på akademisk och annan postgymnasial utbildning. Det må tilläggas att undersökningar givit vid handen att gymnasisterna vill ha studie rådgivningen kompletterad med psykotekniska prov.
Även överstyrelsen för yrkesutbildning understryker betydelsen av en vidgad yrkesvägledning såväl inom grundskolan som gymnasiet.
Gymnasieutredningen finner en intensifierad studierådgivning och yrkesväg ledning i gymnasierna angelägen. Men man får enligt utredningen inte hysa någon övertro på yrkesvägledningens möjligheter att ensam påverka ungdomar nas inriktning. Dess framgång beror på åtgärderna på högskolestadiet och inom det övriga postgymnasiala utbildningsområdet ävensom på arbetsmarknadsför- hållandena.
SFS yttrar:
SFS har vid upprepade tillfällen understrukit vikten av en förbättrad yrkes vägledning, varigenom individens önskemål om vidareutbildning på ett smidigt sätt kan bringas i överensstämmelse med behovet av kvalificerad arbetskraft inom skilda sektorer. Yrkesvägledningen måste sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt och basera sig på en realistisk redovisning av det förväntade arbets marknadsläget inom olika yrkesområden. SFS vill i sammanhanget även fram hålla önskvärdheten av att upplysning rörande studiegången vid olika utbild ningslinjer meddelas gymnasister.
Det viktiga led för arbetsmarknadspolitiken i dess helhet som yrkesvägledning och studierådgivning utgör måste enligt SFS:s uppfattning ges en kraftig och omedelbar förstärkning, vari även bör inbegripas forskning på området. SFS anser, att dessa frågor bör ägnas en sådan uppmärksamhet, att de redan under instundande vår bör bli föremål för närmare utredning inom eller utanför kom mittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna (KNUFF). Enligt SFS:s mening bör även studierådgivningen och annan kurativ verksamhet vid universitet och högskolor bli föremål för behandling inom den föreslagna utred ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
133
Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivare organisation och Sveriges verkstadsförening förordar en utbyggnad av den prog- nostiskt inriktade yrkesvägledningen. Föreningen anför i huvudsak följande.
En prognostiskt inriktad yrkesvägledning bör bli det främsta korrektivet mot de risker, som för den enskilde är förenade med att välja en utbildning som sam hället inte kan garantera att vederbörande kan utnyttja inom på förhand ut stakade gränser.
Prognosverksamheten skulle vidare bli av betydelse, när det gäller de mera långsiktiga åtgärderna för att i tid möta förändringar i fråga om tillströmningen till de skilda akademiska utbildningslinjerna. Däremot skulle prognosverksam heten förlora en av sina hittills viktigaste uppgifter, nämligen att ligga till grund för fixeringen av maximiantalet intagningsplatser på skilda utbildningsområden.
LO framhåller nödvändigheten av att större resurser ges till arbetsmarknads styrelsens prognossektion för att denna skall kunna funktionera på önskvärt sätt.
LO yttrar bl. a.:
För såväl yrkesvägledningen på det gymnasiala stadiet som för utbyggandet är det av vikt att så säkra prognoser som möjligt kommer till utförande. Härvid bör nämnas att AMS prognossektioner ännu har allt för knappa resurser att klara de långtgående kraven som ställts. Skall sektionen kunna klara inte bara prognoserna för studenternas arbetsmarknad och därvid kunna ge vägledning för gymnasiets utbyggnad och akademikerutbildningen utan också de önskemål rörande prognoser för de traditionella manuella yrkena och yrkesskolornas ut byggande krävs väsentligen större resurser.
TCO anför följande.
TCO vill framhålla, att yrkesvägledningen måste erhålla en kraftig förstärk ning av sina resurser, att en mera aktiv yrkesrådgivning bör komma till stånd och att anlagsprövning på olika åldersnivåer successivt bör utvecklas till ett nor malt hjälpmedel i yrkesvägledningsarbetet. En förstärkning av denna verksam het är särskilt angelägen i de allmänna gymnasierna. Vidare erfordras en mål medveten politik i fråga om de högre fackutbildningsvägarna samt utbyggnad av de studiesociala åtgärderna på sådant sätt att dessa icke hindrar en eftersträ vansvärd avlänkning från de fria fakulteterna. Stor vikt måste även fästas vid att tjänstemannaförmedlingen erhåller en sådan ytterligare förstärkning av sina resurser, som möjliggör en aktiv insats i förmedlingsarbetet för personer med kvalificerad utbildning. De av utredningen skisserade åtgärderna i fråga om praktikplatser åt gymnasister och studenter m. m. bedömer TCO såsom intres santa och användbara uppslag, vilka bör kunna utformas till konkreta förslag och föras ut genom tjänstemannaförmedlingens försorg.
Även SACO anser, att studierådgivning och yrkesvägledning ytterligare bör utbyggas.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Meritkomplettering
Universitetskanslern anser, att det borde undersökas i vad mån de nyligen ändrade bestämmelserna angående intagning till medicinska studier påverkat situationen.
134
Gymnasieutredningen delar uppfattningen, att den akademiska meritkomplet teringen bör minskas så långt det överhuvud är möjligt. Gymnasieutredningen får anledning återkomma till denna fråga i sitt huvudbetänkande om gymnasie utbildningen.
Arbetsmarknadsstyrelsen anför i huvudsak följande.
Spärrarna för tillträde till vissa utbildningslinjer befordrar kompletterings system, vilka medför kostnadskrävande studieomvägar. Dyrbara studieplatser vid icke spärrade utbildningsvägar beläggs av komplettander till förfång för undervisningen åt övriga utbildningssökande. Dessa skadeverkningar blir de samma i vilken form eller på vilken nivå spärrarna sätts in, vare sig dessa tar sig uttryck i betygskrav, genomgång av vissa kurser osv. Ända ner i gymnasiet har effekten av spärrarna yttrat sig genom frivillig kvarsittning; med oekono misk studieförlängning och försening av utsläppet på arbetsmarknaden av kva lificerad arbetskraft.
Öv er ståthållarämbetet anför i huvudsak följande med anledning av Stock holms stadskollegiums yttrande, där stadens skoldirektion bl. a. behandlat frågan om frivillig kvarsittning i gymnasiet.
En följd av konkurrensen är en ökande tendens till frivillig kvarsittning i gym nasiets högsta ringar. Överståthållarämbetet vill understryka de olägenheter så dan kvarsittning kan medföra, därest den får stor utbredning. I skoldirektionens yttrande upplyses, att innevarande läsår vid några skolor de frivilliga kvarsittar- nas andel i de högsta ringarna överstiger
10
procent av hela elevantalet. Vid ett
läroverk har man till följd av den stora kvarsittningsfrekvensen nödgats skapa en ny klass, och vid andra skolor ha avgångsklasserna blivit besvärande stora. Det får anses angeläget att för framtiden genom olika åtgärder förhindra, att den ändock ansträngda gymnasieorganisationen åsamkas ökade kostnader och svårigheter genom sådan frivillig kvarsittning.
Meritkompletteringen vid universitet och högskolor medför problem av lik artat slag. Vidare bör beaktas, att sådan meritkomplettering medför vanskliga bedömningsfrågor, då det gäller jämförelse med sökande, vilka med stöd enbart av goda betyg i studentexamen konkurrera om inträde på spärrad utbildnings linje. Å andra sidan är det önskvärt, att personer, som på grund av särskilda orsaker — sjukdom, försenad mognadsprocess, dåliga hemförhållanden och dy likt — inte kunnat göra sig själva rättsvisa i gymnasiet eller studentexamen, få möjligheter att i efterhand meritera sig. Utan att gå in på närmare förslag till lösning vill överståthållarämbetet hänvisa till vad skoldirektionen anfört på denna punkt.
SFS anför:
SFS har i en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1961 hem ställt om en allmän översyn och koordination av gällande bestämmelser rörande antagning till spärrade högre utbildningsanstalter samt en ingående prövning av de olika meriteringsgrundernas prognostiska värde. Mot bakgrund av den för väntade ökade tillströmningen till spärrade utbildningslinjer vinner detta krav i tyngd. Det måste ur samhällets synpunkt vara angeläget, att urvalsinstrumen tet är så konstruerat, att det tillvaratar de sökande som uppvisar den bästa studie- och yrkeslämpligheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
135
Under de senaste åren har intagningsbestämmelserna till flera utbildnings- vägar justerats därhän att värdet av akademisk komplettering reducerats. SFS har ställt sig positiv till denna utveckling och finner, att intagningsbestämmel serna till i första hand tandläkare och gymnastikdirektörer bör ändras i samma riktning. De kompletteringar som sker bör ytterligare begränsas till sådana äm nen som har ett direkt värde för den fortsatta utbildningen och den framtida yrkesverksamheten.
SACO uttalar:
En fortsatt minskning av den akademiska meritkompletteringen är önskvärd. Särskilt gäller detta för intagning vid veterinär-, skogs- och lantbrukshögskolorna samt vid gymnastiska centralinstitutet. Samtliga dessa utbildningsanstalter har hittills karakteriserats av ett relativt begränsat antal platser och oinskränkta möjligheter till akademisk betygskomplettering. Detta har lett till en abnormt stor betygskomplettering före inträdet. Vid skogshögskolan är detta särskilt markant, där, enligt en undersökning som gjorts inom SACO, 33 av 36 antagna höstterminen 1962 hade akademisk betygsmeritering. I genomsnitt hade de som kompletterat över 6 akademiska betyg, d. v. s. en fullständig fil. kand.
Även Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner de konsekvenser, som det spärrade intaget till vissa utbildningsvägar föranleder, otillfredsställande. Förbundet yttrar bl. a.
Behovet av rationalisering inom det högre utbildningsväsendet genom åtgär der som syftar till att öka den relativa kapaciteten hos lärare och lokaler har understrukits i P-gruppens promemoria. Till denna rationalisering bör fogas åt gärder som ökar de nuvarande spärrarnas selektiva förmåga. De är nämligen för närvarande ofta utformade på ett sätt som minskar deras möjligheter att förutsäga det troliga studieutfallet för olika individer. En förbättring i detta av seende skulle öka den relativa kapaciteten, eftersom studiemisslyckandena skulle minska och alltså examinationsprocenten öka.
Svenska bankföreningen pekar på de konsekvenser, som meritkompletteringen medför för handelshögskolornas del. Föreningen anför bl. a. följande.
Med hänsyn till det stora antalet inträdessökande och det begränsade antalet nybörjarplatser måste en mycket sträng sovring företas bland de inträdessökan de. Denna sovring sker för närvarande så gott som helt med hänsyn till student betygen, och följden har blivit mycket höga betygskrav för inträde — motsva rande närmare »a» i medelbetyg i studentexamen. De som kommer in på han delshögskolorna blir därför så gott som uteslutande de speciellt studiebegåvade, medan ingen eller i varje fall ringa hänsyn kan tas till den praktiska begåvning och de praktiska meriter som är av särskild betydelse även för högre studier i företagsekonomiska ämnen. Vad man i bankerna liksom inom näringslivet i övrigt har speciell användning för, är personal med kommersiell och organisatorisk begåvning som fått tillfälle att komplettera sina praktiska insikter med en teo retisk utbildning. Handelshögskolorna synes i detta hänseende på grund av principerna för intagningsprövningen ha blivit av mindre värde för näringslivets rekrytering av personal än vad fallet var tidigare, då intagningen var väsentligt friare.
Då det uppenbarligen icke är möjligt att inom överskådlig tid öka handels
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
136
högskolornas utbildningskapacitet i så stor utsträckning att man når en balans
mellan tillgång och efterfrågan, vill bankföreningen därför ifrågasätta om icke
den rätt ensidiga hänsynen till studentbetygen vid intagningsprövningen borde
ersättas med normer som i större utsträckning även tar hänsyn till mera prak
tiska meriter hos de inträdessökande.
De olägenheter som följer av inträdesspärren vid handelshögskolorna i dess
nuvarande utformning kan näppeligen avhjälpas genom den i den remitterade
promemorian rekommenderade — i och för sig önskvärda — omläggningen av
den samhällsvetenskapliga utbildningen vid de »fria» universiteten. Om man i
ökad utsträckning inriktar denna utbildning på sådana företagsekonomiska äm
nen som tar sikte på en verksamhet inom näringslivet kan man visserligen där
igenom medverka till att öka rekryteringsbasen för företagen i fråga om akade
miskt utbildad personal. Men man får då den rätt orimliga konsekvensen att
de teoretiskt mest begåvade studenterna tas in i handelshögskolorna, medan de
studenter som icke har tillräckliga studentbetyg för att passera spärren i han
delshögskolorna men kanske i stället har mycket goda praktiska meriter får
skaffa sig sin teoretiska utbildning vid de »fria» universiteten. Det omvända
systemet — att de mera praktiska begåvningarna sökte sig till handelshögsko
lorna och de mera teoretiskt lagda till universiteten — skulle naturligtvis i och
för sig vara rimligare och ändamålsenligare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
b. Spärrade utbildningslinjer
Allmänt om ökningen av kapaciteten vid
spärrade utbildningslinjer
Flertalet remissinstanser delar P-gruppens uppfattning om nödvändigheten
av en betydande ökning av de spärrade utbildningslinjernas kapacitet. Somliga
remissinstanser vill gå längre än P-gruppen i denna utbyggnad medan ett mindre
antal uttrycker tveksamhet på vissa punkter.
I princip tillstyrker bl. a. följande remissinstanser P-gruppens utbyggnads
förslag för de spärrade utbildningslinjerna: universitetskanslern (medicinsk,
odontologisk och ekonomisk utbildning ävensom inrättandet av en eller två
tekniska högskolor), överstyrelsen för de tekniska högskolorna (teknisk utbild
ning vid befintliga högskolor), styrelsen för farmaceutiska institutet, styrelsen
för veterinärhö g skolan (veterinärutbildning), styrelsen för lantbrukshögskolan
(agronomutbildning), ingeniörsvetenskapsakademien (teknisk utbildning), sta
tens medicinska forskningsråd (medicinsk och odontologisk utbildning), statens
humanistiska forskningsråd, statens tekniska forskningsråd (teknisk utbildning),
överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknads
styrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, telestyrelsen (teknisk utbildning),
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lant-
bruksstyrelsen (agronomutbildning), veterinärstyrelsen (veterinärutbildning),
kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och registreringsverket, försäk
ring sinspektionen, farmaceututbildning skommittén (apotekar- och receptarie-
utbildning), läkarutbildningsberedningen (läkarutbildning), gymnasieutredning-
137
en, lärarutbildningssakkunniga, veterinärhögskoleutredningen (veterinärutbild ning), öv erståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Malmö hus län, Norrbottens län, Uppsala län, Västerbottens län, Västmanlands län, Östergötlands län och Örebro län jämte underinstanser, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen jämte Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstadsförening, Svenska bankföreningen (ekonomutbildning), Koope rativa förbundets styrelse, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet (medicinsk och odontologisk utbildning) SFS, SACO, TCO, SR, LO, Centerns ungdomsförbund och studentförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför bund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Målsmännens riksförbund.
Statskontoret tar i sitt yttrande upp frågan om de realekonomiska förutsätt ningarna för en utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna och anför i huvud sak följande.
Enligt statskontorets mening kan inte de realekonomiska reserverna betraktas som en given faktor. Om de spärrade utbildningslinjerna skall utbyggas eller ej måste bedömas på grundval av en samhällsekonomisk investeringskalkyl och genom en statsmakternas prövning av olika investeringsprojekts relativa lön samhet.
Basinvesteringarna inom de spärrade utbildningslinjerna är genomsnittligt högre än inom de fria fakulteterna. Likaså är kostnaderna per student genom snittligt högre. Inom vissa spärrade utbildningslinjer syns dessa större kostnader icke rimliga med beaktande av att motsvarande utbildning kan åstadkommas till lägre kostnader vid de fria fakulteterna. Så är bl. a. fallet i fråga om vissa ämnen inom de tekniska högskolorna i förhållande till motsvarande ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och i fråga om ekonomutbild ning i förhållande till samhällsekonomisk utbildning. Det torde böra undersökas om dessa högre kostnader för den spärrade utbildningen beror på att denna ut bildning bedrivs mindre rationellt eller att utbildningsstorleken är inoptimal eller på andra faktorer.
De spärrade utbildningslinjer, som fordrar stora basinvesteringar, bör enligt statskontorets mening i största möjliga utsträckning geografiskt koncentreras. Med hänsyn till de höga investeringskostnaderna för vissa ämnen bör utbild ningen i sådana ämnen meddelas vid så få läroanstalter som möjligt. Man bör exempelvis vid projekteringen av eu ny teknisk högskola först undersöka vilka av de tekniska utbildningsfacken som med fördel kan utbyggas vid befintliga tekniska högskolor och sedan begränsa den nya högskolan till att omfatta åter stående fack. I detta sammanhang vill statskontoret också framhålla att det, då så är möjligt, ur ekonomisk synvinkel är riktigare att, då utbildningskapaciteten behöver ökas, bygga ut befintliga läroanstalter eller att förlägga nya läroanstal ter till nuvarande universitetsorter än att tillskapa nya läroanstalter och nya universitetsorter.
En rationellare användning av tillgängliga resurser för högre utbildning syns vidare enligt statskontorets uppfattning kunna uppnås genom ett ökat sam arbete mellan institutioner i samma ämnen inom olika läroanstalter på en ort. Som särskilt betydelsefullt framstår det att ett sådant institutionssamarbete kommer till stånd mellan de tekniska högskolorna och de matematisk-natur vetenskapliga fakulteterna, eftersom de erforderliga basinvesteringarna på dessa
5* — llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
138
utbildningsområden är mycket stora. Även forskningen syns ha fördelar att
vinna genom sådant samarbete.
För att ökat intag till de spärrade linjerna skall kunna åstadkommas syns
vidare olika åtgärder behöva vidtas i syfte att tillskapa incitament, som gör
ledningarna för de berörda läroanstalterna mer intresserade av kapacitetshöj-
ningar. För närvarande finns inte några sådana incitament, eftersom en ökad in
tagning för de anställda lärarna endast innebär merarbete. Med hänsyn till att
objektiva normer för hur stor intagning en befintlig utbildningsanläggning kan
assimilera saknas, har läroanstaltsledningarna ett avgörande inflytande på dimen
sioneringen. Förutom att man bör tillskapa mekanismer — ekonomiska eller
andra — som stimulerar till ökad intagning, bör man, såsom statskontoret före
slagit i rapporten, inom universitetens och högskolornas administration ha funk
tioner, som kontinuerligt följer och undersöker olika frågor på utbildningsom
rådet, däribland möjligheterna att genom högre utnyttjandegrad öka intag
ningen till spärrade utbildningslinjer.
En marginell intagningsökning syns vidare utan större olägenheter kunna ske
genom att möjligheterna att studera ett eller ett fåtal ämnen inom en spärrad
utbildningslinje förbättras. Sådana studenter bör inom rimliga gränser kunna
intas vid sidan av den spärrade intagningen.
Gymnasieutredningen anför bl. a. följande.
Utbildningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna och högskolorna är
visserligen i regel högre än vid de ospärrade. Jämfört med de matematisk
naturvetenskapliga fakulteterna är dock skillnaden inte alltför betydande.
Lägges härtill de avsevärda kostnader, som samhället — och givetvis också den
enskilde — åsamkas genom de dryga kompletteringar, som många studerande
vid de spärrade utbildningslinjerna måste genomföra, innan de når den efter
traktade linjen, synes de statsfinansiella skälen mot en expansion av de nämnda
utbildningsvägarna vara mindre tungt vägande.
Liknande synpunkter framföres av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen.
Länsstyrelsen i TJppsala län framhåller i huvudsak följande.
Det är nödvändigt, att nu spärrade utbildningslinjer ges en kapacitet, som i
möjligaste mån neutraliserar spärrarna och tillåter de studenter, som begåv-
ningsmässigt kan antagas äga förutsättningar för en mera specialiserad utbild
ning, att också erhålla den av dem eftersträvade utbildningen. Härför talar inte
endast den rådande bristen på högskoletekniker, ekonomer och läkare utan även
den i och för sig självklara regeln att man inte bör ge ungdomen en »i-stället-för-
utbildning», d. v. s. en utbildning den inte eftersträvar och av vilken samhället
kanske inte har något aktuellt eller överblickbart behov.
SFS föreslår, att grundliga undersökningar vidtages angående orsakerna till
att intagningen till olika ämnen måste begränsas. En kartläggning av dessa
frågor bör således komma till stånd, och målsättningen bör vara att eliminera
de intagningsbegränsningar som icke är absolut nödvändiga.
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför bl. a. följande.
Lösningen på strävandena att skapa en balanserad expansion på den högre
utbildningens område får på kort sikt främst sökas i att öka kapaciteten vid
Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963
139
sådana utbildningslinjer, där man fortfarande kan konstatera brist på kvalifice
rad arbetskraft. I fråga om handelshögskolorna torde man överhuvud kunna
ifrågasätta huruvida tillräckliga skäl föreligger för att dessa överhuvud skall
vara spärrade; frågan härom torde böra övervägas. P-gruppens utbyggnads
förslag innebär att de spärrade utbildningsvägarnas platsantal skall kom
ma att öka med ca
1
800 under senare delen av detta decennium; ökningen
1960—65 var lägre eller
1
600 platser. SSU betraktar inte detta som en definitiv
lösning med hänsyn till att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft visat sig
avsevärt större än man bara för några år sedan förutsåg. Som en minimirikt-
punkt vid den fortsatta utbyggnaden torde dock förslagen kunna accepteras.
Teknisk utbildning
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna
anför i huvudsak följande.
Ökningen av tekniska högskolan i Stockholm med 105 platser fram till och
med läroåret 1967/68 har i huvudsak tillstyrkts av högskolans kollegienämnd,
vilken därvid omförmält, att avdelningen för teknisk fysik redan höstterminen
1964 skulle kunna ökas med 15 platser. I ett den
6
februari 1963 daterat yttran
de har kollegienämnden dessutom tillstyrkt ett av lantmäteristyrelsen framlagt
förslag om utökning av avdelningen för lantmäteri från 30 med 26 till 56 platser.
(Överstyrelsen har för sin del tillstyrkt detta förslag i särskilt remissutlåtande
denna dag). Av de föreslagna 105 platserna skulle följaktligen (15 + 26 = ) 41
kunna inrättas redan höstterminen 1964.
Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm har erinrat därom, att
kollegienämnden i andra remissyttranden tillstyrkt förslag om intagning i tredje
årskursen av 50 universitetskemister vid avdelningen för kemi från och med
höstterminen 1964 och om intagning likaledes i tredje årskursen vid under
avdelningen för flygteknik av 30 flygtekniker från andra nordiska länder, varav
15 från och med höstterminen 1963 och resten från och med påföljande år. Här
till återkommer överstyrelsen i annat sammanhang. I sitt yttrande i förevaran
de ärende nämner kollegienämnden, att, därest en förbättrad biokemistutbild
ning kommer till stånd vid högskolan, avdelningen för kemi skulle kunna taga
emot 10 studerande i fjärde årskursen från övriga tekniska högskolor i landet.
Betingelserna för att de ovan nämnda ökningarna skall kunna genomföras finns
översiktligt redovisade i kollegienämndens förevarande yttrande. Överstyrelsen
ansluter sig till den av kollegienämnden gjorda kostnadsberäkningen, vilken för
byggnadsarbeten upptar ett belopp av 1 100 000 kronor och för inredning ett
belopp av 400 000 kronor.
I sitt yttrande i ärendet anför kollegienämnden vid tekniska högskolan i
Stockholm vidare, att avdelningen för maskinteknik skulle år 1964 kunna ökas
med
20
platser samt avdelningarna för teknisk fysik och elektroteknik från ocli
med ar 1966 tillhopa med likaledes
20
platser. Denna intagningsökning är emel
lertid beroende av huruvida det av gymnasieutredningen framlagda förslaget
om utbildning vid de tekniska högskolorna av lärare för de tekniska gymnasier
na realiseras eller ej. Överstyrelsen har i underdånigt utlåtande denna dag över
gymnasieutredningens förslag för sin del tillstyrkt, att — därest denna lärar
utbildning icke befinnes i tillräcklig omfattning kunna genomföras genom regio
nalt anordnad undervisning och genom ett fortsättande tills vidare av den lärar
utbildning för de tekniska gymnasierna, som för närvarande bedrives i särskild
ordning - - den skulle prövas vid tekniska högskolan i Stockholm med eu årlig,
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
140
intagning av 60 studerande (30 höstterminen 1964 och 30 höstterminen 1966)
ävensom eventuellt vid Chalmers tekniska högskola. En sådan åtgärd skulle
emellertid enligt kollegienämnden omöjliggöra den ovannämnda stegringen i
civilingenjörsutbildningen med
(20
+
20
= ) 40 platser. Mot varandra får alltså
vägas 40 platser för civilingenjörsutbildningen och 60 platser för lärarutbild
ningen.
En ytterligare utbyggnad i detta begränsade sammanhang (105-förslaget)
kräver särskilda åtgärder i fråga om byggnader och andra resurser. En när
mare bedömning härav skulle påkalla särskilda utredningar, som icke nu kunnat
medhinnas.
Vid Chalmers tekniska högskola torde i första hand avdelningarna för teknisk
fysik, kemi och arkitektur komma i fråga för utvidgning. Vid sistnämnda avdel
ning kan enligt vad som från högskolan upplysts en utökning ske, när den pla
nerade byggnaden för avdelningen för arkitektur uppförts. Vid avdelningen för
kemi torde en utökning kunna ske snabbt, om de för universitetsstuderande av
sedda platserna inom det nya kemihuset icke fylles. Dock torde detta innebära
en överbefolkning av de för de tillämpade ämnena avsedda kemiinstitutionerna.
Om universitetsplatserna blir fyllda, kan en utökning ske endast om etapp II
av kemibygget är färdigställd inom två år efter den ökade intagningen. En sa-
dan utbyggnad torde behövas även för universitetets kemiinstitutioner. För
avdelningen för teknisk fysik har från högskolans sida tidigare i annat samman
hang ifrågasatts en utökning, men lokaler härför finns för närvarande ej.
Vad gäller övriga avdelningar vid Chalmers tekniska högskola torde avdel
ningen för elektroteknik redan nu vara så stor, att en utökning icke är lämplig
utan att en delning på två avdelningar företages. För avdelningarna för väg-
och vattenbyggnad och maskinteknik är nybyggnader under projektering, av
sedda och beräknade för det tidigare beslutade studerandeantalet, vilket är av
sevärt större än det nuvarande. Några reservutrymmen har icke inrymts i pro
jekteringen. Om en utökning skall ske vid de sistnämnda avdelningarna eller
vid avdelningen för teknisk fysik, är det lämpligt att redan nu, medan bygg
naderna för avdelningarna är under planering och projektering, utreda stor
leken av de extra lokalbehov, som blir nödvändiga, och inrymma dessa i projek
teringen av byggnaderna.
De problem, som sammanhänger med den fortsatta utbyggnaden av Chalmers
tekniska högskola, bör bli föremål för en särskild utredning. Överstyrelsen ifråga
sätter om ej detta utredningsarbete bör omhänderhas av en kommitté av i stort
sett samma karaktär som den tidigare till naturvetenskapliga samordningskom
mittén i Göteborg knutna organisationsgruppen för Chalmers tekniska hög
skola.
Vad härefter beträffar tekniska högskolan i Lund bör — såsom organisations
kommittén för högskolan understrukit — den fortsatta utbyggnaden anstå tills
den pågående uppbyggnadsetappen avslutats i och med att de däri ingående
byggnaderna och lokalerna i huvudsak färdigställts. Organisationskommittén,
som har sin uppmärksamhet riktad på förevarande problem, är beredd att åter
komma med konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan. I
I tekniska högskolans i Stockholm yttrande samt i tekniska högskolans i
Stockholm byggnadskommittés yttrande är detaljerade beräkningar framlagda
rörande behov av personal och lokaler för en ytterligare utbyggnad. Beträffande
ifrågavarande beräkningar hänvisas till nämnda yttranden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
141
Det bör i detta sammanhang erinras om, att i proposition 1963:111 förutsatts,
att lärarutbildning kommer till stånd vid tekniska högskolan i Stockholm med
en årlig intagning av åtminstone 60 studerande, varav 30 fr. o. m. höstterminen
1964 och ytterligare 30 fr. o. m. höstterminen 1966.
Såsom framgår av överstyrelsens för de tekniska högskolorna yttrande, är
organisationskommittén för teknisk högskola i Lund beredd att aterkomma till
konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan så snart högskolans nu pla
nerade lokaler i huvudsak färdigställts. Kommittén anför vidare.
Redan nu vill kommittén emellertid peka på möjligheten att öka intagningen
vid kemiavdelningen genom att i K
3
taga in minst 50 universitetskemister ut
över det antal teknologer som utbildats via Ki och K2. I sitt förslag till utform
ning av avd. K har kommittén föreslagit att lokalerna för avdelningen dimen
sioneras så att detta blir möjligt.
Stadsfullmäktige i Lund anför bl. a. följande under åberopande av stadens
drätselkammare och stadsbyggnadsdirektören.
I generalplanens dispositionsplan (juni 1962) räknade man med en ökning av
studentantalet i staden från ca
6
500 till 13 000 ä 14 000. I Ecklesiastikdeparte
mentets P. M. (december 1962) visar prognoserna för 1970 ett studentantal in
om Lund—Malmö-området på närmare 20 000, vilket innebär mer än en för
dubbling av nuvarande antalet inskrivna. Att en sådan ökning kommer att på
verka planeringen av Lund är uppenbart. Nyssnämnda P. M. upplyser om att
»den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet som enligt 1960 års
prognos böra fixeras till orter». Grunden för planeringen förutsättes således vara
flexibel, vilket måste medföra stor osäkerhet på planeringssidan, såväl centralt
som lokalt. Den hittillsvarande planläggningen för utbyggnad av Lunds Uni
versitet och Lunds Tekniska Högskola har i stor utsträckning karakteriserats av
brist på markutrymmen. Särskilt markerat har detta varit inom de redan be
byggda områdena, men även nyplaneringen brottas med bl. a. svårlösta parke
ringsproblem. På initiativ från stadens byggnadsnämnd har parkeringsfrågan
inom institutionsområdena tagits upp till översiktlig granskning efter sannna
linjer som gjorts inom landstingets lasarettsområde. Redan nu kan påvisas att
den mark som står till LTH:s förfogande är otillräcklig för att tillgodose projek
terade institutioners framtida utbyggnadsmöjligheter. En stadsplaneutredning
visar dessutom att den nu antydda utbyggnadsreserven kommer att indirekt
påverka utbyggnadsmöjligheterna på såväl privat som kommunal mark utmed
Torna vägen och Tunavägen (kv. Tegelstenen och Sofieberg). Då det gäller
gruppering av nya institutionsbyggnader på tidigare icke bebyggd mark måste
en mera spatiös exploatering av marken vara fullt motiverad för att möjliggöra
även långt gående framtida utbyggnadsplaner. Det är således angeläget att den
ecklesiastika marken öster om det nu upplåtna markområdet snarast kan in
rangeras i planeringsområdet och till viss del tagas i anspråk för den aktuella
bebyggelsen. I detta sammanhang bör lokaliseringen av studentbostäderna be
röras.
Lantmäteristyrelsen framhåller i huvudsak följande beträffande en utbyggnad
av avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm.
En kraftig expansion av arbetsmarknaden för civilingenjörer med lantmäteri
utbildning bär skett och det finns anledning räkna med att denna fortsätter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
142
Med hänsyn till den nuvarande utbildningskapaciteten ter sig rekryteringsläget
för närvarande mycket allvarligt och en betydande utökning av utbildningens
kapacitet är ofrånkomlig därest icke allvarliga störningar skall uppstå inom de
delar av samhällslivet, som är beroende av lantmäteriets medverkan — t. ex.
bostadsbyggandet och jordbruksrationaliseringen. En fördubbling av den nu
varande utbildningskapaciteten vid Tekniska Högskolan i Stockholm (f. n. 28 ä
30 elever pr år) kan ske på kort tid och med relativt blygsamma insatser av
kapital och lärarkrafter. En sådan åtgärd synes därför stå i full överensstäm
melse med grunderna för de rekommendationer, som P-gruppen givit. Sty
relsen får därför med hänvisning till sin tidigare framställning föreslå att P-grup-
pens ökningsprogram för tekniska högskolan i Stockholm ökas med 28 nybör
jare inom avdelningen för lantmäteri läsåret 1964/65 eller senast 1965/66.
Statens tekniska forskningsråd biträder P-gruppens förslag om inrättande av
en ny teknisk högskola men vill framhålla följande.
Under startperioden kan en ny teknisk högskola — till skillnad från tekniska
högskolan i Lund — vad assistentkrafter beträffar icke hämta dessa från en
redan befintlig fakultet. Själva assistentproblemet kan därför under hela start
perioden bli av så dominerande betydelse att detta i hög grad kommer att in
verka på den takt med vilken en ny enhet kan uppbyggas. Som följd härav
måste enligt rådets mening största uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringspro
blemet och möjligheterna att erhålla lärare av skilda slag samtidigt som det
nogsamt måste övervägas i vilken utsträckning samma resultat kan uppnås
genom ytterligare utbyggnad av de nu befintliga enheterna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län
utvecklar tanken på att förlägga en teknisk
högskola till Luleå och yttrar bl. a. följande.
Avsevärd betydelse för bedömning av möjligheterna att få till stånd en tek
nisk högskola torde vara den tekniska miljön inom den region, där högskolan
skall förläggas. Den tekniska miljö, som Norrbotten erbjuder, har i hög grad
fått sin prägel av den pågående exploateringen av länets naturliga resurser,
främst i form av skog, malm och vattenkraft. Här må exempelvis erinras om
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags pågående eller planerade utvinning av
malmer i Kiruna, Malmberget och Svappavaara samt den förädling av en del av
dessa malmer som äger rum vid Norrbottens Järnverks Aktiebolag i Luleå. För
närvarande pågår också utbyggnad av en metallurgisk forskningsavdelning vid
järnverket. Av utomordentlig betydelse är också den förädling av länets skogs
tillgångar som äger rum vid Aktiebolaget Statens Skogsindustriers anläggningar
främst i Piteå och Karlsborg samt vid Svenska cellulosabolagets anläggningar i
Munksund utanför Piteå. Ytterligare bidrag till och differentiering av den tek
niska miljön ger Vattenfalls många anläggningar, Geofysiska institutionen och
den därtill knutna rymdforskningen i Kiruna, robotverksamheten i Vidsel m. m.
_ Mot bakgrunden av den ökade roll, som mätteknik, instrumentteknik, regle
ringsteknik o. dyl. fått, synes det vara av vikt, att tillgången på högkvalificerade
»instrumentingenjörer» eller »automationsingenjörer» blir bättre tillgodosedd än
vad som nu är fallet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att det i Luleå
inrättas fackavdelningar för teknisk fysik eller elektroteknik — den senare even
tuellt med speciell inriktning på automationstekniska problem.
Det är också uppenbart att det föreligger en markant brist på geofysiker.
Detta har visat sig inte minst i samband med arbetet på det nyligen framlagda
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
143
betänkandet angående malminventering i Norrbottens län och därmed förknip
pade frågor. Bristen på geofysiker har gjort att den föreslagna malminventerings-
planen måste utsträckas till att omfatta en
10
-årsperiod. Önskvärt hade varit
att programmet kunnat genomföras på halva denna tid. Det kan därför ifråga
sättas, om inte även utbildningen av geofysiker borde anknytas till en teknisk
högskola i Luleå.
SACO
framhåller, att en snabbare utbyggnad av den tekniska utbildningen
än vad som P-gruppen framlagt i sitt alternativ måste eftersträvas. Antalet
utbildningsplatser bör sålunda ökas utöver de
2
226 som anges i utbyggnads
alternativet. Denna ökning bör i första hand ske vid existerande läroanstalter,
i andra hand vid nuvarande universitetsorter och först i tredje hand genom
tillskapande av en ny universitetsort.
Intagningsökningens fördelning på olika linjer bör ske i första hand med
hänsyn till arbetsmarknadskrav och icke primärt göras beroende av tillgången
på lokaler och lärare. Bristen på civilingenjörer är nämligen icke jämnt fördelad
på alla fack.
Beträffande utbildningen av kemiingenjörer framhåller
Svenska Kemiingen
jörers Riksförening
följande.
SKR:s allmänna inställning till dessa frågor är, att under senare år framkom
na prognoser åtminstone för kemister måste vara felaktiga dels på grund av
allmän osäkerhet och dels på grund av i viss mån medvetet tendentiösa under
lag. SKR varken kan eller vill förneka en stor brist — endast diskutera storleks
ordningen av densamma. Vi vill sia vakt om utbildningens kvalitet, och ställer
oss tveksamma till frågan om begåvningsreserven räcker till. Ytterligare^ till
kommer, att den modernisering av gymnasieingenjörsutbildningen som pågår,
kommer att i framtiden medföra en förändring i proportionen akademiker-lägre
ingenjör mot ett lägre behov av universitetskemister och kemicivilingenjörer
relativt sett. Mot denna bakgrund förordar SKR en utbyggnad i enlighet med
universitetsutredningens tidigare förslag, varvid vi bl. a. vill slå vakt om Lunds
Tekniska Högskola även i vad avser kemiutbildning. För övrigt får man enligt
vår uppfattning ej binda sig för hårt. Alla provisoriska åtgärder att häva dagens
och de närmaste årens brist förordas, eftersom de icke låser utvecklingen och
icke heller ger så stora investeringsbehov.
Svenska Arkitekters Riksförbund
anser, att en ytterligare ökning av arkitekt
intagningen bör föregås av en grundlig utredning om tillgång och behov av
arkitekter och anför följande.
Under senare tid har en kraftig utökning av antalet arkitektstuderande beslu
tats och redan delvis genomförts. Under året 1957 ökades sålunda intagningen
per år vid KTH från 36 till 72 och CTII från 25 till 50. Dessa större årskullar
har först 1961—1962 börjat komma ut på arbetsmarknaden och har därför ännu
inte kunnat påverka tillgången på arkitekter i större omfattning. I Lunds nya
högskola börjar undervisningen med 30 nyintagna arkitektstuderande år 1964
och med 60 nyintagna varje år därefter. Dessa årskullar börjar komina ut i
arbetsmarknaden först år 1968. För att kunna bedöma om denna kraftiga ut
byggnad från 61 intagna år 1956 till 182 år 1965 kommer att fylla det framtida
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
144
behovet av arkitekter kräves en ingående analys av den sannolika framtida utvecklingen. Man kan i detta sammanhang framhålla att medan den årliga intagningen av arkitektstuderande under ovannämnda tid ökar till det tre dubbla, intagningen på de tekniska högskolorna som helhet endast fördubblas. Med hänsyn till den stora tillgången på studieintresserad ungdom, som progno sen förutser, och den långa tid som det oftast tar att bygga ut nya avdelningar vid högskolorna, bör som ovan framhållits prognosarbetet forceras.
I promemorian diskuteras även olika möjligheter att inom ramen för nuvaran de personal- och lokaltillgång genom rationaliserade undervisningsmetoder och andra effektiviseringar höja antalet studerande. I arkitektundervisningens hu vudämnen är det nödvändigt att antalet studerande per professor ej blir för stort, då eljest kvaliteten i undervisningen allvarligt kommer att sänkas. I ett flertal utredningar har man funnit 30 elever per lärare vara ett maximalt antal, vilket också använts vid dimensioneringen av arkitektavdelningen vid den nya högskolan i Lund. Arkitektavdelningen vid KTH är för närvarande för stor, vilket även framhållits' av vederbörande avdelningsråd, och borde snarare mins kas, men vid CTH borde efter förstärkning av lärarkåren och omorganisation av arkitektavdelningen, denna kunna ökas från 2X25 till 2X30 studerande eller alltså sammanlagt med
10
nyintagna per år.
För ytterligare eventuell ökning av antalet arkitektstuderande bör helt nya avdelningar byggas upp. Härvid bör emellertid beaktas de svårigheter, som är förknippade med behovet av lärarkrafter. Exempelvis kan nämnas att antalet högskoleutbildade arkitekter som erfordras som lärare vid den nya högskolan i Lund beräknas uppgå till över
100
, vilket är fler än totala antalet arkitekter
som för närvarande är bosatta inom hela Malmöhus län.
Ingeniörsvetenskapsakademien
förhåller sig kritisk till tanken på en integre
ring av teknisk och matematisk-naturvetenskaplig utbildning och anför i huvud sak följande.
Vid den väldiga utökning av utbildningen som fordras är det av vikt att ej låta utbildningsformerna stelna utan strukturmässigt ändras alltefter arbets livets behov. Promemorian framhåller dock med rätta, att det akuta läget sna rare bör föranleda snabba åtgärder än genomgripande reformer. I anslutning härtill må tagas upp de tankar om närmande mellan civilingenjörsutbildningen och utbildningen av naturvetare som antydes i promemorian. Akademien vill i denna fråga uttala som sin bestämda mening, att de båda utbildningsgrenarna även framdeles bör hållas klart åtskilda. Det är sant att i vissa fall, när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete, ingenjörer och naturvetare kan arbeta med samma mål och medel och kan ersätta varandra. Men även inom forsk ningen gäller oftast en klar skillnad mellan den rena kunskapssökande verksam heten och nyttoforskningen. Den förstnämnda skall i huvudsak icke störas av förväntningar på tekniskt nyttiga resultat. Den senare skall betrakta problemen praktiskt ekonomiskt. I själva verket är det helt olika mentalitet som bör be härska dessa verksamheter, och i viss mån sammanhänger detta med det urval som automatiskt sker av personer med olika läggning till de båda utbildnings- vägarna. Alldeles uppenbart gäller vidare, att de ingenjörer som skall arbeta som anläggnings- och driftingenjörer liksom i många andra funktioner (och dessa är betydligt fler än de som arbetar inom forskning och utveckling) måste få en för sitt arbete lämpad ingenjörsteknisk grundutbildning. Erfarenheter från olika länder visar, att det varit värdefullt att i Sverige kunskapsvetenskaplig
Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963
145
utbildning och ingenjörsutbildning bedrivits vid skilda institutioner, och denna viktiga huvudskillnad bör bibehållas.
Om akademien sålunda vill varna för föreställningen att naturvetenskaplig och teknisk utbildning skulle kunna »integreras» efter någon enkel formel så skall därav icke dras den slutsatsen att samarbete ej bör förekomma eller att icke mellanformer kan existera. Man har i denna sak bland annat att ta hänsyn till att alla studerande icke förstår att söka sig till den studiebana som passar hans läggning bäst. Det är därför som ett exempel värdefullt med den speciella ingenjörsutbildning som nyligen startat i Uppsala. Den ger möjlighet för den del av de naturvetenskapligt studerande, som har en teknisk läggning, att an passa sin utbildning. Det numerärt sett icke särskilt betydande antal studenter, som kommer att genomgå denna utbildning, kommer säkerligen att finna an vändning i samhället. Även om de nuvarande huvudvägarna för högre utbild ning av tekniker och naturvetare bör behållas, utesluter detta sålunda icke att mindre grupper av mellanformer inom utbildningen är önskvärda för att till godose speciella önskemål såväl från samhället som från enskilda studerande.
Överstyrelsen för de tekniska högskolorna berör frågan om blandad teknisk ekonomisk utbildning och hänvisar till sitt yttrande över förslaget rörande en industrihögskola i Östergötland samt anför i huvudsak följande.
Det bör i första hand övervägas att inom civilingenjörsutbildningens nuva rande ram få till stånd en utvidgning av undervisningen i ekonomiska ämnen. Därest detta ej gar att genomföra i tillfredsställande omfattning, uppkommer frågan om inrättande av en kombinerat teknisk och ekonomisk studielinje, vilken om möjligt bör förläggas till någon av de befintliga tekniska högskolorna. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är dessutom möjligheten att genom fortbildningskurser vid handelshögskola eller ekonomisk fakultet ge civilingen jörerna en bredare ekonomisk orientering.
Medicinsk utbildning
Det av P-gruppen framförda utbyggnadsalternativet beträffande de nuvaran de medicinska fakulteterna (motsvarande), nämligen en ökning i Stockholm med 100 nybörjarplatser och i Uppsala—Umeå med sammanlagt 40 platser till- styrkes i princip av flertalet remissinstanser, som närmare berört frågan. Tanken på en ytterligare utbyggnad med 100 nybörjarplatser vid befintliga fakulteter (motsvarande) eller på ny ort accepteras av ett flertal remissinstanser. Viss tveksamhet uttryckes emellertid beträffande cn dylik utbyggnad med hänsyn till det mer långsiktiga behovet av läkare och förnyade behovsprognoscr efter lyses av ett antal remissinstanser.
Det större akademiska konsistoriet och medicinska fakulteten vid universite tet i Uppsala tillstyrker den föreslagna ökningen av antalet nybörjarplatser in om den medicinska fakulteten vid universitetet, förutsatt att erforderliga resur ser ställs till förfogande. Fakulteten framhåller, att en ytterligare ökning av antalet nybörjare dessutom skulle kunna ske på villkor att det vid sidan av nuvarande medicine licentiatexamen skapas en teoretisk licentiatexamen, direkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
avpassad för blivande forskare inom det medicinska området. Bristen på kliniska
utbildningsplatser utgör enligt fakultetens bedömning för närvarande ett hinder
för att öka läkarutbildningen i Uppsala. Som alternativa lösningar av detta
problem nämns en ökning av upptagningsområdet för akademiska sjukhuset,
samarbete med närbelägna sjukhus, samarbete med en ny universitetsort, t. ex.
Örebro eller Linköping, med överkapacitet beträfiande kliniska platser, samt
intensifierad undervisning med ökat antal lärare. Fakulteten förutsätter att en
minskning av den medicinska utbildningskapaciteten kan behöva ske senare för
att balans mellan tillgång på och behov av läkare skall astadkommas.
Professor Ask-Upmark har i särskild skrivelse reserverat sig mot fakultetens
beslut att tillstyrka ökad intagning till medicinsk utbildning. Han finner den
prognos, som legat till grund för P-gruppens förslag, vara alltför kortsiktig och
de ifrågasatta åtgärderna medföra överproduktion av läkare.
Medicinska jakidteten vid universitetet i Lund har i sitt remissyttrande anfört
att man funnit prognosen rörande det fra mtida läkarbehovet i Sverige val a
osäker. Även det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg
ställer sig kritiskt till läkarbehovsprognosen. Den föreslagna snabba oknmgen
av intagningen skulle enligt konsistoriets mening leda till alltför stor läkartäthet
efter mitten av 1970-talet. Ytterligare utredning, varvid tillgångs- och behovs-
beräkningar görs på längre sikt, vore därför erforderlig.
Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium finner den för Stock
holm föreslagna utökningen till 268 nybörjare per år möjlig att genomfora ge
nom fortsatt utbyggnad utöver tidigare gjorda förslag. Lärarkollegiet förklarar
sig ej berett att avge yttrande över prognosens riktighet men framhåller, att en
framtida minskning av intagningen kan bli nödvändig. En dylik minskning vore
lättare att genomföra om de befintliga lärosätena byggs ut än om nya skapas,
enär då bättre möjligheter skulle föreligga att utnyttja de gjorda investeringarna
för forskning och vidareutbildning. Lärarkollegiet menar vidare att det bör
undersökas hur den medicinska undervisningsordningen enligt 1955 års stadga
fungerat innan beslut fattas om ökad intagning.
Professorerna Biörck, von Euler, Karpe, Lindgren, Adams-Ray och Leksell
har reserverat sig mot lärarkollegiets beslut och i särskilt yttrande anfört att
beräkningen av läkarutbildningsbehovet är baserat på alltför kortsiktig bedöm
ning samt att det föreslagna utbyggnadsprogrammet skulle leda till överproduk
tion av läkare under tiden efter 1975.
Organisationskommittén jör medicinska högskolan i TJmea aberopar i sitt
remissyttrande lärarkollegiets yttrande, vari anförs att behovet av medicinsk
utbildning bör utredas ytterligare innan utbyggnad utöver 678 nybörjare per år
påbörjas. Enligt lärarkollegiets mening finns risk för att den föreslagna ökningen
är alltför kraftig. Kollegiet förklarar sig dock berett att medverka vid en utbygg-
146
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
nåd av den medicinska utbildningen, om en sadan efter närmare utredning visas
vara erforderlig.
Universitetskanslern
anför:
Jag vill understryka vikten av att den medicinska utbildningens kapacitet
ökas i den omfattning som är erforderlig för att så snart som möjligt häva den
rådande och förutsedda läkarbristen. Det torde emellertid förhålla sig så, att
den av P-gruppen föreslagna ökningen av intagningen till medicinsk utbildning
kan förväntas medföra risk för överskott av läkare i Sverige efter 1975, försåvitt
icke en minskning av intagningen sker eller det eljest finns anledning räkna
med väsentligt ändrade förutsättningar beträffande läkarbehovet. Otvivel
aktigt skapar det stora planeringsproblem att så lång tid förflyter mellan
en ändring beträffande intagningen till medicinsk utbildning och effekten härav
i form av ändrad tillgång på läkare. Sålunda kan en ökning av intagningen
fr. o. m. 1966/67 knappast börja påverka läkartillgången förrän omkring år
1974. Å andra sidan medför en minskning av intagningen en nedgång i läkar
tillgången först ca 7 år senare. Vidare kommer en utökning av intagnings-
kapaciteten att fördröja balansen mellan tillgång och efterfrågan, om ett bety
dande antal personer binds för undervisningsuppgifter. Det fordras därför en
långsiktig planering beträffande den medicinska utbildningen, där man genom
en successiv ökning och minskning av intagningen anpassar tillgången till be
hovet.
Enligt min mening är det av medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska
institutets lärarkollegium anvisade förfarandet att först öka intagningen och
därefter, om så erfordras, minska den, att föredra framför en mer långsamt in
trädande balans mellan tillgång och efterfrågan. De olägenheter för samhället
som en i onödan förlängd läkarbrist medför finner jag vara allvarligare än de
problem som kan väntas uppkomma i samband med en minskning av nybörjar-
intagningen. Det torde nämligen vara möjligt att utnyttja de resurser beträf
fande personal, lokaler och utrustning, som skulle friställas vid en reducerad
intagning, för bl. a. vidareutbildning och skilda former av specialistutbildning
samt för forskning. Flera av remissinstanserna har påtalat vikten av att be
hovet av medicinsk vidareutbildning tillgodoses.
Samtidigt som jag sålunda anser mig kunna förorda att principbeslut nu fattas
rörande ökad intagning till medicinsk utbildning i Stockholm och Uppsala—
Umeå i enlighet med P-gruppens förslag vill jag starkt understryka följande. De
av P-gruppen gjorda beräkningarna rörande behov av och tillgång på läkare behö
ver ytterligare underbyggas och kompletteras för att kunna läggas till grund för
definitiva beslut om den medicinska utbildningens kapacitet. Icke minst för ett
ställningstagande till den föreslagna ytterligare ökningen med
100
nybörjare,
eventuellt genom samarbete mellan Uppsala och ett nytt universitet, är det nöd
vändigt att äga tillgång till ett mer utförligt utredningsmaterial. I första hand
bör beräkningarna föras fram till tiden efter 1975, då verkningarna av en ökad
intagning under senare delen av 1900-talet blir märkbara, och alternativa be
räkningar bör utföras, där en minskning av nybörjarintagningen beaktas. Vidare
är det eu nödvändig förutsättning för att den ökade läkarutbildningen skall få
avsedd effekt i samhället att hjälpkrafter av olika slag inom sjuk- och hälso
vården erhålles i motsvarande takt.
Statens medicinska forskningsråd
finner bristen på bl. a. läkare motivera ett
ökat intag och anför:
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
147
Statens medicinska forskningsråd anser, att den nuvarande och även i fram
tiden bestående bristen på läkare och tandläkare liksom den snabbt växande
tillgången på studenter motiverar en utbyggnad av den medicinska och odonto
logiska utbildningsorganisationen. Om en utökning av läkarutbildningen av den
storleksordning, som maximalt skisseras i promemorian skall komma till stand,
förefaller det rådet nödvändigt att även förlägga läkarutbildning till åtminstone
en ny universitetsort. Rådet förutsätter, att redan från starten goda forsknmgs-
betingelser skapas vid det nya lärosäte eller eventuellt de nya lärosäten som
därvid kan bli aktuella. Detta är erforderligt bl. a. för att tillgodose rekryte
ringen av goda lärarkrafter till de nya undervisningsklimkerna. För den kli
niska undervisningen och forskningen är det även angeläget, att i varie tall
efter en övergångstid — teoretiska institutioner tillkommer på den nya under
visningsorten. Erfarenheterna från inledningsskedet av verksamheten vid medi
cinska högskolan i Umeå understryker för övrigt enligt rådets mening vad som
här anförts.
Medicinalstyrelsen yttrar:
En maximal utbyggnad av undervisningen enligt de av P-gruppen framlagda
förslagen skulle görandet möjligt att uppnå balans mellan tillgång och etter
frågan på läkarnas arbetsmarknad ett antal år tidigare än vad som skulle vara
fallet vid en utbyggnad enligt tidigare förslag; behovstäckning skulle ändock
icke uppnås förrän omkring år 1980. Härvid utgår styrelsen från de enda
behovsprognoser, som finns tillgängliga i dag, nämligen de i läkarprognosutred-
ningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade. Medicinalstyrelsen finner givet
vis ett tidigare uppnående av behovstäckningen önskvärt, men vill fram
hålla att den föreslagna utbildningsvolymen raskt resulterar i ett läkarantal,
som vi ännu ej kan bedöma om det är erforderligt. Styrelsen har, liksom
på sin tid läkarprognosutredningen, hävdat att en rullande prognos verksamhet
är erforderlig för att kunna bedöma läkarbehovet. Nya behovsprognoser bör
göras ungefär vart femte år. Styrelsen anser det därför äventyrligt att annat
än genom temporära åtgärder dimensionera läkarutbildningen för ett högre
läkarantal än läkarprognosutredningen beräknat innan resultatet av en ny prog
nos föreligger, d. v. s. 1965.
Styrelsen vill i detta sammanhang anmäla, att de inom styrelsen förda regist
ren över läkare och annan medicinalpersonal är föremål för översyn i syfte att
erhålla en rationellare och bl. a. för prognosberäkningar lämpligare utformning
av dessa. Denna översyn torde göra det möjligt för styrelsen att kontinuerligt
kunna framställa tillgångsberäkningar för längre tidsperioder av berörda per
sonalgrupper med efterhand ändrade förutsättningar.
. .
Styrelsen finner det mycket angeläget att tillräckligt kliniskt undervisnings
material står till de studerandes förfogande, så att den för svensk läkarutbild
ning utmärkande höga standarden bibehålies beträffande den kliniska delen av
utbildningen. Det är den som medger att licentiatexamen direkt berättigar till
legitimation som läkare. Styrelsen är därför i princip mycket positiv till inrät
tande av flera undervisningssjukhus liksom till ytterligare en medicinsk fakultet
i Örköping.
Centrala sjukvårdsberedningen framhåller bl. a. följande.
Beredningen har icke funnit anledning eller möjlighet att närmare överväga
hållbarheten i det framlagda prognosmaterialet. Den kapacitetsökning utöver
nu gällande utbyggnadsprogram, som föreslås i departementspromemorian för
148
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
149
de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade akademiska utbildnings linjerna, synes beredningen — i varje fall till den del den erfordrar endast mindre investeringsåtgärder — icke för högt tilltagen med hänsyn till att vid jämförelse med arbetsmarknadsbedömningarna därmed icke på långt när kommer att ska pas balans mellan utbud och efterfrågan. Även om det ej är otänkbart att den på det statistiska materialet grundade prognosen kan visa sig vara felaktig, främst beroende på att behovsprognoserna närmast uttrycker vad expertisen på de arbetsmarknadsförhållanden, som det gäller, anser som önskvärd standard höjning, synes det vid ett genomförande av de tänkta utbyggnadsåtgärderna således icke föreligga risk för överproduktion av ifrågavarande arbetskraft. Vad särskilt läkarutbildningen beträffar vill dock beredningen framhålla det önsk värda i att det mera långtgående alternativet kunde genomföras. Beredningen vill i detta sammanhang också betona vikten av att samtidigt åtgärder vidtages inom andra sektorer av utbildningsväsendet så att det för sjukvården förefint liga behovet av övrig personal kan tillgodoses. Utan sådana åtgärder ter sig varje ökning i läkarutbildningskapaciteten tämligen meningslös.
Läkarutbildningsberedningen anför i huvud följande.
Läkarutbildningsberedningen har inte haft möjlighet att i detalj granska förutsättningarna för ökad läkarutbildning på de skilda orterna. Beredningen vill dock i det följande mot bakgrund av den kännedom om de lokala och sjuk- vårdsmässiga m. fl. förhållanden, beredningen under sitt tidigare utrednings arbete erhållit, skissera vissa allmänna betingelser för det ökade intag medicine studerande, som är aktuellt med anledning av P-gruppens promemoria. Be redningen förutsätter emellertid, att, innan man tager definitiv ställning i frå gan om ytterligare kapacitetsvidgning, noggrann utredning göres angående de skisserade alternativen. Därvid bör samråd även äga rum med de skilda läro sätenas lärarkollegier (motsvarande) samt med vederbörande sjukhushuvudmän.
I den följande diskussionen om förutsättningarna på de skilda medicinska läroanstalterna för ytterligare ökad läkarutbildning utgår beredningen från det alternativ, som framlagts av P-gruppen.
Beträffande en ökning med 100 nybörjarplatser i Stockholm framhåller bered ningen följande.
För närvarande intages vid Karolinska institutet i Stockholm 168 elever. Den kliniska undervisningen för detta elevantal avses i framtiden för huvudämnenas del (medicin, kirurgi, pediatrik, psykiatri och obstetrik-gynekologi samt vissa laboratoriediagnostiska ämnen) bli lika fördelad mellan Karolinska sjukhuset och S:t Görans sjukhus. Undervisningen i övriga kliniska specialämnen kommer helt att bli förlagd till Karolinska sjukhuset. För närvarande och fram till mitten av 1970-talet — i avvaktan på att S:t Görans sjukhus omdanas till undervis- ningssjukhus — kommer emellertid i fråga om den kliniska undervisningen ett provisorium att råda, varvid bland annat serafimerlasarettet utnyttjas för un- dervisningsändamål.
En vidgning av läkarutbildningen av den storleksordning, som angivits av prognos- och planeringsgruppen (268 elever årligen), förutsätter vissa byggnads åtgärder för den teoretiska undervisningen. T sitt remissvar över läkarutbild- ningsberedningens betänkande Program för ökad läkarutbildning har Karolinska institutets lärarkollegium angivit den lösningen för nu ifrågasatta ökning, att för undervisningen i samtliga teoretiska ämnen uppföres ett centralt undervis
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
150
ningshus, varvid de nuvarande institutionsbyggnaderna helt — med undantag
för vissa föreläsningssalar och laborationssalar — utnyttjas för den ökade forsk
ning och forskningsundervisning, som blir aktuell med anledning av kapacitets-
vidgningen.
Med hänsyn till de stora kliniska resurserna i Stockholmsområdet synes det
beredningen fullt möjligt att för den kliniska undervisningen genomföra den
nu berörda ökade utbildningskapaciteten. Ett tredje undervisningssjukhus för
undervisning i de kliniska huvudämnena liksom avdelningar för flertalet special
ämnen torde emellertid behöva ställas till undervisningens förfogande.
I Stockholmsområdet pågår för sjukvårdens del ett omfattande utbyggnads-
arbete. Karolinska sjukhuset kommer att bli föremål för om- och utbyggnad,
betingad såväl av den beslutade ökade utbildningen och forskningen som av
sjukhusets inlemmande i en Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation. S:t Görans
sjukhus skall som tidigare nämnts under det närmaste decenniet omdanas till
ett modernt undervisningssjukhus. Från stadens och landstingets sida föreligger
vidare planer — förutom att utbygga och upprusta flertalet övriga befintliga
sjukhus inom Stockholmsområdet — att uppföra tre helt nya sjukhus under
den närmaste 15 årsperioden, nämligen i Enskede-Dalen, i Huddinge och i
Järfälla. Beredningen saknar för sin del kännedom om detaljerna i angivna
planer. Det förefaller emellertid beredningen rimligt antaga, att något av dessa
sjukhus — antingen ensamt eller i kombination med annat nu befintligt eller
tillkommande sjukhus — även skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål.
Vid tillgång till undervisningskliniker i vartdera av de kliniska huvudämnena
bör det enligt beredningens mening vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt
utbilda ett intag av ca 270 elever årligen i de kliniska ämnena i Stockholm (ca
3X90 elever). Om hänsyn tages till att ett begränsat antal elever bortfaller
under det prekliniska skedet, borde intaget nybörjare till den teoretiska under
visningen kunna uppgå till ca 280.
P-gruppen har tidsmässigt räknat med att ifrågavarande ökade intag i Stock
holm skulle kunna påbörjas höstterminen 1966. Det torde icke vara helt ute
slutet att till den tidpunkten åstadkomma erforderliga byggnadsåtgärder för
den teoretiska undervisningen. För detta fordras emellertid, att man kan reali
sera byggnadsprogrammet snabbare än vad som för närvarande synes möjligt.
En tänkbar lösning vore därvid, att den ifrågasatta undervisningsbyggnaden
erhöll en sådan flexibel konstruktion, som det nuvarande Wallenbergs-stiftelsens
Jubileumslaboratorium på Karolinska institutet har.
Ett intag vid angiven tidpunkt förutsätter att kliniska undervisningsplatscr
för medicinkirurgiårets undervisning står till förfogande höstterminen 1969.
Beredningen saknar för sin del kännedom, om det är möjligt att till denna tid
punkt tillskapa ett tredje undervisningssjukhus. Därest detta icke skulle vara
fallet, kan det emellertid finnas anledning att pröva möjligheten att under en
övergångstid åstadkomma provisoriska anordningar för att tillgodose behovet
av undervisningsplatser. En tänkbar åtgärd vore därvid att forcera utbygg
naden av S:t Görans sjukhus, så att detta sjukhus kunde utnyttjas för under
visning av läkare redan från höstterminen 1969. Samtidigt skulle serafimer-
lasarettet i enlighet med den tidigare fastställda planen kvarstå som undervis
ningssjukhus, till dess det definitiva tredje undervisningssjukhuset vore färdig
ställt, dock längst till mitten av 1970-talet.
Beträffande en ökning med 40 nybörjarplatser sammanlagt i Uppsala och
Umeå anför beredningen följande.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
151
Intagskapaciteten i Uppsala är för närvarande 90 nybörjare årligen. Planer föreligger i Uppsala att uppföra nybyggnader för samtliga teoretiska ämnen. En nybyggnad för ämnena fysiologi och medicinsk fysik är för närvarande under projektering. För den patologiska institutionen planeras vidare en till byggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen är att en mycket om fattande utbyggnad pågår av Akademiska sjukhuset. Bland annat kommer vårdplatsantalet att ökas och även i övrigt förstärkta resurser att tillkomma för den kliniska undervisningen och forskningen.
För de teoretiska ämnena är en ökning av elevintaget fullt möjligt. Varje ökning kommer emellertid att accentuera det behov av till- och nybyggnader, som sålunda redan tidigare i annat sammanhang anmälts. Det kan också finnas anledning förmoda, att ett ökat intag av den storleksordning, som enligt vad i det följande skall omtalas, kan bli aktuell i Uppsala, nämligen 30 elever årligen, inte skall kunna beredas utrymme i de nuvarande medicinsk-kemiska och far makologiska institutionsbyggnaderna liksom i den patologiska institutionsbygg- naden. Ny- och tillbyggnader för dessa ämnen torde således krävas före den tidpunkt, ökningen kommer att beröra ämnena.
Den pågående utbyggnaden av Akademiska sjukhuset kommer som nämnts att betydligt förbättra undervisningsförhållandena för den kliniska utbildningen i Uppsala. När utbyggnaden är avslutad, kommer det även enligt beredningens mening att finnas förutsättningar att öka intagningen i de kliniska ämnena. Beredningen räknar därvid med att det skall vara möjligt att mottaga 115 elever årligen. På Akademiska sjukhuset i Uppsala skulle man härigenom komma upp till samma utbildningskapacitet, som Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för när varande bär. Beredningen är medveten om att den här angivna mycket betydan de kapacitetsvidgningen kommer att medföra svårigheter, särskilt för under visningen i medicin och kirurgi. Beredningen räknar emellertid med att det skall vara möjligt att genom utnyttjande av sjukhusplatser även utanför Akademiska sjukhuset, bland annat platser på Samariterhemmet och platser för kroniskt sjuka, kunna skapa tillfredsställande undervisningsförhållanden.
Enligt vad beredningen inhämtat har man i de hittills uppförda och färdig- projekterade byggnadsdelarna vid utbyggnaden av Akademiska sjukhuset dimensionerat undervisningslokalerna för ett intag av 90 elever årligen. Det bör emellertid enligt beredningens mening vara möjligt att utan större ombygg nadsåtgärder i dessa lokaler klara ett intag av 115 elever. Det är emellertid angeläget, att man vid den fortsatta utbyggnaden beaktar de behov av ökade utrymmen, som en eventuell framtida vidgning av läkarutbildningskapaciteten kan föra med sig. I den mån det är möjligt, bör man därvid korrigera de lokala förutsättningarna för ökat intag även i de nu uppförda och projekterade klinik byggnaderna.
Enligt beredningens mening skulle det således vara möjligt att öka det kli niska intaget i Uppsala från
86
till ca 115 elever årligen. Om hänsyn tages till
det av beredningen tidigare beräknade bortfallet av elever under det prekliniska skedet, skulle intaget nybörjare till den teoretiska undervisningen kunna uppgå till ca
120
årligen.
Tidpunkten för igångsättande av ifrågasatt ökad utbildning i Uppsala är be roende av utbyggnaden av de teoretiska institutionerna liksom av Akademiska sjukhusets utbyggnad. Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att påbörja det ökade intaget nybörjare höstterminen 1966. Beredningen förutsätter därvid, att en nybyggnad för medicinsk kemi är färdigställd till hösten 1967 och en för farmakologi till våren 1969, liksom att den för utbildningen väsent
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
152
liga utbyggnaden av Akademiska sjukhuset är avslutad under år 1969. För
att det ökade elevantalet skall kunna beredas plats under det morfologiska
året — i avvaktan på att nybyggnader för ämnena anatomi och histologi står
färdiga — kan det dock bli erforderligt att även vidtaga vissa tillbyggnadsåt
gärder —■ t. ex. i barackform — till de nuvarande anatomiska och histologiska
institutionsbyggnaderna.
Enligt riksdagens beslut skall i Umeå från 1965 intagas 62 nybörjare årligen
i de teoretiska ämnena. Programmerings- och projekteringsarbete pågår för
uppförande av teoretiska institutionsbyggnader därstädes. För ämnena farma
kologi, klinisk farmakologi, bakteriologi, klinisk bakteriologi, virologi och hy
gien planeras vidare tillbyggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen
är att en utbyggnad av lasarettet i Umeå är igång. Beredningen har erfarit, att
förseningar i utbyggnaden av lasarettet inträffat, innebärande, att de svårig
heter, som den kliniska undervisningen och forskningen tidigare haft att kämpa
med, kommer att kvarstå under de närmaste åren och kan även komma att
accentueras i samband med att den vidgning av läkarutbildningskapaciteten,
som är aktuell med anledning av riksdagens beslut enligt propositionen 1962: 104,
kommer att beröra den propedeutiska och kliniska utbildningen i Umeå, näm
ligen från höstterminen 1964.
Möjligheterna att ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten i Umeå in-
skränkes framför allt av lasarettets i Umeå begränsade sjukvårdsmässiga för
utsättningar. Den kliniska undervisningens resurser är således avgörande för
intagningens storlek. Vid ett realiserande av föreliggande utbyggnadsprogram
för lasarettet kommer exempelvis för undervisningen i medicin endast att stå
till förfogande 180 vårdplatser, vartill emellertid tillkommer 60 vårdplatser, av
sedda för rehabilitering och långtidsvård. Beredningen anser dock, att när ut
byggnaden av lasarettet är avslutad, det bör vara möjligt att öka intaget elever
till de kliniska ämnena med
20
elever årligen, d. v. s. från 60 till ca 80 elever.
De teoretiska institutionerna i Umeå är planerade för ett intag av 62 medicine
studerande, 60 odontologie studerande samt 25 studerande i s. k. blandad medi
cinsk och annan utbildning. Beredningen räknar dock med att det skall vara
möjligt att utan större ändringar i nuvarande byggnadsplaner möjliggöra ett
ökat intag till ca 84 medicine studerande årligen. Det bör i det sammanhanget
noteras, att efter vad beredningen erfarit, inga planer föreligger att vidga den
odontologiska intagskapaciteten i Umeå. För vissa propedeutiska ämnens vid
kommande kommer vidare möjlighet föreligga att ta emot ökat antal studenter
i samband med att den planerade tillbyggnaden för dessa ämnen åstadkommes.
Med hänvisning till vad ovan anförts bör det sålunda enligt beredningens
mening finnas möjlighet att öka intagskapaciteten i Umeå till ca 84 nybörjare
årligen.
I fråga om tidpunkten för igångsättande av ökad läkarutbildning räknar
beredningen med att den planerade utbyggnaden av lasarettet i Umeå skall stå
färdig år 1970. Det av beredningen föreslagna ökade intaget skulle därvid kunna
påbörjas höstterminen 1967. Man måste emellertid ta i beaktande möjligheten
av ytterligare förseningar i realiserandet av utbyggnadsprogrammet, varför det
skulle kunna bli aktuellt att för ett eller ett par år uppskjuta påbörjandet av
nu aktuella kapacitetsvidgning.
Beträffande en ytterligare ökning med 100 nybörjarplatser vid nu befintliga
läroanstalter eller på en ny universitetsort anför beredningen följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
153
I det föregående har beredningen redovisat de enligt beredningens mening optimala utbildningsförutsättningarna i Stockholm, Uppsala och Umeå. I
Stock
holm
skulle det emellertid kunna tänkas föreligga teoretiska förutsättningar att
ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten genom längre gående byggnads åtgärder för den prekliniska undervisningen och forskningen och genom ett större ianspråktagande av de betydande sjukvårdsresurser, som enligt vad ovan angivits, finnes i Stockholms-området. Inrättande av ett fjärde undervisnings- sjukhus i Stockholm skulle därvid bli aktuellt. Beredningen finner emellertid, att en sådan lösning såväl ur utbildningssynpunkt som ur allmän lokaliserings- synpunkt måste stå tillbaka för de övriga alternativ, som föreligger för att åstadkomma den önskade vidgningen av läkarutbildningskapaciteten.
Enligt under år 1962 avlämnade förslag av läkarutbildningsbcredningen skulle läkarutbildningskapaciteten i såväl
Göteborg
som vid medicinska fakulteten i
Lund
komma att betydligt vidgas. Intaget i Göteborg skulle därvid uppgå till
168 nybörjare årligen och vid medicinska fakulteten i Lund till 190 nybörjare årligen. Förslagen utgår ifrån att ökade kliniska resurser skall ställas till under visningens och forskningens förfogande. I Göteborg avses därvid ett under pla nering varande nytt sjukhus, benämnt Östra sjukhuset, bli utnyttjat. För under visningen vid medicinska fakulteten i Lund tänkes förutom lasarettet i Lund, som för närvarande är föremål för utbyggnad, även hela Allmänna sjukhuset i Malmö bli disponerat. Även för Allmänna sjukhuset i Malmö planeras en be tydande utbyggnad.
Nyligen har staten träffat avtal med de kommunala huvudmännen för lasa rettet i Lund (definitivt) och för Allmänna sjukhuset i Malmö (preliminärt) om sjukhusens utnyttjande för läkarutbildning. I sistnämnda avtal har särskilt beaktats föreliggande förslag av läkarutbildningsberedningen om ökad läkar utbildning vid medicinska fakulteten i Lund. I fråga om ökat utnyttjande av kommunala sjukhus i Göteborg för undervisnings- och forskningsändamål pågår för närvarande avtalsförhandlingar mellan staten och Göteborgs stad.
För att inte rubba föreliggande förutsättningar för ingångna avtal och för pågående avtalsdiskussioner samt för att inte störa den sjukvårdsplanering, som är igång i Göteborg, Lund och Malmö och vars snabba slutförande är en förut sättning för att de av beredningen tidigare föreslagna ökningarna av läkarut bildningskapaciteten skall kunna realiseras enligt framlagt tidsprogram, synes det beredningen icke lämpligt att nu ta upp förnyade diskussioner om ytterligare ökad läkarutbildning på angivna orter. Med hänsyn till de betydande sjukvårds- mässiga resurser, som finnes i såväl Göteborg som i Lund—Malmö, skulle det emellertid enligt beredningens mening i och för sig kunna vara möjligt att vid dessa läroanstalter genomföra en begränsad ytterligare vidgning av läkarutbild ningskapaciteten.
För den nu ifrågasatta ytterligare ökningen av läkarutbildningskapaciteten återstår sålunda att förlägga utbildningen till
en ny universitetsort.
Som bered
ningen tidigare redovisat i betänkandet Program för ökad läkarutbildning måste på de orter, som kan vara aktuella därvidlag, finnas tillgång till ett sjukhus med ett tillräckligt antal specialavdelningar för att en fullständig klinisk utbildning skall möjliggöras. De sjukhus utanför de nuvarande undervisningsorterna, som i första hand kan komma ifråga, är lasaretten i Linköping och Örebro. Dessa sjukhus är nu föremål för omfattande utbyggnad för att tjäna som regions sjukhus. Även om beredningen inte kunnat utreda förutsättningarna i detalj, finns det anledning förmoda, att båda sjukhusen skall kunna användas som undervisningssjukhus. Beredningen har inte kunnat taga ställning till vilket av
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
154
de två lasaretten, som skulle vara det mest lämpliga, om endast ettdera av
sjukhusen skall utnyttjas för föregivet ändamål. En bedömning härvidlag kan
inte ske enbart på grundval av undervisnings- och kostnadsfaktorer för läkar
utbildningens del. Här måste också andra synpunkter av lokaliseringskaraktär
beaktas, vilket ligger utanför läkarutbildningsberedningens möjligheter att be
döma.
Det är önskvärt, att en ny medicinsk högskola i Örköping, som den nya uni
versitetsorten provisoriskt benämnts, förses med egna teoretiska institutioner.
Av tidsskäl och eventuellt även kostnadsskäl skulle det emellertid kunna vara
önskvärt, att — såsom fallet för närvarande är i Umeå — låta den teoretiska
utbildningen (de två första studieåren) under en övergångstid äga rum vid ett
eller flera befintliga lärosäten. Ett tänkbart alternativ till lösning av denna
fråga vore att dimensionera de planerade teoretiska institutionsbyggnaderna i
Uppsala för ett sådant högre intag, som skulle motsvara det nya lärosätets kli
niska intagskapacitet. Som tidigare nämnts planeras för samtliga teoretiska
ämnen i Uppsala nybyggnader och det borde därvid vara möjligt att med rela
tivt begränsade kostnadsökningar åstadkomma de provisoriska ytterligare ut
bildningsplatser, som det enligt angiven lösning skulle bli fråga om. Dessa ut
rymmen skulle för övrigt, efter det att Örköping erhållit egna prekliniska institu-
tionsbyggnader, kunna utnyttjas för de olika former av blandad medicinsk och
annan utbildning, som i framtiden kan komma att vara aktuella i Uppsala.
Ett annat alternativ för att på annan ort skapa provisoriska utbildningnings-
platser i de teoretiska ämnena för de studenter, som skall fullfölja den pro-
pedeutiska och kliniska utbildningen i Örköping, vore att utnyttja utbildnings
resurserna i Stockholm. Det är, som tidigare nämnts, möjligt att relativt snabbt
åstadkomma utbildningsplatser för den teoretiska undervisningen i Stockholm,
medan svårigheter kan komma att föreligga att anordna kliniska sådana. Därest
det icke är möjligt att färdigställa ett tredje undervisningssjukhus i Stockholm
enligt det tidsprogram, som tidigare angivits, skulle ändock ett ökat antal stu
derande vid angiven tidpunkt kunna intagas i Stockholm, varvid det tillkom
mande antalet efter de två första studieåren skulle flytta över till Örköping.
Detta förutsätter emellertid att, när ett ökat antal propedeutiska och kliniska
utbildningsplatser finnes att tillgå i Stockholm, Örköping själv måste kunna ge
teoretisk utbildning åt det antal elever, som vid samma tidpunkt skulle påbörja
sin propedeutiska och kliniska utbildning därstädes.
Beredningen anser, att redan från starten utbildningsplatser i Örköping måste
anordnas i samtliga propedeutiska ämnen. Nybyggnader av betydande omfatt
ning för denna undervisning måste således tillkomma. För den kliniska under
visningen och forskningen torde säkerligen också betydande förstärkningsåtgär-
der erfordras.
Beredningen räknade tidigare i betänkandet Program för ökad läkarutbild
ning med att de kliniska resurserna vid vartdera av lasaretten i Linköping och
Örebro skulle kunna tillåta en utbildningskapacitet av ca 60 elever årligen.
Med hänsyn till att lasaretten i fråga torde komma att få ett vårdplatsantal av
motsvarande storlek som lasarettet i Umeå, finns det enligt beredningens me
ning anledning antaga, att den kliniska intagskapaciteten i Örköping liksom i
Umeå skall kunna uppgå till ca 80 elever årligen. De framtida teoretiska insti
tutionsbyggnaderna i Örköping bör således mot bakgrund av det beräknade
bortfallet av elever under de två första studieåren dimensioneras för en intags
kapacitet av ca 84 elever.
Vad gäller de tidsmässiga förutsättningarna för ökad läkarutbildning i Ör-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
155
köping, anser beredningen möjlighet föreligga att färdigställa nybyggnader för eventuella teoretiska ämnen tidigast höstterminen 1967 samt för de propedeu- tiska ämnena tidigast höstterminen 1968. Beredningen räknar därvid med en programmerings- och projekteringstid av två år samt en byggnadstid av lika ledes två år. Det torde vara möjligt att inom den tidsram, som blir aktuell för varje särskilt ämne, om man utgår från ett studieschema, där den propedeutiska utbildningen påbörjas vid nyss angiven tidpunkt, kunna vidtaga de anordningar, som blir erforderliga för den kliniska undervisningen.
Med hänvisning till vad ovan nämnts vore det snabbaste sätt, på vilket läkarutbildning i Örköping skulle kunna igångsättas, att vid något nu befintligt lärosäte intaga elever i de teoretiska ämnena höstterminen 1966, varvid dessa elever höstterminen 1968 finge flytta över till Örköping för fortsatt propedeutisk och klinisk utbildning. Som tidigare anförts torde det finnas förutsättningar att i Uppsala och eventuellt även i Stockholm vid angiven tidpunkt mottaga ifråga satt nybörjarintag. Därest det emellertid inte skulle anses lämpligt att för lägga den teoretiska utbildningen av de elever, som skall genomgå den resteran de delen av läkarutbildningen i Örköping, till annat lärosäte, måste det första intaget nybörjare i Örköping uppskjutas till tidigast höstterminen 1967.
Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande framhåller bl. a. följande beträffande lokalsituationen i Stockholm och Umeå.
Därest de fortsatta övervägandena rörande det i promemorian framlagda för slaget om en ökning med ytterligare 100 nybörjare i Stockholm skulle leda till, att med hänsyn till ett eventuellt övergångsskede åtgärder bör tillgripas, vilka skulle innebära en forcering av hittills diskuterad tidsplan för utbyggandet av S:t Görans sjukhus, torde — såvitt nämnden kan bedöma — ett i högsta grad skyndsamt ställningstagande vara nödvändigt. Huruvida Stockholms stads myndigheter anser det praktiskt möjligt att genomföra en sådan forcering an kommer det ej på nämnden att bedöma. Mot bakgrunden av den kännedom nämnden har om hittillsvarande överväganden rörande S:t Görans sjukhus om daning till undervisningssjukhus förefaller det nämnden dock icke byggnads- mässigt omöjligt att — därest överenskommelse därom kan träffas med Stock holms stad — under de närmaste åren i samband med redan diskuterad utbygg nad eller genom en delvis ändrad etapplanering skapa erforderliga förutsättning ar för en vid detta sjukhus tidigare upptagen medicinsk undervisning och forsk ning, avseende i första hand medicin- och kirurgiårets kurser. Att därvid under en övergångstid måste tillgripas provisorier, som drar kostnader och kan med föra olägenheter av skilda slag, förefaller nämnden ofrånkomligt.
I promemorian har ställning ej tagits till storleken av en eventuell intagnings ökning i Umeå. För Uppsala och Umeå förordas en sammanlagd ökning av stu derandeintaget med 40 per år från och med läsåret 1968/69. Från de synpunk ter nämnden har att företräda kan en bedömning ske av förutsättningarna för en eventuell kapacitetsökning endast i vad avser lokalförhållandena vid lasa rettet i Umeå. Nämnden vill till en början i korta drag redogöra för det aktuella läget i fråga om detta lasaretts utbyggande.
Planeringen för uppförandet av de närmast i tur stående nybyggnaderna vid lasarettet i Umeå (byggnaderna 3 a och 1 b) har av olika skäl blivit avsevärt försenad. Med skrivelser den 5 och 19 november 1962 överlämnade Västerbottens läns landstings planeringsutskott till nämnden skissritningar avseende ifråga varande byggnader. Vid överlämnandet hade från landstingets sida slutlig ställ ning ej tagits till åtskilliga väsentliga frågor avseende byggnadernas utform
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
156
ning. Nämndens granskning föranledde också på flera punkter erinringar, vilka
under hand meddelades landstingets representanter. Sedan komplettering av
ritningarna och justeringar gjorts kunde emellertid nämnden vid överläggningar
med representanter för landstinget den 30 november 1962 under hand meddela,
att nämnden vore beredd att tillstyrka ett godkännande — i och för statsbidrags
utgående enligt gällande avtal — av ritningar, utarbetade efter de riktlinjer,
som överenskommits vid sagda överläggningar. Sedermera skedde emellertid —
utan medverkan från nämndens sida — en omarbetning av i första hand den
operationsavdelning, som avses ingå i byggnad 3 a. Denna omarbetning resul
terade i ett alternativt förslag till avdelningens utformning. Slutlig ställning har
från landstingets sida ännu icke tagits till de frågor, som aktualiserats i samband
med omarbetningen. Nämnden har emellertid numera anledning förmoda, att så
kommer att ske inom den närmaste tiden. Därefter torde huvudritningar för
byggnad
3
a — och inom samma tidsram även för
1
b — kunna färdigställas
relativt snabbt. Det är därför nämndens förhoppning, att ärendet angående
ifrågavarande byggnader skall kunna underställas Kungl. Maj:t före hösten
1963.
Nämnden bedömer de inträffade förseningarna i fråga om byggnad 3 a såsom
mycket allvarliga icke minst med hänsyn till konsekvenserna för den år 1961
beslutade intagningsökningen. Någon ytterligare fördröjning av planeringen
för denna byggnad kan därför enligt nämndens mening under inga förhållanden
accepteras.
Byggnaden 3 a kommer att omfatta arbetsavdelningar, expeditioner och un
dervisningslokaler för flertalet kliniker samt röntgen- och centraloperations
avdelning. De byggnadsmässiga förutsättningarna är sådana, att en mycket
sträng begränsning måst ske i fråga om de lokalbehov, som avses bli tillgodo
sedda genom tillkomsten av denna byggnad. En ökning av studerandeantalet
utöver hittills beslutad och därav föranledda behov av ytterligare lokalutrym
men för nyssnämnda kliniker m. m. kan visa sig medföra att byggnaden i dess
helhet måste omplaneras. I sammanhanget förtjänar dock påpekas, att föreläs
ningssalarna (bortsett från två mindre salar) kunnat dimensioneras så, att de i
och för sig medger viss ökning av studerandeantalet, därest en sådan — trots
vad nämnden i detta yttrande uttalar — skulle bli aktuell.
Det hittills bedrivna ritningsarbetet avseende byggnad 3 a har sålunda för
anlett en viss beskärning av bl. a. erforderliga undervisnings- och läkarutrym-
men. Föreliggande behov av dylika utrymmen kommer därför icke att kunna
helt tillgodoses — åtminstone icke i önskvärd utsträckning — förrän en för vissa
kliniker m. in. diskuterad ny byggnad, benämnd nr 10, tillkommit. Avsikten har
nämligen varit, att några, i byggnad 3 a nu övergångsvis inplacerade funktioner
i framtiden skulle överföras till i första hand sagda byggnad
10
och att därvid
friställda utrymmen i byggnad 3 a skulle tas i anspråk för de kliniker m. m.,
som kommer att där kvarbli. I fråga om byggnad
10
är emellertid läget det,
att ingen egentlig planering för densamma ännu påbörjats. Samma gäller den
enligt nämndens mening från undervisnings- och forskningssynpunkt ännu
angelägnare nybyggnaden för kliniska laboratorieämnen och klinisk forskning
(benämnd byggnad 3 b). Härtill kommer, att — enligt nämndens till landstinget
vid upprepade tillfällen uttalade mening — planeringen för byggnaderna 3 b och
10 måste grunda sig på en generalplan för lasarettets fortsatta utbyggnad. Någon
dylik plan föreligger emellertid icke. Helt nyligen har emellertid vissa förbere
dande åtgärder avseende generalplanearbetet vidtagits.
Mot bakgrunden av vad sålunda redovisats finner nämnden det uteslutet,
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
157
att nu göra något som helst uttalande i fråga om tidsplanen för lasarettets i
Umeå fortsatta utbyggnad utöver byggnaderna 3 a och
1
b. Detta innebär enligt
nämndens mening, att förutsättningar för närvarande saknas för ett ställnings
tagande till frågan om möjlig tidpunkt för en eventuell ytterligare ökning av
studerandeintaget utöver redan beslutad.
Även oavsett vad sålunda anförts finner sig nämnden — med hänsyn till före
liggande förutsättningar i övrigt — med skärpa böra uttala, att någon ytter
ligare ökad läkarutbildning icke bör ifrågakomma i Umeå under den för lasa
rettet därstädes nu överblickbara utbyggnadsperioden.
Stockholms stadskollegium anför i huvudsak följande under åberopande av
yttrande från Stor-Stockholms sjukvårdsberedning.
Redan år 1961 i samband med överläggningarna mellan staten och Stor
stockholm angående Karolinska institutets andra undervisningssjukhus hävda
des från Stor-Stockholmssidan att man borde räkna med ett större antal medi
cine studerande än 160 per årskurs under det kliniska skedet (motsvarande ett
intag av 168). Såväl absolut som i relation till landet i övrigt ansågs det erfor
derligt med ett större antal utbildningsplatser för ungdomen i Stor-Stockholms-
området och flera utbildade läkare för sjukvården inom hithörande räjong. Med
hänvisning till riksdagens beslut, att undervisningen skulle utbyggas enligt
alternativ F i det av läkarutbildningsberedningen år 1961 framlagda betänkan
det Program för ökad läkarutbildning, förklarade statens representanter, att
frågan om ett större elevintag i Stockholm icke kunde upptagas till diskussion.
Avtalet mellan staten och Stockholms stad om S:t Görans sjukhus som det
andra undervisningssjukhuset tillkom således under den grundläggande förut
sättningen, att nybörjarintaget i Stockholm inom överskådlig framtid icke skulle
vara högre än 168. Det vid samma tidpunkt pågående arbetet med en fullständig
sjukhusplan för Stor-Stockholm fick därför också baseras på detta beslut om
läkarutbildningens ordnande.
Omfattningen av läkarutbildningsbehovet har uppenbarligen tidigare bedömts
för snävt. Behovet av ett ökat antal läkare i landet är ställt utom allt tvivel.
För Stor-Stockholms del inger bristen på läkare särskilt inom mentalsjukvården
och den öppna vården stora farhågor och kan komma att förhindra eller försena
önskvärd och planerad utbyggnad av sjukvårdsresurserna. Skälen till att ut
bildningen ökas i första hand inom Stor-Stockholmsområdet kvarstår och det är
angeläget att ökningen kommer till stånd snarast möjligt även med hänsyn till
att de för utbildningen aktuella årskullarna nu är särskilt stora.
Vad beträffar den teoretiska undervisningen uttalade lärarkollegiet vid Karo
linska institutet redan år 1961 i sitt yttrande över då framlagt förslag till ökad
läkarutbildning att möjlighet torde föreligga av en utbildningskapacitet enligt
alternativ H vid institutet, vilket alternativ innebar ett årligt nybörjarintag om
230 elever eller i det närmaste samma som nu diskuteras. Lärarkollegiet uttalade
därvid också, att patientunderlaget i Stockholms stad och län utan tvekan med
giver erforderlig klinisk undervisning för ett intag av denna storleksordning.
Även om den nu aktualiserade ökningen av den medicinska undervisningen i
Stor-Stockholm i viss mån skapar ändrade förutsättningar för den nyligen av
sjukvårdsberedningen framlagda sjukhusplanen för området, vill beredningen
bekräfta sin tidigare intagna ståndpunkt och sitt intresse för att medverka till
eu lösning av denna för alla parter betydelsefulla undervisningsfråga. Mot bak
grunden av den utbyggnad av sjukhusbeståndet som sjukhusplanen för Stor-
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Stockholm innebär synas möjligheter föreligga att ställa erforderligt antal sjuk
husplatser inom Stor-Stockholmsområdet till den kliniska undervisningens för
fogande. Planen har numera godkänts av landstinget och stadsfullmäktige och
dess förverkligande forceras av sjukvårdshuvudmännen. Förutom omdaningen
av S:t Görans sjukhus till undervisningssjukhus samt utbyggnad eller upprust
ning av flertalet befintliga sjukhus innefattar planen även uppförande av tre
helt nva sjukhus under den närmaste 15-årsperioden. Av dessa beräknas stor
sjukhusen i Huddinge och Enskededalen kunna tagas i bruk omkring 1970.
På detta stadium har det icke ansetts nödvändigt att närmare penetrera frå
gan om vilka kliniker som böra tagas i anspråk för en ökad undervisning, vilket
för övrigt icke heller den korta remisstiden medgivit. En närmare utredning
härom bör göras gemensamt med Karolinska institutet och andra berörda stat
liga organ. Det kan förutses, att vissa jämkningar i den fastställda sjukhuspla
nen kan bli nödvändiga för att tillrättalägga förhållandena för en ökad under
visning. Stor-Stockholms sjukvårdsberedning är beredd att diskutera sådana
justeringar av planen som ur sjukvårdssynpunkt kan accepteras och icke för
sämra sjukvårdsservicen för området invånare. Den angelägna utvidgningen av
läkarutbildningen får emellertid icke försvara uppgiften att snarast möjligt av
hjälpa bristen på sjukvårdsplatser inom Stor-Stockholms södra delar och ej
heller rubba den jämvikt i sjukvårdsresurserna mellan Stor-Stockholms olika
delar, som är en huvudlinje i sjukhusplanen. Överenskommelse om ökad läkar
utbildning i Stor-Stockholm och därav betingade ändringar i sjukhusplanen
måste träffas mycket snabbt, eftersom projekteringsarbetet för de nya sjuk
husen och för upprustningen av flera äldre sjukhus är i full gång och senare
ändringar kan medföra betydande merkostnader och förseningar.
Även om en definitiv lösning av »det tredje undervisningssjukhuset» i Stor-
Stockholm icke skulle vara möjlig att få fram till våren 1969, vid vilken tidpunkt
den kliniska undervisningen i promemorian förutsatts börja för att möjliggöra
ökat intag läsåret 1966/67, måste det vara möjligt att för en kortare övergångs
tid åstadkomma godtagbara provisorier. Många befintliga kliniker inom Stor-
Stockholmsområdet, som icke permanent är avsedda för undervisning, har redan
tidigare under längre eller kortare perioder utnyttjats härför och andra synas
utan större åtgärder kunna göras användbara. Det förutsätter dock givetvis att
man från såväl sjukvårdshåll som undervisningshåll får acceptera vissa impro
visationer intill dess permanenta undervisningskliniker kunna färdigställas. Med
hänsyn till angelägenheten av att ökningen av undervisningen snarast kommer
till stånd bör detta icke få verka hindrande. I detta sammanhang må framhållas,
att den vid ett ökat elevintag för den teoretiska undervisningen erforderliga ut-
byggnaden av Karolinska institutet är brådskande, om ökningen skall kunna ske
redan läsåret 1966/67.
Stor-Stockholms sjukvårdsberedning tillstyrker sålunda, att läkarutbildningen
i Stor-Stockholm snarast ökas till en intagning av 268 elever. Beredningen vill
framhålla angelägenheten av att besked från staten i denna fråga erhålles utan
tidsutdräkt, så att i varje fall principöverenskommelse om den kliniska under
visningen kan träffas under våren 1963.
Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande.
De bristande förutsättningarna för ett prognosbedömande av effekten på
längre sikt av en ytterligare utökning av utbildningskapaciteten torde icke
kräva en lika hög grad av beaktande vid en begränsad ökning av antalet ny
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
159
börjarplatser. Med hänsyn till den betydande omfattningen av det i nuläget
bedömbara läkarbehovet synes en fortsatt moderat förstärkning av intagnings-
kvoten kunna genomföras utan menlig inverkan på den framtida relationen
mellan läkartillgång och läkarbehov. Den rådande kännbara läkarbristen inom
sjukvården, enkannerligen inom mentalsjukvården, talar snarare för att möjlig
heterna till en ytterligare ökning av antalet nybörjarplatser bör tillvaratagas i
den utsträckning, som är lämplig med hänsyn till bland annat prognosläget.
Även vid en utbyggnad av begränsad omfattning föreligger dock betydande
svårigheter att inom ramen för nuvarande utbildningsorganisation kunna* dispo
nera lokaler och lärarkrafter i erforderlig utsträckning. Beredningen har upp
märksammat, att redan förverkligandet av den för det närvarande förutskickade
etappvisa utbyggnaden av undervisningsorganisationen vid de medicinska fa
kulteterna är förbundet med förhållandevis stora problem i dessa avseenden.
Det synes därför realistiskt att söka förlägga en ytterligare tillkommande medi
cinsk utbildning till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus.
Beredningen vill förorda, att förutsättningarna härför närmare prövas i enlighet
med de av läkarutbildningsberedningen i dess Program för ökad läkarutbildning
uppdragna riktlinjerna. En tillämpning under angivna premisser av detta pro
gram aktualiserar det s. k. örköpingsalternativet. Realiserandet av nämnda alter
nativ skulle innebära ett ytterligare tillskott om 62 platser i de teoretiska läro
ämnena samt 60 kliniska och propedeutiska platser. Det totala antalet nybörjar
platser för medicine studerande skulle därigenom komma att uppgå till (678 +
62) 740. Ifrågavarande platsantal synes vara av en sådan rimlig omfattning, att
en utökning av utbildningskapaciteten inom ramen för detsamma torde kunna
genomföras utan avvaktan på en ny långtidsprognos angående läkarbehovet.
En förläggning till Örebro eller Linköping av en ny utbildningsinstitution för
blivande läkare förutsätter enligt läkarutbildningsberedningen, att den pre-
kliniska undervisningen övergångsvis kan anordnas å annan ort. Läkarutbild
ningsberedningen har ur denna synpunkt förordat en motsvarande utvidgning
av nybörjarplatserna i de teoretiska ämnena i första hand vid den medicinska
högskolan i Umeå och i andra hand vid Karolinska institutets teoretiska institu
tioner i Stockholm. Beträffande nybörjarplatserna vid den medicinska högskolan
i Umeå föreligger ännu icke något beslut om en ytterligare utökning av antalet
platser utöver den kvot av 62 platser, som omfattas av den enligt gällande
program förutskickade utbyggnaden. Med anledning härav bör förutsättning
arna för en temporär ytterligare utökning av intagningskvoten vid ifrågavaran
de högskola göras till föremål för förnyade överväganden. Vidkommande möj
ligheterna till en motsvarande ökning av utbildningskapaciteten i Stockholm
torde desamma vara begränsade såväl beträffande den teoretiska som den kli
niska utbildningen. Ett förläggande av ett ytterligare antal utbildningsplatser
till huvudstaden ar jämväl knappast förenligt med aktuella decentraliserings-
strävanden.
Svenska landstingsförbundet
betonar, att bristen på läkare nu är så stor, att
den medför påtagliga svårigheter att upprätthålla en effektiv sjukvårdsorga
nisation. Förbundet finner för sin del starka motiv föreligga för den föreslagna
utökningen av utbildningskapaciteten till 818 nybörjarplatser per läsår.
SA CO
anser, att cn förnyad prognos på Iäkarområdet snarast bör komma till
stånd. Organisationen finner angeläget, att planeringsarbetet omedelbart igång
sattes for den utvidgning av intagningskapacitetcn, som kan bli nödvändig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
160
Svenska läkaresällskapet förordar bl. a. en provisorisk intagningsökning under
läsåren 1963/64 och 1964/65 samt framhåller, att frågan om vidareutbildning
av läkare bör snabbutredas.
SFS anför bl. a.:
Argumenten för en utökning av läkarutbildningen utöver vad som tidigare
beslutats är den av läkarprognosutredningen år 1961 konstaterade bristen på
läkare
Som SFS tidigare påpekat, är patientunderlagets storlek av avgörande bety
delse för frågan om utbyggnaden av läkarutbildningen. I Stockholm föreligger
ett patientunderlag, tillräckligt för utbildning av 268 studerande per år. En
utökning av intagningen kommer således att bli avhängig av de existerande
undervisningssjukhusens kapacitet. Enligt nu tillgängliga uppgifter skall S.t
Görans undervisningssjukhus stå färdigt omkring 1975. Det synes således inte
möjligt att så snabbt som i promemorian säges, genomföra en intagningsökning
i Stockholm. Det måste ankomma på LUB att fastställa den närmare tidsplanen
för denna utbyggnad.
Medicinska föreningen i Stockholm finner motiv föreligga för utbyggnad av
utbildningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna och då även beträf
fande den medicinska utbildningen. Föreningen anför i huvudsak följande.
Utbyggnaden av den medicinska utbildningen måste, var i landet den än för-
lägges, utföras så att såväl teoretisk som klinisk utbildning utbygges i samma
omfattning på en och samma ort. Patientunderlag för utbildning av 268 studen
ter per år föreligger inom Stor-Stockholms sjukvårdsområde. En klinisk utbild
ning för 268 studenter per år i Stockholm kräver tre fullständiga undervisnmgs-
sjukhus. Tidpunkten 1966 för utökandet av nybörjarintaget till 268 mot bak
grund av nu tillgänglig information om sjukhusbyggnationen i Stor-Stockholm
måste helt avvisas. Det är ytterst angeläget, att den definitiva tidpunkten för
färdigställandet av det tredje undervisningssjukhuset går att fastslå innan slut
lig ställning tages till när intaget skall utökas till 268. Den nu gällande studie
ordningens resultat måste bli föremål för värdering och undervisningsmetoder
och lärarorganisation för kurser om 134 studenter föremål för studier innan in
taget ökas utöver det nuvarande.
Sveriges konservativa studentförbund yttrar bl. a. följande.
Förbundet anser, att man redan nu bör inrikta sig på att inrätta medicinska
fakulteter i såväl Linköping som Örebro. På så vis utnyttjas landets samtliga
regionssjukhus för läkarutbildning. I detta sammanhang vill vi påpeka vikten
av att dessa fakulteter blir fullständiga, så att de studerande har möjlighet att
tillbringa hela sin utbildningstid vid samma lärosäte och ej såsom nu tvingas
byta studieort.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Odontologisk utbildning
Flertalet remissinstanser finner en ökning av tandläkarutbildningen utöver
nu gällande utbyggnadsprogram mindre självklar än utbyggnaden av vissa
andra spärrade utbildningslinjer.
161
Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm uttalar i sitt remissyttran
de tveksamhet om prognosen beträffande tandläkarbehovet. Kollegiet finner det
tvivelaktigt att grunda en ökad utbildningsvolym på en önskan att tillgodose
ungdomens i möjligaste mån fria val av studieriktning; samhällets behov av tand
läkare bör vara utgångspunkten för planeringen av utbildningens omfattning.
Kollegiet tillstyrker dock den föreslagna utbyggnaden under förutsättning att
en effektiv kontinuerlig prognosverksamhet igångsätts och att intagningen av
passas efter dess resultat. Vid en eventuell minskad intagning skulle friställda
resurser beträffande personal, lokaler o. s. v., kunna användas för odontologisk
vidareutbildning och specialistutbildning. Kollegiet framhåller, att en ökning av
antalet nybörjare i Stockholm utöver nuvarande 100 icke kan ske i belintliga
lokaler. Intagning av ytterligare 40 elever förutsätter därför omfattande ny
byggnadsåtgärder. Eventuellt skulle en nybyggnad kunna göras för 100 nybör
jare och provisorisk utbildning för ytterligare ca 60 anordnas i nuvarande lo
kaler.
Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö framför samma principiella
invändningar mot grunden för beräkning av det odontologiska utbildningsbeho
vet som anförts av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Kollegiet
finner det vidare, med hänsyn till antalet i utlandet utbildade tandläkare, tvek
samt om den av P-gruppen föreslagna utbyggnaden bör komma till stånd. Kol
legiet ställer sig mycket tveksamt till möjligheten och lämpligheten att utöka
den årliga intagningen vid tandläkarhögskolan i Malmö till 125 studerande.
Högskolan är konstruerad för 80 nybörjare per år och har ansträngts starkt
för att ta emot 100. Ytterligare ökning är icke möjlig utan mycket ingripande
ombyggnader och tillbyggnader samt avsevärda dubbleringar av befattnings
havare även på högsta niva. Vidare skulle da förutsättas att medicinska fakul
teten i Lund kunde öka intagningen för prekliniska studier. En ytterligare
ökning av antalet odontologie studerande torde därför enligt kollegiets mening
böra fördelas på högskolorna i Stockholm och Göteborg.
Universitetskanslern anför:
Med hänsyn till att den föreslagna spridningen av kapacitetsökningen för
tandläkarutbildningen förefaller kräva betydande investeringar för ett jämförel
sevis litet tillskott av platser vill jag förorda en koncentrering av utbyggnaden
till en eller högst två högskolor. Det av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i
Stockholm framförda förslaget synes mig böra beaktas vid den fortsatta plane
ringen.
Under förutsättning att en löpande effektiv prognosverksamhet sker beträf
fande tandläkarbehovet finner jag mig böra tillstyrka att principbeslut nu fattas
om en viss ökning av den odontologiska utbildningen
Expertgruppen för odontologisk utbildning i Göteborg framhåller, att en ök
ning av det årliga studerandeintaget i Göteborg utöver planerade 100 bör ske
redan från och med läsåret 1965/66 men därvid begränsas till 20 i stället för av
6 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
P-gruppen föreslagna 25 från och med läsåret 1968/69. Expertgruppen redo
visar lokalbehovet för ifrågavarande utbyggnad enligt följande sammanställning.
162
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
Teknologiinstitutionen ......................
Nuvarande
lokalprogram
105 E
Ökning
13 E
Summa
118 E
Barnkliniken ....................................
97 E
T andsjukvårdscentralen
Cariologi-protetik ............................
Parodontologi-Bettanalys ................
172 E
24 E
196 E
Röntgenavdelning ..........................
Endodontiavdelning ....................
Operationsavdelning ............................
375 E
20 E
395 E
Undervisning och forskning ......................
Mottagningsavdelning ....................................
Summa
749 E
67 E
816 E
Procent
91,8
8,2
100,0
För utbildning årligen av 100 tandläkare erfordras 7,5 E, av 120 tandläkare
6,8 E per tandläkare. För en 20-procentig utökning av utbildningskapaciteten
fordras endast 8-procentig utökning av byggnadskomplexet, om den verkställes
nu. I sammanställningen ingar ej beräkning av ökade utrymmen för personal
rum, omklädningsrum, studentlokaler, verkstäder, centralförråd o. dyl.
Expertgruppen redovisar med anledning av P-gruppens resonemang rörande
införandet av ett mindre personal- och utrustningskrävande system i huvudsak
följande synpunkter.
Arbetsgruppen för umeåinstitutets utbyggnad till tandläkarhögskola genom
förde en åtgärd i denna riktning genom att i sin studieplan av den 27 april 1962,
godtagen av universitetskanslern, nedskära den obligatoriska tjänstgöringstiden
i de vad avser personal- och investeringskostnader hårdast belastande utbild
ningsområdena, teknologi och tandsjukvårdsutövning, för teknologin med 23 %
av tiden (215 dagar till 165 dagar) och för kliniken från 396 dagar till 337 dagar
eller med omkring 15 %. Det synes icke vara görligt att ytterligare sänka den
tekniska utbildningstiden i de stora och kostsamma övningslaboratorierna. Där
emot torde en sänkning utöver de 15 procenten av kliniktjänstgöringen böra
allvarligt övervägas, ej minst därför att tandsjukvårdskostnaderna för staten
i för hög grad belasta tandläkarhögskolorna. Detta framgår bl. a. av en tabel-
lansk översikt — utförd av expertgruppen på anmodan av departementet —
vilken utvisar att av de i expertgruppens lokalprogram upptagna modulerna på
15. m2 till ett totalt antal av 749 E, 423 E hänföra sig till tandsjukvårdens olika
kliniker, utgörande 56 %, medan 236,5 E upptaga undervisningslokaler, 32 %,
och endast 89,5 E eller 12 % forskningslokaler. Av byggnadskomplexets för
utbildningsändamål avsedda lokaler, tillsammans 11 235 "in2, fördelas ej mindre
än 6 345 m2 på klinikerna med deras för varje arbetsplats dyrbara utrustning
och personalstab.
163
Vid bedömning av denna fråga är det av vikt att bemärka, att den av arbets gruppen för utbyggnad av umeåinstitutet till högskola verkställda ovannämnda nedskärningen av tiden för teknisk utbildning och träning samt för klinisk tand- sjukvårdsutövning orsakades av den genomgripande reform, som består i prak tikantlaboratoriets övertagande av allt väsentligt tandtekniskt laboratoriearbete åt tandsjukvårdsutövande kandidater. Nedskärningen av tiden för tandteknisk träning är eu reell minskning, medan nedskärningen av tiden för tandsjukvårds- utövningen är skenbar; densamma innebär ingalunda någon minskning, snarare en ökning av tidigare härför disponibel tid. Den i 1947 års studieplan beräknade kliniska tjänstgöringstiden för envar kandidat omfattade nämligen även tiden för den tandtekniska laboratorieträningen vid kandidaternas utförande och färdigställande i alla detaljer av de tandtekniska protetiska arbetena inom pro- tetik och cariologi. Då tiden för protetikens laboratorieverksamhet kan beräk nas ligga vid 35 % och för cariologins vid 20 %, blir nedskärningen med omkring 20 % av kliniktiden totalt för funktionsenheten cariologi-protetik för ringa, även med beaktande av kvarstående tid för behövligt laboratoriemässigt plane ringsarbete inom protetiken. Talet om en kvalitetsförsämring genom den nya studieplanens sänkning av klinisk tjänstgöringstid är oberättigat, sänkningen måste automatiskt följa av praktikantlaboratoriets inrättande. Den samman lagda utbildningstiden i de i tandläkarstudierna ingående kliniska läroområdena sänktes endast med 14 dagar (458—444) eller 3 %. Den i följd av praktikant laboratoriets verksamhet icke behövliga tiden ersattes sålunda närmast helt av tid för kvalificerad högskoleutbildning i proseminarieövningar, seminarier, jour nal- och litteraturstudier, undersökningsmetodik och terapiplanering.
I detta samband bör även påpekas, att bestämmelsen i 1947 års studieplan om minskning av den totala studietiden från 10 till 9 terminer för toppskiktet av kliniskt kunniga kandidater hittills endast tillämpats vid THS, medan man vid THM icke tillämpat densamma. Vid THS har den icke medfört den av 1947 års studieplan avsedda effekten, emedan den begränsade tjänstgöringstiden inne burit allt för pressande arbete för 9-terminersgruppernas kandidater. Om en bestämmelse förslagsvis fastslog, att fordringarna skulle tillrättaläggas i syfte att omkring 25 % av kandidaterna kunde färdigställa sina tandsjukvårdsupp gifter för examen inom ramen av 9 terminers utbildning, skulle en avsevärd minskning av den totala kliniska tjänstgöringstiden därav följa. Därmed kunde vinnas att investerings-, personal- och materielkostnader för klinikerna tillfullo utnyttjades så att ett större antal kandidater kunde utbildas utan ökade stat liga utgifter för tandsjukvården.
I detta samband fäster expertgruppen uppmärksamheten på effekten av hög skolans successivt skeende uppbyggnad under ettvart av åren 1966/67, 1967/68, 1968/69 och 1969/70. För var och en av de 8 terminerna ökas antalet studerande på laboratorier och kliniker med 50 kandidater. Här gives alltså en möjlighet att utbilda ett antal kandidater i en extragrupp under förutsättning att denna tidigare erhållit preklinisk utbildning. Eu utredning i sådant syfte borde omedel bart verkställas.
Medicinalstyrelsen, som tillstyrker P-gruppcns förslag om fortsatt utbyggnad av tandläkarutbildningen, anför i huvudsak följande. I
I flera avseenden föreligger vid en ökad intagning av studerande vid tand- läkarhögskolorna liknande problem som vid cn ökning av läkarutbildningen. Bl. a. förefinnes risk för att kvaliteten på utbildningen sänkes. Därtill kommer
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
164
speciella svårigheter, som har stor betydelse inom detta arbetsfält. Tandläkarens
utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än
tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas ar
betsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskon-
sumtionen. Så skulle t. ex. en utvidgad profylaktisk verksamhet kunna tänkas få
betydande verkningar. De i promemorian anförda reservationerna vill styrelsen
starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå P-gruppen grun
dat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.
Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän
syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan
företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över
ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en
samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle
kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk
träning och utbildning av de studerande.
Svenska landsting sförbundet anser, att den av P-gruppen föreslagna ökningen
av utbildningskapaciteten för tandläkarutbildning måste betecknas som ett
minimum samt att ytterligare åtgärder sannolikt kommer att bli nödvändiga.
Svårigheterna att utbygga tandläkarhögskolan i Stockholm med hänsyn till
nuvarande lokalförhållanden framhålles av Svenska tandläkaresällskapet och
SFS.
T andläkaresällskapet anför i huvudsak följande.
Tandläkaresällskapet finner det egendomligt, att en utvidgning föreslagits med
25 studerande årligen i Malmö och Göteborg, medan motsvarande siffra satts
till 40 vid den notoriskt trångbodda och föråldrade stockholmshögskolan. Säll
skapet finner här anledning att erinra om tandläkarorganisationernas tidigare
framförda tanke pa en temporär dubblering av stockholmshögskolan genom en
välbehövlig nybyggnad jämsides med fortsatt utbildning under en övergångstid
inom den gamla högskolans lokaler. En sådan lösning skulle på en gång fylla
behovet av en odontologisk upprustning i Stockholm, möjliggöra en ökad total
intagning av tandläkarstuderande, eliminera behovet av en svårgenomförd ut
vidgning av examinationen i Malmö och ge den önskvärda flexibiliteten i plane
ringen, eftersom den gamla stockholmshögskolan kan nedläggas eller omvandlas
till en välbehövlig station för forskning och specialutbildning, om eller när be
hovet av tandläkare fyllts. Härigenom skulle således på ett smidigt sätt och utan
risk för felinvesteringar möjlighet till tandläkarutbildning skapas för ett ökat
antal studenter.
SFS yttrar:
Enligt SFS:s uppfattning kan en ökad intagning under nuvarande förhållande
omöjligen ske vid tandläkarhögskolan i Stockholm. De sedan länge hårt belasta
de lokaliteterna i Stockholm omöjliggör detta. En utökning av den kvällsunder-
visning, som sedan länge förekommit på det prekliniska stadiet, vill SFS icke till
styrka. SFS ser som enda möjlighet till ett genomförande av arbetsgruppens
förslag, att projekterandet och uppförandet av en ny större tandläkarhögskola
i Stockholm snarast igångsättes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
165
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Farmaceutisk utbildning
Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet anför
styrelsen för farmaceutiska institutet under åberopande av lärarkollegiet i hu
vudsak följande.
Bristen på farmaceutiskt utbildad personal är för närvarande mycket uttalad.
Även bristen på receptarier är markant. Styrelsen vill därför som sin uppfatt
ning framhålla att den sedan år 1958 ökade intagningen av studerande vid far
maceutiska institutet icke kommer att vara tillräcklig för att fylla det ökade
behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Med hänsyn
till osäkerheten i nuvarande prognoser beträffande det framtida behovet av
farmaceutiskt och annan akademiskt utbildad personal rekommenderar lärar
kollegiet i likhet med P-gruppen en förbättrad och kontinuerlig prognosverk
samhet varigenom man på ett bättre sätt än hittills skulle kunna reglera utbild
ningskapaciteten efter arbetsmarknadens behov.
Farmaceututbildningskommitten presenterar i sitt yttrande huvuddragen i
kommitténs ställningstagande till den framtida farmaceututbildningens orga
nisation och utbildningskapacitet och anför i huvudsak följande.
I fråga om den kvalificerade farmaceututbildningen är i viss mån redan den
nuvarande apotekarutbildningen vid farmaceutiska institutet en form av blan
dad naturvetenskaplig och medicinsk utbildning. Den vilar sålunda på en bred
kemisk bas med biologisk inriktning. Undervisningen i kemi på apotekarlinjen
torde minst vara ekvivalent med nuvarande utbildning för tre betyg i kemi vid
naturvetenskaplig fakultet. Vidare ingår i utbildningen omfattande undervis
ning i ämnen av biologisk och medicinsk karaktär. Exempel härpå är grenar av
mikrobiologien samt farmakologi och toxikologi. Vid ett realiserande av ett
program till moderniserad farmaceutisk utbildning, som farmaceututbildnings-
kommittén avser framlägga, kommer den kvalificerade farmaceututbildningens
karaktär av blandad medicinsk och naturvetenskaplig utbildning att ytterligare
förstärkas. Moment i den föreslagna nya utbildningen, som tänkes få ökat ut
rymme, faller inom ämnen sådana som organisk kemi, biokemi, mikrobiologi,
farmakologi och toxikologi. Samtidigt föreslås undervisningen i sådana traditio
nellt farmaceutiska ämnen såsom botanik och farmakognosi liksom den prak
tiska apotekstjänstgöringen betydligt minska i omfattning. Kommittén räknar
vidare med att de studerande inom ramen för en föreslagen apotekarlinje skall
erhålla möjligheter till ytterligare differentiering av utbildningen åt medicinskt
eller naturvetenskapligt håll, därigenom att i utbildningen föreslås ingå en ter
min specialstudier i valfritt examensämne.
Utöver de differentieringsmöjligheter, som sålunda föreslås tillkomma inom
den egentliga apotekarutbildningen, räknar farmaceututbildningskommittén
med att ytterligare alternativ till breddning och fördjupning av utbildningen åt
framför allt medicinskt hall skall föreligga. Detta skall kunna ske dels genom en
forskarutbildning med inriktning på licentiatexamen och eventuellt doktors
grad, som även skall kunna innefatta studier vid medicinsk eller naturveten
skaplig fakultet, dels ock genom en särskild medicinsk påbyggnadskurs efter
en farmaceutisk grundutbildning.
Studietiden inom den föreslagna modifierade farmaceutiska utbildningen be
räknas uppgå till fyra år. Utbildningen på eu föreslagen apotekarlinje föreslås
avslutas med en examen, farmacie magisterexamen, som även skall kunna ge
166
legitimation som apotekare. Samma tid skulle även den blandade farmaceutiska
och medicinska utbildningen omfatta, varav fem terminer som farmaceutisk
grundutbildning (avslutad med farmacie kandidatexamen) och tre terminer som
medicinsk påbyggnadsutbildning.
Farmaceututbildningskommittén räknar med att intaget elever till den farma
ceutiska grundutbildningen skall ske enhetligt, oavsett den senare fördelning av
elever på olika linjer som sålunda kommer att äga rum. Denna senare fördel
ning måste bli beroende av elevernas fria val. Härigenom kommer deras egna
intressen och önskemål att kunna göra sig gällande och det kan därvid förutsät
tas att marknadssituationen på olika aktuella områden i viss mån kommer att
inverka på valet.
Ett realiserande av den angivna differentierade utbildningsorganisationen
skulle i hög grad befrämjas genom en nära samverkan mellan farmaceutiska in
stitutet och ett medicinskt lärosäte. Med hänsyn härtill avser kommittén före
slå, att den farmaceutiska forsknings- och utbildningsorganisationen samordnas
med en motsvarande medicinsk organisation. I avvägningen mellan de olika
möjligheter som därvid föreligger, har kommittén preliminärt stannat för en
anslutning av det nuvarande farmaceutiska institutet till den medicinska under
visnings- och forskningsorganisationen i Uppsala, varigenom fördelen också
skulle kunna erhållas av nära samverkan med övriga naturvetenskapliga disci
pliner.
Mot bakgrunden av en diskussion av utbildningsbehovet räknar farmaceut
utbildningskommittén med att de nya lokaler, som måste tillkomma för den
farmaceutiska undervisningen och forskningen, tills vidare dimensioneras för ett
studerandeantal, motsvarande ett årligt intag av 120 studerande. I övrigt räk
nar kommittén med att den nya utbildningen, som kommittén ämnar föreslå,
i framtiden kan komma att mötas av en starkt stigande efterfrågan på utbild
ningsplatser, varför det enligt kommittén kan bli aktuellt med en väsentlig ök
ning av studerandeantalet.
Slutligen berör farmaceututbildningskommittén receptarieutbildningen och
yttrar i anslutning härtill följande.
I fråga om utformningen av receptarieutbildningen har farmaceututbildnings
kommittén ännu inte tagit definitiv ställning. Det star emellertid klart för kom
mittén att studerande, som genomgått denna utbildning, i framtiden liksom hit
tills i huvudsak torde vara hänvisade till skilda befattningar inom läkemedels
området d. v. s. inom apotek och läkemedelsindustri. Med hänsyn härtill finns
det fortfarande skäl att principiellt betrakta receptarieutbildningen som en
spärrad utbildningslinje som till sin karaktär närmast motsvarar vissa former
av annan post-gymnasialutbildning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Ekonomutbildning
Ett flertal remissinstanser framhåller vikten av, att en utbyggnad av ekonom
utbildningen snabbt kommer till stånd. Några remissinstanser förordar en kraf
tigare utbyggnad än den P-gruppen föreslagit.
167
Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller i sitt remissyttran
de att varje ökning utöver nuvarande intagning om 200 kräver omfattande ut
byggnad av lokaler och lärarorganisation vid högskolan. Marginalkostnaden för
ytterligare 75 nybörjare om året skulle därigenom bli orimligt hög. Vidare skulle
årskursernas storlek bli olämplig för det nuvarande lokalbeståndet. Då samtidigt
ett stort behov av civilekonomer föreligger föreslår lärarkollegiet en utökning
av antalet nybörjarplatser i Göteborg till 400 i stället för 275. Härigenom upp
kommande lokalproblem förutsätts kunna lösas genom tillbyggnad, och bästa
möjliga samverkan skulle därvid kunna uppnås mellan tillbyggda och redan
befintliga undervisningslokaler.
Vid planeringen av tillbyggnaden bör även beaktas i vad mån närbesläktade
undervisningsinstitutioners lokalproblem samtidigt skulle kunna lösas. En sam
ordning med universitetet, lämpligen genom att dess företagsekonomiska insti
tution inryms i handelshögskolans lokaler, och med journalistinstitutet, vilket
ävenledes skulle kunna lokalmässigt sammanföras med handelshögskolan, kunde
enligt lärarkollegiets mening innebära stora fördelar.
Lärarkollegiet påpekar, att en fördubbling av intagningen vid handelshög
skolan ej skulle kräva fördubbling av topptjänsterna, vilket vore av stor bety
delse med hänsyn till rekryteringsvårigheterna i de ekonomiska ämnena.
Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund, som finner det angeläget att
tillgodose bristområden genom ökad utbildningskapacitet, framhåller att fakul
teten på grund av uppgiften att meddela undervisning för filosofie och juris
studerande har större svårigheter än handelshögskolorna i Göteborg och Stock
holm att möta en ökning av utbildningskapaciteten. Den av P-gruppen före
slagna utbyggnaden av fakulteten skulle kräva en betydande upprustning av
lärarsidan, vilket bl. a. med hänsyn till den mycket begränsade rekryteringen
av licentiater och doktorer erbjuder stora svårigheter. Fakulteten hänvisar till
att en »ekonomifiering» av samhällsvetarutbildningen kommer att ställa ytter
ligare krav på lärarresurserna i ekonomiska ämnen. Avslutningsvis rekommen
derar fakulteten att nya lärosäten med bl. a. ekonomisk utbildning upprättas.
Universitetskanslern yttrar:
Jag vill betona vikten av att en kraftig utbyggnad av den ekonomiska ut
bildningen snabbt kommer till stånd. Det av lärarkollegiet vid handelshögskolan
i Göteborg framförda förslaget om fördubblad intagning vid högskolan synes mig
vara ett ytterst intressant och värdefullt uppslag, som förtjänar att omgående
bli föremål för närmare utredning och detaljplanering.
Icke minst med hänsyn till svårigheterna att öka civilekonomutbildningen i
Lund, där undervisningen i företagsekonomi och nationalekonomi för studerande
inom filosofisk och juridisk fakultet kan väntas öka kraftigt i omfattning, vore
en ytterligare ökning av utbildningskapaciteten vid handelshögskolan i Göte
borg mycket önskvärd.
Icke blott i Lund utan även i Stockholm kan de filosofiska och juridiska fa
kulteternas behov av undervisning i ekonomiska ämnen förväntas medföra vissa
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963
168
problem beträffande en utbyggnad av civilekonomutbildningen. Det är därför
enligt min mening motiverat att redan nu fatta principbeslut om upprättande
av en ny handelshögskola eller ekonomisk fakultet samt att omgående påbörja
planeringen därav.
Skånes handelskammare anser, att vissa svårigheter föreligger för en utbygg
nad av den ekonomiska fakulteten i Lund. Handelskammaren anför bl. a. föl
jande.
Vad angår civilekonomutbildningen delar Handelskammaren för sin del upp
fattningen, att trots den ökning av intagningen av studenter vid handelshög
skolorna i Stockholm och Göteborg och vid den ekonomiska fakulteten vid
Lunds universitet, som de senaste åren skett och som kommer att inom en nära
framtid medföra en icke oväsentlig ökning av antalet årligen utexaminerade
civilekonomer, arbetsmarknaden har behov av ett ytterligare ökat antal befatt
ningshavare med motsvarande utbildning. Handelskammaren vill alltsa icke
ifrågasätta riktigheten av de uppgjorda prognoserna på denna punkt, även om
de framstår som osäkra. Men icke desto mindre maste Handelskammaren i denna
del i varje fall för den ekonomiska fakultetens i Lund vidkommande allvarligen
tillråda, att en paus införes i utvidgningsprogrammet; planerna på en ökning
av antalet nyintagna från 200 till 275 redan fr. o. m. läsaret 1965/1966 torde
näppeligen kunna realiseras vid avsedd tidpunkt. Fakulteten befinner sig näm
ligen i ett känsligt uppbyggnadsskede och en ökad intagning av antalet studen
ter kan inte ske utan en motsvarande ökning av antalet av akademiska lärare
framför allt professorer. Därvid är också att beakta, att fakultetens professorer
i det centrala ämnet företagsekonomi jämväl tagas i anspråk för undervisning
och examination av de studerande inom de juridiska och humanistiska fakul
teterna och sålunda icke såsom sina kolleger i Stockholm och Göteborg kan
odelat ägna sig åt den egna fakulteten. Den bristande tillgången på kvalificerade
lärare i ekonomiska ämnen såväl i företagsekonomi som i nationalekonomi torde
nämligen i denna del för flera ar framat utgöra ett absolut hinder för en ökad
intagning. Svårigheter har mött redan att besätta de nuvarande professurerna
med kompetenta krafter. Att skaffa sådana för erforderliga nya professurer
torde ligga utom möjligheternas gräns. En allmän brist på professorskompctenta
sökande i ämnena nationalekonomi och företagsekonomi torde komma att göra
sig gällande flera år framåt. Även tillgången till kvalificerade lärare under pro-
fessorsplanet är otillräcklig. Handelskammaren menar fördenskull att den pla
nerade ökningen av intagningen vid den ekonomiska fakulteten i Lund bör tills
vidare ställas på framtiden i avvaktan pa att bristen pa lärare blir hävd. Ett
ytterligare skäl till en avvaktande hållning är att fakulteten bör få andrum för
att verkställa sin successiva uppbyggnad och finna sin form.
Handelskammaren i Gejle anser det lämpligt att universitetet i Uppsala till
föres en civilekonomutbildningslinje och anför i detta sammanhang bl. a. föl
jande.
Universitetet i Stockholm skulle härigenom i första hand kunna avlastas och
en ökning av antalet civilekonomer kunna åstadkommas. Handelskammaren,
som företräder industrin inom Gävleborgs län, Dalarna och Uppland, anser
vidare, att det vore naturligt och berättigat om en sådan utbildningslinje lades
till Uppsala, eftersom detta industriområde rekryterar en stor del av de ny
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
169
utexaminerade civilekonomerna. En dylik lösning skulle även befrämja kontak
ten mellan universitet och näringsliv inom distriktet samt stimulera den ekono
miska och samhällsvetenskapliga forskningen och därmed även förmånligt på
verka tillgången på akademiska lärare inom detta ämnesområde.
SACO framhåller bl. a. följande.
SACO anser, att handelshögskolornas utbildningskapacitet snarast bör ut
byggas utöver vad som anges i utbyggnadsalternativet. Skälet att det saknas
lärare i ett ämne, företagsekonomi, kan icke på detta enda utbildningsområde
vara tillräckligt för att fördröja en ur andra synpunkter ytterst önskvärd ut
byggnad. Tanken att begränsa handelshögskolornas utbyggnad på grund av
bristen på lärare i företagsekonomi ter sig desto mer egendomlig, som det sam
tidigt förutsättes, att företagsekonomin skall ges en starkare ställning inom den
samhällsvetenskapliga utbildningen och att tillströmningen till denna utbildning
alltjämt skall vara fri. Olika värderingar av behovet av yrkesutbildning hos å
ena sidan fackhögskolestuderande och å andra sidan universitetsstuderande
torde ligga bakom denna olikartade behandling av de båda utbildningsvägarna.
På civilekonomsidan anses en utvidgning först böra ske, när garantier skapats
för en bibehållen kvalitet i utbildningen. Till samhällsvetarutbildningen är till
strömningen fri och de studerande anses där få nöja sig med de undervisnings
resurser som står till förfogande, vare sig dessa räcker till eller ej. SACO måste
givetvis kräva, att samma värderingar skall ligga till grund vid utbyggnaden av
den samhällsvetenskapliga och den högre merkantila utbildningen. Systemet för
intagningskontroll bör vara detsamma för båda utbildningslinjerna. SACO före
slår, att möjligheten att rekrytera lärare i företagsekonomi från utlandet under
söks för att täcka den akuta bristen. SACO vill slutligen ånyo erinra om sitt
tidigare framlagda förslag till en integrerad merkantil och samhällsvetenskaplig
utbildning.
SFS anför:
Som framhållits i bl. a. statistikbilagan kommer behovet av personer med
ekonomisk utbildning att vara stort under en lång tid framöver. Den utbyggnad
av denna utbildning som måste komma till stånd bör enligt SFS:s mening i
första hand koncentreras till att gälla rekrytering av akademiska lärare i de
ämnen som det här blir fråga om. SFS har vad denna fråga beträffar i en sär
skild skrivelse till Kungl. Maj:t och direktionen för handelshögskolan i Stock
holm föreslagit, att rekryteringen icke begränsas enbart till vårt eget land utan
att man även bör undersöka det lärartillskott som skulle kunna erhållas från
andra nordiska och från anglo-sachsiska länder.
Med en större tillgång på lärare i ekonomiska ämnen torde möjlighet finnas
att meddela civilekonomutbildning även inom universitetens ram och därvid
utnyttja bl. a. de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Ifråga om en samord
ning av ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning bör, som SFS framhöll
i en skrivelse den 22 april 1959 till 1955 års universitetsutredning, »det första
steget vara, att man avlägsnar de administrativa svårigheterna för en student
som önskar kombinera ämnen i cn samhällsvetenskaplig examen med studier
vid handelshögskola». I samband med en översyn av de totala utbildningsresur
serna i ekonomiska ämnen bör en utredning företagas rörande de olika slag av
ekonomutbildning som för närvarande meddelas.
(i* — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 173
Utbildning vid jordbrukets högskolor
Remissinstanserna har i princip ej haft något att erinra mot P-gruppens för
slag om en 25-procentig ökning av intagningskapaciteten vid jordbrukets hög
skolor.
Styrelsen jör veterinärhögskolan framhåller bl. a. följande under åberopande
av lärarkollegiets vid högskolan yttrande.
Skäl synes tala för att inom en snar framtid öka antalet studerande vid vete
rinärhögskolan. Det synes ändamålsenligt, att även fortsättningsvis låta det an
komma på högskolestyrelsen att »när så prövas erforderligt till Kungl. Maj:t in
komma med förslag beträffande det antal studerande som varje läsår må in
tagas vid högskolan», (4 § p. 10 i Kungl. Maj:ts stadgar för veterinärhögskolan).
Härigenom torde relationen mellan efterfrågan och tillgång på veterinär arbets
kraft effektivt kunna kontrolleras.
Lärarkollegiet vill här icke underlåta att beröra frågan om möjligheten av att
vid veterinärhögskolan även bedriva viss undervisning av studerande från andra
fakulteter. Genom ett sådant interfakultetiskt samarbete skulle veterinärhög
skolan, med utnyttjande av sin fulla kapacitet och under förutsättning av att
erforderliga lärare ställes till förfogande, på ett aktivt sätt kunna bidraga till
att inom vissa ämnesområden utbilda humanmedicinare, tandläkare, mikro
biologer, biokemister etc. Som exempel på dylika ämnesområden kan nämnas
histologi, allmän och medicinsk kemi, fysiologi, farmakologi, allmän patologi,
mikrobiologi, klinisk kemi, radiobiologi och födoämneshygien. Härigenom skulle
veterinärhögskolan aktivt kunna bidraga till att lösa problemen rörande den
ökade tillströmningen av studenter till vissa utbildningslinjer.
Veterinärhö g skoleutredning en anför bl. a. följande.
Utredningen anser sig för veterinärhögskolans del kunna ansluta sig till ut
talandet i departementspromemorian, att vad gäller högskolorna tillhörande
jordbruksdepartementet det från många synpunkter synes lämpligt att öka
intagningskapaciteten under 1960-talet. Även vid dessa högskolor gäller att
resurserna, särskilt på byggnadsområdet lägger vissa hinder i vägen för en större
ökning. Huruvida departementspromemorians uttalande om en »måttlig ök
ning» är tillfredsställande torde närmast få avgöras just av de befintliga resur
serna på byggnadsområdet. Enligt den till departementspromemorian fogade
bilagan har antalet nybörjarplatser vid fackhögskolorna antagits öka med 25
procent läsåren 1966/67—1970/71 (5 procent per läsår av antalet nybörjarplat
ser 1965/66). Mot rimligheten i detta antagande synes ej vara något att invända.
I betänkandet SOU 1962: 55 har i fråga om examinationen vid fakulteter och
högskolor läsåren 1961/62—1974/75 beträffande veterinärhögskolan (s. 125 och
126) med utgångspunkt från nuvarande examination bl. a. antagits, att 90 %
av antalet nybörjare avlägger examen under sjunde läsåret. Utredningen vill i
anslutning härtill omnämna att utredningen avser att framlägga förslag till
omläggning av studieplanen för veterinärhögskolan, syftande till att genom
koncentration och rationalisering av undervisningen nedbringa bruttostudie
tiden med 1 till 1,5 år från nuvarande tid av mellan 7 och 8 år. Vinner utred
ningens förslag bifall exempelvis från och med läsåret. 1965/66 kommer exami
nationen från och med läsåret 1970/71 att påverkas i motsvarande mån.
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
171
Veterinär styr elsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande
och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen inte
bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär
arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa
behov.
Styrelsen jör skog shög skolan anför bl. a. följande under åberopande av yttran
de från högskolans lärarkollegium.
Vid skogshögskolan kan avläggas civiljägmästarexamen och skogsvetenskap-
lig licentiatexamen. Den förra examen erfordras som grund för den senare, vilken
i sin tur utgör grund för erhållande av skoglig doktorsgrad.
Så länge nuvarande bestämmelser för nämnda examina gäller, har skogshög
skolan knappast några möjligheter att medverka till att ett ökat antal studenter
slussas in i näringslivet. Civiljägmästarexamen avlägges för närvarande årligen
av cirka 36 studerande. Denna utbildning är till väsentlig del klart anpassad för
förvaltartjänst eller chefstjänst inom vårt skogsbruk.
Inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom olika områden synes
man emellertid med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt land och mång
sidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga att till någon
institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett examensämne
innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig utbildning, som
i kombination med övriga studier vid universitet eller annan fackhögskola skulle
berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för avläggande av skogs-
vetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för närvarande 15 in
stitutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlighet att mottaga
studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräknas komma från
civiljägmästareutbildningen.
Styrelsen framhåller vidare, att undervisningen på grundplanet (civiljägmäs-
tarutbildningen) är under utredning inom högskolan. Resultatet av denna ut
redning kan beräknas påverka omfattningen av elevantalet även på detta plan.
Domänstyrelsen är av den uppfattningen, att nuvarande spärr vid skogshög
skolan bör bibehållas eller eventuellt sänkas.
Skogsstyrelsen anser det nödvändigt att avvakta resultatet dels av pågående
prognosarbete inom arbetsmarknadsstyrelsen, dels av ovan nämnda utrednings
verksamhet inom skogshögskolan innan ställning kan tagas till förändring av
antalet studerande vid högskolan.
Styrelsen jör lantbruk shö g skolan anför under åberopande av yttrande från
högskolans lärarkollegium bl. a. följande.
Antalet inträdessökande till lantbrukshögskolan har efter omorganisationen
varit 2—3 gånger större än antalet tillgängliga platser.
Genom att högskolan för närvarande genomgår en till stor del genomförd
upprustning borde en ökad intagning vid lantbrukshögskolan kunna ske med
jämförelsevis begränsade merkostnader. Det måste dock beaktas, att högskolans
byggnadsfrågor eftersatts under en lång följd av år. Därigenom har en situation
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 172 år 1963
172
uppkommit, där lokalsvårigheter för enstaka institutioner på ett avgörande sätt
begränsar hela högskolans utbildningskapacitet. Det bör t. ex. framhållas att
lantbrukskemin fått dras med provisorier sedan högskolans tillkomst och att
bristfälliga undervisningslaboratorier redan vid nuvarande intagning ger upp
hov till stora svårigheter.
Lantbruksstyrelsen finner en viss utbyggnad av jordbrukets högskolor moti
verad. Styrelsen finner P-gruppens rekommendationer grundade på mycket för
siktiga bedömanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963
c. Fria fakulteter
Spärrfrågan
Det övervägande antalet remissinstanser avvisar liksom P-gruppen tanken på
att spärra tillträdet till de fria fakulteterna.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanis
tiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har emellertid i sina remissyttran
den förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakul
teterna överväges.
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser inade
kvat sysselsättning för akademiker med humanistisk utbildning vara slöseri med
såväl utbildningsresurser som enskilda medel. Samtidigt som konsistoriet prin
cipiellt är emot spärrar anser det dock att en viss kvalitet på undervisningen
måste hållas och att planering för en viss bestämd intagning vore mer lätthanter
ligt än fritt tillträde. Med hänsyn icke minst till de filosofiska fakulteternas
varierande funktioner — bl. a. att tillhandahålla undervisning för komplettander
och allmänbildningssökande, vilka kan tillgodoses på annat sätt än genom den
nuvarande humanistiska utbildningen — finner konsistoriet att tanken på regle
rad intagning av studerande till de fria fakulteterna ej bör avvisas. En dylik
reglering borde avse ej enbart lärarutbildning utan all utbildning inom fakul
teten. Konsistoriet anser, att urval skulle kunna göras t. ex. genom en prope-
deutisk kurs samt att hela frågan bör bli föremål för utredning.
Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm finner ej de i P-grup
pens promemoria anförda argumenten mot spärrar övertygande. I praktiken
råder, menar fakulteten, valfrihet endast för de studerande som har betygs
poäng nog för att komma in vid spärrade fackhögskolor. Fördelarna med en
dylik begränsad valfrihet måste vägas mot nackdelarna med en så hastig expan
sion av humanistiska fakulteterna som förväntas enligt P-gruppens promemoria.
Fakulteten finner det angeläget att överväga en liberal kvalitativ sovring av de
studerande vid de fria fakulteterna.
Universitetskanslern anför:
Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg samt huma
nistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har i sina remissyttranden
173
förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakulteterna
övervägs. Jag finner mig icke kunna godta den argumentering för införande av
spärrar som framförts. De svårigheter beträffande undervisningsplanering, som
är förknippade med fritt tillträde och varierande studielämplighet hos eleverna,
är enligt min mening allvarliga och viktiga att söka komma till rätta med. Jag
kan emellertid icke finna att en generell spärr utgör någon tillfredsställande lös
ning av dessa problem, i all synnerhet som det torde vara utomordentligt svårt
att fixera den lämpliga intagningen för varje ämne. Snarare bör då i de snabbt
expanderande ämnena, där planerings- och lärarrekryteringsproblemen är svå
rast, inrättande av ordinarie tjänster i snabb takt vara en lösning. I vad gäller
problemet med de studerandes bristande studielämplighet synes en väl planerad
undervisning med förhör och deltentamina vara en avsevärt bättre metod än
spärrar för att skilja ut de elever som saknar förutsättningar för akademiska
studier.
Statskontoret framhåller bl. a. följande.
Vad beträffar ökningen av antalet studenter vid de fria fakulteterna och då
främst de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga är det enligt stats
kontorets mening angeläget att snarast en noggrann inventering görs av arbets
marknadens behov av arbetskraft av detta slag. Det kan inte anses rimligt att
dessa båda fakulteter utöver sin lärarutbildning får karaktär av uppsamlings
platser för studenter, som icke fått plats vid de spärrade utbildningslinjerna.
Överskottsproblemen inom dessa fakulteter kan inte ges någon adekvat lösning
genom olika förändringar i lärartätheten. Lärarbehovet syns i stället böra be
handlas avskilt från fakulteternas övriga utbildning. I den följande diskussionen
av den humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen bortses
från lärarutbildningen.
De humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbild-
ningsadministration har enligt statskontorets mening sämre förutsättningar att
rationaliseras än den vid de spärrade utbildningslinjerna