Prop. 1963:172

('angående -riktlinjer för fort\xad satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m.',)

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

1

Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående -riktlinjer för fort­

satt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet

m. m.; given Stockholms slott den 11 oktober 1963.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds­ protokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ragnar Edenman

Propositionens huvudsakliga innehåll

Ungdomens efterfrågan på högre utbildning liksom det ökande behovet av väl­ utbildad arbetskraft gör det angeläget med en fortsatt och omfattande utbygg­ nad av det högre utbildningsväsendet. Allmän enighet råder om, att högre ut­ bildning är en lönsam investering för både individ och samhälle.

De i propositionen förordade allmänna riktlinjerna för en utbyggnad av det högre utbildningsväsendet ansluter sig i huvudsak till de av 1960 års riksdag anbefallda principerna för utbyggnaden fram till 1965. Såväl universitet och hög­ skolor som annan postgymnasial utbildning måste ges vidgad utbildningskapaci­ tet under återstoden av 1960-talet.

Prognosverksamheten måste med hänsyn till utbildningssektoms behov av allt fler och bättre framtidsbedömningar ges ökade resurser. Till 1964 års riksdag torde konkreta förslag komma att framläggas för att möjliggöra detta. Även yrkesväglcdningsverksamheten måste förstärkas.

För universitetens och högskolornas del förordas i anslutning till de allmänna riktlinjerna bl. a. följande.

1 — Bilmng till riksdagens -protokoll 1963. 1 samt Nr 172

2

Den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten vid de tekniska hög­ skolorna bör inriktas på att under 1960-talet nå en total intagningskapacitet av i runt tal

2

900 nybörjarplatser per år mot för närvarande omkring

1

600.

Utbildningsplaneringen för de medicinska fakulteternas del bör under åter­ stoden av 1960-talet inriktas på en utbyggnad till en total intagningskapacitet av drygt 900 nybörjarplatser per år mot för närvarande närmare 600.

Utbyggnaden av ekonomutbildningen bör inriktas på en total intagningskapa­ citet av 1 100 nybörjarplatser per år före utgången av 1960-talet mot för när­ varande 675 platser.

Vid lantbruks- och veterinärhö g skolorna bör en ökning av intagningen kunna ske under andra hälften av 1960-talet.

En betydande ökning av utbildningskapaciteten i centrala spärrade ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna förordas, nämligen i fysik och kemi från 720 till

1

300 nybörjarplatser per år på tvåbetygsnivå, i botanik från

285 till 600 och i zoologi från 255 till 600 nybörjarplatser per år.

Som en allmän riktpunkt för de fria fakulteternas expansion förordas följande antal studerande i början av 1970-talet, nämligen 1 500 vid teologisk fakultet,

6

000 vid juridisk fakultet, 22 500 vid humanistisk fakultet och 20 700 vid mate- matisk-naturvetenskaplig fakultet.

För universitets- och högskoleväsendet i dess helhet anges som en allmän rikt­ punkt i planeringsarbetet att antalet studerande i början av 1970-talet kommer att uppgå till drygt 80

000

. En sådan utökning av antalet studerande aktualiserar frågan om en utbyggnad av de nuvarande fem universitets- och högskoleorterna är tillräcklig eller om ytterligare något universitets- och högskolecentrum måste etableras under innevarande årtionde. Innan ytterligare utredningar gjorts rö­ rande skilda utbyggnadsalternativ kan ställning dock ej tagas i denna fråga. Detta blir möjligt först sedan den nyligen tillsatta 1963 års universitets- och hög- skolekommitté avslutat sitt arbete. Den pågående och planerade utbyggnaden av universitet och högskolor med­ för även att studentkårlokaler, d. v. s. bespisningslokaler, avsedda även för den anställda personalen vid ifrågavarande läroanstalter, samlingslokaler, klubblo­ kaler, lokaler för studentfacklig verksamhet, studentsociala utrymmen och mo- tionslokaler kan behöva byggas ut. I propositionen förordas att bespisnings­ lokaler inrättas helt genom statens försorg. Beträffande övriga studentkårlokaler föreslås, att lån skall kunna utgå till studentkåren (motsvarande) med högst 50 procent av kostnaderna. Viss del av sådant lån — motsvarande högst 40 pro­ cent av kostnaderna — skall vara ränte- och amorteringsfri och kunna avskrivas. Statens nämnd för samlingslokaler avses skola bereda låneärendena innan Kungl. Maj:t fattar beslut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet å Stockholms slott den 11 oktober 1963.

Närvarande:

Statsministern E

rlander

,

statsråden A

ndersson

, L

indström

, K

ling

, E

den

-

man

, J

ohansson

,

af

G

eijerstam

, H

ermansson

, H

olmqvist

.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Edenman, anmäler — efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter — fråga angående rikt­ linjer för fortsatt utbyggnad av universitets- och högskoleväsendet m. m. och anför därvid följande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

I. INLEDNING

Som ett led i sitt arbete avgav 1955 års universitetsutredning den

22

december

1959 sitt sjätte betänkande, benämnt Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad (SOU 1959: 45). På grundval av detta betänkande framlades i propositionen 1960:119 förslag till riktlinjer för utbyggande av det högre utbildningsväsendet m. m. under 1960-talet. 1960 års riksdag godkände dessa riktlinjer (SäU 1, Rskr 327). Därefter har vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar beslut fattats i en rad konkreta frågor rörande ut­ byggnaden av universitet och högskolor.

Mot bakgrunden av utvecklingen inom berörda områden sedan förutnämn­ da riktlinjer antogs har inom ecklesiastikdepartementets prognos- och plane­ ringsgrupp — i fortsättningen benämnd P-gruppen — utarbetats förslag till reviderat utbyggnadsprogram för universitet och högskolor m. m. Salunda har gruppen redovisat dels vissa statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad {ram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55), dels en promemoria rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad (december 1962). Över de statistiska sammanställningarna och promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, styrelsen för farmaceutiska institutet, direktionen över gymnastiska centralinstitutet, styrelsen för veterinärhögskolan, styrelsen för skogshögskolan och statens skogsforskningsinstitut, styrelsen för lantbruks- högskolan och statens lantbruksförsök, Vetenskapsakademien, Ingeniörsveten- skapsakademien, Musikaliska akademien, Vitterhets-, historie- och antikvitets­ akademien, riksbibliotekarien, riksarkivarien, styrelsen för socialinstitutet i Stockholm, styrelsen för socialinstitutet i Göteborg, styrelsen för Sydsvenska socialinstitutet, styrelsen för socialinstitutet i Umea, statens medicinska forsk­ ningsråd, flyg- och navalmedicinska nämnden, statens humanistiska forsknings­ råd, statens naturvetenskapliga forskningsråd, statens råd för samhällsforskning, statens råd för atomforskning, statens tekniska forskningsråd, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostads- styrelsen, medicinalstyrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, polisväsendets or- ganisationsnämnd, nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande, general­ poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrel­ sen, vattenfallsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och hydro- logiska institut, statskontoret, konjunkturinstitutet, generaltullstyrelsen, statis­ tiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr­ kesutbildning, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogs­

5

styrelsen, veterinärstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och

registreringsverket, försäkringsinspektionen, tekniska högskolans i Stockholm

byggnadskommitté, odontologiska förhandlingssakkunniga, farmaceututbild-

ningskommittén, organisationskommittén för medicinska högskolan i Umeå, lä-

karutbildningsberedningen, studiesociala utredningen, organisationskommittén

för teknisk högskola i Lund, kommittén för nya utbildningsvägar vid de filoso­

fiska fakulteterna, 1960 års gymnasieutredning, 1960 års lärarutbildningssakkun-

niga, fackskoleutredningen, 1962 års Umeåkommitté, studiehjälpsutredningen, ve-

terinärhögskoleutredningen, lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet,

utrustningsnämnden för universitet och högskolor, expertgruppen för odontolo­

gisk utbildning i Göteborg, mentalsjukvårdsberedningen, personalutbildnings-

beredningen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala län, Östergötlands

län, Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län, Örebro län, Västmanlands län,

Västerbottens län och Norrbottens län samt Jemkontoret. Universitetskanslern

har överlämnat yttranden från vederbörande akademiska myndigheter vid ho­

nom underställda lärosäten och överstyrelsen för de tekniska högskolorna ytt­

randen från lärarkollegierna vid tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers

tekniska högskola. Till överståthållarämbetets och berörda länsstyrelsers utlå­

tanden har fogats yttranden från vederbörande kommunala myndigheter.

Vidare har vissa organisationer och sammanslutningar beretts tillfälle att

yttra sig över promemorian och de statistiska sammanställningarna. Med an­

ledning härav har yttranden avgivits av direktionen för handelshögskolan i

Stockholm, efter hörande av högskolans lärarråd, Statstjänstemännens riksför­

bund (SR), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges förenade

studentkårer (SFS), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges indu­

striförbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareförening­

en, Centerns ungdomsförbund jämte Centerns studentförbund, Sveriges social­

demokratiska ungdomsförbund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges

libera studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Samver­

kande bildningsförbunden, Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankför­

eningen, Norrlandsförbundet, Kooperativa förbundet, Handelns arbetsgivare­

organisation, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet, Handels-

kamrarnas nämnd genom Skånes handelskammare, Stockholms handelskam­

mare, handelskammaren i Gefle samt Norrbottens och Västerbottens läns han­

delskammare, Svenska landskommunernas förbund, Målsmännens riksförbund,

Hermods korrespondensinstitut, Nordiska korrespondensinstitutet, Svenska tek-

nologföreningen, Sveriges verkstadsförening, Institutet för tekniska kurser,

Svenska läkaresällskapet, Samarbetsdelegationcn för de fyra nordligaste länen

och Svenska Tandläkare-Sällskapet.

Dessutom har Medicinska föreningen i Stockholm, Lantbruksförbundets eko­

nomi-aktiebolag, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska

ekonomiföreståndarinnors förening inkommit med särskilda skrifter i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Med skrivelse den 24 april 1962 har en på kommunalt initiativ bildad kom­ mitté

1

för undersökning av förutsättningarna för högskolemässig utbildning inom

Östergötlands län överlämnat betänkande angående industrihögskola i Öster­ götland.

Över betänkandet har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet, efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyndig­ heter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna, efter hörande av vederbörande högskolemyndigheter, direktionen för handelshögskolan i Stockholm, statskon­ toret, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknads­ styrelsen.

Vidare har vissa myndigheter och organisationer beretts tillfälle yttra sig. Med anledning härav har yttranden avgivits av Svenska stadsförbundet, Sven­ ska landskommunernas förbund, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveri­ ges förenade studentkårer (SFS), länsstyrelsen i Östergötlands län, efter hörande av stadsfullmäktige i Linköping och Norrköping, Östergötlands läns landstings förvaltningsutskott, Östergötlands och Södermanlands handelskammare samt Sveriges allmänna exportförening.

En arbetsgrupp

1 2

inom ecklesiastikdepartementet har med skrivelse den 25

januari 1963 överlämnat promemoria angående statligt stöd till studentkår­ lokaler.

Över promemorian har, efter remiss, utlåtanden avgivits av kanslern för rikets universitet efter hörande av vederbörande universitets- och högskolemyn­ digheter, överstyrelsen för de tekniska högskolorna efter hörande av vederbö­ rande högskolemyndigheter, byggnadsstyrelsen, statskontoret, statens nämnd för samlingslokaler och Frescatikommittén. Därjämte har — sedan tillfälle där­ till beretts — yttranden avgivits av Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Svenska stadsförbundet.

I de statistiska sammanställningarna rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad har på basis av tillgängligt material gjorts en reviderad helhets­ bild av läget och utvecklingstendenserna fram till mitten av 1970-talet. Dessa statistiska sammanställningar ligger till grund för promemorian rörande det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

1 Landshövding P. Eckerberg, ordförande, kommunalrådet C. Hilmer, disponent C. Johansson, direktör O. Wahlbeck, kommunalrådet G. Perland, läroverksadjunkt E. Lönnerholm, talman Fridolf Thapper, riksdagsman C. Eskilsson, landstingsdirektör H. Gröndal, chefredaktör H. Farm, hypo- teksdirektör S. G. Levander, bostadschef T. Pettersson, direktör G. Ericsson, direktör L. Brising, riksdagsman I. Andersson och rektor E. Lilja.

2 Förste kanslisekreteraren B. J. Sjönander, ordförande, förutvarande ordföranden i SFS, jur. kand. N. Hermansson, t. f. budgetsekreteraren A. Johansson och fil. lic. U. Larsson.

7

I förevarande promemoria redovisas ett alternativ beträffande planering för fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet utöver 1960 års program. Detta alternativ baseras i allt väsentligt på samma värderingar som låg till grund för nämnda program.

I betänkandet angående industrihögskola i Östergötland föreslås, att en fyra­ årig teknisk-ekonomisk utbildning på högskolenivå förlägges till Linköping- Norrköpingregionen.

I promemorian angående statligt stöd till studentkarlokaler förordas, att staten bör lämna lån — som till viss del kan avskrivas till uppförande av lokaler för de studerandes organisationer vid universitet och högskolor.

Jag kommer att utförligt referera det utredningsmaterial och de förslag som framlagts av P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet rörande riktlinjer för det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad under senare hälften av 1960- talet samt remissorganens omfattande synpunkter pa detta material. Det synes mig nämligen angeläget i detta sammanhang med en uttömmande redovisning eftersom densamma jämte mina egna ställningstaganden torde kunna tjäna som underlag under en följd av år för en rad myndigheters och organisationers fort­ satta konkreta arbete för utvecklande av hithörande verksamhet.

I det följande återges det huvudsakliga innehållet i det förut nämnda utred­ ningsmaterialet. I regel användes härvid utredningarnas egna ord. I anslutning härtill redogöres även för de över utredningarna avgivna yttrandena. Slutligen framställes till Kungl. Maj:ts prövning de förslag, som befunnits påkallade.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

8. Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

n.

DET HÖGRE UTBILDNINGSVÄSENDETS

FORTSATTA UTBYGGNAD

I det följande redovisas först ett sammandrag av Tendenserna på akademiker­ nas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962:

55

). Denna utred­

ning benämnes i det följande även »Statistikbilagan».

1. Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad

fram till mitten av 1970-talet

Utredningen rörande tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet är att betrakta som ett fullföljande av de sammanställ­ ningar och beräkningar som ingår i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle. Vissa metodiska skillnader föreligger dock mellan de två utredningarna, främst betingade av olikheter i de utbildningspolitiska förutsätt­ ningar som förelegat. När universitetsutredningen utförde sitt arbete fanns inget utbildningspolitiskt program för universitet och högskolor liknande 1960 års program att utgå från. Uppläggningen har varit följande.

En huvuduppgift har varit att beräkna dels universitetens och högskolornas framtida storlek, dels det framtida antalet akademiker.

Nu gällande tendenser i fråga om tillströmning till gymnasier och universitet och högskolor har därvid antagits bestå även i framtiden. Fördelningen av universitets- och högskolestudenterna på fakulteter och högskolor har skett utifrån antagandet, att 1960 års program genomföres och i viss omfattning ytter­ ligare påbygges. På basis härav har beräknats den framtida examinationen av skilda slag av akademiker. Detta har i sin tur möjliggjort en beräkning av den framtida storleken av akademikergruppen i dess helhet med uppdelning på typ av utbildning.

En andra huvuduppgift har varit att uppskatta det framtida behovet av skilda slag av akademiker. Nu tillgängliga officiella prognoser för skilda utbild­ ningsgrupper har därvid i de flesta fall accepterats. I de fall där nu föreliggande material uppenbarligen varit föråldrat eller ofullständigt eller prognoser ej alls förelegat har här gjorts kompletteringar eller helt nya antaganden om den fram­ tida behovsutvecklingen.

På basis av de sålunda utförda sammanställningarna rörande framtida tillgång på och behov av akademiker vid nu gällande utvecklingstendenser på utbild­ ningssidan och behovsvärderingar har schematiska framtida arbetsmarknads- balanser kunnat upprättas fram till och med år 1975.

9

Resultaten av dessa arbetsmarknadsbalanser, upprättade på basis av nu

gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar har fått bilda utgångspunkten

för en justerad beräkning av den framtida arbetsmarknadsbalansen. Denna har

gjorts under den nya förutsättningen, att utbildningskapaciteten vid universitet

och högskolor förändras och förskjuts i betydande omfattning, varvid nu före­

liggande erfarenheter av möjligheterna att utbygga utbildningskapaciteten med

hänsyn till personella och byggnadsmässiga resurser fått diktera omfattningen

av kapacitetsförändringarna. Målsättningen bakom de nya antagandena om

den framtida utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor har varit att

åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975)

för skilda utbildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna,

baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar. Vi­

dare har de reviderade beräkningarna gjorts med utgångspunkt i bedömningar

av vilket antal studenter som i framtiden kommer att söka sig till andra post­

gymnasiala utbildningsvägar än universitet och högskolor. Dessa bedömningar

har gjorts dels mot bakgrund av hur många platser vid dessa postgymnasiala

utbildningslinjer som beräknats vara tillgängliga i framtiden, dels med den

utgångspunkten att studenternas intresse för denna typ av utbildning i fram­

tiden kommer att vara förhållandevis lika stort som det för närvarande är.

Materialet till sammanställningarna har erhållits förutom från publicerade

källor jämväl från skilda myndigheter och utredningar, främst arbetsmarknads­

styrelsen, statistiska centralbyrån, gymnasieutredningen och universitetsutred-

ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

A. Det högre utbildningsväsendets hittillsvarande utveckling

a. Studentexamination

År 1957 avlades närmare 9

000

examina vid allmänt gymnasium (Ag), han-

delsgymnasium (Hg) och tekniskt gymnasium (Tg). Antalet avlagda examina

1961 var drygt 13 300 — en ökning med drygt 48 procent på fem år. Utveck­

lingen redovisas i tabell

1

.

Tabell 1. Antalet avlagda studentexamina vid allmänt gymnasium, tekniskt

gymnasium och handels gymnasium åren 19571961.

Absoluta och relativa tal.

År

Ag

Tg

Hg

Totalt

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

1957 ........

7 307

81,3

749

8,3

934

10,4

8 990

100

1958 ........

7 866

81,5

842

8,7

947

9,8

9 655

100

1959 ........

8 498

80,8

1 043

9,9

976

9,3

10 517

100

1900 ........

9 136

80,3

1 189

10,5

1 052

9,2

11377

100

19611 ___

10 683

80,1

1 394

10,5

1 252

9,4

13 329

100

1 Prcl. uppgifter.

1

* — liihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt. Nr 172

10

I Ag-examina ingår examina, som avlagts vid allmänt läroverk, kommunalt

gymnasium, försöksgymnasium, privatläroverk och försvarets läroverk ävensom

privatister. Under det senaste decenniet har den sistnämnda gruppen uppgått till

omkring

200

per år eller något därunder.

Totalantalet studentexamina i procent av antalet

20

-åringar respektive år

framgår av följande tablå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

År ........................................ 1957

1958

1959

1960

1961

20-åringar .......................... 89 600

93 010

96 583

94 787

99 820

Examinerade .................... 8 990

9 655

10 517

11377

13 329

Relation ............................ 10,0

10,4

10,9

12,0

13,4

b. Tillströmning till fakulteter och högskolor

Nettoantalet nyinskrivna läsåret 1957/58 uppgick till närmare

5

800. Läsåret

1961/62 var antalet drygt

8

700 — en ökning med 50 procent på fem år. Ut­

vecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell

2

.

Tabell 2. Nettoantalet ny inskrivna studerande vid fakulteter och

högskolor läsåren 1957/581961/62.1

Absoluta och relativa tal.

Fakultet/Högskola

Läsår

1957/58

1958/59

1959/60

1960/612

1961/628

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

| rel.

abs.

rel.

Teol. fak..................

93

1,6

134

2,0

129

1,9

139

1,8

167

1,9

Jur. fak....................

366

6,3

464

7,0

458

6,6

436

5,7

459

5,3

Med. fak.................

268

4,6

263

4,0

215

3,1

220

2,9

225

2,6

Hum. fak.3 ............ 2 609

45,1

2 721

41,4

3 168

45,5

3 516

46,4

3 994

45,8

Mat.-nat. fak.8 ....

886

15,3

1 241

18,9

1 413

20,3

1 749

23,1

2 102

24,1

Tekn. högsk.............

804

13,9

845

12,8

777

11,1

779

10,3

818

9,4

Handelshögsk..........

260

4,5

268

4,1

272

3,9

244

3,2

468

5,4

Tan dl.-högsk............

207

3,6

195

3,0

181

2,6

169

2,2

152

1,7

Farm. inst...............

143

2,5

330

5,0

237

3,4

227

3,0

211

2,4

Vet.-högsk................

27

0,5

28

0,4

27

0,4

25

0,3

25

0,3

Skogshögsk..............

30

0,5

19

0,3

13

0,2

9

0,1

4

Lantbr.-högsk..........

38

0,7

29

0,4

37

0,5

44

0,6

41

0,5

GCI ........................

61

0,9

45

0,7

39

0,5

26

0,3

59

0,7

Summa

5 782

100

6 582

100

6 966

100

7 583

100

8 725

100

1 Med nettoantalet nyinskrivna avses sådana nyinskrivna, vilka icke är utlänningar och icke tidigare

varit inskrivna vid annat universitet eller annan i universitetsstatistiken ingående högskola.

2 Preliminära uppgifter.

* Nettoantalet nyinskrivna studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har läsåren 1957/58

—1960/61 uppdelats på humanister och naturvetare utifrån vissa antaganden, vilka redovisas nedan,

varför siffrorna för fakulteten icke stämmer med motsvarande i den officiella statistiken. I denna

11

I tabell

2

samt i det följande har bland fakulteter och högskolor icke inbegri­

pits lärarhögskolorna, socialinstituten, sjukgymnastutbildningen och den mejeri­ tekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

c. Närvaro vid fakulteter och högskolor

Antalet närvarande studerande vid fakulteter och högskolor var höstterminen 1957 drygt 26 000. Höstterminen 1961 var antalet närmare 39 000 — en ökning med 50 procent på fem år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 3.

Tabell 3. Antalet närvarande studerande vid fakulteter och

högskolor höstterminerna 19571961.

F akultet/Högskola

Höstterminen

1957

1958

1959

1960

1961

Teol. fak........................

580

646

706

800

837

Jur. fak..........................

1 687

1813

2165

2106

2 177

Med. fak........................

2 800

2 928

3 106

3316

3 478

Hum. fak....................... 10 247 11 185

12 394

14 763 15 854

Mat.-nat. fak................

3 314

3 915

4 780

5 767

6 822

Tekn. högsk..................

4 060

4 756

4 772

5 099

5 410

Handelshögsk................. 1376

1411

1432

1380

1 680

Tandl.-högsk..................

1 043

1 100

1144

1 173

1166

Farm. inst...................... 281

449

507

538

563

Vet.-högsk......................

237

236

228

224

212

Skogshögsk..................... 133

143

144

145

145

Lantbr.-högsk................

282

273

267

293

344

GCI .............................. 130

142

134

139

170

Summa 26170

28 997

31 779

35 743

38 858

har för nämnda period samtliga studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänförts till humanistisk fakultet. Enligt en beräkning, som gjorts inom filosofiska fakultetens studentförening i Göteborg, kan man räkna med, att ca 19 procent av fakultetens studenter 1958 var att betrakta som naturvetare (universitetsutredningen, SOU 1959:45, sid. 277). Enligt beräkningar inom filoso­ fiska fakultetens undervisningsnämnd vid Göteborgs universitet var höstterminen 1960 och höst­ terminen 1961 andelen studerande naturvetare 20,2 resp. 27,2 procent. Frun och med läsåret 1961/62 redovisas nettoantalet nyinskrivna naturvetare i den officiella statistiken, då sedan höstterminen 1961 finnes en naturvetenskaplig fakultet vid universitetet. Enligt preliminära uppgifter utgjorde andelen naturvetare 37,9 procent läsåret 1961/62. Utifrån dessa faktiska uppgifter har antagits följande andelar naturvetare. Kursiva siffror markerar faktiska relationer.

1957/58 1958/59 1959/60

1960/61

1961/62

Nettoantalet nyinskrivna . 25,0

25,0 26,1 27,2 37,9

Närvarande ........................ . 10.0 19,0

19,6

SO#

S7#

12

Tabell 4- Antalet närvarande studerande efter studieort

höstterminerna 19571961.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

De närvarandes fördelning på studieorter framgår av tabell 4-

Studieort

xll

Uppsala1

Lund

Göteborg

Stockholm

Malmö

Umeå

1957 ........

5 959

4 745

4 230

10 680

453

103

1958 ........

6 444

5 354

4 842

11 743

479

135

1959 ........

7 in

5 842

5146

12 974

491

215

1960 ........

8 612

6 437

5 730

14 170

507

287

1961 ........

9 538

7 098

6 552

14 867

510

293

1 Inkl. lantbr.-högsk.

d. Examination vid fakulteter och högskolor

Antalet avlagda grundexamina var läsåret 1957/58 över 3

200

. Läsåret 1960/61

uppgick antalet till närmare 4 400 — en ökning med närmare 35 procent på fyra

år. Utvecklingen vid skilda fakulteter och högskolor redovisas i tabell 5.

Tabell 5. Antalet avlagda grundexamina vid fakulteter och

högskolor läsåren 1955/561960/61.

Grundexamen1

Absoluta tal, läsåren

55/56

56/57

57/58

58/59

59/60

60/61

Teol. kand...........

42

59

43

86

94

75

Jur. kand.............

202

209

193

181

209

190

Jur. pol. mag. ..

21

17

14

13

11

5

Fil. pol. mag. .. .

12

19

23

17

15

33

Med. lic................

256

300

312

288

260

228

Fil. kand., hum.! .

421

436

456

569

614

727

Fil. mag., hum.s .

488

593

595

651

775

846

Fil. kand., nät. ..

153

169

174

210

204

308

Fil. mag., nät. ..

212

248

235

256

309

315

Civ .-ing.................

517

528

527

533

594

708

Civ.-ekonom ....

192

208

217

203

278

274

Tandl....................

178

164

172

184

199

233

Receptarie ..........

106

103

105

123

196

238

Apotekare ..........

7

21

23

16

15

20

Veterinär ............

26

28

31

31

34

33

Agronom ............

51

51

43

44

41

29

Civ.-jägm..............

37

23

25

29

27

44

Gymnastikdir. ..

64

65

61

67

65

67

Summa

2 985

3 241

3 249

3 501

3 940

4 373

1 Med grundexamen avses sådan lägre examen, som normalt kan bereda vederbörande försörjning

på den akademiska arbetsmarknaden.

2 Samtliga vid Göteborgs universitet avlagda filosofiska examina har räknats som humanistiska.

e. Antal akademiker i yrkesverksam ålder

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

13

Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder, d. v. s. under 65 år, uppgick enligt akademikerräkningen till omkring 56 700 personer år 1955. Såsom framgår av tabell

6

nedan beräknas antalet ha uppgått till drygt 67 000 år 1960, vilket

innebär en ökning med 18 procent på fem år.

Tabell 6. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder

efter kön och examen år 1960.

Absoluta och relativa tal.

Kategori

Män

Kvinnor

Summa

Abs. Rel. Abs.

Rel. Abs.

Rel.

Teologer ................................ 3 089 5,9

79 0,6 3168

4,7

Jurister ..................................

6 669

12,6 574 4,0

7 243 10,8

Jur. pol. mag......................... 310

0,6

49 0,3

359 0,5

Fil. pol. mag.......................... 210

0,4

36 0,3

246 0,4

Läkare ..................................

5 054

9,6 787 5,5

5 841 8,7

Humanister ..........................

7 983 15,1 6 708

46,8 14 691 21,9

Naturvetare ..........................

4130 7,8

1338 9,3 5 468 8,2

Civ.-ingenjörer ....................

13 040 24,7

168

1,2

13 208 19,7

Civ.-ekonomer ...................... 4 853 9,2

220 1,5 5 073 7,6

Tandläkare ............................ 3 319 6,3

1168 8,2 4 487

6,7

Apotekare .............................. 727

1,4 225 1,6 952

1,4

Receptarier ............................ 149 0,3 2152

15,0 2 301 3,4

Veterinärer ............................

670 1,3

29 0,2 699

1,0

Agronomer ............................

1255 2,4

27 0,2 1282

1,9

Jägmästare ............................

838 1,6

— —

838

1,2

Gymn.-dir................................

448 0,8 766 5,3 1 214

1,8

Summa 52 744

100 14 326 100 67 070

100

Totalantalet akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 uppgick sålunda enligt här gjorda beräkningar till drygt 67

000

. Av dessa var omkring 14 300 kvinnor eller drygt 21 procent. Universitetsutredningen beräknade (sid. 156) totalantalet till

66

500. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren 1957/58—1961/62 åskådliggöres i diagram

1

.

14

Diagram 1. Utvecklingen på universitets- och högskoleområdet läsåren

1957/58—1961/62.

Antol

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Närvaro

30.000-

20.000

-

Studervtexamination

10.000

61/62 Läsår

B. Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till

mitteu av 1970-talet

P-gruppen redovisar beräkningar av »behovet av antalet personer i yrkes­

verksam ålder» fram till år 1975, totalt och för skilda utbildningsgrupper. Till­

gängliga prognoser och utredningar har bildat underlaget. Detta »behov» har

erhållits genom att till det genom prognoser fastställda behovet av yrkesverk­

samma lagts ett uppskattat antal icke-yrkesverksamma. Anledningen till detta

förfaringssätt är den, att man härigenom kan direkt jämföra »behovet» så som

det redovisas i det följande med den totala tillgången. Denna har beräknats på

basis av examensuppgifter och uppgifter om antalet personer i yrkesverksam

ålder vid en tidigare tidpunkt. Differensen — positiv eller negativ — mellan det

sålunda beräknade »behovet» och tillgången är ett uttryck för över- eller

underskott på yrkesverksamma.

15

Aktuellt prognosmaterial har saknats i ett antal fall. Då har P-gruppen gjort schematiska prognoser. Den viktigaste av dem gäller »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Det är uppenbart, att samtliga till­ gängliga prognoser, hur utförligt de än gjorts, är osäkra. Bedömningarna av utvecklingen i framtiden av för prognosberäkningarna viktiga förhållanden base­ ras i regel ej på några stabila utvecklingstendenser i det förflutna. Ofta saknas statistisk information om den hittillsvarande utvecklingen. I andra fall finns ingen historisk erfarenhet att registrera.

Flertalet delprognoser torde kunna karaktäriseras som programmatiska prog­ noser: vad experter på arbetsmarknadsförhållandena i fråga anser vara en önskvärd utveckling. Den grundläggande värderingen i dessa programmatiska prognoser torde vara, att vederbörande experter ansett det nödvändigt att kraf­ tigt öka tillgången på högkvalificerad arbetskraft för att i längden kunna hålla uppe och utveckla det arbetsmarknadsfält, där den kvalificerade arbetskraft, som prognosen avser, är verksam. Vidare torde i många fall, även om detta ej klart utsäges, den uppfattningen dessutom ligga till grund för beräkningarna, att utvecklingsländerna i växande omfattning kommer att efterfråga högkvalificerad svensk arbetskraft. De grundläggande värderingar som således i hög grad torde vara bestämmande för prognosens resultat är givetvis ej att betrakta som veder­ börande »prognosmakares» egna uppfattningar utan fastmer som en samman­ fattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndig­ heter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjats vid prognosernas utarbetande.

En av de väsentligaste prognoserna är emellertid av annan art. Prognosen rörande behovet av ämneslärare bygger på den förutsättningen, att »elevtät­ heten», d. v. s. relationen mellan antalet elever och lärare inom skilda skolfor­ mer, kommer att förbli i stort sett oförändrad under prognosperioden. Detta är naturligt med hänsyn till att vid prognosens uppgörande statsmakterna uttalat en bestämd mening i denna fråga. Prognoserna för ingenjörer, samhällstekniker, läkare m. fl. bygger däremot, som nyss antyddes, på den grundförutsättningen, att standarden — mätt i andelen akademiker bland samtliga yrkesverksamma — kommer att stiga.

Slutligen skall påpekas, att några prognoser för smärre grupper är av äldre datum och att i ett fall — gymnastiklärarna — prognoser helt saknas.

De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var­ andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer. Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sam­ manhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som här sam­ manställts. P-gruppens utredning är att betrakta som ett försök att i görligaste mån sammanfatta allt tillgängligt material, varvid de metoder som för närva­ rande användes inom arbetsmarknadsstyrelsen och som tidigare universitets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

16

utredningen utnyttjade kommit till bruk. Någon värdering av de skilda prog­

noserna görs däremot ej i detta sammanhang. Ett viktigt syfte med föreliggande

redovisningar är att ge ytterligare sakmaterial för det metodarbete och den

metodforskning som påbörjats inom arbetsmarknadsstyrelsen i hithörande frå­

gor.

En tillbakablick på den svenska arbetsmarknaden i avseende på arbetskraftens

sammansättning efter s. k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemän­

nen ökat i antal medan både företagare och arbetare minskat i antal. Utveck­

lingen åren 1940—1960 såsom den framgår ur den officiella statistiken redovisas

i tabell 7.

Medan det totala antalet förvärvsarbetande ökade med ca 4,5 procent mellan

åren 1950 och 1960 ökade antalet tjänstemän med ca 30 procent och den relativa

andelen tjänstemän av totalantalet förvärvsarbetande med närmare 7 procent­

enheter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Tabell 7. Förvärvsarbetande befolkning efter yrkesställning ären

19 hO—1960.

Yrkesställning

Antal förvärvsarbetande

(1 000-tal personer)

Relativ fördelning

1940

1945

1950

19601

1940

1945

1950

1960

Företagare ................

650

603

601

446

21,7

20,2

19,3

13,7

Tjänsteman ..............

603

699

843

1100

20,1

23,4

27,2

33,9

Arbetare ..................

1 747

1 686

1 661

1 700

58,2

56,4

53,5

52,4

Samtliga

3 000

2 988

3105

3 246

100

100

100

100

1 Preliminär redogörelse för vissa resultat av 1960 års folkräkning i Statistisk Tidskrift nr 6/1962.

Uppgifter rörande antalet tjänstemän och arbetare har inhämtats under hand.

Av sammanställningen i tabell

8

framgår den faktiska ökningen av antalet

akademiker i yrkesverksam ålder åren 1940—1960 och den beräknade erforder­

liga ökningen fram till år 1975 samt antalet akademiker i relation till faktisk

och beräknad folkmängd i åldrarna 25—64 år.

17

Tabell 8. Antalet akademiker (exkl. agronomer och gymnastiklärare) åren

1940—1960 samt beräknat »erforderligt» antal akademiker i yrkesverksam

ålder åren 1965—1975 i förhållande till faktisk och beräknad

folkmängd i åldrarna 25—64 år.

Kungl. Maj ds 'proposition nr 172 år 1963

År

Faktiskt antal och beräknat »behov»

av akademiker i yr­

kesverksam ålder

Index

Procentuell

ökning av

antalet per

femårsperiod

Antalet akade­ miker i % av folk­

mängden i åld­ rarna 25—64 år1

1940 .................... 36 320

100

_

1,06

1945 .................... 41 140

113

13

1,14

1950 .................... 47 380

130

15

1,25

1955 ....................

54 430

150

15

1,41

1960 .................... 64 580

178

19

1,66

19652

alt. 1 .............. 96 700

266

50

2,47

alt. 2 .............. 92 700

255

44

2,37

19702

alt. 1 .............. 121600

335

26

3,00

alt. 2 .............. 115 100

317

24

2,85

19752

alt. 1 .............. 144 900

399

19

3,49

alt. 2 .............. 138 600

382

20

3,34

1 Uppgifter rörande folkmängden 1960—1975 har hämtats ur Befolkningsrörelsen år 1960 samt ur Statistisk Tidskrift nr 9/1962.

2 De alternativa behovsberäkningarna åren 1965, 1970 och 1975 hänför sig till alternativa beräk­ ningar av behovet av ämneslärare.

I tabell 9 sammanfattas resultaten av P-gruppens beräkningar rörande beho­ vet av skilda akademikerkategorier åren 1965, 1970 och 1975.

Tabell 9. Beräknat antal akademiker i yrkesverksam ålder år 1960 samt beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam

ålder åren 1965, 1970 och 1975 ävensom beräknat antal yrkesverksamma ifrågavarande år.

Absoluta och relativa tal.

Beräknat antal år 1960

Beräknat »behov»

Totalt

Därav yrkesv.

1965

1970

1975

Totalt

Därav yrkesv.

Totalt

Därav yrkesv.

Totalt

Därav yrkesv.

Rel.

Kel.

Abs.

Rel.1

Abs.

Rel.1

Abs.

Rel.1

Abs.

Rel.1

Abs.

Rel.1

Abs.

Rel.1

Teologer ......................

3 200

4,8

3 200

5,3

3 200

3,2

3 200

3,6

3 200

2,6

3 200

2,8

3 200

2,2

3 200

2,4

Jurister ........................

7 200

10,7

6 700

11,2

10 600

10,6

9 900

11,1

12 600

10,1

11 700

10,4

12 900

8,7

12 000

8,9

Samhällsvetare ..........

1 500

2,2

1 400

2,3

2 700

2,7

2 600

2,9

4 500

3,6

4100

3,6

7 600

5,1

7 000

5,2

Humanister ................

13 800

20,6

10 400

17,4

alt. 1 ........................

20 000

20,1

15 000

16,8

23 800

19,1

17 900

15,9

26 200

17,6

19 600

14,6

alt. 2 ........................

17 500

13100

19 700

14 800

22 200

16 600

Naturvetare ................

5 500

8,2

4 800

8,0

alt. 1 ........................

10 800

10,8

9 500

10,6

13 700

11,0

12 100

10,8

16 000

10,8

14 200

10,6

alt. 2 ........................

9 300

8 200

11300

10 000

13 700

12 200

Civilingenjörer ............

13 200

19,7

12 700

21,2

21 300

21,4

20 500

23,0

28 800

23,1

27 700

24,6

36 300

24,4

34 900

26,0

Civilekonomer ............

5 100

7,6

4 900

8,2

8 900

8,9

8 500

9,5

12 900

10,3

12 400

11,0

17 400

11,7

16 700

12,4

Läkare ..........................

5 800

8,6

5 700

9,5

8 400

8,4

8 200

9,2

10 300

8,2

10 100

9,0

12 300

8,3

12 000

8,9

Tandläkare ..................

4 500

6,7

4 000

6,7

5 200

5,2

4 900

5,5

5 800

4,7

5 500

4,9

6 400

4,3

6 100

4,5

Apotekare ....................

1 000

1,5

950

1,6

1 200

1,2

1 100

1,2

1 300

1,0

1 200

1,1

1 500

1.0

1 400

1,0

Receptarier ..................

2 300

3,4

1 500

2,5

2 800

2,9

1 900

2,1

3 000

2,4

2 000

1,8

3 300

2,2

2 100

1,6

Agronomer ..................

1 300

1,9

1100

1,8

1 300

1,3

1 100

1,2

1 400

1,1

1 200

1,1

1 500

1,0

1 300

1,0

Veterinärer ..................

700

1,0

670

1,1

700

0,7

670

0,8

800

0,6

770

0,7

800

0,5

770

0,6

Jägmästare ..................

800

1,2

800

1,3

900

0,9

850

0,9

900

0,7

850

0,8

1000

0,7

950

0,7

Gymn.-dir......................

1 200

1,8

1 100

1,8

1 600

1,6

1 400

1,6

1900

1,5

1 700

1,5

2 200

1,5

2 000

1,5

Summa alt. 1

J 67 100

100

59 920

100

99 600

100

89 320

100

124 900

100

112 420

100

148 600

100

134 220

100

Summa alt. 2

95 600

86 120

118 400

107 220

142 300

129 220

Index alt. 1 .............. \ 100

100

148

149

186

188

221

224

Index alt. 2 .............. 1

142

144

177

179

212

216

Procentuell ökning per

femårsperiod:

alt. 1 ........................

48

49

25

26

19

19

alt. 2 ........................

-

42

44

24

24

20

21

alternativ 1.

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

sit

io n

n r

1

7 2

å r

1

9

6

3

19

C. Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala

fackutbildningslinjer

Universitetsutredningen fann med hänsyn till utformningen av sina konkreta

förslag (SOU 1959: 45, sid. 101 ff.) det nödvändigt att förutom en genomgång av

den framtida behovssituationen beträffande akademiskt utbildad arbetskraft

även beröra det framtida behovet av personer med studentexamen och en därpå

byggd kortare utbildning — av utredningen benämnd icke-akademisk utbild­

ning men i det följande kallad postgymnasial fackutbildning.

Universitetsutredningen redovisade en undersökning rörande tillströmningen

till ifrågavarande utbildningslinjer höstterminen 1958 och vissa bedömningar av

intagningskapaciteten år 1966.

Gymnasieutredningens behovsdelegation har byggt vidare på universitetsut-

redningens inventering år 1958 genom att insamla och bearbeta ett omfattande

faktiskt material beträffande tillströmningen till de postgymnasiala fackutbild­

ningslinjerna läsåret 1960/61. Vidare har behovsdelegationen gjort en preliminär

uppskattning av det erforderliga rekryteringsbehovet till dessa utbildningslinjer

år 1970. En sammanfattning av ifrågavarande material och övrigt tillgängligt

utredningsmaterial av intresse redovisas i följande tabeller.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

Tabell 10. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i

betydande omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt

antal utbildningsplatser vid dessa linjer läsåret 1970/71.

Antal utbildningsplatser

Utbildningslinje

Faktiskt 1960/61

Erforderligt 1970/71

Totalt

Därav stud.

Totalt

Därav stud.

Socialinstituten ....................

256

163

700

525

Sjukgymnastutbildning ....

105

105

350

350

Officersutbildning ................

240

240

250

250

Landsfiskalsutbildning ........

30

30

30

30

Klasslärarutbildning ............

1572

837

1 500

1 500

Postassistentutbildning ....

Kammarskrivarutbildning . .

Teleassistentutbildning ....

130

130

150

150

Stations- och kontorsskrivar-

utbildning ........................

Utbildning vid SMHI ........

Statens brandskola..............

20

20

20

20

Grafiska institutet ..............

20

20

40

40

Reklamutbildning1 ..............

54

54

175

175

Journalistutbildning ............

30

30

150

150

Handelsutbildning3 ............

900

900

1 100

1 100

Totalt

3 357

2 529

4 465

4 290

1 Institutet för högre reklamutbildning (IHR) och reklamkonsulcntutbildning vid Berghs reklam­

skola.

* Handelsgymnasiernas ettåriga fackkurser, studentkurser för sekreterar- och företagsekonomisk ut­

bildning vid Bar-Lock-Institutet, Filip Holmkvists handelsinstitut, Bröderna Påhlmans handels­

institut samt Stockholms, Lunds och Uppsala stads yrkesskolor.

20

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Tabell 11. Antalet antagna vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i

begränsad omfattning sökt sig läsåren 1958/59 och 1960/61.

Läsåret 1958/59

Läsåret 1960/61

58/59

60/61

Utbildningslinje

Antagna

Därav stud.

Antagna

Därav stud.

%

%

M.

Kv.

M.

Kv.

M.

Kv.

M.

Kv.

stud.

stud.

Laboratris- och preparatris-

utbildning1 ....................

164

65

145

85

39,6

58,6

Laborantutbildning ..........

48

i

2

85

8

2,1

9,2

Trafikvärdinneutbildning .

28

21

52

24

75,0

46,2

Postexpeditörsutbildning .

18

180

51

32

206

1

58

25,8

24,8

Landskanslistutbildning2 ..

80

40

100

50

50,0

50,0

Försäkringsutbildning3 ...

415

1 645

86

58

440

1 755

106

71

7,0

8,1

Bankutbildning3 ................

1000

350

175

50

1065

375

175

75

16,7

17,4

Företagsekon.-utbildning4 .

16

49

10

1

60

22

5

4

16,9

11,0

Handels- och korrespon­

dentutbildning5 ..............

141

514

2

81

143

707

17

160

12,7

20,8

Musikhögskolan ................

78

39

27

11

78

40

28

10

32,5

32,2

Konsthögskolan ................

10

5

2

3

18

15

2

33,3

6,1

Dramatiska elevskolor6 ..

11

10

5

4

8

9

4

4

42,9

47,1

Övrig musikutbildning7 ...

14

12

2

3

11

12

2

4

19,2

26,1

Konsthantverksutbildning8

63

89

3

9

59

101

4

19

7,9

14,4

Reklamtecknarutbildning9

95

42

11

10

95

60

18

5

15,3

14,8

Teckningslärarinstitutet

(förberedande kurs) ...

17

36

_

10

18

38

1

10

18,9

19,6

Förskollärarutbildning ...

200

200

2

0,0

1,0

Hushållslärarutbildning10 .

162

14

164

21

8,6

12,8

Textillärarutbildning10 ....

118

4

212

20

3,4

9,4

Ekonomi- och internatföre-

ståndarinneutbildning10 .

_

60

_

3

58

_

4

5,0

6,9

Sjuksköterskeutbildning11 .

1655

82

11

1860

125

5,0

6,7

Diakon- och diakonissut-

bildning ..........................

33

53

2

14

51

39

1

5

18,6

6,7

Arbetsterapeututbildning12.

24

1

44

2

4,2

4,5

Skogsmästarutbildning ...

20

2

20

3

10,0

15,0

Driftsledarkursen i Alnarp13

59

1

9

1

60

5

16,7

8,3

Summa 2 070

5 484

376

497

2271

6 199

422

716

Båda könen

7 554

873

8 470

1 138

11,6

13,4

1 Antagningen vid Svenska laboratrisföreningens och Svenska preparatrisföreningens kurser samt

1960/61 sådana antagna vid medicinalstyrelsens fortbildningskurser som ej tidigare genomgått

laborantskola.

2 Antalet uppskattat och gäller aspirantantagning till länsstyrelse, ej antagning till landskanslist-

kurs.

3 Antalet uppskattat och grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens prognoser angående det framtida

behovet av försäkrings- och banktjänsteman.

* Utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.

6 Avser utbildningen vid Stockholms stads handelsskolor (1-årig korrespondentkurs, 1-terminskurs i

sv. affärskorrespondens samt hotellsekreterarkursens allmänna linje), Filip Holmkvists handels­

institut (1-årig korrespondentkurs, 1-årig gymnasial linje), Bar-Lock-Institutet (läkarsekreterar-

Tabell 12. Antalet antagna vid fackutbildning slinjer till vilka studenter i be­

gränsad omfattning sökt sig läsåret 1960/61 samt beräknat erforderligt antal

utbildningsplatser vid dylika linjer läsåret 1970/71. * * * * 7 * * 10 * * 13

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

21

U tbildningslin je

Antal utbildningsplatser

Faktiskt 1960/61

Erforderligt 1970/71

Laboratoriebiträdesutbildning ........

232

600

Laboratorieassistentutbildning ...

_

150

Flygvärdinneutbildning ..............

52

50

Utbildning av resebyråpersonal ..............

_

25

P ostexpeditörsutbildning ......................

238

300

Landskanslistutbildning ................

100

75

Försäkringsutbildning ................

2 195

2 900

Bankutbildning..................

1 440

1 850

Handelsutbildning ..................

932

Musikutbildning ..............

141

200

Dramatisk utbildning ..............

17

30

Högre konstnärlig utbildning................

33

25

Konsthantverksutbildning ............

160

150

Reklamtecknarutbildning ..............

155

250

Teckningslärarutbildning ....................

56

75

Förskollärarutbildning ................

200

500

Hushållslärarutbildning..................

164

250

Textillärarutbildning ................

212

250

Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning ....

58

100

Sjuksköterskeutbildning ..................

1 871

3 300

Diakon- och diakonissutbildning ..

90

90

Arbetsterapeututbildning ..............

44

165

Skogsmästarutbildning ..............

20

60

Lantmästarutbildning ..............

60

120

Trädgårdsteknikerutbildning ..........

20

Totalt

8 470

11 635

kursen) samt Bröderna Påhlmans handelsinstitut (1-årig handelskurs, 1-årig korrespondentkurs och

1- termins korrespondentkurs).

° Pramatiska teaterns elevskola samt elevskolorna vid stadsteatrarna i Göteborg, Malmö och Norr-

koping-Lmköping.

7 Musikkonservatorierna i Göteborg och Malmö.

Grundkurserna vid konstfackskolan samt Slöjdföreningens skola i Göteborg (exklusive reklam­

facket vid konstfackskolan).

" Berghs och Beckmans reklamskolor samt reklamutbildningen vid konstfackskolan. För Beckmans

reklamskola saknas uppgifter för höstterminen 1958.

10 För hushållslärare, textillärare och ekonomi- och intematföreståndarinnor gäller siffrorna läsåret

1961/62. På grund av ändrad seminarieorganisation saknas fullständiga uppgifter för 1960/61 För

hushållslärarna gäller siffrorna intagningen endast den 3-åriga utbildningen, då samtliga antagna till

2- årig utbildning genomgått förberedande skolkökslärarinnekurs och således inte betraktas som .ny­

inskrivna». Intagnmgssiffran till textillärarseminarium omfattar både 2- och 3-årig utbildning

u Intagning kalenderåret 1958 och 1960 enligt uppgifter från medicinalstyrelsen.

Läsåret 1900/61 fanns arbetsterapeututbildning förutom i Göteborg även i Örebro.

13 Numera benämnd lantmästarutbildning.

22

Behovet av utbildningsplatser vid fackutbildningslinjer till vilka studenter i

betydande omfattning söker sig har av P-gruppen beräknats till närmare 4 500

läsåret 1970/71. Antalet antagna studenter till dessa utbildningslinjer har anta­

gits vara 4 300.

Såsom framgår av tabell 12 skulle antalet erforderliga utbildningsplatser

läsåret 1970/71 vid utbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning

söker sig uppgå till drygt 11 500. Beträffande dessa utbildningslinjer är det myc­

ket vanskligt att förutse den framtida utvecklingen av studenttillströmningen

främst, med hänsyn till fackskolornas inverkan på rekryteringsunderlaget. Läs­

året 1969/70 beräknar skolberedningen (Grundskolan, SOU 1961:30, sid. 873),

att antalet elever i fackskolans andra klass kommer att vara ca 18 700. Ett bety­

dande antal av dessa elever kan antas söka sig till vidare fackutbildning. Läsåret

1960/61 uppgick andelen studenter vid ifrågavarande fackutbildningslinjer till

13,5 procent. P-gruppen gör det försiktiga antagandet, att andelen studenter

läsåret 1970/71 kommer att vara omkring 15 procent. Den totala studenttill­

strömningen skulle sålunda detta läsår kunna uppskattas till ca

6

000

, varav

ca 1 700 skulle gå till i tabell 14 redovisade utbildningslinjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

D. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till

1975 — en tendensberäkning

P-gruppen redovisar en beräkning av antalet examinerade från fakulteter och

högskolor läsåren 1961/62—1970/71 jämte en överslagsberäkning av examina­

tionen läsåren 1971/72—1974/75. Beräkningarna av examinationen bygger på

antaganden om studentexaminationen, tillströmningen till fakulteter och hög­

skolor samt examinationsfrekvensen vid dessa. Det säger sig självt att beräk­

ningar av detta slag med nödvändighet måste bli mycket osäkra. Slår något av

antagandena fel, stämmer ej heller slutresultatet.

a. Studentexamination

Studentexaminationen 1962—1964 går att beräkna utifrån antalet gymnasie­

elever hösten 1961 och tidigare. Sådana beräkningar har gjorts i Lärare i läroäm­

nen, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 1/1962, och Skol- och utbildnings-

statistiska uppgifter, Arbetsmarknadsinformation, Serie S nr 2/1962. P-gruppen

har valt att huvudsakligen använda examinationstalen i den senare framställ­

ningen då dessa är köns- och linjefördelade.

Studentexaminationen 1965—1970 är svårare att beräkna bl. a. av den anled­

ningen, att gymnasiets framtida uppgifter och organisation för närvarande ut­

reds av gymnasieutredningen. I ämneslärarprognosen göres ett antagande om

studentexaminationen fram till 1970 pa basis av antalet nybörjare (definierat

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Tabell 13. Beräknad studentexamination vid allmänt gymnasium,

tekniskt gymnasium och handels gymnasium åren 19621970.1

År

Ag

Tg

Hg

S:a

i % av

20-åringar

1962 ........................

12 8083

1 643

1 291

15 742

13,9

1963 ........................

14 875

1 978

90

16 943

13,7

1964 ........................

16 789

2 873*

1 7002

21 362

16,2

1965 ........................

17 250

3 150

2 250

22 650

17,1

1966 ........................

17 300

3 400

2 600

23 300

17,8

1967 ........................

17 350

3 600

2 900

23 850

18,7

1968 ....................

17 250

3 800

3 200

24 250

19,3

1969 ........................

17 050

4 000

3 550

24 600

20,4

1970 ........................

16 850

4 250

3 900

25 000

21,7

1 Beträffande studentexaminationen 1962—1964 har den i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter,

tabell 1, publicerade beräkningen använts. Examinationsberäkningen för åren 1965—1970 har häm­

tats ur ämneslärarprognosen, tabell 3.1.

Här gjorda beräkningar enligt ämneslärarprognosens examinationsfrekvens.

Enligt prel. uppgift från statistiska centralbyrån var antalet avlagda Ag-examina vårterminen

1962 12 493.

som antalet elever i ring I3 och II4) tre år tidigare. Antalet nybörjare i gymna­

siet i procent av motsvarande årskull har i den nämnda utredningen antagits

öka från 20,8 procent 1961 till 30 procent 1970.

Fördelningen på allmänna gymnasier och fackgymnasier antages i enlighet

med statsmakternas rekommendationer bli förändrad så, att 60 procent av ny­

börjarna läsåret 1970/71 går till allmänt gymnasium och 40 procent till fack­

gymnasium. Antalet nybörjare antages läsåret 1970/71 vara detsamma vid han-

delsgymnasium som vid tekniskt gymnasium.

Studentexaminationen på allmänt gymnasium antages utgöra 62 procent av

nybörjarna tre år tidigare jämte

20

procent av nybörjarna fyra år tidigare och

på fackgymnasium 75 procent av antalet nybörjare tre år tidigare.

I tabell 13 redovisas beräkningar rörande studentexaminationen med fördel­

ning på allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium och handelsgymnasium.

b. Tillströmning till fakulteter och högskolor

De beräkningar som redovisas i det följande beträffande den totala inskriv­

ningen vid fakulteter och högskolor uttrycker nettoantalet nyinskrivna (jfr anm.

1

, tabell

2

).

I universitetsutrcdningcns betänkande och i ämneslärarprognosen har beräk­

ningar av den totala tillströmningen till fakulteter och högskolor gjorts för läs­

åren 1959/60—1970/71 respektive 1962/63—1967/68.

Universitetsutredningen uppställde som önskvärt mål, att andelen studenter,

som påbörjade akademiska studier, skulle minska jämfört med vid slutet av

1950-talet rådande förhållanden. Utredningen uppställde två alternativ för per­

soner med studentexamen från allmänt gymnasium: 65 respektive 75 procents

övergång av en examensårgång.

I ämneslärarprognosen uppställdes närmast pa grundval av den bearbetning

av nettoantalet nyinskrivna år 1959/60, med fördelning på studentexamensår,

tre antaganden: 85, 80 respektive 75 procents relativ övergång till universitet

och högskolor. I ämneslärarprognosen bedömdes 80-procentalternativet som

det mest sannolika.

Ytterligare material ägnat att belysa de aktuella tendenserna i här berört av­

seende är nu tillgängligt, nämligen dels en bearbetning för 1960/61 beträffande

nettoantalet nyinskrivna med fördelningen på studentexamensår dels de 1959/60

och 1960/61 nyinskrivnas fördelning på studentexamensår och kön.

Mellan åren 1959/60 och 1960/61 synes en betydande ökning i övergångs­

frekvensen ha skett för både män och kvinnor. Denna ökning är koncentrerad

till de yngsta studentexamensårgångarna.

Någon ytterligare ökning av den relativa övergången för män utöver de

90

—93

procent som tycks gälla nu förefaller osannolikt. Även i fortsättningen

torde en viss övergång av Ag-studenter utan tidigare akademiska studier komma

att ske till övriga utbildningslinjer och yrken som till socialinstitut, officersut­

bildning, klasslärarutbildning, de statliga verkens utbildningslinjer, konstnärlig

utbildning samt banker och försäkringsbolag.

Bland studentskorna är övergångsfrekvensen mycket lägre än bland de man­

liga studenterna. Att övergången för kvinnorna kan komma att öka under 1960-

talet förefaller sannolikt.

Utifrån det ovanstående har skilda antaganden gjorts för den relativa över­

gången av manliga respektive kvinnliga Ag-studenter.

För männen har antagits, att nuvarande höga övergångsfrekvens kommer att

i stort sett bestå under återstoden av 1960-talet. En viss ökning av övergången

de två första åren efter examen och en minskning av övergången de senare åren

efter examen har antagits ske.

För kvinnorna har antagits en ökning av övergångsfrekvensen från nuvarande

ca

73

procent till 80 procent. Ökningen har antagits helt koncentrerad i tiden till

de två första åren efter examen medan den relativa övergången de senare åren

efter examen har antagits minska.

I universitetsutredningen och i ämneslärarprognosen gjordes antagandet, att

personer med annan kompetens för tillträde än examen från allmänt gymnasium

sammanlagt skulle utgöra en viss andel av inskrivningen i sin helhet. Att göra

detta under en period, då relationen mellan examina från allmänt gymnasium

och specialgymnasium kraftigt förändras kan knappast anses lämpligt. För tek­

niskt gymnasium förefaller övergångsfrekvensen ligga vid ca 25 procent. Hur

förhållandet i fortsättningen blir är svårbestämbart. För en fortsatt nedgång

i övergångsfrekvensen talar den svåra bristen på läroverksingenjörer. För en

ökning talar det förhållandet, att de tekniska gymnasierna under 1960-talet

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

kommer att starkt expandera, vilket kan medföra att nya ej klart yrkesbestämda

elevkategorier söker sig till de tekniska gymnasierna. Den relativa övergången

av Tg-studenter har antagits bli 25 procent.

År 1964 examineras den första kullen från det treåriga handelsgymnasiet. Den

treåriga utbildningen torde kunna betraktas som en betydligt bättre grund för

universitets- och högskolestudier än den gamla tvååriga. Detta kan väntas med­

föra, att övergången från handelsgymnasium till universitet och högskolor vä­

sentligt kommer att öka. Hur hög övergången blir går ej att nu bedöma. Den

har här antagits vara av samma storleksordning som för studenter med examen

från tekniskt gymnasium eller 25 procent. Då antalet kvinnor är mycket större

på handelsgymnasiet än på det tekniska gymnasiet har ifråga om övergången

till högre studier relationen mellan de två första åren antagits bli ungefär den­

samma som för Ag-studenter 1960/61. Det bör observeras, att för de examine­

rade Hg-studenterna före 1964 uppställts ett särskilt antagande.

Nettoantalet nyinskrivna vid fakulteter och högskolor med annan förutbild­

ning än studentexamen har antagits bli 350 under varje kommande läsår. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

25

Antaganden om övergångsfrekvens till fakulteter och högskolor

läsåren 1962/63—1970/71.

Kategori/Kön/

Läsår/Examensår

Antal år efter studentexamen för första inskrivning

0—1

1—2

2—3

3—4

4—6

4—8

4—10

4—11

4—12

S:a

1. Ag-studenter

Män

1962/71 ............

32

40

10

3

1

91

Kvinnor

1962/63 ............

46

12

5

3

1

74

1963/64 ............

46

13

5

3

1

75

1964/65 ............

47

14

5

3

1

76

1965/66 ............

48

14

5

3

1

77

1966/67 ............

48

15

5

3

1

78

1967/68 ............

49

15

5

3

1

79

1968/71 ............

50

15

5

3

1

80

2. Hg-studcnter

Båda könen

Examen före år

1964 ..............

0

1

0

1,5

0,5

3,5

Examen 1964—

1970 ..............

8

6

6

3

0,5

25

3. Tg-studenter

Båda könen

1962/71 ............

5

9

6

3

0,5

25

I tabell 14 återges en beräkning av den totala inskrivningen efter kön. De

inskrivna med examen från tekniskt gymnasium har vid beräkningen antagits ha

26

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Tabell U. Beräknat nettoantal nyinskrivna vid fakulteter och högskolor

läsåren 1962/63—1970/71 med fördelning på kön.

Läsår

Beräknat nettoantal nyinskrivna

Totalt

Därav män

Därav kvinnor

abs.

rel.

abs.

rel.

1962/63 ........................

9 900

5 664

57 2

4 236

42,8

1963/64 ........................

11 529

6 598

57,2

4 931

42.8

1964/65 ........................

13 455

7 609

56,6

5 846

43,4

1965/66 ........................

14 774

8 365

56,6

6 409

43,4

1966/67 ........................

15 525

8 715

56,1

6 810

43 9

1967/68 ........................

16 016

8 842

55,2

7 174

44,8

1968/69 ........................

16 320

8 855

54,3

7 465

45,7

1969/70 ........................

16 433

8 793

53,5

7 640

46,5

1970/71 ........................

16 507

8 665

52,5

7 842

47,5

samma könsfördelning som de examinerade från gymnasierna ett år tidigare.

De inskrivna med examen från handelsgymnasium antas ha samma könsfördel­

ning som de examinerade vid gymnasiet samma år. Av de 350 med annan ut­

bildning har

200

antagits vara kvinnor.

Fördelningen av totalantalet nyinskrivna på de olika fakulteterna och högsko­

lorna har gjorts i två steg: först har den beräknade nettonyinskrivningen vid

fackhögskolorna (spärrade utbildningslinjer enligt kapitel

1

) dragits bort från

totalsumman. Därefter har återstoden fördelats på de s. k. fria fakulteterna (teo­

logisk, juridisk, humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet).

Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor är enligt hittills fattade beslut och

offentliggjorda utredningar åren 1962/63—1965/66 (nybörjarplatserna för civil­

ingenjörsutbildning vid universitetet i Uppsala har här icke medtagits) följande.

1962/63

1963/64

1964/65

1965/66

3 319

3 552

3 707

4109

Här antages, att antalet nybörjarplatser perioden 1966/67—1970/71 kommer

att öka med 25 procent av 1965/66 års platsantal. Denna ökning antages ske

med 5 procent per år. Antalet nybörjarplatser vid fackhögskolor blir då följande.

1966/67

1967/68

1968/69

1969/70

1970/71

4 314

4 520

4 725

4 931

5 136

Av nybörjarna vid fackhögskolor har hittills ett stort antal tidigare studerat

vid annan fakultet/högskola, vilket gör att en person kan dubbelräknas. De be­

räknade totala inskrivningssiffrorna är nettosiffror, vilket innebär att en person

medräknats endast en gång. För att man skall kunna dra bort inskrivningen vid

fackhögskolorna från den totala inskrivningen måste inskrivningen vid fackhög­

skolorna reduceras till nettosiffror. Andelen nybörjare vid fackhögskolorna som

27

Tabell 15. Det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fackhögskolor jämte

den antagna relationen mellan nybörjarplatser och nettoantalet nyinskrivna

vid dessa högskolor läsåren 1963/641970/71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Nettoantalet

nyinskrivna

i % av antal

nybörjarplatser

Andel nybörjare

(%) som tidigare

studerat vid annan

fakultet/högskola

Nettoantalet

nyinskrivna vid

fackhögskolor

1963/64 ..............

72

28

2 557

1964/65 ..............

74

26

2 743

1965/66 ..............

75

25

3 082

1966/67 ..............

76

24

3 219

1967/68 ..............

77

23

3 4*0

1968/69 ..............

78

22

3 686

1969/70 ..............

79

21

3 «95

1970/71 ..............

80

20

4 109

tidigare studerat vid annan fakultet/högskola är mycket stor. Den hade 1960/61

ökat till 29,4 procent.

De »akademiska komplettanderna» — d. v. s. de intagna som tidigare studerat

vid filosofisk fakultet och vid intagningen tillgodoräknat sig akademiska betyg —

kan antas utgöra den övervägande delen av dessa som tidigare varit inskrivna

vid universitet/högskola.

Vid medicinsk fakultet, de tekniska högskolorna samt skogshögskolan kom­

mer nya antagningsbestämmelser, vilka bl. a. syftar till att begränsa den aka­

demiska kompletteringens omfattning. Samtidigt kan antalet nybörjare vid

handelshögskolorna med tidigare akademisk examen, som avser att enbart stu­

dera företagsekonomi, beräknas nedgå, då företagsekonomi nu kan studeras vid

de filosofiska fakulteterna. Antalet akademiska komplettander har ökat starkt

till 1960/61. Det förefaller troligt, att komplettanderna relativt sett kommer att

minska, då de nya antagningsbestämmelserna, vilka ovan berörts, trätt i kraft.

Med utgångspunkt från ovanstående har följande antagande gjorts om netto­

antalet nyinskrivna vid fackhö g skolorna, tabell 15.

Nettonyinskrivningen vid de fria fakulteterna erhålles genom att antalet

nettonyinskrivna vid fackhögskolorna enligt tabell 15 dragés från totalantalet

nettonyinskrivna enligt tabell 14. Det beräknade antalet nettonyinskrivna vid

de fria fakulteterna blir då följande.

1963/64

8 972

1967/68

12 536

1964/65

10 712

1968/69

12 634

1965/60

11 092

1969/70

12 538

1906/07

12 246

1970/71

12 398

Fördelningen av nettoantalet nyinskrivna på skilda fria fakulteter 1957/58__

1962/63 redovisas i tabell 16.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Tabell 16. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter

läsåren 1957/58—1962/63.

Läsår

Fakultet

Teol. fak.

Jur. fak.

Hum fak.

Mat.-nat. fak.

S:a

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

abs.

rel.

1957/58 ........

93

2,3

366

9,3

2 609

66,0

886

22,4

3 954

100

1958/59 ........

134

2,9

464

10,2

2 721

59,7

1241

27,2

4 56»

100

1959/60 ........

129

2,5

458

8,9

3 168

61,3

1 413

27,3

5168

100

1960/61 ........

139

2,4

436

7,5

3 516

60,2

1 749

29,9

5 840

100

1961/621 ........

167

2,5

459

6,8

3 994

59,4

2102

31,3

6 722

100

1962/632 ........

152

2,0

565

7,3

5 009

64,5

2 031

26,2

7 757

100

1 Prel. uppgifter.

2 Enl. statistiska centralbyråns beräkning på grundval av uppgifter om bruttoantalet nyinskrivna

per den 10 oktober 1962.

Universitetsutredningen gjorde i sitt sjätte betänkande ett antagande om en

förändrad fördelning mellan de fria fakulteterna som skulle ha uppnåtts 1965/66.

Detta antagande redovisas nedan.

Teol. fak. Jur. fak. Hum. fak. Mat.-nat. fak. S:a %

2

12

50

36

100

Universitetsutredningen utgick från den 1958/59 gällande fördelningen. Vad

gäller naturvetare kan man säga, att utvecklingen till och med 1961/62 ägt rum

såsom utredningen rekommenderade, medan humanisterna ej minskat i förordad

takt och juristerna relativt minskat starkt i stället för att öka sin andel.

Såsom av det föregående framgått beräknas inskrivningen vid de fria fakulte­

terna komma att öka högst avsevärt 1961/62—1968/69, från

6

722 till 12 634

nyinskrivna per läsår.

De teologiska fakulteterna har under hela perioden antagits mottaga 2 procent

av samtliga inskrivna vid de fria fakulteterna.

De juridiska fakulteterna har i absoluta tal stått ungefär stilla sedan 1958/59

och i relativa tal minskat starkt fram till 1961/62. I samband med det ökade

trycket på de fria fakulteterna synes det troligt, att en större andel söker sig

till de juridiska fakulteterna. Så tycks ha skett 1962/63. Andelen studerande vid

juridisk fakultet har antagits öka till 9 procent av inskrivningen vid de fria

fakulteterna.

Tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna har under

de senaste åren ökat mycket starkt.

Antalet examinerade på det allmänna gymnasiets reallinje har ökat de sista

åren och kommer att fortsätta att öka snabbt t. o. m. 1965 för att sedan stagnera

och minska mot slutet av 1960-talet. Övergångsfrekvensen för realstudenter är

högre än för studenter från allmän linje och latinlinje.

Övervägande delen av studenterna från reallinjen kommer till de matematisk-

29

Tabell 17. Beräknat nettoantal ny inskrivna vid teologisk, juridisk, humanistisk

och matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåren 1963/64.1970/71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Fakultet

Teol.

Jur.

Hum.

Mat.-nat.

Summa

abs.

%

abs.

%

abs.

%

abs.

%

abs.

1963/64 ...

2

179

7,0

628

63,0

5 653

28,0

2 512

8 972

1964/65 ...

2

214

7,5

804

61,5

6 588

29,0

3106

10712

1965/66 ...

2

234

8,0

935

60,0

7015

30,0

3 508

11 692

1966/67 ...

2

245

8,5

1 041

58,5

7164

31.0

3 796

12 246

1967/68 ...

2

251

9,0

1 128

57,0

7 145

32,0

4012

12 536

1968/69 ...

2

253

9,0

1 137

56,0

7 075

33,0

4 169

12 634

1969/70 ...

2

251

9,0

1 128

55,0

6 896

34,0

4 263

12 538

1970/71 ...

2

248

9,0

1 116

54,0

6 695

35,0

4 339

12 398

naturvetenskapliga fakulteterna och fackhögskolorna (utom handelshögskolorna

och GCI). Tillgången på realstudenter är fram till 1966/67 god. Om man antar,

att andelen realstudenter skall vara konstant vid fackhögskolorna, teologisk och

juridisk fakultet samt vid humanistisk och matematisk-naturvetenskaplig fakul­

tet (den humanistiska fakultetens inskrivning beräknad som restpost) skulle till­

gången på realstudenter tillåta en inskrivning av ca 37 procent vid matematisk-

naturvetenskaplig fakultet av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna

1966/67 och 1967/68. Eftersom antalet nybörjarplatser vid fackhögskoloma har

antagits öka med 25 procent perioden 1966/67—1970/71 och samtidigt tillgången

på realstudenter blir mindre, skulle, om vi fortfarande antar, att andelen real­

studenter skall vara oförändrad vid samtliga fackhögskolor/fakulteter, inskriv­

ningen vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet gå ned till omkring 35 pro­

cent av totalantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna 1970/71.

Enligt statistiska centralbyråns beräkning av nettoantalet nyinskrivna vid fria

fakulteter 1962/63 på grundval av inhämtade uppgifter per den 10 oktober 1962

om bruttoantalet nyinskrivna vid dessa fakulteter skulle den relativa andelen

nettonyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter minska från

31,3 procent 1961/62 till 26,2 procent 1962/63 och den relativa andelen netto­

nyinskrivna vid humanistiska fakulteter öka från 59,4 procent 1961/62 till 64,5

procent 1962/63. Denna omsvängning i utvecklingen är svårförklarlig och kan

vara en tillfällighet. Här antas utvecklingen komma att gå mot en ökande

relativ andel nyinskrivna vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteter, så att

denna andel 1970/71 uppgår till 35 procent.

De humanistiska fakulteterna har antagits minska sin andel av nettoantalet

nyinskrivna vid de fria fakulteterna till 54 procent år 1970/71. Det bör i sam­

manhanget påpekas att samhällsvetare och psykologer enligt nedan gjorda

antaganden antas öka sin andel av de humanistiska fakulteterna under perioden.

De här gjorda antagandena återfinnes i tabell 17, där det beräknade netto­

antalet nyinskrivna redovisas.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Tabell 18. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul­

teter och högskolor läsåren 1960/611964/65, 1965/661969/70 och 1970/71

1974/75 enligt tendensberäkningen.

Fakultet/högskola

Beräknat antal examinerade personer läsåren

1960/61—1964/G5

1965/66—1969/70

1970/71—1974/75

Teol. fak........................................

325

477

703

Jur. fak..........................................

1 196

1 998

3 456

Hum. fak.......................................

7 808

15 198

20 980

därav samhällsvetenskapliga

ämnen ......................................

2 085

4 943

7 376

Mat.-nat. fak................................

3 696

8 371

12 926

Summa fria fakulteter

13 029

26 044

38 0l5

Med. fak. (motsv.) ....................

1 620

2 120

29.5

Tekn. högsk..................................

4 070

6 496

9 238

Handelshögsk. (motsv.) ............

1 431

2 429

2 842

Tandl.-högsk..................................

1 115

1 159

1 821

Farm. inst.

apotekare ................................

251

342

391

receptarier ................................

890

881

1 012

Vet.-högsk......................................

141

135

145

Lan tbr.-högsk................................

186

257

314

Skogshögsk....................................

181

167

199

GCI .............................................

417

504

594

Summa fackhögsk. (motsv.)

10 301

14 490

19 531

Totalt

23 330

40 534

57 576

c. Examination vid fakulteter och högskolor

Examinationsberäkningen för läsåren 1961/62—1970/71 avser antalet vid uni­

versitet och högskolor examinerade personer med grundexamen. De i det föl­

jande redovisade examinationstalen är alltså adderbara. Dubbelexaminationen

mellan högskolor och fakulteter behandlas efter avsnitten om de olika högsko­

lorna/ fakulteterna.

Det material som är tillgängligt angående den hittillsvarande examinations-

frekvensen m. m. är mycket bristfälligt. Detta medför att beräkningarna blir

ännu vanskligare än om ett tillfredsställande material på denna punkt funnits.

Antalet nybörjarplatser vid samtliga fackhögskolor (motsvarande) har, som

tidigare angivits, antagits öka med 25 procent av antalet platser 1965/66 under

perioden 1966/67—1970/71.

Examinationen har beräknats utifrån nettoantalet nyinskrivna för de fria

fakulteterna och utifrån antalet nybörjarplatser för fackhögskolorna (motsva­

rande).

31

Kvinnoandelen av den totala nettoinskrivningen har i det föregående anta­

gits komina att öka. En sådan ökning har också skett under slutet av 1950-

talet. Detta medför att kvinnoandelen av examinationen vid vissa högskolor

(fakulteter) kommer att antagas öka utöver vad de sista kända inskrivningstalen

antyder.

En överslagsmässig examinationsberäkning har gjorts för läsåren 1971/72—

1974/75. Därvid har inskrivningen respektive antalet nybörjarplatser antagits

oförändrad i förhållande till läsåret 1970/71. Även antagandena rörande köns­

fördelning och examinationsfrekvens för 1970/71 har använts oförändrade vid

denna beräkning.

I tabell 18 redovisas ett sammandrag av beräknat antal examinerade personer

med grundexamen från fakulteter och högskolor under femårsperioderna 1960/61

—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75 (SOU 1962: 55, tabellerna

4.4:3 och 4.4:4, sid. 128 ff.).

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

d. Antal akademiker i yrkesverksam ålder

På grundval av föregående examinationsberäkningar har antalet akademiker

i yrkesverksam ålder beräknats uppgå till 84 500 år 1965, 118 200 år 1970 och

168 000 år 1975, vilket innebär en ökning med 26, 76 respektive 151 procent i

förhållande till akademikerantalet 1960.

E. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till

1975 — ett programmatiskt räkneexempel

a. Tillgängliga utbildningsplatser

Som inledningsvis påpekats är de antaganden vilka i det följande redovisas

gjorda utifrån en bedömning av de realistiska möjligheter som kan väntas före­

ligga att genomföra en kapacitetsökning inom utbildningsområden, som är

starkt personal- och kapitalkrävande. Antagandena är vidare gjorda i syfte att

»förbättra» relationen mellan den i det föregående beräknade tillgången på och

det uppskattade behovet av akademisk arbetskraft. 1

1. Intagningen vid teknisk högskola (motsvarande) antages öka utöver tendens­

beräkningens antagande om 25 procent med ytterligare 25 procent eller totalt

50 procent från och med 1965/66 till och med 1969/70. Nybörjarplatsantalet

skulle sålunda öka med 960 platser, av vilka 105 i Stockholm (35 per läsår

1965/68), 105 i Göteborg (35 per läsår 1965/68) och 105 i Lund (35 per läsår

1965/68) samt 645 i X-ort(-er) (215 per läsår 1967/70). Det totala antalet

platser med fördelning på ort läsåren 1965/66—1969/70 framgår av följande

sammanställning.

32

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Stockholm

Göteborg

Lund

X-ort(-er)1

Summa

1965/66 ........................

806

685

525

_

2 016

1966/67 ........................

841

720

560

2121

1967/68 ........................

876

755

595

215

2 441

1968/69 ........................

876

755

595

430

2 656

1969/70 ........................

876

755

595

645

2 871

1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.

2

. Intagningen vid medicinsk jakultet (motsvarande) antages öka med ytter­

ligare

10

procent utöver tendensberäkningens antagande eller totalt med

35 procent från och med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda

öka från 678 läsåret 1965/66 (läkarutbildningsberedningens senaste förslag för

läsåret 1965/66) till 918 läsåret 1966/67 med följande fördelning på orter

detta läsår.

Uppsala

Lund/Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

X-ort(-er)1

Summa

90

190

168

258

62

150

918

1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.

3. Intagning vid handelshögskola (motsvarande) antages öka med 30 procent ut­

över tendensberäkningens antagande eller totalt med 55 procent från och

med läsåret 1966/67. Nybörjarplatsantalet skulle sålunda detta år vara

1 050 med följande fördelning på orter.

Stockholm

Göteborg

Lund

X-ort(-er)1

Summa

350

275

275

150

1050

1 X-ort(-er) kan avse befintliga orter eller ny ort.

4. Intagningen vid tandläkarhögskola antages öka med 25 procent enligt ten­

densberäkningen eller med sammanlagt 90 nybörjarplatser, av vilka 25 i

Malmö från och med läsåret 1965/66 och 40 platser i Stockholm samma läsår

samt 25 platser i Göteborg från och med läsåret 1968/69. Det totala antalet

nybörjarplatser med fördelning på orter läsåren 1965/66—1968/69 framgår

nedan.

Stockholm

Malmö

Göteborg

Umeå

Summa

1965/66 ........................

140

125

100

60

425

1966/67 ........................

140

125

100

60

425

1967/68 ........................

140

125

100

60

425

1968/69 ........................

140

125

125

60

450

33

Tabell 19. Totala antalet nybörjarplatser vid spärrade

utbildningslinjer läsåren 1964/651970/71.

Kungl. Majits proposition nr 172 år 1963

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl.

högsk.

Farm. inst.

Handels-

högsk.

GCI

Jordbr.

högsk.

Totalt

ap.

re.

1964/651.a........

1 741

546

260

80

180

675

100

125

3 707

1965/661 ..........

1 911

678

360

80

180

675

100

125

4 109

1965/66’ ..........

2016

678

425

80

180

675

100

125

4 279

1966/67’ ..........

2121

918

425

84

189

1 050

105

131

5 023

1967/68’ ..........

2 441

918

425

88

198

1 050

no

137

5 367

1968/693 ..........

2 656

918

450

92

207

1 050

Ilo

144

5 6'>2

1969/703 ..........

2 871

918

450

96

216

1 050

120

150

5 871

1970/712 ..........

2 871

918

450

100

225

1 O50

125

156

5 895

1 Antal nybörjarplatser enligt 1960 års program och offentliggjorda utredningar.

a Antal nybörjarplatser enligt räkneexemplets antaganden.

5. Beträffande nybörjarplatsantalet vid övriga fackhö g skolor har i enlighet med

tendensberäkningen antagits en successiv ökning av antalet med 25 procent

från och med läsåret 1966/67 till och med läsåret 1970/71.

6. Antalet »nybörjarplatser» för studenter vid postgymnasiala fackutbildnings­

linjer (se kapitel 3) antages i enlighet med gymnasieutredningens behovsdele-

gations beräkningar läsåret 1970/71 vara 6 000 efter en successiv ökning till

detta antal från 1960/61.

7. 35 procent av antalet nybörjarplatser vid ifrågavarande fackutbildnings­

linjer antages per läsår ianspråktagas av personer, som avgått från akade­

miska studier utan examen eller som tidigare bedrivit studier vid annan fack­

utbildningslinje. Nettoantalet nybörjarplatser för studenter vid postgymna­

siala fackutbildningslinjer antages sålunda uppgå till 3 900 läsåret 1970/71.

Det totala antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer enligt givna

antaganden redovisas nedan i tabell 19.

I tabell 20 nedan återges den antagna ökningen av antalet nybörjarplatser

vid spärrade utbildningslinjer läsåren 1965/66—1970/71 i förhållande till 1960

års program och offentliggjorda utredningar.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 17%

34

Tabell 20. Antagen ökning av antalet nybörjarplatser vid spärrade utbild­

ningslinjer läsåren 1965/661970/71 i förhållande till 1960 års program

och offentliggjorda utredningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl.

högsk.

Farm. inst.

Handels-

högsk.

GCI

Jordbr.

högsk.

Totalt

ap.

re.

1965/66 ........

+ 105

_

+ 65

_

_

_

+

170

1966/67 ........

+ 210

+ 240

+ 65

+ 4

+ 9

+ 375

+

5

+ 6

+

914

1967/68 ........

+ 530

+ 240

65

+ 8

+ 18

+ 375

+ 10

+ 12

+ 1 258

1968/69 ........

+ 745

+ 240

+ 90

+ 12

+ 27

i- 375

+ 15

+ 19

+ 1523

1969/70 ........

+ 960

+ 240

+ 90

+ 16

+ 36

-1- 375

+ 20

+ 25

+ 1 762

1970/71 ........

+ 960

+ 240

+ 90

+ 20

+ 45

+ 375

+ 25

+ 31

+ 1 786

b. Tillströmningens inriktning

1. Till följd av den antagna ökningen i intaget till teknisk, medicinsk och odon­

tologisk utbildning utöver tendensberäkningen antages en motsvarande re­

duktion av tillströmningen till matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

2. Till följd av den antagna ökningen i intaget till ekonomisk utbildning utöver

tendensberäkningen antages en motsvarande reduktion av tillströmningen till

humanistisk fakultet.

3. Till följd av den antagna ökningen av nettoantalet nybörjarplatser vid post­

gymnasiala fackutbildningslinjer antages en motsvarande reduktion av till­

strömningen till humanistisk fakultet — en »avlänkande» effekt — sedan

studenter från allmänt gymnasium utan universitets- och högskoleinriktning

besatt sin andel av nybörjarplatserna.

Tabell 21 redovisar den förändring i tillströmningen till de fria fakulteterna,

som ovanstående antaganden medför, i förhållande till tendensberäkningen i

avsnitt D, varvid också antagits, att nettoantalet nyinskrivna vid teologisk och

juridisk fakultet förblir oförändrat i förhållande till tendensberäkningen.

Den relativa fördelningen av det beräknade nettoantalet nyinskrivna vid fria

fakulteter enligt tabell 21 framgår av tabell 22. Enligt antagandena i detta

räkneexempel skulle andelen av nettoantalet nyinskrivna vid humanistisk och

matematisk-naturvetenskaplig fakultet läsåret 1970/71 bli 44,7 respektive 41,0

procent, andelen nyinskrivna teologie studerande 2,6 procent och andelen ny­

inskrivna juris studerande 11,7 procent.

35

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Tabell 21. Beräknad ändrad inriktning i tillströmningen till jakulteter

och högskolor läsåren 1963/641970/71.

Teol.

fak.

Jur.

fak.

Hum.

fak.

Mat.-nat.

fak.

Summa

fria fak.

Summa

fackhögsk.

Totalt

1963/64

Tendensber.1 ....

179

628

5 653

2 512

8 972

2 557

11529

Faekutb.2 ............

— 1 1:6

— 1 156

Progr. ber.8

179

628

4 497

2512

7 816

2 557

10 373

1964/65

Tendensber...........

214

804

6 588

3106

10 712

2 743

13 455

Faekutb................

— 1 189

— 1 189

Progr. ber.

214

804

5 399

3 106

9 523

2 743

12 266

1965/66

Tendensber...........

234

935

7 015

3 508

11692

3 082

14 774

Faekutb................

— 1284

— 1 284

__

Ökat ant. nbpl.4 *

.

— 128

— 128

+ 128

Progr. ber.

234

935

5 731

3 380

10 280

3 210

13 490

1966/67

Tendensber...........

Faekutb................

245

1 041

7 164

— 1476

3 796

12 246

— 1 476

3 279

15 525

Ökat ant. nbpl. ..

— 259

-281

— 540

+ 540

Progr. ber.

245

1041

5 429

3 515

10 230

3 819

14 049

1967/68

Tendensber...........

251

1 128

7 145

4 012

12 536

3 480

16 016

Faekutb................

— 1 707

- 1 707

_

Ökat ant. nbpl. ..

— 237

— 417

— 654

+ 654

Progr. ber.

251

1128

5 2ul

3 595

10175

4134

14 309

1968/69

Tendensber...........

253

1 137

7 075

4 169

12 634

3 686

16 320

Faekutb................

— 1 946

— 1 946

Ökat ant. nbpl. ..

— 214

— 493

— 707

+ 707

Progr. ber.

253

1 137

4 915

3 676

9 981

4 393

14 374

1969/70

Tendensber...........

251

1 128

6 896

4 263

12 538

3 895

16 433

Faekutb................

— 2112

— 2112

Ökat ant. nbpl. . .

— 190

— 555

— 745

+ 745

Progr. ber.

251

1128

4 594

3 708

9 681

4 640

14 321

1970/71

Tendensber...........

248

1 116

6 695

4 339

12 398

4 109

16 507

Faekutb................

— 2 280

— 2 280

_

Ökat ant. nbpl. ..

165

— 442

— 607

+ 607

Progr. ber.

248

1 116

4 250

3 897

9 511

4 716

14 227

1 Tillströmning enligt tendensberiikningen i avsnitt D.

2 »Avlänkning» till postgymnasial fackutbildning, antagande b 3.

8 Tillströmning enligt räkneexemplet.

4 Ändrad inriktning i tillströmningen, antagande b 1—2, på grund av ökat antal nybörjarplatser

vid fackhögskola enligt antagandena i avsnitt E a.

36

Tabell 22. Nettoantalet nyinskrivna vid fria fakulteter läsåren

1963/64—1970/71.

Relativa tal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Teol. fak.

Jur. fak.

Hum. fak.

Mat.-nat. fak.

1963/64 ........

2,3

8,0

57,5

32,1

1964/65 ........

2,3

8,4

56,7

32,6

1965/66 ........

2,3

9,1

55,7

32,9

1966/67 ........

2,4

10,2

53,0

34,4

1967/68 ........

2,5

11,1

51,1

35,3

1968/69 ........

2,5

11,4

49,2

36,8

1969/70 ........

2,6

11,7

47,5

38,3

1970/71 ........

2,6

11,7

44,7

41,0

c. Närvaro vid fakulteter och högskolor

I tabell 23 redovisas antalet närvarande studerande vid fakulteter och hög­

skolor höstterminen 1975 enligt räkneexemplets tillströmningsberäkning och en­

ligt tendensberäkningen.

Tabell 23. Beräknat antal närvarande studerande vid fakulteter

och högskolor höstterminen 1975.

F akultet/högskola

Höstterminen 1975

Differens

Tendensber.

Räkneex.

Teol. fak.........................................................

1 500

1 500

Jur. fak...........................................................

6 3<i0

6 300

Med. fak.........................................................

7 300

8 300

+ 1 000

Hum. fak........................................................

34 900

22 400

— 12 500

Mat.-nat. fak.................................................

23 200

20 700

— 2 5oO

Tekn. högsk...................................................

12 800

15 3o0

+

2 500

Handelshögsk..................................................

3 400

4 200

+ 800

Tandl.-högsk...................................................

2 200

2 2oO

Farm. inst......................................................

750

750

Jordbr.-högsk..................................................

800

800

GCI ...............................................................

250

250

Summa

93 400

82 700

— 10 700

d. Examination vid fakulteter och högskolor

Bibehålies tendensberäkningens examinationsantaganden erhålles på grund­

val av tillströmningsberäkningen i tabell 21 följande sammandrag av antalet

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Tabell 2b. Beräknat antal examinerade personer med grundexamen från fakul­

teter och högskolor läsåren 1960/61196b/65, 1965/661969/70 och 1970/71

197b/75 enligt räkneexemplet.

F akul tet/högskola

Beräknat antal examinerade personer läsåren

1960/61—1964/65

1965/66—1969/70

1970/71—1974/75

Teol. fak........................................

325

477

703

Jur. fak..........................................

1 196

1 998

3 436

Hura. fak.......................................

7 788

13 130

15 171

därav samhällsvetenskapliga

ämnen ......................................

2 080

4 264

5 342

Mat.-nat. fak................................

3 696

8 177

11666

Summa fria fakulteter

15 085

28 046

36 318

Med. fak. (motsv.) ....................

1 620

2120

3 323

Tekn. högsk..................................

4 070

6 501

10156

Handelshögsk. (motsv.) ............

1 431

2 673

3 745

Tandl.-högsk..................................

1115

1 159

2 001

Farm. inst.

apotekare ................................

251

342

391

receptarier ................................

890

881

1012

Vet.-högsk......................................

141

135

145

Lantbr.-högsk................................

186

257

314

Skogshögsk.....................................

181

167

199

GCI ..............................................

417

504

594

Summa fackhögsk. (motsv.)

10 302

14 739

21880

Totalt

25 387

42 785

58 198

Tabell 25. Jämförelse mellan beräknad total examination läsåren 1960/61

197b/75 vid fackhögskolor (motsvarande) enligt »1960 års program»,

tendensberäkningen och räkneexemplet.

Kategori

Examination vid oför­

ändrat antal nybörjar­

platser i förhållande

till 1965/G6

»1960 års program»

Examination enligt

tendensberäkningens

antaganden

Examination enligt

räkneexemplets

antaganden

totalt

ökning

totalt

ytterligare

ökning

Läkare ........................................

6 621

6 715

94

7 063

348

Civ.-ing.........................................

18511

19 804

1 293

20 727

923

Civ.-ekon......................................

6 241

6 702

461

7 849

1 147

Tandläkare ................................

3 929

4 095

166

4 275

180

Apotekare ..................................

933

984

51

984

Receptarier ................................

2 510

2 783

273

2 783

Veterinärer ................................

411

421

10

421

Agronomer ................................

728

757

29

757

Jägmästare ................................

511

547

36

547

Gymn.-dir.....................................

1 367

1 515

148

1 515

Summa

41 762

44 323

2 561

46 921

2 598

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Diagram 2. Den relativa andelen examinerade personer vid fackhö g skolor, mate-

matisk-naturvetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt

räkneexemplet läsåren 1959/60197^/75.

%

lOOq------------------------------------------- ------ -------------------------------------------------------------------------------------------

90 -r

80 ^

70

20 E:

10 -E

°-vj 11 11 11 u "

11 11 r111" i11111 “ 11111111 i1111

59/fe0 60/61

61/62 62/63 63/64 64/65 65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

7/72 72/73 73/74 74/75

Läsår

□ Övriga fokulteter eu NaFurvetensk. fak. jj^jj Fackhögskolor

examinerade personer med grundexamen från fakulteter och högskolor under

femårsperioderna 1960/61—1964/65, 1965/66—1969/70 och 1970/71—1974/75,

tabell 24 (SOU 1962: 55, tabellerna 5.4:1 och 5.4:2, sid. 150 ff.).

Jämföres ovanstående examinationsberäkning med tendensberäkningens och

med en examinationsberäkning grundad på antagandet, att ingen ökning av

antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer sker från och med läsåret

1965/66, erhålles följande resultat för läsåren 1960/61—1974/75 beträffande den

totala examinationen vid fackhögskolor (motsvarande), tabell 25.

I diagram 2 åskådliggöres utvecklingen läsåren 1959/60—1974/75 av den

39

relativa andelen examinerade personer vid fackhögskolor, matematisk-natur-

vetenskapliga fakulteter och övriga fria fakulteter enligt räkneexemplets exami-

nationsberäkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

F. Tillgång på och »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft

i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975

På grundval av examinationsberäkningarna i avsnitt E d och beräkningarna

av antalet kvarlevande med examen 1959/60 eller tidigare redovisas i tabell 26

antalet akademiker i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975 sammanställt med

beräknat »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft dessa år.

Tabell 26. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av akademiskt

utbildad arbetskraft i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.

1970

1975

116 000

160 500

Beräknat »behov» av akademiker i yrkesverksam ålder:1

alt. 1 ...........................................................................................

124 900

148 600

alt. 2 ...........................................................................................

118 400

142 300

Differens (absolut):

— 8 900

+ 11 900

alt. 2 ...........................................................................................

— 2 400

+ 18 200

Differens (procent):

alt. 1 ...........................................................................................

— 8

+

7

alt 2 ...........................................................................................

— 2

+ 11

1 De alternativa behovsberäkningarna hänför sig till alternativa beräkningar av ämneslärarbehovet.

I tabell 27 redovisas »tillgångs- och efterfrågeberäkningarna» rörande de en­

skilda akademikerkategoriema åren 1970 och 1975. År 1965 föreligger ingen skill­

nad i förhållande till tendensberäkningen.

Mellan 1970 och 1975 skulle enligt sammanställningen »bristen» övergå i »över­

skott» om man för samman samtliga utbildningsgrupper. För läkare, civilingen­

jörer och ekonomer kvarstår »bristsituationen» ännu år 1975. Det bör beträf­

fande humanister och naturvetare, för vilka de största »överskotten» redovisas,

erinras om, att behovsprognosen rörande lärare i läroämnen — den kvantitativt

viktigaste prognosen för personer med examen från filosofisk fakultet — princi­

piellt skiljer sig från behovsprognoserna för t. ex. läkare och civilingenjörer, vilka

senare förutsätter kvalitativa förändringar av en art som ej ingår i förutsätt­

ningarna för ämneslärarprognosen.

40

Tabell 27. Beräknad tillgång på och beräknat »behov» av skilda akademiker­

kategorier i yrkesverksam ålder åren 1970 och 1975.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kategori

År

Beräknad

Beräknat

Differens

tillgång

»behov»

abs.

rel.

1970

3 100

3 200

1975

3 300

3 200

1970

8 600

12 600

— 4 000

— 47

1975

11 100

12 900

— 1800

— 16

1970

7 800

5 200

+ 2 600

+ 33

1975

13 000

8 400

+ 4 600

4- 35

1970

8 300

10 300

— 2 000

— 24

1975

10 800

12 300

— 1500

— 14

1970

25 900

23 100

+ 2 800

+ 11

1975

34 400

25 400

+ 9 000

+ 26

1970

25 900

19 000

+ 6 900

+ 27

1975

34 400

21 500

+ 12 900

+ 38

1970

16 500

13 700

-1- 2 800

+ 17

1975

27 000

16 000

+ 11 000

+ 41

1970

16 500

11 300

+ 5 200

+ 32

1975

27 000

13 700

+ 14 300

+ 49

1970

21 500

28 800

— 7 300

— 34

1975

30 300

36 300

— 6 000

— 20

1970

8 400

12 900

- 4 500

— 54

1975

11 700

17 400

— 5 700

— 49

1970

5 800

5 800

1975

7 100

6 400

+

700

+ 10

1970

1300

1300

— .

1975

1 500

1 500

1970

3 800

3 000

+ 800

+ 21

1975

4 600

3 300

+ 1 3o0

+ 28

1 1970

800

800

\ 1976

900

800

Agronomer ..................................................

j 1970

| 1975

1 300

1400

1 400

1500

| 1970

1 000

900

| 19.5

1100

1 000

| 1970

1 900

1900

j 1975

2 300

2 200

1 Inkl. psykologer.

• • markerar obetydlig differens.

Med hänsyn till utbildnings- och arbetsmarknadsförhållanden har det intresse

att sammanställa siffrorna i tabell 27 för tekniker och naturvetare samt för

»samhällstekniker». Detta göres nedan beträffande tillgång och »behov» år 1975.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

1. Tekniker-naturvetare

Kategori

Tillgång

Behov

Differens

alt. 1

alt. 2

alt. 1

alt. 2

Naturvetare ................

Civilingenjörer ..........

27 000

30 300

16 000

36 300

13 700

36 300

+ 11 000

— 6 000

+ 13 300

— 6 000

Summa

57 300

52 300

5u 000

+ 5 000

+ 7 300

2. Samhällstekniker

Kategori

Tillgång

Behov

Differens

Jurister ...........................................................

11 100

12 900

— 1 800

Samhällsvetare1 .............................................

13 000

8 400

+ 4 600

Civilekonomer ................................................

11 700

17 400

— 5 700

Summa

35 800

38 700

— 2 900

1 Inkl. psykologer.

Nedan följer ett fullständigt återgivande av P-gruppens promemoria rörande

det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.

2. Den fortsatta utbyggnaden

A. Inledning

Antalet studentexamina ökar starkt år från år. Under åren 1951—55 avlades

drygt 33 000 studentexamina, varav ca 26 000 vid allmänna gymnasier. Mot­

svarande siffror för åren 1956—60 var totalt ca 49 000, varav drygt 39 000 vid

allmänna gymnasier. Med ledning av uppgifter om antalet elever i gymnasierna

och om examinationsfrekvenser m. m. har beräknats att med stor sannolikhet

totalantalet studentexamina åren 1961—65 kommer att bli ca 90 000, varav

drygt 72 000 vid allmänna gymnasier. Vilken utvecklingen blir efter år 1965

är för närvarande vanskligt att förutse. Vi vet, att totalantalet ungdomar i de

typiska gymnasieåldrarna blir mindre under andra än under första hälften av

1960-talet. Vi förutsätter vidare, att fackskolor kommer att finnas vid sidan av

gymnasierna under denna period. Man har likväl att med säkerhet räkna med

en fortsatt ökning av gymnasiernas kapacitet. Totalantalet studentexamina åren

1966—70 har uppskattats till 120 000 ä 125 000, varav kanske 85 000 ä 90 000

vid allmänna gymnasier.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 19G3. 1 samt. Nr 172

42

Rekryteringsunderlaget för universitet och högskolor kommer till följd av

den väntade ökningen i studentexaminationen att växa i mycket snabb takt

under 1960-talet. Samtidigt kan konstateras, att intresset för fortsatta universi­

tets- och högskolestudier bland de nyexaminerade studenterna fortsätter att

växa. Detta framgår klart av den till denna PM fogade statistiska sammanställ­

ningen Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-

talet (SOU 1962: 55). I det följande benämnes denna sammanställning »statistik­

bilagan».

Man har därför anledning räkna med att tillströmningen till universitet och

högskolor kan komma att öka i en sådan omfattning att nu gällande förutsätt­

ningar om studentantalets storlek för planeringsarbetet med utbyggnaden av

universitet och högskolor (i generalplaner, programkommittéer m. m.) behöver

omprövas.

Ett ytterligare skäl för en dylik omprövning är de nya bedömningar av beho­

vet i framtiden av skilda slag av kvalificerad arbetskraft som gjorts under

senare år. Av statistikbilagan framgår t. ex., att senast gjorda bedömning av

behovet i framtiden av civilingenjörer påkallar en översyn av nu gällande ut­

bildningsplaner.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963

B. Nu gällande program för utbyggnad av det högre

utbildningsväsendet

1960 års riksdag godkände de av chefen för ecklesiastikdepartementet i pro­

positionen 1960:119 förordade riktlinjerna för utbyggande av universitet och

högskolor m. m. under 1960-talet. Dessa riktlinjer kan sammanfattas i följande

huvudpunkter:

1. universitet och högskolor byggs under första hälften av 1960-talet ut i bety­

dande omfattning, särskilt inom de sektorer som har begränsad intagning;

2. de statliga insatserna på de postgymnasiala fackutbildningslinjernas om­

råde ökas kraftigt under 1960-talet;

3. den fortlöpande utbildnings- och yrkesprognostiska utredningsverksamheten

förstärkes;

4. yrkesvägledningen i gymnasierna intensifieras;

5. det studiesociala stödet utformas med inriktning på likartade utgångspunk­

ter för samtliga studerande vid skilda utbildningslinjer efter gymnasie-

stadiet.

Som underlag för dessa riktlinjer låg ett av 1955 års universitetsutredning

sammanställt statistiskt material jämte ett av utredningen framlagt handlings­

program, redovisat i betänkandet Universitet och högskolor i 1960-talets sam­

hälle (SOU 1959: 45).

1961 och 1962 års riksdagar har fattat en rad beslut på basis av flertalet

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

43

punkter i programmet. De beslut, som gällt punkt 1, har i vissa avseenden inne­

burit, att ramen för programmet utvidgats.

De spärrade utbildningslinjerna vid universitet och högskolor kommer enligt

fattade beslut och avlämnade konkreta förslag att utbyggas enligt följande tids­

schema.

Antalet nybörjarplatser läsåren 1960/611965/66 vid

spärrade utbildningslinjer

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandk-

högsk.

Farm. inst.

Handels-

GCI

Jordbr.-

högsk.

Totalt

ap.

rec.

högsk.

1960/61 ..

1056

453

240

so

180

345

100

125

2 579

1961/62 ..

1 131

475

240

80

180

575

100

125

2 906

1962/63 ..

1 353

546

260

80

180

675

100

125

3319

1963/64 ..

1 586

546

260

80

180

675

100

125

3 552

1964/65 ..

1 741

546

260

80

ISO

675

100

125

3 707

1985/66 ..

1 911

678

360

80

180

675

ICO

125

4109

A nmärkningar

1. Tekniska högskolor: Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna

1960: 119 och 1962:43. I siffran för 1965/66 ingår 80 nybörjare vid kemiavdelningen vid LTH.

I ovan angivna siffror ingår icke civilingenjörsutbildningen i Uppsala, vilken tar sin början

läsåret 1962/63 med ett intag om 24 platser och successivt ökas till 30 platser 1962/63—

1965/66.

2. Medicinsk utbildning. Principbeslut om antalet nybörjarplatser har fattats enligt propositionerna

1961:108 och 1962:104. Förslag föreligger om ökning av antalet platser i Lund (Ökad läkar­

utbildning vid medicinska fakulteten i Lund, stencil 1962), vilket förslag ingår i tabellens siffror.

3. Odontologisk utbildning. Principbeslut har fattats enligt ovan under punkt 2 nämnda propo­

sitioner.

4. Farmaceutisk utbildning. Utredning pågår för närvarande. Här räknas med av universitets-

utredningen angivet intag, vilket provisoriskt tillämpas vid farmaceutiska institutet.

5. Ekonomisk utbildning. Beslut har fattats enligt proposition 1960:119, statsverkspropositionen

1981 samt proposition 1961:83.

6. Gymnastiklärarutbildning. Här har angivits intagningssiffror enligt universitetsutredningen.

7. Jordbrukets högskolor. Här räknas med ett intag per år om 35 vid skogshögskolan, 30 vid

veterinärhögskolan, 60 vid lantbrukshögskolan (inkl. 10 för hortonomutbildning).

För de laborativa ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

pågår utbyggnad av utbildningsplatserna för 2-betygsstudcrande i stort sett

enligt den plan som universitetsutredningen redovisade. I vissa ämnen, exempel­

vis kemi vid universitetet i Stockholm och zoologi vid universitetet i Lund, pla­

neras ett större antal platser än universitetsutredningen förordade, vilket står i

överensstämmelse med det uttalande beträffande utbildningskapaciteten i skilda

ämnen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, som chefen för eckle­

siastikdepartementet gjorde i propositionen 1960: 119 (sid. 271).

Som underlag för generalplanering och konkret byggnadsplanering har hittills

legat det av universitetsutredningen rekommenderade totalantalet närvarande

44

studerande år 1970 på skilda studieorter inom olika fakulteter. Enligt utred­

ningen borde totalantalet studerande på de skilda orterna vara ca

Uppsala Lund/Malmö Göteborg Stockholm

Umeå

Summa

11200

11800

11 800

18 000

600

53 400

Sedermera har Kungl. Maj:t med anledning av en framställning från Frescati-

kommittén — programkommitté för Stockholms universitets anläggningar inom

Frescatiområdet — beslutat, att det fortsatta programarbetet för Stockholms

universitets del skall utgå från ett antal i undervisningen deltagande studerande

år 1970 av 15 000. Omräknas denna siffra till närvaroantal enligt den officiella

statistikens definitioner erhålles siffran ca 18 000. Enligt universitetsutredningens

rekommendationer borde antalet närvarande vid Stockholms universitet vara

ca 10 000 år 1970. Vidare kan nämnas, att byggnadsstyrelsen framlagt en ut-

byggnadsplan av generalplanekaraktär för ett universitet i Umeå, vari räknats

med ett totalt framtida studerandeantal av ca 2 100 (exklusive medicinare och

odontologer i kliniska ämnen).

Som framgår av statistikbilagan har tillströmningen av studerande till univer­

sitet och högskolor under senare år ökat i en sådan takt att det finns väl­

grundad anledning räkna med att det totala antalet studerande vid universitet

och högskolor år 1970 kommer att bli väsentligt mycket högre än universitets-

utredningen ansåg rekommendabelt. Förblir intresset för akademiska studier

lika högt under återstoden av 1960-talet, som det visat sig vara de senaste åren,

kan vid nuvarande expansionstakt för gymnasierna och oförändrade studietids­

förhållanden vid universitet och högskolor totalantalet universitets- och hög-

skolestuderande år 1970 uppskattas till storleksordningen 85 000—90 000.

I fråga om förverkligandet av övriga punkter i 1960 års principprogram må

erinras om att inom arbetsmarknadsstyrelsen inrättats dels en prognosdelega­

tion, dels ett prognosinstitut med i stort sett den personalstyrka som enligt

universitetsutredningen skulle bli erforderlig för arbetet med behovsprognoser.

Vidare kan nämnas, att inom statistiska centralbyrån inrättats en byrå för

undervisningsstatistik. Yrkesvägledningsverksamheten inom arbetsmarknads­

styrelsen har erhållit förbättrade resurser. Det studiesociala stödets utformning

är föremål för utredning inom två parallellt arbetande kommittéer. Vad slutli­

gen utbyggnaden av de s. k. postgymnasiala fackutbildningslinjerna beträffar så

framgår av statistikbilagan, att fram till år 1960 en viss ökning av antalet utbild­

ningsplatser ägt rum, att studenternas andel av samtliga platser vid utbildnings­

linjer som ej enbart rekryterats med studenter ökat, om än svagt, samt att

betydande behov synes föreligga av fortsatt utbyggnad av dessa utbildnings­

områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

45

C. Några allmänna synpunkter rörande fortsatt utbyggnad

Starka skäl talar uppenbarligen för att under senare delen av 1960-talet en

väsentlig ökning av universitets- och högskoleväsendets utbildningskapacitet ut­

över nu gällande program kommer till stånd. Därvid uppkommer frågan i vad

mån tidigare gjorda arbetsmarknadsbedömningar och för utbildningspolitiken

grundläggande värderingar bör gälla även fortsättningsvis.

De officiella bedömningarna av arbetsmarknadens framtida behov av akade­

miker görs numera i främsta rummet inom arbetsmarknadsstyrelsen, även om

andra ämbetsverk, statliga kommittéer och expertgrupper jämväl bidrar till en

fortlöpande kartläggning av morgondagens arbetsmarknadsbehov. I statistik­

bilagan ges en totalbild av dagens bedömningar av den framtida efterfrågan på

skilda slag av arbetskraft med utbildning vid universitet och högskolor. Som

särskilt framhållits i statistikbilagan, är nu existerande material behäftat med

betydande svagheter.

Trots att tillgängliga prognoser är mycket osäkra och därför icke kan tjäna

som de enda utgångspunkterna för utformningen och dimensioneringen av den

högre utbildningen, kan och bör de ge vissa riktpunkter för vårt handlande.

Avsaknaden av fullt tillfredsställande metoder för förutsägelser om framtida

behov och utbud får självfallet inte leda till att vi förkastar vad vi i dag har av

prognoser. De existerande prognoserna ger, trots sina brister, ett värdefullt stöd

vid de bedömningar av framtiden som måste göras. Utbyggnaden och effektivi-

seringen av prognosverksamheten är en av kärnpunkterna i 1960 års program

och bör fullföljas. Därvid bör mer än hittills tonvikten läggas på metodikens

utvecklande. En fullödig prognosverksamhet är uppenbarligen en av hörnste­

narna i fundamentet för en effektivt arbetande yrkesvägledning.

I förevarande sammanhang är det tillräckligt att konstatera, att behovs-

prognoserna från senare år ger vid handen, att den planerade utbildningskapa­

citeten hos de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade utbildnings­

linjerna ej är tillräcklig för att på lång sikt skapa arbetsmarknadsbalans på

ifrågavarande områden. Man bör därför, om man bedömer dessa utbildnings­

linjers utveckling ur arbetsmarknadssynpunkt, snarast möjligt väsentligt öka

deras utbildnings- och cxaminationskapacitet.

I land efter land finner man samma tendens. Det framtida behovet av arbets­

kraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk utbildning bedöms undan för undan

bli allt större jämfört med vad man räknade med för ett fåtal år sedan.

Är man trots allt tveksam rörande denna slutsats med hänsyn till osäkerheten

i det prognosmaterial som föreligger, torde ingen annan indikator rörande fram-

tidsbehovet finnas än ungdomens efterfrågan på olika typer av utbildning. För

varje år som går blir konkurrensen om utbildningsplatserna vid de spärrade

utbildningslinjerna skarpare. För att bli antagen vid exempelvis medicinsk fakul­

tet eller teknisk högskola fordras nu en poängsumma, som motsvarar ett medel­

betyg i studentexamen på närmare a. Allt tyder på att konkurrensen kommer

46

att skärpas än mer de närmaste åren. En snabb och kraftig ökning av utbild­

ningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna är därför den givna slut­

satsen, om intresset för denna form av studier bland föräldrar och ungdom läggs

till grund för bedömningen av utbildningsbehovet.

Storleken av och inriktningen på en fortsatt utvidgning av utbildningskapa­

citeten vid de spärrade utbildningslinjerna kan inte enbart bedömas utifrån här

berörda synpunkter. Hänsyn måste också tas till realekonomiska och andra

faktiska förhållanden. Det blir anledning återkomma härtill längre fram.

De fria fakulteterna kommer att öka starkt i storlek, mätt i antalet stude­

rande, om tillströmningen dit liksom hittills ej regleras genom inträdesspärrar.

Det är den allmänna slutsats man tveklöst kan dra av skilda beräkningar i

detta avseende i statistikbilagan. Det finns nämligen, som inledningsvis visades,

all anledning förmoda, att rekryteringsunderlaget till universitet och högskolor

kommer att växa mycket starkt under 1960-talet. Vidare kan konstateras, att

det i praktiken ej kommer att bli möjligt att under andra hälften av 1960-talet

skapa utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna i den utsträckning

som skulle fordras för att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna. Inte

heller finns i dag anledning antaga att intresset för universitets- och högskole­

studier skulle minska i framtiden i någon betydande grad.

En möjlighet att radikalt minska trycket på de fria fakulteterna skulle i så

fall vara att införa inträdesspärr. Är detta en rimlig åtgärd? Först kan konsta­

teras, att i vårt samhälle friheten i sysselsättningsvalet framstår som en också

för utbildningspolitiken vägledande princip. Denna valfrihet synes på den högre

utbildningens område i första hand böra förverkligas genom en fortsatt mål­

medveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Men antagandet att för

abiturienten i gemen den starka benägenheten att söka vidareutbildning kom­

mer att bestå i kombination med den starka ökningen i studentexaminationen

leder till att varken de postgymnasiala fackutbildningslinjerna eller de hittills

spärrade akademiska fakulteterna och högskolorna synes kunna byggas ut på

ett sådant sätt i en nära framtid att de tillsammans kan absorbera hela ström­

men av sökande till sådan utbildning. Under sådana omständigheter skulle in­

förandet av spärrar inom den fria universitetssektorn medföra en påtaglig in­

skränkning av valfriheten.

Spärrfrågan skulle i princip komma i ett annat läge, om genom spärrar för de

fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en ökning av de nu spärrade

linjernas kapacitet. Utbildningskostnaden vid de senare är emellertid genom­

gående väsentligt högre än vid de fria fakulteterna. Vid given totalkostnad

skulle därför en minskning av kapaciteten vid de fria fakulteterna ge ett mindre

antal nya utbildningsplatser vid spärrade utbildningslinjer än det antal platser,

som genom spärrningen av de fria fakulteterna skulle undandragas de studie­

sökande. Principiellt viktigare är emellertid, att det inom överskådlig framtid

torde saknas realekonomiska förutsättningar för en så stark ökning av kapaci­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

47

teten vid de spärrade utbildningslinjerna, att valfrihetsargumentet mot spärrar vid de fria fakulteterna skulle bortfalla eller väsentligt försvagas. Någon mer betydande utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkostnadsfaktorer mellan de två sektorerna torde nämligen ej föreligga.

Självfallet skulle valfrihetsargumentet avsevärt försvagas, om det kunde visas, att arbetslöshet med stor säkerhet skulle kunna förutsägas för klart defi­ nierade grupper av akademiker, om storleken av dessa grupper tilläts överskrida vissa givna gränser. Emellertid kan icke med någon större grad av säkerhet behovsprognoser uppställas för klart definierade akademikergrupper. Här må erinras om vad som anförts i detta avseende i statistikbilagan. Vidare torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning, d. v. s. om en framtida yr­ kesverksamhet som mot bakgrunden av våra nuvarande värderingar skulle upp­ fattas som mindre väl avpassad efter vederbörandes grundläggande akademiska utbildning.

I friheten att välja sysselsättning — för abiturientens del fortsatt utbildning eller yrkesverksamhet — ligger ofrånkomligen ett risktagande. IJnder förutsätt­ ning att yrkesvägledningen alltifrån grundskolans högstadium har gett veder­ börande fylliga och korrekta informationer om framtidsutsikterna på olika lev­ nadsbanor, synes det risktagande, som en utbildning inom den fria akademiska sektorn kan innebära, vara rimligt.

Vid sidan av de principiella skälen mot spärrar vid de fria fakulteterna finns även praktiska invändningar. Så länge studiegången vid de stora fria fakulte­ terna, d. v. s. de filosofiska fakulteterna, behåller sin obundna karaktär, blir ett effektivt spärrsystem svårt att konstruera och administrera (jfr SOU 1959:45, sid. 180 f.). Strävan att mjuka upp gränserna mellan olika ämnesgrupper har under senare år varit påtaglig. Med ett spärrsystem synes det vara ogörligt att fortsätta på den inslagna vägen, om inte en rad undantag medges. Men de mot­ verkar den tänkta stymingseffekten hos spärrarna.

Inom ett avsnitt kan emellertid, sedan nu pågående utredningsarbete avslu­ tats, någon form av reglerad eller styrd intagning tänkas bli aktuell, nämligen i fråga om lärarutbildningen vid de fria fakulteterna. Lärarutbildningssakkun- niga har att ta ställning till frågan om lämplig form för denna utbildning. Fin­ ner de sakkunniga sig böra förorda en särskild akademisk studiegång för de blivande lärarna, kan detta givetvis förenas med någon form av styrd intagning för »lärarutbildningslinjerna». Till denna fråga finns det dock inte anledning att ta ställning här.

Av anförda principiella och praktiska skäl torde sålunda spärralternativet såsom en metod att åstadkomma en balanserad expansion av det högre utbild­ ningsväsendet för närvarande böra föras ut ur debatten. Någon anledning att nu ytterligare överväga de tekniska förutsättningarna för ett spärrsystem synes inte föreligga.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

43

Som redan sagts i det föregående är den viktigaste slutsats som kan dras ur

nu föreliggande statistiska data om framtida tillgång på och behov av kvalifi­

cerad arbetskraft att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildnings­

linjernas kapacitet utöver nu gällande program bör komma till stånd. En ut­

vidgning som skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efterfrågan inom

överskådlig framtid synes dock för närvarande inte bli möjlig. Dels är kostna­

derna betydande — de spärrade linjerna är de dyraste. Statsfinansiella omstän­

digheter kan sålunda försena ett i och för sig önskvärt utvidgningsprograms

genomförande. Dels och framför allt är de realekonomiska resurserna begränsade.

En forcerad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på

lärare till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina

behov. Som exempel kan nämnas, att nettotillskottet civilingenjörer till arbets­

marknaden utanför de tekniska högskolorna beräknas minska något de närmaste

åren till följd av den ökning av antalet akademiska lärare, som redan den enligt

nu gällande program beslutade kapacitetsutvidgningen gör nödvändig. Samma

tendens kommer i hög grad till synes på andra lärarkrävande utbildningslinjer,

exempelvis den medicinska.

Också svårigheten att snabbt skapa tillräckliga lokaler bör nämnas. Plane­

ringen och projekteringen av de mycket komplicerade lokaler som det här är

fråga om tar en avsevärd tid i anspråk. Möjligheterna att realisera nu gällande

program i avseende på lokalbehoven kan för närvarande bedömas såsom relativt

goda. Program- och projekteringsarbetena har successivt genomförts och är nu

till betydande delar avslutade. Mycket återstår dock alltjämt. De byggnads­

arbeten som fordras för att realisera programmet har hittills igångsatts endast i

begränsad utsträckning. Huvudproblemet de allra närmaste åren ligger därför

på den egentliga byggnadssidan. I detta sammanhang bör erinras om att möjlig­

heterna att bygga nya universitets- och högskoleinstitutioner har sina bestående

begränsningar. Universitet och högskolor är i allmänhet förlagda till regioner,

där industri och servicenäringar expanderar påfallande snabbt och bostadsbyg­

gande och kommunikationer kräver allt större resurser. Konkurrensen om bygg-

nadsarbetskraften blir sålunda ytterligt stark. I

I statistikbilagan har avslutningsvis gjorts ett räkneexempel rörande en fort­

satt expansion av universitet och högskolor, varvid ökningen av de spärrade

linjerna beräknats på basis av nuvarande erfarenheter av möjligheterna att ge­

nomföra en expansion med bibehållande av den utbildnings- och forsknings­

kvalitet, som förutsatts i nu gällande program. Som framgår av beräkningarna

skulle med den tänkta ökningen av de spärrade utbildningslinjerna någon arbets-

marknadsbalans ingalunda inträda. Ett realiserande av den i räkneexemplet

angivna expansionen kan överslagsmässigt beräknas på ett decennium höja ut­

giftsnivån för direkta årliga driftkostnader under ecklesiastikdepartementet med

storleksordningen 300 miljoner kr. och kräva en total insats för byggnation och

inredning av institutionslokaler m. m. under samma period av storleksordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

49

2,5—3 miljarder kr. I dessa drift- och kapitalutgifter ingår dock även kostna­

derna för nu gällande program, i de delar det ännu inte genomförts. Härtill

kommer beträffande såväl drift- som kapitalbudgetutgifter konsekvenskostnader

till betydande belopp. Här avses kostnader av typen ökade forskningsanslag till

det växande antalet professorer, docenter, assistenter m. fl., studiesociala förmå­

ner, byggnadsbidrag till student- och andra bostäder o. s. v. Utöver dessa kost­

nader kommer helt visst betydande realkostnader av annan karaktär — bl. a.

realkostnader för avstådd arbetsinsats till följd av förlängd utbildning och där­

med senare inträde på arbetsmarknaden.

Självfallet är det i och för sig tänkbart att snabbare än som angivits i räkne­

exemplet utvidga utbildningskapaciteten vid spärrade utbildningslinjer. Men

detta fordrar en genomgripande omfördelning av inte bara statsfinansiella utan

även realekonomiska resurser till förmån för utbildning och vid universitet och

högskolor bedriven forskning inom framför allt medicin, teknik och ekonomi. En

annan, ur vissa synpunkter enklare väg att snabbare än som angivits i räkne­

exemplet utvidga de spärrade linjerna vore att införa ett mindre personal- och

utrustningskrävande utbildningssystem. En utbyggnad av utbildningskapacite­

ten skulle enligt ett sådant system ej, såsom nu är fallet, automatiskt medföra

en motsvarande ökning av forskningspotentialen, vilken i så fall skulle dimensio­

neras efter andra grunder. Det senare här antydda alternativet bör emellertid

bli föremål för närmare utredning och prövning. Det i statistikbilagan lämnade

programmatiska räkneexmplet har här ansetts ge en realistisk belysning av vil­

ken utveckling vi kan förvänta oss utifrån de värderingar, som för närvarande

gäller som allmänt vedertagna.

Materialet i statistikbilagan ger anledning till vissa ytterligare utbildnings-

politiska kommentarer. Det är tydligt, att det mot slutet av 1960-talet kommer

att bli lättare för olika grupper av arbetsgivare att anställa naturvetenskapligt

skolad personal än att finna tekniskt utbildad arbetskraft. Med hänsyn härtill

synes det förutseende att mer än hittills ge utbildningen vid de matematisk­

naturvetenskapliga fakulteterna en inriktning som underlättar verksamhet i nä­

ringsliv och förvaltning. Det experiment som startat i Uppsala med civilingen­

jörsutbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten samt den

överbryggning av gränserna mellan teknik och naturvetenskap, som påbörjats i

Göteborg och Lund och planeras i Stockholm, är exempel på en utveckling, som

synes böra fullföljas och påskyndas.

För den samhällsvetenskapliga och den ekonomiska utbildningens del synes

liknande utbildningspolitiska slutsatser kunna dras av beräkningarna i statistik­

bilagan. Utöver en kraftig utbyggnad av civilekonomutbildningens kapacitet

synes böra eftersträvas att — i stil med vad som nyligen förordats rörande en

mot ekonomiska studier mer orienterad samhällsvetenskaplig utbildning i Upp­

sala — göra den samhällsvetenskapliga utbildningen mer användbar än hittills

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

50

för företagsekonomiskt inriktad verksamhet inom utbildningsväsende, förvalt­

ning och näringsliv.

Vad humanisterna i övrigt beträffar, visar siffrorna i statistikbilagan på sam­

ma framtida situation som visats i ett flertal tidigare sammanställningar. En klar

tendens till mättnad och övermättnad inom arbetsområden som rekryteras med

humanister kan komma att framträda, samtidigt som på många andra områden

brist på skolad arbetskraft består. Visserligen skulle i och för sig och under

bibehållande av konventionella undervisningsmetoder en väsentlig del av det

beräkningsmässiga överskottet på humanister kunna absorberas genom en kva­

litetshöjning inom skolväsendet i form av ökad lärartäthet och/eller av andra än

de traditionella arbetsmarknaderna. Kvar står dock angelägenheten av att ung­

domen ges ökade chanser att välja alternativa studie- och/eller yrkesbanor.

Eftersom det ej är möjligt att härvid lita enbart till en vidgning av andra akade­

miska utbildningsvägar än de humanistiska, understrykes ytterligare vikten av

verkligt attraktiva alternativ i form av såväl nya arbetsmarknadsanpassade stu-

diekombinationer inom de humanistiska fakulteterna som dragningskraftiga ut­

bildningsvägar utanför universitet och högskolor. De i statistikbilagan redovisa­

de sammanställningarna över utvecklingen av de postgymnasiala fackutbild­

ningslinjerna tyder på att möjligheter kommer att finnas för förhållandevis flera

studenter att söka sig till dylika utbildningslinjer. Med hänsyn till balansberäk­

ningarnas resultat i vad gäller humanister bör emellertid en betydligt starkare

utbyggnad om möjligt åstadkommas.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

D. Åtgärdsinventering

Mot bakgrunden av vad nu anförts redovisas i detta avsnitt en katalog över

tänkbara åtgärder i syfte att vidareutveckla arbetet för en balanserad expansion

utöver nu gällande program av all postgymnasial utbildning.

De åtgärder som här upptages redovisas i tre grupper: I.

I. Kapacitetsökning inom den akademiska

sektorns bristområden

11) att i behövlig omfattning utvidga kapaciteten vid nuvarande lärosäten

samt upprätta ett antal universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning i

bristämnena;

I 2) att skapa ett sjätte universitet, typ Örköping, med huvudinriktning på

medicin, teknik, naturvetenskap, ekonomi- och samhällsvetenskap;

I 3) att med spridning på flera orter skapa en eller två nya medicinska ut­

bildningsenheter (fakultet etc.), en eller två nya tekniska enheter, minst en ny

enhet för ekonomisk utbildning samt en eller två nya naturvetenskapliga en­

heter;

51

I 4) att kraftigt utvidga den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen

på 1- och 2-betygsnivån;

I 5) att införa »tvåskifts-» eller treterminsutbildning så långt ske kan i syfte

att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler;

(11—5 kan kombineras.)

I 6) att med ytterligare statlig hjälp främja produktion och användning av

hjälpmedel samt annan rationalisering i den akademiska undervisningen i syfte

att bl. a. minska det relativa behovet av lärare och lokaler;

I 7) att genom ändring av kursplanerna närma naturvetarna till teknikerna

och att på samma sätt öka samhällsvetarnas möjligheter att täcka ekonom­

bristen — att »teknifiera» naturvetarna och att »ekonomifiera» samhällsvetarna

i syfte att nå bättre överensstämmelse mellan behov och tillgång;

I 8) att fullfölja och utveckla planerna på en blandad utbildning, exempelvis

medicinsk-farmaceutisk, medicinsk-naturvetenskaplig och ekonomisk-teknisk

utbildning.

II. Kanalisering av de studerande till lämpliga

akademiska områden

II1) att genom intensifierad och förbättrad studierådgivning vid universitet

och högskolor leda de redan inskrivna till bristområdena;

II 2) att genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna

stimulera dem, som söker sig till de fria fakulteterna, att studera bristämnena;

II 3) att ytterligare minska den akademiska meritkompletteringen.

III. Utbyggnad av annan postgymnasial utbildning

III 1) att genom mer energisk yrkesvägledning i gymnasierna främja till­

strömningen till andra utbildningssektorer än den akademiska;

III 2) att kontinuerligt undersöka abiturientårgångarnas sysselsättningsval,

bl. a. med hänsyn till vilka auktoriteter som påverkar valet (lärare, rektorer,

föräldrar etc.), och regelbundet uppfölja undersökningarna;

III 3) att skapa fler praktikplatser åt gymnasister och studenter;

III 4) att på annat sätt underlätta för de studerande att redan under gymna­

sietiden förbereda sig för yrkeslivet, exempelvis genom att bevilja dispens från

viss del av undervisningen för yrkesförberedande kurser i maskinskrivning, ste-

nografi o. d.; III

III 5) att utvidga och kvalitativt förbättra den icke-akademiska postgymna­

siala utbildningen inom den statliga sektorn;

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

III 6) att på lämpligt sätt stödja den icke-statliga utbildningen på postgym-

nasial nivå;

III 7) att låta det studiesociala stödet avse jämväl en sålunda förbättrad icke­

statlig utbildning;

III 8) att uppföra eller understödja byggandet av studerandebostäder också

utanför den nuvarande universitets- och högskolesektorn.

Vilken ställning man än tar till de i det föregående berörda åtgärderna eller

till det senare framlagda utbyggnadsalternativet, måste man tillmäta den »in­

terna rationaliseringen» inom den akademiska sektom en stor betydelse. Uni­

versitet och högskolor har under senare år erhållit högst betydande anslagsför-

stärkningar, icke minst genom den s. k. automatiken. En konsekvens av detta

förhållande synes vara att anspråken på den akademiska »internrationalise­

ringen» måste ställas högt.

Med hänsyn till vad som i förevarande PM anförts rörande dels önskvärd­

heten att snabbt och kraftigt öka de spärrade linjemas intagningskapacitet,

dels de snäva gränser, som knappheten på realekonomiska resurser drar för en

utbyggnad, framstår rationaliseringen inom de spärrade utbildningslinjerna som

särskilt angelägen. Å andra sidan måste den stora tillströmning till de fria

fakulteterna, som synes vara att vänta under de närmaste åren, ge anledning till

att även detta akademiska område ytterligare rationaliseras.

En förutsättning för ökad effektivitet inom den akademiska sektorn är en till­

förlitlig registrering av de studerande. Preliminära förslag härtill har utarbetats

och försök bedrivits. Det synes för det fortsatta rationaliseringsarbetet vara

angeläget att så snart ske kan universitetskanslern, som av Kungl. Maj:t fått i

uppdrag att utreda frågan, avger ett definitivt förslag på basis av gjorda erfa­

renheter och utredningar.

Ett annat villkor för akademisk rationalisering är en effektivare universitets-

och högskoleadministration. Universitetsutredningens arbete på detta område

står inför sin avslutning. Man har anledning räkna med att som en följd av

utredningens kommande förslag administrationen i fråga skall kunna förbättras.

Då i en nära framtid ovannämnda, för rationaliseringen mycket betydelsefulla

förslag kan väntas föreligga, saknas här anledning att närmare granska olika

tänkbara rationaliseringsåtgärder.

52

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

E. Ett utbyggnadsalternativ

I och för sig är de problem som nu berörts av sådan storleksordning att det

kunde vara befogat att tillsätta en utredning med uppgift att framlägga konkreta

förslag i den rad av frågor som här helt kort behandlats. Å andra sidan är pro­

blemen av samma art som de som ingående behandlats av universitetsutred-

53

ningen i dess betänkande Universitet och högskolor i 1960-talets samhälle.

Ingenting talar bestämt för att inte de principiella rekommendationer, som lades

till grund för nu gällande program i stort, bör vara vägledande även fortsätt­

ningsvis. Framför allt synes den starka ökningen av antalet inskrivna vid uni­

versitet och högskolor böra föranleda snabba åtgärder snarare än en genom­

gripande reform, baserad på en ny fullständig och därför med nödvändighet

långvarig översyn av det akademiska området. Slutligen skall påpekas att en

reformering av universitetsadministrationen på basis av det förslag, som univer-

sitetsutredningen väntas avge inom kort, kan leda till att den planerade verk­

samheten inom universitets- och högskoleväsendet kommer att förstärkas, dock

tidigast från och med 1964/65. I det läget synes det vara mest brådskande att

de allmänna riktlinjer, som nu föreligger för det högre utbildningsväsendets ut­

vecklande, i lämplig omfattning kompletteras och förs fram för tiden efter år

1965, eftersom planeringsarbetet för konkreta åtgärder som bör vidtas 1965 och

de därpå närmast följande åren måste igångsättas inom den allra närmaste

tiden.

För att ge vissa konkreta hållpunkter för den vidare diskussionen om utform­

ningen av ett handlingsprogram har det befunnits lämpligt att ecklesiastikdepar­

tementets P-grupp nu redovisar ett alternativ beträffande planering för fort­

satt utbyggnad utöver nu gällande program. Detta alternativ baseras i allt

väsentligt på samma värderingar som låg till grund för 1960 års program. Där­

vid redovisas till en början den utvidgning som på basis av nu gällande förhål­

landen och planer anses av P-gruppen vara möjlig att genomföra utan några

mer omfattande nybyggnadsåtgärder.

Vid de nuvarande tekniska högskolorna synes antalet nybörjare kunna ökas

utöver nybörjarantalet enligt nu föreliggande beslut och förslag i följande ut­

sträckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Stockholm

Göteborg

Lund

Totalt

1965/66 .................. .................... 35

35

35

105

1966/67 .................. .................... 70

70

70

210

1967/68 .................. .................... 105

105

105

315

1968/69 .................. .................... 105

105

105

315

1969/70 .................. .................... 105

105

105

315

Det totala antalet nybörjare vid de nuvarande tekniska högskolorna under

perioden 1965/70 skulle vid ett genomförande av den här angivna ökningen bli

Läsår

Stockholm

Göteborg

Lund

Totalt

1965/66 .................. .................. 806

685

525

2 016

1960/67 ..................................... 841

720

560

2 121

1967/68 .................. .................. 870

755

595

2 226

1908/09 .................. .................. 870

755

595

2 226

1969/70 .................. .................. 870

755

595

2 226

54

Intagningsökningen enligt nu gällande program bör resultera i en starkt ökad

civilingenjörsproduktion under senare hälften av 1960-talet. Först under denna

period bör den fortsatta intagningsökningen kulminera.

En än mer betydande ökning av intagningen förutsätter en stark kapacitets­

ökning med åtföljande investeringar vid de tre befintliga högskolorna eller alter­

nativt tillkomsten av en ny teknisk högskola. Härtill blir det tillfälle återkomma

i det följande.

Det skall i sammanhanget påpekas att, i enlighet med vad som utvecklats i

det föregående, det förutsättes, att utbildningen inom de matematisk-naturveten-

skapliga fakulteterna kommer att successivt bli mer inriktad på teknisk till-

lämpning. Detta kan ske i form av införande av nya ämnen av teknisk natur

och/eller genom att alternativa kurser införs i enstaka ämnen eller grupper av

ämnen. Ett exempel härpå är det tidigare framlagda men ännu ej realiserade

förslaget om kemiämnets femdelning vid de matematisk-naturvetenskapliga fa­

kulteterna, vilken bör kunna genomföras under senare hälften av 1960-talet.

Hur de här förordade ökningarna av intagningen vid de befintliga tekniska

högskolorna lämpligen bör fördelas på avdelningar torde i betydande utsträck­

ning få bli beroende på möjligheterna att klara en ökning av intagningen i de

lokaler och med de personella resurser som kan väntas stå till förfogande i fram­

tiden. I fråga om lokalsituationen inom skilda avdelningar vid de tre nu existe­

rande högskolorna är det t. ex. ännu relativt oklart, när de stora nya institutio­

ner, som nu planeras, projekteras eller byggs, kan med eller utan tillbyggnader

eller omdispositioner möjliggöra en ytterligare ökad intagning.

Slutligen bör påpekas att man har att räkna med att en del av de tekniska

högskolornas utbildningskapacitet torde komma att behöva utnyttjas för utbild­

ning av lärare i vissa matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen på

gymnasienivån (jfr gymnasieutredningens förslag den 21 november 1962 an­

gående lärarutbildning vid teknisk högskola m. m.).

Intagningen vid de nuvarande medicinska fakulteterna synes kunna ökas ut­

över det av läkarutbildningsberedningen förordade nybörjarantalet, 678, med

ytterligare 140 nybörjarplatser (vid de teoretiska institutionerna). Den totala

ökningen blir då

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Stockholm

tTPP.sala

och Umeå

Tota]t

tillsammans

19G6/G7 ................................................................... 100

100

1967/68 ................................................................... 100

100

1968/69 .............................................................. 100

40

140

Möjligheterna att öka intagningen synes tidsmässigt vara gynnsammast i

Stockholm. I remissvaret på läkarutbildningsberedningens betänkande Program

för ökad läkarutbildning redovisade lärarkollegiet vid karolinska institutet vilka

byggnadsåtgärder som skulle behöva vidtas för att möjliggöra en total intagning

av den storleksordning som följer av den här angivna ökningen. Tidpunkten för

55

en ökad intagning av medicine studerande blir dock på samtliga orter beroende

på möjligheterna att ställa sjukhusplatser till undervisningens förfogande, vilket

i sin tur i här aktuella fall till betydande del är beroende på medgivande av icke­

statliga sjukvårdshuvudmän. Hur stor del av de angivna 40 nya platserna år

1968/69 som bör falla på Uppsala respektive Umeå torde få bli föremål för

ytterligare utredningar.

Den totala intagningen av studerande vid de nuvarande medicinska fakulte­

terna skulle enligt nu fattade beslut och förslag samt nyss angivna ytterligare

intagningsökning bli som följer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Uppsala Umeå

.. Göteborg Stockholm Totalt

Malmo

1965/66 .............. 90

62

190

168

168

678

1966/67 .............. 90

62

190

168

268

778

1967/68 .............. 90

62

190

168

268

778

1968/69 .......... 192

190

168

268

818

1969/70 .......... 192

190

168

268

818

Intagningen av studerande vid handelshögskolorna (motsvarande) är inneva­

rande år uppe i den totalnivå som förutsattes i 1960 års principprogram. Med

hänsyn till de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kompe­

tenta sökande till aktuella och planerade professurer i bl. a. företagsekonomi bör

en ur arbetsmarknadssynpunkt i och för sig mycket önskvärd ytterligare intag­

ningsökning vid dessa måhända anstå till läsåret 1965/66. Den totala ökningen

blir då

Läsår

Stockholm

Göteborg

Lund

Totalt

1965/66 ............................................ 75

75

150

1966/67 ............................................ 75

75

75

225

1967/68 ............................................ 75

75

75

225

1968/69 ............................................ 75

75

75

225

Den totala intagningen vid de nuvarande handelshögskolorna (motsvarande)

under perioden 1965/70 skulle då bli följande.

Läsår

Stockholm

Göteborg

Lund

Totalt

1965/66 ........................................... 350

200

275

825

1966/67 ........................................... 350

275

275

900

1967/68 ........................................... 350

275

275

900

1968/69 ........................................... 350

275

275

900

1969/70 ........................................... 350

275

275

900

Det bör i detta sammanhang påpekas, att i enlighet med de synpunkter, som

framförts i det föregående rörande ett närmande mellan ekonom- och samhälls-

vetarutbildning, här även förutsättes, att företagsekonomisk utbildning succes­

sivt ges en starkare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen. En dylik

strävan kan ta sig olika uttryck på skilda orter. Även organisatoriska föränd­

56

ringar i form av nya integrerade fakultetsbildningar kan tänkas ske i syfte att

närma ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Att öka tandläkarutbildningen utöver vad som innefattas i nu gällande pro­

gram är mindre självklart än att öka övriga i det föregående behandlade utbild-

ningsriktningar. Detta sammanhänger med den allmänna osäkerheten rörande

det framtida tandläkarbehovet, vilken bottnar i bristande kännedom om tand­

sjukdomarnas utbredning och omfattning på lång sikt, särskilt med tanke på

möjligheterna av förebyggande åtgärder. Verkan av den innevarande år påbör­

jade utbildningen av svenska studenter vid tyska tandläkarhögskolor måste

också beaktas. Med hänsyn till den under överskådlig framtid stora bristen på

tandläkare och det starka intresset för odontologisk utbildning bland ungdomen

förordas likväl här en försiktig ökning av tandläkarutbildningen utöver nu

gällande program.

Följande plan för den totala ökningen uppställes.

Läsår

Stockholm

Malmö

Göteborg

Totalt

1965/66 ............................................ —

25

25

1966/67 ............................................ —

25

25

1967/68 ............................................ 40

25

65

1968/69 ............................................ 40

25

25

90

Den totala utbildningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna skulle i enlighet

härmed bli följande.

Läsår

Stockholm

Malmö

Göteborg

Umeå

Totalt

1965/66 . .. .

100

125

100

60

385

1966/67 ....

100

125

100

60

385

1967/68 . ........... 140

125

100

60

425

1968/69 . . ..____ 140

125

125

60

450

1969/70 ... ......... 140

125

125

60

450

Det bör påpekas i enlighet med uttalanden i propositionen 1961:108 att av

platserna i Göteborg — vilka för första gången beräknas bli tagna i bruk

1965/66 — ett antal under några år kan komma att reserveras för studerande

från Norge.

För farmaceutiska institutet, gymnastiska centralinstitutet samt de högskolor

som hör under jordbruksdepartementet framlägges inte någon konkret plan.

Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet torde stånd­

punkt böra tas först sedan farmaceututbildningskommitténs förslag föreligger.

Innan gymnastiklärarutbildningens kapacitet omprövas, bör en prognos rörande

behovet av gymnastiklärare utarbetas. Vad gäller de tre högskolorna tillhörande

jordbruksdepartementet synes det från många synpunkter lämpligt att öka

intagningskapaciteten under andra hälften av 1960-talet i måttlig omfattning.

57

En sammanfattning av det av P-gruppen i det föregående framlagda alter­

nativet för en ökning av intagningskapaciteten vid de nuvarande under eck­

lesiastikdepartementet hörande spärrade fakulteterna och högskolorna redovisas

i följande två sammanställningar. Den första anger den totala ökningen av

nybörjarplatsantalet utöver nu gällande plan. Den andra visar totalantalet,

platser. I denna tabell är jämväl införda uppgifter om antalet platser läsåren

1955/56 och 1960/61.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Totalökning av platsantalet utöver nu gällande plan.

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl.-

högsk.

Handels-

högsk.

Farm.

inst.

GCI

Totalt

1965/66 ........

4 105

±0

4 25

4 150

?

?

4 280

1966/67 ........

+ 210

+ 100

4 25

4 225

?

?

4 560

1967/68 ........

+ 315

+ 100

4 65

4 225

?

?

4 705

1968/69 ........

4 315

+ 140

4 90

4 225

?

?

4 770

1969/70 ........

+ 315

+ 140

4 90

4 225

?

?

4 770

Totalantalet platser.

Läsår

Tekn.

högsk.

Med.

fak.

Tandl-

högsk.

Handels-

högsk.

Farm. inst.

GCI

Totalt

Samt!

exkl. GCI

o. farm.

inst.

ap.

rec.

1955/56 ..

736

409

244

343

33

91

74

1 930

1 732

1960/61 ..

1 056

453

240

3l5

80

180

100

2 454

2 094

1965/66 ..

2 016

678

385

825

3 904

1966/67 ..

2 121

778

385

900

4 184

1967/68 ..

2 226

778

425

900

4 329

1968/69 ..

2 226

818

450

900

4 394

1969/70 ..

2 226

818

450

9U0

4 394

P-gruppen räknar för sin del med att det under andra hälften av 1960-talet

torde vara möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade lin­

jerna med ytterligare ca 950 nybörjarplatser, varav ca 650 vid teknisk hög­

skola, ca 100 vid medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola. Huruvida

denna ur arbetsmarknadssynpunkt önskvärda ytterligare ökning skall ske vid

nu befintliga läroanstalter eller på en ny universitetsort får bli föremål för ytter­

ligare överväganden. Härvid måste mer ingående kostnadsjämförelser göras mel­

lan olika alternativ.

Slutligen måste understrykas, att den här skisserade utbyggnaden endast kan

ske i den takt som de statsfinansiella och realekonomiska resurserna medgiver.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna torde komma att öka sitt

sammanlagda studerandeantal under andra hälften av 1960-talet i en sådan om­

58

fattning att det kan finnas anledning att relativt snart inrätta ytterligare en ny

utbildningsenhet. Det skall erinras om att en matematisk-naturvetenskaplig fa­

kultet inrättades i Göteborg 1961 samt att i Umeå redan hösten 1963 matema­

tisk-naturvetenskaplig utbildning sannolikt kommer att påbörjas. Många skäl

talar för att, om en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet inrättas, denna

förläggs till samma ort som en eventuell ny teknisk högskola. Den påbörjade

utvecklingen på nu existerande högskoleorter mot en gradvis integration av

matematisk-naturvetenskaplig och teknisk utbildning och forskning synes, inte

minst av arbetsmarknadsskäl, böra påskyndas.

Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-

tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå synes böra höjas högst

väsentligt. Eljest kommer den väntade ökningen av antalet studerande vid de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna att kanaliseras till icke-laborativa

ämnen i en utsträckning som allvarligt skulle rubba balansen mellan skilda äm­

nen vid dessa fakulteter. Den sammanlagda utbildningskapaciteten omkring år

1970 på 2-betygsnivån i de fyra grundläggande matematisk-naturvetenskapliga

laborativa ämnena beräknas här till följande siffror.

1966/67 vid nu omkring 1970 vid samtliga

befintliga fakulteter då befintliga fakulteter

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Fysik ................................................ 720

1300

Kemi ................................................ 720

1300

Botanik .......................................... 285

600

Zoologi ............................................ 255

600 I

I tablån har dessutom angivits motsvarande kapacitet enligt universitetsut-

redningens förslag för år 1966/67 vid de fyra nu befintliga matematisk-natur­

vetenskapliga fakulteterna, d. v. s. i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm.

En väsentlig del av den tillkommande kapaciteten torde böra förläggas till

Umeå samt i förekommande fall till en ny ort.

Den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet nu som enligt 1960

års program böra fixeras till orter. Inte heller bör de angivna totalsiffrorna låsas.

De bör tjäna som en allmän riktpunkt i det fortsatta planeringsarbetet. Det

torde få ankomma på vederbörande instanser att under hänsynstagande till ut-

rymmesförhållanden samt forsknings- och utbildningsförhållanden i varje särskilt

fall fastställa den lämpliga storleken av utbildningskapaciteten i dessa laborativa

ämnen på olika orter för skilda tidsperioder. Det bör här liksom tidigare i för­

arbetena till 1960 års program understrykas vikten av att man i skilda plane-

ringsmoment eftersträvar att möjliggöra största tänkbara elasticitet i fråga om

utbildningskapaciteten, i syfte att möjliggöra den anpassning av utbildningens

inriktning som kan vara motiverad av förändringar i efterfrågan på utbildning

inom och mellan nu gällande ämnen och ämnesområden.

För de samhällsvetenskapliga ämnenas del synes en ytterligare kapacitets­

ökning böra eftersträvas. I Umeå torde inom kort en utbildnings- och forsknings-

59

organisation i samhällsvetenskapliga ämnen komma att byggas upp. Vad som

tidigare sagts om önskvärdheten av att successivt integrera ekonomutbildningen

och den samhällsvetenskapliga utbildningen — i förening med tidigare framförda

synpunkter rörande ekonomutbildningens framtida lokalisering — talar starkt

för att för den händelse ekonomutbildning förläggs till en ny ort jämväl dit

lokalisera en utbildnings- och forskningsorganisation i samhällsvetenskapliga

ämnen.

För övriga ämnen inom de nuvarande humanistiska fakulteterna synes för

närvarande inga särskilda konkreta planeringsåtgärder böra vidtagas utöver

vad som redan pågår för dessa ämnens del. Det skall erinras om att arbetet på

en differentierad humanistutbildning pågår, bl. a. inom KNUFF, samt att pro­

gramkommittéerna för Uppsala, Göteborg och Stockholm har i uppgift att

utarbeta lokalprogram för de humanistiska fakulteterna på dessa orter.

Tillströmningen till de juridiska fakulteterna torde komma att öka i bety­

dande omfattning. Med hänsyn till att de nu existerande juridiska fakulteterna

fortfarande är relativt små, räknat i antal lärare och elever, och med hänsyn till

de svårigheter som för närvarande föreligger att få till stånd en stark återväxt

inom forskningskarriären vid dessa fakulteter synes för närvarande tillräckliga

skäl ej föreligga att nu planlägga inrättandet av ytterligare en juridisk fakultet.

Frågan om den juridiska utbildningens fördelning på studieorter torde dock fort­

sättningsvis böra följas med stor uppmärksamhet av berörda myndigheter.

För de teologiska fakulteternas del synes för närvarande inga förändringar

vara påkallade.

På basis av det nu redovisade alternativet, universitetsutredningens beräk­

ningar av fördelningen av totalantalet studenter på orter och senare fattade

beslut i hithörande frågor samt efter överväganden av det statistiska material

som redovisas i statistikbilagan har följande sammanställningar över det totala

studerandeantalet (enligt den officiella statistikens definitioner) på skilda ut­

bildningslinjer och på olika orter sammanställts. Siffrorna anger det önskvärda

antalet studenter i början av 1970-talet. Därvid redovisas först totalantalet stu­

derande inom skilda utbildningslinjer. Därefter redovisas studerandeantalet för

de nu befintliga orterna, om hela den i det föregående diskuterade ökningen av

utbildningen vid de spärrade linjerna skulle fördelas på dessa orter. Därvid

antagcs bl. a., att den senast diskuterade ökningen om 950 nybörjarplatser för­

delas lika på nu befintliga orter. Som ett alternativ, angivet inom parentes, anges

storleken av studerandeantalet, om ingen del av den senast diskuterade ökningen

av de spärrade utbildningslinjerna förlägges till befintliga orter.

Kungl. Maj.ts -proposition nr 172 år 1963

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Totalantalet studerande i början av 1970-talet.

Fakultet/högskola

Antal när­

varande stud.

Teol. fak...........................................................

1 500

6 000

Hum. fak..........................................................

22 500

Mat.-nat. fak...................................................

20 700

8 200

Tekn. högsk.....................................................

15 300

Tandl.-högsk.....................................................

2 200

Handelshögsk...................................................

4 400

Övr. högsk........................................................

1 800

Totalt

82 600

Därav studerande vid fria fak.....................

50 700

Därav studerande vid spärrade utb.-linjer

31 000

Totalantalet studerande på befintliga orter enligt två alternativ.

Fakultet/högskola

Uppsala

Lund/Malmö

Göteborg

Stockholm

Umeå

Teol. fak........................

750

750

Jur. fak..........................

2 000

2 000

2 000

Hum. fak.......................

5 600

3 600

4100

O

O

*

O

O

1 100

(5 500)

(3 500)

(4 000)

(8 000)

(1 000)

Mat.-nat. fak................

5 2u0

5 200

4 100

5 100

1 100

(5 000)

(5 000)

(4 000)

(5 000)

(1 000)

Med. fak........................

1 225

1 925

1 725

2 625

700

(1 000)

(1 700)

(1 500)

(2 400)

Tekn. högsk..................

4333

5 133

5 833

(3 200)

(4 000)

(4 700)

Tandl.-högsk..................

600

600

700

300

Handelshögsk................

1 366

1366

1 666

(1 100)

(1 100)

(1 400)

Övr. högsk.....................

1 150

650

Totalt

15925

19 774

17 024

26 674

3 200

(15 400)

(17 850)

(15 200)

(24 850)

(3 000)

Det bör observeras, att här räknats med att de studenter som i fortsättningen

kan komma att få utbildning vid decentraliserade kurser registreras på univer­

sitetsorterna. Om denna kursverksamhet får en större omfattning, påverkas

därigenom den konkreta utformningen av byggnadsplaneringen på universitets­

orterna.

Vidare bör observeras, att man i anslutning till räkneexemplet i statistikbila­

gan räknar med att tillströmningen till de humanistiska fakulteterna kommer

att minska under andra hälften av 1960-talet. Detta kan i första hand åstad­

kommas genom åtgärder på det icke-akademiska postgymnasiala området. En­

dast om kraftfulla insatser för höjande av detta områdes konkurrenskraft snabbt

kan åstadkommas, är det möjligt att hålla nere det totala studerandeantalet vid

de humanistiska fakulteterna.

Eftersom man ej reglerar tillträdet till samtliga fakulteter, blir det nödvän­

digt att med hjälp av olika slags åtgärder verka för att studenternas fördelning

på orter kommer att bli den som här angivits och vilken bör vara vägledande vid

generalplanering och konkret byggnadsplanering. En åtgärd av stor betydelse

därvidlag är en med universitetsplaneringen i möjligaste mån synkroniserad pla­

nering av studentbostadsproduktionen. Det synes böra ankomma på bostads-

styrelsen att i samråd med byggnadsstyrelsen och respektive bostadsbyggnads-

organ utarbeta en långsiktig plan för denna bostadsproduktion.

Övriga åtgärder, som fordras för en fortsatt balanserad expansion av det högre

utbildningsväsendet och vilka berörts i det föregående, är av sådan karaktär att

de ej behöver närmare preciseras av P-gruppen. Det torde i första hand ankom­

ma på berörda myndigheter och organisationer att ta upp dessa åtgärder till

övervägande.

I sammanhanget skall dock erinras om vad som tidigare anförts om kom­

mande förslag rörande universitets- och högskoleorganisationens effektivisering.

Beträffande den icke-akademiska postgymnasiala utbildningen skall avslut­

ningsvis här framhållas, att det uppenbarligen föreligger ett behov av en sam­

ordnad kraftinsats från statens och de icke-statliga huvudmännens sida för att

höja denna utbildningssektors kvalitet och därmed dess attraktionskraft samt

öka dess kapacitet. Det synes föreligga skäl att i någon lämplig form institu-

tionalisera en sådan samordningsmekanism. En för detta ändamål bildad sam­

ordningsgrupp mellan intressenterna bör med fördel, åtminstone under några år

framåt, också verka som ett utredningsorgan med uppgift att ta initiativ och

framlägga konkreta förslag i syfte att den viktiga del av handlingsprogrammet,

som en utbyggnad av den ifrågavarande utbildningssektorn utgör, verkligen

skall fullföljas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

61

F. Industrihögskola i Östergötland

a. Allmänt

I syfte att undersöka behovet av och förutsättningarna för högskolemässig

utbildning inom Östergötlands län konstituerades den 8 april 1961 — på initiativ

av stadsfullmäktige i Linköping — genom samverkan mellan Östergötlands läns

landsting, de kommunala myndigheterna i Linköping, Norrköping och Motala

samt företrädare för länets industri och näringsliv en kommitté, som antog nam­

net Ilögskolckommittén i Östergötland. Inom denna kommitté har arbetat

särskilda delegationer för utredning av i fiirsta hand frågorna om medicinsk

utbildning, lärarhögskola och teknisk-ekonomisk högskoleutbildning. Sistnämnda

62

delegation har utarbetat betänkandet Industrihögskola i Östergötland. I be­

tänkandet föreslås att en fyraårig teknisk-ekonomisk utbildning av s. k. ekonom­

ingenjörer förlägges till en s. k. industrihögskola i Östergötland. Den föreslagna

utbildningen är på högskolemässig nivå. Högskolans kapacitet föreslås dimen­

sionerad för intagning av 100 studerande per år.

Inom avdelningsrådet för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm

utarbetades 1955 ett förslag rörande en särskild ekonomingenjörslinje. Enligt

förslaget skulle ekonomingenjörernas utbildning innehålla matematiska och tek­

niska ämnen i sådan omfattning, att de studerande fick ingenjörskompetens.

Ungefär halva studietiden under fyra år var anslagen till tekniska ämnen. Mate­

matiken och mekaniken skulle ha samma omfattning som för studerande inom

fackavdelningarna för kemi och bergsvetenskap, under det att den tillämpade

matematiken och statistiken skulle utvidgas utöver den nuvarande kursen vid

fackavdelningen för maskinteknik. De tekniska tillämpningsämnena skulle er­

hålla ett mer begränsat utrymme.

Den andra hälften av studietiden skulle omfatta de ekonomiska och organisa­

toriska ämnena. Dessa skulle påbörjas redan i första årskursen med de teoretiska

grunderna i företagsekonomi och nationalekonomi samt avsågs fortsätta under

andra årskursen med psykologi och företagsekonomiska specialämnen såsom

kostnadskalkylering och budgetering. I tredje och fjärde årskurserna skulle de

organisatoriskt inriktade ämnena tillkomma.

Trots välvillig behandling i de flesta remissinstanser föranledde förslaget icke

någon åtgärd. En vägande invändning var att man skulle få två typer av civil­

ingenjörsexamen, varav emellertid den ena utan hittillsvarande kompetens på

visst specifikt tekniskt fackområde. Å andra sidan skulle den i och för sig önsk­

värda ekonomiska utbildningen leda till för lång studietid, om den skulle kombi­

neras med fullständig utbildning inom någon av de existerande fackavdelning­

arna vid de tekniska högskolorna.

Ekonomisk utbildning har hittills förekommit i begränsad omfattning vid de

tekniska högskolorna. Vid tekniska högskolan i Stockholm inrättades 1940 en

professur i ämnet industriell ekonomi och organisation. Undervisningen har ut­

byggts att omfatta de väsentliga problemställningarna inom industriföretagets

ekonomi och organisation med anknytning även till samhällsekonomiska fråge­

ställningar. Den allmänna delen av ämnet är obligatorisk för studerande inom

avdelningarna för maskinteknik, bergsvetenskap och flyg- och skeppsteknik

men är valfri för studerande inom de elektrotekniska och kemiska fackavdel­

ningarna.

Vid Chalmers tekniska högskola finns sammanlagt tre speciallärarbefattningar

i ämnena nationalekonomi samt industriell ekonomi och organisation. Under

en följd av år har högskolan äskat en professur i ämnet industriell ekonomi och

organisation. Äskandet har emellertid ännu inte vunnit statsmakternas bifall.

För tekniska högskolan i Lund har föreslagits dels en professur i industriell

organisation, dels ett universitetslektorat i industriell ekonomi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

63

I fråga om förekomsten av förevarande slag av utbildning i andra länder må

nämnas, att i USA har sedan flera årtionden tillbaka funnits en särskild ut­

bildningslinje som kallas industrial engineering. Den huvudsakliga avsikten med

denna utbildningslinje är att de studerande skall bibringas en teknisk utbild­

ning, som är tillräcklig för en ingenjör, varjämte de skall erhålla en sådan ut­

bildning i ekonomiska och organisatoriska ämnen, att de kan lösa erforderliga

rationaliserings- och organisationsuppgifter i industriföretag.

I flera europeiska länder har en utveckling skett mot en förbättrad utbildning

i ekonomiska ämnen för ingenjörer. Särskilt gäller detta Storbritannien, Schweiz

och Tyskland. Beträffande det senare landet har vid tekniska högskolan i Darm-

stadt inrättats en avdelning för utbildning av ekonomingenjörer. Föreliggande

svenska förslag överensstämmer till vissa delar med utbildningsprogrammet vid

denna avdelning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

b. Förutsättningar för industrihögskola i Östergötland

I arbetsmarknadsstyrelsens lokaliseringsutredning för Östergötlands län (1961)

sägs bl. a., att Linköping/Norrköping från kommunikationssynpunkt har ett

lämpligt läge som lokaliseringsplats för serviceanläggningar gemensamma för

ett stort område omfattande inte bara länet utan även angränsande län eller

delar därav. Befolkningsunderlaget i detta område uppgår till ca en miljon

invånare. Även när det gäller för hela landet gemensamma serviceanläggningar

är Linköping/Norrköping ett lämpligt lokaliseringsaltemativ. Följande anföres

för att närmare belysa detta.

Omkring 1,3 miljoner invånare har kortare resavstånd till Linköping/Norr­

köping än till universitetsstäderna Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund.

Mjölby ligger halvvägs mellan Stockholm och Göteborg och Gränna halvvägs

mellan Stockholm och Lund, räknat längs riksväg. Ännu betydelsefullare är om­

rådets befolkningstäthet. Omkring 250 000 invånare kan på högst en timmes

restid nå Linköping/Norrköping med tåg och drygt 300 000 med bil (jfr Region­

sjukvården, SOU 1958: 26). Av de städer som kan komma i fråga som nytt hög-

skolecentrum i Götaland eller Svealand bör, med hänsyn till såväl folkmängd

inom det närmaste omlandet som avstånd till övriga universitetsstäder, Lin­

köping eller Norrköping komma i första hand.

Den industriella miljön är av största betydelse för en industrihögskola. De

resurser i fråga om personal och utrustning som industrin förfogar över bör näm­

ligen kunna betraktas som en potentiell tillgång för högskolan. I detta samman­

hang aktuella resurser finns i första hand inom metall- och verkstadsindustri och

särskilt hos företag inom denna bransch med livlig egen verksamhet för att ut­

veckla nya produkter.

Som en allmän bakgrund må det vara av intresse att erinra om några data

ur den officiella industristatistiken (1958). I fråga om totala antalet anställda

inom industrien kommer Östergötlands län på femte plats efter Stockholms stad,

64

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och i fråga om antalet

tjänstemän inom industrin på fjärde plats. Enligt länsarbetsnämndens företags-

inventering år 1960 var metallindustrin helt dominerande i länet med 29 800

sysselsatta eller 53,5 procent av totala antalet sysselsatta inom industrin, bygg­

nadsverksamhet undantagen, medan motsvarande siffra för hela riket uppskatta­

des till 44 procent. Som industrigren nummer två i länet kommer textil- och

beklädnadsindustri med 7 800 sysselsatta eller 14 procent av de industrianställda.

Norrköping har det största totala antalet industrianställda 14 742 år 1958, följd

av Linköping med 11 088 samma år. Linköping har emellertid det största antalet

industritjänstemän, nämligen 4 099 (1958). Motsvarande siffra för Norrköping

utgjorde 3 494. Den i Linköping dominerande industritypen kräver stor andel

tekniker. Den relativa andelen industritjänstemän i procent av totala antalet

anställda var år 1958 i Linköping 37,6, i Finspång 29,4 och i Norrköping 23,7.

Som exempel på de större industrierna i Östergötlands län kan nämnas Hol­

mens bruks- och fabriks AB, Norrköping (papper, textil, wallboard och järn­

manufaktur), Fiskeby AB, Norrköping (papper), Norrköpings elektrotekniska

fabriks AB, Norrköping (radio och TV), Svenska aeroplan AB, Linköping (flyg­

plan och robotar med mekanisk och elektronisk utrustning), AB Svenska järn-

vägsverkstäderna, Linköping (transportmateriel, värmeteknisk utrustning), AB

Nordiska armaturfabrikerna, Linköping (ventiler och utrustningar för cellulosa­

industrin, ångkraftverk och byggnadsindustrin), Turbin AB de Laval Ljung­

ström, Finspång (ång- och gasturbiner, kuggväxlar, kompressorer och värmetek­

nisk utrustning för kraftverk), AB Svenska metallverken, Finspång (plåt, pro­

filer, rör m. fl. metallhalvfabrikat), AB Motala verkstad, Motala (stålgjutgods

och smiden, maskin- och stålkonstruktioner, värme- och ångteknisk utrustning,

tillverkningsmaskiner) och AB Åtvidabergs industrier, Åtvidaberg (räknemaski­

ner, kontorsinredningar, trycksaker, kemisk-tekniska artiklar).

Lärarbristen utgör för närvarande ett svårlöst problem inom de flesta skol­

former. En betydelsefull faktor i förväntat samarbete mellan industrihögskolan

och den omkringliggande industrin är utan tvivel möjligheten att bland in­

dustrins specialister finna personer med kompetens och intresse för befattning

som s. k. speciallärare. En »personalunion» mellan högskola och industri utgör

ett mycket värdefullt och smidigt sätt att hålla undervisningen på en nivå som

kontinuerligt följer utvecklingen inom såväl tekniska som ekonomiska ämnes­

områden. Det största antalet potentiella lärare har de industrier som bedriver

egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Detta förhållande sätter sin prägel

på i första hand den tekniska verksamheten inom ett företag men återverkar

även på de ekonomiska och administrativa områdena. Officiella uppgifter om

vilka industrier som tillhör den utvecklingsbetonade typen finns icke tillgängliga.

En viss vägledning erhålles emellertid av de tidigare angivna värdena för pro­

centuell andel tjänstemän, inklusive tekniker. Industriföretag med stor andel

tjänstemän i procent av totala antalet anställda torde rimligtvis tillhöra den

utvecklingsbetonade industritypen även om utvecklingsverksamhet icke behöver

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963

65

vara den enda förklaringen till hög tjänstemannaandel. Av nämnda östgötain- dustrier har Svenska aeroplan AB i Linköping och Turbin AB de Laval Ljung­ ström i Finspång de högsta värdena på tjänstemannaandelen. Båda företagen har en mycket betydande utvecklingsverksamhet.

Det bör i sammanhanget påpekas, att till följd av enskilda initiativ högre teknisk och ekonomisk utbildning bedrives redan nu i icke obetydlig omfattning inom Östergötlands och Jönköpings län. Den mest omfattande kursverksamheten på högskolenivå inom berörda län har förekommit i Linköping. Ett företag — Saab — har vartannat år sedan 1948 påbörjat fyraåriga kurser. Även i Jön­ köping genomför Saab — i samverkan med andra företag — en liknande fyraårig högskolemässig kurs. Från och med hösten 1961 bedriver vidare Turbin AB de Laval Ljungström i Finspång kursverksamhet på högskolenivå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

c. Förslagets utformning

Enligt delegationens uppfattning talar starka skäl för anordnandet av en reguljär högskoleutbildning med teknisk-ekonomisk inriktning inom Östergöt­ lands län. Inom överskådlig tid torde det icke vara ekonomiskt möjligt att upprätta en fullständig teknisk högskola, som skulle innehålla ett flertal av de fackavdelningar, som nu finns inom de tekniska högskolorna i Stockholm, Göte­ borg och Lund. Utbildningen bör snarare koncentreras till en enda fackavdel­ ning. Efter ingående övervägande i fråga om arten och utformningen av en sådan utbildningsväg har delegationen stannat för att föreslå en fyraårig teknisk­ ekonomisk utbildning. Utbildningen skulle omfatta för såväl tekniker som eko­ nomer grundläggande ämnen. Tillämpningsämnena skulle inriktas på maskin­ teknik med hänsyn till att den för landet i allmänhet och länet i synnerhet dominerande industribranschen är metall- och verkstadsindustri. Utbildningen skulle förläggas till en särskild statlig högskola, som med hänsyn till sin art bör benämnas industrihögskola. Vid denna skulle utbildas s. k. ekonomingenjörer. Utbildningen i de grundläggande tekniska ämnena skulle bli likvärdig med civil­ ingenjörsutbildningen. Högskolans kapacitet skulle dimensioneras för intagning av 50—100 studerande per år.

Hälften av studietiden skulle ägnas åt tekniska ämnen och hälften åt ekono­ miska. De grundläggande tekniska ämnena skulle vara matematik, fysik, meka­ nik, hållfasthetslära, kemi och mekanisk värmeteori samt strömningslära. Bland de tekniska tillämpningsämnena kan nämnas maskinelement, maskinkonstruk­ tion, elektroteknik, mekanisk teknologi och industriell anläggningsteknik.

De viktigaste ekonomiska ämnena skulle vara företagsekonomi, företagsorga­ nisation, nationalekonomi, sociologi, psykologi och rättslära. Vissa ämnen — t. ex. matematisk statistik — kan sägas vara lika mycket tekniska som ekonomiska. Vårterminen under det fjärde studieåret skulle ägnas helt åt examensarbeten. Dessa skulle lämpligen utföras vid olika företag inom området.

Eftersom undervisningen skall ligga på högskolenivå fordras professorskom-

3

Dihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt. Nr 172

66

petens i de viktigaste ämnena. Av ekonomiska skäl föreslås, att man vid starten

begränsar antalet professurer till fyra, varvid två alternativ diskuterats. Enligt

alternativ 1 föreslås professurer i matematik, konstruktionslära, företagsekonomi

och företagsorganisation och enligt alternativ 2 professurer i hållfasthetslära,

mekanisk teknologi och verktygsmaskiner, maskinelement samt företagsorgani­

sation.

Efter ingående överväganden förordar delegationen alternativ 1 med hänsyn

till dels matematikens och statistikens fundamentala betydelse för såväl tekni­

ker som ekonomer, dels att de mot utvecklingsverksamhet inriktade ämnena bör

betonas något mera än de produktionstekniska. Vidare torde företagsekonomi

vara ett av de viktigaste ämnena för ekonomingenjörer.

Antalet professorsbefattningar har antagits bli ett minimum. Professorerna

förutsättes få ägna sig åt undervisning, dess ledning, övervakning och utveck­

ling. I flertalet av i undervisningsplanen ingående ämnen förutsättes undervis­

ningen skötas helt eller delvis av speciallärare. Dessa bör ha intim kontakt

med utvecklingen på ämnesområdet. En speciell kontaktform mellan lärare, stu­

derande och industri utgör de studerandes examensarbeten. Omfattningen av

detta motsvarar sex månaders arbete, vilket av industrins representanter hälsats

med glädje, då det bedömes värdefullt för de studerande att under sakkunnig

ledning men ändock självständigt få tränga in i en aktuell problemställning.

Ehuru en kortare utbildningstid än fyra år av olika skäl skulle kunna vara

önskvärd har delegationen kommit till den uppfattningen, att den föreslagna

studietiden är nödvändig om utbildningen i såväl tekniska som ekonomiska äm­

nen skall ligga på en högskolemässig nivå och de utexaminerade ekonomingen­

jörerna på kortaste sammanlagda tid skall kunna bli produktivt verksamma.

Det finns visserligen icke någon ingående utredning, som visar vilka arbets­

uppgifter en utexaminerad ingenjör ägnar sig åt. Det är emellertid en allmän

erfarenhet att en civilingenjör redan efter några få år ofta får administrativt

ansvar för en arbetsgrupp inom ett företag, där hans uppgifter till väsentlig del

kan bli av ekonomisk och administrativ natur. Bland de funktioner, som kan

sägas vara särskilt lämpade för ekonomingenjörer, må följande nämnas:

Linjefunktioner

Ledning av konstruktions- eller produktionsverksamhet som avdelnings- eller

platschef vid industri; avdelnings- eller platschef vid kommunalt eller statligt

verk; marknadsföring av tekniska produktionsmedel; marknadsföring av export­

produkter; fabrikschef utomlands; ledande uppgifter inom distributionsföretag

och branschorganisationer.

Stabsfunktioner

Operationsanalys och systemanalys med teknisk-ekonomisk inriktning; tek-

niskt-ekonomiska och organisatoriska utredningar; teknisk-ekonomisk budget­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

67

beredning; metodstudier och kostnadsstudier i anslutning till produktion; kva­

litetskontroll med ekonomisk optimering; produktionsplanering och arbetsbered-

ning; planering av anläggningar och interna transporter; lokaliseringsuppgifter

och planering av externa transporter; administrativ databehandling; diverse ra-

tionaliseringsuppgifter inom industri, handel och transportväsende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Övriga uppgifter

Konsulterande ingenjörer och organisationsexperter; lärare vid lägre och högre

tekniska utbildningsanstalter och vid industrins egen utbildningsverksamhet;

experter och medhjälpare inom näringslivets skilda organisationer och arbets­

marknadens organ; konsultverksamhet i samband med u-landshjälp.

Med utgångspunkt i ett förslag till studieplan har behovet av lärare och övrig

personal beräknats. Sammanlagt föreslås befattningar för 4 professorer, 8 uni­

versitetslektorer, 16 speciallärare, 3 biträdande lärare, 8 assistenter och 5 kansli­

biträden. Professurer föreslås i ämnena matematik, maskinkonstruktion, före­

tagsekonomi och företagsorganisation, d. v. s. i ett grundläggande och ett till-

lämpat ämne i vardera gruppen av tekniska och ekonomiska ämnen. Universi-

tetslektorat föreslås i ämnena fysik, mekanik, hållfasthetslära, kemi, företags­

ekonomi, matematik (statistik), maskinelement samt sociologi och psykologi.

De sammanlagda årliga lönekostnaderna uppskattas i fortvarighetstillståndet

till 850 000 kr. (1961 års löner), vartill kommer lön till rektor eller direktör vid

högskolan. Omräknat till 1963 års löner utgör nämnda belopp 960 000 kr.

En uppskattning av lokalbehovet för högskolan slutar på ca 5 000 m2 effektiv

golvyta.

Kostnaderna för utrustning av laboratorierna har approximativt beräknats till

1 150 000 kr. (1961 års priser). Därvid har förutsatts att laboratorierna endast

utrustas för undervisningens behov.

Utrymmesbehovet för laboratorier har i planen beräknats under förutsättning

att studiebesök, examensarbeten och speciell forskning förlägges till industrier

på orten eller länet i övrigt. Det är icke realistiskt att tänka sig att industri­

laboratorier skulle komma att utnyttjas för schemabundna övningar, men där­

emot för speciella övningar och kurser, företrädesvis på kvällstid. Studiebesök

vid laboratorier bör, om dessa ligger inom nära räckhåll för högskolan, medge

utomordentliga möjligheter att åskådliggöra undervisningen med aktuella exem­

pel. Det stora kapital, som ofta ligger i ett industrilaboratorium, kan endast ett

stort universitet mobilisera, vartill kommer höga kostnader för att upprätthålla

hög modernitetsnivå för utrustningen. De fördelar industrihögskolan skulle ha

av tillgång till industrilaboratorier, även om detta måste inskränkas till relativt

få tillfällen, kan icke nog värdesättas.

De angivna resurserna måste givetvis betraktas som potentiella möjligheter

för industrihögskolan. Det bör framhållas, att industrins villighet att ställa dessa

resurser till förfogande icke närmare undersökts av delegationen.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

3. Yttranden

A. Allmänna omdömen

Det stora flertalet myndigheter och organisationer konstaterar i sina yttran­

den nödvändigheten av en fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet.

Den betydande osäkerhet som särskilt vidlåder bedömningarna av det framtida

behovet av akademiskt utbildad arbetskraft framhålles emellertid. Man under­

stryker betydelsen av en intensifierad prognosverksamhet samtidigt som man

finner en fortsatt utbyggnad önskvärd.

Universitetskanslern instämmer i P-gruppens bedömning, att det finns anled­

ning räkna med att tillströmningen till universitet och högskolor under 1960-

talet kommer att öka i sådan omfattning att nu gällande förutsättningar rörande

studentantal för planeringsarbeten med utbyggnad av det högre utbildnings­

väsendet behöver omprövas. Fortsättningsvis anför universitetskanslern huvud­

sakligen följande.

Liksom P-gruppen finner jag det vara av allra största vikt att dimensione­

ringen av de högre utbildningsanstalterna baseras på tillförlitliga prognoser

rörande behov och utbud av akademisk arbetskraft samt att dylika prognoser

blir föremål för löpande översyn och korrigering. Även om vi i dagens läge

tyvärr saknar sådana säkra förutsägelser är det dock enligt min mening

uppenbart, att ett låt vara ofullständigt prognosmaterial likväl är bättre än

lösa gissningar om framtida tillgång och efterfrågan inom den akademiska ar­

betsmarknadens olika sektorer. Enligt mitt förmenande bör därför de nu före­

liggande beräkningarna med vissa reservationer läggas till grund för det fort­

satta planeringsarbetet och senare korrigeras om så erfordras. I enlighet härmed

anser jag att en omfattande utbyggnad av spärrade utbildningslinjer utöver

tidigare program bör komma till stånd.

Målsättningen för planeringen bör vara att uppnå balans mellan tillgång och

efterfrågan på arbetsmarknaden. För att bedöma denna fråga fordras emellertid

mer långsiktiga beräkningar än som nu föreligger, eftersom effekten av en ut-

byggnadsåtgärd ofta icke påverkar tillgångssidan förrän 5—8 år efter det den

vidtagits men sedan kan göra det relativt snabbt. En avgörande fråga blir där­

med när balansen bör inträda och hur man skall förfara för att erhålla stabil

balans. Bedömningen härav försvåras av att dagens behov och vad man kan

förutse om framtida behov icke är något säkert mått på det faktiska behovet

om 15—20 år.

Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden vill jag framhålla, att situa­

tionen inom olika utbildningsområden enligt nu framlagda beräkningar uppvisar

viktiga skiljaktigheter. Även med P-gruppens maximala utbyggnadsalternativ

skulle en betydande brist på civilingenjörer föreligga 1975. Samtidigt förvän­

tas utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna leda till

ett betydande överskott på personer med dylik utbildning vid samma tid.

Med hänsyn till den förhållandevis dyrbara utbildning och det mycket

stora antal personer det här gäller måste enligt min mening övervägas, om

det är rationellt att en i och för sig önskvärd och lämplig »teknifiering» av natur-

69

vetarutbildningen bör göras så oerhört omfattande i stället för att upprätta

ytterligare en teknisk högskola eller fakultet. En närmare undersökning av i

vilken utsträckning personer med måttligt »teknifierad» filosofisk examen kan

användas för de arbetsuppgifter civilingenjörer för närvarande sköter är enligt

min mening erforderligt om den av P-gruppen föreslagna fördelningen av intag­

ningen mellan naturvetenskaplig fakultet och teknisk högskola skall kunna

accepteras.

Beträffande den förväntade bristen på civilekonomer ställer det sig annor­

lunda, eftersom samhällsvetare med ekonomiska ämnen i sin examen antas kun­

na bidra till att fylla behovet av ekonomer. Då tillträdet till samhällsvetenskap­

lig utbildning, liksom till övrig humanistisk utbildning, är fritt innebär det att

en effektiv upplysnings- och yrkesvägledningsverksamhet kan leda till att en

betydande del av humanisterna väljer samhällsvetenskaplig utbildning och där­

igenom kan fylla behovet snabbare än som beräknats. Det är här icke — så­

som är fallet med teknisk och experimentell naturvetenskaplig utbildning —

enbart fråga om samhällets målmedvetna planering av utbyggnadsbehovet inom

olika utbildningslinjer med hänsyn till förväntat behov utan även om en annan

utbildningspolitisk princip, nämligen fritt tillträde till humanistisk fakultet.

Det ter sig därför icke här på samma sätt möjligt att planera, eftersom man har

en så stor osäkerhetsfaktor att räkna med som konsekvenserna av det fria till­

trädet till universitetens humanistiska fakulteter.

Såvitt gäller medicinsk och i viss mån även odontologisk utbildning förefaller

det mig som om det svåraste problemet vore att beräkna det framtida behovet

av dels praktiskt verksamma läkare, dels forskare. Vidare torde det för den

medicinska utbildningen vara nödvändigt att föra prognoserna fram till 1980

eller 1985 för att bedöma omfattningen av de åtgärder beträffande ändrad in­

tagning under 1960-talet och början av 1970-talet som är erforderliga.

Två av de av mig hörda remissinstanserna, nämligen det större akademiska

konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanistiska fakulteten vid uni­

versitetet i Stockholm, har förordat, att någon form av reglerad intagning av

studerande vid de fria fakulteterna skulle övervägas. Såsom skäl härför åberopas

svårigheterna att planera undervisning för ett mycket snabbt ökande elevantal

samt farhågor för att elevmaterialets kvalitet skulle sjunka och äventyra under­

visningens standard. För egen del kan jag icke godta de framförda argumenten

för spärrar. Enligt min mening skulle de angivna problemen bättre kunna lösas

genom ökat antal ordinarie lärartjänster samt genom en väl planerad under­

visning som medför ett urval av studielämpliga elever. I övrigt delar jag helt

de principiella invändningar mot spärrar som anförs i P-gruppens promemoria.

Beträffande möjligheten att snabbare än som föreslagits i promemorian öka

utbildningskapaciteten vid spärrade högskolor och fakulteter har samtliga re­

missinstanser, som uttalat sig om denna fråga, anfört starka invändningar där­

emot. Det synes mig därför som om denna lösning vore förknippad med betydan­

de problem och därför påfordrar närmare undersökning innan slutligt ställnings­

tagande kan ske.

Liksom P-gruppen vill jag starkt understryka vikten av att cn betydande

utbyggnad av de postgymnasiala fackutbildningslinjerna kommer till stånd.

Slutligen vill jag framhålla, att nödvändiga förutsättningar för den föreslagna

utbyggnaden är dels att programkommittéerna snarast får konkreta direktiv,

dels att åtgärder vidtas i syfte att förbättra rekryteringen till högre och liigrc

akademiska lärartjänster.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

70

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna finner det synnerligen värdefullt,

att genom upprättandet av ett särskilt prognosinstitut frågan om behovet på

lång sikt av civilingenjörer och annan akademisk arbetskraft blir föremål för

kontinuerlig uppmärksamhet.

Arbetsmarknadsprognoser måste helt naturligt med hänsyn till svårigheten

att även på kort sikt förutsäga den ekonomiska utvecklingen kännetecknas av

stor osäkerhet. Av desto större betydelse är vid dylikt förhållande, att tillför­

litliga metoder för beräkningen av det framtida utbudet och behovet av arbets­

kraft utarbetas, och att det statistikmaterial, vilket bland annat skall bilda

underlaget för framtidsbedömningen, är av tillfredsställande omfattning. De

brister, som kunnat konstateras för närvarande vidlåda prognosverksamheten i

dessa avseenden bör i görligaste mån rättas till.

De prognoser, som hittills utarbetats om efterfrågan på akademisk arbetskraft,

har publicerats med fleråriga intervaller. För en planmässig utbyggnad av uni­

versiteten och högskolorna erfordras, att dylika rapporter i fortsättningen läm­

nas tätare och med jämna mellanrum. Vidare framstår det för de tekniska hög­

skolornas del såsom nödvändigt, att en ökad differentiering genomföres, så att

prognoserna kan tjäna som vägledning även vid dimensioneringen av de olika

fackavdelningarna inom högskolorna.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att de framlagda tendensberäkningarna

avseende tillströmningen till det högre utbildningsväsendet starkt understryker

vikten av en kontinuerlig uppföljning av olika prognoser samt anför ytterligare

följande.

Det material, som år 1959 framlades av universitetsutredningen, har på fler­

talet punkter blivit helt inaktuellt. Den snabba ökningen i tillströmningen till

gymnasierna och som en följd därav ökad tillströmning till universitet och hög­

skolor har lett till att de beslut, som år 1960 fattades av statsmakterna vad

gäller det högre utbildningsväsendets utbyggnad, nu från grunden måst revi­

deras. Beräkningarna understryker också vikten av att mycket långsiktiga

planer vad gäller den framtida utbildningspolitiken lägges upp och att samhället

sätter upp en målsättning för utbildningspolitiken, som tar hänsyn till både

arbetsmarknadens efterfrågan på arbetskraft och ungdomens efterfrågan på viss

utbildning. De beslut som fattas i dag kommer att få full effekt först i början

av nästa årtionde och påverka arbetskraftens sammansättning under flera år­

tionden framåt.

Styrelsen är väl medveten om de stora svårigheter, som är förbundna med en

så långsiktig utbildningspolitik, men anser att en sådan är nödvändig, om vårt

näringsliv skall kunna utvecklas i önskvärd riktning. Tillgång på lämpligt ut­

bildad arbetskraft är en av de viktigaste förutsättningarna därvidlag.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller vidare, att akademikernas arbetsmarknad

icke kan och icke bör betraktas som skild från den övriga arbetsmarknaden. En

hög sysselsättning totalt sett medför också stor efterfrågan på olika akademiker­

grupper. Styrelsen begränsar emellertid sitt yttrande till några speciella frågor,

som särskilt sammanhänger med de strukturella förändringarna på en arbets­

marknad med starkt stigande tjänstemannaandel och anför bl. a.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

71

Arbetsmarknadsstyrelsen kommer inom kort att anta ett särskilt aktivitets-

program för arbetskraft med längre teoretisk utbildning, innebärande en rad

åtgärder eller förslag till sådana, vilka syftar till att förbättra arbetsmarknads­

verkets möjligheter att dels informera den yrkesväljande ungdomen om den

väntade utvecklingen inom olika sektorer på akademikernas arbetsmarknad och

dess olika delsektorer, dels förbättra den service verket kan erbjuda arbets­

givare och arbetssökande inom denna del av arbetsmarknaden. Styrelsen vill

emellertid redan här anföra följande.

Den prognosverksamhet, som genom statsmakternas beslut år 1960 organise­

rades inom arbetsmarknadsstyrelsen, har visat sig ha alltför begränsade resur­

ser för att möjliggöra en systematisk långsiktig verksamhet avseende hela arbets­

marknaden och därjämte kunna tillgodose speciella utredningsbehov. Större

delen av de tillgängliga resurserna har måst ägnas åt eftcrfråge- och tillgångs-

prognoser avseende vissa akademikergrupper samt vissa andra läraryrken. Under

de år en mera omfattande prognosverksamhet ägt rum inom arbetsmarknads­

verket, har emellertid värdefulla erfarenheter vunnits avseende prognosverk­

samhetens fortsatta inriktning. Samtidigt som metodiken, särskilt vad gäller

efterfrågeprognoser, ytterligare behöver utvecklas, måste en i första hand kvali­

tativ upprustning av prognossektionens resurser anses nödvändig. Styrelsen har

för avsikt att i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1964/65 in­

komma med förslag till kraftig förstärkning av prognosinstitutet.

Statskontoret anser det otillfredsställande, att den framtida efterfrågan på

akademisk arbetskraft icke är bättre undersökt och anför vidare.

Visserligen föreligger betydande svårigheter att mäta denna efterfrågan, men

merparten av de försök som hittills gjorts förefaller inte ha fullt utnyttjat de

statistisk-ekonomiska metoder som står till buds. Med hänsyn till den stora

samhällsekonomiska betydelse som utvecklingen på det berörda området har

och med hänsyn till de allvarliga konsekvenser felbedömningar härvidlag med­

för för såväl den enskilde som samhället, syns de planeringsinsatser som gjorts

icke ha varit tillfyllest. Det viktiga arbete, som nu utförts av universitetsutred-

ningen och P-gruppen, bör därför enligt vad statskontoret föreslagit i en till

universitetsutredningen i juli 1962 avlämnad rapport »Universitetsväsendets

organisation» i framtiden anförtros organ av permanent karaktär och med till­

gång till behövliga utredningsresurser.

Det är för statskontoret inte möjligt att göra en inträngande bedömning av

det av P-gruppcn framlagda programmets olika delar. Statskontoret kommer

därför i det följande att utgå från att den redovisade prognosen är realistisk vid

diskussion av åtgärder som kan tänkas vara lämpliga att vidtaga inom det aka­

demiska undervisningsväsendet för att höja dess kapacitet. Dessförinnan anföres

emellertid några allmänna kommentarer.

I promemorian framhålls det nuvarande prognosmaterialets betydande svag­

heter. Enligt P-gruppens mening ger dock de existerande prognoserna trots

sina brister ett värdefullt stöd vid de bedömningar av framtiden som måste

göras. Statskontoret delar P-gruppens uppfattning att även mindre tillförlit­

liga prognoser kan vara av värde för en framtidsbedömning men endast under

förutsättning att deras resultat görs till föremål för ingående kritik och att slut­

satserna formas med hänsynstagande till de befintliga bristfälligheterna och

ges karaktären av alternativa utvecklingsmöjligheter. Så behandlade kan

mindre tillförlitliga prognoser tänkas i viss utsträckning gc underlag för bedöm­

ningar och program. Däremot kan det inte betraktas som ett tillfredsställande

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

72

tillvägagångssätt att låta mindre säkra prognoser utan en sådan penetration

läggas till grund för ställningstaganden enbart av det skälet att några bättre

förutsägelser inte existerar. Det sagda kan tyckas ha självklarhetens prägel, men

icke desto mindre torde det förekomma att samhällsinriktade bedömningar före­

tas på grundval av statistiskt mindre tillfredsställande material.

Om man med hänsyn till osäkerheten i prognosmaterialet är tveksam om

P-gruppens allmänna slutsatser, finns enligt gruppens mening ingen annan indi­

kator rörande framtidsbehovet än ungdomens efterfrågan på olika typer av

utbildning. Enligt statskontorets åsikt måste denna indikator vara i än högre

grad osäker och sammanhänga med tillfälliga arbetsmarknadsutsikter och andra

tillfälliga förhållanden. Eu faktor av betydelse i detta sammanhang är också

det sätt, på vilket det ekonomiska studiestödet från samhällets sida utformas

samt omfattningen av detta stöd. Med en så explosionsartad utveckling, som

för närvarande sker på den högre utbildningens område — på eu tioårsperiod

förväntas antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor öka från

ungefär 36 000 till mellan 80 000 och 85 000 — måste ställas frågan: Vilken är

den samhällsekonomiskt rimliga proportionen akademiker i förhållande till

annan arbetskraft?

Statskontoret har inte skäl att tro, att det av P-gruppen framlagda program­

met skulle leda till en samhälleligt sett för hög akademikerandel av den totala

arbetskraften, men anser att en analys av problemet ur arbetskraftsbalanssyn-

punkt snarast bör göras som komplement till de nu utförda trend- och tendens­

beräkningarna. Det kan inte anses helt uteslutet, att en så snabb utbudsökning

av akademiker som förutskickas leder till störningar på arbetsmarknaden.

Enligt P-gruppen torde det under inga förhållanden under förutsebar tid bli

fråga om arbetslöshet för akademiker utan möjligen om inadekvat sysselsätt­

ning. Statskontoret delar denna uppfattning under förutsättning att den fort­

satta ekonomiska politiken inriktas på bevarandet av den fulla sysselsättningen

men anser därutöver att även en inadekvat sysselsättning, vilken kan sägas

vara liktydig med undersysselsättning, av akedemiker måste uppfattas som

en allvarlig olägenhet och bottna i samhällsekonomiska felinvesteringar. En full

sysselsättning inom akademikergruppen indikerar inte heller i och för sig en

ur samhällets synpunkt optimal fördelning på olika arbetstagarkategorier.

Vid uppgörandet av prognoser för behovet av akademiker måste med andra

ord även prognoser göras för behovet av andra yrkeskategorier. Dessa prognoser

måste därefter vägas mot varandra. Detta innebär att man måste uppgöra ett

slags samhällsekonomisk investeringskalkyl för att rätt kunna avväga de olika

behoven och fastställa ett handlingsprogram.

Frågan om hur stor andel akademiker som bör utbildas har även uttryckts så,

att samhället bör tillhandahålla den utbildning som den enskilde önskar. Till­

strömningen till universitet och högskolor bör med denna utgångspunkt i prin­

cip vara fri. Ett sådant mål syns inte stå i konflikt med arbetsmarknadsmässiga

avvägningar av de olika utbildningslinjernas storlek, eftersom lönebildningen

kan, åtminstone på lång sikt, förväntas mekaniskt justera eventuellt uppkomna

skevheter i balansen mellan olika yrkeskategorier. Genom bättre prognoser kan

man emellertid på tidigt stadium förhindra samhällsekonomiskt icke motiverade

ansvällningar på ospärrade utbildningslinjer och eliminera det risktagande, som

en utbildning inom den fria akademiska sektorn innebär. Ett utpräglat risk­

tagande i detta avseende kan varken betraktas som rimligt ur samhällets eller

den enskildes synpunkt.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

73

Riksrevisionsverket anför i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.

Den utpräglade högkonjunktur som rått under större delen av efterkrigstiden har kännetecknats av stark konkurrens om arbetskraft. Att döma av de resultat 1959 års långtidsutredning framlagt kan svårigheterna att tillgodose behovet av arbetskraft vid en förutsatt fortsatt samhällsekonomisk expansion väntas kom­ ma att bli bestående under överskådlig tid framöver. Inför detta perspektiv är enligt riksrevisionsverkets mening särkalkyl över det högre utbildningsväsendets utbyggnadsbehov, utan hänsynstagande till arbetskraftsbehoven i övrigt, i och för sig ägnad inge betänkligheter. Det förefaller emellertid rimligt antaga, att behovet av teoretiskt högt utbildad arbetskraft kommer att stiga mycket snabbt relativt sett, varigenom betänkligheterna mot en fristående kalkyl för det högre utbildningsväsendet väsentligen undanröjes. De kalkyler över den väntade till­ strömningen till högre utbildningsanstalter, som redovisas i promemorian och som, genom att de bygger på uppgifter om årskullar och examensfrekvens, före­ faller vara tämligen realistiska, ger också uttryck för ett väsentligt utbyggnads­ behov.

Utbyggnadsbehovet i betydelsen ökad utbildningskapacitet gör sig särskilt starkt gällande för de spärrade utbildningslinjerna, för vilka prognosticeras så­ väl ett växande samhällsekonomiskt behov som starkt ökande tillströmning av studerande. För vissa andra utbildningslinjer främst inom de humanistiska fa­ kulteterna kan visserligen tillströmningen väntas öka väsentligt, men risk finns, att arbetsmarknadens krav på arbetskraft med ifrågavarande utbildning kan komma att understiga tillgången. Det kan i detta sammanhang erinras om att arbetsmarknadsläget för arbetskraft med viss humanistisk utbildning varit och alltjämt är tämligen kärvt, medan samtidigt en påtaglig brist på arbetskraft med mera praktiskt inriktad yrkesutbildning förelegat inom flertalet områden. Även om inte enbart samhällsekonomiska synpunkter kan läggas på omfatt­ ningen av den humanistiska utbildningen, gör sig dock bristen på en allomfat­ tande kartläggning av behovet av arbetskraft påmind i detta sammanhang.

Som framhålles i promemorian är möjligheterna att genom ökade resurser ytterligare utbygga utbildningskapaciteten begränsade på kort sikt. Erforder­ liga investeringar i byggnader, apparatur och lärarutbildning ger avkastning först efter mycket lång tid. Detta understryker betydelsen av en mera lång­ siktig planering än vad som kommit till uttryck i promemorian, för att erfor­ derliga resurser skall kunna tillföras det högre utbildningsväsendet i tid. En självklar förutsättning för en ökad resurstilldelning till det högre utbildnings­ väsendet är, att detta ter sig mera angeläget än andra alternativa användningar av resurserna.

Kommerkollegium framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen följande.

Planeringen av det högre undervisningsväsendet påverkas icke uteslutande av förväntade ändringar i tillströmningen av studerande och efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Såsom framhålles i promemorian har även förändringar i utbildningsarbetets effektivitet och intensitet mycket stor bety­ delse. Rent schematiskt kan sägas att om utbildningstiden kan förkortas så ökas utbildningskapaciteten. Det kan sålunda finnas anledning att även beakta möj­ ligheterna att påverka utbildningstiden genom att modifiera utbildningsmålen. ()m studietiden förkortas från exempelvis fem liil fyra år genom ändring av ut­ bildningsmålen så ökas antalet personer som kan beredas tillgång till undervis­ ning med en fjärdedel under förutsättning att utbildningsresurserna i båda fallen

3* — liihang till riksdagens protokoll 1003. 1 samt Nr 172

Kungl. Majits -proposition nr 172 år 1963

74

kan utnyttjas lika effektivt. Särskilt när det gäller de områden, där det råder

påtaglig brist på utbildade och samtidigt utbildningsmöjligheterna är starkt

begränsade är det av vikt att rätt avgörande träffas rörande den mest ända­

målsenliga kombinationen av utbildningsmål och antal utbildade.

En person som studerat vid fackhögskola har ofta ej användning av hela det

kunskapsstoff som inhämtats under högskolestudierna men samtidigt stort be­

hov av fördjupade kunskaper på något visst specialområde eller att kunna kon­

tinuerligt följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom detsamma.

Behoven av fördjupade eller kompletterade kunskaper bör i dylikt fall i stor

utsträckning kunna tillgodoses genom olika former av vidareutbildning.

Kollegium har den uppfattningen att olika former av akademisk vidareutbild­

ning numera kan anses utgöra ett naturligt led i det högre undervisningsväsen­

det. Frågan vad den akademiska grundutbildningen skall omfatta kommer där­

med i ett delvis nytt läge. Det är givetvis betydelsefullt att arbetsfördelningen

mellan den akademiska grundutbildningen och den akademiska vidareutbildning­

en blir så rationell som möjligt. Med all sannolikhet kommer resurserna inom det

högre undervisningsväsendet att vara förhållandevis starkt begränsade under

avsevärd tid framåt. Alla möjligheter till ökad hushållning med dessa resurser

måste därför bli noggrant prövade.

En väsentlig utvidgning av det högre undervisningsväsendet måste dock un­

der alla förhållanden anses ofrånkomlig.

Jernkontoret anför i huvudsak följande.

Jernkontoret vill uttala sin tillfredsställelse över att frågan om den högre

undervisningen tagits upp till förnyad prövning efter de beslut, som 1960 års

riksdag fattat på grundval av det handlingsprogram, som förordades av 1955

års universitetsutredning. Det är glädjande att den av nämnda utredning före­

slagna prognosverksamheten nu kommit i gång. Att universitetsutredningens

beräknade tillströmning av studenter till universitet och högskolor redan efter

några år visat sig vara vida underskattad understryker behovet av »rullande»

prognoser. Diskrepansen mellan olika utförda prognoser för arbetsmarknadens

behov av kvalificerad akademisk arbetskraft är iögonfallande. Det är därför av

största vikt att själva prognosmetodiken utvecklas så att framtida bedömningar

av arbetskraftbehovet kan bli säkrare. När det gäller utbyggnaden av den högre

undervisningen är det ingalunda givet, att samhällets samlade behov av olika

yrkesutövare överensstämmer med ungdomens egen efterfrågan på olika typer

av undervisning, eftersom denna efterfrågan ofta kan vara betingad av mera

kortsiktiga överväganden. Ungdomens stora intresse i dag t. ex. för de tekniska

yrkena är givetvis glädjande. Denna företeelse kan dock till viss del vara en

direkt följd av den svåra brist på tekniker, som för närvarande tyvärr råder på

grund av eftersläpningen i fråga om utbyggnaden av den högre undervisningen

och som lett till exceptionellt goda inkomst- och karriärmöjligheter för dessa

grupper. Om hänsyn tages enbart till ungdomens studieönskemål, kan sålunda

en snedvridning av utbyggnaden av det högre undervisningsväsendet komma

till stånd. Bedömningen av det långsiktiga behovet av akademiskt utbildad

arbetskraft bör ej influeras av efterfrågan på kort sikt, ty en dylik påverkan kan

leda till en överskattning av det framtida behovet.

De prognoser och planer som redovisas i utredningen avser delvis läget om

12 år, dvs. 1975. Det säger sig självt, att det är omöjligt att med någon nämn­

värd säkerhet förutsäga utvecklingen under en så lång period framåt. Ändå före­

faller det som om det i vissa fall vore lämpligt med ett ännu längre tidsperspek­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

75

tiv. Utredningens målsättning är att så snart som möjligt avhjälpa bristen på

vissa slag av akademiskt utbildad arbetskraft. Detta innebär sannolikt, att ut­

bildningskapaciteten utbyggs mer än som svarar mot det långsiktiga behovet i

ett jämviktsläge, då bristerna försvunnit. Ett försök till analys av detta lång-

siktsbehov bör därför göras. Den måste också taga hänsyn till balansen mellan

antalet akademiskt utbildade och andra yrkeskategorier. Att betrakta behovet

av akademiker isolerat från hela befolkningens närings- och yrkesindelning synes

mindre fruktbart och medför risker för grova felbedömningar.

Byggnadsstyrelsen

anför i huvudsak följande.

Det av P-gruppen framlagda utbyggnadsalternativet innebär i olika avse­

enden påtagliga avvikelser ifrån tidigare handlingsprogram. Väsentligast ur

styrelsens synpunkt är konstaterandet av de ökade dimensionerna i nybygg-

nadsbehovet och den alltmera forcerade takt i vilken detta behov synes behöva

tillgodoses. Dessa förhållanden kommer självfallet att medföra utomordentligt

starka påfrestningar på de resurser som kan ställas till förfogande för realise­

randet av ett aktuellt program.

Efter omorganisationen har styrelsen i och för sig givits förutsättningar ifråga

om kapacitet och flexibilitet att bemästra även härmed förbundna problem.

En kvantitativ anpassning till det nya läget blir dock nödvändig och styrelsen

kommer, sedan ytterligare klarhet vunnits rörande de ändrade riktlinjernas

innebörd, att på sedvanligt sätt göra erforderliga äskanden i detta syfte. Styrel­

sen vill emellertid här peka på att en ytterligare forcerad byggnadstakt medför

risker för att alltför kort tid kommer att stå till förfogande för planering och

projektering, vilket kan bli svårt att förena med ett ekonomiskt byggande. Olika

åtgärder kan dock vidtagas för att underlätta verksamheten.

Erfarenheterna av hittillsvarande byggnadsverksamhet har således bekräftat

att projekteringsresurserna kan utnyttjas mera effektivt, om de kan koncentre­

ras på ett mindre antal stora objekt i stället för ett stort antal små. För att en

utbyggnad skall ske enligt av P-gruppen angiven omfattning synes vidare pro­

gramkommittéer snarast böra utses för sådana fakulteter och institutioner, som

för närvarande saknar dylika. Styrelsens erfarenhet av det arbete, som utförts

av hittills utsedda programkommittéer är mycket god.

Byggnadsstyrelsen utgår från att det nu framlagda siffermaterialet skall tjäna

som underlag för en revision eller komplettering av 1960 års principprogram för

utbyggnad av universitet och högskolor m. m. För Umeå och Uppsala har bygg­

nadsstyrelsen redan utarbetat utbyggnadsplaner. För Lund och Karolinska

mediko-kirurgiska institutet samt universitet i Stockholm pågår arbete härmed.

För Göteborgs universitet avser styrelsen att om möjligt under innevarande år

påbörja en översyn av gällande utbyggnadsplan. Samtliga dessa planer har ut­

formats respektive avses komma att utformas på sådant sätt, att utbyggnad kan

ske enligt F-gruppens förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län

yttrar bl. a. följande.

Länsstyrelsen finner det nödvändigt, att det ökade trycket på universitet och

högskolor lättas, och att tillgången på kvalificerad arbetskraft å de utbildnings­

områden, där behov därav föreligger, ökas. Det är därför angeläget, att alla

åtgärder vidtagas för att utvidga utbildningskapaciteten för den högre under­

visningen.

Länsstyrelsen delar den i promemorian uttalade uppfattningen om att friheten

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

70

i valet av sysselsättning skall vara vägledande princip för utbildningspolitiken.

Av denna anledning bör enligt länsstyrelsens förmenande någon spärr icke in­

föras för tillträde till de fria fakulteterna och, därest det av statsfinansiella skäl

är möjligt, utbildningskapaciteten beträffande de nu spärrade utbildningslinjer­

na så ökas, att dessa linjer skall kunna taga emot alla sökande till sådan ut­

bildning.

Behovet av kvalificerad arbetskraft med medicinsk, teknisk och ekonomisk

utbildning kommer alltfort att ökas. Utbildningskapaciteten å dessa linjer är

redan nu kraftigt underdimensionerad. Det är därför synnerligen angeläget, att

dessa linjer snabbt utbygges. En snabb utbyggnad kommer visserligen med hän­

syn till den ökning av antalet akademiska lärare, som därvid erfordras, att till­

fälligt medföra en minskning av antalet nyexaminerade läkare för sjukvården

samt civilingenjörer och civilekonomer för näringslivet. Antalet nyexaminerade

kommer dock efter en övergångstid att bliva avsevärt större, vilket på längre

sikt kommer att väl uppväga de olägenheter, den tillfälliga minskningen skulle

medföra.

Frågan om hur utbyggnaden skall ske, är ett samhällsproblem av stor om­

fattning. Vid bedömningen av problemet måste därför hänsyn tagas till såväl

samhällsplaneringssynpunkter som arbetsmarknadens och näringslivets syn­

punkter.

Försvarets forskningsanstalt

framhåller i sitt remissyttrande bl. a. följande.

Utredningsgruppen har uttalat, att den starka ökningen av antalet studerande

bör föranleda snabbt verkande åtgärder, snarare än en genomgripande reform

baserad på en ny fullständig och tidsödande översyn av det akademiska om­

rådet. Med understrykande härav får anstalten även erinra om att departe­

mentschefen i proposition 1960: 119 (sid 382—383) uttalat, att utbyggnaden av

universitet och högskolor borde planläggas och utföras så, att den utan mera

omfattande tids- och kostnadskrävande omläggningar skulle kunna fullföljas

utöver det då uppställda programmet. Som grund för bedömningen av de åt­

gärder, som skall vidtagas, bör läggas så utförliga och rättvisande prognoser som

möjligt, varför det får anses vara synnerligen angeläget att bedriva en effektiv

prognosverksamhet. En bestämd varning måste dock uttalas för att dra vitt­

gående slutsatser från extrapolerade diagram över utvecklingen inom olika delar

av arbetsmarknaden. Samhällets och teknikens utveckling kan nämligen relativt

snabbt leda till radikalt förändrade förhållanden mellan de i dagsläget konstate­

rade behoven. En effektiv studierådgivning och yrkesvägledning är även mycket

viktiga faktorer i detta sammanhang.

Utsikterna för genomförandet av en önskvärd ökning av de studerande inom

bland annat de spärrade utbildningslinjerna är nära beroende av möjligheterna

att erhålla erforderliga lokaler och lärare. Universitetsutredningen torde ha sökt

göra en realistisk uppskattning härav som grund för sina föreslagna intagnings-

siffror; dessa har sedan av statsmakterna i regel justerats något uppåt, vilket

tyder på förståelse för syftet och en positiv bedömning av utbyggnadsmöjlig­

heterna. Hittillsvarande erfarenheter av utbyggnadsprogrammet visar, att till­

gängliga resurser måste pressas till det yttersta för att detta skulle kunna genom­

föras. Det är därför något förvånande, när det i promemorian angives, att ett

ytterligare betydande nybörjarintag vid de nuvarande tekniska högskolorna

skulle vara möjligt redan från och med 1965/66 utan vidtagande av mera om­

fattande nybyggnadsåtgärder. Hur detta skall ske, framgår icke direkt av pro­

memorian men »flerskifts»-utbildning och annan »intern-rationalisering» anges

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

77

som principiella möjligheter. Här måste viss betänksamhet anmälas beträffande kvaliteten på de studieresultat, som kan nås i en lokalmässigt hårt belagd och tidsmässigt pressad undervisningsmiljö med sannolik otillräcklig tillgång på lärarkrafter.

Skolöverstyrelsen

konstaterar i sitt remissyttrande, att de realekonomiska fak­

torerna, vilka kan stå hindrande i vägen för en utbyggnad av den högre utbild­ ningsorganisationen, ur den enskildes och ur det allmännas synpunkter är så betydelsefulla att de förtjänar att ingående uppmärksammas i det fortsatta planeringsarbetet. Styrelsen anför härom huvudsakligen följande.

Betraktelsesättet bör vara att utbildning är att betrakta som en investering i immateriellt kapital och att uteblivna sådana investeringar innebär ett sämre utnyttjande av ett lands tillgångar med konsekvenser, som för ett mindre land sannolikt är på kortare eller längre sikt mer kännbara än för ett större land, därför att det senare landet har större möjlighet än det mindre att flexibelt ut­ nyttja tillgängliga resurser. På forskningens nuvarande ståndpunkt torde det föreligga stora svårigheter att få ett säkrare grepp kring dessa frågor men sanno­ likt kan en analys föras längre än som i promemorian skett och i varje fall leda till slutsatsen att det är helt befogat att mycket snabbt och effektivt inrikta sig på sådana åtgärder som akademisk korrespondensundervisning, kvällsfakulteter, decentraliserad akademisk utbildning och användning av hjälpmedel i betydligt vidgad utsträckning, vilka alla har det gemensamt att det blir möjligt att inom ramen för tillgängliga eller lättmobiliserbara resurser inte oväsentligt öka den akademiska utbildningens kapacitet.

Gymnasieutredningen

anknyter i sitt yttrande till problematiken kring de

begränsade realekonomiska resurserna och framhåller huvudsakligen följande.

I promemorian framhållas också att de realekonomiska resurserna är begrän­ sade. Härmed torde bl. a. avses personella resurser. Gymnasieutredningen är medveten om att utbyggnaden av den högre undervisningen — likväl som den lägre — ökar efterfrågan på lärare. Hur stor denna ökning blir är emellertid beroende av hur lärarantalet relateras till elevtillströmningen. En rationalisering i syfte att bl. a. minska det relativa behovet av lärare är sålunda mycket ange­ lägen och bör därför skyndsamt utredas och prövas. Därvid bör undersökas hur normerna för bestämning av antalet lärartjänster i praktiken tillämpas.

Vad här sagts om lärare gäller i viss utsträckning också lokaler. Framförallt när det gäller teknisk och naturvetenskaplig utbildning finns emellertid out­ nyttjade resurser utanför universitet- och högskoleorterna. Våra gymnasier — i första hand de tekniska — förfogar i många fall över rymliga och välutrustade institutioner i tekniska och naturvetenskapliga ämnen. Beläggningen av dessa är f. n. i regel inte heller högre än att de med stor fördel borde kunna utnyttjas också för andra ändamål än gymnasieundervisning. Gymnasieutredningen har i sin skrivelse den 21 november 1902 med förslag till lärarutbildning vid teknisk högskola m. m. visat, att en decentralisering av teknisk högskoleutbildning efter dessa principer är genomförbar med relativt små kostnader. Det är synnerligen angeläget att detta förslag förverkligas och att en riktlinje i den fortsatta plane­ ringen blir att utvidga och komplettera den s. k. decentraliserade akademiska utbildningen. Ur många synpunkter torde denna väg innebära fördelar, när det gäller att komma tillrätta med de svårigheter, som ligger i vägen för cn kapa­ citetsökning även inom den tekniska utbildningssektorn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller i sitt remissyttrande i huvudsak

följande.

Enligt överstyrelsens uppfattning har den bild, som man får vid studiet av de

gjorda undersökningarna rörande den väntade utvecklingen, i hög grad sanno­

likhetens prägel. Den enligt överstyrelsens uppfattning värdefullaste delen av

de gjorda undersökningarna återfinnes i fjärde kapitlet. Den där återgivna s. k.

tendensberäkningen utgör i stort sett en revision av universitetsutredningens

tidigare kalkyler och måste bedömas såsom i stort sett realistiska. Även i detta

sammanhang kommer man in på det ofta diskuterade humanistöverskottet, som

enligt tendensberäkningen blir förhållandevis stort. Det är mot bakgrunden av

detta, som man får se femte kapitlets programmatiska räkneexempel, med en

skiss till en styrd utveckling syftande mot en viss minskning av den humanis­

tiska utbildningen och en ökning av den tekniska.

Därest man anlägger uteslutande ekonomiska synpunkter, är det naturligtvis

angeläget att söka anpassa den humanistiska utbildningens omfattning i för­

hållande till den beräknade efterfrågan av arbetskraft med dylik utbildning.

Enligt överstyrelsens uppfattning är det emellertid motiverat att bedöma denna

fråga ur en litet vidare synvinkel. En humanistisk utbildning har, även om

vederbörande icke får tillfälle att tillgodogöra sig värdet av denna i sitt arbete,

dock ett värde i och för sig. Utan tvekan kan många gånger en sådan utbildning

berika livet på olika sätt. Men vidare skapar utan tvekan en humanistisk ut­

bildning förutsättningar för att en person skall bättre kunna utföra sitt arbete

än om dylik utbildning saknas. Överstyrelsen har icke menat, att man skall bort­

se från de ekonomiska bedömningarna. Den justering, som sker i avsnittet Det

programmatiska räkneexemplet, är också mycket försiktig; den har sannolikt

värde, då det gäller att ställa upp ett mål för den önskade utvecklingen.

Överstyrelsen vill understryka angelägenheten att prognoser av här förevaran­

de natur kommer till stånd och att så sker jämförelsevis ofta. Skall emellertid

prognoserna kunna läggas till grund för åtgärder från statsmakternas sida och

sålunda verkligen få avsedd betydelse måste de fylla stora krav. I detta sam­

manhang vill överstyrelsen framhålla vikten av att arbetsmarknadsstyrelsens

resurser för denna verksamhet stärkes.

Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO) uttrycker sin tillfreds­

ställelse över att en översyn av 1960 års program kommit till stånd och under­

stryker betydelsen av, att även i fortsättningen utbyggnadsplanerna kontinuer­

ligt överses med hänsyn till arbetsmarknadens behov och tillströmningens om­

fattning och inriktning. SACO anför i huvudsak följande.

I 1960 års program ingick konkreta planer på en utbyggnad av universiteten

och högskolorna fram till mitten av 1960. Det är nu tid att fixera planerna på

en fortsatt utbyggnad fram till 1970-talets början. Problemen inför den fortsatta

utbyggnaden synes i stort sett vara av samma art, som de som ingående behand­

lats i universitetsutredningens betänkande Universitet och högskolor i 1960-

talets samhälle. Sx\CO har i sitt yttrande över detta utförligt redovisat sin upp­

fattning om universitets- och högskoleväsendets utbyggnad och om de arbets­

marknadspolitiska åtgärder som erfordras med anledning härav.

Utvecklingen på tillströmningssidan föranleder dock enligt SACO:s uppfatt­

ning mera långtgående åtgärder än vad som hittills varit erforderliga. Univer-

sitetsutredningen gjorde den bedömningen, att en övergångsfrekvens till univer­

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

79

sitet och högskolor om 60 % vore ur arbetsmarknadssynpunkt rekommendabelt. Utvecklingen hittills visar, att övergångsfrekvensen varit avsevärt större, över SO %, och de nu framlagda beräkningarna fram till 1975 tyder att tillström­ ningen kommer att öka ännu mer. Det är givet, att detta ökade tryck

univer­

sitets- och högskolesektorn i vissa fall gör det nödvändigt att ompröva tidigare arbetsmarknadsbedömningar och utbildningspolitiska målsättningar.

Mot denna bakgrund ter det sig förvånande, att planeringsgruppen tar så lätt på den snedvridning mellan de olika högre utbildningslinjerna, som blir alltmera markant. Inför den alltmer påtagliga, kommande överproduktionen av huma­ nister, heter det i promemorian, att det under förutsebar tid icke blir »fråga om arbetslöshet utan möjligen om inadekvat sysselsättning». Hur planeringsgruppen definierar begreppet arbetslöshet anges ej. Det är emellertid uppenbart, att om man accepterar långtgående former av »inadekvat sysselsättning» behöver det aldrig anses råda arbetslöshet bland någon grupp av arbetskraft överhuvudtaget. Det är beklagligt, att planeringsgruppen ansett sig kunna avfärda denna pro­ blematik genom en meningslös lek med ord.

SACO måste för sin del inskärpa, att samhället har ett ansvar för även de akademiskt utbildades fulla och meningsfulla sysselsättning inom de yrken för vilka de utbildats. Samhället har naturligtvis också ett ansvar för att de begrän­ sade utbildnings- och begåvningsresurserna användes på ett så produktivt sätt som möjligt. Inom andra områden anser man det självklart, att största möjliga framstegstakt skall eftersträvas genom att resurserna sätts in på de områden där de ger bäst utdelning. Det borde inte vara annorlunda när det gäller den högre utbildningen. Den högre utbildningens stora betydelse för de materiella och kulturella framstegen gör det tvärtom särskilt angeläget att här eftersträva dels en optimal resursanvändning, dels att detta område får betydligt större resurser än nu. Det är därför svårt att förstå en utbildningspolitik, som med hänvisning till begränsade resurser avstår från att utbygga utbildningsmöjlig­ heterna på områden inom vilka ungdomen önskar utbildning och där samhället har behov av utbildning, medan samtidigt resurser avsättes att felutbild.a ung­ domar som valt denna utbildning endast av brist på alternativ.

SACO måste således, liksom i tidigare sammanhang, på nytt understryka, att kraftfullare åtgärder krävs för att komma tillrätta med snedvridningen. Det gäller att skapa tillräckliga och adekvata yrkesutbildningsmöjligheter åt stu­ denterna, både inom och utanför universitets- och högskoleväsendet.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anför huvudsakligen följande.

TCO anser att det markant ökade utbildningsintressc, som redovisas på olika avsnitt av det högre utbildningsväsendet i och för sig måste betraktas som värdefullt. Beräkningarna avser ungdomen och dess val av utbildning. Det måste emellertid kraftigt betonas, att intresset och behovet av utbildning icke endast är knutet till ungdomen utan att det även innefattar stora grupper av dem som är ute i yrkeslivet. Det är angeläget att samhället i sin utbildnings­ politik på ett positivt sätt över hela linjen kan möta detta samlade utbildnings- intresse och erbjuda möjligheter till en utbildning, som successivt anpassas till utvecklingen i samhälls- och näringsliv. TCO vill nu, liksom tidigare, framhålla att statsmakterna inte får hesitera för att påtaga sig en ökad kostnad för det högre utbildningsväsendet. Utgifter för reformer på utbildningens område utgör eu utomordentligt god investering, varigenom samhället skapar möjligheter för en fortsatt välståndsutveckling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

80

TCO vill härtill framhålla, att det hade varit av stort intresse om utredningen

behandlat den ekonomiska problematiken kring den av samhället tillhanda­

hållna kostnadsfria högre utbildningen. Sambanden behöver klarläggas mellan

den ökade tillströmningen till såväl ren yrkesutbildning som allmänbildning,

kostnadskonsekvenserna härav liksom de uppkommande köproblemen. Även

sambandet mellan de studiesociala åtgärdernas utformning, tillströmningen och

utbyggnadsplanerna bör uppmärksammas. Utredningen har endast i förbigåen­

de tangerat dessa frågor om den grundläggande allmänna politiken. TCO före­

slår att dessa frågor tas upp till närmare undersökning. Utan närmare utred­

ningar står det dock klart att en viss överensstämmelse alltid måste råda mellan

de studiesociala åtgärderna och utbyggnaden av utbildningskapaciteten. Om inte

sådan överensstämmelse råder, skapas lätt stocknings- och överskottsproblem på

olika linjer, vilket uttrycker att det eftersträvade fria studievalet i praktiken

inte helt realiserats. Av stor vikt är att de studiesociala åtgärderna ges en sådan

generell utformning att de icke styr tillströmningen i den ena eller andra rikt­

ningen utan att de verkar neutralt.

TCO framhöll i sitt yttrande över universitetsutredningens sjätte betänkande

att de då framlagda beräkningarna i flera fall var tilltagna i underkant. Univer-

sitetsutredningen beräknade att totalantalet studerande på skilda högre utbild­

ningslinjer och studieorter skulle uppgå till omkring 53 400 år 1970. Den nu

föreliggande utredningen har kraftigt reviderat denna siffra och kalkylerar i

stället med över 80 000 år 1970, därav över 30 000 vid spärrade utbildningsvägar

och över 50 000 vid de fria fakulteterna. Redan nu är antalet studerande om­

kring 40 000. Det sagda visar klart nödvändigheten av att nya beräkningar —

av det slag som nu föreligger —- utarbetas successivt och att gällande riktlinjer

från år 1960 revideras med hänsyn till den senaste tidens utveckling. Med hän­

syn bl. a. till den långsiktighet som gäller för utbildningsplaneringen är det sär­

skilt angeläget att erforderliga omprövningar av gällande riktlinjer sker på ett

så tidigt stadium som möjligt och att en rullande framtidsplanering sker.

Statstjänstemännens Riksförbund

(SR) yttrar huvudsakligen följande.

SR delar uppfattningen att det under andra hälften av 1960-talet torde vara

möjligt att öka utbildningskapaciteten vid de centrala spärrade linjerna med

ytterligare ca 950 nybörjarplatser varav ca 650 vid teknisk högskola, ca 100 vid

medicinsk fakultet och ca 200 vid handelshögskola.

Den totala utbildningskapaciteten i de laborativa ämnena inom de matema-

tisk-naturvetenskapliga fakulteterna på 2-betygsnivå bör höjas högst väsentligt.

SR vill särskilt understryka nödvändigheten av ökad utbildning av lärare i

naturvetenskapliga ämnen.

Landsorganisationen i Sverige

(LO) tillstyrker det framlagda förslaget till

fortsatt utbyggnad av det högre utbildningsväsendet och anför i huvudsak

följande.

LO har i remisser till ett flertal tidigare utredningar vilka berört utbildning­

ens kvantitet uttalat sig positivt till en fortsatt utbyggnad. I linje med detta

önskemål vill organisationen ställa sig välvillig till de i föreliggande PM fram­

förda förslagen och därmed tillstyrka utbyggnadsprogrammet.

Det är alldeles uppenbart att arbets- och kvalifikationsförhållandena radikalt

förändras. Behovet av arbetskraft med längre utbildning kan om ett tiotal år

krävas i sysselsättningar där man i dag har lägre krav. Förändringarna kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

81

gälla många områden. Tillgångssiffrorna gällande antal studerande kommer även att kunna påverkas av exempelvis de förslag beträffande lönemöjligheter, som den studiesociala utredningen kommer att överlämna. Till detta kommer att dagens samhälle, som till sin majoritet består av människor med 7-årig skol­ gång, kommer att förändras när alla får en 9-årig skolgång och längre.

I samband med frågan om ett kommande behov av kvalificerad arbetskraft bör även inberäknas u-ländernas efterfrågan på teknisk, naturvetenskaplig, medicinsk och samhällsvetenskaplig utbildning. Därtill bör man räkna med att en friare internationell arbetsmarknad kommer att öppnas inte minst för den akademiskt utbildade arbetskraften.

Svenska Arbetsgivareföreningen

med instämmande av

Handelns Arbetsgivar­

organisation

och

Sveriges Verkstadsförening

anför i sitt remissyttrande huvud­

sakligen följande.

Det bör noteras att gruppen själv betonar att prognosmetoderna är långt­ ifrån fulländade och att stor osäkerhet vidlåder åtskilliga av de framräknade resultaten. I likhet med P-gruppen anser dock föreningen att prognosmaterialet som helhet ger väsentliga hållpunkter för en bedömning av den fortsatta utveck­ lingen av universitets- och högskoleutbildningen.

Prognosmaterialet ger framför allt belägg för den redan tidigare kända svårig­ heten att undvika en fortsatt och förvärrad snedbelastning mellan de ospärrade respektive de spärrade utbildningslinjerna samt för risken att detta på akade­ mikernas arbetsmarknad kommer att leda till en mycket besvärande bristsitua­ tion inom stora och väsentliga sektorer samtidigt som ett betydande överskott uppstår inom andra områden.

Det material som hittills framlagts ger föga underlag för en bedömning av hur långt kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna kan byggas ut. P-gruppen har stannat vid en del allmänna och vaga utttalanden om vad som enligt dess mening är möjligt att åstadkomma. Det är bl. a. oklart i vilken utsträckning hänsyn till statsfinanserna respektive till de realekonomiska resurserna varit utslagsgivande.

När det gäller den statsfinansiella sidan påpekar P-gruppen bl. a. att utbild­ ningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna »genomgående är väsentligt högre» än vid de fria fakulteterna. En minskad kapacitet vid dessa erbjuder »vid en given totalkostnad» icke ett motsvarande antal nya utbildningsplatser vid de spärrade utbildningslinjerna. Det understrykes bl. a. i samband med lokal- behovsfrågan att någon direkt utbytbarhet i fråga om drift- och kapitalkost- nadsfaktorer mellan de spärrade och de fria fakulteterna icke föreligger. Dylika jämförelser i fråga om utbildningskostnader bör enligt föreningens mening an­ vändas med särskilt stor försiktighet, när frågan gäller en avvägning mellan de alternativ i fråga om högre utbildning som samhället ställer till förfogande. Det är bl. a. rimligt att taga en viss hänsyn till totalkostnaderna för de studerandes hela utbildning. Om så sker torde kostnadsskillnaderna mellan de av planerings­ gruppen åsyftade utbildningsalternativen i flertalet fall bli relativt små. I varje fall är dessa skillnader av underordnad betydelse i förhållande till den samhälls­ ekonomiskt viktiga frågan hur utbildningen kan utnyttjas. De marginella kost­ nadsskillnaderna bör i synnerhet icke fälla utslaget, då som i förevarande fall den dyrare utbildningen avser för hela samhällsekonomin känsliga bristområden, under det att den mindre kostnadskrävande utbildningen gäller sektorer, där — enligt vad P-gruppen själv understryker — »inadekvat sysselsättning» kan vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

82

att vänta. I de större sammanhangen torde den kostnadsökning, som kommer

utöver vad P-gruppen förutsatt, att bli av relativt begränsade dimensioner.

Vad åter angår de realekonomiska resurserna utgör bl. a. bristen på lärare och

lämpliga lokaler besvärliga flaskhalsar. I promemorian konkretiseras i ett par

sammanhang anförda svårigheter. Det sker emellertid på ett sätt som kan tyda

på att gruppen icke räknar med att de spärrade linjernas utbyggnad kommer

att ges högsta prioritet eller kommer att genomföras med tillräcklig målmed­

vetenhet. Gruppen konstaterar att byggnadsarbetena för redan beslutade ut­

byggnader endast i begränsad utsträckning igångsatts, men att bl. a. projek­

teringen i stort sett är slutförd, varför »huvudproblemet de allra närmaste åren

ligger på den egentliga byggnadssidan». Under hänvisning till den allmänna ex­

pansionen på berörda universitetsorter kommer P-gruppen till den något pes­

simistiska slutsatsen att »konkurrensen om byggnadsarbetskraften blir sålunda

ytterligt stark». De svårigheter som här åberopas synes emellertid icke vara

av den storleksordning att de icke bör kunna behärskas genom målmedvetna

insatser. Det bör också uppmärksammas att P-gruppen utan vidare tycks

föl-utsätta, att de växande och absolut sett utan tvivel mycket betydande

lokalbehoven för de ospärrade utbildningslinjerna skulle kunna tillfredsstäl­

las. Någon tveksamhet i fråga om finansieringen och tillgången på arbets­

kraft framförs icke i detta sammanhang. Ytterligare en synpunkt bör anföras

när det gäller lokalfrågan. Visserligen är de spärrade utbildningslinjerna jäm­

förelsevis mera lokalkrävande och projekteringstiden är betydligt längre, men

det synes föreningen å andra sidan anmärkningsvärt om man icke i tid skulle

hinna iordningställa de lokaler som mot slutet av decenniet kan behövas för en

kapacitetsökning, som redan nu bedömes som synnerligen önskvärd.

I promemorian konkretiseras också på en punkt de svårigheter som lärar-

bristen medför. Att redan före 1965/06 åstadkomma en önskvärd ytterligare

intagning vid handelshögskolorna anser P-gruppen icke vara möjligt med

hänsyn till »de relativt stora svårigheterna att de närmaste åren erhålla kom­

petenta sökande till aktuella och planerade professurer bl. a. i företagsekonomi».

Föreningen är synnerligen medveten om de påtalade svårigheterna. Den finner

det samtidigt angeläget att man i detta liksom i andra fall noga undersöker om

icke kapacitetsökning trots allt kan åstadkommas genom rationaliseringar eller

provisoriska åtgärder, t. ex. i form av ett mindre antal professorstimmar i be­

rörda ämnen.

Med hänsyn till vad ovan anförts anser föreningen det angeläget att en inven­

tering snarast möjligt utföres och presenteras beträffande de konkreta förutsätt­

ningarna för en maximal utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna.

Sveriges Industriförbund anför bl. a. följande.

Det finns goda skäl att antaga, att tillströmningen till akademiska studier

kommer att stabiliseras under 1970-talet. En av utbildningspolitikens mest

väsentliga uppgifter bör således vara att redan under 1960-talet tillgodose ett

växande utbildningsbehov. Behovet av snabba åtgärder talar mot sådana ut­

byggnadsalternativ, som kräver nya stora basinvesteringar, t. ex. upprättande

av ett sjätte universitet. Att den totala tillströmningen troligen kommer att

stabiliseras under 1970-talet innebär givetvis inte att tillströmningen till olika

utbildningsvägar kommer att fortgå i samma proportioner som hittills. Därför

bör den kommande utbyggnaden i lokal- och utrustningshänseende göras så

flexibel att även vid en avsevärd förskjutning av tillströmningen till studie­

orter och utbildningsvägar risken för felinvesteringar så långt möjligt begränsas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

83

Kooperativa förbundets styrelse konstaterar bl. a. följande.

Styrelsen anser, i likhet med P-gruppen, att snabba åtgärder nu är att före­ draga framför en mer genomgripande reform, som med nödvändighet förutsät­ ter en tidskrävande utredning och en fullständig översyn av det akademiska området. I princip är det heller icke något nytt för de stora ungdomskullarna från 40-talets första år, som nu nått upp till den ålder, att de söker sig till universitet och högskolor, att man tillämpar provisorier. För denna ungdoms­ generation har provisorier och hastigt tillkomna lösningar på skolområdet karak­ teriserat hela deras skoltid.

Svenska Stadsförbundet yttrar i huvudsak.

Av promemorian framgår att en utvidgning av de nu spärrade akademiska utbildningslinjernas kapacitet utöver nu gällande program bör genomföras men att det inte synes möjligt för närvarande att vidta en sådan utbyggnad som inom överskådlig framtid skulle skapa numerisk balans mellan tillgång och efter­ frågan. Begränsningen i fråga om de statsfinansiella och realekonomiska resur­ serna — i sistnämnda avseende främst lärare och lokaler — anses härvid utgöra ett betydande hinder. Såvitt styrelsen kan finna, är detta en realistisk bedöm­ ning.

Styrelsen vill därtill i detta sammanhang ånyo fästa uppmärksamheten på ett tidigare — bl. a. i remissyttrandet över universitetsutredningens sjätte be­ tänkande — anfört problem, som från kommunal synpunkt är av stor vikt, näm­ ligen frågan om bostäder och andra serviceanordningar för det ökade antalet studenter. Den mycket betydande utbyggnad av det högre utbildningsväsendet som statsmakterna nu samlar sig till och som kommer att gå längre än de utbild- ningspolitiska förutsättningar 1960 års riksdagsbeslut angav, är en reformpolitik av största vikt och betydelse. Som huvudman för denna högre undervisning har staten ansvar för dess planering, dimensionering och lokalisering. Staten har emellertid också ett ansvar när det gäller att skapa erforderliga yttre betingelser för de studerandes bosättning på studieorten. Bostadsfrågan är ett påtagligt praktiskt problem som inte får förbigås vid planeringen. Det gäller för övrigt inte bara problemet om bostäder för såväl studenter som lärare, det gäller också sådana sociala anordningar som daghem för gifta studenters barn, hälsokontroll, medicinsk service för studenterna, tandkliniker, institutioner för gymnastik och idrott otc., allt uppgifter som måste betecknas som statliga i detta sammanhang.

Om det yttersta ansvaret för allt detta ligger hos statsmakterna, föreligger givetvis också ett kommunalt medansvar som gör en kommunal medverkan till problemens lösande nödvändig. I anslutning härtill vill styrelsen för det första uttala önskvärdheten av att vederbörande statliga myndigheter i god tid tar erforderliga kontakter med berörda kommuner för information och överlägg­ ningar rörande aktuella utbyggnadsplaner. För det andra måste styrelsen nu lik­ som i annat sammanhang — senast i remissyttrandet över förslaget om en indu­ strihögskola i Östergötland — betona att det i princip synes önskvärt med en spridning på flera orter av den expanderande högskoleutbildningen. Det vore av flera skäl betänkligt om den fortsatta utbyggnaden väsentligen skulle kon­ centreras till de främst i storstäderna befintliga utbildningsinstitutionerna.

Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) framhåller i huvudsak följande.

Redan som en konsekvens av hittills fattade beslut kommer 1960-talet att framstå som en period av kraftigt ökade investeringar på utbildningens område.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

84

Basen i utbildningspyramiden förstärkes genom inrättandet av den nioåriga obli­

gatoriska skolan. Därigenom kommer rekryteringsunderlaget för vidare studier

att breddas, samtidigt som redan nu en ökad efterfrågan på högre utbildning kan

konstateras, bl. a. till följd av de växande gymnasiekullarna och den stigande

studieviljan bland ungdomen.

Ur ett vidare perspektiv måste dessa tendenser betecknas som en glädjande

företeelse. Även ur samhällsekonomisk synpunkt utgör den ökade tillströmningen

till högre utbildningsanstalter en potentiell tillgång. Investeringar i utbildning

torde i framtiden komma att utgöra en av de viktigaste förutsättningarna för

en fortsatt produktions- och välståndsökning.

I nuläget inställer sig emellertid en rad svårbemästrade avvägningsfrågor,

beroende på det högre utbildningsväsendets totalt sett otillräckliga dimensionering

samt den snedvridna fördelningen på skilda utbildningssektorer. På sikt torde

en balanserad expansion mellan olika utbildningsvägar inte kunna åstadkommas

utan genomgripande reformer på gymnasienivån. Dessa ger emellertid effekt

först i slutet av den här aktuella perioden, och redan dessförinnan är kraftåtgär­

der nödvändiga. Genom en grundläggande avvägning på det centrala planet

måste önskvärdheten av investeringar i utbildning ställas mot andra angelägna

investeringsbehov. Eftersom en betydande begränsning i resurstilldelningen ej

torde kunna undvikas under en överskådlig framtid, ter det sig vidare synner­

ligen angeläget, att utbildningen inom skilda sektorer bättre anpassas till efter­

frågan på personer med sådan utbildning, samtidigt som den enskilde beredes

en ökad reell valmöjlighet mellan skilda utbildningsalternativ.

En tredje avvägning som blir aktuell avser resursernas fördelning på skilda

nivåer. Det är angeläget, att man därvid inte låser sig vid de konventionella

utbildnings- och examensformerna utan förutsättningslöst prövar skilda alterna­

tiv. I sammanhanget torde slutligen behöva beröras fördelningen av resurserna

mellan utbildning och forskning. Denna sistnämnda fråga bör bli föremål för

ingående behandling, bl. a. inom den utredning rörande forskarutbildningen och

forskarkarriären, som SFS nyligen i annat sammanhang tillstyrkt.

Centerns Ungdomsförbund och Centerns Studentförbund

yttrar:

Centerns Ungdomsförbund delar P-gruppens uppfattning, att de principiella

rekommendationer, som lades till grund för nu gällande program, i sina huvud­

drag bör vara vägledande även vid den fortsatta utbyggnaden av det högre

utbildningsväsendet. Den pågående reformeringen av gymnasieutbildningen, de

snabba förändringarna i utbildningsvanorna, arbetsmarknadens hastigt väx­

lande förhållanden samt prognosmetodernas relativa osäkerhet understryker

emellertid vikten av att planeringsarbetet grundas på ständigt förnyade prog­

noser och uppskattningar. Vid det fortsatta prognos- och planeringsarbetet bör

också en samordning ske, så att det blir möjligt att med jämna mellanrum

erhålla en samlad bild av den aktuella situationen.

Sveriges Liberala Studentförbund

(SLS) uttalar:

Den kraftigt ökade tillströmningen till högre utbildningsvägar nödvändiggör

uppenbarligen en omprövning av samhällets utbildningspolitik. SLS hälsar där­

för med tillfredsställelse den typ av tendensberäkningar och utredning som nu

genomförts och vill i detta sammanhang understryka vikten av att det högre

undervisningsväsendets utbyggnad även i framtiden blir föremål för kontinuer­

lig planering på längre sikt. Prognosverksamheten bör emellertid intensifieras

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

85

och förbättras. Den prognosmetodik som f. n. utnyttjas är i många avseenden otillfredsställande och det bör sålunda bli en angelägen uppgift att stimulera forskningen på detta område.

Sveriges Socialdemokratiska Ungdomsförbund

(SSU) framhåller bl. a.

De statistiska sammanställningarna utgör enligt SSU:s mening ett värdefullt material för kännedomen om det högre utbildningsväsendet. Behovet av en fort­ löpande prognosverksamhet, vilket varit mycket starkt på utbildningens område, har härmed ytterligare understrukits. Materialet utgör i vissa avseenden en direkt uppföljning av universitetsutredningens sjätte betänkande, men är mer detaljerat och samtidigt också mer klart än detta.

Den centrala frågan för P-gruppen har varit, hur samhället skall kunna till­ godose de krav på högre utbildning efter studentexamensnivå som i ökad ut­ sträckning ställs från ungdomens sida. Gruppen har, enligt SSU:s uppfattning, härvid valt den rätta utgångspunkten för sitt arbete och SSU delar också i stort de slutsatser som kommit fram i promemorian.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

B. Statistiken över tillströmning och behov

a. Tillströmning till fakulteter och högskolor

Endast några myndigheter och organisationer har i sina remissyttranden när­ mare behandlat P-gruppens beräkningar rörande tillströmningen till fakulteter och högskolor. Flertalet har i stort sett accepterat ifrågavarande beräkningar, vilket framgått av redovisningen i föregående avsnitt.

Statistiska centralbyrån

anför i huvudsak följande.

Tillgångsberäkningarna utgår bl. a. från det fria utbildningsvalet, vilket inne­ bär att tillträdet till de fria fakulteterna är obegränsat. Antalet studerande vid dessa fakulteter erhålles som en kalkylmässig skillnad mellan den totala till­ strömningen till universitet och högskolor och det antal, som beräknas kunna tas in på de spärrade utbildningslinjerna. Det är mot denna bakgrund klart att den prognos över antalet studentexamina, som läggs i botten på prognosen, får ett mycket avgörande inflytande på den slutliga prognosens utfall med avseende på de icke spärrade linjerna.

P-gruppen har vad gäller studentexamina utgått från för 1962—64 de uppgifter som publicerats i Skol- och utbildningsstatistiska uppgifter (Arbets- marknadsinformation Serie S nr 2/1962) och för 1965—70 den prognos, som framlagts i ämneslärarprognosen (Arbetsmarknadsinformation Serie S nr 1/1962). Enligt dessa uppgifter skulle examinationen vid de allmänbildande gymnasierna stagnera fr. o. m. 1965, medan examina vid fackgymnasierna skulle fortsätta att öka. Totalt skulle andelen ungdomar med examen från allmänt gymnasium, tekniskt gymnasium eller handelsgymnasium av hela an­ talet; 20-åringar öka från 17,2

%

år 1965 till 21,7 % år 1970. Statistiska central­

byrån har redan i sitt yttrande över ämneslärarprognosen anmält sin tveksam­ het inför antagandet att examinationen vid de allmänna gymnasierna skulle stagnera fr. o. in. 1965. Byrån är nu i tillfälle att med utgångspunkt i uppgifterna

86

om antalet elever i gymnasiets årskurs I3 och II4 hösten 1962 göra en ganska tillförlitlig prognos över examinationen 1965 vid samtliga tre gymnasieformer.

Jämfört med de antagna elevantal hösten 1962, som ligger bakom statistik­ bilagans prognos, var det verkliga elevantalet i II4 och I3 hösten 1962 inte mindre än ungefär 1 950 högre för Ag, 65 högre för Tg och 250 högre för Hg.

Med samma antagande om examination, som tillämpats i statistikbilagan, er- hålles följande beräknade studentexamination 1965 jämfört med beräkningen i ämneslärarprognosen.

Ag

Ämneslärarprognosen .... 17 250 Centralbyråns beräkn. ... 18 470 Differens ........................... +1 220

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Tg

Hg

S:a

S:a i % av

20-åringar

3 150

2 250

22 650 17,1

3 206

2 441

24 117

18,2

+ 56

+ 191

+ 1 467 + 1,1

Man kan således konstatera, att hela antalet examina från de tre gymnasie- formerna kommer att ligga inemot 1 500 eller 6,5 procent högre 1965 än vad man räknat med i statistikbilagan. Den väsentliga frågan är givetvis hur examina­ tionen kommer att förändras under återstoden av 1960-talet. Statistiska central­ byrån skall här ta upp några alternativa framtidsmöjligheter..

Som framhålles av P-gruppen föreligger betydande svårigheter att beräkna studentexaminationen, dels med hänsyn till att man i dag ej känner till hur gymnasiet kommer att vara utformat under senare delen av 1960-talet, dels därför att man ej kan beräkna den avlänkande effekt de nya fackskolorna kom­ mer att få. Det nya gymnasiet kan dock inte påverka examinationen förrän omkring 1970 och bör således ej väsentligt inverka på den här aktuella prognos­ perioden. Det förefaller centralbyrån som man under alla omständigheter som ett minimialternativ bör räkna med att den höjning av examinationsfrekven- sen som kunnat konstateras för 1965 får slå igenom även under följande år t. o. m. 1970. Detta innebär att andelen examinerade av antalet 20-åringar av de tre kategorierna ökar med 0,92 procentenheter för Ag, 0,04 procentenhe­ ter för Tg och 0,14 procentenheter för Hg. Detta leder till en examination av följande omfattning.

År

Ag

Tg

Hg

S:a

S:a i % av

20-åringar

1963 ..............................

14 875

1 978

90

16 943

13,7

1964 ................................

17 004

2 873

1 700 21 577

16,4

1965 ..............................

18 470

3 206

2 441 24 117

18,2

1966 ..............................

18 500

3 450

2 800

24 750

18.9

1967 ..............................

18 550

3 650

3 100

25 300

19,8

1968 ..............................

18 400

3 850

3 400

25 650

20,4

1969 .............................. 18 150

4 050

3 700

25 900

21,4

1970 ..............................

17 900

4 300

4 050

26 250

22,8

Det synes dock centralbyrån synnerligen osäkert om man kan räkna med en stagnation ens på denna nivå med avseende på examinationen från de allmänna gymnasierna. Man kan således peka på att till de tre gymnasieformerna ar 1961 sökte ungefär 32 500 ungdomar, varav i runt tal 7 100 ej vann inträde. Hur

87

manga som skulle ha sökt till gymnasierna om dessa ej varit spärrade är svårt att ange. Det torde emellertid finnas ytterligare en betydande grupp ungdomar, som önskar inträde men som nu måste avvisas på grund av platsbrist. Det synes därför vara skäl att vänta att ökningen av antalet studenter från de allmänna gymnasierna fortsätter att öka även 1966 och icke, som antagits i beräkningarna, stagnera. På grund av de anförda osäkerhetsmomenten avstår dock centralbyrån från att söka kvantifiera denna ökning. Centralbyrån vill endast framhålla att studentexaminationen fram t. o. m. 1970 sannolikt kommer att bli av väsentligt större omfattning än vad som angivits i statistikbilagan.

Elevsiffrorna för höstterminen 1962 ger också möjligheter att bedöma om det skett några ytterligare förskjutningar i fördelningen efter gymnasielinje, som kan vara av betydelse för prognosen. För det grenade gymnasiet är fördelningen på linje 1961 respektive 1962 följande. Latin- och reallinjens s. k. A-kombina­ tioner har förts till den allmänna linjen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Ring/År

Latinlinje

Allmän linje

Reallinje

Summa

IV‘ + IIP

1961 ..........................

25,4

28,8

45,8

100

1962 ..........................

23,2

29,3

47,5

100

IIP + IT

1961 ..........................

23,5

29,4

47,1

100

1962 ..........................

20,4

31,2

48,4

100

Det sker således en fortgående ökning av andelen elever på reallinjen och den allmänna linjen medan latinarnas andel minskar.

Enligt de av centralbyrån framräknade studentexamenstalen skulle den totala inskrivningen vid universitet och högskolor förändras på följande sätt med an­ vändande i övrigt av samma antaganden som i statistikbilagan.

Inskrivningsår

Statistik­

bilagan

Statistiska centralbyrån

Differens

1964/65 ............................................................

13 455

13 539

+ 84

1965/66 ...........................................................

14 774

15 338

+ 564

1966/67 ........................................................

15 525

16 389

+ 864

1967/68 ...........................................................

16016

16 971

+ 955

1968/69 .......................................................

16 320

17 304

+ 984

1969/70 ...............................................

16 433

17 401

+ 968

1970/71 .......................................................

16 507

17 448

+ 941

Man får alltså en inskrivning, som fr. o. m. 1966/67 är inemot 1 000 stu­ derande högre varje år än vad man räknat med i statistikbilagan. Med bibe­ hållande av uppgifterna om övergången till de spärrade högskolorna, som icke påverkas av antagandet om fördelningen på de fyra fria fakulteterna, erhålles följande nettoantal nyinskrivna vid fria fakulteter 1964/65—1970/71.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Läsår

Teol.

Jur.

Hum.

Mat.-nat.

Summa

1964/65 ........................

216

810

6 639

3 131

10 796

infis/fifi ..............................

245

981

7 353

3 677

12 256

1966/67 ........................

262

1 114

7 670

4 064

13 110

1967/68 ........................

270

1 214

7 690

4 317

13491

1968/89 ........................

272

1 226

7 626

4 494

13 618

1969/70 ........................

270

1 216

7 428

4 592

13 506

1970/71 ..............................

267

1 200

7 203

4 669

13 339

Inskrivningen vid humanistisk fakultet skulle enligt detta ligga drygt 7,o pro­

cent högre 1970/71 än vad som man kommit fram till i statistikbilagan.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller huvudsakligen följande.

Utredningen visar de stora förändringar, som kommer att äga rum på akade­

mikernas arbetsmarknad fram till 1975. På flera punkter har utredningen måst

frångå de antaganden och målsättningar beträffande såväl gymnasiets expansion

som studenternas övergångsfrekvens till högre studier, som universitetsutred-

ningen utgick ifrån. Ett av de grundläggande antaganden, som den nu framlagda

utredningen gör, innebär att de spärrade utbildningsvägarna under andra hälften

av 1960-talet kommer att öka antalet nybörjarplatser nied 25 procent utöver

det av 1960 års riksdag beslutade platsantalet för 1965/66. Även om redan detta

antagande i och för sig innebär ett föregripande av eventuellt kommande beslut,

förefaller det enligt styrelsens uppfattning realistiskt att räkna med en fortsatt

utbyggnad av dessa utbildningsvägar även för denna period. Det hade emeller­

tid varit önskvärt att utredningen prövat flera alternativ, så att man bl. a. hade

kunnat få en uppfattning om vilken utbyggnad, som är nödvändig, för att de

brister på akademiskt utbildad arbetskraft, som man f. n. räknar med, skall

vara avskaffade år 1975.

.

. .

Beträffande tillgångsberäkningarna finner styrelsen att utredningen givit en

i stort sett realistisk bild av utvecklingen. Några osäkerhetspunkter i beräk­

ningarna vill dock styrelsen här rikta uppmärksamheten på. E)en prognos ang.

studentexaminationen, på vilken utredningen grundar små tillgångsberäkmngar,

utgår ifrån att det allmänna gymnasiet efter 1965 i stort sett kommer att stag­

nera. Det kan enligt styrelsens uppfattning vara tveksamt om en sådan bedöm­

ning är realistisk, även om de tekniska och merkantila gymnasieformerna lyckas

realisera sitt utbyggnadsprogram.

Vad gäller bedömningarna av examinationsfrekvenser och studietider, utgar

utredningen från hittillsvarande data. Såväl examinationsfrekvenser som studie­

tider kan emellertid påverkas av olika åtgärder som statsmakterna kan komma

att vidtaga i syfte att rationalisera och effektivisera undervisningen inte minst

vid universiteten. Den variation i examinationsfrekvenserna som föreligger mel

lan olika studievägar, ger enligt styrelsens uppfattning anledning till en översyn

av undervisnings- och examinationsformerna.

Vid fördelningen av de studerande mellan olika studievägar skils mellan spär­

rade studievägar med maximerad intagning och fria studievägar, där några så­

dana spärrar ej existerar. Antaganden beträffande fördelningen av de studerande

på de fria fakulteterna får betraktas som ytterligt osäkra. Man torde kunna för­

utsätta, att väntad arbetsmarknadsutveckling inom den ena och den andra sek-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

89

torn påverkar valet av ämneskombinationer och tillströmningen till olika studie­ banor.

Slutligen har de ytterligt sparsamma data, som finns tillgängliga beträffande den kvinnliga yrkesverksamhetsgraden, fått ligga till grund för utredningens bedömning av framtida yrkesverksamhetsgrad. Här kan givetvis olika åtgärder från samhällets sida förbättra de gifta kvinnornas möjligheter att söka sig ut på arbetsmarknaden, åtgärder, som inte minst när det gäller personer med lång och dyrbar utbildning från samhällsekonomisk synpunkt måste anses ytterligt önsk­ värda.

SACO anför i huvudsak följande.

Beräkningarna av den framtida tillgången på akademisk arbetskraft synes vara genomförda med en säkerhet, som kan anses möjlig med hjälp av idag till­ gänglig statistisk information.

Vad gäller antagandena om övergångs- och examinationsfrckvensen synes de i stort sett rimliga, om man ser dem som ett uttryck för tendenserna i den hit­ tillsvarande utvecklingen. Genom utbyggnaden av fackgymnasierna kommer antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor inom kort att överstiga antalet studentexamina vid de allmänbildande gymnasierna. En ökad benägenhet hos vuxna aU vidareutbilda sig kommer i fortsättningen sannolikt ytterligare att öka anspråken på universitet och högskolor.

Tendenserna på tillströmnings- och behovssidan kan sammanfattas sålunda.

1. Konkurrensen på arbetsmarknaden gör det alltmer nödvändigt för studen­ ter vid allmänbildande gymnasier att skaffa sig en yrkesutbildning. Samtidigt ökar intresset hos fackskolestudenter för högre yrkesutbildning samt hos vuxna för vidareutbildning. Sammantaget leder detta till en större tillströmning av stu­ derande till universitet och högskolor än dessa med bibehållen effektivitet kan utbilda. Knappheten på utbildningsplatser vid fackhögskolor och fackutbild­ ningslinjer leder till att en växande andel av studenterna söker sig till de filoso­ fiska fakulteterna.

2. Genom denna nödtvungna inriktning av tillströmningen kommer nuva­ rande ur arbetsmarknadssynpunkt felaktiga fördelning av examinationen att ytterligare accentueras. Tvärtemot utvecklingen på efterfrågesidan skulle an­ talet humanister öka bade absolut och relativt. Bristen på bl. a. civilingenjörer, civilekonomer och läkare förutses kvarstå ännu 1975.

3. De som vid filosofisk fakultet söker sig en yrkesutbildning kommer att i ökad utsträckning få göra detta i konkurrens med dels studerande som komplet­ terar för annan yrkesutbildning, dels vuxna som önskar vidareutbildning. Man kan befara, att en våldsamt ökad tillströmning kommer att skapa svårigheter inom undervisningen och menligt påverka den yrkesutbildning som lämnas vid de filosofiska fakulteterna. För att undvika en fortsatt och ytterligare accentuerad snedvridning av det högre utbildningsväsendet, är det enligt SACO:s uppfattning nödvändigt att snabbt vidtaga åtgärder, som går utöver 1960 års utbyggnadsprogram. Sålunda maste den hittills beslutade utbyggnaden av de spärrade högskolorna forceras, och härutöver bör en ytterligare utbyggnad vara möjlig, framför allt ifråga om teknisk och merkantil utbildning. Det är vidare nödvändigt att snabbt bygga ut fackutbildningslinjerna utanför universiteten och högskolorna.

SFS yttrar bl. a.

Arbetsgruppen har genom sina prognoser visat, att tillströmningen till högre studier kommer att bli långt större än vad tidigare beräknats och ansetts önsk-

90

värt. Även om prognoserna rymmer en del osäkerhetsmoment står det klart, att

om tillströmningen fortsätter i den takt som hittills varit rådande en snedvrid­

ning av arbetsmarknaden kommer att uppstå.

De siffror arbetsgruppen presenterat baseras ifråga om examensfrekvens och

studietid på den situation som hittills varit rådande. Ur såväl samhällets som

den enskilde individens synpunkt är det angeläget, att åtgärder vidtages för att

öka examinationsfrekvensen och sänka studietiden för en rad olika utbildningar.

SFS vill i detta sammanhang understryka denna synpunkt, eftersom organisa­

tionen anser det vara av största betydelse, att studietiderna hålls nere. Anled­

ningarna till att dessa förlänges är ännu långt ifrån klarlagda. SFS förutsätter, att

även denna fråga beaktas vid planeringen av universitetens och högskolornas

framtida organisation. Den registrering av de studerande vid de filosofiska fakul­

teterna, som försöksvis anordnats, är ett viktigt led i dessa strävanden och SFS

anser, att systemet bör utbyggas att omfatta samtliga ämnen vid alla universi­

tet. Det är vidare enligt SFS:s mening motiverat, att frågan om registrering av

studieresultat m. m. bör bli föremål för närmare undersökning även för fler högre

läroanstalter än som för närvarande har sådan registrering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

b. Behov av akademiskt utbildad arbetskraft

Ett flertal myndigheter och organisationer har framfört synpunkter på be­

hovet av skilda akademikerkategorier. Endast ett mindre antal har mer ingå­

ende behandlat problematiken kring prognosmetodik och prognosarbete. Inled­

ningsvis redovisas vissa yttranden rörande denna problematik. Därefter följer

en redogörelse för framförda synpunkter på behovet av skilda akademikerkate­

gorier.

Statistiska centralbyrån yttrar i huvudsak följande.

En prognos måste för att kunna läggas till grund för ett rationellt planerings­

arbete bygga på klart angivna förutsättningar och klart redovisade prognos­

modeller. De nu framlagda prognosberäkningarna utgår från 1960 års utbild­

ningsprogram för universitet och högskolor, vilket antages bli genomfört och i

viss omfattning ytterligare påbyggt. Beräkningarna skall ligga till grund för

den fortsatta utbyggnaden efter 1965.

Tillgångs- och behovsberäkningarna har sammanställts till schematiska arbets-

marknadsbalanser fram t. o. m. 1975.

Av promemorian framgår att den angivna målsättningen att skapa en bättre

balans mellan tillgång och efterfrågan på akademikerarbetsmarknaden skall upp­

rätthållas samtidigt som man bibehåller kravet på det fria utbildningsvalet.

Detta krav karakteriseras som en för utbildningspolitiken vägledande princip.

Vid diskussionen av den framtida utbyggnaden framhåller gruppen att valfri­

heten vad gäller utbildningen i första hand bör förverkligas genom en fortsatt

målmedveten utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna. Man konstaterar

dock att det ej är möjligt att under andra hälften av 1960-talet skapa utbild­

ningsplatser vid dessa i sådan omfattning att trycket pa de fria fakulteterna

radikalt skulle minska. Tanken på spärrar vid de fria fakulteterna avvisas av

gruppen med motivering, att införandet av spärrar inom den fria universitets-

sektorn skulle medföra en påtaglig inskränkning av valfriheten.

91

Statistiska centralbyrån vill till en början ta upp dessa grundläggande förut­ sättningar till diskussion. De är av utomordentlig betydelse, då man har att ta ställning till vilka konsekvenser prognosresultatet skall få med avseende på samhällets handlande. Här kan nämnas att gruppen anger att ett realiserande av den i det s. k. programmatiska räkneexemplet angivna expansionen överslags- mässigt kan beräknas på ett decennium höja utgiftsnivån för direkta årliga drift­ kostnader under ecklesiastikdepartementet med ett belopp av storleksordningen 300 miljoner kr. Den totala insatsen för kapitalkostnader under samma period skulle vara av storleksordningen 2,5—3 miljarder kr.

De samhällsekonomiska konsekvenserna av en utbyggnad av utbildnings­ väsendet i antydd riktning är således betydande. Många avvägningsproblem uppstår vid bedömningen av en sådan utbyggnadsplan med avseende på alloke­ ringen av samhällets resurser mellan olika utbyggnadsområden. De ekonomiska problemställningarna och de ekonomiska konsekvenser som olika åtgärder med­ för har icke inarbetats i prognoserna. Det vore värdefullt att som grund för en prognos av här aktuellt slag ha klart definierade grundläggande antaganden om den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige liksom också en diskussion av de olika investeringarnas avkastning. Detta gäller både bedömningen av den optimala nivå som de samlade investeringarna inom den högre undervisningen bör sikta mot och problematiken kring fördelningen av de satsade medlen på olika utbildningslinjer. Det är tänkbart att en ekonomisk analys skulle leda till att man skulle lägga ner betydligt mer på utbildningsområdet än vad som nu planeras, men man kanske också kunde komma fram till att den optimala inves­ teringsnivån ligger lägre.

Utan en sådan grundläggande ekonomisk värdering klart uttryckt i prognos­ förutsättningarna synes det mycket svårt att ge en tillfredsställande principiell målsättning för utbyggnaden. Även tillgång och efterfrågan påverkas givetvis av en rad ekonomiska faktorer.

Utbildningen kan sägas ha dels en konsumtions-, dels en investeringsaspekt. Sett ur individens synpunkt kan diskuteras huruvida konsumtionsvalet vad gäl­ ler utbildning skall vara fritt på alla nivåer och inom alla olika utbildningslinjer. Om man ser på utbildningsområdena mellan den obligatoriska skolan och univer­ siteten har cn sådan målsättning icke kunnat upprätthållas under en lång följd av år, utan spärrar har funnits framför realskolor, gymnasier och yrkesskolor. Ett upphävande av spärrarna framför dessa skolformer och de spärrade hög­ skoleutbildningarna skulle kunna leda till att en student som valde en utbild­ ning inom någon av de senare kunde riskera att få vad som i promemorian kal­ lats inadekvat sysselsättning, dvs. en läkare kunde tänkas sysselsatt inom en icke medicinsk verksamhet osv. Med denna utgångspunkt har man således i viss mån släppt anknytningen av utbildningen till yrkesverksamheten.

Det andra sättet att se på utbildningen är att anse den som en investerings- faktor, dvs. i utbildning investeras — både av samhälle och individ — för att arbetsmarknaden skall kunna erbjudas den utbildade arbetskraft som den be­ höver inom olika produktionssektorer.

P-gruppen har framför allt av realekonomiska skäl cj kunnat uppställa tesen om ett helt fritt utbildningsval. I stället har man då valt att tillgodose valfri- hetskravet genom fortsatt fritt tillträde till de s. k. fria fakulteterna. Detta har dock skapat en kompromiss i målsättningen som synes mindre lycklig. Det hade enligt centralbyråns mening varit värdefullt om man mot samhällsekonomisk bakgrund hade diskuterat en alternativ målsättning innebärande cn ännu kraf­ tigare insats på de spärrade utbildningslinjerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

92

Den centrala frågan är ju här att man vid slutet av prognosperioden trots det

framlagda utbyggnadsalternativet kommer att ha mycket betydande balans­

rubbningar i form av å ena sidan brist på arbetskraft inom en rad för vår eko­

nomi strategiska områden och å andra sidan en »anstormning» mot de fria fakul­

teterna. Centralbyrån vill redan nu peka på att studentexaminationen under

tiden fr. o. m. 1965 kommer att bli väsentligt högre än vad som antagits i ten­

densberäkningarna. Detta måste leda till en väsentligt högre investeringsnivå

än den beräknade men även högre löpande utgifter. Under förutsättning att

icke de spärrade utbildningslinjerna byggs ut ytterligare kommer hela denna

kostnadsökning att träffa de fria fakulteterna för utbildning av personer som

ytterligare kommer att rubba balansen på dessa utbildningsgrupper.

Det slutresultat P-gruppen kommer till i det programmatiska räkneexemplet

tyder på mycket betydande balansstörningar för en rad utbildningskategorier.

Samtidigt som man för 1975 redovisar kalkylmässiga underskott för civilingen­

jörer på 6 000 personer förväntas det finnas ett överskott på naturvetare på

11 000 alternativt 13 300 personer och på humanister på 9 000 alternativt

12 900. Statistiska centralbyrån vill på denna punkt endast mot bakgrund av

de osäkerhetsmoment m. m. som tidigare diskuterats anmäla tveksamhet, sär­

skilt vad gäller fördelningen mellan de olika kategorierna inom gruppen »sam-

hällstekniker» samt mellan civilingenjörer och naturvetare.

Konjunkturinstitutet anför i huvudsak följande.

Eftersom de gjorda prognoserna syftar till — eller bör syfta till — att utgöra

underlag för ett statligt handlingsprogram är det av största vikt att de förut­

sättningar prognoserna bygger på klart redovisas. Förutsättningarna bestäm­

mer nämligen till stor del prognosresultatet på såväl utbuds- som efterfrågesidan.

Dessutom är förutsättningarna i många fall offentliga handlingsparametrar —

eller medel — dvs. man kan genom att ändra dessa åstadkomma en viss önskad

utveckling. Bland sådana förutsättningar inom hithörande verksamhetsområde

kan nämnas lärartätheten vid olika utbildningsanstalter, utbildningens innehåll

och fördelning på olika utbildningsanstalter (t. ex. fördelningen på gymnasier

och universitet), vilket påverkar behovet av olika typer av lärare, önskemål om

en viss produktivitetsutveckling, vilket påverkar behovet av t. ex. tekniker, åt­

gärder som påverkar yrkesintensitet och arbetstidens längd och som därmed

påverkar utbudet av akademiskt utbildad arbetskraft. Eftersom planerings-

perioden är så pass lång blir nästan alla de »data» som på kort sikt brukar anses

»givna» här variabla, vilket innebär ett flertal möjliga medels-kombinationer

för att uppnå en utveckling som man anser önskvärd. — En annan förutsätt­

ning är frågan om det relativa löneläget och dess förändring. Inom efterfråge-

och utbudsanalysen för varumarknader brukar det relativa priset tillmätas stor

vikt som förklaring till utvecklingen. Troligen påverkar inte det relativa löne­

lägets förändring utvecklingen på arbetsmarknaden i motsvarande omfattning,

men man torde inte kunna helt bortse från lönernas betydelse i sammanhanget.

En svaghet som vidlåder en del av behovsprognoserna är att de grundas på

ett historiskt material för en period som karaktäriserats av bristande jämvikt

på den arbetsmarknad det är fråga om. Ett typexempel härpå är delprognosen

för behovet av »samhällstekniker» (civilekonomer, jurister och samhällsvetare).

Den relation som på ett historiskt material kan framräknas mellan denna grupp

å ena sidan och civilingenjörer å den andra ■— och som ligger till grund för be-

hovsprognosen för samhällstekniker — beror givetvis på i vilken takt dessa

grupper utbildats dvs. på utbudsförhållanden. Hade man utbildat fler civil­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

93

ingenjörer under 50-talet hade man fått en annan relation. Samma sak gäller för den relativa fördelningen — och dess utveckling — av olika typer av sam- hällstekniker. Man kan inte på goda grunder hävda att de historiskt konstater- bara förhållandena mellan dessa olika typer av arbetskraft skulle ge uttryck för någon — ur teknisk eller ekonomisk synpunkt — naturlig eller önskvärd ut­ veckling. Det är här fråga om ett från annan samhällsanalys välkänt s. k. identi- fikationsproblem. När ett sådant föreligger blir alla resultat ytterst svårtolkade. Det är därför något förvånande att man drar följande slutsats: »I den mån ut­ bildningsresurserna inte räcker till för produktion av önskvärt antal civilingen­ jörer skulle så som uppläggningen av beräkningarna gjorts behovet av samhälls- tekniker i motsvarande omfattning nedgå.» Rent logiskt blir det så eftersom man ansett en viss historisk utveckling återspegla efterfrågan på arbetskraft. Faktiskt kan det förhålla sig tvärtom om nämligen nämnda kategorier av arbets­ kraft kan ersätta varandra — med eller utan konskvenser för produktiviteten.

Man kan därför bara instämma i det uttalande som görs i statistikbilagan. »De nu antydda grundläggande metodiska svagheterna och skiljaktigheterna i metod mellan några av de viktigaste prognoserna gör det vanskligt att mot var­ andra ställa och rätt tolka de skilda prognosresultat som framkommer.» I pro­ memorian framhålls vidare: »Det skulle ha erfordrats ett omfattande metodiskt arbete för att möjliggöra en logiskt sammanhängande och fullt meningsfylld analys av det siffermaterial som har sammanställts.» Institutet anser emellertid att, för en logiskt sammanhängande analys syftande till ett aktivt handlings­ program, det framför allt fordras att förutsättningarna klart specificeras så att prognosernas innebörd framträder. Därmed framträder också vilka förändringar som behöver göras — sett utifrån förutsättningarna — för att uppställda mål skall nås. Förutsättningarna bör specificeras av de organ som svarar för plane­ ringen på området — så att koordinering med samhällsplaneringen i stort erhål- les — och överlämnas till det eller de organ som utför själva prognosarbetet.

I den s. k. statistikbilagan anges målsättningen vara att »åstadkomma en bättre framtida balans mellan tillgång och efterfrågan (år 1975) för skilda ut­ bildningsgrupper än vad de schematiska arbetsmarknadsbalanserna, baserade på nu gällande utbildningspolitik och behovsvärderingar, utvisar». Denna mål­ sättning torde ligga till grund även för promemorian även om detta inte sägs. Med utgångspunkt härifrån återges i denna en åtgärdsinventering och slutligen anförs ett utbyggnadsalternativ för en del av de spärrade linjerna, vilket i någon mån förbättrar balansen mellan förväntad tillgång och efterfrågan på arbets­ kraft.

De sammanfattande resultaten över balansen på olika delmarknader för aka­ demiskt utbildad arbetskraft som redovisas i tabell 5.7:2 i statistikbilagan ger vid handen en väntad bristande balans på flertalet delmarknader och ibland t. o. m. ökad balansrubbning under planeringsperioden. Med hänsyn härtill hade man väntat sig en diskussion rörande konsekvenserna härav ur samhällsekono­ misk synpunkt för att mot dem ställa konsekvenserna av att man genom olika medel söker uppnå balans på arbetsmarknaderna. Som ett exempel på vad som menas här kan tas promemorians resonemang när det gäller frågan om ökad intagning till spärrade utbildningslinjer.

Man framhåller där två hinder för ökad intagning nämligen dels statsfinan- siella skäl, dels svårigheter på det realekonomiska planet — brist på lärare och lokaler. Den statsfinansieila frågan gäller — vid given budgetram — allokeringen mellan olika statliga verksamhetsområden. Lärarfrågan är ett problem om av­ vägning inom olika yrkesområden av det produktionsbortfall som ianspråk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

94

tagande av lärare innebär och produktionsökningen längre fram när den utbil­

dade arbetskraften kommer in i produktionen. Lokalfrågan gäller avvägningen

mellan olika typer av investeringar.

I ingendera av dessa frågor får man någon ledtråd för hur avvägningarna

gjorts. Beträffande den statsfinansiella avvägningen sägs endast att utbildnings­

kostnaderna är högre vid de spärrade utbildningslinjerna än vid de fria fakul­

teterna och att statsfinansiella omständigheter kan försena ett i och för sig önsk­

värt utvidgningsprogram. I fråga om bristen på lärare framhålls att »en force­

rad utvidgning av de spärrade linjerna ökar på kort sikt efterfrågan på lärare

till förfång för avnämarnas möjligheter att på kort sikt tillgodose sina behov».

Detsamma gäller emellertid även för de icke spärrade linjerna eftersom all ar­

betskraft som disponeras för lärarverksamhet betyder produktionsbortfall inom

något annat arbetsfält. Det är således fråga om den relativa storleken av pro­

duktionsbortfallet i de olika alternativen. Även om det produktionsbortfall man

får omedelbart om man låter t. ex. en tekniker vara verksam som lärare i stället

för inom ett annat yrke skulle vara större än om man omdirigerar en humanist

på motsvarande sätt kan det förra ändå vara rationellt beroende på att den

alternativa investering i arbetskraft som detta innebär har olika avkastning i

framtiden. I synnerhet gäller detta när man som i promemorian förutser »över­

skott» och därmed inadekvat sysselsättning längre fram av humanistiskt utbil­

dad arbetskraft. (Härtill kommer att man förutsätter att utbildningen inom de

matematiskt-naturvetenskapliga fakulteterna successivt skall bli mer inriktad

på teknisk tillämpning och att företagsekonomisk utbildning skall ges en star­

kare ställning i den samhällsvetenskapliga utbildningen i vilket fall samma typ

av lärarkrafter erfordras inom vissa av de spärrade och de icke spärrade om­

rådena.)

Lokalbehovet tillmäts i promemorian stor betydelse, där det framhålles: »Hu­

vudproblemet de allra närmaste åren ligger därför på den egentliga byggnads-

sidan.» Man erinrar om att möjligheterna att bygga nya universitets- och hög­

skoleinstitutioner har sina bestående begränsningar eftersom de i allmänhet är

förlagda till regioner, där industri och servicenäringar expanderar snabbt. Att

olika investeringsprojekt konkurrerar om produktionsresurser är emellertid inte

något ovanligt och så långt möjligt bör då de angelägnaste investeringarna prio­

riteras. Institutet är väl medvetet om de svåra problem som är involverade i

sådana investeringsavvägningar. Det är dock här frågan om för den enskilde

och för samhället så pass viktiga investeringar att de torde komma högt i prio­

ritetsordning. Förekomsten av reglerad intagning till viss utbildning hindrar ju

balans på viktiga delmarknader under den nu aktuella planeringsperioden sam­

tidigt som den strider mot önskemålet om fritt yrkesval. Dessa synpunkter

måste på något sätt explicit komma till uttryck i det slutliga ställningstagandet.

Arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller i huvudsak följande.

Beträffande efterfrågeberäkningarna bygger dessa i huvudsak på material från

arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut. Beräkningar ang. framtida efterfrågan

på visst slag av arbetskraft liksom behov av arbetskraft totalt måste tolkas med

försiktighet. Den metodforskningsgrupp, som är knuten till arbetsmarknadssty­

relsens prognosinstitut, utreder f. n. vissa av de problem, som sammanhänger

med efterfrågeprognoser vad gäller arbetskraft. Flera av de efterfrageprognoser,

som utnyttjas av utredningen är av äldre datum, men summeras i utredningens

balansräkningar med nya efterfrågeprognoser för andra områden. Aktuella pro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

95

gnoser för hela arbetsmarknaden, sektor för sektor, är önskvärda, även om en

sådan målsättning f. n. är omöjlig att realisera.

På de områden, där efterfrågeprognoser saknas, har utredningen gjort vissa

antaganden om likformig utveckling med andra grupper, för vilka prognoser

finns tillgängliga. Detta gäller särskilt gruppen »samhällstekniker». Styrelsen

delar utredningens uppfattning, att det torde finnas ett samband mellan efter­

frågan på tekniskt utbildad personal och personal som har att handlägga upp­

gifter avseende bl. a. administration, samhällsplanering samt olika frågor rö­

rande människans beteende i grupp och som enskild individ, men vill ifrågasätta

realismen i att extrapolera en utveckling avseende personalgrupper, vilkas stor­

lek är helt beroende av den tidigare intagningskapaciteten och ej den verkliga

efterfrågan. Det kan också ifrågasättas om de framtida relationstal, som anförts

mellan jurister, samhällsvetare och civilekonomer är realistiska.

Utredningen bortser från de fortlöpande förändringar i produktionsmetoder,

som medfört att många arbetsuppgifter som för 10—15 år sedan handhades av

arbetskraft med kortare utbildning, i dag rationellt har övertagits av arbetskraft

med längre utbildning. Det finns anledning räkna med att denna förändring av

arbetsuppgifterna kommer att fortsätta och att arbetsuppgifter, som i dag be­

döms som icke »adekvata» för akademiker enligt utredningen, i framtiden myc­

ket väl kan komma att fullgöras av akademiker.

Det må också framhållas att denna stora ökning i akademikerantalet på ar­

betsmarknaden i sig medför ökad efterfrågan på tjänster från olika akademiker­

grupper. Det torde framstå klart att ett samhälle med hög levnadsstandard och

med stort inslag av personer med lång teoretisk utbildning efterfrågar flera och

delvis andra tjänster än ett samhälle, där ca 90 procent har endast 7-årig skol­

gång. Detta gäller inte minst inom sådana områden som biblioteksväsende, fri­

tidsstudier, resor och andra fritidsarrangemang, konst, musik, teater och lik­

nande.

De balanssiffror utredningen anför framkommer som en differens mellan till-

gångsberäkningarna och efterfrågeberäkningarna. De synpunkter som framförts

ovan särskilt vad gäller efterfrågeberäkningarna medför, att styrelsen ifrågasät­

ter vissa av de slutsatser utredningen dragit av balansräkningarnas resultat.

För den totala arbetskraften är samhällets målsättning full sysselsättning, och

efterkrigspolitiken har visat, att en sådan målsättning har kunnat förverkligas.

Problemet har snarare gällt, att arbetskraften inte räckt till för ett förverk­

ligande av alla planer inom olika sektorer av hushållningen. Långtidsprognoser,

som gäller utvecklingen under återstoden av 1960-talet, tyder på knapphet på

arbetskraft även under detta decennium. Denna knapphet torde i första hand

komma att gälla den kvalificerade arbetskraften. Av hela befolkningen i arbets­

för ålder utgör akademikerna i dag ca 2 procent. År 1975 kan denna andel be­

räknas ha vuxit till ca 4 procent.

Det Dör i detta sammanhang starkt framhållas, att denna ökning av andelen

akademiker icke är något hastigt övergående fenomen. Den utbyggnad av vårt

högre utbildningsväsende, som ägt rum och kommer att äga rum de närmaste

åren framåt, medför att akademikerantalet kommer att öka ända fram mot

sekelskiftet. Överslagsberäkningar ger vid handen, att man kan förutse eu aka­

demikerandel av den arbetsföra befolkningen på ca 8 procent år 1990.

Styrelsen hyser den uppfattningen, att ett ökande antal personer med kvali­

ficerad utbildning måste ses som en klar positiv tillgång för samhällsekonomin.

Kristen på kvalificerad arbetskraft har hittills utgjort en av de viktigaste be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

96

gränsningarna för nationalproduktens tillväxt. Denna brist har gällt flertalet

sektorer inom vårt näringsliv.

Styrelsen delar emellertid utredningens uppfattning om en klar skillnad i efter-

frågeutvecklingen vad gäller personer med examen från fackhögskolorna resp.

från universiteten. Knapphet torde sålunda komma att rada på bl. a. sådana

grupper som civilingenjörer, läkare och civilekonomer. När utredningen i balans­

räkningarna kommer fram till ett underskott på jurister men överskott på sam­

hällsvetare, vill styrelsen erinra om sina ovan framförda synpunkter på dels till-

gångsberäkningarna för de fria fakulteterna, dels efterfrageberäkningarna vad

gäller »samhällsteknikerna». Det överskott, som i utredningen framkommer

beträffande naturvetarna, bör ses i samband med bristen på civilingenjörer.

Även om styrelsen ej delar utredningens uppfattning vad gäller storleksordningen

av överskottet på humanistiskt utbildad arbetskraft, kan dock vissa sysselsätt-

ningssvårigheter komma att uppstå för personer, som söker sig till de traditio­

nella humanistyrkena.

SACO

anför huvudsakligen följande.

P-gruppen har i statistikbilagan gjort en sammanställning av olika delprog­

noser och gör på basis därav en behovsberäkning för hela den akademiska

arbetsmarknaden. Behovsberäkningarna har den väsentliga svagheten, att några

egentliga prognoser ej funnits tillgängliga för flera av de akademikergrupper,

som examineras från de ospärrade fakulteterna, såsom naturvetare och huma­

nister utanför lärarbanan, jurister, samhällsvetare m. fl. Det är just dessa grup­

pers arbetsmarknad som riskerar att bli utsatt för de svåraste påfrestningarna

på grund av en ökad okontrollerad tillströmning. Även för vissa ospärrade ut-

bildningsvägar saknas ett tillfredsställande prognosunderlag. Detta gäller exem­

pelvis gymnastiklärare och jägmästare.

En annan svag punkt i prognosen är, att man saknar undersökningar om

yrkesverksamhetsgraden hos kvinnliga akademiker. Inom utbildningsgrupper

där det kvinnliga inslaget är relativt betydande, t. ex. humanister, jurister, sam­

hällsvetare m. fl., kan förändringar i de gifta kvinnornas yrkesintensitet ge myc­

ket kraftiga utslag på utbudssidan. Man vet idag mycket litet om vad som

åstadkommer förändringar i yrkesintensiteten för akademiker. Det är troligt,

att yrkesintensiteten inom vissa gränser varierar med sysselsättningsläget, så

att flera gifta kvinnliga akademiker stannar hemma, när det är brist på platser

än när det är gott om platser. I så fall skulle förändringarna i yrkesintensiteten

verka dämpande på svängningarna i sysselsättningsläget. Å andra sidan synes

situationen på sjuksköterskeområdet visa, att utbudet av lediga platser är av

underordnad betydelse i jämförelse med exempelvis lönevillkor, arbetsförhål­

landen, möjlighet till barnpassning etc.

Inte minst med hänsyn till det ökade antalet kvinnor som söker sig till de

ospärrade utbildningslinjerna, är det angeläget att undersökningar snarast ut-

föres om akademikernas yrkesintensitet. Härigenom skulle säkrare prognoser

kunna göras, bl. a. på humanistområdet.

Skilda meningar kan råda ifråga om utvecklingen av akademikerbehovet på

olika områden och berättigade anmärkningar kan framföras mot P-gruppens

prognosmaterial. Enligt SACO:s uppfattning är emellertid dessa icke av sådan

art, att de för flertalet utbildningsområden i väsentliga avseenden rubbar den

bild beräkningarna ger av huvudtendenserna i efterfrågeutvecklingen på aka­

demikernas arbetsmarknad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

97

TCO framhåller bl. a.

Rörande behovsberäkningarna som helhet anser TCO att man kan räkna med att den allmänna höjningen av utbildningsstandarden kommer att leda till en ökad akademikerandel även inom yrken, där akademikerrekrytering tidigare ej varit vanlig. Utvecklingen kan beräknas bli förenad med sådana förändringar av arbetsuppgifterna inom olika yrken att större utbildningsmässiga krav kom­ mer att ställas. Detta kan exempelvis komma att gälla för mera kvalificerade yrken inom sjukvård och socialvård. TCO räknar med att dessa frågor bl. a. uppmärksammas av den pågående utredningen om sjuksköterskeutbildningen.

Det är vidare angeläget att utbildningspolitiken — och sålunda även behovs­ beräkningarna — är flexibel bl. a. genom att behovet av nya utbildningsvägar ständigt prövas utifrån de nya krav som yrkeslivet ställer. Det är välbekant att existensen av en viss utbildning verkar konserverande på respektive yrke. Förut­ sättningslösa yrkesanalyser skulle kunna påvisa behovet av nya yrken och där­ med av nya typer av utbildning. I det kontinuerliga planläggningsarbetet för yrkesutbildningen på alla nivåer måste denna aspekt vara väsentlig.

SFS

framhåller huvudsakligen följande.

Det kan visserligen göras gällande, att den nu föreliggande prognosen inrym­ mer ett flertal osäkra faktorer, och att enskilda prognostiska beräkningar såle­ des inte kommer att överensstämma med verkligheten. Likväl torde knappast helhetsbilden komma att förändras i väsentliga avseenden, såvida inte planerade och styrande åtgärder sättes in på ett tidigt stadium.

SFS vill uttrycka sin stora tillfredsställelse över den av arbetsgruppen gjorda översikten och samtidigt uttala förhoppningen, att denna typ av rullande plane­ ring och redovisning av arbetsmarknadssituationen kommer att tillhöra de ordi­ narie arbetsuppgifterna. Det är SFS:s uppfattning, att prognosverksamheten måste utbyggas och effektiviseras. Mot bakgrund av den inverkan på tillström­ ningen till högre studier som kan bli följden av de förslag, som är att vänta från en rad arbetande utredningar är det nödvändigt med en kontinuerlig uppfölj­ ning av prognoserna. I flera fall kan, som arbetsgruppen själv framhållit, invänd­ ningar resas mot de primitiva prognostiska metoder vilka kommit till använd­ ning. Man bör därför satsa på metodforskning inom dessa områden. I vad avser enskilda prognoser vill SFS här i första hand understryka önskvärdheten av väl underbyggda prognoser rörande behovet av gymnastiklärare, psykologer och samhällstekniker. Vad beträffar gymnastiklärare bör vid uppgörande av en prognos även det sedan gammalt väckta förslaget beaktas, att gymnastiklärarexa­ men måtte kunna inräknas som en del av filosofisk ämbetsexamen. Ett annat område som icke undersökts av arbetsgruppen är behovet av lärare i kristendom. SFS påpekade önskvärdheten härav i samband med remissbehandlingen av »lärare i läroämne» och vill här på nytt framhålla behovet av eu sådan prognos.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk inriktning

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför i huvudsak följande.

Vad angår den beräkning av det framtida civilingenjörsbehovet, på vilken P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet grundat sin skissering av den fort­ satta utbyggnaden av det högre tekniska undervisningsväsendet, utgöres

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172

98

denna av en av arbetsmarknadsstyrelsen år 19G2 framlagd prognos i äm­

net. Prognosen har utarbetats med användande av tillgänglig arbetsmark­

nads- och lönestatistik samt efter förfrågningar hos olika företag och upp­

visar ett ingenjörsbehov, som vida överstiger det, som teknikerkommittén

kom fram till. Behovet av civilingenjörer år 1975, som teknikerkommittén upp­

skattade till 28 600, har således av arbetsmarknadsstyrelsen beräknats till 38 800

eller 35 % mer. Som överstyrelsen tidigare i liknande sammanhang framhållit,

är det svårt att utan ingående kännedom om metodik och andra hithörande pro­

blem avgöra, huruvida en beräkning, som den av arbetsmarknadsstyrelsen fram­

lagda, kan anses ge en realistisk bild av den kommande efterfrågan på ingen-

jörsutbildad personal. Överstyrelsen ställer sig dock i viss mån tveksam till ar­

betsmarknadsstyrelsens prognos. Det synes icke uteslutet att den däri presen­

terade efterfrågan på civilingenjörer kan i icke ringa grad komma att överskrida

arbetsmarknadens behov. Bland de antaganden i prognosen, som överstyrelsen

icke finner på ett riktigt sätt motsvara den troliga framtida utvecklingen, är

proportionen mellan antalet civilingenjörer och gymnasieingenjörer, vilken be­

räknats bli 1 till 2. Med stor sannolikhet torde en riktig behovsfördelning leda

till ett betydligt större relativt antal gymnasieingenjörer. Överstyrelsen vill vi­

dare göra den kommentaren, att prognosen har utarbetats under en utpräglad

högkonjunktur, som kan ha påverkat företagens bedömningar av civilingenjörs-

behovet i höjande riktning.

Ingeniörsvetenskapsakademien framhåller huvudsakligen.

Den starkt ökade tillströmning av utbildningsvillig ungdom är en viktig natio­

nell tillgång, och det gäller att tillvarataga denna på bästa sätt. Bland olika

former för tillgodogörande av den arbetsförkortning som det svenska folket för

närvarande beviljar sig, torde ökad utbildning vara den ur alla synpunkter mest

fördelaktiga. Behovet av fördjupade kunskaper synes böra ges företräde fram­

för andra personliga önskemål, och dagens ungdom med betydligt större stu­

dentårskullar än tidigare bör ej få sämre möjligheter till utbildning än vad som

bjudits de närmast föregående. Snäva bedömningar av de realekonomiska re­

sursernas begränsning får inte tas till motivering för en återhållsamhet i utbygg­

naden av den högre undervisningen.

Man kan ha olika uppfattning när det gäller vilken grund som skall väljas

för prognoser om arbetsmarknadsförhållanden för ingenjörer och andra högskole­

utbildade, särskilt om man syftar till långtidsförutsägelser. De nu föreliggande

undersökningarna tyder emellertid alla på att antalet platser vid de tekniska

högskolorna med omedelbar verkan bör höjas kraftigt. Akademien ansluter sig

till de synpunkter som framföres i promemorian, som talar för en höjning av

antalet utbildade högskoleingenjörer och vill tillfoga följande.

Näringslivets erfarenhet under praktiskt taget alla de senaste 25 åren har

varit att ingenjörstillgången utgjort flaskhalsen för det tekniska utvecklings­

arbetet. Man anser sig kunna konstatera, att det tekniska konstruktions-, ut­

vecklings- och rationaliseringsarbetet jämfört med annan verksamhet inom före­

tagen haft en hög lönsamhet. Det har vidare påpekats, att det numera är få

civilingenjörer som under en större del av sin yrkesverksamma ålder ägnar sig

åt aktiv konstruktionsverksamhet. Denna grupp anses icke endast relativt utan

sannolikt även i absolut tal ha minskat under senare decennier. Detta förhål­

lande anses otillfredsställande och kan möjligen vara en bidragande orsak till

att antalet uppfinningar i vårt land visat tecken till stagnation. Det är önskvärt

att i så stor omfattning som möjligt skapa miljöer, i vilka värdefulla innovatio­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

99

ner i form av nya konstruktioner och metoder har gynnsamma förutsättningar att komma fram, och erfarenhetsmässigt har ingenjörsgrupper sysselsatta med konstruktionsarbete visat sig ha goda förutsättningar att skapa sådana miljöer. Våra dagars avancerade teknik kräver vidare ingenjörer med hög utbildning för att ge möjligheter till innovationer av värdefullt slag. Slutsatsen av detta reso­ nemang blir att det är väsentligt, att utbildningen av civilingenjörer utvidgas och nuvarande bristsituation mildras.

Vattenfallsstyrelsen anför bl. a. följande.

Bland de anställda inom vattenfallsverket har ingenjörsutbildad arbetskraft en nyckelroll för lösande av verkets arbetsuppgifter. Vattenfallsstyrelsen har under en lång följd av år besvärats av svårigheter när det gäller att rekrytera och behålla främst civilingenjörer men även läroverks- och institutsingenjörer. I det arbetsmarknadsläge som uppstod som en följd av ett stigande ingenjörsbehov och en otillräcklig utbildningskapacitet vid de tekniska högskolorna och läro­ verken, har vattenfallsstyrelsen fått vidtaga särskilda åtgärder för att försöka säkerställa för verksamhetens bedrivande erforderligt antal ingenjörer.

Genom ändrade förutsättningar för vattenfallsverkets investeringsverksam­ het, har personalantalet inom verket minskat fr. o. m. 1959. Härvid har också det erforderliga antalet högskoleutbildade och andra ingenjörer nedgått. Även för år 1963 räknas med en ytterligare nedgång i verkets personalbehov.

Oberoende av hur utvecklingen av vattenfallsverkets behov av akademisk arbetskraft i fortsättningen kommer att gestalta sig, kan det konstateras, att verket är i hög grad beroende av personal från de spärrade linjerna, främst civil­ ingenjörer, men även, i mindre men ökande utsträckning, av civilekonomer.

Vattenfallsstyrelsen ser det mot ovanstående bakgrund — liksom utredningen — som synnerligen betydelsefullt att arbetsmarknadsbalans snarast möjligt upp­ nås beträffande dessa utbildningslinjer och därmed också i högre grad för de fria fakulteterna.

Endast under förutsättning av en mera balanserad arbetsmarknad kommer det att bli möjligt för statsverket som helhet och därmed för vattenfallsverket att tillämpa en lönepolitik med bättre avpassad avvägning mellan olika arbets- tagarkategorier. Det bör därför enligt vattenfallsstyrelsens förmenande vid be­ dömningen av de ekonomiska möjligheterna att öka utbildningsresurserna vid de spärrade utbildningslinjerna tas i beaktande, att staten som arbetsgivare genom att decennium efter decennium få rekrytera viss personal från utpräg­ lade bristmarknader belastas med icke oväsentliga merkostnader i förhållande till en mera balanserad arbetsmarknadssituation.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller bl. a.

Med utgångspunkt från erfarenheterna inom väg- och vattenbyggnadsverket får styrelsen instämma i konstaterandet av den otillräckliga tillgången på viss högre utbildad arbetskraft samt den otillräckliga utbildningskapaciteten, spe­ ciellt vad beträffar utbildning av civilingenjörer och civilekonomer, liksom att hittills beslutad utbyggnad av denna icke är tillräcklig. Styrelsen ser allvarligt på detta. Det har medfört en stark uttunning av den kvalificerade arbetskraften både relativt och numerärt inom verket. Samtidigt har det skett en mycket stark utveckling inom verksamhetsområdet som medfört ett ökat behov av sådan arbetskraft. Utan arbetskraft av den ifrågavarande kategorien skulle verkets möjligheter att fullgöra sina uppgifter vara betydligt begränsade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Svenska Väg- och vattenbyggares Riksförbund (SVR) anför i huvudsak föl­

jande.

SVR, som företräder civilingenjörer verksamma inom byggnadsbranschen och

som 1962 omfattade ca 3 200 medlemmar, har sedan lång tid kontinuerligt följt

förhållandena på arbetsmarknaden för denna yrkeskår. Anställningsförhållan­

denas förändringar inom kåren har kunnat följas då medlemmar varje år läm­

nat anställningsuppgifter till förbundet. SVR har också med jämna mellanrum

gjort s. k. verksamhetsanalyser för att studera inriktningen av väg- och vatten-

byggarkårens arbetsuppgifter. 1956 gjorde SVR en prognos om det framtida

behovet av högskoleutbildade väg- och vattenbyggare, vilken tidigare överläm­

nats till berörda myndigheter. Förberedelser för en förnyad prognos har nyligen

gjorts inom förbundet. SVR föreslår, att specialutredningar för speciellt bygg­

nadsbransch^^ behov av ingenjörer, fördelat på olika kunskapsnivåer påbörjas

av arbetsmarknadsstyrelsens prognosgrupp. Vid dessa utredningar måste bygg­

nadsbranschen ses som en enhet, då verksamheten inom själva byggnadsindu­

strin, den konsulterande ingenjörsverksamheten och den offentliga byggnads­

verksamheten intimt sammanhänger, avskild från övrig industri.

Förbundet vill understryka nödvändigheten av att kontinuerliga prognoser

görs, då det bl. a. ur samhällsekonomisk synpunkt torde vara av utomordentlig

vikt att den arbetskraft som meddelats viss utbildning verkligen kan beredas en

sysselsättning som ger samhället avkastning på de i utbildningen gjorda investe­

ringarna. SVR är av den bestämda uppfattningen, att prognoser rörande be­

hovet av tekniker icke bör göras schablonmässiga under beaktande av utbild­

ningsgruppen civilingenjörer för sig, läroverksingenjörer för sig etc., utan när­

mare analys av vad olika verksamhetsfält fordrar i teknikerväg. Behovet av

ingenjörer på olika utbildningsnivåer är synnerligen differentierat inom olika

branscher och fack. Inom speciellt byggnadsbranschen, som är ett klart, utskilj-

bart arbetsfält, är de inom denna gren sysselsatta högskoleutbildade ingenjö­

rerna till övervägande delen examinerade från avdelningen för väg- och vatten­

byggnad. Utbildningen av dessa ingenjörer och fackets art är å andra sidan så

speciell, att arbetsuppgifter för väg- och vattenbyggare endast undantagsvis fin­

nes utanför branschen.

Det är därför relativt lätt att studera sysselsättningsinriktningen för denna

utbildningsgrupp, och med utgångspunkt från bedömningar av den framtida ut­

vecklingen av dels konstruktions- och byggnadsteknik, dels storleken av investe­

ringar i hus och anläggningar, torde realistiska prognoser rörande det framtida

behovet av ingenjörer på olika utbildningsnivåer i byggnadsbranschen som hel­

het kunna göras.

TCO yttrar i huvudsak.

TCO vill i vad avser behovet av civilingenjörer och naturvetare med teknisk

inriktning framhålla, att den beräkning, som ligger till grund för de angivna

talen för det framtida civilingenjörsbehovet, inte är helt tillförlitlig och utsatts

för kritik från flera håll. TCO anser att den snarare bör betraktas som ett räkne­

exempel än som en egentlig prognos, eftersom de antaganden, som den bygger

på inte genomgående kan anses vara de mest sannolika. Vid behovsberäkning-

arna bör även uppmärksammas, att en intensifiering av de i överstyrelsens för

yrkesutbildning regi anordnade fortbildnings- och påbyggnadskurserna för in­

genjörer samt utbyggnad och stöd till den interna företagsutbildningen, som

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

101

syftar till att ge instituts- och gymnasieingenjörer fullständig civilingenjörskom­ petens eller högskolekompetens i ett fåtal utvalda ämnen, i viss utsträckning kan kompensera bristen på civilingenjörer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Behovet av läkare

Medicinalstyrelsen har funnit det vara av intresse, att med de i promemorian föreslagna höjningarna som förutsättning, betrakta tillgångssituationen på längre sikt och har därför utarbetat en tillgångsprognos, som sträcker sig fram till år 2010. Styrelsen anför med anledning härav huvudsakligen följande.

P-gruppensprognosen är en bearbetning av den i läkarprognosutredningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade, varvid samma förutsättningar antagits gälla, som de av utredningen i tabell 4:14 gjorda. Prognosen får betraktas som en överslagsberäkning på vilken inga större krav på exakthet kan ställas, något som för övrigt med de långa tidsperioder det här rör sig om, vore svårt även med mera precisa beräkningar. I enlighet med promemorian har antagits en ökning av intaget vid de medicinska fakulteterna av 100 från och med budget­ året 1966/67, med ytterligare 40 från och med 1968/69 och från och med samma budgetår med en i promemorian till andra hälften av 1960-talet tidsatt ytterli­ gare ökning med 100 platser, som eventuellt skulle ske vid en ny universitetsort. Uttrycket »heltidsarbetande läkare», som använts av läkarprognosutredningen, har här på grund av riskerna för missförstånd ersatts med »årsinsatser av lä­ kare».

Läkarprognosutredningen beräknade behovet av läkare till 11 300 årsinsatser år 1970 och ca 15 500 år 1980. Inkluderades en viss arbetstidsförkortning beräk­ nades behovet stiga till 12 200 respektive 16 700 årsinsatser. Enligt medicinal­ styrelsens tillgångsprognos skulle en behovstäckning även med alternativet 918 platser icke vara möjlig förrän en bit in på 1980-talet. Detta alternativ ger, innan ett stationärt läkarbestånd uppnås, en i jämförelse med hittills föreslagna höjningar av intaget relativt stark ökning av läkarkårens omfattning, mer än 30 000 år 2010, som tillsammans presterar 29 000 årsinsatser. I en till 8,5 miljo­ ner invånare uppskattad befolkning skulle detta ge relationstalet 1 läkare på mindre än 300 invånare. Det bör i detta sammanhang beaktas att utbildningen av läkare icke kan betraktas som ett från utbildningen av annan medicinalper- sonal fristående problem. Den så småningom starkt ökande läkarkåren kommer att kräva ett stort antal hjälpkrafter för att kunna utnyttjas på ett adekvat sätt. (Relationen läkare/sjuksköterskor kan t. ex. för närvarande antagas uppgå till 1:3.)

Socialstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Ur de synpunkter socialstyrelsen har att bevaka vill styrelsen starkt under­ stryka angelägenheten av att man noggrant prövar alla tänkbara vägar att snabbt utvidga utbildningen av läkare. Inom snart sagt alla sociala vårdområ­ den utgör läkarbristen eu hämsko på utvecklingen. Styrelsen har i olika sam­ manhang haft anledning påtala detta, särskilt ifråga om åldringssjukvården, rehabiliteringsverksamheten, ungdomsvården, mentalsjukvården och nykterhets- vården.

Läkarutbildning sberedning en framhåller i sitt remissyttrande huvudsakligen

följande.

Enligt läkarutbildningsberedningens mening motiverar den rådande och även

för den närmaste framtiden förväntat bestående läkarbristen liksom den snabbt

växande tillgången på studenter en ökning av läkarutbildningens kapacitet inom

landet. Beredningen saknar för sin del underlag att ta ställning till storleken av

den därvid erforderliga kapacitetsvidgningen. Beredningen vill dock framhålla,

att man vid bedömningen av intagsstorleken inte bör hysa tveksamhet inför en

utvidgning, även om en sådan på mycket lång sikt skulle kunna resultera i en

överproduktion av läkare inom landet. Beredningen är för sin del övertygad om

att i framtiden svenska läkare liksom övrig sjukvårdspersonal i betydande ut­

sträckning skall engageras i arbete utanför landets gränser och då framförallt

i utvecklingsländerna. Behovet inom utvecklingsländerna av dylik personal är

enormt och det kan därför synas välmotiverat, att vårt lands utbildningsresurser

på angivet sätt utnyttjas för en insats i hjälpen till dessa länder. Det bör såle­

des enligt beredningens mening vara möjligt att kraftigt vidga läkarutbildnings-

kapaciteten inom landet utan risk för att läkarna i framtiden blir inadekvat

sysselsatta.

Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande i sitt remissyttrande.

Med utgångspunkt från förevarande behovsprognoser och med anknytning till

vad beredningen i tidigare sammanhang angivit beträffande det psykiatriska

vårdområdets behov av läkarkrafter synes i och för sig starka motiv finnas för

en ytterligare utökning i alternativt tänkt utsträckning av utbildningskapaci­

teten vid de medicinska högskolorna. Ett realiserande av de i statistikbilagan

och promemorian angivna alternativen synes dock rimligen kunna på längre sikt

medföra betydande konsekvenser för förhållandet mellan tillgång på och behov

av läkare. För att man skall kunna intaga en definitiv ståndpunkt till lämplig­

heten av ett förverkligande av vederbörande alternativ, måste dessa följdverk­

ningar kunna överblickas med ett relativt stort mått av säkerhet. Detta förut­

sätter emellertid en förhållandevis tillförlitlig och långtgående prognos beträf­

fande det framtida läkarbehovet. De reella möjligheterna att kunna basera ett

bedömande av detsamma på förefintliga prognoser är dock starkt begränsade.

Sålunda har läkarprognosutredningen endast uppskattat det år 1980 föreliggande

behovet av läkare som en preliminär riktpunkt för utbildningsplaneringen. Några

prognoser beträffande läkarbehovet för tid efter år 1980 har icke verkställts och

redovisats i officiell form. Den bristande tillgången på för ändamålet tjänliga

prognoser försvårar därför i hög grad möjligheterna till ett vederhäftigt bedö­

mande av förevarande fråga. Beredningen finner det följaktligen vanskligt att

ur bland annat denna synvinkel nu förorda en utökning av antalet nybörjar­

platser i den omfattning, som förutsättes enligt de i statistikbilagan och prome­

morian redovisade alternativen. Det slutliga ståndpunktstagandet till en ökning

av angiven storleksordning av utbildningskapaciteten synes vara avhängig av

det resultat, som en ny långtidsprognos av förordad beskaffenhet och omfatt­

ning kommer att utvisa. Beredningen finner för sin del, att densamma, därest

detta är praktiskt möjligt, bör avse behovsfrågans utveckling under hela 1980-

talet.

Ledamöterna Birke och Fahlander har i ärendet avgivit reservation.

Ledamoten Ljungberg samt experten Österman ävensom herrar Lundquist

och Nordman har i ärendet avgivit särskilt yttrande.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

103

Sveriges Läkarförbund intar en positiv hållning till att åtgärder vidtas för att häva nuvarande läkarbrist. Förbundet visar att den intagningsökning, som föreslås av P-gruppen, kommer att få konsekvenser för läkartillgången först i slutet av 1970-talet och då i ringa omfattning. Efter år 1980 kommer intag­ ningsökningens effekt på läkartillgången däremot att bli kraftig — men pro­ gnoser som sträcker sig så långt finns ännu icke utarbetade. Läkarförbundet understryker därför vikten av ytterligare intensifiering av prognosverksamheten och trycker särskilt på behovet av rullande prognoser för läkare för att anpassa läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen. Förbundet sammanfattar sin ståndpunkt i behovsfrågan enligt följande.

1. Endast arbetsmarknadsmässiga överväganden i form av behovsanalyser bör ligga till grund för en ökning av intaget till de medicinska fakulteterna. Rullande prognoser bör komma till stånd så att en kontinuerlig anpassning kan ske av läkarutbildningskapaciteten till behovsutvecklingen.

2. De i olika förslag framförda alternativa ökningarna i intaget påverkar endast i ringa grad det prognosticerade läkarbehovet fram till 1980. Efter denna tid uppstår en ackumulerande effekt. Överensstämmelsen mellan denna och läkarbehovsutvecklingen kan i dag inte förutsägas. P-gruppens analys av be­ hovet av och följderna vid den föreslagna ökningen av medicinarintaget finner läkarförbundet emellertid vara alltför ytlig för att läggas till grund för beslut om ökat intag.

Svenska läkaresällskapet framhåller bl. a. följande i sitt remissyttrande.

P-gruppen inom ecklesiastikdepartementet synes ha förbisett, att dimensio­ neringen av utbildningsväsendet fram till år 1975 i vissa avseenden helt saknar betydelse för tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft under återstoden av 1960-talet. Särskilt gäller detta beträffande läkarutbildningen, där en ökad intagning av studerande inte kan få någon positiv effekt på arbetskraftstillgången förrän cirka 7 år senare. Om man konstaterar att det vid en viss tidpunkt råder brist på arbetskraft inom ett visst område, måste det vara en angelägen uppgift att undersöka vilka åtgärder, som kan vidtagas för att snabbt häva eller kompensera denna brist. Några åtgärder av detta slag diskuteras inte av P-gruppen, även om visssa sådana åtgärder omnämnes i den katalog (»Åtgärdsinventering»), som förekommer i promemorian.

Ännu mera betänkligt är att P-gruppen helt synes ha förbisett att en utbygg­ nad av det högre utbildningsväsendet, som verkställes fram till år 1975, får effek­ ter efter år 1975 och att dessa effekter måste beaktas såväl när det gäller yrkes­ vägledningen som i fråga om planeringen på andra områden än det rent utbild- ningsmässiga.

Behovet av tandläkare

Medicinalstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Tandläkarens utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas arbetsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskonsumtionen. Så skulle t. cx. en utvidgad profylaktisk verksamhet

104

kunna tänkas få betydande verkningar. De i promemorian anförda reservatio­

nerna vill styrelsen starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå

P-gruppen grundat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.

Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän­

syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan

företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över­

ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en

samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle

kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk

träning och utbildning av de studerande.

Socialstyrelsen

yttrar i huvudsak.

I promemorian har framhållits att det — med hänsyn till den allmänna

osäkerheten beträffande det framtida tandläkarbehovet — är mindre självklart

att öka tandläkarutbildningen än övriga i promemorian berörda utbildnings-

riktningar. Man har därför förordat en försiktig ökning av tandläkarutbild­

ningen.

Socialstyrelsen vill för sin del starkt ifrågasätta om denna försiktighet är be­

rättigad. Den akuta bristen på tandläkare är mycket stor och utgör, som social­

styrelsen inom sina vårdområden kunnat konstatera, ett allvarligt problem.

Förhållandena inom anstaltstandvården har belysts i en framställning från

socialstyrelsen till Konungen (socialdepartementet) den 16 maj 1962. Styrelsen

vill även erinra om att folktandvården och den därtill hörande skol- och ung­

domstandvården ännu är långt ifrån utbyggd. För människor i åldrarna över

30 år har möjligheterna att erhålla tandvård i ännu större utsträckning varit

begränsade. Den stigande standarden i landet torde emellertid medföra — och

kan enligt styrelsens mening antagas för lång tid framåt komma att medföra —

en stigande efterfrågan på alltmer kvalificerad tandvård från den mycket stora

grupp medborgare som icke åtnjutit kontinuerlig vård sedan barndomen. Vad

som anförts rörande hänsynstagande till att en eventuellt framgångsrik profylax

mot karies kan ge resultat » något årtionde in på 2 000-talet» synes socialstyrel­

sen knappast förtjäna beaktande i förevarande sammanhang.

Expertgruppen jör odontologisk utbildning i Göteborg framhåller bl. a. föl­

jande.

En överslagsberäkning synes giva vid handen att vid 450 intagna per år —

enligt P-gruppens förslag — bör motsvarande antal effektiva tandläkare vara

omkring 8 000 år 1980 och omkring 10 000 år 1990. Enligt Statistisk årsbok

1962 kan hela befolkningen 1980 beräknas uppgå till 8,5 miljoner, i »tandsjuk-

vårdsåldrarna» sannolikt omkring 7,5 miljoner. Fram till 1980 torde alltså

P-gruppens förslag kunna bära; om 8 000 tandläkare stå till förfogande för en

tandsjukvårdsbehövande befolkning av omkring 7,5 miljoner, angives därmed

1 effektivt verksam tandläkare på omkring 850 individer, vilket icke kan sägas

utgöra någon överproduktion av tandläkare. I prognosdelegationens utredning

1960 betonas, att utvecklingen efter 1980 icke från dagens läge kan avgöras,

endast matematiskt-teoretiskt antydas. Vid slutet av 70-talet borde emellertid

effekten av profylaktiska åtgärder mot karies kunna tydligare avläsas; mot

parodontopatierna känner forskningen av i dag ingen annan profylaktik än

tandläkarens åtgärder i det individuella fallet. En fortlöpande prognosutred­

ning måste — såsom prognosdelegationen 1960 betonat i överensstämmelse

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

ios

med P-gruppens i promemorian nu gjorda uttalanden — vara förutsättningen för ställningstagande under 70-talets senare period till behovet av utbildnings­ platser vid de spärrade odontologiska lärosätena.

Sveriges Tandläkarförbund understryker behovet av grundligare prognoser och anför i huvudsak följande.

Som källor angives 1951 års tandläkarkommittés betänkande »Ökad examina­ tion av tandläkare», 1957 års folktand vårdssakkunnigas betänkande »Folktand­ vården», Tandläkarprognosdelegationen 1960 samt en kompletterande skrivelse 1961.

Den förstnämnda innehåller resultatet av grundliga, statistiskt vederhäftiga fältstudier av tandvårdsbehovet inom landet, huvudsakligen för den vuxna be­ folkningen. Den andra ger en motsvarande bild av vårdbehovet för skolåldern, i viss mån också förskoleåldern. På basis av undersökningarna ansågs en årlig intagning vid tandläkarhögskolorna om 300 studerande behövlig; tills vidare har utbyggnad skett endast till 260. De sakkunniga beräknade behovet av tand­ läkare 1980 vara 5 700 verksamma tandläkare, resp. 6 700, enligt olika alternativ för tidåtgången. Prognosutredningen 1960 och den några månader senare läm­ nade departementspromemorian innehåller inga nya utredningar om tandvårds­ behovet, endast omräkning av de gamla värdena.

Den ur behovssynpunkt mest betydelsefulla faktorn, den årliga tidåtgången på patienter under regelbunden behandling, beräknades av 1951 års kommitté vara 1,5 till 2 timmar. Prognosdelegationen 1960 har utan att redovisa några nya undersökningar höjt detta värde till alternativen 2, 2,5 och 3 timmar. Dess­ utom antages godtyckligt, att tandläkarnas nuvarande arbetstid i en icke alltför avlägsen framtid sänkes med ca 17 %. Enligt prognosdelegationen skulle tand- läkarbehovet 1980 ligga mellan 8 760 och 11 160 verksamma tandläkare, och den årliga intagningen vid tandläkarhögskolorna fr. o. m. 1968 behöva ökas till 450.

Mot de sakkunnigas maximital, 6 700, svarar prognosdelegationens 11 160, varvid samma faktiska material ligger till grund i båda fallen.

Departementspromemorian »Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad», redovisar beträffande tandläkarna intet eget material och framför ej heller något förslag. Sveriges Tandläkarförbund har med ovanstående velat påvisa, hur riktigt det är av prognosgruppen att understryka osäkerheten hos prognoserna. Det är enligt förbundets mening ovillkorligen nödvändigt att nya fältstudier komma till stånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Behovet av apotekare och receptarier

Styrelsen för farmaceutiska institutet anför under åberopande av yttrande från farmaceutiska institutets lärarkollegium, att bristen på farmaceutiskt ut­ bildad personal för närvarande är mycket uttalad. Även bristen på receptarier är markant. Den sedan 1958 ökade intagningen av studerande vid farmaceutiska institutet kommer icke att vara tillräcklig för att fylla det ökade behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Styrelsen anför vidare bl. a.

Ett ökat behov av personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning blir allt mer aktuell. Detta gäller särskilt inom den snabbt expanderande läkemedels­ industrin men även inom andra arbetsområden såsom livsmedelsindustri och

4* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172

106

sjukhusapotek. Genom att höja farmaceutiska institutets resurser i nivå med

andra högskolor och skapa erforderliga möjligheter till forskarutbildning och en

differentierad undervisning efter de krav, som numera böra ställas på apotekare,

kommer efterfrågan på sådan personal med kvalificerad farmaceutisk utbildning

att ytterligare öka. I många fall bör vidare apotekare kunna göra kvalificerade

insatser på områden där deras kemiska och humanbiologiska kunnande kan

utnyttjas, t. ex. som kemister på sjukhus och som lärare. Det må även framhallas

önskvärdheten av att kunna utsända välutbildade apotekare som instruktörer

för utvecklingsländernas behov. Även receptarierna får numera i ökad omfatt­

ning ett vidgat arbetsområde, t. ex. som föreståndare för filialapotek och för

sjukhusens centralförråd, informationsarbete för läkare m. fl., sekreterare­

assistenter inom läkemedelsindustrin samt diverse laboratoriearbete.

Farmaceututbildning skommittén framhåller huvudsakligen följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen redovisade 1960 en bedömning av det framtida

behovet inom läkemedelsområdet av bl. a. apotekare. Arbetsmarknadsstyrelsen

beräknade, att utbildningsbehovet torde kunna täckas genom ett årligt intag av

75 elever fram till år 1972 och därefter av 95 elever per år. Nuvarande intag är

80 elever per år. Senare undersökningar liksom erfarenheterna under de två

hittills gångna åren ger vid handen, att arbetsmarknadsstyrelsen på väsentliga

punkter underskattat utvecklingstakten inom läkemedelsområdet. Till detta

kommer det behov av farmaceutiskt utbildad arbetskraft, som framkommer

inom andra områden än som hittills rekryterat dessa utbildningskategorier. En

vidgning av den farmaceutiska utbildningskapaciteten utöver arbetsmarknads­

styrelsens beräkningar framstår således som angelägen.

Med hänsyn till de betydligt vidgade arbetsmarknadsmöjligheter den nya

differentierade farmaceutiska utbildningen förväntas ge, har farmaceututbild-

ningskommittén kommit fram till den ståndpunkten, att denna utbildning i

fortsättningen inte borde vara en i princip spärrad utbildningsbana. Kommittén

avser därmed att arbetsmarknadsbehovet inte bör vara den enda avgörande

faktorn vid dimensionering av utbildningskapaciteten.

Arbetsmarknadsstyrelsen beräknade att det framtida utbildningsbehovet för

receptarieutbildningens del skulle motsvara ett intag av 105 studerande åren

1962—64, 79 åren 1965—69, 105 åren 1970—74 och 152 från och med år 1975.

Från de prognostiska utgångspunkter, som i dag är kända, finns det enligt

farmaceututbildningskommitténs mening skäl vidga angivna utbildningskapa­

citet. Kommittén har därvid funnit, att det årliga intaget elever till ifrågavaran­

de utbildning tills vidare bör fastställas till 180 studerande. Detta innebär ett i

förhållande till nuläget oförändrat intag studerande. Kommittén står dock icke

främmande för tanken att i framtiden med ett stigande arbetsmarknadsbehov

av personer med receptarieutbildning krav kan komma att ställas på ytterligare

vidgning av nämnda intagskapacitet.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Behovet av agronomer

Styrelsen för lantbrukshö g skolan framhåller under åberopande av lantbruks-

högskolans lärarkollegiums yttrande i huvudsak följande.

Lärarkollegiet instämmer helt i slutsatsen, att en utvidgning av de spärrade

utbildningslinjernas kapacitet bör komma till stånd. Därvid bör även övervägas

107

om och i vilken utsträckning en ökning av intagningen till lantbrukshögskolan skulle vara lämplig och önskvärd.

. Vid sådana överväganden bör givetvis i första hand hänsyn tagas till utveck­ lingen inom de yrken, där traditionellt agronom- eller hortonomexamen framstår som den normala kompetensen. Det är önskvärt, att denna arbetsmarknad följes genom en kontinuerlig prognosverksamhet. Hänsyn bör härvid också tagas till att den högskolemässiga hortonomutbildningen är ny och en väsentlig vidgning av hortonomernas arbetsuppgifter förefaller ej osannolik, bl. a. till följd av det stigande intresset för och behovet av miljö- och naturvård. Det bör emellertid också uppmärksammas, att enligt det nu föreliggande ut­ redningsmaterialet kommer under överskådlig framtid att kvarstå en brist på främst ekonomer och personer med högre teknisk utbildning. Efter lantbruks- högskolans^ nyligen genomförda omorganisation täcker agronomutbildningen ett större område än förut, i det att möjligheter skapats för utbildning av ekonomer med betydligt starkare specialisering än tidigare, liksom av naturvetenskapliga specialister av olika slag, vilka har relativt god anknytning till praktik och tek­ nik. Under en period av brist på ekonomer och tekniker synes det därför tänk­ bart, att en ökad utbildning av agronomer och hortonomer är berättigad även utöver vad som är motiverat av utvecklingen inom den arbetsmarknad som traditionellt är agronomisk.

Lantbruksstyrelsen

yttrar i huvudsak följande.

Tjänstei för högskoleutbildad arbetskraft inom hushållningssällskapsorganisa- tionen samt vid jordbrukets yrkesskolor rekryteras till övervägande de! av per­ soner med agronomexamen. Inom Iantbruksorganisationen är en del tjänster av­ sedda för agronomer, andra för agronomer eller lantmätare, varjämte några jägmästare anställts för ytterligare uppgifter inom lantbruksnämnderna. Vid hushållningssällskapen och vissa yrkesskolor finnes vidare tjänster avsedda för hortonomer samt vid sällskapen även för veterinärer. Huruvida och i vad mån behov finnes av en fortsatt utbyggnad av de utbildningslinjer, från vilka perso­ nal med denna utbildning rekryteras, är svårt att bedöma med hänsyn till de osäkra prognoserna rörande det framtida behovet av sådan arbetskraft. Inom lantbruksstyrelsens verksamhetsområde föreligger f. n. rekryteringssvårigheter och det finns skäl till antagande att personer med den utbildning, varom här är fråga, i större utsträckning än hittills kommer att efterfrågas av den enskilda sektorn och att rekryteringen i anledning därav kan ytterligare försvåras. En viss utbyggnad av de berörda utbildningslinjerna finner styrelsen därför vara motiverad. Enligt styrelsens mening synes utredningens rekommendationer, så­ vitt nu är ifråga, grundade på mycket försiktiga bedömanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Behovet av jägmästare

Styrelsen för skogshögskolan

anför under åberopande av yttrande från skogs-

högskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.

En utökning av kapaciteten vid civiljägmästareutbildningen i syfte att möj­ liggöra intagning av fler studenter skulle — särskilt i anslutning till fältunder­ visningen — ställa sig synnerligen dyrbar. Av flera skäl är alltså eu nämnvärd utökning av den årliga intagningen till civiljägmästareutbildningen för närva­ rande ej att rekommendera. Samtidigt gäller dock att skogsbruket spelar så

108

stor roll i vårt land att det vore väl befogat att ge ett avsevärt större antal stu­

denter högre skoglig utbildning. Inom ett flertal andra yrkesgrupper och verk­

samhetsområden t. ex. jordbrukare, ingenjörer av olika slag, samhällsplanerare,

fritidsverksamheten, naturvården m. m. ställs ofta krav på ingående skoglig

kunskap och förståelse för skogsbrukets problem.

När vi nu står inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom manga

olika områden synes man alltså med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt

land och mångsidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga

att till någon institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett

examensämne innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig

utbildning, som i kombination med övriga studier vid universitet eller annan

fackhögskola skulle berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för av­

läggande av skogsvetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för

närvarande 15 institutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlig­

het att mottaga studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräk­

nas komma från civiljägmästareutbildningen.

Domänstyrelsen framhåller bl. a. följande.

Den del av prognosen, som berör skogsbruket, stämmer väl överens med de

tendenser man kunnat skönja i de senaste årens utveckling, i varje fall vad

beträffar storskogsbruket. Den ökade rationaliseringsverksamheten och som

följd av denna en kraftigt stegrad mekanisering har resulterat i en utvidgad

efterfrågan på tekniskt och ekonomiskt utbildad personal, medan behovet av

jägmästare varit mera stabilt. Under den närmaste 10-årsperioden förväntas

denna trend bliva bestående.

Styrelsen är av den uppfattningen att nuvarande spärr vid skogshögskolan

bör bibehållas eller eventuellt sänkas. Efterfrågan på jägmästare torde snarare

minska än öka fram till mitten av 1970-talet, varför examinationsöverskottet av

jägmästare förefaller bli något större än det som redovisas av P-gruppen.

Skogsstyrelsen yttrar huvudsakligen följande.

Skogsbruket omdanas för närvarande kraftigt till följd av den ekonomiska

press under vilken näringen arbetar. För att upprätthålla lönsamheten tvingas

skogsbrukets samtliga ägarekategorier till kostnadsbesparande rationaliseringar

inom såväl avverknings- som skogsskötselomradet. Dessa förbättringar genom­

förs på skilda sätt. Man söker t. ex. skapa större och mer samlade bruknings-

enheter, vilket sker genom förändringar av fastighetsstrukturen och inom bonde­

skogsbruket även genom samverkan i olika former. Skogsbilvägnätet byggs

också ut i avsevärd utsträckning. Dessutom strävar man efter att koncentrera

arbetena till få och stora objekt, samtidigt som en omfattande mekanisering av

arbetet genomförs. Allt detta syftar bland annat till att minska behovet av

arbetskraft.

Det föreligger även en tendens till att göra de enskilda skogsförvaltningarna

inom storskogsbruket större än för närvarande och således färre till antalet.

Detta leder till minskat behov av jägmästare inom den arbetsfunktion, som hit­

tills varit den kvantitativt dominerande för denna kår. Däremot synes den an­

tydda utvecklingen leda till ett ökat behov av specialister av skilda slag inom

den skogliga organisationen. Antalet jägmästare i sådana befattningar har också

ökat väsentligt de senaste åren. Därjämte ökar behovet av jägmästare hos vissa

centrala skogliga organ och myndigheter samt för forsknings- och utbildnings­

verksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

109

Svårigheter föreligger att i dagens läge kunna göra en nöjaktig uppskattning av behovet av jägmästare för framtiden. I promemorian anges skäl för en måttlig utbyggnad av elevantalet vid skogshögskolan fram till 1970. Dessa grundar sig på tidigare prognoser, som utvisat ett ökat behov av jägmästare. Under nu­ varande svårbedömbara läge torde det emellertid vara nödvändigt att avvakta dels resultatet av den inom arbetsmarknadsstyrelsen pågående utredningen om jordbruket och skogsbrukets framtida behov av arbetskraft, dels inom skogs­ högskolan pågående undersökning angående utbildningens framtida upplägg­ ning, innan konkreta förslag om förändringar av antalet studerande vid skogs­ högskolan framläggs.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Behovet av veterinärer

Styrelsen för veterinärhögskolan anför under åberopande av yttrande från veterinärhögskolans lärarkollegium huvudsakligen följande.

Med bibehållande av en begränsad intagning anser lärarkollegiet att ramen för denna spärr kan vidgas till att omfatta ett större antal studerande. Det i statistikbilagan redovisade veterinärbehovet, grundat på Arbetsmarknadsinfor- mation, Serie S nr 4/1959 och 2/1961, anser kollegiet vara angivet i underkant. Lärarkollegiet vill här framhålla områden och delvis nya typer av arbetsupp­ gifter, där det är både möjligt och nödvändigt att veterinärer tages i bruk i ökad omfattning, nämligen

1. inom livsmedelshygienen

2. inom radiobiologien

3. inom läkemedelsindustrien

4. inom kontrollverksamhet av försöksdjursuppsättningar vid sjukhus, labora­

torier, läkemedelsindustrier etc.

5. inom försvarsmedicinsk forskning inkluderande toxikologisk forskning.

6. inom många delar av den humanmedicinska forskningen, samt

7. inom hjälpen åt U-länderna.

Vidare bör beaktas att behovet av veterinärer ökar i och med det successiva upprättandet av djursjukhus i olika delar av landet, liksom även genom en ut­ byggnad av konsulentverksamheten rörande vissa djurslags hälso- och sjukvård.

V eterinärstyr elsen yttrar bl. a. följande.

Veterinärstyrelsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen icke bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa behov.

Veterinärhögsholeutredningen framhåller i huvudsak följande.

Vid en intagning av ungefär ett trettiotal studerande per år förutsättes en utveckling av den veterinära arbetsmarknaden helt i linje med de förutsätt­ ningar och den användning av veterinär arbetskraft, som hittills förekommit. Emellertid torde det vara berättigat att i vår tid se på en teknisk-ekonomisk- mcdicinsk expertis med denna eller närbesläktad utbildning utifrån i viss mån nya utgångspunkter.

no

För det första är det, vilket även framhållits i ecklesiastikdepartementets pro­

memoria, eftersträvansvärt att utrymme beredes även vid våra fackhögskolor

för en vidgad intagning. Även här borde, såsom i det föregående anförts, intag­

ningen kunna hållas så fri att i och för sig möjligheterna till ett fritt yrkesval

förelåge på ett annat sätt än nu. Det kan nämligen i och för sig icke sägas vara

lyckligare för samhället, att ett överskott i fråga om akademiskt utbildad arbets­

kraft helt pressas över till den humanistiska sidan endast därför, att man där

upprätthåller en fri intagning till utbildningsanstalterna, än om en del av över­

skottet skulle få exempelvis medicinsk utbildning. Ej minst på det veterinär­

medicinska området skulle en större tillgång på högre utbildad personal inte bara

möjliggöra ett större urval till befintliga uppgifter utan säkerligen också leda

till att denna specialutbildade arbetskraft på ett befruktande sätt spred sig över

angränsande yrkesområden och samhällsområden. Utredningen vill i detta sam­

manhang ifrågasätta om det som i departementspromemorian benämnes »inade­

kvat sysselsättning» i och för sig behöver innebära en nackdel för samhället eller

den enskilde.

Vidare vill utredningen framhålla att ett till arealen krympande jordbruk

icke behöver eller ens bör innebära att behovet av experter minskar. Tvärtom

talar den stigande inriktningen mot en alltmer högklassig produktion och en

intensivare och mer industrialiserad drift för ett ökat behov av experthjälp av

olika slag, däribland även veterinärer.

Av stor betydelse för avgörandet av frågan om utbildningskapaciteten är att

veterinärerna torde mer och mer kunna tagas i anspråk inom andra delar av

de medicinska arbetsområdena. Redan nu torde exempelvis bristen på medici­

nare göra att stora delar av hygienområdet inte försetts med den mängd expertis

som av såväl rent medicinska skäl som av rent ekonomiska skäl är påkallad.

Antalet förlorade arbetsdagar till följd av otillräcklig livsmedelskontroll och livs-

medelsupplvsning liksom på grund av andra brister på hygienområdet är fort­

farande säkerligen betydande och varje förlorad arbetsdag är numera en stor

gemensam samhällelig förlust. Livsmedelskontrollen i teknisk mening handhaves

för närvarande av veterinärerna. Enligt utredningens mening erfordras en kraf­

tig utvidgning och intensifiering av verksamheten såväl inom denna kontroll

som inom övriga delar av hygienområdet. Bl. a. kommer den radiobiologiska

verksamheten, som är en viktig del av den allmänhygieniska beredskapen, att

kräva ökade personella resurser. Vissa av nu ifrågavarande områden kan ofta

med fördel förses med personal, som erhållit veterinärmedicinsk skolning. I vart

fall finnes bär många uppgifter, där konkurrens mellan olika former av medi­

cinsk utbildning skulle kunna vara utveeklingsbefrämjande.

Ett annat område som torde ligga väl till för veterinärmedicinskt skolad per­

sonal är läkemedelskontrollen och läkemedelsforskningen. Inte minst neurose-

dyntragedierna torde ha öppnat allmänhetens ögon för behovet av en intensivare

forskning liksom kontroll och prövning av läkemedlen. Problemen inom de nu

nämnda gränsområdena mellan veterinärmedicin och humanmedicin är av den

arten, att de i sinom tid bör leda till att frågan om utbildning av en ny typ av

medicinska tekniker göres till föremål för utredning. Lämpligen bör denna fråga

upptas till prövning i samband med utvecklandet av planerna på en ny medi­

cinsk högskola. Härigenom skulle utformningen av forskningen och den högre

utbildningen inom gränsskiktet mellan human- och veterinärmedicinen jämte

utbyggnaden med nya resurser för ändamålet på ett riktigt sätt kunna fogas in

i sitt sammanhang.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

in

Behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare

Statens råd för samhällsforskning

konstaterar bl. a.

I statistikbilagan framhålles, att då aktuellt prognosmaterial saknats, har schematiska prognoser utförts. Den viktigaste av dem gäller vad som kallas »samhällstekniker», d. v. s. jurister, civilekonomer och samhällsvetare. Flertalet delprognoser kan, heter det vidare, karakteriseras som programmatiska progno­ ser, d. v. s. prognoser som uttrycker vad experterna på arbetsmarknadsförhal- landena ifråga anser vara en önskvärd utveckling, \idare framhalles, att de grundläggande värderingar, som således i hög grad varit bestämmande för prog­ nosernas resultat, ej är att betrakta som vederbörande prognosmakares egna uppfattningar utan fast mer som en sammanfattning och sammanjämkning av de värderingar som gäller bland de myndigheter, organisationer samt enskilda forskare och experter, vilkas synpunkter och sakkunskap utnyttjas vid progno­ sernas utarbetande.

Det är enligt rådets uppfattning av värde att förutsättningarna för de salunda gjorda prognoserna klart angivits. I själva verket torde prognoser av detta slag vara att föredraga framför skenbart objektiva prognoser, byggande exempelvis på enkätsvar vilkas förutsättningar är okända och där ingen som helst samman­ jämkning av skilda synpunkter ägt rum.

TCO

anför i huvudsak följande.

Vad angår behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare kan erinras om att TCO i sitt yttrande över socionomutbildningskommitténs betänkande betonat vikten av att prognoser för angivna grupper bör bedömas i anknytning till beräkningen av socionombehovet. TCO vill dessutom uttala sin stora tvekan inför den beräkningsmetod i fråga om behovet av jurister, civilekonomer och samhällsvetare som grundas på en funktion av antalet civilingenjörer.

Beträffande behovet av

civilekonomer

anför

Direktionen för handelshögskolan

i Stockholm

under åberopande av lärarrådets vid handelshögskolan yttrande

bl. a. följande.

De prognoser, som göres i de remitterade handlingarna, är såsom utredarna själva understryka ytterst osäkra, och de har delvis så osäkert underlag att de icke är annat än rekommendationer. Det skulle uppenbarligen vara tänkbart att bygga prognoserna på delvis andra antaganden, som skulle kunna vara unge­ fär lika sannolika som de av utredarna uppställda premisserna. Man skulle där­ vid delvis få andra resultat, men dessa skulle förmodligen icke nämnvärt ändra helhetsbilden av en oerhört stark kvantitativ ökning av efterfrågan på univer­ sitetsutbildning under de närmaste 10 ä 15 åren. Lärarrådet anser sig därför icke ha anledning att ingå på en närmare granskning av utredarnas premisser men vill dock sätta ett frågetecken vid en av dessa. Utredningen beräknar ett totalt »behov» av »samhällstekniker», omfattande jurister, civilekonomer och sam­ hällsvetare. Dessa tre grupper behandlas tillsammans, eftersom det enligt utred­ ningens mening råder stor utbytbarhet mellan dem. Detta är säkerligen befogat, så mycket mera som samhällsvetarna kan väntas i stor utsträckning välja ämneskombinationer, som nära överensstämmer med ekonomexamen. Lärarrådet vill emellertid framhålla att det dessutom råder stor utbytbarhet mellan civil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

112

ekonomer och civilingenjörer inom ett relativt stort område med arbetsuppgifter

av huvudsakligen administrativ karaktär. Det kan därför ej vara riktigt att

bedöma behovet av civilingenjörer och behovet av civilekonomer såsom två av

varandra oberoende storheter. Om det uppstår knapphet på civilingenjörer,

måste man räkna med att åtskilliga civilekonomer tages i anspråk för uppgifter

som kanske eljest skulle ha tilldelats civilingenjörer, medan en knapphet på

civilekonomer kan tänkas få en motsatt effekt.

Stockholms stads handelskammare anför bl. a. följande.

Handelskammaren finner för sin del vanskligt att uttala någon uppfattning

om storleken av ekonombristen inom näringslivet och om gruppens beräkningar

härutinnan. Det är också svårt att utan att frågan om ändrade kursplaner för

samhällsvetarna blivit närmare belyst ha någon bestämd mening om möjlig­

heterna att genom »ekonomifiering» av samhällsvetarna tillgodose näringslivets

speciella behov av ekonomisk utbildning. Huruvida det över huvud taget är

möjligt att inom ramen för universitetens undervisningssystem lägga önskvärd

vikt vid skolning för de praktiska uppgifterna inom näringslivet kan emellertid

vara tveksamt. Det kan därför ifrågasättas, om de »ekonomifierade» samhälls­

vetarna skulle kunna i tillräcklig omfattning påräkna en efter deras utbildning

avpassad sysselsättning inom näringslivet.

Beträffande behovet av jurister understryker juridiska fakulteten vid univer­

sitetet i Uppsala, att prognosmaterialet är bristfälligt. Juridiska fakulteten vid

universitetet i Stockholm anför härom i huvudsak följande.

Utredningen antager att antalet nyinskrivna kommer att stiga fr.o.m. 1963/64-

t. o. m. 1970/71 från 628 till 1 116. Den mycket starka uppgången 1962/63 kan

antagas fortsätta i viss utsträckning. Nedgången 1959/61 kan i viss mån för­

klaras^ av den avrådningsverksamhet som tidigare skedde. Med hänsyn härtill

och då de framtida arbetsmöjligheterna nu synes tillfredsställande och de spär­

rade utbildningslinjerna ej torde hinna utbyggas i tillräcklig omfattning, finner

fakulteten utredningens antaganden om tillströmningen till de juridiska fakul­

teterna godtagbara.

Examinationsfrekvensen beräknade 1955 års universitetsutredning till 60 %,

vilken siffra under de senaste åren visat sig vara för låg. Förevarande utredning

utgår från en examinationsfrekvens om 70 %. Denna siffra kan måhända synas

något för hög. Många studerande skriver in sig vid juridisk fakultet utan någon

allvarligare avsikt att studera och avbryter oftast studierna efter kort tid.

Beträffande åter det beräknade behovet av jurister vill fakulteten framhålla

att de av utredningen gjorda antagandena förefaller vida mer realistiska än den

av arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut år 1961 beräknade ökningen om

10 % per femårsperiod fram till 1975. Utredningen har beräknat behovet av

jurister för åren 1965, 1970 och 1975 till 10 600, 12 600 och 12 900. Fakulteten

vill i detta sammanhang erinra om att det för närvarande råder brist på jurister

främst inom statsförvaltningen. Dessutom har advokatbyråerna i landsorten

haft vissa rekryteringssvarigheter. Da den offentliga sektorn säkerligen kommer

att fortsätta att expandera kraftigt, liksom troligen ökade arbetsmöjligheter

för jurister kommer att finnas till följd av det ökade internationella utbytet

finner fakulteten de av utredningen beräknade siffrorna för behovet av jurister

icke osannolika. Dock kan väl ifrågasättas om juristernas andel av totalantalet

*samhällstekniker» kommer att sjunka i sådan grad att behovet av jurister

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

113

under perioden 1970—1975 icke ökar med mer än 300 mot 2000 under femårs­ perioden dessförinnan.

Sveriges Juristförbund

anför bl. a. följande.

Beräkningar av arbetsmarknadens behov av jurister har tidigare gjorts av universitetsutredningen och arbetsmarknadsstyrelsen. Arbetsmarknadsstyrelsens prognos utsattes i remissbehandlingen för viss kritik. Dels ifrågasatte man från skilda håll om den metod som användes var lämplig, dels ansåg man att det underlag som använts var bristfälligt och inte tillräckligt differentierat. För när­ varande förbereds inom arbetsmarknadsstyrelsen en betydande omarbetning av prognosen. Sasom ett första led i detta arbete har i dagarna en prognos beträf­ fande det framtida behovet av advokater färdigställts. I detta partiella prognos­ arbete har uppenbarligen de synpunkter, som framfördes i den tidigare remiss­ behandlingen beaktats. Prognosen är dock i stora drag gjord på samma sätt, som den tidigare.

Departementet har i sitt försök att göra en prognos tagit ett helt annat grepp på ämnet, vilket förbundet finner förvånande, så mycket mer som departemen­ tet i promemorian uttalat att tidigare prognosmaterial, ehuru ofullständigt, dock kan och bör ge vissa riktpunkter för det framtida handlandet.

Departementet har antagit att behovet av jurister kommer att stå i viss rela­ tion till behovet av civilingenjörer och har på grundval av en prognos rörande ingenjörsbehovet framräknat behovet av jurister. Förbundet anser metoden djupt otillfredsställande. Det finns knappast någonting som talar för att ut­ vecklingen för tva sa vitt skilda kategorier skulle vara densamma. Det finns tvärtom omständigheter som talar för motsatsen.

Aibetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut gjorde 1962 en undersökning av tjänstemannastrukturen inom industrin avseende åren 1955—61. Av denna framgår att civilingenjörerna under angivna år ökade med 23,7 % medan jurister och samhällsvetare inte ökade med eu enda procent. Detta tyder på att storleken av ingenjörstillväxten är fullkomligt irrelevant när det gäller att bedöma juris­ ternas expansion. Vad gäller industrin kan det också påpekas att det rör sig om tva grupper som i storlek är väsentligt skilda, nära 5 000 civilingenjörer mot knappt 200 jurister och samhällsvetare. Några meningsfyllda slutsatser rörande den ena gruppens expansion i förhållande till den andras kan inte göras.

Förbundet anser sålunda att departementets behovsberäkningar vad gäller jurister inte kan läggas till grund för den framtida utbyggnaden av de juridiska fakulteterna. Förbundet anser det emellertid ytterst angeläget att gott underlag för bedömning av utbyggnaden av de juridiska fakulteterna snarast frambringas.

Förbundet har under hela sin verksamhet fortlöpande följt utvecklingen på juristernas arbetsmarknad och anser sig kunna göra vissa bedömningar rörande det framtida behovet. Dessa bedömningar kan dock inte bli så preciserade att de tar sig uttryck i siffror.

Den förestående omorganisationen av domstolsväsendet gör bedömningarna på domarbanan ovissa. Den kan innebära en måttligare expansion än vad man med hänsyn till ökad brott- och tvistemålsfrekvens tidigare räknat med. Även inom åklagarväsendet är bedömningarna vanskliga med hänsyn till att åklagar­ väsendet skall omorganiseras. Flera faktorer, bl. a. ett eventuellt införande av juristkompetens för samtliga åklagare, talar dock för ett ökat behov av jurister på detta område. I statsförvaltningen gör sig rationaliseringssträvanden gällan­ de, innebärande att mindre kvalificerade arbetsuppgifter överförs från akade­ miker till annan arbetskraft. Detta kan i viss mån för förvaltningsakademikernas

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

vidkommande dämpa den expansion, som väntas inom statsförvaltningen i

stort. På det kommunala området är det troligt att det behövs flera jurister än

f. n. dels med hänsyn till kommunreformen och dels med hänsyn till de alltmer

komplicerade uppgifter, som kommunerna ställs inför. Expansion är också trolig

när det gäller advokatverksamhet och annan privat verksamhet med jurist­

uppgifter p. g. a. samhällsfunktionernas alltmer komplicerade natur och ökningen

av brott- och tvistemål. Det är också möjligt att jurister i viss mån kommer att

behövas på områden, som f. n. endast i undantagsfall sysselsätter jurister. \ idare

talar de nu yrkesverksamma juristernas åldersfördelning för ett nagot ökat er-

sättningsbehov p. g. a. dödsfall och pensionsavgång.

Totalt torde det sålunda enligt förbundets bedömning finnas utrymme för och

behov av ett större antal jurister på arbetsmarknaden än f. n. Förbundet anser

emellertid att behovet inte alls kommer att vara så stort som departementet

beräknat. Särskilt markant avvikande är bedömningarna när det gäller slutet

av 1960-talet och början av 1970-talet. Arbetsmarknadens struktur ändras inte

så radikalt, som departementets bedömningar förutsätter, på så få år.

För närvarande råder det brist på jurister. Särskilt staten har de senaste aren

haft uppenbara rekryteringssvårigheter. Tjänstemän i ledande ställning i den

offentliga arbetsförmedlingen har bedömt den nu aktuella bristen i Stockholm

till ungefär 50 jurister. Förbundet anser denna bedömning riktig. I hela landet

torde det röra sig om en brist på högst något hundratal jurister. Mot den bak­

grunden ter sig departementets uppskattning, att det om tva ar skulle föreligga

en brist på 3 000 jurister, verklighetsfrämmande.

Beträffande behovet av samhällsvetare sammanfattar Sveriges Samhälls­

vetareförbund sina synpunkter på den schematiska behovsberäkningen sålunda.

Samhällsvetareförbundet kan icke se att denna »prognos» beträffande sam-

hällsvetarebehovet kan läggas till grund för några allvarliga överväganden be­

träffande samhällsvetarutbildningens framtida dimensionering. För att kunna

lägga det funna sambandet mellan »samhällstekniker» och civilingenjörer till

grund för prognosarbetet är det nödvändigt att ge sambandet någon rimlig

innebörd. Man måste därvid klargöra varför sambandet uppstått och om det ger

uttryck för en i viss mening optimal utveckling i framtiden. Rent beräknings-

tekniskt synes det dessutom felaktigt att utga från sambandet mellan antalet

»samhällstekniker» och civilingenjörer i gängen tid men sedan baseia piognosen

behovet av civilingenjörerna. Dels räknar man redan nu med att ett mycket

betydande underskott skall råda på civilingenjörer vid prognosperiodens slut,

dels diskuterar man inte den effekt en omstrukturering mellan olika ingenjörs-

kategorier kan få.

Det är enligt förbundet mycket beklagligt att den samhällsvetareprognos som

arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut påbörjade redan 1960 ännu icke fär­

digställts. Detta gäller särskilt mot bakgrund av den snabba utvecklingen från

en mycket liten sektor av akademikerarbetsmarknaden till en betydande sektor

som samhällsvetarna nu beskriver. Det är enligt förbundets mening synnerligen

otillfredsställande att beslut rörande samhällsvetarutbildningens framtida di­

mensionering skall grundas pa beräkningar som pa intet sätt säkert fastställer

behovet av tjänster av samhällsvetarnatur utan som i stället bygger på en i och

för sig diskutabel beräkning av civilingenjörsbehovet.

Liknande kritiska synpunkter framföres i Statistiska Centralbyråns och Kon­

junkturinstitutets yttranden.

115

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963

Behovet av gymnastiklärare

Skolöverstyrelsen

finner i sitt remissyttrande det synnerligen önskvärt, att en

prognos rörande behovet av gymnastiklärare med största skyndsamhet utarbetas.

Direktionen över gymnastiska centralinstitutet framhåller bl. a. följande.

I skrivelse till direktionen av den 19 februari 1963 föreslår Skolöverstyrelsen direktionen att inga till Ivungl. Maj:t med förslag om ytterligare intagning av elever vid institutet som ett led i de extraordinära åtgärder, som nu vidtages mot lärarbristen i olika ämnen.

Av en bilaga till skrivelsen framgår, att enbart i de högre skolorna tjänst­ gjorde läsåret 1961—1962 144 icke utbildade lärare i gymnastik, vilket motsva­ rar 12,2 % av veckotimtalet för dessa skolor. Motsvarande siffra för läsåret 1960/61 var 9,6 %. Skolöverstyrelsen konstaterar vidare att bristsituationen för den obligatoriska skolan och under styrelsen för yrkesutbildning stående läro­ anstalter är okänd men otvivelaktigt är ännu större.

Antalet sökande till gymnastiska centralinstitutet visar sig öka för varje år. Läsaret 1962 1963 sökte 450 studenter till 100 platser. Av de antagna har ca 50 % tagit från 1—7 akademiska betyg före inträdet vid institutet.

Situationen är således den att tillströmningen av sökande till institutet är större än någonsin och bristen på gymnastiklärare ökar för varje år. Direktionen anser att åtgärder skyndsamt maste vidtagas för att häva gymnastiklärarbristen och att därför en prognos snarast maste göras för att åtgärderna skall kunna planläggas på ett rationellt sätt.

Behovet av teologer

Teologiska fakulteten vid universitetet i Uppsala

framhåller sammanfattnings­

vis följande.

Fakulteten finner, att den i betänkandet framlagda prognosen för behovet av teologer vilar på förutsättningar som inte längre är relevanta. Det är därför angeläget att en ny prognos utarbetas. Denna bör grundas på en aktuell och realistisk beräkning av det behov av teologiskt utbildad arbetskraft, som för närvarande kan överblickas.

Behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet

Kommittén för nya utbildning sv äg ar vid de filosofiska fakulteterna

anför

huvudsakligen följande.

Utslagsgivande för den framtida tillströmningen till universiteten kommer att bli den organisatoriska form man ger gymnasierna, samt den attraktionsförmåga som den s. k. studentkarriären kan utveckla. Allt tyder emellertid på att per­ soner med huvudsaklig humanistisk utbildning kommer att öka på ett mycket markant sätt.

Utvecklingen måste därför leda till att personer med akademisk utbildning kommer att söka sig till yrken, som traditionellt rekryterats av personer med lägre utbildning. Det innebär en allmän standardökning, men behöver i och för

116

sig inte innebära »inadekvat» sysselsättning. Troligt är att inom många yrkes­

områden anspråken på den anställda kommer att öka, t. ex. i fråga om språk­

kunskaper och samhällsvetenskaplig allmänbildning. Man kan därför antaga att

högre utbildning kommer att möjliggöra bättre prestationer.

I dagens dynamiska samhälle finns det all anledning att antaga, att utveck­

lingen ständigt ställer nya utbildningskrav och att det således öppnas nya ut-

bildningsvägar. Inom det nuvarande examenssystemet finns det stora möjlig­

heter att genom nya kombinationer möta dessa krav. Som exempel kan nämnas,

att det väl med säkerhet kommer att föreligga ett växande behov av folk med

kunskaper i språk av typen ryska, spanska, arabiska, japanska och kinesiska,

kombinerad med kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen. Svårigheten tycks

för närvarande vara att locka in ungdomar pa dessa till synes osäkra utbild-

ningsvägar. Kommittén för nya utbildningsvägar har emellertid för avsikt att

närmare analysera det problemkomplexet. Det torde dock knappast vara tro­

ligt, att dessa nya utbildningsvägar kan leda till sysselsättning för alla som söker

sig till de filosofiska fakulteterna. För kommittén för nya utbildningsvägar fram­

står därför en ökad kapacitet av de nu spärrade utbildningsvägarna samt en

utbyggnad av studentkarriärens utbildningsmöjligheter såsom ofrånkomlig.

Gymnasieutredningen framhåller bl. a. följande.

Med utgångspunkt i antagandena om tillströmning och examinationsfrekvens

har i statistikbilagan beräknats examinationen bl. a. vid matematisk-naturveten-

skaplig fakultet under ett antal år framåt. År 1971—1975 beräknas examinatio­

nen vara i det närmaste fem gånger så stor som den var 1960—1961. Det följer

av vad gymnasieutredningen ovan framfört om studiernas organisation inom

de fria fakulteterna att utredningen är tveksam om så stor examinationskapa-

citet kommer att uppnås, såvida inte en omorganisation av studierna sker. Men

även om examinationen skulle bli den i utredningen beräknade är det ytterst

osannolikt att den på arbetsmarknaden kommer att ge upphov till ett överskott

av naturvetare. I statistikbilagan har några olika alternativ angivits men i

samtliga skulle år 1975 finnas ett överskott av några tusen naturvetare. Utan

att ifrågasätta sannolikheten av de efterfrågeberäkningar rörande naturvetare,

som genomförts i statistikbilagan, vill utredningen dock understryka, att det

här är fråga om cn grupp akademiker, som torde få en vidsträckt användning i

framtiden. Behovet av naturvetenskapligt utbildade vid universitet och hög­

skolor och inom forskningsinstitutioner kommer sannolikt att växa utomordent­

ligt starkt. Därutöver vill gymnasieutredningen understryka vad som i prome­

morian anföres om möjligheterna att helt eller delvis ersätta tekniskt utbildad

arbetskraft med naturvetenskapligt skolad personal.

De synpunkter utredningen anfört beträffande naturvetarna gäller i viss mån

också humanisterna. Även för denna kategori är efterfrågan svårbedömbar.

Gymnasieutredningen anser att det starkt växande antalet humanister visser­

ligen kan bli svårt att — såsom angives i promemorian — sysselsätta på det

sätt som enligt våra nuvarande värderingar svarar mot vederbörandes utbild­

ning men anser det ännu icke klarlagt vare sig om något besvärande »humanist­

överskott» kommer att uppstå eller om arten av ett eventuellt överskott. Ut­

redningen vill i detta sammanhang framhålla, att man inte bör dra någon skarp

gräns mellan akademiskt och icke-akademiskt utbildade. Det finns stora om­

råden av tjänster inom vilka de båda grupperna kan substituera varandra.

Slutsatsen av beräkningarna i statistikbilagan är sålunda knappast att man

inom det ena eller andra området riskerar stora överskott om 10 eller 15 år utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

117

att de tekniskt, medicinskt, naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt ut­ bildade bör utgöra en relativt sett väsentligt större andel av akademikerna än nu.

Beträffande

behovet av ämneslärare

inom det högre skolväsendet anför

lärar­

utbildning ssakkunnig a

bl. a. följande.

Problemet är enligt de sakkunnigas uppfattning, om P-gruppens kalkyler anses hållbara för tiden fram till 1975, att åstadkomma balans genom att å ena sidan vidtaga kapacitetshöjande åtgärder, så långt det går, för de spärrade lin­ jerna och att på ett realistiskt sätt bygga ut högskoleorganisationen samt att å andra sidan stimulera tillströmningen från överskotts- till bristsektorn. Ett område, som därvid intar en viktig plats, är skolans arbetsmarknad. För denna gäller, att det f. n. råder brist på lärare inom högstadiet, realskolor och gymna­ sier. Att denna brist för vissa humanistiska ämnen kommer att försvinna inom några få år, kan med ledning av senast gjorda ämneslärarprognos anses sanno­ likt. För de naturvetenskapliga ämnena kommer bristen däremot att med all sannolikhet bestå under hela 1960-talet.

Skolöverstyrelsen

framhåller bl. a. följande.

Ett realekonomiskt intresse av största vikt är att snabbt öka tillgången på lärare. Vid de avvägningar som är nödvändiga vid investeringar inom det aka­ demiska utbildningsområdet måste uppmärksammas att lärarutbildning är att betrakta som en produktionshöjande faktor i samhället — sannolikt i samma omfattning som t. ex. teknikerutbildningen. En annan avvägningsfråga bör också beaktas. Den s. k. automatiken beträffande antalet lärartjänster för den lägre akademiska undervisningen har medfört att ett betydligt ökat antal aka­ demiker kunnat stanna kvar vid universiteten i den dubbla funktionen av lärare och forskare. Denna i och för sig både glädjande och nödvändiga anordning har dock otvivelaktigt ökat lärarbristen framför allt i gymnasierna och speciellt i de typiska bristämnena. Denna brist ökar sannolikt det antal studenter som icke erhållit gymnasieutbildning av önskvärd kvalitet. Eftersom det övervägan­ de antalet studenter går vidare till universitet och högskolor, kan den eventuellt sänkta standarden i fråga om studenternas kunskaper medföra behov av för­ stärkt undervisning på 1- och 2-betygsstadiet, vilket ytterligare ökar behovet av akademiska lärare.

TCO

yttrar huvudsakligen följande.

Beträffande behovet av ämneslärare och klasslärare vill TCO framhålla att mer ingripande åtgärder på lärarutbildningens område kan vidtas först då lärar- utbildningssakkunniga fullgjort sitt arbete och innehållet i såväl ämnes- och klasslärarnas utbildning fastställts samt lärarnas användningsområde klarlagts. TCO vill vidare erinra om att organisationen i annat sammanhang framhållit att starka skäl föreligger att vidga de vidareutbildade folkskollärarnas arbets­ område utöver två femtedelar av ämneslärartjänsterna.

Målsmännens riksförbund

anför bl. a.

Av arbetsgruppens undersökningar framgår tydligt, att man snart har att vänta ett överskott på humanister. MR finner det vara mycket viktigt att detta överskott kommer skolorna tillgodo. Uppenbarligen kommer den stora bristen på

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

118

lärare i matematik och naturvetenskapliga ämnen att hindra, att man inom

överskådlig framtid kan generellt minska storleken av klasserna. Detta borde

emellertid icke behöva hindra, att man inför mycket generösare regler än de

som för närvarande gäller för delning av klasser vid språkundervisning och ej

heller att man inför möjligheter till dylik uppdelning vid undervisning i orien­

teringsämnena. Båda dessa åtgärder torde kunna få stor betydelse för under-

visningsresultaten. Den senare åtgärden är dessutom så gott som nödvändig om

icke den metodik, som rekommenderas i grundskolans läroplan och som kan

förväntas komma att spela stor roll för det kommande gymnasiet, skall stanna

på papperet.

Beträffande behovet av akademiker med filosofisk examen inom andra yrkes­

områden än utbildningsväsendet har synpunkter redovisats av bl. a. följande

remissinstanser.

Skolöverstyrelsen anför följande beträffande psykologbehovet.

En yrkeskategori som i växande utsträckning kommer att tagas i anspråk

inom skolväsendet är psykologerna. Denna akademikergrupp efterfrågas inom

överstyrelsens ämbetsområde för undervisning i psykologi vid folkskolesemina-

rier och lärarhögskolor och som skolpsykologer vid länsskolnämnderna och i

vissa kommuner. Bristen på psykologer medför för närvarande stora svårig­

heter vid tillsättandet av lektorat i psykologi och pedagogik vid folkskolesemi-

narier och lärarhögskolor. En utbyggnad av skolpsykologverksamheten inom

bl. a. länsskolnämnderna skapar dessutom ett ökat behov av kvalificerade psy­

kologer.

Riksarkivarien anför i huvudsak följande rörande behovet av humanister in­

om arkivväsendet.

I förhållande till det stora överskottet av humanister, som beräknas uppstå i

slutet av 1960-talet väger naturligtvis arkivväsendets behov av arbetskraft

tämligen lätt. Å andra sidan är arkivväsendet ur denna synpunkt av särskilt

intresse, då det väl är den enda förvaltningsgren, som uteslutande rekryterar

humanister. I den beräkning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft

fram till mitten av 1970-talet, som lämnas i statistikbilagan, redovisas arkiven

under rubriken Humanister inom andra verksamhetsområden och antalet yrkes­

verksamma akademiker på detta område har icke specificerats. Tillsammans

med museimännen antagas de på grundval av akademikerräkningen år 1955 ha

uppgått till 300.

F. n. sysselsättes inom arkivväsendet och därtill anslutna verksamhetsgrenar

(riksarkivet, krigsarkivet, landsarkiven, stadsarkiven i Stockholm, Malmö, Väs­

terås och Borås, utrikesdepartementets arkiv och näringslivet samt de till riks­

arkivets verksamhet nära anknutna Svenskt diplomatarium, vitterhetsakade­

miens undersökning av äldre pergamentsomslag och Svenskt biografiskt lexikon)

97 akademiker. Av dessa tillhör 61 riksarkivet, landsarkiven och de med lands­

arkiven jämställda stadsarkiven i Stockholm och Malmö, 14 krigsarkivet och

5 utrikesdepartementets arkiv. Den rent kommunala arkivorganisationen syssel­

sätter 3 akademiker, företagsarkiven 5 och den till riksarkivet anslutna verk­

samheten 9. Därest den planerade utvidgningen av personalorganisationen ge­

nomföres tillkommer under tiden 1963—67 8 tjänster inom riksarkivet och lands­

arkiven och 2 i den anslutna verksamheten, avgången genom pensionering kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

119

fram till 1970 beräknas till 12. Nyrekryteringsbehovet skulle sålunda fram till och med 1970 uppgå till siffran 22 dvs. knappt 25 % under en sjuårsperiod. Under tiden 1971—1975 kunna på grund av pensionering 10 personer beräknas avgå. I statistikbilagan beräknas utvidgningsbehovet inom detta område till 35 % per femårsperiod fram till 1975, vilket skulle medföra en fördubbling av antalet yrkesverksamma akademiker inom arkivområdet under tiden 1961—1975.

De här ovan angivna siffrorna grunda sig på den nu planerade personalupp­ rustningen inom riksarkivet och landsarkiven. Givetvis kan ett större behov av akademiskt utbildad personal tänkas uppkomma. Vad riksarkivet och lands­ arkiven beträffar kan detta bli en följd av de ökade krav, som särskilt tillström­ ningen till de samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteterna kan komma att ställa på dem. I sitt yttrande den 24 november 1958 över universitetsutred- ningens betänkande V: Forskningens villkor och behov har riksarkivet framhållit den betydelsefulla roll, som dessa arkivinstitutioner spelar såsom baser för histo­ risk forskning i mycket vidsträckt mening. En fortsatt utbyggnad av universi­ teten för att motsvara den ökade tillströmningen av studenter kommer givetvis att i detta hänseende ställa ökade krav även på arkivinstitutionerna. Men också i den primära universitetsundervisningen har de en uppgift att fylla. De institu­ tioner, som är belägna i universitetsstäder, medverkar redan nu genom kurser i källkunskap och handskriftstolkning i universitetsundervisningen. Givetvis kom­ mer den starka ökningen av studenttalet att medföra stegrade anspråk på deras medverkan i undervisningen. Hur dessa anspråk skall mötas har ännu icke i detalj planerats. En möjlighet vore att vid de större institutionerna inrätta sär­ skilda tjänster som arkivlektorer i likhet med de museilektorstjänster, som in­ rättas vid vissa större museer.

Det är emellertid framför allt på den kommunala sektorn och inom närings­ livet som expansionsmöjligheterna är att söka.

I den rent kommunala arkivorganisationen sysselsättes f. n. endast 3 akade­ miker (stadsarkivarierna i Göteborg, Västerås och Borås). Därutöver medverka vissa tjänstemän i den statliga arkivorganisationen genom särskilda uppdrag såsom sakkunniga i den kommunala arkivvården, som i övrigt omhänderhas av kommunalkamrerarna och deras underställda personal. Landstingens arkivfrågor är f. n. under omprövning. Arkivorganisationen såväl hos primär- som sekun­ därkommunerna är sålunda f. n. tämligen svagt utbyggd. Den förestående kom­ munreformen, varigenom kommunala enheter med större ekonomisk bärkraft kommer att skapas samtidigt som den kommunala organisationsapparaten ytter­ ligare utvecklas, kommer givetvis att samtidigt skapa ett större behov av verk­ ligt effektiv kommunal arkivvård och bättre ekonomiska förutsättningar att till­ fredsställa detsamma. I samma riktning kan också landstingens vidgade upp­ gifter såsom huvudmän inom sjukvården komma att verka. Ilur detta behov skall mötas är ännu svårt att säga. Det kan ske genom tillskapande av särskilda för akademiker avsedda arkivarietjänster hos större kommuner eller genom in­ rättande av tjänster som arkivkonsulenter hos kommunförbunden eller genom en kombination av båda dessa åtgärder.

Svårbedömbar är också utvecklingen inom näringslivet. Det är visserligen påtagligt att intresset för arkivorganisation och arkivfrågor i ökad utsträckning gör sig gällande också på detta område vilket bl. a. kommit till uttryck genom tillkomsten av ett särskilt forum för näringslivets arkivfrågor benämnt Närings­ livets arkivråd, som bl. a. anordnat kurser i arkivvård. F. n. finnes emellertid sär­ skilda tjänster för akademiskt utbildade arkivmän endast vid några av de större företagen. I regel ombesörjes arkivvården inom kontorsorganisationens ram och

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963

120

av dess personal. En fortskridande rationalisering och specialisering av arbets­

uppgifterna, som en följd bl. a. av kontorsautomatiseringen, kan emellertid kom­

ma att medföra behov av specialutbildad arkivpersonal hos de större företagen.

F. n. är det icke möjligt att siffermässigt fixera detta behov.

Riksbibliotekarien

anför i huvudsak följande rörande

behovet av biblioteks-

utbildad personal.

Den prognos rörande rekryteringsbehovet vid de vetenskapliga biblioteken,

som framlagts i utredningen på grundval av en tidigare av arbetsmarknadssty­

relsen genomförd undersökning bygger i allt väsentligt på forskningsbibliotekens

erfarenhetsmässiga bedömning av möjligheterna till personalförstärkningar, icke

på objektiva beräkningar av vad som verkligen skulle erfordras för att gentemot

den forskande och studerande allmänheten kunna prestera en snabb och effektiv

service. Med stöd av erfarenheterna från den vid kungl. biblioteket under det

senaste årtiondet bedrivna rationaliseringsverksamheten — liksom med hänsyn

tagen till bibliotekariekårens åldersmässiga sammansättning — håller jag för

troligt att de för bibliotekariepersonalen angivna siffrorna kan tänkas i huvud­

sak motsvara rekryteringsbehoven. I fråga om assistent- och biträdespersonal

anser jag däremot att det verkliga rekryteringsbehovet kommer att vara avse­

värt större än här angivits. Man bör här taga hänsyn till att denna till ca 90 %

kvinnliga personal i stor utsträckning måste betraktas som mycket lättrörlig,

vilket givetvis starkt ökar rekryteringsbehovet. Även med en normal personal­

omsättning skulle emellertid det här angivna rekryteringsbehovet vara mycket

för knappt tilltaget om inriktningen är att åstadkomma en verkligt effektiv

forskarservice; vad beträffar femårsperioderna 1961/65 och 1966/70 skulle jag

närmast vara benägen att se behovet ökat med 100 %. Inom denna ram bör

enligt mitt förmenande organiseras en ny personalkategori, där de grundläggande

kompetenskraven är lägre akademisk examen och en grundlig biblioteksutbild-

ning. Denna personal bör kunna befordras upp till bibliotekarieplanet i 21:a och

23:e lönegraderna. Genom tillkomsten av denna nya befordringsgång torde bib­

liotekariepersonal med högre akademisk examen komma att kunna avlastas vissa

arbetsledaruppgifter till förmån för deras självklara ställning som experter för

skilda ämnesområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

C. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor

a. Vissa allmänna synpunkter

Av de remissinstanser som berört P-gruppens åtgärdsinventering förordar

några, bland dem skolöverstyrelsen, att samtliga förslag snarast genomföres.

I det följande redovisas remissinstansernas synpunkter — i den mån de icke

framgått av anförda yttranden under avsnittet Allmänna omdömen — på ett

effektivare utnyttjande av tillgängliga resurser, decentraliserad utbildning på

ett- och tvåbetygsnivå, korrespondensundervisning, studentbostadsproblemet,

yrkesvägledning och studierådgivning samt meritkomplettering.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Effektivare utnyttjande av resurser

Flera remissinstanser går in på frågan om hur tillgängliga undervisningsresur­ ser bäst skall utnyttjas. Den interna rationaliseringen tillmätes stor betydelse.

Statskontoret anför i huvudsak följande.

Det hinder för en kapacitetshöjning, som för närvarande finns på grund av otillräcklig tillgång på utrustning (lokaler, laboratorier, maskinanläggningar), kan enligt statskontorets mening delvis forceras genom ett rationellare utnytt­ jande. Laboratorieresurserna torde exempelvis kunna ges en effektivare an­ vändning, om de sammanfördes till centrala övningslaboratorier. Flera olika typer av centrala laboratorier och andra anläggningar kan härvid komma ifråga; för två eller flera institutioner gemensam anläggning, för en hel läroanstalt gemensam anläggning, för institutioner inom skilda läroanstalter gemensam anläggning och för flera läroanstalter gemensam anläggning. Statskontoret har i en rapport framlagt förslag om administrationen av sådana centrala anlägg­ ningar (service-enheter) och har också för Frescatikommitténs räkning låtit utarbeta en rapport »En teknisk institution inom Stockholms Universitet», i vilken presenteras ett konkret förslag till hur en sådan central anläggning bör byggas upp. Det bör i framtiden övervägas om inte en särskild teknisk sektion bör inrättas inom de universitets- och högskoleadministrationer till vilka ett stort antal eller mer omfattande centrala anläggningar kommer att knytas.

Även genom en förbättrad planläggning av de laborativa kurserna och skift­ gång på laboratorierna kan utnyttjandegraden ökas. Sådan skiftgång bör även kunna införas i andra avseenden än beträffande laborationer. Statskontoret vill i detta sammanhang också tillstyrka den av P-gruppen framförda tanken på treterminsutbildning. För närvarande står den för utbildningen avsedda kapi­ talutrustningen vid universiteten och högskolorna outnyttjad under en tredje­ del av året. Genom att för olika lärar- och studentkategorier variera ferierna, skulle utnyttjandegraden kunna ökas.

Ökat institutionssamarbete och genomtänkt inköpspolitik kan enligt statskon­ torets mening också väsentligt bidra till ett rationellare utnyttjande av de till läroanstalterna givna resurserna.

Genom införande av ett kvalificerat kuratorsystem skulle bortfallet bland studenterna kunna minskas, vilket är liktydigt med en kapacitetshöjning. Vid några läroanstalter och fakulteter följer man redan nu noggrant studenternas studieutveckling. På andra håll och då främst vid de fria fakulteterna syns emel­ lertid de enskilda studenternas studiegång icke i tillräcklig grad uppmärksam­ mas. För att en förbättring i detta hänseende skall kunna åstadkommas, fordras snarast införande av ett detaljerat system för studentregistrering. Statskontoret anser därför att det förslag till studentregistrering vid de filosofiska fakulteterna, som på universitetskanslerns uppdrag utarbetats av registreringskommittén, omedelbart bör genomföras.

Statskontoret anser vidare, att till de generella åtgärder som bör vidtagas i kapacitetshöjandc syfte också hör en prövning av undervisningsgruppernas storlek. Statskontoret anför:

Organisationsplanesystcmet syns ha lett till för små undervisningsgrupper och därigenom en misshushållning med de knappa lärarresurserna. Genom forskning

122

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

och undersökningar på detta område torde betydande kapacitetsökningar kunna

vinnas.

Beträffande en tillförlitlig registrering av de studerande finner skolöverstyrel­

sen vidtagande av åtgärder i detta syfte angeläget.

Statens tekniska forskning si-åd betonar vikten av att inte bara en väsentligt

tillförlitligare registrering av de studerande åstadkommes utan att denna även

utformas så, att studietakt, avbrottsfrekvens och verklig studietid kan upp­

följas och därigenom påverkas.

Gymnasieutredningen anför i sammanhanget bl. a. följande.

De antaganden, som görs beträffande examinationsfrekvensen, är framförallt

då det gäller de fria fakulteterna svårbedömbara. Att det kommer att krävas

stora insatser — och detta inte bara rent numerärt — av de ansvariga inom det

akademiska undervisningsväsendet är höjt över varje tvivel. Gymnasieutred­

ningen finner det emellertid sannolikt att även formerna för studiernas orga­

nisation inom de fria fakulteterna måste ändras i riktning mot en fastare upp­

byggnad. Ett första steg i denna riktning måste snarast tas genom införande av

tillfredsställande registreringssystem. En sådan åtgärd enbart är emellertid otill­

räcklig. Nästa steg synes böra bli någon form av fasta studiegångar. Fördelarna

härmed är många. Studierna blir mera målinriktade, vilket för flertalet studen­

ter betyder ökad effektivitet. Den enskilde individens studier kan lättare följas

och härigenom blir möjligheterna att ingripa hjälpande och stödjande väsentligt

större. Hur fasta studiegångarna bör utformas får givetvis prövas från fall till

fall.

Statistiska centralbyrån anför i huvudsak följande.

Frågan om registrering av de studerande berör centralbyrån i så måtto att den

statistiska bearbetningen av primärmaterialet till registreringsverksamheten

enligt hittills framlagda förslag skall åvila ämbetsverket och ingå som en inte­

grerad del av statistiken över högre studier. I samband därmed skall huvuddelen

av denna statistikgren överföras till elektronisk databehandling. På grund av

den mycket omfattande arbetsinsats, som krävs i samband med utarbetande av

ett elektroniskt databehandlingssystem, har centralbyrån efter samråd med

ecklesiastikdepartementet under drygt ett år arbetat med en systemlösning,

som i princip ansluter till den försöksverksamhet med registrering, som pågått

under innevarande läsår. Detta planeringsarbete befinner sig nu i slutfasen och

enligt planen skall statistikgrenen för första gången bearbetas med elektronisk

databehandling i april 1963. Därvid ingår bearbetningen av försöksmaterialet

från registreringsverksamheten höstterminen 1962. Den tekniska lösningen av

systemet är således i det närmaste klar. Centralbyrån finner det mot bakgrund

härav mycket beklagligt att den administrativa grund på vilken verksamheten

skall vila ej finns klar. En detalj i systemet framstår därvid som särskilt viktig.

Under förutsättning att man i överensstämmelse med gruppens synpunkter även

i framtiden skall räkna med fri tillströmning till de filosofiska fakulteterna kom­

mer dessa att växa till mycket betydande omfattning. Det kommer därvid att

bli väsentligt att kunna ge en tillförlitlig information om studentantalet i de

olika ämnena, inte minst som underlag för bedömningen av lokal- och lärar-

behov.

I den försöksverksamhet, som nu bedrivs vid universitetens filosofiska fakul-

123

teter, används en definition på närvarande studerande som innebär att man räknas som närvarande i ett ämne om man deltagit i undervisningen vid minst ett undervisningstillfälle. Undersökningar, som gjorts inom Frescatikommittén, antyder att rimligheten i denna definition kan diskuteras, då den även med­ räknar studerande som endast deltagit i undervisningen vid några få tillfällen.

Det synes därför centralbyrån angeläget att närvarodefinitionen ges en för konsumenterna ändamålsenlig utformning. Skulle man därvid stanna för en definition, som bygger på antagande om en viss minimifrekvens beträffande del­ tagandet i undervisningen, måste förutsättningar skapas för inhämtande av ett tillfredsställande statistiskt primärmaterial. Den systemlösning centralbyrån utformat kan anpassas till alternativa närvarodefinitioner.

Universitetskanslern meddelar i sitt remissyttrande, att han förbereder av­ givande av förslag till ett definitivt registreringssystem vid de filosofiska fakul­ teterna.

Beträffande förslaget om tvåskifts- och treterminsutbildning råder delade meningar bland remissinstanserna.

Universitetskanslern anför:

Såvitt angår förslaget om tvåskifts- eller treterminsutbildning synes för när­ varande — bl. a. på grund av lokalsvårigheter — möjligheter knappast föreligga att på så sätt öka utnyttjandet av befintliga lokaler. Dock bör i samband med utredningen rörande decentraliserad akademisk undervisning undersökas i vad mån befintliga laboratorier vid universiteten kan utnyttjas för kortare eller längre experimentella fysik- och kemikurser.

Liknande synpunkter framföres av överstyrelsen för de tekniska högskolorna, som yttrar:

Lokalerna i de tekniska högskolorna utnyttjas redan intensivt och används regelmässigt under såväl dag- som kvällstid. Terminerna vid de tekniska hög­ skolorna sträcker sig från den 22 september till den 22 juni, varför endast 3 må­ nader av året för de studerandes del icke upptages av direkt högskolearbete. Många studerande tvingas dock anslå ferietiden för fullgörande av examens­ arbeten. Dessutom måste denna tid utnyttjas för föreskrivet praktikarbete, vilket å flertalet avdelningar skall omfatta sex månader, och för fullgörande i vissa fall av militärtjänst. Möjligheterna att just genom tvåskifts- eller treterminsunder- visning öka utnyttjandet av befintliga lokaler torde därför av praktiska skäl vara uteslutna.

Även länsstyrelsen i Västmanlands län anför betänkligheter mot ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att införande av tvåskiftsutbildning på grund av sin karaktär inte bör betraktas som annat än en nödfallsutväg avsedd att under kortare tid råda bot på en bristsituation.

Sveriges arbetsgivareförening med instämmande av Handelns arbetsgivare­ organisation och Sveriges verkstadsförening uttalar:

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

124

Särskilt i bristämnena är det ytterst angeläget att skilda rationaliseringsåtgär-

der som kan bidraga till att minska åtgången på lärare och lokaler prövas. Det

gäller bl. a. tvåskifts- samt treterminsundervisning liksom ett rikligare utnytt­

jande av pedagogiska hjälpmedel. Med hänsyn till bl. a. bristen på akademiska

lärare vill föreningen också understryka vikten av att det inför den förestående

utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet noga överväges om man kan och

bör bibehålla nuvarande normer och proportioner i fråga om fördelningen mellan

undervisning och forskning.

SACO

finner att en övergång från två till tre terminer inte kan öka kapacitets-

utnyttjandet på ett avgörande sätt med hänsyn till att undervisning och tenta­

mina numera i stor utsträckning påbörjas i mitten av augusti och pågår till mit­

ten av juni.

TCO

anser däremot, att frågan om att införa tvåskifts- eller treterminsutbild-

ning i syfte att ytterligare öka utnyttjandet av befintliga lokaler efter erforder­

liga utredningar kan vinna en positiv lösning. Bland andra betydelsefulla åt­

gärder, som kan minska det relativa behovet av lärare och lokaler, föreslår TCO

införande av AV-hjälpmedel, programmerad undervisning etc. TCO anser även,

att möjligheter till gemensam utbildning med de övriga nordiska länderna bör

uppmärksammas.

Centerns ungdomsförbund

och

Centerns studentförbund

är inte beredda att

tillstyrka förslaget. Organisationen framhåller följande.

Den tid — främst under sommaren — som lokalerna nu ej utnyttjas, bör istäl­

let reserveras för en mer omfattande och regelbunden fortbildning av olika aka­

demikergrupper, inte minst lärare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Decentraliserad utbildning på ett- och tvåbetygs­

nivå samt korrespondensundervisning

Universitetskanslern

anför följande i fråga om decentraliserad utbildning.

Beträffande upprättande av universitetsfilialer för 1- och 2-betygsundervisning

i bristämnena samt utvidgning av den decentraliserade akademiska utbildningen

på lågstadiet anser jag i likhet med bl. a. de historisk-filosofiska och språkveten­

skapliga sektionerna vid universitetet i Uppsala och humanistiska fakulteten vid

universitetet i Stockholm, att dessa frågor påfordrar en närmare undersökning,

icke minst såvitt angår universitetens medverkan. Beträffande de naturveten­

skapliga laborationsämnena torde vissa speciella problem uppstå i samband med

en decentralisering; pågående undersökningar om möjligheten att anordna 2-

betygsundervisning i fysik och kemi i Örebro och Linköping tyder på att kost­

naden per elev kommer att bli mycket hög om laborationsundervisningen helt

skall decentraliseras. Jag finner emellertid förslaget vara så viktigt med hänsyn

till den rådande svåra bristen på lärare i framför allt naturvetenskapliga ämnen

att en närmare utredning om möjligheterna att decentralisera 1- och 2-betygs-

undervisningen bör göras. Därvid bör övervägas bl. a. hur administrationen av

denna utbildningsverksamhet skall ske, i vilka former universitetens medverkan

är nödvändig eller lämplig samt på vad sätt universiteten skall ha ansvar för verksamheten.

Även

skolöverstyrelsen

förordar en utbyggnad av den decentraliserade akade­

miska utbildningen. Överstyrelsen anför bl. a.

I sammanhanget bör påpekas att en till kvällstid förlagd och genomförd aka­ demisk utbildning kan avsevärt öka utbildningskapaciteten vid universiteten i storstäderna utan att kräva däremot proportionella kostnadsökningar. Det finns sannolikt även ett icke obetydligt antal akademiska lärare i karriären som skulle föredraga att få forska under dagtid och undervisa under kvällstid.

Arbetsmarknadsstyrelsen

yttrar:

Vid utbyggnaden av det högre utbildningsväsendet är givetvis snabba åtgär­ der av nöden. Förslagen om decentralisering av undervisningen och skapandet av universitetsfilialer, bör realiseras snarast. Nödvändigheten av att med snabba åtgärder lösa den nuvarande krisen i det högre undervisningsväsendet får dock inte medföra att man enbart stannar för lösningar som huvudsakligen är av värde på kort sikt eller medför en kvalitativ försämring av undervisningen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

uttalar:

Det synes vara en riktig tanke att kraftigt utvidga den så kallade decentrali­ serade akademiska utbildningen på 1- och 2-betygsnivån. Sådan utbildning har med av allt att döma gott resultat under senare tid bedrivits i bland annat Västerås.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

finner däremot upprättande av universitets­

filialer närmast vara en nödlösning för att under kortare tid råda bot på en brist­ situation.

Statskontoret

framhåller bl. a. följande.

På ett stort antal orter bedrivs idag en folkbildningsverksamhet på akademisk nivå. I många fall torde avsaknaden på dessa orter av lärare i vissa ämnen hindra en utbyggnad av denna utbildning. En förutsättning för att denna lokala aka­ demiska utbildningsverksamhet skall kunna utökas är att lärare genom någon central instans kan ställas till förfogande. Det av statskontoret föreslagna nya administrativa ämbetsverket för universitetsväsendet torde vara mest lämpat att handlägga ärenden av detta slag. Detta ämbetsverk bör, om det ges upp­ gifter inom den lokala akademiska utbildningsverksamheten, även åläggas att ha tillsyn över denna utbildning.

SFS

anför: Decentraliserad akademisk undervisning meddelas för närvarande på ett fler­ tal orter i landet och trots att några större erfarenheter icke kunnat göras inom organisationen anser SFS det motiverat, att en utbyggnad av denna verksamhet tills vidare anordnas. Enligt SFS:s förmenande bör dock dessa undervisnings­ former betraktas som åtgärder för att övergångsvis bemöta en akut bristsitua­ tion. På lång sikt måste riktmärket vara att undervisningen meddelas vid de akademiska lärosätena. Vid planeringen av decentraliserad undervisning bör man inrikta sig på att inte sprida denna till ett allt för stort antal orter. I första hand

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

125

126

bör enligt SFS:s mening ämnena matematik, fysik och kemi ifrågakomma. Det

torde vara obestridligt, att man genom detta slag av utbildning kan lösa den

mest akuta lärarbristen vid olika skolformer.

En förutsättning för att SFS skall tillstyrka en decentralisering av den akade­

miska undervisningen, som bör inriktas på ett- och tvåbetygsnivån, är emeller­

tid att universiteten utövar överinseende. Kursfordringarna måste således vara

desamma som vid universiteten, och examinationen måste ske av akademiska

lärare med kompetens för och erfarenhet av detta. Särskild uppmärksamhet bör

enligt SFS:s mening läggas på ansvaret för undervisningens kvalitet.

Av betydelse i detta sammanhang anser SFS det vara, att den decentraliserade

undervisningen jämställes med den som meddelas vid universiteten. Det är även

av stor betydelse, att undervisningen vinner de studerandes fulla förtroende.

Av bl. a. dessa anledningar finner SFS det önskvärt, att de studerandekategorier

som det här blir fråga om får samma förmåner, som övriga studerande vid univer­

sitet och högskolor.

TCO framhåller huvudsakligen följande.

Det framstår som särskilt önskvärt att tillgången till högre utbildning i möj­

ligaste mån erhåller en ökad geografisk spridning. Förutom många andra skäl

talar härför det ständigt växande behovet av vidareutbildning, som omfattar

stora grupper tjänstemän. Det gäller bl. a. att tillgodose det förnyelsebehov, som

uppkommer ett antal år efter examinationen och den vidareutbildning som leder

fram till en högre examen. Utbildningssamhället måste även kunna karakterise­

ras som »vidareutbildningssamhället» även av den anledningen att många av de

yrkesverksamma i framtiden får sämre utbildningsgrund än de nya som träder

ut i yrkeslivet. Totalt sett kan man alltså här förutse att stora krav kommer

att ställas på statsmakterna, folkbildningsorganisationerna m. fl. I det komman­

de planeringsarbetet för vidareutbildning på högskolenivå bör närmare under­

sökas möjligheten att lokalt införa regelbundna studievägar för vidareutbildning,

att utnyttja »tredjeterminen» vid utbildningsanstalterna och att pröva andra

vägar, exempelvis kombinationer med korrespondensundervisning och handledda

seminarier. Av stor betydelse i sammanhanget är de studiesociala anordningarna

för dem som vidareutbildas. Förutom att de generella formerna av studiesocialt

stöd i princip även bör avse vidareutbildningen bör man för exempelvis s. k.

decentraliserad akademisk utbildning överväga särskilda stödformer med hänsyn

till resekostnader etc. Det är önskvärt att man på detta och andra sätt verkar

för tillkomsten av attraktiva regionala studieorter och minskar belastningen på

universitetsstäderna. Den fackutbildning på högre nivå (decentraliserad akade­

misk undervisning etc.), som bedrivs av folkbildningsorganisationerna, bör byg­

gas ut och erhålla statligt stöd. Som exempel kan även nämnas att den av TBV

anordnade företagsekonomiska utbildningen, som bygger på handelsgymnasium,

studieåret 1961/62 samlade 577 deltagare och att verksamheten bör kunna vä­

sentligt utvidgas.

Samverkande bildning sförbunden och Institutet för tekniska kurser (ITK-

skolan) förordar en utvidgad decentralisation. ITK-skolan finner det viktigt att

man tager tillvara alla möjligheter att skapa nya centra för universitetsinstitutio­

ner utanför de nuvarande universiteten, såväl på grund av att bostadsproblemen

där lättare löses som därför att en utbildningsanstalt inte utan våda för effek­

tiviteten bör ökas över en viss gräns.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

127

SACO anser däremot, att alla möjligheter bör tillvaratagas att bygga ut be­ fintliga universitet och högskolor inklusive Umeå, och avstyrker bestämt en ut­ spridning av olika högskoleenheter på flera orter.

Kritiska synpunkter mot en vidgad decentraliserad akademisk undervisning framföres även av statens tekniska forskningsråd och Arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstads­ förening.

Statens tekniska forskningsråd anför i huvudsak följande.

Rådet vill kraftigt betona vikten av att högre utbildning måste ske i en miljö där undervisningen ständigt håller kontakt med avancerad forskning. Detta innebär att även ett temporärt reducerande av forskningens relativa andel i akti­ viteten vid akademiska lärosäten i allmänhet måste påräknas medföra allvarliga konsekvenser i kvaliteten i den meddelade utbildningen. Samtidigt med en kraf­ tig upprustning av utbildningsresurserna måste därför gå en adekvat upprust­ ning av forskningsresurserna vid de berörda institutionerna. Dessa nya forsk­ ningsresurser bör, t. ex. genom anslag från forskningsråd, i betydande utsträck­ ning kunna kanaliseras mot praktiska problems lösande. Härigenom uppnås ett samspel som kan lämna väsentliga bidrag till att de studerande får en högklassig, aktuell och på viktiga frågeställningar inriktad utbildning.

Sett mot denna bakgrund kan icke några enklare utbildningsvägar rekommen­ deras för sagda områden. Å andra sidan får betydelsen av »arbete i akademisk miljö» icke stå som ett sakrosankt begrepp utan bör bedömas från fall till fall. Sålunda kan säkerligen exempelvis blivande adjunkter för de tekniska gymna­ sierna även utbildas regionalt blott de under utbildningstiden får lärare av till­ räcklig kapacitet.

Arbetsgivareföreningen framhåller:

Visserligen kan decentraliseringen i en del fall vara berättigad bl. a. med hän­ syn till möjligheterna att åtminstone provisoriskt utnyttja redan tillgängliga lokaler. Det finns emellertid skäl ifrågasätta om en decentralisering bidrager till att förbättra lärarsituationen i bristämnena. Då i allmänhet vissa delar av under­ visningen torde få bestridas med lärare som kommer resande från universitets­ orterna föreligger risk för att tillgängliga lärarresurser utnyttjas på ett föga rationellt sätt.

Statskontoret anser, att möjligheterna att genom korrespondensundervisning öka utbildningskapaciteten på de tekniska och ekonomiska områdena snarast borde undersökas och framhåller, att i utlandet, främst i Sovjet, USA och Ka­ nada, en mycket stor del av civilingenjörerna med gott resultat utbildas per korrespondens.

Iiermods korrespondensinstitut och Nordiska korrespondensinstitutet framhål­ ler korrespondensmetodens fördelar och förklarar sig beredda att medverka till ökat användande av denna form av akademisk undervisning.

Iiermods anför bl. a.:

Metodens fördelar är uppenbara, när det gäller att rationellt utnyttja tillgäng­ ligt antal utbildade akademiska lärare. Korrespondensstudierna bedrives enskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

128

av andra kategorier än dem som deltar i den reguljära universitetsundervisning­

en, utan att dessa studerande under de egentliga korrespondensstudierna behöver

bevista någon muntlig undervisning vid universitet eller högskola. Då universi­

tetslärare med utnyttjande av sina erfarenheter av muntlig undervisning ut­

arbetar vägledningar i kurslitteraturen i form av brevkurser och undervisar ge­

nom att granska de lösningar som insänds av eleverna efter varje genomgånget

kursbrev, får varje lärare ett väsentligt större antal elever än vid konventionell

undervisning.

Att behovet av lokaler är mindre än vid andra utvidgningar av universitets­

undervisning, är en självklar följd av att korrespondensmetoden används. Det

torde visserligen vara ofrånkomligt, att elever, som genomgått korrespondens­

delen av en akademisk kurs, samlas till en kortare muntlig kurs som förberedelse

för tentamen och för tillgodoseende av vissa moment i undervisningen, som inte

kan meddelas per korrespondens, t. ex. laborationer, men denna muntliga under­

visning kan begränsas till tiden, och dessutom kan kurserna förläggas till annan

tid än »ordinarie» terminstid.

Gruppens förslag till decentraliserade akademiska kurser kan med fördel före­

nas med korrespondensmetoden. Därvid kan en avsevärd vinst nås i fråga om

användningen av lärare. Då den egentliga undervisningen lämnas i kursbreven,

kan i stället för undervisning i vanlig bemärkelse handledning meddelas. Denna

handledning ställer inte så stora krav på lärares ämnesteoretiska utbildning som

vanlig direktundervisning, varför också andra än docentkompetenta lärare, uni­

versitetslektorer eller motsvarande kan utnyttjas. Metoden öppnar alltså möj­

lighet till en breddad rekrytering av lärare.

Studentbostadsproblemet

Ordnandet av studenternas bostadsfråga anses av remissinstanserna vara

utomordentligt betydelsefullt. Åtskilliga myndigheter anser svårigheterna på

bostadsmarknaden så stora att redan på grund härav en decentralisering av

undervisningen eller tillkomsten av nya universitetsorter måste komma till stånd.

Bostadsstyrelsen anför:

Tillgången på goda studentbostäder på de nuvarande universitetsorterna är

synnerligen otillfredsställande. Trots möjligheterna att erhålla statliga lån på

mycket gynnsamma villkor till finansieringen byggs inte nya studentbostäder i

tillnärmelsevis den utsträckning som skulle behövas. Så långt styrelsen har sig

bekant är icke heller planerings- och projekteringsläget sådant att produktionen

— vid den ökning av studentantalet som kan förväntas — inom överskådlig tid

kan bringas upp till en tillräcklig nivå. Detta gäller framför allt i huvudstads-

området. Tillgången på goda, i förhållande till utbildningsanstalten välbelägna

bostäder för studenterna synes vara en grundläggande förutsättning för att nå en

effekti visering av den högre utbildningen. Därför måste situationen på nämnda

orter bedömas så allvarlig att frågan om icke ökningen av utbildningskapaciteten

bör åstadkommas genom tillskapande av högre läroanstalter på andra orter sna­

rast bör bli föremål för prövning från statsmakternas sida.

I sina anvisningar till kungörelsen 1962: 537 om bostadslån har bostadsstyrel­

sen beträffande långivningen till studentbostäder bl. a. meddelat följande.

Det åligger kårortens centrala studentorganisation (kårortsorganet) att be­

döma det framtida behovet av studentbostäder och att kontinuerligt följa pla-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

129

neringen och projekteringen av byggnadsföretag avsedda att inrymma sådana

bostäder. Uppgifter i angivna hänseende skall tillställas dels vederbörande kom­

mun för beaktande vid dess planering av bostadsbyggandet och dels länsbostads­

nämnden.

Enligt bostadsstyrelsens mening bör sålunda planeringen av studentbostads­

byggandet — liksom planeringen av bostadsbyggandet i övrigt — primärt vara

en fråga på det lokala planet. Respektive kårortsorgan bör i samråd med kom­

munen utarbeta en långsiktig plan för denna produktion. Studentbostadsbyggan­

det bör utgöra en del av de kommunala bostadsbyggnadsprogram som i första

hand alla kommuner med över 10 000 invånare skall uppgöra enligt kungörelsen

1962: 655. Uppgifterna om planerat studentbostadsbyggande i dessa program

bör kunna centralt sammanställas och jämföras med föreliggande planer be­

träffande universitetsutbyggnaden. Härigenom kan erhållas en utgångspunkt för

initiativ avsedda att aktivera den lokala planeringen.

Byggnadsstyrelsen framhåller i huvudsak följande.

Beträffande studentbostadsproduktionen vill byggnadsstyrelsen instämma i

uttalandet att en universitetsplanering synkroniserad med planering av sådana

bostäder är en åtgärd av stor betydelse. I enlighet med vad gruppen anfört synes

det därvid i första hand böra ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med

byggnadsstyrelsen respektive bostadsbyggnadsorgan handha den långsiktiga pla­

neringen av denna produktion.

Det kan i detta sammanhang finnas anledning erinra om att en ökning av ut-

byggnadsprogrammet för universitet och högskolor ställer samhällsplanerings-

problem, vilka de berörda kommunerna med nödvändighet måste beredas möj­

lighet att i god tid angripa.

Länsstyrelsen i TJppsala län anför i huvudsak följande rörande studentbostads­

situationen i Uppsala.

Stadens beredvillighet att medverka vid tillskapandet av bostäder för de stu­

denter som välja att förlägga sina akademiska studier i Uppsala har medfört,

att staden intager tätpositionen i vad det gäller speciella studentbostäder. Där­

för torde man också kunna räkna med att de bostadsproblem, som den väntade

ökningen av antalet studerande givetvis måste medföra, skall kunna på ett till­

fredsställande sätt lösas. I detta sammanhang torde emellertid böra uppmärk­

sammas, att ett i det närmaste fördubblat studentantal kraftigt återverkar på

stadens folkmängd i övrigt. Behovet av olika serviccanordningar m. m. ökar bl. a.

betydligt. Här anmäler sig ett lokal- och bostadsproblem, vars lösning kan bli

svårfunnen.

Stadsfullmäktige i Lund anför under åberopande av stadens drätselkammare

och stadsbyggnadsdirektör följande beträffande studentbostadssituationen i

Lund.

Den nu pågående och närmast förestående produktionen av studentbostäder

är lokaliserad till stadens södra och västra delar. Därnäst kommer ett större

projekt i stadens norra del. Önskemål har framförts bl. a. från universitetshåll

om en lokalisering av ytterligare områden i så god anslutning som möjligt till

universitetets och högskolans utbyggnadsriktningar, vilket skulle kunna minska

kravet på parkeringsytor inom institutionernas grannskap. Från stadens sida

har upprepade gånger pekats på önskvärdheten av att det i stadens generalplan

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1903. 1 samt Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

130

för studentbostäder disponerade området norr om Tunavägen tillhörande den

ecklesiastika marken kan tagas i bruk för studentbostäder. Denna fråga är desto

mer angelägen som den tidigare inom Sofieberg planerade studentbostadsbebyg­

gelsen med hänsyn till Tunaområdets delvis hårda exploatering kan ifrågasättas.

En framtida fördubbling av studentantalet i staden kommer att ställa utom­

ordentligt stora krav på bostadsproduktionen även indirekt genom tillströmning­

en till staden av högkvalificerade lärarkrafter och genom näringslivets och ser­

vicenäringarnas stora tillväxt.

Stadsfvllmäktige i Göteborg framhåller under åberopande av stadens statis­

tiska kontor beträffande studentbostadssituationen i Göteborg bl. a. följande.

Man får räkna med en kraftig utbyggnad av antalet studentbostäder för att

klara studentbostadsfrågan. Tillgängligt antal rum i öppna marknaden kan för­

väntas minska relativt kraftigt under 1960- och 70-talen som en följd av den

sanering, som kommer att äga rum i Göteborgs centrala områden. Ett student­

antal om 15 000 studenter i Göteborg i början på 1970-talet innebär, att man

utöver nu befintliga studentbostäder samt redan planerade studentbostäder kan

räkna med ett behov av ytterligare minst 5 000 rumsenheter. Därest icke av­

ståndet mellan studentbostaden och institutionerna skall bli alltför stort, torde

stora svårigheter föreligga att få fram erforderliga markresurser för en dylik ut­

byggnad.

Överståthållarämbetet yttrar bl. a. följande.

De studerandes bostadssituation är redan i många fall prekär, särskilt i Stock­

holm. De enskilda studenterna ha ofta stora svårigheter att över huvud taget få

ett hyresrum, kvaliteten på rummen är stundom undermålig och hyrorna äro ej

sällan oskäligt höga. Därtill kommer, speciellt i Stockholm, de många gånger

långa avstånden till undervisningslokalerna, avstånd, som kunna kräva alltför

långa restider. Sådana svårigheter göra ofta arbetet onödigt pressande. Ett ange­

läget krav måste vara, att statsmakterna vid varje utbyggnad av den högre

undervisningen på alla utbildningsorter tillse att de studerande beredas godtag­

bara bostäder till rimliga hyror och inom rimliga avstånd från vederbörande

undervisningslokaler. Med hänsyn till det exeptionellt svåra bostadsläget i Stock­

holm torde en omfattande decentralisering av den högre undervisningen i fram­

tiden bli erforderlig.

Stockholms stadskollegium framhåller under åberopande av föredragande bor­

garråd följande beträffande studentbostadsproblemet i Stockholm.

Nödvändigheten av en lokal decentralisering framförallt av nya utbildnings­

institutioner har framhållits i både fastighetsnämndens och drätselnämndens

yttranden. En bidragande orsak till dess ståndpunkstaganden är, att utbyggna­

den av olika undervisningsinstitutioner också måste synkroniseras med plane­

ring av studentbostadsproduktionen. Denna fråga har icke närmare berörts i den

remitterade promemorian. Från Stockholms stads sida bör dock understrykas,

att vid bedömanden av lokaliseringen av den akademiska undervisningens ut­

byggnad vederbörlig hänsyn måste tagas till de svårigheter, som föreligger att

ordna studentbostadsfrågorna i stor-stockholmsområdet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför huvudsakligen följande rörande stu­

dentbostadssituationen i Umeå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

131

Såsom planeringsgruppen påvisat, föreligger det ett starkt behov av en bety­ dande ökning av kapaciteten på det högre utbildningsväsendets område. Kapaci­ tetsökningen bör genomföras snarast möjligt. Länsstyrelsen anser att en betyd­ ligt större del av ökningen än vad som föreslagits i promemorian bör falla på Umeå. Såsom stadsfullmäktige framhållit, kan staden utan svårighet mottaga ytterligare studenter, om studentbostadsplaneringcn i god tid samordnas med universitetsplaneringen. Välplacerad mark för bostäder och institutioner finnes tillgänglig och brist på arbetskraft råder ej. Förutsättningarna för ett snabbt igångsättande av utbyggnaden i Umeå synes sålunda vara goda.

Nödvändigheten av att studentbostadsbyggandet samordnas med universite­ tens planering betonas av SFS, Centerns ungdomsförbund och Centerns student­ förbund samt Kooperativa förbundet. SFS yttrar huvudsakligen följande.

Det synes realistiskt att räkna med att nettotillskottet av studenter i fort­ sättningen nästan uteslutande kommer att vara hänvisade till nyproducerade studentbostäder, vilket understryker önskvärdheten av kraftiga insatser på stu- dentbostadsproduktionsområdet. SFS hälsar med tillfredsställelse förslaget om en planering av studentbostadsbyggandet, som i framtiden kommer att administre­ ras av studenterna själva. Planeringen av studentbostadsbyggandet avses syn­ kroniserad med universitetens planering och organisationen finner ett realise­ rande av detta förslag vara en nödvändig förutsättning för att icke bristande tillgång på studentbostäder skall utgöra en de facto-spärr, vilken inte skulle ge någon som helst garanti för att de mest studielämpade kommer till universitet och högskolor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Yrkesvägledning och studierådg i vning

P-gruppens förslag till åtgärder för kanalisering av de studerande till ur brist­ synpunkt lämpliga akademiska områden genom intensifierad och förbättrad yrkesvägledning i gymnasierna och genom intensifierad och förbättrad studie­ rådgivning vid universitet och högskolor vinner stor anslutning.

Universitetskanslern vill — liksom de av honom hörda remissinstanserna — starkt betona betydelsen av att här ifrågavarande åtgärder verkställs.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför:

De olika förslag som utredningen framlägger om en förbättrad och mera inten­ siv yrkesvägledning vill styrelsen starkt understryka. Genom yrkesvägledningen medverkar arbetsmarknadsmyndigheterna till en från arbetsmarknadssynpunkt lämplig fördelning av ungdomar på olika utbildningsvägar. Information om den väntade utvecklingen på arbetsmarknaden måste ingå som ett led i den infor­ mation ungdomarna bör erhålla inför val av olika ämnen, linjer och grenar allt­ ifrån grundskolan, genom gymnasiet och vid universiteten. De resurser, som hittills stått till yrkesvägledningens förfogande, är trots den förstärkning av de personella resurser, som ägt rum under senare år inte tillfyllest för att bl. a. i gymnasiet ge eleverna en tillfredsställande orientering och vägledning. De ytter­ ligare insatser från yrkesvägledningens sida, som är nödvändiga i gymnasiet med hänsyn till ovan berörda tillströmningstcndenser till universiteten, förutsätter

132

utöver förstärkta personella resurser även ett väsentligt ökat antal lektionstim­ mar och vidgade möjligheter till enskild vägledning.

Samtidigt anser styrelsen i likhet med utredningen, att yrkesvägledningen och studierådgivningen vid universiteten behöver intensifieras. Studenterna behöver hjälp med planläggning av studierna och orientering om platsmöjligheter och arbetsmarknadsförhållanden i övrigt. De resurser som f. n. står till förfogande är emellertid ytterst begränsade.

I detta sammanhang vill styrelsen tillstyrka att medel ställs till förfogande för olika undersökningsprojekt, som syftar till att närmare klargöra de olika mekanismer som påverkar yrkesvalstendenserna hos ungdomarna. Önskvärt är vidare att närmare undersöka orsakerna till studieavbrott och klargöra till vilka yrken eller utbildningsvägar personer, som avbrutit sina studier utan examen, söker sig.

Skolöverstyrelsen framhåller:

Det är viktigt att yrkesvägledningen i gymnasiet är korrekt och effektiv. Den skall emellertid inte vara styrande i annan mån än som kan bli följden av redo­ visade fakta om arbetsmarknadsläget. Med den inskränkningen kommer skolan att inom ramen för vissa resurser på allt sätt bidraga till en lämplig fördelning av de studerande på akademisk och annan postgymnasial utbildning. Det må tilläggas att undersökningar givit vid handen att gymnasisterna vill ha studie­ rådgivningen kompletterad med psykotekniska prov.

Även överstyrelsen för yrkesutbildning understryker betydelsen av en vidgad yrkesvägledning såväl inom grundskolan som gymnasiet.

Gymnasieutredningen finner en intensifierad studierådgivning och yrkesväg­ ledning i gymnasierna angelägen. Men man får enligt utredningen inte hysa någon övertro på yrkesvägledningens möjligheter att ensam påverka ungdomar­ nas inriktning. Dess framgång beror på åtgärderna på högskolestadiet och inom det övriga postgymnasiala utbildningsområdet ävensom på arbetsmarknadsför- hållandena.

SFS yttrar:

SFS har vid upprepade tillfällen understrukit vikten av en förbättrad yrkes­ vägledning, varigenom individens önskemål om vidareutbildning på ett smidigt sätt kan bringas i överensstämmelse med behovet av kvalificerad arbetskraft inom skilda sektorer. Yrkesvägledningen måste sättas in på ett så tidigt stadium som möjligt och basera sig på en realistisk redovisning av det förväntade arbets­ marknadsläget inom olika yrkesområden. SFS vill i sammanhanget även fram­ hålla önskvärdheten av att upplysning rörande studiegången vid olika utbild­ ningslinjer meddelas gymnasister.

Det viktiga led för arbetsmarknadspolitiken i dess helhet som yrkesvägledning och studierådgivning utgör måste enligt SFS:s uppfattning ges en kraftig och omedelbar förstärkning, vari även bör inbegripas forskning på området. SFS anser, att dessa frågor bör ägnas en sådan uppmärksamhet, att de redan under instundande vår bör bli föremål för närmare utredning inom eller utanför kom­ mittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna (KNUFF). Enligt SFS:s mening bör även studierådgivningen och annan kurativ verksamhet vid universitet och högskolor bli föremål för behandling inom den föreslagna utred­ ningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

133

Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivare­ organisation och Sveriges verkstadsförening förordar en utbyggnad av den prog- nostiskt inriktade yrkesvägledningen. Föreningen anför i huvudsak följande.

En prognostiskt inriktad yrkesvägledning bör bli det främsta korrektivet mot de risker, som för den enskilde är förenade med att välja en utbildning som sam­ hället inte kan garantera att vederbörande kan utnyttja inom på förhand ut­ stakade gränser.

Prognosverksamheten skulle vidare bli av betydelse, när det gäller de mera långsiktiga åtgärderna för att i tid möta förändringar i fråga om tillströmningen till de skilda akademiska utbildningslinjerna. Däremot skulle prognosverksam­ heten förlora en av sina hittills viktigaste uppgifter, nämligen att ligga till grund för fixeringen av maximiantalet intagningsplatser på skilda utbildningsområden.

LO framhåller nödvändigheten av att större resurser ges till arbetsmarknads­ styrelsens prognossektion för att denna skall kunna funktionera på önskvärt sätt.

LO yttrar bl. a.:

För såväl yrkesvägledningen på det gymnasiala stadiet som för utbyggandet är det av vikt att så säkra prognoser som möjligt kommer till utförande. Härvid bör nämnas att AMS prognossektioner ännu har allt för knappa resurser att klara de långtgående kraven som ställts. Skall sektionen kunna klara inte bara prognoserna för studenternas arbetsmarknad och därvid kunna ge vägledning för gymnasiets utbyggnad och akademikerutbildningen utan också de önskemål rörande prognoser för de traditionella manuella yrkena och yrkesskolornas ut­ byggande krävs väsentligen större resurser.

TCO anför följande.

TCO vill framhålla, att yrkesvägledningen måste erhålla en kraftig förstärk­ ning av sina resurser, att en mera aktiv yrkesrådgivning bör komma till stånd och att anlagsprövning på olika åldersnivåer successivt bör utvecklas till ett nor­ malt hjälpmedel i yrkesvägledningsarbetet. En förstärkning av denna verksam­ het är särskilt angelägen i de allmänna gymnasierna. Vidare erfordras en mål­ medveten politik i fråga om de högre fackutbildningsvägarna samt utbyggnad av de studiesociala åtgärderna på sådant sätt att dessa icke hindrar en eftersträ­ vansvärd avlänkning från de fria fakulteterna. Stor vikt måste även fästas vid att tjänstemannaförmedlingen erhåller en sådan ytterligare förstärkning av sina resurser, som möjliggör en aktiv insats i förmedlingsarbetet för personer med kvalificerad utbildning. De av utredningen skisserade åtgärderna i fråga om praktikplatser åt gymnasister och studenter m. m. bedömer TCO såsom intres­ santa och användbara uppslag, vilka bör kunna utformas till konkreta förslag och föras ut genom tjänstemannaförmedlingens försorg.

Även SACO anser, att studierådgivning och yrkesvägledning ytterligare bör utbyggas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Meritkomplettering

Universitetskanslern anser, att det borde undersökas i vad mån de nyligen ändrade bestämmelserna angående intagning till medicinska studier påverkat situationen.

134

Gymnasieutredningen delar uppfattningen, att den akademiska meritkomplet­ teringen bör minskas så långt det överhuvud är möjligt. Gymnasieutredningen får anledning återkomma till denna fråga i sitt huvudbetänkande om gymnasie­ utbildningen.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i huvudsak följande.

Spärrarna för tillträde till vissa utbildningslinjer befordrar kompletterings­ system, vilka medför kostnadskrävande studieomvägar. Dyrbara studieplatser vid icke spärrade utbildningsvägar beläggs av komplettander till förfång för undervisningen åt övriga utbildningssökande. Dessa skadeverkningar blir de­ samma i vilken form eller på vilken nivå spärrarna sätts in, vare sig dessa tar sig uttryck i betygskrav, genomgång av vissa kurser osv. Ända ner i gymnasiet har effekten av spärrarna yttrat sig genom frivillig kvarsittning; med oekono­ misk studieförlängning och försening av utsläppet på arbetsmarknaden av kva­ lificerad arbetskraft.

Öv er ståthållarämbetet anför i huvudsak följande med anledning av Stock­ holms stadskollegiums yttrande, där stadens skoldirektion bl. a. behandlat frågan om frivillig kvarsittning i gymnasiet.

En följd av konkurrensen är en ökande tendens till frivillig kvarsittning i gym­ nasiets högsta ringar. Överståthållarämbetet vill understryka de olägenheter så­ dan kvarsittning kan medföra, därest den får stor utbredning. I skoldirektionens yttrande upplyses, att innevarande läsår vid några skolor de frivilliga kvarsittar- nas andel i de högsta ringarna överstiger

10

procent av hela elevantalet. Vid ett

läroverk har man till följd av den stora kvarsittningsfrekvensen nödgats skapa en ny klass, och vid andra skolor ha avgångsklasserna blivit besvärande stora. Det får anses angeläget att för framtiden genom olika åtgärder förhindra, att den ändock ansträngda gymnasieorganisationen åsamkas ökade kostnader och svårigheter genom sådan frivillig kvarsittning.

Meritkompletteringen vid universitet och högskolor medför problem av lik­ artat slag. Vidare bör beaktas, att sådan meritkomplettering medför vanskliga bedömningsfrågor, då det gäller jämförelse med sökande, vilka med stöd enbart av goda betyg i studentexamen konkurrera om inträde på spärrad utbildnings­ linje. Å andra sidan är det önskvärt, att personer, som på grund av särskilda orsaker — sjukdom, försenad mognadsprocess, dåliga hemförhållanden och dy­ likt — inte kunnat göra sig själva rättsvisa i gymnasiet eller studentexamen, få möjligheter att i efterhand meritera sig. Utan att gå in på närmare förslag till lösning vill överståthållarämbetet hänvisa till vad skoldirektionen anfört på denna punkt.

SFS anför:

SFS har i en särskild skrivelse till Kungl. Maj:t den 25 november 1961 hem­ ställt om en allmän översyn och koordination av gällande bestämmelser rörande antagning till spärrade högre utbildningsanstalter samt en ingående prövning av de olika meriteringsgrundernas prognostiska värde. Mot bakgrund av den för­ väntade ökade tillströmningen till spärrade utbildningslinjer vinner detta krav i tyngd. Det måste ur samhällets synpunkt vara angeläget, att urvalsinstrumen­ tet är så konstruerat, att det tillvaratar de sökande som uppvisar den bästa studie- och yrkeslämpligheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

135

Under de senaste åren har intagningsbestämmelserna till flera utbildnings- vägar justerats därhän att värdet av akademisk komplettering reducerats. SFS har ställt sig positiv till denna utveckling och finner, att intagningsbestämmel­ serna till i första hand tandläkare och gymnastikdirektörer bör ändras i samma riktning. De kompletteringar som sker bör ytterligare begränsas till sådana äm­ nen som har ett direkt värde för den fortsatta utbildningen och den framtida yrkesverksamheten.

SACO uttalar:

En fortsatt minskning av den akademiska meritkompletteringen är önskvärd. Särskilt gäller detta för intagning vid veterinär-, skogs- och lantbrukshögskolorna samt vid gymnastiska centralinstitutet. Samtliga dessa utbildningsanstalter har hittills karakteriserats av ett relativt begränsat antal platser och oinskränkta möjligheter till akademisk betygskomplettering. Detta har lett till en abnormt stor betygskomplettering före inträdet. Vid skogshögskolan är detta särskilt markant, där, enligt en undersökning som gjorts inom SACO, 33 av 36 antagna höstterminen 1962 hade akademisk betygsmeritering. I genomsnitt hade de som kompletterat över 6 akademiska betyg, d. v. s. en fullständig fil. kand.

Även Sveriges socialdemokratiska studentförbund finner de konsekvenser, som det spärrade intaget till vissa utbildningsvägar föranleder, otillfredsställande. Förbundet yttrar bl. a.

Behovet av rationalisering inom det högre utbildningsväsendet genom åtgär­ der som syftar till att öka den relativa kapaciteten hos lärare och lokaler har understrukits i P-gruppens promemoria. Till denna rationalisering bör fogas åt­ gärder som ökar de nuvarande spärrarnas selektiva förmåga. De är nämligen för närvarande ofta utformade på ett sätt som minskar deras möjligheter att förutsäga det troliga studieutfallet för olika individer. En förbättring i detta av­ seende skulle öka den relativa kapaciteten, eftersom studiemisslyckandena skulle minska och alltså examinationsprocenten öka.

Svenska bankföreningen pekar på de konsekvenser, som meritkompletteringen medför för handelshögskolornas del. Föreningen anför bl. a. följande.

Med hänsyn till det stora antalet inträdessökande och det begränsade antalet nybörjarplatser måste en mycket sträng sovring företas bland de inträdessökan­ de. Denna sovring sker för närvarande så gott som helt med hänsyn till student­ betygen, och följden har blivit mycket höga betygskrav för inträde — motsva­ rande närmare »a» i medelbetyg i studentexamen. De som kommer in på han­ delshögskolorna blir därför så gott som uteslutande de speciellt studiebegåvade, medan ingen eller i varje fall ringa hänsyn kan tas till den praktiska begåvning och de praktiska meriter som är av särskild betydelse även för högre studier i företagsekonomiska ämnen. Vad man i bankerna liksom inom näringslivet i övrigt har speciell användning för, är personal med kommersiell och organisatorisk begåvning som fått tillfälle att komplettera sina praktiska insikter med en teo­ retisk utbildning. Handelshögskolorna synes i detta hänseende på grund av principerna för intagningsprövningen ha blivit av mindre värde för näringslivets rekrytering av personal än vad fallet var tidigare, då intagningen var väsentligt friare.

Då det uppenbarligen icke är möjligt att inom överskådlig tid öka handels­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

136

högskolornas utbildningskapacitet i så stor utsträckning att man når en balans

mellan tillgång och efterfrågan, vill bankföreningen därför ifrågasätta om icke

den rätt ensidiga hänsynen till studentbetygen vid intagningsprövningen borde

ersättas med normer som i större utsträckning även tar hänsyn till mera prak­

tiska meriter hos de inträdessökande.

De olägenheter som följer av inträdesspärren vid handelshögskolorna i dess

nuvarande utformning kan näppeligen avhjälpas genom den i den remitterade

promemorian rekommenderade — i och för sig önskvärda — omläggningen av

den samhällsvetenskapliga utbildningen vid de »fria» universiteten. Om man i

ökad utsträckning inriktar denna utbildning på sådana företagsekonomiska äm­

nen som tar sikte på en verksamhet inom näringslivet kan man visserligen där­

igenom medverka till att öka rekryteringsbasen för företagen i fråga om akade­

miskt utbildad personal. Men man får då den rätt orimliga konsekvensen att

de teoretiskt mest begåvade studenterna tas in i handelshögskolorna, medan de

studenter som icke har tillräckliga studentbetyg för att passera spärren i han­

delshögskolorna men kanske i stället har mycket goda praktiska meriter får

skaffa sig sin teoretiska utbildning vid de »fria» universiteten. Det omvända

systemet — att de mera praktiska begåvningarna sökte sig till handelshögsko­

lorna och de mera teoretiskt lagda till universiteten — skulle naturligtvis i och

för sig vara rimligare och ändamålsenligare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

b. Spärrade utbildningslinjer

Allmänt om ökningen av kapaciteten vid

spärrade utbildningslinjer

Flertalet remissinstanser delar P-gruppens uppfattning om nödvändigheten

av en betydande ökning av de spärrade utbildningslinjernas kapacitet. Somliga

remissinstanser vill gå längre än P-gruppen i denna utbyggnad medan ett mindre

antal uttrycker tveksamhet på vissa punkter.

I princip tillstyrker bl. a. följande remissinstanser P-gruppens utbyggnads­

förslag för de spärrade utbildningslinjerna: universitetskanslern (medicinsk,

odontologisk och ekonomisk utbildning ävensom inrättandet av en eller två

tekniska högskolor), överstyrelsen för de tekniska högskolorna (teknisk utbild­

ning vid befintliga högskolor), styrelsen för farmaceutiska institutet, styrelsen

för veterinärhö g skolan (veterinärutbildning), styrelsen för lantbrukshögskolan

(agronomutbildning), ingeniörsvetenskapsakademien (teknisk utbildning), sta­

tens medicinska forskningsråd (medicinsk och odontologisk utbildning), statens

humanistiska forskningsråd, statens tekniska forskningsråd (teknisk utbildning),

överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, socialstyrelsen, arbetsmarknads­

styrelsen, centrala sjukvårdsberedningen, telestyrelsen (teknisk utbildning),

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, lant-

bruksstyrelsen (agronomutbildning), veterinärstyrelsen (veterinärutbildning),

kommerskollegium, sjöfartsstyrelsen, patent- och registreringsverket, försäk­

ring sinspektionen, farmaceututbildning skommittén (apotekar- och receptarie-

utbildning), läkarutbildningsberedningen (läkarutbildning), gymnasieutredning-

137

en, lärarutbildningssakkunniga, veterinärhögskoleutredningen (veterinärutbild­ ning), öv erståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Malmö­ hus län, Norrbottens län, Uppsala län, Västerbottens län, Västmanlands län, Östergötlands län och Örebro län jämte underinstanser, Sveriges industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen jämte Handelns arbetsgivareorganisation och Sveriges verkstadsförening, Svenska bankföreningen (ekonomutbildning), Koope­ rativa förbundets styrelse, Svenska stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet (medicinsk och odontologisk utbildning) SFS, SACO, TCO, SR, LO, Centerns ungdomsförbund och studentförbund, Sveriges socialdemokratiska ungdomsför­ bund, Sveriges konservativa studentförbund, Sveriges liberala studentförbund, Sveriges socialdemokratiska studentförbund och Målsmännens riksförbund.

Statskontoret tar i sitt yttrande upp frågan om de realekonomiska förutsätt­ ningarna för en utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna och anför i huvud­ sak följande.

Enligt statskontorets mening kan inte de realekonomiska reserverna betraktas som en given faktor. Om de spärrade utbildningslinjerna skall utbyggas eller ej måste bedömas på grundval av en samhällsekonomisk investeringskalkyl och genom en statsmakternas prövning av olika investeringsprojekts relativa lön­ samhet.

Basinvesteringarna inom de spärrade utbildningslinjerna är genomsnittligt högre än inom de fria fakulteterna. Likaså är kostnaderna per student genom­ snittligt högre. Inom vissa spärrade utbildningslinjer syns dessa större kostnader icke rimliga med beaktande av att motsvarande utbildning kan åstadkommas till lägre kostnader vid de fria fakulteterna. Så är bl. a. fallet i fråga om vissa ämnen inom de tekniska högskolorna i förhållande till motsvarande ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna och i fråga om ekonomutbild­ ning i förhållande till samhällsekonomisk utbildning. Det torde böra undersökas om dessa högre kostnader för den spärrade utbildningen beror på att denna ut­ bildning bedrivs mindre rationellt eller att utbildningsstorleken är inoptimal eller på andra faktorer.

De spärrade utbildningslinjer, som fordrar stora basinvesteringar, bör enligt statskontorets mening i största möjliga utsträckning geografiskt koncentreras. Med hänsyn till de höga investeringskostnaderna för vissa ämnen bör utbild­ ningen i sådana ämnen meddelas vid så få läroanstalter som möjligt. Man bör exempelvis vid projekteringen av eu ny teknisk högskola först undersöka vilka av de tekniska utbildningsfacken som med fördel kan utbyggas vid befintliga tekniska högskolor och sedan begränsa den nya högskolan till att omfatta åter­ stående fack. I detta sammanhang vill statskontoret också framhålla att det, då så är möjligt, ur ekonomisk synvinkel är riktigare att, då utbildningskapaciteten behöver ökas, bygga ut befintliga läroanstalter eller att förlägga nya läroanstal­ ter till nuvarande universitetsorter än att tillskapa nya läroanstalter och nya universitetsorter.

En rationellare användning av tillgängliga resurser för högre utbildning syns vidare enligt statskontorets uppfattning kunna uppnås genom ett ökat sam­ arbete mellan institutioner i samma ämnen inom olika läroanstalter på en ort. Som särskilt betydelsefullt framstår det att ett sådant institutionssamarbete kommer till stånd mellan de tekniska högskolorna och de matematisk-natur­ vetenskapliga fakulteterna, eftersom de erforderliga basinvesteringarna på dessa

5* — llihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

138

utbildningsområden är mycket stora. Även forskningen syns ha fördelar att

vinna genom sådant samarbete.

För att ökat intag till de spärrade linjerna skall kunna åstadkommas syns

vidare olika åtgärder behöva vidtas i syfte att tillskapa incitament, som gör

ledningarna för de berörda läroanstalterna mer intresserade av kapacitetshöj-

ningar. För närvarande finns inte några sådana incitament, eftersom en ökad in­

tagning för de anställda lärarna endast innebär merarbete. Med hänsyn till att

objektiva normer för hur stor intagning en befintlig utbildningsanläggning kan

assimilera saknas, har läroanstaltsledningarna ett avgörande inflytande på dimen­

sioneringen. Förutom att man bör tillskapa mekanismer — ekonomiska eller

andra — som stimulerar till ökad intagning, bör man, såsom statskontoret före­

slagit i rapporten, inom universitetens och högskolornas administration ha funk­

tioner, som kontinuerligt följer och undersöker olika frågor på utbildningsom­

rådet, däribland möjligheterna att genom högre utnyttjandegrad öka intag­

ningen till spärrade utbildningslinjer.

En marginell intagningsökning syns vidare utan större olägenheter kunna ske

genom att möjligheterna att studera ett eller ett fåtal ämnen inom en spärrad

utbildningslinje förbättras. Sådana studenter bör inom rimliga gränser kunna

intas vid sidan av den spärrade intagningen.

Gymnasieutredningen anför bl. a. följande.

Utbildningskostnaderna vid de spärrade fakulteterna och högskolorna är

visserligen i regel högre än vid de ospärrade. Jämfört med de matematisk­

naturvetenskapliga fakulteterna är dock skillnaden inte alltför betydande.

Lägges härtill de avsevärda kostnader, som samhället — och givetvis också den

enskilde — åsamkas genom de dryga kompletteringar, som många studerande

vid de spärrade utbildningslinjerna måste genomföra, innan de når den efter­

traktade linjen, synes de statsfinansiella skälen mot en expansion av de nämnda

utbildningsvägarna vara mindre tungt vägande.

Liknande synpunkter framföres av bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i TJppsala län framhåller i huvudsak följande.

Det är nödvändigt, att nu spärrade utbildningslinjer ges en kapacitet, som i

möjligaste mån neutraliserar spärrarna och tillåter de studenter, som begåv-

ningsmässigt kan antagas äga förutsättningar för en mera specialiserad utbild­

ning, att också erhålla den av dem eftersträvade utbildningen. Härför talar inte

endast den rådande bristen på högskoletekniker, ekonomer och läkare utan även

den i och för sig självklara regeln att man inte bör ge ungdomen en »i-stället-för-

utbildning», d. v. s. en utbildning den inte eftersträvar och av vilken samhället

kanske inte har något aktuellt eller överblickbart behov.

SFS föreslår, att grundliga undersökningar vidtages angående orsakerna till

att intagningen till olika ämnen måste begränsas. En kartläggning av dessa

frågor bör således komma till stånd, och målsättningen bör vara att eliminera

de intagningsbegränsningar som icke är absolut nödvändiga.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund anför bl. a. följande.

Lösningen på strävandena att skapa en balanserad expansion på den högre

utbildningens område får på kort sikt främst sökas i att öka kapaciteten vid

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

139

sådana utbildningslinjer, där man fortfarande kan konstatera brist på kvalifice­

rad arbetskraft. I fråga om handelshögskolorna torde man överhuvud kunna

ifrågasätta huruvida tillräckliga skäl föreligger för att dessa överhuvud skall

vara spärrade; frågan härom torde böra övervägas. P-gruppens utbyggnads­

förslag innebär att de spärrade utbildningsvägarnas platsantal skall kom­

ma att öka med ca

1

800 under senare delen av detta decennium; ökningen

1960—65 var lägre eller

1

600 platser. SSU betraktar inte detta som en definitiv

lösning med hänsyn till att efterfrågan på vissa typer av arbetskraft visat sig

avsevärt större än man bara för några år sedan förutsåg. Som en minimirikt-

punkt vid den fortsatta utbyggnaden torde dock förslagen kunna accepteras.

Teknisk utbildning

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna

anför i huvudsak följande.

Ökningen av tekniska högskolan i Stockholm med 105 platser fram till och

med läroåret 1967/68 har i huvudsak tillstyrkts av högskolans kollegienämnd,

vilken därvid omförmält, att avdelningen för teknisk fysik redan höstterminen

1964 skulle kunna ökas med 15 platser. I ett den

6

februari 1963 daterat yttran­

de har kollegienämnden dessutom tillstyrkt ett av lantmäteristyrelsen framlagt

förslag om utökning av avdelningen för lantmäteri från 30 med 26 till 56 platser.

(Överstyrelsen har för sin del tillstyrkt detta förslag i särskilt remissutlåtande

denna dag). Av de föreslagna 105 platserna skulle följaktligen (15 + 26 = ) 41

kunna inrättas redan höstterminen 1964.

Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm har erinrat därom, att

kollegienämnden i andra remissyttranden tillstyrkt förslag om intagning i tredje

årskursen av 50 universitetskemister vid avdelningen för kemi från och med

höstterminen 1964 och om intagning likaledes i tredje årskursen vid under­

avdelningen för flygteknik av 30 flygtekniker från andra nordiska länder, varav

15 från och med höstterminen 1963 och resten från och med påföljande år. Här­

till återkommer överstyrelsen i annat sammanhang. I sitt yttrande i förevaran­

de ärende nämner kollegienämnden, att, därest en förbättrad biokemistutbild­

ning kommer till stånd vid högskolan, avdelningen för kemi skulle kunna taga

emot 10 studerande i fjärde årskursen från övriga tekniska högskolor i landet.

Betingelserna för att de ovan nämnda ökningarna skall kunna genomföras finns

översiktligt redovisade i kollegienämndens förevarande yttrande. Överstyrelsen

ansluter sig till den av kollegienämnden gjorda kostnadsberäkningen, vilken för

byggnadsarbeten upptar ett belopp av 1 100 000 kronor och för inredning ett

belopp av 400 000 kronor.

I sitt yttrande i ärendet anför kollegienämnden vid tekniska högskolan i

Stockholm vidare, att avdelningen för maskinteknik skulle år 1964 kunna ökas

med

20

platser samt avdelningarna för teknisk fysik och elektroteknik från ocli

med ar 1966 tillhopa med likaledes

20

platser. Denna intagningsökning är emel­

lertid beroende av huruvida det av gymnasieutredningen framlagda förslaget

om utbildning vid de tekniska högskolorna av lärare för de tekniska gymnasier­

na realiseras eller ej. Överstyrelsen har i underdånigt utlåtande denna dag över

gymnasieutredningens förslag för sin del tillstyrkt, att — därest denna lärar­

utbildning icke befinnes i tillräcklig omfattning kunna genomföras genom regio­

nalt anordnad undervisning och genom ett fortsättande tills vidare av den lärar­

utbildning för de tekniska gymnasierna, som för närvarande bedrives i särskild

ordning - - den skulle prövas vid tekniska högskolan i Stockholm med eu årlig,

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

140

intagning av 60 studerande (30 höstterminen 1964 och 30 höstterminen 1966)

ävensom eventuellt vid Chalmers tekniska högskola. En sådan åtgärd skulle

emellertid enligt kollegienämnden omöjliggöra den ovannämnda stegringen i

civilingenjörsutbildningen med

(20

+

20

= ) 40 platser. Mot varandra får alltså

vägas 40 platser för civilingenjörsutbildningen och 60 platser för lärarutbild­

ningen.

En ytterligare utbyggnad i detta begränsade sammanhang (105-förslaget)

kräver särskilda åtgärder i fråga om byggnader och andra resurser. En när­

mare bedömning härav skulle påkalla särskilda utredningar, som icke nu kunnat

medhinnas.

Vid Chalmers tekniska högskola torde i första hand avdelningarna för teknisk

fysik, kemi och arkitektur komma i fråga för utvidgning. Vid sistnämnda avdel­

ning kan enligt vad som från högskolan upplysts en utökning ske, när den pla­

nerade byggnaden för avdelningen för arkitektur uppförts. Vid avdelningen för

kemi torde en utökning kunna ske snabbt, om de för universitetsstuderande av­

sedda platserna inom det nya kemihuset icke fylles. Dock torde detta innebära

en överbefolkning av de för de tillämpade ämnena avsedda kemiinstitutionerna.

Om universitetsplatserna blir fyllda, kan en utökning ske endast om etapp II

av kemibygget är färdigställd inom två år efter den ökade intagningen. En sa-

dan utbyggnad torde behövas även för universitetets kemiinstitutioner. För

avdelningen för teknisk fysik har från högskolans sida tidigare i annat samman­

hang ifrågasatts en utökning, men lokaler härför finns för närvarande ej.

Vad gäller övriga avdelningar vid Chalmers tekniska högskola torde avdel­

ningen för elektroteknik redan nu vara så stor, att en utökning icke är lämplig

utan att en delning på två avdelningar företages. För avdelningarna för väg-

och vattenbyggnad och maskinteknik är nybyggnader under projektering, av­

sedda och beräknade för det tidigare beslutade studerandeantalet, vilket är av­

sevärt större än det nuvarande. Några reservutrymmen har icke inrymts i pro­

jekteringen. Om en utökning skall ske vid de sistnämnda avdelningarna eller

vid avdelningen för teknisk fysik, är det lämpligt att redan nu, medan bygg­

naderna för avdelningarna är under planering och projektering, utreda stor­

leken av de extra lokalbehov, som blir nödvändiga, och inrymma dessa i projek­

teringen av byggnaderna.

De problem, som sammanhänger med den fortsatta utbyggnaden av Chalmers

tekniska högskola, bör bli föremål för en särskild utredning. Överstyrelsen ifråga­

sätter om ej detta utredningsarbete bör omhänderhas av en kommitté av i stort

sett samma karaktär som den tidigare till naturvetenskapliga samordningskom­

mittén i Göteborg knutna organisationsgruppen för Chalmers tekniska hög­

skola.

Vad härefter beträffar tekniska högskolan i Lund bör — såsom organisations­

kommittén för högskolan understrukit — den fortsatta utbyggnaden anstå tills

den pågående uppbyggnadsetappen avslutats i och med att de däri ingående

byggnaderna och lokalerna i huvudsak färdigställts. Organisationskommittén,

som har sin uppmärksamhet riktad på förevarande problem, är beredd att åter­

komma med konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan. I

I tekniska högskolans i Stockholm yttrande samt i tekniska högskolans i

Stockholm byggnadskommittés yttrande är detaljerade beräkningar framlagda

rörande behov av personal och lokaler för en ytterligare utbyggnad. Beträffande

ifrågavarande beräkningar hänvisas till nämnda yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

141

Det bör i detta sammanhang erinras om, att i proposition 1963:111 förutsatts,

att lärarutbildning kommer till stånd vid tekniska högskolan i Stockholm med

en årlig intagning av åtminstone 60 studerande, varav 30 fr. o. m. höstterminen

1964 och ytterligare 30 fr. o. m. höstterminen 1966.

Såsom framgår av överstyrelsens för de tekniska högskolorna yttrande, är

organisationskommittén för teknisk högskola i Lund beredd att aterkomma till

konkreta förslag till ökad intagning vid högskolan så snart högskolans nu pla­

nerade lokaler i huvudsak färdigställts. Kommittén anför vidare.

Redan nu vill kommittén emellertid peka på möjligheten att öka intagningen

vid kemiavdelningen genom att i K

3

taga in minst 50 universitetskemister ut­

över det antal teknologer som utbildats via Ki och K2. I sitt förslag till utform­

ning av avd. K har kommittén föreslagit att lokalerna för avdelningen dimen­

sioneras så att detta blir möjligt.

Stadsfullmäktige i Lund anför bl. a. följande under åberopande av stadens

drätselkammare och stadsbyggnadsdirektören.

I generalplanens dispositionsplan (juni 1962) räknade man med en ökning av

studentantalet i staden från ca

6

500 till 13 000 ä 14 000. I Ecklesiastikdeparte­

mentets P. M. (december 1962) visar prognoserna för 1970 ett studentantal in­

om Lund—Malmö-området på närmare 20 000, vilket innebär mer än en för­

dubbling av nuvarande antalet inskrivna. Att en sådan ökning kommer att på­

verka planeringen av Lund är uppenbart. Nyssnämnda P. M. upplyser om att

»den exakta fördelningen av platsantalet torde lika litet som enligt 1960 års

prognos böra fixeras till orter». Grunden för planeringen förutsättes således vara

flexibel, vilket måste medföra stor osäkerhet på planeringssidan, såväl centralt

som lokalt. Den hittillsvarande planläggningen för utbyggnad av Lunds Uni­

versitet och Lunds Tekniska Högskola har i stor utsträckning karakteriserats av

brist på markutrymmen. Särskilt markerat har detta varit inom de redan be­

byggda områdena, men även nyplaneringen brottas med bl. a. svårlösta parke­

ringsproblem. På initiativ från stadens byggnadsnämnd har parkeringsfrågan

inom institutionsområdena tagits upp till översiktlig granskning efter sannna

linjer som gjorts inom landstingets lasarettsområde. Redan nu kan påvisas att

den mark som står till LTH:s förfogande är otillräcklig för att tillgodose projek­

terade institutioners framtida utbyggnadsmöjligheter. En stadsplaneutredning

visar dessutom att den nu antydda utbyggnadsreserven kommer att indirekt

påverka utbyggnadsmöjligheterna på såväl privat som kommunal mark utmed

Torna vägen och Tunavägen (kv. Tegelstenen och Sofieberg). Då det gäller

gruppering av nya institutionsbyggnader på tidigare icke bebyggd mark måste

en mera spatiös exploatering av marken vara fullt motiverad för att möjliggöra

även långt gående framtida utbyggnadsplaner. Det är således angeläget att den

ecklesiastika marken öster om det nu upplåtna markområdet snarast kan in­

rangeras i planeringsområdet och till viss del tagas i anspråk för den aktuella

bebyggelsen. I detta sammanhang bör lokaliseringen av studentbostäderna be­

röras.

Lantmäteristyrelsen framhåller i huvudsak följande beträffande en utbyggnad

av avdelningen för lantmäteri vid tekniska högskolan i Stockholm.

En kraftig expansion av arbetsmarknaden för civilingenjörer med lantmäteri­

utbildning bär skett och det finns anledning räkna med att denna fortsätter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

142

Med hänsyn till den nuvarande utbildningskapaciteten ter sig rekryteringsläget

för närvarande mycket allvarligt och en betydande utökning av utbildningens

kapacitet är ofrånkomlig därest icke allvarliga störningar skall uppstå inom de

delar av samhällslivet, som är beroende av lantmäteriets medverkan — t. ex.

bostadsbyggandet och jordbruksrationaliseringen. En fördubbling av den nu­

varande utbildningskapaciteten vid Tekniska Högskolan i Stockholm (f. n. 28 ä

30 elever pr år) kan ske på kort tid och med relativt blygsamma insatser av

kapital och lärarkrafter. En sådan åtgärd synes därför stå i full överensstäm­

melse med grunderna för de rekommendationer, som P-gruppen givit. Sty­

relsen får därför med hänvisning till sin tidigare framställning föreslå att P-grup-

pens ökningsprogram för tekniska högskolan i Stockholm ökas med 28 nybör­

jare inom avdelningen för lantmäteri läsåret 1964/65 eller senast 1965/66.

Statens tekniska forskningsråd biträder P-gruppens förslag om inrättande av

en ny teknisk högskola men vill framhålla följande.

Under startperioden kan en ny teknisk högskola — till skillnad från tekniska

högskolan i Lund — vad assistentkrafter beträffar icke hämta dessa från en

redan befintlig fakultet. Själva assistentproblemet kan därför under hela start­

perioden bli av så dominerande betydelse att detta i hög grad kommer att in­

verka på den takt med vilken en ny enhet kan uppbyggas. Som följd härav

måste enligt rådets mening största uppmärksamhet ägnas åt lokaliseringspro­

blemet och möjligheterna att erhålla lärare av skilda slag samtidigt som det

nogsamt måste övervägas i vilken utsträckning samma resultat kan uppnås

genom ytterligare utbyggnad av de nu befintliga enheterna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

utvecklar tanken på att förlägga en teknisk

högskola till Luleå och yttrar bl. a. följande.

Avsevärd betydelse för bedömning av möjligheterna att få till stånd en tek­

nisk högskola torde vara den tekniska miljön inom den region, där högskolan

skall förläggas. Den tekniska miljö, som Norrbotten erbjuder, har i hög grad

fått sin prägel av den pågående exploateringen av länets naturliga resurser,

främst i form av skog, malm och vattenkraft. Här må exempelvis erinras om

Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags pågående eller planerade utvinning av

malmer i Kiruna, Malmberget och Svappavaara samt den förädling av en del av

dessa malmer som äger rum vid Norrbottens Järnverks Aktiebolag i Luleå. För

närvarande pågår också utbyggnad av en metallurgisk forskningsavdelning vid

järnverket. Av utomordentlig betydelse är också den förädling av länets skogs­

tillgångar som äger rum vid Aktiebolaget Statens Skogsindustriers anläggningar

främst i Piteå och Karlsborg samt vid Svenska cellulosabolagets anläggningar i

Munksund utanför Piteå. Ytterligare bidrag till och differentiering av den tek­

niska miljön ger Vattenfalls många anläggningar, Geofysiska institutionen och

den därtill knutna rymdforskningen i Kiruna, robotverksamheten i Vidsel m. m.

_ Mot bakgrunden av den ökade roll, som mätteknik, instrumentteknik, regle­

ringsteknik o. dyl. fått, synes det vara av vikt, att tillgången på högkvalificerade

»instrumentingenjörer» eller »automationsingenjörer» blir bättre tillgodosedd än

vad som nu är fallet. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att det i Luleå

inrättas fackavdelningar för teknisk fysik eller elektroteknik — den senare even­

tuellt med speciell inriktning på automationstekniska problem.

Det är också uppenbart att det föreligger en markant brist på geofysiker.

Detta har visat sig inte minst i samband med arbetet på det nyligen framlagda

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

143

betänkandet angående malminventering i Norrbottens län och därmed förknip­

pade frågor. Bristen på geofysiker har gjort att den föreslagna malminventerings-

planen måste utsträckas till att omfatta en

10

-årsperiod. Önskvärt hade varit

att programmet kunnat genomföras på halva denna tid. Det kan därför ifråga­

sättas, om inte även utbildningen av geofysiker borde anknytas till en teknisk

högskola i Luleå.

SACO

framhåller, att en snabbare utbyggnad av den tekniska utbildningen

än vad som P-gruppen framlagt i sitt alternativ måste eftersträvas. Antalet

utbildningsplatser bör sålunda ökas utöver de

2

226 som anges i utbyggnads­

alternativet. Denna ökning bör i första hand ske vid existerande läroanstalter,

i andra hand vid nuvarande universitetsorter och först i tredje hand genom

tillskapande av en ny universitetsort.

Intagningsökningens fördelning på olika linjer bör ske i första hand med

hänsyn till arbetsmarknadskrav och icke primärt göras beroende av tillgången

på lokaler och lärare. Bristen på civilingenjörer är nämligen icke jämnt fördelad

på alla fack.

Beträffande utbildningen av kemiingenjörer framhåller

Svenska Kemiingen­

jörers Riksförening

följande.

SKR:s allmänna inställning till dessa frågor är, att under senare år framkom­

na prognoser åtminstone för kemister måste vara felaktiga dels på grund av

allmän osäkerhet och dels på grund av i viss mån medvetet tendentiösa under­

lag. SKR varken kan eller vill förneka en stor brist — endast diskutera storleks­

ordningen av densamma. Vi vill sia vakt om utbildningens kvalitet, och ställer

oss tveksamma till frågan om begåvningsreserven räcker till. Ytterligare^ till­

kommer, att den modernisering av gymnasieingenjörsutbildningen som pågår,

kommer att i framtiden medföra en förändring i proportionen akademiker-lägre

ingenjör mot ett lägre behov av universitetskemister och kemicivilingenjörer

relativt sett. Mot denna bakgrund förordar SKR en utbyggnad i enlighet med

universitetsutredningens tidigare förslag, varvid vi bl. a. vill slå vakt om Lunds

Tekniska Högskola även i vad avser kemiutbildning. För övrigt får man enligt

vår uppfattning ej binda sig för hårt. Alla provisoriska åtgärder att häva dagens

och de närmaste årens brist förordas, eftersom de icke låser utvecklingen och

icke heller ger så stora investeringsbehov.

Svenska Arkitekters Riksförbund

anser, att en ytterligare ökning av arkitekt­

intagningen bör föregås av en grundlig utredning om tillgång och behov av

arkitekter och anför följande.

Under senare tid har en kraftig utökning av antalet arkitektstuderande beslu­

tats och redan delvis genomförts. Under året 1957 ökades sålunda intagningen

per år vid KTH från 36 till 72 och CTII från 25 till 50. Dessa större årskullar

har först 1961—1962 börjat komma ut på arbetsmarknaden och har därför ännu

inte kunnat påverka tillgången på arkitekter i större omfattning. I Lunds nya

högskola börjar undervisningen med 30 nyintagna arkitektstuderande år 1964

och med 60 nyintagna varje år därefter. Dessa årskullar börjar komina ut i

arbetsmarknaden först år 1968. För att kunna bedöma om denna kraftiga ut­

byggnad från 61 intagna år 1956 till 182 år 1965 kommer att fylla det framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

144

behovet av arkitekter kräves en ingående analys av den sannolika framtida utvecklingen. Man kan i detta sammanhang framhålla att medan den årliga intagningen av arkitektstuderande under ovannämnda tid ökar till det tre­ dubbla, intagningen på de tekniska högskolorna som helhet endast fördubblas. Med hänsyn till den stora tillgången på studieintresserad ungdom, som progno­ sen förutser, och den långa tid som det oftast tar att bygga ut nya avdelningar vid högskolorna, bör som ovan framhållits prognosarbetet forceras.

I promemorian diskuteras även olika möjligheter att inom ramen för nuvaran­ de personal- och lokaltillgång genom rationaliserade undervisningsmetoder och andra effektiviseringar höja antalet studerande. I arkitektundervisningens hu­ vudämnen är det nödvändigt att antalet studerande per professor ej blir för stort, då eljest kvaliteten i undervisningen allvarligt kommer att sänkas. I ett flertal utredningar har man funnit 30 elever per lärare vara ett maximalt antal, vilket också använts vid dimensioneringen av arkitektavdelningen vid den nya högskolan i Lund. Arkitektavdelningen vid KTH är för närvarande för stor, vilket även framhållits' av vederbörande avdelningsråd, och borde snarare mins­ kas, men vid CTH borde efter förstärkning av lärarkåren och omorganisation av arkitektavdelningen, denna kunna ökas från 2X25 till 2X30 studerande eller alltså sammanlagt med

10

nyintagna per år.

För ytterligare eventuell ökning av antalet arkitektstuderande bör helt nya avdelningar byggas upp. Härvid bör emellertid beaktas de svårigheter, som är förknippade med behovet av lärarkrafter. Exempelvis kan nämnas att antalet högskoleutbildade arkitekter som erfordras som lärare vid den nya högskolan i Lund beräknas uppgå till över

100

, vilket är fler än totala antalet arkitekter

som för närvarande är bosatta inom hela Malmöhus län.

Ingeniörsvetenskapsakademien

förhåller sig kritisk till tanken på en integre­

ring av teknisk och matematisk-naturvetenskaplig utbildning och anför i huvud­ sak följande.

Vid den väldiga utökning av utbildningen som fordras är det av vikt att ej låta utbildningsformerna stelna utan strukturmässigt ändras alltefter arbets­ livets behov. Promemorian framhåller dock med rätta, att det akuta läget sna­ rare bör föranleda snabba åtgärder än genomgripande reformer. I anslutning härtill må tagas upp de tankar om närmande mellan civilingenjörsutbildningen och utbildningen av naturvetare som antydes i promemorian. Akademien vill i denna fråga uttala som sin bestämda mening, att de båda utbildningsgrenarna även framdeles bör hållas klart åtskilda. Det är sant att i vissa fall, när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete, ingenjörer och naturvetare kan arbeta med samma mål och medel och kan ersätta varandra. Men även inom forsk­ ningen gäller oftast en klar skillnad mellan den rena kunskapssökande verksam­ heten och nyttoforskningen. Den förstnämnda skall i huvudsak icke störas av förväntningar på tekniskt nyttiga resultat. Den senare skall betrakta problemen praktiskt ekonomiskt. I själva verket är det helt olika mentalitet som bör be­ härska dessa verksamheter, och i viss mån sammanhänger detta med det urval som automatiskt sker av personer med olika läggning till de båda utbildnings- vägarna. Alldeles uppenbart gäller vidare, att de ingenjörer som skall arbeta som anläggnings- och driftingenjörer liksom i många andra funktioner (och dessa är betydligt fler än de som arbetar inom forskning och utveckling) måste få en för sitt arbete lämpad ingenjörsteknisk grundutbildning. Erfarenheter från olika länder visar, att det varit värdefullt att i Sverige kunskapsvetenskaplig

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963

145

utbildning och ingenjörsutbildning bedrivits vid skilda institutioner, och denna viktiga huvudskillnad bör bibehållas.

Om akademien sålunda vill varna för föreställningen att naturvetenskaplig och teknisk utbildning skulle kunna »integreras» efter någon enkel formel så skall därav icke dras den slutsatsen att samarbete ej bör förekomma eller att icke mellanformer kan existera. Man har i denna sak bland annat att ta hänsyn till att alla studerande icke förstår att söka sig till den studiebana som passar hans läggning bäst. Det är därför som ett exempel värdefullt med den speciella ingenjörsutbildning som nyligen startat i Uppsala. Den ger möjlighet för den del av de naturvetenskapligt studerande, som har en teknisk läggning, att an­ passa sin utbildning. Det numerärt sett icke särskilt betydande antal studenter, som kommer att genomgå denna utbildning, kommer säkerligen att finna an­ vändning i samhället. Även om de nuvarande huvudvägarna för högre utbild­ ning av tekniker och naturvetare bör behållas, utesluter detta sålunda icke att mindre grupper av mellanformer inom utbildningen är önskvärda för att till­ godose speciella önskemål såväl från samhället som från enskilda studerande.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna berör frågan om blandad teknisk­ ekonomisk utbildning och hänvisar till sitt yttrande över förslaget rörande en industrihögskola i Östergötland samt anför i huvudsak följande.

Det bör i första hand övervägas att inom civilingenjörsutbildningens nuva­ rande ram få till stånd en utvidgning av undervisningen i ekonomiska ämnen. Därest detta ej gar att genomföra i tillfredsställande omfattning, uppkommer frågan om inrättande av en kombinerat teknisk och ekonomisk studielinje, vilken om möjligt bör förläggas till någon av de befintliga tekniska högskolorna. Av väsentlig betydelse i detta sammanhang är dessutom möjligheten att genom fortbildningskurser vid handelshögskola eller ekonomisk fakultet ge civilingen­ jörerna en bredare ekonomisk orientering.

Medicinsk utbildning

Det av P-gruppen framförda utbyggnadsalternativet beträffande de nuvaran­ de medicinska fakulteterna (motsvarande), nämligen en ökning i Stockholm med 100 nybörjarplatser och i Uppsala—Umeå med sammanlagt 40 platser till- styrkes i princip av flertalet remissinstanser, som närmare berört frågan. Tanken på en ytterligare utbyggnad med 100 nybörjarplatser vid befintliga fakulteter (motsvarande) eller på ny ort accepteras av ett flertal remissinstanser. Viss tveksamhet uttryckes emellertid beträffande cn dylik utbyggnad med hänsyn till det mer långsiktiga behovet av läkare och förnyade behovsprognoscr efter­ lyses av ett antal remissinstanser.

Det större akademiska konsistoriet och medicinska fakulteten vid universite­ tet i Uppsala tillstyrker den föreslagna ökningen av antalet nybörjarplatser in­ om den medicinska fakulteten vid universitetet, förutsatt att erforderliga resur­ ser ställs till förfogande. Fakulteten framhåller, att en ytterligare ökning av antalet nybörjare dessutom skulle kunna ske på villkor att det vid sidan av nuvarande medicine licentiatexamen skapas en teoretisk licentiatexamen, direkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

avpassad för blivande forskare inom det medicinska området. Bristen på kliniska

utbildningsplatser utgör enligt fakultetens bedömning för närvarande ett hinder

för att öka läkarutbildningen i Uppsala. Som alternativa lösningar av detta

problem nämns en ökning av upptagningsområdet för akademiska sjukhuset,

samarbete med närbelägna sjukhus, samarbete med en ny universitetsort, t. ex.

Örebro eller Linköping, med överkapacitet beträfiande kliniska platser, samt

intensifierad undervisning med ökat antal lärare. Fakulteten förutsätter att en

minskning av den medicinska utbildningskapaciteten kan behöva ske senare för

att balans mellan tillgång på och behov av läkare skall astadkommas.

Professor Ask-Upmark har i särskild skrivelse reserverat sig mot fakultetens

beslut att tillstyrka ökad intagning till medicinsk utbildning. Han finner den

prognos, som legat till grund för P-gruppens förslag, vara alltför kortsiktig och

de ifrågasatta åtgärderna medföra överproduktion av läkare.

Medicinska jakidteten vid universitetet i Lund har i sitt remissyttrande anfört

att man funnit prognosen rörande det fra mtida läkarbehovet i Sverige val a

osäker. Även det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg

ställer sig kritiskt till läkarbehovsprognosen. Den föreslagna snabba oknmgen

av intagningen skulle enligt konsistoriets mening leda till alltför stor läkartäthet

efter mitten av 1970-talet. Ytterligare utredning, varvid tillgångs- och behovs-

beräkningar görs på längre sikt, vore därför erforderlig.

Karolinska mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium finner den för Stock­

holm föreslagna utökningen till 268 nybörjare per år möjlig att genomfora ge­

nom fortsatt utbyggnad utöver tidigare gjorda förslag. Lärarkollegiet förklarar

sig ej berett att avge yttrande över prognosens riktighet men framhåller, att en

framtida minskning av intagningen kan bli nödvändig. En dylik minskning vore

lättare att genomföra om de befintliga lärosätena byggs ut än om nya skapas,

enär då bättre möjligheter skulle föreligga att utnyttja de gjorda investeringarna

för forskning och vidareutbildning. Lärarkollegiet menar vidare att det bör

undersökas hur den medicinska undervisningsordningen enligt 1955 års stadga

fungerat innan beslut fattas om ökad intagning.

Professorerna Biörck, von Euler, Karpe, Lindgren, Adams-Ray och Leksell

har reserverat sig mot lärarkollegiets beslut och i särskilt yttrande anfört att

beräkningen av läkarutbildningsbehovet är baserat på alltför kortsiktig bedöm­

ning samt att det föreslagna utbyggnadsprogrammet skulle leda till överproduk­

tion av läkare under tiden efter 1975.

Organisationskommittén jör medicinska högskolan i TJmea aberopar i sitt

remissyttrande lärarkollegiets yttrande, vari anförs att behovet av medicinsk

utbildning bör utredas ytterligare innan utbyggnad utöver 678 nybörjare per år

påbörjas. Enligt lärarkollegiets mening finns risk för att den föreslagna ökningen

är alltför kraftig. Kollegiet förklarar sig dock berett att medverka vid en utbygg-

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

nåd av den medicinska utbildningen, om en sadan efter närmare utredning visas

vara erforderlig.

Universitetskanslern

anför:

Jag vill understryka vikten av att den medicinska utbildningens kapacitet

ökas i den omfattning som är erforderlig för att så snart som möjligt häva den

rådande och förutsedda läkarbristen. Det torde emellertid förhålla sig så, att

den av P-gruppen föreslagna ökningen av intagningen till medicinsk utbildning

kan förväntas medföra risk för överskott av läkare i Sverige efter 1975, försåvitt

icke en minskning av intagningen sker eller det eljest finns anledning räkna

med väsentligt ändrade förutsättningar beträffande läkarbehovet. Otvivel­

aktigt skapar det stora planeringsproblem att så lång tid förflyter mellan

en ändring beträffande intagningen till medicinsk utbildning och effekten härav

i form av ändrad tillgång på läkare. Sålunda kan en ökning av intagningen

fr. o. m. 1966/67 knappast börja påverka läkartillgången förrän omkring år

1974. Å andra sidan medför en minskning av intagningen en nedgång i läkar­

tillgången först ca 7 år senare. Vidare kommer en utökning av intagnings-

kapaciteten att fördröja balansen mellan tillgång och efterfrågan, om ett bety­

dande antal personer binds för undervisningsuppgifter. Det fordras därför en

långsiktig planering beträffande den medicinska utbildningen, där man genom

en successiv ökning och minskning av intagningen anpassar tillgången till be­

hovet.

Enligt min mening är det av medicinska fakulteten i Uppsala och karolinska

institutets lärarkollegium anvisade förfarandet att först öka intagningen och

därefter, om så erfordras, minska den, att föredra framför en mer långsamt in­

trädande balans mellan tillgång och efterfrågan. De olägenheter för samhället

som en i onödan förlängd läkarbrist medför finner jag vara allvarligare än de

problem som kan väntas uppkomma i samband med en minskning av nybörjar-

intagningen. Det torde nämligen vara möjligt att utnyttja de resurser beträf­

fande personal, lokaler och utrustning, som skulle friställas vid en reducerad

intagning, för bl. a. vidareutbildning och skilda former av specialistutbildning

samt för forskning. Flera av remissinstanserna har påtalat vikten av att be­

hovet av medicinsk vidareutbildning tillgodoses.

Samtidigt som jag sålunda anser mig kunna förorda att principbeslut nu fattas

rörande ökad intagning till medicinsk utbildning i Stockholm och Uppsala—

Umeå i enlighet med P-gruppens förslag vill jag starkt understryka följande. De

av P-gruppen gjorda beräkningarna rörande behov av och tillgång på läkare behö­

ver ytterligare underbyggas och kompletteras för att kunna läggas till grund för

definitiva beslut om den medicinska utbildningens kapacitet. Icke minst för ett

ställningstagande till den föreslagna ytterligare ökningen med

100

nybörjare,

eventuellt genom samarbete mellan Uppsala och ett nytt universitet, är det nöd­

vändigt att äga tillgång till ett mer utförligt utredningsmaterial. I första hand

bör beräkningarna föras fram till tiden efter 1975, då verkningarna av en ökad

intagning under senare delen av 1900-talet blir märkbara, och alternativa be­

räkningar bör utföras, där en minskning av nybörjarintagningen beaktas. Vidare

är det eu nödvändig förutsättning för att den ökade läkarutbildningen skall få

avsedd effekt i samhället att hjälpkrafter av olika slag inom sjuk- och hälso­

vården erhålles i motsvarande takt.

Statens medicinska forskningsråd

finner bristen på bl. a. läkare motivera ett

ökat intag och anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

147

Statens medicinska forskningsråd anser, att den nuvarande och även i fram­

tiden bestående bristen på läkare och tandläkare liksom den snabbt växande

tillgången på studenter motiverar en utbyggnad av den medicinska och odonto­

logiska utbildningsorganisationen. Om en utökning av läkarutbildningen av den

storleksordning, som maximalt skisseras i promemorian skall komma till stand,

förefaller det rådet nödvändigt att även förlägga läkarutbildning till åtminstone

en ny universitetsort. Rådet förutsätter, att redan från starten goda forsknmgs-

betingelser skapas vid det nya lärosäte eller eventuellt de nya lärosäten som

därvid kan bli aktuella. Detta är erforderligt bl. a. för att tillgodose rekryte­

ringen av goda lärarkrafter till de nya undervisningsklimkerna. För den kli­

niska undervisningen och forskningen är det även angeläget, att i varie tall

efter en övergångstid — teoretiska institutioner tillkommer på den nya under­

visningsorten. Erfarenheterna från inledningsskedet av verksamheten vid medi­

cinska högskolan i Umeå understryker för övrigt enligt rådets mening vad som

här anförts.

Medicinalstyrelsen yttrar:

En maximal utbyggnad av undervisningen enligt de av P-gruppen framlagda

förslagen skulle görandet möjligt att uppnå balans mellan tillgång och etter­

frågan på läkarnas arbetsmarknad ett antal år tidigare än vad som skulle vara

fallet vid en utbyggnad enligt tidigare förslag; behovstäckning skulle ändock

icke uppnås förrän omkring år 1980. Härvid utgår styrelsen från de enda

behovsprognoser, som finns tillgängliga i dag, nämligen de i läkarprognosutred-

ningens betänkande (SOU 1961:8) redovisade. Medicinalstyrelsen finner givet­

vis ett tidigare uppnående av behovstäckningen önskvärt, men vill fram­

hålla att den föreslagna utbildningsvolymen raskt resulterar i ett läkarantal,

som vi ännu ej kan bedöma om det är erforderligt. Styrelsen har, liksom

på sin tid läkarprognosutredningen, hävdat att en rullande prognos verksamhet

är erforderlig för att kunna bedöma läkarbehovet. Nya behovsprognoser bör

göras ungefär vart femte år. Styrelsen anser det därför äventyrligt att annat

än genom temporära åtgärder dimensionera läkarutbildningen för ett högre

läkarantal än läkarprognosutredningen beräknat innan resultatet av en ny prog­

nos föreligger, d. v. s. 1965.

Styrelsen vill i detta sammanhang anmäla, att de inom styrelsen förda regist­

ren över läkare och annan medicinalpersonal är föremål för översyn i syfte att

erhålla en rationellare och bl. a. för prognosberäkningar lämpligare utformning

av dessa. Denna översyn torde göra det möjligt för styrelsen att kontinuerligt

kunna framställa tillgångsberäkningar för längre tidsperioder av berörda per­

sonalgrupper med efterhand ändrade förutsättningar.

. .

Styrelsen finner det mycket angeläget att tillräckligt kliniskt undervisnings­

material står till de studerandes förfogande, så att den för svensk läkarutbild­

ning utmärkande höga standarden bibehålies beträffande den kliniska delen av

utbildningen. Det är den som medger att licentiatexamen direkt berättigar till

legitimation som läkare. Styrelsen är därför i princip mycket positiv till inrät­

tande av flera undervisningssjukhus liksom till ytterligare en medicinsk fakultet

i Örköping.

Centrala sjukvårdsberedningen framhåller bl. a. följande.

Beredningen har icke funnit anledning eller möjlighet att närmare överväga

hållbarheten i det framlagda prognosmaterialet. Den kapacitetsökning utöver

nu gällande utbyggnadsprogram, som föreslås i departementspromemorian för

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

149

de under ecklesiastikdepartementet hörande spärrade akademiska utbildnings­ linjerna, synes beredningen — i varje fall till den del den erfordrar endast mindre investeringsåtgärder — icke för högt tilltagen med hänsyn till att vid jämförelse med arbetsmarknadsbedömningarna därmed icke på långt när kommer att ska­ pas balans mellan utbud och efterfrågan. Även om det ej är otänkbart att den på det statistiska materialet grundade prognosen kan visa sig vara felaktig, främst beroende på att behovsprognoserna närmast uttrycker vad expertisen på de arbetsmarknadsförhållanden, som det gäller, anser som önskvärd standard­ höjning, synes det vid ett genomförande av de tänkta utbyggnadsåtgärderna således icke föreligga risk för överproduktion av ifrågavarande arbetskraft. Vad särskilt läkarutbildningen beträffar vill dock beredningen framhålla det önsk­ värda i att det mera långtgående alternativet kunde genomföras. Beredningen vill i detta sammanhang också betona vikten av att samtidigt åtgärder vidtages inom andra sektorer av utbildningsväsendet så att det för sjukvården förefint­ liga behovet av övrig personal kan tillgodoses. Utan sådana åtgärder ter sig varje ökning i läkarutbildningskapaciteten tämligen meningslös.

Läkarutbildningsberedningen anför i huvud följande.

Läkarutbildningsberedningen har inte haft möjlighet att i detalj granska förutsättningarna för ökad läkarutbildning på de skilda orterna. Beredningen vill dock i det följande mot bakgrund av den kännedom om de lokala och sjuk- vårdsmässiga m. fl. förhållanden, beredningen under sitt tidigare utrednings­ arbete erhållit, skissera vissa allmänna betingelser för det ökade intag medicine studerande, som är aktuellt med anledning av P-gruppens promemoria. Be­ redningen förutsätter emellertid, att, innan man tager definitiv ställning i frå­ gan om ytterligare kapacitetsvidgning, noggrann utredning göres angående de skisserade alternativen. Därvid bör samråd även äga rum med de skilda läro­ sätenas lärarkollegier (motsvarande) samt med vederbörande sjukhushuvudmän.

I den följande diskussionen om förutsättningarna på de skilda medicinska läroanstalterna för ytterligare ökad läkarutbildning utgår beredningen från det alternativ, som framlagts av P-gruppen.

Beträffande en ökning med 100 nybörjarplatser i Stockholm framhåller bered­ ningen följande.

För närvarande intages vid Karolinska institutet i Stockholm 168 elever. Den kliniska undervisningen för detta elevantal avses i framtiden för huvudämnenas del (medicin, kirurgi, pediatrik, psykiatri och obstetrik-gynekologi samt vissa laboratoriediagnostiska ämnen) bli lika fördelad mellan Karolinska sjukhuset och S:t Görans sjukhus. Undervisningen i övriga kliniska specialämnen kommer helt att bli förlagd till Karolinska sjukhuset. För närvarande och fram till mitten av 1970-talet — i avvaktan på att S:t Görans sjukhus omdanas till undervis- ningssjukhus — kommer emellertid i fråga om den kliniska undervisningen ett provisorium att råda, varvid bland annat serafimerlasarettet utnyttjas för un- dervisningsändamål.

En vidgning av läkarutbildningen av den storleksordning, som angivits av prognos- och planeringsgruppen (268 elever årligen), förutsätter vissa byggnads­ åtgärder för den teoretiska undervisningen. T sitt remissvar över läkarutbild- ningsberedningens betänkande Program för ökad läkarutbildning har Karolinska institutets lärarkollegium angivit den lösningen för nu ifrågasatta ökning, att för undervisningen i samtliga teoretiska ämnen uppföres ett centralt undervis­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

150

ningshus, varvid de nuvarande institutionsbyggnaderna helt — med undantag

för vissa föreläsningssalar och laborationssalar — utnyttjas för den ökade forsk­

ning och forskningsundervisning, som blir aktuell med anledning av kapacitets-

vidgningen.

Med hänsyn till de stora kliniska resurserna i Stockholmsområdet synes det

beredningen fullt möjligt att för den kliniska undervisningen genomföra den

nu berörda ökade utbildningskapaciteten. Ett tredje undervisningssjukhus för

undervisning i de kliniska huvudämnena liksom avdelningar för flertalet special­

ämnen torde emellertid behöva ställas till undervisningens förfogande.

I Stockholmsområdet pågår för sjukvårdens del ett omfattande utbyggnads-

arbete. Karolinska sjukhuset kommer att bli föremål för om- och utbyggnad,

betingad såväl av den beslutade ökade utbildningen och forskningen som av

sjukhusets inlemmande i en Stor-Stockholms sjukvårdsorganisation. S:t Görans

sjukhus skall som tidigare nämnts under det närmaste decenniet omdanas till

ett modernt undervisningssjukhus. Från stadens och landstingets sida föreligger

vidare planer — förutom att utbygga och upprusta flertalet övriga befintliga

sjukhus inom Stockholmsområdet — att uppföra tre helt nya sjukhus under

den närmaste 15 årsperioden, nämligen i Enskede-Dalen, i Huddinge och i

Järfälla. Beredningen saknar för sin del kännedom om detaljerna i angivna

planer. Det förefaller emellertid beredningen rimligt antaga, att något av dessa

sjukhus — antingen ensamt eller i kombination med annat nu befintligt eller

tillkommande sjukhus — även skall kunna utnyttjas för undervisningsändamål.

Vid tillgång till undervisningskliniker i vartdera av de kliniska huvudämnena

bör det enligt beredningens mening vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt

utbilda ett intag av ca 270 elever årligen i de kliniska ämnena i Stockholm (ca

3X90 elever). Om hänsyn tages till att ett begränsat antal elever bortfaller

under det prekliniska skedet, borde intaget nybörjare till den teoretiska under­

visningen kunna uppgå till ca 280.

P-gruppen har tidsmässigt räknat med att ifrågavarande ökade intag i Stock­

holm skulle kunna påbörjas höstterminen 1966. Det torde icke vara helt ute­

slutet att till den tidpunkten åstadkomma erforderliga byggnadsåtgärder för

den teoretiska undervisningen. För detta fordras emellertid, att man kan reali­

sera byggnadsprogrammet snabbare än vad som för närvarande synes möjligt.

En tänkbar lösning vore därvid, att den ifrågasatta undervisningsbyggnaden

erhöll en sådan flexibel konstruktion, som det nuvarande Wallenbergs-stiftelsens

Jubileumslaboratorium på Karolinska institutet har.

Ett intag vid angiven tidpunkt förutsätter att kliniska undervisningsplatscr

för medicinkirurgiårets undervisning står till förfogande höstterminen 1969.

Beredningen saknar för sin del kännedom, om det är möjligt att till denna tid­

punkt tillskapa ett tredje undervisningssjukhus. Därest detta icke skulle vara

fallet, kan det emellertid finnas anledning att pröva möjligheten att under en

övergångstid åstadkomma provisoriska anordningar för att tillgodose behovet

av undervisningsplatser. En tänkbar åtgärd vore därvid att forcera utbygg­

naden av S:t Görans sjukhus, så att detta sjukhus kunde utnyttjas för under­

visning av läkare redan från höstterminen 1969. Samtidigt skulle serafimer-

lasarettet i enlighet med den tidigare fastställda planen kvarstå som undervis­

ningssjukhus, till dess det definitiva tredje undervisningssjukhuset vore färdig­

ställt, dock längst till mitten av 1970-talet.

Beträffande en ökning med 40 nybörjarplatser sammanlagt i Uppsala och

Umeå anför beredningen följande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

151

Intagskapaciteten i Uppsala är för närvarande 90 nybörjare årligen. Planer föreligger i Uppsala att uppföra nybyggnader för samtliga teoretiska ämnen. En nybyggnad för ämnena fysiologi och medicinsk fysik är för närvarande under projektering. För den patologiska institutionen planeras vidare en till­ byggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen är att en mycket om­ fattande utbyggnad pågår av Akademiska sjukhuset. Bland annat kommer vårdplatsantalet att ökas och även i övrigt förstärkta resurser att tillkomma för den kliniska undervisningen och forskningen.

För de teoretiska ämnena är en ökning av elevintaget fullt möjligt. Varje ökning kommer emellertid att accentuera det behov av till- och nybyggnader, som sålunda redan tidigare i annat sammanhang anmälts. Det kan också finnas anledning förmoda, att ett ökat intag av den storleksordning, som enligt vad i det följande skall omtalas, kan bli aktuell i Uppsala, nämligen 30 elever årligen, inte skall kunna beredas utrymme i de nuvarande medicinsk-kemiska och far­ makologiska institutionsbyggnaderna liksom i den patologiska institutionsbygg- naden. Ny- och tillbyggnader för dessa ämnen torde således krävas före den tidpunkt, ökningen kommer att beröra ämnena.

Den pågående utbyggnaden av Akademiska sjukhuset kommer som nämnts att betydligt förbättra undervisningsförhållandena för den kliniska utbildningen i Uppsala. När utbyggnaden är avslutad, kommer det även enligt beredningens mening att finnas förutsättningar att öka intagningen i de kliniska ämnena. Beredningen räknar därvid med att det skall vara möjligt att mottaga 115 elever årligen. På Akademiska sjukhuset i Uppsala skulle man härigenom komma upp till samma utbildningskapacitet, som Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg för när­ varande bär. Beredningen är medveten om att den här angivna mycket betydan­ de kapacitetsvidgningen kommer att medföra svårigheter, särskilt för under­ visningen i medicin och kirurgi. Beredningen räknar emellertid med att det skall vara möjligt att genom utnyttjande av sjukhusplatser även utanför Akademiska sjukhuset, bland annat platser på Samariterhemmet och platser för kroniskt sjuka, kunna skapa tillfredsställande undervisningsförhållanden.

Enligt vad beredningen inhämtat har man i de hittills uppförda och färdig- projekterade byggnadsdelarna vid utbyggnaden av Akademiska sjukhuset dimensionerat undervisningslokalerna för ett intag av 90 elever årligen. Det bör emellertid enligt beredningens mening vara möjligt att utan större ombygg­ nadsåtgärder i dessa lokaler klara ett intag av 115 elever. Det är emellertid angeläget, att man vid den fortsatta utbyggnaden beaktar de behov av ökade utrymmen, som en eventuell framtida vidgning av läkarutbildningskapaciteten kan föra med sig. I den mån det är möjligt, bör man därvid korrigera de lokala förutsättningarna för ökat intag även i de nu uppförda och projekterade klinik­ byggnaderna.

Enligt beredningens mening skulle det således vara möjligt att öka det kli­ niska intaget i Uppsala från

86

till ca 115 elever årligen. Om hänsyn tages till

det av beredningen tidigare beräknade bortfallet av elever under det prekliniska skedet, skulle intaget nybörjare till den teoretiska undervisningen kunna uppgå till ca

120

årligen.

Tidpunkten för igångsättande av ifrågasatt ökad utbildning i Uppsala är be­ roende av utbyggnaden av de teoretiska institutionerna liksom av Akademiska sjukhusets utbyggnad. Enligt beredningens mening bör det vara möjligt att påbörja det ökade intaget nybörjare höstterminen 1966. Beredningen förutsätter därvid, att en nybyggnad för medicinsk kemi är färdigställd till hösten 1967 och en för farmakologi till våren 1969, liksom att den för utbildningen väsent­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

152

liga utbyggnaden av Akademiska sjukhuset är avslutad under år 1969. För

att det ökade elevantalet skall kunna beredas plats under det morfologiska

året — i avvaktan på att nybyggnader för ämnena anatomi och histologi står

färdiga — kan det dock bli erforderligt att även vidtaga vissa tillbyggnadsåt­

gärder —■ t. ex. i barackform — till de nuvarande anatomiska och histologiska

institutionsbyggnaderna.

Enligt riksdagens beslut skall i Umeå från 1965 intagas 62 nybörjare årligen

i de teoretiska ämnena. Programmerings- och projekteringsarbete pågår för

uppförande av teoretiska institutionsbyggnader därstädes. För ämnena farma­

kologi, klinisk farmakologi, bakteriologi, klinisk bakteriologi, virologi och hy­

gien planeras vidare tillbyggnad. Av betydelse för den kliniska undervisningen

är att en utbyggnad av lasarettet i Umeå är igång. Beredningen har erfarit, att

förseningar i utbyggnaden av lasarettet inträffat, innebärande, att de svårig­

heter, som den kliniska undervisningen och forskningen tidigare haft att kämpa

med, kommer att kvarstå under de närmaste åren och kan även komma att

accentueras i samband med att den vidgning av läkarutbildningskapaciteten,

som är aktuell med anledning av riksdagens beslut enligt propositionen 1962: 104,

kommer att beröra den propedeutiska och kliniska utbildningen i Umeå, näm­

ligen från höstterminen 1964.

Möjligheterna att ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten i Umeå in-

skränkes framför allt av lasarettets i Umeå begränsade sjukvårdsmässiga för­

utsättningar. Den kliniska undervisningens resurser är således avgörande för

intagningens storlek. Vid ett realiserande av föreliggande utbyggnadsprogram

för lasarettet kommer exempelvis för undervisningen i medicin endast att stå

till förfogande 180 vårdplatser, vartill emellertid tillkommer 60 vårdplatser, av­

sedda för rehabilitering och långtidsvård. Beredningen anser dock, att när ut­

byggnaden av lasarettet är avslutad, det bör vara möjligt att öka intaget elever

till de kliniska ämnena med

20

elever årligen, d. v. s. från 60 till ca 80 elever.

De teoretiska institutionerna i Umeå är planerade för ett intag av 62 medicine

studerande, 60 odontologie studerande samt 25 studerande i s. k. blandad medi­

cinsk och annan utbildning. Beredningen räknar dock med att det skall vara

möjligt att utan större ändringar i nuvarande byggnadsplaner möjliggöra ett

ökat intag till ca 84 medicine studerande årligen. Det bör i det sammanhanget

noteras, att efter vad beredningen erfarit, inga planer föreligger att vidga den

odontologiska intagskapaciteten i Umeå. För vissa propedeutiska ämnens vid­

kommande kommer vidare möjlighet föreligga att ta emot ökat antal studenter

i samband med att den planerade tillbyggnaden för dessa ämnen åstadkommes.

Med hänvisning till vad ovan anförts bör det sålunda enligt beredningens

mening finnas möjlighet att öka intagskapaciteten i Umeå till ca 84 nybörjare

årligen.

I fråga om tidpunkten för igångsättande av ökad läkarutbildning räknar

beredningen med att den planerade utbyggnaden av lasarettet i Umeå skall stå

färdig år 1970. Det av beredningen föreslagna ökade intaget skulle därvid kunna

påbörjas höstterminen 1967. Man måste emellertid ta i beaktande möjligheten

av ytterligare förseningar i realiserandet av utbyggnadsprogrammet, varför det

skulle kunna bli aktuellt att för ett eller ett par år uppskjuta påbörjandet av

nu aktuella kapacitetsvidgning.

Beträffande en ytterligare ökning med 100 nybörjarplatser vid nu befintliga

läroanstalter eller på en ny universitetsort anför beredningen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

153

I det föregående har beredningen redovisat de enligt beredningens mening optimala utbildningsförutsättningarna i Stockholm, Uppsala och Umeå. I

Stock­

holm

skulle det emellertid kunna tänkas föreligga teoretiska förutsättningar att

ytterligare vidga läkarutbildningskapaciteten genom längre gående byggnads­ åtgärder för den prekliniska undervisningen och forskningen och genom ett större ianspråktagande av de betydande sjukvårdsresurser, som enligt vad ovan angivits, finnes i Stockholms-området. Inrättande av ett fjärde undervisnings- sjukhus i Stockholm skulle därvid bli aktuellt. Beredningen finner emellertid, att en sådan lösning såväl ur utbildningssynpunkt som ur allmän lokaliserings- synpunkt måste stå tillbaka för de övriga alternativ, som föreligger för att åstadkomma den önskade vidgningen av läkarutbildningskapaciteten.

Enligt under år 1962 avlämnade förslag av läkarutbildningsbcredningen skulle läkarutbildningskapaciteten i såväl

Göteborg

som vid medicinska fakulteten i

Lund

komma att betydligt vidgas. Intaget i Göteborg skulle därvid uppgå till

168 nybörjare årligen och vid medicinska fakulteten i Lund till 190 nybörjare årligen. Förslagen utgår ifrån att ökade kliniska resurser skall ställas till under­ visningens och forskningens förfogande. I Göteborg avses därvid ett under pla­ nering varande nytt sjukhus, benämnt Östra sjukhuset, bli utnyttjat. För under­ visningen vid medicinska fakulteten i Lund tänkes förutom lasarettet i Lund, som för närvarande är föremål för utbyggnad, även hela Allmänna sjukhuset i Malmö bli disponerat. Även för Allmänna sjukhuset i Malmö planeras en be­ tydande utbyggnad.

Nyligen har staten träffat avtal med de kommunala huvudmännen för lasa­ rettet i Lund (definitivt) och för Allmänna sjukhuset i Malmö (preliminärt) om sjukhusens utnyttjande för läkarutbildning. I sistnämnda avtal har särskilt beaktats föreliggande förslag av läkarutbildningsberedningen om ökad läkar­ utbildning vid medicinska fakulteten i Lund. I fråga om ökat utnyttjande av kommunala sjukhus i Göteborg för undervisnings- och forskningsändamål pågår för närvarande avtalsförhandlingar mellan staten och Göteborgs stad.

För att inte rubba föreliggande förutsättningar för ingångna avtal och för pågående avtalsdiskussioner samt för att inte störa den sjukvårdsplanering, som är igång i Göteborg, Lund och Malmö och vars snabba slutförande är en förut­ sättning för att de av beredningen tidigare föreslagna ökningarna av läkarut­ bildningskapaciteten skall kunna realiseras enligt framlagt tidsprogram, synes det beredningen icke lämpligt att nu ta upp förnyade diskussioner om ytterligare ökad läkarutbildning på angivna orter. Med hänsyn till de betydande sjukvårds- mässiga resurser, som finnes i såväl Göteborg som i Lund—Malmö, skulle det emellertid enligt beredningens mening i och för sig kunna vara möjligt att vid dessa läroanstalter genomföra en begränsad ytterligare vidgning av läkarutbild­ ningskapaciteten.

För den nu ifrågasatta ytterligare ökningen av läkarutbildningskapaciteten återstår sålunda att förlägga utbildningen till

en ny universitetsort.

Som bered­

ningen tidigare redovisat i betänkandet Program för ökad läkarutbildning måste på de orter, som kan vara aktuella därvidlag, finnas tillgång till ett sjukhus med ett tillräckligt antal specialavdelningar för att en fullständig klinisk utbildning skall möjliggöras. De sjukhus utanför de nuvarande undervisningsorterna, som i första hand kan komma ifråga, är lasaretten i Linköping och Örebro. Dessa sjukhus är nu föremål för omfattande utbyggnad för att tjäna som regions­ sjukhus. Även om beredningen inte kunnat utreda förutsättningarna i detalj, finns det anledning förmoda, att båda sjukhusen skall kunna användas som undervisningssjukhus. Beredningen har inte kunnat taga ställning till vilket av

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

154

de två lasaretten, som skulle vara det mest lämpliga, om endast ettdera av

sjukhusen skall utnyttjas för föregivet ändamål. En bedömning härvidlag kan

inte ske enbart på grundval av undervisnings- och kostnadsfaktorer för läkar­

utbildningens del. Här måste också andra synpunkter av lokaliseringskaraktär

beaktas, vilket ligger utanför läkarutbildningsberedningens möjligheter att be­

döma.

Det är önskvärt, att en ny medicinsk högskola i Örköping, som den nya uni­

versitetsorten provisoriskt benämnts, förses med egna teoretiska institutioner.

Av tidsskäl och eventuellt även kostnadsskäl skulle det emellertid kunna vara

önskvärt, att — såsom fallet för närvarande är i Umeå — låta den teoretiska

utbildningen (de två första studieåren) under en övergångstid äga rum vid ett

eller flera befintliga lärosäten. Ett tänkbart alternativ till lösning av denna

fråga vore att dimensionera de planerade teoretiska institutionsbyggnaderna i

Uppsala för ett sådant högre intag, som skulle motsvara det nya lärosätets kli­

niska intagskapacitet. Som tidigare nämnts planeras för samtliga teoretiska

ämnen i Uppsala nybyggnader och det borde därvid vara möjligt att med rela­

tivt begränsade kostnadsökningar åstadkomma de provisoriska ytterligare ut­

bildningsplatser, som det enligt angiven lösning skulle bli fråga om. Dessa ut­

rymmen skulle för övrigt, efter det att Örköping erhållit egna prekliniska institu-

tionsbyggnader, kunna utnyttjas för de olika former av blandad medicinsk och

annan utbildning, som i framtiden kan komma att vara aktuella i Uppsala.

Ett annat alternativ för att på annan ort skapa provisoriska utbildningnings-

platser i de teoretiska ämnena för de studenter, som skall fullfölja den pro-

pedeutiska och kliniska utbildningen i Örköping, vore att utnyttja utbildnings­

resurserna i Stockholm. Det är, som tidigare nämnts, möjligt att relativt snabbt

åstadkomma utbildningsplatser för den teoretiska undervisningen i Stockholm,

medan svårigheter kan komma att föreligga att anordna kliniska sådana. Därest

det icke är möjligt att färdigställa ett tredje undervisningssjukhus i Stockholm

enligt det tidsprogram, som tidigare angivits, skulle ändock ett ökat antal stu­

derande vid angiven tidpunkt kunna intagas i Stockholm, varvid det tillkom­

mande antalet efter de två första studieåren skulle flytta över till Örköping.

Detta förutsätter emellertid att, när ett ökat antal propedeutiska och kliniska

utbildningsplatser finnes att tillgå i Stockholm, Örköping själv måste kunna ge

teoretisk utbildning åt det antal elever, som vid samma tidpunkt skulle påbörja

sin propedeutiska och kliniska utbildning därstädes.

Beredningen anser, att redan från starten utbildningsplatser i Örköping måste

anordnas i samtliga propedeutiska ämnen. Nybyggnader av betydande omfatt­

ning för denna undervisning måste således tillkomma. För den kliniska under­

visningen och forskningen torde säkerligen också betydande förstärkningsåtgär-

der erfordras.

Beredningen räknade tidigare i betänkandet Program för ökad läkarutbild­

ning med att de kliniska resurserna vid vartdera av lasaretten i Linköping och

Örebro skulle kunna tillåta en utbildningskapacitet av ca 60 elever årligen.

Med hänsyn till att lasaretten i fråga torde komma att få ett vårdplatsantal av

motsvarande storlek som lasarettet i Umeå, finns det enligt beredningens me­

ning anledning antaga, att den kliniska intagskapaciteten i Örköping liksom i

Umeå skall kunna uppgå till ca 80 elever årligen. De framtida teoretiska insti­

tutionsbyggnaderna i Örköping bör således mot bakgrund av det beräknade

bortfallet av elever under de två första studieåren dimensioneras för en intags­

kapacitet av ca 84 elever.

Vad gäller de tidsmässiga förutsättningarna för ökad läkarutbildning i Ör-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

155

köping, anser beredningen möjlighet föreligga att färdigställa nybyggnader för eventuella teoretiska ämnen tidigast höstterminen 1967 samt för de propedeu- tiska ämnena tidigast höstterminen 1968. Beredningen räknar därvid med en programmerings- och projekteringstid av två år samt en byggnadstid av lika­ ledes två år. Det torde vara möjligt att inom den tidsram, som blir aktuell för varje särskilt ämne, om man utgår från ett studieschema, där den propedeutiska utbildningen påbörjas vid nyss angiven tidpunkt, kunna vidtaga de anordningar, som blir erforderliga för den kliniska undervisningen.

Med hänvisning till vad ovan nämnts vore det snabbaste sätt, på vilket läkarutbildning i Örköping skulle kunna igångsättas, att vid något nu befintligt lärosäte intaga elever i de teoretiska ämnena höstterminen 1966, varvid dessa elever höstterminen 1968 finge flytta över till Örköping för fortsatt propedeutisk och klinisk utbildning. Som tidigare anförts torde det finnas förutsättningar att i Uppsala och eventuellt även i Stockholm vid angiven tidpunkt mottaga ifråga­ satt nybörjarintag. Därest det emellertid inte skulle anses lämpligt att för­ lägga den teoretiska utbildningen av de elever, som skall genomgå den resteran­ de delen av läkarutbildningen i Örköping, till annat lärosäte, måste det första intaget nybörjare i Örköping uppskjutas till tidigast höstterminen 1967.

Nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande framhåller bl. a. följande beträffande lokalsituationen i Stockholm och Umeå.

Därest de fortsatta övervägandena rörande det i promemorian framlagda för­ slaget om en ökning med ytterligare 100 nybörjare i Stockholm skulle leda till, att med hänsyn till ett eventuellt övergångsskede åtgärder bör tillgripas, vilka skulle innebära en forcering av hittills diskuterad tidsplan för utbyggandet av S:t Görans sjukhus, torde — såvitt nämnden kan bedöma — ett i högsta grad skyndsamt ställningstagande vara nödvändigt. Huruvida Stockholms stads myndigheter anser det praktiskt möjligt att genomföra en sådan forcering an­ kommer det ej på nämnden att bedöma. Mot bakgrunden av den kännedom nämnden har om hittillsvarande överväganden rörande S:t Görans sjukhus om­ daning till undervisningssjukhus förefaller det nämnden dock icke byggnads- mässigt omöjligt att — därest överenskommelse därom kan träffas med Stock­ holms stad — under de närmaste åren i samband med redan diskuterad utbygg­ nad eller genom en delvis ändrad etapplanering skapa erforderliga förutsättning­ ar för en vid detta sjukhus tidigare upptagen medicinsk undervisning och forsk­ ning, avseende i första hand medicin- och kirurgiårets kurser. Att därvid under en övergångstid måste tillgripas provisorier, som drar kostnader och kan med­ föra olägenheter av skilda slag, förefaller nämnden ofrånkomligt.

I promemorian har ställning ej tagits till storleken av en eventuell intagnings­ ökning i Umeå. För Uppsala och Umeå förordas en sammanlagd ökning av stu­ derandeintaget med 40 per år från och med läsåret 1968/69. Från de synpunk­ ter nämnden har att företräda kan en bedömning ske av förutsättningarna för en eventuell kapacitetsökning endast i vad avser lokalförhållandena vid lasa­ rettet i Umeå. Nämnden vill till en början i korta drag redogöra för det aktuella läget i fråga om detta lasaretts utbyggande.

Planeringen för uppförandet av de närmast i tur stående nybyggnaderna vid lasarettet i Umeå (byggnaderna 3 a och 1 b) har av olika skäl blivit avsevärt försenad. Med skrivelser den 5 och 19 november 1962 överlämnade Västerbottens läns landstings planeringsutskott till nämnden skissritningar avseende ifråga­ varande byggnader. Vid överlämnandet hade från landstingets sida slutlig ställ­ ning ej tagits till åtskilliga väsentliga frågor avseende byggnadernas utform­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

156

ning. Nämndens granskning föranledde också på flera punkter erinringar, vilka

under hand meddelades landstingets representanter. Sedan komplettering av

ritningarna och justeringar gjorts kunde emellertid nämnden vid överläggningar

med representanter för landstinget den 30 november 1962 under hand meddela,

att nämnden vore beredd att tillstyrka ett godkännande — i och för statsbidrags

utgående enligt gällande avtal — av ritningar, utarbetade efter de riktlinjer,

som överenskommits vid sagda överläggningar. Sedermera skedde emellertid —

utan medverkan från nämndens sida — en omarbetning av i första hand den

operationsavdelning, som avses ingå i byggnad 3 a. Denna omarbetning resul­

terade i ett alternativt förslag till avdelningens utformning. Slutlig ställning har

från landstingets sida ännu icke tagits till de frågor, som aktualiserats i samband

med omarbetningen. Nämnden har emellertid numera anledning förmoda, att så

kommer att ske inom den närmaste tiden. Därefter torde huvudritningar för

byggnad

3

a — och inom samma tidsram även för

1

b — kunna färdigställas

relativt snabbt. Det är därför nämndens förhoppning, att ärendet angående

ifrågavarande byggnader skall kunna underställas Kungl. Maj:t före hösten

1963.

Nämnden bedömer de inträffade förseningarna i fråga om byggnad 3 a såsom

mycket allvarliga icke minst med hänsyn till konsekvenserna för den år 1961

beslutade intagningsökningen. Någon ytterligare fördröjning av planeringen

för denna byggnad kan därför enligt nämndens mening under inga förhållanden

accepteras.

Byggnaden 3 a kommer att omfatta arbetsavdelningar, expeditioner och un­

dervisningslokaler för flertalet kliniker samt röntgen- och centraloperations­

avdelning. De byggnadsmässiga förutsättningarna är sådana, att en mycket

sträng begränsning måst ske i fråga om de lokalbehov, som avses bli tillgodo­

sedda genom tillkomsten av denna byggnad. En ökning av studerandeantalet

utöver hittills beslutad och därav föranledda behov av ytterligare lokalutrym­

men för nyssnämnda kliniker m. m. kan visa sig medföra att byggnaden i dess

helhet måste omplaneras. I sammanhanget förtjänar dock påpekas, att föreläs­

ningssalarna (bortsett från två mindre salar) kunnat dimensioneras så, att de i

och för sig medger viss ökning av studerandeantalet, därest en sådan — trots

vad nämnden i detta yttrande uttalar — skulle bli aktuell.

Det hittills bedrivna ritningsarbetet avseende byggnad 3 a har sålunda för­

anlett en viss beskärning av bl. a. erforderliga undervisnings- och läkarutrym-

men. Föreliggande behov av dylika utrymmen kommer därför icke att kunna

helt tillgodoses — åtminstone icke i önskvärd utsträckning — förrän en för vissa

kliniker m. in. diskuterad ny byggnad, benämnd nr 10, tillkommit. Avsikten har

nämligen varit, att några, i byggnad 3 a nu övergångsvis inplacerade funktioner

i framtiden skulle överföras till i första hand sagda byggnad

10

och att därvid

friställda utrymmen i byggnad 3 a skulle tas i anspråk för de kliniker m. m.,

som kommer att där kvarbli. I fråga om byggnad

10

är emellertid läget det,

att ingen egentlig planering för densamma ännu påbörjats. Samma gäller den

enligt nämndens mening från undervisnings- och forskningssynpunkt ännu

angelägnare nybyggnaden för kliniska laboratorieämnen och klinisk forskning

(benämnd byggnad 3 b). Härtill kommer, att — enligt nämndens till landstinget

vid upprepade tillfällen uttalade mening — planeringen för byggnaderna 3 b och

10 måste grunda sig på en generalplan för lasarettets fortsatta utbyggnad. Någon

dylik plan föreligger emellertid icke. Helt nyligen har emellertid vissa förbere­

dande åtgärder avseende generalplanearbetet vidtagits.

Mot bakgrunden av vad sålunda redovisats finner nämnden det uteslutet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

157

att nu göra något som helst uttalande i fråga om tidsplanen för lasarettets i

Umeå fortsatta utbyggnad utöver byggnaderna 3 a och

1

b. Detta innebär enligt

nämndens mening, att förutsättningar för närvarande saknas för ett ställnings­

tagande till frågan om möjlig tidpunkt för en eventuell ytterligare ökning av

studerandeintaget utöver redan beslutad.

Även oavsett vad sålunda anförts finner sig nämnden — med hänsyn till före­

liggande förutsättningar i övrigt — med skärpa böra uttala, att någon ytter­

ligare ökad läkarutbildning icke bör ifrågakomma i Umeå under den för lasa­

rettet därstädes nu överblickbara utbyggnadsperioden.

Stockholms stadskollegium anför i huvudsak följande under åberopande av

yttrande från Stor-Stockholms sjukvårdsberedning.

Redan år 1961 i samband med överläggningarna mellan staten och Stor­

stockholm angående Karolinska institutets andra undervisningssjukhus hävda­

des från Stor-Stockholmssidan att man borde räkna med ett större antal medi­

cine studerande än 160 per årskurs under det kliniska skedet (motsvarande ett

intag av 168). Såväl absolut som i relation till landet i övrigt ansågs det erfor­

derligt med ett större antal utbildningsplatser för ungdomen i Stor-Stockholms-

området och flera utbildade läkare för sjukvården inom hithörande räjong. Med

hänvisning till riksdagens beslut, att undervisningen skulle utbyggas enligt

alternativ F i det av läkarutbildningsberedningen år 1961 framlagda betänkan­

det Program för ökad läkarutbildning, förklarade statens representanter, att

frågan om ett större elevintag i Stockholm icke kunde upptagas till diskussion.

Avtalet mellan staten och Stockholms stad om S:t Görans sjukhus som det

andra undervisningssjukhuset tillkom således under den grundläggande förut­

sättningen, att nybörjarintaget i Stockholm inom överskådlig framtid icke skulle

vara högre än 168. Det vid samma tidpunkt pågående arbetet med en fullständig

sjukhusplan för Stor-Stockholm fick därför också baseras på detta beslut om

läkarutbildningens ordnande.

Omfattningen av läkarutbildningsbehovet har uppenbarligen tidigare bedömts

för snävt. Behovet av ett ökat antal läkare i landet är ställt utom allt tvivel.

För Stor-Stockholms del inger bristen på läkare särskilt inom mentalsjukvården

och den öppna vården stora farhågor och kan komma att förhindra eller försena

önskvärd och planerad utbyggnad av sjukvårdsresurserna. Skälen till att ut­

bildningen ökas i första hand inom Stor-Stockholmsområdet kvarstår och det är

angeläget att ökningen kommer till stånd snarast möjligt även med hänsyn till

att de för utbildningen aktuella årskullarna nu är särskilt stora.

Vad beträffar den teoretiska undervisningen uttalade lärarkollegiet vid Karo­

linska institutet redan år 1961 i sitt yttrande över då framlagt förslag till ökad

läkarutbildning att möjlighet torde föreligga av en utbildningskapacitet enligt

alternativ H vid institutet, vilket alternativ innebar ett årligt nybörjarintag om

230 elever eller i det närmaste samma som nu diskuteras. Lärarkollegiet uttalade

därvid också, att patientunderlaget i Stockholms stad och län utan tvekan med­

giver erforderlig klinisk undervisning för ett intag av denna storleksordning.

Även om den nu aktualiserade ökningen av den medicinska undervisningen i

Stor-Stockholm i viss mån skapar ändrade förutsättningar för den nyligen av

sjukvårdsberedningen framlagda sjukhusplanen för området, vill beredningen

bekräfta sin tidigare intagna ståndpunkt och sitt intresse för att medverka till

eu lösning av denna för alla parter betydelsefulla undervisningsfråga. Mot bak­

grunden av den utbyggnad av sjukhusbeståndet som sjukhusplanen för Stor-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Stockholm innebär synas möjligheter föreligga att ställa erforderligt antal sjuk­

husplatser inom Stor-Stockholmsområdet till den kliniska undervisningens för­

fogande. Planen har numera godkänts av landstinget och stadsfullmäktige och

dess förverkligande forceras av sjukvårdshuvudmännen. Förutom omdaningen

av S:t Görans sjukhus till undervisningssjukhus samt utbyggnad eller upprust­

ning av flertalet befintliga sjukhus innefattar planen även uppförande av tre

helt nva sjukhus under den närmaste 15-årsperioden. Av dessa beräknas stor­

sjukhusen i Huddinge och Enskededalen kunna tagas i bruk omkring 1970.

På detta stadium har det icke ansetts nödvändigt att närmare penetrera frå­

gan om vilka kliniker som böra tagas i anspråk för en ökad undervisning, vilket

för övrigt icke heller den korta remisstiden medgivit. En närmare utredning

härom bör göras gemensamt med Karolinska institutet och andra berörda stat­

liga organ. Det kan förutses, att vissa jämkningar i den fastställda sjukhuspla­

nen kan bli nödvändiga för att tillrättalägga förhållandena för en ökad under­

visning. Stor-Stockholms sjukvårdsberedning är beredd att diskutera sådana

justeringar av planen som ur sjukvårdssynpunkt kan accepteras och icke för­

sämra sjukvårdsservicen för området invånare. Den angelägna utvidgningen av

läkarutbildningen får emellertid icke försvara uppgiften att snarast möjligt av­

hjälpa bristen på sjukvårdsplatser inom Stor-Stockholms södra delar och ej

heller rubba den jämvikt i sjukvårdsresurserna mellan Stor-Stockholms olika

delar, som är en huvudlinje i sjukhusplanen. Överenskommelse om ökad läkar­

utbildning i Stor-Stockholm och därav betingade ändringar i sjukhusplanen

måste träffas mycket snabbt, eftersom projekteringsarbetet för de nya sjuk­

husen och för upprustningen av flera äldre sjukhus är i full gång och senare

ändringar kan medföra betydande merkostnader och förseningar.

Även om en definitiv lösning av »det tredje undervisningssjukhuset» i Stor-

Stockholm icke skulle vara möjlig att få fram till våren 1969, vid vilken tidpunkt

den kliniska undervisningen i promemorian förutsatts börja för att möjliggöra

ökat intag läsåret 1966/67, måste det vara möjligt att för en kortare övergångs­

tid åstadkomma godtagbara provisorier. Många befintliga kliniker inom Stor-

Stockholmsområdet, som icke permanent är avsedda för undervisning, har redan

tidigare under längre eller kortare perioder utnyttjats härför och andra synas

utan större åtgärder kunna göras användbara. Det förutsätter dock givetvis att

man från såväl sjukvårdshåll som undervisningshåll får acceptera vissa impro­

visationer intill dess permanenta undervisningskliniker kunna färdigställas. Med

hänsyn till angelägenheten av att ökningen av undervisningen snarast kommer

till stånd bör detta icke få verka hindrande. I detta sammanhang må framhållas,

att den vid ett ökat elevintag för den teoretiska undervisningen erforderliga ut-

byggnaden av Karolinska institutet är brådskande, om ökningen skall kunna ske

redan läsåret 1966/67.

Stor-Stockholms sjukvårdsberedning tillstyrker sålunda, att läkarutbildningen

i Stor-Stockholm snarast ökas till en intagning av 268 elever. Beredningen vill

framhålla angelägenheten av att besked från staten i denna fråga erhålles utan

tidsutdräkt, så att i varje fall principöverenskommelse om den kliniska under­

visningen kan träffas under våren 1963.

Mentalsjukvårdsberedningen anför i huvudsak följande.

De bristande förutsättningarna för ett prognosbedömande av effekten på

längre sikt av en ytterligare utökning av utbildningskapaciteten torde icke

kräva en lika hög grad av beaktande vid en begränsad ökning av antalet ny­

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

159

börjarplatser. Med hänsyn till den betydande omfattningen av det i nuläget

bedömbara läkarbehovet synes en fortsatt moderat förstärkning av intagnings-

kvoten kunna genomföras utan menlig inverkan på den framtida relationen

mellan läkartillgång och läkarbehov. Den rådande kännbara läkarbristen inom

sjukvården, enkannerligen inom mentalsjukvården, talar snarare för att möjlig­

heterna till en ytterligare ökning av antalet nybörjarplatser bör tillvaratagas i

den utsträckning, som är lämplig med hänsyn till bland annat prognosläget.

Även vid en utbyggnad av begränsad omfattning föreligger dock betydande

svårigheter att inom ramen för nuvarande utbildningsorganisation kunna* dispo­

nera lokaler och lärarkrafter i erforderlig utsträckning. Beredningen har upp­

märksammat, att redan förverkligandet av den för det närvarande förutskickade

etappvisa utbyggnaden av undervisningsorganisationen vid de medicinska fa­

kulteterna är förbundet med förhållandevis stora problem i dessa avseenden.

Det synes därför realistiskt att söka förlägga en ytterligare tillkommande medi­

cinsk utbildning till en helt ny studieort och där utnyttja ett befintligt sjukhus.

Beredningen vill förorda, att förutsättningarna härför närmare prövas i enlighet

med de av läkarutbildningsberedningen i dess Program för ökad läkarutbildning

uppdragna riktlinjerna. En tillämpning under angivna premisser av detta pro­

gram aktualiserar det s. k. örköpingsalternativet. Realiserandet av nämnda alter­

nativ skulle innebära ett ytterligare tillskott om 62 platser i de teoretiska läro­

ämnena samt 60 kliniska och propedeutiska platser. Det totala antalet nybörjar­

platser för medicine studerande skulle därigenom komma att uppgå till (678 +

62) 740. Ifrågavarande platsantal synes vara av en sådan rimlig omfattning, att

en utökning av utbildningskapaciteten inom ramen för detsamma torde kunna

genomföras utan avvaktan på en ny långtidsprognos angående läkarbehovet.

En förläggning till Örebro eller Linköping av en ny utbildningsinstitution för

blivande läkare förutsätter enligt läkarutbildningsberedningen, att den pre-

kliniska undervisningen övergångsvis kan anordnas å annan ort. Läkarutbild­

ningsberedningen har ur denna synpunkt förordat en motsvarande utvidgning

av nybörjarplatserna i de teoretiska ämnena i första hand vid den medicinska

högskolan i Umeå och i andra hand vid Karolinska institutets teoretiska institu­

tioner i Stockholm. Beträffande nybörjarplatserna vid den medicinska högskolan

i Umeå föreligger ännu icke något beslut om en ytterligare utökning av antalet

platser utöver den kvot av 62 platser, som omfattas av den enligt gällande

program förutskickade utbyggnaden. Med anledning härav bör förutsättning­

arna för en temporär ytterligare utökning av intagningskvoten vid ifrågavaran­

de högskola göras till föremål för förnyade överväganden. Vidkommande möj­

ligheterna till en motsvarande ökning av utbildningskapaciteten i Stockholm

torde desamma vara begränsade såväl beträffande den teoretiska som den kli­

niska utbildningen. Ett förläggande av ett ytterligare antal utbildningsplatser

till huvudstaden ar jämväl knappast förenligt med aktuella decentraliserings-

strävanden.

Svenska landstingsförbundet

betonar, att bristen på läkare nu är så stor, att

den medför påtagliga svårigheter att upprätthålla en effektiv sjukvårdsorga­

nisation. Förbundet finner för sin del starka motiv föreligga för den föreslagna

utökningen av utbildningskapaciteten till 818 nybörjarplatser per läsår.

SA CO

anser, att cn förnyad prognos på Iäkarområdet snarast bör komma till

stånd. Organisationen finner angeläget, att planeringsarbetet omedelbart igång­

sattes for den utvidgning av intagningskapacitetcn, som kan bli nödvändig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

160

Svenska läkaresällskapet förordar bl. a. en provisorisk intagningsökning under

läsåren 1963/64 och 1964/65 samt framhåller, att frågan om vidareutbildning

av läkare bör snabbutredas.

SFS anför bl. a.:

Argumenten för en utökning av läkarutbildningen utöver vad som tidigare

beslutats är den av läkarprognosutredningen år 1961 konstaterade bristen på

läkare

Som SFS tidigare påpekat, är patientunderlagets storlek av avgörande bety­

delse för frågan om utbyggnaden av läkarutbildningen. I Stockholm föreligger

ett patientunderlag, tillräckligt för utbildning av 268 studerande per år. En

utökning av intagningen kommer således att bli avhängig av de existerande

undervisningssjukhusens kapacitet. Enligt nu tillgängliga uppgifter skall S.t

Görans undervisningssjukhus stå färdigt omkring 1975. Det synes således inte

möjligt att så snabbt som i promemorian säges, genomföra en intagningsökning

i Stockholm. Det måste ankomma på LUB att fastställa den närmare tidsplanen

för denna utbyggnad.

Medicinska föreningen i Stockholm finner motiv föreligga för utbyggnad av

utbildningskapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna och då även beträf­

fande den medicinska utbildningen. Föreningen anför i huvudsak följande.

Utbyggnaden av den medicinska utbildningen måste, var i landet den än för-

lägges, utföras så att såväl teoretisk som klinisk utbildning utbygges i samma

omfattning på en och samma ort. Patientunderlag för utbildning av 268 studen­

ter per år föreligger inom Stor-Stockholms sjukvårdsområde. En klinisk utbild­

ning för 268 studenter per år i Stockholm kräver tre fullständiga undervisnmgs-

sjukhus. Tidpunkten 1966 för utökandet av nybörjarintaget till 268 mot bak­

grund av nu tillgänglig information om sjukhusbyggnationen i Stor-Stockholm

måste helt avvisas. Det är ytterst angeläget, att den definitiva tidpunkten för

färdigställandet av det tredje undervisningssjukhuset går att fastslå innan slut­

lig ställning tages till när intaget skall utökas till 268. Den nu gällande studie­

ordningens resultat måste bli föremål för värdering och undervisningsmetoder

och lärarorganisation för kurser om 134 studenter föremål för studier innan in­

taget ökas utöver det nuvarande.

Sveriges konservativa studentförbund yttrar bl. a. följande.

Förbundet anser, att man redan nu bör inrikta sig på att inrätta medicinska

fakulteter i såväl Linköping som Örebro. På så vis utnyttjas landets samtliga

regionssjukhus för läkarutbildning. I detta sammanhang vill vi påpeka vikten

av att dessa fakulteter blir fullständiga, så att de studerande har möjlighet att

tillbringa hela sin utbildningstid vid samma lärosäte och ej såsom nu tvingas

byta studieort.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Odontologisk utbildning

Flertalet remissinstanser finner en ökning av tandläkarutbildningen utöver

nu gällande utbyggnadsprogram mindre självklar än utbyggnaden av vissa

andra spärrade utbildningslinjer.

161

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm uttalar i sitt remissyttran­

de tveksamhet om prognosen beträffande tandläkarbehovet. Kollegiet finner det

tvivelaktigt att grunda en ökad utbildningsvolym på en önskan att tillgodose

ungdomens i möjligaste mån fria val av studieriktning; samhällets behov av tand­

läkare bör vara utgångspunkten för planeringen av utbildningens omfattning.

Kollegiet tillstyrker dock den föreslagna utbyggnaden under förutsättning att

en effektiv kontinuerlig prognosverksamhet igångsätts och att intagningen av­

passas efter dess resultat. Vid en eventuell minskad intagning skulle friställda

resurser beträffande personal, lokaler o. s. v., kunna användas för odontologisk

vidareutbildning och specialistutbildning. Kollegiet framhåller, att en ökning av

antalet nybörjare i Stockholm utöver nuvarande 100 icke kan ske i belintliga

lokaler. Intagning av ytterligare 40 elever förutsätter därför omfattande ny­

byggnadsåtgärder. Eventuellt skulle en nybyggnad kunna göras för 100 nybör­

jare och provisorisk utbildning för ytterligare ca 60 anordnas i nuvarande lo­

kaler.

Lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Malmö framför samma principiella

invändningar mot grunden för beräkning av det odontologiska utbildningsbeho­

vet som anförts av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i Stockholm. Kollegiet

finner det vidare, med hänsyn till antalet i utlandet utbildade tandläkare, tvek­

samt om den av P-gruppen föreslagna utbyggnaden bör komma till stånd. Kol­

legiet ställer sig mycket tveksamt till möjligheten och lämpligheten att utöka

den årliga intagningen vid tandläkarhögskolan i Malmö till 125 studerande.

Högskolan är konstruerad för 80 nybörjare per år och har ansträngts starkt

för att ta emot 100. Ytterligare ökning är icke möjlig utan mycket ingripande

ombyggnader och tillbyggnader samt avsevärda dubbleringar av befattnings­

havare även på högsta niva. Vidare skulle da förutsättas att medicinska fakul­

teten i Lund kunde öka intagningen för prekliniska studier. En ytterligare

ökning av antalet odontologie studerande torde därför enligt kollegiets mening

böra fördelas på högskolorna i Stockholm och Göteborg.

Universitetskanslern anför:

Med hänsyn till att den föreslagna spridningen av kapacitetsökningen för

tandläkarutbildningen förefaller kräva betydande investeringar för ett jämförel­

sevis litet tillskott av platser vill jag förorda en koncentrering av utbyggnaden

till en eller högst två högskolor. Det av lärarkollegiet vid tandläkarhögskolan i

Stockholm framförda förslaget synes mig böra beaktas vid den fortsatta plane­

ringen.

Under förutsättning att en löpande effektiv prognosverksamhet sker beträf­

fande tandläkarbehovet finner jag mig böra tillstyrka att principbeslut nu fattas

om en viss ökning av den odontologiska utbildningen

Expertgruppen för odontologisk utbildning i Göteborg framhåller, att en ök­

ning av det årliga studerandeintaget i Göteborg utöver planerade 100 bör ske

redan från och med läsåret 1965/66 men därvid begränsas till 20 i stället för av

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

P-gruppen föreslagna 25 från och med läsåret 1968/69. Expertgruppen redo­

visar lokalbehovet för ifrågavarande utbyggnad enligt följande sammanställning.

162

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Teknologiinstitutionen ......................

Nuvarande

lokalprogram

105 E

Ökning

13 E

Summa

118 E

Barnkliniken ....................................

97 E

T andsjukvårdscentralen

Cariologi-protetik ............................

Parodontologi-Bettanalys ................

172 E

24 E

196 E

Röntgenavdelning ..........................

Endodontiavdelning ....................

Operationsavdelning ............................

375 E

20 E

395 E

Undervisning och forskning ......................

Mottagningsavdelning ....................................

Summa

749 E

67 E

816 E

Procent

91,8

8,2

100,0

För utbildning årligen av 100 tandläkare erfordras 7,5 E, av 120 tandläkare

6,8 E per tandläkare. För en 20-procentig utökning av utbildningskapaciteten

fordras endast 8-procentig utökning av byggnadskomplexet, om den verkställes

nu. I sammanställningen ingar ej beräkning av ökade utrymmen för personal­

rum, omklädningsrum, studentlokaler, verkstäder, centralförråd o. dyl.

Expertgruppen redovisar med anledning av P-gruppens resonemang rörande

införandet av ett mindre personal- och utrustningskrävande system i huvudsak

följande synpunkter.

Arbetsgruppen för umeåinstitutets utbyggnad till tandläkarhögskola genom­

förde en åtgärd i denna riktning genom att i sin studieplan av den 27 april 1962,

godtagen av universitetskanslern, nedskära den obligatoriska tjänstgöringstiden

i de vad avser personal- och investeringskostnader hårdast belastande utbild­

ningsområdena, teknologi och tandsjukvårdsutövning, för teknologin med 23 %

av tiden (215 dagar till 165 dagar) och för kliniken från 396 dagar till 337 dagar

eller med omkring 15 %. Det synes icke vara görligt att ytterligare sänka den

tekniska utbildningstiden i de stora och kostsamma övningslaboratorierna. Där­

emot torde en sänkning utöver de 15 procenten av kliniktjänstgöringen böra

allvarligt övervägas, ej minst därför att tandsjukvårdskostnaderna för staten

i för hög grad belasta tandläkarhögskolorna. Detta framgår bl. a. av en tabel-

lansk översikt — utförd av expertgruppen på anmodan av departementet —

vilken utvisar att av de i expertgruppens lokalprogram upptagna modulerna på

15. m2 till ett totalt antal av 749 E, 423 E hänföra sig till tandsjukvårdens olika

kliniker, utgörande 56 %, medan 236,5 E upptaga undervisningslokaler, 32 %,

och endast 89,5 E eller 12 % forskningslokaler. Av byggnadskomplexets för

utbildningsändamål avsedda lokaler, tillsammans 11 235 "in2, fördelas ej mindre

än 6 345 m2 på klinikerna med deras för varje arbetsplats dyrbara utrustning

och personalstab.

163

Vid bedömning av denna fråga är det av vikt att bemärka, att den av arbets­ gruppen för utbyggnad av umeåinstitutet till högskola verkställda ovannämnda nedskärningen av tiden för teknisk utbildning och träning samt för klinisk tand- sjukvårdsutövning orsakades av den genomgripande reform, som består i prak­ tikantlaboratoriets övertagande av allt väsentligt tandtekniskt laboratoriearbete åt tandsjukvårdsutövande kandidater. Nedskärningen av tiden för tandteknisk träning är eu reell minskning, medan nedskärningen av tiden för tandsjukvårds- utövningen är skenbar; densamma innebär ingalunda någon minskning, snarare en ökning av tidigare härför disponibel tid. Den i 1947 års studieplan beräknade kliniska tjänstgöringstiden för envar kandidat omfattade nämligen även tiden för den tandtekniska laboratorieträningen vid kandidaternas utförande och färdigställande i alla detaljer av de tandtekniska protetiska arbetena inom pro- tetik och cariologi. Då tiden för protetikens laboratorieverksamhet kan beräk­ nas ligga vid 35 % och för cariologins vid 20 %, blir nedskärningen med omkring 20 % av kliniktiden totalt för funktionsenheten cariologi-protetik för ringa, även med beaktande av kvarstående tid för behövligt laboratoriemässigt plane­ ringsarbete inom protetiken. Talet om en kvalitetsförsämring genom den nya studieplanens sänkning av klinisk tjänstgöringstid är oberättigat, sänkningen måste automatiskt följa av praktikantlaboratoriets inrättande. Den samman­ lagda utbildningstiden i de i tandläkarstudierna ingående kliniska läroområdena sänktes endast med 14 dagar (458—444) eller 3 %. Den i följd av praktikant­ laboratoriets verksamhet icke behövliga tiden ersattes sålunda närmast helt av tid för kvalificerad högskoleutbildning i proseminarieövningar, seminarier, jour­ nal- och litteraturstudier, undersökningsmetodik och terapiplanering.

I detta samband bör även påpekas, att bestämmelsen i 1947 års studieplan om minskning av den totala studietiden från 10 till 9 terminer för toppskiktet av kliniskt kunniga kandidater hittills endast tillämpats vid THS, medan man vid THM icke tillämpat densamma. Vid THS har den icke medfört den av 1947 års studieplan avsedda effekten, emedan den begränsade tjänstgöringstiden inne­ burit allt för pressande arbete för 9-terminersgruppernas kandidater. Om en bestämmelse förslagsvis fastslog, att fordringarna skulle tillrättaläggas i syfte att omkring 25 % av kandidaterna kunde färdigställa sina tandsjukvårdsupp­ gifter för examen inom ramen av 9 terminers utbildning, skulle en avsevärd minskning av den totala kliniska tjänstgöringstiden därav följa. Därmed kunde vinnas att investerings-, personal- och materielkostnader för klinikerna tillfullo utnyttjades så att ett större antal kandidater kunde utbildas utan ökade stat­ liga utgifter för tandsjukvården.

I detta samband fäster expertgruppen uppmärksamheten på effekten av hög­ skolans successivt skeende uppbyggnad under ettvart av åren 1966/67, 1967/68, 1968/69 och 1969/70. För var och en av de 8 terminerna ökas antalet studerande på laboratorier och kliniker med 50 kandidater. Här gives alltså en möjlighet att utbilda ett antal kandidater i en extragrupp under förutsättning att denna tidigare erhållit preklinisk utbildning. Eu utredning i sådant syfte borde omedel­ bart verkställas.

Medicinalstyrelsen, som tillstyrker P-gruppcns förslag om fortsatt utbyggnad av tandläkarutbildningen, anför i huvudsak följande. I

I flera avseenden föreligger vid en ökad intagning av studerande vid tand- läkarhögskolorna liknande problem som vid cn ökning av läkarutbildningen. Bl. a. förefinnes risk för att kvaliteten på utbildningen sänkes. Därtill kommer

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

164

speciella svårigheter, som har stor betydelse inom detta arbetsfält. Tandläkarens

utbildning är helt specifik och han kan icke utnyttjas för annan verksamhet än

tandvårdande. Tandvårdens framtid ter sig dessutom oviss; tandläkarnas ar­

betsfält är begränsat och i hög grad beroende av förändringar i tandvårdskon-

sumtionen. Så skulle t. ex. en utvidgad profylaktisk verksamhet kunna tänkas få

betydande verkningar. De i promemorian anförda reservationerna vill styrelsen

starkt understryka. Den prognos om tandläkarbehovet varpå P-gruppen grun­

dat sina beräkningar är enligt styrelsens mening redan föråldrad.

Styrelsen tillstyrker en ökning av intaget vid tandläkarhögskolorna med hän­

syn till den föreliggande bristen på tandläkare men anser att, innan en sådan

företages, en förnyad behovsprognos bör föreligga, och att studieplanerna över­

ses ur effektivitetssynpunkt. Styrelsen vill i detta sammanhang föreslå, att en

samtidig prövning företages, huruvida vissa folktandvårdspolikliniker icke skulle

kunna utnyttjas för en avlastning av högskolorna beträffande viss praktisk

träning och utbildning av de studerande.

Svenska landsting sförbundet anser, att den av P-gruppen föreslagna ökningen

av utbildningskapaciteten för tandläkarutbildning måste betecknas som ett

minimum samt att ytterligare åtgärder sannolikt kommer att bli nödvändiga.

Svårigheterna att utbygga tandläkarhögskolan i Stockholm med hänsyn till

nuvarande lokalförhållanden framhålles av Svenska tandläkaresällskapet och

SFS.

T andläkaresällskapet anför i huvudsak följande.

Tandläkaresällskapet finner det egendomligt, att en utvidgning föreslagits med

25 studerande årligen i Malmö och Göteborg, medan motsvarande siffra satts

till 40 vid den notoriskt trångbodda och föråldrade stockholmshögskolan. Säll­

skapet finner här anledning att erinra om tandläkarorganisationernas tidigare

framförda tanke pa en temporär dubblering av stockholmshögskolan genom en

välbehövlig nybyggnad jämsides med fortsatt utbildning under en övergångstid

inom den gamla högskolans lokaler. En sådan lösning skulle på en gång fylla

behovet av en odontologisk upprustning i Stockholm, möjliggöra en ökad total

intagning av tandläkarstuderande, eliminera behovet av en svårgenomförd ut­

vidgning av examinationen i Malmö och ge den önskvärda flexibiliteten i plane­

ringen, eftersom den gamla stockholmshögskolan kan nedläggas eller omvandlas

till en välbehövlig station för forskning och specialutbildning, om eller när be­

hovet av tandläkare fyllts. Härigenom skulle således på ett smidigt sätt och utan

risk för felinvesteringar möjlighet till tandläkarutbildning skapas för ett ökat

antal studenter.

SFS yttrar:

Enligt SFS:s uppfattning kan en ökad intagning under nuvarande förhållande

omöjligen ske vid tandläkarhögskolan i Stockholm. De sedan länge hårt belasta­

de lokaliteterna i Stockholm omöjliggör detta. En utökning av den kvällsunder-

visning, som sedan länge förekommit på det prekliniska stadiet, vill SFS icke till­

styrka. SFS ser som enda möjlighet till ett genomförande av arbetsgruppens

förslag, att projekterandet och uppförandet av en ny större tandläkarhögskola

i Stockholm snarast igångsättes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Farmaceutisk utbildning

Beträffande farmaceutiska institutets framtida utbildningskapacitet anför

styrelsen för farmaceutiska institutet under åberopande av lärarkollegiet i hu­

vudsak följande.

Bristen på farmaceutiskt utbildad personal är för närvarande mycket uttalad.

Även bristen på receptarier är markant. Styrelsen vill därför som sin uppfatt­

ning framhålla att den sedan år 1958 ökade intagningen av studerande vid far­

maceutiska institutet icke kommer att vara tillräcklig för att fylla det ökade

behovet av farmaceutiskt utbildad personal på arbetsmarknaden. Med hänsyn

till osäkerheten i nuvarande prognoser beträffande det framtida behovet av

farmaceutiskt och annan akademiskt utbildad personal rekommenderar lärar­

kollegiet i likhet med P-gruppen en förbättrad och kontinuerlig prognosverk­

samhet varigenom man på ett bättre sätt än hittills skulle kunna reglera utbild­

ningskapaciteten efter arbetsmarknadens behov.

Farmaceututbildningskommitten presenterar i sitt yttrande huvuddragen i

kommitténs ställningstagande till den framtida farmaceututbildningens orga­

nisation och utbildningskapacitet och anför i huvudsak följande.

I fråga om den kvalificerade farmaceututbildningen är i viss mån redan den

nuvarande apotekarutbildningen vid farmaceutiska institutet en form av blan­

dad naturvetenskaplig och medicinsk utbildning. Den vilar sålunda på en bred

kemisk bas med biologisk inriktning. Undervisningen i kemi på apotekarlinjen

torde minst vara ekvivalent med nuvarande utbildning för tre betyg i kemi vid

naturvetenskaplig fakultet. Vidare ingår i utbildningen omfattande undervis­

ning i ämnen av biologisk och medicinsk karaktär. Exempel härpå är grenar av

mikrobiologien samt farmakologi och toxikologi. Vid ett realiserande av ett

program till moderniserad farmaceutisk utbildning, som farmaceututbildnings-

kommittén avser framlägga, kommer den kvalificerade farmaceututbildningens

karaktär av blandad medicinsk och naturvetenskaplig utbildning att ytterligare

förstärkas. Moment i den föreslagna nya utbildningen, som tänkes få ökat ut­

rymme, faller inom ämnen sådana som organisk kemi, biokemi, mikrobiologi,

farmakologi och toxikologi. Samtidigt föreslås undervisningen i sådana traditio­

nellt farmaceutiska ämnen såsom botanik och farmakognosi liksom den prak­

tiska apotekstjänstgöringen betydligt minska i omfattning. Kommittén räknar

vidare med att de studerande inom ramen för en föreslagen apotekarlinje skall

erhålla möjligheter till ytterligare differentiering av utbildningen åt medicinskt

eller naturvetenskapligt håll, därigenom att i utbildningen föreslås ingå en ter­

min specialstudier i valfritt examensämne.

Utöver de differentieringsmöjligheter, som sålunda föreslås tillkomma inom

den egentliga apotekarutbildningen, räknar farmaceututbildningskommittén

med att ytterligare alternativ till breddning och fördjupning av utbildningen åt

framför allt medicinskt hall skall föreligga. Detta skall kunna ske dels genom en

forskarutbildning med inriktning på licentiatexamen och eventuellt doktors­

grad, som även skall kunna innefatta studier vid medicinsk eller naturveten­

skaplig fakultet, dels ock genom en särskild medicinsk påbyggnadskurs efter

en farmaceutisk grundutbildning.

Studietiden inom den föreslagna modifierade farmaceutiska utbildningen be­

räknas uppgå till fyra år. Utbildningen på eu föreslagen apotekarlinje föreslås

avslutas med en examen, farmacie magisterexamen, som även skall kunna ge

166

legitimation som apotekare. Samma tid skulle även den blandade farmaceutiska

och medicinska utbildningen omfatta, varav fem terminer som farmaceutisk

grundutbildning (avslutad med farmacie kandidatexamen) och tre terminer som

medicinsk påbyggnadsutbildning.

Farmaceututbildningskommittén räknar med att intaget elever till den farma­

ceutiska grundutbildningen skall ske enhetligt, oavsett den senare fördelning av

elever på olika linjer som sålunda kommer att äga rum. Denna senare fördel­

ning måste bli beroende av elevernas fria val. Härigenom kommer deras egna

intressen och önskemål att kunna göra sig gällande och det kan därvid förutsät­

tas att marknadssituationen på olika aktuella områden i viss mån kommer att

inverka på valet.

Ett realiserande av den angivna differentierade utbildningsorganisationen

skulle i hög grad befrämjas genom en nära samverkan mellan farmaceutiska in­

stitutet och ett medicinskt lärosäte. Med hänsyn härtill avser kommittén före­

slå, att den farmaceutiska forsknings- och utbildningsorganisationen samordnas

med en motsvarande medicinsk organisation. I avvägningen mellan de olika

möjligheter som därvid föreligger, har kommittén preliminärt stannat för en

anslutning av det nuvarande farmaceutiska institutet till den medicinska under­

visnings- och forskningsorganisationen i Uppsala, varigenom fördelen också

skulle kunna erhållas av nära samverkan med övriga naturvetenskapliga disci­

pliner.

Mot bakgrunden av en diskussion av utbildningsbehovet räknar farmaceut­

utbildningskommittén med att de nya lokaler, som måste tillkomma för den

farmaceutiska undervisningen och forskningen, tills vidare dimensioneras för ett

studerandeantal, motsvarande ett årligt intag av 120 studerande. I övrigt räk­

nar kommittén med att den nya utbildningen, som kommittén ämnar föreslå,

i framtiden kan komma att mötas av en starkt stigande efterfrågan på utbild­

ningsplatser, varför det enligt kommittén kan bli aktuellt med en väsentlig ök­

ning av studerandeantalet.

Slutligen berör farmaceututbildningskommittén receptarieutbildningen och

yttrar i anslutning härtill följande.

I fråga om utformningen av receptarieutbildningen har farmaceututbildnings­

kommittén ännu inte tagit definitiv ställning. Det star emellertid klart för kom­

mittén att studerande, som genomgått denna utbildning, i framtiden liksom hit­

tills i huvudsak torde vara hänvisade till skilda befattningar inom läkemedels­

området d. v. s. inom apotek och läkemedelsindustri. Med hänsyn härtill finns

det fortfarande skäl att principiellt betrakta receptarieutbildningen som en

spärrad utbildningslinje som till sin karaktär närmast motsvarar vissa former

av annan post-gymnasialutbildning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Ekonomutbildning

Ett flertal remissinstanser framhåller vikten av, att en utbyggnad av ekonom­

utbildningen snabbt kommer till stånd. Några remissinstanser förordar en kraf­

tigare utbyggnad än den P-gruppen föreslagit.

167

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller i sitt remissyttran­

de att varje ökning utöver nuvarande intagning om 200 kräver omfattande ut­

byggnad av lokaler och lärarorganisation vid högskolan. Marginalkostnaden för

ytterligare 75 nybörjare om året skulle därigenom bli orimligt hög. Vidare skulle

årskursernas storlek bli olämplig för det nuvarande lokalbeståndet. Då samtidigt

ett stort behov av civilekonomer föreligger föreslår lärarkollegiet en utökning

av antalet nybörjarplatser i Göteborg till 400 i stället för 275. Härigenom upp­

kommande lokalproblem förutsätts kunna lösas genom tillbyggnad, och bästa

möjliga samverkan skulle därvid kunna uppnås mellan tillbyggda och redan

befintliga undervisningslokaler.

Vid planeringen av tillbyggnaden bör även beaktas i vad mån närbesläktade

undervisningsinstitutioners lokalproblem samtidigt skulle kunna lösas. En sam­

ordning med universitetet, lämpligen genom att dess företagsekonomiska insti­

tution inryms i handelshögskolans lokaler, och med journalistinstitutet, vilket

ävenledes skulle kunna lokalmässigt sammanföras med handelshögskolan, kunde

enligt lärarkollegiets mening innebära stora fördelar.

Lärarkollegiet påpekar, att en fördubbling av intagningen vid handelshög­

skolan ej skulle kräva fördubbling av topptjänsterna, vilket vore av stor bety­

delse med hänsyn till rekryteringsvårigheterna i de ekonomiska ämnena.

Ekonomiska fakulteten vid universitetet i Lund, som finner det angeläget att

tillgodose bristområden genom ökad utbildningskapacitet, framhåller att fakul­

teten på grund av uppgiften att meddela undervisning för filosofie och juris

studerande har större svårigheter än handelshögskolorna i Göteborg och Stock­

holm att möta en ökning av utbildningskapaciteten. Den av P-gruppen före­

slagna utbyggnaden av fakulteten skulle kräva en betydande upprustning av

lärarsidan, vilket bl. a. med hänsyn till den mycket begränsade rekryteringen

av licentiater och doktorer erbjuder stora svårigheter. Fakulteten hänvisar till

att en »ekonomifiering» av samhällsvetarutbildningen kommer att ställa ytter­

ligare krav på lärarresurserna i ekonomiska ämnen. Avslutningsvis rekommen­

derar fakulteten att nya lärosäten med bl. a. ekonomisk utbildning upprättas.

Universitetskanslern yttrar:

Jag vill betona vikten av att en kraftig utbyggnad av den ekonomiska ut­

bildningen snabbt kommer till stånd. Det av lärarkollegiet vid handelshögskolan

i Göteborg framförda förslaget om fördubblad intagning vid högskolan synes mig

vara ett ytterst intressant och värdefullt uppslag, som förtjänar att omgående

bli föremål för närmare utredning och detaljplanering.

Icke minst med hänsyn till svårigheterna att öka civilekonomutbildningen i

Lund, där undervisningen i företagsekonomi och nationalekonomi för studerande

inom filosofisk och juridisk fakultet kan väntas öka kraftigt i omfattning, vore

en ytterligare ökning av utbildningskapaciteten vid handelshögskolan i Göte­

borg mycket önskvärd.

Icke blott i Lund utan även i Stockholm kan de filosofiska och juridiska fa­

kulteternas behov av undervisning i ekonomiska ämnen förväntas medföra vissa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

168

problem beträffande en utbyggnad av civilekonomutbildningen. Det är därför

enligt min mening motiverat att redan nu fatta principbeslut om upprättande

av en ny handelshögskola eller ekonomisk fakultet samt att omgående påbörja

planeringen därav.

Skånes handelskammare anser, att vissa svårigheter föreligger för en utbygg­

nad av den ekonomiska fakulteten i Lund. Handelskammaren anför bl. a. föl­

jande.

Vad angår civilekonomutbildningen delar Handelskammaren för sin del upp­

fattningen, att trots den ökning av intagningen av studenter vid handelshög­

skolorna i Stockholm och Göteborg och vid den ekonomiska fakulteten vid

Lunds universitet, som de senaste åren skett och som kommer att inom en nära

framtid medföra en icke oväsentlig ökning av antalet årligen utexaminerade

civilekonomer, arbetsmarknaden har behov av ett ytterligare ökat antal befatt­

ningshavare med motsvarande utbildning. Handelskammaren vill alltsa icke

ifrågasätta riktigheten av de uppgjorda prognoserna på denna punkt, även om

de framstår som osäkra. Men icke desto mindre maste Handelskammaren i denna

del i varje fall för den ekonomiska fakultetens i Lund vidkommande allvarligen

tillråda, att en paus införes i utvidgningsprogrammet; planerna på en ökning

av antalet nyintagna från 200 till 275 redan fr. o. m. läsaret 1965/1966 torde

näppeligen kunna realiseras vid avsedd tidpunkt. Fakulteten befinner sig näm­

ligen i ett känsligt uppbyggnadsskede och en ökad intagning av antalet studen­

ter kan inte ske utan en motsvarande ökning av antalet av akademiska lärare

framför allt professorer. Därvid är också att beakta, att fakultetens professorer

i det centrala ämnet företagsekonomi jämväl tagas i anspråk för undervisning

och examination av de studerande inom de juridiska och humanistiska fakul­

teterna och sålunda icke såsom sina kolleger i Stockholm och Göteborg kan

odelat ägna sig åt den egna fakulteten. Den bristande tillgången på kvalificerade

lärare i ekonomiska ämnen såväl i företagsekonomi som i nationalekonomi torde

nämligen i denna del för flera ar framat utgöra ett absolut hinder för en ökad

intagning. Svårigheter har mött redan att besätta de nuvarande professurerna

med kompetenta krafter. Att skaffa sådana för erforderliga nya professurer

torde ligga utom möjligheternas gräns. En allmän brist på professorskompctenta

sökande i ämnena nationalekonomi och företagsekonomi torde komma att göra

sig gällande flera år framåt. Även tillgången till kvalificerade lärare under pro-

fessorsplanet är otillräcklig. Handelskammaren menar fördenskull att den pla­

nerade ökningen av intagningen vid den ekonomiska fakulteten i Lund bör tills­

vidare ställas på framtiden i avvaktan pa att bristen pa lärare blir hävd. Ett

ytterligare skäl till en avvaktande hållning är att fakulteten bör få andrum för

att verkställa sin successiva uppbyggnad och finna sin form.

Handelskammaren i Gejle anser det lämpligt att universitetet i Uppsala till­

föres en civilekonomutbildningslinje och anför i detta sammanhang bl. a. föl­

jande.

Universitetet i Stockholm skulle härigenom i första hand kunna avlastas och

en ökning av antalet civilekonomer kunna åstadkommas. Handelskammaren,

som företräder industrin inom Gävleborgs län, Dalarna och Uppland, anser

vidare, att det vore naturligt och berättigat om en sådan utbildningslinje lades

till Uppsala, eftersom detta industriområde rekryterar en stor del av de ny­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

169

utexaminerade civilekonomerna. En dylik lösning skulle även befrämja kontak­

ten mellan universitet och näringsliv inom distriktet samt stimulera den ekono­

miska och samhällsvetenskapliga forskningen och därmed även förmånligt på­

verka tillgången på akademiska lärare inom detta ämnesområde.

SACO framhåller bl. a. följande.

SACO anser, att handelshögskolornas utbildningskapacitet snarast bör ut­

byggas utöver vad som anges i utbyggnadsalternativet. Skälet att det saknas

lärare i ett ämne, företagsekonomi, kan icke på detta enda utbildningsområde

vara tillräckligt för att fördröja en ur andra synpunkter ytterst önskvärd ut­

byggnad. Tanken att begränsa handelshögskolornas utbyggnad på grund av

bristen på lärare i företagsekonomi ter sig desto mer egendomlig, som det sam­

tidigt förutsättes, att företagsekonomin skall ges en starkare ställning inom den

samhällsvetenskapliga utbildningen och att tillströmningen till denna utbildning

alltjämt skall vara fri. Olika värderingar av behovet av yrkesutbildning hos å

ena sidan fackhögskolestuderande och å andra sidan universitetsstuderande

torde ligga bakom denna olikartade behandling av de båda utbildningsvägarna.

På civilekonomsidan anses en utvidgning först böra ske, när garantier skapats

för en bibehållen kvalitet i utbildningen. Till samhällsvetarutbildningen är till­

strömningen fri och de studerande anses där få nöja sig med de undervisnings­

resurser som står till förfogande, vare sig dessa räcker till eller ej. SACO måste

givetvis kräva, att samma värderingar skall ligga till grund vid utbyggnaden av

den samhällsvetenskapliga och den högre merkantila utbildningen. Systemet för

intagningskontroll bör vara detsamma för båda utbildningslinjerna. SACO före­

slår, att möjligheten att rekrytera lärare i företagsekonomi från utlandet under­

söks för att täcka den akuta bristen. SACO vill slutligen ånyo erinra om sitt

tidigare framlagda förslag till en integrerad merkantil och samhällsvetenskaplig

utbildning.

SFS anför:

Som framhållits i bl. a. statistikbilagan kommer behovet av personer med

ekonomisk utbildning att vara stort under en lång tid framöver. Den utbyggnad

av denna utbildning som måste komma till stånd bör enligt SFS:s mening i

första hand koncentreras till att gälla rekrytering av akademiska lärare i de

ämnen som det här blir fråga om. SFS har vad denna fråga beträffar i en sär­

skild skrivelse till Kungl. Maj:t och direktionen för handelshögskolan i Stock­

holm föreslagit, att rekryteringen icke begränsas enbart till vårt eget land utan

att man även bör undersöka det lärartillskott som skulle kunna erhållas från

andra nordiska och från anglo-sachsiska länder.

Med en större tillgång på lärare i ekonomiska ämnen torde möjlighet finnas

att meddela civilekonomutbildning även inom universitetens ram och därvid

utnyttja bl. a. de filosofiska fakulteternas lärarresurser. Ifråga om en samord­

ning av ekonomisk och samhällsvetenskaplig utbildning bör, som SFS framhöll

i en skrivelse den 22 april 1959 till 1955 års universitetsutredning, »det första

steget vara, att man avlägsnar de administrativa svårigheterna för en student

som önskar kombinera ämnen i cn samhällsvetenskaplig examen med studier

vid handelshögskola». I samband med en översyn av de totala utbildningsresur­

serna i ekonomiska ämnen bör en utredning företagas rörande de olika slag av

ekonomutbildning som för närvarande meddelas.

(i* — Bihang till riksdagens protokoll 1063. 1 saml. Nr 173

Utbildning vid jordbrukets högskolor

Remissinstanserna har i princip ej haft något att erinra mot P-gruppens för­

slag om en 25-procentig ökning av intagningskapaciteten vid jordbrukets hög­

skolor.

Styrelsen jör veterinärhögskolan framhåller bl. a. följande under åberopande

av lärarkollegiets vid högskolan yttrande.

Skäl synes tala för att inom en snar framtid öka antalet studerande vid vete­

rinärhögskolan. Det synes ändamålsenligt, att även fortsättningsvis låta det an­

komma på högskolestyrelsen att »när så prövas erforderligt till Kungl. Maj:t in­

komma med förslag beträffande det antal studerande som varje läsår må in­

tagas vid högskolan», (4 § p. 10 i Kungl. Maj:ts stadgar för veterinärhögskolan).

Härigenom torde relationen mellan efterfrågan och tillgång på veterinär arbets­

kraft effektivt kunna kontrolleras.

Lärarkollegiet vill här icke underlåta att beröra frågan om möjligheten av att

vid veterinärhögskolan även bedriva viss undervisning av studerande från andra

fakulteter. Genom ett sådant interfakultetiskt samarbete skulle veterinärhög­

skolan, med utnyttjande av sin fulla kapacitet och under förutsättning av att

erforderliga lärare ställes till förfogande, på ett aktivt sätt kunna bidraga till

att inom vissa ämnesområden utbilda humanmedicinare, tandläkare, mikro­

biologer, biokemister etc. Som exempel på dylika ämnesområden kan nämnas

histologi, allmän och medicinsk kemi, fysiologi, farmakologi, allmän patologi,

mikrobiologi, klinisk kemi, radiobiologi och födoämneshygien. Härigenom skulle

veterinärhögskolan aktivt kunna bidraga till att lösa problemen rörande den

ökade tillströmningen av studenter till vissa utbildningslinjer.

Veterinärhö g skoleutredning en anför bl. a. följande.

Utredningen anser sig för veterinärhögskolans del kunna ansluta sig till ut­

talandet i departementspromemorian, att vad gäller högskolorna tillhörande

jordbruksdepartementet det från många synpunkter synes lämpligt att öka

intagningskapaciteten under 1960-talet. Även vid dessa högskolor gäller att

resurserna, särskilt på byggnadsområdet lägger vissa hinder i vägen för en större

ökning. Huruvida departementspromemorians uttalande om en »måttlig ök­

ning» är tillfredsställande torde närmast få avgöras just av de befintliga resur­

serna på byggnadsområdet. Enligt den till departementspromemorian fogade

bilagan har antalet nybörjarplatser vid fackhögskolorna antagits öka med 25

procent läsåren 1966/67—1970/71 (5 procent per läsår av antalet nybörjarplat­

ser 1965/66). Mot rimligheten i detta antagande synes ej vara något att invända.

I betänkandet SOU 1962: 55 har i fråga om examinationen vid fakulteter och

högskolor läsåren 1961/62—1974/75 beträffande veterinärhögskolan (s. 125 och

126) med utgångspunkt från nuvarande examination bl. a. antagits, att 90 %

av antalet nybörjare avlägger examen under sjunde läsåret. Utredningen vill i

anslutning härtill omnämna att utredningen avser att framlägga förslag till

omläggning av studieplanen för veterinärhögskolan, syftande till att genom

koncentration och rationalisering av undervisningen nedbringa bruttostudie­

tiden med 1 till 1,5 år från nuvarande tid av mellan 7 och 8 år. Vinner utred­

ningens förslag bifall exempelvis från och med läsåret. 1965/66 kommer exami­

nationen från och med läsåret 1970/71 att påverkas i motsvarande mån.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

171

Veterinär styr elsen finner arbetsmarknadsläget för veterinärer för närvarande

och för den närmaste framtiden peka i den riktningen, att elevintagningen inte

bör understiga nuvarande nivå och, därest användningen av svensk veterinär

arbetskraft bl. a. utomlands utvidgas, försiktigt utökas för att tillgodose dessa

behov.

Styrelsen jör skog shög skolan anför bl. a. följande under åberopande av yttran­

de från högskolans lärarkollegium.

Vid skogshögskolan kan avläggas civiljägmästarexamen och skogsvetenskap-

lig licentiatexamen. Den förra examen erfordras som grund för den senare, vilken

i sin tur utgör grund för erhållande av skoglig doktorsgrad.

Så länge nuvarande bestämmelser för nämnda examina gäller, har skogshög­

skolan knappast några möjligheter att medverka till att ett ökat antal studenter

slussas in i näringslivet. Civiljägmästarexamen avlägges för närvarande årligen

av cirka 36 studerande. Denna utbildning är till väsentlig del klart anpassad för

förvaltartjänst eller chefstjänst inom vårt skogsbruk.

Inför kravet att ge fler studenter högre utbildning inom olika områden synes

man emellertid med hänsyn till skogsbrukets betydelse i vårt land och mång­

sidiga anknytning till andra verksamhetsområden böra överväga att till någon

institution vid de olika universitets- och högskolecentra knyta ett examensämne

innebärande en grundläggande tämligen brett upplagd skoglig utbildning, som

i kombination med övriga studier vid universitet eller annan fackhögskola skulle

berättiga till fortsatta studier vid skogshögskolan för avläggande av skogs-

vetenskaplig licentiatexamen. Skogshögskolan omfattar för närvarande 15 in­

stitutioner, varför sålunda förefinnes en icke oväsentlig möjlighet att mottaga

studerande på licentiatplanet utöver det antal, som kan beräknas komma från

civiljägmästareutbildningen.

Styrelsen framhåller vidare, att undervisningen på grundplanet (civiljägmäs-

tarutbildningen) är under utredning inom högskolan. Resultatet av denna ut­

redning kan beräknas påverka omfattningen av elevantalet även på detta plan.

Domänstyrelsen är av den uppfattningen, att nuvarande spärr vid skogshög­

skolan bör bibehållas eller eventuellt sänkas.

Skogsstyrelsen anser det nödvändigt att avvakta resultatet dels av pågående

prognosarbete inom arbetsmarknadsstyrelsen, dels av ovan nämnda utrednings­

verksamhet inom skogshögskolan innan ställning kan tagas till förändring av

antalet studerande vid högskolan.

Styrelsen jör lantbruk shö g skolan anför under åberopande av yttrande från

högskolans lärarkollegium bl. a. följande.

Antalet inträdessökande till lantbrukshögskolan har efter omorganisationen

varit 2—3 gånger större än antalet tillgängliga platser.

Genom att högskolan för närvarande genomgår en till stor del genomförd

upprustning borde en ökad intagning vid lantbrukshögskolan kunna ske med

jämförelsevis begränsade merkostnader. Det måste dock beaktas, att högskolans

byggnadsfrågor eftersatts under en lång följd av år. Därigenom har en situation

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 172 år 1963

172

uppkommit, där lokalsvårigheter för enstaka institutioner på ett avgörande sätt

begränsar hela högskolans utbildningskapacitet. Det bör t. ex. framhållas att

lantbrukskemin fått dras med provisorier sedan högskolans tillkomst och att

bristfälliga undervisningslaboratorier redan vid nuvarande intagning ger upp­

hov till stora svårigheter.

Lantbruksstyrelsen finner en viss utbyggnad av jordbrukets högskolor moti­

verad. Styrelsen finner P-gruppens rekommendationer grundade på mycket för­

siktiga bedömanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

c. Fria fakulteter

Spärrfrågan

Det övervägande antalet remissinstanser avvisar liksom P-gruppen tanken på

att spärra tillträdet till de fria fakulteterna.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg och humanis­

tiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har emellertid i sina remissyttran­

den förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakul­

teterna överväges.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg anser inade­

kvat sysselsättning för akademiker med humanistisk utbildning vara slöseri med

såväl utbildningsresurser som enskilda medel. Samtidigt som konsistoriet prin­

cipiellt är emot spärrar anser det dock att en viss kvalitet på undervisningen

måste hållas och att planering för en viss bestämd intagning vore mer lätthanter­

ligt än fritt tillträde. Med hänsyn icke minst till de filosofiska fakulteternas

varierande funktioner — bl. a. att tillhandahålla undervisning för komplettander

och allmänbildningssökande, vilka kan tillgodoses på annat sätt än genom den

nuvarande humanistiska utbildningen — finner konsistoriet att tanken på regle­

rad intagning av studerande till de fria fakulteterna ej bör avvisas. En dylik

reglering borde avse ej enbart lärarutbildning utan all utbildning inom fakul­

teten. Konsistoriet anser, att urval skulle kunna göras t. ex. genom en prope-

deutisk kurs samt att hela frågan bör bli föremål för utredning.

Humanistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm finner ej de i P-grup­

pens promemoria anförda argumenten mot spärrar övertygande. I praktiken

råder, menar fakulteten, valfrihet endast för de studerande som har betygs­

poäng nog för att komma in vid spärrade fackhögskolor. Fördelarna med en

dylik begränsad valfrihet måste vägas mot nackdelarna med en så hastig expan­

sion av humanistiska fakulteterna som förväntas enligt P-gruppens promemoria.

Fakulteten finner det angeläget att överväga en liberal kvalitativ sovring av de

studerande vid de fria fakulteterna.

Universitetskanslern anför:

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg samt huma­

nistiska fakulteten vid universitetet i Stockholm har i sina remissyttranden

173

förordat att någon form av spärrad intagning vid de humanistiska fakulteterna

övervägs. Jag finner mig icke kunna godta den argumentering för införande av

spärrar som framförts. De svårigheter beträffande undervisningsplanering, som

är förknippade med fritt tillträde och varierande studielämplighet hos eleverna,

är enligt min mening allvarliga och viktiga att söka komma till rätta med. Jag

kan emellertid icke finna att en generell spärr utgör någon tillfredsställande lös­

ning av dessa problem, i all synnerhet som det torde vara utomordentligt svårt

att fixera den lämpliga intagningen för varje ämne. Snarare bör då i de snabbt

expanderande ämnena, där planerings- och lärarrekryteringsproblemen är svå­

rast, inrättande av ordinarie tjänster i snabb takt vara en lösning. I vad gäller

problemet med de studerandes bristande studielämplighet synes en väl planerad

undervisning med förhör och deltentamina vara en avsevärt bättre metod än

spärrar för att skilja ut de elever som saknar förutsättningar för akademiska

studier.

Statskontoret framhåller bl. a. följande.

Vad beträffar ökningen av antalet studenter vid de fria fakulteterna och då

främst de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga är det enligt stats­

kontorets mening angeläget att snarast en noggrann inventering görs av arbets­

marknadens behov av arbetskraft av detta slag. Det kan inte anses rimligt att

dessa båda fakulteter utöver sin lärarutbildning får karaktär av uppsamlings­

platser för studenter, som icke fått plats vid de spärrade utbildningslinjerna.

Överskottsproblemen inom dessa fakulteter kan inte ges någon adekvat lösning

genom olika förändringar i lärartätheten. Lärarbehovet syns i stället böra be­

handlas avskilt från fakulteternas övriga utbildning. I den följande diskussionen

av den humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga utbildningen bortses

från lärarutbildningen.

De humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbild-

ningsadministration har enligt statskontorets mening sämre förutsättningar att

rationaliseras än den vid de spärrade utbildningslinjerna. En avgörande faktor

härvidlag syns vara avsaknaden av bestämda utbildningsmål inom dessa fakul­

teter. Med "bestämda utbildningsmål och ett bestämt förlopp för undervisningen

ökar möjligheterna att avpassa de olika kurserna till varandra såväl tids- som

innehållsmässigt. En undersökning gjord av handelshögskolan i Göteborg visade,

att till och med små tillrättalägganden i nämnda avseenden ledde till en bety­

dande höjning av studietakten och studieresultaten.

Det framstår som angeläget att man även för de humanistiska och matema­

tisk-naturvetenskapliga fakulteterna undersöker möjligheterna att vid sidan av

de fria studierna fastlägga särskilda utbildningslinjer (ämneskombinationer).

Härigenom kan också uppnås ett ökat ansvar hos de enskilda institutionerna

för att studenterna effektivare och snabbare förs fram till examen. Särskilda

utbildningslinjer av den föreslagna typen bör kunna bestå av ämnen tillhöriga

olika fakulteter. Bland annat bör sålunda möjligheterna att i annan examen än

juridisk medta ett eller flera ämnen inom den juridisk fakulteten vidgas. Av

värde skulle vara, om till sådana särskilda utbildningslinjer kunde knytas ut-

bildningsråd av avdelningsrådens karaktär.

Gymnasieutredningen yttrar bl. a. följande.

Gymnasieutredningen finner det sannolikt, att formerna för studiernas orga­

nisation inom de fria fakulteterna måste ändras i riktning mot en fastare upp­

byggnad. Ett första steg i denna riktning måste snarast tas genom införande av

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

174

tillfredsställande registreringssystem. En sådan åtgärd enbart är emellertid otill­

räcklig. Nästa steg synes böra bli någon form av fasta studiegångar. Fördelarna

härmed är många. Studierna blir mera målinriktade, vilket för flertalet studenter

betyder ökad effektivitet. Den enskilde individens studier kan lättare följas och

härigenom blir möjligheterna att ingripa hjälpande och stödjande väsentligt

större. Hur fasta studiegångarna bör utformas får givetvis prövas från fall till

fall.

Ingeniörsvetenskapsakademien intar en avvaktande inställning till frågan om

införandet av spärr vid de fria fakulteterna och anför i huvudsak följande.

Man har att beakta den i promemorian redovisade mycket stora examinatio­

nen som är att förvänta vid gymnasierna. Det torde vara realistiskt att antaga

att en stor del av dessa elever har relativt klena förutsättningar för universitets­

studier. Tidigare utredningar har visat, att studenter med låga studentbetyg når

otillfredsställande resultat vid sina studier (hög avbrottsprocent, lång studietid

för tentamina). Det är därför icke oberättigat att ställa frågan om vårt lands

universitetsundervisning är avpassad för de minst studielämpade av den stora

mängd elever som kommer att genomgå gymnasierna. Varken ur samhällets eller

ur den enskildes synpunkt är det önskvärt att ett stort antal ungdomar med

otillfredsställande förutsättningar studerar vid universiteten. För denna grupp

bör andra former för vidareutbildning stå till förfogande. Det bör vidare obser­

veras att, när man av principiella skäl avvisar tanken på spärrar, förbises att

redan kravet på studentexamen innebär en spärr. Det betyder alltså icke något

i princip nytt om man begär att den som skall bedriva universitetsstudier inom

en ämnesgrupp visat sådan fallenhet och intresse för de ämnen han önskar stu­

dera, att detta tagit sig åtminstone något uttryck i det avgångsbetyg han erhållit

från gymnasiet.

I promemorian uttalas, att kostnaderna (för lärare och lokaler) genomgående

är väsentligt lägre vid de fria fakulteterna och att därför en minskning av stu­

dentantalet vid dessa skulle ge ett mindre antal nya utbildningsplatser vid de

spärrade utbildningslinjerna än det antal platser som skulle undandras de studie­

sökande. Denna jämförelse är givetvis riktig, men konsekvenserna därav får

icke dras hur långt som helst. Såsom utvecklingen tenderar att gå riskerar vi att

genom tillströmningen till de fria fakulteterna hamna i ett läge som är oekono­

miskt för samhället, ytterst besvärande för undervisningen inom berörda fakul­

teter och som också måste komma att öva inflytande på resurserna för de spär­

rade utbildningslinjerna. Det synes därför akademien orealistiskt att helt avföra

frågan om inträdesspärr från diskussionen, även om sådan icke är aktuell för

ögonblicket.

Lärarutbildningssakkunniga tar i sitt yttrande upp frågan om en reglerad eller

styrd intagning vid de fria fakulteterna för utbildning av ämneslärare. De sak­

kunniga anför i huvudsak följande.

För närvarande råder brist på lärare inom högstadiet, realskolor och gymna­

sier. Att denna brist för vissa humanistiska ämnen kommer att försvinna inom

några få år, kan med ledning av senast gjorda ämneslärarprognos anses sanno­

likt. För de naturvetenskapliga ämnena kommer bristen däremot att med all

sannolikhet bestå under hela 1960-talet. Spärrade utbildningslinjer för lärare i

naturvetenskapliga ämnen kan därför ej anses motiverade utifrån den traditio­

nella meningen, att spärrad linje uppstår, när tillgången på sökande är större än

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

175

antalet utbildningsplatser. Beträffande lärare i sådana humanistiska ämnen, för

vilka överskott emotses, kunde däremot en spärr vara tänkbar. Men av samma

skäl, som P-gruppen anför, anser de sakkunniga en sådan ej motiverad. Där­

emot kan i en annan mening än den nyss nämnda en reglerad eller styrd intag­

ning tänkas för utbildning av lärare. En sådan reglerad intagning måste i så

fall avse en utbildningsform, som har en entydig målsättning, och kan tänkas

avse endast vissa skolstadier. De sakkunniga är emellertid för närvarande ej

beredda att i detta sammanhang närmare beskriva en sådan tänkbar utbildnings­

gång men vill framhålla, att, bortsett från andra synpunkter, en sådan reglerad

studiegång i och för sig skulle underlätta beräkningarna av behovet av lärare.

Det bör dock betonas, att ett sådant självändamål ej bör vara bestämmande för

ett ställningstagande.

Skolöverstyrelsen anser att s. k. styrda studiegångar visserligen bör prövas för

sådana studerande som önskar bli lärare men framhåller vidare följande.

Dessa s. k. styrda studiegångar torde inte utan vidare behöva hopkopplas med

reglerad intagning. I själva verket kan ifrågasättas om man inte seriöst borde

undersöka möjligheterna att avlägsna de spärrar som finns vid vissa utbildnings-

anstalter och arbeta med fri intagning såsom sker i vissa andra länder. Som ett

led i det fortsatta planeringsarbetet bör ingå att undersöka utbildningsanord-

ningarna i dessa länder.

Stockholms stadskollegium anför under åberopande av yttrande från stadens

skoldirektion i huvudsak följande.

Av en nyligen för skoldirektionen redovisad promemoria över lärarsituationen

i Stockholm framgår, att andelen icke behöriga lärare är 3 % på lågstadiet,

15 % på mellanstadiet och 36—38 % på högstadiet och i realskolan. I absoluta

tal utgör bristen 32, 162 respektive 646 lärare.

Det som är särskilt anmärkningsvärt är den stora bristen på akademiskt ut­

bildade lärare. Dessa studerar ju nästan undantagslöst vid de fria fakulteterna,

där spärrar i egentlig bemärkelse icke förekommer. Vidare är bristen på sådana

lärare inget nytt fenomen, även om den kan sägas ha förvärrats år från år. Trots

att det sålunda under många år varit bekant att brist föreligger — vilket ju bör

ha kommit till de studerandes kännedom — och trots att utbildningen ej är

spärrad eller styrd, har det alltså icke gått att få fram tillräckligt antal lärare.

Skulle man framdeles komma att begränsa antalet blivande lärare genom spär­

rar för utbildningen, är det av yttersta vikt att prognosmetodiken är så väl ut­

vecklad, att lärarbristen ej permanentas för all framtid.

Överståthållarämbetet delar de av Stockholm stads skoldirektion framförda

synpunkterna på en eventuell reglerad intagning till särskilda lärarutbildnings-

linjer vid universiteten.

Liksom överståthållarämbetet anser länsstyrelserna i Uppsala län, Västman­

lands län och Örebro län, att spärrar vid de fria fakulteterna icke bör införas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför i huvudsak följande.

I promemorian göres uttalandet, att spärraltcrnativet såsom metod att åstad­

komma en balanserad expansion av det högre utbildningsväsendet för närva­

rande bör avföras ur debatten. Länsstyrelsen, som i sitt utlåtande över univer-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

176

sitetsutredningens betänkande »Universitet och högskolor i 1960-talets sam­

hälle» hävdat, att individen borde ha frihet att välja utbildning och att därför

förefintliga spärrar borde slopas därest kravet på balans på den akademiska

arbetsmarknaden ändock kunde tillgodoses, delar obetingat denna uppfattning.

Friheten att välja utbildningslinje och den sysselsättning utbildningen siktar till

innefattar visserligen ett visst risktagande såväl ur den enskilde individens som

samhällets synpunkt, men med en effektiv yrkesvägledning såväl i högstadier

som gymnasier kan några betänkligheter mot en sådan självbestämmanderätt

knappast resas.

Svenska arbetsgivareföreningen med instämmande av Handelns arbetsgivare­

organisation och Sveriges verkstadsförening anför i huvudsak följande beträf­

fande bl. a. en eventuell reglerad tillströmning till skilda lärarutbildningslinjer

vid universiteten.

Att enbart med hänvisning till trängseln inom de spärrade utbildningslinjerna

förorda fri tillströmning till den hittills fria sektorn kan förefalla vara en föga

helhjärtad anslutning till valfriheten. Viktigare är emellertid att P-gruppen

icke heller inom den angivna ramen låter sina konkreta ställningstaganden

helt bestämmas av önskemålet om valfrihet. Vissa tecken tyder på att nu

pågående utredningsarbeten kan komma att resultera i någon form av reglerad

tillströmning till skilda lärarutbildningslinjer vid universiteten. P-gruppen

konstaterar detta utan att finna anledning till avståndstagande från spärrar

inom detta område. Eftersom lärarbanan hittills tagit hand om större delen

av de examinerade från de fria fakulteterna, skulle spärrar på detta område på

ett avgörande sätt minska den fria sektorn. Under sådana omständigheter torde

riskerna för överproduktion och felaktiga investeringar relativt sett öka inom

den kvarstående, tämligen begränsade fria sektorn. Det bör vidare uppmärk­

sammas, att P-gruppen endast föreslår en ringa kapacitetsutbyggnad av en

del spärrade utbildningslinjer samt att motiveringen därvid är arbetsmarkna­

dens beräknade behov. Icke heller antyds att spärrarna på längre sikt kan tagas

bort på de åsyftade linjerna.

Valfriheten bör enligt föreningens mening på ett mera konsekvent sätt läggas

till grund för planeringen av hela det högre utbildningsväsendet. Planeringen

bör inriktas på att snarast möjligt skapa full valfrihet för de studerande att in­

om ramen för uppställda kvalifikations- och meritkrav välja mellan skilda aka­

demiska utbildningsvägar. Den fulla valfriheten skulle enligt föreningens me­

ning erbjuda mycket betydande fördelar icke bara för den enskilde utan även

för samhället. Framför allt skulle bättre förutsättningar skapas för en smidigare

anpassning mellan å ena sidan antalet studerande inom skilda utbildningslinjer

och å andra sidan arbetsmarknadens behov. Det bör också vara till gagn för

näringslivet och samhället att inom stora sektorer undvika en bristsituation som

kan medföra en monopolliknande ställning för vissa personalkategorier. För­

eningen är medveten om att vissa felinvesteringar för individ och samhälle icke

kan undvikas om man överlåter åt konsumenterna — de studerande — att ge­

nom sitt fria val bli avgörande för kapaciteten vid skilda utbildningslinjer. Men

i det stora hela torde felinvesteringarna bli av betydligt mindre omfattning än

under ett system, som innebär att tillströmningen till den ena halvan av utbild­

ningsväsendet är helt fri, medan tillströmningen till den andra regleras i detaljer

med hänsyn till bl. a. osäkra arbetsmarknadsmässiga bedömningar, tillfälliga

statsfinansiella skäl och i en del fall personalgruppers inflytande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

177

Det bör också uppmärksammas att även en mycket betydande utbyggnad av de spärrade linjerna icke inom överskådlig framtid torde medföra överskott på akademisk arbetskraft. Ändå har hänsyn därvid icke tagits till att man på det internationella området kan förutsätta en kraftigt stegrad efterfrågan på just arbetskraft med högre teknisk, merkantil och medicinsk utbildning. Om mot all förmodan utbildningen av t. ex. civilingenjörer ökar i sådan omfattning, att ut­ budet inom landet skulle komma att överstiga det beräknade behovet, skulle följden likväl endast bli vissa förskjutningar i befattningsnivå på teknikerområ­ det. I detta sammanhang bör än en gång understrykas, att den fulla valfriheten i fråga om det högre utbildningsväsendet enligt föreningens mening erbjuder de bästa förutsättningarna för att undvika och undanrödja balansrubbningar på akademikernas arbetsmarknad.

SR och TCO anser att inga spärrar bör ifrågakomma för tillträde till de fria fakulteterna.

TCO yttrar i huvudsak följande.

Vad angår de fria fakulteterna finner TCO på i huvudsak de av utredningen framförda skälen det icke lämpligt införa inträdesspärrar. Såväl i fråga om lärarutbildningen som annan akademisk utbildning gäller att den i högre grad än hittills måste motsvara olika utbildningsbehov, som finns på arbetsmarkna­ den. Den önskvärda nyorienteringen av de humanistiska studierna och huma­ nisternas användbarhet i näringslivet motverkas av att utbildningen hittills främst inriktats på lärarområdet, dock utan att ge en för läraryrket avpassad lärarutbildning. Att dessa synpunkter ligger i linje med nu aktuella strävanden framgår av direktiven för 1960 års Iärarutbildningssakkunniga, där dessa frågor beröres. Den framtida utvecklingen kan bl. a. beräknas innebära att lärarutbild­ ningen, oavsett hur den förlägges, till skillnad mot nu alltid måste föregås av ett egentligt yrkesval.

SACO föreslår vissa åtgärder för en kontrollerad tillströmning till de fria fakulteterna och anför i huvudsak följande.

Oviljan mot att skapa ett system för att kontrollera tillströmningen till de fria fakulteterna torde till stor del vara en följd av, att man vill slå vakt om de värden som ligger i att kunna bedriva fria studier, åtminstone vid några fakul­ teter. Samtidigt kan det emellertid ej accepteras, att olika individers behov av att få bildning och vidareutbildning leder till en desorganisation av yrkesutbild- ningslinjerna vid de filosofiska fakulteterna, eller att en okontrollerad tillström­ ning åstadkommer en krisartad arbetsmarknadssituation. Med syfte att söka förena dessa mot varandra delvis stridande önskemål vill SACO här skissera ett alternativ för att organisera tillströmningen till utbildningslinjerna vid de fria fakulteterna. SACO anser, att detta alternativ närmare bör övervägas.

1. I huvudsaklig anslutning till vad idag gäller inrättas vid de filosofiska fakulteterna, utan att nuvarande ämnesindelning rubbas, olika yrkesutbildnings- linjer. Som exempel på sådana utbildningslinjer kan nämnas lärarutbildning, psykologutbildning, meteorologutbildning, bibliotekarieutbildning, försäkrings- matematikerutbildning. Den som önskar erhålla undervisning och handledning eller deltaga i laborationer eller motsvarande i ämnen, som omfattas av de olika yrkesutbildningarna, skall vara skyldig att söka inträde vid aktuell utbildnings­ linje. I den mån lärarresurser och institutionslokaler ej finns tillgängliga i erfor­

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

178

derlig omfattning, skall begränsningar i intagningen kunna göras. Aven en ur

arbetsmarknadssynpunkt för hög tillströmning bör kunna dämpas genom en

intagningskon troll.

2. Utan hinder av att intagningen till vissa utbildningslinjer och ämnen måste

kontrolleras, skall var och en som äger tillträde till högre studier få studera vil­

ket ämne han vill. Universitetens skyldighet skall dock, vid brist på utbildnings­

resurser kunna begränsas till att lämna studievägledning samt att genomföra

kunskapskontroll genom tentamen och examination. Undervisning skall sålunda

ges till alla inskrivna i mån av resurser, men endast de som yrkesutbildar sig

skall garanteras undervisning i erforderlig omfattning.

Flera skäl kan anföras för att pröva ett sådant system.

1. Utbildningen vid universiteten kan ges en fastare yrkesinriktning och en

önskvärd integration av studiegången i olika ämnen underlättas.

2. De studerande som önskar en yrkesutbildning vid universiteten garanteras

en viss kvalitet på utbildningen, oavsett tillströmningens storlek. Att komplet-

tander och personer som önskar vidareutbildning skall få ta i ansprak undervis­

ningsresurser till förfång för dem som behöver en god yrkesutbildning, är en

ordning som icke i övrigt tillämpas någonstans inom den högre utbildningen.

Det saknas skäl för att acceptera ett sådant system vid de filosofiska fakulte­

terna.

3. En kontroll av tillströmningen skapar möjlighet att organisera och planera

undervisningen på ett sätt som nu icke är möjligt. Problemet beträffande för-

handsanmälningar bortfaller, och det blir möjligt att meddela förordnanden på

lärartjänster i god tid före tjänstgöringens början. SACO vill här i övrigt hän­

visa till vad organisationen i skrivelse den 20 december 1962 till Chefen för

ecklesiastikdepartementet anfört rörande tillsättningen av lärare vid de filoso­

fiska fakulteterna.

4. En kontrollerad tillströmning till yrkesutbildningslinjerna vid de filosofiska

fakulteterna skulle göra det möjligt att bättre än nu anpassa utbildningskapa­

citeten till arbetsmarknadens behov. Inom all yrkesutbildning måste en balans

eftersträvas mellan utbud och efterfrågan. Varken för individen eller samhället

kan det vara lyckligt, om på vissa delar av akademikernas arbetsmarknad syssel-

sättningssvårigheter uppkommer med åtföljande sociala problem.

Med anledning av det ytliga sätt som arbetsmarknadsproblematiken behand­

lats av P-gruppen vill SACO här särskilt betona, att förutsättningen för att

en specialiserad yrkesutbildning vid universitet och högskolor skall te sig mo­

tiverad måste vara, att utbildningen på ett adekvat sätt kan utnyttjas. Fri­

heten i sysselsättningsvalet kan icke åberopas för att staten på vissa snävt av­

gränsade områden skall avsätta resurser för att felutbilda akademiker. Om den

akademiska utbildningen anpassas efter samhällets behov, måste detta för in­

dividen innebära större frihet i sysselsättningsvalet, än om utbildningskapacite­

ten är för liten på vissa områden och för stor på andra. En snedvridning av ut­

bildningen i förhållande till samhällets behov medför, att många som siktar på

spärrade högskolor på grund av platsbrist i stället får utbilda sig på andra om­

råden. Redan härigenom inskränks friheten i sysselsättningsvalet. Överskotts-

akademiker från vissa fria fakulteter, som antingen blir arbetslösa eller får s. k.

inadekvat sysselsättning, har icke fått välja önskat arbete.

Var och en bör fritt få studera vid de filosofiska fakulteterna. Samhället bör

alltid, som nu är fallet för t. ex. studentprivatister, ställa resurser till förfogande

för studievägledning och kunskapskontroll. Det saknas däremot skäl för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

179

staten just på detta enda område inom yrkesutbildningsväsendet automatiskt

skall avsätta utbildningsresurser, utan att någon hänsyn tages till de behov som

föreligger inom andra utbildningsområden och till situationen på arbetsmark­

naden. Dagligen tar statsmakterna ställning till intagningen till yrkesutbildnings-

linjer av olika slag, det må gälla utbildning av hårfrisörskor, brandchefer, tele-

reparatörer, folkskollärare, murare eller flygvärdinnor. Det har dock aldrig ifrå­

gasatts, att tvära kastningar i ungdomarnas yrkesval på dessa områden skall få

motivera en annan utbildningskapacitet än den som ur arbetsmarknadssynpunkt

är försvarlig. Även när det gäller den akademiska yrkesutbildningen måste

arbetsmarknadssynpunkten på motsvarande sätt vägas in.

SFS anför i huvudsak följande.

SFS måste för sin del se det som angeläget, att personer med högskoleutbild­

ning beredes tillfälle till adekvat sysselsättning. Ett läge där personer med aka­

demisk utbildning mot sin vilja tvingas till sysselsättningar för vilka deras teo­

retiska studier icke kan användas, kan icke anses önskvärd vare sig ur den en­

skildes eller samhällets synpunkt.

Utbildningen vid de humanistiska fakulteterna synes därför böra konstrueras

så att varje utbildningsväg har ett mål på arbetsmarknaden som är så klart

angivet som möjligt. En ur denna synpunkt önskvärd utveckling är att man

som redan i viss mån skett upprättar särskilda utbildningsenheter inom de filo­

sofiska fakulteternas ram. Exempel härpå är lärar- psykolog- journalist- sekre­

terare- och reklamutbildning. Därigenom skulle man lättare kunna uppnå balans

mellan utbud och efterfrågan som ur allmänna synpunkter är önskvärd.

Om i en situation, där olika avlänkande åtgärder visat sig bli utan avsedd

effekt, det framstår som nödvändigt att införa någon form av reglering för

dessa ovannämnda utbildningsvägar, måste enligt SFS mening följande syn­

punkter beaktas.

En spärr som generellt omfattar de nu fria fakulteterna finner SFS som tidi­

gare framhållits beklaglig. Med tanke på samhällets snabba expansion och

möjligheten att nya yrkesområden kan öppnas synes en arbetskraftsreserv av

humanister kunna ha sitt värde förutsatt att dessa personer väljer sitt studium

i medvetande om hurudana deras utsikter på arbetsmarknaden är. Det kan även

ses som ett led i den allmänna standardhöjningen att möjligheter till akademisk

utbildning hålles öppna för alla personer med förutsättning härför. Mot denna

bakgrund framstår det som angeläget, att även en icke klart yrkesinriktad aka­

demisk utbildningsväg också i framtiden kommer att stå öppen.

Sveriges konservativa studentförbund (SKSF) anför bl. a. följande.

I spärrfrågan har SKSF sedan länge hävdat att studiernas frihet skall utgöra

en av hörnstenarna inom den högre utbildningen. Självfallet kan en alltför kraf­

tig tillströmning leda till cn omprövning av denna ståndpunkt. Innan man defi­

nitivt tar ställning i denna fråga vill emellertid förbundet rekommendera att en

utredning av de former under vilka undervisningen bedrives, sker. Den kurs­

bundna undervisningen medförde visserligen till en början viss ökning av exa-

minationsfrekvensen, men någon allsidig undersökning över i vad mån studie­

tiderna har nedbringats har så vitt förbundet känner till inte gjorts. Det är i

detta sammanhang väsentligt att internationella jämförelser av olika studie-

systems effektivitet kommer till utförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Sveriges liberala studentjörbund (SLS) uttalar:

Möjligheten att bedriva akademiska studier efter genomgånget gymnasium

eller motsvarande skolform måste anses vara en synnerligen värdefull princip

i ett samhälle som syftar till medborgarnas materiella och andliga välfärd. Tvärt­

emot dem som anser att denstora anhopningen av studerande vid de fria fakul­

teterna är olycklig, ser SLS det som något värdefullt att allt fler människor om­

fattas av en bildningsambition. Traditionellt har studentexamen betraktats som

slutmålet för den högre allmänbildningen, studier därefter har betraktats som

yrkesutbildning. Enligt SLS åsikt bör denna uppfattning överges. Studier vid

universitet kan betraktas som en form av konsumtion — och en konsumtion

som måste anses värdefull och som samhället genom olika insatser maste under­

stödja. SLS finner det icke förenligt med denna uppfattning att som utred­

ningen tala om inadekvat sysselsättning. Studier vid exempelvis humanistisk

fakultet behöver i sig icke implicera någon bestämd form av yrkesverksamhet.

Detta innebär dock inte att dessa studier enbart behöver betraktas som en ange­

näm form av konsumtion. Högre studier innebär också träning i förmågan till

självständigt och kritiskt tänkande vilket är en obestridlig tillgång för alla for­

mer av yrkesverksamhet.

Konsekvenserna av detta resonemang blir, enligt SLS uppfattning, att^ den

traditionella bilden av akademikernas arbetsmarknad spränges. Men, en sådan

utveckling fordrar också en reformering av de fria fakulteterna, som måste

kunna tillgodose dels de speciella kraven för dem som till del bedriver sina studier

utan bestämt utbildningsmål, dels för dem som syftar till akademiska yrken i mera

traditionell bemärkelse; lärare, forskare etc. Detta nödvändiggör ett smidigt

betygssystem och ett flexibelt examanssystem. Åtskilliga finner redan nu den

lägsta akademiska examen alltför omfattande — den innebär i praktiken oftast

en fyraårig studietid och ställer därför stora krav på ekonomiska uppoffringar,

som sedan icke, med den arbetsmarknadsutveckling som ovan skisserats, kan

kompenseras genom höga löner. Man bör därför inrätta en lägre examenstyp,

med en tvåårig reell studietid, som kan tjäna som slutexamen för dem som efter

denna tid vill gå direkt ut på arbetsmarknaden eller kombinera sina filosofiska

studier med annan, yrkesinriktad utbildning. Genom en sådan examenstyp

skulle man också skapa förutsättningarna för den blandade akademiska utbild­

ning (samhällsvetenskaplig-tcknisk, medicinsk-samhällsvetenskaplig etc.) som

arbetsmarknaden efterlyser. I denna examen bör ingå tre olika ämnen. Med det

nuvarande betygssystemet skulle ett sådant arrangemang bli svårt att genom­

föra. En reformering av betygssystemet som möjliggör en rikare differentiering

av utbildningsvägar på olika nivåer bör sålunda genomföras; förutsättningarna

att ersätta det nuvarande systemet med ett s. k. credit-system av anglo-sachsisk

modell bör utredas.

Även Sveriges socialdemokratiska studentjörbund (SSSF) anser, att spärrar

vid de fria fakulteterna eventuellt kan bli nödvändiga i framtiden. Förbundet

anför i huvudsak följande.

Rätten att fritt välja studieriktning är naturligtvis mycket väsentlig men det

måste dock betonas att den verksamhet som på det högre utbildningsväsendets

område bedrivs i samhällets regi främst måste ses som en investeringsprocess

som företas för att uppnå bestämda syften av samma art som gäller för all civil

samhällelig verksamhet och först i andra hand som en individens konsumtion

som företas enbart för att ge personlig tillfredsställelse. Detta innebär att det

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

181

inte är orimligt att tänka sig ett läge där individens mål måste vika för sam­

hällets egna, och detta också därför att en sådan situation mycket väl kan inne­

bära svårigheter för individen som inte rimligtvis kan beskrivas som »inadekvat

sysselsättning». — Vad beträffar det ekonomiska argumentet vill SSSF fram­

hålla att man inte kan jämföra olika utbildningsalternativ enbart genom att se

till deras kostnader. På något sätt måste man också försöka uppskatta de intäk­

ter som härrör från olika alternativ, och genom att ställa intäkter och kostnader

mot varandra sedan välja mellan olika utbildningslinjers fortsatta utbyggnad.

Det är visserligen så att de flesta spärrade utbildningslinjer förorsakar större

kostnader än de fria fakulteterna, men det är också uppenbart att de samhälle­

liga intäkterna är större för sådana kategorier som civilingeniörer, ekonomer,

läkare etc. Arbetsmarknadens livliga efterfrågan är just ett indicium på detta.

I promemorian lanseras beteckningen »inadekvat sysselsättning». Detta nya

begrepps värde synes något tvivelaktigt. Det är ju nämligen så att det i den

fulla sysselsättningens ekonomi som varit vår under efterkrigstiden inte varit

någon svårighet att finna ett arbete även för den, som tillbringat flera år med

att skaffa sig kunskaper, som för arbetsgivaren inte har något direkt värde.

Denna konjunkturtyp kan dock inte uppfattas som något alldeles givet även om

efterkrigstiden har gett oss en ensidig erfarenhet av överefterfrågan på arbets­

kraft. Dessutom innebär även »inadekvat sysselsättning» slöseri med knappa

resurser, eftersom det på andra områden fortfarande föreligger en bristsituation,

och det därför vore en vinst ur samhällets synpunkt om en stor del av humanis­

terna utbildades till just sådana kategorier som det nu råder brist på. Begreppet

»inadekvat sysselsättning» bör därför inte vara ett argument i diskussionen om

selektionen bland studenterna till olika utbildningar och om dimensioneringen

av dessa utbildningsalternativ. Man bör åtminstone inte i nuvarande situation

föra diskussionen om »humanistspärrar» ur debatten, även om SSSF inte är

beredd att förorda några direkta ytterligare åtgärder.

Sveriges socialdemokratiska ung domsförbund (SSU) anser, att spärrar vid de

fria fakulteterna inte på något positivt sätt kan lösa ungdomens utbildnings­

fråga. Förbundet anför:

Genom införande av spärr skulle man självfallet kunna minska övergångs­

frekvensen till akademiska studier till vad t. ex. universitetsutredningen rekom­

menderade. Det vore emellertid ett självbedrägeri, om man därmed ansåg sig ha

löst utbildningsproblematikcn. Resultatet skulle endast bli att en mängd ung­

domar skulle förvägras rätten att genomgå någon postgymnasial utbildning.

SSU vill vidare framhålla, att en spärr, baserad på studentbetyg, kommer att

vara socialt korrelerad. En av de viktigaste målsättningarna för samhällets ut­

bildningspolitik har varit att undanröja geografiska, ekonomiska och sociala hin­

der för högre utbildning. Denna målsättning synes nu, vad beträffar övergången

från gymnasium till postgymnasial utbildning, vara uppfylld. Då betygen i

gymnasiet fortfarande i viss utsträckning är socialt korrelerade, skulle det med­

föra en hårdare spärr gentemot t. ex. studerande från arbetarhem.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Samhällsvetenskaplig och annan

humanistisk utbildning

Genomgående betonas i remissvaren, särskilt av universitetsmyndigheterna,

att en förutsättning för att spärrar vid de fria fakulteterna skall kunna undvikas

är tillräckliga lärar- och lokalresurser.

182

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i XJppsala framhåller nöd­

vändigheten av att bygga ut lokaler och förstärka lärarorganisationen, icke minst

på professors- och laboratorsplanet. Enligt konsistoriets mening är detta bl. a.

en förutsättning för att en effektiv högstadieundervisning skall kunna komma

till stånd.

Humanistiska jakulteten vid universitetet i Lund finner prognosen bygga på

många osäkra antaganden. Tillströmningen till de humanistiska fakulteterna

anses kunna — på grund av ökad studentexamensfrekvens och övergångsfre­

kvens till akademiska studier — komma att bli än större än som beräknats.

Fakulteten framhåller, att planeringsarbetet för de humanistiska fakulteterna

bör bedrivas med långt större energi än som förutsätts i P-gruppens promemoria.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm framhåller,

att den av P-gruppen beräknade fördelningen av studerande inom humanistisk

fakultet på utbildningsorter icke kan anses vara realistisk såvitt angår Stock­

holm. Studenternas val av studieort tenderar att öka Stockholms universitet

ytterligare. Konsistoriet påpekar, att redan Frescatikommittén räknar med

9 000 studerande inom humanistisk fakultet i Stockholm 1970, d. v. s. ca 1 000

mer än P-gruppen.

Universitetskanslern yttrar bl. a. följande.

Jag vill bestämt framhålla betydelsen av att en omfattande ökning av ut­

bildningsresurserna inom det humanistiska ämnesområdet snabbt kommer till

stånd. Särskilt inom de samhällsvetenskapliga ämnena kan en utomordentligt

starkt ökad tillströmning förväntas, och det är med hänsyn till arbetsmarknads­

läget synnerligen angeläget att tillgodose detta utbildningsbehov.

Såsom flera av remissinstanserna framhållit krävs en betydande förstärkning

av de humanistiska fakulteternas resurser — som redan i flera avseenden är

bristfälliga —■ för att möta den väntade snabba ökningen av elevantalet. Icke

minst gäller detta högstadieundervisningens resurser, eftersom en snabb pro­

duktion av licentiater och doktorer är en nödvändig förutsättning för att kunna

meddela akademisk lågstadieundervisning i ökad omfattning. I likhet med hu­

manistiska fakulteten vid universitetet i Lund finner jag att ett effektivt plane­

ringsarbete för de humanistiska fakulteterna bör bedrivas.

Statens humanistiska jorskningsråd framhåller bl. a. följande.

Det är möjligt, att en viss överproduktion av humanistiskt utbildad arbets­

kraft kommer att kunna påvisas i en närmare eller avlägsnare framtid. Under

betonande av det osäkra i alla framtidsprognoser rörande förhållanden, som

kommer att bestämmas av ett flertal oberäkneliga faktorer, vill rådet framhålla,

att behovet av humanistisk forskning i varje fall ej göres mindre av en even­

tuell dylik överproduktion. Såväl utbildningens samhällsnytta som forskningens

fruktbara utveckling äventyras av brist på vetenskapligt aktiva, fasta befatt­

ningshavare, något som i hög grad motiverar en upprustning av de humanistiska

fakulteterna i bär berörda avseende.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

183

Statens råd för samhällsforskning anför bl. a. följande.

Beträffande utbildningen av »samhällstekniker» har värderingen varit positiv,

vilket alltså innebär att man förutsätter respektive rekommenderar en kraftigt

ökad utbildning inom detta område. När man värderar en viss utbildning, beror

det rimlikt på att utbildningen förväntas ge värdefulla kunskaper och färdig­

heter. Utbildningens förmåga härvidlag är emellertid väsentligen avhängig av

forskningen inom vederbörande område. Om statsmakterna bestämmer sig för

att främja en viss utbildning, synes alltså själva beslutet härom primärt böra

inriktas på forskningsresurserna inom området. Finns det värdefulla forsknings­

resultat, blir kunskaper och färdigheter också efterfrågade. Ifråga om medicinsk,

teknisk och naturvetenskaplig forskning är dessa sammanhang uppenbara. När

det gäller den samhällsvetenskapliga forskningen har den i stort sett behandlats

som humanistisk forskning i övrigt, d.v. s. det är framförallt undervisnings-

organisationen som under senare år förstärkts, medan forskningsstödet kommit

i efterhand. Vill man åstadkomma några egentliga resultat på det samhälls­

vetenskapliga området måste alltså den avgörande impulsen sättas in på forsk-

ningssidan; utbildningsintresset förstärkes som en följd därav.

Rådet finner det i högsta grad angeläget, att stödet till den samhällsveten­

skapliga forskningen stärkes. Då det råder stor brist på kvalificerade forskare

vid de samhällsvetenskapliga institutionerna, synes detta stöd lämpligast kunna

komma till stånd genom att förstärka de samhällsvetenskapliga ämnenas per­

sonalorganisation. Det gäller i första hand att inrätta fasta tjänster, som kan

locka kompetenta forskare, vilka genom att bedriva kvalificerad forskning i sin

tur kan utbilda lämpliga personer för samhällets och forskningens behov.

Kommittén för nya utbildning sv äg ar vid de filosofiska fakulteterna yttrar

bl. a. följande.

Utslagsgivande för den framtida tillströmningen till universiteten kommer att

bli den organisatoriska form man ger gymnasierna, samt den attraktionsför-

måga som den s. k. studentkarriären kan utveckla. Allt tyder emellertid på att

personer med huvudsaklig humanistisk utbildning kommer att öka på ett myc­

ket markant sätt.

I dagens dynamiska samhälle finns det all anledning att antaga, att utveck­

lingen ständigt ställer nya utbildningskrav och att det således öppnas nya ut-

bildningsvägar. Inom det nuvarande examenssystemet finns det stora möjlig­

heter att genom nya kombinationer möta dessa krav. Som exempel kan nämnas,

att det väl med säkerhet kommer att föreligga ett växande behov av folk med

kunskaper i språk av typen ryska, spanska, arabiska, japanska och kinesiska,

kombinerad med kunskaper i samhällsvetenskapliga ämnen. Svårigheten tycks

för närvarande vara att locka in ungdomar på dessa till synes osäkra utbild­

ningsvägar. Kommittén för nya utbildningsvägar har emellertid för avsikt att

närmare analysera det problemkomplexet. Det torde dock knappast vara troligt,

att dessa nya utbildningsvägar kan leda till sysselsättning för alla som söker

sig till de filosofiska fakulteterna. För kommittén för nya utbildningsvägar fram­

står därför en ökad kapacitet av de nu spärrade utbildningsvägarna samt en ut-

byggnad av studentkarriärens utbildningsmöjligheter såsom ofrånkomlig.

SACO understryker i sitt yttrande vikten av, alt arbetet inom kommittén för

nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna snarast fullföljes, och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

184

kommittén ges resurser att överse yrkesutbildningen inom de naturvetenskap­

liga och humanistiska områdena.

SFS yttrar:

Tanken på differentierad humanistutbildning aktualiserades i slutet av 1950-

talet, då man började skönja en överproduktion av humanister. Den kommitté

(KNUFF) som tillsattes 1960 för att närmare utreda dessa frågor kan icke sägas

ha lyckats i den utsträckning man hoppats. Det framstår för SFS som önskvärt,

att arbetet på detta område intensifieras, och att den inaktivitet brytes som

under det senaste året karaktäriserat kommittén. För att snabbt kunna skapa

de differentierade utbildningar, varav behov kan föreligga, är det angeläget, att

kommitténs resurser ökas och att som avsetts arbetet bedrives inom särskilda

delegationer, vilka får ett relativt stort antal experter till sin disposition. Enligt

SFS:s uppfattning är det nödvändigt, att det fortsatta arbetet på dessa frågor

angripes — som SFS framhöll i sitt remissvar över kommitténs förslag angående

akademisk sekreterar-, högre journalist- och reklamutbildning — »från efter-

frågesidan, och att tillskapande av nya utbildningsvägar således måste baseras

på arbetsmarknadens behov av akademiker» ...

Ifråga om de utbildningar som här aktualiseras anser SFS, att frågan om

psykologutbildningens framtida utformning, för vilken särskild utredningsman

är tillsatt, snarast bör lösas. Därefter torde man kunna skapa andra utbildnings­

vägar, vilka mer eller mindre tangerar psykologutbildningen. Som exempel här­

på kan nämnas kuratorer av olika slag, personaladministratörer samt yrkes- och

studievägledare. SFS anser vidare, att den reklamutbildning KNUFF föreslog

bör inrättas. Frågan om u-ländernas behov av kvalificerad arbetskraft bör dess­

utom uppmärksammas.

I samband med att här berörda frågor utredes anser SFS det motiverat, att

uppmärksamhet ägnas också frågan om ett nytt betygs- och examenssystem för

de filosofiska fakulteterna.

Ett flertal remissinstanser har tillstyrkt P-gruppens förslag att göra samhälls-

vetarutbildningen mer företagsekonomiskt inriktad.

SACO yttrar:

SACO vill för sin del tillstyrka en utveckling i denna riktning, då det torde

finnas en rad arbetsuppgifter där en kombination mellan kanske främst national­

ekonomi och statistik samt företagsekonomi äger företräde framför annan ut­

bildning. Med den starka efterfrågan som i dag finns och som kommer att

finnas på samhällsvetare, synes det dock också angeläget att överväga hur en

samhällsvetareutbildning inriktad på verksamhet inom olika specialfunktioner

skall utformas. Behov föreligger utan tvekan av en integrering mellan de olika

samhällsvetenskapliga ämnena, så att utbildningen blir mer klart yrkesinriktad.

Matematisk-naturvetenskaplig utbildning

P-gruppens förslag till utbyggnad av den matematisk-naturvetenskapliga ut­

bildningskapaciteten behandlas positivt i remissyttrandena. Liksom i fråga om

utbyggnaden av den humanistiska utbildningen förutsättes dock att erforder­

liga personella och materiella resurser ställs till förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

185

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala finner

det initiativ till fortsatt utbyggnad som P-gruppens promemoria utgör vara

värdefullt och böra utan dröjsmål fullföljas med handling. Fakulteten finner

emellertid den prognos som presenterats vara behäftad med stor osäkerhet, bl. a.

på grund av att lärarutbildningsfrågorna ännu ej avgjorts. Vidare framhålls, att

en snabb upprustning av högstadieundervisningens resurser är nödvändig för

att det för den akademiska undervisningens behov erforderliga antalet lärare

skall erhållas.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Lund konstaterar i sitt

remissyttrande, att den beräknade ökningen av studerandeantalet vid univer­

sitetet förutsätter en kraftig förstärkning av personella och materiella resurser,

särskilt för utbildning av licentiater och doktorer för den akademiska under­

visningens och gymnasieundervisningens behov. Ett allvarligt hinder för univer­

sitetets expansion i Lund är byggnadsfrågorna. Byggnadsmarknaden i Lund

är redan ansträngd bl. a. på grund av utbyggnaden av den tekniska högskolan

och lasarettet.

Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Lund finner det

orealistiskt att tro, att en ökning med 1 500 studerande i naturvetenskapliga

ämnen skulle till väsentlig del kunna förläggas till Umeå samt ett nytt univer­

sitet. Man efterlyser därför ett realistiskt program för utbyggnad av natur­

vetenskapliga experimentella institutioner. Bl. a. med hänsyn till det snabbt

ökande lärarbehovet bör därvid även beaktas möjligheterna att öka intagningen

ytterligare vid befintliga fakulteter. Naturvetenskaplig fakultet anses böra in­

rättas i Umeå och på ytterligare en plats.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg framhåller,

att en radikal utvidgning av utbyggnadsprogrammet för de spärrade utbild­

ningslinjerna måste göras, dels genom utbyggnad, dels genom inrättande av nya

läroanstalter.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm anser, att

grunden för dimensionering av högre utbildningsanstalter bör vara studenternas

val av studieort. En realistisk bedömning av antalet studerande vid de olika

universitetsorterna skulle ge vid handen att man för Stockholms universitets del

måste räkna med betydligt flera studerande än som angivits i P-gruppens beräk­

ning. För den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Stockholm borde en­

ligt konsistoriets mening räknas med 15—20 procent fler närvarande studerande

än det sammanlagda antalet vid motsvarande fakulteter i Uppsala och Umeå.

Universitetskanslern anför bl. a. följande.

Jag vill starkt understryka vikten av att en högst väsentlig ökning av utbild­

ningskapaciteten i matematisk-naturvetenskapliga ämnen snabbt kommer till

stånd.

Enligt min mening bör principbeslut nu fattas om inrättande av en ny mate­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

186

matisk-naturvetenskaplig fakultet utöver Umeå, lämpligen förlagd till samma

ort som en eventuell ny teknisk högskola.

För att möjliggöra en mycket snabb ökning av utbildningskapaciteten i natur­

vetenskapliga ämnen bör noga avvägas hur den föreslagna ökningen skall för­

delas mellan befintliga och nya fakulteter.

De experimentella ämnena bör därvid betraktas på samma sätt som spärrade

högskolor. En fördelning av det föreslagna antalet utbildningsplatser i fysik,

kemi, botanik och zoologi jämte övriga för filosofisk ämbetsexamen erforderliga

ämnen bör därför snarast ske mellan befintliga och nya lärosäten, och en plane­

ring av byggnader, utrustning, materiel m. m. komma till stånd. Därvid bör

också behovet av laborationsutrymmen och laborationsutrustning för högstadie-

studerande beaktas.

En positiv inställning till P-gruppens förslag att närma naturvetarna till tek­

nikerna redovisas bl. a. av universitetskanslern, gymnasieutredningen, Jernkon-

toret, Sveriges industriförbund och TCO.

Universitetskanslern anför bl. a. följande.

Beträffande förslaget att genom ändring av kursplanerna närma naturvetarna

till teknikerna föreligger enligt remissyttrandena stort intresse härför såväl i

Uppsala som i Lund. Matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid universite­

tet i Uppsala nämner civilingenjörsutbildningen i teknisk fysik samt specialise­

ring åt bl. a. matematik och biologi och hänvisar till sitt förslag om att kom­

binera teknisk och naturvetenskaplig utbildning i filosofisk examen. Enligt min

mening bör denna fråga snarast bli föremål för närmare utredning och förslag

till nya studiekurser utarbetas.

Såvitt gäller att fullfölja och utveckla planerna på en blandad utbildning,

exempelvis medicinsk-farmaceutisk, medicinsk-naturvetenskaplig och ekono­

misk-teknisk utbildning har jag — liksom flera av remissinstanserna — den

uppfattningen att de olika former av differentierad och/eller blandad utbildning

som i olika sammanhang föreslagits eller skisserats bör systematiskt samman­

ställas och efter översyn och precisering snarast möjligt börja prövas försöksvis.

Sannolikt kommer det att finnas goda möjligheter att vid det sjätte universite­

tet och i samband med utbyggnaden av befintliga lärosäten påbörja dylik ut­

bildning.

Gymnasieutredningen yttrar:

Ur allmänna synpunkter är det önskvärt att gränserna mellan olika utbild­

ningar utsuddas och att möjligheterna att friare kombinera ämnen från skilda

utbildningslinjer ökas. I det längre perspektiv, som beskrives av prognoserna i

statistikbilagan, torde sådana kombinationsmöjligheter bli mycket angelägna

för att inte säga nödvändiga. Utredningen nöjer sig med att peka på förhållan­

det mellan naturvetare och tekniker. Dessa bör som tidigare nämnts kunna i

viss utsträckning substituera varandra. Får emellertid naturvetarna tillfälle att

komplettera sin utbildning med tekniska studier, blir substitueringsmöjligheter-

na betydande. En sådan teknifiering bör förverkligas efter olika linjer. Den

verksamhet som startat i Uppsala med ingenjörsutbildning inom den matema­

tisk-naturvetenskapliga fakulteten är sålunda enligt gymnasieutredningens me­

ning mycket värdefull. Ett samarbete mellan naturvetenskapliga fakulteter och

fortsatt utbildning vid ett antal välutrustade tekniska gymnasier är också en

väg som bör prövas.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

187

TCO ser i teknifieringsförslaget — förutom en anpassning till aktuella arbets-

marknadssynpunkter — en naturlig strävan att modernisera utbildningen vid

de filosofiska fakulteterna. Organisationen anför vidare:

TCO vill dock när det gäller naturvetarna utgå från att studieformerna blir

mer praktiskt inriktade med fler tillämpningsämnen i fysik och mekanik samt

att praktikkrav införes i examensbestämmeiserna. Den nystartade utbildningen

av civilingenjörer i Uppsala är ett positivt exempel på hur denna utbildnings­

fråga kan lösas.

Sveriges industriförbund uttalar, att en integration av här ifrågasatt slag är

önskvärd i första hand med hänsyn till nutida krav på arbetskraften men även

med hänsyn till möjligheten att inom universitet och högskolor mer rationellt

utnyttja tillgängliga personella och materiella resurser.

Jemkontoret anser, att en teknifiering av naturvetarna även kan väntas få

stor betydelse, när det gäller att befordra samarbetet mellan universitetens

forskare och industriens tekniker samt då det gäller att avlägsna det initial­

motstånd, som fortfarande synes föreligga hos universitetsutbildade ungdomar

att taga anställning inom industrien.

En något tveksammare inställning till teknifieringsförslaget intas av försva­

rets forskningsanstalt, SACO samt statens naturvetenskapliga forskningsråd och

statens råd för atomforskning.

Försvarets forskningsanstalt anser att frågan om en integration av här ifråga­

satt art bör behandlas med viss varsamhet samt anför i huvudsak följande.

Det är utan tvekan synnerligen önskvärt, att en överbryggning sker mellan

universiteten och de tekniska högskolorna. Vid universiteten bör möjligheter

öppnas för de studerande att välja en tekniskt orienterad utbildning. Samtidigt

måste man dock värna om utbildningen i naturvetenskapens grunder och funda-

ment. Det synes sålunda vara väsentligt att en inriktning av naturvetare åt det

tekniska hållet göres med bibehållande av grundkaraktären i den naturveten­

skapliga utbildningen. Det är den stabila grunden i denna, som bland annat

ger möjligheter att på ett flexibelt sätt välja specialinriktning i ett senare skede.

En teknisk inriktning vid universiteten bör i stort bygga på nuvarande grund­

utbildning och förläggas till slutet av utbildningen eller som speciell efterutbild-

ning. Likaså bör undervisningen vid de tekniska högskolorna i första hand vara

inriktad på meddelande av grundläggande kunskaper inom de olika studie­

områdena, medan specialutbildningen i stor utsträckning bör uppskjutas till

tiden efter civilingenjörsexamen.

SACO framhåller, att behovet av en reformerad naturvetarutbildning med

stark yrkesinriktning är mycket markant. Organisationen yttrar vidare:

I den mån en uppdelning kan ske på en lärarutbildning och utbildning för

andra yrken, bör den senare utbildningen ges en än mer teknisk inriktning. Det

är dock tveksamt, om man bör teknifiera naturvetarna alltför långt åt civil-

ingenjörshållet. Eftersom detta kräver icke bara en ändring av kursplanerna

utan framför allt en betydande ökning av lärar- och lokalresurser vid de natur­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

188

vetenskapliga fakulteterna, kan dessa resurser i så fall lika gärna användas till

en ökad civilingenjörsutbildning.

Statens naturvetenskapliga forskningsråd och statens råd för atomforskning,

vilka anser, att ett närmande mellan forskning och utbildning vid universitetens

matematisk-naturvetenskapliga fakulteter och vid de tekniska högskolorna

torde vara lättast att genomföra på högstadiet, uttalar emellertid.

Råden måste resa betänkligheter mot en teknifiering av naturvetarna och

naturvetenskaperna av den art som namnes i promemorian. Man kan nämligen

befara, att den skulle kunna leda till att utbildningen och forskningen inom

naturvetenskapen styrdes bort från sitt egentliga — i sig själv synnerligen vik­

tiga — verksamhetsfält till ett utnyttjande för en kortsiktslösning av tekniker­

behovet.

Mot forskningsrådens förenämnda yttrande har ledamoten av statens råd för

atomforskning, professorn K. Siegbahn anmält reservation och anför följande.

Det finns i dagens läge icke längre någon möjlighet att skilja ut den tekniska

undervisningen och forskningen från de naturvetenskapliga ämnen som tidigare

betraktats som »akademiska». Grundforskningen vid våra universitet i exem­

pelvis fysik och kemi kräver numera djupgående insikter i tekniska frågor.

Elektronik, halvledarteknik, mikrovågsteknik, instrument- och apparatteknik,

automatik, elektroteknik, metallografi, materialproblem, fysikalisk och kemisk

analysteknik, allt detta är ofta lika väsentligt för universitetsforskaren av idag

som för forskaren vid tekniska högskolor. Även om en viss del av universitets­

forskningen kan och bör vara »exklusiv» i den meningen att problemen kan

väljas mera fritt och utan hänsyn till omedelbara praktiska resultat utan i stäl­

let till långsiktiga mål, kan inte ens denna forskning numera som regel bedrivas

med någon utsikt till framgång utan grundliga tekniska insikter. Icke minst

med hänsyn härtill är det nödvändigt att införa teknisk undervisning och forsk­

ning vid universitetsinstitutionerna. Härtill kommer att det stora antal stude­

rande som efter några år lämnar universiteten för att träda ut i samhället som

lärare, forskare eller andra yrkesmän, måste bibringas en utbildning som svarar

mot samhällslivets faktiska funktioner.

Juridisk utbildning

Övervägande antalet remissinstanser, som berör denna fråga, anser, att en ny

juridisk fakultet bör inrättas.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Uppsala framför som sin mening, att

en ny juridisk fakultet måste inrättas och, på grund av rekryteringssvårigheter-

na, planeras i god tid. Det vore vidare av stor vikt att standarden vid befint­

liga juridiska fakulteter ej eftersätts. Bl. a. vore det en angelägen åtgärd att in­

rätta precepturer vid sidan av professurerna i stora ämnen.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, som i likhet med uppsalafakul-

teten anser, att en ny fakultet måste inrättas, framhåller, att en ökning av elev­

antalet fordrar en kraftig förstärkning av lärartjänsterna, bl. a. för forskar­

utbildning, samt av anslag till gruppundervisning för förstaårsstuderande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

189

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Göteborg betonar i sitt

remissyttrande, att det i Göteborg finns behov av en juridisk fakultet.

Juridiska fakulteten vid universitetet i Stockholm framhåller, att de juridiska

fakulteterna ej med nuvarande resurser kan meddela undervisning till ett starkt

ökat elevantal. De invändningar, som av P-gruppen anförts mot en ny juridisk

fakultet, är enligt fakultetens mening diskutabla.

Det större akademiska konsistoriet vid universitetet i Stockholm bedömer

den beräknade jämna fördelningen av juris studerande mellan Uppsala, Lund

och Stockholm såsom orealistisk, eftersom de bättre möjligheterna i Stockholm

beträffande domstolar, ämbetsverk, organisationer, företag o. s. v. erfarenhets­

mässigt medför ett ökat elevantal. Konsistoriet framhåller att antalet nybörjare

vid juridiska fakulteten i Stockholm för närvarande är lika stort som i Uppsala

och Lund tillsammans.

Universitetskanslern yttrar:

Jag vill till en början erinra om att Kungl. Maj:t genom beslut den 20 novem­

ber 1962 till kanslersämbetet för beaktande överlämnat en av vissa praktiskt

verksamma Göteborgs-jurister gjord framställning rörande inrättande av en

juridisk fakultet i Göteborg ävensom över framställningen avgivna remissytt­

randen. Med hänsyn till vad som anförts i detta material och i de akademiska

myndigheternas yttranden över P-gruppens promemoria finner jag det tvek­

samt om den förutsedda ökningen av antalet juris studerande från nuvarande

drygt 2 000 till 6 000 år 1970 kan mötas utan att ytterligare en juridisk fakultet

— då lämpligen i Göteborg — kommer till stånd. För Uppsala och Lund skulle

fordras mer än en tredubbling av elevantalet och för Stockholm en fördubbling,

om P-gruppens fördelning tas till utgångspunkt. Även om det måhända är rea­

listiskt att räkna med en nagot annorlunda fördelning mellan universitetsorterna

torde ändå påfrestningarna på de nuvarande fakulteterna komma att bli myc­

ket stora. Ett betydande antal topptjänster kommer att bli nödvändiga oav­

sett om befintliga fakulteter byggs ut eller en ny upprättas, varför frågan om

den juridiska forskarrekryteringen bör ägnas stor uppmärksamhet. Enligt min

mening finns ett särskilt skäl att redan nu vid planeringen inrikta sig på en

juridisk fakultet i Göteborg, nämligen lärarkollegiets vid handelshögskolan där­

städes förslag om en kraftig utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. Där­

igenom kan goda möjligheter förväntas föreligga för att realisera en mer ekono­

miskt^ inriktad juristutbildning, som skulle tiilgodose arbetsmarknadens behov.

Jag får därför föreslå, att principbeslut nu fattas om inrättande av en juridisk

fakultet vid universitetet i Göteborg.

Inrättande av en juridisk fakultet i Göteborg föreslås även av länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län och Göteborgs stad, vars stadskollegium bl. a. yttrar:

Efterfrågan på jurister och samhällsvetare kan beräknas bli avsevärt större

än för närvarande. I dagens läge väljer ett litet fåtal av den västsvenska ung­

domen den juridiska banan, eftersom studierna måste förläggas till avlägsna

orter. Detta skapar en olycklig regional snedvridning. Den humanistiska fakul­

tet™.1 Göteborg skulle otvivelaktigt ges en värdefull avlastning, därest en full­

ständig juridisk utbildning kunde komma till stånd vid stadens universitet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

190

Integration med utbildningen i samhällsvetenskapliga ämnen och med handels­

högskolans undervisning skulle ge näringslivet och förvaltningsyrkena ett till­

skott av synnerligen användbar arbetskraft. Den föreslagna integrationen juri­

dik—teknik torde även böra prövas i Göteborg. Med hänsyn till Göteborgs tra­

ditioner ifråga om förbindelser med utlandet synes den i dagarna framkastade

tanken på viss »internationalisering» av den juridiska utbildningen vara en för

härvarande universitet särskilt angelägen uppgift, varvid samarbete med fördel

kan upprättas med handelshögskolan där undervisningen i sjörätt, transporträtt

m. m. har betydande omfattning.

Teologisk utbildning

Teologiska fakulteten vid universitetet i Lund ser gärna en ökning av elev­

antalet, ehuru en kraftig förstärkning av utbildningsresurserna erfordras här­

för. Bl. a. bör ett system motsvarande de filosofiska fakulteternas automatik in­

föras. Enligt fakultetens mening bör anordnande av parallella studiekurser i

Göteborg i kristendomskunskap övervägas.

Universitetskanslern framhåller huvudsakligen följande.

Jag anser, att frågan om den teologiska utbildningen bör följas med uppmärk­

samhet. Dock finner jag det nödvändigt att avvakta de beslut som kommer att

fattas om kristendomsundervisningens omfattning på det nya gymnasiet och

därav följande behov av kristendomslärare innan jag tar ställning till vilka åt­

gärder beträffande den teologiska utbildningen som kan vara erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

d. Industrihögskola i Östergötland

Allmänna synpunkter

Yttrandena är genomgående positiva till en blandad ekonomisk-teknisk ut­

bildning på akademisk nivå av i förslaget skisserad typ. Behovet av personer

med sådan utbildning understryks med endast ett par undantag. Beträffande

det föreliggande förslaget om en särskild industrihögskola i Östergötland är om­

dömena mera försiktiga. I flera remissyttranden, varibland främst märks ytt­

randen från de östgötska instanserna och från arbetsmarknadsstyrelsen och över­

styrelsen för yrkesutbildning

,

uttalas att förslaget kan läggas till grund för stats­

makternas handlande utan ytterligare omfattande utredningar. I andra yttran­

den, exempelvis från skolöverstyrelsen, TCO och universitetskanslern förordas

att mera ingående utredningar verkställes innan beslut fattas i frågan.

Särskilt från akademiskt håll understryks vikten av att vid en nyupprättad

industrihögskola forskningen tillgodoses likaväl som undervisningen.

Lokaliseringen bedöms av de flesta icke-östgötska instanserna så, att ytterli­

gare utredning krävs, innan beslut fattas i frågan. Detta gäller även i de fall

vederbörande godtagit Östergötland som den region, inom vilken högskolan bör

förläggas. Länsstyrelsen i Östergötland, Östergötlands läns landstings förvalt­

ningsutskott och stadsfullmäktige i Linköping förordar Linköping som förlägg­

ningsort, medan stadsfullmäktige i Norrköping förordar Norrköping.

191

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Behovet av teknisk-ekonomisk utbildning

Humanistiska och matematisk-natur vetenskaplig a fakulteterna i Uppsala,

Lund och Stockholm samt historisk-filosofiska sektionen i Göteborg instämmer

i

kommitténs uttalande om behovet av en kombinerad högre teknisk-ekonomisk ut­

bildning. Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg kräver både principi-

dla diskussioner och detaljerade utredningar i större omfattning än som varit

möjligt inom ramen för betänkandet, innan lämpligheten av en kombinerad ut­

bildning kan bedömas. Ekonomiska fakulteten i Lund anser att behov föreligger

av personer med antingen kombinerad akademisk grundutbildning, som leder

fram till en slutprodukt av det slag delegationen åsyftar, eller vidareutbildning,

baserad på redan avlagd examen vid teknisk högskola, handelshögskola eller uni­

versitet. Kanslern tar icke ställning till detta eller andra detaljspörsmål utan

anfor endast att det av högskolekommittén tagna initiativet är värt all upp­

märksamhet under hänvisning till att de i ärendet avgivna yttrandena från ho­

nom underställa lärosäten genomgående är positiva till tanken att upprätta

en lndustnhogskola. Åtskilliga väsentliga synpunkter och invändningar har dock

framförts framhåller kanslern — varför förslaget enligt hans mening bör

underkastas ytterligare beredning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund framhåller i ett

gemensamt yttrande, att bristen på arbetskraft med högre teknisk eller ekono­

misk utbildning under en lång följd av år gjort sig starkt kännbar inom svenskt

näringsliv. Organisationerna betonar att det inom industrin föreligger ett klart

uttalat behov av arbetskraft med den föreslagna utbildningen, särskilt för plane­

rings-, rationaliserings- och försäljningsfunktionerna och även för arbetsuppgifter

i samband med databehandling. Behovet av de personalkategorier, som åsyftas,

torde enligt organisationerna komma att växa ytterligare. Överstyrelsen för yr­

kesutbildning finner utbildningsbehovet väl styrkt. Arbetsmarknadsstyrelsen

framhåller, att behovet av personer med sådan kombinerad teknisk-ekonomisk

utbildning som föreslagits har visat sig vara i stigande. Flera av dem, som

genomgått teknisk högskola, sysselsättes med administrativt arbete samtidigt

som åtskilliga civilekonomer kommit att syssla med problem, som tangerar de

rent tekniska, särskilt på försäljningssidan. Enligt styrelsens mening föreligger

arbetsmarknadsmassiga skäl för den typ av teknisk-ekonomisk utbildning, som

kommittén föreslagit.

Sveriges allmänna exportförening vitsordar behovet av en blandad teknisk­

ekonomisk utbildning. Redan nu föreligger enligt föreningen behov av försälj­

nings- och serviceingenjörer och i framtiden kommer detta säkerligen att bli

ännu större.

Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund anför:

Även inom vissa grenar av den kommunala förvaltningen och i kommunala

foretag är åtskilliga funktioner av sådan teknisk-ekonomisk karaktär, att en ut­

bildning sadan som den skisserade torde kunna bli en väg till lämplig kompetens

för ett flertal typer av kommunala befattningshavare

SFS

finner det klart ådagalagt, att behov av en blandad teknisk och ekono­

misk utbildning finns, och ställer sig också positiv till tanken pa en fyraarig

teknisk-ekonomisk utbildning.

Svenska civilekonomföreningen

finner däremot

att arbetsmarknadens önskemål beträffande akademiker med teknisk och eko­

nomisk utbildning i dag avser främst personer med långt driven specialutbild­

ning inom det ena ämnesområdet och lämplig påbyggnad inom det andra.

SACO

anser det vara ostridigt, att behov av högskoleutbildad arbetskraft med

kvalificerad kunskap i modern teknik och modern ekonomi föreligger. Det ar

ett faktum, att civilingenjörer och civilekonomer idag innehar befattningar inom

industrin, där deras relativa brist på ekonomisk respektive teknisk utbildning

är en nackdel. Ett behov av kombinerad utbildning är alltså redan konstaterat,

och det torde vara sannolikt, att det snarare ökar än minskar i framtiden, fram­

håller SACO.

„ ,

,

TCO

har en positiv inställning till utvidgad högskoleutbildning pa det tek-

niskt-ekonomiska området, men ifrågasätter om kombinerad akademisk examen

av föreslagen typ är den lämpligaste. TCO anför:

Många av de arbetsuppgifter för ekonomiingenjörer som redovisas i betänkan­

det kan säkerligen med lika gott resultat utföras av ekonomiskt vidareutbildade

läroverksingenjörer. Det är av stor vikt att pa lämpligaste satt utnyttja de hög­

skoleutbildade teknikerna och ekonomerna i synnerhet i en tid da bmten pa

högt kvalificerad arbetskraft är uppenbar. Med nuvarande tendens att anstalla

överkvalificerad arbetskraft till tekniska befattningar, kan en viss risk föreligga

att ekonomiingenjörerna fastnar i arbetsuppgifter, dar deras kvalifikationer ej

utnyttjas i önskvärd grad. För att uppnå högre befattningar maste en tjänste­

man uppvisa stor duglighet på poster, som kraver framstående fackkunskap

inom något specialområde. Denna fackkunskap kan förvisso ingen kombinerad

högskola med förhållandevis kort utbildningstid skanka.

LO

finner det framlagda förslaget vara väl dokumenterat både med hänsyn

till utbildningsbehov och den utbildningstyp som avses och tillstyrker i princip

att sådan utbildning kommer till stånd.

Skolöverstyrelsen

och

statskontoret

hemställer att innan beslut fattas om upp­

rättande av en industrihögskola behovet av en dylik utbildning göres till föremal

för ytterligare utredning.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Lärarfrågan m. m.

De akademiska instanserna efterlyser genomgående forskningsresurser vid en

eventuell industrihögskola.

Kollegienämnden vid Chalmers tekniska högskola

vänder sig mot att blott

fyra professurer föreslagits vid högskolan. Kollegienämnden anför.

Tydligen avses varje professor förestå undervisning, examination och forsk­

ning även i angränsande ämnen. Detta får anses högst olämpligt.

Likartade tankegångar framförs av

lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göte­

borg,

som förordar att man redan från början inriktar sig på ett större antal

193

professurer och andra heltidsanställda lärare än som föreslagits. Hithörande frå­

gor bör enligt lärarkollegiet ytterligare övervägas.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anmärker att den föreslagna verk­

samheten skulle erhålla en alltför snäv inriktning. En fara med den föreslagna

utbildningen anser överstyrelsen vara att undervisningen är uppdelad på två

helt skilda områden och begränsad till fyra år. Lärostoffet som medhinnes inom

vartdera området blir för litet och kunskaperna för grunda. Vidare framhålles:

Kommitténs avsikt har varit att få till stånd en utbildning vid industrihög­

skolan, som ligger på högskolenivå. Såsom från tekniska högskolans i Stockholm

sida framhållits, kommer de resurser i personal och materiel, som avses skola

stå till förfogande, i stort sett ej att tillåta någon forskning vid högskolan. Pro­

fessorerna torde därjämte i stor utsträckning bli upptagna av lägre undervisning.

Licentiandutbildning synes därför ej kunna bedrivas annat än i blygsam skala.

Förslaget innebär sålunda i realiteten, att den nya läroanstalten ej kan förväntas

komma att uppnå vad som för närvarande kan anses utgöra svensk högskolenivå.

Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm konstaterar, att profes­

sorerna kommer att få otillräckligt med hjälpkrafter. Kollegienämnden anför:

Laboratorierna har föreslagits bli så dimensionerade och utrustningen så till­

mätt, att någon egentlig forskning icke kan ske i laboratorierna eller överhuvud­

taget medhinnas. Det blir sålunda icke fråga om högre undervisning, eftersom

högre undervisning icke kan meddelas utan att vara kombinerad med forskning.

Varje tanke på licentiandundervisning är sålunda utesluten och förslaget inne­

bär i realiteten inrättandet av en s. k. industrihögskola som icke skulle komma

att ligga på svensk högskolenivå och där huvudlärarna visserligen skulle ges

professors namn men komma att få en lektors kompetens och arbetsuppgifter.

Humanistiska fakulteten i XJppsala anför:

Redan från början måste nödvändiga forskningsresurser inom den samhälls­

vetenskapliga ämnesgruppen tillföras och de föreslagna lektors- respektive spe­

ciallärartjänsterna i sociologi respektive nationalekonomi bör åtminstone om­

vandlas till preceptorstjänster och vidare bör särskilda forskarassistenttjänster

inrättas inom samtliga vid högskolan representerade ämnen.

Humanistiska fakulteten i Lund framhåller:

Den föreslagna lärarstaben är synnerligen fåtalig, flertalet av de föreslagna

lektoraten måste ersättas med laboraturer eller professurer. Det är alltför opti­

mistiskt att anta att industrin skulle vara villig att tillhandahålla sina specia­

lister som speciallärare. Ett system med s. k. lösa profcssorstimmar torde bli

nödvändigt.

Historisk-filosofiska sektionen i Göteborg anför:

En aktualitetsbetonad undervisning kräver kontinuerlig kontakt med sam­

tidigt bedriven forskning icke endast i de tekniska utan också i de ekonomiska

ämnena. — Den föreslagna studietiden om allenast fyra år anser sektionen vara

orealistisk med hänsyn till studiemålet och den skisserade uppbyggnaden av

lärarstaben. En avsevärd utökning av den föreslagna fast knutna kvalificerade

lärarstaben synes böra ske för att icke undervisningen skall förfelas och den

tänkta examens anseende skall kunna uppehållas på avsedd nivå.

7 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1963. 1 saml. Nr 172

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

194

De otillräckliga forskningsresurserna vid den föreslagna högskolan påtalas

också av matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Lund och humanistiska

fakulteten i Stockholm.

Ekonomiska fakulteten i Lund anför:

Delegationens målsättning att begränsa lärarkostnaderna måste medföra

ogynnsamma verkningar för den nya högskolan. Antalet professurer i förhållan­

de till antalet övriga lärare är alltför litet för att en kvalitativt sett godtagbar

utbildning skall kunna komma till stånd. För ämnesområden och delämnen som

saknar fast lärare i organisationen synes utrymme för professorsundervisning

böra ges (lösa professorstimmar).

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg framhåller, att avvägningen

mellan ekonomi och teknik i denna blandade utbildningsform måste göras till

föremål för principiella diskussioner och detaljerade utredningar i större omfatt­

ning än som varit möjligt inom betänkandets ram. Först därefter kan man enligt

kollegiet ta ställning till frågan om den kombinerade utbildningens lämplighet.

Lokaliseringsfrågan

Ett stort antal av remissinstanserna ställer sig positiva till den decentralise­

ring av det högre undervisningsväsendet, som förslaget innebär.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att det från allmänna arbetsmarknads-

och lokaliseringssynpunkter är angeläget att utbyggnadsbehovet inom den högre

undervisningen tillgodoses genom att nya högskoleenheter uppföres på andra

orter än de nuvarande universitets- och högskoleorterna.

Stadsförbundet och landskommunernas förbund anför i likalydande yttran­

den, att det av flera skäl är betänkligt om den fortsatta utbyggnaden av uni­

versitet och högskolor väsentiigen skulle ske dels genom utökning av redan

befintliga, främst till storstäderna förlagda utbildningsinstitutioner, dels genom

tillskapande av nya högskolor huvudsakligen på samma orter. Mycket talar

enligt organisationernas mening för att nytillkommande högskolor bör förläggas

till andra sådana platser, som med hänsyn till befolkningsunderlag, geografiskt

läge, kommunikationer, övriga utbildningsresurser etc. kan anses lämpliga för

ändamålet.

Svenska arbetsgivarföreningen och Sveriges industriförbund anför:

Vissa fördelar kunde möjligen vara förenade med att här ifrågavarande ut­

bildning anknytes till redan förefintliga tekniska högskolor. Det torde emellertid

vara tveksamt om någon av dessa högskolor, som för närvarande befinner sig i

ett skede av kraftig expansion, med fördel skulle kunna utbyggas även för nu

ifrågavarande ändamål. Dessutom skulle en sådan decentralisering av högskole­

utbildningen, som kommittén föreslår, vara bättre ägnad att tillvarataga lan­

dets begåvningsreserv. Demografiska förhållanden, geografiskt läge, möjligheter­

na till kontakt med industrier med betydande egen utvecklingsverksamhet och

att därifrån erhålla högt kvalificerade speciallärare etc. skapar enligt organisa­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

195

tionernas mening goda förutsättningar för en förläggning av industrihögskolan

till Östergötland, företrädesvis Linköping-Norrköpingsregionen.

Från vissa remissinstanser har framhållits, att en anknytning till existerande

högskolor skulle ge billigare administration och bättre utnyttjande av befintliga

lärarkrafter och institutioner.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna anför:

Väljes alternativet med en särskild högskola, synes denna ej böra erhålla en

alltför begränsad kapacitet utan ges resurser för en differentierad teknisk under­

visning. Mot industrihögskolan — såsom östgötakommittén skisserat den med

undervisning endast inom det maskintekniska området — kan nämligen ej utan

fog anmärkas, att verksamheten skulle erhålla en alltför snäv inriktning. Ur

ekonomisk synpunkt vore också en större högskola fördelaktigare med hänsyn

till att befintliga resurser skulle kunna utnyttjas på ett mer rationellt sätt.

Statskontoret framhåller:

I fråga om hur en ekonomingenjörsutbildning bör organiseras och lokaliseras

innebär statskontorets utredning och ställningstagande, att det är klart oeko­

nomiskt att för ett så begränsat utbildningsområde bygga upp en särskild hög­

skola och en särskild administrativ apparat. Det är främst för en liten läro­

anstalt inte möjligt att tillhandahålla så kvalificerad administrativ personal som

visat sig nödvändig för en rationell administration. En ekonomingenjörsutbild­

ning bör därför anknytas till något integrerat universitetscentrum.

Ekonomiska synpunkter på en eventuell industrihögskolas förläggning till

Östergötland anföres också av SACO, som framhåller att de resurser, som i vårt

land läggs ned på utbildning och forskning, måste tillvaratagas optimalt.

Liknande synpunkter framförs av SFS.

Av de remissinstanser, som förordat en decentralisering har flera icke tagit

ställning i själva lokaliseringsfrågan. Vissa instanser har dock tillstyrkt förslaget

även vad avser lokaliseringen till Östergötland. Detta gör bl. a. Svenska arbets­

givarföreningen och Sveriges industriförbund samt arbetsmarknadsstyrelsen och

flera underinstanser till universitetskansler sämbetet.

Eftersom kommittén icke preciserat sin ståndpunkt i lokaliseringsfrågan när­

mare än att förorda Linköping-Norrköpingsregionen, har de flesta remissinstan­

serna inte funnit någon anledning att gå in på någon jämförelse de båda östgöta-

städerna emellan. Beträffande instanserna i Östergötland har dock såväl läns­

styrelsen som länsskolnämnden och landstingets förvaltningsutskott givit sitt

förord för Linköping.

Länsstyrelsen anser att det inte kan råda något tvivel om att Linköping har

de bättre förutsättningarna för en industrihögskola med hänsyn till omfattning­

en och kvaliteten av forsknings- och utvecklingsverksamheten vid de industrier

som är belägna i omedelbar närhet av den blivande högskolan om denna för­

läggs till Linköping. Därvid spelar förekomsten av en industri med de stora

resurser som Saab förfogar över en väsentlig roll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

196

Tillgången på speciallärare och industrilaboratorier är ojämförligt större in­

om industrien i Linköpingsområdet framhåller landstingets förvaltningsutskott,

som förordar Linköping också därför att ett område med Linköping som centrum

griper minst in i de nuvarande universitetsstädernas närmaste omland. Stadens

centrala läge i länet utgör även en stor fördel och därtill kommer att Stifts- och

landsbiblioteket i Linköping är landets främsta vetenskapliga bibliotek utanför

universitets- och högskolestäderna.

Länsskolnämnden, med reservation från dess ordförande, förordar Linköping

med hänsyn till att staden geografiskt sett ligger mycket centralt i det befolk-

ningsområde, som beräknas utgöra underlag för högskolan. Med Linköping som

högskoleort når man med en attraktionsradie av ca 10 mil betydande industri­

orter även utanför länet t. ex. Huskvarna, Jönköping, Örebro, Katrineholm,

Oxelösund och Västervik.

Ordföranden i länsskolnämnden — riksdagsman H. Färm — har i sin reserva­

tion till nämndens beslut förordat Norrköping som plats för en industrihögskola.

Enligt reservanten skulle det bästa vara att betrakta Norrköping-Linköping som

en region i lokaliseringsfrågan, och med förläggning av en lärarhögskola och

högre medicinsk utbildning till Linköping vore det en rimlig fördelning om högre

teknisk-ekonomisk utbildning förlädes till Norrköping.

Stadsfullmäktige i Linköping framhåller, att högskolekommitténs material

visar, att Linköping har de största resurserna och de gynnsammaste förutsätt­

ningarna som lokaliseringsort såväl för den föreslagna industrihögskolan som för

all annan akademisk undervisning. Vidare heter det i stadsfullmäktiges remiss­

yttrande:

I industrihögskoledelegationen har ingått representanter för de större in­

dustrierna i Linköping, Norrköping, Motala, Finspång och Åtvidaberg. Det är

för stadsfullmäktige bekant att samtliga representerade industrier utanför Norr­

köping ansett Linköping som den lämpligaste lokaliseringsorten.

Av betydelse i detta sammanhang är linköpingsindustriernas utbyggnads-

planer, som till stor del kommer att inriktas på forsknings- och utvecklings­

arbete — påpekar stadsfullmäktige —• liksom att stifts- och landsbiblioteket i

staden med särskild inriktning på humanistisk litteratur kompletteras på det

teknisk-naturvetenskapliga området av Saab:s industribibliotek, som är ett av

landets största industribibliotek.

Stadsfullmäktige i Norrköping påtalar, att utredningens redovisning av de

potentiella resurserna för personal med kompetens som speciallärare samt i fråga

om forskningslaboratorium för Norrköpings vidkommande är ofullständiga. Så­

ledes har Fiskeby AB sedan några år en forsknings- och utvecklingsavdelning.

Vid Lithografiska AB finns utvecklingsavdelning och personal med kompetens

som speciallärare. Utredningen ger även en ofullständig bild av de potentiella

resurserna genom att endast företag i Östergötlands län har medtagits i redo­

visningen. Katrineholm, Nyköping och Oxelösund ligger endast på några mils

avstånd från och har goda förbindelser till Norrköping. Oxelösunds järnverk har

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

197

en särskild utvecklingsavdelning med hög teknisk standard och vid AB Atom­

energis anläggningar i Studsvik bedrives forsknings- och utvecklingsarbete in­

om atomkraftområdet. Utredningen tycks ha fastnat i ett tänkande efter läns-

gränser, som är både föråldrat och orealistiskt. Genom förläggning av industri­

högskolan till Norrköping vinnes, framhåller stadsfullmäktige, dels de fördelar

som en ort med väsentligt bättre differentierad industri kan erbjuda, dels ett

bättre läge i förhållande till betydelsefulla industrier och institutioner i Söder­

manlands län och dels ett centralt läge i förhållande till industrierna i bl. a. Lin­

köping, Finspång, Katrineholm, Nyköping och Oxelösund. Genom att högskolan

kan förläggas till de västra delarna av Norrköping skulle förbindelserna med

Linköpings industrier bli mycket goda.

Norrköping som plats för en industrihögskola förordas av näringslivets sam-

arbetsorgan för skolfrågor i Nyköping-Oxelösundsområdet, som framhåller att

lokaliseringen måste bedömas med hänsyn till att saken har betydelse också

utanför Östergötland. Ingen erinran görs mot förläggning till Östergötlands län,

men vid val av plats inom länet måste även andra landsdelars intressen bli till­

godosedda och därvid skulle Norrköping vara fördelaktigare som högskoleort än

Linköping.

I en reservation till arbetsmarknadsstyrelsens yttrande har direktör B. Öster­

gren (SACO) anfört bl. a. följande.

Därest en närmare utredning skulle visa att en ny högskoletyp bör inrättas

synes högskolans lokalisering böra prövas på ett förutsättningslöst sätt. Skäl

kan då anföras för en lokalisering till andra orter än Linköping-Norrköping;

bl. a. kan Örebro här komma ifråga. Området Västerås-Eskilstuna-Örebro-

Karlskoga har större befolkningsunderlag och större procent arbetare och tjänste­

män än Östergötland, och industrins bidrag till utbildning av tekniker är inom

denna region av minst samma omfattning som i Östergötland. Genom utred­

ningens målbundna karaktär har emellertid andra lokaliseringsalternativ inte

kommit att prövas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

e. Antal lärosäten m. in.

P-gruppens beräkningar rörande behovet av utbildningsplatser godtas i stort

sett av remissinstanserna. Att verkliga kraftåtgärder måste vidtagas är man

ense om.

Lokaliseringsutredningen yttrar huvudsakligen följande.

Av promemorian framgår, att antalet studerande vid universitet och högsko­

lor år 1970 torde komma att uppgå till 85 000—90 000 i stället för av universi-

tetsutredningen beräknade 53 400. Större delen av detta ökade utbildningsbehov

skall enligt promemorian tillgodoses inom ramen för nu beslutade eller planerade

utbyggnadsprogram för universitet och högskolor. Då dessa program i huvudsak

grundar sig på universitetsutredningens prognoser ter det sig för lokaliserings­

utredningen svårförståeligt, att problemen skall kunna lösas på detta sätt. Man

torde kunna utgå från att utbildningslokaler, laboratorieresurser etc. planerats

198

för det av universitetsutredningen beräknade studerandeantalet. Om detta antal

ökas med 43 % utan att programmen för lärosätenas utbyggnad mera avsevärt

utvidgas, torde det åtminstone på längre sikt bli fråga om en kvalitativ försäm­

ring av den högre utbildningen. Den i promemorian anvisade vägen måste där­

för, enligt lokaliseringsutredningens mening, innebära en nödlösning för kort tid,

framtvingad av omständigheterna. Ett alternativ till en rationell utbyggnad av

det högre utbildningsväsendet inom landet utgör lösningen icke.

Trots den ökade belastning på nu beslutade och planerade universitetsresurser,

som förordas i promemorian, kan hela det förutsedda ökade utbildningsbehovet

år 1970 icke tillgodoses. I promemorian anges likväl endast i allmänna ordalag,

att utbyggnad av universitets- och högskoleresurser på ny ort kan bli aktuell.

Några konkreta förslag härom framlägges icke. Från lokaliseringspolitisk syn­

punkt måste det beklagas, att frågan om ytterligare universitetsorter icke heller

denna gång upptagits till allvarlig prövning. Prognosmaterialet i promemorian

ger belägg för att underlag finnes för en sådan utbyggnad. Det är enligt lokali­

seringsutredningens mening nödvändigt, att denna fråga utan ytterligare dröjs­

mål upptages till behandling.

En kraftig ökning av platsantalet för medicinare, teknologer, naturvetare, eko­

nomer och samhällsvetare förordas av nästan samtliga remissinstanser. Några

myndigheter vill också öka intaget av humanister, jurister och teologer. Mening­

arna går något isär beträffande lokaliseringen. En del remissinstanser förordar

inrättande av ett sjätte universitet, andra ser hellre att de nuvarande universi­

teten inklusive Umeå först utbygges.

Inrättande av ytterligare fakulteter i Umeå förordas av bl. a.

universitetskanslern, universiteten, organisationskommittén för medicinska hög­

skolan i Umeå, länsstyrelserna i Uppsala och Västerbottens län, samarbetsdelega-

tionen för de fyra nordligaste länen, handelskamrarna i Umeå och Luleå, SACO,

SFS, Kooperativa förbundet, Umeå stad, Sveriges konservativa studentförbund

samt Centerns ungdomsförbund och Centerns studentförbund.

Organisationskommittén för medicinska högskolan i Umea anför:

Med utgångspunkt från prognosarbetet gör P-gruppen gällande att antalet

högskolestuderande år 1970 borde utgöra ca 85 000. Med anledning härav har en

plan utarbetats, enligt vilken ca 82 000 studerande skulle kunna beredas plats

vid befintliga lärosäten. Antalet högskolestuderande i Umeå har beräknats till

3 200, dvs. det antal som utgör normalalternativet i byggnadsstyrelsens general­

plan över universitetsområdet. Lärarkollegiet är medvetet om svårigheterna att

snabbt bygga upp institutioner för högre utbildning. Den goda tillgången på

mark och arbetskraft borde dock göra det möjligt att planera för ett betydligt

större studentantal, förslagsvis 6 000—8 000, vilket bättre skulle motsvara folk­

mängden i mellersta och övre Norrland och även ge en bättre relation mellan

studentantalet i Umeå och på övriga universitetsorter. Lärarkollegiet vill för

Umeås del speciellt understryka möjligheten att jämsides med uppbyggnaden

av den samhällsvetenskapliga utbildningen tillskapa en ekonomisk utbildning.

De ekonomiska ämnena har relativt blygsamma lokalkrav, som under en över­

gångsperiod bör kunna tillgodoses i provisoriska lokaler. Likaså vore det av stor

betydelse om man med den planerade naturvetenskapliga undervisningen kunde

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

199

integrera en teknisk utbildning, även om de höga kraven på lokaler och teknisk

utrustning gör det svårare att snabbt forcera fram sådan utbildning. För närings­

livet i övre Norrland skulle både ekonomisk och teknisk utbildning i Umeå ut­

göra en värdefull stimulans. Möjligheten att upprätta ett sjätte universitet kan

naturligtvis övervägas, men många skäl talar för att detta bör uppskjutas tills

umeåuniversitetet hunnit betydligt längre i sin uppbyggnad.

För de humanistiska ämnena utanför den samhällsvetenskapliga gruppen före­

slår prognosgruppen inga konkreta planeringsåtgärder. Lärarkollegiet vill dock

understryka att det i Norrland finnes en betydande brist på humanister t. ex.

språklärare. En högre utbildning i moderna språk i Umeå skulle också på ett vär­

defullt sätt öka kombinationsmöjligheterna för studerande inom den humanis­

tiska fakulteten. Så bör t. ex. en fil. kand.-examen med ämneskombinationen sta­

tistik, företagsekonomi och ett modernt språk vara värdefull för personer, som

söker anställning inom näringslivet. Vissa humanistiska ämnen har ett så stort

allmänkulturellt värde, att det inte synes rimligt att enbart anlägga »behovs-

synpunkter» vid deras planering. Hit hör de historiska och kulturhistoriska äm­

nena. Det vore beklagligt om det befarade humanistöverskottet togs till anled­

ning att utelämna ämnen av denna typ vid planeringen av umeåuniversitetet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län förordar, att ett ökat antal läkare utbildas

i Umeå samt att utbildning av civilingenjörer, civilekonomer, naturvetare, sam­

hällsvetare och humanister förläggs till Umeå. Länsstyrelsen yttrar bl. a.:

Vid de tekniska högskolorna föreligger ett mycket stort behov av ökat antal

utbildningsplatser, om balans skall nås på civilingenjörernas arbetsmarknad. En­

ligt länsstyrelsens mening bör kapacitetsökningen endast till en del ske vid be­

fintliga högskolor (universitet). En väsentlig ökning bör ske genom utbildning

av civilingenjörer i Norrland. Härvid bör prövas, huruvida sådan utbildning

lämpligen bör ske i nära anslutning till eller inom en matematisk-naturveten-

skaplig fakultet i Umeå. Man bör överväga, huruvida den överbryggning av grän­

serna mellan teknik och naturvetenskap, som påbörjats i Göteborg och Lund bör

fullföljas bl. a. i Umeå. Det är för länsstyrelsen känt att industrien i Norrland

har svårt att rekrytera civilingenjörer.

Beträffande ekonomisk utbildning m. m. anser länsstyrelsen, att man såvitt

möjligt redan från läsåret 1964/65 bör anordna undervisning i sådana samhälls­

vetenskapliga ämnen som företagsekonomi, geografi och sociologi. Härigenom

skulle man lägga grunden till möjligheten att vid lärosätet avlägga civilekonom­

examen. Länsstyrelsen framhåller vikten av att förutsättningar snarast skapas

för avläggande av fullständig civilekonomexamen i Umeå. Det norrländska nä­

ringslivet och förvaltningen har nämligen stort behov av civilekonomer.

I fråga om de humanistiska fakulteterna finner länsstyrelsen det synnerligen

angeläget, att umeåuniversitetet utbygges med undervisning och forskning i även

rent humanistiska ämnen. De farhågor för en överproduktion av humanister, som

antydes i promemorian, torde ej gälla Norrland. Den påtagliga bristen på lärare

i Norrland motiverar en utbyggnad även på detta område i Umeå.

Liknande synpunkter framföres av samarbetsdelegationen för de fyra nordli­

gaste länen och Umeå stadsfullmäktige.

Norrlandsförbundet anser, att behovet av akademisk utbildning i Norrland

inte tillräckligt beaktats. Förbundet yttrar bl. a.:

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Det är betänkligt, att man för Umeå fixerat antalet studerande vid 1970-talets

början till cirka 3 000. Detta tal utgör omkring 4 % av totala antalet studerande

vid våra universitet och högskolor vid nämnda tidpunkt. Enbart de två nordli­

gaste länen rymmer inom sina gränser 7 c/b av landets befolkning. En bättre ba­

lans mellan befolkningsunderlag och utbildningskapacitet är önskvärd, detta inte

minst med hänsyn till den åldersstruktur, som utmärker övre Norrland: stora

ungdomskullar, som vid 1970-talets början står beredda att söka högre utbild­

ning.

Mot bakgrunden av det ovan nämnda synes det lämpligt att innan en defi­

nitiv utbyggnadsplan fastställes, en undersökning genomföres, som tar fasta på

att åstadkomma den balans i den fortsatta utbyggnaden, som även på lång sikt

blir till nytta ej enbart för Norrland utan för landet i dess helhet.

Handelskammaren i Luleå yttrar:

Handelskammaren vill för sin del tillstyrka, att universitetsplancrna i Umeå,

dvs. omvandlingen av den medicinska högskolan och tandläkarhögskolan till uni-

versitetsfakulteter, inrättandet av en matematisk-naturvetenskaplig fakultet

samt en humanistisk fakultet med inriktning på den samhällsvetenskapliga sek­

torn, snarast realiseras. Tillgängliga resurser bör i första hand sättas in här, innan

planerna för ett sjätte universitet förs vidare. Den samhällsvetenskapliga fakul­

teten bör i största möjliga utsträckning inriktas på ekonomiska, bl. a. företags­

ekonomiska ämnen, med hänsyn till näringslivets behov av akademiker med

dylik utbildning. Handelskammaren vill också understryka, att planeringen för

Umeå universitets utbyggnad bör ske på ett sådant sätt, att man uppnår en så

långtgående integration av utbildningsvägarna som möjligt. I detta sammanhang

skall antecknas, att 1960 års lärarutbildningssakkunniga föreslagit inrättande

av en lärarhögskola i Umeå, vilket handelskammaren noterar med tillfredsstäl­

lelse.

P-gruppen har redovisat nya utbildningsbehov och handelskammaren har fun­

nit, att dessa med fördel kan tillgodoses genom utbyggnad av utbildningen i

övre Norrland. Vad man då i första hand bör beakta är huruvida en teknisk

utbildning på högskolenivå kan anknytas till universitetet i Umeå och därvid

— vad beträffar de grundläggande studierna — bygga på undervisningen i de

naturvetenskapliga ämnena. P-gruppen upptager i sin nu offentliggjorda P.M.

under punkt 5 »Utbyggnadsalternativ» bland tänkbara åtgärder förslag att den

påbörjade utvecklingen på nu existerande högskoleorter mot en gradvis inte­

gration av matematisk-naturvetenskaplig—teknisk utbildning och forskning på­

skyndas. Handelskammaren vill tillstyrka en sådan inriktning även för övre

Norrlands del, varvid frågan uppkommer, huruvida en sådan integration lämp­

ligen sker helt inom Umeå universitet eller om den tekniska utbildningen kan

förläggas till exempelvis Skellefteå eller Luleå. Båda dessa städer har tekniska

läroverk med goda traditioner och är centra för olika delar av den tunga in­

dustrin i övre Norrland. Kommunikationerna mellan de nämnda städerna är

nu mycket goda och talar för att Skellefteå och Luleå kan beaktas som alter­

nativa förläggningsplatser, när det gäller utbyggnad av den högre tekniska

utbildningen i övre Norrland. För en förläggning till Luleå talar därjämte det

förhållandet, att i anslutning till Norrbottens järnverk ett forskningslaborato­

rium synes komma att anläggas inom en snar framtid.

Kooperativa jörbundets styrelse uttalar:

Styrelsen värdesätter gruppens skilda uppslag och vill i anslutning till grup­

pens alternativförslag om ytterligare intagningsökning förorda en spridning på

201

flera orter av nya utbildningsenheter. Styrelsen anser exempelvis, att det icke

finns någon anledning att hesitera inför utbyggnadsplanerna för universitetet i

Umeå. Man torde i detta sammanhang böra överväga att låta den kommande

matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Umeå utbyggas med inriktning på

teknisk tillämpning i analogi med vad som påbörjats i Uppsala. Vidare bör be­

hovet av att integrera ekonomutbildning och samhällsvetenskaplig utbildning

tillgodoses genom att utbildnings- och forskningsorganisationen i samhällsveten­

skapliga ämnen i Umeå kompletteras så snart ske kan med ekonomutbildning.

SFS anför huvudsakligen följande.

Ifråga om den mer långsiktiga utbyggnaden av den högre undervisningen anser

SFS, att en sådan bör komma till stånd i första hand i Umeå. Utbyggnaden bör

främst koncentreras till de ekonomiska och naturvetenskapliga ämnena. Således

bör planering ske för undervisning i de ämnen som kan ingå i samhällsvetenskap­

liga examina.

Vad beträffar inrättande av en humanistisk fakultet i Umeå har SFS tidigare

framhållit principen, att utbildning vid universitetet och högskolor bör vara full­

ständig på varje ort. På längre sikt synes det enligt SFS:s mening motiverat, att

en humanistisk fakultet upprättas även i Umeå. SFS vill här även framhålla

önskvärdheten av att klara riktlinjer uppställes för den fortsatta utbyggnaden

av universitetet i Umeå. I sammanhanget kan även understrykas behovet av en

närmare utredning om de nuvarande humanistiska fakulteternas olika behov och

utbyggnad, varvid frågan om fakulteternas optimala storlek bör inta en central

plats.

Bland dem som förordar ett sjätte universitet kan nämnas universi­

tetskanslern, arbetsmarknadsstyrelsen, statens råd för atomforskning, statens

naturvetenskapliga forskningsråd, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus

och Östergötlands län, gymnasieutredningen, 1960 års lärarutbildning ssakkun­

niga, SFS, LO, TCO, Svenska stadsförbundet, Sveriges konservativa studentför­

bund samt Centerns ungdomsförbund och Centers studentförbund.

Arbetsmarknadsstyrelsen ifrågasätter om man inte bör planera mer än ett

nytt universitet. Styrelsen anför:

Den nuvarande lokaliseringen av den högre undervisningen till ett fåtal orter

och med endast fyra fullt utbyggda och ett delvis utbyggt universitet har redan

visat sig skapa allvarliga bostads- och undervisningsproblem. Dessutom får ej

bortses från att den nuvarande lokaliseringen av de högre utbildningsanstalterna

missgynnar studerande från andra orter än universitetsorterna. Spridning av de

högre lärosätena bör därför förordas, och utredningens förslag om ett sjätte uni­

versitet bör härvidlag betraktas som ett första steg. Antalet studerande vid uni­

versitet och högskolor i början av 1950-talet var 20 000 och är nu 40 000, medan

utredningen 1975 räknar med nära 100 000. Planering av endast ett nytt univer­

sitet är under sådana förhållanden otillräckligt. Eftersom behovet av utbildad

arbetskraft med utbildning från olika fakulteter och högskolor varierar starkt, är

det dock motiverat att, som utredningen föreslår, i första hand skapa nya under-

visningsenheter för den mest efterfrågade utbildningen.

Häremot har ledamoten i arbetsmarknadsstyrelsen Almquist anmält avikande

mening.

7* — Bihang till riksdagens 'protokoll 19G3. 1 samt. Nr 172

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Byggnadsstyrelsen framhåller:

Eftersom programmering, projektering och byggande är en tidsödande proce­

dur särskilt i vad avser lokaler för de spärrade utbildningslinjerna, är det nöd­

vändigt att prognosgruppens siffermaterial i ett kompletterat principprogram

snarast konkretiseras med en närmare fördelning på utbildningslinjer- och orter.

Icke minst nödvändigt synes vara att principiell ställning snarast tages till frå­

gan om ett ev. sjätte universitet och dettas förläggning. Erfarenheterna från

exempelvis Umeå, där statsverket dock haft synnerligen välvilliga förhandlings­

partners, visar att förhandlingarna i mark- och andra frågor blir mycket tids­

ödande. Skall ett nytt universitet ha nått begynnelsestadiet i början av 1970-

talet, måste lokaliseringen snarast bestämmas.

I fråga om ett sjätte universitet anför universitetskanslern följande.

I likhet med majoriteten av de av mig hörda remissinstanserna finner jag det

erforderligt att — förutom utbyggnad av Umeå — ett nytt universitet upprättas.

Jag föreslår därför att principbeslut nu fattas härom och att planeringen omedel­

bart påbörjas. Beträffande universitetets placering torde valet närmast stå mel­

lan Linköping och Örebro, även om någon sydsvensk stad jämväl vore tänkbar.

Avgörande för valet av ny universitetsort bör bl. a. vara förutsättningarna för

att etablera det för en teknisk högskola erforderliga samarbetet med olika indu­

strier samt — för den händelse inrättande av en medicinsk fakultet eller anord­

nande av klinisk utbildning kan bli aktuellt — tillgång till ett regionssjukhus

som kan tjäna som undervisningssjukhus. Förutom teknisk utbildning bör nya

fakulteter för matematisk-naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig utbild­

ning samt en handelshögskola eller ekonomisk fakultet lämpligen kunna förläg­

gas till den nya universitetsorten.

Lärarutbildning ssakkunniga framhåller, att tillkomsten av ett sjätte univer­

sitet är angeläget med hänsyn till den praktiska lärarutbildningen. De sakkun­

niga anför bl. a.:

Tillkomsten av ytterligare högskolecentra skulle underlätta möjligheterna att

ge lärarhögskoleorganisationen en ändamålsenlig utformning. Av de åtgärder i

kapacitetshöjande syfte, som P-gruppen rekommenderar, anser de sakkunniga

tillkomsten av ett sjätte universitet utgöra det viktigaste. Utbyggnadstakten för

sådana nya högskolecentra avgör, i vilken grad andra kapacitetsökande åtgärder

bör vidtagas.

TCO yttrar huvudsakligen följande.

Den nuvarande koncentrationen av utbildningen har medfört stora problem

i fråga om undervisningen, studentbostäder etc. Härtill kommer det allmänna

önskemålet om en ökad geografisk spridning bl. a. med hänsyn till de studerandes

möjligheter att erhålla högre utbildning. Universitetsfilialer och s. k. decentrali­

serad akademisk undervisning utgör icke något alternativ till ett sjätte univer­

sitet utan är att se som praktiska komplement som erfordras under alla för­

hållanden. Med hänsyn härtill och till det långsiktiga perspektivet finner TCO

det nödvändigt att frågan om ett sjätte universitet snarast möjligt blir föremål

för beslut.

Sveriges konservativa studentförbund anser, att ett sjätte universitet bör för­

läggas så, att det avlastar i första hand Lund, Göteborg och Stockholm. Beträf­

fande lokaliseringen yttrar förbundet:

203

En viss preferens bör föreligga för Linköping speciellt som denna plats kom­

mer att bli säte för ett av landets sju regionssjukhus, och är väl lämpad för

medicinsk utbildning. Det väl differentierade näringslivet torde där också ge

goda möjligheter för uppbyggnad av teknisk och ekonomisk utbildning. Möj­

ligen kunde en del av denna undervisning förläggas till Norrköping varvid ett

regionsuniversitet skulle skapas. Även ur bibliotekssynpunkt är Linköping väl

utrustat.

Örebro läns landstings förvaltning sutskott menar, att Örebro stad har särskilt

gynnsamma förutsättningar att bli ett fjärde centrum för utbildning i Mellan­

sverige. Utskottet framhåller i huvudsak följande.

Lokaliseringen av ett nytt universitet är en samhällelig planeringsfråga av

stor räckvidd. Den måste ses i sitt samband med övrig samhällelig verksamhet.

Ett universitet kräver tillgång på kulturell, social och ekonomisk service av hög

standard. Men det skapar samtidigt förutsättningar för vidgad kulturell verk­

samhet. Det är till fördel för ett universitet att ha förbindelser med många andra

samhälleliga institutioner, vilka i sin tur ofta har fördel av kontakt med den

akademiska utbildningsorganisationen. Både den akademiska utbildningen och

näringslivet har utbyte av en ömsesidig kontakt. Ett nytt universitet i Mellan­

sverige bör därför placeras i en stad, som redan fungerar såsom ett landsdels-

centrum eller har förutsättningar att utvecklas därtill.

Örebro har länge utgjort ett kommersiellt centrum för ett betydande område

och befinner sig under rask utbyggnad till ett allsidigt landsdelscentrum för en

stor mellansvensk region. Staden har osedvanligt goda förutsättningar för en

utveckling till ett fjärde rikscentrum.

Ur kommunikationssynpunkt är läget mycket gynnsamt. Örebro läns centrala

delar berörs direkt såväl av stambanelinjerna Stockholm—Göteborg och Stock­

holm—Oslo som Malmö—Norrland. Europavägarna 3 och 18 passerar genom

Örebro, som berörs av ett flertal viktiga riksvägar. Efter de tre storstäderna är

Örebro en av de livligaste landsvägstrafikpunkterna i landet. Det kan illustreras

av siffrorna för medeldygnstrafiken på infartsvägarna till åtta mellansvenska

städer, vilka år 1958 var följande: Norrköping 25 100, Örebro 24 400, Linköping

22 900, Eskilstuna 21 000, Gävle 20 225, Uppsala 19 000, Jönköping 19 000 och

Västerås 16 300 bilar.

Örebro läns landstings regionsplanekontor har utfört en utredning rörande

totalt transportarbete för enkel landsvägsresa av varje invånare i riket till de

fem största mellansvenska städerna utanför universitetsorterna. Det visar sig,

att resor till Örebro medför det minsta transportarbetet. Om index för Örebro

sätts till 100, blir det för de fyra övriga städerna följande: Eskilstuna 103,5,

Västerås 103,8, Linköping 104,8 och Norrköping 105,3.

I anledning av förslaget om landets indelning i sjukvårdsregioner för hög-

specialiscrad sjukvård gjorde landstingets regionsplanekontor omfattande utred­

ningar angående reseavstånden till Örebro från olika orter inom Mellansverige.

Undersökningarna avsåg att klarlägga till vilken mellansvensk stad ett ytter­

ligare regionssjukhus utöver undervisningssjukhusen skulle läggas, om man ville

nå kortast möjliga reseavstånd och lägsta möjliga resekostnader. Undersökning­

en gav till resultat, att 1 434 700 personer skulle ha kortare landsvägsavstånd

och 1 274 700 personer kortare tidsavstånd på järnväg till Örebro än till de be­

fintliga undervisningssjukhusen. För Linköping var motsvarande siffror 1 345 500

personer respektive 993 400.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

204

Ett regionssjukhus byggs nu ut i Örebro. I början av år 1964 beräknas Örebro

lasarett komma att i praktiskt taget full utsträckning fungera som regionssjuk­

hus för en mellansvensk region. Ett nytt mentalsjukhus med moderna behand-

lingsresurser tas under året i bruk i Örebro. Stadens centrala läge och de väl

utbyggda sjukhusresurserna i Örebro har även beaktats vid utbyggnaden av

vården av handikappade. I Örebro finns en specialskola för hörselskadade med

hela landet som upptagningsområde. Under året påbörjas uppförandet av en

skola för blinda med komplicerat lyte, den enda i landet. Ett mentalsjukhus för

vissa psykiskt sjuka med hela landet som upptagningsområde är placerat i sta­

den. Centralt inom länet uppföres ett skolhem för psykiskt efterblivna flickor,

likaledes en riksanstalt.

Sjukhusen i Örebro erbjuder mycket goda förutsättningar för klinisk medi­

cinsk utbildning.

Till Örebro har i betydande utsträckning lokaliserats kommersiella företag,

som har icke blott länet utan även betydande områden utanför länsgränserna

till verksamhetsområde. 1951 års företagsräkningssiffror för i partihandeln sys­

selsatta belyser detta förhållande. Frånsett de tre storstäderna var det endast

hamnstäderna Norrköping och Hälsingborg som hade fler sysselsatta i parti­

handeln. Ordningen var följande: Norrköping 2 554, Hälsingborg 2 172, Örebro

2 012, Gävle 1 565, Linköping 1 063, Eskilstuna 1 022, Västerås 1 021 och Upp­

sala 876. Även detaljhandeln har betydande omfattning. Inom det område, för

vilket Örebro utgör det naturliga landsdelscentrum, finns ett betydande antal

storföretag och förvaltningsenheter.

Örebro utgör naturlig miljö för en handelshögskola eller ekonomisk fakultet

vid ett universitet.

Bergslagen med malmbrytning och järnhantering har direkt anknytning till

Örebro. Ur järnbruken har fötts en modern verkstadsindustri. Bergslagsskogar-

na har gett upphov till en omfattande industriell verksamhet baserad på skogen

som råvara. Örebro ligger centralt i ett stort mellansvenskt område med .en

blomstrande industriell utveckling med stora och små företag inom olika in­

dustribranscher.

Örebro är ett lämpligt läge för en teknisk högskola eller teknologisk fakultet

vid universitetet. Ett av landets äldsta tekniska gymnasier kan bilda en god

grogrund för högre teknisk utbildning och forskning.

Örebro har rika traditioner som skolstad. I många avseenden har staden varit

framsynt och initiativrik i skolfrågor. De högre skolorna är väl företrädda. I

första årskursen på gymnasiestadiet (allmänt, tekniskt och handelsgymnasium)

uppgår antalet elever för närvarande till ca 550. Allmänna gymnasier finns vida­

re i Karlskoga, Hallsberg och Lindesberg. En filial i Karlskoga kommer från och

med läsåret 1962/1963 att utbyggas till ett tekniskt gymnasium. Handelsgym-

nasiet i Örebro har filialer i Karlskoga och Lindesberg. Gymnasiefrekvensen är

hög i länet. Förskoleseminariet i Örebro betjänar en stor mellansvensk region.

Den av landstinget bedrivna yrkesutbildningen tillgodoser inom flera yrken

utbildningsbehovet inom en betydande del av Mellansverige. Inom denna finns

ett flertal utbildningslinjer, till vilka även studenter sökt sig.

Skolstyrelsen i Örebro tog på sin tid initiativet till akademiska ettbetygskur-

ser utanför universitetsorterna. Denna utbildningsverksamhet har sedan vidare­

utvecklats i betydande omfattning.

Örebro är ett industriellt och merkantilt centrum. Men staden har även kul­

turella traditioner, som den väl vårdar och utvecklar. Staden lägger ned bety­

dande summor på musiklivet och har en förnämlig symfoniorkester. I anslut­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

205

ning härtill kan nämnas att staden och landstinget gemensamt står som huvud­

man för en av landets få musiklärarutbildningar. Centralbiblioteket har ett stort

bokbestånd — icke minst av facklitteratur — och värdefulla samlingar. En ny

stadsteater är projekterad och torde komma att förenas med en fast ensemble.

Örebro stad och län bör med sitt rikt utvecklade skolväsen och sitt kulturella

liv bilda en god miljö för ett akademiskt studentliv.

Aktuella utredningar har ifrågasatt att till Örebro förlägga hovrätt, lands­

arkiv etc. Den statliga lokaliseringsutredningen har framhållit Örebroområdet

som lämplig lokaliseringsort vid ifrågasatt mera omfattande utflyttning från

Stockholm av statliga förvaltningar.

I samhällsplaneringsfrågor har Örebro stad och Örebro läns landsting i många

avseenden varit föregångskommuner och förvärvat sig även internationell rykt­

barhet. Genom sitt regionsplanekontor har landstinget upptagit frågan om en

målmedveten regional planering av länet, i syfte att göra det till ett livskraftigt

alternativ till storstadsregionen. Genomförda undersökningar visar att det ge­

nom utbyggnad efter en systematisk och målmedveten planering bör gå att

åstadkomma en välplanerad region av betydande omfattning med möjlighet för

människorna att efter egen smak välja en behaglig bostadsmiljö och ändå ha

arbete och kulturell service tillgänglig med samma tidsavstånd som i stodstä-

derna. Örebro stad har genom sitt läge särskilt gynnsamma förutsättningar för

att bli centrum i en sådan välplanerad region. Tillkomsten av ett universitet

skulle i kulturell service göra området likvärdigt med storstadsregionen. Där­

med skulle en planerad region kunna ställas upp såsom ett likvärdigt alternativ

till storstaden. Enligt förvaltningsutskottets mening bör det finnas fullgoda skäl

för statsmakterna att medverka till genomförandet av ett sådant förslag.

Örebro stad har möjlighet att anvisa två alternativa centralt belägna tomt­

utrymmen av tillräcklig storlek för ett universitet. Båda är belägna i anslutning

till Svartån, som på ett speciellt sätt sätter sin prägel på staden. Båda alter­

nativen kan ge miljömässigt mycket trivsamma universitetsanläggningar.

Utöver övriga skäl som talar för Örebro som förläggningsort för ett nytt mel­

lansvenskt universitet torde även ur beredskaps- och försvarssynpunkt Örebros

läge, med stadens relativt stora avstånd till riksgräns, vara av viss betydelse.

De nuvarande svenska universiteten och högskolorna är koncentrerade till kust­

städer och städer på kort avstånd från kusten. I ofredstid är de således svårt

utsatta. Som komplement till dessa kan det därför vara betydelsefullt att ett

tillkommande universitet får ett ur denna synpunkt mera skyddat läge. Det kan

därvid inte vara till nackdel, att den bär förordade staden ligger mycket nära

landets befolkningsgeografiska medelpunkt.

Även Örebro stads drätselkammare förordar, att ett universitet upprättats i

Örebro.

Länsstyrelsen i Örebro län anför huvudsakligen följande.

En utökning av utbildningskapaciteten genom en utbyggnad av de befintliga

institutionerna i Stockholm, Göteborg eller Lund—Malmö komme att medföra

en än större befolkningskoncentration till dessa städer och regioner. Detta skulle

utgöra en farlig stimulans för näringslivets ytterligare koncentration till dessa

områden, och samtidigt föranleda en uttunning av befolkningen i andra om­

råden i landet, som i och för sig äro väl lämpade för ett utvecklat näringsliv.

Utökningen bör i stället ske genom — förutom en utbyggnad av universitetet

i Umeå — inrättandet av åtminstone ytterligare ett universitet i första hand

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

206

inriktat på medicinsk, teknisk och ekonomisk utbildning, förlagt till en stad in­

om ett väl utvecklat industriområde och med tillräckligt stort befolknings­

underlag. Ett universitet inom en sådan region skulle medverka till att regionen

bleve mera begärlig för lokalisering av industrier och andra företag och därige­

nom motverka den tendens till befolkningskoncentration till storstadsområdena,

som nu råder.

Det är ett starkt önskemål, att alla som är lämpade för fortsatta studier, skall

få möjlighet att studera vidare. En förutsättning för att detta skall kunna ge­

nomföras, är emellertid att den enskildes kostnader härför icke blir alltför stora.

Därest vederbörande kan få fortsätta sina studier vid ett universitet eller hög­

skola i hemorten eller i dess relativa närhet, skulle den enskildes studiekostnader

bli betydligt lägre än om han skulle vara tvungen att förlägga studierna till ett

mera avlägset beläget universitet. Detta är enligt länsstyrelsens uppfattning

ännu ett skäl för att ytterligare ett eller flera universitet inrättas, förlagda till

centralt belägna städer med tillräckliga befolkningsunderlag.

Landstingets förvaltningsutskott och drätselkammaren i Örebro förordar, att

ett universitet upprättas i Örebro. Länsstyrelsen instämmer helt i detta förslag.

Länsstyrelsen vill därvid särskilt understryka, att staden med sitt i kommu-

nikationshänseende sällsynt goda läge i en kommersiellt och industriellt väl ut­

vecklad region torde ha stora förutsättningar för att bli ett nytt storcentrum

och därigenom en synnerligen lämplig förläggningsort för ett nytt universitet.

Länsstyrelsen vill vidare framhålla, att Örebro lasarett från nästa år kommer

att i full utsträckning fungera som regionssjukhus, och att ett nytt mentalsjuk­

hus i år tages i bruk i Örebro. Härigenom kommer för den medicinska under­

visningen erforderliga sjukhusplatser att finnas att tillgå i staden.

Slutligen vill länsstyrelsen påpeka, att staden gjort omfattande markförvärv,

vilket gjort det möjligt för staden att framlägga konkreta förslag rörande två

alternativa universitetsområden, samt att drätselkammaren förklarat, att om ett

universitet eller liknande högre läroanstalt förlädes till Örebro, staden och dess

bostadsstiftelse komrne att helhjärtat arbeta för att kunna tillhandahålla goda

och välbelägna bostäder åt anstaltens personal och studerande. Härför lämpade

områden befinna sig redan i stadens hand.

I en särskild skrift den 5 mars 1963 har Linköpings stad anhållit, att Kungl.

Maj:t måtte låta föranstalta om inrättande av ett universitet i Linköping. Sta­

den anför bl. a. följande.

Att många akademiker — särskilt bland de mest kvalificerade — får sin syssel­

sättning i universitetsorterna med de undervisnings- och forskartjänster som

finns där är helt naturligt. Så länge akademikerna utgjorde en obetydlig del av

de yrkesverksamma var de lokaliseringsmässiga följderna av akademikernas

koncentration till ett fåtal orter av begränsad betydelse. För närvarande är ca

2 c/0 av de yrkesverksamma akademiker. Vid mitten av 1970-talet beräknas

denna andel ha stigit till drygt 4 % och den kommer fortsätta att öka till betyd­

ligt högre tal. Valet mellan koncentration och decentralisering av den akade­

miska undervisningen kommer därför att påverka den framtida utvecklingen av

olika regioner i riket i betydande utsträckning.

Den 9-åriga grundskolan har haft som ett huvudsyfte att undanröja ekono­

miska och geografiska hinder för en utbildning som svarar mot elevernas anlag

och intressen. Samtidigt har gymnasieorganisationen byggts ut väsentligt även

geografiskt. I dag finns möjligheter till utbildning vid såväl allmänbildande som

Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963

207

fackgymnasier på betydligt flera orter än för bara ett decennium sedan. Det är

allmänt omvittnat vilken roll utbildningsmöjligheterna spelar vid företagens val

av lokaliseringsort. Undervisningsväsendets fortsatta geografiska spridning upp

till gymnasienivån har därför varit av väsentlig betydelse för den industriella

och servicemässiga utvecklingen på en mängd örter i vårt land. Inför den vän­

tade fortsatta expansionen inom högskolesektorn — vilken ju främst är en följd

av utbyggnaden av underliggande skolformer men dessutom accentuerats av

årskullarnas ökning — är det enligt stadens mening helt i linje med de strävan­

den som präglat efterkrigstidens skolpolitik att främja universitetsutbildningens

lokalisering till flera regioner än hittills.

Som ovan framhållits kan ett eventuellt nytt universitet inte ensamt hindra

att den fortsatta utbyggnaden främst kommer till stånd i de nuvarande univer­

sitetsorterna, något som stadsförbundet inte minst ur kommunal synpunkt fun­

nit betänkligt. Trots de svårigheter som en snabb utbyggnad på nya orter för

med sig ger likväl det presenterade prognosmaterialet motiv för ytterligare de­

centralisering.

Linköpings stad kan endast ange vissa allmänna synpunkter på hur detta bör

ske. För att den akademiska undervisningen på en ny ort skall fungera tillfreds­

ställande bör den redan från början inrättas på att bli tämligen omfattande och

differentierad. Universitetsfilialer och decentraliserade kurser, som förläggs till

en rad olika städer utifrån mera tillfälliga företräden för en viss ort, kan komma

i strid med en mera planmässig fortsatt regional spridning. Utöver ett princip­

beslut om ett nytt universitet och snabbast möjliga utbyggnad i Umeå synes

planering för en successiv utbyggnad av akademisk utbildning på ytterligare

någon ort med gynnsamma förutsättningar som högskolecentrum böra ske i

första hand. Utifrån denna principiella inställning vill Linköpings stad i det

följande ge motiv för stadens lämplighet som lokaliseringsort för ett nytt uni­

versitet.

Uppgifter som belyser Linköpings lämplighet som ny universitetsort har pre­

senterats bl. a. i betänkandet angående industrihögskola i Östergötland, Lin­

köpings stadsfullmäktiges remissyttrande i ärendet och den särskilda skrivelse

angående remissvaren, som direktör Lars Brising och kommunalrådet C. Hilmer

Johanson ingivit till ecklesiastikdepartementet den 4 januari 1963. Här skall

endast lämnas en sammanfattning av vissa huvudsynpunkter i dessa handlingar

med komplettering av senare tillgängligt material av betydelse i sammanhanget.

I bilaga till betänkandet angående industrihögskola framhålles att Linköping,

Norrköping, Jönköping och Örebro torde vara de enda städer, som genom stor­

lek och läge kan komma ifråga som nytt högskolecentrum i Götaland eller Svea­

land. Skapandet av »ett sjätte universitet, typ Örköping, med huvudinriktning

på medicin, teknik, naturvetenskap, ekonomi- och samhällsvetenskap», som

P-gruppen räknar med som ett möjligt utbyggnadsalternativ, anger att frågan

främst gäller Linköping och Örebro.

Det geografiska läget, kommunikationerna och befolkningsunderlaget tillhör

den grupp av förutsättningar, som helt naturligt tillmätes väsentlig roll vid loka­

liseringen av ett nytt universitet. Samtliga dessa förutsättningar synes för Lin­

köpings vidkommande vara mycket gynnsamma.

Ur kommunikationssynpunkt har Linköping ett mycket centralt läge i landet

med utmärkta järnvägs- och landsvägsförbindelser med såväl Stockholm som

Göteborg och Malmö. Linköping är dessutom den stad bland möjliga nya hög­

skoleorter i Mellansverige som minst griper in i de existerande universitetsstä­

dernas närmaste omland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

208

Betydelsen av den roll, som brukar ges totalfolkmängden med kortaste rese­

avstånd till en tänkt ny lokaliseringsort i jämförelse med de nuvarande univer­

sitetsstäderna, får enligt stadens uppfattning ej överskattas. Beräkningar av

dylika totalfolkmängder för olika orter grundade på tidsavstånden per landsväg

och järnväg kan icke ge entydiga tolkningar beträffande dessa orters influens­

områden. Detta gäller speciellt järnvägsalternativet, där tidsavstånden — sär­

skilt vad gäller längre sträckor — undergår betydande förändringar i samband

med tidtabelländringar och där man, beroende på vilken beräkningsmetod som

användes, kan få mycket avvikande resultat. Om det enbart gäller att välja eu

stad med stor totalfolkmängd som har kortare reseavstånd till denna än till nu­

varande studieorter, står en rad likvärdiga lokaliseringsalternativ till buds.

Ortens egen storlek och struktur, folkmängden inom ortens närmaste omland

samt ortens läge i förhållande till de nuvarande universitetsstäderna är däremot

i detta sammanhang av avgörande betydelse. Läget bör vara sådant att bety­

dande tidsvinster kan erhållas för folkrika landsdelar, som nu har långt till stä­

der med högskoleutbildning.

Ett bättre mått än en orts totalfolkmängd i här definierad mening torde dess­

utom vara det potentiella studentunderlaget för en ny universitetsort. Det po­

tentiella studentunderlaget för Linköping och Örebro är av ungefär samma stor­

leksordning. Att de båda städerna nås av ungefär lika många eller flera stude­

rande med kortare reseavstånd än till någon av de nuvarande universitetsstä­

derna, är av mindre intresse då förhållandet torde vara analogt för åtskilliga

städer i Mellansverige. Däremot är det inte utan betydelse att avståndet från

Linköping till Stockholm är längre än avståndet från Örebro till såväl Uppsala

som Stockholm.

Av speciell vikt är hur många studerande som kan nå studieorten inom rim­

ligt reseavstånd, särskilt då möjligheten att dagligen kunna åka mellan hem­

orten och studieorten. Denna tid synes maximalt kunna uppgå till en timme.

Antalet studerande, som når studieorten inom en timmes reseavstånd per lands­

väg eller järnväg, är större för Linköping och Norrköping än för någon av stä­

derna Jönköping, Örebro eller Karlstad. Höstterminen 1961 var antalet elever

i ringarna I3 och II4 vid allmänbildande gymnasier inom entimmesregionen till

Linköping 937, till Norrköping 887, till Örebro 829, till Jönköping 402 och till

Karlstad 356. Höstterminen 1962 var motsvarande siffror för Linköpings del

1 029 och för Örebro 730. Linköpings stora underlag i detta avseende samman­

hänger med det faktum att Östergötland med Linköping—Norrköping är lan­

dets fjärde region i fråga om folkmängden.

Det torde vara en allmän uppfattning att ett nytt universitet bör förläggas

på tillräckligt avstånd från nuvarande universitetsstäder och i en region som

bedöms ha goda förutsättningar för fortsatt utveckling. Någon metod, som med

säkerhet kan klarlägga vilken av möjliga nya universitetsstäder i Mellansverige

som kommer att bli mest expansiv på längre sikt, lär inte finnas. Samtliga ifråga­

satta städer ligger i ett område som med hänsyn till geografiskt läge och kom­

munikationer erbjuder goda utvecklingsmöjligheter. Ser man på den hittills­

varande utvecklingen — som i och för sig inte möjliggör någon inteckning i

framtiden — är det pafallande att 1940-talet och 1950-talet för många regioner

inneburit helt olika utvecklingstakt. Prognoser för senaste decennium på basis

av förändringen ett årtionde tidigare skulle därför ha givit resultat, som i många

fall väsentligt avvikit från den faktiska utvecklingen. Sträcker man ut perspek­

tivet över en ännu längre tidsperiod blir detta ännu mera påtagligt. Ett visser­

ligen extremt exempel härpå utgör Västmanlands län, som 1940 endast hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

209

300 flera invånare än 1920 men under perioden 1940—60 ökade med inte mindre

än 63 500 personer eller 37,5 %.

Under 1950-talet ökade Linköping sin folkmängd med 19,4 %. Motsvarande

ökning var för Norrköping 5,7 %, Västerås 29,3 %, Örebro 12,1 %, Jönköping

13,9 % och Karlstad 20,5 %. Linköping har alltså haft en förhållandevis kraftig

expansion men ändå betydligt mindre än under 1940-talet, då den uppgick till

41 %. Påfallande är stagnationen i Norrköping, vilket bidragit till en för hela

Östergötland ringa folkökning under 1950-talet. Orsaken härtill ligger främst i

de speciella omställningsproblem, som drabbat textilindustrin i Norrköping.

Detta torde dock få anses som ett passerat skede. Tillkomsten av Lindö kanal

kan för Norrköpings vidkommande medföra en betydande folkökning. Flera

andra industricentra i länet väntas få en väsentligt ökad sysselsättnings volym.

Industrin i Linköping är inne i ett utpräglat expansionsskede. Östergötlands

folkmängd ökade 1962 med 1 313 personer enligt de definitiva siffrorna, vilket

ger belägg för att stagnationen upphört. Möjligheten till en gynnsam befolk­

ningsutveckling kan icke anses vara sämre för Östergötlands vidkommande än

för övriga län som kan komma ifråga vid lokaliseringen av nya högskolecentra.

Utbildningsresurserna i Linköping är sådana att de ger en mycket god grund

för akademisk undervisning. Skolväsendet är väl utvecklat på alla stadier. Den

obligatoriska 9-åriga skolans utbyggnad till att omfatta samtliga berörda ålders­

grupper i hela staden redan fr. o. m. höstterminen 1959 och yrkesskoleväsendets

stora omfattning är av betydelse i detta sammanhang bl. a. som ett uttryck för

Linköpings stads strävan att ge bästa möjliga utbildning åt alla. De mera teore­

tiska utbildningsformerna av direkt betydelse för universitetsstudier är lika väl

utvecklade med två allmänbildande gymnasier, tekniskt gymnasium, handels-

gymnasium och en mycket omfattande lärarutbildning. Denna fråga beröres

närmare i ett följande avsnitt. Därtill kommer den sedan lång tid tillbaka be­

drivna akademiska kursverksamheten, som omfattar tekniska, ekonomiska,

samhällsvetenskapliga, naturvetenskapliga och humanistiska ämnen. Vid Lin­

köpings lasarett har sedan åtskilliga år anordnats efterutbildningskurser för

läkare i olika specialiteter.

Den kulturella miljön i övrigt är också synnerligen gynnsam. Linköpings

stifts- och landsbibliotek är det främsta biblioteket utanför universitetsstäderna

med hänsyn till beståndet av nyare vetenskaplig svensk litteratur och äldre

humanistisk litteratur. Sedan gammalt erhålles akademiskt tryck, däribland

akademiska avhandlingar från universiteten. Därtill kommer att Saab i Lin­

köping, som bedriver en mycket omfattande forsknings- och utvecklingsverk­

samhet på det tekniskt-naturvetenskapliga området, har ett av landets största

industribibliotek. För stifts- och landsbibliotekets vidkommande har utarbetats

program för en nybyggnad omfattande totalt 7 800 m2 och belägen på en för

ändamålet disponibel tomt helt nära nuvarande biblioteksbyggnad. Ett till Lin­

köping förlagt universitet måste givetvis utrustas med särskilda till institutio­

nerna knutna bibliotek. Med sina om några år färdigställda nya och utökade

lokaler och samlade resurser kommer därjämte stifts- och landsbiblioteket att

kuna fungera som ett centralt forskningsbibliotek.

I sitt yttrande den 25 september 1962 över förslaget angående industrihög­

skola framhöll stadsfullmäktige i Linköping bl. a. att inom staden finns lämplig

mark, som icke bara ger erforderliga utbyggnadsmöjligheter för en industri-

högskola utan även möjliggör en samlad universitetsbebyggclse. Den exakta

platsen för industrihögskolan borde, enligt yttrandet, bestämmas i samråd med

berörda statliga myndigheter.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

210

Då nu frågan om inrättandet av ett nytt universitet aktualiserats innan in-

dustrihögskoleförslaget färdigbehandlats i ecklesiastikdepartementet, har Lin­

köpings stad funnit det angeläget att närmare precisera vilka markområden

staden är villig att ställa till förfogande för ett universitet. För detta ändamål

har arkitekt Fred Forbat, Stockholm, som är stadens huvudkonsult för general-

planearbetet, utarbetat en »PM rörande markreserver för universitetsändamål i

Linköping». I denna redovisas i första hand 90 ha på den av staden ägda Valla

gård, söder om Malmslättsvägen, som för närvarande är stadens västra infart.

För eventuell erforderlig ytterligare utbyggnad kan utnyttjas vissa anslutande

markdelar på sammanlagt ca 110 ha. Större delen av reservmarken är i stadens

ägo. Vallaområdet får utmärkt kontakt med den blivande motorvägen (E 4).

Läget är dessutom lämpligt såväl i förhållande till stadens kommunikationsnät

som till regionssjukhuset och folkskoleseminariet. Stadens generalplanekommitté

har godkänt föreliggande förslag till markdisposition och drätselkammaren har

vid sammanträde den 19 februari 1963 beslutat uttala att Linköpings stad är

villig att ställa ifrågavarande mark till förfogande för ett universitet.

I sitt yttrande över industrihögskoleförslaget uttalade stadsfullmäktige också

att Linköpings stad är beredd att medverka till att bostadsfrågan för högskolans

befattningshavare och studerande får en tillfredsställande lösning. Liknande ut­

fästelser har staden gjort beträffande utbildning av teknologie magistrar och

filosofie magistrar i naturvetenskapliga ämnen.

Omedelbart norr om universitetsområdet ligger ett blivande bostadsområde,

Eyd, som är avsett att exploateras om ett par år och kommer att rymma 8 000

—10 000 personer. Området är mycket lämpligt såväl för studentbostäder som

för bostäder åt anställda. Även söder om universitetsområdet kan en omfattande

studentbostadsbebyggelse åstadkommas. För att möta ett omedelbart behov av

studentbostäder vid ett eventuellt förläggande av tekn.mag.-utbildning till Lin­

köping, för vilket ändamål staden i särskild skrivelse förbundit sig att ställa

erforderliga lokaler till förfogande, har drätselkammaren beslutat hemställa hos

byggnadsnämnden att låta utarbeta förslag till stadsplan för kvarteret Flamman

i stadsdelen Gottfridsberg, där plats kan beredas för ca 200 studentbostäder.

Det totala arealbehovet för studentbostäder beräknas till ca 20 ha. Frågan om

studentbostäder kommer att ägnas stor uppmärksamhet vid generalplane-

arbetets vidare behandling.

D. Annan postgymnasial utbildning

Det helt övervägande antalet remissinstanser understryker vikten av att

främja tillströmningen till annan postgymnasial utbildning än den som lämnas

vid universitet och högskolor. Samtidigt framhålles i några yttranden faran för

att ungdomar utan studentexamen utestänges från utbildningslinjer, för vilka icke

formellt men reellt kommer att krävas dylik examen för tillträde på grund av

en ökande tillströmning av studenter. Detta skulle i sin tur kunna påverka till­

strömningen till gymnasierna. Några remissinstanser anser det vidare önskvärt,

att gränserna mellan universitets- och högskoleutbildningen samt annan post­

gymnasial utbildning överbrygges.

Arbetsmarknadsstyrelsen

anför i huvudsak följande.

Vad beträffar de olika åtgärder utredningen föreslår avseende de s. k. post­

gymnasiala fackutbildningsvägarna delar styrelsen i stort utredningens uppfatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

211

ning. Utredningens förslag om höjande av den postgymnasiala fackutbildningens

kvalitet bör vad gäller vissa utbildningsvägar ses som ett första steg att sam­

ordna denna fackutbildning med övrig utbildning. Gränserna mellan postgym-

nasial fackutbildning och universitetsutbildning bör enligt styrelsens uppfattning

göras mindre skarp. Utbildningsvägar bör skapas, som innebär en kombination

mellan universitetsutbildning och olika mera yrkesbestämda studiebanor. Vissa

av dessa frågor behandlas av kommittén för nya utbildningsvägar vid de filoso­

fiska fakulteterna, andra ligger utanför dess kompetensområde. Vissa utbild-

ningsvägar är emellertid att betrakta som intern verksutbildning, som ej kan

ta emot flera elever än verkets rekryteringsbehov. Andra är sådana, att formella

beslut från statsmakterna eller vissa myndigheter krävs för en vidgad kapacitet.

När det i utredningen yrkas på en »mer energisk yrkesvägledning i gymnasierna»

för att främja tillströmningen till icke akademiska utbildningsvägar, bör det

framhållas att ett genomförande av detta önskemål kan få till följd att ungdo­

mar med närmast lägre skolunderbyggnad utestänges från eller får minskade

möjligheter att vinna inträde vid vissa skolor. Inte minst kan detta komma

att gälla de ungdomar, som i framtiden utexamineras från de av 1961 års riks­

dag beslutade fackskolorna. Skall denna skolform vinna föräldrarnas och ungdo­

marnas förtroende och få en viss gymnasieavlänkande effekt, måste av dessa

ungdomar eftertraktade yrken och utbildningsvägar även reellt stå öppna för

dem. En tendens till större ökning av studentinslaget på sådana utbildnings­

vägar, som formellt icke kräver studentexamen, kan leda till en ytterligare ök­

ning av tillströmningen till gymnasiet.

Å andra sidan anser styrelsen att skäl talar för, att man, i varje fall under en

övergångstid, har två alternativa utbildningsvägar, en kortare som bygger på

studentexamen, en längre som bygger på fackskola eller grundskola.

Kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna yttrar

bl. a.:

I många fall får man räkna med att den akademiska utbildningen inte inne­

bär yrkesutbildning i egentlig bemärkelse. Det måste därför enligt kommitténs

mening vara ytterst angeläget att man inventerar möjligheten att upprätta

institut, vilka konstrueras så, att de dels kan ge personer med akademisk grund­

utbildning den yrkesutbildning som dessutom behöves, dels kan ge utbildning

inom den postgymnasiala karriären (studentkarriären). Det är möjligt att man

här måste räkna med två typer av institut. Institut som helt är inbyggt i före­

tag och statliga verk och utan anknytning till akademisk utbildning samt institut

av typen journalistinstitut och reklaminstitut med anknytning till universiteten.

Lärarutbildning ssakkunniga anför bl. a. följande.

På längre sikt torde kunna övervägas, om ej gränserna mellan postgymnasial

fackutbildning och universitetsutbildning bör göras mindre skarp. P-gruppen

räknar 1975 med en brist på 6 900 civilingenjörer och lika många civilekonomer.

Frågan är, om inte denna brist måste täckas genom läroverksingenjörer och

gymnasieekonomer, vilka undergått viss vidareutbildning. Även inom flera

andra verksamhetsgrenar än de rent tekniska och merkantila kan det visa sig

lämpligt att tillgodose tillgången på utbildad arbetskraft genom att skapa ut­

bildningsvägar, som innebär en kombination mellan universitetsutbildning och

olika mera yrkesbestämda studievägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

212

Fackskoleutredningen framhåller i huvudsak följande.

Den väntade kraftiga ökningen av antalet studentexamina vid allmänna gym­

nasier under slutet av 1960-talet torde medföra, att trycket på universitet och

högskolor blir utomordentligt starkt och att utbyggnaden av de högre läroan­

stalterna knappast kan ske i takt med efterfrågan på akademisk utbildning.

Följden av detta torde bli, att även för tillträde till de postgymnasiala utbild­

ningslinjerna i vidare bemärkelse (där studentexamen icke är ett oeftergivligt

villkor) torde konkurrensen bli hårdare. För tillträde till en hel del av dessa

fackutbildningsanstalter har fackskoleutredningen förutsatt att genomgången

fackskola skulle vara tillfyllest. Fackskoleutredningen får därför framhålla, att

kraven för tillträde till sådan utbildning icke sättes högre än vad som ound­

gängligen är betingat av sakliga skäl och att sökande med högre examina icke

a priori går före sökande med lägre examina. En kommande utredning gällande

utbyggnad av annan postgymnasial utbildning bör även ta hänsyn till andra

kategorier än enbart studenter. Skulla man bortse från detta, blir följden helt

säkert, att trängseln till de gymnasiala studievägarna blir ytterligare accentue­

rad och att fackskolorna inte får den avsedda ställningen i det svenska skolvä­

sendet.

Personalutbildningsberedningen yttrar bl. a. följande.

En angelägenhet av stor vikt är, enligt vad i promemorian framhålles, att

vidga olika möjligheter till annan postgymnasial utbildning än den akademiska.

Behovet av en samlad kraftinsats från statens och de icke-statliga huvudmän­

nens sida för att höja denna utbildningssektors kvalitet, öka dess attraktions­

kraft och vidga dess kapacitet anses i promemorian uppenbart och arbetsgrup­

pen ifrågasätter, att en särskild samordningsgrupp skulle tillsättas för ända­

målet. Personalutbildningsberedningen vill trycka på att samhällets intresse och

behov av olika slag av yrkesutbildning bör vara avgörande. Den omständig­

heten att vårt samhälle har råd och möjlighet att bereda en allt större andel av

befolkningen utbildning till studentexamen innebär en glädjande utveckling ur

folkbildningssynpunkt och samhället bör givetvis också i möjlig mån utnyttja

fördelarna härav inom yrkeslivet. Men man får å andra sidan icke låta ett

väntat stort studenttillskott föranleda en snedvridning av yrkeskraven, så att

de tjänstemannakarriärer, som bygger på studentexamen, ges en större omfatt­

ning än erforderligt, eller att personer, som avlagt studentexamen, beredes före­

träde till tjänster, där detta icke är sakligt motiverat.

Beredningen har ingen erinran mot att den föreslagna samordningsgruppen

kommer till stånd, om uppdraget inriktas på att pröva det samhälleliga behovet

av postgymnasial utbildning på olika områden. Det förut sagda har endast av­

sett att varna för en verksamhet syftande till någon sorts »inmalningstvång»

på grund av alltför riklig tillgång på studenter. Det är i och för sig naturligt att

yrkesutbildningsväsendet successivt anpassas efter de stigande utbildningsni­

våerna, i den mån detta är av värde för tillgodoseende av de aktuella yrkes­

kraven. Beredningen finner därför nämnda översyn vara en angelägenhet av

vikt. Nära till hands ligger en hänvisning till den utveckling i fråga om kanslis­

ter i den centrala statsförvaltningen, som ägt rum efter länsstyrelsernas förebild.

Till dessa mellangradsbefattningar i den centrala förvaltningen har till skillnad

från länsstyrelserna hittills i huvudsak icke rekryterats andra än sådana befatt­

ningshavare inom de lägre karriärerna, som genom bl. a. väl vitsordade arbets­

insatser på kvalificerade uppgifter meriterat sig för kanslistutbildning. Direkt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

213

rekrytering från gruppen studenter och handelsstudenter har knappast förekom­

mit, men det är väl sannolikt, att utvecklingen kan medföra att sådan rekryte­

ring blir önskvärd som komplettering till den hittills praktiserade, som betingats

av det starkt eftersatta utbildningsbehovet inom de centrala ämbetsverken.

I fråga om förslaget att på olika sätt underlätta för de studerande att redan

under gymnasietiden förbereda sig för yrkeslivet yttrar

länsstyrelsen i Västman­

lands län

huvudsakligen följande.

Länsstyrelsen kan i åtskilliga stycken inte ansluta sig till vad i promemorian

anförts om åtgärder för utbyggnad av annan postgymnasial utbildning än den

akademiska. Länsstyrelsen kan sålunda icke finna det lämpligt, att man, såsom

i promemorian förordats, på olika sätt skulle försöka underlätta för gymnasister

att förbereda sig för yrkeslivet, exempelvis genom att bevilja dispens från viss

del av undervisningen för yrkesförberedande kurser i maskinskrivning, stenografi

o. d. Ungdomar med sådan yrkesinriktning borde, enligt länsstyrelsens sätt att

se, icke bidraga till den ökade trängseln på de allmänna gymnasierna utan under­

visas i de skolor, som är avsedda för dylik utbildning. Över huvud taget borde

man inventera möjligheterna att i fråga om här avsedda postgymnasiala utbild­

ningslinjer avstå från kravet eller pruta på önskvärdheten av studentexamen som

bas för den vidare utbildningen inom dessa yrken. Ett gott exempel härpå är

väl handelsutbildningen.

SACO

yttrar bl. a. följande.

Genom det allmänna gymnasiets konstruktion examineras för få realstudenter

och för många med allmän eller språklig inriktning än som i och för sig är önsk­

värt med hänsyn till de postgymnasiala utbildningsmöjligheterna. En realstu-

dent har i dag betydligt större yrkesvalsmöjligheter än studenter från allmän

linje och latinlinje. Ur det högre utbildningsväsendets synpunkt är det i dag ont

om realstudenter men gott om latinstudenter och studenter med examen från

allmän linje. Det är nödvändigt att detta faktum beaktas då man vidgar de

postgymnasiala utbildningsmöjligheterna. Strävan bör i första hand vara att

öppna sådana postgymnasiala fackutbildningslinjer, som kan erbjuda en till­

fredsställande yrkesutbildning för studenter från allmän linje och latinlinje.

SACO vill här peka på handelsgymnasiernas studentkurser. Behovet av ut­

bildningsplatser inom detta område torde avsevärt ha underskattats i prognos­

beräkningarna. I viss mån gäller detta även reklam- och journalistutbildningen.

Inga bärande skäl kan för övrigt lämnas för att dessa utbildningslinjer skall

vara spärrade, om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna samtidigt

förutsättes vara fri. De språkligt inriktade studenter som avvisas från dessa

fackutbildningslinjer torde nämligen i brist på andra alternativ framför allt söka

sig till de humanistiska fakulteterna. En sådan felaktig utbildning kan icke

accepteras.

SFS

framhåller bl. a.:

Mot bakgrund av den förväntade kraftiga tillströmningen till de icke-spärrade

fakulteterna ter det sig synnerligen angeläget, att man ingående prövar möjlig­

heten att tillskapa nya utbildningsalternativ för de ungdomskullar, vilka lämnar

gymnasiet. Detta är önskvärt också av den anledningen, att man bör öka de

studerandes reella valmöjligheter, vilka gradvis beskurits i takt med den ökade

studentexaminationen.

Som SFS ovan understrukit kan hithörande problem på längre sikt endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

214

lösas genom en nykonstruktion av gymnasiet. Redan nu bör man emellertid

eftersträva att på gymnasienivån skapa underlag för ett mera varierat utbild-

ningsval. Därför bör de s. k. studentlinjcrna vid fackgymnasierna utbyggas. En

annan åtgärd i samma syfte är att preparandkurser i matematik anordnas för

studenter från latinlinjen, vilka önskar läsa samhällsvetenskapliga ämnen men

som saknar erforderliga förkunskaper i matematik.

Studiehjälpsutredningen

tar upp frågan om utvidgning av det studiesociala

stödet till dem som genomgår utbildning på postgymnasial nivå utanför univer­

sitet och högskolor. Utredningen anför i huvudsak följande.

Tyngdpunkten i de studiesociala stödåtgärderna har under senare år för­

skjutits till universitetsnivån. Resultatet härav har blivit allt mera markerade

skillnader i det sammanlagda studiestödets omfattning mellan dem som väljer

en akademiskt inriktad studiebana, vanligen allmänbildande gymnasium jämte

universitet eller högskola, och dem som söker sig till andra skolformer, t. ex.

fackgymnasier eller yrkesskolor. Denna utveckling synes ej stå i god överens­

stämmelse med utbildningspolitiken i övrigt. Utbyggnaden av utbildningsväsen­

det inriktas på att bereda ungdomen möjlighet att i ökad utsträckning söka sig

till fackgymnasier, fackskolor och andra yrkesinriktade utbildningsvägar, som

inte har som främsta uppgift att förbereda för akademiska studier. Genom stu­

diesociala stödåtgärder premierar man däremot, relativt sett, de ungdomar som

väljer akademisk utbildning.

Även

Centerns ungdomsförbund

och

Centerns studentförbund

framhåller

angelägenheten av en förstärkning av de studiesociala anordningarna för stude­

rande utanför den nuvarande universitets- och högskolesektorn.

P-gruppens förslag om bildandet av en samordningsgrupp mellan statliga och

icke-statliga intressenter för planering och utbyggnad av den postgymnasiala

fackutbildningen vinner stor anslutning bland remissinstanserna. Förslaget till-

styrkes av bl. a.

arbetsmarknadsstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,

överbefälhavaren, generalpoststyrelsen, generaltullstyrelsen, telestyrelsen, lärar­

utbildning ssakkunniga, kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska

fakulteterna, personalutbildningsberedningen, SACO, TCO, SFS, Svenska stads­

förbundet

och

Svenska arbetsgivareföreningen

med instämmande av

Handelns

arbetsgivareorganisation

och

Sveriges verkstadsförening.

Arbetsgivareföreningen

anför i detta sammanhang huvudsakligen följande.

Det arbete som bl. a. bedrives inom kommittén för nya utbildningsvägar för

att inom de humanistiska fakulteterna åstadkomma alternativa utbildningsvägar

med anknytning till arbetsmarknaden bör stödjas. Det är vidare av stor vikt att

kraftiga åtgärder vidtages för att öka intagningen vid icke-akademiska post­

gymnasiala utbildningslinjer. Till detta synes den i promemorian föreslagna sam­

ordningsgruppen mellan intressenterna väl ägnad att bidraga. Med hänsyn till

nyssnämnda kommittés närbesläktade uppgifter kan det dock ifrågasättas, om

det icke vore att föredraga att komplettera denna kommitté personellt och i

fråga om arbetsuppgifter.

Kommittén för nya utbildningsvägar vid de filosofiska fakulteterna

betonar

också, att samordningsgruppen bör arbeta i nära kontakt med kommittén. Sam­

ma uppfattning i denna fråga redovisas av

arbetsmarknadsstyrelsen

och

SFS.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

215

Önskemål att bli representerade i samordningsgruppen har särskilt framförts

av överstyrelsen för yrkesutbildning, överbefälhavaren, SACO och TCO.

Beträffande P-gruppens beräkningar av behovet av utbildnings­

platser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer vill

SACO

i sitt

yttrande rikta uppmärksamheten på, att många av dessa delprognoser är gjorda

utifrån förutsättningen, att utbudet exakt skall svara mot antalet tillgängliga

platser. SACO anför i huvudsak följande.

Till skillnad från vad som är fallet beträffande ämneslärare förutsättes sålunda

beträffande folkskollärare, att intagningen vid seminarierna skall överensstämma

med behovet av folkskollärare inom skolväsendet, varken mer eller mindre.

När det gäller de utbildningslinjer till vilka studenter i begränsad omfattning

söker sig, görs det anmärkningsvärda antagandet, att studentandelen skall stiga

med endast 1,5 % mellan 1960 och 1970, dvs. från nuvarande 13,5 % till 15 %.

Som ett uttryck för en programmatisk bedömning kan SACO icke acceptera

detta antagande. En betydligt större andel studenter måste beredas plats vid

dessa utbildningslinjer, endera genom förändringar av intagningsbestämmelserna

eller genom omläggningar av utbildningens organisation.

Statstjänstemännens riksförbund

(SR) yttrar bl. a. följande.

Enligt SR:s mening är det av stort värde att P-gruppen ingående analyserat

det väntade behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildnings­

linjer. Gruppen har kommit fram till att det totala antalet utbildningsplatser

för studenter vid de nuvarande postgymnasiala fackutbildningslinjerna bör

utökas från 2 529 läsåret 1960/61 till 4 290 läsåret 1970/71 eller med »endast»

ca 70 %. Denna bedömning finner SR vara realistisk. Vissa av de postgymna­

siala fackutbildningslinjerna är nämligen att betrakta som intern verksutbild-

ning, som ej kan ta emot ett större antal elever än som motsvarar ifrågavarande

verks rekryteringsbehov.

Arkiv- och biblioteksassistentutbildning

Riksarkivarien

anför i huvudsak följande rörande behovet av

arkivassistent-

utbildning.

En fortsatt utbyggnad av arkivväsendet särskilt inom den kommunala sektorn

och inom näringslivet kommer att skapa ett ökat behov av arbetskraft också

på assistentnivå. Den fåtaliga gruppen arkivassistenter har hittills huvudsakligen

rekryterats med personer, som saknat studentexamen. Med den starka ökning

av studentexaminationen, som för närvarande pågår förefaller det sannolikt att

även kategorien arkivassistenter i högre grad än hittills kommer att rekryteras

med studenter. Utbildningen av arkivassistenter skulle i sådant fall kunna orga­

niseras såsom en postgymnasial fackutbildning. Ännu är emellertid rekryterings­

behovet allt för obetydligt för att en sådan utbildning skulle utgöra en realitet

att räkna med.

Riksbibliotekarien

framhåller i huvudsak följande rörande behovet av

biblio­

teksassistenter.

Vad rör assistentpersonalen vid de vetenskapliga forskningsbiblioteken med

undantag för tekniska högskolebibliotek och företagsbibliotek existerar för när­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

216

varande endast en utbildning, nämligen kungl. bibliotekets bibliotekskurs, som

på initiativ av de specialvetenskapliga biblioteken och med speciellt ekonomiskt

stöd av statsmakterna är organiserad sedan 1946. Inträdeskrav vid kursen är

studentexamen samt viss praktik. Kursen, som är helt avgiftsfri, mottog första

gången, år 1946, 4 elever. Elevantalet har sedan oavbrutet stigit och är för

närvarande uppe i 15. Kursen har sökts av ett vida större antal aspiranter än

som kunnat antagas. Med undantag för åren 1947, 1950 och 1954 har en kurs

ägt rum varje år. Sammanlagt har den under tiden 1946—1962 samlat 114 del­

tagare, därav 102 kvinnliga. Av de 114 eleverna hade 19 avlagt lägre akademisk

examen medan ett icke obetydligt antal kursdeltagare hade påbörjade universi­

tetsstudier, vilka vid tiden för kursdeltagandet ännu icke resulterat i akademisk

examen; ett starkt begränsat antal personer med normalskoleexamen och längre

väl vitsordad yrkestjänstgöring har fått dispens från studentexamen.

Biblioteksledningen har fr. o. m. mitten av 1950-talet sökt bygga ut deltagare­

antalet i den utsträckning lokal- och lärareresurser medgivit. Numera antages i

regel som nämnts 15 elever per år av i genomsnitt 45 sökande. Av de 19 delta­

gare, som vid kursdeltagandet hade lägre akademisk examen, ha hittills 4 full­

följt sina akademiska studier upp till fil. lic.-examen och vunnit anställning som

bibliotekarier vid större forskningsbibliotek. Ett begränsat antal med lägre

akademisk examen har anställning som amanuenser medan majoriteten för när­

varande torde ha anställning som assistenter och biträden.

Kursverksamheten har numera blivit en fast institution som rekryteringsbas

för det absoluta flertalet specialvetenskapliga bibliotek samt kungl. biblioteket.

Utexaminerade deltagare har också i ett fåtal fall anställts vid universitetsbiblio­

teken, folk- och företagsbiblioteken samt arkivväsendet. Numera betraktas god­

känt deltagande i kursen i praktiken som krav för befordran till biblioteks­

assistent vid de större specialvetenskapliga biblioteken, liksom vid kungl. biblio­

teket. I princip har godkända deltagare undantagslöst omedelbart vunnit biblio-

teksanställning och efterfrågan på utexaminerade är från institutionernas sida

större än kurskapaciteten.

Det vore önskvärt att snarast kunna mottaga ett större elevantal, och det

torde i samband med en av riksbibliotekarien upprepade gånger föreslagen ut­

redning böra bl. a. undersökas i vilken utsträckning denna utbildningsverksam­

het kan förenas med vissa universitetsstudier och huruvida utbildningen i någon

mån kan läggas till grund för en högre biblioteksutbildning. Det skulle utan

tvekan i nuvarande läge vara riktigt att bygga ut kursen till att omfatta det

dubbla elevantalet, då den för närvarande icke tillnärmelsevis motsvarar de

intreserade bibliotekens rekryteringsbehov.

Socionomutbildning

Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm

anför bl. a. följande.

Styrelsen finner det ur flera synpunkter väl motiverat att öka socionomutbild­

ningens kapacitet. Det råder sedan flera år en utpräglad brist på socionomer

och senaste meddelande från arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut ger vid

handen att läget förvärrats under år 1962. Härtill kommer att socionomerna

under den senaste tiden kommit att efterfrågas till nya arbetsfält utanför de

traditionella socionomyrkena. Statsdepartementen och statskontoret kan näm­

nas som exempel från den statliga centralförvaltningens område; inom den

privata sektorn blir det också allt vanligare att socionomer efterfrågas till upp­

gifter av personaladministrativ art. Arbetsmarknadsläget inom socionomyrkena

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

217

gav styrelsen anledning att i remissyttrande över socionomutbildningskommit-

téns betänkande föreslå en större ökning av stockholmsinstitutets kapacitet än

som föreslagits från kommitténs sida. Styrelsen angav siffran 180 som en lämplig

utbyggnadsram för läsåret 1963/64. Det synes ej heller otroligt att den i sta­

tistikbilagan beräknade antagningen av 700 elever för samtliga institut år 1970 kan

komma att motsvara arbetsmarknadens efterfrågan.

Styrelsen för socialinstitutet i Göteborg framhåller bl. a. följande.

Tendensen pekar oförtydbart på att efterfrågan på arbetskraft inom sociono­

mernas traditionella verksamhetsområde i framtiden alltjämt kommer att stiga.

Därav kan man emellertid ej draga några omedelbara slutsatser om socionom­

utbildningens dimensionering. Den påverkas också av tillgången på praktik­

platser, av övergången till andra yrkesområden — som kan väntas bli större

om utbildningen kvalitativt förbättras — och av tillgången på andra utbildnings-

vägar. Den i statistikbilagan angivna siffran 700 för beräknad elevintagning vid

socialinstitut år 1970 förefaller med hänsyn härtill ganska godtyckligt vald. Nå­

got statistiskt underlag för uppgiften redovisas ej heller.

Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten, professor G. Inghe.

Styrelsen för sydsvenska socialinstitutet yttrar bl. a. följande.

Socionomutbildningskommittén föreslog att en ny prognosundersökning rö­

rande socionomernas arbetsmarknad skulle göras inom de närmaste åren. Det

förefaller sannolikt att den av P-gruppen beräknade antagningen av 700 stude­

rande år 1970 kommer att visa sig vara relativt realistisk. Styrelsen finner det

därför vara viktigt att inom en snar framtid diskutera möjligheterna att inrätta

en femte utbildningsanstalt för socionomer, sedan de nuvarande läroanstalterna

ytterligare byggts ut.

Styrelsen för socialinstitutet i TJmeå anför bl. a. följande.

Läget på socionomernas arbetsmarknad kännetecknas för närvarande av att

efterfrågan på socionomutbildad arbetskraft är betydligt större än som kan till­

fredsställas vid socialinstitutens nuvarande intagningskapacitet. Denna brist­

situation gäller icke minst inom de områden, som Umeåinstitutet i första hand

tänkes komma att betjäna. Detta läge kan ej heller bedömas vara av tillfällig

natur, eftersom dels upprustningen inom flera sektorer av det sociala fältet långt

ifrån är avslutad, dels den fortgående ombildningen till större kommunala en­

heter kommer att ställa allt större anspråk på välutbildade tjänstemän och dels

socionomer i vidgad utsträckning efterfrågas till för dem nya arbetsfält såsom

t. ex. den centrala statsförvaltningen. Det föreligger alltså enligt styrelsens upp­

fattning i och för sig starka skäl att öka socialinstitutens utbildningskapacitet.

Något säkert underlag för en bedömning av det erforderliga tillskottet av platser

redovisas dock ej av P-gruppen. Det av denna beräknade årliga intaget av

ca 700 elever omkring år 1970 synes dock icke på något sätt orealistiskt.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Socialstyrelsen har i utlåtande över socionomutbildningskommitténs betänkan­

de tillstyrkt en intagning fr. o. m. 1963/64 av 480 elever. Styrelsen framhöll därvid

att denna ökning endast borde betraktas som första steget i en utveckling mot

ytterligare vidgad utbildning av socionomer. Mot bakgrunden härav synes det

styrelsen rimligt att såsom P-gruppen räkna med det årliga intagningsbehovet

år 1970 skall ha stigit till omkring 700 elever.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

218

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala framhåller bl. a. följande.

Inom hälso- och sjukvården råder för närvarande brist på sjuksköterskor,

laboratorieassistenter och annan sjukhusassistentpersonal, sjukgymnaster, ar­

betsterapeuter och socionomer. Utbildningslinjerna för dessa personalgrupper

har delvis fackskole- eller yrkesskolekaraktär, delvis högskolekaraktär. Student­

examen kräves icke obligatoriskt för antagande, men konkurrensen har medfört

att en varierande andel av de antagna har studentexamen, varvid andelen för

närvarande är högst för utbildningen av sjukgymnaster och socionomer. Fakul­

teten har i remissyttrande den 10 december 1962 tillstyrkt föreslagen ökning av

utbildningen av sjukgymnaster och arbetsterapeuter, och anser det för sjuk­

vårdens del angeläget att även utbildningen av socionomer snabbt ökas.

Karolinska institutets lärarkollegium yttrar bl. a. följande.

Redan i sina yttranden över läkarutbildningsberedningens program under­

strök lärarkollegiet den av beredningen framhållna nödvändigheten av att sär­

skilda åtgärder vidtages för att icke sjuksköterskebrist skall äventyra ökningen

av läkarutbildningen. I konsekvens med detta uttalande, som äger ännu större

betydelse då ytterligare ökning av läkarutbildningskapaciteten förordas, vill

lärarkollegiet varmt och bestämt tillstyrka att alla möjliga åtgärder vidtagas för

att stimulera intresset för sådan postgymnasial utbildning, som ligger utanför

universiteten och högskolorna. I själva verket synes det angeläget, att åtmins­

tone viss sådan utbildning ledes och kontrolleras från akademiskt håll — så är

redan fallen med sjukgymnastutbildningen. Inom ramen för dylik fackutbild­

ning måste som ett led i planeringen av sjukvårdens utbyggnad särskild omsorg

ägnas åt utbildningsmöjligheterna för medicinalpersonal, så att erforderlig pro-

portionalitet mellan å ena sidan läkare och å den andra sjukgymnaster, sjuk­

sköterskor, laboratoriepersonal m. fl. kan upprätthållas. Motsvarande proportio-

nalitet måste för övrigt upprätthållas även mellan läkare och den icke gymnasie-

utbildade personalen inom sjukvården, varför utbildnings- och rekryteringsmöj-

ligheterna beträffande sistnämnda personalkategori likaledes måste beaktas vid

beräkningen av läkarutbildningens lämpliga omfattning.

Socialstyrelsen anför bl. a. följande.

En starkt ökad utbildning av exempelvis läkare — om denna ökning av läkar­

kåren ur samhällsnyttans synpunkt skall kunna helt tillgodogöras — kräver

också en utbyggnad av de olika vårdområden där dessa läkare skall placeras,

exempelvis inom rehabiliteringsverksamheten, nykterhetsvården, vården av lång­

varigt sjuka och mentalsjukvården. Denna utbyggnad bör emellertid likaväl som

utbyggnaden av produktionsmedlen kunna göra anspråk på en hög prioritet

vid de samhällsekonomiska bedömningarna såväl ur rent sociala synpunkter,

eftersom den är en förutsättning för realiserandet av en godtagbar vårdstandard,

som ur ekonomiska synpunkter, eftersom en högre vårdstandard ger ökade möj­

ligheter att ta den mänskliga arbetskraften i anspråk.

Att behovet av kvalificerade biträdeskrafter är stort, om den akademiskt ut­

bildade personalen skall rationellt utnyttjas, betonar även veterinärhö g skole-

utredningen, Svenska landstingsförbundet och SFS.

SFS yttrar huvudsakligen följande.

219

Sjukvårdens personalbehov har fr. o. m. läkarprognosutredningens betänkande

vad beträffar åtgärder behandlats som en fråga enbart om brist på läkare. Den

begränsning som är nödvändig i vad avser sjukhusens öppethållande, möjlig­

heten att öppna vissa nybyggda kliniker m. m. sammanhänger även med bristen

på sjuksköterskor och annan personal. SFS vill i sammanhanget framhålla önsk­

värdheten av en inventering av det behov som kan föreligga inom vissa vård­

yrken. Inom detta område torde behov finnas av en kvantitativt sett betydande

utbildning av befattningshavare med studentexamen som grund, exempelvis

laboratorieassistenter. SFS vill här ånyo framhålla vikten av att en inventering

icke låses vid de existerande formerna för utbildning och examinering utan att

förslaget om en mera kvalificerad utbildning än exempelvis den nuvarande

sjuksköterskeutbildningen ingående prövas utifrån sjukvårdens behov och mot

bakgrund av den läkarbrist som kommer att råda för en mycket lång tid fram­

över.

Svenska landsting sförbundet anför liknande synpunkter:

Med hänsyn till den utökning, styrelsen förordat i fråga om utbildningen av

läkare, är det angeläget understryka, att denna ökning som naturlig konsekvens

har en utökning av utbildningskapaciteten även beträffande andra kvalifice­

rade grupper inom sjukvården, nämligen i första hand sjuksköterskor, sjukgym­

naster, arbetsterapeuter, laboratoriepersonal och vissa slag av tekniska assisten­

ter. Endast därigenom kan svårigheterna för sjukvårdens fortsatta utbyggnad

undanröjas. Styrelsen vill därför understryka P-gruppens förslag att på olika

sätt främja den postgymnasiala utbildningen och söka intressera ett ökat antal

studenter att söka sig till dylika utbildningsgrenar.

Utbildningen av vissa grupper av sjukvårdspersonal bör i ökad omfattning

baseras på studentexamen, anser Sveriges Läkarförbund:

En för studenter tillrättalagd utbildning av sjuksköterskor, laboratorieassisten­

ter, arbetsterapeuter och läkarsekreterare skulle på ett helt annat sätt locka

studenter till dessa yrken än vad för närvarande sker. En mera kvalificerad

utbildning av sjuksköterskor finnes för närvarande, till vilken fordras student­

examen. Denna torde med fördel kunna utökas och uppläggas så att den ej en­

dast avser utbildning av instruktionssköterskor utan över huvud taget sjuk­

sköterskor med speciella, särskilt kunskapskrävande uppgifter. Behovet av labo­

ratorieassistenter med bättre kunskaper än vad den nuvarande laborantutbild­

ningen kan ge är också mycket stort på sjukhuslaboratorierna. Arbetsterapeuter

i chefsställning bör ha en utbildning grundad på studentexamen. En del av

kanslipersonalen på sjukhusen liksom läkarsekreterare bör ha bl. a. språkkun­

skaper som motsvarar studentexamen. För närvarande råder stor brist på dessa

personalgrupper inom sjukvården. Det kan då synas rationellt att genom en

utbildning avsedd för studenter söka överföra cn del av studentökningen till

dessa verksamheter.

Styrelsen för veterinärhögskolan framhåller, att utbildning av laboratorie-

biträden redan nu pågår vid högskolan. Denna undervisning kan enligt styrelsen

tvivelsutan ökas om erforderliga medel och ökade personella resurser skulle stäl­

las till högskolans förfogande.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

220

Kungl. Maj:ts yr o-position nr 172 år 1963

Facklärarutbildning

Skolöverstyrelsen yttrar bl. a. följande.

Av arbetsmarknadsstyrelsen har nyligen färdigställts en prognos rörande det

framtida behovet av lärare inom det husliga området. Som överstyrelsen tidigare

framhållit i sitt yttrande över 1960 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande

rörande klasslärarbehovet finner överstyrelsen det synnerligen angeläget att

motsvarande prognoser med största skyndsamhet utarbetas även för övriga

sektorer av övningslärarområdet, dvs. för gymnastiklärare, musiklärare och

teckningslärare.

Stadskollegiet i Stockholm framhåller under åberopande av yttrande från sta­

dens skoldirektion bl. a. följande.

Från skolans synvinkel finns det särskild anledning att peka på behovet av

facklärare av skilda slag. Det råder brist på sådana lärare i Stockholm, även

om denna icke är så markerad som bristen på ämneslärare, vilken nedan skall

beröras. För landet som helhet är enligt tillgängliga uppgifter tillgången på

behöriga facklärare klart otillräcklig. I fråga om gymnastiklärare kan situatio­

nen betecknas som närmast katastrofal.

Man kan dessutom förvänta, att bristsituationen förvärras, efter hand som

grundskolan och de till grundskolan anslutande skolformerna byggs ut i hela

landet. Det säger sig självt, att ett utbyggande av facklärarutbildningen till en

kapacitet, som svarar mot behovet, skulle i icke oväsentlig grad bidra till att

minska tillströmningen till universitet och högskolor.

Musikaliska akademiens styrelse framhåller huvudsakligen följande.

Den i statistikbilagan gjorda prognosen rörande ökningen av elevintagningen

vid musikhögskolan och konservatorierna i Göteborg och Malmö ger, vad

musiklärar- och musikpedagogutbildningen beträffar, inte anledning till någon

anmärkning. I fråga om solistutbildningen räknar P-gruppen endast med en

mindre ökning av densamma fram till 1970. Med hänsyn tagen främst till de

allt starkare önskemålen om en väsentlig utökning av de förefintliga symfoni­

orkestrarnas storlek, en utökning, som delvis redan kommit i gång, bör man

enligt styrelsens uppfattning räkna med en betydande utökning även av den

instrumentala solist- och ensembleutbildningen under perioden fram till 1970.

De flesta eleverna med studentexamen studera i examensklasserna för musik­

lärare och kyrkomusiker. Av eleverna i dessa klasser är för närvarande ca 40 %

studenter. Därest en av Musiklärarnas riksförening gjord och av musikaliska

akademiens styrelse i remissyttrande den 16 januari 1963 livligt tillstyrkt fram­

ställning om att studentexamen skall krävas för tillträde till musiklärarklassen

vid musikhögskolan, vinner bifall, kommer antalet studenter att väsentligt öka

vid högskolan.

Av eleverna med studentexamen vid musikhögskolan har hitintills endast ett

mycket begränsat antal bedrivit universitetsmässiga studier i ämnet musik­

forskning och/eller andra ämnen. Det kan på goda grunder förutsättas, att mu-

sikhögskoleeleverna i växande utsträckning skulle förlägga en del av sina studier

till universiteten, därest studentexamen bleve obligatorisk för en betydande

grupp av dessa elever.

Musikaliska akademiens styrelse vill särskilt framhålla vikten av att musik­

utbildningen inte glömmes bort vid ett vidtagande av de åtgärder, som redovisas

221

i kap. 4. III »Utbyggnad av annan postgymnasial utbildning». Om kravet på

studentexamen för eleverna i vissa examensklasser vid musikhögskolan faststäl­

les, kommer musikutbildningen att i långt högre grad än för närvarande bli en

»postgymnasial» utbildning, vilket i sin tur skulle öka betydelsen för de musik­

intresserades del av åtgärdskatalogens tredje och sista avsnitt.

TCO

yttrar bl. a. följande.

I fråga om musikutbildningen må framhållas, att en markant brist på utbil­

dade musiklärare och musikledare sedan länge har förelegat såväl inom det

allmänna skolväsendet som i det frivilliga musikbildningsarbetet. Den beräknade

intagningen av omkring 200 elever vid musikutbildningsanstalterna år 1970

synes för liten. I sammanhanget kan hänvisas till musikledarutredningens be­

tänkande om lärare och handledare för det fria musikbildningsarbetet och däri

redovisat behov av lärare, ledare och instruktörer.

Beträffande teckningslärarutbildningen synes det önskvärt att en prognos ut­

arbetas om det framtida behovet och att härefter erforderliga åtgärder vidtas på

utbildningssidan. Vidare må erinras om att Teckningslärarnas riksförbund krävt

en utredning om en högskolemässig utbildning med studentexamen som inträdes-

villkor. Sagda prognosarbete och utredning bör komma till stånd så snart som

möjligt.

Förskollärarutbildning

Skolöverstyrelsen yttrar bl. a. följande.

I fråga om förskollärarutbildningen kommer under förutsättning av bifall till

överstyrelsens förslag att antagas ca 480 elever höstterminen 1963 och minst 540

elever höstterminen 1964. Betydligt ökat behov av förskoleverksamhet, speciellt

daghem, torde kunna förväntas under de närmaste åren, varför överstyrelsen

kommer att föreslå ytterligare ökning av examinationen.

Socialstyrelsen anser det vara realistiskt att räkna med, att behov av en icke

oväsentlig ökning av förskollärarutbildningens kapacitet utöver 540 elever höst­

terminen 1964 föreligger 1970.

TCO

framhåller, att en intagning av omkring 500 elever vid förskolesemina-

rierna 1970 inte torde komma att motsvara behovet. Intagningen kan beräknas

högre, förslagsvis till minst 600.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Postassistent- och postexpeditörs-

utbildning

Generalpoststyrelsen anför i huvudsak följande.

Befattningar med kvalificerat administrativt arbete vid postkontoren samt

vid distriktsförvaltningen (postdirektionerna) och centralförvaltningen rekryte­

ras med personal ur postassistentskarriären, som genomgått föreskriven postal

fackutbildning i form av postassistentskurs. Antalet tjänstemän i denna karriär

utgjorde den 1 januari 1961 ca 1 250. Av dessa hade 850 studentexamen eller

högre utbildning.

222

Såsom framgår av den s. k. statistikbilagan har den årliga intagningen i post-

assistentskurs av studenter beräknats till ca 50, av vilka 20—30 % angetts av­

bryta sin utbildning och ersättas av anställda med bl. a. postexpeditörskurs. För­

hållandet är i själva verket, att av de i juni antagna studenterna avgår ett

dylikt antal redan innan kursen börjar i augusti (år 1962 14 av 54 antagna).

Orsaken till denna avgång är att andra möjligheter för de antagna inträder un­

der mellantiden, vanligen till fortsatta studier. Av dem som år 1962 avgick före

kursens början, torde 8 ha tagit upp studier vid universitet och högskolor, medan

6 gått till olika postgymnasiala fackutbildningslinjer.

Intagningen av studenter i postassistentskurs beräknas under de närmaste

åren öka något med hänsyn bl. a. till den fortgående ökningen i poströrelsen.

Urvalet, som tidigare främst siktat på studenter med kunskaper i främmande

språk, kan väntas få en starkare koncentration på sökande med matematisk och

social inriktning.

Befattningar med mera krävande kassatjänst samt upplysningstjänst och ar­

betsledning inom kassatjänsten rekryteras med personal ur postexpeditörskar-

riären, vilken genomgått postal fackutbildning i form av postexpeditörskurs.

Antalet tjänstemän i denna karriär utgjorde den 1 januari 1961 något mer än

1 900. Av dessa hade ca 650 studentexamen eller högre utbildning, medan resten

fördelade sig på ca 1 000 med realexamen och omkring 250 med normalskole-

kompetens. För tillträde till postexpeditörskursen gäller bl. a. krav på kunskaper

på realexamensnivå i vissa ämnen. Till postexpeditörskurs brukar emellertid årli­

gen anmäla sig ett antal sökande, huvudsakligen kvinnliga, med studentexamen.

År 1962 hade sålunda 94 av de 941 sökande respektive 68 av de 322 uttagna

kursdeltagarna avlagt studentexamen. En av de uttagna studenterna innehade

anställning i postverket, medan återstoden var direktsökande. Av dessa avgick

32 före kursens början.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Kammarskrivarutbildning

Generaltullstyrelsen yttrar i huvudsak följande.

Inom tullverket finns följande fyra personalgrupper, nämligen bevaknings-

personal, biträdespersonal, tullkontoristutbildad personal och kammarskrivar-

utbildad personal. Postgymnasial utbildning inom tullverket utgöres för närva­

rande endast av kammarskrivarutbildning. För anställning såsom kammarskri­

vare och för befordran till högre tjänst inom kammarskrivarkarriären fordras i

regel godkänd examen i kammarskrivarkurs. Kammarskrivarkarriären rekryteras

dels direkt, dels från i verket anställd personal, som uppfyller vissa fordringar i

fråga om kunskaper. Tidigare gällde som villkor för antagning till elev i kam­

marskrivarkurs bl. a., att sökande avlagt studentexamen eller ingenjörsexamen

vid tekniskt gymnasium. Detta krav på formell kompetens för inträde i kam­

marskrivarkurs har upphört att gälla med utgången av januari 1959.

Till deltagare i kammarskrivarkurs ha bland sökande utom verket hittills icke

antagits andra än sådana, som avlagt studentexamen eller, i ett mindre antal

fall, ingenjörsexamen vid tekniskt läroverk eller begränsad studentexamen vid

försvarets läroverk. Under tioårsperioden 1953—1962 rekryterades karriären med

i genomsnitt omkring 28 studenter för år.

Tullverkets framtida behov av rekrytering till kammarskrivarkarriären är på

grund av vissa planerade förändringar av arbetsorganisationen svårt att upp­

skatta. Såvitt styrelsen nu kan bedöma, torde nämnda behov komma att under

223

den närmaste tioårsperioden bli något lägre än under de senaste tio åren. Tull­

verkets möjligheter att rekrytera personal med studentexamen torde sålunda

även i framtiden bli av en i förevarande sammanhang obetydlig omfattning.

Teleassistentutbildning

T de styr elsen framhåller i huvudsak följande.

Televerket sysselsätter en relativt stor kår kvalificerade befattningshavare

med postgymnasial utbildning av den typ, som tidigare meddelats å teleassistent-

kurserna. Såsom angetts i statistikbilagan ha dessa kurser numera ersatts med

tvenne 2-åriga kurser, varav den ena — teleingenjörskursen — är avsedd för

personal, som i första hand skall ägna sig åt tekniska och trafikala arbetsupp­

gifter medan den andra — den administrativa kursen — främst avser att ge ut­

bildning på sådana områden, som försäljning och ekonomisk förvaltning, kon-

torsorganisation och kontorsrationalisering med bl. a. ADB, personalledning och

personaladministration.

En preliminär beräkning har visat, att nyrekryteringsbehovet inom verksam­

hetsområden, för vilka i föregående stycke angiven personal närmast är avsedd,

under de närmaste 10 åren uppgår till ca 50 personer per år. Televerket räknar

med att huvudparten av nämnda behov skall kunna tillgodoses genom att det

varje år anordnas en teleingenjörskurs och vartannat år en administrativ kurs

med vardera 30 ä 35 elever.

Utbildning vid Sveriges meteorologiska

och hydrologiska institut

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut framhåller huvudsakligen

följande.

Den andel av den icke-akademiska, postgymnasiala utbildning, som faller

inom institutets ram har i statistikbilagan angetts till 10 elever år 1970. Denna

siffra, vilken torde åsyfta såväl civila som militära elever vid institutets kurs för

meteorologisk tjänsteexamen, bedöms av institutet som realistisk.

I den i promemorian angivna »åtgärdsin venteringen» har också diskuterats

utbyggnad av icke-akademisk postgymnasial utbildning.

Man torde icke böra räkna med en utvidgning av institutets elevantal. Beho­

vet av på denna väg nyutbildade meteorologer är nämligen relativt begränsat,

emedan institutet också rekryterar meteorologer den akademiska vägen. Det

finns därmed en viss möjlighet att vid institutets kurser i matematik, mekanik

och termodynamik ta emot elever från andra håll.

Försäkrings- och b a n k u t b i 1 d n i n g

Försäkringsinspektionen anför bl. a. följande.

I promemorian återfinnes bl. a. en uppgift om den sannolika ökningen i efter­

frågan på personal för försäkringsbolag. Inspektionen har här icke anledning att

på denna punkt presentera någon avvikande kalkyl. Å ena sidan har eftcrfråge-

stegringen på detta område varit mycket stark. Å andra sidan kan utvecklingen

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

224

komma att något påverkas av fusionsbildningen inom försäkringsverksamheten.

Även databehandlingstekniken kan komma att göra att efterfrågan på personal

stiger svagare än eljest. Samtidigt betyder just databehandlingstekniken, att den

andel av personalen som behöver längre utbildning ökar och även behovet av

statliga insatser på området. Och databehandlingstekniken har dessutom många

andra tillämpningsområden vilket inte sällan torde skapa vissa svårigheter för

både enskild och offentlig försäkringsverksamhet; har man inom ett försäkrings­

bolag utbildat egen personal för ändamålet händer det lätt att sådan personal

förloras till t. ex. industrin. Av detta skäl torde ytterligare utredning av den

sannolika totala efterfrågestegringen avseende databehandlingspersonal vara

angelägen. Av betydelse är också den växande arbetsmarknad och de växande

utbildningsbehov som representeras av socialförsäkringen. Även den måste där­

för närmare studeras i det fortsatta prognosarbetet.

Svenska Bankföreningen framhåller bl. a. följande.

Bankföreningen vill understryka, att det är synnerligen angeläget att åtgärder

vidtages till stöd för postgymnasial utbildning utanför de akademiska läro­

anstalterna. Inom näringslivet är en praktiskt inriktad fackutbildning ej sällan

av större värde än akademiska studier. Åtgärderna bör omfatta såväl en effektiv

yrkesvägledning i gymnasierna för att främja tillströmningen till andra utbild-

ningssektorer än den akademiska som en utvidgning och förbättring av den icke­

akademiska postgymnasiala utbildningen både inom den statliga och den privata

sektorn. I detta sammanhang bör bl. a. göras en inventering av möjligheterna att

som lärare anlita intresserade och lämpliga personer inom näringslivet. Det torde

finnas goda förutsättningar för att på denna väg öka den knappa tillgången på

lärarkrafter. Dessutom bör stor uppmärksamhet ägnas åt den moderna korres­

pondensundervisningens möjligheter.

Han delsutbildning

Överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller bl. a. följande.

I den remitterade promemorian uttalas önskvärdheten av att de s. k. post­

gymnasiala fackutbildningslinjerna göres mera attraktiva och att de ges ökad

konkurrenskraft. Många av dessa linjer leder emellertid till speciella ofta be­

gränsade verksamhetsområden, där efterfrågans storlek är bestämd genom olika

beslut av samhället. I dylika fall kan någon styrning av de studerande själv­

fallet icke komma i fråga, såvida icke fråga är om en bristsituation. Här är det

emellertid i detta sammanhang en mycket viktig utbildningslinje, som bör beak­

tas, nämligen handelsgymnasiernas facklinjer för studenter. Nämnas bör även

studentlinjerna vid de tekniska gymnasierna; denna senare utbildningsform är

emellertid ännu så ny och erfarenheterna så pass begränsade, att det torde vara

för tidigt att för närvarande mera nämnvärt bygga ut dem.

Värderingen av handelsgymnasiernas ettåriga linjer har naturligen icke stigit

efter det att handelsgymnasierna gjordes treåriga. Visserligen är skillnaderna

mellan målsättningen för de treåriga och de ettåriga linjerna icke så stor, som

man skulle vänta av olikheterna i studietidens längd. Den nuvarande ordningen

kan emellertid inte bedömas annat än som mindre tillfredsställande. Skall denna

linje få betydelse i strävandena att avlasta universiteten och högskolorna måste

den göras mera attraktiv.

Enligt överstyrelsens uppfattning skulle en reformering av denna del av han-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

225

delsutbildningen kunna göra en hel del för att minska trycket på universiteten

och fackhögskolorna. Emellertid torde det vara svårt att i dagens läge närmare

bedöma vad som bör göras. Man synes nämligen böra avvakta gymnasieutred-

ningens betänkande. Till dess att man får kännedom om de stora dragen av

framtidens gymnasieorganisation, torde denna fråga böra vila.

Då man bedömer möjligheterna att vidga den postgymnasiala utbildningen

bör man icke bortse från de under överstyrelsen sorterande yrkesskolorna. Un­

dervisningen vid dessa skolor är numera så mångskiftande och spänner över så

olika nivåer, att det framstår som naturligt att även dessa skolors kapacitet

tages i anspråk för att avlasta universiteten och fackhögskolorna.

Stadskollegiet i Stockholm, anför bl. a. följande under åberopande av yttrande

från stadens yrkesskolestyrelse.

Vid Stockholms stads handelsgymnasium finns för närvarande en fackkurs

för studenter med 5 parallellklasser, alltså en årlig intagning av 150 studenter.

I de prognoser, som uppgjorts inom yrkesskolförvaltningen, har räknats med att

antalet parallellavdelningar inom de närmaste åren bör ökas med 3 ä 4, emedan

antalet sökande studenter kan motivera en sådan utökning. Även vid Stock­

holms stads handelsskola finns specialkurser för studenter, bl. a. sekreterarkurs.

Beträffande de vid yrkesskolorna anordnade handelskurserna för elever med

realexamen, i vilka intages även studenter, anföres, att i och med den redan på­

började utbyggnaden av handelsgymnasieorganisationen samt det framtida in­

rättandet av merkantila fackskolor kan man förvänta, att dessa utbildnings-

vägar i mycket stor utsträckning kommer att ersätta nu existerande, och i ut­

redningen erinras om att enligt skolberedningens beräkningar skulle år 1970

omkring 6 100 elever gå i första klassen av merkantil fackskola. Man räknar

dock med att en viss ettårig handelsutbildning kommer att kvarstå, nämligen

för sådana som efter grundskolan vill ha en kortare utbildning, samt för sådana

som efter annan fackskoleutbildning än den merkantila vill skaffa sig en han­

delsutbildning. Yrkesskolförvaltningen har i sitt tidigare yttrande över skol­

beredningens förslag om grundskolan berört denna utveckling och är medveten

om att tillkomsten av fackskolor kommer att medföra en ombildning, eventuellt

ett nedläggande av vissa kurser inom handelsutbildningen, både vid stadens

egna skolor och vid de enskilda skolorna.

Yrkesskolstyrelsen i Stockholm har särskilt under det sista decenniet främjat

den postgymnasiala utbildningen inom sitt’verksamhetsområde. Yrkesskolsty­

relsen vill sålunda erinra om att fackkurserna för studenter vid handelsgym-

nasiet har utbyggts och är fortfarande under utbyggnad. Yrkesskolstyrelsen har

vidare ordnat sekreterarkurser för studenter i mån av behöriga sökande. Bland

andra utbildningsgrenar, som i huvudsak rekryteras av studenter, må nämnas

utbildningskurser för hotellsekreterare, resebyråpersonal, trafik- och flygvärdin­

nor och nu senast en ny kurs för utbildning av datapersonal i samarbete med

överstyrelsen för yrkesutbildning.

Stadskollegiet åberopar vidare följande uttalande av föredragande borgar­

rådet.

Av yrkesskolstyrelsens remissvar framgår, att Stockholm redan bedriver post-

gymnasial utbildning. Staden bör vara beredd att lämna sin medverkan till en

ytterligare utbyggnad. En sådan utbyggnad från stadens sida av dylika utbild-

ningsvägar förutsätter dock, att en skälig kostnadsfördelning äger rum mellan

8 — Bihan g till riksdagens ■protokoll 1963. 1 samt. Nr 173

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

226

staten och kommunerna. En decentraliserad utbyggnad av den högre utbild­

ningen torde över huvud taget vara en av förutsättningarna för att man skall

kunna nå en god balans på detta område. Ett närmare samarbete mellan å ena

sidan de för utbildningspolitiken ansvariga och å andra sidan näringslivet bör i

detta syfte kunna övervägas även på den högre utbildningsnivån, t. ex. efter

mönster av vad som på yrkesskolsidan redan med framgång prövats med s. k.

»inbyggda skolor».

Stockholms handelskammare understryker behovet av en postgymnasial fack­

utbildning för näringslivets ändamål liknande den högre sekreterarutbildningen

i Uppsala. Handelskammaren anför:

Det synes böra övervägas, om icke ökade möjligheter skulle kunna beredas

studenter att genom postgymnasial fackutbildning av icke-akademisk karaktär

få en allmän skolning bättre anpassad efter näringslivets krav. Den ettåriga

fackkursen vid handelsgymnasier ger en för näringslivets behov i vissa fall myc­

ket ändamålsenlig utbildning. Den är emellertid i andra fall icke tillräcklig. I

Uppsala och Lund har inrättats respektive planeras en utbildning, innefattande

en kombination av ettårig fackkurs vid handelsgymnasium och akademiska stu­

dier i vissa ämnen. Den hittills vunna erfarenheten i Uppsala visar, att den nya

utbildningsformen attraherat företrädesvis kvinnliga studenter med inriktning

på sekreterararbete. Men det finns ett icke tillgodosett behov av utbildning för

näringslivets mellangrader med mera kommersiellt betonade uppgifter, bl. a.

på försäljningssidan. Behovet av goda språkkunskaper torde med de ökande

internationella kontakterna bli allt större. En postgymnasial fackutbildning för

näringslivets ändamål bör ta särskilt sikte på främmande språk. Säkerligen skulle

i och för sig en sådan språkutbildning kunna i stor utsträckning ske här i landet,

men det vore också värt att undersöka vilka ökade möjligheter som skulle kunna

beredas studenter, som vill ägna sig åt affärslivet, att komma utomlands och få

lära sig språk om möjligt i kombination med affärspraktik. Handelskammaren

är förvisso medveten om svårigheterna att realisera sådana önskemål, men icke

minst genom den kraftigt tilltagande strömmen av förfrågningar hos kammaren

om dylika möjligheter, är den övertygad om att det här föreligger ett påtagligt

utbildningsbehov, vars tillgodoseende i sin mån skulle lätta trycket på de akade­

miska läroanstalterna, enkannerligen i vad gäller ekonom- och samhällsveten­

skaplig utbildning. Handelskammaren vill därför från sina utgångspunkter in­

stämma i P-gruppens önskemål om en samordnad kraftinsats för att höja den

icke-akademiska, postgymnasiala utbildningens kapacitet och attraktionskraft.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

4. Departementschefen

För varje år som går framstår en snabb vidareutveckling av det högre utbild­

ningsväsendet som en för samhället allt viktigare angelägenhet. Denna sektors

alltmer strategiska betydelse för samhällsekonomien, socialpolitiken, kulturlivet

och vår civila och militära försvarskraft, kort sagt för alla sidor av ett modernt

välfärdssamhälle, blir alltmer uppenbar. Det är mot den bakgrunden glädjande

att kunna konstatera att, som framgår av den föregående redovisningen, det

råder en allmän enighet om huvudlinjerna för den vidare utbyggnaden av det

högre utbildningsväsendet.

227

När 1960 års riksdag fastställde riktlinjerna för den nu gällande utbyggnads-

planen för det högre utbildningsväsendets expansion var man visserligen i allt

väsentligt enig om de principer som skulle vara vägledande för arbetet. Men det

fanns, särskilt inom universitets- och högskoleväsendet självt, en ganska marke­

rad osäkerhet inför den expansion som då förordades, vilken var betydligt blyg­

sammare till sin omfattning än den som nu är aktuell.

Det skall erinras om att 1960 års utbyggnadsplan för perioden 1960—65

byggde på den förutsättningen att universitet och högskolor omkring år 1970

skulle ge utbildning åt ca 55 000 studerande. Det framfördes i debatterna den

gången starka och i och för sig förståeliga argument för en mindre kvantitativ

expansion av universiteten och högskolorna än vad 1960 års principförslag för­

utsatte. Det nu föreliggande principförslaget till fortsatt utbyggnad av univer­

sitet och högskolor under senare hälften av 1960-talet innebär att studerande­

antalet skall bli över 80 000 omkring år 1970 i stället för 55 000 som tidigare

förutsatts. Vidare förutsätts att huvudlinjerna i 1960 års program i allt väsent­

ligt skall följas även under återstoden av årtiondet, innebärande en fortsatt

stark satsning på de experimentellt inriktade studiebanorna med deras förhål­

landevis mycket lokal-, materiel- och personalkrävande organisation. Trots den

föreslagna högst väsentliga utökningen av det högre utbildningsväsendet under

ett fåtal år har den tidigare tveksamheten så gott som helt försvunnit bland

berörda myndigheter och organisationer. I yttrandena från flera remissinstanser

kan i stället konstateras en önskan om en än kraftigare utbyggnad än den som

skisserats i P-gruppens utredningar och förslag. Från universitets- och högskole­

myndigheternas sida föreligger denna gång ingen tveksamhet inför den stora

utbildningsuppgift som nu skisserats.

Samtidigt kan konstateras att allmän enighet råder om att nu största möjliga

ansträngningar bör göras i syfte att skapa med universitets- och högskolestudier

konkurrenskraftiga utbildningsalternativ. Man är allmänt enig om att det ur

många synpunkter är mindre önskvärt att det stora flertalet nyexaminerade

studenter i dag anser sig ha en universitets- och högskoleutbildning som enda

tänkbara utbildningsalternativ.

De opinionsmässiga förutsättningarna för en fortsatt stark utökning av det

högre utbildningsväsendet är därför nu mer entydiga och positiva än blott för

några år sedan. Jag tolkar detta som ett klart erkännande av riktigheten och

rimligheten i den hittills förda politiken i fråga om det högre utbildningsväsen­

dets utbyggnad. Numera föreligger uppenbart en över partier och intressegrup­

per höjd enighet om att särskilt stora samhälleliga resurser under kommande år

måste satsas på en expansion av det högre utbildningsväsendet och att därvid

hittills tillämpade riktlinjer skall fullföljas och vidareutvecklas. Den nu mani­

festerade opinionsmässiga enigheten kan sägas ge uttryck åt en bestämd och

fast förankrad uppfattning att högre utbildning är eu lönsam investering för

individen och samhället.

Ett förverkligande av de förordade riktlinjerna kommer att inom den aktuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

228

samhällssektorn kräva betydande insatser av i och för sig knappa realekonomiska

tillgångar. Självfallet måste det praktiska genomförandet av ett handlingspro­

gram av den art som här föreligger bli föremål för samma prövningar och av­

vägningar som annan offentlig verksamhet med anspråk på de gemensamma

samhälleliga resurserna. En fortsatt önskad utbyggnad kan givetvis endast ske i

den takt som de realekonomiska och statsfinansiella tillgångarna medger.

Efter att sålunda ha konstaterat att stor enighet råder om huvudlinjerna i de

nu framlagda förslagen till fortsatt expansion av det högre utbildningsväsendet

övergår jag till att ta ställning till de skilda synpunkter och förslag, som fram­

förts i P-gruppens promemoria och däröver avgivna yttranden.

Den på lång sikt kanske viktigaste åtgärden i syfte att åstadkomma en med

hänsyn till hela samhällsutvecklingen välbalanserad expansion av det högre ut­

bildningsväsendet är att söka få till stånd en väl avvägd utbildningsorganisation

ovanpå gntndskolan. Härmed avser jag såväl teoretisk utbildning pa gymnasial

nivå i fackskola och gymnasium som praktisk yrkesutbildning direkt efter grund­

skolan eller som en påbyggnad till den gymnasiala nivån. Planeringen av det

högre utbildningsväsendet måste integreras med planeringen av sistnämnda ut­

bildningsorganisation. Så har också under senare år skett i det att hela utbild­

ningsorganisationen efter grundskolan varit föremål och är föremål för ett djup­

gående reformarbete. Fackskoleutredningen och 1960 års gymnasieutredning har

nyligen avgivit sina huvudbetänkanden och nu tillsättes en utredning rörande

den framtida yrkesutbildningen. Jag avser inte att i detta sammanhang närmare

gå in på ifrågavarande reformarbete utan vill här blott anföra följande.

Gymnasiets utveckling under efterkrigsperioden har — såsom vi numera be­

dömer behoven — kännetecknats av en alltför stark ökning av det allmänna

gymnasiet och en för svag ökning av de yrkesinriktade tekniska och merkantila

gymnasierna. Sedan flera år tillbaka pågår en medvetet styrd utveckling mot

en bättre balans mellan dessa huvudgrupper av gymnasieutbildning. Samtidigt

sker inom det allmänbildande gymnasiet en klar förskjutning mot de grenar och

linjer, inom vilka matematisk-naturvetenskapligt och samhällsvetenskapligt in­

riktad utbildning har en förhållandevis stark ställning på schemat. I gymnasie-

utredningens betänkande rörande gymnasiets framtida struktur, »Ett nytt gym­

nasium» (SOU 1963: 42), har på ett synnerligen markant sätt den nu pågående

omstruktureringen av gymnasiet fullföljts och utvecklats. Det får emellertid i

förevarande sammanhang beaktas, att fram till omkring år 1970 den nuvarande

gymnasiestrukturen under alla förhållanden kommer att svara för den helt

övervägande delen av produktionen av nya studenter.

Den nyorientering av den studiesociala politiken som nu arbetar sig fram är vid

sidan av gymnasiepolitiken den kanske viktigaste aktiviteten för att på lång sikt

åstadkomma en balanserad utveckling av utbildningssektorn ovanför grundskole­

nivån. Av det nyligen framlagda förslaget rörande studiefinansieringen på gym­

nasienivå samt av de riktlinjer som år 1960 angavs för arbetet inom den studie­

Kungl. Maj.ts 'proposition nr 172 år 1963

229

sociala utredningen framgår, att det studiesociala stödet efter grundskolans av­

slutande måste göras så enhetligt och likformigt som möjligt för studerande i

samma studieålder, oavsett vilken typ av utbildningslinje det är fråga om. Den

nuvarande utformningen av det studiesociala stödet premierar utan tvekan på

ett alltför påtagligt sätt de studerande vid de mest teoretiskt inriktade studie­

banorna, i synnerhet universitets- och högskoleungdomen. En reformering av

det studiesociala stödet i den antydda riktningen kommer uppenbarligen att

underlätta den »avlänkningspolitik» som jag finner vara synnerligen önskvärd i

syfte att åstadkomma en balanserad expansion av universitet och högskolor.

Den postgymnasiala icke-akademiska fackutbildningen synes mer än tidigare

böra bli föremål för intresse från statsmakternas sida, då den torde komma att

få en ökande betydelse som fortbildningsorganisation för yrkesskolornas, fack­

skolornas och gymnasiets elever. I samma utsträckning som behovet av arbets­

kraft med akademisk utbildning väntas öka i framtiden synes också behovet av

utbildade på mellannivå öka. En utbyggnad av den postgymnasiala icke-akade-

miska fackutbildningsorganisationen synes därför vara väl motiverad. Om nämn­

da utbyggnad ej kommer till stånd, ökar risken, att den akademiskt utbildade

arbetskraften måste tas i anspråk för uppgifter som den kanske är antingen

inkompetent eller för kvalificerad för att handha.

Med rätta har åtskilliga remissinstanser understrukit att en sådan i och för

sig önskvärd avlänkning av studenter från universitet och högskolor till andra

utbildningsvägar icke får leda till att ungdom, som kommer från fackskolor och

yrkesskolor därigenom berövas möjligheter till vidareutbildning. Målet måste

givetvis vara att göra den icke-akademiska högre utbildningen tillgänglig och

attraktiv för ungdom med skiftande grundläggande utbildning, icke att förbe­

hålla någon grupp tillträde till skilda icke-akademiska utbildningsvägar.

I enlighet med P-gruppens förslag synes en samordningsgrupp mellan statliga

och andra intressenter böra bildas för utökning av den icke-akademiska post­

gymnasiala utbildningens kapacitet samt översyn av dess kvalitet. Jag torde i

annat sammanhang få återkomma med förslag härutinnan.

En förbättring av prognosverksamheten samt den statistik varpå denna verk­

samhet baseras, bl. a. utbildningsstatistiken, är som framgår av såväl P-grup-

pens utredningar och förslag som ett flertal remissyttranden nödvändig. Sedan

1960 har prognosarbetet beträffande arbetskraft med längre utbildning bedrivits

i första hand inom arbetsmarknadsstyrelsen. Verksamheten har en särskild

ledning, prognosdelegationen, sammansatt av representanter för närmast berörda

departement, centrala ämbetsverk samt arbetsmarknadens och studenternas or­

ganisationer. De metodiska svårigheterna är utomordentligt stora i detta arbete

och den samhällsvetenskapliga forskningen inom berörda områden är ännu allt­

för litet utvecklad. Detta i förening med svårigheter att rekrytera kvalificerad

personal och mycket stora krav på nya och reviderade prognoser har gjort, att

ställda anspråk ej kunnat uppfyllas i tillräcklig utsträckning. Med hänsyn till

utbildningssektorns omfattande behov av fler och förbättrade prognoser måste

Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963

230

verksamheten ges förbättrade resurser. Därjämte synes vissa organisatoriska för­

ändringar böra övervägas med hänsyn till gjorda erfarenheter och de senaste

årens utveckling av den samhälleliga planeringens organisation. Till 1964 års

riksdag torde konkreta förslag komma att framläggas för att möjliggöra en för­

bättrad prognosverksamhet.

Yrkesvägledningen, som har att utnyttja bl. a. prognosverksamhetens resultat,

är av stor betydelse då det gäller att till den växande utbildningssektorn för­

medla information rörande förhållanden och framtidsutsikter för skilda studie-

och yrkesbanor. Denna verksamhet har förstärkts under senare år. Medan an­

talet tjänster år 1961 var 66 är nu yrkesvägledarna ca 140 till antalet. Man bör

dock överväga ytterligare någon förstärkning av denna verksamhet.

Vad beträffar studiestatistiken pågår inom statistiska centralbyrån en bety­

delsefull utveckling av metoder och materialbearbetning. En stor del av arbetet

avses bli överfört till automatisk databehandling, varigenom större möjligheter

skapas att tillgodose de växande anspråken på snabb och uttömmande statistisk

information om förändringarna i utbildningssektorn. En viktig fråga, som sedan

1958 bearbetats inom universitetskanslersämbetet men som ännu ej är slutgil­

tigt löst, gäller närvarouppgifter och studiestatistik i enskilda ämnen vid de

filosofiska fakulteterna. Denna fråga är sammankopplad med spörsmålet om ett

mer tillförlitligt registreringsförfarande av studerandeantalet vid dessa fakulte­

ter. Efter förslag av universitetskanslersämbetet beslöt Kungl. Maj:t i juni inne­

varande år att registrering skall ske från och med läsåret 1963/64 av samtliga

studerande inom filosofisk fakultet samt att studietidsstatistik skall upprättas

och närvaroredovisning ske för varje ämne inom de filosofiska fakulteterna.

Samtidigt ålades kanslersämbetet att före utgången av januari 1964 framlägga

förslag om hur begreppet »aktiv studerande» skall bestämmas. På ett helt annat

sätt än hittills bör det efter en slutlig lösning av denna fråga bli möjligt att

analysera och bedöma förändringar och utvecklingstendenser i fråga om studie­

inriktning, studieresultat m. m. inom de filosofiska fakulteterna. Detta kommer

i sin tur i hög grad att underlätta arbetet med prognoser av skilda slag för hela

universitets- och högskoleområdet.

I detta sammanhang torde jag få beröra en fråga som behandlats i några

remissyttranden, nämligen frågan om den s. k. automatiken vid de filosofiska

fakulteterna. Jag vill påpeka att vissa åtgärder redan i år vidtagits i syfte att

underlätta för de lokala myndigheterna att i god tid före läsårets början anställa

assistenter och amanuenser. Det bör vidare understrykas att automatikens till-

lämpning är i hög grad beroende av ett effektivt arbetande registreringssystem.

Jag vill vidare erinra om att jag i årets statsverksproposition (bilaga 10, s. 326)

förutskickade, att en översyn av automatiken kan vara påkallad sedan ett regi­

streringssystem genomförts.

Frågan om s. k. inträdesspärrar vid de filosofiska fakulteterna har utförligt

berörts i P-gruppens promemoria och i åtskilliga remissyttranden. För egen del

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

231

kan jag i allt väsentligt instämma i de synpunkter som P-gruppen anfört i denna

fråga men vill här dessutom göra följande uttalande.

Jag finner det av principiella skäl ej vara rimligt att genom införande av in-

trädesspärrar vid de nu fria fakulteterna söka åstadkomma den balanserade ex­

pansion av universitets- och högskoleväsendet som alla önskar. Såsom jag tidi­

gare vid skilda tillfällen uttalat finns det visserligen skäl till viss oro inför det un­

der det närmaste decenniet starkt ökande antalet personer med humanistisk ut­

bildning. Svårigheter av omställningskaraktär kan komma att uppstå på akade­

mikernas arbetsmarknad. Emellertid finner jag tanken att genom införande av

ytterligare spärrar förhindra studieintresserade ungdomar att vidareutbilda sig

på denna nivå vara så stridande mot den allmänna strävan till ökad valfrihet

för den enskilde i välfärdssamhället, att andra vägar bör väljas för att åstad­

komma den balans inom utbildningssystemet som vi med hänsyn till arbets­

marknadens behov alltjämt måste sträva efter på alla nivåer.

Som P-gruppen framhållit skulle spärrfrågan komma i ett annat läge, om

genom spärrar för de fria fakulteterna resurser skulle kunna friställas för en

ökning av de nu spärrade linjernas kapacitet. I likhet med P-gruppen finner jag

den möjligheten för närvarande utesluten. Inom överskådlig framtid torde real-

ekonomiska förutsättningar — särskilt i fråga om kvalificerad personal — sak­

nas för en så stark ökning av kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna,

att valfrihetsargumentet mot spärrar vid de fria fakulteterna skulle bortfalla

eller väsentligt försvagas.

Ett antal remissinstanser, vilka avvisat spärr som ett alternativ, har fram­

hållit nödvändigheten av att i stället andra åtgärder vidtages för att de

humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna icke skall bli

alltför ohanterliga. Det förordas bl. a., att man inom ramen för fria fakulteter

skall åstadkomma en mer styrd utveckling av tillströmningen till skilda ämnes­

kombinationer. Dessa synpunkter är enligt min mening viktiga att beakta. De

har för övrigt ett mycket nära samband med bl. a. den fråga, som 1960 års lärar-

utbildningssakkunniga för närvarande utreder, nämligen den framtida utform­

ningen av lärarutbildningen för grundskolans högstadium och för gymnasierna.

Jag vill här blott allmänt uttala som min mening, att det synes angeläget att

olika former av en mer reglerad studieordning mellan skilda ämnen successivt

införes inom de fria fakulteterna. Jag vill i sammanhanget erinra om att fr. o. m.

innevarande läsår viss försöksverksamhet inletts för att vid universitetens filo­

sofiska fakulteter genomföra en på läraryrket direkt inriktad yrkesutbildning i

de för skolväsendet mest besvärande bristämnena inom det naturvetenskapliga

området.

P-gruppcn har förordat, att åtgärder vidtages för att minska den s. k. merit­

kompletteringen vid de filosofiska fakulteterna. Med hänsyn till den starka till­

strömningen till dessa fakulteter synes enligt min mening starka skäl tala för

att den belastning på utbildningsorganisationen, som meritkompletteringen ut­

gör, i möjligaste mån undanröjes. Spörsmålet bör bli föremål för närmare över­

väganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

232

Liksom vid behandlingen av 1960 års program finner jag det fortfarande vara

viktigare att — i stället för att spärra fler linjer — omstrukturera gymnasie­

organisationen, bygga ut och förbättra prognosverksamheten och yrkesvägled­

ningen, skapa med universitets- och högskoleutbildningen konkurrenskraftig

annan yrkesutbildning dit även studenter söker sig, att kraftigt bygga ut de

redan spärrade linjerna vid universiteten och högskolorna samt att reformera

det studiesociala stödet i riktning mot förenhetligande på samma åldersnivåer.

Vad så beträffar universitetens och högskolornas utbyggande under senare

hälften av 1960-talet vill jag inledningsvis redovisa några erfarenheter från den

nu pågående utbyggnaden som grundar sig på det principprogram för perioden

1960—1965 som fastställts av riksdagen på basis av dels propositionen 1960: 119

angående riktlinjer för utbyggande av universitet och högskolor m. m., dels

propositioner avgivna vid 1961, 1962 och 1963 års riksdagar.

Den utbyggnad av de spärrade utbildningslinjerna som ingår i planerna realise­

ras för närvarande i allt väsentligt i enlighet med givna riktlinjer. En obetydlig

eftersläpning föreligger i intagningsökningen för de tekniska högskolorna till följd

av svårigheterna att i tid iordningställa erforderliga lokaler. I fråga om intagningen

vid de medicinska fakulteterna har å andra sidan en viss ökning utöver planens

siffror kunnat genomföras. Men avvikelserna från planen är i stort sett utan bety­

delse. För de fria fakulteternas del har målet att dämpa takten i tillströmningen till

de humanistiska fakulteterna ej kunnat uppfyllas. Väsentligt fler nybörjare har

inregistrerats vid dessa fakulteter än som i planen räknats med såsom önskvärt ur

arbetsmarknadssynpunkt. Visserligen måste en allmän reservation göras med hän­

syn till den otillfredsställande statistiken över tillströmningen till de fria fakulte­

terna och dennas fördelning på skilda ämnen och ämnesgrupper. Det är ännu ej

möjligt att med ledning av den officiella statistiken avgöra hur många av de stude­

rande vid dessa fakulteter och främst då vid de filosofiska fakulteterna som är att

betrakta såsom aktivt studerande i skilda ämnen och hur många som registrerats

såsom närvarande vid en viss tidpunkt men som ej i egentlig mening bedriver

studier. Som tidigare nämnts har den tekniska frågan om en tillfredsställande

registrering ännu ej lösts. Men kvar står det oomtvistliga faktum att den ram, som

år 1960 ansågs vara lämplig för de filosofiska fakulteternas del, ej torde komma

att vara tillräcklig vid utgången av den nu pågående utbyggnadsperioden. Av

de principförslag i övrigt som ingår i 1960 års program för universitetens och

högskolornas del skall här blott erinras om att den differentiering av utbild­

ningen vid de filosofiska fakulteterna som förutsattes komma till stånd i viss

omfattning genomförts men att ytterligare åtgärder i den riktningen är erfor­

derliga.

Den personella utbyggnaden av universitet och högskolor som en följd av

ökningen i antalet studerande och i forskningsverksamheten sker i snabb takt.

Vissa planer för högre tjänster har fastställts av riksdagen 1961, 1962 och 1963

för hela eller delar av de medicinska, odontologiska, tekniska och merkantila

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

233

vitbildningsområdena samt för skogshögskolan och lantbrukshögskolan. För de

filosofiska fakulteternas del regleras medelstilldelningen avseende lektorer, assi­

stenter och timarvoderad undervisning helt i takt med studerandeantalets för­

ändringar genom den s. k. automatiken. För de juridiska fakulteterna har till-

lämpats ett system med särskilda anslagsmedel som Kungl. Maj:t fördelat för

täckande av marginella behov av undervisning.

Den lokalmässiga utbyggnaden av universitet och högskolor till följd av ök­

ningen i personal och studerande sker av naturliga skäl i en takt som till en

början ej är lika snabb som ökningen i personal- och studerandeantalen. Bygg­

nadsstyrelsen har bedrivit utredningar av generalplanekaraktär för alla större ut­

bildningsenheter och har hittills framlagt utbyggnadsplaner i stort för Umeå, Upp­

sala och Frescatiområdet i Stockholm. Arbete pågår med motsvarande utred­

ningar för Lunds universitet. Tekniska högskolans i Stockholm byggnadskom­

mitté har framlagt motsvarande material för ifrågavarande läroanstalt. För den

nya tekniska högskolan i Lund har en utbyggnadsplan framlagts, som nu följes

vid uppbyggnaden av högskolan. För Chalmers tekniska högskola samt för den

dåvarande filosofiska fakulteten i Göteborg förelåg motsvarande utredningar vid

fastställandet av 1960 års program. Det konkreta programarbetet för skilda uni­

versitets- och högskoleorganisationer handhas av ett 10-tal programkommittéer,

med representanter för närmast berörda departement, byggnadsstyrelsen och ve­

derbörande lärosäten medan projekteringsarbetet och byggnadsverksamheten i en­

lighet med beslut vid 1962 års riksdag i anledning av propositionen 1962: 98 leds

av byggnadsstyrelsen. Som ett uttryck för omfattningen av den hittills bedrivna

verksamheten i syfte att bygga ut universitet och högskolor kan nämnas att

enligt underhand lämnade uppgifter från de berörda kommittéerna, byggnads­

styrelsen m. fl. sedan år 1960 ca 90 000 m2 nettogolvyta färdigställts eller är

under byggande, samt att ca 225 000 m2 nettogolvyta nu projekteras eller är

föremål för långt framskridet programarbete inom vederbörande programkom­

mittéer. Som ett ytterligare tecken på omfattningen av pågående planeringsarbete

kan nämnas att budgetåret 1960/61 Kungl. Maj:t från anslaget Vissa projekte­

ringskostnader under fonden för förlag till statsverket beviljade 3,2 miljoner kr. för

projektering av universitets- och högskoleinstitutioner. Motsvarande siffra för

budgetåret 1961/62 var 6,5 miljoner kr. och för 1962/63 6,9 miljoner kr.

Vad sedan beträffar det utbyggnadsalternativ för universitetens och högskolor­

nas del som framlagts av P-gruppen i dess promemoria kan jag i likhet med

praktiskt taget samtliga remissorgan tillstyrka huvuddragen i utbyggnadsplanen

för senare hälften av 1960-talet. Jag finner det sålunda vara fullt klarlagt att

den utbyggnad av utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor som nu

pågår skall fullföljas med kraft under återstoden av 1960-talet. Det innebär att

betydande ansträngningar även fortsättningsvis måste göras för att särskilt

starkt utbygga utbildningskapaciteten vid tekniska högskolor, medicinska och

matematisk-naturvetenskapliga fakulteter samt inom de företags- och samhälls­

vetenskapliga sektorerna.

8* — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 sand. Nr 173

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna enligt nu gällande planer

är följande.

234

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Nybörjarplatser

KTH

CTH

LTH

Summa

Nuläget

(1963/64) ..................................................

756

620

180

1 556

1960

års program ....................................

Tidpunkt för fullt genomförande av

771

650

490

1 911

programmet ........................................

..

65/66

65/66

66/67

P-gruppen har förordat att den totala intagningskapaciteten under återstoden

av 1960-talet ökas med ytterligare 965 nybörjarplatser. Flertalet remissinstanser

finner en dylik ökning rimlig. I vissa yttranden framförs skäl för en än kraftigare

ökning. För egen del anser jag det ur arbetsmarknadssynpunkt och ur allmän

samhällsekonomisk synpunkt vara både önskvärt och möjligt med en ökning av

nybörjarantalet av åtminstone den storleksordning som P-gruppen föreslagit. Jag

förordar därför, att den fortsatta planläggningen av utbildningskapaciteten vid

tekniska högskolor inriktas på att under 1960-talet nå upp till en total utbild­

ningskapacitet på i runt tal 2 900 nybörjarplatser.

Fördelningen av den fortsatta intagningsökningen på avdelningar är utomor­

dentligt svårbestämbar. De ingående utredningar som företogs i hithörande

spörsmål i slutet av 1950-talet gav ingen klar vägledning. Inte heller senare

gjorda utredningar ger någon tydlig anvisning. En i stort sett proportionell ök­

ning av intagningen vid de större avdelningarna samt ytterligare speciella över­

väganden för de mindre avdelningarna torde vara den bästa handlingslinje, som

nu kan ges för det fortsatta planläggningsarbetet. Det bör i sammanhanget på­

pekas att en del av den nämnda utbildningskapaciteten vid de tekniska hög­

skolorna förutsättes komma att utnyttjas för speciell utbildning av lärare i vissa

matematisk-naturvetenskapliga och tekniska ämnen på gymnasienivå. Till frågan

om intagningsökningens fördelning på orter återkommer jag i det följande.

De medicinska fakulteternas intagningskapacitet enligt nu gällande planer är

följande.

Nybörjarplatser

Upps.

L-d/M-ö

Gbg

Sthlm

Umeå

Totalt

Nuläget (1963/64).......

90

120

168

208

586

Beslutad intagning . .. ,

90

190

168

208

62

718

Tidpunkt för full utbyggnad

av nu beslutad intagning

65/66

65/66

P-gruppen har förordat en ökning av antalet nybörjarplatser till 918, dvs.

med ytterligare 200 utöver nu gällande planer. Det bör påpekas, att genom

beslut vid 1963 års riksdag om en provisorisk ökning av nybörjarantalet i Stock­

holm om 40 platser den ursprungliga planen för pågående femårsperiod kommer

att överskridas. I remissbehandlingen har bl. a. medicinalstyrelsen och berörda

235

personalorganisationer framfört tveksamhet inför en så stark ytterligare ökning

av läkarutbildningen som förordats av P-gruppen utan att dessförinnan en nj

iäkarprognos framlagts.

Det är visserligen sant, som understrukits i berörda yttranden, att vid en

utbyggnad av intagningskapaciteten till drygt 900 totalantalet läkare i ett s. k.

fortvarighetstillstånd blir betydande jämfört med antalet läkare i dag. Men det

är ett naturligt antagande att om ett par decennier levnadsstandarden och där­

med kraven på bl. a. hälsovård och hygien stigit högst avsevärt. Detta antagande

inbegriper också sannolikheten av en arbetstidsförkortning även för läkare.

Vidare bör bl. a. beaktas att svenska insatser i utvecklingsländerna i en hittills

ej känd omfattning på hälsovårdens område då torde ha skett. Mot denna bak­

grund och med hänsyn till intresset bland ungdomen för medicinsk utbildning

finner jag det för egen del vara både önskvärt och möjligt att nu utan ytterli­

gare prognosutredningar inrikta utbildningsplaneringen för de medicinska fakul­

teternas del under återstoden av innevarande decennium på en total intagnings-

kapacitet av drygt 900 platser. Frågan om fördelningen av dessa på orter be­

handlas i det följande.

Vid handelshögskolorna (motsvarande) har den i 1960 års program angivna

ökningen av kapaciteten redan genomförts. Handelshögskolorna i Stockholm

och Göteborg samt ekonomiska fakulteten i Lund nådde redan föregående läsår

en gemensam intagningskapacitet av 675 platser. P-gruppen föreslår en ökning

till 1 100 nybörjarplatser före utgången av 1960-talet. Inga väsentliga erinringar

har riktats häremot i remissbehandlingen. För egen del förordar jag att åtgärder

vidtas i syfte att uppnå en dylik utbildningskapacitet så snart som möjligt.

Tandläkarutbildningen skall enligt nu gällande planer ökas genom anord­

nande av sådan utbildning även i Göteborg. Inom ecklesiastikdepartementet har

nyligen en särskild utredning avslutats, vilken innehåller detaljerade planer

rörande uppbyggnaden av den nya utbildningsenheten. Förhandlingar med Göte­

borgs stad kommer dessutom att föras om frågor som berör den nya utbild­

ningen. I syfte att avhjälpa den brist på tandläkare som råder inom landet har

bl. a. vidtagits åtgärder för att bereda svenska studenter utbildning utomlands.

Sålunda studerar ett icke ringa antal elever vid tyska tandläkarhögskolor efter

ett uttagningsförfarande av de svenska utbildningsmyndigheterna. Därjämte

torde ett antal svenskar utan medverkan av svenska utbildningsmyndigheter

studera vid utländska tandläkarhögskolor.

I P-gruppens promemoria förordas en ökning av utbildningskapaciteten med

90 platser utöver de 100 platser som avses tillkomma i Göteborg. I remissbehand­

lingen har betydande invändningar gjorts mot den föreslagna ytterligare intag­

ningsökningen och dess fördelning på högskolor. Med hänsyn till bl. a. önskvärd­

heten av fortsatt utbyggnad av folktandvården och upprustning av den s. k.

anstaltsvården synes mig P-gruppens behovsbedömning realistisk. Ännu råder

dock ovisshet om vilken omfattning utbildningen av svenska studenter utom­

lands kan komma att få. Man bör eldigt min uppfattning inte nu fixera någon

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

236

plan för utvecklingen på detta utbildningsområde inom landet, innan utbild­

ningen i Göteborg är klar för start. Det bör om något år vara lättare att ta

ställning till frågan om tandläkarutbildningens fortsatta utbyggnad. Det kan vid

denna senare tidpunkt bli anledning att till allvarligt övervägande ta upp det

förslag, som i remissbehandlingen framförts, att i samband med iordningstäl­

lande av nya lokaler för tandläkarhögskolan i Stockholm tillfälligt öka intag-

ningskapaciteten där i högst betydande omfattning.

För farmaceutiska institutets del är jag inte beredd att nu framlägga någon

plan, eftersom en särskild utredning för närvarande bearbetar problemet och

snart väntas framlägga sina förslag.

För de under jordbruksdepartementet hörande högskolorna vill jag efter sam­

råd med chefen för jordbruksdepartementet framföra följande.

Vid lantbrukshögskolan utökas för närvarande intagningen från 60 till 75

studerande per år. Därutöver synes det vara befogat att räkna med en viss

ytterligare ökning under andra hälften av 1960-talet. Efterfrågan på agronomer

beräknas öka främst till följd av den ökade statliga rationaliseringsinsatsen i

jordbruket. Vidare synes agronomutbildningen kunna ökas utöver vad som

motiveras av den traditionellt agronomiska arbetsmarknaden.

Även vid veterinärhögskolan synes det vara befogat att räkna med en viss

ökning av intagningen under andra hälften av 1960-talet. Veterinärer torde, som

veterinärhögskoleutredningen anfört i sitt yttrande, i ökad utsträckning kunna

tas i anspråk för livsmedelskontroll, radiobiologisk verksamhet m. m.

I fråga om en ökning av den framtida intagningen vid sko g shö g skolan torde

det vara mer vanskligt att nu uttala sig. Bättre överblick över arbetsmarknaden

för jägmästare torde emellertid kunna erhållas sedan vissa pågående undersök­

ningar rörande skogsbrukets förhållanden slutförts.

För de fria fakulteternas del är det av naturliga skäl ej möjligt att i en plan

av föreliggande art ange riktpunkter av samma slag som angivits i det före­

gående för de spärrade utbildningslinjerna. Inom de matematisk-naturvetenskap-

liga fakulteterna är emellertid tillträdet till studier för lägre betyg i praktiken

begränsat i vissa centrala ämnen. Liksom i 1960 års program är det därför av

värde för det praktiska planeringsarbetet att ange riktpunkter för en fortsatt

utbyggnad av dessa ämnens kapacitet för 2-betygsutbildningen.

P-gruppen förordar för senare hälften av 1960-talet en utökning utöver 1960

års program av utbildningskapaciteten på 2-betygsnivån i fysik respektive kemi

från 720 till 1 300, i botanik från 285 till 600 och i zoologi från 255 till 600. Några

invändningar mot dessa förslag har ej framförts vid remissbehandlingen. En

dylik betydande ökning av dessa centrala ämnens utbildningskapacitet är också

enligt min mening fullt motiverad och jag förordar därför att utbyggandet av de

matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna tar sikte på en ökning av den

angivna storleksordningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

237

Beträffande de synpunkter och rekommendationer av kvalitativ art för de

fria fakulteternas del, som framförts i P-gruppens promemoria och i remissbe­

handlingen av densamma, vill jag här blott understryka önskvärdheten av fort­

satt stark utbyggnad av de samhällsvetenskapliga ämnesområdena med en smi­

dig anpassning av studieplaner till förskjutningar inom arbetsmarknaden. En

motsvarande maximal anpassning av studie- och utbildningsplanerna i ämnen

inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna synes också av behovet

påkallad. Den akuta lärarbristen inom skolväsendet kräver på kort sikt en klar

inriktning av studie- och utbildningsplaner på utbildningen till lärare. På längre

sikt tyder tecken i de dock mycket osäkra prognoserna på att en förhållandevis

starkare inriktning av lärostoffet mot teknisk tillämpning bör komma till stånd.

Ur planeringssynpunkt är det värdefullt att förutom siffror över intagnings-

kapaciteten jämväl totalantalet studerande för skilda fakulteter och högskolor

fastställes.

För spärrade utbildningslinjer har i det föregående förordats samma intag­

ningsökning som P-gruppen föreslagit, varav följer att för berörda fakulteter

och högskolor det totalantal studerande som P-gruppen räknat med bör använ­

das i planeringsarbetet. Enda undantag är tandläkarutbildningen, för vilken

dock tills vidare P-gruppens beräkningar torde kunna tjäna som allmän rikt­

punkt för det fortsatta planeringsarbetet.

För de fria fakulteterna, för vilka — bortsett från några experimentella äm­

nen — någon riktpunkt för intagningsökning ej kan uppställas, blir totalantalet

studerande enda dimensioneringsgrund. De rekommendationer, som P-gruppen

framlagt för de fria fakulteternas del i fråga om det totala antalet studerande i

början av 1970-talet, har i ett antal remissyttranden ansetts vara alltför för­

siktiga. Ökningen i studentexaminationen anses ha underskattats. En dylik

underskattning har även redan kunnat konstateras, som framgår av statistiska

centralbyråns remissyttrande. Vidare anses i ett antal yttranden de erfarenheter

som hittills vunnits av utvecklingen under nu pågående planperiod visa, att den

avlänkning P-gruppen räknat med ej kommer att kunna genomföras. Därav

skulle — vid ett accepterande av P-gruppens rekommendation rörande total­

ökning av platsantalet vid de spärrade utbildningslinjerna — följa att total­

antalet studerande vid de fria fakulteterna skulle bli större än som förordats av

P-gruppen. För egen del är jag väl medveten om den försiktighet som känne­

tecknar P-gruppens rekommendationer rörande storleken av de fria fakulteterna

i början av 1970-talet, trots de absolut sett höga tal som densamma räknar med.

Å andra sidan finner jag det vara synnerligen angeläget att de åtgärder, som

jag i det föregående förordat i syfte att åstadkomma en balanserad expansion i

tillströmningen till de fria fakulteterna, genomföres med stor energi. Även om

P-gruppen underskattat rekryteringsunderlagets tillväxt under återstoden av

årtiondet, anser jag det av nu angivna skäl vara rimligt att tills vidare för det

Kungl. Maj.ts proposition nr 172 år 1963

238

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

praktiska planeringsarbetet uppställa som riktpunkt det studerandeantal i bör­

jan av 1970-talet för de fria fakulteterna som förordats av P-gruppen.

Sammanfattningsvis innebär det nu sagda att berörda planerande organ bör

ta följande uppgifter om antalet studerande — i den officiella statistikens me­

ning — för skilda fakulteter och högskolor i början av 1970-talet som riktpunkt

för sitt fortsatta arbete.

Teol. fak..................... ........... 1500

Tekn. högsk.......... ................... 15 300

Jur. fak....................... ........... 6 000

Hand.-högsk............................. 4 400

Hum. fak.................... ........... 22 500

Tandl.-högsk......... ................... 2 200

Mat.-nat. fak..............

Med. fak.....................

........... 20 700

........... 8 200

Övr. högsk............ ................... 1800

Totalt 82 600

Fördelningen av antalet studerande på orter tilldrar sig naturligt nog stort

intresse. Universitetsutredningen och sedermera statsmakterna räknade med att

expansionen under 1960-talet skulle äga rum vid de bestående lärosätena.

Dock var det antal studerande som man den gången räknade med betyd­

ligt lägre än det antal som nu är aktuellt. Universitetsutredningen räknade

— med de tendenser som man 1959 ansåg sig böra utgå ifrån — med att om­

kring 1970 antalet studerande vid samtliga universitet och högskolor icke skulle

nämnvärt överstiga 53 000. I P-gruppens beräkningar är motsvarande siffra, nu

satt till 1970-talets första hälft, höjd till ca 80 000 studerande. Bakom beslutet i

1960 års program att koncentrera utbyggandet till de bestående lärosätena låg

bl. a. den uppfattningen att det ur såväl utbildningens som forskningens syn­

punkt var önskvärt och lämpligt att icke splittra resurserna på fler lärosäten

än de bestående. Med de nya siffror som nu presenterats finns det anledning att

fråga sig om icke förutsättningarna för expansionen blivit så starkt förändrade

att man måste på allvar räkna med att de bestående lärosätena icke kommer att

kunna klara en expansion av den omfattning som nu är aktuell.

P-gruppen har för sin del ej framlagt något förslag till lokalisering av ut­

byggnaden utan förordat att ytterligare utredningar rörande kostnaderna för

utbyggnaden enligt skilda alternativ skulle utföras. I remissyttrandena domine­

rar utan tvekan den uppfattningen att med en så stark utbyggnad som P-grup­

pen förordat och som jag i det föregående tillstyrkt det blir nödvändigt att

starta högre utbildning i full omfattning på ytterligare åtminstone en ort utöver

de fem, till vilka universitetsutbildning nu är förlagd. Någon mer ingående mo­

tivering för denna ståndpunkt presenteras dock ej i yttrandena. Eftersom den

förordade utbyggnaden kommer att leda till betydande kostnadsökningar är det

nödvändigt att noggranna överväganden av ekonomisk art föregår ett beslut

att bygga upp universitetsorganisationen i full skala på ytterligare en ort. Det

har vidare stor praktisk betydelse i planeringsarbetet, inte minst på de nu

befintliga universitetsorterna, om den fortsatta utbyggnaden skall ske enbart

239

på de nuvarande fem orterna eller om man skall räkna med ytterligare en ort.

Med hänsyn till behovet att skapa klarhet i denna fråga har Kungl. Maj:t

nyligen tillsatt en särskild utredning — 1963 års universitets- och högskole-

kommitté — med uppgift att beträffande en utbyggnad av totalt den omfatt­

ning som här förordats göra en kostnadsmässig jämförelse av skilda alternativ.

Om riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för utbyggnaden av skilda fakul­

teter som jag angivit i det föregående bör det sålunda bli möjligt att, på basis av

den nämnda kommitténs utredningar, vid 1965 års riksdag ta definitiv ställning

till frågan om den totala utbyggnadens fördelning på orter.

I detta sammanhang skall erinras om att Kungl. Maj:t i samband med till­

sättandet av 1963 års universitets- och högskolekommitté utfärdade tilläggs­

direktiv till de kommittéer som genomför de olika delarna i 1960 års utbyggnads-

program. Dessa direktiv har den innebörden att de skall möjliggöra en fortsatt

planläggning utöver vad 1960 års program omfattar samtidigt som de ej före­

griper ett ställningstagande till de förslag som 1963 års universitets- och hög­

skolekommitté kommer att framlägga. Avtryck av direktiven torde som bilaga

böra fogas till detta protokoll.

En fråga som har nära samband med spörsmålet om särskilt de olika filoso­

fiska fakulteternas storlek gäller omfattningen av den s. k. decentraliserade aka­

demiska utbildningen. För närvarande bedrives i begränsad omfattning dylik

utbildning d. v. s. utbildning för ett- och tvåbetygsnivån, på orter utanför de

fem universitetsstäderna. Denna utveckling, som blott börjat och som man där­

för ännu ej har några längre erfarenheter av, har av flera remissinstanser

bedömts vara av synnerligen stor betydelse.

Jag delar den uppfattningen att det av många skäl är väsentligt att i fram­

tiden skapa ökade möjligheter att på andra orter än de nuvarande universitets-

och högskoleorterna ge utbildning i ämnen vid humanistisk och matematisk-

naturvetenskaplig fakultet. Jag räknar därför med att möjligheterna till decen­

traliserad akademisk utbildning skall kunna ytterligare utvecklas. I detta sam­

manhang vill jag vidare understryka önskvärdheten av att det framgent även

blir möjligt för brevskoleverksamheten att vidareutveckla den aktivitet på uni­

versitets- och högskoleområdet som påbörjats. Jag kan alltså inte ansluta mig

till den uppfattning, som kommit till uttryck i några remissvar, att en utbygg­

nad av den decentraliserade utbildningen och korrespondensutbildningen skulle

innebära en fara för splittring av våra resurser. Det bör finnas möjligheter att

denna väg både tillvarataga ett utbildningsintresse bland ungdomen och en per­

sonell och materiell utbildningskapacitet på denna nivå som för närvarande icke

är utnyttjad fullt ut. Inte minst med hänsyn till den mycket starka påfrestning

som kommer att läggas på våra planerande myndigheter när det gäller lokaler

för universiteten och högskolorna är det viktigt att en stark ökning kan åstad­

kommas också av universitets- och högskoleutbildning i de former som den

decentraliserade utbildningen och korrespondcnsutbihlningen innebär.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

En annan fråga som i detta sammanhang har stor betydelse gäller frågan om

vad som P-gruppen kallat för tretermins- och/eller skiftutbildning. Det har i åt­

skilliga remissyttranden ifrågasatts huruvida några förutsättningar föreligger

för ett dylikt mer intensivt utnyttjande av existerande lokalresurser. Jag har

under hand låtit verkställa vissa preliminära undersökningar för några väsentliga

studieområden. Det har därvid visat sig att det möter vissa svårigheter, organi­

satoriskt sett, att åstadkomma en ännu intensivare användning av befintliga

lokaler och lärarresurser. Emellertid bör det vara möjligt att inom vissa utbild­

ningsområden åstadkomma någon form av antingen tvåskiftsutbildning eller tre-

terminsutbildning. Det har därför uppdragits åt 1963 års universitets- och hög-

skolekommitté att ytterligare undersöka hithörande spörsmål.

I detta sammanhang vill jag i korthet beröra det förslag till inrättande av en

s. k. industrihögskola som i det föregående redovisats.

Det är uppenbart, att den utbildning som skisserats i föreliggande förslag i

stort sett har samma allmänna målsättning som den nuvarande utbildningen

vid de tekniska högskolorna. Tidigare har i skilda sammanhang förslag framförts

om ekonomingenjörsutbildning vid de nuvarande tekniska högskolorna, inne­

bärande en relativt avancerad utbildning i både teknik och ekonomi. Fråga är

om denna utbildning kan och bör organiseras som en ny variant av den tradi­

tionella civilingenjörsutbildningen och i så fall om en ny avdelning bör inrättas

vid någon av de existerande högskolorna eller om utbildningen vid bestående

avdelningar kan kombineras till en ny »blandad» utbildning. Alternativt måste,

som nu föreslagits, en ny utbildningsenhet tillskapas för att lösa problemet.

Innan 1963 års universitets- och högskolekommitté framlagt sina synpunkter

och förslag rörande hur en fortsatt expansion av civilingenjörsutbildningen inom

skilda avdelningar bör organiseras är det ej möjligt att bedöma hur ur organisa­

torisk och kostnadsmässig synpunkt den blandade tekniska och ekonomiska

utbildningen bäst förverkligas. Jag är därför ej för närvarande beredd ta slutlig

ställning till det framlagda förslaget om en industrihögskola. Jag räknar med att

1963 års universitets- och högskolekommitté även tar upp föreliggande spörsmål

till övervägande i sitt arbete med den högre tekniska utbildningens utbyggnad.

En förutsättning för att den nu förestående starka utbyggnaden skall kunna

genomföras är att universitets- och högskoleförvaltningen effektiviseras och upp­

rustas. Ökade administrativa resurser är vidare en förutsättning för en nödvän­

dig, fortlöpande effektivitetskontroll av utbildningens och forskningens orga­

nisation och resultat. För närvarande är universitetsutredningens betänkande

rörande universitetens och högskolornas organisation och förvaltning (SOU

1963: 9) efter avslutad remissbehandling föremål för prövning inom ecklesiastik­

departementet. Jag räknar med att det skall bli möjligt att för 1964 års riksdag

framlägga proposition i ärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

241

Jag vill även något beröra frågan om studentbostäder. I P-gruppens prome­

moria har förordats att det bör ankomma på bostadsstyrelsen att i samråd med

byggnadsstyrelsen och vederbörande bostadsbyggnadsorgan utarbeta en lång-

siktsplan för studentbostadsproduktionen. Detta önskemål har understrukits i

ett antal remissyttranden. Bl. a. har från flera lokala remissinstanser i berörda

universitetsorter framhållits de stora bostadsproblem som är förknippade med

en ytterligare stark ökning av studenttillströmningen till dessa orter. För egen

del anser jag det vara nödvändigt att finna samarbetsformer för att bättre än

hittills organisatoriskt inpassa studentbostadsbyggandet i den allmänna pla­

neringen av det högre utbildningsväsendets expansion. Emellertid har 1963 års

universitets- och högskolekommitté att jämväl pröva frågan om kostnaderna för

studentbostadsbyggandet vid skilda utbyggnadsalternativ, varför denna kom­

mittés utredningar torde böra avvaktas innan den av P-gruppen väckta frågan

tas upp till slutlig prövning.

Jag vill slutligen beröra vissa resursniässiga konsekvenser av den nu förordade

utbyggnaden.

P-gruppen har utfört vissa beräkningar rörande drifts- och kapitalkostnadernas

utveckling för universitet och högskolor vid en utbyggnad av här förordad om­

fattning. En fördubbling av de årliga driftkostnaderna till universitet och hög­

skolor — nu av storleksordningen 300 miljoner kronor — inom loppet av ett

decennium synes enligt P-gruppens mening vara ett realistiskt antagande. Där­

till kommer följdkostnader av betydande storlek. En omfattande byggnadsverk­

samhet fordras också för att bereda det starkt växande antalet lärare, elever

och övriga anställda utbildnings- och forskningsutrymmen. P-gruppen räknar

med en sammanlagd investering i byggnader och inventarier på mellan 2,5 och

3 miljarder under en 10-årsperiod. Däri är då inräknat investeringskostnaderna

för den nu pågående utbyggnaden som de allra närmaste åren torde komma att

öka avsevärt. De närmast föregående åren har pågått ett omfattande program­

merings- och projekteringsarbete som ännu blott resulterat i en mindre ökning

i den egentliga byggnadsverksamheten.

De högst betydande förstärkningar — personellt och materiellt — som kom­

mer att erfordras för den fortsatta utbyggnaden, ställer mycket höga krav på en

fortlöpande, verkningsfull internrationalisering. Att detta gäller för den akade­

miska sektorn — lika väl som för annan resurskrävande verksamhet — är uppen­

bart. Som jag nyss framhållit bör universitets- och högskoleförvaltningen för­

stärkas bl. a. för att möjliggöra detta. Jag har tidigare även pekat på tretermins-

och skiftutbildning som eu möjlighet att uppnå ett mer ekonomiskt användande

av tillgängliga resurser. Vad särskilt investeringsverksamheten beträffar, är det

nödvändigt att söka nya metoder som ger kostnadsbesparande lösningar. Ansva­

ret för att så sker åvilar främst byggnadsstyrelsen.

Jag vill vidare i detta sammanhang framhålla att — som även P-gruppen

föreslagit — en prövning bör ske av frågan huruvida forskningsorganisationen

242

— såsom nu är fallet — skall dimensioneras efter och byggas ut i samma om­

fattning som utbildningsorganisationen.

Varje utbyggnad av universitet och högskolor, särskilt när tonvikten läggs på

experimentellt inriktade områden, kräver stora insatser av personal och därvid

förhållandevis många personer med en universitets- eller högskoleutbildning.

Under en period av snabb utbyggnad blir därför konsekvenserna att av de ny­

examinerade en förhållandevis stor andel stannar kvar som forskare, lärare,

assistenter och amanuenser. Under en period av stark efterfrågan på arbetskraft

med lång utbildning accentueras därför konkurrensförhållandet mellan universi-

tetssektorn och övriga avnämare av de nyexaminerade. Jag har låtit utföra vissa

beräkningar rörande den ökning av personalen som fordras vid en ökning av ut­

bildningskapaciteten av här förordad omfattning samt låtit jämföra denna ök­

ning med beräknad ökning av antalet nyexaminerade inom skilda fakulteter på

olika nivåer. Beräkningarna är utförda enligt olika alternativ rörande personal­

sammansättningen. Resultatet av dessa beräkningar visar att den närmaste

femårsperioden en förhållandevis mycket stor andel av de nyexaminerade från

de experimentellt inriktade fakulteterna och högskolorna behöver stanna kvar

inom universitets- och högskoleväsendet och där tjänstgöra som lärare åt de

växande studentgrupperna. Efter denna femårsperiod sjunker denna »reinveste-

ringsandel» ganska starkt. Vid den tidpunkten bör nämligen nyexaminationen

ha ökat så kraftigt att nytillskottet av forskare, lärare m. fl. ej längre kräver

så stor del av de nyexaminerade som under de närmaste åren.

Med hänsyn till att skolväsendet och arbetsmarknaden i övrigt de närmaste

åren också har stora anspråk på nyexaminerade från experimentellt inriktade

fakulteter och högskolor är det sannolikt att om inte särskilda åtgärder vidtages

arbetsmarknadsförhållandena kommer att bli synnerligen pressade för här be­

rörda kategorier. Det blir därför nödvändigt att alla berörda arbetsgivare ge­

nomför strängast möjliga hushållning med de knappa personalresurserna. För

universitetens och högskolornas del synes böra prövas bl. a. att i de särskilt

lärarkrävande ämnena utnyttja nya kategorier av lärare med väsentligt större

undervisningsskyldighet än nu befintliga kategorier av lärare—forskare har.

Vidare bör prövas vilka möjligheter som finns att medelst tekniska hjälpmedel

spara lärarkrafter. Det bör ankomma på berörda universitets- och högskole­

myndigheter att här göra största möjliga ansträngningar samt i de årliga anslags-

äskandena förorda sådana lösningar i konkreta frågor som särskilt beaktar vad

här framhållits.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

243

in.

STATLIGT STÖD TILL STUDENTKÅRLOKALER

1. Promemorian

A. Befintliga studentkårlokaler

Studentkårlokaler är lokaler som står till förfogande för de studerandes orga­

nisationer — i första hand studentkåren — vid ett universitet eller en högskola.

Deras huvudsakliga uppgift är att möjliggöra för studentorganisationerna att

bedriva sin verksamhet samt att bereda studenterna uppehållsplats under lediga

stunder. Vanligtvis ingår i kårlokaler utrymmen för matservering och kaféer.

Vissa studentkårer har särskilda kårhus, d. v. s. byggnader som helt eller i huvud­

sak användes som kårlokaler. Andra studentkårer disponerar s. k. insprängda

kårlokaler i byggnader med annat huvudsakligt ändamål. I nationshusen i Upp­

sala finns utrymmen som är jämförbara med kårlokaler.

För att ge en bakgrund till utbyggnadsbehovet av kårlokaler har arbetsgrup­

pen från studentkårerna inhämtat vissa uppgifter om det nuvarande beståndet.

Uppgifterna rörande omfattningen av befintliga kårlokaler har sammanställts i

följande tabell.

Befintliga kårlokaler 1961

(Kvadratmeter nettoyta)

Kårhus

Insprängda

kårlokaler

Nationshus

i Uppsala

Totalt

20 noo

8 600

11 900

4 500

1400

3 100

7 200

2 000

5 200

32 200

12 000

20 200

Anm.: Med nettoyta avses totala utrymmen exklusive sekundärutrymmen (korridorer, kapprum,

entréhallar, sanitära utrymmen m. m.). I redovisningen av matsalar m. m. har även inräknats kafé­

lokaler samt köks- och ekonomilokaler m. m.; i övriga kårlokaler ingår klubbrum, samlingslokaler,

expeditions- och administrationslokaler m. m.

Som framgår av tabellen återfinns den största delen av kårlokalerna i kårhus.

De insprängda kårlokalerna svarar totalt sett för mindre än 15 procent medan

motsvarande andel för nationshusen i Uppsala är drygt 20 procent. Då vissa

lokaler alternativt användes som matsal och som allmän samlingslokal är det

svårt att göra en noggrann uppdelning av kårlokaler på dessa kategorier. Av den

gjorda uppskattningen framgår, att av de totala utrymmena tas drygt en tredje­

del i anspråk för matsalar m. m., medan övriga kårlokaler sålunda svarar för

244

nästan dubbelt så mycket eller knappt två tredjedelar. Av utrymmena för mat­

salar m. m. svarar matsalar och kafélokaler respektive tillhörande ekonomiloka­

ler etc. för vardera hälften. Av gruppen övriga kårlokaler svarar samlingslokaler

och klubblokaler för över hälften av utrymmena. Expeditions- och administra-

tionslokaler upptar det därnäst största utrymmet.

Akademiska föreningens i Lund hus har liksom flera av nationshusen i Upp­

sala uppförts under 1800-talet. Övriga kårhus är av betydligt senare datum.

Studentkåren vid dåvarande Stockholms högskola lät uppföra sitt kårhus under

1930-talet. Detsamma gäller studentkårerna vid tekniska högskolan i Stockholm

och vid dåvarande Göteborgs högskola. Övriga kårhus har uppförts under 1940-

och 1950-talen.

Det statliga bidraget till kårhuset vid dåvarande Stockholms högskolas stu­

dentkår — 175 000 kr. — utgick från lotterimedelsfonden. I fråga om student­

kåren vid tekniska högskolan i Stockholm utgjordes det statliga stödet vid upp­

förandet — 100 000 kr. — likaså av lotterimedel. Vid tillbyggnaden bidrog staten

med ett ränte- och amorteringsfritt lån på 550 000 kr.

Det kårhus, som står till Umeåstudenternas förfogande förvärvades 1957 av

Umeå stad och uppläts följande år efter ombyggnad till studenterna. Inköps­

kostnaden uppgick till 880 000 kr. samt ombyggnadskostnaden till 630 000 kr.

Beträffande övriga kårhus kan nämnas, att Akademiska föreningens i Lund

byggnad färdigställdes år 1851. Den har därefter vid ett flertal tillfällen om-

och tillbyggts. Staten har bidragit till dessa senare arbeten dels med ett ränte-

och amorteringsfritt lån om 1 200 000 kr., dels med 300 000 kr. av lotterimedel.

Uppförandet 1932 av kårhuset för studentkåren vid dåvarande Göteborgs

högskola finansierades främst med kårens egna och av kåren insamlade medel.

Staten bidrog med ett anslag om 100 000 kr. ur lotterimedelsfonden.

I detta sammanhang kan slutligen erinras om att Uppsala studentkår planerar

att uppföra ett s. k. forskarcentrum, i vilket skall inrymmas även vissa kårloka­

ler, bl. a. ett konviktorium. Den totala kostnaden beräknas till närmare 11 mil­

joner kr. Staten har bidragit genom att lämna ett ränte- och amorteringsfritt lån

om 1 360 000 kr.

De nuvarande kårhusen har som regel byggts eller anskaffats av studentkå­

rerna själva. Statligt stöd har härvid — såsom framgått av det tidigare — ut­

gått i vissa fall. Tre av kårhusen har uppförts genom statens försorg, nämligen

kårhusen vid karolinska institutet, veterinärhögskolan och lantbrukshögskolan.

Härvid torde särskilda skäl ha förelegat. Vad beträffar kårhuset för Medicinska

föreningen kan sålunda följande anföras.

I samband med att statsmakterna 1937 fattade beslut om att flytta karolinska

institutet från Kungsholmen till Norrbackaområdet reserverades mark även för

ett kårhus (prop. 1937: 219). Som bidrag till uppförandet av ett kårhus lämnade

staten studentkåren 1946 ett ränte- och amorteringsfritt lån om 300 000 kr. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

245

propositionen till riksdagen (1946 års statsverksproposition, bilaga 7) anförde

departementschefen härvid bl. a.:

Medicinska föreningen lärer icke ha möjlighet att på egen hand finansiera

uppförandet av det planerade kårhuset, därest icke en väsentlig höjning av ter­

minsavgifterna vidtages. Starka skäl synes mig tala för att staten här träder

hjälpande emellan. Kårhuset torde få anses utgöra ett oundgängligt komple­

ment till det byggnadskomplex, som med statsmedel är under uppförande för

karolinska institutets räkning. Med hänsyn till Norrbackaområdets belägenhet

föreligger nämligen ett påtagligt behov av en byggnad, där institutets personal

och studenter kunna intaga sina måltider och tillbringa lediga stunder.

Efter framställning till Kungl. Maj:t från Medicinska föreningen föreslog

Kungl. Maj:t i propositionen 1951:65 att erforderliga medel skulle ställas till

förfogande. I propositionen framhöll departementschefen bl. a. att

tillkomsten av den i kårhusbyggnaden planerade restaurangen måste anses

nödvändig jämväl för att på lämpligt sätt tillgodose det trängande behovet av

restaurangservering för personalen vid andra statliga institutioner å nyssnämnda

område.

Riksdagen lämnade propositionen utan erinran.

Såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen förekommer vanligen

matsalar och andra serveringsutrymmen i kårlokalerna. Arbetsgruppen har av

studentkårerna inhämtat vissa uppgifter om utnyttjandet av matsalarna. Av

dessa uppgifter framgår, att det är ett förhållandevis begränsat antal medlem­

mar som utnyttjar bespisningsmöjligheterna i kårlokalerna. Förhållandena skiftar

dock med hänsyn till bl. a. lärosätenas lokalisering. Vid jordbrukets högskolor

intager således — om hela antalet spisande antages vara medlemmar i student­

kårerna — inemot 70 procent lunch i kårrestaurangerna. En hög andel redovisas

också vid de tekniska högskolorna medan förhållandet är det motsatta vid uni­

versiteten. Vidare bör framhållas att vissa kårrestauranger i relativt betydande

omfattning utnyttjas av andra än studentkårens medlemmar.

För att få de olika faktorer som är av betydelse för studenternas utnyttjande

av kårrestaurangerna belysta redovisar arbetsgruppen i det följande vissa under­

sökningar.

År 1959 utfördes en undersökning om bespisningsfrågorna för anställda och

studerande vid tekniska högskolan i Stockholm. Ur denna har följande tablå

hämtats om antalet av studenterna i kårmatsalen intagna luncher respektive

middagar. Undersökningen avsåg endast de studenter, som utnyttjade kårhus­

restaurangen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Studenter bosatta i

Antal luncher

per vecka

Antal middagar

per vecka

Tnackorderingsrum ..............

2,2

3,2

Föräldrahem ........................

1,8

1,8

Studentbostadsrum ..............

1,5

1,5

Eget hem ..............................

1,5

1,5

246

Två andra undersökningar, den ena utförd 1959 av Uppsala studentkår och

den andra 1962 av studentkårerna i Stockholm, har båda avsett studenter bo­

satta i studentbostadshus. Dessa undersökningar visar att ett mycket stort antal

av dessa studenter utnyttjar möjligheten att själva tillaga sina måltider. Av

Uppsalaundersökningen framgick dels att närmare 90 procent utnyttjar möjlig­

heterna att dagligen tillaga en huvudmåltid samt ett mellanmål, dels att mer än

50 procent tillreder så gott som alla måltider själva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

B. Anmält behov av studentkårlokaler

Arbetsgruppen har från studentkårerna begärt uppgifter om den av kårerna

med statligt stöd önskade utbyggnaden av kårlokaler. I skrivelse till kårerna

framhöll gruppen bl. a., att dessa borde noga undersöka möjligheterna att lösa

lokalbehovet på annat sätt än genom till- eller nybyggnad. Som exempel nämn­

des omdisponering av befintliga kårlokaler och ianspråktagande av icke-konven-

tionella lokaler för studentkårsändamål.

Det av studentkårerna lämnade materialet får i många avseenden betraktas

som mycket allmänna uppskattningar av det framtida utbyggnadsbehovet.

Arbetsgruppen får erinra om att det inte ingått i dess uppdrag att företaga en

prövning av angelägenheten i de anmälda önskemålen. Uppgifterna rörande om­

fattningen av den önskade utbyggnaden har sammanställts i följande tabell.

Anmält behov av nytillskott av kårlokaler

(Kvadratmeter nettoyta)

Kårhus

Insprängda

kårlokaler

Totalt

36 000

800

36 800

13 800

500

14 300

22 200

300

22 500

Det anmälda behovet av tillskott avser nästan enbart kårhus. Behovet av

nytillskott i fråga om insprängda kårlokaler svarar endast för en ringa del av

det totala utbyggnadsbehovet. Totalt har anmälts önskemål om nytillskott av

kårhuslokaler om ca 36 000 m2; härav beräknas inemot 40 procent falla på mat­

salar och därtill hörande utrymmen. Övriga kårlokaler svarar för återstoden.

Proportionerna mellan matsalar m. m. och övriga kårlokaler i fråga om önske­

målen om utbyggnaden avviker således något från de proportioner som gäller i

de befintliga kårlokalema, där matsalar m. m. svarar för drygt en tredjedel av

utrymmena.

Det bör framhållas, att två studentkårer, som nu har tillgång till insprängda

kårlokaler, har uttryckt önskemål om nytillskott i sådan omfattning att det

247

endast torde kunna tillgodoses genom uppförande av kårhus. Detta gäller stu­

dentkårerna vid farmaceutiska institutet och handelshögskolan i Göteborg.

Av det anmälda utbyggnadsbehovet i fråga om matsalar m. m. svarar mat­

salar och kafélokaler i genomsnitt för mer än två tredjedelar, medan köks-,

ekonomi- och övriga utrymmen svarar för återstoden. Av gruppen övriga kår­

lokaler utgör samlings- och klubblokaler, vilka nu upptar omkring hälften av

övriga kårlokaler, omkring en tredjedel av utrymmena. Expeditions- och admi-

nistrationslokalerna upptar enligt önskemålen en något större andel än för när­

varande.

Önskemål om idrotts- och gymnastiklokaler har framförts främst av Göteborgs

förenade studentkårer och om studentsociala utrymmen av studentkåren vid

universitetet i Stockholm. Tillsammans svarar dessa båda önskemål för drygt 10

procent av de totala utrymmena. Utöver det behov som redovisats i tabellen

har nagra karer anmält önskemal om tillskott av bostadsutrymmen. Tre student­

kårer har anmält behov av ytterligare lokaler som är att hänföra till insprängda

kårlokaler. Dessa är studentkårerna vid konst- och musikhögskolorna samt sjuk­

gymnastinstitutet i Stockholm. Det anmälda behovet uppgår sammanlagt till

ca 800 m2.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 172 år 1963

C. Olika statliga stödåtgärder för studenter

Samhället lämnar stöd i olika former till de studerande vid universitet och

andra högre läroanstalter. För att kunna sätta in fragan om statlig medverkan

vid anordnande av kårlokaler i ett vidare sammanhang lämnar arbetsgruppen

en kortfattad redogörelse för de olika bidragsformer, som nu finns.

Statsstipendier utgår i form av fri bostad och fri kost under högst nio månader

per läsår. Längsta stipendietid är tre år, den kortaste ett år. En annan stödform

är räntefria lan ur statens lånefond för universitetsstudier. Lån bevilias med

högst 2 500 kr. per år. Studielån med statlig kreditgaranti är ytterligare en

form av studiefinansiering. Dessa lån är amorteringsfria under studietiden samt

utlämnas utan annan säkerhet än den statliga garantin och mot ränta, som fast­

ställs av Kungl. Maj:t med hänsyn till det allmänna ränteläget. Akademikerlån

är den gängse termen för lån med statlig kreditgaranti, som kan tillkomma dem

som avlagt akademisk eller därmed jämförlig examen. Bestämmelserna överens­

stämmer i fråga om borgen, räntefot, amortering m. m. med vad som gäller för

garantilån.

Vid bedömning av ansökningarna till nu nämnda låneformer skall hänsyn

tagas både till studielämplighet och behov.

Värnpliktslån utdelas till befälsutbildade värnpliktiga för studieändamål. Lå­

nen är räntefria och utgår med högst 5 000 kr.

Avskrivning av studielån medges med en fjärdedel av kapitalskulden å samt­

liga de låneformer som uppräknats i det föregående.

Förutom nu nämnda direkta stödåtgärder utgår även indirekt stöd till studc-

248

rande vid universiteten och andra högre läroanstalter. Det indirekta stödet avser

främst hälso- och sjukvård samt bostäder.

Som framgår av de lämnade uppgifterna utgar statligt stöd till de studerande

vid universitet och andra högre läroanstalter i flera olika former. Huvudsakligen

är det endast två motiv som anförts vid införandet av de olika stödformerna.

Det ena motivet — rekryteringsskälet — har främst kommit till uttryck genom

inrättandet av statsstipendierna, men också lånen från statens lånefond för

universitetsstudier kan ses ur denna aspekt. Det andra motivet att förbättra

de ekonomiska villkoren för dem som väl bedriver eller bedrivit högre studier —

markerades vid införandet av akademikerlån, garantilån och avskrivningen. In­

förandet av bostadssubventioner till de studerande har likaså motiverats med

önskemålet om att begränsa den del av de studerandes utgifter, som hyran

representerar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

D. Statligt stöd till allmänna samlingslokaler

Samhälleligt stöd till anordnande av lokaler för fritidsverksamhet utgår i olika

former. Flera av dessa stödformer avser barn- och ungdomsverksamhet. Dessa

senare stödformer torde vara av mindre intresse i detta sammanhang. Vad där­

emot gäller lokaler för föreningslivet föreligger enligt arbetsgruppens mening en

starkare anknytning till de av gruppen behandlade lokalerna, varför en särskild

redogörelse för det statliga stödet till allmänna föreningslokaler lämnas i det

följande.

Beslut om stöd till s. k. allmänna samlingslokaler fattades av 1942 års riksdag.

Nu gällande bestämmelser daterar sig i huvudsak från riksdagsbeslut 1957 (SFS

1957: 367, ändr. 1960: 315).

Kungl. Maj:t kan bevilja statliga lån till bl. a. förening »för att tillgodose

behovet av allmänna samlingslokaler». Med detta begrepp förstås »för allmän­

heten avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete

jämte därtill hörande erforderliga utrymmen, vilka lokaler prövas behövliga för

det offentliga livet och de kulturella strävandena inom orten, särskilt med hän­

syn till föreningslivets behov». Det förhållandet att lokalerna skall vara all­

männa gör att i kungörelsen uttryckligen säges att lokalerna skall »opartiskt, i

skälig omfattning och på skäliga villkor upplåtas åt envar inom orten verksam

organisation».

Det statliga organet på detta område, statens nämnd för samlingslokaler, har i

en år 1962 utgiven skrift — Allmänna samlingslokaler — kommenterat låne-

kungörelsen. I skriften framhålles bl. a., att till »därtill hörande erforderliga ut­

rymmen etc.» hänföres förstugor, kök, toaletter, förråd, samt, om det är fråga

om större anläggningar, även bostad för tillsyningsman och lokal för fastighets­

förvaltningen. Beträffande lokaler för teaterverksamhet (scen, artistloger, rekvi­

sitautrymmen etc.) beror det på en prövning från fall till fall, om belåning kan

ske.

249

Lån må utgå med högst 50 procent eller, när synnerliga skäl föreligger, med

högst 70 procent av låneunderlaget (låneprocenten). Med låneunderlag avses det

belopp, vartill med ledning av kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt), för-

säljningsanbud eller värdering byggnadskostnaderna, köpesumman eller bygg­

nadsvärdet prövas böra beräknas. I låneunderlaget får inte inräknas kostnaden

för anskaffande av tomt eller inventarier. Rörande lånens storlek har riksdagen

fastställt att lån normalt bör få uppgå till högst hälften av låneunderlaget. Lån

till maximal storlek (70 procent) bör endast få förekomma undantagsvis. En

viss del av lånet kan beviljas som ränte- och amorteringsfri. Denna del kan upp­

gå till högst 40 procent av låneunderlaget (bidragsprocenten). Sedan den ränte­

bärande delen av lånet slutamorterats avskrives i regel den ränte- och amorte-

ringsfria delen. Räntan skall vara lika med den s. k. normalräntan för lån från

statens utlåningsfonder, vilken fastställs för varje budgetår (för närvarande

5 procent). Räntan är fast, d. v. s. sedan den i samband med lånets beviljande

blivit bestämd, kan den under lånets löptid varken höjas eller sänkas. Lån skall

återbetalas med fast annuitet och vara slutamorterat inom 25 år.

Staten kräver säkerhet för att låntagaren skall fullgöra sina förpliktelser.

Säkerheten skall normalt bestå av inteckning, d. v. s. panträtt i den egendom

som varit föremål för lån. I enstaka fall kan samlingslokallån beviljas, fastän

lånesökanden varken har äganderätt eller tomträtt till den mark, där byggnaden

är belägen. Det fordras dock att sökanden har sådan nyttjanderätt till marken,

som prövas betryggande med hänsyn till lånets ändamål och återbetalningstid.

Härvid bör återstå 40 år av nyttjanderättstiden. Kommunal borgen för lån är

obligatorisk i fall där allmänna samlingslokaler ligger på mark som innehas med

nyttjanderätt.

Den förberedande granskningen av ansökningarna företages av statens nämnd

för samlingslokaler. I samband med framställning om lån skall redovisas dels en

inventering av ortens lokalbehov och befintliga lokaltillgångar, dels ett lokal­

program.

Låntagare är skyldig att förvalta allmänna samlingslokaler enligt reglemente

som fastställes av statens nämnd för samlingslokaler. I detta föreskrives bl. a.

att vid uthyrningen särskild hänsyn skall tagas till föreningslivet inom kommu­

nen samt att lokalägaren för eget bruk äger disponera lokalerna i större ut­

sträckning än hyresgästerna.

Beståndet av allmänna samlingslokaler utgöres för närvarande av ca 900

Folkets hus, ca 1 500 ordenshus och ca 700 bygdegårdar. Härutöver tillkommer

av kommun innehavda lokaler. Det finns tre riksorganisationer för lokalfrågor,

nämligen Folkets husföreningarnas riksorganisation, Bygdegårdarnas riksförbund

samt Våra gårdar, riksföreningen för nykterhetsrörelsens samlingslokaler.

I fråga om den statliga låne- och bidragsverksamheten kan nämnas att intill

den 30 juni 1962 hade beviljats sammanlagt 1 054 lån om ca 110 miljoner kr.

Nämnden beräknar, att de nu (1962) föreliggande samlade anspråken på lån

uppgår till ca 80 miljoner kr. Det genomsnittliga lånebeloppet har under senare

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

250

år legat vid omkring 150 000 kr., utgörande omkring 50 procent av byggnads-

kostnadema. I genomsnitt har den amorteringsfria delen utgjort knappt hälften

av den beviljade lånesumman.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

E. Förslag om statligt stöd till studentkårlokaler

a. Allmänt

De studerande vid universitet och högskolor är enligt av Kungl. Maj:t utfär­

dade bestämmelser skyldiga att tillhöra studentkåren vid lärosätet. Enligt sam­

ma bestämmelser äger kåren rätt att uttaga avgift av sina medlemmar. Några

närmare föreskrifter rörande de uppgifter som åvilar en studentkår har däremot

inte meddelats. I några fall har dock Kungl. Maj:t föreskrivit att studentkår

skall äga representationsrätt i vissa statliga organ. Sålunda skall frågor rörande

undervisningen vid universitet och vissa högskolor beredas i samråd med repre­

sentanter för de studerande och vidare är de studerande representerade i stats-

stipendienämnderna.

Ursprungligen utgjorde studentkårerna främst sammanslutningar som beredde

sina medlemmar möjlighet till samvaro under fritid. Numera synes uppgiften

att tillvarataga medlemmarnas fackliga intressen ha kommit i förgrunden även

om den tidigare dominerande uppgiften fortfarande torde spela en betydande

roll. Härutöver driver studentkårerna vissa för medlemmarna avsedda inrätt­

ningar, bl. a. restauranger och intressebyråer. I kårernas verksamhet ingår också

rådgivning till medlemmarna i olika angelägenheter såsom i fråga om studier och

sociala förmåner. Bland studenterna bedrivs föreningsverksamhet med olika ut­

gångspunkter och inriktningar; sålunda förekommer kulturella, religiösa, poli­

tiska, idrotts- och nykterhetsföreningar.

För att kunna bedriva denna verksamhet har studentkårerna, såsom framgår

av den tidigare lämnade redogörelsen, anskaffat lokaler. Omfattningen och be­

skaffenheten av dessa växlar; större kårer har ofta tillgång till särskilda för

ändamålet uppförda kårhus, medan mindre kårer vanligen har sina lokaler in­

rymda i någon av vederbörande undervisningsanstalts byggnader, s. k. inspräng­

da kårlokaler.

Studentorganisationernas behov av lokaler för sin verksamhet kan till en del

tillgodoses genom utnyttjande av för tillfället inte belagda undervisningslokaler

och av tillgängliga utrymmen i anslutning härtill samt av i studentbostadshus

befintliga gemensamhetsutrymmen. Vidare äger självfallet också studenternas

organisationer rätt att utnyttja till föreningslivet på orten upplåtna allmänna

samlingslokaler. Även om nämnda lokaler utnyttjas, återstår dock ett behov av

särskilda kårlokaler.

I huvudsak har, då fråga är om kårhus, studentkårerna själva tagit initiativet

till och verksamt bidragit till uppförandet av dessa byggnader. Denna princip

synes ha fungerat tillfredsställande. Gruppen har fäst vikt vid det förhållandet

251

att studentorganisationerna svarar för planeringen och uppförandet av student­

bostäder. Den omständigheten att staten inte i något annat sammanhang själv

anordnar lokaler för det allmänna föreningslivet bör likaså tillmätas betydelse.

Dessa skäl talar enligt gruppens mening för att staten inte bör övertaga ansva­

ret för uppförandet av kårhus. Också i framtiden bör det alltså åvila studenter­

nas organisationer att själva uppföra sina kårhus.

Finansieringen av de nuvarande kårhusen har, såsom framgått av den tidigare

redogörelsen, endast till en del skett med statliga medel. I några fall har de dock

uppförts genom statens försorg, varvid särskilda skäl synes ha förelegat. Studen­

terna själva har i begränsad omfattning tillskjutit medel. I betydande utsträck­

ning har studentkårerna anlitat andra finansieringskällor, i första hand donatio­

ner. Dessa senare finansieringsmöjligheter torde numera inte stå till buds i lika

hög grad som tidigare. Ett förlitande till donationer som en huvudsaklig finan­

sieringskälla skulle innebära bättre möjligheter för vissa kårer och sämre för

andra.

Till belysning av frågan huruvida statligt stöd bör utgå till kårlokaler kan

följande anföras. Ansvaret för den högre undervisningen åvilar i dag staten. Det

växande studerandeantal, som är att förutse under den nu överblickbara perio­

den, ställer krav på lokaler av en långt större omfattning än tidigare. Såsom

redan framgått utgår i olika former statligt stöd till studenter. Staten medverkar

också till uppförande av samlingslokaler för det allmänna föreningslivet. Dessa

förhållanden sammantagna utgör enligt arbetsgruppens mening skäl för att sam­

hälleliga insatser bör göras vid anskaffandet av lokaler för studentorganisationer­

nas verksamhet. Vid bedömandet härav bör också beaktas att staten, om än i

växlande omfattning, tidigare medverkat vid uppförandet av sådana lokaler. Ett

statligt stöd bör vidare underlätta en samordnad planering bland de kårer som

finnes på samma ort vid anordnande av kårlokaler. Arbetsgruppen föreslår så­

ledes, att statligt stöd utgår till anskaffande av lokaler för studentorganisatio­

nernas verksamhet.

Hittills har formerna för och storleken av statens bidrag skiftat. Omfattningen

av de nu från kårerna framförda önskemålen i fråga om tillskottet av lokaler

ställer enligt gruppens mening krav på enhetliga bedömningsgrunder. Vid sina

ställningstaganden har arbetsgruppen fäst vikt vid att ett system skapas som

för studenternas organisationer innebär likställighet med föreningslivet i övrigt.

Härav följer också att gruppen inte ansett sig kunna förorda en bidragsgivning

som skulle medföra att studenterna erhåller en fördelaktigare behandling. Ar­

betsgruppen föreslår att för kårlokaler införes ett bidragssystem som i huvudsak

utformas enligt det system som gäller för statligt stöd till allmänna samlings­

lokaler.

Genom den här förordade utformningen av statens stöd åstadkommes en lik­

formig behandling av studentkårernas utbyggnadsbehov. För kårerna innebär

förslaget att möjligheterna till planering av lokalanskaffningen förbättras. Det

svåraste hindret för studentkårerna vid uppförande av kårlokaler, nämligen an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

252

skaffande av kapital, torde i väsentlig utsträckning undanröjas genom det för­

ordade systemet. I begränsad omfattning kommer även i framtiden studentorga­

nisationerna att själva tillskjuta medel. Härigenom skapas garantier för att

utbyggnaden av kårlokaler sker med beaktande av kårens behov och ekonomiska

möjligheter. Ur statens synpunkt torde det vara en fördel att det bidragssystem

nu tillämpas i fråga om allmänna samlingslokaler — vilket system enligt vad

gruppen erfarit synes fungera väl — också ligger till grund vid en bedömning av

frågan om stöd till kårlokaler. Enligt gruppens mening kommer detta att under­

lätta ett ställningstagande till framförda önskemål om uppförandet av sådana

lokaler. Arbetsgruppen har således kommit till slutsatsen att staten bör lämna

stöd till anskaffande av kårlokaler. I huvudsak bör denna medverkan ske efter

gällande grunder för stöd till allmänna samlingslokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

b. Utformningen av det statliga stödet

Det statliga stödet till studentkårlokaler bör, såsom föreslagits i det före­

gående, utformas i huvudsaklig överensstämmelse med de normer som gäller

för statligt stöd åt allmänna samlingslokaler. Gruppen har tidigare lämnat en

redogörelse för dessa bestämmelser. Här erinras endast om följande i detta av­

snitt använda begrepp, nämligen

a) låneunderlaget, d. v. s. den del av byggnads- eller anskaffningskostnaderna

till vilket statligt stöd kan utgå;

b) låneprocenten, d. v. s. den del av låneunderlaget, som täckes av det statliga

lånet; samt

c) bidragsprocenten, d. v. s. den del av låneunderlaget, för vilket ränte- och

amorteringsfritt lån utgår.

Arbetsgruppen behandlar först låneunderlaget.

De studentkårlokaler, som är av sådan karaktär att de även får anses falla

under begreppet allmänna samlingslokaler, må inräknas i låneunderlaget för kar­

lokaler. Med hänsyn till kårlokalernas mera speciella och mångskiftande funktio­

ner torde inte statligt stöd till enbart utrymmen av samlingslokalskaraktär vara

tillfyllest för att skapa förutsättningar för anordnande av för kårerna erforder­

liga utrymmen. Gruppen föreslår därför att i låneunderlaget bör därutöver med­

tagas lokaler av annan karaktär enligt vad som redovisas och motiveras i det

följande.

Matsalar och kafélokaler m. m. Ur praktiska synpunkter kan det synas lämp­

ligt att — i likhet med vad som ofta sker på den allmänna arbetsmarknaden —

utspisningsmöjligheter ordnas i anslutning till arbetsplatsen. Detta är av bety­

delse inte enbart för studenterna utan också för den personal som har sitt

arbete förlagt till lärosätena. Enligt gruppens mening bör det vara en förutsätt­

ning för medtagandet av bespisningslokaler i låneunderlaget att all sådan perso­

nal äger tillträde till dessa. För utrymmen av detta slag gäller att de ofta fyller

även andra funktioner, exempelvis att de utnyttjas som hörsalar, föreningsloka­

Kungl. May.ts proposition nr 172 år 1963

253

ler m. m. Denna dubbla funktion utgör enligt gruppens mening ytterligare ett

skäl för att kostnaderna för matsalslokaler bör kunna inräknas i låneunderlaget.

I detta torde även kunna medtagas sådan fast inredning och utrustning som är

erforderlig för lokalernas funktion. I sammanhanget vill gruppen erinra om att

det under vissa förhållanden är rationellt att anordna ett kök som kan betjäna

flera utspisningsställen. Härigenom minskas såväl byggnads- som personalkost­

naderna. Endast det ur kostnadssynpunkt fördelaktigaste alternativet bör kunna

komma i fråga när det gäller att medräkna dessa lokaler jämte fast inredning och

utrustning i låneunderlaget. Arbetsgruppen förordar mot bakgrund av vad som

nyss anförts att lokaler som i huvudsak inrättas för utspisning må kunna med­

tagas i låneunderlaget.

Lokaler för studentfacklig verksamhet m. m. Vid bedömningen av frågan huru­

vida kostnaderna för lokaler för studenternas fackliga verksamhet skall kunna

ingå i låneunderlaget bör beaktas, att studenterna enligt gällande bestämmelser

är skyldiga att tillhöra kårorganisationen vid lärosätet. Studentkårerna måste

därför handha medlemsregistrering och andra förvaltningsuppgifter, vilka kräver

tillgång på tjänstelokaler. De fackliga uppgifterna ställer också krav på utrym­

men. Såsom tidigare nämnts bedriver studentkårerna studierådgivning och

annan verksamhet. Även denna verksamhet medför behov av lokaler. Gruppen

föreslår att lokaler för nu berörd verksamhet må kunna inräknas i låneunder­

laget.

Klubblokaler. En betydande del av utrymmena i kårlokalerna utgörs av s. k.

klubblokaler. Dessa tjänar som uppehållsplats under håltimmar och övrig fritid.

Lokalerna möjliggör att studenter med olika studieinriktning lättare kommer i

kontakt med varandra. Det bör vidare framhållas att universitets- och högskole­

studier av flertalet studenter måste bedrivas på annan plats än hemorten. Ett

medtagande av klubblokaler i låneunderlaget skulle innebära ett väsentligt av­

steg från principerna om statligt stöd till allmänna samlingslokaler. Med hän­

syn till de anförda skälen förordar arbetsgruppen likväl att klubblokaler må

kunna ingå i låneunderlaget. Gruppen vill understryka att restriktivitet bör

iakttagas vid bedömningen av i vilken utsträckning sådana lokaler skall bli

föremål för statliga stödåtgärder.

Studentsociala utrymmen. Lokalerna för studentsociala ändamål — huvudsak­

ligen utrymmen för läkar- och tandläkarmottagningar — är nu vanligtvis för­

lagda utanför kårhusen. Staten lämnar dock bidrag bl. a. till hyreskostnaderna

för studenthälsovård. För den händelse det framdeles skulle befinnas lämpligt

att vid uppförandet av kårhus förlägga hälsovårdslokalerna till dessa, synes den

omständigheten att statligt stöd redan nu utgår, tala för att lokalerna i fråga må

kunna inräknas i låneunderlaget.

Gruppen har även prövat huruvida kostnaderna för i det följande behandlade

lokaler bör kunna inräknas i låneunderlaget men kommit till den slutsatsen att

tillräckliga skäl härför inte synes föreligga.

Vad gäller särskilda lokaler för gymnastik- vch idrottsverksamhet bland stu­

254

denterna anser sig gruppen inte kunna förorda statligt stöd med hänsyn bl. a.

till att möjlighet att deltaga i idrottslig verksamhet utanför studentkårerna

föreligger. I sammanhanget vill gruppen erinra om att chefen för ecklesiastik­

departementet i 1963 års statsverksproposition, med anledning av en framställ­

ning från Sveriges förenade studentkårer om bidrag till idrottsverksamhet, ut­

talat, att de allmänna idrottsföreningarna står öppna även för akademisk ung­

dom, som önskar bedriva motionsidrott. I den mån studenterna har egna idrotts­

liga sammanslutningar bör de enligt gruppens mening genom förhyrning kunna

få disponera lokaler för här åsyftad verksamhet. Gruppen vill vidare erinra om

att staten lämnar bidrag för anordnande av idrottslokaler ur fonden för idrottens

främjande.

I fråga om lokaler för intressebyråer har gruppen utgått ifrån att intressebyrå-

verksamhet skall vara självbärande och av den anledningen inte funnit sig böra

förorda att utrymmen för intressebyråer inräknas i låneunderlaget.

Beträffande barndaghem anser gruppen att lokaler härför inte bör innefattas

i låneunderlaget med hänsyn till att anordnande av barndaghem är en kommu­

nal angelägenhet.

Arbetsgruppen övergår nu till att behandla frågan om låneprocenten.

Lån till kostnaderna för anordnande av allmänna samlingslokaler må enligt

gällande regler utgå med högst 50 procent av låneunderlaget eller, när synner­

liga skäl föreligger, med högst 70 procent av låneunderlaget. Enligt vad gruppen

erfarit uppgår den genomsnittliga låneprocenten till ca 50.

När det gäller studentkårlokaler synes skäl kunna anföras för att lånepro­

centen bestämmes till ett högre tal än vad som normalt gäller för lån till all­

männa samlingslokaler. Huvudmännen för de senare torde nämligen i större

utsträckning än studentkårerna kunna påräkna stöd även från annat håll än

staten. Ännu ett skäl som talar för en högre låneprocent är att anspråken på

skilda slag av lokaler i ett kårhus är större än beträffande allmänna samlings­

lokaler. Med hänsyn till det anförda anser gruppen att lån till anordnande av

studentkårlokaler må utgå med högst 70 procent av låneunderlaget.

Vad slutligen beträffar bidragsprocenten förordar arbetsgruppen att

denna må, i likhet med vad som gäller för allmänna samlingslokaler, uppgå till

högst 40 procent av låneunderlaget.

Enligt bestämmelserna om lån till allmänna samlingslokaler må utgifter för

anskaffande av tomt inte ingå i låneunderlaget. I de flesta fall kommer kårhus

att förläggas i anslutning till lärosätet. Den tomtmark som blir aktuell för en

kårhusbyggnad äges sannolikt av staten eller upplåtes av vederbörande kommun

till staten. Det torde därför vara mest praktiskt att staten upplåter tomtmarken

till vederbörande studentkår. Disponerar inte staten erforderlig mark finner

arbetsgruppen det naturligt att vederbörande kommun medverkar till att tomt

ställes till studentkårernas förfogande. I de fall staten upplåter mark för kårhus

i anslutning till lärosätet bör som villkor gälla att planeringen av byggnaden sker

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

i samråd med byggnadsstyrelsen och eventuellt förekommande lokalprogram­

kommitté.

Eftersom ett skäl att medtaga restauranglokaler i låneunderlaget har varit att

även personalen vid lärosätet beredes möjlighet att utnyttja dessa bör vid plane­

ringen av sådana lokaler samråd ske med representanter för personalen.

Vid beviljande av lån till allmänna samlingslokaler gäller, att staten skall ha

säkerhet för att låntagaren fullgör sina förpliktelser. Denna säkerhet skall nor­

malt bestå av inteckning, nämligen då låntagaren innehar marken med ägande­

rätt eller tomträtt. I de fall tomt upplåtes med annan nyttjanderätt än tomt­

rätt är kommunal borgen obligatorisk. Arbetsgruppen anser att motsvarande

regler bör kunna gälla även för statliga lån till studentkårlokaler. Av staten inne­

havd mark bör som regel upplåtas till vederbörande studentkår med tomträtt.

De hittills behandlade frågorna om statligt stöd till studentkårlokaler har gällt

sådana lokaler som avses bli inrymda i särskilda kårhus. Vad det behov av kår­

lokaler beträffar, som kan tillgodoses genom insprängda kårlokaler, förutsätter

arbetsgruppen att sådana lokaler i skälig omfattning kommer till stånd även i

framtiden. Förutsättningen härför är givetvis att utrymmesmässiga och andra

faktorer möjliggör en sådan lösning. Som insprängda kårlokaler bör kunna anses

matsalar och även andra slag av kårlokaler, som förlägges utanför ett kårhus i

universitet eller högskola tillhörig byggnad. Förutsättningen härför är att en

gemensam planering med lärosätet kan visas vara rationell och kostnadsbespa-

rande. Frågor rörande insprängda kårlokaler bör i regel granskas av det organ,

som kommer att bereda ärendena rörande statligt stöd till studentkårlokaler

samt av vederbörande lokalplanerande myndighet. Som villkor för upplåtelse

av detta slag bör gälla, att en skälig hyresersättning erlägges av vederbörande

studentkår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

255

c. Administration

Ärenden rörande lån till allmänna samlingslokaler beredes av statens nämnd

för samlingslokaler. Beslut om beviljande av lån fattas av Kungl. Maj:t, för när­

varande i socialdepartementet och från den 1 juli 1963 i inrikesdepartementet.

Statens nämnd för samlingslokaler består av åtta av Kungl. Maj:t utsedda

ledamöter. I nämnden ingår representanter för det allmänna, för rikssamman-

slutningarna av samlingslokalägare och för föreningslivet i övrigt. Till nämnden

är knutet ett kansli.

Arbetsgruppen föreslår, att statens nämnd för samlingslokaler erhåller i upp­

drag att jämväl bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler. Det torde

vara ändamålsenligt att dessa frågor behandlas av den instans, som har erfaren­

het vid bedömningen av stöd till allmänna samlingslokaler. Härigenom kan lät­

tare beaktas på orten befintliga sådana lokaler. Ehuru omfattningen av de

önskemål som framställts rörande statligt stöd till kårlokaler är avsevärd, torde

antalet ärenden bli så begränsat att skäl inte föreligger att skapa ett för dessa

ärenden särskilt inrättat organ.

256

Vid behandlingen av frågor rörande lån till studentkårlokaler bör nämnden

erhålla en delvis annan sammansättning. Arbetsgruppen föreslår att i stället för

representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skall ingå

företrädare för de sammanslutningar och organ som beröres av frågan om anord­

nande av studentkårlokaler. Dessa är studentorganisationerna, universitetsmyn-

digheterna samt byggnadsstyrelsen. Genom att ordföranden och vissa av nämn­

dens ledamöter deltager i handläggningen av frågor rörande såväl allmänna

samlingslokaler som studentkårlokaler, bör en enhetlig behandling av de olika

slagen av ärenden kunna uppnås. Av de särskilda ledamöterna som enligt grup­

pens förslag bör inträda vid beredningen av ärenden rörande studentkårlokaler,

bör Kungl. Maj :t utse en efter förslag av Sveriges förenade studentkårer, en

efter förslag av universitetskanslersämbetet i samråd med överstyrelsen för de

tekniska högskolorna samt en efter förslag av byggnadsstyrelsen. Arbetsgrup­

pens förslag innebär således att något nytt organ för handläggning av frågor

rörande statligt stöd till studentkårlokaler inte behöver skapas. Därest behov

av ytterligare arbetskraft inom nämndens kansli skulle komma att uppstå vid

handläggningen av dessa tillkommande ärenden, torde framställning om medel

för bestridande av utgifterna härför få äskas i vanlig ordning.

En konsekvens av arbetsgruppens förslag är att beslut om statligt stöd till

studentkårlokaler kommer att fattas av Kungl. Maj:t i inrikesdepartementet.

Gruppen vill erinra om att frågor rörande det statliga stödet till studentbostäder

även kommer att handläggas i samma departement.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

d. Kostnader

Medel till allmänna samlingslokaler anslås under fonden för allmänna sam­

lingslokaler, vilken i mån av behov tillföres investeringsanslag under kapital­

budgeten. För budgetåret 1963/64 har äskats ett belopp av 9 miljoner kr. Fon­

den tillföres dessutom amorteringar på utestående lån.

Arbetsgruppen har utfört en schablonmässig beräkning av kostnaderna för

den av studentkårerna med statligt stöd önskade utbyggnaden av studentkår­

lokaler fram till omkring 1970. Till grund för kostnadsuppskattningarna ligger

uppgifter i en av byggnadsstyrelsen år 1962 framlagd utredning om kårhus i

Göteborg, enligt vilken den genomsnittliga kostnaden per kvadratmeter netto­

golvyta utgjorde 1 300 kr. Denna uppskattning slutar på ca 47 miljoner kr.

Arbetsgruppen vill framhålla att det inte ingått i dess uppdrag att företaga en

prövning av de av kårerna anmälda behoven.

Med utgångspunkt i den av studentkårerna önskade utbyggnaden har grup­

pen utfört ett alternativt räkneexempel för att belysa storleken av den statliga

insatsen. I det första fallet har beräkningen utgått från de genomsnittssiffror,

som nu gäller för allmänna samlingslokaler. Härvid har antagits att en gransk­

ning av kårernas önskemål skulle utvisa att samtliga lokalkategorier inte kan

ingå i låneunderlaget. Vidare förutsättes det möjligt att begränsa det av kårerna

257

anmälda behovet. Antar man att låneunderlaget för tillskottet av kårlokaler

skulle utgöra totalt 35 miljoner kr. och att statligt lån utgår med i genomsnitt

50 procent av låneunderlaget, skulle den erforderliga statliga kapitalinsatsen,

utsträckt under en följd av år, uppgå till ca 18 miljoner kr. Antages vidare att i

genomsnitt omkring en fjärdedel kommer att utgå som bidrag, blir statens

direkta kostnader omkring 9 miljoner kr. I det senare fallet uppskattas låne­

underlaget till 50 miljoner kr. och låneprocenten till 70. Den statliga lånesumman

skulle vid dessa antaganden uppgå till 35 miljoner kr. Om bidragsprocenten i

detta exempel antages uppgå till 40 kommer det statliga bidraget att utgöra ca

20 miljoner kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

e. Särskilt yttrande

Ledamoten N. Hermansson har i ett särskilt yttrande anfört bl. a. följande.

Från flera av de kårer, som svarade på arbetsgruppens enkät om behov av

kårlokaler, framfördes önskemål om att i den framtida kårlokalutbyggnaden få

möjlighet att medtaga lokaler för motions- och idrottsverksamhet.

De studerande vid universitet och högskolor har under sin tidigare studietid

deltagit i gymnastik och idrottsverksamhet inlagd i kursschemat. Det måste

anses vara av stort värde att möjligheter till dylik verksamhet erbjudes även

under den fortsatta studietiden.

Från skilda håll har framförts den uppfattningen, att de studerande i första

hand skall söka sig till de i orten verksamma idrotts- och gymnastikföreningarna

för att i deras idrottsanläggningar utöva sin motionsverksamhet. En undersök­

ning, som utförts av Stockholms universitets och högskolors idrottsråd i syfte

att utröna i vad mån i orten verksamma idrottsföreningar kan taga hand om de

idrottsintresserade universitets- och högskolestudenterna, visar att förutsätt­

ningarna härför är små. I undersökningen gjordes förfrågningar hos ett trettiotal

idrottsföreningar. Av svaren framgick att man ansåg sig kunna ta hand om

totalt ett tiotal studenter; i första hand var man intresserad av tävlingsidrot-

tande studenter.

Behovet av gymnastik- och idrottslokaler förefinnes naturligen på den plats

där de för motions- och idrottsverksamhet intresserade personerna befinner sig.

Universitet och högskolor utgör sådana platser, där det med stor säkerhet kan

antagas att personer med sådana intressen samlas. Det bör därför vara både ur

praktisk och ekonomisk synpunkt fördelaktigast att lokaler för dylika ändamål

anordnas där efterfrågan finnes och inte på annan plats där behovet är mindre.

Enligt anvisningar för lån till studentbostäder utgivna av bostadsstyrelsen

inräknas lokaler för motionsverksamhet i låneunderlaget för studentbostadslån.

Med stöd av anförda skäl föreslår jag, att lokaler för motions- och idrotts­

verksamhet må kunna inräknas i låneunderlaget för lån till uppförande av stu­

dentkårlokaler.

9 — Bihang till riksdagens protokoll 1963. 1 samt Nr 17%

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

2.

Yttranden

Universitetskanslersämbetet framhåller, att ämbetet i stort sett anser sig

kunna biträda arbetsgruppens synpunkter och förslag. Ämbetet ifrågasätter

emellertid om inte en höjning av bidragsprocentens maximum bör ske, detta sär­

skilt med hänsyn till angelägenheten av att studenternas terminsavgifter hålles

på en rimlig nivå.

Förslaget tillstyrkes i princip av rektorsämbetena vid universiteten i Uppsala,

Lund och Göteborg samt tandläkarhö g skolan i Malmö samt av lärarkollegierna

vid karolinska institutet, medicinska högskolan i Umeå och tandläkarhö g skolan

i Stockholm. Samtliga dessa instanser anser emellertid att lokaler för motions-

och idrottsverksamhet bör få medtagas i låneunderlaget.

Rektorsämbetet vid Göteborgs universitet anser, att svårigheten för studen­

terna att få bidrag från kommuner och enskilda talar för att låneprocentens

maximisiffra bör sättas högre än 70.

Rektorsämbetet vid universitetet i Stockholm framhåller, att det föreslagna

statliga stödet till studentkårlokaler är helt otillfredsställande. Enligt ämbetet

bör antingen statens bidrag till kårlokalernas uppförande sättas väsentligt högre

än enligt det föreliggande förslaget eller staten helt svara för byggnadskostna-

derna. I det senare fallet kan enligt ämbetet det bidrag, som man finner böra

ankomma på studenterna, tagas ut genom att lokalerna för en måttlig hyra ställs

till studentkårens förfogande.

Lärarkollegiet vid handelshögskolan i Göteborg finner sig icke kunna tillstyrka

förslaget i dess nuvarande form.

Överstyrelsen för de tekniska högskolorna framhåller, att den verksamhet

som bedrives av studentkårerna omfattar många uppgifter av stor vikt för un­

dervisningen. Därest studentkårerna icke funnits hade många av deras upp­

gifter otvivelaktigt i stället fått anförtros olika organ inom själva högskolorna.

Att jämställa studentkårerna med organisationer inom det allmänna förenings­

livet finner överstyrelsen icke ge en rättvis bild av kårernas ställning. Enligt

överstyrelsens mening är det starkt motiverat, att studentkårerna erhåller större

stöd av statsmakterna vid anskaffandet av erforderliga lokaler än det som kom­

mer det allmänna föreningslivet till del. Överstyrelsen förordar därför, att kost­

naderna för byggandet av kårhus helt bestrides av statsmedel. En sådan finan­

siering får dock enligt överstyrelsen ej medföra att den gängse friheten för stu­

dentkårerna i fråga om utformning och disposition av kårlokalerna försvinner.

Överstyrelsen anför vidare bl. a. följande.

Därest det statliga stödet icke skulle kunna genomföras i enlighet med vad nu

angivits, synes det i allt fall angeläget, att detsamma gives större omfattning än

vad arbetsgruppen föreslagit. Gruppens förslag innebär, att studentkårerna

själva skall bidra med 60 % av byggnadskostnaderna, vilket skulle medföra en

259

mycket betungande belastning för de studerande, som ju därjämte har att svara

för de säkerligen dryga inredningskostnaderna. Av väsentlig betydelse i detta

sammanhang är vidare, att det kan tänkas bli svårt för studentkårerna att finna

långivare för de 30 % av byggnadskostnaderna, som ej omfattas av statslånet.

Denna svårighet förstärkes av att erforderligt kapital måste anskaffas under kort

tid. Redan nu föreligger en betydande brist på kårlokaler vid universiteten och

högskolorna, vilken accentueras för varje läsår, och uppförandet av nya kårhus

måste därför igångsättas inom en nära framtid. Överstyrelsen vill därför i andra

hand förorda, att bidragsprocenten vid lån till studentkårlokaler höjes och där­

vid lämpligen sättes till 60—70. Härjämte bör låneprocenten ökas till 100, så att

hela byggnadskostnaden kommer att omfattas av statslånet. En annan likartad

utväg att komma till rätta med de förevarande finansieringssvårigheterna skulle

vara att staten lämnade kreditgaranti för den del av byggnadskostnaderna, som

icke täckes av statslånet. — Vad slutligen gäller idrotts- och motionsutövningen,

så är denna enligt överstyrelsens mening av mycket stort värde för studenterna

i gemen och behovet därav torde ej i önskvärd utsträckning kunna tillgodoses

genom de allmänna idrottsföreningarna. Överstyrelsen vill därför livligt förorda,

att lokaler för detta ändamål omfattas av statsbidraget.

Kollegienämnden vid tekniska högskolan i Stockholm konstaterar, att det

föreslagna statliga stödet är otillräckligt. Då kårverksamhet, som omfattar bl. a.

studierådgivning, social och kurativ verksamhet, kompendieverksamhet samt

praktikförmedling, i våra dagar utgör en nödvändig och integrerande del av

undervisningen vid universitet och högskolor bör staten enligt nämnden helt

svara för uppförande av kårlokaler och inredning av dessa. Nämnden förordar,

att det organ som handhar ett lärosätes övriga byggnadsfrågor — i regel bygg­

nadsstyrelsen — även svarar för uppförande av kårhus. Därigenom skulle enligt

nämnden kårhus kunna planeras och uppföras efter enhetliga normer.

Kollegienamnden vid Chalmers tekniska högskola ifrågasätter om det inte

generellt borde gälla, att staten garanterade studenternas försörjning med sådana

kårlokaler, som är nödvändiga för att kårerna skall kunna fullgöra sina bety­

delsefulla serviceuppgifter. Kårlokaler bör enligt nämndens mening projekteras

av byggnadsstyrelsen i samråd med vederbörande studentkår och ingå bland

lärosätenas övriga ny- och tillbyggnader. Lokalerna bör — såsom nämnden ser

det — hyresfritt upplåtas till studentkårerna, vilka skulle ansvara för lokalernas

skötsel, underhåll m. m.

Nämnden anför vidare bl. a. följande.

Föreliggande förslag — som måhända kan betecknas såsom en etapp på vägen

mot den av nämnden skisserade lösningen — upptager väsentligt förbättrade

möjligheter i fråga om studenternas lokalförsörjning. I låneunderlaget föreslås

sålunda kunna ingå allmänna samlingslokaler, matsalar och kafélokaler, lokaler

för studentfacklig verksamhet m.m. och klubblokaler. Av dessa lokalkategorier

är matsalar och kafélokaler av särskilt stor betydelse och statsbidrag till dessa

bör därför enligt nämndens mening kunna utgå med 100%. I fråga om lokaler

för studcntsocial verksamhet — huvudsakligen för läkar- och tandläkarmottag­

ningar — anser utredningen, att dessa må kunna ingå i låneunderlaget om det

framdeles skulle befinnas lämpligt, att vid uppförande av kårhus förlägga dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

260

lokaler till dessa. Nämnden anser, att även till sådana lokaler bör bidrag kunna

utgå med 100 %. Inför den kommande utbyggnaden av landets lärosäten bör

hithörande frågor ägnas stor uppmärksamhet. — Vad beträffar bidrag till loka­

ler för gymnastik- och idrottsverksamhet ansluter sig nämnden till det särskilda

yttrande, som avgivits.

Organisationskommittén för teknisk högskola i Lund framhåller, att verksam­

heten i studentkårerna enligt kommitténs mening framstår som ett normalt led

i utbildningen och att det därför är naturligt att staten åtager sig att anskaffa

lokaler för denna verksamhet. Därest det statliga stödet till studentkårlokaler

får den utformningen arbetsgruppen föreslagit talar enligt kommittén starka

skäl för att bidragsprocenten höjes till förslagsvis 60 ä 70. Anspråken på skilda

slag av lokaler i ett kårhus är nämligen enligt kommittén avsevärt större än be­

träffande allmänna samlingslokaler och studentkårerna torde i betydligt mindre

utsträckning än huvudmännen för allmänna samlingslokaler kunna påräkna stöd

från annat håll än staten.

Två ledamöter av kommittén har anmält avvikande mening. De delar i allt

väsentligt de synpunkter som framlagts av arbetsgruppen.

Byggnadsstyrelsen anför i sitt remissyttrande bl. a. följande.

Studentkårlokaler torde med nutida betraktelsesätt vara en nödvändig förut­

sättning för ett lärosätes funktion. Den dominerande delen av ett kårhus

— bespisningslokalerna — är i vart fall helt oundgänglig. Numera är det själv­

klart, att lunchlokaler skall anordnas för befattningshavarna i statliga förvalt­

nings- och institutionsbyggnader. Det rör sig om tämligen kostnadskrävande

lokaler. För de nya och starkt expanderande lärosätena måste det bli fråga om

bespisningslokaler av imponerande storlek. Det måste då vara naturligt att efter­

sträva en samordning av bespisningen för studenter och anställda. Från denna

utgångspunkt och med hänsyn till den i övrigt betydande omfattningen av de

statliga stödåtgärderna till studenterna ter det sig föga rationellt, att student­

kårerna skall svara för uppförandet av bespisningslokaler. Styrelsen anser att

övervägande skäl talar för att statsverket åtminstone för lärosäten under upp­

byggnad direkt ansvarar för anskaffningen av bespisningslokaler. Det är ofrån­

komligen nödvändigt att samordna planering, programmering, projektering och

uppförande av dessa lokaler med övrig byggenskap inom universitets- eller hög­

skoleområdet.

Något annorlunda torde det ställa sig i fråga om kårlokalerna i övrigt. Där

sådana lokaler anordnas inom universitets- eller högskoleområdet och i omedel­

bar anknytning till bespisningslokaler, kan det icke bli fråga om ett delat bygg­

herreskap. Det bör då i och för sig vara möjligt att i statlig byggnad inrymma

de lokaler, som studentkår anser sig behöva och som den finner sig ha råd att

förhyra.

Det av arbetsgruppen avgivna förslaget är ett ambitiöst försök att införa en

generell statsbidragsform för kårhus och bespisningslokaler. Av det anförda

framgår att styrelsen för sin del icke anser förslaget som genomförbart. Skulle

förslaget ändå i huvudsak genomföras torde det vara nödvändigt med en betyd­

ligt mera aktiv medverkan från byggnadsstyrelsens sida än vad förslaget förut­

sätter. För de lärosäten, för vilkas utbyggnad byggnadsstyrelsen har uppgiften

att svara för planering, programmering, projektering och byggande, låter det sig

icke göra att till särbehandling utbryta de lokaler, som avses i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

261

Statskontoret finner det angeläget, att studenternas organisationer själva an­

svarar för erforderliga studentkårlokaler. Ekonomiskt stöd från statens sida bör

enligt ämbetsverkets mening kunna lämnas till vissa av de för gemensamma

ändamål avsedda lokalerna. Mot de riktlinjer för en sådan stödgivning, som upp-

dragits i utredningen, synes enligt statskontoret i stort sett icke vara något att

erinra. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid om inte såvitt möjligt samma

bestämmelser bör gälla för studentkårlokaler som för allmänna samlingslokaler.

I detta sammanhang påpekas, att en studentkår enligt förslaget förutsättes knap­

past bli belastad med tomtkostnader.

Av statskontorets yttrande inhämtas vidare bl. a. följande.

De hittills från fonden för låneunderstöd beviljade lånen till uppförande av

kårhus har utlämnats utan någon säkerhet. Det kan ifrågasättas, om icke be­

frielse från kravet på säkerhet bör gälla även för den nu föreslagna låneverksam-

heten. Härför synes tala den obligatoriska medlemsanslutning, på vilken en stu­

dentkår bygger, och de möjligheter, som torde föreligga att på relativt lång sikt

förutse utvecklingstendenserna. Studentkårerna torde kunna förutsättas i mindre

grad än de allmänna samlingslokalernas icke-kommunala huvudmän bli utsatta

för sådana ekonomiska påfrestningar, som kan komma att äventyra föreskriven

förräntning och återbetalning av lån. Det bör således enligt statskontorets me­

ning vara möjligt att avstå från kravet på säkerhet. Därest så sker, bör dock

bestämmelserna i 5 § 1 mom. kungörelsen 1957: 367 om statslån för anordnande

av allmänna samlingslokaler tillämpas såsom om inteckning lämnats för stats­

lånet.

För den ifrågasatta långivningen erforderliga medel torde böra äskas såsom

investeringsanslag antingen under fonden för låneunderstöd eller under fonden

för allmänna samlingslokaler. Därest bestämmelserna om förfarandet i låne­

ärenden m. m. i sagda kungörelse i likformighetens intresse anses böra tillämpas

beträffande lån till studentkårlokaler, bör sistnämnda alternativ väljas. Behovet

av investeringsanslag för lån till dessa lokaler och till allmänna samlingslokaler

kan då bedömas samtidigt. En samlad redovisning erhålles också över hela den

långivning, som regleras av likartade bestämmelser. Emellertid torde vägande

skäl tala emot att fonden för samlingslokaler utnyttjas för långivning till stu­

dentkårerna. För denna långivning torde man nämligen icke kunna räkna med

den kontinuitet, som synes böra förutsättas för en statlig utlåningsfond. Lånen

torde bli relativt få och stora samt föranleda sporadiska utbetalningar. Det

torde också bäst lämpa sig att behandla medelsbehovet för dessa lån fristående

från spörsmålet om investeringsanslag till fonden för samlingslokaler och att ur

redovisningssynpunkter särskilja den för studentkårerna speciella långivningen.

Härigenom torde man kunna undvika besvärande konkurrensproblem, vilka

eljest lätt skulle kunna uppstå. Mot angivna skäl får eventuella önskemål om

en helt likformig behandling av låneärendena anses väga lätt. Statskontoret hål­

ler för den skull före att även framdeles långivning för studentkårlokaler bör ske

från fonden för låneunderstöd. Den departementala anknytningen av dessa låne­

ärenden till ecklesiastikdepartementet kan då bibehållas.

Statens nämnd för samlingslokaler framhåller, att studentkårlokaler i viss ut­

sträckning synes kunna tjäna som ett värdefullt komplement till de allmänna

samlingslokalerna på cn ort, exempelvis i vad avser hörsalar och sammanträdes-

rum. Fn samordnad granskning av ärenden rörande kårlokals- och samlings-

0* — Bihang till riksdagens 'protokoll 1963.

1 samt. Nr 172

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

lokalslån kan från denna synpunkt erbjuda vissa fördelar. Nämnden har intet

att erinra mot att åt nämnden uppdrages att bereda ifrågavarande ärenden.

Beträffande frågor rörande s. k. insprängda kårlokaler hyser dock nämnden tvek­

samhet om nämndens granskning skulle få någon praktisk betydelse.

Enligt projnemorian bör nämnden vid behandling av frågor rörande kårlokals-

lån erhålla en delvis annan sammansättning än den nuvarande. I stället för

representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skulle

ingå företrädare för de sammanslutningar och organ, som beröres av frågor av

anordnande av studentkårlokaler. Med hänsyn till nämndens faktiska samman­

sättning befarar nämnden vissa praktiska svårigheter vid ett ställningstagande

till frågan, vilka av dess ordinarie ledamöter som sålunda icke skulle deltaga i

handläggningen av kårlokalsärenden. En uteslutning av representanter för för­

eningslivet och huvudmännen för samlingslokaler skulle dessutom — framhåller

nämnden — innebära, att nämnden icke kan tillgodogöra sig ifrågavarande leda­

möters erfarenhet och sakkunskap beträffande samlingslokalers dimensionering

och ekonomi m. m., vilket för nämnden skulle framstå som en uppenbar brist.

Nämnden förordar därför att jämte representanter för kårlokalsintressena nämn­

dens samtliga ordinarie ledamöter skall äga deltaga i handläggningen av ifråga­

varande ärenden. Beträffande kretsen av tillfälliga ledamöter ifrågasätter nämn­

den, huruvida icke representation från studentorganisationerna och universitets-

myndigheterna skulle vara tillfyllest. Byggnadsstyrelsens intressen synes enligt

nämnden kunna bli lika väl tillgodosedda genom föreskrift att, innan ärende av

hithörande slag avgöres, nämnden skall inhämta yttrande från denna myndighet.

Frescatikommittén anser sig i sin egenskap av programkommitté icke ha

anledning att lägga synpunkter på frågan om det statliga stödet. Kommittén

framhåller, att kommittén i sitt arbete söker sammanföra likartade eller när­

stående lokalfunktioner i samlade byggnadskroppar, ävensom att på olika vägar

göra lokalernas kapacitet så väl utnyttjad som möjligt i syfte att begränsa

byggnadsbehovet och därmed anläggningskostnaderna samt att på bästa sätt

utnyttja markområdet. Kommittén förutsätter därför att en eventuell ny ord­

ning för handläggning av kårlokalfrågoma icke försämrar förutsättningarna för

kommitténs arbete till rationell planläggning av universitetsanläggningen i dess

helhet. Oavsett hur frågan om finansieringen av kårlokaler i allmänhet kan

komma att lösas, delar dock kommittén arbetsgruppens uppfattning, att kår­

lokaler bör kunna såsom s. k. insprängda kårlokaler inrymmas i universitets­

byggnader och upplåtas mot hyresersättning i de fall, där en gemensam plane­

ring av lärosätet kan visas vara rationell och kostnadsbesparande.

Sveriges förenade studentkårer (SFS) framhåller, att det föreliggande försla­

get under vissa förutsättningar i vissa delar kan läggas till grund för utform­

ningen av ett statligt stöd till studentkårlokaler. Sammanfattningsvis förordar

SFS, att staten ekonomiskt ansvarar för att erforderliga restauranglokaler kan

263

tillskapas för såväl de studerande som för läroanstalternas personal, att för öv­

riga studentkårlokaler statliga lån utgår i sådan utsträckning att en belåning

motsvarande hela produktionskostnaden kan erhållas, att i dessa senare lokaler

inräknas samtliga utrymmen — däribland utrymmen för motions- och idrotts-

verksamhet — som är nödvändiga för ett ändamålsenligt fungerande student­

kårhus, att bidragsprocenten sätts till högre än de föreslagna 40, att statligt stöd

lämnas även för inventarier i studentkårlokaler samt att tomtmark i samtliga

fall oavsett ägoförhållandena kostnadsfritt ställes till studentkårernas förfo­

gande vid uppförande av studentkårlokaler. Under förutsättning att dessa krav

tillgodoses tillstyrker SFS, att ansvaret för anordnande av studentkårlokaler

åvilar de studerandes organisationer samt att ärenden rörande lån till student­

kårlokaler beredes av statens nämnd för samlingslokaler, som vid handläggningen

av dessa ärenden bör få en speciell sammansättning med representanter för

bl. a. SFS och berörda statliga myndigheter.

Av SFS yttrande inhämtas vidare bl. a. följande.

Allmänna synpunkter. Behovet av kårlokaler har nu nått en sådan angelägen-

hetsgrad att en snar lösning av de med dessa frågor sammanhängande proble­

men är oundgängligen nödvändig. En lösning av dessa måste taga sikte på att

verkligen skapa reella möjligheter att framställa studentkårlokaler. SFS kan

emellertid i flera avseenden icke ansluta sig till arbetsgruppens betraktelsesätt.

De studerande och deras organisationer kan således inte på det sätt som arbets­

gruppen gjort jämföras med i samhället i övrigt yrkesverksamma personer och

deras föreningar. Dessa personer uppbär lön från sin verksamhet medan de

studerande är hänvisade till att bekosta sitt uppehälle genom stipendier och lån.

Samhällets föreningar — åtminstone de som berörs av stödet till allmänna sam­

lingslokaler — har en ekonomisk ryggrad som studentkårerna saknar och vidare

kan kommunalt stöd eller stöd från stiftelser och privata företag påräknas vid

uppförandet av sådana lokaler. Särskilt måste man emellertid vända sig mot

att de studerande skulle få erlägga ojämförligt höga utskylder för lokaler, som

de endast under en kort tid kan få utnyttja. Under den stora utbyggnad som är

nödvändig skulle den som nu studerar vara tvungen att betala för någonting

som vederbörande aldrig kommer att få tillfälle att begagna sig av. Liknande

förhållanden saknas helt i föreningslivet. Det är således SFS:s uppfattning, att

man i fråga om studentkårlokaler måste begagna helt andra måttstockar än vad

som kan tillämpas för det allmänna föreningslivet för att verkligen kunna fylla

de studerandes behov av lokaler i anslutning till läroanstalterna.

I ett väsentligt avseende måste arbetsgruppens förslag på det bestämdaste

avvisas. Arbetsgruppen finner beträffande restauranglokaler det vara praktiskt

inte bara för de studerande utan även för läroanstaltens personal att restaurang­

utrymmen kan tillskapas av de studerande i anslutning till arbetsplatsen och

anför detta som skäl för att restauranglokaler må medtagas i Iåneunderlaget för

lån till studcntkårlokaler. Arbetsgruppen synes emellertid mena att de stude­

rande icke enbart skall ansvara för tillkomsten av de ytterligare utrymmen som

skulle erfordras för läroanstalternas personal utan även tillhandahålla det kapi­

taltillskott, som enligt förslaget erfordras utöver medgiven belåning. Självfallet

får icke det förhållandet att lärare och institutionspersonal beredes plats medföra

höjda terminsavgifter för de studerande. Ej heller får på detta sätt tillkommande

behov av resurser finansieras genom att högre måltidspriser uttages än vad som

Kangl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

264

annars skulle vara nödvändigt. SFS finner, att på samma sätt som det ankom­

mer på staten såsom arbetsgivare att anordna utspisningsmöjligheter för sin

personal det föreligger ett självklart statligt ansvar för att tillräckliga utspis-

ningslokaler kan tillskapas även för de studerande vid läroanstalterna. Det för­

hållandet att produktion och förvaltning med fördel handhas av de studerande

själva genom sina organisationer fritar inte staten från det ekonomiska ansvaret

för tillkomsten av lokalerna.

Finansiering. Studentkårlokaler har i de flesta fall tillskapats av de studerande

själva genom sina organisationer, oftast genom stora arbetsinsatser och ansträng­

ningar. Detta har varit möjligt genom den långsamma expansion de högre ut-

bildningsformerna genomgått, varigenom de studerande haft möjlighet till lång­

siktig planering och ekonomiska förberedelser för kommande utbyggnader, som

dock i jämförelse med dagens behov varit av liten omfattning. Det har tidigare

även varit möjligt att i stor utsträckning förlita sig till donationer från enskilda,

stiftelser och företag i en utsträckning som nu är otänkbar. Arbetsgruppen synes

emellertid förutsätta, att en icke obetydlig del av det nödvändiga kapitalet allt­

fort skall kunna anskaffas av de studerande själva. Då detta alldeles uppenbart

icke kan ske genom kapitalinsatser från de studerandes sida kan endast dona­

tioner eller gåvomedel komma i fråga. Arbetsgruppen anför emellertid själv att

dessa möjligheter inte längre torde stå till buds »i en sådan omfattning som

tidigare». Enligt SFS:s uppfattning torde de vara uttömda, framför allt efter de

omfattande insamlingar, som med nuvarande finansieringsregler för student­

bostäder varit nödvändiga. Att räkna med industriens stöd i förhandenvarande

sammanhang finner SFS vara helt orealistiskt.

Arbetsgruppen anför att »i begränsad omfattning kommer även i framtiden

studentorganisationerna att själva tillskjuta medel. Härigenom skapas garan­

tier för att utbyggnaden av kårlokaler sker med beaktande av kårens behov och

ekonomiska möjligheter». SFS kan icke finna att statliga lån till fulla produk­

tionskostnaden skulle leda till otillräckligt beaktande av dessa synpunkter. De

sammantagna drifts- och kapitalkostnader, vilka skall bäras av de studerande

själva, kommer självfallet alltid att utgöra den begränsning av kårlokalernas om­

fattning, som arbetsgruppen synes eftersträva. Däremot utgör de statliga lånen

en förutsättning utan vilken kårlokalerna över huvud inte kan tillskapas. Ge­

nom en långivning, som kan täcka produktionskostnaderna, skapas således möj­

ligheter att framställa nödvändiga kårlokaler.

Behovet av stöd till studentkårlokaler måste bedömas från helt andra utgångs­

punkter än vad fallet är för allmänna samlingslokaler. En utgångspunkt vid

beräkning av bidragsprocenten bör vara att ange hur stora kostnader som rim­

ligtvis kan belasta de studerande. Mot bakgrund av sådana överväganden kan

bidragsprocenten fastställas. SFS finner för sin del att kapitalkostnaderna för de

delar av kårlokalerna, för vilka de studerande kan påtaga sig ansvaret, i de

flesta fall inte kan bringas till en storlek, som kan bäras av de studerande, om

bidragsprocenten fastställes till de föreslagna 40. Bidragsprocenten måste därför

kunna sättas högre.

Låneunderlaget. Gruppen anser, att anskaffande av lokaler för barndaghem

är en kommunal angelägenhet. Det torde emellertid framstå som klart att dessa

behov för de studerandes del nu nått en omfattning, som kräver en lösning i an­

slutning till läroanstalterna. Det är SFS bekant att frågor i samband med barn­

daghem är föremål för offentlig utredning. SFS förutsätter därvid att utred­

ningen beaktar behoven av barndaghem för studentfamiljernas barn och att

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

265

denna fråga får en ändamålsenlig lösning. En sådan lösning måste ge de stude­

rande möjlighet till ett effektivt utnyttjande av studietiden.

Beträffande lokaler för motionsverksamhet anför gruppen, att allmänna id­

rottsföreningar står öppna för studenter samt att de studerandes idrottssam-

manslutningar bör få förhyra lokaler för denna verksamhet. SFS vill i detta

sammanhang hänvisa till en motion till årets riksdag rörande bl. a. idrottslärar-

tjänster, i vilken det påvisas att sådana möjligheter saknas. SFS får för sin del

understryka att även om vissa idrottsföreningar förklarat sig beredda att taga

emot enstaka studenter, detta absolut inte löser några problem när student­

städerna omfattar storleksordningen 10 000 studerande. Även stadsgeografiskt

är i de flesta fall motionslokaler i anslutning till läroanstalterna med deras som

regel anslutna bostadsområden väl motiverade. SFS ansluter sig därför till det

av ledamoten Hermansson avgivna särskilda yttrandet.

Arbetsgruppen berör icke frågan om kostnader för inventarier. De studerande

har självfallet än mindre möjligheter att anskaffa medel till inventarier än till

byggnadskostnaderna. Statligt stöd måste därför lämnas till inköp av inven­

tarier.

Tomtkostnader. Arbetsgruppen föreslår, att statlig mark ställes till förfo­

gande vid uppförande av studentkårlokaler. SFS stöder detta förslag och vill

samtidigt betona vikten av att dessa markbehov beaktas redan vid general­

planeringen av läroanstalterna. Det är emellertid icke alltid möjligt att ställa

erforderlig statlig mark till förfogande. I en del fall kan då kommunal mark

komma i fråga. Arbetsgruppen finner det naturligt att vederbörande kommun

då medverkar till att tomtmark ställes till förfogande. SFS finner angeläget

betona, att tomtmark liksom i fallet med statlig mark alltid kan ställas kost­

nadsfritt till förfogande. De på de studerande fallande kostnaderna får icke

göras beroende av tillgången på statlig mark i de enskilda fallen. Statliga garan­

tier måste därför ställas för att mark ställes till förfogande.

Administration. En administrativ anknytning till statens nämnd för sam­

lingslokaler synes kunna leda till en snar lösning av förevarande problem, vilket

SFS finner vara synnerligen angeläget. Om nämnden ges den av arbetsgruppen

föreslagna sammansättningen ansluter SFS sig till arbetsgruppens förslag i vad

avser administrativ lösning.

Svenska stadsförbundet tillstyrker, att de föreslagna åtgärderna rörande stat­

ligt stöd till studentkårlokaler genomföres.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

3. Departementschefen

Den pågående och planerade utbyggnaden av universitet och högskolor med­

för även behov av en utökning av sådana lokaler, vars ändamål är att bl. a. möj­

liggöra för studentorganisationerna att bedriva sin verksamhet samt att bereda

studenterna uppehållsplats under lediga stunder. Sådana lokaler har i det före­

gående benämnts studentkårlokaler, till vilka även räknas bespisningslokaler.

Statligt stöd till studentkårlokaler har hittills utgått endast i begränsad om­

fattning efter bedömning från fall till fall. Några enhetliga normer för det .statliga

stödet har icke funnits. I flertalet fall har det utgått som ränte- och amorterings-

266

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

fria lån. I några fall har kårhus uppförts genom statens försorg. Speciella skäl

har därvid förelegat.

Såsom framgått av det föregående har en särskild arbetsgrupp inom ecklesia­

stikdepartementet framlagt förslag till ett enhetligt system för statligt stöd till

studentkårlokaler. Enligt förslaget skulle det åvila studenternas organisationer att

såsom hittills själva ha ansvaret för anordnande av dessa lokaler. Stödet skulle

utformas enligt i huvudsak samma grunder, som gäller för stöd åt s. k. allmänna

samlingslokaler, dock att lånestödet skulle bli något större till studentkårlokaler

än till allmänna samlingslokaler. Lån skulle enligt förslaget utgå till högst 70 % av

kostnaderna för vissa kategorier av lokaler. Viss del av lånet — motsvarande högst

40 % av låneunderlaget — skulle vara ränte- och amorteringsfri och kunna av­

skrivas. I låneunderlaget skulle få medtagas lokaler av samma karaktär som all­

männa samlingslokaler samt matsalar och kafélokaler, lokaler för studentfacklig

verksamhet m. m., klubblokaler och studentsociala utrymmen (läkar- och tand­

läkarmottagningar). I låneunderlaget för matsalslokaler skulle även få medtagas

sådan fast inredning och utrustning som är erforderlig för lokalernas funktion.

Lånen skulle beviljas av Kungl. Maj:t. Låneärendena skulle beredas av samma

organ, som handlägger ärenden rörande lån till allmänna samlingslokaler, näm­

ligen statens nämnd för samlingslokaler. Vid handläggningen av ifrågavarande

ärenden skulle nämnden få en speciell sammansättning med representanter för

Sveriges förenade studentkårer (SFS) och berörda statliga myndigheter.

Arbetsgruppens förslag att det skulle åvila studenternas organisationer att

såsom hittills själva ha ansvaret för anordnande av studentkårlokaler har till­

styrkts av flertalet remissinstanser, däribland SFS. Några remissinstanser, bl. a.

byggnadsstyrelsen, har dock ansett att staten bör svara för anordnandet av be-

spisningslokaler.

Beträffande omfattningen av det statliga stödet till studentkårlokaler har flera

remissmyndigheter yrkat att lån skall kunna utgå till större del av kostnaderna

och även att bidragsdelen av lånet bör bli större. SFS har härvid särskilt fram­

hållit, att staten bör bidraga med hela kostnaden för bespisningslokaler. Å andra

sidan framförs åsikter, som innebär en skärpning av de av gruppen föreslagna

normerna för stödgivningen. Sålunda ifrågasätter statskontoret om inte samma

bestämmelser bör gälla för studentkårlokaler som för allmänna samlingslokaler.

Vad gäller de olika kategorierna av lokaler som avses skola få inräknas i låne­

underlaget — dvs. den del av byggnads- eller anskaffningskostnaderna till vilken

statligt stöd skulle kunna utgå — har flertalet remissinstanser anslutit sig till

eller lämnat utan erinran gruppens förslag så när som på ett undantag. Det i

särskilt yttrande framförda förslaget att lokaler för gymnastik- och idrottsverk-

samhet borde få medtagas i låneunderlaget tillstyrkes nästan genomgående av

remissinstanserna. SFS har i sitt remissyttrande därjämte yrkat på att statligt

stöd bör lämnas även till anskaffande av inventarier i studentkårlokaler.

267

Som skäl för att statligt stöd bör utgå till studentkårlokaler har arbetsgruppen

framhållit bl. a., att ansvaret för den högre undervisningen åvilar staten, att stat­

ligt stöd i olika former utgår till studenter samt att staten även medverkar till

uppförandet av samlingslokaler för det allmänna föreningslivet. Arbetsgruppen

har också ansett att ett statligt stöd till kårlokaler bör underlätta en samordnad

planering bland de kårer, som finns på samma ort. Jag delar dessa synpunkter

och föreslår, att statligt stöd skall utgå till anordnande av studentkårlokaler.

Jag är i princip ense med arbetsgruppen om att ett så långt möjligt enhetligt

system för ett statligt stöd till ifrågavarande lokaler bör införas. Arbetsgruppens

förslag till utformningen av det statliga stödet bör också enligt min mening

kunna läggas till grund för ett ställningstagande i frågan. I vissa avseenden synes

dock avvikelser böra ske från arbetsgruppens förslag. Från åtskilliga remissmyn­

digheter har kritik framförts över att studenternas organisationer skulle behöva

tillskjuta kapital utöver det statliga bidraget för anordnande av bespisningsloka-

ler. Ett deltagande i finansieringen från studentorganisationernas sida skulle —

framhåller man — icke vara rimligt med hänsyn till att bespisningslokalema av­

ses även för läroanstalternas personal och sålunda måste dimensioneras härefter.

På denna punkt anser jag bärande skäl föreligga att frångå arbetsgruppens för­

slag. Vad gäller bespisningslokaler är jag av den uppfattningen, att det bör an­

komma på staten att svara för att dessa kommer till stånd med anlitande helt av

statliga medel. Huvudprincipen bör enligt min mening vara att ifrågavarande lo­

kaler uppföres av den statliga myndighet, som svarar för byggnationen vid läro­

sätet. Beträffande förvaltningen och skötseln av dessa bespisningslokaler, torde

det få ankomma på Kungl. Maj.-t att utfärda erforderliga bestämmelser. I

vissa fall kan det emellertid uppstå tveksamhet om staten eller vederbörande

studentorganisation bör ha hand om byggandet. Det gäller bl. a. de fall där

befintliga, av vederbörande studentorganisation ägda bespisningslokaler be­

höver byggas ut. I en sådan situation kan det visa sig vara mest praktiskt att

vederbörande studentorganisation erhåller bidrag från staten till kostnaden för

tillbyggnaden. I sådana fall torde studentkårerna böra erhålla ränte- och amor-

teringsfria lån till hela kostnaden för den tillbyggnad, som prövas erforderlig. En

förutsättning för erhållande av lån bör bl. a. vara, att anställda vid läroanstalten

i fråga får utnyttja lokalerna på samma villkor som de studerande.

I detta sammanhang torde få erinras om att Kungl. Maj:t genom beslut den

10 maj 1963 uppdragit åt vissa lokalprogramkommittéer att göra upp förslag till

lokalprogram för erforderliga nybyggnader för bespisningslokaler för studerande

och anställda vid vissa högre läroanstalter. Direktivens innehåll framgår av den

till statsrådsprotokollet fogade bilagan.

Därest riksdagen godkänner de av mig i det föregående angivna riktlinjerna

för byggande av bespisningslokaler jämte därtill hörande utrymmen, kom­

mer de åt programkommittéerna givna uppdragen sedermera att efter prövning

föranleda framställning om projekteringsmedel, varefter på sätt nu sker beträf­

fande annan statlig byggnation efter granskning av inkomna huvudhandlingar

och kostnadsberäkningar medel kommer att äskas för byggnadsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

268

Vad gäller det statliga stödet till övriga studentkårlokaler innebär arbetsgrup­

pens förslag, såsom tidigare nämnts, ett något större statligt stöd till studentkår­

lokaler än vad som f. n. ges till s. k. allmänna samlingslokaler. Vid bifall till mitt

ställningstagande beträffande bespisningslokalerna — som innebär att staten

helt svarar för kostnaderna för dylika lokaler — ökar självfallet studentkårernas

möjligheter att bidraga till finansieringen av uppförande av övriga kårlokaler.

Ett stöd till studentkårlokaler enligt de normer som gäller för statligt stöd till

allmänna samlingslokaler synes — sett mot bakgrunden av det statliga åtagandet

beträffande bespisningslokaler — enligt min mening vara en rimlig avvägning av

statens insats. Jag förordar sålunda, att det statliga stödet till studentkårlokaler

— med undantag av bespisningslokaler och därtill hörande utrymmen — utfor­

mas så, att lån må utgå till studentorganisation med högst 50 %, eller när syn­

nerliga skäl föreligger, med högst 70 % av låneunderlaget, att en del av lånet

motsvarande högst 40 % av låneunderlaget må beviljas som ränte- och amorte-

ringsfri, att den ränte- och amorteringsfria delen av lånet — sedan den ränte­

bärande delen av lånet slutamorterats — som regel bör avskrivas samt att amor­

teringstiden bör bestämmas till 25 år. Med studentorganisation avser jag student­

kår, nation eller motsvarande sammanslutning av studerande vid universiteten

och de övriga läroanstalter, vars studerande äger helt eller delvis åtnjuta studie­

sociala förmåner i likhet med vad som gäller för universitetsstuderande (jfr regle­

mentet den 22 maj 1953, nr 366, för utdelning av statsstipendier vid universiteten

m. fl. läroanstalter och kungörelsen den 16 juni 1950, nr 469, angående studielån

med statlig kreditgaranti). Sammanslutning av de studentkårer in. fl., som här

nämnts, bör även vara låneberättigad. Närmare bestämmelser beträffande lånen

torde få meddelas av Kungl. Maj :t. I princip bör samma bestämmelser som gäller

för lån till allmänna samlingslokaler även gälla för studentkårlokaler. I vissa fall

kan det vara befogat att göra mindre avvikelser. Statskontoret har t. ex. ifråga­

satt, om icke befrielse från kravet på säkerhet för lånen kan ske med hänsyn till

att studentkårerna på grund av den obligatoriska medlemsanslutningen torde

kunna förutsättas i mindre grad än de allmänna samlingslokalernas icke-kommu-

nala huvudmän bli utsatta för sådana ekonomiska påfrestningar, som kan kom­

ma att äventyra föreskriven förräntning och återbetalning av lån. Kungl. Maj:t

torde få pröva bl. a. denna fråga i samband med utfärdande av bestämmelser.

Såsom jag nyss nämnt har flertalet remissinstanser förordat, att idrotts- och

gymnastiklokaler skall få ingå i låneunderlaget. Arbetsgruppens förslag innefattar

icke statligt stöd till nämnda lokaler. För egen del vill jag framhålla, att anord­

nande av dylika lokaler i princip torde böra betraktas som en kommunal ange­

lägenhet. Även om jag sålunda är av den uppfattningen, att idrotts- och gymna­

stiklokaler icke bör ingå i låneunderlaget anser jag emellertid, att hinder icke

bör föreligga att i låneunderlaget i begränsad omfattning medtaga vissa motions-

lokaler med därtill hörande utrymmen.

Arbetsgruppens förslag rörande upplåtelse till studentkår av tomtmark, som

disponeras av staten, för kårhusbebyggelse har jag ingen erinran mot. Jag vill i

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

269

detta sammanhang erinra om att svenska stadsförbundet i sitt remissyttrande

tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Enligt vad jag inhämtat får detta tillstyrkande

fattas så, att man från kommunalt håll är positiv till arbetsgruppens förslag om

upplåtelse även av kommunal tomtmark.

Arbetsgruppen har förutsatt, att s. k. insprängda kårlokaler — dvs. lokaler

som är förlagda i läroanstalten tillhörig byggnad — kommer till stånd även i

framtiden. Dessa lokaler skulle enligt arbetsgruppen sålunda bekostas av staten

men upplåtas mot en skälig hyresersättning till vederbörande nyttjare. Jag an­

sluter mig till arbetsgruppens förslag. Frågor rörande dylika insprängda kårloka­

ler, t. ex. hyresersättningen, torde — såsom gruppen föreslagit — böra prövas av

det organ, som kommer att bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler

samt av vederbörande lokalplanerande statliga myndigheter.

En enligt min mening viktig fråga vid anordnande av studentkårlokaler är att

studentkårer på samma ort bör allvarligt eftersträva att ett gemensamt utnytt­

jande av kårlokalerna kommer till stånd. Ett sådant sambruk torde inte endast

betyda ekonomiska besparingar utan även ha stor betydelse för att underlätta

kontakten mellan studerande från skilda fakulteter och högskolor. Vid bedöm­

ningen av låneärenden bör det granskande organet ägna särskild uppmärksamhet

åt möjligheterna till anordnande av gemensamma kårlokaler. I anslutning härtill

vill jag också framhålla, att studentkårlokaler, till vilka statligt stöd utgår, i

princip bör — såsom statens nämnd för samlingslokaler framhållit i sitt yttrande

— kunna tjäna som ett värdefullt komplement till de allmänna samlingslokalerna

på orten.

Arbetsgruppen har föreslagit, att samma organ, som bereder ärenden rörande

lån till allmänna samlingslokaler — statens nämnd för samlingslokaler — får i

uppdrag att jämväl bereda ärenden rörande lån till studentkårlokaler. Nämnden

består av åtta av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, vilka representerar det all­

männa, rikssammanslutningama av samlingslokalägare och föreningslivet i öv­

rigt. Vid behandlingen av frågor rörande lån till studentkårlokaler bör nämnden

enligt gruppen erhålla en delvis annan sammansättning. Sålunda skulle i stället

för representanter för föreningslivet och huvudmännen för samlingslokaler ingå

företrädare för de sammanslutningar och organ, som beröres av frågan om anord­

nande av studentkårlokaler. Gruppens förslag om att statens nämnd för sam­

lingslokaler skulle handlägga även ärendena rörande studentkårlokaler har i prin­

cip godtagits av remissmyndigheterna eller lämnats utan erinran. Mot arbets­

gruppens förslag till sammansättning av nämnden har dock vissa invändningar

rests.

För egen del finner jag icke skäl föreligga att frångå arbetsgruppens förslag

rörande nämndens sammansättning. Sålunda bör i förevarande ärenden i stället

för representanterna för det allmänna föreningslivet och för huvudmännen för

samlingslokaler ingå representanter för studentorganisationerna, universitets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

myndigheterna och byggnadsstyrelsen. Kungl. Maj:t torde få besluta om den

närmare utformningen av nämndens sammansättning, bl. a. rörande antalet rep­

resentanter för de olika intressenterna. Kungl. Maj:t bör utse representanterna

efter förslag från vederbörande organisation eller myndighet.

Nämndens uppgift bör vara att granska framställningar om lån till student­

kårlokaler. Lokalbehovet bör prövas på grundval av bl. a. till låneansökningarna

fogade byggnadsprogram jämte kostnadsuppskattning. Nämndens prövning bör

resultera i att besked lämnas till vederbörande lånesökande huruvida nämnden

kommer att tillstyrka ansökan — i förekommande fall under vissa villkor, t. ex.

om byggnadsprogrammet modifieras. Innan nämnden tar slutlig ställning i ären­

det bör lånesökanden redovisa huvudritningar jämte tillförlitlig kostnadsberäk­

ning. Därefter bör nämnden med eget yttrande överlämna ärendet till Kungl.

Maj :t.

Arbetsgruppen har utfört en schablonmässig beräkning av kostnaderna för den

av studentkårerna med statligt stöd önskade utbyggnaden av studentkårlokaler

fram till år 1970. Denna uppskattning slutar på ca 47 miljoner kr. Med den av

arbetsgruppen använda kostnaden per kvadratmeter nettogolvyta kan den till

matsalar m. m. hänförliga kostnaden uppskattas till ca 16 miljoner kr. och den

till övriga kårlokaler hänförliga till ca 31 miljoner kr.

Beträffande medelsanvisningen för långivningen till studentkårlokaler har

statskontoret funnit det angeläget, att den för studentkårerna speciella långiv­

ningen särskiljes, så att de konkurrensproblem, som skulle uppstå om lån till så­

väl studentkårlokaler som allmänna samlingslokaler skulle beviljas från samma

fond, undvikes. Vidare skulle låneärendena härigenom kunna få sin naturliga

anknytning till ecklesiastikdepartementet. För egen del finner jag med beaktande

av detta syfte det vara ändamålsenligt, att en särskild, med lånefonden för all­

männa samlingslokaler parallell utlåningsfond inrättas. Medel till denna bör

anvisas under ecklesiastikdepartementet. Medel för uppförande av bespisnings-

lokaler bör — såsom en konsekvens av förslaget att dessa lokaler bör bli helt

statliga — äskas under vederbörande läroanstalts investeringsanslag under sta­

tens allmänna fastighetsfond.

270

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

271

IV. HEMSTÄLLAN

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört och förordat hemställer

jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

a) godkänna av mig förordade riktlinjer för fortsatt utbygg­

nad av universitets- och högskoleväsendet m. m. fram till om­

kring år 1970;

b) godkänna av mig förordade riktlinjer för statligt stöd

m. m. till studentkårlokaler.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordar Hans Kungl. Höghet Regenten att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ingvar Carlsson

272

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Bilaga

Direktiv till 1963 års universitets- och högskolekommitté

Med stöd av nådigt bemyndigande den 10 maj 1963 har chefen för ecklesia­

stikdepartementet såsom ledamöter av en kommitté för vissa undersökningar

rörande den fortsatta utbyggnaden av universitet och högskolor, m. m. utsett

t.f. avdelningschefen Sven Torsten Moberg, ordförande, verkställande direk­

tören Gösta Luthman, professorn Bror Anders Rexed, professorn Kai Manne

Börje Siegbahn, direktören Fredrik Sundberg, docenten Stig Arne Sunner, tek­

niske direktören, professor Nils Lennart Uhlin samt professorn Ragnar Woxén.

P. M.

angående vissa undersökningar rörande den fortsatta utbyggnaden

av universitet och högskolor m. m.

På grundval av en av prognos- och planeringsgruppen inom ecklesiastik­

departementet (P-gruppen) utarbetad promemoria rörande det högre utbild­

ningsväsendets fortsatta utbyggnad jämte remissyttranden över densamma avses

proposition skola framläggas till höstriksdagen 1963 innehållande riktlinjer för

utbyggnaden av postgymnasial utbildning avseende perioden 1965—70. En

väsentlig del av denna utbildning gäller universitets- och högskoleutbildningen.

Som framgår av P-gruppens beräkningar i SOU 1962: 55 torde antalet stude­

rande vid universitet och högskolor år 1970 komma att väsentligt överstiga det

antal som varit riktgivande för den konkreta utbyggnad av universitet och hög­

skolor, varom statsmakterna beslutat i anledning av propositionen 1960:119.

Detta innebär, att planeringen för den fortsatta utbyggnaden av universitet och

högskolor under återstoden av 1960-talet bör utgå från nya antaganden om det

totala antalet studerande. Remissbehandlingen av P-gruppens promemoria visar,

att det, som P-gruppen gjort, är realistiskt att nu räkna med följande totalantal

studerande i början av 1970-talet.

Fakultet/högskola

Antal närva­

rande stud.

Teol. fak............................................................................ 1 500

Jur. fak.............................................................................. 6 000

Hum. fak........................................................................... 22 500

Mat.nat. fak..................................................................... 20 700

Med. fak............................................................................ 8 200

Tekn. högsk...................................................................... 15 300

Tandl. högsk..................................................................... 2 200

Handelshögsk.................................................................... 4 400

Övr. högsk......................................................................... 1 800

Därav studerande vid fria fak....................

Därav studerande vid spärrade utb.-linjer

Totalt 82 600

.......... 50 700

.......... 31900

273

Det är uppenbart, att för det växande antalet studerande krävs en snabb

och betydande utbyggnad av nu existerande lärosäten. Huruvida ett genom­

förande av målsättningen att bereda drygt 80 000 studerande i början av 1970-

talet utbildningsplatser kräver, att universitets- och högskoleinstitutioner inrät­

tas på fler orter än i Uppsala, Lund, Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå,

fordrar ytterligare överväganden. I P-gruppens promemoria framhålles, att

ingående kostnadsjämförelser bör göras mellan olika alternativ för utbyggna­

den. Remissbehandlingen av P-gruppens promemoria ger härvidlag den vägled­

ningen, att det i första hand bör prövas huruvida man bör tillskapa ytter^are

en universitetsort utöver de nuvarande fem.

En dylik kostnadsjämförelse bör nu verkställas. Denna synes böra i huvud­

sak utföras enligt följande riktlinjer.

Först verkställes en undersökning av utbildningskostnaderna, till en början

begränsad till de medicinska, tekniska och matematisk-naturvetenskapliga

disciplinerna.

För de medicinska fakulteternas del är intagningen av nybörjare enligt nu

gällande planer följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

U-a

L-d/M-ö

Nyborjarantal

Gbg

Sthlm

U-å

Totalt

Nuläget

(1/7 -62) .......................

90

120

168

168

__

546

Beslutad eller i proposition

föreslagen intagning........

90

190

168

208

62

718

(tidpunkt för full utbyggnad

av nu beslutad eller före­

slagen intagning).............

(65/66)

(63/64)(65/66)

En undersökning bör genomföras för att utröna var och hur ytterligare 200

nybörjare årligen skall kunna beredas medicinsk utbildning. Därvid bör tagas

som utgångspunkt, att denna ytterligare ökning skall genomföras i Uppsala,

Stockholm och Umeå samt i Linköping eller Örebro. Det bör prövas, om några

ekonomiska fördelar står att vinna genom att lokalmässigt koncentrera den teo­

retiska delen av utbildningen mer än den kliniska delen. Vid beräkning av de

statliga drift- och kapitalkostnaderna för den kliniska delen av utbildningen

bör schematiskt räknas med samma huvudprinciper för kostnadsfördelningen

mellan staten och den kommunala huvudmannen, som ligger till grund för 1959

års avtal mellan staten och den kommunala huvudmannen i Göteborg. Utred­

ningen bör göras under det antagandet, att ökningen av nybörjarplatsantalet

genomföres under perioden 1966/67—1970/71.

Antalet nybörjare vid de tekniska högskolorna enligt nu gällande planer är

följande.

Nyborjarantal

KTH

CTH

LT1I

S:a

Nuläget

(62/63) ........................................

756

517

80

1 353

1960

års program .........................

771

650

490

1 911

(tidpunkt för fullt genomförande

av programmet) .......................

(65/66)

(65/66)

(66/67)

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

På sätt som angivits i P-gruppens promemoria synes man i första hand böra

undersöka vilka anordningar som kräves för att utan väsentligare lokalmässiga

utbyggnader öka intagningen vid de tre högskolorna under andra hälften av

1960-talet med sammanlagt ca 300 nybörjarplatser. Denna ökning bör fördelas

på avdelningar ungefär i proportion till avdelningarnas storlek sedan 1960 års

program genomförts. Om en dylik ökning blott skulle kunna genomföras medelst

utnyttjande av tvåskift- och/eller treterminsutbildning bör klarläggas kostna­

der och övriga konsekvenser av en dylik förändring i nu gällande studieord­

ning.

Därutöver bör undersökas de kostnadsmässiga konsekvenserna av att under

perioden 1966/67—1970/71 utöka intagningskapaciteten vid tekniska högskolor

med ytterligare ca 650 nybörjarplatser fördelade på avdelningar i stort sett

proportionellt till avdelningarnas storlek sedan 1960 års program genomförts.

Därvid bör undersökas de ekonomiska konsekvenserna av att antingen bygga

en ny teknisk högskola eller att genomföra denna ytterligare kapacitetsökning

jämte den tidigare nämnda på ca 300 vid de tre existerande högskolorna.

Kommittén bör dock vara oförhindrad att, om preliminära undersökningar

så ger vid handen, pröva andra möjligheter att genomföra den totala ökningen

av 950 nybörjarplatser än som nu skisserats.

Med hänsyn till yttrandena över P-gruppens promemoria bör därvid även

prövas de kostnadsmässiga konsekvenserna av att inom ramen för ovannämnda

950 ytterligare nybörjarplatser utplacera högre teknisk utbildning inom en eller

två avdelningar vid ytterligare någon ort, varvid några av huvudorterna i övre

Norrland i första hand bör övervägas.

För de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del bör kommittén i

första hand pröva hur en ökning av utbildningskapaciteten på tvåbetygsnivån

i de centrala spärrade ämnena skall kunna genomföras i den omfattning som

angivits i P-gruppens promemoria samt beräkna kostnaderna för en sådan kapa­

citetsökning. Denna kapacitet omkring år 1970, vilken remissinstanserna ej rest

några invändningar emot, framgår av följande tablå. I tablån anges dessutom

motsvarande kapacitet enligt propositionen 1960:119 för år 1966/67 vid de fyra

nu befintliga matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, d. v. s. i Uppsala,

Lund, Göteborg och Stockholm.

U tbildningskapa-

citeten 1966/67

vid nu bef.

fakulteter

Utbildningskapa­

citeten omkring

&r 1970 vid

samtliga då bef.

fakulteter

Fysik ............................................ 720

1 300

Kemi .............................................. 720

1 300

Botanik ........................................ 285

600

Zoologi .......................................... 255

600

Som underlag för utredningen bör tas följande på dagens lokalförhållanden

och nu planerade lokalutbyggnader grundade fördelning av antalet utbildnings­

platser för två betyg vid befintliga orter.

275

Fördelning av den årliga tvåbetygskapaciteten för grundexamen

i vissa naturvetenskapliga ämnen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

Fysik

Ort

plan

ny

60

plan

Uppsala

200 — 240

Lund

160— 260

Göteborg

160— 200

Stockholm

200 — 240

Umeå

ej an- 160

given

Summa

720 — 1 100

+ U-å

Kemi

Botanik

plan

ny

plan

ny

60

plan

GO

plan

200 —

240

80

100

160 —

260

80

100

160 —

200

50 — 100

200 —

240

75 — 120

ej an-

160

ej an-

100

given

given

720 — 1 100

285 — 520

+ u

+ u-

■å

Zoologi

S:a

plan

ny

plan

ny

60

plan

60

plan

80 —100

560 —

680

50—100

450 —

720

50 — 100

420 —

600

75 — 120

550 —

720

ej an- 100

ej an-

520

given

given

255 — 520 1 980 — 3 240

+ U-å

+ u

Det bör undersökas, vilka kostnadsökningar som skulle uppstå, om den i

tablan angivna ökningen av utbildningskapaciteten för två betyg i grundexa­

men genomföres inom ramen för nu existerande och planerade lokalbestånd. En

dylik ökning av utbildningskapaciteten synes i flera fall endast kunna genom­

föras medelst tvåskifts- och/eller treterminsutbildning. Kostnaderna för en med

hänsyn härtill ändrad studieordning bör klarläggas.

Utöver den i tablån angivna högre kapaciteten (ny plan) bör utredas olika

möjligheter, och dessas kostnadsmässiga konsekvenser, att ge tvåbetygsutbild-

ning för ytterligare 560 studerande per år, varav 200 i fysik, 200 i kemi, 80 i

botanik och 80 i zoologi. Ett alternativ synes därvid vara att utöka de befintliga

fakulteternas kapacitet, eventuellt i kombination med en decentraliserad lärar­

utbildning i berörda och angränsande ämnen. Ett annat alternativ är att upp­

rätta en ny matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Kommittén bör vara oför­

hindrad att, om preliminära undersökningar så ger vid handen, pröva andra

möjligheter att genomföra den totala ökningen av antalet spärrade utbildnings­

platser i varje ämne än som nu skisserats.

Efter en prövning av de kostnadsmässiga konsekvenserna av tänkbara alter­

nativ för en utvidgning av utbildningskapaciteten i de nu berörda spärrade äm­

nena, bör prövas vilka konsekvenser ökningen i dessa ämnen kan få för andra

ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Därvid bör beak­

tas att man ernår en med hänsyn till examenskombinationer och arbetsmark-

nadsförhållanden rimlig fördelning av utbildningskapaciteten på skilda ämnen.

Som vägledning för totaldimensioneringen av de matematisk-naturvetenskap­

liga fakulteterna bör tas de beräkningar av densamma som återfinns i P-grup-

pens promemoria. Därvid bör dock beaktas, att den bär tidigare angivna kapa­

citeten i de spärrade ämnena för Umeås del torde medföra ett större totalantal

studerande i Umeå i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena än vad som

anges i P-gruppens promemoria.

En allmän utgångspunkt vid de kostnadsuppskattningar, som i enlighet med

vad som nu sagts bör verkställas avseende en utvidgad utbildningskapacitet i

medicin, teknik och matematisk-naturvetenskapliga ämnen bör vara, att nuva­

rande examens- och studieförhållanden i stort sett skall förbli oförändrade;

dock bör hänsyn tagas till de förändringar i skilda utbildningsavseendcn, som

sker i enlighet med fastställda beslut eller praxis. Med hänsyn till den stora

276

betydelse ur ekonomisk synpunkt som kostnaderna för forskning direkt knuten

till utbildning har, bör i de redovisningar som lämnas för olika alternativ så

långt möjligt redovisas såväl driftkostnader som byggnads- och utrustningskost-

nader för utbildning för grundexamen (studier t. o. m. fyra betyg i filosofisk

examen och motsvarande i andra studieordningar) å ena sidan och för licentiand-

och doktorandutbildning samt för forskning å den andra. Det bör vara ange­

läget för utredningen att söka bidraga till att det i fortsättningen skapas ett så

enhetligt redovisningssystem som möjligt.

Vidare bör i de alternativa lösningar av utbyggnaden av utbildningskapacite­

ten som framlägges redovisas i vilken omfattning gemensamma anläggningar

och gemensam personal m. m. förutsättes. En utgångspunkt för utredningen

bör därvidlag vara, att man vid den fortsatta utbyggnaden av i första hand

de experimentellt inriktade högskolorna och fakulteterna eftersträvar att åstad­

komma största möjliga gemensamma bruk av lokaler, utrustning och personal

för forskare, lärare och studerande tillhörande skilda ämnen, fakulteter och hög­

skoleenheter. Vid utredningsarbetet i detta avseende bör de utredningar och

erfarenheter, som under senare år gjorts inom byggnadsstyrelsen, utrustnings-

nämnden för universitet och högskolor, skilda organisations- och programkom­

mittéer m. fl. organ prövas och värderas.

På basis av de nu skisserade utredningarna rörande medicin, teknik och mate-

matisk-naturvetenskapliga ämnen bör ställning tagas till om övervägande skäl

talar för att den här avsedda utbyggnaden inom dessa områden bör ske vid nu

bestående lärosäten. Skulle denna prövning leda till att så ej är fallet, bör tagas

upp till prövning vilka de kostnadsmässiga konsekvenserna blir av att till ett

nytt lärosäte med en eller flera av disciplinerna medicin, teknik och naturveten­

skap även förlägga ekonomutbildning, samhällsvetenskaplig utbildning och

humanistisk utbildning.

Som utgångspunkt för en dylik prövning för ekonomutbildningens del bör

tagas den i P-gruppens promemoria förordade ökningen av intagningskapacite-

ten från 675 nybörjarplatser till ca 1 100 nybörjarplatser mot slutet av 1960-

talet.

För samhällsvetenskap och humaniora i övrigt bör prövas vilka kostnadsmäs­

siga konsekvenser som skulle följa av en väsentligt större utbyggnad i Umeå och

på ytterligare någon ny ort än den utbyggnad som räknats med i P-gruppens

promemoria.

Sedan undersökningarna av de egentliga utbildningskostnaderna genomförts,

bör kommittén uppskatta storleken av andra väsentliga samhälleliga kostnader,

bl. a. av typen studentbostadskostnader, för en utbyggnad av utbildningskapa­

citeten. Dessa uppskattningar bör begränsas till de huvudalternativ för utbygg­

naden som prövas i undersökningarna av utbildningskostnaderna.

Parallellt med de nu skisserade undersökningarna bör det konkreta plane­

ringsarbetet vid de bestående lärosätena fullföljas av därtill utsedda kommittéer.

Emellertid synes det lämpligt att — i avbidan på resultaten av statsmakternas

ställningstagande till utfallet av de i det föregående skisserade undersökning­

arna — dessa kommittéer ges i uppgift att planera för en större utbildnings­

kapacitet än den som räknats med i statsmakternas beslut i anledning av pro­

positionen 1960:119.

Det fortsatta planeringsarbetet bör beträffande nedannämnda kommittéer

baseras på följande antaganden rörande studerandeantalet m. m. vid de av kom­

mittéernas arbete berörda lärosätena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

277

1. Freseatikommittén: 2 000 närvarande studerande vid juridiska fakulteten,

8 000 vid humanistiska fakulteten och 5 000 vid matematisk-naturvetenskapliga

fakulteten vid universitetet i Stockholm;

2. 1962 års TJ me åkommitté: 1 000 närvarande studerande i samhällsveten­

skapliga ämnen och 1 400 i matematisk-naturvetenskapliga ämnen vid univer­

sitetet i Umeå;

3. Naturvetenskapliga samordningskommittén i Göteborg: 100 studerande för

två betyg i vartdera av ämnena zoologi och botanik vid universitetet i Göteborg;

4. Utredningen om vissa marinbiologiska fältstationer m. m.: kursplatser för

500 studerande för två betyg i ämnet zoologi avseende samtliga lärosäten utom

universitetet i Lund; beträffande sistnämnda lärosäte bör utredningen undersöka

möjligheterna att vid det marinbiologiska laboratoriet i Helsingör anordna kurs­

platser för 100 studerande för två betyg i ämnet zoologi;

5. Programkommittén för Uppsala humanistiska fakultet: 5 500 närvarande

studerande vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Uppsala;

6. Programkommittén för Göteborgs humanistiska fakultet: 4 000 närvarande

studerande vid humanistiska fakulteten vid universitetet i Göteborg; program­

kommitténs uppdrag bör utvidgas att omfatta även uppgörande av lokalpro­

gram för nybyggnad för socialinstitutet i Göteborg, varvid antalet studerande

bör bedömas med utgångspunkt i de beräkningar och synpunkter, som fram­

förts i socionomutbildningskommitténs betänkande om socionomutbildning (SOU

1962: 43) samt i statistiska sammanställningar rörande tendenserna på akade­

mikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet (SOU 1962: 55).

7. Lokalprogramkommittén för de humanistiska och ekonomiska fakidteterna

vid universitetet i Lund, m. m.: 3 500 närvarande studerande vid humanistiska

fakulteten och 275 nybörjarplatser vid ekonomiska fakulteten vid universitetet

i Lund.

Siffrorna för antalet närvarande studerande vid ovannämnda fakulteter m. m.

avser samtliga studerande vid respektive fakultet enligt den officiella statistikens

definitioner. Till grund för beräkning av lokalbehov m. m. bör emellertid ligga

antalet i undervisningen deltagande studerande.

Med skrivelse den 25 januari 1963 har en arbetsgrupp inom ecklesiastikde­

partementet till departementschefen överlämnat en promemoria angående stat­

ligt stöd till studentkårlokaler. Över promemorian har, efter remiss, yttranden

avgivits av ett antal myndigheter och organisationer.

Med hänsyn till angelägenheten av att lokalutrymmen för bespisningsmöjlig-

heter kommer till stånd så fort som möjligt — särskilt aktuell torde frågan om

bespisningslokaler vara för Frescatiområdet och universitetsområdet i Umeå —

synes det böra ankomma på Freseatikommittén, 1962 års Umeåkommitté, natur­

vetenskapliga samordningskommittén i Göteborg och organisationskommittén

för teknisk högskola i Lund att i samråd med byggnadsstyrelsen, vederbörande

universitets- och högskolemyndigheter och studentkårer samt representanter för

den anställda personalen vid lärosätena göra upp förslag till lokalprogram för

matsalar jämte därtill hörande erforderliga utrymmen för respektive universi­

tets- och högskoleorter. Matsalsutrymmena bör dimensioneras för såväl de stu­

derande som personalen vid lärosätet. Vid planeringen av matsalsutrymmena

bör eftersträvas att — där så är möjligt — studerande och personal från flera

lärosäten skall kunna utnyttja samma bespisningsmöjligheter. Kommittéerna

bör vidare i sitt arbete ägna uppmärksamhet åt det från kostnadssynpunkt för­

delaktigaste alternativet vad avser centrala restaurangkök respektive separata

278

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 172 år 1963

sådana. I detta sammanhang erinras om den undersökning angående centrala

respektive separata restaurangkök, som förutnämnda arbetsgrupp redovisat

med skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 22 april 1963.

Av kommittéerna uppgjorda lokalprogram bör överlämnas till byggnadssty­

relsen. Denna har därefter att i samråd med vederbörande kommitté uppgöra

byggnadsprogram.

Stockholm i ecklesiastikdepartementet den 10 maj 1963.

INNEHÅLL

Sid.

I. Inledning ................................................................................................................... 4

II. Det högre utbildningsväsendets fortsatta utbyggnad.......................................... 8

1. Tendenserna på akademikernas arbetsmarknad fram till mitten av 1970-talet 8

A. Det högre utbildningsväsendets hittillsvarande utveckling........................ 9

a. Studentexamination .................................................................................. 9

b. Tillströmning till fakulteter och högskolor........................................ . .

10

c. Närvaro vid fakulteter och högskolor..................................................... 11

d. Examination vid fakulteter och högskolor ............................................ 12

e. Antal akademiker i yrkesverksam ålder................................................. 13

B. Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft fram till mitten av 1970-talet 14

C. Behovet av utbildningsplatser vid postgymnasiala fackutbildningslinjer . .

19

D. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till 1975 — en tendens­

beräkning ......................................................................................................... 22

a. Studentexamination .................................................................................. 22

b. Tillströmning till fakulteter och högskolor.............................................. 23

c. Examination vid fakulteter och högskolor.............................................. 30

d. Antal akademiker i yrkesverksam ålder................................................ 31

E. Det högre utbildningsväsendets utveckling fram till 1975 — ett program­

matiskt räknexempel ..................................................................................... 31

a. Tillgängliga utbildningsplatser ................................................................. 31

b. Tillströmningens inriktning......................................................................

34

c. Närvaro vid fakulteter och högskolor..................................................... 36

d. Examination vid fakulteter och högskolor................................................ 36

F. Tillgång på och »behov» av akademiskt utbildad arbetskraft i yrkesverk­

sam ålder åren 1970 och 1975 ......................................................................

39

2

. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor m. m........................... 41

A. Inledning .........................................................................................................

44

B. Nu gällande program för utbyggnad av det högre utbildningsväsendet . .

42

C. Några allmänna synpunkter rörande fortsatt utbyggnad............................ 45

D. Åtgärdsin ven tering......................................................................................... 50

E. Ett utbyggnadsalternativ .............................................................................. 52

F. Industrihögskola i Östergötland .................................................................. 61

a. Allmänt ...................................................................................................... 61

b. Förutsättningar för industrihögskola i Östergötland ............................. 63

c. Förslagets utformning .............................................................................. 65

3. Yttranden ............................................................................................................ 68

A. Allmänna omdömen....................................................................................... 68

B. Statistiken över tillströmning och behov..................................................... 85

a. Tillströmning till fakulteter och högskolor .............................................. 85

b. Behov av akademiskt utbildad arbetskraft............................................ 90

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963

279

Sid.

C. Den fortsatta utbyggnaden av fakulteter och högskolor m. m.................... 120

a. Vissa allmänna synpunkter...................................................................... 120

Effektivare utnyttjande av resurser ....................................................... 121

Decentraliserad utbildning på ett- och tvåbetygsnivå samt korrespon­

densundervisning ................................................................................. 121

Studentbostadsproblemet.......................................................................... 128

Yrkesvägledning och studierådgivning ................................................... 131

Meritkomplettering ..........'...................................................................... 133

b. Spärrade utbildningslinjer........................................................................ 136

Allmänt om ökning av utbildningskapaciteten vid spärrade utbildnings­

linjer ...................................................................................................... 136

Teknisk utbildning .................................................................................... 139

Medicinsk utbildning................................................................................ 145

Odontologisk utbildning .......................................................................... 160

Farmaceutisk utbildning .......................................................................... 165

Ekonomutbildning..................................................................................... 166

Utbildning vid jordbrukets högskolor..................................................... 170

c. Fria fakulteter........................................................................................... 172

Spärrf rågan ............................................................................................... 172

Samhällsvetenskaplig och annan humanistisk utbildning....................... 181

Matematisk-naturvetenskaplig utbildning .............................................. 184

Juridisk utbildning .................................................................................... 188

Teologisk utbildning.................................................................................. 190

d. Industrihögskola i Östergötland............................................................... 190

Allmänna synpunkter .............................................................................. 190

Behovet av teknisk-ekonomisk utbildning............................................. 191

Lärarfrågan m. m........................................................................................ 192

Lokaliseringsfrågan .................................................................................... 194

e. Antal lärosäten m. m................................................................................... 197

D. Annan postgymnasial utbildning ................................................................. 210

4. Departementschefen .......................................................................................... 226

III. Statligt stöd till studentkårlokaler.......................................................................... 243

1. Promemorian ....................................................................................................... 243

A. Befintliga studentkårlokaler.......................................................................... 243

B. Anmält behov av studentkårlokaler............................................................. 246

C. Olika statliga stödåtgärder för studenter ................................................... 247

D. Statligt stöd till allmänna samlingslokaler................................................. 248

E. Förslag om statligt stöd till studentkårlokaler............................................ 250

a. Allmänt ....................................................................................................... 250

b. Utformningen av det statliga stödet....................................................... 252

c. Administration ......................................................................................... 255

d. Kostnader.......................................................................... .*...................... 256

e. Särskilt yttrande ....................................................................................... 257

2. Yttranden ............................................................................................................ 258

3. Departementschefen ........................................................................................... 265

IV. Hemställan.................................................................................................................. 271

Bilaga: Direktiven den 10 maj 1963 för 1963 års universitets- och högskolekommitté

Ivar Hasggströms Tryckeri AB • Stockholm 1963

080601

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 172 år 1963