SOU 1959:45

1955 års universitetsutredning

N +” (;(

oå (-

- CDL"

&( *, IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

ST(OCKHOLM . , ._ , . STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1959:45

Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR I 1960-TALETS SAMHÄLLE

Riktlinjer och förslag till utbyggnad

1955. Åns UNIVERSITETSUTREDNING

VI

Stockholm 1959

1.

Statens offentliga

Kronologisk

Stutigt stöd till jordbrukets inre rationalisering. Idun 164 s. Jo.

utredningar 1959

förteckning

36. Mätningsteknisk och kartteknisk utbildning. Statens R produktionsanstalt. 145 s. Jo.

2. Filmstöd och biografnöjesskatt. Idun. 153 s. Fi. 37. Ungdomsbrottslighet. Idun. 315 s. + 12 s. ill. Ja. 3. Prelininär nationalbudget för år 1959. Marcus. 38. Beredskap mot atomenergiolyckor. Kihlström. 120 s. V + 31 3- "' 39. Gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare. Norstedt 4. Kometensfördelningen _av _administrativa besvärsmål Söner. 101 s. [. ".)-ål mellan KUDKI- Malit 1 Statsrådet OCh ”891589" 40. Avveckling av fideikommissan. Idun. 274 s. Ja. ”Eta Idun..485s._1u. . _ 41. Ordförklaringar ooh sakupplysningar till 1917 års bib- 5. Lakenedelsförsorinmgens organisation. Idun. 304 s. [. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 71 ,_ E. 6. Fångvårdsanstaltemas optimala storlek. Idun. 63 s. + 41 Konkurrens under samverkan. Betänkmde " Textilu 6 S. il. Ju. redningen. Victor Pettersson. 115 s. 11.

7. Statigt kreditstöd till hantverk och småindustri m. m. 43. Läkemedelsrabatteringen. Idun. 191 s. S. Kmlitmfn' 131 5. H' _ ' _. . _ 44. Praktiska gymnasier. Idun. 68 s. E. 8— Utbldnmg av man 1 ”män”" for mm" och hm" 45. Universitet och högskolor i IMO-talets samhälle. Hag; verksamt handel. Idun. 210 s. E. . Lokus skyddstiänstemän samt arbetarskyddsstyrelsens orgalisation. Idun. 78 s. 5. 10. Förhttningsutredningen IV. Opinionsbildningen vid folknnröstningen 1957. Idun. 145 &. Ju. 11. Fömsättningen för civil varvsdrift vid Karlskrona ör- Iogsvxrv. Idun. 56 s. På. 12. Tilläggspensioneringens administration. Idun. 186 s. S. 13. Famljebeskat-tningen. Idun. 275 s. F!. 14. Revilerad nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 112 5 F1. 15. F ånivårdsstyrelsen. Idun. 216 &. Ju. 16. Rikslagens budgetarbete. Marcus. 56 S. F!. 17. Dormrbanan. Idun. 222 s. J'u. 18. Fånies arbetsersättning. Idun. 98 s. Ju. 19. Statrbidragen till städernas vägar och gator m. m. Idun. 136 5 K. 20. Det rättspsykiatriska undersökningsväsendets organisa- tion. Idun. 181 s. Ju. 21. Sverges meteorologiska och hydrologiska instituts ar- hetslppgifter och organisation. Idun. 303 s. X. 22. Den statliga centrala rationaliserings- och mvisionsverk— samlatens organisation. Idun. 238 s. Fi. 23. Armuns befäl. Idun. 431 s. Fo. 24. Försag till lag om straff för varusmuggling m. m. Idun. 407 & Fl. 25. Verkamheten vid ungdomsvårdsskolorna. Idun. 197 s. S. 28. Arbastiden för viss militär och civilmilitiir personal. Idun 98 5. F6. 27. Omnglering av hovrättemas domkretsar. Idun. 136 s Ju. 28. Besparingar inom statsverksamheten. Idun. 278 5. F1. 29. Domtionsfonder och övriga diverse medel inom statsför- valtnngen. Idun. 71 s. Fi. 30. Lanmäteriväsendets och kartverkets organisation. Idun. 322 8 10. 31. Mynlogar i Dalarna. Kihlström. 121 s. Ju. 32. Förhittrade familjeförmåner från folkpensioneringan m. n. Idun. 238 5. S.

33. Orgmisatoriska riktlinjer för svensk statistik. Idun. 198 s. Fi.

34. Atonansvarighet I. Idun. 57 s. Ju. 35. Flytning, kvarsittning och utkuggning. Idun. 88 s. E.

ströms. 469 9. E.

Anm. On särskild tryckeri: ej angives, är tryokorteu Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement. under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartemantet.

STATENS OFFENTLICA UTREDNINCAR 1959z45 Ecklesiastikdepartementet

UNIVERSITET OCH HÖGSKOLOR I 1960-TALETS SAMHÄLLE

Riktlinjer och förslag till utbyggnad

1955 ÅRS UNIVERSITETSUTREDNINC

Vl

IVAR HEGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AB

STOCKHOLM 1959

Till Herr Statsrådet och Chefen

för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

Den 30 juni 1955 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartemen— tet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag angående universitetens och högskolornas uppgifter och behov. De med stöd av detta bemyndigande tillkallade sakkunniga har antagit benämningen 1955 års universitetsutredning.

De riktlinjer, som borde vara vägledande för universitetsutredningens arbete, angavs i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 30 juni 1955, vilket yttrande återfinnes i utredningens betänkande I, Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24), som med skrivelse den 29 juni 1957 överlämnades till departementschefen.

Universitetsutredningen har sedermera med skrivelser den 17 december 1957 samt den 10 januari och den 16 maj 1958 avlämnat trenne statistiska utred— ningar, nämligen dels utredningens andra betänkande, Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), dels det tredje betänkandet, Reserverna för högre utbild— ning. Beräkningar och metoddiskussion (SOU 1958:11), dels det fjärde betän— kandet, Lärarbrist och läraröverskott (SOU 1958: 21).

Med skrivelse den 20 september 1958, i vilken bl.a. även redovisades vissa sedan utredningens tillsättande inträdde. skiften i utredningens sammansättning, överlämnade universitetsutredningen sitt femte betänkande Forskningens villkor och behov (SOU 1958: 32).

Sedan detta betänkande avlämnades, har utredningens sammansättning såtill— vida ändrats, att Herr Statsrådet den 7 november 1958 beslöt att bifalla en av f.d. regeringsrådet H.D. Fransén gjord framställning om befrielse från upp- draget att vara, ledamot av utredningen samt att i Franséns ställe såsom sak- kunnig tillkalla direktören Otto Hjalmar Olson.

För att såsom experter biträda universitetsutredningen har Herr Statsrådet tillkallat

genom beslut den 10 mars 1958 byrådirektören vid tekniska högskolan i Stock— holm F. A. G. Hagström; genom beslut den 9 februari 1959 numera. sekreteraren i Kungl. Vetenskaps— akademien, f.d. professorn Erik Gustaf Rudberg samt

genom beslut den 15 juni 1959 sekreteraren i Tjänstemännens centralorganisa- tion, teologie kandidaten Per-Erik Rönquist och direktören i Sveriges akade- mikers centralorganisation, filosofie magistern Arne Bertil Östergren. Såsom utredningens biträdande sekreterare har sedan den 13 april 1959 med stöd av Herr Statsrådets beslut den 10 april 1959 —- fungerat teknologen Anders Leif Kihlberg.

Universitetsutredningens mest betydelsefulla arbetsuppgift har varit den del av utredningsuppdraget, som gällt ett förslag till riktlinjer för det högre utbild- ningsväsendets utbyggnad under 1960—talet, grundat på en bedömning av den akademiska arbetsmarknadens tillgångs- och efterfrågesidor.

Det var redan från början tydligt, att föreliggande statistiskt och annat ut- redningsmaterial icke var tillräckligt som grund för en så vittutseende bedöm- ning, som den denna del av utredningsuppdraget avsåg. Utredningen igångsatte därför under sitt första arbetsår ett flertal, delvis relativt omfattande statistiska undersökningar. De av dessa undersökningar, som även berörde studieförhållan- dena samt forskningens omfattning och villkor, har redovisats i de två tidigare avlämnade förslagsbetänkandena. Tre större undersökningar har däremot redo- visats fristående i form av de ovan nämnda andra, tredje och fjärde betänkan- dena. Dessa utgör samtliga betydelsefulla delar av det utredningsmaterial, som är erforderligt för en långsiktig planering av universitetens och högskolornas utbyggnad och de är därför att betrakta som delar av det nu färdigställda betänkandet rörande dessa spörsmål.

Den första av de nämnda särskilda undersökningarna, den inom utredningens sekretariat utförda s. k. akademikerräkningen 1955, utgör i själva verket grun- den för varje kvantitativ bedömning av de skilda akademikergruppernas ut- veckling, i det att man därigenom kunnat få en uppfattning om dessa kategoriers faktiska storlek, om deras sammansättning i åldershänseende, om deras olika verksamhetsområden och om andelen yrkesverksamma inom skilda grupper.

Den andra av de nämnda undersökningarna, den av numera professorn Kjell Härnqvist genomförda utredningen rörande reserverna för högre utbildning, icke minst inom teknikens och naturvetenskapernas fält, utgjorde också en för utred- ningens arbete liksom för den allmänna diskussionen i utbildningsfrägor grund— läggande studie av frågan om eventuella begåvningsmässiga hinder för utbild- ningsväsendets expansion.

Den tredje undersökningen, undervisningsrådet Ragnar Lundblads beräk- ningar rörande lärarbrist och läraröverskott, är en betydelsefull intensivunder- sökning av tendenserna på tillgängs- och efterfrågesidorna då det gäller ett av de viktigaste verksamhetsområdena för akademiskt utbildad arbetskraft.

Utredningen har särskilt velat hänvisa till dessa undersökningar, då den nu framlägger sina bl. a. på dem grundade allmänna bedömningar och förslag

rörande hur samhället bäst kan tillvarataga de stora årskullarnas begåvnings- resurser.

Universitetsutredningens nu föreliggande betänkande innefattar dels ett sta- tistiskt material rörande tendenserna på tillströmningssidan och en inventering av aktuella utredningar rörande efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft av olika slag, dels ett på grundval av detta material gjort försök att bedöma både den möjliga och den önskvärda utvecklingen i fråga om tillgång och efter- frågan på akademikernas arbetsmarknad. På grundval av denna bedömning framlägger utredningen så sitt program för de högre läroanstalternas utbyggnad under det närmaste decenniet.

Såväl bedömningar som program har givits en relativt generell form av ramar och riktlinjer för ett konkret handlande från statsmakternas och de akademiska myndigheternas sida. Utredningen är medveten om att man på flera håll kan ha väntat mera konkreta riktpunkter och ett mera detaljerat program. Utredningen har emellertid sett det som sin uppgift att lägga fram ett förslag till en general- plan på något längre sikt för samhällsarbetet på den högre utbildningens om— råde, och den har för övrigt med hänsyn både till sina direktiv och till sin sam- mansättning ansett det ligga utanför sin kompetens att framlägga förslag, som för var och en av sina detaljer skulle erfordra särskild expertis.

Utredningen har sedan det femte betänkandet avlämnades gjort följande framställningar: Den 3 oktober 1958 till Konungen angående förstärkning av de högre läroanstal- ternas administrativa resurser; den 10 november 1958 till Konungen angående uppdrag åt byggnadsstyrelsen att utarbeta reviderade generalplaner för Uppsala och Lunds universitet; den 16 juni 1959 (tillsammans med byggnadsstyrelsen) till arbetsmarknadssty- relsen angående behov av anslag för projektering av vissa övningslaboratorie- byggnader; samt den 11 september 1959 till Herr Statsrådet angående vissa anslagsbehov för budgetåret 1960/61. Utredningen har vidare, sedan det femte betänkandet avlämnades, avgivit följande remissyttranden: Den 10 november 1958 över av byggnadsstyrelsen avlämnat förslag rörande ge- neralplan för utbyggnad av Chalmers tekniska högskola; den 10 november 1958 över organisationskommitténs för trafiksäkerhet 1958 betänkande, Trafiksäkerhetsarbetets organisation m.m.; den 19 mars 1959 över i riksdagens första kammare väckt motion angående doktorandstipendier vid de tekniska högskolorna m.m.; den 28 maj 1959 över betänkandet Civilingenjörsutbildningen på atomenergi- området;

den 28 augusti 1959 över besparingsutredningens betänkande, Besparingar inom statsverksamheten; samt den 26 oktober 1959 över byggforskningsutredningens betänkande, Byggforsk- ningens organisation.

Till utredningen för övervägande i samband med utredningsuppdragets full- görande överlämnade skrivelser från riksdagen samt från myndigheter, organi- sationer och enskilda kommer utredningen att redovisa i samband med avläm— nandet av sitt sista betänkande, som kommer att omfatta frågorna om de högre läroanstaltcrnas organisatoriska ställning och administrativa struktur.

Under hänvisning till vad ovan anförts får universitetsutredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande VI, Universitet och högskolor i 1960—talets samhälle. Riktlinjer och förslag till utbyggnad.

Experterna Hagström, Rudberg, Rönquist och Östergren har från de tidpunk- ter, vid vilka de tillkallats att biträda utredningen, deltagit i utarbetandet av detta betänkande. Därjämte har i betänkandets utarbetande från och med juni månad 1959 deltagit ordföranden i Sveriges Förenade Studentkårer, poli- tices magistern Ture Lennart Bodström, såsom av organisationens styrelse sär- skilt utsedd kontaktman. I avseende på de fyra första kapitlen har ledamoten Bloberg tillika fungerat som sekreterare.

Stockholm den 22 december 1959.

TORGNY SEGERSTEDT SUNE BERGSTRÖM SVEN MOBERG HJALMAR OLSON INGVAR SVENNILSON

/ Håkan Berg

Förkortningar

I tabeller, tablåer och diagram användes, där ej annat angives, följande förkortningar: teol. fak. : de teologiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet. jur. fak. : de juridiska fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet samt stats- och rättsvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola. hum. fak. : de humanistiska fakulteterna (tidigare humanistiska sektionerna av de filosofiska fakulteterna) vid Uppsala och Lunds universitet, humanistiska avdelningen vid Stockholms högskola samt den filosofiska fakulteten vid Göteborgs universitet. mat.-nat. fak. : de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vid Uppsala och Lunds universitet och matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stock- holms högskola. med. fak. : de medicinska fakulteterna vid Uppsala, Lunds och Göteborgs universi- tet (tidigare medicinska högskolan i Göteborg) samt karolinska institutet. tekn. högsk. : tekniska högskolan i Stockholm och Chalmers tekniska högskola. jordbr. högsk. : lantbrukshögskolan, skogshögskolan samt veterinärhögskolan. handelshögsk. : handelshögskolorna i Stockholm och Göteborg. GCI : gymnastiska centralinstitutet.

Del I

TENDEN SERNA PÅ AKADEMIKERNAS ARBETSMARKNAD

Tillströmningen till högre studier

A. Tendenserna i stort

Under de senaste decennierna har antalet ungdomar i övre skolåldern (15—19 år) ända fram till början av 1950—talet varit i sjunkande, vilket sammanhängt med den ihållande nativitetsnedgång som först i mitten av 1930-talet bröts och då förbyttes i en till en början långsam men under andra världskrigets är mycket snabb ökning av antalet födda. Samtidigt med minskningen av antalet ungdomar i den övre skolåldern har emellertid skett en stark ökning av antalet studerande ungdomar inom de skolformer, som bygger på den obligatoriska skolan. Detta betyder att andelen ungdomar i de enskilda årskullarna som återfunnits inom det högre skolväsendet ökat mycket markant under senare årtionden. Arbets— marknadsstyrelsen har nyligen i Arbetsmarknadsinformation (Ser. S, nr 3/1959) sammanställt en rad skol— och utbildningsstatistiska uppgifter som bl. a. belyser det ta förhållande. Ur denna översikt har hämtats följande sammanställning, som visar hur stor del (procent) av motsvarande årskullar som skilda år avlagt real— examen eller erhållit motsvarande utbildning:

1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 llrIän ...... 14,0 14,4 14,7 15,9 16,4 16,8 17,5 19,1 19,6 21,1 22,1 Kvinnor .. 16,5 17,0 17,5 19,0 19,5 20,4 21,6 23,6 25,6 28,4 28,7 Båda könen 15,2 15,7 16,1 17,4 17,9 18,6 19,5 21,3 22,5 24,6 25,4

1954 1955 1956 1957 lliän ...... 24,1 24,9 25,4 27,6 Kvinnor .. 32,3 34,0 34,8 38,0 Båda könen 28,1 29,4 30,0 32,7

Frekvensen utbildade på realexamensnivå mer än fördubblades sålunda under åren 1943—57.1 Att allt flera barn får genomgå högre utbildning är ett uttryck för förändringar i konsumtionen i vid mening, Vilka följer med det stigande väl- ståndet. Det finns för närvarande inga tecken som tyder på. att denna inriktning på att vilja ge ungdomen en allt högre allmänbildande skolunderbyggnad skulle försvagas. Under förutsättning att välståndet fortsätter att stiga har man därför

1 Att de manliga ungdomarna i mindre utsträckning än de kvinnliga uppnår denna skolunder- byggnadsnivå, sammanhänger givetvis med att pojkarna i större utsträckning än flickorna från den obligatoriska skolan övergå; till yrkesskolor, tekniska skolor och institut m.fl. utbildningsvägar, som icke kräver högre skolunderbyggnad än den obligatoriska.

att räkna med samma starka krav från föräldraopinionen på skolväsendet. Emel— lertid kommer, när man når upp till realexamensnivån, kravet på yrkesutbild— ningen in i bilden. De skolformer som utgjort underlaget för beräkningen av procenttalen i tablån ovan har varit de på allmänbildning inriktade (realskolor, flickskolor, folkhögskolor samt enhetsskolans klasser 9a och gg). Det är därför inte utan vidare givet, att den sifferserie som är återgiven ovan kan extra poleras under förutsättning av ett stigande välstånd.

Parallellt med ökningen av antalet ungdomar inom skilda årsklasser som ge— nomgått skolformer på realexamensnivå har skett en snabb ökning av antalet ungdomar inom skilda årskullar som genomgått skolformer på studentexamens- nivå. Om man, som arbetsmarknadsstyrelsen gjort i den ovan omnämnda över- sikten, till ungdom på studentexamensnivån räknar, förutom dem som tagit studentexamen vid allmänbildande gymnasier, jämväl dem som avlagt examen vid högre tekniska läroverk, tvååriga eller fyraåriga handelsgymnasier, fyraåriga folkskoleseminarier samt småskoleseminarier, får man följande serie över dessa examinerades andel av samtliga tjugoåringar åren 1943—58 samt en relativt säker prognos för åren 1959—61:

1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 Män ...... 7,0 7,3 7,6 8,1 8,6 8,7 9,5 10,0 10,5 11,3 12,2 'Kvinnor . . 3,7 3,7 4,2 4,8 5,3 5,6 6,1 6,8 7,3 8,1 8,3 Båda könen 5,4 5,6 5,9 6,5 7,0 7,2 7,8 8,4 8,9 9,7 10,3

Prognos 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 Nlän ...... 12,3 12,6 12,9 13,3 13,2 13,7 15,0 16,1 Kvinnor . . 8,7 9,2 9,4 10,2 10,6 11,0 13,0 14,3 Båda könen 10,5 10,9 11,1 11,8 11,9 12,4 14,0 15,3

Dessa olika slag av allmänbildning och yrkesutbildning av tillsammans om- kring tolv studieår (för ungdomar som klarar varje klass på normal tid) kommer således är 1961 sannolikt att ha en relativ omfattning av samma storlek som den allmänbildande utbildningen upp till realexamensnivå hade år 1943. På de aderton åren 1943—61 skulle frekvensen på studentexamensnivå bli trefaldigad. Det är då att märka, att frekvensökningen efter år 1955 sker under en period med stigande antal ungdomar i ifrågavarande ungdomskullar.

Men utbildningsvågen har inte ebbat ut efter uppnådd studentexamensnivå. Tillströmningen till universitet, högskolor och andra utbildningsanstalter som huvudsakligen bygger på studentexamen har stigit i höjden. Arbetsmarknads- styrelsen uppskattar i sin ovan citerade översikt det årliga antalet nyinskrivna under perioden 1940—58 vid sådana högre utbildningsanstalter, vilka förutsätter studentexamen eller därmed jämförlig utbildning eller vilka i övrigt mottar ett mera betydande antal studerande med sådan skolunderbyggnad, enligt följande:

1940/44 1945/49 1950/54 1955 1958

Män ...... 2 437 3 167 3 527 3 749 4 869 Kvinnor . . 969 1 495 1 946 2 362 3 226 Båda. könen 3 406 4 662 5 473 6 111 8 095

Sätter man dessa siffror i relation till antalet 21-äringar under motsvarande perioder får man följande serie procenttal:

1940/44 1945/49 1950/54 1955 1958 Män ...... 4,4 6,5 8,1 9,0 10,7 Kvinnor . . 1,8 3,2 4,5 5,6 7,2 Båda könen 3,1 4,9 6,3 7,3 9,0

Vissa dubbelräkningar torde föreligga i det av arbetsmarknadsstyrelsen pub— licerade materialet i fråga om vad som ovan kallats studentexamensnivå och den sist redovisade högskolenivån. Vidare torde dubbelräkningar föreligga i den formen att en och samma person är inskriven ett och samma år vid mer än en av de medtagna utbildningslinjerna på högskolenivå. Men detta förtar på intet sätt det huvudintryck, som de sist redovisade procentsiffrorna i relation till de föregående ger: Utbildningsvågen rullar vidare genom utbildningssystemet med obetydligt avtagande styrka, sedan den väl passerat tröskeln till gymnasiet.

I de närmast följande avsnitten redovisas mer detaljerade uppgifter om exa— minationen vid de allmänbildande gymnasierna, de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna samt den hittillsvarande tillströmningen till och examina— tionen vid skilda fakulteter och fackhögskolor.

B. Antalet examina vid allmänbildande gymnasier och specialgymnasier

I tabell 1 och diagram 1 återges dels det faktiska antalet examina vid allmän- bildande gymnasier (inkl. privatister men exkl. examinerade vid försvarets läro- verk), tekniska gymnasier och handelsgymnasier (2— och 4-åriga) under åren 1946—58, dels en beräkning av antalet examina åren 1959—62. Denna beräk— ning baseras dels på antalet elever i första ring (motsvarande) dels på de senaste årens observerade relation mellan totalantalet examina ett år och antalet när— varande i första ring motsvarande tidigare år (examensprocenten).

Under närmast kommande år synes antalet examina öka synnerligen starkt, särskilt vid de allmänbildande gymnasierna och vid de tekniska gymnasierna. Vid handelsgymnasierna har ökningen hittills varit och beräknas även för de närmaste åren bli relativt blygsam.

Relationen mellan antalet examina och antalet tjugoåringar skilda år har även uträknats och redovisas i tabellens sista kolumn. Totalantalet tjugoåringar kom- mer under de närmaste åren att öka högst väsentligt. Detta är givetvis främst

Tabell 1. Antalet examina åren 1946—62 vid skilda typer av gymnasier.

Antal examina vid Summa examina Examensår allmän- ' . Sum?” i procent av bildande tekniska liandels- examina 0 antalet gymnasier [ gymnasmr gymnasrer ..O-armgar 1946 ........ 4 062 497 540 5 099 5,44 1947 ........ 4 159 546 543 5 248 5,77 1948 ........ 4 075 605 537 5 217 5,69 1949 ........ 4 210 607 595 5 412 6,17 1950 ........ 4 391 745 566 5 702 6,40 1951 ........ 4 425 757 587 5 769 6,60 1952 ........ 4 817 730 692 6 239 7,20 1953 ........ 4 984 738 838 6 560 7,97 1954 ........ 5 289 756 868 6 913 8,37 1955 ........ 5 886 725 904 7 515 8,94 1956 ........ 6 502 733 884 8 119 9,25 1957 ........ 7 251 762 948 8 961 10,00 1958 ........ 7 814 842 973 9 629 10,35 Prognos 19591 ....... 8 170 1 004 1 058 10 232 10,49 1960 ........ 9 006 1 184 1 103 11 293 11,81 1961 ........ 10 409 1 309 1 126 12 844 12,87 1962 ........ 11 598 1 426 1 167 14191 12,42

1 Det har ansetts lämpligast att göra en ren prognosberäkning även för 1959 års studentexami— nation, trots att uppgifter rörande vårterminens examina föreligger. Antalet under höstterminen avlagda studentexamina är nämligen mycket svårt att förutberäkna för sig.

en följd av de stora födelseårgångarna från 1940-talets första hälft, men även nettoimmigrationen efter sista världskriget bidrager till att öka antalet personer i tjugoårsåldern de närmaste åren. Mellan åren 1961 och 1962 skulle vi enligt de här redovisade beräkningarna för första gången på mycket länge få en ned- gång i procenten ungdomar som' avlägger examen vid gymnasier av skilda slag. Det är då emellertid att märka, att det beräknade antalet tjugoåringar år 1962 är exceptionellt stort jämfört med närmast föregående år. Enligt de beräkningar som använts i detta sammanhang är ökningen i antalet tjugoåringar störst för hela perioden just mellan åren 1961 och 1962. Det bör även påpekas, att ök- ningen i antalet examina vid handelsgymnasierna åren 1961 och 1962 beräknats bli förhållandevis blygsam. Eftersom beräkningarna för handelsgymnasierna dessa två år och särskilt det sistnämnda är de mest osäkra av samtliga beräk- ningar i tabellen, kan det verkliga utfallet tänkas bli ett annat. Man har därför anledning att i varje fall tills vidare inte tillmäta den beräknade nedgången i procenttalen mellan åren 1961 och 1962 någon betydelse.

Diagram 1. Antalet studentexamina åren 1946—62 vid allmänbildande gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymnasier.

(4 500 13 500 ANTALET EXAMINAVID smo». 12 500 TYPER AV GVMNASIER l946-l962 11 500 10500 9 500 8 500 EXAMINA FRÅN 7 500 TEKNISKA GYMN. EXAMINA FRÅN 6500 HANDELSGYMN 5 500

1946 47 48 49 50 51 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62

Vad därefter beträffar fördelningen av de examinerade mellan olika slag av gymnasier — i det följande benämnes de examinerade från de allmänbildande gymnasierna »studenter» och de examinerade från de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna »specialstudenter» —— framgår av tabell 2, att antalet studenter ända fram till år 1953 minskat sin andel men därefter åter ökat i relativt antal — med undantag för åren 1959 och 1960 —— för att år 1962 beräknas komma upp i en större andel än någon gång under den här avhandlade perioden. (Före år 1946 låg dock studenternas andel av samtliga examinerade på samma nivå som nu beräknas för början av 1960-talet.)

I fråga om de allmänbildande gymnasierna är det av särskilt intresse att undersöka, hur de examinerade fördelar sig på linje. Med hänsyn till omlägg— ningen av linjeindelningen i samband med gymnasiereformen år 1953 är det

Tabell 2. Procentuell fördelning av de examinerade åren 1946—62 på skilda typer av gymnasier.

E . Allmänbildande Tekniska Handels- xamensar . . . Summa gymnasrer gymnasier gymnaster 1946 .......... 79,7 9,7 10,6 100 1947 .......... 79,2 10,4 10,3 100 1948 .......... 78,1 11,6 10,3 100 1949 .......... 77,8 11,2 11,0 100 1950 .......... 77,0 13,1 100 1951 .......... 76,7 13,1 10,2 100 1952 .......... 77,2 11,7 11,1 100 1953 .......... 76,0 11,2 12,8 100 1954 .......... 76,5 10,9 12,6 100 1955 .......... 78,3 9,6 12,0 100 1956 .......... 80,1 9,0 10,9 100 1957 .......... 80,9 8,5 10,6 100 1958 .......... 81,2 8,7 10,1 100 Prognos

1959 .......... 79,8 9,8 10,3 100 1960 .......... 79,7 10,5 100 1961 .......... 81,0 10,2 100 1962 .......... 81,7 10,0 100

möjligt att ge helt jämförbara siffror först från och med år 1957. Siffrorna ges i detta fall även med fördelning på kön. Av tabell 3 framgår, att den starkaste ökningen av studentantalet de när— maste åren är att förvänta på reallinjen. Denna utveckling bör ses mot bak- grund av att under hela perioden 1948—55 antalet studenter examinerade vid

Tabell 3. De ewaminerade vid allmänbildande gymnasier fördelade på linje och kön.

Latinlinjen Allmänna linjen Reallinjen

Examensår

Män ] Kv. Samtl. Män | Kv. | Samtl. Män Kv. Samtl. 1957 . . . . 968 1 740 2 708 701 712 1 413 2298 832 3 130 1958 . . . . 960 1 820 2 780 788 866 1 654 2 450 930 3 380

Prognos

1959 . . . . 1 016 1 954 2 970 799 866 1 665 2 528 1 007 3 535 1960 . . . . 968 2 174 3 142 897 979 1 876 2 903 1 085 3 988 1961 . . . . 1 058 2 398 3 456 905 1 176 2 081 3 474 1 398 4 872 1962 . . . . 1 053 2 491 3 544 1 024 1 396 2 420 3 927 1 707 5 634

Tabell 11. Antalet studentemamina kalenderåren 1957 och 1958 redovisade efter gren. Privatister samt examinerade vid försvarets läroverk, vid Q-årigt gymnasium och enligt 1933 års stadga ej medtagna.

Latinlinjen Allmänna linjen Reallinjen Samt- Hel_- Halv- Språk- Social Bio— Mate- liga klassmk klassxsk Summa lig gren Summa logisk matisk Summa gren gren gren gren gren | Absoluta tal | 1957 ............ 317 1 960 2 277 929 1 127 2 056 1 531 1 023 2 554 6 887 1958 ............ 371 2 087 2 458 983 1 244 2 227 1 755 1 198 2 953 7 638 Relativa tal 1957 ............ 4,6 28,5 33,1 13,5 16,4 29,9 22,2 14,9 37,1 100 (13,9) (86,1) (100) (45,2) (54,8) (100) (59,9) (40,1) (100) 1958 ............ 4,9 27,3 32,2 12,9 16,3 29,2 23,0 15,7 38,7 100 (15,1) (84,9) (100) (44,1) (55,9) (100) (59,4) (40,6) (100)

Anm. 1. I fråga om fördelningen på gymnasiegrenar, jfr texten! Anm. 2. Relativtal inom parentes beräknade på antalet examina inom vederbörande gymnasielinje.

den dåvarande reallinjen minskade i relativ omfattning, från drygt 64 procent av samtliga studenter år 1948 till 55 procent år 1956. Enligt tabellen torde nu studenterna på reallinjen öka från 43,2 procent år 1957 till 48,6 procent år 1962. Som tidigare sagts kan man inte jämföra andelen studenter på skilda

Tabell 5. Antalet lärjungar i ring 1114, I V", II 3 och III3 vid allmänbildande gymnasium höstterminen 1958.

Latinlinjen Allmänna linjen Reallinjen . _ S t- ng 1908 Hel- Halv- Språk- Soda, Bio— Mate- 5219. klassisk klassisk Summa lig gren Summa logisk matisk Summa gren gren gren gren gren Absoluta tal IVl + III3 ....... 393 2 243 2 636 1 261 1 480 2 741 2 151 1 439 3 590 8 967 HP + II3 ....... 453 2 653 3 106 1 312 1 734 3 046 2 460 2 004 4 464 10 616 Relativa tal ; IV* + HIa ....... 4,4 i 25,0 29,4 14,1 16,5 30,6 24,0 16,0 40,0 100 (14,9) (85,1) (100) (46,0) (54,0) (100) (59,9) (40,1) (100) HP + IIa ....... 4,3 25,0 29,3 12,4 16,3 28,7 23,2 18,9 42,0 100 (14,6) (85,4) (100) (43,1) (56,9) (100) (55,1) (44,9) (100)

Anm. 1. I fråga om fördelningen på gymnasiegrenar, jfr texten! Anm. 2. Relativtal inom parentes beräknade på antalet lärjungar inom vederbörande gymnasielinje.

linjer före och efter år 1957, varför nedgången från 55 procent år 1956 till 43 procent år 1957 är rent formell.

Studenternas fördelning efter gren inom de skilda linjerna av gymnasiet är även av stort intresse. Uppgifter härom föreligger för åren 1957 och 1958. Där— till har man uppgifter om fördelningen på gren i de två näst högsta ringarna höstterminen 1958. Denna fördelning bör i huvudsak återspeglas i student- examinationen åren 1959 och 1960. I de två tabellerna 4 och 5 redovisas dessa uppgifter. Därvid har också gjorts den omfördelningen mellan grenarna, att realgymnasiets nyspråkliga och sociala grenar samt latingymnasiets nyspråkliga gren förts till den allmänna linjens språkliga respektive sociala grenar.

Av särskilt intresse är att det absoluta antalet studenter examinerade på den matematiska grenen synes komma att nästan fördubblas under åren 1957—60. Detta sker under en period då även antalet examinerade vid de tekniska gymna- sierna väntas öka mycket kraftigt. Därmed förändras mycket radikalt den situation på elevtillströmningssidan, som under de senaste åren förhindrat en väsentlig ökning av både de tekniska högskolornas och de matematisk-natur— vetenskapliga fakulteternas intagningskapacitet. Denna utveckling är så mycket mer påfallande, som antalet examinerade med matematisk inriktning (d.v.s. studenter med betyg i specialmatematik) under hela efterkrigsperioden fram till år 1955 legat relativt konstant vid 900 år 1 000 studenter per år. Under samma tid ökade också antalet examinerade vid de tekniska gymnasierna ganska obe— tydligt (jfr tabell 1).

Ökningen i totalantalet studenter från de allmänbildande gymnasierna kom- mer till en väsentlig del på kvinnor. I följande tablå anges hur stor del av samtliga studentexamina som avlagts av kvinnor sedan år 1946. Det föreligger, som siffrorna visar, en ovanligt jämn utvecklingstrend, från en dryg tredjedel av samtliga studentexamina år 1946 till (beräknat) i det närmaste hälften år 1962.

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 P r 0 e e n t Kvinnor .. 37,7 36,2 37,5 37,8 40,9 41,4 42,5 42,3 43,2 44,9 44,2

Prognos 1957 1958 1959 1960 1961 1962 P r 0 e e 11 t Kvinnor .. 45,3 46,3 46,8 47,1 47,8 48,2

Som framgått av tabell 3 och som illustreras i diagram 2 utgör kvinnorna en stark majoritet bland de examinerade på latinlinjen. Inte mindre än sju av tio av dem som väntas avlägga studentexamen på denna linje år 1962 utgöres av kvinnor. För femton år sedan utgjorde kvinnorna cirka 55 procent av samt—

liga som examinerades på den dåvarande latinlinjen. På reallinjen utgör kvin— norna cirka 25 procent av de examinerade och denna andel kan väntas förbli i stort sett oförändrad under de närmaste åren. I detta sammanhang kan på— pekas, att under 1950-talets första del andelen kvinnor bland dem som examine— rades på den dåvarande reallinjen konstant låg vid omkring 28 procent. På den nya allmänna linjen är kvinnorna i majoritet. Av de examinerade på denna linje kan under de närmaste åren omkring 55 procent väntas utgöras av kvinnor.

Diagram 2. Könsfördelningen bland studenterna på skilda linjer av det allmänbildande gymnasiet åren 1958 och 1962.

KÖNSFÖRDELN. BLAND STUDENTERNA PÅ SKILDA LINJER

LATINLINJE ALLMÄN LINJE REALLINJE

1958

KVINNOR KVINNOR KVINNOR Samt! 2780 Samtl.]654 Samtl. 3380 1962 (PROGNOS) . KVI N NOR KVINNOR KVINNOR Samtl. 3544 Samtl. 2420 Samt|.5634

C. Tillströmningen till universitet och högskolor

Tillströmningen till universitet och högskolor har ökat snabbt under de senaste decennierna. I tabell 6 redovisas utvecklingen av antalet årligen nyinskrivna och antalet närvarande studerande vid universitet och högskolor under perioden 1937—58. Tabellen bygger på uppgifter ur den officiella statistiken. Siffrorna för perioden 1956—58 är preliminära. De inskrivna respektive de närvarande studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg har för perioden 1954—58 på grundval av vissa antaganden uppdelats i humanister och naturvetare,1 varför siffrorna för de filosofiska fakulteterna under denna period ej stämmer med motsvarande siffror i den officiella statistiken, i vilken samtliga studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg hänföres till humanistisk fakultet. Siffrorna för antalet nyinskrivna studerande läsåret 1958/59 är resultatet av en beräkning i vad avser inskrivningen under vårterminen 1959.

För att belysa tillströmningen till universitets— och högskoleväsendet har i tabellen med- tagits siffror rörande »nettoantalet nyinskrivna». Härmed avses sådana nyinskrivna, vilka icke är utlänningar och icke tidigare varit inskrivna vid annat universitet eller annan i universitetsstatistiken ingående högskola. Sådana studerande, som först studerar vid t. ex. humanistisk fakultet och senare vinner inträde vid t. ex. medicinsk läroanstalt, ingår så- lunda i nettoantalet nyinskrivna vid humanistisk fakultet det år då inskrivningen där skedde, men de ingår icke i siffrorna rörande nettoantalet nyinskrivna vid medicinsk fakultet för det år, då de påbörjade sina medicinska studier. Av de i tabellen återgivna tillströmningssiffrorna ger därför summa—kolumnen en i allt väsentligt rättvisande bild av tillströmningen totalt till universitets— och högskoleväsendet, sett som en enhet. Även siffrorna för de enskilda fria fakulteterna ger en i huvudsak rättvisande bild av den totala tillströmningen till dessa, detta emedan övergångar från spärrade till fria utbildningslinjer liksom övergångar från fri fakultet av ett slag till fri fakultet av annat slag varit relativt ovanliga bortsett från det förhållandet, att före år 1955 för inskrivning vid teologisk fakultet fordrades föregående inskrivning och examen vid annan (vanligen humanistisk) fakultet. Sistnämnda förhållande förklarar, varför nettoantalet nyinskrivna vid teologisk fakultet var noll ända fram till och med läsåret 1951L/55. Däremot ger siffrorna över nettoantalet nyinskrivna icke någon uppfattning av hur många som skriver in sig vid en fri fakultet och där bedriver sina huvudsakliga akademiska studier. Många av de nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna övergår, som nyss sagts, från studier vid dessa till studier vid någon fackhögskola eller vid medicinsk fakultet. Siffrorna för de fria fakulteterna i tabell 6 är därför ett slags bruttosiffror. De motsvarar sålunda icke fler- talet av de siffror över tillströmningen till de fria fakulteterna, som i de följande kapitlen beräknas för framtiden; i dessa beräkningar är det nämligen fråga om antalet studenter respektive akademiker med huvudutbildning vid fri fakultet.

Siffrorna rörande nettoantalet nyinskrivna vid de spärrade utbildningslinjerna ger tyvärr icke en bild av den verkliga tillströmningen till dessa, eftersom ett under olika är varie- rande antal av de nyintagna vid dessa utbildningslinjer tidigare varit inskrivna vid fri fakultet och därför icke ingår i nettoantalet nyinskrivna vid den spärrade utbildningslinje, vid vilken de till sist vunnit inträde. Med hänsyn till detta förhållande skulle man, sär- skilt för de spärrade utbildningslinjernas del, ha haft behov av en sifferserie rörande

1 Beträffande denna uppdelning se 5. 277.

Tabell 6. N ettoantalet vid universitet och högskolor nyinskrivna studerande läs— åren 1937/38—1958/59 samt närvarande studerande höstterminerna 1937—58. Fördelning efter studieinriktning.

175—= _xa 'Me: "än 'Gå» .a” "5 å” då. gå"—)- Lå flå lå åå & sa så af. 2? a.. år 51%” 53; ägg %% me 5": 5 e— 2 & e &. ;; % C:a *— >.= Ån ;: ra? ”1 N ettoautalet nyinskrivna 1937/38 * ——I 304 187 911 382 147 65 77 3 19 19 32 2 146 1938139 ' — 347 204 1 046 368 154 64 99 2 26 14 44 2 368 1939140 319 178 1 041 366 153 87 55 8 19 16 39 2 281 1940141 __ 199 181 898 282 155 71 -— 76 9 26 7 33 1 937 1941I42 282 168 1 073 390 150 85 — 76 11 21 25 35 2 316 1942I43 266 187 910 437 185 75 69 15 20 25 41 2 230 1943144 331 179 1 093 453 220 83 72 8 29 33 38 2 539 1944/45 367 192 1 262 463 225 131 — 122 3 28 21 33 2 847 1945146 — 331 182 1 208 440 185 127 — 67 3 32 24 52 2 651 1946147 —— 332 194 741 354 425 185 178 — 128 12 51 25 46 2 671 1947/48 -— 250 175 980 401 420 213 168 —— 147 29 49 22 45 2 899 1948/49 — 370 202 999 391 477 210 149 — 141 35 46 24 49 3 093 1949/50 381 256 1 160 365 540 198 163 —— 124 32 48 29 47 3 343 1950/51 —— 424 231 1 321 371 528 205 137 —- 98 34 44 155 54 3 502 1951/52 396 183 1 578 344 559 202 117 —— 95 33 50 26 61 3 644 1952/53 240 182 1 781 473 538 230 125 23 104 35 45 29 50 3 855 1953/54 — 203 166 2 008 462 550 234 122 103 28 46 28 59 4 009 1954/55 —- 242 180 2 312 546 548 243 113 20 102 28 33 29 54 4 450 1955156 148 277 192 2 135 647 609 256 160 26 79 27 44 27 51 4 678 1956/57 102 294 233 2 241 756 739 270 189 25 92 27 40 35 58 5 101 1957/58 97 391 267 2 604 920 806 260 208 32 111 27 37 30 50 5 840 1958/59 154 479 280 2 731 1 296 846 265 206 67 216 28 30 19 44 6 661 Höstterm. Antalet närvarande 1937 704 1 724 1702 3337 893 1 629 431 426 111 80 113 91 51 67 11359 1938 671 1813 1696 3590 921 1692 472 409 84 56 115 98 49 78 11744 1939 640 1675 1673 3622 911 1731 460 428 119 101 132 103 49 87 11 731 1940 521 1325 1647 3239 886 1 605 428 420 79 80 144 114 52 81 10 621 1941 558 1482 1696 3614 1059 1806 510 474 123 80 146 124 52 81 11805 1942 535 1517 1743 3499 1118 1990 629 443 79 80 149 119 57 81 12039 1943 534 1525 1 779 3446 1241 2135 800 480 115 80 152 133 82 86 12 588 1944 524 1641 1 761 3621 1390 2257 897 548 83 80 162 140 77 79 13260 1945 525 1736 1693 3810 1 544 2312 984 605 133 137 164 163 80 95 13 981 1946 517 1 665 1770 3633 1 573 2416 965 639 101 79 165 209 71 106 13 909 1947 463 1 625 1730 3865 1642 2288 981 720 173 150 185 237 79 99 14237 1948 452 1664 1795 4134 1697 2408 957 728 107 161 197 244 82 101 14 727 1949 418 1751 1896 4433 1 775 2741 1031 846 167 160 206 263 87 101 15 875 1950 402 1 848 1962 4999 1 931 2865 976 857 103 172 204 281 121 107 16 828 1951 366 1 861 2079 5564 2005 2926 996 869 109 169 221 296 120 119 17 700 1952 334 1 702 2242 6262 2137 2945 997 867 114 157 237 309 119 122 18544 1953 313 1 625 2382 7238 2280 3110 1061 871 96 120 230 312 120 123 19 881 1954 284 1 544 2438 8084 2400 3236 1 023 867 114 123 242 326 120 125 20 926 1955 426 1 513 2597 8694 2 698 3399 1 248 925 113 149 238 327 120 129 22 576 1956 531 1526 2688 9301 2889 3676 1 269 972 108 127 239 283 127 130 23866 1957 580 1687 2800 10281 3280 4060 1376 1043 143 138 237 282 133 130 26170 1958 651 1886 2927 10 949 3906 4423 1431 1097 199 232 233 267 142 137 28 480

1 Från och med höstterminen 1950 räknas kursen i Garpenberg som första år.

antalet nybörjare skilda år vid var och en av de olika slagen av fakulteter och högskolor, d. v. s. av uppgifter rörande antalet sådana nyinskrivna, vilka icke tidigare varit inskrivna vid annan fakultet eller annan högskola av samma slag. Sådana uppgifter föreligger emel- lertid endast beträffande inskrivningen under läsåren 1948/49 (medicinare 1946/47)1 och 1956/572.

Icke heller de i den officiella statistiken redovisade uppgifterna rörande »bruttoantalet nyinskrivna» vid olika fakulteter och högskolor är användbara i detta sammanhang. I dessa uppgifter ingår nämligen även —- förutom utlänningar — sådana nyinskrivna, vilka bytt läroanstalt men icke studieinriktning, t.ex. sådanasom övergår från den ena teologiska fakulteten till den andra.

Till grund för de i tabellens undre del redovisade uppgifterna rörande antalet när— varande studerande ligger de närvaroförteckningar, vilka läroanstalterna har att varje termin ingiva till statistiska centralbyrån. Dessa förteckningar skall upptaga endast sådana studerande, som bedriver aktiva studier vid läroanstalten. Det stundom använda be- greppet »antalet aktivt studerande» är i princip synonymt med det officiellt använda »antalet närvarande studerande». I publikationen Högre studier 1956/57 har statistiska centralbyrån (s. 19 ff.) närmare diskuterat närvarobegreppets innebörd och därutöver publicerat korrigerade närvarosiffror för höstterminen 1956. I tabellen 6 här ovan (s. 27) har emellertid även för höstterminen 1956 intagits de preliminära sifferuppgifterna, vilka är jämförbara med de närvarosiffror som är de enda tillgängliga för övriga är.

I tabellen och i det följande har bland universitet och högskolor icke inbe- gripits socialinstituten, sjukgymnastlinjen vid gymnastiska centralinstitutet samt den mejeritekniska linjen vid Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut.

På de tjugo åren: mellan 1938/39 och 1958/59 torde således, som framgår av tabellen, nettoantalet årligen nyin'skrivna ha ökat med cirka 180 procent. An- talet närvarande studerande har under samma period ökat med drygt 140 pro- cent. N ettoantalet nyinskrivna har fördubblats mellan åren 1949/ 50 och 1958/ 59, d.v.s. på ett knappt decennium. Fördubblingen av antalet närvarande har där- emot tagit 11 år (mellan åren 1947 och 1958). Att takten i ökningen av antalet närvarande studerande under det senaste decenniet varit långsammare än takten i ökningen av antalet nyinskrivna, sammanhänger givetvis med att antalet ny- inskrivna stigit starkare under det sista årtiondet än under det närmast före- gående.

Ställer man nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet examina vid allmänbildande gymnasier under samma eller en något tidigare period, finner man, som framgår av tabell 7, att nyinskrivningarna ökat snabbare än antalet studentexamina.

Närmast till hands som förklaring till den olika utvecklingstakten i fråga om antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor och antalet Studentexamina ligger antagandet att andelen studenter som påbörjat akademiska studier ökat. Men detta behöver inte vara den hela förklaringen. Andra faktorer kan ha spelat in. Med hänsyn till frågans stora betydelse har utredningen gjort en

1 Universitetsutredningens särskilda undersökning, redovisad i utredningens första betänkande,

SOU 1957: 24, s. 28 ff. 2 Sveriges officiella statistik, Högre studier 1956/57, Stockholm 1959.

Tabell 7 . Relationen mellan nettoantalet nyinskrivna och antalet examina vid allmänbildande gymnasier.

Inskrivningsår

Nettoantalet nyin- skrivna i procent av antalet studentexamina 11/2 år tidigare1

Inskrivningsår

Nettoantalet nyin- skrivna i procent av antalet studentexamina 11/2 år tidigare1

71,4 83,2 83,2

56/57 ......... 57/58 ......... 58/59 .........

86,7 89,8 91,9

* D. v. s. nettoantalet nyinskrivna läsåret 1947/48 i relation till antalet Studentexamina år 1946 etc.

specialundersökning för att söka belysa bakgrunden till ökningen i procenttalen i tabell 7.

Samtliga personer som för första gången inskrivits vid fakultet eller högskola något av läsåren 1948/49, 1950/51, 1952/53, 1954/55 samt höstterminen 1956 har medtagits i undersökningen. För varje person har beaktats kön, studentexamensår för dem med studentexamen vid svenskt allmänbildande gymnasium, typ av utbildning för dem som ej avlagt svensk studentexamen samt fakultet eller fackhögskola, vid vilken inskriv— ningen skett.

Materialet har först utnyttjats för att pröva hypotesen att den starka ökningen av antalet universitets- och högskolestuderande (helt eller delvis) hänger samman med en ökning i andelen studenter av en årgång som påbörjat akademiska studier. Någon möj— lighet att på basis av det aktuella materialet exakt fastställa hur stor andel av studen- terna i skilda årgångar som påbörjat akademiska studier finns ej. Dock har det medelst vissa approximationer varit möjligt beräkna vissa procenttal. En tabell uppgjordes, vari för var och en av de medtagna inskrivningsårgångarna angavs hur många personer från skilda studentexamensårgångar som ingick. lVIed utgångspunkt från denna tabell kunde därefter med ganska god säkerhet approximativt beräknas hur många studenter från skilda årgångar som ingår i de inskrivningsårgångar som ligger mellan de medtagna in- skrivningsårgångarna. Beräkningar gjordes sedan av hur många studenter av skilda studentexamensårgångar som inskrivits eller kommer att inskriva sig senare än höst- terminen 1956. I varje fall för studentårgångarna 1951 och tidigare är —— det visar siffror för äldre studentårgångar antalet studenter som skriver in sig mer än fyra år efter studentexamen förhållandevis ringa, varför de gjorda extrapolationerna torde vara relativt säkra. Följande uppskattningar av andelen studenter i skilda studentexamensårgångar som påbörjat (eller kommer att påbörja) akademiska studier har erhållits:

Studentexamensårgång 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 P r 0 e e n t 69 70 71 å. 72 72 53. 73 72 å, 73 74 å. 75 73 a 76

En ganska markant ökning måste ha skett under efterkrigsperioden i det relativa antalet studenter av skilda årgångar som påbörjat akademiska studier.

Som stöd för att siffrorna i tablån ovan återspeglar faktiska förhållanden kan tas siffrorna i tabell 8, som visar, hur stor andel av skilda studentexamensårgångar som olika antal år efter studentexamensåret påbörjat akademisk utbildning. De siffror i ta- bellen som ej är understrukna är baserade på faktiska förhållanden, medan de som är understrukna anger uppskattningar av den art som ovan omnämnts. Tendensen i de på

faktiska förhållanden grundade siffrorna är otvetydig. Andelen studenter som påbörjat studier samma år som studentexamen avlagts har ökat väsentligt under perioden, sam— tidigt som andelen studenter som påbörjat studierna senare varit mycket konstant.

Tabell 8. Relativa antalet (procent) studenter åren 1947—54 som påbörjat akademiska studier olika antal år efter studentemmensåret.

Antalet . _ _ " student- Inskrivna olika antal ar efter studentexamensaret Student- . examina etanlens' (exkl. vid . argang försvarets Student- 1 år 2 år 3 år 4 ar eller läroverk) examensåret mera 1947 ..... 4 159 & 21 1_0 5 8 1948 ..... 4 075 27 ä 9 4 8 1949 ..... 4 210 & 22 9 4 I ? 1950 ..... 4 391 32 & 9 4 7 ? ? 1 951 ..... 4 425 3_4 21 9 4 7 ? ? ? 1952 ..... 4 817 34 _22 9 1953 ..... 4 984 & 20 1954 ..... 5 289 36

Anm. De siffror i sista kolumnen som försetts med ett eller flera frågetecken har base— rats förutom på faktiskt kända förhållanden jämväl på en eller flera extrapolationer.

Siffrorna i tabellen visar dessutom, att en förändring skett i de inskrivnas fördelning på olika »gamla» studentårgångar. Om man renodlat vill studera, hur denna förändring gestaltat sig, kan man fördela det beräknade totalantalet inskrivna från en student— examensårgång efter det antal år efter studentexamensåret, som de akademiska studierna påbörjats. Ett dylikt beräkningsresultat för studentexamensårgångarna 1947—51 återges i tabell 9.

Ökningen i det antal studenter som inskrivit sig redan samma år som studentexamen avlagts är påfallande.

Den snabba ökningen i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i för- hållande till antalet avlagda studentexamina vid svenska allmänbildande gymnasier kan Tabell 9. De av st'udentemamensårgångarna 1947—51 vid universitet och hög- skolor inskrivnas relativa fördelning (procent) på år för inskrivningen.

Beräknat . _ _ o Student- antal d.ärav Inskrivna olika antal ar efter studentexamensaret examens- Vid univer- ] . .. s1tet och Student- . argang högskolor examens- 1 år 2 år 3 år 4 är eller Samtliga inskrivna året mera 1947 ..... 2 862 37 30 14 7 12 100 1948 ..... 2 866 38 31 13 6 12 100 1949 ..... 3 035 41 30 13 6 10 100 1950 ..... 3 170 45 29 12 5 9 100 1951 ..... 3 300 46 28 12 5 9 100

dessutom även hänga samman med en speciellt stark ökning bland de inskrivna i antalet personer utan sådan studentexamen. Siffrorna i tabell 10 visar att så även varit fallet, i varje fall under första hälften av 1950—talet.

Tabell 10. De nyinskrivna vid universitet och högskolor läsåren 1948/49—1954/55 samt höstterminen 1956 med fördelning efter tidigare utbildning.

Med svensk Med t (1 t . t ex. ___—S u en examen Med från han- Studier li,/led Procent . .. folkskol- utlandsk Inskriv- darav l"rarex delsgym- efter ti di are Samt- utan ningsår S t jämväl a e." nasium dispens utbgil d- liga1 svensk am _ med folk- men ] el. tekn. i övrigt . studentex. liga .. studentex. ning skollarar- gymn. examen 1948/49 2 842 II 69 5 155 14 187 3 203 11,3 1950/51 3 291 * 142 6 240 29 198 3 764 12,6 1952/53 3 531 = 185 13 281 30 208 4 063 13,1 1954/55 3 980 1 333 100 337 29 164 4 610 13,7 ht 56 3 965 ! 145 58 257 56 84 4 420 10,3

Undersökningen visar sålunda, att den exceptionellt snabba ökningen under efterkrigsperioden i nettoantalet nyinskrivna vid universitet och högskolor vä- sentligen måste ses som ett resultat av att en ökad andel inom varje student— examensårgång påbörjat akademiska studier.

Vidare framgår emellertid av undersökningen, att en del av den snabba ök- ningen av antalet nyinskrivna under tiden fram till mitten av 1950-talet beror på att studenterna under efterkrigsperioden visat en tendens att påbörja sina universitetsstudier tidigare efter studentexamen än förut. I varje inskrivnings— årgång har med andra ord en viss »overlapping» skett mellan skilda student— examensårgångar.

Slutligen får den snabba ökningen i antalet nyinskrivna fram till mitten av 1950-talet i viss mån ses som en följd av att tillströmningen till universitet och högskolor av personer utan studentexamen från allmänbildande gymnasium ökat något snabbare än tillströmningen av personer med sådan studentexamen.

Låt oss nu återvända till siffrorna i tabell 6 (s. 27) och se hur nettoantalet nyinskrivna fördelar sig på skilda fakulteter och högskolor. En stor del av den snabba ökningen av totalantalet nyinskrivna under perioden 1947/48—1956/ 57 kommer på de humanistiska fakulteterna. Dessa ökade sin andel av de ny— inskrivna under denna period från 28 procent år 1946/47 till 44 procent år 1956/57. Antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulte- terna ökar nämnvärt i antal först från mitten av 1950-talet. Höstterminen 1958 sker dock en mycket stark ökning av antalet nyinskrivna vid de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna. Vid de juridiska fakulteterna har nettoantalet

1 Siffermaterialet till denna kolumn överensstämmer av olika skäl ej helt med materialet till tabell 6.

nyinskrivna ända fram till mitten av 1950-talet legat stilla eller minskat. Först under de sista åren har antalet nyinskrivna åter ökat. Även för juristernas del har under det sist förflutna läsåret — 1958/59 —— skett en påfallande stark ökning av antalet nyinskrivna. Vid de teologiska fakulteterna saknades, som påpekats ovan, ända fram till och med läsåret 1954/55 nyinskrivna i egentlig mening, emedan före år 1955 för inskrivning iteologisk fakultet fordrades examen vid annan fakultet. Siffror över det s.k. bruttoantalet nyinskrivna —— som för teologernas del i helt övervägande grad betyder antalet teologie studerande som avlagt teologisk-filosofisk eller filosofie kandidatexamen — visar dock, att ända fram till mitten av 1950-talet tillströmningen till de teologiska studiebanorna ej uppvisade någon ökning. Siffrorna över antalet närvarande teologie studerande — jfr nedre delen av tabell 6 —— visar en jämnt fallande tendens ända fram till och med år 1954.

För de spärrade utbildningslinjerna anger, som ovan påpekats, nettoantalet nyinskrivna ej det antal nybörjare som påbörjat studier vid dessa högskolor, utan endast hur många av dessa nybörjare som blivit antagna utan att tidigare ha studerat vid annan fackhögskola eller vid en fakultet. I stort anger dock förändringen i siffrorna över nettoantalet nyinskrivna förändringen i intagnings- kapaciteten vid de spärrade utbildningslinjerna. Likaså ger siffrorna över antalet närvarande vid fackhögskolorna en viss uppfattning om hur dessas utbildnings- kapacitet förändrats under perioden. För att göra bilden för fackhögskolornas del mera fullständig har i tabell 11 sammanställts uppgifter för ett antal år under perioden rörande totalantalet nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinj erna. Siffrorna grundar sig på uppgifter, som lämnats av kanslersämbetet respektive vederbörande högskolemyndigheter.

Tabell 11 . Antalet nybörjarplatser vid spärrade utbildningslinjer under läsåren 1939/40—1958/59.

Farmaceut. inst. GCI .. . Tekn. Med. Tandl.— _— Handels- gymn.- Jordbr. Lasar högsk. fak. högsk. apote- recept: högsk. lärar- högsk.2 Totalt

kar- 1" ' linjen lin" 1 injen Jen

1939/40 393 194 90 77 56 178 46 58 1 092 1945/46 530 190 180 80 80 322 58 78 1 518 1950/51 611 306 185 121 297 58 111 1 689 1955/56 736 409 244 33 91 343 74 107 2 037 1956/57 894 409 243 29 108 354 63 104 2 204 1957/58 996 408 242 41 126 339 69 106 2 327 1958/59 1 001 410 246 73 180 342 68 100 2 420

1 Före 1951 intagning blott vartannat år. ” Uppgifterna för lantbrukshögskolan gäller det faktiska antalet nybörjare. Antalet nybörjar- platser har i allmänhet varit en aning högre än antalet nybörjare.

D. Examinationen vid universitet och högskolor

Totalantalet årligen avlagda examina vid universitet och högskolor har ökat med omkring '75 procent mellan mitten av 1930—talet och mitten av 1950—talet. I tabell 12, hämtad ur den officiella statistiken, redovisas samtliga examina vid samtliga fakulteter och fackhögskolor läsåren 1936/37—1957/58. Siffrorna för de två sista läsåren är preliminära.

I den officiella statistiken anges summa-siffror per femårsperiod för läsåren 1936/37—1955/56. I tabell 12 anges däremot det genomsnittliga antalet avlagda examina per år under var och en av femårsperiodcrna, detta i syfte att under- lätta jämförelser med siffrorna för de senaste läsåren. (Genomsnittssiffrorna an- ges med decimaler, för att de vid behov lätt skall kunna multipliceras upp till korrekta absoluta tal.)

I Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957:51) gjorde universitetsutredningen en sammanställning över samtliga akademiska grundexamina1 avlagda under åren 1910—55 och jämförde deras antal med antalet studentexamina fem år tidigare. Resultaten av denna studie återges i diagram 3.

Antalet akademiska grundexamina under perioden 1915—35 utgjorde i runt tal 60 procent av antalet studentexamina under perioden 1910—30, vilken rela— tion även gäller mellan antalet grundexamina under perioden 1935—55 och antalet studentexamina under perioden 1930—50. Med hänsyn till antalet dub— belexamina bland de akademiska examina (t. ex. fil. kand. + fil. mag. eller fil. kand.—l—jur. kand.) och med hänsyn till att även andra än studenter avlagt akademisk examen kan man kanske räkna med att för perioden i dess helhet mellan 50 och 55 procent av samtliga studenter senare avlagt minst någon akademisk examen.

Intressant är även att jämföra antalet examina avlagda vid de fem fakul— teterna (»universitetsexamina») å ena sidan och antalet examina avlagda vid fackhögskolor (»högskoleexamina») å den andra. I diagram 4, även det hämtat ur Akademikerräkningen 1955, återges utvecklingen i fråga om dessa två huvud- typer av examina. Som synes av diagrammet dominerade universitetsexamina helt fram till slutet av 1920—talet. Antalet från fackhögskolor examinerade höll sig vid cirka 400 per år, medan antalet universitetsexamina uppgick till cirka 600 per år. Denna utveckling bröts omkring år 1930, genom att fackhögskolorna starkt ökade sin andel av examinationen. En lika påtaglig ökning av examina- tionen vid fackhögskolorna skedde under fyrtiotalet. Så uppgick antalet exa— minerade vid fackhögskolorna år 1947 till 1 028, en siffra som obetydligt skiljer

1 Med akademiska grundexamina avses sådana lägre examina, vilka normalt kan bereda veder- börande försörjning på den akademiska arbetsmarknaden. Teologisk-filosofisk examen inräknas så- lunda icke; ej heller medicine, odontologie eller veterinärmedicinsk kandidatexamen. Däremot med- räknas farmacie kandidat/receptarieexamen. I underlaget för diagrammen ingar icke heller antalet avlagda gymnastiklärarexamina, detta emedan examensuppgifter saknas för åren före år 1934.

Tabell 12. Antalet avlagda examina och dispatationsprov vid universitet och högskolor läsåren 1936/37—195'7/58.

Antal examina per år Examen1 , , .

322,51,— 25%; 426121— 5å£åg 1954/55 1965/56 1956 67 1957/58 Teol. kand. examen ............. 114,2 98,6 83,0 51,0 51 42 59 43 Teol. lic. examen ............... 13,4 12,4 12,0 15,2 25 14 17 13 Teol. dr ....................... 6,4 7,8 8,4 6,2 5 5 9 3 Jur. kand. examen .............. 197,4 219,2 207,4 205,6 205 202 209 193 Jur. lic. examen ................ 1,4 2,4 3,6 2,8 2 2 2 3 Jur. dr ........................ 1,2 1,8 3,2 2,4 2 — 2 Statsvet.-jur. examen ............ 7,4 24,6 22,2 24,4 27 21 17 14 Distriktsåklagarexamen .......... —— 9 _2 1 7,8 23,2 1 6 16 21 26 Kansliexamen .................. 14,4 _— _— -— —— _— Med. kand. examen ............. 180,0 177,0 215,4 325,8 306 449 369 395 Med. lic. examen ............... 152,0 167,0 185,2 211,8 223 256 300 312 Med. dr ....................... 21,4 31,8 44,8 52,8 56 52 54 60 Fil. kand. examen hum. .......... 2291,8 313,6 333,8 406,2 378 421 436 465 Fil. mag. examen hum. .......... 2208,8 189,2 163,4 365,0 447 488 593 610 Fil. lic. examen hum. ............ 2 93,4 74,4 88,8 89,6 75 94 90 95 Fil. dr hum. .................... 31,6 37,2 37,0 43,6 43 45 35 36 Statsvet.-fil. examen ............ 8,2 17,0 17,6 20,0 19 12 19 24 Teol. fil. examen ................ 89,8 66,6 47,4 31,2 52 16 — — Fil. kand. examen nat. .......... 5 65,6 99,8 140,4 127 153 169 166 Fil. mag. examen nat. ........... 5 51,8 80,4 162,0 177 212 248 220 Fil. lic. examen nat. ............ 9 32,6 43,6 65,8 65 87 73 87 Fil. dr nat. ..................... 20,6 21,6 22,6 27,2 30 41 30 35 Civilingenjörsexamen' ............ 280,8 353,6 444,2 510,6 552 517 528 527 Tekn. lic. examen ............... —— 3,4 16,4 30,4 33 24 32 33 Tekn. dr ....................... 1,6 3,8 5,4 10,2 7 14 8 7 Civilekonomexamen ............. 117,4 129,2 196,8 189,8 167 192 208 218 Ekon. lic. examen .............. -— 1,4 2,8 3 5 1 4 Ekon. dr ....................... _— 0,4 0,6 1 —— (Odont. kand. examen ............ 83,0 120,8 171,6 180,2 169 194 237 222 Tandläkarexamen ............... 84,4 104,4 131,2 160,6 175 178 164 172 Odont. dr ...................... 0,2 0,6 2,4 3,4 9 1 3 Farm. kand. el. receptarieexamen . . 70,8 85,0 120,0 114,6 95 106 103 105 Apotekarexamen ................ 32,2 36,4 39,6 20,0 21 7 21 23 Farm. lic. examen ............... — -— 1,8 1 — 1 4 Farm. dr ....................... —— 0,2 1 — — Vet. med. kand. examen .......... 16,4 20,4 25,8 31,2 29 28 29 24 Veterinärexamen ................ 13,8 16,8 22,6 23,6 31 26 28 31 Vet. med. dr .................... 0,8 0,2 2,6 3,0 6 5 8 Agronomexamen ................ 13,8 18,4 29,6 45,6 45 51 51 43 Agr. lic. examen ................. 0,6 2,2 3,6 7,0 5 5 10 7 Agr. dr ........................ —— 0,4 1,8 1,6 —— 1 4 3 Civiljägmästarexamen ........... 12,0 20,2 23,8 29,0 31 37 23 25 Skog. lic. examen ............... -—— 1,0 0,8 —— 1 1 1 Skog. dr ....................... —— —- — — — 1 Gymnastikdir. examen ........... 34,4 39,2 51,8 61,8 64 64 65 61

1 Samtliga vid Göteborgs universitets filosofiska fakultet disputationsprov är räknade som humanistiska. ” Innehåller även examinerade vid naturvetenskaplig fakultet (sektion). ” Redovisas tillsammans med examinerade vid humanistisk fakultet (sektion). ' Av praktiska skäl använder utredningen här och i det följande benämningen civilingenjöre- examen för samtliga vid de tekniska högskolorna förekommande grundexamina.

(motsvarande) avlagda examina och

Diagram 3. S tudentexamina och akademiska grundexa'rnina1 åren 1910—55. Är för studentexomino

Anm, nos |9|0 1920 man |940 om 5000 Jlllllllllllllldlllllllllllllll'llllllll

J

lrllllll

— Studentexamina, samtliga

woa!—— 1 2.000: /_,AVAV ' ; N_f/W— Akademisku qrundexomina.5umtligo 1000 /x/ w ' : Akademiska qrundexuminu,kvinnur : M GlllllTlTlllllllllllllllllllllllilllllllll

IBM] 1915 l925 l955 I945 1955 Är för akademiska grundexumina

sig från det sammanlagda antalet universitetsexamina (1 052). Efter detta år går dock de båda kurvorna åter isär.

Som synes har antalet från fackhögskolor examinerade kvinnor varit obetyd- ligt. Över hälften utgöres av farmaceuter.

I sitt första betänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24) redovisade universitetsutredningen ingående undersökningar av hur många av studenterna. med huvudutbildning inom skilda fakulteter som senare avlade någon examen. Utredningen konstaterar därvid (s. 68):

»Av en inskrivningsårgång på i det närmaste 1 000 studenter vid de humanistiska fakulteterna har femton terminer efter inskrivningen mindre än hälften avlagt akademisk examen. Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är situationen densamma. Av inskrivningsårgången 1948/49 lockade de sistnämnda fakulteterna slutligen -—- efter alla fakultetsbyten nära dubbelt så. många studenter som tandläkarhögskolorna, men

1 Se noten, s. 33.

Diagram 4. Antalet avlagda grundexaminal vid fakulteter och fackhögskolor åren 1910—55.

Ania! 2000

_ Universitetsexamina, samtliga

,_/

[500 J / w

mm, A . _ W V

Högskoleexaminu,sam1lign [ H

500 /Aw Universitetsexomina, kvinnor Högskoleexominu, kvinnor 0 I | | I | | | I I I | I I | I I I I I I I | | | I I I [ I I I | ] I I | I i I | I | ISIO 1920 1930 |940 1950 I955 Ar

efter femton terminer var antalet avlagda naturvetenskapliga kandidat- och magister- examina bland dessa studenter mindre än antalet avlagda tandläkarexamina i samma inskrivningsårgång, detta trots att studietiden för tandläkarexamen snarast är längre än den beräknade normalstudietiden för filosofiska preliminärexamina. Mot en examinations- frekvens av 85 a 90 eller till och med över 90 procent vid fackhögskolorna svarar efter femton terminer en examinationsfrekvens av 60 procent vid de juridiska fakulteterna och mindre än 50 procent vid de filosofiska.

Studieavbrottsfrekvensen vid fackhögskolorna är genomgående mindre än 10 procent av inskrivningskullen, medan var fjärde jurist, var tredje naturvetare och 40 procent av humanisterna lämnat sina läroanstalter —— och överhuvudtaget lämnat studierna vid högre läroanstalter utan att ha avlagt examen.»

De nu redovisade siffrorna över å ena sidan antalet nyinskrivna och å andra sidan antalet examina (grundexamina) vid skilda fakulteter och högskolor ger,

1 Se noten, s. 33. Det torde förtjäna att särskilt påpekas, att samtliga med. lic.-examina hänförts till gruppen »universitetsexamina».

om de ställes sida vid sida av varandra, en liknande bild, blott än mer utpräglad. Detta sammanhänger med att många studenter först skriver in sig vid en fri fakultet och senare vinner inträde vid en fackhögskola, varigenom dessa studen- ter ingår bland nettoantalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna men bland de examinerade vid fackhögskolorna. Även om man i den offentliga statistiken kunnat fördela de inskrivna efter huvudutbildningsfakultet, skulle likväl det faktum ha kvarstått, att proportionerna mellan å ena sidan antalet nyinskrivna och å andra sidan antalet examina vid skilda fakulteter och högskolor varit i hög grad olika.

Av väsentligt intresse för en fortsatt planering av universitets- och högskole- väsendet är i vilken omfattning som de som avlägger en grundexamen fortsätter till högre examina. Som utredningen konstaterade redan i sitt första betänkande är det för närvarande ej möjligt att utan vidare med ledning av den officiella statistiken rekonstruera hur många som fortsatt sina högre studier, detta emedan examensstatistiken endast ger uppgift om antalet avlagda examina; ej om hur många personer som avlagt examen. Detta gäller särskilt beträffande de filo- sofiska fakulteterna, där många först avlägger filosofie kandidatexamen och senare jämväl ämbetsexamen, innan de eventuellt fortsätter med högre studier. Man får nöja sig med att ställa antalet examina av högre valör i relation till antalet examina av lägre valör.

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperio- der och antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare framgår av följande sammanställning:

1936—40 1941—45 1946—50 1951—55 1954—58 P r 0 e e n t

84 37 38 37 &&

Relationen mellan antalet filosofie licentiatexamina under skilda femårsperio- der och summan av antalet avlagda kandidatexamina sex år tidigare och antalet ämbetsexamina fem år tidigare framgår av nästa sammanställning:

1936—40 1941—45 1946—50 1951—55 1954—58 P r 0 e e n t 19 22 22 23 21

hfellan 40 och 50 procent av dem som avlagt filosofie kandidatexamen under den här aktuella perioden torde enligt gjorda beräkningar senare jämväl ha avlagt ämbetsexamen. Det skulle betyda att av samtliga som avlagt filosofisk grundexamen omkring 30 procent senare även avlagt filosofie licentiatexamen. Båda beräkningarna ovan tyder på att licentiatfrekvensen varit större under 1940—talet än under senare delen av 1930—talet och att den hittills under 1950— talet legat på ungefär samma nivå som under 1940-talet.

Vid de teologiska och juridiska fakulteterna och vid fackhögskolorna är licen- tiatfrekvensen betydligt lägre än vid de filosofiska fakulteterna. Antalet licentiat— examina vid de teologiska fakulteterna under åren 1954—58 utgjorde sålunda 23 procent av antalet teologie kandidatexamina åren 1949—53, medan mot- svarande siffra för de juridiska fakulteternas del blott är 1 procent. Vid de fackhögskolor, där licentiatexamen kan avläggas, var motsvarande procenttal för motsvarande period för samtliga högskolor tillsammantagna 6 procent. Å andra sidan visar siffror över antalet licentiander, att man för framtiden bör kunna räkna med en väsentligt höjd licentiatfrekvens vid vissa fackhögskolor. Särskilt gäller detta för de tekniska högskolorna.1

I fråga om disputationsfrekvensen — antalet disputationer i relation till antalet examina av närmast lägre valör — har utredningen i sitt första be— tänkande beräknat följande frekvenstal avseende de filosofiska fakulteterna. Siffrorna har här kompletterats med siffror för åren 1954—58:

1941—45 1946—50 1951—55 1954—58 P r 0 c e n t 64 54: 50 48

Av siffrorna att döma skulle nu ungefär hälften av dem som avlägger filosofie licentiatexamen senare disputera. Siffrorna tyder dessutom på att disputations- frekvensen minskat under senare årtionden. Trots beräkningsmetodens osäkerhet verkar tendensen trolig med hänsyn till utvecklingen på arbetsmarknaden och de ändrade kraven för lektorskompetens.

Disputationsfrekvensen har beräknats även för medicinarna enligt samma metod som för filosoferna. Antalet medicinska disputationer har ställts i relation till antalet medicine licentiatexamina åtta år tidigare, Vilket givit till resultat följande procenttal:

1939—43 1944—48 1949—53 1954—58 P r 0 e e n t

17 25 31 30

Av dessa siffror att döma skulle disputationsfrekvensen ha ökat ganska mar- kant bland medicinarna sedan 1940—talet. Fortfarande ligger dock frekvensen betydligt lägre än den som gäller för de filosofiska fakulteterna, om man be— träffande dessa utgår från antalet avlagda licentiatexamina. Utgår man för filosofernas del i stället -— vilket vid här aktuell jämförelse kan synas rim- ligare från antalet avlagda filosofiska grundexamina, är å andra sidan medi—

1 I sjätte kapitlet återges (s. 210 ff.) en beräkning av det tänkbara antalet licentiander vid de tekniska högskolorna under första hälften av 1960-talet.

cinarnas frekvenstal numera betydligt högre än filosofernas. Ställer man näm- ligen antalet disputationer i de filosofiska fakulteterna i relation till antalet avlagda filosofie kandidatexamina tio år tidigare, finner man procenttal som ligger omkring 20. Disputationsfrekvensen bland dem som avlägger filosofie kandidatexamen eller filosofisk ämbetsexamen måste då ligga lägre, kanske vid 15 procent. Enligt gjorda beräkningar har inga större förändringar i detta re— lationstal ägt rum det senaste decenniet. För 15—20 år sedan synes därför disputationsfrekvensen räknat på grundexamina ha varit av samma storleks- ordning inom de medicinska som inom de filosofiska fakulteterna. Vid de fack- högskolor som har disputationsrätt utgjorde antalet disputationer 1954—58 37 procent av antalet examina av närmast lägre valör fyra år tidigare.

Nu har redogjorts för och diskuterats siffror rörande den hittillsvarande och de närmast kommande årens studentexamination samt den hittillsvarande till— strömningen till och examinationen vid universitet och högskolor. Man kan sammanfatta de tendenser som dessa siffror återspeglar i form av två »flödes»— diagram, ett för periodens början och ett för dess slut. Denna typ av diagram som numera ofta utnyttjas utomlands —— avser att illustrera hur stor del av skilda generationer som med observerade tendenser i fråga om övergången till olika nivåer på utbildningsstegen tas tillvara i samhället för olika slag av högre utbildning. Det bör dock observeras, att diagrammen ej återger observerade frekvenstal gällande för en och samma generation under dess passerande av olika åldersstadier (ett »generationsdiagram») utan de vid en given tidpunkt gällande frekvenstalen för olika kategorier (ett »tvärsnittsdiagram»).

Med studentexamen avses här examen från såväl allmänbildande som specialgymnasium. Förhållandet mellan nettoantalet nyinskrivna vid de i tabell 6 upptagna fakulteterna och högskolorna och antalet studentexamina ett och ett halvt år tidigare ger andelen, som började akademiska studier. Observera att här är specialgymnasierna medräknade till skillnad från i tabell 7.

Med lägre akademisk examen åsyftas grundexamen enligt den definition, som anges i noten, s. 33.

Andelen personer, som avlade lägre akademisk examen, har satts lika med förhållandet mellan antalet examina och nettoantalet nyinskrivna fyra år tidigare. För att söka und- vika att personer, som avlagt mer än en lägre akademisk examen, dubbelräknas har dock vad beträffar filosoferna blott halva antalet filosofie kandidatexamina medräknats, detta i anslutning till Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), bilaga 3.

Andelen personer, som avlade licentiatexamen, har beräknats med utgångspunkt från antalet, som fem år tidigare avlagt sådan lägre akademisk examen, som kan påbyggas med licentiatexamen. Med. lic.-examen är lic.-examen och tillika »lägre akademisk examen». Den har på denna nivå ej medräknats i någondera egenskapen. Ej heller kommer tand— läkare eller veterinärer in på licentiatnivån. Även här har blott halva antalet filosofie kandidatexamina medräknats bland lägre akademiska examina.

Andelen, som disputerar, är beräknad med utgångspunkt från antalet licentiatexamina (och motsvarande) fem år tidigare. Här kommer vid procentberäkningen med. lic.-examen, tandläkarexamen och veterinärexamen åter ini nämnaren.

Diagram 5. Övergången från lägre till högre utbildning under andra hälften av 1940-talet och andra hälften av 1950-talet.

Andra hälften av 1940-talet

Avl ag! lic.- ex. Ca 70% disputerade ej Ca 30 %dispulerade

A_Avlogt

Ca 85 % avlade ej lic.-ex. lag,: aka Ca 15 % avlade lic.-ex.

Akodem. studier

Ca 75—8096 avlade lägre

Ca 20—25 % avlade ej ak. ex. akadem. ex.

ANDRA AK; STUDIER

HUM. STLJD.

Ca 55 % började

Ca 45 % började ej ak.51ud. . akadem. studier

Studemr

94,5 % tog ej studentex. 2052-ng.,.- 5,5%tog stud.- ex, Ca 87000 Ca 5000 | ' | ' ' I | I ' W 10 5 0 O 5 10 1000-tal. Andra hälften av 1950-talet Ca 70% disputerade ej mag Ca 30 % disputerade Ca 85 % avlade ej |ic.— ex. 163253; ] Ca 1596 avlade lic: ex , Akadem. Ca 75 % avlade lägre Ca 25% avlade ak. ex. - ej S'Ud'" akadem. ex. ANDRA AK.:ETUDIER , , r— * _ . Ca 3096 började ej ak. stud. ' Studenter Ca 70% borjclde _ ak.slud|er Ca 6000 . Samtl. ' 90 % tog ej sfudenlex. :o—åfinsdrl 10% tog studentex. | Ca 81000 Ca 9000 | ' | | | | | 10 5 0 O 5 10 IOOO-fal

Det förhållandet, att detta är ett »tvärsnittsdiagram», gör, att ett absolut antal (den liggande stapelns bredd) till höger om mittlinjen ej nödvändigtvis återfinnes på nivån ovanför uppdelat till höger och vänster. Till skillnaden mellan stapeln till höger om mit- ten på en nivå och summan av de två staplarna på närmast högre nivå bidrar också det förhållandet, att medicinare, tandläkare och veterinärer saknas på licentiatnivån.

De på längre sikt mest betydelsefulla dragen iutvecklingen är dels att student- examinationen totalt och relativt ökat så starkt, dels att andelen studenter som påbörjat akademiska studier stigit samt dels slutligen att bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor en mycket markerad förskjutning mot de humanis- tiska fakulteterna ägt rum. Slutligen kan tilläggas, vilket ej framgår av diagram- met, att kvinnornas andel bland samtliga studenter ökat högst väsentligt under efterkrigsperioden.

Behovet av akademiskt utbildad arbetskraft m. m.

A. Tendenserna i stort

En tillbakablick på den svenska arbetsmarknadens utveckling i avseende på arbetskraftens sammansättning efter s.k. yrkesställning ger klart vid handen, att tjänstemännen ökat i antal snabbare än både företagare och arbetare. Föl— jande sammanställning, hämtad ur den officiella statistiken, ger den säkraste information vi i dag kan få om denna utveckling i dess huvuddrag.

Tabell 13. Förvärvsarbetande befolkning efter yrkesställning.

Yrkeskategori Antal f(qrgggfgglgbewnde Relativ maning (%> 1940 j 1945 | 1950 1940 | 1945 [ 1950 Företagare ................. 650 603 601 21,7 20,2 19,3 Tjänstemän ................ 603 699 843 20,1 23,4 27,2 Arbetare ................... 1 747 1 686 1 661 58,2 56,4 53,5 Samtliga ................... 3 000 2 988 3 105 100 100 100

Siffror av detta slag får inte pressas. Felkällorna i fråga om avgränsningen både av vad som skall menas med förvärvsarbetande befolkning och av vilka yrken som skall räknas till var och en av yrkesställningsgrupperna är så stora, att man icke utan vidare får tillmäta smärre variationer i tiden någon betydelse. Vad man av de redovisade resultaten klart kan se, är emellertid att förändring- arna inom svenskt näringsliv sedan år 1940 mycket tydligt gått i den riktningen, att tjänstemannafunktionerna blivit allt väsentligare. Under det att det totala antalet förvärvsarbetande ökade högst obetydligt mellan åren 1940 och 1950, ökade antalet tjänstemän med inte mindre än 40 procent under samma tid. Liknande tendenser får man fram, om man jämför siffrorna rörande antalet sysselsatta enligt Våra två senaste företagsräkningar. 1949 års arbetskrafts- utredning har i sitt betänkande Arbetskraftsbehovet inom offentlig verksamhet (SOU 1955: 34) gjort vissa sammanställningar ur de två företagsräkningarna och redovisar följande siffror och kommentarer.

Medan hela antalet sysselsatta inom de näringsgrenar och branscher, som omfattas av företagsräkningarna i huvudsak industri, handel och samfärdsel jämte skogsbruk och trädgårdsskötsel mellan åren 1931 och 1951 steg med 62 procent, visar enbart teknisk

I procent av antalet Män Kvinnor Samtliga år 1931 sysselsatta " Samtliga Man Kv. sysselsatta

Egna företagare, inkl. medhj., fam.—medl. 0. anställda före-

tagsledare ................ 260 200 80 500 340 700 157 158 157 Teknisk personal o. förmän . . 107 500 6 900 114 400 294 197 286 Förvaltnings— o. kommersiell

personal ................. 130 900 135 800 266 700 201 282 235 Butiks— samt serverings- o.

kökspersonal ............. 45 600 136 100 181 700 148 163 159 Arbetare ................... 1 066 600 211 600 1 278 200 146 157 148

Hela antalet sysselsatta ...... 1 610 800 570 900 2 181 700 157 178 162

och administrativ personal (grupperna teknisk personal och arbetsledare samt förvaltnings— och kommersiell personal) en ökning med 150 procent mellan samma år. Den allra star- kaste ökningen redovisar företagsräkningarna dels för manlig teknisk personal, inklusive arbetsledare och förmän, dels för kvinnlig kontorspersonal. Dessa båda grupper har i det närmaste tredubblats under tjugoårsperioden. Den manliga förvaltnings- och kommersiella personalen har visserligen också ökat i antal men väsentligt mindre än den kvinnliga.

Den utveckling av arbetsmarknaden som dessa siffror speglar, synes av fler- talet bedömare anses komma att fortsätta, kanske i accelererande takt. Det vi i dag vet rörande karaktären hos de mänskliga arbetsinsatserna i morgondagens samhälle med dess ökade automatisering, tyder klart på att den tekniska ny- daningen påskyndar utvecklingen mot ett tjänstemannasamhälle. Ett stöd för detta allmänna resonemang kan man få genom att, som arbetskraftsutredningen gjorde, jämföra den yrkesverksamma befolkningens fördelning på yrken är 1950 i Sverige med motsvarande fördelning i Förenta staterna. Resultaten av denna jämförelse redovisas i tabell 15, hämtad ur arbetskraftsutredningens betänkande.

Den utvecklingstendens rörande tjänstemannafunktionerna som visats i det föregående säger givetvis i och för sig intet om utvecklingen av de funktioner, som personer med akademisk utbildning i regel har att sköta i samhället. Det offentliggjorda material, som de ovan redovisade siffrorna bygger på, ger ej underlag för en bedömning av utvecklingen av antalet yrkesverksamma med olika slag av utbildning.

Universitetsutredningen har själv inom sitt sekretariat genomfört en beräk- ning av antalet personer med någon akademisk examen skilda år under perioden 1935—55. Resultaten av dessa undersökningar har tidigare publicerats såsom utredningens andra betänkande under titeln Akademikerräkningen 1955 (SOU 1957: 51), varvid även en redogörelse lämnades för undersökningens uppläggning

Tabell 15. F örvärvsarbetande befolkning efter individualyrkesgrupper i Sverige och Förenta staterna år 1950.

Antal Procentuell fördeln. Sverige USA Sverige USA Teknisk personal, lärare, utövare av fria yrken m.fl. ................. 218 900 4 988 012 7,1 8,5 Företagsledare, personer med admi- nistrativt arbete, kontorspers., per- soner med försäljningsarbete, m.fl. 6224 000 16 149 215 20,1 27,4 Jordbrukare, fiskare, skogsarbetare m. fl. .......................... 632 500 7 251 759 20,4 12,3 Personer som framför fordon och far- tyg ............................ 116 900 2 328 735 3,8 3,9 Personer som utför tjänster ........ 290 600 5 999 570 9,4 10,2 Personer tillhörande övriga yrken . . 1 215 300 22 281 652 39,2 37,7 Summa 3 098 200 58 998 943 100,0 100,0

och genomförande. Av undersökningens resultat mä till en början återges föl- jande grundläggande tabellsammanställning över storleken av skilda akademiker— grupper vart femte år under perioden 1935—55. Det bör observeras, att siffrorna i tabellen enbart avser antalet personer med svensk akademisk examen.

Tabell 16. Hela antalet akademiker ( exklusive agronomer och gymnastiklärare) under 65 år vid slutet av olika är.

1935 194-0 1945 1950 1955 Grupp Abs. | Rel. Abs. 1 Re]. Abs. [ Rel. Abs. Rel. Abs. Rel.

Teologer ........... 2 900 9,2 3 200 8,8 3 400 8,3 3 500 7,4 3 400 6,3 Jurister o. pol. mag. 5 000 15,9 5 620 15,5 6 390 15,5 7 060 14,9 7 530 13,8 Läkare ............ 2 580 8,2 3 130 8,6 3 710 9,0 4 330 9,1 4 980 9,1 Filosofer ........... 8 000 25,4 9 200 25,3 10 700 26,0 12 100 25,6 14 800 27,2 Civilingenjörer ...... 6 700 21,2 7 700 21,2 8 500 20,7 9 800 20,7 11 400 21,0 Civilekonomer ...... 1 7 00 5,4 2 200 6,1 2 700 6,6 3 600 7,6 4 300 7,9 Tandläkare ........ 1 770 5,6 2 130 5,9 2 550 6,2 3 230 6,8 3 850 7,1 Apotekare ......... 880 2,8 900 2,5 920 2,2 940 2,0 950 1,7 Farmaceuter/recepta-

rier ............. 820 2,6 1 050 2,9 1 050 2,6 1 440 3,0 1 760 3,2 Veterinärer ........ 510 1,6 520 1,4 550 1,3 630 1,3 650 1,2 Jägmästare ........ 660 2,1 670 1,8 670 1,6 750 1,6 810 1,5

Summa 31 520 100,0 36 320 100,0 41 140 100,0 47 380 100,0 54 480 100,0

Index ............. 100 - 115 - 131 - 150 - 173 - Procentuell ökning

per femårsperiod . . - - 15 - 13 - 15 - 15

Akademikernas andel av hela antalet jämnåriga åren 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955 återges i följande tablå. Beräkningarna bygger på slutsummorna i tabell 16 och på uppgifter om folkmängden i åldrarna 25—65 är vid slutet av de angivna åren.

År 1935 1940 1945 1950 1955

Antalet akademiker (exkl. agronomer och gymnastiklärare) i % av folkmängden i åldrarna 25—65 år ............ 0,99 1,06 1,14 1,25 1,41 Ökning i antal procentenheter ......................... +0,07 +0,08 +0,11 +0,16

Två förhållanden faller i ögonen vid ett studium av siffrorna. För det första har det totala antalet akademiker i yrkesverksam ålder under tjugofemårs- perioden ökat mycket jämnt, med knappt 3 procent per år, en utvecklingstakt som nära ansluter till den man är van vid från utredningar rörande den eko— nomiska utvecklingen i landet. För det andra är det påfallande, hur stabil den relativa fördelningen av akademikerna på skilda examensgrupper varit, även om teologer och i någon mån jurister, apotekare, veterinärer och jägmästare något minskat, medan läkare, filosofer, civilekonomer, tandläkare och farma- ceuter i någon mån ökat sina andelar av den totala populationen.

På s. 42 ovan har angivits, att antalet yrkesverksamma tjänstemän enligt folkräkningarnas indelningar skulle ha ökat med cirka 40 procent mellan åren 1940 och 1950. Motsvarande ökning enligt den sist återgivna tabellen för aka- demiker i yrkesverksam ålder är cirka 30 procent. Antalet tjänstemän har så— ledes ökat väsentligt snabbare än totalantalet personer med en akademisk examenl. För den tekniska personalens del finns siffror i den i det följande omnämnda undersökningen Ingenjörsbehovet i Sverige — som antyder en lik- nande utveckling. Mellan åren 1940 och 1950 ökade totalantalet yrkesverk— samma ingenjörer med 100 procent. Antalet civilingenjörer ökade under samma period med 28 procent, antalet s.k. läroverksingenjörer med 57 procent och antalet s.k. institutsingenjörer med inte mindre än 275 procent. För ingenjörer— nas del har denna utveckling fortsatt även mellan åren 1950 och 1955. Antalet yrkesverksamma civilingenjörer har nämligen ökat i långsammare takt (16 pro- cent) än totalantalet ingenjörer (24 procent). För läroverksingenjörerna är ök- ningssiffran på de fem åren 21 procent och för institutsingenjörerna 30 procent.

Det finns ytterligare tecken som tyder på att den relativt sett starkaste ök- ningen hittills av tjänstemannastaben kommer på personal med kortare teoretisk utbildning. Om man t. ex. ser på siffrorna rörande förändringen i antalet tjänste- män enligt de två företagsräkningarna åren 1931 och 1951 (tabell 14), finner

1 En del av akademikerna är att betrakta. som företagare, men uppgifter saknas för åren 1940 och 1950 om hur många av akademikerna som var tjänstemän och hur många som var företagare.

man bl. a. att den kvinnliga förvaltningspersonalen och kommersiella personalen ökat förhållandevis starkt, nästan lika mycket som den manliga tekniska per- sonalen.

Vad kan man nu säga om den framtida arbetsmarknadsutvecklingen för per— soner med akademisk utbildning? Det är givetvis ytterligt svårt att uttala sig om framtiden speciellt när det gäller en så liten grupp av befolkningen som den akademikerna fortfarande utgör. Tre förhållanden kan sägas vara i stort sett avgörande på lång sikt för hur många akademiker vi kommer att få verksamma på arbetsmarknaden, nämligen dels hur många ungdomar vi kommer att få råd och möjlighet att utbilda vid våra högre läroanstalter, dels i vilken takt och i vilken riktning vårt näringsliv och vår offentliga verksamhet kommer att utvecklas, dels slutligen i vilken utsträckning kvinnliga akademiker kommer att vara yrkesverksamma.

Den första av de tre här angivna faktorerna gäller den allmänna standard i fråga om utbildning, som vi anser oss kunna och böra ge vår arbetskraft. Det finns i och för sig intet som säger, att vi ej av rena allmänbildningshänsyn skulle kunna väsentligt höja utbildningsstandarden överlag för vår ungdom. Sedd i ett historiskt perspektiv är den nuvarande utbildningsstandarden en etapp i en drygt hundraårig utvecklingsprocess. En målmedveten strävan från föräldrar och företrädare för näringsliv och samhälle att höja ungdomens ut— bildningsnivå ytterligare över hela linjen kommer rimligen att inom loppet av några decennier leda till att procenten personer med akademisk utbildning kom- mer att höjas. Storleken på denna höjning är då ytterst en fråga om den takt, med vilken vi anser oss ha råd att bygga ut det högre utbildningsväsendet. Utifrån denna, låt oss gärna säga allmänbildningssynpunkt, blir det en sekundär fråga, vilken typ av högre utbildning som man ger ungdomen. I varje fall blir inte frågan om olika verksamhetsområdens behov av en viss typ av utbildade det avgörande. Snarare skulle utbildningskostnaderna bli den faktor, som när- mast komme att styra inriktningen på utbyggandet av den högre utbildningen.

Den andra faktorn, avgörande för hur stort antal akademiker vi kommer att ha sysselsatta på arbetsmarknaden i framtiden, är utvecklingstakten och den framtida inriktningen hos vårt näringsliv och för vår offentliga verksamhet. För att belysa vad en förändrad inriktning av näringslivet kan betyda, skall här återges ett räkneexempel som gjorts på basis dels av vissa beräkningar som gjorts av 1955 års långtidsutredning rörande utvecklingen under perioden 1955 —65 av antalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar (Balan— serad expansion. Bilagor, bilaga 4, SOU 1957 : 10), dels av vissa uppgifter iAkade- mikerräkningen 1955. Med ledning av nämnda material kan till en början beräk- nas hur stor del av samtliga yrkesverksamma företagare och tjänstemän år 1955 som hade avlagt akademisk examen. En sammanfattning av dylika beräkningar lämnas i följande tablå:

:. . % med akad. .. . % med akad. Näringsgren examen Näringsgren examen Samtliga .................... 2,96 sjukvård m. m. .............. 12,11 därav jordbruk, fiske _________ 0,17 statl. o. kommunal förvaltning 8,66 byggnadsverks. ......... 1,33 industri i övr. ......... 2,15

Låt oss därefter antaga, att totalantalet företagare och tjänstemän inom skilda näringsgrenar förändras mellan åren 1955 och 1965 på sätt som beräknats i bilaga 4, tabellbilaga 4, till Balanserad expansion och som sammanfattas i följande tabell:

Tabell 17. Beräkning av antalet företagare och antalet tjänstemän åren 1955 och 1965.

_ (1 OOO—tal) Näringsgren

1955 | 1965

Jordbruk, skogsbruk, fiske .................................... 413 327 Byggnadsverksamhet ......................................... 55 62 Industri och hantverk i övrigt ................................. 282 340 Samfärdsel .................................................. 111 120 Varuhandel .................................................. 337 429 Hotell- och restaurangrörelse .................................. 20 20 Bank och försäkring m.m. .................................... 58 68 Sjukvård, socialvård .......................................... 96 121 Undervisning m.m. ........................................... 74 88 Statlig och kommunal förvaltning .............................. 90 101 Varia och ospec. verks. ........................................ 63 72 Totalt 1 599 1 748

Låt oss så antaga, att andelen personer med akademisk examen bland före- tagare och tjänstemän inom vart och ett av de skilda verksamhetsområdena förblir oförändrad mellan åren 1955 och 1965. Till följd av att den av långtids- utredningen väntade strukturförändringen hos den svenska ekonomien innebär en förskjutning av arbetskraften mot näringsgrenar med ett för närvarande för— hållandevis stort antal akademiker, skulle då det totala antalet sysselsatta akademiker komma att öka, utan att andelen akademiker inom de enskilda näringsgrenarna förändrades. Med de gjorda antagandena skulle hela antalet akademiker öka med 18 procent mellan åren 1955 och 1965. Antalet företagare och antalet tjänstemän totalt sett har av långtidsutredningen beräknats öka med 9 procent under samma period.

Detta räkneexempel är gjort under förutsättning av att inom var och en av de skilda näringsgrenarna förhållandena blir i stort sett desamma som för när- varande. Så kommer givetvis ingalunda att bli fallet. Utvecklingen inom fler— talet näringsgrenar och verksamhetsområden torde komma att leda till att kraven på de anställdas utbildning skärpesl. Att detta kommer att leda till att andelen med akademisk utbildning stiger, är visserligen ej utan vidare givet. Från arbetsgivarens synpunkt måste givetvis i hög grad lönekostnaden bli av betydelse då det gäller anställandet av högt kvalificerad personal. Främst med hänsyn till kvalitetskravets stigande betydelse i framtidens internationella kon- kurrens måste dock säkerligen generellt sett arbetskraftens utbildningsstandard successivt höjas. Detta gäller icke blott för produktionssidan utan även för distributions— och administrationssidorna inom vårt näringsliv. Det skall inga— lunda förnekas, att det ligger en viss fara i en dylik utveckling. Konsekvensen kan i det konkreta fallet nämligen bli, att man för en viss funktion anställer en överkvalificerad kraft. Nu torde det dock ofta vara så, att en funktion kan utvecklas, ges en kvalitativt sett högre valör. Består inte en stor del av vad vi kallar utveckling just däri, att skilda arbetsfunktioner ges ett mer komplicerat och nyanserat innehåll? Är detta riktigt, då följer därav att man genom att använda en från början kanske överkvalificerad kraft för en viss funktion kan utveckla funktionen i fråga. En fortgående kvalitativ förfining av funktionerna torde för närvarande karaktärisera arbetslivet inom så gott som hela den civili— serade världen. Den tekniska utvecklingen spelar här givetvis en betydelsefull roll som pådrivande faktor. Självklart är att denna utveckling ständigt måste kontrolleras och prövas för att undvika vad som i karikerad form går under namnet Parkinsons lag.

1 Om tillräckligt statistiskt primärmaterial, belysande sambandet mellan utbildning och närings- grenstillhörighet, hade funnits i materialet till de svenska folkräkningarna åren 1940 och 1950, skulle det ha varit möjligt att beräkna hur stor del av ökningen i antalet akademiker mellan åren 1940 och 1950 som varit hänförlig till förskjutningama av arbetskraften mellan skilda näringsgrenar och hur stor del som varit hänför-lig till förändringar i »akademikerprocenten- inom var och en av de skilda näringsgrenar-na. Tyvärr finns inte det erforderliga materialet, och inte heller går det att med hjälp av de uppgifter som kunnat insamlas i samband med akademikerräkningen 1955 utföra dessa beräkningar. Man kan i detta sammanhang blott uttrycka den förhoppningen, att i samband med 1960 års folkräkning tillräckligt differentierade uppgifter om utbildning och yrke inhämtas, så att studier av här aktuell art senare blir möjliga.

Efter denna översikt av utvecklingstendenserna i stort övergår utredningen till att referera och diskutera ett antal mera omfattande utredningar rörande beho- vet av enskilda kategorier akademiskt utbildade, som gjorts och som har någor— lunda god aktualitet. Därvid kommer studiet genomgående att avse den behovs— ökn'i'ng (det utvidgningsbehov), som man nu kan räkna med, och de förutsätt— ningar, som måste gälla för ett realiserande av en dylik ökning utbildningsgrupp för utbildningsgrupp. Storleken av det 5. k. ersättningsbehovet framgår av fjärde kapitlet.

Det bör nu redan från början framhållas, att en kalkyl av arbetskraftsbehovet för att kunna ge ett gott underlag för utbildningsanstalternas dimensionering måste avse en ganska lång framtid. Förändringar i utbildningskapaciteten på- verkar nämligen endast långsamt antalet yrkesverksamma. Som underlag för universitetsutredningens ställningstaganden har de i det följande presenterade utredningarna därför den begränsningen, att de i stort sett blott omfattar tiden fram till år 1965. Akademikerantalets utveckling fram till denna tidpunkt be— stämmes praktiskt taget helt av den tillströmning till universitet och högskolor, som redan ägt rum, medan utredningens förslag får effekt först på längre sikt. De utförda beräkningarna ger emellertid en uppfattning om tendenserna, och de har såtillvida betydelse för bedömningen av frågorna om universitets- och högskoleväsendets dimensionering.

Om tillgången på primärmaterial ej hade lagt några hinder i vägen, hade det från arbetsmarknadsbedömningssynpunkt givetvis varit att föredra att genom— gående diskutera det framtida behovet av skilda kategorier av kvalificerad per- sonal med utgångspunkt i en indelning efter yrkes- eller näringsgren. Från ut- bildningssynpunkt vore det å andra sidan givetvis en fördel, om en dylik dis- kussion konsekvent kunde föras för olika i fråga om utbildningen homogena grupper. En utbildnings— och en yrkesgrupp kan helt eller nästan helt samman- falla. När det gäller t. ex. läkare och tandläkare är sålunda överensstämmelsen mellan utbildnings- och yrkesgrupp så gott som fullständig. När det gäller yrkesgruppen präster och utbildningsgruppen teologer är överensstämmelsen relativt stor. Betydligt mindre överensstämmelse finner man mellan å ena sidan de tekniska, kommersiella och administrativa yrkesgrupperna, och å den andra sidan de tekniska, merkantila, samhällsvetenskapliga, juridiska, naturveten— skapliga och humanistiska utbildningsgrupperna. Här föreligger ej den grad av överensstämmelse mellan yrke och utbildning, som skulle göra att valet av indelningsgrund bleve av underordnad betydelse. Man har att välja endera in— delningsgrunden.

Det material för en analys och diskussion av arbetsmarknadsutsikterna, som utredningen har till sitt förfogande, är från här diskuterade synpunkter icke helt ensartat. En del av materialet är i första hand sammanställt med utgångs—

punkt i utbildningen. Detta gäller t.ex. det material som finns beträffande ingenjörsbehovet. Annat material är i första hand sammanställt utifrån syn- punkten av personalbehovet inom speciella yrkesgrupper, t. ex. undersökningarna rörande behovet av lärare och präster. Lied hänsyn till att utredningen ut- nyttjar dessa skilda undersökningar i första hand för planeringen av utbildnings— möjligheter inom skilda fakulteter och högskolor, har det för utredningen varit naturligast att gruppera materialet efter typ av utbildning och därvid efter den fakultets- och högskoleindelning, som för närvarande gäller.

Den följande framställningen rörande behovet av skilda slag av akademiker har disponerats så, att först behandlas sådana akademikergrupper, vilkas ut- bildning är förlagd till fakulteter eller högskolor, vid vilka antalet nyintagna studerande är begränsat, s. k. spärrade utbildningslinjer. Sist behandlas sådana akademikergrupper, vilkas utbildning är förlagd till fakulteter med fri intag- ning. Som en övergång mellan de två huvudgrupperna står gruppen civilekono- mer, jurister och samhällsvetare. Dessa utbildningsgrupper har sammanförts, dels därför att det föreliggande undersökningsmaterialet insamlats i ett sam— manhang, dels därför att de tre grupperna i viss utsträckning har en gemensam arbetsmarknad. Grupperingen överensstämmer med den som användes i en i följande kapitel redovisad modell rörande det framtida utbudet av personal med olika slag av akademisk utbildning.

1. I ngen jörsbehovet

En bedömning av det framtida behovet av civilingenjörer måste primärt grun- das dels på en bedömning av den framtida industriella utvecklingen inom landet, dels på en bedömning av den framtida fördelningen av teknikeruppgifterna på ingenjörer med olika slag av utbildning. Den för belysning av dessa frågeställ— ningar värdefullaste undersökningen är utan varje tvivel den som under åren 1956 och 1957 utfördes av Industriförbundets s.k. teknikerkommitté, och vars resultat publicerats under titeln Ingenjörsbehovet i Sverige. Med hänsyn till att frågan om den högre tekniska utbildningen spelat en central roll i univer- sitetsutredningens arbete i förevarande sammanhang, skall här ges ett relativt utförligt referat av teknikerkommitténs undersökning, varefter utredningen framlägger vissa synpunkter på undersökningens metoder och resultat.

Teknikerkommittén

Metod och material. Kommittén preciserade sin uppgift till att gälla de tekniker, som utexaminerats från tekniska högskolorl, tekniska gymnasier, fackskolor och därmed jäm— förliga läroanstalter samt från kommunala tekniska skolor och privata tekniska institut m.fl. Därjämte medtogs vissa universitetsutbildade i naturvetenskapliga ämnen (akade- miker), som är sysselsatta i teknisk verksamhet.

1 Lantmätare undantagna.

Vid planläggningen av sin utredning hade kommittén att välja mellan två principiellt olika metoder för att genomföra prognosberäkningarna. Antingen kunde prognoserna en- bart baseras på ett begränsat och i huvudsak redan förefintligt statistiskt material, vilket med speciella vetenskapliga metoder skulle kunna vidarebearbetas till en prognos. Eller också kunde huvudvikten läggas vid att insamla ett mera representativt och aktuellt material för att få bättre utgångsvärden för en fortsatt bearbetning. Kommittén valde för sin undersökning den senare arbetsmetoden.

Kommittén utgick från att det med vissa antaganden, vilka redovisas längre fram, var möjligt att beräkna det kommande ingenjörsbehovet inom näringsliv och offentlig verk- samhet. Därvid fann kommittén det lämpligt att genomföra undersökningen av det fram- tida totala behovet av ingenjörer efter en viss uppdelning på olika verksamhetsområden, nämligen

industri, offentlig verksamhet samt övrigt näringsliv.

Till gruppen industri fördes sådan verksamhet som omfattas av kommerskollegii in- dustristatistik med undantag av el-, gas- och vattenverk men kompletterad med enskild byggnadsentreprenadverksamhet. Till offentlig verksamhet hänfördes statliga och kom- munala myndigheter samt även affärsdrivande verk såsom statens vattenfallsverk och försvarets fabriksverk, kommunala bolag såsom spårvägsbolag och elverk samt vissa bostadsstiftelser etc. Gemensamt för dessa är att de i de allra flesta fall har speciellt reglerade anställningsformer. På denna grund hänfördes därför icke sådana statsägda företag som Svenska Tobaksmonopolet och AB Atomenergi till offentlig verksamhet utan till industri. Till gruppen övrigt näringsliv fördes det, som inte medtogs i de två andra grupperna. Enskild elkraftproduktion och -distribution, konsulterande ingenjörs- verksamhet, handel och agenturrörelse, patentbyrå- och försäkringsverksamhet, rederi- näring etc. samt all annan yrkesverksamhet (alltså även jordbruk) hänfördes sålunda till denna grupp.

För att studera produktionsutvecklingen samt sysselsättningen respektive det framtida behovet av tekniker, utformades ett frågeformulär, som tillställdes företag, myndigheter och organisationer. Förutom uppgifter om innehav och behov av ingenjörer begärdes även uppgifter om totalt antal arbetstagare med uppdelning på arbetare och tjänstemän. Uppgifter begärdes för åren 1950 och 1955, detta med hänsyn till de tidigare utredningar, som anknutit till dessa årtal. Vidare begärdes en bedömning av behovet av ingenjörer och övriga arbetstagare fram till år 1965, och svar på en fråga rörande den väntade produktionsutvecklingen fram till denna tidpunkt. Till ledning för uppgiftslämnarna angavs i frågeformuläret följande förutsättningar: Den totala arbetskrafttillgången antages öka med 10 procent till 1965; de allmänna konjunkturerna förutsättes oförändrade med balanserat handelsutbyte och fortsatt jämn ökning av nationalprodukten; hänsyn bör dock tas till viss arbetstidsförkortning.

Kommittén försökte också få en uppfattning om den år 1955 gällande fördelningen mellan olika ingenjörskategorier inom industrien, näringslivet i övrigt och den offentliga verksamheten samt även vilka förändringar i denna fördelning, som kunde komma att inträffa i framtiden. Dessa uppgifter ansågs särskilt viktiga för planeringen av undervis- ningen på olika stadier. I kommitténs formulär ställdes därför frågor rörande antalet ingenjörer på olika utbildningsnivåer och på dessas olika utbildningslinjer.

Indelningen i och definitionen av de olika utbildningsnivåerna följde i huvudsak den, som kan anses vedertagen inom industrien och som bl.a. använts i 1948 års tekniska skolutrednings betänkande. Sålunda har begreppen civilingenjörer, akademiker, läroverks- ingenjörer och institutsingenjörer använts. I gruppen civilingenjörer inrymdes även tekno-

logic licentiater och teknologie doktorer samt de med utländsk teknisk examen, lägst Master of Science, Diplomingenjörer eller Dr Ingenicur. Med läroverksingenjörer avsågs de som utexaminerats från de statliga tekniska gymnasierna och fackskolorna, bergsskolan i Filipstad samt med dessa jämförliga äldre utbildningsanstaltcr. Till institutsingenjörer fördes de som utexaminerats från kommunala tekniska skolor, privata tekniska skolor m.fl. Det films emellertid en del utbildningsformer som utgör gränsfall och som ej ome— delbart kan passas in i den ena eller den andra sålunda definierade utbildningskategorien.

Kommittén distribuerade frågeformulären till företagen i samråd med branschorganisa- tionerna inom Sveriges Industriförbund. Vissa större industriföretag, som inte är anslutna till Industriförbundet, tillfrågades direkt från kommittén. Till det enskilda näringslivet i övrigt utsändes frågeformulär under medverkan av Sveriges Grossistförbund, Sveriges Hantverks- och Smäindustriorganisation, Svenska Konsulter—ande Ingenjörers Förening, Svenska Elverksföreningen rn. fl. organisationer.

Till statliga myndigheter, verk och institutioner ställdes förfrågan direkt och till lan- dets städer och större kommuner i samråd med Svenska Stadsförbundet. Alla i enkäten tillfrågade instanser tillställdes samma frågeformulär. Tillsammans med frågeformuläret ut- gick en missivskrivelse från respektive branschorganisationer med de ytterligare påpekan- den, som i de särskilda fallen ansågs erforderliga. Sammanlagt utsändes inemot 10000 frågeformulär.

Det stod klart för kommittén, att man genom denna enkät inte kunnat nå samtliga ingenjörskonsumenter och ingenjörer. Svar på. enkäten inkom från cirka 40 procent av de tillfrågade industriföretagen och från cirka 70 procent av de tillfrågade inom den offentliga sektorn. De som icke svarade var huvudsakligen företag med mindre än 50 an- ställda samt mindre köpingar och municipalsamhällen. Enkätsvaren beräknades dock om- fatta över 90 procent av antalet anställda ingenjörer inom industrien samt statlig och kommunal verksamhet. Totalt torde enkäten ha berört cirka 65 procent av alla inom Sverige år 1955 verksamma ingenjörer. Med de statistiska metoder kommittén kom att använda bedömdes detta material tillräckligt för extrapolering till fullt antal yrkesverk- samma.

Av de 1 550 svar som inkom var cirka 80 procent fullständiga. De ofullständiga svaren kunde i stor utsträckning efterkorrigeras med hjälp av de uppgifter som i övrigt lämnats på blanketten. Ett antal företag, vilka inte lämnat uppgifter om väntad produktions- utveckling eller om behovet av ingenjörer i framtiden, intervjuades direkt.

Frågorna beträffande ingenjörernas fördelning på utbildningsnivåer och fack torde ha berett uppgiftslämnarna speciella svårigheter.

Industriens ingenjörsbehov. Produktionen per arbetstagare i industrien har varit ständigt stigande så långt industristatistiken kan följas tillbaka. Den totala industriproduktionen har således ökat snabbare än tillväxten av antalet arbets— tagare. Denna ökning av produktionen per arbetstagare har åstadkommits, genom att tillverkningsprocessen allt mera mekaniserats. Denna utveckling har krävt allt större medverkan av administrativ personal och -— i synnerhet teknisk personal.

Antalet ingenjörer i industrien har ökat kraftigt under de senaste decennierna. Det är också så att ingenjörsantalet inom industrien visar en ökande tillväxt, medan tillväxten av totala antalet arbetstagare inom industrien synes stagnera. År 1935 fanns ungefär 7 100 ingenjörer anställda i industrien. År 1955 hade de ökat till 27 300. Hela antalet arbetstagare (inklusive ingenjörer) inom industri

Diagram 6. Ingenjörstätheten, d. v. s. förhållandet mellan antalet ingenjörer och antalet arbetstagare, inom industri och. hantverk 1935——55.

Ingenjörsfäthef % 4

./

0 1930 1940 1950 1960

och viss byggnadsentreprenadverksamhet har för samma tidpunkter av kom- mittén angivits till 514. 000 respektive 863 000. '

Antalet ingenjörer per 100 arbetstagare, i fortsättningen kallat ingenjörs— tätheten, inom industrien var 1935 1,4 procent, medan den 1955 hade stigit till 3,2 procent, d.v.s. mer än fördubblats på en tid av 20 år (diagram 6). Detta innebär att det 1935 fanns en ingenjör på 70 arbetstagare, medan det 1955 fanns en på 32.

Ingenjörstätheten har givetvis undergått helt olika utveckling inom skilda delar av industrien. Den starkaste stegringen av ingenjörstätheten har skett inom gruppen gruvor och järnverk, cellulosaindustri och pappersbruk, kemisk- teknisk industri samt byggnadsindustri. Den mekaniska verkstadsindustrien, som redan tidigare hade en relativt hög ingenjörstäthet, visar en mera måttlig stegring. Vissa branscher, t.ex. läder— och skoindustrien och träbearbetnings- industrien, som 1935 sysselsatte endast ett fåtal ingenjörer, har fram till 1955 ökat sitt ingenjörsbestånd mycket kraftigt, även om antalet ingenjörer per arbetstagare fortfarande är långt mindre än inom övriga områden.

Möjligheterna att öka produktionen är i hög grad beroende av tillgången på tekniker och övrig arbetskraft samt på. kapital. Om produktionsvärdet per an- ställd (1935 års prisläge) för ett antal år sammanställes i ett koordinatsystem med den ingenjörstäthet som samtidigt rått, får man ett samband som visar sig kunna uttryckas med en rät linje (diagram 7). Det rätlinjiga förloppet får

Diagram 7 . Produktionsvärde per arbetstagare och ingenjörstäthet inom industri och hantverk vid olika tidpunkter.

Kronor per arbetstagare 20 000 _/ Alt 3 Alt 2 | En'kätsvor 1965 ' Au 1 1955 %s 1935 914 940 10 000 o

O 1 2 3 4 5 6 7 8 9 (34 Ingenjörstiilhel

Anm. Alternativ 1, 2 respektive 3 hänför sig till olika antaganden om produktions— utvecklingen.

hår i första hand anses vara begränsat av det största värde på ingenjörstätheten, som motsvarar tillgängliga statistiska uppgifter.

Kommittén har emellertid använt detta. samband som arbetshypotes för prog- nosstudierna för industrien. Givetvis kan denna hypotes diskuteras, men de enkätsvar som inkommit1 tyder på att sambandet med tillfredsställande nog— grannhet kan användas åtminstone till det värde på ingenjörstätheten, som för 1975 kan beräknas med hjälp av övriga antaganden.

Genom detta betraktelsesätt har två av de i produktionen medverkande fak- torerna, antalet arbetstagare och antalet ingenjörer, ställts i relation till var-

1 Enkätmaterialet omfattade cirka 88 procent av alla ingenjörer i industrien.

andra. Den substitution av arbetare med ingenjörer som från teknisk och eko- nomisk synpunkt har varit och kan bli erforderlig har indirekt uttryckts med det uppställda sambandet. Tillgången och priset på råvaror och kapital har förutsatts icke komma att begränsa produktionen.

Kommittén påpekar, att sambandet endast gäller för industrien som helhet. Liknande samband för de enskilda industrigrenarna är icke alltid klart linjära, beroende på att utvecklingen i tekniskt och ekonomiskt avseende stundom skett språngvis. Då man betraktar utvecklingen för industrien som helhet, har dock, som nyss visats, utvecklingen varit jämn. Det jämna förloppet har antagits fortgå inom den aktuella prognostiden.

Diagram 8. Produktionsökningen inom industri och hantverk 1935—75. Tre alternativ har antagits för årlig ökning 1955—75.

Index

500 I A113 I 4% / I ANZ / 3.5 " I I ' / I / AIM ' I I 13% 400 ' .' 7' I" ' I I / / / ' // ' / / / I/ / / I/ /Enkätvar 1965 I, / _” ,f 300 II,] I,/ I / &? // # I 200 1.0 / 1930 1940 1950 1960 1970 1930

Genom att utnyttja detta samband ställer kommittén behovet av ingenjörer i relation till en viss produktionsutveckling. En större produktion per anställd fordrar sålunda enligt hypotesen ett större antal ingenjörer. Det är inte möjligt att utan anknytning till den väntade eller önskade produktionsutvecklingen beräkna framtidens ingenjörsbehov.

Säkert kan liknande samband studeras för andra grupper av arbetstagare inom industrien, exempelvis för tjänstemannakåren i dess helhet. Tekniker— kommittén har dock begränsat sitt studium till dem, som har en ingenjörs- utbildning eller en teknisk sysselsättning enligt tidigare definitioner.

För att kunna beräkna behovet av ingenjörer i framtiden fordras enligt hypo— tesen vissa antaganden om den produktion, som är möjlig eller önskvärd vid olika tidpunkter i framtiden. Kommittén valde för sin undersökning två alter— nativa utvecklingslinjer för produktionsstegringen, nämligen 3 procent respek— tive 3,5 procent årlig ökning. De svar, som inkom i kommitténs enkät, visade att man inom industrien räknade med en genomsnittlig årlig produktionsökning på 3,4 procent från 1955 till 1965. Produktionsökningen mellan 1952 och 1955

Diagram 9. Totalt antal arbetstagare inom industri och hantverk. Prognos till 1975. Antal 1 100 000

1 000 000 ..: A

900 000 /

800 000 '

700 000 / 600 000 //i 500 000

0 1930 1940 1950 1960 1970 1980

var genomsnittligt något större, varför ytterligare ett alternativ med 4 procents årlig ökning framräknades (diagram 8, s. 55).

Det var för beräkningarna nödvändigt att undersöka hur den totala tillgången på arbetskraft kommer att utveckla sig och hur stor del därav industriföretagen ansåg sig behöva för att kunna genomföra den utveckling, som man räknade med i prognosen. Ur svaren i teknikerkommitténs enkät beräknades ett ökat behov av arbetstagare med cirka 12 procent från 1955 fram till 1965 (diagram 9). hIed hänsyn till befolkningsutvecklingcn, immigration och viss fortsatt överflyttning från andra verksamhetsområden synes det möjligt för industrien att kunna få detta arbetskraftsbehov tillfredsställt. Sålunda skulle 961 000 arbetstagare be— hövas inom det här behandlade området är 1965. Tendenserna i befolknings— utvecklingen efter 1965 tyder på att en ytterligare ökning av industriens ar— betskraft blir svårare att realisera. Det beräknades emellertid som möjligt att 1 020 000 är sysselsatta i industrien år 1975.

Enligt det samband som antogs som arbetshypotes är behovet av ingenjörer beroende av produktionsutvecklingen och av det antal arbetstagare, som totalt kommer att sysselsättas inom industrien. Är dessa två faktorer bestämda, kan den erforderliga ingenjörstätheten beräknas (se diagram 7, s. 54). Som resultat av en sådan beräkning framkom industriens ingenjörsbehov för åren 1965 och 1975.

Beräknat behov av ingenjörer i industrien 1965 och 1975.

Å Årlig prod.- Totalt antal Prod.-värde per Ingenjörs— Ingenjörs- r 0 gång arbetstagare arbetstagare1 täthet antal

I 3 16 700 4,30 41 300 1965 3,5 961 000 17 500 4,68 44 800 i 4 18 700 5,24 50 200 21 200 6,40 65 000 1975 3,5 1 020 000 23 300 7,36 75 000 4 25 600 8,43 86 000

1 i 1935 års penningvärde.

Kommittén påpekar, att beräkningarna gäller under förutsättning att den tekniska och ekonomiska utvecklingen för industrien i fortsättningen har samma struktur eller undergår liknande strukturförändring som hittills.

De svar, som i enkäten lämnades över ingenjörsbehovet, visade ett totalt behov för industrien av 43 800 ingenjörer år 1965 vid en samtidigt bedömd produktionsökning med 3,4 procent per år.

För att visa den inverkan, som en ändring av totala antalet arbetstagare har på ingenjörsantalet, kan antagas att antalet arbetstagare inom industrien år 1965 blir 1 procent eller 9 600 mindre än ovan beräknats. Om samma produk—

tionsutveckling ändock eftersträvas och förutsättningarna i övrigt gör en sådan möjlig, fordras att ingenjörsantalet ökar med cirka 1,2 procent eller med 540 personer. En sådan utveckling, där en arbetskraftsbrist ersättes med ingenjörer och kapital, kräver emellertid, påpekar kommittén, större kapitalinsatser för investeringar i maskiner, forskning etc.

Ingenjörsbehovet i offentlig verksamhet. Vid sin bedömning av hur verksam— heten inom den offentliga sektorn kommer att utveckla sig i framtiden, valde kommittén att som utgångspunkt studera nationalproduktens utveckling och hur den offentliga verksamhetens kostnader har förhållit sig till denna. Ökningen av bruttonationalprodukten var under åren 1946—50 i genomsnitt 4,7 procent per år och under åren 1950—55 2,9 procent per år. En jämförelse mellan in— dustriproduktionens och bruttonationalproduktens ökning sedan 1946 gav vid

Diagram 10. Kostnad per arbetstagare och ingenjörstäthet inom offentlig verksamhet vid olika tidpunkter. Kronor per arbetstagare 20 000 —>

Alt 2 1975

All1 — id,/'Enkötsvar 1965 10 000

* 1955 0 1955 önskv 1950

1940 D

151935

O 4 . _ o 1 2 3 4 5 6 % lngenjörstäthef

Anm. Alternativ 1 respektive 2 hänför sig till olika antaganden om bruttonational- produktens ökning.

Det vänstra värdet för år 1955 avser det verkliga antalet sysselsatta ingenjörer, medan det högra värdet inkluderar den i enkätsvaren redovisade ingenjörsbristen.

Diagram 11 . Antal ingenjörer inom offentlig verksamhet. Prognos till 1975 vid två alternativ av bruttonationalproduktens årliga ökning.

Antal 35 000 Au 2 3.5 % 0 30 000 ' ' / Alt 1 l 3 % I / I 25 000 »V— ,' I / / i // // , i” 20 000 , / // // (I 15 000 // 0 I 10 000 ( s 000 / 0 1930 1940 1950 1960 . 1970 1900

Anm. Det övre värdet för år 1955 markerar det i enkätsvaren redovisade ingenjörs- behovet, medan det undre värdet markerar det faktiska antalet ingenjörer i offentlig verksamhet.

handen, att den relativa ökningen varit i stort sett lika. Kommittén antog, att detta förhållande kommer att gälla även i framtiden och räknade därför i sina prognoser med att också bruttonationalprodukten kommer att öka med 3 pro— cent, alternativt 3,5 procent.

De offentliga kostnadernas driftkostnader och investeringar andel i bruttonationalprodukten var 13,5 procent år 1935 och nära 25 procent åren 1953—55. Kommittén antog, att de offentliga kostnadernas andel av brutto— nationalprodukten kommer att stanna vid 25 procent. Ett fel i detta antagande betyder i princip en ändrad arbetsfördelning mellan den offentliga och den en— skilda sektorn och torde därför endast i mindre utsträckning påverka det totala ingenjörsbehovet.

Med dessa antaganden blir den totala ökningen av de offentliga kostnaderna 1955—65 34 respektive 41 procent. I enkäten tillfrågade statliga och kom- munala myndigheter räknade för åren 1955—65 med en verksamhetsökning av omkring 40 procent.

Behovet av arbetskraft för den offentliga verksamheten har beräknats av 1949 års arbetskraftsutredning, som kom fram till att det totala antalet an— ställda inom den offentliga sektorn skulle behöva öka med 60 000 till 535 6001 från 1955 till 1965. Denna ökning synes, enligt kommittén, möjlig med hänsyn till den beräknade befolkningsutvecklingen fram till är 1965. Däremot skulle enligt kommitténs antaganden antalet anställda i offentlig tjänst är 1975 icke få uppgå till mer än 550 000.

Då större delen av de offentliga kostnaderna synes ha samband med teknisk verksamhet, bör, menar kommittén, på motsvarande sätt som för industrien drift- och investeringskostnader per anställd kunna sättas i relation till ingenjörs- tätheten vid olika tidpunkter. Även detta samband har varit i det närmaste linjärt under tjugoårsperioden 1935—55.

Den offentliga verksamhetens behov av ingenjörer år 1965 redovisades i sva— ren på kommitténs enkätl. Om undervisningens behov medräknas, skulle är 1965 behövas över 19600 ingenjörer. Detta ingenjörsantal och det däremot svarande värdet på ingenjörstätheten sammanställt med den beräknade årliga ökningen av de offentliga kostnaderna med 3 procent antyder, enligt kommittén, att det tidigare antagna linjära sambandet mellan kostnad per anställd och ingenjörstäthet kan extrapoleras, åtminstone till det värde på ingenjörstätheten, som för 1975 kan beräknas med hjälp av övriga antaganden (diagram 10, s. 58).

Med hjälp av sambandet mellan kostnader per anställd och ingenjörstäthet beräknar kommittén följande ingenjörsbehov för den offentliga verksamheten (se även diagram 11, s. 59).

1 Enkätmaterialct omfattade ciika 95 procent av alla ingenjörer i offentlig verksamhet.

Årlig ökning av Kostnad per Å national- Totalt antal anställd kr. Ingenjörs— Ingenjörs- r produkten anställda (1935 års pen- täthet antal

% ningvärde)

1965 3 535 600 10 550 3,63 19 500 3,5 11 000 3,82 20 500

1975 3 550 000 13 700 4,99 27 400 3,5 15 100 5,60 30 800

Det övriga näringslivets behov av ingenjörer. Som mätt på ingenjörstätheten inom det övriga näringslivet tog kommittén förhållandet mellan det för olika är totalt beräknade ingenjörsantalet och det totala antalet yrkesverksamma, sedan industriens och den offentliga sektorns andelar i båda fallen frånräknats.

År 1935 fanns enligt folkräkningarna omkring 2 865 000 yrkesverksamma, år 1955 beräknades de yrkesverksamma ha varit cirka 3 152 000 och år 1975, enligt framskriven befolkningsutveckling cirka 3 400 000.

Häri är inbegripen även den folkökning, som uppkommer genom nettoimmi- gration. Den folkmängd, som sålunda sysselsatts inom andra näringsgrenar än industri, hantverk och offentlig verksamhet enligt givna definitioner, var är 1935 2 034 000 och år 1955 1 813 000. Med de antaganden som gjorts om sysselsätt- ning inom industri och offentlig verksamhet skulle år 1975 omkring 1 830 000 i åldrar under 66 år återstå för det övriga näringslivet. Ingenjörsantalet har i denna sektor ökat från 7 000 år 1935 till 19 000 år 1955. I dessa värden ingår även ett mindre antal ingenjörer som varit verksamma i utlandet.

Med dessa uppgifter har ett samband uppställts över ingenjörstäthetens ut- veckling under åren 1935—55 för de verksamhetsområden, som ligger utanför industri och offentlig verksamhet (diagram 12). Enkätmaterialet för det övriga näringslivet var alltför knapphändigt för att medge en direkt framräkning av ett värde för 1965. För att få en uppfattning om det framtida antalet ingenjörer inom övrigt näringsliv cxtrapolerades den hittillsvarande utvecklingstrenden rät— linjigt med tiden. Inom industri och offentlig verksamhet har som tidigare visats ingenjörstätheten ökat snabbare. Kommittén framhåller själv, att det icke är osannolikt, att ingenjörstätheten inom det övriga näringslivet kommer att öka snabbare än som skulle bli fallet enligt detta antagande.

Med kommitténs antagande kan man emellertid räkna sig fram till att det inom det övriga näringslivet skulle behövas 29 400 ingenjörer år 1965 och 36 800 ingenjörer år 1975.

Det totala behovet av ingenjörer. Med de gjorda antagandena om produk- tionstakten och nationalproduktens ökning kommer ingenjörsbehovet åren 1965

och 1975 att bli följande (i sammanställningen anges även uppgifter för åren 1935, 1940, 1950 och 1955):

Beräknat totalt ingenjörsbehov i Sverige fram till år 1975.

1935 1940 1950 1955 1965 1975 Inventering .............. 16 800 23 300 47 000 58 400 'i Prognos: 3 % resp. .............. 90 100 128 700 3,5 % ökning av produk- tionen ................ 94 700 142 600

Diagram 12. Ingenjörstäthetens tillväxt med tiden inom övrigt näringsliv i järn— förelse med motsvarande inom industri och hantverk samt offentlig verksamhet.

Ingenjörstöthet % 8 ___—__? n.____ ? 7 _ / / /lndustri 6 / / / / / f / / 5 / / // 2.3 / )! / / / / / Off "' 4 _ ,/,//d /// verilskiighet // f // /; ff / 3 / % 2 /x/ / /Övrigt / näringsliv 1 /V/ 0 1930 1940 1950 1960 1970 1980

Ingenjörsbehovets fördelning på utbildnings-nivåer. De utredningar, som tidi- gare gjorts rörande förhållandena omkring år 1940, visar att av industriens ingenjörer 27 procent var civilingenjörer eller akademiker, 44 procent läroverks— ingenjörer och 29 procent institutsingenjörer. Av kommitténs enkät framgick att dessa relationer fram till är 1950 märkbart förändrats. Däremot syntes av enkät- svaren någon ytterligare förändring av relationerna icke vara ifrågasatt för tiden fram till 1965. För jämförelsens skull har i följande sammanställningar i en sär— skild kolumn redovisats det antal ingenjörer av olika kategorier som i enkäten uppgivits som önskvärt för år 1955.

Ingenjörskategoriernas procentuella fördelning inom industrien.

1940 1950 1955 ..1955 1965 onskv. prognos Ci vilin gen jörer och akademiker ........ 27 2 1 1 9 20 20 läroverksingenjörer .................. 44 36 37 37 38 Institutsingenjörer .................... 29 43 44 43 42

Av ingenjörerna inom den offentliga verksamheten var 1940 53 procent civil- ingenjörer och akademiker, cirka 32 procent läroverksingenjörer och 15 procent institutsingenjörer. Till år 1950 hade andelen civilingenjörer och akademiker minskat, medan i stället andelen läroverksingenjörer och institutsingenjörer ökat. Enkätsvaren ger vid handen, att man för framtiden önskar en ökad andel civil— ingenjörer och läroverksingenjörer.

Ingenjörskategoriernas procentuella fördelning inom offentlig verksamhet.

1940 1950 1955 ..1955 1965 onskv. prognos Civi lingenjörer och akademiker ........ 53 35 29 3 1 29 Läroverksingenjörer .................. 32 29 30 31 35 Institutsingenjörer .................... 15 36 41 38 36

Även inom det övriga näringslivet har andelen civilingenjörer blivit propor— tionsvis mindre och mindre. I stället ökar andra ingenjörskategorier, framför allt institutsingenjörerna. Eftersom denna del av näringslivet omfattar så olikartade yrkesgrenar, blir förhållandena väsentligt olika för var och en av dessa. Inom konsulterande verksamhet är andelen civilingenjörer och läroverksingenjörer i allmänhet betydligt större än andelen institutsingenjörer. Däremot dominerar institutsingenjörerna inom handel och servicenäringar.

Man kan sålunda konstatera en märkbar förändring mellan de olika ingenjörs- kategoriernas andelar under åren 1940—55. Den proportion mellan kategorierna, som gällde 1955 synes dock kommittén vara lämplig åtminstone fram till år 1965 sånär som på en viss minskning av andelen institutsingenjörer i offentlig tjänst till förmån för läroverksingenjörerna.

Totala antalet verksamma civilingenjörer har enligt de gjorda beräkningarna uppgått till 7 100 år 1940, 9 100 år 1950 och 10 600 år 1955. I detta samman— hang har icke medräknats de som examinerats från avdelningen för lantmäteri medan däremot arkitekterna medräknats. Om proportionerna mellan de olika ingenjörskategorierna skall bibehållas enligt de i enkäten framställda önske— målen, kommer det att år 1965 behövas mellan 17 000 och 18 000 civilingenjörer och år 1975 om proportionerna fortfarande antages oförändrade —— mellan 24 500 och 27 500. Härvid är att märka att det för år 1955 även har redovisats en brist på civilingenjörer. Särskilt gällde detta den offentliga verksamheten. Bristen uppgick för statens och kommunernas del till ungefär 700 civilingenjörer, medan den för industriens del uppgavs till något över 300. Civilingenjörernas fördelning på olika verksamhetsområden visas i följande sammanställning:

Antalet civilingenjörer inom olika verksamhetsområden.

- 1955 1965 1975 1940 1930 1955 önskv. prognos prognos %

Industri .............. 2 710 4 000 4 950 5 255 7 910 12 400 3 8 600 14 400 3,5

Offentlig verksamhet . . . 1 950 3 360 3 350 4 225 5 760 8 030 3 6 070 8 970 3,5 Övrigt näringsliv ....... 2 440 1 740 2 120 2 120 3 300 4 100

Totalt ca 7 100 9 100 10 600 11 600 17 000 24 500 3

18 000 27 500 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodnkten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år.

Läroverksingenjörernas antal beräknas ha varit 10 500 år 1040 och 20 000 år 1955. Härvid har då frånräknats de gymnasieingenjörer, som fortsatt studierna vid teknisk högskola. Det visar sig här att en stor del av läroverksingenjörerna är verksamma inom området övrigt näringsliv, som blott till ringa del gått att analysera med enkätmaterialet. I beräkningarna har antagits att denna ingen— jörskategori även i fortsättningen i stor utsträckning kommer att vara verksam inom det övriga näringslivet. För framtiden kommer det enligt beräkningarna att behövas mellan 32 200 och 33 900 läroverksingenjörer år 1965 samt mellan 46 400 och 51 600 år 1975. Fördelningen på olika verksamhetsområden beräknas enligt följande sammanställning:

, -- 1955 1965 1975 1940 1930 19” önskv. prognos prognos % %

Industri .............. j 4 500 7 180 10 020 10 850 15 500 24 200 3 16 800 28 200 3,5

Offentlig verksamhet . . . 1 235 2 690 3 500 4 170 6 690 9 700 3 7 100 10 900 3,5

Övrigt näringsliv ...... 4 765 6 630 6 480 6 480 10 000 12 500

Totalt ca 10 500 16 500 20 000 21 500 32 200 46 400 3

33 900 51 600 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år.

Institutsingenjörernas antal har, med reservation för viss osäkerhet i det sta- tistiska underlaget, vuxit från 5600 år 1940 till 27200 är 1955. Även denna kategori har i stor utsträckning sökt sin verksamhet inom gruppen övrigt nä- ringsliv, vilket utgör en osäkerhetsfaktor i beräkningarna. Med de antaganden som gjorts skulle det behövas mellan 40 000 och 42000 institutsingenjörer är 1965 och mellan 56400 och 62000 är 1975. Fördelningen av ingenjörerna på olika verksamhetsområden skulle bli följande:

Antalet institutsingenjörer inom olika verksamhetsområden.

. 1955 1965 1975 1940 1950 1955 önskv. prognos prognos %

Industri ............... 2 900 8 640 11 950 12 500 17 200 26 800 3 18 600 31 200 3,5

Offentlig verksamhet . . . 510 3 225 4 790 5 010 6 740 9 400 3 7 100 10 600 3,5

Övägtnädngdh' ....... 2190 9135 10460 10460 16100 20200

Totalt ca 5 600 21 000 27 200 28 000 40 000 56 400 3

41 800 62 000 3,5

Anm. Industriproduktionen respektive bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alternativt 3,5 procent per år. .

I begreppet ingenjörer har även medtagits de akademiker (naturvetare), som sysselsätts med tekniska arbetsuppgifter inklusive teknisk forskning. För industri och offentlig verksamhet har antalet akademiker redovisats i tidigare utredningar och nu även i kommitténs enkät.

1940 1950 1955 .?955 1965 1975 onskv. prognos prognos Industri .................. 90 280 380 400 750 1 160 Offentlig verksamhet ...... 15 130 180 230 220 300 Totalt 105 510 560 630 970 1 460

Anm. För 1965 och 1975 har medelvärden angivits av de beräknade antalen vid alter- nativa utvecklingstendenser.

En sammanfattning av teknikerkommitténs beräkningar rörande antalet tekniker av olika slag vid skilda tidpunkter och inom samtliga berörda verk— samhetsomräden ges i nedanstående tablå, som även upptar den relativa stor- leksordningen mellan de tre huvudkategorierna — civilingenjörer och akademi— ker, läroverksingenjörer och institutsingenjörer:

Sammanfattning av ingenjörsbehovet enligt teknikerkommittén.

1955 1965 1975 %

1 940 1 950 1955 _. onskv. prognos prognos

Absoluta tal

Civilingenjörer ........ 7 100 9 100 10 600 11 600 17 000 24 500 3 18 000 27 500 3,5 Akademiker ........... 105 510 560 630 970 1 460 Läroverksingenjörer . . . . 10 500 16 500 20 000 21 500 32 200 46 400 3 33 300 51 600 3,5 Institutsingenjörer ..... 5 600 21 000 27 200 28 000 40 000 56 400 3

41 800 62 000 3,5

Totalt 23 300 47 100 58 400 61 700 90 200 128 800 3 94 700 142 600 3,5

Relativa tal Civilingenjörer och aka-

demiker ............ 31 20 19 20 20 20 Läroverksingenjörer . . . . 45 35 34 35 36 36 Institutsingenjörer ..... 24 45 47 45 44 44

Totalt 100 100 100 100 100 100

Anm. Industriproduktionen och bruttonationalprodukten har antagits öka med 3, alter- nativt 3,5 procent per år.

Kommittén framhåller avslutningsvis, att relationerna mellan de olika ingen— jörskategorierna inom t. ex. industrien är beroende av verksamhetens art och den tekniska utvecklingen. Vid avvägningen mellan olika utbildningsnivåer och utbildningsvägar bör man, enligt kommittén, hålla i minnet att det i allmänhet inte är möjligt att ändra nämnvärt på de angivna proportionerna, vilka nu och

under prognostiden sannolikt innebär bästa möjliga anpassning efter de verkliga behoven. Endast under förutsättning att en helt ny kategori skapas, kan mera påtagliga förskjutningar i relationerna inträffa. Man kan emellertid inte räkna med någon minskning av det erforderliga totalantalet ingenjörer genom att t. ex. byta ut »lägre» mot »högre».

Kommentarer

Universitetsutredningen är väl medveten om att olika slag av kritik kan riktas mot teknikerkommitténs beräkningar av det framtida ingenjörsbehovet. Det underliggande statistiska primärmaterialet är i flera hänseenden bräckligt; man har t.ex. varit tvungen att bygga på data rörande förhållandena vid ett fåtal tidpunkter. De grundläggande hypoteserna rörande ingenjörsbehovet i framtiden dels inom industrien, dels inom den offentliga verksamheten är vidare enkla och till sin innebörd icke helt klara. Det är t.ex. ej klarlagt, vad en stark förskjut- ning mellan skilda industribranscher inom industrien i dess helhet kan betyda för de antagna stabila relationerna mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd. Å andra sidan finns för närvarande varken här i landet eller utomlands några undersökningar som ger bättre arbetshypoteser för de planerande myndig- heterna på den tekniska utbildningens område. I själva verket har vi tidi— gare här i landet haft liksom man för närvarande på. många håll utomlands har betydligt mindre omfattande statistiskt material som grund för ställnings- tagandena på utbildningens område än vad vi nu genom teknikerkommitténs arbete har.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det dynamiska betraktelsesätt som ligger bakom teknikerkommitténs beräkning är det riktiga i dagens Sverige. Vi lever i en tid av stark ekonomisk expansion och stora utvecklingsmöjligheter på teknikens område. Det samband mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd, som teknikerkommittén förutsätter skall gälla i framtiden, anser uni- versitetsutredningen vara en rimlig arbetshypotes att arbeta efter i det ekono- miska handlandet — såväl näringslivets som de offentliga myndigheternas. Man kan mycket väl, enligt utredningens uppfattning, tolka det antagna sambandet mellan ingenjörstäthet och produktion per anställd så, att en 3- a 3,5—procentig ökning av produktionen i framtiden för sitt realiserande fordrar det av tekniker— kommittén beräknade ingenjörsantalet. Det är emellertid självklart, att man därvid också måste räkna med en rad andra förutsättningar, bl. a. i fråga om kapitalbildningen.

Utöver vad som i övrigt framgår av teknikerkommitténs utredningar rörande behovet i framtiden av civilingenjörer, vill utredningen för sin del peka på den efterfrågan på väl kvalificerade svenska tekniker som med all sannolikhet i framtiden kommer från utlandet, inte bara från de ännu underutvecklade län- derna utan även från de i förhållande till vårt land mera utvecklade länderna.

Det må också i detta sammanhang erinras om det ytterligare teknikerbehov, som kan tänkas uppkomma som en följd av de båda flerstatsmarknader, som nu bildas i Europa. Slutligen finns det anledning för utredningen att peka på att det under 1960-talet sannolikt kommer att föreligga ett större behov, särskilt av civilingenjörer, för forsknings- och undervisningsuppgifter både inom universi— tets— och högskoleväsendet och inom skolväsendet i övrigt än det som tekniker- kommittén kunnat räkna med.

Utredningen har även tagit del av undersökningar rörande enskilda utbild— ningsgrupper inom ramen för civilingenjörsutbildningen, bl.a. en beräkning rörande det framtida behovet av väg— och vattenbyggare och en beräkning rörande det framtida behovet av arkitekter. Resultaten av dessa beräkningar, vilka kommer att beröras i ett följande kapitel, förändrar på intet sätt den hel- hetsbild för civilingenjörsgruppen som teknikerkommitténs beräkningar ger.

2. Behovet av läkare

I arbetskraftsatredningens betänkande (SOU 1955: 34) framlades en hela hälso— och sjukvården omfattande beräkning av behovet av läkare är 1965. Slutresul- tatet av beräkningarna blev att man år 1965 skulle ha behov av 8 500 yrkes- verksamma läkare. Med den intagning av medicine studerande som gällde vid tidpunkten för beräkningarnas utförande _ 408 nybörjare per år — skulle man år 1965 kunna räkna med att 'ha drygt 7 600 yrkesverksamma läkare.

Denna prognosberäkning blev helt naturligt föremål för mycken och till sitt innehåll skiftande kritik. Det finns här inte anledning att gå in på denna dis- kussion. I stället skall erinras om att sedan arbetskraftsutredningens beräkningar gjordes, utredningsförslag har framlagts på hälso— och sjukvårdens områden, som, om de genomföres, på ett ganska genomgripande sätt kommer att förändra de förutsättningar, som arbetskraftsutredningen byggde på. Läkarutbildnings- utredningen framhöll sålunda i sitt betänkande Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare, att sannolikheten torde tala för att det efter 1965—70 komme att behövas flera yrkesverksamma läkare än 8 500. Intet tydde på att kropps- sjukvårdens utveckling skulle vara avslutad i och med det stadium som arbets- kraftsutredningen angivit skulle vara uppnått år 1965. klan finge vänta en fortsatt utveckling inom den slutna kroppssjukvården med ytterligare speciali- sering i framtiden. Även inom sinnessjukvården kunde det anses som säkert att en ytterligare utbyggnad komme att vara nödvändig. Den öppna sjukvården erfordrade en ytterligare utbyggnad med både allmänläkare och specialister. Vidare hade i arbetskraftsutredningens betänkande ringa hänsyn tagits till den förebyggande sjukvården och hälsovården, men den moderna medicinska ut— vecklingen gjorde det synnerligen troligt, att där komme att krävas betydande insatser. Forskningens och undervisningens behov torde även komma att utvisa en ökning.

Liknande synpunkter framfördes av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket i betänkandet Hälsovård och öppen sjukvård i landstings— områdena (SOU 1958: 15). I det av generaldirektören A. Engel såsom utred- ningsman framlagda betänkandet Regionsjukvården. Riksplan för samarbete inom specialiserad sjukhusvård (SOU 1958:26) framlades beräkningar av be- hovet av sammanlagt 9 regionspecialiteter — neurokirurgi, neurologi, thorax- kirurgi, plastikkirurgi, kardiologi, urologi, barnkirurgi, radioterapi, dermatologi.

Utredningen fann ett behov föreligga av 373 tjänster inom dessa regionspe- cialiteter mot 191 den 31 december 1956, d.v.s. en ökning med 182 tjänster. Utredningen påpekade, att sistnämnda tal då motsvarade ungefär ett års netto— ökning av den svenska läkarkåren. Härtill komme ett flertal läkare för de skilda serviceorganen, konsult— eller överläkarbefattningar i internmedicin för de större radioterapeutiska centralanstalterna, läkare vid mentalsjukhusen för barn och vid stamsanatorierna, förstärkning av infektions- eller invärtesklinikernas läkar- stab med hänsyn till behandlingen med konstgjord njure, konsultläkare för Vissa specialuppgifter etc. Summariska beräkningar angav emellertid enligt utred— ningens mening, att ytterligare 30 a 40 läkare skulle vara erforderliga för nyss nämnda behov utöver de 182 för klinikerna tillkommande.

Behovet av läkare för behandling av olika psykiska sjukdomar har utretts av mentalsjukvårdsdelegationen och finns redovisat i huvudbetänkandet Mental— sjukvården. Planering och organisation (SOU 1958: 38). Delegationen betonade, att den viktigaste förutsättningen för att mentalsjukvården skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt, vore att kvalificerad personal i till— räcklig utsträckning ställs till dess förfogande. Delegationen granskade ingående läkarbehovet för hela mentalsjukvården. Ehuru omfattningen av det psykia— triska behandlingsbehovet inom en befolkning icke omedelbart kunde beräknas, kunde man dock enligt utredningen konstatera, att behovet av psykiatrisk be— handling vore betydande och avsevärt större än man tidigare ansett. Vissa undersökningar gav vid handen, att ungefär 5 procent av den vuxna befolk— ningen företedde svära psykiska och nervösa sjukdomstillstånd, vilket dock icke finge tolkas så att de på grund härav skulle vara i behov av sluten vård. Här- utöver led åtminstone 20 procent av lindrigare psykiska åkommor, som kunde motivera läkarkonsultationer.

Utgående från sådana tankegångar kunde ett sammanlagt konsultationsbehov framräknas på 2 350 000 konsultationer per år. Om varje läkarkraft kunde hinna med 10 konsultationer dagligen under 270 arbetsdagar eller sålunda 2 700 kon— sultationer per år, skulle mot den angivna behandlingsvolymen svara ett behov av 870 läkarkrafter. För de på mentalsjukhus och mentalsjukhem intagna pa- tienterna samt för dem som vårdas på de psykiatriska lasarettsavdelningarna skulle enligt mentalsjukvårdsdelegationens beräkningar behövas tillsammans cirka 1 100 läkarkrafter. Härtill komme ett icke närmare uppskattat vikarie- behov. Delegationen anförde vidare, att utöver de cirka 2 000 läkarkrafter, som

skulle erfordras för egentlig mentalsjukvård för den vuxna befolkningen, den psykiska barna- och ungdomsvården samt en rad randområden till den egentliga mentalsjukvården såsom kriminalvård, vård av alkoholskadade, arbetsvård m.fl., tillsammans krävde några hundratal läkarkrafter. Överslagsberäkningen gav så— ledes vid handen, att behovet av läkare i psykiatrisk vård skulle ligga icke oväsentligt över 2 000.

Mentalsjukvårdsdelegationen försökte även att på ett annat sätt skaffa sig en uppfattning om det framtida läkarbehovet inom psykisk vård. Delegationen gick därvid igenom det framtida behovet av läkare vid olika typer av sjukvårds- anstalter och olika typer av psykisk behandling i öppen vård och sökte detalj— beräkna de erforderliga läkarkrafterna. När alla olika poster summerades, fann man att det sammanlagda behovet av psykiatriker i allmän tjänst skulle uppgå till omkring 1 750 heltidskrafter. Därav skulle de flesta, omkring 1 300, vara knutna till mentalsjukhusens och de psykiatriska lasarettsavdelningarnas slutna och öppna vård samt huvudparten av den psykiska barna- och ungdomsvården, medan ett hundratal därutöver skulle erfordras för undervisningskliniker och -avdelningar och ytterligare 109 för statliga heltidstjänster, varjämte för kon— sulterande uppgifter inom olika statliga eller kommunala vårdområden skulle åtgå 220 läkarkrafter. Slutligen skulle för företagspsykiatri och enskild praktik erfordras omkring 85 läkarkrafter. Enligt dessa delegationens kalkyler angavs sålunda psykiatrikerbehovet år 1957 till 1 837 heltidskrafter.

Delegationen utgick från att det beräknade antalet behövliga läkare inte rim- ligen kunde komma att stå till förfogande under den närmaste framtiden. Enligt delegationens mening borde därför ansträngningarna inriktas på att tillfreds- ställa behovet först vid en senare tidpunkt. Därvid måste emellertid behovs— kalkylen omräknas med ledning av då aktuella invånarantal. Delegationen räk- nade därför med ett framtida psykiatriker-behov av i runt tal 1 900 läkarkrafter- omkring år 1970.

Delegationen anförde, att behovet av psykiatriker tidigare torde ha varit väsentligt underskattat. Den snabba utveckling, som på senare år hade ägt rum inom psykiatrien, hade väsentligt rubbat grunderna för tidigare behovsuppskatt— ningar. Detta framginge redan av en av läkarförbundet och psykiatriska för- eningen år 1955 avgiven promemoria. Samma resultat gav delegationens egen mera specificerade kalkyl. Medan arbetskraftsutredningen räknade med att av en kår om 8 500 läkare 8 procent skulle vara verksamma inom de psykiatriska vårdområdena (bortsett från lasarettspsykiatrisk verksamhet), skulle enligt dele- gationens kalkyl år 1970 vid samma totalantal läkare 22 procent behövas enbart för rent psykiatriska uppgifter, varav 6 procent för lasarettspsykiatrisk verk— samhet och 16 procent för övriga områden.

I propositionen nr 93 till 1959 års riksdag framlades förslag till ökning av antalet medicinska nybörjarplatser. Departementschefen påpekade i sina moti— veringar för en utökning av intagningen bl. a. att såväl kommittén för översyn av

hälso- och sjukvården i riket som medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund torde vara ense om att läkarbehovet för år 1965 kan uppskattas till 8 500 yrkes- verksamma läkare eller något mera. Emellertid bryter sig, konstaterade departe- mentschefen, meningarna huruvida landet vid denna tid (1965) kommer att för- foga över detta antal läkare. Både medicinalstyrelsen och kommittén för över— syn av hälso— och sjukvård i riket håller före, att ett avsevärt underskott kom- mer att bestå vid denna tidpunkt. Sveriges läkarförbund menar däremot, att summan av legitimerade läkare och i Sverige verksamma läkare med utländsk examen skall uppgå till det behövliga antalet. Departementschefen kunde för sin del ej biträda åsikten att läkar-bristen i vårt land kunde hävas inom en rela— tivt nära framtid utan ytterligare åtgärder från de ansvariga samhällsorganens sida. Departementschefen anförde därefter bl. a. följande:

»Men även om antalet tillgängliga yrkesverksamma läkare är 1965 skulle nå upp till det tal som tidigare prognoser angett för behovet av läkare nämnda år, är detta enligt min mening likväl inte ett fullgott skäl att intaga en avvaktande attityd i fråga om läkarutbildningskapaciteten. Under det senaste året har näm— ligen granskningar av sjukvårdsbehovet på flera områden visat hän på ytter- ligare behov utöver tidigare beräknade. I många fall är dessa behov av en sådan art, att de kan göra sig gällande på kort tid. Så har kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i riket pekat på dylika behov inom landstingsområdenas tjänsteläkarorganisation. Regionvårdsutredningen har klarlagt nödvändigheten av en utbyggnad av den högt specialiserade sjukvården, och mentalsjukvårds- delegationen har beräknat en oväntat stor behovsökning inom mentalsjukvården. Det fulla förverkligandet av åtgärder på de nu berörda områdena i enlighet med respektive utredningar-s intentioner utgör visserligen en utveckling på längre sikt, men delar av de berörda handlingsprogrammen aktualiseras redan nu. Här avslöjas sålunda nya behov av hög angelägenhetsgrad, vilka ytterligare tenderar att öka efterfrågekonkurrensen kring de läkare som utbildas under de närmaste åren.

Vad jag sålunda anfört ger mig anledning konstatera, att den i förhållande till den väntade efterfrågan allt knappare tillgången på läkare under den närmaste 10—årsperioden inger allvarliga farhågor. Den för närvarande starkt kännbara läkarbristen kan, trots ett under de närmaste åren med oförändrad intagning ytterligare ökat nettotillskott av läkare från våra utbildningsanstalter, icke för- väntas bli hävd med hänsyn till den takt, vari sjukvården nu utbygges, samti- digt som nya angelägna sjukvårdsbehov anmäler sig, vilka de för sjukvården ansvariga myndigheterna i en situation med lättande byggnadsregleringar kan komma att tillgodose snabbare än vad hittills kunnat förutses. Ett ökat antal läkare måste enligt min mening tillföras vår sjukvård under det kommande decenniet.

Det torde emellertid här vara lämpligt att också något beröra läkarbehovet på längre sikt. Härvid möter många svårigheter. Det kan vara svårt att de—

finiera, vad det verkliga, ur medicinska synpunkter helt berättigade, aktuella behovet av läkare för olika slag av medicinsk vård och behandling kan vara. Uppenbart är att många såväl medicinska som mera psykologiska faktorer spelar in härvidlag. Även befolkningens ekonomiska standard utgör en viktig faktor i detta sammanhang. Än större måste ovissheten bli när man försöker definiera läkarbehovet i en framtid. Härvid gör sig så olika faktorer gällande som ett ändrat sjukdomspanorama på grund av förändringar i befolkningens levnads— förhållanden och ekonomiska standard, läkarnas möjligheter till nya under- söknings— och behandlingsmetoder genom den medicinska forskningens framsteg och organisatoriska förändringar inom sjukvården genom kommunala och stat— liga myndigheters beslut och personalorganisationernas fordringar på t. ex. reg— lerad arbetstid.

Det är givet att ett samspel av så många växlande faktorer inte låter sig förutse under någon längre tid framåt. Prognoser för läkarbehovet har hittills i regel avsett en tidrymd av 10 år, och längre framåt än allra högst 15 år torde det vara ogörligt att förutse medicinens och därmed sjukvårdens utveckling. Emellertid måste försök till en långsiktig bedömning av läkarbehovet göras som ett led i den fortsatta planeringen för samhällsutvecklingen, eftersom läkar- utbildningen är en dyrbar och långvarig yrkesutbildning. En försummelse att i tillräcklig omfattning öka läkarutbildningens kapacitet ställer samhället i en mycket svår och brydsam situation i den framtid, då ett ökat behov yppar sig och då tiden för verksamma åtgärder sedan länge gått förbi.»

En utredning har också nyligen tillkallats av chefen för inrikesdepartementet med uppgift att göra en ny översyn av det framtida behovet av läkare. Det finns då ej anledning för universitetsutredningen att på basis av nu tillgängligt material göra egna bedömningar av det framtida läkarbehovet. Utredningen Vill i detta sammanhang endast stryka under utredningsdirektivens uttalande, att den nya utredningen särskilt bör uppmärksamma »vilka konsekvenser den starkt ökade medicinska forskningsaktiviteten kan tänkas få, både i fråga om den faktiska utbildningstidens längd för läkare och framför allt i fråga om den omfattning, som rekryteringen av forskare kan beräknas taga helt eller delvis vid sidan av sjukvårdens omedelbara behov av läkare».

3. Behovet av tandläkare

Den senast gjorda utförliga beräkningen rörande det framtida behovet av tand— läkare framlades av 1951 års tandläkarkommitté i dess betänkande Ökad exa— mination av tandläkare (SOU 1953:36). Här ges till en början ett referat av kommitténs statistikutskotts metoder och resultat samt de reflexioner i anled— ning därav som tandläkarkommittén gjorde.

De beräkningar rörande det framtida tandläkarbehovet och den därpå beroende önsk- värda examinationskapaciteten hos de odontologiska läroanstalterna, vilka tidigare verk-

ställts, hade lett till mycket varierande resultat. För att kunna göra en säkrare prognos rörande det framtida tandläkarbehovct hade det visat sig nödvändigt att bygga på en utredning om den årliga tidsåtgången för behandling av personer, som går under regel- bunden tandläkarbehandling.

Kommittén hade företagit en stickprovsundersökning av ett befolkningsmaterial. Till denna utlottades 600 personer i åldrarna 3—70 år ur mantalslängderna från 40 försam- lingar i riket. Varje sådan grupp om 15 personer tilldelades en tandläkare, som hade att notera tandstatus och tidigare behandling samt upprätta ett förslag till behandling enligt den standard, han själv tillämpade i sin praktik. Han skulle vidare uppskatta den tid, som ansågs erforderlig för den föreslagna behandlingen.

Det Visade sig svårt att nå alla de 600 uttagna personerna. Sedan i en första omgång 467 personer blivit undersökta, bestämdes därför, att man i fortsättningen skulle kon- centrera sig på att söka kontakt med en genom lottning uttagen grupp av 4445 bland de ännu ej undersökta. Av dessa 44 kom 26 till undersökning. Stickprovet täckte sålunda cirka 90 procent av befolkningen i ifrågavarande åldrar (3—70 år).

Den genomsnittliga tidsåtgången för den föreslagna behandlingen visade sig vara 3 tim- mar. Om denna siffra skulle vara tillämplig på hela befolkningen över 3 års ålder, finge man ett totalt engångsbehov om cirka 20 miljoner timmar, motsvarande arbetet av ett »effektivt antal» på omkring 10500 tandläkare.

Vid bearbetningen uppdelades de undersökta i 2 grupper, en bestående av personer, som regelbundet — i allmänhet minst vartannat år -— besökt tandläkare, och en annan grupp, bestående av sådana, som mera sporadiskt eller ej alls besökt tandläkare. Den senare gruppen, som var något större än den förra, dominerade i de högre åldrarna. De sporadiska tandläkarbesökarna i yngre åldrar visade sig erfordra en betydligt längre behandling än motsvarande grupp regelbundna tandläkarbesökare, medan motsatsen gällde i högre åldrar, sannolikt sammanhängande med att de sporadiska fallen i dessa åldrar visade en så långt framskriden bettförödelse, att protes i en stor del av fallen var enda möjliga behandlingen.

I en annan av kommittén företagen undersökning utnyttjades ett material om 363 journaler, erhållna från 11 privatpraktiserande tandläkare och 9 folktandvårdspolikliniker. Dessa journaler representerade stickprov, uttagna ur vederbörande tandläkares eller poli— kliniks fasta klientel. De privatpraktiserande tandläkarna uppskattade själva den tid, som årligen erfordrats för de utförda behandlingarna, medan tidsåtgången i folktandvården be— räknades med hjälp av tidigare (av 1946 års folktandvårdssakkunniga) framlagd statistik.

Medeltalet av de genomsnittliga årliga behandlingstiderna var ungefär 11/2 timme. Tiderna varierade ganska litet för olika åldrar och var ungefär desamma för män och kvinnor.

Med ledning av dessa undersökningar och vissa tidigare utredningar formulerades för prognoserna erforderliga antaganden. Dessa byggde på en schematisk uppdelning av svenska folket i »regelbundna fall» och »sporadiska fall». Beträffande utgångsläget antogs i enlighet med resultaten av den förstnämnda undersökningen, att de regelbundna fallen uppgick till cirka 2,7 miljoner med tyngdpunkten i åldrarna 7—30 år. Som en arbets- hypotes, eller kanske snarare som ett önskemål, antogs att de regelbundna fallen om 25 år (vid mitten av femårsperioden 1976—80) skulle utgöra 80 procent av åldersgruppen 3—7 år, 100 procent av gruppen 7—25 år, 80 procent av gruppen 25—45 år och 60 pro— cent av alla äldre. Detta skulle innebära att antalet regelbundna fall på 25 år skulle stiga från 2,7 miljoner till 5,7 miljoner. Man räknade ej med att tandvård lämnas åt barn under 3 års ålder. Barn i åldern 3—7 år antogs antingen vara regelbundna fall eller ej alls erhålla tandvård.

Behandlingstiden för ett sporadiskt fall antogs vara 1/2 timme i årligt medeltal.

Den årliga behandlingstiden för barn i åldern 3—7 år förutsattes vara 2,8 timmar. Antagandena om behandlingstiden för regelbundna fall över 7 års ålder valdes vad beträffar skolbarnen med ledning av 1946 års folktandvårdssakkunnigas undersökning och vad angår de högre åldrarna med hjälp av den ovannämnda utredningen om behand- lingstider för patienter under regelbunden behandling. Då dessa undersökningar ger vid handen, att behandlingstiden varierar föga med åldern, antogs behandlingstiden konstant för alla åldrar. På grund av detta antagandes stora betydelse för resultaten uppställdes två alternativa hypoteser. Enligt hypotes a) (vald något i underkant i förhållande till utredningsmaterialet) räknades med en årlig behandlingstid för regelbundna fall i åldrarna över 7 år av 1,5 timmar. Enligt hypotes b) (vald i överkant) räknades med en årlig behandlingstid av 1,65 timmar.

Följande siffror visar det »effektiva antal» tandläkare, som år 1980 skulle erfordras för att vidmakthålla anslutningen till den regelbundna tandvården vid önskad nivå:

Förutsatt årlig behandlingstid i tim- Erforderligt effektivt antal tand— mar för regelbundna fall i åldrarna läkare är 1980 för vidmakthållande över 7 år (övriga årliga behandlings- av önskad anslutning till tand- tider i överensstämmelse med ovan) vården

1,25 4 600 1,50 (a.) 5 300 1,65 (b) 5 700 2,00 6 700

De två. mera extrema antagandena 1,25 respektive 2,00 kunde representera två olika framtidsbedömningar. Den ena skulle influeras mera av förhoppningar om framgångsrika profylaktiska åtgärder t.ex. förbättrade kostvanor, bättre munhygien, fluoridering — och tidsvinst genom rationalisering av behandlingstekniken o.s.v., medan den andra mera skulle betona en väntad efterfrågan på tandvård enligt högre standard än dagens.

Tandläkarkommittén anförde med anledning av utredningen i huvudsak föl- jande.

Sifferresultaten av den statistiska undersökningen bestämmes helt av två antaganden, dels uppskattningen av medeltiden för revisionsbehandlingarna, dels hypotesen om den procentuella fördelningen av revisionsarbetet inom olika folk- grupper. Vad den förstnämnda uppskattningen beträffar bör följande allmänna påpekanden göras. Erfarenheten har Visat, att omhändertagandet av det en- skilda fallet kräver allt längre tid för tandläkarens arbete när det gäller både barntandvård och vuxentandvård. Beräkningen av det antal vårdfall, som en inom folktandvårdsorganisationen verksam tandläkare årligen hinner behandla, har utvisat stadigt sjunkande siffror, och erfarenheterna från högskolorna visar likaledes, att det enskilda fallet nu kräver längre tid för både sanering och re- vision än vad förhållandet var en del är tillbaka. Denna företeelse betingas främst av odontologiens snabba utveckling. Undersöknings— och behandlings— åtgärder av gårdagen godtages ej längre av forskningen inom teknik, praktik och klinik. Vad först undersökningen beträffar, kräves numera grundligare rönt— gengranskning och mera omfattande bettanalys, vitalitetsundersökningar, saliv— studier, upprepade bakteriologiska laboratorieprov samt internmedicinsk genom—

gång av ett allt större antal fall. lVIedan tandläkaren förr oftast gick direkt till behandling av föreliggande tand- eller bettskada, behöver sålunda den modernt utbildade tandläkaren alltmer ökad tid för bett— och tandundersökning, diagnos- tik och differentialdiagnostik, prognosbcdömning och terapiförslag, innan be— handlingen kan igångsättas. Bettets och tändernas kliniska sjukjournal har inom odontologien vunnit samma avgörande betydelse som inom medicinen. Denna nyorientering gäller i särskild grad revisionsbehandlingen. Medan patienten tidi— gare ånyo infann sig hos tandläkaren t. ex. för att få en ny fyllning i en trasig tand, infinner han sig nu ofta hos sin tandläkare på förutbestämd tid, i första hand för att få kontrollerat, huruvida behandlingsschemat givit beräknade re- sultat, i andra hand för att få den komplettering genomförd, som ingår i det fortsatta behandlingsprogrammet. Odontologien befinner sig här endast i första stadiet av en pågående utveckling. Den statistiska undersökning, som kom— mittén låtit verkställa, mäste emellertid vara baserad på de uppskattningar av behövlig tid, som dagens yrkesutövare kan ange. I fråga om tidsåtgången har man emellertid att motse en förskjutning inom en relativt nära framtid, som med all sannolikhet leder till behov av längre tid för behandlingen av varje enskild patient.

Tandläkarutövningen i Sverige har hittills till övervägande del bestämts av frekvensen av tandröta och av tandläkarnas behandling av denna sjukdom i form av tandfyllningar, tandkirurgiska ingrepp, extraktioner och proteser. Studiet av tandlossnandets sjukdomar, de s.k. parodontopatierna, och den samtidiga analysen av bettet och anomalier-na samt behandlingen av hithörande sjukdoms— gruppcr är av senare datum. Stora grupper av den svenska tandläkarkåren har på grund av den tidigare otillfredsställande undervisningen bristfälliga kunskaper rörande sagda frågor. Deras möjligheter att förvärva modernare kännedom om desamma har varit begränsade till frivillig fortsatt kursundervisning. På det nutida schemat vid högskolorna har kännedomen om dessa sjukdomar, meto— derna för deras konstaterande samt principerna för och praktiken vid deras behandling erhållit i stort sett samma utrymme som studiet och behandlingen av karies och dess följdsjukdomar. I den praktiska arbetsutövningen har emel— lertid denna nyorientering ännu icke hunnit göra sig gällande. De nya tand- läkargrupperna med 5-årig utbildning har icke lämnat högskolorna förrän år 1952. Man är under sådana förhållanden berättigad räkna med att dessa och följande tandläkargenerationer i sin praktiska arbetsutövning kommer att till- lämpa de fördjupade kunskaper, de under sin studietid vunnit. Av alla tecken att döma kommer detta att leda till mera omfattande vård av det enskilda fallet, vilket kräver längre tid för varje patientbehandling. I vilken omfattning denna förändring kommer att öka behovet av tandläkare, kan ej nu bedömas, men det är —— framhöll tandläkarkommittén nödvändigt att räkna med att de tids- uppskattningar, på vilka den utförda statistiken bygger, säkerligen icke är till— lämpliga för framtiden.

Tandläkarkommittén ansåg för sin del att det dåvarande nödläget inom folk— tandvården krävde omedelbara kraftåtgärder för en snabb ökning av tand— läkarnas antal. Det vore därför av stor vikt att man under de närmaste årtion- dena sökte pressa upp antalet vid utbildningsanstalterna nyintagna elever. Så länge som marknaden för de privatpraktiserande tandläkarna icke var mättad, ansåg kommittén sig böra varna för åtgärder som endast innebar en mindre ökning av den nuvarande utbildningskapaciteten. Kommitténs majoritet föreslog, att den sammanlagda intagningen vid tandläkarhögskolorna, inklusive vid en nyinrättad högskola i Göteborg, skulle uppgå till 300. I en reservation förordades en sammanlagd intagning av 280 studerande. Ett resultat av kommitténs arbete var att statsmakterna vid 1955 års riksdag fattade ett principbeslut om att en tredje tandläkarhögskola skulle förläggas till Göteborg.

Arbetskraftsutredningen räknade om kommitténs tal att avse år 1965 och kom därvid till siffrorna 4845 respektive 5255 »effektiva tandläkare» enligt kommitténs två huvudhypoteser.

Det verkliga antalet legitimerade tandläkare skulle däremot är 1965 behöva vara 5 650 respektive 6 120. Arbetskraftsutredningen anslöt sig för sin del till det högre av de två alternativen, vilket bl. a. även medicinalstyrelsen gjort vid remissbehandlingen av tandläkarkommitténs betänkande. Vid remissbehand- lingen av arbetskraftsutredningens betänkande framfördes inga synpunkter av intresse i fråga om det framtida behovet av tandläkare.

4. Behovet av apotekare och receptarier

På begäran av universitetsutredningen föranstaltade medicinalstyrelsen är 1956 om en utredning rörande behovet av apotekare och receptarier. Denna utredning verkställdes inom Apotekarsocieteten och Sveriges Farmacevtförbund. Enligt en i utredningen — dagtecknad den 9 januari 1957 —— redovisad personalreglerings- plan beräknades behovet av heltidstjänstgörande farmaceuter med apotekar- examen i oktober 1956 till 468. Det samtidigt befintliga antalet heltidstjänst- görande farmaceuter av denna kategori var enligt utredningen 391. Utredningen konstaterade sålunda en brist vid nämnda tidpunkt på omkring 75 apotekare. En detaljstudie av beräknad avgång under en sexårsperiod och beräknad exami— nation under samma tid gav enligt utredningen vid handen, att man år 1962, då behovet kunde uppskattas till 525 apotekare, skulle ha endast 315 apotekare disponibla. Bristen på apotekare vid sistnämnda tidpunkt skulle alltså uppgå till omkring 40 procent av det beräknade behovet. Genom utredningen konstatera— des vidare, att bristen på receptarier i oktober 1956 var omkring 175. I fråga om denna grupp hade en bedömning gjorts rörande situationen vid den tidpunkt den 1 oktober 1959 — då de som vid tidpunkten för undersökningen under— gick utbildning till receptarier kunde beräknas ha avlagt examen. Enligt denna

bedömning skulle den i oktober 1956 förefintliga bristen på receptarier vara praktiskt taget oförändrad den 1 oktober 1959.

I anledning av den här refererade utredningen tillkallades särskilda sakkun- niga med uppdrag att utreda frågan om en utökning av farmaceutiska institutets utbildningskapacitet. På grundval av förslag framlagt av dessa sakkunniga, vilka antagit benämningen farmaceututbildningskommittén, fattade statsmak- terna år 1958 beslut om en fördubbling av elevintagningen på institutets apote— karlinje och en femtioprocentig ökning av intagningen på receptarielinjen. Denna utökade intagning har tillämpats från och med läsåret 1958/59 men är endast avsedd som ett provisorium, fastställt i avvaktan på ett mera definitivt förslag från farmaceututbildningskommittén beträffande den erforderliga utbild- ningskapaciteten på längre sikt.

Farmaceututbildningskommittén har att granska de hittills gjorda behovs- analyserna rörande farmaceutiskt utbildad arbetskraft och att därvid särskilt beakta de strukturella förändringar, som pågår eller väntas inträffa inom läke- medelsförsörjningen. Det må i detta sammanhang erinras om att ett särskilt förslag rörande läkemedelsförsörjningens organisation nyligen framlagts av 1953 års läkemedelskommitté. Detta förslag kan tänkas leda till rationaliserings- åtgärder eller andra anordningar, som påverkar bedömningen på längre sikt av arbetskraftsbehovet inom apoteksväsendet.

Resultatet av en av arbetsmarknadsstyrelsen på farmaceututbildningskom- mitténs uppdrag företagen särskild undersökning rörande det långsiktiga beho- vet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft torde, enligt vad universitetsutred— ningen erfarit, komma att offentliggöras inom en relativt snart framtid.

5. Behovet av agronomer, jägmästare och veterinärer

Utredningar om det framtida behovet av de tre i rubriken nämnda utbildnings- grupperna har utförts av arbetsmarknadsstyrelsen och offentliggjorts i dess arbetsmarknadsinformation (Behovet av agronomer, Serie S, nr 4/1957, Behovet av jägmästare, Serie S, nr 1/1958 samt Behovet av veterinärer, Serie S, nr 4/1959).

I fråga om agronomerna bygger arbetsmarknadsstyrelsen sina bedömningar rörande det framtida utvidgningsbehovet på en genomgång av de verksamhets— områden inom vilka agronomer för närvarande tjänstgör. I avvaktan på vad den sittande jordbrukshögskoleutredningen kunde komma till, ansåg sig arbets— marknadsstyrelsen kunna konstatera, att en viss om än tillfällig ökning av antalet intagna vid lantbrukshögskolan var motiverad med hänsyn till utveck- lingstendenserna på agronomernas arbetsmarknad.

För jägmästarnas del gjorde arbetsmarknadsstyrelsen en enkätundersökning för att få en uppfattning om hur arbetsgivarna såg på den framtida efterfrågan på jägmästarutbildad personal. Arbetsmarknadsstyrelsen kom, efter en vägning .av enkätens resultat mot andra kända tendenser, fram till att man tills vidare

i varje fall rimligen borde räkna med ett genomsnittligt utvidgningsbehov av omkring 10 civiljägmästare per år, vilket motsvarade något mindre än 1 procent av kårens nuvarande storlek.

Vad slutligen beträffar veterinärerna räknar arbetsmarknadsstyrelsen vid sin genomgång område för område av det framtida veterinärbehovet med att mellan åren 1957 och 1980 antalet sysselsatta veterinärer sammanlagt skulle öka i antal med cirka 15 procent.

6. Behovet av civilekonomer, jurister och samhällsvetare

Utredningen har till ett avsnitt sammanfört sina undersökningar och bedöm— ningar rörande det framtida behovet av civilekonomer, jurister och samhälls- vetare. I samband med den enkät som gjordes rörande det framtida behovet av civilingenjörer (se ovan 5. 50—67) genomfördes även en särskild enkät rö- rande behovet av personer med högskolemässig ekonomisk, samhällsvetenskaplig eller juridisk utbildning. Dessa kategorier av akademiker har en i viktiga av- seenden likartad utbildning, vilket medför att de ofta inbördes konkurrerar på arbetsmarknaden. Det fanns därför skäl att med den metod som kom till an— vändning vid enkäten göra densamma gemensam för samtliga tre grupper, detta främst för att undgå dubbelräkningar från uppgiftslämnarnas sida. Å andra sidan är utredningen medveten om att det finns skäl som talar för att man, särskilt för civilekonomernas del, borde ha gjort enkäten samtidigt med en enkät rörande behovet av arbetskraft med kortare merkantil utbildning, en undersökning sålunda enligt samma modell som kom till användning beträffande ingenjörerna. Utredningen valde att göra enkäten enligt en horisontell metod genom att i ett sammanhang insamla upplysningar från arbetsgivarna om be- hovet av i utbildningsavseende mer likvärdiga och om arbetsuppgifterna kon— kurrerande utbildningsgrupper i stället för enligt en vertikalmetod, d. v. 5. genom att i ett sammanhang inhämta uppgifter om i utbildningsavseende ej likvärdiga men likväl i viss utsträckning utbytbara utbildningsgrupper. I det följande redo— visas till en början resultaten av de gjorda enkäterna och med utgångspunkt därifrån företagna beräkningar de har samtliga utförts inom utredningens sekretariat. I femte kapitlet anför utredningen sina synpunkter på beräkningar— nas resultat och sina på basis därav och på överväganden i övrigt gjorda bedöm- ningar av det framtida behovet av personer med ekonomisk, samhällsveten— skaplig och juridisk utbildning.

Antalet civilekonomer, jurister och politices

magistrar nu och tidigare

Civilekonomer. Totalantalet civilekonomer i yrkesverksam ålder (under 65 år) har förändrats under de senaste tjugo åren på sätt som framgår av följande tablå:

1935 1940 194-5 i 1950 | 1955

Antal ............................... 1 700 2 200 2 700 3 600 4 300 Index ............................... 100 129 159 212 253 Procentuell ökning per femårsperiod . . .. 29 23 33 19

Det skall observeras att siffrorna avser samtliga i livet varande under 65 år, d.v.s. även dem som av en eller annan anledning ej är förvärvsarbetande.

På tjugo år har således antalet civilekonomer ökat med 150 procent. För- ändringstakten har dock varit ganska ojämn under perioden som siffrorna i sista raden i tablån visar. Den starkaste ökningen skedde under senare delen av fyrtiotalet, då gruppen på fem år ökade med en tredjedel av hela antalet är 1945.

De nu yrkesverksamma Civilekonomerna finns representerade inom ett stort antal näringsgrenar. Den största gruppen återfinns naturligt nog inom indu- strien som sysselsätter ungefär en tredjedel av samtliga. Inom handeln syssel— sätts ungefär en sjundedel; bank— och försäkringsväsendet sysselsätter en tiondel; samma andel kommer på revisionsverksamheten. I den offentliga förvaltningen sysselsätts något fler eller ungefär en nionde]. I följande tablå ges en bild av hur de nu yrkesverksamma Civilekonomerna fördelar sig på skilda verksamhets- områden med fördelning på ålder:

. | Hela därav 1 åldern Näringsgren anta- ().känd let _29 se— 35— 40— 45— 50— 155— 60— 65_ alder 34 39 44- 4—9 54 | 59 64: Jordbruk med binär. ...... 12 1 2 3 1 1 1 2 1 Metall— och verkst.-ind. . . . 419 63 104 104 52 33 27 16 18 2 Pappers- och grafisk industri 122 22 33 30 12 12 5 5 3 Kemisk-teknisk ind. ....... 118 30 25 21 17 4 8 4 8 1 Textil- och sömn.-ind. ..... 135 22 38 23 23 13 9 4 3 Övrig industri ............ 288 28 76 71 38 29 16 21 7 1 1 Samfärdsel ............... 134 18 27 32 24 11 10 8 2 2 Varuhandel ............... 454 70 105 101 54 40 26 25 1 7 8 8 Bank- och försäkringsverk- samhet ................. 338 29 37 64 60 59 51 22 13 3 Revisionsverksamhet ...... 381 54 94 79 42 41 23 20 11 14 3 Annan uppdragsverksamhet 150 17 39 27 26 22 7 7 3 1 1 Statl. och komm. förvaltning 403 37 85 91 76 51 25 17 19 2 Underv. och vetensk. verk- samhet ................. 234 25 49 45 33 32 20 13 15 1 1 Arbetsgivar- och löntagaror- ganisationer ............ 34 6 11 10 4 — 2 — 1 — Övriga. organisationer ...... 135 30 26 24 25 12 10 4 1 3 I utlandet ................ 144 20 41 35 13 7 11 9 2 6 Summa 3 501 472 792 760 500 367 251 177 124: 42 16 därav kvinnor .......... 81 23 21 19 9 7 2

Jurister. Totalantalet jurister i yrkesverksam ålder (under 65 år) har under de senaste tjugo åren förändrats på sätt som framgår av följande tablå. I siffrorna ingår förutom juris kandidater även personer med högre svensk juridisk utbild- ning samt de som avlagt kansliexamen. Däremot ingår ej de med enbart juridisk— .samhällsvetenskaplig examen. I siffrorna ingår inte heller de juris kandidater, som jämväl har civilekonomexamen (med några undantag) eller annan icke- filosofisk akademisk examen. De förra har förts till Civilekonomerna.

1935 1940 1915 1950 1955 Antal ............................... 5 000 5 600 6 200 6 700 7 000 Index ............................... 100 112 124 134 140 Procentuell ökning per femårsperiod .. .. 12 11 8 4

På tjugo år har således antalet jurister i yrkesverksam ålder ökat med cirka 40 procent. Som framgår avtablåns sista rad har takten i ökningen avtagit efter år 1945.

Större delen av de nu yrkesverksamma juristerna återfinns, i motsats till vad som gäller för Civilekonomerna, på ett fåtal verksamhetsområden. Drygt 60 pro- cent finns inom statlig eller kommunal förvaltning, 20 procent films inom .advokatverksamhet och 8 procent inom bank— och försäkringsverksamhet. De återstående cirka 10 procenten fördelar sig ganska jämnt på övriga verksamhets- områden.

Politices magistrar. Samhällsvetenskaplig examen är relativt ny. Den förste politices magistern examinerades år 1936. Totalantalet politices magistrar torde .år 1955 ha uppgått till 670 personer, varav 370 med juridisk-samhällsveten- skaplig examen och 300 med filosofisk-samhällsvetenskap]ig examen. Nu har emellertid ett förhållandevis stort antal politices magistrar fortsatt med andra studier. En del har licentierats; andra har avlagt juris kandidatexamen ellcr civilekonomexamen m.m. I denna undersökning knyter sig intresset till dem som ej gått vidare utan stannat med samhällsvetenskaplig examen. En upp— .skattning har gjorts av dessas antal skilda år. Den återfinnes i följande tablå, i vilken även anges en uppskattning av totalantalet personer som avlagt sam- hällsvetenskapliga examina:

1910 1945 1950 1955

Samtliga med examen ........................... 58 255 465 670 därav de som ej studerat vidare ................ - - 190 360 530 Index ..................................... 100 189 279 Procentuell ökning per femårsperiod ......... 89 47

På de senaste tio åren har antalet personer med samhällsvetenskaplig examen som sökt sig ut i förvärvslivet ökat med mer än 150 procent. Å andra sidan har ökningstakten bromsats upp högst väsentligt under tioårsperiodens senare del.

Större delen —— drygt 60 procent av politices magistrarna har anställning i statlig eller kommunal förvaltning. Därnäst i betydelse som arbetsmarknad för samhällsvetarna kommer intresseorganisationerna. Femton procent av poli— tices magistrarna har nämligen anställning i skilda intresseorganisationer. I bank- och försäkringsverksamhet arbetar drygt 10 procent.

Sammanfattning. De tre nu behandlade examenskategorierna konkurrerar — eller skulle kunna konkurrera _ i ganska stor utsträckning om liknande arbetsuppgifter i skilda verksamheter. Det har därför ett intresse att studera förändringarna i relationen mellan antalet civilekonomer, jurister och politices magistrar. I följande tablå har angivits dels den relativa fördelningen av antalet akademiker av de tre här aktuella kategorierna, dels hur stor andel som sum- man av dessa tre kategorier utgör av samtliga akademiker vid de skilda till— fällena:

1935 1940 1945 1950 1955 Totalantal i åldrar under 65 år ........ 6 700 7 820 9 090 10 660 11 830 därav (i procent) Civilekonomer ....................... 25 28 30 34 36 Jurister ............................. 75 72 68 63 59 Pol. magistrar ........................ — 0 2 3 5 Summa 100 100 100 100 100 De tre kategoriernas andel av samtliga akademiker (exkl. agronomer och gym- nastikl.) ........................... 21 21 22 22 22

Som framgår av sista raden i tablån har totalantalet personer i yrkesverksam ålder i de tre utbildningsgrupperna ökat i samma takt som summan av samtliga akademiker. De tre grupperna har sammanlagt utgjort drygt en femtedel av samtliga akademiker. Siffrorna i tablåns övre del visar emellertid att den in- bördes relationen mellan de tre grupperna förskjutits ganska markant under perioden. J uristerna har minskat från tre fjärdedelar till knappt tre femtedelar.

Det bör i sammanhanget påpekas att socionomernas antal även ökat högst väsentligt under den här berörda perioden. Sålunda var antalet yrkesverksamma socionomer 413 år 1938. Antalet ökade till 1 065 år 1948 och till 1 755 år 1952. Siffran för 1955 kanske låg närmare 2 000. Ungefär hälften av dessa torde ut— göras av personer som tidigare avlagt studentexamen. Socionomerna konkurrerar delvis med samhällsvetarna och kanske i någon mån även med juristerna om vissa befattningar inom den offentliga förvaltningens område.

I samband med teknikerkommitténs rundfråga till näringslivet om behovet av ingenjörer av skilda slag gjordes —— som påpekats redan i inledningen till detta avsnitt -— även en förfrågan om behovet är 1965 av bl. a. civilekonomer, jurister och politices magistrar. Uppgifterna om önskemålen beträffande dessa personal— grupper år 1965 skulle lämnas under samma allmänna förutsättningar som bc— träffande ingenjörerna (se ovan s. 51), nämligen att den totala arbetskraftstill- gången inom den berörda delen av näringslivet ökar med 10 procent fram till år 1965 och att de allmänna konjunkturerna förblir oförändrade (jämfört med läget 1956), d.v.s. med balanserat handelsutbyte och fortsatt jämn ökning av nationalprodukten. Slutligen skulle hänsyn vid uppgiftslämnandet tas till den eventuella minskning av arbetstiden per vecka som (1956) av uppgiftslämnarna bedömdes som sannolik för det egna området.

Beträffande undersökningens omfattning och materialets representativitet kan följande sägas. De uppgifter som lämnats av industriföretag och försäkrings— bolag torde ge en i stort sett riktig bild av förhållandena inom industri och försäkringsväsende. För städer och större kommuner är materialet även ganska fullständigt. För bankväsende, handel, samfärdsel och andra scrvicebetonade näringsgrenar har materialet mycket ringa omfattning. Vad slutligen den stat- liga verksamheten beträffar ger materialet viss ledning rörande förhållandena inom den statliga verksamheten utanför departementen, de centrala ämbets- verken och länsstyrelserna.

Till slut skall påpekas, att när det i fortsättningen talas om »företag» avses därmed inte enbart industriföretag och affärsföretag inom andra näringsgrenar utan även de enheter inom den offentliga verksamheten som lämnat uppgifter i enkäten. För de stora kommunernas del betyder detta de enskilda förvaltnings- grenarnas verkställande organ.

Civilekonomer. Av samtliga de företag, som besvarat enkäten, uppgav 34 pro— cent att de hade civilekonomer anställda år 1955. Ytterligare 13 procent uppgav sig vilja ha minst någon civilekonom anställd år 1965. De företag som hade civilekonomer anställda 1955 önskade sig 1965 48 procent fler civilekonomer än 1955. Flertalet av dem som önskade sig flera civilekonomer år 1965 ville ha en eller ibland två flera än vad som var anställda. Den totala önskade ökningen framgår av följande sammanställning. I denna är då enbart angivna civileko- nomer i de företagsenheter som uppgivit sina önskemål för år 1965. Ett icke obetydligt antal företag uppgav hur många civilekonomer de hade 1955 men ansåg sig ej kunna bedöma hur många de kunde komma att vilja ha om tio år.

De som uppgivit såväl nuvarande tillgång som önskat antal år 1965, har således tillsammans uppgivit att de år 1965 för sin verksamhet önskar 69 pro— cent fler civilekonomer. Som framgår av tablån har önskemålen inom industrien och övriga områden varit av samma relativa omfattning. Om man ser på skilda

Med civilek. 1955 Utan civilek. 1955 &??? 1955 1965 ökning 1955 1965 antal i % Samtliga ................. 935 1 386 451 — 190 641 69 därav industriföretag ...... 705 1 034 329 —— 155 484 69

industrigrupper förekommer skillnader, men de är så små, att man ej kan dra några slutsatser av dem. Behovet av flera civilekonomer synes av materialet att döma vara allmänt. Det förhållandet att en så stor del av ökningen i behovet av civilekonomer enligt enkäten kommer på företag som för närvarande ej har någon civilekonom anställd enligt tablån ovan utgjorde den delen av hela ökningen 30 procent (190/6441) är värt att observera. Med hänsyn till fram— tida nyetablering och med hänsyn till omläggningen av verksamheten inom bestående företag, synes de framräknade siffrorna ange en undre gräns för det framtida behovet. Å andra sidan finns det tendenser till överskattningar av det framtida behovet i beräkningsmetoden som sådan. Konkurrensförhållandet mel— lan företag inom en och samma näringsgren och mellan näringsgrenarna och verksamhetsområdena beaktas ej genom tillvägagångssättet att vända sig till enskilda företagsenheter och fråga om deras uppfattning för det egna företagets del.

Jurister. Av samtliga företag som besvarat enkäten uppgav 17 procent att de sysselsatt jurister i sin verksamhet är 1955. Ytterligare 3 procent uppgav att de år 1965 önskade sig minst någon jurist i sin verksamhet.

De företag som hade jurister anställda är 1955 önskade för år 1965 14 procent flera jurister än de hade anställda. Den totala ökningen i »behovet», framgår av följande sammanställning. Liksom i fråga om motsvarande sammanställning för Civilekonomerna är i tablån endast upptagna juristerna i de företagsenheter, som uppgivit sina önskemål för år 1965.

Med jurister 1955 Utan jurister 1955 Fatal

oknlng 1955 | 1965 | ökn. 1955 1965 Antal | % Samtliga ................. 711 810 99 — 42 141 20

därav

ind. företag ............ 98 119 21 —— 25 46 47 försäkrbol. ............. 87 115 28 1 29 33 städer, köp .............. 432 468 36 13 49 11

Önskemålen för år 1965 beträffande juristerna skiljer sig ganska väsentligt från önskemålen beträffande Civilekonomerna. De tillfrågade önskade 69 procent

flera civilekonomer 1965 medan siffran för juristerna stannar vid 20 procent. Vidare finner man av de två tablåernas siffror, och ett närmare studium av siffrorna för skilda undergrupper bekräftar detta, att behovet av flera jurister ej var lika starkt inom skilda näringsgrenar och verksamhetsområden, vilket var fallet beträffande Civilekonomerna. Kommunerna och även de statliga organ av icke central—ämbetsverkstyp, som ingår i siffrorna i tablån ovan, var betydligt mindre intresserade av en ökning av juristernas antal än vad försäkringsbolag och industriföretag var.

Politices mag-istrar. Blott 6 procent av de svarande företagen i enkäten upp— gav att de sysselsatte politices magistrar i sin verksamhet är 1955. Ytterligare 2 procent anmälde önskemål för år 1965 av dylik arbetskraft. En samman- ställning av samma typ som de tidigare återges nedan.

Med pol.magzrar 1955 Utan pol.mag:rar1955 553531; 1955 | 1965 [ ökn. 1955 1965 Antal l % Samtliga ................. 129 165 36 23 59 46 därav städer, köpingar ........ 74 92 18 7 25 34

Bilden för de politices magistrarna är såtillvida klarare än bilden för juris— terna, som man finner mer likartade önskemål i fråga om framtiden inom skilda verksamhetsområden. Å andra sidan är det fråga om en hittills föga prövad utbildningsgrupp. Mycket få företag har haft arbetskraften i fråga, och därför torde kännedom om gruppens möjligheter att göra en insats vara betydligt mindre än motsvarande kännedom beträffande civilekonomer och jurister.

Sammanfattning. En siffermässig sammanfattning av den opinionspejling bland arbetsgivare av skilda slag beträffande de tre berörda akademikergrup- perna redovisas i följande tablå. Siffrorna avser samtliga områden.

Med anställda 1955 Utan anställda 1955 i??? 1955 1965 ökn. 1955 1965 Antal % Civilekon. ................ 935 1 386 451 — 190 641 69 Jurister .................. 711 810 99 —— 42 141 20 Pol. magzrar .............. 129 165 36 — 23 59 46 Totalt ................... 1 775 2 361 586 255 841 47

Sammanställningen visar att den ökning av 47 procent i behovet av alla tre examensgrupperna sammantagna som framkommit i enkäten till allra största

delen (tre fjärdedelar) kommer på Civilekonomerna. Som framgått av det före— gående måste dessa siffror emellertid av flera skäl bedömas med försiktighet. Om man beaktar de framlagda önskemålen i enkäten vid en bedömning av ut- bildningsresursernas dimensionering för framtiden, måste först göras en upp- räkning av de framlagda siffrorna under hänsynstagande till enkätens statistiska representativitet.

I yrkesverksam ålder (under 65 är) år 1955 fanns enligt Akademikerräkningen (jfr ovan s. 79 f.) 4 300 civilekonomer, 7 000 jurister och 530 politices magistrar. Akademikerräkningens beräkning av antalet yrkesverksamma inom landet från samtliga i yrkesverksam ålder får dras arbetsoförmögna, gifta kvinnor utan förvärvsarbete, utomlands verksamma m.fl. — resulterade i följande: 3 500 yrkesverksamma civilekonomer, 6 000 yrkesverksamma jurister samt 460 yrkesverksamma politices magistrar.

De yrkesverksammas relativa fördelning på verksamhetsområden framgår av siffrorna i följande tablå (starkt avrundade tal):

Verksamhetsomräde Civilekonomer Jurister Pol. magistrat

Industri ........................................ 1 100 140 Handel och samfärdsel ........................... 600 100 30 Bank- och försäkringsväsende ..................... 340 460 50 Statlig och kommunal förvaltning .................. 400 3 790 280 Organisationsväsendet ........................... 170 220 70 Revisionsverk., advokatväsende ................... 530 1 200 — Övrigt, utlandet ................................. 360 90 30 Totalt .......................................... 3 500 6 000 460

Med utgångspunkt från de i föregående avsnitt redovisade önskemålen kan för vissa, men ej för alla, av de redovisade grupperna göras en beräkning av behovet är 1965. För av enkäten ej täckta områden får skönsmässiga antagan- den göras. Nedan redovisas enkätens uppgifter samt dessa antaganden i katalog- artad form.

Industrien: Civilekonomer 70 procents behovsökning enligt enkäten, jurister 50 procents ökning enligt enkäten, politices magistrar 90 procents ökning enligt enkäten. Handel och samfärdsel: Inga användbara uppgifter i enkäten. Samma förändringstakt som för industrien antages. Bank- och försäkringsväsendet: Här antages samma behovsökning som enligt enkäten redovisas för enbart försäkringsväsendet, d.v.s. för civilekonomer 70 procent, jurister 35 procent, politices magistrar ingen ökning. Statlig och kommunal förvaltning: Som nämnts har i enkäten ej redovisats några be- dömningar av den statliga förvaltningens framtida behov. Här antages att den sam— manlagda ökningen i behovet för den offentliga förvaltningen blir något lägre än de i enkäten redovisade behoven för städer och köpingar. Antagandena blir då: civileko— nomer 50 procent, jurister 10 procent och politices magistrar 30 procent.

Organisationsväsendet: Inga uppgifter i enkäten. Här antages att behovet ökar lika för politices magistrar och jurister; något svagare för civilekonomer. Siffrorna sätts till 60 procent för var och en av de två första grupperna samt 40 procent för den senare. Revisionsverksamhet och. advokatväsendet: Inga uppgifter i enkäten. Behovet av civil- ekonomerna i revisionsverksamheten antages ökas med 60 procent och av jurister i advokatverksamhet med 25 procent. Övrigt: Här antages likformig ökning i behovet för alla tre grupperna. Siffran sätts till 50 procent.

Utifrån dessa antaganden framräknas följande totala behov av de tre examens— grupperna:

l _CWH- Jurister Pol. magistrar Summa

ekonomer Behov 1965 ...................... 5 700 7 140 630 13 470 Antal 1955 ....................... 3 500 6 000 460 9 960 Behövlig nettoökning; antal ........ 2 200 1 140 170 3 510 Procent .......................... 63 19 37 35

Denna beräkning ger, för alla tre grupperna tillsammantagna, en ökning med 35 procent. Enligt enkäten blev motsvarande siffra 47 procent. Förklaringen till det lägre värdet vid sammanvägningen ligger främst i det försiktiga antagandet om den statliga förvaltningens behov av jurister.

Det kan vara av intresse att jämföra resultatet av denna beräkning med ut— vecklingen under tioårsperioden 1945—55, som tidigare redovisats. Med hän— syn till att de här presenterade siffrorna avser yrkesverksamma under 65 år och siffrorna i tidigare tablåer samtliga i yrkesverksam ålder (under 65 år), måste siffrorna för år 1945 i tidigare tablåer reduceras. De har minskats procen— tuellt sett lika mycket som siffrorna för år 1955. Resultatet av jämförelserna skulle då bli följande:

Antal Procent

1945 1955 1965 1945 1955 1965 Civilekonomer ............ 2 200 3 500 5 700 29 35 42 Jurister .................. 5 310 6 000 7 140 69 60 53 Pol. magistrar ............ 160 460 630 2 5 5 Summa 7 670 9 960 13 470 100 100 100

Procentuell ökning per fem-

årsperiod ............... 30 35

Civilekonomernas relativa andel av samtliga tre examensgrupper skulle fort— sätta att växa. Förskjutningen mot allt flera civilekonomer är mellan åren 1955 och 1965 dock inte uppseendeväckande, om man jämför med förändringen mel—

lan åren 1945 och 1955. Att behovet av politices magistrar icke skulle öka relativt sett mellan åren 1955 och 1965, torde sammanhänga med den avmatt- ning, som ägt rum under 1950-talet i fråga om antalet avlagda samhällsveten- skapliga examina. Utbildningsgruppen har icke fortsatt sitt under 1940-talet framgångsrika inträngande på den akademiska arbetsmarknaden.

Vad särskilt gäller det framtida behovet av jurister har ett försök att bedöma detta nyligen gjorts i en inom Sveriges Juristförbund utarbetad och till utred- ningen överlämnad promemoria av den 1 september 1959. I promemorian be- handlas efterfrågeutvecklingen för de närmaste åren på juristernas olika arbets— områden.

Någon ökning av antalet domarbefattningar anses enligt promemorian icke bli aktuell för den närmaste tiden. Däremot anses en viss mindre ökning av antalet åklagare och polisjurister trolig._ Med hänsyn till den personal- och kompetenspolitik, som för närvarande föres i den statliga förvaltningen och som innebär att jurister ersättes med arbetskraft med annan utbildning, anses något väsentligt ökat behov av jurister inom den statliga administrationen icke vara att påräkna. Inom kommunal förvaltning beräknas en viss ökning av an— talet jurister. Detsamma anses gälla för jurister i enskild tjänst, även om det endast anses bli fråga om numerärt små tal. Vidare räknas med en viss mindre ökning av advokaternas antal (1 a 2 procent per år). I promemorian anföres därefter följande:

»Den här ovan gjorda uppskattningen av det väntade behovet av arbetskraft med full- ständig juristutbildning har tagit sikte på juristernas traditionella arbetsområden. Ett icke alldeles obetydligt antal jurister sysselsättas emellertid för närvarande i anställningar för vilka juristkompetens icke erfordras och för vilka i vissa fall sådan utbildning icke ens är särskilt önskvärd. Här avses anställningar i såväl enskild som offentlig administra- tion. Av naturliga skäl är det förenat med alldeles speciella svårigheter att göra någon uppskattning om juristernas eventuella expansionsmöjligheter inom här antydda arbets- områden. Som redan framhållits gör sig inom den offentliga arbetsmarknaden en påtaglig tendens gällande att undvika att anställa arbetskraft med högre utbildning för arbets— uppgifter vars fullgörande nödvändigtvis icke kräver sådan utbildning. Samtidigt fram- träder en benägenhet att anlita personal med spccialutbildning vare sig denna förvärvats hos arbetsgivaren eller erhållits på annat håll. Dessa omständigheter pekar snarast på att behovet av jurister med icke särpräglade juristuppgifter kommer att relativt sett minska. För ledande poster inom både den offentliga och enskilda sektorn kommer dock med all sannolikhet att uppkomma ett ökat behov av jurister. Detta kan emellertid knappast väntas uppväga den minskade efterfrågan som här förutskickats.

Slutligen bör något beröras eventuellt nya arbetsfält för jurister. Upprättandet av ett europeiskt frihandelsområde kan måhända skapa arbetsuppgifter för advokater och andra svenska jurister som specialiserat sig på affärsjuridik och internationell privaträtt. På goda grunder har man därför anledning räkna med en ökad sysselsättning av jurister för inter- nationella uppgifter. De reformer inom sociallagstiftningens område som under senare år genomförts har redan skapat nya arbetstillfällen för jurister men denna efterfrågan kom-

mer sannolikt att neutraliseras av rationaliseringar inom redan befintliga administrations- organ inom socialvårdens område.»

Sammanfattningsvis framhålles, att antalet jurister som årligen kunnat pla— ceras på arbetsmarknaden med juridiska arbetsuppgifter uppgått till något över 200. Den ökning som kan ifrågakomma i framtiden anses bli mycket begränsad.

Till den redogörelse som här lämnats vill universitetsutredningen i förevarande sammanhang endast ge en helt allmän kommentar.

Det framtida behovet av akademiker med här ifrågavarande examina är spe- ciellt vanskligt att bedöma. Tidigare har antytts det inbördes sambandet från behovssynpunkt mellan de tre utbildningsgrupperna civilekonomer, jurister och politices magistrar. Dessa konkurrerar delvis om samma arbetsuppgifter. Vidare har antytts, att det för var och en av dessa grupper, liksom för ett flertal andra akademikergrupper, finns ett konkurrensförhållande till grupper med kortare utbildning. För civilekonomernas del gäller det konkurrens i första hand med personer med handelsgymnasieutbildning; för jurister och samhällsvetare finns en viss konkurrens med socionomerna.1 När det gäller verksamheten i offentlig förvaltning kan det ganska snart även bli konkurrens från en ny, ännu ej mer än på försök introducerad grupp, nämligen de s.k. kanslisterna. Dessa senare är tänkta att i viss utsträckning avlasta bl. a. personer med juridisk och sam— hällsvetenskaplig utbildning.

Juristernas och politices magistrarnas framtida arbetsmarknad är dessutom starkt beroende av hur den offentliga förvaltningen kommer att Växa. Det är visserligen sant att förvaltningens omfattning till en väsentlig del bestäms av utvecklingen i stort av näringsliv, kultur och socialt handlande. Å andra sidan är det uppenbart att den offentliga förvaltningens tillväxt, och därmed även tillväxten av antalet befattningar lämpade för arbetskraft av här aktuellt slag, i hög grad är beroende av politiska avvägningar. Civilekonomernas fram- tida arbetsmarknad kommer i hög grad att vara beroende av den utveckling, som näringslivet och särskilt den privata industrien kommer att undergå. Det finns därför ett uppenbart samband mellan å ena sidan det framtida behovet av ingenjörer, särskilt civilingenjörer, och å den andra det framtida behovet av merkantilt utbildad personal, särskilt civilekonomer.

7. Behovet av teologer

Det övervägande antalet personer med examen från teologisk fakultet väljer prästbanan. Enligt resultaten av en undersökning, publicerad i Akademikerräk- ningen 1955, skulle av 3 383 teologer (under 65 år) 2 67% eller i runt tal 80 pro— cent ha egentlig prästtjänst inom landet. (I siffran för antalet personer med

1 Beträffande socionombehovet se sista avsnittet av åttonde kapitlet.

egentlig prästtjänst är då ej inräknade de 84 som enligt undersökningen hade egentlig prästtjänst men ej teologisk examen.)

Antalet prästerliga tjänster var den 1 mars 1958 enligt Statistisk matrikel över Svenska kyrkans prästerskap 2738. Antalet prästtjänster i framtiden är i hög grad beroende av hur den av 1957 års riksdag i princip beslutade nya pastoratsindelningen kommer att bli utformad i praktiken.

Av de teologer som ej väljer prästbanan har hittills ett förhållandevis stort antal valt lärarbanan. Enligt akademikerräkningen skulle år 1955 av antalet teologer under 65 år 430 eller cirka 13 procent av samtliga vara lärare vid olika slag av utbildningsanstalter. Av dessa 430 var 34 universitetslärare, återstoden eller 396 anställda inom skolväsendet. Enligt de beräkningar som utförts rörande skolväsendets lärarbehov (SOU 1958:21) skulle det totala behovet av lärare i kristendomskunskap vid de högre skolorna, uttryckt i heltidstjänster, komma att öka med 45 procent mellan läsåren 1957/58 och 1966/67.

Återstående för teologer öppna arbetsmarknader är kvantitativt sett av mindre betydelse.

8. Behovet av akademiker med examen från filosofisk fakultet

En bedömning av det framtida behovet av personer med utbildning vid filosofisk fakultet är utan tvekan mest vansklig av alla. de bedömningar man har att göra vid en genomgång utbildningsgrupp för utbildningsgrupp av behovsutveck— lingen. De filosofiska fakulteterna dominerar för närvarande, räknat efter antalet studerande, universitets— och högskoleväsendet. Cirka 50 procent av samtliga universitetsstuderande är registrerade vid dessa fakulteter, som emellertid sam- tidigt i avsevärt mindre grad än övriga fakulteter och fackhögskolor har en utpräglad karaktär av utbildningsanstalter för särskilt eller särskilda yrken. Vidare föreligger för de filosofiska fakulteternas del speciella svårigheter med avseende på det tidigare omnämnda sambandet mellan utbildning och yrke. I ett tidigare avsnitt har redan frågan om det framtida behovet av personer med samhällsvetenskaplig utbildning behandlats, trots att en del personer med samhällsvetenskaplig examen har sin utbildning förlagd till filosofisk fakultet. Vissa avgränsningssvårigheter av liknande art gäller i fråga om behovet av lärare inom det högre skolväsendet. Mot bakgrunden av dessa vanskligheter görs följande översikt av de för personer med utbildning vid filosofisk fakultet vik— tigaste arbetsmarknadsområdena. Början görs därvid med gruppen lärare.

Lärare inom skolväsendet

Universitetsutredningen har låtit utföra en omfattande undersökning av behovet av lärare i teoretiska ämnen inom det högre skolväsendet. Undersökningen, som på uppdrag utförts av undervisningsrådet Ragnar Lundblad, är publicerad

som universitetsutredningens betänkande IV under titeln Lärarbrist och lärar- överskott (SOU 1958:21). Undersökningen omfattar lärarbehovet på enhets- skolans högstadium, för den äldre realskoleorganisationen samt för gymnasie— ålderns skolformer. Vad det senare beträffar avser utredningen behovet av lärare vid allmänbildande gymnasier, handelsgymnasier och tekniska gymna- sier, vid folkhögskolor och liknande samt folk— och småskoleseminarier. I grup— pen »folkhögskolor och liknande» är förutom de egentliga folkhögskolorna in— räknade vissa utbildningsanstalter för äldre ungdom av typen sjöbefälsskolor. Som utgångspunkt för beräkningarna av behovet av lärare i teoretiska ämnen vid de skilda skolformerna har tagits dels gällande timplaner, där så varit möj— ligt, dels i förekommande fall gällande fördelning av den studerande ungdomen på skilda linjer och grenar, dels ock ett antagande beträffande den framtida expansionen av de berörda skolformerna. Som expansionsalternativ i fråga om de tre typerna av gymnasier har valts två av universitetsutredningen utarbetade preliminära alternativ i fråga om antalet examinerade från skilda gymnasier. Dessa alternativ skiljer sig relativt obetydligt från dem som utredningen redo- visar som sina definitiva i föreliggande betänkande. (Skillnaderna är delvis be— tingade därav, att vid tidpunkten för de definitiva alternativens utarbetande slutgiltiga siffror rörande intagningen i gymnasiernas första ring förelåg för ytterligare några år utöver dem, för vilka siffror fanns tillgängliga vid utarbetan— det av de alternativ som använts i den Lundbladska utredningen.) Det kan i detta sammanhang nämnas, att utredningens beräkningar av gymnasiets expan- sion både i sin preliminära och i sin definitiva form i stort sett överensstämmer med de beräkningar, som framlagts i en av skolöverstyrelsen i juni 1959 offent- liggjord utredning rörande gymnasieorganisationens omfattning.

Huvudresultaten av beräkningarna av det totala behovet av lärare i teore- tiska ämnen, uttryckt i heltidstjänster, återges i följande tabell, hämtad ur den omnämnda utredningen. För detaljer rörande beräkningarna i övrigt hänvisas till utredningen. Här skall endast understrykas, att uppgifterna i de här med— tagna tabellerna rörandet antalet lärare i visst ämne anger antalet lärarindivi- der, endast om varje lärares undervisning tänkes koncentrerad till ett enda ämne. Antalet lärare med utbildning i ämnet måste i praktiken vara betydligt större, emedan varje lärare i regel undervisar i två eller flera ämnen. Antalet lärare i samhällskunskap på enhetsskolans högstadium är här och i tabell 21 särredovisat, därför att så mycket som två tredjedelar av yrkesvalslärarna an- setts böra hänföras till ämnesgruppen lärare i samhällskunskap.

hlellan läsåren 1957/58 och 1966/67 skulle således ske en nettoökning av antalet behövliga dylika lärartjänster från 10625 till 17 069 eller med drygt 60 procent.

Undervisningen i de teoretiska läroämnena ombesörjes förutom av lärare med den traditionella utbildningen för högre skolor, d.v.s. filosofisk ämbetsexamen med eller utan påbyggnad, teologie kandidatexamen och examen vid högre

Tabell 18. Det totala lärarbehovet i teoretiska läroämnen vid de högre skolorna läsåren 1957/67, uttryckt i heltidstjänster.

! Xxåaroamne _ la ty fl- &; sk i fi XX i kr mo _ eng ry 5) samh- enh.- ge ps ma bi fy ke Summa

.. ., x . gr fs I .. ' sk. pe

Lasar X 1 lara 1957/58 ..... l558 1488 210 1404 1170 504 1097 79 628 122 1 391 697 701 576 10 625 1058/59 ..... 585 1 553 231 1422 1 415 533 1 150 111 676 131 1476 754 839 670 11 546 1959/60 ..... 634 1 670 254 1 528 1 521 590 1232 146 720 139 1614 809 923 761 12 541 1960/61 ..... 673 1793 282 1643 1 584 692 1 327 208 768 148 1 740 864 997 838 13 557 1961/62 ..... lj698 1 935 310 1 720 1585 705 1 367 302 810 156 1 837 904 1 083 856 14 268 1962/63 ..... f 726 2 066 331 1 806 1 630 748 1 422 388 840 167 1 940 979 1 125 908 15 076 1963/64 ..... - 749 2183 345 1870 1 667 779 1466 458 869 181 2 021 1 007 1 170 935 15 700 1964/65 ..... | 764 2 257 351 1 898 1675 785 1 484 519 888 180 2 073 1 029 1 206 966 16 075 1965/66 ..... 786 2 352 355 1943 1691 793 1 508 587 916 176 2 140 1061 1 249 994 16 551 1966/67 ..... 807 2 4561356 1 992 1 707 789 1528 674 947 174 2 213 1097 1 298 1 031 17 069

Anm. Behovet av hjälpklasslärare är ej inkluderat.

lärarinneseminarium, av lärare med vad som kan kallas avvikande meritering. I Lundblads utredning har gjorts en undersökning gällande flertalet av de av utredningen omfattade skolformerna (undantagna är främst handelsgymnasier och folkhögskolor) av hur många lärare som har sådan avvikande meritering. För högre skolor av äldre typ framgår resultaten av denna undersökning, som avsåg förhållandena höstterminen 1956, av följande sammanställning:

Icke-ordinarie Folksk. lär. Timlär. Samtliga Utbildning amn-la”-

m kv m kv m kv m kv

Fil. kand.-ex. .................... 16 16 11 5 77 50 104 71 Folkskollärarex. ................. 5 — 341 222 5 8 351 230 Civiling. examen ................ 13 1 — _ 6 2 19 3 Civilekonomexamen .............. 2 1 — —- — 2 1 Utländsk examen ................ 35 3 — —— 7 3 42 6 Teknologer m. fl. ................ — — 1 64 10 65 10 Stud. i teol. eller fil. fak. ......... 1 2 —— _ 93 59 94 61 Andra .......................... 4 — — — 49 35 53 35 Summa 76 23 353 227 301 167 730 417

hledtages även enhetsskolans högstadium och de i folkskolan inbyggda real- skolelinjerna samt göres en omräkning av undersökningens resultat till att gälla heltidstjänster jämförbara med dem i den tidigare redovisade tabellen, erhålles följande tabell:

Tabell 19. Omfattningen i heltidstjänster av den undervisning i teoretiska läro-

ämnen vid högre skolor, som höstterminen 1956 bestreds av lärare

med avvikande meritering.

. fi Skoltyp kr mo :; eng ty Sf; lli ge Ip: ma bi fy ke så;:- Den äldre organisationen 40 139 4 90 56 8 70 82 5 287 94 141 102 1124 De inbyggda linjerna:

icke—ord. ämneslärare . . . . 0 1 — 1 1 0 1 0 0 0 O 0 4 folkskollärare ........... 4 11 — 8 5 6 6 —— 16 7 10 7 80 timlärare ............... 1 2 2 1 —— 2 1 —— 1 0 0 0 10 Enhetsskolans högstadium:

icke-ord. ämneslärare . . . . O 2 — 3 3 0 2 1 1 1 1 0 14 folkskollärare ............ 16 60 —— 31 10 0 45 28 — 61 32 38 25 346 timlärare ............... 4 7 — 4 5 0 5 1 — 7 4 4 5 46

Summa 65 222 4 139 81 8 131 119 5 373 138 200 139 [1624

När det så gäller lärarbehovets fördelning mellan å ena sidan ämneslärare med traditionell utbildning och å andra sidan folkskollärare med vidareutbildning, är det givetvis icke möjligt att ställa någon prognos för framtiden. Detta är ytterst en fråga om den politik som statsmakterna kommer att föra. Lundblad räknar för sin del i utredningen med två alternativ: Enligt det ena, benämnt 60—procentsalternativet, skulle 60 procent av lärarkrafterna i teoretiska läro- ämnen på enhetsskolans högstadium utgöras av filosofie magistrar eller jäm- ställda och 60 procent av de lärare vid övriga högre skolformer som enligt den nyss återgivna tabellen befunnits ha avvikande meritering skulle ersättas med filosofie magistrar eller likställda. Enligt det andra alternativet förutsätts att 50 procent av nämnda undervisning i enhetsskolan skulle skötas av filosofie magistrar och likställda samt att 50 procent av hjälpkrafterna i andra skol- former vid tillfälle skulle utbytas mot lärare med filosofie magisterkompetens.

Här har hittills talats dels om den på grund av skolorganisationens expansion erforderliga ökningen av antalet ämneslärartjänster, det s.k. utvidgningsbeho- vet, dels om det ytterligare antal lärare med fullständig akademisk utbildning, som behövs för att ersätta lärare med ofullständig utbildning, det s.k. utbytes- behovet. Därtill kommer så det s.k. ersättningsbehovet, vilket uppkommer till följd av avgången från yrket till följd av pensionering och annan form för upp- hörande med yrkesverksamheten samt dödsfall. När det gäller en hel utbildnings- grupp är dessa de helt dominerande faktorerna bakom ersättningsbehovet. När det gäller en yrkesgrupp kommer därtill övergången till andra yrken, som i en del fall kan spela en stor roll. För ämneslärarnas del har Lundblad utfört en beräkning av ersättningsbehovet för de lärare som har akademisk examen eller som utexaminerats från högre lärarinneseminarium. Resultaten redovisas i följande tabell:

Tabell 20. Behovet av ersättare för avgående lärare med filosofisk ämbets- examen eller motsvarande åren 1958—66 ( ersättningsbehovet).

xxÄmne hi 5 f f" . - Xx kr mo ;: eng ty S; saga- ge pb ma bi fy ke år: Är X lära 1958 ........ 11 22 4 21 22 9 19 13 2 26 18 12 13 192 1959 ........ 10 20 4 20 21 9 19 12 -— 23 16 11 12 177 1960 ........ 10 20 5 19 19 7 19 11 1 20 13 9 10 163 1961 ........ 10 19 5 19 19 8 19 10 2 16 12 7 7 153 1962 ........ 9 18 6 17 17 7 18 9 1 14 11 6 7 140 1963 ........ 10 18 5 19 18 8 18 9 —— 15 12 7 8 147 1964 ........ 9 18 3 19 19 8 16 9 2 15 12 7 8 145 1965 ........ 9 19 3 20 20 9 17 10 2 15 13 7 9 153 1966 ........ 10 22 4 22 23 9 19 11 1 16 14 7 9 167 Summa 88 176 39 176 178 74 164 94 11 160 121 73 83 1437 På basis av dels den ovan redovisade behovsökningen, dels antagandena om

relationen mellan lärare med olika slag av utbildning, dels beräkningen av ersättningsbehovet kan man beräkna det totala behovet är för år, kallat rekry— teringsbehovet, av ämneslärare. Lundblad redovisar för dem med traditionell meritering två beräkningar sammanhängande med de två alternativen rörande relationen mellan lärare med olika meritering. Här återges i det följande den av Lundblads beräkningar som utgår från det s.k. 60—procentsalternativet.

Tabell 21. Rekryteringsbehovet av filosofie magistrar och likställda vid de högre skolorna åren 1958—66, uttryckt i heltidstjänster; 60-procentsalternativet.

.. la fy fr iii Ski fi . Laroamne kr mo gr eng lg sp samh.- eg:.- ge pi ma bl fy ke S:a lära ' ?

Lärarbr. ht 57 36 126 3 71 30 3 644 71 3 233 87 125 88 940 Årsbehov åren 1958 ........ 2 65 25 24 255 37 64 19 53 11 93 66 140 97 981 1959 ........ 46 101 27 101 107 64 88 21 43 8 135 57 78 98 974 1960 ........ 34 95 33 98 56 108 94 37 38 10 105 49 58 67 882 1961 ........ 17 99 33 54 —14 17 37 56 29 10 65 24 65 2 494 1962 ........ 22 94 27 67 32 46 54 52 20 12 75 61 24 38 624 1963 ........ 20 89 19 52 29 35 46 42 22 14 61 19 32 19 499 1964 ........ 11 48 9 17 3 11 18 37 12 1 34 15 23 24 263 1965 ........ 15 61 7 28 7 14 21 41 18 —2 42 23 26 21 322 1966 ........ 13 64 5 27 5 2 16 52 18 -—1 40 23 26 23 313

Enligt det s.k. 50-procentsa1ternativet blir givetvis behovet av lärare lned traditionell meritering mindre. Som exempel på hur de två alternativen utfaller, återges för samtliga lärare rekryteringsbehovet i följande siffror:

1 960 1 963 1 966 60-procentsalternativet ................................ 882 499 313 5 O—procentsalternativet ................................ 808 432 220 Differens ............................................ 74 67 93

Med hänsyn till framställningen i ett följande kapitel kan det vara av intresse att sammanfatta de redovisade behovsberäkningarna fakultetsvis för perioden i dess helhet.

Det totala antalet nya lärare i humanistiska respektive matematisk—natur— vetenskapliga läroämnen (vi antager, att det övervägande flertalet av de nya kristendomslärarna har filosofisk examen), som under prognosperioden skulle behöva tillföras skolorganisationen för att tillgodose såväl det beräknade ersätt— nings- och utbytesbehovet som det beräknade utvidgningsbehovet, blir enligt 60—procentsalternativet följande: lärare i humanistiska ämnen ...................................... 3908

(därav kristendomslärare motsvarande 246 hela tjänster i enbart detta

ämne) lärare i matematisk-naturvetenskapliga ämnen ...................... 2381

Med hänsyn till att i detta kapitel i övrigt uteslutande talas om nettoökningen av antalet personer med olika slag av akademisk utbildning kan det vara rimligt att också ge en siffermässig sammanställning av det beräknade antalet nya ämneslärartjänster under perioden med fördelning på fakultet. En sådan sam— manställning får då följande utseende: Behövligt antal nya ämneslärartjänster under perioden 1957/58—1966/ 67 (enligt tabell 18) ............................................... 6444 därav i humanistiska ämnen ....................................... 4 170 (varav kristendomslärare till ett antal motsvarande 249 fulla tjänster i enbart detta ämne) i matematisk—naturvetenskapliga ämnen ............................ 2274

Det må här erinras om att en tills vidare icke känd del av dessa nya ämnes— lärartjänster i vad de avser tjänster på enhetsskolans högstadium får beräknas bli besatta med andra lärarkategorier än sådana med traditionell ämneslärar— utbildning. Lundblad har —- som ovan framhållits —— i sin utredning räknat med två alternativ (de s.k. 60—procents- och 50-procentsalternativen).

Förutom behov av de lärare som nu behandlats kan de närmaste åren ett visst behov inom andra områden komma att föreligga av lärare med studier vid filosofisk fakultet. 1953 års lärarinneutbildningskommitté avgav år 1957 ett betänkande, Lärarutbildningen på det husliga området (SOU 1957 : 28). Utred—

ningsförslaget, som ännu ej blivit föremål för statsmakternas ställningstagande, innebär bl.a. en mindre ökning av det nuvarande antalet lärare på berörda områden, helt eller delvis utbildade vid filosofisk fakultet. Sålunda föreslås in— rättandet av lektorstjänster i vissa speciella ämnen, t. ex. i näringslära och till— lämpad kemi, hemvårdslära samt tvättlära och arbetsteknik, för vilka tjänster förutsättes i varje fall under en övergångsperiod, innan reguljär utbildning är ordnad _ godkända betyg i filosofisk ämbetsexamen i ämnet kemi. Vidare förordas några lektorat och adjunktstjänster av samma slag som inom det övriga högre skolväsendet.

I ett betänkande Utbildning av lärare i yrkesämnen för industri och hantverk samt handel (SOU 1959:8), avgivet av 1955 års sakkunniga för yrkesutbild— ningens centrala ledning och viss lärarutbildning, behandlas frågan om behovet av lärare vid skilda utbildningslinjer inom yrkesskolväsendet. De delar av det framräknade behovet som avser de teoretiska ämnena torde vara täckta av de beräkningar som gjorts i den tidigare refererade utredningen av Lundblad om lärarbrist och lärar—överskott. Vad beträffar behovet av lärare i yrkesämnena synes utredningen ha räknat med att detta behov skall täckas av andra än personer med utbildning vid filosofisk fakultet. För akademikernas del berör denna utredning i första hand personer som avlagt examen vid handelshögskola eller teknisk högskola.

Utöver vad nu anförts kan det tänkas komma att finnas behov av lärare med utbildning vid filosofisk fakultet inom skolformer, som här ej behandlats. Inom korrespondensundervisningen kan det komma att uppstå ett växande behov av personer med akademisk examen. Den utbildnings— och den vidareutbildnings— verksamhet, som i växande omfattning pågår inom näringslivet, kan också tänkas leda till en viss efterfrågan på heltidsanställd lärarpersonal. Någon möj- lighet att nu uppskatta omfattningen av detta eventuella framtida behov finns dock ej.

Akademiska lärare, forskare m.fl.

Inom universitets- och högskoleväsendet kommer, om detta utvecklas i den takt som universitetsutredningen tänkt sig, under de närmaste årtiondena att skapas ett stort antal befattningar, tillfälliga och permanenta, för personer med utbildning inom filosofisk fakultet. Universitetsutredningen räknade i sitt be- tänkande Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen (SOU 1957: 24) med att antalet befattningar —— från professor till assistent för enbart under— visningens behov inom de filosofiska fakulteterna skulle behöva öka med cirka 440 vid ett i förhållande till utgångsläget fördubblat studerandeantal. I sitt betänkande rörande forskningens villkor och behov (SOU 1958: 32) förordade utredningen åtgärder som för budgetåren 1959/60—1963/64 för de filosofiska fakulteterna bl. a. skulle innebära förstärkningar med sammanlagt 116 e.o. do—

centbefattningar och därjämte ett stort antal professors- och preceptorsbefatt- ningar samt assistent- och amanuenstjänster. Härtill kommer antalet doktorand- och licentiandstipendier. Om man antar att under 1960—talet sker en fördubbling av antalet studerande vid de filosofiska fakulteterna samt att utredningens för- slag rörande forskningsupprustningen helt genomförs, skulle antalet »universitets— befattningar» vid de filosofiska fakulteterna, tillfälliga och permanenta, tillsam- mans kanske komma att öka med cirka 600. Därtill skulle komma ytterligare ett antal sluttjänster på professors- och preceptorsnivå, vid ett eventuellt inrättande av en eller flera nya fakulteter. Det är nu att märka att av de här nämnda »befattningarna» ett betydande antal — främst docent- och assistenttjänster — är att betrakta som tillfälliga från den enskilde befattningshavarens synpunkt.

I detta sammanhang bör även framhållas, att de filosofiska fakulteternas egna lärostolar icke ensamma utgör slutpunkterna i humanisters och naturvetares forskarkarriär. En mycket stor del av lärarbefattningarna vid fackhögskolorna är och kommer troligen även i framtiden att bli besatta med forskare, vilkas forskarutbildning varit förlagd till filosofisk fakultet. Särskilt gäller detta lärar— befattningar i grundläggande naturvetenskapliga ämnen vid de tekniska hög- skolorna, jordbrukets högskolor och farmaceutiska institutet, men även flera av handelshögskolornas lärostolar innehas av forskare med filosofie doktorsgrad inom de samhällsvetenskapliga disciplinerna. Den utbyggnad av utbildnings- kapaciteten vid här ifrågavarande läroanstalter, som universitetsutredningen föreslår i detta betänkande, kommer sålunda att innebära en betydande utvidg— ning av arbetsmarknaden för docenter och andra yngre forskare även vid de filosofiska, främst de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna.

Utöver de nu nämnda befattningarna kommer så ett säkerligen betydande antal tillfälliga befattningar inrättade för forskningsuppgifter och bekostade med medel från de statliga forskningsråden eller med medel från andra källor (enskilda fonder, utlandet m.m.). Hur stort antal forskare och forsknings- assistenter som för längre eller kortare tid kan komma att få sin försörjning av medel från dessa håll, är omöjligt att säga. lWan kanske skulle kunna våga den gissningen att dessa medel, tillsammans med de medel som universitets- väsendet självt kommer att erhålla, kommer att vara tillräckligt omfattande för att redan omkring mitten av 1960-talet permanent eller tillfälligt ge heltids— sysselsättning åt kanske 700 fler personer med examen från filosofisk fakultet än som har motsvarande befattningar innevarande budgetår och att vid slutet av 1960—talet dessa medel har en omfattning som möjliggör för kanske 1 500 fler »filosofer» än innevarande år att helt ägna sig åt undervisning eller forsk— ning. Hur fördelningen av dessa nya befattningar på de humanistiska och de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna kan komma att bli, är det givetvis svårt att nu ha någon klar mening om. Det är dock knappast rimligt tänka sig att ökningen blir lika stor på de två fakultetsgrupperna.

Enligt akademikerräkningen utgjorde lärarna vid skilda skolor samt de anställda vid universitet och högskolor cirka två tredjedelar av samtliga yrkesverksamma akademiker under 65 år med filosofisk examen som huvudutbildning. Av återstoden kommer en betydande del på vetenskaplig verksamhet, bedriven utanför universitetsväsendet. Sektorerna biblioteks—, musei- och arkivverk- samheten, å ena sidan, och den statliga och kommunala förvaltningen, å den andra, svarar för större delen av de återstående »filosofernas» sysselsättning. Litterär och konstnärlig verksamhet, respektive organisationsväsendet svarar var och en för ungefär lika stor del av filosofernas arbetsmarknad som in- dustrien, respektive handel och samfärdsel samt bank- och försäkringsväsendet. De exakta siffrorna enligt inventeringen framgår av följande tabell:

Tabell 22. Antalet »filosofer» under 65 år inom olika näringsgrenar.

., Antal i åldrarna Näringsgren Antal under 65 är 30—64 år

abs. rel. abs. rel.

Jordbruk, skogsbruk och industri ................ 190 1,8 174 1,9 Varuhandel och samfärdsel ...................... 167 1,6 156 1,7 Bank- och försäkringsverksamhet ................ 197 1,9 181 2,1 Uppdragsverksamhet m. m. ...................... 23 0,2 19 0,2 Statlig och kommunal förvaltn. .................. 701 6,6 645 7,2 Universitet och högskolor ...................... 541 5,1 519 5,8 Undervisning i övrigt ........................... 6 152 58,4 5 359 59,7 därav: folk- och småskolesem. ................. 301 2,9 283 3,2 allm. läroverk ......................... 3 857 36,6 3 334 37,1 högre tekniska läroverk ................ 80 0,8 78 0,9 komm. gymnasier och realsk. ........... (297) (2,8) (253) (2,8) praktiska realskolor .................... (272) (2,6) (251) (2,8) privata läroverk ....................... (312) (3,0) (284) (3,2) folkhögskolor ......................... (329) (3,1) (303) (3,4) Biblioteks-, musei- och arkivverksamhet .......... 823 7,8 760 8,5 Arman vetenskaplig verksamhet .................. 1 337 12,7 794 8,8 Litterär och konstnärlig verksamhet .............. 219 2,1 193 2,2 Organisationer ................................. 188 1,8 174 1,9 Summa 10 538 100,0 8 974 100,0

Anm. Siffrorna inom parentes har hämtats från realskoleutredningens undersökning, vilken avser förhållandena år 1954. Vissa antaganden om de i denna undersökning in- gående lärarnas examen har måst göras. Det har sålunda ansetts sannolikt att det vid de berörda skolorna fanns 20 lärare med teologisk examen och 20 med juridisk eller samhälls- vetenskaplig examen. Då det ej är möjligt att fördela dessa efter skolformer, ingår alltså 40 icke-filosofer i de inom parentes angivna antalsuppgiftcrna, däremot ej i totalsiffran (10 538).

Vad beträffar det framtida behovet av personer med filosofisk examen inom här berörda områden kan till en början konstateras, att man inom området »annan vetenskaplig verksamhet» har att räkna med ett stigande behov av akademiker. Här är då inte inräknad verksamhet, för vilken samhällsveten- skapligt skolad arbetskraft är den lämpade (se härom i ett tidigare avsnitt, 5. 80 ff.). Det är främst fråga om forskningsverksamhet av naturvetenskaplig in— riktning, bedriven vid försvarets anläggningar, vid kommunikationsverken, inom den statliga atomverksamhcten o.s.v. Här har man anledning förvänta en avsevärd behovsökning. Vad så gäller »biblioteks-, musei- och arkivväsendet» är det i och för sig möjligt att inrätta ett betydande antal tjänster och tillfälliga befattningar. Arbetsuppgifter finns i stor omfattning. Frågan gäller i vilken ut- sträckning samhället anser sig kunna öka sina insatser på dessa kulturområden.

För områdena »litterär- och konstnärlig verksamhet» gäller andra förutsätt- ningar. Här är det delvis fråga om i vilken omfattning som främst förlagen kommer att anställa personer med filosofisk utbildning. Att man inom förlags- världen har ett uppdämt behov av personer med naturvetenskaplig skolning, kan tas för givet, medan det däremot är mindre klart, huruvida man kan finna anledning att i större omfattning utöka personalen med humanistisk skolning. Organisationsväsendet kommer sannolikt att växa i storlek. Härvidlag torde det dock ligga närmast till hands att räkna med att efterfrågan kommer att gälla juridiskt och samhällsvetenskapligt utbildade akademiker, men även psy- kologiskt och pedagogiskt skolad arbetskraft —- vilken här räknas in bland dem med filosofisk skolning — torde ha att räkna med en växande arbets- marknad också inom organisationsväsendet. De stora frågetecknen för fram- tiden, när det gäller den filosofiskt och framför allt den humanistiskt utbildade arbetskraften utgör utan tvekan industri, handel och samfärdsel samt bank- och försäkringsväsendet. För närvarande är, som framgår av tabell 22, för- hållandevis få personer med filosofisk examen anställda inom dessa stora närings— grenar. Det är i och för sig förklarligt att så varit och fortfarande är fallet med hänsyn till den typ av utbildning, som de filosofiska fakulteterna erbjuder. Ut— går man från att utbildningen i allt väsentligt förblir densamma som hittills, då finns det ingen anledning antaga att näringslivet kommer att till rimliga löner efterfråga något väsentligt ökat antal personer med humanistisk utbild- ning. Självfallet finns det möjligheter för humanister att på lika villkor kon— kurrera med personer utan någon mera specialiserad yrkesutbildning. Om å andra sidan en nyorientering av utbildningen inom ett stort antal ämnen vid de humanistiska fakulteterna kan ske, är det ej uteslutet att det så småningom skapas nya förutsättningar för examinerade från filosofisk fakultet att konkur— rera med annan yrkesutbildad arbetskraft om välbetalda anställningar inom industrien och, vad viktigare är, att fylla latenta behov, vilka industrien i brist på lämpligt utbildade personer för närvarande inte har aktuella.

Liknande är situationen för dem som har naturvetenskaplig utbildning. Ännu är det ett förhållandevis ringa antal naturvetare som har anställning inom in- dustrien. En viss nyorientering på utbildningens område skulle här kunna öka den redan nu sakta växande efterfrågan inom industrien på dylik personal.

Sammanfattning

Av det föregående framgår, att om vi under 1960—talet skall bygga ut vårt högre skolväsende i en omfattning som svarar mot de krav på utbildning som man nu ganska säkert kan förvänta från föräldrar och ungdom, så fordras att vi inrättar nya tjänster inom skolväsendet för personer med någon form av ämneslärarut- bildning till ett antal av mellan 6 000 och '7000 heltidstjänster och sannolikt dessutom ett stort antal tillfälliga tjänster och befattningar. Det bör här un- derstrykas, att Lundblads i det föregående refererade beräkning av skolväsen- dets behov under de närmaste åren av lärare i teoretiska läroämnen i många hänseenden måste betecknas som en beräkning av minimibehovet. Den är i av- seende pä skolorganisationens utformning uttryckligen gjord på grundval av statsmakternas vid undersökningstillfället fattade beslut och sålunda utan an- taganden rörande innebörden av kommande beslut i dessa hänseenden. Beräk- ningarna är alltså gjorda under antagande bl.a. att bestämmelserna rörande klassavdelningarnas storlek skall förbli oförändrade.

Uppenbart är, att t.ex. en reform i riktning mot mindre klassavdelningar liksom andra tänkbara skolreformatoriska åtgärder kan leda till ett avsevärt större lärarbehov än det Lundblad utifrån sina antaganden räknade fram. Med hänsyn till att vi nu står mitt uppe i en intensiv reformverksamhet på skolans område, är det såvitt universitetsutredningen kan bedöma -—- på intet sätt otänkbart att det totala behovet av lärare i teoretiska läroämnen vid 1960- talets slut omfattar kanske drygt 20 000 i stället för av Lundblad beräknade cirka 17 000 heltidsverksamma lärare.

Vad de filosofiska fakulteternas tillväxt under 1960-talet beträffar så är i det föregående givna uppgifter om lärarbehovet baserade på utredningens tidigare och i det följande framlagda förslag till utbyggnad av universitetsväsendet, var- för det inte i förevarande sammanhang finnes anledning till ytterligare kom- mentarer. Här skall blott konstateras att de beslut som statsmakterna fattat på basis av utredningens tidigare förslag (jfr prop. 1958/104 och 1959/105) resulterat i att antalet assistenttjänster redan från och med läsåret 1959/60 är större än det antal som utredningen räknade med skulle bli erforderligt, dels för undervisningens behov vid fördubblat studerandeantal, dels för att skapa en forskningsmässig minimistandard vid nuvarande lärarantal.

Inom de från allmänkulturell synpunkt viktiga områdena biblioteksväsendet, musei- och arkivväsendet synes det finnas plats för en stark upprustning och utvidgning. Det finns all anledning att åt eftervärlden söka ta tillvara en för-

hållandevis lika stor del av den aktuella tidsepoken som man för säg 100 år sedan gjorde av dåtiden. Därtill erfordras växande resurser. Här finns det helt självklart stora möjligheter att utnyttja humanistiskt skolad arbetskraft.

Med en utveckling mot ökad fritid för den yrkesverksamma befolkningen följer helt naturligt ökad möjlighet för olika former av fritidsverksamhet och avkoppling. Det synes universitetsutredningen vara en självklar uppgift för samhället att i ett sådant läge genom olika slag av offentliga tjänster erbjuda allmänheten kvalitativt högtstående service för fritidsverksamhet och avkopp- ling. Formerna för dessa insatser kan inte här skisseras. Rent allmänt bör därvid emellertid gälla, att man kommer att behöva arbetsinsatser av personer som själva genomgått en utbildning med tonvikten på det i västerländsk mening kulturella. Därvid framstår någon form av humanistisk utbildning som en nära till hands liggande utbildning.

I detta kapitel har hittills dels givits en bild av utvecklingen i stort i fråga om antalet akademiker under perioden 1935—55 dels diskuterats vissa strukturella drag i den hittillsvarande utvecklingen, vilka kan få betydelse för det framtida behovet av personer med akademisk utbildning. Dels slutligen har refererats och diskuterats ett antal relativt nyligen gjorda undersökningar av behov i fram- tiden av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft.

Man skulle kunna sammanfatta innebörden av vad som hittills visats sålunda. På den högre och lägre utbildningens samt forskningens områden finns det inom överskådlig tid inte någon annan gräns för behovsutvecklingen förutom den ekonomiska — än den som tillgången på lämplig personal sätter. På hälso- och sjukvårdens område är situationen liknande. Vi skulle teoretiskt sett kunna öka antalet läkare och tandläkare mycket starkt, om hänsyn blott behövde tagas till möjligheterna att ge vederbörande yrkesutövare arbetsuppgifter. Förutom arbetskraftstillgången är det de ekonomiska resurserna i fråga om undervisningslokaler, forskningsutrustning, sjukhusbyggen, erforderliga avlö— ningsmedel för de berörda akademikerna och deras medhjälpare m.m., som fäller utslaget. Och tillgången på dessa resurser bestäms ytterst av våra egna värderingar. Hur vill vi fördela det offentligas utgifter för den överblickbara framtiden? När det gäller den del av den akademiskt skolade arbetskraften som verkar utanför den offentliga sektorn, som egna företagare eller som anställda i näringslivet är problemet av en något annan natur. Ytterst blir det dock även här fråga om hur vi vill fördela våra resurser i framtiden. Dessutom inverkar, framför allt då det gäller de akademiker som är anställda inom näringslivet, det internationella handelspolitiska läget och Sveriges ställning därvidlag.

Universitetsutredningen vill för sin del redan i detta sammanhang göra det allmänna uttalandet på basis av vad som nu visats, att de yrkesverksamma

akademikernas sammanlagda antal bör öka betydligt snabbare under 1960-talet än under 1940- och 1950—talen. Om så ej sker, blir bristen på högkvalificerad arbetskraft mycket besvärande under 1960-talet. Detta kan även uttryckas så, att det är ytterligt önskvärt att antalet akademiker ökar i mycket snabb takt för att det skall bli möjligt för oss dels att realisera en rad projekt på forsk— ningens, på utbildningens, på hälso— och sjukvårdens m.fl. områden som redan beslutats eller som nu övervägs, dels att på det ekonomiska området hävda vår ställning internationellt och vidareutveckla vårt materiella välstånd.

I övrigt må här allmänt hänvisas till de resonemang, som föres i femte kapit— let, där utredningen också framlägger sina rekommendationer i stort.

C. Arbetskraft med icke-akademisk utbildning efter studentexamen

Universitetsutredningen måste, med hänsyn till utformningen av sina konkreta förslag, även göra sig en viss föreställning om utvecklingen i framtiden av antalet personer med avlagd studentexamen och därpå byggd kortare utbild- ning. Storleken av den grupp studenter, som med eller utan kortare akade-

Tabell 23. Antalet antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till icke-akademiska utbildningslinjer, vilka formellt eller faktiskt kräver studentexamen för tillträde.

Antagna Summa Utbildningslinje med student— övriga antagna examen

m. kv. m. kv. m. kv.

Officersutbildning ............................ 212 -— —— — 212 —— Landsfiskalsutbildning ........................ 41 — —- — 41 — Tvåårig folkskollärarutbildning ................ 148 168 — — 148 168 Pos tassistentutbildning ........................ 43 6 —— ' 43 6 Stationsskrivarutbildning ...................... 23 4 — 27 — Kon torsskrivarutbildning ...................... 6 10 — 16 — Kammarskrivarutbildning ..................... 9 9 2 1 1 9 S j ukgymnastutbildning ........................ — 86 —— 5 —- 91 Preparatrisutbildning1 ......................... 26 4 — 30 Grafiska institutet ............................ 17 2 — 1 17 3 Fackkurs vid handelsgymnasium ............... 200 155 —— —— 200 155 Företagsekonomisk utbildning” ................ 38 3 —— — 38 3 Sekreterarutbildning .......................... 15 252 1 12 16 264 Trafikvärdinneutbildning ...................... — 1 2 2 — 1 4 Summa antagna 752 719 17 24 769 743

1 Endast utbildningen i Stockholm. Exklusive utbildningen vid Stockholms stads handelsskola.

Tabell 24. Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer i övrigt, som i relativt stor utsträckning rekryteras av studenter.

Antagna Summa Utbildningslinje med student- övriga antagna examen m. kv. m. kv. m. kv.

Fyraårig folkskollärarutbildning ................ 10 24 112 107 122 131 Småskollärarutbildning ........................ —— 368 6 587 6 955 Socionomutbildning ........................... 23 84 99 42 122 126

Landskanslistutbildning1 ...................... 40 —— 40 80

Postexpeditörsutbildning ...................... — 51 18 129 18 180 Preparatris-2 och laboratrisutbildning ........... -—- 39 —— 89 — 128 Utbildning inom

försäkringsbranschen3 ....................... 86 58 429 1 487 515 1 545 bankvärlden" ............................... 1 75 50 500 1 75 675 225 Reklamutbildning5 ............................ 5 3 14 4 1 9 7 Företagsekonomisk utbildninga ................. 10 1 6 48 16 49 Konstl'ackskolans grundkurs ................... 6 15 35 41 41 56 Konsthögskolan1 ............................. 2 3 8 2 10 5 Teckningslärarinstitutet ....................... 1 1 8 13 5 24 13 Musikhögskolan .............................. 22 10 45 22 6 7 32 Dramatiska elevskolor8 ........................ 5 4 6 6 11 10

Summa antagna 395 718 1 1 331 2 744 1 726 3 462

1 Antalet uppskattat och gäller intagningen till länsstyrelse, ej landskanslistkurs. Preparatrisutbildningen i Uppsala. 3 Antalet uppskattat och grundar sig på arbetsmarknadsstyrelsens rapport. År 1957 antogs cirka 2060 personer som extra tjänstemän inom försäkringsbranschen. Den årliga rekryteringen av stu— denter uppskattas till cirka 160, av vilka cirka 60 procent är manliga och 10 procent akade- miker. Av totala antalet antagna uppskattas omkr. 1/3 vara män och 2/3 kvinnor. * Antalet uppskattat och grundar sig på. underhandsuppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen. Upp- skattningsvis antogs 225 studenter 1958. Av dem var cirka 20 procent kvinnor. Andelen studenter av samtliga antagna till utbildning inom bankvärlden kan uppskattas till cirka 25 procent. Samtliga antagna torde vara cirka 900. 5 Uppgifter från Beckmans reklamskola saknas. & Utbildningen vid Stockholms stads handelsskola. " Arkitektlinjen har ej medtagits. 8 Exklusive elevskolan vid Malmö stadsteater.

misk utbildning skaffar sig en icke-akademisk yrkesutbildning, är givetvis i hög grad beroende av arbetsmarknadssituationen, dels för personer med akademisk examen, dels för personer med icke—akademisk yrkesutbildning. Studenternas fördelning på. akademisk och icke—akademisk huvudutbildning har fluktuerat ganska starkt under de sista decennierna. Under 1930—talet och början av 1940- talet torde andelen av samtliga studenter från de allmänbildande gymnasierna, som påbörjade akademisk utbildning, ha varit i sjunkande. Sedan mitten av 1940—

Tabell 25 . Antal antagna höstterminen 1958 (motsvarande) till utbildningslinjer, vid vilka för närvarande i ringa men dock någon mån studenter finns inskrivna.

Antagna Summa . . . . med student- .. . antagna Utbildnmgshnje examen ovriga m. kv. m. kv. m. kv.

F örskollärarutbildning1 ........................ — — 200 — 200 Sjuksköterskeutbildning2 ...................... —— 39 —— 806 —- 845 Diakon- och diakonissutbildning ................ 1 9 30 23 31 32 I—Iushållslärarinneutbildnin g .................... —— 21 324 — 345 Ekonomi— och intema.tföreståndarinneutbildning . — 4 —— 56 — GO Laborantutbildning ........................... — 1 — 47 —— 48 Skogsmästaru tbildnin g ........................ 2 17 — 19 Handels- och korrespondentutbildning .......... 1 42 138 491 139 533 J ournalistutbildning .......................... 4 2 22 8 26 10 Slöjdföreningens skolaa ........................ — 14 12 14 12 Arbetsterapeututbildning ...................... —— 1 _ 23 24 ltIusikutbildning .............................. 2 3 12 9 14 12 Summa antagna 10 122 233 1 999 243 2 121

1 Exklusive Södra KFUK:s pedagogiska institut. 2 Endast intagningen sept. 1958, ung. hälften av antalet årligen intagna. ” Endast grundkursen.

talet har denna andel stigit ganska markant. För att få underlag för en bedöm— ning av denna för hela framtidsplaneringen för universitets— och högskoleväsendet centrala fråga har utredningen insamlat vissa uppgifter, som belyser rekryte— ringsförhållandena på de utbildningsområden utanför universitet och högskolor, dit studenter i stor utsträckning söker sig. Därutöver har utredningen inför- skaffat uppgifter om hur man bedömer den närmaste framtidens rekryterings— behov inom sådana yrkesområden, där studenter med kortare yrkesutbildning traditionellt intagit en dominerande ställning.

Utredningen har sålunda genom sitt sekretariat —— närmast ansvarig för under- sökningens genomförande har varit fil. kand. Lars G. Johansson —— gjort en inventering av antalet nyintagna höstterminen 1958 vid utbildningsanstalter, där studenter varit inskrivna i något nämnvärt antal. Vid bearbetningen av detta material har gjorts en indelning i tre grupper: a) utbildningslinjer, vilka formellt eller faktiskt kräver studentexamen, b) utbildningslinjer i övrigt, som i relativt stor utsträckning rekryteras av studenter, samt 0) utbildningslinjer, vid vilka i ringa men dock någon män för närvarande studenter finns inskrivna.

I de tre tabellerna 23—25 redovisas i detalj hur dessa tre grupper är samman— satta och i vilken omfattning studenter där finns antagna (nyinskrivna) höst- terminen 1958.

Det skall påpekas, att materialet sannolikt ej är fullständigt, trots att an— talet utbildningsanstalter som blivit medtagna bestämts efter upplysningar från arbetsmarknadsmyndigheterna rörande elevkårernas sammansättning i avseende på förutbildning.

En sammanfattning av resultaten i de tre nu redovisade tabellerna återfinnes i följande sammanställning. Denna visar bl. a., att totalt 2716 personer med studentexamen påbörjat utbildning vid här medtagna utbildningsanstalter. Av dessa var 57 procent kvinnor. Studenterna utgjorde 30 procent av totala antalet intagna studerande vid samtliga utbildningslinjerna. Av totalantalet var 70 pro- cent kvinnor. Det stora antalet kvinnor torde delvis hänga samman med att undersökningen ej är alldeles fullständig, särskilt då det gäller sådana utbild- ningsvägar inom gruppen 3, som till övervägande del har manlig elevrekrytering. Dledan de manliga studenterna utgjorde drygt 40 procent av samtliga män var endast 25 procent av samtliga kvinnor studentskor.

Studenterna i denna undersökning hör givetvis till ett flertal studentexamens— årgångar. Vid en del av utbildningslinjerna fordras praktik före studiernas på- börjande. Vidare torde ett icke obetydligt antal av studenterna ha bedrivit andra studier, innan de påbörjade här ifrågavarande utbildning; en del kan ha sådan föregående utbildning vid annan bland de här medtagna utbildnings- linjerna, andra har med säkerhet studerat vid universitet eller högskola.

De 2 716 studenterna i denna undersökning motsvarar 37 procent av antalet studentexamina år 1957 vid allmänbildande gymnasier. Det synes ej osannolikt att ett antal studenter motsvarande mellan 10 och 15 av dessa 37 procent—

Antagna Summa Utbildningslinje med student- övrig, antagna examen m. kv. m. kv. m. kv.

Absoluta tal —-————

Grupp 1. Utbildningslinjer med formellt eller fak- tiskt krav på studentexamen ........ 752 719 17 24 769 743 Grupp ?. Utbildningslinjer utan studentexamens- krav med relativt stort antal studenter 395 718 1 331 2 744 1 726 3 462

Grupp 3. Utbildningslinjer med ringa antal stu- denter ............................. 10 122 233 1999 243 2121

Summa antagna 1157 1559 1581 4767 2738 6326

Relativa tal

Grupp 1 .................................... 97,8 96,8 2,2 3,2 100 100 Grupp 2 .................................... 22,9 20,7 77,1 79,3 100 100 Grupp 3 .................................... 4,1 5,8 95,9 94,3 100 100

Summa antagna 42,3 24,6 57,7 75,4 100 100

enheter utgöres av personer med ytterligare någon utbildning efter avlagd studentexamen.

Med hänsyn till utredningens ställningstagande i det följande är det av sär- skilt intresse att notera, att studenternas andel av samtliga studerande vid de i undersökningen medtagna utbildningsanstalterna utgjorde 30 procent. Total- antalet utbildningsplatser vid utbildningslinjer inom grupperna 1 och 2 motsva— rar cirka 95 procent av antalet studentexamina vid allmänbildande gymnasier 1957.

Som ovan sagts har även gjorts undersökningar av det framtida behovet av arbetskraft med utbildning av här redovisat slag. Undersökningarna, vilka främst gällt kommunikationsverkens och tullverkets s.k. studentkarriärer, har utförts inom arbetsmarknadsstyrelsen och har tidigare offentliggjorts i serien Arbetsmarknadsinformation.

Slutresultaten av dessa behovsundersökningar finns redovisade i följande tabell, vilken dessutom innehåller uppgifter om antalet studenter, som antagits till här aktuella utbildningskurser under perioden 1952—58.

Tabell 26. Rekrytering och, rekryteringsbehov till vissa utbildningslinjer inom den s. k. studentkarriären.

Antal antagna till utbildningskurs

A t o _ _ _ SJ:s kon— n agna ar Postassi- Postexpe Teleassi- SJs Stål tors- Kammar- Summa _ dltOl'S— thDSSkl'l- . skrivar- stentkurs stentkurs skrivar- antagna kurs varkurs k kurs urs

1952 ........... 29 59 25 29 10 57 209 1953 ........... 26 47 — 20 -— 28 12 1 1 954 ........... 20 22 26 1 3 43 115 1 955 ........... 20 18 19 34 2 40 133 1956 ........... 33 45 26 22 4 48 178 1 957 ........... 37 67 28 30 1 24 187 1958 ........... 49 51 — 23 6 18 147 Summa. 52—58 . . 214 309 124 159 26 258 1 090

Årligt antal an- tagna i medeltal 1952—58 ..... 31 44 18 23 4 37 156 Årligt antal antag- na. i medeltal åren 1957 och 1958 ......... 43 59 14 26 4 21 167

Arbetsmarkn.-sty- relsens beräkn. för 1957—61 (genomsnitt per år) .......... 32 58 12 28 4 21 155

Av tabellen framgår att arbetsmarknadsstyrelsen i sina beräkningar möjligen varit väl försiktig beträffande utvecklingen inom studentkarriärerna. Under de två första åren av den femårsperiod beräkningen gäller ökade nämligen antalet antagna med i genomsnitt 10 personer mer än beräknat (167 mot 155). Främst var det inom postassistentkurserna, som denna ökning ägde rum. Även om ut— vecklingen i det närmaste fortsätter i den takt som varit de senaste åren, blir dock huvudresultatet att studentkarriärerna inom överskådlig framtid kommer att kunna erbjuda ett i förhållande till studentantalets ökning minskande antal utbildningsplatser.

Även i fråga om landskanslistkarriären inom länsstyrelseorganisationen har gjorts undersökningar rörande kommande års behov.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som även utfört denna undersökning, har funnit ett årligt rekryteringsbehov av 80 a 100 tjänstemän vara troligt för åren 1957—60. Nyrekryteringen avser främst tjänstemän för kamerala arbetsuppgifter. På grund av arbetsuppgifternas art krävs god skolunderbyggnad och kunskaper i bokföring. I en inom inrikesdepartementet den 24 maj 1957 dagtecknad prome- moria har såsom önskvärda kvalifikationer angivits främst examen från handels— gymnasium eller studentexamen kompletterad med utbildning i bokföring, men även realexamen med handelsskoleutbildning kan godtas. Fördelningen mellan studenter och icke—studenter bland dem som antagits i landskanslistkarriären är ej känd. Vissa uppgifter tyder emellertid på att bland dem som antagits under 1950-talet vid länsstyrelserna (motsvarande) en mindre del utgjorts av studenter än fallet var under 1940-talet. Arbetsmarknadsstyrelsen räknar med att 40 a 50 procent av rekryteringsbehovet tillgodoses med studenter. Detta skulle inne- bära, att ett 40-tal studenter årligen skulle komma att tas i anspråk för lands— kanslistkarriären under de närmaste åren.

För ett antal av övriga utbildningslinjer, som är medtagna i den ovan re— fererade undersökningen, finns det genom beslut av statsmakterna eller genom undersökningar av offentliga utredningar fastslaget respektive föreslaget om— fattningen av utbildningen de närmaste åren till följd av överväganden rörande behovet av arbetskraft med ifrågavarande utbildning. För andra finns för när- varande inga dylika hållpunkter. Utredningen har för sin del, för att få något grepp om detta för hela vårt utbildningsväsende ovanför enhetsskolestadiet viktiga problem, ansett sig böra göra i varje fall ett grovt räkneexempel, för att få någon uppfattning av varom det storleksmässigt kan komma att röra sig.

I det följande återges resultaten av dessa överslagsberäkningar i form av två sammanställningar med vidhängande kommentarer rörande de antaganden, som ligger till grund för siffrorna.1

1 Sedan de här redovisade beräkningarna färdigställdes i början av år 1959, har arbetsmarknads- styrelsen publicerat ytterligare utredningsmaterial för bedömningen av det framtida utbildnings— behovet i fråga om vissa av de här aktuella grupperna (beträffande socionombehovet se sista av- snittet av åttonde kapitlet).

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid icke-akademiska utbildningslinjer, till vilka endast studenter antages då söka sig.

Inta na 1958 .. . Utbildningslinje __g____ 335593; Studenter Ovriga.

1. Officersutbildning ............................ 212 —— 251

2. Landsfiskalsutbildning ....................... 41 —— 41

3. Folkskollärarutbildning (tvåårig) .............. 316 240 4. Studentkarriärerna inom kommunikationsverken o. tullverket (exklusive postexp. utb.) .......... 96 16 112

5. Sjukgymnastutbildning ...................... 86 5 130

6. Preparatris- och laboratrisutbildning .......... 65 93 164

7. Grafiska institutet ........................... 19 1 30

8. Fackkurs vid handelsgymnasium .............. 355 _ 533

9. Företagsekonomisk utbildning ................ 52 54 106 10. Sekreterarutbildning ......................... 267 13 420 11. Flyg— och trafikvärdinneutbildning ............ 12 2 60

12. Högre mejerikurs ............................ — ——- 10

Summa antagna 1 521 184 2 097

Antaganden till tabellen:

1. . Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67.

050190»)

b—lb—l

'_'OCOEW—I

Beräkningen grundad på uppgifter från arbetsmarknadsstyrelsen.

. Arbetsmarknadsstyrelsens beräkning. . Medicinalstyrelsens beräkning. . Preparatris— och laboratrisutbildningen har här sammanförts, då man kan förmoda att dessa utbildningslinjer i framtiden helt kan komma att fyllas av studentskor. Någon utvidgning av utbildningskapaciteten har inte antagits. . Uppskattad ökning av intagningskapaciteten med 50 procent. Dzo. . Häri tänkes även ingå utbildningen vid Stockholms stads handelsskola. . Ökning av intagningskapaciteten med 50 procent. . Ökning av trafikvärdinneutbildningen med 100 procent samt detsamma beträffande den 1959 tillkomna utbildningen av flygvärdinnor.

Beräkning av antalet intagna år 1966 vid utbildningslinjer, till vilka studenter år 1958 i relativt liten utsträckning sökt sig.

Inta a 1958 .. . Utbildningslinje gu __ ?;grgfnngaåggg Studenter Ovriga 1. Folkskollärarutbildning (fyraårig) ............. 34 219 336 2. Småskollärarutbildning ....................... 368 593 336 3. Socionomutbildning .......................... 107 141 390 4. Landskanslistutbildning ...................... 40 40 80 5. Postexpeditörsutbildning ..................... 51 147 198 6. Utbildning inom försäkringsbranschen ....................... 144 1 916 3 790 bankvärlden .............................. 225 675 1 350 7. Reklamutbildning ........................... 8 18 105 8. Konstfackskolan ............................. 21 76 146 9. Konsthögskolan ............................. 5 10 23 10. Teckningslärarinstitutet ...................... 19 18 56 11. Musikhögskolan ............................. 32 67 149 12. Dramatiska elevskolor ....................... 9 12 41 13. Förskollärarutbildning ....................... —- 200 400 14. Sjuksköterskeutbildning ...................... 90 1 600 2 535 15. Diakon— och diakonissutbildning .............. 10 53 95 16. Hushällslärarinneutbildning ................... 21 324 400 17. Ekonomi- och internatföreståndarinneutbildning . 4 56 90 18. Laborantutbildning .......................... 1 47 72 19. Skogsmästarutbildning ....................... 2 17 30 20. Hortonomutbildning ......................... — — 15 21. Handels- och korrespondentutbildning ......... 43 629 1 008 22. Journalistutbildning ......................... 6 30 54 23. Slöjdföreningens skola ....................... 26 39 24. Arbetsterapeututbildning ..................... 1 23 36 25. Musikutbildning ............................. 5 21 39 Summa antagna 1 245 6 958 11 813

Antaganden till tabellen:

Där intet annat anges här nedan, har antagits att intagningskapaciteten kommer att ökas med 50 procent mellan åren 1958 och 1966. 1. Skolöverstyrelsens beräkning för 1964/65 har antagits gälla oförändrad för 1966/67. 2. Dzo.

3. I skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet år 1956 beträffande institutets lokalfråga räknade socialinstitutet i Stockholm med en ökning av antalet studerande i varje årsklass med cirka 50 procent de närmast 10—15 åren. Vid instituten i Göte- borg och Lund räknar man med en något svagare ökning, cirka 30 procent, om be- hovet av socionomer skall kunna tillgodoses i framtiden. 4. 5.

Oförändrad intagning. Oförändrad intagning.

6. Arbetsmarknadsstyresen antar en fördubbling av antalet antagna studenter mot mit- ten av 1960-talet, samt ett relativt sett minskande antal med lägre skolunderbyggnad, här uppskattat till cirka 3 500 inom försäkringsbranschen.

7. För 1958 saknas uppgifter från Anders Beckmans skola, vilken enligt arbetsmarknads— styrelsens uppgifter om skolor för yrkesutbildning årligen intar cirka 45 clever. Upp- skattas samtliga intagna till reklamutbildning 1958 till cirka 70, kan intagningen 1966 enligt de generella antagandena beräknas till 105. 12. För år 1958 saknas uppgifter rörande elevskolan vid IVIalmö stadsteater. Uppskattas antalet elever där till 6, får vi med vårt antagande om en 50-procentig ökning siffran 41 för år 1966. 13. Inom socialdepartementct har det framtida behovet av förskollärare uppskattats till närmare 400 intagna per år under 1960-talet. 14. I siffrorna för år 1958 ingår även ett antaget antal intagna vårterminen 1958. Jfr not. 2 till tabell 25, s. 103. 16. 1953 års lärarinneutbildningskommittés förslag. Vid 1959 års riksdag har beslut fattats om en ökning av intagningskapaciteten för utbildning av skolköks- och handarbets— lärarinnor med sammanlagt 44— platser från och med läsåret 1959/60. Därtill har be- slutats att barnavårdslärarinneutbildningen ökas från 12 till 24 intagna läsåret 1959/ 60, men denna ökning avses i huvudsak endast som en engångsätgärd. 17 . Lärarinneutbildningskommitténs beräkning innefattar ej utbildningen av internatföre— ståndarinnor. Den beräknar intagningen till cirka 40 elever per är inklusive Väst- kustens ungdomsskola, vilken 1958 intog 16 elever till ekonomiföreståndarinneutbild— ning och 19 till internatföreståndarinneutbildning. Av kommittén beräknades den inta 7 a 8 elever till ekonomiföreståndarinneutbildning. Här har antagits en 50—procentig ökning av den totala intagningen 1958 på 60 elever fram till 1966. 19. Arbetsmarknadsstyrelsen uppskattar det årliga intagningsbehovet under 1960—talet till 30 elever. 20. Till hortonomutbildningen med intagning för närvarande endast vartannat år har antagits årlig intagning 1966 enligt arbetsmarknadsstyrelsens beräkning.

Frågan om hur stor del av studenterna av skilda årgångar, som söker sig till universitet och högskolor respektive hur stor del, som söker sig till kortare utbildningslinj er är av den allra största betydelse för planeringen av universitets- och högskoleväsendet i framtiden. Som tidigare påpekats har relationen mellan de två grupperna fluktucrat ganska kraftigt under de senare årtiondena. För närvarande torde andelen studenter från allmänbildande gymnasier, som söker sig till universitet och högskolor, vara förhållandevis mycket hög. Det finns anledning räkna med att denna andel kan komma att sjunka under kommande år. Det är knappast rimligt att utgå från att under en period av mycket starkt stigande studentantal så. många som sju eller åtta av tio studenter från de allmänbildande gymnasierna skall fortsätta sin utbildning vid universitet eller högskolor. I exempelvis Norge, som länge haft en betydligt större student— examination i förhållande till årskullarnas storlek än vad Sverige haft, är det betydligt färre bland dem som avlägger studentexamen som fortsätter med hög- skolestudier i den mening som inläggs i uttrycket i detta betänkande. De siffer— sammanställningar, som nyss redovisats och som ger en viss uppfattning om var de studenter, som ej genomgår en akademisk utbildning (som sin huvud-

sakliga), söker sin utbildning, föranleder i detta sammanhang osökt till intres— santa frågeställningar. Vid de utbildningsanstalter som undersökts var omkring 30 procent av alla nybörjare hösten 1958 personer som tidigare avlagt student— examen. Om antalet utbildningsplatser vid dessa utbildningslinjer skulle förbli totalt sett konstant under de närmaste åren, har vi med hänsyn till ökningen i studentexaminationen all anledning förmoda att studentprocenten ökar. Antagcs att den nuvarande »övergångsfrekvensen» från gymnasium till universitet och högskolor respektive andra utbildningslinjer förblir densamma som nu, finner man, om studentexaminationen vid de allmänbildande gymnasierna blir den som räknats med i ett följande kapitel, att närmare 60 procent av de år 1966 till— gängliga utbildningsplatserna vid de kortare utbildningslinjerna rimligen borde bli besatta med personer med studentexamen.

Nu finns det emellertid anledning räkna med att platsantalet vid utbildnings— linjerna i fråga kommer att öka. Låt oss antaga, att denna ökning blir av den omfattning som beräknats i sammanställningarna på s. 107 och 108. Om antalet studenter som går till dessa utbildningslinjer skulle öka lika snabbt som plats— antalet, d.v.s. om man räknar med oförändrad andel studenter av samtliga stu— derande vid utbildningslinjerna, skulle antalet studenter öka vid dessa utbild- ningslinjer mellan 1958 och 1966 med cirka 1 450. Men en dylik utveckling skulle, med hänsyn till att det för 1960-talets första del antagits en förhållandevis kraf- tig ökning i studentexaminationen, innebära att andelen studenter som påbörjar studier vid kortare utbildningslinjer skulle sjunka, i detta fall till mindre än 30 procent. Mer troligt torde som tidigare sagts vara att denna andel i stället stiger. Låt oss antaga att andelen stiger så starkt, att relationen mellan antalet studenter vid dessa utbildningslinjer 1966 och studentexaminas antal 1965 blir 45 procent i stället för de 38 procent som gäller 1957/58. Det skulle betyda att antalet platser som studenter skulle besätta vid dessa utbildningslinjer 1966 skulle uppgå till drygt 6 300. Detta i sin tur skulle innebära, att studenternas andel av samtliga som påbörjar studier vid dessa utbildningslinjer skulle öka till cirka 45 procent. I tablån på s. 111 har sammanfattats de olika exempel på den kommande utvecklingen, som nu genomgåtts.

Det är sannolikt, att en ökning kommer att äga rum av antalet platser vid utbildningsanstalter av den typ, som medtagits här. Vidare synes det naturligt, att andelen studenter vid dessa utbildningslinjer kommer att stiga. En dylik utveckling är närmast att betrakta som en naturlig konsekvens av den ytter— ligare höjning av allmänbildningen inom den yrkesverksamma befolkningen, som den pågående gymnasieexpansionen delvis måste anses innebära. Exemplen i det föregående ger en uppfattning av hur många ytterligare platser vid här aktuella utbildningsanstalter, som med relativt försiktiga antaganden om ut- vecklingen kan komma att besättas av studenter från de allmänbildande gymna- sierna. Det synes ligga helt inom det rimligas gränser, om antalet studenter som

»Nuv. situation» ...............

Alt. 1.

Studentex. ökar, utbildn.-platser af., övergångsprocenten of. . . . .

Alt. 2.

Studentex. ökar, utbildn.-platser ökar, övergångsprocenten of. . .

Alt. 3. (minst trol.) Studentex. ökar, utbildn.-platser ökar, studentprocenten of. . . . .

Alt. ];. Studentex. ökar, utbilda—platser ökar, övergångsprocenten ökar

Antal »utbildnings-

Antal platser» vid kortare ”StUdint' »Övergfngs— student_ utbildningslinjer kpioce” "” Prom" ”' examina —W (kg—1.2: 100) (iZi ?: 100)

Samtl. studenter ' ' 1. 2. 3. 4. 5.

(1957) (ht 58) (ht 58) % %

7 251 9 064 2 716 30,0 37,5

(1965) (ht 66) (ht 66)

14 042 9 064 5 266 Lf 37,5 14 042 13 910 5 266 & 37,5 14 042 13 910 4 173 30,0 &

14 042 13 910 6 319 53,4 45,0

Anm. De understrukna siffrorna anger de resultat man får med de i förspalten angivna

antagandena.

går till utbildningslinjer av detta slag under de närmaste 6 a 7 åren ökar med kanske 120 eller 130 procent, d.v.s. betydligt snabbare än vi räknat med både i fråga om ökningen av antalet studentexamina och i fråga om ökningen av antalet tillgängliga utbildningsplatser vid de kortare utbildningslinjerna.

En modell rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft

I föregående kapitel har universitetsutredningen lämnat en översikt av tenden- serna i avseende på det framtida behovet av arbetskraft med olika slag av akademisk utbildning. Det är nu nödvändigt att skaffa sig en motsvarande uppfattning rörande de aktuella tendenserna på utbudssidan, sålunda rörande antalet personer som kan beräknas avlägga examen vid universitet och hög- skolor i framtiden.

En dylik beräkning fordrar till en början, att antaganden görs dels om student- examinationen i framtiden, dels om tillströmningen till universitet och hög— skolor. På basis av antaganden härom kan sedan överslagsberäkningar göras av examinationens storlek i framtiden. Dylika beräkningar ger ett kvantitativt underlag för att bedöma vilka arbetsmarknadskonsekvenser som tänkbara alter- nativ för en utbyggnad av skilda delar av universitetsväsendet kan komma att få i en framtid. Utredningen har gjort en modell, som visar hur stor examina- tionen blir under angivna antaganden om de skilda leden i den utvecklingskedja, som betingar den framtida examinationen från universitet och högskolor.

En dylik modell kan göras på. två principiellt skilda sätt. Man kan gå så till väga, att man antager att nuvarande tendenser och förhållanden kommer att be— stå i alla de avseenden som berörs, d.v.s. främst i fråga om studentexaminationens framtida storlek, andelen studenter som påbörjar akademiska studier, studen— ternas fördelning på skilda utbildningslinjer, andelen i framtiden examinerade av dem som påbörjar akademiska studier, andelen av de examinerade som seder- mera blir yrkesverksamma etc. Utifrån en dylik, på dagens tendenser och för- hållanden helt baserad modell kan man sedan bedöma, vilka åtgärder som kan vara lämpliga i syfte att nå balans mellan utbildningskapaciteten på skilda områden och det framtida behovet av skilda slag av akademisk arbetskraft.

Nu föreligger det emellertid dels planer, tendenser och beslut, som gör en modell av detta renodlade slag från början helt orealistisk och därmed mindre intressant. Här kan bl.a. nämnas frågan om gymnasiets framtida utbyggnad, som varit föremål för utredningar inom skolöverstyrelsen, vars förslag redan framlagts. Vidare kan nämnas, att valet av vidare akademiska studier under de senaste åren undergått så stora och signifikativa förändringar, att det vore orealistiskt att i modellen ej göra antaganden om den fortsatta utvecklingen i detta avseende, detta inte minst med hänsyn till att de arbetsmarknadsprognoser

rörande vissa yrken, som redan är offentliggjorda, med säkerhet kommer att påverka ungdomens studieval och därmed göra de hittillsvarande tendenserna inaktuella. Det kan även nämnas, att statsmakterna redan fattat beslut rörande planläggning för en utbyggnad av övningslaboratorierna i ett antal ämnen inom de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Ett fasthållande vid dagens situation för dessa ämnens del skulle därför te sig orimligt. Flera exempel skulle kunna anföras.

Det har därför synts utredningen lämpligt välja den andra metoden, nämligen att göra modellen så realistisk som möjligt med hänsyn till i sammanhanget relevanta tendenser i fråga om utbildningens omfattning och inriktning. I mo— dellen kommer således att från början föras in antaganden bl. a. om den effekt, som publicerandet av och diskussionen kring prognoser rörande en framtida arbetsmarknadssituation för en viss utbildningsgrupp kommer att få på till— strömningen till högre studier. Just i dagens läge är detta av stor betydelse vid bedömningen av innebörden av modellen. Det skall emellertid redan här på- pekas, att de antaganden av skilda slag, som göres i modellen, ej samtliga är av den karaktären, att de accepteras av utredningen i dennas slutliga ställnings— taganden till vad den anser vara den önskvärda utvecklingen. När antagandena gjordes, var det nämligen ej möjligt att överblicka deras konsekvenser i alla avseenden. Som framgår av femte kapitlet har utredningen också stannat för att rekommendera en i vissa avseenden annan utveckling än den som modellens antaganden leder till. Modellen har med andra ord tjänat som underlag för utredningens ställningstaganden; den har däremot icke styrt dessa ställnings— taganden. I femte kapitlet redovisas på vilka punkter utredningen ej anser modellens antaganden utgöra önskvärda förutsättningar för den framtida ut— vecklingen.

A. Studentexaminationen efter år 1962

För tiden efter år 1962 måste en beräkning av studentexaminationen bli osäker. Man måste nämligen göra en bedömning av vilken intagningskapacitet som gymnasieorganisationen kommer att få efter år 19581. Denna kapacitet är av- hängig dels av kommunala och centrala myndigheters initiativ i fråga om in- rättande av nya gymnasier, dels av de finansiella, lokalmässiga och personella resurser, som skilda år i framtiden kommer att stå till förfogande för att öka kapaciteten vid bestående gymnasier, och dels slutligen av det intresse för gymnasiestudier, som visas av föräldrarna och av ungdomen.

1 Statistiskt material rörande gynmasieintagningen höstterminen 1959 saknades, då dessa modell- beräkningar gjordes.

Då det gällt att beräkna totalantalet studentexamina och specialstudentexamina efter år 1962, det sista år för vilket examinationen kan beräknas utifrån den nu kända gymnasieintagningen, har utredningen valt metoden att på basis av observerade relationstal skilda år mellan antalet studentexamina och special— studentexamina å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra göra an— taganden om denna »studentprocents» framtida utveckling. Man kan med stor säkerhet för en lång följd av år förutberäkna antalet personer i åldersgruppen 20 år. Utifrån antaganden om studentprocenten är det därefter endast fråga om en enkel räkneoperation att beräkna antalet examina. Antagandena om student— procentens framtida förändring får göras utifrån en bedömning av de många faktorer som påverkar utvecklingen härvidlag. Därvid spelar givetvis frågan om de finansiella och personella förutsättningarna för en ytterligare gymnasie— expansion en väsentlig roll. I fråga om de finansiella förutsättningar som sam- manhänger med utrymmesfrågan kan det i detta sammanhang vara av intresse att återge det resonemang som fördes av undervisningsrådet Lundblad i hans ovan refererade utredning om lärarbrist och läraröverskott. Han för resone— manget i samband med frågan om hur många klassavdelningar man kan för- vänta på gymnasiestadiet fram till år 1967. Efter att ha konstaterat att man, om man utgår från hur stor del av ungdomen av skilda årskullar som genomgår gymnasiestadiet, kan beräkna antalet klassavdelningar enligt skilda metoder, fortsätter Lundblad:

Under mitten av 50-talet har läroverksorganisationens anpassningssvårigheter som be— kant varit mycket påfallande. Lokal- och lärarbristen har gjort det nödvändigt att begränsa intagningarna. Planeringssvårigheter av olika slag har försenat organisations— frågornas lösning. Man kan befara, att svårigheter av samma slag skall begränsa gym- nasieorganisationens kapacitet under de år, då de största årskullarna passerar gymnasial- stadiet.

En viss begränsad optimism har måhända fog för sig. Ett högre allmänt läroverk är en helhet, där stadierna inte är oberoende av varandra. När lokalbristen började bli känn- bar genom att de stora årskullarna nådde realskolestadiet, blev även gymnasiet lidande. Om nu årskullarna på nederstadiet krymper, bör det bli lättare att tillgodose gymnasiets behov. Icke minst torde övergången till treårig realskola underlätta gymnasiets försörjning med klassrum. Helt torde dock anpassningssvårigheterna inte utebli. Klassrummen är inte allt. Gymnasiet, särskilt dess reallinje och ännu mera de tekniska gymnasierna, ställer helt andra krav på institutionsutrymmena än realskolan. Det ställer också högre krav på lärarnas kvalifikationer. De expansionssvårighetcr, som mötte realskolan, kan därför vän- tas i viss utsträckning drabba gymnasiet några år senare.

Troligen blir dessa utvecklingsstörningar inte så allvarliga, att den till årskullens stor- lek anknytande prognosmetoden behöver överges, men det är önskvärt, att därjämte någon beräkning genomföres, som antar en i någon mån hämmad utveckling under de år, anpassningssvårigheterna är störst.

Frågan om de finansiella förutsättningarna i övrigt för att bygga ut gymnasie- väsendet är ytterst en fråga om huruvida vi anser oss ha tillräckligt behov att

satsa växande anslag på gymnasieutbildningen. Detta avgörande spörsmål be dömer utredningen för sin del utifrån frågan om det framtida behovet av aka- demiker. Utredningen anser mycket bestämt, att man nu — icke minst av nationalekonomiska skäl — bör satsa på en väsentlig utbyggnad av det högre skolväsendet.

Frågan om de personella förutsättningarna för en gymnasieexpansion, d.v.s. frågan om tillgången på lärare, särskilt i naturvetenskapliga ämnen, är på kort sikt ett mycket brännande spörsmål. Denna fråga förutsättes här emellertid bli löst.

Vad beträffar frågan om intresset från föräldrarnas och ungdomens sida för högre studier synes det finnas all anledning att räkna med att under det när- maste årtiondet kravet på utbildningsplatser blir minst lika starkt som hittills.

Utredningen räknar för sin del med att studentexamensprocenten, d.v.s. re- lationen mellan antalet studentexamina och specialstudentexamina å ena sidan och antalet tjugoåringar å den andra, under 1960-talets senare del, d.v.s. sedan de stora årskullarna passerat gymnasiestadiet, kommer att öka i en takt som ungefär motsvarar den takt, med vilken denna procentsiffra ökat under 1950- talet, eller med 0,5 procentenheter per år. För tiden fram till år 1966, d.v.s. för åren 1963—65 är det tveksamt om man kan hålla samma snabba takt i utveck— lingen med hänsyn till de mycket starkt ökande ungdomskullarna. Student— procenten kan tänkas bli oförändrat densamma som det sist med någorlunda säkerhet beräknade procenttalet, nämligen 12,4 för år 1962. Det kan erinras om att just är 1962 studentprocenten beräknas bli något lägre än den beräknas bli år 1961. I nedanstående tablå har antagits dels att studentprocenten ökar med 0,5 enheter per år även åren 1963—65 (max.-alt.), dels att studentprocenten dessa tre år blir oförändrat densamma som år 1962 (min.-alt.).

År _ 1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970 Max. ........ 16 149 17 846 18 652 19 365 19 254 19 865 19 681 19 322 Min. ........ 15 523 16 514 16 639 17 348 17 315 17 930 17 824: 17 555

Innebörden av dessa båda alternativa antaganden illustreras i diagram 13, som visar utvecklingen av det totala antalet avlagda studentexamina (vid all- mänbildande gymnasier och vid specialgymnasier) under perioden 1946—70. Uppgifterna för åren 1946—58 är hämtade ur den officiella statistiken. Kurvans sträckning Linder perioden 1959—62 är grundad på den i första kapitlet (s. 20) redovisade beräkningen på grundval av de senaste årens intagning i gymna— sierna. För perioden 1963—70 markeras slutligen utvecklingen enligt de båda ovan angivna alternativa antagandena rörande andelen studenter av varje års- kull tjugoåringar.

Diagram 13. Totala antalet avlagda studentexamina åren 1946—58 samt beräkningar för åren 1959—70.

200001. ANTALET STUDENTEXAMINA * SPEGIALSTUDENTEXAMI NA

r Min. | Max 1958 9629

59 10232 15000. 60 11293

61 12844 62 14191 6315523 16149 6416514 17846

69 10000- 197017555 19322

5000-

1946 4h'50'5'2'5456586b'6'26116'6'66'gb EXAMENSAR

2. Studentexaminationens fördelning på olika typer av gymnasier

hIed hänsyn till att det i övervägande grad är de allmänbildande gymnasierna som utgör rekryteringsbasen för universitet och högskolor, är det lämpligt att av det beräknade sammanlagda antalet studenter och specialstudenter söka be— räkna hur många som kan tänkas avlägga examen vid de allmänbildande gym— nasierna. Den faktiska utvecklingen i framtiden härvidlag är givetvis avhängig av vilken gymnasiepolitik som kommer att föras. Denna politik i sin tur är en funktion dels av ungdomens och föräldrarnas intresse för skilda slag av gymna- sieutbildning, dels av samhällets behov i framtiden av ungdomar med den ena eller den andra gymnasieutbildningen. Problemet kompliceras ytterligare därav, att frågan om en reorganisering av utbildningen vid handelsgymnasierna varit föremål för utredning och debatt under ett antal år, utan att statsmakterna ännu tagit ställning till de förslag som föreligger. Det skall vidare i detta sam— manhang nämnas, dels att en utredning om en ytterligare specialisering av

gymnasieutbildningen vid de allmänbildande gymnasierna — närmast föranledd av frågan om en samordning mellan enhetsskolans skilda linjer och gymnasie- linjerna — ännu ej avslutats, dels att det på försök igångsatts viss samverkan i utbildningen av studerande vid tekniska och allmänbildande gymnasier.

I en tidigare återgiven tabell (5. 22) har redovisats hur studenter och special- studenter fördelat sig och fram till och med år 1962 torde komma att fördela sig på skilda gymnasietyper. Som framgår av tabellens siffror har tendenserna i detta avseende växlat under de senaste decennierna, sammanhängande med ett flertal faktorer. Utredningen räknar för sin del med att för tiden efter år 1962 antalet examinerade frän specialgymnasierna kommer att öka förhållandevis något starkare än antalet examinerade från de allmänbildande gymnasierna. Utredningen grundar sitt antagande härvidlag på att under en period med en så stark ansvällning av totalantalet examina som utredningen i det föregående räknat med för perioden efter 1962 — vilken sker under ett decennium som följer på en period med särskilt stark ökning i antalet studerande vid universitet och högskolor — det torde finnas anledning att låta de på, en direkt yrkes- utbildning inriktade gymnasierna öka något starkare än de på allmänbildning inriktade gymnasierna. Utredningen har ej anledning att i förevarande sam— manhang fördela det beräknade antalet specialstudenter på examinerade från tekniska gymnasier och examinerade från handelsgymnasier. Utredningen har räknat med att antalet examinerade från de två typerna av specialgymnasier tillsammans ökar sin relativa andel av samtliga studenter och specialstudenter under perioden 1963—70 med 0,41 procentenheter per år.

Utifrån detta antagande kan man beräkna, att totalantalet studentexamina enligt de ovan redovisade minimi- och maximialternativen för perioden 1963—70 skulle fördela sig enligt följande sammanställning:

Examinerade från Examensår allmänbildande gymn. tekn. gymn. och handelsgymn. min. max. min. max. 1963 ........... 12 620 13129 2 903 3 020 1964— ........... 13 360 14 437 3 154 3 409 1965 ........... 13 394 15015 3245 3 637 1966 ........... 13 896 15 511 3 452 3 854 1967 ........... 13 800 15 345 3 515 3 909 1968 ........... 14 218 15 753 3 712 4112 1969 ........... 14 063 15 528 3 761 4 153 1970 ........... ]3 781 15168 3 774 4154

För att ej alltför mycket komplicera de följande beräkningarna har utred— ningen stannat för en kompromiss mellan maximi- och minimialternativen, inne— bärande att studentprocenten åren 1963—65 antages stiga med 0,2 procent—

enheter per år och därefter — liksom enligt båda alternativen — med 0,5 procentenheter per år. Examinationen vid de två huvudtyperna av gymnasier skulle då bli följande:

1963 1964 1965 1966 1967 1968 1969 1970

Allm.-bild. gymn. . . 12 823 13 791 14 042 14 542 14 419 14— 832 14 649 14 336 Spec.—gymn. ...... 2 950 3 256 3 402 3 613 3 672 3 872 3 918 3 926

Här må framhållas, att denna beräkning av antalet examinerade från de skilda gymnasietyperna till sin innebörd i fråga om gymnasieexpansionen under första hälften av 1960-talet i stort sett överensstämmer med vad skolöverstyrelsen anför rörande gymnasiets utbyggnad i en nyligen offentliggjord utredning rö- rande gymnasieorganisationens omfattning fram till år 1965. Skolöverstyrelsen utgår i sin utredning från en på allmänna grunder baserad uppfattning om ett ökande behov av personer med studentexamen och om ett förhållandevis starkt behov av personer med examen från specialgymnasier. Beräkningarna av gym- nasieexpansionen sker medelst en metod som till sin grundprincip överens- stämmer med universitetsutredningens. Man extrapolerar nämligen den hittills- varande förändringen i andelen ungdomar av skilda generationer som på- börjar gymnasiestudier av olika slag. Men skolöverstyrelsens beräkning görs för små regionala enheter med antaganden för varje grupp av enheter rörande studentprocentens utveckling. Icke desto mindre, och det är det intressanta, leder beräkningen fram till resultat av ungefär samma innebörd för gymnasie— expansionen som de ovan refererade beräkningarna av det totala antalet studen— ter under 1960-talet.

B. Tillströmningen till universitet och högskolor

1. Allmänt

Nästa steg i beräkningarna gäller hur många personer som kommer att påbörja studier vid universitet eller högskolor. Beräkningarna har utförts på följande sätt. Den tidigare redovisade undersökningen (se ovan 5. 29 ff.) rörande sam— mansättningen av de vid universitet och högskolor nyinskrivna studenterna visar bl. a., att under 1950-talet mellan 70 och 80 procent av samtliga personer som avlägger studentexamen vid allmänbildande gymnasium någon gång skriver in sig vid ett universitet eller en högskola. Undersökningen visade emellertid även, att detta procenttal tidigare varit betydligt lägre. Det är uppenbart att stor— leken av detta procenttal har ett nära samband med den studerande ungdomens och föräldrarnas värdering av de akademiska yrkesbanorna, jämförd med värde- ringen av andra sysselsättningar, som kan erbjudas en person med student— examen.

Givetvis spelar även andra faktorer en roll för storleken av detta procenttal men det torde säkerligen vara så att variationerna i procenttalet, i varje fall under en kortare period, säg ett decennium, i hög grad kan anses vara en funk- tion av förväntade arbetsmarknadsutsikter för akademiska och icke-akademiska banor. Den senaste tidens diskussioner om det växande studentantalet, bl.a. diskussionen om ett förväntat humanistöverskott — vilken diskussion föranletts av Lundblads utredning rörande lärarbrist och läraröverskott — kan mycket väl komma att få den effekten, att man de närmaste åren bland föräldrar och ungdom i högre grad än under de gångna åren av 1950-talet kommer att tveka inför en akademisk utbildning. Det behövs inte någon särskilt markant ändring i den allmänna uppfattningen om arbetsmarknadsläget i framtiden, för att man ganska snabbt skall få ett icke obetydligt utslag i den procentsats varom här är fråga. Det kan i sammanhanget nämnas, att Sveriges Akademikers Central- organisation i en nyligen till vissa kategorier av den studerande ungdomen distribuerad skrift, Studenten och framtiden, pekat på vilka konsekvenser den hittillsvarande tillströmningen kan få för den akademiska arbetsmarknaden i framtiden. Följande allmänna uttalanden ur denna skrift är i detta sammanhang värda att observera.

Ser man på arbetsmarknaden för dem, som tagit examen vid universitet och högskolor — akademikernas arbetsmarknad — är det två tendenser, som är särskilt iögonenfallande. Den ena är det starkt ökande antalet studenter och akademiker. Den andra är det ökande studentantalets ur arbetsmarknadssynpunkt mindre ändamålsenliga fördelning på utbild- ningslinjer. Vi skall något närmare granska dessa två huvudtendenser.

År 1930 avlades cirka 2 000 studentexamina i Sverige. För närvarande är antalet stu- dentexamina cirka 8000 per år. Antalet kommer med säkerhet att fortsätta att stiga; man brukar räkna med att det årliga antalet studentexamina i mitten av 1960—talet kom- mer att uppgå till omkring 12 000 eller ännu mera..

På liknande sätt har antalet personer med universitets- och högskoleexamen ökat. 1935 fanns cirka 30 000 akademiker i yrkesverksam ålder; 1955 hade antalet stigit till cirka 55 000. Med nuvarande utvecklingstendenser kommer det att under de närmaste decen— nierna stiga ännu hastigare än tidigare.

Samtidigt har vårt lands behov av högskoleutbildad arbetskraft ökat, och även denna ökning av behovet kommer generellt sett av allt att döma att fortsätta. Man får emeller- tid komma ihåg, att de traditionella akademikeryrkena — läroverkslärare, läkare, civil— ingenjör etc. — utgör en mycket begränsad del av arbetsmarknaden, som inte kan ex- pandera hur mycket som helst. De som beslutar sig för att börja universitets- och hög- skolestudier måste därför — detta gäller i dagens läge alldeles särskilt dem som går till de humanistiska och juridiska fakulteterna — räkna med möjligheten att inte finna sysselsättning inom de traditionella akademikeryrkena. En hel del av dem kan få gå till yrken som vanligen inte sysselsätter akademiker och där en akademisk examen i och för sig inte anses nödvändig. De måste då också räkna med risken att deras löner kommer att ligga lägre än i sådana fall, då en akademisk examen är nödvändig för yrkesutövningen.

Ökningen av akademikerhehovet har inte varit likformigt fördelad på olika områden. Expansionen har varit starkare inom vissa yrken än inom andra. Ökningen av arbets— kraftsbehovet har generellt sett varit starkast inom de tekniskt och naturvetenskapligt betonade områdena. Men paradoxalt nog är det under senare år de humanistiska fakul-

teterna, deras utbildningslinjer för språk, historia, litteraturhistoria m.m., som uppvisar den starkaste tillströmningen av studerande. Det är just nu en vanlig företeelse i många länder, att antalet humanister och jurister tenderar att öka starkt i förhållande till arbets— marknadens behov, medan antalet naturvetare och tekniker inte ökar lika starkt som behovet.

Utredningen har ej anledning att taga ställning till de värderingar, som finns i detta i och för sig välbalanserade uttalande. Emellertid må här konstateras, att uttalanden av denna natur sannolikt medverkar till en viss tveksamhet bland föräldrar och ungdom inför valet av i varje fall en humanistisk studie— riktning.

Å andra sidan får man ej bortse från styrkan hos den tendens i opinions- bildningen, som har burit fram det sista decenniets starkt ökade intresse för högre studier. Det är tänkbart, att denna tendens är stark nog att helt mot- verka den tendens till tveksamhet varom ovan talats. Med hänsyn till den be— tydelse för beräkningarnas resultat, som val av procenttal utvisande övergångs— frekvensen kommer att få, och med hänsyn till den stora ovissheten rörande vad som verkligen kommer att inträffa, har utredningen räknat med två alter— nativ. Det ena innebär att 1950-talets höga procenttal kommer att bibehållas under de närmaste tio åren, varvid räknats med att 75 procent av dem som avlägger studentexamen vid de allmänbildande gymnasierna förr eller senare kommer att påbörja studier vid någon fakultet eller högskola. Det andra alter- nativet innebär, att andelen studenter som påbörjar akademiska studier kom- mer att sjunka till 65 procent, vilken procentsiffra antages för studenter av årgång 1965. Studentårgångarna i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet antages enligt detta alternativ komma att ha en mot 65 procent successivt sjunkande övergångsfrekvens.

Vad därefter beträffar den tidpunkt, vid vilken studenter av skilda årgångar påbörjar akademiska studier, har utredningen stannat för att i stort sett bibe— hålla den som gällde för studenter av årgångar i början av 1950-talet enligt den ovan redovisade undersökningen. Utredningen räknar enligt de två alter- nativen med följande fördelning av de inskrivna studenterna efter antalet är mellan studentexamen och inskrivningsår.

Antal år1 efter studentexamen för första inskrivning.

0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 S:a 75-procentalternativet . . . . 33,3 20,9 10,4 5,2 3,1 2,1 75,0 65-procentalternativet . . . . 28,9 18,1 9,0 4,5 2,7 1,8 65,0

Bland de nyinskrivna vid universitet och högskolor under 1950-talets första hälft var mellan 10 och 15 procent personer som ej avlagt studentexamen vid allmänbildande gymnasier (se ovan 5. 31). Personer med examen från tekniskt

1 0—1 år för t.ex. studentårgäng 1960 innebär inskrivning vid fakultet eller högskola läsåret 1960/61 o.s.v.

gymnasium och handelsgymnasium, personer med folkskollärarexamen utan studentexamen, personer utan formell kompetens för inskrivning samt utlän— ningar skrivs emellertid också in vid fakulteter och högskolor. Det finns anled— ning antaga, att det även i framtiden kommer att bli ett förhållandevis stort antal studerande utan examen från allmänbildande gymnasium, som kommer att påbörja akademiska studier. Tyvärr saknar vi möjlighet att med någon grad av säkerhet bedöma hur stort detta antal kan komma att bli. Här antages, att under 1960-talet 10 procent av samtliga nyinskrivna vid universitet och hög— skolor kommer att utgöras av personer med annan kompetens än studentexamen från allmänbildande gymnasium.

Med ledning av de nu redovisade antagandena har framräknats följande två alternativ för totalantalet nyinskrivna personer (nettoantalet nyinskrivna)1 vid samtliga fakulteter och högskolor.

1958/59 59/60 60/61 61/62 62/63 63/64 64/65

75—proccntalternativet . . 6 661 7 291 7 744 7 979 8 659 9 624 10 522 65-proccntalternativet . . 6 661 7 114 7 371 7 389 7 806 8 617 9 162

65/66 66/67 67/68 68/69 69/70 70/71

75—procentalternativet . . 11 119 11 619 11 844 12 102 12 177 12 083 65-procentalternativet . . 9 637 10 070 10 266 10 489 10 553 10 471

Innebörden av de här gjorda, alternativa beräkningarna rörande den framtida tillströmningen till universitet och högskolor illustreras i diagram 14. Diagram- met visar också utvecklingen under perioden 1946—59. Uppgiften beträffande nettoantalet nyinskrivna läsåret 1958/59 är något osäker, eftersom siffror före- ligger endast beträffande inskrivningen höstterminen 1958, medan inskrivningen under vårterminen 1959 måst beräknas med ledning av de senaste årens er— farenhet rörande vårterminsinskrivningens omfattning i relation till hösttermins- inskrivningen.

Enligt dessa beräkningar skulle nettoantalet nyinskrivna komma att öka med mellan 81 och 57 procent under tiden 1958/ 59—1970/ 71. Det skall i detta sam- manhang erinras om att, som framgår av tidigare återgivna siffror, nettoantalet nyinskrivna faktiskt ökade från 2651 till 5840 eller med 120 procent under den lika långa perioden 1945/46—1957/58. Den procentuella ökningen var så- ledes under den tidigare perioden betydligt större än den utredningen räknar med för en period av motsvarande längd i framtiden. Den absoluta ökningen var å andra sidan mindre; 3 189 personer under den senaste 12-årsperioden mot nu beräknade minimalt 3 810 respektive maximalt 5 422 för den närmaste 12- årsperioden.

Nästa steg i modellarbetet har varit att fördela de sålunda beräknade ny— inskrivna studenterna på skilda fakulteter och högskolor. Därvid har utred-

1 Beträffande inskrivningsstatistiken och de olika nyinskrivningsbegreppen se ovan s. 26, 28.

Diagram 14. Totala antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor under perioden 1946/47—1957/58 samt beräkningar för perioden 1958/59—1970/71 .

12500

TOTALANTALET (nettoantalet) NVINSKRIVNA 10000 . 7500 . ga & _) .. .. 5000 2500 0 1946/V 4%9 50/51 52/53 54/55 56/57 58/59 6061 62/63 64/65 6%& 68/69 " 70/91

LAsÅR

ningen resonerat på följande sätt. För närvarande har vi två typer av fakulteter och högskolor, dels de spärrade, dels de fria fakulteterna. Utredningen har över— vägt huruvida denna i och för sig icke alls självklara uppdelning av universitets— väsendet skall bestå även i framtiden. Vilken inställning man än har till denna fråga, måste man till följd av frågans komplicerade natur -— utgå från att i varje fall under ett antal år framåt de nuvarande förhållandena kommer att bestå. Modellen har därför gjorts under förutsättning av att vi kommer att för den period som modellen omspänner ha kvar en dylik tudelning av universitets— och högskoleväsendet. Därvid har det fallit sig naturligt att göra fördelningen på i princip följande sätt: Först har bedömts hur stort antal studerande som var och en av de nu spärrade utbildningslinjerna kommer att mottaga under vart och ett av beräkningsperiodens läsår. Återstoden av det totala antalet nyin- skrivna som framräknats ovan har därefter antagits påbörja studier vid de nu fria fakulteterna. Fördelningen av denna senare grupp på var en och av dessa fakulteter har gjorts under beaktande av nu kända utvecklingstendenser i fråga

om antalet nyinskrivna och under beaktande av den troliga effekten på studie- valet av nu kända och diskuterade arbetsmarknadsförhållanden i fråga om de yrken, som utbildning vid de fria fakulteterna leder fram till.

, | | ( l , ,

2. Nyintagningen vid de spärrade utbildningslinjerna

På grundval av vad som tidigare anförts samt med beaktande av tidigare av statsmakterna fattade beslut rörande intagningen de närmaste åren vid vissa av de spärrade utbildningslinjerna har uppställts följande hypotes rörande in- tagningens omfattning vid var och en av de skilda spärrade utbildningslinjerna under 1960-talet.

Tabell 27 . För modellberäkningen antaget antal nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna läsåren 1959/60—1969/70.

Farm. inst. Han- Läsår 'ka"- Med' Tänd!" dels- GCI :'(??dbr' Totalt hogsk. fak. hogsk. apote— re- högsk hogsk.

karl. cept.-l.

1959/60 . . 1 006 408 240 80 180 350 68 111 2 443 1960/61 . . 1 125 453 240 80 180 400 90 120 2 688 1961/62 . . 1 244 453 240 80 180 450 90 120 2 857 1962/63 . . 1 364 453 340 80 180 500 90 120 3 127 1963/64 . . 1 484 453 340 80 180 550 100 120 3 307 1964/65 . . 1 604 490 350 80 180 600 100 120 3 524 1965/66 . . 1 724 490 350 80 180 650 100 120 3 694 1966/67 . . 1 844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1967/68 . . 1 844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1968/69 . . 1 844 490 350 80 180 700 100 120 3 864 1969/70 . . 1 844. 550 350 80 180 700 100 120 3 924 S:a 1960/61— 1969/ 70 15 921 4 812 3 260 800 1 800 5 950 970 1 200 54 713

Här må understrykas, att sammanställningen ovan gäller ett beräknat antal nybörjar- platser vid de spärrade utbildningslinjerna. Sammanställningen bör för den skull jämföras med tabell 11 (s. 32), som anger motsvarande siffror för läsåren 1939/40—1958/59. Tabell 6 (s. 27) däremot anger det s.k. nettoantalet nyinskrivna vid de enskilda utbild- ningslinjerna. I detta antal ingår endast sådana nyinskrivna, vilka icke tidigare varit inskrivna vid annan fakultet eller annan högskola. Det betydande antalet studerande som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje först efter en tids studier vid filosofisk fakul- tet, ingår sålunda i nettoantalet nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna. I de i detta kapitel redovisade modellberäkningarna fördelas totalantalet nyinskrivna på de fakulteter och högskolor, vid vilka de antages få sin huvudutbildning. I vissa sammanhang är det emellertid nödvändigt att efterkorrigera med hänsyn till flyttningarna mellan de olika fakulteterna och högskolorna. Se vidare härom s. 126 f.

I modellen räknas sålunda med att antalet platser vid de nu spärrade utbild- ningslinjerna kommer att öka med totalt 60 procent under 1960—talet. Ökningen antages till största delen komma till stånd under första hälften av årtiondet. Sålunda skulle enligt modellen är 1965/66 det sammanlagda antalet platser ha ökat med 50 procent. Den starkaste ökningen, räknad i absoluta tal, beräknas komma på de tekniska högskolorna som antages ha drygt 800 fler platser vid periodens slut än nul. Den största relativa ökningen är beräknad för handels— högskolorna, som antages få sin kapacitet fördubblad under perioden. Härvid är dock att märka att utredningens förslag beträffande den framtida ekonom— utbildningen är sådant (se åttonde kapitlet), att siffrorna för periodens bör— jan och dess slut ej är fullt jämförbara. För farmaceutiska institutets del har antagits att ingen förändring skall ske utöver den som ägde rum läsåret 1958/ 59. Detta sammanhänger med att, som framhållits i föregående kapitel, frågan om det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft för närvarande är under övervägande inom en särskild kommitté. Situationen är liknande i fråga om de tre högskolorna under jordbruksdepartementet, lantbrukshögskolan, skogs— högskolan och veterinärhögskolan. Antagandena rörande den medicinska in— tagningskapaciteten har för åren fram till och med läsåret 1963/64 baserats på uttalanden i proposition 93/1959 angående anslag till vissa kostnader för läkar— utbildningen. För tiden efter 1963/64 har gjorts ett antagande, vars rimlighet kan bedömas först när den nyligen tillsatta kommittén för utredning av det långsiktiga läkarbehovet avgivit sitt betänkande. Siffrorna rörande antalet in- tagna vid tandläkarhögskolorna bygger på antagandet att den i princip be— slutade tandläkarhögskolan i Göteborg skall kunna börja sin verksamhet hösten 1962 med en intagningskapacitet av 100 nybörjare. Frågan om att fullständiga utbildningen av odontologer vid institutet i Umeå är för närvarande under övervägande. Vilka konsekvenser en reform i sådan riktning kan få i fråga om intagningskapaciteten vid tandläkarhögskolan i Stockholm, har utredningen icke kunnat bedöma. Emellertid har utredningen i modellen räknat med en ytter— ligare ökning av intagningskapaciteten vid de odontologiska läroanstalterna med tio studerande per år från och med läsåret 1964/65, således två år efter det att den nya högskolan i Göteborg antagits börja sin verksamhet.

Slutligen har i fråga om gymnastiska centralinstitutet antagits, att det förslag till ökad intagning av elever vid institutet, som år 1958 framlades av en enmans— utredning, kommer att bli realiserat från och med läsåret 1960/61. En ytter— ligare ökning av intagningen har i modellen hypotetiskt antagits från och med läsåret 1963/64.

1 Ett av utredningens huvudförslag gäller en kraftig ökning av intagningen vid de tekniska hög- skolorna. Det har ansetts rimligt att underlätta bedömningen av detta, genom att redan här antaga en successiv ökning av intagningen icke till den jämna siffran 1 800 utan upp till den exakta slut- siffran enligt sjätte kapitlet, nämligen 184-4.

3. Tillströmningen till de fria fakulteterna

Då det gäller antalet nyinskrivna vid de fria fakulteterna, d.v.s. de teologiska, juridiska, humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, kom- mer till en början två alternativ i fråga om den sammanlagda inskrivningen att bli aktuella. Detta sammanhänger med att utredningen i det föregående räknat med två alternativ i fråga om den totala tillströmningen till universitets- och högskoleväsendet under 1960—talet och ett för de spärrade utbildningslinjerna.

Totalt har utredningen antagit, att tillströmningen till universitet och hög— skolor skall stiga från nära 6 700 nyinskrivna läsåret 1958/59 till 10 500, alter- nativt drygt 12 000 nyinskrivna läsåret 1969/70. Oavsett vilket av dessa båda alternativa antaganden som visar sig mest realistiskt, har utredningen därefter antagit, att antalet nybörjarplatser vid de nu spärrade utbildningslinjerna skall öka från sammanlagt 2 443 läsåret 1959/60 till 3 924 läsåret 1969/70. Skillnaden mellan alternativen blir följaktligen rent räknetekniskt helt och hållet en skill- nad i fråga om den beräknade tillströmningen till de fria fakulteterna. Enligt det lägre antagandet (öö-procentalternativet) skulle tillströmningen till dessa stiga från ungefär 4 7 00 läsåret 1958/ 59 till drygt 6 600 läsåret 1969/ 7 0 eller med drygt 40 procent. Enligt det högre alternativet (75-procentalternativet) skulle tillströmningen till de fria fakulteterna stiga från ungefär 4 700 läsåret 1958/ 59 till drygt 8 200 läsåret 1969/ 70, d. v. 5. med 75 procent under loppet av elva år. Härvidlag må framhållas, att de beräknade siffrorna för tillströmningen till de fria fakulteterna läsåret 1969/70 är nettosiffror i den meningen att hänsyn ej tagits till de studerande, vilka först t. ex. inskrives vid filosofisk fakultet men sedan övergår till studier vid spärrad utbildningslinje.

Vad så beträffar fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes av det totala tillskott av nya studerande, som dessa fakulteter skulle kunna påräkna enligt de två alternativen, må till en början framhållas, att de fria fakulteternas relativa dragningskraft undergått Väsentliga förändringar under de senaste åren. Dessa förändringar har i stort inneburit, att antalet nyinskrivna vid de mate— matisk—naturvetenskapliga fakulteterna ökat mycket snabbt, att antalet ny— inskrivna vid de juridiska fakulteterna även ökat ganska kraftigt, medan in- skrivningen vid de humanistiska fakulteterna efter de kraftiga ökningarna i slutet av 1940—talet och fram till mitten av 1950-talet de senaste åren visserligen fortsatt att öka men icke mera än att humanisternas andel av den totala in- skrivningen vid filosofisk fakultet torde ha sjunkit något tillbakal. Vid de teo— logiska fakulteterna har den ökning, som skedde omedelbart efter genomförandet av den nya studieordningen för teologer, nu minskat i styrka. Utredningen fin— ner det naturligt, om särskilt tendensen till ökning av inskrivningen vid de

1 Mycket preliminära siffror rörande inskrivningen vid de fria. fakulteterna höstterminen 1959 tyder på att de humanistiska fakulteternas andel av den totala tillströmningen till dessa fakulteter skulle ha sjunkit från omkring 65 procent läsåren 1956/57 och 1957/58 till något under 60 procent läsåren 1958/59 och 1959/60.

matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna kommer att bestå. Härför talar inte enbart det faktum, att behovet av personer med matematisk-naturvetenskap- lig utbildning är mycket stort och kan väntas förbli stort utan även det förhållandet, att antalet studenter med examina på det allmänbildande gm- nasiets reallinje och inte minst på dennas matematiska gren kan antagas fort- sätta att öka starkt även efter de år som nu kan överblickas (se ovan 5. 23).

Diskussionen om det väntade stora antalet examinerade från de humanistiska fakulteterna i kombination med publicerade utredningar rörande den mot 1960— talets mitt starkt sjunkande takten i ökningen av behovet av nya. ämneslärare kommer sannolikt att leda till en viss tveksamhet bland ungdomen att välja just humanistiska studier. En del av de ungdomar som tvekar att välja huma— nistisk utbildning torde i stället välja juridisk utbildning trots de varnande röster, som här och var höjts mot att nu satsa på en juridisk utbildning med hänsyn till framtidsutsikterna på juristbanorna.

Utredningen räknar till en början även härvidlag med två alternativ, näm- ligen dels med en oförändrad relativ fördelning mellan de fyra fria fakulteterna inbördes, dels med en fortsatt förskjutning i den relativa fördelningen i riktning från de humanistiska fakulteterna och mot de matematisk—naturvetenskapliga samt, i något mindre utsträckning, de juridiska fakulteterna.

Skillnaden mellan de två alternativa antagandena framgår av följande siffror, som dels visar 1958 års relativa fördelning av de nyinskrivna mellan de fria fakulteterna, dels visar en såsom mera sannolik antagen förändrad fördelning.

teol. jur. hum. mat.-nat.1 S'a fak. fak. fak. fak. ' % % % % % Fördelning 1958 ........... 3 10 60 27 100 Beräknad ny fördelning . . . . 2 12 50 86 100

Enligt alternativet beräknad ny fördelning mellan de fria fakulteterna anta- ges förändringen ske så, att förskjutningen går successivt och den nya fördel- ningen uppnås först under läsåret 1965/66. Därefter antages denna relativa fördelning bli bestående under återstoden av perioden.

Eftersom utredningen dels räknar med två alternativ rörande tillströmningen totalt sett till samtliga de fria fakulteterna, dels räknar med två alternativ beträffande de nyinskrivnas relativa fördelning mellan dessa, erhålles fyra skilda alternativ för varje fakultet i avseende på tillströmningen under 1960-talet.

Som tidigare framhållits är modellberäkningen rörande tillströmningen till skilda fakul- teter och högskolor så konstruerad, att den studerande räknats till den fakultet eller den utbildningslinje, vid vilken han antages få. sin huvudutbildning. Det är emellertid rätt van- ligt, att en och samma studerande skriver in sig vid mer än en fakultet eller högskola. Särskilt vanligt är att de som vinner inträde vid spärrad utbildningslinje dessförinnan studerat vid filosofisk fakultet.

1 Utredningen har här inräknat ett antal studerande vid den filosofiska fakulteten i Göteborg, varför fördelningen ej överensstämmer med den som kan framräknas ur den officiella statistiken.

I den mån tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräkningar av an- talet examinerade och av ett framtida antal yrkesverksamma akademiker med viss ut- bildning, behöver modellberäkningen icke korrigeras med hänsyn till dessa dubbelinskriv- ningar. I den mån däremot tillströmningsberäkningarna skall läggas till grund för beräk— ningar av hela antalet studerande vid en viss fakultet, måste en sådan korrektion införas. Härvid får man till det antal studerande, som man enligt tidigare redovisade beräknings- metoder får för huvudutbildning vid filosofisk fakultet, lägga ett för varje år beräknat antal studerande, vilka ett påföljande år ingår bland de i sammanställningen på s. 123 antagna nybörjarna vid de spärrade utbildningslinjerna.

Hur stort antal studenter som i framtiden kommer att på detta sätt studera först vid filosofisk fakultet och sedan vid spärrad utbildningslinje, är beroende av en rad för- hållanden och därför utomordentligt vanskligt att förutsäga. Här har för enkelhetens skull antagits, att av samtliga nybörjare ett år vid spärrad utbildningslinje 10 procent året dessförinnan inskrivits vid filosofisk fakultet, varav hälften vid humanistisk och hälften vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet.

Utredningen vill starkt betona, att sannolikheten i detta antagande för framtiden i hög grad är beroende av i vilken omfattning som intagningen vid de spärrade utbildnings- linjerna faktiskt kommer att förändras. En snabb ökning av antalet elevplatser vid spär— rade utbildningslinjer tenderar att minska antalet meritkomplettanter; en långsam ut- byggnadstakt för de spärrade utbildningslinjerna får motsatt effekt.

Med de nu gjorda antagandena får man följande fyra alternativ för ökningen i tillströmningen till de fria fakulteterna (meritkomplettanter ej medräknade) mellan läsåren 1959/60 och 1969/70:

Teol.fak. Jur.fak. Hum.fak. Mat.—nat.fak. 59/60 69/70 59/60 69/70 59/60 69/70 59/60 69/70 Alt. I: (65 %; of. förd.) . . .. 140 —> 199 467 —> 663 2 803 ——> 3 977 1 261 —> 1 790 Alt. II: (65 %; ändr. förd.) . 140 —> 133 467 ——> 795 2 709 ——> 3 315 1 355 —> 2 386 Alt. III: (75 %; of. förd.) ... 145 —> 248 485 _) 825 2 909 —> 4 952 1 309 ——> 2 228 Alt. IV: (75 %; ändr. förd.) . 145 ———> 165 485 _) 990 2 812 —> 4 127 1 406 ———> 2 971

Med hänsyn till vad som tidigare visats, synes en fortsatt hög övergångs- frekvens vara mindre sannolik. Av denna anledning synes alternativen I och II vara rimligare än alternativen III och IV. I fråga om fördelningen mellan de fria fakulteterna inbördes synes alternativen II och III troligare än alterna- tiven I och IV. Detta av följande anledning.

Antagandet att övergångsprocenten kommer att sjunka från 75 till 65 procent kan tolkas så, att det i första hand blir studenter med examen på den allmänna linjen och dennas språkliga gren som i framtiden i större omfattning än nu kommer att övergå till annan verksamhet än universitetsstudier. Om så blir fallet, kommer det att stå i överensstämmelse med en av tankarna bakom den

nya gymnasieorganisationen av år 1953, nämligen den att den allmänna linjen i hög grad skulle rekryteras av ungdom som efter avlagd studentexamen väljer kortare, icke-akademisk utbildning. Hittills kan detta knappast sägas ha in- träffat. Om man nu enligt alternativen III och IV antar att övergången från gymnasium till universitetsväsendet trots allt även i framtiden kommer att ligga på samma höga nivå som för närvarande, kan detta ges den innebörden att vi får en relativt sett starkare tillströmning till de humanistiska studiebanorna än enligt det alternativ som förutsätter en sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till akademiska studier. Alternativ III synes i ett sådant läge vara troligare än alternativ IV, detta givetvis förutsatt att det inte sker mycket stora förskjutningar mellan linjer och grenar på gymnasiet under 1960—talet.

Utredningen genomför de följande modellberäkningarna rörande examinatio- nens omfattning enligt alternativen II och III. I följande tabell anges är för år det beräknade antalet nyinskrivna vid skilda fakulteter enligt dessa två alter- nativ (i fortsättningen kallade A- respektive B-alternativen). I tabellen har angivits två tal för var och en av de humanistiska och matematisk-naturveten— skapliga fakulteterna, nämligen dels en beräknad siffra rörande hela antalet nyinskrivna, inklusive sådana som sedan övergår till studier vid spärrad ut— bildningslinje, och dels en beräknad siffra rörande antalet nyinskrivna, för vilka den humanistiska respektive den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen blir huvudutbildning (jfr ovan 3. 126 f.).

Tabell 28. Alternativa, beräkningar rörande tillströmningen till de fria fakulteterna läsåren 1959/ 60—1 969/ 70.

A-alternativet B-alternativet (65 %; ändrad fördeln.) (75 %; of. fördeln.) Teol. Jur. Pg:? ' (ifs?! hiliäf. _ drfiietlv Teol. Ju r. %:?" då:)? Nriäf. _ (iiire'dv fak. fak. samtl. huvud- fak. huvud- fak. fak. samfl huvud- fak. huvud- utb. samt]. utb. ' utb. samtl. utb. 1959/60 ..... 140 467 2 843 2 709 1 489 1 355 145 485 3 043 2 909 1 443 1 309 1960/61 ..... 129 480 2 765 2 622 1 595 1 452 152 506 3 176 3 033 1 508 1 365 1961/62 ..... 125 510 2 603 2 447 1 606 1 450 154 512 3 229 3 073 1 539 1 383 1962/63 ..... 129 526 2 598 2 433 1 756 1 591 166 553 3 484 3 319 1 659 1 494 1963/64 ..... 133 611 2 831 2 655 2 087 1 911 190 632 3 966 3 790 1 881 1 705 1964/65 ..... 127 662 3 004 2 819 2 215 2 030 210 700 4 384 4199 2 074 1 889 1965/66 ..... 119 713 3 165 2 972 2 332 2 139 223 742 4 648 4 455 2 198 2 005 1966/67 ..... 124 745 3 296 3 103 2 427 2 234 233 775 4 846 4 653 2 287 2 094 1967/68 ..... 128 768 3 394 3 201 2 498 2 305 239 798 4 981 4 788 2 348 2 155 1968/69 ..... 133 795 3 508 3 312 2 581 2 385 247 824 5 139 4 943 2 420 2 224 1969/70 ..... 133 795 3 511 3 315 2 582 2 386 248 825 5 148 4 952 2 424 2 225 S:a 1960/61— 1969/ 70 1 280 6 605 30 675 28 879 21 679 19 883 2 062 6 867 43 001 41 205 20 338 18 542 128

Tillströmningen till de teologiska fakulteterna blir enligt modellen oförändrad (A-alternativet) eller stigande (B-alternativet). En stigande tillströmning kan till stor del tänkas bero på tillströmningen av kvinnliga studerande.

Tillströmningen till de juridiska fakulteterna skulle under alla förhållanden öka högst väsentligt. Enligt båda alternativen skulle denna ökning av tillström— ningen bli något mindre (70 procent) än den beräknade ökningen av student— examinationen vid de allmänbildande gymnasierna under 1960—talet (80 procent).

Tillströmningen till de humanistiska fakulteterna blir enligt båda alternativen betydande. Enligt A-alternativet skulle ökningen i absoluta tal räknad bli dub— belt så stor (668) som tillströmningen till de juridiska fakulteterna (328); relativt sett skulle dock ökningen i tillströmningen, jämförd med utvecklingen under 1950-talet (145 procent) bli blygsam, 23 procent, under 1960-talet. Detta inne- bär, att man under 1960-talet i varje fall i någon män skulle motverka den obalans på lång sikt, som den onormala ökningen i tillströmningen till de huma- nistiska fakulteterna under 1950-talet måste sägas ha inneburit. Även enligt B-alternativet skulle ökningen i tillströmningen till de humanistiska fakulteterna bli relativt sett måttligare (69 procent) under 1960—talet än under 1950-talet; ökningen skulle enligt detta alternativ ungefär hålla jämna steg med ökningen i studentexaminationen vid de allmänbildande gymnasierna.

T illströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterm ökar enligt båda alternativen i mycket snabb takt under 1960-talet. Enligt A—alternativet skulle den absoluta ökningen (1 093) bli ungefär lika stor som ökningen i till— strömningen till de juridiska och humanistiska fakulteterna tillsammantagna (996). Ökningen under 1960-talet skulle dock inte bli större i absoluta tal räk— nad än den under 1950-talet (1 124). Relativt sett skulle ökningen bli av samma storleksordning (73 procent) som ökningen i studentexaminationen under 1960- talet (80 procent). Helhetsbilden för de matematisk-naturvetenskapliga fakul— teternas del blir densamma enligt B—alternativet som enligt A-alternativet.

Innebörden av de två alternativen kan även uttryckas så: Tillströmningen till de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna antas un— der 1960-talet fortsätta att öka i något svagare takt än den som uppnåtts under slutet av 1950-talet. För årtiondena i deras helhet blir ökningen absolut sett densamma. Detta i sin tur betyder emellertid, att totalantalet nyinskrivna under hela 1960-talet blir betydligt större än under 1950—talet. Under 1960-talet blir storleksordningen av summan av de nyinskrivna 20 000 mot omkring 7 000 under 1950—talet.

Om tillströmningen till de humanistiska fakulteterna fortsätter att öka i samma takt som under 1950-talet, skulle inte mindre än omkring 40000 humanister registreras under 1960—talet. Under 1950-talet var dock inte summan högre än 22 000. Enligt det försiktigare A-alternativet har det sammanlagda antalet ny- inskrivna humanister beräknats till omkring 30 000, d.v.s. nästan 50 procent högre under 1960-talet än under 1950-talet. Det är utan vidare klart, att även

ett dylikt alternativ från arbetsmarknadssynpunkt för det närmaste decenniet ter sig överväldigande. Den starka ökningen för humanisterna även enligt det försiktigare A-alternativet bör dessutom ses i samband dels med den beräknade ökningen av antalet nyinskrivna jurister (storleksordningen 6 000—7 000 under 1960-talet mot omkring 3000 under 1950—talet), dels med den beräknade ök— ningen av antalet nyinskrivna studerande vid handelshögskolorna som enligt tidigare redovisade antaganden för 1960-talet beräknas bli av storleksordningen 6 000 mot 2 500 under 1950-talet.

4. Sammanfattning av tillströmningsberäkningarna

Den nu genomförda modellberäkningen rörande 1960-talets studenttillströmning till universitet och högskolor är, som framgår av de föregående avsnitten, i väsentliga delar gjord med alternativa antaganden. Utredningen har emellertid i sin redogörelse för beräkningarna angivit vilka av dessa alternativ, som före— faller utredningen mera troliga än de övriga.

Utredningen betraktar det sålunda som mera sannolikt, att övergångsfrekven- sen från gymnasium till akademiska studier kommer att sjunka något, än att övergångsfrekvensen även under 1960-talet kommer att ligga på samma höga nivå som nu. Utredningen anser det vidare för mest sannolikt, att en sådan sänkning av övergångsfrekvensen till akademiska studier _— om den inträffar —- kommer att visa sig i en relativt sett svagare tillströmning till de humanistiska fakulteterna än till övriga akademiska utbildningslinjer, och att utvecklingen sålunda leder till att de humanistiska fakulteterna får en något minskande andel av den totala tillströmningen till universitets— och högskoleväsendet.

Den enligt utredningens mening mest troliga utvecklingen i fråga om tillström- ningen till universitet och högskolor (A-alternativet) illustreras i diagram 15,

Diagram 15. Den beräknade tillströmningen till universitet och högskolor läsåren 1959/60 och 1969/70 (fl-alternativet).

SPÄRRADE HÖGSKOLOR OCH FAKU LT. FRIA FAKU LTET E R HANDELS TEKN. TANDL: MED gä—å ; HUM. JuR. MAY: NAT Nöt-sx. HÖGSK u'oesm FAR E ,så; ; SAK. un. FAK

1969/70 l-IIIIII I-l- 1959/60 I—rål-IIIIII (gl-lä.?

6 lOOO-lul

som visar nybörjarnas beräknade fördelning mellan olika fakulteter och fack- högskolor dels läsåret 1059/60, dels läsåret 1969/70. Diagrammet avser antalet studerande som beräknas erhålla sin huvudutbildning vid vederbörande fakultet eller högskola. De studenter som först skrivs in vid filosofisk fakultet och senare övergår till spärrad utbildningslinje, finns sålunda med endast i underlaget för den vänstra delen av diagrammet.

C. Examinationen vid universitet och högskolor

Nästa steg vid konstruktionen av modellen rörande det framtida utbudet av akademisk arbetskraft är att på basis av kända och beräknade siffror rörande antalet nyinskrivna beräkna antalet examinerade. Detta förutsätter kännedom om examinationsfrekvensen bland de inskrivna. Här finns ett relativt gott ehuru något svårbearbetat material att bygga på. Universitetsutredningen har i sitt första betänkande redovisat resultaten av omfattande undersökningar rörande examinationsfrekvensen vid skilda fakulteter och högskolor under tiden fram till 1950—talets mitt. Med ledning av dessa resultat jämte visst material hämtat ur den officiella statistiken har gjorts antaganden rörande examina- tionen under 1960-talet vid skilda fakulteter och högskolor. Därvid måste man när det gäller de filosofiska fakulteterna emellertid även beakta den effekt i fråga om examinationsfrekvensen, som de filosofiska fakulteternas pågående upprustning kommer att få. Ett av huvudsyftena med denna upprustning var just att få till stånd en förbättrad examinationsfrekvens vid de filosofiska fakul— teterna. I fråga om de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna synes av vissa tecken att döma en höjning av examinationsfrekvensen redan vara ett faktum. Därför har utredningen vågat antaga, att examinationsfrekvensen där redan nu kommit upp i en nivå som kan anses tillfredsställande med hänsyn till den målsättning, som universitetsutredningen uppställde i sitt första be- tänkande (SOU 1957:24—, s. 83) och som sedermera accepterades av statsmak- terna. I fråga om de humanistiska fakulteterna synes av tillgängligt statistiskt material ännu ej samma effekt vara uppnådd. Därför har utredningen ansett sig böra räkna med å ena sidan att den hittills observerade examinationsfrekven— sen vid de humanistiska fakulteterna förblir bestående under 1960—talet, men å andra sidan att en högre examinationsfrekvens kan komma att bli realiserad. Två alternativ för examinationens omfattning kommer alltså att beräknas för de humanistiska fakulteterna. För de juridiska fakulteterna har räknats med att ikraftträdandet av den nya examensstadgan i viss mån kommer att höja examinationsfrekvensen.

Det skall här tilläggas, att beräkningen av examinationens omfattning vid de filosofiska fakulteterna är gjord på basis av ovan redovisade beräkningar rörande antalet nyinskrivna

med huvudutbildning vid fakulteterna i fråga. För övriga fakulteter och högskolor är de använda procenttalen för examinationen på motsvarande sätt beräknade utifrån antalet nyinskrivna med vederbörande utbildning som sin huvudutbildning, vilket harmonierar med de tidigare angivna talen rörande antalet nybörjare (s. 123).

Alla beräkningar avseende tiden efter år 1960 kan därför sägas avse antalet personer som avlägger grundexamen vid respektive fakultet eller högskola. Beräkningarna avser personer med vederbörande examen som sin huvudexamen. Siffrorna rörande examinerade vid skilda, fakulteter och högskolor kan därför adderas för att få fram totalantalet e.ta- minerade personer (skilda år eller ett antal år) med en eller flera examina.

För perioden 1955/56—1959/60 föreligger uppgifter om antalet examina inom skilda fakulteter och högskolor till och med kalenderåret 1958. En beräkning har måst göras av examinationen under vårterminen 1959 och läsåret 1959/ 60. För de filosofiska fakulteter- nas del är emellertid siffrorna i särskilt hög grad att betrakta som beräknade, emedan det blott för ett enda är (1956/57) under denna period finns material, som gör det möjligt att fastställa antalet personer, som avlagt filosofisk grundexamen. Siffrorna för perioden 1955/56—1959/60 är osäkra även i det avseendet, att det ej varit möjligt att eliminera dubbelexamina mellan skilda fakulteter och högskolor. Summan av examina för perioden 1955/56—1959/60 är därför högre än summan individer som avlagt (en eller flera) aka— demiska examina under perioden.

Vid beräkningarna har även i de flesta fall skilts på män och kvinnor. Därvid har utom beträffande humanisterna den sist kända könsproportionen antagits bestå.

I det följande anges för varje fakultet och högskola de särskilda antaganden som gjorts vid beräkningen av examinationens omfattning under 1960-talet.

Grundläggande antaganden

Examinationen har beräknats utifrån nettoantalet inskrivna (vid de fria fakulteterna) respektive antalet nybörjare (vid de spärrade utbildningslinjerna) ett visst antal år tidi— gare. Nettoantalet inskrivna har hämtats ur tabell 6 (s. 27).

För examinationen fram till och med kalenderåret 1958 har uppgifter erhållits från statistiska. centralbyrån. För läsåret 1956/57 har uppgift därjämte erhållits rörande an— talet examinerade, som tidigare avlagt annan akademisk examen. Detta har avdragits från antalet examina detta läsår. På samma sätt har uppgifterna för de övriga åren redu- cerats, varvid antagits att den procentuella andelen som tidigare avlagt annan examen varit lika stor dessa år som den var läsåret 1956/57. För apotekare har dock samtliga examinerade medtagits. Då några uppgifter för våren 1959 ej stod till förfogande, då beräkningarna gjordes, har i stället siffrorna för vårterminen 1958 använts två. gånger.

De antaganden, som nedan göres om examinationsfrekvensen under olika år efter in— skrivningsåret, har baserats på utredningens i det första betänkandet redovisade under- sökningar rörande de inskrivna år 1948/4-9 i hela riket och de inskrivna i Uppsala är 1951.

De teologiska fakulteterna

Medelstudietiden i fakulteten beräknas till 5,5 år efter reformen 1953. 57 procent av nettoantalet inskrivna beräknas avlägga examen inom fakulteten under sjätte läsåret enligt nedanstående resonemang. 75 procent av de inskrivna är män (ungefärlig andel de sista åren). Av dessa ämnar 80 procent avlägga teologisk examen (enligt prognos- statistiken). Männen utgör 90 procent av dem som inskrives med avsikt att avlägga teologisk examen (ungefärlig andel före reformen). 85 procent av dem som inskrives

med avsikt att avlägga teol. kand.-examen examineras (H. Hyrenius: Utredning rörande prästkårens rekrytering). Detta antages gälla båda könen. Något nettoantal inskrivna existerar ej för läsåret 1954/ 55, varför antalet examinerade beräknats med utgångspunkt från bruttoantalet inskrivna vid teologisk fakultet och antalet teol. fil.-inskrivningar. Detta antal kan antagas ungefär motsvara nettoantalet inskrivna.

De juridiska fakulteterna Examinationen antages motsvara 60 procent av nettoantalet inskrivna enligt följande:

Antal år efter inskrivningsåret ..... 2 3 4— 5 6 7 8 Procent examinerade .............. 1 5 18 19 7 5 5

De examinerade har fördelats på kön med hänsyn tagen till examinationen under senaste femårsperiod. Härvid har antagits att 85 procent av de examinerade är män och 15 pro- ccnt är kvinnor.

De humanistiska fakulteterna Antalet examinerade har beräknats för varje kön för sig. Från och med 1959/60 har andelen män antagits vara 40 procent av varje inskrivningsårgång. Examinationen har beräknats enligt två alternativ. Enligt det ena alternativet har antagits att 50 procent av de inskrivna varje år avlägger examen, varvid 1 procent avlägger examen året efter inskrivningsåret, 6 procent två år efter, 10 procent tre år efter, 10 procent fyra år efter, 0 procent fem år efter, 5 procent sex år efter, 5 procent sju år efter och 4- procent åtta år efter inskrivningsåret. Enligt det andra alternativet har antagits att de inskrivna till och med år 1958/59 avlägger examen, fördelade på år enligt ovan. Dessa procenttal antages öka fram till år 1963/64: så att den totala andelen examinerade av denna inskrivnings- årgång blir 70 procent. Härvid antages att procenttalen är oförändrade de första, andra, sjunde och åttonde åren efter inskrivningsåret, medan det ökar det tredje året med 1 per år upp till 15 procent, fjärde året med 2 per år upp till 20 procent, femte året med 1 per år läsåren 1959/ 60, 1961/62 och 1963/64: upp till 12 procent och slutligen sjätte året med 1 per år läsåren 1960/61 och 1962/63 upp till 7 procent. De examinerade från olika in- skrivningsårgångar har summerats läsårsvis.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna Antalet examinerade har beräknats för varje kön för sig. Utgående från de senaste årens förhållanden har andelen män från och med 1958/59 antagits vara '75 procent av de inskrivna.

Av de inskrivna varje år från och med 1959/60 antages 70 procent avlägga examen, fördelade på år efter inskrivningsåret enligt samma fördelning som gäller för det andra alternativet för humanisterna från och med 1963/64.

De tekniska högskolorna

83 procent av antalet nybörjare antages avlägga civilingenjörsexamen, varav 20 procent under fjärde, 4—0 procent under femte, 17 procent under sjätte och 6 procent under sjunde läsåret. Andelen kvinnor bland examinerade civilingenjörer är för närvarande cirka 2 pro- cent. Den antages öka till 3 procent 1963/64, detta med ledning av andelen kvinnor bland de ordinarie studerande 1958/59.

De medicinska fakulteterna (motsvarande)

95 procent av antalet nybörjare antages avlägga med. lic.—examen under det åttonde läs- året (ungefärlig siffra under de sista fem åren). 20 procent av dessa antages vara kvinnor (ungefärlig andel de sista åren).

Under fyraårsperioden 1963/64—1966/ 67 antages att examinationen ökar med 35 per år med hänsyn till de 40 platser, som under läsåren 1959/60—196'2/63 står till förfogande företrädesvis för studerande med utländsk grundutbildning.

Tandläkarhögskolorna

90 procent av antalet nybörjare antages avlägga tandläkarexamen under sitt sjätte läsår (ungefärlig andel de sista fem åren). Andelen kvinnor antages vara 20 procent 1959/60 och fram till och med 1961/ 62. Läsåret 1962/63 antages kvinnorna utgöra 30 procent av de examinerade; 1963/64 och de därpå följande åren 40 procent. Till grund för dessa antaganden ligger andelen kvinnor dels bland de examinerade, dels bland de inskrivna de senaste åren.

Farmaceutiska institutet: apotekarlinjen 60 procent av antalet nybörjare antages avlägga apotekarcxamen under femte läsåret. Andelen kvmnor antages vara 40 procent (medeltal de sista fem åren).

Farmaceutiska institutet: receptarielinjen 90 procent av antalet nybörjare antages avlägga receptarieexamen vid läsårets slut. Det antages vidare att 5 män examineras varje femårsperiod.

Han delshögskolorna

65 procent av antalet nybörjare antages avlägga civilekonomexamen under fjärde läsåret. Andelen kvinnor antages till 5 procent (medeltal under de fem sista åren).

Vid handelshögskolorna examinerades 1956/ 57 13 personer, vilka tidigare avlagt annan akademisk examen (blott tre filosofie kandidater). Samtliga dessa var män. Dessa tretton utgör 6 procent av läsårets examination. Om examinationssiffrorna ej som här skett (se ovan 5. 132) reduceras med 6 procent, uppnås en examinationsfrekvens av cirka 70 procent.

GCI 95 procent av antalet nybörjare antages avlägga gymnastiklärarexamen det andra läsåret (ungefärlig andel de sista åren). Andelen kvinnor är 50 procent (lika många nybörjar— platser för män som för kvinnor).

Lantbrukshögskolan, skogshögskolan och veterinärhögskolan Beräkningen har här utförts för lantbruks— och skogshögskolorna gemensamt. 98 procent av antalet nybörjare vid de båda högskolorna antages avlägga agronom- eller jägmästare- examen under det fjärde läsåret. 90 procent av antalet nybörjare vid veterinärhögskolau antages avlägga veterinärexamen under sjunde läsåret. Dessa antaganden är gjorda med ledning av medeltalen för examinationsfrekvensen de sista fem åren. T vå. kvinnor antages avlägga examen vid lantbrukshögskolan och två vid veterinärhögskolan varje år.

Resultaten av de gjorda beräkningarna redovisas i följande tabeller:

Tabell 29. Beräknat antal examinerade vid spärrade utbildningslinjer.

Civil- .. Civil- Gymna- Veter. Examensår ingen— Laka- Eind' Alpote- läge? ekono— stik- Jägm. Summa jörer re & are are ner mer dir. Agron. Män 55/56—59/60 . 2 651 1 116 650 51 5 950 150 518 6 091 60/61—6—1/65 . 4 017 1 459 767 106 5 1 162 219 529 8 264 65/66—69/70 . 5 923 1 710 817 145 5 1 853 237 555 11 245 Kvinnor 55/56—59/60 . 48 253 169 37 584 49 165 19 1 324 60/61—64/65 . 109 366 328 72 805 61 220 20 1 981 65/66—69/70 . 185 428 542 95 805 98 238 20 2 411 Samtliga 55/56—59/60 . 2 699 1 369 819 88 589 999 315 537 7 415 60/61—64/65 . 4 126 1 825 1 095 178 810 1 223 439 549 10 245 65/66—69/70 . 6 108 2 138 1 359 240 810 1 951 475 575 13 656 Tabell 30. Beräknat antal examinerade vid de teologiska och juridiska fakulteterna ( A-alternativet). Teol. fak. Jur. fak. Examensär Män i Kvinnor | Samtliga Män | Kvinnor Samtliga

55/56—59/60 . 208 23 231 815 128 943 60/61—64/65 . 328 37 365 963 169 1 132 65/66—69/70 . 330 37 367 1 439 255 1 694

Tabell 31. Beräknat antal examinerade vid de filosofiska fakulteterna ( A-alternativvet ).

_ Hum. fak. Mat.-nat. fak. Examensar Män | Kvinnor | Samtliga Män | Kvinnor [ Samtliga

70 % examination

55/56—59/60 . 2 169 2 186 4 355 1 313 373 1 686 60/61—64/65 . 2 725 3 822 6 547 2 856 952 3 808 65/66—69/70 . 3 628 5 422 9 050 4 675 1 558 | 6 233 50 % examination 55/56—59/60 . 2 169 2 186 4 355 60/61—64/65 . 2 588 3 619 6 207 65/ 66—69/ 70 . 2 709 4 040 6 749

Sammanställningarna rörande de examinerade från de spärrade utbildnings- linjerna visar att mot mitten och slutet av 1960—talet examinationen vid dessa utbildningsanstalter skulle öka *högst avsevärt. Vid de tekniska högskolorna skulle examinationen under andra hälften av 1960-talet bli mer än dubbelt så stor som examinationen under senare hälften av 1950-talet. Därvid är att märka, att examinationen under senare delen av 1950—talet torde komma att bli cirka 25 procent högre än den var under andra hälften av 1940-talet, då det samman- lagda antalet examinerade civilingenjörer uppgick till i runt tal 2 200.

Även handelshögskolorna skulle öka sin examination mycket starkt mot slutet av 1960-talet. Vid handelshögskolorna har den sammanlagda examina— tionen varit ganska konstant femårsperiod från femårsperiod efter andra världs- krigets slut — mellan 900 och 1 000. Under senare delen av 1960-talet skulle enligt modellen siffran komma att springa i höjden.

Vid de medicinska fakulteterna utmognar den starkt ökade intagningen under 1950—talet i en starkt ökande examination under 1960-talet. Här tillkommer dessutom konsekvenserna av den extra intagning av i utlandet delvis utbil- dade medicinare, som beslutats för perioden 1959/60—1962/63. Summan av vid svenska lärosäten examinerade läkare under 1960—talet kommer att ligga mer än 50 procent över den sammanlagda examinationen under 1950—talet.

För tandläkarnas del blir takten i ökningen av examinationen liknande den för läkarna. De examinerade från farmaceutiska institutet kommer under 1960- talet att öka kraftigt jämfört med vad som gäller under andra hälften av 1950- talet. Likaså kommer antalet examinerade gymnastiklärare att öka starkt, om intagningen vidgas enligt de antaganden, som gjorts i modellberäkningen. För övriga grupper av akademiker examinerade vid spärrade utbildningslinjer skulle situationen bli annorlunda. Enligt denna modell skulle inte ske någon större ökning i den totala examinationen under 1960—talet vid ifrågavarande utbild- ningslinjer jämfört med förhållandena under 1950-talet.

Beträffande så de fria. fakulteterna har i tabellerna enbart angivits examens- siffror enligt A-alternativet. Vid de teologiska fakulteterna skulle examinationen under 1960—talet omfatta omkring 370 examinerade per femårsperiod. Denna examination är väsentligt högre än den som gällt under 1950-talet, då mot- svarande värden räknade per femårsperiod ligger omkring 250. Siffrorna för 1960—talet skulle dock ej komma upp till den storleksordning, som gällde för 1930-talet, då medeltalet per femårsperiod var över 600 avlagda teologie kan- didatexamina.

Vad slutligen beträffar de filosofiska fakulteterna kommer examinationen under 1960—talet under alla förhållanden att bli mycket hög jämförd med för— hällandena hittills. För att börja med de examinerade vid de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna (inklusive de naturvetenskapliga ämnena vid universitetet i Göteborg), skulle examinationen under första hälften av 1960— talet bli mer än dubbelt så hög som under senare hälften av 1950-talet. Det är

de senaste årens stora ökning i tillströmningen till dessa fakulteter i kombina- tion med den stigande examinationsfrekvensen, som skulle utmogna på detta. sätt. Men examinationen skulle enligt modellen öka nästan lika starkt, absolut sett, under senare hälften av 1960—talet. Enligt beräkningarna skulle man därför under andra hälften av 1960-talet examinera mer än tre och en halv gånger så många naturvetare som under andra hälften av 1950-talet. I absoluta tal räknad skulle denna examination under senare hälften av 1960-talet komma upp på samma nivå, som beräknas för de tekniska högskolorna under samma period. Men då är att märka, att vi under andra hälften av 1950-talet blott kommer att examinera drygt 60 procent så många vid de naturvetenskapliga fakulteterna som vid de tekniska högskolorna.

För de humanistiska fakulteternas del är som tidigare sagts examinations- förhållandena i framtiden så osäkra, att det har ansetts lämpligt att räkna med två alternativ beträffande examinationsfrekvensen. Även om man väljer det försiktigare examinationsalternativet (50 procent) och det försiktiga A-alter- nativet — vilket senare är det enda som redovisas i tabellen —, kommer ändå examinationen vid de humanistiska fakulteterna att stiga mycket snabbt under början av 1960—talet. De stora inskrivningsårgångarna under 1950—talet måste få en betydande examinationsökning som följd. Här har beräknats, att ökningen minst blir av storleksordningen 40 procent under den första femårsperioden och 55 procent mellan andra hälften av 1950—talet och andra hälften av 1960- talet. I absoluta tal räknat innebär detta för hela 1960-talet omkring 13 000 examinerade humanister mot '7 000 under 1950—talet1.

Med tanke på de framtida arbetsmarknadsförhållandena är det emellertid att märka, att en betydande del av denna stora ökning av antalet examinerade humanister under 1960—talet måste komma att utgöras av kvinnor. Av hela examinationen under 1960-talet enligt det försiktigare alternativet, 13 000, be- räknas nämligen drygt '7 600 vara kvinnor och cirka 5 300 män. Under 1950-talet har motsvarande siffror beräknats till drygt 3 400 kvinnor och drygt 3 600 män. För männens del ligger sålunda den beräknade examinationen av humanister omkring 1 700 högre under 1960—talet än under 1950-talet, medan för kvinnornas del motsvarande ökning uppgår till 4 200.

Utgår man från det högre examensalternativet, vilket får effekt främst under senare delen av 1960-talet, skulle det totala antalet examinerade humanister under 1960-talet uppgå till cirka 15 600 eller omkring 2 600 flera än enligt det lägre alternativet. Enligt detta alternativ skulle således examineras mer än dub- belt så många humanister under 1960-talet som under 1950-talet. Det är uppen- bart av dessa siffror, att även med de mest försiktiga antagandena i modellen

1 För första hälften av 1950-talet har därvid räknats med cirka 2 700 examinerade humanister, vil- ken siffra erhållits på basis av ett antagande att av dem som avlagt filosofie kandidatexamen hälften senare jämväl avlagt filosofisk ämbetsexamen.

Diagram 16. Beräknat antal examinerade vid skilda fakulteter och fackhögskolor under femårsperiodema 1955/56—1959/60 och 1965/66—1969/70. Fördelning på kön.

10000. 9000. BERÄKNAT ANTAL EXAMINERADE FRÅN SPÄRRADE UTBILDNINGSLINJER H R F 8000. oc F IA AKULTETER 7000" TECKENFÖRKLARING _ 55/56'59/60 KVINNOR 6000. _ " " MÄN % 55/66— 69/70 KVINNOR 5000— IIIIIIIIIIIII ., " MÄN 4000. 3000. 2000. m 1000. .,- "_". ........... W.. " |??? I ' 0 n IIII.._ IIIII , 5:31, . . ....... .. . APOTEK. TEOL. GVMNP VETER, RECEP- TANDL. ClVIL' JURIS' LÄKARE NAN) CIV”. HUMA- LÄR. JAGM., TÅRIER EKON. TER VETARE ING. NISTER

AGRON. Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och e hänför sig till en följande diskussion (se nedan, 5. 198 ff.).

kommer en framtida arbetsmarknad för humanister att behöva vara mycket tänjbar.

Den i det nu slutförda modellarbetet beräknade utvecklingen i avseende på an— talet examinerade vid olika fakulteter och fackhögskolor illustreras i diagram 16, som visar antalet examinerade med fördelning på kön dels under femårsperioden 1955/56—1959/60, dels under femårsperioden 1965/ 66—1969/ 70. Diagrammet är byggt på A-alternativet beträffande tillströmningen till de fria fakulteterna samt på antagandet att en 70-procentig examinationsfrekvens skall uppnås vid de humanistiska fakulteterna för inskrivningsårgångarna 1963/64 och senare.

Totalantalet akademiker i framtiden

A. Akademikergruppen som helhet

Av beräkningarna (tabellerna 29—31) rörande exaininationens omfattning vid universitet och högskolor fram till år 1970 finner man vid summering följande siffror rörande det totala antalet personer, som skulle avlägga svensk1 akade- misk examen under var och en av de tre feinårspcrioderna 1955—70:

Båda könen Män Kvinnor min. max. min. max. min. max.

1955/56—1959/60 . . . 14: 630 10 596 4 034: 1960/61—1964/65 . . . 21 757 22 097 14 999 15 136 6 758 6 961 1965/66—1969/70 . . . 28 699 31 000 20 398 21 317 8 301 9 683

Vi vet genom Akademikerräkningen att det i slutet av år 1955 totalt fanns cirka 57 000 personer under 65 år, som avlagt svensk akademisk examen. Med ledning av åldersfördelningen bland dessa akademiker samt senast kända döds- risker för skilda åldrar har beräknats att följande antal av dessa personer under respektive femårsperioder antingen passerar 65-årsåldern eller avlider:

1956—60 ........................ 4 733 1961—65 ........................ 5 773 1966—70 ........................ 6 4335

Med ledning av de nu givna. siffrorna är det möjligt att beräkna antalet per— soner under 65 års ålder med svensk akademisk examen åren 1960, 1965 och 1970. Resultatet av en dylik beräkning redovisas i tablån på s. 140 (siffrorna avrundade till jämna hundratal)?

Kolumn 2 visar hur antalet akademiker examinerade senast år 1955 successivt avtar, dels till följd av att de passerar sextiofemårsgränscn, dels till följd av dödsfall före sextiofemårsåldern. Kolumn 3 visar det kumulerade tillskottet genom examination av nya akademiker efter är 1955. Antalet har reducerats med hänsyn till dödligheten.

I denna beräkning liksom i motsvarande beräkningar i fortsättningen av detta kapitel har avgången till följd av dödsfall och pensionering beräknats per kalenderår, medan där-

1 Här och i det följande avses, då annat ej direkt framgår av texten, endast akademiker med svensk examen. "7 Min.- och max.-alternativen hänför sig till de i tredje kapitlet antagna två examinationsfrek- venserna för humanisterna, 50 procent respektive 70 procent.

3

4

B "k t tal .. Antalet (kvarle— (ålägga) Beräknat totalt vande) akademi- akademiker med antal akademiker År ker under 65 år examen 1956 under 65 ” med examen år och senare (kOI- 2+k01- 3) 1955 eller tidigare min. ' max. min. ' max. 1955 ........... 56 700 56 700 1960 ........... 51 900 14 600 66 500 1965 ........... 46 200 36 200 36 500 82 400 82 700 1970 ........... 39 700 64 400 67 100 104 100 106 800

emot examinationssiffrorna bygger på de i tredje kapitlet gjorda beräkningarna av exa— minationen olika läsår. Antalet examinerade under femårsperioden 1956—60 har således antagits vara detsamma som beräknats för de fem läsåren 1955/56—1959/60 etc. Detta antagande har måst göras av praktiska skäl.

Med befintligt antal ett visst är avses beräknat antal vid slutet av ifrågavarande kalenderår. Angivna siffror för år 1955 är tagna ur Akademikerräkningen och avser för- hållandena på hösten detta år (se SOU 1957:51, s. 21 f.). En del av de under slutet av höstterminen 1955 examinerade torde emellertid icke ha. kommit med i dessa siffror.

I Akademikerräkningen konstaterades, att sedan mitten av 1930-talet antalet personer med akademisk examen ökat med cirka 15 procent per femårsperiod. Den examination, som beräknats för sista delen av 1950-talet, är en relativt säker uppskattning. Likaså är den beräknade avgången femårsperiod för femårs— period relativt säker. Man kan därför nu med ganska stor säkerhet konstatera, att mellan åren 1955 och 1960 antalet akademiker under 65 år ökar med unge— får 17 procent, d.v.s. snabbare än per femårsperiod under åren 1935—55.

Den examination, som i tredje kapitlet beräknats för första hälften av 1960— talet, måste betraktas som i varje fall ganska sannolik, eftersom beräkningen till största delen bygger på redan givna förhållanden i fråga om inskrivningen. Detta betyder, att vi med ganska stor säkerhet har att förvänta, att antalet aka- demiker under 65 års ålder är 1965 kommer att vara omkring 80 000. Mellan åren 1960 och 1965 skulle sålunda akademikerantalet öka med ej mindre än cirka 24 procent. Utvecklingen under andra hälften av 1960-talet är givetvis avsevärt mera osäker. Modellens beräkningar säger oss, att den absoluta ök— ningen mellan åren 1965 och 1970 skulle överstiga 20 000, en mer än dubbelt så stor ökning som den mellan åren 1955 och 1960. Den relativa ökningen skulle enligt båda alternativen överstiga 25 procent och enligt maximialternativet upp- gå till 29 procent. Slår man ut ökningen under hela 1950— och 1960-talen per år, skulle sannolikt under 1950—talet antalet akademiker under 65 år öka med i medeltal drygt 3 procent per år (ränta på ränta), medan under 1960-talet ökningen per år enligt modellen skulle bli nästan 5 procent.

Under förutsättning att samhälle och näringsliv utvecklas enligt tendenser, som utredningen finner rimliga och sannolika, synes en ökning av här angiven storleksordning i och för sig inte innebära någon orimlig ansvällning av akade- mikergruppernas storlek. Under 1960-talet kommer hela befolkningen i yrkes— verksam ålder att öka. Sålunda ökar sannolikt antalet personer i åldrarna 25— 65 år från 3,88 miljoner till 4,02 miljoner mellan åren 1960 och 1970, en ökning sålunda med 3,6 procent. Om man ställer kända och här beräknade siffror över antalet akademiker i relation till motsvarande siffror rörande totalantalet per— soner i åldrarna 25—65 år, får man följande serie från mitten av 1930-talet till slutet av 1960—talet. (Här har valts maximialternativet för åren 1965 och 1970. Agronomer och gymnastiklärare är ej inkluderade.)

1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 1970

Procent ................. 0,99 1,06 1 ,1—1 125 1 ,4—1 1 ,65 2,05 2,58 Ökning i antalet procentenheter .......... + 0,07 + 0,08 + 0,11 + 0,16 + 0,24 + 0,4-0 + 0,53

Även om ökningstakten skulle komma att höjas ganska avsevärt under 1960- talet, skulle ändock är 1970 de examinerade akademikerna utgöra en relativt obetydlig del av samtliga personer i åldrarna 25—65 år. Givetvis kommer här att föreligga väsentliga skillnader inom olika åldersgrupper i totalpopulationen. Det skall blott erinras om att andelen studentexamina (vid de allmänbildande gymnasierna) av samtliga 20-åringar redan nu är cirka 8 procent och förväntas stiga till över 11 procent under senare delen av 1960-talet. Av dem som avlägger studentexamen vid allmänbildande gymnasium kommer enligt de antaganden som är gjorda i modellen omkring hälften (65 procents övergång till akademiska studier och 75—80 procent examination i medeltal för samtliga nybörjare) att senare avlägga akademisk examen. Det betyder att i åldrarna mellan 25 och 30 år skulle mot slutet av 1960-talet mellan 4 och 5 procent vara personer med akademisk examen. Inte heller denna siffra förefaller på något sätt orimlig, under förutsättning att vi kan räkna med en fortsatt progressiv samhällsutveckling.

Det vore önskvärt att kunna föra fram beräkningarna av antalet akademiker

' i yrkesverksam ålder betydligt längre. Vissa antydningar om utvecklingen efter

år 1970 kan även göras. Med ledning av dödsrisker och åldersfördelningen bland akademikerna år 1955 är det möjligt att relativt säkert beräkna hur många akademiker under 65 år som kommer att passera 65-ärsstrecket eller avlida under perioden 1970—90. En dylik beräkning ger följande resultat:

1971—75 ........................ 7 123 1976—80 ........................ 8 057 1981—85 ........................ 8 666 1986—90 ........................ 9 488

Detta — låt oss kalla det — ersättningsbehov för att bibehålla det år 1955 befintliga antalet akademiker under 65 års ålder oförändrat (dessa siffror har

alltså en annan innebörd än de på s. 139) växer sålunda kraftigt i framtiden. För perioden 1956—60 var motsvarande siffra cirka 5 000. Anledningen till det växande ersättningsbehovet är den, att akademikergruppen nu utgör vad man brukar kalla en progressiv befolkningstyp med förhållandevis många personer i de yngre åldrarna. Detta drag i åldersfördelningen hos akademikergruppcn kom- mer att ytterligare markeras under 1960-talet. Medelåldern inom gruppen, som år 1955 var 41,5 år (medianäldern), kommer sannolikt att gå ned till mindre än 40 år mot slutet av 1960—talet. Detta betyder i sin tur, att man mot slutet av innevarande sekel måste räkna med än kraftigare växande ersättningsbehov, om man vill hålla akademikergruppens mot slutet av 1960-talet uppnådda totala numerär konstant.

Examinationen under 1970-talet är beroende av inskrivningarna under andra hälften av 1960—talet och första hälften av 1970-talet. I modellen ovan har gjorts beräkningar av antalet nyinskrivna under hela 1960—talet. Om man gör det antagandet, att relationen mellan antalet examinerade under den sista fem— årsperioden av 1960-talet och antalet inskrivna under närmast föregående fem- årsperiod (77 procent) blir bestående även följande fem år, skulle under i övrigt oförändrade förhållanden och räknat med den högre examinationen bland huma— nisterna den totala examinationen bli 39 000 för perioden 1971—75. Detta i sin tur skulle innebära att totalantalet akademiker under 65 är år 1975 skulle uppgå till mellan 135 000 och 140 000. Ökningen mellan 1970 och 1975 skulle absolut sett bli omkring 30 000, vilket betyder en procentuell ökning av samma storleks- ordning som enligt det högre alternativet för perioden 1965—70. Vad som kan komma att ske efter år 1975 är till stor del beroende av inskrivningarna vid universitet och högskolor efter år 1970. Härom är inga antaganden gjorda i mo- dellen. Räknar man med att intagningen för varje år under 1970-talet blir den— samma som den beräknade intagningen 1969/ 70, och antager man därtill samma examinationsfrekvens som tidigare, kan man, sedan man beaktat det ovan an— givna ersättningsbehovet, beräkna antalet akademiker under 65 år åren 1980 och 1985. För år 1980 slutar beräkningen på i runt tal 170 000 och för år 1985 på i runt tal 200 000.

B. De enskilda akademikergrupperna1

1. Läkare

De i tredje kapitlet gjorda beräkningarna rörande tillströmningen till akade- miska studier och examinationen vid olika fakulteter och högskolor innefattade

1 Med hänsyn både till nu arbetande utredningar och till ifrågavarande akademikergruppers be- gränsade storlek ges i det följande inga redovisningar för grupperna apotekare, receptarier, agronomer, jägmästare och veterinärer.

ett antagande om att intagningen vid de medicinska läroanstalterna skulle komma att ökas med först ett fyrtiotal platser från och med läsåret 1964/ 65 och därefter med ytterligare 60 platser läsåret 1969/ 70, räknat utifrån den intagning av 453 studerande per år, varom beslut fattats vid 1959 års riksdag. På basis av dessa antaganden gjordes sedan en beräkning av antalet avlagda medicine licentiatexamina under 1960—talet. Med hjälp av dessa beräkningar samt de i Akademikerräkningen redovisade uppgifterna rörande antalet läkare vid slutet av år 1955 och läkarkårens dåvarande ålderssammansättning kan vi nu göra följande överslagsberäkning av antalet läkare i åldrar under 65 år vid slutet av åren 1960, 1965, 1970 och 1975. Utredningen vill understryka, att denna beräk- ' ning gundar sig på ett antagande — icke ett förslag —— i fråga om nyintag— ningens omfattning under 1960-talet.

Antalet (kvarle- Beräknat antal

vande) läkare År under 65 år med examen år 1955

eller tidigare

(kvarlevande) läkare med exa- men 1956 och senare

Beräknat totalt antal läkare under 65 år (kol. 2 + kol. 3)

Därav beräknat antal kvinnor

1955 ........... j 4 980 - 4 980 545 1960 ........... l 4 492 1 364 5 856 761 1965 ........... 3 902 3 171 7 073 1 073 1970 ........... _ 3 234 5 273 8 507 1 452

' 2 510 7 498 10 008 1 837

Antalet utländska läkare verksamma i Sverige vid slutet av år 1955 har — så— som redovisats i Akademikerräkningen (s. 35 och 73) — av medicinalstyrelsen beräknats till (340 med allmän behörighet + 223 vakansvikarier utan allmän behörighet :) 563.

2. Tandläkare

För tandläkarnas del är principbeslut fattat, senast av 1955 års riksdag, om en- ny tandläkarhögskola. Bakom beslutet att förlägga en tredje tandläkarhögskola till Göteborg ligger en undersökning från början av 1950-talet rörande det fram— tida behovet av tandläkare. I modellen har räknats med en större intagning än vad denna undersökning gav vid handen. Följande sammanställning är baserad på uppgifter hämtade ur modellen ovan och ur Akademikerräkningen. Av den senare framgår att männen är yrkesverksamma i större utsträckning än kvin— norna. Den enligt modellen ökande andelen kvinnor av de examinerade leder till att andelen yrkesverksamma totalt torde komma att minska något; här an— tages en successiv minskning till 95 procent år 1975.

Antalet (kvarle- Beräknat antal B "k t t talt vande) tandläkare (kvarlevande) etral pa dl'Pk Beräknat antal År under 65 år med tandläkare med än a an a are yrkesverksamma examen år 1955 examen 1956 (k ulndze r 61? lå r 3) under 65 år eller tidigare och senare 0 ' + 0 ' 1955 ........... 3 850 - 3 850 3 781 1960 ........... 3 596 817 4 413 4 325 1965 ........... 3 245 1 901 5 146 4 992 1970 ........... 2 673 3 239 5 912 5 676 1975 ........... | 1 978 4 775 6 753 6 415

Behovet år 1965 skulle enligt arbetskraftsutredningen vara 5 650. Det antal yrkesverksamma, som nu kan beräknas för år 1970 enligt ovan, är ungefär lika stort som det antal, som man i början av 1950—talet beräknade som behov av tandläkare är 1965. Vid en jämförelse mellan dessa båda beräkningar bör hän— syn bl.a. tagas till antalet i Sverige verksamma utländska tandläkare. Detta antal uppskattades år 1955 till cirka 430 (Akademikerräkningen, s. 35).

3. Gymnastiklärare

För gymnastiklärarnas del har i modellen antagits en ökning av intagningen från och med läsåret 1960/61 i enlighet med det år 1958 avgivna betänkandet rörande ökad intagning vid gymnastiska centralinstitutet. Med en intagnings— ökning av här beräknad omfattning och med antagandet att 90 procent är yrkes- verksamma har för skilda år beräknats följande antal gymnastiklärare under 65 år:

Beräknat totalt Amtaile; (kval:-alle Beräknat antal antal gymnastik- liiite råynfid-r (kvarlevande) lärare under B "k t t 1 År 25 nara du ; gymnastiklärare 65 är Em m; an & må; genes); ' med examen (kol. 2 +kol. 3) yr esver (samma eller tidigare 1956 och senare hela därav antalet kvinnor 1955 ........... 960 - 960 647 864 1960 ........... 896 314 1 210 768 1 089 1965 ........... 814 749 1 563 935 1 407 1970 ........... 683 1 216 1 899 1 086 1 709 19751 ........... 521 1 677 2198 1 214 1 978

1 Beträffande beräkningarna för år 1975, se noten, s. 145.

Enligt modellen skulle antalet yrkesverksamma gymnastikdirektörer sålunda öka från 860 år 1955 till 1 700 år 1970. Yrkesgruppen skulle med andra ord för- dubblas på 15 år. Drygt 90 procent av de yrkesverksamma gymnastikdirektö—

rerna tjänstgör som lärare vid skilda skolor. Siffrorna får ses mot bakgrund av den väntade expansionen under 1960-talet av skolväsendet och den brist, som i dag råder på gymnastiklärare.

4. C ivilingen jörer

För civilingenjörernas del ger modellens antaganden om intagningsökning i kombination med uppgifter ur Akademikerräkningen 1955 följande siffror för det framtida antalet civilingenjörer (inklusive arkitekter och lantmätare):

Antalet (kvarle- Beräknat antal .. vande) civilingen- (kvarlevande) Begalknatrtotalllt År jörer under 65 år civilingenjörer ?; a 0121" mög; &- med examen år med examen 1956 åkt? 121" ell—io] 33 1955 eller tidigare och senare 0 ' + ' 1955 ........... 11 400 - 11400 1960 ........... 10 515 2690 13 205 1965 ........... 9 438 6 779 16 217 1970 ........... 8 305 12 801 21 106 19751 ........... 7 135 20 283 27 418

1 De i tredje kapitlet redovisade beräkningarna av antalet nyexaminerade inom olika utbildnings- kategorier täcker tiden fram till och med läsåret 1969/70. I denna och i motsvarande beräkningar i det följande i detta kapitel rörande hela antalet akademiker i yrkesverksam ålder av olika kategorier har det emellertid ansetts önskvärt att föra fram beräkningarna till år 1975. Nytillskottet i form av nyexaminerade under första hälften av 1970-talet är i viss, ehuru obetydlig omfattning beroende av inskrivningen under 1970-talets första år, rörande vilken några antaganden icke gjorts i tredje kapitlet. Med hänsyn härtill har det varit nödvändigt att vid beräkningen av examinationen av civilingenjörer, jurister, humanister och naturvetare under första hälften av 1970-talet tillämpa ett i jämförelse med den vid examinationsberäkningarna för 1960-talet använda beräkningsmetoden (se ovan 5. 131 ff.) något förenklat beräkningssätt. Antalet examinerade ett visst är har antagits motsvara en för varje examenskategori särskilt beräknad andel av antalet nybörjare ett visst antal år tidigare. Beräkningsmetoden är alltså densamma som den som i tredje kapitlet använts i fråga om teologerna och samtliga akademikerkategorier med utbildning vid spärrade utbildningslinjer utom civilingenjörerna. I fråga om de kortaste av de här redovisade utbildningskategorierna gymnastikdirektörer och civilekonomer -— har dessutom måst föras in ett antagande om oförändrad årlig nyintagning från och med läsåret 1969/70.

Som en följd dels av den kraftiga ökningen i antalet nyintagna vid de tek- niska högskolorna under 1950-talet, dels av den i modellen antagna ytterligare ökningen i intagningen under 1960-talet ökar antalet civilingenjörer i yrkes— verksam ålder kraftigt under senare hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. På de tjugo åren mellan 1955 och 1975 skulle civilingenjörsgruppen öka med inte mindre än 140 procent.

Här må tilläggas, att i Akademikerräkningens inventering uppgifter erhölls för 431 ingenjörer med utländsk högre utbildning, men att hela antalet i Sverige verksamma sådana ingenjörer vid tidpunkten för inventeringen torde ha varit betydligt högre (Akademikerräkningen, s. 35 och 68).

Antagandena i modellens A-alternativ rörande tillströmningen till de teologiska fakulteterna ger följande antal personer med teologie kandidatexamen i yrkes- verksam ålder fram till år 1975:

Antalet (kvarle- Beräknat antal Beräknat totalt vande) teologer (kvarlevande) nt 1 t 01 År under 65 år med teologer med a % eyeger examen år 1955 examen 1956 (kgln aer-**— 12063) eller tidigare och senare ' ' ' 1955 ........... 3 400 - 3 400 1960 ........... 2 956 230 3 186 1965 ........... 2 523 592 3 115 1970 ........... 2 107 951 3 058 1975 ........... 1 583 1 309 2 892

För de teologiska fakulteternas del innebär antagandena enligt A—alternativet, att det totala antalet i yrkesverksam ålder skulle sjunka något under 1960- talet. Med hänsyn till den betydande prästbristen och med hänsyn till det icke helt täckta behovet av kristendomslärare är det icke osannolikt att modellens antagande här visar sig vara tilltaget i underkant. I sin utredning »Prästkårens rekrytering» konstaterade H. Hyrenius, att ersättningsbehovet för att hålla den dåvarande numerären av aktiva inom prästkåren konstant mellan åren 1952 och 1972 skulle uppgå till drygt 1800. För perioden 1956—75 är de siffror som här använts av samma storleksordning när det gäller samtliga personer med teologie kandidatexamen (med eller utan prästtjänst). För att uppnå en exami— nation sammanlagt som bibehåller denna akademikergrupp vid konstant nume— rär under perioden 1960—75 kan antingen tillströmningen till de teologiska fakulteterna beräknas hålla ungefär samma takt som den totala tillströmningen till samtliga fria fakulteter (jfr s. 127), eller kan antagas att examinationspro- centen höjes väsentligt utöver den som räknats med i modellen, vilken härvidlag bygger på erfarenheterna från tiden före genomförandet av den nya teologiska studieordningen.

6. Naturvetare

En beräkning av totalantalet personer, som avlagt examen vid naturvetenskaplig fakultet i framtiden, ter sig osäkrare än flertalet andra beräkningar, beroende på att det grundmaterial som finns i Akademikerräkningen 1955 dels är osäkert när det gäller åldersfördelningen, dels ej tillåter en uppdelning av personer med examen från filosofisk fakultet på naturvetare och humanister. Här har gjorts

en grov approximation, som bl.a. baserats på de uppgifter om fördelningen av samtliga filosofer på naturvetare och humanister som återfinns i en inom arbets- marknadsstyrelsen utförd beräkning.

Med den i modellen (A-alternativet) beräknade examinationen och dessutom inskrivningen under 1960—talets senare hälft samt den här gjorda approximativa beräkningen av avgången erhålles följande siffror för totalantalet naturvetare fram till år 1975:

Antalet (kvarle- .. _ Beräknat totalt

vande) natur Beräknat antal antal naturvetare ' ta d 65 (kvarlevande) under 65 år

År xåe re dun er naturvetare med (kol 2 + kol 3) årmfssåxåäin examen 1956 och ha; därav

tidigare senare antalet kvinnor 1955 ........... 3 990 - 3 990 950 1960 ........... 3 750 1 680 5 430 1 291 1965 ........... 3 412 5 463 8 875 2 185 1970 ........... 2 998 11 628 14 626 3 651 19751 ........... 2 596 19 535 22 131 5 536

* Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

I absoluta tal skulle sålunda under tiden fram till år 1970 antalet examine- rade naturvetare öka med inte mindre än 10 000 personer, vilket relativt sett betyder en ökning med närmare 270 procent. Om modellens antaganden skulle stå sig, kommer under första hälften av 1970-talet ökningen att fortsätta i nära nog samma höga takt som under 1960—talet. Siffrorna för år 1975 bygger, som ovan (5. 145) framhållits, på en något grövre beräkningsmetod beträffande ny- examinationen under 1970—talets första år. Denna beräkning ger emellertid för år 1975 siffran 22 000 personer under 65 år med naturvetenskaplig grundexamen. Dessa naturvetare kommer givetvis ej ut på arbetsmarknaden utanför univer— sitetsväsendet omedelbart. En betydande del kommer att fortsätta sina natur- vetenskapliga studier fram till licentiatexamen och en del fortsätter och fullföljer sitt vetenskapliga arbete inom universitetsväsendet. Av kvinnorna torde en ., betydande del efter ingånget äktenskap förr eller senare komma att för en tid eller för alltid lämna yrkeslivet.

Det finns undersökningar, som pekar på att under en lång följd av år gällt att av de kvinnor som avlägger minst studentexamen och som gifter sig ungefär 40 procent ej kommer att ha förvärvsarbete någon gång under äktenskapet. Av de återstående kan 20 procent beräknas ha förvärvsarbete under hela äktenskapet medan återstoden, 40 pro— cent, har förvärvsarbete under kortare eller längre tid av äktenskapet. Av samtliga stu- dentskor oavsett civilstånd i en yngre studentårgång (1937) har är från år i runt tal 60 procent varit ute på arbetsmarknaden räknat från och med det sjätte året efter avlagd studentexamen. (Se S. Moberg, Förvärvsarbete bland kvinnor med studentexamen.)

En särskild undersökning, som pekar i samma riktning, utfördes år 1953 på uppdrag

av Sveriges Förenade Studentkårer vid statistiska institutionen i Uppsala av numera docenten G. Eklund. Denna undersökning gällde de kvinnliga akademiker, vilka avlagt examen vid Uppsala universitet något av åren 1942, 1943 eller 1947. Genom en enkät tillfrågades dessa bl.a. om civilstånd, tidpunkt för giftermål samt sysselsättning under tiden efter examens avläggande. Andelen förvärvsarbetande visade sig ha varit påfallande stabil både inom gruppen gifta och inom gruppen ogifta.

Med hänsyn till dessa förhållanden är det tänkbart att ännu i början av 1960-talet antalet personer med naturvetenskaplig examen (högre eller lägre), som söker sin utkomst utanför universitetsväsendet ej kommer att stiga nämn- värt utöver det antal som för närvarande söker sig ut på arbetsmarknaden. Däremot är det uppenbart, att i mitten av 1960-talet och senare en markant ökning kommer att inträda i det antal naturvetare, som står till förfogande för skola och näringsliv.

Tidigare har redovisats vilken ökning utredningen räknar med av antalet personer med examen från teknisk högskola. I följande tablå visas det beräknade sammanlagda antalet naturvetare och civilingenjörer i yrkesverksam ålder en- ligt modellen. (Siffrorna är avrundade till närmaste hundratal.)

År Civilingenjörer Naturvetare Summa 1955 ............ 11 400 4— 000 15 4100 1960 ............ 13 200 5 400 18 600 1965 ............ 16 200 8 900 25 100 1970 ............ 21 100 141 600 35 700 1975 ............ 27 400 22 100 49 500

7. Humanister, jurister, samhällsvetare och civilekonomer

Återstår så beräkningarna vad beträffar arbetskraft examinerad från de hu- manistiska, de samhällsvetenskapliga, de juridiska och de ekonomiska ämnes- grupperna och högskolorna. Till en början skall redovisas tre sammanställningar av den art som tidigare redovisats för andra utbildningsgrupper. Den första avser personer med examina från humanistisk fakultet, bland vilka inräknats de som avlagt samhällsvetenskaplig examen vid humanistisk fakultet. Den andra avser juristerna, bland vilka inräknats de som avlagt samhällsvetenskaplig examen vid juridisk fakultet. Den tredje avser civilekonomerna. För humanisterna har för åren 1965, 1970 och 1975 räknats med det högre examensalternativet (70 pro— cent examinerade). För både humanister och jurister är beräkningarna baserade på det s.k. A—alternativet, d.v.s. 65 procent av samtliga studenter antages på- börja akademiska studier, varvid andelen humanister antages sjunka och ande- len jurister antages stiga bland samtliga nyinskrivna vid de fria fakulteterna (se 5. 126). Siffrorna är med andra ord för humanisternas del baserade på relativt försiktiga antaganden, dock med undantag för antagandet beträffande exami- nationsfrekvensen.

Humanister, inklusive fil.-pol. mag.:

Antalet (kvarle- Beräknat antal åfäikyjlzåäiäå vande) humanis- (kvarlevande) under 65 år År ter under 65 år humanister med (kol 2 + kol 3) med examen år examen 1956 och hela. därav 1955 eller tidigare senare antalet kvinnor 1955 ........... 11 060 ' 11 060 4 629 1960 ........... 10 331 4 342 14 673 6 610 1965 ........... 9 309 10 832 20141 10 114 1970 ........... 8 052 19 758 27 810 15 025 19751 ........... | 6 800 30 732 37 532 21 090

1 Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

För humanisternas del visar kalkylen en ökning av antalet personer i yrkes— verksam ålder från uppskattade (jfr ovan under avsnittet för naturvetare) 11 000 år 1955 till nära 28 000 år 1970. Beräkningen rörande antalet humanister i yrkesverksam ålder är 1975 slutar på nära 38 000. Denna i absoluta tal räknat enastående ökning av antalet humanister får ses mot bakgrund dels av den stora ökningen i antalet inskrivna vid de humanistiska fakulteterna under efter- krigstiden, dels av den till följd av gymnasieexpansionen fortsatta ökningen av antalet nyinskrivna under 1960—talet samt dels slutligen av den förbättring av studieeffektiviteten som beräknas komma till stånd som ett resultat av den förstärkning som nu skett av de filosofiska fakulteternas lärarresurser. liian kan som jämförelse nämna., att år 1955 antalet humanister och antalet civilingenjörer torde ha varit av samma storleksordning (11 000—12 000). Utvecklingen enligt modellen under de närmaste femton ären visar dock, att humanisterna redan år 1970 skulle komma upp i det antal som tidigare beräknats för civilingenjörerna först år 1975. Det är dock att märka, och här finns en högst väsentlig skillnad mellan humanister å ena sidan och alla andra utbildningsgrupper å den andra. De kvinnliga humanisterna, som redan i utgångsläget — 1955 — utgör drygt 40 procent bland humanisterna, beräknas öka avsevärt. Av det beräknade an- talet år 1970 skulle inte mindre än 54 procent vara kvinnor. Med hänsyn till vad ovan sagts om förvärvsarbetsfrekvensen bland kvinnorna betyder detta för— hållande, att arbetsmarknadsbilden i någon mån blir annorlunda än den bild siffrorna över antalet i yrkesverksam ålder utvisar. Härom mera i det följande.

Antalet personer med examen från juridisk fakultet skulle enligt modellen öka relativt måttligt, från 7300 år 1955 till 8 600 år 1970. Enligt överslagsberäk- ningen skulle antalet jurister år 1975 bli 9800, även detta med hänsyn till övriga gruppers utveckling relativt sett en modest ökning. Bland juristerna torde omkring '7 procent för närvarande vara kvinnor. Denna andel torde komma att höjas något under det närmaste årtiondet, men den kommer sannolikt att fort- farande vara låg jämförd med den andel som gäller för humanisterna.

Jurister (inklusive jur.-pol. mag.):

Antalet (kvarle- Beräknat antal Beräknat totalt vande) jurister (kvarlevande) tal . - t Å d r 65 år med 'urister med an juris er r un e ] under 65 år examen år 1955 examen 1956 (kol 2 + kol 3) eller tidigare och senare ' ' 1955 ........... 7 280 - 7 280 1960 ........... 6 567 940 7 507 1965 ........... 5 759 2 060 7 819 1970 ........... 4 890 3 727 8 617 19751 ........... 3915 5896 9811 Civilekonomer: Antalet (kvarle- ,. _ vande) civileko- Beralxnat antal Beräknat totalt (kvarlevande) . . nomer under 65 . . antal c1v1lekono- År år med examen 325521??? mer under 65 år ar tliåiågöaåler 1956 och senare (kol. 2 + kol. 3) 1955 ........... 4 300 - 4 300 1960 ........... 4 008 996 5 004 1965 ........... 3 676 2 206 5 882 1970 ........... 3 313 4 129 7 442 19751 ........... 2 856 6 348 9 204

1 Beträffande beräkningarna för år 1975 se noten, s. 145.

För Civilekonomerna har i modellen räknats med en relativt sett betydligt snabbare ökning av examinationen, varför, som framgår av ovanstående tablå, antalet i yrkesverksam ålder beräknas stiga förhållandevis snabbt. För år 1975 skulle med den i modellen antagna ökade intagningen av ekonomie studerande antalet civilekonomer i yrkesverksam ålder komma upp i mer än 9 000, d.v.s. närma sig det antal, som beräknats för juristerna detta år. I utgångsläget (1955) utgjorde antalet civilekonomer blott 59 procent av antalet jurister. Ett förhållande som bidrager till att antalet civilekonomer i yrkesverksam ålder väntas stiga så snabbt jämfört med antalet jurister, är den olika äldersfördel— ningen inom de två grupperna. Civilekonomernas åldersfördelning är förhållan- devis mer ungdomlig än juristernas. Civilekonomerna hade enligt Akademiker— räkningen 1955 den lägsta medianäldern (38,1 år) av samtliga akademikergrup- per, medan juristerna tillhörde de utbildningsgrupper, som hade en medianålder (42,8) över den för samtliga gällande (41,5).

Som ovan nämnts har samhällsvetarna inräknats bland humanister respek— tive jurister. Från allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter finns det vilket även kommit till uttryck i utredningens tidigare redovisade undersök—

ningar av behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft (se ovan 5. 78) _— skäl att vid arbetsmarknadsbalansberäkningar hålla samman samhälls- vetare, jurister och civilekonomer.1

I modellen har hittills ej skilts mellan samhällsvetare (inom humanistisk fakultet) å ena sidan och övriga humanister å den andra. Därför måste här nu införas ett antagande om dessa gruppers framtida utveckling inom ramen för den beräknade utvecklingen för samtliga humanister. För juristernas del finns ej skäl göra motsvarande uppspaltning. Med hänsyn till vad som tidigare anförts rörande det framtida behovet av å ena sidan samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft och å andra sidan humanistiskt utbildad arbetskraft skulle en för- skjutning i riktning mot ett förhållandevis större antal samhällsvetare inom hela humanistgruppen leda till en bättre balans på akademikernas arbetsmarknad under senare hälften av 1960-talet och under 1970—talet.

I författningar och examensstadgor räknas ej ämnena pedagogik och psykologi till de samhällsvetenskapliga, ämnena? Utvecklingen går dock för närvarande mot ett närmande mellan dessa grupper av ämnen. Ett uttryck härför är bildandet av statens råd för samhällsforskning. År 1955 torde de som avlagt filosofisk-samhällsvctenskaplig examen ha utgjort mellan 3 och 4 procent av samtliga med humanistisk examen. Lägges härtill de med psykologi och peda- gogik som huvudämne, stiger andelen kanske till 4o-—5 procent. Här skall antagas, att examinationen i de samhällsvetenskapliga ämnena kommer att bli så stor, att av humanisterna i yrkesverksam ålder andelen med denna yrkes- inriktning stiger till 5 procent år 1960, 6 procent år 1965, 7 procent år 1970 och 8 procent år 1975. Skulle så bli fallet, skulle antalet samhällsvetare i yrkes— verksam ålder stiga på sätt som framgår av följande tablå (starkt avrundade tal), i vilken för jämförelsens skull medtagits även de ovan redovisade beräk- ningarna rörandc det framtida antalet jurister och civilekonomer i yrkesverk- sam ålder:

År Samhällsvetare

(i vid mening) Jurister Civilekonomer Summa 1955 ................ 500 '7 300 4— 300 12 100 1960 ................ 700 7 500 5 000 13 200 1965 ................ 1 200 7 800 5 900 144 900 1970 ................ 1 900 8 600 7 400 17 900 1975 ................ 3 000 9 800 9 200 22 000

Den ökning i antalet samhällsvctare (i vid mening) i yrkesverksam ålder, som här räknats med, förutsätter med hänsyn till avgången bland de redan tidigare examinerade en examination, som är något större än nettoökningen. Avgången i denna grupp är nu emellertid ej så stor, enär det är fråga om en till sin ålders—

1 Beträffande socionomer se åttonde kapitlet, avsnitt F (5. 363 ff.). 2 Till de samliällsvetenskapliga ämnena i formell mening räknas ämnena ekonomisk historia, företagsekonomi, kulturgeografi, nationalekonomi, sociologi, statistik och statskunskap.

sammansättning förhållandevis ung utbildningskategori. Antalet i yrkesverksam ålder är 1955 domineras nämligen av dem med samhällsvetenskaplig examen, och av dessa var de allra flesta under 50 år är 1955. Låt oss räkna med att ökningen i antalet i yrkesverksam ålder är 10 procent lägre än ökningen i antalet examinerade. Dessa senare i sin tur är betydligt färre än de som ungefär fem år tidigare började studier inom det aktuella ämnesområdet. Låt oss antaga att examinationen åren 1961—65 motsvarar 60 procent av inskrivningarna läsåren 1955—60, och att examinationen åren 1966—70 och 1971—75 motsvarar 70 pro— cent av inskrivningarna läsåren 1960—65 respektive 1965—70. Man skulle då få följande bild av den expansion av utbildningen inom berörda ämnesområde som skulle erfordras för att realisera det antagande rörande antalet i yrkes—

verksam ålder, som ovan gjorts. Förutsätter ett nybörjarantal

År Antal (1 .. samman— .. examinera e läsåren lagt per lasår

1961—65 ............... 550 1955—60 920 185 1966—70 ............... 770 1960—65 1 100 220 1971—75 ............... 1 220 1965—70 1 740 350

Huruvida det under femårsperioden 1955—60 inskrivits ett så stort antal studerande med huvudutbildning inom detta ämnesområde, som förutsättes för realiserande av modellen, går ej att helt fastlägga. Den ökning som skett har till allra största delen gällt ämnesgruppen pedagogik, psykologi och sociologi. Det är dock vanskligt att säga, hur många av dem som börjat läsa dessa ämnen under senare delen av 1950-talet som gjort detta i kompletteringssyfte och hur många som läst i syfte att avlägga filosofisk examen.

För att få en bättre bild av vad de gjorda antagandena beträffande antalet samhällsvetare i yrkesverksam ålder innebär i fråga om tillströmningen under 1960—talet av nybörjare dels till de samhällsvetenskapliga ämnena, dels till övriga ämnen inom de humanistiska fakulteterna, ges följande siffror:

Därav med Därav Samtl. samhälls- Läsår Samtl. hum. huvudutb. ___—___— vetare (mkI' inom hum. fak. Samhällsv Övri komplettanter)

' ' ga Cirka 1960/61 ........ 2 765 2 622 ' 200 2 422 340 1961/62 ........ 2 603 2 447 210 2 237 360 1962/63 ........ 2 598 2 433 220 2 213 380 1963/64 ........ 2 831 2 655 230 2 425 400 1964/65 ........ 3 004 2 819 240 2 579 420 1965/66 ........ 3 165 2 972 250 2 722 440 1966/67 ........ 3 296 3 103 300 2 803 490 1967/68 ........ 3 394 3 201 350 2 851 540 1968/69 ........ 3 508 3 312 400 2 9 12 590 1969/70 ........ 3 511 3 315 450 2 865 640

Siffrorna är sammanställda dels med ledning av uppgifterna i tabell 28 (alter- nativ A) dels med ledning av de angivna uppgifterna om erforderlig inskrivning skilda femårsperioder för ett realiserande av tanken att samhällsvetarna under 1960—talet och början av 1970—talet skulle öka relativt sett snabbare än övriga med utbildning inom humanistisk fakultet.

Nettoantalet nyinskrivna med samhällsvetenskaplig inriktning skulle behöva fördubblas under 1960-talet, medan antalet nyinskrivna (netto) vid de humanis- tiska fakulteterna i övrigt till en början skulle minska för att under periodens senare del åter stiga och så till slut med drygt 15 procent överstiga nybörjar- antalet i början av 1960-talet.

Det skall här erinras om att de tidigare återgivna behovsprognoserna för samhällsvetare ej behandlade personal med utbildning inom psykologi och pedagogik (jämte t. ex. sociologi). Kvinnornas andel inom dessa grupper av ut- bildade akademiker kan tänkas öka, men storleksordningen torde dock bli sådan, att den helhetsbild av utvecklingen, som siffrorna i tablån ovan frammanar, kan gälla inte bara för antalet personer i yrkesverksam ålder utan även för antalet yrkesverksamma. Det finns skäl att i sammanhanget erinra om de siffror, som tidigare givits rörande civilingenjörernas och naturvetarnas antal. Ställer man dessa siffror sida vid sida finner man följande:

. : . Samhällsvetare, Relation Clulingenjorer . "st och 1 År och naturvetare iu.” _er — c1v1lekonomer 2 (1) (2) (3) 1955 ........... 15 400 12 100 1,3 1960 ........... 18 600 13 200 1,4 1965 ........... 25 100 14 900 1,7 1970 ........... 35 700 17 900 2,0 1975 ........... 49 500 22 000 2,3

I siffrorna för civilingenjörer och naturvetare är lärarna i naturvetenskapliga ämnen visserligen medräknade, men även med borträknande av dem (under rimliga antaganden) stiger den i tredje kolumnen angivna kvoten.

Jämfört med den utveckling, som antagits beträffande naturvetare och civil- ingenjörer, ger som synes antagandena för samhällsvetare, jurister och ekonomer ett mindre starkt utslag, då man ser till konsekvenserna i fråga om totalantalet personer i yrkesverksam ålder.

Under de gjorda antagandena beträffande antalet personer med examen i samhällsvetenskapliga ämnen i vid mening skulle humanisterna. i övrigt bli följande till antalet:

Antag 40 % kvin- . ' ' k- x. Antal % kvmnor 135333; kesverksamma 1955 ........... 10 560 42 9 000 1960 ........... 14 000 45 11 000 1965 ........... 18 900 50 15 000 1970 ........... 25 900 54 20 000 1975 ........... 34 500 56 27 000

Antalet humanister i yrkesverksam ålder skulle sålunda fram till år 1975 öka till mer än tre gånger antalet 20 år tidigare. Nu utgör emellertid som tidigare sagts kvinnorna en förhållandevis stor del av samtliga humanister. I tablån har angivits den andel, som med ledning av tidigare återgivna siffror kan beräknas för samtliga humanister. Antages att 40 procent av kvinnorna står utanför arbetsmarknaden, kan man räkna fram ett antal humanister som förr eller senare efter examen »påverkar» arbetsmarknaden. I högra delen av tablån har redo- visats det antal man då skulle få; en ökning från 9 000 till 27000 på 20 år!

C. Studenter utan akademisk examen

I detta sammanhang finns det anledning undersöka vilka konsekvenser som de i modellen gjorda antagandena får för storleken av den grupp av studenter, som med eller utan akademiska studier men utan akademisk examen under 1960— talet kommer att återfinnas dels bland studerande vid icke—akademiska utbild- ningslinjer, dels på eller vid sidan av den icke-akademiska arbetsmarknaden. I följande tablå anges storleken av denna grupp, om A-alternativet (ovan 5. 128) realiseras:

S tu den t- Akademiska Studentexamen . studier utan utan akademiska Summa examensar . examen studier 1956—60 ....... 8 000 8 000 16 000 1961—65 ....... 10 000 22 000 32 000 1966—70 ....... 12 000 26 000 38 000

Med hänsyn till vad som tidigare visats om antalet utbildningsplatser utanför universitets- och högskoleväsendet nu och vid mitten av 1960—talet skulle en ökning av de nu diskuterade grupperna av en omfattning, som tablåns siffror antyder, sannolikt leda till en från förutbildningssynpunkt högst väsentlig stan- dardhöjning på eleverna vid de icke-akademiska utbildningslinjerna. Detta visas av följande. Låt oss antaga, att 75 procent av studenterna utan akademisk

examen utgöres av kvinnor och vidare att bland dessa kvinnor 70 procent och bland männen 80 procent vill skaffa sig en kortare utbildning. Då blir antalet som vill genomgå icke—akademisk utbildning bland de två femårsperiodernas studenter följande:

Studentexamensår Hela perioden Årligt medeltal 1961—65 ....................... 23 000 4.— 600 1966—70 ....................... 28 000 5 600

I andra kapitlet har gjorts beräkningar av hur stort antal personer som i mit- ten av 1960-talet kan tänkas studera vid icke-akademiska utbildningslinjer. De alternativ, som där ges, pekar på att vid mitten av 1960—talet årligen mellan 5 000 och 6 000 av samtliga som påbörjar studier vid icke-akademiska utbild- ningslinjer utgöres av studenter. Dessa beräkningar stämmer storleksordnings— mässigt väl med dem som framgår av ovanstående tablå.

De nu gjorda kalkylerna har ett visst samband med kalkylerna rörande hu— manisternas framtida antal. Med den studentexamination, som vi här utgått ifrån för 1960-talet, och med det försiktiga antagandet om hur stor del av studenterna som påbörjar akademiska studier har man anledning räkna med en starkt stigande förutbildningsstandard bland eleverna vid utbildningsanstalterna utanför universitet och högskolor. hIen om man samtidigt väljer att lösa de humanistiska fakulteternas dilemma genom att antaga att övergångsfrekvensen till akademiska studier bleve lägre än de antagna 65 procent, får detta med ganska stor sannolikhet som konsekvens, att antalet studenter vid de icke- akademiska utbildningslinjerna skulle öka ännu kraftigare än ovan antagits. En dylik utveckling reser i sin tur vissa problem. Om man vill undvika en alltför stark tillströmning till de fria fakulteterna men samtidigt, t. ex. av lönepolitiska skäl, finner att en alltför kraftig höjning på kort sikt av kompetensen hos ny— börjarna vid icke-akademiska linjer är mindre lämplig, då finns den lösningen på problemet, att man inte låter de allmänbildande gymnasierna expandera fullt så starkt som här räknats med. Därvid kunde man om så anses motiverat i stället öka specialgymnasiernas kapacitet i motsvarande mån, varigenom den totala studentexaminationen (vid både allmänbildande gymnasier och special- gymnasier) ändå skulle bli densamma som här beräknats.

Sammanfattning

En siffermässig sammanfattning av de på basis av modellens huvudalternativ gjorda beräkningarna rörande antalet akademiker i yrkesverksam ålder inom olika utbildningsgrupper redovisas i tabell 32. Tabellen upptar även de i Akade- mikerräkningen redovisade beräkningarna rörande de olika akademiska utbild— ningsgruppernas storlek åren 1935, 1940, 1945, 1950 och 1955.

Tabell 32. Beräknat antal akademiker (med svensk examen) iyrkesverksam ålder vid slutet av olika år under perioden 1935—75. Absoluta och relativa tal.

Grupp 1935 1940 1945 1950 1955 1960 1965 1970 1975 Absoluta tal Teologer ................. 2 900 3 200 3 400 3 500 3 400 3 200 3 100 3 100 2 900 't .' .- l. 7280 7500 7800 8600 9 00 J""S ” " ”" po mag 5 000 5 620 6 390 7 060 8 Fil.-pol. mag. ............. _ 11 060 14 700 20 100 27 800 37 500 Humanister ............... 8 000 9 200 10 700 12 100 Naturvetare .............. 3 990 5 400 8 900 14 600 22 100 Civilingenjörer ............ 6 700 7 700 8 500 9 800 11 400 13 200 16 200 21 100 27 400 Civilekonomer ............ 1 700 2 200 2 700 3 600 4 300 5 000 5 900 7 400 9 200 Läkare ................... 2 580 3 130 3 710 4 330 4 980 5 900 7 100 8 500 10 000 Tandläkare ............... 1 770 2 130 2 550 3 230 3 850 4 400 5 100 5 900 6 800 Apotekare ................ 880 900 920 940 950 950 1 000 1 100 1 200 Farmaceuter/receptarier . . . . 820 1 050 1 050 1 440 1 760 2 250 2 900 3 600 4 200 Gymnastikdirektörer ..... . - ' - - - - - - 960 1 200 1 550 1 900 2 200 Agronomer ............... - - - - - - - - Veterinärer ............... 510 520 550 630 2 730 2 800 2 900 3 100 3 300 Jägmästare ............... 660 670 670 750 Summa 56 660 66 500 82 550 106 700 136 600 Relativa tal Teologer ................. 9,6 9,1 8,5 7,6 6,4 5,1 4,0 3,0 2,2 J ' t . ' .- . . . . . . 13,7 12,0 10,0 8,5 7,5 r'flns T 0 "" pd mag ; 16,5 16,0 16,0 15,3 HI .-po mag. ............. 20,9 23,5 25,7 27,3 28,6 umanlster ............... 4 26,1 26,8 26,3 Naturvetare .............. i 26, 7,5 8,6 11,4 14,4 16,9 Civilingenjörer ............ 22,0 21,9 21,3 21,3 21,5 21,1 20,7 20,7 20,9 Civilekonomer ............ 5,6 6,3 6,8 7,8 8,1 8,0 7,6 7,3 7,0 Läkare ................... 8,5 8,9 9,3 9,4 9,4 9,4 9,1 8,4 7,6 Tandläkare ............... 5,8 6,1 6,4 7,0 7,3 7,0 6,5 5,8 5,2 Apotekare ................ 2,9 2,6 2,3 2,0 1,8 1,5 1,3 1,1 0,9 Farmaceuter/receptarier . . . . 2,7 3,0 2,7 3,1 3,3 3,6 3,7 3,5 3,2 Summa 100 100 100 100 100 100 100 100 100

Anm. I Akademikerräkningen räknas humanister och naturvetare som en grupp — filosofer. För år 1955 har här gjorts en uppdelning, baserad på ett i det föregående (s. 147) redovisat antagande. För 1955 och följande år har, liksom i det föregående, humanister och samhällsvetare förts till en gemensam grupp.

Då uppgifter rörande antalet agronomer och antalet gymnastikdirektörer ej kunnat redovisas i Akademikerräkningen för åren 1935, 1940, 1945 och 1950, har siffror ej kun— nat ges i summa-raden för dessa år. Av samma skäl har de ifrågavarande grupperna, lik- som veterinärer och jägmästare (vilka för tiden efter år 1955 beräknats tillsammans med agronomerna), ej kunnat medtagas vid beräkningen av den relativa fördelningen i tabel— lens undre del.

De till grund för siffrorna i de fyra högra kolumnerna liggande beräkningarna för grupperna apotekare, farmaceuter/receptarier, agronomer, veterinärer och jägmästare är gjorda på samma sätt som de i föregående avsnitt av detta kapitel redovisade beräkning- arna för övriga akademikergrupper. Bakom beräkningarna ligger de i tredje kapitlet gjorda antagandena rörande tillströmningen till ifrågavarande högskolor.

Att summorna för åren 1965 och 1970 ej är identiska med de tal, som anges i tablån på s. 140, sammanhänger med att summorna i båda fallen är resultat av additioner av avrundade tal.

De nu genomförda beräkningarna pekar —— som framgår av tabellens övre del och som redan tidigare påpekats -— mot att antalet akademiker i yrkes- verksam ålder kommer att mer än fördubblas under tjugoårsperioden 1955—75. Av den totala ökningen på 80 000 faller drygt 25 000 på den första tioårsperioden och är sålunda till den helt övervägande delen ett resultat av den intagning och den inskrivning som redan skett.

Den största akademikergruppen år 1955 civilingenjörerna —— skulle som vi ser avsevärt mer än fördubblas men passeras likväl av humanisterna, vilkas antal under de tjugo åren skulle mer än tredubblas.

Det torde ha sitt speciella intresse att studera, hur den relativa fördelningen förändrats och beräknas blir förändrad i framtiden. Påfallande är juristkårens starkt försvagade ställning relativt sett. Ännu år 1955 motsvarade antalet juris— ter (inklusive jur.-pol. mag.) ungefär två tredjedelar av antalet civilingenjörer, men år 1975 skulle civilingenjörernas antal vara närmare tre gånger så stort som juristernas.

Av intresse är också att konstatera, att de akademikergrupper, som får sin utbildning vid spärrade fakulteter och högskolor, beräknas så gott som genom- gående minska i relativt antal under den närmaste tioårsperioden 1955—65, vilket får ses i samband med att det varit de filosofiska fakulteterna som fått taga emot en stigande andel av 1950-talets studenttillströmning. Enda undantaget härutinnan utgör receptarierna, för vilka 1958 års beslut om ökad utbildnings- kapacitet för farmaceutiska institutet slår igenom mycket snabbt till följd av den korta utbildningstiden. Även de två mindre av de fria. fakulteterna, de teologiska och de juridiska, minskar sin andel av den samlade akademikerkåren under denna tid. Det är sålunda praktiskt taget endast filosoferna som ökar relativt sett under den närmaste tioårsperioden.

Med de här gjorda antagandena rörande tillströmning och examination skulle denna utveckling fortsätta även under tioårsperioden 1965—75, ehuru nu ej lika markerat. Påfallande är, att grupperna civilingenjörer och civilekonomer, för vilka beräknats en mycket stark ökning av nyintagningen, i stort sett endast behåller den relativa andel av hela akademikerkåren, som dessa grupper haft alltsedan mitten av 1930-talet.

Både humanister och naturvetare skulle öka sin andel av akademikergruppen totalt. Under den sista tioårsperioden skulle dock den relativa ökningen för

Diagram 17. De skilda akademikergruppemas beräknade tillväxt under perioden 1955—75.

1955 1975 x r * vaNAsnxola. M a ams m m .:”:... m m "0me m m IANDLÄKARE åuflflflf' m ummmrmrm m mmm rm amma mm mmm , , , mamm mmmmmmmrmam mmm mammmmm .a 33 ;o 25 zh .: m = 6 o »” nb "5 :$ is :a 15 Jo Å molsvuror 1000 personer lOOO-lal

& mmsvaror en nelloökning med mot) personer

Anm. Bokstavsbeteckningarna a, b och c hänför sig till en följande diskussion (se nedan, 5. 198 ff.).

humanisternas del bli relativt blygsam, medan naturvetarna skulle öka från 11 till 17 procent av samtliga.

De olika akademikergruppernas utveckling absolut sett och i förhållande till varandra illustreras ytterligare i diagram 17, som emellertid endast anger de olika gruppernas beräknade tillväxt mellan åren 1955 och 1975.

De studier rörande det framtida behovet av och tillgången på akademiker med skilda slag av utbildning, som redovisats i detta och föregående kapitel, har haft till syfte att så långt det nu är möjligt ge utredningen ett underlag för konkreta förslag rörande de akademiska läroanstalternas utbyggnad under det närmaste årtiondet.

Nu är det emellertid ytterligt vanskligt att göra bedömningar av sådan till- förlitlighet av det framtida behovet av skilda slag av akademiskt utbildade personer, att dessa bedömningar ensamma kan läggas till grund för statsmak- ternas ställningstaganden rörande skilda delar av det högre utbildningsväsendets utbyggnad. Å andra sidan innebär varje handlande — eller brist på handlande

från berörda myndigheters sida att man explicit eller implicit har en hypotes om det framtida behovet av personer med skilda slag av akademisk utbildning. Man kan nämligen knappast hävda den meningen att någon del (fakultet, hög— skola) av det högre utbildningsväsendet är motiverad enbart av det skälet att man av allmänkulturella skäl vill bereda möjligheter för den som så önskar att vidareutbilda sig. Så snart man har någon form av krav på kvaliteten hos dem som utbildar sig, synes man nämligen även ha i syfte att därmed tillförsäkra en tänkt eller verklig arbetsmarknad en viss standard på där erforderlig arbets— kraft.

Det finns därför trots beräkningarnas osäkerhet all anledning att med hjälp av tillgänglig statistik och övriga informationer söka skaffa sig en uppfattning om vilka behov som framtidens arbetsmarknad kan komma att resa i fråga om personer med olika slag av högre utbildning.

Den metod utredningen härvidlag valt har varit att göra en modell, ett om- fattande räkneexempel, grundat på statistiska data rörande befolkningsutveck- lingen, observerade tendenser i fråga om tillströmningen till högre studier på olika nivåer ovanför den obligatoriska skolans, av statsmakterna hittills fattade beslut rörande dimensioneringen av skilda slag av offentliga utbildnings— och läroanstalter samt slutligen en hel rad utifrån dessa data och iakttagelser gjorda antaganden rörande den tänkbara utvecklingen i berörda hänseenden under det närmaste decenniet.

Det bör sålunda understrykas, att de i föregående och detta kapitel redovisade modellberäkningarna till sin natur är rent hypotetiska. Deras resultat kan sägas vara sammanfattade i tabell 32, som visar hur de olika akademikergruppernas storlek skulle komma att utvecklas, därest de för beräkningarna grundläggande antagandena skulle förverkligas. Då nu dessa beräkningsresultat redovisats, kan utredningen övergå till att pröva hypotesens rimlighet såväl totalt som i dess enskilda detaljer.

Dessförinnan synes det vara motiverat att erinra om de i tredje kapitlet fram- lagda tillströmningsberäkningarnas rent tekniska konstruktion. Därvid har först gjorts ett antagande om den totala tillströmningen till akademiska studier. Denna antagna, totala studenttillströmning har sedan fördelats mellan spärrade och fria utbildningslinjer på så sätt, att intagningen vid de spärrade utbildnings— linjerna har antagits bli av en omfattning, som utredningen ansett tänkbar som hypotes med hänsyn till föreliggande material (redovisat i andra kapitlet) be— träffande det framtida behovet av de typer av arbetskraft, för vars utbildning dessa läroanstalter har att svara. Återstoden av den beräknade studenttillström- ningen till universitet och högskolor har hypotetiskt placerats vid de fria fakul— teterna med den fördelning mellan dessa inbördes, som redovisats i tredje ka— pitlet. Vid hela denna tillströmningsberäkning har hänsyn icke i annan mån tagits till nu påvisbara tendenser på efterfrågesidan, än att allmänna föreställ—

ningar om arbetsmarknadsutsikterna för personer med studentexamen antagits i viss mån påverka studenternas val mellan akademisk eller icke—akademisk yrkesutbildning efter studentexamen.

Den valda beräkningsmetodiken innebär, att därest statsmakterna — t. ex. i anledning av förslag från de nu sittande utredningarna, som har att bedöma utbildningsbehovet beträffande läkare, apotekare, receptarier, agronomer, jäg- mästare och veterinärer — skulle fatta beslut om en större intagning vid vissa av de spärrade utbildningslinjerna än som antagits i modellberäkningarna, finge detta den konsekvensen, att tillströmningen till de fria fakulteterna skulle bli mindre stark än enligt dessa beräkningar. Å andra sidan skulle en mindre ut- byggnad av de spärrade utbildningslinjernas kapacitet än den som här antagits leda till en ännu starkare tillströmning till de fria fakulteterna. I båda fallen måste givetvis den reservationen gälla, att statsmakternas politik i avseende på de spärrade utbildningslinjernas intagningskapacitet också kan påverka vad som här kallats övergångsfrekvensen, d. v. s. studenternas val mellan akademisk och icke-akademisk utbildning.

Man skulle sammanfattningsvis kunna säga, att diskussionen om innebörden av de i detta och det närmast föregående kapitlet redovisade modellberäkning- arna i huvudsak bör gälla följande tre grupper av problem, nämligen

1) rimligheten av de gjorda antagandena beträffande studentexaminationen och tillströmningen totalt till de akademiska läroanstalterna;

2) rimligheten av de gjorda antagandena rörande de olika spärrade utbild- ningslinjernas framtida kapacitet; samt

3) rimligheten av den antagna tillströmningen till de fria fakulteterna.

Slutsatser

A. Utbildningspolitik och samhällsutveckling

En rationell plan för en utbyggnad av en högskola under en tioårsperiod förut— sätter med hänsyn framför allt till institutionsbyggnadernas livslängd en be- dömning på lång sikt av tendenserna på arbetsmarknaden för akademiker. Beslutar man exempelvis att under loppet av tio år öka de tekniska högskolornas intagningskapacitet från 1 000 till 2 000, så innebär detta, att den nya kapaci— teten kvarstår under en därpå följande relativt lång period, i fråga om under- visningslokaler under flera decennier. En rationell planering skulle därför egent— ligen förutsätta, att man hade en uppfattning om utbud och behov av civil— ingenjörer under minst 30 år framåt i tiden.

Erforderliga antaganden kan anknyta till historiskt iakttagna utvecklingsten- denser eller erfarenheter från andra länder eller vad man med större eller mindre visshet vet om framtida förändringar på arbetsmarknaden, exempelvis som följd av redan beslutade eller förberedda reformer. Antagandena måste emellertid med nödvändighet omgärdas med en framåt i tiden växande osäkerhetsmarginal. Resultatet av beräkningarna kan därför icke få karaktären av en prognos, som gör anspråk på en hög grad av sannolikhet för dess förverkligande.

Det förhållandet, att man på längre sikt ej kan göra säkra behovsprognoser utan måste arbeta utifrån antaganden, har framförts som ett argument mot ifrågasatta utökningar av intagningen till våra universitet och högskolor. Man har menat, att en utökning av intagningen till en spärrad utbildningslinje icke borde ske utan en övertygande bevisning om att behovet av den från läro- anstalten utexaminerade arbetskraften under decennier framåt kommer att svara mot den examination som en planerad utbyggnad kan ge. I annat fall skulle för— siktigheten kräva, att man höll intagningen och examinationen på en lägre nivå.

En konsekvens av resonemang av denna typ blir lätt, mot bakgrund av vad nyss sagts om osäkerheten i alla slag av behovsanalyser, att statsmakterna aldrig borde utbygga några högre läroanstalter. Man kan nämligen aldrig »bevisa» att ett visst antal akademiker kommer att svara mot efterfrågan vid en avlägsen tid— punkt i framtiden. Det är därför uppenbart, att man vid ställningstaganden till det högre utbildningsväsendets utbyggnad måste ha andra utgångspunkter än en säker »bevisning» i fråga om det framtida akademikerbehovet.

En annan utgångspunkt skulle då kunna vara den, att man anser att sam— hället bör bereda möjlighet till högre utbildning åt alla som önskar och förmår

tillgodogöra sig en sådan utbildning. Motiveringen för en sådan politik skulle å ena sidan vara den, att man endast på detta sätt tillvaratar den begåvning som finns i folkmaterialet och maximalt utnyttjar arbetskraftens kvalitativa kapacitet. Å andra sidan skulle en sådan politik motiveras med en allmän över- tygelse, byggd på erfarenhet från olika länder med en progressiv samhällsut- veckling, att en sådan investering i ett folks begåvningsrcsurser är i hög grad lönande och ger till resultat en samhällsutveckling, där behovet av högre ut- bildad arbetskraft växer i minst samma takt som tillgången.

Även om man skulle välja denna utgångspunkt för universitetspolitikcn i stort, återstår emellertid frågan om de enskilda utbildningslinjernas dimensio- nering. Att även härvidlag tänka sig att endast tillmötesgå de studerandes per- sonliga intresse och fallenhet, är knappast realistiskt. Många ungdomar saknar nämligen bestämda utbildningsplaner, då de avlägger sin studentexamen eller väljer gymnasielinje och gymnasiegren. Flertalet ungdomar har säkerligen inte heller en så snäv intresseinriktning på någon viss utbildning, att de inte kalkyle- rar med flera olika tänkbara alternativ. Ungdomarna kommer därför i sitt yrkesval också att ta hänsyn till framtidsutsikterna på olika utbildningsvägar. För att ge ungdomen ett så gott underlag som möjligt för dessa överväganden är det nödvändigt att bedömningar ständigt göres rörande utsikterna i framtiden för skilda utbildningsgrupper. Även om man som utgångspunkt för en dimensio— nering av universitets— och högskoleväsendet skulle ha en allmänt optimistisk syn på att högre utbildning kommer att vara lämplig och lönande för individ och samhälle, måste en analys av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida göras för att ge ungdomen vägledning om utvecklingen på olika utbildnings— vägar och för att samtidigt ge statsmakterna underlag för en rimlig dimensio- nering av skilda slag av utbildningsanstalter.

Vilken inställning man sålunda än intar till frågan om möjligheterna att sta- tistiskt eller på annat sätt bedöma samhällets framtida behov av akademiskt utbildad arbetskraft, är man vid en bedömning av dimensioneringen av univer- sitets- och högskoleväsendet tvungen att ha en hypotes om tendenserna på lång sikt på olika områden av den akademiska arbetsmarknadens efterfrågesida.

Såsom betonats i universitetsutredningens direktiv måste således utbyggna- den av universitets- och högskoleväsendet under alla omständigheter ske på grundval av en bedömning av behovet av akademiskt utbildad arbetskraft inom olika utbildnings- och yrkesområden.

Universitetsutredningens allmänna utgångspunkter vid bedömningen av de arbetsmarknadsmässiga aspekterna på dimensioneringsproblemet har därvid varit dels de i det föregående redovisade undersökningarna och beräkningarna, dels Vissa förutsättningar rörande samhällets och näringslivets utveckling och strävanden.

De i andra kapitlet redovisade behovsbedömningarna är som tidigare beto- nats tyvärr så kortsiktiga, att de i allmänhet inte sträcker sig längre än till

mitten eller slutet av 1960—talet. De närmaste årens utbyggnad av universitet och högskolor kommer inte i någon större utsträckning att påverka arbetsmark- nadsbalansen under 1960-talet utan först förhållandena under 1970- och 1980- talen. Det i andra kapitlet redovisade materialet ger därför inte ensamt någon tillfredsställande grund för slutsatser i fråga om utbildningsanstalternas dimen— sionering. Dess värde i detta avseende ligger närmast i att det ger en uppfatt- ning om de aktuella utvecklingstendenserna på de olika yrkesområdena.

För bedömningen av dimensioneringsfrågorna har naturligtvis med hänsyn till det anförda tillströmningssidans utveckling en stor betydelse. De krafter, som ligger bakom den ökande tillströmningen till högre studier, är så starka och så konstanta, att man alldeles oavsett bedömningen av efterfrågesidan måste räkna med dem som realiteter vid ställningstagandet till dimensioneringsfrå— gorna. Endast inom vissa gränser kan bedömningen av efterfrågesidan påverka tillströmningssidans utveckling under den närmaste femårsperioden. Å andra sidan kan utvecklingen på tillströmningssidan ej isoleras från efterfrågesidan och kan därför ej ensam vara avgörande för det högre utbildningsväsendets dimensionering.

Med hänsyn till bräckligheten av det material som föreligger beträffande efterfrågesidan har universitetsutredningen vid sina bedömningar av dimensio— neringsfrågorna fått fästa stort avseende vid allmänna arbetsmarknadsmässiga överväganden. Dessa överväganden förutsätter i sin tur, att följande gäller i fråga om den offentliga politiken.

Den offentliga politiken bestämmer i stor utsträckning utvecklingen av efter- frågan på akademiskt utbildad arbetskraft. Huvuddelen av akademikerna är anställd i statlig och kommunal tjänst. Det allmännas politik har stor betydelse för utvecklingen av akademikerbehovet även på den enskilda arbetsmarknads— sektorn, t. ex. därigenom att statens ekonomiska politik påverkar omfattningen och inriktningen av den privata investeringsverksamheten. I stor utsträckning är det således staten, som bestämmer hur stort behovet av akademiker kom- mer att vara vid en viss tidpunkt. Om nu staten bestämmer sig för en utbildningspolitik som leder till en kraftig ökning av antalet akademiker, måste man förutsätta, att staten bedriver en konsekvent politik på det sättet, att staten i fråga om övriga grenar av sin politik verkar i samma riktning som när det gäller utbildningspolitiken. Utbildningspolitiken är endast en gren av den allmänna, offentliga politiken, men samtidigt en betydelsefull förutsättning för samhällets fortsatta utveckling. I det stigande utbildningsintresset hos de stora ungdomskullarna ser utredningen samhällets stora möjlighet att säkra en fort- satt utbyggnad av t. ex. sjukvårdsorganisationen och skolväsendet och samtidigt dess stora möjlighet att säkra näringslivets fortsatta förkovran och framtida slagkraft.

Det sagda innebär givetvis inte, att man exakt kan anpassa utbildnings- kvantiteterna till en viss förutsatt statlig politik i övrigt. För det första finns

alltid en osäkerhetsmarginal i fråga om den statliga politikens konsekvenser för akademikerbehovet. För det andra kan man inte förutse inverkan av en rad nu okända faktorer, t. ex. huruvida fortsatt fred kommer att råda eller vilka konsekvenser tekniska förändringar och vetenskapliga upptäckter kan ha. För det tredje förhåller det sig säkerligen så, att ett ökat akademikerantal i sig påverkar akademikerbehovet t. ex. genom att det leder till att staten genomför reformer som ej annars hade genomförts och genom att akademikernas egen verksamhet skapar ett ökat akademikerbehov. I nuvarande utvecklingsskede torde den osäkerhetsmarginal som alltid måste föreligga kunna ges en optimistisk innebörd: Det är troligt, att nu ej förutsebara behov av akademiskt utbildad arbetskraft kommer att uppstå. I det sagda ligger emellertid också ett konstate- rande, att man aldrig kan eliminera det riskmoment för den enskilde, som en investering i akademisk utbildning innebär.

Vad nu anförts innebär, att man icke kan betrakta behovet av akademisk arbetskraft som enbart bestämt av en utveckling, som ej kan påverkas av ut- bildningspolitikens utformning. Tillgången på akademiker är i själva verket ett integrerat led i samhällsutvecklingen på olika områden såsom skola, sjukvård, rättsväsende, näringsliv etc. Akademikerkårens tillväxt utgör i lika mån en nödvändig förutsättning för utvecklingen på dessa områden som en följd av att en sådan utveckling kommer till stånd. Utbildningen av akademiker blir därför en väsentlig strategisk faktor i planeringen för samhällets utveckling. De anta- ganden som ligger till grund för beräkningarna om utbildning av akademisk arbetskraft kan från denna synpunkt ges en annan innebörd än ett försök till prognos. De kan sägas karaktärisera en samhällsutveckling som anses önskvärd.

B. Samhällets anpassning till den växande tillgången på akademiskt utbildad arbetskraft

Av föregående kapitel har framgått, att vi det närmaste decenniet kommer att få en snabb ökning av den årliga studentproduktionen och av antalet årligen av- lagda akademiska examina. Denna ökade tillströmning kommer att medföra en snabb tillväxt av akademikergruppen på vår arbetsmarknad. Har samhället möj— lighet att tillräckligt snabbt anpassa sig till den växande tillgången på högt ut- bildad arbetskraft? Blir svaret nej, kommer denna arbetskraft att trängas ut mot marginella sysselsättningar, som lika väl kunde skötas av folk med kortare utbildning eller som i varje fall icke ger en avkastning som svarar mot kostna- derna för förlängningen av utbildningen. Alternativt kommer —— av brist på elasticitet i systemet svårigheter att vinna sysselsättning på akademikernas traditionella arbetsmarknad att leda till att gifta kvinnor med akademisk ut- bildning i större utsträckning än eljest skulle bli fallet lämnar yrkeslivet, eller att utbildningstiden generellt eller för vissa grupper onormalt förlänges, därför

att studenterna av konkurrensen på arbetsmarknaden känner sig tvingade att avlägga en mycket omfattande examen eller en examen med många överbetyg.

Innan man söker besvara frågan om samhällets möjligheter att snabbt anpassa sig till ett starkt ökat utbud av akademiskt utbildad arbetskraft, bör man erinra sig den relativa storleksordningen av de förändringar, som nu kan emotses, samt söka göra klart för sig den närmare innebörden av den anpassning, som samhället måste genomgå, och därvid särskilt uppmärksamma den för frågans bedömning viktiga tidsfaktorn. Med hänsyn till dessa frågeställningars art har utredningen valt att föra sitt resonemang med en terminologi, som är gängse inom nationalekonomien.

Inslaget av akademiskt utbildad arbetskraft i vårt samhälle är starkt be— gränsat. Såsom tidigare visats, beräknas antalet akademiskt utbildade år 1955 ha uppgått till endast omkring 11/2 procent av befolkningen i åldrarna 25—65 år. Trots den snabba ökningen av den akademiskt utbildade gruppen kommer dess andel i slutet av (SO—talet sannolikt endast att stiga till cirka 21/2 procent.

Detta betyder, om vi fördelar befolkningen efter utbildningstidens längd och placerar in den i en pyramid, att toppen med den längsta utbildningen, den akademiska, är och förblir mycket smal. Detta förhållande ger i och för sig anledning till en optimistisk syn på möjligheterna för samhället att med fram- gång infoga ett större antal akademiskt utbildade på arbetsmarknaden. Det skulle endast behövas att en relativt obetydlig del av den icke-akademiska arbetskraften ersattes med akademiskt utbildade, för att man för den senare gruppens del skulle få plats för en mycket betydande relativ ökning.

Det som gör frågan allvarlig är emellertid att samhällets anpassning till ett växande antal akademiskt utbildade måste ske så snabbt. Som framgår av det föregående, kan man räkna med att antalet personer med akademisk examen kan komma att ökas med 60 procent under 1960-talet. Jämför man med de för- ändringar som i övrigt kan väntas inträda i samhället, är detta en mycket snabb tillväxt. En produktionsökning med 35 procent per 10-årsperiod brukar under våra förhållanden betraktas som relativt tillfredsställande. En tillväxt i antydd takt skulle innebära, att antalet akademiker per produktenhet kommer att öka väsentligt. Sätter vi detta relationstal till 100 i dag, kommer det enligt utred- ningens beräkningar om tio år att ligga vid omkring 120. Detta kan antingen innebära, att sammansättningen av produktionen förskjuts i mera akademiker- krävande riktning eller att produktionen inom enskilda näringsgrenar genom— föres med ett relativt större uppbåd av insatser från akademiskt utbildat folk.

Nu kan man mot denna jämförelse invända att just den snabba tillväxten av tillgången på arbetskraft med hög utbildning bör leda till ett påskyndande av produktionstillväxten vid i övrigt lika förutsättningar. Att bedöma i 'vad mån detta blir fallet är emellertid knappast möjligt med hänsyn till den ekonomiska tillväxtens komplicerade natur. Utvecklingen av den akademiska utbildningen bildar endast ett led i en höjning av den allmänna utbildningsnivån för befolk-

ningen som helhet; på hela detta område kommer man under 1960-talet att taga stora steg framåt. Att inom den allmänna utbildningsfaktorn urskilja den aka- demiskt utbildade arbetskraftens insats är knappast möjligt. Den blir för övrigt beroende av hur denna arbetskraft användes, i vad mån den utnyttjas för forskning och annat utvecklingsarbete eller får mera rutinmässiga uppgifter samt i vad mån en öppen eller dold arbetslöshet bland akademikerna uppstår. Resultaten av forskningen och samhällets förmåga att tillgodogöra sig dem kan knappast heller nu överblickas. Man får nöja sig med att konstatera, att vi i den akademiskt utbildade arbetskraften har en produktionsfaktor, som rimligt- vis bör ha en stor potentiell betydelse för produktionsutveeklingen och som under de närmaste årtiondena står till förfogande i snabbt Växande mängd. Bl.a. med tanke på svårigheterna att snabbt ställa om samhället för att effektivt tillgodogöra sig denna tillgång bör man emellertid inte räkna med att under det närmaste årtiondet den acceleration i produktionstillväxten den med- för blir mycket stor. Denna tillväxt beror även på en rad andra faktorer, sparande och kapitalbildning, tillväxt av tillgångar på arbetskraft i övrigt, de. tekniska nyheter som når oss från utlandet och våra bytesförhållanden mot andra länder. I detta sammanhang är det inte möjligt att taga upp en mera fullständig diskussion om dessa olika tendenser. Det förefaller dock troligt, att produktionen icke kommer att växa lika snabbt som tillgången på akademisk arbetskraft, d.v.s. att antalet akademiker per produktionsenhet kommer att öka.

Under senare tid har utbildning börjat jämställas med kapitalbildning som en väsentlig faktor i den ekonomiska tillväxtprocessen. h'Ian avser därvid natur— ligtvis inte bara den akademiska utbildningen. Utbildning betraktas i detta sammanhang som ett underlag för all för utvecklingen betydelsefull mänsklig aktivitet, ibland sammanfattad i uttrycket »den mänskliga faktorn». Något till- förlitligt mått på dess betydelse i jämförelse med kapitalbildningen har ekono- merna inte lyckats uppställa, men vissa forskare har på basis av relativt grova statistiska studier velat tilldela den en relativt dominerande roll. Det kan där- för vara av särskilt intresse att jämföra utvecklingen av tillgången på akademisk arbetskraft med tillväxten av kapitalutrustningen.

Erfarenheter från olika länder pekar i den riktningen att tillväxten av sam- hällets utrustning med realkapital, byggnader, maskiner m.m., på längre sikt tenderar att hålla relativt jämna steg med produktionsökningen, d.v.s. att kapitalinsatsen per produktenhet förblir relativt oförändrad. Takten i vårt sparande är i varje fall sådan, att kapitalutrustningen under ett årtionde ökas med betydligt mindre än 60 procent. En ökning med 30 31 40 procent torde i själva verket få betraktas som ett relativt gynnsamt resultat. Antalet akademi- ker per enhet av kapitalutrustning kommer därför att väsentligt öka.

Denna utveckling kan anta olika former. Som ovan berörts, kan en sida av utvecklingen bli att särskilt »akademikertäta» områden expanderar relativt

snabbt; det blir därvid bl.a. fråga om den service-inriktade verksamhet som utövas av sådana kategorier som lärare och läkare. På båda dessa områden fordrar den akademiska arbetskraften som komplement en kapitalutrustning i form av skolbyggnader respektive sjukhus. En grov överslagsberäkning ger vid handen, att det på utbildningsområdet rör sig om byggnadsvärden av närmare 150 000 kronor per lärare. För läkare med deras växlande arbetsför-hållanden är det svårare att fixera ett motsvarande belopp, men ett medeltal torde icke ligga lägre. Troligt är dock, att kapitalutrustningen per akademiker på dessa områden är lägre än inom varuproduktionen. En relativ expansion av dessa service- områden kommer därför att vara en möjlig form av anpassning till en mindre kapitalutrustning per akademiker för landet som helhet.

Ute i näringslivet får man räkna med varandra motsatta tendenser. Kravet på högre utbildning för att lösa olika tekniska och organisatoriska uppgifter kommer att leda till att ingenjörer och ekonomer sysselsättes på nya områden och inom flera företag med en sänkning av kapitalutrustningen per akademiker som följd. Samtidigt kommer emellertid kapitalutrustningen inom varje enskilt område att byggas ut, vilket skulle ge en tendens i motsatt riktning. Men ut— byggnaden av produktionsapparaten kommer i stort sett att gå mot automati- sering, och kring den moderna kapitalutrustningen kommer att krävas ett växande antal akademiker för planläggning och utvecklingsarbete. ll/Ian kan även se saken så, att kapitalutrustningen per anställd (alla kategorier) kommer att växa relativt snabbt; inom vissa industrier har den redan uppnått miljon- belopp. Dct är då naturligt att ökade kvalitetskrav måste ställas på de anställda, när det gäller att förvalta och rätt utnyttja dessa värden. I en sådan kvalitets- höjning bör rimligtvis komma att ingå att det relativa antalet anställda med akademisk utbildning kommer att ökas. Denna utveckling kan gå så långt, att antalet akademiker per kapitalenhet växer.

Större relativa förskjutningar måste emellertid komma att inträda mellan akademisk och icke-akademisk arbetskraft. Trots 1940—talets stora barnkullar kommer nämligen den totala tillgången på arbetskraft under det närmaste år— tiondet att växa relativt långsamt, enligt en preliminär bedömning med 5 a 10 procent. Tillväxt-talet för den icke-akademiska arbetskraften blir endast obe- tydligt lägre på grund av akademikergruppens ringa storlek. Den allmänna tendensen i »akademikertätheten» inom befolkningen i yrkesverksam ålder har angivits i det föregående. För att ytterligare belysa innebörden av dessa tal kan man räkna om dem till antalet icke-akademiker per akademiker. Man finner då att detta antal sjunker från omkring 65 för närvarande till omkring 440 i slutet av 1960-talet. Ett sådant medeltal säger emellertid ganska litet. Det finns stora områden, exempelvis jordbruk och fiske," där akademiskt utbildad arbetskraft är ytterst tunnsådd (se tablån på s. 47). En sänkning av siffran kan komma till stånd på flera olika vägar:

a) de »akademikertäta» områdena, främst vissa service-områden, expanderar relativt snabbt;

b) rationaliseringsåtgärder, eventuellt i form av automation, eliminerar ett an- tal icke-akademiker utan att minska antalet akademiker;

c) sysselsättningen av akademiker ökas som en följd av en utveckling av nya. funktioner, vilka förutsätter akademiska studier, utan att detta innebär något intrång på andra yrkesgruppers funktioner; som exempel kan nämnas att forskningen bygges ut; (1) akademiker ersätter annan arbetskraft, antingen på områden där de förut ej uppträtt i större antal, eller på områden där de redan används i relativt stor omfattning.

Sådana förskjutningar kan uppträda i kombination och delvis uppvägas av tendenser i motsatt riktning; man kan exempelvis tänka sig en rationalisering på det akademiska arbetsområdet i riktning »anti-Parkinson». Vilka former denna utveckling kommer att antaga och vilken omfattning den får på enskilda områden beror på en rad faktorer sådana som den tekniska och organisatoriska utvecklingen samt kvalifikationsförändringarna hos akademiker och icke—akade- miker, vilka bestämmer deras relativa konkurrensförmåga.

Den process genom vilken en snabbt växande akademikergrupp infogas i ar— betslivet är sålunda komplicerad. Det är icke endast fråga om att tillfoga ett antal akademikersysslor utan om en strukturförskjutning, som berör hela pro- duktionen, arbetskraften i övrigt och kapitalbildningen. Resultatet bör, om balans skall uppstå i tillväxtprocessen, bli ett större antal akademiker per produkt— och kapitalenhet och en väsentligt ökad »akademikertäthet» inom den i produktionen sysselsatta arbetskraften. Hur skall nu denna omläggning komma. till stånd och göra det tillräckligt snabbt? Avgörande blir tydligen de beslut som fattas av ledningen för privata och offentliga företag — ordet fattat i vid be— märkelse — och då även av de akademiskt utbildades egen företagsamhet för att bereda sig själva sysselsättning.

Det enklaste och närmast till hands liggande svaret är givetvis: Genom en relativ sänkning av lönerna för akademiskt utbildad arbetskraft. Det ligger nära till hands att räkna med en sådan tendens, när en produktionsfaktor växer snabbare än andra. En relativ prissänkning har den funktionen att hålla tillbaka utbudet, öka efterfrågan och därigenom skapa marknadsbalans. Fråga är då hur denna utjämningsmekanism verkar på den akademiska arbetsmarknaden.

En första förutsättning för att en sådan mekanism skall fungera effektivt är naturligtvis att lönerna är rörliga, så att deras relativa nivå sänks vid en ten- dens till överskott. I detta avseende torde förhållandena växla mellan olika akademiska yrkesområden. Stora delar kanske 70 procent — av den akade— miska arbetskraften sysselsätts av stat och kommun. Lönesättningen får här antas vara relativt stel, så att absoluta lönesänkningar knappast kommer i fråga.

Däremot kan de anställdas organisationer få svårare att genomdriva löneök— ningar, och detta förhållande kan verka relativt snabbt vid fortsatta inflations- tendenser. Även på andra områden torde en absolut sänkning av lönerna möta ett betydande motstånd, antingen på grund av starka organisationer eller på grund av en traditionell inställning till vad en akademiskt utbildad person bör förtjäna. Den lönepolitiska fronten har dock sina svaga punkter, där en efter— släpning av lönerna eller rentav en sänkning av lönen kan sätta in. I det sva— gaste läget befinner sig en del av de akademiker som uppträder som självstän- diga företagare. En absolut eller i varje fall relativ sänkning av lönen kan även taga den formen, att akademiker vid riklig tillgång på sådan arbetskraft placeras på lägre betalda arbeten.

I huvudsak torde emellertid en lönesänkning, om den inträffar, främst få den formen att den akademiska arbetskraften blir efter i lönestegringen. Som regu- lator av jämvikten på den akademiska arbetsmarknaden har lönen sålunda, sett över en period av ett årtiondes längd, sin begränsning. Redan av detta skäl får man räkna med att en brist på balans mellan tillgång och efterfrågan, om den nu uppstår, inte endast kan taga sig uttryck i en relativ lönesänkning utan även i överskott på akademisk arbetskraft.

Vad sedan gäller en lönesänknings (eller ett överskotts) inverkan på. utbudet av akademisk arbetskraft får man skilja på de lång- och kortsiktiga verk— ningarna. För den första hälften av 60-talet är, som ovan berörts, utbudet av färdiga akademiker till större delen givet av det antal som redan påbörjat aka— demiska studier; studieavbrott kan naturligtvis dock förekomma inför utsikten av sämre löner eller arbetslöshet. De studenter som produceras under de när- maste fem åren och som kan avlägga akademisk examen under 60—talets senare hälft har däremot möjligheten att helt avstå. från akademiska studier, om arbetsmarknadsutsikterna skulle te sig ogynnsamma. Av flera skäl är deras reaktion dock relativt oviss. De påverkas antagligen i hög grad av arbetsmark- nadsläget vid den tidpunkt, då det är aktuellt påbörja de akademiska studierna. Men detta kan helt avvika från utvecklingen framöver och deras studier innebär en förberedelse för arbete under en period, som sträcker sig kanske 40 år framåt i tiden. I vad mån man kan räkna med att utsikterna för en sådan mera avläg- sen framtid på ett realistiskt sätt skall påverka beslutet att upptaga akademiska studier respektive valet av studiebana, blir beroende av möjligheterna att ut- veckla ett mera tillförlitligt prognosväsende och en därpå grundad yrkesrådgiv- ning. Studenterna kommer säkerligen i varje fall att i viss grad ledas av sina personliga studie- och yrkesintressen. Gäller problemet utbudet av akademiker under 1960—talet och dess tillgodogörande, bör man därför icke räkna med någon hög grad av elasticitet i utbudet av akademisk arbetskraft. Man får därför i hög grad lita till en elasticitet på efterfrågesidan.

En relativ sänkning av lönerna för akademisk arbetskraft bör enligt vanligt ekonomiskt betraktelsesätt leda till:

a) en ökad efterfrågan på sådana varor som innehåller relativt mycket av den förbilligade faktorn, exempelvis tjänster av typ undervisning och sjukvård:

b) en utveckling av nya funktioner inom företag och andra organisationer. exempelvis forskning, som tidigare ansetts alltför dyrbar;

e) en ersättning av icke—akademiker med akademiker, därför att skillnaden i kvalifikationer anses uppväga den minskade lönedifferensen.

Tyvärr måste man emellertid räkna med dels att det incitament till föränd— ringar i dessa riktningar, som uppstår vid en begränsad relativ lönesänkning, i många fall är relativt svagt, dels att en tröghet kan föreligga i anpassningen till något som, när det en gång genomförts, visar sig vara ekonomiskt fördelaktigt. Verkningarna av en lönesänkning på efterfrågan på produkter eller tjänster som kräver en relativt stor akademisk insats bör ofta bli begränsade av det skälet, att akademikernas löner trots allt representerar en mindre del av de samlade pro- duktionskostnaderna. Detta gäller exempelvis sjukhusläkare, eftersom totalkost— naderna domineras av kostnaderna för annan personal, kapitalutrustning och materiel. Något motsvarande gäller för t. ex. apotekare, eftersom deras löner representerar en relativt liten del av medicinkostnaden. Den slutliga konsumen- ten får dessutom på grund av skattefinansiering och subventioner inte alltid direkt känning av en relativ kostnadssänkning i form av en prissänkning.

Även när det gäller en utveckling av nya funktioner eller en substitution av annan arbetskraft, kan en tröghet i anpassningen göra sig gällande. Det kan fattas initiativ, det tar tid att utforma en ny organisation och att flytta på folk. Anpassningen kan därför på kort sikt bli marginell och den allmänna anpassning, som egentligen skulle vara lönande, framträder först på längre sikt. Följden kan vid den snabba ökning av akademikergruppen, vi nu kan se fram emot, bli den att lönerna för akademiker tenderar att släpa efter mera, än vad som vid en större rörlighet hos de potentiella arbetsgivarna skulle vara nödvändigt för att ge akademikerna full sysselsättning.

De synpunkter som här anlagts utgår emellertid från statiska förutsättningar, vad gäller teknik och marknader. Räknar vi med en utveckling i båda dessa avseenden, kan förloppet bli ett annat. Den snabbt ökade tillgången på akade- miker kan då enbart få den effekten, att en relativ stegring av akademikernas löner uteblir, d.v.s. att akademikernas löner endast stiger i takt med det all— männa. löneläget. Fråga är, i vad mån detta är en mera realistisk bedömning.

Låt oss utgå ifrån att produktion och inkomster i samhället kommer att växa i minst samma takt som tidigare. Utan några strukturförskjutningar, som spe- ciellt gynnar akademisk arbetskraft, kommer då efterfrågan på akademiker att stiga, dock i långsammare takt än produktionen, om vi även för akademikernas del liksom för annan arbetskraft räknar med en produktivitetsökning. Erfaren- hetsmässigt stiger emellertid efterfrågan på vissa varor och tjänster snabbare än efterfrågan på andra, när produktion och inkomster stiger, och troligen ligger

stora grupper av akademiker av detta skäl relativt väl till. Detta gäller, som tidigare berörts, i främsta rummet vissa service—yrken, exempelvis de som svarar för utbildning och sjukvård. Vid den standard vi nu uppnått har konsumtionen också blivit rörligare på marginalen, konsumenten kräver ständigt nya varor och skapandet av dessa nya varor liksom deras produktion och marknadsförande förutsätter i relativt hög grad en insats av akademiskt utbildad arbetskraft. liian kan också räkna med en tendens på investeringsområdet mot tekniskt mera avancerad och delvis skräddarsydd apparatur, exempelvis för automatiserad produktion; även för sådana varor krävs det relativt kvalificerad arbetskraft. Den ekonomiska utvecklingen bygger dessutom i växande grad på en tendens mot en genomförd rationalitet i teknik och organisation, byggd på vetenskapliga studier av tekniska, sociala och ekonomiska sammanhang. Detta måste betyda en relativt snabbt växande sysselsättning av akademiskt utbildad arbetskraft.

Utredningen håller för sin del för sannolikt, att dessa tendenser är tillräckligt starka för att ge en akademisk arbetskraft, som växer med 60 procent på ett årtionde, full sysselsättning utan en relativ lönesänkning (eller överskottstenden- scr). Det finns emellertid anledning understryka fyra faktorer, som kommer att påverka utvecklingen i detta avseende:

1) Den akademiska arbetsmarknaden är icke enhetlig; den akademiska utbild— ningen ger en stark specialisering. Det kan därför lätt uppstå över- och underskottsområden med klart skilda lönetendenser. Det spärrade tillträdet till vissa utbildningslinjer kan på sätt som nu är aktuellt medföra att svårig- heten att nå full sysselsättning skjuts över till andra yrkesområden, som får en relativt svag löneutveckling. Vill man eftersträva en balans i sysselsätt— ningsmöjligheter och löneutveckling, bör man därför lätta på spärrar som bromsar sysselsättningsmöjligheterna på vissa områden. I förening med prognoser och yrkesvägledning bör detta minska risken för en koncentration av arbetslöshet och lönenedpressningar. Trycket på arbetsmarknaden blir därmed jämnare fördelat och sysselsättningsproblemet löses lättare, om arbetsmöjligheterna på alla områden utnyttjas ut till en likvärdig marginal. 2) Det är angeläget att för privata och offentliga arbetsgivare i tid klargöra, hur tillgången på olika typer av akademisk arbetskraft kommer att växa. En sådan systematisk upplysningsverksamhet bör kunna påskynda anpassningen till en växande tillgång på akademiker. 3) Som tidigare berörts sysselsättes en stor del av den akademiska arbetskraften av stat och kommun. Efterfrågan blir då i regel inte marknadsmässigt bestämd, eftersom finansieringen sker över det allmännas budget, utan att konsumenten belastas direkt av kostnaden. Expansionen av sysselsätt- ningen bestäms i stället av politiska överväganden inom parlamentariska församlingar och administrativa organ. Det är därför angeläget att dessa organ fattar sina beslut i medvetande om att tillgången på akademisk arbets-

kraft av olika slag blir rikligare. Detta blir av betydelse icke minst då det gäller avpassningen av de offentliga investeringarna. Det kommer sålunda att bli inte bara motiverat utan även möjligt att bygga flera sjukhus eller skolor med mindre klassrum.

4) De beräkningar och resonemang rörande behovet av akademiker i framtiden, vilka universitetsutredningen redovisat i det föregående, har i stort sett måst genomföras utan hänsynstagande till de konsekvenser, som framtida arbetstidsförkortningar kan få för akademikernas arbetsmarknad. En förkort- ning av den genomsnittliga arbetstiden för personer med akademisk utbild- ning kan komma till stånd som delar av allmänna överenskommelser mellan de aktuella arbetsmarknadernas parter, men en arbetstidsförkortning kan också — i fråga om akademiker som är verksamma som fria yrkesutövare, t. ex. advokater och privatpraktiserande läkare och tandläkare — uppkomma genom enskildas individuella val. Uppenbart är under alla omständigheter, att en generell arbetstidsförkortning kan få betydande återverkningar på behovet av akademiskt utbildad arbetskraft.

C. Det långa perspektivet

Den analys av tänkbara anpassningsproblem vid ett mycket snabbt stigande akademikerantal som gjorts i föregående avsnitt är trots allt ett problem på relativt kort sikt. De problem som diskuterats aktualiseras dessutom till stor del redan genom den utbildningspolitik som hittills förts. Universitetsutredningens huvuduppgift är att framlägga synpunkter på 1960-talets universitets- och hög- skolepolitik och denna får betydelse i full omfattning för samhällspolitiken i övrigt först under 1970- och 1980-talen. Den i vissa avseenden relativt allvarliga situation på arbetsmarknaden för akademiker, som kan komma att inträffa under senare delen av 1960-talet får enligt utredningens uppfattning under inga förhållanden leda till förhastade slutsatser om 1960—talets universitets- och hög- skolepolitik. Som kommer att framgå av det följande rekommenderar utred- ningen för 1960-talets del i första hand en omfördelning av studenttillström- ningen till skilda utbildningslinjer. Därjämte förordas att under 1960-talet en förhållandevis större del än under 1950-talet av dem som avlägger studentexa- men eller därmed jämförbar examen med eller utan kortare ytterligare yrkesut— bildning går ut i förvärvslivet. Dessa rekommendationer får emellertid icke under några förhållanden tolkas som om utredningen därmed skulle avse att ökningen av akademikernas antal på lång sikt borde dämpas väsentligt jämfört med den ökning i akademikerantalet, vartill modellberäkningarna i fjärde kapitlet leder. Utredningen har den bestämda övertygelsen, att akademikernas antal på lång sikt bör stiga högst väsentligt. Utredningen grundar denna sin uppfattning på en

allmän uppfattning om ett starkt positivt samband i det långa loppet mellan ekonomisk, social och kulturell utveckling å ena sidan och ökning av antalet yrkesverksamma med en lång teoretisk utbildning å den andra.

1950-talet har kännetecknats av en fortsatt rask urbanisering och en mot- svarande frammarsch för stadsnäringarna. Bland de inom stadsnäringarna sys- selsatta har det, vilket visats i andra kapitlet, varit tjänstemannagruppen som ökat mest. Utvecklingen innebär en genomgripande strukturförändring av vårt samhälle. Ett utmärkande drag i förändringen är den stora vikt som lägges på utbildningsinstitutionerna.

De tekniska framstegen har befriat människor från tungt arbete, skapat goda och snabba kommunikationer, möjliggjort produktion i stor skala och nödvän- diggjort vidsträckta avsättningsområden. Dagens tekniska produktions- och distributionsapparat ställer höga krav på kvalificerade kunskaper och detta är en orsak till att utbildning spelar en allt viktigare roll för den moderna män— niskan. Den på forskning grundade kunskapen och utbildningen är en förutsätt- ning för att nationen skall kunna hävda sig bland andra nationer. Under efter- krigstiden har vi fått bevittna en nationernas tävlan i fråga om forskning och högre utbildning, en tävlan som visar att man betraktar vetenskapen inte bara som ett villkor för materiellt och andligt framåtskridande, utan som ett villkor för nationernas existens överhuvudtaget.

I dagens värld har både geografiska och sociala avstånd minskat. Det möjlig- gör ett effektivt samarbete både inom och utom landets gränser. Miljoner män- niskor skulle kunna befrias från nöd och umbärande och ges en människovär- dig standard, men därtill krävs det fortsatt forskning och högt utbildad expertis. Den moderna produktionsapparaten bygger i första hand på teknisk forskning, vilande på naturvetenskaplig grundforskning. Men därjämte erfordras, genom den allt livligare samfärdseln över hela världen och den växande marknaden, språkkunskaper och insikter i geografiska och sociala sammanhang. Utan kun- skaper om människors sätt att känna, tänka och tala blir den tekniska samfärd- selmöjligheten av ringa värde. Det är även så, att ju flera folk som vaknar till insikt om sitt värde, desto större blir kraven på förståelse och hänsyn till den nationella egenarten.

Kunskaper och utbildning är en nödvändig förutsättning för den industriella produktionen. På grund härav finnes det ett ökat behov av människor med kvalificerad utbildning. Det har under 1950-talet lett till en påtaglig knapphet i fråga om personella resurser inom en rad yrken, såsom läkarens, lärarens och ingenjörens. Det har även haft till följd att allt fler medborgare, för egen eller för sina barns räkning, efterfrågar möjligheter till utbildning av olika slag. Förändringarna i samhällets struktur, på grund av industrialiseringen, har öpp— nat mångas ögon för att utbildning är den värdefullaste tillgång en människa kan ges och man har därför önskat se sina barn få en så god utbildning som möj- ligt. Det är alltså en rad faktorer som samverkat till att utbildningsinstitutioner-

na fått en central plats i samhället. Vi har all anledning att tro, att utbildnings- frågorna kommer att än mera dominera de kommande årtiondenas samhälle.

Denna dominans kommer ytterligare att förstärkas av det förhållandet att utbildning och forskning inte är något för den enskilde avslutat i och med att han erhåller sin examen. Inom allt fler yrken visar det sig att man inte i och med att man går ut i yrkesverksamhet har avslutat sin utbildning en gång för alla, utan man måste, för att på ett tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, vidareutbilda sig och hålla kontakt med forskningens framsteg inom sitt om— råde. Det gäller både för de ledande inom industriföretagen, för fria företagare och för befattningshavare i allmän tjänst.

Utbildningens nyckelställning i vårt samhälle leder till att växande samhälls— grupper kommer i kontakt med högre utbildning. Under detta sekels första femtio år har den relativa andelen av ungdomar från olika socialklasser, som studerat vid högre utbildningsanstalter varit relativt konstant. Först 1950-talet kan visa en ökning av antalet barn från arbetarhem inte bara i realskolan och på gymnasiet, utan även vid universitet och högskolor. Tendensen kommer säker— ligen att ytterligare markeras under 1960—talet som en följd av det stigande välståndet, landets urbanisering, gymnasiernas spridning till nya tätorter och de studentsociala stödåtgärderna.

Olikheter i utbildning har varit en klass-skiljande faktor. Genom att det stora antalet människor får bättre utbildning, utsuddas klassgränserna på lång sikt. Det framstår som något självklart, att alla människor, utan hänsyn till börd eller pengar, skall ha samma rätt och samma yttre möjligheter till utbild- ning. Utslagsgivande bör endast vara individens förmåga att bedriva studier. Samtidigt måste det framstå som ett demokratiskt värde, att all utbildning tillmätes samma vikt — praktisk utbildning lika väl som teoretisk. hlan kan dock icke bortse från att även den praktiskt inriktade yrkesutbildningen visar en tendens att kräva grundläggande teoretiska kunskaper. Det tycks därför bli så, att människans intelligens och den på intelligensen grundade utbildningen och kunskapen i allt större utsträckning bestämmer hennes ställning i arbets- livet och hennes sociala inflytande. Det kan ge upphov till nya gruppbild— ningar av klasskaraktär och därigenom skapa nya sociala problem. Dessa nya problem kommer att djupt beröra familjen. Under de kommande årtiondena får allt fler ungdomar en grundligare teoretisk utbildning än sina föräldrar och det kommer säkerligen att leda till sociala och psykologiska komplikationer inom familjen. Barnen blir intellektuellt allt mer oberoende av sina föräldrar, men samtidigt, i materiellt avseende, beroende av dem under en längre tid än tidi- gare ungdomsgenerationer.

Den tekniska utvecklingen har möjliggjort en ökad produktion med mindre insats av mänsklig arbetskraft. Det har lett till kortare arbetsdag och ökad fritid. Därigenom har fritiden kommit alla samhällsgrupper till del, och den kommer att påverka både den enskildes och familjens liv. Frihet från det tunga

arbetets omedelbara krav har alltid varit en förutsättning för kulturellt ska— pande och för delägarskap i de kulturella värdena. I tidigare samhällen har därför endast en liten grupp kunnat skapa och avnjuta kulturella värden. I dagens samhälle skapas, genom forskning, utbildning och teknik, möjligheter för alla till ökad bildning och kultur-aktivitet. Det är av stor vikt att den förutsätt- ningen tillvaratages, ty vårt styrelsesätt och samhällsskick bygger på människor, som är självständiga i sina åsikter, som äger kraft att fritt pröva tankar och slagord, som är samarbetsvilliga, kulturellt aktiva och intresserade av det demo- kratiska samhället. Tanken att alla samhällsgrupper måste göras kulturbärande ligger som en grund för vår nuvarande skolpolitik och formulerades i 1950 års skolproposition på följande sätt: »Läsfärdigheten är redan nu allmän i vårt land, men det är få som på allvar använda den till att vidga sin synkrets och öka sitt kunnande. Skolan måste i framtiden göra allt som står i dess förmåga för att giva de unga också de vanor och intressen, som äro de nödvändiga förut- sättningarna för att de tekniska färdigheterna skola bliva dem till verkligt gagn i livet. Hon måste förstå att visa Vägen från abc—boken till böckernas värld, till skolbibliotek och folkbibliotek, till studiecirklar eller annan bildande verksam— het, till de allmänna intressen, som möta i yrket och samhället.»

Skola och universitet har utan tvivel ett stort ansvar för att denna för— hoppning skall förverkligas. hIen ansvaret vilar även på organisationer och enskilda. Alla har ansvaret för att våra nya produktionsinstrument leder till högre andlig standard lika väl som till förbättrade materiella villkor. Tekniken har, genom de nya massmedia, givit oss möjligheter till kulturell aktivitet i helt nya former, men naturligtvis även till passivitet, fördumning och likriktning. Vi har under de senaste åren sett mycket missbruk av fritiden, ett missbruk som säkerligen har sitt upphov i ledsnad och andlig tomhet. Det beror i hög grad på vår skol- och universitetspolitik, om vi skall kunna. utnyttja våra vunna posi— tioner på ett sätt, som står i överensstämmelse med våra traditionella väster— ländska värden.

I det föregående har utredningen sökt i viss mån lägga en siffermässig grund för den framtida utbyggnaden av våra universitet och högskolor. I all sådan planering måste man emellertid kombinera fakta med en skapande fantasi. Endast i ett helt statiskt samhälle låter sig framtiden restlöst förutsägas på basis av kända förhållanden. Men vad vi vet är att naturvetenskap och teknik förändrar samhällets struktur och villkoren för vårt liv. Det nödvändiggör ett intensivare studium av samhället, om vi vill förstå dess förändringar. Natur— vetenskapernas och teknikens snabba frammarsch under 1950-talet har givit dessa vetenskapsgrenar en dominerande plats i vårt samhälle, men därigenom har även behovet av samhällsvetenskap och humanistisk bildning blivit tydli- gare och nödvändigare.

Forskning, utbildning och bildning måste bilda en enhet.

D. Universitetsväsendet och 1960-talets studenttillströmning

Som framgått av det föregående torde det icke råda något tvivel om att vi under 1960—talet kan få särskilda anpassningsproblem på akademikernas arbetsmark— nad. Det gäller nu att så planera för framtiden, att dylika svårigheter i största möjliga utsträckning dämpas och på lång sikt elimineras.

Härvidlag kan det finnas anledning att fråga sig, om icke vårt högre utbild— ningsväsendes organisation bidragit till de svårigheter, vi nu står inför.

Med avseende på tillströmningen till skilda studiebanor består nämligen det svenska högskoleväsendet av två helt skilda grupper, de spärrade utbildnings- linjerna och de fria fakulteterna. Vid de förra tillämpas numerus clausus, vid de senare är inskrivningen i princip fri, d.v.s. alla som uppfyller behörighets— kraven har rätt skriva in sig och i mån av utrymme följa föreläsningar, semina- rieövningar och andra former av undervisning. Denna uppdelning av högskole- väsendet har utan tvivel varit av väsentlig betydelse för de studerandes fördel— ning på skilda läroanstalter. Om intagningen till alla fakulteter och högskolor varit fri, skulle troligen de studerandes faktiska fördelning på utbildningslinjer vara ganska olika den nuvarande, i varje fall om en dylik förändring av intag— ningsförhållandena skulle ha skett relativt nyligen. Härom vittnar det stora antalet sökande i relation till antalet intagna vid skilda spärrade utbildnings- linjer. Härom vittnar även de upplysningar om gymnasisternas önskemål i fråga om fortsatta studier, som framkommit i en av arbetsmarknadsstyrelsen gjord undersökning avseende 1957 års abiturienters yrkes- och utbildningsplaner. Enligt undersökningen, vilken publicerats under rubriken Skolungdomens yrkes- planer, gymnasiet 1957, hade av dem som uppgivit yrken med högskolemässig utbildning mer än en fjärdedel planer på att välja utbildning vid teknisk hög- skola. År 1956/57 utgjorde enligt den officiella statistiken antalet nybörjare vid de tekniska högskolorna 17 procent av samtliga nybörjare vid universitet och högskolor. Läsåren 1957/58 och 1958/59 torde andelen nybörjare vid de tekniska högskolorna snarare ha varit mindre än läsåret 1956/57. Nybörjarnas faktiska fördelning på skilda utbildningslinjer återspeglar med andra ord inte alls ungdomens önskemål.1 Som framgår av andra delar av detta betänkande står den nuvarande fördelningen av de nyinskrivna inte heller på något sätt i över- ensstämmelse med den från samhällets synpunkt önskvärda, detta med hänsyn

1 En på uppdrag av universitetsutredningen gjord undersökning rörande 1952 års studenters val av vidare utbildning, utförd av Israelsson—Quensel och publicerad under titeln Studenternas utbild— ningsval (Lund 1958), visar visserligen att de som föresatt sig att genomgå teknisk högskola i stor utsträckning men ofta efter längre eller kortare kompletteringsstudier också kommer in vid en sådan. Men detta betyder att den nuvarande fördelningen av utbildningsmöjligheterna leder till en för vissa studenter orimligt lång väntan framför portarna till en spärrad utbildningsanstalt. Och därmed ökas givetvis inte, netto räknat, andelen verkligen intagna bland dem, vilka önskar välja en viss studiebana. Resultatet blir endast en viss omgruppering mellan sökande med olika. höga betyg vid avgången från gymnasiet.

till vad vi kan säga om det framtida behovet av skilda slag av akademiskt utbildad arbetskraft.

Med hänsyn till dagens situation på arbetsmarknaden är det uppenbart att de stora spärrade utbildningslinjerna haft för låg intagningskapacitet under efterkrigsperioden. Även om vi hade byggt ut dem mer än som faktiskt skett (jfr ovan 5. 32) är det ej säkert att inte ansvällningen av de humanistiska fakulteterna blivit så stor, att man nu hade ställt sig något tvekande inför humanisternas möjligheter på en framtida arbetsmarknad. Pressen underifrån just på de humanistiska fakulteterna har varit oerhört stark sedan femton år tillbaka. Detta sammanhänger med den expansion som gymnasieväsendet under- gått. Antalet studentexamina har ökat starkt. Att pressen på de humanistiska studiebanorna blivit så stor, sammanhänger med att de grenar av gymnasiet, som lämpar sig för humanistiska studier, ökat särskilt starkt. Mellan åren 1948 och 1955 ökade nämligen latinlinjen plus de delar av reallinjen som ger en mer humanistisk utbildning starkare än de markerat matematisk—naturvetenskapligt inriktade delarna av gymnasiet. Vidare hör till bilden att studentskorna — som av tradition varit mer inriktade på humanistiskt orienterade högre studier än de manliga studenterna ökat snabbare än de manliga studenterna.

Att antalet studentexamina ökat så starkt, och särskilt då de humanistiskt orienterade, skulle i och för sig ej behöva betyda att pressen på universitets— väsendet ökade som den gjort. Man skulle nämligen kunna ha tänkt sig att ett förhållandevis allt större antal studenter sökte sig en kortare yrkesutbildning eller sökte sig ut på arbetsmarknaden direkt efter studentexamen. Nu blev, som visats i det föregående, utvecklingen den motsatta. Förhållandevis allt fler och fler studenter har sökt sig till universitet och högskolor. Att så blivit fallet har säkerligen en hel serie orsaker. Vissa delar av arbetsmarknaden för studenter utan akademisk examen har troligen under efterkrigsperioden varit något kär— vare än arbetsmarknaden för akademiker. En annan säkerligen starkt bidra- gande orsak till den stigande frekvensen universitets— och högskolestuderande har varit att statsmakterna under 1950—talet genom ökade stipendieanslag och genom lånehjälp till studiernas finansiering börjat undanröja de hinder av ekonomisk natur, som tidigare utestängde många studenter från universitet och högskolor.

Den nu med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen mindre gynnsamma ut— vecklingen av studenternas fördelning på studiebanor påkallar enligt utred- ningens mening åtgärder i syfte att åstadkomma en bättre balans. Därvidlag synes man bl.a. böra överväga en utbyggnad av vissa läroanstalter för icke— akademisk yrkesutbildning på studentexamens grund. Även nya former av sådan yrkesutbildning synes böra övervägas. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål och vill i förevarande sammanhang endast framhålla, att det kan vara motiverat att överväga en utbyggnad även av det studiesociala stödet för studerande vid läroanstalter av nu ifrågavarande slag.

En annan nära till hands liggande åtgärd vore att införa spärrar vid samtliga utbildningslinjer, således även vid de fria fakulteterna. Med hänsyn till utveck- lingen under efterkrigsperioden i fråga om tillströmningen till dessa fakulteter skulle frågan om spärr vara aktuell i första hand för de filosofiska fakulteterna. Med hänsyn till frågans stora betydelse för den framtida utbildningspolitiken finns det anledning att relativt utförligt uppehålla sig vid densamma.

Som motiv för någon form av begränsning av tillträdet till de filosofiska fakulteterna kan egentligen enbart anföras motiv av kvantitativ art. En arbets- marknadsspärr för de filosofiska fakulteterna skulle liksom motsvarande spär— rar vid de medicinska fakulteterna och fackhögskolorna ha till syfte att anpassa utbildningen till arbetsmarknadsutsikterna för dem, som underkastar sig en långvarig och dyrbar vidareutbildning efter studentexamen, och att samtidigt begränsa det allmännas utgifter för det högre utbildningsväsendet till vad som kan anses erforderligt med hänsyn till det framtida arbetskraftsbehovet. Nu existerar det emellertid icke någon strikt avgränsad arbetsmarknad för personer med filosofiska examina. Filosoferna återfinnes i stället inom en rad olika yrkes- områden; på en del av dessa, t. ex. ämneslärarbanan, är de helt dominerande, men på andra uppträder de i konkurrens med personer med annan utbildning, akademisk eller icke-akademisk. En filosofisk examen är vidare icke på samma sätt som andra akademiska examina standardiserad till sitt innehåll, utan kan innefatta en mångfald olika ämneskombinationer, av Vilka många är av värde inom flera yrkesområden. De filosofiska fakulteterna har i själva verket aldrig haft som sin huvudsakliga uppgift att ge utbildning för något bestämt yrke. hledan undervisningen vid övriga fakulteter och vid fackhögskolorna till både innehåll och omfattning är avpassad för en Viss bestämd yrkesutbildning, skall de filosofiska fakulteterna meddela undervisning och examina, vilka skall ligga till grund för många sinsemellan vitt skilda slag av yrkesverksamhet. I princip skall de filosofiska fakulteterna tillhandahålla de studerande vetenskaplig under- visning inom snart sagt samtliga områden av mänskligt vetande, och det blir sedan varje studerandes ensak att efter eget individuellt bedömande inom vissa av dessa ämnesområden hämta så mycket vetande som just han behöver för den yrkesverksamhet han valt.

Detta har givit de filosofiska fakulteterna ett i hög grad dynamiskt drag: Här har nya vetenskapsområden avgränsats eller inmutats och här har nya yrkeskategorier skaffat sig sin utbildning. Men i den mån permanent behov upp- stått av nya slag av mera målbestämd yrkesutbildning, har detta behov i all— mänhet tillgodosetts på så sätt, att man för sådana ändamål inrättat särskilda utbildningsanstalter. Så är samtliga våra fackhögskolor i viss män att se som utbrytningar ur de' filosofiska fakulteterna.

Inom ett område har emellertid de filosofiska fakulteterna av ålder haft an— svaret för all yrkesutbildning, nämligen utbildningen av lärare i teoretiska ämnen vid högre skolor. Det högre skolväsendet är givetvis en av de väsentliga

verksamhetsområdena för personer med filosofisk examen men dominerar ändå icke så starkt, som man många gånger synes vara benägen att tro.

Att ämneslärarutbildningen kommit att stanna inom de filosofiska fakulte— terna och icke förlagts till särskilda fackhögskolor får ses i samband med de filosofiska fakulteternas andra stora utbildningsuppgift, uppgiften att utbilda forskare. Forskarutbildningen är en relativt dyrbar produktionsprocess i den meningen, att det för varje fullvärdig produkt fordras en betydande mängd råmaterial. I ämneslärarutbildningen har man en rekryteringsbas för forskar- utbildningen. Man får en möjlighet att från forskarrekryteringssynpunkt pröva ett mycket stort antal studenter. Eller omvänt: Man ger ett mycket stort antal studenter möjlighet att utan ett avskräckande risktagande pröva sina anlag som forskare. Helt allmänt torde kunna konstateras, att forskningen icke är betjänt av att rekryteringsbasen genom konstlade medel begränsas, detta givetvis under förutsättning att fakulteternas personella resurser är tillräckliga för att tillgodose undervisningen utan förfång för forskningen.

Förutom sina uppgifter i fråga om forskarutbildning och ämneslärarutbild— ning har de filosofiska fakulteterna att ge en grundläggande utbildning som är lämplig för en rad andra yrken, för vilka ibland inga särskilda utbildnings- anstalter finns inrättade. Vi har här bl. a. utbildningen av bibliotekarier, jour- nalister, förvaltningspersonal för både den offentliga administrationen och nå- ringslivet, museipersonal samt en mängd olika slag av service- och kontakt- personal. För vissa av dessa kategorier är en akademisk examen nödvändig, för andra kategorier är den akademiska utbildningen önskvärd men umbärlig, men för alla en tillgång. Överhuvudtaget vill utredningen understryka, att en ut— veckling mot en stigande akademikerfrekvens inom personal- och yrkeskatego- rier, där akademiska examina nu är ovanliga, från såväl samhällets som indivi— dens synpunkt bör hälsas med glädje. Man kan nämligen enligt utredningens mening knappast tänka sig ett värdefullare uttryck för den allmänna standard— höjningen, än att i allt vidare kretsar människorna genom sin utbildning står öppna för vetenskaplig debatt och vetenskapens problemställningar. De filosofiska fakulteternas uppgift som bildningsanstalter bör enligt utredningens mening icke undanskymmas av deras uppgifter som utbildnings- och forskningsanstalter.

De filosofiska fakulteterna har även av ålder haft en uppgift att tillhanda- hålla kompletterande utbildning. Många teologer, jurister, civilekonomer och andra akademiker med huvudutbildning inom specialfakultet eller vid fackhög— skolor har en filosofie kandidatexamen vid sidan om sin egentliga yrkesutbild— ning. Många folkskollärare och socionomer har kompletterat sin utbildning med betyg i vissa ämnen inom filosofisk fakultet. Det är även här fråga om utbild- ningsbehov, som även i fortsättningen bör tillgodoses, och utredningen vill redan här framhålla, att den ser kombinationer av filosofisk och annan utbildning som en värdefull möjlighet att möta framtidens krav på nya eller mera specialiserade utbildningsvägar.

Slutligen har de filosofiska fakulteterna ända in i våra dagar behållit sin ursprungliga uppgift att tillhandahålla förberedande utbildning. Utredningens i det första betänkandet redovisade undersökning rörande IMS/4.49 års inskriv- ningsårgång gav vid handen, att närmare 30 procent av dem som ursprungligen skrev in sig vid matematisk-naturvetenskaplig fakultet sedermera övergick till annan fakultet eller till någon av fackhögskolorna. I vissa fall är dylika över— gångar förestavade av ändrade yrkesplaner; i andra fall är studierna vid filoso- fisk fakultet redan från början avsedda att ge vederbörande erforderliga ytter- ligare meriter för inträde vid någon av de spärrade utbildningslinjerna. För närvarande torde filosofiska studier i meritkompletterande syfte vara minst lika vanliga inom de humanistiska som inom de matematisk—naturvetenskap]iga fa- kulteterna, detta som en följd av under detta decennium företagna omläggningar av intagningsbestämmelserna för de medicinska fakulteterna.

Det kan naturligtvis ifrågasättas, om samhället bör vid universiteten tillhan— dahålla undervisningsresurser, som tas i anspråk endast för dylik meritkomplet- tering. Emellertid torde man realistiskt få räkna med att så länge tillträdet till vissa utbildningslinjer är spärrat, kommer man att få tillåta någon form av meritkomplettering. Utredningen kan för sin del inte finna annat än att ett system med meritkompletterande akademiska betyg är att föredraga framför det tidigare i stor utsträckning tillämpade systemet med konkurrenskomplette- ringar av studentbetyget. Dels får ett akademiskt betyg i t.ex. genetik eller psykologi anses vara av större värde för en blivande läkare än ett höjt student— betyg i t.ex. biologi eller filosofi; dels har uppnådda akademiska betyg ett betydligt större värde än ett höjt studentbetyg för den som trots kanske ett par års studier i meritkompletterande syfte icke lyckas vinna inträde vid från början avsedd utbildningslinje. Utredningen finner för sin del, att man måste räkna med att de filosofiska fakulteterna även i fortsättningen kommer att ha som en av sina uppgifter att förbereda för andra akademiska studier.

Det är uppenbart att de filosofiska examinas mångskiftande innehåll och mångsidiga användbarhet på arbetsmarknaden gör det utomordentligt vanskligt, för att icke säga omöjligt, att avpassa intagningen vid de filosofiska fakulte- terna efter arbetsmarknadens behov. Naturligtvis kan man tänka sig, att dimen— sionera de filosofiska fakulteterna efter det förutsedda arbetskraftsbehovet inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden, t.ex. läroverkslärarbanan samt biblio- tekarie- och journalistyrkena. Om man avpassar spärren på detta sätt, bortser man emellertid från de filosofiska fakulteternas gamla roll som utbildnings— anstalter för nya yrkeskategorier. Vi skulle med andra ord ställa oss helt utan arbetskraftsreserver för nya yrken, nya reformer, nya uppgifter. En dylik spärr måste enligt utredningens mening därför avvisas.

Det bör i detta sammanhang även understrykas, att inte ens en spärr som uteslutande tar sikte på ett genom prognoser förutsett arbetskraftsbehov inom filosofernas huvudsakliga yrkesområden skulle ge de studerande eller samhället

någon egentlig garanti för en tillräcklig tillgång på arbetstillfällen respektive arbetskraft. Man skulle nämligen fortfarande löpa risken av ett överskott av t.ex. lärare med ämneskombinationer i moderna språk och ett motsvarande underskott på t.ex. samhällsvetarsidan. För att eliminera även denna risk, skulle man få dela upp den årliga intagningen vid de filosofiska fakulteterna i ett antal delkvoter för olika ämneskombinationer. Detta skulle i praktiken betyda att de filosofiska fakulteterna bröts sönder i ett antal sinsemellan fri- stående utbildningslinjer eller till ett antal självständiga fackutbildningsanstal- ter: ämneslärarhögskolor, journalisthögskolor, psykologinstitut etc.

Utredningen vill ingalunda förneka, att en utveckling i här antydd riktning måhända skulle kunna innebära vissa fördelar. Man skulle i högre grad än som nu är möjligt kunna lägga upp studiegång och undervisningsplaner med sikte på bestämda yrkesexamina, och man sluppe det av de fria ämneskombinationerna nödvändiggjorda men stela systemet med ett— och tvåbetygskurser, avsedda att hinnas med under en respektive två terminer. Man skulle också få möjlighet att i långt högre grad än nu anknyta utbildningen till den framtida yrkesverksam- heten genom att i studiegången lägga in t. ex. auskultationer och praktikterminer och genom att i undervisningen mer än nu taga sikte på moment som är av speciellt intresse för t. ex. blivande lärare eller blivande journalister. En dylik uppspaltning av de filosofiska fakulteterna skulle troligen kunna tillgodose en del av den kritik, som på sina håll riktas mot den nuvarande universitetsutbild- ningen och universitetsundervisningen.

Det måste emellertid med kraft understrykas, att dessa fördelar mycket väl kan vinnas redan med nuvarande intagningsbestämmelser och examensstadgor. De kan därför icke utgöra argument till förmån för en spärr vid de fria fakul— teternas portar.

Denna diskussion om en spärr för de filosofiska fakulteternas del kan i någon mån även anses ha giltighet för de övriga fria fakulteterna och kanske även för vissa av de nu spärrade utbildningslinjerna.

Utredningens ledamöter har kommit till den bestämda uppfattningen, att det ligger ett så stort värde i individens frihet att efter egen begåvning och eget intresse välja sin utbildningsväg, att man som långsiktig riktpunkt för univer- Sitetspolitikcn bör uppställa, att spärrar för inträde till olika utbildningslinjer bör raseras. Härvid förutsättes, att det är möjligt att utveckla en sådan upp- lysningsverksamhet om utsikterna på olika delar av den akademiska. arbets- marknaden, att kravet på balans på denna marknad skall kunna tillgodoses inom rimliga gränser utan stöd av intagningsspärrar. Undantag kan härvid endast behöva göras för områden, där utbildningen är så lång och så starkt speciali- serad, att den färdigutbildade har en mycket begränsad rörlighet i sitt yrkesval.

Även om man uppställer frihet från spärrar som den långsiktiga riktpunkten, är det uppenbart, att man först så småningom kan helt förverkliga ett sådant

system. Prognos— och upplysningsverksamheten måste först byggas ut. Vidare kommer under en övergångstid möjligheten att upphäva olika spärrar att be- gränsas av den takt, i vilken anläggningar, lärarkadrar och organisatoriska an- ordningar kan utvecklas. Detta förhållande gör sig särskilt starkt gällande under en period, då studentantalet växer så snabbt som blir fallet under det närmaste årtiondet. Frågan blir då närmast den, om man skall hinna öka utbildnings- kapaciteten i så snabb takt, att inte inträdeskraven ytterligare skärpes. Man kan därvid inte bortse ifrån, att man måste gå fram med en Viss försiktighet, när det såsom i fråga om de tekniska och medicinska läroanstalterna blir fråga om relativt stora investeringar per student. Resultatet kan annars bli betydande materiella och personella felinvesteringar.

De planer för utbyggnad på de för närvarande spärrade områdena, som ut- redningen framlägger, synes emellertid ge utrymme för en så stor ökning av antalet studerande, att riskerna för en brist på balans på övriga områden där— igenom väsentligt minskas, även om de ej helt kan avlägsnas. Utredningens förslag innebär dessutom, att spärrarna på vissa områden upphäves eller göres mera elastiska. Utredningens förslag innebär sålunda att den hittills spärrade civilekonomutbildningen under det närmaste årtiondets lopp överföres till den fria sektorn. Genom att upptaga civilingenjörsutbildning vid de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna tar man ett betydelsefullt steg mot ett friare tillträde till tekniska akademiska studier. Dessa båda åtgärder får även betraktas som steg i den riktningen, att inom de filosofiska fakulteterna anordnas nya mera specialiserade utbildningsvägar, som vidgar de studerandes användbarhet i yrkeslivet. Åtgärderna för att skapa balans på den fria delen av den akade- miska arbetsmarknaden får i övrigt, som tidigare berörts, inriktas på en yrkes— rådgivning, som även kan komma att innefatta en avrådan att välja en akade— misk utbildning framför de banor utanför universitet och högskolor, som utred— ningen innefattat under benämningen studentkarriär. En politik av här angivet slag på universitetsområdet kommer att som komplement kräva åtgärder för att andra utbildningslinjer än de akademiska blir tillgängliga för studenter. Även begränsade åtgärder på dessa områden kan väsentligt minska trycket på den akademiska arbetsmarknaden.

Det kunde i och för sig finnas anledning att i detta sammanhang ställa frågan om sambandet mellan å ena sidan universitets— och högskoleväsendets framtida dimensionering och å den andra gymnasiets nuvarande och framtida utformning. Med hänsyn till sina direktiv har universitetsutredningen dock ej ansett sig böra taga upp denna. fråga till diskussion. En dylik diskussion skulle nämligen, bl. a. med hänsyn till vad som tidigare sagts om andelen studenter som övergår från gymnasiestudier till akademiska studier, icke kunna förbigå den en gång av skolkommissionen väckta frågan om en horisontell klyvning av gymnasiet. Ut- redningen skall här nöja sig med att konstatera, att den modell för universitets— och högskoleväsendets utveckling, som redovisats i föregående kapitel, kan

sägas förutsätta en fortsatt ökning av reallinjen och särskilt av dennas mate- matiska gren. Vidare skulle den sociala grenen av den allmänna gymnasielinjen lämpligen utvecklas förhållandevis starkt. Det nu sagda är då byggt på den förutsättningen, att de skilda grenarna av det allmänbildande gymnasiets två högsta ringar på ett olikartat sätt förbereder för akademiska studier vid skilda fakulteter och högskolor. Några verkligt skarpa gränser mellan de olika gymna- siegrenarna existerar emellertid ej i detta avseende. Dessutom finns alltid möj— ligheten till kompletteringsstudier av skilda slag.

Utredningen bygger emellertid sitt uttalande på en kalkyl, som utgår från en grov uppdelning av de i modell—beräkningarna antagna tillströmningssiffrorna för skilda utbildningslinjer och år på examinerade från skilda gymnasiegrenar ett och ett halvt år tidigare.

Om man t. ex. fördelar det beräknade antalet avlagda studentexamina år 1965 enligt den sist kända fördelningen av den näst högsta gymnasieringens elever på olika gymnasiegrenar (se bihanget, tabell VIII), kan man jämföra för- delningen med 1966/67 års beräknade nyinskrivning vid olika akademiska ut— bildningslinjer under rimliga antaganden om de inskrivnas troliga fördelning efter förutbildning. Resultatet av en sådan jämförelse återges i nedanstående tablå.

Gymnasiegren Helkl. Halvkl. Nyspråkl. Social Biologisk åtgå; Totalt Studenter 1965 ............. 520 3 314 1 4 60 2 387 3 244 3 117 14 042 Nyinskrivna 1966/67 ....... 310 1 582 808 1 572 2 387 2 592 9 251 % ........................ 60 48 55 66 74 83 66

I andra raden har angivits en antagen fördelning på gymnasiegren av de av 1966/67 års nyinskrivna, som beräknas komma från det allmänbildande gym- nasiet.1 I tredje raden anges hur stor andel av de olika gymnasiegrenarnas stu—

1 De teologiska fakulteterna har härvid antagits hämta samtliga sina nyinskrivna, från latin- gymnasiets helklassiska gren. Av juristerna har hälften antagits komma från latingymnasiets halv- klassiska gren och hälften från den allmänna gymnasielinjens sociala gren. Samtliga medicinare har antagits ha avlagt studentexamen på reallinjens biologiska gren. Av de humanistiska fakulteternas nyinskrivna har 6 procent antagits komma från den helklassiska grenen, 39 procent från den halv- klassiska, 17 procent från den allmänna linjens nyspråkliga gren och 28 procent från samma linjes sociala gren. 10 procent av humanisterna har antagits icke ha avlagt studentexamen vid allmän- bildande gymnasium. Av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas nyinskrivna har hälften antagits komma från reallinjens biologiska gren och hälften från samma linjes matematiska gren. Av de tekniska högskolornas nybörjare har 80 procent antagits komma från den matematiska grenen och 20 procent från tekniska gymnasier. Handelshögskolornas nybörjare har antagits för- delade med 4—0 procent från vardera av de nyspråkliga och sociala grenarna, medan 20 procent antagits komma från handelsgymnasium. Nybörjarna vid tandläkarhögskolorna, farmaceutiska institutet och vid jordbrukets tre högskolor har samtliga antagits komma från reallinjens biologiska gren, och av de blivande gymnastiklärarna, slutligen, har hälften antagits komma från den sociala grenen, medan återstoden antagits komma från den biologiska grenen.

denter som enligt antagandena skulle övergå till akademiska studier. De för- hållandevis höga procenttalen för reallinjens två gymnasiegrenar och för den allmänna gymnasielinjens sociala gren har föranlett utredningens uttalande om önskvärdheten av en fortsatt expansion av nämnda gymnasiegrenar. Uttalandet bygger på förutsättningen att modellens antaganden om tillströmningen till olika fakulteter och högskolor blir verklighet. Den i det följande (se s. 199) gjorda rekommendationen om en lägre övergångsfrekvens till humanistiska studier än den, som modellberäkningarna ger vid handen, poängterar emellertid ytterligare det gjorda uttalandet om den framtida gymnasiepolitiken.

E. Utredningens rekommendationer

1. Allmänna riktpunkter

Av det i föregående avsnitt förda allmänna resonemanget drar universitets— utredningen dcn avgörande slutsatsen, att samhället icke bör tveka att till- mötesgå det starka intresse för högre studier och högre teoretisk utbildning, som är ett av de mest karaktäristiska dragen i efterkrigstidens Sverige. Detta all— männa utbildningsintresse i förening med det starkt stigande antalet ungdomar i utbildningsåldrarna ger i själva verket enligt utredningens mening vår genera— tions samhälle ett unikt tillfälle att skapa förutsättningar för en snabb och allmän förkovran i både kulturellt och materiellt avseende, ett tillfälle som vi har all anledning att taga tillvara.

Universitetsutredningen förordar därför, att samhället fullföljer den politik, som inneburit att skolutbildning på gynmasienivå nu ges ät var sjunde svensk pojke och flicka mot åt var tjugonde ännu vid andra världskrigets slut. Detta sker genom att vi på bred front bygger ut den högre utbildningens resurser.

Ett led i detta arbete blir att ge universiteten och högskolorna en avsevärt större kapacitet än de nu har. Utredningen anser det emellertid icke nödvändigt och med hänsyn till de möjliga anpassningssvårigheter, som belysts i det före— gående, icke heller lämpligt att därvid sikta mot att bygga ut de akademiska läroanstalterna fullt proportionellt mot den snabbt växande studentexamina— tionen. På längre sikt uppkommer sannolikt nya yrken och nya forsknings— områden, som gör en fortsatt utbyggnad av dessa läroanstalter starkt motiverad. På något kortare sikt, under det decennium som vi nu vågar försöka överblicka. fordras enligt utredningens mening en sådan expansion av utbildningsorganisa— tionen, att balans åstadkommes mellan de akademiska och de icke-akademiska utbildningsanstalterna.

Universitetsutredningen har vid sina överväganden stannat för att som en riktpunkt för 1960—talets utbildningspolitik i stort rekommendera det antagan— det, som ligger i modellberäkningens huvudalternativ, nämligen att en stigande

andel av gymnasieorganisationens resurser bör sättas in på de yrkesutbildande specialgymnasierna och att under 1960-talets första hälft en något stigande andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter bör ges sin fortsatta utbild- ning vid icke-akademiska utbildningsanstalter.

I detta uttalande ligger med hänsyn till gymnasieorganisationens väldiga expansion — en rekommendation om en mycket stark utbyggnad icke blott av ett stort antal statliga läroanstalter av olika slag utan även av andra utbild— ningslinjer, för vilka ansvaret ligger hos bl. &. kommunala huvudmän.

Men häri ligger också en rekommendation om en stark och snabb utbyggnad av universitet och högskolor. Modellberäkningarnas huvudalternativ, som utred— ningen sålunda anser böra i huvudsak läggas till grund för ett program för universitetens och högskolornas utbyggnad, innebär att dessa läroanstalters intagningskapacitet totalt sett skulle ökas med ungefär 50 procent under 1960- talets lopp, varvid den största delen av utbyggnaden måste komma till stånd under decenniets första hälft.

Denna siffra en 50—procentig ökning av intagningskapaciteten under loppet av ett decennium —— säger emellertid icke tillräckligt om den insats, som här blir nödvändig. Den alldeles övervägande delen av intagningsökningen måste nämligen enligt utredningens mening komma till stånd inom de fakulteter och högskolor, som är relativt kostsamma.

2. De enskilda utbildningslinjerna

Universitetsutredningen övergår härefter till att med utgångspunkt i modellens resultat motivera och framlägga sina rekommendationer beträffande utbyggnads— programmet för de enskilda akademiska utbildningslinjerna. Utredningen vill härvidlag redan från början förutskicka, att dess rekommendationer och förslag endast gäller vissa av dessa utbildningslinjer. I avseende på. övriga utbildnings- vägar och läroanstalter pågår eller föreslås här särskilt utredningsarbete, och universitetsutredningen inskränker sig därför till att göra antaganden rörande utvecklingen av dessa utbildningslinjers framtida intagning. Dessa antaganden har den innebörden, att de dels blir av betydelse för bedömningen av den kvan- titativa utvecklingen av vissa av de övriga utbildningslinjerna, dels ligger till grund för utredningens överslagsmässiga kostnadsberäkningar.

Utredningen börjar liksom vid modellberäkningarna —— med de traditionellt spärrade linjerna.

De tekniska högskolorna

I avseende på det framtida behovet av civilingenjörer har utredningen i andra kapitlet givit ett utförligt referat av den undersökning rörande teknikerbehovet i stort, vilken utförts av Industriförbundets teknikerkommitté. I kommentarerna

till detta referat har utredningen understrukit sin uppfattning, att denna under- sökning erbjuder det bästa nu tillgängliga underlaget för en arbetshypotes för de tekniska högskolornas utbyggnad.

Utredningen har efter en summering av de tillgängliga statistiska beräkning- arnas resultat och efter överväganden i övrigt stannat för att som lämplig ut- gångspunkt för den närmaste framtiden på teknikerutbildningens område välja de behovssiffror, som teknikerkommittén framräknat enligt det s.k. 3,5—procents- alternativet.

Med hänsyn bl. a. till att teknikerkommittén framlade sin undersökning redan i början av år 1957 har utredningen emellertid tagit en förnyad kontakt med Sveriges Industriförbund och därvid ställt frågan, om de av teknikerkommittén gjorda beräkningarna alltjämt kunde anses äga giltighet. I skrivelse till utred- ningen den 19 mars 1959 har förbundet härefter redovisat en beräkning, enligt vilken man för att uppnå det av teknikerkommittén enligt 3—procentsalternativct beräknade behovet av ungefär 24— 500 yrkesverksamma civilingenjörer (exklusive lantmätare) år 1975 skulle behöva öka intagningen vid de tekniska högskolorna från nu ungefär 1 000 per år till 1 600 per år. Industriförbundet anför i anslut- ning härtill bl. a. följande:

»Vid de överläggningar med industrimän från olika branscher, som förts inom Industriförbundet under februari och mars, har de flesta ansett en intagnings- kapacitet av 1 600 vara för låg, inte minst med tanke på att utbildning och forskning kommer att binda ett avsevärt större antal högskolebildade tekniker än för närvarande. De hittills förda diskussionerna synes leda till att en årlig intagning till de tekniska högskolorna med 1 800 elever kan vara önskvärd. Det torde emellertid icke vara lyckligt om utökningen av fackhögskolornas intag- ningskapacitet skulle göra det möjligt för studenter med slätstrukna betyg att få tillträde till fackhögskolorna. Möjligheter bör finnas att tillfälligt minska elevantalet, då tillräckligt antal kompetenta sökande icke anmäler sig.»

Som ovan anförts har universitetsutredningen för egen del kommit till den slutsatsen, att teknikerkommitténs högre beräkningsalternativ (3,5-procents— alternativet) utgör den allmänt sett lämpligaste utgångspunkten vid en pla— nering av de tekniska högskolornas utbyggnad. Resultatet av en beräkning enligt detta alternativ sammanfaller i stort med den riktpunkt om 1 800 årligen intagna teknologer, som Industriförbundet i sin ovan refererade skrivelse angivit.

Under hänvisning härtill vill utredningen rekommendera, att de tekniska hög— skolorna under de närmaste åren och fram till och med år 1965 successivt ut- bygges till en samlad intagningskapacitet av (bortsett från intagningen vid avdelningen för lantmäteri) ungefär 1 800 årligen intagna.

I fråga om ett annat av de grundläggande antagandena i teknikerkommitténs beräkning det som gäller den framtida fördelningen av samtliga ingenjörer på skilda utbildningsnivåer _— anser universitetsutredningen, att den av tekniker— kommittén antagna oförändrade relationen mellan antalet civilingenjörer, läro—

verksingenjörer och institutsingenjörer i stort sett bör kunna accepteras som arbetshypotes för de utbildningsplanerande myndigheterna. Utredningen vill dock understryka att den ökade vikt som den tekniska forskningen inom närings- livet måste komma att få i framtiden förutsätter att civilingenjörernas andel av samtliga ingenjörer inte under några förhållanden bör få minska. En förskjut— ning mot förhållandevis flera civilingenjörer —— en i och för sig inte helt orimlig utbildningspolitisk ståndpunkt kanske rentav skulle kunna skapa större möj- ligheter än ett bibehållande av oförändrade relationer för ett framgångsrikt för— nyande av vår produktionsapparat.

Utredningen vill i dagens läge ej rekommendera en mot förhållandevis flera civilingenjörer inriktad utbildningspolitik men vill energiskt understryka, att man från statsmakternas sida noga måste följa utvecklingstendenserna inom näringslivet i fråga om utnyttjandet särskilt inom områden där den nya maskintekniken genomföres och inom den industriella forskningen —— av ingen- jörer på skilda utbildningsnivåer. Innebörden härav är att utredningen förut— sätter en väsentlig utbyggnad av de tekniska läroverken.

De tekniska högskolornas utbyggnad behandlas närmare i sjätte kapitlet. Det här framlagda förslagets konsekvenser i fråga om de tekniska gymnasiernas utbyggnad och påbyggnad med nya utbildningslinjer behandlas däremot i nionde kapitlet.

De medicinska läroanstalterna

I andra kapitlet har lämnats en redogörelse för de bedömningar, som under de senaste åren framlagts rörande det framtida behovet av läkare. Utredningen har i anslutning härtill konstaterat, att en särskild utredning nyligen tillkallats med uppgift att göra en förnyad översyn av utbildningsbehovet. Under sådana omständigheter saknar universitetsutredningen anledning att framlägga något konkret förslag rörande utbyggnad av de medicinska läroanstaltcrnas utbild- ningskapacitet. I avvaktan på den särskilda utredningens förslag räknar univer— sitetsutredningen med den utbyggnadstakt, som hypotetiskt antagits i de tidi— gare redovisade modellberäkningarna.

Universitetsutredningen vill likväl icke underlåta att här understryka, att utvecklingen på medicinens område under efterkrigstiden gått så snabbt, att man redan av denna anledning troligen lätt underskattar läkarbehovet i fram— tiden. Samtliga de tre specialutredningar, vilkas synpunkter refererats i andra kapitlet, har också pekat på ett växande behov av läkare både inom den öppna vården och inom olika grenar av den alltmera specialiserade sjukhusvården.

Universitetsutredningen vill också framhålla, att de stora studentkullarna under första hälften av 1960—talet erbjuder ett särskilt gott rekryteringsunderlag för en snabbt genomförd, möjligen tillfällig, utökning av de medicinska läro— anstalternas intagning.

Av allmänna utbildnings-, forsknings— och studentsociala skäl föreslår univer— sitetsutredningen, att den medicinska högskolan i Umeå snarast möjligt utbyg- ges till en fullständig, medicinsk läroanstalt.

Tandläkarhögskolorna

Universitetsutredningen har i det föregående utförligt refererat 1951 års tand- läkarkommittés betänkande rörande det framtida behovet av tandläkare. Såväl i kommittémajoritetens förslag som i en inom kommittén avgiven reservation föreslogs, att intagningen av tandläkarstuderande skulle ökas till en nivå, som skulle ligga icke obetydligt högre än den som för närvarande gäller.

Det med anledning av proposition nr 138 till 1955 års riksdag fattade beslutet angående ökad examination av tandläkare innebar bl. a., dels att intagningen höjdes till ännu gällande 240 elever per år, vilket möjliggjordes bl.a. genom inrättandet av en partiell högskoleklinik i Umeå, dels att man i princip beslöt att den redan av 1945 års riksdag principbeslutade tredje tandläkarhögskolan skulle upprättas och förläggas till Göteborg, varigenom intagning skulle kunna ökas till 300 elever årligen.

Till tandläkarkommitténs i det föregående redovisade motivering för en ut— ökning av utbildningskapaciteten vid tandläkarhögskolorna vill universitets— utredningen för egen del foga följande synpunkter.

Varje bedömning av tandvårdsbehovet är liksom bedömningar av många andra av de behov som tillgodoses av personal med akademisk utbildning be— roende av värderingar, men det torde råda enighet om att den folktandvårds— organisation, på vars uppbyggnad satsats åtskilligt, för framtiden måste bibe— hållas och i varje fall när det gäller barntandvården utvecklas. Man kan emel— lertid konstatera, att utvecklingen inom folktandvården de senaste åren varit mindre tillfredsställande. Enligt uppgift från medicinalstyrelsen var den 1 mars 1959 antalet vakanser vid folktandvården 197, det största antal som dittills förekommit. Av det totala antalet tandläkare i folktandvården, 1 565, skulle så många som 435 eller 28 procent utgöras av tandläkare utan svensk legitimation. Av dem med svensk legitimation torde ett stort antal vara sådana som tjänstgör inom folktandvården under en förhållandevis kort tid, varefter de söker sig över till privat praktik. Hur otillfredsställande folktandvården ännu fungerar, när det gäller barn i förskoleåldern, framgår därav att i den för individens fram— tida tandbestånd särskilt känsliga åldern under sex år enligt uppgifter från medicinalstyrelsen (avseende kalenderåret 1957) folktandvårdens behandlings— prestation inte var större än 6 505 fall, varav i runt tal en tredjedel vid Eastman— institutet i Stockholm. I relation till folkmängden i åldrarna 2—5 år utgör denna behandlingskapacitet blott 1,5 procent.

Med tanke på att det sålunda dokumenterade, mycket stora omedelbara be- hovet snabbt måste tillfredsställas och att man samtidigt måste överväga efter- frågan på tandläkare på längre sikt, föreslår universitetsutredningen, att en sär- skild översyn analog med den som nyligen igångsatts för den medicinska utbildningen göres rörande tandläkarhögskolornas erforderliga utbildnings- kapacitet.

Även om man håller fast vid den behovsbedömning, som föranledde kom— mittén att förorda en sammanlagd intagning på 300 studerande, så finns det förhållanden på forskningens och utbildningens områden som talar för att ut- bildningskapaciteten bör höjas utöver vad som föreslogs av kommittén. Det finns anledning räkna med att den vid tandläkarhögskolorna forskande per— sonalen kommer att öka väsentligt de närmaste årtiondena. Vidare måste man för framtiden beakta att det under senare år starkt ökade antalet kvinnliga odontologie studerande —— höstterminen 1958 var andelen kvinnor bland de ny- inskrivna tandläkarstuderandena 40 procent mot 20 procent läsåret 1950/51 kommer att leda till att den totala arbetsinsatsen från ett givet antal examine- rade tandläkare kommer att minska. Trots att förvärvsarbetsfrekvensen bland kvinnliga tandläkare erfarenhetsmässigt relativt sett är hög och till och med skulle kunna göras än högre om man inrättade särskilda deltidsbefattningar, så kommer avgången från arbetsmarknaden ändå att bli högre vid fortsatt stor andel kvinnor bland de odontologie studerande än som kunde beräknas när tandläkarkommittén gjorde sina kalkyler.

Å andra sidan finns det faktorer som på längre sikt kan verka minskande på tandvårdsbehovet. Hit hör tidigare och mera regelbundet omhändertagande av patienten, förbättrade kostvanor, förbättrad munhygien, effektivare arbets- metoder, fluoridering och andra resultat av en intensifierad forskning.

Under hänvisning till vad här anförts och till tandläkarkommitténs uttalanden vill universitetsutredningen för egen del understryka, att ett genomförande av det år 1955 fattade principbeslutet framstår som synnerligen angeläget.

Vid den föreslagna utredningen bör emellertid prövas vilken utbildningskapa- citet som är erforderlig med hänsyn till det framtida behovet av tandläkare. I detta läge har universitetsutredningen använt den i modellberäkningarna för- utsatta utbyggnadstakten som arbetshypotes vid förslagen i fråga om övriga utbildningsanstalters dimensionering och vid utarbetandet av de överslagsmäs— siga kostnadsberäkningarna.

Även beträffande tandläkarutbildningen vill universitetsutredningen under- stryka, att de snabbt stigande studentexamenskullarna under 1960—talets första hälft utgör ett motiv för en skyndsamt genomförd intagningsökning.

Slutligen finner universitetsutredningen det av allmänna utbildnings- och studentsociala skäl vara angeläget, att tandläkarinstitutet i Umeå snarast möj— ligt bygges ut till att kunna meddela en fullständig tandläkarutbildning. Utred-

ningen vill härvidlag hänvisa till att organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå i ett nyligen avgivet yttrande över en av Sveriges Förenade Studentkårer gjord framställning ansett förutsättningar föreligga för att redan under år 1961 meddela de två sista terminernas utbildning vid tandläkarinsti- tutet i Umeå.

Farmaceutiska institutet

Som framhållits i andra kapitlet kan man räkna med att en inom arbetsmark- nadsstyrelsen företagen särskild undersökning rörande det framtida behovet av farmaceutiskt utbildad arbetskraft inom en relativt snar framtid kommer att publiceras. Denna undersökning kommer att läggas till grund för farmaceut- utbildningskommitténs överväganden och förslag, och det finns därför för uni— versitetsutredningen ej anledning att taga någon ställning till frågan om farma— ceutiska institutets framtida utbildningskapacitet. I avvaktan härpå räknar universitetsutredningen i det följande med de i modellberäkningarna angivna intagningssiffrorna.

Gymnastiska centralinstitutet

Den utökning av gymnastiklärarutbildningen (från nuvarande knappt 70 till ungefär 100 årligen intagna), som räknats med i modellberäkningarna, har när- mast sin grund i skolorganisationens expansion. Redan nu föreligger en bety— dande brist på gymnastiklärare, icke minst vid de kommunala yrkesskolorna. Beräkningarna rörande den pågående skolreformens återverkningar i avseende på det totala antalet behövliga gymnastiklärartjänster synes ge vid handen, att minskningen i antalet gymnastikveckotimmar inom vissa skolformer mer än uppväges av ökningar på andra håll inom skolorganisationen. Under sådana omständigheter vill universitetsutredningen för sin del rekommendera, att gym— nastiska centralinstitutets intagningskapacitet ökas i huvudsak på det sätt som antagits i modellberäkningarna.

Lantbruks—, skogs- och veterinärhögskolorna

Utbildningen av agronomer, jägmästare och veterinärer är för närvarande före— mål för överväganden inom tre särskilda, av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade kommittéer. Med hänsyn härtill har universitetsutredningen i andra kapitlet inskränkt sig till att helt kort redogöra för vissa inom arbetsmarknads- styrelsen gjorda undersökningar rörande det framtida behovet av personal med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning.

Universitetsutredningen vill för sin del här endast konstatera, att dessa be— dömningar är synnerligen försiktiga. Ytterst bottnar detta givetvis däri, att

jordbrukets ställning i det framtida näringslivet beräknas bli försvagad, medan handelns och industriens ställning fortsätter att förstärkas. Å andra sidan synes det universitetsutredningen, som om den förstärkning av jordbruks- och skogs- forskningen och den högre agrikulturella och hortikulturella utbildningen, som vi torde stå inför, direkt och indirekt kommer att få till konsekvens att personer med utbildning vid lantbruks- och skogshögskolorna borde bli efterfrågade i större omfattning än som räknats med i arbetsmarknadsstyrelsens undersök— ningar. Vad veterinärerna beträffar synes däremot arbetsmarknadsstyrelsens be- dömningar mera invändningsfria.

I avvaktan på de tre särskilda kommittéernas förslag saknar emellertid uni— versitetsutredningen för sin del anledning att frångå de i modellberäkningarna gjorda antagandena om en oförändrad intagning totalt sett till dessa högskolor.

De teologiska fakulteterna

De antaganden som gjordes i tredje kapitlet rörande den framtida tillström- ningen till de teologiska fakulteterna innebär, att om tillströmningen skulle bli den antagna, skulle prästkåren under överskådlig tid fortsätta att minska. Med hänsyn till den föreliggande bristen på präster och till den ökade tillströmning till de teologiska fakulteterna, som förmärkts under de allra senaste åren, måste därför det gjorda antagandet betecknas som för lågt. Utredningen anser därför, att man realistiskt bör räkna med en starkare tillströmning till dessa fakulteter än som skett i modellberäkningarna. Som riktpunkt härvidlag synes man kunna välja att examinationen av teologie kandidater ökas till sådan nivå, att präst- bristen elimineras. Det bör härvidlag givetvis också ihågkommas, att teologie kandidater i viss utsträckning också kommer att gå till annan yrkesverksamhet.

En beräkning har givit vid handen, att den angivna riktpunkten skulle upp- nås inom ett par årtionden, därest nyinskrivningen vid de teologiska fakulte- terna stiger till sammanlagt 850 under femårsperioden 1960/61—1964/65 och sammanlagt 1 000 respektive 1 150 under de därpå följande två femårsperioderna.

Universitetsutredningen återkommer i åttonde kapitlet till frågan om de teo- logiska fakulteternas storlek och resurser.

De juridiska fakulteterna, samhällsvetar- utbildningen och handelshögskolorna

I andra kapitlet har universitetsutredningen redovisat en inom dess sekretariat genomförd undersökning rörande näringslivets framtida behov av jurister, sam- hällsvetare och civilekonomer samt en på grundval av denna undersökning gjord överslagsberäkning av det totala behovet i framtiden av arbetskraft med här ifrågavarande slag av akademisk utbildning.

En jämförelse mellan resultaten av denna beräkning och den tidigare pre- senterade behovsberäkningen för ingenjörer visar, att den senare givit betydligt högre siffror i fråga om relativ nettoökning av utbildningsgruppernas storlek. Om man accepterar beräkningarna av ingenjörsbehovet — och utredningen är som tidigare sagts av den meningen att dessa beräkningar bör anses acceptabla som arbetshypotes vid de närmaste årens beslut rörande de tekniska högskolor— nas intagningskapacitet —, finns det anledning att anse de nu redovisade be— räkningarna för i varje fall civilekonomer och politices magistrar ge alltför låga siffror. Man kan peka på olika faktorer som kan ha bidragit till detta. Man är måhända inom näringslivet ännu inte lika medveten om den samhällsveten- skapliga och ekonomiska forskningens betydelse för den egna verksamheten. som man numera börjar bli i fråga om den tekniska forskningens. Universitetsutred- ningen är för sin del av den bestämda uppfattningen, att ekonomisk och sam- hällsvetenskaplig forskning mycket snart kommer att visa sig för såväl offentlig som privat verksamhet ha så stort värde, att man i växande grad kommer att efterfråga tjänster från denna typ av arbetskraft. Bl.a. vill utredningen peka på det stora behovet av samhällsvetenskapliga undersökningar i anslutning till det samhälleliga reformarbetet på olika områden och till planeringen av be- byggelse och näringslivslokalisering.

I fråga om det framtida behovet av juridisk arbetskraft är situationen enligt utredningens mening särskilt svårbedömbar. Det finns dock risker för att under- skatta expansionsmöjligheterna, när det gäller denna typ av arbetskraft. De i Juristförbundets i andra kapitlet refererade promemoria gjorda bedömningarna synes vara alltför snäva därigenom att de dels endast avser de närmaste åren, dels utgått från en begränsning av juristernas utnyttjande till i huvudsak rent juridiska arbetsuppgifter. Om man ser utvecklingen på längre sikt och räknar med ett mera generellt utnyttjande av juridiskt skolad arbetskraft på en rad olika befattningar av bl. a. administrativ karaktär, måste bedömningen bli en annan. Härtill kommer, som framgår av fjärde kapitlet, att antalet jurister i yrkesverksam ålder även med modellens inskrivningsantagande kommer att växa. mycket långsamt mellan åren 1960 och 1975 (från 7 500 till 8 900 personer). Detta beror på juristkårens ålderssammansättning och den ringa nyrekryteringen under 1950—talet. Skulle det under den angivna perioden visa sig, att examina- tionen tenderar att bli alltför hög i förhållande till arbetsmarknadens behov, kan korrigerande yrkesvägledningsåtgärder hinna insättas, innan den totala juristkåren vuxit alltför starkt.

Universitetsutredningen har med hänsyn till här redovisade överväganden kommit till den slutsatsen, att de beräkningar som gjorts i de två nästföre- gående kapitlen rörande tillströmning till de här ifrågavarande utbildnings— linjerna måste betraktas som i stort sett rimliga arbetshypoteser. Detta innebär att utredningen för sin del rekommenderar en fördubbling av intagningen till civilekonomutbildning, en mycket stark förstärkning av resurserna för samhälls—

vetenskaplig utbildning och en icke obetydligt ökad tillströmning till de juri— diska fakulteterna.

Utredningen återkommer i åttonde kapitlet till av dessa allmänna rekom- mendationer föranledda konkreta förslag.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna

De i tredje och fjärde kapitlen redovisade modellberäkningarna ger vid handen, att vi om antagandena bakom beräkningarna förverkligas skulle ha att vänta en utomordentligt stark ökning av antalet akademiker med examen från matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Examinationen skulle nästan fyrdubblas under loppet av ett decennium och antalet naturvetare i yrkesverksam ålder skulle mer än femdubblas på de tjugo åren 1955—75.

Enligt den tidigare refererade beräkningen av lärarbrist och läraröverskott skulle det totala behovet av heltidstjänster i naturvetenskapliga ämnen (mate- matik, fysik, kemi och biologi) vid de högre skolorna läsåren 1957/67 komma att öka med i runt tal 2 300. Lägger man härtill lärartjänsterna i geografi, ökas siffran till 2 600. Dessa nya tjänster kommer enligt de gjorda beräkningarna att delas mellan personer med traditionell ämneslärarkompetens och personer med annan kompetens. I modellen har beräknats, att mellan åren 1960 och 1965 antalet personer med naturvetenskaplig grundexamen ökar med drygt 3400. Mellan åren 1965 och 1970 skulle detta antal öka med nära 5 800. Även om man beaktar vad ovan sagts om fortsatta studier — vilket till en del endast innebär en förskjutning i tiden av utträdet på arbetsmarknaden utanför universitets- och högskoleväsendet och om kvinnornas förvärvsarbetsfrekvens, är det uppen— bart, att mellan åren 1965 och 1970 lärarbristen i de naturvetenskapliga ämnena vid de högre skolorna bör kunna hävas.

Detta på överslagsberäkningar grundade uttalande bekräftas i avseende på lärarbehov och lärarbrist i ämnena matematik, fysik och kemi av en special- undersökning, som under augusti och september månader 1959 med tillgång till universitetsutredningens då föreliggande siffermaterial utförts av undervisnings- rådet Lennart Sandgren såsom inom ecklesiastikdepartementet särskilt tillkallad utredningsman. Rapporten över denna undersökning är såsom ett särskilt bihang fogad till detta betänkande.

Utvecklingen av examinationen i slutet av 1960—talet tyder på att det i varje fall i början av 1970—talet bör vara möjligt med hänsyn till lärarfrågan — att även i de naturvetenskapliga ämnena minska klassavdelningarnas storlek inom det högre skolväsendet. Samtidigt visar siffrorna, att det bör bli möjligt för arbetsmarknaden utanför universitetsväsendet och skolan att till sig knyta ett starkt ökat antal personer med naturvetenskaplig utbildning.

Det kommer att ställas mycket stora krav på olika delar av vårt samhällsliv, om denna enorma ökning av högkvalificerad naturvetenskaplig arbetskraft rätt

skall kunna utnyttjas. Å andra sidan utgör det tillskott av arbetskraft som här finns inom räckhåll de närmaste decennierna en ovärderlig tillgång, vilken kan skapa en viktig förutsättning för en framtida höjning av vår naturvetenskapliga och tekniska standard, jämförlig med den som man på andra håll ute i världen planerar för.

Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att den anser, att man under 1960—talet måste börja förverkliga tanken på mindre klassavdelningar på alla stadier inom skolväsendet. En dylik reform kommer att kosta mycket pengar, bl.a. i form av ett väsentligt ökat antal ämneslärartjänster utöver dem som räknats med i det föregående. Det vore enligt utredningens mening inte en oproportionerligt stor insats, om vid slutet av 1960-talet funnes sammanlagt över 20 000 i stället för av Lundblad beräknade 17 000 heltidstjänster inom de former av skolväsendet, som beröres i den utförda beräkningen av ämneslärar- behovet. Att fördubbla ämneslärarkadern under ett decennium, under vilket ett större antal ungdomar passerar de övre skolåldrarna än någonsin tidigare i svensk historia, vore ej någon felinvestering.

Universitetsutredningen vill därför rekommendera, att de matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna utbygges i sådan takt och till sådan storlek, att de kan taga emot det antal studerande, som beräknats enligt modellberäkningarnas huvudalternativ.

De humanistiska fakulteterna

Den framtida tillströmningen till de humanistiska fakulteterna torde i högre grad än tillströmningen till övriga fakulteter och fackhögskolor sammanhänga med utvecklingen av vad som här kallats »övergångsfrekvensen», d.v.s. den andel av de allmänbildande gymnasiernas studenter, som i valet mellan aka- demisk och icke-akademisk yrkesutbildning efter studentexamen stannar för det förstnämnda alternativet. Det är naturligt, om den i fråga om studie- och yrkes- val tveksamme börjar just humanistiska studier, emedan en humanistisk utbild- ning i viss mån kan ses som en fortsättning av de allmänbildande gymnasie— studierna och öppnar vägar åt många håll. Man torde därför våga det allmänna påståendet, att i tider då övergångsfrekvensen till akademiska studier över— huvudtaget varit hög, har tillströmningen till de humanistiska fakulteterna också relativt sett varit stark. Eller omvänt: I tider då en humanistisk utbild— ning tett sig lockande även för de odeciderade, har övergångsfrekvensen till akademiska studier också varit hög.

Universitetsutredningen har i tredje kapitlet redovisat vissa alternativa be— räkningar rörande tillströmningen till universitet och högskolor under det när- mast kommande decenniet. Enligt dct ena huvudalternativct skulle övergångs- frekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier även i framtiden ligga på samma höga nivå som nu och studenterna som går till de fria fakulteterna

skulle fördela sig mellan dessa på samma sätt som nu. Enligt det andra huvud- alternativet skulle däremot övergångsfrekvensen successivt sjunka under tiden fram till mitten av 1960—talet och sänkningen av övergångsfrekvensen skulle huvudsakligen gälla övergången från det allmänbildande gymnasiets latinlinje och allmänna linje till de humanistiska fakulteterna. De två alternativen i till- strömningsberäkningarna representerar sålunda två skilda antaganden rörande de humanistiska studiernas dragningskraft under de närmaste fem å sex åren.

I sin avvägning mellan de båda alternativen har utredningen i huvudsak resonerat på följande sätt.

Till förmån för det första alternativet med en oförändrat hög övergångs— frekvens till akademiska studier och fortsatt expansion för de humanistiska fakulteterna talar framför allt de senaste årens erfarenhet, som ger vid handen att en hög och snarast stigande andel av studenterna söker sig till universitet och högskolor. Därtill kommer, att några nya eller vidgade utbildningslinjer utanför universiteten och högskolorna först på några års sikt kan tänkas bli ställda till de nyexaminerade studenternas förfogande. Studenterna är för den närmaste framtiden liksom i dag i hög grad hänvisade till att söka sig sin yrkes— utbildning vid fakulteter och högskolor.

Emellertid kan en rad skäl anföras till förmån för ett antagande om att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier kommer att sjunka. Dessa skäl är i huvudsak följande:

a) Övergångsfrekvensen har stigit under 1950—talet, men var tidigare avsevärt lägre. De främsta orsakerna torde ha varit dels de ljusa arbetsmarknadsutsik— terna för snart sagt alla akademiska yrken, dels de studentsociala åtgärderna, som gjort de akademiska studierna avsevärt mera konkurrenskraftiga vid stu- denternas studieval. Därtill kommer att tillströmningssiffrorna påverkats av att äldre studenter och personer utan reguljär studentexamen till följd av arbets— marknadssituationen och olika uppmuntrande åtgärder från samhällets sida fyllt ovanligt många sidor i de högre läroanstalternas inskrivningsböcker. Framför allt då arbetsmarknadssituationen för humanistyrkena nu kan mörkna, är det sannolikt att de humanistiska studierna mister en del av sin lockelse och att övergångsfrekvensen därför sjunker.

b) Den höga andelen kvinnor bland de studerande vid de humanistiska fakul— teterna kan i ett läge med mindre lockande framtidsutsikter för humanister leda till en relativt snabb minskning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna.

0) En rad utbildningsvägar som hittills inte räknats till studentkarriären kommer måhända gradvis att i praktiken om ock ej formellt ingå i denna. Folk— och småskoleseminarierna, socialinstituten och sjuksköterskeskolorna har tidigare i betydande utsträckning rekryterat sina elever bland ungdomar som av sociala, ekonomiska eller geografiska skäl inte kommit att ta studentexamen. Den all- männa välståndshöjningen och därmed följande ökade utbildningsmöjligheter i

förening med förbättrat studiesocialt stöd torde under det närmaste årtiondet medverka till att de som siktar på utbildningslinjer av här aktuell typ i större utsträckning än nu kommer att först genomgå något slag av gymnasieutbildning. Om detta resonemang är riktigt, skulle följden bli den, att utbildningsanstalter av det angivna slaget i framtiden i högre grad än nu kommer att rekrytera studenter och sålunda uppträda som konkurrenter till universiteten och hög- skolorna och då särskilt till de humanistiska fakulteterna.

Utredningen har i sina överväganden stannat för alternativet att antaga en sjunkande övergångsfrekvens från gymnasiestudier till humanistiska studier.

I detta antagande ligger —— det vill utredningen uttryckligen uttala icke blott ett försök till förutsägelse av en kommande utveckling utan även en rekommendation.

Även med de försiktiga tillströmningsantaganden som gjorts i tredje kapitlet skulle årsexaminationen av humanister stiga från ungefär 570 under 1950-talets första hälft och 850 ä 900 för närvarande till 1 300 under första hälften av 1960-talet och 1 800 under andra hälften av 1960-talet. Detta skulle leda till —- som framgår av tabell 32, s. 156 —— att humanistkåren skulle öka med i genom- snitt drygt 700 personer per år under perioden 1955—60, med närmare 1 100 per år under 1960-talets första hälft och med närmare 1 550 personer per år under slutet av 1960-talet. Även om man räknar med att en starkt stigande andel av humanisterna kommer att vara samhällsvetare och även om man räknar med att 40 procent av de kvinnliga humanisterna kommer att stå utanför den aka— demiska arbetsmarknaden får man — som framgår av sammanställningen på s. 154 —- som resultat av beräkningarna en ökning av antalet yrkesverksamma humanister med rent humanistiska ämneskombinationer från ungefär 9 000 år 1955 till 15 000 år 1965 och 27 000 år 1975, en nettoökning sålunda av de yrkes— verksamma, rena humanisternas antal med i genomsnitt 900 personer per år under tjugoårsperioden 1955—75 (1 400 per år under den sista femårsperioden mot ungefär 400 per år för närvarande).

Enligt de beräkningar som gjorts rörande lärarbrist och läraröverskott kom— mer det totala antalet heltidstjänster i humanistiskt betonade läroämnen (in- klusive både kristendom och geografi) att öka med i runt tal 4200 tjänster mellan åren 1957 och 1966. Detta antal skall fördelas dels på lärare med sed- vanlig kompetens, dels på andra lärare. Det är med hänsyn till de siffror, som visats i tablån s. 154, tydligt, att om modellens siffror kommer att realiseras, kan lärarbanan ej absorbera en på långt när lika stor del av de examinerade huma- nisterna som för närvarande är fallet. Av de 6 700 heltidstjänster, som fanns i humanistiska ämnen vid de högre skolorna läsåret 1957/ 58, torde ungefär 7 00 ha innehafts av andra än personer med filosofisk examen (motsvarande). Om man antar att det år 1957 fanns 10000 yrkesverksamma humanister, skulle med andra ord 60 procent av dessa ha haft lärartjänster vid de högre skolorna. Om man antar att utvecklingen av skolväsendet får den karaktär, som räknats med

i Lundblads utredning och räknar med att 60 procent av samtliga nya lärar- tjänster i humanistiska ämnen fram till 1966 besätts med personer som avlagt examen vid filosofisk fakultet, skulle andelen lärare bland humanisterna i mitten av 1960-talet ha sjunkit till cirka 55 procent.

Denna minskning i procenttalet för hela gruppen antyder att andelen lärare bland de nyexaminerade sjunker högst väsentligt. Tidigare har räknats med att man åren 1955—65 kommer att examinera i runt tal 11 000 personer vid de humanistiska fakulteterna. Om man antar att 65 procent av dessa har lärar- kompetens och antar att 60 procent av dem med magisterkompetens omedelbart söker sig ut på lärarbanan, skulle man för tioårsperioden få räkna med omkring 4 300 läraraspiranter. Härtill kommer då de läraraspiranter som finns bland dem som avlagt högre examen. Dessa kanske kan uppskattas till 700.1

De sammanlagt 5000 läraraspiranterna skulle, om Lundblads beräkningar accepteras, tävla om sammanlagt i runt tal 3 900 tillgängliga tjänster (nya och ledigblivna). Andelen av samtliga examinerade 1955—65 som finge lärartjänst blir enligt denna grova kalkyl i runt tal en tredjedel mot nu 60 procent.

Fram till mitten av 1960—talet torde dock ej, trots det som nu visats, komma att föreligga några större sysselsättningssvårigheter för humanister. Universitets- väsendet kommer att expandera och andra sektorer av samhällslivet kan säker- ligen absorbera det »överskott» av läraraspiranter som kan tänkas uppstå om skolan utvecklas i enlighet med vad som beräknats i de offentliggjorda progno— serna. Därtill kommer att även en försiktig minskning av klassavdelningarnas storlek i något eller några ämnen skulle skapa behov av ett stort antal nya lärartjänster. Utredningen vill härutinnan hänvisa till sitt i det föregående (5. 194) gjorda uttalande till förmån för en generell minskning av klassavdelningarnas storlek.

Allvarligare ter sig enligt modellens siffror utvecklingen efter mitten av 1960- talet. Mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet blir antalet personer med humanistisk examen så stort, att det erfordras en oerhört elastisk arbets— marknad för att hinna absorbera alla på ett fullt friktionsfritt sätt. Detta kan belysas genom följande räkneexempel. I det föregående har räknats med att antalet personer i yrkesverksam ålder med utbildning i samhällsvetenskapliga, juridiska och ekonomiska ämnen skall kunna öka från cirka 12 100 år 1955 till cirka 21 000 år 1975 eller med nära 75 procent på tjugo år. Enligt beräkningen ovan skulle de yrkesverksamma humanisterna i övrigt öka från 9 000 till 27 000 under samma tid, eller med 200 procent. Även om man kraftigt ökar antalet lärartjänster, torde arbetsmarknaden utanför skolväsendet ha svårt att utan vidare ta emot ett så stort antal personer med en utbildning, som huvudsakligen

1 För närvarande torde enligt de beräkningar som Lundblad utfört ungefär 60 procent av examine- rade magistrar och 6 procent av examinerade kandidater omedelbart söka sig ut på lärarbanan, medan ytterligare 16 procent av magistrarna senare söker sig till lärarbanan.

är avpassad för blivande vetenskapsmän, lärare, museitjänstemän, biblioteks— tjänstemän och liknande.

Modellens siffror över examinationen skulle med andra ord, när det gäller humanister i övrigt, ej utan vidare vara förenliga med en rimlig bedömning av det framtida behovet av personer med en traditionell utbildning inom humanis- tiska ämnen. Detta liksom alla tidigare resonemang förs under förutsättning att man vid bedömningen av det framtida behovet av arbetskraft bör utgå från att vederbörande får arbetsuppgifter, som i stort sett svarar mot nivån på den utbildning som givits. Det vore i och för sig inte någon svårighet att nu enbart hänvisa till att de som ej kan vinna sysselsättningar i funktioner, som nu kan beräknas finnas tillgängliga, i framtiden kan få sysselsättning i andra funktioner.

Universitetsutredningen har kommit till den slutsatsen, att även modellens antaganden om en relativt sett mycket modest ökning av tillströmningen till de humanistiska fakulteterna ger ett med hänsyn till vad man nu kan säga beträffande tendenserna i fråga om humanisternas möjligheter på arbetsmark- naden för högt antal akademiker med humanistiska examina. Detta omdöme gäller under alla omständigheter för tiden efter mitten av 1960-talet, vilken tidpunkt också markerar början av den period, under vilken examinationen av olika slag av akademiker kan påverkas av utredningens rekommendationer och förslag.

Utredningen har övervägt följande alternativ för tillströmningen till de huma- nistiska fakulteterna:

a) tillströmningen följer antagandena i modell—beräkningens huvudalternativ (fjärde sifferkolumnen i vänstra delen av tabell 28, s. 128);

b) tillströmningen antages stanna vid a—alternativets bottenläge, 2 400 årligen nyinskrivna från och med läsåret 1963/64; samt

0) tillströmningen antages gå ned till 2 000 läsåret 1960/61 och sedan ligga på samma nivå under hela 1960-talet.

Dessa alternativa antaganden beträffande tillströmningen till humanistiska studier, av vilka alternativet a) sålunda sammanfaller med modellberäkningar- nas i tredje och fjärde kapitlen utnyttjade huvudalternativ, ger följande siffer- serier beträffande examinationen per femårsperiod under tiden 1955—75:

Läsår Antal examinerade per femårsperiod & b c 1955/56—1959/60 ....................... 4.1 355 4 355 4 355 1960/61—1964/65 ....................... 6 5417 6 5437 6 217 1965/66—-1969/70 ....................... 9 050 8 211 6 887 1970/71—1974/75 ....................... 11 200 8 4:00 7 000

De tre alternativens innebörd i avseende på examinationen under femårs- perioden 1965/66—1969/70 har markerats i diagram 16 (s. 138).

Med de gjorda tre alternativa antagandena får vi följande beräkningar rörande antalet humanister i yrkesverksam ålder åren 1955, 1960, 1965, 1970 och 1975:

År 3. b c 1955 ............. 11 060 11 060 11 060 1960 ............. 14 673 14 673 14 673 1965 ............. 20 141 20 141 19 818 1970 ............. 27 810 26 986 25 341 1975 ............. 37 532 33 924 30 894 '

De tre alternativens innebörd i avseende på antalet humanister i yrkesverk- sam ålder år 1975 har markerats i diagram 17 (s. 158).

Som synes skulle även enligt alternativet b) ske en så stark ökning av antalet humanister i yrkesverksam ålder, att antalet är 1975 skulle vara tre gånger så stort som antalet tjugo år tidigare. Om vidare antages, att »samhällsvetarna» (inklusive psykologer och pedagoger) utgör samma absoluta antal som beräknats i den sammanställning, som redovisas i fjärde kapitlet (s. 151), och samma an- taganden vidare göres beträffande andelen kvinnor och andelen yrkesverksamma bland dessa som där gjordes (s. 154), får man följande utveckling av antalet yrkesverksamma rena humanister enligt de tre alternativen (siffrorna här av- rundade till jämna hundratal):

År a b c 1955 ............. 8 800 8 800 8 800 1960 ............. 11 500 11 500 11 500 1965 ............. 15 200 15 200 14 900 1970 ............. 20 300 19 700 18 400 1975 ............. 26 800 24 000 21 600

Som ovan framhållits har universitetsutredningen kommit till den slutsatsen, att alternativet a) (lika med modellberäkningarnas huvudalternativ) ger ett alltför stort antal humanister. Valet mellan alternativen b) och 0) blir enligt utredningens mening beroende av i vilken utsträckning man kan få till stånd vn differentiering av humanisternas utbildning med sikte på olika verksamhets— fält för humanistiskt utbildad arbetskraft. Detta problem diskuteras närmare i åttonde kapitlet.

Universitetsutredningen rekommenderar sålunda för sin del en viss minskning även i absoluta tal av tillströmningen till humanistiska studier. Under förut— sättning att de i åttonde kapitlet framlagda förslagen leder till resultat. vågar utredningen stanna för alternativet b), d. v. s. rekommendera att antalet årligen nyinskrivna för huvudutbildning inom humanistisk fakultet under de närmaste åren sjunker från för närvarande cirka 2 700 till cirka 2 400. Till dessa tal bör —— om man vill se till den totala nyinskrivningen vid de humanistiska fakul- teterna läggas antalet »komplettanter», som utredningen beräknat skall stiga något fram till mitten av 1960—talet. Räknar man även med dessa inskrivna,

skulle den totala nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna sålunda lämpligen böra sjunka från här beräknade 2850 läsåret 1959/60 till ungefär 2600 läsåret 1962/63 för att sedan stanna på ungefär den sistnämnda nivån. Om nyinskrivningen vid de humanistiska fakulteterna skulle sjunka i enlighet med vad här sagts vara önskvärt, innebär detta ej att hela antalet studerande vid dessa fakulteter skulle minska. Den snabba och starka ökningen av de ny- inskrivnas antal under de allra senaste åren får i stället till följd, att antalet studerande vid de humanistiska fakulteterna skulle fortsätta att stiga, ehuru ganska långsamt, ända till mitten av 1960-talet, då antalet skulle stagnera.

De icke-akademiska utbildningslinjerna

Som framgår av det föregående har universitetsutredningen ansett sig böra rekommendera, att övergångsfrekvensen från gymnasiestudier till akademiska studier bör sjunka successivt under 1960—talets första hälft. En sådan utveckling kommer bl. a. att leda till en kraftig ansvällning av antalet studenter, som söker sig till andra utbildningslinjer än de akademiska. I andra kapitlet (s. 101 ff.) har utredningen redovisat vilka utbildningsbanor utöver de akademiska, som i större eller mindre utsträckning rekryteras av personer, som avlagt student- examen. I ett samhälle med en snabbt stegrad allmän utbildningsnivå har det synts skäligt att räkna med en ökning av det relativa antalet studenter på dessa utbildningsinjer, samtidigt som antalet utbildningsplatser ökar, och utredningen har därför ansett sig kunna förutsätta en ökning av antalet studenter, som söker sig till ifrågavarande utbildningslinjer, kanske med 120—130 procent inom de närmaste 6—7 åren.

Även med en så snabb expansion av de för studenter ägnade kortare utbild- ningslinjerna, som utredningen förutsatt, kommer emellertid rekryteringsunder- lag att finnas för nya utbildningsvägar på studentexamens grund och därmed behov av lämplig yrkesutbildning för ett stort antal studenter från de allmän— bildande gymnasierna. Utredningen rekommenderar därför, att ökade möjlig— heter till kortare utbildning efter studentexamen skapas. I det följande kommer utredningen att framlägga förslag rörande en ny sådan utbildningsväg. Härut- över torde emellertid särskilt utredningsarbete vara erforderligt för att öppna andra utbildningsvägar av motsvarande slag. Universitetsutredningen vill under— stryka, att det enligt dess mening är angeläget, att dessa spörsmål ägnas upp— märksamhet.

3. Sammanfattning

Vid sin genomgång av modellberäkningarnas konsekvenser har universitets— utredningen sålunda kommit till det resultatet, att beräkningarnas huvudalter— nativ tills vidare i allt väsentligt bör kunna utgöra en rimlig arbetshypotes för universitetens och högskolornas utbyggnad.

Utredningens rekommendationer och beräkningar rörande tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor illustreras i diagram 18, gjort enligt samma metod och i samma skala som diagram 15 (s. 130), som illustrerar den i modell- beräkningarna antagna tillströmningen. Om man jämför de båda diagrammen, får man en uppfattning rörande innebörden av avvikelsen från modellberäk- ningens antagande rörande tillströmningen till de humanistiska fakulteterna. Den streckade gränsen för de humanistiska fakulteternas andel av tillström- ningen representerar det i det föregående diskuterade alternativet c).

Dia-gram 18. Den av universitetsutredningen rekommenderade respektive beräknade utvecklingen mellan läsåren 1959/ 60 och 1969/70 av tillströmningen till skilda fakulteter och högskolor.

SPÄRRÅDE HÖGSKOLOR OCH FAKULT, FRIA FAKULTETE R HANDE Ls- TEKN. TANDL: Mm _ få & HuM. JUR. MAT.- NAr. HÖGSK. Hör-sx. HÖGSK mc. Elg gg % FAK. FAN. FAK * r-r _

Wl-llllll I-I- äxwmi X i / & llllllll _|-

b 7 lUOO-OGI

För att ge en mera fullständig bild av studentexaminationens ökning och universitets- och högskoleväsendets expansion under tiden efter andra världs- krigets slut har diagram 19 framställts. hIan ser hur de två översta kurvorna går något isär under 1960—talet: Specialgymnasierna ökar (enligt antagandet) något sin andel av den totala examinationen. Man ser också hur antalet nyin- skrivna vid samtliga universitet och högskolor stigit och enligt de här gjorda rekommendationerna kommer att fortsätta att stiga fram till mitten av 1960— talet, då inskrivningen stabiliserar sig på en under återstoden av decenniet relativt konstant nivå. Kurvan är dragen med hänsyn till alternativ b) i av- seende på inskrivningen vid de humanistiska fakulteterna, och de absoluta värdena innebär därför att »övergångsfrekvensen» mot slutet av perioden sjun- ker under den 65-procentsnivå, som räknades med i modellberäkningarna. Den nedre kurvan markerar den del av den totala nyinskrivningen som gäller de spärrade utbildningslinjerna. De fria fakulteterna skulle mot slutet av perioden taga emot en något mindre andel av samtliga nybörjare än de för närvarande gör.

Diagram 19. Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor åren 1946—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utveck— lingen (streckad linje ) enligt u-niversitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

Antal 20000 ....O'.'.u Samitswd-ex. :" I" 1500()- o' .. : "*"" "- Stud.-ex.vid " allmänhgymn. 'I I 10000- ___.--ll"I lnskr. vid univ. .v' och högsk. o', .nu- a'. 5000— _-..------I Nybörjarplatser vid __. .. . . . ____,a sporrade utbilda—linjer II- 0 I I I | 1 1945 1950 1955 1960 1965 1970 ÅR

Universitetsutredningens rekommendation för 1960-talet innebär bl.a., att totalantalet nybörjare vid flertalet utbildningslinjer främst undantaget de humanistiska fakulteterna —— anses böra öka mycket starkt. Med hänsyn till att dessa nybörjare tillsammans anses böra i relation till antalet studentexamina under samma period bli färre innebär rekommendationen att på de flesta av de spärrade utbildningslinjerna konkurrensen om tillgängliga platser snarare kommer att skärpas än minskas. För universitets- och högskoleväsendet i dess helhet måste detta bl. a. betyda att den kvalitativa standarden på de nyintagna studenterna bör kunna gott och väl hållas uppe på nuvarande nivå. Man bör till och med kunna räkna med en höjd kvalitet på studentmaterialet, samtidigt med den på många håll starkt ökade intagningen.

Detta illustreras i diagram 20, som bygger på samma data som diagram 19, men i vilket antalet studentexamina, antalet nyinskrivna och antalet nybörjar— platser vid de tekniska högskolorna satts i relation till antalet tjugoåringar i ifrågavarande årskull. Det bör observeras, att årtalen gäller studentexamens— årgång: Antalet studentexamina ett år och antalet nyinskrivna ett år senare har satts i relation till antalet tjugoåringar studentexamensåret. Värden lodrätt

Diagram 20. Studentexamina och nyinskrivna vid universitet och högskolor i relation till antalet tjugoåringar åren 1946—70. Den kända utvecklingen (heldragen linje) samt den fortsatta utvecklingen (streckad linje) enligt

universitetsutredningens rekommendationer och beräkningar.

96 av årskullen 20-åringor S " ' d om .5 U .-CX.

15 ) OO, ., O O .." Stud.-ex.vid ___ .. ll- ollmanb. gymn. ." __ c'_ -0'_ . 10 ' ___- .----l--.. ___.I lnsknjud umv. ”...-___” och hogsk.

Nybörjarplatser vid tekn. högsk.

O

| | | r ' 1945 1950 1955 1960 1965 1970 Studentexamensårg äng

under varandra på de olika kurvorna skall sålunda ange andelar av en och samma årskull.

Någon risk för att begåvningsreserverna ej skulle tillåta den av utredningen som önskvärd betraktade ökningen i antalet nybörjare vid universitet och hög- skolor föreligger som synes ej. Vad särskilt gäller möjligheterna att bygga ut de fakulteter och högskolor, som baserar sin intagning i första hand på ung- domar som avlagt studentexamen på den nuvarande reallinjens matematiska gren, tyder den senaste utvecklingen inom gymnasieorganisationen på att någon risk för att ej få fullt kompetenta sökande i tillräcklig omfattning ej kan anses föreligga. Sålunda ökade enligt tillgängliga uppgifter antalet elever i näst högsta ringen inom den matematiska grenen av det allmänbildande gymnasiet från 2004 hösten 1958 till 2604 hösten 1959. I procent av samtliga gymnasister räknat innebar denna ökning en uppgång för den matematiska grenen från 18,9 procent hösten 1958 till 22,2 procent hösten 1959. Vidare visar gjorda undersökningar att hösten 1959 ett betydande antal betygsmässigt behöriga ungdomar icke kunde beredas plats på realgymnasiet.

Del II

PROGRAM FÖR DE HÖGRE LÄROANSTALTERNAS UTBYGGNAD

De tekniska högskolornas utbyggnad

A. Allmänna riktpunkter

Universitetsutredningen har i det föregående framlagt de allmänna skäl. som enligt utredningens uppfattning talar för att de tekniska högskolornas utbild- ningskapacitet så snabbt som möjligt bör utbyggas så, att man redan vid mitten av 1960-talet kan taga emot cirka 1 800 nybörjare mot drygt 1 000 hösten 1959. Parallellt med denna utbyggnad för att öka intagningen måste den utbyggnad genomföras, som föranledes av ett beslut om införande av en ny specialiserings- möjlighet inom civilingenjörsutbildningens ram med sikte på kärntekniken. Där- till kommer slutförandet av den utbyggnad, som föranledes av redan beslutade ökningar av intagningen vid vissa av de tekniska högskolornas fackavdelningar, en utbyggnad som emellertid i huvudsak torde vara avslutad vid ingången av budgetåret 1960/61.

I ett senare avsnitt av detta kapitel kommer utredningen att framlägga en konkret tidsplan för utbyggnaden av de tekniska högskolorna och därvid även visa, hur den föreslår intagningsökningens fördelning mellan de skilda läro— anstalternas olika fackavdelningar. Utredningen vill emellertid redan här starkt understryka nödvändigheten av att snabbt få i gång en ökning av de tekniska högskolornas intagning. Varje uttänjning av programmet kommer ofrånkomligen att föra med sig en stockning av inträdessökande med därav följande stegring i intagningspoängen och samhällsekonomiska förluster till följd av en genom meritkompletteringar förlängd bruttostudietid. Särskilt vill utredningen varna för en sådan fördröjning av utbyggnadsprogrammet, som skulle leda till att målet 1 800 nybörjarplatser nåddes först efter år 1966 och varigenom begåvade studenter i de stora årskullarna skulle gå miste om utbildningsmöjligheter, som sedan ställes till förfogande för de minskande årskullarna med födelseår efter 1946. En sådan fördröjning av utbyggnadsprogrammet är icke förenlig med den allmänna målsättning för universitets- och högskolepolitiken, som utredningen i det föregående redovisat, och utredningen har därför vid utformningen av sitt konkreta utbyggnadsprogram måst taga stor hänsyn till tidsfaktorn och sålunda såvitt möjligt undvikit att föreslå lösningar, som förutsätter tidskrävande för- handlingar rörande t. ex. marköverlåtelser eller flyttning av bestående institu- tioner etc.

Ett ytterligare belägg för att snara åtgärder är behövliga utgör den redan påtagliga konkurrensen om nybörjarplatserna på våra två tekniska högskolor.

Av den här följande sammanställningen framgår, att antalet sökande de senaste åren ökat avsevärt snabbare än antalet nybörjarplatser.

Hösten är Nettoantalet éntalet Kalling?

sokande1 nybörjarplatser Kolumn 3 1954 872 651 1,34 1955 1 039 736 1,41 1956 1 325 894 1,48 1957 1 507 996 1,51 1958 1 642 1 001 1,64 1959 1 679 1 006 1,67

Vi kan räkna med att studentexaminationen på reallinjens matematiska gren stigit med cirka 23 procent mellan åren 1957 och 1959. Den på s. 183 redovisade beräkningen av de skilda gymnasiegrenarnas expansion ger vid handen, att examinationen på den matematiska grenen skulle nära tredubblas mellan åren 1957 och 1965. En ökad studentexamination för rimligen med sig ett ökat antal inträdessökande till de tekniska högskolorna.

I det föregående har, närmast i anslutning till resonemangen i föregående kapitel, den erforderliga utbyggnaden av de tekniska högskolorna uteslutande angivits som en funktion av en ökad intagning av studerande för civilingenjörs- examen. Emellertid är detta ingalunda tillräckligt såsom mått på den enligt utredningens mening erforderliga utbyggnaden av våra resurser för teknisk undervisning och forskning. Redan har erinrats om det ytterligare utbyggnads- program, som blir följden av ett statsmakternas beslut angående civilingenjörs— utbildning på kärnteknikens område liksom även om att de tekniska högskolor— nas totala kapacitet ännu ej fullt motsvarar den under de senaste åren ökade intagningen. Ytterligare ett par faktorer måste här föras in i bilden, innan det blir möjligt att realistiskt bedöma det erforderliga utbyggnadsprogrammets omfattning och förutsättningarna för dettas realiserande vid de olika läro- anstalterna.

Till en början vill utredningen här framhålla, att den utökning av själva utbildningskapaciteten vid de tekniska högskolorna, som utredningen föreslår, enligt utredningens bestämda mening innebär ett minimiförslag. Det kan mycket snart Visa sig, att teknikens och den tekniska forskningens utveckling motiverar en ännu starkare utökning av de tekniska högskolornas kapacitet än den ut- redningen föreslagit. Det har också varit efter viss tvekan som utredningen stannat för siffran 1 800 årligen intagna teknologer år 1965, och utredningen är fullt beredd på att dess behovsbedömning lika väl som den bedömning som

1 Här har eliminerats »dubbelsökande» i den mån de angivit i sina ansökningshandlingar att de sökt till såväl tekniska högskolan i Stockholm som till Chalmers tekniska högskola.

gjordes av 1940 års sakkunniga kan komma att visa sig vara alltför försiktig. Utredningen förordar därför, att de i utbyggnadsprogrammen för de enskilda högskolorna och fackavdelningarna ingående nybyggnaderna ges sådana plan— lösningar, som gör det möjligt att i en framtid utan omfattande omläggningar och utan inrättande av en ny läroanstalt för teknisk utbildning och forskning bygga ut utbildningskapaciteten högst väsentligt.

De tekniska högskolorna bereder redan nu studiemöjligheter icke blott för ordinarie studerande för civilingenjörsexamen utan även för ett icke ringa antal s.k. specialstuderande och extra studerande. Den förstnämnda kategorien består huvudsakligen av personer som behöver bygga på sin vid teknisk högskola eller på annat håll förvärvade yrkesutbildning genom att deltaga i någon viss vid de tekniska högskolorna given undervisning. Extra studerande åter är till stor del utlänningar eller andra som saknar den formella kompetens som normalt er- fordras för att bli antagen som ordinarie studerande eller specialstuderande vid teknisk högskola.

Det är enligt utredningens mening av stor vikt, att de tekniska högskolorna även i fortsättningen skall kunna bereda studiemöjligheter åt special— och extra studerande. Sådana möjligheter torde i framtiden böra stå till förfogande i avsevärt större utsträckning än nu. Teknikens och den tekniska forskningens snabba utveckling kommer med all sannolikhet att nödvändiggöra organise- randet av olika kurser för efterutbildning av civilingenjörer. De nyligen av särskilda sakkunniga föreslagna fortbildningskurserna inom kärntekniken utgör exempel härpå. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla, att nå- ringslivets behov av naturvetenskapligt utbildade forskare kan föra med sig ett allt starkare behov av särskilda Specialkurser i tekniska tillämpningsämnen för filosofie licentiater och kandidater. Såsom i annat sammanhang framhålles, kan det framdeles komma att visa sig motiverat att i viss omfattning även bereda filosofie kandidater möjlighet att erhålla utbildning och avlägga examen vid teknisk högskola. Även möjligheterna att vid våra tekniska högskolor ge civilingenjörsutbildning åt utländska studerande bör enligt utredningens mening förbättras.

Antalet specialstuderande och extra studerande vid de två tekniska hög- skolorna var höstterminen 1958 (161+228 :) 389 och motsvarade sålunda knappt 10 procent av antalet närvarande ordinarie studerande (inklusive licen- tiander). Även om man räknar med att vissa Specialkurser lämpligen anordnas under ferietid, synes det utredningen realistiskt, att man vid utbyggnaden av de tekniska högskolorna räknar med att det skall vara möjligt att meddela undervisning förutom åt de ordinarie studerande även åt ett antal special- studerande och extra studerande, som motsvarar ungefär 15 procent av antalet ordinarie studerande och licentiander. Det bör i detta sammanhang understrykas, att det lokalturymme, som erfordras för en special— eller extra studerande, ge-

nomsnittligen är avsevärt mindre än motsvarande utrymme för en ordinarie studerande.

I de tekniska högskolornas undervisning har undervisningen för civilingenjörs- examen hittills varit helt dominerande. Särskild högstadieundervisning eller forskarhandledning har endast undantagsvis kunnat inrymmas i den i de olika ämnenas läroplaner fastställda ordinarie undervisningen. Universitetsutredningen har i sitt femte betänkande starkt understrukit vikten av att de tekniska hög— skolorna ges sådana resurser, att de liksom universiteten kan fungera icke blott som läroanstalter för utbildning fram till civilingenjörsexamen utan även såsom centra för forskning och forskarutbildning. I betänkandet framlade utredningen en rad konkreta förslag till åtgärder i detta syfte. Genom beslut av 1959 års riksdag har dessa förslag delvis redan realiserats, och det är utredningens över— tygelse, att statsmakterna kommer att fortsätta på den nu inslagna Vägen och avsevärt förstärka de rena forskningsresurserna vid de tekniska högskolorna. Detta kommer bl. a. att innebära en kraftig ökning av antalet licentiander och doktorander, som nu utgör mindre än 10 procent av hela antalet studerande vid de tekniska högskolorna mot cirka 30 procent vid de matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna. Att beräkna hur stor ökningen av antalet licen- tiander och doktorander kommer att bli under en överblickbar framtid är helt naturligt mycket vanskligt. Möjligen skulle följande resonemang kunna vara av intresse.

Att söka förutberäkna antalet licentiander och doktorander genom att göra antaganden om denna grupps relativa andel av hela antalet studerande får anses vara en väl grov metod, då det gäller läroanstalter, för vilka man beräknar en kraftigt ökad nyintagning under en ganska kort period. Eftersom en studerande måste avlägga civilingenjörsexamcn, innan han kan bli licentiand, ger en ökning av nyintagningen ganska omedelbart utslag då det gäller hela antalet studerande, men den ökar rekryteringsunderlaget för licentiat— studier först efter fyra ä fem år. Om man uteslutande hade att räkna med rekryterings- underlaget som avgörande för antalet licentiander och doktorander, skulle följaktligen en ökning av nyintagningen till en början få den effekten, att licentiandernas och doktoran- dernas relativa andel av hela antalet studerande skulle sjunka för att sedan med början efter fyra år så småningom stiga till samma siffra som vid periodens början.

Å andra sidan torde andelen studerande som efter civilingenjörsexamen fortsätter med licentiatstudier sedan flera år vara i stigande. Det kan tänkas, att denna tendens skulle upphäva den ovan påpekade begynnelseeffekten av en ökad nyintagning av studerande, men detta är i så fall en tillfällighet, resultatet av två av varandra helt oberoende fak— torers inverkan på andelen licentiander bland de studerande vid de tekniska högskolorna.

Man kan tänka sig att så att säga renodla frekvensberäkningsmetoden på grundval av empiriskt material rörande andelen studerande inom varje nyinskrivningsårgång som efter avlagd civilingenjörsexamen påbörjar licentiatstudier. Denna beräkningsmetod förut- sätter emellertid att man har någon kännedom om medianstudietiden för teknisk licentiat- examen, men tillgängligt statistiskt material härvidlag utgör knappast tillräcklig grund för en sådan beräkning.

En grövre men ändå måhända säkrare metod vore att utgå från civilingenjörsexamina— tionen och grunda beräkningen på relationen mellan antalet licentiander ett år och antalet

under t.ex. de fyra närmast föregående åren avlagda civilingenjörsexamina. För åren 1952—58 får vi då för båda de tekniska högskolorna tillsammantagna följande siffror:

Antal avlagda civ.- . År Antal licentiander1 ing.-ex. under de 4. Relatélonstal närmast föreg. åren 0

1952 ........................ 132 1 903 6,94 1953 ........................ 172 1 943 8,85 1954 ........................ 166 1 947 8,53 1955 ........................ 222 1 972 11,26 1956 ........................ 269 2 001 13,44 1957 ........................ 314 2 063 15,22 1958 ........................ 340 2 089 16,28

1 Antal licentiander redovisade i högskolornas under höstterminema utgivna kataloger.

Om man vågar antaga, att det övervägande flertalet av de vid varje tidpunkt redo- visade licentianderna består av personer som avlagt civilingenjörsexamen under något av de fyra närmast föregående kalenderåren,1 skulle siffrorna i högra kolumnen berättiga till slutsatsen att licentiandfrekvensen bland nyexaminerade civilingenjörer mer än fördubblats under de sex åren. Så länge vi ej vågar göra något antagande vare sig om den tid som normalt förflyter mellan civilingenjörsexamen och licentiatstudiernas påbörjande eller om medianstudietiden för teknisk licentiatexamen, innebär däremot de i högra kolumnen redovisade data ingen exakt sifferangivelse beträffande den faktiska licentiandfrekvensen i varje enskild årgång nyexaminerade civilingenjörer.

Vi antager, att licentiandfrekvensen vid de tekniska högskolorna i fortsättningen liksom under de senaste sex åren utvecklar sig på ett sätt som ger en årlig stegring av frekvens— siffran i högra kolumnen med 1,5 procentenheter. Vi antager vidare, att förhållandet mellan antalet årligen avlagda civilingenjörsexamina och antalet nybörjarplatser 11—7 år tidigare i framtiden blir detsamma som under de senaste åren,2 samt att antalet ny- börjarplatser ökar med 113 per år under åren 1960—66 för att därefter stanna på 1 800. Vi får då följande antal licentiander åren 1960, 1965 och 1970:

År Antal licentiander 1958 ...................................... 340 1960 ...................................... 420 1965 ...................................... 880 1970 ...................................... 1 600

I detta sammanhang må erinras om att sannolikt även ett antal studerande med filo— sofisk grundexamen kommer att licentiera vid teknisk högskola.

1 Av i 1958 års katalog för tekniska högskolan i Stockholm redovisade sammanlagt 190 licen- tiander, för vilka det varit möjligt att erhålla uppgifter rörande datum för civilingenjörsexamen, hade 115 eller 60 procent avlagt civilingenjörsexamen under något av åren 1954—57. 2 40 procent av antalet nybörjarplatser 4 år tidigare, 30 procent av antalet nybörjarplatser 5 år tidigare, 8 procent av antalet nybörjarplatser 6 år tidigare och 5 procent av antalet nybörjarplatser 7 år tidigare. Med år avses här kalenderår. Jfr s. 133.

Utredningens i det föregående redovisade förslag beträffande riktpunkter för de högre tekniska läroanstalternas utbyggnad skulle kunna sammanfattas så- lunda: Utredningen föreslår, att intagningen av studerande för civilingenjörs— utbildning under första hälften av 1960-talet ökas med sammanlagt ungefär 800, så att den totala nyintagningen år 1965 uppgår till drygt 1 800 teknologer. Ut- redningen föreslår vidare, att de högre tekniska läroanstalternas personella och materiella resurser bygges ut, så att de kan meddela undervisning och hand- ledning dels för ett i ovan angiven takt ökat antal studerande för civilingenjörs— examen och dels för ett starkt stigande antal licentiander och doktorander, av vilka den förstnämnda gruppen är 1970 kan beräknas uppgå till kanske så mycket som 1 600 personer. Därutöver bör de högre tekniska läroanstalternas resurser möjliggöra mottagande av ett antal specialstuderande och extra stude— rande, som motsvarar kanske 15 procent av antalet ordinarie studerande (in- klusive licentiander). Vid utbyggnadens planering bör man slutligen ha i sikte att det skall vara möjligt att utan omfattande omläggningar av programmet öka nyintagningen av studerande avsevärt mera än som här föreslagits.

Detta program innebär, att de högre tekniska läroanstalternas resurser skulle få ökas från att under läsåret 1958/59 möjliggöra utbildning för 4423 stude- rande till att under läsåren 1965/66 och 1970/71 möjliggöra utbildning för föl- jande antal studerande med fördelning på de två kategorierna:

1958 1965 1970

Licentiandcr .................................... 340 880 1 600 Studerande för civilingenjörsexamen .............. 4 083 7 2801 8 7601 Summa studerande 4 423 8 160 10 360

Därtill kommer antalet special— och extra studerande, vilka dock, som ovan framhållits, kräver avsevärt mindre resurser än övriga studerande.

B. De enskilda fackavdelningarnas storlek

1. Allmänna synpunkter

Då det så gällt att inom den här föreslagna ramen dimensionera de enskilda fackavdelningarna, har utredningen haft att utgå från de i det föregående nämnda undersökningarna, som företagits av Sveriges Industriförbunds tek—

* Beräkningen av antalet studerande för civilingenjörsexamen är grundad på det förhållandet att detta antal under de senaste fem åren motsvarat cirka 95 procent av summan av antalet nybörjar— platser året i fråga och de fyra närmast föregående åren. Antalet nybörjarplatser har i denna över— slagsberäkning antagits öka på sätt som angives på s. 263 med tillägg av 10 platser vid lantmäteri— avdelningen hösten 1966.

nikerkommitté, Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Väg- och Vatten- byggares Riksförbund. Utredningen har därutöver samrått med överstyrelsen för de tekniska högskolorna och med representanter för Sveriges Industriför— bund, vars i ett föregående kapitel omnämnda skrivelse till utredningen av den 19 mars 1959 även redovisar förbundets synpunkter i avseende på den framtida civilingenjörsutbildningen inom olika fackavdelningar.

Teknikerkommittén framhåller, att behoven av civilingenjörer med olika fack- utbildning erfarenhetsmässigt varierar starkt från tid till annan. »En vid en viss tidpunkt fastställd fördelning av elevplatser-na inom olika fack kan därför snart bli inaktuell med hänsyn till fluktuationer i efterfrågan. Fördelningen på olika fack måste därför omprövas med korta mellanrum», understryker kommittén.

I sin enkät rörande teknikerbehovet inom industrien ställde teknikerkom- mittén emellertid även vissa frågor rörande de anställda ingenjörernas fördelning på fack och rörande företagens önskemål för den framtida fördelningen i detta avseende. Svaren på dessa frågor blev dock relativt ofullständiga, och tekniker— kommittén ansåg dem endast kunna ge en antydan rörande vissa allmänna ten- denser. I fråga om civilingenjörerna syntes sålunda framgå, att utbildningen inom det maskintekniska facket skulle behöva utvidgas mera än utbildningskapa- citeten inom övriga fackavdelningar. På det elektrotekniska området syntes till följd av de nyligen beslutade ökningarna av intagningen utbildningen bättre svara mot behoven. Det i enkätsvaren redovisade behovet av tekniska fysiker föreföll kommittén påfallande litet, vilket enligt kommitténs mening delvis kunde förklaras med att »industrien ännu ej vant sig vid denna ingenjörstyp», delvis syntes sammanhänga med att vissa forskningsinstitutioner, som torde ha ett förhållandevis stort behov av tekniska fysiker, i sina enkätsvar lämnat osäkra uppgifter eller inga uppgifter alls, då det gällde civilingenjörsbehovets fördelning på fackutbildning.

Sveriges Industriförbund har i sin skrivelse till universitetsutredningen den 19 mars 1959 anknutit till de av teknikerkommittén redovisade tendenserna och har framlagt ett förslag till ett ökat teknologintags fördelning på fackavdel— ningar. Förbundet framhåller emellertid, att något säkert underlag för en be- dömning av denna fråga icke föreligger i verkligheten. Förbundets förslag, vilket liksom teknikerkommitténs beräkningar icke omfattar lantmätarutbildningen, har formen av relativtal för en ungefärlig fördelning av 1 600 årligen nyintagna studerande med sikte på 1980-talets behov. Som en bakgrund anger förbundet dels de år 1965 yrkesverksamma civilingenjörernas beräknade fördelning på fack under förutsättning att 1956 års intagning bibehålles oförändrad såväl absolut som i avseende på fördelning på fackavdelningar, dels teknikerkommitténs på enkätsvaren grundade beräkning rörande lämplig fördelning av behövligt antal yrkesverksamma civilingenjörer år 1965.

Industriförbundets sammanställning har följande utseende: Med de av Industriförbundet angivna relativtalen skulle de av universitets-

Procentuell fördelning på fackavdelningarna för

=:- ia ås .:; E% ?55 a La 5” 1. De är 1965 yrkesverksam- ma civilingenjörernas för- delning enligt 1956 års

intagning ............. 3,3 19,2 4,9 2,5 24,6 20,5 11,5 5,4 8,2 100 2. Teknikerkommitténs be- räkning rörande lämplig fördelning av år 1965 be- hövligt antal yrkesverk- samma civilingenjörer .. 2,5 22,1 4,3 2,4 23,2 20,6 11,5 5, 7,8 100 3. Industriförbundets förslag

till fördelning .......... 3,0 22,5 3,0 2,5 24,0 20,5 11,5 5,5 7,5 100

1 Här och i det följande användes den benämning avdelningen har vid tekniska högskolan i Stockholm.

utredningen föreslagna 1 800 årligen intagna teknologerna fördelas på fack— avdelningar enligt följande sammanställning, i Vilken för jämförelsens skull även anges den nuvarande (hösten 1959) fördelningen av intagningen vid de tekniska högskolornas här ifrågavarande fackavdelningar.

1 800 årligen ny- Nuvarande intagna fördelade Procentuell Avdelning för intagning enl. Ind.-förb.:s ökning (hösten 1959) rekommen- % dation

Teknisk fysik (F) ...................... 50 54 8 Maskinteknik (M) ..................... 170 405 138 Skeppsteknik (Ss) ...................... 46 54 17 Flygteknik (Sf) ........................ 40 45 13 Elektroteknik (E) ...................... 265 432 63 Väg- och vattenbyggnad (V) ............ 158 369 134 Kemi (K) ............................. 90 207 130 Bergsvetenskap (B) .................... 45 99 120 Arkitektur (A) ........................ 122 135 11 Totalt 986 1 800 83

Som framgår av högra kolumnen i sammanställningen innebär Industriför- bundets förslag, att den totalt sett drygt 80—procentiga utökningen av de tek- niska högskolornas årliga intagning skulle fördela sig ganska ojämnt mellan de olika fackavdelningarna. Medan några avdelningar knappast skulle öka sin in- tagning alls, skulle intagningen vid andra avdelningar mer än fördubblas. För- slaget i denna del måste emellertid ses mot bakgrund av den utveckling av de

tekniska högskolorna, som ägt rum under de allra senaste åren och som inne- burit att intagningen vid vissa fackavdelningar mycket kraftigt ökats, medan andra avdelningar fått en mera blygsam utbyggnad.

Under de sista åren före andra världskriget låg de två högskolornas samman- lagda intagningskapacitet vid cirka 400 nyintagna studerande per år. Huvud- sakligen genom en kraftig utbyggnad med början år 1946 nådde man från och med år 1949 en sammanlagd intagningskapacitet av 625 å 650 studerande per är, vilken siffra låg fast till och med läsåret 1954/55. Genom successiva riksdags- beslut åren 1955, 1956 och 1957 har intagningen sedan snabbt ökats med sam- manlagt ungefär 350 platser, varigenom den totala intagningskapaciteten nu är cirka 1 000 studerande per år. Denna mycket starka expansion har — som ovan antytts —— varit olika stark inom olika avdelningar, men den har ännu ej börjat påverka examinationen av civilingenjörer. Industriförbundets nu framlagda för- slag till utbyggnad av de tekniska högskolornas utbildningskapacitet måste upp- fattas som ett förslag om fortsättning av den expansion, som sålunda redan på- börjats. Förslaget är i viss mån ägnat att återställa den balans de olika fack- avdelningarna emellan, som åstadkoms genom de första efterkrigsårens utbygg- nad av högskolorna, och som sedan flera år och alltjämt återspeglas i de ny- examinerade civilingenjörernas fördelning på fackutbildning.

I nedanstående sammanställning anges antalet nybörjarplatser vid de olika fackavdelningarna dels åren 1954 (strax före den senaste expansionsperiodens början) och 1959, dels för en ökad intagning enligt Industriförbundets förslag. I högra delen av sammanställningen anges dessutom den procentuella ökningen av de olika fackavdelningarnas intagning enligt förslaget samt den del av denna ökning, som redan genomförts, huvudsakligen under åren 1955—57. I samman- ställningen har lantmäteriavdelningen uteslutits, eftersom denna avdelning icke innefattas i Industriförbundets förslag.

Antal nybörjarplatser Procentuell ökning Avdelning för Ind.- totalt därav 1954 1959 förb.:s sedan 1954 1954—59 förslag % %

Teknisk fysik ...................... 20 50 54 170 150 Maskinteknik ...................... 115 1 70 405 252 48 Skeppsteknik ....................... 35 46 54 54 3 1 Flygteknik ......................... 20 40 45 125 100 Elektroteknik ...................... 160 265 432 170 66 Våg- och vattenbyggnad ............. 130 158 369 184 22 Kemi .............................. 7 1 90 207 1 92 27 Bergsvetenskap ..................... 35 45 99 183 29 Arkitektur ......................... 55 122 135 145 122 Totalt 641 986 1 800 181 54

Som framgår av sammanställningens högra del innebär Industriförbundets för- slag, sett med utgångspunkt i 1954 års intagningssiffror, en i stort sett relativt jämn utbyggnad av de olika fackavdelningarna. För den maskintekniska avdel— ningens del föreslås en förhållandevis stark utbyggnad, medan en relativt sett mera försiktig expansion föreslås för avdelningarna för Skeppsteknik, flygteknik och arkitektur.

2. U lredningens förslag

Liksom Industriförbundet och teknikerkommittén måste universitetsutredningen konstatera, att ett verkligt säkert underlag saknas för en bedömning av de enskilda fackavdelningarnas lämpliga storlek i framtiden.

Utredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att tendensen i fråga om civilingenjörsutbildningens utformning och innehåll alldeles tydligt pekar mot att tyngdpunkten i utbildningen inom samtliga fackavdelningar allt mera lägges på de grundläggande ämnena.

Utredningen har genom överläggningar med ett antal intresserade sökt komplettera det föreliggande utredningsmaterialet beträffande det framtida be— hovet av civilingenjörer inom olika fack. På grundval härav har utredningen kommit fram till det förslag, som framlägges och motiveras i det följande. Det står emellertid klart för utredningen, att en omprövning av fördelningen mellan de olika fackavdelningarna måste företagas kontinuerligt och med utnyttjande av alla de nya fakta rörande teknikens och näringslivets utveckling, som efter hand blir tillgängliga. För att det skall vara möjligt att utarbeta ett program för de tekniska högskolornas utbyggnad, är det likväl nödvändigt att man har en arbetshypotes rörande den lämpliga fördelningen på de olika fackutbildnings- linjerna.

Utredningen har för sin del funnit Industriförbundets fördelningsförslag vara i huvudsak väl avvägt. På ett par punkter har utredningen utifrån mera all- männa överväganden kommit till något andra slutsatser än Industriförbundet, men i stort sett bör förslaget enligt utredningens mening läggas till grund för planeringen av de tekniska högskolornas fortsatta utbyggnad.

Sålunda anser utredningen liksom Industriförbundet, att en förhållandevis mycket kraftig utvidgning av utbildningskapaciteten inom avdelningen för maskinteknik är klart motiverad. Industriens inriktning och den tekniska ut- vecklingen kommer rimligen även i framtiden att göra det motiverat att civil- ingenjörsutbildningen har en tyngdpunkt inom denna avdelning. AV svaren på teknikerkommitténs enkät kunde man också utläsa »en tydlig tendens» till att utbildningskapaciteten inom detta fack ansågs behöva utvidgas mera än kapa- citeten inom de övriga fackavdelningarna. Utredningen vill i detta sammanhang även framhålla, att avdelningen för maskinteknik inom sig rymmer ett flertal specialiseringsmöjligheter och att mekanisterna erfarenhetsmässigt visat sig vara

eftersökta för skilda funktioner och inom många grenar av näringslivet. Me- kanistutbildningen torde därför få anses höra till de mindre konjunkturkänsliga av de olika fackutbildningarna. Därtill kommer så, att intagningen vid avdel- ningen för maskinteknik under de senaste åren ökats relativt sett mindre än intagningen vid flera andra av fackavdelningarna.

Inom avdelningen för elektroteknik har, som framgår av sammanställningen, intagningskapaciteten sedan år 1954 ökats från 160 till 265 nybörjarplatser per år. Det synes utredningen med hänsyn härtill vara rimligt, att utbyggnaden av avdelningen för elektroteknik relativt sett blir något försiktigare än utbyggna- den av avdelningen för maskinteknik. Dessa båda huvudgrenar av civilingenjörs- utbildningen synes böra vara ungefärligen lika stora, dock såsom Industri- förbundet också föreslagit —— med någon övervikt för avdelningen för elektro- teknik.

Avdelningarna för Skeppsteknik och flygteknik ger båda utbildning speciellt inriktad för verksamhet inom en relativt begränsad arbetsmarknad. De torde därför böra utvidgas endast i den mån särskilda behovsundcrsökningar moti- verar detta. I avsaknad av sådana undersökningar vill utredningen för sin del icke föreslå någon ökning av intagningen vid dessa båda avdelningar. Det må också i detta sammanhang framhållas, att en stor del av såväl varvs— som flyg- plansindustriernas civilingenjörsbehov gäller mekanister.

I avseende på utbildningen av väg- och vattenbyggnadsingenjörer ansluter sig utredningen till Industriförbundets åsikt, att en relativt stor del av antalet nytillkommande nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna bör falla på denna fackavdelning. Även den av Svenska Väg- och Vattenbyggares Riksförbund ut- arbetade behovsprognosen räknar med att behov föreligger av en ökning av den årliga nyintagningen till avdelningen, men den av förbundet rekommenderade siffran ligger avsevärt lägre än den här föreslagna.

Industriförbundets förslag till fördelning av det ökade antalet nyintagna tek- nologer innebär, att avdelningen för bergsvetenskap skulle komma att mer än fördubblas. Då det här rör sig om en civilingenjörsutbildning med relativt spe- cialiserad inriktning, kan det i förstone förefalla tveksamt, om en så kraftig utökning bör företagas av just denna avdelning. Efter hemställan från utred- ningen har man därför inom Industriförbundet upptagit denna fråga till förnyad prövning och därvid fört ingående överläggningar med representanter från av- delningskollegiet för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, Jernkontoret och särskilt intresserade industriföretag. Vid dessa överläggningar har full enighet rätt om att den av Industriförbundet angivna ökningen av examinationen av bergsingenjörer är väl motiverad med hänsyn till vad man har anledning räkna med beträffande den framtida efterfrågan. Utbyggnaden bör emellertid enligt de tillfrågade experternas mening till alldeles övervägande del gälla underavdel— ningen för metallurgi och bearbetningsteknik. Underavdelningen för gruvveten- skap anses böra ökas endast med 5 å 10 teknologer per år. Det har i detta

sammanhang särskilt framhållits, att materialspecialister för reaktorfrågor san- nolikt i stor utsträckning kommer att rekryteras bland bergsingenjörer.

Utredningen ansluter sig för egen del i huvudsak till Industriförbundets upp- fattning och förordar en fördubbling av intagningen vid avdelningen för bergs- vetenskap.

Beträffande avdelningen för kemi innebär Industriförbundets förslag, som fram- går av sammanställningen (s. 214), att den årliga intagningen skulle höjas från nuvarande 90 till drygt 200, d.v.s. mer än fördubblas. Nu har de senaste årens intagningsökningar i relativt ringa utsträckning berört fackavdelningen för kemi och sett mot bakgrund av 1954 års intagningssiffror betyder Industriförbundets förslag för kemi-avdelningens del endast en obetydligt större intagningsökning än den som föreslås för de tekniska högskolorna totalt. Eftersom 1955—57 års intagningsökningar knappast ännu börjat påverka examinationssiffrorna, inne- bär förslaget sålunda, att examinationen av kemi—ingenjörer skulle ökas ungefär lika mycket i förhållande till dagens examinationssiffror som civilingenjörs— examinationen totalt sett. Eftersom intagningen vid kemi-avdelningen ökats re— lativt litet under åren 1955—57, skulle vidare vid ett genomförande av Industri- förbundets förslag en mera påtaglig ökning av examinationen vid kemi—avdel- ningen sätta in senare än vid de flesta övriga fackavdelningar.

Emellertid har utredningen kunnat konstatera, att starkt delade meningar råder i frågan huruvida behov verkligen kommer att föreligga av en så pass stark ökning av antalet kemi—ingenjörer, som skulle följa av Industriförbundets förslag. Utredningen har i denna fråga fört särskilda överläggningar med före- trädare för den kemiska industrien och med företrädare för kemi—ingenjörerna. Från industriens sida har därvid understrukits, att en mycket stark expansion av den svenska kemiska industrien ligger inom räckhåll men att en av de väsent— liga förutsättningarna härför är att man får tillgång till specialister i tillräcklig omfattning. Från fackligt håll har å andra sidan framhållits, att arbetsmark- nadsläget under senare år varit sådant, att tillgången på kemi-ingenjörer i för— hållande till efterfrågan varit något bättre än vad som gällt för civilingenjörer från övriga fackavdelningar (utom avdelningen för Skeppsteknik). En oförändrad andel för kemi—ingenjörerna inom den växande civilingenjörskåren förutsätter så- lunda en starkare expansion på kemi—ingenjörernas arbetsmarknad än på övriga civilingenjörers. Även om man räknar med att den kemiska industrien har stora utvecklingsmöjligheter, synes har det framhållits en sådan, relativt sett starkare ökning av efterfrågan på kemi-ingenjörer vara mindre sannolik.

Universitetsutredningen delar för egen del helt uppfattningen att vårt lands kemiska industri har mycket stora expansionsmöjligheter. Goda förutsättningar föreligger för att få till stånd betydande kapitalinvesteringar i kemisk industri, detta icke minst på grund av arbetskraftens allmänna kunnighet och bildnings- standard. Men villkoret för att vi skall kunna tillvarataga dessa möjligheter är

enligt utredningens mening att näringslivet får tillgång till ett avsevärt större antal väl utbildade kemister. Utredningen förordar därför -— liksom Industri- förbundet en kraftig utbyggnad av utbildningsresurserna inom kemien.

Emellertid måste man vid dimensioneringen av fackavdelningen för kemi vid de tekniska högskolorna också taga hänsyn till den beräknade examinationen av andra kategorier av kemister med akademisk utbildning. Utredningen har så- lunda föreslagit en fördubbling av utbildningen av bergsingenjörer och därvid räknat med att tyngdpunkten vid denna utbyggnad kommer att läggas på underavdelningen för metallurgi, något som kan komma att innebära en viss begränsning av kemi-ingenjörernas arbetsmarknad. I följande kapitel kommer utredningen vidare att framlägga förslag om en mycket betydande utbyggnad av de matematisk—naturvetenskapliga fakulteternas utbildningskapacitet. Icke minst kommer denna utbyggnad att gälla de kemiska institutionerna, och ut— redningen räknar därför med att industrien under slutet av 1960-talet kommer att få möjlighet att i starkt ökad utsträckning anställa universitetsutbildade kemister. Utredningen framlägger också i följande kapitel ett förslag till refor- mering av kemist—utbildningen vid de matematisk—naturvetenskapliga fakulte— terna, vilket är avsett att förbättra de universitetsutbildade kemisternas an- vändbarhet inom industrien.

Med hänsyn till dessa faktorer har utredningen stannat för att förorda en något mindre intagning vid fackavdelningen för kemi än den som Industri- förbundet föreslagit. Utredningen föreslår att intagningen ökas från nu 90 till omkring 175 per år.

Beträffande de två återstående fackavdelningarna, nämligen avdelningarna för arkitektur och för teknisk fysik, har universitetsutredningen däremot vid sina överväganden kommit fram till att intagningen vid mitten av 1960-talet bör vara något större än enligt Industriförbundets förslag. Detta förslag innebär, som framgår av sammanställningen på s. 214, en i det närmaste oförändrad in— tagning av studerande till dessa båda avdelningar. Förbundets förslag i dessa delar måste emellertid ses mot bakgrund av de mycket kraftiga intagnings- ökningar vid dessa avdelningar, som gjorts under de senaste åren och som ännu icke börjat påverka examinationen. Sålunda har intagningen av studerande för civilingenjörsutbildning inom avdelningen för teknisk fysik åren 1955 och 1956 ökats från 20 till 50 per år, och intagningen av nya arkitektstuderande fördubb- lades i ett slag genom beslut av 1957 års riksdag.

I fråga om utbildningsbehovet av arkitekter sammanfaller Industriförbundets förslag i stort sett med de resultat, som redovisas i en inom Svenska Arkitekters Riksförbund genomförd undersökning rörande tendenserna på arkitekternas ar- betsmarknad. Denna undersökning, vilken i preliminärt skick med skrivelse den 20 augusti 1959 överlämnats till universitetsutredningen, innefattar ingående del- undersökningar beträffande fyra huvudområden, där arkitekter är verksamma,

nämligen husbyggnad, planväsende, forskning och undervisning. Om de i under— sökningen gjorda antagandena är riktiga, skulle under förutsättning av oför— ändrad intagning vid de tekniska högskolornas arkitekt—avdelningar tillgången på arkitekter omkring år 1970 nära svara mot efterfrågan. Längre än till årtalet 1970 har man med hänsyn till beräkningsmetodernas osäkerhet icke velat gå i sin arbetsmarknadsbedömning. Det framgår också av undersökningen, att en ökning av arkitekt-examinationen med drygt ett tjugotal per år från och med år 1965 endast skulle hinna höja antalet är 1970 yrkesverksamma arkitekter med knappt 5 procent.

Utredningen grundar sitt stållningstagande på en allmän bedömning av de tendenser i samhällsutvecklingen, som påverkar behovet av arkitekter. Den fort— satta urbaniseringsprocessen kommer rimligen att fordra ytterligare ett stort antal arkitekter för husbyggnad och för planarbete på läns— och stadsarkitekt- kontor. Industriens utbyggnad kommer också att fordra starkt ökade insatser av arkitekter. Ett fortsatt, intensivt bostadsbyggande erfordras säkerligen under överskådlig tid, först för att häva den i storstäderna ännu bestående bostads— bristen, sedan för att tillgodose det behov av nya familjebostäder, som måste bli allt mera påtagligt, allteftersom 1940—talets stora födelseårgångar kommer upp i de familjebildande åldrarna. Därtill kommer det ännu blott påbörjade arbetet med sanering och ombyggnad av de större städernas centrala stadsdelar-.

Med hänsyn till allt detta kan utredningen icke finna det rimligt, om resul— tatet av hela den utvidgning av den högre tekniska utbildningens resurser, som pågått sedan år 1955 och som utredningen här föreslår skall fullföljas till mitten av 1960-talet, skulle bli en mindre ökning av utbildningskapaciteten inom avdel- ningen för arkitektur än inom de tekniska högskolornas övriga stora avdelningar (med undantag för avdelningen för kemi). Utredningen föreslår därför en ytter- ligare ökning av nyintagningen av arkitekt—studerande, så att ökningen under hela expansionsperioden 1954—65 blir ungefär densamma som för t. ex. avdel- ningen för elektroteknik. Detta innebär en ökning med knappt ett trettiotal nya utbildningsplatser från nu 122 till 150 nybörjarplatser per år.

Då det gäller avdelningen för teknisk fysik, vill utredningen till en början anknyta till vad teknikerkommittén anfört om att industrien ännu ej synes ha vant sig vid att tillgodogöra. sig civilingenjörer med utbildning inom denna fackavdelning samt att en mycket stor del av de tekniska fysikerna får anställ— ning inom vissa forskningsinstitutioner, vilkas uppfattning rörande det framtida behovet av civilingenjörer med olika fackutbildning av skilda anledningar icke kom att bli fullständigt representerad i den enkät, som ligger till grund för kommitténs bedömningar och därmed också för Industriförbundets sedermera redovisade överväganden.

Såväl teknikerkommittén som Industriförbundet synes ha kommit till den slutsatsen, att man inom industrien något underskattat det framtida behovet

av tekniska fysiker. Universitetsutredningen delar denna uppfattning och vill därför föreslå en ytterligare ökning av nyintagningen av studerande vid avdel- ningen för teknisk fysik. Som skäl för denna ytterligare utökning utöver vad Industriförbundet föreslagit vill utredningen utöver vad teknikerkommittén anfört peka på dels kärnteknikens behov av civilingenjörer, dels de tekniska högskolornas eget behov av lärare, icke minst assistentpersonal, i de grundläg- gande ämnena. De sakkunniga för utredning av frågan om civilingenjörsutbild- ning inom atomenergiområdet har uppskattat behovet av civilingenjörer med specialutbildning för verksamhet inom kärnteknikens olika områden till i varje fall ett femtiotal per år under de närmaste åren. I sitt remissyttrande över de sakkunnigas betänkande har universitetsutredningen framhållit, att teknologer inom avdelningen för teknisk fysik troligen i större utsträckning än övriga kom- mer att välja specialisering inom kärntekniken och att kärnteknikens behov av civilingenjörer därför i särskild grad måste påverka dimensioneringen av just denna fackavdelning. Den beräkning de sakkunniga gjort rörande den närmaste framtidens behov av civilingenjörer med nu ifrågavarande specialutbildning be— dömer universitetsutredningen -— liksom de sakkunniga — såsom försiktig och på längre sikt troligen klart i underkant. Därtill kommer att de tekniska fysi— kerna i större utsträckning än civilingenjörerna från övriga avdelningar kan förväntas rekrytera de tekniska högskolornas expanderande lärarstaber.

Utredningen föreslår med hänsyn till dessa förhållanden, att intagningskapa— citeten vid avdelningen för teknisk fysik ytterligare ökas. Beträffande storleken av denna ytterligare ökning är det helt naturligt mycket svårt att ange en fix siffra. Utredningen har efter överväganden stannat för att föreslå en ytterligare ökning av intagningskapaciteten vid avdelningen för teknisk fysik med 55 per år. Härvid har utredningen även beaktat effekten vid genomförande av dess i följande kapitel framlagda förslag beträffande en ökad utbildning av fysiker vid de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna och införande (med början i Uppsala) av en ny typ av kombinerad tekniker- och universitetsutbildning för just fysiker.

Universitetsutredningen ansluter sig sålunda i huvudsak till Industriförbun- dets förslag beträffande den ökade intagningens fördelning på de tekniska hög- skolornas fackavdelningar. I fråga om avdelningen för kemi förordas dock en något mindre intagning och i fråga om fackavdelningarna för teknisk fysik och för arkitektur en något större intagning än vad Industriförbundet gjort. De företagna justeringarna tar i stort sett ut varandra. Totalsiffran vid full ut— byggnad blir 1 814 årligen intagna studerande vid de fackavdelningar, som be- röres av Industriförbundets utredningar och förslag.

Utredningens förslag rörande nyintagningens fördelning på fackavdelningar från och med år 1965 framgår av nedanstående sammanställning, i vilken även anges 1959 års intagning och en jämförelse mellan de enskilda avdelningarnas

andel av hela intagningen år 1965 enligt Industriförbundets och enligt utred- ningens förslag.

Antal nybörjarplatser Procentuilrlllizigdel 1965 Avdelning för I (i t '— . 1959 1965 fölfbäilclåt utredningen

Teknisk fysik ..................... 50 105 3,0 5,8 Maskinteknik .................... 170 400 22,5 22,1 Skeppsteknik ..................... 46 50 3,0 2,8 Flygteknik ....................... 40 40 2,5 2,2 Elektroteknik ..................... 265 435 24,0 24,0 Väg- och vattenbyggnad ........... 158 370 20,5 20,4 Kemi ............................ 90 174 11,5 9,6 Bergsvetenskap ................... 45 90 5,5 5,0 Arkitektur ....................... 122 150 7,5 8,3

Totalt 986 1 814 100 100

Till de här angivna intagningssiffrorna kommer så intagningen vid avdel- ningen för lantmäteri. Denna intagning omfattar nu 20 studerande per år. Inom 1956 års lantmäterikommitté, vilken haft att överse bl. a. det statliga lantmäteri- väsendets uppgifter och organisation, har man räknat med att nuvarande antal lantmätaretjänster för närvarande är tillräckligt för den statliga lantmäteri- organisationens del men att en viss ökning av antalet tjänster i framtiden kan bli erforderlig. Inom lantmäteristyrelsen har man vidare under senare år kunnat konstatera en stigande efterfrågan på lantmätare på arbetsmarknaden utanför det statliga lantmäteriväsendet. Med hänsyn härtill räknar man inom styrelsen med möjligheten att intagningen till lantmäteriavdelningen på. litet längre sikt skall behöva ökas från 20 till 25 år 30 studerande per år.

Universitetsutredningen är för sin del icke beredd att framlägga något konkret förslag i detta hänseende, men har i sin i tredje kapitlet framlagda modell— beräkning räknat med att intagningen vid mitten av 1960-talet skall ha ökats till 30 studerande per år.

Universitetsutredningen har icke ansett sig böra gå in på frågan om kurs- innehållet vid de skilda fackavdelningarna. Det av avdelningsrådet för maskin— teknik vid tekniska högskolan i Stockholm väckta förslaget om en förstärkning av utbildningen i ekonomiska och industriorganisatoriska ämnen (i form av in— rättande av en ny fackavdelning) bör enligt utredningens mening beaktas av den kommitté, som utredningen föreslår tillkallad med huvuduppgift att planera för en förstärkning av den företagsekonomiska utbildningens kapacitet (se nedan s. 358 ff.).

C. De enskilda högskolornas storlek

1. Frågan om en tredje teknisk högskola

Allmänna synpunkter

Utredningen har i det föregående beräknat, att de tekniska högskolornas re- surser totalt måste ökas högst avsevärt under perioden 1960—65, för att vid slutet av perioden intagningskapaciteten för civilingenjörsutbildning skall ligga. vid drygt 1 800 intagna och tillräckliga resurser därutöver skall stå till för— fogande för en intensivare forskning och forskarutbildning. Men intagnings— kapacitet är icke detsamma som utbildningskapacitet. Den ökning av intag- ningen som göres år 1965 kräver en fortsatt förstärkning av utbildningsresur— serna, för att undervisningen i samtliga fyra årskurser skall motsvara intag— ningen. Samtidigt torde kraven på resurser för forskning och forskarutbildning fortsätta att stiga, varför man måste räkna med en fortgående förstärkning av högskolorna även efter år 1965.

Den första betydelsefulla fråga, som måste ställas inför det utbyggnadspro- gram, som framlagts, är denna: Är det överhuvudtaget möjligt att så snabbt och så starkt bygga ut de två existerande tekniska högskolorna eller måste man av rena tidsskäl omedelbart sätta i gång arbetet med att planera en tredje teknisk högskola? Eller omvänt: Är det utifrån mera allmänna överväganden överhuvudtaget rimligt att räkna med två tekniska högskolor av storleksord— ningen 900 intagna, d.v.s. cirka 4 000 ä 5 000 studerande, eller bör man redan för att få administrativa enheter av hanterlig storlek från början gå in för en tredje teknisk högskola?

Universitetsutredningen vill härvidlag till en början något beröra den all- männa frågan om ett universitets eller en högskolas maximala, minimala och optimala storlek. De allmänna resonemang utredningen i denna fråga fört både inom sig och med utomstående intresserade har lett utredningen till den över- tygelsen, att man möjligen kan tala om ett minimum beträffande en högre läroanstalts storlek, men att frågorna om optimum och maximum icke kan be- svaras generellt, utan svaren blir beroende av lokala och organisatoriska fak- torer i de enskilda fallen.

Från forskningens och den vetenskapliga undervisningens synpunkt måste möjligheter till dagliga kontakter mellan företrädare för olika vetenskaper och samarbete mellan forskare inom olika ämnen te sig som en oundgänglig förut— sättning för arbete och utveckling. En mycket liten högskoleenhet med något hundratal studenter och företrädare för ett mycket begränsat antal, varandra kanske närliggande ämnen ger måhända icke ensam de nödvändiga kontakt— möjligheterna och den stimulerande forskningsmiljö, som fordras för att hög— skolan verkligen skall bli ett centrum för vetenskaplig utbildning och debatt. Den skulle därför kunna betecknas såsom för liten, såvida den inte lokalt och

organisatoriskt så nära anknytes till en annan högskola, att de båda praktiskt kan ses som fakulteter av samma läroanstalt.

Den vetenskapliga utvecklingen tenderar enligt en såvitt utredningen förstår samstämmig bedömning av företrädare för skilda vetenskaper mot ett allt star- kare beroende de olika vetenskaperna emellan. Forskningens resultat inom ett ämne ökar omedelbart våra kunskaper även inom andra ämnesområden och ger andra ämnens forskare förbättrade instrument och nya metoder, som kan möj- liggöra från början oväntade framsteg inom flera varandra helt olika forsknings- områden.

Samtidigt med denna utveckling mot allt starkare beroende mellan olika vetenskapsgrenar framträder både inom forskningen och inom undervis- ningen ett allt större behov av differentiering och specialisering. Om detta behov skall tillgodoses, krävs en specialisering av lärar— och forskarbefattning- arna inom ett ämnes olika grenar. En livskraftig forsknings- och undervisnings- institution måste således till sitt förfogande ha specialister på olika delar av ämnet och på olika forskningsmetoder, vilka specialister arbetar i nära sam- verkan med varandra. En forskar- och lärarstab uppbyggd på detta sätt kan endast skapas vid relativt stora institutioner.

Härtill kommer, att ekonomiska skäl talar mot en alltför stark splittring av universitets— och högskoleväsendet.

Med hänsyn till dessa förhållanden synes man allmänt sett böra undvika att upprätta små, lokalt isolerade högskoleenheter och i stället sträva efter att få till stånd en närmare samverkan och en intimare kontakt mellan forskare och studenter vid olika läroanstalters institutioner.

Från rent vetenskapliga och universitetspedagogiska synpunkter har man såvitt utredningen kan bedöma knappast i och för sig någon anledning att rygga tillbaka för att skapa universitets- eller högskoleenheter väsentligt större än de största vi nu har. Uppsala universitet hade höstterminen 1938 sammanlagt 2 643 närvarande studerande. Höstterminen 1946 var siffran nästan densamma, 2 990 studerande, medan studentantalet höstterminen 1958 hade stigit till 6 055. Under loppet av 12 år hade sålunda antalet studerande vid universitetet fördubblats. Vid tekniska högskolan i Stockholm var studentantalet höstterminerna 1938, 1946 och 1958 respektive 1 269, 1 619 och 2 608. Få torde hävda, att den till- växt, som dessa siffror illustrerar, nödvändigtvis måste innebära nackdelar för forskningen. Det må i detta sammanhang påpekas att antalet studerande vid Sorbonne läsåret 1956/57 uppgick till närmare 70000 och att de tre största amerikanska universiteten redovisar mellan 30 000 och 40 000 studenter.

Att den ökande tillströmningen ledde till en försvagning av resurserna för både undervisning och forskning vid de filosofiska fakulteterna, så länge fakul— teternas resurser var begränsade men intagningen obegränsad, har belysts i utredningens första betänkande. Genom statsmakternas beslut är 1958 i anslut- ning till utredningens förslag om automatisk anpassning av lärarresurserna till

undervisningsbehoven synes emellertid denna olägenhet vara övervunnen. En fortsatt expansion, kanske ytterligare en fördubbling av studentantalet skulle sannolikt kunna genomföras utan men för vare sig forskningen eller den veten- skapliga undervisningen. Den självklara förutsättningen härför är emellertid att man har tillräckliga mark— och arbetskraftsresurser för att tillräckligt snabbt uppföra för en sådan expansion erforderliga undervisnings— och forskningslokaler samt bostäder för studenter och lärare. Dessutom förutsätter en sådan expan- sion att man bemästrar de betydande organisatoriska och administrativa prob- lem, som måste komma att resa sig.

Slutsatsen av detta allmänna resonemang blir, att man, om man uteslutande ser till forskningens och den vetenskapliga utvecklingens intressen, hellre bör välja att bygga ut och komplettera redan stora universitets— och högskoleenheter än att tillskapa en ny, fristående och i varje fall till en början liten teknisk högskola på en ny plats utan befintliga vetenskapliga institutioner.

Till samma slutsats kommer man, om man betraktar problemet från mera renodlad utbildningssynpunkt, i varje fall på kort sikt. En ny högskola kommer givetvis icke att stå fullt utbyggd och med alla lärarbefattningar inrättade och besatta den dag då de första studenterna tages in. Man måste i stället räkna med en period av successiv uppbyggnad, under vilken både forsknings— och utbildningsmiljö är mindre gynnsamma än på andra håll till följd av att vissa avdelningar eller delar av avdelningar ännu ej kommit till stånd, specialiserings— möjligheterna är begränsade, Vissa av lärarna är tillfälligt engagerade, licentian— der och doktorander saknas etc. Det kan dröja någon tid, innan en ny teknisk högskola är fullt etablerad i det allmänna medvetandet, och vissa risker finns för att detta till en början kan få en ogynnsam återverkan på elevrekryteringen liksom kanske också på arbetsgivarnas attityd, då det gäller anställandet av civilingenjörer med examen från den nya högskolan.

Dessa argument, som från en mera renodlad utbildningssynpunkt kan tala emot införande av civilingenjörsutbildning på en ny plats i landet, är emellertid det vill utredningen uttryckligen slå fast —— giltiga endast på kort sikt. De antydda nackdelarna kan motverkas och relativt snabbt elimineras, under förut- sättning att statsmakterna och myndigheterna redan från början inriktar upp- byggnadsarbetet på att ge den nya utbildningsorganisationen en fullgod standard med tillräckliga resurser för både forskning och undervisning.

Avsevärt starkare än de mera kortsiktiga utbildningsargumenten talar då forskningens krav på rika differentierings- och specialiseringsmöjligheter emot inrättandet av en ny, fristående teknisk högskola. Därav skulle då följa, att den här föreslagna utbyggnaden av den högre tekniska utbildningen om möjligt borde genomföras vid de befintliga tekniska högskolorna i Stockholm och Göte— borg. Emellertid bör enligt utredningens uppfattning även Uppsala och Lund redan från början föras in i övervägandena, och detta av i huvudsak följande skäl.

De matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala och Lund måste under alla omständigheter ges avsevärt förstärkta resurser. Det blir här fråga om en betydande kvantitativ utbyggnad av de redan befintliga institutionerna i sådana centrala ämnen som matematik, fysik och kemi, vilka också är centrala ämnen inom civilingenjörsutbildningen och för den rent tekniska forskningen. Men de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbyggnad måste även komma att få den formen, att ämnesrepresentationen blir mera omfattande och rikare differentierad. Om universiteten i framtiden skall kunna fylla sin uppgift för forskning och utbildning inom den matematisk-naturvetenskapliga ämnes- sfären, måste man där ge representation åt ämnen och ämnesgrenar, vilka nu finns företrädda endast vid de tekniska högskolorna. De som utbildar sig till ämneslärare i matematisk—naturvetenskapliga ämnen kommer att få som en av sina huvuduppgifter att undervisa blivande tekniker, och det blir därför allt mera nödvändigt att i ämneslärarutbildningen även ingår sådana delar av mate- matiken, fysiken, kemien etc., som är av särskild betydelse för tekniken. För- lägger man institutioner för teknisk forskning och utbildning till någon av de nuvarande universitetsstäderna Uppsala eller Lund, skulle man därmed på ett avgörande sätt förbättra universitetets resurser i fråga om ämneslärar- och forskarutbildning inom de matematisk—naturvetenskapliga ämnesområdena. Sam- tidigt skulle man ge de tekniska ämnenas både forskare och studenter bättre möjligheter till värdefulla kontakter med andra vetenskaper än de rent natur— vetenskapliga eller tekniska, t.ex. med ämnen som företagsekonomi, national- ekonomi, psykologi och sociologi.

I syfte att få de statsfinansiella aspekterna på detta spörsmål belysta har universitetsutredningen hänvänt sig till byggnadsstyrelsen, som i skrivelse till utredningen den 11 augusti 1959 sammanfattat sin allmänna syn på kostnads- frågan på följande sätt: I regel torde det erfordras avsevärt mindre byggnads— åtgärder för att utöka en befintlig högskola än för att anlägga en helt ny. Detta förhållande torde äga sin motsvarighet beträffande kostnaderna för utrustning och tjänster. Möjligheterna att väsentligt utöka de befintliga tekniska hög- skolorna är emellertid begränsade och beroende av tillgången på byggnadsmark. Om civilingenjörsutbildningen skall ökas utöver vad som är möjligt vid de be— stående högskolorna, måste en tredje teknisk högskola därför komma till stånd. Förlägges denna till Lund—Malmö-området, synes, framhåller byggnadsstyrelsen, viss samverkan kunna äga rum med Lunds universitet, vilket i sin tur torde minska investeringsbehovet.

Utöver vad byggnadsstyrelsen anfört kan som ett statsfinansiellt argument emot inrättandet av en tredje teknisk högskola anföras, att de båda äldre hög- skolorna innefattar ett stort antal forskar- och lärarbefattningar, vilka tillkom- mit huvudsakligen med hänsyn till den tekniska forskningens behov. Inne— havarna av dessa befattningar förestår viktiga forskningsinstitutioner vid hög-

skolan eller i dennas närhet (branschforskningsinstitut) och bestrider dessutom en kvantitativt mindre omfattande undervisning, delvis i ämnen som icke obli- gatoriskt ingår i studierna för civilingenjörsexamen. Flera av dessa institutioner skulle sannolikt behöva endast obetydliga förstärkningar i fråga om apparatur och biträdande personal för att kunna taga emot ett avsevärt högre antal stude- rande än nu. Upprättar man däremot en tredje teknisk högskola, bör denna göras i stort sett likvärdig med de övriga i avseende på specialiseringsmöjligheter och resurser för teknisk forskning. Visserligen behöver icke varje teknisk hög- skola ha samtliga specialiteter, utan de bör — liksom fallet är beträffande de två existerande högskolorna i viss mån kunna specialisera sig på olika om- råden. Om man beslutar upprätta en ny, helt fristående teknisk läroanstalt, måste man sålunda upprätta nya institutioner även i ämnen, som icke skulle ha behövt dubbleras, om man i stället valt att bygga ut de bestående hög- skolorna. Men om man i stället tillskapar en ny läroanstalt för teknisk ut- bildning och forskning i anknytning till en redan befintlig läroanstalt med matematisk-naturvetenskaplig fakultet, finns redan från början möjligheter till kontakter och specialisering, som skulle saknas på en helt ny högskoleort.

Frågan om specialinstitutioner och specialiseringsmöjligheter vid en ny tek- nisk läroanstalt kan givetvis också ses från synpunkten att tillgången på aktiva forskare inom de rent tekniska ämnena ännu är begränsad. Vissa svårigheter kan därför på kort sikt uppstå, då det gäller rekryteringen till nyinrättade pro- fessurer i speciella ämnen. Å andra sidan får man ej bortse från den stimulans för teknisk forskning överhuvudtaget, som tillkomsten av en ny teknisk läro- anstalt otvivelaktigt skulle innebära.

Vid sina överväganden av de mera allmänna skälen för och emot en tredje teknisk högskola har universitetsutredningen kommit till den bestämda uppfatt- ningen, att övervägande skäl talar emot upprättandet av en helt fristående läro— anstalt. Skall en teknisk utbildnings- och forskningsorganisation komma till stånd på ytterligare en plats i landet, synes detta böra ske genom en nära an- knytning till en bestående matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Såväl hän- synen till forskningens och utbildningens intressen som ekonomiska hänsyn pekar i denna riktning.

Då det så gäller frågan om man bör inskränka sig till att bygga ut de två bestående tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg eller därutöver även tillskapa en läroanstalt för teknisk forskning och undervisning i anknytning till någon av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala eller Lund, har man att mot varandra väga de värden som en sådan integration skulle ge åt både den tekniska och den naturvetenskapliga forskningen och undervis- ningen, mot de nackdelar för teknisk undervisning och forskning, som frånvaron av speciella tekniska forskningsinstitutioner (t. ex. branschforskningsinstituten) innebär. Innan en sådan avvägning kan göras, är det emellertid nödvändigt att undersöka, huruvida det är praktiskt möjligt att tillräckligt snabbt genomföra

en så omfattande utbyggnad av de två tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg, att dessa tillsammans redan vid mitten av 1960-talet kan taga emot 1 800 årligen nyinskrivna studerande.

Utbyggnadsmöjligheterna i Stockholm

I syfte att skaffa sig en uppfattning rörande möjligheterna att öka utbildnings- kapaciteten vid tekniska högskolan i Stockholm har utredningen samrått med högskolans byggnadskommitté, vars arkitekt, professor N. Ahrbom, samman- fattat sina synpunkter i en till utredningen överlämnad promemoria av den 29 maj 1959.

Professor Ahrbom framhåller inledningsvis, att 1945 års generalplan för hög- skolans utbyggnad som sin riktpunkt hade en årlig intagning av 450 studerande. Utbyggnaden, som påbörjades år 1946, skulle enligt de ursprungliga planerna vara genomförd vid utgången av budgetåret 1952/53, men tidsprogrammet har sedermera kommit att tänjas ut, så att utbyggnaden nu beräknas vara full- bordad den 1 juli 1961. Samtidigt har emellertid den ursprungliga generalplanen på åtskilliga punkter reviderats, bl. a. såtillvida att den årliga intagningen under utbyggnadstiden successivt höjts till nu cirka 600 studerande per år. Detta för- hållande har medfört lokalbrist på olika håll inom högskolan. Särskilt gäller detta lokalerna för de båda lägre årskurserna, vilka lokaler färdigställdes redan under år 1948 och dimensionerats för en årlig intagning av 450 studerande. Trots visst provisoriskt lokaltillskott är lokalbristen kännbar. »Oavsett om högskolans intagningskapacitet ytterligare ökas föreligger sålunda behov av avsevärda nya lolcalutrymmen för de matematiska och fysiska institutionerna», sammanfattar professor Ahrbom.

Rörande en av utredningen diskussionsvis ifrågasatt utökning av högskolans intagningskapacitet från drygt 600 till drygt 760 årligen nyintagna studerande, huvudsakligen inom avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergs- vetenskap framhålles i promemorian, att de begränsade markresurser inom det av högskolan nu disponerade markområdet, vilket reserverats för framtida till- byggnader icke bör tagas i anspråk för att tillgodose lokalbehov som uppstår vid en kvantitativ utbyggnad av högskolans utbildningskapacitet. För sådant ändamål fordras förvärv av ny byggnadsmark. Då det icke synes möjligt att nu förvärva de båda närbelägna sjukhusens, Sophiahemmets och Röda Korsets, områden, vilka i och för sig är de från högskolans synpunkt lämpligaste och bäst belägna, måste behovet av ny byggnadsmark tillgodoses på annan plats på Norra Djurgården. Professor Ahrbom pekar härvidlag på två områden, det ena vid Träskportsvägen mellan högskolans nuvarande område och Allmänna Barnbördshuset och det andra ett område norr om den nuvarande högskolan utefter Drottning Kristinas väg. »Endera eller båda dessa områden bör reser- veras för högskolans fortsatta utbyggande, nu och i framtiden.»

Utredningen har hos byggnadsstyrelsen hemställt om styrelsens yttrande över professor Ahrboms promemoria samt om styrelsens synpunkter rörande de all- männa förutsättningarna för en utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm för ett ökat studerandeantal. Byggnadsstyrelsen har i yttrande den 27 juli 1959 anfört i huvudsak följande.

Tekniska högskolans nuvarande område har exploaterats hårt. Detta har kun- nat accepteras, då viss expansion synts kunna ske bl. a. på det område, på vilket Röda Korsets sjukhem är beläget, och på del av Sophiahemmets område. Man har vid exploateringen också räknat med möjligheten att förflytta statens väg- institut och statens provningsanstalt till andra tomtområden.

Krav på en ökning av det nuvarande elevantalet aktualiserar nu behov av ytterligare mark. En fortsatt exploatering bedömer styrelsen som olämplig, då de små utrymmesreserverna inom högskolans nuvarande område helt behöver tagas i anspråk för lokalökningar för de båda lägre årskurserna, för vissa nya ämnen, för planerad ökning av lärarpersonalen, licentiander, samt inte minst för arkivering.

Styrelsen vill emellertid icke motsätta sig en ökad intagning under förutsätt- ning att det i promemorian föreslagna Träskportsvägsområdet kan tas i anspråk och att Röda Korsets område, eventuellt också del av Sophiahemmets område, på längre sikt kan tillföras högskolan för de befintliga institutionernas fram— tida behov.

Beträffande det föreslagna området utefter Drottning Kristinas väg norr om högskolan ligger detta visserligen på vägen ut mot Stockholms universitets till- tänkta område, men mäste för högskolan anses vara sämre beläget än Träsk- portsvägsområdet och mindre lämpligt för högskolebebyggelse.

Någon ökning av högskolans elevantal utöver den nu föreslagna, synes enligt styrelsens mening icke kunna ske med hänsyn till förefintliga markresurser.

Universitetsutredningen måste sålunda konstatera, att redan en utbyggnad för att möjliggöra en till drygt 760 studerande ökad årlig intagning förutsätter en betydande utvidgning av det markområde, som högskolan nu disponerar. Naturligast vore att för högskolans räkning reservera de närbelägna sjukhusens fastigheter, så snart dessa icke längre behöver disponeras för sina nuvarande ändamål. Emellertid är det otänkbart att man nu eller inom de närmaste åren skulle kunna disponera dessa fastigheter eller någon del därav för tekniska hög- skolans ändamål. Sannolikt kan så ej ske förrän efter den tidpunkt, då hög— skolans utbildningskapacitet enligt utredningens program måste vara fullt ut- byggd. Utredningen kan därför icke förorda en lösning av denna fråga, som förutsätter övertagande av sjukhusens fastigheter. Däremot ser utredningen dessa som en mycket värdefull markreserv på lång sikt för en framtida diffe-

rentiering och utbyggnad av tekniska högskolans utbildnings- och forsknings- program.

I detta läge har utredningen under hand förhört sig hos Stockholms stads skoldirektion rörande möjligheterna att för tekniska högskolans räkning över- taga den närbelägna Engelbrekts folkskola. Det visade sig emellertid, att denna skolbyggnad icke under överskådlig tid kan överlåtas för annan verksamhet.

För utredningen, som anser det ofrånkomligt att framlägga förslag till lös— ningar som kan förverkligas mycket snabbt, återstår sålunda att överväga den möjlighet, som utpekats av byggnadskommitténs arkitekt, nämligen ytterligare markreservationer för högskolans ändamål i Lill—Jansskogen. Det är här fråga om områden, vilka i 1952 års generalplaneförslag för Stockholm utlagts som delar av ett större, sammanhängande parkområde. Visserligen föreligger för dessa områden varken fastställd generalplan eller fastställd stadsplan och visserligen befinner sig områdena i fråga i kronans ägo (djurgårdsmark), men uppenbart är, att överväganden rörande ytterligare markdispositioner för byggnadsändamål inom detta område måste influeras bl. a. av synpunkter rörande markens värde som fritidsområde för huvudstadens befolkning.

1959 års riksdag har sålunda i anledning av väckta motioner om utredning i syfte att skydda Djurgårdens mark från exploatering biträtt allmänna bered— ningsutskottets uttalande, att det vore nödvändigt att så stora delar som möj— ligt av den ännu ej exploaterade djurgårdsmarken bibehålles som naturpark. Det är enligt utskottets av riksdagen biträdda mening vidare icke möjligt att åstadkomma en rationell ordning för naturvärdenas bevarande, utan att en enhetlig plan för områdets utnyttjande fastställes. Utskottet hade slutligen med tillfredsställelse konstaterat, att djurgårdsnämnden påbörjat arbetet med en sådan dispositionsplan vilken skall upprättas i samråd med riksmarskalks- ämbetet, byggnadsstyrelsen och Stockholms stad.

Även olägenheter av annat slag kan bli en följd av en kraftig utökning av antalet universitets- och högskolestuderande just i Stockholm. 1955 års långtids- utredning framhöll i sitt betänkande Balanserad expansion (SOU 1956: 53), att storstädernas snabba tillväxt icke minst genonf bilismens genombrott får till följd en stark ökning av investeringsbehoven just i storstäderna. Härvidlag intar Stockholm en särställning. Uppenbart är, konstaterade långtidsutredningen, att »stora svårigheter att tillräckligt snabbt anpassa en storstad som Stockholm med alla dess anläggningar till en snabbt växande befolkning och trafik kommer att bestå för en lång tid framåt. Redan nu har stora eftersläpningar uppstått i de därför nödvändiga investeringarna.» Den sannolikt länge bestående bristen på balans mellan kapitalutrustning och storstadens växande behov leder enligt

långtidsutredningens mening fram till frågan rom det inte vore önskvärt att söka dämpa takten i de största städernas och speciellt Storstockholms tillväxt». Detta skulle kunna ske på flera sätt, bl.a. genom att delar av den statliga verksamheten flyttas till orter utanför Stockholm och genom att man allmänt understöder utvecklingen av andra städer och regioner, så att dessa blir mera attraktiva i förhållande till storstadsmiljön.

Under hänvisning bl. a. till långtidsutredningens här refererade uttalande till- sattes på våren 1957 en särskild utredning, Lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet, med uppgift att undersöka möjligheterna att flytta ut stat- liga verksamhetsgrenar från Stockholms-området till andra delar av landet. Vid ett samråd mellan representanter för denna utredning och universitetsutred— ningen har från lokaliseringsutredningens sida starkt framhållits önskvärdheten av att universitetsutredningen i sitt arbete beaktar den här angivna proble— matiken. Särskilt underströks därvid från lokaliseringsutredningens sida, att koncentrationen till storstäderna av vissa typer av högre läroanstalter i hög grad försvårade en decentraliseringspolitik, medan inrättandet av nya högre läroanstalter utanför storstäderna skulle verksamt bidraga till att göra andra regioner mera attraktiva i jämförelse med dessa.

Universitetsutredningen, som icke anser det ligga inom dess kompetens att göra en avvägning på grundval av allmänt lokaliseringspolitiska överväganden, har endast velat här redovisa problemställningen och härpå anlagda synpunkter. Utredningen vill dock för egen del peka på ett problem som ytterligare belyser de svårigheter, som sannolikt uppstår vid en kraftig tillväxt av de högre läro— anstalterna i Stockholm, nämligen studentbostadsproblemet. I en till utred- ningen överlämnad promemoria har 1957 års studentbostadsutredning starkt understrukit, att bristsituationen i fråga om studentbostäder i Stockholm redan nu måste betecknas som allvarlig. Medan en omfattande produktion av student— bostäder pågått i Uppsala och Lund under hela 1950-talet, har studentbostads— produktionen i Stockholm, som dock hyser ungefär hälften av hela antalet universitets— och högskolestuderande, varit av avsevärt mindre omfattning. Eftersom en utbyggnad av läroanstalterna i huvudstaden skall vidtagas, måste ansträngningarna att få fram bostäder ytterligare intensifieras. Möjligheterna att under de närmaste fem åren förvärva så mycket tomtmark, som skulle krä- vas för att åstadkomma en varaktig förbättring av studentbostadssituationen i Stockholm, bedömes av studentbostadsutredningen som små. Särskilda åt— gärder — t. ex. produktion av studentbostadsrum insprängda i vanlig familje- bostadsbebyggelse torde även behöva tillgripas.

Universitetsutredningen finner de här anförda synpunkterna böra påkalla upp- märksamhet. Även om man avstår från mera allmänt lokaliseringspolitiska över- väganden, måste man redan från snäv universitetsplaneringssynpunkt konstatera,

att studentbostadssituationen utgör ett allvarligt problem, om det skulle gälla en omedelbar och mycket stark utvidgning av en högskola, som till övervägande del drar till sig studenter, som inte har sina föräldrahem inom Storstockholms— området.

Likaså måste djurgårdsintressena väga tungt i sammanhanget. Även den, som icke vill tillmäta dem avgörande betydelse då det gäller tekniska högskolans utbyggnad, måste inse, att tanken på ytterligare markreservationer i Lill-Jans— skogen för högskolans räkning kan stöta på motstånd. Detta kan i sin tur leda till en tidsutdräkt, som rimligen blir större ju större det markområde är, som anses behövligt för högskolan.

Å andra sidan måste utredningen understryka, att mycket betydande investe— ringar redan gjorts för tekniska högskolan och att största delen av högskolans byggnadsbestånd är av ungt datum. Högskolan och dess utrustning torde i själva verket kvalitativt sett ligga på en nivå, som gör den väl jämförbar med de internationellt mest ansedda centra för teknisk utbildning och forskning. Under sådana omständigheter framstår det för utredningen som självklart, att man måste se till, att icke brist på byggnadsmark i framtiden hindrar en inten— sifiering och differentiering av högskolans undervisning och forskning, varigenom högskolan kan bevara sin rangplats och redan nedlagda kostnader kan göras fullt fruktbärande. Ytterligare markreservationer i Lill-Jansskogen kan därför nödvändiggöras av forskningens och utbildningens egna krav, alldeles oavsett om den årliga nyintagningen av teknologer ökas eller ej. Behovet av frilufts- områden för huvudstadens växande befolkning måste enligt utredningens mening härvidlag stå tillbaka, såvida man icke finner sig kunna redan nu fatta beslut om en utflyttning av hela högskoleanläggningen till ett område med friare expansionsmöjligheter.

Det kan måhända likväl synas tveksamt, om programmet för en nödvändig, snabb och stark utbyggnad av själva civilingenjörsutbildningens kapacitet bör byggas på förutsättningen att beslut om ytterligare markreservationer för tek- niska högskolan i Stockholm kan fattas så snart, att icke tidsplanen spricker till följd av långvariga förhandlingar i denna fråga.

Universitetsutredningen vill emellertid med all kraft framhålla, att ett ut- byggnadsprogram för de tekniska högskolorna, som icke innefattar en utbygg— nad jämväl av Stockholms—högskolan, från många synpunkter skulle te sig orim- ligt. Såväl industriens lokalisering som demografiska förhållanden pekar —— som närmare skall visas i det följande — mot en fördelning av de tekniska hög— skolornas utbildningsplatser med nära 60 procent av platserna i Stockholms— trakten, d.v.s. samma relativa andel för Stockholm som för närvarande. Därtill kommer värdet för teknisk forskning och utbildning av nära kontakt med fri- stående forskningsinstitut av olika slag, främst kanske branschforskningsinstitu- ten, av vilka de flesta är förlagda till Stockholm.

De industrirepresentanter, med vilka universitetsutredningen haft överlägg- ningar i denna fråga, har emfatiskt framhållit nödvändigheten av att en ut- byggnad kommer till stånd även av tekniska högskolan i Stockholm.

Utredningen delar för egen del uppfattningen, att sådana markreservationer måste göras för tekniska högskolans utbyggnad, att däri kan inrymmas icke blott friare expansionsmöjligheter för den vid högskolans institutioner bedrivna forskningen och för en fortgående differentiering av högskolans verksamhet utan även en utvidgning av högskolans kvantitativa utbildningskapacitet. I detta sammanhang vill utredningen även peka på de möjligheter till samarbete och vidgade kontakter, som öppnar sig i och med Stockholms-universitetets succes— siva utflyttning till Frescati-området.

I detta läge har universitetsutredningen tagit kontakt med de myndigheter, som närmast har ansvaret för dispositionen av djurgårdsmarken, nämligen djur- gårdsnämnden, djurgårdsförvaltningen och byggnadsstyrelsen. Härvid har av representanter för dessa myndigheter uttalats förståelse för högskolans behov av expansionsmöjligheter, men man har också understrukit svårigheten att för- ena alla de intressen, som anmäler sig i fråga om markdispositionen på Norra Djurgården.

Som ett resultat av de förda överläggningarna har djurgårdsnämnden i skri- velse till utredningen den 22 oktober 1959 anfört i huvudsak följande:

Vid överläggningar, som förevarit med representanter för universitetsutredningen, tek- niska högskolan och dess byggnadskommitté, Sveriges Industriförbund, byggnadsstyrelsen, riksmarskalksämbetet och djurgårdsnämnden, har från företrädarna för utredningen, hög- skolan och industriförbundet framhållits, att en utökning av de tekniska högskolornas utbildningskapacitet från nuvarande ungefär 1 000 civilingenjörer till omkring 1 850 år 1966 vore mycket angelägen och att den i professor Ahrboms promemoria angivna ut- ökningen av tekniska högskolan i Stockholm utgjorde ett minimialternativ, begränsat enbart av hänsyn till föreliggande markbrist. Den med hänsyn till andra förutsättningar, såsom befolkningsunderlag, antal studenter, industrianställda och stora industrianlägg- ningar inom Stockholms naturliga upptagningsområde, önskvärda utbildningskapaciteten i Stockholm angavs vara ungefär 60 procent av totala utbildningsbehovet i riket, eller ungefär 1 000 civilingenjörer per år.

På begäran har professor Ahrbom i skrivelse den 5 oktober 1959 till nämndens ord- förande angivit en preliminär uppskattning av nettogolvytor för beräkning av mark— behovet för de erforderliga nybyggnaderna vid en nyintagning av 760 studerande per år. Den erforderliga nettogolvytan har däri angivits till ungefär 17 100 m”, vartill bör läggas en 50—procentig reserv för framtida utbyggnad. Den totala nettogolvytan bör sålunda uppskattas till cirka 25 600 m2, vilket enligt under hand lämnad uppgift kan beräknas motsvara en bruttovåningsyta av ungefär 33 500 m2. För en nybebyggelse av denna om- fattning och karaktär har professor Ahrbom under hand uppgivit den erforderliga tomt— ytan till storleksordningen 30 000 mg.

Tekniska högskolans nuvarande område, som torde omfatta ungefär 140 000 m”, utgör del av Kungl. Djurgården och har i olika etapper genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen tagits i anspråk för högskolans utbyggnad. Första upplåtelsen härrör från år 1911. Efter 1945 har upplåtelserna skett enligt en nämnda år antagen generalplan för

utbyggnaden, vilken utgick från en årlig intagning av 450 studerande. Den faktiska ny- intagningen har emellertid successivt ökat och utgjorde hösten 1959 ungefär 600 studerande.

Den del av Norra Djurgården, som närmast angränsar högskolans område, är den s.k. Lill-Jansskogen, som bland annat innesluter Ugglevikskällan med omgivande mycket natur- sköna terrängpartier. Genom sitt läge nära tätt befolkade delar av Östermalm och Norr— malm och i omedelbart grannskap av Stadion och andra idrottsanläggningar utgör Lill- Jansskogen ett för huvudstaden mycket betydelsefullt rekreationsområde. Inom området har utbyggts ett nät av vägar för promenader och ridning och olika åtgärder ha även i övrigt vidtagits för att öka områdets användbarhet för rekreationsändamål. Vid djur- gårdsnämndens överväganden angående planering för djurgårdsmarkens användning för olika ändamål, har området ansetts böra i sin helhet reserveras såsom naturlig park och i samråd med djurgårdsförvaltningen har nämnden påbörjat utredning rörande olika åt— gärder för en förbättrad park— och landskapsvård inom området.

Djurgårdsnämnden har på grund av de angivna omständigheterna ansett det angeläget att undersöka huruvida icke andra alternativ än de i professor Ahrboms PM framförda äro tänkbara för tillgodoseende av högskolans utbyggnadsbehov vid en nyintagning av 760 studerande per år. Nämnden har därvid i främsta rummet haft i åtanke en sam- ordning av tekniska högskolans och Stockholms universitets utbyggnadsplaner i syfte att om möjligt uppnå en minskning av det totala lokal- och markbehovet och en koncentra- tion av den gemensamma utbyggnaden till den del av F rescati-området, som genom beslut av statsmakterna reserverats för institutioner, i första hand för universitet. De preliminära sonderingar, som nämnden kunnat göra i denna del, ha emellertid givit en antydan om att en dylik samordning är komplicerad och sannolikt icke kan ge en lösning av de för tekniska högskolan närmast aktuella utbyggnadsbehoven. Nämnden har därför tvingats att nu överge tanken på en sådan lösning, men vill likväl här framhålla önskvärdheten av att förutsättningarna för en dylik samordning på längre sikt närmare överväges i sam— band med planeringen av universitetets utbyggnad. ,

Ett annat område å Norra Djurgården, som med hänsyn till naturparksintresset synes kunna med mindre olägenhet än delar av Lill—Jansskogen upplåtas till högskolan, är det s.k. Söderbrunnsområdet, vilket ligger omedelbart öster om Roslagsbanan och norr om Värtajärnvägen. De preliminära utredningar, som nämnden kunnat medhinna i denna del, ha dock utvisat att ifrågavarande område av stadsplanetekniska skäl icke kan ställas till förfogande för bebyggelse så snart att en lösning av tekniska högskolans aktuella utbygg— nadsbehov därigenom kan erhållas.

Av de båda ifrågasatta områdena i Lill-Jansskogen har det södra ett sådant läge sär— skilt i förhållande till Stadion och övriga idrottsanläggningar men även i övrigt, att det bildar en naturlig entré till Lill-Jansskogen och närbelägna delar av Norra Djurgården. Det bör därför icke komma i fråga för bebyggelse. Det norra området är såsom ovan angivits också ett mycket värdefullt naturparksområde med åtskilliga natursköna partier. Genom sitt läge kan det dock icke sägas vara lika omistligt som naturpark som det förut— nämnda området. Om man med hänsyn till den föreliggande bristen på lämplig tomtmark och det angelägna utbyggnadsbehovet skulle finna det oundgängligen erforderligt med en upplåtelse av ytterligare djurgårdsmark för tekniska högskolan, anser djurgårdsnämnden det norra området vara det som med hänsyn till ovan angivna förhållanden kan komma. under övervägande. Det torde också vara möjligt, att inom i huvudsak ifrågavarande område efter närmare planläggning tillgodose det för utbyggnaden uppskattade behovet av tomtmark.

Djurgårdsnämnden, som i ärendet samrått med riksmarskalksämbetet och byggnads— styrelsen, vill icke motsätta sig att en upplåtelse av mark av ifrågavarande storleksord— ning efter erforderlig närmare utredning kommer till stånd på denna plats. Nämnden

anser det emellertid med hänsyn till nödvändigheten av Lill-Jansskogens skydd mot ytter- ligare exploatering erforderligt att en dylik upplåtelse uttryckligen angives såsom slut- etappen för bebyggelsen inom detta område och att övriga delar av Lill-Jansskogen sam- tidigt reserveras såsom naturpark. Den närmare avvägningen härutinnan faller inom ramen för djurgårdsnämndens planläggning av djurgårdsmarkens användning för olika ändamål och nämnden avser att för Kungl. Maj :t framlägga förslag av ovan angiven innebörd så snart erforderliga detaljutredningar kunnat ske.

De i det föregående redovisade skälen för en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm är enligt universitetsutredningens mening synnerligen tungt vägande. Under hänvisning härtill och till djurgårdsnämndens nu refe- rerade skrivelse anser sig utredningen kunna konstatera, att förutsättningar uppenbarligen föreligger för en genom förhandlingar mellan samtliga intressenter träffad uppgörelse om sådana markreservationer för högskolans räkning, som skulle möjliggöra en icke obetydlig utökning av tekniska högskolans utbildnings- kapacitet inom ramen för den tidsplan för civilingenjörsutbildningens utbygg— nad, som utredningen anger i detta betänkande.

Sammanfattningsvis vill universitetsutredningen konstatera, att tekniska hög- skolan i Stockholm saknar tillräckliga expansionsmöjligheter inom det av hög- skolan nu disponerade markområdet. Ett marktillskott torde förr eller senare bli nödvändigt oavsett om studentintagningen ökas eller ej. En snabbt genom- förd utvidgning av högskolans intagningskapacitet — upp till 800 år 900 årligen nyintagna teknologer — förutsätter att beslut fattas mycket snart om att till högskolans disposition ställa ett betydande markområde i Lill—Jansskogen. Ett sådant beslut kan väcka betänkligheter med hänsyn till huvudstadsbefolkningens behov av rekreationsområden i stadskärnans närhet. En så kraftig ökning av studentantalet och därmed av högskolans personalstab och verksamhet över- huvudtaget kommer vidare att bidraga till att förvärra de problem, som sam- manhänger med storstädernas, särskilt Stockholms, snabba tillväxt; icke minst måste man härvidlag —— i varje fall på kort sikt — räkna med en förvärring av bristsituationen i fråga om studentbostäder.

Å andra sidan torde den tekniska forskningens krav vara lättare att tillgodose inom ramen för utvidgade tekniska högskolor än genom inrättande av en ny sådan. Lärarrekryteringen till en ny teknisk högskola kan komma att vålla bekymmer. I varje fall på kort sikt torde det vara lättare att snabbt få till stånd en fullgod och tillräckligt differentierad civilingenjörsutbildning för ett ökat antal teknologer genom att utvidga de bestående högskolorna än genom att inrätta en ny. Slutligen synes övervägande skäl tala för att både byggnads- och driftkostnaderna för en ökad utbildning av civilingenjörer blir något lägre vid en utbyggnad av de existerande högskolorna än vid inrättandet av en ny sådan.

Vid sina överväganden rörande skälen för och emot en tredje teknisk högskola har utredningen funnit, att därest man finner övervägande skäl tala för att utbyggnadsprogrammet inskränkes till att omfatta endast de två existerande högskolorna, måste huvuddelen av utökningen läggas på Chalmers tekniska hög— skola, medan däremot utbyggandet av tekniska högskolan i Stockholm måste göras mera måttlig, från nu 600 till cirka 750 årligen nyintagna teknologer. Denna utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm anser utredningen under alla omständigheter vara nödvändig. Innan man kan taga ställning till frågan om en tredje teknisk läroanstalt, har man att undersöka möjligheterna för en utvidgning av intagningskapaciteten vid Chalmers tekniska högskola från nu 400 till mer än 1 000 årligen nyintagna.

Utbyggnadsmöjligheterna vid Chalmers tekniska högskola

Uppenbart är, att man vid Chalmers tekniska högskola har förutsättningar för en betydande utbyggnad av utbildningskapaciteten. I sitt med skrivelse den M oktober 1958 avlämnade förslag till generalplan för högskolans utbyggnad har byggnadsstyrelsen räknat med två utbyggnadsalternativ, av vilka alter- nativ I bygger på förutsättningen att högskolans intagningskapacitet skall ökas från nuvarande 400 till 507 årligen nyintagna studerande och alternativ II räk— nar med en årlig nyintagning av 760 studerande. Båda alternativen räknar med att lokalbehov kommer att föreligga även för undervisning av filosofie stude- rande i ämnena fysik, kemi och teoretisk fysik med mekanik. Byggnadsstyrelsen beräknar, att högskolan under angivna förutsättningar har ett omedelbart mark— behov av 130 000 m2 vid alternativ I och 190 000 m2 vid alternativ II. Därtill kommer emellertid behovet av framtida markreserver, vilka enligt styrelsens bedömande bör omfatta ett lika stort område som det omedelbart erforder- liga. Inom området Nya Chalmers disponerar högskolan för närvarande cirka 140 000 m2 mark, varför det omedelbara markbehovet sålunda skulle vara till- godosett för en utbyggnad av högskolan enligt det lägre alternativet, medan man vid en utbyggnad enligt alternativ II skulle behöva ytterligare cirka 50 000 m2 mark för omedelbar bebyggelse. Behovet av framtida markreserver kräver emellertid utöver det nu disponerade markområdet, vilket icke anses kunna i sin helhet utnyttjas för bebyggelse, en ytterligare areal med cirka 130 000 m2 vid alternativ I och 250 000 m2 vid alternativ II.

Vid överläggningar med representanter för Göteborgs stad har byggnads— styrelsen diskuterat olika markområden intill Nya Chalmers såsom lämpliga för högskolans framtida utbyggnad. Dessa områden, som är väl samlade och bedömes såsom i huvudsak ändamålsenliga, omfattar tillhopa cirka 275 000 m2, varav dock 160 000 in2 nu är ianspråktagna för andra ändamål och därför endast att betrakta som »reserver på mycket lång sikt». Av återstoden är området

mellan Vasa sjukhus och Nya Chalmers (cirka 12 500 m2) tillgängligt »för prak- tiskt taget omedelbar bebyggelse», medan områdena på ömse sidor om student- kårens byggnader och den s.k. Stora Mossen (tillsammans cirka 100000 mz) beräknas vara disponibla »inom relativt snar framtid». Härtill kommer det 5. k. Holtermanska sjukhuset, som under vissa förutsättningar skulle kunna ställas till högskolans förfogande mycket snart. Därest överenskommelse kan träffas med Göteborgs stad om att nämnda områden reserveras för högskolans räkning, skulle sålunda markbehoven — såväl de omedelbara som de mera långsiktiga behoven av markreserver kunna tillgodoses även för en utbyggnad enligt det större alternativet II (760 årligen nyintagna teknologer jämte cirka 100 årligen intagna filosofie studerande i vart och ett av ämnena fysik och kemi). Som ytterligare reserv kan man se Gamla Chalmers, som kan disponeras, så länge högskolan där bedriver undervisning.

Slutligen erinrar byggnadsstyrelsen om att staden reserverat betydande mark- områden, cirka 200 000 m2, i Kallebäcksområdet för forskningsinstitut av olika slag.

I sitt den 10 november 1958 avlämnade remissyttrande över byggnadsstyrel- sens generalplaneförslag konstaterade universitetsutredningen, att den i sitt då nyligen avlämnade femte betänkande rörande forskningens villkor och behov framlagt förslag, som syftade till en stark intensifiering av forskningen icke minst vid de tekniska högskolorna. Det kunde därför mycket väl tänkas, att forskningens lokalbehov bleve större än byggnadsstyrelsen beräknat. Med hän- syn härtill uttalade utredningen en förmodan att en byggnadsvolym närmast motsvarande generalplaneförslagets alternativ II icke skulle möjliggöra en fullt så stark ökning av nyintagningen av studerande för civilingenjörsexamen som byggnadsstyrelsen tänkt sig. I det föregående har utredningen som en allmän riktpunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbyggnad angivit att antalet aktiva licentiander och doktorander måste beräknas öka relativt sett avsevärt mera än antalet teknologer. Utredningen har vidare pekat på behovet av utrymme för ett ökat antal specialstuderande och extra studerande vid de tekniska högskolorna. Utredningen håller det Visserligen för möjligt att man vid ett detaljstudium av utbyggnadsplanen för Chalmers tekniska högskola kommer att finna det möjligt att inom ramen för ett givet markområde utvinna en större golvyta än byggnadsstyrelsen vågat räkna med i de överslagsmässiga kalkyler som måste ligga till grund för ett generalplaneförslag, men utan fastare hållpunkter härvidlag måste utredningen se den i förslagets alternativ II an- givna utbildningskapaciteten såsom maximum för vad som är uppnåeligt inom ramen för det angivna markområdet.

I fråga om intagningskapaciteten och de studerandes fördelning på filosofie studerande och teknologer var byggnadsstyrelsens generalplaneförslag utarbetat efter vissa preliminära kontakter med representanter för universitetsutredningen, varvid konstaterades, att utredningens arbete ännu icke nått ett sådant stadium, att ett definitivt ställningstagande till enskilda fakulteters och högskolors fram-

tida dimensioner vore möjligt. Under sitt fortsatta arbete har utredningen kom- mit till resultat, som innebär att den för Göteborgs del föreslår en något mera omfattande utbildning av filosofie studerande, framför allt i ämnet fysik, än den som från utredningens sida nämndes vid underhandskontakterna med byggnads- styrelsen rörande förutsättningar vid generalplaneförslagets utarbetande. Även detta ger utredningen anledning att vad beträffar intagningen av teknologer betrakta siffran 760 årligen nyintagna såsom en maximisiffra.

Slutsatsen synes bli densamma, om man betraktar problemet med hänsyn till tidsfaktorn. Visserligen räknar generalplaneförslaget med mycket betydande markreserver för ändamål som kan bli aktuella i framtiden, men dessa reserver kan bli tillgängliga först på mycket lång sikt. Den byggnadsmark, som beräknas vara erforderlig för nu förutsedda byggnadsbehov, är inte heller omedelbart tillgänglig, och utbyggnadstiden är i generalplaneförslaget beräknad att ut- sträckas över en längre tidsperiod än som med hänsyn till utredningens all— männa tidsprogram är önskvärt.

Utredningens slutsats blir den, att en utbyggnad av Chalmers tekniska hög— skola till en intagningskapacitet av drygt 700 nyintagna teknologer från och med läsåret 1965/66 synes vara möjlig, utan att man därigenom vållar avbräck för högskolans utveckling som forskningscentrum och utan att man beskär möj— ligheterna att i önskvärd utsträckning meddela undervisning jämväl för filo- sofie studerande vid Göteborgs universitet. En ytterligare utökning av intag— ningskapaciteten vid Chalmers kan däremot icke förordas på grundval av före- liggande utredningsmaterial.

Utredningens förslag

Med detta konstaterande är även utredningens ställningstagande till frågan om en tredje teknisk högskola givet. Kan man bygga ut Chalmers tekniska högskola till en intagningskapacitet av 700 årligen nyintagna teknologer, skulle för genom- förande av det av utredningen framlagda programmet för en ökad utbildning av civilingenjörer erfordras att tekniska högskolan i Stockholm bygges ut till en årlig intagningskapacitet av 1 100 studerande eller ännu mera. En sådan utbyggnad av Stockholms—högskolan betraktar utredningen som omöjlig att genomföra inom angiven tid. Utredningen har i stället i det föregående angivit siffran 750 årligen nyintagna såsom en realistisk riktpunkt för utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm. Föreliggande utbyggnadsmöjligheter vid de två bestående tekniska högskolorna bedömer utredningen sålunda ge plats för sam— manlagt 1 450 årligen intagna teknologer. För genomförande av utredningens här framlagda program om en total intagning av närmare 1 850 nya studerande per år måste sålunda ytterligare närmare 400 nybörjarplatser komma till stånd på annat håll. Utredningen förordar därför inrättandet av en tredje teknisk högskola.

2. Den tredje tekniska högskolans förläggning

Vid en diskussion om förläggningen av en tredje teknisk högskola måste man enligt utredningens mening utgå från att vi har ont om tid. Detta begränsar i realiteten starkt vår valfrihet.

Programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad måste ovillkorligen läg— gas upp och genomföras med sikte på att samhället skall tillvarataga de stora årskullarnas studiebegåvningar. Detta innebär — som flera gånger framhållits — att de tekniska högskolornas intagning måste ökas successivt med början ome— delbart och med sikte på 1 800 årligen nyintagna teknologer från och med läs— året 1965/66. Genomförandet av ett sådant program kommer oundvikligen att bli en kapplöpning med tiden.

Den här föreslagna 80-procentiga utökningen av civilingenjörsutbildningen är vidare endast en del av det stora programmet för de högre läroanstalternas utbyggnad. Totalt kommer detta utbyggnadsprogram att ställa stora krav på ökade resurser för utbildningssektorn inom samhällsarbetet. Det är därför nöd— vändigt att räkna med ett intensivt utnyttjande av alla resurser som står eller kan komma att ställas till förfogande.

Civilingenjörsutbildningen är för närvarande i stort sett organiserad på så sätt, att teknologerna under de första två studieåren huvudsakligen läser s.k. grundläggande ämnen, d.v.s. huvudsakligen matematik, fysik, kemi, matematisk fysik, mekanik, hållfasthetslära, medan studierna i de olika s.k. tekniska till- lämpningsämnena huvudsakligen bedrives under andra hälften av studietiden. De grundläggande ämnena finns i stor utsträckning företrädda vid de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna. Det är under sådana omständigheter naturligt, att en ny teknisk högskola anknytes till en matematisk-naturvetenskaplig fakul- tet på så sätt att fakulteten anförtros uppgiften att organisera undervisning i de grundläggande ämnena för teknologer och denna undervisning kan påbörjas i redan befintliga institutioners undervisningslokaler.

I en situation då det gäller att mycket snabbt få till stånd utbildningsplatser för teknologer på en ny plats, ter sig i själva verket en dylik anknytning till en bestående matematisk—naturvetenskaplig fakultet såsom ofrånkomlig. Visserligen måste givetvis fakultetens lärarkår och övriga personal förstärkas och dess institutioner byggas ut högst väsentligt, om det skall bli möjligt för fakulteten att vid sidan av undervisningen för ett ökande antal filosofie studerande ansvara även för undervisning av ett år från år stigande antal teknologer, men man synes likväl kunna utgå från att förekomsten av en fast organisation med ämnesrepresentation, institutionslokaler och administration gör det avsevärt lättare att snabbt få i gång en utbildning jämväl för civilingenjörsexamen än om denna utbildning förlägges till en plats utan en redan befintlig akademisk organisation. Innan erforderliga nya ordinarie lärarbefattningar i de grundläg— gande matematisk-naturvetenskapliga ämnena hinner inrättas och besättas, kan

undervisningen bestridas av mera tillfälligt engagerade lärare under de nuva- rande ämnesrepresentanternas ledning. Möjligheterna att rekrytera lärarkrafter är avsevärt större i en universitetsstad än på andra håll. Den administrativa apparaten finns redan uppbyggd, vilket bör avsevärt underlätta påbörjandet av planeringsarbetet för erforderliga nya institutioner m.m. Likaså finns redan den studentsociala organisationen för handhavandet av stipendier och studielån och för produktion och förvaltning av studentbostäder liksom för en rad service- uppgifter, som handhaves av studentkårerna och studentnationerna.

För såväl civilingenjörsutbildningen som den tekniska forskningen fordras emellertid också en intim kontakt med industrien. Det kan i detta sammanhang måhända anföras, att vissa städer med en mera allsidigt utvecklad industri skulle kunna erbjuda fördelar som universitetsstäderna saknar, då det t.ex. gäller lärarrekryteringen i vissa tekniska tillämpningsämnen, provisoriska labo— rationslokaler för undervisningen, forskningsapparatur m.m. Det är emellertid att märka, att ingen av de städer som härvidlag skulle kunna komma i fråga — man skulle väl närmast tänka sig Norrköping, Linköping, Västerås, Eskilstuna eller Örebro -— skulle kunna erbjuda en verksam hjälp i dessa hänseenden annat än för någon eller ett par av en teknisk högskolas fackavdelningar. Därtill kom- mer, att i varje fall Lund—Malmö-området erbjuder minst lika goda kontakt— möjligheter med en differentierad industri som någon av de nämnda städerna. Vidare måste tidsfaktorn här väga tungt: Medan universitetsstäderna erbjuder fördelar då det gäller få i gång undervisningen i de två första årskurserna, skulle en förläggning till någon icke-akademisk industristad erbjuda fördelar vid orga— niserandet av undervisningen för de två senare årskurserna. Då det här framför allt gäller att snabbt få i gång en intagning av teknologer, måste det därför vara riktigare att välja den förläggning, som ger den största hjälpen i själva igångsättningen.

Därtill kommer den för universitetsutredningen avgörande hänsynen till den tekniska forskningens beroende av en nära kontakt med en aktiv grundforskning inom så gott som hela den matematisk-naturvetenskapliga ämnessfären liksom också hänsynen till det värde för den matematiska och naturvetenskapliga forskningen som stödet av en teknisk utbildnings— och forskningsorganisations resurser skulle utgöra. Att i dagens läge inrätta en ny teknisk högskola och avstå från att redan från början anknyta densamma till en matematisk-natur- vetenskaplig forskningsorganisation framstår med hänsyn härtill för utredningen som klart olämpligt.

Med stöd av det ovan sagda vill universitetsutredningen bestämt förorda, att den tredje tekniska högskolan förlägges till Lund—Malmö eller Uppsala eller möjligen till Umeå, därest en matematisk-naturvetenskaplig fakultet samtidigt inrättas där. Då utredningen emellertid, som framgår av följande kapitel, icke vill förorda en matematisk-naturvetenskaplig fakultet i Umeå annat än som ett program på relativt lång sikt, bör enligt utredningens mening Umeå—alternativet

förfalla, då det gäller förläggningen av den tredje tekniska högskolan. Valet står sålunda för utredningen mellan Uppsala och Lund—Malmö.

Om den nya högskolan förlades till Uppsala, skulle givetvis själva närheten till Stockholm innebära vissa påtagliga, rent praktiska fördelar. Det tidsprogram som utredningen här föreslår för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens ka- pacitet, är som flera gånger understrukits synnerligen pressat. Det kan tänkas, att det Visar sig svårt att hinna bygga ut alla institutioner och besätta alla ordinarie och speciallärarbefattningar i de tekniska tillämpningsämnena i den takt som erfordras för programmets genomförande. Därest den tredje tekniska högskolan förlades till Uppsala, kunde i ett sådant läge själva närheten till Stockholm göra det möjligt att bemästra svårigheterna i uppbyggnadsskedet genom att man övergångsvis i vissa ämnen organiserade undervisning för den nya högskolans studenter vid Stockholms-högskolans institutioner, alternativt genom att vissa lärare vid tekniska högskolan i Stockholm åtoge sig under- visning även i Uppsala.

Utredningen anser emellertid för sin del bestämt, att den tredje tekniska hög- skolan bör meddela en fullständig civilingenjörsutbildning inom sina fackavdel— ningar, och utredningen kan därför icke förorda ett arrangemang av nyss skis- serat slag.

Från många synpunkter måste det vara mindre lämpligt att förlägga en tredje teknisk högskola så nära Stockholm som i Uppsala. Då det nu anses motiverat att inrätta en tredje läroanstalt av detta slag, måste det från såväl industriens som den studerande ungdomens synpunkt i stället förefalla rimligare, att den nya högskolan förlägges till en region, som nu saknar nära kontakt med teknisk utbildning och forskning.

För Lund—Malmö—alternativet och mot Uppsala som förläggningsort för den tredje tekniska högskolan talar en rad tungt vägande skäl. Bl. a. kan man räkna med ett starkt och brett förankrat lokalt intresse för en teknisk högskola i Skåne. Redan år 1945 tillsatte stadsfullmäktige i Malmö en kommitté med upp— gift att utreda möjligheterna att förlägga en teknisk högskola till Malmö. Re- presentanter för Malmö stad har sedermera inför utredningen understrukit sta— dens intresse av att en eventuell tredje teknisk högskola förlägges till Malmö, och staden har vidare reserverat ett markområde omfattande drygt 100 000 m2 för en sådan högskola. Ytterligare byggnadsmark skulle kunna ställas till för— fogande vid behov.

I skrivelse till utredningen den 18 augusti 1957 har Skånska Ingenjörsklubben tagit upp spörsmålet om en teknisk högskola i Skåne och framlagt utrednings- material till belysning av behovet av en sådan. Bl.a. framhöll klubben, att andelen realstudenter som valde civilingenjörsutbildning syntes vara avsevärt lägre i Skåne än i landet som helhet, speciellt då i Stockholms- och Göteborgs— regionerna. I skrivelse till utredningen den 1.2 april 1958 har Ingenjörsklubben kompletterat sitt utredningsmaterial med en inventering rörande möjligheterna

att, inte minst genom samarbete med den skånska industrien, tillgodose den skånska tekniska högskolans behov av deltidsanställda speciallärare och assis— tenter.

Vidare har stadskollegiet i Hälsingborg i skrivelse till utredningen den 6 maj 1958 anslutit sig till Ingenjörsklubbens uppfattning att ett stort behov före- ligger av en teknisk högskola i Skåne och att förutsättningarna för inrättande av en sådan högskola är gynnsamma. Stadskollegiet har därutöver framfört en rad skäl till förmån för att denna högskola förlägges till Hälsingborg.

Till såväl Skånska Ingenjörsklubbens som stadskollegiets i Hälsingborg skri- velser har fogats uttalanden från olika företrädare för den skånska industrien, vari tanken på en teknisk högskola i Skåne tillstyrkes och olika synpunkter framföres rörande denna högskolas lämpliga lokalisering.

Som ett samlat uttryck för det skånska näringslivets och universitetsvärldens syn på detta spörsmål får man uppfatta den utredning, som med skrivelse den 12 juni 1959 överlämnats till universitetsutredningen av större akademiska konsistoriet i Lund, Skånes handelskammare, Skånska Ingenjörsklubben och Lunds studentkår. Denna utredning, som utarbetats av en kommitté bestående av representanter för samtliga dessa fyra myndigheter och organisationer, utgår från att utbildningsorganisationen för civilingenjörsexamen bör utvidgas så kraf— tigt, att det är befogat eller nödvändigt att inrätta ytterligare en teknisk hög- skola i landet. I fråga om lokaliseringen av denna högskola utgår man från en jämförelse beträffande folkmängd, studentantal och näringslivets omfattning i fyra i betänkandet närmare angivna regioner. Jämförelsen åskådliggöres i föl- jande sammanställning:

Befolkning, studentantal och näringsliv inom olika delar av landet. Procent.

Region Folkmängd Studenter Företag Anställda Omsättning 1955 1952 1951 1951 1951 Umeå ............ 8 8 8 6 6 Stockholm—— Uppsala ....... 48 48 44 48 51 Göteborg ......... 23 22 23 24 23 Lund—Malmö . . . . 21 22 | 25 22 20

Med hänsyn till att i begreppet »företag» (1951 års företagsräkning) inbe- gripes alla slag av företag, således även affärsrörelser och småföretag, vilka må- hända ej beröres så mycket av den tekniska utbildningens omfattning och lokalisering, har kommittén som en kontroll införskaffat uppgifter rörande an- talet stora ångpannor inom de här aktuella regionerna. Kommittén har därvid konstaterat, att i Lund—Malmö-regionen finnes 27 procent av hela antalet större

ångpanneanläggningar i landet, en siffra som nära överensstämmer med närings- fördelningen enligt de här återgivna sammanställningarna.

Efter att ha erinrat om Ingenjörsklubbens påpekande att realstudenter i Syd— sverige i mindre utsträckning än realstudenter i Stockholms- och Göteborgs- regionerna söker sig till de tekniska högskolorna konstaterar kommittén, att Norrland icke har resurser att bära upp en teknisk högskola, medan Lund— Malmö-regionen har ungefär samma allmänna förutsättningar härför som Göteborgs-regionen. Det sydsvenska näringslivet skulle få stor nytta av en teknisk högskola inom landsdelen, samtidigt som samarbetet med den syd- svenska industrien skulle bli av stort värde för den nya högskolan. Kommittén förordar därför att den tredje tekniska högskolan förlägges till Skåne.

Med hänsyn till de korta avstånden och de goda kommunikationerna anses själva lokaliseringen inom Skåne i och för sig spela mindre roll; man bör enligt kommitténs mening välja den ort, som bjuder de största fördelarna från under- visningssynpunkt. Efter att ha konstaterat, att civilingenjörsutbildningen måste ge grundliga teoretiska kunskaper och att ett samarbete mellan universiteten och de tekniska högskolorna numera eftersträvas från ömse håll, framhåller kommittén att möjligheterna till en intim anknytning till den matematisk— naturvetenskapliga undervisningen och forskningen vid Lunds universitet mo- tiverar att den grundläggande undervisningen förlägges till Lunds universitet och att den meddelas gemensamt för teknologer och naturvetare.

Vad beträffar undervisningen i de tekniska tillämpningsämnena konstaterar kommittén att skäl talar både för en fortsatt utbildning vid universitetet och för en särskild teknisk högskola på annan ort. I det förra fallet kan institutions- _ lokaler och lärare i viss utsträckning vara gemensamma; studenterna slipper byta studiemiljö under utbildningstiden; en önskvärd växelverkan mellan de grundläggande och de tillämpade ämnenas undervisning och forskning stimuleras. Gränserna mellan olika vetenskapsgrenar förskjutes och suddas ut. Det kan därför vara värdefullt och rationellt att genom att hålla samman tekniska och naturvetenskapliga studier inom ramen för en läroanstalt och ett examenssystem underlätta olika kombinationer av teknisk och naturvetenskaplig utbildning.

Till förmån för att förlägga de tillämpade tekniska studierna till Malmö —— en förläggning till Stockholm eller Göteborg av civilingenjörsutbildningens senare del betraktar kommittén som praktiskt ogenomförbar —— talar enligt kommitténs uppfattning främst det förhållandet, att tillgången på speciella lärarkrafter för deltidsanställning är bättre i industristaden Malmö än i Lund. Kommittén fin- ner, att ställningstagandet till frågan om lokaliseringen av de rent tekniska studierna blir beroende av faktorer, som kommittén ej fullt kan överblicka, och kommittén avstår därför från definitivt ställningstagande i denna fråga.

Sveriges Industriförbund har i sin tidigare refererade skrivelse till universitets- utredningen den 19 mars 1959 tillstyrkt inrättandet av en tredje teknisk hög— skola och såsom motivering härför huvudsakligen anfört att tillkomsten av en

sådan högskola på en ny plats i landet sannolikt skulle »underlätta rekryteringen av begåvningsreservens elit» till högre teknisk utbildning. Som förläggningsort för den tredje högskolan förordar Industriförbundet området Malmö—Lund, var- vid det enligt förbundets mening vore tänkbart att förlägga de två första års- kursernas utbildning till den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet.

Med den här lämnade redogörelsen för olika till utredningen framförda syn- punkter rörande en sydsvensk teknisk högskola har universitetsutredningen i huvudsak redovisat de skäl, som talar för den tredje högskolans lokalisering till Lund—Malmö-området, nämligen dels värdet från rekryteringssynpunkt att ha en teknisk högskola i detta tättbefolkade område, dels värdet för den syd— svenska industrien att i sin närhet ha ett centrum för teknisk undervisning och forskning och omvänt värdet för en ny teknisk högskola att ha goda kontakt- möjligheter med en omfattande och rikt differentierad industri.

Till belysning av rekryteringsargumentet har universitetsutredningen från statistiska centralbyrån inhämtat uppgifter rörande de höstterminen 1956 vid samtliga högre läroanstalter närvarande studenterna utan avlagd grundexamen med fördelning efter hemort vid inskrivningen. Av dessa sammanlagt 21 256 universitets— och högskolestuderande var 3309 eller 15,6 procent teknologer. En relativt sett hög andel teknologer fanns bland studenterna från Jönköpings län (19,1 procent), Göteborgs och Bohus län (19,3 procent), Västmanlands län (19,5 procent), Kopparbergs län (19,8 procent) och Gävleborgs län (21,0 procent). För Malmöhus läns studenter var motsvarande procenttal 12,9, för Kristianstads län 12,6, för Hallands län 15,3, för Blekinge län 16,0, för Kronobergs län 13,7 och för Kalmar län 12,8. Bland studenterna från Stockholms stad och län var 15,1 respektive 15,8 procent teknologer, medan Uppsala län visar den utan jäm- förelse lägsta frekvenssiffran för teknologer med endast 6,3 procent av samtliga universitets— och högskolestuderande med hemort vid inskrivning inom länet.

Dessa siffror kan sägas ge stöd åt argumentet att en teknisk högskola i Lund— Malmö—området troligen skulle draga till sig studenter som eljest icke skulle ha valt civilingenjörsutbildning.

Då det så gäller argumentet rörande industriens värde för den nya högskolan och dennas värde för industrien, synes från utredningens synpunkt inte mycket vara att tillägga annat än det självklara konstaterandet, att detta argument mycket starkt talar för att man bör förlägga en tredje teknisk högskola just till sydvästra Skåne, detta så mycket mera som det aktiva intresse för frågan som redan visats från det skånska näringslivets sida ger anledning att räkna med att en ny teknisk högskola här särskilt i uppbyggnads— och igångsättningsskedet kommer att kunna räkna med ett betydelsefullt stöd från den skånska industrien och näringslivet i övrigt.

Vid en förläggning av den nya tekniska högskolan till Lund—Malmö-området bör man också enligt utredningens övertygelse kunna räkna med att genom

samverkan med de högre läroanstalterna i Köpenhamn kunna bemästra vissa av de svårigheter i fråga om rekrytering av speciallärare m.m., som kan upp- komma vid uppbyggnaden av en ny teknisk högskola.

Vid sina överväganden har universitetsutredningen kommit till den uppfatt- ningen, att mycket tungt vägande skäl talar till förmån för den nya högskolans förläggning till Lund—Malmö-området. Icke minst vill utredningen i detta sam— manhang hänvisa till det intresse som Industriförbundet och det skånska nä- ringslivet visat för tillkomsten av en sydsvensk teknisk högskola. Utredningen har i detta intresse velat se något av en borgen för att det skall bli möjligt att bemästra de svårigheter, som kommer att möta vid uppbyggandet och igång- sättandet av en ny högskola av detta slag. Utredningen förordar sålunda, att den tredje tekniska högskolan förlägges till Lund—Malmö-området.

Det gäller så att taga ställning till frågan om den nya högskolan helt och hållet bör ligga i Lund eller om vissa institutioner, t. ex. institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena bör förläggas till Malmö, medan de teoretiska institutionerna ligger i Lund.

Även oavsett om en teknisk fakultet kommer till stånd i Lund, är det uppen- bart att Lunds universitet kommer att växa mycket starkt. Om därtill lägges en teknisk fakultet, kan det måhända hävdas att universitetet skulle svälla till ohanterlighet, och det kan därför vara motiverat att i Lund—Malmö liksom i fråga om de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg skapa en särskild administrativ enhet för teknisk utbildning och forskning. Därtill kommer Malmö stads mycket positiva intresse för en tredje teknisk högskolas förläggande till Malmö, där tillräcklig byggnadsmark för ändamålet redan reserverats eller ställts i utsikt.

Dessa skäl talar för en delad förläggning till Lund och Malmö av den nya tek- niska högskolan. Vissa erfarenheter talar emellertid emot en sådan delad för- läggning. Under en följd av år arbetade man vid tekniska högskolan i Stockholm med en i huvudsak på detta sätt delad förläggning av högskolans institutioner med de teoretiska institutionerna i de gamla lokalerna vid Drottninggatan och institutionerna för de tekniska tillämpningsämnena i det nyare högskolekom- plexet vid Valhallavägen. Rörande nackdelarna med en sådan förläggning ut- talade 1940 års sakkunniga rörande den högre tekniska undervisningen följande (SOU 194.—3: 34, S. 372 f.):

»Förläggningen av högskolans byggnader till två platser på 15—20 minuters gångtids— avstånd från varandra innebär så stora olägenheter, att ett sammanförande till en plats framstår som i hög grad angeläget. När byggnaderna vid Valhallavägen på sin tid ut- fördes (1914——17), var avsikten att mycket snart helt förlägga KTH till denna plats. På grund av depressionen efter förra världskriget blev emellertid den tanken skrinlagd och man har således alltsedan 1917 fått pröva på olägenheterna av förläggningen på två platser. En sådan medför förlust av tid för förflyttning från den ena platsen till den

andra, vilket ökar svårigheterna att uppgöra rationella tidtabeller för undervisningen. Användningen av biblioteket, som är förlagt till Valhallavägen, försvåras för de lärare och studerande, vilka ha sitt arbete inom byggnaden vid Drottninggatan. För dessa inne- bär även administrationsbyggnadens läge vid Valhallavägen en avsevärd olägenhet. De studerande i de båda lägre årskurserna få ej den önskvärda kontakten med dem i de båda högre och även mellan lärarna på de olika platserna blir kontakten bristfällig.»

Motsvarande erfarenheter har gjorts i Göteborg, där Chalmers tekniska hög— skola ännu i dag arbetar med en delad förläggning.

De ovan citerade synpunkterna torde i allt väsentligt äga giltighet även till belysning av olägenheterna vid en delad förläggning av den skånska tekniska högskolan mellan Lund och Malmö. Restidsavståndet mellan de båda städerna kan visserligen synas vara obetydligt, men det bör understrykas, att hur man än gör gränsdragningen mellan teoretiska ämnen och tillämpningsämnen, måste förflyttningarna mycket starkt försvåra en rationell schemaläggning. I varje fall som undervisningen nu är organiserad vid de tekniska högskolorna, är nämligen undervisningen i ämnen av de båda huvudtyperna mycket starkt inflätade i varandra, och det bör i sammanhanget framhållas, att denna studieorganisation är förestavad av en medveten strävan att på ett så tidigt stadium som möjligt ge undervisningen en både teoretisk och praktisk inriktning.

Detta förhållande illustreras i planerna på s. 248 och 249, som visar hur under- visningen är organiserad vid tekniska högskolan iStockholm läroåret 1959/ 60 vid avdelningarna för teknisk fysik och för maskinteknik.

En uppdelning av institutionerna mellan Lund och Malmö skulle kunna ut- formas på följande sätt: De ämnen som är nära besläktade eller identiska med vid Lunds universitet företrädda ämnen förlägges till Lund, medan de tekniska tillämpningsämnena förlägges till Malmö. De institutioner, för vilka nära kon— takter med angränsande ämnen ej är nödvändiga, skulle kunna tänkas placerade mera fritt, så att lärare och elevers förflyttningar nedbringas till ett minimum.

Av de i planerna upptagna ämnena tänkes den övre gruppen kunna ha sina institutioner placerade i Lund, medan den undre ämnesgruppens institutioner skulle ligga i Malmö.

All undervisning i ett ämne behöver ej meddelas på den ort, där själva institutionen är belägen. Specialläraren som föreläser t.ex. i nationalekonomi eller rättskunskap kan givetvis tänkas hålla sina föreläsningar i Malmö, om schemaläggningen därigenom skulle underlättas. Men föreläsaren är ej alla gånger på detta sätt rörlig. Ofta behöver han nämligen demonstrera apparatur från institutionerna.

Övningarnas antal är vidare större än föreläsningarnas och stor del av öv- ningarna har formen av laborationer. Då det gäller rena räkneövningar, är det en avvägningsfråga om ett visst antal assistenter eller de studerande skall för- flytta sig.

Planerna visar, att tekniska fysiker under hela studietiden läser ämnen, vilkas institutioner skulle ligga i Lund. Under fjärde terminen samt under tredje och fjärde läsåren bedrivs dessutom laborationsövningar i »Malmö—ämnena» hållfasthetslära, allmän teleteknik, elektronik, elektrisk mätteknik, elektro- maskinlära, regleringsteknik. De studerande bleve sålunda tvungna att bedriva studier i såväl Lund som Malmö under större delen av studietiden. En schema- läggning, som möjliggjorde att hela dagar eller hela veckor förlades till Lund, andra till Malmö, skulle sannolikt föra med sig att lokaler och lärare utnytt- jades mindre rationellt.

För avdelningen för maskinteknik skulle förhållandena bli följande: Första året i Lund; andra året studier i såväl Lund som Malmö; tredje och fjärde åren i Malmö.

Det torde av detta klart framgå, att en delad förläggning skulle innebära betydande studieorganisatoriska nackdelar. Visserligen kan man tänka sig, att studierna vid en teknisk högskola med delad förläggning organiseras på ett annat sätt än de nu är organiserade vid tekniska högskolan i Stockholm, men det står under alla omständigheter klart, att en delad förläggning måste komma att starkt försvåra framtida omläggningar av utbildningsorganisationen.

Därtill kommer, att en delad förläggning rimligen måste verka hindrande för de allt mera betydelsefulla ömsesidiga kontakterna mellan teknisk och allmänt naturvetenskaplig forskning och utbildning. Detta är ett enligt universitets- utredningens mening avgörande argument emot en delad förläggning av den nya högskolan i Skåne.

Med hänsyn sålunda till såväl undervisningens som forskningens intressen anser utredningen, att en delad förläggning av den sydsvenska tekniska hög- skolan bör ifrågakomma endast som en andrahandslösning, t. ex. för den hän- delse ett tillräckligt markområde för hela högskolan icke skulle kunna ställas till förfogande i Lund. Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Skåne har emellertid kunnat konstatera, att tillgången på omedelbart disponibel bygg— nadsmark för en teknisk högskola i Lund är mycket god. Sålunda är redan 100 000 år 150 000 m2 reserverade för sådant ändamål, och universitetet har där- utöver meddelat kommittén, att ytterligare cirka 150 000 m2 torde vara dis- ponibla. I sistnämnda hänseende har man tänkt på vissa markområden, som äges dels av universitetet, dels av Lunds stad, vilken emellertid torde vara villig att utan vederlag överlåta ifrågavarande markområden. Ytterligare finns intill dessa områden, vilka alla ligger i anslutning till de matematisk-fysiska och kemiska institutionernas områden, betydande arealer ecklesiastikjord, som också av kommittén anges kunna disponeras vid behov.

Såvitt utredningen kunnat bedöma talar sålunda övervägande skäl emot en delad förläggning av den sydsvenska högskolan. Utredningen förordar därför, att denna. i sin helhet förlägges till Lund.

Avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm läroåret 1959/60.

Antal terminsveckotimmar

Årskurs Ämne obligatoriska * valfria 1- 2- 3- 4- &??sz mål;-ur fåiålä' niffghr

Matematik .......... ]2 15 Tillämpad matematik . _ 7 8 2,5 3 Mekanik ............ ]0 10,6 Matematisk fysik . . . . _ 9,5 10 Fysik ............... _ 11 16 Fotografi ............ _ _ _ 3 3 3 Allmän kemi ........ 5 9 Fysikalisk kemi ...... _ _ 1 3 Rättskunskap ....... _ [ ,5 Nationalekonomi ..... _— ] Metallcgrafi ......... _ _ _ _ _ 5 2 1 6,5 Hållfasthetslära ...... _ _ 5,5 7 2 2,5 Mekanisk värmeteori

och kylteknik ...... _ _ 4 ] Värmeteknik II ...... _ 3 1,5 Läran om maskin-

element ........... _ _ _ _ _ 3 3 5 9 Ritteknik ............ _ 1 3 Teknisk hydromekanik _ _ 3 1 Gasdynamik ......... _ _ 2 2 Flygteknik .......... _ _ 2 2 Regleringsteknik ..... __ _ 2 l 3 3 Teoretisk elektroteknik — _ 8 9 4 Elektronik .......... _ — 2,5 1 4 2 Allmän teleteknik . . . . _ _ 4,5 4 2 Elektrisk mätteknik . . __ _ _ 6,5 5 3 1 Elektromaskinlära . . . . _ 1 1

Anm. Längst till vänster anges ämne. I syfte att komprimera planerna har i vissa av- seenden de officiella läroämnesbeteckningarna frångåtts. Så har t.ex. Fysik I, Fysik II, Fysik III och Fysik IV ej särskilts. Tillämpad matematik är professurens benämning och har använts för att ej behöva särredovisa beskrivande geometri, nomografi, numeriska beräkningsmetoder och matematisk statistik. Om ett ämne läses av t. ex. såväl första som andra årskursen, är en horisontell linje dragen över första och andra kolumnen. Halv kolumn anger termin: Vänstra halvan hösttermin, högra vårtermin. Streckad linje anger, att ämnet ej läses av avdelningens samtliga studerande i årskursen i fråga: Ämnet är obligatoriskt blott vid viss studieriktning eller ämnet är »valfritt». »Frivilliga» ämnen är ej redovisade.

Timantalet i de högra kolumnerna är den officiella läro- och timplanens medeltimantal per vecka under en termin. Och ämnet läses under flera terminer anger siffran summan av ifrågavarande terminers medeltimantal.

Avdelningen för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm läroåret 1 959/ 60.

Ämne

|_l

Årskurs

Antal terminsveckotimmar

valfria

obligatoriska

lx?

öv- ningar

f öreläs -

föreläs- | öv- ningar

| ningar | ningar

hlatematik Tillämpad matematik . Mekanik Matematisk fysik . . . . Fysik ............... Kemi Rättskunskap Nationalekonomi ..... Industriell ekonomi och organisation ....... Industriell psykologi och arbetsledning ..

Teknisk hygien ......

Regleringsteknik ..... Ritteknik

Mekanisk värmeteori och kylteknik .....

Mekanisk teknologi .. Läran om verktygs- maskiner Ångteknik ........... Läran om vattenmoto- rer och pumpar .. .. Förbränningsmotor- teknik Uppvärmnings- och ventilationsteknik ..

Läran om maskin- element

Förbränningslära ..... Materiallära ......... Gjuteriteknik ........ Svetsteknik Träets mekaniska teknologi .......... Läran om transport— anordningar

Fordonsteknik Ytbehandlingsteknik .. Elektroteknik I ...... Hållfasthetslära ...... Skeppsbyggnad ...... Gasdynamik .._ ....... Pappersteknik ....... Metallografi ......... Industriell anläggnings- teknik Byggnadshygien och sanitetsteknik

8 12 6 7 10 13,5 3 3,6 7,5 6

S 10

m N) 01 v—l N.)

8 15

8 14

HMUMQ

uv. [O

2,5 3 1 4

HD: >P—

U' "L'— _]

3. Fackavdelningarnas storlek vid de tre tekniska högskolorna

På. 5. 222 har utredningen sammanfattat sitt förslag rörande ökningen av de enskilda fackavdelningarnas intagningskapacitet fram till läsåret 1965/ 66. Totalt innebär förslaget en ökning av intagningen från 986 (+ 20 lantmäteristuderande) hösten 1959 till 1 814 (+ antagna 30 lantmäteristuderande) år 1965. I föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen vidare förordat, att den föreslagna ut- ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet åstadkommes huvud— sakligen genom utbyggnad av Chalmers tekniska högskola och genom inrättande av en tredje teknisk högskola, förlagd till Lund. Däremot har utredningen måst konstatera, att möjligheterna till en mera omfattande utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm är mycket begränsade, och utredningen har därför endast kunnat förorda att cirka 150 av de föreslagna över 800 nya utbildningsplatserna förlägges till Stockholm.

Det återstår nu att söka ange de enskilda fackavdelningarnas lämpliga storlek vid var och en av de tre högskolorna.

Innan utredningen går in på en diskussion avdelning för avdelning, vill utred— ningen emellertid redovisa vissa allmänna synpunkter.

Utredningen är sålunda helt klar över att beslut rörande dimensioneringen av varje enskild avdelning vid de enskilda högskolorna måste föregås av avsevärt mera detaljerade undersökningar och överläggningar än de utredningen funnit det möjligt att genomföra. Justeringar av de av utredningen i det följande före— slagna intagningssiffrorna blir därför med säkerhet nödvändiga såsom resultat av det mera ingående planeringsarbete, som kan påbörjas så snart statsmak— terna tagit ställning till det av universitetsutredningeniföreliggande betänkande framlagda generalplaneförslaget.

En princip vill utredningen emellertid föreslå att läggas till grund för det fortsatta planeringsarbetet, den nämligen att en likvärdig civilingenjörsutbild— ning och likvärdiga resurser för teknisk forskning bör stå till förfogande inom samma fackavdelning vid samtliga tekniska högskolor, där ifrågavarande fack- avdelning finnes inrättad. I en valsituation vore det sålunda enligt utredningens uppfattning riktigare att inrätta endast ett mindre antal fullt utrustade fack— avdelningar vid den nya högskolan än att göra denna fullständig i avseende på antalet fackavdelningar men ofullständig beträffande dessas utrustning. Endast på en punkt det gäller studieriktningen för elektrisk kraftteknik inom avdel— ningen för elektroteknik är utredningen, som framgår av det följande, av ekonomiska skäl beredd förorda att den nya högskolan göres mindre fullständig än de två övriga. I övrigt bör enligt utredningens mening specialiseringsmöjlig— heterna inom en och samma fackavdelning i princip vara lika goda vid samtliga de högskolor, där civilingenjörsexamen vid ifrågavarande fackavdelning kan av- läggas. Däremot är det icke nödvändigt att de olika högskolorna ger samma specialiseringsmöjligheter. Det kan, som tidigare understrukits, vara av värde,

om man satsar på olika specialiteter vid olika högskolor. Väsentligt är emellertid att de tre högskolorna framstår som i stort sett lika välutrustade, något som måste bli av alldeles särskild betydelse för den nya högskolan i Lund. Det får inte gå så, att denna från början kommer in i en ond cirkel med sämre drag- ningskraft i rekryteringen och sämre anseende på civilingenjörernas arbets- marknad.

Utredningens i det följande framlagda förslag rörande de enskilda fackavdel— ningarnas storlek vid var och en av de tre tekniska högskolorna måste bedömas mot bakgrund av de här angivna allmänna reservationerna och övervägandena.

Det har befunnits lämpligt att först behandla avdelningen för bergsvetenskap. Här har utredningen föreslagit en fördubbling från 45 till 90 årligen nyintagna. För närvarande meddelas undervisning för bergsingenjörsexamen uteslutande vid tekniska högskolan i Stockholm. Utredningen har i det föregående redogjort för de överväganden, som lett fram till slutsatsen att man icke bör göra genom- förandet av programmet för en utökad utbildning av civilingenjörer beroende av en mycket stark och snabb utbyggnad av tekniska högskolan i Stockholm. Redan den av utredningen här föreslagna utökningen av intagningen till avdel- ningen för bergsvetenskap fordrar enligt upplysningar från högskolans byggnads— kommitté vissa icke obetydliga nybyggnader, vilka svårligen anses kunna inrym- mas inom det av högskolan för närvarande disponerade markområdet. Därest ytterligare nybyggnader till följd av marksvårigheterna i Stockholm icke skulle kunna komma till stånd, måste man sålunda överväga att inrätta ytterligare en avdelning för bergsvetenskap, i så fall rimligen vid Chalmers tekniska högskola. En sådan avdelning skulle för att den skall bli likvärdig med bergsavdelningen vid tekniska högskolan i Stockholm fordra inrättande av 7 ä 8 nya professurer1 jämte ett antal andra lärarbefattningar och biträdestjänster samt uppförande av relativt omfattande laboratorielokaler med en mycket dyrbar apparatutrustning. Totalt omfattar de till avdelningen för bergsvetenskap hörande institutionerna vid tekniska högskolan i Stockholm för närvarande cirka 8 230 m2 nyttig golv— yta, och avlöningskostnaderna för samtliga av högskolan avlönad personal vid dessa institutioner uppgår till cirka en miljon kronor. Dessa siffror ger en an- tydan om storleksordningen av kostnaderna för en ny bergsavdelning. Även en fördubbling av utbildningskapaciteten vid den nuvarande avdelningen i Stock- holm kommer givetvis att draga kostnader, vilka emellertid måste bli avsevärt

1 Professuren i allmän maskinteknik och gruvmaskinteknik i Stockholm skall enligt beslut av 1959 års riksdag hållas vakant. Den till avdelningen för bergsvetenskap hörande institutionen för metallografi svarar för undervisning även av studerande inom avdelningarna för teknisk fysik, ma- skinteknik och Skeppsteknik. Motsvarande undervisning för studerande inom de två sistnämnda av- delningarna vid Chalmers tekniska högskola bestrides av speciallärare. De studerande inom avdel- ningen för teknisk fysik läser här samma kurs som mekanister och skeppsbyggare.

lägre. Utredningen kan för sin del icke finna det rimligt att en helt ny avdelning inrättas för utbildning av ytterligare 45 bergsingenjörer per år, utan finner att man med hänsyn till kostnaderna måste tänka sig en utbyggnad av den existe— rande bergsavdelningen i Stockholm. Även om en närmare utredning ger vid handen, att en utvidgning av tekniska högskolans markområde är en oundgäng- lig förutsättning för en sådan utbyggnad, måste man enligt utredningens be- stämda mening välja denna utväg.

Universitetsutredningen föreslår sålunda, att avdelningen för bergsvetenskap vid tekniska högskolan i Stockholm ges de förstärkta resurser som erfordras för att intagningen skall kunna ökas från nu 45 till 90 årligen intagna teknologer. Vid planeringen av denna avdelnings utbyggnad torde därutöver särskilt böra undersökas, huruvida behov föreligger av utbildningsresurser även för studerande från de nordiska grannländerna.

Utredningen har i det föregående föreslagit att den årliga intagningen till avdelningen för teknisk fysik successivt ökas från nuvarande 50 (30 i Stock- holm + 20 i Göteborg) till 105 studerande. Frågan om den vidgade intagningcns fördelning mellan högskolorna måste bedömas ur flera aspekter.

De civilingenjörer, som examineras vid avdelningen för teknisk fysik, torde i mycket stor utsträckning vinna anställning inom olika statliga, halvstatliga och privata forskningsinstitut, av vilka de flesta ligger i Stockholm. Då de ny— examinerade civilingenjörerna dessutom ofta förenar en deltids- eller heltids- befattning vid ett forskningsinstitut med licentiatstudier, talar starka skäl för att göra avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm för- hållandevis större än motsvarande avdelningar vid de två övriga tekniska hög— skolorna.

De tekniska fysikerna fyller vidare, redan som teknologer och framför allt under de första åren efter civilingenjörsexamen, en för undervisningen vid de tekniska högskolorna mycket betydelsefull funktion som assistenter i under— visningen i de s.k. grundläggande ämnena, vilka läses i varierande omfattning vid samtliga avdelningar. I själva verket skulle det knappast vara möjligt att organisera en fullgod utbildning vid någon av de tekniska högskolornas fack— avdelningar utan tillgång till tekniska fysiker. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens mening ofrånkomligt, att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för teknisk fysik. Nu kan man räkna med att det här föreslagna nära samarbetet mellan de tekniska högskolorna och de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna i både Göteborg och Lund kommer att föra med sig, att teknologutbildningens behov av assistentpersonal i viss utsträckning kommer att kunna tillgodoses från fakultetssidan. Dock bör under- strykas, att de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna aldrig kan tänkas tillgodose mer än en mindre del av den för civilingenjörsutbildningen erforderliga

assistentpersonalen. Det bör särskilt framhållas, att assistenternas styrka som undervisare vid de tekniska högskolorna i betydande mån ligger däri, att de själva relativt nyligen bestått de prov, för vilka de som assistenter har att förbereda sina något yngre kamrater. En viss hjälp i assistentrekryteringen kom— mer emellertid samarbetet med de naturvetenskapliga fakulteterna sannolikt att ge de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund. Detta förhållande talar för att avdelningarna för teknisk fysik vid dessa båda högskolor skulle kunna göras något mindre än motsvarande avdelning i Stockholm, där ett nära organisa— toriskt samarbete med de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna icke förutsättes i utredningens förslag.

Även i fråga om avdelningen för teknisk fysik synes sålunda starka skäl tala för en utbyggnad av avdelningen i Stockholm, detta trots de svårigheter som möter en utbyggnad där. Liksom beträffande avdelningen för bergsvetenskap filmer utredningen, att skälen för en utbyggnad är så starka, att betänklig- heterna måste vika. En utbyggnad av avdelningen för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm bör sålunda enligt utredningens mening komma till stånd.

Under hänvisning till det ovan sagda föreslår utredningen sålunda, dels att den nya tekniska högskolan i Lund redan från början får en avdelning för tek- nisk fysik, dels att avdelningarna för teknisk fysik vid båda de bestående tekniska högskolorna utbygges och att avdelningen vid tekniska högskolan i Stockholm göres något större än motsvarande avdelningar i Göteborg och Lund. Utred- ningen föreslår, att den slutliga intagningen av sammanlagt 105 studerande inom avdelningarna för teknisk fysik fördelas med 45 i Stockholm, 30 i Göteborg och 30 i Lund.

I fråga om avdelningen för maskinteknik har utredningen i det föregående föreslagit en ökning från 170 till 400 årligen nyintagna studerande. Denna ök— ning av intagningskapaciteten är den relativt sett största av de kapacitets- ökningar för de olika fackavdelningarna, som utredningen här föreslår. Det är därför naturligt att söka fördela utbyggnaden på samtliga de tre tekniska högskolorna.

Härvidlag har utredningen måst konstatera, att en utbyggnad av avdelningen för maskinteknik vid tekniska högskolan i Stockholm omöjligen kan genomföras utan ett betydande marktillskott för högskolan och en relativt omfattande om- disposition av dennas lokalbestånd.1 Trots detta förordar utredningen, att en avsevärd utbyggnad kommer till stånd av denna avdelning. I det föregående har utredningen redovisat de allmänna skälen för sitt ställningstagande här— utinnan. Om så gott som hela den av utredningen föreslagna, 80—procentiga

1 En inom utredningen diskuterad överflyttning av den skeppstekniska avdelningen från Stock- holm till Göteborg skulle knappast bidraga till problemets lösning, eftersom de härigenom friställda lokalutrymmena är relativt obetydliga till sin storlek.

utökningen av civilingenjörsutbildningen i landet skulle komma till stånd dels genom en utbyggnad av Chalmers tekniska högskola, dels genom upprättandet av en ny teknisk läroanstalt i Skåne, skulle detta medföra en tyngdpunkts- förskjutning, som med hänsyn icke minst till industriens lokalisering och behov av kontakter med den tekniska forskningen icke kan te sig rimlig. Utredningen förordar därför en utbyggnad även av tekniska högskolan i Stockholm, detta trots de svårigheter som kan möta då det gäller att skaffa erforderlig byggnads- mark för genomförandet av denna utbyggnad.

Det dilemma i vilket vi står på grund av de begränsade expansionsmöjlig- heterna för tekniska högskolan i Stockholm är särskilt påtagligt just beträffande avdelningen för maskinteknik. För denna avdelning föreslår utredningen en så betydande ökning totalt sett (230 nya utbildningsplatser), att för den händelse ingen ökning kan göras av intagningen vid avdelningen i Stockholm, man står inför nödvändigheten att göra båda de övriga maskintekniska avdelningarna större än den i Stockholm. En fördelning med oförändrat 90 årligen nyintagna mekanister i Stockholm, ungefär 100 i Lund och så mycket som över 200 i Göteborg skulle i så fall bli den lösning man tvingades stanna för.

En sådan fördelning har utredningen icke kunnat finna rimlig. Utredningen föreslår i stället, att de maskintekniska avdelningarna vid båda de nuvarande tekniska högskolorna utbygges, så att de får en årlig intagningskapacitet av vardera 150 studerande mot för närvarande 90 i Stockholm och 80 i Göteborg. Den maskintekniska avdelningen vid den nya tekniska högskolan i Lund skulle därmed behöva dimensioneras för ett årligt intag av 100 teknologer.

Beträffande avdelningen för Skeppsteknik innebär utredningens förslag endast en justering av intagningssiffran från nu 46 (20 i Stockholm och 26 i Göteborg) till 50, en justering som är tänkt att gälla för Chalmers tekniska högskola.

Avdelningen för flygteknik vid tekniska högskolan i Stockholm har utred— ningen föreslagit oförändrad till sin utbildningskapacitet, 40 årligen nyintagna studerande. (Se s. 217.)

Avdelningarna för elektroteknik vid de båda nu existerande tekniska hög— skolorna är de största vid båda högskolorna med en årlig intagning av 135 studerande i Stockholm och 130 i Göteborg. Med hänsyn härtill är det naturligt att tänka sig att huvuddelen av de 170 tillkommande utbildningsplatserna för- lägges till den nya högskolan i Lund. Emellertid bör i detta sammanhang be— aktas, att en fullständig fackavdelning för elektroteknik fordrar mycket stora laboratoriebyggnader och en mycket kostnadskrävande utrustning. Speciellt

gäller detta de anläggningar, som erfordras för studieriktningen för elektrisk kraftteknik, medan motsvarande anläggningar för studieriktningen för teleteknik ställer sig mindre kostnadskrävande. Vid tekniska högskolan i Stockholm har den under åren 1946—57 genomförda nybyggnaden för kraftteknik dragit en sammanlagd kostnad av 5,5 miljoner kronor i byggnadskostnad och 7,3 miljoner kronor i kostnader för inredning och utrustning, medan motsvarande kostnads- siffror för ombyggnad och utrustning av institutionen för teleteknik varit 1,3 respektive 2,6 miljoner kronor. Visserligen har det i det förra fallet varit fråga om nybyggnad och i det senare fallet om ombyggnad, men siffrorna torde likväl ge en i stort rättvisande bild av relationen i fråga om anläggningskostnader mellan de två grupperna av institutioner. Med hänsyn till de mycket höga anläggningskostnaderna för de krafttekniska institutionerna och till att studie- riktningen för elektrisk kraftteknik under en följd av år lockat endast en ringa del av den elektrotekniska avdelningens studenter, vill utredningen förorda, att man avstår från krafttekniska institutioner vid den nya tekniska högskolan i Lund. Den elektrotekniska avdelningen vid denna högskola skulle sålunda be— gränsas till att erbjuda specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Skulle ett starkt intresse visa sig föreligga bland teknologerna i Lund för en specialisering inom krafttekniken, synes man enligt utredningens mening böra överväga att åvägabringa sådana utbildningsmöjligheter genom samverkan med den tekniska högskolan i Köpenhamn.

Med hänsyn till att utredningen sålunda föreslår en viss begränsning av spe— cialiseringsmöjligheterna inom avdelningen för elektroteknik i Lund, synes det rimligt att sätta intagningen till denna avdelning till 100, något lägre sålunda än intagningen vid motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg. I Stock- holm torde det vara möjligt att vid de elektrotekniska tillämpningsämnenas institutioner bereda undervisning för ett något högre antal studerande än nu. Intagningsmöjligheterna vid avdelningen begränsas emellertid av de grund— läggande ämnenas lokalsvårigheter. Emellertid måste en utbyggnad av utbild- ningsresurserna för dessa ämnen ändå komma till stånd, för att det skall bli möjligt att öka intagningen till avdelningarna för teknisk fysik, maskinteknik och bergsvetenskap. Under sådana omständigheter synes det lämpligt att dimen- sionera denna utbyggnad så, att även en mindre ökning av intagningen till avdelningen för elektroteknik kan genomföras. Utredningen förordar en ökning med 15 studerande per år från nu 135 till 150. De återstående 55 nya utbild- ningsplatserna bör förläggas till Chalmers tekniska högskola, vars avdelning för elektroteknik sålunda bör utbyggas till en intagningskapacitet av 185 studerande per år mot för närvarande 130.

Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslår utredningen, att vid den nya tekniska högskolan i Lund inrättas en fackavdelning för elektroteknik med specialiseringsmöjligheter endast inom teletekniken. Utredningen föreslår vidare,

att den slutliga intagningen av sammanlagt 435 studerande per år inom avdel- ningarna för elektroteknik fördelas med 150 i Stockholm, 185 i Göteborg och 100 i Lund. '

I fråga om avdelningen för väg— och vattenbyggnad har utredningen i det föregående föreslagit en ökning av intagningen från för närvarande 158 till 370 studerande per år. En så kraftig ökning av intagningen nödvändiggör upp- byggnad av en stor avdelning för väg- och vattenbyggnad vid den nya tek- niska högskolan i Lund. Denna avdelning bör enligt utredningens mening göras något större än den för närvarande största avdelningen (Stockholm med årligen 90 nyintagna studerande); utredningen tänker sig 120 nybörjarplatser såsom en lämplig riktpunkt.

Beträffande avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm gäller detsamma som för avdelningen för elektroteknik där, näm- ligen att tillämpningsämnenas institutioner möjligen skulle kunna bereda under- visning för ett något ökat antal studerande i varje årskurs, men att intagnings- möjligheterna begränsas av de grundläggande ämnenas lokalsvårigheter. Med samma motivering som i fråga om avdelningen för elektroteknik förordar utred- ningen att den ändå ofrånkomliga utbyggnaden av de grundläggande ämnenas institutioner dimensioneras så, att ytterligare ett tiotal nya studerande per år kan intagas vid avdelningen för väg- och vattenbyggnad. Med denna ökade intagning i Stockholm och med en årlig intagning av 120 studerande vid väg- och vattenbyggnadsavdelningen i Lund måste antalet nybörjarplatser i Göteborg ökas från för närvarande 68 till 150.

Utredningen föreslår sålunda, att den nya tekniska högskolan i Lund får en fackavdelning för väg- och vattenbyggnad med plats för 120 årligen nyintagna studerande. Vidare föreslår utredningen en ökning av intagningen vid tekniska högskolan i Stockholm från nu 90 till 100 och slutligen föreslår utredningen en utbyggnad av avdelningen för väg- och vattenbyggnad vid Chalmers tekniska högskola till en årlig intagning av 150 studerande mot nu 68.

I fråga om fackavdelningen för kemi har utredningen i det föregående före- slagit en ökning av den årliga intagningen från för närvarande 90 till 174 stu- derande. Med hänsyn till att nybyggnader och tillbyggnader för de kemiska institutionerna i både Göteborg och Lund under alla förhållanden mycket snart måste komma till stånd redan för de naturvetenskapliga fakulteternas behov, synes det vara naturligt att den ökade intagningen av teknologer inom nu ifrågavarande fackavdelning fördelas mellan de tekniska högskolorna på dessa två orter.

Utredningen föreslår sålunda, att den slutliga intagningen av sammanlagt 174 studerande per år inom avdelningarna för kemi fördelas med oförändrat 644 i Stockholm och 55 vid vardera av de tekniska högskolorna i Göteborg och Lund.

Den omläggning av studierna vid avdelningen för kemi i Stockholm, som nu är aktuell, innebär bl.a. att studieriktningen för biokemi utbygges. Härmed skapas en säkrare grund för livsmedelsindustriens rekrytering av kemister och kemi—ingenjörer.

I detta sammanhang kan nämnas, att den nu sittande jordbrukshögskole- utredningen torde komma att lägga fram förslag om att den nuvarande till Alnarps-institutet förlagda mejeriingenjörsutbildningen skall samordnas med annan livsmedelsteknisk utbildning vid teknisk högskola. Samråd har i denna fråga ägt rum mellan de båda utredningarna, vilka är av samma uppfattning i utbildningsfrågan. Genom jordbrukshögskoleutredningen har inhämtats, att en sådan lösning sedd från de tekniska högskolornas synpunkt är i princip möjlig.

Beträffande slutligen avdelningen för arkitektur har utredningen i det före- gående föreslagit en relativt blygsam ökning från nu 122 till 150 årligen ny- intagna studerande. Det kunde synas naturligt att fördela detta nytillskott mellan de två bestående högskolorna och sålunda icke inrätta någon avdelning för arkitektur vid den sydsvenska högskolan. Emellertid visar det sig, att en ökad undervisning vid de nuvarande arkitekturavdelningarna knappast kan åstadkommas utan en betydande utökning av lärarstaben. Arkitekt-utbild- ningen torde i särskild grad vara beroende av att de studerande kan delas i relativt små grupper, där varje elev kan ges en personlig handledning, i stor utsträckning meddelad av professor eller motsvarande lärare. De nuvarande undervisningsgrupperna anses icke kunna ökas till sin storlek utan allvarligt men för undervisningen. I sammanhanget må även framhållas, att avdelningen för arkitektur i mindre grad än övriga avdelningar är beroende av special- konstruerade institutionslokaler. Med hänsyn till dessa förhållanden synes skä- len emot inrättandet av en helt ny avdelning för arkitektur icke behöva till- mätas avgörande betydelse. Därtill kommer, att byggnadskonstens arbetsbe- tingelser i Sydsverige allmänt sett synes motivera att en nyinrättad teknisk högskola i Skåne också förses med en avdelning för arkitektur. Verksamheten vid en sådan är dessutom av värde för undervisning och forskning inom avdel- ningen för väg- och vattenbyggnad.

Utredningen har med hänsyn till dessa förhållanden stannat för att föreslå att den tekniska högskolan i Lund också får en avdelning för arkitektur och de av utredningen föreslagna 28 nya nybörjarplatserna för arkitekt-utbildning förlägges till Lund, medan motsvarande avdelningar i Stockholm och Göteborg får ett oförändrat antal nybörjarplatser.

Universitetsutredningens förslag beträffande de föreslagna drygt 1 800 ny— börjarplatsernas fördelning mellan olika högskolor och fackavdelningar samman— fattas i nedanstående sammanställning, i vilken 1959 års intagning anges med siffror inom parentes.

Avdelning för Stockholm Göteborg Lund Summa

Teknisk fysik .................... (30) 45 (20) 30 30 (50) 105 Maskinteknik .................... (90) 150 (80) 150 100 (170) 400 Skeppsteknik ..................... (20) 20 (26) 30 —— (46) 50 Flygteknik ....................... (40) 40 -— — (40) 40 Elektroteknik .................... (135) 150 (130) 185 100 (265) 435 Väg— och vattenbyggnad ........... (90) 100 (68) 150 120 (158) 370 Kemi ............................ (64) 64 (26) 55 55 (90) 174 Bergsvetenskap ................... (45) 90 —— — (45) 90 Arkitektur ....................... (72) 72 (50) 50 28 (122) 150

Summa (586) 731 (400) 650 433 (986) 1814

Till dessa siffror kommer för tekniska högskolans i Stockholm del, avdelningen för lantmäteri, vars intagning utredningen tänkt sig komma att öka från nu 20 till 30 per år. Den årliga intagningen vid Stockholms—högskolan skulle så— lunda totalt stiga från nu 606 till 761 vid 1960—talets mitt.

D. Tidsplan för utbyggnaden

I föregående avsnitt av detta kapitel har universitetsutredningen angivit den utbildningskapacitet, till vilken de tekniska högskolorna och dessas enskilda fackavdelningar enligt utredningens mening bör byggas ut. Det återstår nu att skissera en tidsplan för denna utbyggnad. Utredningen vill härvidlag redan från början understryka, att en sådan tidsplan icke kan ge annat än riktlinjer för det mera detaljerade programarbete, som enligt utredningens mening snarast möjligt bör påbörjas på de enskilda högskoleorterna. Det är emellertid angeläget att det fortsatta planeringsarbetet för utbyggnaden av de enskilda läroanstal- terna bedrives efter en enhetlig plan med bestämda utgångspunkter och ut— arbetad med sikte på att såvitt möjligt få till stånd en med hänsyn till den årliga intagningsökningens fördelning mellan fackavdelningar och högskolorjämn utbyggnad av den samlade utbildningskapaciteten inom olika fack.

En utgångspunkt vid planeringsarbetet måste vara tidsfaktorn. Med hänsyn till det starkt stigande antalet årligen avlagda studentexamina och till att de båda tekniska högskolornas intagning varit i det närmaste oförändrad under de tre senaste åren är det enligt utredningens mening av den största vikt, att ut—

byggnaden igångsättes omedelbart och genomföres så snabbt som möjligt. De svårigheter man härvidlag kommer att möta torde till övervägande del gälla byggnadsfrågor, och utredningen vill därför starkt understryka vikten av att erforderliga resurser för den nödvändiga byggenskapens projektering och genom- förande ställes till förfogande i tillräcklig omfattning och i så god tid, att ök— ningen av civilingenjörsutbildningens intagningskapacitet verkligen kommer till stånd under de år, då rekryteringsunderlaget växer starkt. Utredningen förordar därför, att utbyggnaden av civilingenjörsutbildningen planeras med sikte på att den här föreslagna totala intagningskapaciteten skall vara uppnådd hösten 1965.

En andra utgångspunkt vid planeringen av de tekniska högskolornas utbygg— nad bör enligt utredningens mening vara det av byggnadsstyrelsen utarbetade förslaget till generalplan för utbyggnaden av Chalmers tekniska högskola. Tack vare att det för Göteborgs—högskolans del föreligger ett konkret utformat och redan remissbehandlat utbyggnadsprogram, finns det praktiska möjligheter att redan under de två närmaste åren få till stånd en ökad intagning av studerande för civilingenjörsutbildning. Det i generalplanen föreslagna tidsprogrammet för högskolans utbyggnad måste visserligen modifieras med hänsyn till den ovan angivna målsättningen att full intagningskapacitet skall vara nådd redan hösten 1965, men utredningen har vid de överläggningar som i denna sak förts med representanter för byggnadsstyrelsen och högskolans ledning konstaterat, att en sådan pressning av tidsprogrammet är möjlig att genomföra med bibehållande i huvudsak av den i generalplanen föreslagna tidsföljden för de enskilda fack— avdelningarnas utbyggnad. Förutsättningen för genomförandet av ett på detta sätt starkt pressat tidsprogram för utbyggnaden är dock självfallet att byggen- skapens projektering och genomförande icke fördröjes till följd av otillräckliga anslag.

Universitetsutredningen förordar sålunda, att det föreliggande generalplane— förslaget för Chalmers tekniska högskola med vissa modifikationer göres till en huvudbeståndsdel av det större programmet för utbyggnaden av civilingenjörs- utbildningens kapacitet i vårt land. Vid planeringen av de olika fackavdelning- arnas utbyggnad vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Lund bör sålunda hänsyn tagas till motsvarande avdelningars placering i tidsschemat för utbygg— naden av Chalmers tekniska högskola.

I det föregående har utredningen erinrat om att undervisningen för civil- ingenjörsexamen inom samtliga fackavdelningar är så organiserad, att de stude- rande under det första studieåret huvudsakligen läser s. k. grundläggande ämnen, medan undervisningen i de s.k. tekniska tillämpningsämnena väsentligen är koncentrerad till den senare delen av utbildningstiden. Detta innebär, att en ökning av nyintagningen vid en fackavdelning kan komma till stånd ett år ett och ett halvt år före den tidpunkt, då de för en utvidgad utbildningskapacitet erforderliga nybyggnaderna för samma avdelnings tillämpningsämnen kan tagas i bruk. De grundläggande ämnena måste däremot redan från början förfoga

över lokaler och personalresurser, som är tillräckliga för det ökade antalet studerande.

För att det skall bli möjligt att snabbt öka intagningen av studerande vid Chalmers tekniska högskola är det därför framför allt av vikt, att högskolans grundläggande ämnen mycket snart ges förstärkta institutionsresurser. Univer- sitetsutredningen vill under hänvisning härtill kraftigt framhålla nödvändig- heten av att högskolan snarast kan disponera det s. k. Holtermanska sjukhusets lokaler, vilka enligt generalplaneförslaget är avsedda att inredas för vissa av de grundläggande ämnenas behov, (mera härom s. 308).

Det är nödvändigt för fysikundervisningen att man senast hösten 1961 får tillgång till nya övningslaboratorier. I anledning av framställningar från arbets— marknadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och universitetsutredningen har Kungl. Maj:t genom beslut den 23 juli 1959 ställt vissa medel ur anslaget till arbets- löshetens bekämpande till byggnadsstyrelsens förfogande för projektering av, bl. a., ett nytt övningslaboratorium för ämnet fysik vid Chalmers tekniska hög- skola. Meningen är att lokalerna skall användas av filosofie studerande upp till ett antal motsvarande ett årsintag av 160 tvåbetygsstuderande. Universitets- utredningen räknar dock med att innan tillströmningen av filosofie studerande i Göteborg kommit i gång på allvar, utrymme i dessa lokaler kan ställas till förfogande för undervisning av ett ökat antal teknologer. Det av byggnads— styrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut påbörjade projekterings— arbetet har nu nått så långt, att förutsättningar föreligger för en betydande utökning av undervisningskapaciteten i ämnet fysik i Göteborg redan under läsåret 1961/62.

I anslutning till den ovan åsyftade byggnaden planeras lokaler, som senast hösten 1963 bör kunna tagas i anspråk för fysikundervisningen för teknologer. Under ett första skede är dessa lokaler avsedda att användas för grundläggande kemiutbildning.

En nybyggnad för de kemiska institutionerna är under projektering. Projek- teringen bedrives så att byggandet av första hälften innehållande dels alla under— visningslokaler dels en del av forskningslokalerna kan börja i full skala i augusti 1961. Andra byggnadsetappen skulle påbörjas i omedelbar anslutning härtill med början hösten 1962. Undervisningslokalerna skulle under alla förhållanden stå färdiga sommaren 1963 _ möjligen till nyåret 1963. Hela kemikomplexet skall stå färdigt sommaren 1964. Redan under budgetåret 1963/644 skulle en successiv överflyttning till de nya lokalerna börja, varvid de friställda kan iordningställas för fysik. Denna utflyttning och ombyggnad skulle kunna avslutas under budget- året 1964/65.

Under förutsättning att de projekterade övningslaboratorierna kan tagas i bruk enligt ovan, bör enligt universitetsutredningens mening en viss ökning av högskolans intagningskapacitet kunna göras redan hösten 1960 och ytterligare ökningar av intagningen sedan följa under de närmaste åren. Utredningen räk—

nar därvid med att den i det föregående föreslagna ökningen med tio nyintagna inom avdelningen för teknisk fysik bör kunna komma till stånd redan hösten 1960. Med hänsyn till att en utbyggnad av de elektrotekniska tillämpnings- ämnenas institutioner redan påbörjats, anser utredningen vidare, att man —— under angivna förutsättningar beträffande de grundläggande ämnenas lokal— resurser bör kunna öka intagningen vid högskolans avdelning för elektro— teknik med 30 hösten 1960 och med ytterligare 25 studerande hösten 1961. Där- utöver räknar utredningen med att det skall vara möjligt att redan från och med hösten 1960 få till stånd de föreslagna 4 nya utbildningsplatserna inom avdelningen för Skeppsteknik vid högskolan.

Ett snabbt genomförande av nybyggnaderna för de kemiska ämnenas institu- tioner, som nu projekteras, bör vidare göra det möjligt att hösten 1961 genom— föra den för Chalmers tekniska högskola föreslagna intagningsökningen med 29 studerande vid fackavdelningen för kemi. Härvid bör då beaktas, att ny- börjarna icke omedelbart behöver tillgång till lokaler i nybyggnaderna.

Utredningen har i det föregående starkt understrukit behovet av en ökning av utbildningen av väg— och vattenbyggnadsingenjörer. Svårigheterna att i ett tidigt skede av uppbyggnaden få till stånd en sådan utbildning vid den nya läroanstalten i Lund gör det enligt utredningens mening nödvändigt, att den för Chalmers tekniska högskola förutsedda utbyggnaden av avdelningen för väg— och vattenbyggnad påbörjas cirka två år tidigare än enligt generalplanens tids- schema. Utredningen räknar med att den för sistnämnda högskola föreslagna intagningsökningen med 82 studerande inom avdelningen för väg- och vatten- byggnad skall kunna komma till stånd hösten 1962.

Den i det föregående föreslagna utökningen av utbildningskapaciteten vid Göteborgs-högskolans avdelning för maskinteknik bör slutligen enligt utred- ningens mening kunna genomföras så, att intagningen till avdelningen kan ökas med föreslagna 70 studerande från och med hösten 1963.

Den föreslagna utbyggnaden av tekniska högskolan i Stockholm är, som fram— går av professor Ahrboms i det föregående refererade promemoria, i huvudsak avsedd att gå så till, att avdelningen för maskinteknik ges nya lokaler, medan denna avdelnings nuvarande lokaler ombygges och ställes till förfogande för avdelningarna för teknisk fysik och bergsvetenskap, varjämte för de grund- läggande ämnena ytterligare en byggnad uppföres inom det av högskolan nu disponerade området. Under förutsättning att beslut om ytterligare markreserva— tioner för högskolans räkning fattas mycket snart, om möjligt redan under år 1960, bör det enligt utredningens bedömande vara möjligt att genomföra dessa ny- och ombyggnadsarbeten i sådan takt, att huvuddelen av den för högskolan föreslagna intagningsökningen (15 studerande vid avdelningen för teknisk fysik, 60 studerande vid avdelningen för maskinteknik och 45 studerande vid avdel— ningen för bergsvetenskap) kan komma till stånd hösten 1962.

Med hänsyn till föreliggande svårigheter att på andra håll snabbt öka ut— bildningskapaciteten inom avdelningarna för väg- och vattenbyggnad är det enligt utredningens mening mycket angeläget, att den för tekniska högskolan i Stockholm föreslagna, jämförelsevis obetydliga intagningsökningen med 10 studerande inom avdelningen för väg- och vattenbyggnad kommer till stånd något tidigare. Utredningen räknar med att detta skall vara möjligt hösten 1961. Däremot synes den föreslagna mindre ökningen av intagningen vid avdel- ningen för elektroteknik kunna anstå till hösten 1964.

Då det så gäller den nya läroanstalten för civilingenjörsutbildning, vill univer— sitetsutredningen på nytt understryka vikten av att planeringsarbetet bedrives med sikte på att snabbt få till stånd en intagning av studerande för civilingen- jörsexamen i Lund. Över hälften av den av utredningen föreslagna totala ökningen av civilingenjörsutbildningens kapacitet har — som framgått av det

Diagram 21. Antalet nyinskrivna vid de matemtisk—natmrvetens/capliga fakultetema och antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna läsåren 1950/51—1965/66.

2500 —

2000 -

1500-

1000-

TE KN. HÖGSK. MAT: NAT. FAK.

SOO-

0 | | | 195945' 1955/56 1960/61 1965/66

Anm. Det föreslagna antalet nya nybörjarplatser är fördelade på de tre tekniska hög- skolorna.

föregående förlagts till den nya högskolan. Början synes här lämpligen böra göras med de fackavdelningar, för vilkas undervisning anknytningen till den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten är till den största hjälpen.

Under förutsättning att den redan för den matematisk—naturvetenskapliga fakultetens behov nödvändiga utbyggnaden av den fysiska institutionens re- surser snabbt kommer till stånd, bör det enligt utredningens mening vara möj- ligt att redan hösten 1961 i Lund intaga 30 teknologer vid en nyorganiserad avdelning för teknisk fysik. Den föreslagna intagningen av sammanlagt 100 studerande per år vid avdelningen för elektroteknik i Lund bör därefter kunna komma till stånd med 50 studerande hösten 1962 och ytterligare 50 studerande hösten 1963. Erforderliga byggnader för avdelningen för maskinteknik bör pla- neras så, att den föreslagna intagningen av 100 studerande kan taga sin början med halva antalet hösten 1963 och full intagning påföljande höst. I fråga om avdelningen för väg- och vattenbyggnad bedömer utredningen det möjligt att 60 studerande skall kunna intagas hösten 1964 och ytterligare 60 hösten 1965.

De för Lunda-högskolan föreslagna avdelningarna för arkitektur och kemi synes vara de avdelningar, som med hänsyn till arbetsmarknaden kan förläggas sist i utbyggnadsprogrammet. Utredningen räknar med att den första intag- ningen av arkitektstuderande i Lund skall kunna komma till stånd hösten 1964- och den första intagningen av blivande kemi-ingenjörer hösten 1965.

Den här skisserade tidsplanen för utbyggnad av civilingenjörsutbildningens kapacitet sammanfattas i nedanstående tablå, som anger de föreslagna intagnings- ökningama skilda år vid de tre högskolornas olika fackavdelningar.1

Föreslagen intagningsökning höstterminen

Avdelning för i Summa

1960 1961 1962 1963 1964— 1965 ökning Teknisk fysik ................ CTH 10 LTH 30 KTH 15 55

CTH 70 ' k ' ................ . ' ?- Maskinte. mk LTH 60 LTH 50 LTH 50 30 Skeppsteknik ................ CTH 4 4 Elektroteknik ................ CTH 30 CTH 25 LTH 50 LTH 50 KTH 15 170 Väg- och vattenbyggnad ...... KTH 10 CTH 82 LTH 60 LTH 60 212 Kemi ....................... CTH 29 LTH 55 84 Bergsvetenskap .............. KTH 45 45 Arkitektur .................. LTH 28 28 Summa ökning 44 94 252 170 153 115 828 därav KTH —- 10 120 _ 15 — 145 CTH 44 54 82 70 — — 250 LTH —— 30 50 100 138 115 433

1 Avdelningen för lantmäteri, för vilken utredningen ej framlagt något formligt förslag till ökning av intagningen, är ej medtagen i sammanställning.

Om av praktiska eller ekonomiska skäl en viss ökning ej kan komma till stånd vid här föreslagen tidpunkt på angiven ort, bör möjligheterna till en motsva- rande expansion vid någon av de andra högskolorna prövas.

Universitetsutredningen vill avslutningsvis på nytt understryka vikten av största möjliga skyndsamhet i utbyggnaden av civilingenjörsutbildningens re— surser. Detta illustreras i diagram 21, som visar den hittillsvarande och den här beräknade tillströmningen dels till de tekniska högskolorna med här föreslagen tidsplan för dessas utbyggnad, dels till de matematisk-naturvetenskapliga fakul- teterna. Som synes skulle, trots den här föreslagna, mycket snabba och starka ökningen av de tekniska högskolornas intagningskapacitet, tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna komma att ligga ännu högre.

E. Organisatoriska frågor

Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att en ny läroanstalt för civilingenjörsutbildning upprättas i Lund och där i fråga om undervisningen i de grundläggande ämnena anknytes till universitetets matematisk-naturveten- skapliga fakultet. Utredningen har också redovisat sin allmänna syn rörande värdet av en nära kontakt mellan teknisk och matematisk-naturvetenskaplig forskning och undervisning.

I ett sista betänkande kommer utredningen att i ett sammanhang behandla de allmänna problem, som aktualiseras av utredningens här och i det följande framlagda förslag om gemensamma institutioner för olika slag av akademisk utbildning och om ömsesidighet i fråga om examinationsrätt inom ramen för olika examina. Utredningen inskränker sig därför nu till att behandla endast sådana organisatoriska frågor, som måste få en i varje fall preliminär lösning för att det skall vara möjligt att i Lund påbörja uppbyggnaden av en teknisk högskola med viss anknytning till universitetet.

Den skånska kommittén för en teknisk högskola i Sydsverige har för sin del förordat att _- vare sig de tekniska tillämpningsämnenas institutioner förlägges till Lund eller till Malmö — civilingenjörsutbildningen i Sydsverige »organiseras som en teknisk högskola, som samtidigt är en teknisk fakultet vid universitetet». Förlägges den rent tekniska utbildningen till Malmö, skulle denna tekniska fakultet liksom den medicinska fakulteten vid Lunds universitet —- få två avdelningar, en i Lund och en i Malmö.

Den tekniska fakulteten bör vidare enligt den skånska kommitténs mening uppdelas i vertikala sektioner motsvarande de två nuvarande tekniska hög— skolornas fackavdelningar. Sektionen för allmänna vetenskaper skulle då tillika fungera som ämnesgrupp för matematiska och fysisk-kemiska ämnen inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten. Däremot anser kommittén, att det

vore olämpligt att förlägga civilingenjörsutbildningen helt och hållet inom den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten; denna skulle i så fall bli alltför stor för att vara arbetsduglig. Emellertid tänker sig kommittén att vissa ytterligare ämnesgrupper skulle kunna bildas över fakultetsgränserna »för att åstadkomma den kontakt mellan lärarna, som vi anser särskilt betydelsefull och som är en av fördelarna med att den nya tekniska högskolan förlägges till universitetet».

Därest den nya organisationen för civilingenjörsutbildning och teknisk forsk- ning skall stanna inom Lunds universitet, talar enligt utredningens mening starka skäl till förmån för en lösning av det slag den skånska kommittén tänkt sig, nämligen att en teknisk fakultet bildas vid universitetet och företrädarna för de med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten gemensamma ämnena ingår som ledamöter av båda fakulteterna. Nu har emellertid universitetsutred- ningen, såsom i annat sammanhang framhållits, ännu icke definitivt tagit ställ— ning till de stora universitetsorganisatoriska frågorna och sålunda icke heller till frågan, huruvida en självständig teknisk högskola bör upprättas i Lund eller Lunds universitets uppgifter i stället utvidgas till att omfatta jämväl teknisk forskning och undervisning. Utredningen föreslår nu endast, att civilingenjörs- utbildningen i Lund provisoriskt igångsättes och att utbildnings- och forsknings- organisationens definitiva status avgöres senare i samband med ställningstagan- det till universitetens och högskolornas organisation i stort. Under den tid, som kommer att förflyta, innan ett sådant ställningstagande kan göras, torde civil- ingenjörsutbildningen i Lund endast komma att omfatta den första eller de två första årskursernas undervisning, vilken huvudsakligen gäller de grundläggande ämnena matematik, fysik, kemi, teoretisk fysik m.m. Representationen för de tekniska tillämpningsämnena i egentlig mening kommer därför under denna övergångsperiod att bli mycket begränsad. Om man för denna övergångstid organiserade en ny, teknisk fakultet, skulle denna sålunda komma att till över- vägande del bestå av ledamöter, vilka tillika vore ledamöter av den matematisk- naturvetenskapliga fakulteten, vartill skulle komma ett litet antal nyutnämnda företrädare för tekniska tillämpningsämnen. Under sådana omständigheter kan det knappast vara motiverat att redan från början organisera en teknisk fakultet.

Man skulle i stället kunna tänka sig, att civilingenjörsutbildningen i Lund provisoriskt och i avvaktan på ställningstagandet till de universitetsorgani- satoriska frågorna i stort helt anförtros den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet. De ämnesföreträdare för tekniska tillämpnings- ämnen, vilka hinner utnämnas under det ifrågavarande övergångsskedet, skulle då ingå i denna fakultet intill dess en definitiv organisation för teknisk forskning och undervisning upprättats i Lund. Detta skulle innebära, att den matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Lund jämte universitetets konsistorier och rek- torsämbete skulle fullgöra de funktioner, vilka vid de tekniska högskolorna åvilar lärarkollegium, kollegienämnd, avdelningskollegium och rektorsämbete. I fråga om flertalet ifrågavarande arbetsuppgifter är detta troligen fullt möjligt.

Vissa funktioner är emellertid mera speciella, och särskilda överväganden blir därför nödvändiga beträffande dessa.

Det gäller här bl.a. att utarbeta förslag till institutionsbyggnader och insti- tutionsutrustning för ämnen, vilka för närvarande icke är företrädda inom fakul- teten; vidare att utarbeta förslag till program samt läro— och timplaner för undervisningen inom de olika fackavdelningarna för civilingenjörsexamen samt förslag till grunder för urvalet av de inträdessökande för civilingenjörsutbildning. Vidare måste förslag utarbetas till anslagsäskanden och till fördelning av icke- ordinarie- och materielanslag för ämnen, vilka ännu ej fått fast ämnesrepresen- tation. Slutligen har man frågan om den lokala handläggningen av ärenden rörande tillsättning av ordinarie lärarbefattningar i sådana ämnen.

Den lämnade uppräkningen gäller ärenden, vilka för närvarande är främ- mande för en matematisk-naturvetenskaplig fakultet och vilka Lunda-fakulteten skulle ha att i varje fall förberedelsevis handlägga redan innan något enda tekniskt tillämpningsämne finnes företrätt inom fakulteten genom ordinarie ämnesrepresentant. Med hänsyn härtill finner universitetsutredningen, att sär- skilda anordningar är nödvändiga för att dessa ärenden skall kunna handläggas under fullt beaktande av civilingenjörsutbildningens och den tekniska forsk— ningens speciella intressen.

Härvid måste emellertid beaktas, att ansvaret för civilingenjörsutbildningen icke kan läggas på ett från den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten helt fristående organ. Vare sig man slutligen beslutar sig för att upprätta en särskild läroanstalt för teknisk undervisning och forskning eller man stannar för att utvidga Lunds universitets uppgifter till att omfatta jämväl dessa ting, bör nämligen enligt utredningens mening undervisnings- och forskningsorganisa- tionen i de gemensamma ämnena göras gemensam. Institutionerna för de ämnen, som ingår både i civilingenjörsutbildningen och i filosofiska examina, bör sålunda dimensioneras med sikte på båda utbildningsbehovens tillgodoseende. Planer för nya institutionsbyggnader och för förstärkning av lärar- och biträdespersonalen måste omedelbart utarbetas och börja genomföras, och i detta arbete måste de ifrågavarande institutionernas dubbla funktion beaktas.

Det gäller sålunda att för övergångsskedets organisation finna former, som på en gång tillvaratager den tekniska utbildningens och forskningens speciella intressen och samtidigt underlättar vissa av de stora matematisk—naturveten- skapliga institutionernas anpassning till en dubbel arbetsuppgift. Utredningen har efter olika överväganden funnit, att det antydda syftet bäst skulle tillgodo— ses genom att ansvaret för civilingenjörsutbildningen och planläggningsarbetet för de tekniska institutionerna i Lund provisoriskt och i avvaktan på upprät- tandet av en definitiv organisation anförtros en organisationskommitté för högre teknisk utbildning i Lund. I syfte att tillgodose den tekniska utbildningens och forskningens intressen bör i kommittén ingå ett antal av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter med erfarenhet från lärarverksamhet vid teknisk högskola. Utred-

ningen föreslår att tre sådana ledamöter utses. I syfte att trygga samarbetet med den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten och tillvarataga denna fakul- tets intressen vid planering av institutioner, personalstater, undervisning m.m. bör vidare i organisationskommittén ingå tre professorer vid Lunds universitet.

Organisationskommitténs arbete bör ledas av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande.

Kommittén bör givetvis ha frihet att adjungera ytterligare ledamöter av den naturvetenskapliga fakulteten i Lund liksom även de ordinarie lärare i tekniska tillämpningsämnen, som hinner utnämnas, innan en definitiv organisation upp— rättats. Likaså bör kommittén vara oförhindrad att till sig knyta rådgivande expertis från industrien.

Då organisationskommitténs arbete gäller organiserandet av en i Lund hittills icke företrädd utbildning med en omfattande och relativt komplicerad under— visningsorganisation, vore det enligt utredningens mening av stort värde om i kommitténs arbete problemen också kunde ses från de studerandes synpunkt. Utredningen föreslår därför att liksom beträffande organisationskommittén för den medicinska högskolan i Umeå en studentrepresentant ingår som ledamot av kommittén. Utredningen förutsätter därvid att såsom studentrepresentant utses en teknolog eller relativt nyexaminerad civilingenjör.

Organisationskommittén bör enligt utredningens mening tillsättas snarast möj- ligt. Dess arbetsuppgift skulle kunna sammanfattas sålunda: Organisationskom— mittén skall verka för att en fullgod civilingenjörsutbildning skall kunna igång— sättas i Lund med de fackavdelningar och enligt den tidsplan, som utredningen här föreslagit. Kommittén bör medverka vid utarbetandet av en generalplan för utbyggnaden av undervisnings- och forskningsresurserna i Lund—Malmö—området, och den bör själv utarbeta planer för de institutioner, vilka erfordras särskilt för den tekniska forskningen och civilingenjörsutbildningen. Organisationskom- mittén bör vidare utarbeta förslag till program samt läro- och timplaner för civilingenjörsutbildningen i Lund liksom även förslag till grunder för urvalet av de inträdessökande till denna utbildning. Kommittén bör vidare utarbeta förslag till anslagsäskanden och till fördelning av icke—ordinarie- och materiel- anslag för sådana ämnen, vilka saknar ämnesrepresentation inom den matematisk- naturvetenskapliga fakulteten i Lund.

Rörande förfarandet vid tillsättning av ordinarie lärartjänster synes under övergångsskedet universitetsstatuterna böra tillämpas då fråga är om tjänst i ämne tillhörande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten, medan stad- garna för de tekniska högskolorna tillämpas i övriga fall. Organisationskom- mittén bör därvid fullgöra de uppgifter, vilka enligt sistnämnda stadgar åvilar lärarkollegium.

Beträffande det totala antalet topptjänster räknar utredningen med att detta skall uppgå till minst cirka 45 professurer och 15 laboraturer vid slutet av 1960- talet.

De matematisk-naturvetenskaph'ga fakulteternas; utbyggnad

A. Fakulteternas uppgifter

1. Allmänna synpunkter

I det föregående har universitetsutredningen utförligt redovisat sin allmänna syn på de filosofiska fakulteternas framtida utveckling. Särskilt har utredningen därvid understrukit, att dessa fakulteter även i framtiden måste fungera som fria forskningscentra och som läroanstalter för en fritt vald akademisk yrkes— utbildning. I båda dessa funktioner kommer de filosofiska fakulteterna enligt utredningens övertygelse att utgöra mycket betydelsefulla drivkrafter i samhälls- utvecklingen. Den akademiska undervisningen, som under det senaste årtiondet av naturliga skäl måst relativt ensidigt inriktas på ämneslärarutbildningen, kom- mer nu till följd av studentunderlagets tillväxt att i allt högre grad kunna inriktas på forskarutbildning och på en differentierad akademisk grundutbild— ning för skilda specialistfunktioner i samhälls- och näringslivet.

Icke minst måste det sagda komma att gälla de matematisk-naturvetenskap— liga fakulteterna, vilka såsom både lärarutbildningsanstalter och forsknings— centra bär en stor del av ansvaret för t. ex. den tekniska och den medicinska utvecklingen i 1970- och 1980-talens Sverige. De resultat som den naturveten- skapliga forskningen vinner i dag, kan sålunda efter något decennium komma att på ett betydelsefullt sätt påverka produktionsprocesserna och produktionens inriktning. De lärare, som i dag utbildas vid de matematisk-naturvetenskapliga institutionerna, kommer att undervisa 1960-, 1970- och 1980-talens gymnasister, som sedan blir det slutande 1900—talets läkare, tekniker och forskare. Genom att satsa på naturvetenskaplig undervisning och forskning i dag skapar vi förutsätt- ningar för fortsatta framsteg i morgon.

Givetvis kommer ämneslärarutbildningen alltfort att intaga en dominerande ställning i de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas undervisningspro— gram, men tillströmningen av studenter kommer att ge fakulteterna möjlighet att tillgodose en långt mera differentierad arbetsmarknads utbildningsbehov. För att fakulteterna skall kunna tillvarataga dessa möjligheter, måste de enligt ut— redningens mening under 1960-talet ges resurser att också differentiera sin undervisning, så att de inom ramen för de filosofiska examina kan ge utbildning för skilda specialistfunktioner inom det matematisk-naturvetenskapliga fältet. Allteftersom gränserna mellan vetenskapens olika grenar suddas ut och det

ömsesidiga beroendet mellan verksamheten inom skilda ämnen och ämnesgrup— per blir starkare, blir det nämligen enligt utredningens mening allt mera ange— läget, att uppkommande nya utbildningsbehov tillgodoses inom ramen för de filosofiska fakulteterna och icke som hittills genom tillskapandet av särskilda, organisatoriskt fristående och därför ofta i viss mån isolerade fackhögskolor. Realiserandet av denna tanke kommer att ställa krav på de filosofiska fakulte- ternas initiativkraft och vilja till förnyelse och anpassning till samhällets nya behov, men det kommer också att ställa krav på samhällets representanter, då det gäller beredvillighet att till fakulteternas förfogande ställa tillräckliga resur- ser för en differentierad utbildnings behov.

De problem, som aktualiseras i detta sammanhang, är i stort sett gemen— samma för de matematisk-naturvetenskapliga och de humanistiska fakulteterna ehuru för ögonblicket måhända mest aktuella för de sistnämnda. De behandlas av utredningen i åttonde kapitlet, till vilket utredningen därför här allmänt får hänvisa. På två punkter har emellertid konkreta förslag väckts speciellt för den matematisk-naturvetenskapliga utbildningen. Det gäller dels en omläggning av studierna i ämnet kemi för filosofiska examina, dels en ifrågasatt utbildning av ingenjörer av viss typ vid den matematisk—naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala.

2. Reformerad kemistutbildning I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 juni 1959 har Svenska nationalkommittén för kemi hemställt om en omorganisation av kemi—utbildningen inom ramen för de filosofiska examina. Kommittén framhåller i denna skrivelse, vilken åter- finnes såsom bilaga 1 till detta betänkande, att både skolväsendet och indust- rien under senare år kämpat med stora svårigheter då det gällt rekryteringen av kvalificerade kemister. Denna bristsituation är, understryker kommittén, ett mycket allvarligt problem både omedelbart och på längre sikt. Endast kvalifi- cerade lärarkrafter i kemi vid gymnasierna förmår skapa ett sådant intresse för ämnet bland gymnasisterna, att en god rekrytering av universitetsstuderande i ämnet säkras. Det är vidare ett livsvillkor för den svenska kemiska industrien att genom forskning kunna anpassa sig till nya förutsättningar på den inter- nationella marknaden.

I syfte att bättre anpassa kemi-kurserna till lärarutbildningens krav och samtidigt skapa en tillräckligt bred bas för licentiatstudier föreslår national— kommittén — efter överläggningar med representanter för universitet och hög- skolor, skolöverstyrelsen samt studenternas och läroverkslärarnas organisationer att förutom examensämnet kemi för de grundläggande studierna fem nya examensämnen måtte tillkomma, nämligen analytisk kemi, biokemi, fysikalisk kemi, oorganisk kemi och organisk kemi. Som villkor för studier i något av de sistnämnda examensämnena skulle gälla att vederbörande avlagt tentamen för två betygsenheter i det sammanfattande examensämnet kemi. Såväl i detta som

i de fem nya examensämnena skulle studieplaner fastställas för de olika betygs- enheterna i filosofiska grundexamina, varjämte de nya examensämnena. en- samma skulle vara examensämnen i filosofie licentiatexamen.

En student som siktar på ämneslärarbanan eller på en forskarkarriär inom något kemien angränsande ämne skulle sålunda kunna nöja sig med den all- männa grundkurs, motsvarande den nuvarande tvåbetygskursen, som studie- planen i det sammanfattande examensämnet kemi skulle innehålla. Den som däremot vill specialisera sig —— med sikte på en forskarutbildning inom kemien eller på verksamhet inom industrien skulle däremot redan efter två terminers grundläggande studier i ämnet kunna välja en efter hans studiemål avpassad kurs inom något av de nya examensämnena.

Universitetsutredningen finner för sin del, att det av nationalkommittén framlagda förslaget tillgodoser ett starkt behov av att utbildningen i kemi inom ramen för filosofiska examina differentieras med hänsyn både till den kemiska forskningens utveckling och till de olika utbildningsmål, som akademiska studier i kemi kan syfta mot. Utredningen föreslår därför, att förslaget genomföres. Härvid har utredningen ingalunda förbisett, att omläggningar av motsvarande slag kan vara motiverade för andra examensämnen inom de filosofiska fakul— teterna, och att därför en allmän översyn av studie- och examensordningen där- för kan vara av behovet påkallad. Utredningen anser emellertid, att det nu ifrågavarande förslaget bör genomföras fristående från en sådan mera allmän översyn.

3. Civilingenjörsutbildning för filosofie kandidater

Det andra förslag till en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakul- teternas utbildningsuppgifter, som utredningen här vill behandla, gäller införan- det av en form av ingenjörsutbildning vid den fysiska institutionen i Uppsala. I skrivelse till utredningen den 31 maj 1957 har professorerna i fysik vid Uppsala universitet P. Ohlin och K. Siegbahn framhållit, att man under senare år kunnat observera en stegrad efterfrågan på akademiskt utbildad arbetskraft dels från industrien, dels från vissa laboratorier för fysisk-teknisk forskning, inom t. ex. atomenergiverksamheten, försvarsforskningen, den medicinska forskningen etc. Den utbildning som universiteten nu ger de studerande i fysik och närliggande ämnen vore emellertid icke avsedd för blivande tekniker inom industrien eller för verksamhet vid forskningslaboratorier av ovan berörda slag. Diskussioner med representanter för industrien hade givit vid handen, att ett stort intresse föreläge att få till stånd en rationell teknisk avrundning av den nuvarande universitetsutbildningen. Härtill komme, att en dylik, mera tekniskt inriktad utbildning skulle vara av stort värde för forskarutbildningen inom ämnet fysik. Det vore sålunda enligt förslagsställarnas mening numera knappast möjligt att bedriva ett någorlunda framgångsrikt forskningsarbete inom fysiken eller dess många tillämpningsområden utan vissa grundläggande tekniska insikter. Efter—

som undervisning av detta slag icke kunde inrymmas i den vanliga tvåbetygs- undervisningen, syntes de antydda utbildningsbehoven lämpligast tillgodoses genom en påbyggnadskurs om sammanlagt tre terminer efter avlagd grundexa- men, varigenom universiteten kunde utexaminera kvalificerade »universitets- ingenjörer». Denna examen skulle tillika kunna tjäna som en etapp på vägen mot licentiatexamen.

I skrivelse till utredningen den 5 juni 1959 har professorerna Ohlin och Sieg- bahn återkommit till det väckta förslaget och därvid framlagt en detaljerad plan för utbildningen till den föreslagna examen, omfattande två terminers föreläs- ningar, övningar och laborationer jämte en termins »examensarbete». Utgångs— punkten för undervisningen skulle vara att deltagarna avlagt grundexamen med ämneskombinationen matematik, fysik, teoretisk fysik med mekanik samt—som regel kemi, varav de två sistnämnda ämnena vartdera kunde ingå i examen med en betygsenhet. Själva ingenjörsutbildningen skulle omfatta ämnena till— lämpad matematik, teoretisk fysik, fysik, elektronik med elektrisk mätteknik samt hållfasthetslära och konstruktionsteknik.

Efter genomgången schemabunden kursundervisning i dessa ämnen under två terminer skulle studierna för den nya examen avslutas med en termins examens- arbete. Under denna termin skulle den studerande ingå i någon av de vid institutionen verksamma forskningsgrupperna samt därutöver deltaga i minst en seminarieövning per vecka. En mycket kortfattad rapport över det utförda examensarbetet skulle slutligen fordras, innan examen godkännes.

Förslaget är vidare så utformat, att undervisningen för tre och fyra betygs- enheter i filosofisk grundexamen liksom den grundläggande, obligatoriska under- visningen för licentiander lätt låter sig inordnas i studieplanen för den nya ingenjörsexamen. Detta innebär också, att de för ingenjörsutbildningen erforder— liga lärarkrafterna och lokalerna delvis är erforderliga redan för en rationellt driven högstadieundervisning inom den nuvarande examensstadgans ram.

Beträffande den föreslagna utbildningens utformning i detaljerna hänvisas till förslagsställarnas skrivelse den 5 juni 1959, vilken såsom bilaga 2 fogats till detta betänkande.

Professorerna Ohlin och Siegbahn understryker avslutningsvis, att det blivit alltmera tydligt att undervisningen vid universitetet måste bättre anpassas till näringslivets behov. En för universitetet avpassad teknisk utbildningslinje skulle i hög grad förbättra de studerandes möjligheter att senare göra en insats inom den utanför universiteten bedrivna forskningen. Den föreslagna nya utbildnings— formen synes lämpligen kunna genomföras nu, då betydande ny- och ombygg- nader inom den fysiska institutionen ändock måste komma till stånd, för att institutionen skall kunna taga emot ett stigande studentantal.

Det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget skulle i viss mån kunna ses uteslutande som ett förslag till differentierad organisation av hög- stadieundervisningen i ämnet fysik i Uppsala. Såsom sådant skulle förslaget

kunna upptagas till prövning i normal ordning, d. v. s. i samband med att orga- nisations- och studieplanen för ämnet fysik granskas och fastställes. Något hinder föreligger nämligen icke, såvitt utredningen kan se, mot att organisations- plan för undervisningen i ett av de filosofiska fakulteternas examensämnen innefattar för olika utbildningslinjer alternativa undervisningsserier, som studen- terna kan välja mellan alltefter sina yrkesplaner. Detta gäller såväl högstadie- undervisningen som undervisningen för grundexamina.

Det föreliggande förslaget syftar emellertid längre, i det att det innefattar förslag om införande av en helt ny examen, ingenjörsexamen. Syftet med denna nya examen är att ge industrien, närmast då industriforskningen, en ny kategori akademiskt utbildade specialister med en grundlig utbildning i kärnämnena matematik och fysik samt därutöver med en viss, begränsad forskningserfaren- het och en viss specialorientering inom de matematiken och fysiken angränsande specialiteter, som är av särskild betydelse för industrien. Allmänt skulle utbild- ningsnivån ligga mellan magister- och licentiatnivåerna, och motiveringen är i stort sett densamma som den, som ligger bakom införandet av fyrabetygs- graden i filosofie kandidatexamen, även om utbildningstiden för den nu före- slagna examen skulle bli något längre än studietiden för en filosofisk examen med fyra betygsenheter i något av de däri ingående ämnena.

Mot förslaget kan invändas, att det därmed avsedda syftet eventuellt skulle kunna nås redan genom den i 1953 års stadga angående filosofiska examina in— förda möjligheten att i filosofie kandidatexamen medtaga t. ex. ämnet fysik med fyra betygsenheter. Universitetsutredningen anser emellertid, liksom förslags- ställarna, att syftet troligen skulle främjas avsevärt bättre, om den i jämförelse med en kandidatexamen mera fördjupade och på verksamhet inom industrien mera specialinriktade utbildningen återspeglades i en särskild examenstitel. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om den undersökning utredningen redovisat i sitt första betänkande (SOU 1957: 24, s. 157 f.) rörande i vilken ut- sträckning studenterna utnyttjat möjligheten att avlägga tentamen för fyra betygsenheter. Det framgick därvid, att syftet med fyrabetygsreformen knap- past kunde sägas ha uppnåtts. Tentamina för fyra betygsenheter syntes vara relativt sällsynta och användes i de ämnen där de förekom huvudsakligen som en etapp i licentiatutbildningen. Några industrifysiker eller industrikemister av det slag, man vid reformens genomförande hade tänkt sig, hade knappast tillförts industrien.

Det nu föreliggande Ohlin—Siegbahnska förslaget innebär, som utredningen ser det, ett nytt försök att tillgodose ett utbildningsbehov, som samhället redan erkänt och sökt tillgodose, ehuru resultatet av reformen icke blivit det väntade. Universitetsutredningen vill därför föreslå införandet av en särskild examen i huvudsak motsvarande den av professorerna Ohlin och Siegbahn föreslagna.

Förslaget innebär, att vissa ämnen, som nu icke finns företrädda vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna, skulle ges en begränsad represen-

tation vid Uppsala universitet. Det gäller här ämnena tillämpad matematik och hållfasthetslära, varjämte ämnet elektronik, som nu är företrätt genom laboratur, skulle få en i viss mån förstärkt ställning. En dylik komplettering och förstärk- ning av ämnesreprese'ntationen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulte- terna med ämnen som är av betydelse för den tekniska forskningen och utveck- lingen, vore enligt utredningens övertygelse av den allra största betydelse för den matematisk-naturvetenskapliga grundforskningen själv och blir säkerligen i det långa loppet ändå ofrånkomlig. Även från ren ämneslärarutbildningssyn- punkt ter sig en sådan komplettering och förstärkning i teknisk riktning av de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna som mycket värdefull och i längden nödvändig. Det må i detta sammanhang vara tillräckligt att hänvisa till att samtliga de gymnasister, som undervisas vid de tekniska läroverken, och kanske hälften av eleverna på det allmänna gymnasiets matematiska gren kommer att göra sin yrkesinsats som tekniker.

Ytterligare ett förhållande gör det enligt utredningens mening motiverat att taga fasta på det förslag, som nu lagts fram från den fysiska institutionen i Uppsala. Vid genomförande av utredningens i föregående kapitel framlagda för- slag om upprättande av en ny teknisk högskola i Lund kommer den matematisk- naturvetenskapliga forskningen och undervisningen i samtliga universitetsstäder utom just Uppsala att kunna arbeta i nära kontakt med teknisk forskning och undervisning. En viss komplettering och förstärkning i teknisk riktning av den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala kan därför vara motiverad för att ge denna fakultet arbetsbetingelser mera likvärdiga syskonfakulteternas.

Förslagsställarna har ursprungligen givit sin föreslagna examen namnet uni- versitetsingenjörsexamen. Häremot kan invändas, att den föreslagna studiepla- nen innefattar alltför litet av teknisk utbildning för att ingenjörstiteln skall vara berättigad.

Universitetsutredningen har övervägt denna fråga i samråd med förslagsstäl- larna och med ledamöter av avdelningskollegiet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm. Härvid jämfördes den av professorerna Ohlin och Sieg- bahn skisserade studieplanen med gällande examensfordringar för civilingenjörs- examen inom avdelningen för teknisk fysik vid högskolan. Icke heller dessa examensfordringar innefattar någon mycket omfattande utbildning i rent tek- niska ämnen. Tvärtom kunde man konstatera, att de båda studieprogrammen företer så stora likheter, att man i viss män kan se dem som varianter av en och samma utbildning. Emellertid saknas i Uppsala-förslaget vissa kurser, vilka finge anses nödvändiga, för att den ifrågasatta utbildningen vid universitetet skulle kunna betecknas som likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom av- delning för teknisk fysik. Det gäller härvidlag huvudsakligen undervisning inom ämnesområdena teoretisk elektroteknik, matematisk fysik (statistisk mekanik, termodynamik, hydrodynamik) och det fasta tillståndets fysik (metallografi).

Med anledning av dessa överläggningar har professorerna Ohlin och Siegbahn

i en till utredningen överlämnad promemoria av den 13 oktober 1959 framlagt ett kompletterande förslag, innefattande undervisning inom främst dessa ämnes- områden under ytterligare en termin. Studietiden för den föreslagna utbildningen skulle sålunda uppgå till två år efter avlagd filosofisk grundexamen eller sam- manlagt till fem år efter studentexamen.

Förslagsställarna understryker avslutningsvis i promemorian, att denna kom- plettering av det ursprungliga förslaget »på ett avgörande sätt skulle höja kva- liteten av den föreslagna tekniska utbildningen vid universitetet».

Universitetsutredningen har för egen del blivit övertygad om att man genom en utvidgning av de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas utbildnings- program i den riktning, som föreslagits av professorerna Ohlin och Siegbahn, på ett verksamt sätt skulle bidraga till att tillgodose industriens och den industriellt inriktade forskningens uppenbara behov av väl kvalificerade fysiker. De beräk- ningar utredningen i det föregående redovisat har också givit klart vid handen, att rekryteringsunderlaget för matematisk-naturvetenskapliga studier är sådant, att det är fullt motiverat att redan nu differentiera dessa fakulteters studie- planer, så att de studerande kan välja utbildningsalternativ allteftersom de siktar på verksamhet inom skolväsendet eller industrien.

Det föreliggande förslaget till ingenjörsutbildning vid den matematisk—natur- vetenskapliga fakulteten i Uppsala skiljer sig från civilingenjörsutbildningen vid de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik huvudsakligen därigenom att utbildningen koncentreras till ett något mindre antal ämnen, Vilka dessutom delvis skulle studeras successivt efter varandra. Den föreslagna utbildningen är sålunda icke lika den vid avdelningarna för teknisk fysik meddelade, men den femåriga utbildningsgång som skisseras i förslagsställarnas kompletterande pro- memoria av den 13 oktober 1959 är såvitt utredningen kunnat bedöma fullt likvärdig med en civilingenjörsutbildning inom avdelning för teknisk fysik. Den femåriga studiegången torde tillåta ett något lugnare studietempo än det, som förutsättes i de tekniska högskolornas studieplaner, något som enligt utred- ningens uppfattning kan vara av värde och bör kunna accepteras, så mycket hellre som den föreslagna utbildningen skulle ge en dubbel kompetens: Veder- börande skulle efter fem års studier ha både civilingenjörsutbildning och efter tillägg av föreskriven kurs i ämnet pedagogik —— en mycket användbar ämneslärarutbildning.

Under hänvisning härtill och till det starka och positiva intresse, som från industrihåll mött det av professorerna Ohlin och Siegbahn väckta förslaget, vill universitetsutredningen för sin del förorda, att resurser för den av förslagsstäl- larna skisserade femåriga ingenjörsutbildningen ställes till förfogande. Till en början bör utbildningen komma till stånd endast inom den matematisk—natur- vetenskapliga fakulteten i Uppsala.

Med hänsyn till de svårigheter, som alltid är förbundna med en ny examens- titel, vill utredningen icke förorda, att den föreslagna utbildningen skall leda till en ny filosofisk examen. Som ovan framhållits skulle den nya utbildningen ge en dubbel kompetens. Den som med godkänt resultat genomgått den nya utbild- ningen blir sålunda berättigad till den dubbla titeln filosofie kandidat och civil— ingenjör.

Som ytterligare skäl både för att till en början förlägga den nya utbildningen till Uppsala och för att låta den berättiga till civilingenjörstiteln vill utredningen framhålla följande: Vid genomförande av utredningens i nästföregående kapitel framlagda förslag kommer ett mycket nära samarbete att komma till stånd mellan teknisk och naturvetenskaplig forskning och undervisning i både Göte— borg och Lund. Studenter som på dessa universitetsorter börjat sina studier med sikte på en filosofisk examen men sedan ändrar sig och vill inrikta studierna mera direkt på verksamhet inom industrien, kommer säkerligen att vilja kom— plettera sina kunskaper, så att dessa motsvarar fordringarna för civilingenjörs- examen, då närmast inom någon av fackavdelningarna för kemi eller teknisk fysik. Dylika kompletteringar kommer sannolikt att te sig naturliga, och önske- mål i sådan riktning från studenternas sida kommer säkerligen att ganska snart leda till att man även i examensstadgor och studieplaner inför bestämmelser, som formellt reglerar frågorna om betygs giltighet för olika examina. Man kom— mer sålunda i både Göteborg och Lund troligen att examinera civilingenjörer, som under början och kanske under större delen av sin studietid utbildats med sikte på filosofisk examen.

Det är också utredningens förhoppning, att motsvarande möjligheter skall kunna ställas till förfogande i Stockholm genom en samverkan mellan tekniska högskolan där och Stockholms blivande universitet. Den av professorerna Ohlin och Siegbahn föreslagna ingenjörsutbildningen för naturvetare skulle öppna en motsvarande möjlighet även för Uppsala-studenternas del, och det blir då natur- ligt, att denna utbildning också den berättigar till civilingenjörstiteln.

För att den nya utbildningen skall bli accepterad såsom likvärdig med civil- ingenjörsutbildning vid avdelning för teknisk fysik, är det enligt utredningens mening nödvändigt, att studieplanerna granskas både av universitetskanslern och av överstyrelsen för de tekniska högskolorna och sedan formellt fastställes av dessa båda myndigheter gemensamt. Av samma skäl bör yttrande över för— slag till studieplaner liksom i fråga om studieplaner för civilingenjörsexamen vid teknisk högskola avges av ett organ, som har att på utbildningen anlägga nä- ringslivets synpunkter. Just med hänsyn till värdet av att den nya utbildningen från början blir accepterad på arbetsmarknaden såsom likvärdig med civilingen— jörsutbildning vid teknisk högskola, synes det utredningen lämpligt att ett av de redan existerande avdelningsråden för teknisk fysik avger yttrande över förslag till studieplaner för den nya utbildningen. Lämpligen bör detta då det gäller

Uppsala-utbildningen anförtros avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm.

Förslagsställarna har räknat med att den föreslagna utbildningen i Uppsala skulle locka ungefär 30 studerande per år. De i ett följande kapitel redovisade kostnadsberäkningarna är gjorda med utgångspunkt häri, men utredningen vill därmed icke i princip ha förordat någon begränsning av antalet deltagare i un- dervisningen. Det bör härvidlag understrykas, att denna nya undervisning även skall tjäna som laborationsundervisning för filosofie licentiatexamen. Många av deltagarna kommer säkerligen att fortsätta till denna examen, eventuellt för att senare även avlägga disputationsprov, medan andra kommer att nöja sig med den föreslagna dubbelexamen filosofie kandidat och civilingenjör och därefter söka sig ut till industriell verksamhet. Industrien kommer härigenom att till— föras universitetsutbildade civilingenjörer, vilkas antal icke kan exakt anges, för verksamhet som eljest skulle bestridas främst av civilingenjörer med examen från de tekniska högskolornas avdelningar för teknisk fysik. Som framhållits i nästföregående kapitel har utredningen beaktat detta förhållande vid avpass- ningen av sitt förslag till utbyggnad av dessa avdelningars utbildningskapacitet.

Under hänvisning till det ovan anförda vill universitetsutredningen för sin del föreslå, att den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i Uppsala ges resurser att meddela undervisning och förrätta examination för en ny examensnivå. Ut- redningen föreslår vidare, att denna utbildning utformas i huvudsaklig överens— stämmelse med det förslag till en tvåårig studiegång efter avlagd filosofie kan- didatexamen, som framlagts av professorerna Ohlin och Siegbahn. Utredningen föreslår slutligen, att åt kanslern för rikets universitet och överstyrelsen för de tekniska högskolorna uppdrages att gemensamt utforma förslag till de närmare bestämmelser, som erfordras för denna examen och att —- efter förslag av fakul- teten och yttrande av avdelningsrådet för teknisk fysik vid tekniska högskolan i Stockholm —— gemensamt fastställa erforderliga studieplaner.

B. Riktpunkter rörande de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas storlek

1. Utvecklingen hittills

De matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna har under hela efterkrigstiden expanderat mycket starkt. Nedanstående sammanställning visar utvecklingen av antalet aktivt studerande vid de tre matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala, Lund och Stockholm sedan år 194.—0, det första år för vilket den officiella närvarostatistiken redovisar särskilda uppgifter rörande studentantalet vid var och en av de dåvarande filosofiska fakulteternas båda sektioner:

H" . Antal närvarande Därav i osttermmen . '"r studerande Vid d' mat.-nat. fak. Uppsala Lund Stockholm

1940 .............. 886 267 300 319 1945 .............. 1 544 530 521 493 1950 .............. 1 931 783 591 557 1955 .............. 2 618 1 001 835 782 1958 .............. 3 556 1 235 1 055 1 266

Som synes har de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas studentantal nästan fördubblats sedan år 1950. Under de senaste tre åren, för vilka officiella data finnes tillgängliga rörande antalet närvarande studerande, har antalet ökat med drygt 35 procent. De sista årens mycket starka expansion belyses närmare i nedanstående sammanställning, som visar nettoantalet nyinskrivna vid de tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna under de fyra kalender—åren 1955 —58:

Nettoantal Därav i År nyinskrivna vid mat.-nat. fak. Uppsala Lund Stockholm 1955 .............. 545 187 165 193 1956 .............. 616 210 184 222 1957 .............. 723 229 239 255 1958 .............. 1 097 373 318 406

Jämför man de båda sammanställningarna, finner man, att ökningen av anta— let studerande mellan åren 1955 och 1958 till mycket stor del beror på en kraftig ökning av nyinskrivningen under det allra sista året.

De här återgivna siffrorna ger ändå icke en fullt rättvisande bild av den stegring som under de sista åren ägt rum i intresset för matematisk-naturveten- skapliga studier. Emedan universitetsstatistiken ännu icke redovisar de stude- rande vid filosofiska fakulteten i Göteborg med fördelning på humanister och naturvetare, har nämligen sammanställningarna måst inskränkas till att gälla endast de tre matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Enligt en beräkning som företagits inom filosofiska fakultetens studentförening i Göteborg kan man räkna med att för närvarande 19 procent av fakultetens studenter är att betrakta som naturvetare. Hela antalet studerande i naturvetenskapliga ämnen höst- terminen 1958 skulle sålunda, efter tillägg av cirka 350 Göteborgs-studenter, kunna beräknas till omkring 3 900. Vågar man antaga, att bland de nyinskrivna filosoferna i Göteborg en något större andel eller ungefär en fjärdedel är natur— vetare, skulle man för kalenderåret 1958 totalt få cirka 1 24.0 nyinskrivna natur- vetare. Jämförd med siffran för antalet nyinskrivna naturvetare vid de tre äldre

fakulteterna år 1955, då endast ett fåtal av de nyinskrivna i Göteborg var att anse som naturvetare, innebär detta, att tillströmningen till matematisk-natur- vetenskapliga studier skulle ha stigit med inte mindre än 125 procent under loppet av de tre senaste åren. (Jfr tabell 6, s. 27.)

2. Antalet nyinskrivna

Universitetsutredningen har i det föregående föreslagit, att de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna ges resurser för att taga emot ett även i fort- sättningen mycket starkt växande antal studenter. Beräkningarna i tredje kapitlet utmynnade sålunda i att antalet årligen nyinskrivna vid dessa fakul- teter skulle komma att stiga från nära 1 300 1958/59 till drygt 2 400 1966/67, vilket skulle innebära en stegring av antalet årligen nyinskrivna med cirka 85 procent under loppet av åtta år. Därefter skulle tillströmningen fortsätta att stiga, ehuru i något lugnare takt, till närmare 2 600 årligen nyinskrivna under 1960-talets sista år.

Utredningen vill emellertid från början starkt understryka, att denna beräk- ning rörande den framtida nyinskrivningen vid de matematisk—naturvetenskap- liga fakulteterna —- liksom motsvarande beräkningar för övriga fria fakulteter —- måste betecknas som i hög grad osäker och fordrar en närmare diskussion, innan man kan övergå till att med utgångspunkt i beräkningen uppskatta de matematisk—naturvetenskapliga fakulteternas totala storlek och på grundval härav lägga fram ett förslag rörande den erforderliga utbyggnaden av dessas resurser.

Vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna är tillströmningen helt fri. Givetvis sammanhänger tillströmningen till dessa fakulteter ganska nära dels med studentexaminationens omfattning och studenternas benägenhet att efter studentexamen söka akademisk utbildning, dels med intagningens om- fattning vid fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna. Utredningens beräkning beträffande utvecklingen av det årliga antalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna vilar på vissa antaganden rörande studentexamination och övergångsbenägenhet och de bygger vidare på förut- sättningen att de tekniska högskolornas intagningskapacitet successivt utbygges till drygt 1 800 årligen intagna från och med läsåret 1965/ 66 och att övriga fack— högskolor under samma tid kommer att utökas till en årlig intagning av 490 medicine studerande, 350 studerande vid tandläkarhögskolorna jämte vissa ökningar även på andra håll. Skulle intagningskapacitetens utbyggnad vid fack- högskolorna och de medicinska fakulteterna bli mindre än utredningen här före- slår och räknar med, måste man antaga, att tillströmningen till de fria fakul- teterna i stället ökar ännu starkare än som här antagits. Huvuddelen av en sådan ytterligare ökning av antalet inskrivna vid fria fakulteter torde i så fall falla på de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Skulle å andra sidan

utbyggnaden av de spärrade utbildningslinjerna bli kraftigare än den utred- ningen här räknat med, skulle trycket på de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i stället minska i ungefär motsvarande grad.

Dessa fakulteter jämte de medicinska fakulteterna, de tekniska högskolorna, tandläkarhögskolorna, farmaceutiska institutet och jordbrukets tre högskolor har nämligen en gemensam rekryteringsbas i gymnasiets reallinje och kan sägas sinsemellan konkurrera om denna linjes studenter. Ökar man kraftigt intag- ningen vid någon av de spärrade av dessa utbildningslinjer, påverkar detta intagningsförhållandena vid de övriga och leder rimligen i sista hand till en minskad tillströmning till de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna. För- hållandet kan studeras i nedanstående sammanställning, som visar antalet ny- börjare vid de här ifrågavarande fakulteterna och högskolorna läsåren 1954/59 mot bakgrund av studentexaminationen på realgymnasiet åren 1953—57:1

Ökning eller minskning från föregående

år av antalet nybörjare vid Hela_&ntale_t % av antalet Läsår Totalt nyborjare vxd stud-ex. pa ( Mat.- ifrågavarande realgymn. Tekn. Lied. Tandl.- Farm. Jordbr. .. . .. nat. .. .. . .. fak. o. hogsk. aret fore fak hogsk. fak. hogsk. inst. hogsk. 1954/55 + 84 i 0 + 10 :i; 0 — 1 ——15 + 78 1941 68 1955/56 + 101 + 85 + 95 + 60 — 26 + 11 + 326 2 267 78 1956/57 + 109 + 158 j; 0 — 1 + 13 — 3 + 276 2543 78 1957/58 + 164 + 102 — 1 —— 1 + 30 + 2 + 296 2 839 79 1958/59 + 376 + 5 + 2 + 4 + 86 —— 6 + 467 3 306 83

Av sammanställningens högra del ser vi, att antalet nybörjare vid de fakul- teter och högskolor, som i sina intagningsbestämmelser anknyter till gymnasiets reallinje, stått i ett relativt konstant förhållande till studentexaminationen på reallinjen. Sifferserien i högra kolumnen bygger emellertid på en mycket grov beräkningsmetod och den får därför icke pressas i detaljer eller läggas till grund för konkreta rekommendationer. Intressantare är den vänstra delen av sam- manställningen. Vi ser här, hur de till realgymnasiet anknytande fakulteterna och högskolorna i viss mån fungerar som kommunicerande kärl. De är -— särskilt 1955/ 56 och 1956/57 — då man ökat antalet nybörjarplatser vid de medicinska fakulteterna, de tekniska högskolorna och tandläkarhögskolorna, har de mate- matisk-naturvetenskapliga fakulteterna fått en ringa andel av den ökande till- strömningen. De år åter, då intagningen vid de spärrade utbildningslinjerna legat stilla, har de naturvetenskapliga fakulteterna i stället fått ett ökat antal nybörjare. Särskilt påfallande är detta för det sista läsåret, då farmaceutiska

1 Med nybörjare avses för de matematisk-naturvetenskapliga fakulteternas del nettoantalet ny- inskrivna och beträffande de spärrade utbildningslinjerna antalet nybörjarplatser som stått till förfogande de olika åren.

institutet ensamt bland de spärrade utbildningslinjerna fick ett ökat antal ny- börjarplatser. Den ökade studenttillströmningen från realgymnasiet räckte väl till att fylla dessa nya platser och åstadkom dessutom en ökning av tillström- ningen till de matematisk—naturvetenskapliga fakulteterna, som torde vara den starkaste i dessa fakulteters historia. Blotta ökningen av nyinskrivningen vid dessa fakulteter mellan läsåren 1957/58 och 1958/ 59 är större än hela tillström- ningen dit så sent som läsåret 1951/52.

Det sagda torde vara tillräckligt för att belysa, att ett samband föreligger mellan å ena sidan tillströmningen till de matematisk-naturvetenskapliga fakul- teterna och å den andra den politik man för beträffande dimensioneringen av de spärrade fackutbildningslinjerna med anknytning till gymnasiets reallinje.

Den framtida nyinskrivningen vid våra matematisk-naturvetenskapliga fakul- teter kan emellertid icke beräknas som en enkel funktion av studentexamina- tionen på realgymnasiet, studenternas övergångsfrekvens till akademiska studier och antalet nybörjarplatser vid de spärrade utbildningslinjerna med fast an- knytning till realgymnasiet. Förutom med dessa faktorer sammanhänger inskriv- ningen vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna med de övriga fakul— teternas och fackhögskolornas attraktionskraft på realstudenterna samt med de naturvetenskapliga studiernas dragningskraft på studenterna från gymnasiets allmänna linje och latinlinje.

En viktig faktor i sammanhanget är också förekomsten av naturvetenskapliga fakultetsstudier i meritkompletterande syfte. Ju hårdare spärrarna är vid inträ- det till fackhögskolorna och de medicinska fakulteterna, d.v.s. ju större skill- naden är mellan antalet sökande till och antalet nybörjarplatser vid dessa läro- anstalter, ju flera studenter kan man vänta söka sig till de matematisk-natur- vetenskapliga fakulteterna endast i syfte att genom tentamina i ett eller ett par akademiska ämnen komplettera sina meriter för inträde vid t. ex. teknisk hög- skola. Detta gäller givetvis endast i den mån intagningsbestämmelserna för de spärrade utbildningslinjerna liksom nu är utformade på så sätt, att akademiska betyg räknas som merit i konkurrensen om nybörjarplatserna.

Efter alla dessa reservationer måste utredningen emellertid slå fast, att beräkningar av det slag som redovisats i tredje kapitlet är den enda möjliga grunden för ett långsiktigt utbyggnadsprogram för de fria fakulteterna. De tidi- gare redovisade tillströmningsberäkningarna för de matematisk-naturvetenskap- liga fakulteternas del kan emellertid nu finjusteras med hänsyn till utredningens i sjätte kapitlet framlagda förslag beträffande tidsplanen för de tekniska hög- skolornas utbyggnad. Denna plan skiljer sig något från den i tredje kapitlet antagna, vilket som ovan framhållits rimligen kan antagas få återverk- ningar i fråga om tillströmningen under enskilda år (till och med läsåret 1965/66) till de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna. Med denna juste-

ring1 och med alla i det föregående angivna reservationer för dylika beräkningars osäkerhet skulle vi ha att räkna med följande antal nyinskrivna vid matematisk— naturvetenskaplig fakultet läsåren 1958/ 59—1969/ 70:

Nettoantal Nettoantal

Läsår nyinskr. vid Läsår nyinskr. vid

mat.-nat. fak. mat.—nat. fak. 1958/59 ........ 1 300 1964/65 ........ f 2 100 1959/60 ........ 1 500 1965/66 ........ 2 200 1960/61 ........ 1 700 1966/67 ........ 2 400 1961/62 ........ 1 700 1967/68 ........ 2 500 1962/63 ........ 1 700 1968/69 ........ 2 600 1963/64 ........ 2 000 1969/70 ........ 2 600

3. Hela antalet studerande

För en planering av utbyggnaden av de matematisk-naturvetenskapliga fakul- teterna är det nödvändigt icke blott att beräkna nyinskrivningens troliga om— fattning ett antal år framåt, utan även att utifrån en sådan beräkning göra ett antagande om det totala antalet på en gång närvarande studerande och dessas fördelning på olika ämneskombinationer.

Beträffande de tekniska högskolorna har utredningen räknat med en åttio— procentig ökning av den årliga intagningen. För de matematisk-naturveten- skapliga fakulteterna innebär utredningens beräkning att den årliga tillström— ningen skulle stiga med nära 85 procent mellan läsåren 1958/59 och 1966/67. Tillströmningen skulle med andra ord öka ungefär lika starkt vid dessa fakul— teter som vid de tekniska högskolorna. Detta innebär emellertid inte, att expan- sionen totalt sett för fakulteternas del skulle bli densamma som för högskolornas. Till följd av att tillströmningen till de matematisk—naturvetenskapliga fakulte— terna de senaste åren, och då särskilt år 1958, ökat utomordentligt snabbt, har vi att räkna med att hela antalet närvarande studerande, som skall ha under- visning och forskarhandledning, skulle stiga starkt vid fakulteterna, även om den årliga inskrivningen i framtiden skulle stanna på 1958 års nivå av nära 1 300. Vid de tekniska högskolorna har vi samma situation ehuru icke på långt när lika starkt utpräglad, eftersom här antalet nybörjarplatser ökats i ett lug— nare tempo och under åren 1957 och 1958 varit helt oförändrat med cirka 1 000

1 Tekniskt har denna justering gjorts så, att summan av antalet nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna och hela nettoantalet nyinskrivna vid de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna antagits vara densamma som i tredje kapitlets modell-beräkningar (tabell 27, s. 123, första kolumnen, och tabell 28, s. 128, femte kolumnen). Från denna summa för enskilda år har så dragits det antal nybörjarplatser vid de tekniska högskolorna, som i sjätte kapitlet föreslagits och (beträffande lant— mäteri-avdelningen från och med 1966) antagits stå till förfogande; återstoden har antagits komma de matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna till del. Se även diagram 21, s. 262.

platser. Hur mycket hela antalet studerande vid de matematisk-naturveten- skapliga fakulteterna kommer att stiga, är emellertid mycket svårt att bedöma och avsevärt vanskligare än att göra en motsvarande beräkning av studerande— antalets utveckling vid en fackhögskola.

Utbildningen vid fackhögskolorna och vid de medicinska läroanstalterna är relativt ensartad för de intagna studenterna fram till grundexamen (inklusive medicine licentiatexamen). De allra flesta studenterna följer en fast organiserad studiegång och genomför sin utbildning inom förutsedd eller i varje fall för- utsebar tid. Det är därför relativt lätt att med utgångspunkt i antalet nybörjar- platser beräkna både hela antalet studerande för grundexamen och den erforder- liga undervisningens omfattning i de skilda ämnen, som ingår i examen. De enskilda ämnenas behov av lärarkrafter, biträdespersonal och lokaler för den grundläggande undervisningen är det följaktligen också relativt lätt att bestäm- ma. Osäkerhetsmoment kommer in i beräkningarna egentligen först då det gäller högstadieundervisningens och forskningens behov.

Vid de matematisk-naturvetenskapliga liksom vid de humanistiska fakulteterna är situationen en helt annan. Beträffande dessa är det ytterligt vanskligt att bedöma, hur länge varje inskriven student kommer att stanna som aktivt studerande vid fakulteterna. Erfarenhetsmässigt har studietiden fram till grundexamen varit längre än som förutsetts i examensstadgan och studieav- brottsfrekvensen har varit mycket hög. Särskilt har ett relativt stort antal av de inskrivna avbrutit sina studier vid filosofisk fakultet redan efter någon eller ett par terminer. Dessa förhållanden har utgjort bakgrunden till de förslag till förbättrade undervisningsresurser och en förbättrad studieorganisation, som uni— versitetsutredningen framlade i sitt första betänkande och som genom statsmak- ternas beslut år 1958 nu håller på att genomföras. Vilken effekt detta reform- arbete kommer att få i fråga om det genomsnittliga antalet studieterminer för varje enskild studerande, är emellertid tills vidare omöjligt att säga.

En effektiviserad och förbättrad undervisning bör visserligen leda till en förkortning av studietidens längd, räknad per betygsenhet. Samtidigt bör emel- lertid studieavbrottsfrekvensen sjunka, och reformen kan därför, paradoxalt nog, få till effekt en förlängning av den genomsnittliga studietiden, räknad per ny— inskriven studerande. En förbättring av undervisningen bör vidare leda till en förkortning av studietiden fram till minim