Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 196t

3

Förslag

till

Lag

om kommunal beredskap

Härigenom förordnas som följer.

Vissa kommunala uppgifter under

civilt

örsvarsberedskap

1

§•

Kommun är under civilförsvarsberedskap skyldig att i de hänseenden,

i vilka kommunen är verksam för kommunens egna medlemmar eller dem

som eljest äro bosatta i kommunen, utöva verksamhet jämväl till förmån

för sådan befolkning från annan kommun, som till följd av krigsskada, ut­

rymning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande utomoi-

dentliga förhållanden tagit uppehåll inom kommunen. Härvid skola dock

gälla de begränsningar, som följa av att vistelsen i kommunen icke är av­

sedd att fortgå, när de utomordentliga förhållandena upphört, eller av

föreskrifter, vilka meddelats i eller med stöd av lag eller författning, avsedd

att tillämpas under nämnda förhållanden.

2

§•

Det åligger kommun under civilförsvarsberedskap att bistå den som till

följd av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande utomordentliga förhållanden blivit i behov av särskilt

bistånd, i den mån hans behov icke skola tillgodoses genom civilförsvarets

försorg eller enligt särskild lag eller författning genom annan än kommu­

nen. Vid kommuns biståndsverksamhet skall särskilt tillses att behoven

av bostad och uppehälle bliva tillgodosedda samt att vård eller tillsyn be-

redes den, som är i behov därav.

Skyldighet som i första stycket sägs åvilar den kommun, i vilken den

hjälpbehövande uppehåller sig annat än tillfälligt.

3 §•

Såvitt gäller den som till följd av krigsskada eller utrymning lämnat sin

bostad inträder den i 2 § stadgade skyldigheten för kommun, då den hjälp­

behövande efter anvisning av civilförsvaret eller på annat sätt blivit in­

kvarterad inom kommunen. Har inkvartering skett i förläggning, som ci­

vilförsvaret upprättat för vårdbehövande, skall dock, i den mån förlägg­

ningen ej utgör specialinternat som kvarstår under särskild huvudman,

ansvaret for driften övergå till kommunen först en vecka efter det civil-

forsvarsmyndighet anmält till kommunen att förläggningen tagits i bruk.

Pa framställning av kommunen äger länsstyrelsen, om särskilda skäl före-

lgga därtill, förordna att kommunens övertagande av ansvaret för för­

läggningen skall anstå under ytterligare högst en vecka.

■*

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

4

§.

Enligt föreskrifter, som Konungen meddelar, är kommun under ci-

vilförsvarsberedskap skyldig att registrera befolkning, som till följd av

kngsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara samman­

hangande utomordentliga förhållanden lämnat sin bostad och uppehåller

sig i kommunen annat än tillfälligt.

5 §•

Kommun, varifrån utrymning sker, är under civilförsvarsberedskap

s yldig att, i den mån förhållandena medgiva det, lämna bistånd åt kom­

mun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i större om­

fattning. Biståndet skall särskilt avse tillhandahållande av personal och

utrustning för verksamheten för de inkvarterade. Enas ej kommunerna

om biståndet, ager länsstyrelsen i det län, där utrymningskommunen är be­

lägen, förordna därom.

Blir tiu föIJ'd av krigsskada, inkvartering av utrymmande eller andra

med krig eller krigsfara sammanhängande utomordentliga förhållanden för

totalförsvaret viktig kommunal verksamhet i viss kommun så betungande,

att bistånd i verksamheten oundgängligen erfordras, är under civilförsvars­

beredskap annan kommun skyldig att efter särskilt förordnande därom till­

fälligt lamna sådant bistånd. Om dylikt bistånd förordnar länsstyrelsen i det

lan, där den biståndslämnande kommunen är belägen.

Planläggning och andra förberedelser

6

§•

Det åligger kommun att redan i fredstid vidtaga de förberedelser, som

erfordras for att kommunen skall kunna såväl fullgöra sina uppgifter en­

ligt 1, 2 och 4 §§ samt 5 § första stycket denna lag som upprätthålla eller

utova annan för totalförsvaret viktig verksamhet, vilken åligger kommunen

enligt särskild lag eller författning.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

10

§.

Ledamöter och suppleanter i särskild beredskapsnämnd väljas av kom­

munens fullmäktige till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter

må dock icke vara under fem. Valet skall vara proportionellt, därest det

begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles,

om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat

med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ord­

ning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

I fråga om beredskapsnämnd i annan kommun än Stockholm skall där­

jämte vad i 32—42 §§ kommunallagen är stadgat rörande kommunens sty­

relse ävensom i 45 § andra och tredje styckena samma lag i fråga om där

avsedd nämnd äga motsvarande tillämpning, dock att det ej är erforderligt

att protokoll upptager annat än förteckning å närvarande ledamöter och

beslutet i varje ärende.

Beträffande beredskapsnämnd i Stockholm skola, utöver vad i första

stycket sägs, bestämmelserna i 51 § kommunallagen för Stockholm äga till-

lämpning, varjämte skall gälla vad stadsfullmäktige med iakttagande av

stadgandena i sagda lag föreskriva. Protokoll behöver dock ej upptaga annat

än förteckning å närvarande ledamöter och beslutet i varje ärende.

11

§•

Under civilförsvarsberedskap äger kommun övergå till krigsorganisation.

Om beslut, varigenom kommun övergått till krigsorganisation eller åter­

gått till fredstida organisation, skall länsstyrelsen ofördröjligen underrättas.

I kommuns krigsorganisation skola ingå kommunens styrelse och sådana

förvaltande och verkställande kommunala organ i övrigt, vilka fullgöra med

försvarsberedskapen sammanhängande uppgifter.

Då kommun övergått till krigsorganisation, ankommer ledningen av

den kommunala beredskapsverksamheten på kommunens styrelse. Denna

äger meddela kommunens nämnder och andra organ, dock ej fullmäktige,

föreskrifter rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt för­

dela kommunens tillgångar i fråga om personal och utrustning mellan de

i krigsorganisationen ingående organen alltefter uppkommande behov. Av

styrelsen utsedd företrädare äger närvara vid och deltaga i överläggningar­

na inom kommunalt organ, som ingår i krigsorganisationen.

Om överflyttning av uppgifter, som tillkomma viss kommunalmyndig­

het, till annan sådan myndighet stadgas i lagen med särskilda bestämmel­

ser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid

krig eller krigsfara m. m.

12

§.

Finner länsstyrelsen under civilförsvarsberedskap att kommun bör över­

gå till eller bibehålla krigsorganisation, äger länsstyrelsen förordna därom.

7

13 §.

Kommunens styrelse skall övervaka att erforderlig planläggning sker

och övriga nödvändiga förberedelser vidtagas för den kommunala verksam­

heten i krig eller vid krigsfara. Det åligger styrelsen eller det kommunala

organ, som kommunen bestämmer, att genom anvisningar till planläggande

organ sörja för att erforderlig samordning kommer till stånd mellan de olika

verksamhetsområdena.

14 §.

Inom varje län åligger det länsstyrelsen att följa tillämpningen av denna

lag. Länsstyrelsen skall därvid tillse att såväl förberedelsearbetet som

själva verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas

med annan beredskapsplanläggning och försvarsverksamhet.

Under civilförsvarsberedslcap äger länsstyrelsen, om det anses oundgäng­

ligt för samordning av försvarsansträngningarna, meddela kommun före­

skrift i avseende å verksamhetens bedrivande och inriktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196b

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

För kostnad som kommun fått vidkännas för åtgärd enligt 6 § tredje styc­

ket äger kommunen erhålla statsbidrag med två tredjedelar eller den större

del av kostnadens belopp som Konungen medgiver, allt i den mån kostnaden

kan anses skälig.

Innan medel finnas tillgängliga för beräknat statsbidrag, må skyldighet

för kommun att vidtaga åtgärd enligt 6 § tredje stycket ej göras gällande

mot kommunen.

16 §.

Har kommun jämlikt 7 § upprättat särskild plan, som godkänts av läns­

styrelsen, och äro planläggningskostnaderna att anse som betungande för

kommunen, utgår ersättning av statsmedel med skäligt belopp.

17 §.

Vad i 42 § civilförsvarslagen är stadgat om ordningen för fastställande och

utbetalning av statsbidrag för kommunala civilförsvarsåtgärder skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt 15 och 16 §§ denna

lag.

18 §.

För kostnader, som under civilförsvarsberedskap uppkomma för kom­

mun till följd av verksamhet för inkvarterad befolkning från annan kom­

8

mun, ävensom för kostnader, som föranledas av påbjuden utrymning eller

annan omflyttning av befolkningen inom den egna kommunen, skall er­

sättning utgå av statsmedel.

Kommun äger av länsstyrelsen utfå förskott å ersättning som avses i

första stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196

4

19 §.

Kommun, som jämlikt 5 § andra stycket lämnat annan kommun bistånd,

är berättigad till ersättning härför.

Ersättningen skall utgå av statsmedel och utgivas av den länsstyrelse som

förordnat om biståndet.

Särskilda bestämmelser

20

§.

Underlåter kommun att fullgöra skyldighet, som åvilar kommunen enligt

denna lag eller enligt föreskrift som meddelats med stöd av denna, äger

länsstyrelsen, om rättelse ej vinnes på annat sätt, förelägga kommunen

lämpligt vite eller ock i kommunens ställe vidtaga den åtgärd, som skyldig­

heten avser, samt i den mån kommunen icke är berättigad till ersättning

av statsmedel för åtgärden uttaga kostnaden för denna av kommunen.

21

§.

Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres genom besvär hos

Konungen.

Under civilförsvarsberedskap äger myndighet, som meddelat beslut enligt

denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

22

§.

Konungen meddelar närmare bestämmelser för tillämpningen av denna

lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1964.

Inrättar kommun särskild beredskapsnämnd, skall val av ledamöter,

som första gången förrättas, avse tiden intill utgången av året näst efter det,

då allmänna val av kommunens fullmäktige äga rum första gången efter den

tidpunkt från och med vilken ledamöterna blivit valda. Vad nu sagts skall

ej äga tillämpning beträffande beredskapsnämnd i Stockholm.

10

dens utrustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades

dagliga behov skola kunna tillgodoses.

Anvisning av inkvarteringsbostad må återkallas av civilförsvarsmyndig-

het eller beredskapsnämnden.

Konungen bestämmer vilka civilförsvarsmyndigheter som skola äga med­

dela och återkalla anvisning av inkvarteringsbostad.

3

§.

Vägrar ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att upplåta in­

kvarteringsbostad enligt 2 § och kan inkvartering ej komma till stånd med

tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden

förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden.

I föreläggandet må utsättas vite för underlåtenhet att ställa sig föreläg­

gandet till efterrättelse.

Efterkommes icke föreläggandet inom tid, som föreskrivits däri, äger

länsstyrelsen förordna om erforderlig handräckning.

4 §•

För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarterings­

värden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån

ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfo­

ganderätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersätt­

ningen beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ian­

språktagande av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant

ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringsförhållandet väsent­

ligt ändrats efter sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om

ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades

efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall

utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värde-

ringsnämnd, som omförmäles i rekvisitionslagen.

5 §•

Inkvarteringsersättning skall erläggas i efterskott för månad.

Åtnjuter den inkvarterade krigshjälp eller annan social förmån, som utbe­

talas av inkvarteringskommunen, äger inkvarteringsvärden därav uppbära

det belopp, som motsvarar ersättning, vilken jämlikt 4 § tillkommer honom.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196k

6

§.

För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd

av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa,

berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas att 36 §, 40 § 1 mom., 68 § och 73 § civilförsvars­

lagen den 22 april 1960 skola erhalla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

36 §.

Inom civilförsvarsområde----------- sammanhängande förhållanden.

Då biståndsverksamhet som avses

i första stycket övertages av inkvar-

teringskommunen, skall utrustning,

som civilförsvaret anskaffat för verk­

samheten, i erforderlig omfattning

ställas till kommunens förfogande.

40 §.

1 mom. Det åligger kommun att

a) genom sina------------------------och dylikt;

b) i enlighet------------------------- i organisationsplanen;

c) utföra källarmursgenombrott----------- enskilda skyddsrum;

d) vårda och----------- omförmälda anordningarna;

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ord­

nings- och bevakningstjänst, brand­

tjänst samt tekniska tjänst anskaf­

fad materiel, som icke utgör person­

lig utrustning för tjänstegrenarnas

personal;

f) tillhandahålla lämpliga----------- inom civilförsvaret;

g) svara för----------- kommunal anställning;

h) under civilförsvarsberedskap----------- egendom; samt

i) å trafikled----------- under mörkläggning.

e) förvara och underhålla sådan

för det allmänna civilförsvarets ord­

nings- och bevakningstjänst samt

brandtjänst anskaffad materiel, som

icke utgör personlig utrustning för

tjänstegrenarnas personal;

16

hallanden m. m. böra beaktas. I promemorian, som upprättats av numera

kammarrättsrådet Sten von Otter såsom särskilt tillkallad sakkunnig enligt

Kungl. Maj :ts bemyndigande den 27 juni 1957, föreslås nämligen skyldighet

för kommun att upprätta befolkningsregister rörande bl. a. inkvarterade,

över promemorian har remissyttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, che­

fen för försvarsstaben, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, generalpost­

styrelsen, statistiska centralbyrån, skolöverstyrelsen, statens jordbruks­

nämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, beredskapsnämn-

den för psykologiskt försvar, medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskaps-

nämnd, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisinten-

denten, civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, kommunal-

rättskommittén, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbun­

det, föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges häradsskrivarförening

och överstyrelsen för Svenska röda korset.

Ytterligare bör i ärendet beaktas en av en kommitté, som tillsatts av civil­

försvarsstyrelsen, under aren 1958—1962 företagen utredning rörande

vattenhygienen i krig, vilken styrelsen överlämnat till Kungl. Maj :t med

skrivelse den 23 augusti 1962. Kommitténs uppgift har varit att undersöka

vattenförsörjningens inverkan på inkvarteringsmöjligheterna och kommit­

tén hai anvisat vissa åtgärder för att i möjligaste mån söka säkerställa de

vatten- och avloppshygieniska förhållandena för de inkvarterade. Vid över­

lämnandet av undersökningsmaterialet har civilförsvarsstyrelsen framhål­

lit, att undersökningen påbörjats vid en tidpunkt, då ansvaret för de in­

kvarterades förhållanden i nämnda hänseenden ansågs åvila civilförsvaret,

men att ansvaret härvidlag numera bör åvila inkvarteringskommunerna un­

der tillsyn av annan central myndighet än civilförsvarsstyrelsen.

Civilförsvarsstyrelsens skrivelse, med vilken styrelsen överlämnar utred­

ningen för den åtgärd, som Kungl. Maj :t kan finna påkallad, har icke re-

missbehandlats.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs förslag och

övriga berörda förslag i den mån de innefattar åtgärder av beredskapsnatur,

som föreslås skola ankomma på kommunerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

2. Översikt av nu rådande förhållanden

Civilförsvarets huvuduppgift — såsom den numera är formulerad i 1960

års civilförsvarslag — är att i de hänseenden Kungl. Maj:t bestämmer ut­

öva sådan verksamhet för rikets försvar, som avser att skydda och rädda

liv och egendom vid anfall mot riket och som icke åvilar krigsmakten.

Denna beskrivning av uppgiften överensstämmer i sak med den som gällde

enligt 1944 års civilförsvarslag men klargör uttryckligen civilförsvarets hu­

manitära inriktning. I ingen av civilförsvarslagarna har utsagts när civil­

18

På dessa vilar sålunda på det lokala planet ansvaret för att de inkvarterade

i samma utsträckning som kommunens egna medlemmar får sina ound­

gängliga behov tillgodosedda i fråga om bostad, utrustning och andra för­

nödenheter, penningmedel, ransoneringskort m. m., att de beredes erfor­

derlig vård eller tillsyn, att de hygieniska förhållandena blir efter omstän­

digheterna tillfredsställande etc. Vidare har kommunernas ansvar såsom

huvudmän för kommunalteknisk verksamhet utvidgats till att omfatta

iståndsättning efter krigsskador i den mån röjning och reparation icke in­

går i civilförsvarets räddningsverksamhet och skadeavhjälpande insatser.

Som exempel på sådan iståndsättning, där ansvaret för inriktningen av den

kommunala verksamheten tillfälligt åvilar civilförsvaret, må nämnas röj­

ning och reparation av vägar, vilka måste göras framkomliga för civilför­

svarets räddnings- och brandenheter, samt reparation av vattenledningar

och andra anordningar för brandförsvarets vattenförsörjning.

Att de beredskaps- och försvarsuppgifter, som enligt det sagda avskilts

från civilförsvarets ansvarsområde, numera skall åvila kommunerna har

hittills icke erhållit något författningsmässigt uttryck. I den mån verksam­

heten har motsvarighet under normala förhållanden, finnes på skilda om­

råden bestämmelser i lag eller annan författning, vilka ålägger kommu­

nerna skyldighet att utöva viss verksamhet; som exempel må nämnas so­

cialhjälpslagen och hälsovårdsstadgan. I en del fall regleras i författning

verksamheten såsom sådan utan att det anges, huruvida verksamheten skall

avse kommunens medlemmar, inom kommunen bosatta eller alla som vistas

i kommunen, i andra fall anges uttryckligen den personkrets som den kom­

munala verksamheten skall avse. Emellertid torde vid författningarnas ut­

formning endast sådan anknytning till kommunen, som är av fredsmäs-

sig karaktär, ha beaktats. På grund härav kan tveksamhet uppkomma,

huruvida det skall anses åligga kommunen att utöva verksamheten i fråga

även till förmån för befolkning, vilkens vistelse i kommunen beror helt av

utrymningar eller krigshändelser eller således är betingad uteslutande av

försvarsåtgärder. Sådan tveksamhet kan så mycket mera anses naturlig

som försvaret i princip är en statlig uppgift.

Motsvarande osäkerhet kan i brist på författningsmässig reglering an­

tagas föreligga i fråga om kommuns skyldighet att iståndsätta krigsska-

dade anordningar för kommunalteknisk verksamhet. Såvitt rör produktions-

sidan föreligger dock på detta område en viss reglering i lag. Med stöd av

allmänna förfogandelagen kan nämligen produktionsålägganden meddelas

även kommun, och den skyldighet som åvilar innehavare av industriell

anläggning att på anfordran biträda vid planeringen på det ekonomiska

försvarets område gäller också för kommunerna i den mån de innehar så­

dana anläggningar.

Innan civilförsvaret upprättades år 1944 låg ansvaret för omhänderta­

gandet av inkvarterade enligt 1941 års utrymningslag på inkvarteringskom-

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196i

19

mimerna, vilka var skyldiga att genom kommunal inkvarteringsnämnd

fullgöra de arbetsuppgifter, som vid utrymning eller planläggning därför

erfordrades för att ordna inkvartering, handha frågor om utrymningshjälp

och i övrigt bistå utrymmande. Genom att utrymningslagen upphävdes vid

den första civilförsvarslagens tillkomst föll denna kommunala organisation

för bistånd åt utrymmande bort. För kommunala uppgifter på det kommu­

naltekniska området i krig har någon särskild organisation icke funnits.

De arbetsuppgifter, som nu kan förutses uppkomma i inkvarteringskom-

munerna efter verkställda utrymningar, vilka enligt upprättade planer kan

komma att omfatta totalt ca 3,2 milj. människor, är uppenbarligen av en

helt annan omfattning än de arbetsuppgifter, vilka skulle fullgöras av kom­

munerna under utrymningslagens giltighetstid. Likaså måste de problem,

som uppkommer på det kommunaltekniska området vid krigsskador i ett

nutida kärnvapenkrig, antagas bli av en väsentligt annan karaktär än de

problem, som kommunerna skulle ha ställts inför under ett krig på den tid,

då ansvaret för ifrågavarande verksamhet ännu icke överförts till civilför­

svaret.

Kommunernas förmåga att lösa de arbetsuppgifter, som nu återgått till

dem från civilförsvaret, måste i hög grad bli beroende av den kommu­

nala ledningsorganisationens utformning under beredskap och krig. Inom

den statliga förvaltningen har omfattande förberedelser vidtagits bl. a. i

organisatoriskt avseende för att skapa förutsättningar för en kraftfull led­

ning och ändamålsenlig samordning mellan totalförsvarets alla grenar och

för en fördelning av landets samlade resurser efter uppkommande behov.

Dessa förberedelser har successivt kunnat anpassas efter krigsteknikens ut­

veckling och efter de försvarsåtgärder, som beslutats inom totalförsvarets

olika grenar. På det kommunala planet har motsvarande förberedelser där­

emot självfallet icke kunnat äga rum, enär försvarsuppgifterna med enstaka

undantag efter civilförsvarets tillkomst ansetts ankomma på detta. Den

kommunala organisationen och förvaltningen är därför utformade efter

vad som ansetts ändamålsenligt eller önskvärt under normala förhållanden

och föreskrifter saknas i stort sett för en organisation, ägnad att handha de

omfattande beredskapsuppgifter, som numera kommit att åvila kommu­

nerna. Härvid bortses från de jämkningar i kommunal organisation och

förvaltning vid krig eller krigsfara, som medges av lagen den 13 mars 1942

med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna

och deras verksamhet vid krig eller krigsfara, den s. k. administrativa full­

maktslagen.

Samhällets omställning till försvar, en omställning som vid hastigt in­

trädande världspolitiska kriser måste kunna ske snabbt, kräver planlägg­

ning och andra förberedelser under fred. I avseende å kommunernas skyl­

dighet att verkställa beredskapsplanläggning gäller f. n. — bortsett från

sjukvården — inga bestämmelser i lag, men i tillämpningskungörelsen till

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

20

administrativa fullmaktslagen har generellt föreskrivits att myndighet skall

planlägga de ändringar eller inskränkningar i verksamheten samt de övriga

åtgärder, som kan antagas bli erforderliga under krig eller vid krigsfara

eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Inom

kommun skall planläggningen ske under inseende av kommunens styrelse.

Det är emellertid att märka att denna föreskrift meddelats redan 1943, då

de på kommun ankommande beredskapsuppgifterna icke alls hade den ka­

raktär och omfattning som numera, då civilförsvarets utrymnings- och in-

kvarteringsplanläggning för ca 3,2 milj. människor tillkommit och riskerna

för ödeläggelse av stora områden ökat oerhört genom kärnvapnens till­

komst. Bestämmelsen har självfallet ej heller varit gällande för sådana

verksamhetsområden, som ansetts ligga under civilförsvarets ansvar. En

författningsmässig reglering av kommunernas planläggningsskyldighet

saknas således i stort sett.

De inkvarterades möjligheter att få inkvarteringsbostad och att få be­

hålla denna har under civilförsvarets ansvarstid varit säkrade genom civil­

försvarets förfoganderätt. När ansvaret för de inkvarterade övergår på in-

kvarteringskommunerna utgör tillhandahållandet av inkvarteringsbostad

icke längre en civilförsvarsuppgift och därmed upphör i princip civilförsva­

rets förfoganderätt. (Jfr prop. 1960:5 s. 159.) Någon reglering av de in­

kvarterades rätt till inkvarteringsbostad även efter det förfoganderätten

upphört har icke skett. De vanliga civilrättsliga reglerna för hyra torde där­

för f. n. bli tillämpliga på förhållandet mellan inkvarteringsvärd och in­

kvarterad. Alltsedan statsmakterna år 1956 bestämt att civilbefolkningens

skydd i krig i första hand skall tillgodoses genom utspridning över landet

och grunden därmed lagts för den nuvarande utrymnings- och inkvarte-

ringsplanläggningen, har det förutsatts att de inkvarterade skall ersätta in­

kvarteringsvärden för inkvarteringsbostaden jämte rätt att nyttja erfor­

derlig utrustning för matlagning och andra personliga behov. Senast har

denna princip kommit till uttryck i broschyren sOm kriget kommer», som

hösten 1961 spreds till landets alla innevånare.

Vidare är frågan om kostnaderna för den beredskaps- och försvarsverk-

samhet, som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, oreglerad.

Under den tid, då civilförsvaret bar ansvaret för verksamheten i fråga,

åvilade kostnaderna helt staten med undantag av kostnaderna för reserv-

anordningar för viss kommunalteknisk verksamhet, vilka kostnader enligt

civilförsvarslagen till en tredjedel belastade och alltjämt belastar kommu-

nerna.

Pa vissa områden, vilka icke omedelbart hänför sig till sådan verksam­

het, som kommunerna nu fått övertaga från civilförsvaret, föreligger emel­

lertid föreskrifter om kommunala uppgifter av beredskaps- eller försvars-

natur. Av väsentlig betydelse är härvid lagen den 15 juni 1939 om skyl­

dighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsupp­

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

21

gifter, den s. k. k o m m u n a 1 a fullmaktslage n. Med stöd av la­

gen äger Kungl. Maj :t föreskriva att kommunerna skall fullgöra sådana

uppgifter, som är erforderliga för att fylla befolkningens eller produktionens

behov av viktiga förnödenheter, för att lämpligt utnyttja tillgänglig arbets­

kraft eller för att tillgodose annat ändamål av betydelse för tolkförsörj­

ningen. Lagen träder automatiskt i kraft i krig; vid krigsfara kan Kungl.

Maj :t förordna att lagen skall träda i tillämpning. Samma befogenhet

äger Kungl. Maj :t även under de övriga förhållanden, som anges i ranso­

neringslagen såsom förutsättning för förordnande om dennas tillämpning,

dvs. Kungl. Maj :t äger även sätta lagen i tillämpning, då till följd av krig

mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig

händelse uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom

riket på viktig förnödenhet. Detta sammanhänger med att lagen utgör

grunden för kommunernas skyldighet att inrätta kristidsnämnder, på vilka

ransoneringsväsendet bygger. De kommunala skyldigheterna enligt lagen

kan således tagas i anspråk även under fredsförhållanden, exempelvis vid

naturkatastrofer i utlandet, som avbryter vår import av viktig förnödenhet.

I den mån kommunerna bedriver sjukvård, vilket är fallet främst för de

landstingsfria städernas del, har särskilda beredskapsuppgifter ålagts dem

i krigssju k vårdslagen den 27 november 1953 och dess

tillämpningskungörelse den 17 juni 1955. I lagen ges föreskrifter för hälso-

och sjukvårdens omorganisation i krig eller vid krigsfara. Ansvaret för

omorganisationen åvilar i regel fredshuvudmannen, vilken tillika är skyl­

dig att i fredstid planlägga omställningen enligt anvisningar av medicinal­

styrelsen och dess sjukvårdsberedskapsnämnd. För det allmänt civila me-

dicinalväsendet gäller särskilda beredskapsgrader, för vilka olika åtgärder

för övergång till krigsorganisation är föreskrivna. Då medicinalväsendet

är krigsorganiserat äger medicinalstyrelsen centralt samt civilbefälhavare

och länsstyrelse regionalt besluta om förflyttning av medicinalpersonal

eller omfördelning av läkemedel eller andra förnödenheter för hälso- och

sjukvården ävensom i övrigt bestämma om utnyttjandet av landets, respek­

tive civilområdets och länets sjukvårdsresurser. Fredshuvudmännens led­

ning av sjukvården kan genom sådana direktiv liksom genom direktiv från

militär chef komma att bli väsentligt inskränkt; ansvaret för själva verk­

samheten vid sjukvårdsinrättningarna kvarligger dock regelmässigt hos

fredshuvudmännen.

Särskilda kommunala arbetsuppgifter på beredskapsområdet är vidare

reglerade i civilförsvarslagen, enligt vilken kommun är skyldig

bl. a. att bygga skyddsrum, vidtaga vissa reservanordningar för vatten-,

gas- och elektricitetsförsörjningen, att förvara och underhålla viss civilför-

svarsmateriel och att tillhandahålla civilförsvaret kommunen tillhörig ma­

teriel under civilförsvarsberedskap. Ytterligare uppgifter åläggs kommun

i rekvisitionslagen, nämligen att biträda vid viss uttagning för

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

22

krigsmaktens behov, och i familjebidragsförordningen, en­

ligt vilken familjebidrag och vissa andra förmåner till värnpliktiga och

civilförsvarspliktiga prövas och utbetalas av kommun.

I ett av socialberedskapskommittén avgivet betänkande (SOU 1962:58)

föreslås särskilda uppgifter skola ankomma på kommun i avseende å so­

cialvården under beredskap och krig. Bl. a. skall enligt ett av kommittén

framlagt förslag till lag om krigshjäip kommun genom en

krigshjälpsnämnd ombesörja utbetalning av krigshjäip till den som i anled­

ning av krigsskada, utrymning, avbrott i den allmänna samfärdseln, produk-

tionsomläggning eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande

förhållanden saknar tillgängliga medel till sitt livsuppehälle och erforder­

lig vård.

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

3. Vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal beredskap

Huvuddragen av de framlagda förslagen

Kommunalrättskommitténs utredning avser de uppgifter,

som efter avgränsningen år 1959 av civilförsvarets ansvarsområde skall

ankomma på kommunerna. För dessa uppgifter använder kommittén be­

teckningen kommunala beredskapsuppgifter men framhåller att kommu­

nerna vid sidan av dessa har även andra uppgifter av beredskapsnatur,

nämligen inom civilförsvaret. Sistnämnda uppgifter, huvudsakligen skydds­

rumsbyggande och skyldighet att tillhandahålla civilförsvaret viss materiel

och lokaler, regleras emellertid av civilförsvarslagen och lämnas därför

åsido av kommittén. De kommunala beredskapsuppgifter, som regleras i

kommunala fullmaktslagen sammanförs däremot av kommittén med de

beredskapsuppgifter som kommunerna fått övertaga från civilförsvaret. På

de skyldigheter, som enligt krigssjukvårdslagen åvilar kommuner med

sjukvårdande verksamhet, går kommittén icke in, liksom den ej heller be­

rör kommunala skyldigheter av beredskapskaraktär enligt speciella stad-

ganden i särskilda författningar såsom rekvisitionslagen och familjebidrags-

förordningen. Ej heller tar kommittén upp förutsättningarna och formerna

för den kommunala verksamhet bland kommunens fasta befolkning, som

under beredskap och krig kan anses utgöra en fortsättning av författnings-

reglerad fredsmässig verksamhet, exempelvis inom social-, barna-, hälso-

och nykterhetsvården. Den organisation av kommunen, som kommittén

föreslår för de — enligt kommitténs beteckning —- kommunala bered-

skapsuppgifterna, utgör således en speciell organisation, som arbetar vid

sidan av de ordinarie kommunala organen. Härmed upprätthålles den av

kommittén antagna principen, att de från civilförsvaret övertagna uppgif­

terna bör avgränsas från den mera ordinarie kommunala verksamheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

-*1

I vissa fall finner dock kommittén alt en dylik åtskillnad icke bör upp­

rätthållas.

Enligt kommitténs förslag skall kommunernas skyldigheter i fråga om

de från civilförsvaret övertagna uppgifterna ävensom uppgifterna inom

folkförsörjningen regleras i en fullmaktslag om vissa kommunala bcred-

skapsuppgifter. I lagförslaget upptages vidare bestämmelser om planlägg­

ning och andra förberedelser för verksamheten inom detta uppgiftsom-

råde, vilka bestämmelser skall gälla redan i fredstid, samt regler för själva

verksamheten och organisationen för denna, vilka avses skola träda i

tillämpning först i krig eller, efter Kungl. Maj :ts förordnande, vid krigs­

fara. Bestämmelserna om uppgifter på folkförsörjningens område, vilka

utgör grundvalen för upprättandet av kristidsnämnderna, skall enligt för­

slaget kunna sättas i tillämpning också då knapphet eller betydande fara

för knapphet uppkommit i fråga om viktig förnödenhet, även om krig eller

krigsfara ej föreligger. I sådant fall skall dock i motsats till nuvarande ord­

ning riksdagens samtycke alltid erfordras.

De kommunala beredskapsuppgifter, som kommittén avser att reglera,

indelas av kommittén i tre huvudgrupper, nämligen uppgifter på det kom­

munaltekniska området, uppgifter i fråga om bistånd åt hemlös befolk­

ning och uppgifter för folkförsörjningen och det ekonomiska försvaret

i övrigt. I fråga om de kommunaltekniska uppgifterna finner kommittén

det icke erforderligt att stadga någon skyldighet för kommunerna att be­

driva verksamheten utan föreslår endast en skyldighet att vidtaga förbe­

redelser för att sådan verksamhet skall kunna upprätthållas. Härvid anser

kommittén att kommunerna bör vidtaga ej blott skadeavhjälpande åt­

gärder utan också åtgärder för att upprätthålla drift och distribution.

Vad beträffar verksamheten för utrymda eller eljest hemlösa föreslår kom­

mittén lagbestämmelser om skyldighet för inkvarteringskommunen att

lämna dem erforderligt bistånd, främst i fråga om bostad, uppehälle och

vård. Bestämmelsen om kommuns skyldighet att biträda på folkförsörj­

ningens område skall, såsom nämnts, enligt kommitténs mening överflyt­

tas till den av kommittén föreslagna lagen. Härvid skall emellertid möj­

ligheten för Kungl. Maj :t att föreskriva att kristidsnämnder skall inrättas

i kommunerna bortfalla och tillsättandet av kristidsnämnder bli fakulta­

tivt.

För handhavandet av de uppgifter under beredskap och krig, som kom­

munerna övertagit från civilförsvaret, föreslår kommittén en särskild

krigsorganisation, bestående av kommunens styrelse och de nämnder, åt

vilka kommunen eventuellt uppdragit att fullgöra vissa beredskapsuppgif­

ter. Möjlighet öppnas för kommun att inrätta särskild kommunal bered-

skapsnämnd med beredskapsuppgifter enligt kommunens bestämmande.

Har uppdrag att omhänderha beredskapsuppgifter icke meddelats annan

nämnd består kommunens krigsorganisation av enbart kommunens sty­

24

relse, som då skall handha samtliga beredskapsuppgifter och även om­

besörja själva verksamheten i verkställighetsläget. Består krigsorganisa­

tionen av styrelsen och andra nämnder utövas ledningen inom krigsorga­

nisationen av styrelsen, som därvid äger meddela nämnderna föreskrifter

beträffande deras verksamhet. I trängande fall äger styrelsen besluta i så­

dan nämnds ställe. Om det är oundgängligen påkallat äger styrelsen efter

länsstyrelsens godkännande övertaga uppgifter som kommunen uppdragit

åt annan nämnd att fullgöra.

Den föreslagna ordningen för uppgifternas handhavande — det må

understrykas att det enligt kommitténs förslag endast är fråga om sådana

uPP8*fter, som tidigare ankommit på civilförsvaret —- motiveras av kom­

mittén med att verksamheten kräver en koncentrerad organisation under

enhetlig ledning och att de särskilda nämnderna inom de olika verksam­

hetsgrenarna genom inkallelser, utrymningar eller andra krigshändelser

kan vara satta ur stånd att fullgöra sina uppgifter. Utgångspunkten för

uppbyggnaden av den kommunala organisationen i krig bör därför vara

att såväl ledningen av verksamheten som själva utövandet av denna skall

ankomma på kommunens styrelse. Denna kan emellertid enligt kommittén

härigenom komma att ställas inför övermäktiga arbetsuppgifter och kom­

munen bör då äga uppdraga uppgifter åt annan nämnd. Det kan dock in­

träffa att även denna nämnd visar sig icke rå med uppgifterna. Kommu­

nens styrelse bör då — efter länsstyrelsens godkännande -— kunna återtaga

ansvaret för verksamheten i fråga och i nämndens ställe fullgöra uppgif­

terna.

I fall, då kommunen ej uppdragit viss verksamhet åt facknämnd, leder

kommitténs förslag till att facknämnden handhar verksamheten såvitt

gäller kommunens egna innevånare, medan kommunens styrelse ansvarar

för motsvarande verksamhet bland de inkvarterade.

Övergång till krigsorganisation beslutas enligt kommitténs förslag i förs­

ta hand av kommunen själv. Länsstyrelsen skall emellertid äga förordna

om sådan övergång, om länsstyrelsen finner det erforderligt.

Enligt lagförslaget skall vissa former av interkommunalt bistånd kunna

anordnas, nämligen dels så att utrymningskommun skall vara skyldig att

bistå kommun, där befolkning från utrymningskommunen inkvarteras i

större omfattning, dels så att kommun som råkat i ett trängt läge skall

tillfälligt kunna erhålla hjälp från annan kommun, där resurser kan av­

stås.

På det regionala planet skall den kommunala beredskapsverksamheten

ledas av länsstyrelsen, som skall äga föreskriva att kommun skall vidtaga

viss åtgärd eller bedriva verksamheten på visst sätt.

Enligt kommitténs mening erfordras också ett centralt organ, en riks-

nämnd för kommunal beredskap, för att centralt samordna den kommunala

beredskapsverksamheten och planläggningen med andra grenar av total­

Kungl. Maj. ts proposition nr b år 196b

25

försvaret. Riksnämnden skall icke ha direktivrätt utan dess verksamhet skall

i huvudsak omfatta hlott meddelande av råd och anvisningar till länssty­

relserna. Kommittén betonar att länsstyrelserna måste ha stor frihet att an­

passa kommunernas planläggning efter varierande lokala förhållanden och

att utrymmet för centrala direktiv med generell räckvidd därför torde vara

tämligen begränsat. I verkställighetsläget skall riksnämndens uppgifter de­

centraliseras i den mån Kungl. Maj :t ej utrustar nämnden med direktivrätt.

I riksnämnden skall ingå företrädare för socialvårdsområdet, för civilför­

svaret och för det ekonomiska försvaret samt för kommunförbunden. Riks­

nämndens kansli förlägges till civilförsvarsstyrelsen.

Kommittén har även ägnat uppmärksamhet åt frågan, hur de inkvar­

terades rätt till inkvarteringsbostad skall kunna tryggas efter det civilför­

svaret lösts från ansvaret för inkvarteringen. Under en övergångstid från

det inkvarteringen skett bör enligt kommitténs mening civilförsvarets för­

foganderätt bestå, varefter den kan avlösas av en av länsstyrelsen utövad

förfoganderätt. Denna skall gälla ett större eller mindre antal bostäder,

lämpliga för inkvartering, varefter det skall ankomma på inkvarterings-

kommunens styrelse att fördela de ianspråktagna bostäderna och därvid

ange vilken ersättning, som den inkvarterade bör erlägga till inkvarte­

ringsvärden. Ersättningen skall anges efter taxa. Vid endera partens miss­

nöje med ersättningens storlek, skall denna kunna prövas av en inom

varje inkvarteringskommun inrättad värderingsnämnd för upplåtelse av

inkvarteringsbostad. över sådan värderingsnämnds beslut skall talan kunna

föras hos en länsvärderingsnämnd för upplåtelse av inkvarteringsbostad.

I kommitténs förslag upptages vidare föreskrifter om att ersättningen

för inkvarteringsbostaden skall erläggas av den inkvarterade. Dröjer

emellertid denne med betalningen skall ersättningen utgå av statsmedel

och utbetalas av kommunen. Kommittén förutsätter att den inkvarterades

ersättningsskyldighet gentemot statsverket för utgiven inkvarteringshyra

skall regleras särskilt. I särskilt stadgande ålägges den inkvarterade att

väl vårda inkvarteringsbostaden. Skada å denna ersättes emellertid av

statsmedel efter länsstyrelsens prövning.

Har den inkvarterade åsidosatt sina skyldigheter gentemot inkvarterings­

värden eller behöver denne själv oundgängligen bostaden, skall kommu­

nens styrelse äga jämka eller upphäva sitt förordnande om att den av läns­

styrelsen med förfoganderätt ianspråktagna bostaden skall upplåtas till

den inkvarterade.

I kommittéförslaget regleras också fördelningen mellan stat och kom­

mun av kostnaderna för den kommunala beredskapsverksamheten och för

förberedelserna för denna. Kostnaderna för verksamheten i inkvarterings-

kommunerna till förmån för befolkning från andra kommuner bör enligt

kommitténs mening ersättas helt av statsmedel, medan någon reglering

icke föreslås i fråga om kostnaderna för kommunalteknisk verksamhet

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

är 1961

26

eller för insatser till förmån för hemlös befolkning i hemorterna. Plan-

läggningskostnaderna bör enligt kommitténs mening i allmänhet bäras av

kommunerna själva. Blir dessa kostnader särskilt betungande bör emeller­

tid skäligt statsbidrag utgå. För reservanordningar, som kommun ålagts

vidtaga på det kommunaltekniska området, skall statsbidrag utgå med 90 %

mot f. n. två tredjedelar av kostnaden enligt civilförsvarslagen.

Enligt promemorian med förslag angående befolk-

ningsregistreringen under krigsförhållanden m. m.

skall i princip alla, som byter vistelseort till följd av utrymning eller krigs­

händelser eller andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhål­

landen, registreras. Registreringen skall ske inom den kommun, där ve­

derbörande blir varaktigt inkvarterad eller eljest slår sig ned. Kommu­

nerna skall ansvara för att de, som blir inkvarterade genom myndigheter­

nas försorg, också blir registrerade medan andra personer blott skall ha

möjlighet att anmäla sig till registrering. Registreringshandlingen skall

upprättas i tre exemplar, av vilka ett skall ingå i vistelsekommunens in-

flyttningsregister, ett i ett upplysningsregister i kyrkobokföringskommu-

nen och ett skall utgöra eftersändningsuppgift och tillställas hemortens

postanstalt för att där ingå i ett eftersändningsregister.

Skötseln av inflyttnings- och upplysningsregistren bör enligt promemo­

rian anförtros det kommunala organ, som — efter de lokala förhållandena

— är bäst lämpat för uppgiften, i regel socialnämnden.

Utredningen angående vattenhygienen i krig påvisar

att i åtskilliga områden, där inkvartering är planlagd, tillgången på god­

tagbart vatten icke är tillräcklig för den befolkning, som vid verkställighet

av inkvarteringsplanerna kommer att vistas där. Utredningen utmynnar

i förslag att medel ställes till förfogande för att trygga vattenförsörjningen

för de inkvarterade, främst för statlig lagerhållning länsvis av viss reserv-

utrustning och reningsapparatur vid gemensamma vattenverk samt för an­

ordnande av kompletterande vattentäkter inom glesbygdsområden, som ej

kan förses med kontrollerat vatten från gemensamt vattenverk. I frågan

vilka organ som skall svara för att nödvändiga förberedelser blir vidtagna

innehåller utredningen inga förslag.

Kungi. Maj.ts proposition nr

4

år 196i

Remissyttrandena

Kommunalrättskommitténs förslag har givit en del remissinstanser an­

ledning till allmänna uttalanden rörande behovet av lagstiftning om kom­

munal beredskap och rörande de allmänna principer som bör gälla, när

den kommunala beredskapen och verksamheten under krig skall inpassas

i totalförsvaret i övrigt. Härvid behandlas regelmässigt den kommunala

verksamheten under krig eller krigsfara utan att någon åtskillnad upprätt-

liålles mellan uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

27

ocli sådana som kan betecknas som eu fortsättning på den fredstida kom­

munala verksamheten. Remissinstanserna synes med enstaka undantag ha

gått ut ifrån att kommitténs lagförslag behandlar de kommunala arbets­

uppgifterna under beredskap och krig överhuvudtaget, liksom att plan-

läggningsskyldigheten enligt förslaget gäller alla de områden, inom vilka

kommunerna kommer att vara verksamma i krig.

Kommitténs utredning betecknas med få undantag som en förtjänstfull

och upplysande redovisning av de olika uppgifter, som kan komma att

åligga kommunerna i krig. Allvarligare anmärkningar för bristande full­

ständighet framförs endast av medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskaps-

nämnden, statsepidemiologen och vissa länsläkare, varvid kritiken riktas

mot behandlingen av hälsovårdsfrågorna i inkvarteringskommunerna. I en­

staka andra yttranden anses också att kommittén icke ägnat erforderlig

uppmärksamhet åt frågorna rörande vattenförsörjning och allmänhygien

i inkvarteringsområdena.

Ett stort antal remissorgan framhåller rörande behovet av lag­

stiftning på området att den kommunala beredskapen utgör en syn­

nerligen viktig del av totalförsvaret men att den f. n. är en allvarligt efter­

satt sektor. Frånvaron av bestämmelser i ämnet anges ha utgjort ett av­

görande hinder för nödvändig planläggning och för samordning med annan

försvarsverksamhet, vilket erfarits som en besvärande brist. Beredskaps-

nämnden för psykologiskt försvar uttalar att endast få initiativ till en be­

redskapsplanläggning hittills torde ha tagits av kommunerna och finner

det vara av stor betydelse att problemen nu tagits upp till behandling.

En lagstiftning på området betecknas av överbefälhavaren, överstyrelsen

för ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo samt läns­

styrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Gotlands, Göteborgs och

Bohus, Västernorrlands och Västerbottens län m. fl. som ytterst angelägen

eller eljest mycket väsentlig för att täcka en allvarlig lucka i totalförsvaret.

Från intet håll har behovet av lagstiftning rörande de av kommittén upp­

tagna spörsmålen satts i fråga, överbefälhavaren och socialstyrelsen lik­

som ett flertal andra remissorgan understryker att en planläggning på de

av kommittén genomarbetade områdena måste igångsättas snarast.

Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar och länsstyrelsen i Uppsala

län m. fl. finner det lämpligt, att lagstiftningen, som icke kan återfalla

på erfarenheter av kommunal verksamhet på området, får en allmän

karaktär utan detaljföreskrifter. Nämnden anser sig ha

anledning antaga att kommunerna på ett ändamålsenligt sätt kommer att

lösa detaljfrågorna, sedan riktlinjerna dragits upp i lagstiftningen, och

påpekar i detta sammanhang att förhållandena gestaltar sig mycket olika

i utrymnings- och inkvarteringskommuner. Enligt nämndens mening måste

tyngdpunkten anses ligga på inkvarteringskommunerna, som kommer att

ställas inför mycket svårbemästrade uppgifter vid beredskap och i krig.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196i

28

Å andra sidan framhålles i vissa remissyttranden att det med hänsyn till

kommunernas bristande förtrogenhet med beredskapsfrågor föreligger ett

stort behov av detaljerade föreskrifter och anvisningar. Även om läns­

styrelserna i väsentlig omfattning måste gå kommunerna tillhanda med

upplysningar, råd och anvisningar, bör tillämpningsföreskrifter meddelas

i administrativ ordning. Länsstyrelsen i Gotlands län finner det sålunda

erforderligt med dylika föreskrifter, som normerar vad som konkret skall

kunna utkrävas av kommunerna.

I formellt hänseende har i några remissyttranden, bl. a. i

det som avgivits av länsstyrelsen i Östergötlands län, framhållits att lagen

bör erhålla en rubrik, som anger att den reglerar icke blott frågor av be-

redskapsnatur utan även skyldigheten för kommunerna att utöva själva verk­

samheten i verkställningsskedet. Andra remissinstanser har reagerat mot

att kommittén i sitt lagförslag, stundom rentav i eu och samma paragraf,

blandat bestämmelser, som skall gälla endast under beredskap och krig,

med bestämmelser, som skall tillämpas redan i fred. En större överskåd­

lighet har härvid efterlysts.

I frågan vilka områden som den föreslagna lagstift­

ningen bör omfatta, såvitt rör kommunernas skyldigheter, torde

såsom redan anmärkts flertalet remissinstanser ha utgått från att lagen

skall gälla kommunal verksamhet överhuvudtaget vid beredskap och i

krig, i den mån den icke är reglerad i särskild författning, som är avsedd

att tillämpas under beredskapstillstånd eller som eljest är av beredskaps-

karaktär. En viss tveksamhet synes ha rått om kommitténs avsikt härvid­

lag med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig icke beteckna

den »mera ordinarie kommunala verksamheten» under beredskap och krig

som en kommunal beredskapsuppgift och därjämte anfört att utanför

kommitténs utredning fallit kommunernas liandhavande av uppgifter för

egen i orten kvarboende befolkning. Länsstyrelsen i Västerbottens län up­

pehåller sig närmare vid frågan vad kommittén kan ha avsett med uttryc­

ket »kommunal beredskapsverksainhet» men finner icke något entydigt

svar. Länsstyrelsen anser det dock klart att kommittén lämnat socialvård,

hälsovård och civilförsvar enligt de för dessa verksamhetsområden gäl­

lande författningarna utanför regleringen. Ett förtydligande på denna

punkt anser länsstyrelsen nödvändigt vid lagens slutliga utformning, över­

befälhavaren yrkar att kommunerna åläggs skyldighet att medverka inom

alla totalförsvarets grenar och således även att bistå krigsmakten, exem­

pelvis vid ianspråktagande med förfoganderätt och vid rekvisition, över­

styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap anser i motsats till kommittén att

lagen icke bör avse skyldigheter för kommunerna att upprätthålla pro­

duktion av exempelvis elektricitet och gas, då produktionsområdet faller

under det ekonomiska försvarets ansvar och produktionsålägganden kan

meddelas kommunerna såsom företagare. Kommunernas uppgifter på det

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196-1

29

kommunaltekniska området bör enligt överstyrelsen i princip endast gälla

reparation och således vara rent skadeavhjälpande.

Några remissmyndigheter, bland dem länsstyrelsen i Gävleborgs län samt

städerna Katrineholm och Nyköping anser att också kommunernas med­

verkan i civilförsvaret, som nu regleras i civilförsvarslagen, bör inskrivas

i den aktuella lagen. Förslaget motiveras med att det måste anses vansk­

ligt att göra åtskillnad mellan civilförsvarsuppgifter och kommunala be-

redskapsuppgifter av annat slag. Katrineholms stad finner det önskvärt

att det av socialberedskapskommittén framlagda förslaget till lag om

krigshjälp inarbetas i en lag om kommunala beredskapsuppgifter. Denna

bör i övrigt reglera all kommunal verksamhet i krig eller vid krigsfara.

Länsstyrelsen i Malmöhus län understryker att den kommunala krigs-

administrationen på alla områden måste regleras och förberedas samtidigt

med att de materiella reglerna för de kommunala skyldigheterna kommer

till stånd.

Socialstyrelsen framhåller såvitt rör kommunernas skyldigheter att bi­

stå dem som råkat i nöd eller svårigheter under beredskap eller krig, att

någon särbehandling av de inkvarterade ej bör stadfästas, utan skyldig­

heten bör omfatta bistånd åt alla hjälpbehövande vare sig de tillhör kom­

munens egen befolkning och har ett mera permanent hjälpbehov eller vis­

tas i kommunen till följd av de onormala förhållandena och har ett av

dessa betingat behov av bistånd.

Beträffande verksamheten på hälso- och sjukvårdens område under be­

redskap och krig erinrar medicinalstyrelsen om att krigssjukvårdslagen

ålägger fredshuvudmännen, dvs. även vissa kommuner, ansvaret för verk­

samheten men att de befogenheter som med stöd av nämnda lag tillagts

sjukvårdsberedskapsnämnden att ge kommunerna anvisningar för plan­

läggningen av övergången till krigsorganisation icke torde innefatta rätt

för nämnden att ge föreskrifter rörande hälsovårdsnämndernas organisa­

tion i krig eller om kommunal planläggning för dessa nämnders utflytt­

ning såsom arbetsenheter till skyddad krigsuppehållsplats. En lag om

kommunal beredskap bör ge underlaget för en planläggning även i dessa

hänseenden. Behov av motsvarande bestämmelse föreligger också såvitt

rör landstingens krigsorganisation. Styrelsen anser att lagen bör komplet­

teras med regler för landstingens krigsorganisation. Även sjukvårdsbered­

skapsnämnden understryker betydelsen av att en planläggning kommer

till stånd för hälsovårdsnämndernas verksamhet i krig, då de kommer att

få mycket betydelsefulla uppgifter, särskilt i samband med den stora be­

folkningsökningen vid inkvartering av utrymmande, vid omhändertagan­

det av flyktingar etc. Statsepidemiologen framhåller afl förhållandena un­

der krig kommer att kräva ett nära samarbete mellan hälsovårdens före­

trädare och vissa kommunala organ samt mellan hälsovårdsnämnderna och

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 1964

30

kommunala organ för kommunalteknisk verksamhet. Hälsovårdsnämnder­

na måste därför planlägga tillsammans med sådana organ.

Svenska stadsförbundet hänför sig till sina tidigare yttranden i anslut­

ning till civilförsvarets omorganisation år 1959 under erinran om att själ­

va ramen för kommunernas uppgifter bestämts redan då. Förbundet till­

styrker att kommitténs förslag läggs till grund för lagstiftning. Svenska

landstingsförbundet konstaterar att utredningen endast berör primärkom­

munala uppgifter och ingår därför icke på någon närmare granskning av

förslaget. Förbundet uttalar sig icke för någon motsvarande lagstiftning

rörande landstingens verksamhet under beredskap och i krig. Svenska

landskommunernas förbund tillstyrker kommitténs förslag utan att när­

mare ingå på spörsmålet om lagstiftningens omfattning.

I frågan vilka principer som bör gälla för den kommunala or­

ganisationen för utövningen av verksamheten under beredskap och

krig uttalar sig flera remissorgan, överbefälhavaren framhåller sålunda

att man icke bör skapa nya organ inom kommunerna med samma upp­

gifter som civilförsvaret. Även länsstyrelserna i Värmlands och Väster-

norrlands län understryker att regleringen av den kommunala beredska­

pen icke får leda till att dubbla organisationer för omhändertagandet av

inkvarterade kommer till stånd.

Åtskilliga remissyttranden hänför sig i organisationsfrågorna till den

inom totalförsvaret i övrigt ledande principen att det organ, som i fred

handhar viss verksamhet, också i krig skall svara för denna och att över­

flyttning i sidled av ansvaret icke bör ske. Sålunda framhåller beredskaps-

nämnden för psykologiskt försvar att det för viss verksamhet ordinarie

kommunala organet bör handha samma verksamhet också vid beredskap

och i krig, ehuru då under mera direkt inseende av kommunens styrelse.

Specialorganen bör också sköta planläggningen för verksamheten inom

sina ansvarsområden. Att fredsorganet i stället för, såsom kommittén före­

slagit, regelmässigt kommunens styrelse skall ha motsvarande uppgifter

även i krig yrkas också uttryckligen av städerna Sigtuna, Nyköping, Gävle

och Sundsvall samt av några landskommuner, där inkvartering planlagts.

Härvid understryks att endast fredsorganen är förtrogna med verksam­

hetsområdet i fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län framför liknande tanke­

gångar vid sin behandling av kommitténs förslag rörande ordningen för

anskaffning av inkvarteringsbostäder. Länsstyrelsen uttalar nämligen här­

vid att kommunens styrelse ej bör handlägga enskilda sådana fall utan

detta bör ske inom den föreslagna kommunala beredskapsnämnden, på vil­

ken planläggningen inom detta område bör ankomma som ordinarie upp­

gift. Likaså understryker statsepidemiologen och länsläkaren i Jämtlands

län att hälsovårdsnämnderna måste fortsätta att fungera; deras uppgifter

får icke övertagas av annan nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

:

ji

Den stora frihet som enligt förslaget lämnas kommunerna att bestämma

vilket organ som skall handha viss verksamhet föranleder jordbruksnämn­

den och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap att anföra betänk­

ligheter. Dessa myndigheter framhåller att valfriheten är ägnad att skapa

svårigheter för en planmässig central ledning av verksamheten på det lo­

kala planet inom skilda områden. Planläggningen för försörjningen, bl. a.

ransoneringsväsendet, bygger f. n. på en enhetlig organisation i kommu­

nerna, nämligen kristidsnämnderna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län

ifrågasätter om icke en fastare kommunal krigsorganisation borde före­

skrivas med specialorganen såsom ansvariga för de olika verksamhetsom­

rådena. Länsstyrelsen antar att kommunerna själva önskar mera bestämda

anvisningar om organisationen än kommitténs lagförslag ger.

Å andra sidan uttalas i flera remissyttranden tillfredsställelse med att

kommitténs förslag överlämnar åt kommunerna själva att bestämma hur

arbetsuppgifterna i verkställighetsläget skall fördelas mellan olika kom­

munala organ.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framför förslaget att alla kommunala

beredskapsuppgifter samlas hos en nämnd, nämligen den föreslagna kom­

munala beredskapsnämnden. Denna bör således också vara civilförsvars-

nämnd.

Behovet av ett samlande och ledande kommunalt organ för såväl verk­

samheten i verkställighetsskedet som planläggningen i fredstid understry-

kes starkt av alla de remissorgan, vilka uttalat sig i frågan. Någon erinran

mot att kommunens styrelse skall vara detta ledande organ framförs icke.

Nyköpings stad anser att i trängda lägen den ledning, som eljest bör an­

komma på kommunens styrelse, bör kunna övergå till en enda person inom

nämnden.

Kommitténs förslag att länsstyrelsen såsom regionalt led­

ningsorgan skall ha tillsyn över den kommunala verksamheten av be­

tydelse för försvaret och vissa befogenheter gentemot kommunerna härvid­

lag har vunnit allmän anslutning.

Däremot är meningarna delade i frågan om det av kommittén föreslagna

centrala ledningsorganet, en riksnämnd för kommunal be­

redskap, bör komma till stånd. Medan flera remissorgan finner ett klart

behov föreligga av ett dylikt centralt ledningsorgan och i vissa fall, såsom

socialstyrelsen och länsstyrelsen i Kalmar län, föreslår en förstärkning av

detta med en representant för socialstyrelsen eller, såsom arbetsmarknads­

styrelsen, med en företrädare för denna eller, såsom beredskapsnämnden

för psykologiskt försvar, med en ytterligare representant för kommunerna,

eller slutligen såsom civilbefälhavaren i IV. civo med en representant för

civilbefälhavarna, anser andra remissorgan att den centrala ledningen bör

läggas hos något redan befintligt organ eller att en samlad central ledning

icke alls erfordras, överbefälhavaren finner att nämnden bör kunna ersät­

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

32

tas med en samarbetsgrupp med företrädare för de olika centrala organ,

inom vilkas verksamhetsområden kommunerna kommer att ha uppgifter.

Länsstyrelserna i Hallands och Gävleborgs lån anser att den centrala led­

ningen bör kunna läggas hos civilförsvarsstyrelsen. Den förra länsstyrelsen

anser det betänkligt att inrätta ett nytt centralorgan, vilket skulle kunna

leda till splittring i ledningen av totalförsvaret. Överstyrelsen för ekono­

misk försvarsberedskap uttalar att en riksnämnd skulle bryta gällande

uppdelning av totalförsvaret och leda till kompetenskonflikter. Svenska

arbetsgivareföreningen framhåller att erforderlig samordning lämpligen

bör komma till stånd på de reguljära vägar, som redan finns, utan något

nytt centralorgan, överståthållarämbetet ifrågasätter värdet av nämnden

och förordar, för den händelse central ledning skulle anses erforderlig,

att denna lägges hos civilförsvarsstyrelsen. Sjöfartsstyrelsen uttalar också

tveksamhet men anser att det kan vara motiverat med ett särskilt cen­

tralorgan för att leda planläggningen för omhändertagandet av utrymda.

Ledningen av planläggningen för kommunalteknisk verksamhet borde där­

emot kunna ankomma på civilförsvarsstyrelsen. Eftersom denna emeller­

tid nyligen befriats från uppgifter just på detta område, bör den föreslagna

riksnämnden anförtros också detta avsnitt. Nämnden bör dock ej göras

till ett permanent organ och föreskrifter om nämnden bör ej upptagas i

lagen. Alsens kommun anser det önskvärt att centralorganets uppgifter

begränsas så mycket som möjligt och framhåller att den kommunala plan­

läggningen bör ske med utgångspunkt i de lokala förhållandena och i nära

samarbete med den regionala myndigheten.

Av de remissorgan, som avstyrker förslaget om riksnämnden, anser vi­

dare länsstyrelsen i Västerbottens län att socialstyrelsen bör ge anvisningar

för socialvårdsområdet och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap

anvisningar för kommunalteknisk verksamhet, medan den centrala led­

ningen i övrigt bör ligga hos civilförsvarsstyrelsen. Inom denna bör enligt

länsstyrelsen bildas en arbetsgrupp med företrädare även för kommunerna.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som icke motsätter sig att en riks­

nämnd kommer till stånd, förutsätter att styrelsen det oaktat skall äga ge

anvisningar för kommunernas väghållning i krig. Statsepidemiologen, som

ej heller avstyrker förslaget om en riksnämnd, framhåller att medicinal­

styrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden centralt kan ge kommunerna

ledning för planläggningen och verksamheten på hälsovårdsområdet.

Civilbefälhavaren i IV. civo anser att erforderliga anvisningar bör med­

delas icke av nämnden utan av Kungl. Maj :t efter förslag av nämnden.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att tillförsäk­

ra de utrymmande inkvarteringsbostad, sedan civilför­

svarets förfoganderätt upphört lämnas visserligen i flertalet remissyttran­

den utan erinran eller tillstyrkes uttryckligen. De remissorgan som tar upp

problemet till särskild granskning framför emellertid delvis mycket all-

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

33

varlig kritik mot kommitténs förslag. Sålunda betecknas förslaget som

orealistiskt, opraktiskt, tillkrånglat, alltför invecklat, omständligt eller

tungrott eller alltför formellt av länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Got­

lands, Kristianstads, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län. Föredragan­

den hos civilbefälhavaren i 1. civo, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus

samt Gävleborgs oeh Västernorrlands län ävensom städerna Katrineholm,

Gävle och Bollnäs samt vissa landskommuner framhåller, en del med efter­

tryck, att en enklare ordning måste tillskapas, då den av kommittén föie-

slagna ordningen icke medger tillräcklig snabbhet eller innebär en alltför

stor belastning på länsstyrelserna. Det påpekas att länsstyrelserna i det

läge, då den av kommittén föreslagna ordningen skulle tillämpas, sanno­

likt just krigsorganiserats på nya uppehållsplatser och därtill överhopats

med sådana uppgifter på totalförsvarets alla områden, som kräver skynd­

samma avgöranden. Erinringar i skilda hänseenden mot kommitténs för­

slag i denna del framförs vidare av civilförsvarsstyrelscn, länsstyrelserna

i Södermanlands och Hallands län, städerna Nyköping och Västerås samt

Berga och Bettna in. fl. kommuner, i vilka inkvartering planlagts.

Av det fåtal remissinstanser, som framfört förslag till en annan lösning

av problemet, anser majoriteten att civilförsvarets förfoganderätt bör be­

stå, ehuru uppgiften att sörja för de inkvarterade övergått på kommuner­

na. Det yrkas sålunda på en omprövning av statsmakternas beslut 1959

och 1960 vid omorganisationen av civilförsvaret. Förslag framförs också

att kommunerna bör tilläggas förfoganderätt i fråga om inkvarteringsbo-

städer. Förste stadsläkaren i Malmö ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t i

verkställighetsskedet bör utfärda bestämmelser om generell skyldighet att

upplåta inkvarteringsbostad med rimliga inskränkningar med hänsyn till

inkvarteringsvärdens behov i stället för rekvisionsförfarandet enligt kom­

mitténs förslag, som måste medföra fördröjningar i ett akut läge.

I remissyttrandena över promemorian angående bef olkningsre-

gistrering under krig tillstyrks genomgående att kommunerna åläggs

skyldighet att ombesörja registreringen. Kommunalrättskommittén finner

det av praktiska skäl ofrånkomligt att inkvarteringskommunerna åläggs

huvudansvaret för insamlandet av registeruppgifterna och handhavandet

av inflyttningsregistret men anser att alla möjligheter att underlätta kom­

munernas arbete måste tillvaratagas, särskilt med hänsyn till att inkvar­

teringskommunerna genom registreringsarbetet betungas med uppgifter,

som icke har något samband med deras fredstida verksamhet. Registre­

ring av utrymmande bör enligt länsstyrelsen i Västerbottens län icke ske

förrän varaktig inkvartering beretts dem. Det bör därför i princip åligga

inkvarteringskommunerna att verkställa registreringen. Däremot är me­

ningarna delade i frågan, huruvida ett särskilt upplysningsregister vid sidan

av postens eftersändningsregister är nödvändigt i utrymningskommunerna

och om ett upplysningsregister, därest det skall anordnas, skall föras av

2—■ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

34

kommunen. Tveksamhet rörande behovet av upplysningsregister uttalas

av bl. a. kommunalrättskommittén, arbetsmarknadsstyrelsen, beredskaps-

nämnden för psykologiskt försvar och svenska landskommunernas för­

bund. Bestyret att föra upplysningsregistret bör enligt länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län läggas på den myndighet som ombesörjer mantals­

skrivning eller kyrkobokföring och enligt länsstyrelsen i Västerbottens län

på städernas uppbördsverk respektive häradsskrivarna. Sistnämnda me­

ning företräds också av länsstyrelsen i Södermanlands län, svenska stads­

förbundet och svenska landskommunernas förbund. Kommunalrättskom­

mittén anser det lämpligt med en lösning, som medger att ansvaret lägges

på den myndighet som i varje särskilt fall framstår som mest skickad för

uppgiften, varvid den lokala skattemyndigheten kan komma i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

Departementschefen

Efter den avgränsning av civilförsvarets uppgifter, som skedde i sam­

band med att en ny organisation för civilförsvaret fastställdes år 1959,

gäller som en ledande princip att civilförsvaret icke skall svara för upp­

gifter, vilka kan utföras av ordinarie samhällsorgan. Civilförsvarets verk­

samhet inriktas sålunda numera på —- förutom olika förebyggande åtgär­

der — sådana skadeavhjälpande och räddande insatser, som måste göras

i omedelbart samband med krigsskador och som kräver enhetlig ledning.

Iståndsättning av skadade anläggningar såsom byggnader, samfärdsleder,

gas-, vatten- eller elektricitetsverk eller distributionsnät i anslutning till

dessa eller andra anordningar inom det s. k. kommunaltekniska området

måste följaktligen ankomma på de ordinarie samhällsorgan, som i fred

ansvarar för underhåll och drift av samma anläggningar, dvs. oftast kom­

munerna. Självfallet skall civilförsvarets resurser dock kunna sättas in till

hjälp åt de ordinarie samhällsorganen, om dessa ställs inför övermäktiga

uPPgifter och

resurserna kan friställas från civilförsvarsverksamhet. An­

svaret för iståndsättningen ligger härvid icke hos civilförsvaret utan hos

de ordinarie samhällsorganen.

I fråga om den del av civilförsvarets förebyggande åtgärder, som utrym-

ningarna representerar, har civilförsvaret likaledes numera en mera opera­

tiv inriktning. På civilförsvaret ankommer sålunda att genomföra själva

utrymningen och inkvarteringen av de utrymmande, dvs. att leda själva

utrymningsrörelsen. Häri ingår att förse de utrymmande med transport­

medel, att ordna utspisning under utrymningen, att bereda vårdbehövande

vård under förflyttningen, att genomföra tillfällig inkvartering under denna

och varaktig inkvartering på bestämmelseorten samt att i övrigt i skilda

hänseenden sörja för de utrymmande under utrymningsrörelsen. När den­

na avstannat genom att de utrymmande nått fram till inkvarteringskom-

35

muncrna och där erhållit inkvarteringsbostad, vare sig hos enskilda eller

— såsom måste bli fallet i fråga om vårdbehövandc — i befintliga eller

särskilt upprättade internat, har utrymningen passerat sitt operativa skede

och de ordinarie samhällsorgan, som har alt sörja för att mänskliga be­

hov i olika hänseenden blir tillgodosedda, kan träda till. Verksamheten

bland och för de inkvarterade måste i princip bli av samma karaktär som

den verksamhet, vilken de ordinarie samhällsorganen bedriver i fråga om

den i orten bosatta befolkningen, ehuru de inkvarterades hjälpbehov och

problem i övrigt måste förutses få helt andra proportioner än den fasta be­

folkningens. Verksamheten från samhällets sida i detta läge till hjälp för

de inkvarterade kan emellertid snarast betecknas såsom förvaltande i mot­

sats till den operativa verksamhet, som civilförsvaret primärt är inriktat

på. För denna mera förvaltande verksamhet blir det främst kommunerna,

som kommer att få bära ansvaret, liksom de gör det i fråga om motsvaran­

de verksamhet bland den egna befolkningen.

Att uppgifter enligt det sagda kommer att åvila kommunerna är sålunda

en konsekvens av statsmakternas ställningstagande, när civilförsvarets upp­

gifter närmare bestämdes år 1959, och det är nu i princip icke fråga om

att pålägga kommunerna några ytterligare skyldigheter.

Kommunernas ansvar för uppgifter, som de efter civilförsvarets till­

komst icke haft, framstår emellertid f. n. närmast såsom en biprodukt av

den tidigare avgränsningen av civilförsvarets ansvarsområde. Kommuner­

nas skyldigheter i nu aktuella hänseenden har nämligen hittills icke kom­

mit till författningsmässigt uttryck i positiva bestämmelser. Då det har

rör sig om ett område av synnerligen stor betydelse för totalförsvaret, för

kommunerna och icke minst för de enskilda personer, som kan komma

att tvingas lämna sin hemort under orostider, synes det i hög grad ange­

läget att en reglering i lag av kommunernas skyldigheter

kommer till stånd. Först då så skett får man inom totalförsvarets olika

grenar en klar bild av ansvarsförhållandena ned till de minsta enheterna i

samhället, och planläggningen inom andra områden av totalförsvaret kan

ske med erforderlig säkerhet i fråga om organisation och resurser även

på det lägsta lokala planet. Likaså får kommunerna först efter en lagreg­

lering klart besked om sina uppgifter och sätts i tillfälle att arbeta igenom

de problem, som de kan komma att ställas inför, och att förbereda sig för

uppgifterna genom planläggning och på annat sätt. Under remissbehand­

lingen av kommitténs förslag har det framhållits att nuvarande brist på be­

stämmelser lett till osäkerhet både hos kommunerna och hos sådana organ,

som arbetar med vår försvarsberedskap. Behovet av en lagreglering på om­

rådet är sålunda ställt utom all diskussion.

Kommitténs utredning har avsett endast primärkommunernas uppgif­

ter under beredskap och krig. I vad mån en reglering bör ske även av

landstingens beredsk apsu p p g i fter och planlägg-

Kungl. Maj:ts proposition nr b år i06b

36

ningsskyldighet vid sidan av de föreskrifter som ges i krigssjuk-

vårdslagen och dess tillämpningsföreskrifter kan knappast nu komma un­

der bedömande, ehuru det står klart att även landstingen måste sörja för

att deras ledningsorgan icke sätts ur funktion genom utrymningar och att

de skyddas i krig. Sedan behovet av särskilda föreskrifter för landstingens

del närmare undersökts kan det eventuellt ifrågakomma att inarbeta erfor­

derliga bestämmelser i den lag som nu är aktuell för den primärkommu­

nala beredskapen.

Liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser anser jag att

lagstiftningen om de kommunala skyldigheterna bör ha karaktären av e n

ramlagstiftning utan detaljföreskrifter. Förhållandena

i de olika kommunerna -— det gäller här både utrymnings- och inkvarte-

rmgskommuner och kommuner som endast i ringa mån berörs av plane­

rade befolkningsomflyttningar, kommuner med en utvecklad kommunal­

teknisk verksamhet och kommuner som helt saknar sådan — är så skif­

tande att det knappast kan överblickas vilka resultat detalj föreskrifter skulle

leda till. Det kan emellertid förutses att behov kommer att föreligga av till-

lämpningsföreskrifter i skilda hänseenden, vilka torde få meddelas i ad­

ministrativ ordning.

När ställning skall tagas till omfattningen av den nu ak­

tuella lagstiftningen måste beaktas att det på vissa områden

redan finns bestämmelser, som ålägger kommunerna skyldigheter att med­

verka inom totalförsvaret. Sålunda har kommunerna uppgifter inom folk-

försorjnmgen enligt den s. k. kommunala fullmaktslagen, inom krigssjuk-

vården enligt krigssjukvårdslagen, inom civilförsvaret enligt civilförsvars­

lagen, vid rekvisition enligt rekvisitionslagen etc. Det kan vidare förutses

att särskilda arbetsuppgifter kommer att åläggas kommunerna i samband

med att en för beredskap och krig lämpad reglering av olika sociala för­

måner kommer till stånd. Kommittén har med utgångspunkt i de för kom­

mittén meddelade direktiven begränsat sitt förslag till att gälla endast en

reglering av de uppgifter, som kommunerna övertagit från civilförsvaret,

dock med det väsentliga undantaget att de kommunala uppgifterna inom

folkförsörjningen inarbetats i kommitténs förslag. Under remissbehand­

lingen av förslaget har yrkanden framförts om en utvidgning av den före-

slagna lagen till att omfatta även de kommunala civilförsvarsuppgifterna

och vissa andra områden inom totalförsvaret. Emellertid torde det på vart

och ett av de områden, som f.n. är specialreglerade med föreskrifter bl. a.

om kommunal medverkan, vara nödvändigt med en sådan speciell regle­

ring för att enhetlighet skall uppnås, som möjliggör central eller regional

ledning. Bestämmelser i speciallagstiftningen om vilka organ som skall

svara för verksamheten i fråga torde regelmässigt ej heller kunna und­

varas. Jag förordar med hänsyn härtill och då en ändrad ordning skulle

föranleda väsentliga rubbningar i den omfattande planläggning, som skett

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

37

på olika områden av totalförsvaret, att den kommunala medverkan däri,

som f. n. är reglerad i särskilda lagar eller författningar, alltfort lar förbli

reglerad i denna ordning. Detta innebär bl. a. att den nu aktuella lagen —

i motsats till vad kommittén föreslagit — icke bör reglera den kommunala

skyldigheten att medverka inom folkförsörjningen. För denna ståndpunkt

föreligger så mycket större skäl, som ifrågavarande skyldighet måste kunna

tagas i anspråk icke blott under beredskap och krig utan även under de

övriga förutsättningar, under vilka ransoneringslagen kan träda i tillämp­

ning.

Å andra sidan finner jag att kommitténs förslag är alltför begränsat så­

vitt det anger de kommunala skyldigheterna gentemot befolkning, som

tvingats utrymma sin hemort eller drabbats av krigshändelser, ävensom

såvitt det reglerar kommunernas skyldighet att planlägga för krigsför-

hållanden. Enligt förslaget skall kommunerna åläggas att »vidtaga åtgär­

der för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» till följd

av de extraordinära förhållandena samt att planlägga för fullgörandet av

denna skyldighet. Det synes något oklart vad kommittén avsett härmed,

särskilt med hänsyn till att kommittén uttryckligen förklarat sig behandla

endast sådana uppgifter, som kommunerna fått övertaga från civilför­

svaret, och till att kommittén i organisatoriskt hänseende lägger den verk­

samhet, som uppgifterna föranleder, i första hand hos kommunens styrelse

med förbigående av de ordinarie kommunala organen inom olika special­

områden. Tveksamhet kan sålunda uppkomma — och synes också ha upp­

kommit bland remissinstanserna — huruvida kommunernas skyldigheter

gentemot krigsdrabbad befolkning från andra kommuner enligt lagförsla­

get avser också verksamhet inom barna-, nykterhets- och hälsovården, inom

undervisningsväsendet och andra områden med särskilda organ, där det

icke i egentlig mening är fråga om att ge bistånd. Flertalet remissinstanser

synes dock ha utgått från att kommunerna skall ha skyldighet att vara

verksamma för den utrymda eller krigsdrabbade befolkningen i alla de hän­

seenden, i vilka kommunerna utövar verksamhet för den befolkning i kom­

munen, som icke tvingats till omflyttningar eller eljest varit omhänderta­

gen av civilförsvaret. Jag finner också en sådan ordning vara den enda tänk­

bara och förordar att kommun — med endast vissa begränsade undantag,

till vilka jag senare återkommer •— skall vara skyldig att i alla hänseen­

den, i vilka kommunen är verksam för de egna kommunmedlemmarna, ut­

öva verksamhet även till förmån för sådan befolkning från annan kommun,

som på grund av de extraordinära förhållandena tagit uppehåll i kommunen.

Härmed undanröjes så långt möjligt riskerna för att de inkvarterade från

annan kommun får en särställning i förhållande till inkvarteringskommu-

nernas fasta befolkning. Man vinner också den fördelen att det alltid finns

en kommun som är ansvarig för den enskilde, vilket är särskilt betydelse­

fullt, om förbindelserna med hemkommunen avbrutits eller dess organ

Kuiujl. Maj.ts proposition nr

J

år 106b

38

satts ur funktion genom slutlig utrymning eller krigshändelser. Förbere­

delser i form av planläggning eller i vart fall en genomarbetning av pro­

blemställningarna måste då också med nödvändighet ske på alla kommu­

nala verksamhetsområden, där verksamheten kan förutses bli upprätthål­

len även under krig, och avse verksamheten för såväl den egna befolk­

ningen som den befolkning, som skall inkvarteras i kommunen. Det synes

mig för övrigt knappast rationellt att bygga upp en speciell kommunal be­

redskap inom den sektor, där uppgifterna tidigare ankommit på civilför­

svaret, men lämna beredskapen i övrigt på det kommunala planet därhän.

Att uppgifterna tidigare hänförts under civilförsvaret är ju närmast blott

av historiskt intresse. Jag anser alltså att den aktuella lagstiftningen bör

gälla den kommunala beredskapen överhuvudtaget i den mån den icke är

specialreglerad för särskilda verksamhetsområden.

Det sagda utesluter emellertid icke att, såsom kommittén funnit, vissa

särbestämmelser bör meddelas när det gäller kommunernas skyldigheter

att bistå inkvarterad befolkning. Inkvarteringen medför otvivelaktigt upp­

gifter, som icke har någon direkt motsvarighet i den ordinarie kommunala

verksamheten och endast i vissa hänseenden kan dessa uppgifter antagas

komma att bli specialreglerade på grundval av socialberedskapskommitténs

förslag. För inkvarteringskommunernas del finner jag det också nödvändigt

att i lagen speciellt reglera skyldigheten att registrera de inkvarterade. Då

ett av postverket upplagt eftersändningsregister bör kunna tjäna även som

upplysningsregister i de utflyttades hemort, finner jag ej anledning att i

lagen inskriva också en skyldighet för kommun att föra register över dem

som lämnat kommunen. Det bör vidare enligt särskilt stadgande i lagen

åligga inkvarteringskommunerna att vidtaga erforderliga särskilda förbe­

redelser för att de inkvarterades tillgång till godtagbart vatten skall tryggas

och för att de sanitära problemen efter inkvarteringen skall kunna be­

mästras.

I organisatoriskt hänseende är det inom all beredskaps­

planläggning en genomgående princip att det organ, som handhar viss

verksamhet i fred, också skall handha verksamheten under beredskap och

krig, och att överflyttning av ansvaret i sidled icke skall förekomma. För

att avsteg skall göras från denna princip måste mycket starka motiv före-

ligga. Endast med denna ordning kan sakkunskapen på olika områden till­

varatagas i ett läge, som måste förutses bli kännetecknat av svåra stör­

ningar i den samhälleliga verksamheten. Det förutsattes också då civil­

försvaret avlastades vissa uppgifter, att dessa skulle åvila ordinarie sam­

hällsorgan. Kommittén har emellertid förordat att den verksamhet, som

kommun måste utöva till följd av begränsningen av civilförsvarets ansvars­

område, i första hand skall ankomma icke på de ordinarie kommunala or­

ganen för motsvarande verksamhet utan på kommunens styrelse. Om denna

härigenom kommer att ställas inför alltför omfattande arbetsuppgifter,

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 1964

39

skall dock kommunen — dvs. fullmäktige — äga uppdraga verksamheten

åt de särskilda nämnderna, varvid endast ledningen av kommunens verk­

samhet skall ligga hos styrelsen. Vid sådan delegering kan olika verksam­

hetsområden sammanföras till viss eller vissa nämnder. Under särskilda

förutsättningar skall styrelsen kunna ge andra nämnder direktiv och be­

sluta i dessas ävensom i fullmäktiges ställe. På särskild nämnd ankom­

mande verksamhet i dess helhet skall styrelsen kunna övertaga efter läns­

styrelsens godkännande. En uppgift, som ursprungligen ligger på en fack-

nämnd och i heredskapsläget övertages av kommunens styrelse, skall sålun­

da enligt förslaget kunna återlämnas av fullmäktige till en facknämnd och

därefter av styrelsen med länsstyrelsens medgivande återföras till kommu­

nens styrelse.

Även om det otvivelaktigt är nödvändigt under svåra lägen att ha möj­

ligheter att laga efter lägligheten utan att vara bunden av stela föreskrifter,

synes mig dock den av kommittén föreslagna ordningen för handhavan-

det av kommunala uppgifter under beredskap och krig alltför löslig, i det

att ansvaret för viss verksamhet kan komma att vandra eller rentav ut­

skiftas mellan olika kommunala organ. Såväl för totalförsvarsorgan utan­

för kommunen som för de enskilda, som vistas i kommunen, måste en

sådan ordning skapa en besvärande oklarhet och rådvillhet. Det kan också

förutses att de kommunala organen själva och deras tjänstemän kan bli

osäkra om sitt ansvarsområde och risk föreligger möjligen för att den

situationen uppkommer att inget organ känner sig ansvarigt för en viss

uppgift. Förslaget lämnar heller icke garantier för att den sakkunskap

inom skilda områden — socialvård, barnavård, hälsovård etc. — som re­

presenteras av de skilda nämnderna i kommunerna blir tillvaratagen i de

mest besvärliga lägena. Kommitténs förslag sammanhänger tydligen med

den åtskillnad som kommittén principiellt gjort mellan »ordinarie» kom­

munala uppgifter och sådana som övertagits från civilförsvaret, en åtskill­

nad som jag enligt det förut sagda icke anser böra upprätthållas. Jag kan

sålunda icke finna att man vinner några fördelar med att kommunens

styrelse enligt huvudregeln skall svara för ledningen av exempelvis social­

vård, barnavård och hälsovård bland de inkvarterade medan socialnämn­

den, barnavårdsnämnden och hälsovårdsnämnden skall svara för motsva­

rande uppgifter bland den fasta befolkningen. Enligt min menig, vilken

vinner stöd av åtskilliga remissinstanser, bör fördelningen av uppgifterna

inom den kommunala organisationen under beredskap och krig helt an­

sluta till fredsorganisationen. Eventuellt erforderliga omfördelningar av ar­

betsuppgifterna bör ske i den ordning och under de förutsättningar, som är

angivna i administrativa fullmaktslagen.

Däremot delar jag helt kommitténs mening att det under beredskap och

krig krävs ett kommunalt ledningsorgan med särskilda

befogenheter och att detta ledningsorgan bör vara kommunens sty­

Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

40

relse. De befogenheter som bör tillkomma styrelsen i dess egenskap av led­

ningsorgan bör få sådan utformning att en kraftfull ledning kan utövas; de

bör således innefatta en långtgående rätt att ge direktiv till andra nämnder

rörande verksamhetens inriktning och bedrivande samt att fördela och

omfördela kommunens resurser i fråga om personal och materiel mellan

de olika organen. Styrelsen skall, för att låna eu militär term, kunna åstad­

komma en kraftsamling i sådana lägen, då någon sektor av den kommu­

nala verksamheten är eller väntas bli ställd inför särskilt svåra eller bety­

delsefulla uppgifter.

Kommitténs förslag att länsstyrelserna skall tilläggas ett vä­

sentligt inflytande på såväl kommunernas planläggning och andra förbe­

redelser som deras verksamhet under beredskap och krig har icke mött

någon gensaga bland remissinstanserna. Även jag finner det nödvändigt

att länsstyrelserna, som har erforderlig överblick över läget i stort, får

vissa befogenheter i avseende å den kommunala beredskapen och verk­

samheten, liksom de också måste tillhandagå kommunerna med utgångs­

materialet för deras planläggning och med råd och anvisningar i skilda

hänseenden. Den närmare regleringen av länsstyrelsernas medverkan i sist­

nämnda hänseende torde emellertid få ske i administrativ ordning.

Delade meningar har däremot yppats om kommitténs förslag att en riks-

nämnd för kommunal beredskap skall inrättas såsom ett särskilt

centralt organ med uppgift att — ehuru utan befogenhet att med­

dela bindande föreskrifter — leda framförallt den kommunala planlägg­

ningen och Övriga förberedelser samt sörja för att erforderlig samordning

härvid sker med annan totalförsvarsplanläggning. Den kommunala bered­

skapen, särskilt med den omfattning som den enligt min mening bör få

i det den bör omfatta alla kommunala verksamhetsområden, där krigsvik-

hga uppgifter kan förutses uppkomma, är otvivelaktigt en nyhet, som

måste antagas medföra behov av centralt utfärdade riktlinjer, bland annat

för att nödvändig samordning skall komma till stånd med annan försvars-

planläggning. De verkligt betydelsefulla samordningsproblemen aktuali­

seras emellertid först på det regionala och lokala planet, och måste där

lösas med utgångspunkt i de lokala förutsättningarna. Centralt är det redan

väl sörjt för att totalförsvarets olika grenar samordnas med varandra och

regionalt loper praktiskt taget all försvarsplanläggning på den civila sidan

samman i länsstyrelserna, där också erforderlig samordning med den mili­

tära planläggningen sker. Enligt min mening har några övertygande skäl

för att inrätta ett särskilt centralt organ för den kommunala beredskapen

icke anförts. Erforderliga centrala anvisningar för kommunernas plan­

läggning bör kunna utfärdas av de olika centrala fackmyndigheterna: so­

cialstyrelsen inom social-, barna- och nykterhetsvården, medicinalstyrel­

sen och dess sjukvårdsberedskapsnämnd inom hälsovården, civilförsvars-

styrelsen såvitt rör samordningen med civilförsvaret, väg- och vattenbygg­

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

år 1964

41

nadsstyrelsen inom vissa områden av koinmunalteknisk verksamhet, skol­

överstyrelsen inom undervisningsväsendet etc. Härvid bör man -— såsom

eljest i totalförsvarssammanhang —- söka ordna den erforderliga samord­

ningen centralt genom samråd mellan de olika centrala organ, vilkas verk­

samhetsområden berörs. Samordningsfrågor av principiell karaktär kan

också finna sin lösning i den chefsnämnd, som numera är inrättad för att

verka för samordningen inom totalförsvaret. I den mån de kommunala upp­

gifterna under beredskap och krig saknar direkt motsvarighet i fred så­

som är fallet med inkvarteringsverksamheten hör erforderlig vägledning

för kommunernas planläggning och handlande i verkställighetsskedet

kunna ges i tillämpningsföreskrifter, som utfärdas av Kungl. Maj :t och i

anvisningar av länsstyrelserna. I central instans blir emellertid med denna

ordning kommunerna ej företrädda, vilket otvivelaktigt måste betecknas

som en olägenhet. Det kan dock förutsättas att de centrala myndigheter,

som utfärdar anvisningar, håller erforderlig kontakt med kommunförbun­

den och att dessa å sin sida kommer att bevaka kommunernas intressen

även på detta område samt att de kommer att verka för önskvärd enhet­

lighet i den kommunala beredskapens uppbyggnad. Det bör heller icke vara

uteslutet utan snarare regel att företrädare för kommunförbunden inbjudes

att deltaga i överläggningar i befintliga centrala samordningsorgan när frå­

gor om den kommunala beredskapen är aktuella. Jag finner mig på grund

av det anförda icke böra förorda att en riksnämnd för kommunal beredskap

inrättas men vill understryka att det genom tillämpningsbestämmelser till

lagen, i instruktionsform eller i annan ordning måste sörjas för att den

kommunala beredskapen blir samordnad med annan beredskap. Då jag är

medveten om att de åtgärder jag har förordat för att få en tillfredsställande

sådan samordning och för att ge kommunerna erforderlig ledning för plan­

läggningen kan visa sig otillräckliga, förutsätter jag att utvecklingen nog­

grant följes i chefsnämnden och försvarsdepartementets samordningsav-

delning. Härvid bör nära kontakt hållas med de berörda kommunförbunden.

Skulle det visa sig att speciella anordningar i angivet syfte anses nödvändiga,

är jag beredd att ompröva min ståndpunkt i frågan. Jag vill vidare redan

i detta sammanhang understryka vikten av att företrädare för kommunerna

får delta i försvarshögskolans kurser och i krigsspel och övningar med to­

talförsvaret på olika nivåer.

Ett besvärligt problem utgör frågan hur de inkvarterade skall kunna till­

försäkras rätt till inkvarteringsbostaden, sedan civilförsva­

rets förfoganderätt upphört. Visserligen är det säkerligen befogat att räkna

med att det stora flertalet av invånarna i inkvarteringskommunerna kom­

mer att visa en stark solidaritet med de utrymmande och frivilligt upplåter

inkvarteringsbostad och att de utrymmande så långt de har möjlighet gör

rätt för sig gentemot sitt värdfolk. Det måste emellertid förutses att svårig­

heter kan uppkomma, särskilt om inkvarteringen blir av längre varaktig-

2* — Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196b

42

het. Inkvarteringsvärdar kan tänkas vilja bli kvitt sina påtvungna gäster

och de inkvarterades förhållanden kan motivera omflyttningar för att ut­

jämna motsättningar eller åvägabringa en lämpligare fördelning av till­

gängliga inkvarteringsbostäder. När civilförsvarets förfoganderätt kan ut­

övas eller består föreligger garantier såväl för att de utrymmande eller hem­

lösa får tak över huvudet som för att inkvarteringsvärden får ersättning för

upplåtelsen. Ett ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt inne­

bär nämligen att polishandräckning kan anlitas för att bereda tillträde till

inkvarteringsbostaden och ersättningen utgår av allmänna medel. Så länge

civilförsvaret utan tidsbegränsning ansvarade för att de utrymmande er­

höll inkvarteringsbostad, kunde alltid förfoganderätt utövas. I samband

med att ansvaret för de inkvarterade efter inkvarteringens genomförande

överfördes på kommunerna bestämdes att civilförsvarets förfoganderätt,

som utövas av civilförsvarets lokala och regionala organ, icke skulle ut­

övas för att tillgodose uppgifter, som icke längre skulle vara civilförsvars-

uppgifter. Något skäl att frånfalla denna ståndpunkt torde icke föreligga.

Detta innebär emellertid att de inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

och inkvarteringsvärdens rätt till ersättning för upplåtelsen numera torde

följa helt civilrättsliga regler och följaktligen bli beroende av att avtal, ut­

tryckligen eller underförstått, kommer till stånd mellan parterna. Uppsäges

den inkvarterade till avflyttning, blir han också skyldig att flytta, och myn­

digheterna kan icke vägra att förhjälpa inkvarteringsvärden till hans rätt.

Att utan tillgång till tvångsmedel bereda den inkvarterade ny inkvarterings­

bostad torde i inkvarteringskommuner, vilkas befolkning kanske tredubb­

lats, oftast bli en hart när omöjlig uppgift. Jag finner därför liksom kom­

mittén och samtliga remissinstanser, som tagit ställning i denna fråga, att

en rättslig reglering måste komma till stånd, som tillförsäkrar de inkvar­

terade fortsatt rätt till inkvarteringsbostaden och som möjliggör sådana

omflyttningar av de inkvarterade, vilka av olika skäl kan bli nödvändiga,

exempelvis för att förena familjer eller hushåll, som skingrats under ut­

rymningen, eller för att vinna en lämpligare fördelning av tillgängliga ut­

rymmen.

Kommittén har sökt lösa det aktuella problemet genom att föreslå en sär­

skild förfoganderätt för länsstyrelsen, avsedd att tillämpas i form av ian­

språktagande av ett större eller mindre antal inkvarteringsbostäder. Inom

den ram som länsstyrelsens ianspråktagande angivit skulle kommunens

styrelse sedan äga fördela bostäderna bland de bostadsbehövande. Ehuru

det enligt kommitténs förslag är fråga om ett ianspråktagande för kronans

räkning med förfoganderätt, skulle inkvarteringshyran erläggas av de in­

kvarterade med en särskilt utsedd ansvarig person i varje hushåll. För er­

sättningens bestämmande har kommittén föreslagit särskilda organ i kom­

munerna och i länen.

Kommitténs förslag har under remissbehandlingen utsatts för delvis myc­

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

43

ket allvarlig kritik. För egen del kan jag icke biträda kommitténs förslag,

som jag finner icke vara anpassat etter det läge, som måste antagas låda

när den föreslagna ordningen skulle tillämpas. Det synes mig sålunda ute­

slutet alt belasta länsstyrelserna, soin under beredskap och krig utgör for

försvarsansträngningarna utomordentligt viktiga regionala organ, med pi öv­

ning av individuella ärenden om förfogande över inkvarteringsbostäder.

Kommitténs förslag torde i själva verket innebära, att en uppgift som tidi­

gare lösts av lokala organ, nämligen civilförsvarscheferna, skulle föras upp

till de regionala organen, en ordning som skulle strida mot de principer om

decentralisering, som eljest på utomordentligt tungt vägande skäl är för­

härskande inom totalförsvarsplaneringen. Problemet måste därför lösas

efter andra linjer.

Alltsedan ställning togs i frågan, hur långt befolkningens skydd under

krig skulle tillgodoses genom utrymningar, har det förutsatts att de ut­

rymmande i princip själva skulle svara för den ersättning, som inkvarte-

ringsvärdarna kunde anses berättigade till. Endast i den mån inkvarterings­

bostäder togs i anspråk med förfoganderätt skulle ersättningen — enligt

vad som eljest gäller vid ianspråktagande med förfoganderätt — utgå av

allmänna medel. Skälen till denna ståndpunkt torde ha varit både av all­

män karaktär och rent praktiska. Det torde sålunda ha ansetts att den en­

skildes eget initiativ och egen förmåga så långt möjligt skall tillvaratagas

och att han sålunda skall så långt han förmår ansvara för sig själv och sina

närmaste även under de svåra påfrestningar som krigsfara eller krig med­

för. Det har också förutsetts att de samhälleliga organen skulle ställas in­

för övermäktiga uppgifter vid sidan av de svårigheter och störningar, som

läget oundgängligen måste medföra, om de skulle belastas med allehanda

angelägenheter, som rörde den enskildes personliga förhållanden. Dessa

synpunkter gör sig alltjämt gällande och har i dag måhända en ännu större

giltighet, när planläggningen för utrymningarna omfattar omkring 3,2 mil­

joner människor. Jag finner därför att man alltjämt måste upprätthålla

principen att de inkvarterade själva skall svara för ersättningen till sina

tillfälliga värdar.

Ianspråktagande av inkvarteringsbostäder med förfoganderätt innebär

emellertid en ordning, som dels utesluter att den enskilde inkvarterade själv

ersätter inkvarteringsvärden -— vid förfogande utgår ersättningen av all­

männa medel — dels framtvingar individuella beslut om inspråktagandet

och om ersättningens storlek, dels också medför administrativ omgång med

utbetalningen av ersättningen. Ett system med förfoganderätt för att säkra

de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarte-

ringsbostäderna skulle otvivelaktigt leda till ett mycket stort antal indivi­

duella ärenden och följaktligen bli en svår belastning på myndigheterna,

vilket organ som än utsågs att utöva förfoganderätten. Genom att påkalla

förfoganderätt skulle nämligen inkvarteringsvärden få garanti för ersätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196b

44

ningen. Även för den inkvarterade skulle det bli en direkt fördel att för­

foganderätt kom till användning; därmed skulle han undgå att själv be­

tala inkvarteringsvärden ersättningen. Ett särskilt förfarande skulle — så­

som kommittén förutsett — bli nödvändigt för att det allmänna skulle kun­

na av den inkvarterade utkräva till värden erlagd ersättning. Systemet skul­

le sålunda medföra en med hänsyn till läget orimlig administrativ apparat.

Jag kan därför icke finna ändamålsenligt att de inkvarterades rätt att kvar-

bo i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna säkras genom för­

foganderätt. För de fall, då inkvarteringsbostäder måste kunna upplåtas i

samband med omflyttningar bland de inkvarterade, synes mig någon för­

foganderätt ej erforderlig. Här är det ju i första hand frågan om en omför­

delning av redan upplåtna utrymmen bland en befolkning, vars mest träng­

ande behov av tak över huvudet redan blivit tillgodosett, och ett sådant nöd­

läge, som förfoganderätten i allmänhet tar sikte på, föreligger ej. Kom­

mer efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats mindre grupper eller

enstaka utrymmande eller hemlösa till inkvarteringskommunen, bör i all­

mänhet civilförsvaret vara ansvarigt för att de får inkvarteringsbostad

även om deras förflyttning icke skett under civilförsvarets ledning. Civil­

försvaret äger då utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av

bostad. Det synes ej heller erforderligt att tillskapa en särskild förfogande­

rätt för de såvitt kan bedömas fåtaliga fall, då civilförsvarets förfogande-

rätt ej kan utövas, ehuru vederbörande är helt utan bostad, exempelvis om

hans inkvarteringsbostad förstörs av vådeld.

Det synes mig som om en praktisk lösning av förevarande problem en­

dast kan nås genom att i lag stadgas skyldighet för ägare eller innehavare

av byggnad eller del därav att upplåta inkvarteringsbostad, som av civil­

försvaret eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller

krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan återvända till

sitt hem. Skyldigheten bör sanktioneras genom att befogenhet tillägges

kommun att vid vite förelägga den upplåtelseskyldige att mottaga den som

skall inkvarteras ävensom genom att länsstyrelsen berättigas att, om före­

läggandet ej iakttages, förordna om erforderlig handräckning.

En lösning efter dessa linjer medför att inkvarteringsbostad kan tas i

anspråk såväl genom förfoganderätt som genom anvisning, vilken grun­

dar upplåtelseskyldighet. I båda fallen aktualiseras skyldigheten att avstå

bostadsutrymme av civilförsvaret. Med hänsyn till de olika rättsverkning­

arna av förfoganderätt och anvisning måste i varje enskilt fall civilförsva­

ret tydligt ange på vilken grund upplåtelsen skall ske.

Jag är medveten om att en upplåtelseskyldighet enligt det sagda kan

väcka betänkligheter, då den kan leda till långtgående ingrepp i den en­

skildes förhållanden. Ser man till resultatet av skyldigheten finner man

emellertid att detta — bortsett från inkvarteringsvärdens möjligheter att

få ut ersättningen — icke skiljer sig från det resultat som ianspråktagande

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

45

med förfoganderätt leder till. Förfoganderätt har hittills varit accepterad

för alt bereda utrymmande och hemlösa tak över huvudet. Det måste också

beaktas att de ingrepp, som de utrymmande måste underkasta sig, har en

än allvarligare karaktär i det de tvingas lämna sina hem och praktiskt taget

alla sina ägodelar och berövas sina förvärvsinöjligheter, låt vara att detta

sker för att bereda dem skydd undan hot mot livet. Vid eu jämförelse mel­

lan de utrymmandes och de i inkvarteringskommunerna kvarboendes situa­

tion synes de sistnämnda icke vara de sämst lottade. I tider, då nationens

existens står på spel, måste också alla vara beredda till uppoffringar.

Skall de inkvarterades rätt till bostad tryggas genom lagbestämmelser om

skyldighet för envar att upplåta inkvarteringsbostad, synes bestämmel­

serna härom knappast höra hemma i en lag som i övrigt riktar sig till kom­

munerna med en reglering av deras skyldigheter och organisation. Jag för­

ordar därför att bestämmelserna om skyldighet att upplåta inkvarterings­

bostad intages i en särskild lag.

De överväganden, som jag redovisat i det föregående, föranleder mig

således att förorda att i en lag av kommunallags karaktär regleras i sär­

skilda avsnitt dels vissa av kommunernas uppgifter under civilförsvars-

beredskap, nämligen i den mån specialreglering ej skett eller framdeles kom­

mer att ske, dels kommunernas skyldighet att planlägga och vidtaga andra

erforderliga förberedelser för hela det kommunala verksamhetsområdet,

dels den kommunala krigsorganisationen för samma verksamhetsområde,

dels ock kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Med hänsyn till den

centrala betydelse för den kommunala beredskapen, som lagen avses få,

synes den böra benämnas lag om kommunal beredskap, oaktat den även

reglerar kommunal verksamhet under krig. Lagen bör -—• liksom fallet är

med civilförsvarslagen — vara i kraft redan under normala förhållanden

men de för krigsfara och krig avsedda bestämmelserna bör erhålla en sådan

redigering, att de blir tillämpliga endast under de nämnda utomordentliga

förhållandena och först sedan civilförsvarsberedskap inträtt. Det är näm­

ligen först då som utrymningar, vilka påkallar den kommunala aktiviteten,

blir aktuella. I en särskild lag av fullmalctskaraktär, betecknad lag om skyl­

dighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., bör nämnda skyldighet

regleras. Regelmässigt måste lagen sättas i tillämpning när utrymningar an-

befalles. Slutligen bör samtidigt med tillkomsten av en lag om kommunal

beredskap vissa ändringar ske i civilförsvarslagen.

De nya lagarna jämte följdändringar torde böra träda i kraft den 1 juli

1964, då erforderliga tillämpningsföreskrifter och anvisningar av centrala

myndigheter kan förutses föreligga.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de olika frågorna i lag­

stiftningsärendet och tar därvid först upp innehållet i den föreslagna lagen

om kommunal beredskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196k

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

4. Lagstiftning om kommunal beredskap

A. Uppgifter inom vissa verksamhetsområden

Kommunalrättskommitténs förslag

Kommittén har, såsom förut angivits, begränsat sitt förslag i fråga om

kommunernas skyldigheter gentemot inkvarterad befolkning till att avse

»åtgärder för försorg om dem, som blivit i behov av särskilt bistånd» i an­

ledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigsfara

sammanhängande förhållanden, men däremot icke reglerat omfattningen

av kommunernas verksamhet i andra hänseenden, såvitt rör befolkning,

som endast på grund av de utomordentliga förhållandena tagit uppehåll i

kommunen. Emellertid har kommittén i sina allmänna överväganden fun­

nit att det vid en reglering av de kommunala beredskapsuppgifterna —

med vilken term kommittén endast åsyftar de uppgifter som kommunerna

övertagit från civilförsvaret — icke finns anledning att snävt begränsa om­

rådet för dessa uppgifter gentemot området för mera ordinarie kommunal

verksamhet. Det måste dock enligt kommittén hållas klart att uppgifterna

på det sistnämnda området — utom när det gäller den kommunaltekniska

verksamheten — i princip ej är kommunala beredskapsuppgifter.

Till kommunala beredskapsuppgifter enligt kommitténs terminologi hän­

för kommittén i sin allmänna motivering till förslaget — förutom kom­

munalteknisk verksamhet — anordnandet av enskild inkvartering och in-

ternat, i den mån dessa uppgifter ej ombesörjes av civilförsvaret, drift av

vissa allmänna internat för barn, åldringar och andra vårdbehövande, kol­

lektiv utspisning, vård och tillsyn av de inkvarterade, rådgivning och annan

kurativ verksamhet till förmån för dem, tillgodoseende av deras behov av

kontanta medel, anordnande av undervisning, arbetsanskaffning, åtgärder

inom hälsovårdsväsendet, vattenförsörjningen och renhållningen, inom för­

sörjningen och ransoneringsväsendet samt av denna verksamhet föranledda

uPP§pfter av expeditionell och kameral natur, däri inkluderat uppläggning

av befolkningsregister. Ehuru kommittén sålunda ansett uppgifter inom

ransoneringsväsendet och för försörjningen såvitt rör de inkvarterade vara

kommunala beredskapsuppgifter, som kommunerna övertagit från civil­

försvaret, konstaterar kommittén att folkförsörjningsuppgifterna icke har

betydelse endast för inkvarteringskommunernas del. Dessa uppgifter bör

enligt kommittén få en mera allmän reglering. De måste därför betraktas

såsom en vid sidan av de kommunaltekniska uppgifterna och inkvarterings-

uppgifterna »fristående» grupp av kommunala beredskapsuppgifter.

De kommunala beredskapsuppgifterna hänför kommittén sålunda till

tre skilda verksamhetsfält: kommunalteknisk beredskap, åtgärder till stöd

för utrymd eller eljest hemlös befolkning och uppgifter för folkförsörj­

ningen och det ekonomiska försvaret i övrigt.

47

Såvitt rör kommunernas uppgifter på det komunalteknis-

ka området erinrar kommittén om alt vissa uppgifter ombesörjes a^

kommunerna på grund av lagstadgad skyldighet medan andra uppgifter

fullgörs utan sådan skyldighet. Kommunalteknisk verksamhet hedrives

också genom enskilda företag. I den mån skyldighet att bedriva viss verk­

samhet är inskriven i lag kommer skyldigheten att bestå även i krig. Att

verksamheten då kan förutses komma att få en avvikande karaktär finner

kommittén ej utgöra skäl för en särskild reglering av skyldigheten under

krigsförhållanden. Är skyldigheten ej lagfäst under normala förhållanden,

bör enligt kommittén ej heller laglig skyldighet föreskrivas för krigsföi-

hållanden, då det ligger i den kommunala verksamhetens natur att alla

ansträngningar kommer att göras från kommunalt håll att upprätthålla

verksamheten även i krig. Särskilda skäl kan emellertid föreligga för en

reglering av kommunalteknisk verksamhet, som bedrives av enskilda före­

tag och som på grund av brist på resurser inte kan upprätthållas i ansträng­

da lägen. Med hänsyn till de möjligheter till ingripanden från samhällets

sida, som allmänna förfogandelagen ger, finner emellertid kommittén det ej

erforderligt med en lagreglering för själva verksamheten i dessa fall.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten begränsar kommittén

sitt förslag till att avse skyldighet för kommunerna att planlägga och vidta­

ga andra förberedelser för verksamheten under beredskap och krig. För­

slagen i denna del behandlas närmare i ett följande avsnitt.

Kommittén tar också upp frågan huruvida kommunerna skall åläggas

att sörja för tillsyn av fastigheter, som övergivits vid utrym­

ning, och att omhändertaga och begrava döda. Emellertid

finner kommittén att dessa uppgifter ej utgör uppgifter för kommunerna.

Såvitt rör tillsynen av fastigheter anser kommittén, att kommunerna bör

fästa fastighetsägare- och hyresgästorganisationernas uppmärksamhet på

behovet av en särskild organisation för sådan tillsyn och, därest en sådan

organisation kommer till stånd, summariskt redovisa denna i de kommu­

nala beredskapsplanerna. Genom det av kommittén föreslagna centrala

ledningsorganet för kommunal beredskap bör vidare riktlinjer dragas upp

för dylika lokala organisationer eller för avtal mellan företrädare för fas­

tighetsägare- och hyresgästintressen, å ena sidan, och företag som kan åtaga

sig tillsynen, å den andra. Redovisningen av en tillsynsorganisation i den

kommunala planläggningen kan enligt kommittén sägas innebära en viss

auktorisation av organisationen.

Kommittén erinrar om att omhändertagande och begravning av döda un­

der fredstid icke ankommer på den borgerliga kommunen. Anordnandet

av begravningsplatser är, utom i Stockholm, en kyrklig angelägenhet. För­

samlingarna bör enligt kommittén få riktlinjer från civdförsvaret — som

enligt nu gällande ordning bär ansvaret för att en planläggning pa detta

område kommer till stånd — och från de borgerliga kommunerna om hur

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

år 106b

48

uppgiften bör fullgöras och samordnas med den borgerliga kommunens

planläggning. Eventuellt uppkommande frågor om bistånd från den borger­

liga kommunens sida torde härvid enligt kommitténs mening kunna lösas

utan en särskild reglering i lag.

Såvitt avser kommunernas skyldigheter gentemot ut­

rymd eller eljest hemlös befolkning uttalar kommittén

att de kommunala insatserna på detta område knappast kan sägas ha någon

fastare anknytning till den fredstida verksamheten till förmån för kom­

munernas egen befolkning. Kommunerna har visserligen skyldigheter i

social vårdshänseende också gentemot andra än deras egna medlemmar

Socialhjälpsverksamheten är emellertid främst organiserad för hjälp åt

kommunens egna invånare. Verksamheten för inkvarterad befolkning har

en helt annan bakgrund, omfattning och inriktning än den fredstida hjälp­

verksamheten och går långt utöver dennas syften och förutsättningar. Kom­

mittén finner det därför nödvändigt att själva skyldigheten till insatser för

hemlös befolkning får en särskild reglering i lag. Kommittén anser att upp­

gifterna kan bestämmas såsom »åtgärder för försorg om» hemlös befolk-

nmg, varmed det antyds att kommunernas uppgifter har en vidare omfatt­

ning än civilförsvarets, vars uppgifter i civilförsvarslagen beskrivs som »åt­

gärder för inkvartering och utspisning av samt annat bistånd åt» ifråga­

varande befolkning. I den bestämmelse, vari skyldigheten bör regleras, bör

enligt kommittén de mest centrala uppgifterna anges, nämligen uppgifter

i fråga om bostäder, omvårdnad och uppehälle. Genom att dessa uppgifter

särskilt anges har kommittén velat antyda angelägenheten av en koncentra­

tion på dessa uppgifter och tillika ge en bestämning av minimikraven på

insatser. Bestämmelsen bör emellertid utgöra den grund, på vilken special-

bestammelser för verksamheten på visst område bör kunna utfärdas av

Kungl. Maj :t, i den mån specialreglering i lag ej skett eller sker.

Vid kommitténs genomgång av frågorna om kommunala skyldigheter

gentemot hemlös befolkning har främst förhållandena i inkvarteringskom-

munerna tjänat som utgångspunkt. Kommittén finner emellertid att in­

satser kan bli erforderliga också i utrymningskommunerna, nämligen i de

fall då samma kommun har både en utrymnings- och en inkvarteringsdel

eller då omflyttning sker inom en kommun som ett led i utrymningen.

Verksamheten har då enligt kommittén större anknytning till fredstida

uppgifter men förhållandena anses dock så särpräglade att skyldigheten att

hjälpa inkvarterade som blivit i behov av särskilt bistånd bör regleras. Detta

bör härvid ske på samma sätt som beträffande befolkning, som utrymmes

till annan kommun.

Aven för det fall att mera permanenta hjälpbehov skulle uppkomma

bland kommunens fasta befolkning utan egentligt samband med krigsför-

hållandena bör enligt komittén undantagsvis den bestämmelse kunna till-

lämpas, som är avsedd att reglera kommunernas skyldighet att lämna in­

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

år 1964

49

kvarterade hjälp. Med hänsyn härtill föreslår kommittén att bestämmelsen

får avse den som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigsskada

etc.

Kommittén konstaterar att skyldigheten för inkvarteringskommunerna

att taga hand om de inkvarterade leder till krav på en väsentligt ökad kapa­

citet hos inkvarteringskommunerna. Ehuru en del socialvårdspersonal en­

ligt kommittén bör stanna kvar i utrymningsorterna för alt bistå dem som

icke utrymt, bör dock ett överskott på personal uppkomma där. Denna

personal bör tillföras inkvarteringsorterna i form av interkommunalt

bistånd. Skyldigheten till sådant bistånd hör författningsmässigt regle­

ras. Kommittén finner emellertid eu mera generell dirigering av de kom­

munala överskottsresurserna motiverad endast om ulrymningskommuner-

nas resurser kan tagas i anspråk för deras egen utrymda befolkning och om

detta kan i någon utsträckning planläggas på förhand. Så bör enligt kom­

mitténs uppfattning kunna ske med hänsyn till den stadga som utrym-

ningsplanläggningen äger. Vid utrymning till ett mindre antal orter kan

övérskottspersonalen medfölja de utrymmande. När utrymningen däremot

sker från en större tätort till ett större antal kommuner får frågorna om

bistånd i stor utsträckning handhas av inkvarteringsorternas länsstyrelser.

De genom interkommunalt bistånd tillhandahållna resurserna, som bör om­

fatta både personal och materiel, bör enligt kommittén på lämpligt sätt in­

ordnas i den organisation, som inkvarteringskommunen håller för verk­

samheten. Denna form av bistånd tillmäter kommittén särskild betydelse

för inkvarteringskommunernas möjligheter att upprätta och driva inter-

nat för vårdbehövande.

Kommittén anser att det i svåra lägen också kan vara nödvändigt att på-

Kalla tillfälligt bistånd från annan kommun, som utan att dess egen bered­

skap eftersättes kan avstå resurser i personal eller materiel. Biståndet för

dylika tillfälliga behov bör också lagregleras men kunna mera fritt dirige­

ras av länsstyrelsen mellan närbelägna kommuner.

För att erforderlig klarhet skall föreligga rörande ansvarsfördelningen

mellan civilförsvaret och kommunerna såvitt rör hemlös befolkning finner

kommittén det erforderligt med uttryckliga bestämmelser om tidpunk­

ten för ansvarsövergången. Denna tidpunkt anser kommittén

böra bestämmas olika för enskilt inkvarterade och internatinkvarterade. 1

fråga om de enskilt inkvarterade föreslås kommunernas ansvar inträda, när

de utrymmande flyttat in i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostä-

derna. En tidigare ansvarsövergång, exempelvis vid de utrymmandes an­

komst till de rotelokaler, där civilförsvaret anvisar inkvarteringsbostä-

derna, finner kommittén av flera skäl ej lämplig, bl. a. enär förfoganderätt

kan behöva utövas för att genomföra inkvarteringen, en rätt som bör utövas

av civilförsvaret. Redan i detta skede bör emellertid kommunerna samverka

med civilförsvaret för att få en tidig kontakt med de utrymmande. När det

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196\

50

gäller inkvartering i internat, som särskilt upprättas av civilförsvaret för

vårdbehövande, finner kommittén att ansvaret icke kan övergå på kommu­

nerna lika tidigt som ifråga om enskilt inkvarterade. Kommunerna antas

nämligen icke kunna så snabbt mobilisera sina resurser i fråga om per­

sonal och utrustning att de redan då de vårdbehövande anvisas internat-

plats kan påtaga sig ansvaret för dem. Civilförsvaret bör därför ha ansva­

ret för att driften av internaten kommer igång. Tidpunkten för ansvars-

övergången bör i lagen anges helt entydigt, och kommittén föreslår en regel

om att ansvaret skall övergå på kommunen sedan åtta dagar förflutit från

dagen för kungörandet av den utrymning, som föranlett upprättandet av

förläggningen. I undantagsfall — exempelvis när utrymningen blir tids­

ödande på grund av lång utrymningsväg -—- bör länsstyrelsen kunna för­

länga civilförsvarets ansvarstid. När det gäller specialinternat, dvs. internat

för speciella kategorier vårdbehövande, som sammanhållits under utrym­

ningen, såsom utrymmande från sjukvårdsinrättningar, särskolor, döv- och

blindskolor, ungdomsvårdsskolor, fångvårdsanstalter etc., bör enligt kom­

mittén kommunernas ansvar begränsas och erforderliga förberedelser för

upprättandet och driften av dessa internat ske av huvudmännen inom ve­

derbörande specialområde. I särskild författning bör Kungl. Maj :t ange

vilka internat som skall vara undantagna från kommunernas ansvar.

Kommittén framhåller att, ehuru gränsen mellan civilförsvarets och kom­

munernas ansvarsområden måste fixeras, det likväl är nödvändigt med ett

långtgående samarbete och bistånd mellan organen å ömse håll. I prak­

tiken måste verksamheten bedrivas med samma personal; endast ledningen

av verksamheten skiftar.

Med hänsyn till att kommunernas uppgifter inom folkförsörjningen i

tidigare avsnitt hänförts till de specialreglerade områdena redovisas kom­

mitténs förslag i ifrågavarande del ej här.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Utredningen om befolkningsregistreringen i krig

Utredningsmannen konstaterar att de av statsmakterna år 1956 upp­

dragna riktlinjerna för utrymning får till följd — därest utrymningspla-

nerna sätts i verket — att stora svårigheter kommer att uppstå att upp­

rätthålla kontakt med de utrymda. Envar enskild utrymmandes inkvarte-

ringsadress kan icke anges på förhand, ej ens om utrymningarna kan verk­

ställas helt enligt planerna och sålunda ostörda av krigshändelser. Vid

snabbutrymning av storstäderna kan det på grund av den begränsade till­

gången på transportmedel dröja avsevärd tid innan den definitiva inkvar­

teringen sker. Ett mycket stort behov kan emellertid förutses föreligga både

för allmänheten och för myndigheter och företag att få upplysning om var

utrymda personer vistas och att kunna nå dem med meddelanden. Utred­

ningsmannen anser att allt bör göras från samhällets sida, som är ägnat

att underlätta kontakt- och efterforskningsmöjligheterna i samband med

Öl

befolkningsomflyttningar. Det eftersträvade målet synes utredningsman­

nen icke kunna nås på annan väg än genom en registrering av dem, som

byter vistelseort.

Registreringen bör ske snarast möjligt efter ankomsten till inkvarterings­

orten och åvila inkvarteringskommunen. I)ct intlyttningsregister, som in-

kvarteringskommunen därvid skall lägga upp, skall kunna betjäna även

andra myndigheter än inkvarteringskommunens organ såsom folkbokfö­

rings-, försörjnings-, civilförsvars-, arbetsmarknads-, polis- och skolmyn­

digheter in. fl. För inkvarteringskommunen förutses registret bli av sär­

skild betydelse i samband med utbetalning av sociala bidrag av olika slag

och utdelning av ransoneringskort samt överhuvudtaget underlätta inkvarte­

ringskommunens verksamhet bland de inkvarterade.

Registrering bör enligt utredningsmannen ske av alla obligatoriskt ut­

rymda, som varaktigt inkvarteras genom myndigheternas försorg eller själ­

va ordnar sin inkvartering. Då enligt utrymningsplanläggningen inkvar­

tering i viss utsträckning kommer att kunna ske i hemortskommunen har

utredningsmannen ansett att obligatoriskt utrymda bör registreras, oavsett

om inkvarteringen skett i hemortskommunen eller i annan kommun. Ut­

rymmande som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i avvaktan på

vidare transport bör däremot ej registreras där. Även de som utrymt frivilligt

bör registreras, liksom befolkning, som blivit hemlös genom krigsskador.

Behov av registrering av personer, som efter beredskapsutrymning av de

största städerna blivit omflyttade till dessas ytterområden, bör regelmässigt

icke föreligga, men de bör, om de så önskar, kunna låta registrera sig. Ut­

redningsmannen behandlar vidare frågor om registrering av dem som är

intagna på internat av olika slag.

Beträffande tidpunkten för registreringen anför utredningsmannen att

någon registrering icke torde kunna påbörjas förrän efter ankomsten till

inkvarteringskommunen, där de utrymmande på mottagningsplatser blir

fördelade av civilförsvaret på de olika inkvarteringsrotarna. Det vore i och

för sig önskvärt att registreringen kunde påbörjas redan vid ankomsten

till rotelokalen och innan de utrymmande börjat bege sig till inkvarterings-

bostäderna. Anvisning av inkvarteringsbostad och registrering skulle där­

vid kunna ske i ett sammanhang. Utredningsmannen finner emellertid att

själva inkvarteringen icke får fördröjas genom registreringen. Registre-

ringsorganet bör ha frihet att välja lämplig tidpunkt för registreringen.

Samarbete mellan detta organ och civilförsvarets inkvarteringsombud, som

anvisar de utrymmande inkvarteringsbostad, måste dock förutsättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1 år 19C>1

Remissyttrandena

I föregående avsnitt om vissa riktlinjer för lagstiftningen om kommunal

beredskap har redogjorts för de remissyttranden, som behandlar frågan

vilka kommunala verksamhetsområden som bör omfattas av lagregleringen.

52

Mot kommitténs ståndpunkt att skyldighet icke bör åläggas kommuner­

na att under beredskap och krig bedriva sådan kommunalteknisk

verksamhet, som ej är föreskriven i fred, har erinringar framförts en­

dast av länsstyrelsen i Jämtlands län. Denna förklarar sig helt dela kom­

mitténs uppfattning i fråga om kommunernas lojalitet och beredvillighet

att upprätthålla sin verksamhet även på detta område men vill trots delta

ifrågasätta, om icke kommunernas skyldighet härvidlag borde vara lagligt

reglerad. Det synes nämligen länsstyrelsen principiellt oriktigt att såsom

enligt kommitténs förslag föreskriva skyldighet att planlägga för verksam­

het, som upprätthålles frivilligt. Överstyrelsen för ekonomisk försvarsbe­

redskap påpekar att medan skyldighet att producera och distribuera kan

läggas även kommunala organ med stöd av allmänna förfogandelagen,

har någon skyldighet att vidtaga skadeavhjälpande åtgärder —- vilket tidi­

gare varit civilförsvarets uppgift — icke ålagts kommunerna i kommitténs

lagförslag. Det ifrågasättes om icke den ändrade ordningen bör komma till

synes i lagtexten.

\ attenfallsstyrelsen påpekar att förhållandena inom kraftförsörjningen

under beredskap och krig gestaltar sig något annorlunda än på andra om­

råden av kommunalteknisk verksamhet. Vattenfallsstyrelsen är central

civilförsvarsmyndighet för kraftverkens civilförsvar, i vilket ingår bl. a.

flera kommunala elverk. Till kraftverkens civilförsvar hör också en linje-

reparationsberedskap för reparation av skador på kraftledningar från 40

kilovolt och uppåt. Reparation av distributionsnäten måste därför planläggas

och ske i samarbete med elblockcheferna såsom regionala ledningsorgan

inom kraftförsörjningen i krig. Styrelsen erinrar vidare om att distribu­

tion av elkraft i stor utsträckning handhas av enskilda distributionsför-

eningar, och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa föreningar

bör på lämpligt sätt regleras.

I åtskilliga remissyttranden framhålles att kommunerna inom området

för kommunalteknisk verksamhet kommer att ställas inför svårlösta upp­

gifter när det gäller försörjningen med hushållsvatten och i fråga om sani­

tära anordningar inom inkvarteringsområdena. För dessa vttranden, som

huvudsakligen betonar nödvändigheten av planläggning och andra förbe­

redelser, lämnas en redogörelse i det följande i anslutning till regleringen

av kommunernas skyldigheter att förbereda verksamheten under beredskap

och krig.

Likaså uppehåller sig ett stort antal remissorgan vid frågan, hur kom­

munerna skall kunna tillförsäkras erforderliga personella och materiella

resurser för att kunna sätta anordningar för kommunalteknisk verksamhet

i stånd efter krigsskador. Även för dessa yttranden, som i allmänhet an­

visar planläggning och reservering på förhand av tillgängliga resurser så­

som lösning på problemen, lämnas en redogörelse i avsnittet om förbere­

delseskyldigheten.

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1961

53

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag i fråga om tillsynen

av övergivna fastigheter har det visat sig råda olika uppfatt­

ningar om vilket ändamål tillsynen avser tjäna. En del remissmyndigheter

inlägger i uttrycket tillsyn betydelsen bevakning oeli annan verksamhet för

att förhindra eller uppdaga brott i de övergivna fastigheterna. Andra re­

missinstanser utgår från att tillsynen syftar till att upptäcka skador eller

risker för att skador skall uppkomma på fastigheterna och att avhjälpa

smärre skador eller eliminera upptäckta risker. Eu tredje grupp utgår från

att tillsynen skall omfatta båda de nämnda områdena. Sålunda framhåller

länsstyrelsen i Östergötlands län, som finner kommitténs förslag alltför

lösligt, att den tillsyn, som avser att förhindra brott i fastigheterna, är en

polisuppgift, medan avhjälpande av skador bör vara en kommunal upp­

gift. Civilförsvarsstyrelsen, som torde utgå från att tillsynen icke innebär

bevakning, ställer sig skeptisk till den av kommittén förordade ordningen

med en särskild frivillig organisation för tillsynen. Länsstyrelserna i Göte­

borgs och Bohus samt Örebro län ävensom Nyköpings stad anser från sam­

ma utgångspunkt att tillsynen bör utgöra en kommunal uppgift och få en

fast reglering. Kommunaltekniska föreningen ifrågasätter, med hänsyn till

de stora värden som står på spel, om icke kommunerna borde åläggas att

ta en mera aktiv del i tillsynen.

Frågan om omhändertagande och begravning av döda

anses av Bollnäs stad böra ytterligare utredas. Medicinalstyrelsen framhål­

ler att oklarhet om ansvarsfördelningen på detta område råder i praktiken

och att klarläggande bestämmelser måste meddelas. Länsläkaren i Söder­

manlands län förklarar, att kommittén här har berört ett eftersatt område

men antar att läget skall klarläggas genom den pågående kyrkoberedskaps-

utredningen. Länsstyrelsen i Västmanlands län erinrar om att begravning

av döda är den kyrkliga kommunens uppgift men finner det nödvändigt

att såväl hälsovårdens som den kommunaltekniska verksamhetens resurser

under krig dimensioneras med hänsyn till behoven på förevarande om­

råde. Nyköpings stad anser att den kyrkliga kommunen bör underställas

den borgerliga såvitt rör de uppgifter, som den kyrkliga kommunen har

när det gäller omhändertagande av döda.

Bortsett från de fåtaliga, tidigare redovisade remissyttranden, i vilka

kommittén ansetts ha dragit för snäva gränser för de kommunala

uppgifterna ifråga om inkvarterad befolkning, har

kommitténs förslag till bestämning av dessa uppgifter lämnats utan erin­

ran eller tillstyrkts under remissbehandlingen. Enighet råder sålunda om

att det är påkallat att i lag inskriva särskild skyldighet för kommunerna

att lämna bistånd åt den som till följd av krigsskada eller utrymning eller

andra med krig eller krigsfara sammanhängande förhållanden blivit i be­

hov av särskilt bistånd samt att härvid särskild uppmärksamhet skall ägnas

behoven av bostad och nödigt uppehälle samt, i förekommande fall, av vård.

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196b

54

Civilbefälhavaren i IV. civo och länsstyrelsen i Stockholms län har sär­

skilt behandlat frågan, huruvida kommunerna skall inträda i ansvaret ock­

så för utrymmande, som tillfälligt inkvarteras i genomgångsområden i an­

slutning till de största tätorterna i avbidan på vidare transport, och finner

att så bör vara fallet. Det påpekas härvid att vistelsen i genomgångsoinrå-

dena enligt planerna beräknas vara i 2 å 3 veckor men att vistelsen, beroende

på läget, kan bli längre. Då det kan starkt ifrågasättas huruvida civilförsva­

ret utan kommunal medverkan kan klara av de problem, som uppstår här­

vid, bör sådan medverkan säkerställas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att de kommunala skyldigheterna

bör få en vidare omfattning än enligt kommitténs förslag, såtillvida att även

hjälpverksamhet bland kvarboende i utrymningsor­

terna bör vara en kommunal skyldighet. Länsstyrelsen påpekar att kol­

lektiv utspisning i kommunal regi planlägges äga rum i slutligt utrymda

städer i länet.

Att behov av en laglig reglering av interkommunalt bistånd

föreligger råder det enighet om. Nödvändigheten av sådant bistånd för att

tillgängliga resurser på ett ändamålsenligt sätt skall kunna tillvaratagas

understrykes av praktiskt taget alla remissinstanser, som yttrat sig i frågan.

Nyköpings stad går i sitt yttrande till och med så långt att staden anser,

att utrymningskommunerna själva bör etablera en organisation i inkvar-

teringskommunerna för att hjälpa dessa med arbetet bland de inkvarte­

rade. Föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo och länsstyrelsen i

Malmöhus län framhåller att de särskilda förhållanden, som utrymnings-

planläggningen för de sydligaste delarna av landet medför, måste beaktas

vid regleringen av skyldigheten för utrymningskommunerna att lämna in-

kvarteringskommunerna bistånd. Det erinras om att det icke är möjligt att

med säkerhet förutse i vilka kommuner befolkningen från denna landsdel

kommer att inkvarteras och att sannolikheten för rubbningar i inkvarte-

ringsplanerna där är stor. Även om det i och för sig är ett intresse att en

utrymningsorts överskottsresurser kommer den egna utrymda befolkning­

en till godo, anses det dock viktigare att resurserna kommer till användning,

där de bäst behövs. Det föreslås att ifrågavarande resurser ställs till läns­

styrelsens eller civilbefälhavarens förfogande för att fritt kunna insättas

där behov uppkommer i det akuta läget.

De sistnämnda två remissinstanserna har också invändningar mot kom­

mitténs förslag att skyldigheten att lämna tillfälligt interkommunalt bi­

stånd skall vara beroende av att den biståndslämnande kommunens egen

beredskap ej eftersättes. Det framhålles, att den egna beredskapen alltid

måste eftersättas genom att kommunen avstår resurser, och yrkas att möj­

ligheterna att taga skyldigheten i anspråk vidgas.

Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar att det måste klart utsägas vilken

länsstyrelse som skall besluta om interkommunalt bistånd, när biståndsgi­

vande och biståndstagande kommun ligger i olika län.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

55

Beträffande tidpunkten för kommunernas övertagan­

de av ansvaret för de utrymmande har olika synpunkter

framkommit. Medan det stora flertalet remissmyndigheter delar kommit­

téns uppfattning att ansvaret hör övergå först då inkvarteringen avslutats

och i fråga om inkvartering i internat först viss tid efter det internatet upp­

rättats, anser en liten grupp remissmyndigheter att kommunen bör över­

taga ansvaret redan vid de utrymmandes ankomst till mottagningsplatsen

i inkvarteringskominunen. Till denna grupp hör länsstyrelsen i Östergöt­

lands län, som anser att en sådan ordning skapar bättre reda i tids- och

ansvarsbegreppen och medför förenkling i organisatoriskt avseende. An­

skaffning av inkvarteringsbostäder och utplacering av de utrymda synes

länsstyrelsen lättare kunna ske genom inkvarteringskommunens försorg

än genom civilförsvaret. Denna ståndpunkt intages också av länsstyrelsen

i Skaraborgs län som påpekar, att en dubbel roteorganisation därmed und-

vikes. Beredskapsnämndcn för psykologiskt försvar ifrågasätter däremot,

om icke civilförsvarets ansvar bör bestå under minst två dagar från det den

inkvarterade inflyttat i inkvarteringsbostaden och motiverar sin tanke med

hänsyn till den belastning som den kommunala administrationen i det

åsyftade läget kommer att vara utsatt för. I sammanhanget framhåller

nämnden också att i denna liksom i övriga gränsdragningsfrågor bör, oav­

sett gällande normalregler, finnas bestämmelser om att den ena parten skall

behålla ansvaret till dess den andra träder till. Även länsstyrelsen i Malmö­

hus län önskar smidigare regler för ansvarsövergången med hänsyn till att

å ena sidan inkvarteringskommunen kan av krigshändelser bli satt ur stånd

att påtaga sig ansvaret för de inkvarterade samt å andra sidan civilförsva­

rets personal, åtminstone såvitt rör personal för skötsel av internaten, kan

bli ianspråktagen för andra civilförsvarsuppgifter före den tidpunkt, som

regelmässigt skall gälla för ansvarsövergången.

Vad särskilt beträffar tidpunkten för inträdet av kommunernas ansvar

för särskilt upprättade internat finner överbefälhavaren med hänsyn till

intresset av att så tidigt som möjligt kunna frigöra civilförsvarspersonal

för andra uppgifter, att länsstyrelsen efter samråd med civilförsvaret och

kommunen bör äga förordna om tidigare ansvarsövergång än enligt den av

kommittén föreslagna huvudregeln åtta dagar efter kungörandet av utrym­

ningen. Kommitténs förslag rörande utgångspunkten för tidsberäkningen

har föranlett erinringar av medicinalstyrelsen och dess sjukvårdsbered-

skapsnämnd, länsstyrelsen i Gotlands län och Eskilstuna stad m. fl., vilka

anser att tiden icke skall räknas från kungörandet av utrymningen utan

från det internatet trätt i verksamhet. Det påpekas att transporterna av de

utrymmande genom oförutsedda händelser kan draga ut pa tiden och att

svårigheter kan föreligga i inkvarteringskommunerna att hålla reda på

tiden för kungörandet av utrymningar i andra orter. Civilförsvarsstyrelsen

och länsstyrelsen i Gotlands län finner att tidsbestämningen enligt kommit-

56

téns förslag är oklar. Länsstyrelsen förordar att tiden anges till en vecka

i stället för åtta dagar. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att, om an­

svaret för de enskilt inkvarterade enligt länsstyrelsens förslag skall inträda

redan vid deras ankomst till kommunen, så bör det kommunala ansvaret

för särskilt upprättade internat inträda redan på internatets första verksam-

hetsdag. Anundsjö kommun framhåller att då inkvartering i internat sker

i exempelvis befintliga åldersdomshem bör administrationen av internatet

redan från början ligga hos socialnämnden och ej hos civilförsvaret.

Enighet råder bland remissinstanserna om att kommunerna ej skall på­

läggas ansvar för specialinterna t.

I ett tidigare avsnitt har redovisats de remissyttranden över utredningen

angående befolkningsregistreringen i krig, vilka berör frå­

gor av mera central betydelse för regleringen av den kommunala medverkan

på förevarande område. Under remissbehandlingen har emellertid liksom i

utredningsmannens promemoria berörts åtskilliga frågor, vilkas lösning

återverkar på omfattningen av det arbete, som kommunerna får att ut­

föra, då de fullgör sin av alla remissmyndigheter tillstyrkta skyldighet att

upprätta och föra inflyttningsregister. Härvid berörs frågor bl. a. om vilka

kategorier personer som skall registreras. Länsstyrelsen i Jämtlands län

finner det oklart i vilken omfattning registrering skall ske av personal

hos statliga och kommunala myndigheter. Generalpoststyrelsen anser att

sådan utrymd postpersonal bör registreras, som kommer att anlitas för

tjänstgöring utanför postverket eller som erhåller tjänstledighet tills vi­

dare. Chefen för försvarsstaben betonar att även personer som utrymt fri­

villigt eller ordnat inkvartering genom egen försorg bör obligatoriskt re­

gistreras, enär myndigheterna kan behöva nå dem exempelvis i värnplikts-

ärenden. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke

registreringen bör vara utan undantag obligatorisk och sålunda också om­

fatta inflyttade som icke inkvarterats genom myndigheternas försorg. Läns­

styrelsen pekar härvid på inflyttningsregistrets betydelse som källa för

upplysning om reservarbetskraft.

Generalpoststyrelsen framhåller, att det givetvis skulle vara till fördel

för postverket, om registreringen kunde göras obligatorisk för all befolk­

ning, som till följd av utrymning tvingas lämna sin ordinarie bostadsort,

då postverkets behov av adressuppgifter därigenom skulle bli bättre till­

godosett. Styrelsen anser sig emellertid icke böra föreslå ett sådant obliga­

torium med hänsyn till svårigheten att genomföra det.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län bör självfallet i princip ingen re­

gistrering göras av de efter en snabbutrymning tillfälligt inkvarterade, även

om vistelsetiden för dem kan komma att utsträckas över den normalt be­

räknade om 8—10 dagar.

I flera remissyttranden framhålles värdet av att registreringen kommer

till stånd så snart som möjligt efter ankomsten till inkvarteringskommu-

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

57

nen. Med enstaka undantag uttalar remissmyndigheterna att registreringen

icke får fördröja själva inkvarteringsverksamheten och att den därför måste

ske först efter det de inkvarterade flyttat in i inkvarteringsbostäderna. Che­

fen för försvarsstaben — som föreslår alt registerförare i inkvarterings-

kommun även skall tillse att värnpliktig personal, som inkvarteras inom

kommunen, snarast avlämnar adressanmälan till truppregistreringsmyn-

digheten — anser det önskvärt, att åtminstone personal i värnpliktsåldern

blir registrerad omedelbart vid ankomsten till inkvarteringsområdet med

hänsyn till den militära betydelsen av att adressanmälan omgående kom­

mer de militära registreringsmyndigheterna till handa och eftersändnings-

registret snabbt kommer i funktion.

Vad registrering av frivilligt utrymda beträffar förklarar länsstyrelsen i

Gotlands län att den icke torde böra äga rum förrän myndigheterna anbe­

fallt obligatorisk utrymning. Länsstyrelsen antar nämligen att frivillig ut­

rymning påbörjas i tämligen god tid inför ett spänt läge och framhåller

att de utrymmande då både har tid och möjlighet att ordna adressanmälan

i vanlig ordning, varför en mobilisering av en planerad registreringsorga-

nisation vid sådan tidpunkt synes onödig.

Beträffande sättet för registreringen förklarar sig civilförsvarsstyrelsen

beredd medverka till befollcningsregistreringen, som enligt styrelsen icke

i och för sig kan sägas vara ett primärt civilförsvarsintresse, genom att låta

utforma blanketten till anvisningssedel för enskild inkvartering, som ut-

skrives i rotelokalen, så att den kan uppta samtliga uppgifter som är önsk­

värda för registreringen och sålunda bilda underlag för denna. Även kom-

munalrättskommittén och svenska stadsförbundet m. fl. förordar att ci­

vilförsvaret skall tillhandahålla kommunerna visst primärmaterial i form

av kopior av civilförsvarets anvisningssedlar. Generalpoststyrelsen förklarar

sig beredd att i mån av tillgång ställa postpersonal till förfogande som bi­

träden åt vederbörande myndighet, som ombesörjer registreringen. En dy­

lik samverkan bör enligt styrelsens uppfattning vara till gagn för alla

parter och medföra att man snabbast möjligt får fram riktiga adressupp­

gifter. Styrelsen ifrågasätter om icke postpersonalen skulle i förekomman­

de fall kunna överföra eftersändningsuppgifterna till postverkets adress­

anmälningsblanketter. Länsstyrelsen i Gotlands län anser att civilförsvaret

bör insamla registeruppgifterna i rotelokalerna och därefter överlämna

dem till kommunen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år l‘J64

Departementschefen

Såsom jag redan framhållit vid mitt ställningstagande till de allmänna

riktlinjerna för en lagstiftning om kommunal beredskap anser jag det er­

forderligt att stadga en skyldighet för kommunerna att låta den kommu­

nala verksamheten generellt omfatta också sådan befolkning från annan

kommun, som på grund av de utomordentliga förhållandena tvingats taga

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

uppehåll i kommunen. Ehuru kommittén i sitt lagförslag begränsat d e

kommunala skyldigheterna gentemot inkvarterade

till sådana fall, då dessa blivit i behov av särskilt bistånd, synes dock även

kommitténs förslag vila på den grundläggande förutsättningen att de inkvar­

terade icke skall vara utestängda från den verksamhet, som kommunerna

bedriver i övrigt och som icke kan sägas innebära att behov av särskilt bi­

stånd tillgodoses. Regleringen av de kommunala skyldigheterna gentemot

inkvarterade eller eljest hemlösa torde böra inledas med ett stadgande av

nu avsedd allmän räckvidd. Det ligger dock i sakens natur att vissa begräns­

ningar måste gälla i fråga om den kommunala verksamheten till förmån

för inkvarterade från annan kommun. Kommunen bör sålunda icke vara

skyldig att tillhandahålla sådana förmåner, som uppenbarligen förutsätter

stadigvarande bosättning i kommunen, åt den som enbart på grund av de

utomordentliga förhållandena vistas där. Såsom exempel må nämnas sociala

stödåtgärder som icke avser att tillgodose löpande behov utan är avsedda

att på längre sikt förebygga hjälpbehov eller att höja standarden. Vidare

måste vid en sådan generellt utformad skyldighet, som nu är i fråga, en

begränsning göras för de fall, då i särskild lag eller författning, avsedd att

tillämpas just under nu åsyftade utomordentliga förhållanden, tillskapats

eu särskild ordning, i vilken personkretsen för den kommunala verksam­

heten bestämts. Gäller det däremot icke någon för krigsförhållanden särskilt

utarbetad ordning inom visst verksamhetsområde, bör den kommunala

verksamheten för de i kommunen bosatta utsträckas till att omfatta även

befolkning från annan kommun.

Under remissbehandlingen har i några yttranden berörts frågan om kom­

munalt ansvar för omhändertagandet av dem som vid snabbutrymning

av de största tätortsområdena blir tillfälligt inkvarterade i

s. k. genom gångsområden i avbidan på vidare transport. Medan

kommittén ansett att det kommunala ansvaret bör inträda först då de ut­

rymmande blivit definitivt inkvarterade, har i dessa yttranden framhållits

önskvärdheten av kommunalt ansvar även vid tillfällig inkvartering i ge-

nomgångsområdena. För egen del ansluter jag mig till kommitténs stånd­

punkt. En övergång av ansvaret för de tillfälligt inkvarterade skulle näm­

ligen enligt min mening leda till en icke önskvärd splittring i ansvarsför­

hållandena, helst som ansvaret måste återgå till civilförsvaret, så snart vi-

daretransporten blir aktuell. Det måste fasthållas att inkvarteringen i detta

fall blott är ett avgränsat skede i en fortgående utrymningsrörelse, som le-

des av civilförsvaret. Otvivelaktigt kommer emellertid den tillfälliga inkvar­

teringen att ställa civilförsvaret inför mycket svåra uppgifter och det är

sannolikt att även tillgängliga kommunala resurser i fråga om personal

och materiel måste tagas i anspråk. Detta bör emellertid ske under civil­

försvarets ledning, varvid om så blir erforderligt personalen kan anlitas

med civilförsvarsplikt och de materiella tillgångarna tagas i anspråk med

civilförsvarets förfoganderätt.

59

I likhet med kommittén och remissorganen finner jag det erforderligt

alt i lagen särskilt reglera den ojämförligt viktigaste av de kommunala

skyldigheterna gentemot utrymda eller eljest hemlösa, nämligen u p p g i f-

leii att tillgodose de särskilda behov, som är en följd av

att de tvingats lämna sina hem och berövals sina förvärvsmöjligheter. Den

verksamhet, som härvid skall ankomma på kommunerna, skiljer sig up­

penbarligen så väsentligt från dessas normala socialvårdande uppgifter,

att den icke kan anses innefattad i ett generellt stadgande av den karaktär,

som jag nyss berört. Därjämte bör denna skyldighet taga sikte icke blott

på befolkning från annan kommun utan även på befolkning från den

egna kommunen, som blivit hemlös eller eljest försatts i särskilda svårig­

heter genom utrymning, krigshändelser eller andra av de utomordentliga

förhållandena betingade omständigheter men som alltjämt är kvar inom

kommunen. Biståndsskyldigheten kommer således att gälla även för rena

utrymningskommuner och sådana kommuner, som är både utrymnings-

och inkvarteringskommun för den egna befolkningen. Det särskilda bi­

stånd, som här avses, skall såsom kommittén framhållit syfta till att till­

godose de hemlösas eller eljest krigsdrabbades mest elementära behov i

fråga om bostad och uppehälle samt erforderlig vård. Att dessa uppgifter

är de väsentligaste bör framgå av lagens bestämmelser.

Det bör emellertid anmärkas att kommunerna endast undantagsvis kom­

mer att primärt få sörja för att inkvarteringsbostad beredes den hemlöse.

Såväl vid vanlig utrymning som vid evakuering på grund av krigsskador

är nämligen civilförsvaret i första hand ansvarigt för omhändertagandet

av de drabbade och har därvid att anskaffa inkvarteringsbostad åt dem.

Vad som härvidlag kan ankomma på kommunerna är närmast att företaga

sådana jämkningar i den av civilförsvaret genomförda inkvarteringen som

föranledes av individuella behov och av inträffade förändringar i samman­

sättningen av de inkvarterade, exempelvis födslar, återförening av familje­

medlemmar, som skingrats under utrymningen, och ökning eller minskning

— genom annat än krigshändelser -— av tillgången på inkvarteringsbosläder.

Vad beträffar skyldigheten att sörja för de hemlösas uppehälle torde, såvitt

rör kontanthjälp, en särskild för krigsförhållanden ägnad ordning komma

att tillskapas, där kommunernas medverkan blir närmare reglerad. Såsom

ej särskilt reglerade kommunala uppgifter för de krigsdrabbades uppehälle

kan emellertid ifrågakomma att anordna kollektiv utspisning, att distribue­

ra särskilda förnödenheter, som tillhandahållits av det ekonomiska försva­

rets organ, etc. Ansvaret för att livsmedel och andra förnödenheter finns

att tillgå för distribution bland de behövande avses emellertid ej skola över­

gå på kommunen utan alltjämt åvila det ekonomiska försvarets organ. Själv­

fallet får det dock anses ingå i de kommunala skyldigheterna på området

att rapportera uppkommande behov. De kommunala skyldigheterna på vård­

området måste i första hand gå ut på att övervaka att vårdfallen bland

Kungl. Maj.ts proposition nr \ år 196b

60

de inkvarterade blir upptäckta och omhändertagna antingen inom kommu­

nens egen vårdorganisation — ålderdomshem, barnhem etc. eller av kom­

munen drivna särskilt upprättade internat för vårdbehövande __ eller för

vård under annan huvudman än kommunen, exempelvis sjukvård, kroni-

kervård etc. Med hänsyn till de förutsedda svårigheterna för inkvarterings-

kommunerna att omhändertaga alla de fall, som under de rådande, ofta

primitiva förhållandena skulle ha betecknats som vårdfall efter fredsmäs-

siga bedömningsgrunder, synes såsom alternativ till vården också uttryck­

ligen böra nämnas tillsyn genom kommunens försorg.

Av det sagda torde ha framgått att i åtskilliga fall de särskilda behov,

som det i princip bör åligga vistelsekommunen att avhjälpa, skall tillgodo­

ses av annan än kommunen. De kommunala skyldigheterna att lämna sär­

skilt bistånd bör följaktligen begränsas till de fall, då annat organ icke

är ansvarigt enligt särskilda bestämmelser.

Liksom kommittén, vars mening härutinnan delats av i det närmaste

alla remissorganen, anser jag det erforderligt att en fast regel ges för den

tidpunkt, då ansvaret för de utrymmande eller eljest

hemlösa skall övergå från civilförsvaret till i n-

kvarteringskommunerna. Det kan förutses att då ansvarsöver-

gången skall ske läget ofta kommer att vara svårt att överblicka. Detta nöd­

vändiggör entydiga regler för gränsen mellan civilförsvarets och kommu­

nernas ansvarsområden. Självfallet måste denna gräns också bestämmas så

att den praktiskt sett lämpligaste ordningen vinnes. Enligt min mening

har kommittén, såvitt rör den enskilda inkvarteringen, funnit

en lämplig tidpunkt för ansvarsövergången, i det denna föreslås ske i och

med att den utrymmande tagit anvisad inkvarteringsbostad i besittning.

En tidigare ansvarsövergång, som ifrågasatts i vissa remissyttranden, synes

mig knappast lämplig, enär civilförsvaret — men däremot icke kommuner-

na ' äger utöva förfoganderätt för att taga inkvarteringsbostäderna i an­

språk. Om inkvarteringsvärden vägrar att lämna den utrymmande tillträde

till bostaden, kan civilförsvarschefen omedelbart utöva förfoganderätt och

polisen kan likaså utan dröjsmål realisera ianspråktagandet. Endast civil­

försvaret torde vidare ha de erforderliga möjligheterna att snabbt ordna

utspisning vid stockningar i verksamheten och att ombesörja erforderliga

transporter och vägvisning genom ordonnanser till inkvarteringsbostä­

derna. En senare ansvarsövergång, varom förslag också framkommit un­

der remissbehandlingen, synes mig ej heller lämplig, då den kunde leda

till att civilförsvaret belastades med allehanda önskemål och förfrågningar

från dem, som redan flyttat in i anvisade utrymmen. För behandling av dy­

lika framställningar, som i allmänhet icke torde kräva omedelbara åtgärder,

synes kommunerna ligga närmare till. Såvitt gäller de enskilt inkvarterade

bör alltså ansvarsövergången äga rum i och med att de utrymmande blir

inkvarterade. I de fall, då det ej är fråga om någon överflyttning av an-

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Kuiujl. Maj:Is proposition nr A är 106A

61

svaret, enär detta icke någon gång åvilat civilförsvaret, dvs. då den utrym­

mande på egen hand sörjt för sin inkvartering, bör kommunens ansvar

likaledes inträda, då den utrymmande inflyttat i sin bostad i kommunen.

Först därmed bar ban vunnit sådan anknytning till denna, att dess skyl­

digheter mot honom bör kunna aktualiseras. Det kan givetvis inträffa att

frivillig utrymning och på egen band ordnad inkvartering skett innan ci-

vilförsvarsberedskap anbefalles. i dessa fall får de kommunala skyldighe­

terna enligt lagen anses inträda samtidigt med förordnandet om civilför-

svarsberedskap.

Inkvartering, som icke sker i enskilda hem utan i befintliga anstalter

i inkvarteringskommunen, exempelvis av vårdbeliövande i kommunens ål­

derdomshem, bör i fråga om tidpunkten för ansvarsövergången jämställas

med enskild inkvartering, varvid kommunen alitså omedelbart vid inkvar­

teringen övertar ansvaret för den vårdbehövande. Detsamma bör gälla vid

kollektiv inkvartering, exempelvis i skolbyggnader, kapell o. dyl., av per­

soner som icke är vårdbehövande. De särskilda arrangemang, som härvid

kan bli erforderliga för utspisning av de inkvarterade, bör då ligga under

'kommunens ansvar, men självfallet bör civilförsvaret i dessa fall bistå

med tillgänglig utrustning. Någon personal för drift av sådan kollektiv

förläggning bör däremot icke tillhandahållas vare sig av civilförsvaret eller

kommunerna. De inkvarterade måste här liksom vid enskild inkvartering

i princip sköta sig själva.

Annorlunda förhåller det sig med inkvartering av vårdbehövande i sär­

skilt upprättade interna t. Här föreligger ett kontinuerligt behov

av personal för vården av de intagna och det måste obetingat tillses att detta

behov blir fortlöpande täckt. Att det måste ankomma på civilförsvaret att

upprätta ifrågavarande internat synes ställt utom allt tvivel, enär civil­

försvaret annars icke kan sörja för inkvarteringen av de vårdbehövande,

som icke kan beredas plats genom överbeläggning av befintliga vårdinrätt­

ningar. Det är också civilförsvaret som i civilförsvarsplikten och förfogan­

derätten har de erforderliga medlen för att kunna anskaffa lokaler och

personal. Innan kommunerna kan övertaga ansvaret för driften av dylika

internat måste kommunerna ha satts i tillfälle att säkra dispositionsrätten

till lokalerna och att binda den erforderliga personalen till internatet. In-

kvarteringskommunerna måste följaktligen få en frist för att ordna dessa

angelägenheter, för att försäkra sig om livsmedelsleveranser till internaten

o. dyl. Jag finner det därför ofrånkomligt att civilförsvarets ansvar får be­

stå någon tid efter det internatet upprättats och dess drift kommit i gång,

ehuru det naturligtvis kan finnas skäl att så snart som möjligt friställa ci-

vilförsvarspersonalen för andra uppgifter. Regelmässigt synes det dock;

icke behöva bli någon särskild belastning för civilförsvaret att under en

kortare övergångstid driva de särskilt upprättade internaten, enär perso­

nalbehovet för dem under civilförsvarsberedskap alltid kan täckas med

62

anlitande av civilförsvarsplikten och försörjningen av internaten kan ord­

nas genom användning av förfoganderätten. Utgångspunkten för faststäl­

landet av den tidpunkt, då ansvaret skall övergå på kommunerna, anser

jag böra vara den dag, då kommunen mottagit anmälan från civilförsvaret

att internatet tagits i bruk, dvs. att internatet iordningställts och att in­

kvartering skett där. Härigenom får såväl civilförsvaret som kommunen alltid

en dag fixerad, då ansvaret skall övergå till kommunen och särskild utred­

ning om vilken utrymning, som föranlett upprättandet av internatet, och

när den utrymningen kan ha kungjorts undvikes. Den tid, som bör stå

kommunen till buds för att bereda sig för övertagandet av internatet, synes

böra bestämmas till en vecka och bör beräknas enligt eljest gällande regler

för beräkning av lagstadgad tid. Om särskilda svårigheter föreligger för

kommunen att övertaga ansvaret enligt huvudregeln bör länsstyrelsen ha

möjlighet att förlänga tiden med ytterligare högst en vecka.

Då inkvartering sker i särskilt upprättat internat, vars drift redan över­

tagits av kommunen bör ansvarsövergången ske enligt huvudregien. Kom­

munen blir alltså då ansvarig i och med att inkvarteringen verkställts.

Det kan naturligtvis till följd av krigshändelser eller andra störningar

i enskilda fall visa sig ogenomförbart med en ansvarsövergång enligt de nu

angivna reglerna. Härvid befinner man sig emellertid i ett sådant nödläge,

som kan inträffa inom praktiskt taget alla lag- eller förfatlningsmässigt

reglerade områden, och någon annan utväg än att handla efter vad som

ter sig mest ändamålsenligt med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall står då icke till buds. Att med hänsyn enbart till dylika nödlägen göra

tidpunkten för ansvarsövergången mera flexibel anser jag icke lämpligt, då

det kan leda till ovisshet om vilket organ som skall vara ansvarigt i skilda

lägen. Jag vill i detta sammanhang understryka att den omständigheten att

ansvaret för viss verksamhet enligt regleringen i lag ligger på ena eller

andra sidan givetvis icke får utgöra något hinder för samverkan mellan

civilförsvar och kommuner. Har den ena sidan resurser, som står outnytt­

jade, medan den andra sidan lider brist, är det självklart att en utjämning

skall komma till stånd genom samverkan.

Att det icke blir aktuellt med någon övergång av ansvaret till kommu­

nerna såvitt rör specialinternat för vissa kategorier vårdbehövan-

de torde ha framgått av det förut sagda. I dessa fall kvarstår internatet

under särskild huvudman — landsting, socialstyrelsen, fångvårdsstyrelsen

etc. — som i allmänhet också upprättar internatet, varvid civilförsvarets

uppgifter begränsar sig till medverkan vid transporten av de intagna. Det

kan emellertid stundom bli aktuellt att även dylika internat måste upp­

rättas av civilförsvaret, exempelvis vid icke planlagda utrymningar som

framtvingas av krigshändelserna. Efter upprättandet återgår dock i dessa

fall ansvaret till den ordinarie huvudmannen.

Jag har redan angivit, att jag anser det nödvändigt att uppdraga åt kom-

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

63

mimerna att upprätta och föra register över dem, som till

följd av de utomordentliga förhållandena lämnat sina hem och uppehåller

sig i kommunen. Eu sådan registrering torde vara eu förutsättning för kon­

takter med och mellan alla de människor, som vid samhällets omställning

till försvar byter vistelseort. Då registreringen icke bör få fördröja inkvar­

teringen synes mig registreringen regelmässigt icke böra sammankopplas

med denna utan bör ske då läget stabiliserat sig. Härvid bör kommunerna

ha de bästa förutsättningarna att skaffa erforderliga registreringsuppgitter

och att sammanställa registret. Detta bör också vara till särskild nytta för

inkvarteringskommunerna, som genom registren får en överskådlig bild

av inkvarteringsförhållandena.

Kommunernas skyldigheter att registrera befolkning, som lämnat sitt

hem, bör omfatta samma kategorier som skyldigheten att lämna särskilt

bistånd, dvs. inkvarterade såväl från annan kommun som från den egna

kommunen. Även här bör skyldigheten endast omfatta dem som erhållit

definitiv inkvartering i kommunen. I vad mån registrering bör ske av dem,

som omflyttats till de större tätorternas ytterområden i anslutning till be-

redskapsutrymning, är jag f. n. icke beredd att taga ställning till. Vid en

beredskapsutrymning fungerar ju i princip den fredsmässiga ordningen

och de omflyttade bör själva kunna sörja för att de kan nås av anförvanter,

myndigheter och andra. Den närmare utformningen av befolkningsregistre-

ringen kräver ytterligare överväganden och torde få ske i administrativ

ordning. Det är sålunda nu endast fråga om att fastställa ramen för de

uppgifter, som i detta hänseende måste läggas på kommunerna. Jag vilt

emellertid framhålla att varje möjlighet bör tillvaratagas att utnyttja för

registreringen användbart material rörande de inkvarterade, som kan fram­

komma vid civilförsvarets inkvartering. I den mån möjlighet föreligger för

kommunerna att erhålla biträde även av andra organ, exempelvis postver­

ket, bör givetvis också sådana möjligheter utnyttjas.

Redan vid en beredskapsutrymning, som enligt planerna omfattar sjuka,

barn och åldringar jämte vårdare samt andra icke förvärvsarbetande per­

soner, kommer inkvarteringskommunerna att utsättas för en betydande

belastning när det gäller omhändertagandet i skilda hänseenden av de ut­

rymda. Visserligen bör i detta läge försörjningen av de inkvarterade i stort

komma att fungera på vanligt sätt, enär förbindelserna med utrymnings­

orterna och deras olika samhälleliga organ kan förutsättas vara obrutna,

men på bostads-, vård-, hälsovårds- och skolområdena m. fl. områden kom­

mer besvärliga problem att uppstå. Samtidigt kommer utrymningskommu-

nerna att avlastas väsentliga arbetsuppgifter i och med att vård- och social­

fallen in. fl. lämnar dessa kommuner. Vid en slutlig utrymning blir denna

överföring av uppgifter från utrymnings- till inkvarteringskommunerna i

det närmaste total, enär i utrymningsorterna endast sådana personer kom­

mer att vara kvar, som ingår i någon försvarsorganisation eller är syssel­

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

64

satta i någon för totalförsvaret oundgänglig verksamhet. Det är uppenbart

att de resurser i fråga om framför allt personal, som friställes i utrym-

ningskommunerna, måste nyttiggöras i de belastade inkvarteringskom-

munerna. Såväl kommittén som remissinstanserna har ansett att detta kan

och bör ske genom att regler ges för interkommunalt bistånd,

innebärande att utrymningskommunerna skall vara skyldiga att lämna bi­

stånd åt inkvarteringskommunerna. Jag har också denna uppfattning och

förordar bestämmelser i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med kom­

mitténs förslag. Denna form av interkommunalt bistånd synes mig i första

hand böra vara en angelägenhet mellan den biståndstagande och den bi­

ståndsgivande kommunen, vilka vid direkta kontakter i skilda lägen bör

kunna nå överenskommelse om biståndets art och omfattning. Först om

de ej kan enas bör länsstyrelsen kunna ingripa med föreskrifter om bistån­

det. Med denna ordning, som självfallet förutsätter planläggning på ömse

håll, bör biståndet kunna lämnas på ett smidigt sätt och alltid anpassas efter

de aktuella behoven och möjligheterna. Med anledning av vad som anförts

i några remissyttranden om att utrymningskommunernas överskottsresur-

ser bör ställas till länsstyrelsens eller civilbefälhavarens förfogande vill jag

framhålla, att i de fall, då krigshändelser medför att biståndspersonalen icke

når fram till inkvarteringskommunerna enligt planerna, bör personalen

kunna fångas upp genom arbetsförmedlingarna och på denna väg dirigeras

till de kommuner, där den bäst behövs. Det blir emellertid då icke fråga om

interkommunalt bistånd utan om en arbetskraftsfråga, som handlägges i

vanlig ordning.

Kommittén har också belyst behovet av tillfälligt bistånd från en kom­

mun till en närbelägen annan kommun i sådana fall, då den senare kom­

munen blivit utsatt för en exceptionell tillfällig belastning. Det råder enig­

het också om behovet av denna form av interkommunalt bistånd och jag

anser det erforderligt med föreskrifter även därom. En förutsättning för att

bistånd i dessa fall skall lämnas bör emellertid vara att den biståndsgivan­

de kommunen icke genom att lämna bistånd försättes eller inom kort

skulle komma att försättas i samma situation som den kommun, som be­

gärt biståndet. För bedömningen härav är det erforderligt att ha överblick

över läget i stort med möjlighet att något förutse den närmaste utveck­

lingen. Denna överblick finnes hos länsstyrelsen. Det tillfälliga biståndet bör

därför enligt min mening göras beroende av länsstyrelsens förordnande,

vilket bör föregås av en allmän lämplighetsprövning.

I fråga om den kommunaltekniska verksamheten, som

regelmässigt är starkt differentierad och väl utvecklad inom utrymnings­

kommunernas tätorter men också förekommer i inkvarteringsområdenas

tätorter, har kommittén icke föreslagit någon skyldighet för kommunerna

att bedriva verksamheten under krig eller krigsfara. Kommittén har i stället

inskränkt sig till att på detta område föreslå skyldighet för kommunerna

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196b

65

att vidtaga förberedelser för att de skall kunna torlsätta med den koni-

munaltekniska verksamhet, som de faktiskt bedriver i fred, vare sig detta

sker på grund av lagstadgad skyldighet eller efter eget åtagande. I den mån

laglig skyldighet föreligger för kommunerna att utöva viss kommunaltek-

nisk verksamhet, såsom kan vara fallet med exempelvis väghållning och

drift av vatten- och avloppsanläggningar, kommer sådan skyldighet att be­

stå även i krig. Jag delar den av kommittén framförda och av remissmyn­

digheterna med ett undantag utan erinran lämnade uppfattningen, att be­

hov ej föreligger av att stadga skyldighet för kommunerna att fortsätta sin

kommunaltekniska verksamhet under krig eller krigsfara. Det synes mig

nämligen ställt utom tvivel att kommunerna kommer att göra vad som

står i deras makt för att i erforderlig omfattning fullfölja den verksamhet,

som de bedriver under normala förhållanden, även under krigsförhållan-

den. Jag vill i detta sammanhang erinra om att den planläggning, som se­

dan lång tid tillbaka skett inom det ekonomiska försvaret och andra grenar

av totalförsvaret, också bygger på den förutsättningen att den kommunal­

tekniska verksamheten skall upprätthållas utan att fördenskull någon lag­

stadgad skyldighet för kommunerna att bedriva verksamheten ansetts er­

forderlig. Lika litet som en allmän plikt att under krig eller krigsfara ut­

öva verksamhet åligger enskilda företagare, som driver industriell rörelse,

utför transporter eller utövar annan verksamhet av betydelse för total­

försvaret, bör en sådan generell skyldighet föreskrivas för kommunerna.

På det kommunaltekniska området har det tidigare ansetts ankomma

på civilförsvaret att iståndsätta kommunaltekniska anläggningar, som

krigsskadats. Detta skall nu regelmässigt vara en kommunal uppgift och

det skulle därför möjligen kunna övervägas att ge en uttrycklig föreskrift

därom. Av de skäl, som föranlett mig att icke förorda någon skyldighet för

kommunerna att bedriva kommunalteknisk verksamhet, finner jag det

emellertid ej heller erforderligt med föreskrifter om skyldighet för kom­

munerna att sätta skadade anläggningar i stånd. Skulle en kommun under­

låta att avhjälpa skador på en betydelsefull kommunalteknisk anläggning

för produktion eller distribution synes f. ö. möjlighet föreligga att genom

ett produktions- eller forslingsåläggande med stöd av allmänna förfogande­

lagen framtvinga erforderlig reparation.

' Liksom kommittén anser jag alltså att man vid lagstiftning om kom­

munal beredskap bör inom det kommunaltekniska området begränsa sig

till att reglera kommunernas skyldigheter att planlägga och vidtaga andra

förberedelser för verksamhetens behöriga fortgång under krig, dock med

den begränsningen i förhållande till kommitténs förslag, att förberedelser­

na ej skall taga sikte på åtgärder, som faller under det ekonomiska försva­

ret, exempelvis beredskapslagring av förnödenheter för den kommunal tek­

niska verksamheten. Jag finner det härvid icke möta principiella betänklig­

heter att stadga planläggnings- och förberedelseskyldighet i fråga om verk-

;> — Bihang till riksdagens protokoll 196'i. 1 samt. Nr i

Knntjl. Maj.ts proposition nr \ år 196t

66

samhet, för vars bedrivande skyldighet icke föreligger. Det måste nämligen

beaktas att en skyldighet att bedriva verksamheten faktiskt kan komma

att göras gällande i verkställighetsskedet med stöd av -allmänna förfogande­

lagen. Till frågan om planläggnings- oeh förberedelseskyldighetens omfat-

ning återkommer jag i det föl jande.

En den kommunaltekniska verksamheten närstående uppgift utgör till­

synen av fastigheter, som övergivits i samband med utrymning.

Härmed avses icke bevakning för att förhindra att brott begås i de över­

givna hemmen — detta är en klar polisuppgift, som måste ankomma på

den ordinarie polisen och civilförsvarspolisen i samverkan — utan sådan

tillsyn, som avser att förebygga, upptäcka och avhjälpa skador på fastig­

heterna och i dem kvarlämnad egendom. Kommittén har tänkt sig att för

denna uppgift skulle kunna anordnas särskilda frivilliga organisationer

eller att uppgiften skulle lösas genom avtal mellan intresseorganisationer

för fastighetsägare och hyresgäster å ena sidan och särskilda företag å den

andra. Kommitténs förslag har i det fåtal yttranden, som berört frågan,

mötts med tveksamhet. För egen del finner jag det uteslutet, åtminstone

vid utrymning som kan förutses bli tämligen temporär, att i slutligt utrymda

orter, där de kvarvarande i regel skall bo i befolkningsskyddsrum, hålla

kvar ett stort antal personer för tillsyn av fastigheterna. Enligt min mening

måste envar fastighetsägare och hyresgäst själv se till att fastigheterna

och hemmen är i sådant skick då de överges, att risken för svårare skador

blir den minsta möjliga. Vid slutlig utrymning måste således vatten- och

värmesystem tömmas och huvudkranar för vatten och gas etc. stängas.

De skador, som likväl inträffar och som icke kan avhjälpas av personer,

som för andra uppgifter måste stanna kvar efter slutlig utrymning, måste

tålas; alternativet är att riskera människoliv genom att hålla kvar särskild

servicepersonal i utrymningsorterna. Jag finner sålunda att det icke bör

göras till en kommunal skyldighet att utöva tillsyn av övergivna fastighe­

ter.

Remissbehandlingen av kommitténs förslag har visat, att också frågan

om omhändertagande och begravning av döda vållat

osäkerhet. Då civilförsvarets ansvarsområde bestämdes år 1959 framhöll

jag att denna uppgift i största möjliga utsträckning skulle åvila de ordi­

narie samhällsorganen, som därvid kunde påräkna hjälp av civilförsvaret,

men att det syntes mig ofrånkomligt att civilförsvaret ålades ansvar för att

den erforderliga planläggningen kom till stånd. Man skulle också från civil­

försvarets sida vara beredd att i svårare fall självständigt vidtaga nödvän­

diga åtgärder för att omhändertaga och begrava döda. De ordinarie sam­

hällsorganen på detta område är, såvitt gäller anordnandet av begravnings­

platser, de kyrkliga kommunerna och för själva begravningsförrättningar-

na regelmässigt kyrkan. Emellertid har i krig omhändertagandet av döda

en mycket starkt framträdande hälsovårdsaspekt och härvid är hälsovårds­

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 1964

nämnderna de ordinarie samhällsorganen. IJet synes mig uppenbart att i

sådana fall, då de ordinarie samhällsorganen ställs intör övermäktiga upp­

gifter på detta område, civilförsvaret måste påtaga sig ansvaret för att upp­

gifterna löses. Civilförsvaret kan med civilförsvarsplikt snabbt mobilisera

erforderlig arbetskraft och med förfoganderätt taga nödvändig tillgänglig

maskinell utrustning i anspråk. På de kyrkliga och borgerliga kommunerna

bör det däremot även i dessa svåra fall ankomma att anvisa begravnings­

platser och på den borgerliga kommunen ensam att bevaka hälsovårdsfrå-

gorna i samband med omhändertagandet och begravningen av de döda. Så­

lunda synes hälsovårdsnämnden vara det ordinarie samhällsorgan, som —

i den mån civilförsvaret ej redan påtagit sig uppgiften — bör begära civil­

försvarets ingripande för att de döda skall bli begravda på anvisad begra\-

ningsplats. En nära samverkan mellan civilförsvar, den kyrkliga och den

borgerliga kommunen samt kyrkan synes i dessa fall bli i hög grad på­

kallad. Om antalet döda icke är större än att den kyrkliga kommunen kan

ombesörja begravningen med den borgerliga kommunens bistånd, synes

medverkan av civilförsvaret icke böra påkallas; detta bör då ostört få kon­

centrera sig på att rädda de levande.

Med den allmänna skyldighet som jag i detta lagstiftningsärende för­

ordar för kommun att planlägga för uppgifter, som under krig kan ankom­

ma på kommunen, synes civilförsvaret icke längre böra ha att sörja för

att erforderlig planläggning kommer till stånd i fråga om omhändertagande

och begravning av döda. Däremot bör civilförsvaret i sin planläggning be­

akta att kommunerna kan komma att begära bistånd av civilförsvaret på

denna punkt.

De nu berörda uppgifterna för kommunerna torde komma att bli närmare

belysta i den pågående kyrkoberedskapsutredningen. Jag finner det emel­

lertid icke sannolikt att den kommer att påvisa något behov av lagregler,

enligt vilka kommunerna skulle åläggas särskilda skyldigheter i avseende

å omhändertagandet och begravningen av döda. F. n. kan jag icke finna

att något behov av lagbestämmelser härom föreligger, då de kommunala

uppgifterna på detta område väl ansluter till vad som gäller redan i freds­

tid.

Kungl. Mnj.ts proposition nr h <ir t

*>7

B. Planläggning och andra förberedelser

KommunalräUskommittéas förslag

För att kommunerna skall kunna fullgöra de uppgifter, som enligt kom­

mitténs förslag skall åvila dem vid krig eller krigsfara, finner kommittén

det erforderligt att planläggning sker och andra förberedelser vidtages

redan i fred. Förberedelserna måste emellertid, framhåller kommittén, på

varje beredskapsområde begränsas av kraven på återhållsamhet i arbets-

och kostnadshänseende. Kommittén pekar härvid på att många kommuner

68

nu har en liten förvaltningsorganisation och små ekonomiska resurser. Det

understrykes att kommunerna bör erhålla stöd och bistånd av andra organ

i sitt beredskapsarbete.

Kommunernas skyldighet att planlägga och att vid­

taga andra förberedelser för krigsförhållandena skall enligt kommitténs

förslag omfatta dels den kommunala verksamhet, som avser att omhän­

dertaga dem som blivit i behov av särskilt bistånd i anledning av krigs-

skada, utrymning etc., dels lämnande av såväl varaktigt som tillfälligt in-

terkommunalt bistånd, dels uppgifter, som enligt Kungl. Maj :ts bestäm­

mande kan komma att åläggas kommunerna och som rör tillämpningen

av allmänna förfogandelagen, allmänna ransoneringslagen eller lagen om

allmän tjänsteplikt eller som eljest äger samband med ransoneringsväsen-

det eller med arbetskraftens utnyttjande, dels ock kommunalteknisk verk­

samhet. Däremot föreslås ingen planläggningsskyldighet ifråga om den,

kommunala verksamhet, som — bortsett från det kommunaltekniska om­

rådet — utgör en fortsättning på kommunernas fredsmässiga verksamhet,

och ej heller för administrationen i dess helhet i kommunerna.

När det gäller verksamhet av kommunalteknisk art, som

ombesörjes av enskilt företag, anser kommittén, att det i

första hand bör ankomma på innehavaren av företaget att planlägga för

dess verksamhet under krig, och erinrar om att skyldighet redan gäller för

enskilda företagare att lämna uppgifter av betydelse för den ekonomiska

försvarsberedskapen och att biträda vid planläggningen för denna. Kommit­

tén finner det ej påkallat att genom särskild bestämmelse stadga planlägg­

ningsskyldighet för enskild innehavare av rörelse men anser att kommu­

nerna bör åläggas att vara verksamma för att tillfredsställande planlägg­

ning sker för viktigare enskilda kommunaltekniska företag. Kommunerna

bör vidare lämna bistånd vid denna planläggning. Uppgjorda planer bör

också granskas av kommunen.

Kommittén framhåller att anspråken på fullständighet i planläggningen

måste ställas olika för olika orter. För vissa orters del behöver någon egent­

lig planläggning normalt icke ske medan för andra orter rätt detaljerade

förberedelser erfordras. Bedömningen härav måste ske med utgångspunkt i

annan försvarsplanläggning och följa normer, som ger en jämn och riktigt

avvägd beredskap. För ett sådant grundläggande bedömande saknar kom­

munerna ofta tillräckliga hållpunkter. Först sedan utgångspunkterna för

krigsverksamheten och beredskapskraven blivit preciserade kan kommu­

nerna bedöma, vilka åtgärder som för ortens del bör vidtagas för att fylla

beredskapskraven. Skyldigheten att upprätta särskilda planer bör därför

enligt kommitténs mening göras beroende av initiativ från läns­

styrelsens sida. I orter, där krigsförhållandena icke antages med­

föra några avsevärda förändringar och där uppkommande svårigheter

hjälpligt kan bemästras genom improviserade åtgärder, bör någon egentlig

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196i

Kungi. Maj.ts proposition nr \ är l!)6i

<>9

planläggning icke vara erforderlig. Skyldigheterna att iörbereda sig lör

krigsförhållanden bör i dessa tall upplattas blott som eu skyldighet att i

skilda sammanhang beakta beredskapssynpunkterna och att avhjälpa up­

penbara brister. Skyldighet att upprätta särskilda planer bör således enligt

kommitténs mening föreligga först då länsstyrelsen anmodat kommunen

därtill, varvid länsstyrelsen bör ange utgångsläget för planläggningen och

de krav, som kan ställas på kommunens organisation och dess kapacitet i

krig. Denna ordning med initiativ från länsstyrelsen anser kommittén med­

ge en successiv uppbyggnad av beredskapen, nämligen genom att länssty­

relsen påkallar planläggning inom de mest angelägna verksamhetsområ­

dena först och sedermera påkallar en utvidgad planläggning.

Det av länsstyrelsen initierade planläggningsarbelet skall enligt kom­

mitténs förslag beträffande ordningen för planläggningen

ombesörjas av kommunens styrelse och andra i ledningsorganisationen in­

gående nämnder. Nämnder, som tillägges ansvar för beredskapen på visst

delområde, bör själva verkställa delområdets planläggning och sedan redo­

visa verkställd planläggning till kommunens styrelse. Under planläggnings-

arbetet bör samråd kunna äga rum med länsstyrelsen och bistånd skall

kunna erhållas från denna i form av rådgivning och annan hjälp. Den

samlade planläggningen skall därefter enligt kommitténs mening genom­

gås, samordnas och sammanfattas av kommunens styrelse samt under­

ställas fullmäktige i sina centrala delar.

De planer, som antagits av kommunen, föreslås skola underställas läns­

styrelsen, som kan fastställa planerna eller vidtaga åtgärder för att pla­

nerna skall bli fullständiga eller rättade.

Om de underställda planerna är ofullständiga eller otillfredsställande

bör länsstyrelsen i första hand söka åstadkomma komplettering eller rät­

telse utan anlitande av tvångsmedel. Länsstyrelsens befogenheter att fram­

tvinga planläggning bör emellertid enligt kommittén inrymma möjligheter

till att såväl verkställa planläggningen på kommunens bekostnad som att

förelägga vite.

När godkända planer föreligger måste, framhåller kommittén, kommu­

nerna vidtaga åtgärder för att genomföra planerna. Personal, som skall

vara verksam under krig, måste sålunda instrueras bl. a. om sina uppgifter,

beredskapskalendrar upprättas, reservanordningar utföras etc.

Beträffande det läge, som de kommunala förberedelserna

bör taga sikte på, framhåller kommittén att utrymnings- och in-

kvarteringsförhållandena samt riskerna för krigsskador här liksom inom

civilförsvaret måste utgöra utgångspunkterna. För planläggningen för den

kommunaltekniska verksamheten i utrymningsorterna anser kommittén att

det läge, som föreligger sedan all planlagd utrymning, alltså även slutlig ut­

rymning, verkställts, bör utgöra det läge, på vilket planläggningen bör in­

riktas. Kommittén erinrar emellertid om att civilförsvaret i planläggningen

70

för sin räddningsverksamhet i utrymningsorterna utgår från det läge, som

råder efter verkställd beredskapsutrymning. Då detta sker för att nå en

godtagbar katastrofberedskap, medan kommunernas uppgifter i huvudsak

skall gå ut på att avhjälpa materiella skador, finner kommittén att parallel-

litet ej föreligger. Drabbas en utrymningsort av skador efter beredskaps­

utrymning antar kommittén att utrymningen kommer att fortsätta med slut-

lig utrymning, om sådan är planlagd, varför återställandet av samhällsfunk­

tionerna i huvudsak ej behöver taga sikte på ett fortsatt läge med endast be­

redskapsutrymning. På några specialområden anser kommittén det emeller­

tid erforderligt att inrikta planläggningen på förhållandena efter endast

beredskapsutrymning, exempelvis i fråga om kommunikationer och ej när­

mare angiven kommunaiteknisk produktion.

När det gäller inkvarteringskommunernas planläggning anser kommittén

att denna bör inriktas på det läge som råder, då all av civilförsvaret plan­

lagd inkvartering genomförts. Härmed blir planläggningen ägnad att un­

derlätta för kommunerna att bemästra även förhållandena under mindre

omfattande inkvartering.

Den bedömning av skaderiskerna, som även den kommu­

nala planläggningen måste förutsätta, kan enligt kommittén nära ansluta

till motsvarande bedömningar inom totalförsvaret i övrigt, särskilt civil­

försvaret.

Kommittén finner det påkallat att sätta en yttersta gräns för kommu­

nernas planläggningsskyldighet inom det kommunaltekniska området, då

det icke är möjligt för kommunerna att återställa samhällsfunktionema

efter skador av mycket stor omfattning, exempelvis efter kärnvapenanfall

eller anfall med massinsats av konventionella vapen. Begränsningen av de

kommunala skyldigheterna härvidlag bör ske så, att det föreskrives att

kommunerna icke skall vara skyldiga att svara för förberedelser för av­

hjälpande av skador, som innefattar förstörelse av avsevärda delar av orten

eller eljest är av förödande omfattning.

Graden av den kommunala beredskapen inom det kom­

munaltekniska området måste enligt kommittén bestämmas för varje

kommun för sig och kan icke bindas genom annat än de förut berörda all­

männa reglerna. Vid denna individuella bedömning av kraven på planlägg­

ning och andra förberedelser bör enligt kommittén i viss utsträckning den

bedömning, som skett vid dimensioneringen av civilförsvarets enheter,

kunna tjäna till ledning. För den egentliga landsbygden och för tätorter

med mindre än 5 000 invånare finner kommittén det regelmässigt tillfyllest

att kommunen allmänt överser sina resurser och söker avhjälpa uppen­

bara brister i beredskapshänseende. I dylika områden eller orter kan emel­

lertid planlagd inkvartering påkalla särskild planläggning eller andra för­

beredelser. I orter med 5 000—10 000 invånare kommer förhållandena un­

der krig eller krigsfara att i högre grad än på andra håll likna förhållandena

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

7

!

i fredstid, enär varken utrymning eller inkvartering regelmässigt kominer

alt ske där. Kommittén påpekar att i dessa kommuner viss kommunaltek­

nisk beredskap måste hållas, men anser den i allmänhet icke påkalla någon

särskilt ingående planläggning. Orter med 10 000—ISO 000 invånare samt

vissa mindre orter skall i regel bcredskapsutrymmas men icke slutligt ut­

rymmas. Med hänsyn till skaderiskerna erfordras här särskilda bered-

skapsåtgärder på det kommunaltekniska området och kommittén anser

att det kan ifrågakomma att planlägga en höjning av den fredstida kapaci­

teten. För tätorter med mer än 00 000 invånare samt vissa mindre orter,

för vilka även slutlig utrymning och i vissa fall omflyttning planlägges,

måste eu omfattande omställning av den kommunala verksamheten plan­

läggas.

_

Kommittén framhåller att de kommunala skyldigheterna att vidtaga

förberedelser på det kommunaltekniska området icke kan inskränkas till

en planläggningsskyldighet utan också måste omfatta skyldighet att föran­

stalta om vissa reservanordningar för driften. Vidare berör kommittén frå­

gor om anordnande av skyddade uppehållsplatser för ledning och arbetsstyr­

kor. Kommittén erinrar härvid om att civilförsvarslagen for närvarande stad­

gar skyldighet för kommunerna att inrätta och underhålla reservanord­

ningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsorj-

n ingen. Kommunerna har samma skyldigheter beträffande allmänna

skyddsrum, för de kommunala anläggningarna avsedda enskilda skyddsrum

samt ledningscentraler och andra uppehållsplatser för verkskyddet vid kom­

munala företag. Civilförsvarets behov av reservanordningar synes emellertid

kommittén nu, då civilförsvaret icke längre skall bara ansvaret for den

kommunaltekniska verksamheten, uteslutande böra bedömas med utgångs­

punkt från anordningarnas betydelse för civilförsvarets skadeavhjälpande

verksamhet. Nu rådande förhållanden belyses av kommittén med ett exem­

pel från vattenförsörjningens område. På detta område skall civilförsvarets

anordningar numera avse endast behoven av vatten för brandförsvaret

under krig, medan vidtagandet av anordningar, som behövs för dricksvat­

tenförsörjningen, i princip får uppfattas såsom en angelägenhet för den

kommunala beredskapsverksamheten. Enligt kommitténs mening bör ef­

tersträvas en sådan gränsdragning mellan civilförsvarets och kommunernas

ansvarsområden, som så långt detta är möjligt håller isär de bägge om­

rådenas anordningar.

När det gäller reservanordningarna finner kommittén behoven av dessa

till övervägande del hänföra sig till den kommunala beredskapsverksam­

heten. På vattenförsörjningens område begränsas civilförsvarets intressen

till behoven för brandförsvaret. För den kommunaltekniska verksamheten

finns behov av anordningar också på andra kommunaltekniska områden

än dem, som omfattas av civilförsvarslagens nuvarande bestämmelser om

reservanordningar. Kommittén förordar därför att huvudbestämmelsen

om reservanordningar får sin plats i föreskrifterna om den kommunala

Kangl. Maj:ts proposition nr

1

<ir 10(Wr

72

beredskapsverksamheten. Civilförsvarslagens motsvarande bestämmelse

anser kommittén kunna utgå och ersättas av en bestämmelse om skyldighet

iör kommun att såsom en civilförsvarsuppgift sörja för de särskilda reserv-

anordningar, som hänför sig uteslutande till brandförsvarets behov.

I fråga om anordningar för skyddet av kommunal per­

sonal, som erfordras för den kommunala verksamheten under krig, fin­

ner kommittén, att det är motiverat att viss del av den kommunala bered­

skapens personal skyddas i civilförsvarets skyddsrum. Kommunal perso­

nal skall nämligen ge civilförsvaret bistånd i dess skadeavhjälpande verk­

samhet. Den kommunala personalen i övrigt bör, i den mån samlad för­

läggning är nödvändig, beredas plats i de kommunaltekniska anläggning­

arnas ledningscentraler och skyddsrum. Det blir härvid närmast fråga om

en fördelning av erforderliga skyddsutrymmen. Enligt kommitténs me­

ning saknas anledning att i bestämmelserna om kommunala beredskaps-

uppgifter upptaga föreskrifter om ledningscentraler och skyddsrum. Vid

handläggningen inom civilförsvaret av skyddsrumsfrågorna bör, utan att

detta behöver särskilt inskrivas i civilförsvarslagen, hänsyn kunna tagas

till den kommunala beredskapsverksamhetens behov. I den mån särskilda

bestämmelser kan erfordras, bör dessa kunna utfärdas av Kungl. Maj :t

med stöd av den i 40 § 3 mom. civilförsvarslagen meddelade befogenheten

att reglera samordningen mellan de kommunala myndigheternas verksam­

het och civilförsvaret.

Den skyldighet att vidtaga reservanordningar för den kommunaltekniska

verksamheten, som kommittén föreslagit, anser kommittén ej skola gälla

lagerhållning av reservdelar eller arhetsmateriel in. in. Kommunerna

bör enligt kommitténs uppfattning ej betungas med lagerhållning utan denna

bör ske såsom en del av det ekonomiska försvarets förberedelser.

När det gäller anskaffning i inkvarteringskommunerna av utrustning för

de inkvarterades behov anser kommittén att en viss obligatorisk lagerhåll­

ning knappast kan undvaras. Lagerhållning erfordras i någon utsträckning

också för civilförsvarets insatser på detta område. Frågan om lagerhållning

av dylik utrustning bör därför lösas gemensamt av civilförsvaret och kom­

munerna. Kommittén finner dock att civilförsvaret har de bästa förutsätt­

ningarna att anskaffa och lagerhålla utrustningen och förordar att dessa

uPPgifter skall ankomma på civilförsvaret. Såsom en civilförsvarsuppgift,

reglerad i civiltörsvarslagen, bör det i gengäld ankomma på kommunerna att

utan ersättning ställa lagerutrymmen till civilförsvarets förfogande.

Kommittén har även behandlat frågan hur kommunerna skall kunna

täcka behoven av personal för att de skall kunna fullgöra sina

uppgifter vid krig eller krigsfara. Härvid har kommittén särskilt beaktat

de problem som uppkommer i samband med utrymning och genom att kom­

munala förtroendemän och anställda inkallas till krigsmakten eller civil­

försvaret eller till andra uppgifter inom totalförsvaret.

Förtroendemän och anställda, som tilldelats uppgifter inom kommunens

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

73

beredskapsverksamhet, måste enligt kommittén vid utrymning kvarstanna

där. Tjänstepliktslagen kan härvid komma till användning lör att i sär­

skilda fall hålla anställda kvar. Anledning saknas att särskilt för den kom­

munala beredskapsverksamheten införa möjligheter att genom bortflytt-

ningsförbud och liknande åtgärder förhindra att personalen lämnar orten

vid utrymning.

Kommittén erinrar om att uppskov från militärtjänstgöring nu meddelas

i begränsad omfattning för kommunal verksamhet. De ökade kraven på

kommunernas totalförsvarsinsatser måste föranleda en vidgad uppskovs-

givning. Redan från början måste tillses att dessa nytillkomna anspråk

ej kommer till korta i den konkurrens om personaltillgångarna, som råder

inom totalförsvaret. Uppskov måste meddelas såväl personer inom den

kommunala ledningsorganisationen som anställda i nyckelpositioner inom

kommunal förvaltning och verksamhet. När det gäller ledningsorganisa­

tionens förtroendemän måste uppskov kunna ifrågakomina för ordföran­

dena i de i organisationen ingående nämnderna och i viss utsträckning även

för andra ledamöter, som finnes böra anlitas för mera fortlöpande arbete

med beredskapsverksamheten. I den mån i nämnderna i övrigt finns värn­

pliktiga ledamöter får dessa ersättas av fredstida eller vid krigsfall utsedda

suppleanter eller också får nämnderna arbeta med mindre antal ledamöter.

Uppskov bör även ifrågakomma för personal med specialuppgifter eller

speciella yrkeskvalifikationer. Behoven av uppskov kan enligt kommittén

överblickas först då kommunerna verkställt sin planläggning. På det av

kommittén föreslagna centrala ledningsorganet bör ankomma att på grund­

val av en sammanställning av de kommunala beredskapsplanerna göra

framställning hos Kungl. Maj :t om vidgad uppskovsram.

Kommittén framhåller att också civilförsvarstjänsten kan taga personal

från den kommunala verksamheten. Tidigare tillämpade principer att den

kommunalanställda personalen i viss utsträckning uttages i första hand

har kommit till uttryck även i den nya civilförsvarslagen. Då kommunerna

nu tillagts självständiga uppgifter inom totalförsvaret bör enligt kommittén

kommunernas behov av deras egen personal endast i begränsad utsträckning

stå tillbaka för civilförsvarets anspråk. Att uttagning till viktig civilför-

svarstjänst redan skett och vederbörande undergått utbildning eller på

annat sätt närmare knutits till civilförsvarsuppgifterna torde emellertid

i allmänhet böra medföra att de kommunala anspråken får vika. Civilför­

svaret bör också äga företräde när fråga är om uppgifter, som icke gärna

kan lösas utan att kommunal personal anlitas eller då en uttagning är sär­

skilt motiverad för att säkerställa samordning med den kommunala verk­

samheten. Kommittén antar dock att antalet sådana uppgifter är begrän­

sat, då det företrädesvis torde ha varit de kommunaltekniska uppgifterna,

som hittills gjort en uttagning av kommunal personal särskilt befogad.

Viss personal anser kommittén å andra sidan med fördel kunna utnytt-

3

*—Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 sand. Nr b

Kungl. Maj ds proposition nr b år 196b

74

jas såväl av kommunerna som av civilförsvaret. Så är särskilt fallet med

personal i inkvarteringsorterna, vilken sedan civilförsvarets uppgifter med

inkvarteringen slutförts bör kunna övergå till den kommunala inkvarte-

ringsverksamheten. Förutsättningar torde många gånger också finnas att

gemensamt utnyttja personal i de kommunaltekniska företagens verkskydd

och den kommunaltekniska beredskapen. När det gäller gemensam per­

sonal betonas vikten av att klara regler för användningen uppställes redan

på förhand. De överenskommelser, som kan träffas härom mellan kom­

munerna och civilförsvaret, bör i viktigare fall redovisas i de kommunala

planerna.

När det gäller att anskaffa tillskottspersonal anvisar kommittén möj­

ligheterna att anlita bl. a. förtroendemän i nämnder, som icke ingår i den

kommunala ledningsorganisationen. Kommittén har övervägt en bestäm­

melse, enligt vilken sådana förtroendemän skulle vara skyldiga deltaga

i beredskapsarbetet men räknar med att sådana förtroendemän frivilligt

kommer att ställa sig till förfogande. Det synes därför kommittén icke er­

forderligt med en sådan regel.

Kommittén pekar vidare på möjligheterna för inkvarteringsorternas del

att anlita den personal, som anländer från utrymningsorterna. Anvisning på

lämplig sådan personal kan erhållas från biståndspliktiga utrymningsor­

ter och genom förmedling av länsstyrelserna. Personaltillskott kan vidare

tillföras kommunerna genom avtal med pensionerad personal och andra

lämpliga personer. Viktiga uppgifter kan också anförtros särskild roteor-

ganisation och frivilliga organisationer.

Att kommunerna genom avtal eller på annat sätt under fred binder per­

sonalen till beredskapsuppgifterna anser kommittén betydelsefullt. Per­

sonal, som kan namneligen anges, bör fullständigt redovisas i planerna

och beredskapsregistreras. Den personal, som erfordras utöver den på detta

sätt erhållna stommen, måste i ett akut läge — såsom sker inom andra

delar av totalförsvaret -—■ anskaffas genom arbetsmarknadsverket. Planerna

bör ange de personalbehov, som skall täckas på detta sätt.

Även frågan hur kommunernas behov av fordon, arbets­

maskiner och annan utrustning för den kommunal­

tekniska verksamheten skall kunna täckas har behandlats av

kommittén. Den erinrar om att sådan utrustning nu uttages i viss omfatt­

ning för att nyttjas inom annan totalförsvarsverksamhet. En sådan uttag-

ning bör enligt kommittén i fortsättningen icke äga rum beträffande till­

gångar, som behövs för den kommunala verksamheten. Då kommunerna

så finner erforderligt måste redan verkställda uttagningar hävas.

Kommunernas maskintillgångar anser kommittén vara på många håll helt

otillräckliga. För den kommunala verksamheten förhyrs maskiner i bety­

dande utsträckning. Särskilt är detta förhållandet med grävmaskiner och

andra större maskiner. Den kommunala verksamheten under krig anses

därför kräva ett icke obetydligt tillskott av maskiner.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196A

75

Den del av tillskottet till maskinparken, som måste vara fortlöpande

bunden vid den kommunala verksamheten, bör enligt kommittén tdlforas

genom direkt uttagning till förmån för vederbörande kommun. Uttagning-

en bör ske enligt civila uttagningsförordningen med ledning av de kom­

munala planerna; förordningen bör därför göras tillämplig för ifrågava­

rande ändamål. Återstående del av tillskottsresurserna behöver ej ständigt

anlitas i den kommunala verksamheten och skulle närmast få karaktären

av reservutrustning. Särskilt när det gäller större arbetsmaskiner, såsom

grävmaskiner o. d., anser kommittén det icke lämpligt att tillgångarna lielt

bindes vid vissa arbetsplatser och där kanske tidvis får stå overksamma.

Förutsättningar bör emellertid enligt kommittén finnas för ett gemensamt

utnyttjande under krig av maskintillgångar olika totalförsvarsmyndighe-

ter emellan och kommittén utgår från att hithörande frågor uppmärksam­

mas inom BRB-organisationen vid den fortlöpande uppbyggnaden och till­

synen av beredskapen på byggnads- och reparationsområdet.

I den mån fullgörandet av de kommunala beredskapsuppgifterna kräver

ianspråktagande av utrustning, som ej tillhör kommunen, bör enligt kom­

mittén kommunen hänvända sig till länsstyrelsen, som antingen själv eller

genom annat organ bär anskaffa den erforderliga utrustningen, eventuellt

genom att utnyttja förfoganderätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Civilförsvarsstyrelsens utredning om ■vattenhygienen i krig

Utredningen, i vilken ingått företrädare för civilförsvarsstyrelsen, medi­

cinalstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens institut för folk­

hälsan och försvarets forskningsanstalt, har företagit landsomfattande un­

dersökningar och inventeringar beträffande vattenverk, vattentäkter, av­

loppsförhållanden m. m. På grundval av resultatet av dessa undersökningar

har utredningen framlagt förslag till lösning av vissa problem i samband

med vattenförsörjningen i inkvarteringskommunerna, vilka problem enligt

utredningens mening snarast måste lösas om planlagd inkvartering skall

kunna genomföras i full omfattning. Utredningen har sålunda funnit att

befintliga gemensamma vattenverk, till vilka de inkvarterade i mycket stor

utsträckning måste bli hänvisade för sin försörjning med godtagbart hus-

hållsvatten, har en mycket bristfällig lagerhållning av reserv-

utrustning. Endast ca 10 % av vattenverken har reservlager av vatten­

rör, ca

5

% har reservvattentäkter och ca

10

% har reservanordningar för

elavbrott. Utredningen anser att redan under normala förhållanden reserv­

lager för hastigt uppkommande behov bör finnas vid alla gemensamma vat­

tentäkter och omfatta ca 5 % av vattenverkets totala rörlängd. Att hålla

dylika reservlager bör vara en kommunal angelägenhet och utredningen

föreslår att varje gemensamt vattenverk anmodas att hålla normalt lager

om

5

% av dess totala rörlängd.

76

För krigsförhållanden bör enligt utredningen centrala länslager av rör

uppläggas för att tillgripas, då kommunalt lager icke förslår för reparation

efter krigsskador. Lagerhållningen länsvis bör vara en statlig uppgift.

Beträffande pumpar anför utredningen att dess inventering visat att i

flertalet fall, då gemensamt vattenverk är försett med reservpump, denna

är inmonterad på plats och normalt inkopplas växelvis med den ordinarie

pumpen. Vid krigsskador på vattenverk är risken därför stor att båda pum­

parna sätts ur funktion samtidigt. Reservanordningar för strömavbrott och

för vattenrening saknas så gott som helt. Utredningen anser det icke eko­

nomiskt genomförbart att låta varje vattenverk hålla sig med pumpar och

vattenreningsaggregat i reserv. Lagerhållning av dylika reservanordningar

bör därför ordnas länsvis såsom en statlig uppgift.

Vad beträffar vattenförsörj ningen för de inkvarterade i gles­

bygdsområden utan gemensamma vattenverk har ut­

redningen kommit till den uppfattningen, att de enskilda vattenbrunnarna

icke i erforderlig utsträckning har sådan standard, att de kan trygga vatten­

försörjning för de inkvarterade. En ingående provundersökning i en kom­

mun i Östergötlands län har visat att 45 % av gårdarna saknar brunn med

erforderlig kapacitet och 59 % brunn av godtagbar hygienisk standard. Vid

sammanlagt icke mindre än 64 % av gårdarna blir förhållandena otillfreds­

ställande i dessa eller nagot av dessa hänseenden. Vattenförsörjningen inom

inkvarteringsområden av ifrågavarande typ måste enligt utredningen i

forsta hand baseras på de gemensamma vattenverken. Dessa bör härvid

kunna försörja kringliggande områden intill ett avstånd av

1

mil från varje

vattenverk även om detta kommer att medföra en omfattande vattendistri­

bution inom dessa områden. Inkvarteringsområden, som saknar tillgång —

beräknad på angivet sätt — till gemensamt vattenverk, måste enligt utred­

ningen förses med kompletterande vattentäkter med kontrollerat vatten.

Företagna undersökningar har pekat på att kompletterande vattentäkter

genomsnittligt erfordras inom 9,3 % av inkvarteringsytan. Då emellertid

härvid medräknats stora glesbebyggda områden, finner utredningen att man

vid en försiktig bedömning kan räkna med att inkvarteringskapaciteten på

grund av brist på vatten är för landet i dess helhet

5—7

% lägre än som an­

tagits i inkvarteringsplanläggningen. För att avhjälpa detta missförhållande

föreslår utredningen att kompletterande vattentäkter anordnas i de fall, då

efter ett detalj studium av inkvarteringsplanläggning och vattentillgång så­

dana anordningar framstår såsom oundgängliga.

Utredningen har approximativt beräknat kostnaderna för upplägg­

ning länsvis av reservdelar, reningsaggregat, kemikalier m. m. för gemen­

samma vattenverk till 12,4 milj. kronor och för anordnande av komplette­

rande vattentäkter till 3,0 milj. kronor. Utredningen föreslår att erforder­

liga medel successivt anvisas under den

10

-årsperiod, som avsetts för upp­

byggnaden av det nya civilförsvaret.

Kungi. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr i är l!)Gb

77

Remissyttrandena

Från intet liåll har nödvändigheten av planläggning och andra förbere­

delser eller behovet av bestämmelser om skyldighet för kommun att vid­

taga dylika förberedelser satts i fråga. Däremot bär åtskilliga remissinstan­

ser, hland dom överbefälhavaren och socialstyrelsen, understrukit bety­

delsen av att planläggningen snarast påbörjas.

Det fåtal synpunkter som framförts i frågan vilka områden

planläggningsskyldig heten bör gälla har gått i skärpande

riktning. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit att den kom­

munaladministrativa beredskapen över hela fältet måste planläggas sam­

tidigt med planläggningen för själva verksamheten inom de områden, för

vilka kommittén föreslagit särskild planläggningsskyldighet.

Med kommunerna bör enligt länsstyrelsen i Östergötlands län och Lin­

köpings stad de kommunägda företagen jämställas i fråga om

planläggningsskyldighet och därmed också i fråga om rätt till statsbidrag.

Frågan om kommunalteknisk verksamhet genom andra företag än kom­

munerna beröres också av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anser att

kommuner, som utlämnat sådan verksamhet på entreprenad, bör ha skyl­

dighet att teckna krigskontrakt med entreprenören för att därmed säkra

verksamheten vid krig eller krigsfara. Vattenfallsstyrelsen erinrar om att

distributionen av elkraft i stor utsträckning ombesörjes av enskilda distri-

butionsföreningar och anser att kommunernas skyldigheter gentemot dessa

bör regleras på lämpligt sätt.

Frågan huruvida kommunerna skall vara skyldiga att planlägga på eget

initiativ eller om skyldigheten skall vara beroende av initiativ av

länsstyrelsen finner statens jordbruksnämnd tämligen oklart be­

svarad av kommittén, i det kommittén i motiven uttryckligen förklarat

planläggningen beroende av länsstyrelsens initiativ men i förslaget till för­

fattningstext ålagt kommun att utan vidare i fredstid vidtaga nödiga för­

beredelser. Åtskilliga remissinstanser utgår från att all planläggning en­

ligt kommitténs förslag skall vara beroende av länsstyrelsens initiativ och

en del finner en sådan ordning icke tillfredsställande. Sålunda anser läns­

styrelsen i Västmanlands län och Berga kommun att upprättandet av sär­

skilda planer skall vara obligatoriskt. Styrelserna för flera av Stockholms

stads kommunaltekniska verk framhåller att planer för deras del bör upp­

rättas oberoende av initiativ av överståthållarämbetet.

Beträffande planläggningsordningen har kommitténs för­

slag icke föranlett några erinringar under remissbehandlingen. Påpekanden

har emellertid gjorts i skilda hänseenden. Sålunda har länsstyrelsen i Got­

lands län framhållit att ledningen av och tillsynen över planläggningen

klart och entydigt måste läggas på kommunens styrelse, så att länsstyrel­

sen alltid skall kunna vända sig till denna och icke vara hänvisad till att

78

taga kontakt med de olika kommunala fackorganen. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län anser att planläggning av interkommunalt bistånd

mellan utrymnings- och inkvarteringskommuner regelmässigt torde kom­

ma att ske genom länsstyrelsens förmedling och få erforderlig stadga ge­

nom att intagas i de kommunala planer, som fastställs av länsstyrelsen.

Nyköpings stad förutsätter ett intimt samarbete direkt mellan de av inter­

kommunalt bistånd berörda kommunerna. Gävle stad understryker det

stora intresse, som utrymningskommunerna har av att inkvarteringskom-

munerna får en ändamålsenlig och riktig planläggning, och anser att läns­

styrelsen bör få befogenhet att ge inkvarteringskommun direktiv om sam­

arbete med utrymningskommun. Alternativt bör utrymningskommun få

rätt att direkt hos vederbörande inkvarteringskommun påfordra samar­

bete. Länsstyrelsen i Västmanlands län finner det ekonomiskt fördelaktigt

att kommunerna inom de planerade kommunblocken samverkar vid plan-

läggningsarbetet.

Planläggningen för reparationer inom elkraftförsörjningen bör enligt

vattenfallsstyrelsen samordnas av elblockcheferna med hänsyn till detta

verksamhetsområdes anknytning till kraftförsörjningen i stort.

Frågan på vilket läge den kommunala planläggning­

en skall taga sikte beröres av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrel­

sen i Västmanlands län. Dessa anser att planläggningen inom det kommu­

naltekniska området måste ske för det svåraste läget, nämligen krigsska-

dor sedan endast beredskapsutrymning verkställts. Civilförsvarsstyrelsen

erinrar härvid om att civilförsvarets räddningsenheter dimensionerats för

insatser vid anfall efter endast beredskapsutrymning och att räddnings-

verksamheten är baserad på kommunernas tekniska resurser i fråga om

tung materiel och dennas betjäning. Styrelsen åberopar att det vid be­

slutet om civilförsvarets nya organisation uttryckligen förutsatts att civil­

försvaret skall ha möjlighet att vid behov taga de kommunala resurserna

i anspråk för röjningsarbete. Länsstyrelsen motiverar sin ståndpunkt på

liknande sätt.

Kommitténs ståndpunkt att planläggningen i inkvarteringskommunerna

bör inriktas på förhållandena sedan all planlagd inkvartering verkställts

har icke mött någon erinran.

Eskilstuna stad påpekar att kommunernas planläggning för kristids-

nämndernas verksamhet ej kan anpassas efter det läge, som råder då slut­

lig utrymning skett. Ransoneringar måste nämligen sannolikt genomföras

redan innan några utrymningar alls företagits.

Enighet råder om att graden av beredskap i form av större

eller mindre fullständighet i planläggningen måste avvägas från fall till

fall med hänsyn till de olika kommunernas karaktär av utrymnings- eller

inkvarteringskommuner, risk för krigsskador och förutsedd belastning på

de kommunala organen. Civilbefälhavaren i IV. civo har intet att erinra

Kangl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

79

mot kommitténs uttalande att i vissa kommuner någon egentlig planlägg­

ning ej behöver ske men finner det erforderligt med detaljerad planlägg­

ning på det kommunaltekniska området i alla orter, där skyldighet före­

ligger att anordna enskilda skyddsrum. Likaså bör planläggning ske i alla

inkvarteringskommuner och, inom folkförsörjningsområdet, i alla kom­

muner med antingen skyddsrumsbyggnadsskyldighet eller planlagd in­

kvartering. Länsstyrelsen i Stockholms lön, som icke har någon invänd­

ning mot att redovisning av kommuns planer sker endast efter länsstyrelsens

särskilda förordnande, ifrågasätter om icke Kungl. Maj :t bör utfarda före­

skrifter rörande planläggningens art och omfattning för olika typer av om­

råden på samma sätt som skett i fråga om utrymnings- och inkvarterings-

planläggningen och skyldigheten att anordna skyddsrum. Samma länssty­

relse finner det i övrigt erforderligt med en mycket detaljerad planläggning

för interkommunalt bistånd mellan utrymnings- och inkvarteringskommun.

Vad kommittén föreslagit rörande gränsdragningen mellan reserv­

anordningar för civilförsvarets behov och sådana för den kommunal­

tekniska verksamheten har icke föranlett någon erinran under remissbe­

handlingen.

Däremot har i ett ganska stort antal remissyttranden berörts frågan om

särskilda anordningar för att trygga de inkvartera­

des tillgång till hushållsvatten, varvid framhållits att man

här står inför ett svårt problem, som kräver sin lösning. Civilforsvarssty-

relsen uttalar att kommittén förbigått frågan och länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län, några länsläkare samt distrikt singenjör ers förening och

ett flertal enskilda distriktsingenjörer framhåller att närmare föreskrifter

erfordras på detta område, så att det klarlägges vilka uppgifter som skall

ankomma på kommunerna och vilka som skall åvila centrala och andra

organ. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen understryker nödvändigheten av

en planläggning på detta område, som av länsstyrelsen i Stockholms län

betecknas såsom innefattande brännande problem. Länsstyrelsen i Väster-

norrlands län framhåller att en planläggning för snabbt anordnande av

vattentäkter måste komma till stånd. Några kommuner, där inkvartering

planlägges, har också framhållit behovet av planer och anordningar för vat­

tenförsörjningen. Hälsovårdsaspekterna betonas särskilt av länsläkarna i

Södermanlands, Östergötlands och Jämtlands län, vilka också beror behovet

av planläggning för inkvarteringskommunernas hälsovårdande verksam­

het i allmänhet, för anordningar för destruktion av avfall och for andra sa­

nitära anläggningar i kommuner, vilkas befolkning kan bli upp till tredubb­

lad. Statsepidemiologen uttalar, att vattenförsörjningen kommer att ställa

stora krav på kommunernas tekniska beredskap. Epidemiriskerna i oför­

beredda inkvarteringskommuner framhålles också av länsstyrelsen i Upp­

sala län.

Frågan om skydd för sådan kommunal personal och så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 är 1964

80

dana maskinella tillgångar, soin krävs för kommunala uppgif­

ter, har behandlats av några remissinstanser. Länsstyrelsen i Malmöhus

län anser att kommittén tagit alltför lätt på detta spörsmål och hänvisar

tdl att civilförsvaret är i hög grad beroende av de kommunaltekniska re­

surserna, framför allt såvitt gäller de rörliga enheterna, för att kunna

genomföra den röjning, som erfordras för räddningsarbetet. Allt måste

goras för att bevara dessa resurser intakta. Det krävs därför en omsorgsfull

planläggning efter i stort sett samma grupperings- och skyddsprinciper,

som gäller för civilförsvarets enheter. I den mån utgångsgruppering icke

kan ske utanför orten måste skydd anordnas inne i denna liksom för civil­

försvarets framskjutna enheter, en omfattande och säkerligen också kost­

nadskrävande kommunal beredskapsuppgift, som kommittén enligt läns­

styrelsens mening ej beaktat tillräckligt. Liknande synpunkter framföres

av föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus lan framhåller också såsom i hög grad önskvärt att man rent

generellt fastställer samma skyddskrav i en ort oberoende av om det gäl­

ler civilförsvar eller kommunala beredskapsanordningar. Länsstyrelsen

påpekar i detta sammanhang att ett utnyttjande av gemensam central för

civilförsvars- och kommunal beredskapsledning skulle medföra betydelse­

fulla fördelar, framför allt från samråds- och sambandssynpunkt men även

med hänsyn till driftskostnaderna i fred. Också Eskilstuna stad påpekar

att civilförsvar och kommunal verksamhet i krig måste nära samordnas

i fråga om såväl personal som lokaler. I kommuner med huvudcentral för

civilförsvaret bör åtminstone de viktigaste kommunala myndigheterna för­

laggas i eller i omedelbar anslutning till sådan central. Staden framhåller

i detta sammanhang att den hittills icke kunnat taga ställning till behovet

av lokaler för förläggning av stadsförvaltningen vid utrymning, enär det

varit oklart vilka uppgifter som skulle komma att åvila staden i krig och

därmed hur stor personal, som staden måste hålla kvar vid utrymning.

Fordelarna av att civilförsvarets ledningsorgan och de kommunala led­

ningsorganen grupperas tillsammans eller i nära anslutning till varandra

framhålles också av länsstyrelserna i Örebro, Västmanlands och Norrbot­

tens län. Länsstyrelsen i Älvsborgs län understryker behovet av att vid

planläggningen krigsuppehållsplatser utses för de kommunala organ, som

eljest arbetar i orter, vilka blir slutligt utrymda.

Även om civilförsvaret vid sitt skyddsrumsbyggande beaktar behovet

av plats för kommunala organ kan det enligt kommunaltekniska förening­

en bli aktuellt att nu öka antalet skyddsrumsplatser med hänsyn till den

kommunala verksamhetens behov. Civilförsvarsstyrelsen intager den stånd­

punkten att, i den mån särskilda skyddsrum behövs för den kommunala

verksamheten, dessa måste betraktas som en enbart kommunal angelä­

genhet, och anser att denna fråga bör regleras genom föreskrifter i en lag

om de kommunala beredskapsuppgifterna och ej i civilförsvarslagen. I de

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

81

fall då fråga är om ett så ringa behov av skyddsrumsplatser alt behovet

utan svårighet kan täckas i civilförsvarets befintliga eller blivande skydds­

rum är det emellertid självfallet att civilförsvaret ulan laglig förpliktelse

söker tillgodose också det kommunala skyddsrumsbehovet.

Frågan huruvida kommunerna bör vara skyldiga att lager hålla

reservdelar och andra förnödenheter har berörts i ett få­

tal remissyttranden, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap för­

klarar sig ense med kommittén om alt man i den tillämnade lagen icke

bör ålägga kommunerna lagringsskyldighet, som icke skulle äga någon

motsvarighet för enskilda företagare inom samma verksamhetsområden.

Då kommittén emellertid synes ha förutsatt, att det ekonomiska försvarets

myndigheter lagerhåller reservdelar, arbetsinateriel och liknande, framhål­

ler överstyrelsen att den planlägger tillgångar av vissa viktigare allmän­

bruksvaror, medan däremot tillgången på reservdelar, arbetsmateriel av

mera speciell karaktär och dylikt i regel måste planläggas av det behövan­

de företaget självt. Denna planläggning bör ske i samråd med det ekono­

miska försvarets myndigheter.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke övertygad om att bered­

skapen i fråga om reservdelar för kommunalteknisk verksamhet blir god­

tagbar med den av kommittén föreslagna ordningen. Länsstyrelsen anser,

att lagen bör ge länsstyrelsen befogenhet att föreskriva viss mindre lager­

hållning hos kommunerna av åtminstone de viktigaste reservdelarna, och

stöder sig härvid på att det redan i fred visat sig vara av stor betydelse att

kommunerna ständigt och snabbt har tillgång till reservdelar.

överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap tar vidare upp kommit­

téns förslag, att civilförsvaret anförtros uppgiften att anskaffa och lager-

hålla utrustning för inkvarterad befolkning, men finner det icke utan vi­

dare klart, att erforderliga tillgångar härvidlag skall säkras genom civil­

försvarets försorg. Även det ekonomiska försvaret torde enligt överstyrel­

sen få ha visst ansvar i denna fråga och överstyrelsen avser att ytterligare

och i samråd med andra berörda myndigheter överväga spörsmålet.

Ett flertal remissinstanser uttalar sig rörande vilka åtgärder som bör

vidtagas för att i verkställighetsläget tillgodose kommunernas be­

hov av personal för de olika kommunala beredskapsuppgifterna.

Från flera håll understrykes fördelarna av att kommunerna och civilför­

svaret såvitt möjligt anlitar samma personal. Sålunda betonar överbefäl­

havaren, att den omständigheten att kommunerna övertar vissa av civil­

försvarets tidigare uppgifter i princip icke bör leda till ökade sammanlagda

personalbehov för civilförsvaret och kommunerna, men vitsordar att det

dock kan vara motiverat med en ökning av personalbehovet på kommuner­

nas administrativa sida. Uppbyggnaden av den kommunala beredskaps-

organisationen får icke innebära, att man skapar nya organ med sam­

mansättning och uppgifter liknande dem som redan ingår i civilförsvaret.

Kungl. Maj:ls proposition nr k år 1!)64

82

En gemensam planläggning måste göras av kommunerna och civilför­

svaret och personalen bör så långt möjligt utnyttjas gemensamt.

Arbetsmarknadsstyrelsen förklarar sig vilja starkt understryka angelä­

genheten av att samma personal utnyttjas såväl av kommunerna som av ci­

vilförsvaret. Styrelsen uttalar att det endast härigenom öppnar sig en ut­

väg att rationellt tillgodose det icke obetydliga kravet på arbetsinsatser på

förevarande område vid beredskap och krig. Civilförsvarsstyrelsen anser att

samgåendet om personalen bör begränsa sig till civilförsvarets roteombud,

som handlägger inkvarteringsfrågor, och kommunernas motsvarande per­

sonal för verksamheten bland de inkvarterade.

Civilbefälhavaren i IV. civo, flera länsstyrelser samt ett antal städer och

landskommuner anser det ofrånkomligt att uppskov från militärtjänstgö­

ring beviljas såväl kommunala förtroendemän som tjänstemän inom verk­

samhetsområden, där kommunerna nu fått betydelsefulla beredskapsupp-

gifter. Med hänsyn till konkurrensen om personalen mellan totalförsva­

rets olika grenar och den nedskärning av uppskovsgivningen, som föror­

dats av 1954 års utredning om totalförsvarets personalbehov, finner läns­

styrelsen i Kronobergs län det synnerligen önskvärt med bestämmelser för

beräkningen av kommunernas personalbehov för de beredskapsuppgifter,

som kan åläggas dem. Medicinalstyrelsens sjukvårdsberedskapsnämnd upp­

lyser att en företagen undersökning visat, att på sina håll omkring 50 %

av hälsovårdsnämndernas ledamöter blir inkallade vid mobilisering, och

finner det med hänsyn härtill oundgängligt att uppskov beviljas i ökad

omfattning.

Svenska hamnförbundet framhåller att personal måste friställas från

direkta militära uppgifter för att sköta hamnar och hamnutrustning, i den

mån hamnorten ej blir slutligt utrymd och hamnens verksamhet därmed

lägges ned.

Kommitténs förslag till lösning av problemet att säkra tillgången

på fordon, maskiner och annan utrustning för den kom­

munaltekniska verksamheten genom undantagande från uttagning för and­

ra totalförsvarsbehov och genom särskild uttagning med stöd av civila

uttagningsförordningen har föranlett överstyrelsen för ekonomisk för­

svarsberedskap att påpeka att hela uttagningsförfarandet på detta område

f. n. är under översyn genom centrala civila transportkommittén. Åtgär­

der i fråga om sådan uttagning synes därför överstyrelsen icke böra över­

vägas i förevarande sammanhang. Överstyrelsen framhåller vidare att vid

den uttagning av maskiner och arbetsredskap, som sker för särskilt be­

tydelsefull verksamhet inom totalförsvaret, beaktas även annan viktig sam­

hällsverksamhets behov, däribland kommunernas. Vad därefter återstår

av maskiner och arbetsredskap reserveras i erforderlig omfattning ge­

nom det ekonomiska försvarets försorg för BRB-organen, vilka skall full­

göra uppgifter för hela totalförsvaret, således även för kommunerna. Denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

s:i

ordning synes överstyrelsen kunna hestå även sedan kommunerna övci-

tagit den skadeavhjälpande verksamheten på det kommunaltekniska om­

rådet. överbefälhavaren, som vitsordar konkurrens mellan totalförsvars-

myndigheterna om den otillräckliga tillgången på arbetsmaskiner, förkla­

rar sig icke kunna godtaga kommitténs förslag att redan verkställda ut-

tagningar av kommunerna tillhörig materiel skall hävas i den mån kom­

munerna finner det erforderligt. Även överbefälhavaren uttalar att över­

synen av ultagningsförfarandet icke bör föregripas, överbefälhavaren an­

för i övrigt liknande synpunkter som överstyrelsen för ekonomisk för­

svarsberedskap med tillägg att en representant för kommunerna bör ingå

i lägre regionala fältarbetsledningen för att bevaka kommunernas intres­

sen vid fördelningen av BRB:s resurser. Länsstyrelsen i Jönköpings län

förordar att uttagningen av fordon begränsas till ett minimum och att i stället

transportbehoven anmäles till länsstyrelsens krigstrafikdetalj och där in­

tages i vägtrafikombudens beställningslistor. I verkställighetsläget kan

krigstrafikdetaljen då disponera över fordonen och maskinerna och vid be­

hov ställa dem till vederbörande kommuns förfogande.

Å andra sidan uttalar sig civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna i

Södermanlands och Kronobergs län, Skövde stad samt kommunaltekniska

föreningen för att fordons- och maskintillgångar reserveras för eller eljest

förbehålles kommunerna. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att uttag­

ningen av kommunernas maskinutrustning i vissa fall drivits så långt, att

civilförsvarets räddningsverksamhet, som bygger på de kommunala till­

gångarna, blivit en chimär.

Sjöfartsstyrelsen anför att många mindre hamnar och lastageplatser är

belägna i kommuner med små resurser att själva iståndsätta hamnanord­

ningarna efter krigsskador. Styrelsen understryker därför betydelsen av

en efter de lokala förhållandena riktig avvägning mellan de kommunala

iståndsättningsuppgifterna och de uppgifter som bör åvila BRB. Styrelsen

anser också att planläggningen på detta område erbjuder möjligheter till en

samordning jämväl med de resurser, som de av sjöfartsverket i krig organi­

serade hainnreparationsavdelningarna förfogar över.

Frågan om hemlighållande av de kommunala planer-

n a behandlas av överbefälhavaren, som konstaterar att gällande bestäm­

melser för säkerhetstjänst i huvudsak gäller blott statliga civila och mili­

tära myndigheter. Det anses därför önskvärt att säkerhetsintresset beaktas

främst vid planläggningsarbetet och att erforderliga bestämmelser inarbe­

tas i tillämpningsföreskrifter. Länsstyrelsen i Jämtlands län understryker

också behovet av sekretess kring de kommunala planerna och uttalar att

endast personal, som berörs av planerna i tjänsten, bör få taga del av dem.

Slutligen beröres i några yttranden utbildning och övning av

kommunernas personal. Vikten härav understrykes av överbefälhavaren,

socialstyrelsen, föredraganden hos civilbefälhavaren i I. civo, länsstyrel­

Kungl. Mtij.ts proposition nr \ ur 1964

84

serna i Malmöhus och Västmanlands län, Katrineholms stad in. fl., av

vilka några uttalar sig för införande av skyldighet för kommunerna att

medverka i övningar eller att anordna utbildning. Länsläkaren i Söderman­

lands län anser det nödvändigt att man i varje fall när det gäller ledamö­

ter i tekniskt betonade nämnder, t. ex. hälsovårdsnämnderna, vidtalar ett

lämpligt antal personer att genom deltagande i kurser skapa förutsätt­

ningar för ett aktivt deltagande i nämndens arbete i krig.

Departementschefen

Samhällets omställning till försvar innebär så genomgripande föränd-

ringar och är i vissa delar så komplicerad att det närmast ter sig som en

självklarhet att omställningen måste vara förberedd genom en omfattande

planläggning. Likaså är det uppenbart att själva verksamheten i ett för

försvar omställt samhälle måste vara planlagd redan i fred för att sam­

ordningen av de totala resurserna och samverkan mellan de olika samhälls­

organen skall i största möjliga utsträckning vara säkrade. Mera tidskrä­

vande förberedelser såsom särskilda anordningar för skydd, för iståndsätt-

ning efter skador och för andra särskilda behov, som icke föreligger under

normala förhållanden, måste också vara vidtagna i fred, om beredskapen

skall få något reellt innehåll. Behovet av planläggning och

andra förberedelser synes mig vara minst lika framträdande på

det kommunala planet som på det statliga; det är ju på det kommunala

planet som arbetet med att tillgodose de krigsdrabbade civila människor­

nas skilda behov i största utsträckning kommer att bedrivas. Behovet av

planläggning och andra förberedelser har ej heller bestritts från något håll.

Jag finner det också nödvändigt att stadga skyldighet för kommunerna att

planlägga och vidtaga andra förberedelser samt att närmare reglera skyldig­

hetens omfattning.

Vad beträffar fragan på vilka områden av kommunal verk­

samhet förberedelser bör vidtagas synes det mig knap­

past möjligt att åstadkomma en ändamålsenlig planläggning för endast

vissa verksamhetsområden utan att samtidigt beakta såväl tillgängliga

resurser som förutsedd belastning inom andra grenar av kommunal verk­

samhet. Planläggningens syfte måste uppenbarligen vara att nå fram till

bästa möjliga fördelning av de kommunala tillgångarna i fråga om per­

sonal och materiel. Det kan då icke vara rationellt att lämna en del av den

kommunala verksamheten utanför planläggningen; där kan uppenbarligen

finnas resurser som kan användas för att täcka brister inom andra verk­

samhetsgrenar. Jag finner därför — och har härvid stöd av några remiss­

myndigheter — att planläggningsskyldigheten bör omfatta icke blott de

uPPgifter> som särskilt läggs på kommunerna genom förevarande lag­

stiftning, utan också den verksamhet i övrigt, som kommunerna utövar

och som är av betydelse för totalförsvaret. Detta innebär planläggnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196b

85

skyldighet såvitt avser — förutom de uppgifter som särskilt regleras i lagen

om kommunal beredskap — den kommunala förvaltningsapparaten i dess

helhet, social- och hälsovård även för kommunens egna medlemmar, folk-

försörjningen, familjebidragsväsendet, de kommunala civilförsvarsuppgif-

terna, krigshjälp eller annan blivande socialförmån för krigsförhållanden,

sjukvård, skolväsendet m. in. Inom sjukvården är planläggningsskyldig-

het redan föreskriven i krigssjukvårdslagen och det kan icke uteslutas att

sådan skyldighet framdeles kommer att närmare regleras genom special­

lagstiftning för olika verksamhetsområden. I dylika fall kommer planlägg-

ningsskyldigheten att grunda sig såväl på det mera generella stadgandet i

förevarande lag som på speciallagstiftningen. Jag finner det emellertid icke

erforderligt att i det generella stadgandet göra undantag för de fall, då spe­

cialreglering föreligger, och därtill knappast lämpligt eftersom ett sådant

undantagande kunde verka vilseledande.

Vid planläggningen för de krigsviktiga verksamhetsområdena måste be­

aktas att verksamheten inom andra områden regelmässigt måste inskrän­

kas. Planläggningen måste därför beröra också de icke krigsviktiga områ­

dena, såtillvida att resurser som friställes där bör tillgodogöras inom de

viktiga avsnitten.

Ett speciellt problem vid planläggningen på det kommunaltekniska om­

rådet utgör sådan verksamhet, som kommunerna bedriver genom kom­

munala bolag eller genom avtal uppdragit åt enskilt företag. Plan-

läggningsskyldighet gäller ju icke för enskilda rättssubjekt. Även i dessa

fall är emellertid kommunerna huvudmän för verksamheten och det torde

i denna egenskap böra åligga kommunerna att själva svara för planlägg­

ningen och för andra erforderliga förberedelser. Skyldighet att vidtaga för­

beredelserna bör därför icke åläggas ifrågavarande företag och kommunen

bör ej heller såsom kommittén föreslagit genom särskilt stadgande åläggas

skyldighet att sörja för att företaget vidtar förberedelserna, en skyldighet

som kommunen saknar medel att efterkomma, därest företaget skulle vägra.

Om däremot ansvaret för planläggning och andra förberedelser vilar direkt

på kommunen, har denna möjlighet att själv verkställa förberedelserna eller,

vid entreprenad, att teckna krigskontrakt. När det gäller verksamhet av kom­

munalteknisk art, som bedrives helt utan medverkan av kommun, exempel­

vis eldistribution genom distributionsförening, kan planläggningsskyldig-

het näppeligen åläggas kommun. Här får det ekonomiska försvarets organ

med de medel, som står dessa till buds, tillse att erforderlig planläggning

kommer till stånd.

Skyldigheten att planlägga bör gälla för alla kom­

muner. Vissa krigsviktiga uppgifter kommer nämligen att åvila alla kom­

muner, oavsett om de i större omfattning berörs av utrymningar eller icke.

Så måste t. ex. alla kommuner medverka inom folkförsörjningen vid utdel­

ning av ransoneringskort och i andra sammanhang, alla kommuners admi-

Kungi. Maj:ts proposition nr

4

ur li)6k

86

Kungi. Maj.ts proposition nr b år 196b

nistration kommer att beröras av inkallelser och alla kommuner blir berörda

av de särskilda åtgärder, som måste vidtagas för penningmedelsförsörjning­

en i krig. Praktiskt taget alla kommuner kommer också att beröras av om­

ställningarna inom sjukvården, då en del av deras föreståndarinnor och an­

nan mera kvalificerad personal på vårdhem och andra inrättningar kan kom­

ma att tagas i anspråk med tjänsteplikt på annat håll. Det synes vara av så

stort värde att kommunerna får arbeta igenom förändringarna vid samhäl­

lets omställning till försvar och därmed göra sig förtrogna med uppkom­

mande problem, att planläggningsskyldiglieten bör gälla generellt. Däremot

delar jag helt kommitténs uppfattning att en redovisning till länsstyrelsen

av upprättade planer icke är erforderlig annat än i särskilda fall, exempel­

vis då det sätt, på vilket kommunen avser att lösa sina uppgifter, har större

betydelse för andra totalförsvarsorgans möjligheter att fullgöra sina operativa

uppgifter. Så t. ex. är det uppenbart att vissa kommuners planläggning för

omhändertagandet av inkvarterade är av den största betydelse för civilför­

svaret, som har att besluta om den utrymning, som föranleder inkvarte­

ringen. Likaså måste de kommunala planerna för iståndsättning av gator och

vägar vara utomordentligt betydelsefulla för civilförsvarets möjligheter att

genomföra utrymningar eller räddningsinsatser. I dylika fall bör den kom­

munala planläggningen redovisas till länsstyrelsen för att möjliggöra en nog­

grann samordning med annan totalförsvarsplanläggning. Då kommunerna i

allmänhet saknar underlag för bedömningen av planläggningens betydelse i

detta vidare sammanhang, finner jag det riktigt att initiativet till en redo­

visning av planläggningen, som då måste förutsättas vara mera omfattande,

skall utgå från länsstyrelsen.

Beträffande planläggningsordningen, vare sig planerna skall

redovisas till länsstyrelsen eller ej, finner jag det i princip böra ankomma

på det kommunala organ, som i verkställighetsläget skall svara för en

viss uppgift, att också ombesörja planläggningen för denna. Därmed vinnes

garantier för att sakkunskapen inom kommunen tillgodogöres och själva

planläggningen får ett värdefullt inslag av utbildning. Vissa organ, som

skall vara i verksamhet under krigsförhållanden, saknas emellertid i freds­

tid; så är fallet med exempelvis kristidsnämnderna. Kommunen bör i så­

dana fall ha frihet att själv bestämma, var planläggningsarbetet skall ske.

Det synes mig emellertid erforderligt att ansvaret för att planläggningen

kommer till stånd alltid får åvila kommunens styrelse. Denna eller av

kommunen utsett särskilt samordningsorgan måste också leda planlägg-

ningsarbetet och genom anvisningar och på annat sätt tillse att den kom­

munala planläggningen blir samordnad dels de olika verksamhetsområdena

inbördes, dels med annan totalförsvarsplanläggning. Att erforderlig kontakt

härvid tages med länsstyrelsen och andra regionala lotalförsvarsorgan och

att dessa å sin sida också själva i samordningssyfte tar kontakt med kom­

munstyrelserna eller vederbörande samordningsorgan måste förutsättas så­

som givet.

87

Det interkommunala bistånd, som är möjligt alt planlägga i fred, näm­

ligen bistånd från utrymningskommun till inkvarteringskommun, måste

uppenbarligen planläggas med särskild stadga. Intet bör här hindra att

planerna upprättas under samverkan direkt mellan de berörda kommuner­

na. Ivräves länsstyrelsens medverkan bör denna påkallas av kommun. De

medel, som står till länsstyrelsens förfogande för att åvägabringa en ända­

målsenlig planläggning i övrigt, bör stå till buds även i dessa fall.

I de fall, då planläggningen skall redovisas till länsstyrelsen, torde det

vara erforderligt att planerna antas av kommunen. I övrigt hör det få

ankomma på kommunen själv att avgöra huruvida planerna bör form­

ligen fastställas av kommunen eller om tillräcklig stadga i planerna kan

vinnas utan att sådan fastställelse sker. En granskning och sammanställ­

ning av planerna genom kommunstyrelsens försorg torde dock icke kunna

undvaras. I åtskilliga fall torde det också bli nödvändigt med särskilda

beslut rörande förhållanden som ingår i planerna, exempelvis om iordning­

ställande av krigsuppehållsplatser för kommunala organ vid slutlig utrym­

ning av deras ordinarie verksamhetsort.

Kommittén har föreslagit att den kommunala planläggningen skall in­

riktas på förhållandena sedan civilförsvarets planer för utrymning och in­

kvartering verkställts. Under remissbehandlingen har avvikande meningar

anmälts. För egen del anser jag att på detta område — liksom eljest i total-

försvarsplanläggningen — förberedelserna generellt sett bör

ta sikte på det läge, som bedöms medföra de svå­

raste problemen. Det är ju i de svåraste lägena som det största be­

hovet föreligger av de lättnader som fredsförberedelser kan innebära. Med

en på det svåraste läget inriktad planläggning bör också de mindre svåra

lägena kunna bemästras. Med denna principiella riktpunkt för den kom­

munala planläggningen måste denna anpassas efter de olika verksamhets­

områdena. I inkvarteringskommunerna uppkommer det svåraste läget när

all planlagd inkvartering skett, i utrymningskommunerna — såvitt rör

kommunalteknisk verksamhet — däremot när endast beredskapsutrym-

ning verkställts. I fråga om kommunala uppgifter inom folkförsörjningen

kan det svåraste läget komma att inträffa, innan utrymningar alls skett

men är nära förestående, och det gäller att snabbt dela ut ransonerings­

kort innan befolkningen skingras. För den kommunala administration, som

måste finnas kvar i kommun som icke slutligt utrymts i sin helhet, inträ­

der det svåraste läget, då organen skall betjäna kvarvarande befolkning

från krigsuppehållsplatser. Stundom kan det visa sig nödvändigt med

dubbla planer, nämligen en för läget efter beredskapsutrymning och en för

läget efter slutlig utrymning. Det sagda torde visa att det icke är lämpligt

att fixera något bestämt läge i förhållande till olika former av utrym­

ning, på vilket planläggningen skall inriktas. Planläggningen måste emeller­

tid anknytas till de omställningar, som utrymning och inkvartering med­

Kungl. Maj.ts proposition nr h år 196i

88

för, men detta bör göras pa ett mera flexibelt sätt än kommittén föreslagit.

Såvitt rör den kommunaltekniska verksamheten bör också planerna utfor­

mas under beaktande av risken för krigsskador.

Såsom jag antytt i avsnittet om kommunernas skyldigheter bör kommu­

nernas uppgifter på det kommunaltekniska området begränsas till att gälla

förberedelser för iståndsättning efter krigsskador.

Det kan självfallet icke komma ifråga att låta denna skyldighet gälla hur

omfattande skadegörelse som helst. Kommittén har också föreslagit en be­

gränsning härvidlag. Begränsningen synes emellertid böra få en något an­

nan karaktär än kommittén föreslagit och sättas i relation till behoven av

den kommunaltekniska verksamheten. Behovet av reparation av kommu­

naltekniska anläggningar torde i allmänhet vara obetydligt i en slutligt ut­

rymd tätort, medan behovet däremot är mycket stort om orten blott skall

beredskapsutrymmas. Efter förödande skadegörelse på en tätort torde

några människor icke längre kunna bo i denna och behovet av att repa­

rera kommunaltekniska anläggningar bortfaller därmed automatiskt. Plan­

läggningen för iståndsättning av kommunaltekniska anläggningar bör såle­

des inriktas på iståndsättning i den omfattning, som behov av anläggningen

kan antagas föreligga efter skadan.

Sasom kommittén anfört bör de grunder som gäller för civilförsvarets

planläggning för olika typer av orter ge vägledning vid bestämmandet av

graden av beredskap på det kommunaltekniska området. Bered­

skapen i övrigt i form av en större eller mindre detaljplanläggning bör av­

vagas från fall till fall med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de

uPPSifteri som under krigsförhållanden skall ankomma på vederbörande

kommun. Genom att länsstyrelsen skall taga initiativ till sådan planlägg­

ning, som skall redovisas till länsstyrelsen, måste en individuell bedöm­

ning ske där av beredskapskraven för varje kommun. Då även de kommu­

ner, som icke ålägges att redovisa sin planläggning, torde bli beroende av

uppgifter från länsstyrelsen rörande de förutsättningar, på vilka deras

planläggning skall bygga, bör också länsstyrelsens bedömning av bered­

skapskraven för kommunen komma till dess kännedom.

På det kommunaltekniska området är det stundom icke tillräckligt med

planläggning av reparationsberedskap. Reservanordningar kan

behöva vidtagas för att snabbt ersätta maskiner, som förstörts, eller för

att på annat sätt än det fredsmässiga tillgodose det behov, som den kom­

munaltekniska verksamheten täcker. Skyldighet att vidtaga sådana reserv­

anordningar åvilar f. n. kommunerna enligt civilförsvarslagen. Kommittén

har föreslagit att skyldigheten i framtiden regleras i en lag om kommunal

beredskap. Tillräckliga skäl kan emellertid icke anses föreligga för en sådan

omreglering och jag förordar alltså att kommunernas skyldighet att vidtaga

reservanordningar inom kommunalteknisk verksamhet alltjämt regleras i

civilförs\arslagen och betraktas som en kommunal civilförsvarsuppgift.

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 4 år 1064

89

Det kan i detta sammanhang vara skäl att understryka betydelsen av att

kommunerna beaktar också beredskapsintresset, då de utför kommunal­

tekniska anläggningar. Möjligheterna att vid ny- eller ombyggnad utan

särskild kostnad eller till en ringa merkostnad vinna väsentligt skydd

hör även på detta område tillvaratagas, även om särskilda föreskrifter där­

om ej föreligger.

Det nu anförda har gällt åtgärder för att såvitt möjligt trygga kommunal­

teknisk verksamhet, som kommunerna bedriver redan i fred. Den omfat­

tande inkvartering, som planlägges ske i glesbygderna eller i mindre tät­

orter, kommer — såsom civilförsvarsstyrelsens utredning om vattenför­

sörjningen i krig visar och åtskilliga remissmyndigheter framhållit — att

medföra stora problem inom vattenförsörjningen och den allmänna hälso­

vården. Dessa problem har det hittills ankommit på civilförsvaret att lösa.

Begränsningen av civilförsvarets uppgifter medför emellertid att ansvaret

även för dessa frågor nu kommer att åvila kommunerna. Den företagna

utredningen om vattenförsörjningen och vad i övrigt framkommit synes

mig ge belägg för att det kan vara nödvändigt att redan i fred vidtaga

speciella anordningar i inkvarteringsområdena för att tryg­

ga vattenförsörjningen och undanröja epidemirisker

vid inkvartering, däribland förberedelser för nya vattentäkter. Det är här

icke fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar utan om helt

nya anordningar, motiverade enbart av planlagd inkvartering. I förevarande

sammanhang torde det icke vara påkallat att taga ställning till vilka eller i

vilken omfattning som särskilda anordningar måste vidtagas. Det synes

emellertid vara ofrånkomligt att sådana anordningar vidtas och att ansva­

ret för att anordningarna kommer till stånd ytterst får åvila kommunerna.

Liksom då det är fråga om reservanordningar för befintliga anläggningar

bör skyldigheten att vidtaga särskilda anordningar med hänsyn enbart till

de inkvarterades behov göras beroende av särskilt förordnande. Till frågan

om statsbidrag återkommer jag i det följande.

Frågan om skydd för den kommunala personalen torde i

allmänhet icke utgöra något svårlöst problem. Från inkvarteringskom-

munerna kan helt bortses, då dessa ju valts med hänsyn till att risken

för anfall där bedömts vara liten. För utrymningskommunernas del torde

frågan få lösas olika för olika kategorier av kommunal personal och med

hänsyn till huruvida slutlig utrymning sker eller ej. Sådan kommunaltek­

nisk personal, som nu skall fullgöra uppgifter, vilka tidigare ankommit på

civilförsvaret, bör i princip ha samma skydd som bereddes motsvarande

civilförsvarspersonal. I den mån skyddsrumsplatscr anordnades eller be­

räknades för denna, måste platserna nu kunna ställas till den avlösande

kommunala personalens förfogande. Med hänsyn till att det torde vara eu

absolut förutsättning för att civilförsvaret skall kunna utföra sina uppgif­

90

ter att det har tillgång till ifrågavarande personal, bör skyddsrumsplat-

serna för denna anses som platser för civilförsvarets verksamhet. Regle­

ringen av detta skyddsrumsbehov bör följaktligen alltjämt ske i civilför­

svarslagen. Tillgodosågs däremot skyddet för civilförsvarspersonalen ge­

nom gruppering utanför det hotade området, bör skyddet för motsvarande

kommunala personal tillgodoses på samma sätt. Skaderiskerna har ju icke

ökat genom den omfördelning av ansvaret för uppgifterna som nu skett.

Självfallet bör all gruppering av civilförsvarsenheter och kommunala en­

heter ske så att samråd och samverkan underlättas.

Emellertid torde förevarande lagstiftning medföra att behovet av skydd

för kommunala organ, som normalt arbetar i utrymningsorter och som

skall vara verksamma i krig, kommer att uppmärksammas på ett helt an­

nat sätt än tidigare i samband med att en kommunal krigsorganisation

kommer till stånd. För dessa organ torde skyddet vid slutlig utrymning i all­

mänhet få tillgodoses genom utflyttning till särskilda krigsuppehållsplat-

ser i kommunen eller utanför denna. I de fall då utrymningskommunen

slutligt utrymmes i sin helhet synes dock regelmässigt den kommunala för­

valtningen kunna reduceras till några få organ. Det fåtal människor, som

är kvar i den slutligt utrymda kommunen, är nämligen — bortsett från

arbetande i krigsviktig produktion — inordnade i försvarsorganisationer

och torde få sina behov tillgodosedda genom dessa. Det torde icke vara

påkallat att anordna särskilt skydd för kommunala administrativa organ

efter enbart beredskapsutrymning; i detta läge fortgår samhällsfunktio­

nerna i stort sett i fredsmässiga former och det skydd, som är nödvändigt

med hänsyn till riskerna för överraskande anfall, erbjudes i befölknings-

skyddsrum och enskilda skyddsrum.

I likhet med kommittén anser jag det icke böra åläggas kommunerna att

lagerhålla reservdelar och arbets materiel för kommu­

nalteknisk verksamhet. På detta område bör erforderlig planläggning ske

genom det ekonomiska försvarets organ, som torde ha den bästa överblic­

ken över i vilken omfattning och i vilket led reserver bör uppläggas för

krigsbruk. Att det är i hög grad fördelaktigt, icke minst med hänsyn till

rent fredstida behov, att exempelvis kommunala vattenverk håller reserv­

lager av rör in. in. behöver icke framhållas. I detta sammanhang må vidare

erinras om att länsstyrelsen enligt 4 § i lagen den 17 maj 1940 med vissa

bestämmelser till skydd för försvaret in. m. äger ålägga den som driver in­

dustriell eller annan verksamhet av väsentlig betydelse för försvaret eller

folkförsörjningen att vidtaga särskilda åtgärder för att säkerställa driften,

bl. a. anordnande av reservförråd.

Anskaffning och lagring av utrustning för de inkvarterades behov bör

icke heller ankomma på kommunerna utan bör vara en sådan uppgift för

civilförsvaret, som avses i 36 § första stycket civilförsvarslagen. Då det här

är fråga om lagerhållning uteslutande med hänsyn till de inkvarterades

Rungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196i

Knngl. Maj.ts proposition nr 4 dr 196i

'•*1

behov anser jag det icke motiverat att ålägga kommunerna skyldighet alt

utan ersättning tillhandahålla civilförsvaret lagerlokaler. Lagringen torde

f. ö. totalt sett kunna ske till lägre kostnader, om den centraliseras åtmin­

stone inom civilförsvarsområdena.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap kommer att aktualisera frå-

gan hur kommunerna skall kunna täcka sitt behov av personal

för att fullgöra de kommunala uppgifterna under krigsförhållanden. Jag

delar den under remissbehandlingen framförda synpunkten att civilför­

svarets och kommunernas sammanlagda personalbehov nu i princip icke

bör överstiga de personalbehov, som civilförsvaret ensamt redovisade, när

uppgifterna ankom på detta, och att personalen i största möjliga utsträck­

ning bör utnyttjas gemensamt. Det sagda gäller emellertid endast i den

mån man inskränker sig till de uppgifter, som kommunerna övertagit från

civilförsvaret. Eftersom den kommunala beredskapen nu skall byggas upp

inom hela det kommunala verksamhetsområdet, i den mån det är av be­

tydelse för totalförsvaret, måste nya personalbehov yppa sig, och det kan

Mi nödvändigt att uppskov från militärtjänstgöring meddelas kommunala

förtroendemän och anställda i större utsträckning än hittills. Förutsätt­

ningar för sådana uppskov torde också föreligga i och med att planer upp­

rättas för den kommunala krigsorganisationen. Jag utgår emellertid från

att användningen av värnpliktiga i kommunala befattningar i krigsorgani­

sationen begränsas så långt det är möjligt genom att kvinnlig och annan

icke värnpliktig personal uttages i första hand.

En ökning av antalet uppskov kan främst bli aktuell i inkvarterings-

kommunerna. För att minska olägenheterna härav för krigsmakten synes

det böra övervägas, huruvida uppskoven lämpligen kan göras tidsbegrän­

sade. Med uppskov av sådan typ kan inkvarteringskommunerna behålla

sin personal åtminstone till dess förhållandena där stabiliserat sig och

lämplig arbetskraft hunnit rekryteras bland de inkvarterade eller bistånds­

personal från utrymningskommunerna anlänt.

För civilförsvarets del torde den ändrade ordningen böra medföra att

— om ett gemensamt utnyttjande av personalen ej ger sig självt eller kan

arrangeras — rekryteringen får ske på annat håll än bland de kommunal­

anställda.

Även tillgången på fordon och maskiner måste såvitt

möjligt säkerställas för kommunerna genom planläggning och reservering

i fred. På detta område torde det emellertid vara helt klart att de samlade

behoven icke ökat genom att kommunerna övertagit reparationsuppgifter

från civilförsvaret. Utrustning som tidigare reserverats för civilförsvaret

att användas för uppgifter, som nu ankommer på kommunerna, bör nu i

princip i stället reserveras för kommunernas räkning. Frågan om kom­

munernas behov torde få beaktas då riktlinjerna för uttagningen fastställs

och jag finner med hänsyn härtill icke anledning att närmare ingå på frågan

hur tillgängliga resurser bör fördelas mellan olika intressenter.

92

I likhet med annan planläggning inom totalförsvaret måste de kommu­

nala beredskapsplanerna hållas aktuella. Till sådan revision av pla­

nerna, som föranleds av att den kommunala organisationen ändras eller

av andra interna förändringar, bör kommunerna själva taga initiativet.

Måste däremot beredskapsplanerna ändras med hänsyn till omläggningar

i annan totalförsvarsplanläggning bör det ankomma på länsstyrelsen att

bevaka att kommunernas planläggning anpassas efter de nya förhållandena

och detta vare sig kommunernas planläggning blivit fastställd av länsstyrel­

sen eller ej. Jag finner det med hänsyn härtill erforderligt att stadga be­

fogenhet för länsstyrelsen att förordna om revision av kommunala be­

redskapsplaner, då det påkallas av ändrade förhållanden.

Frågan om behovet av sekretesskydd för kommunala be­

redskapsplaner synes böra särskilt uppmärksammas. Av planerna

torde nämligen åtskilliga uppgifter av hemlig natur kunna utläsas rörande

civilförsvarets och det ekonomiska försvarets planläggning. Det är även

möjligt att de kommunala planerna i sig själva blir av sådan karaktär att

de bör sekretesskyddas. Denna fråga torde emellertid böra regleras i annat

sammanhang.

För den kommunala beredskapen är det givetvis viktigt att personalen

instrueras om sina krigsuppgifter samt får utbildning och övning

för dessa. Jag anser det emellertid icke påkallat att föreskriva någon skyl­

dighet för kommunerna att utbilda eller öva personalen, då jag mot bak­

grunden av det livliga intresse för beredskapsfrågorna, som kommunernas

remissyttranden i ärendet återspeglar, anser mig ha goda skäl att räkna

med att ansvarskännande kommuner även utan formlig skyldighet i erfor­

derlig grad beaktar utbildningsbehovet. Sedan en kommunal beredskap

byggts upp, torde också kommunerna i betydligt större utsträckning än hit­

tills komma att engageras i statligt ledda totalförsvarsövningar på regional

nivå och i lokala övningar, som rör samordning och samverkan mellan ci­

vilförsvar och kommun.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196b

C. Organisationsfrågor

Komiminalrättskommittén

Kommittén uttalar att den kommunala organisationen

för beredskapsuppgifterna kan anordnas på två i princip skil­

da sätt. Man kan sålunda antingen förlägga uppgifterna i stort och på del­

områdena till de fredstida organ, inom vilkas verksamhetsområden upp­

gifterna närmast faller, eller med frångående av den fredstida organisatio­

nen skapa en starkare koncentrerad kommunal ledning. Det förra alterna­

tivet anser kommittén ha uppenbara fördelar genom dess förankring i

en beprövad kommunal organisation och genom att det tillgodoser kraven

på fackkunskap inom de olika specialområdena. Emellertid finner kom­

mittén att det kan bli svart att bibehalla den fredstida organisationen ge-

Kungl. Maj:ts proposition nr i är IDOt

Hd

nom att inkallelser och utrymningar minskar personalen samtidigt som,

särskilt i inkvarteringskommunerna, arbetsuppgifterna ökar kraftigt. Vi­

dare tillkommer uppgifter som icke har motsvarighet i fred. Härtill kom­

mer att beredskapsverksamheten för sin effektivitet kan kräva samling un­

der något eller några koncentrerade ledningsorgan. Inför utsikterna att

svårigheterna i ett akut läge icke kan bemästras av den ordinarie kom­

munala organisationen och att denna organisation av olika skäl kan bli

försatt ur tillfredsställande funktion, kan det enligt kommittén vara atl

föredraga att man redan på förhand förberett och kan falla tillhaka på en

förenklad och koncentrerad ledningsorganisation. Man måste räkna med

att det i de svåraste lägena icke finns tillgång till andra organ än dem,

för vilkas bibehållande och funktion man genom planläggning träffat sär­

skilda föranstaltningar. Kommittén bär därför funnit det ofrånkomligt

att ledningsfrågorna närmast löses efter principen med en koncentrerad or­

ganisation. I mindre svåra lägen kan emellertid förutsättningar finnas för

att bedriva verksamheten i former, som mera överensstämmer med de freds­

tida. Det kan då finnas möjligheter att tills vidare bibehålla en mera freds-

mässig organisation eller att i ett stabiliserat läge återgå till en sådan.

I den koncentrerade organisationen måste enligt kommitténs mening en

enda kommunal nämnd tilläggas uppgiften att närmast såsom topp-

organ svara för de allmänt ledande och sammanhållande uppgifterna.

Detta organ måste ansvara för samordning av insatserna på skilda områden

och träffa avgöranden om avvägningen av delinsatsernas omfattning och

om utnyttjandet av allmänt disponibla resurser. I försvarsarbetet i olika

instanser engagerade myndigheter skall i totalförsvarsfrågor alltid kunna

vända sig till detta kommunala topporgan.

På delområden, som nära motsvarar fredstida kommunala verksamhets­

områden, bör enligt kommittén de ordinarie fredstida organen kunna till­

läggas uppgifter att mer eller mindre självständigt svara för verksamheten.

På andra områden, där uppgifterna saknar en klar anknytning till de i

den fredstida organisationen ingående nämnderna, kan uppgifterna an­

tingen helt förläggas direkt till topporganet eller också anförtros någon

fredstida eller särskilt inrättad kommunal nämnd.

På ledningsorganisationens topporgan faller, framhåller kommittén, så­

dana uppgifter att som topporgan icke gärna kan ifrågakomma annan kom­

munal nämnd än kommunens styrelse. Att denna fungerar som högsta led­

ningsorgan är särskilt motiverat med hänsyn till att detta organ måste

tilläggas vissa befogenheter att i ansträngda lägen självständigt disponera

över de kommunala resurserna och träffa andra avgöranden, som eljest

ankommer på kommunens fullmäktige. Den allmänna ledningen måste vi­

dare vara förenad med viss rätt att ingripa i andra nämnders verksamhet.

Det ligger närmast till hands och kan säkerligen lättast godtagas att nödiga

sådana ingrepp göres av det organ, som utgör kommunens styrelse. Ingen

94

Kungl. Maj. ts proposition nr 4 år 1964

annan nämnd har samma auktoritet och ställning eller samma överblick

över förhållandena som kommunens styrelse. Enligt kommitténs mening

bör kommunerna anförtros att i största möjliga utsträckning själva av­

göra hur beredskapsuppgifterna skall lösas. Kommittén har övervägt om

något utrymme bör finnas för kommunerna att utse annan nämnd än sty­

relsen till högsta ledningsorgan. Alla skäl synes emellertid kommittén tala

för att ett sådant överlämnande icke bör ske. Bestämmelserna om den kom­

munala organisationen bör därför som grundföreskrift innehålla att led­

ningen skall ankomma på kommunens styrelse. Eu frihet att utforma

organisationen efter de lokala förhållandenas krav bör emellertid kunna

bevaras genom en rätt för kommunerna att tillägga andra nämnder ett an­

svar för de särskilda delområdenas beredskap.

En bestämmelse att kommunens styrelse skall vara ledningsorgan avser

kommittén skola medföra att styrelsen har att direkt bära ansvaret för

alla uppgifter inom ledningsverksamheten i vidsträckt bemärkelse, varmed

kommittén förstår också verksamhet av osjälvständig verkställighetsnatur.

På styrelsen skall sålunda om annat ej bestämmes i princip falla också

verksamheten på såväl sådana specialområden, vilka motsvarar fredstida

verksamhetsområden, som områden utan närmare anknytning till någon

fredsverksamhet. Mycket ofta torde det emellertid enligt kommittén icke

vara möjligt att så starkt koncentrera organisationen. I krigsorgani­

sationen måste då inlemmas en eller flera andra

kommunala nämnder. Bestämmelsen om ledningsverksamheten

måste därför medge möjligheter för kommunerna att utbygga organisa­

tionen efter vad som är påkallat med hänsyn till verksamhetens omfatt­

ning och de lokala förhållandena. Denna frihet vid valet av organisation

synes kommittén böra komma till uttryck i en rätt att uppdraga ansvaret

på ett eller flera delområden åt andra nämnder. Bestämmelsen om ett så­

dant överlämnande bör medge att verksamheten på visst delområde så

långt detta är möjligt kan med självständigt ansvar omhänderhavas av-

annan nämnd. Det självständiga ansvaret bör ej vidkännas andra inskränk­

ningar än dem, som följer av författningsreglerade befogenheter för styrel­

sen att i undantagsfall ingripa i verksamheten. Valfriheten bör sträcka sig

så långt att kommunerna får möjligheter att vid krigsorganisationens ut­

formning avvika från fredstida indelning i ansvarsområden. Uppgifterna på

visst område bör sålunda då detta finnes ändamålsenligt kunna läggas på

annan nämnd än den, som i fredstid handhar motsvarande uppgifter, och

verksamheten på delområden sammanföras till en nämnd. Särskilda nämn­

der bör också kunna inrättas för handhavande av uppgifter på ett eller flera

delområden. Kommittén framhåller att kommunerna icke bör välja en allt­

för vittförgrenad krigsorganisation. Det finns därför anledning att bestäm­

melsen innehåller en rekommendation om ett sammanhållande av verksam­

heten på områden, som äger samband med varandra.

Kungl. Maj.ts proposition nr i år I9(i'i

Det liar synts kommittén lämpligt att möjligheter lämnas öppna lör säi-

skild komplettering av organisationen efter specialreglering. Därest special­

reglering på något område kommer till stånd, är det emellertid angeläget

att härav föranledd organisation anslutes till den allmänna krigsorganisa­

tionen. Av särskild betydelse synes det kommittén vara att organ, som ge­

nom sådan reglering tillföres organisationen, på sanuna sätt som andra

krigsorganisationens nämnder underordnas styrelsens ledning.

Kommittén utvecklar närmare de befogenheter gentemot andra i

krigsorganisationen ingående nämnder som bör tillkomma ko in­

ni u n e n s styrelse, nämligen att meddela andra nämnder föreskrifter

för verksamheten och att i trängda lägen fatta direkta beslut i annan

nämnds ställe eller övertaga de på sådan nämnd ankommande uppgifterna.

Någon direktivrätt bör enligt kommittén ej förekomma annat än i fall,

då ett inskridande oundgängligen erfordras för beredskapsverksamhetens

effektivitet i syfte att samla alla de kommunala resurserna kring de an­

gelägnaste uppgifterna. Direktivrätten bör icke innefatta en rätt att in­

skrida i avgörandet av enskilda löpande ärenden utan avse allenast eu rätt

att meddela föreskrifter för verksamhetens allmänna uppläggning och in­

riktning. På planläggningsstadiet bör uppkommande frågor kunna lösas

utan någon direktivrätt.

Även befogenheterna för styrelsen att latta beslut i annat organs ställe

bör enligt kommittén i största möjliga utsträckning begränsas. Behovet

av här avsedda befogenheter hänför sig främst till fall, då kommunens

krigsorganisation är av sådan omfattning att det är förenat med alltföi

stor omständlighet och tidsutdräkt att i ett ansträngt läge träffa tillräck­

ligt snabba avgöranden. Det är också tänkbart att i ett sadant läge nagot

organ i en vittförgrenad organisation av olika skäl kan sättas ur tillfreds­

ställande funktion. I sådana lägen kan styrelsen ha behov av att kunna

handla icke bara å andra nämnders utan också å fullmäktiges vägnar.

Vid ett längre gående inskridande synes det kommittén nödvändigt att

detta får avse ett övertagande av eu nämnds hela beredskapsverksamhet.

Ett så vittgående övertagande bör knappast kunna komma ifråga så vitt

gäller på fullmäktige ankommande uppgifter. Ett fullständigt övertagande

av annat i krigsorganisationen ingående organs beredskapsuppgifter inne­

fattar ett så betydelsefullt ingrepp att för detta bör krävas länsstyrelsens

medgivande.

För effektivisering av verksamheten i verkställighetsläget anser kommit­

tén det erforderligt att styrelsen erhåller rätt att sända särskild företrädare

till nämnder som har beredskapsuppgifter med rätt att närvara och deltaga

i överläggningarna och att anteckna reservation till nämndens protokoll. Da

i undantagsfall också annan med beredskapsarbetet förtrogen person än le­

damot i styrelsen kan vara en lämplig företrädare, bör styrelsen äga Irihet

vid utseendet av representant.

96

Vid en uppdelning av beredskapsuppgifterna på olika nämnder kan det

enligt kommittén komma ifråga att hos en nämnd samla vissa

av de kommunala beredskapsuppgifterna och de kom­

munala uppgifterna på andra områden av totalför­

svaret, exempelvis att sammanföra beredskapsuppgifterna med uppgif­

terna hos civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder. Den kommunala be-

redskapsverksamheten och civilförsvarets verksamhet har många berörings­

punkter och kräver särskilda samordningsåtgärder. Åtskilliga för ortens

beredskap grundläggande bedömanden är gemensamma för de bägge verk­

samheterna. På ömse håll är en ingående kännedom om verksamheten och

förberedelserna på det andra hållet av stor betydelse. Även försörjnings-

uppgifterna har anknytning särskilt till inkvarteringsverksamheten. Sär­

skilda civilförsvarsnämnder och kristidsnämnder inrättas enligt gällande

ordning under beaktande endast av deras behövlighet för respektive spe-

cialuppgitter. Med hänsyn härtill och till den särskilda tyngd som bered­

skapsuppgifterna har från kommunal synpunkt synes det kommittén icke

fullt tillfredsställande att ett sammanförande sker genom att beredskaps-

uppgifterna överlämnas till här avsedda specialnämnder. Sammanförandet

synes kommittén i stället lämpligen böra ske genom att beredskapsuppgif­

terna och specialuppgifterna samlas hos särskilt inrättad nämnd. Kommit­

tén föreslår att i organisationsbestämmelserna intages föreskrifter om en

sådan nämnd, vilken synes kommittén kunna erhålla benämningen kom­

munal beredskapsnämnd.

Att inrätta en särskild nämnd eller särskilda nämnder finner kommittén

kunna komma ifråga också i andra fall än då beredskapsuppgifterna sam­

manföres med andra totalförsvarsuppgifter. Sålunda kan kommuner kanske

finna lämpligt att för större delområden av beredskapsuppgifterna — så­

som på socialvårdsområdet — inrätta särskild nämnd, i vilken får ingå

företrädare för olika fredstida nämnder. Beteckningen kommunal bered­

skapsnämnd synes kommittén kunna väljas också för en dylik nämnd.

Kommittén uppmärksammar att bestämmelser, som kan möjliggöra att

krigsorganisationen delvis utformas efter de av kommittén angivna lin­

jerna, tinns i administrativa fullmaktslagen och tillämpningskungörelsen

till denna. En mera ingående reglering av organisationen för beredskaps-

llPP»ffterna anser emellertid kommittén erforderlig. Kommittén finner sig

därför böra i sitt författningsförslag upptaga grundläggande bestämmelser

om organisationen. Administrativa fullmaktslagen och tillämpningskun­

görelsen kommer emellertid att i skilda hänseenden äga betydelse också

för den kommunala beredskapsverksamheten. Kommittén framhåller så­

som exempel härpå att då ett ökat antal suppleanter behöver utses detta kan

ske med stöd av bestämmelserna i dessa författningar.

Kommittén anser att ledamöter i särskilt inrättade nämnder — kommu­

nala beredskapsnämnder och kristidsnämnder — bör utses redan under

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196

4

98

anställd arbetskraft. Ombud och medhjälpare skall dock enligt förslaget

vara berättigade till ersättning enligt grunder, som Kungl. Maj :t bestäm­

mer. Uppgifternas art gör att det knappast kan vara lämpligt med en mera

tvångsmässig rekrytering. Kommittén har på grund härav ej funnit det er­

forderligt med några bestämmelser om skyldighet att åtaga sig uppdraget

och att reglera rätten till avsägelse. Personalen bör enligt kommittén till

viss del utses redan vid planläggningen. Bestämmelserna om inkvarterings-

ombuden, deras åligganden och rätt till ersättning hör till de föreskrifter i

kommitténs förslag, som avses vara i tillämpning redan i fred.

Det kommunala beroendet av ett regionalt ledningsorgan

när det gäller kommunernas verksamhet under krigsförhållanden betonas

starkt av kommittén. De regionala uppgifterna finner kommittén tveklöst

böra ankomma på länsstyrelsen, som intar en nyckelställning inom total­

försvaret på det regionala planet. Länsstyrelsen måste tilläggas vissa befo­

genheter när det gäller den kommunala beredskapsverksamheten. Kommit­

tén finner det erforderligt att länsstyrelserna redan i planläggningsskedet

far rätt att ingripa för att få planläggning till stånd eller för att få denna

fullständig. Likaså måste länsstyrelsen tilläggas uppgifter beträffande stats­

bidrag for vissa förberedelser och bör enligt kommitténs mening tillerkän­

nas befogenheter att föreskriva att reservanordningar skall vidtagas.

I verkställighctsläget måste enligt kommittén vissa möjligheter finnas

att regionalt dirigera de kommunala insatserna. Som exempel på fall då

behov föreligger av regionalt förfogande över kommunala resurser nämner

kommittén sådana lägen, då omfattande skador måste avhjälpas och då

tillfälligt bistånd måste lämnas av en kommun till en annan.

Vissa invändningar finner kommittén kunna göras mot en direktivrätt

på områden, där kommunerna ej har någon i lag fastslagen skyldighet till

verksamhet. En direktivrätt bör emellertid kunna godtagas med hänsyn till

de extraordinära förhållandena. Kommittén erinrar om att liknande kon­

struktioner förekommer också inom annan krislagstiftning och nämner de

befogenheter som allmänna förfogandelagen ger.

Kommittén behandlar även, såvitt rör den regionala ledningen, vissa frå­

gor om förstärkning av länsstyrelserna såväl när det gäller fredsorganisa-

tionen med hänsyn till länsstyrelsernas omfattande uppgifter i samband

med uppbyggnaden av en kommunal beredskap som i fråga om krigsorga­

nisationen. Den sistnämnda bör enligt kommittén tillföras särskild sak­

kunskap for skilda delar av det kommunala beredskapsområdet. I krigs­

organisationen bör vidare ingå en särskild företrädare för kommunala in­

tressen.

På det regionala planet förutsätter kommittén slutligen att såväl i fred

som under krigsförhållanden initiativ och åtgärder kan komma ifråga från

civilbefälhavarnas sida när det gäller insatser, som är gemen­

samma för flera län.

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

Kungl. Maj:ts proposition nr 4 år 1904

99

Remissyttrandena

För de remissyttranden, som berör principerna för handhavandet av den

kommunala verksamheten och den kommunala organisationen under krigs-

förhållanden, har redogörelse lämnats i tidigare avsnitt. Har redovisas följ­

aktligen endast yttranden, i vilka synpunkter framförts rörande enskild­

heter i kommitténs förslag.

Beträffande förslaget om en kommunal beredskapsnämnd

anför beredskapsnämnden för psykologiskt försvar som förklarar sig

uppfatta denna kommunala nämnd såsom ett organ for uppgifter utan di­

rekt anknytning till fredsförhållanden — att inrättandet av sådan nämnd

redan under fredstid i hög grad måste vara ägnat att påskynda den kom­

munala beredskapsplaneringen. I remissyttrandet föreslås att kommunerna

skall åläggas att utse en sådan nämnd, som bör kunna få samma samman­

sättning som kommunens styrelse eller bestå av särskilt valda ledamöter.

Att kommunal beredskapsnämnd skall vara obligatorisk anser också fäns-

styrelsen i Västernorrlands län. Gävle stad anser möjligheten att tillsatta

en särskild kommunal beredskapsnämnd värd att utnyttjas, icke minst un­

der planeringsstadiet, då det kan förutsättas att kommunens styrelse icke

har möjlighet att ägna erforderlig tid åt planeringen.

Anundsjö kommun finner särskild kommunal beredskapsnämnd knap­

past påkallad för landskommunernas del annat än för planläggningen i

fredstid. Nämndens uppgift bör då begränsas till planläggningsarbetet. I

nämnden bör kommunstyrelsen vara företrädd.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som funnit det dunkelt vad kommittén

åsyftat med begreppet ledning, uttalar att, därest kommittén med ledning

avsett uppgiften att svara för samordning av verksamheten, så bör led­

ningen undantagslöst ligga hos kommunens styrelse. En särskild kommu­

nal beredskapsnämnd bör med hänsyn härtill icke få inrattas under krig.

Om under krigsförhållanden socialnämnden, kommunstyrelsen eller civil­

försvar snämnden icke anses kunna omhänderha de speciella, med den en­

skilda inkvarteringen sammanhängande problemen, bör dessa enligt läns­

styrelsen anförtros en särskild inkvarteringsnämnd. En beredskapsnämnd

finner länsstyrelsen däremot befogad i de större kommunerna under freds­

tid med uppgift att svara för samordningen av all beredskapsplanläggning

och att bistå de olika fackorganen i deras planläggning.

^De föreslagna reglerna för kommuns övergång till krigsorga­

nisation beröres av några remissinstanser. Civilbefälhavaren i IV. cwo

anser att det regelmässigt bör tillkomma länsstyrelsen att besluta härom

med undantag endast för det fall, då kommunala myndigheters beredskap

är reglerad särskilt i beredskapsgrader enligt beredskapskungörelsen.

Länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens län ävensom Anundsjö kom­

mun uttalar sig också för att det skall vara förbehållet länsstyrelsen att för­

100

ordna om kommuns övergång till krigsorganisation. Härvid framhålles att

det endast är länsstyrelsen som har överblicken över läget i stort och därför

kan bedöma när en övergång bör ske.

Länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Västernorrlands län påpe­

kar att kommitténs förslag icke hindrar en kommun, som enligt länssty­

relsens förordnande skall övergå till krigsorganisation, att efter någon tid

besluta om återgång till fredstida organisation. Då denna ordning ej torde

vara åsyftad bör bestämmelserna förtydligas.

Bortsett från tidigare redovisade uttalanden om vikten av att civilförsvar

och kommuner såvitt möjligt utnyttjar samma personal, särskilt i verk­

samheten för de inkvarterade, har kommitténs förslag med anvisning i lag

om en organisation med inkvarteringsombud föranlett yttranden

endast av ett fåtal myndigheter. Bland dem må nämnas länsstyrelsen i Väs­

ternorrlands län, som anser att inkvarteringsombud alltid bör finnas i in-

kvarteringskommun, och länsstyrelsen i Gävleborgs län, som ifrågasätter

om det icke borde uttryckligen fastslås i lagen att kommunernas eventuella

roteorganisation skall ansluta till civilförsvarets motsvarande organisation.

Även civilbefälhavaren i IV. civo understryker fördelarna av att civilför­

svaret och kommunerna har samma personal för verksamheten bland de

inkvarterade och anser att rekryteringen av denna personal bör ske bland

mantalsombuden. Dessa bör därför utses bland icke värnpliktiga i kom­

munen.

Markaryds köping anser att inkvarteringsombuden bör utses av kommu­

nens styrelse och ej av fullmäktige.

Behovet av förstärkning av länsstyrelserna understrykes

av socialstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, överstyrelsen för

ekonomisk försvarsberedskap, civilbefälhavaren i IV. civo, länsstyrelserna

i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Gävleborgs län, av vilka flertalet pe­

kar på de väsentliga uppgifter, som länsstyrelserna kommer att ha för att

leda kommunernas planläggning och bistå dem vid denna. Även ett antal

städer och landskommuner framhåller att länsstyrelserna måste få arbets-

kraftsförstärkning för att kunna aktivt hjälpa kommunerna i deras plan-

läggningsarbete. Länsstyrelsen i Jämtlands län finner det påkallat med yt­

terligare utredning om länsstyrelsernas arbetskraftsbehov för planlägg­

ningen.

Socialstyrelsen anser att också länsstyrelsernas krigsorganisation måste

förstärkas med hänsyn till de uppgifter av socialvårdande natur, som kom­

munerna nu far sig ålagda under krigsförhållanden, och anvisar härvid

rekrytering av personal från centrala myndigheter, vilkas verksamhet in-

skränkes vid beredskap.

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Kungl. Maj.ts proposition nr i år 196i

101

Departementschefen

I det föregående har jag haft anledning att taga ställning till de prin­

ciper, efter vilka den kommunala organisationen för krigsförhållanden en­

ligt min mening bör uppbyggas ävensom till frågan hur den centrala led­

ningen av den kommunala beredskapen bör anordnas. Jag kan därtör nu

inskränka mig till att behandla organisationsfrågorna i olika mera speciella

hänseenden.

Det torde kunna förutses såsom det mest sannolika fallet vid en utrikes­

politisk kris att en skärpning av vår beredskap sker successivt. Utrym­

ningarna börjar då såsom frivilliga utrymningar, varvid samhällsfunktio­

nerna kan upprätthållas i stort sett i normal omfattning både på den stat­

liga och den kommunala sidan. För kommunernas del torde detta läge icke

innebära några väsentliga svårigheter; de frivilligt utrymmande ordnar

regelmässigt själva sin inkvartering och uppehåller förbindelse med hem­

orten, varifrån de alltjämt kan erhålla medel till sin försörjning. Kommuner­

nas organisation och förvaltning kan fungera i fredsmässiga former i såväl

utrymnings- som inkvarteringskommuner, låt vara att inkallelser av perso­

nal otvivelaktigt kommer att medföra vakanser. Dessa torde dock komma

att ganska jämnt fördela sig över den kommunala förvaltningen och knap­

past aktualisera överföringar av personella tillgångar från ett förvaltnings­

område till ett annat. När däremot utrymningar blir obligatoriska upp­

kommer i inkvarteringskommunerna genast besvärliga problem med om­

händertagandet i olika hänseenden av de inkvarterade, särskilt i den mån

företagna utrymningar varit slutliga utrymningar. Även i utrymnings-

kommunerna blir problemen stora efter slutliga utrymningar, åtminsto­

ne i de fall, då utrymningskommunen måste bibehålla en förvaltnings­

apparat för att betjäna befolkning, som bor kvar i delar av kommunen,

vilka icke slutligt utrymts eller vilka rentav kan ha mottagit inkvarte­

rade från kommunens tätorter eller från andra kommuner. Efter slutlig

utrymning av hemorten kan de inkvarterade ej längre få sin försörjning från

denna. Det kan därför förutses att en speciell belastning mycket snart upp­

kommer inom inkvarteringskommunernas socialvårds- eller krigshjälps-

verksamhet men också inom andra områden såsom inom hälsovården och

skolväsendet. För detta läge synes det föreligga ett stort behov av en

särskild kommunal krigsorganisation, inom vilken verk­

samheten snabbt kan anpassas efter lägets växlingar och arbetet bedrivas

effektivt och samordnat under ett särskilt ledningsorgan. I krigsorganisa­

tionen bör ingå ledningsorganet, som enligt vad jag förut anfört skall vara

kommunens styrelse, och de nämnder och andra fackorgan med förtroende­

män och anställda, som fullgör uppgifter av betydelse för försvarsberedska-

pen, exempelvis socialnämnd, vilken handhar särskilt upprättade internat

för vårdbehövande och vilken i regel torde komma att tjänstgöra som krigs-

102

hjälpsnämnd, eventuellt inrättad särskild krigshjälpsnämnd, barnavårds­

nämnd, kristidsnämnd, hälsovårdsnämnd, familjebidragsnämnd och särskild

nämnd — beredskapsnämnd — som inrättats för speciella kommunala upp­

gifter. I utrymningskommun, som endast beredskapsutrymts, måste i krigs­

organisationen också ingå organ för kommunalteknisk verksamhet. I kom­

mun, som i sin helhet slutligt utrymts, kan å andra sidan krigsorganisatio­

nen reduceras kraftigt, möjligen till att omfatta, förutom kommunstyrel­

sen, endast civilförsvarsnämnd och organ för oundgänglig kommunaltek­

nisk verksamhet. Krigsorganisationens omfattning måste, såsom torde ha

framgått av det anförda, variera alltefter kommunernas olika uppgifter; dess

sammansättning bör också inom en och samma kommun ändras alltefter

företagna utrymningar och dessas återverkningar på de kommunala upp­

gifterna.

Vid genomförd krigsorganisation bör kommunens styrelse kunna ge

fackorganen direktiv rörande verksamhetens inriktning och bedri­

vande samt fördela kommunens tillgångar i personal och

materiel mellan de i krigsorganisationen ingående organen. Dessa befogen­

heter bör självfallet i första hand gälla gentemot de organ, som är inordnade

i krigsorganisationen. Det bör emellertid även gälla gentemot kommunala

organ, som faller utanför denna, dock ej fullmäktige. Endast med så vitt­

gående befogenheter får kommunens styrelse möjlighet att snabbt tillföra

en utsatt sektor inom krigsorganisationen förstärkning med resurser som

kan avstås av en annan sektor inom denna eller som ligger hos ett utan­

förstående — och alltså ej krigsviktigt — kommunalt organ.

Däremot synes det mig icke erforderligt att vid sidan av kommunstyrel-

sens direktivrätt stadga en rätt för styrelsen att besluta i fackorganens

ställe eller att öppna en generell möjlighet för styrelsen att övertaga på

annat organ ankommande uppgifter i deras helhet. Genom att tillföra ett

organ, som ställs inför övermäktiga uppgifter, resurser från annat, mindre

belastat kommunalt organ och genom att ge det sålunda uppstöttade or­

ganet direktiv för dess verksamhet synes styrelsen på ett lämpligare sätt än

genom beslut i organets ställe kunna nå åsyftat resultat. Fackorganets sak­

kunskap när det gäller arbetet ute på fältet tillgodogöres sålunda alltjämt

och kommunstyrelsen slipper att splittra sig genom att tvingas besluta i

individuella ärenden. Endast för det fall att fackorganet är helt utslaget,

är det motiverat att annat organ inträder i dess ställe. Denna situation är

emellertid förutsedd i administrativa fullmaktslagen. Överflyttning

av arbetsuppgifter från ett ordinarie organ till ett annat — vilket

säkerligen endast undantagsvis bör vara kommunstyrelsen, som först och

främst skall vara ett ledningsorgan — bör således ske under de förutsätt­

ningar, som anges i nämnda lag och i tillämpningsföreskrifter till denna.

Jag delar kommitténs uppfattning att det är av värde att kommunens sty­

relse får möjlighet att sända företrädare till fackorganen för att deltaga i

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

104

ni sa tion, vilket emellertid endast bör kunna komma i fråga under

civilförsvarsberedskap. Läget torde ofta successivt bli sådant att kom­

munerna finner sig böra utnyttja möjligheterna att genom övergång till

krigsorganisation stärka ledningen och öka handlingskraften. Å andra si­

dan bör också länsstyrelsen äga föreskriva att kommun skall övergå till

krigsorganisation. Länsstyrelsen kan nämligen genom sin överblick över

laget i stort förutse, att en kommun kommer att bli utsatt för särskild be­

lastning, och länsstyrelsen bör då kunna höja kommunens beredskap ge­

nom en dylik föreskrift. Kommun bör ofördröjligen underrätta länsstyrel­

sen om övergång till krigsorganisation och om återgång till fredsorganisa-

tion. Det måste förutsättas att kommunerna ej motsätter sig länsstyrelsens

föreskrift om krigsorganisation genom att, utan att läget ändrats, besluta

om återgång till fredstida ordning. Länsstyrelsen har emellertid alltid möj­

lighet att möta ett återgångsbeslut med nytt förordnande om krigsorganisa­

tion.

Kommittén har föreslagit att i lagen intages en anvisning om att kom­

mun kan upprätta en särskild organisation av i n kvart e-

ringsombud och medhjälpare till dem att inom kommu­

nen eller del därav, rote, fullgöra uppgifter för bistånd åt inkvarterad be­

folkning. Förslaget har icke mött några invändningar under remissbehand­

lingen. För egen del anser jag det synnerligen lämpligt med en dylik organi­

sation under förutsättning att den väl ansluter till civilförsvarets rote-

organisation för genomförandet av inkvarteringen och anlitar samma per­

sonal som denna organisation. När inkvarteringen verkställts och roteom-

buden därmed fullgjort sina civilförsvarsuppgifter, kan de övergå till att

i egenskap av företrädare för kommunen befatta sig med de problem, som

kan antagas fortlöpande uppkomma bland de inkvarterade. Jag finner det

emellertid icke påkallat att behandla denna organisation i lagen eller att

där fastslå att inkvarteringsombud skall väljas av fullmäktige och att de

skall aga rätt till ersättning. Det synes mig naturligare att organisationen

närmare regleras i kommunens planläggning, eventuellt efter anvisningar,

som utfärdats i administrativ ordning, och att ombuden får fullgöra sina

uppgifter på grund av uppdrag av det kommunala organ, som skall svara

för de inkvarterades bostadsförhållanden, dvs. beredskapsnämnden.

På det regionala planet bör det ankomma på länsstyrelsen att

utöva tillsyn över kommunernas beredskapsplanläggning och tillämpningen

av lagen i övrigt. Betydelsefulla samordningsuppgifter kommer härvid att

åvila länsstyrelsen såväl under planläggningsskedet som under krigsför-

hållanden och det är därför nödvändigt att tillägga länsstyrelsen vissa be­

fogenheter gentemot kommunerna. Under civilförsvarsberedskap bör läns­

styrelsen äga rätt, förutom att förordna om kommuns övergång till krigs­

organisation, att meddela kommun direktiv för den kommunala verksam­

hetens bedrivande och inriktning under förutsättning dock att sådana di­

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 196i

105

rektiv anses oundgängliga för att försvarsansträngningarna skall kunna

samordnas. Då länsstyrelsen tillika är regional civilförsvarsmyndighet kan

samordningen mellan civilförsvar och kommunal verksamhet i stora drag

bli säkrad denna väg. På det lokala planet torde emellertid också eu direk­

tivrätt för civilförsvaret gentemot kommun bli erforderlig, åtminstone så­

vitt rör kommunalteknisk verksamhet, varav civilförsvarets räddningsverk-

samhet är beroende. Denna samordningsfråga kan dock lösas i administra­

tiv ordning enligt vad som förutsatts i civilförsvarslagen.

Såsom tvångsmedel, som bör stå länsstyrelsen till buds, om kom­

mun underlåter att fullgöra sina skyldigheter, vare sig i fråga om plan­

läggning eller såvitt rör verkställighet, föreslår kommittén vitesföreläg­

gande och rätt att på kommunens bekostnad vidtaga den försummade åt­

gärden. Detta förslag biträder jag, men förutsätter liksom kommittén att

andra utvägar att åvägabringa rättelse i första hand skall försökas.

De omfattande arbetsuppgifter, som länsstyrelserna kommer att få med

att leda uppbyggnaden av den kommunala beredskapen och biträda kom­

munerna vid deras planläggning kommer otvivelaktigt att ställa krav på

länsstyrelsernas personal, åtminstone under planläggnings-

skedet. Detta har förutsetts av kommittén och starkt understrukits under

remissbehandlingen. Innan en första genomgång av de konkreta uppgifterna

för länsstyrelserna skett, torde det emellertid icke vara möjligt att taga

ställning till hur dessa kan påverka personalbehovet vid länsstyrelserna.

Till denna fråga torde jag därför få återkomma i annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 19Gb

D. Kostnadsfrågor

Gällande ordning

En särskild reglering av kostnadsfördelningen mellan stat och kommun

föreligger f. n. endast såvitt rör kommunernas medverkan i civilförsvaret,

varvid regleringen begränsar sig till i stort sett skyddsrum och andra bygg-

nadsanordningar, reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsför-

sörjningen, källarmursgenombrott, tillhandahållande av lokaler och av­

löning av kommunalt anställd personal, som tjänstgör i civilförsvaret. Då

reparationsuppgifter och uppgiften att svara för inkvarterade ankom på

civilförsvaret, hade detta också att bära kostnaderna för fullgörandet av

uppgifterna. Något uttalande rörande kostnadsfördelningen mellan stat

och kommun gjordes icke i samband med att civilförsvaret avlastades

nämnda uppgifter och dessa i stället kom att åvila kommunerna. Emeller­

tid föreskrevs att civilförsvarets då gällande organisationsplaner, i vilka

bl. a. inkvartering och skadeavhjälpande verksamhet inom det kommunal­

tekniska området redovisades, skulle gälla intill dess de ersattes av nya

organisationsplaner. Detta torde ha inneburit att civilförsvaret också hade

att svara för kostnaderna så länge de äldre organisationsplanerna gällde.

4

*__Biliang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 4

106

Med uppgifternas övergång på kommunerna torde också kostnaderna ha

överflyttats på dem.

Civilförsvarslagens regler om kostnadsfördelningen mellan stat och kom­

mun innebär, såvitt nu är av intresse, följande.

Kommun som enligt gällande organisationsplan för civilförsvaret är skyl­

dig att vidtaga reservanordningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörj-

ningen äger erhålla statsbidrag för kostnaden med två tredjedelar av dennas

belopp, i den mån kostnaden kan anses skälig. Innan medel finnes tillgäng­

liga för beräknat statsbidrag må skyldighet för kommun att vidtaga dylik

åtgärd ej göras gällande mot kommunen. Statsbidrag fastställes för varje

år av länsstyrelsen om Kungl. Maj :t ej förordnar annorlunda. Ansökan om

statsbidrag för visst kalenderår skall göras före utgången av nästa kalen­

derår. När skäl är därtill må dock ansökan prövas, oaktat den göres senare.

Finner länsstyrelsen ansökningen såsom för sent inkommen ej böra upp­

tagas till prövning, skall awisningsbeslutet underställas Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen äger till kommunen utgiva förskott å statsbidrag i enlighet

med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj :t meddelar.

Om särskilda omständigheter föranleder det äger Kungl. Maj:t medgiva

högre statsbidrag än två tredjedelar av skälig kostnad.

Då kommun tillhandahåller lokaler för civilförsvarets administration

eller för förvaring av materiel eller utrustning eller för civilförsvarsutbild-

ning utgår i vissa fall skälig ersättning av statsmedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr b år 196b

Kommimalrättskommitten

Kommittén erinrar om att kostnaderna för det militära försvaret åvilar

staten och att utvecklingen i fråga om kostnaderna för civilförsvaret gått i

samma riktning. Det uttalas att det också när det gäller totalförsvarsverk-

samheten genom kommunerna finns skäl att kostnaderna i betydande ut­

sträckning skall bäras av alla gemensamt. Om kostnaderna skulle helt

drabba de särskilda kommunerna, skulle bördorna bli ytterst ojämnt för­

delade. Att ansvaret för viss försvarsverksamhet lägges på kommunerna

måste emellertid föra med sig att kostnaderna till en del drabbar kom­

munerna. Ett statsbidragssystem måste enligt kommittén ges en i någon

mån schablonmässig utformning. Vissa kostnader är så obetydliga eller till

sin natur sådana att statsbidrag för dem icke gärna kan ifrågakomma. I

många hänseenden måste en av praktiska skäl förestavad avvägning ske

mellan statens ansvar och kommunernas.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun finner kommittén böra

ske olika för olika typer av kostnader. Kostnaderna för planläggningen kan

sålunda lättare bäras av kommunerna och drabbar dessa efter enhetligare

normer än kostnaderna för verksamheten under krig. Vidare har kostna­

derna för den kommunaltekniska verksamheten ett större samband med

108

finner kommittén att fragan om kostnadsfördelningen mellan stat och kom­

mun måste anses stå öppen för en förutsättningslös reglering.

Vid denna reglering finner kommittén det böra beaktas att utvecklingen

i och för sig fört med sig en ökning av behovet av reservanordningar. Den

ändrade ansvarsfördelningen mellan civilförsvar och kommuner och den

ökade uppmärksamhet som den kommunaltekniska beredskapen kom­

mer att tilldraga sig kan väntas föranleda ökade anspråk på reservanord­

ningar. Vid statsbidragsfrågans avgörande måste hänsyn också tagas till

att den moderna försvarsplanläggningen medfört att anspråken på åtgär­

der i större utsträckning än förr varierar från ort till annan. Under tidigare

skeden av utvecklingen var bördorna förhållandevis jämnt fördelade. Ut­

rymningarna och den omfattande omställning, som erfordras vid ett nutida

krig, medför att ett antal kommuner nödgas i avsevärt högre grad än andra

sörja för att viktig totalförsvarsverksamhet kan fortgå där. Anspråken på

reservanordningar torde i särskild grad hänföra sig till sådana orter. Det

synes därför kommittén skäligt med ett i största utsträckning gemensamt

ansvar för kostnaderna för reservanordningar. Hänsyn måste slutligen

också tagas till den allmänna ökning av kommunernas totalförsvarskost-

nader, som oundvikligen föranledes av de kommunala beredskapsuppgif-

terna. Kostnaderna för civilförsvaret betungar redan kännbart många kom­

muner. Höga statsbidrag för reservanordningar torde vara en förutsättning

för att de nu tillkommande uppgifterna icke skall medföra betydande på­

frestningar för den kommunala ekonomin.

Kommittén anser därför att kommunerna bör erhålla statsbidrag med

90 procent av skäliga kostnader för reservanordningar och andra särskilda

anordningar för beredskapsverksamheten. Liksom på civilförsvarets område

bör skyldigheten att vidtaga anordning vara avhängig av att statsbidrag

ställes till förfogande.

Kommittén behandlar vidare kostnaderna för verksamhe­

ten under krigsförhållanden och tar först upp spörsmålen

om de kommunaltekniska kostnaderna, med vilka kommittén jämställer

övriga kostnader i hemorterna, såsom kostnaderna för verksamhet för där

hemlös befolkning. Det framhålles att mycket stora variationer är tänkbara

för kostnaderna, beroende på i vilken utsträckning kommunerna drabbas

av krigshandlingar. Det framstår enligt kommittén som nödvändigt att

kostnaderna genom statsmedel eller på annat sätt utjämnas orterna emel­

lan. Då det emellertid icke är möjligt att på förhand utforma regler, efter

vilka en sadan efter skilda förhållanden betingad utjämning kan komma

till stånd, måste utjämningen väsentligen ske genom ett förfarande i efter­

hand.

Frågorna om kostnaderna för verksamheten i inkvarteringskommunerna

anser däremot kommittén redan nu kunna regleras i lagen. Inkvarterings­

orterna saknar ofta helt resurser för en verksamhet av ifrågakommande

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 196i

in

statsmedel, när länsstyrelsen förordnat att kommunen skall upprätta och

redovisa särskilda planer.

Kommitténs förslag att kostnaderna för reservanordningar för

kommunalteknisk verksamhet i allmänhet skall ersättas med statsmedel

till 90 %, medan kostnaderna för reservanordningar vid kommunaltek-

niska anläggningar av betydelse för civilförsvaret, nämligen för brand­

försvarets vattenförsörjning, skall ersättas endast till två tredjedelar, har

föranlett statskontoret att påpeka att samma samhälleliga intresse av an­

ordningarna föreligger i båda fallen. Statskontoret ifrågasätter därför om

icke statsbidraget bör vara lika, vare sig reservanordningen är av ena eller

av andra slaget.

Civilförsvarsstyrelsen framhåller att komplikationer kan uppstå i de fall

då hithörande anordningar är gemensamma för kommun och civilförsvar

såvitt gäller materiel, ledningscentraler och andra skyddsrum. Detsamma

gäller också statsbidraget för kostnader för kommunala reservanordningar,

som kompletterar motsvarande anordningar, vilka anskaffats av civilför­

svaret. Styrelsen finner kommitténs skäl för olika statsbidrag knappast bä­

rande och förordar att statsbidraget begränsas till två tredjedelar av skälig

kostnad med rätt för Kungl. Maj :t att i enskilda fall medge högre bidrag.

Även överståthållarämbetet ifrågasätter om det finns sakliga skäl att frångå

hittills gällande normer för statsbidrag till reservanordningar. Civilbefäl­

havaren i IV. civo finner ej heller skäl föreligga för olika statsbidragsgrun-

der, men förordar att bidraget i båda fallen skall utgå med 90 %. Några

kommuner uttalar sig för ersättning med

100

% utan att därvid åberopa att

det är fråga om en försvarsuppgift, som principiellt är statlig.

Vad beträffar sådana särskilda anordningar i inkvarterings-

kommunerna, som icke har karaktären av reservanordningar till befint­

liga kommunaltekniska anläggningar utan avses endast för de inkvartera­

des behov, uttalar länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län

ävensom Hälsingborgs stad och Östergötlands länsavdelning av landskom­

munernas förbund att kostnaderna bör ersättas helt av staten, den först­

nämnda länsstyrelsen dock utan att yrka på ändring i kommitténs lagför­

slag, enär enligt detta full ersättning skall kunna utgivas efter Kungl. Maj :ts

beslut. Länsstyrelsen i Västernorrlands län yrkar däremot bestämt på en

ändring och åberopar härvid att det icke finnes någon som helst anledning

att belasta inkvarteringskommunerna med kostnader för anordningar, vilka

endast kommer befolkningen från andra kommuner till del. Skall kostna­

den ej åvila staten synes det länsstyrelsen naturligare att den får bäras av

vederbörande utrymningskommuner.

Kommunaltekniska föreningen, som förutsätter att regleringen av den

kommunala beredskapen kommer att medföra ökat skyddsrumsbehov, fin­

ner det påkallat med statsbidrag även till dessa nya kommunala skyddsrum.

Den föreslagna regleringen av kostnadsfördelningen under

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

är 196i

112

krigsförhållanden har föranlett endast ett fåtal remissyttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län samt Östersunds stad och Lits kommun fin­

ner skäl föreligga för ersättning av statsmedel för all sådan kommunal verk­

samhet under krigsförhållanden, som icke har motsvarighet i fredstid.

Fjällsjö och Bergs kommuner reagerar mot kommitténs förslag att in-

kvarteringskommun skall ersätta utrymningskommun för lämnat bistånd,

för att sedan begära ersättning av statsmedel för utgiften. Bergs kommun

anser kommitténs förslag medföra onödigt administrativt krångel kommu­

nerna emellan och förutser att den kommunala personalen måste tillvara­

tagas för viktigare uppgifter. Ersättningen bör därför direkt utgivas av

staten.

Nyköpings stad finner i kommitténs förslag icke något svar på frågan,

huruvida ersättning av statsmedel skall utgå till kommun för verksamhet

bland egen befolkning, som utrymt en del av sin kommun och inkvarterats

i en annan del av samma kommun. Staden förordar att ersättning utgår

även i dessa fall, då eljest till arealen stora kommuner skulle bli miss­

gynnade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

Departementschefen

Även när det gäller kostnaderna har avgränsningen av civilförsvarets

ansvarsområde betydande konsekvenser för kommunerna. Så länge en viss

uppgift ankom på civilförsvaret, hade detta också — bortsett från de i ci­

vilförsvarslagen särskilt reglerade fall, då ett kommunalt kostnadsansvar

inträder — att bära kostnaderna för att fullgöra uppgiften, dvs. kostnaderna

belastade staten. Då vissa verksamhetsområden avskildes från civilförsva­

ret och övertogs av de ordinarie samhällsorganen gjordes inga uttalanden

rörande kostnadsfördelningen. Det är därför nu påkallat att reglera denna.

Den vägledande principen synes mig härvid böra vara att man icke bör

belasta kommunerna med sådana kostnader av försvarsnatur, som tidigare

legat helt på civilförsvaret och som hänför sig till åtgärder, vilka icke i första

hand kommer kommunernas egna medlemmar till del. Sådana kostnader

synes i princip alltjämt böra bäras av staten i form av särskilda statsbidrag

till kommunerna.

Uppbyggnaden av en kommunal beredskap innefattar, såsom jag tidigare

anfört, icke endast planläggning på de områden, som kommunerna över­

tagit från civilförsvaret utan också en administrativ beredskap för de kom­

munala organen överhuvudtaget. I denna del har lagstadganden tidigare

saknats och följaktligen har det ej heller funnits några regler om rätt för

kommunerna att erhålla statsbidrag för planläggningskostna-

d e r eller andra förberedelsekostnader. De föreskrifter om kostnaderna,

som nu bör meddelas, bör såvitt möjligt vara enhetliga för all planlägg-

ning> vare sig den föranleds av de från civilförsvaret övertagna uppgifterna

114

fråga om reservanordningar, men jag vill betona att det här kommer att vara

naturligt att utnyttja möjligheten att ge högre statsbidrag än två tredjedelar.

Ordningen för bestämmande och utbetalning av statsbidrag såväl för

planläggningskostnad som för särskilda anordningar torde böra ansluta till

den ordning som gäller för statsbidrag för civilförsvarsanordningar. Kost­

naderna för nu ifrågavarande bidrag bör ligga utanför kostnadsramen för

civilförsvaret.

I likhet med kommittén finner jag det vanskligt att reglera fördelningen

av kostnaderna för verksamheten under verkställig-

hetsskedet annat än i vissa hänseenden. Sålunda finner jag det kunna

fastslås att inkvarteringskommun bör vara berättigad till ersättning av

statsmedel för kostnader, som kommunen fått vidkännas för verksamhet till

förmån för inkvarterade. Emellertid synes skäl ej föreligga att — såsom

kommittén föreslagit — begränsa ersättningsrätten i dessa fall till verk­

samhet för inkvarterade från annan kommun. Rätt till ersättning bör före­

ligga även vid utrymning och inkvartering inom den egna kommunen.

Kommittén har slutligen föreslagit en ordning enligt vilken inkvarterings­

kommun, som mottager bistånd från utrymningskommun, skall ersätta

denna för biståndet. Jag kan icke ansluta mig till detta förslag, som medför

den egendomliga konsekvensen att en utrymningskommun, som befriats

från sina vård- och socialfall och därmed kunnat avstå personal och ma­

teriella resurser, får ersättning för vad den avstått, ehuru biståndet kommit

dess egen befolkning till godo. Kommittén torde ha förutsatt att den bi-

ståndslämnande kommunen alltfort skall avlöna personalen, även när denna

avståtts som biståndspersonal. Det synes mig riktigare att biståndspersona-

len avlönas av inkvarteringskommunen, där personalen befinner sig, att

denna kommun får ersättning direkt av statsmedel för sina kostnader för

de inkvarterade och att utrymningskommunen — som f. ö. om den slutligt

utrymts i sin helhet knappast torde ha någon förvaltning kvar — blir utan

ersättning.

Då tillfälligt bistånd lämnas en hårt belastad kommun av en närbelägen

kommun bör ersättningen till den biståndslämnande kommunen utgå av

statsmedel oavsett vilka uppgifter biståndet gällt. Det kan nämligen förut­

sättas att belastningen uppkommit till följd av krigshändelser och att det

varit från totalförsvarssynpunkt betydelsefullt att förhållandena i den belas­

tade kommunen retts upp.

Med den av mig nu förordade ordningen för krigsförhållanden behöver

kommunerna icke sinsemellan reglera några ekonomiska mellanhavanden,

vilket jag ser som en betydande fördel.

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

år 1964

120

13 §.

I denna paragraf åläggs kommunens styrelse tillsynen över att erforder­

lig planläggning kommer till stånd och att övriga förberedelser vidtages.

Någon direktivrätt gentemot fackorganen föreligger icke för kommunsty­

relsen i detta skede men väl en rätt och en skyldighet att ge fackorganen an­

visningar för att samordningen skall säkras. Självfallet bör fackorganen,

även om formlig direktivrätt ej gäller, beakta kommunstyrelsens anvis­

ningar och önskemål; i verkställighetsskedet kan ju styrelsen efter över­

gång till krigsorganisation genomdriva sina intentioner.

I större kommuner med omfattande planläggning kan det vara lämpligt

att samordningen av planläggningen anförtros ett särskilt kommunalt or­

gan. Paragrafen öppnar möjlighet för kommunen att utse sådant samord­

ningsorgan.

Även kommunstyrelsen själv måste planlägga, nämligen för sin egen

verksamhet under civilförsvarsberedskap.

14 §.

Länsstyrelsens ställning såsom tillsynsorgan och, under civilförsvars­

beredskap, jämväl såsom ledningsorgan för den kommunala beredskapen

regleras i denna paragraf.

Direktivrätt för länsstyrelsen föreligger endast under civilförsvarsbe­

redskap. Under planläggningsskedet har emellertid länsstyrelsen enligt

20 § befogenhet att medelst vitesföreläggande förmå kommun att fullgöra

sina skyldigheter enligt lagen. Det måste då konstateras att kommun brustit

i sina förpliktelser, medan direktivrätten icke förutsätter någon försum­

melse från kommunens sida.

Kungi. Maj:ts proposition nr 4 år 1964

Kostnaderna för verksamheten m. m.

15 §.

I denna paragraf regleras kommunernas rätt till statsbidrag för särskilda

anordningar, som påkallas för att förbättra inkvarteringsförhållandena.

För sådana anordningar bör såsom tidigare anförts statsbidraget regelmäs­

sigt kunna utgå med högre belopp än två tredjedelar av skälig kostnad.

Kommunerna bör alltså här få svara för andel i kostnaden endast om an­

ordningen jämväl är till nytta för kommunen.

Liksom när det gäller civilförsvarsanordningar bör skyldigheten för

kommun att vidtaga särskild anordning ej kunna göras gällande mot kom­

munen med mindre medel finns tillgängliga för beräknat statsbidrag. Det

torde regelmässigt ej heller finnas anledning för länsstyrelserna att för­

ordna om nu avsedd anordning förrän det kan förutses att anslag för ända­

målet kommer att beviljas.

122

Kungi. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

5. Lagstiftning om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad in. m.

Kommunalrättskommittén

Kommittén erinrar om att det alldeles övervägande antalet utrymda skall

inkvarteras enskilt och konstaterar att detta kommer att medföra att fler­

talet familjer i inkvarteringskommunerna måste taga emot utrymda och

bereda dem nödiga bostadsutrymmen jämte möjligheter att — enskilt eller

tillsammans med värdfamiljen — sköta matlagning och andra hushålls-

angelägenheter.

Att ansvaret under inledningsskedet ligger hos civilförsvaret, som kan

genomföra inkvarteringen med förfoganderätt, finner utredningen i hög

grad underlätta de kommunala insatserna under den fortsatta inkvarte­

ringen. Den kommunala verksamheten kan starta från ett utgångsläge, där

de första behoven blivit hjälpligt tillgodosedda. Den enskilda inkvartering,

som sker genom civilförsvarets försorg under ett hektiskt inledningsskede,

måste emellertid bli i viss utsträckning provisorisk. Sedan civilförsvaret

slutfört sitt arbete måste kommunerna kontrollera hur inkvarteringen ut­

fallit. Därvid och under inkvarteringens fortbestånd kan behov av föränd­

ringar och jämkningar yppa sig. Man måste också räkna med att motsätt­

ningar mellan inkvarteringsvärdar och inkvarterade nödvändiggör ingri­

panden.

Under skedet för kommunernas ansvar för de inkvarterade kan enligt

kommittén ytterligare inkvarteringsbostäder behöva anskaffas. Till detta

kommer, anför kommittén, att hela inkvarteringen under denna ansvarstid

utan särskild förfoganderätt troligen med nuvarande ordning får anses

sakna rättsligt underlag. Allmänna förfogandelagen innehåller ej någon

bestämmelse om förfoganderätt för inkvartering och civilförsvarets för­

foganderätt skall enligt statsmakternas beslut numera avse endast civilför­

svarets egen verksamhet. I det ögonblick ansvaret för de inkvarterade över­

går till kommunerna upphör inkvarteringen att vara en civilförsvarsangelä-

genhet och därmed upphör civilförsvarets förfoganderätt. De inkvarterade

torde för att kvarbo under den följande tiden sålunda knappast kunna åbe­

ropa de förfoganden, som skett genom civilförsvaret vid deras ankomst. I

vart fall synes enligt kommittén frågorna om dessa förfogandens bestånd

och handhavande under den fortsatta inkvarteringen påkalla uppmärk­

samhet.

Kommittén antar att man kan räkna med att flertalet inkvarteringsvärdar

lojalt skall upplåta inkvarteringsbostad men anser att man likväl icke kan

helt avvara lagliga möjligheter att tvångsvis genom­

föra erforderliga förändringar i inkvarteringen och att

bereda inkvarterade rätt att kvarbo mot värdens önskan.

Även om sådana tvångsbefogenheter ej behöver anlitas i någon större ut­

1215

sträckning, anses möjligheterna till tvångsgenomförande vara av stor be­

tydelse som stöd för verksamheten.

Något alternativ till förfoganderätt för att tillförsäkra de inkvarterade

rätt till inkvarteringsbostad diskuteras icke av kommittén. Däremot uppe­

håller sig kommittén vid olika alternativ för utformningen av förfogande­

rätten, nämligen inom ramen för civilförsvarets förfoganderätt, i form av

en länsstyrelsens fastställelse av de ianspråktaganden med förfoganderätt,

som civilförsvaret genomfört, i form av tillägg till allmänna förfogande­

lagen och slutligen i form av särskilda bestämmelser i en lag om vissa kom­

munala beredskapsuppgifter, varvid förfoganderätten utövas av länssty­

relsen. Av alternativen stannar kommittén för det sist nämnda.

Emellertid finner kommittén att förfoganderätten i detta fall måste skilja

sig från annan förfoganderätt, i det nyttigheten icke skall tagas i anspråk

för det allmännas räkning utan för att nyttjas av enskilda. Denna omstän­

dighet finner kommittén böra föranleda särskild reglering av förhållandet

mellan de av förfogandet berörda enskilda parterna och av det allmännas

ansvar i anslutning till förfogandet. Den ordning, som eljest gäller för be­

stämmandet av ersättning vid förfogande, finner kommittén ej heller till­

lämplig på inkvarteringsförhållandet, enär kommittén antar att ersätt­

ningen icke alltid kan bestämmas efter taxa utan i icke få fall måste be­

stämmas efter individuell prövning. För denna prövning anser kommittén

det erforderligt med särskilda nämnder. Förfogandet i nu avsedda fall

måste, anför kommittén, skilja sig från annat förfogande också däri att sär­

skilda regler måste meddelas för utbetalningen av ersättningen till inkvar­

teringsvärden.

En tvångsvis genomförd inkvartering vill kommittén betrakta såsom inne­

fattande två led, nämligen dels ett förfogande från det allmännas sida gent­

emot innehavaren av bostadsutrymme och dels en upplåtelse från det all­

männa till den enskilde inkvarterade. Ehuru den enskilde skall svara för

inkvarteringshyran gentemot inkvarteringsvärden, finner kommittén det

dock nödvändigt att det allmänna står som garant för hyran vid tvångsmäs-

sig upplåtelse. Denna garanti anser kommittén väl ansluta till dess sätt att

betrakta den tvångsvis genomförda inkvarteringen såsom bestående av

två led.

Vid behandlingen av förhållandet mellan inkvarteringsvärd och inkvarte­

rad uttalar kommittén att de inkvarterades nyttjanderätt i väsentliga hän­

seenden skiljer sig från den fredstida hyresrätten. Bestämmelserna i nytt-

janderättslagen och annan hyreslagstiftning synes därför icke kunna vinna

direkt tillämpning. I bestämmelserna om inkvarteringsbostäder bör därför

enligt kommitténs mening ingå vissa föreskrifter om nytt­

jandet. En bestämmelse bör sålunda finnas att de inkvarterade skall

vårda anförtrodda utrymmen samt iakttaga ordning och skick jämte vad

i övrigt är av betydelse för vidmakthållande av ett gott förhållande till in­

Kungl. Maj. ts proposition nr

4

år 1964

124

kvarteringsvärden. En av de inkvarterade bör ha att gentemot inkvarte­

ringsvärden och det allmänna närmast svara för inkvarteringen och för att

inkvarterade, som tillhör hans familj och hushåll, iakttager nyssnämnda

skyldigheter. Den för nyttjandet ansvarige bör utses vid fördelningen av

ianspråktagna utrymmen.

Ett allvarligt åsidosättande av skyldigheterna bör enligt kommittén kunna

medföra att inkvarteringen upphör. Denna måste kunna upphöra även i

andra fall, såsom då bostaden oundgängligen erfordras för inkvarterings­

värden eller för inkvartering av annan. För sådana fall skall kommunen

äga jämka de förfogandebeslut, som länsstyrelsen meddelat.

Vad beträffar bestämmandet av ersättningen för upp­

låtelsen antar kommittén, såsom förut angivits, att ersättning efter

taxa icke genomgående kan ifrågakomma men att parterna i flertalet fall

torde åtnöjas med taxans belopp. Kommittén finner emellertid att det kan

erbjuda svårigheter även att bestämma ersättning efter taxa. Vid inkvarte-

ringsförhållandets början bör därför parterna från myndighet erhålla upp­

gift om den efter taxa ifrågakommande ersättningen. Det synes kommittén

lämpligast att kommunstyrelsen, som enligt kommitténs förslag skall för­

dela bostäderna, därvid underrättar parterna om den ersättning, som bör

utgå. Om parterna ej åtnöjes med den föreslagna ersättningen, bör de inom

viss tid kunna påkalla prövning av värderingsnämnd. Av faktorer, som bör

inverka på ersättningens storlek och komma till uttryck i taxan, nämner

kommittén inkvarteringsortens belägenhet, antalet inkvarterade samt bo­

stadens storlek och utrustning. Förhållandena varierar i sådan utsträck­

ning att det enligt kommittén icke kan ifrågakomma att tillerkänna taxan

bindande verkan beträffande ersättningen. När kommunens styrelse med­

delar uppgift om ersättningen efter taxa, får meddelandet sålunda uppfattas

allenast såsom ett förslag om ersättning. Skulle parterna anse att annan

taxeersättning eller en av taxan obunden ersättning bör utgå, måste sär­

skilt prövningsförfarande kunna påkallas inom viss tid efter det att med­

delandet mottagits.

Nämnd för prövning av ersättningsfrågor bör enligt kommittén finnas

i varje kommun och bestå av en ordförande, utsedd av länsstyrelsen, och

två kommunalt utsedda ledamöter. Finns i kommunen hyresnämnd, bör

denna kunna anförtros värderingsuppgifterna.

Möjligheter måste enligt kommittén finnas att överklaga värderings-

nämndens avgöranden. Särskilda länsvärderingsnämnder bör inrättas i an­

slutning till länsstyrelserna och utgöra högsta instans i dessa frågor. Läns-

värderingsnämnderna bör bestå av tre ledamöter som utses av länsstyrelsen.

Kommittén framhåller att värderingsnämndens huvudsakliga arbetsupp­

gifter hänför sig till frågor om ersättning vid upplåtelse genom förfogande.

Kommittén har övervägt om en motsvarande prövning bör kunna äga rum

även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbostad. Det synes emellertid

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

år 1964

125

kommittén ej erforderligt att prövningsmöjligheterna utsträckes till den

frivilliga inkvarteringen. Om parterna vid eu frivillig upplåtelse ej kan enas

om ersättningen, kan nämligen endera parten få en prövning till stånd ge­

nom att påkalla alt upplåtelsen sker med förfoganderätt.

Det är lämpligt, framhåller kommittén, att samordning sker av ersätt­

ningsreglerna för civilförsvarets inkvartering och kommunernas. Denna

samordning bör i första hand åstadkommas genom att eu och samma taxa

tillämpas på de bägge områdena. Skulle på civilförsvarsområdet tillämp­

ning av taxa innefatta synnerlig obillighet på grund av särskilda omstän­

digheter, kan nu riksvärderingsnämnden enligt 15 § rekvisitionslagen på

framställning bestämma ersättningen till högre belopp. Denna möjlighet

hör enligt kommittén kvarstå, främst med tanke på de fall, då civilförsva­

rets förfogande ej följs av förfogande vid den kommunala inkvarteringen.

Vid prövning inför kommunal värderingsnämnd av ersättning för upplå­

telse till följd av förfogande vid den kommunala inkvarteringen bör emel­

lertid finnas möjlighet att i samma ärende pröva också ersättningen för in­

kvarteringen under tid, då denna grundats på ett förfogande av civilförsva­

ret. Anvisning om denna prövningsmöjlighet bör enligt kommittén finnas i

civilförsvarslagen.

Kommittén behandlar vidare frågan om ersättning till inkvarte­

ringsvärden för skada som den inkvarterade åstadkom­

mer. Kommittén anser att då förfogandet uppbyggts såsom ett iansprålt-

tagande för kronans räkning, ersättning för skador å det upplåtna bör

kunna erhållas av statsmedel, om den inkvarterade ej gör rätt för sig. Frå­

gorna om skadestånd är av sådan art att en prövning av domstol stundom

måste bli nödvändig. I flertalet fall bör emellertid det allmänna kunna ut­

betala ersättning utan sådan prövning. Länsstyrelsen bör handlägga sådana

ersättningsanspråk från inkvarteringsvärdar och utbetala ersättning. Läns­

styrelsen bör därvid införskaffa erforderlig utredning genom att höra den

kommunala värderingsnämnden. Om ersättningsanspråken ej kan göras

upp, måste de prövas i rättegång mellan inkvarteringsvärdar och kronan

och mellan kronan och inkvarterade.

Ersättningen för upplåtelsen bör enligt kommittén i första

hand utbetalas av den inkvarterade och synes kommittén

kunna utgå i efterskott för en tid av två veckor. Statsverkets ansvar för

upplåtelsen bör komma till uttryck i att dröjsmål med ersättningen medför

rätt till ersättning av statsmedel. Om den inkvarterade erhåller kontant-

understöd av det allmänna, kan det tänkas att det allmänna kan fullgöra

sina skyldigheter gentemot inkvarteringsvärden genom att den del av un­

derstödet, som avser bostadskostnader, betalas direkt till värden. Då ersätt­

ning betalas av det allmänna utan samband med understöd åt inkvarterad,

erhåller kronan ett anspråk gentemot den inkvarterade. Att staten gene­

rellt skulle utkräva ersättning av de inkvarterade anser kommittén knap­

past kunna ifrågakomma med hänsyn till deras brist på medel.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4

år 1 Uti-i

126

Problemet att tillförsäkra de enskilt inkvarterade tillgång till er­

forderlig personlig utrustning upptages också av kommittén,

som finner att behoven härvidlag i viss utsträckning kan tillgodoses genom

att inkvarteringen i regel får avse möblerade utrymmen. Till de inkvarte­

rades förfogande måste inkvarteringsvärdarna då ställa bl. a. sängar och

sängutrustning samt hushållsutrustning. Skyldigheten härvidlag bör en­

ligt kommittén regleras av samma bestämmelser som skyldigheten att till­

handahålla bostadsutrymmen. Inkvarteringsvärdarnas skyldigheter måste

inskränka sig till utrustning, som de redan innehar och som icke ound­

gängligen erfordras för deras egna behov. Anskaffning av kompletterande

utrustning, som ej kan uppbringas i orten, får ske under medverkan av

civilförsvaret.

Såvitt gäller utrustning för dem, som inkvarterats i

i n t e r n a t, vilka särskilt upprättats av civilförsvaret för vårdbehövande,

framhåller kommittén att kommunerna här övertar internat, som redan är

i drift och som därför torde ha fått sitt utrustningsbehov täckt. Civilför­

svaret bör ha en i civilförsvarslagen inskriven skyldighet att utlåna inter-

natens utrustning till kommunerna, när dessa övertar internaten. Utrust­

ning till internaten kan vidare erhållas genom att sådan ställs till förfo­

gande från utrymningsorterna. Huvudmännen för fredstida hem och inrätt­

ningar har enligt 59 § andra stycket civilförsvarslagen skyldighet att till­

handahålla civilförsvaret viss sådan utrustning. En motsvarande skyldig­

het för huvudmannen bör enligt kommittén finnas jämväl gentemot in-

kvarteringskommunen.

Slutligen berör kommittén frågan huruvida det kan vara erforder­

ligt att låta civilförsvarets ianspråk tagande av i n-

kvarteringsbostäder bestå under en övergångstid ef­

ter det att civilförsvaret fullgjort sin del av uppgiften att sörja för de in­

kvarterade. Kommittén anför att det möjligen kan befaras att upphöran­

det av civilförsvarets förfoganden kan föranleda betydande svårigheter för

kommunerna under ett känsligt skede av verksamheten. Särskilda svårig­

heter kan uppkomma också därigenom att krigsförhållandena kan tvinga

fram utrymningar och inkvarteringar av annan omfattning och fördelning

än uppgjorda planer förutsatt. Det måste tillses att möjligheter finns att

komma till rätta med kritiska situationer av detta slag. Enligt kommitténs

mening synes en lämplig utväg vara att förläna civilförsvarets förfoganden

en i tiden något utsträckt giltighet. En generell giltighetstid på två veckor

synes kommittén vara tillfyllest, om länsstyrelsen tillägges befogenhet att i

extraordinära fall förlänga giltigheten i ytterligare perioder om fjorton da­

gar. En bestämmelse om giltighetstiden och om länsstyrelsens befogenheter

att utsträcka denna bör enligt kommittén finnas i civilförsvarslagen.

Någon avgörande betydelse anser kommittén ej behöva tillmätas de be­

tänkligheter av formell art, som kan anföras mot att civilförsvarets förfo­

Kungl. Maj. ts proposition nr i år 196i

127

ganden tilläggcs giltighet utöver tiden för civilförsvarets ansvar för inkvar­

teringen. Civilförsvarets inkvartering skall nämligen taga sikte på ett var­

aktigt boende och det synes därför kommittén rimligt att inkvarteringen

skall ha en viss i lag reglerad orubblighet. Kommittén understryker i detta

sammanhang att den utsträckta giltighetstiden på intet sätt skall innebära

någon förlängning av civilförsvarets ansvarstid. Innebörden skall endast

vara den att de av civilförsvaret gjorda förfogandena kvarstår, varvid det

allmänna skall företrädas av länsstyrelsen och kommunala myndigheter

och icke, såsom när förfogandena gjordes, av civilförsvaret.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

Remissyttrandena

De remissyttranden, i vilka gjorts uttalanden av allmän innebörd, har

sammanfattande redovisats i avsnittet om allmänna riktlinjer för lagstift­

ningen. Här redovisas således endast mera speciella synpunkter.

Länsstyrelsen i Södermanlands län uttalar att det finns anledning tro

att förfogande behöver tillgripas endast i undantagsfall. I dessa fall blir

det emellertid nödvändigt att beslut fattas mycket snabbt. Det synes läns­

styrelsen riktigt att förfoganderätt ej tillägges kommunerna men vid sådant

förhållande är det av stor vikt att länsstyrelserna kan handlägga ärendena

utan några tidskrävande formaliteter. Länsstyrelsen i Hallands län, som

betecknar den av kommittén föreslagna ordningen som omständlig, antar

att behovet av att tvångsvis säkra de inkvarterades rätt att kvarbo kommer

att öka sedan inkvarteringen varat någon tid. Från praktisk synpunkt

bör därför tvångsbefogenheterna tillkomma lokala organ i stället för läns­

styrelsen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som anser det föreslagna förfarandet

vara alltför invecklat och föga realistiskt, befarar att det leder till skrift­

växling och tidsförluster och kanske svårigheter för de bostadsbehövande

i de fall då bostadshavaren brister i lojalitet. Även länsstyrelsen i Gotlands

län påpekar att kommitténs förslag leder till ovisshet för den inkvarterade

huruvida han äger kvarbo efter det civilförsvarets förfoganderätt upphört.

För att undanröja ovissheten blir kommunen tvungen att begära ianspråk-

tagande med förfoganderätt i varje enskilt fall, vilket skulle komma att

innebära en svår belastning för länsstyrelsen. En bättre ordning vore enligt

länsstyrelsen att civilförsvarets förfoganden finge bestå och kommunen

tillädes befogenhet att göra erforderliga jämkningar i dessa.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att frågan, huruvida civilförsvarets

förfoganderätt kan bestå även efter det kommunerna övertagit ansvaret

för de inkvarterade, bör omprövas.

Att civilförsvarets förfoganderätt upphör och ersättes med annan förfo­

ganderätt accepteras av länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län, som emel­

lertid i anslutning till ett yrkande om förenkling av förfarandet ifrågasät­

128

ter, om icke förfoganderätten bör kunna utövas av civilförsvarschefen eller

civilförsvarets distriktschefer. Dessa har nämligen bättre kännedom om de

lokala förhållandena än länsstyrelsen som är krigsorganiserad i någon

undandragen del av länet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, därest kommitténs förslag om

särskild förfoganderätt godtages, beredskapsnämnden bör tillerkännas kom­

petens att hos länsstyrelsen påkalla ianspråktagande med sådan rätt. Be­

redskapsnämnden torde nämligen ha planlagt verksamheten bland de in­

kvarterade och därmed — i motsats till kommunstyrelsen, som enligt kom­

mitténs förslag skall vara ensamt kompetent organ —- ha blivit väl insatt

i frågorna.

Kommitténs förslag beträffande ordningen för bestämman­

det av inkvarteringsersättningen har föranlett Nyköpings

stad att förorda att de föreslagna värderingsnämnderna blir kompetenta

att bestämma ersättningen även vid frivillig upplåtelse av inkvarteringsbo-

stad. Om parterna ej enas om ersättningen, tvingas de eljest begära utöv­

ning av förfoganderätt och därmed kommer länsstyrelsen att onödigtvis be­

lastas.

De föreslagna bestämmelserna för inkvarterads skyldighe­

ter gentemot inkvarteringsvärden kan enligt länsstyrelsen

i Norrbottens län bli svåra att tillämpa. Ansvarigheten bör enligt länssty­

relsen i stället på lämpligt sätt anslutas till fredstida lagstiftning om hyres-

och nyttjanderätt.

Civilförsvarsstyrelsen uttalar i denna del att civilförsvaret icke kan åtaga

sig att utse en person i varje inkvarteringshushåll att gentemot inkvarte­

ringsvärden vara ansvarig för att de inkvarterade iakttar sina skyldigheter.

En sådan ansvarig kan enligt styrelsen utses först sedan någon tid för­

flutit och de inkvarterades kvalifikationer för förtroendeuppdraget när­

mare kan bedömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr b år 196b

Departementschefen

I samband med att jag tagit ställning till de allmänna riktlinjerna för

en lagstiftning om kommunal beredskap har jag redovisat de skäl, som

föranlett mig att förorda en annan utväg än förfoganderätt för att trygga

de inkvarterades möjligheter att få behålla de inkvarteringsbostäder, som

civilförsvaret anvisar dem i samband med att utrymningsrörelsen avslutas

eller i anslutning till att ny bostad måst beredas dem i egenskap av utbom-

bade. Jag kan därför nu begränsa mig till att närmare ange hur enligt min

mening en lag om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad bör utformas.

Lagen torde böra utformas såsom en fullmaktslag, som är i kraft redan

i fredstid men vars materiella bestämmelser träder i tillämpning först i

krig eller, vid krigsfara, först efter Kungl. Maj :ts förordnande. Förordnan­

det bör underställas riksdagens prövning inom en månad vid äventyr att

129

det eljest förfaller. Denna verkan bör även inträda, därest riksdagen icke

inom två månader efter underställningen gillat förordnandet. Om krigs­

faran upphör, bör förordnandet upphävas av Ivungl. Maj:t inom eu månad;

de utrymmande kan ju i detta läge genast återvända till sina hem. När

krig, vari riket befunnit sig, upphört bör lagen likaså sättas ur tillämpning

inom viss tid, försåvitt krigsfara ej alltjämt föreligger. Emellertid kan det

förutses som sannolikt att svår brist på bostäder råder efter ett krig till

följd av att bostäder förstörts genom krigshandlingar. De inkvarterade kan

då icke återflytta utan måste alltjämt bo kvar i inkvarteringsområdena,

intill dess nya bostäder byggts. Lagen bör med hänsyn till denna situation

kunna fortfara att äga tillämpning efter Kungl. Maj :ts förordnande, till

vilket riksdagen dock bör lämna sitt samtycke. Förordnandet bör gälla viss

tid, högst ett år varje gång.

Enligt förslaget till lag om kommunal beredskap skall kommuns skyl­

dighet att sörja för att de inkvarterades bostadsförhållanden ordnas till­

fredsställande inträda automatiskt vid civilförsvarsberedskap. För civil-

försvarsberedskap förutsättes enligt civilförsvarslagen krig eller krigsfara.

Förevarande lag, som torde vara en förutsättning för att kommunerna

skall kunna fullgöra nämnda skyldighet, skall enligt det förut sagda också

kunna komma i tillämpning vid krigsfara och träder automatiskt i tillämp­

ning i krig. När kommunernas skyldighet inträder kan alltså alltid före­

varande lag, som jag fortsättningsvis benämner inkvarteringslagen, sät­

tas i tillämpning för att de skall kunna fullgöra sina skyldigheter. Det

är emellertid icke givet att inkvarteringslagen alltid måste träda i tillämp­

ning när kommunernas skyldigheter inträder, eftersom behov av inkvar­

teringslagen uppkommer först då utrymningar företages. Dessförinnan blir

det emellertid icke heller aktuellt att taga kommunernas skyldighet att om­

händertaga inkvarterad befolkning i anspråk. Då utrymningar företages

måste regelmässigt inkvarteringslagen sättas i tillämpning.

Skyldigheten att upplåta inkvarteringsbostad bör, såsom jag tidigare

berört, gälla för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav. Skyl­

digheten bör emellertid ej kunna aktualiseras av den enskilde bostads-

behövande utan endast av myndighet. Fråga uppkommer då vilka myn­

digheter som bör ha rätt att göra u p p

1

å t e

1

s e s k y

1

d i g-

heten gällande.

Civilförsvaret har att svara för att de som blivit hemlösa genom krigs­

handlingar eller utrymning får bostad genom inkvartering. Det torde där­

för vara naturligt att civilförsvarets organ blir berättigade att göra upplåtel­

seskyldigheten gällande, oaktat civilförsvaret enligt civilförsvarslagen även

har tillgång till förfoganderätt för ändamålet. Om en allmän upplåtelseskyl­

dighet är stadgad och kan tagas i anspråk av civilförsvaret, torde av psykolo­

giska skäl antalet fall då förfoganderätt måste utövas komma att väsentligt

minska. Detta måste anses som en betydande fördel.

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 4

Kiirujl. Maj:ts proposition nr i är 1964

130

Sedan civilförsvaret berett de hemlösa inkvarteringsbostad upphör civil­

försvarets ansvar för dem och övergår på inkvarteringskommunen. Under

inkvarteringens fortbestånd torde det emellertid uppkomma behov av om­

flyttningar inom ramen för de av civilförsvaret vid inkvarteringen anvisade

bostäderna. Undantagsvis kan det, även om civilförsvarets inkvarterings-

planläggning varit väl genomarbetad, bli erforderligt att företaga omflytt­

ningar till lämpligare bostäder, som icke anvisats av civilförsvaret. För­

ändringar kan vidare förutses inträda i den inkvarterade befolkningens

och värdfamiljernas sammansättning, vilka föranleder jämkningar i den

ursprungligen skedda inkvarteringen. Med hänsyn härtill torde det vara

nödvändigt att tillägga också kommun befogenhet att aktualisera upplå­

telseskyldigheten, varvid det bör ankomma på den i lagen om kommunal

beredskap stadgade beredskapsnämnden att handha uppgiften. Beredskaps-

nämnden är nämligen det organ, som i kommunen skall svara för bl. a.

att de hemlösas bostadsbehov är tillfredsställande täckt.

Efter det att upplåtelseskyldigheten aktualiserats genom anvisning av

civilförsvaret eller kommunen och den hemlöse flyttat in i den anvisade bo­

staden saknar inkvarteringsvärden, så länge upplåtelseskyldigheten består,

möjlighet att få den inkvarterade avhyst. Det torde emellertid böra finnas

möjlighet att bringa upplåtelseskyldigheten att upp­

höra såväl efter prövning i enskilda fall, då missförhållanden uppkommit,

som utan sådan individuell prövning, nämligen då hela befolkningsgrupper

kan återvända till sina hem. Upphävandet av upplåtelseskyldigheten synes

lämpligen kunna anknytas till en återkallelse av den anvisning av inkvar­

teringsbostad, varigenom upplåtelseskyldigheten en gång aktualiserats. I

de fall, da upplåtelseskyldigheten skall upphöra efter individuell prövning

bör det ankomma på beredskapsnämnden att besluta om återkallelse av an­

visningen, och i övriga fall bör det vara civilförsvarets uppgift att bringa

inkvarteringen att upphöra. Det anförda leder till att beredskapsnämnden

måste kunna återkalla anvisning, som civilförsvaret meddelat, och omvänt.

Effekten av en återkallad anvisning blir att upplåtelseskyldigheten upphör

och den inkvarterade kan avhysas, om han icke flyttar frivilligt. Möjligheten

att efter prövning i det enskilda fallet upphäva upplåtelseskyldigheten får

givetvis under inga omständigheter utnyttjas så, att missförhållanden flyt­

tas över från en inkvarteringsvärd till en annan. Den bör komma till an­

vändning endast för att såvitt kan bedömas definitivt eliminera missförhål­

landen.

När anvisningar återkallas av civilförsvaret för hela befolkningsgrupper,

vilka kan återvända till sin hemort, låter det sig knappast göra att meddela

individuella beslut och underrätta var och en om återkallelsen. Denna måste

därför kunna ske på samma sätt som åläggande att utrymma, dvs. genom ett

civilförsvarets förordnande som kungöres i radio och andra massmedia.

Upplåtelseskyldigheten bör gälla endast till förmån för en be­

Kungl. Maj:ts proposition nr i år 196i

131

stämd kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av ut­

rymning eller krigsskada eller annan krigshändelse icke äger eller icke kan

återvända till sitt hem. Genom att upplåtelseskyldigheten kan tagas i an­

språk endast av myndighet kommer prövningen huruvida den bostadsbehö-

vande tillhör den kategori, till vars förmån skyldigheten gäller, att ankom­

ma på myndigheten. Inträder sådan förändring, att den inkvarterade äger

eller kan återvända till sitt hem, exempelvis då utrymningsförordnandet

för hans hemort upphäves, hör anvisningen av inkvarteringsbostaden åter­

kallas.

Objektet för upplåtelseskyldigheten synes såvitt rör

själva bostaden knappast kunna bestämmas med hänsyn till de inkvarte­

rades behov utan torde i stället få bestämmas med utgångspunkt i vad in­

kvarteringsvärden kan avstå. I vissa inkvarteringskommuner kommer näm­

ligen invånarantalet att tredubblas genom inkvartering. Det torde härvid

bli nödvändigt att taga alla tillgängliga inkvarteringsutrymmen i anspråk

och endast ett minimum av bostadsutrymme kan reserveras för den fasta

befolkningen. Att utrymme som oundgängligen erfordras för inkvarterings­

värdens egna behov icke får tagas i anspråk med upplåtelseskyldighet torde

böra komma till uttryck genom en föreskrift i inkvarteringslagen att anvis­

ning av inkvarteringsbostad ej får avse sådant utrymme.

De utrymmande eller av andra krigshändelser drabbade kan i allmänhet

icke föra med sig mer personlig utrustning än de kan bära. Efter

krigsskador torde de i många fall vara helt utblottade. För sina dagliga behov

blir de därför regelmässigt hänvisade till att gemensamt med inkvarte­

ringsvärden använda dennes köksutrustning, husgeråd, sängutrustning och

annan utrustning. Med den inkvarterades rätt till inkvarteringsbostaden

måste därför följa en rätt att nyttja också sådan inkvarteringsvärdens ut­

rustning, som är oundgängligen nödvändig för att den inkvarterades ele­

mentära behov skall kunna tillgodoses. Denna rätt torde i lagen böra ut­

formas som en skyldighet för inkvarteringsvärden att, då upplåtelse skett

av inkvarteringsbostad, tillåta den inkvarterade att använda utrustningen.

Redan i själva begreppet inkvarteringsbostad torde ligga att den inkvarte­

rade får tillgång till uppvärmningsanordningar, elektricitet och sanitära an­

ordningar, vilka är en förutsättning för att det upplåtna utrymmet skall

kunna användas för bostadsändamål.

I normalfallet torde inkvarteringen genomföras utan att några tvångs­

medel behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att

mottaga den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret

för att han får bostad kan civilförsvaret med förfoganderätt, som medger

omedelbar polishandräckning, genomdriva inkvarteringen. Det akuta beho­

vet av bostad blir därigenom tillgodosett. Inkvarteringsvärden saknar där­

efter möjlighet att få den inkvarterade avhyst, eftersom upplåtelseskyldig­

het gäller för honom. För dessa fall behöver upplåtelseskyldigheten icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 är 1964

132

någon sanktion. Annorlunda förhåller det sig emellertid, när upplåtelse-

skyldigheten skall aktualiseras av kommun. Denna har icke förfogande­

rätt och kan alltså ej heller med polishandräckning bereda den bostads-

behövande tillträde till inkvarteringsbostaden. Vid vägran från den tilläm-

nade inkvarteringsvärdens sida synes det emellertid i allmänhet i dessa fall

icke erforderligt med tillgång till så drastiska medel som omedelbar polis­

handräckning. Den som avses skola få den anvisade bostaden bör med ytter­

ligt få undantag ha sitt behov av bostad nödtorftigt tillgodosett; det är ju

här fråga om en omplacering av dem som redan blivit inkvarterade genom

civilförsvarets försorg. Såsom undantagsfall, i vilka vederbörande står helt

utan bostad, kan endast tänkas sådana fall såsom då hans ursprungliga in-

kvarteringsbostad förstörts av vådeld eller blivit obeboelig av annan orsak,

som ej sammanhänger med krigshändelser. Om han står ulan bostad på

grund av krigshändelse, exempelvis förnyad utrymning eller krigsskador på

den ursprungliga inkvarteringsbostaden, är det ånyo civilförsvaret som är

ansvarigt för att han får ny inkvartering; härmed kan också förfoganderätt

komma till omedelbar användning för att täcka det akuta behovet. Det

tvångsmedel som bör stå kommunen till buds för att realisera upplåtelse­

skyldigheten synes kunna inskränkas till vitesföreläggande. Då det måste

förutsättas att det i de åsyftade situationerna föreligger ett angeläget ehuru

icke akut behov av den utsedda inkvarteringsbostaden bör dock kommunen

kunna förordna att föreläggandet skall lända till omedelbar efterrättelse.

Om föreläggandet icke efterkommes inom däri utsatt tid bör länsstyrelsen

på kommunens begäran kunna förordna om handräckning. Med stöd av

administrativa fullmaktslagen kan i trängda lägen länsstyrelsen avlastas

befattningen med handräckning i dylika fall och uppgiften läggas på den

lokala polismyndigheten. Det torde kunna antagas att kommunerna först

prövar alla tänkbara möjligheter att på frivillig väg anskaffa lämplig in-

kvarteringsbostad innan förelägganden tillgripes eller handräckning begä-

res. Denna effekt av den föreslagna ordningen synes i hög grad önskvärd,

enär förutsättningarna för ett acceptabelt förhållande mellan inkvarterings­

värd och inkvarterad naturligtvis är de sämsta tänkbara, när inkvarteringen

kommit till stånd mot värdens bestridande.

Det hittills anförda har tagit sikte på att tillgodose de hemlösas behov av

bostad. Inkvarteringsvärden bör emellertid genom ersättning i pengar

i någon mån kompenseras för det intrång, som inkvarteringen innebär.

Ersättningen bör enligt vad jag förut anfört utgivas av den inkvarterade

själv direkt till inkvarteringsvärden. Med reglerna om upplåtelseskyldighet

måste därför förbindas föreskrifter om att värden är berättigad till skälig

ersättning av den inkvarterade. Under tid då inkvarteringsbostaden är

tagen i anspråk med civilförsvarets förfoganderätt utgår dock ersättning

av statsmedel. Inkvarteringsvärden bör följaktligen icke under samma tid

vara berättigad till ersättning av den inkvarterade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 4 år 1964

133

Särskilda regler torde också vara erforderliga för att ersättningens

storlek skall kunna bestämmas i administrativ ordning, om parterna

ej enas. Man bör naturligtvis bärvid eftersträva en ordning som i minsta

möjliga utsträckning belastar myndigheterna. I den mån myndighetsbeslut

blir oundvikliga bör de meddelas av redan befintliga organ och prövningen

bör så långt möjligt ske på det lokala planet. Det synes finnas goda möj­

ligheter att vid utformningen av ett system för att bestämma ersättningen

följa dessa riktlinjer.

När inkvarteringsbostad tages i anspråk med civilförsvarets förfogande­

rätt, skall ersättningen bestämmas i den ordning, som gäller vid rekvisition

för krigsmaktens behov, dvs. rekvisitionslagens bestämmelser skall gälla.

Detta innebär att taxor i stor utsträckning blir tillämpliga och att, då taxa

ej kunnat tillämpas, ersättningen bestämmes av den allmänna lokala vär-

deringsnämnden. Tillämpas taxa bestämmes ersättningen av den som utövat

förfoganderätten, dvs. civilförsvarschefen. Till denna ordning torde man

böra ansluta bestämmandet av ersättning även i de fall, då upplåtelsen

ej äger rum på grund av förfoganderätt, vilket ju blir fallet, sedan det efter

inkvarteringens genomförande upphört att vara en civilförsvarsuppgift att

tillse att de inkvarterade har sitt bostadsbehov tillgodosett.

Ny prövning av frågan om ersättningens storlek torde helt kunna und­

vikas i de fall, då inkvarteringsbostaden varit ianspråktagen med förfo­

ganderätt. De då bestämda ersättningsgrunderna, vare sig de — såsom i

normalfallet —■ bestämts av civilförsvarschefen med tillämpning av taxa

eller, då taxa ej varit tillämplig, bestämts av lokal värderingsnämnd, bör

gälla mellan parterna, även sedan förfoganderätten upphört. Lagen bör

alltså föreskriva att, om parterna ej enas om annat, ersättningen skall

beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråkta-

gande av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt.

1

flertalet fall torde

det emellertid, såsom jag förut framhållit, icke bli erforderligt att utnyttja

förfoganderätt, därför att inkvarteringsvärden mot bakgrunden av upplå­

telseskyldigheten frivilligt mottager den hemlöse. Någon fixerad ersätt­

ning finns i detta läge icke att falla tillbaka på. Vidare kan, även om för­

foganderätt utövats när inkvarteringen genomfördes, förhållandena ha för­

ändrats så väsentligt att den en gång fastställda ersättningen icke längre

är skälig. Så kan till exempel antalet familjemedlemmar i den inkvartera­

des hushåll ha ökat eller minskat. Om parterna i dessa fall ej enas om

ersättningen bör denna bestämmas såsom om ianspråktagande med förfo­

ganderätt ägde rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan

bör bli tillämplig och, i den mån taxan ej går att tillämpa, bör den all­

männa lokala värderingsnämnden bestämma ersättningen. I flertalet fall

torde parterna själva kunna tillämpa taxan, varvid enighet uppnås om er­

sättningen, och myndighetsprövning kommer följaktligen icke att påkallas.

Kvarstår oenigheten även sedan de upplysts om taxan blir emellertid myn-

Kungl. Maj:ts proposition nr

4

är 19(>i