om förfogandelag m.m.

Prop. 1977/78: 72

Regeringens proposition

1977/78: 72

om förfogandelag m. m.:

beslutad den 8 december 1977.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i

bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN ERIC KRÖNMARK

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny förfogandelag som skall ersätta rekvisitions-

lagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584) och allmänna förfogandelagen (1954:279). Den nya lagen är utformad som en fullmaktslag enligt

13 kap. 6 § regeringsformen. Det innebär att lagen kan sättas i tillämpning när riket befinner sig i krig eller krigsfara eller när det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Lagen omfattar däremot inte s. k. fredskriser och skiljer sig

därigenom från allmänna förfogandelagen, som kan tillämpas också när det

råder utomordentliga förhållanden som har annan orsak än krig eller krigsfara. Propositionen innebär i övrigt inga genomgripande förändringar utan syftar främst tillen koncentration och förenkling av lagstiftningen inom förfoganderättens område.

I Riksdagen 1977178. I samt. Nr 72

1¶Förslag till Förfogandelag

Härigenom föreskrives följance.

Inledande bestämmelser 1 8 Kommer riket i krig, träder 4-6 §§ i tillämpning.

2 & Regeringen får föreskriva att 4-6 §§ helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,

1. om riket är i krigsfara, 2. om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig och om det till följd av dessa

förhållanden föreligger knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket

på egendom av vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen,

3. om det befinnes nödvändigt att med hänsyn till försvarsberedskapen inkalla värnpliktiga till tjänstgöring med stöd av 27 5 2 mom. eller 285 1 mom. värnpliktslagen (1941:967).

Föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens prövning inom en månad från det den utfärdades eller, om riksmöte ej pågår. från början av

närmast följande riksmöte. Sker ej underställning eller godkänner riksdagen

ej föreskriften inom två månader från det underställning skedde, upphör

föreskriften att gälla.

3 & Föreligger ej längre förhållande som avses i 1 § eller 2 § första stycket, skall regeringen föreskriva att tillämpningen av 4-6 §§ skall upphöra.

Förfogande 4 § För att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens ofrånkomliga behov av egendom eller tjänster, som icke utan olägenhet kan tillgodoses på

annat sätt, får för statens eller annans räkning förfogande ske enligt denna

lag.

Förfogande får icke riktas mot staten.

5 & Genom förfogande kan

1. fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt.

2. nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

3. ägare eller innehavare av fastighet. gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens celler annans räkning,

4. ägare celler innehavare av lageranläggning åläggas at förvara egendom, :

5. ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja trans-

porter,

6. viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvisare, budbärare, arbetsmanskap celler sjukvårdspersonal.

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

6 § Kan förfogande över cgendom antagas bli nödvändigt, får ägare eller

innehavare i avvaktan på beslut om förfogande förbjudas att överlåta, förbruka, skada. gömma undan eller föra bort egendomen (dispositionsförbud).

Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot ägare eller innehavare av egendom inom en månad från det dispositionsförbud enligt

första stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot honom. Föreligger särskilda skäl, kan dock tiden för förbudet förlängas med högst en

månad.

7 § Om förfogande beslutar regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer. Förfogande över egendom skall riktas mot bestämd ägare eller

innehavare av egendomen. I fall som avses i I $ eller 2 § första stycket I eller 2

får dock regeringen föreskriva om förfogande som avser alla eller viss krets av

ägare och innehavare av egendom av det slag som förfogandet gäller.

Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud beslutas av

den myndighet som har rätt att besluta om förfogandet.

Om förfogande göres för annans räkning än statens, gäller vad som i denna lag sägs om staten i tillämpliga delar den för vars räkning förfogandet sker.

8 & Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade

föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större förfång än som är nödvändigt, Egendom som oundgängligen behövs för någons förvärvsverksamhet får ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

9 § Har ägare eller innehavare av byggnad eller det av byggnad, som omfattas av förfogande, stadigvarande bostad i byggnaden eller skall han i

händelse av utrymning inkvarteras i orten, har han rätt till det bostadsut-

rymme i byggnaden som han behöver. Detta gäller dock ej. om hans utnyttjande av byggnaden skulle medföra allvarligt hinder för den användning av byggnaden som åsyftas med förfogandet. I sådant fall skall den

myndighet som beslutar om förfogandet tillhandahålla annat bostadsutrymme, cm möjligt inom samma eller närbelägen ort.

Första stycket har motsvarande tillämpning på medlem av ägarens eller innehavarens familj.

10 §& Lös egendom som kan antagas bli förbrukad eller förstörd eller väsentligt minska i värde tages i anspråk med äganderätt. Annan lös egendom tages i anspråk med nyttjanderätt. Om den myndighet som

meddelar beslutet om förfogande finner lämpligt och ägaren medger det, får

dock egendomen tagas i anspråk i det förra fallet med nyttjanderätt och i det senare med äganderätt.

Tages fast eller lös egendom i anspråk med nyttjanderätt, skall nyttjande-

rätten gälla tills vidare. om ej särskilda skäl föranleder att den bestämmes att

gälla för viss tid.

11 § Ägare eller innehavare av egendom som tages i anspråk är skyldig att innan han avstår från cgendomer. se till att den sättes i sådant skick att den blir användbar för avsett ändamål. om åtgärden enligt vad som är brukligt skulle ha vidtagits av ägaren eller innehavaren vid frivillig överlåtelse eller upplåtelse av egendomen.

12 8 Ägare eller innehavare av egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt, är skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen och att i övrigt tåla de åtgärder i fråga om egendomen vilka den myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner nödvändiga.

13 & Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att vårda egendomen samt att, om det påfordras, avlämna egendom som tages i anspråk genom förfogande. Tid och plats för avlämnande fastställes av den myndighet som har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Den som icke tillfredsställande kan fullgöra skyldighet enligt första stycket skall utan dröjsmål anmäla detta till länsstyrelsen eller till den myndighet som har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande av det.

14 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot

ägare, innehavare eller annan, som avses med beslutet. när han har fått del av detta. Gäller beslutet egendom och kommer någon först efter delfåendet i det

läget att han, om beslutet ej hade meddelats, skulle ha kunnat råda över

egendomen, blir det gällande mot honom från den senare tidpunkten.

Att beslut om förfogande i visst fall kan verkställas innan det har blivit gällande mot ägaren eller innehavaren följer av 56 § andra stycket.

15 § Egendom, som enligt denna lag tages i anspråk med äganderätt eller

framställes för statens räkning, övergår i statens ägo när den avlämnas eller på

annat sätt kommer i statens besittning.

16 § Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen genom besvär. Om ej annat föreskrives i beslutet. länder det till efterrättelse utan

hinder av anförda besvär.

Ersättning 17 § Vid förfogande utgår ersättning enligt de grunder som anges i 29—36 §X.

Om ersättning för skada till följd av dispositionsförbud föreskrives i 37 £8. Ersättning utges av den för vars räkning beslutet om förfogande celler

dispositionsförbud har meddelats. Är denne annan än staten och fullgör han ej sin ersättningsskyldighet, skall staten på begäran utge ersättningen. Vad

staten sålunda har utgivit, får staten kräva åter av den ersättningsskyldige.

Värderingsnämnder 18 & För handläggning av ärenden om ersättning enligt denna lag finns en central värderingsnämnd (riksvärderingsnämnden) samt lokala värderingsnämnder till det antal och med de verksamhetsområden som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

För handläggning av ersättningsärenden rörande visst slag av egendom

kan inrättas särskild värderingsnämnd för hela riket. I fråga om sådan nämnd

gäller vad i denna lag föreskrives om riksvärderingsnämnden.

19 §& Riksvärderingsnämnden består av ordförande och fyra andra Iedamö-

ler.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 20-23 §§ om ledamot gäller även ersättare.

20 8 Ledamöterna i riksvärderingsnämnden utses för viss tid av regeringen.

Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig celler i

konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot. Ordföranden och

ytterligare en ledamot skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv.

21 8 Innan ledamot börjar tjänstgöra i riksvärderingsnämnden, skall han ha

avlagt domared.

22 8 Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall tillämpas på ledamot i riksvärderingsnämnden.

238 Riksvärderingsnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande.

I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

248 Regeringen kan föreskriva att riksvärderingsnämnden skall arbeta på

avdelningar. Bestämmelserna i 19-23 §§ gäller då i fråga om avdelning.

25§ Lokal värderingsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 26 § om ledamot gäller även ersättare.

26 § Ledamöterna i lokal värderingsnämnd utses för viss tid av regeringen

celler myndighet som regeringen bestämmer. Uppdrag att vara ledamot får

bara den undandraga sig som har fyllt sextio år eller har haft sådant uppdrag i

tre år eller har förhinder på grund av sin tjänst.

Ledamot skall ha allmän erfarenhet i ersättnings- och värderingstrågor. Ledamot i lokai värderingsnämnd för visst slag av egendom skall ha ingående erfarenhet av värdering av sådan egendom.

Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är omyndig celler i konkurstillstånd får ej utöva befattning som ledamot. Ej får någon samtidigt vara ledamot i riksvärderingsnämnden och lokal värderingsnämnd.

278 Lokal värderingsnämnd är beslutför när nämnden är fulltalig.

I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i tillämpliga delar.

28 § Statens rätt bevakas inför värderingsnämnd av ombud som utses av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättningsgrunder

29 & Tages egendom i anspråk med äganderätt, utgår skälig ersättning för

nödvändiga kostnader vid framställning eller återanskaffning eller, om ecgen-

domen tages i anspråk hos återförsäljare, vid återanskatfning och återförsälj-

ning av sådan egendom.

30 § Tages egendom i anspråk med nyttjanderätt, utgår skälig ersättning för förlorad avkastning eller nytta och för kostnader i samband med åtgärd som avses i 12 § samt för skada på eller avsevärd försämring av egendomen.

Första stycket gäller i tillämpliga delar vid förfogande som avses i 5 § första stycket 2.

31 § Utövas verksamhet enligt 5 § första stycket 3-5, utgår ersättning med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten.

328 För uppgift som avses i 5 § första stycket 6 och för åtgärd enligt 13 § första stycket första meningen utgår skälig ersättning.

33 § I den mån det är möjligt och lämpligt skall på förhand föreskrivas det pris som vid förfogande skall gälla såsom ersättning för egendom, åtgärd eller

tjänst. Sådant pris upptages i taxa.

Taxa fastställes av regeringen cller, efter regeringens bemyndigande, av riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd med beaktande av 29-31 §§. Taxa kan fastställas att gälla för hela riket eller del av riket.

34 § Pris som har föreskrivits med stöd av allmänna prisregleringslagen

(1956:236) gäller vid tillämpning av förfogandelagen som taxepris. Om riksvärderingsnämnden på grund av särskilda omständigheter finner

en tillämpning av taxepris vara i visst fall obillig för den ersättningsberättigade, får nämnden bestämma ersättningen till högre belopp.

35 §& Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna och gällande

taxepris vid den tid då egendomen avlämnas eller på annat sätt kommer i

statens besittning eller då åtgärden eller tjänsten utföres. Är egendomen i

färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om förfogande meddelas,

bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna och gällande

taxepris vid den tidpunkten.

Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade förhållanden påkallar det.

36 § Har beslut om förfogande meddelats i fråga om egendom och möter ej

genom förvållande av den mot vilken förfogandet riktats hinder att taga

egendomen i besittning för statens räkning, står staten faran för att egendomen av våda förstöres, försämras eller minskas.

37 & Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 6 § andra stycket, utgår skälig ersättning för skada. som till följd av förbudet har uppkommit på den med

förbudet avsedda egendomen, och för åtgärd enligt 13 § första stycket första

meningen.

Handläggning av ersättningsärenden

38 § Ersättning enligt taxa bestämmes av den myndighet som har meddelat beslutet om förfogande eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning som ej utgår enligt taxa bestämmes av lokal värderingsnämnd. Om särskilda skäl föreligger, kan riksvärderingsnämnden efter ansökan av parterna omedelbart taga upp fråga om sådan ersättning. Har enligt 18 § andra stycket inrättats särskild värderingsnämnd för visst slag av egendom,

bestämmes dock i fråga om sådan egendom ersättning som ej utgår enligt taxa

av den särskilda värderingsnämnden.

Har nyttjanderätt till egendom upplåtits genom frivillig överenskommelse i stället för att tillskapas genom förfogande och skadas egendomen celler försämras den avsevärt, skall ersättningsfrågan prövas av lokal värderings-

nämnd, om upplåtaren begär det och skadan eller försämringen cj beaktades

när överenskommelsen ingicks.

39 & Talan mot beslut av annan myndighet än lokal värderingsnämnd i ärende som avses i 38 £ första stycket får av den som begär ersättning föras hos lokal värderingsnämnd genorn besvär.

Mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende eller i ärende om fastställande av taxa får talan ej föras. I annat fall får talan mot lokal värderingsnämnds beslut föras hos riksvärderingsnämnden genom besvär.

Vill någon med stöd av 34 § andra stycket göra anspråk på ersättning utöver taxepris, skall han inom besvärstiden göra ansökan om det hos riksvärderingsnämnden.

40 8 Mot riksvärderingsnämndens beslut enligt denna lag får talan ej

föras.

Utbetalning av ersättning

41 & Sedan beslut om ersättning har vunnit laga kraft, skall fastställt ersättningsbelopp genast betalas ut till den ersättningsberättigade, om ej annat följer av 42—44 §§.

42 8 Om någon till säkerhet för fordran har panträtt eller retentionsrätt i

egendom som tages i anspråk med äganderätt enligt denna lag, har han rätt att

utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen. även om fordringen ej är

förfallen till betalning. I ersättning som nu nämnts inräknas även ersättning i

fall som avses i 5 § första stycket 2.

Utgår enligt denna lag ersättning för skada på eller avsevärd försämring av

egendom, har första stycket motsvarande tillämpning.

Fordran, som avses i första stycket och som ej är förfallen till betalning och icke löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde på betalningsdagen. Motsvarande gäller om utfäst ränta är lägre än fem procent.

43 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning, som fastställts att utgå för skada på eller avsevärd försämring av fastighet, samt

om verkan därav gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719).

Kan flera göra anspråk på betalning ur ersättning, som i annat fall än som avses i första stycket fastställts enligt denna lag, och enas de ej om hur ersättningen skall fördelas mellan dem, skall ersättningen nedsättas hos överexekutor. I fråga om nedsatt belopp skall i tillämpliga delar iakttagas

lagen (1927:56) om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

44 & Ersättning för egendom som är utmätt skall utges till utmätningsmannen. Avser ersättningen egendom som är belagd med kvarstad eller ställd under skingringsförbud, skall ersättningen utges till överexekutor.

Uppgiftsskyldighet m. m.

45 8 Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.

46 § I den mån det behövs för att genomföra förfogande i fråga om egendom skall var och en på anfordran av myndighet som får besluta om förfogandet

lämna uppgift om den mängd av egendomen som han innehar eller som han

har tillverkat eller till vars framställning han har medverkat. Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt första stycket, får

länsstyrelse eller, enligt regeringens bestämmande. annan myndighet före-

lägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.

47 3 För kontroll av att uppgift som har lämnats enligt 46 § är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller av annan

myndighet som regeringen bestämmer tillhandahålla myndigheten handels-

böcker och andra affärshandlingar på tid och plats som myndigheten fastställer.

Efterkommer uppgiftsskyldig ej begäran enligt första stycket eller föreligger särskild anledning till kontroll, får myndighet som sägs i första stycket besluta om undersökning av kontor, fabrik, butik. serveringslokal, lagerlokal. ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe, som den uppgiftsskyldige

råder över, och om omhändertagande av hans handelsböcker och andra affärshandlingar.

Vid undersökning och omhändertagande enligt andra stycket skall bestäm-

melserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga

delar. Myndigheten utövar den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Det åligger polismyndighet att lämna den handräckning som behövs för undersökningen och omhändertagandet.

48 § Ägare eller innehavare av egendom, beträffande vilken förberedelser för förfogande enligt 63 § kommer i fråga, är på begäran av myndighet som

regeringen bestämmer skyldig att lämna för sådant ändamål nödvändiga

uppgifter om cgendomen och att tillhandahålla den för besiktning på tid och plats som myndigheten fastställer.

Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt första stycket, får länsstyrelse förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.

Efterkommes icke föreläggande vid vite att hålla egendom tillgänglig för

besiktning, får länsstyrelsen i stället för att utsätta nytt vite besluta om handräckning för att genomföra besiktningen. Sådan handräckning lämnas av polismyndighet på den försumliges bekostnad.

49 §& Skyldighet enligt 45-48 §§ skall fullgöras utan ersättning, om ej

regeringen bestämmer annat.

50 & Mot beslut om föreläggande av vite enligt denna lag får talan cj föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

Talan mot beslut om åtgärd enligt 47 X andra stycket eller mot länsstyrelses

beslut om handräckning enligt 48 3 tredje stycket föres hos kammarrätt

genom besvär. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär, om ej annat föreskrives i beslutet.

51 & Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått kännedom om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse för folkförsörjningen eller för rikets säkerhet får ej obehörigen yppa eller utnyttja vad han sålunda har erfarit.

Ansvarsbestämmelser m. m. 52 §& Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen

1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller enligt eller har meddelats med stöd av 5, 5, 11, 12 eller 13 §, 2. underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 45,

46 eller 48 §,

3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 45, 46

eller 48 § lämnar oriktig uppgift, om uppgiften innebär fara i bevishänseende,

4. underlåter att efterkomma begäran enligt 47 eller 48 §.

Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det har skeu i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd av

egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art. Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes till böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. I ringa fall

dömes ej tull ansvar.

Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av vitesfö-

reläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för underlåtenheten.

53 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses 152 §, om den har begåtts

i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

54 & Har någon begått brott som avses i 52 §, skall egendom, som han i

samband med brottet har mottagit eller genom brottet har undanhållit, förklaras förverkad, om det ej är uppenbart obilligt. I stället för egendomen

kan dess värde förklaras förverkat. Äger den brottslige ytterligare sådan egendom som brottet har avsett, kan

även denna förklaras förverkad. Annan egendom som han äger och som

omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud kan också förklaras förverkad, om särskilda skäl föreligger.

55 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller mera och har ej

försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd till försäljningen sökas hos

rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.

Särskilda bestämmelser

56 & Underlåter någon att behörigen celler i rätt tid tillhandahålla egendom, som omfattas av beslut om förfogande, skall polismyndighet lämna den handräckning som behövs för verkställighet av beslutet. Om dröjsmål kan medföra fara och polismyndighet icke är tillgänglig, får den myndighet som har utövat förfoganderätten själv verkställa beslutet.

Är fråga om förfogande för försvarsmaktens behov och skulle dröjsmål med verkställighet av beslutet om förfogande medföra allvarlig olägenhet, får myndighet som avses i första stycket vidtaga åtgärd som där sägs, även om ägaren eller innehavaren icke har fått del av beslutet.

57 & När tillämpningen av 4-6 §§ upphör, iakttages vad som föreskrives i

58-61 §§.

58 & Har egendom, som till följd av beslut enligt 5 § första stycket I skall tagas I anspråk med äganderätt. ännu ej övergått i statens ägo vid den i 57 § angivna tidpunkten. förfaller beslutet.

59 §& Har beslut enligt 5 § första stycket 1 eller 2 om ianspråktagande av egendom med nyttjanderätt ej gått i verkställighet vid den i 57 § angivna

tidpunkten, förfaller beslutet.

Har beslutet börjat verkställas före nyssnämnda tidpunkt och avser

nyttjanderätten icke bestämd tid, skall den därefter icke gälla under längre tid

än som erfordras för avveckling av rättsförhållandet. Detsamma gäller om nyttjanderätt avser bestämd tid och egendomens ägare påfordrar att nyttjanderätten skall upphöra.

Har beslut enligt 5 X första stycket 2 om upphävande celler begränsning av

nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom ej vunnit laga kraft vid

den i 57 8 angivna tidpunkten förfaller beslutet. dock tidigast när annan

genom förfogande i stället tillskapad rätt upphör.

60 8 Har beslut om förfogande enligt 5 § första stycket 3-6 ej börjat tillämpas vid den i 57 § angivna tidpunkten, förfaller beslutet. I annat fall skal beslutet

icke gälla under längre tid än som erfordras för avveckling av rättsförhållan-

det.

61 & Dispositionsförbud enligt 6 § gäller ej efter den i 57 § angivna tidpunk-

ten.

62 8 Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk

egendom eller tjänster som följer av annan lagstiftning.

63 & Under fredstid skall förfogande enligt denna tag förberedas enligt de grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den I juli 1978.

Genom lagen upphäves rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogan-

delagen (1942:584), rekvisitionsförordningen (1942:586) och allmänna förfo-

gandelagen (1954:279).

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

2¶Förslag till Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrives i fråga om civilförsvarslagen (1960:74)!

dels att 70-72, 74 och 76 §§ skall upphöra att gälla,

dels aut 51, 62, 68, 69, 73, 75, 82 och 835§ skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

SIS

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som cj röra den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 47 8 tredje stycket, dels för skada å materiel eller ännan egendom, därest skadan ej

är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande ordning som är stadgad i förfoganrekvisition för försvarsmaktens be- delagen (1978:000). hov.

625 Den som med stöd av 57 § första stycket c) eller e) eller 61 § ålagts att vidtaga eller tåla åtgärd, som avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersältningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande ordning som är stadgad i förfoganrekvisition för försvarsmaktens be- delagen (1978:000). hov.

Civilförsvarschef och länsstyrelse Civilförsvarschef och länsstyrelse

äga under civilförsvarsberedskap äga under civilförsvarsberedskap

taga i anspråk markområden, bygg- genom förfogande som avses i 5w nader, utrymmen, livsmedel, trans- första stycket I och 2 förfogandelagen portmedel, utrustningspersedlar, (1978:000) vaga I anspråk markområmateriel och annan egendom, som den. byggnader, utrymmen, livsmeinnehaves av annan än staten, därest del, transportmedel, utrustningsper-

det finnes erforderligt för att statlig sedlar, materiel och annan egendom.

Lagen omtryckt 1975:712. 2 Scnaste lydelse 1977:111.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

civilförsvarsuppgifi skall kunna full- som innehaves av annan än staten,

göras och överenskommelse om därest det finnes erforderligt för att egendomens avstående ej kan träffas statlig civilförsvarsuppgift skall kuntillräckligt skyndsamt. Civilförsvars- na fullgöras och överenskommelse

chef och länsstyrelse äga härvid om egendomens avstående ej kan endast taga i anspråk sådan egen- träffas tillräckligt skyndsamt. Civildom. som finnes inom deras verk- försvarschef och länsstyrelse äga samhetsområde; dock må efter läns- härvid endast taga i anspråk sådan

styrelsens medgivande civilförsvars- egendom, som finnes inom deras chef taga motorfordon.släpfordon verksamhetsområde. Om särskilda och motorredskap i anspråk, även om skäl föreligga, får dock länsstyrelse de finnas inom annat till länet hörande eller, efter länsstyrelsens medgivancivilförsvarsområde. de, civilförsvarschef taga i anspråk

motordrivna fordon, släpfordon och

motorredskap utom området, om de

enligt vad därom föreskrives ha utta-

gits för civilförsvarets behov.

lanspråktagande enligt första stycket av byggnad eller del därav för inkvartering av vårdbehövande i särskild förläggning ävensom ianspråkta-

gande av utrustning, som erfordras för sådan förläggning, må bestå intill två

veckor från det att driften av förläggningen upphört att vara en civilförsvarsuppgift.

I den mån det prövas nödigt för fullgörande av kommuns skyldigheter enligt 40 § I mom. b) och cc) att egendom tages i anspråk för kommuns räkning, skall vad i första stycket sägs äga motsvarande tillämpning såvitt gäller egendom, som finnes inom kommunen. Vad sålunda stadgats skall i fråga om utförande av byggnadsanordning gälla jämväl under tid. då civilförsvarsberedskap icke råder: förfoganderätten må härvid dock endast utövas av länsstyrelsen.

695 Då egendom tages i anspråk, skall I fråga om förfogande enligt 68 såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens skola 7=-15Y$. 17 första stycket,

eller innehavarens tillgång på egen- 18-30), 32-36, 38-45, 48-50, 52-56

dom, varom fråga är. och behov därav och 63 Sv förfogandelagen (1978:000) för sin näring. Vad som oundgängligen gälla i tillämpliga delar, om ej annat erfordras för någons näring må ej utan följer av 73§ första stycket. Vad i tvingande skäl tagas i anspråk. S7-SY9 MN samma lag föreskrives skall

äga motsvarande tillämpning, när

civilförsvarsberedskap upphör.

I fråga om gärning som är straffbe-

lagd i &IN tillämpas ej XN2-54 «Xx

förfogandelagen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

173 §

Har under civilförsvarsberedskap egendom tagits i anspråk jämlikt 68 § eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §. är egendomens ägare eller innehavare berättigad till ersättning enligt de grunder, som äro stadgade i fråga om rekvisition för försvarsmaktens behov.

Anspråk på ersättning skall prövas i

den ordning, som gäller för ersätt-

ningsanspråk i anledning av sådan

rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgående ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten. Även om egendom. som tages i anspråk. är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersättning för skada, som ej förutsetts.

Har under tid, då civilförsvarsbe- Har under tid, då civilförsvarsbe-

redskap icke råder, cgendom tagits i redskap icke råder, egendom tagits i

anspråk jämlikt 68 § tredje stycket anspråk jämlikt 68 § tredje stycket

andra punkten eller åtgärd vidtagits andra meningen eller har i anslutning

jämlikt 72 §, bestämmes ersättning härtill åtgärd vidtagits jämlikt J2X

med tillämpning av expropriations- förfogandelagen (1978:000), bestäm-

lagen (1972:719). mes ersättning med tillämpning av

expropriationslagen (1972:719).

Ersättning gäldas. om egendomen tagits i anspråk för kommuns räkning, av kommunen och eljest av staten. Vid fortsatt ianspråktagande enligt 68 8 andra stycket gäldas ersättningen av staten.

I den mån det prövas oundgängligt I den mån det prövas oundgängligt

för att annan civilförsvarsuppgift än för att annan civilförsvarsuppgift än som avses i 68 X skall kunna fullgö- som avses i 68 X skall kunna fullgö-

ras, äger civilförsvarsmyndighet, i ras, äger civilförsvarsmyndighet, i enlighet med vad regeringen närma- enlighet med vad regeringen närmarre förordnar därom, under civilför- re förordnar därom, under civilförsvarsberedskap taga i anspråk egen- svarsberedskap taga I anspråk egendom, som innehaves av annan än dom, som innehaves av annan än

Nuvarande tvdelse Föreslagen Ivdelse staten. Härvid skola bestämmel- staten. Härvid skola bestämmel-

serna i 68-74 §§ lända till efterrät- serna i 68, 69 och 73 §§ lända till telse i tillämpliga delar. efterrättelse i tillämpliga delar.

82 §

Vad som inhämtas genom sådan Den som på grund av bestämmelse i upplysning eller sådant tillhandahäl- denna lag har fått kännedom om lande av handlingar som avses i 47 § yrkeshemlighet, arbetstörfarande, afförsta stycket e), vid besiktning jämlikt färsförhållande, enskilds personliga

65 § eller vid sådan förfrågan. under- eller ekonomiska förhållanden eller

sökning eller granskning som avses i förhållande av betydelse för folkför- 66 § må ej yppas i vidare mån än som sörjningen eller för rikets säkerhet får erfordras för vinnande av det avsedda ej obehörigen yppa eller utnyttja vad syftet. han sålunda har erfarit.

N 3

83V N

Över beslut av civilförsvarschef Över beslut av civilförsvarschef

eller polismyndighet i ärende, som eller polismyndighet i ärende, som avses i denna lag, må besvär anföras avses I denna lag, må besvär anföras hos länsstyrelsen. I samma ordning hos länsstyrelsen, om ej annat följer föres talan mot kommunal myndig- av 69X. Talan mot kommunal

hets beslut enligt 27 och 32 55. myndighets beslut enligt 27 och

32 SS föres hos länsstvrelsen genom

besvär.

Mot länsstyrelses beslut om kost- Mot länsstyrelses beslut om kostnadsfördelning enligt 49 eller 54 5. nadsfördelning enligt 49 eller 54 5. om ersättning cenligt 53X och om ersättning enligt 535 och skyddsrumsavgift enligt 55 5, om skyddsrumsavgift enligt 555 eller uttagande av egendom enligt 76 § eller om föreläggande av vite vid underlåom föreläggande av vite vid underlå- tenhet att fullgöra skyldighet enligt tenhet att fullgöra skyldighet enligt 155 föres talan hos kammarrätten

155 föres talan hos kammarrätten genom besvär. I samma ordning

genom besvär. I samma ordning föres talan mot beslut, som länsstyföres talan mot beslut. som länssty- relse enligt denna lag eller med stöd relse enligt denna lag eller med stöd därav utfärdade bestämmelser i särdärav utfärdade bestämmelser i sär- skilt fall meddelat om föreläggande, skilt fall meddelat om föreläggand2, föreskrift. tillstånd eller godkännan-

föreskrift, tillstånd eller godkännan- de 1 vad angår inrättande, utrustning,

de i vad angår inrättande, utrustning, vård eller underhåll av skyddsrum.

vård eller underhåll av skyddsrura, dock ej bestut enligt 31 3.

3 Senaste Iydelse 1977:111.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

dock ej beslut enligt 31 5.

I övrigt föres talan mot länssty- I övrigt föres talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag hos relses beslut enligt denna lag hos regeringen genom besvär. / samma regeringen genom besvär. om ej ordning föres talan mot civilförsvars- annat följer av69 §. Detsamma gäller i styrelsens beslut enligt lagen. fråga om talan mot civilförsvarssty-

relsens beslut enligt lagen. Talan må icke föras mot beslut, som meddelats enligt 19. 34, 35, 37 eller 585.

Under högsta civilförsvarsberedskap så ock eljest när särskilda skäl äro

därtill må myndighet, som meddelat beslut enligt denna lag, förordna att beslutet omedelbart skall lända till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

Regeringen eller myndighet som regeringen utser får bestämma att förfoganderätt enligt 68 § första stycket första meningen får utövas av chef för

undsättningskår inom civilförsvaret intill utgången av juni 1981. Över beslut av sådan chef i ärende, som avses i lagen, får talan föras hos länsstyrelsen

genom besvär, om cj annat följer av 69 §.

Till och med utgången av juni 1979 tillämpas 62 § första stycket, 68 3 tredje

stycket och 83 X i lydelsen före den 2 juli 1975. i fråga om 83 X första och

tredje styckena dock endast om ej annat följer av 69 §.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har

ersatts genom bestämmelse 1 denna lag tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

+ Sc i fråga om 68 § 1964:65 och 83 3 1971:619. Jfr 1975:553. 2 Riksdagen 19771/78. I samt. Nr 72

3¶Förslag till

Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd

för försvaret m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.!

dels avt 118 skall upphöra att gälla,

dels att i 1-3, 8, 10 och 10a §§ ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” : motsvarande form,

dels att i 1§ ordet ”krigsmaktens” skall bytas ut mot ”försvarsmak-

tens”,

dels att 4 § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

48¶Länsstyrelsen äger ålägga den som driver industriell eller annan verk-

samhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen att vidtaga

särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften, såsom anordnande av bevakning, inhängnad, maskinskydd eller reservförråd , om sådan åtgärd med

hänsyn till fara för spioneri eller sabotage eller för skada genom fientlig

verksamhet finnes påkallad för att förhindra obehörig insyn eller för att säkerställa driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall. må länsstyrelsen tillika förordna att härav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens ägare att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd, som avses i denna paragraf, är berättigad till

skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkas honom

härigenom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta. som åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den ordning, som är stadgad beträffande — ordning, som är stadgad i förfoganrekvisition för kriesmaktens behov. delagen (1978:000).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

I Lagen omtryckt 1960:75. Senaste lydelse av 10 a 8 1971:571.

4¶Förslag till Lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688)

Härigenom föreskrives i fråga om krigssjukvårdslagen (1953:688)!

dels att 12 3 skall upphöra att gälla,

dels att i 3-7, 8, 9, 9a och 10 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, |

dels att i I och 2§§ samt 4§ 1 mom. ordet ”krigsmakten” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”försvarsmakten” i motsvarande form,

dels att 7 a § skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7a§

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder Då 3 § tillämpas skall, utan hinder

av vad i allmänna förfogandelagen av vad i förfogandelagen (1978:000)

finnes stadgat om förutsättningarna finnes stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning, nämnda lag i för lagens tillämpning, nämnda lag i erforderliga delar gälla för att tillgo- erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila medicinalvä- dose det allmänt civila medicinalväsendets och det civila veterinärvä- sendets och det civila veterinärvä-

sendets behov. sendets behov.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

I Lagen omtryckt 1966:52.

Senaste lydelse av

lagens rubrik 1966:52

185 1971:1112

8 5 1966:419.

5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

dels att i I. 5 och 9-11 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”.

dels att i 10.8 ordet ”krigsmaktens” skall bytas ut mot ”försvarsmaktens”,

dels att 4 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse

4§

För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till

fullgörande av bestut om undanförsel, så ock för medverkan vid förberedande åtgärder celler biträde vid undanförselns genomförande utgår ersättning av

statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat föranleda. Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och

står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta åtgärden kan hava medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning

av statsmedel.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg, är ägaren eller

innehavaren pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför i den mån han enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden. därest han själv

verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom.

Anspråk på ersättning enligt första Anspråk på ersättning enligt första stycket prövas i den ordning som är stycket prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för stadgad i förfogandelagen krigsmaktens behov. (1978:000).

Ar

Har beslut om undanförsel eller Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, äger myndig- förstöring meddelats, äger myndig-

het, som Konungen bestämmer, taga het, som regeringen bestämmer, taga

i anspråk markområden, byggnader. i anspråk markområden, byggnader,

utrymmen, transportmedel = och utrymmen, transportmedel = och

materiel ävensom vad eljest må materiel ävensom vad eljest må finnas erforderligt för fullgörande av finnas erforderligt för fullgörande av

uppgift enligt denna lag, och skall uppgift enligt denna lag, och skall därvid vad i allmänna förfogande- därvid vad i — förfogandelagen

delazen stadgas äga ullämpning. (1978:000) stadgas äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1978.

6¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta

inkvarteringsbostad i krig m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1964:64) om skyldighet au upplåta

inkvarteringsbostad i krig m. m.

dels att 108 skall upphöra att gälla,

dels att i I och 2 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels aut 4,6 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

48¶För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt denna lag är inkvarterings-

värden berättigad ull skälig ersättning av den inkvarterade, i den mån

ersättning ej utgår av statsmedel till följd av ianspråktagande med förfogan-

derätt.

Om inkvarteringsvärd och inkvarterad ej enas om annat, skall ersättningen beräknas efter de grunder, som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande

av inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. Har sådant ianspråktagande ej förekommit eller har inkvarteringstörhållandet väsentligt ändrats efter

sådant ianspråktagande, skall, om parterna ej enas om ersättningen, denna bestämmas såsom om inkvarteringsbostaden nyttjades efter ianspråktagande med civilförsvarets förfoganderätt.

I fall som avses i andra stycket I fall som avses i andra stycket fastställes ersättningen, om den skall fastställes ersättningen. om den skall utgå efter taxa, av beredskapsnämn- utgå efter taxa, av beredskapsnämnden och eljest av allmän lokal värde- den och eljest av lokal värderingsringsnämnd, som omförmiäles i nämnd, som omförmäles i förfoganrekvisitionslagen. delagen (1978:000).

65¶För skada, som uppkommit å upplåten bostad eller utrustning till följd av upplåtelsen, är den skadelidande, om skadan ej är att anse såsom ringa, berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Anspråk på ersättning prövas och Anspråk på ersättning prövas och ersättningen gäldas i den ordning ersättningen gäldas i den ordning som är föreskriven i fråga om ersätt- som är föreskriven i fråga om ersätt-

ning för skada å egendom, vilken ning för skada å egendom, vilken tagits i anspråk enligt rekvisitionsla- tagits i anspråk enligt förfogandelagen. gen (1978:000).

98 Talan mot beslut av beredskaps- Talan mot beslut av beredskapsnämnd om ersättning, som skall utgå nämnd om ersättning, som skall utgå

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

efter taxa, föres genom besvär hos efter taxa, föres genom besvär hos

den allmänna lokala värderingshämn- lokal värderingshämnd. Mot annat av den. Mot annat av kommun medde- kommun meddelat beslut enligt

lat bestut enligt denna lag föres talan denna lag föres talan genom besvär

genom besvär hos länsstyrelsen; hos länsstyrelsen; klagan må dock ej

klagan må dock ej föras över anvis- föras över anvisning av inkvartening av inkvarteringsbostad. ringsbostad. Talan mot beslut av allmän lokal Talan mot beslut av lokal värde-

värderingsnämnd föres hos riksvär- ringsnämnd föres hos riksvärdederingsnämnden. ringsnämnden.

Över beslut, som meddelats av civilförsvarsmyndighet enligt denna lag, ävensom Över länsstyrelsens eller riksvärderingsnämndens beslut må klagan

cj föras.

Av beredskapsnämnd meddelat återkallelsebeslut enligt 2 §X eller föreläggande, som meddelats med stöd av 3 3, skall, om så bestämts i beslutet eller föreläggandet, lända till efterrätteise utan hinder av anförda besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 iuli 1978.

Utdrag FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-06-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman, Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Olsson, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Burenstam Linder, Johansson, Friggebo

Föredragande: statsrådet Krönmark

Lagrådsremiss med förslag till förfogandelag m. m.

1¶Inledning

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade chefen för försvarsdepartementet den 23 januari 1967 en sakkunnig! (Fö 1968:19) med uppdrag

att se över rekvisitions- och förfogandelagstiftningen m. m. Den sakkunnige lade år 1975 fram betänkandet (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen. De

i betänkandet framlagda tagförslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Enligt direktiven skulle utredningen utgå från att det är önskvärt att samla nuvarande grundläggande föreskrifter om rekvisition och förfogande i en

gemensam lag, som ger en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden som regeringen får meddela med stöd av lagen. Även tillämpningsföreskrifterna till en sådan lag skulle utredningen försöka koncentrera till en författning eller ett par författningar. Utredningen skulle

vidare beakta behovet av en enkel och enhetlig behandling av frågor om

företrädesrätt till egendom och tjänster som i rekvisitions- och förfogande-

sammanhang är föremål för konkurrens mellan olika totalförsvarsmyndig-

heter. En prövning av värderingsförfarandet ingick också i utredningsuppdraget.

Utredningsuppdraget har således inte varit begränsat till frågor som har

samband med lag utan har även innefattat uppgiften att föreslå verkställig-

hetsföreskrifter. Vissa frågor som skulle utredas, t. ex. frågan om företrädes-

I F.d. genceraldirektören Ragnar Lundberg.

rätten, är f.ö. av den arten att regleringen av dem hör hemma i en tillämpningsförfattning. Aut meddela verkställighetsföreskrifter är en uppgift

som ankommer på regeringen. Med hänsyn till föreliggande samband mellan

lag och verkställighetsföreskrifter och då vissa synpunkter berör båda slagen av författningar synes det emellertid lämpligt att i detta lagstiftningsärende behandla en del spörsmål, som närmast är av intresse på verkställighetsplanet. Mot den bakgrunden bör utredningens förslag till verkställighetsföreskrifter fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg. rikspolisstyrelsen, centralnämnden för fastighets-

data, överbefälhavaren (ÖB) — efter hörande av försvarsgrenscheferna —, försvarets civilförvaltning, försvarets sjuk vårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, försvarets materielverk, civilförsvarsstyrelsen, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, försvarets rationaliseringsinstitut, fartygsuttagningskommissionen, riksvärderingsnämnden, socialstyrelsen, icleverket,

statens järnvägar (SJ), statens trafiksäkerhoetsverk, sjöfartsverket, luftfarts-

verket, transportnämnden, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd,

kommerskollegium, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomiskt försvar, oljekrisnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens

industriverk, statens vattenfallsverk, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus. Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro och Västerbottens

län, civilbefälhavarna i Södra civilområdet, Västra civilområdet, Nedre Norrlands civilområde och Övre Norrlands civilområde, riksnämnden för

kommunal beredskap. riskdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund. Sveriges Grossistförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Sveriges Hantverksoch Industriorganisation (SHIO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Sveriges Fastighetsägareförbund, Sveriges Redareförening samt Svenska Petroleum Institutet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat yttranden från Göteborgs polisdistrikt. Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap, flera kommuner samt Göteborgs fastighetsägareförening. Till yttrandet från

länsstyrelsen i Örebro län har fogats yttranden från lantbruksnämnden,

länsarbetshämnden samt flera kommuner. Kommerskollegium har ingett yttranden från Stockholms handelskammare, Gotlands handelskammare, Skånes handelskammare, handelskamrarna i Göteborg och Karlstad,

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, handelskammaren i

Gävle samt Kalmar läns handelskammare.

2¶Gällande bestämmelser

2.1 Fullmaktslagstiftningen

Riksdagen har genom ett antal fullmaktslagar bemyndigat regeringen att under krig och andra utomordentliga förhållanden besluta om åtgärder som annars skulle kräva riksdagens medverkan. Grunden till detta är att det skulle vara förenat med allvartiga olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje

särskilt fall. Bland fullmaktslagarna inom förfogandeområdet märks rekvisitionslagen

(1942:583, ändrad senast 1971:610), beredskapsförfogandelagen (1942:584,

ändrad -1946:65), allmänna förfogandelagen (1954:279, ändrad senast

1975:700) och lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. Förfogandeföreskrifter finns vidare intagna i 8 kap. civilför-

svarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712, ändrad senast 1977:203) och i krigs-

sjukvårdslagen (1953:688, omtryckt 1966:52. ändrad senast 1971:1112). Enligt

lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring (ändrad 1964:217) får

egendom i vissa fall föras från den plats där den finns till annan förvaringsplats (undanförsel) eller förstöras (förstöring). Lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov är också att anse som en förfogandelag.

Inom fullmaktslagstiftningen har en gräns dragits mellan å ena sidan förfogande och å andra sidan det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och närliggande frågor.

Bland de senare märks allmänna ransonceringslagen (1954:280, ändrad

senast 1975:701). Den innehåller inte några bestämmelser om förfogande man har ändock sitt intresse i detta sammanhang. Förfogande kan nämligen i vissa situationer ingå som ett led i genomförandet av en ransonering.

Förfogandebestämmelser finns också i oljekrislagen (1975:197), som dock inte är utformad som en fullmaktslag i det hänseendet.

2.2¶Rekvisitionslagen

2214 Villkor och befogenheter

Den militära rekvisitionsrätten hade före ikraftträdandet av den nya regeringsformen (RF)den I januari 1975 sin statsrättsliga grund i 74 8 1809 års regeringsform. Enligt detta grundlagsstadgande tillades regeringen befogenhet att låta av kommuner eller enskilda rekvirera förnödenheter och

tjänstbarheter, som kan finnas på orten och som behövs för att fylla sådana försvarsmaktens behov som inte med tillräcklig skyvndsamhet kan tillgodoses

på annat sätt. Rekvisitionsrätten föreligger från den dag då enligt beslut av

regeringen — och om riksdagssession inte pågår riksdagen blivit inkallad —

rikets försvarsmakt celier någon det därav ställs på krigsfot. Detta gäller

oavsett om åtgärden vidtas för att upprätthålla rikets neutralitet eller för att avvärja ett befarat eller påbörjat angrepp. Betogenheten gäller till dess

försvarsmakten återgår till fredsfot. Enligt paragrafen skulle i särskild lag

angesi vilken ordning, på vilket sätt och under vilka villkor rekvisitionsrätten fick utövas. I lagen skulle också föreskrivas statens skyldighet att utge

ersättning för den cgendom som tas i anspråk. Med stöd av denna

bestämmelse har rekvisitionslagen utfärdats.

Rekvisitionslagen avser i första hand försvarsmaktens mera tillfälliga och lokala behov men i andra hand också försvarsmaktens omfattande och

samtidigt koncentrerade mobiliseringsanskaffning enligt uppgjorda planer. Villkoren för lagens tillämpning framgår av I $, där innehållet i 74 § 1809 års regeringsform har återgivits. Lagens karaktär av undantagslag kommer till

uttryck i paragrafen genom föreskriften att rekvisitionsrätt inte föreligger. om

egendomen kan anskaffas genom köp eller hyresavtal. Härvid kan dock

endast beaktas sådana avtal som innebär för staten rimliga villkor. I fråga om den planenliga mobiliseringsanskaffningen får emellertid förutsättas att mobiliseringsbehovet av de förnödenheter som utgör föremål för uttagning i fredstid skall fyllas tvångsvis och att behovet därför i regelinte kan tillgodoses

på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Enligt paragrafen tillkommer rekvisitionsrätten de militära myndigheter som regeringen bestämmer. Vidare föreskrivs i I $ att ersättning skall utgå av statsmedel vid rekvisition enligt bestämmelserna i lagen.

De slag av förnödenheter och tjänster som får tas i anspråk enligt

rekvisitionslagen räknas i detalj upp i 14 punkter i 2 3. Sedermera har tillkommit åtskillig teknisk materiel som inte täcks av uppräkningen.

Av 33 framgår att redan i fred rekvisition skall förberedas genom

uttagning. Föremål för uttagning är hästar, hundar, hästfordon, motorfordon, släpfordon. motorredskap och fartyg som utöver dem som försvarsmakten själv disponerar behövs för att ställa försvarsmakten på krigsfot (försvarsmaktens första behov). Regeringen kan bestämma att också luftfartyg skall omfattas av uttagning. Ägare eller innehavare av förnödenhet som nyss angavs är, om regeringen bestämmer det, skyldig att lämna uppgifter om förnödenheten, att låta den undergå besiktning och att transportera den till

platsen för besiktningen. Dessa skyldigheter fullgörs i regel utan ersätt-

ning.

Rekvisition får enligt 4 § inte omfatta annat än vad som finns hos den som fullgör rekvisitionen. Hänsyn skall därvid tas till dennes tillgång på egendom som skall rekvireras och behovet av egendomen för den näring som han bedriver. I paragrafen slås uttryckligen fast att vad som oundgängligen erfordras för någons näring inte får rekvireras utan tvingande militära

skäl.

Av 5§ framgår att byggnader, markområden och anläggningar får tas i anspråk med enbart nyttjanderätt. Detsamma gäller i fråga om fartyg. om inte

annat bestäms eller får anses överenskommet vid rekvisitionen. Övriga

förnödenheter övertas med äganderätt, om inte annat föreskrivs vid rekvisitionen.

16 § har tagits in vissa regler om förfarandet vid rekvisition. Rekvisition av egendom som under fredstid har uttagits för försvarsmaktens behov sker genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling, som kallas rekvisitionsskrivelse, eller genom kungörelse eller på annat lämpligt sätt. Annan rekvisition skall göras genom rekvisitionsskrivelse, om det är möjligt. Har rekvisitionen skett på annat sätt än genom rekvisitionsskrivelse, skall rekvisitionen utan dröjsmål bekräftas skriftligen. Vidare innehåller paragrafen bestämmelser om att begäran om rekvisition skall ställas till den som har att fullgöra den, att kvitto skall lämnas och att uppgörelse under hand inte

får träffas om ersättning för det rekvirerade sedan rekvisitionen har skett. Enligt 7 § är ägare eller innehavare av förnödenhet som har rekvirerats med

nyttjanderätt skyldig att tåla eller vidta ändring av inredning eller utrustning

som hör till förnödenheten och att också i övrigt finna sig i de åtgärder

beträffande förnödenheten som vederbörande myndigheter finner erforderliga.

2.2.2 Bestämmelser om ersättning

I 8-22 §§ ges utförliga regler om värderingsförfarandet.

För handläggning av ärenden rörande ersättning och ärenden som har samband med sådana ärenden skall enligt 8§ finnas dels riksvärderingsnämnden, som är gemensam för hela riket, dels lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmäna lokala värderingsnämnder inom länen samt fartygsvärderingsnämnder inom marindistrikten, dvs. numera örlogsbaserna och de marina bevakningsområdena. I 9 och 10 §§ ges bestämmelser om värderingsnämndernas sammansättning.

Ersättning för förnödenhet som övertas med äganderätt skall enligt 11 § utgå med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning av förnödenheten. Om förnödenheten övertas från återförsäljare utgår ersättning med belopp som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid återanskaffning och återförsälj-

ning av sådan förnödenhet. När förnödenhet tas i anspråk med nyttjanderätt

skall enligt 12 § lämnas skälig ersättning för den avkastning eller nytta som upplåtaren förlorar. Skadas eller försämras förnödenheten avsevärt under nyttjandet, skall skälig ersättning lämnas för nedgången i värdet. Också i det fall då enligt 7 § ägaren har att tåla eller vidta ändringar elter andra åtgärder

med avseende på förnödenheten eller vad som hör till denna, har han rätt till

skälig ersättning för kostnad som han har fått vidkännas och för skada eller försämring som egendomen har undergått.

I 1358 ges föreskrift om att ersättning för transport av rekvirerad

förnödenhet till avlämningsplats m. m. utgår enligt bestämmelser som regeringen meddelar. Andra tjänster ersätts med skäligt belopp. Därvid bör i

huvudsak följas de villkor som gäller vid frivillig anställning för att utföra

sådana tjänster. Enskild sakägare som inställer sig inför lokal värderingsnämnd för att lämna upplysningar i ersättningsärende får ersättning för kostnader som föranleds av inställelsen, om det föreligger särskilda skäl. Inställelse inför riksvärderingsnämnden ersätts efter vad nämnden finner

skäligt.

I den mån det på förhand lämpligen går att bestämma pris på förnödenhet eliter tjänst skall enligt 148 taxa på priset upprättas. I taxa skall priset

bestämmas enligt de grunder som Far angivits i det föregående. Hänsyn skall

tas till omständigheterna vid tidpunkten för taxans upprättande. Taxa

fastställs av riksvärderingsnämnden och gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst län eller viss stad eller ort. Riksvärderingsnämnden

kan bestämma att de allmänna lokala värderingsnämnderna för sitt verksamhetsomräde skall fastställa taxa på vissa förnödenheter och tjänster. Taxa som upprättas av lokal värderingsnämnd skall underställas riksviärderingsnämnden för prövning. Gäller enligt lag om prisreglering visst pris, skall det priset anses vara upptaget i taxa. Av ISS framgår att, om taxepris finns,

ersättning skall utgå efter det priset. Skulle en tillämpning av taxepriset på

grund av särskilda omständigheter vara obillig. kan riksvärderingsnämnden

efter framställning bestämma ersättningen till högre belopp. Den tidpunkt

som blir avgörande för ersättningens bestämmande är enligt 16 § tidpunkten

för rekvisitionens utgörande.

I 17 § föreskrivs att ersättning, som skall utgå efter taxa. till beloppet skall fastställas av den myndighet som för statens räkning har mottagit den rekvirerade egendomen eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

Mot myndighetens beslut får besvär anföras hos den allmänna lokala

värderingsnämnden. Den som vill göra anspråk på ersättning utöver vad

gällande taxa medger har att inom besvärstiden ansöka om detta hos

riksvärderingsnämnden. Ersättning som inte skall utgå efter taxa liksom ersättning för kostnad, skada eller försämring skall enligt 18 och 195§ bestiimmas av lokal värderingsnämnd. Över lokal värderingsnämnds beslut i ärende om ersättning kan enligt 20 § besvär anföras hos riksvärderingsnämnden.

121 8 föreskrivs hur ersättningen skall betalas och i 22 § lämnas regler om

rätt för den som har panträtt i avstådd förnödenhet att utfå sin fordran ur

ersällningsbeloppet.

2.203 Bestämmelser om straff m. m.

I 23 och 24 §§ finns föreskrifter om handräckning. straff och förverkande. Enligt dessa kan polismyndighet hos den som vigrar eller försummar att behörigen fullgöra rekvisition uttaga det rekvirerade. Om dröjsmål kan

medföra skada och polismyndighet inte finns att tillgå, tillkommer samma rätt militär myndighet. Den som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som nyss angavs kan dömas till böter eller fängelse. Detsamma gäller den som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet eller på annat sätt omöjliggör rekvisitions fullgörande. Fälls någon till straff, kan domstolen efter vad som prövas skäligt förklara egendom som har undanhållits

förverkad eller, om den inte kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utge

ersättning för egendomens värde.

2.3 Beredskapsförfogandelagen

2.3.1 Villkor och befogenheter

Beredskapsförfogandelagen täcker i stort sett samma område som rekvisi-

tionslagen men är tillämplig i ett tidigare skede. Dess tillämpning upphör i den mån rekvisitionslagen blir tillämplig (6 §). Dess ändamål är att under ett beredskapstillstånd, innan ännu mobilisering har anbefallts, möjliggöra

tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov. Detta

uttrycks i I $ så att regeringen får sätta lagen i tillämpning när så prövas

nödvändigt för att tillgodose beredskapen vid sådan del av försvarsmakten

som, utan att vara ställd på krigsfot, tas i anspråk för ändamål som anges i 28 § I mom. värnpliktslagen (1941:967, 28 § I mom. ändrat senast 1975:555) eller för avveckling av tidigare anbefalld beredskap. De förnödenheter som får krävas ut är enligt I $ livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar eller fordon samt materiel och annat som är oundgängligen nödvändigt för tjänsten och inte med tillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt. En

ytterligare förutsättning för rekvisition enligt I $ är att förläggningen av den militära personal som det är fråga om inte lämpligen kan ske i de lokaler som

förbandet regelmässigt använder eller att militär personal beordras till sjötjänstgöring utanför örlogsstation eller örlogsdepå. Även om nyss angiven förutsättning inte föreligger, kan ägare eller innehavare av hästar, fordon och

fartyg som har uttagits samt av luftfartyg och hundar åläggas att ställa

egendomen till försvarsmaktens förfogande. Motsvarande skyldighet kan åläggas ägare eller innehavare av markområde, byggnad eller anläggning. Rätt att göra anfordran som här avses tillkommer de militära myndigheter

som regeringen bestämmer. Av 2§ framgår att egendom som kan antas bli förbrukad eller förstörd eller

komma att väsentligt minska i värde skall tas i anspråk med äganderätt. Annan egendom upplåts med nyttjanderätt. om inte vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar att egendomen övertas med äganderätt. Markområden, byggnader, anläggningar, fartvg och luftfartyg skall dock alltid tas i anspråk med nyttjanderätt.

2.3.2 Bestämmelser om ersättning

I fråga om ersättning för tillhandahållande-av egendom enligt beredskapsförfogandelagen hänvisas i 4 § till rekvisitionslagen.

2.3.3 Bestämmelser om straff m. m.

I likhet med vad som gäller vid rekvisition kan myndighet begära

handräckning av polismyndighet om någon vägrar eller försummar att

fullgöra skyldighet enligt lagen. Sådan vägran eller försummelse kan bestraffas med böter (5 §).

2.4 Allmänna förfogandelagen

2.4.1 Villkor och befogenheter

Allmänna förfogandelagen är ullämplig för hela totalförsvaret. Dess räckvidd är begränsad till åtgärder som är nödvändiga för att tillgodose rent försörjningspolitiska intressen, dvs. åtgärder för att trygga civilbefolkningens försörjning och försvarets allmänna behov. I 23 anges sålunda som huvudregel att föreskrift om förfogande får meddelas för att tillgodose behov av förnödenhet som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som annars är av vikt för befolkningen eller produktionen. Dessutom kan löreskrift meddelas om upplåtelse av fastighet eller byggnad för att bereda tjänstelokat åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål. Vidare kan föreskrift om transporter för statens räkning meddelas för ändamål av betydelse för det allmänna.

Enligt 1 8 är lagen avsedd att tillämpas vid krig eller krigsfara som riket befinner sig i men även vid knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av den art som omfattas av nyssnämnda huvudregel. I sistnämnda fall skall emellertid knappheten eller faran för knapphet ha uppkommit till följd av krig som riket har befunnit sig i eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse. Även en annan begränsning finns emellertid för detta fall. Förordnande om tillämpning av lagen får nämligen meddelas endast för att tillgodose behovet av sådan förnödenhet beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet har uppstått till följd av händelse som nyss angavs (2 § tredje stycket).

I 43 föreskrivs att i vissa fall ägare eller innehavare av egendom som tas i anspråk är skyldig att tåla eller vidta ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen. Avser upplåtelse av egendom

fastighet eller byggnad, är ägaren berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme på fastigheten eller byggnaden, om han inte disponerar över bostad på annat håll.

Enligt 5-7 §§ kan förfogandet omfatta också skyldighet för ägare eller innehavare av fastighet, fabrik, gruva m. m. att upplåta egendomen och att ombesörja att förnödenhet frambringas, tillverkas, bereds, iståndsätts eller lagras för statens räkning. Av 93 framgår att i avvaktan på beslut om förfogande ägare eller innehavare kan förbjudas att disponera över den förnödenhet som kan bli föremål för förfogande.

Förfogande kan efter förordnande av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer ske också för annans räkning än statens (11 5).

Ägare celler innehavare av förnödenhet som skall avstås är enligt 14 och 15 §§ skyldig att upplägga, förvara och vårda förnödenheten samt att avlämna

den inom tid och på ort som bestäms av regeringen eller av myndighet som regeringen förordnar.

För att säkerställa förfogande har bestämmelser om uppgiftsskyldighet m. m. tagits in i 26-30 353. Enligt 26 § är varje medborgare, i den mån regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriver det, skyldig att lämna uppgift om och hur mycket han innehar eller i vilken

omfattning han har frambringat, tillverkat, berett eller iståndsatt förnödenhet

som kan tas i anspråk genom förfogande. För att de lämnade uppgifterna skall kunna kontrolleras är han vidare skyldig att, på anfordran av länsstyrelse eller polismyndighet eller annan myndighet som regeringen bestämmer, tillhan-

dahålla myndigheten eller dess ombud handelsböcker och andra affärshandlingar (27 §). Nyss nämnd myndighet har rätt att för det i 27 § angivna syftet

undersöka kontor. fabrik, butik, serverings- och lagerlokal. ladugård och annan lägenhet, varöver den uppgiftsskyldige förfogar (28 §). De angivna skyldigheterna kan enligt 30 § framtvingas med vite. Vitet åläggs och utdöms av länsstyrelsen.

I 16 8 föreskrivs att äganderätten till förnödenhet som avstås övergår till

staten när den avlämnas eller eljest tas i besittning för statens räkning.

2.4.2 Bestämmelser om ersättning

Allmänna förfogandelagen tar i 18-25 §§ upp regler om ersättning som hänvisar och anknyter till reglerna i rekvisitionslagen. En del skiljaktigheter föreligger dock. Enligt allmänna förfogandelagen finns — i motsats till vad

som gäller för vissa fall enligt rekvisitionslagen — endast två instanser för

prövning av ersättningsärenden, nämligen 1 första instans lokal värderingsnämnd eller myndighet som regeringen bestämmer samt i andra instans riksvärderingsnämnden. När det är fråga om ersättning efter taxa har nämligen den ordning som enligt rekvisitionslagen gäller för motsvarande fall ansetts inte kunna användas vid ianspråktaganden enligt allmänna förfo-

gandelagen. Anledningen härtill har varit. att rekvisition alltid verkställs av underordnade myndigheter, under det att beslut om förfogande - med bortseende från viss delegationsrätt — är förbehållna regeringen. Enligt rekvisitionslagen bestäms ersättning för taxcesatt nyttighet av den rekvirerande myndigheten, vars beslut sedan kan prövas av allmän lokal värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden. Denna ordning har inte ansetts kunna tillämpas, om regeringen förfogat över en taxesatt förnödenhet. Ersättningen bestäms därför av myndighet. som regeringen har bemyndigat därtill.

När det gäller frågan om vilken tidpunkt eller vilka tidpunkter som är avgörande vid bestämmande av ersättning innehåller allmänna förfogandelagen betydligt utförligare regler än rekvisitionslagen. Enligt 208 skall ersättning bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid följande tidpunkter.

Om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 3 § första stycket, dvs. när regeringen eller myndighet som regeringen bestämt har föreskrivit att ägare eller innehavare av viss förnödenhet skall avstå förnödenheten till

staten, är den avgörande tidpunkten när föreskriften meddelades. Det är

naturligt att denna tidpunkt valts, 2ftersom det här gäller en förnödenhet som redan föreligger i så berett skick som behövs för att den skall kunna användas för det avsedda ändamålet.

Om detta inte är fallet utan det. såsom anges i 3 § andra stycket, erfordras en kompletterande bearbetning eller beredning inträder enligt lagen en däremot svarande förskjutning av den aktuella tidpunkten. Avgörande blir då den tidpunkt då bearbetningen eller beredningen har fullbordats.

Avser förfogandet förnödenhet som först efter föreskriftens meddelande frambringas eller tillverkas eller införs till riket eller inom riket införs till visst område (3 § tredje stycket) gäller - i nära anslutning till vad som bestämts för nästföregående fall — att den avgörande tidpunkten blir den då frambringandet. tillverkningen eller införandet skedde.

När beslut om förfogande även inbegriper ett åläggande om produktion måste man givetvis vid ersättningens bestämmande ta sikte på en senare tidpunkt än den då beslut fattades. Sålunda gäller beträffande ianspråktagunde av förnödenhet, som kan utvinnas från fastighet eller gruva (5 §), att tidpunkten då frambringandet skedde blir avgörande. Har förnödenheten enligt åläggandet dessutom undergått beredning, förskjutes tidpunkten till tid då beredningen fullbordades. Har ägare eller innehavare av fabrik, starkströmsanläggning eller annan anläggning ålagts ombesörja att förnödenheten skall frambringas, tillverkas, beredas eller iståndsättas för statens räkning (6 §). blir det avgörande när förnödenheten färdigställdes.

I vissa fall uppkommer fråga inte endast om upplåtelse till staten av viss egendom (exempelvis fastighet. gruva, industriell anläggning. transportme-

del. större arbetsmaskiner) med tillhörande inredning eller utrustning (4 3)

utan också om skyldighet för ägaren eller innehavaren att tåla eller vidta nödvändig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Ägare eller innehavare av transportmedel kan också - som har nämnts förut — bli ålagd att ombesörja forsling för statens räkning (8 eller 15 §). Det kan även bli fråga om lagring (758) eller uppläggning, förvaring och vård av viss förnödenhet (14 §). I nu nämnda fall blir den avgörande tidpunkten när

tjänsten utfördes.

2.4.3 Bestämmelser om straff m. m.

Allmänna förfogandelagen innehåller i 31-43 §§ bestämmelser om straff och förverkande. Enligt dessa kan den som i strid mot föreskrift som har

meddelats med stöd av lagen uppsåtligen förfogar över, undansticker, skadar

eller förstör förnödenhet dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Till samma straff kan den dömas som uppsåtligen underlåter att fullgöra

föreskrift eller bestämmelse som meddelas med stöd av 3-8 §§ eller som

uppsåtligen underlåter att fullgöra skyldighet som åvilar honom enligt 14,15

eller 268 eller som vid fullgörande av uppgiftsskyldighet enligt 265

uppsåtligen lämnar osann uppgift. Om brott som nyss angavs inte har förövats i yrkesmässig förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa är straffet enbart

böter. Är brottet däremot med hänsyn till omständigheterna att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brott är

grovt skall särskilt beaktas om gärningen avsett betydande myckenhet av förnödenhet eller om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller gärningen eljest varit av särskilt farlig art.

De angivna gärningarna är också straffbara om de har begåtts av oaktsamhet. Det krävs dock att oaktsamheten inte är att anse som ringa.

Straffet är böter. Vid grovt brott kan dock dömas till fängelse i högst ett

år. :

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att efterkomma anfordran att tillhandahålla handelsböcker och andra affärshandlingar kan

dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

I 395 har tagits in en bestämmelse om husbondeansvar. Enligt den

bestämmelsen svarar en husbonde för brott som begås av hans husfolk eller i

hans arbete antagen person som om brottet hade begåtts av honom själv

under förutsättning att brottet skett med hans vetskap och vilja.

Liksom rekvisitionstlagen innehåller allmänna förfogandelagen bestäm-

melser om förverkande och handräckning.

3 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 72

2.5 Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. 2.5.1 Villkor och befogenheter

Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. gäller inom verksamhetsområdet för kommunal beredskap. Lagen träder automatiskt i tillämpning i krig. Vid krigsfara som riket befinner sig i får regeringen förordna att lagen skall tillämpas. Sådant förordnande får också meddelas om bostäder har förstörts i större omfattning under krig som riket har befunnit sig

i.

Enligt 2 § är ägare eller innehavare av byggnad eller del därav skyldig att för inkvartering upplåta bostad som civilförsvarsmyndighet eller i lagen (1964:63) om kommunal beredskap tomtryckt 1977:417) angiven beredskapsnämnd har anvisat för ändamålet. Upplåtelseskyldigheten gäller endast till

förmån för en bestämd kategori hemlösa, nämligen dem som till följd av

utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse inte får eller kan återvända till sina hem.

I normalfallet får antas att inkvarteringen kan genomföras utan att några tvångsåtgärder behöver tillgripas. Vägrar den tillämnade inkvarteringsvärden att motta den bostadsbehövande medan civilförsvaret alltjämt har ansvaret för att han får bostad, kaa civilförsvaret genomdriva inkvarteringen med förfoganderätt som medger omedelbar polishandräckning. Kan inkvarteringen inte komma till stånd med tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, har enligt 3 § beredskapsnämnden möjlighet att förelägga ägaren eller innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden. eventuellt med utsättande av vite för underlåtenhet att rätta sig efter föreläggandet. I sista hand kan länsstyrelsen förordna om handrickning.

2.5.2 Bestämmelser om ersättning

För upplåtelse av inkvarteringsbostad är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån ej ersättning utgår av

statsmedel till följd av att bostaden har tagits i anspråk med förfoganderätt.

Om inte parterna kommer överens om annat, skall ersättningen beräknas efter de grunder som fastställts vid civilförsvarets ianspråktagande av

inkvarteringsbostaden med förfoganderätt. I de fall då förfoganderätt inte

utnyttjas, t. ex. för att inkvarteringsvärden frivilligt tar emot den hemlöse,

skall ersättningen bestämmas som om ianspråktagande med förfoganderätt

hade ägt rum, dvs. den med stöd av rekvisitionslagen utfärdade taxan blir tillämplig. Ersättningen bestäms i sådant fall av beredskapsnämnden, vars beslut kan överklagas hos allmän lokal värderingsnämnd. I den mån taxan

inte går att tillämpa, avgörs ersättningsfrågan av allmän lokal värderingsnämnd. Mot beslut av den lokala värderingsnämnden kan talan föras hos

riksvärderingsnämnden.

2.6 Civilförsvarslagen

2.6.1 Villkor och befogenheter

Lagbestämmelser om förfoganderätt för civilförsvarets behov har samlats i 8 kap. civilförsvarslagen. I 68 § ges huvudregeln att civilförsvarschef och länsstyrelse får under civilförsvarsberedskap ta I anspråk viss närmare angiven egendom som innehas av annan än staten, om det behövs för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om

egendomens avstående inte kan träffas tillräckligt skyndsamt. Befogenhe-

terna är så till vida begränsade att civilförsvarschefen och länsstyrelsen i princip endast får ta i anspråk sådan egendom som finns inom deras verksamhetsområde. Förfoganderätt finns också för kommuns räkning beträffande egendom som finns inom kommunen. Den rätten kan såvitt gäller utförande av byggnadsanordning utnyttjas också under tid då civilförsvarsberedskap inte är anbefalld.

Som nyss angavs förutsätter förfogande enligt civilförsvarslagen i princip att civilförsvarsberedskap råder. Enligt 2 5 ankommer det på regeringen att förordna att civilförsvaret skall inta civilförsvarsberedskap, om riket befinner

sig i krig eller krigsfara.

Förfogandebestämmelserna i civilförsvarslagen anknyter nära till reglerna i rekvisitionslagen och allmänna förfogandelagen men är också 1 vissa deltar specifika för civilförsvaret. Enligt lagens ordalydelse innebär ett förfogande att egendom tas i anspråk. Det är således inte möjligt att med stöd av civilförsvarslagen ålägga cn enskild att tillverka eller tillhandahålla vissa produkter. Genom kombination av förfoganderätt över t. ex. motorfordon och av civilförsvarsplikt kan dock en enskild fordonsägare åläggas att utföra

transporter.

2.6.2 Bestämmelser om ersättning

När det gäller bestämmande av ersättning vid förfogande enligt civilför-

svarslagen används två olika system beroende på om förfogandet görs under civilförsvarsberedskap eller under annan tid. Under civilförsvarsberedskap tillämpas rekvisitionslagens ersättningsregler, medan i annat fall ersättningen bestäms med tillämpning av expropriationslagen (1972:719, ändrad

senast 1976:46).

2.6.3 Bestämmelser om straff m. m.

Civilförsvarslagen innehåller i 9 kap. ansvarsbestämmelser. I dessa

föreskrivs böter eller fängelse i högst ett år för vägran att tillhandahålla egendom som har tagits i anspråk med förfogande. Samma straff kan drabba

den som avhänder sig egendom eller på annat sätt omöjliggör att egendomen tas i anspråk. Egendom som har undanhållits kan förverkas.

2.7 Krigssjukvårdslagen

Enligt krigssjukvårdslagen skall den allmänt civila hälso- och sjukvården samt den civila veterinärverksamheten i krig eller vid krigsfara, som riket befinner sig i. eller när det påkallas av andra utomordentliga förhållanden enligt särskilda bestämmelser av regeringen omorganiseras så att nämnda verksamhetsgrenar motsvarar de fordringar som 1 ett sådant läge ställs på dem. När lagen under sådana förhållanden tillämpas, skall allmänna

förfogandelagen i erforderliga delar gälla för att tillgodose det allmänt civila

medicinalväsendets och det civila veterinärväsendets behov och detta utan hinder av vad som finns föreskrivet om förutsättningarna för förfogandelagens tillämpning.

2.8¶Oljekrislagen

2.8.1 Villkor och befogenheter

Oljekrislagen tillkom för att säkerställa fullföljandet av Sveriges åtagande i

det avtal om internationellt energiprogram (IEP) som undertecknades i Paris den 18 november 1974. Avsikten med IEP-avtalet är att främja en säker

oljeförsörjning på rimliga och rättvisa villkor. För att åstadkomma detta har

varje medlemsland bl. a. åtagit sig att vid varje tidpunkt kunna vidta erforderliga konsumtionsbegränsande åtgärder för att i en kris begränsa förbrukningen av olja och oljepredukter.

Oljekrislagen innehåller förfoganderegler i 3 5. Om Sverige skall fullgöra tilldelningsskyldighet enligt artiklarna 13-15 och 17 i IEP-avtalet. får regeringen celler myndighet som regeringen bestämmer besluta att ägare eller innehavare av råolja elter oljeprodukter skall avstå förnödenheten till staten eller annan. Sådant beslut får också innebära att ägare eller innehavare av förnödenhet som nyss angavs eller av fastighet, anläggning, transportmedel eller annan egendom åläggs att utöva den verksamhet som har samband med produktion, iståndsättande eller användning av egendomen inom ramen för hans vanliga verksamhet eller med transport av egendomen. I avvaktan på att beslut hinner att meddelas får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förbjuda egendomens ägare eller innehavare att överlåta, förbruka. skada eller förflytta egendomen (4 §). Oljekrislagen ålägger vidare ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut enligt 3 eller 4 § att upplägga, förvara och vårda egendomen samt att avlämna den på bestämd tid

och plats (5 §). Oljekrislagens förfogandebestämmelser har inte konstruerats som en

fullmakt för regeringen att förordna att föreskrifter avseende förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas. Detta innebär att, om förfogande skall ske, regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer måste fatta beslut om

detta för varje ägare eller innehavare av de produkter som skall omfattas av

förfogandet.

2.8.2 Bestämmelser om ersättning

I fråga om ersättning för egendom som tas i anspråk enligt oljekrislagen hänvisas till reglerna i allmänna förfogandelagen. Vissa undantag har dock gjorts. Sålunda bestäms ersättningen enligt oljekrislagen av en särskild värderingsnämnd som är gemensam för hela landet. Nämnden består av fem ledamöter, som utses av regeringen. Statens rätt inför nämnden bevakas av ett särskilt ombud som regeringen utser. Nämndens beslut kan inte överklagas.

2.8.3¶Bestämmelser om straff m. m.

Oljekrislagen innehåller bestämmelser om straff för den som underlåter att efterkomma beslut om förfogande celler att fullgöra skyldighet enligt 5 &$. Gärningen är straffbar såväl i uppsåt som i oaktsamhet. Straffskalan är böter eller fängelse i högst sex månader. Företagare ansvarar för gärning som begås

i hans rörelse, om han har haft eller bort ha vetskap om gärningen. Om någon vägrar eller försummar att tillhandahålla egendom som tas i anspråk får

polismyndighet lämna det biträde som behövs.

2.9¶Lagen om undanförsel och förstöring

Vid krig eller krigsfara får regeringen eller myndighet, som regeringen

bestämmer, besluta att egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest av betydelse för det allmänna skall föras från den plats där den finns till annan förvaringsplats (undanförsel). Sådana beslut får också avse förflyttning av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss angavs. Syftet med åtgärderna är att förhindra att sådan egendom eller verksamhet genom krigshandlingar förstörs eller på annat sätt går förlorad eller att nå en från beredskapssynpunkt mer ändamålsenlig geografisk fördelning av egendomen eller verksamheten.

Påkallas i annat fall av utomordentliga förhållanden undanförsel för nyss angivna ändamål, får regeringen besluta om detta med riksdagens samtycke.

Föreligger trängande fara för att fienden skall komma över egendom av

sådan beskaffenhet att hans innehav av egendomen skulle underlätta hans

krigsansträngningar väsentligt och möter hinder mot undanförsel av egendomen, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva

att egendomen skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick (förstö-

ring).

Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, får markområden,

byggnader, utrymmen, transportmedel och materiel tas i anspråk i den

utsträckning som behövs för att fullgöra undanförseln eller förstöringen.

Därvid skall bestämmelserna i allmänna förfogandelagen tillämpas.

För transport av egendom som ägare eller innehavare har verkställt för att

fullgöra beslut om undanförsel och för medverkan vid förberedelse och

genomförande av undanförseln utgår ersättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter inte föranleder annat. Har kostnad eljest åsamkats

ägaren eller innehavaren till följd av undanförsel och står kostnaden i uppenbart misstörhållande till den nytta som åtgärden kan ha medfört för

honom, är han för sådan kostaad berättigad till skälig ersättning av stutsmedel. Också för medverkan vid förberedande åtgärd för förstöring utgår ersältning av statsmedel enligt de grunder som gäller vid undanförsel. Anspråk på ersättning prövas i den ordning som föreskrivs vid rekvisi-

tion.

2.10 Lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov

Denna lag intar en särställning på det sättet att den även gäller i fredstid. Dess tillämpning förutsätter att polisstyrka dras samman för ordningens upprätthållande. Länsstyrelsen får i sådant fall. om det påkallas av särskilda skäl, förordna att ägare och innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar, fordon och annat som oundgängligen behövs för polisverksamhetens uppehållande och inte med tillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt, skall på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning tillhandahålla vad som sålunda erfordras. Vid meddelande av sådant förordnande skall anges den ort och den tid för vilken förordnandet gäller.

Anfordran skall i första hand riktas till den som driver rörelse i orten eller som på annat sätt mot ersättning tillhandagår allmänheten med ifrågavarande nyttigheter.

Om begärd ersättning inte betalas ut av vederbörande polisbefäl, kan framställning om ersättning göras hos länsstyrelsen, som har att betala vad som är skäligt. Om sökanden efter klagan över länsstyrelsens beslut inte får vad han har begärt. kan han föra talan i saken vid domstol.

Om någon vägrar eller försum mar att fullgöra anfordran, kan vederbörande

polisbefäl själv låta utta det begärda. Den som gör sig skyldig till vägran eller

försummelse kan dömas till böter.

2.11 Allmänna ransoneringslagen

Förutsättningarna för att tillämpa allmänna ransoneringslagen är desamma

som gäller i fråga om allmänna förfogandelagen. En särskild regel finns dock i

ransoneringslagen för brådskande fall. Om riksdagens beslut inte utan synnerlig olägenhet kan avvaktas, får regeringen utan samtycke av riksdagen

föreskriva att vissa av lagens föreskrifter om handelsreglering får tillämpas. Sådant beslut skall dock underställas riksdagen inom en månad eller. om riksmöte ej pågår, inom en månad från början av nästkommande möte.

De ingripanden som ransoneringslagen tillåter är olika slag av handelsregleringar. Däremot saknar lagen - som har angeus i det föregående —

förfoganderegler. Enligt vad ransoneringslagsutredningen (H 1974:02), som tillkallades i mars 1974 för att se över allmänna ransoneringslagen anför i betänkandet (Ds

H 1975:3) Ny ransoneringslag behövs dock förfogande vid reglering enligt ransoncringslagen. Ransoneringslagsutredningen pekar på att igångsättningsmekanismen i allmänna ransoneringslagen och allmänna förfogan-

delagen från början var utformad på samma sätt och att lagarna var tänkta att

vid en försörjningskris sättas i tillämpning samtidigt.

3¶Utredningen

3.1 Allmänna synpunkter

Utredningen anför att det sedan länge har stått klart, att ett samhälles omställning från freds- till krigsförhållanden och en fortsatt verksamhet inom

krigssamhället kräver en reglering genom lagar och andra författningar, som har antagits redan i fred. En sådan förhandsreglering ger myndigheter, företag och enskilda tid att överblicka ett xommande krisläge samt att planlägga och

förbereda de åtgärder som kan bli nödvändiga. Omställningen måste kunna

ske snabbt och effektivt men samtidigt smidigt. Tillgängliga resurser måste utan dröjsmål kunna disponeras om till områden där behovet är störst. I

många fall är det också nödvändigt att åtgärderna inte blir kända i förväg. För

att en sådan omställning skall kunna ske måste regeringen och myndigheterna ha befogenheter att i den utsträckning som påkallas av omständigheterna i en föreliggande situation ingripa såväl i näringsliv och annan samhällsverksamhet som i enskilda medborgares rättigheter på ett annat och

mera kännbart sätt än under normala förhållanden. Friktioner kan inte

undvikas, men självfallet får ingreppen inte göras alltför drastiska och okontrollerade. Även om riksdagens inflytande på hithörande frågor måste säkerställas, skulle det uppenbarligen vara förenat med allvarliga olägenheter att avvakta riksdagens beslut i varje särskilt fall.

Genom ett antal fullmaktslagar har därför riksdagen bemyndigat rege-

ringen att under utomordentliga förhållanden besluta om åtgärder som eljest skulle kräva riksdagens medverkan. Dessa lagar utgör grunden för vår

administrativa försvarsberedskap.

Utredningen framhåller att det i den nuvarande fullmaktslagstiftningen inte har gjorts någon genomgående klar gränsdragning mellan de olika slag av behov som skall tillgodoses. Flera gränser har dragits inom författningskomplexet men på olika grunder. Vissa författningar är begränsade till militära behov, medan andra omfattar både militära och civila behov. En gräns har dragits mellan å ena sidan såväl försvarets allmänna behov som civilbefolkningens och produktionens behov samt å andra sidan försvarsmaktens mera tillfälliga och lokala behov, med vilka dock även försvarsmaktens planenliga

mobiliseringsanskaffning har förts samman. Det har även satts i fråga att ha en särskild lagstiftning för krig och krigsfara samt en annan för utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (se SOU 1952:24 s. 33). Slutligen har en

skiljelinje dragits mellan å ena sidan bestämmelser, som reglerar förfoganderätten och därmed sammanhängande spörsmål, samt å andra sidan bestämmelser om ransonering och närliggande frågor. Härtill kommer att

regler om förfoganderätt — delvis likartade, delvis skiftande — finns spridda i

ett flertal lagar av både allmän och mera speciell natur jämte därtill hörande

tillämpningsförfattningar.

Resultatet av den utveckling som ägt rum har enligt utredningen blivit en långtgående uppspaltning inom det författningskomplex, som reglerar rätten till tvångsåtgärder vid en omställning av samhället från fred till krig eller andra krislägen.

3.2¶Gemensam förfogandelagstiftning

3.2.1 Fullmaktskonstruktionen

Utredningen konstaterar att den nuvarande fullmaktslagstiftningen är uppbyggd efter ett system som är relativt svårt att överblicka och som brister avsevärt i enhetlighet. I allmänhet gäller lagarna automatiskt om landet kommer i krig. Vid krigsfara och under vissa andra utomordentliga förhållanden måste ett förordnande av regeringen tillkomma.

Med hänsyn till konstruktionen delar utredningen in fullmaktslagarna i tre olika huvudgrupper.

Till den första huvudgruppen för utredningen lagar som automatiskt

tillämpas i krig och som vid krigsfara eller under andra utomordentliga förhållanden kan sättas i tillämpning efter särskilt förordnande av regeringen. I denna grupp finns de flesta fullmaktslagarna. Inom gruppen föreligger dock

skillnader i vissa avseenden. Vissa lagar karakteriseras av att regeringens förordnande vid krigsfara skall underställas riksdagen i efterhand - inom en

månad — för prövning om förordnandet skall bestå, och att sådant förordnande vid andra utomordentliga förhållanden får ges endast med riksdagens

på förhand lämnade samtycke. Andra lagar inom denna huvudgrupp skiljer

sig från de nyssnämnda på det sättet, att regeringen inte i förväg behöver

inhämta riksdagens samtycke vid utomordentliga förhållanden. Härvid

liksom vid krigsfara räcker det med underställning i efterhand.

Den andra huvudgruppen omfattar lagar, som även vid krig förutsätter

särskilt förordnande av regeringen för att träda i tillämpning. Denna

konstruktion var tidigare vanlig beträffande fullmaktslagarna men har ansetts mindre lämplig från beredskapssynpunkt.

Slutligen tar utredningen som en tredje huvudgrupp upp lagar som för sin tillämpning är beroende av särskilda förhållanden. Hit för utredningen rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen.

3.2.2 Fullmaktslagarnas konstitutionella grundval

Utredningen konstaterar till en början att rekvisitionslagstiftningen av gammalt har haft sin statsrättsliga grund i 74 § 1809 års regeringsform.

Rekvisitionsrätten har till förutsättningar och innehåll varit strängt

begränsad av detta grundlagsbud.

Beredskapsförfogandelagen, som i vissa avseenden kompletterar rekvisitionslagen, har inte samma fasta grund. Utredningen framhåller sålunda att

Halvar G.F. Sundberg har uttalat (Förvaltningsrättslig Tidskrift 1945 s. 332)

att denna lag enligt hans mening avser en tillämpning av rekvisitionslagstift-

ningen i sådana fall, då konstitutionella förutsättningar härför brister.

Beträffande statliga regleringar av näringslivet ur statsrättslig synpunkt hänvisar utredningen till Betänkandet (SOU 1952:25) med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. I betänkandet anförs (s. 41) att rättsgrund för dittills vidtagna krisåtgärder har varit dels regeringens

befogenheter enligt 89 X 1809 års regeringsform, dels genom sam fällt beslut

av regering och riksdag tillkommen lagstiftning, dels särskilda av riksdagen i annan form lämnade fullmakter. En viktig grupp inom krislagstiftningen representeras av fullmaktslagarna. som under vissa angivna förutsättningar ger regeringen mer eller mindre vittgående befogenheter i olika avseenden. I fråga om dessa lagar erinras i betänkandet om att regeringen stundom lämnat där givna generella fullmakter outnyttjade och i stället föredragit att föranstalta om särskild lagstiftning för speciella ändamål, liggande inom ramen för fullmakterna. Dessa fall kunde betraktas som exempel på att regeringen ansett sig inte böra utnyttja fullmakterna i viktiga eller ömtåliga

trågor, där riksdagens mening utan olägenhet hade kunnat inhämtas. Med

den särskilda fullmaktsgivningen för krisändamål annorledes än genom lagstiftning avsågs i betänkandet vissa uttalanden och beslut av riksdagen, vilka direkti eller indirekt innefattat bemyndigande för regeringen att vidtaga regleringsanordningar. Frågan om innebörden och omfattningen av regeringens administrativa befogenheter enligt 893 1809 års regeringsform belyses närmare i betänkandet (Bilaga nr 3 och kap. VIII. Utredningen hänvisar i detta sammanhang också till en tidskriftsartikel av Nils Herlitz, innefattande ”Några reflexioner i anledning av krisförfattningarna” (Förvaltningsrättslig Tidskrift 1939 s. 233). i vilken bl.a. uttalas att den ganska rotfasta övertygelsen om regeringens rätt att utfärda export- och importförbud egentligen vilade på ganska bräcklig grund.

I fråga om förfoganderätten anför utredningen att Sundberg i den förut nämnda artikeln i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1945 framhållit (s. 330), att förfoganderätten till sin principiella innebörd överensstämmer med rekvisitionsrätten men att förfoganderätten är oberoende av de villkor och begränsningar, som grundlagsenligt gäller för rekvisitionsrätten. Enligt Sundbergs mening är förfoganderätten inte något annat än en utvidgad rekvisitionsrätt. Sundberg har anfört, att man inte torde undgå slutsatsen, att förfoganderätten är en skapelse utan stöd i (den tidigare) grundlagen och att den kan förenas med allmänna statsrättsliga grundsatser endast om den konstrueras som expropriationsrätt, dvs. utgör ett led i den allmänna hushållningen och medför ful! ersättning för liden förlust och skada.

Utredningen framhåller att den konstitutionella grundvalen för fullmaktslagstiftningen har kommit i ett nytt läge genom (RF).

Enligt RF skall föreskrifter or förhållandet mellan enskilda och det

allmänna, som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas nersonliga eller ekonomiska förhållanden, meddelas genom lag (8 kap. 3 5). Till sådana föreskrifter hänförs bl. a. föreskrifter om rekvisition och annat sådant förfogande. Vidare skall varje medborgare vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande (2 kap. 18 5).

Lag stiftas av riksdagen ensam. Efter riksdagens bemyndigande kan regeringen genom förordning meddela föreskrifter i vissa särskilt angivna ämnen. Sådant bemyndigande medför dock inte — på ett undantag när — rätt att meddela föreskrifter som begränsar de fri- och rätttigheter som avses i 2 kap. Undantaget gäller tystnadsplikt för sådana som är verksamma i allmän tjänst. Enligt 8 kap. 7 § RF skall föreskrifterna avse något av följunde ämnen. nämligen 1. skydd för liv, personlig säkerhet eter hilsa, 2. utlännings vistelse i riket, 3. in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar, tillverkning,

kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet eller utformning av

byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö, 4. jakt, fiske, djurskydd eller natur- och miljövård. 3. trafik eller ordningen på allmän plats,

6. undervisning och utbildning, 7. förbud att röja sådant som någon har erfarit i allmän tjänst eller under

utövande av tjänsteplikt.

Enligt 8 kap. 10 § RF kan regeringen efter bemyndigande i lag i ämne som nyss angavs bestämma att föreskrift i lagen skall börja eller upphöra att

tillämpas.

Om lagstiftningen i krig hänvisar utredningen till 13 kap.'6 § RF. Där föreskrivs att regeringen med stöd av bemyndigande i lag kan genom

förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag skall meddelas genom lag, om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana

utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara, som

riket har befunnit sig i. Enligt paragrafen kan regeringen vidare med stöd av bemyndigande i lag genom förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift

om rekvisition eller annat sådant förfogande skall börja eller upphöra att

tillämpas, om det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen. I lag med bemyndigande av det här slaget skall noga anges under vilka förutsättningar

bemyndigandet får utnyttjas.

Beträffande den närmare innebörden av föreskriften hänvisar utredningen till följande uttalande av dåvarande chefen för justitiedepartementet i prop.

1973:90 (s. 456).

Som jag har nämnt i det allmänna avsnittet om normgivningsmakten utgår

departementsförslaget liksom de av författningsutredningen och grundlagberedningen framlagda förslagen från att delegation av riksdagens i grundlag

fastslagna normgivningskompetens skall kunna ske endast i de fall som uttryckligen anges i grundlag. Detta innebär bl. a. att grundlagsstöd krävs för de s. k. fullmaktslagarna.

Jag har i anslutning till kapitelrubriken uttalat att förevarande kapitels tillämpningsområde enligt min mening bör begränsas så mycket som möjligt. Jag anser det därför vara i princip lämpligt att, som beredningen har föreslagit, låta den nu behandlade paragrafen avse endast de fall då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller då sådana utomordentliga förhållanden råder som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig och alltså inte utomordentliga förhållanden som har annan orsak. Detta innebär visserligen att man för att finna stöd för vissa bestämmelser exempelvis i allmänna ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen får gå till 8 kap. Jag kan emellertid inte finna att det skulle vara några särskilda olägenheter förenade med detta. Jag vill därför inte — som har föreslagits från en del häll under remissbehandlingen — förorda att paragrafens tillämpningsområde generellt utsträcks till att omfatta även andra utomordentliga förhållanden än som anges i beredningens förslag. Däremot anser jag att man bör göra en utvidgning i ett särskilt hänseende.

1 § rekvisitionslagen innehåller att Kungl. Maj:t kan sätta lagen i tillämpning så snart förordnande enligt 74 § i nuvarande RF! har meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot. Sedan krigsmakten har återgått till fredsfot upphör rätten till rekvisition enligt lagen från och med den dag Kungl. Maj:t bestämmer. Beredskapsförfogandelagen ger rätt till förfogande i fall då inte någon del av försvarsmakten är ställd på krigsfot. För tillämpning av beredskapsförfogandelagen räcker att försvarsmakten tagits i anspråk för ändamål som anges i 28 X I mom. värnpliktslagen (1941:967). Beredskapsförfogandelagen får inte användas, om det är möjligt att tillämpa rekvisitionslagen.

I 283 I mom. värnpliktslagen föreskrivs att Kungl. Maj:t kan inkalla värnpliktiga till tjänstgöring, ”då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver”. Enligt 27 §2 mom. samma lag kan värnpliktig, om Kungl. Maj:t med hänsyn till krigsberedskapen finner det nödvändigt, åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar. Inkallelse enligt de nu återgivna bestämmelserna i värnpliktslagen har sålunda inte som nödvändig förutsättning att riket är i krig eller krigsfara. Så snart inkallelse skett med stöd av någon av de nu nämnda bestämmelserna kan dock rekvisitionslagen eller beredskapsförfogandelagen tillämpas. Eftersom de fall som avses i dessa bestämmelser i värnpliktslagen inte helt faller in under de förutsättningar som anges i de bestämmelser beredningen har för2slagit. är det enligt min åsikt nödvändigt att utvidga förutsältningarna så att de ger stöd för tillämpning av rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen även i nu avsedda situationer.

Jag finner inte anledning att i övrigt göra några sakliga avvikelser från beredningens förslag. ——---- Med anledning av ett påpekande under remissbehandlingen vill jag framhålla att lag med sådana bemyndiganden som avses i förevarande paragraf självfallet kan tillkomma såväl under normala förhållanden som i de situationer som beskrivs i paragrafen.

! Här avses 1809 års RF.

3.2.3 Tidigare behandling av frågan om gemensamma regler för rekvisition och förfogande

Utredningen framhåller att splittringen av förfogandelagstiftningen och bristen på likformighet medför olägenheter vid tillämpningen. Den nuvarande ordningen har dock inte tillkommit av en tillfällighet. Det måste hållas i minnet att rekvisitions- och förfogandelagstiftningen vuxit fram successivt allteftersom totalförsvarsplaneringen har utvecklats och behoven av författningsmässig reglering gjort sig gällande på skilda områden. I vissa delar har lagstiftningen tillkommit under ett yttre tryck, som krävt snabba avgöranden och knappast lämnat rådrum för ingående överväganden om möjligheten och lämpligheten av att i större utsträckning föra samman och till varandra anpassa reglerna. Praktiska skäl har ibland fällt avgörandet och önskemålet om en mera överskådlig lagstiftning på området har fått vika.

Enligt utredningen har emellertid också andra synpunkter gjort sig gällande. I vissa fall torde lagstiftaren med hänsyn till rättssäkerheten medvetet ha undvikit att utfärda förfogandeföreskrifter med mera allmän räckvidd. Följden har blivit ett flertal föreskrifter med begränsad räckvidd, avsedda att tillgodose olika speciella intressen.

Utredningen erinrar om att frågan om ett sammanförande av förfogandebestämmelserna i en lag diskuterades i samband med tillkomsten av allmänna förfogandelagen. I det betänkande som låg till grund för lagen framhöll utredningsmannen (SOU 1952:24 s. 65) att det kunde sättas i fråga. om inte alla bestämmelser om förfoganderätt under krig, krigsfara eller eljest utomordentliga förhållanden borde sammanföras i en författning. Att bestämmelserna rörande förfoganderätt är uppdelade på flera lagar — anfördes vidare — kan i praktiken medföra olägenheter, bl. a. genom att det vid verkställandet kan uppkomma konkurrenssituationer, då samma egendom med stöd av de olika lagarna kan tas i anspråk av flera myndigheter. Det kan antagas att om bestämmelserna kunde införas i exempelvis en huvudförfattning och en tillämpningsförfattning svårigheterna vid tillämpningen skulle minska. För att ett sammanförande skall kunna ske krävdes det emellenid enligt utredningsmannen en genomgång inte bara av allmänna förfogandelagen och allmänna förfogandeförordningen utan av hela författningskomplexet. Hans uppdrag innefattade dock inte en sådan uppgift men han ansåg det angeläget att frågan togs upp till övervägande. I prop. 1954:20 s. 69 med förslag till allmänna förfogandelagen anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet bl.a. att det skulle vara synnerligen önskvärt att den nuvarande splittringen på förfoganderättens område undanröjdes men att ett sammanförande av hithörande bestämmelser krävde ingående utredningar och överväganden.

3.2.4 Fördelar och nackdelar med en gemensam förfogandelagstiftning

En koncentration av den vittförgrenade och komplicerade förfogandelagstiftningen kan visserligen enligt utredningen te sig önskvärd men är uppenbarligen förenad med åtskilliga svårigheter. Såväl fördelar som nackdelar med en sådan koncentration har belysts från flera håll, när vissa totalförsvarsmyndigheter under arbetets gång till utredningen framfört preliminära synpunkter på det föreliggande uppdraget.

Flera myndigheter har strukit under fördelarna med en koncentration och framhållit, att det torde vara ett allmänt önskemål att samla nuvarande grundläggande bestämmelser om rekvisition och förfogande i en gemensam lag som ger en allmän ram beträffande arten och innehållet i de förordnanden som regeringen får meddela med stöd av lagen. I samband därmed har också framförts som önskvärt att koncentrera tillämpningsföreskrifterna till en eller ett par författningar. Det har framhållits att ett sådant system från formella synpunkter skulle vara tilltalande och även sakligt sett skulle ha många fördelar.

Bland fördelarna med en samlad lagstiftning som tillgodoser en vid krets av intressen har särskilt angetts, att komplexet av bestämmelser blir mera lättöverskådligt. En sådan lösning skulle sannolikt kunna medföra enkla och enhetliga bestämmelser inom hela eller i varje fall en stor del av området för förfogandelagstiftningen. Tillämpningen av författningarna och arbetet vid de beslutande myndigheterna skulle därmed också förenklas. Det kan enligt en sådan uppfattning knappast befordra rättssäkerheten, om gränserna mellan olika delar av författningskomplexet är oklara eller dragna efter varierande grunder.

Det har vidare uttalats att det också ur planläggningssynpunkt skulle vara till fördel, om bestämmelserna om rekvisition och förfogande fördes samman, eftersom olika myndigheter måste ta hänsyn till varandras behov.

Bland nackdelarna med en samlad lösning har nämnts, att en förfogandelagstiftning med ctt vidsträckt tillämpningsområde kan inge betänkligheter genom att dess verkningar inom olika områden och på skilda nivåer kan bli svåra att överblicka. Följden kan bli övergrepp. Fasta hållpunkter för tillämpningen kan komma att saknas och lagstiftningen kan komma att åberopas såsom grund för åtgärder som strider mot dess ursprungliga syfte eller som inte varit förutsedda av lagstiftaren och vilka alltså i själva verket skulle vidtagas utan riksdagens godkännande. Utredningen nämner i detta sammanhang att det under båda världskrigen förekommit att en av riksdagen lämnad fullmakt för regeringen att. genomföra vissa särskilt angivna åtgärder ansetts berättiga regeringen att genomföra varjehanda ingripanden av andra slag, som bedömts gå mindre långt än de i fullmakten särskilt angivna åtgärderna. Det har emellertid satts i fråga om denna uppfattning är hållbar (SOU 1952:24 s. 61).

Utredningen anför att det i de preliminära yttrandena till utredningen

också har gjorts gällande att en förfogandelagstiftning med vidsträckt

tillämpningsområde skulle kunna begagnas för onödiga och godtyckliga ingripanden. Det har i anslutning härtill antytts att sådana synpunkter torde

ha varit vägledande för statsmakterna, då man hittills undvikit en förfogan-

delagstiftning med mera allmän räckvidd.

Det har vidare framhållits att man inte heller borde bortse från att

statsmakterna i ett tidigt skede av ett skärpt läge kan vara mindre benägna att

sätta en förfogandelagstiftning i tillämpning, om den har stor räckvidd. Denna omständighet kan ge statsmakterna anledning att dröja relativt länge —

och under ogynnsamma omständigheter kanske alltför länge — med att sätta

lagstiftningen i tillämpning.

En av de berörda myndigheterna har uttalat, att det visserligen är en klar

nödvändighet att författningsmaterialet på förevarande område koncentreras så långt det är möjligt. Tvångsanskaffning för vissa militära behov intar

emellertid enligt denna myndighets mening en sådan särställning, att det torde vara förenat med svårigheter att sammanföra reglerna om detta med

bestämmelser om tvångsanskaffning för andra ändamål. Detta har i varje fall ansetts gälla tillgodoseendet av sådana behov som vid planläggningen inte

kan bestämmas konkret, dvs. närmast vad som brukar kallas försvarsmak-

tens mera tillfälliga och lokala behov. Beträffande dessa fyller f. n. rekvisi-

tionslagen en särskilt viktig funktion, t. ex. i fråga om mark för brådskande befästningsarbeten samt byggnader för tillgodoseende av lokalbehov vid omgrupperingar. Det torde däremot enligt samma myndighets mening kunna övervägas att inordna rekvisitionsförfattningarnas regler för den

planmässiga, på uttagningsförfarande eller planläggningstillstånd grundade

massanskaffningen i en för totalförsvaret gemensam ramlag med tillämpningsförfattningar. En förutsättning för detta har dock ansetts vara att man tillgodoser kravet på snabbhet vid tillhandahållandet.

3.2.5 Ställningstagande

Utredningen diskuterar olika alternativ enligt vilka frågan om en samlad

förfogandelagstiftning kan lösas.

I första hand ställer utredningen två huvudalternativ mot varandra. I det ena alternativet utgår utredningen från en samlad förfogandelagstiftning med allmän räckvidd. I det andra alternativet begränsas arbetet till en allmän

överarbetning av författningskomplexet utan att utredningen frängår prin-

cipen om speciella och efter omständigheterna anpassade bestämmelser för

skilda verksamhetsområden. I det sistnämnda alternativet blir det närmast fråga om en mera formell och rutinmässig översyn i förenklingens och enhetlighetens intresse. I det första alternativet blir det fråga om större och mera genomgripande omdispositioner av och förändringar i författnings-

materialet. Sådana omläggningar kan dock få större eller mindre omfattning.

Innan utredningen tar ställning till dessa båda huvudalternativ, skisserar den några av de underalternativ som kan komma i fråga, om övervägandena

leder fram till att man helt eller delvis bör arbeta samman författningsmaterialet.

Det ligger enligt utredningen nära till hands att föra samman bestämmel-

serna i nuvarande rekvisitionslag och beredskapsförfogandelag. Dessa författningar täcker i stort sett samma område, men sistnämnda lag är

tillämplig i ett tidigare skede. I och med att 74 § 1809 års regeringsform har

försvunnit föreligger inte längre skäl att hålla isär tvångsingripanden i fall

som omfattas av den ena eller den andra lagen.

Ett ytterligare och väsentligt steg skulle enligt utredningen tas, om även bestämmelserna i den nuvarande allmänna förfogandelagen fördes samman med föreskrifterna i rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen till en lag. Någon klar och bestämd gräns mellan dessa olika grupper av bestäm-

melser finns inte. För ett sammanförande talar också att en gemensam

konstitutionell grund numera skapats för förfogandelagstiftningen i

vidsträckt mening.

En särskild fråga vid övervägande av det första huvudalternativet är, om

man bör bryta ut de särskilda förfogandebestämmelser som nu ingår i vissa

mera speciella fullmaktslagar och föra också dessa bestämmelser till det samlade författningskomplexet. I detta fall måste emellertid hänsyn tas till olikheter i de särskilda fallen och till praktiska skäl som kan göra sig

gällande. ,

Utredningen anser att också mera begränsade lösningar kan övervägas. exempelvis att föra samman å ena sidan bestämmelserna i rekvisitions- och beredskapsförfogandelagarna, å andra sidan bestämmelserna i allmänna

förfogandelagen och de särskilda förfogandebestämmelserna i speciella

fullmaktslagar. Vinsterna med en sådan lösning skulle dock inte vara så

stora.

Utredningen går sedan in på gränsdragningen mellan förfogandelagstiftningen, å ena sidan, och det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och närliggande frågor, å andra sidan. Utredningen

framhåller att det föreligger åtskilliga beröringspunkter mellan dessa båda grupper av bestämmelser. Utredningen utgår dock från att den gränsdragning

som redan tidigare har gjorts mellan förfogandelagstiftningen och ransone-

ringslagstiftningen skall bestå även i fortsättningen. Detta ställningstagande

bygger utredningen bl.a. på regeringens beslut att tillsätta en särskild utredning avseende en allmän översyn av allmänna ransoneringslagen.

Utredningen gör därefter en genomgång av de olika lagar som innehåller

förfoganderegler och börjar med lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov. Den intar

enligt utredningen cen särställning inom förfogandelagstiftningen därigenom

att den gäller även i fredstid och att för dess tillämpning inte ens förutsätts att

en fredskris har inträffat. Det räcker att en polisstyrka dras samman för

ordningens upprätthållande. Med hänsyn till att denna lag såväl i fråga om syftet som beträffande förutsättningarna för dess tillämpning väsentligt

skiljer sig från övriga förfogandelagar och kan betraktas som relativt fristående, finner utredningen att tillräcklig anledning inte föreligger att föra samman denna lags bestämmelser med förfogandelagstiftningen i övrigt.

Nästa lag som utredningen tar upp till granskning är lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. Denna lag kom till år 1964 i

samband med att de uppgifter inom totalförsvaret som skall fullgöras av kommunerna och som inte är specialreglerade i särskild lagstiftning fastlades

i lagen om kommunal beredskap. Uppgifterna hänförde sig främst till sådana

verksamhetsområden som vid avgränsningen åren 1959 och 1960 av civilförsvarets uppgifter förts över från civilförsvaret till de ordinarie

samhällsorganen. Omhändertagande i olika hänseenden av utrymd eller krisdrabbad befolkning efter det att inkvarteringen har genomförts av

civilförsvaret blev därvid en kommunal beredskapsuppgift. Dåvarande

departementschefen anförde (prop. 1964:4 s. 44) att han inte kunde finna det ändamålsenligt, att de inkvarterades rätt att bo kvar i de av civilförsvaret anvisade inkvarteringsbostäderna säkrades genom förfoganderätt. En omför-

delning av redan upplåtna utrymmen borde enligt hans mening kunna ske

utan att förfoganderätt blev erforderlig. Om mindre grupper eller enstaka utrymmande eller hemlösa kom till inkvarteringskommunen efter det att själva utrymningsrörelsen avslutats, fick civilförsvaret enligt departementschefens mening utöva förfoganderätt för att avhjälpa akuta behov av bostad.

En praktisk lösning av problemet syntes kunna nås endast genom att i lag föreskrevs skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad eller del därav att

upplåta inkvarteringsbostuad, som av civilförsvaret eller kommun anvisats den som på grund av utrymning eller krigsskada eller annan krigshändelse inte fick eller inte kunde återvända till sitt hem. Bestämmelser i ämnet finns i förutnämnda särskilda lag. Vid behov kan vite eller handräckning tillgripas som tvångsmedel. För upplåtelse av inkvarteringsbostad enligt den särskilda lagen är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån ersättning inte utgår av statsmedel till följd av ianspråkta-

gande med förfoganderätt. Den särskilda lagens speciella karaktär och dess

samhörighet med lagstiftningen om kommunal beredskap talar enligt utredningens mening mot att bryta ut lagen eller någon del av den ur dess

nuvarande sammanhang. Härtill kommer att behovet av att bereda bostad åt

husvilla tidigare tillgodosågs genom bestämmelser i 1939 års allmänna förfogandelag men att föreskrifter om detta inte togs med i allmänna förfogandelagen vid dess tillkomst. I prop. 1954:20 (s. 63) anfördes att det låg närmast till hands att civilförsvarslagen eller, om denna inte skulle vara till

4 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 72

fyllest, särskild fullmaktslag användes för detta syfte. Utredningen föreslår inte någon ändring i detta avseende.

I fråga om nu gällande krigssjukvårdslag anför utredningen att den är avsedd att utgöra den författningsmässiga grunden för den omorganisation av den allmänt civila hälso- och sjukvården samt den civila veterinärverksamheten som blir erforderlig vid krig, krigsfara och — utan närmare

begränsning — andra utomordentliga förhållanden för att verksamheten då

skall motsvara de fordringar som i ett sådant krisläge ställs på den. Behovet av

förfoganderätt för sjukvårdsändamål kunde också i detta fall tidigare tillgodoses genom 1939 års förfogandelag. Den utredningsman som utarbetade förslag till krigssjukvårdslag anförde emellertid (se prop. 1953:222 s. 45),

att det borde räcka med ett stadgande i krigssjukvårdslagen av innebörd att,

oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, förfogandelagen skall i erforderliga delar gälla för att

tillgodose behov som avses i krigssjukvårdslagen, då 3 § i denna lag tillämpas.

I prop. 1954:20 (s. 179) uttalades, att det inte var tillrådligt att belasta krigssjukvårdslagen med utförliga bestämmelser angående hur erforderliga

förfogandeåtgärder får genomföras, efter vilka grunder ersättning skall utgå och i vilken ordning ersättning skall bestämmas m. m. Den av utredningsmannen förordade lösningen ansågs av departementschefen ändamålsenlig

och återspeglas i 7 a §, som fick sin nuvarande lydelse genom SFS 1966:52. Någon återgång till det tidigare tillämpade systemet förordas inte heller i detta

fall av utredningen.

Utredningen framhäller att den förut nämnda omorganisationen av civilförsvaret innebar att ansvaret för planläggning och verkställighet av

undanförsel och förstöring av egendom skulle överföras från civilförsvaret till det ekonomiska försvaret (se prop. 1961:202 s. 5). Som en följd härav kom civilförsvarslagen och civilförsvarskungörelsen, vilka trädde i kraft den 1 juli 1960. till skillnad från motsvarande äldre författningar inte att innehålla några bestämmelser om undanförsel och förstöring. I övergångsbestämmelserna till de nya författningarna meddelades emellertid föreskrifter av innebörd bl. a. att dittillsvarande regler om undanförsel och förstöring skulle gälla intill dess särskild lagstiftning i ämnet kommit till stånd. En sådan särskild lag om undanförsel och förstöring utfärdades år 1961. När förslag i ämnet lämnades till riksdagen, anförde dåvarande chefen för handelsdepartementet (prop. 1961:202 s. 20) att han delade den av dåvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och flera andra myndigheter framförda uppfattningen. att behov förelåg av särskilda förfoganderättsbestämmelser. Visserligen kunde i vissa lägen allmänna förfogandelagen förutsättas vara i tillämpning och således möjliggöra ianspråktaganden även för här avsett ändamål. Emellertid

var enligt departementschefens mening att märka, att förfogandelagstift-

ningen inte täckte hela undanförselområdet — arkivalier, kulturhistoriska föremål ce. föll exempelvis utanför — och dessutom var det synnerligen

önskvärt att undanförsel kunde ske redan innan beredskapslagarna i övrigt satts i tillämpning. Vid sådant förhållande ansåg departementschefen särskilda förfoganderegler i undanförsellagen vara erforderliga. Enligt utredningens mening är de år 1961 anförda skälen alltjämt bärande. Inte heller i fråga om lagen om undanförsel och förstöring finns alltså tillräcklig anledning att nu gå ifrån den ordning som infördes år 1961.

Vad angår bestämmelserna om förfoganderätt i 8 kap. civilförsvarslagen

konstaterar utredningen att de i stor utsträckning både formellt och reellt nära

stämmer överens med motsvarande regler i rekvisitions- och förfogandelagarna. Denna omständighet talar för att alla sådana allmänna bestämmelser med fördel bör kunna samlas i en gemensam lag, ull vilken hänvisning kan

göras i civilförsvarslagen. De regler som är mer speciella för civilförsvaret bör

däremot enligt utredningens mening alltjämt ha sin plats i civilförsvarslagen. På grund av vad som sålunda har anförts föreslår utredningen, att bestämmelserna i rekvisitionslagen, beredskapsförfogandelagen och allmänna förfogandelagen förs samman till en gemensam förfogandelag. Vad

gäller civilförsvarslagen bör denna även i fortsättningen formellt sett täcka

civilförsvarets hela verksamhet. Enligt utredningens mening finns det

emellertid inte anledning att belasta civilförsvarslagen med de utförliga

förfarandebestämmelser som avses få sin plats i förfogandelagen. En

koppling mellan de båda lagarna kan ske på det sättet, att i civilförsvarslagen

anges att förfogandelagen gäller i fråga om förfogande för fullgörande av

statlig civilförsvarsuppgift, om ej annat följer av vissa närmare angivna

paragrafer i civilförsvarslagen.

Koncentrationen av lagreglerna om förfogande bör enligt utredningens mening åtminstone i nuläget inte drivas längre.

Behovet av förfoganderätt för att genomföra ransonering vid fredskriser bör enligt utredningen tillgodoses genom att en föreskrift motsvarande 7 a § krigssjukvårdslagen tas in i ransoneringslagen. Detta skulle innebära att, när ransoneringslagen tillämpas, den av utredningen föreslagna förfogandelagen

skall gälla i erforderliga delar utan hinder av vad i förfogandelagen finns

stadgat om förutsättningarna för lagens tillämpning. På detta sätt skulle en förfoganderätt enligt ransonceringslagen kunna lösgöras från de strängare förutsättningarna enligt förfogandelagen utan att de omfattande reglerna om förfoganderättens innebörd m. m. i sistnämnda lag behöver upprepas i

ransoneringslagen. Behovet av förfoganderätt vid ransoncering i samband med en fredskris skulle därigenom bli tillgodosett på ett smidigt sätt. Skulle en ny förfogandelagstiftning i anslutning tull utredningens förslag träda i kraft, innan en ny ransoneringslag föreligger, torde övergångsvis en

bestämmelse av nyss angiven art kunna införas i nu gällande ransoneringslag,

om det skulle behövas.

3.3¶En ny förfogandelags innehåll

3.3.1 Villkor för lagens tillämpning

Den föreslagna samordningen av bestämmelserna i flera lagar kräver enligt

utredningen gemensamma regler om förutsättningarna för lagens tillämp-

ning. Utredningen anser att detta underlättas av aut 13 kap. 6 § RF. som utgör den statsrättsliga grunden för den föreslagna förfogandelagen, har gjort

tillämpningsområdet för bemyndigandelagstiftningen snävare än området för allmänna förfogandelagen. Detta område omfattar — utöver krig och

krigsfara — endast sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda antingen av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Det räcker

således inte att knapphetsläget har orsakats av annan utomordentlig händelse som har inträffat utom riket och än mindre av sådan händelse som har ägt rum inom riket.

Som första regel för att lagen skall träda i tillämpning anger utredningen krig. Lagens grundläggande bestämmelser bör då automatiskt träda i

tillämpning. I fråga om begreppet krig hänvisar utredningen till de uttalanden som har gjorts av dåvarande chefen för justitiedepartementet i prop. 1973:90 (s. 446). Utredningen erinrar om att departementschefen särskilt har framhållit att krig i regeringsformens mening alltid skall anses föreligga vid ockupation.

Vad angår det fall att riket befinner sig i krigsfara pekar utredningen på att

i den nuvarande lagstiftningen olika bestämmelser gäller i olika lagar. Enligt allmänna förfogandelagen får regeringen i det fallet förordna om tuillämpning av lagens grundläggande bestämmelser. För ullämpning av rekvisiuionslagen krävs även vid krigsfara, att försvarsmakten eller någon del därav ställs på krigsfot, sedan regeringen har förordnat om detta och utfärdat riksdagskallelse. Beredskapsförfogandelagen täcker i stort sett samma område som rekvisitionslagen. men den är avsedd att möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov under ett beredskapstillstånd innan försvarsmakten ännu har ställts på krigsfot. En förutsättning för att beredskapsförfogandelagen skall kunna sättas i tillämpning är emellertid. att det är nödvändigt antingen för att tillgodose beredskapen vid sådan del av försvarsmakten, som tas i anspråk för ändamål som anges i 28 x I mom. värnpliktslagen, eller för att avveckla tidigare anbefalld beredskap. Bestäm-

melsen i 283 I mom. innebär att regeringen får inkalla till tjänstgöring

samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till behövligt antal, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest kräver det. Enligt 278 2 mom. samma lag kan värnpliktig, om regeringen med hänsyn till krigsberedskapen finner det nödvändigt, åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar. Inkallelse enligt de nu återgivna bestämmelserna : värnpliktslagen har sålunda inte som nödvändig förutsättning att riket är i krig eller krigsfara. Så snart inkallelse har skett med stöd av någon av de nu nämnda bestämmelserna kan dock

rekvisitionslagen eller beredskapsförfogandelagen tillämpas. Enligt utredningen får man anta att det kan finnas ett visst behov av förfoganderätt vid inkallelse tll beredskapsövning. Förutsättningarna för tillämpning av bemyndigandelagstiftning enligt 13 kap. 68? RF omfattar också det fallet. Enligt första stycket andra punkten kan regeringen, om det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen, med stöd av bemyndigande i lag genom

förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annat

sådant förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas. De behov som

skall tillgodoses med förfogande i här avsedda situationer är främst de behov

som de inkallade förbanden har. Det kan emellertid - menar utredningen — förutses att lägen som är likartade med de här avsedda kan uppstå utan alt nägon direkt koppling tull den personella försvarsberedskapen föreligger. Utredningen syftar på lägen, då försvarsberedskapen kriver ianspråktagande exempelvis av mark för brådskande befiästningsarbeten eller av byggnader för ullgodoseende av lokalbehov som kan väntas uppkomma vid förestående omgrupperingar. Enligt utredningen föreligger knappast anledning att från den synpunkt som nu är i fråga göra skillnad mellan fall av det ena eller andra slaget.

I enlighet med vad utredningen sålunda har anfört föreslår den som andra regel för lagens tillämpning att regeringen får föreskriva att lagen helt eller

delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer, då riket befinner sig i krigsfara eller då regeringen eljest finner det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen.

I 13 kap. 6 § RF berörs som redan har nämnts också det läget, när det utan att landet är i krig råder sådana utomordentliga förhållanden som är

föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Denna formulering ger en vidsträckt ram för utnyttjandet av ett bemyndigande. Enligt utredningens mening måste en för ett sådant läge avsedd bestämmelse

närmare preciseras med beaktande av andra stycket i nyssnämnda grundlagsparagraf som föreskriver att i lag med bemyndigande av det här slaget noga

skall anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bestäm-

melsen bör därför begränsas till knapphetslägen av det slag som beskrivs i I $ tredje stycket allmänna förfogandelagen. Detta lagrum avser enligt sin ordalydelse knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på

förnödenhet som erfordras för krigsbruk eller för ckonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. I vissa

sammanhang har en annan terminologi använts för egendom av liknande art.

Så t. ex. begagnas i II första stycket lagen om undanförsel och förstöring uttrycket ”egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller

eljest för det allmänna”. Det är emellertid att märka, att förfogandelagstift-

ningen inte täcker hela undanförselområdet (se prop. 1961:202 s. 20). Bl. a. faller arkivalier, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål utanför

förfogandelagstiftningen men under lagen om undanförsel och förstöring.

Vid avfattningen av en bestämmelse som avser utomordentliga förhållanden av nu ifrågavarande art bör dock en förenkling kunna ske. Totalförsvaret inbegriper bl. a. försörjning med förnödenheter och tjänster, dvs. det

ekonomiska försvaret, som skall bidra till att trygga vår försörjning, om vårt

land blir hänvisat till egna resurser på grund av konflikter i vår omvärld. Exempel på vad som hör till det ekonomiska försvaret är i detta sammanhang

livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiförsörjningen och

transporterna. I anslutning till den givna målsättningen torde de förutsättningar, under vilka bemyndigandet får utnyttjas, kunna närmare anges så, att

det genom utomordentliga förhållanden skall ha uppkommit knapphet eller

betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för

totalförsvaret. Att förfogande får ske endast om totalförsvarets ofrånkomliga behov inte utan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt föreslår utredningen skall framgå av 4 §i utredningens förslag till förfogandelag. Detta innebär givetvis en ytterligare skärpning av de uppställda kraven, låt vara att den inte hänför sig till förutsättningarna för att bemyndigandet skall få utnyttjas.

I 1-3 3§ utredningens förslag till förfogandelag ges bestämmelser om

förutsättningarna för lagens tillämpning helt eller delvis och om tidpunkt från vilken lagen skall tillämpas resp. inte vidare skall tillämpas. I 4-7 §§ ges

grundläggande bestämmelser om innebörden av förfogande samt om dispo-

sitionsförbud i avvaktan på beslut om förfogande. Lagen har därför utformats som en fullmaktslag med avseende på bestämmelserna i 4-7 §§. medan däremot lagens övriga bestämmelser skall tillämpas permanent. Dessa övriga bestämmelser är dels sådana som utgör en närmare utveckling av förfogandebegreppet och dess rättsverkningar och som utgör en utgångspunkt för nödvändiga förberedelser i fred men som får sin fulla betydelse först när lagens huvudregler sätts i tillämpning, de/s sådana som måste kunna tillimpas även i fredstid, nämligen regler om värderingsnämnder och ersättningsförfarandet i övrigt, uppgiftsskyldighet m. m. Till den senare gruppen hör även bl. a. ansvarsbestämmelser, som kan bli gällande även efter tidpunkt, då lagen i övrigt upphört att tillämpas. Utredningen hänvisar i

sistnämnda hänseende till 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken samt till rättsfallet NJA 1973:109. En liknande lagstiftningsteknik

som den utredningen använt har tidigare tillämpats i exempelvis lagen

(1973:861) om lokal kristidsförvaltning.

3.3.2 Underställning

Utredningen framhåller att fullmaktskonstruktionen i vissa fall kräver att

frågan om tillämpning av lagen understiälls riksdagens prövning. Underställning sker emellertid efter växlande regler i olika fall. Enligt allmänna

förfogandelagen skall sålunda ett tillämpningsförordnande vid krigsfara underställas riksdagen inom en månad, medan det vid andra utomordentliga

förhållanden får ges endast med riksdagens på förhand lämnade samtycke. Ett annat exempel på samma konstruktion är allmänna tjänstepliktslagen

(1959:83, ändrad senast 1973:862). Däremot räcker det enligt allmänna

prisregleringslagen (1956:236, ändrad senast 1973:301) såväl vid krigsfara som

vid utomordentliga förhållanden, att underställning sker i efterhand. All-

männa ransoneringslagen har visserligen som huvudregel att förordnande om tillämpning vid utomordentliga förhållanden får ges endast med riksda-

gens samtycke. I fråga om 235, som rör reglering av handel m. m. görs

emellertid det undantaget, att regeringen även utan riksdagens samtycke får meddela sådant förordnande under förutsättning att riksdagens beslut inte kan avvaktas utan synnerlig olägenhet. I sistnämnda fall skall förordnandet dock underställas riksdagen i efterhand. Även andra varianter i fråga om fullmaktskonstruktionen finns.

Speciella regler gäller för tillämpningen av rekvisitionslagen, enligt vilken

förutsätts dels riksdagskallelse, om session inte redan pågår, dels förordnande av regeringen att försvarsmakten eller del därav ställs på krigsfot. För

tillämpning av beredskapsförfogandelagen är det tillräckligt att försvarsmakten eller del därav tas i anspråk för beredskapsändamål som anges i 28 3 I mom. värnpliktslagen eller för avveckling av tidigare anbefalld beredskap. Å andra sidan är rätten att förfoga över egendom enligt sistnämnda lag mera begränsad än enligt rekvisitionslagen.

Utredningen utgår från att frågor om tillämpning av den föreslagna förfogandelagen vid krigsfara eller sådana utomordentliga förhållanden som

angetts i dess 2§ regelmässigt kräver snabb behandling. Prövning av

riksdagen kan därför ofta inte avvaktas. Med hänsyn till den restriktiva

inställning som kommit till uttryck i 2§ första stycket och 4§ föreslår

utredningen som en allmän regel för de i 2 § avsedda fallen, att förordnande

enligt denna paragraf skall underställas riksdagens prövning inom en månad. Sker inte underställning, är förordnandet förfallet.

3.3.3 Ersättningsregler

Utredningen går först in på frågan om förfarandet vid prövning av ärenden om ersättning. Enligt utredningens mening kan det sättas i fråga om det inte

är möjligt och lämpligt att tillskapa en förenklad instansordning. Denna

skulle innebära, att talan mot beslut i ersättningsfrågor av myndighet eller

lokal värderingsnämnd skall föras hos riksvärderingsnämnden. Även i fall av

den art som avses i den nuvarande rekvisitionslagen skulle således beslut av

myndighet i första instans inte behöva prövas i ytterligare två instanser utan

endast i riksvärderingsnämnden. Utredningen föreslår en bestämmelse av sådan innebörd. Praktiska skäl gör emellertid utredningen något tveksam

inför en sådan lösning. Utredningen räknar nämligen med att risk kan

uppkomma, alt en så kvalificerad instans som riksvärderingsnämnden i ett

kritiskt läge blir överhopad med ctt stort antal besvärsmål, som vart och ett för sig är av mindre krävande natur. Utredningen finner emellertid önskvärt

att möjligheterna att göra en dyiik förenkling kommer under diskussion. Skulle de med förenklingen förenade svårigheterna visa sig alltför stora, kan en ”säkerhetsventil” anordnas genom cut tillägg till den föreslagna bestämmelsen av innebörd, att talan mot beslut som där avses föres hos riksvärde-

ringsnämnden i den män regeringen inte bestämmer annorlunda. Ett annat alternativ är givetvis att behålla nuvarande ordning.

Det har även satts i fråga, om inte systemet med värderingsnämnder borde kunna förenklas mera radikalt. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att 1939 års beredskapsförfogandelag (SFS 1939:297) gav militär

myndighet större befogenhet, då det gällde att bestämma ersättning enligt

nämnda lag än vid rekvisition. Vid rekvisition ålåg det den militära myndigheten att underställa ersättningsfrågan lokal värderingsnämnd så snart det var tråga om förnödenhet m. m., som inte hade ett pris enligt taxa. Enligt 1939 års beredskapsförfogandelag fick emellertid den militära myndigheten bestämma ersättning även för icke taxesatt förnödenhet m. m. under förutsättning att den fann fordrat belopp vara skäligt. Om det var fråga om ersättningsbelopp över 20 000 kr.. skulle dock ersättningsfrågan liksom vid rekvisition alltid prövas av riksvärderingsnämnden.

Vid den revision av rekvisitionslagstiftningen, som gjordes i början av 1940-talet. utgick ur 1939 års beredskapsförfogandelag nyssnämnda bestämmelse om befogenhet för den militira myndigheten att besluta om ersättning.

De utredningsmän som tillkallats för revisionens verkställande anförde i sitt

betänkande (SOU 1941:37 s. 63), att stadgandet ansetts kunna utgå, eftersom enligt utredningens bedömning därmed inte utsades annat än vad som efter inträdd mobilisering utan särskild bestämmelse gällde beträffande anskaffning annorledes än med stöd av rekvisitionslagen.

Revisionen fullföljdes genom prop. 1952:201, i vilken dåvarande chefen för

försvarsdepartementet i denna del framhöll (s. 68), att den befogenhet, som på sätt nyss angivits tillerkänts den militäre befälhavaren, syntes innebära att denne, churu anfordran skett, skulle äga träffa uppgörelse under hand om ersättningen. En dylik befogenhet ansågs enligt propositionen inte böra

tillkomma befälhavaren. Emellertid hade statens krisrevision av anförda skäl hemställt om en uttrycklig bestärnmelse av innebörd, att sedan ett rekvisi-

tionsförfarande en gång inletts detta sedermera inte fick avbrytas genom

frivillig uppgörelse (s. 48). Depart2mentschefen instämde i huvudsak i vad

krisrevisionen anfört (s. 49). Med anledning härav tillkom stadgandet i 6 §

femte stycket rekvisitionslagen, enligt vilket militär myndighet, sedan

rekvisitionen skett, inte får träffa uppgörelse under hand om ersättning för

det rekvirerade. Samtidigt fick 4 § beredskapsförfogandelagen bl. a. formen

av en hänvisning till rekvisitionslagens bestämmelser om ersättning.

När det gäller frågan om exsättningserunderna erinrar utredningen om att

det tvångsmässiga ianspråktagandet av egendom som eu förfogande innebär är av subsidiär karaktär så till vida att ett frivilligt avtali princip skall gå före. Den grundsatsen föreslår utredningen komma till uttryck i lagen.

Utredningen förordar inte några mera väsentliga ändringar i de regler som nu gäller i fråga om ersättningsgrunderna. Utredningen föreslår att bestämmelser om ersättningsgrunderna samlas i åtta paragrafer i lagen under en gemensam rubrik. Bestämmelserna avser dels fall då ersättning skall utgå

enligt fastställd taxa eller motsvarande prissättning, dels fall då visst pris inte

har fastställts på förhand. Särskilda ersättningsregler ges beroende på om egendom tas I anspråk med äganderätt eller nyttjunderätt. Vidare regleras

ersättning för tjänst, handräckning, transport eller omhändertagande av

egendom samt ersättning i samband med erforderliga åtgärder beträffande cgendomen och ersättning vid skada celler olägenhet som har föranletts av dispositionsförbud utan efterföljande beslut om förfogande. I fråga om de överväganden som ligger bakom ersättningsreglerna hänvisar utredningen till vad som uttalades i förarbetena till allmänna förfogandelagen (prop.

1954:20 s. 101 f., 2LU 1954:19 s. 82 f.).

På en punkt innebär utredningens förslag en förenkling i jämförelse med allmänna förfogandelagen, som innehåller en föreskrift om att vid produktionsåläggunden och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet. om den som drabbas av åläggandet inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Föreskriften är dock inte tillämplig i det fall att tillverkningen av en vara är avslutad då beslut om dess avstående meddelas, eftersom tillverkningen här har skett utan att produktionsåläiggande har förelegat. Enligt utredningens mening ligger det i sakens

natur att det alltid måste anses innefatta obillighet, om den som har drabbats av ett sådant åläggande inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader.

Någon uttrycklig föreskrift härom är därför enligt utredningen inte nödvändig.

Ett särskilt spörsmål som utredningen belyser i detta sammanhang är frågan vilken fidpunkt som bör vara avgörande vid bestämmande av ersättning. Utredningen konstaterar att de relativt utförliga regler som allmänna förfogandelagen innehåller i detta avseende inte är fullständiga. För vissa fall lämnas det öppet åt beslutande organ att med hänsyn till sakens natur och övriga omständigheter bestämma vilken tidpunkt som i det särskilda fallet skall vara avgörande.

Utredningen anser att det är önskvärt att åstadkomma en avsevärd förenkling av de nu gällande, omständliga reglerna. Med ett förenklat synsätt torde enligt utredningen de nuvarande reglerna i själva verket innebära, att man beträffande förnödenheter tar sikte på den tidpunkt, då viss förnödenhet som skall avstås tas i anspråk här i riket eller inom visst område i riket i så berett skick som erfordras för dess användande til det avsedda ändamålet. För sådana fall då förnödenheten redan från början föreligger i färdigt skick

innebär det knappast någon avvikelse från huvudregeln, om man anger den aktuella tidpunkten som den, då föreskrift om avstående av förnödenheten meddelas. Beträffande utförande av tjänst förefaller det naturligt att anknyta till den tidpunkt då tjänsten utförs.

Med hänsyn till det nu sagda kuride det ligga nära till hands att i lagen ge en allmän regel beträffande den avgörande tidpunkten. Enligt utredningens mening ligger emellertid här angivna principer i sakens natur. Utredningen anser därför, att det knappast kan vara nödvändigt att slå fast dem i en uttrycklig lagregel. I den mån det anses praktiskt lämpligt kan givetvis dessa principer anges i tillimpningsföreskrifter eller anvisningar.

3.4 Bestämmelsernas fördelning på olika författningar

I utredningens förslag till förfogandelag ges till en början vissa grundläggande föreskrifter. sammanfattade under rubriken Inledande bestämmelser. Här anges förutsättningarna för lagens tillämpning samt innebörden av

förfogande och dispositionsförbud. I avsnittet Särskilda bestämmelser om

förfogande upptas ett flertal föreskrifter som närmare preciserar den enskildes

rättsställning vid ett förfogande. Hit hör regler om hinsyn till ägare eller

innehavare m. fl. enskilda. ianspråktagande med ägande- eller nyttjanderätt, skyldighet att tåla eller vidta vissa åtgärder beträffande ianspråktagen egendom, generell celler begränsad räckvidd av bestut om förfogande, tidpunkt för sådant besluts ikraftträdande, skyldighet att upplägga, förvara och vårda ianspråktagen egendom, tid för avlämnande av egendomen, äganderättens övergång, besvär, förberedelser under fredstid m. m.

En betydelsefull del av lagförslaget utgör bestämmelserna om värderingsförfarandet. Hit hör grundläggande regler om värderingsnämnder, ersättningsgrunder och handläggning av ersättningsärenden.

I ett särskilt avsnitt har samlats föreskrifter om uppgiftsskyldighet, vite, handräckning, tystnadsplikt m. m. Härtill ansluter sig bestämmelser om ansvar och förverkande samt vissa särskilda bestämmelser.

Till lagförslaget ansluter sig eu av utredningen utarbetat förslag till förfogandeförordning, som innehåller närmare bestämmelser i ämnet.

Det ligger enligt utredningen i sakens natur atl — såsom nyss sagts — de grundläggande bestämmelserna orm värderingsnännder tas in i förslaget till

förfogandelag. I fråga om de lokala nämnderna har vissa kompletterande föreskrifter av mera utåtriktad navar fått sin plats i förslaget till förfogande-

förordning. Dessa avser bl. a. sådaria detaljer som antalet nämnder i varje län

och nämndernas verksamhetsområden, utscende av ledamöter i lokal

nämnd, krav på erfarenhet och sakkunskap. ålderskrav, rätt att avsäga sig uppdrag som ledamot och läinsstyrelses kallelse till sammanträde med

nämnden. Rent administrativa och interna föreskrifter om nämndernas

organisation och verksamhet har utredningen brutit ut och samlat i två

särskilda på liknande sätt uppbyggda förordningar, den ena med instruktion för riksvärderingsnämnden, den andra med instruktion för lokal värderings-

nämnd, båda utan direkt motsvarighet i det nuvarande komplexet av författningar om rekvisition och förfogande.

De grundläggande bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsvarets behov i 8 kap. civilförsvarslagen har brutits ut ur denna och inarbetats i utredningens förslag till generell förfogandelag. Genom avfattningen av den

föreslagna 68 § civilförsvarslagen görs emellertid förfogandelagens bestäm-

melser tillämpliga även på förfogande för civilförsvarets behov. Återstående,

mera speciella regler om förfoganderätt i nämnda kapitel har omarbetats och

ingår i sitt nya skick i utredningens förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen. Även civilförsvarskungörelsen blir enligt utredningen i behov av Översyn.

Följdändringar blir vidare nödvändiga i beredskapskungörelsen (1960:515, ändrad senast 1973:866). Förslag till sådana ändringar har utarbetats av utredningen.

Förslag till förordning om förberedelser för krigsanskaffning framläggs. I detta har inarbetats väsentliga delar av nu gällande bestämmelser i kungörelsen (1952:825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av

egendom vid krig eller krigsfara och i uttagningskungörelsen (1963:110.

ändrad senast 1977:183). Dessa kungörelser bör upphöra att gälla, när förordningen träder i kraft. En särskild övergångsbestämmelse får dock med tanke på de närmaste åren ges beträffande uttagning av hästar.

De delar av gällande författningar som inte återfinns 1 utredningens

författningsförslag anser utredningen inte böra regleras av regeringen utan, i

den utsträckning det behövs, av myndigheterna i deras ullämpningsföre-

skrifter och anvisningar. Här åsyftas t. ex. rekvisitionsförordningens många

detaljrika bestämmelser om värderingsförfarandet i olika fall.

4¶Remissyttranden

4.1 Allmänt

Utredningens förslag har. sett som helhet, fått ett övervägande gynnsamt mottagande under remissbehandlingen. Många remissinstanser tillstyrker sålunda eller lämnar förslaget utan 2rinran. Dit hör kammarrätten i Göteborg, rikspolisstyrelsen, ÖB. försvarets eivilförvaltning, försvarets materielverk, vivil- Jförsvarsstyrelsen, försvarets rationaliseringsinstitut, fartvgsuttagningskommissionen, televerket, SJ, siöfartsverket. luftfartsverket, tränsportnämnden, statens Jjordbruksnämnd, kommerskollegium, överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

AMS, statens industriverk, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Malmö-

hus. Hallands, Örebro och Västerbottens län, civilbefälhavarna i Västra

civilområdet, Nedre Norrlands civitområde och Övre Norrlands civilområde,

Svenska kommunförbundet, SAF, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossist-

förbund, LRF, Sveriges Fastighetsägareförbund. Svenska Petroleum Institutet

och handelskamrarna.

Svea hovrätt anser att utredningen har löst sitt uppdrag på eu förtjänstfullt sätt och finner förslaget i huvudsak vara väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Övervägande skäl talar enligt hovrättens mening för en sammanföring av förfogandelagstiftningen så långt det är möjligt. Även om

utredningens förslag medför en välkommen förenkling av ifrågavarande

regelkomplex kommer också i fortsättningen en viss splittring att kvarstå. Hovrätten. som i och för sig delar utredningens uppfattning om hur långt

koncentrationen av förfogandelagstiftningen f. n. bör drivas, anser emellertid

att det skulle ha varit värdefullt orn utredningen mera ingående hade belyst möjligheterna av en ytterligare samordning av förfogandelagstiftningen. Det kan nämligen inte uteslutas att övriga författningar av förfogandekaraktär kan utformas mer enhetligt och anpassas till den nya lagstiftningen utan att

författningarna för den skull behöver sammanföras till en gemensam lag.

Försvarets sjukvårdsstyrelse, som uttalar sitt gillande av den koncentration

och administrativa förenkling som förslaget innebär, anser att det är viktigt alt lagen inte utformas på ett sådant sätt att statsmakterna blir obenägna att

sätta den i tillämpning. Detta talar för en lagteknisk konstruktion som drar en

bestämd gräns mellan å ena sidan kriser som hänger samman med krig och krigsfara samt å andra sidan s. k. fredskriser. Riksvärderingsnämnden ansluter sig i princip till den allmänna upplägg-

ningen av utredningens förslag. Uppgiften att skapa gemensamma bestäm-

melser för områden, som nu regleras genom olika lagar, tillkomna i skilda

sammanhang har givetvis varit förenad med vissa vanskligheter. Uttryck och begrepp som nu används i en viss lag har exempelvis vid överföring till den nya lagen måst i viss utsträckning kompletieras med särbestämmelser, avseende de speciella förhållander.a på andra områden. Hel nya uttryck och formuleringar har ofta kommit tillanvändning. Inte minst med hänsyn härtill hade det enligt riksvärderingsnämnden varit önskvärt att betänkandet hade

innehållit fylliga kommentarer till de olika bestämmelserna. Så är emellertid inte fallet.

Oljekrishämnden tar upp en principiell fråga som inte har behandlats av utredningen men som särskilt avser oljekrisnämndens verksamhet. Oljekrisnämnden framhåller att ransoneringslagsutredningen i sitt förstag till ny ransoneringslag har tagit upp bl. a. vissa frågor angående samordningen av bestämmelser i den föreslagna nya ransoneringslagen med bestämmelser i oljekrislagen som rör oljekrisnämndens verksamhet. Ransoneringslagsutredningen har sålunda pekat på att, då ransoneringslagen tillämpas med stöd av oljekrislagens igångsättningsmekanism, ersättning i samband med inlösen enligt ransoneringslagen inte bestäms av nämnd som anges där utan av den i oljekrislagen angivna oljekrisntämnden. Om emellertid förfogande över 1. ex. oljeprodukter sker med stöd av den föreslagna nya ransoneringslagen skall ersättning bestämmas av värderingsnämnd som anges i den föreslagna nya

förfogandelagen. Ransoncringslagsutredningen har framhållit att det torde vara förenat med uppenbara olägenheter om likartade ersättningsfrågor

avseende samma slag av förnödenheter skall bestämmas i skilda ordningar

beroende på vilken författning som har tillämpats vid inlösen- eller förfog-

andeåtgärden. I sitt yttrande över ransoneringslagsutredningens betänkande har oljekrisniäimnden på de sålunda anförda skälen i sak tillstyrkt ransoneringslagsutredningens förslag att det bör skapas en möjlighet att låta nämnden

handlägga även frågor om ersättning vid förfogande och inlösen enligt ransoneringslagen, såvitt de avser råolja och oljeprodukter, eller vid förfogande som i övrigt har samband med dessa produktstag. I och för sig kan

övervägas om inte åt oljekrishämnden på motsvarande sätt också borde

anförtros att handlägga frågor om ersättning vid förfogande enligt den

föreslagna förfogandelagen, såvitt de avser råolja och oljeprodukter. Nämnden har dock stannat för att inte föreslå en sådan ordning. De avgörande skälen härför är av övervägande praktisk natur. I en situation då den föreslagna förfogandelagens bestämmelser är i kraft och det kan komma t fråga att besluta om förfogande över råolja eller oljeprodukter torde antalet ersältningsärenden kunna komma att bli synnerligen stort. Likaså torde ärendena såväl kvalitativt som kvantitativt komma att. vara av sinsemellan mycket varierande beskaffenhet. Det torde också vara svårt att skilja ut grupper av ärenden som skulle lämpa sig för en prövning av oljekrisnämnden. Med tanke på de förhållanden under vilka den föreslagna förfogandelagen sålunda kan komma att tillämpas finner oljekrisnämnden därför inte anledning att föreslå någon särskild ordning för prövningen av dessa

ersättningsfrågor.

AMS pekar på det angelägna i att möjligheterna till och formerna för avsteg

från normalt gällande bestämmelser om arbetstid. arbetsmiljö, viss förhandlingsrätt o. d. under krig, krigsfara och andra av dylikt förorsakade förhål-

landen klarläggs närmare. Liknande uttalanden görs av SAF, Sveriges Industriförbund,. Sveriges Grossistförbund och SHIO.

Statens vattenfallsverk anser ast det är en praktisk fördel att behålla hittillsvarande gränsdragning mellan å ena sidan förfogandelagstiftningen och å andra sidan ransoneringslagstiftningen och de närstående författningar

avseende förfogande som erfordras för ransonering. Verket har för sin del

ingen erinran mot den av utredningen föreslagna uppdelningen, eftersom det inte heller från rättssäkerhetssynpunkt synes motiverat att koncentrera alla

förfogandebestämmelser till en författning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser avt en längre driven koncentration av förfogandelagstiftningen kan få verkningar som är svåra att överblicka och kan därför —i vart fall tills vidare — inte tillstyrka en sådan lösning med hänsyn till risken för onödiga och godtyckliga ingripanden.

Länsstyrelsen i Hallands län frarnhåller att det synes principiellt riktigt att

dra en gräns mellan bestämmelser avsedda för kriser föranledda av krig eller krigsfara och andra fredskriser. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att den föreslagna lagstift-

ningen tar alltför liten hänsyn till den enskildes rättsliga ställning, Länssty-

relsen anser också att det är önskvärt att civilförsvarets förfoganderätt förs in i

den föreslagna förfogandelagen.

4.2 Villkor för lagens tillämpning

Kammarrätten i Göteborg delar utredningens uppfattning att lagen bör

träda i kraft utan något särskilt förordnande, om Sverige kommer i krig. Inte heller utredningens överväganden och förslag angående krigsfara föranleder någon erinran från kammarrättens sida. Vad gäller utredningens förslag att lagen skall få sättas i tillämpning när det erfordras med hänsyn till försvarsberedskapen noterar kammarrätten att detta står I överensstämmelse med 13 kap. 6 & RF. I andra stycket nämnda lagrum stadgas emellertid också att I lagen noga skall anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Utredningen anger att stadgandet torde bli ullämpligt inte bara när regeringen med hänsyn till krigsberedskapen finner det nödvändigt att med stöd av 27 § 2 mom. värnpliktslagen ålägga viss värnpliktig att fullgöra en eller flera beredskapsövningar utan även i fall där försvarsberedskapen kräver ianspråktagande av exempelvis mark för brådskande befästningsarbeten eller av byggnader för tillgodoseende av lokalbehov. Enligt kammarrättens

mening är det inte helt tillfredsställande att lagtexten inte anger i vilka situationer lagen skall få sättas i tillämpning. Mot bakgrund av att i

betänkandet lämnats en redogörelse för situationer som faller in under

ifrågavarande stadgande och då en fullständig uppräkning av alla situationer

är utomordentligt svår att göra, tillstyrker kammarrätten emellertid utredningens förslag även i denna del. Kammarrätten pekar i anslutning härtill också på att en betydande garanti mot att lagen i onödan sätts i tillämpning

ligger i underställningsförfarandet. Försvarets materielverk anser att det i det särskilda fallet kan bereda vissa

svårigheter att avgöra om riket är i krig. Det hade därför i och för sig varit

önskvärt med en definition av begreppet krig. När det nu inte har bedömts vara möjligt att vare sig i lag eller motiviext närmare ange vilka slags handlingar eller händelser som skall anses innebära att krigstillstånd inträder, anser materielverket att en missbedömning i det särskilda fallet måste

behandlas med förståelse för svårigheterna.

Försvarets rationaliseringsinstirut betonar att det vid tillämpningen av lagen är nödvändigt att noggrant överväga vad som skall tas i anspråk med nyttjande- resp. äganderätt så att en begränsning av penningutflödet kan ske vid mobilisering.

Riksvärderingshämnden konstaterar att den av utredningen åsyftade bristsituationen som kan föranleda föreskrift om lagens tillämpning har angivits

avse ”förnödenheter av vikt för totalförsvaret”. Brist eller fara för brist på förnödenheter av annat slag kan således enligt utredningens förslag inte

medföra tillämpning av nämnda paragrafer även om situationen har

uppkommit till följd av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i. Riksvärderingsnämnden sätter i fråga om den citerade formuleringen ger ett

tillfredsställande uttryck för vad som åsvftas. I allmänhet brukar man i uttrycket totalförsvaret inlägga endast sådan verksamhet, som direkt är inriktad på förhållandena vid krig eller krigsfara som vårt eget land råkat i. I förevarande paragraf åsyftas med uttrycket totalförsvaret emellertid även verksamhet med annan inriktning, varom den s. k. oljekrisen i samband med

krigsförhållandena i Mellersta Östern hösten 1973 är ett exempel. Med

hänsyn härtill synes det nämnden lämpligare att de förnödenheter, som

bristsituationen skall avse, beskrivs med formuleringen ”förnödenheter av

vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen”. Denna formulering står i

bättre överensstämmelse med motsvarande stadganden i I och 2 §§ allmänna förfogandelagen, och den har även kommit till användning i2 % av det förslag

till ransoneringslag, som jämte annat framlagts av ransoneringslagsutredningen.

Kommerskollegium framhåller att frågan om de förutsättningar under vilka bemvyndigandet får utnyttjas är av central betydelse. Kollegiet anför att handelskamrarna särskilt har fäst uppmärksamheten på förslaget att förordnande om tillämpning av lagen får ges när regeringen finner det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen. Flera handelskamrar anser att denna formulering ger möjlighet till en mycket vid tolkning och framhåller att villkoren för tillämpning av lagen i detta fall bör preciseras närmare. Skånes handelskammare anser vidare att begreppet "förnödenheter av vikt för

totalförsvaret” bör närmare utredas. Kollegict delar handelskamrarnas uppfattning och finner viss oklarhet råda beträffande tolkningen av uttrycket

”nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen”. Av betänkandet kan inte

direkt utläsas om ”försvarsberedskapen” endast avser den beredskap som försvarsmakten svarar för eller om t. ex. den ekonomiska försvarsbered-

skapen inkluderas. Ett förtydligande i detta avseende liksom vad gäller

relationen till motsvarande punkt i 13 kap. 6 § RF skulle enligt kollegiets mening behövas.

AATS anför att det åligger AMS att under regeringen handha ullämpningen av tjänstepliktslagen. AMS förutsätter att tjänstepliktslagen kan sättas i tillämpning under samma förutsättningar som förfogandelagen. Om man med stöd av förfogandelagen kräver att ägare eller innehavare av produk-

tionsmedel, transportmedel eller annan egendom skall utöva viss verksamhet, bör denne också ha praktiska möjligheter att göra detta genom att ha

arbetstagare tillgängliga för verksamheten. Sådana möjligheter kan ges om t.ex. bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång, tjänsteförlängning och allmän tjänsteplikt gäller samtidigt som förfogandelagen. Tillämpningsförutsättningarna för förfogandelagen ach allmänna tjänstepliktslagen bör alltså

vara desamma. Liknande uttalande gör ÖB.

Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar att den av utredningen föreslagna

förfogandelagen inte till fullo ersätter allmänna förfogandelagen. eftersom

den inte är avsedd att tillämpas vid s. k. fredskriser. Länsstyrelsen har i och för sig inte något att erinra mot detta men förutsätter att förhållandet beaktas vid den pågående översynen av den allmänna ransoneringslagen så att förfogandebestämmelser som behövs vid fredskriser tas in i en omarbetad ransoneringslag. Länsstyrelsen utgår också från att den allmänna förfogandelagen inte upphävs förrän en sålunda omarbetad ransoneringslag kan träda

i kraft. I fråga om förutsättningarna för lagens tillämpning hänvisar länsstyrelsen i

Göteborgs och Bohus län 1 sitt remissyttrande ull en vid yttrandet fogad promemoria som har upprättats inom länsstyrelsens juridiska enhet. I promemorian konstateras att i lag med bemyndigande som avses i 13 kap. 6 8 RF noga skall anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Därmed ges en vttersta gräns för lagens tillämpning. Utredningens förslag inachåller emellertid inte något angivande av förutsättningarna utöver vad som följer av 13 kap. 6 X med undantag för ett fall. Det fall som åsyftas är tillämpningen av lagen vid utomordentliga förhållanden då det som vytterligare förutsättning har uppställts krav på att det skall råda knapphet eter betydande fara för knapphet inom landet på förnödenheter av vikt för

totalförsvaret. Den bristande preciseringen i fråga om vilken egendom som

får omhändertas och omfattningen därav innebär en väsentligt minskad rättssäkerhet. I promemorian anförs vidare att utredningsförslagets begränsning till regler som har stöd i 13 kap. 6 5 RF innebär att delar av gällande förfogandelagstuftnings tillämpningsområde bortfaller. Behovet av att med stöd av 8 kap. RF inarbeta förfoganderegler för det bortfallna området borde ha utretts. I varje fall saknas tillfredsställande klarlägganden av denna fråga. De [örfoganderegler som kan tänkas inflyta i en ny ransoneringslag täcker nämligen inte det bortfall av bestämmelser på den civila förfoganderättens område som utredningens förslag innebär.

ERF anser att myndigheternas tillämpning av lagen bör ske restriktivt vid

krigsfara och sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara och att frågan om tillämpningen av lagen i sådana fall snabbt bör underställas riksdagens prövning.

4.3 Underställningen

Riksvärderingshämnden konstaterar att i utredningens förslag verkan av utebliven underställning blir den att de meddelade föreskrifterna inte gäller. I

allmänna förfogandelagen beskrivs verkan av att underställning inte sker eller att riksdagen inte godkänner regeringens förordnande inom viss tid efter underställningen med uttrycket att regeringens förordnande förfaller. Motsvarande formulering används i allmänna ransoneringslagen och oljek rislagen. Nämnden antar att den av utredningen nu föreslagna bestämmelsen

är avsedd att ha samma innebörd eller således att regeringens föreskrifter

icke längre skall tillämpas. I språkligt hänseende synes utformningen av den föreslagna lagtexten inte vara fullt entydig eftersom den torde kunna ges även den innebörden att giltigheten av regeringens föreskrifter skall upphävas

med retroaktiv verkan. Nämnden förordar därför att det i nu gällande lagstiftning använda uttrycket ”förfaller” behålls eller att utredningens formu-

lering ”gäller icke föreskrifterna” ersätts förslagsvis med orden ”gäller föreskrifterna icke längre”. Liknande synpunkt för överstyrelsen för ekonomiskt försvar fram.

Länsstyrelsen i Hallands län anser att innebörden av bestämmelsen om underställning är oklar. Osäkerhet kan uppstå om underställning har skett eller inte. En dylik osäkerhet torde i vissa fall kunna leda till tveksamhet och

försämrad handlingskraft.

4.4 Ersättningsreglerna

Vad gäller förstaget i fråga om förfarandet vid prövningen av ersätllningsärenden konstaterar Svea hovrätt alt utredningen själv är tveksam till sitt förslag att myndighets beslut i ett ersättningsärende skall överklagas direkt till riksvärderingsnämnden och inte som enligt nu gällande regler till lokal värderingsnämnd. Hovrätten deltar de farhågor som utredningen hyser. Det går enligt hovrätten inte att bortse från risken att riksvärderingsnämnden i ett kritiskt läge blir överhopad med ett stort antal besvärsmål. Hovrätten förordar därför den av utredningen antydda ”säkerhetsventilen” att bemyndiga regeringen att bestämma att lokal värderingsnämnd under vissa förutsättningar skall vara mellaninstans. Kammarrätten i Göteborg framhåller att utredningen har föreslagit att ersättning som inte utgår cfter visst pris skall fastställas av lokal värderingsnämnd. Utredningen har emellertid också

föreslagit att frågan om sådan ersättning efter ansökan av part skall kunna

upptas till prövning omedelbart av riksvärderingsnämnden. om särskilda skäl föreligger. Undantagsregeln är enligt förslaget avsedd att öppna möjlighet att i 5 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 72

fråga av principiell betydelse eller eljest av stor räckvidd komma fram till ett

snabbt avgörande. Motsvarande regel i allmänna förfogandelagen har det innehållet att frågan om ersättning må endast på båda parternas skriftliga

begäran upptagas omedelbart av riksvärderingsnämnden. Huruvida utredningen genom den ändrade lydelsen verkligen avser att ändra förutsättningarna för sådan prövning framgår inte av betänkandet. Enligt kammarrättens

mening föreligger betydande risk för att den nya bestämmelsen leder till en ytterligare ökad arbetsbelastning hos riksvärderingsnämnden. Riksvärderingsnämnden torde med den föreslagna lydelsen ha att, beträffande varje begäran om omedelbart upptagande, pröva huruvida frågan är av principiell betydelse eller eljest av stor räckvidd. Försvarets rationaliseringsinstitut delar utredningens uppfattning att instansordningen bör förenklas. Institutet anser att det inte finns behov av någon säkerhetsventil utan menar att man vid behov kan förstärka riksvärderingsnämndens resurser. Den förenklade instansordningen kommer enligt institutet att kräva att ersättningstaxor fastställs och regelbundet uppdateras av riksvärderingsnämnden. Motsatt

uppfattning uttalar länsstyrelsen i Örebro län som förordar en säkerhetsventil.

Riksvärderingshämnden biträder utredningens ståndpunkt att nämnden i

undantagsfall skall ha möjlighet att ta upp en ersättningsfråga till omedelbar

handläggning med förbigående av lokal värderingsnämnd. Emellertid synes det ur principiell synpunkt vara ägnat att väcka betänkligheter att sådan handläggning skall kunna ske även om cen av parterna inte lämnat

medgivande därtill, ja t. o. m. om part motsätter sig förfarandet. Nämnden

föreslår att såsom villkor för tillämpning av denna handläggningsform uppställs, i överensstämmelse med vad som nu gilller enligt allmänna förfogandelagen. att båda parter begär sådan handläggning. För en sådan bestämmelse talar f.ö. även den av utredningen gjorda jämförelsen med skiljenämndsförfarandet. Härutöver bör, såsom utredningen föreslagit, gälla att det ifrågavarande förfarandet får tillämpas endast om riksvärderingsnämnden finner särskilda skäl föreligga. I fråga om fullföljdssystemet uttalar nämnden den uppfattningen, att det i och för sig ter sig obehövligt att ersältningsärenden skall kunna prövas i tre instanser. Frågan i dessa ärenden

är som regel av enkelt slag och kan ju endast gälla huruvida den myndighet

som bestämt ersättningen tillämpat taxan på riktigt sätt. Av motiveringen till förslaget framgår att utredningen varit tveksam inför den föreslagna

lösningen och detta närmast av praktiska skäl. Utredningen räknar nämligen

med att risk kan uppkomma att riksvärderingsnämnden i eu kritiskt läge blir

överhopad av ett stort antal besvärsmål, var för sig av mindre krävande natur.

Riksvärderingsnämnden delar dessa farhågor. Till belysning av sitt ställningstagande redovisar nämnden siffror från den senaste beredskapstiden.

Under åren 1939-1946 avgjorde riksvärderingsnämnden totalt 4 845 ersätt-

ningsärenden, varav enligt allmänna förfogandelagen 502. Siffrorna visar att

ersältningsärenden även med då gällande fullföljdsregler underställdes

riksvärderingsnämnden i inte obetydlig omfattning. Om taxa i ett framtida krisläge skulle komma att fastställas för varor i samma utsträckning som

skedde under andra världskriget (se SFS 1941:931), skulle det bli fråga om ett

stort antal varor av mycket varierande slag. Antalet beslut om ersättningar enligt taxa kunde då väntas bli mycket stort och överklagningarna många. Att belasta den högsta värderingsmyndigheten med att som andra instans avgöra

dessa mål kan befaras i hög grad snedvrida arbetet hos riksvärderingsnämnden, som i ett sådant läge rimligen måste ägna all sin kraft åt ärenden av mera

kvalificerad natur. Det må vidare framhållas att ärenden, som på föreslaget

sätt fullföljs direkt från myndighet till riksvärderingsnämnden, av förklarliga

skäl ofta kan vara ur formell synpunkt i mindre tillfredsställande skick, vilket

ytterligare skulle belasta nämnden i dess arbete. Beaktas bör vidare att vid fastställande av ersättning efter taxa svårigheter kan uppkomma när det gäller alt bestämma varans kvalitet. För avgörande av denna fråga krävs i regel

besiktning. Sådan kan förekomma i samband med att myndigheten

bestämmer ersättningen. Besiktning kan också ganska lätt ordnas genom lokal värderingsnämnds försorg, om egendomens ägare vid missnöje med ersättningen vänder sig dit med klagomål. Riksvärderingsnämnden å andra

sidan kommer i ett sådant läge i allmänhet att befinna sig på så stort avstånd från egendomen att en besiktning, om riksvärderingsnämnden bedömer

sådan behövlig, blir svår att genomföra och i vart fall kan komma till stånd

först vid en så sen tidpunkt att det då är svårt att fastställa varans ursprungliga

skick. Om lokal värderingsnämnd bibehålls i instansordningen bevaras också

fördelen med den personkännedom och insikt i lokala förhållanden, som är representerad i en sådan nämnd. Av nu anförda skäl förordar riksvärderings-

nämnden bestämt att lokal värderingsnämnd behålls som andra instans

beträffande beslut om ersättningar efter taxa vid ianspråktaganden, som enligt nu gällande ordning sker med stöd av rekvisitionslagen. Med hänsyn till de varierande förhållandena inom övriga delar av förfogandeområdet synes däremot riksvärderingsnämnden kunna behållas som andra instans vid förfogande i övrigt. Å andra sidan synes det inte behöva väcka några principiella betänkligheter att införa förbud mot fullföljd av talan mot lokal värderingsnämnds beslut i dessa ärenden. Som tidigare har antytts är här aktuella frågor knappast av sådan natur att den enskilde inte rimligen bör få låta sig nöja med lokal värderingsnämnds beslut. Riksvärderingsnämnden framhåller slutligen att. om enskild sakägare menar att den av myndigheten med tillämpning av taxan bestämda ersättningen är obillig, han alltid har möjlighet att direkt hos riksvärderingsnämnden påkalla prövning av ersättningsfrågan.

Oljekrisnämnden anser att den i 24 § allmänna förfogandelagen intagna

bestämmelsen om att fastställd ersättning i princip skall utbetalas genast bör överföras till en ny lag med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att det bör övervägas om inte lokal

värderingsnämnd kan fungera som beslutsinstans och att talan mot lokal.

värderingsnämnds beslut förs hos länsstyrelsen. Civilbefälhavaren i Nedre Norrlands civilområde framhåller att det måste vara ett krav att den enskilde inte fråntas sina möjligheter att bevaka och tillvarata sina rättigheter när det

gäller frågor om ianspråktagande av enskilds egendom och tjänster med stöd av ”tvångslagen”. Den enskilde skall ha reella möjligheter att anföra besvär

över de beslut som berör honom. I förslagen till förfogandelag och

förfogandeförordning talas om besvär dels över förfogandebestut, dels över

beslut som behandlar ersättningsfrågan. I förslaget ull förordningen föreskrivs att ett förfogandebeslut skall förses med en besvärshänvisning, om

beslutet innehåller uppgifter om ersättning efter visst pris. Detta kan tydas

som att enbart beslut med ersättningsuppgift kan överklagas men detta

stämmer inte överens med lagförslaget. Besvärsfrågan bör därför bli föremål

för förtydligande. Liknande erinringar förs fram av JO. Han framhåller således att av förvaltningslagen torde följa att beslut om förfogande bör

innehålla besvärshänvisning. För att inte något missförstånd skall uppstå kan eventuellt hänvisning ske till förvaltningslagen.

I fråga om ersänningsgrunderna konstaterar Svea hovrätt alt utredningen skiljer mellan sådana fall då ersättning vid förfogande skall utgå enligt fastställd taxa och fall då visst pris inte har fastställts på förhand. För de senare fallen innehåller utredningens förslag bestämmelser om de grunder enligt vilka ersättning skall utgå. För de förstnämnda fallen framgår däremot inte av lagtexten enligt vilka grunder taxan skall fastställas. Med hänsyn till att regeringsformen föreskriver att enskild skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande, bör enligt hovrättens mening den föreslagna lagen kompletteras på denna punkt. Hovrätten konstaterar vidare att utredningen inte har ansett det vara nödvändigt med en uttrycklig föreskrift att vid produktionsålägganden och därmed likställda förfoganden tillämpning av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet. om den som har drabbats av åläggandet inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Denna uppfattning delas inte av hovrätten. Med hänsyn till att det här är fråga om regler till skydd för enskildas rättssäkerhet bör bestämmelserna utformas så tydligt och klart som möjligt. Sratens pris- och kartellnämnd anser att en viss omredigering bör göras av de föreslagna ersättningsbestäm-

melserna. I de situationer då förfogandelagen kan komma att träda i

tillämpning torde man böra utgå tån att en ganska omfattande prisreglering redan är eller samtidigt blir genomförd, främst genom utfärdande av prisstopp resp. fastställande av högstpriser. Härigenom kommer vad som i gällande lagstiftning betecknas som ”taxepris” — av utredningen benämnt ”visst pris” —- att gälla inom stora områden. Med hänsyn härtill svnes det naturligt att vad man kallar normalfallen behandlas först. Som huvudregel! bör enligt pris- och

kartellnämnden anges att genom prisreglering gällande pris skall vara

normgivande för ersättningen och sålunda utgöra ”taxepris”. Beteckningen ”taxepris” synes härvid vara att föredra framför den av utredningen

föreslagna beteckningen visst pris. Efter huvudregeln bör sedan följa den alternativa lösningen av ersättningsfrågan innebärande att riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd som riksvärderingsnämnden bestäm-

mer i samråd med pris- och kartellnämnden fastställer särskilt taxepris.

Denna utväg är avsedd att begagnas i två huvudfall. Det ena fallet blir aktuellt på områden som inte omfattas av utfärdade prisregleringsbestämmelser, exempelvis genom att regeringen eller pris- och kartellnämnden har undantagit vissa varor från ett utfärdat allmänt prisstopp. Att likställa med sådana icke prisreglerade varor är varor och tjänster för vilka prisstoppet visserligen gäller men som av olika skäl vållar svårigheter för priskontrollen. Det andra fallet gäller sådana ersättningar, där visserligen ett taxepris föreligger i form av pris fastställt av prismyndigheten eller på annat sätt, men där riksvärde-

ringsnämnden eller lokal värderingsnämnd finner särskilda skäl att kräva en

annan prissättning. I sådant fall bör, där så är möjligt och praktiskt lämpligt, i enlighet med utredningens förslag samråd äga rum mellan värderingsnämnderna och pris- och kartellnämnden. AMS förutsätter att ersättning skall kunna utgå för att täcka anspråk som tredje man kan ha t. ex. på grund av att ett förfogandebeslut innebär att ett avtalat arbete måste avbrytas. Statens vattenfallsverk understryker att ersättningen måste grundas på återanskaffningspriset resp. marknadsvärdet vid tidpunkten för förfogandet. När det gäller utredningens följdsynpunkter på huvudregeln, nämligen att ersättning

inte skall utgå för indirekta skador eller förluster i samband med förfogande,

är det enligt vattenfallsverkets uppfattning oklart vad som i sammanhanget skulle kunna betraktas som indirekta skador eller förluster. Vad gäller elkraftområdet skulle den situationen kunna uppstå att för kraftproduktion lagrad olja ”utsätts” för förfogandebestut och måste ersättas med annal bränsle som både är dyrare att anskaffa och som medför högre produktionskostnader för elkraften. Sådan förfogandeåtgärd kan också få som fölid att kraftproduktion i en anläggning måste ersättas med produktion i andra anläggningar i elkraftsystemet, vilka har högre produktionskostnader. Om resp. anläggningar därjämte tillhör skilda ägare kompliceras ersättningsfrågan ytterligare. Här exemplifierade konsekvenser av förfogandecåtgärder kan enligt vattenfallsverkets mening inte rubriceras som indirekta skador. Verket förutsätter att kostnaderna härför betraktas som ”nödviindiga kostnader” vilka skall ersättas. Verket anser att det behövs en precisering av de kostnader för vilka ersättning skall utgå i samband med förfogande.

Utredningens förslag att inte i lagen ange vilken ridpunkt som bör vara avgörande vid bestämmande av ersättning har mött erinringar från några

remissinstanser. Svea hovrätt anser att frågan är alltför viktig för att lämnas

oreglerad. Åtminstone bör enligt hovrättens mening de grundläggande principerna läggas fast i lag. I samma riktning uttalar sig försvarets rationaliseringsinstitut och oljekrishämnden.

4.5 Övrigt

Utredningens utformning av begreppet förfogande har berörts av några remissinstanser. Försvarets civilförvaltning pekar på att i 48 talas om förfogande över egendom och att 16 8 anges att därmed skall förstås också rätt att kräva vissa tjänster. vilka närmare preciseras som verksamhet, tjänster och handräckning. I 28 och 30 §§ talas om egendom, åtgärd eller tjänst som omfattas av förfogande och i 338 talas om tjänst eller handräckning som avses 1 6 §. Civilförvaltningen ser det som angeläget att en såvilt möjligt enhetlig terminologi används och föreslår att i 4 § anges att förfogande avser egendom och tjänster. Vilka tjänster som avses kan närmare speciliceras i 6 5. Riksvärderingshämnden anser att utredningens utformning av begreppet "förfoga över” inte ger ett nöjaktigt uttryck för vad som är avsett att gälla. I

rekvisitionslagen beskrivs förfoganderätten så utt förnödenheter m. m. får

”utfordras”. T allmänna förfogandelagen anges i 3 § att ägare eller innehavare av förnödenhet skall ”avstå” den. Även övriga paragrafer i sistnämnda lag är uppbyggda så att någon förpliktas att göra eller tåla något. Den nu föreslagna

lagstiftningen har i princip samma uppbyggnad. Innebörden av ett förfogan-

debeslut torde vara att ägare eller innehavare av egendom är skyldig att avstå eller tillhandahålla egendomen eller eljest vidta eller tåla viss åtgärd. Följer den enskilde inte förfogandeföreskriften kan han dömas till straff, varjämte egendomen kan tas i anspråk med tvång. Den skyldighet som åligger den enskilde med anledning av ett förfogandebeslut har inte uttryckligen angetts någonstans i utredningens lagförslag. Enligt riksvärderingsnämnden synes så böra ske. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar konstaterar att utredningen i begreppet förfogande också lägger in en rätt att kräva att ägaren eller innehavaren av en anläggning utför de tjänster som har samband med produktion av vissa slags förnödenheter inom ramen för hans normala verksamhet. I fråga om s. k. ersättningsvaror kan tillverkningen av dessa kanske inte alltid placeras in så att de motsvarar en företagares normala verksamhet. Är produktionen av sådana varor förberedd genom företagsplanläggning, synes emellertid förutsättningarna för att ytterst kunna kräva framtagning av varan med stöd av en fullmaktslag vara ostridiga. Överstyrelsen är tveksam om detta klart iramgår av utredningens förslag. JO finner det tveksamt om utredningens förslag ger möjlighet att i ett beslut om förfogande över en anläggning föreskriva tjänstgöringsskyldighet för personalen vid anläggningen utöver vad som följer av deras ställning som anställda hos anläggningens ägare. Om utredningen har avsett denna möjlighet, bör utredningens förslag förtydligas.

Vissa remissinstanser uttalar sig om värderingsnämndernas sammansättning. Svea hovrätt anser att goda skäl talar för att även ordföranden i lokal

värderingsnämnd skall vara domare eller åtminstone jurist. I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Hallands län. Riksvärderingshämnden anser att det är lämpligt att bestämmelserna att ledamot skall vara myndig och inte i

konkurstillstånd hålls samman och utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i 4 kap. I $ rättegångsbalken. JO anser att man inte bör ställa strängare krav för ledamotskap i värderingsnämnd än för valbarhet till nämndeman.

I fråga om utredningens förstag till ansvärsbestämmelser pekar Svea hovrätt på de svårigheter som kan uppstå vid en samordning av vite och straff genom att sanktionsformerna handläggs av olika myndigheter. Hovritten ställer sig vidare tveksam till en så vittomfattande förverkanderegel som utredningen har föreslagit. Enligt hovrättens mening bör hithörande frågor övervägas ytterligare under det fortsatta lagstiftningsarbetet. Kammarrätten i Göteborg fäster uppmärksamheten på att utredningens förslag till ansvarsbestämmelser innebär en avsevärd stratfskärpning. Länssterelsen i Göteborgs och Bohus län anser att gällande straffsatser för grova brott inte bör sänkas på sätt som utredningen har föreslagit. Beträffande frågan att samma försumlighet kan bli föremål för såväl vites- som straffsanktion erinrar riksvärderingsnämnden om att denna konkurrensfråga behandlats vid tillkomsten av lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring och firmalagen (1974:156). För att undvika stötande dubbelsanktioner har i dessa lagar föreskrivits att den som har överträtt ett förelagt vitesförbud inte skall dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Enligt riksvärderingsnämnden bör det övervägas att föra in en motsvarande bestämmelse i den föreslagna

förfogandelagen. SAF och Sveriges Industriförbund sätter i fråga om det inte är tillräckligt att förelägga vite i fråga om underlåtenhet att fullgöra uppgifts-

skyldighet och att tillhandahålla affärshandlingar. Enligt dessa remissinstanser finns inga motiv för den skärpning av husbondeansvaret som utredningens förslag innebär.

Bestämmelsernas fördelning på olika författningar kommenteras av några remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg anser att bestämmelserna om muntlig förhandling och om rätt till ersättning inte är frågor som rör nämndernas interna verksamhet och därför bör placeras i lagen och inte som utredningen har föreslagit i tillämpningsförfattningarna till lagen. Motsatt uppfattning har försvarets civilförvaltning som finner att det är önskvärt att hithörande bestämmelser i större utsträckning än som har förordats av utredningen förs från lagen till förfogandeförordningen och instruktio-

nerna.

5¶Föredraganden

5.1 Allmänt

Vid krig eller krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden kan samhällsintresset kräva att myndigheterna gör eller underlåter något som inkräktar på eller begränsar de rättigheter som under normala förhållanden tillkommer medborgarna, företag eller institutioner. Det ligger i sakens natur

att sådana åtgärder ofta måste beslutas snabbt för att få avsedd verkan. Redan

av detta följer att riksdagens beslut inte kan avvaktas innan en sådan åtgärd

vidtas hur önskvärt detta än i och för sig hade varit. Riksdagens inflytande på

hithörande frågor måste dock säkerställas i största möjliga utsträckning. Detta har hitills skett på det sättet att riksdagen i fred har antagit lagar som skall användas i här avsedda situationer men som ger regeringen bemyndigande att besluta om att sätta lagarna i tillämpning. Vår administrativa försvarsberedskap bygger på dessa s. k. fullmaktslagar.

I den nuvarande fullmaktslagstiftningen har inte gjorts någon klar

gränsdragning mellan de olika slag av behov som skall tillgodoses. Vissa författningar är begränsade till militära behov. Hit hör först och främst

rekvisitionslagen (1942:583, ändrad senast 1971:610) som har tillkommit med konstitutionell grundval i 74 § 1809 års regeringsform. Enligt denna lag har

regeringen tillagts befogenhet att under vissa förhållanden låta av kommuner

och enskilda rekvirera förnödenheter och tjänstbarheter, som kan finnas i orten och som behövs för att fylla sådana försvarsmaktens oundgängliga

behov som inte kan tillgodoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Regeringens befogenheter gäller från den dag då enligt beslut av regeringen och, om riksmöte inte pågår, riksdagen blivit inkallad, rikets försvarsmakt

eller någon del därav ställs på krigsfot. De slag av förnödenheter och

tjänstbarheter som får tas i anspråk räknas i detalj upp i lagen. Den som avstår egendom är berättigad till ersättning. Ersättningen utgår efter taxa eller fastställs till beloppet av en särskilt inrättad lokal värderingsnämnd. För överprövning av lokal värderingsnämnds beslut finns riksvärderingsnämnden som är gemensam för nela landet.

Rent militära behov tillgodoses också genom beredskapsförfogandelagen

(1942:584, ändrad 1946:65). Den lagen täcker i stort sett samma område som rekvisitionslagen men är tillämplig i ett tidigare skede. Dess ändamål är i

första hand att under beredskapstillstånd, innan försvarsmakten ännu har

ställts på krigsfot, möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för försvarsmaktens behov. Lagen kan emellenid tillämpas även vid avveckling av tidigare anbefalld beredskap. Lagen ansluter nära till rekvisitionslagen.

Rätten att förfoga över egendom är dock inte lika vidsträckt enligt bered-

skapsförfogandelagen som enligt rekvisitionslagen.

Vissa fullmaktslagar omfattar både militära och civila behov. Allmänna

förfogandelagen (1954:279, ändrad senast 1975:700) gäller hela totalförsvaret.

Dess räck vidd är emellertid begränsad till åtgärder som är nödvändiga för att

tillgodose rent försörjningspolitiska intressen, dvs. åtgärder för att trygga civilbefolkningens försörjning och försvarets allmänna behov. Denna

begränsning bör ses mot bakgrunden av att bestämmelserna om avstående av törnödenheter och om bestag i den tidigare förfogandelagen av år 1939 i några

fall användes i prisreglerings- eller priskontrollsylfte, i valutapolitiskt eller

sysselsältningspolitiskt syfte eller för att göra det möjligt att ta ut clearing-

avgifter som inte var behövliga från försörjningssynpunkt. Här har således en åtstramning skett så aut allmänna förfogandelagen har begränsats till out fåtal tör riket eller befolkningen livsviktiga intressen (se prop. 1954:20 s. 49). 128

anges som huvudregel att föreskrift om tillämpning av lagen får meddelas för att tillgodose behov av förnödenhet som erfordras tör krigsbruk eller för

ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller

produktionen. Dessutom kan föreskrift meddetas om upplåtelse av egendom eller del därav jämte inredning eller utrustning och om ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen, allt för att bereda tjänstelokal

åt offentlig myndighet eller för annat liknande ändamål. Vidare kan föreskrift om transporter för statens räkning meddelas för annat ändamål av betydelse för det allmänna än nyss är sagt. Allmänna förfogandelagen är avsedd att tillämpas i krig eller vid krigsfara

som riket befinner sig i men även vid knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av den art som omfattas av nyssnämnda huvudregel. I sistnämnda fall skall emellertid knappheten eller faran för knapphet ha uppkommit till följd av krig som riket befunnit sig i eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket imräftad utomordentlig händelse. Även en annan begränsning finns emellertid för dewta fall. Förordnande om tillämpning av lagen får därvid meddelas endast för att tillgodose behovet av sådan förnödenhet beträffande vilken knapphet eller betydande fara för knapphet har uppstått till följd av händelse som nyss angavs. Reglerna om ersättning i allmänna förfogandelagen anknyter till reglerna I rekvisitionslagen.

Civilförsvarets behov av förfoganderätt tillgodoses genom bestämmelser i 8 kap. civilförsvarslagen (1960:74, omtryckt 1975:712. ändrad senast 1977:203). I 68 X ges huvudregeln att civilförsvarschef och länsstyrelse under civilförsvarsberedskap får ta i anspråk viss närmare angiven egendom, som innehas av annan än staten, om det krävs för att statlig civilförsvarsuppgift skall kunna fullgöras och överenskommelse om egendomens avstående inte kan träffas tillräckligt skyndsamt. Kommun har en begränsad förfoganderätt beträffande egendom. som finns inom kommunen. Den rätten kan såvitt

gäller utförande av byggnadsanordning utnyttjas också under tid då civilför-

svarsberedskap inte är anbefalld men då endast utövas av länsstyrelsen.

Civilförsvarslagen innehåller et flertal bestämmelser. som svarar mot reglerna i rekvisitions- och förfogandelagarna, men i lagen ingår ocksä on del bestämmelser som är specifika för civilförsvaret. Enligt lagens ordalydelse innebär ett förfogande att egendom tas i anspråk. Dot är således inte möjligt

att med stöd av civilförsvarslagen 2xempelvis ålägga en enskild att tillverka

eller bereda vissa produkter. Genom kombination av förfoganderätt över

t. ex. motorfordon och civilförsvarsplikt enligt 12 § 1 mom. civilförsvarslagen kan dock en enskild fordonsägare åläggas att uttöra transporter.

När det gäller att bestämma ersättning vid förfogande enligt civilförsvarslagen används två olika system beroende på om förfogandet görs under

civilförsvarsberedskap eller under annan tid. Råder civilförsvarsberedskap

tillämpas revisitionslagens ersättniagsregler medan i annat fall ersättningen bestäms med tillämpning av expropriationslagen (1972:719. ändrad senast

1976:46). Inom verksamhetsområdet för kommunal beredskap m. m. gäller lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m., som under något olika förutsättningar kan träda i tillämpning i krig eller vid krigsfara vari riket befinner sig eller, om bostäder har förstörts i större

omfattning, under krig vari riket har varit. Enligt 2§ lagen är ägare eller innehavare av byggnad eller del därav vid ullämpning av lagen skyldig att för

inkvartering upplåta bostad, sora ecivilförsvarsmyndighet eller i lagen (1964:63) om kommunal beredskap (omtryckt 1977:417) angiven beredskapsnämnd anvisat för sådant ändamål. Om ägare eller innehavare av byggnad

eller del därav vägrar att upplåta inkvarteringsbostad enligt 2 § och inkvar-

tering inte kan komma till stånd med tillämpning av civilförsvarets förfoganderätt, äger beredskapsnämnden enligt 3 § företägga ägaren eller

innehavaren att upplåta inkvarteringsbostaden, eventucllt med utsättande av

vite för underlåtenhet att rätta sig efter föreläggandet. I sista hand kan

länsstyrelsen förordna om handräckning. För upplåtelse av inkvarteringsbostad är inkvarteringsvärden berättigad till skälig ersättning av den inkvarterade i den mån inte ersättning utgår av statsmedel.

Fnligt krigssjukvårdslagen (1953:688. omtryckt 1966:52. ändrad senast

1971:1112) skall den allmänt civila hälso- och sjukvården samt den civila veterinärverksamheten i krig etler vid krigsfara, vari riket befinner sig, eller när det påkallas av andra utomordentliga förhållanden omorganiseras enligt särskilda bestämmelser av regeringen så att nämnda verksamhetsgrenar motsvarar de fordringar som i ett sådant läge ställs på dem. När lagen under

sådana förhållanden tillämpas skall allmänna förfogandelagen gälla för att tillgodose det allmänt civila medic.nalväsendets och det civila veterinärväsendets behov av förnödenheter och detta utan hinder av vad i allmänna förfogandelagen finns föreskrivet om förutsättningarna för sistnämnda lags tillämpning. Inom försörjningsväsendet gäller lagen (1961:655) om undanförsel och

förstöring fändrad 1964:217). Enligt denna lag får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig. besluta att egendom av betydelse för försvaret etler folkförsörj-

ningen eller eljest för det allmänna skall föras från den plats där den finns till

annan förvaringsplats tundanförsel). Sådant beslut får också avse förflyttning av viss industriell eller annan verksamhet av betydelse som nyss sagts. Syftet med åtgärden är att förhindra att sådan egendom celler verksamhet genom krigshandlingar förstörs eller på annat sätt går förlorad eller att nå en från beredskapssynpunkt mer ändamålsenlig geografisk fördelning av egendomen eller verksamheten.

Påkallas i annat fall av utomordentliga förhållanden undanförsel för nyss angivna ändamål, får regeringen besluta om detta med riksdagens samtycke.

Föreligger trängande fara för att egendom av sådan beskaffenhet. att fiendens innehav därav skulle underlätta hans krigsansträngningar viäsentligt, skall falla i fiendens hand och möter hinder mot undanförsel av egendomen, får enligt 55 regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva. att egendomen skall förstöras eller eljest sättas ur brukbart skick (förstöring).

Har beslut om undanförsel eller förstöring meddelats, gäller enligt 7 § att

myndighet som regeringen bestämmer får ta i anspråk markområden. byggnader, utrymmen, transportmedel och materiel samt vad som i övrigt

kan finnas erforderligt för att fullgöra uppgift enligt lagen. Därvid skall

bestämmelserna i allmänna förfogandelagen tillämpas.

En särställning intar lagen (1932:242) om skyldighet i vissa fall att

tuillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov. Denna lag

gäller även i fredstid, men för dess tillämpning förutsätts att polisstyrka dras samman för att upprätthålla ordningen. Länsstyrelsen får i sådant fall, om det påkallas av särskilda skäl, förordna att ägare och innehavare av förnödenheter. transportmedel, rum för personal. hästar. fordon och annat, som oundgängligen behövs för polisverksamhetens uppehållande och inte med tillräcklig skyndsamhet kan anskaffas på annat sätt. skall vara skyldiga att på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt polisbefäl mot full ersättning ullhandahålla vad som sålunda behövs. Vid meddelande av sådant förordnande skall anges den ort och den tid, för vilken

förordnandet gäller.

I fullmaktslagstiftningen har vidare en skiljelinje dragits mellan å ena sidan bestämmelser som reglerar förfoganderätten samt därmed sammanhängande spörsmål och å andra sidan bestämmelser om ransonering och närliggande frågor.

Till sistnämnda komplex hör allmänna ransoneringslagen (1954:280, ändrad senast 1975:701). Förutsättningarna för att denna lag skall tillämpas är desamma som gäller i fråga om allmänna förfogandelagen. En särskild regel finns dock i ransoneringslagen för brådskande fall. För att möjliggöra en av

förhållandena påkallad hushållning med förnödenhet, som behövs för

krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som annars är av vikt för befolkningen eller produktionen, får regeringen enligt lagen meddela vissa slags föreskrifter om reglering av handel m. m. För att utjämna priserna på

förnödenheter av samma eller likartat slag eler för att tillgodose behov av vissa förnödenheter får regeringen besluta om särskilda avgifter och bidrag (clearingavgift, clearingbidrag, prisutjämningsavgift). Lagen innehåller även

bestämmelser om inlösen i vissa fall av förråd av viss förnödenhet, om

räansoneringsbevis och om uppgiftsskyldighet m. m.

Till den grupp av bestämmelse: som här berörs hör också oljekrislagen (1975:197). som har tillkommit för att säkerställa fullföljandet av Sveriges åtagande enligt avtalet om ett internationellt energiprogram. Oljekrislagen innehäller särskilda förfogandereglor. I fråga om bestämmande av ersättning hänvisas till allmänna förfogandelagen. Oljekrislagen är inte konstruerad som en fullmaktslag vad gäller förfoganderätten.

Som framgår av vad jag nu har anfört förekommer bestämmelser om rekvisition och förfogande i ett stort antal författningar. I flera sammanhang har framhållits att hela komplexet av bestimmelser, som avser inte bara försvarsmaktens utan också i åtskilliga hänseenden civila myndigheters

behov, borde bli föremål för en grundlig överarbetning. För att göra detta

arbete tillsattes 1967 års rekvisitions- och förfogandeutredning (Fö 1968:19). Utredningen har avgett betänkandet (SOU 1975:65) Förfogandelagstiftningen.

Utredningsuppdraget har haft visst samband med arbetet på den nya regeringsformen. I 74 X< 1809 ärs regeringsform fanns bestämmelser som rörde den militära rekvisitionsrätten. Förfoganderätten i övrigt har däremot byggt på lagstiftning. som har tillkommit genom samfällt beslut av regering och riksdag.

Genom 13 kap. 6 X regeringsformen (RF) har nu skapats en konstitutionell grundval för förfogandelagstiftning. Lagrummet avser de fall då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller då det råder sådana utomordentliga

förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har

befunnit sig. Däremot omfattar lagrummet inte utomordentliga förhållanden som har annan orsak. S. k. fredskriser, dvs. lägen då allvarliga störningar inom försörjningsviktiga varuområden har uppstått utan att det är krig eller krigsfara i vår nära omvärld — 1. ex. oljekrisen vintern 1973-74 -— faller således utanför lagrummets räckvidd. För att finna stöd för vissa bestämmelser exempelvis i allmänna ransoneringslagen och allmänna prisregleringslagen får man därför gå till de regler om delegation som finns i RF:s allmänna

normgivningskapitel (8 kap.)

Utredningens förslag till förfogandelagstiftning utgår från bestämmelserna i 13 kap. 6 5 RF. Utredningen har närmast sett som sin uppgift att, utan alt föreslå mera genomgripande sakliga ändringar. lägga fram förslag som syftar till en koncentration och förenklirg av förevarande författningskomplex.

Utredningens förslag innebär att de grundläggande reglerna i den nuvarande centrala lagstiftningen om rekvisition och förfogande samlas i en tag, som utredningen benämner förfogandelagen. I samband därmed föreslås att rekvisitionslagen. beredskapsförfogandelagen och allmänna förfogandetagen

upphävs. Utredningen föreslår vidare att 8 kap. civilförsvarslagen, som reglerar förfoganderätten för civilförsvarets behov, anpassas till den föreslagna förfogandelagen.

Utredningens förslag har i stort vunnit allmän anslutning vid remissbehandlingen. Flertalet remissinstanser tillstyrker i huvudsak förslaget eller anför att de inte har några principiella erinringar mot det. Även jag anser att betänkandet är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Jag kommer i det följande att behandla viktigare avsnitt i utredningsförslaget. Vissa frågor kommer jag att beröra i specialmotiveringen.

5.2 En gemensam förfogandelag

En fråga som utredningen ingående diskuterar är hur långt en koncentration av den vittförgrenade och komplicerade förfogandelagsuftningen skall

drivas. Utredningen har för sin del utgått från att den gränsdragning skall

bestå som redan tidigare har gjorts mellan förfogandelagstiltningen, å ena

sidan, och det komplex av bestämmelser som reglerar ransonering, prisreglering och närliggande frågor, å andra sidan. I fråga om förfogandebestämmelserna i lagen om skyldighet i vissa fall att

uillhanda hålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov finner utredningen att dessa bestämmelser såväl i fråga om syftet som beträffande förutsättningarna för lagens tillämpning skiljer sig från övriga förfogandelagar. Särskilt pekar utredningen på att lagen gäller även i fredstid. Den kan alltså betraktas som relativt fristående. Utredningen anser att det inte finns villräcklig anledning att föra samman denna lags bestämmelser med förfogundelagstiftningen i övrigt.

Lagen om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m. tillkom år 1964 i samband med att de uppgifter inom totalförsvaret som skall fullgöras av kommunerna och som inte är specialreglerade i särskild lagstiftning fastlades i lagen om kommunal beredskap. I samband med ullkomsten av lagen anfördes att frågan om tillhandahållande av inkvarteringsbostad inte borde lösas genom förfoganderätt. Den särskilda lagens speciella karaktär och dess samhörighet med lagstiftningen om kommunal beredskap talar enligt utredningens mening mot att bryta ut lagen eller någon del av den ur dess nuvarande sammanhang.

I fråga om behovet av förfoganderätt för sjukvårdsändamål konstaterar utredningen att detta tidigare tillgodosågs genom 1939 års förfogandelag. I samband med tillkomsten av allmänna tförfogandelagen uttalades (prop. 1954:20 s. 179) att det inte var tillrådligt att belasta krigssjukvårdslagen med utförliga bestämmelser om förfogande. I stället valdes den lösningen att i krigssjukvårdslagen infördes en bestämmelse av innebörd att. oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, skull den i erforderliga delar gälla för att tillgodose behov som avses i krigssjukvårdslagen. då sistnämnda lag är i ullämpning. Utredningen finner

inga skäl att föreslå någon ändring i detta hänseende.

Lagen om undanförsel och förstöring utfärdades år 1961. När förslaget

lämnades till riksdagen anfördes (prop. 1961:202 s. 20) att särskilda förfoganderiättsbestämmelser behövdes för att genomföra undanförsel och förstö-

ring. Visserligen kunde i vissa lägen allmänna förfogandelagen förutsättas

vara i tillämpning och säledes möjliggöra ianspråktaganden även för här

avsett ändamål. Emellertid var att märka att förfogandelagstiftningen inte täckte hela undanförselområdet — arkivalier, kulturhistoriska föremål etc. föll

exempelvis utanför — och dessutom var det synnerligen önskvärt att

undanförsel kunde ske redan innan beredskapslagarna i övrigt satts i

tillämpning. Enligt utredningens mening är de skäl som anfördes år 1961

alltjämt bärande. Någon anledning att gå ifrån den ordning som då infördes finner utredningen alltså inte.

Vad angår bestämmelserna om förfoganderätt för civilförsvarets behov

konstaterar utredningen att de i stor utsträckning både formellt och reellt nära

stämmer överens med motsvarande regler i rekvisitions- och förfogandela-

garna. Utredningen föreslår därför att en koppling görs till civilförsvarslagen

på det sättet att i civilförsvarslager anges att förfogandelagen gäller i fråga om

förfogande för fullgörande av statlig civilförsvarsuppgift, om inte annat anges i civilförsvarslagen.

Behovet av förfoganderätt vid ransonering bör enligt utredningen tillgodoses genom att en föreskrift motsvarande 7 a § krigssjukvårdstagen tas in i ransoneringslagen. Härigenom skulle en förfoganderätt enligt ransoncerings-

lagen lösgöras från de strängare förutsättningarna eniigt förfogandelagen

utan att de omfattande reglerna om förfoganderättens innebörd m. m. i

sistnämnda lag behöver upprepas i ransoneringslagen.

Utredningens överväganden om samordningen av förfogandelagstifi-

ningen godtas eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Svea

hovrätt anser dock att det skulle ha varit värdefullt om utredningen mera

ingående hade belyst möjligheterna av en ytterligare samordning.

Också jag kan ansluta mig till utredningens ståndpunkt i den behandlade frågan. Jag vill särskilt stryka under utredningens uttalande att endast försörjningspolitiska intressen bör få tillgodoses inom ramen för förfogandelagen. Det innebär att förfogande får omfatta endast egendom som är av

vikt för totalförsvaret eller folkförsörjningen. Till gränsdragningen mellan

förfogandelagstiftningen och ransoneringslagstuiftningen återkommer jag i följande avsnitt.

5.3 Villkor för lagens tillämpning

Entigt RF skall föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det

allmänna som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i

enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden meddelas genom lag (8

kap. 3 9. Till sådana föreskrifter hänförs bl. a. föreskrifter om rekvisition och

annat sådant förfogande. Enligt RF gäller vidare att varje medborgare skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestäms i lag för det fall att hans egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant förfogande. Lag stiftas av riksdagen ensam. När det uttryckligen anges i RF kan riksdagen lämna ifrån sig sin normgivningskompetens. I 13 kap. 6 XY RF föreskrivs att regeringen i vissa angivna fall med stöd av bemyndigande i lag kan genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst ämne som enligt grundlag skall meddelas genom lag. De fall som anges I paragrafen är om riket

är I krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig etler av krigsfara som riket har befunnit sig i. Enligt

paragrafen kan regeringen vidare med stöd av bemyndigande i lag genom

förordning bestämma att i lag meddelad föreskrift om rekvisition eller annat

sådant förfogande skall börja eller upphöra att tillämpas, om det behövs med hänsyn till försvarsberedskapen. I lag med bemyndigande av det här slaget skall noga anges under vilka förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas.

Utredningens förslag till förfogandelag utgår från bestämmelserna i 13 kap. 6 5 RF. Det innebär att tillämpningsområdet har begränsats till de fall som avhandlas där. Tillämpningsområdet har således gjorts snävare än området

för allmänna förfogandelagen. Utredningen föreslår sålunda att lagen skall kunna sättas i tillämpning, då riket befinner sig i krig eller krigsfara eller då sådana utomordentliga förhållanden råder som är föranledda av krig eller av

krigsfara som riket har befunnit sig i.

Utanför det föreslagna tillämpningsområdet faller alltså sådana utomordentliga förhållanden som har annan orsak. Lagen skall dock kunna sättas i tillämpning om regeringen — utan att krigsfara råder — finner det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen. Sistnämnda fall avser den situation då

värnpliktiga inkallas till tjänstgöring med stöd av 27 § 2 mom. oller 28 8 I

mom. värnpliktstagen (1941:967, omtryckt 1969:378. 27 3 2 mom. och 28 3 I mom. ändrade senast 1975:555). Bestämmelsen i 28 § I mom. nämnda lag innebär att regeringen får inkalla ull tjänstgöring samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till behövligt antal, när rikets försvar eller dess säkerhet annars kräver det. Enligt 27 85 2 mom. värnpliktslagen kan värnpliktig åläggas att fullgöra en eller flera beredskapsövningar, om regeringen finner det nödvändigt med hänsyn till krigsberedskapen. Enligt utredningen får man anta att det kan finnas ett visst behov av förfoganderätt vid inkallelse till beredskapsövning. Förutsättningarna för tillämpning av bemyndigandelagstifining

enligt 13 kap. 6 5 omfattar också det fallet. De behöv som skall tillgodoses

med förfogande i här avsedda situationer är främst de behov som de inkallade törbanden har. Utredningen menar emellertid att man också får förutse att lägen som är likartade med de här avsedda kan uppstå utan att någon direkt koppling tll den personella försvarsberedskapen föreligger. Utredningen syftar på lägen, då försvarsberedskapen kräver tanspråktagande exempelvis av mark för brådskande befistningsarbeten eller av byggnader för tillgodoseende av lokalbekov som kan väntas uppkomrna vid förestående omgrup-

peringar. Enligt utredningen föreligger knappast anledning att från den

synpunkt som nu är i fråga göra skillnad mellan fall av det ena eller andra

slaget.

I fråga om lagens tillämpning under utomordentliga förhållanden anser utredningen att formuleringen ger en vidsträckt ram för att utnyttja ett

bemyndigande. Enligt utredningens mening måste en bestämmelse som är avsedd för et sådant läge närmare preciseras med beaktande av 13 kap. 6 § andra stycket RF, som enligt vad som nyss angavs föreskriver att i lag med

bemyndigande av det här slaget noga skall anges under vilka förutsättningar

bemyndigandet får utnyttjas. Enligt utredningen bör bestämmelsen därför begränsas till knapphetslägen av det slag som beskrivs i I X tredje stycket

allmänna förfogandelagen. Detia lagrum avser enligt sin ordalydelse

knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet som

behövs för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen. Utredningen föreslår i samman-

hanget en förenkling. Det ckonomiska försvaret ingår i totalförsvaret. Det

ekonomiska försvarets uppgift är att bidra till att trygga vår försörjning, om

vårt land blir hänvisat till egna försörjningsresurser på grund av konflikter i

vår omvärld. Som exempel på vad som hör till det ekonomiska försvaret

nämns i detta sammanhang livsmedelsförsörjningen, industriproduktionen, energiförsörjningen och transporterna. I anslutning till den sålunda uttalade målsättningen anser utredningen att de förutsättningar under vilka bemyn-

digandet får utnyttjas kan närmare anges så att det genom utomordentliga

förhållanden skall ha uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för totalförsvaret. En ytterligare skärpning av de uppställda kraven ligger i att utredningen föreslår att förfogande skall få ske endast om totalförsvarets ofrånkomliga behov inte utan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt. Detta villkor hänför sig dock inte

till förutsättningarna för att bemyndigandet skall få utnyttjas.

Utredningens förslag ull utformning av villkoren för lagens tillämpning har

mött erinringar från några remissinstanser. Kammarrätten i Göteborg anser

utt det inte är helt ullfredsställande att lagtexten inte angeri vilka situationer hänsynen till försvarsberedskapen gör det möjligt att förordna om tillämpning av lagen. Kommerskollegium framhåller att frågan om de förutsätt-

ningar under vilka bemyndigandet får utnyttjas är av centra! betydelse och

anser att villkoret ”nödvändigt :ned hänsyn till försvarsberedskapen” ger möjlighet till en alltför vid tillämpning av lugen. Av utredningsbetänkandet kan inte direkt utläsas om ”försvarsberedskapen” endast avser den beredskap som försvarsmakten svarar för eller om t. ex. den ekonomiska försvarsberedskapen inkluderas. Entigt kollegiets mening behövs ett förtydligande i

detta avseende. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus fin konstaterar att utredningens förslag inte innehåller något angivande av förutsättningarna för

utnyttjandet av bemyndigandet utöver vad som följer av 13 kap. 6 X RF.

Detta är betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Vidare efterlyser länssty-

relsen ett klarläggande av behovet av förfoganderätt utanför tillämpnings-

området för 13 kap. 6 5 RF.

Jag delar i allt väsentligt utredningens uppfattning om när lagen skall få sättas i tillämpning. Det är från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att ramen för en bemyndigandelagstiftning inte görs vidare än omständigheterna kräver. Den naturliga utgångspunkten för fastställande av en sådan ram utgör - som utredningen också har funnit — 13 kap. 6 § RF. Utanför det föreslagna tillämpningsområdet bör alltså falla sådana utomordentliga förhållanden som har annan orsak än krig eller krigsfara. Detta innebär en inskränkning i jämförelse med allmänna förfogandelagens tillämpningsområde. En följd härav blir att man i en bristsituation som inte har sin grund i krig eller krigsfara får finna stöd I annan lag än förfogandelagen för åtgärder som innebär att egendom fråntas enskilda. Sådana åtgärder kan behöva vidtas för

att bl. a. genomföra en ransonering. Också i andra fall, t. ex. vid naturkata-

strofer, kan finnas behov av att tillgripa förfogande. Mot den bakgrunden kan

det sättas i fråga — vilket också har gjorts under remissbehandlingen —- om inte tillämpningsområdet för den föreslagna förfogandelagen bör utvidgas till att omfatta också nyss angivna situationer.

När det gäller förfoganderätt vid ransonering har ransoneringslagsutredningen (H 1974:02)i betänkandet (Ds H 1975:3) Ny ransoncringslag funnit att det föreligger behov av sådan rätt vid ransonering. Också rekvisitions- och

förfogandeutredningen har förutsatt att ett effektivt genomförande av en

ransonering kräver förfoganderätt.

För egen del vill jag anföra följande. Som jag redan har framhållit bör en

lagstiftning som lämnar regeringen fullmakt att ingripa I enskilda medborgares rättigheter ges ett så snävt tillimpningsområde som möjligt. En lagstiftning som är avsedd för krig och beredskap bör därför inte inrymma fullmakter som kan utnyttjas I fredstid. Behovet av fullmakt för regeringen

att besluta om förfogande vid fredstida ransonering bör tillgodoses inom

ramen för ransoneringslagstiftningen. Om i fredstid skulle uppkomma andra behov av förfogande, torde i regel finnas tid för en riksdagsbehandling av frågan om vilka åtgärder som kan behövas. Skulle så inte vara fallet. t. ex. vid en naturkatastrof av stor omfattning, har man anledning att räkna med att myndigheterna utan stöd av en förfogandelagstiftning får tillgång till den egendom som behövs för att mildra katastrofens verkningar.

Jag vill tillägga att frågan om förfoganderätt vid ransonering och om

anpassningen av oljekrislagen till den föreslagna förfogandelagen tas upp i det

lagstiftningsärende om förslag till ransoneringslag m. m. som chefen för

handelsdepartementet inom kort kommer att anmäla för regeringen.

I likhet med några remissinstanser anser jag att utredningen på en punkt inte har varit tillräckligt precis när det gäller villkoren för lagens tillämplighet. Utredningen har således gett regeringen möjlighet att utnyttja bemyndigandet när regeringen finner det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen. Jag anser att det krävs en precisering av lagen på den här punkten.

6 Riksdagen 1977178. I saml. Nr 72

Som utredningen har anfört är de behov som skall tillgodoses med

bestämmelsen främst behoven hos de förband som kallas in med stöd av 27 § 2 mom. eller 28 § 1 mom. värnpliktslagen. Jag förordar därför att som villkor för lagens tillämpning i det fall som här åsyftas föreskrivs att det befinns nödvändigt att med hänsyn till försvarsberedskapen inkalla värnpliktiga till tjänstgöring med stöd av något av de nyss angivna lagrummen.

5.4 Ersättningsreglerna

Utredningen föreslår inte någa sakliga ändringar av ersättningsreglerna

utan inskränker sig här ull att föreslå förenklingar.

Vad först gäller förfarandet föreslår utredningen att beslut om ersättning enligt taxa som meddelas av annan myndighet än lokal värderingsnämnd skall kunna överklagas hos riksvärderingsnämnden. Enligt nu gällande bestämmelser överklagas sådant beslut enligt rekvisitionslagen hos lokal värderingsnämnd medan beslut enligt allmänna förfogandelagen överklagas hos riksvärderingsnämnden.

Utredningens förslag i den här delen har fått ett blandat mottagande under remissbehandlingen. Sålunda ställer sig riksvärderingsnämnden avvisande till förslaget. Nämnden förutser ant antalet överklagningar kan bli många. Att belasta den högsta värderingsmyndigheten med att som andra instans avgöra mål av det här slaget kan befaras i hög grad snedvrida arbetet hos riksvärderingsnämnden, som i ett sådant läge rimligen måste ägna all sin kraft åt ärenden av mera kvalificerad natur. Riksvärderingsnämnden förordar bestämt, att lokal värderingsnämnd behålls som andra instans beträffande ersättningar efter taxa vid ianspråktaganden som enligt nu gällande ordning sker med stöd av rekvisitionslagen. Med hänsyn till de varierande förhållandena inom övriga delar av förfogandeområdet anser riksvärderingsnämnden, att den skulle kunna behållas som andra instans vid förfoganden i övrigt. Riksvärderingsnämnden ställer sig inte heller främmande inför ett förbud mot fullföljd av talan mot lokal värderingsnämnds beslut i dessa ärenden.

Jag anser att riksvärderingsnämndens invändningar förtjänar beaktande. De ärenden som nu avses är i regel av enkelt slag och gäller endast frågan huruvida den myndighet som bestämt ersättningen har tillämpat taxan på ett riktigt sätt. Jag anser därför att beslut om ersättning enligt taxa av annan myndighet än lokal värderingsnämnd bör överklagas till lokal värderings-

nämnd. Några egentliga skäl att i det här sammanhanget skilja mellan beslut

av myndighet inom försvarsmakten och annan myndighet finns enligt min

mening inte. Riksvärderingsnämnden har också satt 1 fråga om besvär skall få anföras

mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende. Som jag nyss angav är ärenden av det här slaget inte särskilt invecklade. Något större behov av att bringa sådana ärenden under riksvärderingsnämndens prövning borde därför inte föreligga. Till detta kommer att enskild sakägare, som menar att den av

myndigheten med tillämpning av taxan bestämda ersättningen är obillig, har möjlighet att direkt hos riksvärderingsnämnden påkalla prövning av ersättningsfrågan. Jag anser därför att förbud bör införas mot att fullfölja talan mot lokal värderingsnämnds beslut It ärende som har överklagats till nämnden. Beslutar däremot lokal värderingsnämnd om ersättning enligt taxa som första instans bör beslutet kunna överklagas hos riksvärderingsnämnden.

I fråga om ersättningsgrunderna förordar utredningen inte några mera väsentliga ändringar i de regler som nu gäller. Inte heller jag finner att det behövs någon ändring av de grunder som nu tillämpas i fråga om

bestämmande av ersättning vid rekvisition och förfogande. Med anledning av

påpekanden under remissbehandlingen bör vissa detaljusteringar övervägas. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Utredningen har särskilt tagit upp frågan om vilken tidpunkt som bör vara

avgörande vid bestämmande av ersättning. Utredningen anser att det är önskvärt att åstadkomma en avsevärd förenkling av de nu gällande, omständliga reglerna. Enligt utredningen innebär de nuvarande reglerna med ett förenklat synsätt att man beträffande förnödenheter tar sikte på den tidpunkt, när viss förnödenhet som skall avstås tas i anspråk här i riket eller

inom visst område i riket i så berett skick som krävs för att den skall kunna

användas för det avsedda ändamålet. För sådana fall när förnödenheten redan från början föreligger i färdigt skick, innebär det knappast någon avvikelse

från huvudregeln om man anger den aktuella tidpunkten som den, när

föreskrift om avstående av förnödenheten meddelas. I fråga om utförande av

tjänst förefaller det naturligt att anknyta till den tidpunkt då tjänsten utförs. Det kunde ligga nära till hands att i lagen ge en allmän regel beträffande den avgörande tidpunkten. Enligt utredningens mening ligger emellertid här angivna principer i sakens natur. Utredningen anser därför att det knappast kan vara nödvändigt att slå fast dem i en uttrycklig lagregel.

Svea hovrätt, försvarets rationaliseringsinstitut och oljekrisnämnden anser att de av utredningen angivna principerna för bestämmande av tidpunkt rätteligen bör kemma till uttryck i lagen.

Storleken av ersättning för egendom som avstås påverkas i inte ringa grad av när värderingen av egendomen sker. Särskilt under orostider kan priserna växla från en dag till en annan. Tidpunkten för bestämmande av ersättningen måste därför anses utgöra en av de grunder som påverkar prissättningen. De grundläggande principerna om tidpunkten för ersättningens bestämmande bör därför tas in i lagen.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättats förslag till

1. förfogandelag,

2. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74).

3. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i lagen (1954:64) om skyldighet att upplåta inkvartcringsbostad i krig m. m.

Förslaget under 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet, förslaget under 4 i samräd med chefen för socialdepartementet och förslaget under 5 i samråd med chefen för handelsdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 3!

I Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen.

7¶Specialmotivering till framlagda lagförslag

Som redan har framgått av den allmänna motiveringen anser jag att utredningens lagförslag i allt väsentligt kan läggas till grund för en ny

förfogandelagstiftning. Utredningens tagförslag har dock arbetats om på

åtskilliga punkter.

7.1 Förslaget till förfogandelag Inledande bestämmelser (1-3 §§)

I detta inledande avsnitt anges förutsättningarna för lagens tillämpning.

IS

I denna paragraf föreskrivs att 4-6 §§ automatiskt skall träda i tillämpning i krig. Övriga bestämmelser är däremot tillämpliga redan i fred. Konstruk-

tionen skiljer sig i viss mån från den som används i allmänna förfogandela-

gen. Enligt I $ fjärde stycket nämnda lag föreskrivs att under tid när de grundläggande bestämmelserna i lagen (2-9 §§) äger tillämpning skall

däremot svarande föreskrifter i övrigt (10-49 §§) tillämpas. Någon motsva-

righet till denna föreskrift har alltså inte tagits in i det remitterade förslaget till

förfogandelag. Fn sådan föreskrift skulle också vara missvisande, eftersom vissa bestämmelser i den föreslagna lagen måste kunna tillämpas i fred. Det ligger dock i sakens natur att många paragrafer inte kan tillämpas förrän själva

förfogandebestämmelsen har satts i tillämpning.

I förarbetena till regeringsformen ägnades stor uppmärksamhet åt frågan hur krig skall definieras. Föredragande departementschefen uttalade för sin del (prop. 1973:90 s. 447) att han delade grundlagberedningens uppfattning. att det inte vare sig i tag eller motivtext är möjligt att ange vilka slags handlingar eller händelser som skallanses innebära att krigstillstånd inträder. Krig skall dock alltid anses föreligga vid ockupation. I sammanhanget kan anmärkas att regeringen enligt 15 § beredskapskungörelsen (1960:515) skall

kungöra att krigstillstånd har inträtt.

24

Som framgår av den allmänna motiveringen bör som förutsättning för att sätta lagen i tillämpning när det är nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen anges, att inkallelse av värnpliktiga sker med stöd av 27 § 2 mom.

eller 28 § I mom. värnpliktslagen. Sådan föreskrift har tagits in i paragrafens

första stycke.

Begreppet ”egendom” och innebörden av uttrycket ”totalförsvaret eller

folkförsörjningen” behandlas under 4 3.

I paragrafens andra stycke ges bestämmelser om underställning. Bestäm-

melserna har utformats i överensstämmelse med motsvarande föreskrifter i oljekrislagen. Tiden för underställning räknas från dagen för det regeringssammanträde då regeringen beslutar föreskriften. Riksdagens godkännande av den underställda föreskriften är inte bundet till viss form (fr prop. 1973:90 s. 309).

3¶Enligt I 8 första stycket rekvisitionslagen upphör rätten till rekvisition vid försvarsmaktens återgång till fredsfot från och med den dag som regeringen bestämmer. Beredskapsförfogandelagen är enligt I X första stycket tillämplig

när försvarsmakten eller del därav utan att vara ställd på krigsfot tas i anspråk

för beredskapsändamål enligt 28 & I mom. värnpliktslagen. men också när det behövs för avveckling av tidigare anbefalld beredskap. Det får ankomma på regeringen att bestämma slutpunkten för tillämpningen. Enligt I $ allmänna förfogandelagen skall regeringen, när krig eller krigsfara har upphört, förordna att de grundläggande bestämmelserna i lagen inte vidare skall

tillämpas. För fall, när det genom utomlands inträffad utomordentlig händelse har uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet på vissa

slags förnödenheter, gäller emellertid, att tillämpningsförordnandet endast får avse viss tid, högst ett år varje gång. Något särskilt förordnande angående slutpunkten för tillämpningen behövs givetvis inte i sistnämnda fall.

Det ligger i sakens natur att en förfogandelag inte skall tillämpas när de i lagen angivna förutsättningarna inte längre föreligger. Det är dock knappast

praktiskt möjligt att låta tillämpningen upphöra automatiskt. I denna paragraf anges därför att regeringen skall föreskriva att tillämpningen av 4-6 83 skall

upphöra, om det inte längre föreligger förhållande som avses i I $ eller 2 8

första stycket. Av paragrafen följer att regleringar som har grundats på 4-6 8§

skall avvecklas, när dessa paragrafer inte längre skall tillämpas.

Av paragrafens formulering följer att, om riket har varit i krig, krigets upphörande inte obetingat medför skyldighet för regeringen att sätta de grundläggande föreskrifterna ur tillämpning. Även cfter det att kriget har

upphört, kan det råda knapphet på varor och denna knapphet kan bero på

förhållanden som har orsakats av kriget. Tillämpningen av lagen kan då fortgå tills bristen på varor har upphört.

Skulle delade meningar uppkomma mellan regeringen och riksdagen om den tidpunkt, när förfogandelagen inte vidare skall tillämpas. ger 8 kap. 14 8 RF riksdagen möjlighet att ingripa. Enligt detta lagrum utgör nämligen behörighet för regeringen att besluta föreskrifter i visst ämne inte hinder för

riksdagen att genom lag meddela föreskrifter i samma ämne. I prop. 1973:90

(s. 210) har också strukits under att riksdagen skall ha full frihet att på eget

initiativ besluta föreskrifter inom hela normgivningsområdet.

Förfogande (4—16 88)

Detta avsnitt innehåller bestämmelser om innebörden av förfogande och

dispositionsförbud samt om vem som beslutar härom. I avsnittet har vidare

tagits in bestämmelser som närmare preciserar den enskildes rättställning vid förfogande. Hit hör regler om hänsyn till den vars rätt berörs av förfogandet, om ianspråktagande med äganderätt eller nyttjunderätt, om skyldighet att bearbeta egendom som avstås. om skyldighet att tåla eller vidta ändring eller förflyttning av egendom, om skyldighet att vårda och avlämna egendom, om tidpunkten för förfogandebesluts giltighet och för egendoms övergång i ny ägo samt om besvär.

4v

Denna paragraf, som i huvudsak motsvarar I X rekvisitionslagen och 2 § första stycket allmänna förfogandelagen, överenstämmer i sak med 4§ i utredningens förslag. Av första stycket framgår för vilka ändamål förfogande får ske. Liksom hittills är det befolkningens och försvarets behov som är sådana ändamål. Detta uttrycks så att förfogande får ske för att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens ofrånkomliga behov av egendom eller tjänster, som inte utan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt. Utredningen har ansett att totalförsvaret inbegriper bl. a. landets försörjning med förnödenheter och tjänster varför det inte är nödvändigt att särskilt ange folkförsörjningen. För tydlighetens skull anser jag dock att folkförsörjningen uttryckligen bör nämnas. I paragrafen har föremålen för förfogande angetts som ”egendom” i stället för det i allmänna förfogandelagen använda uttrycket ”förnödenhet”. Begreppet förnödenhet har inte fått någon legal definition i nu gällande beredskapsförfattningar. Enligt ett uttalande i förarbetena till allmänna förfogandelagen (prop. 1954:20 s. 147 f.) är enligt den lagen fast egendom inte att hänföra till förnödenhet. Behovet av fastigheter kan därför inte tillgodoses genom allmänna förfogandelagen på annat sätt än att ägaren av en fastighet kan tvingas upplåta fastigheten om det behövs för att tillgodose de behov av förnödenheter som anges i 2 § allmänna förfogandelagen eller för att bereda tjänstelokal åt myndighet och för liknande ändamål. Försvarsmaktens behov av fastigheter för t. ex. befästningsändamål eller inkvartering av personal kan emellertid tillgodoses genom rekvisitionslagen och beredskapsförfogandelagen. I en förfogandelag som skall ersätta sistnämnda lagar är det därför nödvändigt att utsträcka förfoganderätten till att omfatta också fastigheter. För att nå detta syfte används uttrycket ”cgendom” i stället för ”förnödenhet” som beteckning på de objekt som kan tas i anspråk genom förfogande. Begreppet egendom används i det remitterade förslaget till förfogandelag i den vanliga juridiska betydelsen. Det innebär att begreppet inbegriper inte bara fastigheter och lösa saker utan också alla rättigheter av ekonomisk natur. Även om uttrycket egendom i denna mening i och för sig ger en vid ram för de objekt som kan komma i fråga, ligger det i sakens natur alt förfogande över

exempelvis värdepapper eller betalningsmedel knappast alls eller i vart fall endast i undantagsfall blir aktuellt.

I 18 första stycket rekvisitionslagen anges att rekvisition får ske för att tillgodose sådana försvarsmaktens oundgängliga behov som inte med

tillräcklig skyndsamhet kan tillgodoses på annat sätt, exempelvis genom köp eller hyresavtal. Det tvångsmässiga ianspråktagandets subsidiära karaktär

framgår också av beredskapsförfogandelagen, även om delvis andra formuleringar används där. I allmänna förfogandelagen träder den subsidiära karaktären inte på samma sätt : dagen men även där är grundsatsen att

tvångsingripanden skall göras först när andra utvägar inte står till buds. För att markera förfogandets subsidiära karaktär anges i den föreslagna paragrafens första stycke att förfogand2 får ske endast om behoven inte ”utan olägenhet” kan tillgodoses på annat sätt.

I likhet med vad som gäller vid expropriation bör inte heller genom förfogande statens egendom kunna tas i anspråk. I andra stycket föreskrivs därför att förfogande inte får riktas mot staten.

Riksvärderingsnämnden har efterlyst et klarläggande av vad som skall förstås med staten och anser att det finns utrymme för att till statens egendom hänföra också vad som tillhör aktiebolag och andra Juridiska personer i vilka staten har ett bestämmande inflytande. Med cgendom som tillhör staten avses här liksom i expropriationslagen statsverkets egendom. Till statens

fasta egendom hör exempelvis statens skogar, kraftverk och kronoegen-

domar i övrigt. Dit hör även egendom som disponeras för statens verksamhet

eller statligt ändamål, såsom försvarsmaktens egendom, postverkets fastig-

heter, statliga biblioteks- och arkivbyggnader eller polis- och domstolsväsendets egendom. Skillnad måste givetvis göras mellan den egendom som

disponeras av de statliga verken och egendom som ägs av statliga företag

såsom självständiga juridiska personer. Den senare egendomen är inte

undantagen från förfogande. Några andra undantag än det nyss angivna har inte gjorts. Utredningen har

diskuterat behovet av undantag för egendom, som tillhör konungen eller

medlem av det kungliga huset, främmande makts sändebud i Sverige eller vid sådan makts beskickning eller konsulat här anställd person som inte är

svensk medborgare.

Enligt RF åtnjuter konungen inte immunitet i civilrättsliga angelägenheter. I sistnämnda hänseende innefattar RF en inskränkning i förhållande till vad som har antagits gälla före dess ikraftträdande (se prop. 1973:90 s. 175).

Med hänsyn till den i RF intagna ståndpunkten finns det inte anledning att införa något undantag för egendom som tillhör konungen och inte heller för egendom som tillhör medlem av det kungliga huset.

Vad angår undantag för egendom som tillhör främmande makt eller diplomater m. fl. följer av lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i

vissa fall (ändrad 1977:343), att främmande stats beskickning och beskick-

ningsmedlemmar samt konsulat och konsulatsmedlemmar jämte medlem-

mars familjer och betjäning samt diplomatiska och konsulära kurirer, utan

hinder av bestämmelse i annan författning, åtnjuter immunitet och privilegier enligt de i Wien avslutade konventionerna den 18 april 1961 om diplomatiska förbindelser och den 24 april 1963 om konsulära förbindelser. I samma lag föreskrivs vidare att vissa uppräknade internationella organisationer jämte till dem anknutna, närmare angivna representanter m. fl.

åtnjuter immunitet och privilegier enligt vad som bestämts i stadga eller avtal som är i kraft i förhållande vill Sverige. Eftersom kravet på skydd mot

förfogande över egendom. som tillhör främmande stater och utländska

diplomater m. fl., är tillgodosett genom lagen om immunitet och privilegier i vissa fall, behövs inte någon särskild bestämmelse härom i den föreslagna förfogandelagen.

vy

EF denna paragraf anges den allmänna innebörden av förfogande. Bestäm-

melserna i paragrafen motsvarar i huvudsak 25 rekvisitionslagen, 1§ beredskapsförfogandelagen samt 2 § andra stycket, 3-8 §§ och 103 första

stycket allmänna förfogandelagen.

I första stycket punkten 1 föreskrivs att genom förfogande fastighet kan tas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom kan tas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt. Att fastighet kan tas i anspråk endast med nyttjanderätt överensstämmer med gällande bestämmelser (jfr 5 § rekvisitionslagen, 2 X beredskapsförfogandelagen och 44 allmänna förfogandelagen). Av 105 framgår när ianspråktagandet av lös egendom skall ske med äganderätt resp. nyttjanderätt.

Ett förfogande enligt första stycket punkten 1 riktar sig alltid mot

egendomens ägare. Egendomen kan dock vara belastad med nyttjanderitt, servitut eller liknande rätt. Inte sällan kan den användning av egendomen som åsyftas med förfogandet hindras, om denna rätt består. I första stycket punkten 2 har därför tagits in en bestämmelse som ger möjlighet att genom förfogande upphäva eller begränsa nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom och att tillskapa nyttjanderätt i andra hand. Bestämmelsen saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i utredningens förslag.

Förfogande som avses i första stycket punkten 2 är att jämställa med rättighetsexpropriation. Det går dock ännu längre så till vida att förfogandeåtgärden också kan innebära att en nyttjanderitt tillskapas utan att förfo-

gandet riktar sig mot ägaren. Vid expropriation förfar man i stället så att

rättigheten tillskapas genom en mot ägaren av fastigheten riktad expropriation. Denna nya rättighet uttränger sedan den tidigare rättigheten i den mån rättigheterna inte kan utövas gemensamt. Ett tillskapande enligt förfogandelagen av nyttjanderätt i andra hand kräver inte samtycke av ägaren till egendomen och är en form av sublokation som faller utanför jordabalkens tillämpningsområde.

Ett förfogande som innebär att en nyttjanderätt i andra hand tillskapas bör i allmänhet komma i fråga -bara i ”all då behovet av cgendomen avser en begränsad tid eller en mindre det av egendomen. Som exempel kan nämnas en tillfällig inkvartering i en utarrenderad jordbruksfastighet eller utnyttjande

av en lada för förvaring på fastigheren. Om däremot behov föreligger av hela den utarrenderade fastigheten för längre tid bör förfogandet göras så att dels den tidigare nyttjanderätten upphävs med stöd av första stycket punkten 2,

dels en ny nyttjanderätt till fastigh2ten tillskapas med stöd av första stycket punkten I.

Med begreppet liknande rätt avses detsamma som särskild rätt enligt

expropriationslagen. Utanför begreppet faller panträtt och därmed jämställda

sakrättsligt skyddade betalningsräuer. Inte heller hör dit den rätt som tillkommer säljare vid avbetalningsköp. Till egendom som sålts genom avbetalningsköp är vid tillämpning av den töreslagna förfogandelagen både säljaren och köparen att anse som ägare.

I 5§ första stycket punkterna 3-5 återfinns bestämmelser som möjliggör

förfogande över produktions- och transportmedel samt annan egendom som behövs för framställning eller förvaring av egendom eller för transporter. I punkten 3 föreskrivs att ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel,

arbetsmaskin eller liknande kan åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans

räkning. Punkten 3 motsvarar 4-6 §§ allmänna förfogandelagen. Det utmärkande för förfogande som avses med föreskriften i denna punkt

är att det inte är fastigheten etc. i sig själv som är av intresse utan det ändamål som den används till. Föreskriften gör det möjligt att ålägga en fabriksägare

att upprätthålla en tillverkning som är betydelsefull för totalförsvaret eller folkförsörjningen. Vidare ges möjlighet att tvinga en ägare av en fabrik att

tillverka andra produkter än han normalt gör, om det behövs för att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens behov. Exempelvis kan den som tillverkar ammunition till jaktgevär åläggas att framställa ammunition för de vapen som försvarsmakten använder. På motsvarande sätt kan ägaren av en

jordbruksfastighet åläggas att frambringa andra alster än han gör vid tidpunkten för åläggandet. Föreskriften i punkten 3 får inte tillämpas så att ägaren tvingas att

frambringa eller tillverka produkter som faller utanför fastighetens eller fabrikens naturliga och tekniska förutsättningar. Som angavs i prop. 1954:20 (s. 151) får detta anses följa av den regel som motsvaras av den föreslagna 8 § och som säger att vid tillämpning av den föreslagna förfogandelagen och med

stöd av lagen meddelade föreskrifter skall tillses att den vars rätt berörs inte lider större förfång än som är nödvändigt.

I punkten 4 återfinns den nuvarande skyldigheten i 78 allmänna

förfogandelagen för ägare eller innehavare av lageranläggning att förvara

egendom.

Punkten 5 motsvarar väsentligen 83 allmänna förfogandelagen.

Under punkten 6 har tagits in en bestämmelse om iunspråktagande av personal för tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvisare, budbärare,

arbetsmanskap eller sjuk vårdspersonal. Bestämmelsen. som har sin motsvarighet i 2 § 7 rekvisitionslagen, har i utredningens förslag tagius in i 6 § 2. Utredningen har som ytterligare krav för tanspråktagandet angett att det skall vara fråga om ett skyndsamt behov av personal för ifrågavarande uppgifter.

Detta får dock anses följa av 4 § och behöver därför inte särskilt anges under

förevarande punkt.

Med anledning av ett påpekande från JO om att utredningens förslag inte tillräckligt tydligt anger om förfogande innefattar tjänstgöringsskyldighet utöver vad som följer av den nyss angivna föreskriften vill jag framhålla att ianspråktagande av personal för andra uppgifter än som anges i 5 § första

stycket 6 inte kan ske genom förfogande. Behovet av arbetskraft vid fabriker eller av förare för att ombesörja transporter får tillgodoses genom tillämpning

av allmänna tjänstepliktslagen på de arbetstagare som normalt är sysselsatta i den verksamhet som det är fråga om. Sistnämnda lag ger ju möjlighet för

staten såväl att hindra en arbetstagare från att liimna sin anställning som att tvinga var och en att anta och utföra sådant arbete som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medger.

I 53 andra stycket har tagits in ett förbud för ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande at överlåta, förbruka, skada. gömma

undan eller föra bort egendomen. Förbudet gäller i fråga om varje slag av

egendom som omfattas av förfogande. Det innebär att det också vid

förfogande som avses i första stycket 3-5 i princip är förbjudet att överlåta de maskiner, transportmedel etc. som omfattas av förfogandet. Det bör dock

framhållas att förbudet inte får tolkas så att t. ex. varje utbyte av maskiner skulle vara otillåtet. Inte heller föreligger hinder att överlåta egendomen, om den myndighet som har meddelat förfogandebeslutet medger det. Det är naturligt att medgivande lämnas om ändamålet med förfogandet inte

äventyras (jfr 8 5).

65¶Denna paragraf, som motsvarar 75 i utredningens förslag, innehåller bestämmelser om förbud för ägare eller innehavare av egendom att disponera över egendomen i avvaktan på beslut om förfogande. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med nu gällande regler i 9 § allmänna förfo-

gandelagen. Som beteckning på förbud av det här slaget har valts disposi-

tionsförbud i stället för den nuvarande termen förfogandeförbud.

Svea hovrätt har anmärkt på att man inte av utredningens förslag kan avgöra vid vilken tidpunkt ett dispositionsförbud skall upphöra att gälla.

För att undanröja den oklarheten har i paragrafens andra stycke tagits in en föreskrift om att dispositionsförbud skall upphöra att gälla, om ej beslut om

förfogande har meddelats och blivi: gällande mot ägare eller innehavare inom en månad från det dispositionsförbudet beslutades. Föreligger särskilda skäl, kan dock tiden för förbudet förlingas med högst en månad. Beslut om förfogande blir enligt 14 3 gällande mot ägare eller innehavare, när han har fått del av beslutet.

7v

Denna paragraf innehåller bestimmelser om vem som får besluta om

förfogande och dispositionstförbud. I första stycket föreskrivs att regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer beslutar om förfogande. Vidare anges att förfogande över cgendom skall riktas mot bestämd ägare eller innehavare av egendomen. Genom bestämmelsen i tredje meningen ges regeringen möjlighet att

meddela generelta beslut i de fall som avses i I $ eller 2 § första stycket I eller 2. Några generella beslut om förfogande kan däremot inte meddelas när lagen

har satts i tillämpning med stöd av 2 § första stycket 3, dvs. med hänsyn till försvursberedskapens behov.

Generella beslut om förfogande är enligt RF att anse som normgivning. 13 kap. 6X RF medeer inte att annan myndighet än regeringen beslutar om normgivning som avses där. Lagrummet tillåter inte heller att regeringen meddelar några nya normbestämmelser när lagen har satts i tillämpning med hänsyn till försvarsberedskapens behov. Om läget förvärras efter det att lagen har satts i tillämpning med stöd av 2 X första stycket 3 och landet kommer i

krigsfara, måste regeringen, om den vill tillgripa generella förfogandebeslut,

föreskriva om lagens tillämpning med åberopande av 2 § första stycket I och underställa föreskriften riksdagens prövning enligt 2 § andra stycket.

Fit generellt beslut kan ha verkan också mot den som först efter det att beslutet har kungjorts blir ägare eller innehavare av den egendom som omfattas av beslutet (jfr 14 §). Egendom som omfattas av beslutet innefattar

här liksom i övrigt vid tillämpningen av den föreslagna förfogandelagen även fastigheter, gruvor etc. som anges I 5 § första stycket 3. Ett generellt beslut kan därför rikta sig också mot alla ägare eller innehavare av industrier med visst slags tillverkning.

I 78 andra stycket föreskrivs att dispositionsförbud och förlängning av

tiden för sådant förbud beslutas av den myndighet som har rätt att besluta om förfogandet. Det innebär att dispositionsförbud som riktar sig mot en

obestämd krets av ägare eller innehavare av egendom måste beslutas av regeringen, eftersom det endast iär regeringen som har befogenhet att

meddela generella förfogandebeslut.

Som framgår av 4 § och i likhet med vad som nu gälter kan förfogande ske

såväl för statens som för annans räkning. Har förfogande skett för annans

räkning än statens, bör vad som i lagen föreskrivs om staten i tillämpliga delar gälla den för vars räkning förfogandet sker. En bestämmelse härom har tagits

in i tredje stycket.

Es

Denna paragraf, som innehåller allmänna regler om skydd för den vars rätt berörs av ett förfogandebeslut och åtgärder som har samband med förfogandet, motsvarar i huvudsak 9 §i utredningens förslag. Motsvarighet till dessa

regler finns också i 48 rekvisitionslagen,. 6 § 1 rekvisitlionsförordningen (1942:586, omtryckt 1951:255) och 12 § allmänna förfogandelagen.

9x

Denna paragraf innehåller vissa mera speciella regler om skydd för ägare eller innehavare av byggnad eller del av byggnad. som omfattas av

förfogande, samt för medlem av hans familj. Reglerna har hämtats från och

överensstämmer nära med bestämmelserna i 6 X 3 rekvisitionsförordningen och 48 andra stycket allmänna förfogandelagen. I utredningens förslag återfinns motsvarande bestämmelser i 10 5.

I första stycket. som motsvarar 11 §i utredningens förslag, anges de fall då ianspråktagande av lös egendom skall ske med äganderätt resp. med nyttjanderätt. Bestämmelserna ansluter sig till nu gällande regler i rekvisitionslagen (5 §), beredskapsförfogandelagen (2 8) och allmänna förfogandelagen (43 första stycket). Att fastighet kan tas i anspråk endast med nyttjanderätt framgår av 55 första stycket J.

Andra stycket. som saknar motsvarighet såväl i gällande rätt som i utredningens förslag, innehåller on bestämmelse om nyttjanderättens längd i

de fall då egendom tas i anspråk med sådan rätt. Bestämmelsen är tillämplig

på både fastighet och lös egendom. Huvudregeln är att nyttjanderätten skall gälla tills vidare. Om särskilda skäl föreligger, kan den bestämmas att gälla för viss tid. Et sådant särskilt skäl kan vara att ägaren begär att nyttjanderätten skall tidsbegränsas. Hans begäran bör då villfaras, om det inte är olämpligt för den för vars räkning förfogandet sker.

HHS

I denna paragraf har tagits in en föreskrift om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom som tas i anspråk att se till att den sätts i sådant skick att den blir användbar för avsett ändamål, om åtgärden enligt vad som är brukligt skulle ha vidtagits av ägaren eller innehavaren vid frivillig överlåtelse eller upplåtelse av egendomen.

Paragrafen motsvarar i huvudsak 3 § andra stycket allmänna förfogandelagen. I utredningens lagförslag finns bestämmelser av denna innebörd i 6 81. Ett exempel på innebörden av paragrafen kan vara att en biltillverkare är skyldig att utrusta bilarna, innan han avstår dem. Ett annat exempel kan vara att ägare eller innehavare av ett kafferosteri vid ianspråktagande av det kaffe

som finns i rosteriet är skyldig att rosta kaffet och förpacka det, om han gör det i sin normala verksamhet.

1285 Denna paragraf motsvarar 128 i utredningens förslag. Den föreslagna

bestämmelsen överensstämmer i såk med bestämmelser i 7 X rekvisitionslagen och 43 första stycket allmänna förfogandelagen.

1385 Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldighet för ägare eller inneha-

vare av egendom som omfattas av beslut om förfogande eller dispositionsförbud att vårda egendomen. Vårdradsplikten innefattar också skyldighet att upplägga och förvara cgendomen på lämpligt sätt. Vidare föreskrivs i paragrafen skyldighet för ägare eller innehavare att avlämna egendom, som tas i anspråk genom förfogande. på tid och plats som bestäms av den myndighet som har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer. Att annan myndighet än den som har beslutat om förfogandet bestämmer när och var avlämnande skall ske kommer i första hand i fråga,

när förfogandebeslutet har meddelats av regeringen. Motsvarande regler har tagits in i 14 § i utredningens förslag och finns nu i 14 resp. 15 § allmänna

förfogandelagen.

148 I denna paragraf har tagits in bestämmelser om när beslut om förfogande och dispositionsförbud blir gällande mot ägare. innehavare eller annan (fr 5 §

första stycket 6) som avses med beslutet. I utredningens förslag återfinns

bestämmelser i detta hänseende i 153 3. Motsvarighet till reglerna finns också i allmänna förfogandelagen (13 5).

Enligt huvudregeln blir beslutet gällande när vederbörande har fått del av beslutet. Vad som skall förstås med att någon har ”fått del av beslutet” får bestämmas i enlighet med vad som i allmänhet gäller inom tillämpningsom-

rådet för förvaliningstagen (1971:290, ändrad senast 1975:672). Med ordet ”beslut” avses i förevarande sammanhang således inte cen fullständig expedition med besvärshänvisning utan ordet används för att beteckna det

sakliga innehållet i beslutet. För aut vederbörande skall anses ha fått del av beslutet gäller normalt, när delgivning enligt delgivningslagen (1970:428,

ändrad 1972:725) inte har skett, att beslutet skall ha skriftligen kommit

honom tillhanda genom försorg av den som har meddelat det. Beslut som är generella måste enligt lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra

författningar kungöras för att bli gällande. I sådant fall skall beslutet anses ha

kommit vederbörande till del när xungörandet av beslutet har skett.

Det kan ibland inträffa att ett förfogandebeslut beträffande visst objekt

berör flera sakägare. Som exempel kan nämnas att ewt fartyg, till vilket

nyttjanderätt har upplåtits, tas i anspråk med äganderätt. Förfogandet måste då rikta sig inte bara mot ägaren utan också mot nyttjanderättshavaren. För den sistnämnde innebär förfogandet att nyttjanderätten upphävs enligt 5 §

första stycket 2. Förfogandebeslutet måste i ett sådant fall bringas till såväl

ägarens som nyttjanderättshavarens kännedom och blir inte verkställbart förrän båda har fått del av det. Beslutet blir dock gällande mot var och en från den tidpunkt, då han har fått del av beslutet. Det innebär bl. a. att 5 § andra stycket gäller mot honom.

När ett förfogandebeslut eller dispositionsförbud med stor räckvidd har

meddelats, kan i vissa fall egendom som omfattas av beslutet komma någon tillhanda först efter det beslutet har kommit honom till del. Beslutet blir då gällande fr. o. m. den tidpunkt då han skulle ha kunnat råda över egendomen

om beslutet inte hade kommit emellan. En regel härom har tagits in i

paragrafens första stycke. Regeln förutsätter inte attegendomen har kommit i

vederbörandes besittning.

I paragrafens andra stycke har tagits in en erinran om att enligt 56 § andra

stycket beslut om förfogande i visst fall kan verkställas innan det har blivit

gällande mot ägaren eller innehavaren.

155 Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 15 § i utredningens förslag och

16 § allmänna förfogandelagen.

Enligt den förestagna 16 § länder beslut om förfogande till efterrättelse utan

hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs i beslutet. Att besvär har

anförts inverkar således i regel inte på äganderättens övergång.

16Xx

Denna paragraf innehåller besvärsbestämmelser. Utredningen har före-

slagit att beslut om förfogande som har meddelats för försvarsmaktens behov

inte får överklagas. Som skäl härför har utredningen anfört att det i sådana fall gäller tillfälliga och lokala behov som inte tål uppskov. Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov måste därför i allmänhet gå i verkställighet omedelbart.

Utredningens ställningstagande har kritiserats av riksvärderingsnämnden, som anser att det förhållandet att verkställigheten av beslut måste ske

omedelbart inte i och för sig utgör bärande skäl för att inte rättsenligheten av

beslutet skall kunna bli föremål för överprövning.

Jag anser att vad riksvärderingsnämnden har anfört bör beaktas. I enlighet

härmed föreskrivs att talan mot beslut om förfogande som har meddelats av annan än regeringen får föras hos regeringen genom besvär. Också beslut om dispositionsförbud kan överklagas. I fråga om besvärstuid m. m. gäller 123 förvaltningslagen.

Kravet på skyndsamhet i verkställigheten av beslut om förfogande och

dispositionsförbud tillgodoses genom en bestämmelse att beslutet länder till

efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om inte annat föreskrivs i beslutet.

Skyldighet enligt 12 5 att tåla eller vidta ändring m. m. av egendom som omfattas av förfogande föreskrivs genom förfogandebeslut och kan alltså omprövas genom att besvär anförs enligt denna paragraf.

Ersättning (17.5)

I detta avsnitt fastslås rätten till ersättning.

175 Första stycket motsvarar i huvudsak 5 § 1 utredningens förslag och slår fast

att ersättning skall utgå vid förfogande enligt grunder som närmare anges i lagen.

Av paragrafens andra stycke framgår att ersättningen skall utges av den för vars räkning beslutet om förfogande har meddelats. Vidare innehåller

paragrafen en bestämmelse för det fall att förfogande sker för annans räkning

än statens och denne inte utger ersättningen. Då får staten på begäran träda in och betala ersättningen. Sådan begäran kan göras a den som har rätt till ersättningen eller del därav (jfr. 42 §). Vad staten sålunda har utgett, får staten kräva åter av den ersättningsskyldige. Motsvarighet till denna regel saknas i utredningens förslag men finns i 24 § andra stycket allmänna förfogandela-

gen.

Värderingshämnder (18-28 35)

I detta avsnitt har tagits in bestämmelser om värderingsnämnder som i huvudsak överensstämmer med motsvarande regler 1 18-27 58 1 utredningens lagförslag.

ISS

I första stycket anges att der för handläggning av ersättningsärenden skall finnas en central värderingsnämnd (riksvärderingsnämnden) samt lokala

värderingsnämnder till det antal och med de verksamhetsområden som föreskrivs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Något

angivande av vilka slags lokala nämnder som skall finnas har inte skeu. Det innebär å andra sidan inte att nuvarande system med särskilda nämnder för viss sorts egendom frångås. Om dat anses praktiskt, kan även enligt den nu

föreslagna ordningen inrättas t. ex. särskilda bilvärderingsnämnder.

Genom föreskriften i andra stycket öppnas möjlighet att för handläggning av Crsättningsärenden rörande visst slag av egendom inrätta särskild värderingsnämnd för hela riket. Detta kan vara en praktisk lösning när det

gäller värdering av egendom som förutsätter speciell kunskap hos värderings-

nämnden, 1. ex. oljeprodukter. I fråga om sådan särskild nämnd gäller vad

som föreskrivs om riksvärderingsnämnden. Det innebär även att beslut av den särskilda nämnden inte kan överklagas (jfr 40 4).

I denna paragrafs första stycke har tagits in regler om riksvärderingsnämndens sammansättning.

Av andra stycket framgår att varje Iedamot skall ha en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 20-23 §§ om ledamot skall gälla också för ersättare.

208 Enligt första stycket utses ledamöterna i riksvärderingsnämnden av regeringen.

I andra stycket har tagits in regler om behörighetsvillkor för ledamot. Av dessa framgår bl. a. att ordföranden och ytterligare en ledamot skall vara jurist och ha erfarenhet som domare.

218 I överensstämmelse med vad som gäller för ledamöter av vissa andra nämnder och liknande organ med judiciella uppgifter och med hänsyn till riksvärderingsnämndens ställning som högsta instans föreskrivs i denna paragraf att ledamot i nämnden skall ha avlagt domared innan han börjar

tjänstgöra i nämnden. I klarhetens intresse bör framhållas att riksvärderings-

nämnden inte är en domstol.

I paragrafen föreskrivs att bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall tillämpas på ledamot i riksvärderingsnämnden. F. n. finns

regler om jäv mot ledamot i värderingsnämnd i 15 § rekvisitionsförord-

ningen. Dessa regler gäller för ledamot i såväl riksvärderingsnämnden som lokal värderingsnämnd.

235 I första stycket föreskrivs att riksvärderingsnämnden är beslutför, när

ordföranden och minst tre andra ledamöter är närvarande. Av föreskriften i 19 X andra stycket att bestämmelserna i 20-23 §§ om ledamot skall gälla även ersättare följer att det för beslutförhet räcker med att ersättare för ordföranden deltar i dennes ställe.

I fråga om omröstning i riksvärderingsnämnden har i andra stycket tagits in en hänvisning till 16 kap. rättegångsbalken. I 3 § i detta kapitel föreskrivs bl.a. att den mening blir gällande som omfattas av mer än hälften av ledamöterna eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder. 7 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 72

Den av utredningen föreslagna föreskriften av den innebörden behöver därför inte skrivas in i förfogandelagen.

24§

Paragrafen ger möjlighet för regeringen att föreskriva att riksvärderings-

nämnden skall arbeta på avdelnir.gar. Varje sådan avdelning är behörig att ta upp alla ärenden, som riksvärderingsnämnden handlägger.

255 Paragrafen innehåller regler om lokal värderingsnämnds sammansättning.

268 Här återfinns bl. a. bestämmelser som utredningen har tagit in i 20 och

21 §§ i sitt förslag till förfogandeförordning. Den av utredningen föreslagna

regeln om att ledamot i lokal värderingsnämnd inte skall ha fyllt sjuttio år torde vara obehövlig och har därför inte tagits med i denna paragraf.

Svea hovrätt har satt i fråga om inte ordförande i lokal värderingsnämnd

bör vara domare eller åtminstone jurist. Enligt min mening finns det inte anledning att kräva juridisk utbildning hos ledamot i lokal värderingsnämnd.

Liksom det inte är tillåtet att samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt bör inte heller någon samtidigt kunna vara ledamot i riksvärderingsnämnden och lokal värderingsnämnd. Föreskrift härom har tagits in i

paragrafen.

Beträffande den som tjänstgör som ledamot i lokal värderingsnämnd innehåller det remitterade förslaget till förfogandelag inte någon jävsbestämmelse. Detta innebär att jävsreglerna i 4 och 5 §§ förvaltningslagen blir villämpliga på ledamot i sådan nämnd.

275 Enligt första stycket krävs för beslutförhet att lokal värderingsnämnd är fulltalig.

Enligt andra stycket gäller sarnma omröstningsregler i lokal värderingsnämnd som i riksvärderingsnämnden.

I paragrafen, som har motsvarighet i 19 § rekvisitionsförordningen och 27 s i utredningens förslag, föreskrivs att statens rätt bevakas inför värderingsnämnd av ombud som utses av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Det är inget som hindrar att samma ombud för statens talan inför

lokal värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden. Praktiska skäl talar dock många gånger för att olika ombud utses.

Denna paragraf är endast tillämplig vid förfogande för statens räkning. Om förfogande görs för annans räkning än statens, får denne själv bevaka sin rätt

inför värderingsnämnden.

Ersättningsgrunder (29-37 33)

Avsnittet innehåller bestämmelser om de grunder enligt vilka ersättning

skall bestämmas. Som framgår av vad som har anförts i den allmänna

moliveringen föreslås inte några väsentliga ändringar i gällande regler.

294 Denna paragraf innehåller bestämmelser om ersättning för egendom som tas i anspråk med äganderätt. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 31 § utredningens förslag. 11 8 rekvisitionslagen och 18 § första stycket allmänna förfogandelagen.

Paragrafen innebär att ersättning för egendom som avstås utgår med

belopp. som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid

framställning eller återanskaffning av sådan egendom. En måttstock vid

bedömningen av ersätltningsfrågan bör i princip vara vilka kostnader som skulle uppstå i ett företag som har nått en rimlig grad av rationalisering. I

kostnaderna vid framställning av egendom ingår utgifter för råvaror.

ersättning åt anställda för deras arbetsinsats, avskrivning på byggnader och

inventarier, allmänna förvaltningskostnader och andra omkostnader. I

”nödvändiga kostnader” ingår också ersättning för företagarens egen arbetsinsats samt förräntning av det av företagaren investerade kapitalet. Vad som i dagligt tal benämns företagarvinst eller handelsvinst ersätts däremot inte särskilt utan förs under förräntningsposten, som inbegriper ersättning bl. a.

för den risk företagaren står. Härjämte bör betonas att. eftersom utgående

ersättningar omfattar endast nödvändiga kostnader, gottgörelse inte utgår för indirekta skador eller förluster. Skulle t. ex. en förfogandeåtgärd medföra att en fabriksägare måste inskränka driften, kan han inte i denna ordning erhålla vederlag för den förlust som därigenom kan tillfogas honom. Till indirekta kostnader är också att hänföra utgifter som beror på att ingångna avtal inte kan uppfyllas.

De nödvändiga kostnaderna bör beräknas med ledning av återanskaffningsvärdeprincipen. En varas återanskaffningsvärde motsvarar — under

hänsynstagande till slitage och dylikt — nyanskaffningsvärdet eller med andra ord vad det skulle kosta den, mot vilken förfogandeåtgärden är riktad. att

anskaffa samma slags vara inom rimlig tid. Principen måste dock, i de fall då varan inte kan återanskaffas, tillämpas med en viss försiktighet. Skulle det sålunda med hänsyn till den allmänna prisutvecklingen framstå som obilligt att använda återanskaffningsvärdet vid den tidpunkt, när varan senast har

återanskaffats, bör ersättningen testämmas till vad som prövas skäligt.

Förfogandelagen är avsedd att tillämpas under speciella förhållanden. Det kan då förutsättas att statsmakterna ingriper i samhällslivet i en helt annan utsträckning än under normala förhållanden. BI. a. får man räkna med

prisregleringar för att förhindra o5illig prisbildning till följd av knapphet på

varor. Inte minst kommer regleringarna att gälla egendom som omfattas av tvångsmässiga förfoganden. Den samordning som sålunda sker mellan prissättningen enligt förfogandelagen och prissättningen enligt prisregleringslagstiftningen innebär att don ersättning som utgår enligt förfogan-

delagen sammanfaller med det pris som kunde ha erhållits vid en frivillig försäljning. Med den utgångspunkten kan man säga att ersättningsreglerna

innebär att full ersättning utgår vid förfoganden enligt lagen.

I rekvisitionslagen föreskrivs att i de fall då egendom, som övertas med äganderätt. tidigare har tagits I anspråk med nyttjanderätt vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn skal! tas till den ersättning som har utgått för egendomens nyttjande. Någon motsvarighet till den bestämmelsen föreslås

inte. Det får anses ligga i sakens natur att en sådan avräkning skall göras.

308 I denna paragraf, som motsvarar 12 X rekvisitionslagen och 18 Xx andra stycket allmänna förfogandelagen, ges regler om ersättning beträffande

sådant förfogande som innebär att egendom tas i anspråk med nyttjanderätt. Reglerna är också tillämpliga vid förfogande som avses i 5 § första stycket 2.

De innebär inga ändringar i nuvarande beräkningsgrunder. Den mot vilken förlogandet riktar sig får således ersättning för förlorad avkastning eller nytta

samt för skada eller avsevärd försämring som den ianspråktagna cgendomen

har lidit. Vidare ersätts kostnader för åtgärder som avses i 12 3.

Ersättningen i här avsedda fall inbegriper inte gottgörelse för annat än den

enskildes nödvändiga kostnader, dvs. förlorad avkastning eller nytta och i

förekommande fall skada på eller avsevärd försämring av själva egendomen. I

begreppet försämring inryms också normal förslitning, om egendomen därigenom har försämrats avsevört. Indirekta skador eller förluster ersätts inte. Ersättning utgår således inte för förlust som uppkommer t.ex.

därigenom att företagaren till följd av förfogandet inte kan använda

inneliggande lager av råvaror eller halvfabrikat. Ersättning för skada omfattar

inte bara skälig ersättning för reparationskostnaderna utan också för förlorad

avkastning eller nytta under reparationstiden. Detsamma gäller för tid under

vilken ägaren inte kan begagna egendomen på grund av åtgärder som avses i

125.

Skada eller försämring skall ersättas även om den inte kan anses ha uppkommit genom själva begagnandet. Inträffar skada t. ex. av våda skall sålunda ersättning lik väl utgå och det kan t. o. m. tänkas fall, där ägaren får gottgörelse även om någon ringare grad av vållande ligger honom själv till last.

31N

Paragrafen motsvarar 33 I i utredningens förslag men har getts en lydelse

som närmare ansluter till motsvarande bestämmelser i 138 2 mom. rekvisitionslagen och 18 § fjärde stycket allmänna förfogandelagen.

Den verksamhet som utövas enligt 5 X första stycket 3-5 inbegriper vad

som brukar kallas produktions-, lagrings- och transportålägganden. Utredningen har inte avsett någon ändring i fråga om ersättningen för den typen av tjänster. Avfattningen av regeln i utredningens förslag ger dock inte i alla

avseenden uitryck för detta. Den föreslagna lagtexten har därför utformats så att den i det närmaste är likalydande med nu gällande bestämmelser i

rekvisitionslagen och allmänna förfogandelagen. I fråga om vad som avses med nödvändiga kostnader gäller i tillämpliga

delar vad som har sagts under 29 §. Som angavs där är måttstocken vid bestämmande av de nödvändiga kostnaderna i princip kostnaderna hos ett rationellt arbetande företag. I de fall som avses i denna paragraf bör dock

nödvändiga kostnader ersättas också i den mån de överstiger kostnaderna hos ett rationellt arbetande företag. Företagaren är ju genom förfogandet tvingad att fortsätta driften.

328 Enligt denna paragraf utgår skälig ersättning för uppgift som avses i 5§

första stycket 6 och för åtgärd enligt 13 § första stycket första meningen. I den mån det finns jämförbart frivilligt arbete bör för uppgift som avses i 5 § första stycket 6 ersättningen bestämmas enligt de grunder som gäller i fråga om

ersättning för det frivilliga arbetet.

I denna paragraf har tagits in bestämmelser om upprättande av taxor, enligt vilka ersättning skall utgå. Bestämmelserna överensstämmer i huvudsak med de nu gällande. Utredningen har föreslagit användningen av uttrycket

”visst pris” i stället för ”taxa”. Flera remissinstanser har satt i fråga om det

föreslagna utbytet innebär någon förbättring och föreslagit att ordet ”taxa” behålls. Jag anser att remissinstansernas önskemål bör tillgodoses.

Inom ramen för sin allmänna befogenhet enligt 8 kap. 13 5 RF att meddela föreskrifter om verkställighet av lag har regeringen att fastställa sådana taxor

som den föreslagna bestämmelsen förutsätter. Den befogenheten kan

regeringen utan särskilt bemyndigande lämna över till underordnad myndig-

het. Liksom hittills bör taxor i första hand fastställas av riksvärderingsnämn-

den. Som utredningen har föreslagit bör också lokal värderingsnämnd kunna fastställa taxor. Lagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om aw dessa nämnder skall fastställa taxor om regeringen väljer att delegera beslutanderätten till underordnad myndighet. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

Taxa skall fastställas med beaktande av bestämmelserna i 29-31 SÅ och kan fastställas att gälla för hela landet eller del av landet.

Taxa har karaktären av författning och skall därför kungöras enligt lagen

om kungörande av lagar och andra författningar.

34N

I första stycket föreskrivs att enligt allmänna prisregleringstlagen fastställt

pris alltid skall betraktas som taxepris vid tillämpning av förfogandelagen.

Bestämmelsen motsvarar 14 § femte stycket rekvisitionslagen och 19 § andra

stycket allmänna förfogandelagen.

Det ligger i sakens natur att ersättning skall utgå efter taxepris, när sådant

gäller enligt första stycket eller har fastställts enligt 33 §. Skulle en tillämpning av taxan vara obillig för den ersättaingsberättigade, kan dock riksvärderings-

nämnden efter prövning i det enskilda fallet bestämma ersättningen till högre belopp. Bestämmelse om detta har tagits in i andra stycket. Av 185 andra stycket följer att bestämmelsen har motsvarande tillämpning på särskild

värderingsnämnd för hela riket.

Bestämmelsen har motsvarighet såväl i utredningens förslag som i rekvisitionslagen och allmänna fö:fogandelagen. I nu gällande bestämmelser

föreskrivs att vid produktionsålägganden och därmed likställda förfoganden

tillämpning av taxepris alltid skall anses innefatta obillighet. om den som drabbas av åläggandet inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Föreskriften skall ses mot bakgrund av att vid priskontroll en i och för sig skälig prishöjning ofta inte medges, därför att utförd lönsamhetsberäkning visar att verksamheten inom företaget eller branschen i dess helhet ändock

lämnar skälig avkastning. Utgångspunkten för en sådan beräkning är emellertid rationellt arbetande företag. Till följd härav kan fall inträffa där taxepriset inte täcker nödvändiga kostnader. Under i övrigt fria förhållanden

kan företagaren förebygga onödig förlust, t.ex. genom att lägga ned tillverkningen, men denna möjlighet står honom inte till buds vid ålägganden

enligt förfogandelagen. Enligt utredningen ligger det ; sakens natur att det alltid måste anses

innefatta obillighet. om den som har drabbats av ett produktionsåläggande inte får ersättning för sina nödvändiga kostnader. Någon uttrycklig föreskrift härom har därför av utredningen ansetts onödig. Utredningens ställningsta-

gande har kritiserats av Svea hovrätt. som med hänsyn till att det här är fråga

om regler till skydd för enskilds rättssäkerhet, anser att bestämmelserna bör

utformas så tydligt och klart som möjligt. Hovrätten förordar därför att en

motsvarighet till det nuvarande tillägget till jämkningsregeln tas in i lagen. Jag anser i likhet med utredningen att det inte behövs någon uttrycklig

föreskrift om att det alltid måste anses innefatta obillighet, om den som drabbas av ett produktionsåläggande inte får ersättning för sina nödvändiga

kostnader (jfr 31 5).

358 Som har anförts i den allmänna motiveringen bör i lagen tas in en föreskrift

om de tidpunkter som i olika fall skall vara avgörande vid bestämmande av ersättning enligt lagen. Denna föreskrift har fått sin plats i första stycket i denna paragraf.

Huvudregeln är att ersättningen skall bestämmas med hänsyn till omständigheterna och gällande taxepris vid den tid när egendomen avlämnas eller på annat sätt kommer i statens besittning eller då verksamheten eller tjänsten

utförs. Är egendomen i färdigt skick vid den tidpunkt när beslutet om förfogande meddelas, bestäms ersättningen med hänsyn till omständigheterna och gällande taxepris vid den tidpunkten. I andra stycket föreskrivs att fastställd ersättning får jämkas efter vad som

är skäligt. om ändrade förhållanden påkallar det. Ett exempel på när bestämmelsen kan bli tillämplig är det fallet då egendom har tagits i anspråk med nyttjanderätt för en längre tid och ersättningen bestämts för hela tiden eller med visst belopp för tidsenhet. Skulle därefter inträda en kraftig prisförändring, skulle det vara oskäligt att inte anpassa hyresersättningen till den nya prissituationen. Ett annat exempel kan vara det fallet att egendom är avsedd att tillhandahållas endast vid särskilda tillfällen och ersättningen

bestämts en gång för alla. Om prisnivån är en helt annan vid tillhandahål-

landet av egendomen än den som gällde då ersättningen bestämdes, kan ersättningen jämkas med stöd av bestämmelsen i detta stycke. Det bör

framhållas att inte varje förändring skall medföra jämkning utan föränd-

ringen skall vara så väsentlig att det skulle te sig oskäligt att inte beakta den.

368 I paragrafen har tagits in en bestämmelse om vem som står faran för egendom beträffande vilken beslut om förfogande har meddelats. Bestämmelsen, som i utredningens förslag finns i 34 5, motsvarar 218 allmänna förfogandelagen.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 35 Xi utredningens förslag och 22 3 i

allmänna förfogandelagen. En nyhet är att ersättning också lämnas för kostnad för vård av egendom, som omfattas av dispositionsförbud, iden mån det är skäligt att ersättning utgår.

Handläggning av ersättningsärenden (38-40 38)

Avsnittet innehåller bestämmelser om vem som beslutar om ersättning och om besvär mot beslut i ersättningsärenden.

Enligt första stycket bestäms ersättning enligt taxa av den myndighet som har meddelat beslutet om förfogande eller av myndighet som regeringen

bestämmer. Det sistnämnda alternativet avser närmast fall när beslut om

förfogande meddelas av regeringen. Själva ersättningsfrågan bör då bedömas av annan myndighet än regeringen, t.ex. lokal värderingsnämnd. Första stycket anknyter till reglerna i 17 § första stycket rekvisitionslagen och 23 §

första stycket allmänna förfogandelagen.

I andra styckets första mening föreskrivs att ersättning som inte utgår enligt taxa skall fastställas av lokal värderingsnämnd. Enligt andra meningen i samma stycke kan riksvärderingsnämnden, efter ansökan av parterna, som

första instans ta upp frågan om sådan ersättning. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 234 femte stycket allmänna förfogandelagen. För att markera

bestämmelsens undantagskaraktir har gjorts det tillägget att förfarandet får tillämpas endast om riksvärderingsnämnden finner att det föreligger särskilda skäl. Härmed åsyftas ersättningsfrågor som avser betydande värden eller speciella förhållanden eller som är särskilt invecklade. Som exempel kan

nämnas förfogande över ett företag med komplicerad teknisk verksamhet.

Ett annat exempel är när specialmateriel tillverkas på olika orter. Den

situationen kan då uppstå att flera lokala nämnder skall bestämma priset på

samma slag av materiel. Då nämnderna inte alltid har kännedom om ifrågavarande specialmateriel, kan samma vara komma att åsättas helt olika

priser. Genom undantagsregeln finns möjlighet att få prisfrågan prövad av

riksvärderingsnämnden utan omvägen över lokal värderingsnämnd. I tredje meningen i andra stycket har tagits in en föreskrift om att ersättning som inte utgår enligt taxa i vissa fall skall bestämmas av särskild värderingsnämnd för hela riket i stället för av lokal värderingsnämnd.

Bestämmelsen i tredje styckat har hämtats från 123 fjärde stycket rekvisitionslagen. Stadgandet där tillkom år 1942, sedan chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län i remissyttranden över då föreliggande

utredningsförslag tagit upp frågan om s. k. efterhandsrekvisition. I detta

avseende hade särskilt uppmärksammats det fall då avtal har träffats om hyra för kvarter, som sedermera skadas. Avtalet löser då i regel inte frågan hur ersättning för skadorna skall beräknas. Om en lösning av ersättningsfrågan

inte heller kan nås genom förlikning, bör i detta och liknande fall möjlighet

finnas att hänskjuta frågan till lokal värderingsnämnd. Denna möjlighet bör

dock endast tillkomma den enski:de. Om denne hellre vill anlita domstol, bör

den möjligheten stå öppen.

39x

Första och andra styckena innehåller bestämmelser om besvärsrätt. Som

har angetts i den allmänna motiveringen överklagas beslut av annan

myndighet än lokal värderingsnämnd i ärende om ersättning enligt taxa hos

lokäl värderingsnämnd. Besvär kan anföras bara av den som begär ersättning. Någon besvärsrätt finns alltså inte i dessa fall för staten eller annan för vars

räkning förfogandet görs. Mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat

ärende eller i ärende om fastställande av taxa får talan inte föras. I annat fall överklagas beslut av lokal värderingsnämnd hos riksvärderingsnämnden. Vem som är behörig au för statens räkning anföra besvär får bestämmas i

administrativ ordning (jfr 28 5). I fråga om besvärstid m. m. gäller 12 § förvaltningslagen. En ansökan med stöd av 34 § andra stycket om ersättning utöver taxepris

skall enligt tredje stycket göras inom besvärstiden, dvs. den tid som gäller för attanföra besvär till lokal värderingsnämnd resp. till riksvärderingsnämnden.

I administrativ ordning får utfärdas föreskrifter om att beslut i ersättningsärende skall innehålla upplysning till den enskilde om den i 34 § andra stycket inskrivna möjligheten.

408 Bestämmelsen i denna paragraf motsvarar 23 § sjunde stycket allmänna förfogandelagen och återfinns i utredningens lagförslag i 38 §. Som har nämnts vid 18 5 gäller vad i 40 § sägs även beslut av särskild värderingsnämnd för hela riket.

Utbetalning av ersättning (41-44 33)

Avsnittet innehåller bestämmelser om utbetalning av ersättning och regler om tredje mans rätt att erhålla betalning ur utgående ersättning.

41N

Paragrafen innehåller en bestämmelse om utbetalning av ersättning.

Motsvarigheten till denna paragraf finns i utredningens förslag i 38 §, som

föreskriver att regeringen meddelar föreskrifter om utbetalning av ersättning. Oliekrisnämnden har ansett att den nya lagen i likhet med allmänna förfogandelagen bör innehålla en uttrycklig föreskrift om att fastställd ersättning genast skall utbetalas till den ersättningsberättigade. Jag delar den uppfattningen. I enlighet härmed föreskrivs att fastställt ersättningsbelopp genast skall utbetalas till den ersättningsberättigade sedan ersättningsbe-

slutet har vunnit laga kraft, om inte annat följer av 42—44 §§. Om beslutet

överklagas skall den del av ersättningen som inte omfattas av överklagandet genast utbetalas.

425 Första stycket, som motsvarar 22 § första stycket rekvisitionslagen, 25 8

första stycket allmänna förfogandelagen och 40§ i utredningens förslag,

innehåller bestämmelser om rätt för den som till säkerhet för fordran har

panträtt eller retentionsrätt i egendom, som tas i anspråk med äganderätt, att utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen, även om fordringen inte är

förfallen till betalning. I ersättningen skall också inräknas belopp som utges

vid upphävande eller begränsning av nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt.

Om egendom tas i anspråk med nyttjanderätt, föreligger däremot ingen rätt för panthavare eller retinent att göra sin fordran gällande i den ersättning som utges. Skälet härtill är att säkerheten inte rubbas genom förfogandet. Visserligen undertrycks panträtten och retentionsrätten så länge egendomen är ianspråktagen genom förfogande men rätten kan göras gällande igen, när förfogandet upphör. Egendomen återställs då till den varifrån egendomen togs, vilket innebär att situationen blir densamma som före ianspråktagandet av egendomen.

Genom andra stycket utsträcks panträtten och retentionsrätten till att omfatta ersättning som utgår för skada på och avsevärd försämring av

egendomen. Under skada faller även totalförlust av egendomen.

I fråga om fördelning mellan olika rättsägare av ersättning som avses i första och andra styckena finns regler i 43 3.

Tredje stycket som saknar motsvarighet i såväl utredningens förslag som

nu gällande bestämmelser har kommit till på förslag av riksvärderingsnämn-

den. Bestämmelsen anger hur en fordran, som avses i paragrafens första

stycke, skall beräknas, om den intc är förfallen till betalning. Bestämmelsen

är utformad efter förebild av 28 § lagen (1971:494) om exekutiv försäljning av

fast egendom och 150 § utsökningslagen (1877:31 s. 1, 150 § ändrad senast

1971:495).

Denna paragraf innehåller regler om fördelning mellan olika rättsägare av ersättning som har fastställts att utgå vid förfogande.

När det gäller ersättning som har fastställts att utgå för skada på eller avsevärd försämring av fastighet föreskrivs i första stycket, att expropriationslagen skall gälla i tillämpliga delar i fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättningen samt I fråga om verkan av dessa åtgärder.

I fråga om fördelning av ersättning i annat fall än som avses i första stycket innehåller paragrafen ingen reglering. I flertalet fall får man räkna med att enighet om fördelningen kan nås mellan rättsägarna. Sker ej deta, skall enligt andra stycket ersättningen nedsättas hos överexekutor. I fråga om nedsatt

belopp skall i tillimpliga delar iakttas lagen (1927:56) om gälds betalning

genom penningars nedsättande i allmänt förvar.

445 Paragrafen innehåller bestämmelser för det fall att ersättning skall utgå för

cgendom som är utmältt eller belagd med kvarstad eller ställd under skingringsförbud. Enligt 160 8 utsökningslagen (160 § ändrad senast

1971:495) skall medel som har influtit i utsökningsmål utan dröjsmål sättas in i bank mot ränta, om det inte kan antagas att medlen betalas ut inom fjorton dagar. Att motsvarande skall gälla i fråga om betalningsmedel som avses i denna paragraf torde följa utan att uttrycklig föreskrift om detta tas in i paragrafen.

Uppgiftsskyldighet m. m. (45-51 §§)

I detta avsnitt har tagits in föreskrifter om uppgiftsskyldighet. om handräckning, om vite och om tystnadsplikt.

AIN

Paragrafen motsvarar i huvudsak 26 §i utredningens förslag till förfogandeförordning. Eftersom det är fråga om ett åläggande för enskild. måste bestämmelsen ha sin plats i lag.

46 N

Första stycket motsvarar 263 allmänna förfogandelagen och 428 i

utredningens lagförslag.

Andra stycket har sin motsvarighet bland bestämmelser som i allmänna

förfogandelagen finns i 30 § och i utredningens lagförslag i 45 X. Enligt

bestämmelserna i allmänna förfogandelagen kan vite användas — förutom vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet — när någon vägrar att fullgöra de skyldigheter som i den föreslagna förfogandelagen tas upp i 47 §, dvs. tillhandahålla myndighet handelsböcker och andra affärshandlingar eller lämna myndighet tillträde ull kontor och annan lokal. Den föreslagna 47 § ger länsstyrelse eHer, enligt regeringens bestämmande. annan myndighet rätt att besluta om undersökning av lokal som nyss angavs och om omhänderta-' gande av handelsböcker och andra affärshandlingar. Med hänsyn härtill finns

inget behov av att förelägga vite i dessa fall.

46 8 är inte tillämplig förrän 4-6 §§ har satts i tillämpning.

Första stycket ger länsstyrelse eller, enligt regeringens bestämmande,

annan myndighet möjlighet att infordra handelsböcker och andra affärshand-

lingar för kontroll av att uppgift som har lämnats enligt 46 § är riktig och

fullständig. Motsvarighet till denna föreskrift finns i 27.8 allmänna förfog-

andelagen.

Enligt andra stycket. som motsvarar 28 8 allmänna förfogandelagen. kan

myndigheten besluta om undersökning av den uppgiftsskyldiges lokaler och om omhändertagande av hans handelsböcker och andra affärshandlingar, om han inte efterkommer begäran enligt första stycket eller om det föreligger särskild anledning till kontroll.

I tredje stycket föreskrivs att b2stämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan skall gälla i tillämpliga delar vid undersökning och omhändertagande enligt andra stycket. Vidare åläggs polismyndighet att lämna den handräckning som behövs.

Myndigheten får inte själv utöva våld för att genomföra undersökning eller omhändertagande som avses i denna paragraf. I den mån den enskilde inte frivilligt upplåter lokalerna, får myndigheten begära biträde av polismyndig-

heten. Undersökningen skall genomföras så att skada och olägenhet inte

uppstår i onödan. Handelsböcker och affärshandlingar bör om möjligt granskas på platsen och ett omhändertagande av handlingarna bör inte bestå för längre tid än som är absolut nödvändigt. Det bör framhållas att 28 kap. 8 §

jämförd med 27 kap. 12 § rättegångsbalken inte medger att polisman närmare undersöker handelsböcker och andra handlingar.

I likhet med 468 är 478 irte tillämplig förrän 4-6 §§ har satts i tillämpning.

485 I första stycket ges föreskrifter om skyldighet att lämna de uppgifter som behövs för att kunna verkställa uttagning och i övrigt förbereda förfogande och att tillhandahålla egendom för besiktning. Föreskrifterna är tillämpliga redan i fred.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vite och tredje stycket öppnar möjlighet att genomföra besiktning med biträde av polismyndighet.

498 I denna paragraf slås fast att skyldighet enligt 45—48 §§ skall fullgöras utan ersättning. Regeringen kan dock bestämma att ersättning skall utgå.

508 Enligt första stycket får ett vitesföreläggande inte överklagas särskilt utan omprövas först i ärende om vitets utdömande. Vitet utdömes av allmän

domstol. I andra stycket föreskrivs att talan mot beslut om åtgärd enligt 47 § andra

stycket och mot länsstyrelses beslut om handriäckning enligt 483 tredje stycket förs hos kammarrätt genom besvär. Effektivitetsintresset och det därav följande kravet på skyndsara handläggning bör medföra att besluten går i verkställighet utan hinder av anförda besvär. Den beslutande myndig-

heten bör dock kunna föreskriva annat. Föreskrift i enlighet med vad nu har

sagts finns också i andra stycket.

Frågan om förhållandet mellan vite och straff behandlas under 52 8.

SIN

Enligt 2 kap. 13 X RF får yttrandefriheten begränsas endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Skyddet för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden utgör eu sådant viktigt skäl. Yttrandefriheten får också begränsas med hänsyn till rikets säkerhet och folkförsörjningen. Vidare får

friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. Begränsningen av yttrandefriheten måste enligt RF i princip ske genom lag. Förbud för någon

att röja vad han erfarit i allmän tjänst eller under utövande av tjänsteplikt får

dock efter bemyndigande i lag meddelas genom förordning.

Uppgifter som avses kunna inhämtas med stöd av den föreslagna förfogandelagen angår inte sällan enskilds personliga eller ekonomiska förhål-

landen och kan medföra förfång för den enskilde om de kommer till allmän kännedom. Detsamma gäller upplysningar som lämnas vid förberedelser för förfogande. Kännedom kan också vinnas om yrkeshemlighet och om sådant

som är av betydelse för rikets säkerhet och folkförsörjningen.

På grund av det anförda föreskrivs i denna paragraf förbud att obehörigen yppa eller utnyttja vad som på grund av bestämmelse i lagen inhämtats om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden eller förhållande av betydelse för folkförsörjningen

eller för rikets säkerhet. En motsvarighet till den föreslagna bestämmelsen finns i 29 § allmänna

förfogandelagen. Där föreskrivs, att vad som har inhämtats med stöd av

föreskrifter motsvarande de i 47-49 38 upptagna inte får yppas i vidare mån än

som erfordras för att vinna det med bestämmelserna avsedda ändamålet. Det nu använda ordet ”obehörigen” innebär att tystnadspliktsbestämmelsen har anpassats till den utformning som är den nu vedertagna.

Med hänsyn till den lydelse som 20 kap. 3 § brottsbalken har getts genom lagen (1975:667) om ändring i brottsbalken behöver inte någon bestämmelse

om straff för brott mot tystnadsplikt införas i den föreslagna förfogandelagen.

Vidare är frågan om allmänt åtal uttömmande reglerad i 20 kap. 5§ brottsbalken i dess lydelse enligt SFS 1975:667 (se närmare om detta i prop.

1975:78, s. 184 och 186).

ÅAnsvarsbestämmelser m. m. (52-55 38)

De mest utförliga av de nuvarande ansvarsbestämmelserna inom rekvisi-

tions- och förfogandelagstiftningens område ingår i allmänna förfogandela-

gen. De regler som föreslås i detta avsnitt överensstämmer i sak nära med

dessa bestämmelser. Vid utformningen av straffbestämmelserna har eftersträvats en avsevärd modernisering och förenkling.

525 De i denna paragraf intagna ansvarsbestämmelserna motsvarar 47 § 1 utredningens förslag. Utredningen har inte föreslagit några särskilda regler

för ringa resp. grova brott. Utredningen har inte heller gjort skillnad mellan brott som begås uppsåtligen eller av oaktsamhet. Vidare har utredningen

föreslagit en sänkning av straffmaximum från två till ett år.

Jag anser det i och för sig til:fredsställande att ansvarsbestämmelserna förenklas. Ett sammanförande av samtliga svårhetsgrader av brotten under en straffbestämmelse i enlighet med utredningens förslag innebär emellertid i jämförelse med vad som nu gäller att straffen skärps vid brott som är ringa eller att hänföra till normalfallen och sänks vid grova brott. Jag anser inte att det finns anledning att göra några större ändringar i de strafflatituder som nu

gäller. Det framstår inte heller som heh invändningsfritt att hänföra

obetydliga förseelser och jämförelsevis grova brott under en och samma straffskala utan att i lagtexten ge rättstillämpningen någon ledning för straffmätningen. Behandlingen av det grova brottet och oaktsamhetsfallet har därför brutits ut till särskilda stycken och strafflatituderna har utformats i stort sett som i nu gällande bestiimmelser.

I första stycket har förts samman fyra grupper av brottsliga förfaranden. Straffbestämmelserna är subsidiira till brottsbalken. Subjektivt krävs att

gärningen sker uppsåtligen. Straffsatsen upptar böter eller fängelse i högst sex

månader.

I punkt I upptas handlingar som innebär att någon bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor sorn gäller enligt eller har meddelats med stöd av 5.6, 11, 12 eller 13 §. Det straffbara förfarandet kan bestå i att någon gömmer undan eller förstör egencom som omfattas av beslut om förfogande. En vägran att fullgöra uppgift enligt 5 § första stycket 6 faller också inom det straffbara området.

Underlåtenhet att lämna uppgifter enligt 45, 46 eller 48 § har straffbelagts i punkt 2.

Punkt 3 straffbelägger lämnande av oriktig uppgift, om uppgiften innebär

fara i bevishänseende.

I punkt 4 föreskrives straff för den som underlåter att efterkomma begäran enligt 47 § att tillhandahålla handelsböcker och andra affärshandlingar eller

begäran enligt 48 § att tillhandahålla egendom för besiktning.

I andra stycket behandlas grovt brott. Straffet är fängelse i högst två år. Som

vägledande exempel på omständigheter som kan föranleda att brottet skall

bedömas som grovt anges i lagtexten att brottet har skett i vinningssyfte eller har avsett en betydande mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig art.

I tredje stycket straffbeläggs ouktsamhetsgärningar. I ringa fall av oaktsamhet skall dock inte dömas till ansvar. Till sin objektiva beskaffenhet skall gärningen vara sådan som avses i första stycket. Normalstraffet är böter. För

grova fall är straffet fängelse i högst sex månader.

Paragrafens fjärde stycke innehåller en bestämmelse som reglerar förhål-

landet mellan straff och vite. Bestämmelsen har tillkommit på förslag av

riksvärderingsnämnden och innebär att den som har underlåtit att fullgöra skyldighet som omfattas av vitestöreläggande inte skall dömas till straff för

underlåtenheten. Detta innebär således att i och för sig antingen straff eller

vite kan komma i fråga men att, om vite har förelagts, påföljden inte kan bli att straff åläggs utan endast att vitet döms ut.

38¶Denna paragraf innehåller en bestämmelse om företagaransvar. I utredningens förslag har motsvarande bestämmelse tagits in i 48 §. I allmänna förfogandelagen finns föreskrift om husbondeansvar i 39 s.

I förarbetena till allmänna förfogandelagen uttalades (prop. 1954:20 s. 143) att erfarenheterna från tiden för andra världskriget visade att en bestämmelse

om husbondeansvar inte kunde undvaras i förevarande lagstiftning. Utred-

ningen har anfört aut det inte föreligger tillräckliga skäl att i en ny

förfogandelag mönstra ut husbondeansvaret. I överensstämmelse med

utredningens förslag har personkretsen gjorts något snävare och bestämmelsen getts en modernare formulering, varjämte ansvaret har utvidgats till

att omfatta också culpa. Paragrafen har utformats så att näringsidkare

ansvarar för gärning som avses i 52 §, om den har begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

Någon bestämmelse om medverkansansvar har inte tagits in i det remitterade förslaget till förfogandelag. Enligt praxis tillämpas brottsbalkens

medverkansbestämmelser analogiskt på brott utanför brottsbalken, om

fängelse ingår i straffskalan för brottet. Ansvar för medverkan kan alltså

utkrävas I fråga om alla brott enligt 52 § utom normalfallet av oaktsamhetsbrottet.

545 I paragrafen anges vilken egendom som skall kunna förverkas och vilka

typer av förverkande som kommer i fråga. Föreskrifterna anknyter till 23 § 3

mom. rekvisitionslagen och 40 § allmänna förfogandelagen. I fråga om hos vem förverkande får ske m. m. kan hänvisas till 36 kap. 4-12 §§ brottsbalken som gäller också utanför balken.

I första stycket första meningen ges huvudregeln, vilken innebär att

egendom som den brottslige har mottagit i samband med brott som avses i 52 8 eller har undanhållit genom brottet skall förklaras förverkad, om det inte är uppenbart obilligt. I detta sammanhang kan hänvisas till 36 kap. 4§ brottsbalken, som dels anger hos vilka personer förverkande får ske, dels

föreskriver att egendom som vid brott inte tillhörde någon av vissa angivna

personer inte får förklaras förverkad. I andra meningen föreskrivs att i stället för egendomen dess värde kan förklaras förverkat.

För det fall att den brottslige äger ytterligare mängd av den egendom som

brottet har avsett utsträcks enligt första meningen i andra stycket regeln om

förverkande till att gälla även denna mängd. Även för det fallet gäller givetvis att förverkande inte får ske om det är uppenbart obilligt. Enligt andra

meningen i andra stycket vidgas regelns räckvidd ännu ett steg. Äger nämligen den brottslige annan egendom som omfattas av beslut om

förfogande eller dispositionsförbud, kan också den förklaras förverkad, men i detta fall krävs därjämte att särskilda skäl föreligger. Ett sådant skäl kan vara alt gärningsmannen har grovt förbrutit sig mot gällande föreskrifter. Vid tillkomsten av allmänna förfogandelagen nämndes (prop. 19354:20 s. 165) att det också syntes naturligt att tillimpa stadgandet t.ex. mot en icke

näringsidkare, som i samband med cen överträdelse av meddelad föreskrift ertappas med att inneha förråd av andra förnödenheter vilka är föremål för

reglering, ehuru det inte kan till fullo styrkas att han olovligen har förvärvat dessa förnödenheter, samt det framstår som uppenbart att han förvärvat dem för att handha dem i strid mot meddelade bestämmelser.

Med anledning av att Svea hovrätt har anfört principiella betänkligheter mot förverkande i sist angivna fall vill jag framhålla att sådant förverkande är

tillåtet i gällande rätt och att det med hänsyn till kravet på särskilda skäl inte

torde komma att tillgripas annat än i undantagsfall.

41 8 allmänna förfogandelagen innehåller bestämmelser om försäljning av förverkat gods och förfarandet med influten köpeskilling. Motsvarande

bestämmelser behöver inte ingå i en ny förfogandelag, eftersom dessa frågor numera regleras i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m.

I 41 5 allmänna förfogandelagen finns bestämmelser om hur man i vissa

fall skall förfara med beslagtagen egendom som ännu inte är men kan antas

bli förverkad enligt 41 § allmänna förfogandelagen. Eftersom något beslut om

förverkande ännu inte föreligger, kan lagen om förfarande med förverkad

egendom och hittegods m. m. int2 tillämpas. Vid sådant förhållande och för att så långt möjligt tillgodose ägarens intressen upptas i denna paragraf en regel som motsvarar nyssnämnda bestämmelse i allmänna förfogandelagen.

Den nu gällande värdegränsen 100 kr. har dock med hänsyn till det

förändrade penningvärdet höjts till 1 000 kr.

Tillstånd till försäljning av den beslagtagna egendomen skall sökas hos den

rätt som är behörig att pröva beslazsfrågan (jfr 19 kap. 12 § rättegångsbalken).

Rättens beslut i sådant ärende går genast i verkställighet (jfr 30 kap. 128

rättegångsbalken).

Särskilda bestämmelser (56-63 S$4'1

Avsnittet innehåller bestämmelser om handräckning för verkställighet av beslut om förfogande, om verkan av förfogandebeslut när lagens tillämpning upphör, om förberedelser av förfogande och vissa andra särskilda föreskrif-

ter.

568 I första stycket föreskrivs att polismyndighet skall lämna den handräck-

ning som behövs för verkställighet av beslut om förfogande, när någon

underlåter att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla egendom som omfattas

av beslutet. Föreskriften överensstämmer med 51 5 i utredningens förslag

och har motsvarigheter i 23 8 I mom. rekvisitionslagen, 5 § första stycket beredskapsförfogandelagen samt 44 8 allmänna förfogandelagen. I anslutning till vad som nu gäller enligt nyssnämnda lagrum i rekvisitionslagen har

tagits in en bestämmelse, enligt vilken myndighet som har utövat förfoganderätten får befogenhet att själv verkställa beslutet under förutsättning att dröjsmål kan medföra fara och polismyndighet inte är tillgänglig.

Andra stycket innehåller en specialregel vid förfogande för försvarsmaktens behov. Enligt 14 § blir beslut om förfogande gällande mot ägare eller innehavare först sedan han har fått del av beslutet. Motsvarande regel i utredningens förslag har kompletterats med en föreskrift som säger att beslut

om förfogande för försvarsmaktens behov blir gällande utan att ägaren eller

innehavaren har fått underrättelse om beslutet, om det kan befaras att genomförandet av beslutet annars skulle avsevärt försvåras. Som riksvärderingsnämnden har anfört, åsyftas med sistnämnda föreskrift den situationen att man inte kan avvakta att ägaren eller innehavaren efter vanlig underrättelse ställer sig förfogandebeslutet till efterrättelse och att därför verkställighet får ske genom att myndigheten — polismyndighet eller den beslutande myndigheten — direkt tar egendomen om hand. Nämnden har föreslagit att

föreskriften, som berör tid och sätt för verkställighet, flyttas till den paragraf i

utredningens lagförslag som motsvarar den nu föreslagna 56 §.

I enlighet med vad riksvärderingsnämnden har förordat har i andra stycket tagits in en bestämmelse som öppnar möjlighet för polismyndighet eller myndighet som har utövat förfoganderätten att verkställa förfogandebeslutet även om ägaren eller innehavaren inte har fått del av det. Befogenheten gäller dock endast i fråga om förfogande för försvarsmaktens behov och behovet skall vara så trängande att det skulle medföra allvarlig olägenhet att avvakta att ägaren eller innehavaren av ifrågavarande egendom hinner få del av beslutet.

57-61 §§

I dessa paragrafer ges bestämmelser om vad som skall iakttas när

tillämpningen av 4-6 §8 upphör. Viss motsvarighet till bestämmelserna finns

1 45 8 allmänna förfogandelagen. Om egendom, som till följd av beslut enligt 5 § första stycket I skall tas i

anspråk med äganderätt, inte övergått i statens ägo när tillämpningen av 4-6 §X upphör. gäller enligt 58 § att beslutet förfaller.

I fråga om beslut enligt 5 § första stycket 1 eller 2 om ianspråktagande med

nyttjanderätt av egendom gäller enligt 59 § första stycket att beslutet förfaller, om det inte har gått i verkställighet när tillämpningen av 4—6 §§ upphör.

8 Riksdagen 1977/78. I saml. Nr 72

Om beslutet däremot har börjat verkställas, skall nyttjanderätten avvecklas så snart Som möjligt, om inte nyttjanderätten avser bestämd tid. Då skall den bestå tills tiden har gått till ända. Ägaren har dock möjlighet att påfordra att nyttjanderätten också i dessa fall avvecklas så snart det går. Föreskrifter i

enlighet härmed finns i 59 § andra stycket.

Tredje stycket i 59 § tar upp regler för det fall då beslut om upphävande eller begränsning av nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt har meddelats.

Sådant beslut förfaller, om det inte har vunnit laga kraft, när tillämpningen av 4-6 §§ upphör, dock tidigast när annan genom förfogande i stället tillskapad

rätt upphör.

60 § behandlar beslut om förfogande enligt 5 § första stycket 3-6. Sådana

beslut förfaller, om de inte har börjat tillämpas när tillämpningen av 4-6 §§

upphör. I annat fall skall beslutet inte gälla under längre tid än som behövs för avveckling av rättsförhållandet. Avvecklingstiden måste bestämmas så att

den som har utsatts för förfogandet inte drabbas av ekonomisk förlust. Om t. ex. en fabriksägare ålagts att framställa varor för statens räkning, är staten

skyldig att ta emot de varor som har börjat tillverkas, när tillämpningen av ifrågavarande paragrafer upphör.

Att dispositionsförbud inte längre gäller efter det att möjligheten att

tillgripa förfogande har upphört följer av 61 5.

625 Bestämmelsen i denna paragraf återfinns i utredningens förslag i 8 §. Den motsvarar i huvudsak bestämmelsen i 49 § allmänna förfogandelagen. Som exempel på vad som avses I lagrummet kan nämnas de bestämmelser om

förfogande som enligt vad som föreslås fortfarande kommer att finnas i

civilförsvarslagen. Ett annat exempel är oljekrislagen. Paragrafen syftar inte bara på förfogande utan även på tvångsåtgärder av annat slag, bl.a. undanförsel och förstöring. Expropriation är ännu ett exempel.

Denna paragraf. som motsvarar 17 § i utredningens förslag, innehåller en

erinran om att förfogande måste förberedas redan under fredstid. Detta skall

ske enligt de grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer.

7.2 Förslaget till lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

51 och 62 §§

De i nuvarande lydelse av lagrummen förekommande hänvisningarna till gällande bestämmelser om rekvisition har i förslaget bytts ut mot hänvisningar till den föreslagna förfogandelagen.

685 Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 5.2) skall behovet av förfoganderätt för civilförsvarsändamål tillgodoses genom bestämmelser i civilförsvarslagen. I fråga om förfarandet vid fastställande av ersättning m. m. bör dock den föreslagna förfogandelagen gälla. I enlighet härmed föreslås att 68 § behålls i stort sett oförändrad.

De ändringar som framgår av sista meningen i första stycket har tillkommit på hemställan av civilförsvarsstyrelsen.

695 I första stycket föreskrivs att i fråga om förfogande enligt 68 § vissa närmare angivna paragrafer i det remitterade förslaget till förfogandelag skall gälla i tillämpliga delar.

Av andra stycket följer att gärning, som är straffbelagd i civilförsvarslagen och som genom hänvisningen i första stycket till den föreslagna förfogandelagen också omfattas av straffbestämmelserna i sistnämnda lag, skall bestraffas enbart enligt civilförsvarslagen. I fråga om sådan gärning skall inte heller förverkandebestämmelserna eller bestämmelserna om företagaransvar i den föreslagna förfogandelagen tillämpas.

Nuvarande bestämmelser i 69 § har sin motsvarighet i 8 § i det remitterade förslaget till förfogandelag.

70-72 §§

Dessa paragrafer förslås bli upphävda. I det remitterade förslaget till förfogandelag motsvaras 70 % av 9 §, 71 % av 5 § första stycket I och 10 § samt 728 av 128.

73§

Första stycket, som föreslås upphävt, innehåller i första och andra meningarna en hänvisning till bestämmelserna om rekvisition. Eftersom den föreslagna 69 §& innehåller motsvarande hänvisning, behövs inte någon sådan i denna paragraf. I fråga om bestämmelsen i tredje meningen hänvisas till 35 § andra stycket i det remitterade förslaget till förfogandelag.

I andra stycket har endast gjorts redaktionella ändringar.

Paragrafen som föreslås bli upphävd motsvaras i det remitterade förslaget till förfogandelag av 42 och 44 äs.

75w

Ändringen är av redaktionell art.

76 §

Innehållet i denna paragraf som föreslås upphävd motsvaras i det remitterade förslaget till förfogandelag av 56 § första stycket.

825 Denna paragraf innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Ändringen innebär att dessa bestämmelser ges samma utformning som i det remitterade

förslaget till förfogandelag.

835 I första och tredje styckena har tagits in en erinran om att den i civilförsvarslagen föreskrivna besvärsordningen inte gäller, om annat följer av 69 8. I 69 § hänvisas bl. a. till >esvärsbestämmelserna i 39 och 50 83 i det

remitterade förslaget till förfogandelag. Härav följer att beslut av civilför-

svarschef om ersättning enligt 38 § första stycket i den föreslagna förfogandelagen överklagas till lokal värderingsnämnd och inte till länsstyrelsen som skulle bli fallet om besvärsregeln i 83 § första stycket civilförsvarslagen

tillämpades. Länsstyrelses beslut am handräckning enligt 48 § tredje stycket i

den föreslagna förfogandelagen överklagas enligt 50 5 samma lagförslag hos

kammarrätt och inte enligt huvudregeln i 83 § tredje stycket civilförsvars-

lagen hos regeringen. Däremot är besvärsbestämmelsen i 165 i den

föreslagna förfogandelagen inte tillämplig vid förfogande för civilförsvarets

räkning. Talan mot civilförsvarschefs beslut om förfogande förs därför enligt

grundregeln i 83 § första stycket hos länsstyrelsen.

Ändringen i andra stycket är föranledd av att 76 § upphävs.

Ikraftträdandebestämmelserna

Genom lagen (1975:553) om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) ändrades bl. a. 62 5 (båda styckena), 68 X itredje stycket) och 83 8 (första, andra och

tredje styckena). I övergångsbestämmelserna föreskrevs i punkten 1 att lagen skulle träda i kraft en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen utkom från

trycket den 25 juni 1975. I punkten 2 angavs att bestämmelserna i bl. a. 62, 68

och 83 §§ skulle tillämpas i den äldre lydelsen för tid till och med utgången av juni 1979. Genom lagen (1977:111) om ändring i civilförsvarslagen (1960:74) ändrades bl. a. 68 § (första stycket) och 83 § (första stycket). Lagändringen, som träder i kraft den 1 juli 1977, föranleds bl. a. av att undsättningskårer inte

längre skall finnas i civilförsvaret. Enligt lagens ikraftträdandebestämmelser

får dock regeringen eller myndighet som regeringen utser bestämma att bl. a. 68 § i sin lydelse enligt lagen (1975:553) får tillämpas på regionala undsättningskårer intill utgången av juni 1981.

Ikraftträdandebestämmelserna till det remitterade förslaget till lag om

ändring i civilförsvarslagen innebär att den förfoganderätt som är inskriven i

68 § första stycket första meningen får utövas av chef för undsättningskår

intill utgången av juni 1981, om regeringen eller myndighet som regeringen

utser så bestämmer. Vidare följer av bestämmelserna att 62 § första stycket,

68 § tredje stycket och 83 § skall tillämpas t. o. m. utgången av juni 1979 i den

lydelse lagrummen hade innan de ändrades genom lagen (1975:553).

7.3¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser

till skydd för försvaret m. m.

Föreslagna ändringar i denna lag är av rent formell natur.

7.4¶Förslaget till lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688)

Även föreslagna ändringar i denna lag är av formell natur.

7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

Också i denna lag föreslås vissa formella ändringar.

7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

4 och 6 §§

Föreslagna ändringar är av formell art.

98 Också ändringarna i denna paragraf är av formell natur. Det bör dock anmärkas att paragrafens utformning medger att talan mot lokal värderingsnämnds beslut alltid kan föras och således också i ärende om besvär mot beredskapsnämnds beslut om ersättning enligt taxa.

8¶Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. förfogandelag, 2. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

3. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

9 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Bilaga I

Utredningens lagförslag

Förslag till Förfogandelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

18 Kommer riket i krig, träder 4—7 §§ i tillämpning.

28 Befinner sig riket i krigsfara eller finner regeringen eljest det nödvändigt med hänsyn till försvarsberedskapen får regeringen föreskriva att 4—7 §§ helt eller delvis skall tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer. Detsamma gäller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har befunnit sig och det genom dessa förhållanden uppkommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenheter av vikt för totalförsvaret.

Föreskrifter enligt första stycket underställes riksdagens prövning inom en månad från utfärdandet. Sker ej underställning, gäller icke föreskrifterna.

38 Är riket ej längre i krig eller upphör de förhållanden som påkallat föreskrift enligt 2 §, beslutar regeringen att föreskriften icke vidare skall till-

lämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer.

4§ Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får för statens

eller annans räkning förfoga över egendom som äges celler innehas av annan än staten, om totalförsvarets ofrånkomliga behov icke utan olägenhet kan tillgodoses på annat sätt.

Om förfogande för civilförsvarets behov föreskrives dock i civilförsvarslagen (1960:74).

5§ Om ej annat särskilt föreskrives i lag, utgår vid förfogande ersättning

av statsmedel enligt de grunder som anges i 28-35 58.

68¶Med förfogande enligt 4X förstås också rätt att kräva att

1. ägare eller innehavare av fastighet, anläggning, förnödenhet, trans-

portmedel eller annan egendom i erforderlig omfattning utövar den verk-

samhet och utför de tjänster som har samband med produktion av vissa slags förnödenheter eller med iståndsättande eller användning av egendomen inom ramen för hans normala verksamhet eller med transport,

2. var och en även i annat fall än som avses under 1 i mån av förmåga

lämnar handräckning för att skyndsamt tillgodose försvarsmaktens tillfälliga behov av vägvisare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

78 Kan förfogande över viss egerdom antagas bli behövligt, får myndighet som äger rätt att besluta om förfogande i avvaktan på beslutet förbjuda ägare

eller innehavare av sådan egendom att överlåta, förbruka, skada, gömma

undan eller förflytta cgendomen (dispositionsförbud). Meddelas cj beslut

om förfogande inom 30 dagar från det dispositionsförbudet meddelades, skall förbudet upphöra att gälla 2»å begäran av ägaren eller innehavaren. Om särskilda skäl föreligger, kan regeringen eller myndighet som regeringen

bestämmer förlänga tiden med högst 30 dagar.

885 Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk

egendom eller tjänster som följer av annan lagstiftning.

Särskilda bestämmelser om förfogande

98 Vid beslut om förfogande skall tillses att den vars rätt beröres av beslutet icke lider större förfång än som är nödvändigt med hänsyn till omständigheterna. Egendom som oundgängligen behövs för någons näring får icke utan tvingande skäl tagas i anspråk.

108 Har ägare eller innehavare av byggnad eller del av byggnad som blir föremål för förfogande enligt denna lag stadigvarande bostad i byggnaden

eller skall han eller någon i hans familj i händelse av utrymning inkvarteras i orten, har han och familjen rätt till erforderligt bostadsutrymme i bygg-

naden. Om detta skulle medföra allvarliga hinder för byggnadens avsedda användning, skall bostadsutrymme om möjligt anvisas i annan byggnad inom samma eller närbelägen or.

11 § Markområde, byggnad, utrymme och industriell anläggning samt sådana transportmedel som ej stadigvarande behövs för det med förfogandet

avsedda ändamålet tages i anspråx med nyttjanderätt. Egendom som kan antagas bli förbrukad eller förstörd eller väsentligt minska i värde tages i anspråk med äganderätt. Annar: egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, om ej myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner lämpligt och ägaren medger att egendomen tages i anspråk med äganderätt.

128 Ägare eller innehavare av egendom som tages i anspråk med nytt-

janderätt är skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller förflyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen samt att i övrigt tåla de

åtgärder beträffande egendomen vilka myndighet som meddelar beslutet om förfogande finner erforderliga.

133 Beslut om förfogande kan avse alla eller vissa ägare eller innehavare

av egendom av angivet slag. Beslutet skall gälla mot ägare eller innehavare när han fått underrättelse

om beslutet eller, om egendomen producerats. införts till riket eller inom riket överförts till visst område efter det han mottagit sådan underrättelse, från den senare tidpunkten. Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov blir dock gällande utan att underrättelse skett, om det kan befaras att genomförandet av beslutet annars skulle avsevärt försvåras.

143 Ägare eller innehavare av egendom som avses med beslut om förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att upplägga, förvara och vårda egendomen. Tid och plats för att avlämna egendomen bestämmes av regeringen eller myndighet som regeringen utser.

Hinder att fullgöra skyldighet enligt första stycket skall utan dröjsmål

anmälas till länsstyrelsen eller till myndighet som meddelat föreskriften.

15§ Egendom, som enligt denna lag skall tagas i anspråk med äganderätt eller som producerats för statens eller annans räkning, övergår i ny ägo när den avlämnats eller eljest tagits i besittning för den nye ägarens räkning.

16 § Mot beslut om förfogande för försvarsmaktens behov får talan ej föras. Har beslut om förfogande i annat fall än som avses i första stycket meddelats av annan myndighet än regeringen, får talan mot beslutet föras hos

regeringen genom besvär. Om ej annat föreskrives i beslutet, länder det

dock omedelbart till efterrättelse.

17 8 Under fredstid skall förfogande enligt denna lag förberedas enligt de

grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer.

Värderingsnämnder

18§ För handläggning av ärenden om ersättning enligt denna lag finns riksvärderingsnämnden samt lokala värderingsnämnder till det antal och med de verksamhetsområden som föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

198 Riksvärderingsnämnden består av ordförande samt fyra andra ledamöter.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare. Ordföranden och ytter-

ligare en ledamot skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om le-

damot gäller även ersättare.

20§ Regeringen förordnar ledamöter och ersättare i riksvärderingsnämnden för viss tid.

218 Innan ledamot eller ersättare börjar tjänstgöra i riksvärderingsnämnden, skall han ha avlagt domared.

228 Bestiimmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare äger motsvarande tillämpning på den som tjänstgör som ledamot i riksvärde-

ringsnämnden.

238 Riksvärderingsnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre

andra ledamöter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna förenar sig eller, vid lika röstetal, den mening som ordföranden biträder.

Yppas vid omröstning flera än två meningar, skall bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i överrätt gälla i tillämpliga delar.

248 Regeringen kan föreskriva att i riksvärderingsnämnden skall finnas

flera avdelningar. På sådan avdelring äger 19-23 §§ motsvarande tillämp-

ning.

25§ Lokal värderingsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter.

Ledamöterna utses för viss tid av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

Ledamot skall vara myndig svensk medborgare.

För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna om ledamot gäller även crsättare.

26 8 För alt lokal värderingsnämnd skall vara beslutför fordras att samtliga ledamöter är närvarande.

Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta ledamöterna

förenar sig.

278 Statens rätt bevakas inför riksvärderingsnämnden av ombud som regeringen utser och inför lokal värderingsnämnd av ombud som utses av regeringen celler myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättningsgrunder

28 § Riksviärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd som riksvärde-

ringsnämnden bestämmer kan efter samråd med statens pris- och kartellnämnd på förhand föreskriva att visst pris skall gälla för egendom, åtgärd

eller tjänst, som omfattas av förfogande enligt denna lag. Prissättningen

kan gälla för hela landet eller del av landet.

Visst pris som föreskrivits av lokal värderingsnämnd skall underställas riksvärderingsnämndens prövning.

Som visst pris anses även pris som gäller enligt allmänna prisregleringslagen (1956:236), dock icke för annat område eller i vidare mån än det

gäller enligt nämnda lag.

298 Iar visst pris fastställts enligt 28 §. skall ersättning utgå efter detta

pris, om ej riksvärderingsnämnden efter prövning i varje enskilt fall på grund av särskilda omständigheter finner priset vara obilligt och bestämmer ersättningen till annat belopp.

30 & Har visst pris ej fastställts för egendom, åtgärd eller tjänst som omfattas

av förfogande enligt denna lag, skall ersättning utgå enligt de grunder som anges i 31-33 SX.

313 Beträffande egendom som tages i anspråk med äganderätt utgår skälig ersättning för nödvändiga kostnader vid produktion eller återanskaffning

eller, om egendomen tages i anspråk hos återförsäljare, vid återanskaffning

och återförsäljning av sådan egendom.

328 Beträffande egendom som tages i anspråk med nyttjanderätt utgår skälig ersättning för nyttjandet och för kostnader i samband med åtgärd som

avses i 12 § samt för skada på eller avsevärd försämring av egendomen.

33§ För tjänst eller handräckning som avses i 6 X utgår skälig ersättning enligt de normer som gäller i fråga om ersättning för frivilligt arbete av motsvarande slag. Skälig ersättning utgår också för transport av ianspråktagen egendom till och från mottagaren och för omhändertagande av egen-

dom enligt 143,

348 Har beslut om förfogande meddelats beträffande viss egendom och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvållande hinder att taga egen-

domen i besittning för mottagarens räkning, står mottagaren faran för att

egendomen av våda förstöres, försämras eller minskas.

358 Upphör dispositionsförbud enligt 7 § att gälla utan att beslut om för-

fogande har meddelats, utgår skälig ersättning för skada eller olägenhet

som förbudet medfört.

Handläggning av ersättningsärenden

36 & Ersättning som utgår efter visst pris bestämmes av den myndighet som beslutat om förfogande eller av myndighet som regeringen bestämmer.

Ersättning som ej utgår efter visst pris fastställes av lokal värderingsnämnd. Om särskilda skäl föreligger, kan riksvärderingsnämnden efter an-

sökan av part omedelbart upptaga fråga om sådan ersättning.

Har nyttjanderätt till egendom upplåtits genom frivillig överenskommelse i stället för förfogande och lider egendomen skada eller avsevärd försämring, vartill hänsyn ej tagits vid överenskommelsen, får upplåtaren begära att ersättningsfrågan prövas enligt andra stycket.

378 Talan mot beslut av myndighet eller lokal värderingsnämnd enligt

36 § föres hos riksvärderingsnämnden genom besvär. Vill någon med stöd

av 295 göra anspråk på ersättning utöver visst pris som fastställts enligt

28¶X, skall han inom besvärstiden göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.

38 & Mot riksvärderingsnämndens beslut enligt denna lag om ersättning får talan cj föras.

398 Om utbetalning av ersättning enligt denna lag föreskriver regeringen.

408 Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom som tages i anspråk med äganderätt enligt denna lag, är han före ägaren berättigad att

utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen, även om fordringen cj är

förfallen till betalning. Detta gäller också den som har rätt att hålla kvar egendomen till säkerhet för förfallen fordran samt säljaren vid avbetalningsköp.

413 Ersättning för egendom som är utmätt skall utges till utmätningsmannen, om borgenären begär det. Avser ersättningen egendom som är satt i kvarstad eller ligger under skingringsförbud skall, om part begär det, ersättningen utges till överexekutar för insättande i bankinrättning enligt bestämmelserna I utsökningslagen.

Uppsiftsskvldighet m. m.

428 I den mån det behövs för aut genomföra förfogande över egendom som avses i 4§ första stycket skall var och en på anfordran av myndighet

som får besluta om förfogande lämna uppgift om den mängd av egendomen

som han innehar eller som han har producerat eller iståndsatt.

Ägare eller innehavare av egendom, beträffande vilken förberedelser för

förfogande enligt 17 X kommer i fråga är skyldig att lämna för sådant ändamål erforderliga uppgifter om egendomen samt att tillhandahålla den för besiktning.

Uppgiftsskyldighet skall fullgöras utan ersättning, om ej regeringen bestämmer annat.

438 För kontroll av att uppgift som lämnats enligt 42 § första stycket är riktig och fullständig skall uppgiftsskyldig på begäran av länsstyrelse eller polismyndighet eller av annan myndighet som regeringen bestämmer tillhandahålla myndigheten handelsböcker och andra affärshandlingar.

44 & För det i 43 § angivna syftet fär undersökning göras av kontor, fabrik, butik, serverings- och lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller förvaringsställe som den uppgiftsskyldige förfogar över samt av hans han-

delsböcker och andra affärshandlingar. Vid sådan undersökning skall be-

stiimmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan gälla i tillämpliga delar. Myndighet som avses i 43 § utövar därvid den befogenhet som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

458 Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt 42 eller 43§, får länsstyrelsen eller annan myndighet som regeringen bestämmer förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten vid vite eller, i fråga om besiktning, vid äventyr att åtgärden eljest utföres på hans bekostnad.

Vite utdömes av länsstyrelsen, som också får förordna om handräckning av

polismyndighet för att genomföra besiktning och taga ut kostnaden härför av den försumlige.

Mot beslut om föreläggande av vite får talan ej föras annat än i samband med talan mot beslut om utdömande av vitet.

Talan mot beslut om utdömande av vite eller om handräckning föres hos kammarrätt genom besvär. Beslut om handräckning länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i beslutet.

468 Vad som inhämtats med stöd av 42-44 §§ eller vid förberedelser som eljest avses i 17 § får ej obehörigen yppas.

Ansvarsbestämmelser m. m.

47 8 Till böter eller fängelse i högst ett år dömes, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. ej iakttager föreskrift som meddelats enligt 4, 6. 7 eller 125,

2. underlåter att fullgöra skyldighet som åligger honom enligt 14 celler 425, 3. underlåter att efterkomma begäran enligt 43 8,

4. vid fullgörande av skyldighet enligt 42 I lämnar oriktig uppgift. om uppgiften innebär fara i bevishänseende.

Har flera medverkat till gärning som avses i första stycket äger 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande tillämpning.

48 § Företagare ansvarar för gärning som avses i 47 §, om gärningen begås

i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om gärningen.

498 Egendom som mottagits i samband med brott som avses i 47 3 eller

undanhållits genom sådant brott skall förklaras förverkad. om det ej är

uppenbart obilligt. Äger gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet ytterligare mängd av den egendom som brottet avsett kan även

denna mängd förklaras förverkad. Annan egendom som omfattas av fö-

reskrift om förfogande eller dispositionsförbud och som iäges av gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet kan också förklaras förverkad, om särskilda skäl föreligger.

I stället för egendom som avses i första stycket kan dess värde förklaras förverkat.

50 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till femhundra kronor eller högre belopp och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock ullstånd till försäljningen sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta. Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut om cgendomens försäljning.

Särskilda bestämmelser

51 § Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

egendom, som omfattas av beslut om förfogande enligt 4 och 9-13 §§. skall polismyndighet lämna det biträde som behövs. Om dröjsmål kan medföra

fara och polismyndighet icke är tillgänglig, tillkommer samma rätt den myndighet som utövat förfoganderätten.

52 § Beslut enligt 4, 6 eller 7 X denna lag är utan verkan efter den tidpunkt,

då tillämpningen av dessa paragrafer upphör i det hänseende som föreskriften avser, om ej annat följer av 53 X. I fråga om ersättning, som någon enligt denna lag är berättigad till vid nämnda tid eller för upplåtelse som gäller därefter, skall lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

538 Har fastighet tagits i anspråk genom förfogande, skall upplåtelse, om särskilda skäl föreligger, gälla under bestämd tid, dock högst fem år. Vad nu sagts om fastighet skall också tillämpas på gruva eller på byggnad, utrymme eller anläggning som ej är tillbehör till fast egendom.

Denna lag träder i kraft den

Genom lagen upphäves rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfo-

gandelagen (1942:584) och allmänna förfogandelagen (1954:279). Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som

ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till

Lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74)

Härigenom föreskrives i fråga om civilförsvarslagen (1960:74)'

dels att 51, 62 och 68-74 33 skall ha nedan angivna lydelse,

dels at 75 och 76 §§ skall upphöra att gälla.”

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lIvdelse

Sv

Har jämlikt 8 § verkskydd tagits i anspråk för uppgifter som ej röra den anläggning eller byggnad, för vilken det är avsett, skall skälig ersättning utgå av statsmedel dels för vad som utgivits till verkskyddspersonalen enligt 47 § tredje stycket, dels för skada å materiel eller annan egendom, därest skadan cj är ringa.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande ordning som är stadgad i förfoganrekvisition för försvarsmaktens behov. — delagen ( )

62.8¶Den som med stöd av 57 § första stycket c) eller e) eller 61 X ålagts att I Lagen omtryckt 1975:712. 2 Bestämmelser i avseenden som f. n. regleras i 69-72, 74 och 76 §§ återfinns i 9-12, 40, 41 och 351 38 förslaget till förfogandelag.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse vidtaga eller tåla åtgärd, som avses i nämnda lagrum, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkats honom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning som är stadgad beträffande ordning som är stadgad i förfoganrekvisition för försvarsmaktens behov. delagen ( )

68 Y (första stycket) 685

Civilförsvarschef och chef för und- I fråga om förfoganderätt för fullgösättningskår inom civilförsvaret även- rande av statlig civilförsvarsuppgift gälsom länsstyrelse äga under civilför- ler förfogandelagen ( ), om ej svarsberedskap taga i anspråk mark- annat följer av andra och tredje styckområden, byggnader, utrymmen, livs- ena samt 65, 66, 69-74 och 81-83 sx. medel, transportmedel, utrustnings- Sådan rätt föreligger endast under persedlar, materiel och annan egen- civilförsvarsberedskap och tillkommer dom, som innehaves av annan än sta- då civilförsvarschef, chef för undsättten, därest det finnes erforderligt för att ningskår samt länsstyrelse. statlig civilförsvarsuppgift skall kunna Civilförsvarschef och länsstyrelse få fullgöras och överenskommelse om endast taga i anspråk egendom som egendomens avstående ej kan träffas finnes inom deras verksamhetsområtillräckligt skyndsamt. Civilförsvarschef de. Motorfordon, släpfordon och mooch länsstyrelse äga härvid endast taga i torredskap utom området, vilka uttaanspråk sådan exendom, som finnes gits för civilförsvarets behov enligt för-

inom deras verksamhetsområde; dock ordningen ( ) om förberedel-

må efter länsstyrelsens medgivande ci- ser för krigsanskaffning, få dock, när vilförsvarschef taga motorfordon, släp- särskilda skäl föreligga, tagas i an- Jordon och motorredskap i anspråk, språk av länsstvrelse och = efter även om de finnas inom annat till länet länsstyrelsens medgivande av civilförhörande civilförsvarsområde. svarschef.

683 (andra stycket) 69 8

lanspråktagande enligt första stvck- Förfogande enligt 68 § över bygg-

et av byggnad eller del därav för in- nad eller del därav för inkvartering kvartering av vårdbehövande i sär- av vårdbehövande i särskild förläggskild förläggning ävensom ianspråk- ning ävensom ianspråktagande av

tagande av utrustning, som erfordras utrustning, som erfordras för sådan

för sådan förläggning, må bestå intill förläggning, må bestå intill två veck-

två veckor från det att driften av för- or från det att driften av förläggning-

läggningen upphört att vara en ci- en upphört att vara en civilförsvarsvilförsvarsuppgift. uppgift.

68 § (tredje stycket) 70 8 I den mån det prövas nödigt för I den mån det prövas nödigt för

fullgörande av kommuns skyldighe- fullgörande av kommuns skyldighe-

ter enligt 40 § I mom. b) och c) att ter enligt 40 § I mom. b) och c) att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

egendom tages i anspråk för kom- egendom tages i anspråk för kom-

muns räkning, skall vad i första styck- muns räkning, skall 68 § äga motet sägs äga motsvarande tillämpning svarande tillämpning såvitt gäller såvitt gäller egendom, som finn2s egendom som finnes inom kommu-

inom kommunen. Vad sålunda stad- nen. Vad sålunda stadgats skall i frågats skall i fråga om utförande av ga om utförande av byggnadsanord-

byggnadsanordning gälla jämväl un- ning gälla jämväl under den tid, då der tid, då civilförsvarsberedskap civilförsvarsberedskap icke råder. icke råder: förfoganderätten må här- Förfoganderätten må härvid dock envid dock endast utövas av länsstyrcl- dast utövas av länsstyrelsen.

sen.

69 8

Då egendom tages i anspråk, skall såvitt möjligt hänsyn tagas till ägarens eller innehavarens tillgång på egendom, varom fråga är, och behov därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.

70 5

I mom. Har ägare eller innehavare av byggnad som tages i anspråk stadigvarande bostad i byggnaden, skall på anfordran nödigt bostadsutrymme aär anvisas honom och hans familj.

2 mom. Den som äger eller har nytt-

janderätt till byggnad eller del av byggnad, vilken tages i anspråk för inkvartering av utremmande befoikningsgrupp, skall, om han tillhör denna grupp och önskar taga bostad i byggnaden, få nödigt bostadsutrvmme anvisat åt sig i denna. Detsamma skall gälla om äganderätten eller nyttjanaerätten tillkommer någon i den utrymmandes familj.

Därest tillämpning av vad nu sagts skulle medföra allvarligt hinder för byggnadens planenliga användning. skall bostadsutremme i stället anvisas inom annan bvggnad i samma civilförsvarsområde.

71 58

Markområde, byggnader och utremmen, så ock transportmedel, vilka

Nuvarande lvdelse Föreslagen lydelse icke stadigvarande erfordras för civilförsvarets behov, tagas i anspråk med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma att väsentligt minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke den som utövar förfoganderätten finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.

72.8¶Ägare eller innehavare av egendom, som tagits i anspråk med nyttjanderätt

är skyldig att, i den mån det påfordras, tåla eller vidtaga ändring eller förflvtt-

King av inredning eller utrustning, som hör till ezxendomen, samt att i övrigt

tåla de åtgärder beträffande egen-

domen, vilka den som utövar förfoganderätten finner erforderliga.

75 8 71 8

] den mån det prövas oundgäng- I den mån det prövas oundgäng-

ligt för att annan civilförsvarsuppgift ligt för att annan civilförsvarsuppgift

än som avses i 68 § skall kunna full- än som avses i 68-70 §§ skall kunna göras, äger civilförsvarsmyndighet, i fullgöras, äger civilförsvarsmyndig-

enlighet med vad regeringen närma- het, i enlighet med vad regeringen

re förordnar därom, under civilför- närmare förordnar därom, under cisvarsberedskap taga i anspråk egen- vilförsvarsberedskap taga i anspråk dom, som innehaves av annan än egendom, som innehaves av annan staten. Härvid skola bestämmelser- än staten. Härvid skola bestämmelna i 68-74 §§ lända till efterrättelse serna i 68-70 §§ och i förfogandelagen i tillämpliga delar. ( ) lända till efterrättelse i till-

lämpliga delar.

73 § (första stycket) 728

Har under civilförsvarsberedskap Aven om egendom, som med föregendom tagits i anspråk jämlikt 68 § foganderätt tages i anspråk för civil-

eller åtgärd vidtagits jämlikt 72 §, är försvarets räkning, är avsedd att tillegendomens ägare eller innehavare handahållas endast vid särskilda till-

berättigad till ersättning enligt de grun- fällen, må ersättningen bestämmas der, som äro stadgade i fråga om re- en gång för alla. Inskränkning sker kvisition för försvarsmaktens behov. dock härigenom icke 1 rätten till er-

Ånspråk på ersättning skall prövas i sättning för skada, som ej förutsetts.

den ordning, som gäller för ersätt-

9 Riksdagen 19771/78. I saml. Nr 72

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ningsanspråk i anledning av sådan rekvisition med iakttagande av att efter taxa utgdende ersättning fastställes till beloppet av den, som utövar förfoganderätten. Även om egendom, som tages i anspråk, är avsedd att tillhan-

dahållas endast vid särskilda tillfäl-

len, må ersättningen bestämmas en gång för alla, dock att inskränkning icke härigenom sker i rätten till ersiitt-

ning för skada, som cj förutsetts.

73 § (andra stycket) 73. 8

Har under tid, då civilförsvarsbe- Ersättning för egendom, som tagits redskap icke råder, egendom tagits i i anspråk enligt 70 § andra punkten, anspråk jämlikt 68§ tredje stycket bestämmes med tillämpning av ex-

andra punkten eller åtgärd vidtagits propriationslagen (1972:719). Detta

jämlikt 72 §, bestämmes ersättning gäller även i det fall att i anslutning till

med tillämpning av expropriations- ianspråktagandet åtgärd vidtagits en-

lagen (1972:719). ligt 12§ förfogandelagen ( ).

738 (tredje stycket) 74 8

Ersättning gäldas, om egendomen I fråga om betalning av ersättning

tagits i anspråk för kommuns räk- gälla bestämmelserna i förfogandelaning, av kommunen och eljest av sta- gen ( ). Om egendomen tagits ten. Vid fortsatt ianspråktagande 2n- i anspråk för kommuns räkning, ligt 68 § andra stycket gäldas ersätt- betalas dock ersättningen av kommuningen av staten. nen utom vid fortsatt ianspråktagan-

de enligt 69 § då ersättningen betalas

av staten.

74 §

Har nagon till säkerhet för foraran panträtt i egendom, som tagits i an- Språk med äganderätt, äger han fram-

för ägaren rätt att utfå sin fordran ur

ersättningsbeloppet, även om fordringen ej är förfallen till betalning. Detsamma skall ock gälla den, som har

rätt att kvarhålla egendomen till sä-

kerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall utgivas till utmätningsmannen, om borgenären yrkar det. Avser beloppet egendom, som satts i kvarstad eller under skingrings-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förbud, skall det, om part så begär, utgivas till överexekutor, som har att förfara därmed på sätt är stadgat i 186 § utsökningslagen.

76 8

Vägrar eller försummar någon att

behörigen eller i rätt tid tillhandahålla

egendom, som tagits i anspråk med förfoganderätt enligt denna lag, äger polismyndighet uttaga egendomen.

Kan dröjsmål medföra våda och är po-

lismyndighet icke att tillgå, tillkommer samma rätt den som utövat förfoganderätten.

Denna lag träder i kraft den

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestäm-

melser till skydd för försvaret m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.'

delsatt i 1-3, 2,10, 10 a och 11 §§ ordet ”Konungen” i olika böjningsformer skall bytas ut mot ”regeringen” i motsvarande form,

dels att i I $ ordet ”krigsmaktens” skall bytas ut mot ”försvarsmaktens”,

dels att 4§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande tydelse Föreslagen lIvdelse

4§

Länsstyrelsen äger ålägga den som driver industriell eller annan verk-

samhet av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen att vidtaga

särskilda skyddsåtgärder inom anläggning för driften, såsom anordnande av bevakning, inhägnad, maskinskydd eller reservförråd, om sådan åtgärd

med hänsyn till fara för spioneri eller sabotage eller för skada genom ftentlig

verksamhet finnes påkallad för att förhindra obehörig insyn eller för att

I Lagen omtryckt 1960:75. Senaste tydelse av 10.a8 1971:571.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse säkerställa driften. I den mån driften avses skola fortgå även då platsen omedelbart hotas av fientligt anfall, må länsstyrelsen tillika förordna att härav betingade särskilda anordningar för personalens skydd skola vidtagas.

Om särskilda skäl äro därtill, må länsstyrelsen ålägga jämväl anläggningens

ägare att vidtaga åtgärd, som avses i första stycket.

Den som ålagts vidtaga åtgärd, som avses i denna paragraf, är berättigad till skälig ersättning av statsmedel för kostnad eller skada, som åsamkas honom härigenom. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tagas till den nytta, som åtgärden kan medföra för honom. Är kostnaden eller skadan ringa, utgår icke ersättning.

Anspråk på ersättning prövas i den Anspråk på ersättning prövas i den

ordning, som är stadgad beträffande ordning, som är stadgad i förfogan-

rekvisition för krizsmaktens behov. delagen( )

Denna lag träder i kraft den

Förslag till Lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688)

Härigenom föreskrives i fråga om krigssjukvårdslagen (1953:688)'

dels att i 3-7, 8, 9, 9a, 10 och 12 §§ ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att i I, 2 och 4 §§ ordet ”krigsmakten” i olika böjningsformer skall

bytas ut mot ”försvarsmakten” i motsvarande form,

dels att 7a8 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7a!

Då 3 § tillämpas skall, utan hinder Då 3 § tillämpas skall, utan hinder av vad i allmänna förfogandelugen av vad i förfogandelagen( )fin-

finnes stadgat om förutsättningarna nes stadgat om förutsättningarna för

för lagens tillämpning, nämnda lag lagens tillämpning, nämnda lag i er-

i erforderliga delar gälla för att till- forderliga delar gälla för att tillgodo-

godose det allmänt civila medicinal- se det allmänt civila medicinalvä-

väsendets och det civila veterinär- sendets och det civila veterinärväväsendets behov. sendets behov.

Denna lag träder i kraft den

" Lagen omtryckt 1966:52.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1961:655) om undanförsel och för-

störing

dels att i 1, 5, 9, 10 och 11 58 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot

”regeringen”,

dels att i 10 § ordet ”krigsmaktens” skall bytas ut mot ”försvarsmaktens”,

dels att 4 och 7 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lvdelse

48¶För transport av egendom, som dess ägare eller innehavare verkställt till fullgörande av beslut om undanförsel, så ock för medverkan vid för-

beredande åtgärder eller biträde vid undanförselns genomförande utgår er-

sättning av statsmedel i den mån särskilda omständigheter ej annat för-

anleda. Har kostnad eljest åsamkats ägaren eller innehavaren till följd av

undanförsel och står kostnaden i uppenbart missförhållande till den nytta

åtgärden kan hava medfört för honom, är han för sådan kostnad berättigad till skälig ersättning av statsmedel.

Har egendom undanförts genom myndighets försorg, är ägaren eller in-

nehavaren pliktig att återgälda myndigheten kostnaden härför i den mån

han enligt vad i första stycket sägs skolat svara för kostnaden, därest han själv verkställt transporten. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning

i fråga om kostnad, som myndighet haft för vård av undanförd egendom. Anspråk på ersättning enligt första Anspråk på ersättning enligt första

stycket prövas i den ordning som är stycket prövas i den ordning som är stadgad beträffande rekvisition för stadgad i förfogandelagen ( ) krigsmaktens behov.

758 Har beslut om undanförsel eller Har beslut om undanförsel eller

förstöring meddelats, äger myndig- förstöring meddelats, äger myndighet, som Konungen bestämmer, taga het, som regeringen bestämmer, taga i anspråk markområden, byggnader, i anspråk markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel = och utrymmen, transportmedel = och materiel ävensom vad eljest må fin- materiel ävensom vad eljest må fin-

nas erforderligt för fullgörande av nas erforderligt för fullgörande av uppgift enligt denna lag, och skall uppgift enligt denna lag, och skall

därvid vad i allmänna förfogandela- därvid vad i förfogandelagen ( ) gen stadgas äga tillämpning. stadgas äga tillämpning.

Denna lag träder i kraft den

Bilaga 2

Utredningens förslag till

verkställighetsföreskrifter

Förslag till Förfogandeförordning

Härigenom föreskrives följande.

Myndigheter som får besluta om förfogande

1 § Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov får meddelas av de

myndigheter som anges i bilaga till denna förordning, om ej annat följer av 3 eller 4§.

Kan beslut om förfogande ej inhämtas från myndighet som avses i första stycket eller kan beslut i sådan ordning ej avvaktas, får chef för bataljon eller enhet av motsvarande storlek meddela sådant beslut i den mån det oundgängligen erfordras för tjänstens behöriga fullgörande.

2 § Beslut om förfogande för cet övriga totalförsvarets behov meddelas

i fråga om transportmedel av sjöfartsverket, luftfartsverket, transportnämnden, annan central statlig myndighet för vars behov uttagning av transportmedel skett eller vederbörande länsstyrelse samt i fråga om annan egendom av de myndigheter som regeringen bestämmer i särskild ordning. I

fråga om de myndigheter som får besluta om förfogande för civilförsvarets

behov finns dock bestämmelser i civilförsvarslagen (1960:74) och civilförsvarskungörelsen (1960:377).

3§ Beslut om förfogande uteslutande för försvarsmaktens behov över järn-

vägsanläggning, elkraftanläggning, teleanläggning, luftfartsanläggning eller

sjöfartsanläggning med tillhörande personal, utrustning och förråd får meddelas endast av överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben och, enligt överbefälhavarens bestämmande, chef för sektion inom försvarsstaben. Sådant beslut får också meddelas i fråga om järnvägs-, elkraft- eller sjöfartsanläggning av militärbefälhavare, i fråga om teleanläggning av chefen för ma-

rinen och chefen för flygvapnet samt i fråga om luftfartsanläggning av chefen

för flygvapnet, sektorchef och försvarets materielverk.

Innan beslut enligt första stycket meddelas, skall samråd äga rum med

den centrala myndighet som beröres av beslutet. Med anläggning som avses i första stycket förstås anläggning av sådan art som närmare anges i kungörelserna (1970:644-647 och 649) om undanförsel och förstöring av vissa slags anläggningar.

4 § Beslut om förfogande för försvarsmaktens behov över markområde och byggnad som erfordras för sådant befästningsarbete eller liknande arbete som ej är av tillfällig natur får meddelas endast av fortifikationsförvaltningen,

chef för fördelning, brigad och etappgrupp, militärbefälhavare, försvars-

områdesbefälhavare, chef för kustartilleriförsvar, marint bevakningsområde och marin operationsbas samt sektorchef.

Företrädesrätt till egendom

5 § Beslut om förfogande över egendom, som genom uttagning eller på annat sätt förberetts för förfogande, får ej avse annat än det avsedda än-

damålet, om ej regeringen bestämmer annat eller medgivande lämnas av

den, för vars behov egendomen är avsedd, eller den myndighet som beslutat

om uttagningen eller vidtagit annan förberedande åtgärd.

6 § Gör flera myndigheter anspråk på egendom, som ej är förberedd för förfogande, avgöres frågan om företrädesrätt i samråd mellan myndigheterna. Kan enighet ej nås hänskjutes ärendet till regeringen eller myndighet

som regeringen bestämmer. Kan beslut i sådan ordning ej inhämtas eller

avvaktas, äger militär myndighet företrädesrätt till egendomen i den mån den oundgängligen erfordras för tjänstens behöriga fullgörande.

Förfogande över viss egendom

7 8 Beslut om förfogande över utrustning, kläder och materiel som någon

behöver för att skydda sig, sin familj, sin egendom eller sina anställda mot fientlig verksamhet får meddelas endast efter tillstånd av länsstyrelsen.

Förfogandebesluts innehåll m. m.

8§ Av beslut om förfogande skall framgå

1. dagen för beslutet och vem som fattat beslutet,

2. den för vars behov förfogandet sker,

3. egendom, åtgärd eller tjänst som beslutet avser,

4. ägaren eller innehavaren av egendomen eller annan som beröres av beslutet,

5. huruvida egendomen tages i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

6. i fall då förfogandet avser annat än ianspråktagande med äganderätt

den tid som förfogandet beräknas omfatta,

7. Övriga omständigheter som kan vara av betydelse för att beslutet skall kunna genomföras,

8. tid för eventuell besiktning,

9. den ersättning på grund av beslutet som utgår efter visst pris och

förfarandet vid framställande av anspråk på annan ersättning,

10. besvärshänvisning om beslutet innehåller uppgift om ersättning efter visst pris.

9 § Om ärendet är så brådskande att det ej finns tid att utforma skriftligt beslut, får ärendet avgöras muntligen. Beslutet skall dock om möjligt be-

kräftas skriftligen. Avskrift av skriftligt beslut skall sändas till länsstyrelsen

i det län där egendomen finns eller där den som beröres av beslutet är

bosatt.

10 § Den som mottagit den egendom, åtgärd eller tjänst som beslut om

förfogande avser skall utfärda kvitto om mottagandet. Ar mottagaren ej

samma myndighet som meddelat beslutet, skall avskrift eller kopia av kvittot

sändas till denna myndighet. Her beslutet meddelats av chef för bataljon

eller annan enhet som avses i I $ andra stycket, skall avskrift eller kopia av kvittot också sändas till närmast överordnade militära myndighet som

enligt 1§ första stycket får meddela sådant beslut.

11 §& Avser beslut om förfogande all egendom av visst slag inom ett område eller viss del av sådan egendom, skall den myndighet som meddelat beslutet

med beaktande av 13§ andra stycket andra punkten förfogandelagen

( ) se till att beslutet på lämpligt sätt kommer till allmänhetens kännedom.

12 8 Myndighet som avses i I och 2 §§ skall föra förteckning över ärenden angående beslut om förfogande. Ärendena skall upptagas i nummerföljd.

För varje ärende skall antecknas beslut och annan åtgärd. Avskrift eller

kopia av beslut eller annan handling i ärendet skall förses med ärendets nummer och föras samman i en akt. När akten eller handling ur denna

lämnas till annan myndighet, skall detta antecknas.

Visst pris

13 § Har riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd bestämt att visst pris skall gälla för egendom, åtgärd eller tjänst, skall underrättelse därom sändas till vederbörande länsstyrelser och centrala förvaltningsmyndigheter. Länsstyrelsen skall underrätta lokal värderingsnämnd om pris som

bestämts av riksvärderingsnämnden.

14 § Regeringen bestämmer om och när visst pris skall kungöras offentligen. Pris som skall gälla för hela landet eller för visst område inom två eller flera län kungöres genom införande i Svensk författningssamling. Annat pris kungöres genom införande i länskungörelserna.

Visst pris gäller från den tidpunkt som anges vid kungörandet eller, om kungörande ej sker, från den tidpunkt som riksvärderingsnämnden bestäm-

mer.

Besiktning

15 8 När ersättning på grund av beslut om förfogande ej utgår efter visst

pris, skall besiktning äga rum, om ej lokal värderingsnämnd i särskilda fall bestämmer annat. Besiktning skall också äga rum om dispositionsförbud enligt 7 § förfogandelagen ( ) upphör att gälla utan att beslut om förfogande har meddelats. Över besiktning skall föras protokoll. I protokollet

skall anges egendomens beskaffenhet och värde vid avlämnandet och i förekommande fall återlämnandet. kostnad för tjänst eller handräckning som avses i 63 förfogandelagen, kostnad för åtgärd som avses i 12§ förfo-

gandelagen, kostnad för skada eller olägenhet som dispositionsförbud medfört samt förändring i egendomens värde på grund av ifrågavarande tjänst,

åtgärd eller förbud.

16 8 Besiktning skall om möjligt förrättas av två gode män och eljest genom försorg av den myndighet som meddelat beslutet om förfogande. Sistnämnda myndighet utser en god man och egendomens ägare eller innehavare den andre gode mannen. Om ägaren och innehavaren ej kan enas om vem som skall utse god man, utses denne av den lokala värderingsnämnden. Gode männen får i mån av behov anlita experter och sakkunniga.

17 § Protokoll över besiktning tillställes egendomens ägare celler innehavare, den som mottagit egendomen och länsstyrelsen.

Vissa bestämmelser om lokala värderingshämnder

18 §& Antalet lokala värderingsnämnder i varje län och nämndernas verksamhetsområden fastställes av länsstyrelsen efter samråd med vederbörande

militärbefälhavare.

Regeringen kan förordna att för visst slag av egendom skall finnas lokal värderingsnämnd med större verksamhetsområde än ctt län.

19 & Ledamöter i lokal värderingsnämnd och statens ombud i sådan nämnd utses av länsstyrelsen efter samråd med vederbörande militärbefälhavare. Ledamöter i lokal värderingsnämnd med större verksamhetsområde än ett län och statens ombud i sådan nämnd utses dock av regeringen.

20 § Ledamot i lokal värderingsnämnd skall ha allmän erfarenhet i ersättnings- och värderingsfrågor.

Ledamot i lokal värderingsnämnd för visst slag av egendom skall ha särskild sakkunskap i fråga om sådan egendom och ha ingående erfarenhet av värdering av egendomen.

21 8 Ledamot i lokal värderingsnämnd skall ha fyllt nitton men ej sjuttio år och får ej vara i konkurstillstånd.

Uppdrag att vara ledamot i lokal värderingsnämnd får ej annan undandraga sig än den som fyllt sextio år eller haft sådant uppdrag under tre år eller har förhinder på grund av sin tjänst.

22 § Skall ersättning bestämmas av lokal värderingsnämnd, sänder länsstyrelsen beslutet om förfogande, besiktningsprotokoll och övriga handlingar till vederbörande nämnd samt bestämmer tid och plats för sammanträde då ärendet skall avgöras. Länsstyrelsen underrättar enskilda sakägare och statens ombud om tiden och platsen för sammanträdet samt om sakägares och ombuds rätt att begära muntlig förhandling i ärendet.

Betalning av ersättning

23 § Sedan myndighets eller lokal värderingsnämnds beslut om ersättning

vunnit laga kraft mot staten, skall i förra fallet myndigheten och i senare fallet länsstyrelsen utanordna det fastställda ersättningsbeloppet. om ej annat

följer av 283.

24 § Ersättningsbelopp som fastställts av riksvärderingsnämnden utanordnas av länsstyrelsen i den mån ersättning ej redan betalats enligt 23 X eller om ej annat följer av 28§.

25 § Tages egendom i anspråk med nyttjanderätt och utgår ersättning ej på vissa tider, skall den myndighet som bestämmer ersättningen på ansökan

av enskild sakägare pröva om och i vilken omfattning förskott på cersätt-

ningen skall lämnas.

Särskilda bestämmelser

26 § Den som avlämnar egendom som avses med beslut om förfogande skall avge förklaring huruvida annen innehar rättighet till egendomen samt,

om så är fallet, rättighetens art och innehavare. Sådan förklaring lämnas skriftligen till länsstyrelsen elter avges inför lokal värderingsnämnd.

27 8 Får värderingsnämnd i annat fall än som avses 1 26 § kännedom om

att annan än den som avlämnat egendomen innehar rättighet till denna, skall nämnden underrätta länsstyr2lsen om förhållandet. I förekommande

fall skall länsstyrelsen, om det kan ske utan oskäligt dröjsmål, anskaffa

gravationsbevis angående egendomen.

28 8 I fråga om betalning av ersättning för egendom som avses i 40 eller

41 § förfogandelagen ( ) gäller bestämmelserna i dessa lagrum. Är rät-

tigheten av annat slag än som avses i 40 § förfogandelagen, skall ersättningen innehållas, om ej den som avlämnar egendomen och den som innehar rättigheten enas om att ersättningen får betalas till någon av dem. Har sådan överenskommelse ej träffats inom 30 dagar från dagen för beslutet om ersättning, skall ersättningen nedsättas hos överexekutor.

298 Den som inställer sig vid annan myndighet än värderingsnämnd med anledning av förfogande har rätt till ersättning för inställelsen enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen vid allmän domstol.

30 & Ersättning som länsstyrelse betalat med anledning av beslut om för-

fogande för försvarsmaktens behov har länsstyrelsen rätt att genom försvarets civilförvaltning få tillbaka av vederbörande centrala förvaltnings-

myndighet.

31 8 Inskränkes järnvägs, kanals celler annan trafikanläggnings möjligheter att betjäna allmänheten på grund av beslut om förfogande, skall den som

innehar anläggningen underrätta kinsstyrelsen om förhållandet.

Tillämpningsföreskrifter

32 § Försvarets civilförvaltning meddelar efter samråd med försvarets matcrielverk, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt försvar när-

mare föreskrifter om betalning och redovisning av medel som skall utges

av staten enligt förfogandelagen eller bestämmelse som utfärdats med stöd

av lagen.

De övriga föreskrifter som behövs för tillämpningen av denna förordning meddelas

1. i fråga om förfogande för försvarsmaktens behov av försvarets materielverk eller — beträffande fastigheter — fortifikationsförvaltningen, i båda

fallen i samråd med civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomiskt

försvar samt 2. i fråga om förfogande för det övriga totalförsvarets behov av över-

styrelsen för ekonomiskt försvar och transportnämnden i samråd med försvarets materielverk och civilförsvarsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den

Genom förordningen upphäves

1. rekvisitionsförordningen (1942:586),

2. kungörelsen (1945:325) angående provisoriska begränsningar i rätten att göra rekvisition,

3. allmänna förfogandekungörelsen (1957:294),

4. kungörelsen (1951:551) med vissa bestämmelser om utnyttjande av landets transportmedel under krig eller krigsfara m. m.,

5. kungörelsen (1951:552) med vissa bestämmelser om förfogande över fastigheter under krig eller krigsfara.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna förordning, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

Bilaga

Myndigheter inom försvarsmakten som får besluta om förfogande

1. Överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben och, enligt överbefälhavarens bestämmande, chef för sektion inom staben samt chef för högkvartersdel och chef för enhet som lyder under högkvarteret,

2. militärbefälhavare, chefen för Gotlands militärkommando och försvars-

områdesbefälhavare, 3. chefen för armén, rikshemsvärnschefen samt chef för fördelning, sä-

kerhetsområde, stridsgrupp, brigad och regemente,

4. chefen för marinen samt chef för kustartilleriförsvar, marint bevakningsområde, marin operationsbas, kustartillerigrupp och fartygsförband,

5. chefen för flygvapnet, chefen för första flygeskadern, flygstridsledare, sektorchef, basbataljonschef och divisionschef.

6. transportledare, stationsofficer och hamncehef,

7. efter bemyndigande av myndighet som avses under 2-5 sådan stabschef, sektionschef, tjänstegrenschef, förvaltningschef och kommendant i

stab som är underställd någon av dessa myndigheter,

8. mobiliseringsmyndighet i fråga om uttagen egendom som är avsedd för mobiliserande förband eller enhet samt myndighet under vilken förbandet celler enheten lyder,

9. försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, forifikations-

förvaltningen och försvarets materielverk.

Förslag till

Förordning med instruktion för riksvärderingsnämnden

Härigenom föreskrives följande.

Uppgifter

I $ Bestämmelser om riksvärderingsnämndens uppgifter finns i förfogandelagen ( ) och förfogandeförordningen ( ).

Nämnden skall inom sitt verksamhetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena inom landet. Nämnden skall hos regeringen föreslå de författningsändringar eller andra åtgärcer som är påkallade eller i övrigt lämpliga.

2 § Nämnden skall varje år före den I september avge berättelse till chefen

för försvarsdepartementet om verksamheten under det senaste budgetåret.

3 8 Nämnden får meddela lokala värderingsnämnder direktiv och anvisningar för handläggning av ersättningsärenden.

4 & Nämnden skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter äger

nämnden erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess verksamhet och kan lämnas av myndigheterna.

Organisation

58 Bestämmelser om nämndens sammansättning finns i förfogandelagen

( ).

6 § Hos nämnden finns en sekreterare.

I mån av behov och tillgång på medel får nämnden anlita experter och sakkunniga samt arbetsbiträde.

Årendenas handläggning

7 § Ärende avgöres av nämnden i plenum. Bestämmelser om beslutförhet och omröstning till beslut finns i förfogandelagen ( ).

I arbetsordning eller genom särskilt beslut får nämnden överlämna åt ordföranden eller sekreteraren att avgöra annat ärende än sådant som avses

i 185 förfogandelagen, om ärendet icke är av sådan beskaffenhet att prövningen bör ankomma på nämnden i plenum.

8 § Nämnden sammanträder så ofta ordföranden finner det behövligt eller

när någon av nämndens övriga ledamöter begär det. Enskilda sakägare och

statens ombud skall underrättas om tid och plats för sammanträde med

nämnden.

9 8 Sammanträde med nämnden hålles i Stockholm, om särskilda skäl ej

föranleder att det hålles på annan ort.

10 § Ärende avgöres i den mån det erfordras efter föredragning som an-

kommer på sckreteraren eller på särskilt förordnad föredragande. I arbets-

ordning eller genom särskilt beslut får medges att ärende som handlägges

enligt 7 § andra stycket avgöres utan föredragning.

Ordföranden får själv övertaga beredning och föredragning av ärende.

11 § I ärende skall hållas muntlig förhandling med enskild sakägare och

statens ombud, om någon av dem begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Vid muntlig förhandling

får höras annan som kan antagas lämna upplysningar av betydelse.

Till muntlig förhandling skall kallas enskild sakägare, statens ombud och

annan som skall höras vid förhandlingen.

Enskild sakägare och annan som skall höras vid förhandlingen har rätt till ersättning för inställelsen enligt de grunder som gäller för ersättning

av allmänna medet till vittnen vid allmän domstol.

12 & Vid nämndens sammanträden föres protokoll. Protokoll vid muntlig

förhandling skall innehålla kort redogörelse för förhandlingens gång och för den utredning som förebringas vid förhandlingen. I protokollet skall

också antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

Protokollet justeras av ordföranden.

13 § Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

14 §& Ordföranden eller sekreteraren får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden.

15 § Om innehållet i nämndens beslut i ersättningsärende skall enskild

sakägare och statens ombud samt länsstyrelsen underrättas.

Tjänstetillsättning

16 8 Nämndens ledamöter och ersättare för dem förordnas för högst tre år.

17 & Sekreterare och annan personal hos nämnden antages av nämnden.

Övriga bestämmelser

18 § Hos nämnden föres diarier över ärenden och inkommande handlingar.

19 § Ordföranden skall övervaka att nämndens arbete bedrives i föreskriven ordning och med största möjliga skyndsamhet.

20 § I skrivelse till regeringen eller chef för departement skall anges vem som fattat det beslut som skrivelsen avser eller i övrigt närvarit vid den

slutliga handläggningen av ärendet och vem som varit föredragande. Har

skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller

framgå av protokollsutdrag som bifogas.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till Förordning med instruktion för lokal värderingsnämnd

Härigenom föreskrives följande.

Uppgifter

1 § Bestämmelser om lokal värderingsnämnds uppgifter finns i förfogandelagen ( ) och förfogandeförordningen ( ).

Nämnden skall inom sitt verksarahetsområde med uppmärksamhet följa förhållandena inom landet.

2 8 Nämnden skall följa de direktiv och anvisningar för handläggning av ersättningsärenden som riksvärderingsnämnden meddelar.

3 8 Nämnden skall på begäran tillhandagå andra myndigheter med de upplysningar och det biträde som den kan lämna. Av andra myndigheter äger

nämnden erhålla de upplysningar och det biträde som fordras för dess verk-

samhet och kan lämnas av myndigheterna.

Organisation

4§ Bestämmelser om nämndens sammansättning finns i förfogandelagen

( ) och förfogandeförordningen ( ).

5 & Hos nämnden finns en sekreterare.

I mån av behov och tillgång på medel får nämnden anlita experter och

sakkunniga samt arbetsbiträde.

Det åligger central förvaltningsmyndighet att föreslå nämnden sakkunniga inom myndighetens verksamhetsområde. Förteckning över lämpliga sak-

kunniga skall finnas tillgänglig hos länsstyrelsen och genom länsstyrelsens

försorg revideras vartannat år.

Ärendenas handläggning

6 § Ärende avgöres av nämnden i plenum. Bestämmelser om beslutförhet och omröstning till beslut finns i förfogandelagen ( ).

I arbetsordning eller genom särskilt beslut får nämnden överlämna åt

ordföranden eller sekreteraren att avgöra annat ärende än som avses i 18 8 förfogandelagen, om ärendet icke är av sådan beskaffenhet att prövningen

bör ankomma på nämnden i plenum.

7-8 Vid nämnden föres statens talan av ombud som förordnas av länsstyrelsen. I nämnd med större verksamhetsområde än ett län utses dock ombudet av regeringen på förslag av försvarets materielverk och överstyrelsen för ekonomiskt försvar.

8 § Nämnden sammanträder så ofta länsstyrelsen eller ordföranden finner det behövligt.

9 § Ärende avgöres i den mån det erfordras efter föredragning som ankommer på sekreteraren eller på särskilt förordnad föredragande. I arbets-

ordning eller genom särskilt beslut får medges att ärende som handlägges enligt 6 § andra stycket avgöres utan föredragning.

Ordföranden får själv övertaga beredning och föredragning av ärende.

10 § I ärende skall hållas muntlig förhandling med enskild sakägare och statens ombud, om någon av dem begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Vid muntlig förhandling får höras annan som kan antagas lämna upplysningar av betydelse.

Till muntlig förhandling skall kallas enskild sakägare, statens ombud och annan som skall höras vid förhandlingen.

Enskild sakägare och annan som skall höras vid förhandlingen har rätt till ersättning för inställelsen enligt de grunder som gäller för ersättning av allmänna medel till vittnen vid allmän domstol.

11 § Vid nämndens sammanträden föres protokoll. Protokoll vid muntlig förhandling skall innehålla redogörelse för förhandlingens gång och för den utredning som förebringas vid förhandlingen, allt i den mån detta kan an-

tagas vara av betydelse i målet. I protokollet skall också antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om vrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

Protokollet justeras av ordföranden.

12 §& Om någon som närvarit vid den slutliga handläggningen av ärende eller föredraganden har skiljaktig mening, skall denna antecknas.

13 § Ordföranden eller sekreteraren får infordra förklaring, upplysning eller yttrande i ärende hos nämnden.

14 8 Om innehållet i nämndens beslut i ersättningsärende skall enskild

sakägare och statens ombud samt länsstyrelsen underrättas.

Tjänstetillsättning

15 8 Nämndens ledamöter och ersättare för dem förordnas för högst tre

år.

16 § Sekreterare och annan persoral hos nämnden antages av länsstyrelsen.

Övriga bestämmelser

17 & Hos nämnden föres diarier över ärenden och inkommande handlingar.

18 § Ordföranden skall övervaka att nämndens arbete bedrives i föreskriven ordning och med största möjliga skyndsamhet.

19 8 I skrivelse till regeringen eller chef för departement skall anges vem

som fattat det beslut som skrivelsen avser eller i övrigt närvarit vid den slutliga handläggningen av ärendet och vem som varit föredragande. Har skiljaktig mening förekommit i ärendet, skall den anges i skrivelsen eller framgå av protokollsutdrag som bifogas.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till Förordning om ändring i beredskapskungörelsen (1960:515)

Härigenom föreskrives i fråga om beredskapskungörelsen (1960:515)

dels avt i 1, 3, 7, 10, 14 och 1588 orden ”Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”,

dels att i 3 och 14 §§ ordet ”krizsmakten” skall bytas ut mot ”försvarsmakten”,

dels att 9 Ni och 2 mom. samt 138 skall ha nedan angivna lydelse,

dels att 9 § 3 mom. skall upphöra att gälla.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

I mom.” Beredskapslarm innebir I mom. Beredskapslarm innebär — - i den mån Kungl. Maj:t icke be- Iden mån regeringen icke bestämmer stämmer annat beträffande viss eller annat beträffande viss eller vissa förvissa författningar — förordnande om = fattningar— förordnande om omedeltillämpning av följande författning- — bar tillämpning av följande författar: ningar i deras helhet: I Senaste lydelse av 108 -1961:460, 125 1970:364. 2Senaste lydelse 1973:866.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om lagen den 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse el- förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., ler upplåtelse av fartyg m. m.,

lagen den 21 mars 1940 (nr 176) lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om frakt- med vissa bestämmelser om frakt-

fart med svenska fartyg. fart med svenska fartyg. lagen den 13 mars 1942 (nr 87) lagen den 13 mars 1942 (nr 87)

med särskilda bestämmelser angåen- med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndighe- de stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig terna och deras verksamhet vid krig

eller krigsfara m. m., eller krigsfara m. m., lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om lagen den 30 maj 19352 (nr 269) om

skyldighet för civilförsvarspliktig att skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten, vjänstgöra vid krigsmakten,

krigssjukvårdslagen den 27 no- krigssjukvårdslagen den 27 no-

vember 1953 (nr 688). vember 1953 (nr 688).

allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279),

allmänna ransoneringslagen den allmänna ransoneringslagen den

26 maj 1954 (nr 280), 26 maj 1954 (nr 280).

allmänna prisregleringslagen den allmänna prisregleringslagen den

1 juni 1956 (nr 236), I juni 1956 (nr 230), lagen den 26 april 1957 (nr 132) lagen den 26 april 1957 (nr 132)

med särskilda bestämmelser angåen- med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid de domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.. krig eller krigsfara m. m.,

lagen den 20 december 1957 (nr lagen den 20 december 1957 (nr

684) om betalningsväsendet under 684) om betalningsväsendet under

krigsförhållanden, krigsförhållanden,

förordningen den 20 december förordningen den 20 december

19357 (nr 686) om taxeringsväsendet 1957 (nr 686) om taxeringsväsendet

under krigsförhållanden m. m., under krigsförhållanden m. m.,

lagen den 10 april 1959 (nr 73) med lagen den 10 april 1959 (nr 73) med vissa bestämmelser om inländsk för- vissa bestämmelser om inländsk försäkringsrörelse vid krig m. m. säkringsrörelse vid krig m. m.

lagen den 10 april 1959 (nr 74) med lagen den 10 april 1959 (nr 74) med vissa bestämmelser om utländsk för- vissa bestämmelser om utländsk försäkringsrörelse här i riket vid krig säkringsrörelse här i riket vid krig m. m., m. m., |

allmänna tjänstepliktslagen den allmänna tjänstepliktslagen den

17 april 1959 (nr 83), 17 april 1959 (nr 83), lagen den 26 februari 1960 (nr 22) lagen den 26 februari 1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring, om statlig krigsförsäkring,

lagen den 14 december 1962 (nr lagen den 14 december 1962 (nr 627) om vissa åtgärder för utnyttjan- 627) om vissa åtgärder för utnyttjan-

de av vallenkraft vid krig m. m., de av vattenkraft vid krig m. m.,

krigshandelslagen den 28 februari krigshandelslagen den 28 februari

1964 (nr 19). 1964 (nr 19),

10 Riksdagen 1977/78. I sambL Nr 72

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

lagen den 20 mars 1964 (nr 47) om lagen den 20 mars 1964 (nr 47) om krigshjälp, krigshjälp,

lagen den 20 mars 1964 (nr 64) om lagen den 20 mars 1964 (nr 64) om skyldighet att upplåta inkvarterings- skyldighet att upplåta inkvartersbostad i krig m. m., bostad i krig m. m.,

lagen (1973:861) om lokal kristids- lagen (1973:861) om lokal kristids-

förvaltning. förvaltning.

förfogandelagen ( ).

2 mom.” Beredskapslarm medför — 2 mom. Beredskapslarm medför — i den mån Kungl. Maj:t icke bestäm- i den mån regeringen icke bestämmer

mer annat beträffande viss eller vissa annat beträffande viss eller vissa för-

kungörelser — att följande kungöreiser fattningar — att följande författningar träda i omedelbar tillämpning: träda i omedelbar tillämpning:

kungörelsen den 3 mars 1939 (nr 73) angående enskildas innehav av brevduvor vid krig eller krigsfara m. m.,' |

kungörelsen den 2 april 1943 inr kungörelsen den 2 april 1943 (nr 137) om tillämpning av lagen den 13 137) om tillämpning av lagen den 13

mars 1942 (nr 87) med särskilda be- mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och stämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig celier krigsfara verksamhet vid krig eller krigsfara

m. m., m. m.,

gränsövervakningskungörelsen gränsövervakningskungörelsen

den 20 oktober 1944 (nr 728). den 20 oktober 1944 (nr 728).

kungörelsen den 22 juni 1951 (nr SSJ) med vissa bestämmelser om utnyttjande av landets transportmedel under krig eller krigsfara m. m.,

kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 552) med vissa bestämmelser om för- Jogande över fastigheter under krig eller krigsfara,

kungörelsen den 16 januari 1953 kungörelsen den 16 januari 1953

(nr 21) angående tillämpning av la- (nr 21) angående tillämpning av la-

gen den 30 maj 1952 (nr 269) om gen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att skyldighet för civilförsvarspliktig att

tjänstgöra vid krigsmakten, m. m.. tjänstgöra vid krigsmakten, m. m.,

krigssjukvårdskungörelsen den 17 krigssjukvårdskungörelsen den 17

juni 1955 (nr 442), juni 1955 (nr 442),

kungörelsen den 21 december kungörelsen den 21 december 1936 (nr 612) med tillämpningsföre- 1936 (nr 612) med tillämpningsföreskrifter till allmänna prisreglerings- skrifter ull allmänna prisreglerings-

lagen den 1 juni 1956 (nr 236). lagen den 1 juni 1956 (nr 236).

kungörelsen den 31 maj 1957 (nr kungörelsen den 31 maj 1957 (nr 3Scnaste lydelse 1973:866. 4Denna kungörelse upphävd genom 1974:84.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

236) med vissa bestämmelser i an- 236) med vissa bestämmelser i an-

ledning av lagen den 22 juni 1939 ledning av lagen den 22 juni 1939

(nr 299) om förbud i vissa fall mot (nr 299) om förbud i vissa fall mot

överlåtelse eller upplåtelse av fartyg överlåtelse eller upplåtelse av fartyg

m.m. m.m.

allmänna — förfogandekungörelsen den 6 juni 1957 (nr 294),

kungörelsen den 24 januari 1958 kungörelsen den 24 januari 1958 (nr 27) angående användning inom (nr 27) angående användning inom

marinen av tullverkets kustbevak- marinen av tullverkets kustbevakning under beredskapstillstånd eller ning under beredskapstillstånd eller

krigstillstånd, krigstillstånd, kungörelsen den 24 april 1959 (nr kungörelsen den 24 april 1959 (nr

177) angående byggnads- och rcpa- 177) angående byggnads-och repararationsberedskapen, vionsberedskapen,

kungörelsen den 3 juni 1960 (nr kungörelsen den 3 juni 1960 (nr

516) med tillämpningsföreskrifter till 516) med tillämpningsföreskrifter till

lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg, med svenska fartyg,

krigsveterinärkungörelsen den 16 krigsveterinärkungörelsen den 16

december 1966 (nr 768), december 1966 (nr 768),

kungörelsen (1973:206) om motor- kungörelsen (1973:206) om motorreparationstjänsten, reparationstjänsten,

kungörelsen (1973:863) om kris- kungörelsen (1973:863) om kris-

tidsnämnder. tidsnämnder.

förfogandeförordningen ( J).

Beredskapslarm medför vidare att Beredskapslarm medför vidare att

krigsinstruktionen för länsstyrelser- krigsinstruktionen för länsstyrelser-

na den 12 januari 1962 (nr 4) och na den 12 januari 1962 (nr 4) och 4-14 §§ instruktionen den 5 juni 4—-14 83 instruktionen den 5 juni

1970 (nr 363) för civilbefälhavare trä- 1970 (nr 363) för civilbefälhavare trä-

da i omedelbar tillämpning. da i omedelbar tillämpning.

13 N

Beredskapslarm innebär order till Beredskapslarm innebär order till

personal, som är krigsplacerad vid personal, som är krigsplacerad vid

kriusmakten, civilförsvaret eller det försvarsmakten. civilförsvaret eller allmänt civila medicinalväsendet el- det allmänt civila medicinalväsenler eljest är tjänstgöringsskyldig det eller eljest är tjänstgöringsskyvl-

inom det totala försvarets krigsorga- dig inom det totala försvarets krigs-

nisation, att ofördröjligen inställa sig organisation, att ofördröjligen instältill tjänstgöring enligt anvisningar i la sig till tjänstgöring enligt anviskrigsplaceringsorder eller motsva- ningar i krigsplaceringsorder eller rande handlingar. motsvarande handlingar.

"Senaste lydelse 1964:416.

Nuvarande lIvdelse Föreslagen lydelse

Beredskapslarm innebär tillika or- Beredskapslarm innebär tillika order, att fartyg, motorfordon, hästar, der, att egendom, som uttagits i hundar och annan egendom, som ut- = fredstid med stöd av förordningen tagits i fredstid enligt uttagnings- = ( ) om förberedelser för krigskungörelsen den 29 mars 1963 (nr — anskaffning, ofördröjligen skall till-

110), ofördröjligen skola tillhanda- — handahållas i enlighet med tidigare

hållas i enlighet med tidigare lim- lämnade uttagningsbesked. nade uttagningsbesked.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till Förordning om förberedelser för krigsanskaffning

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 8 Med krigsanskaffning avses anskaffning under förhållanden som avses

i I eller 2 § förfogandelagen ( ) från annan än staten av egendom och tjänster som totalförsvarsmyndigheterna behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.

Krigsanskaffning sker efter överenskommelse eller genom förfogande.

28 Krigsanskaffning förberedes i fred genom uttagning eller krigsleveransplanläggning.

3 & Myndighet för vars behov krigsanskaffning förberedes kallas behovsmyndighet.

4 § Till grund för uttagning oca krigsteveransplanläggning ligger för försvarsmakten mobiliserings- och krigsförvaltningsplaner samt för totalför-

svaret i övrigt planer som fastställes av vederbörande behovsmyndighet.

5 & Genom uttagning sker urval av fastigheter, fartyg, luftfartyg. motor-

drivna fordon samt hundar som erfordras under förhållanden som avses

i I eller 2§ förfogandelagen ( ).

Med fastighet förstås markområde, byggnad eller del av byggnad och

annat utrymme. Med motordrivet fordon förstäs — utöver vad som framgår av 3 £X for-

donskungörelsen (1972:595) - släpfordon ull sådant fordon samt maskin eller arbetsredskap som drives med motor celler tryckluft men som ej är motorredskap.

Fartyg utgör antingen skepp eller båt. Med skepp avses fartyg, vars Skrov har en största lingd av minst tolv meter och en största bredd av minst fyra meter. Annat fartyg kaltas båt.

6 § Genom krigsleveransplanläggning sker förberedelser för att industrier

och andra företag under förhållanden som avses i I eller 2 § förfogandelagen

( ) skall kunna tillhandahålla annan egendom än som anges i 5 § denna

förordning samt tjänster.

7 & Om egendom som avses i denna förordning innehas av någon på grund av avbetalningsköp, gäller förordningens bestämmelser om ägare i stället innehavaren, fastän äganderätten ännu cj gått över på honom.

8 § I beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning anges för vilken uid beslutet gäller.

9 § Myndighet som prövar fråga om uttagning eller krigsleveransplanläggning skall i erforderlig utsträckning samråda med övriga berörda statliga eller kommunala myndigheter samt söka jämka samman stridiga intressen genom förhandlingar.

10 & Har myndighet beslutat om uttagning eller krigsleveransplanläggning eller om ändring eller upphävande av sådan åtgärd. skall myndigheten utan dröjsmål underrätta ägaren eller innehavaren av egendom som omfattas av åtgärden om beslutet och om hans skyldigheter på grund därav.

1-3 Har egendom som avses med beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning skingrats, förstörts eller lidit skada som hindrar eller äventyrar dess användbarhet för avsett ändamål eller har den eljest i större mån förändrats eller har den helt eller delvis övergått till ny ägare eller innehavare, skall myndighet som meddelat beslutet utan dröjsmål underrättas om förhållandet, om ej myndigheten bestämmer annat.

Anmälan enligt första stycket göres av ägare eller innehavare som enligt 10 § underrättats om uttagning eller krigsleveransplanläggning.

Uttagning

Allmänna bestämmelser

12 § Med uttagningsmyndighet förstås myndighet som beslutar om uttagning.

138 Uttagningsmyndighet är för fastigheter länsstyrelsen i det län där fas-

tigheten ligger, för fartyg fartygsuttagningskommissionen, för luftfartyg luftfartsverket samt för motordrivna fordon och för hundar försvarets materielverk.

14 § Behovsmyndighet vid uttagning är vederbörande centrala förvaltningsmyndighet.

I den mån regeringen bestämmer att uttagning skall ske för att tillgodose kommuns, företags eller organisations behov gäller förordningens bestämmelser om behovsmyndighet i tillämpliga delar också för kommunen, företaget eller organisationen.

15 § Riktlinjer för uttagning meddelas av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen, transportnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar i samråd. Riktlinjerna skall bland annat ange fördelning av egendom på olika behov för vilka uttagning bör ske. Innan riktlinjer meddelas för uttagning av jordbrukstraktorer, skall yttrande inhämtas från lantbruksstyrelsen och statens jordbruksnämnd.

16 § Uttagningsmyndighet får förordna om besiktning av egendom som

kan komma i fråga för uttagning eller som uttagits, dock ej av fartyg. Om rätt för behovsmyndighet eller militärbefälhavare att förordna om besiktning

finns bestämmelser i 23 och 31 Sd.

Det åligger ägare av egendom som skall besiktigas att hålla egendomen tillgänglig på tid och plats som myndigheten bestämmer. Därvid skall tillses alt besiktningen föranleder minsta möjliga olägenhet och tidsutdräkt för

ägaren.

17 § Ägare eller innehavare av cgendom som kan komma i fråga för uttagning skall lämna de uppgifter om egendomen som uttagnings- eller behovsmyndigheten begär.

18 § Uttagningsmyndighet skall föra register över uttagen egendom och egendomens ägare.

I den mån det behövs skall dessutom finnas förteckningar över egendom som är lämplig för uttagning mon som ej uttagits.

Uttagningsmyndigheten skall underrätta behovsmyndighet då egendom upptages i eller avföres ur register som avses i första stycket.

Uttagning av fastigheter

19. & Till grund för uttagning av fastigheter ligger uppgifter som finns i fastighetsregister hos centralniämnden för fastighetsdata eller hos länsstyrelsen I det län där fastigheten ligger.

20 § Myndighet som har behov av att under förhållanden som avses i I

eller 2 § förfogandelagen ( ) utnyttja annan än staten tillhörig fastighet

skall ansöka om tillstånd till uttagning av sådan fastighet hos länsstyrelsen i det län där fastigheten ligger. Sker ändring i fråga om behovet, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta länsstyrelsen.

e

Uttagning av fartyg

21 § Beslut om uttagning av skepp och av motorbåtar som har en maskinstyrka över 60 hästkrafter och som är att hänföra till bogsermotorbätar eller yrkesmässigt brukas för fiske får meddelas endast efter tillstånd av regeringen.

Utöver planer som avses i 43 skall till grund för uttagning av fartyg

enligt första stycket läggas behovsmyndighets beskrivning av de fartyg som

myndigheten behöver. Om det kan ske, skall beträffande varje fartyg i be-

skrivningen anges avsett ändamål, tid under vilken fartyget beräknas komma att behövas och de förhållanden i övrigt som kan inverka på uttagningen.

22 § Utöver planer enligt 4 5 skall till grund för uttagning av andra båtar än som avses i 218 läggas förslag, som upprättas för försvarsmakten av militärbefälhavare och för totalförsvaret i övrigt av vederbörande behovsmyndighet.

Förslag av civil behovsmyndighet skall i fråga om båt med hemortsrätt inom visst militärområde lämnas i samråd med militärbefälhavaren.

23 § Behovsmyndighet eller, i fall som avses i 22 §, militärbefälhavare får

förordna om besiktning av fartyg som kan komma i fråga för uttagning eller som har uttagits för myndighetens räkning.

Vid besiktning enligt första stycket skall företrädare för uttagningsmyn-

digheten och för det fartygsinspektionsdistrikt, där besiktningen skall äga

rum. beredas tillfälle att närvara.

24 8 Ägare av uttaget fartyg är skyldig att lämna behovsmyndigheten uppgifter om personal som är anställd på fartyget.

Uttagning av luftfartyg

25 § Utöver gällande riktlinjer och planer ligger till grund för uttagning av luftfartyg

I. av överbefälhavaren, luftfartsverket och transportnämnden i samråd på förslag av uttagningsmyndigheten upprättad förteckning över de slag

av luftfartyg som är lämpliga för uttagning, 2. av uttagningsmyndigheten efter hörande av behovsmyndigheterna upprättad förteckning över de fabrikat, typer, årsmodeller m. m. av luftfartyg

som är lämpliga för uttagning,

3. de uppgifter som enligt särskilda bestämmelser skall lämnas till uttagningsmyndigheten eller som denna infordrar.

26 § Myndighet som har behov av att under krig eller krigsfara utnyttja annat än eget luftfartyg skall begära uttagning av sådant luftfartyg hos luftfartsverkot.

Uttagning av motordrivna fordon

27 § Utöver gällande riktlinjer och planer ligger till grund för uttagning

av motordrivna fordon

1. av överbefälhavaren. transportnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar i samråd på förslag av uttagningsmyndigheten upprättad förteckning över de slug av motorredskap samt motor- eller trycklufidrivna maskiner eller arbetsredskap, som ej är motorredskap, vilka är lämpliga för uttagning,

2. av uttagningsmyndigheten efter hörande av behovsmyndigheterna

upprättad förteckning över de fabrikat, årsmodeller m. m. av övriga mo-

tordrivna fordon som är lämpliga för uttagning,

3. de uppgifter som enligt särskilda bestämmelser skall tämnas till uttagningsmyndigheten eller som denna infordrar från central bilregistreringsmyndighet eller länsstyrelse.

288 I fråga om uttagning av motordrivna fordon för civila behov fast-

ställes planer enligt 43 av transportnämnden och överstyrelsen för ekonomiskt försvar i samråd efter hörande av behovsmyndigheterna.

29.8 Uttagningsmyndigheten skall underrätta central bilregistreringsmyndighet, när motordrivna fordon upptages i eller avföres ur register Som avses

i 1825.

30 § Uttagningsmyndighetens besiktning av motordrivna fordon sker i samband med registrerings- eller typbesiktning enligt fordonskungörelsen (1972:595) och i den utsträckning som statens trafiksiikerhetsverk bestämmer på förslag av uttagningsmyndigteten.

31 § Behovsmyndighet får föroräna om besiktning av uttaget motordrivet fordon, om det är nödvändigt för att bedöma fordonets fortsatta lämplighet för avsett ändamål.

32 § Länsstyrelse får efter samråd med lantbruksnämnden hos uttagningsmyndigheten påkalla de ändringar i uttagningen av traktorer som bedöms erforderliga med hänsyn till jorébruksnäringens intressen.

33 § Har central bilrogistreringsmyndighet lämnat uppgift till uttagningsmyndigheten om uttaget motordrivet fordon, skall registreringsmyndigheten underrätta uttagningsmyndigheten när ändring inträffar i fråga om fordonet.

Uttagning av hundar

34 §& För uttagning av hundar indelas landet i uttagningsområden. Efter samråd med chefen för armén och övriga berörda myndigheter beslutar uttagningsmyndigheten om indelningen och fastställer inom vilka områden uttagning skall ske.

35 § Riksstambokförda hundar, som uttagningsmyndigheten bedömer vara av särskilt värde för aveln, får ej uttagas. Detsamma gäller hundar som disponeras av polisväsendet och ledarhundar för blinda. Ej heller får uttagas hundar som är yngre än 18 månader eller äldre än 8 år.

36 § Till grund för uttagning av hundar gäller, utöver fastställda riktlinjer och planer, de uppgifter som finns i hundskatteregistret. Kommunerna skall på begäran av uttagningsmyndigheten och enligt dennas närmare anvisningar årligen före den 1 april lämna utdrag ur hundskatteregistret.

37 § Besiktning av hund förrättas av besiktningsman som uttagningsmyn-

digheten utser för varje uttagningsområde. Besiktningsman skall vara väl

förtrogen med brukshundstjänst.

Besiktningsmannen skall upprätta besiktningsbevis med uppgift bl. a. om hundens värde. Värdering skall ske enligt grunder som uttagningsmyndigheten fastställer efter hörande av riksvärderingsnämnden.

Krigsleveransplanläggning

38 § Behovsmyndighet verkställer krigsleveransplanläggning efter tillstånd och under överinseende av överstyrelsen för ekonomiskt försvar eller i fråga om livsmedel, fodermedel, utsäde och fettråvaror statens jordbruksnämnd eller i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel socialstyrelsen.

Överstyrelsen, jordbruksnämnden eller socialstyrelsen får uppdraga åt länsstyrelsen i det län där egendomen finns eller annan myndighet att meddela ullstånd enligt första stycket.

Ansökan om tillstånd får ej inges av myndighet inom försvarsmakten utan medgivande av överbefälhavaren eller myndighet som denne bestäm-

mer.

39 8 Inom varje län medverkar länsstyrelsen vid krigsleveransplanläggningen I den utsträckning och enligt de anvisningar som överstyrelsen för ckonomiskt försvar respektive statens jordbruksnämnd eller socialstyrelsen meddelar 1 samråd med berörda myndigheter.

40 § Anser sig länsstyrelse ej kunna bifalla ansökan om tillstånd till krigsleveransplanläggning, skall handlingarna överlämnas till överstyrelsen för ekonomiskt försvar respektive statens jordbruksnänrnd eller socialstyrelsen som beslutar I ärendet.

41 § Berör tillståndsärende försvarsmakten, skall den myndighet som lämnur tillstånd samråda med överbefälhavaren eller myndighet som denne bestämmer. Kan samförstånd ej nås, skall ärendet underställas regeringens prövning.

42 § Myndighet som erhållit tillstånd till krigsleveransplanläggning skall i samverkan med det företag eller annan som beröres därav vidtaga de förberedande åtgärder som behövs för att anskaffa och använda egendomen. Sker ändring i fråga om behovet av planläggning, skall myndigheten utan dröjsmål underrätta den myndighet som meddelat tillståndet.

Övriga bestämmelser 43 & Om tystnadsplikt i vissa fall vid förberedelser för krigsanskaffning

föreskrives i 46 § förfogandelagen ( )

44 8 Mot beslut om uttagning eller krigsleveransplanläggning får talan ej föras.

45 § Anvisningar för tillimpningen av denna förordning meddelas

I. i fråga om uttagning av fast:gheter av Överstyrelsen för ekonomiskt försvar och i fråga om annan uttagning av uttagningsmyndigheterna efter

samråd med behovsmyndigheterna samt beträffande fartyg även med sjöfurtsverket och beträffande motordrivna fordon även med transportnämnden

och överstyrelsen för ekonomiskt försvar samt

2. i fråga om krigsleveransplanliggning av överstyrelsen för ekonomiskt försvar eller, i fråga om livsmedel, fodermedel, utsäde och fettråvaror, av statens jordbruksnämnd eller, i fråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel,

av socialstyrelsen, allt efter samråd med berörda myndigheter, samt i den mån tillimpningen uteslutande avser förfarandet hos militära myndigheter

av överbefälhavaren.

Denna förordning träder i kraft den då kungörelsen (1952:825) om planläggning under fredstid för ianspråktagande av egendom vid krig

eller krigsfara och uttagningskungörelsen (1963:110) skall upphöra att gälla.

Sistnämnda kungörelse gäller dock fortfarande i fråga om uttagning av

hästar intill dess regeringen beslutar annat.

Fgendom som vid tiden för ikraftträdandet omfattas av uttagning eller

planläggning med stöd av förut gällande författningar skall tills vidare anses som omfattad av uttagning eller krigsleveransplanläggning enligt den nya

förordningen.

Utdrag LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde

1977-11-18

Närvarande: justitierådet Hult, regeringsrådet Simonsson, justitierådet Mannerfelt, justitierådet Welamson.

Regeringen har den 16 juni 1977 på hemstillan av statsrådet Krönmark beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. förfogandelag,

2. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74),

3. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Olof Forssberg.

Förslagen föranleder följande yttrande av /agrådet.

Inom regeringens kansli har planerats att förslag till ny förfogandelag m. m. skall föreläggas riksdagen under hösten 1977, så att ikraftträdande — sedan erforderliga verkställighetsförordningar utarbetats — skall kunna ske den 1 juli 1978. Motsvarande planläggning gäller för en ny ransoneringslagstiftning vilken i många hänseenden anknyter till förfogandelagstiftningen. Under våren 1977 var läget det att tjänstgörande ordinarie lagrådsavdelning arbetsmässigt hade utrymme att inleda granskning av lagförslag på det aktuella lagstiftningsområdet och att det från försvarsdepartementets sida var möjligt att för lagrådsgranskning presentera de tilltänkta förslagens allmänna grunder jämte föreliggande men ännu ej fastlagda lagtextförslag. För att tidsplanen skulle kunna hållas, inleddes lagrådsgranskningen i slutet av april 1977 på grundval av det material som således kunde presenteras. Eftersom det då ännu ej förelåg regeringsförslag med slutlig utformning, hade lagrådet möjlighet att i en mångfald hänseenden genom föredraganden framföra synpunkter och föreslå ändringar att övervägas under det pågående departementsarbetet med remissen.

Mot nu angivna bakgrund har förslagen fått sin definitiva utformning. De har inkommit till lagrådet den 17 november 1977.

Lagrådet lämnar de nu föreliggande förslagen utan erinran.

Utdrag

FÖRSVARSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1977-12-08

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Bohman,

Ahlmark, Romanus, Turesson, Gustavsson, Antonsson, Mogård, Olsson,

Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Ullsten, Buren-

stam Linder, Wikström, Friggebo

Föredragande: statsrådet Krönmark

Proposition om förfogandelag m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till 1. förfogandelag, 2. lag om ändring i civilförsvarslagen (1960:74), 3. lag om ändring i lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för

försvaret m. m.,

4. lag om ändring i krigssjukvårdslagen (1953:688),

5. lag om ändring i lagen (1961:655) om undanförsel och förstöring,

6. lag om ändring i lagen (1964:64) om skyldighet att upplåta inkvarteringsbostad i krig m. m.

Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att antaga förslagen.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden

har lagt fram.

I Beslut om lagrådsremiss fattat vid reg2ringssammanträde den 16 juni 1977.

LJ 3 1 118 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 8 december 1977 oeoeereerserrrerrereerer rr rare rr reser ers r rr rer rr sr e ssk na 156

GOTAB Stockholm 1977 56516