3

vårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer

upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål skall

sammanlagt inte få överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Bidragsprocenten för statsbidraget till sjukförsäkringen föreslås sänkt

från 50 till 40. Härigenom stannar statens kostnadsökning på grund av re­

formen vid ca 12 milj. kr. per år.

I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till bidrag

till sjukförsäkringen beviljar ett förslagsanslag av 455 milj. kr.

Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra fem kronor grundsjuk­

penning och återstoden tilläggssjuk-

penning.

För dag då försäkrad åtnjuter

sjukhusvård skall sjukpenning mins­

kas med fem kronor, dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp.

Minskningen skall intill ett belopp av

två kronor 50 öre anses belöpa på

grundsjukpenning. I övrigt skall

minskningen i första hand anses be­

löpa på sådan del av tilläggssjukpen-

ning, som svarar mot inkomst av an­

ställning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­

penningen vid sjukhusvård lägst fem

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller

till någon, med vilken hon stadigva­

rande sammanbor och med vilken

hon varit gift eller har eller har haft

barn.

10

Sjukpenning må ej utgivas för de

tre första dagarna av varje sjuk­

period, den dag då sjukdomsfallet in­

träffade inräknad, (karenstid)

och ej heller för tid, innan anmälan

om sjukdomsfallet gjorts hos den

allmänna försäkringskassan, där ej

hinder mött för sådan anmälan eller

eljest särskilda skäl föranleda att

sjukpenning bör utgå.

Därest försäkrad gör anmälan

därom till den allmänna försäkrings­

kassan, skall i fråga om sjukperiod,

som börjar efter nästa månadsskifte,

för hans del galla en karenstid av

trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt

angår sådan tilläggssjukpenning,

Av sjukpenningbeloppet i varje

klass utgöra sex kronor grundsjuk­

penning och återstoden tilläggssjuk­

penning.

För dag då försäkrad åtnjuter

sjukhusvård skall sjukpenning mins­

kas med fem kronor, dock med högst

hälften av sjukpenningens belopp.

Minskningen skall intill ett belopp

av tre kronor anses belöpa på grund­

sjukpenning. 1 övrigt skall minsk­

ningen i första hand anses belöpa på

sådan del av tilläggssjukpenning,

som svarar mot inkomst av anställ­

ning.

För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­

penningen vid sjukhusvård lägst sex

kronor, såframt hon stadigvarande

sammanbor med barn under tio år

till henne eller hennes make eller till

någon, med vilken hon stadigvaran­

de sammanbor och med vilken hon

varit gift eller har eller har haft

barn.

§•

För den dag då sjukdomsfallet in­

träffade utgår sjukpenning endast

om den försäkrade på grund av sjuk­

domen gått miste om dagpenning

från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden högst sex da­

gar utöver den dag då sjukdoms­

fallet inträffade, utgår sjukpenning

för dag, då den försäkrade icke skul­

le hava utfört förvärvsarbete i sin

huvudsakliga sysselsättning, endast i

den mån antalet sådana dagar, den

dag då sjukdomsfallet inträffade

oräknad, överstiger två.

Utan hinder av andra stycket utgår

a) sjukpenning för semesterdag;

b) sjukpenning till försäkrad som

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande till-

läggssjukpenning, som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre da­

gar. Den försäkrade må dock under

de förutsättningar som angivas i

10 § tredje stycket välja en karens­

tid av tre eller trettiotre dagar; och

skall därvid jämväl i övrigt tilläm­

pas vad i nämnda lagrum är stadgat.

Ej må----------------------------------------

(Föreslagen lydelse)

ligt första stycket, må övergå till

försäkring med kortare karenstid

eller utan karenstid, om han ej fyllt

femtiofem år samt har god hälsa.

Sådan ändring skall gälla från och

med månaden närmast efter den, då

framställning härom gjordes hos

kassan, men må ej äga tillämpning

vid sjukdom, som inträffat innan

ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses

i 2 § första stycket sista punkten att

äga giltighet, skall beträffande till-

läggssjukpenning, som svarar mot

inkomst av annat förvärvsarbete,

gälla en karenstid av nittiotre dagar.

Den försäkrade må dock under de

förutsättningar som angivas i andra

stycket välja försäkring med kor­

tare karenstid eller utan karenstid;

och skall därvid jämväl i övrigt till-

lämpas vad i andra stycket är stad­

gat.

ägde giltighet.

12

§.

Kvinnlig försäkrad, som är inskri­

ven hos allmän försäkringskassa el­

ler skulle hava varit inskriven där­

est hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkel­

börd niohundra kronor och vid fler-

börd nämnda belopp ökat med fyra-

hundrafemtio kronor för varje barn

utöver ett.

Av moderskapspenningen — -------

Kvinnlig försäkrad, som är inskri­

ven hos allmän försäkringskassa el­

ler skulle hava varit inskriven där­

est hon uppfyllt åldersvillkoret i

1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt

till moderskapspenning.

Moderskapspenning utgör vid enkel­

börd ettusen kronor och vid flerbörd

nämnda belopp ökat med femhundra

kronor för varje barn utöver ett.

---------- tidpunkten därför.

15 §.

Sjukpenning utgår cj för tid då försäkrad

a) fullgör tjänstgöring såsom värn- a) fullgör värnpliktstjänstgöring

pliktig;

eller vapenfri tjänst;

b) är intagen — —-----------------allmännas bekostnad.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

beräknas på sätt som avviker från

vad nu stadgats men som giver i hu­

vudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön un­

der året ej uppgått till trehundra

kronor. Vad gäller sjukförsäkringen

skall vidare, där ej fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punk­

ten är för handen, vid beräkning av

avgift bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad en­

ligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

Såvitt angår försäkringen för till-

läggspension skall bortses från ar­

betstagare, som vid årets ingång

uppnått sextiofem års ålder, så ock

från arbetstagare i fall då lön eller

annan ersättning till honom anting­

en enligt 11 kap. 2 § sista stycket

icke räknas såsom inkomst av an­

ställning eller, om arbetstagaren icke

är svensk medborgare eller mantals­

skriven härstädes, avser arbete utom

riket.

Om redares------------ — ■—- -- ------

2

Försäkrad, som visst år är inskri­

ven hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år erlägga sjuk­

försäkringsavgift till kas­

san enligt vad nedan sägs.

Har den försäkrade under året va­

rit placerad i sjuk penningklass, skall

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön un­

der året ej uppgått till trehundra

kronor, och ej heller till arbetstaga­

res lön eller ersättning i vad den för

år räknat överstiger sju och en halv

gånger det vid årets ingång gällande

basbeloppet. Vad gäller sjukförsäk­

ringen skall vidare, där ej fall som

avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista

punkten är för handen, vid beräk­

ning av avgift bortses från arbetsta­

gare, som icke är obligatoriskt för­

säkrad enligt lagen om yrkesskade­

försäkring. Såvitt angår försäkring­

en för tilläggspension skall bortses

från arbetstagare, som vid årets in­

gång uppnått sextiofem års ålder, så

ock från arbetstagare i fall då lön

eller annan ersättning till honom

antingen enligt 11 kap. 2 § sista

stycket icke räknas såsom inkomst

av anställning eller, om arbetstaga­

ren icke är svensk medborgare eller

mantalsskriven härstädes, avser ar­

bete utom riket.

— ■— stadgas särskilt.

§•

Försäkrad, som visst år är inskri­

ven hos allmän försäkringskassa,

skall för nämnda år till kassan er­

lägga sj ukförsäkringsav-

g i f t, som enligt vad nedan sägs av­

ser kassans utgifter för sjukvårds­

ersättning, grundsjukpenning och

tilläggss juk penning.

Avgift avseende utgifter för sjuk­

vårdsersättning, vari inbegripas de

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dels procent av det belopp, varå av­

giften skall beräknas. Av avgiften

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäk­

ringskassornas utgifter för sjuk­

vårdsersättning och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter

för tilläggssjukpenning i vad den

svarar mot inkomst av anställning.

Medlen fördelas mellan kassorna i

förhållande till deras utgifter för

vartdera ändamålet under året; och

skola därvid de utgifter för läkeme­

del, som enligt vad därom är sär­

skilt stadgat åvila kassorna, anses

ingå i utgifterna för sjukvårdser­

sättning. Konungen äger med riks­

dagen förordna, att viss del av de

medel, som enligt vad nu sagts skola

tillgodoföras de allmänna försäk­

ringskassorna, i stället skall ingå

till en fond, benämnd allmänna

sjukförsäkringsfonden,

vilken förvaltas enligt grunder som

fastställas i enahanda ordning. 6

(Föreslagen lydelse)

dels procent av det belopp, varå av­

giften skall beräknas. Av avgiften

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna för­

säkringskassornas utgifter för sjuk­

vårdsersättning och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning i vad den svarar

mot inkomst av anställning. Medlen

fördelas mellan kassorna i förhål­

lande till deras utgifter för vartdera

ändamålet under året; och skola där­

vid de utgifter för läkemedel, som

åvila kassorna, anses ingå i utgif­

terna för sjukvårdsersättning. Ko­

nungen äger med riksdagen förord­

na, att viss del av de medel, som

enligt vad nu sagts skola tillgodo­

föras de allmänna försäkringskas­

sorna, i stället skall ingå till en fond,

benämnd allmänna sjuk­

försäkringsfonden, vilken

förvaltas enligt grunder som fast­

ställas i enahanda ordning.

6

§.

Sjukförsäkringsavgift fastställes -—

Avgifterna enligt 2 § andra styc­

ket skola vara så avvägda, att de i

förening med andra för denna del

av försäkringen tillgängliga medel

förslå till bestridande av den allmän­

na försäkringskassans utgifter för

sjukpenning jämte barntillägg samt

för moderskapspenning ävensom till

förvaltningskostnader och erforder­

lig fondering; och skola därvid ut­

gifterna för barntillägg och moder­

skapspenning inbegripas i utgifter­

na för grundsjukpenning. Avgifter­

na skola i vad de avse grundsjuk-

--------öretal bortfaller.

Avgift avseende utgifter för sjuk­

vårdsersättning beräknas för hela

året, avgift avseende utgifter för

grundsjukpenning för varje månad

under vilken den försäkrade varit

placerad i sjukpenningklass och av­

gift avseende utgifter för tilläggs­

sjukpenning för varje månad under

vilken den försäkrade varit placerad

i sjukpenningklass nr 3 eller högre

s jukpcnningklass.

Avgifterna avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, grundsjukpen-

ning och tilläggssjukpenning skola

13

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

månad, för vilken avgift enligt 2 §

andra stycket skall utgå, icke berät­

tigad till sjukpenning för minst nit­

tio dagar, nedsättes avgiften till hälf­

ten av det belopp, vartill den eljest

skolat uppgå. Har försäkrad under

visst år åtnjutit inkomst, för vilken

erlagts sjömansskatt, skall avgift en­

ligt 2 § andra stycket avseende sam­

ma år nedsättas med en tolftedel för

varje månad, under vilken sådan in­

komst åtnjutits.

Avgifterna enligt 2 § tredje styc­

ket skola vara så avvägda, att de

i förening med andra härför till­

gängliga medel förslå till bestridande

av den allmänna försäkringskassans

utgifter för sjukvårdsersättning, däri

inbegripet utgifter för läkemedel,

ävensom till förvaltningskostnader

och erforderlig fondering. Avgifterna

skola vara lika stora för samtliga av-

giftspliktiga försäkrade i kassan

samt beräknas för år. 7

(Föreslagen lydelse)

undantagande, som avses i 3 kap.

2 § första stycket sista punkten, upp­

hört att äga giltighet eller övergång

till försäkring med kortare karens­

tid eller utan karenstid skett efter

ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år, må

dock med hänsyn till skillnad mel­

lan de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad nu

stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i

4 kap. 3 § stadgas vid ingången av

månad, för vilken avgift avseende

utgifter för grundsjukpenning eller

tilläggssjukpenning skall utgå, icke

berättigad till sjukpenning för minst

nittio dagar, nedsättes avgiften till

hälften av det belopp, vartill den el­

jest skolat uppgå. Har försäkrad un­

der visst år åtnjutit inkomst, för vil­

ken erlagts sjömansskatt, skall sådan

avgift avseende utgifter för grund­

sjukpenning eller tilläggssjukpen­

ning, som hänför sig till samma år,

nedsättas med en tolftedel för varje

månad, under vilken sådan inkomst

åtnjutits.

Den som fullgör värnpliktstjänst­

göring eller vapenfri tjänst må, om

han senast två månader efter tjänst­

göringens slut gjort framställning

därom hos den allmänna försäk­

ringskassan, befrias från avgift av­

seende utgifter för grundsjukpen­

ning eller tilläggssjukpenning för

varje hel månad av tjänstgörings­

tiden.

7 §•

Till allmän försäkringskassa utgår Till allmän försäkringskassa utgår

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

15

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555)

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959

angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt

(Nuvarande lydelse)

3

Avgiften till sjukförsäkringen ut­

går efter den för året gällande pro­

centsatsen och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbets­

tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat över­

stigit tjugutvåtusen kronor. Härvid

skall bortses från arbetstagare, som

icke är obligatoriskt försäkrad en­

ligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§•

Avgiften till sjukförsäkringen ut­

går efter den för året gällande pro­

centsatsen och beräknas för varje

redare å summan av lön till arbets­

tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån

för varje arbetstagare dragits sådan

del av lön, som för år räknat över­

stigit sju och en halv gånger det i

1 kap. 6 § lagen om allmän försäk­

ring avsedda basbelopp som gäller

vid årets ingång. Härvid skall bort­

ses från arbetstagare, som icke är

obligatoriskt försäkrad enligt lagen

om yrkesskadeförsäkring.

5 §•

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola fyra femtondelar användas till

bestridande av de allmänna försäk­

ringskassornas utgifter för sjuk­

vårdsersättning och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning.

Av avgiften till sjukförsäkringen

skola sju tjugosjättedelar användas

till bestridande av de allmänna för­

säkringskassornas utgifter för sjuk­

vårdsersättning och återstoden till

bestridande av kassornas utgifter för

tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraft­

trädandet.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956

(nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956

om erkända arbetslöshetskassor1 2

skall

angives.

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Karenstid anses full­

gjord, när medlem blir arbetslös efter

att hava

åtnjutit liel sjukpenning enligt la­

gen om allmän försäkring eller lagen

om yrkesskadeförsäkring för så

många dagar, att deras antal ökat

med tre motsvarar den för honom

föreskrivna karenstiden, eller

under minst fem dagar fullgjort —

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

(Föreslagen lydelse)

2 m o m. Karenstid anses full­

gjord, när medlem blir arbetslös efter

att hava

åtnjutit hel sjukpenning enligt la­

gen om allmän försäkring eller la­

gen om yrkesskadeförsäkring för så

många dagar, att deras antal ökat

med ett motsvarar den för honom

föreskrivna karenstiden, eller

--------------------------------- i 22 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt, när medlem blir arbetslös efter sjuk­

period som börjat före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 mars

1966.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

N ^ilsson ,

statsråden

S ^träng , L ^indström ,

L

änge

, K

ling

, E

denman

, J

ohansson

, H

ermansson

, H

olmqvist

, A

spling

,

S

ven

-E

ric

N

ilsson

, L

undkvist

, G

ustafsson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om förbättrad sjuk­

penningförsäkring och anför.

I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits änd­

ringar i sjukpenningförsäkringen, som berör karenstiden, sjukpenningbe­

loppens storlek och finansieringsreglerna. Promemorian torde få fogas till

statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäk­

ringsverket, försäkringsinspektionen, centrala folkbokförings- och upp-

bördsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska lands­

tingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svens­

ka arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­

männens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa­

tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska försäkrings­

bolags riksförbund, Folksam, Försäkringskasseförbundet, Riksförbundet

iandsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation,

Sveriges köpmannaförbund samt Svensk industriförening. Försäkringskas­

seförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor.

Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat.

Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remiss­

yttrandena, vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2.

I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som lagts fram i de­

partementspromemorian ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om

remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.

Allmänna synpunkter

Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen år 1955 betecknar

jämte pensionsreformen det viktigaste inslaget i de senare årens nyska­

pande arbete på den sociala trygghetens område. Försäkringen innebär att

medborgarna garanteras inte bara ersättning för sjukvårdsutgifter utan

21

tillförsäkrade sjuklöneförmåner. Hit hör huvuddelen av tjänstemännen, så­

väl de hos staten, kommunerna och landstingen anställda som de som är an­

ställda på den privata arbetsmarknaden. Även huvuddelen av övriga lönta­

gare, som är anställda hos staten, kommunerna och landstingen, är tillför­

säkrade sjuklöneförmåner, medan sådana förmåner till andra än tjänste­

män hör till undantagen på den privata arbetsmarknaden. Sjuklöneförmå­

nerna till statens anställda innebär i korthet att den anställde fr. o. m. den

första sjukdagen uppbär en sjuklön, som motsvarar ungefär 90 % av den

ordinarie lönen, samt att staten tillgodogör sig den sjukpenning som till­

kommer den anställde. Sjuklöneförmånerna på kommun- och landstings­

sidan är något annorlunda konstruerade men ger i huvudsak samma eko­

nomiska resultat. De sjuklöneförmåner, som tillkommer tjänstemän på den

privata arbetsmarknaden, kan i stort sett jämföras med dem som förekom­

mer på den statliga och den kommunala sidan.

Den klyfta som sålunda existerar mellan tjänstemännen och arbetarna

på den privata arbetsmarknaden i fråga om den ekonomiska tryggheten

vid sjukdom har länge upplevts som en social orättvisa. I synnerhet har

den omständigheten att större delen av löntagarna på den privata arbets­

marknaden saknar ekonomiskt skydd under karensdagarna gett anledning

till missnöje.

Karensreglerna har uppfattats såsom ogynnsamma även från en annan

utgångspunkt. När den allmänna sjukförsäkringen genomfördes samord­

nades den med yrkesskadeförsäkringen på så sätt att skyddet vid yrkes­

skada skulle utgå från sjukförsäkringen under den s. k. samordningstiden,

som i princip är 90 dagar efter dagen för yrkesskadan. Härigenom kom ka­

rensreglerna att gälla även vid yrkesskada. Detta betydde en försämring,

eftersom sjukpenning vid yrkesskada enligt äldre regler utgick fr. o. m.

dagen efter olycksfallsdagen om sjukdomen varade mer än två dagar, olycks-

fallsdagen oräknad.

LO har både vid 1962 års och vid 1964 års avtalsrörelser fört fram

krav på sjuklöneförmåner även för arbetarna under karensdagarna. Kraven

har emellertid vid båda tillfällena avböjts av arbetsgivarsidan. Enligt vad

Svenska arbetsgivareföreningen uppgivit har den avvisande inställningen

motiverats dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter.

Sedan det till följd härav blivit aktuellt att lagstiftningsvägen lösa frågan

om en förbättring av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom för de stora

löntagargrupperna, har det från arbetsgivarsidan i årets löneförhandlingar

föreslagits en ordning som skulle ge sjuklöneförmåner under karensdagarna,

i princip lika för arbetare och tjänstemän. I huvuddrag innebär försla­

get att det för varje anställd skulle öppnas ett sjuksparkonto i bank, på

vilket arbetsgivaren skulle göra insättningar för varje avlöningsperiod och

från vilket arbetstagaren skulle ha rätt att för varje karensdag ta ut ett

visst belopp av de innestående medlen. Om arbetstagaren inte drabbades

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

23

Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid

sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt

betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den före­

slagna förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa vinster

begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beräknas komma

även samhället i dess helhet till godo.

Bakom farhågorna för att förslagen skulle negativt återverka på produk­

tionen och leda till högre kostnader än som är motiverat av att bereda skydd

vid sjukdom ligger uppfattningen att de förbättrade sjukpenningförmånerna

kommer att ge upphov till missbruk av försäkringen. I synnerhet anses

slopandet i huvudsak av karenstiden vara ägnat att inbjuda till miss­

bruk. Det kan naturligtvis alltid sägas att väl utbyggda sociala trygghets-

anordningar innesluter vissa risker för missbruk. Erfarenheterna av de

stora sociala reformer, som genomförts under de sist förflutna tio åren och

som nu är i tillämpning, ger emellertid enligt min mening knappast grund

för antagandet att ett sådant missbruk skulle få stor omfattning. Tvärtom

torde kunna sägas att de svenska löntagarna genomgående visat prov på

hög arbetsmoral och stor lojalitet i förhållande till både arbetsgivare och

arbetskamrater. Jag vill hänvisa till att statens, kommunernas och lands­

tingens anställda liksom tjänstemännen på den privata arbetsmarknaden se­

dan länge varit tillförsäkrade sjuklöneförmåner, som är jämförbara med de

i promemorian föreslagna sjukpenningförmånerna.

Risken för att ett mindre antal personer kan tänkas vilja missbruka de

förmåner försäkringen ger kan enligt min mening inte utgöra ett godtag­

bart skäl för att beröva den stora massan lojala medborgare den stora för­

del, som det innebär att inte av ekonomiska skäl behöva avstå från den

ledighet från arbetet som kan behövas för att på ett riktigt och effektivt

sätt bota en sjukdom.

Karenstiden

Att störa grupper av löntagare saknar skydd mot inkomstbortfall vid

sjukdom under sjukförsäkringens tre karensdagar är, som jag redan konsta­

terat, en viktig anledning till önskemålen om förbättring av sjukpenningför­

säkringen.

I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så

när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen.

Ett tillgodoseende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjuk­

penning utgår även för den dagen. Ett sådant steg skulle emellertid med­

föra att sjukpenning kunde utgå även för dag då den försäkrade insjuknat

efter arbetstidens slut och således inte gått miste om inkomst. Det kan

påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbelersättning. Re­

missinstanserna har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknande­

dagen. Jag förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i prin-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 dr 1966

25

dagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den

utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig

remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i er­

sättningen beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall

skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompensa­

tion. Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad,

som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir

sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkrings­

kassan, och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i prome­

morian skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller

för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag.

Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomstbortfallet, åtminstone

om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället

insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle

fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning

endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen

och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuk­

nandet, medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen

efter insjuknandedagen.

Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall gö­

ras tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen

efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de

fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man

under en hel sjudagar speriod efter insjuknandedagen skall räkna bort ar­

betsfria dagar.

Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln änd­

ras, så att överkompensation inte uppstår i fall av den typ som påtalats vid

remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuk­

nandet och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt

påverkar den kompensation som sjukpenningen ger. Vid övervägande av

olika möjliga alternativ har jag' funnit den bästa lösningen vara, att sjuk­

penning inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första

dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av

fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning

fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte

utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare

blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de

arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av en sjukperiod om

högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom

en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur

lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sista

betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

27

formning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den fö­

reslagna formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då

den försäkrade skulle haft fridag i den ordinarie anställningen men skulle

ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläg­

gande av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för

att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har

ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos

huvudarbetsgivaren.

Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte

bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening

inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots

fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbe­

tat i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag föreslår att regeln omformuleras

så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver

insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört

förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet

sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två.

I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om vad som är den försäk­

rades huvudsakliga sysselsättning. I tveksamma fall torde viss ledning kun­

na hämtas från tillämpningen av begreppet huvudsaklig arbetsanställning i

uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). För en försäkrad, som inte

har fast anställning utan är sysselsatt i s. k. intermittent arbete, bör fridags­

regeln inte leda till bortfall av sjukpenning för en viss dag, om den försäk­

rade gör sannolikt att han under den dagen skulle ha utfört det förvärvsar­

bete som är hans huvudsakliga sysselsättning.

Om en försäkrad är sjuk under en dag, som normalt är arbetsfri men för

vilken övertidsarbete i den huvudsakliga sysselsättningen beordrats, bör

sjukpenning utan hinder av fridagsregeln kunna utgå för den dagen.

Fridagsregeln torde inte vålla några svårigheter att tillämpa på försäkrade

som har veckolön eller månadslön. Avgörande för om regeln är tillämplig

blir här liksom i andra fall, om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsar­

bete i sin huvudsakliga sysselsättning. Däremot saknar det betydelse om han

gått miste om lön.

Några remissinstanser har ansett det oklart om fridagsregeln skall vara

tillämplig på dag då den försäkrade åtnjuter semester. Blir en arbetstagare

sjuk under sin semester, är han enligt 10 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114)

om semester (ändrad 1964: 100) berättigad att från semestern räkna bort

dag då han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete. Dag, som

sålunda räknas bort från semestern, har han rätt att få utlagd som semes­

terdag senare. Semesterlönen utbetalas emellertid vanligen bara för den

ursprungligen utlagda semesterperioden. Eftersom arbetstagaren sålunda

uppbär både semesterlön och — om man bortser från karensdagarna —

sjukpenning för de semesterdagar då han på grund av sjukdom är oför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

29

Det föreslagna undantaget från fridagsregeln i fråga om grundsjukpen­

ning till husmödrar har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har så­

lunda ansett det mindre lämpligt att hemmafruarna får ytterligare en sär-

förmån och att en förvärvsarbetande kvinna blir tillförsäkrad en förmån

endast på grund av att hon är gift. I fråga om det senare fallet har det sagts

att undantaget från fridagsregeln borde begränsas till att avse kvinnor, som

har förvärvsarbete i begränsad omfattning och därför är placerade i någon

av de lägre sjukpenningklasserna. Enligt en annan uppfattning borde gifta

kvinnor få sjukpenning fr. o. m. första dagen efter insjuknandedagen endast

om sjukdomen medfört inkomstbortfall eller speciella kostnader.

Det är svårt att finna någon helt invändningsfri lösning på problemet

med hänsyn till att hemmafruförsäkringen inte tar sikte på att ersätta in­

komstbortfall. Detta gör att fridagsregeln inte passar för de hemmafru-

försäkrade. Såsom föreslagits i promemorian bör fridagsregeln inte gälla

hemmafruförsäkrade kvinnor. Det synes också rimligt att från regeln ta

undan kvinnor, som på grund av förvärvsinkomst är försäkrade för enbart

grundsjukpenning —- och alltså inte har tilläggssjukpenning — och som

skulle ha varit hemmafruförsäkrade om de inte haft förvärvsarbete. \ idare

kan det anföras skäl för att även andra förvärvsarbetande kvinnor borde

vara undantagna från fridagsregeln, om de har barn i hemmet. Denna fråga

har dock sådant samband med familjepolitiska kommitténs arbetsuppgifter

att den bör prövas av denna kommitté.

Såsom föreslagits i promemorian bör de nya reglerna om försäkring utan

karenstid inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande regeln att

två sjukperioder anses som en vid beräkning av karenstid, om den senare

perioden börjar inom 20 dagar efter den föregåendes slut. Förslaget har inte

mött någon gensaga i remissyttrandena.

Slopandet av karenstiden bör föranleda en ändring i reglerna om rätt

till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förordningen den

14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (omtryckt

1964:495) utgår dagpenning till medlem av arbetslöshetskassa i regel inte

förrän han under en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor va­

rit arbetslös under en karenstid av fem dagar (28 § 1 mom.). Karenstid an­

ses emellertid fullgjord, bl. a. när medlem blir arbetslös efter att ha åtnjutit

hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesska­

deförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar

karenstiden (28 § 2 inom.). För att denna regels materiella innehåll skall

bli i huvudsak detsamma efter karenstidsreformen inom sjukförsäkringen,

bör den ändras så att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen anses full­

gjord när antalet sjukpenningdagar ökat med ett motsvarar karenstiden.

Fridagsregeln bör inte tillämpas på den som insjuknar före ikraftträdan­

det av de nya bestämmelserna, om han fullgjort karenstid enligt de äldre be­

stämmelserna före ikraftträdandet. En regel av denna innebörd bör tas med

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966

32

I enlighet med vad som föreslagits i det föregående har följande sjukpen­

ningskala utarbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den

kompensationsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som

ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i

klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per

skattekrona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Sjukpenning­

klass nr

Inkomsten av

förvärvsarbete

uppgår för år

Sjukpenning kr;

ökning i förhållande

till nu inom parentes

Kompensationsgrad

procent1

till kr

men ej

till kr

ogift

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6( +

1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7( +

1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8( +

1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9( +

1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10 ( +

1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12 (-1-

2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14 ( +

2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16 ( +

2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19 ( +

3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22 ( +

4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25 ( +

5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28 ( +

6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31 (+

6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34 ( +

6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37 (+

9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40 (+ 12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43 ( + 15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46 ( + 18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49 (+ 21)

81

72

73

21

39 000

—

52 (+ 24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad till barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses här den vars make inte har inkomst.

Finansieringsfrågor

På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de för­

slag, som jag i det föregående förordat, beräknas medföra ökade utgifter för

försäkringskassorna på ca 772 milj. kr. för helt år. Utöver de ökade kost­

naderna för förmånerna får man räkna med en ökning av förvaltningskost­

naderna i storleksordningen ett par procent av reformkostnaderna.

Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven

storlek med nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda av­

gifter för de försäkrade själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Där­

emot skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas, ef­

tersom de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på

grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås att kostnadsök­

ningen i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter. Löntagar­

nas avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av re­

formen. Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

som lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punk­

ten är för handen, annan ersättning

för utfört arbete. Härvid skall hän­

syn icke tagas till arbetstagares lön

eller ersättning i vad den för år räk­

nat överstiger tjugutvåtusen kronor.

Avgift till försäkringen för til­

läggspension utgår å summan av

vad arbetsgivaren under året till ar­

betstagare hos honom i penningar

eller naturaförmåner i form av kost

eller bostad utgivit såsom lön eller,

där fall som avses ill kap. 2 § and­

ra stycket är för handen, annan er­

sättning för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits dels ett be­

lopp motsvarande det vid årets in­

gång gällande basbeloppet multipli­

cerat med det beräknade genom­

snittliga antalet arbetstagare hos ar­

betsgivaren under året, dels ock för

varje arbetstagare sådan del av lön

eller annan ersättning, som för år

räknat överstiger sju och en halv

gånger nämnda basbelopp. Härvid

skall arbetstagare, som under hela

året varit anställd med full arbets­

tid, räknas såsom en arbetstagare

och arbetstagare, som under året va­

rit anställd i mindre omfattning,

medräknas i motsvarande mån. Ge­

nomsnittliga antalet arbetstagare be­

räknas med en decimal. Om särskil­

da skäl föranleda därtill, må avgift

beräknas på sätt som avviker från

vad nu stadgats men som giver i hu­

vudsak samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt

denna paragraf skall hänsyn icke

tagas till arbetstagare, vars lön un­

der året ej uppgått till trehundra

(Föreslagen lydelse)

som lön eller, där fall som avses i

3 kap. 2 § andra stycket sista punk­

ten är för handen, annan ersättning

för utfört arbete.

Avgift till försäkringen för till-

läggspension utgår å summan av vad

arbetsgivaren under året till arbets­

tagare hos honom i penningar eller

naturaförmåner i form av kost eller

bostad utgivit såsom lön eller, där

fall som avses i 11 kap. 2 § andra

stycket är för handen, annan ersätt­

ning för utfört arbete, sedan från

nämnda summa dragits ett belopp

motsvarande det vid årets ingång

gällande basbeloppet multiplicerat

med det beräknade genomsnittliga

antalet arbetstagare hos arbetsgiva­

ren under året. Härvid skall arbets­

tagare, som under hela året varit an­

ställd med full arbetstid, räknas så­

som en arbetstagare och arbetstaga­

re, som under året varit anställd i

mindre omfattning, medräknas i

motsvarande mån. Genomsnittliga

antalet arbetstagare beräknas med

en decimal. Om särskilda skäl för­

anleda därtill, må avgift beräknas

på sätt som avviker från vad nu

stadgats men som giver i huvudsak

samma resultat.

Vid beräkning av avgift enligt den­

na paragraf skall hänsyn icke tagas

till arbetstagare, vars lön under året

ej uppgått till trehundra kronor,

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

framt han senast två månader efter

tjänstgöringens slut gjort framställ­

ning därom hos kassan, befrias från

avgift för varje hel månad av tjänst­

göringstiden.

Har vid taxering året näst efter

det år sjukförsäkringsavgiften avser

beräknats till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst för den för­

säkrade eller, om han taxeras enligt

för gift skattskyldig gällande bestäm­

melser, för någon av de samtaxerade,

skall sjukförsäkringsavgiften inne­

fatta avgift avseende den allmänna

försäkringskassans utgifter för sjuk­

vårdsersättning.

Sjukförsäkringsavgiften skall icke

innefatta avgift avseende utgifter för

sjukvårdsersättning, om den försäk­

rade vid utgången av det år avgiften

avser upphört att vara inskriven hos

allmän försäkringskassa eller fyllt

sextiosju år eller för december må­

nad samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt denna lag.

Angående skyldighet i

(Föreslagen lydelse)

Avgift avseende utgifter för sjuk­

vårdsersättning skall erläggas under

förutsättning att vid taxering året

näst efter det år sjukförsäkringsav­

giften avser till statlig inkomstskatt

beskattningsbar inkomst beräknats

för den försäkrade eller, om han

taxerats enligt för gift skattskyldig

gällande bestämmelser, för någon av

de samtaxerade. Sådan avgift skall

dock icke utgå, om den försäkrade

vid utgången av det år avgiften av­

ser upphört att vara inskriven hos

allmän försäkringskassa eller fyllt

sextiosju år eller för december må­

nad samma år åtnjutit ålderspension

eller förtidspension enligt denna lag.

Avgift avseende utgifter för grund­

sjukpenning skall erläggas under

förutsättning att den försäkrade un­

der det år sjukförsäkringsavgiften

avser varit placerad i sjukpenning­

klass samt att vid taxering året näst

efter det år sjukförsäkringsavgiften

avser till statlig inkomstskatt be­

skattningsbar inkomst beräknats för

den försäkrade eller, om han taxe­

rats enligt för gift skattskyldig gäl­

lande bestämmelser, för någon av de

samtaxerade.

Avgift avseende utgifter för till-

läggssjukpenning skall erläggas un­

der förutsättning att den försäkrade

under det år sjukförsäkringsavgiften

avser varit placerad i sjukpenning­

klass nr 3 eller högre sjukpenning­

klass.

— i uppbördsförordningen.

i

§•

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt

1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion-

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

t

Till allmän försäkringskassa ut­

går för varje år statsbidrag

med hälften av kassans utgifter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej

ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

§•

Till allmän försäkringskassa ut­

går för varje år statsbidrag

med fyrtio procent av kassans utgif­

ter för

a) sjukvårdsersättning, dock ej

ersättning för sjukhusvård i riket;

b) grundsjukpenning;

c) barntillägg;

d) moderskapspenning.

Kvinnlig försäkrad,

Genom frivilliga

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre be­

lopp än tolv kronor för dag. Ej hel­

ler må sjukpenningtillägg uppgå till

högre belopp än som motsvarar skill­

naden mellan tolv kronor och den

sjukpenning, vartill den försäkrade

är berättigad enligt 3 kap.

Vid tillämpning--------------------------

visst sjukpenningtillägg.

3 kap.

Sjukpenning som avses i denna

paragraf må ej uppgå till högre be­

lopp än femton kronor för dag. Ej

heller må sjukpenningtillägg uppgå

till högre belopp än som motsvarar

skillnaden mellan femton kronor och

den sjukpenning, vartill den försäk­

rade är berättigad enligt 3 kap.

- — — denna paragraf.

21 kap.

¹ §•

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring

må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre

sjukpenningklass vid ingången av år 1967. Det åligger försäkrad, som skall

placeras i högre sjukpenningklass, att dessförinnan lämna de uppgifter

som erfordras för klassplaceringen.

Såvitt angår tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat för­

värvsarbete och beträffande vilken vid utgången av år 1966 gäller en ka­

renstid av tre dagar, skall samma karenstid gälla även efter ikraftträdandet,

om den försäkrade dessförinnan gör anmälan därom.

Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter och statsbidrag för

tid före ikraftträdandet.

i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast efter det då anledning till

ändringen uppkommit. Ändring på grund av att en kvinna inte längre skall

tillhöra hemmafruförsäkringen därför att hennes man eller den man med

vilken hon stadigvarande sammanbott avlidit får dock inte verkan förrän

vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet (5 §).

Till sjukpenning utges barntillägg för den försäkrades eller hans makes

barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor.

Barntillägg kan också under vissa förutsättningar utgå för barn som den

försäkrade är underhållsskyldig för men inte stadigvarande sammanbor

med. En kvinnlig försäkrad får inte barntillägg till sin sjukpenning för barn

över tio år om hennes make är placerad i sjukpenningklass, såvida inte

försäkringskassan på förhand medgivit att hon får barntillägg. Sådant med­

givande kan lämnas endast om kvinnans inkomst av förvärvsarbete över­

stiger mannens och medför att barntillägg för barnet ej utgår till mannens

sjukpenning. Barntillägg till hel sjukpenning utgör 1 kr. för ett eller två

barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. En

kvinnlig försäkrad, som stadigvarande sammanbor med barn under tio år,

får dock alltid lägst 2 kr. i barntillägg till hel sjukpenning (9 §).

Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av ai'bets-

förmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning utgår hel sjuk­

penning och eljest halv sjukpenning (7 §). Vid halv sjukpenning halveras

även barntillägget (9 §).

Sjukpenning utgår inte under en karenstid, som utgörs av de tre första

dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Karenstid till-

lämpas dock inte, om den försäkrade vid sjukperiodens början är berätti­

gad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Om en ny sjukperiod bör­

jar inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut, räknas vidare inte nå­

gon ny karenstid vid den senare sjukperioden.

Karenstiden kan, såvitt gäller tilläggssjukpenning som svarar mot in­

komst av annat förvärvsarbete än anställning, förlängas till 33 eller 93 da­

gar. Förutsättning är att den försäkrade gör anmälan därom. Är den försäk­

rade under 55 år och har god hälsa, kan han återgå till kortare karenstid.

Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till för­

säkringskassan, om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller

eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå (10 §).

Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid lång­

variga fall av nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen

avlösas av förtidspension. Utgår hel förtidspension, skall den försäkrade

inte längre vara placerad i sjukpenningklass, vilket medför att sjukpen­

ningen upphör att utgå (3 §). Vidare gäller enligt 4 kap. 3 §, att en försäk­

rad inte får uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter

ingången av den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålders­

pension enligt lagen om allmän försäkring.

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

56

dier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller

endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete. Försäkringen gäller

sjukpenning jämte barntillägg eller, i fråga om den som är sjukpenning-

klassplacerad, sjukpenningtillägg till den obligatoriska sjukpenningen.

Närmare bestämmelser om den frivilliga sjukpenningförsäkringen finns

i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr A02) om frivillig sjukpenningförsäkring

hos allmän försäkringskassa. Enligt denna skall försäkring för sjukpen­

ningtillägg gälla 1, 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 kr. för dag. Tillägget och sjukpen­

ningen enligt den obligatoriska försäkringen får dock inte sammanlagt upp­

gå till mer än 12 kr. för dag. Försäkring för sjukpenning skall gälla 5, 6, 7,

8, 9, 10, 11 eller 12 kr. för dag. I fråga om den frivilliga försäkringen för

hemmafruar skall efter den försäkrades val gälla en karenstid av 3, 18, 33

eller 93 dagar. För studerandeförsäkringen gäller alltid en karenstid av

18 dagar. Sjukpenning eller sjukpenningtillägg enligt studerandeförsäk­

ringen utgår endast vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan.

Frivillig sjukpenningförsäkring får meddelas endast den som inte fyllt

55 år och som har god hälsa.

Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäk­

ringsavgifter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbi­

drag. Regler om finansieringen finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring.

I den försäkrades sjukförsäkringsavgift för visst år kan ingå dels avgift

avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte

barntillägg samt för moderskapspenning, dels avgift avseende kassans ut­

gifter för sjukvårdsersättning. Avgift avseende utgifter för sjukpenning

m. m. tas ut, om den försäkrade under året varit placerad i sjukpenning­

klass, dock med undantag i vissa fall för den som fullgör värnpliktstjänst­

göring. Avgiften beräknas per månad. Avgift avseende utgifter för sjuk­

vårdsersättning tas ut, om det vid nästföljande års taxering beräknats till

statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst för den försäkrade eller per­

son, med vilken han samtaxeras. Försäkrade, som vid avgiftsårets utgång

fyllt 67 år eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller

förtidspension är dock befriade från den del av avgiften som avser utgifter

för sjukvårdsersättning (2 §).

Avgifterna avseende allmän försäkringskassas utgifter för sjukvårdser­

sättning skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ändamålet

tillgängliga medel förslår till bestridande av nämnda utgifter jämte utgif­

ter för läkemedel ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fon-

dering. Avgifterna skall vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäk­

rade i kassan och beräknas för år.

Såvitt gäller allmän försäkringskassas utgifter för sjukpenning, skall av­

gifterna var så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel för­

slår till bestridande av kassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg

samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader och er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

60

berättigade till full lön fr. o. m. första sjukdagen. För dag då sjukpenning

utgår görs ett sjukavdrag. Sjuklön utgår för återstoden av den månad då

arbetsoförmågan börjar samt därutöver i tre månader för den som varit

anställd minst ett år i följd och har fyllt 21 år (grupp I) och i en månad

för övriga (grupp II). Den tid för vilken sjuklön kan utgå är per 12-måna-

dersperiod maximerad till 105 dagar för anställda i grupp I och till 45 da­

gar för anställda i grupp II. Från denna maximitid avräknas det antal sjuk-

lönedagar som den anställde vid arbetsoförmågans inträde åtnjutit under

närmast föregående 12-månadersperiod.

En stor grupp, som har sjuklöneförmåner, är de handelsanställda. Av

dessa har de inom grosshandeln anställda i huvudsak samma sjuklöneför-

måner som industritjänstemännen. Detaljhandelns anställda har i stort

sett liknande sjuklöneförmåner. För fast anställd personal utgör sjuklöne-

tiden 30 dagar (för de hos konsumentkooperationen anställda 60 dagar) un­

der det första anställningsåret och 180 dagar efter fyra anställningsår.

Lagerarbetare och chaufförer har dock rätt till sjuklön endast för karens­

dagarna, för vilka arbetsgivaren utger 60 % av lönen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg kan i allmänhet infordras endast när sjukdomen varar mer

än två veckor.

Karenstid

Före den 1 april 1965 utgick sjukpenning inte för de första sex dagarna

av varje sjukdomsperiod. Denna ordning motiverades år 1959 på följande

sätt i »Betaenkning om den offentlige sygeforsikring».

En bestemmelse om ventetid er dels begrundet i den tanke, åt de forsik-

rede må baere en vis selvrisiko. Den har derhos stor finansiel betydning:

Ved åt der ikke ydes dagpenge for de förste 6 dage af hvert sygdomstil-

faelde, kan man regne med, åt henved halvdelen af samtlige sygdomstil-

faelde falder uden for forsikringsmaessig dsekning. De herved sparede belpb

kan anvendes til en bedre hjaelp til de långvarigt syge, end det ellers ville

vaere muligt. Endelig har ventetiden kontrolmaessig betydning. Vanskelig-

hederne ved åt fastslå, om sygdom virkelig har foreligget, gpr sig sserligt

gaeldende i de kortvarige sygdomstilfaelde. Fors0g på åt opnå dagpenge med

urette er vanskeligere åt gennemfpre med den foreslåede bestemmelse, da

pågaeldende med en sådan ventetid fprst vil få dagpenge udbetalt 2 uger

efter sygdommens indtraeden.

Fr. o. m. den 1 april 1965 gäller att om sjukdomen varar mer än fyra

veckor utbetalas sjukpenning för karenstiden i efterskott. Denna ändring

har motiverats av en önskan om förbättrad hjälp till långtidssjuka. Änd­

ringen har beräknats öka utgifterna för sjukpenning med 7—8 %.

Sjuklön

Stats- och kommunaltjänstemän har rätt till sjuklön.

Personer som omfattas av »lov om retsforholdet mellem arbejdsgivere og

funktionärer», »lov om laerlingeforholdet», »medhjaelperloven» och »s0-

mandsloven» har i allmänhet rätt till sjuklön.

Ibland stadgas i anställningskontrakt eller kollektivavtal att arbetsgiva­

ren skall utge sjuklön under viss tid. I vissa kollektivavtal har det överens-

kommits att arbetsgivaren vid anställds sjukdom skall utge ett visst belopp

per dag som supplement till sjukpenningen. Antalet arbetstagare som är

berättigade till sjuklön är förhållandevis stort.

Den som på grund av lag eller avtal erhåller sjuklön får ingen sjuk­

penning.

Tilläggsförsäkring

Sjukkassemedlemmar, som inte får sjukpenning enligt huvudreglerna,

kan försäkra sig för rätt till sådan genom avtal med sjukkassan och mot

särskilt bidrag. Denna frivilliga sjukpenning skall utgöra minst 5 och högst

26 kr. per dag. Hemmafruar kan försäkra sig för en sjukpenning om högst

10 kr. per dag. Fr. o. m. den 1 april 1966 höjs maximibeloppet för hemma­

fruar till 13 kr. och för övriga till 33 kr., allt för dag räknat.

63

Rätt till frivillig sjukpenning inträder tre månader efter ansökan. För

denna försäkring gäller en karenstid av två veckor. Fr. o. m.

den

1 april

1966 förkortas karenstiden till en vecka, varjämte sjukpenningen kommer

att utgå i efterhand även för karenstiden, om sjukdomen varat mer än

fyra veckor.

Ca 105 000 personer beräknas ha tecknat frivilliga sjukpenningförsäk­

ringar.

Möjlighet finns även att teckna helt privata tilläggsförsäkringar, vilket

dock torde göras i ganska liten utsträckning.

Finland

Reglerna om den finländska sjukförsäkringen återfinns huvudsakligen i

Sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963. Försäkringen är obligatorisk och

omfattar alla som är bosatta i Finland.

S jukpenning

Alla försäkrade mellan 16 och 65 års ålder har rätt att vid sjukdom er­

hålla sjukpenning om de inte under den tid av tre månader, som föregått

sjukdomens början, av egen förskyllan varit utan arbete. Inte endast lön­

tagare har rätt till sjukpenning utan även egna företagare, hemmafruar,

vissa studerande m. fl.

Den kompensationsnivå man vill uppnå är ca 45 % av lönen. Detta upp­

nås genom att man låter sjukpenningen utgöra 1,5 °/oo av den försäkrades

vid senaste beskattning konstaterade arbetsinkomst. Den del av inkoms­

ten som överstiger 15 000 mark (23 565 kr.) beaktas dock inte. För

inkomsttagare som ligger över denna inkomst gäller alltså inte den 45-pro-

centiga kompensationen.

För dem, vilkas inkomster ökat kraftigt sedan den senaste beskattningen,

skulle ovannämnda huvudregel för beräknande av sjukpenningens storlek

kunna leda till en alltför låg kompensation. Om därför den försäkrades ar­

betsinkomst under de sista sex månaderna före sjukdomens början multi­

plicerad med två är minst 20 % högre än den vid senaste beskattning

konstaterade inkomsten uträknas sjukpenningen med den högre inkomsten

som grund.

För dem som inte haft någon arbetsinkomst eller som haft lägre arbets­

inkomst än 2 750 mark (4 320 kr.) utgår minimisjukpenningen som är 4

mark (6:28 kr.). Maximisjukpenningen för ensamstående är 1,5 %o av

15 000 mark = 22: 50 mark (36: 33 kr.).

För den som är familjeförsörjare utgår försörj ar tillägg med 15 % av

sjukpenningen för make och 10 % för varje barn. Försörj artillägg kan

högst utgöra 50 % av sjukpenningen för ensamstående. Minimisjukpen­

ningen för den som har rätt till maximalt försörjartillägg (hustru och minst

4 barn) är således 6 mark (9:42 kr.) och maximisjukpenningen 33:75

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

64

mark (53: 02 kr.). För dem som har fullt försörj artillägg kan således kom­

pensationen bli betydligt högre än 45 %.

Sjukpenningen, som är skattefri inkomst, utgår endast för vardagar.

På grund av en och samma sjukdom utbetalas sjukpenning till utgången

av månaden före den månad under vilken antalet dagar för vilka sjukpen­

ning utgår skulle stiga till 300. Om alltså den trehundrade dagen infaller

den 25 april utgår sjukpenning t. o. m. den 31 mars.

Kontrollfrågor

Ansökan om sjukpenning bör åtföljas av »nödigbefunnen» utredning.

Läkarintyg fordras alltså inte ovillkorligen. Den försäkrade kan dock åläg­

gas att besöka läkare eller sjukhus. Vid varje betalningstermin fordras

intyg att den försäkrade varit borta från arbetet.

Karenstid

T. o. m. år 1966 gäller en karenstid av 14 vardagar. Fr. o. m. år 1967 kom­

mer denna att vara 7 vardagar. För den som regelbundet arbetar sön- och

helgdagar betraktas dessa som vardagar vid beräkning av karenstiden.

Insjuknar en försäkrad inom 30 dagar från den dag han senast erhöll

sjukpenning för samma sjukdom utgår sjukpenning fr. o. m. första var­

dagen efter insjuknandet.

S juklön

I Finland gäller enligt lagen om arbetsavtal att arbetstagare under sjuk­

dom är berättigad till sjuklön från arbetsgivaren för tid motsvarande till­

lämplig uppsägningstid, dock högst för 14 dagar. Denna regel skulle i och

för sig kunna eliminera effekten av den långa karenstiden. I flera fall till-

lämpas dock endast en dags uppsägningstid för arbetare.

För statsanställda gäller särskilda regler om sjuklön. Många tjänstemän

i privat tjänst har dessutom enligt kollektivavtal rätt till sjuklön under

längre tid än lagen förutsätter.

Den som uppbär sjuklön erhåller ingen sjukpenning. Är den försäkrade

berättigad till en sjukpenning som är högre än hans aktuella lön får han

dock skillnaden mellan sjukpenningen och lönen. Den del av sjukpenningen,

som inte skall utbetalas till den försäkrade, erläggs till arbetsgivaren.

T illäggsförsäkring

Ca 40 000 arbetstagare är försäkrade för tilläggssjukpenning i särskilda

sjukkassor. Tilläggssjukpenningen är vanligen ca 60 % av dagslönen minus

den sjukpenning som utgår enligt den obligatoriska försäkringen. Karens­

tiden är vanligtvis tre dagar och oftast ovillkorlig.

Försäkringsbolagen i Finland meddelar inte rena sjukförsäkringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 ur 1966

65

Norge

Reglerna om den norska sjukförsäkringen återfinns i Lov om syketrygd

av den 2 mars 1956. Den norska sjukförsäkringen är obligatorisk och om­

fattar alla i landet bosatta.

Sjukpenning

Arbetstagare med en aktuell årsinkomst som överstiger 1 000 kr. har vid

sjukdom rätt till sjukpenning. Sjukpenning utgår dock inte för sjukdom

som inträffar innan anställningen varat 14 dagar med mindre arbetstagaren

har rätt till sjukpenning före anställningens början.

lcke-arbetstagare med en årlig arbetsinkomst över 1 000 kr. kan teckna

frivillig sjukpenningförsäkring inom den allmänna sjukförsäkringens ram

enligt särskilda regler.

Liksom i den svenska försäkringen finns det i Norge olika sjukpenning­

klasser, närmare bestämt nio stycken. Klass 1 omfattar arbetstagare med

en aktuell årsinkomst mellan 1 000 och 2 000 kr; i denna klass utgår en

sjukpenning av 3 kr. per dag. I klass 9, den högsta sjukpenningklassen, som

omfattar arbetstagare med en aktuell årsinkomst över 25 000 kr., är sjuk­

penningen 19 kr. per dag.

För den som försörjer äkta make eller barn utgår ett tillägg av 2 kr. per

dag och försörjd person. Dessa tillägg är lika stora för alla arbetstagare.

Sjukpenningen, som är skattefri, utgår inte för söndagar.

Det är bl. a. på grund av den progressiva beskattningen svårt att konsta­

tera vilken kompensationsnivå som sjukpenningen ger. Uppskattningsvis

rör det sig om högst 40 % för ensamstående arbetstagare. I klass 9 kan det

naturligtvis bli en mycket låg kompensationsnivå.

Sjukpenningen och eventuella tillägg till denna från den frivilliga till-

läggsförsäkringen får inte överstiga 90 % av arbetstagarens inkomst efter

skatt.

Sjukpenning utgår i Norge i högst 104 veckor för en och samma sjukdom.

Efter 52 veckors sjukdom har den sjuke, helt utanför sjukförsäkringens

ram, rätt till »attfpringspenger», vilket närmast torde kunna översättas med

rehabiliteringsbidrag. Detta bidrag utgör 14 kr. per dag. Dessutom utgår

tillägg med 3 kr. för varje barn under 18 år, som försörjs av den sjuke, och

med 7 kr. för försörjd äkta make över 60 år. »Attfpringshjelpen» utgår så­

ledes med samma belopp till alla. Den som är föremål för rehabilitering

är berättigad till »attfpringspenger» även om sjukdomen inte varat i 52

veckor.

»Attfpringshjelpen» är så samordnad med sjukpenningen att den förmån

som i det enskilda fallet är gynnsammast utges. Ensamstående med in­

komster under 14 000 kr. om året får högre bidrag genom »attfpringshjel-

pen».

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

6G

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor

Läkarintyg fordras alltid för rätt till sjukpenning. Sjukdomen anses i all­

mänhet ha inträffat den dag då läkare söktes första gången.

Karenstid

I Norge tillämpas en karenstid av tre dagar, dagen för insjuknandet inräk­

nad. Söndagar inräknas i karenstiden.

Den norska sjukförsäkringen har alltid haft dessa regler om karenstid.

Några ändringar har inte diskuterats.

S juklön

Någon lagstadgad rätt till sjuklön finns inte i Norge. Statstjänstemän får

i regel sjuklön upp till ett år. Statligt eller kommunalt anställda arbetare

liksom privatanställda tjänstemän har i allmänhet genom avtal säkrat sig

rätt till sjuklön i en till tre månader.

När sjuklön utgår har arbetsgivaren rätt att uppbära sjukpenningen i

arbetstagarens ställe.

Tilläggs försäkring

Landsorganisasjonen i Norge och Norsk Arbeidsgiverforening överenskom

under avtalsförhandlingarna år 1956 om en tilläggsförsäkring till den obli­

gatoriska sjukförsäkringen. Försäkringen finansieras av arbetsgivare och

arbetstagare gemensamt.

Tilläggssjukpenningens storlek varierar efter inkomsten mellan 2 kr. och

10 kr. per dag. Försörj ar tillägg utgår inte. En karenstid av 14 dagar tilläm­

pas. Tilläggssjukpenningen utgår högst i 52 veckor för en och samma sjuk­

dom.

Tyskland

Om den tyska sjukförsäkringen stadgas i Versicherungsordnung av den

19 juli 1911. Försäkringen är i princip obligatorisk för alla löntagare. Sedan

gammalt är dock tjänstemän med en inkomst över en viss gräns (f. n. 7 920

DM om året) inte obligatoriskt försäkrade.

Förmånstagare är den försäkrade och hans familjemedlemmar. Någon

viss anställningstid el. dyl. fordras inte för rätt till sjukförsäkringsförmåner.

Sjukpenning

Den tyska sjukpenningen utgår med 65 % av förmånstagarens daglön.

För arbetare som har en årslön som överstiger 7 920 DM beaktas dock inte

vid fastställandet av sjukpenningens storlek den del av inkomsten som över­

stiger detta belopp. Som redan nämnts omfattas tjänstemän med inkomster

över 7 920 DM över huvud taget inte av sjukförsäkringen. För en försörjd

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjuk­

försäkringslagen för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade ti­

den t. o. m. 90 :e dagen efter dagen för olycksfallet eller, om yrkesskadan

uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans

yppande. Om skadan medförde rätt till livränta, skulle dock samordnings­

tiden upphöra senast den dag rätten till livränta inträdde.

Socialförsäkringsutredningen tog också upp frågan om karenstiden. Då

en utsträckning av karenstiden kunde antas medföra betydande ekonomiska

konsekvenser för en stor del av de försäkrade och en minskning av den­

samma inte syntes möjlig av kostnadsskäl och administrativa skäl, förorda­

de utredningen att en karenstid av tre dagar skulle bibehållas i den obliga­

toriska sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla ock­

så vid yrkesskada.

Vid denna tid gällde i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada

bl. a. att, om en sjukdom varade mer än två dagar efter dagen för olycks­

fallet, sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen.

Socialförsäkringsutredningens förslag att sjukförsäkringens regler om

karenstid skulle bli tillämpliga på alla slag av sjukdomar innebar en för­

sämring för de yrkesskadade. Detta väckte under remissbehandlingen kritik

från flera håll. Beträffande sjukförsäkringen framfördes förslag både om

förlängning och om förkortning av karenstiden.

I prop. 1953: 178 utvecklade föredragande departementschefen följande

synpunkter på de omstridda frågorna.

Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd ef­

ter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har före­

slagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samord­

nade sjukförsäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för in­

sjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll

yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbets­

givarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller

för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man -säd

genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med

varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden, ^å

andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej

möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen

genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra före­

komma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen

fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies.

Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35,

att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karens­

tiden kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte:

En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig mer­

kostnad. Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av

härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna

antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20

72

lön bl. a. under karensdagarna vid sjukdom. Andra lagutskottet erinrade

i sitt utlåtande nr 64 om att vid 1964 års avtalsförhandlingar överenskom­

melse nåtts mellan parterna i vissa av de frågor som aktualiserats i motio­

nerna. Utskottet fortsatte:

Ettersom utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt

större utsträckning löser viktiga problem genom frivilliga överenskommel­

ser torde det kunna förväntas att avtal skall kunna träffas även i fråga

om lön under karensdagarna. Enligt utskottets mening bör lagstiftning inte

övervägas såvida det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar

lösning.

Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan.

Slutligen kan nämnas att vid några tillfällen i motioner framförts yrkan­

den på förlängning av sjukförsäkringens karenstid från tre till sju dagar,

varvid man dock velat göra undantag för yrkesskadefallen. Dessa yrkanden

har inte bifallits av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Ersättningsnivån

Då statsmakterna år 1946 beslöt, att den frivilliga statsunderstödda sjuk-

lörsäkringen skulle avlösas av en allmän obligatorisk försäkring bröt sig

meningarna starkt rörande frågan huruvida den obligatoriska sjukpenning-

törsäkringen skulle uppbyggas efter ett system med ett i princip enhetligt

sjukpenningbelopp, avsett att garantera medborgarna en skälig standard,

eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den genom

sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna anslöt sig till

den förra lösningen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1947 års lag om

allmän sjukförsäkring bestod sålunda sjukpenningförsäkringen av en obli­

gatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande — såväl

arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande hustrur

en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjukpenningför­

säkring kunde under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig

försäkring. Lagen kom såsom förut nämnts inte att träda i kraft förrän den

1 januari 1955 och då med ett i väsentliga delar reviderat innehåll.

År 1953 tog statsmakterna ställning till en annan utformning av sjuk­

penningförsäkringen än den som ursprungligen valts i 1947 års lag. I prop.

1953: 178 föreslogs sålunda övergång till ett system enligt vilket sjukpenning­

en fastställdes i förhållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt

16 år och hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skulle

försäkras för en grundsjukpenning om 3 kr. för dag. Samma sjukpenning

skulle tillkomma hemmafruarna. För löntagarna föreslogs grundsjukpen­

ningen obligatoriskt påbvggd med en tilläggssjukpenning, om den försäkra­

des inkomst av tjänst uppgick till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna

skulle placera de försäkrade i sjukpenningklasser allt efter storleken av så­

C

/Q

C

/Q

76

och avgiftsersättningsbidrag). Sjukhjälpsbidraget utgjorde 50 % av sjuk­

kassans utgifter för sjukvård och resor med undantag för utgifter för sjuk­

husvård och för s. k. merprestationer, 50 % av utgifterna för grundsjuk­

penning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Arbetsgivarnas bidrag ut­

gjorde 1,1 % av de lönebelopp som låg till grund för beräkning av avgifterna

till yrkesskadeförsäkringen. Därvid medräknades inte arbetstagares lön

i vad lönen översteg 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelades

så att 1 % av lönesumman gick till försäkringen för tilläggssjukpenning och

0,1 till sjukvårdsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget till försäkringen för

tilläggssjukpenning beräknades täcka omkring 60 % av kostnaderna för

denna försäkring. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var närmast avsett

att delvis finansiera förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel.

De nya grunderna för finansieringen av sjukförsäkringen innebar en vä­

sentlig sänkning av statens utgifter för försäkringen och viss höjning av

de försäkrades egna avgifter, vilken höjning dock kunde begränsas genom

arbetsgivarbidragen. Procentuellt fördelade sig de årliga kostnaderna för

den obligatoriska sjukförsäkringen med 44 % på de försäkrade, 27 % på

arbetsgivarna och 29 % på staten.

I samband med att lagen om moderskapshjälp genomfördes vid 1954 års

riksdag beslöts att arbetsgivarna skulle bidra med 0,04 % av den beräknade

lönesumman till moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Arbetsgivarnas

bidrag uppgick således härefter till sammanlagt 1,14 % av de på sätt förut

angivits beräknade lönerna.

Genom beslut av 1958 års B-riksdag sänktes arbetsgivarbidraget till för­

säkringen för tilläggssjukpenning från 1 till 0,85 procentenheter. Bidraget

hade dittills visat överskott och det kunde vid oförändrad procentsats antas

göra så även i fortsättningen. Samtidigt höjdes arbetsgivarbidraget till sjuk-

vårdstörsäkringen från 0,1 till 0,25 Det totala bidraget utgjorde sålunda

alltjämt 1,14 %. Omfördelningen av bidragen till tilläggssjukpenningförsäk-

ringen och sjukvårdsförsäkringen föranleddes av de ökade utgifter för sjuk­

vårdsförsäkringen, som sjukkassorna åsamkades genom höjning av vård­

avgifterna på allmän sal på sjukhusen från 3 kr. till 5 kr. om dagen och

en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård.

Vid tillkomsten år 1962 av lagen om allmän försäkring lämnades princi­

perna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. En översyn

av tinansieringsreglerna bedömdes som erforderlig, men då dessa frågor

ägde nära samband med beskattningens utformning, ansågs de böra komma

under prövning i samband med förslag på beskattningsområdet. Kostnader­

na för den reformerade sjukförsäkringen skulle liksom tidigare fördelas

mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Vissa justeringar i reglerna

enomfördes dock. Sålunda blev skyldigheten för försäkrad att erlägga av-

ift till grundsjukpenning uteslutande beroende av om han var placerad

i sjukpenningklass eller ej. Avgiften till sjukvårdsersättning blev beroende

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

78

ringens tilläggspenning) översteg 60 % av de under året i de allmänna sjuk­

kassorna bokförda utgifterna för nämnda förmåner. Även under åren 1956—

1958 översteg arbetsgivarbidragen nämnda procenttal. Det överskjutande

beloppet har i enlighet med statsmakternas för varje år särskilt fattade be­

slut fonderats. För åren 1959 och 1960 har den för tilläggssjukpenning av­

sedda delen däremot inte uppgått till beräknade 60 % av utgifterna. För år

1959 ansågs detta inte motivera någon åtgärd. För år 1960 återfördes från

fonden det belopp varmed arbetsgivarbidragen understeg 60 % av utgifter­

na. Motsvarande återföring har beslutats också för åren 1961 och 1962. För

åren 1963 och 1964 har uppkommit överskott som överförts till fonden.

Allmänna sjukförsäkringsfonden förvaltas av riksförsäkringsverket och

medlen är insatta hos riksgäldskontoret. Fonden uppgår f. n. till drygt 250

milj. kr.

Fr. o. m. år 1966 (prop. 1965:45, L2U 41, rskr 229) ersattes regeln, att

avgiften till sjukvårdsersättning är beroende av den taxerade inkomsten,

av en regel, enligt vilken förutsättningen för avgiftsskyldighet är bl. a. att

den försäkrade (för gift försäkrad någon av makarna) har beskattningsbar

inkomst.

Frågan om socialtörsäkringens finansiering har behandlats av allmänna

skatteberedningen i betänkandet Nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Bered­

ningens förslag omfattar finansieringen av folkpensioneringen och sjukför­

säkringen. Av sjukförsäkringens olika grenar behandlar beredningen sjuk-

vårdsförsäkringen samt grundsjukpenningen till ej förvärvsarbetande gifta

kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen). Däremot omfattar beredningens

förslag inte sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Såväl grund­

sjukpenning som tilläggssjukpenning för dessa grupper skall enligt försla­

get finansieras enligt samma grunder som hittills. För de socialförsäkrings­

förmåner, vilkas finansiering beredningens förslag avser, används beteck­

ningen grundförmåner.

Beredningen föreslår en ny konstruktion av finansieringssystemet med

ett ökat inslag av avgifter. Såvitt avser de anställda föreslås med tilläggs­

pensioneringens finansieringssystem som utgångspunkt att avgifterna för

vad beredningen kallar socialförsäkringens grundförmåner tas ut i form

av arbetsgivaravgifter. För andra än anställda förordas en egenavgift som

ersättning för nuvarande folkpensionsavgift och avgifter till sjukförsäk­

ringens s. k. grundförmåner.

Inom tilläggspensioneringen lämnas f. n. viss del av löneunderlaget, mot­

svarande basbeloppet, fritt från avgiftsuttag. Denna avgiftsfrihet har i prak­

tiken medfört komplikationer och olägenheter, vilka det framstått som

önskvärt att i möjlig mån undanröja. Detta skulle enligt beredningens me­

ning i allt väsentligt bli fallet om avgiftsfriheten för löner upp till basbe­

loppet slopades och om avgift togs ut efter samma procentsats som den för

tilläggspensioneringen tillämpliga även på sådana lönesummor. Beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1366

79

löreslår att influtna avgifter, som belöper på lönedelar upp till basbeloppet,

används som bidrag till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens

grundförmåner.

Ett endast på angivet sätt utformat avgiftsuttag skulle dock ej vara till­

räckligt från avkastningssynpunkt. På grund härav föreslår beredningen

ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift för grundförmånerna med 2 % på

hela lönesumman, dock med maximum vid det för tilläggspensioneringen

gällande övre gränsbeloppet, dvs. 7,5 gånger basbeloppet.

Arbetsgivaravgiften för inkomsttagare med anställningsinkomst motsva­

ras för övriga inkomsttagares del av en egenavgift, benämnd grundförsäk­

ringsavgift, av i princip motsvarande tyngd som arbetsgivaravgiften. När

det gäller uttaget av den på skattsedeln individuellt påförda grundförsäk­

ringsavgiften måste betalningsförmågan i särskild grad beaktas. Det har

ej ansetts möjligt eller rimligt att ta ut avgifter av inkomsttagare med myc­

ket låga inkomster. Därför föreslås att grundförsäkringsavgift inte skall på­

föras dem som inte har beskattningsbar inkomst samt att avgiften ej i

något fall får överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten.

Frågor om socialförsäkringens finansiering utreds nu vidare av utred­

ningen angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

80

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Överväganden och förslag

För huvuddelen av de förvärvsarbetande utgörs skyddet mot inkomstbort­

fall på grund av sjukdom av den allmänna försäkringens sjukpenningför-

mäner. Sjukpenning utges för dag, då sjukdomen medfört nedsättning av

arbetsförmågan med minst hälften. Dock utgår sjukpenning i princip inte

under de tre första dagarna av en sjukperiod, de s. k. karensdagarna. Sjuk­

penningen, som är skattefri, är graderad efter förvärvsinkomsten. Hänsyn

tas inte till den del av årsinkomsten som ligger ovanför 21 000 kr. I de

inkomstlägen som beaktas motsvarar sjukpenningen i genomsnitt ungefär

65 % av den bortfallna nettoinkomsten.

Stora grupper av anställda är i kollektivavtal tillförsäkrade löneförmåner

vid sjukdom fr. o. m. första sjukdagen och åtnjuter därigenom ett bättre

skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom än vad sjukförsäkringen

bereder. Statens anställda har i regel sjuklön uppgående till 89—92 %

av den eljest utgående lönen. I gengäld uppbär staten på grund av s. k.

arbetsgivarinträde den anställdes sjukpenningförmåner från den allmän­

na försäkringskassan. Liknande sjuklöneförmåner är tillförsäkrade kom­

munernas och landstingens personal. I dessa fall uppbär dock den anställde

själv sjukpenningen, och sjuklönen reduceras med ett sjukpenningavdrag.

Utanför den offentliga sektorn förekommer sjuklöneförmåner bl. a. för

de privatanställda tjänstemännen och för större delen av de handelsanställda.

Bland de grupper som varit hänvisade till enbart sjukförsäkringens för­

måner har det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyddet

mot inkomstbortfall vid sjukdom. Härvid har man gjort jämförelser med

sjuklöneförmånerna för statens och kommunernas anställda och för de pri­

vatanställda tjänstemännen. En förstärkning av sjukpenningskyddet har an­

setts önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta män­

niskor är så bundna, att det kan innebära stora svårigheter att för en be­

gränsad tid anpassa utgifterna efter en lägre inkomstnivå.

I synnerhet har önskemålen om bättre sjukpenningförsäkring varit inrik­

tade på ett slopande eller en förkortning av karenstiden. Sedan samord­

ningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes

har samma karenstid gällt i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada

och annan sjukdom. Denna samordning innebar en försämring för de yr-

kesskadade, för vilka enligt den äldre ordningen sjukpenning utgick fr. o. m.

dagen efter den då olycksfallet inträffade, om sjukdomen varade mer än

tre dagar. En förkortning av karenstiden skulle kunna medföra en återgång

81

till tidigare förhållanden inom yrkesskadeförsäkringen utan att därför

vinsterna av samordningen gick förlorade.

Vid 1962 och 1964 års avtalsrörelser framställdes från arbetarsidan yr­

kanden om att arbetsgivaren skulle utge sjuklön under karensdagarna även

till andra än tjänstemän, men förhandlingarna ledde i denna del inte till

något för arbetarsidan positivt resultat.

önskemålen om en utjämning av sjukförmånerna mellan olika grupper

i samhället är välgrundade och den allmänna sjukförsäkringens regler bör

anpassas till närmare överensstämmelse med vad som gäller för de arbets-

tagargrupper som har bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom än

sjukförsäkringen f. n. ger.

En förkortning av karenstiden bar sin största betydelse vid kortare sjuk­

domsfall. Sålunda kan den totala kompensationsnivån vid fyra dagars sjuk­

dom med nuvarande karensregler och sjukpenningbelopp bli så låg som

10—15 %. Borttagandet av två karensdagar skulle för dessa fall betyda att

kompensationsnivån tredubblades. Däremot har karenstiden inte någon

större betydelse för de långvariga fallen. För ett sjukdomsfall, som varar

60 dagar, skulle borttagandet av två karensdagar betyda att kompensa­

tionsnivån höjdes med 3,5 %. Vill man nå en högre kompensation i lång-

tidsfallen måste man höja sjukpenningen. Å andra sidan innebär en sådan

åtgärd inte någon nämnvärd förbättring i korttidsfallen. Skall en önskvärd

förstärkning av sjukpenningskyddet inte komma att gälla antingen före­

trädesvis de kortvarigare eller företrädesvis de långvarigare fallen, bör den

innebära både en förkortning av karenstiden och en höjning av sjuk­

penningen.

Karenstiden

Sjukförsäkringens huvudregel om karenstiden har i lagen om allmän för­

säkring formulerats så, att sjukpenning ej får utges för de tre första dagar­

na av en sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffat inräknad. I all­

mänhet anses ett sjukdomsfall ha inträffat den dag då anmälan om sjuk­

dom gjorts till försäkringskassan. Sjukanmälan kan göras per telefon, per

post eller vid personligt besök hos försäkringskassan. Många kassor har

installerat telefonsvarare i kombination med bandspelare, och telefonanmä­

lan kan då göras vid vilken tid på dygnet som helst. Vid anmälan per post

anses den dag försändelsen poststämplats såsom anmälningsdag.

Bl. a. för att förhindra missbruk av sjukförsäkringen anordnar försäk­

ringskassorna en fortlöpande kontroll av försäkrade som är sjukskrivna.

Formerna för denna kontroll är mycket skiftande och anpassas efter för­

hållandena i det enskilda fallet, varvid man tar hänsyn till sjukdomens art,

sjukskrivningstidens längd, frekvensen av tidigare sjukskrivningar m. in.

En form för kontroll är besök hos den sjukskrivne. Det förekommer även

att kassan sätter sig i förbindelse med den behandlande läkaren eller med

6 — Bihang iill riksdagens protokoll 1966. Nr 113

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

82

arbetsgivaren. Läkarintyg begärs av den försäkrade då sjukdomen varat

viss tid, i regel sju eller åtta dagar.

Karenstiden är i princip densamma för alla försäkrade — arbetstagare,

företagare och hemmafruar. Företagarna har emellertid möjlighet att välja

en karenstid av 33 eller 93 dagar i stället för tre dagar. Valfriheten gäller

dock inte den i sjukpenningen ingående grundsjukpenningen och inte hel­

ler, vid blandade anställnings- och företagarinkomster, den del av till-

läggssjukpenningen som svarar mot anställningsinkomsten.

Att helt slopa karenstiden framstår vid första påseendet såsom en naturlig

lösning, när det gäller att tillgodose önskemålet om likställighet mellan

olika grupper i fråga om skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. En så

långtgående ändring skulle onekligen ge upphov till betydande praktiska

svårigheter. Såsom tidigare framhållits räknas även den dag då sjukdoms­

fallet inträffat såsom karensdag, och borttagandet av samtliga karensdagar

skulle därför kunna leda till att sjukpenning kom att utgå för den första

sjukdagen, även om den försäkrade då uppburit sin fulla arbetsinkomst

eller en betydande del därav. Insjuknandet kan ju inträffa efter arbetsda­

gens slut eller sedan en betydande del av denna förflutit. Det kan i detta

sammanhang framhållas att motsvarande svårighet inte uppstår då skyddet

mot inkomstbortfall tillgodoses genom sjuklön. I sådant fall betalar ar­

betsgivaren för insjuknandedagen antingen den ordinarie lönen eller sjuk­

lönen.

Förstärkningen av sjukpenningskyddet bör i fråga om karenstiden inne­

bära att två av karensdagarna tas bort. Såsom framgår av vad som nyss

sagts, betyder detta i praktiken att karenstiden helt försvinner för alla

sjukdomsfall, där den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut eller

under arbetsdagens lopp och fått uppbära full lön av arbetsgivaren för in­

sjuknandedagen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att termen karens­

tid utmönstras i förevarande sammanhang. I stället bör väljas det ut­

tryckssättet, att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet

inträffade.

Det kan inte undvikas att en reform av den angivna innebörden inneslu­

ter vissa risker för missbruk. Bl. a. kan antas att antalet fall av endagssjuka

skulle öka. Den som vill skaffa sig en betald ledighet för en dag skulle

endast behöva anmäla sig sjuk hos försäkringskassan senast kvällen före

för att få ersättning för sin lediga dag från försäkringen. Problemet lär

inte kunna bemästras på annat sätt än genom en effektiviserad kontroll.

Av dem som misstänks för att missbruka försäkringen kan kassan fordra

att de vid framtida sjukdomsfall företer läkarintyg redan från första

dagen.

Vidare föreligger en risk för överkompensation, som sammanhänger med

att sjukpenning utgår för varje kalenderdag oavsett om och i vad mån den

för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag. Om man inte samtidigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

83

övergick till ett system, enligt vilket sjukpenningen bättre anslöt i tiden till

det taktiska inkomstbortfallet, eller införde särskilda spärregler, skulle ett

borttagande av två karensdagar få till följd bl. a. att en arbetstagare med

tim- eller ackordslön i vissa fall skulle få en omotiverad inkomstförstärk­

ning vid kortvarig sjukdom. Antag t. ex. att en arbetstagare, som hade

femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar och som avlöna­

des med timlön, blev sjuk en fredagskväll men tillfrisknade så att han kunde

gå i arbete igen på måndagen. Han skulle inte på grund av sjukdomen gå

miste om någon arbetsinkomst men likväl skulle han, om sjukpenning ut­

gick för alla dagar utom insjuknandedagen, få sjukpenning både för lör­

dagen och söndagen, under förutsättning att han anmälde sjukdomsfallet

redan på fredagskvällen.

Att konstruera om sjukpenningen så att den genomgående bättre ansluter

till det faktiska inkomstbortfallet skulle tvinga till besvärliga ingrepp i lag­

stiftningen, och på flera punkter skulle dessa ingrepp kunna komma i kon­

flikt med de principer på vilka sjukförsäkringen f. n. vilar. En utväg vore

eventuellt att inom varje sjukpenningklass indela de försäkrade i olika

grupper med hänsyn till skillnader i fråga om arbetsveckans längd och de

regelbundna ledighetsdagarnas förläggning, men därigenom skulle admi­

nistrationen av försäkringen kompliceras åtskilligt.

1 stället synes det lämpligt att införa en spärregel av den innebörden

att den försäkrade inte får ersättning för den första eller den andra dagen

efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat honom från att utföra

ett förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Bestämmelserna härom

torde kunna tillämpas så att den sjuke i den försäkran, som han skall avge

för att få sjukpenning, får intyga att han skulle ha arbetat de ifrågavarande

sjukdagarna. I samband härmed bör en arbetstagare också uppge namn

och adress på den arbetsgivare hos vilken arbetet skulle ha utförts om han

inte varit sjuk.

Den angivna spärregeln medför att arbetstagaren med femdagarsvecka

i det förut angivna exemplet inte får ersättning från sjukförsäkringen för

vare sig lördagen eller söndagen. Är det i stället fråga om en arbetstagare

med sexdagarsvecka, som arbetar på lördagen men har ledigt på söndagen,

blir resultatet att han får ersättning för lördagen men inte för söndagen.

Spärregeln knyter inte an till vissa bestämda veckodagar. En arbetstagare,

som normalt skulle ha arbetat under veckohelgen och i stället varit ledig

på annan tid, blir i ett fall som i övrigt motsvarar det valda exemplet be­

rättigad till sjukpenning för vcckoskiftesdagarna.

Sjukpenningen är konstruerad som om veckoinkomsten alltid var utsla­

gen på veckans alla sju dagar. För den som har betalt endast de dagar han

arbetar kan detta medföra att kompensationsnivån blir lägre än f. n. i prin­

cip åsyftade 65 %. Donna svaghet i systemet avhjälps inte genom att man

slopar karenstiden, om man samtidigt inför en spärregel sådan som den här

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

84

törordade. Ett exempel: En arbetare, som arbetar femdagarsvecka måndag—-

tredag, insjuknar på en fredag och är sjuk en längre tid. Under den första

sjukdomsveckan skulle han, om spärregeln tillämpas, få ersättning endast

för fyra dagar eller principiellt med 65 % av 4/7 av inkomsten för den

ifrågavarande sj udagarsperioden.

För att råda bot på denna olägenhet bör spärregeln kompletteras med en

regel, att sjukpenning alltid skall utgå för samtliga sjukdagar efter in-

sjuknandedagen, om sjukperioden varar minst åtta dagar. Gränsen åtta da­

gar har valts så att den skall sammanfalla med den tidpunkt vid vilken

försäkringskassorna senast bör kräva läkarintyg.

Den nu gällande regeln om tre dagars karenstid äger inte tillämpning på

den som vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd

arbetslöshetskassa. Inte heller spärregeln bör gälla i sådana fall. Eljest

skulle reformen kunna innebära en inte oväsentlig försämring för den som

går över från arbetslöshetsförsäkringens dagpenning till sjukpenning.

Däremot bör av praktiska skäl och i enhetlighetens intresse regeln att sjuk­

penning inte utgår för insjuknandedagen gälla även den som går över från

arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen.

I gällande bestämmelser om karenstiden finns en föreskrift att en försäk­

rad inte behöver genomgå ny karenstid, om han insjuknar på nytt inom

20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Denna regel kan utmönstras

såsom obehövlig, när sjukpenning kommer att utgå för alla sjukdagar utom

insj uknandedagen.

Huvudmotivet för den här föreslagna karenstidsreformen är önskemålet

om likställighet mellan olika grupper av förvärvsarbetande i fråga om skydd

mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill skulle det

kunna diskuteras om reformen skall omfatta även hemmafruar, vilka i

denna egenskap är tillförsäkrade grundsjukpenning. För dessa är sjukpen­

ningen inte avsedd att ersätta ett inkomstbortfall utan den skall utgöra en

ersättning för de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Be­

hovet av ersättning för dessa merkostnader under karenstiden får emeller­

tid anses lika stort som behovet av ersättning för inkomstbortfall för de

förvärvsarbetande under samma tid. Därför bör i princip gälla samma

karensregler för de hemmafruförsäkrade som för andra försäkrade.

De ovan föreslagna reglerna går inte att utan vidare överföra på de

hemmafruförsäkrade. Spärregelns krav på att den försäkrade om hon varit

frisk skulle ha utfört förvärvsarbete för att sjukpenning skall utgå för den

första eller den andra dagen efter insjuknandedagen skulle, om det fick

galla även för hemmafruförsäkrade, innebära att de nuvarande karens­

reglerna i praktiken bibehölls för denna grupp. Med hänsyn härtill bör

något sådant krav inte uppställas när det gäller de hemmafruförsäkrade.

Härigenom blir de hemmafruförsäkrade något gynnsammare ställda i

karenstidshänseende än övriga försäkrade, i det att de alltid blir berätti­

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

85

gade till sjukpenning för den första och den andra dagen efter insjuknande-

dagen. Detta kan i sin tur ge upphov till spänningar inom försäkringen,

vilka framgår av en jämförelse av sjukpenningskyddet för å ena sidan en

hemmafruförsäkrad kvinna och å andra sidan en kvinna med en för­

värvsinkomst på mellan 1 800 kr. och 2 600 kr., som skulle ha varit hemma­

fruförsäkrad om inte förvärvsinkomsten uppgått till 1 800 kr. Båda kvin­

norna har lika stor sjukpenning, men kvinnan som är placerad i sjuk­

penningklass på grund av förvärvsinkomst skulle till skillnad från den

hemmafruförsäkrade inte äga rätt till sjukpenning för de båda dagarna

närmast efter insjuknandedagen i annat fall än om hon då skulle ha utfört

förvärvsarbete därest hon varit frisk.

Det angivna spänningsförhållandet kan elimineras genom en regel av

innehåll att en kvinna, som inte omfattas av hemmafruförsäkringen på

grund av att hennes inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr.

för år, skall vara berättigad till grundsjukpenning för den första och den

andra dagen efter insjuknandedagen, även om hon då inte som frisk skulle

ha utfört förvärvsarbete. Spärregeln bör kompletteras med en undantags­

regel av detta innehåll. Är en sådan kvinna vid sjukdom berättigad även till

tilläggssjukpenning, erhåller hon, om hon inte skulle ha utfört förvärvs­

arbete den första och den andra dagen efter insjuknandedagen och sjuk­

domen varar mindre än åtta dagar, inte tilläggssjukpenning utan endast

grundsjukpenning för dessa båda dagar. Med avseende på rätten till grund­

sjukpenning blir hon därmed jämställd med hemmafruförsäkrade och med

avseende på rätten till tilläggssjukpenning med övriga förvärvsarbetande.

Enligt gällande bestämmelser kan en försäkrad efter anmälan till för­

säkringskassan få karenstiden förlängd från tre till 33 eller 93 dagar, såvitt

angår tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete

än anställning. Denna möjlighet till karenstidsförlängning för

före tagar inkom ster bör bibehållas. Eftersom slopandet av två av de

nuvarande obligatoriska karensdagarna leder till väsentligt höjda avgifter

för sjukpenning på grund av företagarinkomster, bör valmöjligheten inne­

sluta också den nuvarande tredagarskarensen.

Ersättningsnivån

Såsom inledningsvis framhållits bör en förstärkning av sjukpenningskyd­

det inte begränsas till en reform rörande karenstiden utan avse även en höj­

ning av sjukpenningbeloppen. Frågan om sjukpenningens storlek äger

samband med utformningen av sjukpenningskalan. Från början

omfattade sjukpenningskalan inom den allmänna sjukförsäkringen 13 sjuk­

penningklasser, av vilka den högsta avsåg årsinkomster av anställning om

14 000 kr. och däröver. I samband med den samordning mellan sjukförsäk­

ringen och den allmänna pensioneringen som ägde rum i och med antagan­

det av lagen om allmän försäkring byggdes sjukpenningskalan ut med nya

Kungl. Maj:ts proposition nr it3 år 196(i

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klasser, så att den numera omfattar 15 sjukpenningklasser, av vilka den

högsta gäller vid förvärvsinkomster om 21 000 kr. om året och däröver. Ut­

byggnaden överensstämde med vad 1958 års socialförsäkringskommitté fö­

reslagit. Enligt kommittén motiverade samordningen egentligen att sjuk­

penningskalan byggdes ut till samma övre inkomstgräns som gäller för be­

räkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP, dvs. till 7,5 gånger bas­

beloppet. Emellertid ansågs utbyggnaden lämpligen kunna ske i etapper.

Såsom ett ytterligare skäl för att stanna vid 21 000 kr. anfördes att de

grupper som hade förvärvsinkomster över 21 000 kr. till stor del utgjordes

av tjänstemän, vilka genom sjuklöneförmåner var tillfredsställande trygga­

de mot inkomstbortfall vid sjukdom.

Tiden synes nu mogen för en ytterligare utbyggnad av sjukpenningska­

lan. Inkomster över 21 000 kr. för år är numera inte ovanliga bland an­

ställda, som saknar sjuklöneförmåner. Även önskemålet om likställighet

med avseende på skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom motiverar såle­

des ett sådant steg. Frågan är då om man nu bör bygga ut sjukpenningska­

lan till ATP-taket, som enligt det nu gällande basbeloppet 5 300 kr. utgör

39 750 kr., eller om man bör stanna någonstans på vägen. Då det finns

anledning att anta att en utbyggnad med endast ett par sjukpenningklasser

snart skulle visa sig otillräcklig, bör utbyggnaden nu ske ända till ATP-taket.

Taket i ATP är indexreglerat och detta aktualiserar frågan om inte även

sjukpenningskalan borde vara indexreglerad. Behovet av en sådan anord­

ning kan emellertid inte sägas vara stort. Den skulle få betydelse endast

för inkomsttagare i toppen av sjukpenningskalan, för vilka det vid en in-

dexbetingad uppgång i inkomstbeloppen inte finns någon högre sjukpen­

ningklass att flytta upp i. Vid lägre inkomster följer däremot sjukpenningen

genom uppflyttning i sjukpenningklass höjningar i inkomstbeloppen. Dess­

utom är en indexreglering av sjukpenningskalan ett tekniskt tämligen

komplicerat problem. Med hänsyn härtill är det mest praktiskt att sjuk­

penningskalan nu byggs ut, så att den omfattar inkomster upp till det f. n.

gällande ATP-taket, och att den ytterligare utbyggnad, som kan motiveras

av att ATP-taket höjs på grund av indexförändringar, får ske genom sär­

skilda beslut allteftersom sådana kan befinnas påkallade. I enlighet härmed

föreslås att sjukpenningskalan utökas med sex nya klasser, nr 16—21, av

vilka den sistnämnda omfattar förvärvsinkomster om lägst 39 000 kr. per år.

Den höjning av sjukpenningen som är en av komponenterna

i förstärkningen av sjukpenningskyddet bör utformas med sikte på att

sjukpenningen för dag räknat skall ersätta i genomsnitt ungefär 80 % av

den förlorade nettoinkomsten. Med hänsyn till att skatten är högre för

ogifta än för gifta blir kompensationen även enligt den nya sjukpenning­

skalan större för de ogifta än för de gifta. Vid förstärkningen av sjuk­

penningen bör — i likhet med vad som är fallet med den nuvarande sjuk­

penningskalan — tyngdpunkten i viss mån ligga på de lägre sjukpenning­

87

klasserna, så att kompensationsgraden där blir större än i de högre sjuk­

penningklasserna.

För att höjningen av sjukpenningen skall någorlunda likformigt komma

alla sjukpenningförsäkrade till godo, bör den omfatta både grundsjukpen­

ningen och tilläggssjukpenningen. En höjning av grundsjukpen­

ningen medför en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd.

Grundsjukpenningen bör höjas med 1 kr. till 6 kr. för dag.

I enlighet med vad ovan föreslagits har följande sjukpenningskala ut­

arbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den kompensa­

tionsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som ligger mitt

emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i klassen

(klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per skattekrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Sjuk­

penning-

klass

nr

Inkomsten av förvärvs­

arbete uppgår för år

Sjuk­

penning kr;

ökning i

förhållande

till nu inom

parentes

Kompensationsgrad i procent1

till

kr

men ej till

kr

ogifta

gift2

samtliga

2

1 800

2 600

6(+ 1)

100

100

100

3

2 600

3 400

7(+ 1)

98

96

97

4

3 400

4 200

8(4- 1)

95

86

92

5

4 200

5 000

9(+ 1)

89

80

86

6

5 000

5 800

10(+ 1)

85

78

82

7

5 800

6 800

12(+ 2)

90

83

87

8

6 800

8 400

14(+ 2)

89

82

86

9

8 400

10 200

16(+ 2)

83

78

81

10

10 200

12 000

19(4- 3)

86

81

83

11

12 000

14 000

22(4- 4)

86

79

82

12

14 000

16 000

25(4- 5)

87

80

82

13

16 000

18 000

28(4- 6)

88

79

82

14

18 000

21 000

31(4- 6)

87

77

79

15

21 000

24 000

34(4- 6)

85

75

77

16

24 000

27 000

37(4- 9)

84

74

76

17

27 000

30 000

40(4-12)

83

73

75

18

30 000

33 000

43(4-15)

83

73

74

19

33 000

36 000

46(4-18)

82

73

74

20

36 000

39 000

49(4-21)

81

72

73

21

39 000

—

52(4-24)

81

72

73

1 För försäkrad, som är berättigad Ull barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses den vars make icke har inkomst.

Hittills har moderskapspenningen stått i en bestämd relation

till grundsjukpenningens belopp. Även den nu föreslagna höjningen av

grundsjukpenningen bör återverka på moderskapspenningen, som f. n. är

1)00 kr. vid enkelbörd. Med hänsyn till att moderskapspenningen höjdes

kraftigt så sent som år 1963, bör höjningen kunna bestämmas så, att mo­

de rskapspcnn ingens belopp blir jämnt 1 000 kr. Det belopp som tillkommer

vid flerbörd bör höjas till 500 kr. för varje barn utöver ett.

Höjningen av sjukpenningen bör återverka även på den frivilliga

88

sj ukpenningf örsä k ringen. Enligt gällande regler får frivillig

försäkring för sjukpenning inte avse högre belopp än 12 kr. och sådan

försäkring för sjukpenningtillägg inte högre belopp än att tillägget och

sjukpenning enligt den obligatoriska försäkringen sammanlagt uppgår till

högst 12 kr. Maximigränsen bör höjas till 15 kr.

Finansieringsfrågor

Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och från

de försäkrade själva samt genom statsbidrag.

Staten bidrar med hälften av kostnaderna för sjukvårdsersättning (utom

ersättning för sjukhusvård i Sverige), grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning.

Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekonton, varvid man

bortser från den del av varje arbetstagares lön som överstiger 22 000 kr. för

år räknat. Uttagsprocenten är 1,5. Vid bestämmandet av detta procenttal

har statsmakterna utgått från att arbetsgivarna bör svara, förutom för viss

del av utgifterna för sjukvård, för 60 % av försäkringens utgifter för till-

läggssjukpenning på grund av anställningsinkomster.

De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag

slås ut på de försäkrade i form av sjukförsäkringsavgifter. Dessa avgifter

är olika stora i olika kassor beroende bl. a. på lokala skillnader i sjuk­

frekvens. De företagare som är försäkrade för tilläggssjukpenning har vä­

sentligt större avgifter än löntagarna, såvida inte företagarna utnyttjar möj­

ligheten till förlängning av karenstiden för tilläggssjukpenningen. Som

exempel kan nämnas att den årliga avgiften för tilläggssjukpenning i Stock­

holm i sjukpenningklass nr 18 (årsinkomsten uppgår till 16 000 kr. men

inte till 18 000 kr.) fr. o. m. år 1965 är 163 kr. för löntagare och 357 kr. för

företagare med tre dagars karenstid.

Det är inte möjligt att på ett helt tillförlitligt sätt beräkna vad det kostar

att ta bort två karensdagar och att höja sjukpenningen på föreslaget sätt.

Svårigheterna sammanhänger bl. a. med att en reform påverkar frekvensen

av sjukanmälningar i en omfattning som inte kan förutses med någon sä­

kerhet. Det är dessutom att märka att en reform som innefattar både en för­

kortning av karenstiden och en höjning av sjukpenningbeloppen måste få

en kumulativ effekt på kostnaderna.

I följande tablå anges med ledning av uppgifter, som lämnats av riks­

försäkringsverket, den kostnadsökning för helt år som kan antas uppstå

genom reformen. Beräkningen utgår från den kader av inskrivna försäk­

rade, som fanns den 31 december 1964, och från ett antagande att sjuk­

talet (= ersatta sjukdagar per inskriven försäkrad och år) med nuvarande

ersättningsregler ligger vid 15,0. Sjuktalet har antagits stiga med ca 20 % på

grund av borttagandet av två karensdagar och med ca 10 % på grund av höj­

ningen av ersättningsnivån eller till ca 20 (15,0 x 1,20 x 1,10 = 19,80).

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

89

Resultatet blir praktiskt taget detsamma, om man antar att var och en av

åtgärderna att ta bort två karensdagar och höja ersättningsnivån medför en

ökning av sjuktalet med 15 % (15,0

X

1,15

X

1,15 = 19,84).

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Förmån

Beräknade

kostnader en­

ligt nuvaran­

de regler vid

sjuktalet 15,0

Beräknade

kostnader

efter

reformen

Beräknad

kostnadsök­

ning genom

reformen

Grundsjukpenning.........

334

537

203

Tilläggssjukpenning

löntagare.....................

672

1 157

485

företagare ...................

53

92

39

Barntillägg.....................

25

33

8

Moderskapspenning. . . .

110

122

12

Tilläggssjukpenning vid

barnsbörd ..................

95

120

25

1 289

2 061

772

Vidare får man räkna med en viss ökning i förvaltningskostnaderna,

som dock inte torde nämnvärt påverka kostnadsberäkningen.

En kostnadsökning av angiven storlek skulle med nuvarande finansie-

ringsregler resultera i väsentligt höjda avgifter för de försäkrade själva

och en kraftig ökning av statsbidraget. Däremot skulle arbetsgivarnas av­

gifter till sjukförsäkringen inte påverkas, eftersom de inte beräknas på

grundval av försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp.

Tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas tilläggssjukpenning och det

framstår därför såsom naturligt att kostnadsökningen i allt väsentligt tas

ut genom ökade arbetsgivaravgifter. Däremot bör löntagarnas avgifter och

statsbidraget i princip inte påverkas av reformen. Det är dock rimligt att

löntagarnas avgifter stiger i de fall då den försäkrade flyttar upp i en högre

sjukpenningklass såsom en följd av att sjukpenningskalan byggs ut.

För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kr. räknat

trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, är det erforderligt att bi­

dragsprocenten sänks från 50 till 40.

Denna sänkning av statsbidragets andel i kostnaderna leder i och för sig

till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjuk­

vårdsersättning. Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpen­

ning genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka

en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att arbetsgivaravgif­

ter i större utsträckning än nu används för finansieringen av utgifterna

för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgifter till utgif­

terna för sjukvårdsersättning bör vara ungefär så stor, att avgiftshöjningen

för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgiften för

sjukvårdsersättning.

Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedclar upp till

90

7,5 gånger basbeloppet (39 750 kr.) bör föranleda, att även avgiftsunder­

laget får omfatta lönedelar upp till samma belopp. 1 % av avgiftsunderlaget

beräknas ge 460 milj. kr. för år 1964. Om man vid fastställandet av avgifts­

underlaget tagit hänsyn till lönedelar upp till 39 750 kr., kan det beräknas

att 1 % av avgiftsunderlaget i stället skulle lia gett 500 milj. kr. Vid beräk­

ningen av den procent, vartill arbetsgivaravgiften bör fastställas vid ett ge­

nomförande av reformen, synes man böra utgå från alt 1 % på avgifts­

underlaget ger 500 milj. kr. i avgifter. Häremot kan visserligen invändas

att med hänsyn till den fortgående lönestegringen 1 % av avgiftsunderlaget

år 1967, då reformen beräknas träda i kraft, bör ge mer än 500 milj. kr.

Emellertid är beräkningarna av utgifterna för försäkringen i huvudsak ba­

serade på 1964 års siffror. År 1967 bör även utgifterna ha stigit, bl. a. med

hänsyn till att sjukpenningen i princip stiger med lönen. Den ökning av in­

täkterna som kan uppstå motsvaras därför sannolikt av en ungefär lika stor

ökning på utgiftssidan.

För att man skall kunna uppnå en sådan avgiftssänkning på sjukvårds-

crsättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan i stort sett

motvägs bör den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning

höjas från 0,4 till 0,7 procentenheter. I förening med ökningen av avgifts­

underlaget medför detta uppskattningsvis en ökning av arbetsgivarbidraget

till utgifterna för sjukvårdsersättning med 166 milj. kr.

Vad slutligen gäller löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela

den kostnadsstegring som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklas­

serna skall täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för

tilläggssjukpenning i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad

nivå. Nämnda kostnadsstegring kan beräknas på följande sätt. Hela kost­

naden för löntagarnas tilläggssjukpenning efter reformens genomförande

har beräknats till ca 1 157 milj. kr., varav uppskattningsvis ca 65 milj. kr.

hänför sig till de nya sjukpenningklasserna. Totalkostnaden i de nuvarande

sjukpenningklasserna blir alltså (1 157 — 65 =) 1 092 milj. kr. Löntagarnas

avgifter för tilläggssjukpenning har för år 1964 uppskattats till sammanlagt

269 milj. kr. Arbetsgivarna bör således av kostnaderna för sjukpenning i de

nuvarande sjukpenningklasserna bära (1 092 — 269 =) 823 milj. kr. eller

ungefär 75 %. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att riktmärket för ar­

betsgivarnas tillskott till utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning

sätts vid 75 % mot f. n. 60 % av nämnda utgifter. I enlighet härmed bör ar­

betsgivaravgiften för löntagarnas tilläggssjukpenning utgöra (0,75x 1 157 =)

868 milj. kr. Samma procenttal bör tillämpas även vid beräkningen av

arbetsgivartillskottet till löntagares tilläggssjukpenning vid barnsbörd,

vilket följaktligen bör utgöra (0,75 x 119 =)89 milj. kr. Sammanlagt bör

till utgifterna för tilläggssjukpenning utgå i arbetsgivaravgift ca (868 +

89 =) 957 milj. kr. Detta motiverar ett uttag av 1,9 %.

Med de angivna förändringarna i grunderna för statsbidraget och arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

91

Sammanställning av arbetsgivaravgift

Ändamål

Procent av

avgiftsunderlaget

Ungefärligt

belopp i

milj. kr. enligt

förslaget

Nu1

Förslag2

0,4

0,7

350

Tilläggssjukpenning.........................................................

1,1

1,9

950

1,5

2,6

1 300

1 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 22 000 kr.

2 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 39 750 kr.

givaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på

sätt framgår av följande sammanställning.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Kostnader

i milj. kr.

Finansiering

Förmån

Försäk­

rade

Arbets­

givarna

Staten

1. Grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning................................

692( + 223) 415(4-180)

-(—>

277(4-43)

2. Tilläggssjukpenning för löntagare----

1 276(4-510) 319(4- 13)

957(4-497)

-(— )

3. Tilläggssjukpenning för företagare . . .

93(+ 39)

93(4- 39)

—(—)

—(— )

4. Sjukvårdsersättning1..............................

560(-t---- 0)

79(—135)

350(4-166)

131(—31)

Reformen totalt.............................................

2 621(4-772)

906(4-97)

1 307(4-663)

408(4-12)

1 Beräkningen grundar sig på sjukkassornas utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

De försäkrades avgifter för grundsjukpenning, barntillägg och

moderskapspenning stiger på grund av reformen. Kostnadsökningarna på

dessa områden, som sammanlagt uppgår till 223 milj. kr., täcks delvis ge­

nom att statsbidraget i kronor räknat stiger med 43 milj. kr. Reformen,

inklusive ökade administrationskostnader, kan antas leda till en ökning

av denna del av de försäkrades avgifter med ca 40 kr. per avgiftspliktig.

Enligt vad ovan föreslagits minskar statsbidraget till sjukvårdsersättning

med ca 31 milj. kr. Samtidigt ökar den del av arbetsgivaravgiften som är

avsedd för detta ändamål med ca 166 milj. kr. De försäkrades avgifter till

denna del av försäkringen sjunker med sammanlagt 135 milj. kr. Detta leder

till en sänkning av avgiften med ca 30 kr. per avgiftspliktig. Härigenom

inotvägs i huvudsak avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan.

För att avgifterna för grundsjukpenning inte skall drabba försäkrade med

låga inkomster bör skyldigheten att erlägga sådan avgift, i likhet med vad

som gäller i fråga om avgiften för sjukvårdsersättning, vara beroende av att

till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst beräknats för den för­

säkrade.

Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med en

upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och

sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskatt­

ningsbara inkomsten.

I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestäm­

melser bör gälla, att avgiftsskyldighet inträder om beskattningsbar inkomst

beräknats för någon av de samtaxerade. Upptrappningsregeln bör för dessa

fall ha det innehållet att avgifterna till grundsjukpenning och sjukvårdser­

sättning för var och en av de samtaxerade tillhopa inte får överstiga 5 % av

den sammanlagda beskattningsbara inkomsten.

De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna kan beräknas få betydelse för

ensamstående med inkomster upp till drygt 5 000 kr. för år och för sam­

taxerade med sammanlagda inkomster om högst 10 000—11 000 kr. Den av-

giftslindring som sålunda kommer nämnda grupper till del medför en av­

giftsökning för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr.

per avgiftspliktig.

Deu del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort

sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs

av arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenning­

klass blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i propor­

tion till den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflytt-

ningen.

Den del av företagarnas avgifter som gäller tilläggssjukpenning ökar för

en försäkrad som nu har tre dagars karenstid med i regel mellan 50 och

70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om försäkringen gäller utan ka­

renstid. Väljer den försäkrade att behålla den nuvarande karenstiden tre

dagar, blir höjningen något mer än hälften så stor. Såsom exempel kan

nämnas att genomsnittsavgiften i landet för tilläggssjukpenning, som sva­

rar mot inkomst av annat förvärvsarbete, i sjukpenningklass nr 13 (års­

inkomsten uppgår till 16 000 men ej till 18 000 kr.) kan beräknas stiga

med 102 kr. till 374 kr., om den försäkrade har kvar karenstiden tre dagar,

och med 168 kr. till 440 kr., om hans försäkring överensstämmer med

löntagarnas i fråga om karenstid.

För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen till-

lämpas samma avgiftsunderlag som för avgifterna till sjukförsäkringen.

Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen till att om­

fatta lönedelar upp till ATP-taket bör återverka även på avgiftsunderlaget

inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom den utbyggda sjukpenningskalan

också blir tillämplig vid sjukdomsfall på grund av yrkesskada.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

93

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över promemorian »Förbättrad sjukpen­

ningförsäkring»

Allmänna synpunkter

Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till tanken på en för­

bättring av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. De är sålunda ense

om att sjukpenningskalan bör byggas ut med nya sjukpenningklasser i en­

lighet med förslaget. I princip är man också ense om att sjukpenningens

kompensationsgrad bör höjas. En omstridd fråga gäller förslaget att av­

skaffa de nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjuk­

penning. De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag eller lämnar

det utan erinran, medan några ställer sig bestämt avvisande. Många remiss­

instanser, både sådana som ansluter sig till förslaget att slopa de nuvarande

karenstidsreglerna och sådana som ogillar det, är kritiska till den utform­

ning de nya lagreglerna fått. Också den föreslagna metoden att lösa finan­

sieringen av sjukförsäkringsreformen är föremål för delade meningar. I de

flesta yttranden godtas dock förslaget.

Flertalet remissinstanser understryker önskemålet om likställighet mel­

lan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall vid

sjukdom. Samtidigt beklagar många att den önskvärda utjämningen av

sjukförmånerna under karensdagarna inte kunnat uppnås genom förhand­

lingar mellan arbetsmarknadens parter.

LO konstaterar, att de förhandlingar som förts under de senaste årens

avtalsrörelser inte lett till något positivt resultat för de arbetstagare som

saknar sjuklön från arbetsgivaren. Förslaget om en förkortning av karens-

tiden är därför enligt LO:s mening ett värdefullt steg i syfte att utjämna

olikheter i det ekonomiska skyddet mellan olika grupper på arbetsmarkna­

den. TCO anser, att en förbättring av ersättningen under sjukdom är i hög

grad angelägen för stora grupper av arbetstagare. TCO beklagar att frågan

om ersättning under karenstiden inte kunnat lösas genom sjuklön från

arbetsgivaren, då ett sådant alternativ skulle ha inneburit väsentliga för­

delar jämfört med en lösning försäkringsvägen. I det förevarande läget vill

organisationen inte motsätta sig den föreslagna lösningen. SR har i princip

inte något att erinra mot borttagandet av två karensdagar. SACO anser att

frågan om bättre trygghet -— särskilt vid kortvarig sjukdom — bör lösas

förhandlingsvägen, eftersom en sådan utväg medför uppenbara fördelar. Åt­

gärder bör därför vidtas för att ytterligare stimulera en sådan lösning.

Riksförsäkringsverket yttrar att karenstidsreformen kommer att medföra

mycket betydande olägenheter. Möjligheten att lösa karenstidsfrågorna ge­

94

nom överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter borde därför ytter­

ligare undersökas.

Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stads­

förbundet, Försäkringskasseförbundet och Folksam ansluter sig i princip till

förslagen i promemorian.

Ett realiserande av förslaget innebär enligt försäkringsinspektionens me­

ning ett fullföljande av det reformverk på pensioneringens och sjukförsäk­

ringens område som genomförts under efterkrigstiden. Liksom ATP-refor-

men innebar ett avgörande steg mot en utjämning mellan olika befolknings­

grupper vad gäller pensionstryggheten, avser sjukförsäkringsreformen att

skapa likställighet i fråga om tryggheten under sjukdom. Inspektionen delar

därför den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att starka

rättviseskäl talar för att sjukförsäkringen byggs ut. Efter att ha berört kost­

naderna, riskerna för missbruk, administrativa olägenheter och den nega­

tiva effekt, som reformen kan få på den spända arbetskraftsbalansen i folk­

hushållet, yttrar inspektionen, att man inte kan undgå intrycket att det

pris som betalas för den eftersträvade sociala rättvisan blir mycket högt.

Enligt inspektionens mening är det beklagligt att det inte varit möjligt att

vinna social rättvisa genom en alternativ metod, som skulle ha inneburit

större återhållsamhet med förmåner i de kortvariga sjukdomsfallen. Skulle

verkningarna av reformen bli sådana att de inte låter sig samhällsekono­

miskt försvaras, får man längre fram aktualisera alternativet att genom en

omkonstruktion av ersättningssystemet, som ger en större del av förmåner­

na till de långvariga sjukdomsfallen, låta alla vidkännas viss inkomstminsk­

ning vid korta sjukdomsfall. Inspektionen fäster också uppmärksamheten

på ett annat socialt rättviseproblem. Den miljardreform, som den bättre sjuk­

penningförsäkringen innebär och som till stor del kommer de korta sjuk­

domsfallen till godo, begränsar utrymmet för reformer för långtidssjuka

och handikappade. Inspektionen tillägger, att man uppenbarligen under­

skattar det faktum att alla är utsatta för risk att bli handikappade. Man

måste därför inrikta ansträngningarna på uppgiften att inom folkhushållet

reservera en väsentligt vidgad ram för ytterligare reformer till förmån för

långtidssjuka och handikappade. Allt detta hindrar dock inte, slutar inspek­

tionen, att förslaget har en viktig social motivering och inspektionens upp­

fattning är därför att förslaget i huvudsak bör förverkligas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att slopandet av ka­

renstiden kommer att leda till missbruk och en kraftig ökning av antalet

korttidssjuka samt ifrågasätter om de två karensdagarnas borttagande verk­

ligen innebär en vinst av den storleksordningen att vägande skäl finns för

förslagets genomförande. I stället för försäkringsvägen borde förmåner till

de anställda under karensdagarna utges av arbetsgivaren. Åtskilliga kontroll­

problem skulle då elimineras och administrationskostnaderna kunde hållas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

95

på en skälig nivå. Enligt riksförbundets mening är det vidare väsentligt att

vid övervägande av sociala reformer en prioritering sker av de mest ange­

lägna vårdområdena, däribland invalidvården.

Svenska arbetsgivareföreningen godtar utbyggnaden av sjukpenningska­

lan och ansluter sig i princip till förslaget om höjning av sjukpenningens

kompensationsgrad. Föreningen motsätter sig förslaget att kostnaderna för

reformen väsentligen täcks genom arbetsgivaravgifter, vilket förslag för­

eningen tror syfta till att för arbetstagarna dölja den verkliga kostnaden

för reformen. Förslaget om karenstiden avstyrks. Föreningen anser i denna

del att det f. n. finns åtskilliga betydligt angelägnare behov på vilka tillgäng­

liga medel i stället skulle kunna satsas, t. ex. de handikappades rehabili­

tering, vissa sektorer inom vårdområdet och cancerforskningen. Jämfört

med de fördelar som därigenom skulle vinnas, ter sig enligt föreningens

mening fördelarna av sjukpenning under två dagar som skäligen obetyd­

liga. I övrigt framhåller föreningen att den omständigheten att parterna på

arbetsmarknaden funnit det lämpligt att avtalsvägen komplettera försäk­

ringsskyddet för en viss grupp inte rimligen bör få tas till intäkt för att

genom lagstiftning generellt införa samma förmån. Uppenbarligen vore det

ogörligt att lagstiftningsvägen ordna med kompensation ens i flertalet fall

då olika grupper av arbetstagare förvärvat rätt till en viss typ av förmåner

i olika hög grad. Härtill kommer att, om statsmakterna skulle ha ambi­

tionen att göra detta, så skulle friheten för organisationerna på arbets­

marknaden att genom avtal reglera olika frågor i stor utsträckning komma

att framstå som en illusion. Föreningen pekar dessutom på att risken för

missbruk dels stiger med kompensationsgraden och dels förekommer sär­

skilt i samband med korttidsfrånvaro, dvs. i stort sett sådan frånvaro som

hittills omfattats av karensdagarna. Föreningen anser vidare, att — även

om det stora flertalet av de försäkrade motsvarar det förtroende som sjuk­

penningförsäkringen bygger på — karensdagarna behövs som en spärr mot

missbruk i alltför stor omfattning av sjukförsäkringsförmånerna. Som argu­

ment mot karenstidsreformen åberopar föreningen vidare de administrativa

olägenheterna och de kontrollsvårigheter som uppstår.

Arbetsgivareföreningen framhåller att i promemorian inte berörts den

indirekta kostnad som ökad frånvaro från arbetet skulle medföra för före­

tagen. I sådana företag, vilkas produktionskostnader till stor del består av

kapitalkostnader för maskiner och anläggningar och som inte kan kom­

pensera den ökade frånvaron genom ökning av antalet anställda, skulle

kostnadsökningen bli betydande. Dessa indirekta kostnader är mycket

svåra att beräkna och varierar från företag till företag. De måste emeller­

tid vara betydande. Föreningen yttrar vidare, att man vid bedömningen av

om den föreslagna reformen bör genomföras samt av hur de direkta kost­

naderna för densamma bör fördelas måste ta hänsyn till näringslivets kon-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

99

synes helt överensstämma ihed i promemorian anförda synpunkter om nack­

delarna med villkorliga karenstider. Det ifrågasätts därför om inte denna

regel bör utgå. Också riksförsäkringsverket anser att regeln har mindre

önskvärda konsekvenser och ifrågasätter om man inte bör överväga att för­

länga kvalifikationstiden till två veckor. Försäkringskasseförbundet anför

att åttadagarsregeln kommer att medföra att den försäkrade ställs inför valet

att friskanmäla sig senast den sjunde dagen efter insjuknandedagen eller att

dröja med att återgå i arbete till den åttonde dagen eller senare. Den för­

säkrade kommer då att kunna väga inkomstbortfallet mot fördelen att få

kompensation för resterande sjukdagar och för de två arbetsfria dagarna i

början av sjukperioden. En utsträckning av sjukperioden i sådana fall kom­

mer inte sällan att medföra ett bättre, likvärdigt eller obetydligt sämre ut­

byte. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening leder åttadagarsregeln

till svåra tröskelproblem, som visserligen i princip kvarstår men dock mins­

kar, om man förlänger tidsperioden till exempelvis tre veckor.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som i sitt yttrande åberopar ett utlåtande av

styrelsens arbetslöshetsdelegation, anser att förslaget att sjukpenning inte

utgår för insjuknandedagen innebär en försämring för de arbetslöshetsför-

säkrade, eftersom dessa vid insjuknande under en arbetslöshetsperiod i

många fall inte skulle få ersättning för insjuknandedagen från vare sig

sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen förordar att den

nuvarande samordningen mellan de båda försäkringarna bibehålls. Styrelsen

framhåller vidare, att ändringen av sjukpenningförsäkringens karenstids-

regler gör viss ändring av bestämmelserna om karenstidsbefrielse i arbets­

löshetsförsäkringen nödvändig. Riksförsäkringsverket har samma mening.

Svenska arbetsgivareföreningen anser att vissa övergångsproblem kommer

att uppstå och önskar ett klarläggande om de föreslagna reglerna skall gälla

för sjukfall som inträffar den 30 eller den 31 december 1966. Vidare anförs

att enligt nu gällande regel karenstid inte skall räknas, om en sjukperiod

inträffar inom 20 dagar efter en tidigare sjukperiod. Fråga uppstår nu om

enligt de föreslagna reglerna sjukpenning skall utbetalas för den första

dagen i den senare perioden, om sjukperioderna inträffar på var sin sida om

årsskiftet 1966/67. Alternativt kan frågan komma att gälla tre dagar, näm­

ligen om den andra sjukperioden inleds t. ex. på en fredag.

Förslaget att hemmafruar och övriga gifta kvinnor oberoende av inkoms­

ten alltid skall vara garanterade grundsjukpenning fr. o. m. dagen efter

insjuknandedagen möter erinran i flera remissyttranden. Riksförsäkrings­

verket anser det inte lämpligt att hemmafruarna får en ytterligare särförmån

och kan inte finna det motiverat att en förvärvsarbetande kvinna tillförsäk­

ras en särskild förmån enbart av den anledningen att hon är gift. I varje fall

Dör enligt verkets mening undantagsregelns tillämpning begränsas till kvin­

nor som bar förvärvsarbete i liten omfattning och därför är placerade i

någon av de lägsta sjukpenningklasserna och som, om do inte försäkrats

Kungl. Maj.ts proposition nr It ti år 1!)C>(i

101

som nu är fallet, eftersom man eljest kommer att belasta en redan tidigare

hårt ansträngd yrkesgrupp med ett arbete som inkräktar på dess viktigaste

uppgifter. Läkarintyg för korttidssjukdom bör sålunda inte begäras annat

än då särskilda skäl härtill föreligger. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om

man kan behålla en så lång läkarintygsfri sjukhjälpstid som sju dagar, när

sjukpenning skall utges för ytterligare två dagar och sjukpenningen dess­

utom är högre än nu. Emellertid måste tillgången på läkare härvid tas i beak­

tande. Verket anser det uppenbart att läkarbristen i regel torde lägga hinder

i vägen för att fordra läkarintyg redan vid någon dags sjukskrivning. Värdet

av läkarintyg vid kortvariga sjukdomsfall torde f. ö. vara starkt begränsat.

Verket tillägger att man över huvud taget måste bedöma försäkrings­

kassornas möjligheter att utöva kontroll vid korta sjukskrivningar som

mycket små.

Ersättningsnivån

Förslaget om utbyggnad av sjukpenningskalan till en övre gräns

som motsvarar taket inom ATP, dvs. ca 39 000 kr., hälsas med tillfredsställel­

se av samtliga remissinstanser. TCO anser det dock vara en brist, att gränsen

inte automatiskt uppjusteras på samma sätt som taket inom ATP. Organisa­

tionen förordar, att en ny sjukpenningklass automatiskt läggs till för varje

3 000-tal kronor som ATP-taket stiger.

Det råder också allmän uppslutning kring förslaget om höjning av

sjukpenningen. I flera remissyttranden understryks dock att den

höjda sjukpenningen kan medföra risk för missbruk, då ersättningsnivån i

vissa lägen blir mycket hög. Vidare uppkommer vissa samordningsproblem

särskilt i förhållande till pensioneringen. Erinringar riktas också mot varia­

tionerna i kompensationsnivån mellan olika inkomstlägen samt mellan

ogifta och gifta.

Riksförsäkringsverket framhåller, att ersättningsnivån blir mycket hög

i synnerhet när det gäller ogifta i de lägre inkomstlägena, en kategori som

torde vara särskilt känslig ur kontrollsynpunkt. Vid inkomster, som nå­

got överstiger 5 000, 5 800, 6 800 och 8 400 kr., blir för ogifta kompensa­

tionen för den bortfallna arbetsinkomsten resp. 92, 97, 98 och 92 % med

utgångspunkt från de antaganden om beskattningen som gjorts i pro­

memorian. Att sådana kompensationsgrader kan komma att fresta till

missbruk, när man samtidigt tar bort karenstiden, är enligt verkets mening

uppenbart. En justering av sjukpenningskalan i dess nedre del skulle där­

för vara önskvärd men torde av tekniska skäl vara svår att åstadkomma.

Verket tillstyrker därför den föreslagna skalan. Utvecklingen av penning­

värdet och övergången till femdagarsvecka torde dock enligt verkets me­

ning göra en översyn av skalan önskvärd inom en nära framtid. Verket

framhåller vidare, att den höjda ersättningsnivån kommer att medföra

inte oväsentliga olägenheter för samordningen med pensioneringen, sär­

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år Wtlti

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

103

så att graden av överkompensation går ned till vad som är ofrånkomligt

med hänsyn till skalans konstruktion. SACO anser att kompensationsgra­

den så långt möjligt bör vara enhetlig i de inkomstlägen, som skalan om­

fattar.

Riksförsäkringsverket uppmärksammar de ersättningsnivåer som upp­

kommer då sjukpenning från den allmänna försäkringen kompletteras

med sjukpenning från försäkringsbolag och understödsföreningar. Med en

kompletterande sjukpenning på t. ex. 5 kr. om dagen, vilket nu ofta före­

kommer, skulle de i promemorian angivna kompensationsgraderna stiga

inte oväsentligt. Verket bedömer de kompensationsgrader som skulle upp­

nås såsom alltför höga för försäkrade i det stora flertalet sjukpenning­

klasser. I vissa inkomstlägen synes enligt verkets mening varje komplette-

ringsförsäkring medföra överförsäkring. Verket anser därför, att det blir

nödvändigt att starkt beskära möjligheterna till kompletteringsförsäkring

vid sidan av den allmänna försäkringen, om sjukförsäkringen byggs ut

enligt förslaget i promemorian. Försäkringsinspektionen yttrar, att förslaget

för de enskilda försäkringsgivarnas del innebär, att en viss del av mark­

naden för privat försäkring går förlorad och att en anpassning av försälj­

ningen till det nya läget måste äga rum. Det kan då kännas frestande att

kompensera en del av den förlorade marknaden genom att minska själv-

riskgraden hos de privata kompletteringsförsäkringarna och i vissa fall

helt utplåna denna. En sådan utveckling måste enligt inspektionens me­

ning med all makt förhindras. Folksam anför, att den likställighet som

eftersträvats i promemorian inte lett till att skillnaderna mellan olika ar-

betstagargrupper helt utjämnats. Folksam konstaterar därför med till­

fredsställelse att hinder inte föreligger mot att den kvarstående skillnaden

elimineras genom arbetstagarnas egna åtgärder.

Förslaget om höjning av grundsjukpenningen lämnas i allmän­

het utan erinran. Några remissinstanser anför dock vässa synpunkter på

hemmafruarnas sjukpenningförsäkring och berör i det sammanhanget

deras frivilliga sjukpenningförsäkring.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att grundsjukpenningen,

även om den höjs till 6 kr., utgör en mycket begränsad hjälp för hemma­

fruarna, vilkas verkliga behov av ekonomisk hjälp under sjukdom är mycket

svårt att fastställa. För kortare sjukperioder torde det i många fall vara

möjligt att ordna hemmets skötsel utan att ett reellt ekonomiskt ltompen-

sationsbehov uppkommer, medan längre sjukperioder ofta kan innebära

en svår belastning på familjeekonomin. Det borde därför övervägas att för

denna kategori förbättra ersättningsnivån vid de längre sjukdomsfallen

och att förbättra resurserna för hemhjälpsorganen. Enligt riksförbundets

mening kan det övervägas om inte grundsjukpenningen generellt bör höjas

till en nivå motsvarande folkpensionerna, t. ex. 10 kr. om dagen. En mot­

svarande sänkning av' tilläggssjukpenningcn skulle bli en given konsekvens

105

sjuklöneförmåner förbättrade, om man bortser från den blygsamma höjning­

en av moderskapspenningen, utgår SR från att dessa tjänstemän får kompen­

sation för den höjning av sjukförsäkringsavgiften som de kommer att drab­

bas av.

Riksförsäkringsverket anser, att uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften

är väl avvägd med utgångspunkt från de beräkningar som redovisats i pro­

memorian. Verket tillstyrker att lönetaket vid beräkning av arbetsgivarav­

gift till sjukförsäkringen knyts till basbeloppet. Enligt verkets mening är

det en fördel att ha ett gemensamt lönetalc vid beräkning av arbetsgivarav­

gifterna till ATP samt till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. De framlagda

förslagen kommer att aktualisera ännu längre gående förenklingar och ett

ytterligare förenhetligande av avgiftsunderlaget. Målet bör vara att samt­

liga i arbetsgivaravgiften ingående avgifter beräknas på ett enda avgifts­

underlag. De kvarstående hindren för att uppnå detta mål är dels det bas-

beloppsavdrag, som skall göras vid fastställande av ATP-underlaget, dels

de nuvarande oenhetliga reglerna om vilka personers löner som skall med­

räknas i avgiftsunderlagen. Dessa hinder är enligt verkets mening av sådan

natur att de inte kan undanröjas i förevarande sammanhang.

Svenska arbetsgivareföreningen kan inte godta den enligt föreningens me­

ning godtyckliga och olämpliga omfördelning av kostnaderna som före­

slagits. En ändring av grunderna för kostnadsfördelningen anses under

alla omständigheter vara en så genomgripande reform, att den förutsätter

en parlamentarisk utredning. Den måste vidare ses i samband med skatte­

systemets utformning i stort. Föreningen erinrar om att den principiella

diskussion om avgifts- och skattesystemets utformning, som inleddes av

allmänna skatteberedningen, ännu inte slutförts. En dylik diskussion är av-

många skäl nödvändig, och föreningen beklagar att man söker förskjuta

förutsättningarna härför genom förslag av den art som nu framlagts. I

fråga om detaljerna i det föreslagna finansieringssystemet framhåller ar­

betsgivareföreningen, att någon motivering inte anförts till stöd för utta­

landet i promemorian att löntagarnas avgifter och statsbidraget i princip

inte bör påverkas av reformen. Vidare framhålls att karenstidsreformen

tillför försäkringen ett nytt moment, som gör den mer utsatt tör missbruk

än tidigare. Därigenom ökas inte blott de egentliga försäkringsutgifterna

utan också frånvarokostnaderna för företagen. Föreningen anser det rim­

ligt, att detta moment finansieras med egenavgifter. Föreningen anser slut­

ligen att anledning helt saknas att ålägga arbetsgivarna alt bidra med ytter­

ligare 166 milj. kr. för finansiering av sjukvårdsersättningen — en del av-

försäkringen för vilken reformen inte medför några kostnadsökningar —

och därigenom frångå nuvarande principer för finansiering av sjukförsäk­

ringen. Sveriges hantverks- och industriorganisation kan inte acceptera de

i promemorian förordade fördelningsgrunderna. Organisationen vänder sig

mot dels de föreslagna nya grunderna för finansiering av sjukvårdsersätt-

Kanyl. Maj.ts proposition nr 113 år 1066