Prop. 1966:128

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

1

Nr 128

Knngl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

vissa gemensamhetsanläggningar m. m., given Stock­ holms slott den 30 september 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till

1) lag om vissa gemensamhetsanläggningar; 2) lag om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensam­ hetsanläggningar ;

3) lag angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;

4) lag angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

5> lag angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelsen;

6) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypo- teksföreningar;

7) förordning angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till lag om vissa gemensamhetsanlägg­ ningar med syfte att reglera frågor om samverkan mellan fastigheter för utförande, underhåll och drift av anläggningar, som är av stadigvarande betydelse för fastigheterna. Som exempel anges i förslaget parkeringsanlägg- ningar, förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1.966. 1 samt. Nr 12S

2

Meningen är, att det skall bli möjligt att skapa ett i princip oupplös-

ligt samband mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna. Eu så­

dan fastighet får alltså inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att

delaktigheten i anläggningen följer med. I första hand avses, att ett fri­

villigt samgående skall få starkare rättsverkningar än f. n. I vissa fall skall

fastighet dock kunna anslutas även utan ägarens samtycke. Utrymme för

anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk

tvångsvis. Förslaget innehåller vidare närmare bestämmelser om de berörda

fastighetsägarnas inbördes rättigheter och skyldigheter i övrigt.

För prövning av att förutsättningarna för att inrätta en gemensamhets-

anläggning föreligger föreslås en förrättningsform, som i åtskilliga hänse­

enden påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbild­

ning och om enskilda vägar. Byggnadsnämnden får ett avgörande inflytande

på frågan om anläggningen skall komma till stånd.

När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organi­

seras fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats

efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar

enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. Flera betydelsefulla

förenklingar föreslås emellertid.

För att få medel till verksamheten skall samfälligheten ha rätt att taxe­

ra ut bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åt­

njuta förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas

fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i en särskild förmånsrättslag.

De nya bestämmelserna föranleder följdändringar i lagstiftningen om ban­

ker och vissa andra kreditinrättningar.

I detta sammanhang föreslås också regler för lån från sparbanker och

jordbrukets kreditkassor mot säkerhet av företagsinteckning. Förslaget är

föranlett av den nya lagstiftningen om företagsinteckning.

Samtliga förslag avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Kangl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

3

1) Förslag

till

Lag

om vissa gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser

1

§•

Efter prövning vid förrättning enligt denna lag kan inrättas för två

eller flera fastigheter gemensam anläggning av stadigvarande betydelse för

dem, såsom parkeringsanläggning, förbindelseled, gårdsutrymme, lekplats,

anordning till skydd mot grundvatten, ledning, värmeanläggning eller tvätt­

stuga (gemensamhetsanläggning). Lagen gäller dock ej anläggning för vat­

tenförsörjning eller avlopp och ej heller anläggning, vars inrättande ge­

mensamt för två eller flera fastigheter kan enligt särskilda bestämmelser

prövas av domstol eller annan myndighet.

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt, som är inskriven, och på sådan rätt till ofri tomt i stad som ut­

gör fast egendom. Som ägare anses innehavaren av rättigheten. I fråga

om upplåtelse av utrymme för anläggning och ersättning med anledning

därav likställes område, som ej ingår i fastighetsindelningen, med fastig­

het. Den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan ve­

derlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att

äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastig­

hetens ägare.

2

§.

I gemensamhetsanläggning deltaga de fastigheter vilkas ägare äro ense

därom.

Fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan skall deltaga oberoende av

ägarens samtycke, om ägaren till annan fastighet, som är belägen inom

sådant område och skall deltaga, yrkar det och anläggningen är av syn­

nerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av vardera fastigheten. Fastighet

inom stadsplan eller byggnadsplan skall vidare deltaga, om ägaren yrkar

det och anläggningen är av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga

utnyttjande.

Föreligga enligt vad ovan sagts förutsättningar för inrättande av ge­

mensamhetsanläggning för två eller flera fastigheter, kan ägaren till annan

fastighet få denna ansluten till anläggningen, om ökad kostnad eller annan

olägenhet, som är av betydelse, icke därigenom uppstår för någon av de

andra fastigheterna.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

3 §•

För gemensamhetsanläggning behövligt utrymme skall vid förrättning­

en bestämmas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller i annan

fastighet och är därigenom att anse som upplåtet för anläggningen. Utrym­

met får tagas i anspråk utan hinder av den rätt till fastigheten som kan

tillkomma annan.

Utan fastighetsägarens medgivande får annat utrymme ej bestämmas än

som fordras med hänsyn till sådan fastighet som kan anslutas enligt 2 §

andra stycket och ej heller utrymme tagas i anspråk i fastighet som där­

igenom skulle åsamkas betydande olägenhet, utan att anläggningen be-

höves för bebyggelse, som är av större omfattning eller eljest av väsentlig

betydelse från allmän synpunkt, och anläggningen icke kan utföras på

annat sätt utan att kostnaden ökas avsevärt.

Det i andra stycket föreskrivna kravet på medgivande från fastighets­

ägaren gäller även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än

rätt för fordran i den mån hans rätt beröres av upplåtelsen.

4 §•

För upplåtelse i fastighet av utrymme för gemensamhetsanläggning samt

för annat intrång, som orsakas fastigheten genom anläggningens utföran­

de eller begagnande, skall ersättning utgå till fastighetens ägare. Motsva­

rande rätt till ersättning tillkommer innehavare av annan särskild rätt till

fastigheten än rätt för fordran. Även annan skada som genom upplåtelsen

uppkommer för ägaren eller för innehavaren av rättigheten skall ersättas.

5 §•

De fastigheter för vilka gemensamhetsanläggning inrättas utgöra en

samfällighet för anläggningens utförande, underhåll och drift.

Fastighet tillkommande rätt till anläggningen, rätten i samfälligheten

däri inbegripen, hör till fastigheten.

6

§•

Gemensamhetsanläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att

dess ändamål kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig

kostnad. Åtgärd för att underlätta framtida tillbyggnad eller ökat utnytt­

jande av anläggningen får vidtagas, om åtgärden föranleder endast ringa

ökning av kostnaden.

Anläggning får ej inrättas i strid mot fastställd plan eller bestämmelser

för markens bebyggande eller så att ändamålsenlig bebyggelse eller lämp­

lig planläggning försvåras.

7 §•

Kostnaderna för gemensamhetsanläggnings utförande, underhåll och drift

skola fördelas mellan ägarna till de fastigheter, som äro anslutna till an­

läggningen, efter andelstal, bestämda enligt vad som är skäligt med hän­

syn till det behov som beräknas bli tillgodosett för varje fastighet genom

anläggningen. Andelstalet för varje fastighet fastställes vid förrättningen.

Kan genom mätning eller på liknande sätt bestämmas i vilken omfattning

anläggningen under viss tid utnyttjats för varje fastighet, äger dock sam­

fälligheten, om särskilda skäl icke föranleda annat, besluta att underhålls-

o

och driftskostnader som belöpa på nämnda tid skola fördelas efter ^aije

fastighets utnyttjande av anläggningen.

Vid förrättningen skall bestämmas i vad mån bidrag till kostnaderna

skall kunna utgå ur de anslutna fastigheterna med sådan förmånsrätt som

avses i lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt för fordringar

enligt denna lag. Sådan förmånsrätt får fastställas att i varje ansluten

fastighet gälla intill belopp, som motsvarar den ökning av fastighetens värde

anslutningen beräknas medföra, dock högst vad som belöper på fastigheten

av den beräknade kostnaden för anläggningens utförande och längst under

den tid anläggningen med sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat.

Övergår fastighet till ny ägare, svarar denne, utom i fall som anges i

26 § första stycket, icke för bidrag som förfallit till betalning före den

bestämda tillträdesdagen eller, om han inropat fastigheten på exekutiv auk­

tion, före försäljningsdagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

8

§•

Gemensamhetsanläggning skall brukas i överensstämmelse med sitt än­

damål och de närmare förskrifter som meddelas för att vinna detta. Kan

anläggning ej helt tillgodose de anslutna fastigheternas behov, skall be­

gränsning av deras rätt att utnyttja anläggningen bestämmas efter andels-

talen.

9 §•

Därest rörande fastighet träffas överenskommelse om eller lämnas med­

givande till åtgärd som avses i denna lag, skall avgörandet vid förrättning­

en grundas härpå. Vad nu sagts gäller dock ej i den mån åtgärden strider

mot beslut i fråga som avses i 17 § andra stycket eller bestämmelse i 7 §

andra stycket åsidosättes och ej heller i det fall att fastigheten häftar för

fordran eller annan rättighet, såvida innehavare av sådan fordran eller

rättighet icke samtycker till åtgärden eller denna är väsentligen utan be­

tydelse för hans rätt.

Förrättning

10

§.

Framställning om förrättning göres av ägaren till fastighet, som uppges

vara i behov av den med framställningen avsedda anläggningen, eller av

byggnadsnämnden.

Vid förrättningen får talan föras av ägaren till fastighet, som saken kan

angå. I fråga om fastighet, i vilken utrymme för anläggningen kan bli upp­

låtet, äger även innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än rätt

för fordran föra talan i den mån hans rätt beröres.

11

§•

Framställning om förrättning göres skriftligen hos länsstyrelsen i det

län där fastighet, som saken kan angå, är belägen.

1 framställningen skall anges den anläggning som avses bli inrättad.

Är det uppenbart, att framställningen icke kan upptagas till prövning,

skall den omedelbart avvisas.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

12

§.

Avvisas ej framställning om förrättning, förordnar länsstyrelsen förrätt-

ningsman.

Till förrättningsman utses person, som äger den kunskap och erfarenhet

som uppdraget kräver samt även i övrigt är lämplig till detta.

13 §.

Om förrättningsmannen finner, att medverkan av gode män behöves,

eller om sakägare påkallar sådan medverkan och oskäligt dröjsmål icke

föranledes därav, skall förrättningsmannen biträdas av två gode män.

Dessa utses av förrättningsmannen bland dem som äro valda till nämnde­

män, ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar.

Gode männen behöva dock ej deltaga i handläggningen beträffande fråga

av förberedande natur eller i åtgärd under förrättningen, för vilken deras

medverkan uppenbart saknar betydelse.

Deltaga gode män, äga bestämmelserna i det följande om förrättnings­

man motsvarande tillämpning på honom jämte gode männen, om annat ej

framgår.

Bestämmes att gode män skola medverka, rubbas icke därigenom vad

som dessförinnan beslutats eller verkställts under förrättningen.

14 §.

Förrättningsmannen skall utreda vilka som äro sakägare och i förrättnings-

protokollet anteckna dem och de förhållanden på vilka deras ställning som

sakägare grundas.

15 §.

Förrättningen sker vid sammanträde med sakägarna. Åtgärder av för­

beredande art få dock vidtagas och beslut meddelas i annan ordning än

vid sammanträde. Förekomma ej stridiga intressen i saken eller är det

uppenbart att anläggningen icke kan tillåtas, fordras ej sammanträde.

Vid sammanträde skola sakägarna erhålla tillfälle att utveckla sin talan

och förebringa utredning, som är av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna.

Sammanträde hålles där fastigheterna äro belägna men får, när det

kan ske utan olägenhet, hållas på annan plats.

16 §-

Förrättningsmannen skall söka åstadkomma överenskommelse mellan

sakägarna. Sådan överenskommelse skall upprättas skriftligen samt un­

dertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Den skall

fogas vid förrättningsprotokollet.

17 §'

Föreligga från andra synpunkter än som avses i 6 § andra stycket för­

utsättningar för att inrätta gemensamhetsanläggning, skall förrättnings­

mannen, innan saken slutligen prövas, hänskjuta ärendet till byggnads­

nämnden för prövning enligt angivna lagrum. Förrättningsmannen skall

därvid lämna byggnadsnämnden uppgift om de fastigheter för vilka an­

läggningen är avsedd samt sådan beskrivning av anläggningen med angi­

vande av läge, storlek och beskaffenhet i övrigt som fordras för nämndens

bedömande.

7

Finner byggnadsnämnden, att hinder mot anläggningen ej möter enligt

6 § andra stycket, skall nämnden lämna medgivande till anläggningen.

Även om denna strider mot plan eller bestämmelser för markens bebyggan­

de, får sådant medgivande lämnas, när särskilda skäl föreligga och bygg­

nadsnämnden äger medge avvikelse från planen eller bestämmelserna en­

ligt vad som i allmänhet gäller.

"Talan mot beslut, varigenom byggnadsnämnden vägrat medgivande till

anläggningen eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar av­

vikelse från förrättningsmannens förslag, föres hos länsstyrelsen genom

besvär. Länsstyrelsen äger icke mot byggnadsnämndens mening medge

anläggningen i strid mot fastställd generalplan eller stadsplan.

18 §.

Har medgivande enligt 17 § helt eller delvis vägrats eller möter annat

hinder mot anläggningens inrättande, skall förrättningsmannen så snart

det kan ske besluta att inställa förrättningen. Föreligga förutsättningar

för att inrätta anläggningen, skall saken avgöras genom anläggningsbe-

slut.

1 anläggningsbeslut skall anges

1. anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt;

2. de fastigheter för vilka anläggningen är gemensam;

3. utrymme som upplåtes för anläggningen;

4. ersättning för upplåtelse av utrymme och för annat intrång genom

anläggningens utförande eller begagnande;

5. ersättning för annan skada som genom upplåtelsen uppkommer för

ägaren till fastigheten eller innehavare av annan särskild rätt till denna

än rätt för fordran;

6. varje ansluten fastighets andelstal;

7. det belopp för vilket förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet och

den tid under vilken det får ske;

8. för den händelse anläggningen skall vara av begränsad varaktighet,

den tid under vilken den skall bestå;

9. om med anläggningens utförande skall kunna anstå mer än fem år

från den dag beslutet vinner laga kraft, den tid inom vilken anläggningen

senast skall vara utförd.

19 §.

Förrättningsmannen och särskilt tillkallad sakkunnig äga erhålla ersätt­

ning, innefattande skäligt arvode och gottgörelse för behövliga kostnader.

Gode männen äga erhålla ersättning enligt de bestämmelser som gälla för

gode män vid lantmäteriförrättningar. Ersättningarna utom arvode till för­

rättningsmannen skola när det påfordras utges i förskott av den som gjort

framställning om förrättningen.

Förrättningskostnaderna skola, om anläggningsbeslut meddelas, bäras

av ägarna till de anslutna fastigheterna efter varje fastighets andelstal.

Inställes förrättning, skola kostnaderna betalas av den som gjort fram­

ställning om förrättningen eller, om byggnadsnämnden påkallat förrätt­

ningen, av kommunen. När det är skäligt på grund av särskilda omstän­

digheter, få kostnaderna dock fördelas på annat sätt.

Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas i samband med an-

läggningsbeslutet eller beslutet om förrättningens inställande. Beträffande

förskott kan beslut meddelas även under förrättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

20

§.

Bestämmelserna i 2 kap. 2 § första stycket, 4, 8, 9 och It §§, 3 kap. 1 §,

2 § första stycket och andra stycket första punkten, 3 och 4 §§, 6 § första

stycket, 8, 9 och 13 §§, 16 kap. 2 § samt 18 kap. 3 § första stycket lagen

den 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet äga motsvarande

tillämpning på förrättning enligt denna lag.

Utöver den rätt som enligt 2 kap. 11 § lagen om delning av jord å landet

tillkommer förrättningsmän och sakkunniga äga dessa, i den mån det be-

höves för förrättningens utförande, erhålla tillträde till byggnad, som be-

röres av förrättningen.

Om anläggningsbeslut eller beslut om förrättningens inställande icke

meddelas vid sammanträde, skall det meddelas på tid och plats som till­

kännagivits vid sammanträde eller varom sakägarna underrättats skrift­

ligen eller i annan ordning som bestämts vid sammanträde. Detsamma

gäller beslut, beträffande vilket besvärstiden räknas från dagen för beslu­

tets meddelande. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad som skall

iakttagas för fullföljd av talan. Om anläggningsbeslut skall förrättnings-

mannen omedelbart underrätta byggnadsnämnden.

21

§.

Talan mot beslut, som meddelats av förrättningsmän, föres genom be­

svär hos den ägodelningsrätt inom vars domkrets fastigheterna äro belägna

eller, om fastigheterna ligga inom skilda domkretsar, hos den av ägodel-

ningsrätterna inom vars domkrets huvuddelen ligger. Mot beslut, varige­

nom jäv mot förrättningsmän ogillats, föres dock talan hos ägodelnings-

domaren. Klagande skall inkomma med besvärsinlaga till ägodelningsdo-

maren inom trettio dagar från den dag då anläggningsbeslutet eller beslu­

tet om förrättningens inställande meddelades eller, när under förrättningen

meddelats beslut, varigenom jäv mot förrättningsmän ogillats eller sak­

kunnig tillkallats eller fråga om förskjutande av ersättning till förrätt-

ningsman eller sakkunnig prövats, från den dag då detta beslut med­

delades.

Byggnadsnämnden äger föra talan mot anläggningsbeslut på den grund

att beslutet strider mot avgörande i fråga som avses i 17 § andra stycket.

I fråga om förfarandet i målet och talan mot beslut som meddelas "i det­

ta gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet beträffande avslutad

jorddelningsförrättning eller, om talan avser beslut om ogillande av jäv

mot förrättningsmän, bestämmelserna i 21 kap. 29 § andra stycket och

50 § lagen om delning av jord å landet. Mot ägodelningsrätts beslut i dit

fullföljd fråga om tillkallande av sakkunnig får talan ej föras.

Samfällighet

22

§.

Samfällighet förvaltas av fastighetsägarna efter vad de gemensamt be­

stämma.

Kär fastighetsägare begär det, skola fastighetsägarna genom beslut på

sådan samfällighetsstämma som anges nedan utse styrelse för handha-

vande av samfällighetens angelägenheter samt antaga firma, under vilken

verksamheten skall bedrivas, ävensom bestämma den ort där styrelsen

9

skali ha sitt säte. Styrelsen skall bestå av en eller flera ledamöter. Firman skall uttrycka samfällighetens ändamål och vara lämplig i övrigt samt tydligt skilja sig från andra förut anmälda eller registrerade firmor. Sty­ relsens säte skall förläggas till ort inom det län där fastigheterna eller huvuddelen av dem är belägen. Beslutet skall anmälas till länsstyrelsen i det län där samfällighetens styrelse skall ha sitt säte. Vid anmälan skall fogas styrkt avskrift av det stämmoprotokoll som upptager beslutet samt av anläggningsbeslutet jämte bevis, att detta vunnit laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse. När anmälan behörigen skett, kan samfällig- heten förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Endast styrelsen äger därefter företräda samfälligheten i förhållande till tredje man. Beträffan­ de samfälligheten gälla i övrigt bestämmelserna i 23—34 §§.

23 §.

Fastighetsägarna äga skilja styrelseledamot från hans uppdrag före ut­ gången av den tid för vilken han blivit utsedd. Skiljande från styrelseupp­ drag, val av ny styrelseledamot och annan ändring i förhållande som tidigare anmälts skola anmälas till länsstyrelsen.

Styrelsen äger utse särskild firmatecknare, om fastighetsägarna ej be­ slutat annat. Bemyndigande att teckna firma kan av styrelsen återkallas när som helst. Styrelsen skall till länsstyrelsen anmäla särskilt utsedd firmatecknare och återkallelse av bemyndigande att teckna firma.

24 §.

Det åligger styrelsen att i överensstämmelse med fastighetsägarnas be­ slut, i den mån dessa icke strida mot lag eller mot anläggningsbeslutet, utöva de befogenheter som tillkomma samfälligheten i förhållande till fas­ tighetsägarna, ombesörja arbete som fordras för samfälligheten, tillse att de förmåner som samfälligheten har till uppgift att bereda fastighetsägarna komma dessa till godo utan att någon fastighetsägare missgynnas, uttaga fastighetsägarnas bidrag, låta föra samfällighetens räkenskaper enligt vad som i allmänhet gäller om bokföring och i övrigt handha samfällighetens angelägenheter.

Som styrelsens beslut gäller den mening om vilken de flesta röstande förena sig vid sammanträde. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som biträdes av ordföranden vid sammanträdet.

Styrelseledamot äger ej taga befattning med angelägenhet, vari han äger ett väsentligt intresse som strider mot samfällighetens.

25 §.

Om fastighetsägarna ej besluta annat, uttaxeras deras bidrag genom att styrelsen årligen upprättar och på samfällighetsstämma ger fastighetsägar­ na del av debiteringslängd, upplagande det belopp som skall uttaxeras, vad därav belöper på varje fastighetsägare och tiden för inbetalningen.

Förslå ej tillgängliga medel till betalning av klar och förfallen skuld för vilken samfälligheten svarar, åligger det styrelsen att ofördröjligen upprätta och på stämma ge fastighetsägarna del av särskild debiteringslängd samt att omedelbart uttaga vad som fordras.

Försumma styrelsens ledamöter vad som åligger dem enligt andra styc­ ket, äro de solidariskt ansvariga för skulden. Är försummelsen uppenbar, skall länsstyrelsen på borgenärens yrkande förordna syssloman att debitera

lj- Biliang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

och uttaga erforderligt belopp. Även om sådan försummelse ej föreligger,

skall syssloman förordnas när det fordras för att förmånsrätt för skulden

enligt lagen om förmånsrätt för fordringar enligt denna lag skall kunna

göras gällande. Om förmånsrätt kunnat göras gällande på borgenärens för­

anstaltande, får bidrag som utgått med förmånsrätt ej sammanblandas med

andra tillgångar i samfälligheten eller tagas i mät för annan borgenärs

fordran. Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes

av länsstyrelsen.

26 §.

Kan bidrag, som påförts ägare till fastighet enligt 25 §, ej uttagas hos

honom, fördelas bristen mellan övriga fastighetsägare i förhållande till de­

ras inbördes bidragsskyldighet. För brist från fastighet, som övergått till ny

ägare annorledes än genom försäljning på exekutiv auktion, är dock den

nye ägaren ansvarig före ägarna till övriga fastigheter, om bidraget förfallit

till betalning inom ett år före den bestämda tillträdesdagen och icke kan

utgå med förmånsrätt i fastigheten enligt lagen om förmånsrätt för ford­

ringar enligt denna lag. Bristen fördelas genom ny debiteringslängd. Inbe­

talas bidraget senare helt eller delvis från den fastighet, vars ägare det på­

förts i debiteringslängd enligt 25 §, skall det influtna beloppet tillgodoräknas

ägarna till de fastigheter, från vilka bristen täckts, i förhållande till vad

som utgått från varje fastighet.

Anser fastighetsägare att uttaxering eller fördelning ej överensstämmer

med lag eller med beslut som fattats med stöd därav, äger han väcka talan

om rättelse inom fyra veckor från den dag då debiteringslängden framlades

på stämma.

Om rätten ej i samband med talan som avses i andra stycket förordnar

annat, får debiterat och till betalning förfallet belopp uttagas enligt utsök-

ningslagens bestämmelser om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts

genom dom som äger laga kraft.

27 §.

Fastighetsägares rätt att deltaga i handhavandet av samfällighetens ange­

lägenheter utövas på samfällighetsstämma.

Den som underlåtit att i rätt tid fullgöra sin bidragsskyldighet får del­

taga i förhandlingarna men äger ej rösträtt, innan han fullgjort vad han

eftersatt.

Fastighetsägare eller annan får icke, själv eller genom ombud eller som

ombud, deltaga i behandling av angelägenhet, vari han äger ett väsentligt

intresse som strider mot samfällighetens.

28 §.

Fastighetsägarna kallas till samfällighetsstämma av styrelsen. I kallelse

skall anges vilka ärenden som skola behandlas samt tid och plats för stäm­

man. Kallelse skall ske i så god tid före stämman att fastighetsägarna erhålla

skäligt rådrum.

Finnes ej styrelse eller underlåter styrelsen att utfärda kallelse till stäm­

ma i enlighet med vad som kan ha bestämts därom, skall länsstyrelsen på

anmälan av fastighetsägare utlysa stämman. Om minst en femtedel av samt­

liga röstberättigade fastighetsägare, med uppgift om de ärenden som skola

behandlas, hos styrelsen påfordrar att stämma hålles, skall styrelsen inom

en vecka utfärda kallelse. Sker det ej, skall länsstyrelsen på anmälan av

fastighetsägare utlysa stämma.

11

På fastighetsägares begäran skall förrättningsmannen i samband med förrättningens slutförande hålla sammanträde med fastighetsagarna tor utseende av styrelse. Sådant sammanträde anses som stamma. Beslut som fattas därvid gäller dock endast under förutsättning att anlaggmngsbeslutet vinner laga kraft eller ändå skall lända till efterrättelse.

29

§•

Varje röstberättigad fastighetsägare, som själv eller genom ombud ar närvarande på samfällighetsstämma, äger rösträtt i förhållande till det tor hans fastighet bestämda andelstalet. Dock får ej någons röstetal överstiga en femtedel av det sammanlagda röstetalet för samtliga på stämman narvarande röstberättigade fastighetsägare. . ...

Som stämmans beslut gäller den mening som erhållit det högsta röste­ talet utom i fall för vilka fastighetsägarna bestämt annat. Vid lika röste­ tal avgöres val genom lottning och gäller i andra frågor den mening som biträdes av de flesta röstande eller, vid lika antal röstande, av stammans ordförande. ... ...

Över beslut som fattas på stämma skall genom styrelsens forsorg loras protokoll, vilket skall hållas tillgängligt för fastighetsägarna senast tva veckor efter stämman.

30 §.

Styrelsen är skyldig att på samfällighetsstämma lämna de upplysningar om samfällighetens verksamhet som fastighetsägare begär och som kunna vara av betydelse för fastighetsägarna.

Oavsett om för samfälligheten meddelats särskilda bestämmelser angå­ ende revision, äger fastighetsägare, som hos styrelsen påkallar granskning av samfällighetens böcker, räkenskaper eller andra handlingar, få del av dessa på lämpligt sätt.

31 §.

Anser styrelseledamot eller fastighetsägare, att beslut som fattats på sam­ fällighetsstämma icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot ]ao- eller mot anläggningsbeslutet, äger han vid rätten föra talan mot stam- mobeslutet. Grundas talan på att beslutet icke tillkommit i behörig ordning eller att det eljest kränker endast fastighetsägares rätt, skall talan väckas inom fyra veckor från beslutets dag vid påföljd att beslutet eljest är gäl­ lande. ... .

När talan väckts, äger rätten förordna att beslutet tills vidare ej lar verk­ ställas. _ .. ...

Dom, varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats, galler aven tor fastighetsägare som ej fört talan.

32 §.

Angående skyldighet för styrelseledamot eller annan som ägt företräda samfälligheten eller revisor eller tastighetsägarc att ersätta skada, som han tillskyndat samfälligheten, fastighetsägare eller tredje man, samt angående talan om sådan ersättning äger vad som för motsvarande fall är föreskrivet i fråga om ekonomisk förening tillämpning.

33 §.

Skall styrelse utses men har del ej skett eller har styrelseledamot avgått eller hans uppdrag i annat fall upphört och är styrelsen ej ändock beslutför,

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

12

äger länsstyrelsen, på yrkande av någon vilkens rätt är beroende av att

behörig styrelse finnes, förordna syssloman att antingen ensam eller jäm­

te de styrelseledamöter som kunna finnas handha sanifällighetens angelä­

genheter och företräda samfälligheten såsom styrelse.

Handhas sanifällighetens angelägenheter på sådant sätt att anläggningen

icke kan utnyttjas i den omfattning anläggningsbeslutet anger, äger läns­

styrelsen på begäran av fastighetsägare förordna syssloman att omhänder -

ha förvaltningen. Sådant förordnande får meddelas endast om fastighets­

ägaren visar att stämmobeslut påkallats i syfte att åstadkomma rättelse

utan att sådan likväl kommit till stånd inom skälig tid. Underlåtes åtgärd,

som fordras för att undvika betydande skada eller olägenhet, kan likväl

syssloman förordnas omedelbart, om stämmobeslut ej kan avvaktas med

hänsyn till sakens brådskande beskaffenhet.

Syssloman äger av samfälligheten uppbära arvode, som bestämmes av

länsstyrelsen.

Iiiingl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

34 §.

Kallelse och annat meddelande anses ha kommit till fastighetsägares

kännedom, om handlingen avlämnats på posten i betalt brev, ställt till

fastighetsägarens vanliga adress eller till hans fastighet om annan adress

ej är känd.

Verkställighet m. m.

35 §.

o Beslut, som meddelats av förrättningsman och som vunnit laga kraft,

får med iakttagande av bestämmelserna i det följande verkställas såsoni

lagakraftvunnen dom.

Ha besvär anförts mot anläggningsbeslut, äger rätten förordna, att be­

slutet utan hinder av den förda talan skall lända till efterrättelse från dag,

som rätten bestämmer med iakttagande av att fastighetsägare eller annan

vars rätt beröres får skäligt rådrum. Sådant förordnande får meddelas

endast på yrkande av någon som ställer betryggande säkerhet för den er­

sättning, som kan komma att bestämmas utöver vad anläggningsbeslutet

föreskriver, jämte ränta samt för det skadestånd, som han kan bli skyldig

att utge, om beslutet ändras på annat sätt.

Förordnande enligt andra stycket får meddelas utan huvudförhandling.

Innan förordnande meddelas, skola sakägarna erhålla tillfälle att yttra sig.

Rätten skall i samband med målets avgörande pröva, om förordnandet allt­

jämt skall bestå. Talan mot ägodelningsrätts beslut under rättegången i frå­

ga som avses här föres särskilt. Mot hovrätts beslut i fråga angående för­

ordnande enligt andra stycket får talan ej föras.

36 §.

Ersättning enligt 4 § skall erläggas inom tre månader efter det att an­

läggningsbeslutet vann laga kraft. Har enligt 35 § andra stycket förordnats,

att anläggningsbeslut skall lända till efterrättelse utan hinder av förd ta­

lan, skall den däri bestämda ersättningen erläggas inom tre månader efter

det att förordnandet vann laga kraft. Om ersättningen slutligt bestämmes

till högre belopp, gäller om erläggande av det överskjutande beloppet vad

13

som är föreskrivet i första punkten här ovan. Erlägges ersättning efter Lid som nu angivits eller, om tillträde skett tidigare, efter tiden härför, skall därjämte utges sex procent årlig ränta, i förra fallet från den bestämda tidens utgång och i senare fallet från tillträdesdagen. Ersättning, ränta däri inbegripen, utges till den ersättningsberättigade, om annat ej följer av andra stycket nedan.

Om fastighet på vilken anläggningen skall inrättas häftar för fordran, skall förrättningsmannen eller, när anläggningsbeslutet meddelats av dom­ stol, denna förordna att sådan ersättning som enligt 4 § utgår för upplåtelse av utrymme till anläggningen och annat intrång genom anläggningens ut­ förande eller begagnande jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen för fördelning. Detta gäller dock icke, om ersättningens utbetalande till den därtill berättigade medgivits av samtliga fordringshavare eller är väsent­ ligen utan betydelse för dem. I fråga om ordningen för och verkan av för­ delningen äga bestämmelserna om upplåtelse av nyttjanderätt eller servi­ tutsrätt enligt lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation motsva­ rande tillämpning. Har förordnande om nedsättning meddelats men fördel­ ning ännu ej skett, utgör förordnandet ej hinder mot utbetalning till den er­ sättningsberättigade, om medgivanden från fordringshavarna företetts hos länsstyrelsen.

Innan ersättning till fullo erlagts i föreskriven ordning, får upplåtet ut­ rymme ej tillträdas utan medgivande av den vilkens rätt beröres. Har enligt 35 § andra stycket förordnats, att anläggningsbeslut skall lända till efter­ rättelse utan hinder av förd talan, fordras för tillträde att den i detta beslut bestämda ersättningen erlägges. Vad sålunda erlagts får sedermera ej åter­ krävas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

37 §.

Har inom ett år efter det att anläggningsbeslutet vunnit laga kraft ersätt­ ningen för upplåtet utrymme ej till fullo erlagts i föreskriven ordning och har ej heller någon som i beslutet tillerkänts sådan ersättning begärt verk­ ställighet av beslutet i denna del, är beslutet förfallet.

Anläggningsbeslutet är likaledes förfallet, om anläggningen ej utförts inom fem år efter det att beslutet vunnit laga kraft eller inom den längre tid som bestämts i anläggningsbeslutet. Vid förrättning, som begärts före tidens utgång, får dock anstånd med anläggningens utförande medges för ytterligare högst fem år. Tid för talan mot beslut i fråga som avses här räknas från dagen för beslutet.

Erlagd ersättning får ej återkrävas på den grund att anläggningsbeslutet förfallit till följd av bestämmelse här ovan.

38 §.

Angående anläggningsbeslut, som vunnit laga kraft eller som ändå skall lända till efterrättelse, skall anteckning göras i fastighetsboken för varje fastighet som beröres av beslutet. Har beslutet förfallit eller av annan an­ ledning upphört att gälla, skall även detta på anmälan antecknas.

14

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

Verkan av ändrade förhållanden

39 §.

Inträda, sedan anläggningsbeslut vunnit laga kraft, ändrade förhållan­

den av beskaffenhet att i väsentlig mån inverka på fråga, som avgjorts ge­

nom beslutet, kan frågan prövas vid ny förrättning.

Vid den nya förrättningen får vid bedömande av fråga om fastighets

fortsatta anslutning till anläggningen eller om minskning av fastighets an-

delstal hänsyn ej tagas till sådan ändring av fastighetens bebyggelse eller

användning som kan antagas ha skett i syfte att erhålla utträde eller ned­

sättning av fastigheten åvilande bidragsskyldighet.

Är vid den nya förrättningen endast fråga om ändring, som icke påverkar

bebyggelsens utformning eller markanvändningen i övrigt, får frågan av­

göras utan att byggnadsnämndens medgivande enligt 17 § inhämtas.

40 §.

Beslutas ändring angående vilka fastigheter som skola vara anslutna

till anläggning och är den till anläggningen knutna samfälligheten sådan

att den kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, skall prövas, hu­

ruvida den skall bestå med den jämkning som ändringen medför eller om den

skall upplösas.

41 §.

Anslutes fastighet till befintlig anläggning, är fastighetens ägare enligt vad

som bestämmes vid förrättningen skyldig att, lika med övriga fastighets­

ägare, efter andelstal bidraga till betalningen av samfällighetens förbindel­

ser i den mån dessa icke överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i

samfälligheten. Är värdet högre än beloppet av samfällighetens förbindelser,

är fastighetens ägare skyldig att till övriga fastighetsägare utge på fastig­

heten belöpande andel av skillnaden. Vid prövningen skall anläggningens

värde uppskattas med hänsyn till kostnaden för anläggningens utförande

efter skäligt avdrag för förslitning och minskad användbarhet.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastig­

het som redan är ansluten höies.

42 §.

Förklaras fastighet ej längre skola vara ansluten till anläggning, skall

fastighetens ägare enligt vad som bestämmes vid förrättningen befrias från

skyldighet att tillsammans med övriga fastighetsägare efter andelstal bidraga

till betalningen av samfällighetens förbindelser till den del dessa icke

överstiga värdet av anläggningen och tillgångarna i samfälligheten. I den

mån samfällighetens förbindelser överstiga nämnda värde eller om brist upp­

kommer genom att bidrag till dessa eller i första punkten avsedda förbin­

delser ej kan uttagas hos annan fastighetsägare, har ägaren till fastigheten

dock även efter det att dess anslutning till anläggningen upphört samma be­

talningsansvar som dessförinnan. Är värdet av anläggningen och tillgång­

arna i samfälligheten högre än samfällighetens förbindelser, är fastighetens

ägare berättigad att erhålla på fastigheten belöpande andel av skillnaden.

Vid tillämpningen av detta stycke skall anläggningens värde uppskattas en­

ligt bestämmelserna i 41 §.

Sker utdebitering hos ägare till fastighet, som ej längre är ansluten till

15

anläggningen, skall han kallas till stämma vid vilken debiteringslangden framlägges. Beträffande honom gälla de på ägare till ansluten fastighet til­ lämpliga bestämmelserna i fråga om behörighet att klandra uttaxeringen och förpliktelse att erlägga debiterat belopp. . .

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, om andelstalet för fastighet som redan är ansluten sänkes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

43 §.

Förutom i fall som avses i 40 § skall samfällighet upplösas, om anlägg- ningsbeslutet förfallit eller tiden för anläggningens bestånd utgått eller tor- ordnande meddelats om att anläggningen skall upphöra.

Samfällighet, som är sådan att den kan förvarva rättigheter och lklada sig skyldigheter, får ej upplösas, innan all dess skuld blivit betald eller de me­ del som fordras för betalningen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Om tillgångarna överstiga skulderna vid samfällighetens upplösning, skall över­ skottet enligt beslut på samfällighetsstämma skiftas mellan fastighetsägar­ na efter vad som finnes skäligt. Skiftas samfällighetens tillgångar, innan all skuld blivit betald eller nedsättning skett, svara fastighetsägarna för skul­ den solidariskt såsom för egen skuld. I samband med samfällighetens upp­ lösning får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äga de i for­ ordningen den 4 mars 1862 (nr 10 s. 1) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer meddelade bestämmelserna om sådan kal­ lelse motsvarande tillämpning. . ..

När samfällighet som avses i andra stycket upplösts, skall fastighetsägare eller annan som haft att ombesörja skifte anmäla detta till länsstyrelsen och lämna denna styrkt avskrift av skifteshandlingen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Vid tillämpning av 2 § jämställes avstyckningsplan med byggnadsplan.

2) Förslag

till

Lag

om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa

gemensamhetsanläggningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har ägare till fastighet påförts bidrag till samfällighet enligt 25 eller 26 § lagen den 1966 (nr ) om vissa gemensamhetsanlägg­ ningar,^äger samfälligheten, när anläggningsbeslutet vunnit laga kraft, ur fastigheten i vems hand den än är njuta betalning för bidraget med samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 § handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, i den mån bidraget faller inom det belopp och förmånsrätten göres gällande inom den tid som fastställts i an­ läggningsbeslutet. Har ägaren påförts flera bidrag och överstiga dessa sam­

16

manlagt nämnda belopp, äger tidigare påfört bidrag företräde framför se­

nare påfört. Förmånsrätten skall anses ha gjorts gällande inom den i an­

läggningsbeslutet angivna tiden, såframt yrkande om förmånsrätt fram­

ställts vid exekutiv försäljning av fastigheten i anledning av utmätning, som

skett före tidens utgång, eller under konkurs på grund av ansökan, som

gjorts dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

2

§•

Har samfälligheten upptagit lån eller eljest iklätt sig förbindelse, skall

med styrelsens samtycke borgenären på yrkande antecknas som innehavare

av fordringen i fastighetsboken för varje i samfälligheten ingående fastig­

het, dock högst till belopp, för vilket samfälligheten får åtnjuta förmåns­

rätt enligt 1 §. Därefter får såvitt avser belopp, som svarar mot fordringen,

samfällighetens förmånsrätt göras gällande endast av syssloman, som en­

ligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar på borgenärens begäran

förordnats att uttaga medel till betalning av klar och förfallen skuld. För­

månsrätt får ej atnjutas till större andel av det i anläggningsbeslutet med­

givna beloppet i var och en av fastigheterna än som motsvarar vad som

belöper på fastigheten av fordringens belopp. Efter medgivande av borge­

nären får förmånsrätt göras gällande utan hinder av att syssloman ej för­

ordnats enligt vad nu sagts.

För flera borgenärer får anteckning ej ske till högre sammanlagt belopp

i varje fastighet än som fastställts i anläggningsbeslutet. Yrkas sådan an­

teckning av flera borgenärer samtidigt, njuta de lika rätt.

3 §•

Har vid försäljning av fastighet på exekutiv auktion yrkats betalning

med förmånsrätt för bidrag, skall när auktionen vunnit laga kraft det be­

lopp intill vilket förmånsrätt får åtnjutas i fastigheten minskas med bi­

dragets belopp. Efter anmälan av auktionsförrättaren skall inskrivnings­

domaren göra anteckning därom i fastighetsboken.

Samfällighetens styrelse äger med samtycke av den som är antecknad

i fastighetsboken som borgenär besluta, att det belopp intill vilket för­

månsrätt får åtnjutas skall minskas med en viss, för alla fastigheter lika

stor andel, minst en femtedel, av det ursprungliga beloppet för varje fastig­

het. Sedan anteckning om sådant beslut på begäran av stvrelsen gjorts i

fastighetsboken, gäller minskningen i fråga om bidrag som påföres därefter.

4

§•

Lagens bestämmelser om fastighet äga motsvarande tillämpning på

tomträtt som är inskriven och på sådan rätt till ofri tomt i stad som ut-

gör fast egendom. Såvitt angår tomträtt gäller dock förmånsrätten efter

den förmånsrätt som tillkommer jordägaren för avgäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1966

17

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 56 § lagen den 31 mars 195a (nr 183)

om bankrörelse

Härigenom förordnas, att 56 § lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

56 §.

Bankaktiebolag må-------------------------- — j—

dock

1. stat, kommun---------------------------------särskild säkerhet;

1 a. samfällighet som avses i la­

gen den

1966 (nr

) om vissa gemensamhetsanlägg-

ningar kunna erhålla kredit till be­

lopp, för vilket förmånsrätt åtnjutes

på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt för

fordringar enligt nyssnämnda lag,

om förmånsrätten får göras gällande

på bankbolagets föranstaltande;

2. kortvarig kredit----------------------------------- anses föreligga;

3. av vederhäftig----------------------------- - — erhållits; samt

4. annan kredit----------------------------------- femtontusen kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 28 § lagen den 3 juni 1955 (nr 416)

om sparbanker

Härigenom förordnas, att 28 § lagen den 3 juni 19o5 om sparbanker- skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

(höreslagen lydelse)

28 §.

Sparbanks utlåningsrörelse-------------sparbankens verksamhetsområde.

Lån må-------------------------------i checkräkning.

Lån utan särskild säkerhet må be- Lån utan särskild säkerhet må be­

viljas till belopp i varje särskilt fall viljas till belopp i varje särskilt fall

1 Senaste lydelse av 56 § se 1962:615.

2 Senaste lydelse av 28 § se 1965: 220.

18

Kiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

av högst femtusen kronor eller det

högre belopp, dock högst femtontu­

sen kronor, som må vara bestämt i

reglementet. Lån som här avses må

beviljas till ett sammanlagt belopp

motsvarande högst en femtedel av

sparbankens fonder. Utan hinder av

vad nu sagts må lån utan särskild

säkerhet beviljas annan sparbank

eller kommun eller därmed jämför­

lig samfällighet.

I övrigt äger sparbank utlämna

lån allenast mot fullgod säkerhet av

pant eller borgen. Mot inteckning i

fartyg eller förlagsinteckning eller

inteckning i jordbruksinventarier

må lån ej utlämnas, sparbank dock

obetaget att mottaga sådan säkerhet

tillika med annan i och för sig full­

god säkerhet, som nyss nämnts. Lån

mot pant av aktier eller förlagsbevis

må utlämnas högst till sammanlagt

belopp motsvarande hälften av spar­

bankens fonder, dock att sparbank

icke må som pant mottaga aktie i

bolag, vars verksamhet huvudsak­

ligen består i att förvalta eller driva

handel med aktier eller som idkar

emissionsrörelse, eller förlagsbevis,

som sådant bolag eller sparbanken

själv utställt. Ej heller må sparbank

som pant godtaga bevis om tillskott

till garantifond eller grundfond i

sparbanken.

Vad i------------------------------------- är

(Föreslagen lydelse)

av högst femtusen kronor eller det

högre belopp, dock högst femtontu­

sen kronor, som må vara bestämt i

reglementet. Lån som här avses må

beviljas till ett sammanlagt belopp

motsvarande högst en femtedel av

sparbankens fonder. Utan hinder av

vad nu sagts må lån utan särskild

säkerhet beviljas dels annan spar­

bank eller kommun eller därmed

jämförlig samfällighet, dels samfäl­

lighet som avses i lagen den

1966 (nr ) om vissa gemensam-

hetsanläggningar, om lånet ej över­

stiger belopp för vilket förmånsrätt

åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om för­

månsrätt för fordringar enligt nämn­

da lag och förmånsrätten får göras

gällande på sparbankens föranstal­

tande.

I övrigt äger sparbank utlämna

lån allenast mot fullgod säkerhet av

pant eller borgen. Mot inteckning i

fartyg må lån ej utlämnas, sparbank

dock obetaget att mottaga sådan sä­

kerhet tillika med annan i och för

sig fullgod säkerhet, som nyss

nämnts. Lån mot pant av aktier eller

förlagsbevis må utlämnas högst till

sammanlagt belopp motsvarande

hälften av sparbankens fonder, dock

att sparbank icke må som pant mot­

taga aktie i bolag, vars verksamhet

huvudsakligen består i att förvalta

eller driva handel med aktier eller

som idkar emissionsrörelse, eller

förlagsbevis, som sådant bolag eller

sparbanken själv utställt. Ej heller

må sparbank som pant godtaga be­

vis om tillskott till garantifond eller

grundfond i sparbanken.

ansvarig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1988

19

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 37 § lagen den 25 maj 1956 (nr 216)

om j ordbrukskasserörelsen

Härigenom förordnas, att 37 § lagen

rörelsen skall erhålla ändrad lydelse

(Nuvarande lydelse)

37

Kreditkassa må icke bevilja kre­

dit, utan att säkerhet som av kassan

prövas betryggande ställes antingen

i fast eller lös egendom eller ock i

fordringsrätt jämväl mot annan än

den, åt vilken krediten beviljas. Mot

inteckning i jordbruksinventarier

må kredit ej beviljas, kassan dock

obetaget att mottaga sådan säkerhet

tillika med annan i och för sig full­

god säkerhet. Jordbrukskassa må

bevilja kredit mot förlagsinteckning

allenast om annan i och för sig full­

god säkerhet ställes eller central­

kassan för varje särskilt fall lämnat

medgivande.

Lån mot----------------- -------------------

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må kommun eller annan där­

med jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av

Konungen, så ock bankaktiebolag

eller sparbank kunna erhålla kredit

ulan särskild säkerhet. Vad i första

stycket stadgas skall ej heller avse

lån, för vars fulla gäldande staten

eller kommun eller därmed jämför­

lig samfällighet är ansvarig.

den 25 maj 1956 om jordbrukskasse-

på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse)

§.

Kreditkassa må icke bevilja kre­

dit, utan att säkerhet som av kassan

prövas betryggande ställes antingen

i fast eller lös egendom eller ock i

fordringsrätt jämväl mot annan än

den, åt vilken krediten beviljas.

jordbrukets kreditkassa.

Utan hinder av vad i första stycket

stadgas må kommun eller annan där­

med jämförlig samfällighet ävensom

allmän kassa eller inrättning, vars

reglemente blivit fastställt av

Konungen, så ock bankaktiebolag

eller sparbank kunna erhålla kredit

utan särskild säkerhet. Även samfäl­

lighet som avses i lagen den

1968 (nr ) om vissa gemen-

samhetsanläggningar må utan sär­

skild säkerhet kunna erhålla kredit

till belopp, för vilket förmånsrätt åt-

n jutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmåns­

rätt för fordringar enligt nämnda

lag, om förmånsrätten får göras gäl­

lande på kreditkassans föranstaltan­

de. Vad i första stycket stadgas skall

20

ej heller avse lån, för vars fulla gäl­

dande staten eller kommun eller

därmed jämförlig samfällighet är

ansvarig.

Kungl. Maj ds proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

6) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 573)

om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen

den 29 november 1963 om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

om stadshypoteksföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives, dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad

30 a §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12 S.

Kassan må----------------------------------

Förfallotiden för-----------------------

Utöver dessa lån må kassan ut­

lämna lån till föreningarna mot­

svarande sådana lån för kostnader

under byggnadstiden (byggnads-

kreditiv) som avses i 28 § tredje

stycket.

Lånesumman skall -------------— —

14

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk spar­

bank eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i

Sveriges allmänna hypoteksbanks,

(sammansatta lån).

- — kassans förbindelser.

Utöver dessa lån må kassan ut­

lämna lån till föreningarna mot­

svarande dels sådana lån för kost­

nader under byggnadstiden (bygg-

nadskreditiv) som avses i 28 § tred­

je stycket, dels lån enligt 30 a §.

-------------med lånesumman.

§■

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk spar­

bank eller på postgiro eller genom

placering i svenska statsobligationer

eller andra svenska statspapper, i

Sveriges allmänna hypoteksbanks,

21

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1906

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Svenska bostadskreditkassans eller

kassans egna obligationer eller ge­

nom utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller av in­

teckning i fast egendom i stad eller

tomträtt till i stad belägen fastig­

het.

21

Stadshypoteksförening har till än­

damål att, i enlighet med bestämmel­

serna i denna förordning och i reg­

lemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säker­

het av inteckning i fast egendom el­

ler tomträtt.

23

Medlem i förening är fastighets­

ägare eller tomträttshavare, som

hos föreningen häftar för lån för

vilket föreningen erhållit medel från

kassan.

28

Förening må, bortsett från place­

ringen av den i 32 § angivna säker­

hetsfonden, meddela lån endast mot

säkerhet av inteckning i fast egen­

dom eller tomträtt. Härvid skall iakt­

tagas, att den fasta egendomen eller

den med tomträtt upplåtna fastig­

heten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå finnes

uppförd byggnad, som är nöjaktigt

brandförsäkrad och som huvudsak­

ligen är avsedd för bostadsändamål

eller till affärslokaler, samt att, då

fråga är om lån mot säkerhet av in­

teckning i tomträtt, kassans styrel-

Svenska bostadskreditkassans eller

kassans egna obligationer eller ge­

nom utlåning mot fullgod säkerhet

av sådana obligationer eller av in­

teckning i fast egendom i stad eller

tomträtt till i stad belägen fastig­

het eller mot sådan förmånsrätt som

åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om förmånsrätt för

fordringar enligt lagen om vissa ge-

mensamhetsanläggningar och som

får göras gällande på kassans föran­

staltande.

§•

Stadshypoteksförening har till än­

damål att, i enlighet med bestämmel­

serna i denna förordning och i reg­

lemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säker­

het av inteckning i fast egendom el­

ler tomträtt eller lån för vilket för­

månsrätt åtnjutes på grund av lagen

om förmånsrätt för fordringar en­

ligt lagen om vissa gemensamhets-

anläggningar.

§•

Medlem i förening är fastighets­

ägare, tomträttshavare eller i 30 a §

angiven samfällighet, som hos för­

eningen häftar för lån för vilket för­

eningen erhållit medel från kassan.

§•

Förening må, bortsett från place­

ringen av den i 32 § angivna säker­

hetsfonden samt långivning enligt

30 a §, meddela lån endast mot sä­

kerhet av inteckning i fast egendom

eller tomträtt. Härvid skall iaktta­

gas, att den fasta egendomen eller

den med tomträtt upplåtna fastig­

heten är belägen inom föreningens

verksamhetsområde, att därå fin­

nes uppförd byggnad, som är nöj­

aktigt brandförsäkrad och som hu­

vudsakligen är avsedd för bostads­

ändamål eller till affärslokaler, samt

att, då fråga är om lån mot säker-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

se godkänt det gällande tomträtts-

avtalet. Som byggnad, huvudsakligen

avsedd för bostadsändamål, anses

jämväl för flera sådana byggnader

gemensam anläggning för värme,

varmvatten, tvätt eller annat liknan­

de ändamål.

(Föreslagen lydelse)

het av inteckning i tomträtt, kassans

styrelse godkänt det gällande tomt-

rättsavtalet. Som byggnad, huvud­

sakligen avsedd för bostadsändamål,

anses jämväl för flera sådana bygg­

nader gemensam anläggning för vär­

me, varmvatten, tvätt eller annat

liknande ändamål,

brandförsäkring,

för lånet.

-----kreditivets belopp.

I fråga —------- ----------------- — på

För att--------

Säkerhet, som

30 §.

Inteckning i---------------------------------på brandförsäkring.

Vad sålunda--------------------- -------------- lånets belopp.

För annat---------------------------------- av uppskattningsvärdet.

Inteckning, som —----------- ------------------ -i anspråk.

Har i-------------------------------- denna uppföres.

Får beträffande den fasta egen­

domen eller tomträtten åtn jutas för­

månsrätt på grund av lagen om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggning-

ar, skall vid beviljandet av lån mot

inteckningssäkerhet anses som om

lånesökanden till belopp, för vilket

sådan förmånsrätt får åtnjutas, er­

hållit lån mot säkerhet av inteck­

ning med bästa förmånsrätt.

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen

om vissa gemensamhetsanläggning-

ar, får förening meddela lån till be­

lopp för vilket förmånsrätt får åt­

njutas på grund av lagen om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggning-

ar, om förmånsrätten får göras gäl­

lande på föreningens föranstaltande.

För sådant lån gälla följande sär­

skilda bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastig­

heter som utgöra samfälligheten sko­

la vara belägna inom föreningens

verksamhetsområde och i övrigt upp­

fylla bestämmelserna i 28 § om be-

by99else- Består gemensamhetsan-

läggning helt eller delvis av byggnad,

skall denna vara nöjaktigt brand-

försäkrad. 1 fråga om lån för anlägg-

23

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning, till vilken är ansluten fastighet

som äges av kommun, får förening, i

den omfattning och på de villkor

Kungl. Maj.t bestämmer, efterge

kravet på brandförsäkring.

Åt samfällighet för ej lämnas lån

till högre belopp än det vartill med

hänsyn till 30 § första, andra, tredje

och femte styckena lån mot inteck-

ningssäkerhet sammanlagt kunnat

lämnas för de fastigheter som utgöra

samfälligheten.

Lån får meddelas även i form av

byggnadskreditiv. Föreskrifterna i

första, andra och tredje styckena

äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf

om fastighet äga motsvarande till-

lämpning på tomträtt, som är inskri­

ven, under förutsättning att kassans

styrelse godkänt det gällande tomt-

rättsavtalet. De äga vidare tillämp­

ning på sådan rätt till ofri tomt i

stad som utgör fast egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

7) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 november 1963 (nr 575) om

Svenska bostadskreditkassan och om bostadskreditföreningar

Härigenom förordnas, dels att 12, 14, 21, 23, 28 och 30 §§ förordningen

den 29 november 1963 om Svenska bostadskreditkassan och om bostads­

kreditföreningar skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 30 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

12

§.

Ivassan må — — — —■ — — —■ — fyrtio ai.

Utöver

dessa lån må kassan utläm-

Utöver dessa lån må kassan ul-

na lån till föreningarna motsvaran- lämna lån till föreningarna motsva-

de sådana lån för kostnader un- rande dels sådana lån för kostna-

24

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

der byggnadstiden (byggnadskredi- der under byggnadstiden (bygg-

tiv) som avses i 28 § tredje stycket, nadskreditiv) som avses i 28 § tred­

je stycket, dels lån enligt 30 a §.

Lånesumman skall------------------------- --------- — med lånesumman.

14 S.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk

sparbank eller på postgiro eller ge­

nom placering i svenska statsobliga­

tioner eller andra svenska statspap­

per, i Sveriges allmänna hypoteks-

banks eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer el­

ler genom utlåning mot fullgod sä­

kerhet av sådana obligationer eller

av inteckning i fast egendom i stad

eller tomträtt till i stad belägen fas­

tighet.

21

Bostadskreditförening har till än­

damål att, i enlighet med bestäm­

melserna i denna förordning och i

reglemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot säker­

het av inteckning i fast egendom el­

ler tomträtt.

Medlem i förening är fastighets­

ägare eller tomträttshavare, som hos

föreningen häftar för lån för vilket

23

Inflyta medel till kassan, som

denna icke genast kan använda till

infriande av sina förbindelser eller

till utlåning åt föreningarna, äger

kassan göra sådana medel räntebä­

rande genom insättning hos svenskt

bankaktiebolag eller hos svensk

sparbank eller på postgiro eller ge­

nom placering i svenska statsobliga­

tioner eller andra svenska statspap­

per, i Sveriges allmänna hypoteks-

banks eller Konungariket Sveriges

stadshypotekskassas obligationer el­

ler genom utlåning mot fullgod sä­

kerhet av sådana obligationer eller

av inteckning i fast egendom i stad

eller tomträtt till i stad belägen fas­

tighet eller mot sådan förmånsrätt

som åtnjutes på grund av lagen den

1966 (nr ) om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar

och som får göras gällande på kas­

sans föranstaltande.

§•

Bostadskreditförening har till än­

damål att, i enlighet med bestäm­

melserna i denna förordning och i

reglemente som utfärdas av Kungl.

Maj :t, tillhandahålla lån mot sä­

kerhet av inteckning i fast egendom

eller tomträtt eller lån för vilket

förmånsrätt åtn jutes på grund av

lagen om förmånsrätt för fordringar

enligt lagen om vissa gemensamhets­

anläggningar.

Medlem i förening är fastighets­

ägare, tomträttshavare eller i 30 a §

angiven samfällighet, som hos för-

§.

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

föreningen erhållit medel från kas­ san.

28

Förening må, bortsett från place­ ringen av den i 32 § angivna säker­ hetsfonden, meddela lån endast mot säkerhet av inteckning i fast egen­ dom eller tomträtt. Härvid skall iakttagas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt upplåtna fas­ tigheten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsak­ ligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av in­ teckning i tomträtt, kassans styrel­ se godkänt det gällande tomträtts- avtalet. Som byggnad, huvudsakli­ gen avsedd för bostadsändamål, an­ ses jämväl för flera sådana bygg­ nader gemensam anläggning för värme, varmvatten, tvätt eller annat liknande ändamål.

(Föreslagen lydelse)

eningen häftar lör lån för vilket föreningen erhållit medel från kas­ san.

Förening må, bortsett från place­ ringen av den i 32 § angivna säker­ hetsfonden samt långivning enligt 30 a §, meddela lån endast mot sä­ kerhet av inteckning i fast egendom eller tomträtt. Härvid skall iaktta­ gas, att den fasta egendomen eller den med tomträtt upplåtna fastig­ heten är belägen inom föreningens verksamhetsområde, att därå finnes uppförd byggnad, som är nöjaktigt brandförsäkrad och som huvudsak­ ligen är avsedd för bostadsändamål eller till affärslokaler, samt att, då fråga är om lån mot säkerhet av inteckning i tomträtt, kassans sty­ relse godkänt det gällande tomträtts- avtalet. Som byggnad, huvudsakligen avsedd för bostadsändamål, anses jämväl för flera sådana byggnader

anläggning för värme,

tvätt eller annat lik-

25

gemensam varmvatten, nande ändamål.

I frå°a_____________________ på brandförsäkring. För att---------------------------------- för lånet. Säkerhet, som---------------------------- kreditivets belopp.

30 §.

Inteckning i------------------------------------ på brandförsäkring. Lån må------------------------------styrelse meddelar. Inteckning, som----------------------------------- * anspråk. [jar j______________________ denna uppföres.

Får beträffande den fasta egen­ domen eller tomträtten åtnjutas för­ månsrätt på grund av lagen om för­ månsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, skall vid beviljandet av lån mot inteckningssäkerhet anses som om lånesökanden till belopp, för vilket sådan förmånsrätt får åtnjutas, er­ hållit lån mot säkerhet av inteck­ ning med bästa förmånsrätt.

26

30 a §.

Åt samfällighet, som avses i lagen

om vissa gemensamhetsanläggning-

ar, får förening meddela lån till be­

lopp, för vilket förmånsrätt får åt­

njutas på grund av lagen om för­

månsrätt för fordringar enligt lagen

om vissa gemensamhetsanläggning-

ar, om förmånsrätten får göras gäl­

lande på föreningens föranstaltande.

För sådant lån gälla följande sär­

skilda bestämmelser.

Alla eller flertalet av de fastighe­

ter som utgöra samfälligheten skola

vara belägna inom föreningens verk­

samhetsområde och i övrigt uppfylla

bestämmelserna i 28 § om bebyggel­

se. Består gemensamhetsanläggning

helt eller delvis av byggnad, skall

denna vara nöjaktigt brandförsäk-

rad. / fråga om lån för anläggning,

till vilken är ansluten fastighet som

åges av kommun, får förening, i den

omfattning och på de villkor Kungl.

Maj:t bestämmer, efterge kravet på

brandförsäkring.

It samfällighet får ej lämnas lån

till högre belopp än det vartill med

hänsyn till 30 § första och fjärde

styckena lån mot inteckningssäker-

het sammanlagt kunnat lämnas för

de fastigheter som utgöra samfällig­

heten.

Lån får meddelas åven i form av

byggnads kreditiv. Föreskrifterna i

första, andra och tredje styckena

äga därvid motsvarande tillämpning.

Bestämmelserna i denna paragraf

om fastighet äga motsvarande till-

lämpning på tomträtt, som är in­

skriven, under förutsättning att kas­

sans styrelse godkänt det gällande

tomträttsavtalet. De äga vidare till-

lämpning på sådan rätt till ofri tomt

i stad som utgör fast egendom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

27

Utdrag av protokollet över jnstitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stock­ holms slott den 17 december 1965.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Nilsson,

statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist,

Gustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning rörande vissa gemensamhetsanläggningar och anför.

Inledning

Under de senaste årtiondenas bebyggelseutveckling har i allt större om­ fattning inrättats vissa anläggningar, som är avsedda att tjäna flera fastig­ heter gemensamt, såsom parkeringsanläggningar, utfartsvägar inom bygg- nadskvarter, gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och värmeanläggningar. Behovet av samverkan har uppkommit såväl vid exploatering av obebyggda områden som vid sanering av bebyggelsen i tätorternas centrala delar. Det har aktualiserats av den stadsbyggnadstekniska utvecklingen över huvud och framför allt av de numera höga kraven på rationellt utnyttjande av till­ gänglig mark. Av väsentlig betydelse är också, att stora kostnadsbespa­ ringar ofta kan vinnas genom samverkan. Det anses emellertid, att gällan­ de lagstiftning inte tillfredsställande löser de olika problem som uppkom­ mer vid ett samgående av detta slag. Det allmänna har inte något ansvar för att de ifrågavarande anläggningarna inrättas och vidmakthålls såsom förhållandet är med exempelvis gator och andra allmänna platser. Anlägg­ ningarna faller även utanför tillämpningsområdet för den speciallagstift­ ning som gäller på vissa områden, såsom vattenlagens bestämmelser om vattenreglerings- och dikningssamfälligheter, lagstiftningen om enskilda vägar in. fl.

Behovet av särskilda bestämmelser har under senare år uppmärksam­ mats i flera sammanhang. Lagberedningen har sålunda behandlat frågan dels preliminärt i en promemoria ar 1952, som sändes ut på remiss, och

28

dels i sitt år 1960 avgivna förslag till jordabalk m. m. (.SOU 1960:24—26).

Sistnämnda förslag innehåller i 22 kap. bestämmelser om samfällighetsrätt

och samfällighetsavtal. De tar uteslutande sikte på frivilliga överenskom­

melser om samverkan mellan fastigheter. Bestämmelserna har upptagits i

19 kap. i det reviderade förslag till jordabalk som avlämnades av jordabalks-

utredningen år 1963 (SOU 1963: 55). Jag avser att inom kort anmäla ett

förslag på grundval av detta. Ämnet har vid skilda tillfällen behandlats även

trän bl. a. saneringssynpunkt i samband med reformarbetet på byggnads­

lagstiftningens område. Frågor om samverkan mellan fastigheter har sålun­

da berörts i anslutning till andra utredningsuppdrag av 1942 års stadsplane-

utredning i betänkande år 1945 (SOU 1945: 15), av bostadssociala utred­

ningen i betänkande år 1947 (SOU 1947: 26), av byggnadsstyrelsen och bo-

stadsstyrelsen i gemensamt betänkande år 1954 (SOU 1954:31) och av

1951 års byggnadsutredning i betänkande år 1957 (SOU 1957:21). I den

mån förslag till bestämmelser framlagts i dessa sammanhang har bestäm­

melserna till skillnad från de av lagberedningen föreslagna även innehållit

möjlighet att tvinga fastighetsägare att ansluta sig till en gemensamhetsan-

läggning. Förslagen har inte lett till lagstiftning.

Frågan om gemensamhetsanläggningar togs på nytt upp av byggnadsstv-

relsen, lantmäteristyrelsen, byggnadsutredningen, 1954 års fastighetsbild-

ningskommitté och Svenska stadsförbundet i gemensam framställning den

13 juni 1958 till chefen för kommunikationsdepartementet om utredning

av vissa frågor inom byggnadslagstiftningen och angränsande rättsområ­

den. I framställningen påpekades behovet av lagstiftning angående vissa,

särskilt inom stadsplaneområden aktuella frågor om servitut och annan

markupplåtelse liksom angående sådana gemensamma anläggningar som

anordnas pa annat sätt än genom kommuns försorg, t. ex. gemensam gård,

lekplats, parkeringsplats och värmecentral. Näringslivets byggnadsdelega-

tion och Sveriges fastighetsägareförbund anförde i gemensam skrivelse den

28 juli 1958 vissa synpunkter i ämnet och förklarade sig instämma

i

syftet

med framställningen. Kungl. Maj :t beslöt den 19 december 1958, att skri­

velserna skulle överlämnas till fastighetsbildningskommittén för att behand­

las i samband med dess uppdrag att utreda frågan om ny fastighetsbildnings-

lagstiftning och därmed sammanhängande spörsmål. Kommittén fann lämp-

ligt ätt i ett särskilt avsnitt av utredningsarbetet behandla problemen angå­

ende gemensamhetsanläggningarna och avgav år 1963 betänkande i ämnet

med förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar in. in. (SOU 1963:

23). Av kommittén utarbetade förslag till lag om vissa gemensamhetsanlägg­

ningar och till lag om förmånsrätt för fordringar enligt nyssnämnda lag

torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Svea hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Östergötlands, Göteborgs och Bohus, Örebro samt Västernorr-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1Ö66

29

lands län, bankinspektionen, bostadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, lantbruks- styrelsen, lantmäteristyrelsen, statens institut för byggnadsforskning, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lagberedningen, expropriationsutredningen, parkeringskommittén, 1962 års fritidsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanks­ föreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska bostads- kreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Hyresgästernas riksförbund, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska kom­ munaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska arkitekters riksförbund, Föreningen Sveriges stadsarkitekter, Svenska väg- och vatten­ byggares riksförbund, Svenska teknologföreningen, Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO), Svenska riksbyggen, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a. (HSB:s riksförbund), Handels- kamrarnas nämnd, Sveriges advokatsamfund och Föreningen för samhälls­ planering. Näringslivets byggnadsdelegation, som också beretts tillfälle att yttra sig, har avstått därifrån under hänvisning till vad vissa andra remiss­

instanser anfört.

Av överståthållarämbetet har överlämnats yttrande från stadskollegiet i Stockholm, av länsstyrelsen i Stockholms län yttranden från lansarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen, länsingenjören i Stockholms och Got­ lands län samt Stockholms stads och läns bostadsnämnd, av länsstyrelsen i Östergötlands län yttranden från överlantmätaren, länsbostadsnämnden, länsläkaren, länsingenjören och byggnadsnämnden i Norrköping, av läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län yttranden från överlantmätaren, läns­ arkitekten, stadskollegiet i Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla samt kommunalnämnderna i Partilie och Södra Sotenäs kommuner, av länssty­ relsen i Örebro län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren samt byggnadsnämnderna i Örebro och Karlskoga, av länsstyrelsen i Västernorr- lands län yttranden från länsarkitekten, överlantmätaren, vägförvaltningen, stadsfullmäktige i Härnösand och Sundsvall, kommunalfullmäktige i Njui- unda kommun samt kommunalnämnden i Själevads kommun, av lant- bruksstyrelsen yttranden från lantbruksnämnderna och hushållningssällska­ pen i Stockholms län och stad samt i Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus ävensom Västerbottens län samt av lantmäteristyrel­ sen yttranden från överlantmätarna i 22 län.

Jag anhåller nu att få ta upp frågan om lagstiftning rörande vissa geinensamhetsanläggningar till behandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Möjligheter enligt gällande rätt att genomföra samverkan mellan

fastigheter

Gällande lagstiftning innehåller åtskilliga regler om samverkan mellan

fastigheter i olika hänseenden. Man kan skilja mellan sådana samverkans-

former som kräver beslut av något det allmännas organ och som innefattar

ett större eller mindre mått av tvång samt sådana som stöder sig på en helt

frivillig uppgörelse mellan två eller flera fastighetsägare.

Exempel på den förstnämnda av dessa båda grupper finns inom fastig-

hetsbildningslagstiftningen. Enligt 10 kap. lagen den 18 juni 1926 (nr 326)

om delning av jord å landet kan vid laga skifte mark och vattenområden i

viss utsträckning undantas för skiftesdelägarnas gemensamma behov. Även

\id andra former av fastighetsbildning och vid tillämpning av lagen den 12

maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad kan motsvarande åtgärd

förekomma. I princip är denna samfällighetsbildning oberoende av medgi­

vande från fastighetsägarnas sida. Angående förvaltningen av vad som un-

dantagits för gemensamt behov finns ej några regler i fastighetsbildnings-

lagstiftningen utan erforderliga föreskrifter meddelas, i den mån frågan

inte reglerats i annan ordning, i lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om för­

valtning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter. Om delägarna inte kan enas om användning eller tillgodogö­

rande av den samfällda egendomen, kan fråga därom enligt sistnämnda

lag tas upp och avgöras vid sammanträde med delägarna inför en av rätten

forordnad ordförande. Delägarna kan därvid besluta, att samfälligheten

skall ställas under förvaltning för gemensam räkning. Har det skett, skall

delägarna anta reglemente, som anger grunderna för förvaltningen. Reg­

lementet skall underställas rättens prövning. Förvaltningen ombesörjs av

en eller flera sysslomän, valda enligt grunder som anges i reglementet.

Kan bestämmelse ej träffas om förvaltning i nu angiven ordning, äger envar

a' delägarna påkalla att ägan ställs under förvaltning av god man som utses

av rätten. De förvaltningsregler för vilka nu redogjorts är tillämpliga även

på samfällda ägor, som vid annan laga delning än laga skifte eller vid säm-

jedelning undantagits för gemensamt behov eller som uteslutits från del­

ningen, liksom på mark, som i andra fall är gemensam för två eller flera

fastigheter med i övrigt skilda ägor. Detsamma gäller rättigheter och för­

måner, som är samfällda för två eller flera fastigheter. Om sålunda servi­

tut bildats till förmån för flera fastigheter, kan förvaltning enligt lagen an­

ordnas för gemensamt utnyttjande av servitutet. Så har t. ex. skett i fråga

om utnyttjande av gemensam värmecentral, tvättstuga, lekplats och lik­

nande anläggningar, som utförts med stöd av servitut.

Även utanför den egentliga fastighetsbildningslagstiftningen förekom­

mer i stor utsträckning samverkansregler av tvångsmässig karaktär.

31

Sålunda ger lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden möj­

lighet för fiskerättsägare och vissa med dem jämställda rättighetshavare att

bilda sammanslutning, kallad fiskevårdsområde, för att ordna fiskeförhål­

landena och främja fiskerättsliavarnas gemensamma intressen. Beslut här­

om meddelas av länsstyrelsen. På avgörande punkter är länsstyrelsen där­

vid hunden av delägarnas beslut. Sålunda krävs för tillkomsten av fiske­

vårdsområde viss anslutning av delägarna. I regel skall förrättning ske. Vi­

dare skall stadgar fastställas. Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid,

minst tio och högst tjugofem år, som i visst fall kan förlängas. Nya deläga­

re är i princip bundna av tidigare beslut. Tillkomsten av fiskevårdsområde

inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden, men den enskilda fiske-

rättshavaren blir vid utövandet av fisket bunden av stadgarna och delägar­

nas beslut.

Enligt lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt kan ägarna av sär­

skilda fastigheter, vilkas ägor bildar ett sammanhängande område, för att

befrämja jaktvården på området besluta att ägorna skall utgöra jaktvårds-

område. För beslutets giltighet fordras fastställelse av länsstyrelsen. Kan

samtliga fastighetsägare ej enas om att jaktvårdsområde skall bildas och

om vissa närmare grunder för verksamheten, skall särskild prövning ske

genom en av länsstyrelsen förordnad förrättningsman. I sådant fall fordras

viss kvalificerad majoritet av fastighetsägarna för att jaktvårdsomrade

skall bildas. Beslutet skall innehålla de huvudsakliga grunderna för verk­

samheten på området. I övrigt saknas bestämmelser om förvaltningen.

Häradsallmänning tillhör enligt lagen den 18 april 1952 (nr 166) om hä-

radsallmänningar ägarna till de fastigheter inom häradet som är satta i man­

tal eller med vilka är förenad rätt till delaktighet i allmänningen enligt vad

som bestämts vid jorddelning. Denna delaktighet åtnjuts efter oförmedlade

hemmantalet eller, i fråga om fastigheter för vilka rätten till delaktighet be­

stämts vid jorddelning, efter den därvid stadgade grunden. Delägare får ej

på annan överlåta sin rätt till delaktighet i allmänningen annat än gemen­

samt med själva fastigheten. Överlåtelse i strid häremot är ogiltig. Förvalt­

ningen av häradsallmänning ombesörjs av en allmänningsstyrelse, och del­

ägarnas beslutanderätt utövas på allmänningsslämma. Vidare skall finnas

särskilt reglemente, vartill delägarna gör upp förslag som underställs Kungl.

Maj :ts prövning.

Vattenlagen den 28 juni 1918 (nr 523) innehåller flera exempel på tvångs­

vis anordnad samverkan mellan fastigheter. I 3 kap. behandlas det fallet alt

någon vill till gemensamt gagn för sig och annan reglera valtnets avrin­

ning ur sjö eller annan vattensamling eller i vattendrag för att åstadkomma

bättre hushållning med vattnet eller eljest för att bereda ökad möjlighet att

utnyttja vattenkraft eller han vill göra det både för sådant ändamål som

nu sagts och för torrläggning av mark. Den som önskar detta äger påfordra

att övriga som har gagn av företaget i något av nu angivna hänseenden

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 196G

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

skall ta del i kostnaden, om mer än hälften av den beräknade båtnaden be­

löper på egendom, som tillhör honom själv eller honom och andra som före­

nar sig med honom om företaget. Kommer vattenreglering till stånd, skall

alla strömfall, för vilka regleringen medför båtnad, liksom all den mark

som vinner stadigvarande torrläggning genom företaget utgöra en samfällig­

het med skyldighet i princip för delägarna att ta del i kostnaden för före­

taget, var och en efter värdet av båtnaden för hans egendom. Sådan ägare

till strömfall som ej är sökande eller skall anses likställd med sökanden, är

emellertid inte skyldig att ta del i kostnaden för företaget, förrän han be­

gagnar den genom regleringen vunna förbättringen. Den på hans fall belö­

pande andelen i kostnaden skall tills den erläggs av honom betalas av öv­

riga delägare i samfälligheten efter vanliga fördelningsnormer. Delaktighe­

ten i samfälligheten med åtföljande skyldighet att bidra till kostnaderna

är oskiljaktigt förenad med äganderätten till de i samfälligheten ingående

fastigheterna. Ansökan om vattenreglering görs hos vattendomstol och prö­

vas av denna antingen omedelbart eller efter förrättning av synemän genom

underställning av deras utlåtande. Sedan medgivande till vattenreglering

erhållits, skall stadgar antas och styrelse utses för att handha företagets

angelägenheter.

En liknande samfällighetsbildning möter i 7 kap. vattenlagen, som regle­

rar torrläggning av mark genom dikning, vattenavledning eller invallning.

Vill någon ta upp dike för torrläggning av sin mark och önskar annan del­

ta i dikningen, äger den senare fordra, att dikningen utförs så, att största

möjliga båtnad bereds hans mark, under förutsättning dock att det är för­

enligt med dikningens ändamål och hinder ej möter till följd av markens

beskaffenhet eller läge eller av att kostnaderna skulle ökas oskäligt. År dike,

som någon vill ta upp, till båtnad även för annans mark, är denne skyldig

att ta del i dikningen. All mark, för vilken dikningen medför båtnad och

vars ägare skall ta del däri, utgör en samfällighet. Delägare är i princip

skyldig att ta del i kostnaderna för samfällighetens torrläggning efter vär­

det av den båtnad som bereds hans mark. Ansökan om dikning skall inges

till länsstyrelsen och prövas vid syneförrättning. Synemännens utlåtande

skall i vissa fall underställas vattendomstolens prövning. Reglerna om dik­

ning skall med iakttagande av vissa ytterligare bestämmelser tillämpas även

på vattenavledning. Sådan föreligger i första hand när någon vill för torr­

läggning av sin mark sänka eller tappa ur sjö eller annan vattensamling,

fördjupa, utvidga eller räta älv, å eller annat vattendrag eller eljest avleda

vatten därifrån. Vad som gäller om vattenavledning skall i princip tilläm­

pas även på invallning, dvs. åtgärd varigenom vall eller annan byggnad

uppförs i syfte att vinna torrläggning vid eller i vattendrag, sjö eller annan

vattensamling eller havet. I fråga om invallning skall emellertid vissa sär­

skilda bestämmelser tillämpas. Bl. a. gäller här en mera begränsad skyldig­

het att delta i företaget. Beträffande samfällighetens organisation och verk-

33

samhetsformer gäller samma regler för dikning, vattenavledning och in-

vallning. De överensstämmer i stort sett med bestämmelserna för vatten­

reglering.

Vattenlagen innehåller slutligen i 8 kap. föreskrifter om samfällt avle­

dande av kloakvatten och industriellt avloppsvatten. Är företag som avses

med dessa föreskrifter gemensamt för två eller flera samhällen, skall som

regel det samhälle som är bäst lämpat därför åläggas att handha företagets

angelägenheter mot ersättning för den del av utgifterna som skall åvila den

eller de övriga deltagarna. Motsvarande regel gäller i fråga om företag, som

är gemensamt för två fastigheter. Är företaget gemensamt för flera än två

fastigheter, skall styrelse utses och kan deltagarna anta stadgar. I sådant

fall omhänderhas företaget således av en samfällighet. För denna gäller i

det väsentliga samma bestämmelser som för vattenreglering.

1 nära samband med 8 kap. vattenlagen står lagen den 3 juni 1955 (nr

314) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Denna ersätter vatten­

lagen i fråga om vissa större avloppsföretag, när det gäller anslutningsrätt,

anslutningstvång och kostnadsfördelning. Lagen åsyftar att inom sådant

samhälle som avses i 8 kap. vattenlagen reglera vattenförsörjnings- och av-

loppsfrågorna på ett enhetligt sätt såvitt angår förhållandet mellan den som

omhänderhar en allmän vatten- och avloppsanläggning — huvudmannen

— och ägarna till de fastigheter som anslutits eller ifrågasätts bli anslutna

till anläggningen. Den samverkan som avses i 1955 års lag sker inte genom

samfällighetsbildning utan verksamheten omhänderhas av huvudmannen,

som ombesörjer anläggningens utförande och fullgör övriga till anläggningen

hänförliga uppgifter. Huvudmannen har möjlighet att få fastighet ansluten

till företaget mot ägarens vilja, om ändamålet med sådan anslutning ej kan

vinnas för fastigheten med större fördel på annat sätt.

Lagen den 3 september 1939 (nr 608) om enskilda vägar reglerar sam­

verkan mellan fastigheter för att tillgodose behovet av väg. Enligt 2 kap.,

som gäller enskilda vägar i allmänhet, är fastighetsägare pliktig att mot er­

sättning upplåta mark till väg för annan fastighet, om vägen är av synner­

lig vikt för dennas ändamålsenliga brukande och inte kan lända till märk­

ligt men för den fastighet som vägen skall gå över. Under liknande villkor

föreligger skyldighet att upplåta redan befintlig väg till begagnande för

annan fastighet. Om en väg, som någon vill bygga för sin fastighet, kom­

mer att bli av synnerlig vikt även för brukandet av annan fastighet, är den

sistnämnda fastighetens ägare pliktig att delta i byggandet. Men även äga­

re till befintlig väg eller den som fått sådan väg upplåten åt sig kan tvinga

andra att medverka, i det att också vägunderhåll och vinterväghållning ut­

gör ett gemensamt åliggande för ägarna till alla fastigheter som har nytta

av vägen den lid marken är bär resp. snötäckt. Väghållningsbördan förde­

las mellan flera väghållningsskyldiga efter den omfattning i vilken de be­

räknas komma att begagna vägen. Dock får inte på någon fastighet läggas

2 Jlihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 12S

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

34

större andel än som svarar mot fastighetens nytta av vägen. I fråga om

formerna för arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll och vinterväghållning

gäller att detta utförs antingen gemensamt efter andelstal eller efter vägdel-

ning. Skall väghållningen genomföras enligt gemensamhetssystemet, bildar

fastigheterna en vägsamfällighet, organiserad i stort sett som samfälligheter

för vattenreglering. Frågor om rättigheter och skyldigheter enligt lagen prö­

vas vid förrättning genom en av länsstyrelsen utsedd förrättningsman med

biträde i vissa fall av två gode män. Förrättningsmännens beslut kan över­

klagas hos ägodelningsrätt. Enligt lagens 3 kap. kan vägfrågorna ordnas på

annat sätt för område med tätare bebyggelse. Väghållningen inom sådant

område anförtros efter förrättning åt samfällighet av delvis annat slag än

förut nämnts. Sådan samfällighet — vägförening — omfattar i regel ett

stort antal fastigheter. I fråga om fördelning av väghållningsbördan och i

vissa andra hänseenden gäller därför regler, som innebär avsevärda för­

enklingar i jämförelse med bestämmelserna om enskilda vägar i allmänhet.

Reglerna får sin särskilda prägel även genom det starka allmänna intresset

av att samhällsbildningen inom tätbebyggelsen ordnas på ett ändamålsen­

ligt sätt. Ett uttryck härför är det avgörande inflytande länsstyrelsen äger

på frågorna om vägförenings bildande och om dess väghållning.

Enligt lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred kan bestämmas, att

vissa sakägare gemensamt skall hålla stängsel eller utföra arbete för upplå­

ten betesmarks inhägnande och anordnande för betesbruk. När detta blivit

i laga ordning bestämt — genom förrättning eller dom eller genom skriftlig

överenskommelse — bildas en samfällighet. Är sakägarna flera än två, skall

för samfälligheten utses styrelse. Vidare kan sakägarna anta stadgar. I fråga

om samfällighetsförvaltningen i övrigt hänvisas i allt väsentligt till bestäm­

melserna om vattenreglering.

Utmärkande för de nu nämnda, på vissa särskilda ändamål inriktade sam-

verkansinstituten är, att gemenskapen konstitueras mellan fastigheterna

som sådana och därför i princip ej upphävs genom växlingar i äganderätten.

Regleringen innehåller vidare ett tvångsmoment, i det att fastighet under

vissa förutsättningar kan mot ägarens bestridande anslutas till ett gemen­

samt företag eller utnyttjas för annan fastighet. Utanför denna speciallag­

stiftning finns möjligheter att i viss utsträckning lösa samverkansfrågor

genom avtal. Detta kan ske i fråga om varje nyttighet av betydelse för en

fastighets tillgodogörande. Det är huvudsakligen sådana uppgörelser på fri­

villighetens väg som för närvarande står till buds, när någon vill anordna

gemensam utfartsväg, lekplats, parkeringsplats, värmeanläggning eller an­

nan anläggning av det slag som det här är fråga om. En samverkan i dessa

fall kan dock inte på samma sätt som inom speciallagstiftningen knytas till

de berörda fastigheterna. Inte heller föreligger möjlighet att på rättslig

väg tvinga någon att ansluta sig eller ställa mark till förfogande.

Som exempel på avtal av hithörande slag kan nämnas upplåtelse av rätt

Knngl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

35

till elektrisk kraft från sådan starkströmsanläggning som avses i lagen den

22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registrering av elektriska

anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Fastän det ej är någon

förutsättning för upplåtelsen, att denna sker till förmån för flera fastighe­

ter, torde starkströmsanläggningar regelmässigt vara avsedda att utnyttjas

av ett flertal. Här föreligger därför i praktiken en samverkan mellan fastig­

heter. Abonnents rätt till elektrisk kraft kan i vissa fall vinna sakrättsligt

skydd genom inteckning i kraftleverantörens fastighet. Även utan inteck­

ning är rättigheten, om den är skriftligen upplåten, gällande mot den som

förvärvar fastigheten genom frivillig överlåtelse. Utom denna sakrättsver­

kan innehåller 1920 års lag vissa bestämmelser, som tryggar abonnent i det

fall att kraftleverantören till följd av ekonomiskt obestånd eller annat för­

hållande ej iakttar sin leveransskyldighet, överexekutor äger då förelägga

anläggningens ägare att vid vite fullgöra skyldigheten eller i vissa fall för­

ordna om särskild förvaltning av anläggningen, s. k. tvångsförvaltning.

Av mera allmänt intresse och av särskild betydelse i detta samman­

hang är servitutet som medel att på frivillig väg trygga samverkan mellan

fastigheter.

Lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om servitut förutsätter, att det på en

fastighet — den tjänande — kan läggas besvär och last till förmån för an­

nan fastighet — den härskande — såsom angående väg, vattens ledning el­

ler uppdämning, ledning för överförande av kraft, skogsfång, mulbete, torv-,

ler- eller grustäkt, utsikt eller fönster. Åtskilliga andra ändamål är tänk­

bara, t. ex. just de i förevarande sammanhang särskilt aktuella som går ut

på att anordna gemensamma parkeringsanläggningar, lekplatser, värmecen­

traler etc. Servitutet ger möjlighet för envar av de fastigheter som avses

bli betjänade av en sådan anläggning att för dess utförande och bibehållan­

de ta i anspråk utrymme utanför den egna fastigheten eller, om en anlägg­

ning redan är färdigställd, ta den i anspråk. De härskande fastigheternas

rättsställning kan förstärkas, så att servitutet blir gällande även om den

tjänande fastigheten efter överlåtelse byter ägare. Sådan sakrättslig verkan

erhåller servitutet främst genom inteckning i den tjänande fastigheten el­

ler genom förbehåll om servitutets bestånd vid överlåtelse. Vid försäljning i

den ordning utsökningslagen bestämmer äger rättigheten ej under alla för­

hållanden bestånd mot köparen. Faller servitutet inom det vid auktionen

bestämda lägsta budet, sker försäljning alltid med förbehåll om servitutets

bestånd. I annat fall kan servitutet komma att uppoffras vid exekutionen.

Så blir fallet om det fordras för att tillgodose intressenter med bättre rätt.

Det sakrältsliga skyddet är således här svagare utvecklat än i fråga om rätt

att ta mark i anspråk enligt speciallagstiftningen, t. ex. för dike eller väg.

Undantag gäller dock för vissa servitut med särskilt stark ställning, t. ex.

fastighetsbildningsservitut. Det sagda avser förhållandet till den tjänande

fastigheten. Servitutets anknytning till den härskande fastigheten bibehålls

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

36

orubbad under servitutels giltighetstid. En byggnad eller annan anläggning,

som den härskande fastighetens ägare uppfört på den tjänande fastigheten

med stöd av servitutet, blir tillbehör till den härskande fastigheten.

Med servitut kan inte förenas skyldighet för den tjänande fastighetens

ägare att utföra positiva prestationer i vidare mån än att han kan genom

avtalet åläggas att underhålla väg, byggnad eller inrättning, som fordras för

rättighetens begagnande. Om ett servitutsavtal innehåller föreskrift om po­

sitiva prestationer utöver underhållsskyldighet, kan därför avtalet i princip

inte intecknas såvitt det avser sådan föreskrift. Viss oklarhet tycks dock

råda i denna del.

Beträtlande mark, som upplåtits med tomträtt, har frågor om gemensam-

hetsanläggningar ofta fått sin lösning genom tomträttskontrakten. Ett visst

stöd härför har ansetts ligga i föreskriften i 4 kap. 4 § lagen den 14 juni

1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, att upplåtelsehand­

lingen skall ange — utöver ändamålet med upplåtelsen och avgäldens be-

lopp — de närmare föreskrifter om fastighetens användning och bebyggelse

samt bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten. Under

förarbetena till 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen uttalades, att

det här kunde vara fråga inte bara om positiva åtgärder, t. ex. skyldighet

att på fastigheten utföra och underhålla vissa anläggningar eller uppföra

vissa byggnader, utan även om inskränkningar i dispositionsrätten, t. ex.

att viss del av tomten inte fick bebyggas eller träd ej fällas utan fastighets­

ägarens samtycke (NJA II 1953 s. 346 f.). I enlighet härmed brukar i kon­

trakt om tomträtt i fastighet, där en för flera fastigheter gemensam värme-

central skall vara belägen, stadgas bl. a., att i byggnad på tomten skall fin­

nas lämplig pannanläggning för leverans av värme och varmvatten till vissa

angivna fastigheter, att tomträttshavaren skall vara skyldig att leverera

värme och varmvatten till dessa fastigheter och att med deras innehavare

söka träffa avtal om parternas inbördes rättigheter och skyldigheter i fråga

om värmecentralen och dess drift samt att, om sådant avtal inte kan träffas

eller godtas av upplåtaren, tomträttshavaren är skyldig att ställa sig upp­

låtarens — dvs. stadens — beslut i frågan till efterrättelse. Vidare föreskrivs

vissa sanktioner för att garantera värmecentralens drift. Tomträttskontrakt

om sådan fastighet som skall betjänas av anläggning på annan fastighet bru­

kar innehålla bl. a., att i byggnaden inte får finnas pannanläggning för till­

godoseende av byggnadens behov av värme och varmvatten, att tomträtts­

havaren är skyldig att ta emot leverans av värme och varmvatten från den

gemensamma värmecentralen och att med innehavaren av den fastighet på

vilken centralen är belägen söka träffa avtal rörande parternas inbördes

rättigheter och skyldigheter samt att, om sådant avtal inte kan träffas eller

godtas av upplåtaren, tomträttshavaren skall ställa sig stadens beslut i frå­

gan till efterrättelse. Kontraktet innehåller även i detta fall föreskrifter om

sanktioner motsvarande dem i kontrakt om anläggningsfastigheten.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

37

Det nu beskrivna tillvägagångssättet att lösa frågorna om gemensamhets-

anläggningar i tomträttskontrakt innebär att fastställandet av parternas

rättsförhållanden får samma sakrättsliga verkan som själva tomträtten.

Till skillnad från vad som gäller vid servitut vinner även anspråk på posi­

tiva prestationer sakrättsligt skydd.

Ett annat tillvägagångssätt att lösa fråga om gemensamhetsanläggning är

att utföra denna på särskild fastighet, som är avsedd endast för detta ända­

mål. Fastigheten med tillhörande anläggning ägs av en ekonomisk förening,

i vilken som medlemmar ingår ägarna till de fastigheter som skall betjänas

av anläggningen. Föreningen, som bygger och underhåller anläggningen

samt ombesörjer driften av företaget, är i sådant fall en rent personell as­

sociation, där medlemmarnas inbördes rättsförhållanden inte kan på något

verkligt betryggande sätt anknytas till deras fastigheter. Viss sakrättslig

verkan kan åstadkommas därigenom, att medlemmarna åtar sig att vid över­

låtelse av fastighet göra förbehåll om skyldighet för den nya ägaren att in­

träda som medlem i föreningen. Detta åliggande sanktioneras ofta genom

en klausul, att underlåtenhet medför skadestånd, för vars erläggande in-

teckningssäkerhet skall ställas.

Exempel finns också på att samverkan ordnas genom en kombination av

några av de nu nämnda metoderna. En lösning genom servitut jämte före-

ningsbildning är exempelvis inte ovanlig.

Slutligen har fastighetsägare som önskar samverkan möjlighet att träffa

avtal om nyttjanderätt, som inte utgör tomträtt, eller annat avtal, som inte

ryms under någon av de tidigare nämnda avtalstyperna. Sådant avtal har ver­

kan endast mellan de berörda fastighetsägarna personligen. I många fall

kan önskemål om sakrättsligt skydd nöjaktigt uppfyllas genom föreskritt

om skyldighet att vid överlåtelse av fastighet ålägga köparen att biträda

avtalet. Sådan skyldighet kan sanktioneras genom särskilda villkor för fas­

tighets belåning eller genom fordran på vitesinteckning eller annan säkerhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Allmän motivering

Fastighetsbildningskommitténs förslag

Kommittén anger den föreliggande uppgiften omfatta sådana gemensam-

hetsanläggningar som inte är reglerade i speciallagstiftningen. I första hand

avses anläggningar inom områden med tätare bebyggelse, såsom gemensam­

ma gårdar, lekplatser, parkeringsplatser, värmecentraler och liknande. Nå­

gon inskränkning till vissa, för närvarande särskilt aktuella företag åsyf­

tas inte. Även anläggningar av andra typer faller inom uppdraget, om de på

liknande sätt som dessa är ägnade alt stadigvarande öka möjligheterna att

självständigt utnyttja de särskilda fastigheterna. Kommittén finner det inte

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

vara avsett att göra någon inskränkning till områden med stadsplan eller

byggnadsplan.

Liksom kommitténs översyn av gällande regler om fastighetsbildning och

därmed sammanhängande frågor tar den nu ifrågavarande uppgiften sikte

på att behandla problemen från övervägande privaträttslig synpunkt. Detta

utesluter enligt kommittén inte, att skäl kan åberopas för att ge kommunala

organ ett betydande inflytande över det sätt på vilket vissa gemensamhets-

företag kommer till utförande. Kommittén finner emellertid ej anledning att

föreslå ändringar i de offentligrättsliga bestämmelser som berör ägares

möjligheter att utnyttja sin fastighet. Vad särskilt gäller anläggningar för

uppställning av fordon erinrar kommittén om att enligt föreskrifterna i

53 § 3 mom. byggnadsstadgan fastighetsägares skyldighet att anordna upp­

ställningsplatser för fordon är begränsad till den egna fastighetens område.

Detta kan enligt kommittén i vissa fall synas göra regler om fastighets an­

slutning till en gemensamhetsanläggning mindre effektiva. Kommittén

avstår likväl från att framlägga förslag till ändrad lydelse av dessa före­

skrifter, i första hand för att inte föregripa parkeringskommitténs utred­

ning av parkeringsfrågan i hela dess vidd.

Behovet av lagstiftning

Kommittén uttalar, att de anläggningar som åsyftas med uppdraget ge­

nomgående är av den beskaffenhet att de utgör ett nödvändigt eller åtmin­

stone önskvärt komplement till en fastighet vid dess utnyttjande för avsett

ändamål. Det är uppenbart att en bostadsfastighet kräver tillgång till utfarts-

led och i allmänhet även parkeringsutrymme, värme och varmvatten. Äga­

rens möjligheter att ge fastigheten en rationell användning kan ytterligare

vidgas genom anläggningar av annat slag, t. ex. lekplats och tvättstuga. Alla

dessa anläggningstyper representerar ej i och för sig några nyheter utan in­

går sedan lång tid tillbaka i ordinär bostadsstandard. Motsvarande gäller om

fastigheter avsedda för andra ändamål, t. ex. industri- och jordbruksfastighe­

ter, låt vara att olika anläggningars inbördes angelägenhetsgrad kan vara en

annan än beträffande bostadsfastigheter. Medan tidigare varje fastighet för­

sågs med särskild utfart, parkeringsanläggning, värmecentral osv., har un­

der de senaste årtiondena strävats mot allt större anläggningar avsedda att

tillgodose behovet för flera fastigheter gemensamt. Ett samgående av detta

slag kan ibland sträcka sig över hela kvarter eller ännu större områden.

Denna utveckling från individualism mot kollektivitet måste enligt kom­

mittén främst ses mot bakgrund av den allmänna bebyggelseutvecklingen

och de nyare stadsplanetekniska strävandena. Sedan några årtionden pågår

en genomgripande omdaning av bebyggelsen inom våra stadssamhällen, och

inom tidigare obebyggda områden förekommer en livlig exploateringsverk-

samhet. Till följd av den starka befolkningstillväxten i städer och andra tät­

39

orter har det främst gällt att tillgodose behovet av bostäder. När sanering

tidigare kommit till utförande, har den i regel skett genom ombyggnad av

enstaka fastigheter. Erfarenheten har emellertid visat, att det för sanering i

önskad utsträckning krävs större företagsenheter, som omfattar hela bygg-

nadskvarter eller än större områden. Sådan s. k. områdessanering har därför

ansetts vara en uppgift, som för närvarande ter sig alltmera trängande.

Kommittén påpekar vidare, att den sålunda fortskridande nya bebyggel­

sen även till sin närmare utformning äger en annan karaktar än tidigare.

Utvecklingen följer helt andra mönster inte bara i fråga om byggnadernas

tekniska beskaffenhet utan även och framför allt beträffande funktionell

utformning och stadsplaneteknisk standard. Nya stadsplaneideal framträder.

Den slutna bebyggelsen med kringbyggda gårdar och avskilda tomter har av­

lösts av ett öppnare byggnadssätt. I ytterområdena ligger huskropparna ofta

helt åtskilda. Tomterna blir allt större, och man söker av ekonomiska skal

även ge enheterna för bebyggelsens projektering eller utförande okad ut­

sträckning. Vidare eftersträvas numera en rationell differentiering av be­

byggelsen efter olika ändamål, samtidigt som man söker genomföra en ända­

målsenlig lokalisering även med hänsyn till bebyggelsens karaktär i ovngt,

t. ex. genom att fördela enfamiljs- och flerfamiljshus på skilda områden.

Behovet att ordna bebyggelsen efter grundligt genomtänkt planläggning gor

sig alltmera gällande, och såväl den översiktliga planläggningen genom ge­

neralplan som den närmare utformningen genom detaljplan får allt större

betydelse. Detta sammanhänger med nödvändigheten att på ett så effektivt

sätt som möjligt utnyttja den för bebyggelse avsedda marken.

Den nya syn på stadsbyggnadstekniska frågor som sålunda gör sig gällan­

de avser enligt vad kommittén framhåller också ändamål, som i viss män

ligger vid sidan om det primära tillgodogörandet av själva byggnaderna men

som måste tillgodoses för att fastigheterna skall komma till lämplig använd­

ning. Strävandena tar sålunda sikte även på att undanröja bristfälligheter i

trafiktekniskt hänseende liksom bristen på tillräckliga och lämpliga ut­

rymmen för parkering, lek och rekreation. Inte minst hänsynen till den

växande trafiken har föranlett ett krav på att bebyggelsen tillgodoser beho­

vet av trafikleder och uppställningsplatser för motorfordon. Gatornas be­

tydelse har på senare tid undergått en viss förskjutning. Tidigare anspråk pa

gatumarken för parkering, lastning och lossning får stå tillbaka for kravet

på allmän framkomlighet. Detta gör det nödvändigt att differentiera gatu­

nätet i ett system av gator för snabbare genomfartstrafik samt lokalgator för

förbindelse mellan genomfartslederna inbördes och mellan genomfartsled

och de särskilda fastigheterna. Av trafiksäkerhetsskäl måste tomterna utmed

genomfartsgatorna beläggas med förbud mot utfart till dessa och i stället

erhålla förbindelse med någon av lokalgatorna. Därvid måste ofta angrän­

sande tomtmark tas i anspråk. Sådana privata förbindelsevägar vid sidan av

gatunätet framtvingas ej endast av utfartsförbud utan även av andra fakto­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

40

rer, såsom när en byggnad uppförs på gård inuti ett slutet byggnadskvarter

eller när kvarteren görs mycket stora.

Våra dagars stadsbyggande är emellertid, erinrar kommittén vidare, inte

begränsat till markplanet och utrymmet däröver. Kravet på hög exploate­

ring av den dyrbara tomtmarken har framtvingat, att även utrymmet under

markytan tas i anspråk för bebyggelse i ökad omfattning. Till denna utveck­

ling har också andra faktorer bidragit, såsom behovet av utrymme för un­

derjordiska trafikmedel och skyddsrum. Det börjar sålunda bli vanligt, att

byggnader utförs med flera källarvåningar. Djupbyggandet är även föranlett

av behov att tillgodogöra sig mark utanför de egna gränserna för ändamål,

som för närvarande kan främjas genom servitutsbildning. Det kan här vara

iråga om snedpålning för att förbättra dåliga grundförhållanden eller om

ledningar eller anordningar för trafikändamål, t. ex. utfart genom en bygg­

nad på grannfastighet under markplanet. Med de höga fordringar som måste

ställas på markanvändning har det också synts irrationellt att låta tillgäng-

hgt utrymme under allmänna platser, gator eller andra trafikleder ligga

outnyttjat. Det blir därför vanligt att i större utsträckning än tidigare för-

lagga lagerlokaler, ledningar och andra anläggningar för kringliggande fas­

tigheters behov utanför den egentliga kvartersmarken, under de omgivande

områdenas marknivå.

Den nya synen på stadsbyggandet påverkar enligt kommittén i väsentlig

mån frågan om lämpligaste sättet att tillgodose fastigheternas behov av an­

läggningar för sådana ändamål som avses med kommitténs uppdrag. Eu ord­

ning med anläggningar för parkering, värme, lek och rekreation osv. särskilt

för varje fastighet innebär enligt kommittén numera i regel inte någon ratio­

nell lösning. Hoga krav på tillvaratagande och funktionellt utnyttjande av

tillgängliga utrymmen leder med nödvändighet till ett samgående i betydelse­

fulla hänseenden mellan fastigheter inom stadssamhällena. Genom att ge-

mensamhetsanläggningar inrättas kan utrymmen frigöras för andra ändamål.

Det förekommer även, att ett samgående indirekt framtvingas genom att de­

taljplan ej möjliggör separata anläggningar av visst slag. I enlighet med de

stadsbyggnadstekniska synpunkter som sålunda utvecklats har redan en

mångfald gemensamhetsföretag kommit till stånd inom tätorterna. Det kan

enligt kommittén med säkerhet antas, att utvecklingen inom överskådlig tid

kommer att i allt snabbare takt fortgå i denna riktning.

Det sagda gäller tätorterna, där det allmännas intresse av ändamålsenlig

planläggning gör sig starkast gällande. Kommittén finner, att detta allmänna

intresse i första hand berör områden med stadsplan men att det i samma

män kan avse byggnadsplaneområden. Vilketdera av dessa planinstitut som

kommer till användning i visst fall beror inte sällan på andra faktorer än

typen av bebyggelse. Gemensamhetsanläggningar utanför den gällande spe­

ciallagstiftningen förekommer också redan i stor utsträckning inom bygg­

nadsplaneområden. Exempel därpå utgör gemensamma parkeringsplatser

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

41

och panncentraler i radhusbebyggelse. Inom glesbygderna är förhållandena

helt andra. Antingen det gäller områden för vilka utomplansbestämmelser

fastställts eller andra glesbygder föreligger visserligen även här ett visst all­

mänt intresse av att bebyggelsen ordnas på ändamålsenligt sätt, men det är

här i regel mindre framträdande och får därför vid bedömande av behovet

av gemensamhetsanläggningar i regel stå tillbaka för rent privatekonomiska

intressen.

Kommittén anför, att inrättandet av gemensamhetsanläggningar säkerli­

gen i stor utsträckning grundas på överväganden av vad som är ekonomiskt

fördelaktigt för den enskilde fastighetsägaren. En större gemensam anlägg­

ning anses nämligen i allmänhet vara jämförelsevis billigare än en mindre

separat. Redan kostnaden för anläggningens utförande blir ofta avsevärt

lägre för varje deltagande fastighet, men framför allt kan ett samgående

medföra besparingar i fråga om underhåll och drift. Särskilt de kraftigt

stegrade lönekostnaderna har gjort det alltmer angeläget att genomföra ra­

tionaliseringar i förvaltningen av fastigheter. Att samverkan medför bespa­

ringar är emellertid ej någon helt undantagslös erfarenhet. Förhållandena i

det enskilda fallet kan ibland leda till motsatt resultat. Ägaren till den mark

som i övrigt skulle vara mest lämpad för anläggningens placering kan be­

tinga sig en ersättning för rätten att ta marken i anspråk som är alltför hög

för att ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av samverkan skall uppnås.

Vidare kan beskaffenheten av den tilltänkta marken göra det nödvändigt att

utföra alltför dyrbara arbeten för grundförbättring. Det kan också undan­

tagsvis förhålla sig så, att de ekonomiska erfarenheterna av samverkan i frå­

ga om anläggningar av viss typ är mindre goda eller i varje fall ojämna. Åt­

minstone i fråga om vissa värmecentraler är det sålunda enligt kommittén

omtvistat, om några större fördelar kan vinnas med anläggningar av större

omfattning. Trots de i regel gynnsamma verkningarna av ett samgående på

detta område är det enligt kommittén ej helt uteslutet att erfarenheterna i

framtiden blir de motsatta. Den tekniska utvecklingen kan tänkas medföra

en förskjutning från kollektivitet åter mot individualism. Även om en så­

dan förskjutning enligt kommitténs bedömande inte förefaller sannolik, är

det särskilt med hänsyn till att det ofta gäller betydande investeringsobjekt

ofrånkomligt att vid bedömande av det enskilda fallet låta även den troliga

utvecklingen ingå i det ekonomiska övervägandet.

Av nu angivna stadsbyggnadstekniska och ekonomiska skäl har enligt

kommittén utanför den gällande speciallagstiftningen tillkommit ett stort

antal gemensamhetsföretag, som avser olika slags anläggningar av stadig­

varande betydelse för fastigheter. Även med den gjorda reservationen för den

framtida utvecklingen kan man enligt kommittén såvitt avser anläggningar

i allmänhet med säkerhet räkna med att strävandena mot gemenskap kom­

mer att inom överskådlig tid fortgå och alltmera intensifieras.

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 12S

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

42

Efter att ha erinrat om några av de viktigaste av de nu förekommande

anläggningstyperna och särskilt uppehållit sig vid de trafiktekniska pro­

blemen och parkeringsfrågan finner kommittén det klart framgå att de ge-

mensamhetsanläggningar som faller utanför speciallagstiftningens tillämp­

ningsområde utgör en realitet av stor praktisk betydelse. Med hänsyn härtill

är det enligt kommittén av vikt, att rättsreglerna på detta område motsvarar

högt ställda krav på ändamålsenlighet, rättssäkerhet och enkelhet. Så är

emellertid enligt kommittén för närvarande ej fallet. Den tekniska utveck­

lingen har fortlöpt så snabbt att regelsystemet inte hunnit anpassa sig

efter de ändrade faktiska förutsättningarna. Detta har medfört att till­

komsten av gemensamhetsföretag inte kunnat främjas i önskvärd omfatt-

ning och att svårigheter uppkommit vid tillämpningen av nuvarande be­

stämmelser.

Gemensamhetsanläggningar kan enligt vad kommittén erinrar alltid

komma till stånd genom avtal mellan intresserade fastighetsägare. Där fri­

villighet inte kan uppnås i alla hänseenden, är emellertid möjligheten till

samverkan stängd. Men även om överenskommelse kan träffas, medför

nuvarande ordning vissa olägenheter. En med stöd av avtalet uppförd

anläggning är sålunda i regel tillbehör till den fastighet på vilken den

är belägen och kan inte utan vidare användas som säkerhet för andra lån

än sådana som upptas av nämnda fastighets ägare själv. Avtal i allmänhet

erhåller inte heller verkan mot ny ägare till en i företaget ingående fas­

tighet utan åtagande av denne. I sistnämnda avseende intar visserligen

avtal om nyttjanderätt en något förmånligare ställning genom att det kan

förlänas sakrättsligt skydd bl. a. genom inskrivning. Å andra sidan är

nyttjanderättsavtalets användbarhet i stadsbebyggelse inskränkt genom

bestämmelsen, att avtalet i regel ej är bindande för längre tid än 25 år.

Kommittén finner det tydligt, att överenskommelser av detta slag inte

kan i någon mera betydande omfattning tjäna som grund för samverkan

när det gäller dyrbara anläggningar, som skall äga bestånd för lång tid.

I stället har därför ofta tillgripits servitutsavtal. Sådant avtal har viss

sakrättslig effekt och erbjuder dessutom den fördelen att en med stöd

av servitutsavtalet uppförd anläggning på annans mark blir tillbehör till

den härskande fastigheten och därigenom kan utnyttjas av denna fastig­

hets ägare för kredit. Men även servitutsavtalet är behäftat med allvarliga

olägenheter. Det sakrättsliga skyddet är sålunda inte av samma styrka som

enligt speciallagstiftningen. Vidare är möjligheten att ålägga den tjänande

fastighetens ägare positiva prestationer mycket begränsad. Någon lösning

av det inbördes förhållandet mellan flera servitutsberättigade tillhanda­

hålls över huvud inte. Ofta är en gemensamhetsanläggning, t. ex. en

gårdsplats, utsträckt över flera fastigheters områden, vilket gör det nöd­

vändigt att stifta ett stort antal servitut, ett i varje fastighet samt vart och

ett med de övriga fastigheterna såsom härskande. Dylika ömsesidiga ser-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

43

vitut innebär inte någon enkel lösning och medför dessutom risk för ogynn­

samma rättsverkningar vid exekution, eftersom de kan ligga med olika

rätt i de skilda fastigheterna. Härtill kommer att avtalsservitut inom den

egentliga stadsbebyggelsen kan motverka genomförandet av ny eller änd­

rad stadsplan. För enskilt tillgodogörande inom stadsplan av utrymme

under gata är servitut sannolikt inte möjligt för närvarande, eftersom

servitut ansetts kunna upplåtas endast i fastighetsenhet som ingår i fas­

tighetsindelningen. För att komma till rätta med problemet har på några

håll valts metoden att gatan, till den de! den är avsedd att underbyggas

för enskilt ändamål, läggs ut som kvartersmark. Denna får då inte be­

byggas i vidare mån än att den jämte bredvidliggande gatumark kan hål­

las tillgänglig för allmän trafik. Detta tillvägagångssätt är emellertid en­

ligt kommittén inte alltid någon lämplig lösning.

Beträffande servitut som bildas vid jorddelningsförrättning framträder

enligt gällande rätt i huvudsak samma svårigheter som vid avtalsservitut.

Dessutom är, påpekar kommittén, själva servitutsbegreppet snävare inom

fastighetsbildningslagstiftningen än enligt servitutslagen. Är fråga om

sådant officialservitut i stadssamhälle, tillkommer faktorer som ytterligare

begränsar servitutets användbarhet. Servitut kan sålunda över huvud inte

stiftas enbart genom tomtindelning. Stundom förfars i fråga om ännu ej

tomtindelad mark visserligen så, att de till tomter avsedda områdena först

avstyckas och servitut bildas i samband därmed, varefter styckningslot-

terna utan omfördelning av marken blir föremål för tomtindelning. Den­

na metod är dock såväl kostnadskrävande som tidsödande och därför föga

ändamålsenlig, även om 1959 års ändringar i byggnadslagstiftningen med­

fört vidgade möjligheter till dispens från förbudet att bygga på ej tomt­

indelad mark inom byggnadskvarter. Vidare kan servitut av förevarande

slag inte bildas genom fristående åtgärd utan det måste ske i samband med

att fastighetsindelningen ändras t. ex. genom avstyckning eller laga skifte.

Även andra möjligheter som för närvarande står till buds måste enligt

kommitténs mening betraktas som nödfallslösningar. Möjligheten att av­

sätta område såsom samfällt för två eller flera fastigheter är inskränkt

till fall då ett nära nog totalt utnyttjande av mark för anläggningen krävs

eller eljest kan ske. Den är dessutom utesluten i samband med tomtindel­

ning och avstyckning i stad. Bysamfällighetslagen ger ej någon fullständig

reglering av företagets förvaltning och är dessutom föråldrad i vissa delar.

Vad slutligen angår tomträttsinstitutet har detta visserligen i praktiken

visat sig kunna erbjuda en användbar lösning. Dess tillämpningsområde

är emellertid begränsat till sådana fastigheter som tillhör kronan eller kom­

mun eller eljest är i allmän ägo samt, i undantagsfall, fastigheter som till­

hör stiftelse. Att tillämpa tomträttsinstitutet enbart i syfte att åstadkomma

en lösning av samverkansproblemen lärer ej komma i fråga i någon större

utsträckning. Men även där tointrättsupplåtelse redan föreligger möter

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

44

enligt kommittén svårigheter att genomföra en lösning inom rimlig tid

efter det att behov därav uppkommit. Kommittén nämner i anslutning här­

till att upplåtelser som skett enligt 1953 års lagstiftning avser obestämd

tid. Enda möjligheten att i efterhand låta tomträtten reglera ett företag

för gemensamhetsanläggning torde i praktiken vara att överenskommelse

om ändring av tomträttsavtalet träffas. Kommittén finner därför tomträtts­

institutet knappast vara ägnat att ge någon generell och slutgiltig lösning

av samverkansfrågorna.

Till ytterligare belysning av behovet av lagstiftning hänvisar kommittén

till de remissyttranden som avgavs över lagberedningens promemoria år

1952. Inte i något av yttrandena bestreds att sådant behov förelåg. Även

de remissinstanser som förhöll sig tveksamma eller avvisande till pro-

memorieförslaget vitsordade — låt vara med förbehåll — att behovet fanns.

Från några håll uttalades därjämte önskemål om komplettering med möj­

ligheten att tvångsvis genomföra en samfällighetsbildning av angivet slag.

Lagberedningen fann också remissbehandlingen styrka lämpligheten av

en reglering med syfte att förläna sakrättslig verkan åt en på avtal grundad

anordning för samverkan mellan olika fastigheter. Beredningen gick dock

inte önskemålen om tvångsregler till mötes, eftersom de stred mot den all­

männa uppläggningen av beredningens förslag däri, att de förutsatte pröv­

ning av offentlig myndighet.

Även inom riksdagen har frågan varit föremål för uppmärksamhet. Så­

lunda uttalade tredje lagutskottet år 1959 vid behandlingen av förslaget

till ändrad byggnadslagstiftning (utlåtande 1959:26 s. 89), att det före­

låg ett mycket starkt behov av bestämmelser, som gjorde det möjligt att

gemensamt för ett eller flera kvarter anordna t. ex. planteringar, lek­

platser, parkeringsplatser, samlingslokaler, tvättstugor och panncentraler.

Efter påpekande av vissa olägenheter av gällande ordning framhöll ut­

skottet, att det ej torde vara någon tvekan om att lagstiftningen här före­

tedde en brist, som med det snaraste måste fyllas.

Under hänvisning till det anförda finner fastighetsbildningskommittén

klart framgå, att gällande rätt ej uppfyller skäliga fordringar på regler in­

om ifrågavarande viktiga rättsområde. Framkomna önskemål om reformer

synes enligt kommittén också ha vunnit allmän anslutning. Kommittén

anser därför, att det uppenbart föreligger ett starkt behov av nya, mera

tidsenliga regler för samverkan av hithörande slag.

Allmänna riktlinjer

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Sakrättslig verkan

Att regler saknas, enligt vilka ifrågavarande gemensamhetsanläggningar

kan garanteras bestå för framtiden, är enligt kommittén den allvarligaste

bristen i nuvarande regelsystem. Visserligen finns det lösningar, som

45

erbjuder visst skydd mot att gemensamhetsföretag upplöses utan att detta

är sakligt befogat, men dessa lösningar har uppbyggts efter helt andra

förutsättningar än som är för handen på det här aktuella området och deras

tillämpning är förenad med svåra komplikationer. I övrigt är fastighets­

ägare som önskar samverkan med andra för närvarande hänvisad att

söka uppnå överenskommelse utanför kretsen av de avtalstyper som är

utrustade med sakrättslig verkan. Sådan överenskommelse gäller inte mot

ny ägare utan att denne förbinder sig att respektera avtalet. Någon säker­

het för att sådan förbindelse avges föreligger ej ens om avtalet objektivt

sett är fördelaktigt för fastighetens ägare.

Kommittén har sökt finna en lösning, som förhindrar sådana konsekven­

ser. Detta kräver att avtal om samgående erhåller sakrättslig verkan, dvs. et-

fektivt knyts till samtliga deltagande fastigheter. Endast om rätten att ut-

nvttja anläggningen och skyldigheten att bidra till företagets kostnader bring­

as att åtfölja varje ansluten fastighet i vilkens hand den än befinner sig,

kan företagets bestånd säkerställas. Att detta bör eftersträvas har ej heller

framkallat meningsskiljaktigheter under lagstiftningsfrågans tidigare be­

handling. För denna ståndpunkt talar enligt kommittén otvivelaktigt goda

skäl. Från allmän synpunkt anses det sålunda vara av yttersta vikt, att

planer för bebyggelsen blir varaktigt genomförda. Detta kan ej ske utan att

också i bebyggelsen ingående gemensamma anläggningar blir bestående så

länge det anses ändamålsenligt. Att beslutad samverkan tryggas för fram­

tiden ligger även i de enskilda delägarnas intresse. Genom en fastighets ut­

träde minskas nämligen det ekonomiska underlaget för företaget i dess hel­

het. Eftersom det normalt kan förutsättas att ett samgående medför bespa­

ringar, ökas dessutom vid utträde bidragsbördan för de kvarvarande delägar­

na. En rätt för någon att utan tvingande skäl få sambandet mellan anlägg­

ningen och hans fastighet upplöst skulle därför innebära en möjlighet att

otillbörligt övervältra ett ekonomiskt ansvar på meddelägarna.

Visserligen har det, enligt vad kommittén har sig bekant, i tiåga om do

gemensamhetsföretag som hittills bildats ej i större utsträckning förekom­

mit att det ifrågavarande sambandet på detta sätt blivit upplöst. Det förhål­

landet att tillämpningen av gällande regler synbarligen inte föranlett svå­

rare rättsförluster anses emellertid ej utan vidare göra ett förbättrat sak-

rättsskydd obehövligt. Viss betydelse för den gynnsamma utvecklingen mås­

te otvivelaktigt tillmätas de på avtal grundade påtryckningsmedel — låne­

villkor, vitesinteckningar in. m. — med vilka hittills tillämpade nödfallslös-

ningar ofta förbundits. Ä andra sidan är det enligt kommittén inte lämpligt

att lita enbart till sådana avtalssanktioner. Möjligheterna att utnyttja dessa

kan nämligen inte med säkerhet antas vara kända för alla berörda fastighets­

ägare. Betydande rättsförluster kan därför uppstå om sanktion av förbise­

ende inte kommit till användning. Ytterligare framhålls, all - frånsett tomt-

rättsfallet — någon längre tids erfarenhet ännu ej föreligger i det nu ak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

46

tuella hänseendet. De erfarenheter som likväl står till buds kan vidare hän-

töras till en tid av uppåtgående konjunkturer. I ett annat, mindre gynnsamt

läge är det inte säkert att den bidragsskyldighet som företaget måste bygga

på blir fullgjord i samma omfattning som hittills.

Den allvarligaste olägenheten av det bristfälliga sakrättsskyddet är emel­

lertid enligt kommittén, att annars intresserade fastighetsägare avhålls från

att sätta i gång nödvändiga anläggningsföretag. Att gemensamhetsanlägg-

ningar hittills inrättats endast i jämförelsevis ringa omfattning utanför om­

råden som upplåtits med tomträtt beror enligt kommittén till övervägande

del på de begränsade möjligheterna att trygga företagens bestånd. Det ligger

i sakens natur, att en fastighetsägare ej är benägen att satsa erforderligt ka­

pital till en anläggning, om det inte föreligger säkerhet för att anläggningen

blir till nytta under en ej alltför kort tid. Särskilt i fråga om sådana större

anläggningar som krävs för ändamålsenlig bebyggelse i samband med sane­

ringar eller nyexploatering av större områden är det av yttersta vikt för be­

byggelsens genomförande att gemensamhetsföretagen blir effektivt knutna

till de särskilda fastigheterna. Ett förbättrat sakrättsskydd är således huvud­

villkoret för eu utveckling mot allt flera och större anläggningsföretag.

När det härefter gäller att bedöma på vilket sätt ett sakrättsskydd bör an­

ordnas, anser kommittén det ligga nära till hands att anknyta till någon av

de lösningar som valts på närbesläktade områden. Härvid framträder enligt

kommittén två huvudformer. Den ena, som främst representeras av tvångs-

samfälligheter enligt vattenlagen, lagen om enskilda vägar m. fl., innebär att

den gemensamma anläggningen är i princip oskiljaktigt förbunden med var­

je deltagande fastighet. Enligt den andra kan en mera begränsad sakrätts­

verkan åstadkommas genom inskrivning.

Att anknytningen mellan anläggningen och de särskilda fastigheterna görs

oskiljaktig innebär, att rätten att utnyttja anläggningen och plikten att bi­

dra till kostnaderna utformas som tillbehör till fastigheterna på liknande

sätt som ett föremål är tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra. Vid frivillig eller exekutiv' försäljning

av fastigheten medföljer således delaktigheten i anläggningen, och delaktig­

heten kan ej utmätas eller försäljas för sig. Genom att äganderätten till fas­

tigheten och delaktigheten i företaget sålunda följs åt måste detta alternativ

uppenbarligen få stor betydelse ej endast för fastighetens ägare utan även för

innehav aie av begränsade sakrätter i fastigheten. Fastighetens värde påverkas

naturligen i hög grad av möjligheterna att utnyttja anläggningen liksom av

den bidragsskyldighet som följer med anslutningen till företaget. En speku­

lant på fastigheten vid exekutiv auktion torde därför bestämma sitt bud med

hänsyn till angivna faktorer, och det bud som antas blir omedelbart avgö­

rande för den omfattning i vilken inteckningshavare och därmed jämställda

rättighetshavare erhåller betalning eller blir tillgodosedda i övrigt. Kommit-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

47

ten anser därför, att förevarande lösning måste förknippas med villkor om

visst skydd för nämnda slag av rättsägare.

Den andra möjligheten innebär att sakrättslig verkan vinns genom in­

teckning på sätt som för närvarande kan ske med avtal om nyttjanderätt,

servitut osv. Skyddet är emellertid här ej av samma valör som vid tvångs-

samfälligheterna, eftersom en intecknad rättighet kan bli uppoffrad, om det

krävs för att tillgodose rättsägare med bättre förmånsrätt. Ett på detta sätt

anordnat sakrättsligt skydd föreslås av lagberedningen tillkomma även en

samfällighetsrätt som upplåtits med stöd av 22 kap. i 1960 års förslag till

jordabalk. Det mellan de berörda fastigheternas ägare ingångna samfallig-

hetsavtalet kan nämligen genom inskrivning i fastigheterna erhålla samma

rättsverkan som för närvarande tillkommer inteckning för nyttj anderätt eller

servitut. Att lagberedningens förslag inte bygger på en obegränsad sakrätts­

verkan efter mönster av speciallagstiftningens tvångssamfälligheter sam­

manhänger med de föreslagna bestämmelsernas syfte och allmänna upp­

läggning. Utgångspunkten för förslaget är nämligen behovet av en friare och

enklare reglering än speciallagstiftningens, vilken med hänsyn till tvångs-

momentet och inteckningshavarnas ställning gör det nödvändigt att anord"

na en obligatorisk prövning genom offentlig myndighet av företagets tillåt­

lighet och vissa grundläggande villkor för detsamma. I enlighet härmed byg­

ger lagberedningens förslag helt på en mellan fastighetsägarna ingången fri­

villig uppgörelse, som ej för sin giltighet mellan parterna själva behöver bli

föremål för myndighets bedömande. Sådant erfordras ej heller med hänsyn

till uppgörelsens sakrättsliga verkan, eftersom samfällighetsavtalet genom

inteckning inplaceras i den ordinära förmånsrättsordningen, således efter

tidigare meddelade inteckningar och före senare tillkommande. Faller inteck­

ningen vid exekution inom det vid försäljningen bestämda lägsta budet, skall

samfällighetsrätten förbehållas vid försäljningen. Är så ej fallet eller ar

rättigheten ointecknad, skall egendomen i första hand utropas med förbehåll

om rättens bestånd, men visar det sig att ett utrop utan sådant förbehåll

föranleder ett högre bud får rätten i princip vika. Även om detta system så­

ledes ej ger någon absolut trygghet för samfällighetsrättens bestånd, vilar

det på den i och för sig naturliga principen, att rättigheten normalt kan för­

väntas erhålla det sakrättsliga skydd som den förtjänar. Oavsett en fastig­

hets tidigare inteckningsbelastning och samfällighetsrättens förmånsläge

torde man nämligen kunna räkna med att en spekulant vid exekutiv auktion

är beredd att acceptera förbehåll om en samfällighetsrätt, som anses värde­

full för fastigheten.

Enligt fastighetsbildningskommittén står det klart, att en sakrättslig reg­

lering i enlighet med lagberedningens förslag erbjuder en förbättring i

förhållande till gällande rätt. I okomplicerade fall skulle den föreslagna an­

ordningen utgöra ett nöjaktigt alternativ, enligt vilket sakägarna kunde på

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

48

ett enkelt sätt ordna samverkansfrågorna genom överenskommelse. Kom­

mittén finner det emellertid angeläget att det sakrättsliga skyddet görs så

starkt som möjligt. Risken för att delaktigheten i anläggningsföretaget ef­

ter fastighets överlåtelse upphör att gälla kan aldrig elimineras utan att del­

aktigheten förlänas egenskap av tillbehör till fastigheten. Framför allt i fråga

om storre anläggningar, som kräver betydande kostnader, är det av vikt

att skapa regler, som garanterar företagets bestånd. Eftersom den önskade

lagstiftningen främst aktualiserats av mycket omfattande bebyggelsepro­

jekt inom tätorterna, har kommittén ansett sig ha särskild anledning att

överväga ett starkare sakrättsligt skydd än det lagberedningens förslag er­

bjuder. Kommittén erinrar om att också vissa av de remissmyndigheter

som yttrade sig över beredningens promemoria år 1952 uttalade sig i denna

riktning (SOU 1960:25 s. 457). Svenska bankföreningen anförde beträffan­

de den inverkan en samfällighetsrätt kunde tänkas utöva på kreditgivarnas

ställning, att det i vissa fall framstod som angeläget för kreditgivarna att

samfällighetsrättens fortsatta bestånd kunde anses tryggat. Det framhölls,

att om delaktigheten i samfälligheten var av väsentligt värde för en fastig­

het, exempelvis i fråga om gemensam värmecentral, det visserligen tedde

sig troligt att fastigheten kom att säljas med förbehåll om rättighetens be­

stånd men från kreditgivarnas synpunkt borde rättigheten för säkerhets

skull inneha ett betryggande prioritetsläge. Man fick därför räkna med att

kreditinstituten kom att vid belåning av inteckningar i fastigheter, som in­

går i samfällighet av verklig betydelse för fastighetens värde, såsom vill­

kor for krediten uppställa, att samfällighetsrätten åtnjuter ett betryggande

läge i samtliga de i samfälligheten ingående fastigheterna. Även bortsett

från detta kreditgivarintresse togs under remissbehandlingen av lagbered­

ningens promemoria upp till övervägande det faktum att en samfällighets­

rätt ofta kan vara av väsentlig betydelse för fastigheten och därför bör

åtnjuta en så trygg position som möjligt. Från denna synpunkt erinrade

exempelvis överståthållarämbetet om att enligt promemorieförslaget ford­

rades, att samfällighetsanordningen skulle vara till nytta för de i samfällig-

heten ingående fastigheterna. I fråga om vissa slag av anläggningar, exem­

pelvis värmeanläggningar, gällde vidare att sedan de en gång kommit till

stånd de utgjorde en nödvändig förutsättning för fastigheternas beboelighet.

Med hänsyn därtill var det enligt ämbetets mening betänkligt, att en exe­

kutiv auktion lätt kunde bringa samfällighetsrätten att upphöra. Olägen­

heten därav framträdde särskilt om värmeverket var inrymt i den exekutivt

försålda fastigheten. Denna situation skulle i allmänhet undvikas, om sam­

fällighetsrätten ägde förmånsrätt framför fordringsrätter. Möjligheten att

bereda samfällighetsrätten sådan förmånsställning borde därför enligt äm­

betets mening undersökas.

Fastighetsbildningskommittén ansluter sig till dessa remissyttranden. En­

ligt kommittén talar goda skäl för en fastare anknytning i sakrättsligt hän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

49

seende än lagberedningens förslag innebär. Den vägledande principen bör

enligt kommittén vara att sambandet mellan en fastighet och anläggningen ej

kan upplösas så länge anläggningen är till nytta för fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Krav på objektiv prövning

Kommittén finner att, om delaktigheten i företaget läggs med bästa rätt

i de anslutna fastigheterna, en prövning bör ske, så att delaktigheten inte

försätter rättsägare med företrädesrätt efter delaktigheten i ett sämre läge

än tidigare. En delaktighet, som åtföljer fastigheten i vems hand denna än

befinner sig, kan nämligen i hög grad påverka budgivningen vid exekutiv

auktion på fastigheten. Även om ett gemensamhetsföretag normalt vilar

på förväntningen att samgåendet medför fördelar, är det inte utan vidare

säkert, att förväntningen infrias. Fick sakägarna med bindande verkan för

tredje man fritt avtala om de med anläggningsföretaget förenade rättighe­

terna och skyldigheterna, kunde det därför inträffa att en fastighets värde

minskades och att det bud som blev gällande vid exekutionen inte var till­

räckligt för att förnöja rättsägare, som annars skulle ha fått full betalning

ur köpeskillingen. Vill man eftersträva en lösning, som innefattar företrä­

desrätt före redan existerande gravationer i fastigheterna, är det därför

enligt kommitténs mening nödvändigt att göra anordningens giltighet be­

roende av att det objektivt konstateras, att någon försämring av berörda

rättsägares ställning ej inträder. Om samtliga rättsägare samtyckt till an­

ordningen, saknas skäl till särskild prövning; uppgiften blir då i stället den

rent formella att konstatera att erforderliga medgivanden finns.

En lösning, som innebär att en objektiv prövning skall ske av den sökta

gemensamhetsbildningens innebörd, anknyter till speciallagstiftningens be­

stämmelser om obligatorisk prövning vid särskild förrättning eller inför

domstol. En sådan metod har visserligen av lagberedningen ansetts mindre

önskvärd men är enligt kommitténs mening knappast ägnad att inge star­

kare betänkligheter. Det innebär sålunda enligt kommittén inte någon olä­

genhet, om rättsordningen tillhandahåller ytterligare ett system för inrät­

tande av gemensamhetsanläggningar vid sidan av jordabalksförslagets. Kär

beredningen anfört, att de fall då prövningsmöjlighet för närvarande ej står

till buds är av synnerligen skiftande beskaffenhet och att det knappast kan

förväntas att de skall upptas till behandling i speciallagstiftningen, vilar

resonemanget enligt kommittén uppenbarligen på förutsättningar, som änd­

rats genom det uppdrag som lämnats kommittén. Kommittén ifrågasätter

även riktigheten av vad beredningen uttalar därom, att en utveckling i rikt­

ning mot specialreglering ej heller får anses önskvärd, eftersom det inte

finns anledning anta att de intressen som det här är fråga om skulle på

ett bättre sätt kunna tillgodoses av myndigheterna än på grundval av de in­

tresserades avtalsfrihet. För att trygga anläggningsföretags bestånd mera

50

effektivt än som är möjligt enligt lagberedningens förslag, krävs enligt kom­

mittén oundgängligen ett ökat beaktande av motstående intressen och där­

med också en prövning från det allmännas sida. Om prövningen anförtros

särskild förrättningsman, torde förfarandet enligt kommittén, särskilt i

okomplicerade fall, kunna anordnas i jämförelsevis enkla former och där­

för inte behöva avskräcka sakägare, som överväger att påkalla tillämpning

av en lagstiftning med den av kommittén antydda innebörden.

Frånsett dessa mera principiella synpunkter finner kommittén en ord­

ning med prövning genom förrättningsman vara ägnad att rent praktiskt

underlätta tillkomsten av angelägna samverkansföretag. Tillgången till en

på området sakkunnig person, som verkar efter rent objektiva riktlinjer,

kan vara till avsevärd hjälp, när det gäller att klarlägga de faktorer — eko­

nomiska, planläggningstekniska etc. — som kan inverka på innehållet i den

samverkan som önskas genomförd. Erfarenheten visar också, att svårighe­

ter ofta möter att fa till stånd en fullständig anslutning från alla dem, vil­

kas fastigheter utgör ett ändamålsenligt underlag för en gemensamhetsbild-

ning. Även om man skulle nöja sig med en rent avtalsmässig samverkan

utan starkare sakrättslig effekt än som avsågs i lagberedningens förslag,

menar kommittén, att det skulle vara till avsevärd fördel om en fastighets­

ägare kunde påkalla medverkan av förrättningsman för att erhålla förslag

till gemensamhetsföretagets anordnande och ledning av erforderliga för­

handlingar mellan berörda sakägare. Betydelsen av en sådan rådgivande

funktion förminskas ej genom att den sakrättsliga anknytningen görs fasta­

re. Förrättningsmannens medverkan bör i detta fall ej inskränkas till att

bifalla eller avslå en begäran om att förläna en träffad uppgörelse verkan

mot nya fastighetsägare utan snarare inriktas på att leda förhandlingarna

mellan sakägarna och på olika sätt positivt verka för en överenskommelse.

Att tillgodose detta önskemål är inte på samma sätt möjligt inom ramen

för ett förfarande vid domstol, länsstyrelse eller annan myndighet. Ett så­

dant förfarande är enligt kommittén mindre rationellt även från den syn­

punkten att det som regel torde förutsätta att sökanden eller annan åläggs

att svara för erforderlig utredning. I fråga om stora företag kan denna bli

mycket omfattande och dyrbar utan att ändå bli helt fullständig.

Med hänsyn till de speciella krav som sålunda måste ställas på prövnings-

törfarandet finner kommittén en prövning genom särskilt förordnad förrätt-

ningsman vara den praktiskt enda framkomliga vägen. Förrättningsmän an­

litas redan för närvarande med tillfredsställande resultat såsom beslutande

organ på angränsande rättsområden. Både inom fastighetsbildningen och,

i synnerhet, vid tillämpningen av lagen om enskilda vägar ställs förrättnings-

mannen inför problem av huvudsakligen samma karaktär som här kommer i

fråga. Det gäller bl. a. frågor om tvångsanslutning, fördelning av bidragsplikt

och ersättningar för markupplåtelse. Vad särskilt angår ersättningsfrågorna

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

51

kunde det visserligen, anför kommittén, i och för sig anses ligga närmare till

hands att låta dem ankomma på expropriationsdomstol eller annan domstol.

En sådan anordning skulle emellertid leda till avsevärda komplikationer i

andra hänseenden. En uppdelning av prövningen mellan skilda instanser är

också med hänsyn till det starka sambandet mellan de olika frågorna en­

ligt kommitténs mening inte praktiskt möjlig att genomföra. Kommittén

erinrar vidare om att den som är missnöjd med förrättningsmans avgörande

har rätt att fullfölja talan i judiciell väg.

Trots att starka skäl talar för ett enhetligt förrättningsförfarande, kan en­

ligt kommittén en förrättningsprövning som omfattar samtliga uppkomman­

de frågor väcka betänkligheter med hänsyn till vissa allmänna intressen.

Med tanke på att flertalet hithörande anläggningar är belägna inom tätbe­

byggelseområden, är det av stor betydelse att byggnadsnämnden får skäligt

inflytande på det sätt på vilket anläggning kommer till stånd. De anlägg­

ningar som det här är fråga om utgör i flertalet fall byggnader och berörs

därför av byggnadsnämndernas verksamhet både i fråga om bebyggelsepla­

neringen och beträffande prövningen av frågor om byggnadslov, dispenser

och liknande. Det är därför av stor vikt att nämnderna inkopplas på ett ti­

digt stadium. Härigenom förebyggs, att det otta tidsödande och kostnads­

krävande arbetet med prövningen, huruvida anläggningen skall inrättas,

blir utan nytta därför att anläggningen senare visar sig vara oförenlig med

detaljplan eller hindras av att byggnadslov vägras. Ett väsentligt inflytande

för byggnadsnämnd på gemensamhetanläggningarnas utformning är därför

enligt kommittén i hög grad berättigat.

Byggnadsnämndens medverkan bör enligt kommittén inte begränsas till en

rätt att avge yttrande till förrättningsmannen eller överklaga dennes avgö­

rande. Nämnden bör anförtros ett såväl reellt som formellt inflytande vid

bedömandet. När det gäller uppdelningen mellan nämndens och förrättnings-

mannens kompetensområden är det enligt kommittén naturligt, att bygg­

nadsnämnden prövar företaget från de synpunkter nämnden vanligen har

att anlägga. Däremot bör byggnadsnämnden inte bedöma sådana judiciella

frågor som spörsmålen om ersättning för upplåtet utrymme eller om fördel­

ning av bidragsplikten. I dessa liksom övriga privaträttsliga hänseenden bör

avgörandet ankomma på förrättningsmannen. Även för dennes prövning

kommer emellertid synpunkter av allmän natur att få betydelse. De olägen­

heter som kan följa av att förrättningsmannen och byggnadsnämnden kom­

mer till motsatta ståndpunkter i en och samma fråga kan enligt kommittén

elimineras genom att byggnadsnämnden i princip erhåller oinskränkt rätt

att förhindra tillkomsten av anläggningar som inte bör tillåtas från de all­

männa synpunkter nämnden har att bevaka, medan bedömandet i övrigt

tillkommer förrättningsmannen. Nämnden bör enligt kommittén inte ha

möjlighet att framtvinga anläggningens inrättande mot den uppfattning som

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

52

godtagits under förrättningen. En sådan ordning skulle, menar kommittén,

vara oförenlig med det för kommittén vägledande syftet att få en reglering

av privaträttslig karaktär.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Behov av tvångsregler

Förrättningsprövningen har enligt kommittén inte till enda syfte att möj­

liggöra det sakrättsliga sambandet och att tillhandahålla ett serviceorgan.

Kommittén erinrar om att det ofta möter svårigheter att åstadkomma full­

ständig enighet i uppkommande frågor. De överväganden som måste ske kan

enligt kommittén i synnerhet beträffande större företag vara mycket svår­

överskådliga och invecklade. Det är därför förklarligt, om en och annan fas­

tighetsägare ej utan vidare är benägen att biträda en överenskommelse. Även

anordningar, som objektivt sett är välgrundade, kan till följd av ovisshet

om den framtida utvecklingen eller av ovidkommande skäl röna motstånd

från sakägares sida. Med hänsyn härtill måste det enligt kommittén över­

vägas, om det för inrättandet av en gemensamhetsanläggning skall behöva

krävas att överenskommelse träffas mellan samtliga de fastighetsägare för

vilka ett samgående skulle medföra avsevärda fördelar. Anses lagstiftningen

böra främja tillkomsten av gemensamma anläggningar, bör det enligt kom­

mittén åtminstone i vissa uppenbara fall kunna tänkas möjlighet att till det

gemensamma företaget ansluta en fastighet utan medgivande från ägarens

sida. Kommittén erinrar om att det i samband med flera tidigare utredningar

och reformförslag understrukits vikten av att en reglering beträffande ge-

mensamhetsanläggningar medger att fastighet ansluts till företaget även mot

ägarens bestridande. Kommittén nämner vissa av 1942 års stadsplaneutred-

ning och 1951 års byggnadsutredning gjorda uttalanden om lagstiftning rö­

rande bl. a. gemensamma gårdar samt byggnadsstyrelsens remissyttrande

över lagberedningens promemoria av år 1952.

Kommittén säger sig visserligen ha eftersträvat en lösning som bygger på

fastighetsägarnas frivilliga medverkan, men erfarenheten visar enligt kom­

mittén att det inte låter sig göra att helt lita till frivillighet. Redan existensen

av tvingande regler har, även om de inte behöver träda i tillämpning, sin

stora betydelse i detta sammanhang genom att de utgör ett underlag för fri­

villiga uppgörelser, som annars i många situationer sannolikt inte skulle

komma till stånd. Men tall förekommer även, då sakägare över huvud ej är

villig att ingå avtal om inrättande av en gemensamhetsanläggning, fastän

fördelarna av ett samgående är uppenbara. Kommittén erinrar om att situa­

tionen stundom är den, att enighet om samgående i princip föreligger men

delade meningar råder om de närmare villkoren. Att lagstiftningen här måste

tillhandahålla regler, som innebär en skälig avvägning mellan olika syn­

punkter, synes kommittén uppenbart. Att låta hänsynen till en enstaka fas­

53

tighetsägare, vilkens anslutning det gäller, gå före alla andra intressen kan

ej komma i fråga. Det allmänna önskemålet att fastställda planer inom rim­

lig tid blir genomförda kräver sålunda enligt kommitténs mening, att man i

viss utsträckning bortser från sakägarnas individuella önskningar. Men även

till skydd för andra enskilda måste fordras att en vägran att frivilligt an­

sluta sig i någon mån grundas på objektiva skäl. Med hänsyn till den na­

turliga intressegemenskap som i många fall råder inom en grupp fastigheter

skulle det, menar kommittén, verka stötande, om enstaka fastighetsägare

kunde till de övrigas nackdel utan fog vägra att ansluta sig till ett för samt­

liga nyttigt anläggningsföretag. Risken att någon, genom att ställa oskäliga

villkor för frivillig medverkan, skulle erhålla en alltför stark ställning i för­

hållande till de övriga kan inte heller uteslutas.

Av dessa skäl finner sig kommittén inte kunna uppställa ett generellt

krav på samstämmighet i alla uppkommande frågor. Kommittén understry­

ker emellertid, att skälen för anslutning utan samtliga sakägares medgivan­

de måste vara av betydande styrka. Med hänsyn till att det här gäller ett in­

grepp i enskildas intressen till förmån för andra enskilda bör åtgärden ej få

vidtas utan att det framstår som ovedersägligt att fastigheterna genom an­

slutning till den gemensamma anläggningen vinner avsevärda fördelar. En

alltför långt driven tillämpning av möjligheten till tvångsanslutnmg kan en­

ligt kommittén också medföra risk för att ändamålet på längre sikt mot­

verkas. Till förmån för en restriktiv tillämpning talar också att prövningen

i stor utsträckning avser framtida förhållanden och därför kompliceras av

osäkerhet om den riktning utvecklingen kommer att ta.

De skäl som talar för att en fastighetsägares vägran att delta i ett gemen­

samt företag ej alltid bör få hindra fastighetens anslutning till företaget

äger sin huvudsakliga betydelse för städer och andra samhällen med täta­

re bebyggelse. Inom glesbygderna är enligt kommittén behovet av att till­

gänglig mark blir fullt utnyttjad ej lika trängande. Den naturliga intresse­

gemenskapen mellan grannfastigheter är vidare här mindre framträdande.

Detsamma gäller det allmännas intresse. Kommittén anser därför att till­

räcklig anledning ej finns att tillåta fastighets anslutning mot ägarens vilja

även inom glesbebyggelseområden. Kommittén förordar därför den begräns­

ningen att anslutningsregeln skall gälla enbart fastighet inom område med

stadsplan eller byggnadsplan. Skäl för tillämpning av regeln torde visser­

ligen, tillägger kommittén, ofta finnas även utom detaljplanerat område i

och med att tätbebyggelse redan uppkommit eller en utveckling i denna

riktning fortskrider. När denna utveckling nått så långt att tätbebyggelse är

att vänta inom nära förestående tid, finns emellertid förutsättningar för

upprättande av detaljplan och därmed tillämpning av anslutningsregeln.

Vidare anser kommittén det ofrånkomligt att som förutsättning för fas­

tighets anslutning kräva, att anslutningen uppbärs av ett intresse hos åt­

minstone någon fastighetsägare, som själv skall ingå i det gemensamma

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

54

företaget. Fastighet bör därför ej få anslutas mot ägarens bestridande, utan

att förslag därom framställts eller biträtts av ägare till fastighet, som skall

ingå i företaget.

Förvaltningsformer

En lagstiftning enligt kommitténs riktlinjer kommer enligt kommittén

att innehålla två slags regler, nämligen dels regler för förhållandet mellan

å ena sidan ägarna till de fastigheter som skall tillgodogöra sig anläggning­

en och å andra sidan ägaren till den mark där anläggningen kan tänkas bli

förlagd, dels regler för förhållandet mellan de förstnämnda inbördes. I sist­

nämnda avseende fordras utom föreskrifter om fördelningen av rättigheter

och skyldigheter mellan de anslutna fastigheternas ägare i fråga om anlägg­

ningens byggande och utnyttjande även bestämmelser om formerna för

företagets verksamhet. Kommittén finner här väsentligen två lösningar möj-

liga. Den ena innefattar en samfällighetsbildning av huvudsakligen samma

typ som förekommer enligt vattenlagen och lagen om enskilda vägar och

som föreslås i 22 kap. i lagberedningens förslag till ny jordabalk. De till före­

taget anslutna fastigheternas ägare ingår således i denna egenskap i en asso­

ciation, som ombesörjer anläggningens utförande och underhåll samt öv­

riga med företaget förenade angelägenheter. I fråga om äganderätten till

själva anläggningen gäller, att anläggningen utgör tillbehör till varje fas­

tighet, som är ansluten till det gemensamma företaget. Anläggningen ägs

således ej av samfälligheten utan samfällt av delägarna i densamma. Anlägg­

ningen kan därför ej intecknas av samfälligheten utan ingår i stället till

viss andel i varje ansluten fastighets kreditvärde. Den andra lösningen bär

till syfte att åstadkomma en förvaltningsform, som inte kräver de anslut­

na fastighetsägarnas kontinuerliga medverkan på samma sätt som i en

association genom utseende av styrelse, bevakande av viktigare frågor på

stämma med delägarna etc. Ett alternativ till samfällighetsbildning är att

låta ägare till viss fastighet — inom eller utom kretsen av de till företaget

knutna fastigheterna — såsom ägare även till själva anläggningen mot er­

sättning tillhandahålla den avsedda nyttigheten. På detta sätt kan samtliga

rättigheter och skyldigheter mellan berörda fastighetsägare regleras redan

vid företagets tillkomst och behålla sin giltighet för framtiden. För ägare

till de fastigheter som enbart skall betjänas av anläggningen blir det då i

regel inte fråga om annan fortlöpande medverkan än att till huvudmannen

erlägga bidrag till verksamheten.

Enligt kommitténs mening är båda dessa organisationsformer förknippa­

de med fördelar. Kommittén ger i princip ej någotdera alternativet företrä­

de framför det andra. Kommittén anser, att ett stort mått av valfrihet mel­

lan de båda förvaltningsformerna bör medges. Detta motiveras också av

att behovet av rättslig reglering tar sikte på anläggningar av vitt skilda ty­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

55

per och av olika storlek. Vad som är en ändamålsenlig organisation för ut­

förande och drift av en parlceringsanläggning för ett eller flera byggnads-

kvarters behov är säkerligen ej alltid lämpligt för en enkel biluppställnings­

plats, som är gemensam för 2—3 villafastigheter. Valfriheten är dock ej

helt obegränsad. Förvaltning genom huvudman anses av principiella skäl

böra inskränkas till det fall att den tilltänkte huvudmannen själv vill ata sig

att fullgöra uppdraget. Att genom beslut av myndighet tvinga någon att i

egenskap av ägare till viss fastighet mot sin vilja driva verksamhet av ifrå­

gavarande slag anser kommittén varken möjligt eller lämpligt. Motsvaran­

de betänkligheter gör sig däremot inte gällande vid en association, som

ju verkar genom särskilda organ, utsedda efter frivilligt åtagande. Även

om således avsikten ej är att ge försteg åt samfällighet framför förvaltning

genom huvudman, innebär nyssnämnda begränsning att samfällighetsbild-

ning är den form som i motsats till huvudmannaförvaltning alltid skall stå

till buds.

Skälen till att kommittén medger en vidsträckt valfrihet mellan de båda

förvaltningsalternativen bör enligt kommitténs mening vara vägledande även

för den närmare gestaltningen av varje alternativ för sig. Med hänsyn till

att företaget är i princip oupplösligt förbundet med de särskilda fastigheter­

na är det visserligen nödvändigt att skapa visst skydd för innehavare av be­

gränsade rättigheter i fastigheterna, men i övrigt synes det i stort sett kun­

na överlämnas åt fastighetsägarna själva att förvalta anläggningen på det

sätt de finner lämpligt. Är de ense om förvaltningen, saknas skäl att från­

sett behovet av skydd för inteckningshavare och därmed jämställda sakrätts­

ägare — låta någon utomstående ingripa i företagets skötsel. Föreligger där­

emot ej enighet, fordras särskilda lagregler för konfliktens lösning. Med

hänsyn till lagstiftningens tvångskaraktär är regler nödvändiga även för

att hindra att en majoritet missbrukar sina befogenheter i syfte att få an­

läggningen nedlagd och företaget upplöst. Att upplösning i regel ej bör få

ske utan ny prövning är en nödvändig följd av regleringens allmänna syfte

att säkerställa företagets bestånd så länge anläggningen är till gagn för

anslutna fastigheter.

I fråga om hnvudmannaorganisationen tänker sig kommittén, att de när­

mare villkoren för anläggningens skötsel, huvudmannens rätt till gottgö-

relse och de anslutna fastighetsägarnas rätt att utnyttja anläggningen skall

regleras genom avtal mellan samtliga fastighetsägare. Avtalsfrihet bör i

princip råda. Den enda begränsningen, som betingas av hänsynen till in­

teckningshavare och därmed likställda rättsägare, bör enligt kommittén ut­

göras av en föreskrift om att avtalet ej far erhalla sakrättslig verkan, utan

att dessa rättsägare godkänt avtalet eller detta är väsentligen utan betydel­

se för deras säkerhet. Detta bedömande kräver å andra sidan, att avtalet

innehåller nöjaktiga bestämmelser i alla de frågor som kan bli aktuella

under företagets bestånd. Direkta lagbestämmelser om vad avtalet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

56

innehålla torde därför kunna undvaras. Genom det sätt på vilket huvud-

mannaförvaltningen salunda anordnas kan sakägarnas behov av en förvalt­

ningsform som är mest ändamålsenlig och bekväm för dem anses tillgodo­

sett. Att genom lagregler differentiera formerna för en anläggnings hand-

havande genom huvudman är därför enligt kommittén ej påkallat.

När det gäller samfällighetsbildning blir enligt kommittén läget ett an­

nat. En association kräver med nödvändighet lagreglering. En sådan kan ut­

formas på olika sätt. Gällande rätt ger i fråga om såväl samfälligheter som

rent personella sammanslutningar av typen bolag, föreningar etc. flera ex­

empel på att samverkansformer kan göras mer eller mindre detalj reglerade.

Kommittén finner det angeläget att anpassa det associationsrättsliga syste­

met efter olika slags företag, så att ett företag ej underkastas mera ingående

bestämmelser än som är erforderliga med hänsyn till omständigheterna. Så

enkla och smidiga former som möjligt är vad kommittén velat uppnå. Samti­

digt gör lagstiftningens allmänna karaktär och den starka sakrättsliga an­

knytningen det nödvändigt att i viss mån inskränka sakägarnas frihet att

ordna sina mellanhavanden. Syftet att vinna en smidig förvaltningsorganisa­

tion har kommittén sökt förverkliga genom att ge samfällighetsbildningen

ett varierande innehåll allteftersom kravet på utförliga regler blir mer eller

mindre framträdande.

I enlighet med allmänna associationsrättsliga grundsatser är det samfällig-

lietens delägare som ytterst äger beslutanderätt i de gemensamma angelä­

genheterna. I brist på särskilda regler skulle fullständig enighet mellan del­

ägarna krävas i samtliga uppkommande frågor. Detta är emellertid inte

någon ändamålsenlig anordning. Kommittén finner det nödvändigt att lik­

som vid andra förekommande associationstyper meddela en bestämmelse,

enligt vilken giltigt beslut av delägarna kan åstadkommas utan att enighet

uppnås. Redan enkel majoritet bör enligt kommittén som regel vara till­

räcklig för beslut. Att dessutom låta en av delägarna vald styrelse ombesörja

samfällighetens löpande verksamhet är ett ytterligare medel att säkerställa

en effektiv förvaltning. På dessa grundsatser vilar kommitténs förslag till

samfällighetsbildning i dess fullt utvecklade form.

Delägarstämmans beslut kan, påpekar kommittén, ej endast avse åtgär­

der i förekommande konkreta situationer utan även gälla sådana normer

för samfällighetens verksamhet som anses behövliga för komplettering av

eljest gällande föreskrifter. Beslut av sådan normerande karaktär torde

vanligen utformas som stadgar. Kommittén har övervägt att — i likhet med

vad som gäller på vissa angränsande områden — göra stadgar obligato­

riska, varigenom man skulle vinna att åtskilliga regler, som annars borde

upptas i själva lagen, kunde få sin plats i stadgarna. Detta skulle emeller­

tid göra det nödvändigt att anordna något slags prövning av stadgarnas in­

nehåll och därför i många fall te sig omständligt. Kommittén har velat und­

vika detta och föreslår därför, att stadgar inte skall vara obligatoriska. Vill

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

57

delägarna på stämma anta stadgar, står det dem fritt, men stadgarna

skall då ej granskas av myndighet utan är delägarnas privata mellanhavan-

de och behandlas över huvud på samma sätt som andra stämmobeslut.

Vid sidan av den förenkling som förslaget innebär genom att stadgar kan

undvaras har kommittén även på annat sätt velat ge delägarna frihet att

besluta om formerna för verksamheten. Med tanke på mycket enkla ge-

mensamhetsföretag — t. ex. då två fastigheter skall tillsammans utnyttja

en ledning eller utfartsväg — kan det enligt kommittén ej anses lämpligt

att ovillkorligen upprätthålla kravet att samfälligheten organiseras med

styrelse, stämma etc. Att ange närmare kriterier på den omfattning ett fö­

retag bör äga för att erhålla sådan fastare organisation är emellertid förenat

med betydande svårigheter, och kommittén avstår därför från att ange nå­

gon närmare begränsning i detta avseende. Enligt förslaget bör delägarna

få möjlighet att träffa en helt formlös överenskommelse om företagets sköt­

sel. Men inte ens överenskommelse skall krävas. Tillvägagångssättet kan

exempelvis bli det, att någon delägare åtar sig att ombesörja verksamheten

mot att han får ta ut av de övriga vad han behöver för att täcka kostnader­

na. Med hänsyn till att en överenskommelse av detta slag, när sådan träffas,

inte publiceras eller prövas till sitt innehåll finner kommittén det emellertid

erforderligt att starkt begränsa överenskommelsens verkan. Den kan inte

göras bindande längre än delägarna själva respekterar den. Delägare, som

önskar få till stånd en fastare organiserad samfällighetsbildning, föreslås

därför få ovillkorlig rätt därtill. Eftersom ny ägare till ansluten fastighet

således ej blir bunden av en träffad överenskommelse, lider ej intecknings-

havare eller andra rättsägare någon skada. Inlåter sig samfälligheten i rätts­

handlingar skyddas medkontrahenten genom att samtliga vid rättshand­

lingen medverkande delägare blir solidariskt ansvariga för samfällighetens

förbindelser. Eftersom samfälligheten i detta fall ej utrustas med särskilda

organ som företräder densamma och majoritetsbeslut av delägare inte har

avsedd verkan, fordras att samtliga delägare gemensamt medverkar för att

samfälligheten som sådan skall bli bunden. En samfällighetsbildning av den­

na mindre utvecklade typ erinrar således — frånsett de fall där överens­

kommelse ej ingås — närmast om det enkla bolaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Finansieringsfrågan

Den som omhänderhar det gemensamma företagets angelägenheter, dvs.

huvudman eller samfällighet, bör enligt kommittén äga uppbära bidrag från

de anslutna fastigheternas ägare till anläggningens utförande, underhåll

och drift. Avgörande för om fastighetsägarnas bidragsplikt kan realiseras

är, att viss säkerhet föreligger. Kommittén erinrar om att vissa möjligheter

att säkerställa denna skyldighet kan skapas genom rätt till avstängning

och, vid ordinär samfällighetsbildning, genom subsidiärt solidariskt ansvar

58

för delägarna. Dessa medel är dock enligt kommittén knappast tillräckliga

för alla situationer. I sin diskussion av vilken ytterligare säkerhet som kan

visa sig erforderlig anför kommittén, att problemet är av betydelse inte bara

för huvudmannen eller samfälligheten när det gäller bidragen till verksam­

heten utan även för tredje man, när lån tas eller andra förbindelser ingås

för det gemensamma företaget.

För det fallet att anläggningen omhänderhas av huvudman har kommittén

övervägt möjligheterna att stärka huvudmannens säkerhet för utfående av

törfallna bidrag till verksamheten genom att tillerkänna honom panträtt i

de anslutna fastigheterna med företräde framför inteckningar i dessa. På

skäl som närmare redovisas i betänkandet har kommittén emellertid an­

sett sig inte böra föreslå några regler därom.

Vid samfällighetsbildning är läget enligt kommittén ett annat. Visserligen

kan i frivilligfallen uppkomma ett val mellan kreditupptagning genom sam-

lällighetens försorg och separatbelåning genom de särskilda fastigheternas

ägare. Med hänsyn till att samfälligheten har karaktär av tvångssamman­

slutning tordras emellertid en lösning, som inte görs beroende av att över­

enskommelse kan träffas om säkerheten. Det ankommer närmast på sam-

iällighetens styrelse att tillhandahålla den säkerhet som betingas av bor­

genären. Kommittén erinrar om att samfälligheten inte kan tillhandahålla

inteckningar i anslutna fastigheter i annan mån än delägarna frivilligt er­

bjuder dem som säkerhet. Samfälligheten har nämligen regelmässigt inte

själv någon inteckningsbar tillgång. Det skulle, uttalar kommittén, kunna

tänkas att ålägga delägarna skyldighet att tillhandahålla inteckningssäker-

het, men denna utväg anses medföra svåra komplikationer. Om varje fastig­

het skulle utgöra säkerhet endast för så stor del av krediten som motsvarar

fastighetens primära andel av bidragsskyldigheten, skulle följden bli att nå­

gon säkerhet ej återstod för infriande av fastighetens subsidiärt solidariska

ansvar. Och skulle hela beloppet belasta var och en av de delägande fastig­

heterna, skulle utrymmet för belåning för andra ändamål bli alltför besku­

ret. Därtill kommer enligt kommittén svårigheterna att på lämpligt sätt sä­

kerställa att delägarna verkligen uppfyller sin skyldighet att prestera erfor­

derliga inteckningar. Kommittén har därför undersökt, om säkerhet kan

skapas på annat sätt än genom inteckning.

Kommittén har sålunda övervägt möjligheten att — efter mönster i exem­

pelvis lagstiftningen om enskilda vägar — förstärka den föreslagna rät­

ten för samfälligheten att uttaxera bidrag från de anslutna fastigheterna

med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. rätt före inteckning­

ar. Kan samfälligheten i något fall inte få ut den på viss fastighet belöpande

delen av bidragsfordringen, tjänar de övriga fastigheternas subsidiäransvar

som ytterligare skydd. Förutom att den tillgodoser borgenärens intressen

innefattar förmånsrätten emellertid även en spärr mot ett alltför vidsträckt

subsidiäransvar. Innehavare av inteckningar och därmed jämställda sak­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

59

rätter i de anslutna fastigheterna kan åtminstone formellt tyckas komma i

sämre läge om en sådan förmånsrätt införs. Denna försämring måste dock

enligt kommittén antas bli uppvägd av den värdeökning som gemensamhets-

anläggningen medför för fastigheterna. I de fall då en gemensamhetsanlägg-

ning inrättas på grund av överenskommelse bör för dess sakrättsliga giltig­

het krävas, att de nu nämnda rättsägarna godkänt överenskommelsen eller

att denna är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. I övriga fall, me­

nar kommittén, innebär villkoren för tvångsanslutning krav på sådana för­

delar att en ökning av fastighetens värde måste förutsättas. En garanti för

att värdeökningen är minst lika stor som de förmånsberättigade bidrags-

fordringarnas belopp ligger i den prövning som skall ske av förrättningsman

eller domstol. Eftersom redan anknytningen mellan anläggningen och de

anslutna fastigheterna samt därmed även den framtida bidragsskyldigheten

till samfälligheten ligger med bästa rätt i dessa, kan man vidare i konse­

kvensens namn göra gällande, att även de vid varje särskild tidpunkt för­

fallna bidragen bör utgå med samma förmånsrätt.

Det kan enligt kommittén emellertid inte bestridas, att en förmånsrätt för

bidragsfordringarna framför inteckningar kan vara ägnad att väcka vissa

betänkligheter. Bidragsbeloppen kan här i många fall bli stora och få avse­

värt större ekonomisk betydelse än t. ex. bidrag till vägsamfällighet. Betänk­

ligheterna blir än större om förmånsrätten — sasom vanligen är fallet pa an­

gränsande rättsområden -— utformas som en s. k. tyst förmånsrätt och såle­

des inte framgår av faslighetsböckerna. Med hänsyn härtill har kommittén

sökt införa både begränsningar av förmånsrättens omfattning och vissa vill­

kor i övrigt för dess utövning. Genom att ange klara gränser för förmånsrät­

tens utövning avser kommittén att undanröja olägenheterna av att utgåen­

de belopp kan variera starkt och att rättigheten därför kan leda till ovissa

konsekvenser för övriga rättsinnehavare i fastigheterna. När det gäller frå­

gan, hur en lämplig gränsdragning bör ske, anför kommittén, att behovet av

kreditsäkerhet framför allt gör sig gällande i fråga om kostnaderna för an­

läggningens utförande. Kommittén förordar, att förmånsrätten i första hand

begränsas till den beräknade anläggningskostnaden, fördelad mellan de an­

slutna fastigheterna efter den norm som allmänt gäller fördelning av bi­

dragsskyldigheten. En sådan avgränsning är enligt kommittén att föredra

framför principen att låta det genom anläggningens inrättande ökade kredit-

värdet hos varje särskild fastighet vara avgörande. Denna ökning måste en­

ligt kommittén antas regelmässigt bli större än vad som belöper på fastig­

heten av anläggningskostnaden och leda till att förmånsrätten kommer att

åtnjutas i vidare omfattning än som kan anses påkallat av behovet. Å andra

sidan saknas enligt kommittén skäl att som villkor för förmånsrätten upp­

ställa krav på att bidragsbeloppet alltid skall avse just kostnaden för anlägg­

ningens utförande. Mot en sådan inskränkning talar framför allt praktiska

skäl. Ett exekutionsförfarande bör nämligen inte belastas med en prövning

Kangl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

60

av vad fordringen i själva verket avser. Hinder bör därför inte möta att

förmånsrätten gäller även för fordran, som avser underhålls- eller driftskost­

nad. Detta är särskilt motiverat i sådana fall då avstängning av speciella

skäl inte kan komma i fråga.

Den förordade begränsningen till ett högsta belopp är emellertid enligt

kommittén inte tillräcklig. Även en begränsning av giltighetstiden bör ske.

En inskränkning till ett år från fordringens förfallodag, som är vanlig i hit­

hörande sammanhang, anser kommittén dock för snäv. Av praktiska skäl

anses inte heller den amorteringstid som kan ha bestämts för anläggnings­

kostnaden, böra vara avgörande. En lämpligare avgränsning finner kommit­

tén vara att förmånsrätten får åtnjutas under hela den tid som anläggnings­

kostnaden motsvaras av ett värde i anläggningen vid normalt underhåll av

denna. Kommittén törordar, att viss tid för förmånsrättens giltighet skall

föreskrivas i förrättningsmannens beslut om anläggningens inrättande.

Kommittén anser det ofrånkomligt, att den för varje ansluten fastighet

sålunda angivna ramen för utövandet av förmånsrätten blir föremål för lämp-

lig publicitet. Sådan kan enligt kommittén vinnas genom anteckning om för­

månsrätten och dess begränsningar i fastighetsboken. Härigenom kommer

uPPgifter i dessa hänseenden att inflyta även i gravationsbevis.

I enlighet med det anförda förordar kommittén införande av en förmåns­

rätt av begränsad räckvidd för samfällighets bidragsfordringar enligt 17 kap.

6 § handelsbalken.

Lagteknisk utformning

Kommittén behandlar i ett särskilt avsnitt frågan, hur erforderliga regler

lämpligen bör inpassas i det gällande rättssystemet. Kommittén erinrar om

att gällande speciallagstiftning på angränsande områden omfattar en mång­

fald skilda lagar om tvångssamfälligheter som till stora delar överensstäm­

mer med en reglering efter de av kommittén uppdragna riktlinjerna. Det

kunde därför finnas skäl att överväga, om inte lagstiftningen på något av de

närliggande områdena skulle kunna kompletteras med nödvändiga särbe­

stämmelser angående de gemensamhetsanläggningar som behandlas av kom­

mittén. Så har skett i ett tidigare lagförslag av 1951 års byggnadsutredning.

Detta hade dock ett mera begränsat syfte. Fastighetsbildningskommitténs

uPP§ift avser en allsidig utredning av rättsfrågorna vid gemensamma an­

läggningar och kräver enligt kommittén en noggrann kartläggning även i

detaljfrågor. En jämförelse med andra slag av tvångssamfälligheter inom

speciallagstiftningen visar för övrigt, att gällande regler ej annat än i

mindre utsträckning kan utnyttjas vid utformningen av kommitténs för­

slag. Kommittén menar det därför vara ofrånkomligt att huvudbestämmel­

serna enligt förslaget upptas i en fristående lag om vissa gemensamhetsan­

läggningar.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

61

Reglerna om förmånsrätt för samfällighets bidragsfordringar bör enligt

kommittén ej upptas i huvudförslaget utan i likhet med vad som skett i and­

ra liknande sammanhang få sin plats i en fristående lag. I anslutning därtill

föreslås vissa jämkningar i lagstiftningen om banker och andra kreditinrätt­

ningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena

Allmänna synpunkter

Förslaget får allmänt ett gynnsamt mottagande av remissin­

stanserna.

ÖverståthåUarämbetet

anför, att från de synpunkter ämbetet har att före­

träda den föreslagna lagstiftningen synes ägnad att smidigt lösa de frågor

som kan aktualiseras i samband med tillkomsten och driften av gemensam-

hetsanläggningar av förevarande slag. Ämbetet tillstyrker, att förslaget läggs

till grund för lagstiftning i ämnet. Samma uppfattning uttalar

länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län.

Förslaget hälsas med tillfredsställelse av

länssty­

relsen i Örebro län.

Liknande omdömen uttalas även från kommunalt håll.

Stadskollegiet i

Stockholm

finner förslaget kunna underlätta bildandet av ändamålsenliga ge-

mensamhetsanläggningar och betraktar det som ett värdefullt hjälpmedel

att förmå enskilda att medverka till en rationell och ändamålsenlig bebyg­

gelse inom staden. Förslaget ses av kollegiet som ett led i den fortgående mo­

derniseringen och kompletteringen av byggnads- och fastighetsbildningslag-

stiftningen. En lagstiftning i enlighet med förslaget kommer visserligen inte

att inverka på användningen av tomträttsinstitutet, med vars hjälp man

smidigt och ändamålsenligt kan ordna rättsförhållanden som annars ter sig

svåröverkomliga, men den föreslagna lagen torde enligt kollegiet kunna med­

verka till att sådana svårigheter bemästras när det gäller fastigheter under

enskild äganderätt. Att en lagstiftning enligt förslaget kommer till stånd an­

ser kollegiet vara både ett kommunalt intresse och ett önskemål från de en­

skilda fastighetsägarnas organisationer.

Stadskollegiet i Göteborg

anför, att

det endast kan hälsas med tillfredsställelse att ökad möjlighet till samver­

kan av ifrågavarande slag kommer till stånd och att det framlagda förslaget

allsidigt och ändamålsenligt löser de aktuella spörsmålen.

Lantmäteristyrelsen anser förslaget i sina huvuddrag väl avvägt och lämp­

ligt utformat samt därför böra läggas till grund för lagstiftning.

Svenska bankföreningen

gillar förslaget om införande av ett lagreglerat

förrättningsförfarande, som möjliggör alt samfällighetsrättigheter av nu ifrå­

gavarande slag kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktär av fastighets-

tillbehör. Även

Svenska sparbanksföreningen

betecknar den sakrättsliga kon­

struktionen i förslaget som en principiellt sett lämplig lösning.

62

Allmän tillfredsställelse med förslaget kommer till uttryck även i yttran­

dena från Svenska kommunaltekniska föreningen, Sveriges lantmätareför­

ening, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund och Svenska arkitek­

ters riksförbund.

Svenska riksbyggen framhåller, att förslagets genomförande skulle inne­

bära en avsevärd förbättring av kommunernas möjligheter att genomföra

framför allt den komplicerade förnyelsen av städernas saneringsmogna kär­

nor.

Föreningen för samhällsplanering finner de föreslagna reglerna underlät­

ta såväl en lämplig utformning av stadsplaner för nya områden som en för­

bättring av förhållandena inom äldre stadspartier.

Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget helt. Stadsfullmäktige i Här­

nösand, kommunalfullmäktige i Njurunda kommun samt kommunalnämn­

derna i Partille och Södra Sotenäs kommuner lämnar förslaget helt utan er­

inran.

Viss betänksamhet kommer till synes i yttrandena från Svea hovrätt och

bankinspektionen. Hovrättens invändningar tar framför allt sikte på försla­

gets generella omfattning, som förmenas medföra allvarliga olägenheter.

Även i övrigt är förslaget enligt hovrättens mening i behov av omarbetning.

Det anses därför i allt fall inte utan ytterligare överväganden kunna läggas

till grund för lagstiftning i ämnet. Skulle de fortsatta övervägandena leda till

att en på tvångsreglering byggd lagstiftning anses böra få en så generell till-

lämpning som kommittén förordar finner hovrätten emellertid att lagen kan

utformas i huvudsaklig överensstämmelse med förslagets grunddrag.

Mest kritisk är lagberedningen, som helt allmänt konstaterar att förslaget

inte verkar övertygande. Vad gäller betänkandet som helhet gör dock inte

heller beredningen gällande, att de föreslagna reglerna inte bör kunna läg­

gas till grund för lagstiftning efter viss omarbetning.

1 fråga om behovet av lagstiftning godtar samtliga remiss­

instanser i allt väsentligt vad fastighetsbildningskommittén anfört. Bely­

sande för flertalet remissmyndigheters inställning är byggnadsstyrelsens

yttrande i denna del. Styrelsen anför, att under den tid som förflutit sedan

styrelsen m. fl. år 1958 hemställde om en särskild utredning angående bl. a.

gemensamhetsanläggningar behovet av sådana anläggningar och nödvän­

digheten av en ändamålsenlig form för deras rättsliga reglering blivit allt

påtagligare. Behovet har accentuerats av den snabbt fortskridande utveck­

lingen på de byggnads- och trafiktekniska områdena. Jämsides härmed har

enligt styrelsen kraven på ett rationellt markutnyttjande ökat och strävan­

dena att genom samverkan minska kostnaderna för såväl de enskilda som

för kommunerna gjort sig alltmera gällande. Behovet av gemensamhetsan­

läggningar framträder särskilt inom de större tätorterna men är obestridligt

även inom de mindre orterna. Svea hovrätt finner att en reglering av vissa

former av gemensamhetsanläggningar måste vara en angelägen lagstift-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

63

ningsuppgift men hyser viss tvekan, om behovet bär den generella omfatt­

ning som kommittén antagit.

Vad angår lagstiftningens föremål ansluter sig det övervä­

gande antalet remissinstanser till kommitténs ståndpunkt. Enligt Svea hov­

rätt framstår det däremot som tveksamt, om det är tillrådligt att låta en lag

stiftning på området få eu så generell omfattning som kommittén föieslar

Hovrätten finner motiveringen ej innehålla någon närmare analys av vad

som lämpligen bör gälla i fråga om särskilda i lagtexten exemplifieiade

typer av gemensamhetsanläggningar och menar, att kommitténs bestäm­

ning av tillämpningsområdet kan medföra risk för ogynnsamma vei Il­

ningar, särskilt med avseende på reglerna om tvångsanslutning, upplåtelse

av utrymme för gemensamhetsanläggning, det i princip oupplösliga sam­

bandet mellan anläggningen och de anslutna fastigheterna samt förmånsrätt

för vissa fordringar. Hovrätten ifrågasätter, om man inte i stället bör toi t-

sälta på den redan beträdda vägen med speciallagstiftning angående gemen­

samhetsanläggningar för särskilda ändamål av större allmän betydelse.

Upphöjs de i lagberedningens förslag till jordabalk förordade bestämmelserna

om samfällighetsrätt och samfällighetsavtal till lag, finns enligt hovrätten

ändå möjlighet att vinna sakrättsligt skydd för frivillig samverkan beträf­

fande gemensamhetsanläggningar, som inte regleras i speciallagstiftningen.

Man kan också, anför hovrätten, tänka sig möjligheten att en lag på giundval

av kommitténs förslag begränsas till vissa typer av gemensamhetsanlägg­

ningar, för vilka behovet av lagstiftning är särskilt påfallande och där en­

ligt redan vunna erfarenheter de ekonomiska riskerna i särskilda fall be­

döms vara ringa. En begränsning av lagstiftningen till att avse endast ge­

mensamhetsanläggningar väsentligen avsedda för bostadsbebyggelse för­

tjänar också att övervägas. Det är enligt hovrätten främst beträffande så­

dan bebyggelse som sociala skäl talar för en tvångsreglering; särskilt för

sanering av äldre bostadsbebyggelse föreligger uppenbara behov av lagstift­

ning på området. I vissa hänseenden torde man också som en ersättning för

generell lagstiftning kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för

gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamliälle åläggs skyldig­

het att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter av

större omfattning. Hovrätten anför vidare, att kommitténs förslag å andra

sidan medför betydande fördelar från lagteknisk synpunkt. Det aktuella

behovet av lagstiftning om gemensamhetsanläggningar för olika ändamål

kan nämligen vara svårt att överblicka. Framför allt undgår man, om

förslaget genomförs, framlida krav på lagändringar, som den tekniska

utvecklingen annars med säkerhet kommer att medföra. Dessa skäl kan

enligt hovrätten tala för att en generell lagstiftning på området bör god­

tas under förutsättning att den ges en sådan utformning att berättiga­

de krav på rättssäkerhet för fastighetsägare och inteckningshavare blir

tillgodosedda. Lagberedningen finner, att den allmänna syftningen gör det

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

64

svårt att överblicka konsekvenserna av förslaget och att det därför bör

övervägas att tills vidare inskränka tillämpningsområdet till sådana anlägg­

ningar som för närvarande bedöms som särskilt angelägna.

Handelskamrar-

nas nämnd

framhåller, att de gemensamhetsanläggningar som berörs av

förslaget är av mycket växlande natur, från gemensamma cykelstall, lek­

platser eller mindre garage i villaområden till omfattande parkeringsanlägg-

ningar eller invallningsåtgärder i städernas centra. I förstnämnda fall kan

enligt nämnden anläggningar tillkomma utan att några långtgående krav

behöver ställas på de berörda fastighetsägarna. I de sistnämnda fallen åter

blir anspråken på deras resurser och förmåga att medverka ofta betydan­

de. På motsvarande sätt torde behovet av otficialprövning och av medver­

kan av byggnadsnämnderna växla. Många gånger torde helt frivilliga upp­

görelser kunna åstadkommas om gemensam drift av vissa mindre bety­

dande anläggningar. För dessa fall kan enligt nämnden diskuteras, om offi-

cialprövning genom särskilt förordnad förrättningsman över huvud är av

behovet påkallad. I andra situationer däremot, då fråga är om mera om-

lattande anläggningar eller där tvångsanslutning är nödvändig, torde ett

förfarande i stort sett baserat på den föreslagna lagstiftningen men med

vissa av nämnden förordade ändringar böra träda i tillämpning. I de fall

slutligen då det gäller betydande anläggningar som förorsakar sådana in­

grepp i enskild rätt som avses i 3 § andra stycket andra punkten i kommit­

téns förslag torde det enligt nämnden i realiteten knappast längre vara fråga

om en privaträttslig utan om en rent offentligrättslig reglering, som i hög

grad förutsätter byggnadsnämndens initiativ och medverkan. Genom att ut­

mönstra sådana gemensamhetsanläggningar ur förslaget skulle detta i hög

giad förenklas och få en för de enskilda fastighetsägarna bättre avpassad

utformning. Det skulle därigenom också bli mera lockande för dem att ut­

nyttja det nya instrumentet. Även

byggnadsstyrelsen

nämner eu differen­

tiering etter liknande tankegångar som en tänkbar lösning.

I fråga om lagstiftningens tillämplighet både i tätorter och i

glesbebyggelse framhåller

lantmäteristyrelsen,

att erforderlig upp-

märksamhet bör ägnas åt de särskilda behoven på landsbygden och i de

mindre tätorterna. En särskild anledning härtill är enligt styrelsen, att det

allmännas engagemang när det gäller anläggningar av ifrågavarande slag

är betydligt mindre här än inom de större tätorterna, samtidigt som beho­

vet av mindre, gemensamma anläggningar blir allt större även på lands­

bygden. Det gäller bebyggelse såväl för lielårsbostäder och fritidsbebyggelse

som för jordbruk. Hithörande frågor är, framhåller styrelsen, endast i

jämförelsevis ringa utsträckning reglerade i lag, t. ex. lagen om enskilda

vägar, och problemen måste till väsentlig del lösas genom insatser av fas­

tighetsägarna själva. Enligt styrelsen torde en annan ordning i detta hän­

seende inte vara möjlig inom avsevärd tid.

Länsarkitekten i Stockholms län

är däremot tveksam i fråga om möjlig-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

65

heten att till en gemensamhetsanläggning ansluta även fastighet utanför

detaljplanelagt område. Han påpekar, att genom sådan möjlighet en fastig­

hets samverkan med en grupp av fastigheter kan bindas innan det genom

planläggning enligt byggnadslagen prövats, om samverkan på lämpligare sätt

kunnat åstadkommas med en annan grupp av fastigheter. Även länsstyrel­

sen i länet är inne på tanken, att möjligheten att ansluta fastighet utanför

detaljplanelagt område skulle kunna innebära ett föregripande av erforder­

lig planläggning, och ifrågasätter om följderna av den föreslagna gränsdrag­

ningen mellan detaljplanelagt område och annat område i tillräcklig omfatt­

ning beaktats i betänkandet.

Lantbruksstyrelsen avstyrker, att lagen görs tillämplig på anläggningar

för jordbruksdrift, såsom andelsladugårdar, lagerhus och torkanläggningar.

Styrelsen anför, att någon diskussion eller behandling av synpunkter av­

seende jordbruket över huvud inte redovisats i betänkandet och att anlägg­

ningar av nyssnämnda slag för vissa led i jordbruksproduktionen har helt

andra funktioner än sådana stadigvarande serviceanläggningar som lagen i

huvudsak behandlar. Styrelsen menar, att det föreslagna judiciella systemet

med fast sakrättslig bindning till ifrågavarande fastigheter, domstolspröv­

ning etc. inte tar hänsyn till den rörlighet och anpassningsbarhet från drifts-

ekonomiska synpunkter och struktursynpunkt som måste eftersträvas inom

modernt jordbruk. Med hänsyn till att driftsanläggningar för jordbruk ofta

är mycket kapitalkrävande anser styrelsen en tillämpning av den föreslagna

förmånsrättslagen ofta inte kunna komma i fråga. De nu tillämpade for­

merna för samgående — upprättande av en företagsekonomisk kalkyl och

bildande av en sammanslutning, vanligen i form av ekonomisk förening eller

enkelt bolag — är enligt styrelsens mening väl lämpade för ändamålet och

innebär en smidigare anordning än det av kommittén föreslagna förfaran­

det. Stockholms läns och stads lantbruksnämnd anser det med hänsyn till

det ökade behovet inom jordbruket att snabbt kunna anpassa driften till va­

rierande marknadsförhållanden tveksamt, om gemensamhetsanläggningar

för jordbruksändamål kan få en tillräckligt stadigvarande betydelse för att

motivera den sakrättsliga effekt som den föreslagna lagen avser. Lantbruks­

nämnden och hushållningssällskapet i Göteborgs och Bohus län uttalar med

åberopande av liknande synpunkter, att de regler som gäller för gemen­

samma anläggningar inom tätbebyggelse ej utan vidare torde vara lämpliga

även för jordbrukets företag. Stockholms läns och stads hushållningssäll­

skap är inne på liknande tankegångar men har med hänsyn till att tvångs-

reglerna ej är tillämpliga utanför detaljplan inte något alt erinra mot de

nya möjligheter som förslaget erbjuder. Eu klart positiv inställning till

förslaget bär lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Södermanlands

län, som framhåller betydelsen av ett starkt sakrättsskydd och anser en ut­

veckling i denna riktning nödvändig inom dagens jordbruk. Samma stånd­

punkt synes hushållningssällskapet i Hallands län samt lantbruksnämnden

3 Bibang till riksdagens protokoll 1!)Ci6. 1 samt. Nr 128

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

66

och hushållningssällskapet i Västerbottens län inta, liksom även lantbruks­

nämnden och hushållningssällskapet i Malmöhus län, vilka emellertid beto­

nar vikten av att hänsyn tas till jordbrukets framtida utveckling och till

behovet av att kunna genomföra förändringar på ett smidigt sätt.

Kommitténs tanke, att en lagstiftning på området bör utformas som eu

övervägande privaträttslig reglering, vinner anslutning

från flertalet remissinstansers sida. I åtskilliga yttranden framförs dock in­

vändningar i detta hänseende. Hovrätten över Skåne och Blekinge anser så­

lunda, att i den mån allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd

vissa gemensamhetsanläggningar, t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom

privaträttsliga tvångsregler utan genom vidgade skyldigheter för kommu­

nen att anskaffa sådana anläggningar. Svea hovrätt anför, att man i vissa

hänseenden torde kunna tänka sig att vidga kommunernas ansvar för

gemensamhetsanläggningar, t. ex. så att stadsplanesamhälle åläggs skyl­

dighet att iordningställa och underhålla trafikleder inom byggnadskvarter

av större omfattning. Lagberedningen menar, att kommittén gått alltför lätt

förbi de stora praktiska besvärligheter som är förenade med den föreslagno,

privaträttsligt utformade ordningen. Beredningen pekar härvid bl. a. på

svårigheterna att få lämpliga förrättningsmän, risken för att genomförandet

av upprättade förslag kan stoppas genom klagomål som drar ut på tiden

och svårigheten att säkra erforderlig sakkunskap i samfälligheternas led­

ning. Enligt beredningen har däremot kommunerna erforderlig organisa­

tion, sakkunnig personal och en erfarenhet i fråga om vissa slags anlägg­

ningar som inte kan finnas inom kvarterssamfälligheter.

Sveriges fastighetsägareförbund befarar, att byggnadsnämnderna och öv­

riga kommunala instanser kommer att betrakta en lag om gemensamhets­

anläggningar som ett komplement till byggnadslagstiftningen och som ett

instrument för anordnande av tvångssamfälligheter på kommunalt initia­

tiv. Med hänsyn till förslagets huvudsyfte att skapa förutsättningar för

giltigheten för framtiden av rent privaträttsliga överenskommelser, synes

det förbundet därför böra understrykas att tillkomsten av en lagstiftning i

huvudsaklig överensstämmelse med förslaget inte får innebära, att det träf­

fats något avgörande i frågan om en gränsdragning mellan allmänna och

enskilda intressen när det gäller anordnande av utfarter och omfattningen

av skyldigheten för fastighetsägare att anordna garage och parkeringsplat­

ser. Handelskamrarnas nämnd finner det tvångsmässiga inslaget i den före­

slagna lagstiftningen så betydande och de kommunala befogenheterna så

vittgående att förslaget knappast kan sägas ha fått den åsyftade övervä­

gande privaträttsliga karaktären.

Enligt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län har däremot utredningen

till följd av att spörsmålen behandlats från övervägande privaträttslig syn­

punkt inte blivit nog allsidig och förslaget inte fått den räckvidd som med

hänsyn till plangenomförandet i vissa fall torde vara påkallat. Parkerings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

67

kommittén, Svenska stadsförbundet, drätselkammaren i Uddevalla, Svenska

arkitekters riksförbund, SABO och Föreningen för samhällsplanering ger

klart uttryck åt den uppfattningen att de offentligrättsliga synpunkterna

inte blivit tillräckligt beaktade och att det kommunala inflytandet bort göras

starkare. Stadsförbundet betonar, att användbarheten av den föreslagna

lagstiftningen inte bör överskattas. I den intensivare tätortsbebyggelsen är

enligt förbundet de samhälleliga intressena av planmässighet och funktions­

duglighet samt god stadsmiljö alltför starka för att komplicerade samord­

ningsfrågor i någon stor omfattning skall kunna lösas på privaträttslig väg.

Inom sitt användningsområde synes dock lagförslaget lösa samordnings­

problemen på ett ändamålsenligt sätt. Stadsfullmäktige i Sundsvall anser

önskvärt, att byggnadsnämnden i samband med beslut om byggnadslov kan

föreskriva att den berörda fastigheten skall delta i viss gemensamhetsan-

läggning. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har ingen erinran häremot

under förutsättning att ägare till fastighet, som uppenbart berörs av anlägg­

ningen, skriftligen biträtt ett sådant villkor till byggnadslovet.

En mellanståndpunkt intar byggnadsstyrelsen, som ifrågasätter om det

inte för samhällsbyggandet hade varit önskvärt att byggnadsnämndens be­

fogenheter kunnat gå längre än enligt förslaget. För den praktiska plan­

läggningen är det uppenbarligen synnerligen angeläget att redan under på­

gående planarbete med säkerhet kunna bedöma möjligheterna av sådana

lösningar som bygger på en gruppvis samverkan av det slag som lagen åsyf­

tar. I nuvarande läge innan utredningar inom närliggande rättsområden

har hunnit slutföras — styrelsen syftar därvid i främsta rummet på det

arbete som nu bedrivs inom parkeringskommittén — synes dock starka

skäl tala för fastighetsbildningskommitténs förslag att utforma lagen på

huvudsakligen privaträttslig grund.

En liknande uppfattning framförs av parkeringskommittén.

Förslagets betydelse som medel att underlätta stadsplans upp­

rättande och genomförande ej minst i saneringssyfte,

betonas av länsarkitekterna i Örebro och Västernorrlands län, stadskolle-

gicrna i Stockholm och Göteborg, drätselkammaren i Uddevalla, Föreningen

för samhällsplanering, Svenska riksbyggen, Svenska teknologföreningen,

Svenska arkitekters riksförbund och Föreningen Sveriges stadsarkitekter.

Stadskollegiet i Stockholm uttalar att det kan antas, att stadsplanens in­

tentioner i många fall kommer att realiseras genom initiativ från enskilda

fastighetsägares sida i den föreslagna lagstiftningens former utan sådana

insatser från stadens sida som aktualiseras t. ex. vid inlösen enligt 45 §

byggnadslagen. I varje fall skulle staden kunna begränsa sin insats till in­

lösen av en av de berörda fastigheterna och därefter påfordra att anlägg­

ningen anordnas med stöd av bidrag från alla de övriga fastigheter som

skall anslutas. Det kan enligt kollegiets mening dessutom tänkas, alt redan

vetskapen om stadens möjlighet att ingripa kan utgöra ett påtrycknings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

68

medel för berörda fastigheters ägare att själva föranstalta om anläggning­

ens inrättande. Stadskollegiet i Göteborg framhåller, att förslaget gör det

möjligt att koncentrera den allmänna lekplatsverksamheten till större och

för allmänheten attraktiva anläggningar, medan det lokala lekplatsbehovet

kan ordnas enligt de föreslagna lagbestämmelserna. Handelskamrarnas

nämnd menar däremot, att en lagstiftning av ifrågavarande natur över hu­

vud inte bör få utnyttjas i saneringssyfte utan att för sådant ändamål ute­

slutande bör anlitas de härför avsedda instituten, såsom expropriation och

ändrad tomtindelning.

Svea hovrätt understryker, att den av kommittén förordade lagstiftningen

självfallet inte får tas till intäkt för en övervältring av ansvaret

för vissa gemensam hetsan läggningar från kommu­

nerna till de enskilda fastighetsägarna. Hovrätten anför

härvid, att den moderna stadsbyggnadstekniken kan medföra att byggnads-

kvarter görs mycket stora, varvid vägar inom kvarteret får samma funk­

tion som gator inom äldre kvarter med sluten bebyggelse. Det vore föga

rationellt att låta nya metoder för utformning av stadsplaner medföra, att

gatuhållningen till viss del i realiteten överförs från kommunal till enskild

regi. En övervältring av kostnaderna för gatuunderhållet på fastighets­

ägarna inom vissa kvarter ställer också dessa i sämre läge än andra fastig­

hetsägare inom kommunen.

Liknande synpunkter framhålls av överståthåUarämbetet, länsarkitekten

i Stockholms län, bgggnadsstgrelsen, lagberedningen, Svenska väg- och vat­

tenbyggares riksförbund och Sveriges fastighetsägareförbund.

Vad angår förslagets samband med andra aktuella lag­

stiftningsfrågor ifrågasätter bankinspektionen starkt lämpligheten

av att man bryter ut ifrågavarande komplex ur jordabalksförslaget och ge­

nomför en särskild lagstiftning i ämnet före antagandet av den nya jorda­

balken, vars regler i olika avseenden intimt sammanhänger med de nu före­

varande lagreglerna och torde få betraktas som primära i förhållande till

dessa. Redan av den anledningen bör enligt inspektionen anstå med försla­

get till dess det kan insättas i sitt rätta sammanhang. Länsarkitekten i Göte­

borgs och Bohus län uttrycker likaledes betänkligheter mot att en lagstift­

ning på detta begränsade område föregriper den nya jordabalks- och fastig-

hetsbildningslagstiftningen. Lagberedningen understryker betydelsen av att

vid den fortsatta behandlingen av förslaget hänsyn tas till den förestående

jordabalksreformen och menar att det i lagtekniskt hänseende är nödvän­

digt att jordabalkens regler blir primära och speciallagstiftningen komplet­

terande. Väg förvaltningen i Stockholms län — som begränsar sitt yttrande

till anläggningar för parkering och anser att lagen om enskilda vägar bör

med vissa förenklingar kunna läggas till grund för en reglering — uttalar,

att reglernas utformning torde ankomma på parkeringskommittén och att

dennas förslag bör avvaktas innan en partiell reform verkställs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

69

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller däremot, att den fö­

reslagna lagstiftningen synes kunna utan avsevärd olägenhet genomföras

utan avvaktan på ny fastighetsbildningslagstiftning, jordabalk och parke-

ringslagstiftning. Väsentligen samma ståndpunkt intar stadskollegiet i

Stockholm samt överlantmätarna i Jönköpings och Kalmar län. Parkerings-

kommittén menar att någon lagstiftning om samfällighetsrätt och samfällig-

hetsavtal på grundval av lagberedningens förslag i ämnet inte längre är ak­

tuell. Parkeringskommittén avser att i sitt blivande betänkande lägga fram

förslag till en mera fullständig lösning av parkeringsfrågan.

Svenska riksbyggen framhåller, att en lag om vissa gemensamhetsanlägg-

ningar inte kan få avsedd betydelse i hela sin vidd förrän en ändring sker

av bestämmelserna i 53 § 3 mom. byggnadsstadgan, så att fastighetsägares

skyldighet att anordna parkeringsutrymme inte som för närvarande be­

gränsas till den egna fastigheten. En sådan ändring, vilken betraktas som

angelägen, bör kunna ske utan att avvakta parkeringskommitténs slutliga

förslag. Även Föreningen Sveriges stadsarkitekter finner det önskvärt, att

nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan revideras i detta sammanhang.

Föreningen för samhällsplanering har däremot förståelse för kommitténs

ståndpunkt att avstå från förslag i detta avseende för att inte föregripa

parkeringskommitténs arbete. Fastighetsbildningskommitténs ståndpunkt

synes även godtas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och överlantmätaren

i Kopparbergs län.

När det gäller förslagets tillämpning på gemensamma utfarter erinrar

stadskollegiet i Stockholm, att förslaget inte löser alla problem, men kolle­

giet förutsätter att lagstiftningsarbetet kommer att fortsättas och ge en mera

fullständig lösning av utfartsfrågan för fastigheter, som blockerats av ut-

fartsförbud.

Beträffande den föreslagna regleringens utformning i stort

ansluter sig parkeringskommittén till den valda metoden att uppta bestäm­

melserna i en fristående lag. Överlantmätarna i Gotlands, Älvsborgs samt

Göteborgs och Bohus län ger däremot uttryck åt viss tvekan på denna punkt

och menar, att det från vissa synpunkter är önskvärt att de nya reglerna

mera ansluter sig till befintlig lagstiftning eller rent av fogas in i denna.

Överlantmätaren i Kalmar län anser det vara en stor förtjänst hos försla­

get, att det fått en utformning, som dels medger att reglerna används inte

bara på kända behov utan också på tänkbara nya sådana, dels lämnar vägen

öppen för alternativa lösningar i viss utsträckning. SABO anser det påtagligt,

att kommittén sökt uppfylla de krav på smidiga lagbestämmelser som måste

upprätthållas för att ändamålsenliga lösningar i olika fall skall kunna åstad­

kommas, och understryker betydelsen av att ett stort mått av frihet medges

beträffande regleringen av intressenternas mellanhavanden.

Mera kritiska synpunkter framförs i andra yttranden. Svea hovrätt

som finner lagen kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

70

slagets grunddrag — uttalar sålunda, att den omständigheten att lagen av­

ses skola tillämpas i fråga om gemensamhetsanläggningar av i hög grad

olika art och omfattning synes ha föranlett kommittén att i olika hänseen­

den ge de föreslagna bestämmelserna en utformning som medger en i hög

grad differentierad tillämpning. Enligt hovrättens mening bör emellertid

den ovisshet som råder i fråga om lagstiftningens tillämpningsområde för­

anleda en sådan utformning av lagtexten att den ger en fast ledning för

rättstillämpningen. Även i övrigt bär lagen för att tillgodose rättssäkerhe­

tens krav ges ett mera restriktivt innehåll än kommittén förordar, främst

med hänsyn till att förslaget omfattar också gemensamhetsanläggningar av

mindre betydelse från allmän synpunkt. Bankinspektionen framför den all­

männa reflektionen att den föreslagna lagtexten ej ger tillräcklig ledning

för sakägare och förrättningsmän att bedöma konsekvenserna av en gemen-

samhetsanläggnings inrättande. Inspektionen framhåller vidare, att de asso-

ciationsrättsliga sidorna av problemet inte blivit tillräckligt belysta och att

de i motiven anförda synpunkterna i flera fall inte fått komma till uttryck

i lagtexten såsom skulle ha varit önskvärt. Liknande synpunkter uttalas av

överlantmätaren i Blekinge län. Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifråga­

sätter om inte de komplicerade reglerna medför att lagen i praktiken kom­

mer att bli tillämpad endast i fråga om områden och objekt, där väsentliga

ekonomiska intressen föreligger. Sveriges lantbruksförbund anser lagförsla­

get synnerligen svåröverskådligt och på vissa punkter oklart.

Lagberedningen, som anser förslaget i stort sett metodiskt uppbyggt, an­

märker att hänvisningarna till jorddelningslagen i stora stycken gör försla­

get mycket svårtillgängligt och kan befaras snart få ändrat innehåll genom

revision av jorddelningslagen. Beredningen erinrar vidare om att kommit­

tén i avsnittet om samfällighetsförvaltning bär begränsat de associations-

rättsliga bestämmelserna till vad som ansetts oundgängligen nödvändigt för

att inte göra lagen alltför svåröverskådlig men påpekar att mot detta in­

tresse av lagtextens koncentration måste vägas vikten av att gällande rätt

i tillräcklig omfattning kan utläsas av lagreglerna. Beredningen ifrågasätter

därför ett flertal kompletteringar. Det framhålls vidare, att kommitténs för­

slag och jordabalksförslaget tillsammans innefattar inte mindre än fem me­

toder att tillgodose behovet av ändamålsenliga förvaltningsformer. För all­

mänheten blir det omöjligt att tillägna sig kunskap om de olika regelkom­

plexen, och en så komplicerad ordning som skulle bli rådande efter båda

förslagens genomförande kan enligt beredningen inte vara godtagbar. Bygg­

nadsstyrelsen anför att bestämmelserna — inte minst de som avser förvalt­

ningen av en anläggning — kan befaras komma att verka komplicerade och

svåra att tillämpa samt att kompletteringar och ändringar senare kan visa

sig erforderliga.

Med hänsyn till den stora betydelse som en lagstiftning av ifrågavarande

innehåll måste tillmätas framför allt för ett effektivare bostadsbyggande

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

71

anser länsstyrelsen i Stockholms län det angeläget att lagförsla­

gets fortsatta behandling om möjligt påskyndas så att

bestämmelserna snarast kan träda i kraft. Behovet av skyndsamhet betonas

även av bl. a. länsstyrelserna i Östergötlands, Göteborgs och Bohus samt

Örebro län, lantmäteristyrelsen och stadskollegiet i Stockholm. Sveriges

lantmätareförening anser skyndsamhet med lagens genomförande vara av

så stor vikt att jämkningar som kräver tidsödande utredningar bör anstå

och inte försena lagens ikraftträdande.

Liknande synpunkter framför bl. a. stadskollegiet i Stockholm, Svenska

kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund

samt Svenska telmologföreningen.

Den sakrättsliga konstruktionen

Remissorganen godtar med få undantag principen om ett oupplösligt sam­

band mellan gemensamhetsanläggningen och de anslutna fastigheterna. Att

ett sådant samband i vissa fall är motiverat framgår enligt Svea hovrätt re­

dan därav, att det sedan länge accepterats i speciallagstiftningen. Det torde

också, anför hovrätten, stå klart att ett sådant samband är motiverat i fråga

om vissa på senare tid tillkomna typer av gemensamhetsanläggningar, som

är nödvändiga för de anslutna fastigheternas brukande och som därför bl. a.

av hänsyn till fastighetskrediten inte kan tillåtas frångå dessa fastigheter.

Överståthållarämbetet delar kommitténs uppfattning, att ett förbättrat sak­

rättsskydd är ett huvudvillkor för en utveckling mot flera och större gemen­

samhetsanläggningar av här ifrågavarande beskaffenhet, och framhåller, att

nödvändigheten och önskvärdheten av en sådan utveckling är allmänt om­

vittnad. Stadskollegiet i Stockholm anser, att frågan om erforderligt sakrätts­

skydd har erhållit en lämplig lösning i förslaget. Samma åsikt framförs av

länsstyrelsen i Stockholms län, parkeringskommittén, Konungariket Sveri­

ges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. Bostadsstyrelsen

framhåller, att anordningen med ett i princip oupplösligt samband mellan

de berörda fastigheterna är av synnerligen stort värde från kreditsynpunkt.

Svenska bankföreningen uttalar likaledes sitt gillande av ett lagreglerat för­

farande, som möjliggör att samfällighetsrättigheter av nu ifrågavarande slag

kan erhålla sakrättsligt skydd och få karaktären av fastighetstillbehor. Sve­

riges fastighetsägareförbund framhåller, att en på sunda ekonomiska prin­

ciper grundad anläggning förhöjer en ansluten fastighets kreditvärde, och

anser det värdefullt att samfällighetsrätten utgör tillbehör till varje anslu­

ten fastighet och följaktligen inte går förlorad vid en försäljning av fastig­

heten. Den sakrättsliga reglering kommittén föreslår måste enligt förbundet

öka benägenheten hos banker, hypoteksföreningar, försäkringsbolag och

andra kreditgivare att lämna inteckningslån på så förmånliga villkor som

möjligt. Sveriges lantbruks förbund tillstyrker likaledes den sakrättsliga reg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

72

lermgen och framhåller att det är en kännbar brist för permanenta gemen-

samhetsanlaggningar i dag, att föreningsrättens huvudprincip om det fria

utträdet gor anläggningens effektiva bestånd i realiteten beroende av fastig­

hetsägarens personliga inställning.

Även byggnadsstyrelsen anser, att förslaget innebär en godtagbar lösning

av de sakrättsliga frågorna. Styrelsen är dock medveten om svårigheten alt

finna den ändamålsenligaste formen för en reglering, som är gemensam för

anläggningar av alla de skiftande slag och dimensioner som förekommer,

och anger som tänkbar lösning en sådan differentiering av lagstiftningen att

de enklare fallen, där frivilliga överenskommelser kunnat träffas, följer de

riktlinjer som uppdragits av lagberedningen i 22 kap. förslaget till jordabalk.

Svenska kommunförbundet, som är inne på en liknande tankegång, anser

visserligen att förslaget tillgodoser kravet på garanti för att en gemensam-

hetsanläggning består för framtiden men känner sig inte helt övertygat om

att förslaget ger den enklast möjliga lösningen.

Vissa risker med den föreslagna anordningen påpekas av Svea hovrätt.

Enligt hovrätten torde man i allmänhet kunna räkna med att nyttan av en

gemensamhetsanläggning för de anslutna fastigheterna mer än väl uppvä­

ger belastningen i form av bidragsskyldighet och att anslutningen sålunda är

till fördel även från kreditsynpunkt. Risk för felkalkyler föreligger dock all­

tid, hur noggrant en prövning än görs. Mest betydelsefull är enligt hovrätten

kanske risken för att den tekniska utvecklingen skall gå fortare än man

räknat med och snabbt göra en ifrågasatt anläggning föråldrad och oekono­

misk. Även andra ekonomiska bakslag kan drabba en anläggning, t. ex. på

grund av fördyrade byggnadskostnader till följd av att en entreprenör går i

konkurs eller missgrepp i förvaltningen under den fortsatta driften. I såda­

na fall kan vid exekutiv auktion en köpare tvingas att med hänsyn till an­

slutningen bestämma sitt bud väsentligt lägre än annars och inteckningar

eller andra sakrätter som tillkommit tidigare än anslutningen bli nödlidan­

de. For att delaktighet i gemensamhetsanläggning skall ges en så fördelaktig

ställning som kommittén föreslår, bör enligt hovrätten krävas att risken för

misstag i särskilda fall är ringa. Huruvida detta kan antas bli fallet finner

hovrätten emellertid svårt att bedöma, eftersom betänkandet ej innehåller

någon undersökning av de ekonomiska förutsättningarna för de typer av ge-

mensamhetsanläggningar som avses med förslaget. Hovrätten över Skåne och

Blekinge anser, att man inte helt kan bortse från riskerna för fastighetskre-

diten. Ett visst skydd för kreditgivare torde dock enligt hovrätten ligga däri,

att företagets ändamålsenliga utförande utreds av en kompetent person. Av

stor betydelse för kreditgivare och framtida köpare är att genom förrättning­

en förutsättningarna för gemensamhetsanläggningen och detaljerna i dess

utförande inflyter i en offentlig handling. De risker i övrigt som företaget

kan medföra för kreditgivare är enligt hovrättens mening knappast av annan

art än som kan uppkomma vid byggnads- eller anläggningsföretag på fastig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

73

hetens eget område. Kreditgivares utvägar att skydda sig däremot, t. ex. ge­

nom krav på försäkring, torde alltså bli desamma.

Att den föreslagna sakrättskonstruktionen kan medföra risker betonas

starkast av lagberedningen, som yttrar bl. a. att en anläggning som från

början har varit en tillgång för en fastighet på grund av ändrade förhållan­

den kan bli en belastning för denna. Planerad bebyggelse inom ett kvarter

fullföljs kanske ej. Anläggningen kan på grund av den tekniska utveck­

lingen förlora sitt värde. Den inflyttning som pågår till vissa större befolk­

ningscentra kan medföra, att det ekonomiska underlaget för en gemensam-

hetsanläggning i ett avfolkningsområde blir så försvagat att anläggningens

fortsatta drift utgör en börda för anslutna fastigheter osv. Den mera auto­

matiska sanering i fråga om onyttiga samfällighetsanläggningar, med vilken

lagberedningen i sitt förslag har ansett sig kunna räkna, kommer inte att

förekomma i här förevarande fall. Det måste alltså på annat sätt skapas

garantier för att fastigheterna inte kommer att belastas av mer eller mindre

onyttiga anläggningar och skulder för dem. Enligt beredningens mening

synes konstruktionen av ansvaret för gälden i en samfällighet, som är juri­

disk person, kunna medföra allvarliga komplikationer för delägarna, även

om beredningen finner det svårt att riktigt bedöma hur förslaget skulle

komma att verka. Beredningen pekar på den situationen där samfälligheten

alltjämt svarar för gäld trots att samtliga delägares bidragsskyldighet ut­

nyttjats så långt deras egendom förslår och de anslutna fastigheterna där­

efter har övergått på nya ägare. På grund av samfällighetens principiella

oupplöslighet kan dessa, som egentligen ej svarar för gälden, enligt bered­

ningen likväl få stå för de gamla skulderna, om samfälligheten alls skall

kunna fungera. Det sagda kan enligt beredningen medföra, att fastigheterna,

när samfälligheten har dåliga affärer, blir praktiskt taget osäljbara och att

ägarna ad infinitum svarar personligen för förfallande gäld. Det vid­

sträckta personliga betalningsansvar som de anslutna fastigheternas ägare

kan iklädas i förening med samfällighetens principiella oupplösbarhet sy­

nes över huvud betänkligt. Detta gäller så mycket mera som delägarens

möjligheter att effektivt påverka förvaltningen är begränsade. Beredningen

pekar i detta sammanhang på att inteckningshavare, hyresgäster o. a. kan

bli lidande. I fråga om hyresgästerna anför beredningen, att kommittén

alldeles har förbigått dessas ställning, när hyresvärden inte själv skall

fullgöra skyldigheten att tillhandahålla värme, tvättstuga, gårdsutrymme

och liknande. Hyresgästerna står i kontraktsförhållande endast till värden

och kan ej med åberopande av kontraktet vända sig mot samfälligheten el­

ler sådan huvudman som nämns i förslaget. Man frågar sig, anför bered­

ningen, om hyresgästerna, när de ej får vad de skall ha, njuter inte bara

rätt till nedsättning i hyran utan även rätt till skadestånd av värden, när det

är samfälligheten eller huvudmannen som har försummat sig.

Bankinspektionen framhåller som sin bestämda uppfattning, att inteck-

3| llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 12S

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

74

ningshavarnas intressen inte har blivit tillräckligt beaktade i förslaget. Det

kan enligt inspektionens mening inte vara godtagbart att på förrättnings-

mannen lägga så vidsträckta befogenheter soin kommittén föreslår, när det

gäller att bedöma deras rätt. För att bättre skydda inteekningshavarna bor­

de dessa ges ställning som verkliga sakägare.

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Behovet av tvångsregler

Några invändningar riktas ej mot kommitténs principiella inställning, att

gemensamhetsanläggningar i första hand bör främjas påfrivillig väg.

Att vissa tvångsregler likväl inte kan helt undvaras synes också godtas av

samtliga remissorgan utom hovrätten över Skåne och Blekinge, som anför,

att man måste hysa allvarliga betänkligheter mot att ta upp regler om

tvångsanslutning i en lag med så allmänt innehåll som den föreslagna. Det

kan väl sägas att regler om tvångsanslutning av fastighet till gemensamma

företag finns i andra lagar som behandlar speciella områden av samverkan

mellan fastigheter. Det är dock i sådana fall fråga om ändamål som är av

grundläggande betydelse för fastigheternas brukande och där syftet inte

kan nås utan en medverkan av alla. Den av kommittén föreslagna lagen är

avsedd att äga tillämpning på en rad uppräknade, mycket heterogena typer

av anläggningar och även andra liknande som har stadigvarande betydelse

för två eller flera fastigheter. Det är enligt hovrätten uppenbart att en tvångs-

rätt inte bör införas inom ett så vidsträckt område. Det kan väl sägas att,

om ett företag är av stor omfattning och berör ett mycket stort antal fas­

tigheter, någon eller några enstaka fastighetsägare inte bör få omöjliggöra

företaget genom att motsätta sig detta. Den föreslagna tvångsrätten går

emellertid avsevärt längre. Den skulle kunna brukas för syften som inte är

av den vikt att samhället bör ställa tvångsmakt till förfogande. Enligt hov­

rättens mening kan det inte heller anses att en tvångsrätt är behövlig. Hov­

rätten vill alltså avstyrka bestämmelserna om tvångsanslutning i den före­

slagna lagen. Hovrätten lämnar härvid öppet om det på någon särskild

punkt kan finnas skäl att införa regler härom, t. ex. vid anordnande av

skydd mot grundvatten. I övrigt är det hovrättens uppfattning att i den mån

allmänna åtgärder är behövliga för att få till stånd vissa gemensamhetsan­

läggningar, t. ex. lekplatser, detta bör ske inte genom privaträttsliga tvångs­

regler utan genom vidgade skyldigheter för kommunen att anskaffa sådana

anläggningar.

Vad beträffar tvångsreglernas utformning i stort an­

sluter sig flertalet remissorgan till kommittéförslaget.

I några yttranden — bl. a. från stadskollegiet i Stockholm, parkerings-

kommittén, Svenska stadsförbundet och länsarkitekten i Västernorrlands

lån — anses tvångsmöjligheterna alltför inskränkta.

Andra remissorgan ifrågasätter om inte tvångsregleringen går för långt.

75

Svea hovrätt menar, att tvångsanslutning av fastigheter måste godtas i

fråga om vissa typer av gemensamhetsanläggningar, som ännu inte reglerats

i speciallagstiftning. Betänkandet ger emellertid enligt hovrättens mening

inte tillräcklig ledning för bedömning av frågan, huruvida varje typ av ge-

mensamhetsanläggning som omfattas av förslaget är av sådan art att det i

vissa fall kan finnas skäl att ansluta fastighet mot ägarens vilja. Bankin­

spektionen understryker betydelsen av att möjligheten till tvångsanslut­

ning begagnas med stor varsamhet. Att en gemensamhetsanläggning bildas

mot flertalet av de berörda fastighetsägarnas önskan bör enligt inspektio­

nens uppfattning inte få förekomma annat än i rena undantagsfall. Bygg­

nadsstyrelsen anmärker, att det kan bli förenat med betydande svårigheter

att framtvinga en väl fungerande anläggning, om en eller flera av de berörda

fastigheternas ägare inte är villiga att medverka. Lagberedningen ställer frå­

gan, om man inte beträffande smärre anläggningar bör kunna reda sig utan

tvångsåtgärder. Och i fråga om stora anläggningar framstår tvångsingripan-

den enligt beredningen som betänkliga. Handelskamrarnas nämnd fram­

håller, att ett visst mått av tvång torde vara ofrånkomligt för att man skall

uppnå det syfte som avses med lagstiftningen. Steget därifrån och till den

lösning kommittén föreslår är dock enligt nämnden långt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vill starkt ifrågasätta, om en

tvångsregel av så långtgående beskaffenhet som den föreslagna är lämplig

och rimlig. Förbundet pekar särskilt på svårigheten att finna kvalificerade

förrättningsmän och risken för i viss mån subjektiva bedömningar med­

förande ekonomiska konsekvenser av väsentlig omfattning för tvingade fas­

tigheter. Liknande synpunkter uttalas av Svenska sparbanksföreningen. En­

ligt dess mening kan visserligen principen om tvångsanslutning godtas men

förslagets regler i detta avseende synes vara ägnade att i ej oväsentlig mån

förringa värdet av det i motiv och lagtext klart uttalade syftet, att frågan

om att skapa en gemensamhetsanläggning i första hand skall lösas genom

frivillig överenskommelse mellan delägarna.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller att den tveksamhet som måste

anses föreligga om förslaget torde bero på att det inte kan uteslutas att en

köpare av en förfallen fastighet i ett större byggnadskvarter gör ansträng­

ningar att påtvinga närliggande fastigheter någon form av gemensamhetsan­

läggning, som inte tidigare varit aktuell. Det kan i ett sådant fall enligt för­

bundets mening te sig stötande, att ett anläggningsbeslut skall kunna ge­

nomdrivas. Förbundet påpekar vidare risken för att prövningen kan komma

att bli alltför diskretionär och finner det angeläget med en försiktig till-

lämpning i sådana fall då en allmän uppslutning kring anläggningsföretaget

inte kan åstadkommas. Enligt förbundet torde det böra övervägas ytterli­

gare, om det är möjligt att i högre grad än som skett i förslaget utforma

lagen och motiven på sådant sätt att det än mera otvetydigt än nu kommer

till uttryck att det närmast är fråga om alt uppnå bättre förutsättningar än

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

76

för närvarande att anordna gemensamma anläggningar genom överenskom­

melser mellan fastighetsägarna.

Även Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostads-

kreditkassan ställer sig tveksamma till frågan, om ett verkligt behov av

tvångsanslutningsmöjligheter föreligger, men vill likväl inte motsätta sig

tvångsanslutningsregler, om deras tillämpning förutsätter frivillig anslut­

ning från en majoritet av de fastighetsägare som berörs av företaget.

Grundsatsen om tvångsreglernas tillämplighet endast

inom områden med stadsplan och byggnadsplan kriti­

seras av några remissorgan. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller

sålunda, att det även utanför stadsplan och byggnadsplan finns och kan

väntas tillkomma en hel del tätbebyggelse och att behovet av gemensamhets-

anläggningar för sådan bebyggelse ofta kan vara lika stort som för annan

tätbebyggelse. Man torde enligt länsstyrelsen också få räkna med att den

eftersläpning av detaljplanläggningen som föreligger på många orter inte

kommer att bli hävd inom avsevärd tid. Samma uppfattning framför lant-

mäteristyrelsen samt överlantmätarna i Östergötlands, Kronobergs, Gävle­

borgs och Norrbottens län. Även Svenska väg- och vattenbyggares riksför­

bund ifrågasätter, om det finns anledning upprätthålla en åtskillnad av

ifrågavarande slag mellan tätort och glesbygd. Det generella kravet på an­

läggningens synnerliga vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande torde

enligt förbundets mening vara det korrektiv som bäst reglerar tvångsan-

slutningsföreteelserna. Så som lagförslaget utformats kan själva plan­

gränsen på ett olyckligt sätt komma att begränsa möjligheterna att skapa

naturliga samverkansområden av den anledningen att vissa intressenters

fastigheter av en tillfällighet hamnar utanför det planlagda området. För­

bundets åsikt delas av överlantmätaren i Stockholms län och Svenska tek-

nologföreningen. Även Sveriges lantmätareförening finner, att lagens an­

vändbarhet blir starkt begränsad genom tvångsreglernas tillämplighet en­

dast inom område med stadsplan eller byggnadsplan, och anser, att — om

en spärregel verkligen skulle vara behövlig — en begränsning, som anknyter

till byggnadslagens tätbebyggelsebegrepp, utgör en lämpligare lösning.

Önskemål om att tvångsreglerna görs tillämpliga inom område med tät­

bebyggelse över huvud framförs även av länsarkitekten och överlantmätaren

i Västernorrlands län samt av fritidsutredningen.

Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, om följderna av den före­

slagna gränsdragningen mellan detalj planelagt område och annat område

beaktats i tillräcklig omfattning i betänkandet.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd vill inte förorda någon änd­

ring i förslaget på ifrågavarande punkt men anser att fall kan förväntas,

där företrädet för tätbebyggelseintresset kan verka stötande. Med avseende

på exempelvis skärgårdsfastigheters behov av parkerings- och upplagsplat­

ser på fastlandet gäller sålunda enligt förslaget, att fritidsboende inom så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

77

dant område av ö för vilket byggnadsplan gäller bär möjlighet att mot mark­

ägares bestridande få mark på fastlandssidan upplåten för ändamålet, me­

dan innehavarna av fastigheter inom ej planlagda områden — dit väl den

bofasta befolkningens innehav i allmänhet hör — saknar denna möjlighet.

Övriga remissorgan lämnar förslaget utan erinran på denna punkt. Läns­

styrelsen i Västernorrlands län uttalar att, fastän vissa skäl talar för en

uppmjukning av ifrågavarande begränsning, det för närvarande främst

med hänsyn till önskemålet att erhålla en klar avgränsning av tillämpnings­

området för tvångsbestämmelsen — inte bör göras någon ändring i vad

utredningen bär har föreslagit. Byggnadsstyrelsen anser övervägande skäl

tala för att tvång inte tillgrips i andra fall än där behovet av en gemen­

skap manifesterats i eller harmonierar med en fastställd detaljplan. Även

Sveriges allmänna hypoteksbank och Sveriges lantbruksförbund avvisar ut­

tryckligen tanken på tvångsanslutning utanför stadsplan och byggnadsplan.

Den föreslagna regeln att tvångsanslutning ej får ske utan

att förslag därom framställts eller biträtts av ägare

till fastighet som skall ingå i företaget anses i några

remissyttranden ej innefatta tillräckligt skydd för den enskilde. Sålunda

ifrågasätter byggnadsnämnden i Norrköping om det är nödvändigt att ge

en enda intressent möjlighet att tvångsvis få en gemensamhetsanläggning

till stånd. Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypo-

tekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska försäkringsbolags riks­

förbund och Handelskamrarnas nämnd förordar krav på majoritet av be­

rörda fastighetsägare som villkor för tvångsanslutning.

Sveriges fastighetsägareförbund framhåller svårigheterna att närmare

ange på vilket sätt en ordning med majoritetskrav skulle kunna genomföras.

Ett krav på majoritet bland fastighetsägarna måste därtill enligt förbundet

befaras komma att verka så, att de materiella reglerna till skydd för minori­

teten får mindre betydelse. Eftersom ett krav på majoritet sålunda skulle

kunna leda till att förrättningsmannen, så snart majoritet föreligger, kan

anse sig ha mindre anledning att tillmäta de materiella förutsättningarna

avgörande betydelse, frånträder förbundet tanken på viss majoritet för att

förrättning skall komma till stånd.

Länsarkitekten i Örebro län, statens institut för byggnadsforskning, par-

keringskommittén, Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm, För­

eningen Sveriges stadsarkitekter och Föreningen för samhällsplanering an­

för kritik i motsatt riktning och anser, att det bör övervägas att åtminstone

för vissa fall helt slopa kravet på fastighetsägares frivilliga medverkan.

Stadsförbundet finner det sålunda böra övervägas att för samordningsfall

av hög angelägenhetsgrad tillerkänna det allmänna eu rätt att genomdriva

sammanslutning av fastigheter enligt lagförslagets regler även när ingen

av de berörda fastighetsägarna velat ställa sig bakom en tvångsmässig sam­

ordning. Lagstiftningen skulle därigenom få en något större användbarhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

för sådana fall där byggnadsnämnden finner en gemensamhetsanläggning

vara det rätta sättet att någorlunda snabbt uppnå en i och för sig nödvändig

modernisering av bebyggelsen, lösa ett parkeringsproblem, befria en gata

från utfarter eller dylikt. Eftersom förslaget medger en tvångsanslutning

av samtliga berörda fastigheter utom en, kan en sådan utvidgning enligt för­

bundet knappast anses principiellt utesluten. Att ingen av fastighetsägarna

är positivt intresserad är enligt förbundet självfallet en komplikation prak­

tiskt sett, men organiserandet av samfälligheten är å andra sidan endast

ett alternativ som får vägas emot andra sätt att ingripa när en anläggning

bedöms vara nödvändig.

Byggnadsstyrelsen ifrågasätter också, om det inte för sainhällsbyggandet

är önskvärt att byggnadsnämndens befogenheter går längre än enligt för­

slaget. Styrelsen anser dock kravet på fastighetsägares medverkan åtminsto­

ne tills vidare böra godtas. Styrelsen hänvisar därvid till sin uppfattning,

att i nuvarande läge starka skäl talar för en lagstiftning på huvudsakligen

privaträttslig grund.

'8

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Prövningsförfarandet

Att fråga om gemensamhetsanläggnings inrättande skall prövas vid för­

rättning och att förfarandet därvid anordnas på sätt kommittén före-

slagit godtas allmänt i remissyttrandena. Annan form för prövningen än

förrättning förordas endast i ett fåtal yttranden. Svenska försäkringsbolags

riksförbund finner det sålunda tveksamt om förrättningsmän med den

mångskiftande kompetens som kan krävas kommer att stå till förfogande.

När det gäller upplåtelse av utrymme och ersättning därför anser förbundet

det inte vara någon väsentlig skillnad i förhållande till ärenden angående

expropriation och föreslår därför att förrättningen till den del den avser så­

dana frågor handläggs i den ordning som föreskrivs i expropriationslagen.

Lansarkitekten i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om inte handlägg­

ningen borde ske hos länsstyrelsen, eventuellt efter förberedande utredning

av särskild sakkunnig. Länsarkitekten i Örebro län anser det självklart, att

länsstyrelsen bör vara fastställelsemyndighet. Han åberopar därvid det or­

ganiska sambandet med planverksamheten.

I några yttranden ifrågasätts den föreslagna förrättningsinstansens lämp­

lighet med hänsyn till frågornas svårhetsgrad. Sålunda framhåller parke-

ringskommittén, att många av de grundläggande bestämmelserna i lagför­

slaget är mycket allmänt hållna med vagt formulerade huvudregler, undan­

tag och »undantag från undantag» samt att en tillämpning av dessa be­

stämmelser i praktiken måste komma att ställa stora krav på förrättnings-

mannens erfarenhet och kunnande, inte bara i lantmäteritekniskt hänseen­

de utan också i fråga om rättsliga och ekonomiska förhållanden. Samma

åsikt framförs av länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län, stadskollcgiet

79

i Göteborg, Svenska kommunaltekniska föreningen och Svenska teknolog-

föreningen. Även Handelskamrarnas nämnd anser det föreslagna prövnings-

förfarandet förhållandevis schematiskt och menar, att de förrättningsmän

som kan komma i fråga inte sällan torde sakna erforderlig kompetens att

bedöma de synnerligen komplicerade avvägnings- och ersättningsfrågor som

kan uppkomma. Svea hovrätt finner det likaså tveksamt, om tillräckligt an­

tal förrättningsmän kommer att stå till förfogande för den stundom mycket

komplicerade prövningen. Lagberedningen framhåller, att en förrättnings-

mannaprövning av så mångskiftande och krävande art som enligt förelig­

gande förslag ej finns på andra håll och att svårigheterna att få lämpliga

förrättningsmän är påfallande. Liknande synpunkter anförs av Svenska

kommunförbundet.

Kravet på enkelhet och snabbhet i förfarandet betonas av flera

remissorgan, som från denna synpunkt framför vissa anmärkningar mot

förslaget. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att förfarandet är rela­

tivt komplicerat, särskilt för sådana fall då endast ett fåtal fastighetsägare

berörs och gemenskapen är av enkel beskaffenhet. Lagberedningen menar,

att förfarandet kan bli omfattande, tidsödande och dyrbart. Risken för tids-

utdräkt och ökade kostnader påpekas även av stadskollegiet i Stockholm,

Svenska kommunförbundet samt länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län.

Enligt HSB.s riksförbund är det uppenbart, att proceduren kan bli tämli­

gen tidskrävande. Mot bakgrund av att en gemensamhetsbildning, som

grundar sig på servitut eller nyttjanderätt, otvivelaktigt kan genomföras på

avsevärt kortare tid vill förbundet förorda att proceduren för fastställelse

av frivilliga uppgörelser i möjligaste mån förenklas. Som en tänkbar för­

enkling anger förbundet, att länsstyrelsen får rätt att förordna förrättnings­

män för viss tidsperiod, t. ex. i städer och större samhällen, och att dessa

förrättningsmän ges befogenhet att törordna om förrättning och meddela

anläggningsbeslut i de fall då frivilliga uppgörelser föreligger. En ännu stör­

re förenkling skulle enligt förbundet kunna åstadkommas, om en överens­

kommelse kunde vinna fastställelse utan förrättning och anläggningsbeslut.

Fastställelseverkan skulle måhända kunna anknytas till inskrivningsdoma­

rens anteckning i fastighetsboken angående överenskommelsen. En sådan

ordning skulle dock enligt förbundet förutsätta, att inskrivningsdomarens

prövning såvitt angår innehavare av begränsad rätt i fastigheten måste in­

skränkas till inteckningshavare och rättsägare som vunnit utmätning. För­

bundet erinrar om att en prövning av detta slag utförs av inskrivningsdo­

maren, när tomträttsupplåtelse enligt den före 1953 års lagstiftning gällan­

de lagen ändras och bringas i överensstämmelse med den nya lagen.

Överlantmätaren i Gotlands län ifrågasätter likaledes om förrättningsfor-

men skall vara nödvändig i de allra enklaste fallen men framhåller sam­

tidigt att en förrättning i dessa fall torde bli ytterligt enkel och föga kost­

nadskrävande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

80

Svenska kommunförbundet framför tanken på att vissa förrättningsmän

mer eller mindre fast knyts till länsstyrelserna och bl. a. får till uppgift att

mot särskild ersättning lämna service av olika slag — t. ex. rådgivning och

medlingsverksamhet — åt fastighetsägare, som är intresserade av ett ge­

mensamt projekt.

I några remissyttranden påpekas behovet av ytterligare väg­

ledning för förrättnings männens verksamhet. För att

de angelägna och ekonomiskt betydelsefulla problem som kan uppkomma

vid förrättningarna skall få så goda lösningar som möjligt och för att för-

rättningsverksamheten skall kunna bedrivas rationellt och med betryggande

säkerhet torde det enligt lantmäteristyrelsen vara erforderligt, att vissa fö­

reskrifter eller i varje fall råd och anvisningar utfärdas till ledning för för-

rättningsmännen. Detta framhålls som speciellt önskvärt i fråga om förfa­

rande och värderingsfrågor. Vidare är det enligt styrelsen angeläget, att för-

rättningsmännen hos ett centralt organ kan få tillgång till service i olika

avseenden, t. ex. beträffande frågor som kräver speciell sakkunskap. Efter­

som den föreslagna lagen är att anse som ett viktigt komplement till fastig-

hetsbildningsinstituten enligt gällande lagstiftning, är lantmäteristyrelsen

beredd att medverka beträffande utarbetandet av erforderliga råd och an­

visningar. Önskvärdheten av kompletterande anvisningar till förrättnings-

männen framhålls även av överlantmätarna i Blekinge och Kristianstads län,

Svenska kommunaltekniska föreningen, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund, Svenska teknologföreningen och SABO.

I frågan om byggnadsnämndens inflytande kommer delade

meningar till uttryck. Flertalet remissorgan ansluter sig dock till kommitté­

förslaget. Stadskollegiet i Stockholm anser sålunda att det väsentliga infly­

tande som förslaget tilldelar nämnden ter sig väl motiverat. Samma åsikt har

Föreningen Sveriges stadsarkitekter. Stadskollegiet i Göteborg finner lika­

ledes, att det allmännas intressen tillvaratas på ett tillfredsställande sätt ge­

nom det avgörande inflytande som byggnadsnämnden föreslås få.

Några remissorgan — bl. a. statens institut för byggnadsforskning, par-

keringskommittén, Svenska stadsförbundet, stadskollegiet i Stockholm och

Föreningen för samhällsplanering — anser, att byggnadsnämndens infly­

tande bör förstärkas.

Stockholms läns och stads lantbruksnämnd ifrågasätter rent av om inte

intresset från allmän synpunkt kan vara vidare än vad byggnadsnämnden

i egenskap av kommunalt organ kan representera. En parkeringsanlägg-

ning för befolkningen på en skärgårdsö kan exempelvis behöva förläggas

inom en annan kommun, där ett exklusivt utnyttjande av marken till för­

mån för en viss grupp kan bli till förfång för denna kommuns innevånare.

Även andra exempel på fall, där allmänna intressen av mycket vid innebörd

kan behöva bevakas, torde kunna anföras.

I motsatt riktning uttalar sig bl. a. lantmäteristyrelsen, Svenska försök-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

81

ringsbolags riksförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, Riksförbundet

landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska teknologförening­

en, Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund, HSB:s riksförbund samt

Handelskamrarnas nämnd. De anser att byggnadsnämndens inflytande en­

ligt förslaget är alltför långtgående. Enligt Handelskamrarnas nämnd rim­

mar de vidsträckta befogenheter som tilläggs byggnadsnämnden inte med de

privaträttsliga syften förslaget har att tillgodose. Byggnadsnämnden har, ut­

talas det, redan enligt byggnadslagstiftningen långtgående möjligheter att

ingripa reglerande på byggenskapen inom kommunen och verka för till­

komsten av sådana gemensainhetsanläggningar som har ett betydande all­

mänt intresse. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund påpekar att i

många samhällen byggnadsnämnden saknar kompetent personal, som kan

förväntas bedöma hithörande frågor rätt. Enligt förbundet måste det också

förutsättas — vilket även bör förtydligas — att nämnden skall handlägga

endast frågor inom sitt kompetensområde. Riksförbundet landsbygdens

folk erinrar om att tvångsanslutning ej skall komma i fråga utanför stads­

plan och byggnadsplan. Förbundet finner det därför onödigt betungande

med de regler som föreslagits för byggnadsnämnds medverkan. Enligt för­

bundets mening bör sådan medverkan begränsas till områden med fastställd

generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utomplansbestämmelser. Inom

områden med utomplansbestämmelser bör medverkan dock kunna und­

varas i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed

jämförlig näring. Samma uppfattning har överlantmätaren i Jämtlands län.

I några remissyttranden påpekas behovet av samordning mel­

lan förfarandet vid fastighetsbildning och förrätt­

ning enligt kommittéförslaget. Enligt Svenska kommunaltek­

niska föreningen hade det varit synnerligen önskvärt, om utredningen kun­

nat finna former som möjliggjort inrättandet av gemensamhetsanläggningar

i anslutning till planerad eller pågående fastighetsbildning.

Önskemål om gemensam förrättning för fastighetsbildning och inrättande

av gemensamhetsanläggning framförs även av byggnadsnämnden i Örebro

och__i fråga om tvångsfallen — av stadskollegiet i Stockholm. När parterna

är ense, bör enligt kollegiet överenskommelse kunna träffas i anslutning

till ett förslag till fastighetsbildning under villkor att den föreslagna fastig­

hetsindelningen blir genomförd. Denna överenskommelse kan därefter bi­

läggas fastighetsbildningsärendet, som enligt gällande lagstiftning blir före­

mål för fastställd seprövning. Fastställelsemyndigheten kan därigenom, me­

nar kollegiet, lätt övertyga sig om att den avsedda fastighetsbildningen

korresponderar mot en gemensamhetsanläggning, varom enighet nåtts. Se­

dan fastighetsindelningen fastställts kan »gemensamhetsförrättning» före­

tas.

LanImäterisiyrelsen finner likaledes en nära samordning, såväl materiellt

som tidsmässigt, av fastighetsindelningsfrågan och frågan om inrättande av

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1966

82

gemensamhetsanläggning i betydande utsträckning vara ofrånkomlig. En­

ligt styrelsen är det därför nödvändigt att möjliggöra villkorsbundna beslut

om inrättande av gemensamhetsanläggning. Det är vidare erforderligt med

ett klarläggande, att möjlighet finns att förordna förrättningsman och på­

börja förrättning även i anslutning till planerad fastighetsbildning. Lik­

nande synpunkter framförs av Svenska teknologföreningen.

Behovet att kunna samordna förrättning enligt den föreslagna lagen med

fastighetsbildningen påpekas även av överlantmätarna i Jönköpings, Göte­

borgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro samt Gävleborgs län, byggnadsnämnden

i Norrköping, Sveriges fastighetsägareförbund samt Svenska väg- och vat­

tenbyggares riksförbund.

Förvaltningsformer

Även förslaget att det gemensamma företaget skall om-

händerhas av huvudman eller av samfällighet tillstyrks

eller lämnas utan erinran av flertalet remissorgan. Lagberedningen anmär­

ker dock som förut nämnts, att förslaget och jordabalksförslaget tillsam­

mans innehåller inte mindre än fem metoder att tillgodose hithörande be­

hov. Det förefaller beredningen som om dessa olika möjligheter kunde med

fördel reduceras till två alternativ.

Vad därefter beträffar vardera förvaltningsformen för sig uttalar stads-

kollegiet i Stockholm, att bestämmelserna om huvudman förefaller rik­

tiga. Erfarenheten visar enligt kollegiet, att åtminstone samfälligheter som

bildas enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar inte alltid fungerar tillfreds­

ställande, vilket framför allt gäller samfälligheter där delägarna är få eller

det förvaltade objektet är litet. I sådana fall synes en anordning med huvud­

man vara betydligt effektivare än samfällighetsbildning. SABO anser, att hu­

vudmannaalternativet öppnar möjligheter till lösningar som bör finnas, om

tillkomsten av gemensamhetsanordningar skall främjas. Parkeringskom-

mittén anför, att det inom parkeringskommittén framhållits som önsk­

värt med en närmare undersökning om möjlighet kan beredas kommun att

inträda som huvudman, fastän kommunen ej är ägare av fastighet, som in-

går i gemensamhetsföretaget. Ett sadant övertagande av ansvaret från kom­

munens sida lär nämligen i praktiken inte sällan ha blivit nödvändigt i frå­

ga om nu existerande typer av gemensamhetsföretag, när dessa råkat i eko­

nomiskt trångmål.

En något mera reserverad hållning intar överlantmätaren i Malmöhus län,

vilken påpekar att konsekvenserna är svåra att överblicka t. ex. vid oför­

måga hos huvudmannen att fullgöra sina åligganden, exekutiv försäljning

av huvudmannens fastighet, avstyckning från huvudmannens fastighet

m. m. Anordningen bör dock prövas. Särskilt vid exploatering av mark för

bebyggelse ligger det enligt överlantmätaren nära till hands att redan på ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

83

tidigt stadium, när alla fastigheterna är i en ägares hand, reglera förvalt­

ningen genom huvudman. Svea hovrätt menar, att ifrågavarande förvalt­

ningsform otvivelaktigt är förbunden med åtskilliga praktiska fördelar. Det

kan dock medföra betydande risker främst för fastighetskrediten att med

äganderätten till en fastighet förena skyldighet att fullgöra positiva presta­

tioner i sådan utsträckning som följer av förslaget. En lösning torde stå att

finna i vidgade möjligheter att övergå från huvudmannaförvaltning till sam-

fällighetsförvaltning. Stadskollegiet i Göteborg ifrågasätter, om förvaltning

genom huvudman kommer att få någon större praktisk betydelse, när en

förutsättning måste vara att huvudmannen binder sig genom ett avtal, som

endast i undantagsfall kan upphävas eller ändras. Speciellt gäller detta när

han skall ha skyldighet att utföra viss arbetsprestation, t. ex. leverera värme

från en gemensam värmecentral.

Bostadsstgrelsen, Svenska sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan avstyrker reglerna

om förvaltning genom huvudman.

Bostadsstgrelsen anför att den gemensamma anläggningen i huvudman­

nafallet är tillbehör till huvudmannens fastighet. Som kreditobjekt torde

anläggningen i och för sig ha endast ett begränsat värde. Ej heller torde de

anslutna fastigheternas ägare vara benägna att anlita sina fastigheter som

kreditobjekt för den gemensamma anläggningen, eftersom delaktigheten i

denna saknar egenskapen av tillbehör till deras fastigheter. Kommittén bär

i fråga om huvudmannafallet på tal om bidrag framhållit, att det mest

lämpliga ofta torde vara att bidragets storlek bestäms på grundval av en

rent affärsmässig uppgörelse, varigenom huvudmannen betingar sig sådana

bidrag som kan tillgodose hans anspråk på såväl gottgörelse för nedlagda

kostnader som skälig affärsvinst. Bostadsstyrelsen framhåller i anslutning

härtill, att även om vid tidpunkten för anläggningsbeslutet en viss affärs­

vinst kan bedömas komma att tillföras huvudmannen här ofta blir fråga

om anläggningar av sådan beskaffenhet att de ursprungliga betingelserna

snabbt kan förändras på grund av tekniska och ekonomiska framsteg, exem­

pelvis central uppvärmning av bostäder genom atomkraft. Av denna anled­

ning kan det i samband med ett anläggningsbeslut visa sig vanskligt för

förrättningsmannen att med någorlunda säkerhet förutspå det ekonomiska

utbytet på lång sikt. En fclkalkyl kan föranleda serier av komplikationer

genom att huvudmannen inte fullföljer avtalet på ett tillfredsställande sätt.

Enligt bostadsstyrelsens mening kan det inte med tillräckligt starka skäl

göras gällande, att alternativet med huvudman måste stå till buds av den

anledningen att ägaren till fastigheten med den gemensamma anläggningen

hävdar, att han önskar äga anläggningen. Denna anläggning är, framhåller

styrelsen, närmast kollektivets egendom och finansieras av de betjänade

fastigheterna. Genom att låta alternativet huvudmannaförvaltning bortfalla

skulle man också uppnå en välmotiverad begränsning av förrättningsman-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

84

nens åligganden. De frågeställningar i fråga om belåningsmetodik och sä­

kerhet som sannolikt skulle komma att bli aktuella vid alternativet hu­

vudmannaförvaltning och vid övergång från dylik förvaltning till samfäl­

lighet och vice versa elimineras, om enbart samfällighet står till buds såsom

förvaltningsform. Slutligen framhåller bostadsstyrelsen, att samfällighets-

alternativet kan komma att förete stora likheter med huvudmannafallet.

Om sålunda delägarna skulle finna det ändamålsenligt att anförtro förvalt­

ningen åt en eller flera av dem på grund av ådagalagd sakkunskap, särskilt

värdefull för viss typ av anläggning, kan samfälligheten uppdra åt veder­

börande att för samfällighetens räkning handha vissa specifierade uppgif­

ter under vis* tid. Den som erhåller sådant uppdrag torde i fråga om upp­

gifterna kunna jämställas med huvudman enligt förslaget, men ändrade

förhållanden i en framtid går sannolikt lättare att reglera än vid regelrätt

huvudmannaförvaltning.

Liknande synpunkter anförs av Svenska sparbanksföreningen, som sär­

skilt uppehåller sig vid svårigheterna att utnyttja de olika fastigheterna som

kreditsäkerhet, liksom av Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och

Svenska bostadskreditkassan.

Att förvaltning genom samfällighet är den mest ändamålsenliga

metoden framhålls uttryckligen av bostadsstyrelsen, Svenska sparbanksför­

eningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskre­

ditkassan. Denna förvaltningsform synes enligt kassornas uppfattning med­

föra ökad stabilitet och säkerhet i fråga om rättsförhållandet mellan de i

gemenskapen ingående parterna och därmed också ett säkrare underlag vid

bedömandet av uppkommande kreditfrågor. Kassorna finner det böra sär­

skilt understrykas, att varje i gemenskapen ingående fastighet vid denna

förvaltningsform äger del i anläggningen och att denna delaktighet i sam­

fälligheten är direkt förenad med äganderätten till fastigheten. Till den

värdeökning som själva anslutningen till gemensamhetsanläggningen inne­

bär kommer sålunda det värdetillskott som ligger i att delaktigheten i an­

läggningen är ett tillbehör till fastigheten och därigenom stärker denna som

belåningsobjekt. Samfällighetsformen överensstämmer väl med den praxis

som f. n. tillämpas åtminstone när fråga är om en gemensam anläggning

av vital betydelse för fastigheter med skilda ägare. Kreditinstituten — och

även den statliga lånemyndigheten — kräver nämligen då i allmänhet, att

en ekonomisk förening bildas med uppgift att handha förvaltningen av den

gemensamma anläggningen. Det har visat sig praktiskt och lämpligt att be­

reda i gemenskapen ingående intressenter möjlighet att på årsstämmor och

styrelsesammanträden diskutera och fatta beslut i frågor av större bety­

delse för anläggningens ändamålsenliga drift.

överlantmätaren i Jönköpings län anser att, om ifrågavarande samman­

slutning av fastigheter skall benämnas samfällighet, den bör erhålla en så­

dan benämning — t. ex. anläggningssamfällighet — som skiljer den från

samfälligheter enligt andra lagar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Iiiingl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

85

Kreditsäkerhet för finansieringen av gemensamhetsanläggning

Frågan om finansieringen av gemensamhetsanläggning anser Svenska

riksbyggen inte bereda några större problem, eftersom cirka 90 % av bo­

stadsproduktionen genomförs med stöd av statliga lån. I flera remissyttran­

den diskuteras däremot frågan ingående. Flertalet remissorgan synes an­

sluta sig till kommitténs överväganden angående det lämpligaste sättet att

finansiera gemensamhetsanläggningarna.

När det gäller samfällighetsbildning knyter sig intresset till den sär­

skilda förmånsrätt som föreslås tillkomma samfällighetens bidragsford-

ringar. Av de remissorgan som särskilt uppehåller sig vid denna fråga för­

klarar sig länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län

inte ha något att erinra mot kommitténs förslag, medan bankinspektionen,

lagberedningen och Sveriges lantbruksförbund uttalar sig i avstyrkande

riktning. Svea hovrätt, bostadsstyrelsen, Svenska bankföreningen, Svenska

sparbanksföreningen, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Svenska

bostadskreditkassan, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska för­

säkringsbolags riksförbund godtar förmånsrättskonstruktionen med vissa

jämkningar.

Bankinspektionen ifrågasätter lämpligheten av att tillskapa en speciell

förmånsrätt framför den som tillkommer vanliga fordringsinteckningar.

Verkningarna av denna förmånsrätt synes ovissa och otillräckligt utredda,

något som enligt inspektionen är desto mer beklagligt som förmånsrätter

av denna art alltid inneburit ett orosmoment inom fastighetskreditgivning-

en.

Lagberedningen anser, att den föreslagna förmånsrätten endast sken­

bart anknyter till 17 kap. 6 § handelsbalken och att den reellt konstruerats

på ett helt nytt sätt. Att över huvud införa en ny betydelsefull förmånsrätt

av hittills okänd typ med den föreslagna prioriteten är enligt beredningens

mening vanskligt. Det virrvarr som nu utmärker 17 kap. 6 § handelsbalken

jämte därtill anslutande lagar hade bort utredas och ordnas — vilket be­

redningen sett som sin uppgift — innan saken ytterligare förvärras. Om det

anses nödvändigt att en ny säkerhetsform skapas, bör betänkligheterna

på den punkten visserligen vika, men större möda måste nedläggas på att

nyheten blir sakligt tillfredsställande utformad. Mot det sätt på vilket

den föreslagna förmånsrätten utformats kan enligt beredningen goras

mycket allvarliga erinringar. Beredningen finner, att förslaget är utom­

ordentligt ingripande och bryter med alla hittills tillämpade regler. Bered­

ningen karakteriserar det som lösligt och svajande till sina verkningar.

Den nya förmånsrätten är enligt beredningen i sak vida riskablare för in-

teckningshavare och andra än de nuvarande mera blygsamma rättigheter

som njuter sagda förmånsställning. Beredningen känner sig ej heller över­

tygad om att förslaget om förmånsrätt är oundgängligen nödvändigt. Kre­

86

dit bör i normala fall kunna ordnas med hjälp av inteckningar, lättast

kanske när ett helt kvarter blir föremål för nybyggnad, men även annars

finns naturligtvis oftast utrymme härför. Vid eventuell förrättning får,

sager beredningen, prövas om säkerheterna är sådana att de kan godtas.

Eftersom det i viss utsträckning är fråga om angelägenheter som hittills

skötts av kommunerna och dessa regelmässigt bär ansvaret för planut­

formningen och har intresse av planernas genomförande med förutsatta

gemensamhetsanläggningar, borde det enligt beredningen i mån av behov

kunna ordnas med borgen av kommunen eller med kommunal kredit. Sam­

tidigt kunde, om så ansågs erforderligt, i ökad utsträckning öppnas möj­

lighet för kommunerna att -— efter mönster av exempelvis 1955 års lag­

stiftning om allmänna vatten- och avloppsanläggningar — i egen regi ge­

nomföra angelägna projekt.

Etter en jämförelse med den förmånsrätt som tillkommer vägsamfällig-

het och vägförening erinrar beredningen om att de med förmånsrätt för­

enade belopp som hänför sig till gemensamhetsanläggningar i många fall

kan få avsevärt större ekonomisk betydelse än exempelvis just bidrag till

vägsamfällighet. Förmånsrätten enligt förslaget kommer att kunna inne­

bära en kapitalbelastning på respektive fastigheter med betydelsefulla

konsekvenser i fråga om det pris som en köpare är beredd att erlägga för

fastigheten. Detta återverkar i sin tur på fastighetens allmänna kreditvär-

dighet. En spekulant på fastigheten måste, menar beredningen, räkna med

att förmånsrätten i sin helhet kan komma att las i anspråk när som

helst under den i anläggningsbeslutet angivna tiden. Även om skuldbe­

lastningen i samfälligheten för ögonblicket är ringa, kan det vara förenat

med avsevärda svårigheter att förvissa sig om anläggningens tillstånd och

samfällighetens ekonomi i övrigt för att bedöma, om en ökad skuldbelast­

ning kan vara relativt nära förestående eller ej. Beredningen pekar också

på ovissheten i vad mån subsidiäransvaret kan komma att aktualiseras och

pa det förhållandet att, om samfälligheten skulle brista i amorteringen

av ett lån för vilket det föreskrivits att vid underlåten delbetalning hela

lånet skall vara förfallet till betalning, ett mycket stort belopp kan vara

att utdebitera på en gång. Härtill kommer det osäkerhetsmoment som följer

av att förrättningsmannen efter inträde av ändrade förhållanden har möj­

lighet att företa omprövning av gemensamhetsbildningen. Denna allmänna

osäkerhet om förmånsrättens reella innebörd gör, att förmånsrätten kan

komma att bedömas som en avsevärt större belastning på fastigheten än den

realiter är. Detta medför i sin tur den betänkliga konsekvensen att en mot

den uppskattade risken svarande del av fastighetens kreditvärde kommer

att vara bundet och oåtkomligt som kreditobjekt för fastighetsägaren. I

den mån förmånsrätten är outnyttjad kan den sägas utgöra en dold (ehuru

osäker) tillgång, över vilken varken fastighetsägaren eller dennes borgenä­

rer kan förfoga. Den dag förmånsrätten upphör utan att ha behövt tas i an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

87

språk kommer däremot hela dess värde dåvarande fastighetsägaren till

godo, dock ej som ett ägarhypotek — inteckningshavarna blir i första hand

gynnade — utan som en värdestegring på fastigheten. Beredningen menar,

att det inte är sörjt för att gravationsbevis blir rättvisande i fråga om för­

månsrätten, och gör gällande, att särskilda problem inställer sig vid exeku­

tiv försäljning av ansluten fastighet. Vidare pekas på vad bestämmelserna

i 107 § 2), 117 § och 134 § utsökningslagen innehåller beträffande fordran,

för vilken förmånsrätt föreligger enligt 17 kap. 6 § handelsbalken. Dessa

regler kan enligt beredningen ej gärna tillämpas på den av fastighetsbild-

ningskommittén föreslagna förmånsrätten.

Sveriges lantbruksförbund ifrågasätter, om anordningen med särskild

förmånsrätt är befogad, och anser att ett samgående ej utgör någon moti­

vering till att fastighetsägarnas tidigare kreditgivare skall komma i sämre

läge än om varje fastighetsägare täckt behovet ensam. Förslaget öppnar

enligt förbundet en ny kreditmöjlighet för personer, som i övrigt är så

starkt skuldsatta att de inte utan stöd av en lagstiftning av det föreslag­

na slaget skulle kunnat få ytterligare kredit. Förbundet kan heller inte

dela kommitténs uppfattning, att en gemensamhetsanläggning alltid höjer

de deltagande fastigheternas egenvärde med deras andel i anläggningens

kostnad. Uppfattningen torde enligt förbundet vila på ett förbiseende. Ge­

nerellt sett torde nämligen på sin höjd en mycket ringa del av gemensam-

hetsinvesteringen slå ut i ökat värde hos de individuella fastigheterna. I

allt fall gäller detta utan tvekan inom jordbruket. Förbundet anser därför

att fastighetsägare med behov av gemensamhetsanläggningar bör hänvisas

till att finansiera dessa med sedvanlig förmånsrätt.

Även flertalet av de remissorgan — Svea hovrätt och företrädare för

kreditväsendet — som anser sig kunna godta förmånsrätten med vissa

jämkningar anför principiella betänkligheter mot att en ny pant- och

förmånsrätt, som kan komma att bli av avsevärt större ekonomisk be­

tydelse än någon av de nu förefintliga förmånsrätterna enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken, inskjuts att gälla före fordringsinteckningar.

Svea hovrätt påpekar, att trågan om den föreslagna förmånsrätten kom­

mer att medföra risker för den sedvanliga fastighetskrediten är beroende

på i vad mån den ökade belastningen på fastigheterna till följd av förmåns­

rätten uppvägs av att anslutningen till en gemensamhetsanläggning ökar

fastigheternas värde. Rent generellt kan väl antas, att värdet ökar i till­

räcklig grad på grund av anslutningen. I det särskilda fallet kan risken

för felkalkyler — eller ekonomiska misslyckanden av annan art — dock

inte uteslutas. Särskilt med hänsyn till att förmånsrätten kan komma att

bestå under en ej obetydlig och därför måhända svåröverskådlig tidrymd

måste risken för felkalkyler stundom vara avsevärd. Väl kan det sägas att

menliga verkningar kan inträda för inteckningshavare och därmed jäm­

ställda redan på grund av anslutningens sakrättsliga karaktär. Hovrätten an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

88

ser emellertid, att på grund av förmånsrätten inteckningshavarna vid exeku­

tiv auktion riskerar, utöver att köparen nedsätter sitt bud med hänsyn till

fastigheten framdeles åvilande förpliktelser, även att köpeskillingen helt

eller delvis tas i anspråk för att täcka förfallen gäld till samfälligheten.

Svenska bankföreningen finner förslaget väl ägnat att underlätta finan­

sieringen av gemensamhetsanläggningar och medge en förhandsbedömning

av de maximala riskerna vid belåning av delägarfastigheterna. Svenska

sparbanksföreningen anser, att en förmånsrätt av detta slag kan fordras

för att ge nödig stadga åt samfälligheten. Svenska försäkringsbolags riks­

förbund betecknar förmånsrätten som ett i och för sig praktiskt arrange­

mang. Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskre-

ditkassan tar hänsyn till angelägenheten av att erhålla en effektiv lösning

av de med gemensamhetsanläggningar sammanhängande problemen och

menar att de villkor med vilka kommittén sökt kringgärda förmånsrätten

onekligen innebär ett visst skydd för inteckningshavare. Även Sveriges

allmänna hypoteksbank beaktar de särskilda villkor som uppställts i syfte

att begränsa risken för försämring av tredje mans rättsställning.

Vad därefter angår begränsningarna av förmånsrättens

utövning föranleder den föreslagna maximeringen till anläggningskost­

naden i några fall avvikande meningar.

Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkas-

san känner sig sålunda ej övertygade om riktigheten av kommitténs upp­

fattning, att fastighetens värdeökning regelmässigt blir större än vad som

motsvarar fastighetens andel i anläggningskostnaderna. Kassorna finner det

möjligt, att värdeökningen ofta överstiger eller åtminstone motsvarar fastig­

hetens andel i anläggningskostnaderna, men anser det inte osannolikt, att

fall också kommer att inträffa när värdeökningen understiger denna andel.

I sådana fall skulle inteckningshavare komma i sämre läge. Reglerna bör

därför enligt kassorna utformas så, att förmånsrätt inte får åtnjutas för

högre belopp än som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ök­

ningen av fastighetsvärdet, dock högst fastighetens andel i anläggningskost­

naden. Möjligheterna att utnyttja förmånsrätten även för andra fordringar

än sådana som avser att täcka anläggningskostnaden inger enligt kassorna

särskilt allvarliga betänkligheter. Vid en exekutiv auktion, som kommer till

stånd på grund av en fordran med förmånsrätt enligt förslaget, skulle samt­

liga fastighetsinteckningar komma att falla utom lägsta budet och bli kon­

tant betalda. I andra sammanhang har också framhållits, att kreditinstitut

som ägnar sig åt långfristig fastighetsbelåning kan förorsakas ränteförluster,

när de tvingas ta emot förtidsbetalning av lån i ett fallande ränteläge. Det

torde, uttalar kassorna, inte heller kunna uteslutas, att en förmånsrätt av

den föreslagna typen i vissa lägen skulle kunna inbjuda till manövrer i

syfte att vinna befrielse från låneengagemang, som inte längre framstår som

fördelaktiga för låntagaren. Inteckningshavares rätt enligt 87 § utsöknings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

89

lagen att utlösa och träda i stället för den som påkallat auktionen kan inte

anses vara en tillfredsställande utväg att motverka de konsekvenser som här

berörts. Den inskjutna förmånsrätt som kommittén föreslår bör enligt kas­

sornas uppfattning inte ges större räckvidd än som kan anses erforderligt för

att uppnå det med förmånsrätten avsedda syftet, nämligen att ge större stad­

ga åt samfälligheten och skapa möjligheter att lånevägen finansiera kost­

naderna för uppförandet av gemensamhetsanläggningen. Endast sådana

fordringar som avser finansiering av anläggningskostnaderna bör därför

kunna göras gällande med förmånsrätt.

Sveriges allmänna hgpoteksbank och Svenska sparbanksföreningen före­

slår likaledes, att förmånsrätt inte skall få åtnjutas med högre belopp än

som motsvarar den av förrättningsmannen beräknade ökningen av varje an­

sluten fastighets värde, dock högst fastighetens andel i den beräknade an­

läggningskostnaden. Sparbanksföreningen åberopar särskilt hänsynen till

att förmånsrätten inte skall äventyra delägarens möjligheter till krediter för

den egna fastighetens övriga behov. Det är enligt föreningen inte osannolikt,

att den kreditgivare som skall lämna lån till komplexet i dess helhet — dvs.

både till samfälligheten och till de olika fastigheterna — som villkor för kre-

ditgivningen kan komma att fordra, att förmånsrätten begränsas till det be­

lopp kreditgivaren finner lämpligt efter sin uppskattning av värdeökningen.

Föreningen kan därför inte instämma i kommitténs uttalande, att ökningen

av delägarfastighetens kreditvärde regelmässigt blir större än vad som av

anläggningskostnaden belöper på fastigheten. Värdeökningen måste komma

att variera från fall till fall efter omständigheterna och blir ofta i sista hand

beroende av den belåningsvärdering kreditgivaren gör. Föreningen finner

också anledning till tvekan om lämpligheten av att inom förmånsrätten

rymma även andra fordringar än sådana som avser kostnaderna för an­

läggningens utförande. I ett fall, där ett lån till en gemensamhetsanlägg-

ning på vanligt sätt säkerställs av inteckningar i de särskilda anslutnings-

fastigheterna, har övriga långivare i respektive fastigheter möjligheter att

genom kompletterande pantförskrivningar av framförliggande hypotek skaf­

fa sig garanti för att säkerheten för deras fordringar i förmånsrättshän-

seende följer de värdeförändringar som sammanhänger med fastighetens

ökande ålder. Om »bottenhypoteket» för anläggningen däremot utgörs av

en inskjuten förmånsrätt, har efterföljande kreditgivare att räkna med

denna förmånsrätt som en till beloppet konstant blockering under hela

den tid förmånsrätten enligt anläggningsbeslutet skall bestå, oavsett hur

stora de reella fordringar är för vilka förmånsrätten kan göras gällande.

Detba kan komma att betyda, att man på långivarsidan hellre ser att säker­

het för anläggningskrediten består av inteckningar och att långivaren upp­

ställer som villkor för en beviljad anläggningskredit, att någon sådan för­

månsrätt, varom här är fråga, inte får konstitueras. Föreningen gör i den­

na del det påpekandet, att förmånsrätten, sedd enbart från kreditgivnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

90

synpunkt, i många fall torde kunna undvaras — möjligheten för kredit­

givaren att i stället välja inteckningsbelåning står ju alltid till buds — och

att utvecklingen härvidlag kan komma att gå i en annan riktning än vad

kommittén avsett.

Sistnämnda synpunkt anför även Konungariket Sveriges stadshypoteks-

kassa och Svenska bostadskreditkassan. De framhåller, att lånefinansiering

av gemensamhetsanläggningar även framdeles lämpligen bör ske genom se­

parat belåning av de anslutna fastigheterna och att den inskjutna förmåns­

rätten, med den begränsning som enligt kassornas mening bör ges åt den­

samma, därigenom synes kunna undvaras helt.

Den föreslagna begränsningen av förmånsrättens gil­

tighetstid berörs i några yttranden.

Sveriges allmänna hypoteksbank finner det vara ägnat att inge betänklig­

heter att några garantier inte finns för att den beräknade värdeökningen be­

står under hela den tid under vilken förmånsrätten får åtnjutas och fram­

håller, att betydande svårigheter torde uppkomma för inteckningshavarna

att utöva kontroll över att anläggningen verkligen utförs och att under­

hållet sker på tillbörligt sätt.

Några remissorgan gör i likhet med lagberedningen invändningar från

den synpunkten att ett oförändrat maximibelopp under hela giltighetstiden

kan medföra även vissa andra olägenheter. Svea hovrätt framhåller sålunda,

att ju längre tid som förflyter efter anläggningsbeslutet det blir desto svå­

rare att bedöma, till vilket belopp förmånsrätten kan komma att göras gäl­

lande under återstående giltighetstid. Särskilt gäller detta med hänsyn till

det subsidiära ansvaret. Den osäkerhet som vållas därav måste, menar hov­

rätten, exempelvis påverka en spekulant på fastigheten. Finns ett fastställt

belopp, för vilket förmånsrätt gäller, torde köparen vara benägen att räkna

med att hela detta belopp kan komma att tas ut ur fastigheten, även om en­

dast en mindre del av förmånsrättens giltighetstid återstår. Hovrätten anser

att, om bedömningen är oriktig, köparen på längre sikt gör en vinst med det

belopp varmed köpeskillingen objektivt sett bort ökas. Sker förvärvet vid

exekutiv auktion, torde ovissheten om den reella belastningen på fastigheten

i allmänhet gå ut över inteckningshavarna. Hovrätten förordar att förmåns­

rätten får gälla för ett successivt minskande belopp. Förmånsrätten bör då

anknytas till en avskrivningsplan för anläggningen, i förekommande fall

till särskilda avskrivningsplaner exempelvis för byggnader och maskiner.

Det belopp för vilket förmånsrätt ursprungligen gäller minskas därvid år­

ligen med ett lämpligt avskrivningsbelopp, till dess anläggningen kan be­

räknas vara helt avskriven och någon förmånsrätt inte vidare skall äga

rum. Av naturliga skäl bör förmånsrätten ej gälla under alltför lång tid

och det synes därför lämpligt att i detta hänseende räkna med kortare av­

skrivningstid än som i och för sig är ekonomiskt försvarligt. Förmånsrät­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

91

tens närmare omfattning i det enskilda fallet får liksom enligt kommitténs

förslag bestämmas i anläggningsbeslutet.

Ett system med successiv minskning av förmånsrättsbeloppet förordas

även av länsstyrelsen i Östergötlands län och av Svenska försäkringsbolags

riksförbund, som uttalar att förslaget i första hand för låntagarna innebär

att de inte kan utnyttja de »ägarehypotek» som uppkommer genom amorte­

ring och att ett ytterligare argument för successiv nedskrivning av förmåns­

rätten är att långivarna regelmässigt tillämpar skilda räntesatser, beroende

på lånets placering inom olika skikt av taxeringsvärdet.

Lagberedningen är inne på samma linje. En tänkbar möjlighet att undan­

röja en del av de värsta olägenheterna med kommitténs förslag är sålunda

enligt beredningen att efter mönster av lagen om kronans förmånsrätt för av-

dikningslån bestämma årliga annuiteter som antecknas vid inskrivningen.

Andra jämkningar föreslås också. Bostadsstyrelsen anser, att förmåns­

rätten för sådana bidragsfordringar som avser underhålls- och driftskostna­

der bör bringas i överensstämmelse med 17 kap. 6 § handelsbalken såtillvida,

att förmånsrätten inte skall gälla, när beloppet stått oguldet längre tid än ett

år efter förfallodagen. Svenska bankföreningen yrkar komplettering med be­

stämmelser, att anmäld förmånsrätt kan helt eller delvis avanmälas av sam-

fällighetens styrelse. Därigenom kan delägarna, efter hand som anlägg­

ningskostnaderna amorteras, få ökat utrymme för att utnyttja sina fastig­

heter som kreditunderlag. Samma anordning förordas av Konungariket Sve­

riges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan. De uttalar att,

om kassornas förslag att förmånsrätt skall få åtnjutas endast för fordran

som härrör ur anläggningskostnaderna vinner gehör, förmånsrätten inte

längre torde tjäna något behov, sedan dessa kostnader täckts genom sepa-

ratbelåning av fastigheterna. Behov av en möjlighet att låta ur fastighets-

boken avföra anteckning om förmånsrätt torde för övrigt också föreligga,

om samfälligheten av någon anledning skulle komma att upplösas. Svenska

sparbanksföreningen önskar en möjlighet att avföra anteckningen, när för­

månsrätten upphört att gälla.

Svenska försäkringsbolags riksförbund erinrar om vissa problem i anslut­

ning till pantsättning av värdehandlingar inom den s. k. livförsäkringsfon­

den (274 och 276 §§ lagen om försäkringsrörelse). Bland sådana värdehand­

lingar får ingå inteckningslån inom två tredjedelar av taxeringsvärdet. För­

bundet anser, att inskrivning av en sådan förmånsrätt som förslaget inne­

håller uppenbart kommer att försämra inteckningslånens läge. Detta medför

administrativa besvär med justering av räntesatser och omfördelning av de

pantsatta tillgångarna. Förbundet påpekar vidare, att förmånsrätten inte om­

fattar ränta på lånat belopp, och uttalar, att det av praktiska skäl synes böra

ske en modifikation av förslaget så att t. ex. två ars ränta på lånfången sum­

ma kommer att omfattas av förmånsrätten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

92

Knngl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Departementschefen

Allmänt

Våra dagars bebyggelseutveckling präglas i åtskilliga hänseenden av nya

värderingar både i fråga om markens användning för skilda ändamål och

beträffande sättet att realisera dessa ändamål. Framför allt ställer tätbe­

byggelsen ökade krav på att tillgänglig mark utnyttjas rationellt. Detta med­

för ökat behov av planläggning och av större möjligheter att få fastställda

planer snabbt genomförda. Även inom glesbebyggelse framtvingar närings­

livets strukturomvandling och befolkningsomflyttningen från landsbygd till

tätorter en förändrad syn på frågan, hur fastighetsbeståndet bör vara be­

skaffat för att utnyttjas på bästa sätt.

Ett utmärkande drag i utvecklingen är, att fastigheterna i högre eller

lägre grad blir beroende av varandra och av tillgången till nyttigheter, som

inte står till buds inom de egna gränserna. En strävan till samverkan över

fastighetsgränserna gör sig gällande som medför behov av fasta anlägg­

ningar för gemensamt bruk vid sidan av de anordningar som inrättas ge­

nom kommunens försorg, såsom gator, andra allmänna platser, allmänna

vatten- och avloppsanläggningar m. fl. Sådana gemensamhetsanläggningar

som nu är i fråga utgör inte någon nyhet utan har förekommit sedan

gammalt både i städerna och på landsbygden. Intresset av gemensamhets­

anläggningar har emellertid på senare tid blivit starkare än tidigare och

kommit att inriktas på ändamål som tidigare mera sällan tillgodosågs ge­

nom samgående. Företeelsen torde få ses som en följd av den stadsbygg-

nadstekniska utvecklingen över huvud och framför allt de ökade kraven på

rationellt utnyttjande av tillgänglig mark. Genom samverkan kan också

vinnas betydande kostnadsbesparingar.

Behovet av samverkan gör sig gällande både vid nyexploatering av obe­

byggd mark och vid sanering av redan bebyggda områden framför allt i

städer och andra tätorter. En viktig grupp av gemensamhetsanläggningar

inom tätbebyggelse betingas av biltrafikens utveckling. Inom byggnads-

kvarteren behövs ofta gemensamma utfarter från de särskilda tomterna

till gatunätet liksom förbindelser mellan tomterna inbördes. Vidare är

parkeringsproblemet särskilt aktuellt. Efterfrågan på uppställningsplat­

ser för bilar har stigit i en utsträckning som inte på långt när motsvaras av

tillgången på parkeringsplatser och garage. Parkeringsfrågan utreds för när­

varande i hela sin vidd genom den år 1960 tillsatta parkeringskommittén

men bör uppmärksammas även i förevarande sammanhang. Ett annat be­

tydelsefullt ändamål som kan vara ägnat att främjas genom samverkan

är anordnande av lekplatser för barnen. Behovet av sådana platser av­

skilda från utrymmen för trafik och parkering kan göra det nödvändigt

med anläggningar som är gemensamma för flera fastigheter. Andra be­

93

hov som lämpligen kan tillgodoses genom samverkan är gårdsutrymmen

för olika ändamål, såsom för mattpiskning, vädring av kläder eller vila

och rekreation eller för att främja goda ljusförhållanden eller liknande

önskemål.

Även ledningar av olika slag är ofta till nytta för flera fastigheter sam­

tidigt. Gemensamma ledningar för vattenförsörjning, avlopp, elektricitet

och liknande ändamål förekommer sedan länge. De är i regel anordnade

genom det allmännas försorg. På senare tid har emellertid i stor utsträck­

ning tillkommit gemensamma ledningar även i enskild regi. Tunnlar

(kulvertar) för ledningar av olika slag anordnas också genom samgående

mellan flera fastigheter. De förläggs ofta till utrymmet under gata. Van­

liga gemensamma anläggningar är vidare sådana för värme och varmvatten.

Andra exempel utgör tvättstugor, bastuanläggningar, ventilationssystem och

kylanläggningar. Där bebyggelse sker under grundvattennivån uppkommer

särskilda problem i den mån källarlokaler eller andra djupt liggande ut­

rymmen inte kan hållas torra genom permanent bortpumpning av grund­

vatten, dag- eller dräneringsvatten. Anordningar för att isolera sådana ut­

rymmen från vattnet utförs ofta gemensamt för flera fastigheter.

Vid sidan av nu nämnda typer, vilka så gott som uteslutande är hänför­

liga till tätbebyggelse, kan nämnas sådana till landsbygden hänförliga anlägg­

ningar som lagrings- och torkutrymmen, maskincentraler in. m. för jord­

bruket, liksom elektriska anläggningar, badhus och bryggor.

Gemensamhetsanläggningar av de slag jag nu har nämnt är av stor prak­

tisk och ekonomisk betydelse. Det är därför angeläget att rättsordningen

innehåller för sådana anläggningar lämpade regler, vilka motsvarar de krav

som skäligen bör uppställas för att tillgodose allmänna och enskilda in­

tressen. Som framgår av kommitténs framställning torde gällande rätt på

detta område inte uppfylla sådana krav. Detta synes ha lett till att gemen­

samhetsanläggningar inte har kommit till stånd i önskvärd omfattning och

till att i den mån anläggningar har inrättats tillämpningssvårigheter och

risk för rättsförluster har uppkommit. Enligt kommittén föreligger ett

starkt behov av nya, mera tidsenliga regler, avsedda att lösa de särskilda

problem som uppkommer vid samverkan av här ifrågavarande slag. Denna

uppfattning har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen och

jag vill också för egen del ansluta mig därtill.

Den av kommittén föreslagna regleringen synes i väsentliga delar inne­

fatta en realistisk avvägning mellan allmänna och enskilda intressen på detta

område. Förslaget har också bemötts övervägande positivt under remiss­

behandlingen, och kommitténs lösningar av huvudfrågorna har godtagits

av det stora flertalet remissinstanser. Jag anser förslaget väl ägnat att

läggas till grund för lagstiftning.

I några remissyttranden bär anförts betänkligheter mot att en lagstift­

ning om gemensamhetsanläggningar genomförs före tillkomsten av en ny

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

94

jordabalk. Jag kan inte dela denna uppfattning. Nu förevarande förslag har

utarbetats fristående från jordabalksförlaget och tillgodoser ett starkt behov,

önskemål om att lagstiftningen kommer till stånd utan dröjsmål har också

framförts av åtskilliga remissinstanser. Jag anser det därför inte tillrådligt

att avvakta jordabalksförslagets genomförande. Inte heller av hänsyn till

nya regler om fastighetsbildning eller om parkering finner jag ett uppskov

påkallat. Jag ansluter mig vidare till kommitténs uppfattning, att varken

ändringar i byggnadslagstiftningen eller jämkningar i andra offentligrätts­

liga regler, som är av betydelse för inrättande av gemensamhetsanläggningar,

behöver ske i detta sammanhang. Till de problem angående gemensamma

utfarter som har behandlats av fastighetsbildningskommittén i betänkandet

»Nya medel för plangenomförande» (SOU 1963: 78) och som har berörts i

några remissyttranden över det nu aktuella betänkandet får jag anledning

återkomma i annat sammanhang.

I fråga om lagstiftningens föremål synes till en början all­

män enighet råda om att den nya regleringen inte skall avse vare sig sådana

anläggningar som det allmänna bär ansvaret för eller sådana som omfattas

av redan gällande speciallagstiftning. Däremot råder delade meningar i frå­

gan, om en ny lagstiftning skall som kommittén har föreslagit göras tillämp­

lig på alla slag av gemensamhetsanläggningar i övrigt eller om den skall be­

gränsas till vissa särskilt angivna typer. I några remissyttranden har sålun­

da ifrågasatts, om inte lagstiftningen borde inskränkas till ett fåtal anlägg­

ningstyper, för vilka en reglering framstår som särskilt angelägen.

Vid bedömande av denna fråga måste beaktas, att flertalet typer av an­

läggningar som förekommer inom tätorterna redan nu torde betraktas som

mer eller mindre oumbärliga för stora delar av bebyggelsen där. Tanken

att generellt utsträcka det allmännas ekonomiska ansvar till gemensamhets­

anläggningar av nu förevarande slag är enligt min mening inte realistisk.

Ä\en om ufvecklingen skulle leda till ökade kommunala åtaganden rörande

vissa anläggningstyper, synes en lagstiftning av nu ifrågavarande karaktär

inte kunna undvaras inom överskådlig tid. När det gäller att närmare be­

stämma tillämpningsområdet möter betydande svårigheter att göra en an-

gelägenhetsgradering av skilda anläggningstyper och användningsområden.

De anläggningar som kommer i fråga är nämligen av skiftande slag och be­

hovet varierar med hänsyn både till ändamålet och till de berörda fastighe­

ternas läge, beskaffenhet och användning. Det snabba tekniska framåt­

skridandet kan på kort tid medföra helt nya typer av anläggningar och

samtidigt ändrade värderingar i fråga om sådana som redan finns. Som

exempel kan nämnas anläggningar för fritidsverksamhet. Sådana anses

numera erforderliga i en helt annan utsträckning än för endast några år

sedan. Om tillämpningsområdet begränsas till vissa särskilt angivna typer

av anläggningar, får man räkna med att utvecklingen kommer att föranleda

behov av tid efter annan återkommande lagändringar. Jag anser därför att

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

95

någon inskränkning i det av kommittén föreslagna tillämpningsområdet

inte bör ske. Det bakom nyssnämnda remisskritik liggande intresset att en

anläggning inte blir underkastad mera långtgående regler än som är nöd­

vändigt synes kunna tillgodoses genom en differentiering av bestämmelser­

na på lämpligt sätt. Jag vill också erinra om de ytterligare möjligheter till

samverkan som skapas genom det nya institutet samfällighetsrätt enligt det

förslag till jordabalk som jag inom kort kommer att anmäla för remiss till

lagrådet.

Även kommitténs ståndpunkt att inte föreslå någon inskränkning i lag­

stiftningens regionala tillämplighet har med endast få undantag godtagits

av remissinstanserna. Att lagstiftningen skall vara tillämplig inom tät­

bebyggelse kan det inte råda någon tvekan om. Ett visst behov av lagregler

torde som kommittén anfört finnas även för områden med glesbebyggelse,

låt vara att det inte är lika starkt där som inom tätbebyggelse. Att intresse­

gemenskapen mellan fastigheterna i allmänhet är mindre framträdande i

glesbygderna har beaktats genom att reglerna där föreslås bli mindre långt­

gående. Förslaget innebär sålunda, att anläggningar utom detaljplaneområ-

den skall kunna inrättas endast efter frivillig överenskommelse. Härige­

nom reduceras avsevärt betydelsen av de invändningar som grundas pa att

jordbrukets anläggningar fullgör helt andra funktioner än övriga hithö­

rande typer och att reglerna för dem bör medge en smidigare anpassning

till ändrad produktionsinriktning än kommittéförslaget möjliggör. Att mär­

ka är vidare, att förslaget även i denna del har tillstyrkts av det övervägan­

de antalet remissinstanser, av vilka flera uttryckligen har framhållit bety­

delsen av ett starkt sakrättsskydd även för gemensamhetsanläggningar inom

jordbruket. Med hänsyn härtill finner jag det inte lämpligt att från lag­

stiftningens tillämpning utestänga någon kategori av fastighetsägare som

önskar en gemenskap med de rättsverkningar, främst i sakrättsligt hänsen-

ende, som förslaget innebär. Inte heller anser jag de erinringar bärande som

tar sikte på att förslaget skulle på ett olämpligt sätt föregripa erforderlig

planläggning. Jag vill här hänvisa till de vidsträckta möjligheter förslaget

ger samhället att förhindra anläggningar som är olämpliga från allmän

synpunkt.

I fråga om lagstiftningens föremål vill jag i övrigt peka på det av kom­

mittén föreslagna kravet, att anläggningen skall vara av stadigvarande be­

tydelse för två eller flera fastigheter. De ändamål anläggningarna är avsedda

att tjäna sammanfaller väsentligen med dem som nu utmärker servitutet

och som enligt lagberedningens förslag till jordabalk skall kunna tillgodo­

ses genom servitut eller det nya institutet samfällighetsrätt. Även för dessa

rättigheter liksom vissa andra därmed jämförliga särskilda rättigheter är

utmärkande att de skall tjäna ändamål av stadigvarande betydelse för fast

egendom. Av särskilt intresse i detta sammanhang är den av lagbered­

ningen föreslagna samfällighetsrätten. Som redan har framgått sammanfal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

96

ler tillämpningsområdet för samfällighetsrätten i jordabalksförslaget till vä­

sentliga delar med tillämpningsområdet för den nu ifrågavarande lagstift­

ningen om gemensamhetsanläggningar. Vissa skiljaktigheter föreligger dock

mellan de båda förslagen. Främst märks, att jordabalksförslaget avser en­

bart frivillig samverkan och sålunda har uteslutande privaträttslig karaktär.

Kommitténs förslag är visserligen också av privaträttslig natur men har

dessutom vissa offentligrättsliga inslag, framför allt genom det inflytande

som tillerkänns byggnadsnämnden. Lagberedningens samfällighetsinstitut

förutsätter inte för sin tillämpning någon objektiv materiell prövning genom

något det allmännas organ. Delaktigheten i företaget kan därför inte garan­

teras ligga med bästa rätt i de anslutna fastigheterna utan får det förmåns-

rättsläge som i varje särskilt fall kan tillkomma den på grund av inskriv­

ning. I dessa hänseenden erbjuder kommitténs förslag en mera omfattan­

de och långtgående reglering. Nämnda skiljaktigheter förlänar de båda

instituten olika karaktär. Fastän de till stor del är avsedda att tjäna sam­

ma syften torde de komma att behövas vid sidan av varandra. Flertalet

skiljaktigheter mellan förslagen i delar där överensstämmelse bör kunna

råda, såsom i fråga om de associationsrättsliga bestämmelserna om sam­

fällighet, kan elimineras. Jag finner det därför inte behöva befaras att

rättsreglerna, såsom uttalats i vissa yttranden, blir alltför komplicerade

och svåra att överblicka genom att två regelkomplex kommer att gälla vid

sidan av varandra.

Såvitt angår lagstiftningens allmänna karaktär har flertalet remissinstan­

ser biträtt kommitténs förslag till en övervägande privaträtts­

lig reglering.

Från några håll har under remissbehandlingen emellertid anförts, att be­

hovet av sådana anläggningar som förslaget avser bör tillgodoses genom det

offentligas forsorg. Även om det inte kan uteslutas att förutsättningar för

ett vidgat kommunalt engagemang kan vara för handen i några fall, är

enligt min mening tiden inte mogen för en lagstiftning som generellt ålägger

kommunerna att ombesörja eller ekonomiskt svara för gemensamhetsan­

läggningar av hithörande slag. Fn sådan lagstiftning torde inte heller vara

påkallad från den synpunkten att anläggningarna annars inte kan förväntas

komma till stånd i tillräcklig omfattning eller med nöjaktig garanti för den

fortsatta verksamheten. Farhågor i denna riktning vinner inte stöd i erfa­

renheterna från den samverkan som redan bedrivs utan stöd av särskilda

regler eller från tillämpningen av gällande samverkansregler inom special­

lagstiftningen på vissa närbesläktade områden. Visserligen medför den före­

slagna lagstiftningen i många fall betydligt större krav på delägarna än som

nu vanligen ställs i fråga om deras ekonomiska ansvar. Riskerna för rätts-

lorluster kan emellertid som framgår av kommitténs förslag motverkas ge­

nom särskilda anordningar. Jag vill därför även i denna del biträda kom­

mitténs ståndpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

97

Förslagets utformning på privaträttslig grund innebär emellertid inte, att

viktiga allmänna intressen lämnas utan beaktande. Som jag redan har

nämnt utmärks förslaget av vissa offentligrättsliga drag. Jag vill också helt

allmänt ansluta mig till tanken, att fråga om inrättandet av en geinensain-

hetsanläggning prövas vid särskild förrättning efter en noggrann avvägning

mellan allmänna och enskilda intressen. Det gäller att tillgodose de en­

skilda fastighetsägarnas behov av samgående på sådant sätt att det är

förenligt med viktiga allmänna intressen. Denna inriktning hos förslaget

motsägs inte av den betydelse förslaget kan få som medel att genomföra

bebyggelseplanering och därmed även sanering av äldre byggnadsbestånd.

Förslagets betydelse för saneringsändamål bör dock inte överskattas. En­

dast i begränsad omfattning torde nämligen saneringssyftet kunna till­

godoses enbart genom inrättande av gemensamhetsanläggning. Däremot

kan pekas på de stora fördelar som förslaget medför såtillvida som det

allmännas insatser i åtskilliga fall kan avsevärt inskränkas, t. ex. genom

att markinlösen enligt 45 § byggnadslagen kan undvikas. Kommunens

resurser kan därigenom komma andra angelägna ändamål till godo. Men

även för den enskilde torde anslutning till en gemensamhetsanläggning

oftast framstå som ett gynnsamt alternativ till tvångsinlösen från det

allmännas sida.

I några yttranden har vidare påpekats risken för eu övervältring från

kommunerna på de enskilda fastighetsägarna av ansvaret för vissa geinen-

samhetsanläggningar. En sådan övervältring skulle kunna ske t. ex. genom

att stadsplanerna utformas med mycket stora byggnadskvarter och endast

ett fåtal gator, så att det blir nödvändigt med ett större nät av enskilda för­

bindelseleder inom kvarteren än som är normalt. Härtill vill jag framhålla,

att en sådan plan kan vara mindre väl förenlig med byggnadslagstiftning­

en och att därför vid fastställelseprövningen särskild uppmärksamhet bör

ägnas åt berörda frågeställning. Att tendenser i angivna riktning fram­

träder kan inte uteslutas, och fastighetsägarna inom området kan därför

ibland få särskild anledning att bevaka sina intressen. Varken detta för­

hållande eller den omständigheten att prövningen i ärende om planfast-

ställelse kan bli mera maktpåliggande bör enligt min mening förhindra

förslagets genomförande. Ofta träffas för övrigt avtal mellan markägaren

och kommunen om exploateringen i de här aktuella fallen.

Någon anledning att för närvarande utöver kommitténs förslag ge det

allmänna medel att tvångsvis genomdriva sådana gemensamhetsanlägg-

ningar som de enskilda skall bära det fulla ekonomiska ansvaret för anser

jag inte föreligga. I den mån en lösning efter de av kommittén uppdragna

riktlinjerna visar sig otillräcklig står expropriation eller inlösen enligt

byggnadslagen till buds.

Beträffande den lagtekniska utformningen ansluter jag mig

till kommitténs ståndpunkt att erforderliga bestämmelser bör upptas i en ny

4 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 128

Kungl. Mcij.ts proposition nr 128 år 1966

98

fristående lag. Jag finner det också lämpligt att frågorna om förmånsrätt

för fordran på bidrag från de till en gemensamhetsanläggning anslutna fas­

tigheterna skiljs ut från övriga bestämmelser och behandlas i en lag för sig i

överensstämmelse med vad som tidigare har skett i liknande lagstiftnings­

frågor.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Den sakrättsliga konstruktionen

Av kommitténs utredning och remissbehandlingen framgår att avsakna­

den av sakrättslig anknytning mellan en gemensamhetsanläggning och de

därtill anslutna fastigheterna utgör en av bristerna i gällande rätt. Garantier

bör därför skapas för att anläggningen står till de berörda fastigheternas

förfogande så länge behov föreligger. Kommitténs förslag innebär också, att

den sakrättsliga anknytningen får sådan styrka att sambandet mellan an­

läggningen och de anslutna fastigheterna inte kan brytas annat än om en

objektiv prövning visar att tillräckliga skäl inte längre finns för gemen­

skapens upprätthållande. Detta möjliggörs genom att anläggningens inrät­

tande sker på grundval av prövning och beslut vid föiTättning av därtill för­

ordnad förrättningsman. Rätten till utrymme för den gemensamma anlägg­

ningen får liksom andra servitutsrättigheter som tillskapas genom förrätt­

ning, t. ex. jorddelningsservitut och rätt till enskild väg, bästa rätt i den fas­

tighet på vilken anläggningen är belägen. Varje ansluten fastighets delak­

tighet i den gemensamma anläggningen med därtill knutna rättigheter och

skyldigheter är vidare enligt den föreslagna lagen förenad med äganderätten

till fastigheten och kvarstår sålunda även efter fastighetens försäljning på

exekutiv auktion. Till denna regel ansluter sig särskilda bestämmelser om

att de bidrag till företaget som åvilar delägarna i samfällighet, vilken är

organiserad som juridisk person, häftar vid resp. fastigheter med för­

månsrätt enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteck­

ningar. Dessa sakrättsliga verkningar ger varje delägare trygghet för att

den krets av fastigheter som bildar det ekonomiska underlaget för an­

läggningen i princip står kvar för framtiden. Därmed elimineras bl. a.

risken för en oförutsedd ökning av bidragsskyldigheten. Tillgången till

den gemensamma anläggningen är i förening med en sådan stark sak-

rättslig anknytning ägnad att stärka delägarnas möjligheter att utnyttja

sina fastigheter som kreditobjekt. Eftersom fastigheterna kan förutsättas

i allmänhet stiga i värde genom anläggningens inrättande, skapas utrym­

me för kredit som i regel åtminstone motsvarar kostnaderna för uppfö­

rande av den gemensamma anläggningen. Med en sådan lösning av det

sakrättsliga problemet förenar förslaget vissa regler till skydd för den

som har begränsad rätt till fastigheten. Det krävs sålunda antingen att de

förpliktelser som en anslutning medför är väsentligen utan betydelse för

sådan rättshavares rätt eller att han godkänner anslutningen. Förslaget

99

upptar därjämte regler om publicitet angående gemensamhetsbildningen

genom anteckning i fastighetsboken. Spekulanter på fastigheterna och till­

tänkta långivare får därigenom erforderliga upplysningar för sin prövning

av fastighetens värde som överlåtelse- eller kreditobjekt.

Flertalet remissinstanser har biträtt kommitténs förslag i dessa delar. De

invändningar som har kommit till uttryck i remissyttrandena går främst ut

på att risk föreligger för att det gemensamma företaget missköts eller att an­

läggningen till följd av den snabba tekniska utvecklingen blir föråldrad och

oekonomisk. Farhågor av detta slag bör emellertid inte överdrivas och de

motsägs också av erfarenheterna från samverkan på angränsande special-

reglerade områden. Visserligen kan sådana anläggningar som det nu är

fråga om många gånger bli betydligt mera kapitalkrävande än t. ex. en

gemensam väg, men de risker som kan följa därav torde ha blivit tillbörligt

beaktade genom särskilda bestämmelser till skydd för delägarminoriteten.

Jag vill också erinra om de möjligheter som finns till omprövning av

företaget vid ny förrättning, när ändrade förhållanden inträder. Helt torde

väl de anmärkta riskerna inte kunna undvikas. En viss mindre risk måste

emellertid enligt min mening godtas med hänsyn till de väsentliga fördelar

från allmän och enskild synpunkt som normalt står att vinna med ett

samgående i hithörande angelägenheter. Jag ansluter mig därför liksom

flertalet remissinstanser till kommitténs förslag i denna del.

I några yttranden förordas sådan differentiering av sakrättsskyddet att

mindre komplicerade fall, där i regel frivillig uppgörelse kan nås, får följa

enklare regler, utformade lämpligen i överensstämmelse med jordabalks-

förslaget. Genom inskrivning eller genom förbehåll vid överlåtelse skulle

för dessa fall en begränsad sakrättslig verkan kunna åstadkommas utan för­

rättning. En sådan ordning skulle emellertid innebära, att man fick två

system av väsentligt olika innehåll både i fråga om de materiellträttsliga

reglerna och beträffande reglerna om förfarandet. Detta synes göra lag­

stiftningen onödigt komplicerad. Jag vill också påpeka att en förrättning

i okomplicerade fall kan genomföras både snabbt och enkelt. Enligt min

mening finns därför inte skäl att komplettera kommitténs förslag med sär­

skilda regler för nyssnämnda fall. När frivillig överenskommelse kan träf­

fas och en begränsad sakrättsverkan anses till fyllest torde för övrigt det

samfällighetsinstitut som jag ämnar föreslå i jordabalken med fördel kun­

na användas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Behovet av tvångsregler

Det är självfallet önskvärt, att inrättandet av en gemensamhetsanlägg-

ning grundas på en överenskommelse mellan alla berörda fastighetsägare.

Med hänsyn till de många olika intressen som kan göra sig gällande här

måste man emellertid räkna med att fullständig samstämmighet inte kan

100

uppnås i alla lägen, där ett samgående objektivt sett ter sig fördelaktigt

för alla berörda parter. Det synes olägligt om en från allmän synpunkt

ändamålsenlig bebyggelseutveckling skulle hindras endast därför att någon

fastighetsägare av oförstånd eller av mer eller mindre ovidkommande

skäl motsätter sig ett samgående som är till nytta både för honom själv

och för andra. Bestämmelser torde därför böra införas som gör det möj­

ligt att i vissa fall inrätta en gemensamhetsanläggning även när enighet

inte kan uppnås. Tvångsregler av detta slag bör emellertid inte gå längre

än som fordras för att de skall tillgodose enskilda intressen. De skall så­

ledes inte syfta till att främja önskemål från det allmännas sida som går

därutöver. Något det allmännas organ eller annan utomstående skall t. ex.

inte kunna framtvinga en anläggning som vissa enskilda fastighetsägare

ensamma skall svara för. En tvångsreglering bör för att vara effektiv avse

både möjligheten att ta i anspråk utrymme som fordras för en gemen­

samhetsanläggning och möjligheten att ansluta en fastighet till anlägg­

ningen.

I det förra hänseendet har kommittén föreslagit regler enligt vilka en ser­

vitutsrätt skall kunna upplåtas för att säkra erforderligt utrymme för an­

läggningen. Sådana regler har motsvarighet i gällande speciallagstiftning på

angränsande områden och är behövliga även här. I likhet med flertalet re­

missinstanser ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag i denna

del. Frågan om en fastighets anslutning mot ägarens bestridande bör som

kommittén och flertalet remissinstanser förordat bedömas med hänsyn till

anläggningens betydelse för fastigheten. Anslutningsfrågan bör vidare lö­

sas enhetligt för samtliga anläggningstyper. En differentiering av regeln

med hänsyn till varje särskild typs angelägenhetsgrad synes varken be­

hövlig eller möjlig. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag av­

visar tanken på ett kommunalt ansvar för dessa gemensamlietsanläggning-

ar som ett generellt alternativ till tvångsregler av förevarande slag.

Kommittén har föreslagit en begränsning av tvångsanslutningsreglernas

tillämplighet till områden med stadsplan eller byggnadsplan. Mot denna be­

gränsning har i några yttranden framförts invändningen, att den är för snäv

med hänsyn till att detaljplanläggningen för närvarande inte hinns med

inom alla områden, innan behovet av gemensamhetsanläggningar inträder.

Inom glesbebyggelse torde emellertid behovet av ett samgående endast säl­

lan vara så framträdande att en fastighetsägare bör kunna tvinga in en an­

nan i en gemensamhet som avses här. En begränsning synes därför er­

forderlig. Att, som föreslås i några yttranden, därvid anknyta till be­

greppet tätbebyggelse torde emellertid ge en alltför oklar gränsdragning i

detta sammanhang, eftersom begreppet tätbebyggelse är knutet just till

nödvändigheten av särskilda anordningar för att tillgodose gemensamma be­

hov. Den av kommittén föreslagna och av flertalet remissinstanser godtag­

na lösningen att anknyta till stadsplan eller byggnadsplan synes däremot

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

innebära en både sakligt tillfredsställande och klar avgränsning, som jag vill

ansluta mig till.

Kommittén har vidare föreslagit, att tvångsanslutning inte får ske utan

alt förslag därom framställs eller biträds av ägare till annan fastighet,

som skall anslutas till anläggningen. På denna punkt råder delade mening­

ar bland remissinstanserna. I några yttranden åberopas behovet av rätts­

skydd för den enskilde till stöd för krav på majoritet av berörda fastighets­

ägare för att eu tvångsanslutning skall få ske. Jag vill här liksom flera re­

missinstanser erinra om de av kommittén påpekade svårigheterna att fullt

godtagbart ange hur en majoritet skall beräknas. Vidare kan ett majoritets-

krav lätt leda till att de sakliga skälen för en tvångsanslutning blir undan­

skymda och i stället vunnen majoritet uppfattas som avgörande. För den

enskildes rättsskydd torde det vara av större vikt att en objektiv prövning

sker av de materiella villkoren för tvångsanslutning. Jag biträder därför i

likhet med flertalet remissorgan kommitténs förslag i denna del. Däremot

kan jag, som redan torde ha framgått, inte ansluta mig till det i några ytt­

randen framförda önskemålet, att en tvångsanslutning skall kunna ske utan

att någon av de övriga fastighetsägarna önskar det. En sådan bestämmelse

skulle komma i strid med den övervägande privaträttsliga karaktär reglerna

bör äga.

Prövningsförfarandet

De sakrättsliga verkningar som enligt det förut sagda bör t Öl j a med en

gemensamhetsanläggning liksom möjligheterna till tvångsanslutning föiut­

sätter en prövning genom myndighet. I likhet med kommittén och flei talet

remissinstanser anser jag att denna prövning bör ske vid en offentlig för­

rättning i överensstämmelse med vad som nu gäller på angränsande områ­

den. Denna prövningsform torde vara den lämpligaste även för hithörande

frågor. I några remissyttranden uttalas dock farhagor för att tillräckligt

antal förrättningsmän med erforderlig kompetens inte skall stå till för­

fogande. Dessa farhågor torde vara överdrivna. Som förrättningsmän kom­

mer i första hand i fråga lantmätare, mätningsmän och andra som är för­

ordnade för fastighetsbildningsåtgärder. De har i regel förvärvat omfat­

tande erfarenhet från andra liknande förrättningar, t. ex. enligt lagen om

enskilda vägar, och torde snart bli förtrogna med de nya problem som den

nu ifrågavarande lagstiftningen medför. Jag ansluter mig därför till kom­

mitténs förslag. Jag anser också liksom kommittén, att samtliga uppkom­

mande frågor av privaträttslig natur bör prövas vid förrättningen och att

inte några spörsmål, t. ex. om upplåtelse av utrymme för anläggningen

eller om ersättning för sådan upplåtelse, skall hänskjutas till expropria-

lionsdomstol eller annan instans. Den i förslaget upptagna möjligheten att

föra talan mot förrättningen hos ägodeluingsrätlen innebär en ytterligare

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

101

garanti för att rättssäkerhetssynpunkterna blir beaktade. Inte heller vill

jag förorda att, som ifrågasatts under remissbehandlingen, reglerna dif­

ferentieras så att frivilliga överenskommelser kan få åsyftad sakrätts­

verkan utan förrättning men efter fastställelse av inskrivningsdomaren.

Att jag således helt biträder kommittéförslaget i förevarande del hindrar

inte att jag anser, att den kritik som har förts fram vid remissbehandlingen

bör beaktas så långt möjligt inom ramen för förslaget. I enlighet med vad

lantmateristyrelsen anfört bör sålunda för att stärka förrättningsmännens

kompetens råd och anvisningar utarbetas och kurser anordnas. Det torde

kunna förväntas, att en enkel och praktisk förrättningsmetodik utvecklas

allteftersom erfarenheter vinns.

Enligt kommittéförslaget får byggnadsnämnden ett bestämmande infly­

tande på förrättningen såtillvida att den kan hindra att den sökta anlägg­

ningen kommer till stånd. Däremot kan den inte framtvinga en anläggning.

Denna ståndpunkt har godtagits av flertalet remissorgan. Även jag anser an­

geläget att byggnadsnämnden i egenskap av företrädare för kommunens be-

bySoelseP°litiska strävanden erhåller ett starkt inflytande på prövningen.

De möjligheter byggnadslagstiftningen tillhandahåller är som kommittén

närmare har utvecklat inte till fyllest.

Från en del håll har dock gjorts gällande, att byggnadsnämnden tilldelas

en alltför passiv roll. Det har också under remissbehandlingen anförts,

alt byggnadsnämndens ställning enligt förslaget är alltför stark. I sam­

band därmed har bl. a. sagts, att nämnden på vissa orter saknar kompe­

tent personal för att bedöma hithörande frågor. Jag finner för min del

att kommitténs avvägning på denna punkt bör godtas. Gemensamhetsan-

läS8mn§ bör inte kunna framtvingas mot alla berörda fastighetsägares

vilja. Inte heller finns det skäl att generellt inskränka nämndens infly­

tande eller att begränsa dess medbestämmanderätt till vissa planområden

eller till anläggningar utanför jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig

näring. Med en sådan begränsning skulle nämndens möjligheter att på­

verka bebyggelseutvecklingen bli alltför beskurna. En senare planlägg­

ning skulle kunna föregripas och strävandena att åstadkomma en från

allmän synpunkt lämplig tätbebyggelse skulle kunna motverkas.

1 överensstämmelse med vad som har framhållits i några remissyttranden

vill jag betona vikten av att prövningen samordnas med planläggnings-

arbetet. Det är sålunda av betydelse, att man vid utformning av sådan de­

taljplan som förutsätter inrättande av gemensamhetsanläggning beaktar

möjligheterna att få planen genomförd inom skälig tid även såvitt det gäl­

ler denna anläggning. Redan vid planläggningsarbetet bör därför under­

sökas vilka förutsättningar som finns för anläggningens inrättande. En så­

dan samordning kan ske utan stöd av lagbestämmelser. En sammankopp­

ling även i formellt hänseende torde däremot f. n. inte kunna ske, eftersom

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

103

en sådan ordning skulle komma i konflikt med viktiga allmänna principer

i byggnadslagstiftningen.

Under remissbehandlingen har också berörts frågan om samordning mel­

lan inrättandet av gemensamhetsanläggning och fastighetsbildningen. Be­

hovet av en ifrågasatt anläggning hänför sig ofta inte till den gällande fas­

tighetsindelningen utan till en planerad sådan. Självfallet måste i sådant

fall hänsyn tas till den planerade ändringen av fastighetsindelningen. Även

en sådan samordning kan enligt min mening ske utan särskilda lagregler.

Förrättningar för gemensamhetsanläggningens inrättande och för fastig­

hetsbildningen bör kunna genomföras parallellt, ofta av samma förrätt-

ningsman. Att införa regler om formell sammankoppling av förrättning­

arna möter däremot med nuvarande fastighetsbildningslagstiftning stora

svårigheter. Frågan kan komma i ett annat läge, om en ny fastighetsbild-

ningslagstiftning medför att fastighetsbildning till skillnad från vad som

nu gäller alltid skall ske vid förrättning. Jag är inte beredd att nu förorda

en ändring av förslaget på denna punkt. Inte heller anser jag mig i nuva­

rande läge kunna biträda ett under remissbehandlingen framfört förslag,

att beslut om inrättande av gemensamhetsanläggning skall kunna göras

beroende av att viss ändrad fastighetsindelning kommer till stånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Förvaltningsformer

För omhänderhavande av en gemensamhetsanläggning har kommittén

föreslagit två alternativa förvaltningsformer — huvudmannaförvaltning

och samfällighetsbildning. Av dessa är den senare formen den vanliga inom

speciallagstiftningen. Erfarenheterna från närbesläktade rättsområden av

denna förvaltningsform är goda. Den bör också med en lämplig differen­

tiering av reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de av kommittén

givna riktlinjerna kunna i önskvärd mån anpassas till de skiftande behov

som här kan uppkomma i olika fall. I likhet med flertalet remissinstanser

ansluter jag mig därför i huvudsak till kommitténs förslag angående sam­

fällighetsbildning.

Med huvudmannaalternativet har kommittén velat för frivilligfallen till­

handahålla en lösning som medger de berörda fastighetsägarna stor val­

frihet när det gäller att närmare anordna förvaltningen. Åtminstone för

okomplicerade fall innebär denna form för andra deltagande parter än

huvudmannen normalt inte annan kontinuerlig medverkan än att de full­

gör sin bidragsskyldighet mot huvudmannen. Även i denna del har försla­

get lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remiss­

yttranden har dock framförts starka erinringar mot huvudmannaalterna-

livet.

För att mer än en förvaltningsform skall anses påkallad bör enligt min

104

mening fordras, att det beträffande olika slags gemensamhetsanläggningar

kan föreligga skilda behov och önskemål av sådan styrka att de motiverar

väsentligt skilda förvaltningsformer. Det av mig biträdda förslaget till sam-

fällighetsbildning öppnar emellertid möjlighet att anordna förvaltning ge­

nom samtällighet på sådant sätt att det i praktiken nära nog överensstäm­

mer med huvudmannaalternativet. Styrelsen för samfälligheten kan så­

lunda bestå av en enda person och möjlighet finns att besluta att stämma

skall hållas med flera års mellanrum. Ordningen behöver alltså inte bli

särskilt betungande. Ännu friare är möjligheterna att anordna förvaltning

genom samfällighet, om denna inte ges karaktär av juridisk person. Sam-

fällighetsinstitutet synes därför i erforderlig omfattning kunna tillgodose

behovet av smidiga regler i förevarande hänseende.

En olikhet mot samfällighetsalternativet som kan böra beaktas är, att

\id huvudmannaförvaltning anläggningen tillhör enbart huvudmannens fas­

tighet, medan den vid samfällighetsbildning tillhör samtliga anslutna fas-

tighetei. Denna olikhet synes dock ej ha någon större praktisk betydelse

med hänsyn till den starka sakrättsliga anknytning som enligt kommit­

téns förslag skall gälla även vid huvudmannaalternativet. De anslutna fas-

tighetei nas kreditvärden torde sålunda inte påverkas av om den ena eller

andra formen kommer till användning. Från denna synpunkt står alltså

inte någon fördel att vinna med huvudmannaförvaltning.

Avtal om förvaltning genom huvudman innebär, att fastighetsägarnas

rättigheter och skyldigheter i detalj blir fastlagda från början och i princip

blir oförändrade under hela tiden för företagets bestånd. Kommittéförslaget

uppställer stränga förutsättningar för att avtalet skall få upphävas eller

andras. Det kan emellertid ifrågasättas om fördelarna av att samverkans-

frågoina salunda blir slutgiltigt reglerade redan vid företagets igångsät­

tande uppväger de olägenheter som följer av svårigheterna att få en änd­

ring till stånd, när ändrade förutsättningar har inträtt. Eftersom avtalet på­

verkar fastigheternas kreditvärden, kan dessa olägenheter också drabba

inteekningshavare och likställda rättsägare. Den osäkerhet som sålunda är

föi enad med huvudmannainstitutet torde vara ägnad att minska dess prak­

tiska betydelse. Även i andra hänseenden anses olägenheter följa med hu­

vudmannaformen. Kommittéförslaget erbjuder en viss garanti för företa­

gets skötsel genom möjligheten att få syssloman förordnad för förvaltning­

en. Värdet härav kan emellertid bli tämligen skenbart till följd av svårig­

heter för sysslomannen att få medel till företaget och arvode för sitt upp­

drag. Dessa svårigheter, som blir särskilt framträdande i händelse av hu­

vudmannens konkurs, kan medföra obenägenhet att åta sig uppdrag som

syssloman. Särskilda problem uppkommer vidare vid omprövning av av­

talet om förvaltning genom huvudman, framför allt om det blir nödvän­

digt att övergå från sådan förvaltning till samfällighetsbildning. För så­

dant fall fordras vissa regler om skyldighet för samfälligheten alt utge er­

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

105

sättning till huvudmannen med anledning av anläggningens övertagande

från denne. Dessa bestämmelser synes komplicerade och kan befaras ge

anledning till svårbedömda tvister. Konsekvenserna av att anläggningen

upphör att vara tillbehör till huvudmannens fastighet och i stället blir

tillbehör till de i samfälligheten ingående fastigheterna kan också vara

svåra att överblicka. Anläggningens övergång kan också medföra föränd­

ringar i finansieringsmöjligheterna, exempelvis genom uppsägning av löpan­

de lån för räntehöjning eller annan förändring av villkoren.

En under remissbehandlingen påpekad fördel som skulle kunna vinnas

genom huvudmannaförvaltning är att därmed kan förenas möjlighet för

kommun att inträda som huvudman även när kommunen inte äger någon

av de berörda fastigheterna. En sådan ordning torde emellertid inte böra

komma i fråga, eftersom den skulle strida mot det privaträttsliga syftet

med den ifrågavarande lagstiftningen och dessutom nödvändiggöra avsteg

frän dess regler om sakrättsliga verkningar.

Med hänsyn till att några nämnvärda fördelar sålunda inte står att vin­

na med alternativet huvudmannaförvaltning anser jag att lagstiftningen

inte bör betungas med denna form vid sidan av samfällighetsbildning. Som

jag antytt kan fastighetsägarna dock inom samfällighetsbildningens ram

träffa överenskommelse som i praktiken ger nära nog samma resultat som

huvudmannaförvaltning. En sådan överenskommelse kan naturligtvis också

innebära, att en kommun ombesörjer förvaltningen och detta även om kom­

munen inte äger någon av de berörda fastigheterna.

Jag finner inte behov föreligga att, som föreslagits i ett remissyttrande,

införa en särskild beteckning för samfällighet enligt den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 är 1966

Finansieringsfrågan

För sådan samverkan som avses här krävs att erforderliga medel kan

anskaffas till anläggningens utförande och övriga med företaget förenade

kostnader. Kommittéförslaget ger därför i överensstämmelse med samfäl-

lighelslagstiftningen på angränsande områden samfälligheten rätt att ut­

taxera erforderliga medel från delägarna. Samfälligheten äger också inom

ramen för sina uppgifter ta upp lån och ingå andra förbindelser. Det an­

kommer i sista hand på delägarna att infria dessa. Av betydelse är själv­

fallet att betryggande säkerhet kan skapas för att delägarna fullgör sin

skyldighet att betala förfallna bidrag.

Kommittéförslaget innebär inte bara att delägarna skall svara personli­

gen för sin bidragsskyldighet utan också att fullgörandet av denna skyldig­

het säkerställs genom pant- och förmånsrätt i de anslutna fastigheterna

enligt 17 kap. 6 § handelsbalken, dvs. med rätt framför inteckningar. För­

slaget att de anslutna fastigheterna skall tjäna som säkerhet för bidrags-

skyldigheten har knappast föranlett några invändningar. Däremot har det

4| liihang till riksdagens protokoll 19GU. 1 samt. Nr 12S

106

sätt på vilket problemet lösts i förslaget blivit utsatt för stark kritik på sina

håll. De allra flesta remissinstanserna och bland dem samtliga de företrä­

dare för fastighetskreditinrättningar som yttrat sig har dock i allt väsentligt

biträtt förslaget.

Som alternativ till kommitténs förslag framförs en ordning med vanlig

inteckningssäkerhet. Sådan säkerhet kan utnyttjas genom att varje del­

ägare överlämnar inteckning i sin fastighet till samfälligheten och denna

i sin tur använder inteckningen som säkerhet för lån hos tredje man. Se­

paratbelåning kan också tänkas ske sålunda, att varje delägare själv tar

lån mot inteckning och därefter överlämnar de upplånade medlen till sam­

fälligheten. Båda dessa tillvägagångssätt står till buds utan att särskilda

lagregler i ämnet fordras. En förutsättning är dock i normala fall, att de

anslutna fastigheternas kreditvärden har ökats genom anläggningens till­

komst. Säkerhet genom inteckningar kan i princip alltid komma till använd­

ning, när delägarna är ense om att tillhandahålla sådan i tillräcklig omfatt­

ning. Företrädesvis torde detta tillvägagångssätt bli aktuellt vid exploatering

av obebyggd mark som från början är i en ägares hand. I andra fall kan

det möta svårigheter att få garantier för att inteckningssäkerhet tillhanda­

hålls i erforderlig omfattning. Som kommittén antytt är det över huvud

inte möjligt att skapa effektiva sanktioner vid delägares underlåtenhet att

lämna sådan säkerhet. Inte heller kan någon form av tvångsinteckning till­

gripas, eftersom det skulle nödvändiggöra djupgående ingrepp i centrala

regler inom intecknings- och utsökningsrätten och kräva ett omfattande

utredningsarbete, något som inte kan komma i fråga i detta jämförelsevis

begränsade sammanhang. Det synes därför inte återstå annat än att pröva

utvägen med särskild förmånsrätt framför intecknad gäld i enlighet med

kommitténs förslag.

De principiella invändningar som har gjorts mot denna lösning får vägas

mot behovet av en effektiv reglering. I detta hänseende är situationen enligt

min mening sådan att ändamålet med den föreslagna lagstiftningen inte

kan vinnas utan att de särskilda fastigheternas bidragsskyldighet säker­

ställs med en pant- och förmånsrätt i fastigheterna framför inteckningar.

En från något håll framförd tanke på att i stället utnyttja kommunal kre­

dit eller borgen synes i nuvarande läge inte genomförbar. Vidare uppfyller

den av kommittén föreslagna ordningen enligt min mening de krav som

rimligen kan ställas på hänsyn till inteckningshavare och andra rättsägare.

Förmånsrätten har sålunda begränsats dels till ett på visst sätt bestämt

högsta belopp för varje ansluten fastighet och dels till att gälla en viss

längsta tid. Beloppet är så bestämt att den nedflyttning i förmånsrättsläge

som drabbar redan beviljade inteckningar kompenseras av den värdeökning

som gemensamhetsanläggningen kan beräknas medföra för de anslutna

fastigheterna. Tiden är så avpassad att nämnda värdeökning kan beräknas

bestå under hela denna tid. Genom dessa begränsningar och den publicitet

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

som föreslås i form av anteckning i fastighetsboken torde tillbörlig hänsyn

till innehavare av begränsad rätt till fastigheten vara iakttagen.

Mot förslaget har invänts, att det skulle väsentligt avvika från systema­

tiken i gällande förmånsrättsordning och att det med hänsyn till pågående

omarbetning av förmånsrättsreglerna i 17 kap. handelsbalken inte bör ge­

nomföras nu. Härtill vill jag säga, att den föreslagna förmånsrätten ej är

uttryck för någon ny princip utan är av samma slag som den som nu till­

kommer vissa fordringar och andra förmåner enligt 17 kap. 6 § första styc­

ket handelsbalken. Den synes utan svårighet kunna inpassas i gällande

systematik. Den ifrågavarande lagstiftningen är avsedd att tillgodose ett

starkt praktiskt behov och kan inte anstå i väntan på den pågående över­

synen av förmånsrättsordningen. Med smärre jämkningar i kommittéför­

slaget — till vilka jag återkommer i specialmotiveringen — torde förmåns-

rättskonstruktionen även kunna utan svårighet samordnas med gällande

utsökningsrättsliga bestämmelser.

Vad angår den under remissbehandlingen anmärkta risken för att de

kalkyler som läggs till grund för bestämmandet av gränserna för förmåns­

rättens utövning visar sig felaktiga vill jag erinra om vad jag tidigare sagt

med anledning av de olägenheter som har ansetts följa av förslagets sak­

rättsliga verkningar över huvud.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört ansluter jag mig i allt väsentligt till

den av kommittén föreslagna regleringen av förmånsrätten. Vissa jämk­

ningar synes dock böra ske. När det gäller begränsningen till visst högsta

belopp har kommittén föreslagit, att för varje ansluten fastighet gränsen

skall bestämmas till vad som belöper på fastigheten av den beräknade kost­

naden för anläggningens utförande. Jag är ense med kommittén om en

sådan begränsning. Men i likhet med några remissinstanser anser jag, att re­

geln bör kompletteras med en föreskrift om att beloppet inte i något fall

får överstiga den beräknade ökningen av fastighetens värde.

Någon ytterligare begränsning av förmånsrätten, så att den skulle få

avse enbart kostnader för anläggningens utförande, torde inte vara på­

kallad av hänsyn till inteckningshavarnas säkerhet. En sådan ytterligare

begränsning torde inte heller vara praktiskt genomförbar. På denna punkt

ansluter jag mig till kommittén.

Under remissbehandlingen har också påtalats olägenheterna av att maxi­

mibeloppet består oförändrat under förmånsrättens hela giltighetstid. Jag

vill instämma i de synpunkter som därvid har anförts om angelägenheten av

att gränsen för förmånsrättens utövning inte görs mera vidsträckt än nöd­

vändigt. I den mån behovet av förmånsrätten minskar eller bortfaller ge­

nom inbetalningar av bidrag till företaget bör motsvarande kreditutrymme

kunna av fastighetsägaren utnyttjas för andra ändamål. Även för inteck-

ningshavarna är den av kommittén föreslagna ordningen till nackdel, i det

att deras säkerhet kommer i sämre läge än nödvändigt. Förhållandet kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

107

108

leda till att fastigheten vid exekutiv auktion måste säljas till det lägre pris

som bestäms med utgångspunkt från att förmånsrättsbeloppet till fullo

motsvaras av gäld. En försäljning skulle därför kunna leda till en oskälig

vinst för köparen på inteckningshavarnas eller — om köpesumman förslår

till deras förnöjande — säljarens bekostnad.

Olika metoder för att komma till rätta med problemet har diskuterats i

remissyttrandena. En metod bygger på en i förväg gjord uppdelning av för­

månsrättsbeloppet i årliga avbetalningar och leder således till successiv

minskning i överensstämmelse med t. ex. lagen den 14 juni 1929 (nr 164)

om kronans förmånsrätt för avdikningslån. Denna metod tillåter emellertid

inte att förmånsrättsbeloppet minskas i takt med den ekonomiska utveck­

lingen inom samfälligheten. Den har vidare den olägenheten att den inte

medger samfällighetens borgenärer att med utnyttjande av förmånsrätten

ta ut hela fordringsbeloppet på en gång. Ett annat system går ut på att för­

månsrättsbeloppet minskas successivt enligt en fastställd avskrivningsplan.

En sådan ordning förefaller alltför stel och torde ofta medföra behov av

omprövning vid ny förrättning. En begränsning slutligen till endast ett år,

som också har föreslagits på något håll, kan som kommittén har framhållit

inte komma i fråga.

En framkomlig väg synes emellertid vara att samfälligheten får möjlig­

het att låta förmånsrätten upphöra etappvis, varom anmälan görs för varje

gång hos inskrivningsdomaren. Den enskilda delägaren blir visserligen

med en sådan ordning bunden av majoritetens uppfattning men torde ha

goda möjligheter att påverka de övriga delägarna åtminstone i sådana fali

då samfällighetens kreditbehov minskar väsentligt. Att majoriteten här blir

bestämmande står i överensstämmelse med vad som gäller i andra frågor.

För att förmånsrätten skall få avlyftas bör fordras, att åtgärden inte avser

bara småbelopp eller vidtas i strid mot grundprinciperna i den föreslagna

förmånsrättslagen. Vissa förutsättningar bör därför uppställas för att ett

beslut om avveckling skall få giltighet och föranleda anteckning i fastighets-

boken. Till dessa detaljfrågor vill jag återkomma i specialmotiveringen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

109

Specialmotivering

1) Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar

Allmänna bestämmelser

1

§•

Genom denna paragraf fastslås till en början den föreslagna lagens till-

lämpningsområde. Första stycket innehåller en exemplifiering av de an­

läggningar som kommer i fråga jämte grundvillkoret, att de skall vara av

stadigvarande betydelse för berörda fastigheter. I andra stycket görs undan­

tag främst för sådana anläggningar som avses i gällande speciallagstiftning.

Enligt tredje stycket äger lagens bestämmelser om fastighet och dess ägare

motsvarande tillämpning på bl. a. tomträtt och dess innehavare.

Kommittén. Avgörande för vilka anläggningstyper som lagen skall om­

fatta bör enligt kommittén vara behovet av en lagreglering. Lagen bör sålun­

da framför allt avse vissa trafikleder inom byggnadskvarter, biluppställ­

ningsplatser, gårdsutrymmen, lekplatser, ledningar och ledningstunnlar,

värmeanläggningar, tvättstugor samt anordningar till skydd mot grundvat­

ten. Även sådana typer som förekommer inom glesbebyggelse, t. ex. anlägg­

ningar inom jordbruket (andelsladugårdar, lagrings- och torkanläggningar),

privatägda ledningsnät för distribution av elektrisk ström, badhus och bryg­

gor avses. Enligt kommittén är det väl i och för sig önskvärt att så nog­

grant som möjligt precisera samtliga de anläggningstyper på vilka lagen

bör tillämpas. Därigenom skulle en enhetlig lagtillämpning underlättas. En

uttömmande och detaljerad uppräkning skulle emellertid enligt kommittén

bli otymplig och dessutom svår att genomföra med hänsyn till det stora

antalet anläggningstyper. Den medför även att varje ny typ av anläggning,

för vilken lagen anses ändamålsenlig, skulle föranleda behov av lagänd­

ring. Kommittén förordar därför en mera allmänt hållen regel, som anger

de viktigaste typerna som exempel. Härigenom vinns en smidigare lagtill-

lämpning och en följsam anpassning till utvecklingen. Utgångspunkten för

en sådan regel bör enligt kommittén vara att lagstiftningen skall avse en­

dast anläggningar som kan sägas komplettera fastighetsägarens möjlig­

heter att utnyttja sin fastighet på ändamålsenligt sätt. Om en anläggning

inte med ett naturligt betraktelsesätt framstår som ett verkligt komplement

till själva fastigheten utan mera åsyftar att tjäna ett ändamål, som är av

begränsad räckvidd eller endast anknyter till den tillfälliga ägarens person­

liga förhållanden, saknas bärande skäl att åstadkomma en sakrättslig bind­

ning mellan det gemensamma företaget och anslutna fastigheter. Det an­

vända begreppet anläggning utmärks enligt kommittén av att det skall vara

no

fråga om ett objekt, som utgör resultatet av en medveten verksamhet och

som regelmässigt utgör tillbehör till fastighet enligt 1895 års lag angående

vad till fast egendom är att hänföra.

Även inom gränserna för ett sålunda angivet område kan enligt kommit­

tén förekomma variationer i fråga om den angelägenhetsgrad som bör ford­

ras för att eu anläggning skall knytas till en fastighet. Kommittén erinrar

här om lagberedningens förslag till bestämmelser om samfällighetsrätt och

samfällighetsavtal i jordabalksförslaget (SOU 1960: 25 s. 462 f.) och menar,

att det av beredningen där uppställda kravet på att det gemensamma ända­

målet skall vara av stadigvarande betydelse för flera fastigheter bör vara

vägledande även här.

Kommittén anför vidare, att som ytterligare förutsättning bör anges att

anläggningen är avsedd för två eller flera fastigheter gemensamt.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén som första stycke i para­

grafen en bestämmelse av innehåll, att det gemensamt för två eller flera fas­

tigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas parkeringsanläggning, trafik­

led, gårdsutrymme, lekplats, anordning till skydd mot grundvatten, ledning,

värmeanläggning, tvättstuga eller liknande anläggning av stadigvarande be­

tydelse för fastigheterna.

Med trafikled förstås varje anordning för gång- eller fordonstrafik. Ut­

trycket parkeringsanläggning innefattar inte bara garage och parkeringshus

utan även biluppställningsplatser av enklaste slag. I övrigt anser kommittén

att någon tvekan inte behöver råda om de angivna exemplens innebörd.

Även om det i något fall skulle uppkomma ovisshet huruvida en sökt an-

läggning kan hänföras till något av de uppräknade slagen, får detta i all­

mänhet endast begränsad betydelse med hänsyn till den allmänna förutsätt­

ningen att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för fastighe­

ter. Endast om anläggningen trots att den uppfyller nämnda förutsättning

är av en typ, som inte kan anses jämförlig med något av de angivna exemp­

len, saknas enligt kommittén möjligheter att tillämpa lagen.

Enligt den föreslagna lydelsen omfattar första stycket även sådana gemen-

samhetsanläggningar som för närvarande behandlas inom speciallagstift­

ningen. Detta är emellertid inte avsett. Vid den närmare avgränsningen mot

sådana anläggningar uppkommer enligt kommittén särskilda problem när

det gäller vatten- och avloppsanläggningar samt skyddsrum.

I fråga om vatten- och avloppsanläggningar erinrar kommittén om att

det vid tillkomsten av 1955 års lag om allmänna vatten- och avloppsanlägg­

ningar rådde delade meningar om lagens tillämpningsområde och att lagen

kom att omfatta i huvudsak endast de större anläggningar som omhänder-

has av kommun eller också av annan, om anläggningen med hänsyn till be-

by§gelsens omfattning, de sanitära förhållandena och omständigheterna i

övrigt prövas vara av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Vad angår

sådana gemensamma anläggningar för vatten och avlopp som faller utan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

in

för tillämpningsområdet för 1955 års lag anser kommittén det visserligen i

och för sig önskvärt att anläggningarna blir föremål för en rättslig reglering.

Det måste emellertid enligt kommittén beaktas, att statsmakterna ganska

nyligen har funnit tillräckliga skäl för särskild lagstiftning beträflande an­

läggningar av denna typ saknas och att det därefter inte synes ha framkom­

mit något som föranleder ändring i denna ståndpunkt. Ett förslag som om­

fattar även vissa slags vatten- och avloppsanläggningar skulle vidare, menar

kommittén, komma i konflikt med bestämmelser på centrala vattenrättsliga

områden. Alldeles bortsett från de olägenheter som kunde uppstå därigenom

skulle vatten- och avloppsanläggningarnas hänförande till förslaget un­

der alla omständigheter nödvändiggöra ett omfattande utredningsarbete i

vattenrättsligt avseende, som knappast kan komma i fråga i detta samman­

hang. Med hänsyn till det anförda avstår kommittén från att i detta sam­

manhang reglera sådana gemensamma vatten- och avloppsanläggningar

som faller utanför 1955 års lag. I den mån servisledningar eller andra kom­

plement inte anses tillhöra en vatten- och avloppsanläggning, bör däremot

enligt kommittén hinder inte möta mot en samverkan enligt förslagets reg­

ler.

När det gäller gemensamma skyddsrum som iordningställs i enskild regi

erinrar kommittén om vissa bestämmelser i civilförsvarslagen den 22 april

1960 (nr 74). Eftersom förevarande paragraf uppställer krav på att en

anläggning skall vara av betydelse för fastigheter men de av civilförsvars­

lagen reglerade skyddsrummen skall inrättas för anläggningar eller bygg­

nader, skall skyddsrum i princip hållas utanför förslaget. Emellertid, an­

för kommittén vidare, tillämpas civilförsvarslagens bestämmelser om ge­

mensamma skyddsrum endast i de fall då skyldighet för enskild att an­

ordna skyddsrum över huvud är för handen. Härav följer att, när sådan

skyldighet inte föreligger, ett anordnande av gemensamt skyddsrum — an­

slutet till fastigheter — formellt omfattas av kommitténs förslag. Någon

egentlig olägenhet synes dock enligt kommittén inte uppkomma därigenom.

Frivilligt samgående torde knappast hittills ha förekommit för detta ända­

mål. Fallet synes ha föga praktisk betydelse.

Den nödvändiga avgränsningen gentemot vatten- och avloppsanläggningar

och redan specialreglerade anläggningar av annat slag anser kommittén

kunna vinnas genom en föreskrift i andra stycket av paragrafen, att den

föreslagna lagen inte skall gälla anläggning för vattenförsörjning eller av­

lopp och inte heller annan anläggning, som enligt vad särskilt är stadgat må

efter myndighets eller domstols prövning inrättas gemensamt för fastig­

heter.

Kommittén anser det inte erforderligt alt föreskriva under vilka förutsätt­

ningar det skall anses, att endast en anläggning eller flera anläggningar fö­

religger. Denna fråga torde enligt kommittén i praktiken lösas efter vad som

befinnes mest naturligt och ändamålsenligt. Anordning vars huvudsakliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

112

uppgift är att möjliggöra eller underlätta utnyttjandet av eu gemensam-

hetsanläggning bör ingå som en del av denna och inte betraktas som en

självständig anläggning. Att en parkeringsanläggning jämte anslutande

enskild tillfartsväg eller för anläggningen nödvändig vatten- och avlopps­

ledning normalt utgör en enda anläggning torde ligga i sakens natur på

samma sätt som en värmeanläggning måste anses omfatta även gemensam­

ma ledningar från anläggningen till de särskilda fastigheterna. Frågan är

för övrigt enligt kommittén inte av någon större praktisk vikt ens i de kom­

plicerade fallen, eftersom bedömandet oftast inte får någon betydelse för

sakägarnas materiella rättsläge.

Enligt vad kommittén erinrar utgörs intressenterna i företaget i första

hand av fastigheter. Viss närbesläktad lagstiftning har emellertid gått läng­

re och utsträckt kretsen av tänkbara intressentobjekt till andra kategorier

än fastigheter. Kommittén diskuterar i dessa sammanhang även frågan

vem som skall företräda ansluten fastighet, ägaren eller innehavare av be­

gränsad rätt. I dessa hänseenden erinrar kommittén om 1 § andra stycket

och 5 § lagen om enskilda vägar, 24 och 25 §§ lagen om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar, 8 kap. 54 § och 14 kap. 2 § vattenlagen samt 22

kap. 2 § andra stycket lagberedningens förslag till jordabalk, vilka lagrum

bl. a. omfattar gruva, byggnad och industriell anläggning på annans grund

samt ägare till sådan byggnad eller anläggning, fideikommisshavare m. fl.

Beträttande Irågan, i vad mån en utvidgning i samma riktning bör ske även

inom förevarande område, tar kommittén till en början upp sådana situa­

tioner då någon ägare till fastigheten inte finns. Så är fallet beträffande

fideikommiss och vissa på testamente grundade nyttjanderätter (jfr 12 kap.

2 § ärvdabalken). I analogi med bestämmelser på andra håll i lagstiftningen

töreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket sista punkten av före­

varande paragraf, att den som innehar fastighet med fideikommissrätt eller

eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förord­

nande utan att äganderätten tillkommer annan vid lagens tillämpning skall

anses som fastighetens ägare.

Kommittén finner visserligen även i övrigt, att skäl kan åberopas för att

till en gemensamhetsanläggning kunna knyta en vidare krets av förmögen-

hetsobjekt och personer än fastigheter och deras ägare. Olägenheterna av en

sådan utvidgning är emellertid enligt kommittén påtagliga. Av stor betydelse

är risken för att en motsatsställning uppkommer mellan fastighetens ägare

och dess innehavare. Den vägledande grundsatsen bör vara att de till varje

ansluten fastighet hänförliga rättigheterna och skyldigheterna såvitt möjligt

koncentreras till en enda person, som uppenbarligen i regel bör vara fastig­

hetsägaren. För denna ståndpunkt talar det förhållandet att gemensamhets-

anläggningar av ifrågavarande slag i övervägande antalet fall och framför

allt inom tätbebyggelseområdena torde komma att bli av genomgripande

ekonomisk betydelse för berörda fastigheter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

113

De skäl som framför allt talar mot en utvidgning sammanhänger emeller­

tid med kommittéförslagets lösning av de sakrättsliga problemen, närmare

bestämt med det förhållandet att förfallna bidrag till en enligt förslaget bil­

dad samfällighet föreslås häfta vid de anslutna fastigheterna med bästa för­

månsrätt. Kommittén anser nämligen ett sakrättsligt ansvar av detta slag

nödvändigt för att tillgodose samfällighetens borgenärer och för att begrän­

sa övriga delägares ansvar. Uppkommer vid uttagande av debiterat belopp

brist hos någon av de anslutna, blir nämligen de övriga solidariskt ansvariga

för bristen (27 § andra stycket i kommittéförslaget). Det är tydligt att, om

betalningsskyldigheten hänför sig till byggnad på annans grund eller till an­

nat objekt i vilket nämnda förmånsrätt inte får åtnjutas, risken för alt brist

uppstår och därmed för att det subsidiärt solidariska ansvaret utlöses kan

inträda lättare än annars; för ägarens förbindelser till samfälligheten åt­

njuts inte bättre rätt i egendomen än som tillkommer andra oprioriterade

fordringar. En möjlighet att förhindra sådana verkningar skulle vara att ef­

ter förebild i lagen om enskilda vägar som villkor för ingående av förbindel­

ser föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för den del av gälden som belö­

per på annan intressent än fastighet. Men underlåtenhet att uppfylla detta

krav medför den påföljden att förbindelser inte kan ingås eller att avtal

därom blir ogiltiga. Resultatet blir då inte det önskade, eftersom samfällig­

heten nödgas anskaffa erforderliga medel genom uttaxering från delägar­

na. Detta innebär, att den befarade bristsituationen kan inträda betydligt ti­

digare än annars.

Att en samfällighets bidragsfordringar skall utgå med bästa förmånsrätt

i anslutna fastigheter eller andra objekt är därför en grundsats som enligt

kommittén måste upprätthållas över hela linjen. Det kan emellertid inte

komma i fråga att på detta sätt göra en fastighet sakrättsligt ansvarig för

förbindelser, som åvilar innehavare av en begränsad rätt. Undantag härifrån

kan enligt kommittén medges endast i fråga om fideikommisshavare el­

ler innehavare av annan på testamente grundad besittningsrätt, när det

inte finns någon ägare till fastigheten. En utväg kunde tyckas vara att det

sakrättsliga ansvaret inte läggs på fastigheten utan på själva den begränsade

rätten. Denna är som regel av lös egendoms natur. Som förutsättning bör

dock gälla, att rättigheten har ett mera betydande ekonomiskt värde och på

grund därav kan erbjuda tillfredsställande säkerhet för de med förmånsrätt

utrustade förpliktelsernas infriande. Detta är fallet med tomträtt, till vilken

efter inskrivning även hör byggnader och andra objekt som annars utgör

tillbehör till fastigheten. Huruvida även andra begränsade sakrätter, i. ex.

en arrenderätt, i allmänhet äger något större värde från kreditsynpunkt, är

däremot mera ovisst. Det väsentliga värdet torde som regel ligga i åbyggna­

derna.

Oavsett hur det förhåller sig därmed är det emellertid, erinrar kommittén,

för närvarande inte möjligt att annat än i undantagsfall låta ett objekt av

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 dr 1066

114

lös egendoms natur med förmånsrätt häfta för ägarens skuld. Kommittén

anser det stå klart, att betydande svårigheter uppkommer redan när det gäl­

ler att söka lösa det vid 1961 års riksdag aktualiserade spörsmålet om ut­

nyttjande av byggnad på annans grund som säkerhet för ordinär kredit. In­

nan detta spörsmål har blivit löst, är det enligt kommitténs mening över

huvud inte — och särskilt inte i detta begränsade sammanhang — tänkbart

att föreslå regler, som går vida längre och avser att möjliggöra att egendo­

men tvångsvis tas i anspråk som säkerhet. En utvidgning i detta hänseende

bör därför, menar kommittén, i princip inte komma i fråga för närvarande.

Detta kan motiveras även med att något mera påtagligt behov därav inte sy­

nes ha framträtt annat än undantagsvis. Därtill kommer, att i många fall

den möjligheten står öppen att byggnadens ägare i avtal med fastighetsäga­

ren förbinder sig att i förhållande till denne helt eller delvis svara för de

ekonomiska förpliktelser gentemot företaget som belöper på fastigheten.

I fråga om inskriven tomträtt liksom beträffande ofria tomter i stad som

enligt 5 § 1895 års lag utgör fast egendom är emellertid förhållandena såda­

na att kommittén anser sig böra föreslå undantag från den allmänna grund­

satsen. I båda dessa fall är ett utsträckande av intressentskapet påkallat av

ett väsentligt behov, och rättighetshavarens ställning är också praktiskt ta­

get lika stark som under vanliga förhållanden en ägares. Här möter inte

heller samma svårigheter från sakrättslig synpunkt som i övriga situationer.

Tomträtt kan ju t. ex. frivilligt upplåtas som säkerhet, och det innebär

knappast ett alltför långtgående avsteg, om tomträtten bringas att med bäs­

ta rätt hätta för förfallna bidrag till samfällighet. Kommittén påpekar vi­

dare, att byggnader och annat som normalt utgör tillbehör till fastighet till­

hör tomträtten sedan denna har inskrivits. Vad angår ofri tomt i stad är den

särskilda rätten därtill av fast egendoms natur, och reglerna om förmånsrätt

är därför utan vidare möjliga att tillämpa.

På grund av det anförda upptar kommittén i första punkten av tredje

stycket bestämmelse att, om i fastighet upplåtits tomträtt, som är inskriven,

eller fråga är om sådan rätt med avseende på ofri tomt i stad som anses ut­

göra fast egendom, vad i lagen stadgas om fastighet och dess ägare skall

äga motsvarande tillämpning på rättigheten och dess innehavare.

En ytterligare utvidgning föreslås i tredje stycket andra punkten. Enligt

denna skall, såvitt gäller upplåtelse av utrymme för anläggning och ersätt­

ning med anledning därav, lika med fastighet anses område som inte ingår i

fastighetsindelningen. Bestämmelsen åsyftar framför allt att undanröja de

olägenheter som det innebär att det för närvarande inte är möjligt att på

tillfredsställande sätt tillgodose behovet att förlägga gemensamhetsanlägg-

ningar i gatumark under markplanet. Fastän gatumark och annan mark

som redovisas i bihang B eller C till fastighetsregistret inte utgör fastigheter

i egentlig mening, skall en anläggning således kunna förläggas till sådan

mark och samtliga de bestämmelser i förslaget som avser upplåtelse av ut­

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

115

rymme och ersättning med anledning därav bli tillämpliga på marken. I öv­

rigt råder däremot inte likställighet mellan mark av detta slag och fastighet.

Gatumark kan därför t. ex. inte anslutas till en gemensamhetsanläggning.

Något mera påtagligt behov därav torde enligt kommittén för närvarande in­

te föreligga.

Remissyttrandena. Den av kommittén tillämpade metoden att genom en

allmänt hållen regel ange vilka anläggningstyper som bör omfat­

tas av lagstiftningen godtas i princip av remissinstanserna. Lantmäteristy-

relsen anser det sålunda ändamålsenligt, att det grundläggande rekvisitet

för att en anläggning skall omfattas av lagen är att anläggningen är av sta­

digvarande betydelse för två eller flera fastigheter, och understryker att de

i 1 § anförda exemplen bör anses endast som vägledande. Även överlantmä­

taren i Jönköpings län finner det önskvärt, att reglerna får så vid tillämp­

ning som behovet ger anledning till. överlantmätaren i Örebro län anser det

sätt på vilket tillämpningsområdet har angivits medföra svårigheter att över­

blicka konsekvenserna av förslaget från rättssäkerhetssynpunkt. Eftersom

en uttömmande uppräkning av anläggningstyper skulle vara förenad med

stora svårigheter, måste emellertid enligt överlantmätaren den av kommit­

tén föreslagna allmänna bestämningen av gemensamhetsobjekten accepte­

ras. Svenska teknologföreningen förutsätter likaledes, att uppräkningen i 1 §

inte är fullständig. Föreningen påpekar, att det skulle vara till stor nytta för

lagtillämpningen om ett auktoritativt uttalande gjordes angående de olika

samverkansbehov som lagen omfattar.

Uttrycket trafikled kritiseras av Sveriges fastighetsägareförbund,

som anser uttrycket ha en i detta sammanhang allttör vidsträckt innebörd.

Rent kommunikationstekniskt torde enligt förbundet uttrycket närmast föra

tanken till större kommunikationsleder, t. ex. huvudleder eller genomfarts­

leder såsom Ivlarastrandsleden eller Essingeleden. Det måste också anses in­

nefatta järnvägsled, kanal och flygled. Med förslaget kan emellertid inte vara

avsett att genomföra någon utökning av skyldigheten för ägare av fastighe­

ter att ordna trafikleder. Förbundet anser, att »trafikled» bör ersättas med

något uttryck som bättre motsvarar vad det här närmast gäller, t. ex. »ut­

fart». Även länsarkitekten i Stockholms län framhåller att »trafikled», som

i byggnadslagstiftningen används för större väg av allmän betydelse, bör

utbytas mot ett ord som anger det avsedda syftet att karakterisera ett rela­

tivt begränsat kommunikationsutrymme inom kvartersmark.

I åtskilliga yttranden berörs frågan om behovet av lagreglering beträf­

fande vissa andra typer av anläggningar än som kom­

mittén behandlat närmare. Länsstyrelsen och överlantmätaren

i Västernorrlands län anser den föreslagna lagen vara tillämplig på s. k. vir-

kesavlägg invid allmän väg eller flottled. Vägförvaltningen i länet menar,

att ett främjande av tillkomsten av gemensamma timmeravlägg skulle vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

116

av stor betydelse från trafik- och trafiksäkerhetssynpunkt. Upplagsplatser

nämns även av överlantmätaren i Älvsborgs län. Stadsfullmäktige i Sunds­

vall anför, att den enklaste och vanligaste typen av gemensamhetsanlägg-

ningar är hägnaden mellan byggnadstomter och att det beträffande sådan

anläggning föreligger ett klart behov av lagstiftning. Det förefaller närmast

självklart att hägnad bör tas med bland de uppräknade typexemplen. Även

Sveriges lantmätareförening anser lämpligt att hägnad omnämns särskilt i

lagen eller i anvisningar till denna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län me­

nar emellertid, att hägnad inte är av sådan stadigvarande betydelse för en

fastighet att den bör omfattas av det sakrättsskydd som den föreslagna la­

gen lämnar. Stängselskyldigheten bör därför regleras i annat sammanhang.

Fritidsutredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vatten-

byggares riksförbund samt Svenska teknologföreningen understryker bety­

delsen av att lagen blir tillämplig på anläggningar som betjänar fritidsbe-

byggelse, t. ex. småbåtshamnar, friluftsbad och vissa parkeringsplatser.

Enligt Svea hovrätt kan det — trots vad som sägs i motiveringen — ifrå­

gasättas om kommittén med uttrycket liknande anläggning verk­

ligen har avsett någon begränsning av lagens tillämpningsområde. Det är

emellertid, menar hovrätten, inte uteslutet att det valda uttrycket i rättstill-

lämpningen kommer att ges en kraftigt begränsande innebörd. Man kan t. ex.

fråga sig, om en kompostanläggning vid fritidsbebyggelse eller en idrotts­

plats kan anses vara en anläggning liknande de av kommittén exemplifierade

typerna. Stadgandet synes hovrätten lämpligen böra innehålla, att gemen­

samt för två eller flera fastigheter må enligt vad i lagen stadgas inrättas

anläggning av stadigvarande betydelse för fastigheterna, såsom parkerings-

anläggning etc. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i Jön­

köpings län. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län önskar ett klarläg­

gande av vad som menas med »liknande anläggning». Lantbruksstyrelsen,

som enligt vad som har nämnts i den allmänna motiveringen avstyrker att

lagen görs tillämplig på anläggningar för jordbruksdrift, anser att sådana

anläggningar inte omfattas av lagtexten och att det därför är till fyllest med

ett klart uttalande vid förslagets genomförande, att lagen inte skall vara

tillämplig på driftsanläggningar för jordbruk.

Parkeringskommittén anser villkoret att anläggning skall vara av sta­

digvarande betydelse för fastigheter oklart såtillvida att det inte

därav framgår, om innebörden är både att ange på vilka typer av anläggning­

ar lagen är tillämplig och att beträffande samtliga anläggningstyper upp­

ställa ett materiellt rekvisit för fastigheternas rätt att vinna anslutning.

Enligt överlantmätaren i Älvsborgs län kunde det ha varit önskvärt atl

begreppet fastighet hade blivit på ett eller annat sätt klart defi­

nierat. Han menar att i förslaget sannolikt avses registerfastighet.

Ett flertal remissmyndigheter — bland dem Svea hovrätt, länsstyrelsen i

Stockholms län, lantmäteristyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

117

beredningen, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och vattenbyggares

riksförbund och Svenska teknologföreningen — påpekar behovet av lagieg-

lering i fråga om sådana anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp som inte är reglerade i 1955 års lag om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar. Lantmäteristyrelsen anser de skäl som kommittén

har anfört för att frågor rörande gemensamma vatten- och avloppsanlägg­

ningar inte skall kunna regleras av den nu föreslagna lagen inte övertygan­

de. Så är fallet beträffande uttalandena, att konflikt skulle uppstå med be­

stämmelser på centrala vattenrättsliga områden och att ett omfattande ut­

redningsarbete i vattenrättsligt avseende skulle nödvändiggöras. De vatten-

och avloppsanläggningar som lämpligen bör tas med i nu förevarande

sammanhang aktualiserar knappast andra vattenrättsliga frågekomplex

än dem som bör ha beaktats vid 1955 års lagstiftning. Vid tillkomsten av

denna lagstiftning ansågs en avsevärd risk föreligga för felbedömningar

och därmed för felinvesteringar i sådana anläggningar inom glesbygden.

Med hänsyn härtill ansågs lagreformen böra begränsas till att gälla i hu­

vudsak endast de större anläggningarna. Sedan mitten av 1950-talet har

väsentligt ändrade utvecklingstendenser framträtt beträffande bebyggelsen

på landsbygden. Härtill har främst bidragit den starkt ökande efterfrågan

på fritidsbostäder. Med hänsyn till omfattningen av fritidsbebyggelsen och

eftersom ett kommunalt engagemang otvivelaktigt många gånger kan vara

förenat med betydande svårigheter synes mycket kunna vinnas genom in­

förande av privaträttsliga regler av nu förevarande beskaffenhet.

I flertalet av nyssnämnda yttranden förordas likaledes, att det under lag­

stiftningsfrågans vidare behandling övervägs att utvidga den föreslagna

lagen till att omfatta även de nu ifrågavarande vatten- och avloppsanlägg­

ningarna. Länsstyrelsen i Stockholms län anser sig dock med hänsyn till

de av kommittén redovisade synpunkterna inte böra framställa något direkt

yrkande i denna riktning men föreslår att frågan blir föremål för vidare

utredning. Inte heller väg- och vattenbyggnadsstgrelsen anser sig kunna ta

ställning till frågan, om en lösning bör ske genom komplettering av 1955

års lag — vilket enligt styrelsen måhända ligger närmast till hands — eller

genom utvidgning av den nu föreslagna lagen eller pa annat sätt. Styrel­

sen säger sig vilja förorda att frågan om en reglering av de mindre gemen-

samhetsanläggningarna för vatten och avlopp ytterligare övervägs i lämp­

ligt sammanhang och om möjligt inom en inte alltför lång tid. Länsingenjören

i Östergötlands län anser, att avsaknaden av bestämmelser av ifrågavarande

slag inte har någon större betydelse men att om så skulle bli fallet frågan

måhända bör lösas genom ändring i speciallagarna för vattenfrågor.

Länsarkitekten i Västernorrlands län ifrågasätter, om skyddsrum

helt bör falla utanför den föreslagna lagen. Han menar, att en ökad sam­

ordning av stadsplaneringen och civilförsvarsplaneringen troligen är sam­

hällsekonomiskt önskvärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

118

Vad i övrigt angår förslagets avgränsning mot speciallag­

stiftningen påpekar länsstyrelsen i Östergötlands län, att gemensam-

hetsanläggning utanför stadsplanelagda områden enligt förslaget inte kan

omfatta väg och att vägfrågor i sådana fall i stället skall behandlas enligt

lagen om enskilda vägar. Eftersom en gemensamhetsanläggning, t.ex. för

parkering, emellertid ofta förutsätter även samfälld väg för berörda fastig­

heter och eftersom fastigheter, som har en i lagen angiven gemensamhets-

anlaggning, också annars har gemensam väg som lämpligen bör handhas

tillsammans med anläggningen, synes det länsstyrelsen lämpligt, att lagen

om vissa gemensamhetsanläggningar när så finnes påkallat kan tillämpas

även på enskilda vägar för fastigheter som ingår i samfällighet enligt nämn­

da lag. Länsstyrelsen framhåller i sammanhanget önskvärdheten av att man

snarast undersöker, om inte lagen om enskilda vägar kan omarbetas så att

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar med vissa förenklingar blir till­

lämplig även på vägsamfälligheter. Även enligt överlantmätaren i länet sy­

nes det nödvändigt att kunna ordna uttagandet och underhållet av tillfarts­

vägar till en i lagen avsedd gemensamhetsanläggning i samband med ord­

nandet av huvudanläggningen även när det inte är fråga om stadsplanelagd

mark. Ett liknande betraktelsesätt synes fritidsutredningen anlägga, då den

påpekar önskemålet att driva samordningen av gemensamma förvaltnings­

frågor inom byggnadsplan därhän att ett enda organ kan omhänderha samt­

liga sådana frågor inom området.

överlantmätarna i Kronobergs, Värmlands och Norrbottens län framhål­

ler önskvärdheten av att gemensamhetsanläggning kan inrättas även för

byggnad på ofri grund. Detta sägs vara av särskild betydelse inom

områden med fritidsbebyggelse. Detsamma anför Svenska väg- och vatten-

byggares riksförbund, som uttalar att en lösning i stil med lagen om enskil­

da vägar måhända skulle prövas, och Svenska teknologföreningen, som

menar att en sådan lösning inte behöver vara utesluten annat än när ett

stort lånebehov för anläggningen föreligger.

Hovrätten över Skåne och Blekinge finner regeln att område, so in

ej ingår i fastighetsindelningen, skall i vissa hänseenden

vara likställt med fastighet vara för snävt utformad. Enligt hovrätten kan

fall tänkas, da skälen för anslutning av sadan mark till en gemensamhets-

anläggning kan vara desamma som i fråga om fastighet.

Ett förtydligande av nyssnämnda regels innebörd från eu annan syn­

punkt önskas av stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro.

Eftersom kommun för upplåtelse på allmän plats synes behörig endast att

ta upplåtelseavgift i enlighet med bestämmelserna i lagen den 31 maj 1957

(nr 259) om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å all­

män plats, m. m., kan man enligt dessa remissorgan fråga sig, om detta

skulle innebära att förrättningsmannen inte kan tillämpa ersättningsbe­

stämmelserna i förslagets 4 § när det gäller att ta i anspråk gatumark i

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

markplanet. Detta skulle innebära att kommun blev tvungen att upplåta

marken gratis.

Beträffande regelns tillämpning inom jordregisterområden anmärker

överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län, att man inom sådana områden

inte brukar använda uttrycket »område som ej ingår i fastighetsindelning­

en» utan att ett förtydligande synes önskvärt, om regeln är avsedd att till-

lämpas även på områden som är samfällda för fastigheter i jordregistret.

Länsstyrelsen i länet anser, att områden av sistnämnda slag lämpligen bör

likställas med område som inte ingår i fastighetsindelning och att lagtexten

bör förtydligas i detta hänseende.

Stadgandet i sista punkten att den, som — frånsett fideikommissfallet

utan vederlag besitter fastighet på grund av testa-

mentariskt förordnande utan att äganderätten till­

kommer annan, vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens

ägare torde enligt lagberedningen komma att ta över föreskriften i 18 kap.

4 § 5. föräldrabalken, att god man vid behov skall förordnas för att bevaka

blivande ägares rätt. En motsvarande reglering gäller visserligen enligt la­

gen om enskilda vägar (t. ex. 16 § första stycket jämfört med 5 § andra

stycket), men de förpliktelser som den blivande ägaren kan iklädas enligt

förslaget kan, framhåller beredningen, bli ojämförligt mycket mera omfat­

tande än som torde vara fallet enligt nämnda lag, och det kan därför vara

stötande att lämna den blivande ägarens intressen utan beaktande. Detta

gäller särskilt vid frivilliga överenskommelser, där förrättningsmannens

prövning inskränkts avsevärt. Även Svea hovrätt erinrar på denna punkt om

möjligheten att låta blivande ägares intressen tillvaratas av god man enligt

nyssnämnda föreskrift i föräldrabalken.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen

bör den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde inte inskränkas

i förhållande till kommitténs förslag. Lagen bör sålunda i princip om­

fatta de av kommittén behandlade anläggningstyperna och gälla utan be­

gränsning inom både tät- och glesbebyggelse. Tillämpningsområdet bör

självfallet bestämmas på ett så otvetydigt sätt som möjligt utan att förden­

skull en smidig anpassning till den fortgående utvecklingen försvåras. Den

av kommittén valda metoden med en mera allmänt hållen regel, som be­

lyses med vissa exempel, synes vara den enda praktiskt möjliga lösningen.

Den torde inte behöva föranleda några farhågor från rättssäkerhetssyn­

punkt. I likhet med kommittén finner jag det lämpligt att i ett forsta styc­

ke ange de allmänna förutsättningarna för lagens tillämpning och i ett

andra stycke göra undantag för sådana typer av anläggningar som regleras

i speciallagstiftningen eller som av annan orsak bör hållas utanför lagen.

Det av kommittén i första stycket föreslagna kravet, att anläggningen

skall vara av stadigvarande betydelse för fastigheter, synes allmänt ha god­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

119

120

tagits av remissinstanserna. Det är också enligt min mening ett lämpligt

rekvisit för lagens tillämpning. Det utgör inte någon nyhet utan gäller redan

i fråga om servitut. Det överensstämmer också med det rekvisit som i lag­

beredningens förslag till jordabalk uppställs i fråga om såväl servitut och

samfällighetsrätt som andra därmed jämförliga rättigheter till förmån för

fast egendom. Vid sidan av detta krav bör som kommittén föreslagit till led­

ning för tillämpningen göras en exemplifiering av vilka anläggningstyper

som avses. Om som exempel utväljs de mera representativa bland de an-

Iaggningar som är i behov av lagreglering, torde vinnas ett tillräckligt vid­

sträckt tillämpningsområde. En viss begränsning utöver den som följer av

kravet på stadigvarande betydelse är avsedd med exemplifieringen, i det att

vid sidan av de i paragrafen särskilt uppräknade typerna skall kunna kom­

ma i fråga endast sådan anläggning som — med kommitténs lydelse — kan

sägas utgöra »liknande anläggning». Jag är ense med kommittén om att en

viss sådan ytterligare precisering är lämplig. Avsikten därmed bör främst

vara att utmärka, att det skall vara fråga om ett ändamål som, utöver att

det är av stadigvarande betydelse, är av mera central vikt för en fastighets

utnyttjande. Det behöver inte gälla en typ av anläggning som är nödvändig

löi ett rationellt utnyttjande av fastigheten men den bör vara av en bety­

dande angelägenhetsgrad. Möjligen kan ett bättre uttryck för denna inne­

börd erhållas genom att ordet »liknande» i kommittéförslaget ersätts med

uttrjcket »därmed jämförlig». Jag förordar en sådan jämkning av lydelsen

i första stycket.

Villkoret, att anläggningen skall vara av stadigvarande betydelse för

fastigheter, bör, i motsats till vad kommittén synes ha menat, innefatta

ett krav på att anläggningen i det enskilda fallet måste konstateras vara

av stadigvarande betydelse för ifrågavarande fastigheter. Ett förtydligande

torde böra göras på denna punkt.

På den exemplifiering som gjorts av kommittén har under remissbe­

handlingen framförts vissa synpunkter.

Mot uttrycket trafikled har från ett par håll anmärkts, att det är för vitt­

omfattande. Jag vill hålla med om att en term, som bättre uttrycker det

ifrågavarande ändamålet, nämligen att tillgodose ett enskilt trafikbehov av

begränsad omfattning, är att föredra. Som en remissinstans har påpekat an­

vänds termen trafikled i en viss betydelse i byggnadslagen. Att här an­

vända samma term med annan innebörd synes mindre lämpligt. Det möter

dock vissa svårigheter att finna eu benämning, som kan godtas från dessa

synpunkter utan att föranleda missförstånd i andra avseenden. Termen ut­

fart, som har förordats i något remissyttrande, är t. ex. inte tillräckligt vid­

sträckt. Ordet förbindelseled synes bättre motsvara vad som åsyftas. Jag

förordar, att termen trafikled ersätts med förbindelseled.

Med anledning av vad som har anförts i några remissyttranden vill jag

Kungi. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

121

anföra, att s. k. virkesavlägg och liknande upplagsplatser, som har karaktär

av verkliga anläggningar, liksom vissa hägnader synes kunna ha sådan sta­

digvarande betydelse för fastigheter att de omfattas av den föreslagna la­

gen. De torde inte behöva särskilt omnämnas i lagtexten. Däremot kan en

idrottsanläggning normalt inte anses vara av den betydelse för särskilda

fastigheter att den omfattas av lagen.

Som har framhållits i några yttranden torde även vissa anläggningar för

fritidsbebyggelse vara av stadigvarande betydelse för fastigheter och föran­

leda behov av regler av nu ifrågavarande slag. De bör också omfattas av

lagen. Jag anser det emellertid obehövligt att vidga exemplifieringen till

sådana anläggningstyper som t. ex. bryggor, småbåtshamnar och frilufts­

bad. Bryggor står förbindelseleder nära, vilket bl. a. framgår av att de i

visst fall omfattas av vägbegreppet i lagen om enskilda vägar. Steget är inte

heller långt till hamnanläggningar. Friluftsbad torde i många fall kunna

anses jämförliga med lekplatser och därför bli föremål för lagens tillämp­

ning. Men även i andra fall kan de vara av den betydelse för vissa fastig­

heter att de omfattas av lagen.

I likhet med kommittén anser jag att även anläggningar för jordbruks­

drift, t. ex. lagrings- och torkanläggningar, faller in under den föreslagna

regleringen. Något särskilt omnämnande i lagtexten av dessa typer torde

inte behövas.

Någon precisering utöver det anförda av de anläggningstyper på vilka

lagen skall tillämpas torde inte behövas. Spörsmålet får överlämnas åt rätts­

tillämpningen. Viss ledning torde som förut har antytts kunna erhållas av

de riktlinjer som redan tillämpas i fråga om servitut. Att märka är dock

den förut nämnda begränsning av tillämpningsområdet som följer av

exemplifieringen och det i anslutning därtill uppställda kravet på jämförlig

anläggning.

Vad därefter gäller avgränsningen gentemot redan specialreglerade an­

läggningar ansluter jag mig till den utformning kommittén har gett regeln i

andra stycket. Beträffande sådana enskilda vatten- och avloppsanläggningar

som inte omfattas av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar

torde ytterligare erfarenheter böra avvaktas innan frågan om deras an­

ordnande blir löst genom enhetlig lagstiftning. En sådan kräver särskilda

överväganden. Det fordras sålunda en ingående undersökning, om de nu

aktuella bestämmelserna om gemensamhetsanläggningar i och för sig är

lämpade även för dessa anläggningar och på vilket sätt bestämmelserna

kan inpassas i det vattenrättsliga regelsystemet. Ett utredningsarbete

av detta slag skulle på ett olyckligt sätt fördröja genomförandet av nu

föreliggande förslag.

Sådana skyddsrum som är föremål för närmare reglering i civilförsvars­

lagen faller som kommittén bar påpekat utom förslaget. Någon anledning att

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

i detta sammanhang vidga möjligheterna att samordna inrättandet av skydds­

rum med bebyggelseplaneringen och med förefintliga medel att genomföra

fastställda planer anser jag inte föreligga.

Den föreslagna regeln i andra stycket medför, att lagen inte omfattar så­

dan självständig väganläggning som faller inom tillämpningsområdet för

lagen om enskilda vägar. Som har påpekats under remissbehandlingen kan

en sådan väg och en gemensamhetsanläggning enligt förevarande förslag

tänkas komma att betjäna samma fastigheter. Praktiska skäl kan då tala för

att anläggningarna handhas gemensamt. Det är dock fördenskull inte nöd­

vändigt att låta den nya lagen omfatta väg som nu har nämnts. Även utan

stöd av särskild lagföreskrift torde erforderlig samordning kunna ske, t. ex.

genom att samma personer utses till styrelseledamöter i de båda associa­

tionerna och genom att förvaltningsåtgärderna samordnas på lämpligt sätt.

I sådana fall då vägen har till huvudsakligt syfte att möjliggöra tillträde

till en gemensamhetsanläggning enligt förslaget bör den i enlighet med

vad kommittén har uttalat i regel anses ingå i anläggningen. Någon till-

lämpning av lagen om enskilda vägar kommer då inte i fråga. Jag fin­

ner inte heller anledning att nu förorda en vidgning av den föreslagna

lagen till att omfatta vägsamfälligheter eller att nu behandla frågan om

samordning av gemensamma förvaltningsfrågor inom byggnadsplaneom-

råde hos ett enda organ.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen i första hand bör

gälla samverkan mellan fastigheter, företrädda av sina ägare. Termen fas­

tighet tas därvid i samma betydelse som den har i allmänhet inom fastig­

hetsrätten, dvs. registerfastighet. Likaså ansluter jag mig till kommitténs

förslag, att bestämmelserna om fastighet och dess ägare skall äga mot­

svarande tillämpning på inskriven tomträtt och sådan rätt till ofri tomt

i stad som utgör fast egendom samt på innehavare av dessa rättigheter.

Jag är inte beredd att vidga tillämpningsområdet så, att en gemensam­

hetsanläggning skall kunna inrättas till förmån för byggnad på ofri grund.

Även på denna punkt biträder jag kommitténs förslag.

Även när det gäller områden som inte ingår i fastighetsindelningen är jag

ense med kommittén. Sådant område skall sålunda inte kunna anslutas till

en gemensamhetsanläggning men vara likställt med fastighet i fråga om

upplåtelse av utrymme och ersättning med anledning därav. Det torde

vara klart, att lagen om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upp­

låtelser å allmän plats, m. m., inte hindrar vare sig upplåtelse av utrym­

me enligt förslaget eller tvångsförvärv över huvud med därav följande

ersättningsskyldighet enligt vanliga regler. Uttrycket »område som ej in­

går i fastighetsindelningen» har i detta sammanhang samma betydelse

som vanligen tilläggs uttrycket, främst enligt lagen om fastighetsbildning

i stad. Bestämmelsen torde knappast få betydelse annat än i fråga om

gator, allmänna platser och andra i bihang C till fastighetsregistret upptag­

122

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

123

na områden. Upplåtelse av utrymme från samfälld mark och ersättning

med anledning därav torde nämligen, oavsett om marken redovisas i fastig­

hetsregister eller jordregister, böra anknytas till de fastigheter för vilka om­

rådet är samfällt.

Tredje styckets sista punkt innehåller i överensstämmelse med kommitté­

förslaget bl. a. bestämmelse att den som utan vederlag besitter fastighet på

grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer an­

nan vid lagens tillämpning skall anses som fastighetens ägare. Till skillnad

från motsvarande regel i lagen om enskilda vägar är bestämmelsen inskränkt

till sådana fall då någon ägare inte finns. Därmed torde i tillbörlig mån ha

beaktats, att förslaget kan medföra mera långtgående verkningar än lagen

om enskilda vägar. Någon anledning att vid tillämpning av den föreslagna

lagen låta nyttjanderättshavaren stå tillbaka för god man som kan ha

förordnats enligt 18 kap. 4 § 5. föräldrabalken anser jag däremot inte

föreligga. Enligt min mening talar starka praktiska skäl för att nyttjande­

rättshavaren i denna situation får ensam företräda fastigheten inte bara

vid förvaltningsåtgärder i allmänhet utan även i fråga om överenskom­

melser enligt förslaget.

Kungl. Maj. ts proposition nr 12S år 1966

2

§•

Som jag har framhållit i den allmänna motiveringen bör en fastighet i

vissa fall kunna mot ägarens vilja anslutas till en gemensamhetsanlägg-

ning. Bestämmelser härom föreslås i denna paragraf. Bestämmelserna

möjliggör anslutning även av sådan fastighet som inte har ett omedel­

bart behov av tillgång till anläggningen men beräknas få det senare.

Kommittén. Kommittén finner en lämplig avvägning kunna åstadkommas,

om för fastighets anslutning mot ägarens vilja fordras att anläggningen är

av synnerlig vikt för ändamålsenligt utnyttjande av fastigheten. Denna för­

utsättning överensstämmer nära med det villkor som gäller för tvångsan-

slutning till vägbyggnadsföretag enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar.

Den föreslagna regeln innebär, att bedömningen inte under alla förhållan­

den skall hänföras till fastigheten sådan den utnyttjas vid tiden för pröv­

ningen utan bedömningen skall anknytas till ett rimligt och lämpligt an­

vändningssätt. Häri ligger en begränsning av möjligheterna att ansluta en

fastighet mot ägarens vilja. Är fastigheten belägen inom område med detalj­

plan, torde i regel ett ändamålsenligt utnyttjande föreligga, om fastigheten

används för det i planen angivna ändamålet. Anläggningens betydelse för en

fastighet bör sättas i relation också till viss utnyttjandegrad. Man behöver

inte alltid räkna med ett optimalt ekonomiskt tillgodogörande av fastighe­

ten, utan hänsyn skall tas till en rimlig grad av utnyttjande. 1 fråga om be­

byggda fastigheter synes man i regel äga räkna med den omfattning i vilken

dessa utnyttjas vid tiden för prövningen. Gäller det fastigheter, som är obe­

124

byggda eller står inför snar ny- eller ombyggnad, kan visserligen den be­

byggelserätt som medges i detaljplan tas som utgångspunkt för bedöman­

det. Vid tvekan, om den medgivna rätten kommer att begagnas till fullo,

kan det emellertid finnas anledning att kalkylera med en lägre grad av

utnyttjande, dock inte lägre än som med hänsyn till omständigheterna an­

ses ekonomiskt försvarligt och rimligt.

Mot bakgrund av det utnyttjande som sålunda anses ändamålsenligt för

fastigheten skall prövas, om anläggningen är av synnerlig vikt för densam­

ma. Detta krav innebär en väsentlig skärpning av det rekvisit som upp­

ställs i 1 §. När förutsättningen skall anses uppfylld får avgöras med hän­

syn till den föreliggande situationen i dess helhet.

Kommittén finner det tydligt, att det måste finnas ett verkligt behov för

fastigheten att ha tillgång till en anläggning av den typ som det är fråga om.

Är fastigheten redan utrustad med separat anläggning av samma slag eller

ingår den redan i ett gemensamhetsföretag med det ifrågavarande ändamå­

let, är något behov i regel inte för handen. Av största betydelse för frågan

om det faktiska behovet är även planläggningen av bebyggelsen inom det

aktuella området. Det möter inte något hinder att i stadsplan eller bygg-

nadsplan meddela föreskrifter, som i hög grad påverkar frågan om behovet

av en gemensamhetsanläggning. Om exempelvis planen för visst kvarter in­

nehåller förbud för två eller flera fastigheter vid gata att ha utfart till ga­

tan, torde i den mån bebyggelse därefter blir aktuell fastigheternas behov

av gemensam utfart genom kvarterets inre få anses klarlagt. Även annars

kan en plan vara så utformad att vissa ändamål inte i praktiken kan tillgo­

doses utan samverkan mellan en grupp av fastigheter.

Det faktiska behovet är emellertid enligt kommitténs uppfattning inte till­

räckligt. I kravet på synnerlig vikt ligger i princip även en fordran på vissa

ekonomiska fördelar. För att en fastighetsägare skall åläggas att ingå i ett

gemensamt företag måste därför konstateras, att anslutningen för fastighe­

ten medför en besparing i jämförelse med de kostnader som skulle uppkom­

ma, om fastighetens behov i likvärdig mån tillgodosågs på annat sätt. Den­

na besparing får emellertid i regel inte vara alltför obetydlig. Uttrycket syn­

nerlig vikt innebär i stället att kostnadsminskningen skall vara avsevärd.

Vid bedömande härav skall hänsyn tas till samtliga med företaget förenade

kostnader, således inte bara kostnaden för anläggningens utförande i in­

skränkt mening utan också utgifter för rätt att ta i anspråk utrymme för an­

läggningen liksom drifts- och underhållskostnader. Endast om den på fas­

tigheten belöpande andelen av samtliga dessa kostnader avsevärt understi­

ger de utgifter som ägaren annars skulle behöva vidkännas för att få till­

gång till en anläggning för samma ändamål kan det anses motiverat att an­

sluta fastigheten mot ägarens vilja.

De båda förutsättningarna faktiskt behov och ekonomiska fördelar kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

125

inte alltid särskiljas strikt. Det avgörande bör då vara, om det efter ett

samlat övervägande av dessa krav kan konstateras att anläggningen är av

sådan väsentlig betydelse för fastigheten som åsyftas. Är detaljplanens ut­

formning sådan att ägaren till viss fastighet inte har annat val än att ingå

i ett gemensamhetsföretag, torde större rent ekonomiska fördelar inte kun­

na fordras än att kostnaderna åtminstone inte blir högre än annars.

Kommittén anser anslutningsregeln höra gälla enbart fastighet inom

område med stadsplan eller byggnadsplan. För anslutningsregelns tillämp­

ning är det tillräckligt att endast en del av fastigheten ligger inom planom-

rådet.

Kommittén behandlar i paragrafen även det fallet att en anläggning bör

utföras så att den täcker behovet inte bara för sådana fastigheter som redan

från början är betjänta av anläggningen utan även för sådana fastigheter

som beräknas bli det senare. En gemensamhetsanläggning skall i vanliga fall

dimensioneras så, att den så nära som möjligt motsvarar de anslutna fastig­

heternas behov. Att dessutom tillskapa en reserv för andra fastigheters be­

hov kan i regel inte komma i fråga. Med hänsyn till de ständigt fortgående

förändringarna av byggnadsbeståndet och växlingarna i fråga om fastighe­

ternas användningssätt måste man emellertid enligt kommittén räkna med

förskjutningar beträffande fastigheters behov av en gemensamhetsanlägg­

ning. Kommitténs förslag innehåller i överensstämmelse härmed regler,

enligt vilka omprövning av bl. a. anslutningsfrågan kan ske, om väsent­

ligt'ändrade förhållanden har inträtt i något hänseende som är av bety­

delse för frågans bedömande. Befinnes vid sadan ny piövning att fastighet,

som tidigare har stått utanför företaget, bör anslutas även mot ägarens vil­

ja, måste tillses att fastighetens behov av anläggningen blir tillgodosett utan

att de övrigas möjligheter att utnyttja anläggningen försämras. Gemensam-

hetsanläggningens kapacitet kan då behöva vidgas till att motsvara även den

nytillträdande fastighetens behov. Inte sällan drar en sådan tillbyggnad

kostnader, som ter sig oproportionerligt höga i jämförelse med de ökade

möjligheterna till utnyttjande. Tillbyggnaden kan t. ex. kräva mark, som

betingar avsevärt högre pris än den på vilken den ursprungliga anläggning­

en har uppförts. Om däremot vidgningen hade beaktats från början, skulle

anläggningen kanske ha kunnat omdisponeras så att den dyrare marken

inte hade behövt tas i anspråk. Framför allt går man vid en successiv ut­

byggnad miste om många av de fördelar som i allmänhet vinns genom att

en uppgift fullgörs i ett sammanhang, såsom att kostnaden för planläggning

och administration kan hållas lägre och byggnadskostnaderna minskas ge­

nom att arbetskraften utnyttjas mera rationellt. Att man av dessa skäl ofta

önskar ge anläggningarna större dimensioner än som föranleds av det

aktuella behovet ligger även i linje med den tidigare berörda utvecklingen

mot allt mera omfattande enheter för bebyggelsens projektering. Fall av

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

126

överdimensionering torde framför allt bli vanliga i samband med sanering,

som inte alltid kan genomföras på en gång beträffande hela det område

som saneringsplanen omfattar.

Det anförda ger enligt kommittén vid handen, att behov av en rättslig

reglering av frågan föreligger. Det problem som framför allt uppkommer

sammanhänger med svårigheten att anskaffa kapital till den merkostnad

som normalt krävs för att göra anläggningen större än dagsläget kräver.

Skillnaden mellan kostnaden för sådan anläggning och kostnaden för en

anläggning avsedd endast för de fastigheter som har ett omedelbart behov

därav är, sett på kort sikt, inte någon fördelaktig investering utan utgör

ett kapital som under viss tid inte erhåller någon förräntning. De ursprung­

ligen deltagande fastigheternas ägare kan därför inte antas vara benägna

att utan vidare bidra till merkostnaden. Dessa nackdelar motverkas emel­

lertid av att anläggningens överskottskapacitet i vissa fall kan utnyttjas

ekonomiskt under den övergångstid som förflyter till dess anläggningen i

sin helhet kan tas i anspråk. Dessutom medför en samtidig utbyggnad ofta

ekonomiska fördelar, som — under förutsättning att de ursprungligen del­

tagande fastighetsägarna får ersättning för nedlagd merkostnad av de se­

nare inträdande fastigheternas ägare —- på längre sikt kommer samtliga

berörda till godo. Av dessa skäl torde de ursprungligen deltagande fastig­

hetsägarna i viss utsträckning anse det förenligt med sina intressen att för­

skjuta merkostnaden. I dessa frivilligfall (jfr 17 §) krävs enligt kommittén

inte någon lagreglering av frågan. Men viljan och förmågan att tillskjuta

erforderligt kapital torde vara i hög grad varierande. Därför krävs eu

reglering, som inte stannar vid ett frivilligt åtagande. De skäl som talar

för den allmänna regeln om fastighets anslutning mot ägarens vilja kan

åberopas till stöd för att en anläggning i vissa fall ges större omfattning

än som påkallats av det aktuella behovet. I den mån en på detta sätt ut­

byggd anläggning objektivt -sett erbjuder mera avsevärda fördelar i jäm­

förelse med en anläggning, som har utformats endast efter det mera ome­

delbara behovet, är det enligt kommittén knappast orimligt att sakägare,

som inte önskar medverka till en större utbyggnad, kan åläggas bidra till

merkostnaden.

Utgångspunkten för en reglering av denna fråga är att en utbyggnad av

anläggningen utöver det omedelbara behovet medför en merkostnad, som

visserligen på längre sikt innebär en besparing men vid tiden för anlägg­

ningens inrättande kan te sig som en oräntabel investering och därför fram­

stå som en ogynnsam belastning för fastigheterna. Man kan vidare inte

räkna med att kostnaden kommer att täckas av bidrag från kommunen

eller annan, som står utanför de berörda fastigheternas krets. Det gäller så­

ledes att mellan dessa fastigheter fördela den ifrågavarande kostnadsbör­

dan på sätt som överensstämmer med rättvisa och billighet samt dessutom

bidrar till att i lämplig omfattning främja önskvärda överdimensioneringar

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

127

Kommittén menar att en försiktig modifikation i det allmänna kravet för

anslutning enligt första stycket kan tillåtas för att göra det möjligt att redan

från början mot ägarens bestridande ansluta sådan fastighet som med säker­

het kan väntas bli knuten till företaget efter någon tid. Efter anslutningen

skall sådan fastighet behandlas på samma sätt som den vars behov av an­

läggningen redan har inträtt. Detta innebär bl. a., att fastighetens ägare

redan från början blir i princip skyldig att bidra till företagets samtliga

kostnader.

En förutsättning för att fastighet på detta sätt skall kunna anslutas till en

gemensamhetsanläggning mot ägarens bestridande i annat fall än då kravet

på synnerlig vikt är uppfyllt måste enligt kommittén uppenbarligen vara

att genom överdimensioneringen vinns fördelar som inte är bara obetyd­

liga. Endast där läget är sådant att en tillbyggnad med anledning av nya fas­

tigheters anslutning inte gärna är möjlig att genomföra utan att de samman­

lagda kostnaderna avsevärt ökas eller annan därmed jämförbar situation

föreligger bör det komma i fråga att ansluta fastighet, för vars ändamålsen­

liga utnyttjande gemensamhetsanläggningen inte omedelbart är av synnerlig

vikt.

Enligt kommitténs mening kan det inte anses stridande mot en fastighets­

ägares berättigade intressen, om anslutning mot hans vilja kan ske utan att

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt, bara detta krav kommer att uppfyllas

inom nära förestående tid. I sådant fall måste nämligen den väntade vinsten

av överdimensioneringen oftast uppväga den förlust som fastighetsägaren

lider genom att tvingas bidra till det gemensamma företaget innan han er­

håller full valuta därför. En förutsättning är dock att uttrycket inom nära

förestående tid inte får en alltför vidsträckt innebörd. Med hänsyn till de

ofta mycket skiftande förhållandena låter det sig dock knappast göra att

ange tidsfaktorn mera exakt. Det ligger i sakens natur, att någon längre

tidrymd inte kan komma i fråga, eftersom det i sådant fall inte är möjligt

att med tillräcklig grad av säkerhet bedöma, om anläggningens betydelse för

fastigheten verkligen kommer att inträda.

Kommittén stannar emellertid inte vid den nu nämnda vidgningen. Det

måste enligt kommittén även kunna tänkas fall, där kravet på synnerlig vikt

varken är uppfyllt eller kan väntas bli det inom nära förestående tid men

där likväl starka skäl talar för att en anslutning bör kunna framtvingas för

att avsevärda fördelar av en överdimensionering skall vinnas. Kommittén

åsyftar därvid ett mera allmänt ekonomiskt övervägande än som kan anses

tillåtet i de tidigare behandlade fallen. Framför allt avses sådana fall då an­

läggningens överskottskapacitet med fördel kan utnyttjas under mellantiden

av utomstående. Därigenom kan en fastighets bidragsplikt måhända rent av

uppvägas av intäkterna från detta utnyttjande. När eu fastighets begagnan­

de av den gemensamma anläggningen inte ens kan sägas vara nära förestå­

ende, är visserligen utrymmet lör oförutsedda händelser störie än i öviiga

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 11)66

128

fall och prövningen ofta förbunden med vanskligheter. Där vinsten av eu

överdimensionering är så betydande, att det måste vara till uppenbar fördel

för fastigheten att tillhöra företaget trots den osäkerhetsfaktor som en nå­

got längre tids dröjsmål med utnyttjandet innebär, synes det emellertid för­

svarligt att låta en omedelbar anslutning ske, under förutsättning alt bi-

dragsskyldigheten inte framstår som oskäligt betungande för fastigheten

med hänsyn till dess ekonomiska bärkraft. Sistnämnda förutsättning, som

inte uppställs för övriga anslutningsfall, har i denna mera allmänt utfor­

made typsituation ansetts inte kunna undvaras utan risk för rättsosäkerhet.

Kommittén påpekar, att risker av detta slag motverkas även av den möjlig­

het till omprövning som enligt förslaget föreligger när väsentligt ändrade

förhållanden har inträtt. Visar det sig, att de förväntningar på vilka ett be­

slut bygger sedermera inte infrias, kan således fastigheten efter ny förrätt­

ning uteslutas ur företaget, samtidigt som ägaren kan erhålla viss gottgö-

relse för nedlagda kostnader (39 och 42 §§ i kommittéförslaget).

I enlighet med det anförda upptas i paragrafens andra stycke regler om

anslutning, när gemensamhetsanläggning inte kan utan avsevärd merkost­

nad eller olägenhet byggas ut annorledes än i ett sammanhang. Den enligt

första stycket gällande förutsättningen, att fastigheten skall vara belägen

inom område med stadsplan eller byggnadsplan, avser även anslutning en­

ligt andra stycket. Ett ytterligare villkor är, att den allmänna anslutnings-

regelns förutsättningar är uppfyllda i fråga om åtminstone någon av de fas­

tigheter som skall delta i företaget. Att framtvinga en anläggning för en

grupp fastigheter, av vilka ingen har något omedelbart behov av densamma,

bör enligt kommittén inte komma i fråga.

I tredje stycket av paragrafen upptas ytterligare en förutsättning för att

fastighet skall få anslutas mot ägarens bestridande. Där stadgas att det får

ske endast om förslag därom har framställts eller biträtts av ägare till fas­

tighet, som skall ingå i företaget. Bestämmelsen innefattar enligt kommit­

tén ett komplement till de tidigare reglerna i paragrafen om fastighets an­

slutning men tar samtidigt sikte på ett specialfall av det mera vidsträckta

problemet om förrättningsprövningens beroende av sakägarnas talan, eu

fråga som i betänkandet belyses närmare i anslutning till 14 §.

I paragrafens fjärde stycke erinras om anslutning i vissa andra fall efter

frivillig medverkan, som regleras i 17 §.

Remissyttrandena. Angående uttrycket synnerlig vikt anmärker

Svea hovrätt, att vad kommittén anför därom synes utvisa att förutsättning­

arna för tvångsanslutning är tämligen vidsträckta. Med hänsyn till de olika

typer av gemensamhetsanläggningar som kan komma i fråga är det enligt

hovrätten måhända svårt att avväga förutsättningarna för tvångsanslutning

mera ingående än kommittén har gjort. Hovrätten vill dock understryka,

att vid prövning av frågan om tvångsanslutning en viss differentiering är

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

129

nödvändig efter den ifrågavarande anläggningstypens större eller mindre

vikt från allmän synpunkt och att det sålunda måste fordras väsentligt

mera för att en fastighetsägare skall mot sin vilja anslutas till en gemen­

sam tvättstuga än när fråga är om trafikleder inom ett byggnadskvarter.

Överlantmätaren i Norrbottens län betonar sambandet mellan

ifrågavarande stadgande och detaljplan. Han anser det

principiellt riktigt att det för tvångsanslutning bör fordras såväl ett påtag­

ligt faktiskt behov som ekonomiska fördelar och vidare full bevisning om

existensen av nämnda fördelar. I praktiken blir det emellertid, anför han,

sannolikt i stor utsträckning stads- eller byggnadsplanens bestämmelser och

anvisningar som bör vara utslagsgivande. Som kommittén påpekar möter

det inte hinder att i stadsplan eller byggnadsplan meddela föreskrifter, som

i hög grad påverkar frågan om behovet av en gemensamhetsanläggning. Till­

komsten av anläggningen framstår i dessa fall som ett direkt led i plange­

nomförandet. Utredningen och bevisningen både om behovet och om den eko­

nomiska fördelen bör då också i princip hänföras till planläggningsprocedu-

ren. Prövningen i anläggningsärendet blir närmast en tillämpningsfråga, låt

vara förenad med bedömning av yrkanden mera i detalj rörande gemensam-

hetskretsens omfattning etc. Skulle krav ställas på självständig och allsidig

sakbevisning i anläggningsärendet, bryts det naturliga sambandet mellan

planläggning och plangenomförande. Utformningen av motiven förefaller

kunna ge upphov till en mera restriktiv tillämpning än vad som synes önsk­

värt och erforderligt.

Överlantmätaren i Värmlands län är inne på samma tankegång och an­

ser, att en i fastställd stads- eller byggnadsplan anvisad gemensamhetsan­

läggning för två eller flera fastigheter alltid bör få komma till stånd på yr­

kande av en berörd fastighets ägare samt att en prövning, huruvida synner­

lig vikt respektive betydande olägenhet föreligger, är befogad endast om

bestämd plananvisning inte finns. Liknande synpunkter anför Föreningen

Sveriges stadsarkitekter. Av rättssäkerhetsskäl bör det vidare enligt för­

eningen göras ett tillägg till byggnadslagen om skyldighet för byggnadsnämn­

den att vid kallelse för behandling av stadsplan, som förutsätter gemen­

samhetsanläggning, särskilt underrätta berörda markägare härom.

Beträffande del fallet då endast en del av fastighet ligger

inom planområde ifrågasätter lagberedningen, om det inte för till-

lämpning av tvångsregeln bör krävas att gemensamhetsanläggningen får be­

tydelse för just den del av fastigheten som ligger inom detaljplanerat om­

råde. Beredningen finner det å andra sidan naturligt, att vid angelägenhets-

prövningen hänsyn tas endast till den delen av fastigheten. Beredningen

påpekar vidare, att med kommitténs ståndpunkt kan från anläggningen ute­

slutas fastighetsdelar, för vilka en anslutning enligt 2 § eljest skulle fram­

stå som naturlig.

överlantmätaren i Gotlands län anser, att det i 2 g bör utsägas att tvångs-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1 snml. .Yr I2S

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

130

förfarandet är tillämpligt endast inom fastställd stadsplan eller byggnads-

plan och att av ålder bestående stadsplan i detta fall skall anses jämställd

med fastställd plan.

Regleringen av det s. k. överdimensioneringsfallet vinner i

allmänhet anslutning från remissinstansernas sida.

Regeln om anslutning av fastighet när anläggningen förväntas inom nära

förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamålsenliga utnytt­

jande godtas dock inte av Svea hovrätt. Om den planläggning som utgör för­

utsättning för tvångsanslutning är riktigt utförd, bör enligt hovrättens me­

ning behovet av en gemensamhetsanläggning i allmänhet uppkomma unge­

fär samtidigt för de fastigheter som kan tänkas bli anslutna. Och om den

tidpunkt då behovet kommer att inträda är mer eller mindre omedelbart fö­

restående torde fallet med en rimlig tolkning av 2 § första stycket kunna

föras in under huvudregeln där.

Svenska sparbanksföreningen anser, att ifrågavarande tvångsmöjlighet

sträcker sig längre än nöden kräver och att regelns tillämpning, särskilt i

fråga om större och mera kostnadskrävande anordningar, kan komma att

framstå som stötande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund menar emellertid, att tvångsan­

slutning i detta fall måhända bör tolereras. Enligt Handelskamrarnas nämnd

bör tvångsanslutning komma i fråga endast när det är fråga om en så nära

förestående tid att utvecklingen kan bedömas med säkerhet. Sveriges fastig­

hetsägareförbund påpekar, att det säkerligen kommer att medföra betydande

kostnader, om en anläggning redan efter en kortare tid skall bli föremål

för om- och tillbyggnad, när önskemål kommer fram om anslutning av yt­

terligare fastigheter. Såvitt förbundet kan bedöma, bör man därför inte mot­

sätta sig den överdimensionering som kommittén förordar och som blir ak­

tuell vid utförande av många anläggningar i dagens samhälle.

Vad därefter angår frågan om anslutning av fastigheter, som inte ens inom

nära förestående tid får behov av anläggningen, anser Svea hovrätt, att

tvångsanslutning över huvud inte bör komma i fråga. Hovrätten menar, att

den tekniska och ekonomiska utvecklingen går så snabbt att det i en sådan

situation nära nog regelmässigt måste framstå som osäkert, om fastigheten

någonsin kan dra nytta av anläggningen. Det ter sig inte rimligt att en fas­

tighet under sådana förhållanden skall nödgas erlägga bidrag till anlägg­

ningen. Kommittén har visserligen anfört, att anläggningens överdimensio­

nering kan under mellantiden ekonomiskt tillgodogöras genom att nyttig­

heter tillhandahålls utomstående mot vederlag. Ingenstädes framgår emel­

lertid, att sådant vederlag skall tillgodoräknas fastighet som inte själv kan

tillgodogöra sig anläggningen. Några garantier för att en minoritet av fas­

tighetsägare, som ännu inte kan utnyttja anläggningen, lyckas nå en för­

delning av underhålls- och driftskostnader efter utnyttjandet (6 §) synes

inte heller föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

131

Även överlantmätaren i Jönköpings län, Handelskamrarnas nämnd och

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att ifrågavarande anslutnings­

möjlighet bör slopas, främst med hänsyn till den ökade osäkerhet vid be­

dömningen som föreligger i detta fall. Riksförbundet påtalar att, eftersom

orden »till uppenbar fördel» måste tolkas som ett mindre krav än uttrycket

»av synnerlig vikt», bestämmelsen i andra stycket andra ledet i själva ver­

ket upphäver den grundläggande regeln i första stycket.

Sveriges fastighetsägareförbund ställer sig tveksamt till förslaget i den­

na del. Man bör emellertid enligt förbundet inte förbise, att ganska in­

skränkande bestämmelser skall gälla som villkor för anslutning i föreva­

rande situation. Trots detta torde det ofta bli svårt att avgöra frågan om en

anslutning kan vara förenad med krav på rättvisa och billighet i sådana

fall då anslutningen skulle innebära att en fastighet får tillskjuta kapital

och bidra till löpande utgifter för företaget även om det kan dröja ganska

länge, innan anslutningen blir aktuell. I sådana fall skulle man enligt för­

bundets mening kunna tänka sig att i stället tillämpa 39 § och följande

paragrafer i förslaget rörande verkan av ändrade förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län anser det angeläget, att innebörden av uttryc­

ken »inom nära förestående tid» och »därav föranledd kostnad icke fram­

står som oskäligt betungande med hänsyn till fastighetens ekonomiska bär­

kraft» närmare klargörs i motiven, överlantmätaren i länet ifrågasätter,

om inte viss hänsyn skäligen bör tas till den inverkan investeringskostnaden

kan ha på fastighetsägarnas ekonomi. Ett krav i detta hänseende kan för

övrigt anses motiverat även vid tillämpning av första stycket.

Svea hovrätt framhåller, att stadgandet i tredje stycket kan ge anledning

till tolkningssvårigheter. Hinder bör väl inte föreligga att den som föreslår

tvångsanslutning för annan fastighetsägare själv skall anslutas mot sitt

bestridande, bara det någonstans i kedjan finns en fastighetsägare som

samtycker till anslutning. Men fråga uppkommer om det är tillräckligt att

denne ansluts enligt 17 § tredje stycket i förslaget, dvs. enligt eget med­

givande utan att anläggningen är av synnerlig vikt för hans fastighet. Så

torde inte böra vara fallet. I 2 § tredje stycket bör enligt hovrätten kunna

utsägas, att förslag om tvångsanslutning skall framställas eller biträdas av

ägare till fastighet, som skall ingå i företaget och för vars ändamålsenliga

utnyttjande anläggningen är av synnerlig vikt.

Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar sådan modifikation av

förslaget att »lagen även kan bli tillämplig på befintliga anläggningar, så

alt deltagare i befintlig överenskommelse om anläggning icke kan åberopa

denna överenskommelse mot att densamma anpassas till den föreslagna la­

gens bestämmelser».

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är

det självfallet önskvärt, alt inrättandet av eu gemensamhetsanläggning

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

grundas på överenskommelse mellan berörda fastighetsägare. Den före­

slagna lagen har också främst till ändamål att främja frivillig samver­

kan. För samgående på frivillig väg är det i princip tillräckligt att ge-

mensamhetsanläggningen uppfyller de krav som ställs i 1 §. Som jag

har sagt bör det emellertid också finnas möjlighet att tvångsvis ansluta

en fastighet till en gemensamhetsanläggning. För en sådan anslutning

bör krävas starka skäl. En betydande skärpning av villkoren enligt 1 §

bör därför göras för sådant fall. Kommittén har i huvudbestämmelsen

om tvångsanslutning — första stycket i paragrafen — föreslagit, att an­

läggningen skall vara av synnerlig vikt för den ifrågavarande fastighetens

ändamålsenliga utnyttjande. Detta villkor ansluter sig nära till motsvarande

krav i 10 § första stycket lagen om enskilda vägar. Det har godtagits av fler­

talet remissinstanser, och jag finner mig också kunna godta det. Om den

närmare innebörden bär kommittén utvecklat vissa synpunkter, som enligt

min mening bör vara vägledande för tillämpningen. Jag anser det alltså lik­

som kommittén riktigt, att man i princip bör kräva både att fastigheten har

ett verkligt behov av den nyttighet som avses med anläggningen och att

samgåendet medför en väsentlig besparing av kostnaderna för att tillgodose

detta behov. Eftersom kravet på synnerlig vikt förekommer även i lagen om

enskilda vägar, kan vid tillämpningen erhållas viss ledning av den praxis

som har utbildats i anslutning till nämnda lag. Med hänsyn till att den fö­

reslagna lagstiftningen omfattar anläggningar av mycket skiftande slag blir

det emellertid också nödvändigt att i tillämpningen ge förutsättningen för

tvångsanslutning en differentierad innebörd. Detta betingas även av andra

faktorer. Möjligheterna att tvångsvis genomföra samverkan torde sålunda

i allmänhet vara mera gynnsamma beträffande obebyggd mark än när det

gäller redan bebyggda fastigheter. För att en sådan fri prövning skall kunna

godtas måste under alla omständigheter fordras en betryggande marginal

mot felkalkyler. Att detta iakttas är av särskild vikt för att förhindra, att en

fastighet påtvingas en anslutning vars ekonomiska konsekvenser den inte

kan bära. Däremot är den tillfälliga ägarens ekonomi i princip ovidkomman­

de. Skulle utredningen ge anledning till antagande att ägaren inte kan bidra

till det gemensamma företaget, kan det dock även vara skäl att ompröva

uppgjorda kalkyler.

Om den mark som berörs av det gemensamma företaget har blivit föremål

för planläggning, måste planen beaktas. En fastställd plan kan sålunda på­

verka bedömandet av frågorna, på vilket sätt en fastighet bör utnyttjas och

vilket behov av tillgång till gemensamhetsanläggning fastigheten har. Ibland

kan planen också mera direkt ange eller åtminstone förutsätta en anläggning

med viss lokalisering och utformning. Att planläggningen på detta sätt får

ett starkt inflytande på gemensamhetsbildningar är enligt min mening

angeläget och gör den nu aktuella lagstiftningen till ett betydelsefullt medel

Kungl. Maj.ts proposition nr V28 år l'J66

133

för plangenomförande. De möjligheter som härigenom erbjuds för en plans

realiserande måste beaktas vid själva planläggningsarbetet.

Detta minskar emellertid inte betydelsen av förrättningsmannens pröv­

ning, vilken bör vara formellt fristående i förhållande till planläggningsför-

farandet. En fastställd plans verkan bör liksom annars i huvudsak vara be­

gränsad till att hindra bebyggelse som är olämplig från allmän synpunkt.

Planens fastställande erbjuder därför inte någon säkerhet för att den med­

givna bebyggelserätten blir fullt utnyttjad. Mot bakgrund härav synes det

för närvarande inte möjligt att tillgodose de i några remissyttranden fram­

förda önskemålen, att det alltid bör utgöra en garanti för en gemensamhets-

anläggnings tillkomst att anläggningen har medgivits eller förutsatts i pla­

nen. För att så skall kunna ske måste gemensamhetsbildningen såväl ma­

teriellt som formellt inordnas i planläggningsproceduren. Detta kräver en

omdaning av byggnadslagstiftningen, som inte kan komma i fråga i detta

sammanhang.

Av det sagda följer, att det inte finns anledning att som har ifrågasatts i

något remissyttrande föreskriva skyldighet för byggnadsnämnden att i

planärende av hithörande slag utfärda kallelser i vidare mån än som gäller

för närvarande.

Enligt vad jag har anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag

mig till kommitténs förslag att begränsa tillämpningsområdet för bestäm­

melserna om tvångsanslutning till fastigheter inom stadsplan och byggnads-

plan. Denna begränsning har i ett remissyttrande föranlett tvekan, om re­

geln bör gälla utan modifikationer även när endast en del av fastigheten

ligger inom detaljplaneområdet. Med hänsyn bl. a. till att en gemensamhets-

anläggning skall inrättas för fastigheter enligt gällande fastighetsindelning

bör enligt min mening ett sådant fall i princip inte föranleda något avsteg

från regelns tillämpning på fastigheten i dess helhet. Vid prövningen av

anslutningsfrågan får givetvis hänsyn tas till den betydelse för fastigheten

i dess helhet som den inom planområdet belägna delen har.

Under remissbehandlingen har yrkats, att med fastställd stadsplan skall

likställas av ålder gällande stadsplan. Härtill vill jag nämna, att bestämmel­

sen i 79 § första stycket andra punkten stadsplanelagen den 29 maj 1931

— vilket lagrum alltjämt gäller enligt 159 § byggnadslagen -— torde inne­

bära att nu ifrågavarande lagstiftning blir tillämplig på sådan stadsplan

som består av ålder.

Kommittén har ägnat stor uppmärksamhet åt frågan, om en anläggning

i vissa fall bör ges sådan omfattning att den kan tjäna även fastigheter, för

vilka behovet kan väntas bli aktuellt först om någon tid. Att behovet av en

gemensamhetsanläggning uppkommer samtidigt för alla fastigheter som

lämpligen bör anslutas därtill är ingalunda säkert. Regeln i paragrafens

första stycke medger emellertid inte att en fastighet tvångsansluts utan att

134

kravet på synnerlig vikt är uppfyllt redan vid tiden för prövningen. Särskil­

da regler krävs för att man med sikte på framtiden skall kunna tillvarata

fördelarna av en lämplig överdimensionering.

Kommittén har föreslagit en bestämmelse i andra stycket som möjlig­

gör, att en fastighet kan tvångsanslutas även när anläggningen kan väntas

inom nära förestående tid bli av synnerlig vikt för fastighetens ändamåls­

enliga utnyttjande. Därutöver fordras enligt kommittéförslaget att anlägg­

ningen inte utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan utbyggas annat

än i ett sammanhang. Detta förslag har med enstaka undantag godtagits

av remissinstanserna. Den överdimensionering av anläggningen som blir

en följd av att till densamma ansluts även sådana fastigheter som nu

nämnts kan enligt min mening inte anses gå längre än som är nödvändigt

och rimligt. Jag biträder därför kommitténs förslag i denna del.

Att utsträcka möjligheten till tvångsanslutning även till fastigheter, om

vilka inte ens kan sägas att anläggningen blir av synnerlig vikt inom nära

förestående tid, ter sig mera tveksamt. För sådana fall ligger tanken på en

successiv utbyggnad, som beslutas vid ny förrättning med stöd av 39 § i för­

slaget, i allmänhet närmare till hands. Om det står utom tvivel att en ome­

delbar anslutning under alla förhållanden kommer att bli till avsevärd nytta

för en fastighet, synes man emellertid inte böra avstå från fördelarna av

en överdimensionering som täcker även den fastighetens behov. En förut­

sättning bör dock vara, att den omedelbara anslutningen inte medför en

oskälig belastning för fastigheten. Kommitténs förslag innehåller en be­

stämmelse om anslutning även i detta fall. Bestämmelsen innebär, att

tvångsanslutning av en fastighet skall kunna ske, om den är till uppenbar

fördel för fastigheten och därav föranledd kostnad inte är oskäligt betungan­

de med hänsyn till fastighetens ekonomiska bärkraft. Förslaget har godtagits

av flertalet remissinstanser. Jag vill också ansluta mig till en sådan be­

stämmelse. Även här bör en första förutsättning vara, att anläggningen inte

utan avsevärd merkostnad eller olägenhet kan byggas ut annat än i ett sam­

manhang. Dessutom bör som kommittén också menar kravet på anläggning­

ens betydelse för fastigheten sättas ännu högre än i de tidigare behandlade

fallen. Det är emellertid tveksamt om den av kommittén föreslagna lagtexten

ger tydligt uttryck för en sådan skärpning. Det av kommittén föreslagna

kravet på uppenbar fördel kan som påpekas i ett remissyttrande uppfattas

som ett lägre krav än det som ligger i det för de tidigare behandlade fallen

föreskrivna villkoret om synnerlig vikt för fastigheten. Ett klarare uttryck

för vad som avses torde erhållas med en lydelse, enligt vilken det är uppen­

bart att anslutningen senare blir av synnerlig vikt för fastigheten. Jag för­

ordar en jämkning av lydelsen i enlighet härmed.

Enligt tredje stycket i kommitténs förslag fordras ytterligare för tvångs­

anslutning, att ägaren till åtminstone någon fastighet som skall ingå i före­

taget önskar åtgärden. I ett remissyttrande har förordats en skärpning av

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

135

denna bestämmelse så, att förslaget om anslutning måste ha framställts

eller biträtts av ägare till fastighet för vars ändamålsenliga utnyttjande an­

läggningen är av synnerlig vikt. En sådan skärpning är enligt min mening

onödigt långtgående och bör inte ske. Det bör vara tillräckligt, att den fastig­

het vars ägare framställer eller biträder förslag om annan fastighets tvångs-

anslutning kan anslutas med stöd av 17 § tredje stycket, dvs. enligt egen

önskan. För tydlighets skull vill jag framhålla, att den nu behandlade regeln

inte utgör hinder mot att en fastighet med ägarens samtycke ansluts enligt

första eller andra stycket utan annan fastighetsägares medverkan.

Det i kommittéförslagets tredje stycke föreskrivna villkoret är gemensamt

för första och andra styckenas fall. Det synes vara att föredra att detta be­

tydelsefulla villkor kommer till uttryck redan i första stycket, så att samt­

liga förutsättningar för det där behandlade huvudfallet av tvångsanslutning

kan utläsas direkt av första stycket. Andra stycket får därmed tydligare ka­

raktär av undantagsregel. Som ett tredje stycke följer därefter hänvisningen

i kommittéförslagets fjärde stycke. I enlighet härmed har 2 § utformats i

departementsförslaget. Vissa redaktionella jämkningar har samtidigt före­

tagits.

Med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande vill jag slut­

ligen påpeka, att den föreslagna lagstiftningen avses kunna bli tillämplig

inte bara på anläggningar som utförs med stöd av de nya reglerna utan

även på anläggningar som har tillkommit i annan ordning. Självfallet be­

tyder detta inte, att fastighetsägare, som ingått överenskommelse om en

äldre anläggning, alltid måste finna sig i att hans fastighet ansluts enligt

lagen eller att nya fastigheter kommer att ingå i gemenskapen.

3 §•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om upplåtelse av utrymme för

gemensamhetsanläggning. Under vissa förutsättningar kan utrymme tas

i anspråk mot fastighetsägarens bestridande.

Kommittén. När det gäller att säkra erforderligt utrymme för en gemen­

samhetsanläggning är enligt kommittén två huvudlösningar tänkbara. An­

tingen kan mark avstås med äganderätt eller kan upplåtelse ske av en be­

gränsad rätt liknande servitut e. d. Det övervägande antalet gemensamhets-

anläggningar är enligt kommittén av jämförelsevis begränsad omfattning

och deras utrymmesbehov kan därför lämpligen tillgodoses genom upplå­

telse av en begränsad rätt. Kommittén anser därför riktigast att behovet

av utrymme tillgodoses genom en begränsad rätt av servitutskaraktär. Para­

grafens första stycke innehåller bestämmelse om skyldighet för den berör­

da fastighetens ägare att upplåta erforderligt utrymme. Denna skyldighet in­

nebär till eu början, att han måste avslå från sin rådighet. Upplåtelsen kan

emellertid medföra även annat intrång. Enligt kommitténs förslag förelig­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

ger skyldighet att tåla alla åtgärder, som påkallas av anläggningens utfö­

rande och företagets verksamhet i övrigt. Som exempel på sådana åtgärder

nämns i lagtexten rivning eller förändring av befintlig bebyggelse. Åtgär­

der som inte är nödvändiga för anläggningens ändamål är däremot inte

tillåtna. Upplåtelsen kan göras tidsbegränsad. Den kan t. ex. bestämmas

att gälla viss tidrymd som har angivits för anläggningsföretagets bestånd.

De inskränkningar som föranleds av upplåtelsen drabbar i första hand

ägaren till den fastighet på vilken anläggningen inrättas. Men utom ägaren

berörs andra rättighetshavare. Det kan vara fråga om innehavare av nvtt-

janderätt, servitutsrätt eller rättigheter av annat slag, antingen de åtnjuter

sakrättsligt skydd eller inte. Kommittén finner det tydligt, att sådana rättig­

heter måste vika i den mån de berörs av upplåtelsen. Den föreslagna lag­

texten föreskriver sålunda skyldighet för fastighetens ägare och innehavare

av annan rätt till fastigheten att underkasta sig de av upplåtelsen föran­

ledda inskränkningarna.

Det ligger enligt kommittén i sakens natur, att anläggningens inrättande

regelmässigt måste innebära ett visst men för fastigheten. Kommittén är

angelägen att söka begränsa olägenheterna så långt det är möjligt. Intres­

set härav tillgodoses i viss utsträckning redan genom den allmänna plan-

läggningsregeln i 5 §, som inte tillåter att de negativa verkningarna för

fastigheten blir större än som är nödvändigt för att vinna anläggningens

ändamål. Men eftersom nämnda bestämmelse enbart går ut på en bedöm­

ning av uppkommande intrång och olägenheter i relation till de med upp­

låtelsen förenade fördelarna, utgör den inte något hinder mot att anlägg­

ningen absolut sett medför synnerligen genomgripande verkningar för be­

fintlig bebyggelse. Med hänsyn härtill är det enligt kommittén av vikt att

undersöka i vad mån det vid sidan av den allmänna regeln i 5 § bör infö­

ras även en absolut begränsning av olägenheterna för den fastighet där

anläggningen önskas bli utförd. Exempel på en sådan regel utgör 6 § lagen

om enskilda vägar, enligt vilken eu förutsättning för upplåtelse av mark

för vägbyggande är att detta inte kan lända till märkligt men för den fastig­

het över vars område vägen skall gå.

I den mån en anläggning direkt framgår av detaljplan eller dess inrät­

tande åtminstone indirekt erhåller stöd i sådan plan finns enligt kom­

mittén knappast något behov av ytterligare skydd för den enskilda mark­

ägaren. De inskränkningar i hans möjligheter att bebygga och använda

marken som kan uppkomma därigenom har beaktats vid planläggningen

och bör lika litet som sådana begränsningar i allmänhet grunda något an­

språk från markägarens sida till följd av att inskränkningarna anses med­

föra skada eller olägenhet för denne. Den enskilde bör i detta fall vara i

tillräcklig mån tillgodosedd genom det rättsskydd byggnadslagstiftningen

ger.

I övriga fall, dvs. då det antingen är fråga om en anläggning utom de-

136

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

137

taljplaneområde eller gäller en anläggning inom sådant område men utan

stöd i planen, blir enligt kommittén frågan om behovet av en skyddsregel

aktuell. Visserligen är det tänkbart, att ett nöjaktigt skydd för markägaren

i flertalet fall kan åstadkommas enbart genom 5 §:ns regel jämte bestäm­

melse om ersättning för skada och annan olägenhet till töljd av anlägg­

ningen. Kommittén menar dock att en sådan ordning är förenad med vissa

olägenheter och inte bör komma i fråga.

Kommittén avvisar också tanken på att tillerkänna markägaren rätt att

påkalla att hela fastigheten inlöses, dvs. en rätt motsvarande den som till­

kommer honom enligt 12 § första stycket expropriationslagen och 24 §

lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar. En sådan lösning är enligt

kommittén förenad med åtskilliga olägenheter. Den rimmar dessutom illa

med det förhållandet att nämnda bestämmelse i expropriationslagen inte är

tillämplig i fråga om inlösen enligt byggnadslagen av mark som ingår i

stadsplan (141 § första stycket byggnadslagen). Även själva behovet av en

sådan inlösenregel kan enligt kommittén starkt ifrågasättas, eftersom mark­

ägaren erhåller gottgörelse för inte bara den rättighet han upplåter utan

även annat intrång på fastigheten liksom för personlig skada till följd av

upplåtelsen. Detsamma gäller innehavare av begränsad sakrätt i fastigheten.

Vad det här gäller är enligt kommittén inte behovet av skydd mot

ekonomisk förlust utan frågan, i vad mån en fastighetsägare skall vara

skyldig att, till förmån för en gemensamhetsanläggning, tåla intrång i

sin rätt. Kommittén erinrar bl. a. om att den grund som motiverar in­

grepp enligt expropriationslagen utgörs av ett allmänt intresse av när­

mare angivet slag. På nu ifrågavarande område torde en rätt att ta i

anspråk utrymme endast delvis uppbäras av allmänna hänsyn. Det är

snarare den naturliga intressegemenskapen mellan en grupp varandra

närbelägna fastigheter som rättfärdigar såväl tvånget att i viss utsträck­

ning vara ansluten till en gemensamhetsanläggning som skyldigheten att

upplåta utrymme för anläggningen. Ju större fördelar som det gemensam­

ma företaget totalt sett kan erbjuda, desto starkare är skälen för att tillåta

intrång på fastighet i vilken anläggningen är avsedd att inrymmas och

desto mera ingripande kan intrånget få göras. Att en gemensam parkerings­

plats prövas vara av synnerlig vikt för enbart två mindre fastigheter bör

således enligt kommittén knappast motivera, att en tredje fastighets ägare

skall vara pliktig att tillhandahålla mark för anläggningen under sådana

förhållanden att något mera avsevärt men tillskyndas honom. Men om det

gäller en mera omfattande anläggning med en större krets av anslutna

fastigheter, kan det med hänsyn till att betydande fördelar anses förknip­

pade med företaget vara påkallat att underkasta en fastighet ett större

ingrepp.

Kommittén anser sig med hänsyn härtill inte kunna undvara vissa abso­

luta spärregler för det intrång som får göras och vars överskridande såle-

5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. / samt. .Yr 128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 ur 1966

138

des skall medföra att anläggningen inte kan komma till stånd, i varje fall

inte på föreslaget sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i paragrafens

andra stycke, att utrymme inte får upplåtas så, att därigenom kan antas

uppkomma betydande olägenhet för fastighet som avses med upplåtelsen.

Att olägenheten skall vara betydande innebär enligt kommittén, att mark­

ägaren bör få acceptera ett intrång, som håller sig inom rimliga gränser.

Vidare framhåller kommittén, att olägenheten skall vara en omedelbar

följd av anläggningens inrättande. Ordet »därigenom» markerar, att kau-

salsammanhang fordras mellan upplåtelsen och intrånget. Om fastighets­

ägarens rådighet begränsas till följd av något annat förhållande, t. ex.

ingripande av hälsovårdsnämnd eller av detaljplan eller dess genomfö­

rande, är regeln inte tillämplig. Vad särskilt beträffar planfallet framgår

av planen vilka inskränkningar som skall gälla i fråga om bebyggelse

eller användning. Om inrättandet av en anläggning på visst sätt äger stöd

i planen, saknar förrättningsmannen enligt kommittén anledning att själv

i sak pröva om företagets verkningar bör tillåtas. Hans bedömande kan

då inskränkas till att konstatera att de begränsningar i ägarens rådighel

som följer av planen inte blir överskridna.

Bestämmelsen innebär vidare, att endast skadeverkningar som drabbar

den fastighet på vilken anläggningen skall inrättas eller vars mark annars

fordras för densamma skall beaktas. Att även ta hänsyn till anläggningens

verkningar på andra fastigheter skulle medföra särskilda komplikationer

och som regel inte heller motsvara samma starka behov som en skydds-

regel till förmån för de av anläggningen mera omedelbart berörda fastig­

heterna. Utomstående fastighets intressen tillgodoses i viss utsträckning för

övrigt genom regeln i 5 § om sättet för anläggningens förläggande och ut­

förande. I den mån ytterligare behov av rättsskydd i något fall skulle

uppkomma kan talan härom föras vid domstol på grund av allmänna

grannelagsrättsliga principer.

En spärregel enligt det anförda innebär enligt kommittén i de flesta

fall en rimlig avgränsning av det men som en anläggning bör tillåtas

medföra. I vissa situationer kan regeln emellertid tänkas förhindra även

verkligt angelägna gemensamhetsföretag, för vilka ingen annan lösning

står till buds än en sådan som innefattar ett långtgående ingrepp. Hänsynen

till allmänna och enskilda intressen kan här motivera ett starkare in­

grepp än nyssnämnda regel medger. Detta gäller särskilt vissa sanerings-

fall, då saneringsmogen fastighet är till hinder för företagets genomföran­

de i önskad utsträckning. Även om en gemensamhetsanläggning på fas­

tigheten praktiskt taget skulle utplåna dennas bebyggelse, kan det i vissa

situationer vara motiverat att fastighetsägarens intresse får vika. I åt­

skilliga sådana fall kan spärregeln leda till att man nödgas avstå från

den lämpligaste lokaliseringen av anläggningen. Hänsynen till en sanerings­

mogen byggnad kan sålunda medföra att en ytterst angelägen gemensam-

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

139

hetsanläggning antingen inte kan komma till stånd eller också måste

lokaliseras på ett sätt som föranleder betydligt högre kostnader för före­

taget. Att detta inte innebär en ändamålsenlig reglering är enligt kom­

mittén uppenbart. En undantagsregel krävs därför. För att ett ingrepp

skall få ske med vidsträcktare verkningar än som är tillåtna enligt huvud­

regeln bör enligt kommittén ytterligare krävas att ett starkt allmänt in­

tresse talar för att anläggningen kommer till utförande. Detta är särskilt

motiverat, om ingreppet kan leda till att en byggnad totalt utplånas och

fastigheten efter upplåtelsen inte lämpligen kan utnyttjas för vare sig

det ursprungliga ändamålet eller annat ändamål. Det bör enligt kommit­

téns mening i allmänhet vara fråga om en anläggning som är avsedd föl­

en mera omfattande bebyggelse och som motsvarar ett verkligt angeläget

behov för denna. Men även i vissa andra situationer kan det allmännas

intresse göra sig gällande, t. ex. när sådan bebyggelse av något mindre

omfång som har behov av anläggningen är av betydelse för vissa särskilda

samhällsfunktioner, tillgodoseendet av trafiksäkerheten, brandskyddet etc.

För nu nämnda situationer föreslår kommittén en undantagsbestäm­

melse, enligt vilken upplåtelse av utrymme för anläggningen får ske trots

att betydande olägenhet kan antas uppkomma, om företaget prövas er­

forderligt för bebyggelse som är av större omfattning eller eljest av be­

tydelse från allmän synpunkt. Dessutom fordras, att anläggningen inte

kan utan avsevärd ökning av kostnaderna utföras på sätt som medför

mindre olägenhet än nu har sagts. Genom denna undantagsregel bör det

enligt kommittén vara möjligt att komma till rätta med ifrågavarande

saneringsproblem i alla sådana situationer då problemet över huvud lämp­

ligen bör lösas i detta sammanhang. Att mera generellt på detta sätt ut­

nyttja en lagstiftning om gemensamhetsanläggningar i saneringssyfte är

däremot enligt kommittén inte lämpligt. I stället bör andra utvägar an­

vändas, t. ex. expropriation eller ändrad tomtindelning.

Enligt förslaget kan anläggningen i princip inrymmas i vilken fastighet

som helst. En begränsning till de anslutna fastigheterna skulle enligt kom­

mittén alltför mycket kringskära möjligheterna att lokalisera anläggning­

en på ändamålsenligt sätt. Den skulle vidare motverka bl. a. önskemålen

att kunna ta i anspråk utrymme i gata under markplanet. Enligt kom­

mittén erhåller markägaren tillräckligt skydd för sina intressen genom

den allmänna planläggningsregeln i 5 § samt spärreglerna i förevarande

paragraf och ersättningsbestämmelsen i 4 §.

Kommittén anför vidare, att upplåtelse mot ägarens bestridande inte

skall kunna komma i fråga i andra fall än när det påkallas för att till­

godose behovet hos fastighet som kan tvångsanslutas enligt 2 § i för­

slaget. Fastighetsägare, som i andra fall går samman frivilligt om en

gemensamhetsanläggning, kan sålunda inte ensidigt bestämma att anlägg­

ningen skall förläggas till mark utanför deras fastigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

140

Kommittén har även övervägt att vid sidan av bestämmelserna om

upplåtelse för ny anläggning föreskriva skyldighet för innehavare av äldre

anläggning att låta anläggningen tas i anspråk. I många fall skulle det

säkerligen, menar kommittén, vara av värde för det gemensamma före­

taget att kunna ta anläggningen i anspråk. Kommittén avstår emellertid

från att föreslå någon särskild regel därom. En ändamålsenlig lösning

torde nämligen i flertalet fall kunna uppnås enligt övriga bestämmelser i

förslaget.

Remissyttrandena. Den föreslagna regleringen i denna paragraf godtas

av flertalet remissorgan.

I frågan, om utrymme för anläggningen i princip bör säkerställas genom

begränsad rätt eller genom äganderätt, erinrar överlantmä­

taren i Värmlands län, att tomtindelning någon gång har använts med syfte

att genomföra en gemensamhetsanläggning så att särskild tomt (gemen-

samhetstomt) har utlagts för anläggningen, överlantmätaren finner det

naturligt att så sker för vissa slag av gemensamhetsanläggningar och ut­

talar, att det i sådant fall otvivelaktigt är önskvärt att gemensamhetstom-

ten förvärvas med äganderätt av den sammanslutning för vilken anlägg­

ningen inrättas. Svenska väg- och vattenbyggares riksförbund anser, att

målsättningen bör vara att en för sig bestående fastighet bildas för anlägg­

ningen och att en bestämmelse med denna innebörd bör övervägas.

Frågan om tvångs upplåtelse av utrymme berörs i några yttran­

den.

Hovrätten över Skåne och Blekinge avstyrker den föreslagna skyldigheten

att upplåta erforderligt område för gemensamhetsanläggningar. Hovrätten

anser det inte riktigt att tillägga enskild fastighetsägare en sådan allmänt

hållen expropriationsrätt gentemot sina grannar. I den mån tvångsregler

fordras för att skapa utrymme för gemensamhetsanläggningar bör de enligt

hovrätten inordnas i expropriationslagen och, åtminstone i huvudsak, gå ut

på ett avstående till stat eller kommun enligt nämnda lag.

Svea hovrätt erinrar om att redan den omständigheten att två fastighets­

ägare samverkar kan medföra att de erhåller en expropriationsrätt som de

var för sig saknar. Motsvarande synes gälla t. o. m. om två fastigheter är i

samma ägares hand. Enligt hovrätten kan väl den omständigheten att sam­

verkan fordras tala för att fråga är om ändamål av större vikt än som kan

ifrågakomma för en ensam fastighetsägare, men med hänsyn till förslagets

omfattande syfte vet man inte något med säkerhet därom. Hovrätten anser

det med hänsyn till att förslaget avser ett flertal typer av gemensamhetsan­

läggningar tveksamt, om utrymme tvångsvis bör få tas i anspråk från utom­

stående fastighet. Det kan knappast antas att hithörande ändamål alltid är

av den betydelse från allmän synpunkt att en expropriationsrätt ter sig mo­

tiverad vid jämförelse med t. ex. byggnadslagens och expropriationslagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

141

regler. Enbart den omständigheten att fastigheter samverkar för ett ända­

mål som är av synnerlig vikt för deras ändamålsenliga nyttjande kan inte

anses utgöra tillräckligt skäl för att en utomstående fastighets ägare skall

tvingas avstå utrymme för företagets räkning. Hovrätten förordar därför att

expropriationsrätten enligt förslaget begränsas till att avse fastighet som

skall vara ansluten till anläggningen. Skulle fastighet där anläggningen är

inrymd framdeles uteslutas från företaget, bör hinder inte föreligga att an­

läggningen får vara kvar. Frågan om möjligheterna att utnyttja utrymme i

gata under markplanet är av samma vikt för enskilda fastigheter och bör

lösas inom fastighetsbildningens och byggnadslagstiftningens ram, förslags­

vis på det sättet att kommunen berättigas ta mark inom byggnadskvarter i

anspråk för gatuändamål ned till visst i stadsplan bestämt djup.

Liknande synpunkter framförs av lagberedningen, som avstyrker att en

expropriationsrätt mot utomstående för enskilt behov införs utan att den

begränsas till erforderlig utfartsväg, framdragande av ledningar eller annat

ändamål som är av avsevärd betydelse även från allmän synpunkt.

Länsarkitekten i Stockholms län framhåller, att skyldigheten för fastig­

hetsägare och innehavare av begränsad rätt att tåla rivning av befintlig be­

byggelse innebär en markant utvidgning av möjligheterna till ingrepp i den

enskilda fastighetsägarens dispositionsrätt. Han erinrar om att det för ett

föreläggande om rivning enligt byggnadsstadgan fordras antingen att rivning

av skadad eller vanvårdad byggnad från ekonomisk synpunkt framstår som

ett rimligare alternativ än att återställa den i godtagbart skick eller också

att sökande av byggnadslov för nybyggnad skriftligen samtycker till riv­

ning.

Åtskilliga remissorgan — bland dem lantmäteristgrelsen, lagberedningen

och expropriationsutredningen — anser, att begränsningen av be­

fogenheten att mot markägarens vilja ta utrymme i

anspråk till att avse de fall där förutsättningarna för

tvångsanslutning enligt 2 § är uppfyllda hör komma till

tydligt uttryck i lagtexten.

Stockholms läns och stads hushållningssällskap förordar sådan ändring av

förslaget att fastighet utanför planlagt område inte skall kunna bli föremål

för tvångsupplåtelse.

Sveriges fastighetsägareförbund anför i anslutning till att enligt förslaget

även begränsade rättigheter måste vika, att kommittén inte har berört så­

dana komplikationer som kan uppkomma vid konflikt med annan

lagstiftning. Förbundet anser sig böra erinra om att det inte är

självklart att eu hyresnämnd eller, där hyresregleringen har upphört i

orten och besittningsskyddslagen gäller, vederbörande domstol skulle god­

känna uppsägning av en hyresgäst från t. ex. ett källarutrymme, som

måste tas i anspråk för det gemensamma företaget. Förbundet menar, att

ett företag kan omintetgöras enbart därigenom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

142

Föreningen för samhällsplanering finner det vara en brist, att förslaget

inte stadgar skyldighet för innehavare av äldre anläggning att låta

anläggningen tas i anspråk.

Expropriationsutredningen anser det önskvärt med sådant förtydligande

av förslagets innebörd att det framgår att förrättningsmans beslut om upp­

låtelse enligt förevarande paragraf kan grundas antingen på överenskom­

melse mellan berörda sakägare enligt 17 § eller också — vid markägarens be­

stridande — omedelbart på 3 §.

Expropriationsutredningen tar vidare upp ett uttalande i motiven, att hän­

syn inte får tas till skadeverkningar på annan fastighet än

den som avses med upplåtelsen. Utredningen förutsätter här,

att begreppet fastighet inte får en alltför snäv innebörd. Utgångspunkten för

såväl det nu ifrågavarande bedömandet som bestämmandet av ersättning för

skada och intrång på restfastighet bör väl i regel vara den officiella fastig­

hetsindelningen. Men stundom kan det enligt utredningen vara påkallat att

göra avsteg från denna princip, t. ex. med hänsyn till rådande bruknings-

förhållanden. Överlantmätaren i Jönköpings län anser kommitténs skäl för

att man inte skall beakta skadeverkningar för annan fastighet än sådan som

avses med upplåtelsen otillfredsställande.

I fråga om andra stycket finner Svea hovrätt det inte böra tillåtas, att ut­

rymme tvångsvis upplåts på sådant sätt att därav kan uppkomma bety­

dande olägenhet för fastigheten. Hovrätten anser att upplåtelse i så­

dant fall i stället bör regleras i expropriationslagen eller byggnad slagen, var­

vid vikten av en gemensamhetsanläggning för visst ändamål kan bedömas

från allmän synpunkt. Samma åsikt hyser Handelskamrarnas nämnd, som

anser det obefogat att åberopa ett starkt allmänt intresse som grund för en

tvångsupplåtelse av ifrågavarande innebörd. Även HSB.s riksförbund vill

ifrågasätta om inte expropriation bör ske i dessa fall och anser att det bör

kunna införas rätt för grupp av fastighetsägare att begära expropriation.

Lagberedningen uttalar, att motiveringen synes ge vid handen och starka

skäl talar för att undantag bör medges — förutom när fråga är om bebyg­

gelse av större omfattning —- endast om företaget prövas erforderligt för be­

byggelse av avsevärd betydelse från allmän synpunkt.

Parkeringskommittén betecknar spärreglerna som föga preciserade och

ifrågasätter deras värde. Även överlantmätaren i Jönköpings län anser förut­

sättningarna för upplåtelse, som kan antas medföra betydande olägenhet,

vara för oklara och ifrågasätter, om inte för sådan upplåtelse bör fordras att

anläggningen i detaljplan eller tomtindelning har angivits som en förutsätt­

ning för genomförandet.

Lagberedningen finner det angeläget, att ingrepp inte utan tvingande skäl

sker i miljöer av värde från historisk, naturvårds- eller allmänt kulturell

synpunkt. Utöver vad som gäller enligt byggnadslagen, lagarna om byggnads­

minnen och om fornminnen samt naturskyddslagen (numera naturvårdsla­

gen) bör enligt beredningen en allmän skyddsföreskrift tas in i förevarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

143

lagrum. Till jämförelse nämner beredningen 2 kap. 12 § andra stycket vat­

tenlagen. Skyddsbehovet gör sig enligt beredningen kanske särskilt gällan­

de när det är fråga om rivning eller förändring av befintlig byggnad.

Kommitténs avvisande hållning till tanken att låta markägaren i vissa fall

påkalla totalinlösen av fastigheten kritiseras i några yttran­

den. Hovrätten över Skåne och Blekinge menar att, om fastigheten blir prak­

tiskt taget oanvändbar för annat ändamål, det torde bli omöjligt att sälja

den. Även om fastighetsägaren får ersättning för ekonomisk förlust kvarstår

en uppenbar olägenhet för honom, om man tvingar honom att behalla ägan­

derätten till en fastighet som han varken kan använda eller sälja. Hovrätten

vill därför med tanke på sådana fall då fastighet på grund av upplåtelse av

utrymme för gemensamhetsanläggning tillskyndas betydande olägenhet för­

orda en motsvarighet till inlösenreglerna i 12 § första stycket expropriations­

lagen och 24 § lagen om allmänna vägar. Regier av detta slag förordas också

av lagberedningen. Beredningen finner det vara ovisst om den föreslagna lag­

stiftningen innehåller garantier motsvarande dem som har motiverat att

stadgandet i 12 § första stycket expropriationslagen inte har gjorts tillämp­

ligt på inlösen enligt hyggnadslagen. Även expropriationsutredningen ifrå­

gasätter om den föreslagna lagstiftningen inte bör innehålla motsvarighet

till nämnda stadganden och åberopar därvid, att befogenheten att tvångs­

vis ta i anspråk utrymme enligt förslaget inte är begränsad till områden

som omfattas av byggnadslagens inlösenregler. Uppkommande olägenheter

är — i den mån de över huvud kan förutses — stundom av sadan art att

de svårligen kan kompenseras genom en penningersättning. Expropriations­

utredningen förklarar sig emellertid vara medveten om att införandet av

bestämmelser av antytt innehåll skulle komma att måhända avsevärt kom­

plicera lagstiftningen. Med hänsyn till frågans betydelse bör hithörande

problem likväl uppmärksammas under det fortsatta lagstiftningsarbetet.

Parkeringskommittén anser motiveringen till förslaget i denna del inte vara

helt övertygande och ifrågasätter, om marklösen inte bör kunna påfordras

i undantagsfall. En liknande uppfattning framförs av överlantmätaren i

Värmlands län. Svenska försäkringsbolags riksförbund finner det rimligt

att möjlighet öppnas till inlösen av fastighet, som bär upplåtits i större om­

fattning. I samma riktning uttalar sig Sveriges fastighetsägareförbund, som

framhåller att en totalinlöscn av marken visserligen skulle i ekonomiskt

hänseende bli mera betungande för företaget men att, om intrånget i

övrigt är betydande, även den ersättning som enligt förslaget skall utges

till markägaren måste bli avsevärd.

Departementschefen.

Kommitténs förslag innebär, att utrymme för en ge-

mensamhetsanläggning skall upplåtas med begränsad rätt av servituts-

karaktär. Inlösen med äganderätt avses inte. Genom eu sådan ordning

vinns framför allt, att den berörda marken inte behöver tas i anspråk i

större omfattning än som fordras för att ändamålet skall uppnås. Detta

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

144

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

erbjuder fördelar i första hand för de i gemenskapen ingående fastighets­

ägarna, i det att deras ersättningsskyldighet regelmässigt blir mindre om­

fattande än om de nödgas lösa marken med äganderätt. Men även för äga­

ren till marken och andra berörda rättsägare torde fördelar följa, i det

att marken till den del den inte berörs av upplåtelsen i allmänhet kan an­

vändas för annat ändamål och att marken återgår till ägaren om upplåtel­

sen upphör. Detta synes angeläget med hänsyn till de höga krav på mark­

utnyttjande som numera upprätthålls i tätbebyggelseområdena. Under för­

utsättning att tillbörligt rättsskydd i övrigt bereds den enskilde vill jag där­

för i likhet med flertalet remissinstanser ansluta mig till kommittéförslaget

i denna del.

Det är inte alltid säkert att upplåtelseregeln behöver träda i tillämpning.

Har erforderligt utrymme redan blivit säkerställt i annan ordning med

samma sakrättsliga verkan som enligt förslaget — t. ex. genom fastigiiets-

bildningsservitut eller utläggande av samfälld ägolott — behövs inte nå­

gon särskild upplåtelse. Kan frivillig överenskommelse träffas om över­

låtelse av erforderlig mark med äganderätt behövs inte heller någon upp­

låtelse enligt förevarande paragraf. Det sistnämnda kan bli aktuellt t. ex.

när anläggningen kräver ett totalt utnyttjande av marken.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i 3 § medger, att utrym­

me för anläggningen tas i anspråk tvångsvis. Betänkligheter häremot tor­

de inte kunna anföras från den synpunkten att det är fråga om tvångs-

förvärv till förmån för enskild. Möjligheten till sådant tvångsförvärv

utgör inte någon nyhet utan förekommer i speciallagstiftningen på an­

gränsande områden. Den synes vara att föredra framför en ordning som,

enligt vad som har förordats i ett remissyttrande, innebär att erforderlig

mark avstås eller upplåts till förmån för stat eller kommun med stöd av

expropriationslagen. Denna lags bestämmelser är över huvud inte lämpade

för tvångsförvärv i hithörande situationer. Särskilda svårigheter uppkom­

mer också med en sådan ordning med hänsyn till önskvärdheten av garanti

för att det allmänna verkligen utnyttjar sina tvångsmöjligheter och däref­

ter ställer erforderligt utrymme till samfällighetens förfogande.

I ett remissyttrande har mot kommittéförslaget invänts, att det inne­

bär en markant utvidgning av de möjligheter till ingrepp i fastighetsäga­

res dispositionsfrihet som föreligger på grund av byggnadsstadgans be­

stämmelser om rivning. Härtill vill jag anföra att en sådan utvidgning är

nödvändig för att tillgodose de särskilda ändamål som det här är fråga om.

Nämnda bestämmelser i byggnadsstadgan bör inte få inverka här.

Kommittén har som huvudvillkor för upplåtelse uppställt, att därigenom

inte kan antas uppkomma betydande olägenhet för fastigheten. Detta villkor

synes innefatta en lämplig begränsning och har också godtagits av fler­

talet remissinstanser. Jag biträder förslaget i denna del.

Flertalet remissinstanser delar också kommitténs mening, att denna regel

145

inte kan göras helt undantagslös. När det gäller anläggningar för sådan

bebyggelse till vilken starka allmänna intressen hänför sig — antingen där­

för att den är mera omfattande eller därför att den skall tillgodose vik­

tiga allmänna funktioner — vill det också synas som om ett ovillkorligt

hävdande av huvudregeln skapar alltför små möjligheter att åstadkomma

en ändamålsenlig bebyggelseutveckling. Om i ett sådant fall omständig­

heterna dessutom är sådana att den ifrågasatta lösningen är den praktiskt

sett enda utvägen, torde den enskilde rättsägarens intressen böra vika. Jag

ansluter mig därför i princip till kommitténs förslag även såvitt det med­

ger upplåtelse i en sådan situation. För att tydligare utmärka, att det all­

männa intresset i dessa undantagsfall måste vara av en betydande styrka

förordar jag den jämkningen av den av kommittén föreslagna lydelsen i

andra stycket att, frånsett det fall då företaget krävs för bebyggelse av

större omfattning, företaget skall fordras för annan bebyggelse av väsent­

lig betydelse från allmän synpunkt. Till den närmare redaktionella utform­

ningen av paragrafen återkommer jag senare.

Som jag redan har antytt anser jag det inte föreligga någon anledning

att i expropriationslagen eller byggnadslagen reglera sådan upplåtelse som

nu är i fråga. Till skillnad från flertalet där behandlade fall avser nu ifråga­

varande lag enskilda ändamål. Att kräva stöd i detaljplan synes av olika skäl

likaså mindre lämpligt. Men jag ansluter mig till kommitténs uppfattning

att om sådant stöd föreligger hinder för upplåtelsen inte möter från nu

ifrågavarande synpunkt. Det i ett remissyttrande framförda önskemålet om

en allmän skyddsföreskrift synes mig inte heller böra föranleda särskilda be­

stämmelser i detta sammanhang. De intressen som det här är fråga om tor­

de få anses skäligen tillgodosedda genom bestämmelserna i 5 § om an­

läggningens lokalisering och utformning samt genom reglerna i 15 § om

byggnadsnämndens vetorätt.

När det gäller paragrafens tillämpningsområde kan det vara tveksamt,

om rätten till tvångsförvärv bör begränsas till mark, som tillhör ansluten

fastighet, eller om den skall kunna omfatta även utomstående fastighet.

Invändningarna i ett par remissyttranden mot den mera vidsträckta rätten

synes under alla förhållanden kunna beaktas såtillvida att man i första

hand bör undersöka möjligheterna att lokalisera anläggningen till någon

av de fastigheter för vilka den är avsedd. I allmänhet torde det också bli

möjligt att undgå att ta i anspråk en utomstående fastighet. I denna rikt­

ning verkar den allmänna regeln i 5 § första punkten, enligt vilken anlägg­

ningens lokalisering och utformning skall ske på sådant sätt att ändamå­

let kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Det torde emellertid inte kunna bestridas, att en regel som inte medger

att anläggningen förläggs till utomstående fastighet undantagsvis kan

komma att binda förrättningsmannen onödigt hårt i valet mellan olika al­

ternativ. Man bör också hålla i minnet att situationen kan vara sådan att

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 1006

146

gällande detaljplan förutsätter en utomstående fastighet som enda alterna­

tiv. Vidare föreligger det tidigare nämnda behovet av att kunna inrätta

anläggningen i gatumark, som ju enligt förslaget inte kan ingå i kretsen

av anslutna fastigheter. Dessa omständigheter talar starkt för att utrymme

bör kunna tas i anspråk även utanför de anslutna fastigheternas krets. Ett

betydelsefullt villkor för tvångsupplåtelse är enligt huvudregeln, att bety­

dande olägenhet inte kan antas uppkomma för fastigheten därigenom. I de

undantagsfall då upplåtelse enligt förslaget får ske trots sådan olägenhet

beror detta på hänsyn till starka allmänna intressen, något som även på

andra områden anses kunna motivera tvångsförvärv. Vidare får ingreppet

inte ske utan att detta är den enda praktiska möjligheten att inrätta ge-

mensamhetsanläggningen på sätt som är försvarligt med hänsyn till kost­

naderna.

Av dessa skäl anser jag mig inte böra frångå kommitténs förslag om

möjligheter till upplåtelse även från utomstående fastighet.

Liksom kommittén anser jag, att hänsyn i regel inte bör i detta samman­

hang tas till verkningarna för annan fastighet än den i vilken upplåtelsen

skall ske. I undantagsfall synes dock liksom vid expropriation fastighets-

begreppet i detta sammanhang kunna fattas något mera vidsträckt än an­

nars. Hänsyn skall sålunda kunna tas till verkningarna för en bruknings-

enhet som består av flera registerfastigheter.

Av kommitténs motiv framgår, att mark inte skall kunna tas i anspråk

mot tastighetsägarens bestridande i annat fall än när det krävs för att till­

godose behovet för fastighet som kan anslutas tvångsvis. Mot denna stånd­

punkt, som förhindrar tvångsupplåtelse från en fastighet enbart på grund

av överenskommelse mellan ägarna till vissa andra fastigheter, synes någon

erinran inte kunna göras. Som flera remissinstanser påpekat har denna

grundsats dock inte kommit till klart uttryck i den av kommittén föreslagna

lagtexten. Vidare torde den av kommittén åsyftade innebörden, att förrätt-

ningsmannens beslut om upplåtelse kan grundas antingen på överenskom­

melse enligt 17 § eller — vid markägarens bestridande — omedelbart på

förevarande paragraf, inte ha blivit tillräckligt tydlig. Jag vill därför förorda,

att i paragrafen införs en särskild bestämmelse av innehåll, att utrymme

inte får tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än

som fordras för fastighet vilken kan anslutas enligt 2 §. Som framgår av

lydelsen medger bestämmelsen, att en upplåtelse sker mot markägarens be­

stridande till förmån för fastighet som på ägarens önskan ansluts enligt

17 § tredje stycket, under förutsättning att anslutningen varken kräver ett

mera vidsträckt utrymme eller medför ett mera intensivt utnyttjande än

som föranleds av övriga anslutna fastigheter.

Fastän endast fastighet inom stadsplan eller byggnadsplan kan tvångsan-

slutas till anläggningen enligt 2 § i förslaget, innebär 3 § att även fastighet

utanför detaljplaneområde kan tas i anspråk för utrymme mot ägarens vil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

147

ja. Det blir då i regel fråga om fastigheter helt nära planområden. Antalet

sådana fall torde knappast bli stort. Där situationen likväl uppkommer,

skulle det otvivelaktigt kunna bli till olägenhet, om markägaren kunde

hindra anläggningens tillkomst. Det kan inte alltid vara lämpligt att man

för att undgå sådana olägenheter skall bestämma planområdets gränser så,

att det blir uteslutet att mark utanför området kommer att beröras av de

allmänna intressen som ligger bakom planläggningen. Av dessa skäl finner

jag inte anledning att frångå förslaget i detta hänseende.

I ett remissyttrande har berörts den konflikt som kan uppkomma mellan

den föreslagna lagen och annan lagstiftning, särskilt reglerna om besitt­

ningsskydd för hyresgäst. Med anledning härav vill jag erinra om att sam­

ma problem uppkommer vid expropriation och andra tvångsförvärv. Jag

finner ej skäl att införa särskilda bestämmelser i detta hänseende.

Angående skyldigheten för innehavare av äldre anläggning att låta denna

tas i anspråk synes anledning saknas att som har förordats i ett remiss­

yttrande införa särskilda regler. Jag godtar kommitténs ståndpunkt även i

denna del. Om anläggningen inte kan bli föremål för upplåtelse enligt denna

paragraf, bör den således inte få övertas av det gemensamma företaget

annat än efter frivillig uppgörelse.

Den här förut behandlade undantagsregeln om möjlighet att ta i anspråk

utrymme även när betydande olägenhet kan antas uppkomma för fastighe­

ten aktualiserar den av kommittén och flera remissinstanser diskuterade

frågan, om fastighetsägare bör få rätt att påkalla inlösen, när fastigheten

drabbas av ett mera betydande intrång. En bestämmelse härom kan moti­

veras av att det är oskäligt att tvinga en fastighetsägare att behålla en fastig­

het, som i fortsättningen får väsentligt inskränkt användning. Bestämmel­

ser om rätt för fastighetsägare att påkalla inlösen av fastighet, när ett

ingrepp föranleder synnerligt men vid fastighetens nyttjande, finns på åt­

skilliga håll i lagstiftningen. Sådan rätt föreligger sålunda enligt 12 § första

stycket expropriationslagen och 9 kap. vattenlagen. Vidare finns bestäm­

melser härom i t. ex. 24 § lagen om allmänna vägar och 26 § naturvårdsla­

gen. Även byggnadslagen innehåller vissa bestämmelser om lösningsplikt

(21 och 48 §§). Som regel kommer lösningsplikten enligt de nämnda be­

stämmelserna att åvila det allmänna eller också enskilda subjekt med be­

tydande resurser. I nu förevarande sammanhang är förhållandena andra.

En lösningsplikt här skulle åvila enskilda fastighetsägare i skiftande eko­

nomiska förhållanden. Den kan bli väsentligt mera betungande än som sva­

rar mot deras behov av utrymme och som står i proportion till företaget.

Svåra överväganden med hänsyn till enskilda intressen på ömse sidor blir

nödvändiga. Detta gör det mycket tveksamt om en bestämmelse om lös­

ningsplikt bör införas. Härtill kommer att en sådan regel torde få praktisk

betydelse endast inom områden med stadsplan eller byggnadsplan. Endast

där torde nämligen komma i fråga alt tillämpa undantagsregeln om alt

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

utrymme för en gemensamhetsanläggning får las i anspråk trols att bety­

dande olägenhet uppkommer. Vidare är det huvudsakligen endast där som

det kommer i fråga att ta i anspråk utrymme mot fastighetsägarens bestri­

dande. Till jämförelse kan nämnas, att den som äger mark som är avsedd

för enskilt bebyggande men som blir underkastad bebyggelseinskränkning

genom planläggning saknar rätt att påkalla inlösen av marken. Sådan in­

skränkning kan ske t. ex. genom en planbestämmelse, som förbjuder att mar­

ken bebyggs så att det hindrar tillkomsten av en gemensamhetsanläggning.

När det gäller inlösen enligt byggnadslagen av mark inom stadsplan saknas

också rätt att påkalla utvidgning av ianspråktagandet till att omfatta återsto­

den av fastighet. Enligt 141 § byggnadslagen är nämligen 12 § första stycket

expropriationslagen inte tillämpligt inom stadsplan. Skälet härtill är att pla­

nen antas medge en ändamålsenlig användning av all mark inom stads-

planeområdet och att i regel även vad som kan återstå av fastighet efter

expropriation kan få sådan användning att den inte blir onyttig. I fråga om

en gemensamhetsanläggning som har stöd i stadsplan skulle alltså införan­

det av en lösningsplikt för delägarna i det gemensamma företaget komma i

strid med nyssnämnda princip. Inom byggnadsplan saknas regler om inlö­

sen. De skäl som uppbär bestämmelsen i 141 § byggnadslagen bör emeller­

tid äga motsvarande betydelse beträffande anläggning som har stöd i bygg­

nadsplan. Vad nu sagts om anläggning som har stöd i stadsplan eller bygg­

nadsplan kan visserligen inte anföras i fråga om en anläggning som inte

är förutsatt i planen. Det torde dock kunna antas att, om en anläggning

inom planområdet fordrar stort utrymme eller i övrigt kan föranleda bety­

dande olägenhet för den berörda fastigheten, den i allmänhet har blivit upp­

märksammad i planen. Om detta likväl inte har skett, bör förrättningsman-

nens bedömande enligt förevarande paragraf och byggnadsnämndens pröv­

ning utgöra ett godtagbart skydd för fastighetsägarens berättigade intres­

sen. Med hänsyn till det sagda bör enligt min mening inte f. n. införas

någon bestämmelse om rätt att påkalla inlösen av fastighet eller fastighets­

del.

Som framgår av vad jag har anfört vid förevarande paragraf biträder jag

i allt väsentligt kommitténs förslag. En viss redaktionell omarbetning synes

dock böra ske. Det torde sålunda vara att föredra att huvudvillkoret för

upplåtelse av utrymme i fastighet, nämligen att betydande olägenhet för

fastigheten inte får antas uppkomma därigenom, kommer till uttryck re­

dan i första stycket. Delta blir därigenom huvudregel, medan andra stycket

får karaktär av undantagsregel för de fall då utrymme kan tas i anspråk

trots att betydande olägenhet kan antas uppkomma. I första stycket torde

också böra utsägas att upplåtelse skall ske i fastighet, antingen sådan för

vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet.

I första stycket av kommittéförslaget anges innebörden av upplåtelsen

vara att fastighetens ägare och innehavare av annan rätt till fastigheten är

149

skyldiga att tåla rivning eller förändring av befintlig bebyggelse samt andra

åtgärder som påkallas av anläggningens utförande och företagets verksam­

het i övrigt. Därmed utmärks, att utom ägaren även innehavare av begrän­

sad rättighet till fastigheten måste vika i den mån rättigheten berörs av upp­

låtelsen. Denna företrädesrätt för här ifrågavarande servitutsrätt torde

kunna uttryckas enklare, exempelvis i ordalag liknande dem som används

om vägrätt i lagen om allmänna vägar.

Den av mig i det föregående förordade bestämmelsen, att utrymme inte får

tas i anspråk mot fastighetsägarens bestridande i vidare mån än som fordras

för fastighet som kan anslutas enligt 2 §, synes vara av den betydelse att

den bör komma till uttryck redan i första stycket i anslutning till huvud­

regeln om upplåtelse.

Enligt det anförda innehåller första stycket i departementsförslaget i en

första punkt bestämmelse, att det utrymme som behövs för anläggning skall

upplåtas i fastighet för vilken anläggningen är avsedd eller annan fastighet,

om betydande olägenhet för fastigheten ej kan antas uppkomma därigenom.

Därefter ges i en andra punkt uttryck för den företrädesrätt som tillkommer

upplåtelsen. Den innehåller, att utrymmet får tas i anspråk utan hinder av

den rätt till fastigheten som kan tillkomma annan. Som tredje punkt till­

fogas bestämmelsen, att utrymme inte får tas i anspråk mot fastighets­

ägarens bestridande i vidare mån än som fordras för fastighet vilken kan

anslutas enligt 2 §.

Efter denna omredigering av första stycket innehåller andra stycket -—

enligt vad jag har anfört i det föregående och med en mindre redaktionell

jämkning av kommitténs lydelse — undantagsregeln, att utrymme får tas i

anspråk utan fastighetsägarens medgivande även om betydande olägenhet

kan antas uppkomma för fastigheten, om anläggningen fordras för bebyg­

gelse av större omfattning eller annan bebyggelse av väsentlig betydelse

från allmän synpunkt samt anläggningen inte kan utföras på annat sätt utan

att kostnaden ökas avsevärt.

4

§•

Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning för intrång och annan

skada som orsakas av att utrymme för anläggning tas i anspråk.

Kommittén. I överensstämmelse med gängse expropriationsrättsliga prin­

ciper föreslår kommittén bestämmelser i första stycket, att fastighetsägare

är berättigad till ersättning dels för upplåtelse av utrymme till anlägg­

ningen, dels för annat intrång som orsakas fastigheten av anläggningens

utförande eller begagnande och dels för skada som i övrigt uppkommer för

ägaren genom upplåtelsen. Kommittén avser att de vid expropriationslagens

tillämpning utbildade principerna i allmänhet skall komma till användning

vid ersättningens bestämmande. Vissa avvikelser blir emellertid nödvändiga

med hänsyn till att situationen delvis är en annan vid upplåtelse för ända­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 ur 19C>(>

150

mål som är gemensamt för flera fastigheter än vid ianspråktagande enligt

expropriationslagen. Det kan sålunda enligt kommittén i allmänhet inte

komma i fråga att vid ersättningens bestämmande avräkna den nytta som

kan uppkomma för den ersättningsberättigades fastighet till följd av dennas

anslutning till det gemensamma företaget.

Enligt första stycket skall vidare utgå sex procent årlig ränta på ersätt­

ningen. Bestämmelsen står i nära överensstämmelse med vad som gäller på

vissa närbesläktade områden, t. ex. 55 § expropriationslagen och 19 § lagen

om allmänna vägar. I likhet med sistnämnda bestämmelse räknar förslaget

räntan från den dag då utrymmet tas i anspråk. Utgångspunkten för ex­

propriationslagens ränteberäkning är densamma endast vid förhandstill-

träde. I övrigt hänför den sig till ersättningens förfallodag. Kommitténs

ståndpunkt är betingad av bestämmelsen i förslagets 37 § första stycket, en­

ligt vilken beslut om anläggningens inrättande förfaller, om ersättningen

inte har erlagts inom ett år efter det beslutet vunnit laga kraft. Så länge

själva ersättningsfrågan är svävande, bör enligt kommittén inte heller den

tilläggsförpliktelse som skyldigheten att utge ränta innebär inträda. Den er-

sättningsberättigade markägaren torde i regel inte lida någon förlust genom

att han nödgas behålla rådigheten över utrymmet under en större eller

mindre del av den tid då frågan om anläggningsföretagets inrättande allt­

jämt är svävande. Är fastigheten bebyggd, torde ägaren oftast kunna fort­

sätta att utnyttja den till dess utrymmet faktiskt tas i anspråk. Och är mar­

ken obebyggd, synes han i normala fall knappast hysa något intresse för

att göra sådana investeringar i fastigheten som krävs för att denna skall

ge något större ekonomiskt utbyte, innan det har blivit slutligen avgjort om

utrymmet skall tas i anspråk eller inte.

Kommittén framhåller vidare, att en upplåtelse med därav föranledda

olägenheter i hög grad kan drabba även andra rättsägare i fastigheten, t. ex.

innehavare av nyttjanderätt eller servitut. I överensstämmelse med expro­

priationslagen innehåller andra stycket, att sådan rättsägare äger samma

rätt till ersättning och ränta som enligt första stycket tillkommer fastig­

hetsägaren. Självständigt anspråk på ersättning som avses här tillkommer

endast innehavare av nyttjanderätt, servitut och liknande rättigheter, me­

dan däremot innehavare av sakrättsligt skyddad fordringsrätt är hänvisad

till gottgörelse ur den ersättning som tillkommer markägaren (36 §).

För tydlighets skull erinrar kommittén om att ersättningsreglerna inte

omfattar andra fastigheter än sådana som blir föremål för upplåtelse enligt

3 §. Uppkommer till följd av anläggningsföretaget skada på annan fastighet,

kan gottgörelse utgå enligt vanliga grannelagsrättsliga regler.

Remissyttrandena. Kommitténs ståndpunkt, att endast företräda­

re för fastighet som blir föremål för upplåtelse är

berättigade till ersättning, kritiseras av några remissinstanser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

151

överlantmätaren i Jönköpings län anser att ersättning bör utgå även för

intrång på annan fastighet, som berörs av anläggningen, och för skada som

kan uppkomma för fastighetens ägare. Även överlantmätaren i Gävleborgs

län finner det betydligt mera praktiskt, om samtliga ersättningsanspråk som

orsakas av en anläggning kunde regleras i ett sammanhang enligt den före­

slagna lagens regler. Av samma mening är Svenska kommunaltekniska för­

eningen, som anser den föreslagna ordningen böra tillämpas endast i den

mån oförutsedda skador inträffar under arbetet med företaget.

Expropriationsutredningen anför däremot, att ägare av helt utomstå­

ende grannfastighet inte bör kunna med stöd av 4 § i förslaget göra gäl­

lande anspråk på intrångsersättning till följd av anläggningens drift. Efter­

som författningstexten kan ge utrymme för en häremot stridande tolkning,

bör enligt utredningen ordalagen jämkas något.

Svea hovrätt anmärker, att paragrafens avfaltning inte ger någon led­

ning för bedömning av frågan efter vilka normer ersätt­

ning för upplåtelse av utrymme skall beräknas. Att

de vid expropriationslagens tillämpning utbildade principerna skall kom­

ma till användning med vissa avvikelser bör enligt hovrätten komma till

uttryck i lagtexten (jfr 137 § byggnadslagen). Stadskollegiet i Stockholm

finner det lämpligt att ta upp en bestämmelse motsvarande 7 § expropria­

tionslagen eller en uttrycklig hänvisning till detta lagrum. Sveriges fas­

tighetsägareförbund ifrågasätter likaledes, om inte särskild hänvisning

bör göras till tillämpliga bestämmelser i expropriationslagen eller, om lag­

tekniska svårigheter möter däremot, om det inte bör anges att ersätt­

ningen skall prövas enligt grunderna i nämnda lag.

I fråga om möjligheten att vid ersättningens bestämmande avräkna

nytta från skada finner stadskollegiet i Stockholm inte något tydligt sam­

manhang mellan å ena sidan det av kommittén gjorda uttalandet, att situa­

tionen här delvis är en annan än vid ianspråktagande enligt expropria­

tionslagen, därför att fråga är om upplåtelse för ändamål som är gemen­

samt för flera fastigheter, och å andra sidan den därav dragna slutsatsen,

att kompensation för nyttan i allmänhet inte kan komma i fråga. Enligt

kollegiets mening bör snarare föreskrifterna i 2 § första och andra styc­

kena om anläggningens synnerliga vikt eller fördel för fastighet föran­

leda slutsatsen, att sådan kompensation i regel kommer i fråga för fas­

tighet, som är ansluten till anläggningen. Hur därmed än kan förhålla

sig, bör ersättningsfrågan inte överlämnas åt rättstillämpningen med de

knapphändiga motivuttalanden soin förekommer i betänkandet.

Beträffande utgångspunkten för beräkning av ränta på­

pekar Svea hovrätt, alt sakägaren har möjlighet att indriva ersättningen

så snart denna har förfallit till betalning. Han bör då inte heller gå miste

om ränta för tid varunder huvudmannen eller samfälligheten har försum­

mat att utge ersättningen. Skulle sakägaren avstå från att göra anspråk på

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

152

ersättning torde därav självfallet följa att ränta inte heller skall utgå.

Eftersom ersättning skall erläggas inom tre månader från det att an-

läggningsbeslutet har vunnit laga kraft (36 §), bör enligt hovrätten skyldig­

het att betala ränta inträda sedan denna tid har förflutit, jfr 48 och 55 § g

expropriationslagen. Samma utgångspunkt för ränteberäkningen förordas av

lagberedningen.

Departementschefen. I överensstämmelse med vad som gäller vid expro­

priation bör som kommittén har förordat endast intrång och skada på den

fastighet i vilken utrymme för anläggningen tas i anspråk grunda rätt till

ersättning enligt den föreslagna lagen. Ett förtydligande härom synes böra

göras. Jag förordar därför att första stycket första punkten får den lydelsen

att ägaren till fastighet, i vilken utrymme för anläggning upplåts, är berät­

tigad till ersättning för upplåtelsen och för annat intrång, som orsakas fas­

tigheten genom anläggningens utförande eller begagnande. Angåe‘nde den

närmare innebörden av fastighetsbegreppet i detta sammanhang hänvisar

jag till vad jag anfört under 3 §. I övrigt föreslår jag endast en mindre jämk­

ning i första stycket av huvudsakligen redaktionell natur.

När det gäller ersättningsskyldighetens omfattning delar jag kommit­

téns mening, att vanliga expropriationsrättsliga grundsatser bör komma

till användning. Som kommittén framhåller föranleds vissa modifikationer

bl. a. av att det är fråga om ingrepp i enskilds rätt till förmån för andra

enskildas intressen och, när upplåtelsefastigheten själv ingår i företaget,

av att upplåtelsen tillgodoser ett ändamål som är gemensamt för denna

och övriga fastigheter. I sistnämnda situation är det med hänsyn till att

nyttan är gemensam för de anslutna fastigheterna inte skäligt att, enligt

expropriationslagens princip om avräkning av nytta från skada, reducera

ersättningsbeloppet enbart med den nytta som tillkommer upplåtelsefastig­

heten. Genom att i stället oreducerad ersättning utgår från samtliga anslut­

na fastigheters ägare kommer nyttan att slås ut på dessa efter vanliga för-

delningsnormer. Även i övrigt torde vissa avvikelser från vad som gäller

i fråga om expropriationsersättning vara påkallade. Det bör kunna över­

lämnas åt rättstillämpningen att med beaktande av lagstiftningens syfte

och funktion ta ställning till frågan i vad mån avvikelser från de expro­

priationsrättsliga principerna är motiverade.

Den rätt till ränta på ersättningsbeloppet som föreslås har främst sin

grund i att den fastighetsägare som berörs av upplåtelsen eller annan ersätt-

ningsberättigad bör ha ersättning för den förlust som drabbar honom ge­

nom att han efter det att utrymmet har tagits i anspråk inte längre äger

disponera över egendomen som förut. Före ianspråktagandet kan han i re­

gel utnyttja egendomen på huvudsakligen samma sätt som tidigare och tor­

de då inte böra äga uppbära ränta. I överensstämmelse härmed synes den

av kommittén föreslagna utgångspunkten för ränteberäkningen böra följas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

153

Flertalet remissinstanser har också stannat för denna lösning. Att som för­

ordas i ett par yttranden låta ränta utgå redan från för fallodagen, fastän

tillträde ännu inte har skett, synes vara mindre tilltalande med hänsyn även

till att det vid nämnda tidpunkt är ovisst om upplåtelsen alls kommer till

stånd.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket om rätt

till ersättning för innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt har

inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Jag vill också ansluta mig

till förslaget i denna del. Bestämmelsen avser innehavare av nyttjanderätt,

servitut och liknande rättigheter men däremot inte innehavare av fordran

för vilken fastigheten svarar. Sistnämnda rättighetshavare äger enligt 36 §

erhålla gottgörelse ur den ersättning som tillkommer fastighetsägaren.

De rättighetshavare som avses här är desamma som de vilka enligt 8 §

tredje stycket andra punkten äger föra talan vid förrättningen. För att ut­

märka att fråga är om andra rättighetshavare än innehavare av fordrings-

inteckning eller annan rättighet till betalning ur fastigheten har kommittén

här liksom i 8 § valt uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt», ett uttryck som förekommer på åtskilliga håll i lagstiftning­

en. Expropriationsutredningen har gjort anmärkning häremot och anfört,

att uttrycket »särskild rätt» torde inbegripa även fordringsrätt som häftar

vid fastigheten på grund av inteckning eller av annan anledning. Det är rik­

tigt, att uttrycket »särskild rätt» förekommer i expropriationslagen i sådan

mera vidsträckt betydelse. Med hänsyn härtill kan möjligen någon oklar­

het vara förenad med uttrycket »nyttjanderätt eller annan särskild rätt».

Jag förordar därför att sistnämnda uttryck här och i 8 § ersätts med ut­

trycket »annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

5 §•

I paragrafen ges vissa allmänna riktlinjer för det sätt på vilket en ge-

mensamhetsanläggning skall planläggas och utföras.

Kommittén. Kommittén anser det tillräckligt alt i lagtexten ange en all­

män grundsats till ledning för frågans bedömning. Delvis efter förebilder

i närbesläktad lagstiftning stadgas sålunda i paragrafens första punkt,

att anläggning skall förläggas och utföras på sådant sätt att ändamålet

med den kan utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet.

Ett specialfall inträffar när det, utan att överdimensionering skall före­

tas enligt 2 § andra stycket, kan väntas att nya fastigheter kommer alt in­

träda och det anses vara en fördel att redan vid anläggningens utföran­

de vidta vissa åtgärder som kan underlätta en senare utvidgning. Som

exempel nämns, att en parkeringsanläggning som utförs helt inom en

fastighets gränser kan väntas bli utsträckt senare, så att det blir nödvän­

digt att ta i anspråk även mark tillhörande fastighet, vilken genom en

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

brandmur skiljs från förstnämnda fastighet. Om muren redan vid par-

keringsanläggningens tillkomst utförs så, att den lätt kan öppnas i sam­

band med den tänkta utvidgningen av anläggningen, kan vissa mer­

kostnader undvikas. En sådan åtgärd torde i allmänhet inte kunna om­

fattas av det ändamål anläggningen skall främja för redan anslutna fastig­

heter. Med hänsyn till kostnaderna för åtgärden torde därför för dess

tillåtlighet fordras en komplettering av den allmänna regeln om sättet för

anläggningens utförande. Av samma skäl bör skyldigheten att genom

sådan åtgärd förbereda en kommande utbyggnad hållas inom tämligen

snäva gränser. Enligt kommitténs mening är åtgärden egentligen inte

motiverad i andra fall än när den är jämförelsevis enkel att vidta i sam­

band med anläggningens byggande och dessutom inte föranleder annat

än obetydlig merkostnad.

Enligt det anförda föreslår kommittén en tilläggsbestämmelse enligt

vilken det även må vidtas åtgärd till underlättande av framtida tillbygg­

nad eller ökat utnyttjande av anläggningen, om av åtgärden föranledd

merkostnad är endast ringa. Eftersom syftet bara är att underlätta en ut­

vidgning i framtiden dras en gräns mot det i 2 § andra stycket behand­

lade fallet att anläggningen bör utbyggas i ett sammanhang. Bestämmel­

sens avfattning medger ett visst mått av diskretionär prövning. Frågan

huruvida en merkostnad är ringa bör bedömas inte bara med hänsyn

till kostnadens absoluta belopp utan även i jämförelse med totalkost­

naden för anläggningen och — framför allt — i förhållande till de för­

delar som åtgärden kan antas medföra.

Kommittén påpekar, att paragrafen är avsedd att tillämpas inte bara av

förrättningsmannen utan även efter förrättningens slutförande av sakägar­

na själva. I den mån frågan inte har blivit föremål för överenskommelse

mellan dem, anger regeln på vilket sätt förrättningsresultatet skall omsättas

i praktiken.

Remissyttrandena. Beträffande den i andra punkten upptagna förutsätt­

ningen, att åtgärd för underlättande av framtida tillbyggnad eller ökat ut­

nyttjande av anläggningen får föranleda endast ringa merkostnad, fram­

håller lagberedningen, att det är önskvärt att denna begränsningsregel görs

mindre stelt bunden till merkostnadens faktiska belopp. Beredningen på­

pekar även, att frågan om överdimensioneringen har ett nära samband med

frågan vilken värderingsnorm som skall tillämpas enligt 41 §.

Departementschefen. Den i första punkten angivna principen för det sätt

på vilket anläggningen skall förläggas och utföras har motsvarigheter i an­

nan närbesläktad lagstiftning och bör inskrivas även i förevarande lag.

Med anledning av lagberedningens invändning mot andra punkten vill

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

155

jag erinra om kommitténs uttalande, att frågan huruvida en merkostnad är

ringa bör bedömas inte bara med hänsyn till kostnadens absoluta belopp

utan även i jämförelse med totalkostnaden för anläggningen och i förhål­

lande till de fördelar som åtgärden kan antas medföra. Enligt min mening

ger den föreslagna lydelsen tillräckligt utrymme för en fri bedömning. Från

nämnda synpunkt torde därför inte föreligga någon anledning till ändrad

lydelse. Jag föreslår endast en redaktionell jämkning. Den av beredningen

berörda värderingsnormen i 41 § återkommer jag till vid behandlingen av

sistnämnda paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

6

§■

Paragrafen innehåller de grundläggande bestämmelserna om den bi-

dragsplikt som åvilar fastighetsägarna. När samfälligheten är organiserad

som juridisk person tas bidragen ut genom uttaxering enligt bestäm­

melser i 25 §. Det sker genom att styrelsen upprättar debiteringslangd och

på samfällighetsstämma ger fastighetsägarna del därav. Det belopp som

upptagits i debiteringslängden tas därefter ut hos fastighetsägarna ge­

nom styrelsens försorg. Som har framgått av den allmänna motiveringen

har säkerhet för att fastighetsägarna fullgör sin bidragsskyldighet ansetts

böra skapas genom särskilda bestämmelser om att fastigheterna skall

svara för bidragen. Sådana bestämmelser har i kommitténs förslag tagits

upp i den särskilda lagen om förmånsrätt för fordringar enligt nu före­

varande lag om vissa gemensamhetsanläggningar. Enligt dessa bestäm­

melser äger samfälligheten för tillskott som fastighetsägarna skall utge

på grund av uttaxeringen samma förmånsrätt som enligt 17 kap. 6 §

handelsbalken tillkommer enskild ränteägare för avgäld av fast egendom.

Den särskilda lagen föreskriver vidare vissa gränser för förmånsrätten i

fråga om det belopp intill vilket förmånsrätten får åtnjutas i varje sär­

skild fastighet och den tid under vilken det får ske. Dessa bestämmelser

om förmånsrättens gränser har i departementsförslaget fått sin plats i

förevarande 6 § bland övriga grundläggande bestämmelser om bidrag till

anläggningen. I redaktionellt hänseende har det medfört, att bestäm­

melserna om själva bidragsskyldigheten, vilka upptagits i första och

andra styckena av 6 § i kommitténs förslag, förts samman till ett första

stycke i paragrafen och bestämmelserna om förmånsrättens gränser tagits

in som ett andra stycke. Som tredje stycke följer därefter bestämmelser

motsvarande dem i tredje stycket av kommitténs förslag.

Kommittén. Kommittén föreslår att bidragsskyldigheten skall fullgöras

genom penningbidrag och diskuterar närmare frågorna, vilka fastighctei

bidragsskyldigheten bör åligga och hur ansvaret skall fördelas mellan dem.

Beträffande den förstnämnda frågan finner kommittén det ligga i sakens

156

natur, alt ansvaret bör åvila alla de fastigheter som är anslutna till anlägg­

ningen men inte fastighet som står utanför. I enlighet därmed föreslår kom­

mittén i paragrafens första stycke en bestämmelse, att ägarna till de fas­

tigheter som är anslutna till anläggningen skall gemensamt bidra till de

med företaget förenade kostnaderna.

Angående fördelningen av kostnaderna är enligt kommittén två huvud­

lösningar tänkbara. Enligt den ena tas kostnaderna ut efter en mera sche­

matiskt angiven regel, som grundas på de olika fastigheternas på förhand

uppskattade, inbördes relationer med avseende på företaget. Den andra

möjligheten innebär, att fördelningen sker på grundval av en i efterhand

gjord mätning av varje fastighets faktiska utnyttjande av anläggningen un­

der viss tidsperiod till vilken kostnaderna kan hänföras. Bägge metoderna

har både fördelar och nackdelar. Metoden att lägga det verkliga tillgodogö­

randet till grund för bedömandet kan leda till det mest rättvisa resultatet

men kan i vissa fall motverka önskemålen att göra en fastighets anslutning

effektiv och är i andra fall över huvud inte möjlig att tillämpa. En mera

schematisk regel, som bygger på beräkningar i förväg, är därför oundviklig

i många fall och kan även annars vara att föredra. Kommittén eftersträvar

en reglering, som ger utrymme åt båda metoderna för att åstadkomma eu

kostnadsfördelning, som medför det med hänsyn till varje särskilt företag

mest skäliga resultatet.

Etter redogörelse för de fördelningsnormer som har kommit till använd­

ning i lagstiftningen på angränsande rättsområden och i de samverkansfall

som på grund av avtal förekommer utanför speciallagstiftningen anför kom­

mittén att en fördelningsnorm som bygger på fastighetstaxeringen kan läm­

nas ur räkningen. Övriga tänkbara möjligheter är i stort sett att hänföra

till två grunder, antingen fastigheternas nytta (båtnad) av gemensamhets-

anläggningen eller deras beräknade användning av den. Att nyttan och den

beräknade användningen uppfattas som skilda grunder framgår enligt kom­

mittén exempelvis av bestämmelsen i 11 § lagen om enskilda vägar enligt

vilken den beräknade användningen gäller som huvudregel, medan nyttan

utgör maximeringsnorm. Med det resonemang som ligger till grund för

nämnda bestämmelse skulle det enligt kommittén ligga nära till hands att

låta nyttan vara avgörande för fördelningen av anläggningens byggnads-

kostnad och låta den beräknade användningen bestämma fördelningen av

utgifter för underhåll och drift. Det är emellertid enligt kommittén angelä­

get att undvika en differentiering av fördelningsnormen med hänsyn till

skilda slags kostnader. En enhetlig fördelningsnorm bör eftersträvas som

i huvudsaklig överensstämmelse med både nyttan och den beräknade an-

\ändningen ger uttryck för tanken, att kostnadsfördelningen bör ske enligt

vad som är skäligt med hänsyn till den betydelse gemensamhetsanläggning-

en har för varje ansluten fastighet. Mot användningen av begreppet nvtta

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

157

talar enligt kommittén den särskilda innebörd begreppet har kommit alt fä

i rättstillämpningen på närbesläktade områden. Vidare har varken nyttan

eller den beräknade användningen tillräckligt omfattande innebörd för att

täcka samtliga fall som kan uppkomma enligt kommitténs förslag.

Kommittén anser i stället övervägande skäl tala för att fördelningen

grundas på det faktiska behov som varje fastighet kan beräknas få av an­

läggningen. Den av kommittén föreslagna huvudregeln i andra stycket om

fördelningen lyder därför, att bidragsskyldigheten fördelas mellan fastig­

heterna efter vad som prövas skäligt med hänsyn till deras beräknade be­

hov av anläggningen. Innebörden är, att det efter ett objektivt bedömande

skall avgöras, i vilken omfattning fastigheten beräknas behöva tillgång till

anläggningen. Regeln ansluter i praktiken nära till en fördelning efter nyt­

ta och torde i de flesta fall ge väsentligen samma resultat som en sådan

fördelning. Vid förrättningen skall bestämmas särskilda andelstal för samt­

liga deltagande fastigheter (16 § andra stycket). Senare inträffande om­

ständigheter som berör fastigheten skall i princip inte beaktas. Om de med­

för en mera stadigvarande förändring av behovet, kan de dock utgöra an­

ledning till omprövning av fördelningsfrågan vid ny förrättning.

Den andra metoden, som innebär fördelning av bidragsskyldigheten efter

det verkliga tillgodogörandet, torde enligt kommittén komma till användning

endast vid vissa typer av anläggningar, där det över huvud är möjligt att

göra en mätning av varje fastighets utnyttjande, t. ex. vid värmeanläggning­

ar, parkeringsanläggningar och tvättstugor. I fråga om trafikleder, lekplat­

ser, invallningar och liknande anläggningstyper torde däremot av praktiska

skäl vara uteslutet att bestämma i vilken utsträckning varje deltagande fas­

tighet har tagit anläggningen i bruk.

Kommittén anser även andra omständigheter kunna föranleda, att sist­

nämnda fördelningsnorm i många fall ter sig mindre lämplig än en schema­

tisk regel som tar sikte på det i förväg beräknade behovet. Eftersom konsta­

terandet av det verkliga tillgodogörandet oftast inte kan göras förrän kost­

naden har uppstått och fordran därpå förfallit till betalning, kan tillväga­

gångssättet inte komma till användning i sådana fall då medel inte finns till­

gängliga för att täcka kostnaden. Man förlorar också den förenkling som

det innebär att slippa bestämma utnyttjandet i efterhand.

Möjligheterna att fördela kostnaderna efter det verkliga tillgodogörandet

måste enligt kommittén underkastas ytterligare begränsningar för att för­

hindra att reglerna om anslutningstvång kringgås. Detta tvång, som väsent­

ligen tar sig uttryck i en skyldighet att bidra till företagets kostnader, skulle

förlora i betydelse, om det var möjligt att undgå denna skyldighet genom

att underlåta att begagna anläggningen. Kommittén söker därför på lämp­

ligt sätt inskränka möjligheterna att fördela kostnaderna på grundval av

mätning i efterhand. Regeln om fördelning på denna grund begränsas enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1066

158

förslaget till att avse endast underhålls- och driftskostnader. I fråga om

byggnadskostnaden, som även innefattar bl. a. ersättning för upplåtet ut­

rymme till anläggningen, föreslås däremot fördelning efter andelstal.

Huruvida en regel om fördelning efter det verkliga utnyttjandet bör be­

gränsas även av andra skäl är enligt kommittén en fråga, som inte bör un­

derkastas detaljreglering utan får avgöras på grundval av ett allmänt lämp-

lighetsövervägande med hänsyn till omständigheterna vid varje särskilt

företag. Detta kan leda till att regeln görs tillämplig på enbart underhålls-

eller enbart driftskostnaden eller till viss del på båda.

Som undantag från huvudregeln om fördelning efter fasta andelstal fö­

reslår kommittén bestämmelsen att, om det genom mätning eller på lik­

nande sätt kan bestämmas i vilken omfattning anläggningen under viss tid

har utnyttjats för varje fastighet, på nämnda tid belöpande underhålls- och

driftskostnad må i den mån så finnes lämpligt täckas genom särskilda bi­

drag motsvarande varje fastighets sålunda bestämda utnyttjande av anlägg­

ningen. Att avgöra i vilka fall bestämmelsen skall komma till användning

är enligt kommittén i första hand anförtrott sakägarna själva, dock med

den begränsning som följer av att samfällighets beslut som inte står i över­

ensstämmelse med lagens regler kan förklaras ogiltigt efter prövning vid

domstol.

Av vad jag tidigare har anfört framgår, att kommittén föreslår särskilda

bestämmelser om förmånsrätt för tillskott som skall utges av fastighets­

ägarna på grund av uttaxering enligt 25 §, motsvarande 26 § i kommit­

téns förslag. Som också redan framgått anser kommittén, att denna för­

månsrätt bör vara underkastad vissa begränsningar i fråga om omfatt­

ning och varaktighet. Förmånsrätten skall sålunda i varje särskild fas­

tighet få åtnjutas till belopp, som har angivits i meddelat anläggnings-

beslut och befunnits motsvara vad som belöper på fastigheten av den

beräknade kostnaden för anläggningens utförande. Vidare får förmåns­

rätt inte göras gällande längre än den genom beslutet fastställda tid under

vilken anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat. Förmånsrätten avser såväl primärt som subsidiärt

ansvar för tillskott till samfälligheten. Härav följer bl. a. att de fastställda

maximibeloppen inte får överskridas ens vid utkrävande av delägares

subsidiärt solidariska ansvar enligt 26 §, motsvarande 27 § i kommitténs

förslag.

Inskränkningarna i förmånsrätten tar närmast sikte på det fall då över­

enskommelse mellan delägarna inte kan uppnås i frågan och denna därför

måste regleras i lagen. Föreligger överenskommelse om att samfällighetens

bidragsfordringar inte skall vara förenade med särskild förmånsrätt eller

att de skall utgå med förmånsrätt i mindre omfattning än som följer av

lagens regler, saknas enligt kommittén anledning att frånkänna överens­

kommelsen verkan för framtiden. Men kommittén menar att något hinder

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

159

inte heller bör föreligga mot att delägarna med verkan för framtiden

kommer överens om att förmånsrätt skall åtnjutas i större omfattning än

lagen anger. De invändningar som kan resas däremot med hänsyn till

tredje mans berättigade anspråk på rättsskydd är inte av principiellt an­

nan karaktär än de som gäller andra frågor rörande vilka frivillig upp­

görelse med sakrättslig effekt är tillåten. Att kommittén sålunda anser en

vidsträckt dispositionsfrihet böra råda även i fråga om förmånsrätten

kommer till uttryck i 16 och 17 §§ i förslaget. Det högsta belopp och den

längsta tid för vilka förmånsrätt får åtnjutas i varje fastighet skall be­

stämmas vid förrättningen och enligt 16 § tas upp i anläggningsbeslutet.

Till följd därav kan de också bli föremål för överenskommelse enligt 17 §

med därav följande prövning av dess innehåll med hänsyn till intecknings-

havares och därmed jämställda rättsägares intressen.

Kommittén behandlar därefter frågan om bidragsskyldighetens fullgöran­

de i samband med att ansluten fastighet byter ägare, överlåtare och för-

värvare kan visserligen genom avtal bestämma vem av dem som slutligt

skall svara för bidraget, men deras överenskommelse kan enligt kommittén

inte gälla i förhållande till samfälligheten. Såvitt angår exekutiv försäljning är

frågan enligt kommittén löst genom 134 § utsökningslagen. Enligt detta lag­

rum är egendomen när köparen har fullgjort sin betalningsskyldighet, i hans

hand fri från ränta, utskyld eller annan för egendomen utgående avgift, som

har förfallit till betalning före försäljningsdagen. Även vid annan överlåtelse

anser kommittén bidragsfordringens förfallodag böra vara avgörande. Det kan

emellertid enligt kommittén vara tveksamt om förfallodagen skall jämföras

med tidpunkten för äganderättsövergången eller med tillträdesdagen. I nära

överensstämmelse med vad som gäller enligt exempelvis 5 § fjärde stycket

lagen om enskilda vägar och 25 § andra stycket lagen om allmänna vatten-

och avloppsanläggningar anser kommittén den avtalade tillträdesdagen böra

markera gränsen mellan gammal och ny ägares skyldigheter. I enlighet där­

med föreslår kommittén som tredje stycke i paragrafen bestämmelsen att,

om fastighet överlåts annorledes än genom inrop på exekutiv auktion, nye

ägaren inte svarar för bidrag som har förfallit till betalning innan han skall

tillträda fastigheten, om annat ej följer av 27 § andra stycket i förslaget.

Undantaget är betingat av det subsidiärt solidariska ansvar som åvilar del­

ägare enligt 27 § andra stycket och innebär, att detta ansvar inte får aktua­

liseras innan det har konstaterats att brist uppstått även hos den nye äga­

ren. I denna särskilda situation svarar denne alltså även för belopp som har

förfallit till betalning före tillträdesdagen. Ansvaret är dock begränsad till

bidrag som har förfallit till betalning inom ett år före tillträdesdagen och

som inte skall utgå med särskild förmånsrätt i fastigheten.

Remissyttrandena. 1 fråga om bidragsskyldighetens fördel­

ning enligt huvudregeln uttalar stadskollegiet i Stockholm, att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S år 19 ti ti

160

själva verket inte det rent faktiska behovet utan ett på mer eller mindre

bärkraftiga grunder uppskattat behov blir vägledande för andelstalet och att

skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och det rent faktiska be­

hovet många gånger kan vara ej obetydligt. Det kan då, menar kollegiet,

framstå som tveksamt om det för gemensamhetsanläggningar bör införas eu

ny princip för kostnadsfördelningen. I stället för att förlita sig på möjlighe­

ten att ändra andelstalet synes en mera varaktig grund för detta böra efter­

strävas. Kollegiet anser, att av betänkandet inte framgår annat än att nyttan

är den lämpligaste grunden för att uppnå en sådan varaktighet och att den

också synes möjliggöra en mera rättvis beräkning av de belopp som senare

tillkommande fastighetsägare skall erlägga vid inträde i samfällighet.

Frågan i vilka fall bidragsskyldighetens fördelning efter det

faktiska utnyttjandet av anläggningen skall kunna påkallas be­

rörs i ett par yttranden. Svea hovrätt framhåller, att det inte finns några

garantier för att en minoritet av fastighetsägare kan genomdriva en fördel­

ning efter det faktiska utnyttjandet ens om denna metod objektivt sett är

synnerligen lämplig. I allt fall om bestämmelserna i 2 § om överdimensione­

ring skulle lagfästas, synes det hovrätten ofrånkomligt att någon form av

minoritetsskydd införs i detta hänseende. Vid förrättningen bör enligt hov­

rättens mening kunna prövas, om denna metod kan användas beträffande

underhålls- och/eller driftskostnader, varefter ett visst mindretal fastis-

hetsägare ges rätt att kräva tillämpning av metoden. Lagberedningen erin­

rar om att enligt kommitténs motiv avgörandet av frågan, i vilka fall den

faktiska användningen skall bestämma underhålls- och driftskostnaden, är

anförtrott sakägarna. Samfällighetsbeslut som inte står i överensstämmelse

med lagens regler skall emellertid kunna förklaras ogiltigt av domstol. Med

den vaga formulering stadgandet har fått torde enligt beredningen delägares

möjlighet att erhålla ändring i ett av samfälligheten fattat beslut vara syn­

nerligen begränsad. I många fall — främst i fråga om anläggningar av den

typ där driftskostnaden står i nära relation till den faktiska förbrukningen,

t. ex. värme- och varmvattencentraler — kan det uppenbarligen vara lämp­

ligt, att åtminstone sådan kostnad fördelas efter en erfarenhetsmässigt be­

räknad normalförbrukning. Det kan t. o. m. framstå som direkt obilligt, att

driftskostnaden fördelas efter andelstalet. Sålunda torde, fortsätter bered­

ningen, ägaren av en fastighet som har anslutits enligt 2 § andra styeket

normalt inte böra behöva bidra till kostnaden för t. ex. eldningsolja för en

värmeanläggning innan anläggningen är till faktisk båtnad för hans fastig­

het. Enligt beredningens mening bör därför i stadgandet utsägas att, om det

genom mätning eller på erfarenhet grundad uppskattning kan beräknas i

vilken omfattning anläggningen under viss tid utnyttjas för varje fastighet,

den på samma tid belöpande underhålls- och driftskostnaden skall, om inte

särskilda skäl är däremot, täckas genom särskilda bidrag motsvarande varje

fastighets sålunda beräknade utnyttjande av anläggningen. Det bör enligt be-

Kungl. M(tj:ls proposition nr 128 år W66

161

redningen ankomma på förrättningsmannen att i anläggningsbeslutet ange,

om kostnaderna skall fördelas på detta sätt. Därvid bör också normerna för

beräkningen bestämmas. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna infö­

ras i 16 § sista stycket. Stadgandet i 6 § andra stycket andra punkten bör

självfallet få tillämpas, även om förrättningsmannen inte har föreskrivit

något därom i anläggningsbeslutet men det längre fram skulle visa sig att

mätning eller uppskattning kan ske.

Enligt beredningens mening bör inte — som andra punktens formule­

ring närmast ger vid handen — en förutsättning för tillämpningen vara, att

en exakt bestämning av det faktiska utnyttjandet kan ske, utan en upp­

skattning efter erfarenhetsmässigt uppställda normer bör kunna godtas.

I fråga om möjligheterna för delägarna att komma överens om att för­

månsrätt skall åtnj utas i större omfattning än lagen anger framkom­

mer kritiska synpunkter i ett par yttranden. Sålunda finner Svea hovrätt,

att denna möjlighet inte framgår av förmånsrättslagens text och att en så

viktig fråga bör regleras i nämnda lag. Hovrätten anser kommitténs stånd­

punkt i denna fråga inte heller vara sakligt tillfredsställande. Visserligen

skall överenskommelsens innehåll prövas med hänsyn till inteckningsha-

vares och därmed jämställda rättsägares intressen. Det måste emellertid

för rättsägarna eller förrättningsmannen vara svårt att bedöma verkningar­

na av förmånsrätten på längre sikt. Risk föreligger också att sakägarna

kommer överens om förmånsrätt för större belopp än lagen medger i avsikt

att tillskapa säkerhet för ovidkommande kredit. Är sakägarna överens, mö­

ter det i regel inte heller några svårigheter för dem att ordna säkerhet ge­

nom inteckningar. Sakägarna bör därför inte tillåtas att överenskomma om

större omfattning av förmånsrätten än lagen anger. Ett undantagsstadgande

av detta innehåll krävs i 17 § i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

Uppfattningen delas av lagberedningen.

Beredningen anser vidare att bestämmelserna om gränser för förmåns­

rättens utövning hör till de föreskrifter om förrättningen som bör tas upp i

lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I förmånsrättslagen bör enligt

beredningen, såvitt nu är i fråga, endast anges att förmånsrätt i varje sär­

skild fastighet får åtnjutas till belopp och för tid som har angivits i anlägg-

ningsbeslut.

Angående den föreslagna regeln i tredje stycket om bidragsskyldighetens

fullgörande när fastighet byter ägare erinrar lagberedningen,

att bestämmelsen inte är tillämplig, när fastighet förvärvas genom inrop på

exekutiv auktion. Beredningen antar, att kommittén menar att det i sådant

fall följer av 134 § utsökningslagen att köparen inte häftar för bidrag som

förfallit till betalning före försäljningsdagen. Enligt beredningen är det i

sak inte något att erinra mot alt man låter försälj ningsdagen vara avgö­

rande i detta fall. Stadgandet i 134 § utsökningslagen reglerar emellertid en­

ligt sin ordalydelse inte frågan om köparens rent personliga betalningsskyl-

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. .Yr 128

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

162

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1066

dighet. Det är därför enligt beredningen lämpligt att låta den avsedda lös­

ningen komma till direkt uttryck i lagtexten. Beredningen hänvisar i detta

sammanhang till motsvarande regel i 7 kap. 60 § vattenlagen.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första

stycket om skyldighet för de till anläggningen anslutna fastigheternas ägare

att bidra till kostnaderna har inte föranlett erinran under remissbehand­

lingen. En uttrycklig bestämmelse av detta innehåll synes dock inte behöv­

lig. Lagtexten torde kunna ta sikte direkt på kostnadernas fördelning mel­

lan de anslutna fastigheternas ägare. I denna del innehåller kommitténs för­

slag dels en huvudregel, enligt vilken en schematisk fördelning sker efter en

på förhand bestämd fördelningsgrund, och dels en kompletterande regel om

fördelning efter de olika fastigheternas i efterhand konstaterade utnyttjande

av anläggningen.

Som schematisk fördelningsgrund föreslår kommittén fastigheternas be­

räknade behov av anläggningen. Mot denna lösning har i ett remissyttrande

anförts, att det inte som kommittén har tänkt sig är det rent faktiska beho­

vet som blir vägledande utan ett på mer eller mindre bärkraftiga grunder

uppskattat behov och att skillnaden mellan ett sålunda uppskattat behov och

det rent faktiska behovet många gånger kan vara betydande. Den lämpli­

gaste grunden för kostnadsfördelningen anses i stället vara nyttan. Härtill

vill jag säga att varje i förväg gjord beräkning måste bygga på eu schema­

tisk uppskattning. Det gäller också vid en fördelning efter nytta. Mot en regel

om sådan fördelning kan anmärkas, att begreppet nytta inte synes ha en

fullt enhetlig innebörd och inte heller är tillräckligt vidsträckt för att passa

in på alla här uppkommande situationer. Den vanligaste innebörden av be­

greppet — nämligen fastighets båtnad eller värdeökning på grund av an­

läggningen — erbjuder det sålunda vissa svårigheter att tillämpa på sådana

anläggningar beträffande vilka båtnaden inte alltid kan bedömas utan att det

först konstateras i vilken omfattning anläggningen får utnyttjas för fastig­

hetens räkning. Detta gäller i all synnerhet om den sistnämnda frågan såsom

enligt förslaget i princip bör lösas efter samma grund som fördelningen av

bidragsplikten. Jag ansluter mig därför till kommitténs ståndpunkt, att för­

delning av bidragsskyldigheten enligt huvudregeln skall ske med ledning av

eu på objektiva grunder gjord uppskattning av de olika fastigheternas be­

hov av anläggningen. Att behovet inte behöver uppskattas annat än i rela­

tiva tal betyder inte att en fastighetsägare saknar skydd mot att tvingas

erlägga högre bidrag än som svarar mot företagets absoluta nytta för hans

fastighet. Ett sådant skydd ligger i 2 §, enligt vilken fastigheten inte kan

anslutas mot ägarens vilja, om bidragsskyldigheten får sådan omfattning att

anläggningen inte kan anses vara av synnerlig vikt för fastigheten.

Mot den föreslagna bestämmelsen om fördelning efter det verkliga ut­

nyttjandet har inte heller gjorts erinringar som föranleder jämkning av för­

163

slaget. Med hänsyn till att bestämmelsen avser högst skiftande situationer

kan förutsättningarna för dess tillämpning knappast anges närmare än som

har skett och ett lämplighetsövervägande inte heller undvaras. Vad kommit­

tén har utvecklat till stöd för förslaget talar enligt min mening mot att som

det har föreslagits från något håll under remissbehandlingen ge ett generellt

företräde för principen om fördelning efter det verkliga utnyttjandet, när

sådan fördelning är tänkbar. Att binda möjligheten till kostnadsfördelning

av förevarande slag genom förrättningsbeslut synes vara en mindre smidig

lösning. Om utvecklingen föranleder önskemål om att övergå till fördelning

enligt huvudregeln, kan nämligen detta inte tillgodoses utan ny förrättning.

Kravet på minoritetsskydd får anses vara skäligen tillgodosett genom de

allmänna reglerna om styrelsens ansvarighet och om klander av beslut på

samfällighetsstämma. Huruvida minoriteten på grund av nämnda regler

skall få till stånd en ändring till sin fördel måste i fråga om förval tnings-

åtgärder i allmänhet självfallet ofta bli beroende av lämplighetsövervä-

ganden. Den här aktuella situationen kan enligt min mening inte anses inta

någon särställning. Inte heller förslagets bestämmelser om överdimensio­

nering av gemensamhetsanläggning föranleder att kommitténs ståndpunkt i

förevarande avseende bör frångås.

Vid beräkning av det faktiska utnyttjandet bör självfallet — liksom då

sådan beräkning f. n. sker vid samverkan på grund av avtal —• komma

till användning metoder, som erbjuder en så säker bedömning som möj­

ligt utan att de fördenskull är onödigt kostnadskrävande. Detta torde

leda till att, som påpekas i ett remissyttrande, erfarenhetsmässigt uppställ­

da normer ofta tillämpas. Att så får ske överensstämmer enligt min upp­

fattning också med den av kommittén föreslagna lagtexten.

Andra stycket innehåller enligt vad jag anfört inledningsvis till paragra­

fen bestämmelser om förmånsrätt i de anslutna fastigheterna enligt lagen

om förmånsrätt för fordringar enligt nu förevarande lag för bidrag till kost­

nader som avses i första stycket. Sådan förmånsrätt får fastställas att gälla

intill visst belopp och under viss längsta tid. I fråga om dessa begränsningar

av förmånsrättens omfattning kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag har

anfört i den allmänna motiveringen. Därav framgår, att förmånsrättsbelop-

pet enligt min mening bör bestämmas så att det i varje fastighet motsvarar

den ökning i fastighetens värde anslutningen beräknas medföra, dock högst

vad som belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggning­

ens utförande. Tiden kan längst avse den tid under vilken anläggningen med

sedvanligt underhåll kan antagas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Det är det belopp och den tid som fastställts vid förrättning enligt lagen och

anges i anläggningsbeslut enligt 16 § som blir bestämmande för förmånsrät­

tens gränser. Med anledning av några detaljanmärkningar under remissbe­

handlingen vill jag anföra ytterligare några synpunkter. Kommittéförslaget

ger utrymme för frivilliga överenskommelser om förmånsrätten i princip

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

164

oberoende av de föreslagna begränsningarna av rättighetens omfattning. Att

detta är möjligt följer av att förmånsrättens gränser skall anges i anlägg-

ningsbeslut och av att sådant beslut under vissa förutsättningar skall grun­

das på överenskommelse. En överenskommelse rörande förmånsrätt har i

princip inte andra verkningar för tredje man än en överenskommelse i nå­

got annat hänseende. Uttalandena i ett par remissyttranden är emellertid

ägnade att föranleda viss försiktighet, när det gäller att avgöra i vad mån

avtal om förmånsrätt skall erhålla sakrättslig verkan. Är det fråga om

uppgörelse, som innebär att förmånsrätt skall åtnjutas i mindre omfattning

än förevarande paragraf medger, saknas anledning att inte låta uppgörelsen

få sakrättsliga verkningar enligt de allmänna reglerna i 17 §. Med hänsyn

till att förmånsrätt före inteckningar inte bör komma i fråga utan tvingan­

de skäl anser jag det emellertid tveksamt om anordningen bör få komma

till användning i större omfattning än som följer av förevarande paragraf.

Något behov härav synes knappast vara för handen, eftersom det i dessa

fall nästan alltid torde vara möjligt att anskaffa säkerhet av konventionellt

slag. Härtill kommer de betänkligheter som kan göras gällande mot att fas­

tighet tillåts bli föremål för en direkt kapitalbelastning, som — med hänsyn

till reglerna om oskadlighetsprövningen — i enstaka fall måhända kan

medföra risk för att vederbörande rättsägare tillskyndas viss, låt vara

obetydlig förlust. Att överenskommelse skall få sakrättsverkan redan när

den befinnes vara väsentligen utan betydelse för tredje mans säkerhet kan

sålunda just i detta hänseende komma att uppfattas som i viss mån stö­

tande. På nu anförda skäl anser jag mig böra föreslå ett förbud mot över­

enskommelse om förmånsrätt i vidare omfattning än som medges enligt

förevarande paragraf. Förslagets 17 § andra stycket torde därför böra

kompletteras med en föreskrift om att överenskommelse inte får läggas till

grund för anläggningsbeslutet om den innebär att förmånsrätten får åtnju­

tas för högre belopp än som motsvarar den ökning av fastighetens värde

anslutningen till anläggningen medför eller som belöper på fastigheten av

den beräknade kostnaden för anläggningens utförande eller under längre

lid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan antas bevara sitt värde

väsentligen oförminskat.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i tredje stycket om betal­

ningsskyldigheten när ansluten fastighet har bytt ägare lämnar det fall att

fastigheten säljs på exekutiv auktion utanför. Kommittén har menat, att

detta fall regleras i 134 § utsökningslagen. Som lagberedningen emellertid

har påpekat i sitt remissyttrande omfattar detta lagrum enligt sin ordalydel­

se inte köparens personliga betalningsskyldighet. I enlighet med vad lagbe­

redningen har förordat torde det böra införas en särskild föreskrift om att

för sälj ningsdagen är avgörande även för den personliga betalningsskyldig­

heten, när fastighet säljs på exekutiv auktion. Jag förordar, att bestämmel­

sen i tredje stycket ändras i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

165

7 §•

Paragrafen innehåller en allmänt hållen regel om hur en gemensam-

hetsanläggning skall brukas.

Kommittén. En reglering av det sätt på vilket en anläggning får utnyttjas

är enligt kommittén naturligen beroende av de faktiska möjligheter som

finns att tillgodogöra sig anläggningar av olika slag. Att meddela enhetliga

bestämmelser för alla företag som faller inom lagens tillämpningsområde är

inte möjligt utan en ingående detaljreglering. En sådan reglering måste

emellertid anses vara mindre önskvärd från skilda synpunkter och skulle

för övrigt knappast kunna göras fullständig. Bestämmelser i själva lagen om

anläggningens utnyttjande anser kommittén väsentligen kunna inskränkas

till att fastslå den allmänna principen, att nyttjandet skall ske i överens­

stämmelse med anläggningens ändamål och de närmare föreskrifter som

meddelas för att vinna detta. Det är uppenbart att detta även innebär, att de

närmare föreskrifterna inte får stå i strid med ändamålet.

Är anläggningens kapacitet otillräcklig för de anslutna fastigheternas

behov, fordras någon form av ransonering för att garantera varje fastighet

ett visst minimiutnyttjande av anläggningen. Kommittén anser en regel

därom påkallad. Enligt paragrafens andra punkt må sålunda i den mån

det anses erforderligt anläggningens utnyttjande för varje ansluten fastighet

begränsas efter vad som prövas skäligt med hänsyn till fastighetens beräk­

nade behov av anläggningen.

Kommittén har även övervägt att av andra skäl begränsa rätten att ut­

nyttja anläggningen. Kommittén diskuterar sålunda närmare möjligheten

att genom avstängning påverka en fastighetsägare som har försummat sin

bidragsskyldighet att fullgöra denna och kommer till att avstängning kan

antas utgöra ett verksamt påtryckningsmedel i fråga om bidrag till anlägg­

ningens underhåll och drift. Bidragen till byggnadskostnaden är däremot

enligt kommittén praktiskt taget helt säkrade genom förmånsrätten för ut­

taxerade belopp och det subsidiärt solidariska betalningsansvaret.

Efter att närmare ha berört frågans behandling i andra sammanhang

anser sig kommittén inte böra uppställa något förbud mot avstängning. Så­

dan åtgärd kan därför enligt kommittén tillgripas i den mån allmänna

rättsgrundsatser medger det. Kommittén erinrar om att möjligheterna att i

praktiken genomföra en avstängning i viss mån är varierande med hänsyn

till varje anläggnings karaktär. Inskränkningar i dessa möjligheter blir

nödvändiga t. ex. när åtgärden innefattar något mera än passivitet från den

avstängandes sida.

Remissyttrandena. Betydelsen av avstängningsmöjligheten un­

derstryks av stadskollegiet i Göteborg. Kollegiet hänvisar till att man i fråga

om värmecentraler har kunnat konstatera stora nackdelar av eu skyldighet

166

att leverera värme till sådana fastigheter vilkas ägare underlåter att betala

fastställda avgifter.

Lagberedningen påpekar, att avstängning inte är tillåten i många fall och

inte utan vidare torde kunna tillgripas, om åtgärden skulle innebära besitt-

ningsrubbning för en fastighetsägare eller hans hyresgäster. Eftersom en

aktsam samfällighetsstyrelse för att undgå skadeståndsansvar torde till­

gripa avstängning endast i klara fall, torde enligt beredningen det praktiska

värdet av avstängningsmöjligheten ofta bli ringa, om inte frågan regleras.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf, som inte

har föranlett några erinringar under remissbehandlingen, ansluter jag mig

till i princip. Jag föreslår en mindre jämkning av andra punkten. Lik­

som kommittén anser jag också, att möjlighet till avstängning bör fin­

nas när en fastighetsägare försummar sin bidragsskyldighet. Denna möj­

lighet, som föreligger utan stöd av särskild föreskrift, är väl inte obegrän­

sad. Frågan torde dock inte böra närmare regleras i detta sammanhang

utan får överlämnas åt praxis.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Förrättning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen skall frågan om att in­

rätta en gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning genom särskild för-

rättningsman. Bestämmelser härom meddelas i 8—20 §§.

8

§■

Denna paragraf innehåller huvudregeln, att frågan huruvida en anlägg­

ning skall inrättas prövas vid förrättning. Vidare innehåller paragrafen be­

stämmelser om vem som äger påkalla förrättning och vem som äger föra

talan vid förrättningen.

Kommittén. Som första stycke i paragrafen föreslår kommittén regeln,

att fråga huruvida anläggning skall inrättas enligt lagen prövas vid för­

rättning i den ordning som föreskrivs i det följande.

Andra stycket innehåller bestämmelser om vem som äger ta initiativ till

förrättning. Sådan rätt tillkommer i första hand ägare till fastighet, som

uppges vara i behov av anläggningen. Av naturliga skäl kan inte fordras

mer än att sökanden själv påstår, att anläggningen tillgodoser ett behov

för hans fastighet. Initiativrätt bör enligt kommittén tillkomma även bygg­

nadsnämnden i orten. Från det allmännas synpunkt är det ofta angeläget,

att en gemensamhetsanläggning kommer till stånd, och en initiativrätt för

det allmänna anses därför ha goda skäl för sig. Med hänsyn till de ända­

mål byggnadsnämnden bär att fullfölja anser kommittén det lämpligt, att

nämnden anförtros uppgiften att utöva initiativrätten. En sådan rätt är av

särskild betydelse i det fall då åtminstone någon ägare inom det aktuella

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

167

området är intresserad av en samverkan men av olika skäl inte är benä­

gen att stå som initiativtagare.

Kommittén påpekar att betydelsen av byggnadsnämndens initiativrätt

är väsentligt inskränkt genom andra regler i förslaget. Nämnden har så­

lunda inte befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot alla

enskilda intressenters önskan (2 § tredje stycket). När förfarandet väl har

påbörjats, har nämnden inte heller någon rätt att föra talan i egentlig me­

ning. Det kan dock ofta vara lämpligt att låta någon representant för

nämnden framföra sina synpunkter vid sammanträde under förrättningen

eller att samråda med nämnden på annat sätt.

Vad därefter angår frågan, vem som skall äga föra talan vid förrätt­

ningen, anser kommittén huvudregeln böra vara, att talerätt tillkommer

ägare till fastighet som saken kan angå. Detta innebär enligt kommittén en

skärpning i förhållande till regeln i andra stycket men överensstämmer

med allmänna grundsatser om saklegitimation, enligt vilka talerätt tillkom­

mer den som är bärare av ett rättsligt skyddat intresse i en aktuell fråga.

Medan det för initiativrätt är tillräckligt att sökanden påstår att hans fas­

tighet är i behov av anläggningen, fordras för talerätt att det på objektiva

skäl kan konstateras en viss sannolikhet för att anläggningsföretaget kom­

mer att beröra den fastighet vederbörande företräder, antingen så att an­

läggningen kan komma att tillgodose fastighetens behov eller så att fastig­

heten kan fordras för anläggningens inrymmande. Att utsträcka kretsen av

taleberättigade till innehavare av mera begränsade rättigheter än ägande­

rätt bör enligt kommittén av olika skäl inte förordas. Det måste enligt kom­

mittén vara till fördel för förrättningshandläggningen att varje fastighet

därvid erhåller endast en företrädare.

Kommittén anser dock, att undantag från huvudregeln måste medges i

fråga om sakrättsägare i fastighet, där anläggningen skall inrymmas. Hu­

vudregeln gäller även här beträffande innehavare av fordringsinteckningar.

Sådana rättsägare äger inte självständig rätt till ersättning för upplåtelse

av utrymme till anläggningen utan erhåller i stället gottgörelse ur den er­

sättning som tillkommer fastighetsägaren. Däremot bör enligt kommittén

nyttjanderättshavare, servitutshavare och liknande rättsägare, vilka har en

självständig rätt till ersättning, inte förvägras att uppträda som sakägare

vid förrättningen för att bevaka sin rätt. Deras talerätt är emellertid inte

begränsad till ersättningsanspråk. Synpunkter från dessa rättsägare kan

vara av stor betydelse även när det gäller anläggningens lokalisering och

upplåtelsens omfattning. Å andra sidan bör talerätten inte sträcka sig längre

än det intresse som uppbär den. Är t. ex. en nyttjanderätt begränsad till

en mindre del av fastighet, bör rättighetshavarens befogenhet att föra ta­

lan vid förrättningen vara beroende av att nyttjanderättens utövning på­

verkas av de väckta frågorna.

Enligt det anförda föreslår kommittén i tredje stycket bestämmelser av

168

innehåll, att rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare till fas­

tighet som saken kan angå samt i fråga om fastighet där anläggningen

kan komma att inrymmas även innehavare av nyttjanderätt eller annan

särskild rätt såvitt rättigheten berörs.

Remissyttrandena. Åtskilliga remissinstanser anser det önskvärt att flera

olika anläggningar skall kunna inrättas vid en och

samma förrättning. Till denna grupp hör lantmäteristyrelsen, över­

lantmätaren i Värmlands län, Svenska stadsförbundet och Sveriges lant­

mätareförening, vilka också förutsätter att sådan gemensam handlägg­

ning kan ske enligt förslaget. Sveriges fastighetsägareförbund, Svenska

kommunaltekniska föreningen och Svenska teknologföreningen anser ifrå­

gavarande möjlighet böra komma till klart uttryck i lagtexten.

Förslaget om byggnadsnämndens initiativrätt vinner an­

slutning från flertalet remissinstansers sida. Föreningen för samhällsplane­

ring finner det sålunda önskvärt, att kommunerna genom byggnadsnämn­

derna får möjlighet att ta initiativ, som främjar en samverkan över fastig­

hetsgränserna. Länsarkitekten i Örebro län uttalar, att det förhållandet att

frågan om bildande av samfällighet är att betrakta som en planfråga måste

medföra att den myndighet som har att dana och övervaka den bostads-

sociala miljön även äger befogenhet att tillse att intentionerna vid en plan­

läggning kan genomföras. Även med hänsyn till det många gånger akuta

behovet av en förbättring från bostadssocial synpunkt av kvartersmiljön

i äldre stadsdelar kan enligt länsarkitekten initiativrätt för byggnadsnämn­

den inte undvaras. En sådan rätt är fullt i analogi med vad som gäller om

tomtindelning enligt byggnadslagstiftningen i dess numera ändrade ly­

delse.

Svea hovrätt avstyrker förslaget i denna del. Eftersom byggnadsnämn­

den varken har befogenhet att få en gemensamhetsanläggning inrättad mot

alla enskilda intressenters önskan eller ens har någon talerätt i egentlig

mening vid förrättningen, synes det hovrätten helt omotiverat att nämn­

den skall kunna få eu förrättning till stånd som måhända ingen av in­

tressenterna önskar. Det torde enligt hovrätten inte bli så svårt att finna

någon enskild fastighetsägare som är beredd att stå som sökande, om verk­

ligt intresse finns för en gemensamhetsanläggning. Riksförbundet lands­

bygdens folk anser det knappast föreligga skäl att tillerkänna nämnden

initiativrätt. Inte heller överlantmätaren i Gävleborgs län anser tillräcklig

anledning finnas att ge byggnadsnämnden sådan rätt. Han anser det där­

emot ofta påkallat att nämnden på ett tidigt stadium, t. ex. i samband med

prövning av planförslag, låter utreda förutsättningarna för sådan gemen­

samhetsanläggning som kan vara av betydelse för planens utformning.

Särskilt stadgande härom torde inte behövas. Överlantmätaren i Jämtlands

län och Sveriges fastighetsägareförbund anser det tveksamt, om initiativ­

rätt bör tillkomma byggnadsnämnden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

169

Överlantmätaren i Östergötlands län anser det med hänsyn till stadgandet

i förslagets 2 § tredje stycket tvivelaktigt om byggnadsnämndens initiativ­

rätt får någon större praktisk betydelse.

När det gäller kretsen av taleberättigade anser överlantmätaren i

Värmlands län det kunna ifrågasättas, om inte ägaren till den fastighet

som saken kan angå bör tillerkännas befogenhet att i samtliga fall en­

sam tala och svara vid förrättningen. Särskilt om den föreslagna bestäm­

melsen i tredje stycket andra punkten skall tolkas så, att bl. a. samtliga

hyresgäster skall kallas till förrättning, kan detta enligt överlantmätarens

mening i vissa fall, t. ex. då fråga är om anordnande av gemensam parke­

ringsplats på mark till ett flertal hyresfastigheter, befaras komplicera ären­

dets handläggning så att eftersträvansvärda frivilliga överenskommelser

endast sällan kan erhållas. Sveriges lantmätareförening anser bestämmelsen

oklar och kunna föranleda tolkningssvårigheter. Man kan enligt föreningen

t. ex. fråga sig, om vanliga hyresförhållanden skall inrymmas eller inte.

Expropriationsutredningen anför, att under begreppet särskild rätt

torde falla även fordringsrätt som på grund av inteckning

eller eljest häftar vid fastighet. Den av kommittén föreslagna

regeln i tredje stycket sista punkten torde enligt utredningen innebära, att

även exempelvis inteckningshavare kan föra talan vid förrättningen, något

som uppenbarligen inte har åsyftats.

Bankinspektionen anser däremot, att man bör ge inteckningshavarna

ställning som verkliga sakägare för att skydda dem bättre. Detta skulle en­

ligt inspektionen innebära, att inteckningshavarna alltid fick tillfälle att

yttra sig före förrättningens avslutande. Även Svenska bankföreningen för­

ordar, att inteckningshavare får tillfälle att yttra sig före förrättningsman-

nens avgörande.

Parkeringskommittén anser att byggnadsnämndens infly­

tande inte är tillräckligt långtgående enligt förslaget. Kommittén före­

slår en bestämmelse om att byggnadsnämnd alltid skall kallas till förrätt­

ning eller i allt fall underrättas därom, oavsett om kommunen är sakägare.

Eftersom ärendet ändå skall hänskjutas till nämndens prövning enligt 15 §,

är det enligt kommittén lämpligt att nämnden på detta sätt bereds tillfälle

att om den så önskar framföra synpunkter och eventuella jämkningsför-

slag redan i samband med förrättningen. Rätt för byggnadsnämnden att

föra talan vid förrättningen förordas av länsstyrelsen och länsarkitek­

ten i Västernorrlands län, stadskollegiet i Stockholm samt stadsfullmäk­

tige i Sundsvall. Stadskollegiet i Stockholm framhåller, att kravet på

kommunal äganderätt till mark som villkor för att kommunen skall få

föra talan vid förrättningen kan medföra olägenheter. Det kan nämligen

förhålla sig så att kommunen inte är ägare av fastighet som saken kan

angå men har lösningsrätt till sådan fastighet, exempelvis enligt byggnads­

lagen. Föreligger sådant fall, tvingas kommunen att begagna sin lösnings-

Bihang till riksdagens protokoll 1906. 1 samt.

.Yr 12S

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

rätt för att kunna delta i förrättningen. Förrättningsmannen bör rimligen

kunna förväntas avvakta att denna förutsättning för kommunens talerätt

inträder. Med expropriationsförfarandets nuvarande anordning kan detta

dröjsmål bli betydande. De övriga berörda fastighetsägarnas intressen tor­

de inte trädas för när, om med hänsyn till det anförda i 8 § tas in en

bestämmelse, enligt vilken rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer

kommun som äger rätt att lösa fastighet som saken kan angå (eller att

lösa nyttjanderätt eller annan särskild rätt med avseende på fastighet vari

gemensamhetsanläggningen kan komma att inrymmas). En sådan bestäm­

melse skulle täcka även det fall att kommun inte äger mark som är av­

sedd till gata eller annan sådan allmän plats och upplåten till allmänt be­

gagnande. Från stadens synpunkt bör enligt kollegiet en kommande be­

arbetning av lagen i första hand gå ut på att ge staden ökade möjligheter

att medverka till att gemensamhetsanläggningar kommer till stånd utan

att staden behöver göra den stora insats som fastighetsförvärv innebär.

Departementschefen. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser

jag, att den prövning som skall föregå inrättandet av en gemensamhets-

anläggning bör ske vid en offentlig förrättning i överensstämmelse med

vad som nu gäller på angränsande områden. Jag biträder sålunda den av

kommittén föreslagna regeln härom i första stycket.

I åtskilliga remissyttranden har framförts önskemål om att flera an­

läggningar skall kunna inrättas vid en och samma förrättning. Dessa öns­

kemål är väl beaktansvärda men särskilda bestämmelser om sådan ge­

mensam handläggning skulle enligt min mening komplicera lagtexten utan

att så mycket skulle kunna vinnas därmed. Hinder föreligger inte mot att

behandla flera anläggningsprojekt gemensamt när detta är ändamålsen­

ligt, fastän det får ske vid formellt skilda förrättningar. Det är självfallet

tvärtom lämpligt att förrättningar som berör samma fastigheter handläggs

parallellt av samma förrättningsman. Om förhållandena är sådana att en

anläggning utgör en nödvändig förutsättning för en annan, torde anlägg­

ningarna ofta kunna betraktas som en enda anläggning. Det är t. ex. fallet

när en parkeringsanläggning kräver anslutande tillfart, ett tall som jag

redan tidigare har berört under 1 §. Jag är sålunda inte beredd att i detta

sammanhang föreslå särskilda regler om kumulation av förrättningar.

Jag ansluter mig också till den av kommittén föreslagna bestämmelsen

i andra stycket om rätt att påkalla förrättning. Angående byggnadsnämn­

dens initiativrätt får jag hänvisa till vad jag har anfört i den allmänna mo­

tiveringen om byggnadsnämndens inflytande. Denna rätt för byggnadsnämn­

den kan få betydelse t. ex. när de enskilda inte utan vidare inser förde­

larna av ett samgående eller när ansökan från enskilt håll om en i och

för sig angelägen förrättning underlåts av oföretagsamhet eller andra ovid­

kommande skäl. Tillräckligt skydd för den enskilde mot missbruk av det

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

171

allmännas initiativrätt torde ligga i att förrättningskostnaderna i princip

kommer att åvila kommunen, om förrättningen inte leder till att anlägg­

ningen inrättas.

De av kommittén föreslagna bestämmelserna i tredje stycket angående

rätt att föra talan vid förrättningen har godtagits av flertalet remissin­

stanser. Enligt bestämmelsen i andra punkten tillkommer talerätt även

innehavare av nyttjanderätt, servitut och därmed jämställda rättigheter i

fastighet, i vilken anläggningen kan komma att inrymmas. Bestämmelsen

motiveras bl. a. av dessa rättsägares självständiga rätt till ersättning med

anledning av upplåtelsen.

Jag anser mig kunna i sak biträda kommitténs förslag i dessa delar. Far­

hågor torde inte behöva hysas för att nämnda utsträckning av talerätten till

vissa rättighetshavare skall medföra komplikationer i praktiken. Däremot

bör i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller i förrättningssam-

manhang innehavare av fordringsinteckningar och andra rättigheter till

betalning ur fastighet inte erhålla talerätt. Inte heller bör som det har för­

ordats i ett par remissyttranden införas föreskrift om att inteckningshavar-

na alltid skall underrättas om förrättningen för att få tillfälle att yttra sig

före dess avslutande. En sådan föreskrift skulle innebära en onödig belast­

ning på förfarandet. Nämnda rättsägares intressen torde vara tillräckligt till­

godosedda genom förrättningsmannens prövning och i fall av överenskom­

melse mellan sakägarna kravet på godkännande eller särskild oskadlig-

hetsprövning. Innehavare av fordringar i fastighet som blir föremål för

upplåtelse har vidare rätt till gottgörelse ur det hos länsstyrelsen nedsatta

ersättningsbeloppet till fastighetsägaren.

På skäl som jag anfört i anslutning till 4 § bör den redaktionella jämk­

ningen vidtas att uttrycket »innehavare av nyttjanderätt eller annan sär­

skild rätt med avseende å sådan fastighet» ersätts med »innehavare av

annan särskild rätt till fastigheten än för fordran».

Jag förordar också viss jämkning när det gäller att ange den fastighet

för Ailken rättighetshavarna skall få föra talan enligt tredje stycket andra

punkten. Självfallet bör krävas, att det på något sätt har aktualiserats att

inrätta anläggningen på fastigheten i fråga. Det bör sålunda inte vara till­

räckligt att det över huvud kan bli tal om att förlägga anläggningen dit.

Det av mig biträdda förslaget innebär, att byggnadsnämnden liksom vid

fastighetsbildningsförrättning inte har ställning som sakägare. Som kom­

mittén har påpekat utesluter dock förslaget inte, alt företrädare för nämn­

den får framföra sina synpunkter vid förrättningssammanträde. Självfallet

kan det vara lämpligt att förrättningsmannen samråder med nämnden.

Någon särskild bestämmelse därom torde dock inte behövas. Jag vill erin­

ra om att förrättningsmannen enligt 14 § i förslaget skall inhämta bygg­

nadsnämndens medgivande till gemensamhetsanläggning, varigenom nämn­

den får tillfälle alt bevaka det allmännas intresse. Nämnden har också en­

ligt 20 § rätt att i vissa hänseenden föra talan mot anläggningsbeslut.

Iiungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

9 §.

Paragrafen innehåller vissa bestämmelser angående ansökan om förrätt­

ning.

Departementschefen. Kommitténs förslag till bestämmelser i denna para­

graf har inte föranlett erinran under remissbehandlingen. Enligt paragrafen

skall ansökan om förrättning göras skriftligen hos länsstyrelsen i det län

där fastighet som anläggningen avser är belägen. Både fastighet för an­

läggningens inrymmande och fastighet som önskas ansluten till anlägg­

ningen kan grunda forum för ansökan. Vidare föreskrivs, att sökanden

skall ange den anläggning han önskar få till stånd. Om länsstyrelsen fin­

ner det uppenbart att ansökningen inte kan tas upp till prövning, skall an­

sökningen omedelbart avvisas.

Paragrafen överenstämmer sålunda i huvudsak med bestämmelserna an­

gående ansökan om förrättning enligt 2 kap. lagen om enskilda vägar. Till

skillnad från vad som gäller om sådan ansökan och ansökan om andra

förrättningar föreskrivs inte någon skyldighet för sökanden att uppge vilka

fastigheter ärendet kan angå eller ägarna till dessa fastigheter och andra

sakägare. Några önskemål om komplettering i dessa hänseenden har inte

framförts under remissbehandlingen. Jag anser mig därför kunna godta

förslaget. Det är dock önskvärt att sökanden lämnar uppgifter i nämnda

hänseenden för att underlätta förrättningsmannens utredningsarbete.

172

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 196G

10

§.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om förordnande av förrättnings-

man.

Kommittén. Om ansökan inte avvisas enligt 9 §, skall länsstyrelsen enligt

första stycket av förevarande paragraf förordna förrättningsman. I fråga

om kravet på förrättningsmannens kompetens har kommittén med hänsyn

till de skilda typer av anläggningar som kan komma i fråga valt en täm­

ligen allmänt hållen avfattning. Enligt paragrafens andra stycke skall så­

lunda till förrättningsman utses sådan person, lantmätare eller annan, som

finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt även i övrigt vara lämp­

lig till uppdraget. Att lagtexten särskilt nämner lantmätare — varmed i

detta sammanhang avses även stadsingenjör —- beror inte bara på att per­

soner tillhörande denna kategori ofta torde bli anlitade som förrättnings-

män och att förrättningar av förevarande slag inte sällan äger ett nära sam­

band med fastighetsbildningsverksamheten utan även på att kommittén

har velat utmärka, att förrättningsmannen som regel bör ha högskolekom-

petens. Förutom lantmätare kan i många fall komma i fråga även andra

personer, som inom ramen för dessa allmänna kompetenskrav har de nöd­

vändiga kvalifikationerna i fråga om den anläggningstyp som är i fråga.

173

Kommittén understryker emellertid, att det varken är nödvändigt eller till­

räckligt, att en förrättningsman själv äger fullständig sakkunskap på alla

fält som berörs av det sökta företaget. Sådan sakkunskap kan ofta tillföras

utredningen på annat sätt, t. ex. genom att särskilda experter tillkallas.

Kommittén beaktar, att det ibland kan vara förenat med vissa svårig­

heter för länsstyrelsen att finna den för uppdraget lämpligaste perso­

nen. Det kan därför finnas skäl att — vid sidan av den möjlighet länssty­

relsen har att skaffa upplysningar genom sakkunniga myndigheter — un­

derlätta för länsstyrelsen att regelmässigt få anvisning på tillgängliga per­

soner med erforderliga kvalifikationer. Detta syfte kan enligt kommittén

nås genom att något ansvarigt organ får rätt att avge förslag på förrätt­

ningsman. Kommittén anser att en sådan rätt bör ges byggnadsnämnden.

Denna får genom sin verksamhet regelmässigt god kännedom om vilka per­

soner som i skilda ställningar tar befattning med frågor som har samband

med nämndens verksamhet.

I enlighet härmed föreslår kommittén en bestämmelse i tredje stycket

att, om byggnadsnämnden har föreslagit viss förrättningsman, denne skall

förordnas om inte hinder möter enligt andra stycket eller i övrigt eller också

särskilda skäl föranleder annat. Nämnden har sålunda inte ålagts skyldighet

att föreslå förrättningsman. Men det kan förväntas att en byggnadsnämnd,

som från länsstyrelsen erhåller en begäran om förslag på lämplig förrätt­

ningsman, i mån av möjlighet avger sådant förslag ulan åläggande. Detta

bör å andra sidan förutsätta, att länsstyrelsen i allmänhet är berättigad och

förpliktad att följa förslaget. I annat fall skulle behov av särskild bestäm­

melse i ämnet falla bort. Skulle det allmänna kompetenskravet i undan­

tagsfall inte vara uppfyllt i fråga om den som har föreslagits eller möter

annat hinder, skall länsstyrelsen oberoende av byggnadsnämnden pröva vem

som bör utses. Till särskilda skäl mot byggnadsnämndens förslag kan höra

att konkurrens råder mellan en av byggnadsnämnden anvisad person och

någon som har föreslagits av sökanden eller annan och båda är kompetenta

Länsstyrelsen skall då självständigt pröva bådas lämplighet och utse den

som bäst motsvarar de uppställda fordringarna.

Remissyttrandena. Regeln om förrättningsman s kompetens

kritiseras i några yttranden. Stadslcollegiet i Stockholm anser, att förslaget

genom att särskilt nämna lantmätare ger intryck av att personer med den­

na utbildning anses böra framför andra komma i fråga som förrättnings-

män. För en sådan bedömning talar dock enligt kollegiet knappast vare sig

uppdragets innehåll — huvudsakligen byggnadslekniska, ekonomiska och

juridiska frågor — eller karaktären av de anläggningar som vanligen kom­

mer i fråga. Den särskilda rekommendationen av endast en yrkesgrupp bör

därför enligt kollegiet utgå. Kompetenskraven måste dock hållas på hög

nivå som kommittén har avsett. Svenska stadsförbundet menar att, om det

Kungl. Maj:Is proposition nr 128 år 1966

174

över huvud skall anses befogat att i lagen markera att förrättningsmannen

bör ha liögskolemässig utbildning, detta bör göras på annat sätt än genom

att endast nämna lantmätarekompetensen. Svenska väg- och vattenbgggares

riksförbund anser, att förrättningsmannen bör väljas bland högskoleutbil­

dade ingenjörer med rik fastighetsrättslig erfarenhet eller mätningsmanna-

kompetens och att stadgandet bör omformuleras i enlighet därmed. Svenska

teknologföreningen menar, att ett kompetenskrav av sistnämnda slag bör

inskrivas i motiven. Länsarkitekten i Västernorrlands län anser det inte

erforderligt med särskild anvisning i lagen. Han anför, att utom lantmätare

(stadsingenjör) även annan typ av förrättningsman — fastighetschef, jurist

etc. — kan vara lämplig. Byggnadsnämnderna i Karlskoga och Norrköping

liksom stadskollegiet i Göteborg framhåller, att stadsingenjör eller mät­

ningsman har mera ingående erfarenhet av fastighetsbildning i större stä­

der, där frågan om gemensamhetsanläggningar framför allt blir aktuell, och

därmed är lämpligare än lantmätare.

Överlantmätaren i Örebro län anser däremot, att man från allmänna

rättssäkerhetssynpunkter i princip inte kan godta kommunal tjänsteman

som förrättningsman. Det torde nämligen inte bli ovanligt att kommunen

själv eller en dess stiftelse är sakägare vid förrättningen. Ifrågavarande

stycke bör därför omformuleras så att i första hand lantmätare i den stat­

liga lantmäteriorganisationen eller expropriationstekniker förordnas som

förrättningsmän. Överlantmätaren i Kronobergs län menar, att vederbö­

rande förrättningsman för fastighetsbildning i de allra flesta fall är den

mest lämpliga förrättningsmannen, men vill inte motsätta sig den före­

slagna formuleringen. Enligt överlantmätarens mening bör dock länssty­

relsen, innan förordnande utfärdas, inhämta yttrande av överlantmätaren i

länet. Av liknande mening är överlantmätaren i Gävleborgs län.

Den av kommittén föreslagna regeln i tredje stycket om länsstyrelsens

bundenhet till byggnadsnämnds förslag till för­

rättningsman har föranlett erinringar. Enligt Svea hovrätt saknas

anledning att i något fall binda länsstyrelsen vid förslag av byggnads­

nämnden. Länsstyrelsen torde nämligen vara i stånd att själv bedöma frå­

gan och torde inte lämna ett välmotiverat förslag av byggnadsnämnden utan

avseende. Förslaget ger enligt hovrättens mening alltför stor övervikt åt

allmänna intressen, särskilt med hänsyn till att byggnadsnämnden äger

en självständig prövningsrätt enligt 15 §. Sveriges fastighetsägareförbund

menar likaså, att byggnadsnämnden får en alltför vidsträckt befogenhet i

förhållande till såväl sakägarna som länsstyrelsen när det gäller att utse

förrättningsman. Förbundet föreslår en sådan utformning av bestämmel­

serna att till förrättningsman skall utses den person som sakägarna före­

slår eller, om flera förslag föreligger, den som flertalet har enat sig om, så­

vida inte enligt paragrafens andra stycke eller eljest hinder möter däremot

eller särskilda skäl föranleder annat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

175

Även länsstyrelserna i Stockholms och Örebro lön, lantmäteristyrelsen,

överlantmätarna i Stockholms, Östergötlands, Örebro, Gävleborgs och Jämt­

lands län, lagberedningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Riksför­

bundet landsbygdens folk, Sveriges lantmätareförening, Svenska väg- och

vattenbyggares riksförbund, Svenska teknologföreningen och Handelskam-

rarnas nämnd förordar, att bestämmelsen utgår.

Svenska stadsförbundet anser däremot att förslaget inte är tillräckligt

långtgående på denna punkt. För att hindra att kostnader läggs ned på att

förbereda tillkomsten av en gemensamhetsanläggning, som enligt bygg­

nadsnämnden inte kan komma till stånd eller inte kan ha den placering

eller utformning som initiativtagarna och förrättningsmannen har tänkt sig,

bör enligt förbundet ansökan om förrättning inges till byggnadsnämnden,

som med eget yttrande vidarebefordrar den till länsstyrelsen. Därigenom

får byggnadsnämnden också möjlighet att utöva den befogenhet att föreslå

lämplig förrättningsman som har tillagts nämnden. Av samma mening är i

allt väsentligt stadskollegiet i Stockholm, expropriationsutredningen och

Hyresgästernas riksförbund.

Åsikten delas inte av överståthållarämbctet. Med hänsyn till den aktiva

roll förrättningsmannen är avsedd att tilldelas bland annat i fråga om upp­

rättande av förslag till gemensamhetsföretagens anordnande synes det

ämbetet knappast motiverat med ett uttalande i sakfrågan av byggnads­

nämnden redan på det första förberedande stadiet.

Byggnadsnämnden i Norrköping menar, att ärendena i de flesta fall skulle

kunna handläggas lika väl och utan tidsutdräkt, om i stället för länssty­

relsen byggnadsnämnd fick pröva ansökan och förordna förrättningsman.

Departementschefen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna i första

och andra styckena om att förrättningsman skall förordnas av länssty­

relsen och om förrättningsmans kompetens överensstämmer med mot­

svarande regel i 19 § första stycket lagen om enskilda vägar. De har

lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Det av kommittén upp­

ställda kompetensvillkoret anger, att kravet på förrättningsmannens kun­

skaper och erfarenheter måste sättas högt. Samtidigt begränsar det inte

valet av förrättningsman till personer med kompetens enbart inom fastig-

hetsbildningsverksamheten utan möjliggör förordnande av den som med

hänsyn till den sökta anläggningens art och övriga omständigheter är

mest lämpad för uppdraget. Detta synes böra komma till klarare uttryck

i lagtexten. Jag förordar därför, att i överensstämmelse med vad som

anförts i några remissyttranden hänvisningen till lantmätare får utgå.

Den förefaller onödig. Därmed avser jag emellertid inte någon sänkning

av kompetenskravet. Något jävsförhållande torde inte kunna anses före­

ligga på den grund att förrättningsmannen är anställd hos kommun,

som äger av förrättningen berörd fastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

176

Enligt tredje stycket i kommittéförslaget skall den som byggnadsnämn­

den har föreslagit till förrättningsman förordnas, om inte hinder möter eller

särskilda skäl föranleder annat. Denna bestämmelse har utsatts för stark

kritik under remissbehandlingen. Det kan väl också ifrågasättas om det

föreligger något behov av en sådan bestämmelse. Länsstyrelsen torde utan

särskild föreskrift beakta varje välmotiverat förslag på förrättningsman.

Det torde därför inte heller behöva införas någon bestämmelse liknande

den i 19 § tredje stycket lagen om enskilda vägar, enligt vilken länssty­

relsen skall till förrättningsman förordna den som samtliga uppgivna

sakägare förenat sig om, såvida inte övriga bestämmelser i samma para­

graf föranleder annat eller i övrigt laga hinder möter. Att låta byggnads­

nämnden få ett avgörande inflytande på valet av förrättningsman skulle

också med hänsyn till det inflytande som i övrigt tillkommer nämnden

enligt förslaget alltför mycket kunna binda förrättningsmannen i hans

prövning. Det synes angeläget att undvika en ordning som skulle kunna ge

sakägare anledning att betrakta förrättningsmannen som en företrädare

för byggnadsnämnden och därigenom föranleda tvivelsmål om hans objek­

tivitet. Jag förordar därför att tredje stycket i kommitténs förslag får utgå.

Det är emellertid ofta lämpligt, att länsstyrelsen remitterar inkomna an­

sökningar till byggnadsnämnden för att få synpunkter på valet av förrätt­

ningsman.

I några remissyttranden har föreslagits, att ansökan om förrättning skall

inges till byggnadsnämnden för att av denna vidarebefordras med eget

yttrande till länsstyrelsen. Syftet därmed skulle vara att nämnden, för­

utom att den får tillfälle att föreslå förrättningsman, får möjlighet att på

ett tidigt stadium förhindra att kostnader läggs ned på ett projekt, som

nämnden inte anser sig kunna godkänna. En sådan anordning skulle emel­

lertid d viss mån föregripa förrättningsmannens prövning och därför vara

mindre väl förenlig med principen att den grundläggande prövningen skall

ske vid förrättning. Jag kan därför inte tillstyrka den föreslagna ord­

ningen.

11

§•

Denna paragraf innehåller bestämmelser om biträde av gode män vid

förrättning.

Kommittén. Kommittén anser det önskvärt, alt lekmannainflytandet får

visst utrymme vid förrättningsprövningen. I överensstämmelse med vad

som gäller på vissa andra områden föreslås därför, att förrättningsinstansen

i vissa fall skall kunna förstärkas med två gode män. Som sådana skall

anlitas de som är valda att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för

fastighetsbildning. Därigenom vinns, att värdefulla erfarenheter från ett

närbesläktat rättsområde kommer förrättningsprövningen till godo, sam­

tidigt som särskilda regler och val av gode män kan undvaras.

Medverkan av gode män är enligt kommittén inte påkallad eller ens

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

177

ändamålsenlig vid alla förrättningar eller i alla skeden av förrättningen.

Gode männens deltagande bör inriktas på de materiellträttsliga frågorna

och särskilt de verkligt tvistiga spörsmålen. Att dra upp en klar gräns för

deras medverkan går dock inte. Kommittén har valt att lösa frågan efter

mera allmänna riktlinjer. Avgörande bör enligt kommittén i första hand

vara, om deltagandet påkallas av förrättningsmannen eller av sakägare.

Är det förrättningsmannen som anser det erforderligt med gode män, bör

de tillkallas utan ytterligare villkor. Att ge även sakägare en oinskränkt

rätt att påfordra gode mäns deltagande anser kommittén däremot inte

möjligt. Förslaget innehåller, att sakägare inte kan påkalla gode mäns

biträde, om oskäligt dröjsmål skulle föranledas därav. Vidare får sakägare

inte påfordra medverkan av gode män beträffande frågor av förberedan­

de natur eller sådan åtgärd under förrättningen beträffande vilken det är

uppenbart att deras medverkan skulle sakna betydelse.

I andra stycket förklaras, att vad som sägs om förrättningsman i det

följande skall, när gode män deltar, äga motsvarande tillämpning på dem.

Om det först under förrättningens gång bestäms att gode män skall med­

verka, rubbas inte därigenom vad som har beslutats eller verkställts desstör-

innan under förrättningen. Föreskrift därom upptas i ett tredje stycke.

Remissyttrandena. Överlantmätaren i Östergötlands län anser, att gode

männen bör i överensstämmelse med vad som gäller enligt lagen om en­

skilda vägar kunna utses även bland nämndemän och ägodelningsnämnde-

män. Svenska försäkringsbolags riksförbund förordar, att gode männen

får utses med beaktande av det enskilda ärendets beskaffenhet utan be­

gränsning till viss krets av personer.

I fråga om villkoret att oskäligt dröjsmål inte får föranledas av gode

mäns medverkan påpekar Svea hovrätt, att motsvarighet därtill saknas i

exempelvis 2 kap. 1 § jorddelningslagen och 20 § lagen om enskilda vägar.

Hovrätten menar, att det aldrig torde behöva föranleda större omgång att

tillkalla gode män. Villkoret bör därför enligt hovrätten utgå. Av samma

mening är överlantmätaren i Jönköpings län.

Sveriges fastighetsägareförbund anser, att av sakägarna framförda för­

slag till gode män inte bör frångås utan att särskilda skäl föranleder där­

till. I varje fall synes det förbundet kunna föreskrivas, att förrättnings­

mannen vid utseendet av gode män skall ta skälig hänsyn till önske­

mål av sakägare. Hyresgästernas riksförbund anser en lämpligare ordning

än den av kommittén föreslagna vara att förrättningsmannen biträdes av

två personer, som med hänsyn till ärendets karaktär utses av byggnads­

nämnden.

Departementschefen. Enighet synes råda om att gode män skall kunna

biträda vid förrättningen, .lag finner också en sådan ordning lämplig. Kom­

mittén har föreslagit, alt gode männen skall utses bland dem som är valda

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

178

att tjänstgöra som gode män vid förrättningar för fastighetsbildning. Detta

har av ett par remissinstanser ansetts innebära en för snäv begränsning av

den krets ur vilken gode männen kan tas. Kommittén har inte närmare an­

givit skälen för sin begränsning, som avviker från motsvarande reglering i

lagen om enskilda vägar. Att som föreslås i ett yttrande avstå från all be­

gränsning av personkretsen är enligt min mening att gå för långt med tanke

på de krav som måste ställas på gode männen i fråga om både insikter och

vana att tjänstgöra som förrättningsman. Däremot torde såsom förordas i

ett annat yttrande kretsen böra utvidgas till att omfatta även nämndemän

och ägodelningsnämndemän. Därigenom vinns överensstämmelse med lagen

om enskilda vägar och större säkerhet för att en förrättning inte blir för­

dröjd till följd av brist på lämpliga gode män. I likhet med kommittén anser

jag det lämpligt att gode männen utses av förrättningsmannen och inte av

t. ex. byggnadsnämnden, vilket har föreslagits i ett remissyttrande. För att

handläggningen skall kunna fortgå så smidigt som möjligt bör förrättnings­

mannen vara fri i sitt val av gode män. Detta hindrar dock inte att han så­

vitt möjligt tar hänsyn till sakägarnas önskemål.

Liksom kommittén anser jag att gode män bör medverka så snart för­

rättningsmannen finner att det behövs. Kommittéförslaget innehåller ock­

så rätt för sakägare att påkalla biträde av gode män. Två undantag gäller

dock. Det ena är att förrättningsmannen skall kunna avvisa ett yrkande

om biträde av gode män, om oskäligt dröjsmål föranleds därav. Mot detta

undantag har under remissbehandlingen gjorts invändning från ett par

håll. För egen del finner jag en skyldighet för förrättningsmannen att i alla

lägen tillkalla gode män på sakägares begäran kunna föra för långt. Man

hör inte bortse från risken att en sådan begäran kan oskäligt fördröja för­

rättningen. För att undvika sådana olägenheter finner jag mig böra godta

kommitténs förslag på denna punkt. Det är dock tydligt att bestämmelsen

måste tillämpas med försiktighet. I regel torde en framställning om biträ­

de av gode män inte behöva föranleda dröjsmål med förrättningen annat än

när den görs under eller helt kort före ett sammanträde. Men även om dröjs­

mål sålunda förorsakas, är det ingalunda säkert att det kan betraktas som

oskäligt. För att så skall vara fallet måste i allmänhet ett klart illojalt

syfte antas föreligga. Det andra undantaget, som avser frågor av förbe­

redande natur eller åtgärder för vilka medverkan av gode män uppenbart

saknar betydelse, har inte föranlett erinran under remissbehandlingen.

Jag biträder förslaget även i denna del. Regeln torde dock böra gälla ock­

så för det fall att förrättningsmannen tagit initiativ till medverkan av gode

män. Jag förordar, att lydelsen jämkas i enlighet härmed.

Även i övrigt ansluter jag mig till vad kommittén har föreslagit i före­

varande paragraf.

12 g.

I denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om formerna för förrätt­

ningen.

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

179

Kommittén. I första stycket fastslås till eu början, att förfarandet i prin­

cip skall vara muntligt och äga rum i form av sammanträde med sakägar­

na. Regeln innebär, att förrättningsmannens samtliga åtgärder i princip

skall verkställas vid sammanträde. Från denna princip stadgas emellertid

vissa undantag. Utan samband med sammanträde får vidtas åtgärder av för­

beredande art och företas sådan handläggning som endast innefattar med­

delande av beslut. Att avgöra vilka åtgärder som skall anses vara av förbe­

redande art torde i allmänhet inte möta större svårigheter. Dit kan inte i nå­

got fall hänföras den grundläggande utredning som avses i 14 § första styc­

ket och som skall föregå ärendets hänskjutande till byggnadsnämnden.

Ytterligare modifikationer av den allmänna regeln kan enligt kommit­

tén vara motiverade av sakens beskaffenhet. Råder full enighet mellan sak­

ägarna och kommer deras uppgörelse inte i strid med något allmänt intres­

se, blir ett sammanträde med sakägarna knappast till någon nytta utan får

endast formell karaktär. För den s. k. oskadlighetsprövning som måste ske

för att överenskommelsen skall kunna läggas till grund för ett anläggnings-

beslut och medföra sakrättslig verkan är det för förrättningsmannen ofta

tillräckligt med skriftliga uppgifter. Något sammanträde påkallas då inte.

Kommittén tillfogar därför en bestämmelse av innehåll att, om inte stridiga

intressen förekommer i saken, förrättningen får helt handläggas utan sam­

manträde.

Om förrättningsmannen på grundval av den hos honom framlagda utred­

ningen finner det uppenbart, att hinder mot förrättningen är för handen,

bör han enligt kommitténs mening kunna underlåta att kalla till samman­

träde. En regel föreslås därom.

Närmare regler om förhandlingsordningen vid sammanträde anser kom­

mittén inte vara behövliga och för övrigt knappast möjliga att uppställa

med hänsyn till att förhållandena är alltför skiftande i olika fall. Att sak­

ägarna alltid skall beredas tillfälle att framställa sina yrkanden samt yttra

sig över vad som förekommit är emellertid tydligt, liksom också att de

skall få förebringa bevis och annan utredning, som är av beskaffenhet att

kunna tas upp vid förrättningen och av betydelse för de vid sammanträdet

behandlade frågorna. I andra stycket av paragrafen meddelas bestämmelse

med denna innebörd.

Enligt paragrafens sista stycke skall sammanträde hållas där de fastig­

heter företaget avser är belägna, om förrättningsmannen inte finner det

utan olägenhet kunna hållas på annan plats.

Remissyttrandena. Lagberedningen anför, att bestämmelsen om att för­

rättning kan helt handläggas utan sammanträde när stridiga intressen inte

förekommer i saken står i formell strid mot 14 § i förslaget, enligt vilken

förrättningsmannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förut­

sättningarna för att inrätta den sökta anläggningen.

Kungl. Maj:is proposition nr 128 år 1966

180

Överlantmätaren i Hallands län menar, att förrättning under alla förhål­

landen bör handläggas vid sammanträde.

Departementschefen. Kommitténs förslag i förevarande paragraf har

under remissbehandlingen lämnats utan erinran så när som på det nyss­

nämnda önskemålet om obligatoriskt sammanträde. Jag biträder förslaget

i sak. Att under alla förhållanden kräva sammanträde med sakägarna är

enligt min mening att onödigt tynga förrättningsproceduren i enkla fall.

Jag förordar vissa redaktionella jämkningar. Lagberedningens anmärk­

ning att paragrafen står i formell strid mot 14 § bör föranleda en jämk­

ning i sistnämnda paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

13 §.

Enligt denna paragraf skall förrättningsmannen utreda vilka som är

sakägare.

Kommittén. Frågan vilka som äger föra talan vid förrättningen och så­

lunda enligt vanlig terminologi är att betrakta som sakägare är enligt kom­

mittén av den vikt att förrättningsmannen genom särskild föreskrift har

ålagts skyldighet att vidta åtgärder för att vinna klarhet därom. Att låta

frågan vara beroende av påpekande eller invändning från de vid förrätt­

ningen deltagande enskilda personernas sida anses inte böra komma i fråga.

Som skäl härtill framhåller kommittén svårigheterna att konstruera effek­

tiva sanktioner till skydd för den som rätteligen varit att anse som sak­

ägare men inte fått tillfälle att bevaka sin rätt. Förrättningsmannen skall

sålunda enligt första stycket första punkten i kommitténs förslag utreda

vilka som är sakägare och verkställa erforderliga anteckningar om dem

och om de förhållanden på vilka deras ställning som sakägare grundas.

För att undersökningen skall bli till avsedd nytta bör den företas redan

under början av förrättningen. Med hänsyn till att sakägarna kan växla

under förrättningens gång kan det dock ofta bli nödvändigt med vissa

kompletteringar.

Förrättningsmannen skall utnyttja alla upplysningskällor som står till

buds. Starka praktiska skäl talar emellertid för att förrättningsmannen i

allmänhet bör kunna godta de upplysningar om äganderättsförhållandena

som erhålls från fastighetsboken. Dess ägareuppgifter äger vitsord även i

andra betydelsefulla sammanhang. Den förordade lösningen måste dock

enligt kommittén begränsas så att den inte tillämpas i sådana fall då fas-

tighetsbokens uppgifter inte återspeglar de aktuella ägareförhållandena och

dessa blir upplysta för förrättningsmannen. Att i sådant fall den verkliga

ägaren skall upptas som sakägare är enligt kommittén självfallet. Kom­

mittén föreslår därför som tillägg till huvudregeln en föreskrift, att som

ägare till fastighet må vid förrättningen anses den som senast har fått lag­

181

fart på fastigheten, om det inte visas att denna tillhör annan. Motsätlnings-

vis kan härav dras den slutsatsen att förrättningsinannen, när det är fråga

om fastighet som kan representeras av innehavare av nyttjanderätt eller

annan särskild rätt såsom sakägare, inte är berättigad att nöja sig med

uppgifterna i fastighetsboken. Denna behöver ju inte uppta samtliga rät-

tighetshavare av detta slag.

Enligt föreskrift i paragrafens andra stycke skall förrättningsinannen

göra sådan anmälan som avses i 18 kap. 4 § föräldrabalken för att god man

skall utses att bevaka bortovarande sakägares rätt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Remissyttrandena. Svea hovrätt anför, att det kan bli vanskligt för för-

rättningsmannen att utröna vilka som kan vara innehavare av begränsade

sakrätter i fråga om fastighet från vilken utrymme skall upplåtas och som

på grund därav kan vara berättigade till ersättning. I fråga om rättigheter

som inte är intecknade torde förrättningsmannen främst få lita på fastig­

hetsägarens uppgifter. Det kan enligt hovrätten ifrågasättas om det inte

efter'mönster från expropriationslagen (22 §) bör stadgas skyldighet för

ägare till fastighet, från vilken upplåtelse av utrymme kan komma i fråga,

att uppge innehavare av begränsade sakrätter samt en därmed förbunden

skadeståndsskyldighet vid försummelse. Upplysningsplikten bör enligt hov­

rätten i så fall inträda efter föreläggande från förrättningsmannen.

I anslutning till bestämmelsen, att som ägare till fastighet får vid för­

rättningen i princip anses den som senast har fatt lagfart pa fastigheten,

uttalar lagberedningen att avsikten självfallet inte kan vara, att bestäm­

melsen skall göra inskränkning i föreskriften i 1 § tredje stycket om att

den som utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt för­

ordnande utan att äganderätten tillkommer annan skall vid lagens tillämp­

ning anses som fastighetens ägare. Bestämmelsen bör enligt beredningens

mening inte heller vinna tillämpning, när annan har sökt lagfart men an­

sökningen ännu inte har prövats eller den förklarats vilande.

Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen och lagberedningen påpekar, att be­

stämmelsen i andra stycket är överflödig med hänsyn till hänvisningen i

19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen.

Departementschefen. I likhet med kommittén anser jag, att frågan vilka

som är sakägare bör utredas genom förrättningsmannens försorg. Motsva­

rande skyldighet åvilar förrättningsmannen vid fastighetsbildningsförrätt-

ning. Som jag har framhållit vid 9 § är det önskvärt, att sökanden redan i

ansökningen om förrättning lämnar så fullständiga uppgifter som möjligt

om vilka fastigheter ärendet kan angå och om vilka som är ägare till dessa

fastigheter eller är sakägare på annan grund enligt vad som följer av 1 §

tredje stycket och 8 § tredje stycket andra punkten. Jag är inte beredd att

som det har föreslagits i ett remissyttrande här förorda bestämmelser om

182

skyldighet för ägare till fastighet som avses i sistnämnda lagrum att uppge

innehavare av annan särskild rätt till fastigheten än för fordran och om

skadeståndsplikt vid försummelse i uppgiftsskyldigheten.

Den av kommittén föreslagna presumtionsregeln, att den som senast har

fått lagfart på fastighet får anses som fastighetens ägare vid förrättning­

en, stämmer mindre väl överens med vad som annars gäller om lagfarts

legitimerande verkan. Även utan särskilt stadgande torde förrättnings-

mannen oftast ha anledning att godta fastighetsbokens uppgifter om de

aktuella äganderättsförhållandena. Jag förordar därför, att bestämmelsen

får utgå.

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i andra stycket, som avser

god man för hortovarande, torde som några remissinstanser har anmärkt

böra utgå. Hänvisningen i 19 § till 3 kap. 1 § jorddelningslagen omfattar

motsvarande regel i sistnämnda lag.

14 och 15 §§.

Enligt 14 § skall förrättningsmannen göra en förberedande utredning om

förutsättningarna för den sökta anläggningen och om han inte finner hin­

der möta mot företaget hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. I 15 §

meddelas bestämmelser om byggnadsnämndens prövning.

Kommittén. Den första uppgiften under förfarandet bör vara att få till

stånd en preliminär inventering av skilda yrkanden och uppslag till lös­

ningar. I enlighet härmed stadgas i 14 § första stycket, att förrättnings­

mannen skall efter överläggning med sakägarna utreda förutsättningarna

för inrättande av den sökta anläggningen. Denna undersökning skall i första

hand avse en fullständig kartläggning av de olika faktorer som kan inverka

på bedömandet enligt förslagets allmänna materiella regler. Förrättnings­

mannen har emellertid skyldighet att under utredningsarbetet få belyst

även det material som har betydelse för byggnadsnämndens vetorätt. Om i

god tid sådana hinder mot företaget beaktas som kan komma att upp­

ställas av byggnadsnämnden, kan förrättningsmannen och sakägarna vinna

avsevärda besparingar i fråga om tid och kostnader genom att förbereda

alternativa lösningar.

Enligt kommitténs mening är det av största vikt, att den preliminära ut­

redningen sker i nära samverkan med sakägarna. Överläggningar med dessa

anges i lagtexten som en obligatorisk skyldighet för förrättningsmannen.

Några närmare regler om det sätt på vilket sakägarnas deltagande bör an­

ordnas meddelas inte utöver den allmänna föreskriften i 12 § om förhand­

lingsordningen vid sammanträde. Förrättningsmannen har således stor

frihet att gestalta sättet för sakägarnas medverkan efter vad som i det en­

skilda fallet är ändamålsenligt.

Förrättningsmannens utredning kan, erinrar kommittén, ge till resultat

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

183

antingen att han anser hinder föreligga mot anläggningens inrättande eller

att han finner anläggningen böra komma till stånd. I det förstnämnda fallet

skall han enligt 16 § första stycket inställa förrättningen så snart det kan

ske. Förutsättning är dock, att hinder föreligger enligt förslagets inledan­

de allmänna bestämmelser. Föreligger däremot hinder enbart av anled­

ning, som det tillkommer byggnadsnämnden att beakta, bör förrättnings-

mannen inte äga inställa förrättningen utan nämndens hörande och mot

dess uppfattning. Även om han i regel kan förutsättas ha god kännedom

om de aktuella planläggningsfrågorna och liknande frågor, kan inte bort­

ses från möjligheten, att han och byggnadsnämnden har skilda uppfatt­

ningar i konkreta frågor. Skulle det visa sig, att förrättningsmannen an­

ser hinder mot företaget möta från plansynpunkt men att byggnadsnämn­

den har motsatt åsikt, är det inte rimligt att förrättningsmannen kan för­

hindra en anläggning som bör tillåtas med hänsyn till de inledande ma­

teriella reglerna i förslaget.

Om förrättningsmannen anser anläggningen böra komma till stånd, skall

han sammanfatta och redovisa utredningens resultat. Har sakägarna träf­

fat överenskommelse i uppkommande frågor, bör förrättningsmannen re­

dovisa denna (jfr 17 §). I annat fall skall han framlägga sitt eget bedö­

mande i salten. Syftet med redovisningen är att ge byggnadsnämnden erfor­

derligt underlag för dess prövning. Kommittén anser lämpligt att utred­

ningsresultatet i allmänhet får karaktären av ett regelrätt förslag om an­

läggningens inrättande, i vilket intas även de närmare villkor som enligt

lagstiftningen skall fastställas för företaget. I 14 § andra stycket före­

skrivs därför att, om hinder mot företaget inte föreligger enligt de tidigare

bestämmelserna i förslaget, förrättningsmannen har att hänskjuta ären­

det till byggnadsnämnden för inhämtande av medgivande enligt 15 § och

att därvid överlämna förslag till företagets anordnande. Sådant förslag kan

enligt kommittén innehålla antingen en bestämd utformning av företaget

eller också alternativa lösningar.

I fråga om de krav som bör ställas på innehållet i förrättningsmannens

förslag bör enligt kommittén den naturliga utgångspunkten vara, att för­

slaget skall innehålla så mycket som fordras för att byggnadsnämnden

skall kunna ta ståndpunkt till det. Att utredningen skall vara fullständig

är visserligen av betydelse för det fortsatta förrättningsförfarandet men bör

inte föranleda, att det avgivna förslaget redovisar även sådana rent pri­

vaträttsliga frågeställningar — t. ex. bidragsskyldighetens fördelning —

som saknar betydelse för nämndens bedömning. Inte heller synes det på­

kallat att kräva en beskrivning av byggnadstekniska eller liknande detal­

jer i fråga om anläggningar, för vilkas utförande byggnadslov fordras. Väl

kan det i många fall vara lämpligt att frågan om byggnadslov prövas i

samband med nämndens bedömande enligt de här föreslagna reglerna, och

under förutsättning att utredningen är fullständig i båda dessa hänseen­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

den möter inte heller hinder att ärendena upptas till behandling samtidigt.

Härigenom undgås den risk som annars kan föreligga, nämligen att bygg­

nadsnämnden vägrar byggnadslov sedan den en gång lämnat sitt med­

givande till anläggningen enligt nu ifrågavarande lagstiftning. I andra

situationer kan det emellertid befinnas mindre lämpligt att belasta utred­

ningen rörande samverkansfrågorna med detaljerade byggnadstekniska

undersökningar. Kommittén finner sig med hänsyn till de i hög grad skif­

tande fall som kan uppkomma inte böra förorda några lagbestämmelser om

gemensam behandling vid byggnadsnämnden av båda ärendena. På grund

av det anförda förordar kommittén i fråga om innehållet av förrättnings-

mannens förslag endast föreskriften, att förslaget skall innehålla uppgift

om de fastigheter för vilka anläggningen är avsedd samt sådan beskriv­

ning av anläggningen med hänsyn till läge, storlek och beskaffenhet i öv­

rigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Kravet på förslag till byggnadsnämnden anses inte behöva upprätthål­

las, när förrättningsmannen själv bedömer läget så att nämnden kommer

att vägra medgivande. Till bestämmelserna i andra stycket fogas ett stad­

gande med denna innebörd. Där förutsättningar för byggnadsnämndens

medgivande enligt förrättningsmannens mening saknas, bör det enligt kom­

mittén vara tillräckligt, att han till nämnden överlämnar utredningsre­

sultatet i befintligt skick och därvid på lämpligt sätt klargör anledning­

en till sitt ställningstagande. Skulle nämnden i något fall ha annan me­

ning än förrättningsmannen, bör denne dock vara skyldig att på anma-

ning av nämnden upprätta vederbörligt förslag.

Byggnadsnämndens uppgift bör enligt kommittén vara att i fråga om

det föreslagna anläggningsföretaget bevaka de synpunkter nämnden van­

ligen har att anlägga. I första hand skall nämnden tillse, att företaget inte

kommer i strid med gällande byggnadslagstiftning och med stöd därav

fastställda planer eller meddelade bestämmelser om bebyggelsen inom det

berörda området. Av särskild betydelse är härvid stadsplan eller byggnads-

plan. Att en anläggning står i överensstämmelse med gällande detaljplan

är emellertid inte tillräckligt. Ofta är planen nämligen föråldrad och före­

mål för omarbetning som ännu inte resulterat i planändring. Det kan då

inte vara rimligt att lämna den fortgående utvecklingen utan beaktande.

Även när det är fråga om tätbebyggelse på ännu inte planlagd mark fordras

ett bevakande från det allmännas sida av att anläggningsföretaget utfor­

mas på ändamålsenligt sätt. Kommittén föreslår som huvudregel i 15 §

första stycket, att om anläggningens inrättande inte strider mot fastställd

plan eller bestämmelser, som gäller för markens bebyggande, och inte

heller annars föranleder från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller

markanvändning i övrigt, byggnadsnämnden skall lämna medgivande till

företaget.

Självfallet är det, anför kommittén vidare, önskvärt att byggnadsnämn­

185

dens prövning enligt förevarande förslag så långt möjligt samordnas med

den prövning som skall ske enligt byggnadslagstiftningen av byggnads­

nämnden eller annan byggnadsreglerande myndighet. Det måste vara ange­

läget att förhindra att exempelvis en anläggning tillåts enligt förevarande

paragraf men byggnadslov senare vägras. Att obligatoriskt sammankoppla

de båda prövningarna bör emellertid enligt kommittén inte komma i fråga.

För att vinna överensstämmelse med de krav som gäller enligt byggnads­

lagstiftningen anser kommittén förslaget böra kompletteras med en mot­

svarighet till de dispensmöjligheter som föreligger enligt nämnda lagstift­

ning. I 15 § första stycket föreslås sålunda en bestämmelse, att om före­

taget strider mot fastställd plan eller byggnadsreglerande bestämmelser,

byggnadsnämnden kan lämna medgivande, när särskilda skäl är därtill.

Sådana särskilda skäl föreligger enligt kommittén när dispens från något

i byggnadslagstiftningen upptaget förbud har meddelats av byggnadsnämnden

eller annan myndighet, t. ex. länsstyrelsen. I tveksamma situationer kan

det ofta vara lämpligt att nämnden avvaktar slutligt avgörande om dispens.

Annars kan nämnden genom samråd med den andra myndigheten i all­

mänhet få tillräckligt underlag för att självständigt pröva dispensfrågan.

Om de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda, skall byggnads­

nämnden vägra medgivande. Hinder föreligger inte att förbinda ett med­

givande med inskränkande villkor. Denna möjlighet torde kunna bli av

praktisk betydelse för att vinna tid. Förrättningsmannen behöver då inte

göra upp och till nämnden överlämna ett nytt förslag. Det förutsätts dock,

att villkorligt medgivande kommer till användning bara i sådana fall då

utsikter till undanröjande av det påtalade hindret verkligen föreligger.

För att förvissa sig härom kan det ofta vara lämpligt att nämnden sam­

råder med förrättningsmannen, innan den meddelar sitt beslut.

Kommittén anser det erforderligt med särskilda regler om rätt att över­

klaga byggnadsnämndens beslut. Bestämmelserna om det kommunala be-

svärsinstitutets inskränkning till särskilda besvärsgrunder blir härigenom

inte tillämpliga. Omprövning bör kunna ske av avgörandet i hela dess vidd.

Fn oinskränkt möjlighet till fullföljd kan emellertid föranleda vissa olägen­

heter. De dubbla besvärsvägar som blir följden av att såväl byggnadsnämn­

dens som förrättningsmannens beslut kan överklagas är sålunda ägnade att i

viss mån komplicera och fördröja prövningsförfarandet. Enligt kommittén

kan det inte möta betänkligheter att avskära besvärsrätten, när nämnden

bär lämnat ett medgivande, som helt överensstämmer med förslaget. Om

nämnden däremot har vägrat alt lämna medgivande, utgör detta ett absolut

hinder mot den föreslagna gemensamhetsanläggningen. Det kan då inte

komma i fråga att avskära besvärsrätt för rättsägare, som avgörandet

går emot. Detsamma bör gälla ett medgivande, som har förbundits med

inskränkande villkor innebärande avvikelse från förrättningsmannens för­

slag. Enligt det anförda stadgas i andra stycket av 15 §, att talan mot

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

186

byo§nadsnämnds beslut får föras, om nämnden har vägrat medgivande till

företaget eller vid sådant medgivande fogat villkor som innefattar avvikelse

från förrättningsmannens förslag.

I överensstämmelse med byggnadslagstiftningens regler föreslår kom­

mittén, att besvär över byggnadsnämndens beslut skall anföras hos läns­

styrelsen. Särskilda regler om besvärstid är enligt kommittén inte erfor­

derliga. Besvärstiden är därmed normalt tre veckor, räknat från det kla­

ganden fick del av beslutet. Kommittén hänvisar här till lagen den 4 juni

1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Kommittén menar, att besvär över länsstyrelsens beslut bör anföras hos

Kungl. Maj :t, men föreslår inte någon bestämmelse härom.

Även länsstyrelsen har befogenhet att när särskilda skäl är därtill läm­

na medgivande, trots att företaget strider mot fastställd plan eller bestäm­

melser som gäller för markens bebyggande. För att så skall få ske krävs

enligt kommittén i princip att vederbörande myndighet enligt byggnads­

lagstiftningen har meddelat dispens från gällande förbud eller i allt fall att

sådan dispens kan med säkerhet påräknas. En kompletterande regel anses

emellertid påkallad med tanke på ett speciellt fall. I syfte att säkerställa

kommunernas s. k. planmonopol upptar 71 § 1 mom. andra stycket bygg­

nadsstadgan en föreskrift, enligt vilken klagan inte får föras över bygg­

nadsnämnds beslut varigenom medgivande till avvikelse från fastställd

generalplan eller stadsplan har vägrats, vederbörande dock obetaget att

söka medgivande till åtgärden hos Kungl. Maj :t. För att samordna den före­

slagna lagen med byggnadslagstiftningen när det gäller skyddet för det

kommunala planmonopolet inför kommittén i paragrafens andra stycke

en motsvarighet till nämndens vetorätt enligt byggnadsstadgan. Den före­

slagna bestämmelsen lyder, att i den mån byggnadsnämndens beslut grun­

dats på att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stads­

plan, länsstyrelsen inte får med frångående av byggnadsnämndens me­

ning medge företaget. Stadgandet hindrar inte under alla omständigheter

länsstyrelsen från att ändra överklagade beslutet. Om länsstyrelsen fin­

ner skäl till viss ändring, som byggnadsnämnden i avgivet yttrande sam­

tycker till, kan det inte anses att länsstyrelsen frångår byggnadsnämndens

mening. Kommittén erinrar vidare om att nämndens vetorätt är begrän­

sad till länsstyrelsens handläggning. Det möter inte hinder för Kungl. Maj :t

vid prövning av länsstyrelsens beslut att medge ett företag, som strider

mot fastställd generalplan eller stadsplan, trots att byggnadsnämnden

inte har velat lämna något medgivande. I denna del överensstämmer för­

slaget med 71 § byggnadsstadgan.

Remissyttrandena. Som jag har nämnt i anslutning till 12 § anser lag­

beredningen, att den där upptagna möjligheten att handlägga förrättning

utan sammanträde, när stridiga intressen inte förekommer, formellt std-

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

187

der mot 14 § första stycket, enligt vilket förrättningsmannens utredning

skall ske efter överläggning med sakägarna.

Stadskollegiet i Göteborg och byggnadsnämnden i Örebro ifrågasätter,

om det inte med hänsyn till önskvärdheten av en aktiv kommunal mark­

politik och därmed följande behov av insyn i och inflytande på prisbild­

ningen på mark kan vara lämpligt att kommunens fastighetsförvaltande

organ hörs av förrättningsmannen angående ersättningar för markupplå­

telser oavsett om kommunen är sakägare eller inte.

I fråga om skyldigheten att inhämta byggnadsnämnds

medgivande och utformningen av nämndens vetorätt

godtas förslaget av flertalet remissorgan.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sålunda att, fastän byggnads­

nämndens prövning kan medföra viss tungroddhet i förfarandet, fördelen

med en kommunal medverkan genom byggnadsnämnden är tillräckligt be­

tydelsefull för att motivera en bestämmelse om skyldighet att inhämta

nämndens medgivande.

Sveriges fastighetsägareförbund finner det i någon mån tveksamt om

en förhandsprövning av byggnadsnämnden fordras men framhåller vis­

sa fördelar med den föreslagna ordningen. Förbundet har kommit till att

en prövning på förhand av byggnadsnämnden skulle kunna vara av värde

för fastighetsägare, för vilka ett besked från byggnadsnämnden enligt 15 §

skulle komma att utgöra ett slags klarsignal. För att bestämmelserna i 15 §

skall fylla sin funktion torde man emellertid böra utgå ifrån att bygg­

nadsnämndens medgivande enligt detta lagrum bör kunna uppfattas som

ett förhandsbesked att byggnadslov kommer att lämnas till företaget, i den

mån detta står i huvudsaklig överensstämmelse med förrättningsmannens

enligt 14 § upprättade förslag. Medgivande enligt 15 § bör då, menar för­

bundet, också kunna utgöra ett förhandsbesked om att hinder inte heller

kommer att föreligga med hänsyn till möjligen uppkommande frågor om

fastighetsbildning. Även överlantmätaren i Gävleborgs län anser att det,

när byggnadsnämnden lämnar medgivande, under alla omständigheter bör

vara fullt klarlagt, att hinder inte senare uppkommer i sådant avseende som

byggnadsnämnden eller annan myndighet har att pröva. Bl. a. bör, menar

överlantmätaren, länsstyrelsens dispens ha inhämtats, när sådan fordras.

Stadskollegiet i Göteborg framhåller att, eftersom byggnadsnämndens med­

givande till en gemensamhetsanläggning i realiteten kommer att utgöra ett

förhandsbesked om eventuellt erforderligt byggnadslov, det synes nödvän­

digt alt nämndens bedömningar i de båda fallen samordnas. Enligt bygg­

nadsstyrelsen kan en omständlig och tidsödande procedur bli följden av

besvär över såväl byggnadsnämndens som förrättningsmannens beslut. Sty­

relsen delar dock kommitténs uppfattning, att det inte torde vara möjligt

att slopa någon av dessa processvägar.

Svenska riksbyggen menar, att kommitténs synpunkter i kommentaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

188

till 15 § bör tillämpas med försiktighet. De slutliga anvisningarna till bygg­

nadsnämnden bör utformas så, att nämnden för sitt slutliga ställningsta­

gande ändå bör vara beroende av samfällighetens möjligheter att finansi­

ellt och förvaltningsmässigt genomföra utbyggnaden.

En avvisande hållning mot den föreslagna ordningen för byggnadsnämn­

dens medverkan kommer till synes i lantmäteristyrelsens yttrande.

Enligt styrelsen talar starka skäl för att förrättningsmannens ansvar be­

träffande bevakningen av allmänintressena vid förrättningen bör vara av

samma karaktär som vid en fastighetsbildningsförrättning. Ett ärende av

det slag som avses i lagförslagets 15 § första stycket första punkten bör i

vart fall inte behöva hänskjutas till byggnadsnämnden. En dubbelprövning

skulle innebära ett tungt förfarande och medföra risk för förseningar. Be­

dömningen av huruvida en begärd fastighetsbildning strider mot plan eller

bestämmelser angående markens bebyggande och användning eller eljest

kan föranleda från allmän synpunkt olämplig bebyggelse eller markan­

vändning har ju i princip vid fastighetsbildningsförrättning ansetts kunna

anförtros förrättningsmannen. Denne samråder därvid normalt med bygg­

nadsnämnden och, om så av särskilda skäl synes erforderligt, länets plan­

myndigheter. Dessutom underrättas byggnadsnämnden obligatoriskt om

förrättningssammanträdena och har stora möjligheter att där göra sina

synpunkter och erinringar gällande. Ett likartat förfaringssätt bör vara

det ändamålsenligaste i fråga om förrättning för gemensamhetsanläggning.

Däi-jämte utgör nämndens byggnadslovsprövning en särskild garanti för

att de synpunkter nämnden har att företräda blir beaktade. Ofta torde dock

denna prövning, som avser även detaljerna i utförandet, inte kunna utan

olägenheter samordnas tidsmässigt med en prövning enligt förslagets 15 §.

Om det likväl skulle anses att en anordning med medgivande av byggnads­

nämnden bör lagfästas, bör enligt styrelsen beaktas att en dubbelprövning

på sätt kommittén har föreslagit synes mera befogad när ett företag strider

mot plan eller bestämmelser av angiven art än i övriga fall. Den särskilda

prövningen som i sådant fall måste ske, kan nämligen i ej oväsentlig mån

vara beroende av frågor om ändring av plan eller upprättande av ny plan

för det aktuella området. Företag av gemensamhetskaraktär på landsbygden

torde många gånger vara av den natur att i samband med deras inrättande

erforderliga anläggningar och anordningar kan åstadkommas utan att

plantekniska frågor och därmed sammanhängande problem uppkommer.

Det måste då anses oegentligt, att byggnadsnämnden skall lämna sitt med­

givande. En begränsning av de fall då byggnadsnämndens medgivande

fordras bör sålunda i allt fall ske. Styrelsen anser att begränsningen bör

ske till det i 15 § första stycket andra punkten berörda fallet, när företaget

strider mot plan eller vissa bestämmelser. Lantmäteristyrelsens uppfatt­

ning delas i allt väsentligt av överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings,

Kronobergs, Malmöhus, Värmlands, Jämtlands och Norrbottens län. Riks­

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

189

förbundet landsbygdens folk, Svenska kommunaltekniska föreningen, Sve­

riges lantmätareförening och Svenska teknologföreningen.

HSB:s riksförbund föreslår en bestämmelse, att remiss av anläggnings-

förslag till byggnadsnämnd inte behöver ske, om förrättningsmannen fin­

ner det vara uppenbart att några invändningar från plansynpunkt inte kan

anföras mot anläggningens inrättande. Även överlantmätaren i Malmöhus

län menar, att reglerna om byggnadsnämndens prövning bör väsentligt upp­

mjukas. Han anser det i allt fall inte nödvändigt att nämnden skall förpröva

sådan gemensamhetsanläggning för vars utförande byggnadslov inte ford­

ras. Liknande synpunkter anför överlantmätarna i Östergötlands och Jönkö­

pings län samt Svenska kommunaltekniska föreningen. Sveriges lantbruks-

förbund påpekar, att byggnadsnämnden för närvarande inte har någon be­

fattning med jordbrukets anläggningar utanför planlagda områden, och

anser det därför obefogat att här införa eu skyldighet att beträffande jord­

bruksföretag inhämta nämndens godkännande.

Handelskamrarnas nämnd framhåller, att sökande till byggnadslov har

ett på äganderätt eller dispositionsrätt grundat anspråk på att erhålla

byggnadslov, om laga hinder däremot inte möter. Visserligen kan bygg­

nadsnämnden genom byggnadsförbud förhindra markens utnyttjande en­

ligt gällande stadsplan, men de fall då byggnadsförbud får tillgripas är nog­

grant preciserade i lagstiftningen, och genom tidsbegränsande regler har

också garantier uppställts till skydd för den enskildes rätt. Lagförslaget in­

nebär i sistnämnda hänseenden ett avsteg från hittillsvarande rättsprinci­

per, som är så vittsyftande att det inte kan godtas. Självfallet kan en ge­

mensamhetsanläggning inte få komma till stånd, om den befinnes strida

mot gällande detaljplanering. Det bör därför ankomma på vederbörande

förrättningsman att konstatera, att så inte är fallet. Om det kan anses till­

räckligt med ett sådant konstaterande eller om frågan bör underställas

byggnadsnämndens prövning lämnas därhän. Men om byggnadsnämnden,

trots att anläggningen inte strider mot fastställda planer eller bestämmel­

ser, anser den »ur allmän synpunkt olämplig», bör detta inte få medföra

att nämnden vägrar medgivande till företaget i annan ordning än som i

allmänhet gäller i fråga om byggnadslov. Prövningen bör sålunda ha ka­

raktär av hinderslöshetsprövning. Finner byggnadsnämnden därvid att gäl­

lande detaljplan bör ändras och byggnadsförbud utfärdas, bör också detta

ske i den ordning byggnadslagstiftningen föreskriver. Handelskamrarnas

nämnd förordar, att förslagets 15 § utformas i överensstämmelse därmed.

Liknande synpunkter anför Svea hovrätt och lagberedningen, som fram­

håller att någon allmän prövningsrätt utöver vad som följer av byggnads­

lagstiftningen inte bör tillkomma byggnadsnämnden.

Att byggnadsnämnden, om företaget strider mot plan eller bebyggelse-

reglerande bestämmelser, skall få lämna medgivande när särskil­

da skäl är därtill, kritiseras av Svea hovrätt, länsstyrelsen och över­

Kungl. Maj.ts proposition, nr 128 år 1966

190

lantmätaren i Östergötlands län, länsstyrelsen och överlantmätaren i Göte­

borgs och Bohus län, överlantmätarna i Jönköpings, Värmlands och Gävle­

borgs län samt lagberedningen. De anser att i detta fall medgivande bör an­

komma på eller frågan underställas myndighet, som är behörig att företa

motsvarande prövning enligt byggnadslagstiftningen. Föreningen Sveriges

stadsarkitekter uttalar, att stadgandet förefaller omotiverat och att, om

kommitténs avsikt skulle vara att just för gemensamhetsanläggningar till­

försäkra nämnden rätt att frångå stadsplanen i vidsträcktare avseenden än

byggnadslagen förutsätter, föreskrift därom bör meddelas genom ändring

i byggnadslagstiftningen.

Lagberedningen erinrar om byggnadsstadgans föreskrifter i 57 § att, om

åtgärd för vilken byggnadslov söks enligt bestämmelse i lag eller författ­

ning dessutom är beroende på tillstånd av annan myndighet, byggnads­

nämnden skall hänvisa vederbörande att söka sådant tillstånd. Vidare har

nämnden i vissa fall afl hänvända sig till länsstyrelsen för att erhålla för

prövningen erforderliga upplysningar. Behov av dessa bestämmelser finns

uppenbart även enligt förslaget.

Länsarkitekten i Örebro län anser det önskvärt att samfällighet kan bilda

fristående tomt. Lagförslaget bör därför även medföra ändring i fastighets­

bildningslagen och byggnadslagen på så sätt att tomt skall kunna bildas

utan belägenhet vid gata och utan att vara avsedd för bebyggande. Över-

lantmätaren i Gävleborgs län ifrågasätter, om det i 33 § byggnadsstadgan

uppställda kravet att varje i tomtindelning ingående fastighet skall ha er­

forderlig förbindelse med gata anses fyllt genom att tomterna ges utfart

via en tänkt gemensam väg inom kvarteret. På liknande sätt kan fråga upp­

komma om tillämpning av bestämmelsen om väg i 19 kap. 12 § första

stycket jorddelningslagen när det gäller avstyckning av tomtplats inom

byggna(isplan. Sådana frågor fordrar enligt överlantmätaren en närmare ut­

redning. Även byggnadsnämnden i Karlskoga menar, att byggnadslagen

och fastighetsbildningslagen saknar de mot förevarande lagförslag svaran­

de föreskrifter som skulle kunna göra det till fullo användbart. Skall t. ex.

gemensamhetsanläggningar av skilda slag genomföras helt i överensstäm­

melse med bestående stadsplan och fastighetsindelning torde enligt bygg­

nadsnämnden svårigheter i många fall kunna uppstå för anläggningarnas

rationella utformning, bl. a. på grund av att byggnad för sådant ändamål

inte kan uppföras över tomtgräns.

Länsläkaren i Östergötlands län föreslår föreskrift om att byggnads­

nämnd skall inhämta hälsovårdsnämnds yttrande, innan medgivande till

företaget lämnas.

Den i 15 § andra stycket andra punkten intagna bestämmelsen om viss

begränsning av länsstyrelsens prövningsrätt kritiseras

av Handelskamrarnas nämnd. Nämnden kan inte acceptera, att länsstyrel­

sen inte skulle äga pröva besvär över ett av byggnadsnämnden vägrat med­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

191

givande till en gemensamhetsanläggning i de fall då nämnden gör gällande

att företaget skulle strida mot fastställd generalplan eller stadsplan. Den

omständigheten att 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan innehåller

en föreskrift om att klagan inte får föras över byggnadsnämnds beslut, vari­

genom medgivande till avvikelse från fastställd generalplan eller stadsplan

har vägrats, kan sålunda inte åberopas i förevarande sammanhang. Riktig­

heten av byggnadsnämndens motivering måste kunna prövas.

Överlantmätaren i Gotlands län anser bestämmelsen rimligen böra gälla

även fastställd byggnadsplan, även om formuleringen därigenom kommer

att avvika från föreskriften i 71 § 1 mom. andra stycket byggnadsstadgan.

Departementschefen. Kommitténs förslag innebär, att förrättningsmannen

i en första etapp skall utreda förutsättningarna för den sökta anläggningen.

Ändamålet med denna utredning är närmast att den skall tjäna som

underlag för byggnadsnämndens prövning. Enligt förslaget krävs nämligen

för att en anläggning skall få komma till stånd, att byggnadsnämnden

lämnar sitt medgivande till företaget. Leder utredningen till att förrätt­

ningsmannen anser hinder föreligga mot anläggningen, skall han inställa

förrättningen så snart det kan ske. Bestämmelse därom finns i 16 §

första stycket andra punkten i kommitténs förslag. Men anser han att

anläggningen bör komma till stånd, skall han enligt 14 § andra stycket

överlämna ärendet till byggnadsnämnden för prövning. Denna prövning

sker i princip från de synpunkter byggnadsnämnden vanligen har att an­

lägga med hänsyn till byggnadslagstiftningen och utfärdade bestämmelser

angående bebyggelsen inom det berörda området. Om byggnadsnämnden

finner, att anläggningens inrättande inte strider mot fastställd plan eller

meddelade bestämmelser för markens bebyggande och inte heller annars

föranleder bebyggelse eller markanvändning i övrigt som är olämplig från

allmän synpunkt, skall byggnadsnämnden enligt 15 § första stycket lämna

medgivande till anläggningen. Även om denna strider mot plan eller be­

stämmelser som nyss har nämnts, kan medgivande lämnas när särskilda

skäl föreligger. Denna ordning för frågans behandling förutsätter, att för-

rättningsmannens preliminära utredning innehåller så mycket som fordras

för att byggnadsnämnden skall kunna företa sin prövning. Kommittén har

ansett det lämpligt att förrättningsmannens utredning utmynnar i ett för­

slag till företagets anordnande. Detta förslag skall enligt föreskrift i 14 §

andra stycket innehålla uppgift på de fastigheter som anläggningen är av­

sedd för och sådan beskrivning av anläggningen till läge, storlek och be­

skaffenhet i övrigt som kan anses erforderlig för nämndens bedömande.

Anser förrättningsmannen, att förutsättningar saknas för byggnadsnämn­

dens medgivande, behöver han dock inte upprätta sådant förslag utan kan

överlämna sin utredning i det skick han finner lämpligt. Han måste dock

under alla förhållanden hänskjuta frågan till byggnadsnämndens prövning

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

192

så snart han inte finner hinder föreligga enligt bestämmelserna i förslagets

inledande paragrafer eller bestämmelserna för frivilligfallen i 17 §.

Vägrar byggnadsnämnden helt eller delvis medgivande till anläggningen,

skall förrättningsmannen efter omständigheterna inställa förrättningen eller

lämna nytt förslag till byggnadsnämnden. Lämnar byggnadsnämnden med­

givande utan villkor, skall förrättningsmannen på grundval av medgivandet

företa slutlig prövning av frågan om anläggningens inrättande och meddela

beslut därom. Sådant beslut benämns i förslaget anläggningsbeslut och

skall ha visst innehåll enligt bestämmelser i 16 §.

Den av kommittén sålunda föreslagna ordningen för ärendets prövning

har godtagits av flertalet remissinstanser. I åtskilliga remissyttranden har

emellertid invänts, att den är onödigt omständlig genom den särskilda pröv­

ning som skall ske hos byggnadsnämnden. Det har därvid anförts, att det

liksom vid fastighetsbildningsförrättningar och andra liknande förrätt­

ningar borde räcka med förrättningsmannens prövning även i de hänseen­

den byggnadsnämnden skall bevaka. Nämndens intressen anses kunna bli

tillräckligt beaktade genom att nämnden liksom vid andra förrättningar

får tillfälle att framföra sina synpunkter under förrättningens gång och

dessutom äger besvärsrätt. I synnerhet den omständigheten att byggnads­

nämndens beslut om vägrat medgivande får överklagas enligt bestämmelse

i 15 § andra stycket anses kunna föranleda fördröjning av ärendets hand­

läggning och därmed stora olägenheter, eftersom ett snabbt förfarande

ofta är påkallat i dessa sammanhang.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen anser jag det angeläget

att byggnadsnämnden får ett starkt inflytande på prövningen av hithörande

ärenden. Detta krav är enligt min mening till fullo uppfyllt genom den av

kommittén föreslagna ordningen för byggnadsnämndens medverkan. Jag

vill hålla med remisskritiken om att önskemålen att förhindra anläggning­

ar som strider mot det allmännas intresse av en lämplig utformning av be­

byggelsen och en ändamålsenlig markanvändning över huvud i viss ut­

sträckning kan tillgodoses genom de möjligheter till kontroll byggnadslag­

stiftningen erbjuder. Kravet på byggnadslov kan väl anses innefatta ett

effektivt skydd för det allmännas intresse i många fall, eftersom åtskilliga

gemensamhetsanläggningar torde vara hänförliga till byggnader i bygg­

nadslagstiftningens mening. Men den planpolitiska kontrollen kommer en­

ligt min mening att med en sådan ordning insättas på ett alltför sent sta­

dium. Detta medför risk för att det ofta omfattande och kostsamma för-

rättningsarbetet inte leder till åsyftat resultat därför att erforderligt bygg­

nadslov för anläggningen senare vägras. Med anledning härav torde, såsom

också kommittén har menat, byggnadsnämndens medverkan böra påkallas

redan i samband med förrättningen och samordnas med förrättningspröv-

ningen på sådant sätt att förrättningsresultatet kommer att stå i överens­

stämmelse med nämndens ståndpunkt. Att ge byggnadsnämnden samma

ställning som vid fastighetsbildningsförrättningar är enligt min mening inte

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

193

tillräckligt i förevarande sammanhang. Från nämnden bör kunna krävas

ett besked i sådana former att någorlunda säker garanti erhålls för att

nämnden vid den efterföljande prövningen angående byggnadslov ställer sig

positiv till företaget. Alla anläggningar är visserligen inte av den karaktär

att byggnadslov krävs, men antalet torde vara tillräckligt stort för att mo­

tivera en ordning som i praktiken innebär att byggnadsnämndens beslut

kan uppfattas som ett förhandsbesked om att byggnadslov kommer att med­

delas. Full säkerhet i detta hänseende kan dock inte erhållas. Den utred­

ning som underställs byggnadsnämndens prövning behöver nämligen inte

vara så fullständig och detaljerad som fordras i ett ärende om byggnads­

lov. Att ställa lika höga krav på den preliminära utredning som det här

är fråga om skulle i många fall fördyra och fördröja förfarandet avsevärt.

Förhållandena torde vara alltför skiftande för att ett allmänt krav på

fullständighet i nämnda hänseende skall anses motiverat. Av dessa skäl

bör inte heller som det har förordats från något håll under remissbehand­

lingen byggnadsnämndens prövning enligt förevarande förslag fastare

samordnas med prövningen angående byggnadslov eller därav påkallade

ändringar i byggnadslagstiftningen göras.

Mot en närmare samordning mellan förslaget och byggnadslagstiftningen

talar även att det här är fråga om delvis andra problem än som behandlas i

nämnda lagstiftning. Till en början kan erinras om det redan berörda för­

hållandet att en gemensamhetsanläggning inte alltid kräver byggnadslov.

Men även när sådant fordras är det i första hand inte fråga om själva ut­

förandet av anläggningen utan om det förstadium som gemensamhetsbild-

ningens konstituerande innebär. Byggnadsnämndens prövning enligt för­

slaget uppbärs därför inte alltid av samma syfte som byggnadslagstiftning­

ens bestämmelser. Som exempel kan nämnas, att en vägran att lämna med­

givande till en gemensamhetsanläggning kan grundas på andra allmänna

synpunkter än sådana som utgör giltig anledning att avslå ansökan om

byggnadslov. Här är närmast fråga om ett fritt bedömande av företagets

förenlighet med det allmännas intresse i bebyggelsesammanhang, sådant det

kommer till uttryck inte bara i fastställda planer utan även i kommunens

bebyggelsepolitiska strävanden över huvud. Särskilda regler fordras därför

som i formellt avseende bör hållas åtskilda från byggnadslagstiftningen.

Å andra sidan anser jag att en samordning i materiellt hänseende själv­

fallet bör åstadkommas så långt möjligt. Vid tillämpning av den av kommit­

tén föreslagna dispensregeln bör i väsentliga delar gälla de av kommittén

angivna riktlinjerna för bedömandet av frågan, huruvida särskilda skäl ta­

lar för ett medgivande. Eftersom nämndens uppgift är att bevaka allmänna

synpunkter på bcbyggelseutformning och markanvändning över huvud,

måste i bedömandet också anses ingå ett hänsynstagande till att gemensam-

hetsanläggningens utförande enligt särskilda bestämmelser är beroende på

tillstånd av annan myndighet. Det kan därför vara lämpligt, att nämnden

7 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 1 samt. Xr 12S

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1066

194

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

samråder med sådan myndighet eller avvaktar dess beslut i vederbörlig ord­

ning. Någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § byggnadsstadgan torde

inte behöva införas i förslaget. Utan stöd av särskild föreskrift synes bygg­

nadsnämnden också böra inhämta yttrande från hälsovårdsnämnden, när

det finnes lämpligt.

I enlighet med vad jag har anfört i den allmänna motiveringen bör be­

stämmelsen om byggnadsnämndens prövning inte begränsas till vissa om­

råden eller till bebyggelse eller anläggningar av visst slag. Jag är inte heller

beredd att i enlighet med vad som har förordats från några håll under re­

missbehandlingen föreslå en begränsning sålunda, att kravet på nämndens

medgivande inte skall gälla andra fall än sådana då anläggningen strider mot

plan eller bebyggelsereglerande bestämmelser.

På grund av det anförda finner jag mig kunna godta de av kommittén

föreslagna bestämmelserna i 14 § andra stycket om förrättningsmannens

skyldighet att inhämta byggnadsnämndens medgivande och formerna här­

för liksom också — låt vara med viss modifikation — bestämmelserna i 15 §

första stycket angående omfattningen av nämndens vetorätt. Den i kommit­

téns förslag upptagna dispensregeln ger byggnadsnämnden möjlighet att

lämna medgivande även när motsvarande dispens enligt byggnadslagstift­

ningen ankommer på Kungl. Maj :t eller länsstyrelsen. Som påpekas i flera

remissyttranden, får detta anses mindre lämpligt. Bestämmelsen bör därför

begränsas till de fall då nämnden har dispensrätt även annars. I övriga situa­

tioner bör dispens sökas hos vederbörande myndighet enligt vanliga regler.

Vidare vill jag med anledning av vad som har anförts i ett remissyttrande

påpeka, att nämnden inte har att bedöma en samfällighets ekonomiska möj­

ligheter att genomföra företaget i vidare mån än att nämnden bör tillse att

anläggningen är försvarlig från samhällsekonomisk synpunkt. Det närmare

bedömandet tillhör förrättningsmannens prövning.

Vad närmare angår den utredning genom förrättningsmannens försorg

som skall föregå byggnadsnämndens prövning kan jag i allt väsentligt an­

sluta mig till vad kommittén anfört härom i sitt betänkande (s. 162—164).

Som kommittén har framhållit är det av betydelse att förrättningsmannen

håller nära kontakt med sakägarna och bedriver förrättningen huvudsak­

ligen i form av förhandlingar med dessa. Enligt 12 § skall också förrätt­

ningen som regel ske vid sammanträde med sakägarna. Som förut be­

rörts fordras dock inte sammanträde i alla situationer. Enligt 12 § kan

sammanträde sålunda undvaras bl. a. när stridiga intressen inte förekom­

mer i saken. Med hänsyn härtill bör den av kommittén i 14 § första stycket

föreslagna lydelsen, enligt vilken förrättningsmannens utredning skall ske

efter överläggning med sakägarna, jämkas. För bättre överensstämmelse

med 12 § förordar jag, att 14 § första stycket får den lydelsen att förrätt­

ningsmannen skall utreda förutsättningarna för att inrätta den sökta an­

läggningen och därvid i lämplig omfattning överlägga med sakägarna.

195

I ett remissyttrande har förordats, att förrättningsmannen skall från kom­

munens fastighetsförvaltande organ inhämta upplysningar till grund för be­

stämmandet av ersättning enligt 4 §. Jag finner inte anledning att meddela

särskild föreskrift härom. Förrättningsmannen har frihet att här liksom

i andra hänseenden utnyttja alla de upplysningskällor som står till buds.

Av den föregående redogörelsen framgår, att förrättningsmannen efter

sin preliminära utredning skall inställa förrättningen så snart det kan ske,

om han finner hinder möta mot företaget. I annat fall skall han enligt 14 §

andra stycket hänskjuta ärendet till byggnadsnämnden. Bestämmelsen om

att han skall inställa förrättningen är i kommitténs förslag intagen i 16 §,

där den finns som andra punkt i första stycket. Anledningen till denna pla­

cering torde vara att kommittén har velat i 16 § samla alla bestämmelser om

förrättningsmannens avgöranden i huvudsaken. Enligt min mening är det

dock naturligare att 14 § lämnar besked om vad förrättningsmannen skall

göra, om han redan efter sin preliminära utredning anser hinder möta mot

förrättningen. Det synes nämligen vara en fördel att där få besked om vad

förrättningsmannen skall vidta för åtgärd både när han anser hinder möta

mot förrättningen och när han anser att så inte är fallet. Jag förordar där­

för, att nyssnämnda bestämmelse i 16 § flyttas till 14 § andra stycket. I en­

lighet härmed upptar departementsförslaget som första punkt i andra styc­

ket av 14 § bestämmelsen, att om hinder mot anläggningens inrättande mö­

ter enligt bestämmelserna i det föregående eller i 17 § — dvs. i frivilligfal­

len — förrättningen skall inställas så snart det kan ske. Som andra punkt

följer därefter bestämmelsen, att föiTättningsmannen i annat fall skall hän­

skjuta ärendet till byggnadsnämnden för prövning enligt 15 § och därvid

lämna förslag till anläggningens anordnande.

Tredje punkten är oförändrad i sak. Enligt fjärde punkten i kommitténs

förslag kan förrättningsmannen underlåta att uppgöra särskilt förslag, om

enligt hans mening förutsättningar saknas för byggnadsnämndens medgi­

vande. För att undvika att bestämmelsen inger föreställningen att ärendet

i sådant fall över huvud inte behöver hänskjutas till byggnadsnämnden har

ordet uppgöra ersatts med ordet lämna. I övrigt har vissa redaktionella jämk­

ningar skett.

Beträffande innehållet i 15 § vill jag utöver vad jag har anfört i det före­

gående uttala, att jag i sak ansluter mig till kommitténs förslag i 15 § andra

stycket angående talan mot byggnadsnämndens beslut. Jag biträder även

vad kommittén har anfört om behovet av inskränkning i länsstyrelsens

prövningsbefogenhet, när anläggningen strider mot fastställd generalplan el­

ler stadsplan, för att överensstämmelse skall vinnas med 71 § 1 mom. andra

stycket byggnadsstadgan. Den av kommittén föreslagna lydelsen av andra

punkten ger emellertid intryck av att länsstyrelsens prövningsrätt är be­

gränsad så snart byggnadsnämnden funnit anläggningen strida mot fast­

ställd generalplan eller stadsplan. Detta är dock inte meningen. Inskränk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

196

ningen bör innebära endast att länsstyrelsen inte äger mot nämndens mening

medge anläggningens inrättande i strid mot planen. Jag förordar, att lydel­

sen jämkas i enlighet härmed. Jag anser det inte böra komma i fråga att nu

utvidga bestämmelsen till att omfatta även byggnadsplan.

I anslutning till 15 § har några remissinstanser framfört önskemål om

vissa följdändringar i byggnadslagstiftningen och reglerna om fastighets­

bildning. Behovet av en mera genomförd samordning med förstnämnda lag­

stiftning bör enligt min mening prövas i samband med en allmän översyn

av byggnadslagen och byggnadsstadgan. I samband med den pågående fas-

tighetsbildningsreformen kan vissa frågor böra tas upp som har anknytning

till detta reformarbete. Även med oförändrade regler på dessa områden kan

man nöjaktigt komma till rätta med uppkommande svårigheter. Det i 33 §

byggnadsstadgan uppställda kravet, att varje i tomtindelning ingående fas­

tighet skall ha erforderlig förbindelse med gata, torde få anses uppfyllt, om

en gemensam utfartsväg anordnas inom kvarteret. I själva verket förhåller

det sig så att just nämnda föreskrift i byggnadsstadgan ofta utgör ett avgö­

rande skäl för att en sådan väg bör inrättas. Kravet att styckningsdel skall

äga rätt till nödiga vägar får likaså anses uppfyllt, om inom stadsplan väg

inrättas gemensamt för fastighet motsvarande styckningsdelen och andra

fastigheter. Som förut har framhållits är förslaget inte tillämpligt på väg

utom stadsplan. Där gäller i stället lagen om enskilda vägar. Vad slutligen

angår de svårigheter som har antagits uppkomma genom förbudet mot byg­

gande över tomtgräns vill jag framhålla att det i princip torde saknas anled­

ning att åsidosätta detta förbud vid gemensamhetsanläggning lika väl som

beträffande annan byggnad. Även om det således bör eftersträvas, att en

inom byggnadskvarter planerad anläggning i dess helhet förläggs inom eu

enda tomt, torde man inte kunna undvara en möjlighet att låta anläggning­

en sträcka sig över flera tomters områden när speciella omständigheter före­

ligger. Vad nu sagts får anses äga motsvarande tillämpning på andra för-

budsregler i byggnadslagstiftningen.

16 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förrätlningsmannens slutliga

prövning sedan byggnadsnämnden har tagit ställning.

Kommittén. Sedan definitivt beslut har meddelats enligt föregående para­

graf, skall förrättningsmannen företa slutlig prövning. Om byggnadsnämn­

dens medgivande till företaget har vägrats, bör detta ofta vara en anledning

att avbryta förrättningen och besluta om dess inställande. Förrättnings-

mannen har emellertid möjlighet i vissa fall att genom förändring av den

föreslagna anordningen undanröja uppkommet hinder och till byggnads­

nämnden inkomma med nytt förslag. Kommittén anser att förrättnings­

mannen bör få rätt att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet välja mellan att inställa förrättningen och att göra upp nytt förslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

197

I enlighet härmed föreslår kommittén bestämmelse i första stycket, att om

medgivande enligt 15 § har vägrats helt eller delvis, förrättningsmannen

kan efter omständigheterna inställa förrättningen eller till byggnads­

nämnden överlämna nytt förslag till företagets anordnande.

Bestämmelsen förutsätter, att förrättningsmannen anser villkoren för

anläggningens inrättande från privaträttslig synpunkt vara uppfyllda. I an­

nat fall saknas anledning att koppla in byggnadsnämnden. Om hinder mot

företaget möter redan på grund av de i förslagets inledande avsnitt eller

i 17 § föreskrivna villkoren, bör förrättningsmannen avbryta utredningsar­

betet så snart det kan ske och meddela beslut om förrättningens inställan­

de. Har ett absolut hinder uppstått, skall förrättningsmannen således inte

vidare lägga ned arbete på att göra utredningen fullständig i övriga hän­

seenden. I enlighet härmed föreslår kommittén, att i en andra punkt av

första stycket tas upp en bestämmelse, enligt vilken förrättningen skall

inställas så snart det kan ske, när hinder mot företaget möter av annan

anledning än ställningstagande enligt 15 §.

Om däremot anläggningen bör komma till stånd, skall förrättningsman­

nen på grundval av medgivande enligt 15 § företa slutligt bedömande av

uppkommande frågor och meddela beslut om anläggningens inrättande (an-

läggningsbeslut). Att medgivande därvid skall föreligga enligt lagakraft-

vunnet avgörande följer enligt kommittén av allmänna rättsprinciper och

anses inte behöva stadgas uttryckligen.

Kommittén framhåller, att anläggning sbeslutet jämte lagens regler utgör

själva grunden för företagets verksamhet. Av beslutets innehåll bör därför

fordras, att det anger förrättningsmannens uppfattning i de för företaget

mest väsentliga frågorna, som uppkommer vid förrättningen. Förrättnings­

mannens avgöranden i andra frågor skall följaktligen i princip tas upp i

fristående beslut. Det gäller t. ex. förrättningskostnaderna (18 §).

Anläggningsbeslutet skall enligt kommitténs förslag till en början ange

anläggningens läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Försla­

get anger inte några närmare riktlinjer för vilken grad av utförlighet som

beslutet bör äga i dessa hänseenden. Frågan måste bedömas med hänsyn

till arten av varje företag för sig. Ett krav motsvarande vad som fordras i

samband med att byggnadslov' meddelas är enligt kommittén självfallet

alltför långtgående. Detaljutformningen får i stället ankomma på den hu­

vudman eller samfällighet som skall omhänderha företagets angelägenhe­

ter. Beslutet skall vidare ange de fastigheter som ansluts till anläggningen.

I detta hänseende är förrättningsavgörandet av väsentlig betydelse och änd­

ring i fråga om kretsen av fastigheter, som utgör underlaget för anlägg­

ningens verksamhet, bör enligt kommittén inte få ske ulan ny förrättning.

Ett noggrant fastställande av omfattningen av det utrymme som enligt 3 §

skall upplåtas för anläggningen är av' största vikt för den fortsatta verk­

samheten liksom för bedömandet av' ersättningsfrågan. Sådant utrymme

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 11)68

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 19(i(>

och ersättning med anledning av upplåtelsen skall också redovisas i an-

läggningsbeslutet. Att upplåtelsens omfattning utmärks på karta eller an­

nan särskild beskrivning torde ofta vara nödvändigt eller åtminstone önsk­

värt. Med hänsyn till de i hög grad skiftande fall som kan förekomma an­

ser kommittén dock uttryckligt stadgande därom inte böra föreslås. Ersätt­

ningen kan antingen avse sj älva upplåtelsen av utrymme och annat intrång,

som orsakas fastighet, eller också gälla skada, som annars uppkommer för

ägaren. Ersättning för skada av sistnämnda slag skall enligt bestämmelsen

alltid tas upp för sig, medan övriga båda poster kan slås samman. Anled­

ningen till att gottgörelse för personlig skada skall anges separat är att

den följer delvis andra regler i fråga om sättet för beloppets erläggande.

Enligt 36 § andra stycket skall nämligen ersättning av detta slag inte som

andra ersättningsbelopp nedsättas hos länsstyrelsen. Vidare skall anlägg­

ningsbeslutet uppta den andel som skall anses motsvara varje deltagande

fastighets beräknade behov av anläggningen (andelstal). I anläggningsbe-

slutet skall också tas in de begränsningar som skall gälla i fråga om möj­

ligheterna för samfällighet att åtnjuta särskild förmånsrätt i anslutna fas­

tigheter för bidrag till samfälligheten.

Utöver de nämnda obligatoriska uppgifterna kan anläggningsbeslutet en­

ligt paragrafens tredje stycke innehålla vissa föreskrifter om tillämpningen

av sådan begränsning av anläggningens utnyttjande som avses i 7 §.

Som det har framhållits i annat sammanhang bör enligt kommittén en

samverkan kunna göras tidsbegränsad. Utan uttryckligt stadgande skall

enligt kommittén en sådan begränsning utmärkas i anläggningsbeslutet.

Slutligen påpekar kommittén att, eftersom anläggningsbeslut är termen

för beslut om anläggningens inrättande, även domstols avgörande med den­

na innebörd är att anse som anläggningsbeslut och skall äga det i para­

grafen föreskrivna innehållet.

Remissyttrandena. Enligt överlantmätaren i Gävleborgs län är det förhål­

landet att besvär över inställd förrättning kan leda till att domstol med­

delar anläggningsbeslut inte förenligt med vedertagen innebörd av att för­

rättning inställs. Överlantmätaren menar, att det är mera följdriktigt om

förrättningsmannens utredning får utmynna i ett utlåtande i likhet med

vad som gäller enligt lagen om enskilda vägar.

1 fråga om kravet på den utförlighet med vilken anläggningens beskaf­

fenhet bör anges i anläggningsbeslutet anför Svenska försäkringsbolags riks­

förbund vissa erinringar mot kommitténs uttalande i motiven, att ett krav

motsvarande vad som fordras i samband med att byggnadslov meddelas

självfallet är alltför långtgående. Förbundet anser en utförlig beskrivning

av anläggningen vara av intresse av flera skäl, nämligen dels för bedö­

mande av vissa andra av de beslut som förrättningsmannen skall fatta en­

ligt 16 § och dels för kreditbedömningen.

199

Sveriges fastighetsägareförbund anser det i förevarande paragraf böra an­

ges att över anläggningens område skall upprättas karta utvisande för fas­

tighetsindelningen gällande planer med tillhörande bestämmelser. Tekniska

ritningar och besiktningar bör enligt förbundet också vara med i förrätt-

ningshandlingarna. Även överlantmätaren i Jönköpings län framhåller be­

hovet av karta, som anger upplåtelsens omfattning.

Lagberedningen anser uttrycket personlig skada missvisande, eftersom

det enligt beredningen närmast torde associeras med begreppet personska­

da.

Om anläggningen skall vara av begränsad varaktighet, är detta enligt

lagberedningen av så central betydelse att tidsbegränsningen bör tas in i

anläggningsbeslutet. Föreskrift därom bör inflyta i lagtexten.

Förslaget att anläggningsbeslutet inte skall innehålla förrättningsman-

nens avgöranden i vissa särskilda frågor — t. ex. angående förrättnings-

kostnaderna — kritiseras av lagberedningen. Förslaget skiljer sig enligt be­

redningen från den i bl. a. 17 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken upp­

tagna regeln, att beslut, som meddelas i samband med dom eller slutligt be­

slut, skall upptas däri. Som motiv till rättegångsbalkens bestämmelse har

anförts, att det uppenbart inte är lämpligt att de båda avgörandena i for­

mellt hänseende åtskils. Även i fråga om beslut av förrättningsman måste

det vara till fördel, om alla hans samtidiga avgöranden finns i en och sam­

ma handling. En uppdelning i skilda beslut kan medföra rättsförlust i frå­

gor som inte har upptagits i anläggningsbeslutet, vilket beslut av naturliga

skäl främst tilldrar sig sakägarnas intresse. Bakom kommitténs stånd-

punktstagande kan antas ligga önskemålet att anläggningsbeslutet inte be­

lastas med ställningstaganden som saknar relevans för framtiden. Detta

syfte kan enligt beredningen i huvudsak uppnås genom att beslutet indelas

i skilda avsnitt med särskilda rubriker. I den mån skilda beslut skall få

meddelas samtidigt blir det ett väsentligt intresse, att vederbörande ägo-

delningsrätt tolkar fullföljd talan med största möjliga välvilja. Det är

emellertid ytterst tveksamt, om domstolarna blir så liberala på denna punkt

(jfr NJA 1962 s. 660). Det bör också enligt beredningen vara medgivet att

i en och samma besvärsinlaga föra talan mot exempelvis såväl anläggnings-

beslut som beslut i ersättningsfråga.

Departementschefen. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen i första

stycket, att förrättningsmannen efter omständigheterna får inställa förrätt­

ningen eller lämna nytt förslag till byggnadsnämnden, om denna helt eller

delvis har vägrat medgivande enligt 15 §, har i allmänhet lämnats utan er­

inran under remissbehandlingen. Från något håll bär dock invänts, att ut­

trycket inställa förrättningen används något oegentligt i förslaget, i det att

därmed avses också ett ogillande i sak av den gjorda ansökningen. Som

kommittén anfört torde det emellertid vara praktiskt lämpligt att denna

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

200

situation behandlas på samma sätt som den då förrättningen avbryts på

grund av hinder för själva förfarandet. Förrättningen bör sålunda inte i nå-

gotdera fallet göras mera omfattande än som behövs för att få klarlagt att

förutsättningar saknas för anläggningens inrättande. Någon olägenhet torde

inte vållas genom att förrättningsmannens handläggning i båda fallen ut­

mynnar i att förrättningen inställs. Enligt min mening kan det inte, som en

remissinstans menat, komma i fråga att ägodelningsrätten efter besvär mot

beslut om förrättnings inställande själv meddelar anläggningsbeslut. I stäl­

let bör ägodelningsrätten återförvisa målet till förrättningsmannen för ny

behandling enligt riktlinjer som meddelas av rätten. Jag biträder sålunda

i sak kommitténs förslag i första stycket första punkten.

I enlighet med vad jag har anfört i anslutning till 14 § bör den av kom­

mittén föreslagna bestämmelsen i 16 § första stycket andra punkten flyt­

tas till 14 § andra stycket.

Den av kommittén föreslagna termen anläggningsbeslut förefaller mig va­

ra en uttrycksfull och lämplig benämning på beslut om inrättande av ge-

mensamhetsanläggning. Den torde vara att föredra framför den annars i

liknande sammanhang brukade och av en remissinstans förordade termen

utlåtande.

Självfallet kan kraven på anläggningsbeslutets innehåll sättas mer eller

mindre högt. Det torde ligga i sakens natur att beslutet skall ge klart be­

sked om vilka fastigheter som skall anslutas, om upplåtelse av utrymme

och ersättning med anledning därav, om fastigheternas andelstal och om

gränserna för utövningen av den speciella förmånsrätten. I fråga om sättet

att bestämma anläggningens läge, storlek och beskaffenhet i övrigt är det

inom vissa gränser tänkbart med mera ungefärliga angivelser. Genom att

tillämpa sådana kan man på ett önskvärt sätt inskränka förrättningsarbe-

tets omfattning och inom den givna ramen bereda samfällighetsdelägarna

möjlighet att själva påverka anläggningens detaljutformning. Jag ansluter

mig till kommitténs överväganden i denna del. Jag anser mig inte böra för­

orda, att härvid generellt upprätthålls samma krav på fullständighet som

förutsätts för byggnadslov. Inte heller är jag beredd att föreslå krav på att

karta upprättas. Förrättningsmannen bör enligt min mening ha fria händer

att åskådliggöra förrättningsresultatet på det sätt som han anser lämpligast

i det enskilda fallet. Detta torde emellertid i många fall leda till att karta

eller skiss som utvisar upplåtelsens omfattning och anläggningens utform­

ning fogas till anläggningsbeslutet.

Uttrycket personlig skada har kritiserats av lagberedningen, som menar

att det närmast för tanken till personskada. För att undvika sådant missför­

stånd förordar jag, att ifrågavarande avsnitt av uppräkningen av de mo­

ment anläggningsbeslutet skall innehålla delas upp så, att beslutet i an­

slutning till lydelsen av 4 § kommer att ange dels utrymme som upplåts för

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

201

anläggningen, dels ersättning för upplåtelsen av utrymme och för annat in­

trång som genom anläggningens utförande eller begagnande orsakas fastig­

het i vilken upplåtelse sker, dels ersättning för annan skada som genom upp­

låtelsen uppkommer för ägaren till fastigheten eller innehavare av annan

särskild rätt till denna än för fordran.

Med hänsyn till gemensamhetsanläggningarnas karaktär ligger det i sa­

kens natur, att ett anläggningsbeslut är avsett att gälla under en längre tid.

Kommittéförslaget synes medge både att beslutet gäller för framtiden eller

till dess det genom nytt förrättningsbeslut upphävs eller ändras och att det

består under viss i förväg bestämd tid. I likhet med kommittén finner jag

möjligheten till tidsbegränsning kunna vara av värde i vissa situationer.

Som lagberedningen har förordat torde sådan tidsbegränsning vara av den

betydelse att den bör komma till uttryck i anläggningsbeslutet. Jag före­

slår därför att en kompletterande föreskrift härom införs. Likaså förordar

jag att, om anläggningen inte skall vara utförd inom fem år efter det att be­

slutet vinner laga kraft, beslutet skall innehålla uppgift om den tid inom vil­

ken anläggningen skall utföras. Föreskrift härom bör införas med hänsyn

till förfalloregeln i 37 § andra stycket. Till skillnad från kommittén anser

jag, att den vid förrättningen bestämda tiden skall anges i själva anlägg­

ningsbeslutet.

Vad slutligen beträffar kommitténs förslag att anläggningsbeslutet inte

skall omfatta sådana avgöranden som ligger utanför de materiella frågorna

har lagberedningen anfört, att alla av förrättningsmannen samtidigt medde­

lade beslut bör efter mönster från rättegångsbalkens bestämmelser tas in i

en och samma handling. Även enligt min mening talar goda skäl för att nå­

gon formell skillnad inte görs mellan olika delar av förrättningsmannens

avgörande. Det kan emellertid som kommittén menar vara praktiskt att som

anläggningsbeslut beteckna endast sådana avgöranden i sak som avses i fö­

revarande paragraf. Någon tvekan behöver då inte uppkomma om vad som

innefattas i ordet anläggningsbeslut i det följande eller i övrigt där det

kommer till användning. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna godta

kommitténs förslag. För att såvitt möjligt undgå risken för misstag i full­

föl jdshänseende bör beslut som förrättningsmannen meddelar i andra frå­

gor i samband med anläggningsbeslutet tas upp i omedelbar anslutning till

detta i protokollet eller den särskilda handling som kan ha upprättats. I

samma syfte vill jag förorda en komplettering av de föreslagna bestämmel­

serna i 19 § sista stycket om meddelande av beslut, så att de kommer att

omfatta inte bara anläggningsbeslut och beslut om förrättnings inställande

utan även beslut, som meddelas i samband med sådant beslut, och beslut

mot vilket talan förs särskilt. Detta innebär, att varje beslut av nu angivna

slag skall meddelas vid sammanträde eller på annan tid och plats som har

tillkännagivits vid sammanträde eller som förrättningsmannen underrättat

Tf Ilihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 12$

202

sakägarna om skriftligen eller i annan vid sammanträde beslutad ordning.

Denna föreskrift i förening med reglerna om fullföljd i 20 § i förslaget tor­

de kunna ge tillräcklig säkerhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

17 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelse mellan sak­

ägarna och om frivillig anslutning i andra fall.

Kommittén. I första stycket av paragrafen föreslås bestämmelse om skyl­

dighet för förrättningsmannen att söka åstadkomma överenskommelse mel­

lan sakägarna. Det är enligt kommittén oftast lämpligt att överenskommelse

tas in i skriftlig, av sakägarna underskriven handling, vilket är ägnat att

förebygga tvister om dess innebörd. Kommittén anser emellertid med hän­

syn till de vitt skiftande fall som kan uppkomma, att tillräckliga skäl inte

finns att meddela en obligatorisk föreskrift därom. Även muntlig överens­

kommelse är därför giltig enligt förslaget men dess innehåll bör enligt

kommittén säkras för framtiden genom anteckning antingen i förrättnings-

protokollet eller i annan handling, som underskrivs av förrättningsman­

nen och biläggs övriga handlingar.

Enligt andra stycket av paragrafen skall överenskommelsen under vissa

förutsättningar läggas till grund för anläggningsbeslutet. Detta innebär att

förrättningsmannen i princip är förhindrad att — i de hänseenden som reg­

leras i uppgörelsen — grunda anläggningsbeslutet på ett eget bedömande

enligt lagens materiella regler. Med några modifikationer innebär förslaget

således, att överenskommelsen skall fastställas att gälla för framtiden, oav­

sett om innehållet står i samklang med dessa regler eller inte. För att er­

hålla avsedd sakrättsverkan måste den emellertid inskränkas till de frågor

som skall tas in i anläggningsbeslutet. Att den kan begränsas till någon el­

ler några av dessa frågor följer av första stycket. Sakägarna kan också av­

tala att gemensamhetsanläggning inte skall komma till stånd. Något anlägg-

ningsbeslut skall då inte heller meddelas utan förrättningen måste inställas.

Från allmän synpunkt måste fordras, att en överenskommelse inte avvi­

ker från den prövning som har skett genom byggnadsnämnden. Regeln, att

överenskommelsen skall läggas till grund för anläggningsbeslutet, modi­

fieras därför så att den inte gäller, när överenskommelsen strider mot be­

slut som avses i 15 §.

Även hänsyn till tredje mans intresse kräver enligt kommittén, att en

överenskommelse inte utan vidare förlänas sakrättslig verkan. Genom att

överenskommelsen knyts direkt till de berörda fastigheterna kan den åstad­

komma minskning av fastigheternas värden och därmed skada för inneha­

vare av fordringsinteckningar eller andra begränsade sakrätter i fastigheter­

na. Visserligen torde det i allmänhet förhålla sig så, att sakägarnas intres­

sen i allt väsentligt sammanfaller med nu nämnda rättsägares, men detta

203

kan inte alltid antas vara fallet. Man kan enligt kommittén inte heller bortse

från risken, att en sakägare saknar förmåga att på bästa sätt tillvarata de

till hans fastighet knutna intressena.

I gällande lagstiftning på närbesläktade områden kommer, erinrar kom­

mittén, olika metoder till användning, när det gäller att skydda tredje man.

Enligt 34 § fjärde stycket lagen om enskilda vägar är sålunda träffad för­

ening inte gällande, om den finnes uppenbarligen till skada för fastighet be­

tunga denna med förpliktelse i avsevärt högre grad än som skall åligga fas­

tigheten enligt grunderna i lagens 2 kap. överenskommelsens innehåll skall

alltid prövas av förrättningsmannen. Med bestämmelsen avses enligt kom­

mittén inte bara att skydda befintliga inteckningar i fastigheterna utan

även att tillgodose de intressen som representeras av spekulanter på fastig­

heterna eller tilltänkta långivare, vilka fordrar säkerhet i fastigheterna. En

annan metod kommer till användning i 8 kap. 4 § jorddelningslagen, med

vilken kan jämföras 13 kap. 2 a § samma lag. Om vid frivilligt ägoutbvte

en äga som skall ingå i utbytet hör till fastighet, som på grund av inteck­

ning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, får utbytet inte

ske utan att innehavare av sådan fordran eller rättighet lämnar medgivande

därtill eller det är uppenbart, att utbytet inte kan lända honom till skada.

Enligt detta alternativ är förrättningsmannen inte skyldig att beakta andra

intressen än dem som tillkommer innehavare av vissa befintliga sakrätter

och är också befriad från prövning av överenskommelsens innehåll i den

mån medgivanden från dessa rättsägare föreligger.

Kommittén framhåller, att med dess strävan att i rimlig omfattning främ­

ja frivilliga uppgörelser det är mest förenligt att låta överenskommelser få

avsedd sakrättslig verkan så långt det är möjligt utan att tredje mans be­

rättigade intressen åsidosätts. I valet mellan de nyssnämnda metoderna an­

ser kommittén en ordning i huvudsaklig överensstämmelse med den för ägo­

utbyte gällande vara att föredra. I enlighet därmed föreslås i paragrafens

andra stycke, att om överenskommelsen berör fastighet, som på grund av

inteckning eller eljest häftar för fordran eller annan rättighet, överenskom­

melsen inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, utan att inneha­

varen av sådan fordran eller rättighet godkänt överenskommelsen eller den­

na är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. De sakrätter som avses

med bestämmelsen är enligt kommittén inte bara intecknade rättigheter

utan även sådana som grundas på It kap. 2 § jordabalken eller äger för­

månsrätt på grund av utmätning av fastigheten eller utan inteckning åtnju­

ter bättre förmånsrätt än nu sagts. Det åligger förrättningsmannen alt ex

officio införskaffa utredning om vilka rättighetshavare av hithörande slag

som kan finnas. Kommittén framhåller, att exempelvis ointecknade nyttjan-

derätter eller avkomsträtter, som inte åtnjuter skydd enligt It kap. 2 § jor­

dabalken, ansetts inte vara av sådan beskaffenhet att fastighet kan sägas

häfta därför. Kommittén hänvisar här till lagrådets yttrande i samband med

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

204

Kungl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

en år 1951 företagen ändring i 8 kap. 4 § jorddelningslagen (NJA II 1952

s. 129 f.).

Kommittén liar ansett det lämpligt att i någon mån efterge det stränga

krav på bevisning som måste uppfyllas vid frivilligt ägoutbyte, när det gäl­

ler att bedöma om menliga verkningar följer av åtgärden. Medan det i ägo-

utbytesfallet fordras, att det är uppenbart att utbytet inte kan lända rätts-

ägaren till skada, är det enligt kommitténs förslag tillräckligt att överens­

kommelsen är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Jämkningen

har sin motsvarighet i en år 1947 företagen ändring i 8 § första stycket och

14 § tredje stycket andra punkten lagen den 18 juni 1926 (nr 336) om sam­

manläggning av fastigheter å landet. Angående skälen till denna ändring

hänvisar kommittén till lagrådets och föredragande departementschefens

uttalanden i ärendet (NJA II 1948 s. 54 f. och 65).

Kommittén har övervägt möjligheten att utvidga regleringen av frivillig-

fallen till att avse även ensidiga dispositioner. Kommittén menar nämligen,

att det inte finns anledning att frånkänna sådana dispositioner varje sak­

rättslig effekt. Det är dock enligt kommittén lämpligt att begränsa en regle­

ring i ämnet till det fall då sakägare erbjuder att hans fastighet får anslutas

till gemensamhetsanläggningen, trots att förutsättningar för tvångsanslut-

ning enligt 2 § saknas. Skulle en disposition gå ut på något annat, t. ex. att

utge högre bidrag än som motsvarar fastighets andelstal eller att ersättning

för upplåtet utrymme sätts till alltför lågt belopp, bör enligt kommittén av­

seende inte fästas därvid utan att överenskommelse kan uppnås. För att ett

erbjudande skall beaktas, bör enligt kommittén ytterligare fordras, att fas­

tighetens anslutning inte medför någon försämring för de övriga anslutna i

form av ökad bidragsskyldighet eller annan olägenhet av betydelse. I enlig­

het därmed är regeln i paragrafens tredje stycke utformad. Även på sådan

anslutning skall andra styckets regler om villkoren för att överenskommelse

skall erhålla verkan för framtiden äga tillämpning. Anslutningen får såle­

des inte stå i strid med byggnadsnämndens prövning. Vidare skall på vanligt

sätt bedömas, om anslutningen är väsentligen utan betydelse för sakrätts­

innehavares säkerhet.

Remissyttrandena. Parkeringskommittén gör anmärkning mot att frivil­

ligfallen, som i betänkandet anges som det normala, inte regleras i de in­

ledande allmänna bestämmelserna utan behandlas i avsnittet om förrätt­

ning och i 17 §, som trots sin placering innehåller även materiella villkor

för anslutning. En läsare som snabbt vill orientera sig i lagen genom att

studera de inledande bestämmelserna kan därför få den felaktiga uppfatt­

ningen att lagens egentliga syfte är att reglera tvångssamfälligheter. Sveriges

lantbruksförbund anför, att förslaget genom sin redigering praktiskt taget

döljer, att det innehåller ett frivilligalternätiv.

Beträffande formen för överenskommelse mellan sakägarna anser

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

205

Svea hovrätt att den i överenstämmelse med vad som regelmässigt gäller

på angränsande rättsområden bör vara skriftlig och att överenskommelsen

skall undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. Av

samma mening är lagberedningen och överlantmätaren i Gotlands län.

Svea hovrätt och lagberedningen anser vidare, att överenskommelse om

åtnjutande av förmånsrätt i större omfattning än lagen medger inte bör

läggas till grund för anläggningsbeslut. Denna mening utvecklas närmare i

anslutning till 6 §.

Svenska försäkringsbolags riksförbund vänder sig mot att intecknings-

havares och liknande rättighetshavares godkännande inte behöver inhämtas,

när överenskommelse är väsentligen utan betydelse för deras säkerhet. För­

bundet anser, att det för långivarna inte är möjligt att till förrättningsmän-

nen överlämna frågan, vad som skall anses vara väsentligen utan betydelse

för deras säkerhet. Långivarna måste enligt förbundet ovillkorligen höras i

ärendet.

Svea hovrätt påpekar risken för att felkalkylerade anläggningar kommer

till stånd vilka allvarligt kan påverka rättighetshavarnas ställning. Det bör

därför i allmänhet krävas, att berörda rättighetshavare biträder överens­

kommelsen för att denna skall bli gällande. Enligt hovrätten bör detta kun­

na underlåtas endast om det är uppenbart att överenskommelsen är utan

betydelse för deras säkerhet. Av samma mening är bostadsstyrelsen, Sven­

ska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa och Svenska bostadskreditkassan.

Lagberedningen anser, att det liksom vid sammanläggning av fastigheter

i tveksamma fall är lämpligt att inteckningshavare bereds tillfälle att yttra

sig. Frågan om talerätt för innehavare av begränsade sakrätter bör därför

enligt beredningen övervägas närmare. Beredningen erinrar vidare om att

ett särskilt skydd för innehavare av begränsade sakrätter mot överenskom­

melser till deras nackdel tillskapats i 59 § expropriationslagen liksom i 9

kap. 73 § vattenlagen och att inteckningshavare enligt 21 § lagen om all­

männa vägar har subsidiär talerätt mot väghållare.

Svenska bankföreningen är tveksam inför förslaget, att kreditgivare i sista

hand inte skall få annat skydd för sin säkerhet än som innefattas i en

s. k. oskadlighetsprövning. Föreningen vill likväl inte motsätta sig en så­

dan ordning, om inteckningshavare som så önskar får tillfälle att yttra sig

före förrättmingsmannens avgörande.

Parkeringskommittén anmärker, att den föreslagna bestämmelsen i

tredje stycket första punkten i och för sig kan läsas så, att lagen

här öppnar möjlighet för en fastighetsägare att få sin fastighet ansluten

till ett företag utan att rekvisitet »stadigvarande betydelse» föreligger, bara

anslutningen kan ske utan olägenhet för övriga deltagare. Parkeringskom-

mittén anser vidare att hänvisningen till 2 § är något otydlig och menar,

att med uttrycket »fastighet, som icke jämlikt 2 § skall anslutas till före­

206

taget», även skulle kunna avses sådan fastighet för vilken de materiella

förutsättningarna för tvångsanslutning föreligger men vars anslutning inte

påyrkats av annan sakägare.

Departementschefen. Som jag tidigare har framhållit är syftet med den nu

ifrågavarande lagstiftningen i första hand att främja frivillig samverkan

för inrättande av gemensamhetsanläggningar med de verkningar, främst i

sakrättsligt hänseende, som den föreslagna lagen möjliggör. Det skulle då

också som anförts i ett par remissyttranden vara önskvärt, att regleringen

av frivilligfallen kunde få en mera framskjuten plats än kommittén har

föreslagit. Övervägande skäl synes dock tala för den av kommittén valda

placeringen. Denna överensstämmer med den ordning som i allmänhet

redan har kommit till användning i närbesläktad lagstiftning. Det torde

även vara till fördel att ramen för den tvångsmässiga regleringen först kla­

ras ut i iagen, innan frågan om överenskommelser behandlas. Därigenom

kan undvikas vissa upprepningar. Det kan också sägas, att den som ställs

inför frågan om han skall ingå i gemenskap som här avses först bör få

lagstiftningens innebörd och särskilt tvångsregleringens räckvidd klara för

sig, innan han kan ta ställning till om han vill biträda en överenskommelse

i ämnet eller inte.

I likhet med kommittén anser jag det önskvärt att förrättningsmannen

söker få till stånd överenskommelse mellan sakägarna. Jag biträder sålunda

den av kommittén föreslagna bestämmelsen härom i första stycket första

punkten.

Enligt kommittéförslaget gäller inte något formkrav för överenskommel­

sen. Det krävs endast att den antecknas i förrättningsprotokollet eller i

annan handling, som underskrivs av förrättningsmannen och biläggs övriga

handlingar. Mot denna ordning har anförts kritik av några remissinstanser,

som har förordat krav på att överenskommelsen skall upprättas skriftligen

samt undertecknas av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. En

sådan ordning överensstämmer med vad som gäller om förening enligt fas-

tighetsbildningslagstiftningen och lagen om enskilda vägar liksom om över­

enskommelse vid syneförrättning enligt vattenlagen och ägofredslagen. Den

rättshandling det i nu förevarande sammanhang är fråga om synes mig vara

av sådan betydelse och kunna avse sådana invecklade frågor att det är an­

geläget att så långt möjligt förebygga tvist om rättshandlingens innebörd

och även hos sakägarna inskärpa rättshandlingens vikt. Med hänsyn här­

till saknas enligt min mening anledning att nu frångå det i andra liknande

sammanhang gällande formkravet. Frågan om formkravet torde få tas

upp till övervägande i större sammanhang senare i samband med ny lag­

stiftning om fastighetsbildning. Jag förordar därför den ändringen i första

stycket i kommitténs förslag att där tas in bestämmelse om att överens­

kommelse mellan sakägarna skall upprättas skriftligen samt undertecknas

Iiiingl. Maj.ts proposition nr 128 år 1966

207

av sakägarna och bestyrkas av förrättningsmannen. överenskommelsen skall

fogas vid förrättningsprotokollet.

Rn överenskommelse mellan sakägarna skulle sakna mening, om den inte

fick läggas till grund för anläggningsbeslutet. Jag biträder därför kommit­

téns förslag att så skall ske i princip. I stort sett kan jag också ansluta

mig till kommittéförslaget i fråga om de förutsättningar under vilka över­

enskommelsen skall kunna få denna verkan. Det är sålunda enligt min me­

ning klart, att ett anläggningsbeslut inte kan grundas på en överenskom­

melse som strider mot byggnadsnämndens prövning enligt 15 §.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att en överenskommelse inte kan

förlänas sakrättslig verkan utan att inteckningshavares och därmed jäm­

ställda rättighetshavares intressen skyddas i tillbörlig grad. Ett generellt

krav på medgivande från sådana rättighetshavare kan emellertid enligt min

mening inte komma i fråga. Visserligen anser jag som kommittén, att för­

rättningsmannen i första hand bör söka inhämta medgivanden från berörda

rättsägare. Att införa en skyldighet till detta skulle emellertid i åtskilliga

fall bli onödigt tyngande för förrättningen. En oskadlighetsprövning ge­

nom förrättningsmannens försorg bör därför kunna ske. En sådan anord­

ning förekommer sedan länge på närbesläktade områden utan att den föian-

lett några olägenheter. En fullt tillfredsställande ordning synes erhållas

med den av kommittén valda lösningen i anslutning till bestämmelserna

för sammanläggning av fastigheter. En överenskommelse bör sålunda kun­

na godtas, när den finnes vara väsentligen utan betydelse för rättighets-

havarens rätt. Detta hindrar självfallet inte, att förrättningsmannen bereder

rättighetshavare tillfälle att yttra sig så snart han anser det lämpligt och

det går att genomföra. Angående verkan av att fordringshavare avstår från

ersättning enligt 4 § får jag hänvisa till 36 §.

I fråga om kretsen av de rättighetshavare som avses kan jag ansluta mig

till vad kommittén har anfört om innebörden av sådan fordran eller annan

rättighet för vilken fastighet sägs häfta.

I ett par remissyttranden har gjorts gällande, att det inte är lämpligt att

sakägarna tillåts att genom överenskommelse grunda pant- och förmåns­

rätt för samfällighet i större omfattning än som är medgivet enligt kom­

mitténs förslag i 1 § i den särskilda förmånsrättslagcn. Som jag har anfört

i anslutning till 6 § delar jag denna mening och förordar sålunda den

ytterligare begränsningen av bestämmelsen i andra stycket att överens­

kommelse inte får läggas till grund för anläggningsbeslutet, om den innebär

att förmånsrätt får åtnjutas för högre belopp än som motsvarar den ökning

av fastighetens värde som anslutningen till anläggningen medför eller som

belöper på fastigheten av den beräknade kostnaden för anläggningens utfö­

rande eller under längre tid än anläggningen med sedvanligt underhåll kan

antas bevara sitt värde väsentligen oförminskat.

Tredje stycket i kommitténs förslag möjliggör, all en fastighetsägare fri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128 år 1968

208

villigt ansluter sin fastighet till en gemensamhet sanläggning även om över­

enskommelse inte träffas. Till denna bestämmelse ansluter jag mig i sak.

De anmärkningar av närmast redaktionell art som har gjorts i ett remiss­

yttrande torde inte böra föranleda annan jämkning i den av kommittén

föreslagna lydelsen än att denna förenklas så att den omfattar alla sådana

lramställningar om frivillig anslutning som inte leder till överenskommelse.

Därigenom kommer det för regelns tillämpning inte att krävas någon ut­

redning om att förutsättningar för tvångsanslutning saknas. Är sådana för­

utsättningar för handen, kan fastigheten självfallet i stället anslutas enligt

2 §. Under alla förhållanden måste det grundläggande kravet i 1 § på stadig­

varande betydelse gälla.

Från övriga fastigheters synpunkt innebär bestämmelsen en tvångsregel, i

det att de måste finna sig i den begärda anslutningen, om denna inte kan

antas medföra ökad kostnad eller annan olägenhet av betydelse för dem.

Med hänsyn härtill kan som anförts i ett remissyttrande övervägas om

inte bestämmelsen bör inflyta i 2 §. Med hänsyn till att dess tillämpning är

avhängig av godkännande eller oskadlighetsprövning enligt andra stycket

har jag emellertid ansett mig kunna godta, att den upptas i förevarande pa­

ragraf.

18 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om förrättningskostnaderna.

Kommittén. Den av länsstyrelsen utsedde förrättningsmannen bör enligt

kommittén erhålla skälig ersättning av sakägarna för sitt arbete med upp­

dragets fullgörande och för resekostnader och andra utlägg. Detsamma bör

gälla den som anlitas som sakkunnig vid förrättningen.

I fråga om gode män anser kommittén lämpligt att ersättning utgår enligt

de bestämmelser som gäller för gode män vid förrättningar för fastighets­

bildning.

Övriga kostnader kan avse utredning, som har införskaffats av förrätt­

ningsmannen, eller kallelser eller annat som fordras för att förrättningen

skall kunna genomföras, allt i den mån de inte täcks av den ersättning som

tillkommer förrättningsmannen. Enligt kommittén skall även dessa kost­

nader betalas av sakägarna.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén regler om i vilka fall sak­

ägarna skall svara för förrättningskostnad. Motsättningsvis följer av dessa

regler, att sakägare liksom i allmänhet vid förrättningar av jämförbar ka­

raktär inte är berättigad till ersättning för sådana kostnader som han själv

har haft för utredning eller arbete med talans väckande eller utförande.

Behovet av en regel om rätt till sådan ersättning blir, menar kommittén,

mindre framträdande med hänsyn till att erforderliga utredningar enligt

förslaget skall verkställas genom förrättningsmannens försorg. En bestäm­

Knngl. Maj. ts proposition nr 128 år 1966

209

melse av detta slag skulle för övrigt enligt kommittén kunna medföra

frestelse för sakägarna att i alltför stor omfattning själva föranstalta om

utredningar, vilket skulle medföra risk för kraftig stegring av förrättnings-

kostnaderna.

Från denna princip skulle enligt kommittén möjligen kunna göras undan­

tag för sådan sakägare som representerar fastighet för anläggningens in­

rymmande. Eftersom upplåtelse av utrymme har karaktär av expropriation,

är det inte otänkbart att i överensstämmelse med expropriationslagen tiller­

känna sådan sakägare ersättning för kostnaderna i denna del. Men om fas­

tigheten samtidigt skall vara ansluten till det gemensamma företaget, upp­

kommer enligt kommittén svårigheter att i kostnadshänseende skilja mel­

lan frågan om upplåtelsen och övriga frågor vid förrättningen. En rätt till

ersättning för kostnaderna skulle för övrigt, menar kommittén, inte kunna

få annat än begränsad tillämpning och egentligen komma att avse endast

utredningskostnader för ersättning enligt 4 §. När det gäller anläggningens

lokalisering och upplåtelsens omfattning uppstår kostnader även för övriga

sakägare, och en rätt till kostnadsersättning för ägare till fastighet, varifrån

upplåtelsen sker, skulle kunna på ett otillbörligt sätt gynna denne. Men även

i fråga om storleken av ersättning enligt 4 § är situationen mindre jämför­

bar med expropriation än med vissa andra fall av tvångsingripande, där den

enskilde inte är berättigad till ersättning för sina kostnader. Kommittén

påpekar särskilt, att de tvångsmöjligheter som föreligger enligt förslaget

kan utnyttjas inte bara mot den ersättningsberättigade utan även mot er-

sättningsskyldig, vilkens fastighet ansluts mot hans bestridande. Det synes

kommittén inte tillfredsställande att göra skillnad mellan dessa båda.

Beslut om ersättningar till förrättningsmannen och särskild sakkunnig

skall enligt kommitténs förslag meddelas vid förrättningen. I fråga om and­

ra slags kostnader, t. ex. ersättningar till gode män, fordras däremot inte att

de prövas vid förrättningen. Förrättningsmannens medverkan krävs beträf­

fande dem endast när det gäller kostnadernas fördelning enligt tredje styc­

ket.

Angående frågan av vem och på vilket sätt ersättning skall tillhandahållas

saknas enligt kommittén anledning att uppställa regler, som alltför mycket

binder de berörda intressenterna till en viss ordning. Valrätt bör föreligga

för den ersättningsberättigade att antingen ta ut beloppet av sökanden, som

är pliktig att förskjuta det om så påkallas (andra stycket), eller att vända

sig direkt till den eller de sakägare som slutligen skall svara för beloppet

(tredje stycket). Endast i ett hänseende är valrätten begränsad, nämligen i

fråga om arvode till förrättningsmannen. Denne måste avvakta förrättning­

ens slutförande innan han kan få sitt arvode. Däremot är han berättigad

att förskottsvis få ersättning för sina utlägg. Har sökanden ålagts att för­

skjuta ersättningsbelopp, skall talan mot beslutet föras särskilt (20 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 128 år 1966

210

Angående ersättningens fördelning mellan sakägarna gäller enligt tredje

stycket, att beslut skall meddelas i samband med förrättningens slutföran­

de, dvs. när förrättningen inställs eller anläggningsbeslut tillkännages.

Skall en anläggning inrättas, bör förrättningskostnaderna enligt kommit­

tén i princip bäras gemensamt av ägarna till de fastigheter som ansluts till

anläggningen och fördelas i förhållande till de fastställda andelstalen (tred­

je styckets första punkt). Inställs förrättningen skall enligt förslaget sökan­

den som tappande part som regel bära alla kostnader. När byggnadsnämn­

den är sökande gäller samma grundsats med den modifikationen att ersätt-

ningsplikten åvilar kommunen. Mellan flera sökande bör enligt kommittén

kostnadsfördelningen avgöras med hänsyn till den omfattning i vilken en­

var av dem föranlett kostnader och till vad som i övrigt kan anses skäligt.

Kommittén menar, att begreppet sökande bör ges en fri tolkning och att ex­

empelvis även sakägare som biträtt den ursprunglige initiativtagarens talan

eller fört självständig talan som går ut på en mera omfattande gemenskap

än denne begärt, betraktas som sökande och får svara för kostnaderna vid

inställd förrättning.

Dessa regler kan emellertid enligt kommittén inte tillämpas undantags­

löst. I tredje stycket sista punkten föreslås därför möjlighet till jämkning

när det är skäligt på grund av särskilda omständigheter. Skyldigheten att

betala förrättningskostnad kan då bestämmas på annat sätt än enligt hu­

vudreglerna. Som exempel på tillämpning av undantagsregeln nämner kom­

mittén att en sakägare gör sig skyldig till vårdslöshet eller försummelse och

därigenom föranleder onödig kostnad eller att förrättning har inställts

först efter ett på omfattande utredningar grundat, synnerligen komplicerat

bedömande.

Remissyttrandena. Stadsfullmäktige i Sundsvall anmärker, att i fråga om

kommunal befattningshavare reglerna om ersättning till för- </