Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom Kungl. Maj:ts beslut den 23 maj 1969 bemyndigades chefen för justitiedepar- tementet att tillkalla högst tre sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om samfäl- ligheter för täkt av grus m. m. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades den 13 juni samma år såsom sakkunniga numera hov- rättsrådet Anders Hedström, tillika ordfö- rande, samt riksdagsmännen Mac Hamrin och Nils Hjorth. Att som experter biträda de sakkunniga förordnades samtidigt avdel- ningsdirektören Erik Bergström, advokaten

Rolf Littorin och numera akademifogden Sven-Rune Svensson.

De sakkunniga har antagit namnet grus- täktskommittén.

Sedan arbetet nu slutförts, får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande »Landskapsvård genom täktsamverkan».

Stockholm den 2 juni 1972. Anders Hedström

Mac Hamrin Nils Hjorth

• Sida 4
•  Original

• Sida 5
•  Original

1. Förslag till Lag om ändring i naturvårdslagen (1964: 822)

Härigenom förordnas, att 18 och 29 åå naturvårdslagen (1964: 822) skall ha nedan an- givna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 & Täkt av sten, grus, sand eller lera för annat ändamål än markinnehavarens husbehov må ej ske utan länsstyrelsens tillstånd. Vad nu sagts avser dock ej täkt inom vattenområde och inkräktar ej heller på rätt som meddelas genom inmutning enligt gruvlagen eller genom be- slut av Konungen.

Länsstyrelsen äger förelägga den som sö- ker täkttillstånd att, vid äventyr att ansök- ningen avvisas, framlägga täktplan av er- forderlig omfattning. I samband med till- stånd må länsstyrelsen meddela sådana före- skrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas el— ler motverkas. Tillstånd må för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställes för fullgörandet av sålunda föreskrivna åtgärder.

Länsstyrelsen äger förelägga den som sö— ker täkttillstånd att, vid äventyr att ansök- ningen avvisas, framlägga täktplan av erfor- derlig omfattning. I samband med tillstånd må länsstyrelsen meddela sådana föreskrif- ter att företagets menliga inverkan på land- skapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas. Tillstånd må för sin giltighet gö- ras beroende av att säkerhet ställes för full- görandet av sålunda föreskrivna åtgärder. Har ägaren till fastighet sökt tillstånd enligt första stycket, får meddelas täkttillstånd som innefattar att täktverksamheten för denna och andra fastigheter, däri inbegripet husbehovstäkt och täkt inom vattenområde, omhänderhas av samfällighet i enlighet med de särskilda bestämmelserna därom.

Om fullgörandet av föreskriven åtgärd ankommer på annan än markens innehavare, är innehavaren skyldig tåla att åtgärden vidtages.

• Sida 8
•  Original

295

Har tillstånd som avses i 18 & vägrats el- ler förenats med föreskrifter och kan till följd härav marken av ägaren användas alle- nast på sätt som står i uppenbart missförhål- lande till dess värde vid tiden för denna lags ikraftträdande, är ägaren berättigad till er- sättning av kronan för den skada han här- igenom lider. Detsamma gäller om inneha- vare av sådan nyttjanderätt eller annan sär— skild rätt till marken som upplåtits före la- gens ikraftträdande.

Har tillstånd som avses i 18 & vägrats el- ler förenats med föreskrifter och kan till följd härav marken av ägaren användas alle— nast på sätt som står i uppenbart missför- hållande till dess värde vid tiden för denna lags ikraftträdande, är ägaren berättigad till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider. Detsamma gäller om inne- havare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken som upplåtits före lagens ikraftträdande. Fastighetsägare eller nyttjanderättshavare för vilken tillstånd en- ligt 18 5 tidigare meddelats har rätt till er- sättning av kronan för skada till följd av att tillståndet begränsats eller upphävts i sam- band med bildande av samfällighet enligt lagen ( ) om täktsamfälligheter. Uppkommer genom förbud enligt 3 5 andra stycket sistnämnda lag skada av någon be- tydelse, skall även sådan skada ersättas av kronan.

Frågan huruvida rätt till ersättning föreligger skall bedömas med hänsyn till den fastig- hetsindelning som gällde vid tiden för lagens ikraftträdande.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 9
•  Original

2. Förslag till Lag om täktsamfälligheter

Härigenom förordnas som följer.

1 &

För täkt av sten, grus, sand eller lera från sådan sammanhängande fyndighet som ingår i två eller flera fastigheter kan genom förordnande av länsstyrelsen i beslut om tillstånd till täkten bildas samfällighet enligt denna lag. Inom område som utgör en med hänsyn till landskapsbilden naturlig planläggningsenhet kan en samfällighet inrättas för flera fyndig- heter, även om dessa var för sig ingår i endast en fastighet. Samfällighet får ej ges större omfattning än att därmed avsedd fyndighet med teknisk och ekonomisk fördel lämpligen kan tillgodogöras gemensamt.

2 &

Samfällighet består av de fastigheter i vilka fyndighet ingår. Fastighet vars ägare anfört särskilda skäl för sin vägran att deltaga skall dock stå utanför samfälligheten, såvida icke fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande avsevärt försvåras därigenom eller täkt en- bart av fastighetens del i fyndigheten kan antagas leda till att landskapsbilden skadas i vä- sentlig mån. Även eljest kan fastighet undantagas från samfälligheten, om det är påkallat från allmän synpunkt.

3 5

I samband med förordnande om samfällighetsbildning äger länsstyrelsen begränsa eller upphäva tidigare meddelat tillstånd till täkt från fastighet som skall ingå i samfälligheten.

Kan ansökan om täkttillstånd leda till åtgärd som nyss sagts eller till inskränkning i täkt för vilken tillstånd ej fordras, äger länsstyrelsen förbjuda täkten till dess beslut i ärendet föreligger, dock ej längre än två år. Om ytterligare anstånd oundgängligen fordras för ut- redningens färdigställande, kan länsstyrelsen förlänga förbudets giltighetstid med högst ett år.

Om fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande ej avsevärt försvåras därigenom, kan länsstyrelsen samtidigt med begränsning eller upphävande enligt första stycket förordna om rätt för täktens innehavare att göra motsvarande uttag hos samfälligheten från annan,

• Sida 10
•  Original

närmare angiven del av fyndigheten. Har täkten grundats på nyttjanderätt, rubbas ej in- nehavarens skyldighet att erlägga vederlag genom förordnande som nu sagts.

4 5

Samfälligheten får vidtaga alla för täktens genomförande erforderliga åtgärder och i sådant syfte även ta i anspråk mark inom det av länsstyrelsen bestämda verksamhetsom- rådet utan hinder av den rätt som kan tillkomma annan. Innehavare av särskild rätt som därvid nödgas vika och som ej avser fordran är berättigad till ersättning av samfälligheten. Är det för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande oundgängligen nödvändigt att mark utanför de i samfälligheten ingående fastigheterna utnyttjas för uppläggande av material, anordnande av skyddszoner eller liknande ändamål, får samfälligheten enligt länsstyrelsens bestämmande mot ersättning för intrång ta i anspråk sådan mark för ändamålet utan hin- der av den rätt som kan tillkomma annan. Berörd fastighet får dock ej genom utnyttjandet undergå värdeminskning av betydelse. Ersättning som avses i detta stycke bestämmes av länsstyrelsen vid förordnandet om samfällighetens inrättande. Innan ersättningen erlagts får marken ej tagas i anspråk utan medgivande av den vilkens rätt beröres.

Täkten skall genomföras med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Om rätt till väg meddelas bestämmelser i lagen (1939: 608) om enskilda vägar.

5 &

Kostnad för och avkastning av verksamheten fördelas mellan ägarna till de i samfällig- heten ingående fastigheterna efter andelstal, som av länsstyrelsen bestämts efter skälighet med hänsyn främst till värdet av vad som skulle kunna utvinnas från varje fastighet genom gemensam täkt, om täkttillstånd enligt naturvårdslagen ej fordrades.

Andelstalen påverkas ej av förordnande enligt 3 & tredje stycket. Om större uttag möjliggöres genom att särskild rätt till fastighet nödgas vika enligt 4 5, skall vid bestämmande av andelstalet för fastigheten beaktas även den fördel som kan upp- komma genom att skyldigheten att utge ersättning till rättighetens innehavare åvilar sam- fälligheten.

6 5 Den rätt till fyndigheten som enligt denna lag tillkommer fastighet, rätten i samfällighe- ten däri inbegripen, hör till fastigheten.

7 5

Fråga som enligt denna lag handläggas av länsstyrelsen och som kan beröra fastigheter inom skilda län upptages av den länsstyrelse hos vilken ansökan om täkttillstånd först be- hörigen gjorts.

När ansökan om tillstånd till täkt varpå lagen är tillämplig inkommit, skall länsstyrelsen förordna lämplig person att som förrättningsman verkställa utredning och till länsstyrelsen avge förslag till beslut. I fråga om förrättningsmannens förfarande gäller i tillämpliga de- lar bestämmelserna i 4 kap. fastighetsbildningslagen (1970: 988). Förrättningsmannen äger åtnjuta ersättning med belopp som bestämmes av länsstyrelsen. Ersättningen skall när det påfordras utges i förskott av sökanden men får, om samfällighet bildas, återkrävas från ägarna till de i samfälligheten ingående fastigheterna efter varje fastighets andelstal.

Den som är missnöjd med länsstyrelsens beslut i fråga om ersättning enligt 4 5 eller fråga som avses i 5 5 har att inom ett år efter beslutets meddelande väcka talan mot de övriga fastighetsägarna genom ansökan om stämning vid fastighetsdomstol. I annat fall är rätten till talan förfallen. Om talan mot länsstyrelsens beslut i övrigt gäller bestämmelser-

• Sida 11
•  Original

na i naturvårdslagen (1964: 822). Beslutas därvid ändring, som finnes böra leda till om- prövning även av fråga vari talan mot länsstyrelsens beslut enligt vad nyss sagts skall väc- kas vid fastighetsdomstol, skall Konungen återförvisa frågan till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kan, om skäl därtill föreligger, i beslut om samfällighetens bildande för- ordna, att beslutet får verkställas utan hinder av att det ej äger laga kraft. Förordnandet får meddelas endast på yrkande av fastighetsägare som ställer betryggande säkerhet för er- sättning, om beslutet ändras. Förbud enligt 3 & andra stycket denna lag skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan.

8 5 Angående samfällighetens organisation, förvaltning och upplösning gäller i tillämpliga de- lar bestämmelserna i 22—34 och 43 55 lagen (1966: 700) om vissa gemensamhetsanlägg- ningar.

Denna lag träder i kraft den

• Sida 12
•  Original

3 Förslag till Lag om ändring i lagen (1939: 608) om enskilda vägar

Härigenom förordnas, att 15 & lagen (1939: 608) om enskilda vägar skall ha nedan angiv-

na lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 %*

Prövning av fråga om rättighet eller skyl- dighet, som i 6—14 55 avses, verkställes ef- ter ansökning eller anmälan vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.

Denna lag träder i kraft den

* Senaste lydelse 1971: 1049.

Prövning av fråga om rättighet eller skyl— dighet, som i 6—14 åå avses, verkställes ef- ter ansökning eller anmälan vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas. F in- ner länsstyrelsen sådan fråga böra prövas i samband med bildande av täktsamfällighet enligt lagen ( ) om täktsamfällighe- ter, får länsstyrelsen självmant förordna om förrättning.

• Sida 13
•  Original

II

Allmän motivering

3. Lagstiftningsfrågans tidigare behandling

Frågan om lagstiftning rörande täktsamfäl- ligheter som ett medel att främja naturvår- den har, som framgår av direktiven, tidigare diskuterats vid flera tillfällen.

Första gången frågan på allvar har tagits upp i ett officiellt sammanhang synes vara i ett yttrande från Svenska naturskyddsför- eningen över två vid 1958 års riksdag väck- ta motioner (I:150 och II:174), vari begärs skyndsam utredning om uttagande av ex- ploateringsavgifter vid grus- och stentäkter att användas för naturvårdande uppgifter. Föreningen uttalar, att det skulle vara av största värde, om en ås eller ett åsparti som har flera ägare kunde behandlas som en samfällighet. Detta skulle enligt föreningen möjliggöra en god planering, som borde kunna resultera i mera rationell täktverk- samhet och bättre aktgivande på naturvår- dens och samhällets krav av annat slag.

Önskemålet om samverkan tas visserligen ej upp vare sig i tredje lagutskottets utlå- tande över motionerna (1958:14) eller i be- tänkandet »Grusexploateringen i Sverige» (SOU 1960:3), som blev resultatet av den av riksdagen (rskr. 1958z192) i enlighet med lagutskottets utlåtande begärda utredningen om den framtida exploateringen av grus och liknande tillgångar ävensom om uttagande av exploateringsavgifter vid grus- och sten- täkter att användas för naturvårdande upp- gifter. I betänkandet föreslås dock möjlig- het för länsstyrelsen att göra täkttillstånd beroende av framläggande av plan för före-

taget. I remissyttrande över betänkandet framhåller Svenska naturskyddsföreningen med anledning av sistnämnda förslag, att det bör beredas möjlighet för länsstyrelsen att tvångsvis åstadkomma gemensam plan för flera täkter som 'berör samma område eller samma del av en ås. Ett mera kompli— cerat önskemål är enligt föreningen att även i övrigt kunna behandla hela åspartier som en samfällighet. Detta skulle vara av utom- ordentligt värde för att motverka irrationell exploatering. Syftet att förhindra att det inom ett begränsat område uppkommer ett flertal mindre grustäkter på grund av ägan- derättsliga förhållanden uppbär också det i remissyttrandet från länsstyrelsen i Öster- götlands län framförda förslaget att såsom villkor för täkter bör kunna föreskrivas, att exploatören förfogar över sådana områden att dessa med hänsyn till täktens inverkan på landskapsbilden kan anses utgöra lämp- liga enheter.

Tanken på samfällighetsbildning för att komma till rätta med den störande små- täktsverksamheten framförs även av läns- arkitekten i Örebro län i ett yttrande till den år 1960 tillkallade naturvårdsutredningen. Lämpligt utformade grussamfälligheter kun— de sålunda bildas och förläggas till områden där täkt från naturbildssynpunkt ej skulle innebära så allvarliga men.

I naturvårdsutredningens betänkande (SOU 1962:36) berörs frågan om den gällande fas- tighetsindelningens betydelse för en ratio-

• Sida 22
•  Original

nell täktverksamhet. Enligt utredningen är parcelleringen i många fall så djup eller fas- tighetsindelningen i övrigt så irrationell att en täktverksamhet som helt bygger på den enskilde fastighetsägarens intressen och in- dividuella önskemål framstår som högst be- tänklig. Utredningen har övervägt att i samband med den pågående översynen av fastighetsbildningslagstiftningen aktualisera frågan om bildande av särskilda grussam- fälligheter genom ett tvångsförfarande. En- ligt utredningen skulle emellertid de värde- ringsförfaranden som behövdes för att ex officio reglera delaktighet i en dylik sam- fällighet bli mycket komplicerade. Utred- ningen har därför avstått från denna lös- ning. Enligt vad naturvårdsutredningen in- hämtat kommer förslag om bildande av dy- lik samfällighet under frivillig medverkan av berörda sakägare att framläggas, och det kan enligt utredningens mening då vara skäl att först få någon erfarenhet hur ett frivil- liginstitut vet-karl.

Naturvårdsutredningen framhåller vidare, att det med tanke på rådande ägosplittring i olika delar av landet inte är ovanligt att en täktfyndighet är uppdelad på flera fastighe- ter med skilda ägare på ett sådant sätt att en från naturvårdssynpunkt acceptabel lös- ning knappast kan åstadkommas annat än under samverkan mellan samtliga berörda fastighetsägare. Som regel torde även tek- niska och ekonomiska skäl tala för en dylik samverkan. I sådana fall bör enligt utred- ningen krävas en gemensam plan för hela täktområdet eller den mindre del därav som från naturvårdssynpunkt lämpligen bör kunna exploateras för sig. I utredningens lagförslag kommer detta till uttryck genom att tillstånd till täkt kan göras beroende av att plan för täkt av lämplig omfattning framläggs. Naturvårdsutredningen finner ej anledning att konstruera sådan plan med fastställelse och därav följande rättsverk- ningar i likhet med byggnadslagens planin- stitut. Det bör enligt utredningen vara till- räckligt att välja formen informell, vägle- dande planering, som bildar det utrednings- material på vilket myndigheterna grundar sina beslut.

Den fastighetsägare som i här avsedda fall önskar bedriva täkt på sin fastighet, trots att han inte lyckats åvägabringa samverkan med grannarna, befinner sig enligt natur- vårdsutredningen i ett betydligt ogynnsam- mare läge än om samverkan kunnat åstad- kommas. Förutom att han ensam får stå för kostnaderna för en gemensam täktplan måste han nämligen räkna med att nödvän- digheten av att vid uttaget respektera fas- tighetsgränserna medför ett betydligt för- sämrat ekonomiskt utbyte. Han torde också i allmänhet ha att räkna med större åter- ställningskostnader än som skulle ha belöpt på hans del i ett gemensamt uttag. Det tor— de därför, heter det i betänkandet, i prakti- ken bli mindre vanligt, att en ensam fastig- hetsägare under angivna omständigheter fullföljer ansökan om täkttillstånd.

Den aktuella frågan har tilldragit sig in- tresse även vid remissbehandlingen av natur- vårdsutredningens förslag. Överlantmätaren i Södermanlands län finner det beträffande grusfyndighet som berör flera fastigheter angeläget att täktplanen, då skäl föreligger därtill, i ett sammanhang upprättas över så stort område som bedöms rationellt från täktsynpunkt och erforderligt från natur- vårdssynpunkt. Uppkomsten av sådana kra- ter- och ravinlandskap som det finns av- skräckande exempel på inom länet bör en- ligt överlantmätaren i all möjlig utsträck- ning motverkas. Förutom att de ter sig ve- derstyggliga från naturvårdssynpunkt inne- bär de ett nationalekonomiskt slöseri därige- nom att outnyttjade ryggar kvarstår i anslut— ning till gränser mellan skilda täkter och att återstående material ofta blir fördärvat ge- nom olämplig drift av täkter. Svenska tek- nologföreningen betonar likaledes, att täkt- planen bör avse fyndigheten som sådan oberoende av fastighetsgränser, och fram- håller som en fördel, att man härigenom också kan undslippa att på judiciell väg

1 Härmed torde åsyftas de av lagberedningen föreslagna bestämmelserna om samfällighets- rätt och samfällighetsavtal (SOU 1960: 24— 25), vilka dock ej upptagits i den år 1970 an— tagna nya jordabalken (se prop. 1970: 20 del A 5. 390 ff).

• Sida 23
•  Original

skapa grussamfälligheter. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser däremot, att ifråga- varande med ägosplittringen sammanhäng- ande problem gör att man troligen inte kan undvara regler om tvångsmässigt deltagande i en exploatering. Att någon form av tvångsförfarande behövs för bildande av grussamfälligheter anser även bl.a. länssty- relserna i Stockholms och Kronobergs län.

Föredragande departementschefen (prop. 1964:148 5. 75) fann sig kunna i huvudsak ansluta sig till vad naturvårdsutredningen anfört om framläggande av täktplan. Sö- kanden bör sålunda kunna avkrävas täktplan av sådan omfattning att den tillåter en sam- lad bedömning från naturvårdssynpunkt av den tekniskt och ekonomiskt rationellaste exploateringen av den ifrågavarande fyn- digheten, och detta oavsett om täkt i sådan omfattning skulle komma att beröra även andra fastigheter än sökandens. Möjlighe- ten att beträffande fyndighet som berör flera fastigheter påfordra en gemensam täktplan torde, uttalas det, komma att främja ett med hänsyn till landskapsvärden önskvärt samgående mellan ägarna. Om sö— kanden trots anmodan ej företer täktplan, bör ansökningen enligt departementschefen kunna avvisas utan sakprövning och utan rätt till ersättning.

I två likalydande motioner med anledning av propositionen (1964: 1:822 och II:1011) berörs på nytt möjligheten att tvångsvis bilda täktsamfälligheter. Alla grusinnehav inom väl tilltagna områden skulle sålunda kunna samordnas till grussamfälligheter. Varje fastighetsägare inom en grussamfäl- lighet skulle äga en så stor andel i värdet av samfällighetens totala grustillgångar som motsvarade värdet av grustillgångarna på den egna fastigheten. Utdelningen skulle se- dan ske på grundval av denna andel obero- ende av var inom samfälligheten grusbryt- ningen bedrivs. En möjlighet att om så behövs tvångsvis kunna ordna samfällighe- ter skulle enligt motionärerna kunna vara till stor nytta, även om ersättningsbestäm- melsema i övrigt utformades enligt lagför- slaget.

Tredje lagutskottet (1964:41 s. 93 f) fin-

ner det med tanke på de väntade höga er- sättningarna för hindrad täktverksamhet nödvändigt med särskilda överväganden, så att täktregleringen ej kan komma att även- tyras av finansiella skäl. Fall kan enligt ut- skottet tänkas inträffa, där en fyndighet berör flera fastigheter och en enstaka fas— tighetsägares tillståndsansökan måste avslås, fastän det från naturvårdssynpunkt ej skulle möta hinder mot ett gemensamt uttag ur fyndigheten. Ersättningsanspråk mot det all- männa skulle i vissa fall kunna tänkas ute- bli, om förutsättningar skapades för att tvångsvis genomdriva ett gemensamt uttag. Utskottet erinrar om att närliggande exem- pel finns i bysamfällighetslagen och i vat— tenlagens regler om dikningssamfällighet. Frågan om att bilda samfälligheter för täkt- verksamhet bör därför, uttalas det, bli före- mål för utredning.

I skrivelse till Kungl. Maj:t (1964z371) har riksdagen anhållit om den ifrågavarande utredningen.

Vid 1966 års riksdag har väckts motioner (1:604 och II:765) angående en översyn av de rättsliga och ekonomiska betingelserna för naturvårdens markfrågor i syfte att för- verkliga en långsiktig naturvårdsplanering, varvid bl. a. erinrats om den av 1964 års riksdag begärda utredningen. Motionärerna framhåller, att denna ]agstiftningsfråga bör behandlas som en del av det större proble- met om bättre rättsliga och ekonomiska vill- kor för naturvården. Beträffande skydds- värda åspartier och andra materialfyndig- heter borde, uttalas det, själva ersättnings- ärendena kunna spridas ut under en längre tidsperiod, om stora ekonomiska samfällig- heter bildades. De nuvarande svårigheterna att i praktiken följa en allmänt sett rimlig regional planering beträffande utnyttjande och skydd av materialfyndigheter samman- hänger enligt motionärerna i hög grad med att fyndigheterna inom en trakt vanligen är uppdelade på ett stort antal ägare och att varje egendom fungerar som en sluten eko- nomisk enhet. Upprättande av vittomfattan- de täktplaner, som också redovisar skydd av vissa åspartier m. in., har föga betydelse för skyddsfrågans ekonomiska sida, om de par-

• Sida 24
•  Original

tier som bör skyddas ligger inom andra fas- tigheter än dem där brytning avses få ske. Länsstyrelserna måste sålunda för det mesta räkna med att avslag på täktansökningar kan medföra lagligt berättigade ersättnings- anspråk, även om betydande andra fyndig- heter av samma kvalitet men av mindre natur- och kulturvårdsvärde finns i samma trakt. På grund av de bristande samord- ningsmöjligheterna och de tätt duggande täktansökningarna torde länsstyrelserna un- der nuvarande förhållanden bli tvungna att i fråga om stora delar av landet redan inom den närmaste framtiden ta ställning till fler- talet väsentliga skyddsfrågor rörande fyn- digheter med enskilda markinnehav. Detta skulle enligt motionärerna kunna undvikas, om länsstyrelserna fick rätt att som villkor för exploateringstillstånd kräva samordning av täktverksamheten inom ramen för eko- nomiska samfälligheter. Varje fastighets- ägare inom ett lämpligt avgränsat område skulle ingå i samfälligheten med en andel, som motsvarade värdet av den egna fastig- hetens materialinnehav. Utdelningen skulle sedan ske på grundval av denna andel obe- roende av var inom området material bryts. För att en sådan samfällighet skall fungera krävs givetvis omfattande förberedelser, inte minst av teknisk art. För att samfälligheter- na på önskvärt sätt skall kunna tjänstgöra som lokaliseringsinstrument, måste de en- ligt vad motionärerna uttalar omfatta väl tilltagna områden, vari ingår både fyndig— heter för täkt och tilltänkta skyddsobjekt.

I utlåtande över motionerna anför jord- bruksutskottet (1966:24 s. 38), att någon ut- redning angående frågan om bildandet av tvångssamfälligheter för täktverksamhet än- nu inte tillsatts men att den är under över- vägande i vederbörande departement. Ut- skottet finner därför för sin del ej skäl före- ligga att riksdagen vidtar någon åtgärd med anledning av motionerna. Riksdagen har beslutat i enlighet därmed.

Frågan om bildande av tvångssamfällig- heter har vidare aktualiserats i en framställ- ning till Kungl. Maj:t år 1967 av region- planenämnden i Stockholmstraktens region- planeförbund. Med anledning av de erfa-

renheter nämnden gjort i ett ärende angå- ende skapande av naturreservat finner nämnden, att naturvårdslagen inte ger till- räckliga möjligheter att rättvist avväga olika intressen mot varandra. Lagen bör därför skyndsamt kompletteras på sådant sätt att tvångssamverkan kan föreskrivas för större grusförsörjningsområden.

I utlåtande över regionplanenämndens framställning framhåller länsstyrelsen i Stockholms län till en början det angelägna i att myndigheterna lagstiftningsvägen får möjlighet att reglera täktverksamheten i ett översiktligt sammanhang för att bättre till- godose de krav på natur- och landskapsvård som naturvårdslagen hävdar. Efter en när— mare diskussion angående en översiktlig grusförsörjningsplanering understryker och utvecklar länsstyrelsen behovet av föreskrif- ter om bildande av tvångssamfälligheter för täktverksamhet. Vid bedömningen av täkt- ansökningar har länsstyrelsen som främsta uppgift att, med tillvaratagande av natur- vårdens intressen, så långt det är möjligt begränsa eller motverka arbetsföretagens menliga inverkan på landskapsbilden. Läns- styrelsen kan således, om så anses erforder- ligt, infordra gemensam täktplan för flera för exploatering upplåtna fyndigheter, be- lägna i omedelbar närhet till varandra. Där- vid kan, heter det, naturvårdens intressen i full utsträckning beaktas inom varje i täkt- planen ingående fastighet men ej inom planområdet, uppfattat som en enhet. Be- döms en av fastigheterna vara så skydds- värd att den helt eller till större delen skall undantas från exploatering, måste ersätt- ning härför utgå till markägaren/exploa— tören. Denna ersättning betalas av kronan och belastar således inte de övriga i planen ingående fastigheterna, trots att dessa ge- nom undantagandet av den första fastighe- ten kan tillgodogöra sig sina fyndigheter i större utsträckning än om dessa prövats var för sig. Detta uppenbara missförhållande skulle enligt länsstyrelsen undvikas, om en tvångssamfällighet bildades. Den totala kvantiteten grus av de inom täktplaneområ- det befintliga fyndigheterna skulle då sum- meras, varefter den sammanlagda grus-

• Sida 25
•  Original

massa som undantogs för naturvården för- delades procentuellt på samtliga i planen ingående fastigheter. Den kvantitet för vil- ken ersättning skulle utgå blev då i avse- värd mån reducerad, om ens aktuell.

Enligt länsstyrelsen finns det vidare ett starkt behov av att i en samfällighet kunna tvinga in en markägare som inte har för avsikt att omedelbart exploatera sin fyn- dighet. En för exploatering lämpad fastig- het som på ett naturligt sätt skulle utgöra en del av ett täktplaneområde kan genom att inte användas för detta ändamål omintet- göra det från naturvårdssynpunkt mest än- damålsenliga genomförandet av en täktplan. I det fall då en markägare vägrar att exploa- tera sin fastighet borde, uttalas det, inlösen- skyldighet för kronan föreligga, om använ- dandet av fastigheten för grustäktsändamål vore av betydelse för återställningsarbetets genomförande. Efter avslutad täkt skulle i mån av intresse marken överlåtas till kom- munen mot ersättning, i annat fall till en- skild intresserad.

Över regionplanenämndens framställning har utlåtande avgivits även av naturvårds- verket, som finner att erfarenheterna av den täktreglering som genomförts i landet efter tillkomsten av naturvårdslagen klart visar att de i förutnämnda och vissa senare väckta riksdagsmotioner samt i regionplane- nämndens framställning anförda synpunk- terna måste vinna beaktande, om det skall bli möjligt att på ett meningsfullt sätt hävda naturvårdens intressen. Tillkomsten av na- turvårdslagen har visserligen gjort det möj- ligt att i viss utsträckning dämpa den tidi- gare ofta helt planlösa exploateringen av rullstensåsar och andra istida sand- och grusavlagringar. Ännu saknas emellertid en- ligt verkets mening bestämmelser som gör det möjligt att med tvingande verkan ge- nomföra en från naturvårdssynpunkt nöd- vändig lokalisering och samordning av täkt- verksamheten. I stor utsträckning har mark- ägare och exploatörer, uttalas det, ännu möjlighet att hävda en exploatering som omöjliggör en med hänsyn till landskapsbil- den godtagbar utformning och efterbehand- ling av täkterna. Avsaknaden av bestämmel-

ser om att en sökande av täkttillstånd skall kunna styrka att det föreligger ett aktuellt behov av ytterligare täkter inom det grus- försörjningsområde där den fyndighet som skall exploateras är belägen medför vidare en omotiverad spridning av täktverksamhe- ten. Naturvårdsverket anser, att nu berörda ingrepp på grund av goda avsättningsmöj- ligheter blir särskilt svårbemästrade inom de med hänsyn till allmänhetens utnyttjan- de mest frekventerade miljöerna, dvs. intill städer och tätorter samt utmed vägar. Naturvårdsverket erinrar om att mot na- turvårdens krav på begränsad utbrytning av en fyndighet ej sällan anförs, att det från såväl naturvårdssynpunkt som nationaleko- nomisk synpunkt är slöseri att ej allt an- vändbart material i en fyndighet tillvaratas. Verket har i viss utsträckning biträtt dessa synpunkter genom att även i känsliga mil- jöer tillstyrka totalutbrytning, dock under förutsättning att skadan av ingreppet kan elimineras genom återfyllning av annat ma— terial eller genom anläggande av en grund- vattensjö som kan förutses berika landskaps- bilden och ej är oförenlig med vattenvår- dens intressen. I övrigt har hävdats, att ut- brytningen av fyndigheter i känsligt läge i princip bör inskränkas till de partier som är belägna ovan omgivande nivå. Verket ifram- håller, att de här redovisade begränsningar- na i täktverksamheten hittills hävdats endast i fall där de ej bedömts vara oskäligt be- tungande eller innebära uppenbart missför- hållande enligt 1 resp. 29 & naturvårdslagen och därmed ej medför rätt till ersättning. Möjligheterna att med stöd av natur- vårdslagen komma till rätta med de problem som är förknippade med täktverksamheten är sålunda enligt vad naturvårdsverket fram- håller i praktiken ofta förhållandevis be- gränsade. Lagen tycks främst vara skriven med tanke på fyndigheter som ägs av en markägare. Verket anser att, om en fyndig- het däremot är uppdelad på flera mark- ägare resp. exploatörer, läget genast blir mera komplicerat. För sådana fyndigheter kan visserligen med stöd av gällande rätt krävas gemensam täktplan och skapas ga- rantier för att täktområdet på lång sikt

• Sida 26
•  Original

erhåller en tillfredsställande terrängutform- ning. Däremot är det enligt verket inte möj- ligt att åstadkomma en från naturvårdssyn- punkt önskvärd koncentrering av brytning- en, utan denna sker oftast i ett flertal små täkter under lång tid. Med stöd av nuvaran- de bestämmelser är det i detta sammanhang vidare inte möjligt att på det för landskaps- bilden mest givande sättet utnyttja de mas- sor som markägarna enligt 1 och 29 55 naturvårdslagen skall avstå för naturvården utan ersättning. Länsstyrelserna kan, påpe- kas det, intill gränsen för uppenbart miss- förhållande få naturvårdens intressen beak- tade inom varje fastighet som ingår i en gemensam täktplan men inte inom planom- rådet som helhet. De volymer som skall av- stås skulle enligt naturvårdsverkets uppfatt- ning i långt högre grad än vad nu är fallet kunna eliminera grusexploateringens skade- verkningar, om de i stället för att plottras bort på enskilda fastigheter kunde tas ut inom det mest skyddsvärda partiet av en fyndighet. Genom att införa bestämmelser om bildandet av tvångssamfälligheter för täktverksamheten skulle det bl.a. bli möj- ligt att bemästra de nu berörda lokalise- rings- och samordningsfrågorna och därmed komma till rätta med de från naturvårds- synpunkt mest väsentliga täktproblemen.

I detta sammanhang kan också nämnas två vid 1968 års riksdag väckta motioner (1:427 och II:521), som utmynnar i ett för- slag om anhållan hos Kungl. Maj:t angåen- de utredning och förslag till reglering av täktverksamheten i syfte att förbinda för tillståndsgivningen erforderlig täktplan med vissa starkare rättsverkningar men som också berör frågan om gemensamhetsbryt- ning. Motionärerna erinrar om naturvårds- utredningens ståndpunkt, enligt vilken täkt- planen skall vara informell och vägledande och således inte — som byggnadslagens planinstitut — konstrueras med fastställelse. Efter att ha granskat en grustäktsplan och funnit granskningen ge anledning till åt- skilliga anmärkningar framhåller motionä- rerna, att samtliga större grustäktsplaner gi- vetvis ej är behäftade med alla här observe- rade brister men att det å andra sidan torde

finnas många andra olösta problem. Det förefaller därför motionärerna som om na- turvårdsutredningen tagit alltför lätt på möjligheten att reglera täktverksamhet ge- nom enbart en informell, vägledande plane- ring. I stället måste, uttalas det, med skärpa ifrågasättas, om inte dessa planer måste förbindas med en stramare rättsverkan. Denna kan åstadkommas genom att planen fastställs eller efter utställning får vinna laga kraft. Om det i samband därmed inte kan åstadkommas avtal om gemensam eller samtidig täktverksamhet, bör enligt motio- närerna rättsmedel i släkt med tomtexprop- riation vid tomtbildning enligt byggnadsla- gen kunna tillgripas så att ägare av större delen av planerad grustäkt medges lösnings- rätt till sådana mindre delar som hindrar rationell täktverksamhet. Motionärerna kan även tänka sig någon form av tvingande gemensamhetsbrytning men finner, att även andra lösningar är möjliga och bör prövas.

Tredje lagutskottet påpekar i utlåtande över motionerna (1968z24), att tanken på fastställelse av täktplaner nyligen avvisats av statsmakterna. Utskottet anser det ändå ej uteslutet, att tillämpningen av de gällan- de bestämmelserna givit erfarenheter som kan utgöra skäl för en omprövning av be- slutet. Det förslag som motionärerna fram- lagt för att få till stånd en effektivare reg- lering av täktverksamheten har enligt ut- skottet ett nära samband med frågan om bildande av tvångssamfälligheter för sådan verksamhet. Det synes utskottet lämpligt, att motionsförslaget tas upp till närmare granskning i samband med den utredning som riksdagen begärt vid behandlingen av förslaget till naturvårdslag. Utskottet förut- sätter, att så sker utan särskild framställning från riksdagens sida, och hemställer om av- slag på motionerna.

Utskottets hemställan har bifallits av riks- dagen.

Ytterligare en erinran om den begärda utredningen har gjorts i motioner till 1969 års riksdag (1:235 och 11:267). När riksda- gen på förslag av jordbruksutskottet (utl. 1969z46) avslagit motionerna, hade grus- täktskommittén redan påbörjat sitt arbete.

• Sida 27
•  Original

4. Täktsamverkan i nuläget

Eftersom nuvarande lagstiftning ej innehål- ler särskilda bestämmelser om täktsamfäl- ligheter, kan samverkan mellan fastigheter för täktändamål f.n. i princip ske endast med stöd av allmänna regler. Utmärkande för dessa är avsaknaden av tvångsmöjlighe- ter och av sakrättslig bindning mellan fas- tigheterna. Täktsamverkan kan komma till stånd endast på frivillig väg, dvs. genom avtal, och detta har verkan uteslutande mel- lan de avtalsslutande parterna personligen och således inte mellan de fastigheter par— terna representerar.

Bortsett från vissa allmänna inskränk- ningar råder avtalsfrihet. De som fått täkt- tillstånd kan således inom tillståndets ram i princip fritt komma överens om hur täkten skall bedrivas. Avtalet behöver ej inordnas under någon viss avtalstyp, och särskild form för avtalets ingående är inte föreskri- ven. Med hänsyn till det gemensamma ända- målet blir emellertid oftast associationsrät- tens regler om bolag och föreningar av olika slag tillämpliga. För den enklaste formen av sammanslutning —- det enkla bolaget — krävs varken registrering eller annan pröv- ning av myndighet, men till skillnad från de mera utvecklade associationstyperna han- delsbolag, aktiebolag och ekonomiska för- eningar saknar det enkla bolaget rättskapa- citet.

Att ett bolagsavtal eller annat avtal av hithörande slag endast gäller mellan par- terna personligen innebär, att en avtalspart

genom att sälja sin fastighet eller avhända sig annan rätt till den fastighet han företrä- der kan omintetgöra täktens genomförande på avsett sätt. Överenskommelsen kan i regel ej få sakrättslig verkan genom inskriv- ning och gäller inte mot ny ägare till fastig- heten utan att denne förbinder sig att följa avtalet. Att en sådan förbindelse avges är ju inte säkert ens när avtalet objektivt sett är fördelaktigt för nye ägaren. Ett visst skydd kan dock åstadkommas genom att i avtalet uppta en klausul, enligt vilken avtalspart vid anhändelse av sin fastighet har att göra förbehåll om skyldighet för nye ägaren att inträda som part i den förres ställe. Detta åliggande att göra förbehåll kan sanktione- ras med skadeståndsskyldighet, för vars fullgörande säkerhet ställs.

Av mindre intresse i detta sammanhang är vissa arrangemang av speciell karaktär, som ger en sakrättslig effekt men knappast erbjuder någon allmängiltig lösning av sam- verkansproblemen. En exploatör som i form av nyttjanderättsavtal träffat överenskom- melse med ett antal fastighetsägare om täkt från deras fastigheter kan således i princip genom avtalets inskrivning i fastigheterna tillförsäkra sig visst sakrättsligt skydd för rättigheten. Exploatören har då en självstän- dig rätt mot var och en av de olika fastig- hetsägarna, och det är egentligen inte fråga om någon sådan gemensam täktverksamhet från fastighetsägarnas sida som det här gäl— ler. En annan konstruktion, som veterligen

• Sida 28
•  Original

kommit till användning bara i ett enstaka fall, är laga skifte innebärande att all fas- tigheternas mark avsätts till samfällt om- råde, varefter gemensam förvaltning av om- rådet med fyndigheten kan ske med stöd av lagen (1921:299) om förvaltning av by- samfälligheter och därmed jämförliga sam- fällda ägor och rättigheter (Uppsala läns södra domsagas ägodelningsrätts utslag den 30 september 1969, ÄRU 1/1969). Omstän- digheterna i fallet var emellertid speciella, och det får anses ovisst, om avgörandet blir vägledande för rättstillämpningen. Enligt den nya fastighetsbildningslagen (1970:988) är det visserligen fullt möjligt att genom fastighetsreglering på motsvarande sätt ut- lägga ett gemensamt område (»samfällig- het»). Som kommittén anfört på tal om ut— redningsuppdraget, erbjuder fastighetsbild- ning dock ej någon generellt tillämplig lös- ning av de förevarande problemen.

Vid naturvårdslagens tillkomst har, som framgått av redogörelsen för lagstiftnings- frågans tidigare behandling, vissa förhopp- ningar fästs vid möjligheten att genom ge- mensam täktplan främja ett med hänsyn till landskapsvärden önskvärt samgående mel- lan fastighetsägare. En av länsstyrelsen god- tagen grustäktsplan har visserligen inte andra rättsverkningar än att täkt ej får ske i strid mot planen. En gemensam plan kan således inte grunda någon skyldighet för de i planen ingående fastigheternas ägare att samverka vid exploateringen. Enligt en i naturvårdsutredningens betänkande närma— re utvecklad tankegång skulle emellertid den som i ett fall av ifrågavarande slag önskar bedriva täkt på sin fastighet befinna sig i ett betydligt ogynnsammare läge, om han inte lyckas åstadkomma samverkan med grannarna, detta med hänsyn till både skyl- digheten att ensam stå för kostnaderna för den gemensamma täktplanen och sannolik- heten av ett betydligt försämrat ekonomiskt utbyte ävensom större återställningskost- nader.

För att få en uppfattning bl. a. om fre- kvensen av nu förekommande fall av täkt- samverkan har kommittén inhämtat vissa uppgifter från länsstyrelserna angående na-

turvårdslagens tillämpning under tiden 1 januari 1965—30 juni 1970. Av de sam- manlagt 9854 tillstånd som under denna tid meddelats enligt 18 & naturvårdslagen har omkring en tredjedel eller 3 267 gällt täkt från fyndigheter som sträckt sig över flera fastigheter och där samverkan alltså i och för sig kunnat komma i fråga. Huru- vida samgående också varit önskvärt och lämpligt i alla dessa fall framgår ej av de lämnade uppgifterna. Emellertid har det i 1 154 fall där flera tillstånd måst meddelas inom visst område angivits som från natur- vårdssynpunkt direkt önskvärt med endast en gemensam brytning inom området. Från några länsstyrelser har uppgift i sistnämnda hänseende över huvud taget ej lämnats, san- nolikt beroende på osäkerhet om frågans innebörd. Det verkliga behovet av samver- kan kan därför antagas vara väsentligt högre än som framgår av de lämnade uppgifterna. Trots detta har redovisats endast 558 fall, där täkttillstånd grundats på frivillig sam- verkan. Det verkliga antalet är emellertid väsentligt lägre. Vid förfrågningar hos vissa länsstyrelser har nämligen uppgivits, att bland frivilligfallen medtagits även sådana där en exploatör ingått avtal om nyttjande- rätt till ett flertal fastigheter med del i samma fyndighet och att dessa fall utgör det alldeles övervägande antalet. Något för de enskilda fastighetsägarna gemensamt täkt- företag är det här som nämnts inte fråga om. Med hänsyn till vad som nyss anförts om gemensam täktplans möjliga betydelse för frivillig samverkan kan det slutligen vara av intresse att påpeka, att sådan plan av länsstyrelsen krävts endast i 857 fall, i vilka inräknas även sådana som ännu ej avgjorts.

Anförda siffror bekräftar kommitténs er- farenhet, att frivillig täktsamverkan i egent- lig mening förekommit endast i ringa om- fattning och att förhoppningarna vid natur- vårdslagens tillkomst om gemensam täkt- plans betydelse för främjande av samverkan även utan stöd av samfällighetslagstiftning ej blivit infriade. Gällande lagstiftning har således inte kunnat hindra, att landskaps- värden på ett olyckligt sätt kommit att be-

• Sida 29
•  Original

drivas med utgångspunkt i förhållandena beträffande varje särskild fastighet för sig. Detta har i alltför många fall medfört an- tingen att täkttillstånd måst lämnas be- träffande en fastighet som — kanske till skillnad från grannfastighet vars ägare ej sökt tillstånd — bort fredas eller att ett för fastighetsägaren negativt beslut i tillstånds- frågan lett till betydande inskränkning i hans exploateringsmöjligheter och därmed till ersättningsskyldighet för staten. Enligt uppgift från naturvårdsverket har visserligen fr. o. m. den 1 juli 1963 t.o.m. den 30 juni 1971 sammanlagt utbetalats ett jämförelse- vis måttligt belopp — drygt 8 miljoner kro- nor — enligt 29 & naturvårdslagen eller på grund av motsvarande frivilliga uppgörelser till skydd mot olämplig täktexploatering; beloppet utgör omkring 15 procent av de sammanlagda statliga anslagen under perio— den för säkerställande av naturvårdsobjekt. Detta får dock ej uppfattas som ett tecken på systemets förträfflighet utan beror på den begränsade tillgången på medel för ända- målet. Av denna anledning har ett stort an- tal skyddsvärda objekt fått lov att offras. Upprätthållandet av en i och för sig önsk- värd landskapsvård skulle enligt kommitténs uppfattning med nuvarande lagstiftning för- anleda krav på flerfaldigt större ersättningar än som hittills utgått. Av särskild betydelse är den väntade koncentrationen under de närmaste åren av antalet naturvårdsärenden som kan aktualisera ersättningskrav mot det allmänna.

Det anförda visar enligt kommitténs me- ning, att möjligheterna till samverkan på frivillig väg ej är tillräckliga och att vissa tvångsregler inte kan undvaras. S. k. tvångs- samfälligheter har kommit till användning på flera viktiga områden inom fastighets- rätten, framför allt i syfte att göra de del- tagande fastigheterna mera lämpade för av- sedda primärändamål. Regler om tvångs- samfälligheter finns exempelvis i vattenla- gen (1918:523) för bl.a. torrläggning av mark, i lagen (1939:608) om enskilda vägar för fastigheters förseende med tillgång till väg och i lagen (1966:700) om vissa gemen- samhetsanläggningar för komplettering av

fastigheter med gemensamhetsanläggningar av annat slag. De olika lagarna uppvisar i detaljerna betydande inbördes olikheter men har ändå så många gemensamma huvud- linjer att man kan tala om ett enhetligt grundmönster. Utmärkande för samfällig- hetsinstitutet är främst, att det utgör en sammanslutning för visst ändamål av två eller flera registerfastigheter. Någon fastig- hetsbildning i vedertagen mening är det inte fråga om. Skapandet av en samfällighet är alltså ej ägnat att rubba den bestående fas- tighetsindelningen, och varje fastighetsägare bibehåller sin individuella äganderätt till marken. Den sakrättsliga bindningen inne- bär, att en fastighets delaktighet i det ge- mensamma företaget är förenad med ägan- derätten till fastigheten och automatiskt medföljer vid överlåtelse eller exekutiv för- säljning av denna. Vidare regleras frågorna om skyldighet för fastighetsägare att mot sin vilja med fastigheten ingå i samfälligheten och att låta marken tas i anspråk för det gemensamma ändamålet. Av stor betydelse är också delaktighetens fördelning mellan fastigheterna, vilken enligt nuvarande lag- stiftning framför allt får betydelse för för- delningen av kostnaderna för verksamheten. En annan viktig fråga gäller utformningen av prövningsförfarandet. Slutligen upptas bestämmelser av associationsrättslig natur med uppgift att reglera samfällighetsförvalt- ningen och de organ som skall ombesörja denna.

• Sida 30
•  Original

5. Allmänna utgångspunkter för en reform

Redan ur utredningsdirektiven kan härledas vissa grunder för utformningen av ett sam- fällighetsinstitut för täktändamål. Syftet med samfällighetsbildningen är således att vinna en från naturvårdssynpunkt lämplig lokali- sering och samordning av täktverksamheten. Detta är av naturliga skäl lättare att åstad- komma inom ett större område, där hänsyn ej behöver tas till fastighetsgränserna. Den genom samfällighetsinstitutet ökade friheten för det allmänna vid planläggningen mot- svaras av minskade möjligheter för den en- skilde att utnyttja sin egendom på sätt han finner lämpligast. Såsom delägare i sam- fälligheten tvingas han underordna sig ma- joritetens beslut i åtskilliga hänseenden. Även dessa verkningar av samfällighetsbild- ningen måste självfallet beaktas vid den av- vägning mellan naturvårds- och exploate— ringsintressena som erforderliga lagregler i ämnet bör vila på.

Enligt direktiven bör vidare en grund- läggande regel vara, att länsstyrelsen får ställa som villkor för täktverksamhet att täktsamfällighet bildas för ett samfällt be- drivande av verksamheten inom ett på lämpligt sätt avgränsat område. Samfällig- hetsbildning skulle härigenom uppställas så- som ett villkor med principiellt samma syfte som de föreskrifter länsstyrelsen f.n. kan meddela, nämligen för att såvitt möjligt be- gränsa eller motverka täktföretagets men- liga inverkan på landskapsbilden. Det lig- ger då nära till hands att tänka sig samma

förutsättningar för samfällighetsbildning som de vilka över huvud taget anses gälla vid prövningen av tillståndsfråga enligt 18 & naturvårdslagen.

Paragrafen anger visserligen ej uttryck- ligen förutsättningarna för täkttillstånd. Av sammanhanget liksom av paragrafens andra stycke framgår dock, att den sökta täktens inverkan på landskapsbilden skall tillmätas avgörande betydelse. Så mycket torde vara tydligt som att tillstånd inte kan vägras, om ett planerat täktföretag undantagsvis skulle anses ej ens i någon mån skada landskaps- bilden. I övriga fall synes det —— i brist på vägledande rättspraxis — inte vara möjligt att ange någon mera bestämd tolkning, utan prövningen av tillståndsfrågan blir i princip beroende på en fri avvägning mellan land- skapsvårdens och grusförsörjningens intres- sen. Till viss hjälp vid bedömandet kan tjäna den klassificering av fyndigheterna som i vissa delar av landet gjorts i samband med översiktliga inventeringar. Det har emeller- tid visat sig, att den målsättning för natur- vården som denna klassificering innebär ej kan i tillämpningen upprätthållas i avsedd omfattning bl. a. till följd av brist på medel för fullgörande av statens ersättningsplikt enligt lagens 29 &. Avgörande för tillstånds- givningen är därför i praktiken inte alltid någon ur 18 & härledd allmän förutsättning för tillstånd utan i stället ofta länsstyrelsens möjligheter att utforma tillståndet så att er- sättningsskyldighet ej uppkommer. Där er-

• Sida 31
•  Original

sättning inte skulle kunna undvikas, blir i stället ofta tillgången på medel för ersätt- ningsskyldighetens fullgörande utslagsgivan- de.

Som ett motiv för bestämmelser om täkt- samfälligheter har såväl vid riksdagsbehand- lingen år 1964 av förslaget till naturvårds- lag som i grustäktskommitténs direktiv an- förts önskvärdheten av att undvika de befa- rade höga ersättningsbeloppen. I direktiven uttalas, att behövliga regler bör utformas så att några kostnader i regel ej uppkommer för det allmänna. Att avsikten skulle vara att i förevarande sammanhang rubba själva ersättningsprincipen i 29 & naturvårdslagen framgår däremot inte. I kommitténs upp- drag ingår ej att överse bestämmelserna om täkt från fyndighet inom enstaka fastighet, och med hänsyn till behovet av konsekvens i rättssystemet kan det ej komma i fråga att införa en annan och för den enskilde strängare ersättningsprincip, när det gäller flera fastigheter än när det gäller enstaka fastighet. Kommittén anser sig därför böra utgå från samma huvudprinciper som f.n. även vid prövning av fråga om tillstånd till täkt genom samfällighet. Om en från allmän synpunkt önskvärd samfällighetsbildning kan antas för den enskilde leda till sådant uppenbart missförhållande som avses i 29 & naturvårdslagen, bör således ersättning utgå.

Vad det gäller är att genom de möjlighe- ter till rationalisering som samfällighetsin- stitutet ger söka samtidigt åstadkomma en landskapsvård av tillfredsställande standard och en materialutvinning som för del- ägarna i samfälligheten leder till sådant ekonomiskt utbyte att ersättningsanspråk enligt 29 & ej ter sig berättigat annat än un- dantagsvis. Inom den sålunda angivna ra- men, vilken alltså är densamma som redan nu gäller enligt naturvårdslagen, är det självfallet angeläget att reglerna om täkt- samfälligheter utformas så att naturvårds- synpunkterna blir tillgodosedda i största möjliga utsträckning. Även om principerna för prövningen blir oförändrade, innebär tillkomsten av ett samfällighetsinstitut i praktiken väsentligt ökade möjligheter för det allmänna att förhindra exploatering som

är olämplig från naturvårdssynpunkt. Det bör å andra sidan inte bli något självända- mål vare sig att söka undanta viss procent av materialet för naturvården eller att främja större exploatering än som efterfrå- gas på marknaden. Med tanke på ersätt- ningsfrågans framskjutna plats i den all- männa debatten vill kommittén också un- derstryka, att samfällighetens funktion och betydelse ej har något nödvändigt samband med denna fråga. Det är av största vikt att genom samverkan tillvarata möjligheterna att förbättra landskapsvården ocksåi sådana situationer då en prövning enligt nu gällan- de regler inte skulle leda till ersättningsskyl- dighet. Och när en ersättning är ofrånkom— lig, ter den sig mera befogad, om den mot- svaras av det ökade landskapsskydd som möjliggörs genom samverkan. Härtill kom— mer, att ersättningsfrågan efter hand får minskad vikt beroende på ersättningens an- knytning till markvärdet den 1 januari 1965. Dessutom är ersättningsbestämmelsema nu föremål för förnyat övervägande. Möjlig- heterna att åstadkomma samverkan i större enheter får f. ö. — även om ersättningsrät- ten skulle upphävas — betydelse genom att bidra till en ekonomisk utjämning mellan sådana fastighetsägare som annars skulle få tillstånd till separat täkt och sådana som inte skulle få det.

Mot bakgrund av den säkerhetsventil som innefattas i ersättningsrätten enligt 29 & kan enligt kommitténs mening några egent— liga betänkligheter ej anföras mot en långt- gående skyldighet för fastighetsägarna inom det aktuella området att ställa sig till förfo- gande för en från allmän synpunkt önsk- värd samverkan. En skyldighet för den en- skilde att genom deltagande i gemensamt täktföretag medverka till lägre sammanlag- da kostnader kan betraktas som ett utflöde av den allmänna plikten för den som utsätts för ett ingrepp att i skälig omfattning söka begränsa skadeverkningarna. Härtill kom- mer det samhällsekonomiskt förkastliga i att det allmänna liksom f.n. skall belastas med avsevärda kostnader även i sådana fall då naturvårdsintresset på likvärdigt sätt kan tillgodoses utan en sådan belastning och

• Sida 32
•  Original

utan ökning av fastighetsägarnas ekono- miska bördor. Att de rationaliseringsvinster som kan uppnås genom samverkan i princip kommer att tillfalla det allmänna står i över- ensstämmelse med den hävdvunna grund- satsen vid tvångsförfogande över fast egen- dom till förmån för samhället. Ersättning till drabbad enskild person skall alltså en- dast motsvara dennes ekonomiska förlust. Genom att de skilda fastigheter som har del i en fyndighet samverkar i ett gemen- samt täktföretag kan skadorna på landskaps- bilden normalt begränsas avsevärt i jämfö- relse med vad fallet skulle bli med ett fler- tal spridda täkter. Ett tillvägagångssätt är, att täkten öppnas i ena änden av den fyn- dighet som får exploateras och att erforder- liga efterbehandlingsarbeten företas alltef- tersom brytningen fortskrider till andra de- lar av fyndigheten. Om brytningen sker ef- fektivt, kan en väsentlig del av skadan på landskapet bli av övergående natur i än högre grad än vid separat täkt. Även när det gäller fyndigheter som anses böra helt eller till viss del fredas från exploatering kan betydande fördelar uppnås genom att man vid avvägningen mellan naturvårdsin- tresset och exploateringsintresset inte är hänvisad enbart till enstaka fastighet utan kan ta in ett större område i bedömningen. Med nuvarande regler måste man i fråga om en fastighet som bör skyddas antingen meddela tillstånd till täkt eller vid avslag utge ersättning, medan en intilliggande fas- tighet av ej särskilt skyddsvärd beskaffenhet måste lämnas utanför exploatering, när äga- ren ej sökt täkttillstånd. Man får genom samverkan mera vidsträckta möjligheter att nå ett funktionellt riktigt resultat, som i all- mänhet innebär både bättre skydd för land- skapsbilden och ökad brytning. Ej sällan kan den för alla berörda parter mest ratio- nella lösningen vara att inom ett större om- råde välja ut vissa fyndigheter som bör skyddas helt och andra som kan tillgodo- göras helt. På detta sätt blir det exempelvis möjligt att utvinna sådant material i slänt- lutningar vars kvarliggande ändå inte skulle tillgodose landskapsvårdsintresset. Ytterli- gare kan i detta sammanhang nämnas de

skilda rättsliga konsekvenserna för mark som får tillgodogöras respektive för mark som inte får utnyttjas i önskad utsträck- ning och där ägaren trots detta ej är be- rättigad till ersättning av staten, därför att kravet på uppenbart missförhållande inte är uppfyllt. Denna olikhet uppkommer ej, om samfälligheten omfattar mark av båda sla- gen. Slutligen bör beaktas de rent privateko— nomiska rationaliseringsvinster som i all- mänhet kan åstadkommas vid stordrift, inte minst genom kostnadsbesparingar.

Av det anförda framgår, att det element av tvång som är påkallat redan enligt kom- mitténs direktiv skall uppbäras av ett natur- vårdsintresse. Tvångsdelaktighet i en täkt- samfällighet bör således tillämpas endast i den mån den främjar en ändamålsenlig land- skapsvård. I syfte att tillgodose viss eller vissa fastighetsägares privatekonomiska in- tresse kan det enligt kommitténs mening inte komma i fråga att framtvinga samver- kan med andra. Detta behöver ej utesluta, att i en lagstiftning om tvångssamfälligheter tas upp särregler för de fall då samverkan grundas på frivillighet. Motsvarighet därtill finns på andra håll inom fastighetsrätten. Kommittén återkommer i specialmotive- ringen till frågan om den rättsliga behand- lingen av frivillig täktsamverkan.

• Sida 33
•  Original

6. Vissa huvudfrågor

6.1. Samfällighets omfattning

En självklar förutsättning för samfällighets- bildning är, att den fyndighet vars exploa- tering det är fråga om ingår i två eller flera fastigheter. Denna förutsättning utgör emel- lertid endast ett minimikrav och utsäger inte något om vilken omfattning en samfällighet lämpligen bör ha för att det från skilda synpunkter bästa resultatet skall uppnås. En i sistnämnda avseende mera adekvat ut- gångspunkt torde böra sökas i samfällighe- tens funktion. Denna är ju att åstadkomma en för delägarna i fyndigheten rationell täkt- verksamhet, samtidigt som hänsynen till landskapsvården gör det nödvändigt att — med bortseende från fastighetsgränserna — hänvisa själva brytningen till endast sådan del av fyndigheten som ingår i någon eller några delägares fastigheter. Uppenbarligen innebär detta en ändring i situationen för den enskilde fastighetsägaren, som har ett naturligt anspråk att få tillgodogöra sig fyn- dighet inom den egna fastighetens gränser. Han kan sällan säkert förutse, vilka partier av fyndigheten som av naturvårdsskäl bör undantas från brytning. Länsstyrelsens be- slut om täktens lokalisering utgör i allmän- het resultatet av förhandlingar med fastig- hetsägarna, och det ter sig för den enskilde ofta som en tillfällighet, huruvida den ena eller andra fastigheten skall få exploateras resp. undantas från täkt. En grundtanke måste därför vara, att samtliga delägare i

samfälligheten skall komma i åtnjutande av och efter lämplig norm mellan sig fördela det ekonomiska utbytet av den tillåtna bryt- ningen, oavsett på vems fastighet den sker, och att delägare till vars mark täkten för- läggs ej skall av denna anledning erhålla större fördel än de övriga.

Genom att planläggningen vid samverkan kan ske utan hänsyn till fastighetsgränserna inom samfälligheten ökas väsentligt möj- ligheterna att skydda landskapsbilden utan att fördenskull hindra en behövlig exploate- ring. Från denna synpunkt vore det önsk- värt med mycket stora samfälligheter, om— fattande fyndigheter av varierande värde både som föremål för täkt och som element i landskapsbilden. I regel blir möjligheterna att åstadkomma en lämplig planläggning större, ju vidsträcktare område som bildar underlag för bedömandet. Om hänsyn skulle tas uteslutande till planläggningsmöjlighe- terna, funnes därför skäl att bestämma om- fattningen av samfälligheterna så att dessa motsvarade de grusförsörjningsområden som diskuterats inom regionplaneringen. Belysande är vissa uttalanden som region- planekontoret i Stockholmstraktens region— planeförbund gjort i ett utlåtande den 12 juni 1967 till regionplanenämnden. Konto- ret finner samexploatering genom tvångs- samfälligheter inte vara ett tillräckligt hjälp- medel i stockholmstrakten med dess stora grusbehov och utsträckning. Om inte ett stö- rande antal grustäkter här skall behöva stå

• Sida 34
•  Original

öppna på en gång, är det enligt regionplane- kontoret nödvändigt att samordna grusex- ploateringen inom vart och ett av ett be— gränsat antal grusförsörjningsområden, för- slagsvis de fyra sektorer vari Storstockholm kan indelas. På grundval av kontorets utlå- tande har, som nämnts i ett tidigare avsnitt, regionplanenämnden hos Kungl. Maj:t be- gärt komplettering av naturvårdslagen på sådant sätt att tvångssamverkan kan före- skrivas för större grusförsörjningsområden.

Alltför omfattande samfälligheter är emellertid mindre lämpliga från andra syn- punkter, framför allt med hänsyn till att samfällighetens uppgift är att inom det giv- na tillståndets ram bedriva täkt på ett för delägarna ekonomiskt tillfredsställande sätt. Av direktiven framgår, att avsikten är att skapa en motsvarighet till de tvångssamfäl- ligheter av privaträttslig natur som enligt gällande lagstiftning finns för olika ända- mål och som bygger på de anslutna fastig- hetsägarnas medverkan. Detta torde i sin tur förutsätta, att delägarkretsen begränsas så att samfällighetens uppgift blir praktiskt möjlig att fullgöra i stort sett inom ramen för ett grannelagsförhållande. Härav torde följa, att det inte gärna kan bli fråga om en region eller en större del därav som under- lag för en täktsamfällighet av nu ifrågava- rande karaktär. För ett så omfattande tvångsföretag synes det vara nödvändigt med en helt annan organisation, grundad på en reglering med starka offentligrätts- liga drag. Det sagda innebär självfallet ej, att grustäktskommittén står främmande för de synpunkter på den översiktliga planlägg- ningen av grusförsörjningen som framförts bl. a. i nyss berörda uttalanden från Stock- holmstraktens regionplaneförbund. Att den- na planläggning får fullföljas anser kom— mittén tvärtom synnerligen angeläget. Hu- ruvida den också bör förenas med särskilda rättsverkningar i syfte att möjliggöra pla- nernas genomförande tvångsvis är en fråga som faller utanför kommitténs uppdrag men som kan komma att tas upp av naturvårds- kommittén och bygglagutredningen. Det torde finnas anledning räkna med att lösan- det av denna fråga kan underlättas genom

tillkomsten av ändamålsenliga regler om täktsamfälligheter.

När det gäller att söka bestämma en övre gräns för samfällighetens storlek, fin- ner kommittén det naturligt att anknyta till det sätt varpå skyddsintresset formulerats i 18 å och närmast följande paragrafer i na— turvårdslagen. Som framgår redan av rubri- ken till detta avsnitt, är det intresset av skydd för landskapsbilden som bär upp be- stämmelserna. Att ge en tvångssamfällighet större omfattning än som är motiverat med hänsyn till detta intresse bör inte komma i fråga. Begreppet landskapsbild har emeller- tid inte erhållit någon närmare definition i vare sig lagtexten eller dess förarbeten. Kommittén kan ej finna något stöd för att begreppet skulle ha en regional innebörd och betyda exempelvis ett område som un- der normala förhållanden kan bli föremål för samlad iakttagelse. Det synes mera rim- ligt att uppfatta uttrycket som en funktion utan någon viss lokal anknytning. I land- skapsbilden ingår f.ö. inte bara åsar och andra geologiska bildningar av beskaffenhet att kunna exploateras genom täkt utan ock- så vegetation, bebyggelse, vägar och andra element i miljön över huvud taget.

För att bestämma underlaget för den för landskapsbilden mest ändamålsenliga plan- läggningen av täktverksamheten torde det likväl vara ofrånkomligt att söka åstadkom- ma en indelning av landskapet i lämpliga enheter. Att närmare reglera hur en sådan områdesindelning skall tillgå möter svårig— heter framför allt på grund av att begreppet landskapsbild anknyter mera till den subjek- tiva uppfattningen av landskapet än till landskapet självt. Av väsentlig betydelse för bedömandet blir möjligheterna att över- blicka landskapet, något som i sin tur sam- manhänger med vilken utgångspunkt för iakttagelsen som väljs. Vad som från en ut- siktspunkt ter sig som en enhetlig landskaps— bild splittras kanske efter endast obetydlig förflyttning till annan utgångspunkt upp i flera, lika naturliga enheter. Å andra sidan bör dessa svårigheter ej överdrivas. En mer eller mindre medveten indelning av ifråga- varande slag ligger i allmänhet bakom den

• Sida 35
•  Original

planläggning som redan f. n. förekommer. Det torde oftast visa sig möjligt att komma fram till att en viss föreslagen planlägg- ningsenhet från flertalet synpunkter ter sig mera naturlig än de övriga som diskuterats. Liknande analyser har på senare år blivit allt vanligare inom den nya gren av kultur- geografin som kallas perceptionsgeografin. Man har där efter hand funnit vissa meto- der att mäta och beskriva ett landskaps visuella innehåll, t.ex. vid undersökningar av igenväxningens inverkan på landskapets visuella tillgänglighet och vid planläggning för friluftsliv. Det torde finnas anledning räkna med att mätmetoder av detta slag kommer att utvecklas mot allt större förfi- ning och säkerhet samt utnyttjas även för de ändamål varom nu är fråga. Samfällighetens underlag och omfattning bör enligt kommitténs mening bestämmas genom en kombination av vad som utgör en med hänsyn till landskapsbilden naturlig planläggningsenhet och önskemålet att göra samfälligheten till ett tekniskt och ekono— miskt rationellt företag. En samfällighet som omfattar fyndigheter inom hela det av— snitt av ett landskap som från en viss punkt är samtidigt överblickbar kan under vissa förhållanden bli så svårhanterlig att hela eller en del av den väntade rationaliserings- vinsten uteblir. Särskild anledning till för- siktighet kan vara, att det i vissa trakter saknas sådana företag med tillräcklig av- sättnings- och transportkapacitet som kan mottaga samfällighetens uppdrag att ombe- sörja brytningen. Man torde dock kunna räkna med att marknaden efter hand anpas- sar sig till en ny lagstiftning om täktsam— fälligheter och att eventuella svårigheter från nyssnämnda synpunkt får allt mindre betydelse. Helt allmänt synes böra gälla, att samfällighetsbildningen skall utformas så att den även för fastighetsägarna medför förde- lar som eljest skulle utebli. Vidare är det visserligen i hög grad önskvärt att inom en planläggningsenhet begränsa antalet samfäl- ligheter och därmed antalet täkter. Där en uppdelning ändå ej kan undvikas, är det emellertid framför allt av betydelse, att samfälligheterna, allteftersom de aktualise-

ras, inrättas inom ramen för en genomtänkt planläggning avseende en större enhet.

Den nyss förordade avvägningen innebär, att en och samma samfällighet kan omfatta ett flertal helt fristående fyndigheter. Med hänsyn till planläggningen kan detta vara en stor fördel och exempelvis möjliggöra en lösning som innebär att vissa fyndigheter helt undantas från täkten, medan andra exploateras i sin helhet. Kommittén kan inte se något principiellt hinder mot ett sådant arrangemang, självfallet under förutsättning att de fyndigheter som skall exploateras med hänsyn till storlek, beskaffenhet, läge och andra omständigheter lämpligen bör förvaltas gemensamt. Man torde å andra sidan få räkna med att det stora flertalet samfällighetsbildningar kommer att avse företag av måttlig omfattning, vart och ett berörande en ås eller annan sammanhäng- ande fyndighet. Kommittén anser det vara av värde för tillämpningen att inom den förut angivna ramen göra en närmare pre— cisering i syfte att utmärka vad som i nor- malfallen bör utgöra underlaget för en sam- fällighet. Enligt kommitténs mening bör be- greppet sammanhängande fyndighet tjäna som basnorm. Om särskilda skäl ej talar för ett större eller mindre underlag, bör således föremålet för en samfällighets förvaltning utgöra vad som från geologiska och prak- tiska synpunkter kan betraktas som en sammanhängande fyndighet. Själva samfäl- ligheten skall då i princip bestå av alla de fastigheter i vilka fyndigheten ingår. Ett rent geologiskt samband synes varken nöd- vändigt eller tillräckligt. Om material av annat slag delvis täcker fyndigheten och där gör det svårt att utnyttja den för exploate- ring eller om fyndigheten uppdelas av en genomfartsväg eller järnväg så att samban- det mellan delarna är praktiskt omöjligt att upprätthålla utan orimliga kostnader, är det sålunda naturligt att se varje del för sig som en sammanhängande fyndighet. I regel tor- de förhållandena vara sådana att någon tve- kan inte behöver uppkomma om vad som bör anses utgöra en dylik fyndighet. Härtill kommer, att begreppet får betydelse endast vid tillämpning av den förordade hjälpregeln

• Sida 36
•  Original

och att behovet av en exakt innebörd där- med ej !blir särskilt framträdande.

Slutligen bör påpekas, att med det nu sag- da samfällighetens omfattning angivits en- dast i stora drag och ställning ej tagits till frågan, i vad mån det bör vara möjligt för ägare till fastighet vari fyndigheten ingår att stå utanför gemenskapen. Till denna fråga återkommer kommittén i specialmoti- veringen.

Utformningen av regler om samfällighets omfattning möter svårigheter även från en annan synpunkt. Kravet på gemensamt om- händerhavande av hela den fyndighet som utgör beståndsdel av de i samfälligheten ingående fastigheterna kommer nämligen i viss mån i konflikt med gällande huvud- princip för husbehovstäkt. Bortsett från undantagsbestämmelserna i 19 och 20 €?) naturvårdslagen fordras nämligen ej särskilt tillstånd för sådan täkt (18 å). Naturvårds- utredningen uttalar i sitt betänkande (SOU 1962:36 s. 293), att dylika undantag ofta förekommer i samband med reglerande in- grepp över förfoganderätten till fastigheter och har sin naturliga plats även i naturvårds- lagstiftningen. Därtill kommer önskemålet, att naturvårdsmyndigheterna i rådande läge helt bör koncentrera sig på de stora, verk- ligt betydelsefulla ärendena. Under remiss- behandlingen av betänkandet ansågs det från flera håll otillfredsställande, att hus- behovstäkterna undantagits från det allmän- na tillståndstvånget. Departementschefen anslöt sig emellertid till naturvårdsutred- ningens ståndpunkt.

Enligt grustäktskommitténs mening har utvecklingen i fråga om de okontrollerade husbehovstäkterna numera i vissa fall lett till sådana skador på landskapsbilden som kan jämföras med verkningarna av de kom- mersiella täkterna. Av betydelse är bl. a. att begreppet husbehovstäkt har en ganska vid- sträckt innebörd, inte minst genom att däri innefattas de stundom omfattande uttag som fordras för byggande och underhåll av vä- gar för fastigheter med mekaniserat jord— eller skogsbruk. Genom att jordbruksratio- naliseringen medför bildandet av allt större enheter skapas ett behov av mera omfattan-

de husbehovstäkter. Från naturvårdssyn- punkt är det enligt kommitténs mening önskvärt, att även husbehovstäkter av nå- gon betydelse underkastas tillståndstvång. En sådan ståndpunkt är emellertid f.n. ej förenlig med naturvårdsmyndigheternas re- surser. Det faller inte heller inom kommit- téns uppdrag att föreslå ändrade bestäm- melser i det fall då någon vill bedriva hus- behovstäkt från en fyndighet som berör en- dast hans egen mark. Konsekvensen bjuder då, att detsamma åtminstone i princip blir gällande i fråga om husbehovstäkt inom fyndighet som sträcker sig över flera fastig- heter.

Kommittén bedömer emellertid läget i viss mån annorlunda, när samfällighetsbild- ning aktualiserats genom en ansökan om tillstånd till täkt för annat ändamål än hus- behov. Kommer samfällighet på grund där- av till stånd, kan det inte vara rimligt att det därmed eftersträvade resultatet skall kunna omintetgöras genom att okontrollerade hus- behovstäkter öppnas i den fyndighet som är föremål för gemensam förvaltning. Inte hel- ler uppkommer i detta fall någon extra ar- betsbelastning för naturvårdsmyndigheter- na, eftersom hela fyndigheten redan varit föremål för deras prövning i vanlig ordning. Delägarnas behov av husbehovsmaterial får tillgodoses genom förvärv från samfällighe- ten på vanligt sätt. Självfallet möter det ej hinder, att samfälligheten beslutar om pris— reducering efter likformiga normer vid för- säljning till delägare.

När det gäller fyndighet som omhänder- has av en täktsamfällighet föreslår kommit- tén därför, att nuvarande rätt till husbe- hovstäkt upphävs. I övrigt bör rättigheten såsom hittills i princip vara fri.

6.2. Dela/(ligheten

Som framgått av det föregående, skall en samfällighet i princip bestå av alla de fas- tigheter i vilka den eller de aktuella fyn— digheterna ingår. Kommittén har som en grundtanke angivit, att samtliga delägare i samfälligheten skall komma i åtnjutande av

• Sida 37
•  Original

och efter lämplig norm mellan sig fördela det ekonomiska utbytet av den tillåtna bryt- ningen, oavsett på vems fastighet den sker, och att delägare till vars mark täkten för- läggs ej skall av denna anledning erhålla större fördel än de övriga. Redan dessa ut- talanden ger en anvisning om att delaktighe- ten — dvs. i första hand fastigheternas an- delar i företagets avkastning resp. kostnader —— bör bestämmas efter någon objektivt för- svarbar grund, som i första hand anknyter till fastigheternas olika insatser av fyndigt material under förutsättning att hela fyn- digheten skulle kunna exploateras utan krav på täkttillstånd enligt naturvårdslagen. Up- penbarligen bör hänsyn också kunna tas till andra faktorer som utgör effekter av sam- fällighetsbildningen, när det gäller möjlighe- terna att utnyttja fastigheterna på ett eko- nomiskt tillfredsställande sätt. Genom en sådan fördelning skulle uppnås ett viktigt syfte med de nya reglerna, nämligen att i fråga om rättsverkningarna för fastigheter inom ett område undanröja skillnaden mel- lan mark som enligt länsstyrelsens tillstånd får tillgodogöras genom täkt och mark som inte får utnyttjas på detta sätt.

När det gäller att med angivna utgångs- punkt närmare bestämma grunderna för fördelningen möter emellertid betydande svårigheter. Liksom i annan lagstiftning där motsvarande problem uppkommer är de faktorer som kan göra anspråk på beaktan— de så många och situationen även i övrigt så komplicerad att en helt tillfredsställande lösning inte kan uppnås, om man eftersträ- var en regel som skall ge tillräcklig vägled- ning för att uppnå materiell rättvisa och samtidigt vara enkel att tillämpa. Till följd av de föreliggande problemens natur skulle f. ö. även en bestämmelse som uppfyllde i och för sig önskvärda krav på exakthet och fullständighet ofrånkomligen lida av en viss stelhet och därmed lätt leda till mindre tillfredsställande verkningar. Det kunde från vissa synpunkter snarare ifrågasättas, om ett krav på mera utvecklade regler här över huvud taget skulle fylla någon funk- tion och om inte det rimligaste resultatet skulle vinnas genom att helt enkelt bestäm-

ma delaktigheten efter vad som prövades skäligt med hänsyn till samtliga föreliggan- de omständigheter. Det är å andra sidan tydligt, att en skälighetsnorm som helt sak- nade anvisning om vilka faktorer som bor- de beaktas vid prövningen skulle lämna ett alltför stort utrymme för slumpvisa indivi- duella hänsynstaganden eller rent av för godtycke. I motsvarande fördelningsregler i annan lagstiftning om samfälligheter har man som regel ej heller ansett sig kunna undvara åtminstone någon riktlinje för en skälighetsuppskattning. Gruståktskommittén ansluter sig till denna tanke. Vad kommit— tén eftersträvar är därför en enkel regel som väl i första hand anvisar en fördelningsprin- cip med utgångspunkt i de olika fastighe- ternas delar av fyndigheten men som också ger möjlighet att genom skälighetsbedöm— ning smidigt anpassa prövningen till övriga omständigheter i det särskilda fallet.

Vid de gemensamma exploateringsförc- tag som hittills kommit till stånd på frivillig väg har fördelningsproblemen i brist på sär— skild lagreglering inte alltid blivit lösta efter enhetliga linjer. Oftast torde visserligen det antagna värdet av de olika fastigheternas materialinsatser ha legat som en outtalad bakgrund för den valda fördelningen. Svå- righeterna att exakt beräkna dessa insatser har dock medfört, att förenklade och sche- matiska mätmetoder kommit till använd- ning. Det har sålunda förekommit, att del- aktigheten bestämts enbart efter storleken av den areal fyndigheten upptar inom varje fastighet. En annan modell som begagnats är fördelning efter den beräknade kvantite- ten material inom fastigheterna. Kvantitets- bedömningen kan kombineras med en upp- skattning också av materialets beskaffen- het. En kombinerad bedömning av sist- nämnda slag, som kan kräva tämligen in- gående undersökningar av markens beskaf- fenhet, ligger i själva verket ganska nära fördelning efter en rent ekonomisk värde— ring av tillgångarna. En sådan värdering har också anvisats av statens naturvårdsnämnd i dess i maj 1965 utgivna »Råd och anvis— ningar rörande täktverksamheten». Enligt nämnden kan ett samgående mellan fastig-

• Sida 38
•  Original

hetsägarna inom område med gemensam täktplan grundas på principen, att alla grus- innehav inom en fyndighet sammanförs till en samfällighet och att varje fastighetsägare äger en så stor del av värdet av samfällig- hetens totala grustillgångar som motsvarar värdet av grustillgångarna på den egna fas— tigheten. Samma fördelningsgrund rekom- menderas i de tidigare nämnda motionerna till 1964 och 1966 års riksdagar.

Grustäktskommittén ansluter sig till upp- fattningen, att värdet av materialet inom varje deltagande fastighet i princip bör vara fördelningsnorm. Eftersom värdet under normala förhållanden torde i större eller mindre omfattning påverkas inte bara av mängd och beskaffenhet utan också av alla övriga föreliggande omständigheter, bör det utgöra den allsidigaste och riktigaste mäta- ren av en fastighetsägares insats i samfäl- ligheten. Svårigheterna ligger här i stället på tillämpningsplanet. De problem som er- farenhetsmässigt möter vid värdering inom fastighetsrätten återkommer även på nu ifrågavarande område. Särskilt vanskligt är, att fyndigheternas djup och förekomsten av icke bry-tvärt material oftast inte kan i [för— väg beräknas med någon större grad av säkerhet utan att omfattande och dyrbara grundundersökningar företas. Med otillräck- lig förprövning kan det under arbetet med en grustäkt alltför lätt inträffa sådana över- raskningar i form av lerkörtlar eller urberg som väsentligt minskar det väntade utby- tet av täkten. Härtill kommer, att mate- rialets värde f. n. också påverkas av de skilda fastighetsägarnas olika praktiska möj- ligheter att utvinna och få avsättning för tillgångarna. Med hänsyn till materialets rörlighet och behovet av släntlutningar kan den som äger en trång fastighet med djup fyndighet inte tillgodogöra sig materialet i önskvärd omfattning. Ägaren till en [fyndig- het mellan fastigheter vilkas ägare motsät- ter sig samtidig exploatering har självfallet också ett sämre utgångsläge än den som kan exploatera gemensamt med andra. Uppen— barligen påverkas även materialets värde härav.

Å andra sidan torde någon lämpligare

fördelningsnorm än den som bygger på de olika kvantiteternas värde inte stå till buds. Anförda tillämpningssvårigheter bör ej hel- ler överdrivas. Motsvarande problem kan redan f.n. uppkomma vid tillämpning av naturvårdslagen. Såväl länsstyrelsens hand- läggning av tillståndsfråga enligt 18 å som fastighetsdomstolens prövning av ersätt- ningsfråga enligt 29 & förutsätter självfallet ingående kännedom om den aktuella fyn- dighetens omfattning, beskaffenhet och vär- de. Hur långt undersökningsarbetet bör dri- vas får naturligtvis bero på omständigheter- na i det särskilda fallet. Där överenskom- melse kan uppnås, torde en summarisk ut- redning ofta vara till fyllest. Mera ingående mätningar kan bli nödvändiga för bedöman- de av punkter som är föremål för tvist. I övrigt kan erinras om att det förekommer geofysiska undersökningsmetoder som i många fall för begränsad kostnad kan ge användbara mätresultat utan dyrbara prov- borrningar. Det finns anledning räkna med att utvecklingen mot allt säkrare metoder kommer att fortsätta.

En betydelsefull förenkling skulle vinnas, om värderingen hänfördes till materialet som sådant, oberoende av var inom hela fyndigheten det ligger och därmed obero— ende av de olika fastighetsägarnas möjlig- heter att tekniskt och ekonomiskt tillgodogö- ra sig det genom individuell täkt. För kom— m—ittén står det klart, att faktorer av sist- nämnda slag inte bör få inverka på bestäm- mandet av delaktigheten i en samfällighet. Om tanken på gemensam exploatering skall förverkligas, bör utgångspunkten vara, att alla deltagande fastighetsägare har lika stora praktiska möjligheter att tillgodogöra sig si- na materialtillgångar. Det förhåller sig ju i all-mänhet också så att ett samgående med— för 'fördelar för samtliga berörda fastigheter. Den motsatta ståndpunkten skulle innebära ett konserverande av det på varje individuell fastighets [förhållanden inriktade bedömande som gällande lagstiftning förutsätter och medföra en fördelning på grundval av för- hållanden som inte längre vore för handen. Den skulle säkerligen också avsevärt för- svåra tillämpningen och i betydande om-

• Sida 39
•  Original

fattning ge anledning till besvärliga tvister om hypotetiska frågor.

Riktpunkten för delaktighetens bestäm- mande bör enligt kommitténs uppfattning vara värdet av vad som kan utvinnas från de olika fastigheterna vid ett gemensamt uttag utan hinder av naturvårdslagens be- stämmelser om täkttillstånd. Avgörande bör således i princip vara värderelationen mellan de materialkvantiteter som skulle stå till samfällighetens förfogande, om inte täktmöjligheterna begränsades till följd av naturvårdslagens bestämmelser. Härigenom vinns en jämförelsevis klar och enkel hu- vudprincip, vilken i regel inte medför andra tillämpningssvårigheter än sådana som hän- för sig till beräkningen av materialets värde och som har motsvarigheter vid all värde- ring inom fastighetsrätten. Att hänsyn inte som nu skall tas till de begränsningar som hittillsvarande naturvårdslagstiftning lägger på möjligheterna att tillgodogöra sig de se- parata fastigheterna innebär för vissa fas- tigheters ägare en betydelsefull skillnad i fråga om det ekonomiska utbytet. Om vår- det av materialet inom en fastighet f.n. skulle anses lågt eller obefintligt på grund av omfattande krav på släntlutningar eller av transportsvårigheter, kan sålunda fastig- hetens delaktighetstal enligt förslaget ändå bli högt och därigenom tillförsäkra ägaren ett betydande utbyte. Andra förskjutningar i fråga om fastighetsägarnas ekonomiska läge kan bli följden av att man vid värde- beräkningen skall bortse från sådant som att exploateringstiden blir längre vid sam- fälld än vid separat täkt eller att en fastig- hetsägare vid beslutet om samfällighetsbild- ning redan har genom avtal tillförsäkrat sig avsättning för en kvantitet beträffande vars separata brytande han själv ämnat söka till- stånd.

Vid skälighetsbedömningen bör som nämnts hänsyn tas även till andra sådana faktorer än materialvärdet som utgör kon- sekvenser av samfällighetsbildningen för fastigheternas utnyttjande. Sålunda kan möjligheterna att utnyttja marken för an- nat ändamål än täktverksamhet bortfalla för ägaren till en fastighet där täkten skall be-

drivas, medan dessa möjligheter bibehålls för övriga fastigheters ägare. Om marken på grund av täkten inte längre kan använ- das exempelvis för skogsbruk eller bygg- nadsändamål, kan detta föranleda krav på kompensation i form av ett något uppjuste— rat delaktighetstal för fastigheten. Ju större beaktande som ges även åt faktorer av detta slag, desto mera tillgodoses önskemålet om rättvisa mellan fastigheterna och desto mindre blir också behovet av ersättningar från staten. En viss justering blir också nöd- vändig i syfte att underlätta tillämpningen genom att på lämpligt sätt avrunda delak— tighetstal som annars skulle bestämmas till ojämna belopp. I vissa särskilda typsituatio- ner kan även själva huvudprincipen behöva modifieras. Kommittén återkommer härtill i specialmotiveringen.

6.3. Befintliga exploatörers rättrsrä/lning

De frågeställningar som berörts i det före- gående är gemensamma för all samfälld täktverksamhet, och diskussionen har i första hand förts med tanke på det enkla fallet då fråga är om täkt på förut oexploa- terad mark. Särskilda komplikationer upp- står, när samfällighetsbildning aktualiseras beträffande mark som redan är eller varit föremål för täkt. Denna situation torde komma att bli vanligt förekommande. Som förut nämnts, har 9 854 täkttillstånd med- delats enbart under perioden 1 januari 1965 —30 juni 1970. Av dessa har över en tred- jedel meddelats fastighetsägaren själv och återstoden lämnats annan exploatör, i regel innehavare av nyttjanderätt. Härtill kom- mer alla övriga täkter som — med eller utan tillstånd — öppnats före eller efter nämnda period, däribland husbehovstäkter— na. I själva verket torde läget vara det att nästan alla fyndigheter av någon betydelse i de större tätorternas närhet till viss del är eller varit föremål för täkt. Det för grus- täktskommittén vägledande intresset att samordna exploateringen till så få bryt- ningsställen som möjligt gör det därför nödvändigt att särskilt överväga frågan, hur

• Sida 40
•  Original

tidigare påbörjade täkter i en fyndighet skulle kunna inordnas i eller åtminstone samordnas med en samfälld exploatering av samma fyndighet.

Kommittén vill till en början avskilja två huvudgrupper där bedömandet från kom- mitténs synpunkt ej föranleder särskilda svå- righeter.

Den ena utgörs av de redan avslutade täkter som inte avses bli återupptagna i samfällighetens regi. Sådana täkter har ofta — ibland till följd av en äldre tids mindre stränga lagstiftning, i andra fall beroende av bristande kontroll — lämnats i befintligt skick utan erforderlig efterbehandling eller städning och med betydande skador på landskapsbilden som resultat. Även om det självfallet vore önskvärt att i samband med samfällighetsbildning undanröja skador av angivna slag, finner kommittén möjlig- heterna därtill i detta sammanhang vara be- gränsade. Den enskildes skyldighet att vidta efterbehandlings- och städningsåtgärder är i gällande lag knuten till ett täkttillstånd som ger honom ekonomiskt utbyte i förhållande till vilket kostnaden för åtgärderna i regel är ringa. Skyldigheten får i princip anses uttömd, när täkten i vederbörlig ordning slutförts. I den mån det alltjämt är möjligt att inskrida med straff eller annan påföljd som knutits till ett meddelat täkttillstånd, bör rättelse i stället framtvingas på sådant sätt. Att nu föreslå särskilda regler i syfte att komma till rätta med dessa tidigare miss- förhållanden bör enligt kommittén inte komma i fråga, särskilt som det enligt direk— tiven ej ingår i kommitténs uppdrag att ta upp motsvarande spörsmål beträffande fyn- dighet inom enstaka fastighet. Intet hindrar naturligtvis, att i samband med samfällig- hetsbildning överenskommelse träffas om vidtagande av erforderliga åtgärder, och önskvärdheten av att så sker torde inte be- höva understrykas.

Den andra gruppen gäller husbehovstäk- terna. Kommittén förordar, som framgått av det föregående, att nuvarande rätt att företa husbehovstäkt utan särskilt tillstånd upphävs såvitt gäller fyndighet som omhän- derhas av täktsamfällighet. Huruvida sådan

täkt påbörjats vid aktualiserandct av sam- fällighetsbildningen eller ej saknar enligt kommitténs mening betydelse härvidlag.

I fråga om täkter som bedrivs med stöd av meddelat tillstånd ställer sig saken an- norlunda. Av hänsyn till den enskilde har lagakraftvunnet tillståndsbeslut av detta slag en hög grad av orubblighet. Även om rättsläget ej är helt klart, framför allt be- träffande möjligheterna att ändra beslutet på grund av nytillkomna förhållanden, an- ses ett tillstånd normalt ej kunna återkallas. Den enskilde behöver därför som regel inte befara vare sig att beslutet helt upphävs el- ler att länsstyrelsen föreskriver strängare villkor. Stundom är naturvårdsintresset inte heller starkare än att den påbörjade täkten kan få fullföljas och avslutas i enlighet med det givna tillståndet. Exempel på sådana si- tuationer är, att samfällighetens brytning avses ske i omedelbar anslutning till den tidigare täkten eller att denna beräknas bli avslutad inom kort. En möjlighet är då att hålla hela den fastighet inom vilken täkten pågår utanför samfälligheten. Som skäl här- till kan anföras, att fastigheten ej innehåller ytterligare exploateringsbart material eller att det eljest saknas anledning från allmän synpunkt att låta fastigheten ingå i plan- läggningsunderlaget för en samfällighet. En annan möjlighet är, att fastigheten ingår i samfälligheten och att villkoren för samfäl- lighetens exploatering bestäms så att denna samordnas med den tidigare täkten. Detta kan ske exempelvis så att samfällighetens täkt med avseende på tid och plats ansluts till den tidigare täktens slutförande och verkställandet av efterbehandlingsarbeten.

I andra lägen talar emellertid starka na- turvårdshänsyn för att helt eller delvis hindra en pågående täkt i fyndighet som bör bli föremål för exploatering genom samfällighet. Ändrad markanvändning och annan inriktning av landskapsvården kan göra det angeläget att förlägga fortsatt bryt— ning till andra delar av fyndigheten. Det tidigare täkttillståndet kan också ha varit en följd av de begränsade planläggnings- möjligheter som hittillsvarande lagstiftning medgivit. I sådana situationer skulle tillstån—

• Sida 41
•  Original

det sannolikt ej ha meddelats, om man haft tillgång till de bättre möjligheter som en lagstiftning om täktsamfälligheter kan ge. Med hänsyn härtill kan det inte komma i fråga att föreslå en sådan lagstiftning utan att samtidigt överväga regler om upphävan— de av det tidigare tillståndet. Det instrument som den nya lagstiftningen innebär skulle i själva verket till stora delar bli ett slag i luf- ten, om dessa rationaliseringsmöjligheter inte skulle stå till buds i de vanliga fall då exploatering redan påbörjats i någon del av fyndigheten. Under förutsättning att till- ståndshavarens rättssäkerhet blir tryggad bör därför tillståndet i samband med sam- fällighetsbildning som berör fastigheten kunna begränsas eller upphävas i den mån det är nödvändigt för att vinna en från na— turvårdssynpunkt önskvärd lokalisering och samordning av brytningen.

Det är enligt kommitténs uppfattning ofrånkomligt, att en exploatör vars välför- värvade rätt på angivet sätt rubbas för att tillgodose ett allmänt intresse får rimlig kompensation i en eller annan form. För det fall då det anses nödvändigt med ett ingrepp som innebär att exploatören helt eller delvis hindras att fortsätta täkten eller på annat sätt åsamkas skada står naturligtvis ytterst till buds möjligheten att berättiga honom till ersättning i pengar av staten. En— ligt gängse principer skall skadan här ersät- tas fullt ut och ersättningsskyldigheten in- träda även för en skada av måttlig omfatt- ning. Kommittén har övervägt olika möjlig- heter att begränsa ersättningsskyldigheten, såväl genom att anknyta till nuvarande er- sättningsregler i naturvårdslagen som genom att söka belysa frågan mot bakgrund av de i den allmänna debatten framträdande kra- ven på inskränkningar av statens ersätt- ningsplikt med anledning av mistad exploa- teringsrätt. Situationen är emellertid här en annan. Till skillnad från ersättningsfallen i 29 & naturvårdslagen har täktinnehavaren stöd i ett uttryckligt tillstånd från det all- männas sida. Kommittén kan inte finna det tillfredsställande, att den som en gång fått samhällets sanktion för sin exploaterings- verksamhet och som därför har befogade

förväntningar om att gjorda investeringar blir lönsamma skall behöva nöja sig med mindre än full ersättning för skada genom att rättigheten begränsas. Till jämförelse kan också nämnas de övergångssituationer som regleras i 46 & naturvårdslagen. Det är där fråga om täktverksamhet som pågått vid naturvårdslagens ikraftträdande utan att tillstånd behövts enligt äldre lag men som förbjudits eller begränsats enligt naturvårds- lagen. Den drabbade får då inte bara ersätt- ning enligt 29 & utan under vissa förutsätt- ningar också gottgörelse för nedlagda inves- teringskostnader. Ett krav på än högre er- sättning, alltså bl. a. även för förlorad affärs- vinst, är enligt kommitténs uppfattning i de nu ifrågavarande fallen motiverat av den tryggare ställningen för en exploatör, som stöder sig på uttryckligt tillstånd till en be- stämd täkt.

Å andra sidan är det tydligt, att en er- sättningsnivå av nämnda slag i många fall kan leda till att samfällighetsbildningen omöjliggörs eller väsentligt försvåras. Det kan därför vara av intresse att undersöka, om exploatören skulle kunna erhålla kom- pensation på annat sätt än genom ersättning i pengar eller om detta åtminstone kunde ske till så stor del att behovet av kontant gottgörelse blev väsentligt mindre.

Självfallet vore det från flera synpunkter önskvärt, om exploatörens kunskaper och erfarenheter samt inte minst hans avsätt- ningsmöjligheter och transportkapacitet kunde komma till användning i samfällighe- tens verksamhet. I vissa fall kan exploatören möjligen också ha intresse av att efter den egna täktens avbrytande biträda samfällig- heten med dess exploatering. Eftersom det knappast låter sig göra att framtvinga en skyldighet för exploatören att övergå i sam- fällighetens tjänst, kan man dock säkerligen inte räkna med att sådan övergång kommer att ske i den utsträckning att ersättningarnas storlek påverkas i nämnvärd grad.

En annan möjlighet skulle vara, att ex- ploatören ingick som delägare i samfällighe- ten. Är han ägare till fastighet inom sam- fälligheten, sker detta automatiskt. Om ex- ploatören däremot är innehavare av täkt-

• Sida 42
•  Original

nyttjanderätt, något som sannolikt blir det vanligaste, ter det sig främmande för sam- fällighetskonstruktionen att låta rättigheten ingå i samfälligheten vid sidan av de fastig- heter som representeras av ägaren, där- ibland kanske också den fastighet vari nytt- janderätten upplåtits. Enligt annan lagstift- ning om samfälligheter ingår i en samfällig- het endast fastigheter och andra rättigheter av fast egendoms natur eller liknande rät- tigheter av längre varaktighet, t. ex. tomt- rätt eller äganderätt till byggnad eller an- läggning på annans grund. En vanlig nytt- janderätt av här aktuellt slag (jfr 7 kap. 3 5 nya jordabalken) faller regelmässigt utan- för denna grupp. Att frångå den hävdvunna principen är i förevarande fall så mycket mindre påkallat som nyttjanderätten oftast gäller under en begränsad tid och möjlig— heten av dess upphörande under samfällig- hetens bestånd skulle nödvändiggöra sär- skilda regler angående omprövning av del- aktighetstal m.m. Sådana regler måste bli tämligen komplicerade och påkallas, som framgår av det följande, knappast av andra skäl.

Av större betydelse är emellertid en an- nan omständighet, som gäller oavsett om exploatören är fastighetsägare eller nytt- janderättshavare, nämligen att hans kom- pensationsbehov skulle göra det nödvändigt att ge honom en helt annan ställning i sam— fälligheten än övriga delägare. Om kom— pensation för den lidna skadan skall vara huvudsyftet med exploatörens delägarskap, måste det tillförsäkras honom en delaktighet som motsvarar inte bara värdet av det av honom disponerade materialet utan även det kanske flera gånger högre värdet av den upparbetade exploateringen jämte gjorda investeringar och troligen också viss kom- pensation för ränteförlust med anledning av att utbytet av samfällighetens exploatering skulle komma delägaren till godo successivt under en längre tidsperiod. Olika inom kommittén diskuterade exempel på vanliga typfall visar, att exploatörens delaktighets- tal på detta sätt regelmässigt skulle bli flera gånger större än om han ingått i samfällig- heten enbart med rågrusvärdet. Om hans del

av det totala materialet i fyndigheten ej är alltför obetydlig, blir i sin tur de övriga del- ägarnas delaktighet och därmed vinstandel så avsevärt mycket lägre att dessa delägare ofta måste med fog fråga sig, vilket värde den gemensamma exploateringen har för dem. För att bereda kompensation för en exploatörsrätt som avvecklas skulle övriga delägare i samfälligheten under hela tiden för den samfällda täkten vara underkastade en från deras synpunkt orimlig begränsning av delaktigheten. Det övervärde för vilket exploatören skulle få kompensation genom större delaktighet representerar ju inte nå- gon med hänsyn till samfällighetens ända- mål produktiv tillgång på samma sätt som de olika fastigheternas materialinsatser. Självfallet är detta ej ägnat att underlätta samarbetet inom samfälligheten. Att de drabbade delägarna i sin tur skulle kun- na få gottgörelse enligt 29 5 naturvårds- lagen gör enligt kommitténs uppfattning inte denna lösning mera tilltalande från princi- piell synpunkt. Härtill kommer den onödiga omgång och de tillämpningssvårigheter som följer av behovet att först till en vinstandels- beräkning evalvera det belopp som motsva- rar ersättning till den förre exploatören för liden skada och därefter pröva, huruvida den i enlighet därmed bestämda delaktighe- ten tillsammans med andra verkningar av samfällighetsbildningen medför ersättning enligt 29 & naturvårdslagen. En både prin- cipiellt och praktiskt riktigare och enklare lösning synes vara, att frågan om kompen- sation löses genom ersättning direkt från staten till exploatören.

På grund av det anförda avvisar kommit- tén en lösning som innebär, att exploatören i denna sin egenskap ingår i samfälligheten och genom delaktighetens bestämmande på visst sätt får kompensation för att hans rätt upphör. Detta medför, att en nyttjanderätt över huvud taget ej kan ingå. Är exploatö— ren däremot ägare, ingår fastigheten i sam- fälligheten på principiellt samma nivå som de övriga med det material som finns kvar, när den pågående exploateringen upphör.

Den återstående möjligheten att undvika ersättningsgrundande förlust för exploatö-

• Sida 43
•  Original

ren synes vara att låta denne själv helt eller delvis fortsätta täkten på annan plats inom fyndigheten. Exploateringsrätten i enlighet med det tidigare täkttillståndet skulle så- lunda flyttas till annat område, ofta även till annan fastighet. Förutsättningen skulle vara, att flyttningen vore förenlig inte bara med naturvårdens krav utan också med samfällighetens intresse att tillgodogöra sig fyndigheten på ändamålsenligt sätt. Situa- tionen måste alltså vara den att exploatö- rens och samfällighetens uttag kan samord- nas på ett smidigt sätt. I annat fall får man överväga att ge kompensation i pengar.

När det gäller flyttning av den civilrättsli- ga dispositionsrätten till marken —- ägande- rätt eller nyttjanderätt — möter emellertid vissa svårigheter till följd av tvångssamfäl- ligheternas konstruktion och den särskilda rättighetens sakrättsliga natur. Samfällighe- ten är ju en sammanslutning av självständi- ga fastigheter enbart för att tillgodose det aktuella ändamålet, och dess tillkomst in- verkar inte på den rättsliga indelningen i fastigheter. Konstruktionen innebär, att samfälligheten regelmässigt ej äger någon mark. Samfälligheten kan inte vara föremål för en sakrätt, utan denna måste anknytas till någon eller några av fastigheterna. Om den sakrättsliga karaktären skall bevaras ef- ter flyttningen, måste rättigheten således stiftas i den fastighet till vars område täkten skall flyttas. Eftersom man inte kan räkna med att detta i tillräcklig omfattning sker på frivillig väg, skulle det bli nödvändigt att vidta åtgärden tvångsvis. Har exploatören grundat sin täkt på äganderätt, torde det emellertid vara förenat med nära nog oöver- stigliga problem att utan överenskommelse överföra rättigheten på den nya marken. Det ter sig knappast heller möjligt att där tvångsvis stifta en nyttjanderätt av detta slag. Att markens ägare skulle kunna tvingas att godtaga någon som nyttjanderättshavare utan att kunna påverka villkoren för avtalet och utan att känna till vederbörandes be- talningsförmåga synes föga tillfredsställan— de. För jämförelse kan nämnas, att man vid tillkomsten av den nya fastighetsbildnings- lagen diskuterat möjligheten att vid fastig-

hetsreglering innebärande överföring till annan fastighet av mark som är objekt för en lokaliserad nyttjanderätt tvångsvis över- föra nyttjanderätten till denna fastighet men ansett sig böra avstå från regler härom (prop. 1969:128 5. B 493).

Avgörande skäl talar således för att ex— ploatörsrätten efter flyttningen inte bör ut- formas som en sakrätt. Den enklaste lös- ningen är enligt kommitténs mening, att rät- tigheten genom myndighets beslut förvand- las till en mot samfälligheten riktad ford- ringsrätt innebärande befogenhet för ex- ploatören att, utan hänsyn till fastighetsm- delningen, göra samma uttag på den nya marken som förut på den gamla. Av den to- tala kvantitet som omfattas av samfällighe- tens tillstånd reserveras alltså för exploatö- ren en del, motsvarande vad som återstår av hans tidigare rätt. Något rättsförhållande uppstår ej mellan exploatören och ägaren till den fastighet på vars mark uttagen skall ske. I övrigt bör exploatörens rättsställning ej ändras, utan den nya täkten skall i fråga om materialets kvantitet, beskaffenhet och tiden för brytningen motsvara vad han haft att fordra på grund av sin tidigare rätt. Inte heller förändras hans skyldighet att, om han är nyttjanderättshavare, erlägga vederlag till den tidigare berörda fastighetens ägare. Av det sagda följer också, att flyttningen inte bör påverka delaktighetens bestämmande, vilket alltså även i detta fall bör ske i första hand efter värdet av det material som de olika fastighetsägarna disponerat över på civilrättslig grund.

En möjlighet att i samband med samfäl- lighetsbildning flytta exploatörsrätten helt eller delvis till annan plats inom fyndighe- ten i stället för att då alltid bringa den till upphörande är otvivelaktigt ägnad att mins- ka den ersättningsskyldighet för staten som eljest skulle bli nödvändig. Av vikt är fram— för allt, att man kan undvika den regelmäs- sigt betydande ersättningspost som skulle motsvara förlorad affärsvinst för exploatö- ren. En strävan bör vara att bedriva plan- läggningsarbetet så att möjligheten till er- sättningstäkt utnyttjas i det övervägande an- talet fall och att gottgörelse i pengar, åt-

• Sida 44
•  Original

minstone såvitt avser de största posterna förlorad affärsvinst och maskininvestering- ar, inte behöver utgå annat än undantagsvis. Även vid ett förordnande om ersättnings- täkt återstår emellertid visst utrymme för ekonomisk ersättning, nämligen för flytt- ning av maskiner, nedgång i verksamheten under flyttningstiden osv. Vidare kan flytt- ningsåtgärden leda till en reduktion av det sammanlagda utbytet för delägarna så att ersättningsrätt uppkommer för dem enligt 29 å.

6.4. Prövningsför/ara/zdet

De frågor som f.n. aktualiseras i sam- band med täktverksamhet kan komma un- der myndighets bedömande dels i admini- strativ, dels i judiciell ordning. Frågor om täkttillstånd prövas i administrativ ordning av länsstyrelsen, som också kan meddela särskilda villkor för ett tillståndsbeslut. Ta- lan mot länsstyrelsens beslut förs hos Kungl. Maj:t. Frågor om ersättning enligt 29 & na— turvårdslagen prövas av fastighetsdomstol, vars avgöranden kan överklagas till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Självfallet måste denna ordning bilda ut- gångspunkten även vid en diskussion om förfarandet vid bildande av täktsamfällighe- ter. Med hänsyn till länsstyrelsens centrala ställning, när det gäller att bevaka naturvår- dens intressen, ligger det i öppen dag, att tillståndsgivningen bör anförtros länsstyrel- sen såväl i fråga om täkt genom samfällig- het som beträffande täkt inom enstaka fas— tighet. Behovet av den samlade överblick som finns företrädd inom länsstyrelsen gör sig vid planläggningen snarast ännu mera gällande beträffande samfälld exploatering än eljest. Att en samfällighetsbildning skulle tillåtas utan att åtminstone huvuddragen godkänts av länsstyrelsen finner grustäkts- kommittén otänkbart. I överensstämmelse härmed anges också i kommitténs direktiv en grundläggande regel böra vara, att läns- styrelsen får ställa som villkor för täktverk- samhet att täktsamfällighet bildas. Vidare uttalas, att länsstyrelsen med ledning av en

upprättad täktplan bör besluta om täktens lokalisering och omfattning samt om behöv- liga återställningsarbeten. Även i ersättnings- frågan anser sig kommittén, som framgått, böra utgå från gällande rätts huvudprinci- per. Om en från allmän synpunkt önskvärd samfällighetsbildning kan antas för den en- skilde leda till sådant uppenbart missförhål- lande som avses i 29 & naturvårdslagen, bör alltså ersättning utgå av allmänna medel. Att prövningen av ersättningsfrågan just vid samfällighetsbildning skulle anförtros an- nan myndighet än fastighetsdomstol kan en- ligt kommitténs uppfattning ej komma i fråga.

De spörsmål som enligt direktiven bör prövas av länsstyrelsen är ej enbart av of- fentligrättslig karaktär. Frågorna om be- stämmande av området för en täktsamfäl— lighet, vari fastigheter enligt en av grund- tankarna med kommitténs uppdrag skulle kunna ingå även utan ägarnas samtycke, samt om täktens lokalisering och omfattning är även privaträttsligt färgade. Av övervä— gande privaträttslig natur är flertalet övriga i sammanhanget uppkommande spörsmål, främst de som gäller bestämmandet av de olika fastigheternas delaktighet i samfällig- heten, rätten att ta i anspråk mark för verk- samheten och flyttning av exploatörsrätt.

För prövning av samfällighetsbildning en- ligt annan lagstiftning anvisas ett förrätt— ningsförfarande, som regelmässigt omfattar inte bara de nyss nämnda spörsmålen utan också ersättningsfrågor och i viss omfattning bevakning av plansynpunkter och andra all- männa intressen. Förrättningsinstansen ut- görs i regel av ortens fastighetsbildnings- myndighet, som består av en förrättnings— lantmätare och i vissa fall också av två gode män. Talan mot fastighetsbildningsmyndig- hetens avgöranden förs i judiciell ordning, nämligen genom besvär till fastighetsdom- stol och därifrån vidare på vanligt sätt till hovrätt och högsta domstolen. Förrättnings- förfarandet anses allmänt innefatta en säker och smidig form för handläggning av frågor vilkas karaktär till stor del liknar de nu aktuellas. Tillgången till en på området sak- kunnig person kan vara till stor hjälp redan

• Sida 45
•  Original

när det gäller att leda erforderliga förhand- lingar med sakägarna och att för dessa klar- lägga de olika faktorer som inverkar på be- dömandet av viss föreslagen täktsamverkan. Erfarenheterna visar också, att förfarandet erbjuder särskilda möjligheter för förrätt- ningsmannen att verka för ingående av överenskommelser mellan sakägarna. För— rättningshandläggning innefattar därför vä- sentliga fördelar, som det enligt kommitténs mening är angeläget att i någon form till- varata även vid bildande av täktsamfällig- heter.

Emellertid kan avgörande invändningar resas mot att på nu ifrågavarande område anordna ett förrättningsförfarande av gäng- se typ, enligt vilken fastighetsbildningsmyn- digheten har även den formella beslutande- rätten och möjlighet till överprövning av myndighetens avgörande föreligger. Att vid sidan av länsstyrelsen och fastighetsdomsto- len införa ytterligare en fristående myndig- het som nödvändigt led i prövningen i första instans medför enligt kommitténs uppfatt- ning ett alltför tungrott och komplicerat för- farande, som skulle leda till betydande tids- utdräkt och samordningssvårigheter och inte heller motsvaras av något egentligt behov.

En regelrätt förrättningshandläggning som komplement till den ofrånkomliga länsstyrel- seprövningen skulle sålunda väsentligt för- länga det förfarande som leder fram till samfällighetens bildande och därmed ex- ploateringens igångsättande. Att den sam- fällda täkten skulle få påbörjas redan efter ett principbeslut av länsstyrelsen och innan delaktighetstal och andra närmare grunder för verksamheten bestämts finner kommittén i allmänhet mindre lämpligt med hänsyn till risken för rättsförluster i det fall då för- rättningsprövningen visar, att samfälligheten inte bort bildas. Av betydelse är Vidare, att både länsstyrelsens och fastighetsbildnings- myndighetens beslut måste kunna överprö- vas i vanlig ordning. Med tanke på att det här gäller en tvångslagstiftning kan man inte bortse från möjligheten, att klagorätten i många fall skulle utnyttjas fullt ut både den administrativa och den judiciella vägen i syfte att fördröja den samfällda täktverk-

samhetens påbörjande. Det skulle då inte bli ovanligt med flera års förlopp från det en fråga om samfällighetsbildning väckts, till dess det föreligger ett slutligt avgörande, på grund varav exploateringen kan igångsättas. Härtill kommer behovet av samordning mel- lan länsstyrelsens och fastighetsbildnings- myndighetens förfaranden. Det är sålunda nödvändigt, att samfällighetsbildningens när- mare utformning i enlighet med det laga- kraftvunna avgörandet i förrättningsfrågor- na på något sätt bringas i överensstämmelse med länsstyrelsens ståndpunkt i tillstånds- frågan. I syfte att vinna en sådan samord- ning är olika vägar i och för sig tänkbara. En är, att länsstyrelsebeslutet meddelas un- der villkor att samfälligheten utformas på visst sätt. Detta måste i sin tur förutsätta, att något allmänt organ senare konstaterar villkorets uppfyllande, innan täkten kan på- börjas. En annan väg är, att länsstyrelsen efter en inledande prövning hänskjuter ären— det till fastighetsbildningsmyndigheten och därefter tar slutlig ståndpunkt till tillstånds- frågan, när lagakraftägande beslut av myn- digheten föreligger. Vilken konstruktion som än väljs kan sammankopplingen ge an- ledning till komplikationer och tidsutdräkt, i första hand beroende på att frågeställning- arna i stor utsträckning är gemensamma för båda förfarandena och att den ena instan- sens avgörande kan rubba förutsättningarna för den andras. Ofta torde man kunna räk- na med att dylika verkningar undanröjs ge- nom samråd mellan myndigheterna. Någon garanti för att så sker finns dock ej, och en meningsmotsättning av detta slag kan därför ibland tänkas leda till att ett ärende får återgå till den först prövande myndig- heten för förnyat bedömande.

Med hänsyn till de uppgifter som tillkom- mer länsstyrelse och fastighetsdomstol är inte heller behovet av en särskild, även for- mellt fristående förrättningsinstans lika framträdande här som i annan samfällig- hetslagstiftning, där instansen i princip har att pröva samtliga uppkommande frågor, alltså även bevakningen av det allmännas intresse och ersättningsfrågorna; ett undan- tag gäller enligt 17 5 lagen om vissa ge-

• Sida 46
•  Original

mensamhetsanläggningar, där byggnads- nämnden har vetorätt beträffande en an- läggning som anses strida mot de planpoli- tiska intressena. Med hänsyn till det starka sakliga samband som råder mellan de olika spörsmålen finner kommittén det tvärtom i hög grad angeläget, att samfällighetsbild- ningen får en så långt det är möjligt samlad bedömning från skilda synpunkter. Detta talar för att den ofrånkomliga länsstyrelse- prövningen i första instans utvidgas att om- fatta alla de frågor som gäller samfällighe- tens utformning. Enligt kommitténs upp- fattning föreligger inga principiella eller praktiska hinder mot att länsstyrelsen tar befattning med de övervägande privaträtts— liga problem som det här gäller.

I sistnämnda hänseende kan till en början erinras om att redan de nuvarande uppgif- terna enligt 18 5 naturvårdslagen gör det nödvändigt för länsstyrelsen att undersöka och bedöma i stort sett samma faktorer som de vilka inverkar på en samfällighetsbild- ning. Hit hör —— förutom bedömandet av alternativa möjligheter att skydda land- skapsbilden -— sådant som fyndighetens om- fattning och beskaffenhet inom olika fas— tigheter, materialpriset i orten, exploate- ringstider och befintliga exploatörsrätter till fyndigheten. Genom föreläggande om ge- mensam täktplan och genom den bedöm- ning som sker på grundval av sådan plan är länsstyrelsens prövning omedelbart inriktad på samverkansproblemen. Även anspråk på ersättning enligt 29 & naturvårdslagen blir f. n. föremål för viss prövning av länsstyrel- sen, nämligen vid det preliminära ställnings- tagande som sker för att konstatera om överenskommelse kan träffas eller om sak- ägaren skall vara hänvisad att framställa anspråket vid fastighetsdomstolen. Att en administrativ myndighet anförtros även frå- gor av privaträttslig natur är ingen princi- piell nyhet. Som motsvarighet kan nämnas länsstyrelsens befattning med vägfrågor — däribland även om fördelning av bidrags- skyldighet -— efter underställning eller be— svär enligt 3 kap. lagen om enskilda vägar. Härtill kommer, att utformandet av sam- fällighetsbildningen —- frånsett ersättnings-

anspråk enligt 29 ä naturvårdslagen, vilka liksom f.n. bör prövas av domstol — i all- mänhet ter sig som en mer eller mindre gi- ven följd av den planläggning av täktverk- samheten som principiellt bör ankomma på länsstyrelsen. Ytterligare är att märka det särskilda rättsskyddet enligt 29 & natur- vårdslagen för fastighetsägare som genom samfällighetsbildningen och övriga villkor för täkttillståndet åsamkas skada av viss be- skaffenhet.

Å andra sidan anser kommittén, att den nuvarande länsstyrelsehandläggningen har vissa brister, som skulle bli mera accentue- rade, om den utvidgades till att omfatta även samverkansfallen. Detta sammanhäng- er främst med att förfarandet i regel är skriftligt och varken innefattar tillräckliga resurser för en effektiv utredningsverksam- het beträffande tekniska och ekonomiska spörsmål där fullständigt utredningsmaterial från sakägarna inte föreligger eller erbjuder helt ändamålsenliga former för förhandling- ar med sakägarna. Erfarenheterna av för- rättningsförfarandet är däremot genomgå— ende goda, och kommittén anser det därför, som antytts i det föregående, eftersträvans- värt att tillvarata detta förfarandes fördelar utan att samtidigt överföra de nackdelar som skulle bli följden av att förrättningsin- stansen även formellt fick beslutanderätten. Kommittén finner det vara en framkomlig väg att ge länsstyrelsen formell beslutande- rätt beträffande samfällighetsbildningen i dess helhet men att åt en särskild förrätt- ningsman med auktoritativ ställning anförtro ärendets beredande, däri inbegripet ledning- en av erforderliga förhandlingar med sak- ägarna. Om till förrättningsman utses en lantmätare eller annan person med kompe— tens upå högskolenivå inom ett närliggande område, kan man räkna med att det förbe- redande arbetet blir av den kvalitet att läns- styrelsens beslut i allmänhet kan få formen av ett godkännande av ett av förrättnings- mannen framlagt förslag.

Kommittén förordar således en anord- ning, enligt vilken länsstyrelsen fattar det formella avgörandet om samfällighetsbild- ningen i dess helhet men beslutet föregås av

• Sida 47
•  Original

utredning och förhandling i fria former un- der ledning av särskild förrättningsman, vars bedömning skall vara av den beskaffenhet att den i regel kan utan vidare läggas till grund för länsstyrelsens beslut. Härigenom skapas en enhetlig prövning i första instans, varigenom det — inte minst genom före- komsten av endast en besvärsväg — bör vara möjligt att utan onödig tidsutdräkt åstadkomma ett avgörande, på grund varav samfälligheten kan påbörja sin verksamhet. Genom förrättningsmannens auktoritativa medverkan torde även de privaträttsliga frågeställningarna i praktiken få samma be— aktande som när fastighetsbildningsmyndig- heten företar ett självständigt och slutligt bedömande. Kommittén vill vidare ansluta sig till vad föredragande departementsche- fen vid naturvårdslagens tillkomst uttalat om angelägenheten av att ansökningar om täkttillstånd behandlas med tillbörlig skynd- samhet, detta med hänsyn till grusförsörj- ningens betydelse inom olika verksamhets- områden (prop. 1964:148 s. 76). Det är där- för nödvändigt, att utredningsarbetet inte drivs längre än som är påkallat av omstän- digheterna och att arbetet i första hand in— riktas på de verkligt tvistiga frågorna. Även behovet av täktplan bör enligt kommitténs uppfattning bedömas med hänsyn till före- fintligt utredningsmaterial och ärendets be- skaffenhet i övrigt.

Till skillnad från vad som gäller om ett regelrätt förrättningsförfarande torde emel- lertid överprövning av länsstyrelsens beslut få ske i administrativ ordning. Detta ger kommittén anledning till tvekan, om rätts- säkerheten blir fullt tillgodosedd i fråga om bestämmande av ersättningar för marks ian- språktagande enligt 4 & eller av delaktighe- ten i samfälligheten enligt 5 'g'. Det får an- ses ligga i sakens natur, att handläggningen hos länsstyrelse och förrättningsman i viss mån blir summarisk i dessa hänseenden. Även med beaktande av det skydd för den enskilde som innefattas i statens ersättnings- skyldighet enligt 29 5 naturvårdslagen talar således starka skäl för att det skall finnas möjlighet för en fastighetsägare att under- kasta en fråga av denna utpräglat privat-

rättsliga karaktär domstolsmässigt bedöman- de. Samtidigt bör det ses till, att inte exploa- teringens igångsättande uppskjuts av en ofta svårbedömd domstolstvist. Detta kan lämp- ligast undvikas genom att frånkänna fastig- hetsägare besvärsrätt i ersättnings- och för- delningsfrågorna men ge honom befogenhet att klandra länsstyrelsens beslut i dessa de- lar genom att inom viss tid ansöka om stäm- ning på övriga fastighetsägare vid fastighets- domstol. Mellan en privaträttslig fråga av detta slag och övriga spörsmål finns visser- ligen ett samband, nämligen såtillvida som avgörandet av den förstnämnda frågan kan påverka bedömandet av krav på ersättning från staten. Detta får ju betydelse inte bara för fastighetsdomstolens prövning av sådan ersättningsfråga utan även, och i första hand, för länsstyrelsens övervägande i till- ståndsfrågan, vilket som nämnts ofta blir beroende av tillgången på medel till ersätt- ningar. Om fastighetsdomstolen efter klan- der t. ex. sänker en fastighets delaktighets- tal, kan det medföra, att statens ersättnings- skyldighet inträder eller blir mera omfattan- de än eljest, något som kan rubba förutsätt- ningarna för länsstyrelsens övervägande. Sistnämnda konsekvens kan emellertid re- dan med nuvarande lagstiftning bli följden av att fastighetsdomstolen bestämmer högre ersättning än länsstyrelsen räknat med, låt vara att länsstyrelsen f.n. inte behöver be- fara att ersättningen överstiger det anspråk som framställts på grund av föreläggande enligt 32 & naturvårdslagen. Vidare synes den höjning av delaktigheten som samtidigt inträffar för andra fastigheter i allmänhet medföra bortfall av ersättningsskyldighet el- ler lägre ersättningsskyldighet beträffande dessa. Den samlade ersättningsbördan för staten i förhållande till alla fastigheter inom samfälligheten torde därför inte bli nämn- värt högre än om klander underlåtits. Att av hänsyn till variationer mellan fastigheter- na beträffande dessa ersättningar avstå från möjligheten till domstolsprövning av delak- tigheten eller föreskriva ett fristående för- rättningsförfarande kan därför enligt kom- mitténs mening ej komma i fråga. I vad mån den här förordade lösningen föranleder

• Sida 48
•  Original

behov av modifikationer i naturvårdslagens regler om ersättningsprövningen är ett spörsmål som kommittén återkommer till i specialmotiveringen.

6.5. Samfällighets organisation och förvaltning

Utöver de grundläggande reglerna om in- bördes rättigheter och skyldigheter mellan fastighetsägare och andra intressenter ford— ras liksom i annan lagstiftning om samfäl- ligheter också bestämmelser om formerna för det gemensamma företagets verksamhet. Som exempel på mera betydelsefulla regle- ringar av de organisatoriska problemen kan nämnas samfällighetsbestämmelserna i vat- tenlagen, lagen om enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Ge- mensamt för alla tre regelkomplexen är, att de i samfälligheten ingående fastigheternas ägare i denna egenskap utgör en association som ombesörjer företagets angelägenheter. Beslutanderätten tillkommer i princip ytterst delägarna själva och utövas på stämma, där i allmänhet enkel majoritet är tillräcklig för att åstadkomma ett giltigt beslut. Den 16- pande verksam-heten ombesörjs i regel av en styrelse som utsetts av delägarstämman. Med hänsyn till sammanslutningens tvångs- karaktär finns också vissa regler till skydd mot att en majoritet missbrukar sina be- fogenheter i syfte att få den gemensamma anläggningen nedlagd och företaget upplöst.

Mellan en samfällighet av nyssnämnda slag och täktsamfällighet råder visserligen en olikhet såtillvida som syftet i det förra fallet är att utföra och omhänderha en ge- mensamhetsanläggning som skall göra fas- tigheterna mera lämpade för sina primära ändamål, således en servicefunktion, medan ändamålet i det senare fallet är att ombe- sörja gemensam exploatering av fastighe— terna själva i visst hänseende. Denna olik- het är dock ej av avgörande betydelse för möjligheterna att utnyttja bestämmelserna även på nu ifrågavarande område. Samtliga tre nämnda regelsystem innehåller lösningar av de frågor som behöver regleras för att

en gemensam förvaltning skall kunna fun- gera. Kommittén finner det önskvärt att så långt det är möjligt göra dessa bestämmel- ser tillämpliga i stället för att nu föreslå särskilda regler i ämnet. Sistnämnda alter- nativ skulle enligt kommitténs mening inte medföra några egentliga fördelar, i varje fall inte sådana som övervägde de nackdelar vilka skulle bli följden främst av en avsevärd utökning av lagtextens omfång.

I valet mellan de angivna tre regelsyste- men är att märka, att vattenlagens regler är de äldsta och dessutom mindre utveck- lade än de båda övriga. Av dessa har be- stämmelserna i den år 1966 antagna lagen om vissa gemensamhetsanläggningar kunnat anpassas till senare tids utveckling på det associationsrättsliga området, främst inom aktiebolagsrätten. De får även i övrigt anses bäst motsvara nutida krav på såväl smidig nyansering i sakfrågorna som lagteknisk ut— formning. Särskilt kan framhållas de möj- ligheter som 1966 års lag ger att inom syste- mets ram anpassa organisationen till den aktuella samfällighetens omfattning och för- hållanden i övrigt. Delägarna har sålunda betydande valfrihet, när det gäller frågor om exempelvis stadgar och rättssubjektivitet.

På grund av det anförda avstår kommit- tén från att utarbeta särskilda bestämmelser med associationsrättsligt innehåll och för- ordar i stället, att lagförslaget i tillämpliga delar hänvisar till lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar.

Det kan erinras om att inom justitiede- partementet f.n. förbereds ett sammanfö- rande av bestämmelserna i sistnämnda lag med vissa andra regler om fastighetssam- verkan till en ny anläggningslag och en lag om förvaltning av samfälligheter jämte där- till anslutande lagar. Den associationsrätts- liga regleringen upptas i lagen om förvalt- ning av samfälligheter. Arbetet grundas på en år 1971 avgiven departementspromemo- ria (Ds Ju 1971:16), som efter remissbe- handling är föremål för fortsatt övervägan- de. I remissyttrande den 25 november 1971 över promemorian har grustäktskommittén förklarat, att den föreslagna lagen om för- valtning av samfälligheter med vissa jämk-

• Sida 49
•  Original

ningar skulle, såvitt kommittén då kunde bedöma, kunna vara lämpad också för de täktsamfälligheter som omfattades av kom— mitténs uppdrag. Om detta arbete leder till lagstiftning, innan grustäktskommitténs för- slag blir genomfört, kan hänvisningen där- för sannolikt i stället avse de associations— rättsliga reglerna i den nya lagstiftningen. Huruvida därvid särskilda modifierande be— stämmelser bör upptas undandrar sig f.n. kommitténs bedömande.

6.6. Lägre/(nisk utfor/nning

Med hänsyn till sambandet mellan regler om täktsamfälligheter och naturvårdslagens bestämmelser kan det synas naturligt att in- arbeta lagstiftningen i naturvårdslagen. Detta skulle emellertid enligt kommitténs uppfattning knappast låta sig göra utan att bryta sönder det system enligt vilket lagen är uppbyggd. Kommittén vill i stället för- orda, att huvuddelen av de erforderliga be- stämmelserna upptas i en fristående lag om täktsamfälligheter men att en grundläggan- de regel om möjligheten att inrätta sådan samfällighet får sin plats i 18 å andra styck- et naturvårdslagen. Lagrummet ger ju läns- styrelsen befogenhet att i samband med till- ståndet bl.a. meddela närmare föreskrifter till skydd för landskapsbilden. Den valda lösningen synes därför överensstämma med grundtanken, att länsstyrelsen bör kunna föreskriva samfällighetsbildning som villkor för täkttillstånd. Till frågan om ytterligare kompletteringar av naturvårdslagen åter- kommer kommittén i specialmotiveringen.

• Sida 50
•  Original

III Specialmotivering

1 Förslaget till lag om ändring i naturvårds— lagen (1964: 822)

18 5 Enligt kommitténs direktiv bör en grund- läggande regel vara, att länsstyrelsen får ställa som villkor för täktverksamhet att täktsamfällighet bildas för ett samfällt be- drivande av verksamheten inom ett på lämpligt sätt avgränsat område. En bestäm- melse med principiellt denna innebörd har upptagits i andra stycket av förevarande pa- ragraf. Härigenom vinns i både materiellt- rättsligt och förfarandemässigt hänseende en anknytning mellan naturvårdslagens all- männa regler angående krav på täkttillstånd och bestämmelserna i den särskilda lagen om täktsamfälligheter.

I fråga om samfällighetsbildningens ma- teriella innebörd har bestämmelsen —— ut- över ett påpekande att det skall vara fråga om täktverksamhet för flera fastigheter — ej något självständigt innehåll utan är ut- formad som en hänvisning till den särskilda lagens bestämmelser. Dessa reglerar bl. a. frågor om vilka fastigheter som skall ingå i samfälligheten och hur delaktigheten skall fördelas mellan fastigheterna. Den särskilda lagen innehåller däremot inga regler om de allmänna förutsättningarna för bildande av täktsamfällighet. Några sådana bestämmel- ser har inte heller upptagits i förevarande paragraf.

Frågan om samfällighets bildande avses sålunda bli bedömd efter samma principer som de vilka redan f.n. gäller prövningen av ansökningar om täkttillstånd över huvud taget. Att detta är avsikten följer bl. a. av bestämmelsens placering bland övriga vill- kor för täkttillstånd med syfte att skydda landskapsbilden. Huruvida ett tillstånd skall förbindas med villkor om samfällighetsbild- ning blir således på vanligt sätt beroende av en inbördes avvägning av naturvårdens krav och av exploateringsintresset. Av betydelse är bl.a. omfattningen av det sökta mate- rialuttaget och möjligheterna att planlägga täkten så att skador på landskapsbilden inte uppkommer i onödan. I den allmänna moti- veringen har utvecklats, hur planläggnings- möjligheterna regelmässigt ökas väsentligt genom samfällighetsbildning, vilket är ägnat att leda till både bättre skydd för land- skapsbilden och, på platser där sådant skydd är mindre påkallat, större materialutvinning än f.n. Samtidigt minskar behovet av er- sättningar enligt 29 å naturvårdslagen. Sam- fällighetsbildning bör å andra sidan inte automatiskt tillgripas beträffande varje fyn— dighet som berör mer än en fastighet. Med hänsyn till den inskränkning i fastighets- ägarnas dispositionsrätt samt de kostnader och besvär som anordningen medför är det tvärtom angeläget att täktsamfällighet inte bildas tvångsvis utan att det medför påtag- liga fördelar från naturvårdssynpunkt.

Såsom torde framgå av sammanhanget,

• Sida 51
•  Original

är bestämmelsen vidare endast avsedd att komplettera de övriga reglerna i andra stycket. Dessa skall således gälla oföränd— rade också vid samfällighetsbildning. Att länsstyrelsen enligt första punkten meddelar föreläggande om en gemensam täktplan är självfallet i allmänhet ett lämpligt sätt att få fram underlag för prövning av ansökningen. Sådant föreläggande bör dock ej rutinmäs- sigt meddelas redan när ansökningen in- kommit utan bör anstå, till dess utredning- en fortskridit så långt att länsstyrelsen har anledning räkna med samfällighetsbildning som ett realistiskt alternativ. Kommittén har lika litet som f. n. ansett det nödvändigt med en obligatorisk regel om skyldighet att förete täktplan. Även möjligheterna enligt andra och tredje punkterna att meddela sär- skilda föreskrifter i syfte att begränsa före- tagets menliga inverkan på landskapsbilden och att kräva säkerhet gäller vid gemensam täkt enligt förslaget lika väl som vid täkt från enstaka fastighet.

En annan fråga av materiell natur gäller huruvida de undantag från kravet på täkt— tillstånd som uppställts i paragrafens första stycke skall ha obegränsad giltighet också när täktsamfällighet bildas. Att särskild täkt för husbehov eller inom vattenområde i princip inte kräver tillstånd behöver ju ej betyda, att sådan täkt utan vidare skall vara fri även med avseende på fyndighet där samfällighetsbildning aktualiserats genom en ansökan om tillstånd till täkt för annat ändamål än husbehov och utanför vatten- område. Kommittén har i den allmänna mo- tiveringen på anförda skäl föreslagit, att den nuvarande rätten till husbehovstäkt enligt förevarande paragraf skall upphävas i fråga om fyndighet som omhänderhas av en täkt- samfällighet. Också när fyndigheten delvis ligger inom vattenområde bör det vara möjligt att hindra särskild täkt inom vatten- området. Möjligheten att förlägga den ge- mensamma täkten dit kan i vissa situationer leda till att skyddsvärd natur sparas och i varje fall underlätta en lämplig planlägg- ning inom fyndigheten. I fråga om både hus— behovstäkt och täkt inom vattenområde föl- jer den av kommittén förordade lösningen

av att all täktverksamhet inom den eller de fyndigheter som omfattas av länsstyrelsens tillstånd enligt förslaget är anförtrodd åt samfälligheten. Detta framgår såväl av det föreslagna tillägget till förevarande paragraf —— där i täktverksamheten uttryckligen inbe- gripits husbehovstäkt och täkt inom vatten- område —— som av 1 5 i den föreslagna lagen om täktsamfälligheter. Någon modifikation i 18 & *första stycket naturvårdslagen synes ej behövlig. För undvikande av missförstånd bör påpekas, att den förstnämnda lagen ger vissa möjligheter att bestämma samfällighe- tens omfattning så att delar av fyndigheten faller utan-för och därigenom blir tillgängliga för fri täkt för husbehov och inom vatten- område. Inte heller i övrigt möter det hin- der, att länsstyrelsen tillåter separat sådan täkt, om det kan ske utan men för land- skapsvården. En tillämpning av 19 å natur- vårdslagen kan dock ofta visa sig lämplig för att vinna kontroll över att inte det av» sedda resultatet äventyras.

Några särskilda regler om ansökan upp- tas f.n. ej i paragrafen. Ansökan om täkt- tillstånd förutsätts kunna göras av den som har en civilrättsligt grundad rätt att företa täkt, dvs. av fastighetsägare eller nyttjande—. rättshavare. Detsamma bör i princip gälla även då det tillstånd vartill ansökningen le- der blir förbundet med villkor om samfäl- lighetsbildning. I detta fall kommer emeller- tid tillståndet att avse täkt även för andra fastigheters räkning, något som kan göra det nödvändigt med viss komplettering av lagtexten. En anledning härtill av formell natur är, att det synes främmande för gäng- se betraktelsesätt att ett tillstånd meddelas någon som ej ansökt därom. Av större be- tydelse är emellertid tillståndsbeslutets ver- kan i ersättningshänseende. , ,

Att ägare till fastighet vari en samman- hängande fyndighet ingår skall vara behörig som sökande med den konsekvensen att även andra fastigheter med del i fyndighe— ten kan tvingas in i gemenskapen synes up- penbart. Lika tydligt är, att han inte bör kunna disponera över förfarandet så att syf- tet med den nya lagstiftningen motverkas.

• Sida 52
•  Original

Detta skulle kunna bli följden, om sökanden skulle ha rätt att med för länsstyrelsen bin- dande verkan begränsa sin ansökan till att avse täkt enbart från den egna fastigheten. Ett avslag på ansökningen kunde då leda till ersättningsskyldighet enligt 29 5. När det är fråga om fyndighet eller fyndigheter som sträcker sig över flera fastigheter, bör således en ansökan från ägaren till någon av dessa om tillstånd till täkt enbart från fastigheten inte hindra att tillståndet för- binds med villkor att fastigheten ingår med andra fastigheter i en täktsamfällighet, om länsstyrelsen finner anordningen påkallad med hänsyn till landskapsbilden. Alternati- vet för sökanden är således i detta fall att helt avstå från täkt, ej att få ersättning för förlorad möjlighet till täkt från enbart den egna fastigheten.

På grund härav har den av kommittén föreslagna bestämmelsen i paragrafens andra stycke utformats så att efter ansökan från ägaren till någon fastighet om tillstånd enligt första stycket får meddelas täkttill- stånd som avser inte bara sökandens fastig- het och som innefattar att täktverksamhe- ten lför de berörda fastigheterna, däri inbe- gripet husbehovstäkt och täkt inom vatten- område, omhänderhas av samfällighet i en— lighet med de särskilda bestämmelserna där- om.

Säkerligen kan man inte räkna med att den som överväger att söka täkttillstånd all- tid har klart för sig, att ansökningen kan leda till samfällighetsbildning. Detta torde framför allt komma att gälla tiden innan den nya lagstiftningen trängt igenom i det allmänna medvetandet. Förfarandet blir i samverkansfallen ofta mera komplicerat, tidsödande och kostsamt än i de vanliga enkla fallen. Om samfällighet inte kommer till stånd, får sökanden svara för förfarande- kostnaderna (7 5 andra stycket lagen om täktsamfälligheter). Han bör skyddas mot obehagliga överraskningar av detta slag, lämpligen på det sättet att länsstyrelsen re- dan vid inledandet av förfarandet lämnar sökanden en skriftlig underrättelse om vilka konsekvenser ansökningen kan få, så att han har möjlighet att återkalla den på ett

tidigt stadium. Föreskrift härom kan med- delas i administrativ ordning. Utan särskild bestämmelse synes det vara tydligt, att en återkallelse skall leda till ärendets avskriv- ning, såvida ej i stället annan fastighets äga- re uppträder som sökande.

Eftersom en nyttjanderätt ej kan ingå i täktsamfällighet, finns enligt kommitténs uppfattning ej något berättigat intresse för innehavaren av sådan rättighet att påkalla ett förfarande för samfällighetsbildning. An- sökan av nyttjanderättshavare skall därför prövas enligt paragrafens övriga regler, och ett avslag kan på vanligt sätt leda till ersätt- ningsrätt, om nyttjanderätten är upplåten före den 1 januari 1965. För den händelse rätten till täkt därefter skulle återgå till fastighetens ägare torde denne visserligen inte enbart på grund av att nyttjanderätten ej kan utövas vara ersättningsberättigad en- ligt 29 5 men väl äga att själv söka täkttill- stånd. Att så också sker kan man visserligen inte alltid räkna med, särskilt som ägaren ofta torde utgå ifrån att avslagsbeslutet för nyttjanderättshavaren automatiskt gäller också honom själv. Någon anledning att i dessa fall föreskriva uttrycklig skyldighet för länsstyrelsen att underrätta ägaren om dennes möjlighet att själv söka täkttillstånd föreligger enligt kommitténs mening ej. Varken en sådan skyldighet eller en mera generell rätt för det allmänna att ta initiativ till samfällighetsbildning skulle rimma sär- skilt väl med den principiella uppläggningen av naturvårdslagens reglering, som bygger på att exploateringsintresset representeras uteslutande av den enskilde. Självfallet finns det å andra sidan ej något som hindrar, att länsstyrelsen redan i det av nyttjanderätts- havaren anhängiggjorda ärendet tar kontakt med fastighetsägaren. Härigenom kan det bli klarlagt, att ett avslag för nyttjande- rättshavaren inte nödvändigtvis skulle leda till samma resultat för ägaren, för den hän- delse i stället denne skulle uppträda som sö- kande. Under alla förhållanden bör avslags- beslutet förses med en klargörande motive- ring som anger, att det grundats på behovet av samfällighetsbildning.

• Sida 53
•  Original

29 5 Enligt den allmänna motiveringen har kom- mittén ej ansett sig böra föreslå någon änd- ring av nuvarande ersättningsprinciper. Om man trots de förbättrade möjligheter som erbjuds genom samverkan måste räkna med att samfällighetsbildningen för den enskilde leder till sådant uppenbart missförhållande som avses i förevarande paragraf, bör såle- des ersättning utgå. Någon ändring av lag- texten i denna del synes inte heller vara er- forderlig. Genom att beslutet om samfällig- hetens inrättande ingår i tillståndsbeslutet kan bestämmelsen i paragrafens första stycke första punkten omedelbart tillämpas även på sådant beslut som det här är fråga om. Det är således den totala effekten av samfällighetsbildningen —- inte minst på grund av det delaktighetstal som bestämts för fastigheten — som skall jämföras med markens värde den 1 januari 1965. Frågan när uppenbart missförhållande skall anses föreligga får i övrigt bedömas i princip på samma sätt som f. n. Samfällighetsbildning- en torde dock innefatta sådana fördelar att ersättningsskyldighet för staten inte skall behöva uppkomma annat än undantagsvis. Av lagtexten framgår vidare, att ersätt- ningsskyldighet kan uppkomma beträffande en fastighet även när ansökan om täkttill- stånd gjorts av annan fastighets ägare. Att en fastighetsägare inte kan framtvinga ett negativt beslut i tillståndsfråga genom att begränsa sin ansökan till den egna fastighe- ten utvecklas i motiven till ändringen av 18 &.

Med hänsyn till paragrafens utformning kan ersättning utgå också med anledning av sådana rådighetsbegränsningar som en sam- fällighetsbildning kan medföra, när det gäl- ler husbehovstäkt och täkt inom vattenom- råde. Bestämmelsen i första stycket första punkten synes utan jämkning kunna till- lämpas även i dessa situationer. Att den nu— varande friheten i princip att företa täkt till husbehov upphävs i hithörande fall torde dock endast undantagsvis leda till skada av sådan art att den medför ersättningsskyldig- het. Täktverksamhet inom vattenområde har hittills förekommit i begränsad omfattning

men kan väntas bli mera vanlig med hänsyn till den i vissa orter begynnande bristen på välbelägna landfyndigheter och till de nya, mindre kostnadskrävande brytningsmetoder som utvecklats på senare tid. Kommittén har närmast med tanke på sådana täkter övervägt att av principiella skäl föreslå en komplettering av bestämmelsen i syfte att här hänföra markens värde inte — som i övriga fall — till den 1 januari 1965 utan till tiden för ikraftträdandet av den nya lag- stiftningen om täktsamfälligheter. Tanken skulle då vara, att vid ersättningens bestäm- mande den enskilde borde få tillgodogöra sig den realvärdestegring som skett under hela den tid täkträtten varit i princip fri. Även om dessa skäl inte bör underskattas, föreligger emellertid här speciella omstän— digheter som talar emot en särregel med an- givna innebörd, och den skulle sannolikt inte heller få någon praktisk betydelse. En- ligt kommitténs mening möter det betänk- ligheter att i nuvarande läge — då behovet av ersättningar av nu aktuellt slag börjat mera allmänt ifrågasättas och lagreglerna i ämnet är föremål för översyn — föreslå en bestämmelse, som leder till högre ersätt- ningsnivå än den nuvarande. En sådan regel synes desto mindre påkallad som fyndighe- ter inom vattenområde hittills inte haft nå- gon större efterfrågan. Man kan därför inte räkna med att materialet under vatten efter den 1 januari 1965 relativt sett skulle ha stigit högre i värde än material på land. Om en sådan värdestegring likväl skulle ha skett i något fall, kan den inte heller antas ha varit en följd av att täkträtten inom vatten- område varit i princip fri. Av betydelse är vidare, att en sänbestämmelse skulle kunna uppmuntra till ersättningskrav grundade på orealistiska förväntningar om lönsam ex- ploatering av fyndigheter under vatten. Kommittén finner på grund härav övervä- gande skäl tala för att naturvårdslagens ikraftträdande får utgöra värdetidpunkt även i de nu aktuella fallen.

Inte heller torde bestämmelserna i första stycket andra punkten och andra stycket behöva ändras. Nuvarande ersättningsrätt för innehavare av nyttjanderätt eller annan

• Sida 54
•  Original

särskild rätt skall således gälla även då täkt- tillstånd vägras den särskilda rättighetens innehavare på den grund att täktsamverkan anses böra komma till stånd. När tillstånd som innefattar samfällighetsbildning med- delats, torde någon särskild tillståndsansökan från rättighetshavaren i allmänhet ej behövas för att han skall äga föra talan om ersätt- ning. Rådighetsinskränkningen är för ho- nom en direkt följd av att täktverksamheten inom fyndigheten är anförtrodd uteslutande åt samfälligheten. Likaledes skall ersätt- ningsfrågan bedömas med hänsyn till fastig- hetsindelningen den 1 januari 1965. För varje i samfälligheten ingående fastighet bör således i princip undersökas i vad mån den vid nämnda tidpunkt existerande register- enhet vari till fastigheten hörande fyndighet då ingick skulle få vidkännas sådant intrång i sitt användningssätt som paragrafen åsyf- tar.

En ersättningsrätt av helt annat slag än den nyss behandlade är den som i den all- männa motiveringen diskuterats i avsnittet om befintliga exploatörers rättsställning. Det gäller där fastighetsägare eller nytt— janderättshavare som tidigare erhållit ve- derbörligt täkttillstånd och som lider skada genom att tillståndet begränsas eller upp- hävs i samband med bildande av täktsam- fällighet. Sådan skada bör enligt kommit- téns mening ersättas av allmänna medel. En bestämmelse med denna innebörd har upp- tagits i paragrafens första stycke. Samtidigt bör erinras om vissa av kommittén i det fö- regående gjorda uttalanden om angelägen- heten av att på allt sätt undvika, att skada uppkommer. Detta kan ske t. ex. genom att exploatören träffar överenskommelse med samfälligheten om att biträda denna på vill- kor som innebär att hans ekonomiska ställ- ning blir i stort sett oförändrad eller genom att exploatörens rätt flyttas över till annan del av fyndigheten.

Bestämmelsen förutsätter, som framgår av ordalydelsen, att ett tillstånd enligt 18 å naturvårdslagen meddelats. På grund av 45 5 första stycket i lagen jämställs med så— dant tillstånd ett motsvarande tillståndsbe- slut enligt den förut gällande naturskydds-

lagen. Har exploatören ej något som helst tillstånd att stödja sig på, föreligger däremot ingen ersättningsrätt enligt nu ifrågavarande bestämmelse. För en exploatör av detta slag är situationen densamma som den vilken kan utlösa ersättning enligt nuvarande reg- ler.

Uppkommen skada skall enligt vanliga ersättningsprinciper gottgöras fullt ut. Er- sättningen skall således omfatta inte bara det rågrusvärde som inte kan lösgöras utan också kostnader för onyttiga investeringar, flyttning av redskap, förlorad affärsvinst m.m. Till skillnad från paragrafens hittills- varande regler fordras vidare ej, att skadan överstigit viss nivå, för att ersättningsrätt skall uppkomma.

Ytterligare en ersättningsfråga aktualise— ras av de föreslagna bestämmelserna om in- terimistiskt förbud. Har förbud meddelats enligt 11 % naturvårdslagen och medför väg- ran av tillstånd enligt samma paragraf så- dan inskränkning i möjligheten att nyttja med förbudet avsedd mark på sätt som skett tidigare, att avsevärt men tillskyndas ägaren eller annan rättsinnehavare med avseende på marken, är denne enligt lagens 27 å be- rättigad till ersättning av staten för den skada han lider härigenom. Att motsvaran- de ersättningsrätt inte finns vid ingripande med stöd av 15 a & beror på att detta an- setts inte medföra någon inskränkning i möjligheterna att använda marken på sätt som tidigare skett (prop. 1971:118 3. 36). Uppenbarligen kan däremot inskränkning av sådant slag bli följden av ett interimis- tiskt beslut enligt 3 5 andra stycket lagen om täktsamfälligheter. Att den enskilde själv får svara för mindre förluster som ut- gör s.a.s. normala konsekvenser av den nöd- vändiga utredningen kan visserligen ej an- ses orimligt. Situationen är delvis jämförbar med vissa nybyggnads- och schaktningsför- bud enligt byggnadslagen. Å andra sidan måste beaktas, att det interimistiska förbu- det här drabbar täkt som är tillåten anting- en på grund av de generella undantagen i 18 & naturvårdslagen eller med stöd av med- delat täkttillstånd. Otvivelaktigt kan det in- träffa fall då beslutet skulle drabba alltför

• Sida 55
•  Original

hårt, om ej ekonomisk kompensation ut— gick. Denna situation kan föreligga särskilt beträffande exploatörer med mindre omfat- tande rörelse och framför allt sådana som bedriver brytning endast på "den aktuella platsen och som inte har möjlighet att snabbt föra över anställda, maskinpark etc. till något annat projekt. Av dessa skäl har i första stycket av förevarande paragraf upp— tagits en ersättningsregel just för berörda fall. Uppkommer genom förbud av här av- sett slag skada av någon betydelse, skall så— lunda även sådan skada ersättas av kronan. Genom att skadan skall vara av någon bety- delse utesluts ersättningsrätt normalt i vissa fall när förbudet leder till ett endast kortare driftsstopp eller när skadan annars är av övergående natur. Villkoret bör emellertid tillämpas mot bakgrund av täktinnehavarens ekonomiska situation över huvud taget. Även när den väsentligaste olägenheten av ett driftsstopp utgörs av försämrad likvidi- tet kan därför skada till följd därav ibland vara ersättningsgill.

I den allmänna motiveringen har berörts frågan om behovet av ytterligare modifika- tioner i ersättningsreglerna. Kommittén har därvid tagit sikte främst på den situationen då fastighetsdomstolen — eller överordnad domstol — efter klander höjer eller sänker en fastighets delaktighetstal (jfr 7 & tredje stycket lagen om täktsamfälligheter), något som kan rubba förutsättningarna för avgö- randet i ersättningsfrågan. Enligt kommit- téns mening föreligger dock knappast något behov av kompletterande regler av denna anledning. Om delaktighetstalet höjs, kan detta ge anledning för staten att väcka talan om återbetalning enligt 35 & naturvårdsla- gen. I det motsatta fallet har den enskilde möjlighet att enligt lagens 33 & väcka talan mot staten med krav på ersättning utöver vad som tidigare kan ha utdömts. Den före- skrivna ettårstiden bör i detta läge räknas från det lagakraftvunna avgörandet i klan- dermålet. Bestämmelsen i 32 5 första styc- ket synes däremot ej kom-ma att avse före- varande situation. Att efter ett föreläggande

av länsstyrelsen före tillståndsbeslutets med- delande den enskilde anmält anspråk på visSt lägre ersättningsbelopp kan därför ej utgöra hinder mot 'en talan av "nu ifrågal varande slag. Vad'här sagts om ändring av delaktighetstal äger motsvarande tillämp- ning med avseende på ändring av ersättning enligt 4 & lagen om täktsamfälligheter.

2 Förslaget till lag om täktsamfälligheter

1 & Paragrafen innehåller de grundläggande be- stämmelserna om samfällighetsbildning.

Till en början fastslås, att samfällighet kan bildas genom förordnande av länsstyf relsen i beslut om tillstånd till täkt. Det är i första hand till denna bestämmelse som det föreslagna tillägget till 18 å andra stycket naturvårdslagen hänvisar.

I fråga om tillämpningsområdet anknyter bestämmelsen till naturvårdslagens regler så- tillvida som samfällighetens ändamål — frånsett tidigare angivna modifikationer be- träffande täkt för husbehov och inom vat- tenområde _ är detsamma som enligt nuva- rande regler i 18 & naturvårdslagen gäller för en enskild innehavare av täkttillstånd, nämli- gen täkt av sten, grus, sand eller lera. En samfällighet kan alltså inte bildas exempel- vis för täkt av andra materialslag än 'dem som nu finns upptagna i nyssnämnda 'para- graf eller enbart för efterbehandlingsåtgär- der med en tidigare avslutad täkt. När den tillåtna täkten är genomförd, är samverkans-' ändamålet uttömt och samfälligheten skall upplösas, varefter dispositionSrätten till' marken återgår till ägaren. Självfallet om- fattar täkten inte bara själva brytningen utan också förberedande åtgärder inom täktom- rådet, t. ex. skogsavverkning, och efterbe-'— handling, sedan brytningen avslutats. I detta avseende kan hänvisas till 4 &. Täktsamfäl- lighetens ändamål omfattar däremot ej en i förhållande till täkten fullt självständig verk- samhet, t.ex. skogsbruk, även om det berör samma fastighetsunderlag. På frivillig 'väg kan emellertid dessa båda verksamheter kombineras utan stöd av särskilda lagregler.

• Sida 56
•  Original

Någon möjlighet att för skogsbruk tvångsvis bilda samfällighet av nu ifrågavarande slag finns ej, och det kan därför inte komma i fråga att här föreslå regler om sammankopp- ling av samfällt skogsbruk med bildande av täktsamfällighet. Under vissa förutsättningar är det möjligt att genom fastighetsbildning åstadkomma en s.k. marksamfällighet som har båda de nu nämnda ändamålen. Genom fastighetsreglering utläggs då ett för flera fastigheter samfällt område, som därefter förvaltas med stöd av bysamfällighetslagen. Självfallet fordras täkttillstånd även i detta fall, men den föreslagna lagen om täktsam- fälligheter behöver ej tillämpas.

Vidare framgår av bestämmelsen, att sam- fälligheten bildas genom att länsstyrelsen förordnar därom i beslutet om täkttillstånd. Härav följer, att frågan om samfällighets- bildning inte får prövas fristående från till- ståndsfrågan i övrigt. Detta är en konsekvens av samverkansmöjligheternas starka funk- tionella samband med den avvägning mellan naturvårds- och exploateringsintressena som skall ligga till grund för beslutet i tillstånds- frågan. Innebörden är ej att förbjuda sam- fällighetsbildning berörande en fastighet för vilken tillstånd redan meddelats. Att detta tvärtom är möjligt framgår av 3 &. Me- ningen är endast, att samfällighetens inrät- tande i detta fall måste förbindas med ett nytt tillståndsbeslut.

Till skillnad från sådan marksamfällighet som avses i 6 kap. fastighetsbildningslagen utgör en samfällighet av förevarande slag enligt sitt begrepp en sammanslutning av två eller flera självständiga fastigheter för täkt- ändamål. Fastän själva samfälligheten såle- des består av fastigheter, ligger det i sakens natur att det är den aktuella fyndighetens läge och utbredning som i stort sett blir av- görande för vilken omfattning samfällighe- ten bör ha. En rimlig utgångspunkt torde vara, att samfälligheten i princip bör kunna bestå av de fastigheter av vilka fyndig- heten utgör beståndsdel. Att till samfällig- heten ansluta även fastigheter utanför den mark där fyndigheten ligger kan enligt kom- mitténs mening inte komma i fråga. Där- emot kan det diskuteras, om samtliga fastig-

heter med de] i fyndigheten under alla för— hållanden måste anslutas. Denna fråga om tvångsregleringens närmare utformning be- handlas i 2 &, vari dock som huvudregel fö— reskrivs att samfälligheten består av de fas- tigheter i vilka fyndighet ingår.

Av den allmänna motiveringen framgår, att objektet för samfälld täktverksamhet i princip skall vara en sammanhängande fyn— dighet av något av de uppräknade material- slagen men att samfällighetens verksamhet kan vidgas till att omfatta flera fyndigheter under förutsättning att de befinner sig inom område som utgör en med hänsyn till land- skapsbilden naturlig planläggningsenhet. Även dessa grundsatser har inskrivits i pa- ragrafen. Likaledes föreskrivs, att samfäl- ligheten inte får ges större omfattning än att därmed avsedd fyndighet med teknisk och ekonomisk fördel lämpligen kan tillgo- dogöras gemensamt. Angående den närmare innebörden av dessa bestämmelser kan i allt väsentligt hänvisas till kommitténs uttalan- den i den allmänna motiveringen. Endast på ett par punkter kan det vara erforderligt med kompletteringar.

Föremål för en täktsamfällighets verk- samhet är i huvudfallet en sammanhängande fyndighet som utgör beståndsdel av två eller flera fastigheter. I den allmänna motive- ringen har belysts frågan, när det skall an- ses föreligga en eller flera fyndigheter. Nå— gon särskild definition av begreppet fyndig- het torde i övrigt inte behövas. För undvi- kande av varje missförstånd bör dock må— hända påpekas, att begreppet omfattar inte bara det material som skall bli föremål för brytning (brytningsområdet) utan också återstoden, i den mån den ej utgör bestånds— del av fastighet som enligt 2 5 skall stå utanför samfälligheten. Allt som sålunda skall omfattas av samfälligheten och som kan sägas ingå i dennas förvaltningsområde är självfallet undandraget den enskilde rätts- ägarens dispositionsrätt, såvida inte länssty- relsen vid tillståndets meddelande medgivit undantag.

Någon uttrycklig fordran på att fyndighe- ten skall motsvara en lämplig planläggnings- enhet uppställs inte enligt huvudregeln av

• Sida 57
•  Original

det skälet att en sådan fordran alltid kan presumeras vara uppfylld, när det är fråga om en sammanhängande fyndighet. Särskild begränsning synes här ej behövlig utöver den som följer av bestämmelsen i tredje punkten. Krav på belägenhet inom en naturlig plan- läggningsenhet gäller däremot för att en och samma samfällighet skall kunna om- fatta mera än en fristående fyndighet. Det kan då bli fråga om antingen flera sam- manhängande fyndigheter som nyss sagts eller enbart flera fyndigheter som var för sig ingår i endast en fastighet eller också en kombination av båda dessa slags fyndigheter. I paragrafens andra punkt har uttryckligen angivits, att samfälligheten i detta fall får omfatta även fyndighet som ingår i endast en fastighet.

Begränsningen med hänsyn till vad som med teknisk och ekonomisk fördel lämpligen kan tillgodogöras gemensamt avser inte bara det fall då planläggningsenheten rymmer me- ra än en sammanhängande fyndighet. Även en enstaka sådan fyndighet kan vara alltför omfattande för att förvaltas av en samfäl- lighet. En uppdelning på flera samfällighe— ter får då ske. Över huvud taget bör, som förut framhållits, eftersträvas ett från alla synpunkter så ändamålsenligt underlag för samfällighetsbildningen som möjligt. Av särskild betydelse är, att företagets omfatt- ning anpassas till rådande och förväntad ef— terfrågan i orten. Som tidigare påpekats är det, om kravet på teknisk och ekonomisk fördel uppfyllts, i allmänhet önskvärt att eftersträva en ej alltför begränsad omfatt- ning. Detta ger som regel de största sam— ordningsmöjligheterna och tillgodoser bäst intresset av rättvisa mellan fastigheterna ge- nom att man kan utjämna de skillnader som annars skulle uppkomma mellan dem som fick tillstånd och dem som inte fick tillstånd att exploatera.

Att fastigheterna tillhör skilda ägare är i och för sig inte nödvändigt. Förslaget åsyf- tar täktsamverkan mellan fastigheterna som sådana och oberoende av vilka personer som vid varje särskild tidpunkt är deras ägare. En annan sak är, att behovet av sam- fällighetsreglering i allmänhet inte är stort,

när fastigheterna ligger i ett fast etablerat sambruksförhållande.

2 5 I 1 55 upptas, som framgått. vissa allmänna regler om den yttre ramen för inrättande av täktsamfälligheter. Det materiella inne- hållet i den samverkan som samfälligheten inom den angivna ramen syftar till regleras genom bestämmelserna i förevarande och närmast följande paragrafer. Även om sam— verkan på frivillig grund självfallet bör efter- strävas, ligger det i sakens natur, att bestäm- melserna ytterst måste ha till ändamål att lösa frågor där intressenterna har delade meningar och att de på grund härav erhållit tvångskaraktär. Av grundläggande betydelse är de i förevarande paragraf upptagna reg- lerna om tvångsdelaktighet, låt vara att del- aktighetens närmare innebörd inte kan helt klarläggas annat än i samband med övriga bestämmelser.

Enligt vad som uttalats i den allmänna motiveringen skall det element av tvång som är påkallat redan enligt direktiven uppbäras av ett naturvårdsintresse och bör tvångsdel- aktighet i en täktsamfällighet således tilläm- pas endast i den mån den främjar en ända- målsenlig landskapsvård. Om en samverkan skulle ha till syfte endast att åstadkomma privatekonomiska fördelar, t. ex. i form av besparing genom stordrift, kan därför tvångsdelaktighet inte komma i fråga. Där- emot bör fördelar av sistnämnda slag efter- strävas för att balansera verkningarna av att den enskildes dispositionsrätt över marken begränsas av hänsyn till landskapsbilden. Kommittén har i det föregående också när- mare utvecklat skälen till en ganska långt- gående skyldighet för fastighetsägarna inom ett område att ställa sig till förfogande för en från allmän synpunkt önskvärd samver- kan. Det allmännas intresse framträder i de hithörande fallen mera direkt som ett motiv för samgående än när det gäller övriga lag- reglerade former av samverkan mellan fas- tigheter. I fråga om dessa är samfällighets- bildning utformad som en fastighetsägarnas angelägenhet och motiverad av önskvärd- heten att förbättra och på ändamålsenli-

• Sida 58
•  Original

gaste sätt utnyttja ett fastighetsbestånd, och det allmännas insatser tar i första hand sikte på planläggning och kontroll. Det är med hänsyn härtill tydligt att, när intresset av skydd" för landskapsbilden anses kräva att täkt från en eller flera fyndigheter sker ge- nom samfällighet, den enskilde inte annat än i undantagsfall bör kunna undandra sig att medverka.

I paragrafens första punkt har därför som huvudregel upptagits en bestämmelse om att samfällighet består av de fastigheter i vilka fyndighet ingår. Om inte alldeles särskilda skäl till undantag föreligger, ingår således i samfälligheten alla fastigheter med del i den eller de fyndigheter som enligt 1 5 skall utgöra underlag för samfälligheten. När sådan fyndighet blivit bestämd, kommer med denna utformning av bestämmelsen själva samfällighetens omfattning i normala fall att avgöras automatiskt. Eftersom fyn- digheten enligt 1 & ingår i förvaltningsom- rådet även till den del där någon brytning inte skall få ske, kommer också samfällighe— ten att omfatta fastigheter med material som skall lämnas orört av hänsyn till landskaps- vården.

En möjlighet till undantag från den prin- cipiella tvångsdelaktigheten är betingad av att det allmännas intresse inte alltid gör sig gällande med den styrka att sådan delaktig— het är påkallad. Om behovet av skydd för landskapsbilden är mindre framträdande el- ler planläggningsområdet är tillräckligt även utan viss fastighet, kan det ibland saknas orsak att dra in fastigheten mot ägarens önskan. En särskild anledning till återhåll— samhet kan vara, att en exploatör anses böra få avsluta sin täkt utan att beröras av sam- fällighetens verksamhet (jfr 3 5). Detsamma gäller, när landskapsbilden visserligen be- höver skyddas men detta trots samfällighets- bildningens fördelar kan för viss fastighet väntas medföra ersättningsskyldighet för vars fullgörande medel ej anslagits. På grund härav har som en sista punkt i paragrafen upptagits möjlighet att undanta en fastig- het från samfälligheten, om det är påkallat från alhnän synpunkt. Har denna möjlighet utnyttjats, kan ägaren eller nyttjanderätts-

havare självfallet på vanligt sätt söka täkt- tillstånd.

En annan undantagsbestämmelse, vilken återfinns i paragrafens andra punkt, förestä- vas av hänsynen till den enskilde. Även om dessa hänsyn som regel bör underordnas det allmännas intresse, kan i vissa undantagsfall starka skäl tala för att en fastighet hålls utanför gemenskapen, trots att det från land— skapsvårdens synpunkt skulle vara fördelak- tigt att låta fastigheten ingå. Med tanke här- på föreskrivs, att fastighet vars ägare anfört särskilda skäl för sin vägran att deltaga skall stå utanför samfälligheten, såvida inte fyn- dighetens ändamålsenliga tillgodogörande avsevärt försvåras därigenom eller täkt en- bart av fastighetens del i fyndigheten kan antas leda till att landskapsbilden skadas i väsentlig mån.

För undantagsbestämmelsens tillämpning fordras således för det första, att fastighets— ägaren motsätter sig att samverka vid fyn- dighetens exploatering och att han kan åbe- ropa alldeles särskilda skäl för sin vägran. Frågan vilka skäl som skall kunna godtas i detta hänseende bör bedömas främst mot bakgrund av de rimliga förväntningar en fastighetsägare normalt får anses ha på ut- byte av en täkt från sin fyndighet. Kommit— tén anser särskilda skäl föreligga endast i sådana fall då ägarens situation mera påtag- ligt avviker från det normala mönstret. Ett typfall är, att fastigheten utnyttjas för ett ändamål —— bebyggelse, skogsbruk etc. —— som för ägaren överväger intresset av att till- godogöra sig fyndigheten genom täkt. Situa- tionen är alltså den att ägaren över huvud taget ej avser att exploatera sin del av fyn- digheten. Även när han i och för sig är in- tresserad därav kan han ibland ha en fullt legitim önskan att hålla fastigheten utanför ett gemensamt företag. Han har kanske andra fastigheter eller en rörelse där mate- rialet, utöver husbehovet, kan komma till en för honom bättre användning än genom täkt i samfällighetens regi. Om fastighetsägarens intresse endast är exploatering på bästa möj— liga villkor, kan däremot inte som särskilda skäl accepteras sådant som ingår såsom nor- mala följder av själva samfällighetskonstr-uk-

• Sida 59
•  Original

tionen. Hänsyn behöver således inte tas till en vägran som beror på misstro mot sam- verkan över huvud taget eller på en annan uppfattning än övriga fastighetsägare om det sätt varpå täkten bör bedrivas. Att denna exempelvis anses sträcka sig över alltför lång tid, ske till för lågt pris eller vara olämplig från beskattningssynpunkt kan sålunda en- ligt kommitténs mening ej åberopas i detta sammanhang. Frågor av hithörande slag får inom samfällighetens ram lösas genom för- handlingar mellan delägarna och i sista hand genom majoritetsbeslut. Den associations- rättsliga regleringen rymmer tillräckliga ga- rantier för minoritetsskydd.

Även då särskilda skäl föreligger bör emellertid den vägrande fastighetsägarens in- tresse avvägas mot de övrigas och mot det allmännas. Det fordras därför för det andra, att inte fyndighetens ändamålsenliga tillgo- dogörande avsevärt försvåras genom att fas- tigheten står utanför samfälligheten och att ej täkt enbart av fastighetens del i fyndig- heten kan antas leda till att landskapsbilden skadas i väsentlig mån. Exempel på det först- nämnda är, att fastigheten omfattar sådan strategiskt betydelsefull del av fyndigheten som anses kunna utbrytas helt för att en me- ra skyddsvärd del av fyndigheten skall un- dantas från täkt. Eftersom tillgodogörandet inte får försvåras avsevärt, kan fastighets- ägarens vägran ej lämnas utan beaktande en- bart av den anledningen att möjligheterna att nå ett ekonomiskt tillfredsställande resul- ta—t blir bara något mindre än om fastigheten ingått i samfälligheten. Likaledes bör ägarens önskan om separat täkt på fastigheten re- pekteras, om sådan täkt får endast ringa in- verkan på landskapsbilden, självfallet dock under den nyss nämnda förutsättningen att hela fyndighetens ändamålsenliga tillgodo- görande inte avsevärt försvåras.

Enligt tidigare behandlade paragrafer för- utsätter bildandet av täktsamfällighet endast ansökan av en fastighetsägare om täkttill— stånd. I övrigt krävs inte något särskilt yr- kande för att viss fastighet skall kunna tvångsvis anslutas enligt förevarande para- graf. Kommittén har övervägt att komplet- tera paragrafen med en bestämmelse inne-

fattande opinionsvillkor av liknande karak— tär som det i 5 kap. 5 & andra stycket fastig- hetsbildningslagen stadgade. Enligt denna bestämmelse får fastighetsreglering ej äga rum. om de sakägare som har ett väsentligt intresse i saken mera allmänt motsätter sig regleringen och har beaktansvärda skäl för det. Otvivelaktigt är det för uppnående av ett gott resultat önskvärt, att också täktsam- verkan omfattas av en så bred opinion från berörda fastigheters ägare som möjligt. Ett opinionsvillkor skulle bli av särskild bety- delse för att hindra igångsättandet av mera omfattande exploatering i ett område med svag efterfrågan. Det kan som antytts å andra sidan inte bestridas, att det allmännas intresse här är ett mera direkt motiv för tvångssamverkan än när det gäller fastig- hetsreglering. Ett opinionsvillkor skulle kunna medföra risk för att samfällighets- bildning förhindrades i många fall då åtgär- den vore i hög grad önskvärd från allmän synpunkt. Resultatet skulle i åtskilliga situa- tioner bli, att avslag på ansökningar om se- parat täkt utlöste berättigade anspråk på er- sättning enligt 29 5 naturvårdslagen. Kom- mittén har därför avstått från att föreslå krav på. viss opinion till stöd för tvångsdel- aktighet. Frågan får enligt förslaget helt av- göras efter materiella grunder.

Kommittén har i den allmänna motive- ringen uttalat, att lagstiftningens tvångska- raktär ej behöver utesluta särregler för de fall då samverkan grundas på frivillighet. Självfallet bör täktsamfällighet kunna inrät- tas även för samgående på frivillig grund och detta också när landskapsvårdssynpunk- terna är mindre framträdande och intresset för samverkan väsentligen grundas på utsik- terna till privatekonomiska fördelar. Sär- skilda regler för frivilligfallen har dock an- setts obehövliga. Utformningen av 18 & na- turvårdslagen medger redan nu, att till- ståndsfrågan avgörs på grundval av resulta— tet av en fri förhandling mellan länsstyrelsen och de enskilda intressenterna, och l ä i fö- revarande lag ger också utrymme för en dis- kussion om den lämpligaste avgränsningen av den eller de aktuella fyndigheterna, vilken i sin tur blir bestämmande för vilka fastig-

• Sida 60
•  Original

heter som skall deltaga i samfälligheten. En- ligt kommitténs uppfattning erbjuder försla- get i frivilligfallen fullt tillräckliga möjlighe- ter till sådana avsteg från den strikt tvångs- mässiga regleringen som är förenliga med behovet av skydd för landskapsbilden.

3 å I den allmänna motiveringen redovisas vissa överväganden i frågan, hur tidigare påbör- jad täkt i en fyndighet skulle kunna inord- nas i eller åtminstone samordnas med en samfälld exploatering av samma fyndighet. Kommittén uttalar, att ett redan meddelat tillstånd i samband med samfällighetsbild- ning som berör den med tillståndet avsedda fastigheten bör kunna begränsas eller upp- hävas i den mån det är nödvändigt för att vinna en från naturvårdssynpunkt önskvärd lokalisering och samordning av brytningen. En regel som ger länsstyrelsen möjlighet här— till har upptagits i paragrafens första stycke. I lagtexten anges uttryckligen, att den ifråga— varande möjligheten får utnyttjas bara i samband med att länsstyrelsen förordnar om samfällighetsbildning som omfattar den av det tidigare tillståndet berörda fastigheten. I övrigt — t. ex. om fastigheten enligt 2 5 sista punkten skall stå utanför en samfällighet el- ler om yrkande framställs angående ändring av tidigare beslut om täktsamfällighet (jfr nedan vid 7 &) — gäller således liksom f. n., att ett lagakraftvunnet täkttillstånd normalt inte kan återkallas. Bestämmelsen innehåller inga uttryckliga villkor för att ett ingripande skall få ske. Av sammanhanget framgår emellertid att åtgärden, såsom nyss antytts, måste vara nödvändig för att vinna en från naturvårdssynpunkt önskvärd lokalisering och samordning av brytningen. Huruvida villkoret är uppfyllt får bedömas med hän- syn till omständigheterna i varje särskilt fall. Viss ledning kan hämtas från den allmänna motiveringen. Genom det nya länsstyrelsebe- slutet kan tidigare tillstånd upphävas helt eller begränsas i större eller mindre omfatt- ning. Även om den pågående täkten anses kunna fortgå i huvudsak obehindrat, torde det ofta bli aktuellt att meddela ändrade fö- reskrifter om efterbehandling efter avslutad

täkt och, där täkten gränsar till samfällighe- tens verksamhetsområde, om brytningen i själva gränsområdet. Att bestämmelsen möj- liggör ingripande endast med avseende på fastighet som skall ingå i samfälligheten ute- sluter inte, att ändrade föreskrifter som nyss sagts efter frivillig överenskommelse medde- las även beträffande utomstående fastighet.

Eftersom beslut om ändring av det tidi4 gare tillståndet enligt bestämmelsen inte kan meddelas förrän länsstyrelsen förordnar om samfällighetens bildande, kan förut tillåten täkt i allmänhet fortgå under ganska lång tid efter det att den nya ansökningen om täkttillstånd gjorts. Självfallet kan detta ibland medföra risk för att landskapsbilden undergår sådan försämring att ändamålet med samfällighetsbildningen motverkas. Det kan inte heller förhindras, att nya, icke önskvärda täkter öppnas för husbehov eller inom vattenområde. I syfte att hindra en så- dan utveckling har i paragrafens andra stycke upptagits en bestämmelse som ger länssty- relsen befogenhet att interimistiskt förbjuda en täkt av nu aktuellt slag.

Förutsättningen för det interimistiska be— slutet är, att länsstyrelsen finner inkommen ansökan om täkttillstånd kunna leda till be- gränsning av förut tillåten täkt. Sådan be— gränsning kan åstadkommas antingen genom särskilt beslut enligt första stycket eller ge- nom den verkan samfällighetsbildning kan få beträffande möjligheterna till täkt för vil- ken tillstånd ej fordras, dvs. för husbehov och inom vattenområde. Den separata täk- ten behöver inte vara påbörjad. Det är till- räckligt, att möjlighet till sådan täkt finns, och länsstyrelsen kan därför ingripa med förbud redan vid en abstrakt risk för att täktverksamhet påbörjas. Det måste däremot föreligga viss sannolikhet för att separat brytning inte går att förena med ändamålet för en täktsamfällighet. Om denna eventua- litet inte kan uteslutas vid ett realistiskt be- dömande redan när den nya ansökningen in- kommit, kan beslutet fattas vid förfarandets inledande. Annars kan det meddelas när som helst före beslutet om samfällighetsbildning. Å andra sidan bör skäligt rådrum iakttas till förhindrande av de olägenheter för den en-

• Sida 61
•  Original

skilde som kan bli följden av en omedelbar verkställighet. Beslutets innebörd är, att den förut tillåtna täkten förbjuds under tiden till dess beslut i det nya tillståndsärendet före- ligger. Det interimistiska beslutet upphör så- ledes att gälla vid sistnämnda tidpunkt, då det antingen avlöses av ett beslut enligt första stycket eller lämnas helt utan motsva- righet. Det sistnämnda blir alltid fallet, när det nya ärendet inte leder till samfällighets- bildning. Förbudet behöver ej alltid vara totalt. Det kan också innebära provisoriskt ändrade villkor för brytningen, t. ex. att denna skall ske i långsammare takt än förut eller endast i viss del av brytningsområdet.

Det är självfallet angeläget, att det in- terimistiska förbudet inte blir gällande längre än nödvändigt och att det blir snabbt av- gjort huruvida den tillåtna separata täkten skall få fullföljas eller ej. Täktärenden i vilka sådant förbud meddelats bör därför handläggas med förtur. Föreskrift härom kan ges i administrativ ordning. Enligt kom- mitténs mening är detta emellertid inte till- räckligt. Förslaget innehåller med hänsyn härtill en tidsspärr, enligt vilken beslutet i princip inte får gälla längre än två år. I un- dantagsfall kan förbudets giltighetstid för- längas en gång med högst ett år. Har täkt- ärendet inte blivit avgjort ens efter denna tid om sammanlagt tre år, upphävs förbu- det automatiskt och den tidigare täkten kan återupptas. Förlängning får inte beslutas ru- tinmässigt utan förutsätter, att ytterligare an- stånd oundgängligen fordras för utredning- ens färdigställande. De föreslagna tidsgrän- serna är mera knappt tillmätta än de som gäller för motsvarande interimistiska beslut enligt 11 och 15 a åå naturvårdslagen, som uppställer en treårstid med möjlighet till för- längning ytterligare tre år. Olikheten är be- tingad av att den enskildes intresse att full- följa eller inleda en brytning, av vars intäk- ter han ej sällan är beroende för sin försörj- ning, i allmänhet får anses mera angeläget än behovet av marks utnyttjande på sätt som föranleder ingripande enligt 11 eller 15 ä ä. Härtill kommer det allmänna intresset, att den nödvändiga exploateringen av material

för vägar och byggnadsverksamhet ej hind- ras onödigtvis.

Interimistiskt beslut skall lända till efter- rättelse utan hinder av att talan :förs däremot (7 & sista stycket).

Angående ersättning med anledning av interimistiskt förbud kan hänvisas till det av kommittén föreslagna tillägget till 29 & första stycket naturvårdslagen.

Som ett medel att åtminstone till största delen undvika den ersättningsskyldighet för staten som kan bli följden av att länsstyrel- sen enligt första stycket begränsar eller upp- häver tidigarc meddelat täkttillstånd har kommittén i den allmänna motiveringen an- visat möjligheten att i samband med sam- fällighetsbildning flytta exploatörsrätten till annan plats inom fyndigheten. Bestämmel- serna härom har upptagits i paragrafens tredje stycke.

Som allmän förutsättning för en flyttning gäller, att fyndighetens ändamålsenliga till- godogörande ej avsevärt försvåras genom åtgärden. Vid planläggningen kan det ibland visa sig mindre lämpligt att samordna ex— ploatörsrätten med samfällighetens brytning än att låta rättigheten upphöra. Skulle en samordning av detta slag göra det mer eller mindre omöjligt att åstadkomma en ratio- nell samfällighetsförvaltning, bör intresset av att bibehålla och flytta exploatörsrätten få vika. I övrigt är länsstyrelsens prövning inte bunden av några bestämda regler. Lik- som vid tillämpning av 18 & naturvårds- lagen skall en rimlig avvägning av natur- vårds- och exploateringsintressena eftersträ- vas. Ett skäl att avstå från flyttningsåtgärd kan vara, att exploatörens återstående täkt skulle omfatta så stor del av fyndigheten att den för brytning i övrigt tillgängliga de- len ej är tillräcklig för att ge samfällighets- delägarna skäligt utbyte. Ersättningar på grund härav till delägarna enligt 29 & natur- vårdslagen skulle kanske uppgå till samman- lagt större belopp än motsvarande ersätt- ning med anledning av den separata exploa- törsrättens upphörande.

Flyttningsåtgärden sker genom att läns- styrelsen samtidigt med begränsning eller upphävande enligt första stycket förordnar

• Sida 62
•  Original

om rätt för täktens innehavare att göra motsvarande uttag hos samfälligheten från annan, närmare angiven del av fyndigheten. Som tidigare påpekats, har den flyttade ex- ploatörsrätten ej längre karaktär av sakrätt utan är en mot samfälligheten riktad ford- ringsrätt. Rättighetshavarens anspråk för- ändras i övrigt inte i vidare mån än att ut- taget skall ske på den nya plats som anvisas av länsstyrelsen. Uttaget skall således i fråga om kvantitet, kvalitet, exploateringstid osv. så nära som möjligt motsvara vad exploatö- ren på den tidigare platsen haft rätt till. Att i dessa hänseenden tvångsvis rubba förut- sättningarna för ömsesidigt förpliktande av- tal kan enligt kommitténs mening ej komma i fråga. Exploatören kan alltså inte tvingas att godta en ersättningstäkt av mindre om- fattning eller längre varaktighet mot kom- pensation i pengar. Intet hindrar däremot, att sådana ändringar sker efter överenskom— melse. Exploatörens skyldigheter gäller främst det vederlag nyttjanderättshavare har att utge till fastighetsägaren. I tredje styc- ket har upptagits en uttrycklig bestämmelse om att nyttjanderättshavarens skyldighet att erlägga vederlag ej rubbas genom förord— nande om flyttning. Hans avtalspart i denna del är alltså alltjämt ägaren till den fastighet vari nyttjanderätten upplåtits.

Den rätt till ersättning som följer av den föreslagna tilläggsbestämmelsen i 29 5 första stycket naturvårdslagen är som nämnts av- sedd att täcka även förluster genom flytt- ningsåtgärd, t. ex. kostnader för flyttning av maskiner och nedgång i verksamheten under flyttningstiden. För olägenheter genom de rådighetsinskränkningar som samfällighets- bildningen kan medföra med avseende på täkt för husbehov och inom vattenområde utgår ersättning enligt huvudregeln i 29 &.

4 ;S .

Samfällighetens ändamål anges i 1 & vara täkt av sten, grus, sand eller lera. I motiven till paragrafen görs vissa uttalanden om vad som faller inom resp. utom det sålunda an- givna ändamålet. Förevarande paragraf fastslår i anslutning härtill, att samfällighe- ten får vidtaga alla för täktens genomfö-

rande erforderliga åtgärder. Härigenom reg- leras således samfällighetens befogenheter och dras en gräns mellan dessa och den rådighet som tillkommer delägarna själva och företrädare för motstående intressen. Någon närmare beskrivning av vilka befo- genheter som sålunda tillkommer täktsam- fälligheten torde knappast vara erforderlig. Samfälligheten har i princip samma befo- genheter med avseende på det område som skall brytas ut som den enskilde annars skul- le ha beträffande den del av fyndigheten som ligger inom hans fastighet. Samfällighe- ten har således rätt att förfoga över grus el- ler annat material som ingår i fyndigheten och att vidta de åtgärder som behövs för att förbereda och avsluta täktverksamheten, allt i enlighet med villkoren i meddelat tillstånd. Hit hör inte bara åtgärder som innebär dis- position över marken utan också sådant som att nedlägga kostnader på projekteringsar- bete, anställa personal, anskaffa maskiner, upptaga lån etc. Den enskildes rådighet är inskränkt i motsvarande mån.

I annan lagstiftning av liknande slag har det ansetts påkallat att i lagtexten särskilt ange, att samfälligheten kan ta i anspråk mark och hur långt dess befogenheter sträc- ker sig i detta hänseende. Kommittén har funnit det lämpligt med en motsvarande precisering i detta sammanhang. Den all- männa bestämmelsen i paragrafens första stycke om att samfälligheten får vidtaga alla för täktens genomförande erforderliga åt- gärder har därför kompletterats med att samfälligheten i angivna syfte även-äger ta i anspråk mark inom det av länsstyrelsen bestämda verksamhetsområdet. Innebörden är, att den eller de fastigheter varöver verk— samhetsområdet för täkten sträcker sig be- lastas med ett servitut till förmån för samt- liga de fastigheter som ingår i samfällighe- ten. Täktservitutet ligger liksom andra, lik- nande tvångsservitut med bästa rätt och blir bestående även efter exekution av tjänande eller härskande fastighet.

För servitutets stiftande har några sär— skilda förutsättningar ej uppställts på sätt som skett i annan lagstiftning, där till skydd för markägare och andra rättighetshavare

• Sida 63
•  Original

föreskrivs att servitutet inte får upplåtas på sådant sätt att väsentlig olägenhet, märkligt men eller liknande ogynnsam verkan upp- kommer (jfr t. ex. 3 5 lagen om vissa ge- mensamhetsanläggningar och 6 & lagen om enskilda vägar). Enligt kommitténs mening råder emellertid en betydelsefull olikhet mellan dessa båda grupper av regler. I de sistnämnda fallen behövs tillgång till mar- ken för utförande och vidmakthållande av anläggningar med syfte att bereda service till de i samfälligheten ingående fastighe- terna och därmed göra dessa mera lämpade för deras primära ändamål. I de nu aktuella situationerna främjar servitutsbildningen direkt fastigheternas primära ändamål, så- vitt nu är i fråga, nämligen fyndighetens tillgodogörande. Ianspråktagandet av mar- ken ingår som ett nödvändigt led i exploa- teringen och uppfattas normalt inte som en belastning på fastigheten. Markens värde ligger i allmänhet också till så övervägande del i själva fyndigheten att ett eventuellt in- trång på fastighetens övriga funktioner ge- nom servitutet blir av underordnad bety- delse. Mot bakgrund härav finns det i regel inte något starkare behov av skydd för del- tagande fastighet mot alltför långtgående ianspråktagande av marken. Skulle ägaren i något fall anse nackdelarna genom servi— tutsbelastningen på fastigheten överväga fördelarna av gemensam täkt, har han ju möjlighet att under vissa förutsättningar hålla fastigheten utanför samfälligheten (2 & andra punkten).

I princip har samfälligheten således befo— genhet att ta i anspråk mark tillhörande fastigheterna inom densamma, även om det skulle få verkningar som av ägaren uppfat- tades som ett mycket långtgående intrång. Å andra sidan är förutsättningen, som tidi- gare påpekats, att åtgärden strikt håller sig inom ramen för samfällighetens ändamål. Ianspråktagandet är således tillåtet endast i den mån det verkligen krävs för genomfö- randet av den täkt som avses med det givna tillståndet. För att inom denna ram ytterli- gare så långt det är möjligt balansera beho- vet av tillgång till marken för täkt mot övriga intressen i fråga om markutnyttjan-

det har — efter motsvarigheter på flera håll i lagstiftningen — i paragrafens andra stycke upptagits en allmän föreskrift om att täkten skall genomföras med minsta in— trång och olägenhet utan oskälig kostnad. Bestämmelsen innebär, att det alternativ som föranleder minsta intrång och olägenhet skall väljas, dock endast under förutsättning att lösningen inte ställer sig oförmånlig i kostnadshänseende. Regeln utgör ett kom- plement till den generella föreskriften i 3 & naturvårdslagen, att vid prövning av fråga rörande naturvård tillbörlig hänsyn skall tas till övriga allmänna och enskilda intressen som berörs av frågan.

Den avvägning som således måste företas skall gälla inte bara förhållandet mellan de delägande fastigheterna inbördes utan också motstående intressen, vare sig dessa är av allmän eller enskild natur. De allmänna intressena vid sidan av landskapsvården är av olika slag. Av grundläggande betydelse är de som kommer till uttryck genom be— byggelseplanläggningen. Till skillnad från vissa andra institut i naturvårdslagen (se t. ex. 15 och 19 åå) är täktregleringen till- lämplig även inom områden med fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan. De allmänintressen som i övrigt är mest aktuella i detta sammanhang torde gälla miljövärden, skyddet för grundvatten och trafikförsörjningen. Självfallet bör länssty- relsen liksom f.n. vid sin prövning så långt det är möjligt anpassa samfällighetsbild- ningen till de intressen av angivna slag som gör sig gällande i det särskilda fallet. Stund- om är det dock omöjligt att undvika intrång i sådana allmänna intressen, men för täkt- tillstånd krävs då, att landskapsvården vä- ger tyngre än dessa. Ibland fordras för verk- samheten rent av prövning och medgivande även enligt annan lagstiftning, t.ex. miljö- skyddslagen, vattenlagen, fornminneslagen eller byggnadslagen. Vad gäller motstående intressen av enskild natur kan dessa repre- senteras av antingen ägare till de i samfäl— ligheten ingående fastigheterna eller inne- havare av begränsade rättigheter — i hu- vudsak nyttjanderätter och servitut — i fas- tigheterna. Även vid denna avvägning bör i

• Sida 64
•  Original

första hand en anpassning ske i syfte att så långt möjligt undvika en konflikt. Det måste självfallet fordras starka skäl för att för- lägga täktområdet på sådant sätt att intrång sker i någon annan vital fastighetsfunktion eller i en betydelsefull särskild rättighet. Om exempelvis en i stamlinjenätet ingående kraftledning med stöd av servitut anlagts över ett åsparti, kan det i allmänhet knap- past komma i fråga att tillåta en samfällig- hetsbildning med sådan utformning att ser- vitutet inte längre kan utövas. Däremot är det tänkbart, att rätten till en på åsen be- fintlig enskild väg anses ej böra hindra täkt även av det material varpå vägen ligger.

Enligt förslaget behöver i tillståndsären- det ej preciseras vilka delbefogenheter täkt- servitutet ger samfälligheten, framför allt när det gäller att beträda marken, ställa upp maskiner där samt bryta och bortforsla materialet. Täktverksamheten äridetta hän— seende av så ensartad karaktär att intet tor— dc stå att vinna med en sådan uppräkning. Det avgörande blir i stället de särskilda vill- kor för brytningen vilka liksom f. n. kom- mer att föreskrivas i täkttillståndet. Även av hänsyn till fastighetens ägare synes det fullt tillräckligt med den ram som anges i den allmänt hållna regeln. Den närmare bestäm- ningen av täktservitutets innebörd blir i stäl- let en tillämpningsfråga för samfälligheten vid dess förvaltning.

Kommittén har ansett det desto mera angeläget, att verksamhetsområdet för täk— ten preciseras redan i beslutet om samfällig- hetsbildningen. Som framgår av lagtexten, skall länsstyrelsen i enlighet härmed be- stämma detta område. Verksamhetsområdet omfattar inte bara själva brytningsområdet, dvs. den del av fyndigheten inom vilken materialuttaget skall ske, utan också det område därutöver som behövs för brytning- ens ändamålsenliga bedrivande, exempelvis mark för insynsskydd, upplag, skrotstens- tippar, avbaningsmassor samt för byggnader och maskiner. Markägare och andra rättig- hetshavare inom verksamhetsområdet får därför vara beredda att underkasta sig in— trång till följd av täktverksamheten inom området.

Av bestämmelsen i första punkten fram- går ej direkt, inom vilka fastigheter och var på dessa som täktens verksamhetsområde kan lokaliseras. Enligt kommitténs mening ligger det i sakens natur, att man i första hand bör utnyttja mark tillhörande fastig— heter som ingår i samfälligheten och främst den del där själva fyndigheten ligger. För- hållandena torde i allmänhet också göra det möjligt att planlägga täktens genomförande så att inte bara brytningen utan också verk- samhetsområdet i övrigt kan begränsas på detta sätt. Att sådan begränsning förutsätts som huvudregel framgår indirekt av tredje punkten, som i viss omfattning medger att mark tas i anspråk utom samfällighetens område. Ett villkor för tillämpning av un- dantagsregeln är, att det för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande är oundgängli- gen nödvändigt att mark utanför de i sam- fälligheten ingående fastigheterna utnyttjas för uppläggande av material, anordnande av skyddszoner eller liknande ändamål. Som exempel på ändamål av hithörande natur kan ytterligare nämnas uppställande av ma- skiner som har ett nödvändigt samband med materialets framtagande, däremot inte sådana som används i en fristående föräd- lingsprocess, t. ex. för framställning av olje- grus eller betong. Som framgår är villkoret ganska strängt. Det är inte tillräckligt att det skulle befinnas mest lämpligt och be- kvämt för samfälligheten att lämna den egna marken fri från funktioner av angivna slag. Enligt kommitténs mening ligger den- na mark närmare till än den utomstående att bära olägenheterna av ett trångt verk— samhetsområde. För att utomstående mark skall få tas i anspråk bör fordras, att det på grund av fastighetsindelningens beskaffen- het skulle bli praktiskt omöjligt att på ett ekonomiskt försvarbart sätt genomföra täk- ten, om inte den del av det behövliga verk- samhetsområdet som ej krävdes för själva brytningen kunde förläggas till mark utan- för samfälligheten. Till skydd för den av intrånget drabbade krävs slutligen också, att utnyttjandet av den utomstående fastighe- ten inte medför värdeminskning av bety- delse. Även om detta utnyttjande vore ald-

• Sida 65
•  Original

rig så angeläget från samfällighetsdelägarnas synpunkt, får det ej tillåtas, om intrånget skulle vara av den art att det skulle påverka fastighetskreditvärdet.

[ paragrafens tredje stycke görs i fråga om rätt till väg en hänvisning till lagen (1939:608) om enskilda vägar. För vägända- mål blir det sålunda inte möjligt att tillämpa bestämmelsen i första stycket tredje punk- ten. Att denna inskränkts på sätt som skett sammanhänger med att lagen om enskilda vägar är fullt tillämplig och användbar i dessa fall och med att vissa besvärliga kon- kurrensproblem skulle uppstå, om vägservi- nu kunde stiftas även genom beslut enligt lagen om täktsamfälligheter. I och för sig vore det visserligen enligt kommitténs me- ning önskvärt att få till stånd en gemensam prövning av vägrätten och övriga frågor an- gående samfällighetsbildningen. Man skulle på detta sätt kunna undvika den tidsutdräkt som blir följden av två skilda förfaranden. Vidare skulle naturvårdssynpunkterna på ett helt annat sätt än f.n. kunna bli beaktade med avseende på vägens sträckning och ut- formning i övrigt. De nyss berörda konkur- rensproblemen har dock varit avgörande för kommitténs ställningstagande. Inte minst skulle svårigheter uppkomma vid samord- ning av täktsamfällighet med en redan bil- dad vägsamfällighet. Önskemål om hänsyns— tagande till naturvårdens intressen har fram- förts i direktiven för 1969 års vägutredning (se riksdagsberättelsen 1971 s. 179). Med en parallellt gående prövning enligt båda de aktuella lagarna och samråd mellan pröv- ningsinstanserna torde det också vara möj- ligt att i stor utsträckning undvika tidsut- dräkt. Det kan slutligen förtjäna påpekas, att förslaget ej avser någon inskränkning i möjligheterna till servitutsbildning enligt jordabalken eller fastighetsbildningslagen. Dessa möjligheter står alltså liksom f. n. till buds vid sidan av upplåtelse enligt lagen om enskilda vägar.

Initiativrätt enligt lagen om enskilda vä- gar tillkommer dels ägare och innehavare av vissa begränsade rättigheter till fastighet som vägfrågan förmenas angå, dels fastig- hetsbildningsmyndigheten, när vid fastig-

hetsreglering beslutats att fråga om väghåll- ning skall prövas enligt denna lag (16 5). Frågan väcks i det förra fallet genom ansö- kan och i det senare genom anmälan. Av bestämmelserna följer, att från enskilt håll ansökan formellt inte kan göras av en täkt- samfällighet men väl av de däri ingående fastigheternas ägare. Å andra sidan synes det inte böra uteslutas, att samfälligheten i detta sammanhang skulle kunna anses före- träda fastighetsägarna, åtminstone när dessa är ense om ansökningen. I andra fall torde i regel någon fastighetsägare som har ett intresse av att täktsamfälligheter] blir funk- tionsduglig uppträda som sökande. Att an- sökan sker redan i samband med täktsam- fällighetsbildningen är inte säkert. Den kan göras när som helst, även sedan täktsamfäl- ligheten varit i verksamhet någon tid. Det är dock i allmänhet lämpligt att vägfrågan tas upp samtidigt med samfällighetsbild- ningen. Kommittén har ansett det praktiskt, att länsstyrelsen får möjlighet att i täktären- det ta initiativ till vägförrättning. I 15 5 lagen om enskilda vägar har på grund härav föreslagits ett tillägg av innebörd att läns- styrelsen självmant får förordna om förrätt- ning. Förutsättningen anges endast vara, att länsstyrelsen finner vägfrågan böra prövas i samband med bildande av täktsamfällighet enligt den särskilda lagen därom.

När det gäller servitutsbildning genom fastighetsreglering enligt fastighetsbildnings- lagen tillkommer initiativrätten enligt lagens 5 kap. 3 & bl. a. ägare av fastighet som be- rörs av regleringen och — om regleringen finnes vara av större betydelse från allmän synpunkt — länsstyrelsen. Kommittén har ej funnit erforderligt att föreslå någon änd— ring av dessa bestämmelser.

I fråga om den rättsverkan servitutsbild- ning enligt förevarande paragraf får på en konkurrerande rättighet stadgas i första styckets första punkt, att ianspråktagandet av marken sker utan hinder av den rätt som kan tillkomma annan. Bestämmelsen har flera motsvarigheter — med varierande lag- teknisk utformning — i annan lagstiftning; jfr t. ex. 3 5 första stycket lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Innebörden är

• Sida 66
•  Original

som synes, att den konkurrerande rättighe- ten ovillkorligen måste vika, om den inte går att utöva jämsides med det nya täktser- vitutet. Förutsättningen är dock, att villko- ren för servitutsbildningen vederbörligen iakttagits. Som förut påpekats, får servitu- tet ej utformas så att en äldre rättighet lider intrång, om inte lösningen är den praktiskt och ekonomiskt enda möjliga och rättighe- ten dessutom är av lägre angelägenhetsgrad än täktservitutet.

Kommittén har funnit det självklart, att innehavare av en särskild rätt som nödgas vika skall vara berättigad till ersättning för uppkommen skada. En regel härom har upptagits i första stycket andra punkten. Ifrågavarande ersättning är enbart avsedd att täcka förluster till följd av att marken måste tas i anspråk på ett sätt som medför intrång på rättigheten. Den är därför prin- cipiellt av helt annan karaktär än gottgö- relse enligt 29 & naturvårdslagen, som ju åsyftar att täcka förlust genom begräns— ningar i exploateringsrätten. I förevarande sammanhang gäller det i stället skador på sådant som rättigheter till väg, byggnads- tomt, brunn, skogsavverkning och liknande. Intrånget beror här endast medelbart på hänsynen till landskapsvården. Detta får konsekvenser för regelns utformning även i övrigt. Ägaren själv eller fordringshavare kan således inte stödja ersättningsanspråk på bestämmelsen (jfr motiven till 6 5). Vi- dare föreslås ersättningsskyldigheten åvila samfälligheten i stället för staten. Att den belastning denna skyldighet innebär för del- ägarfastighet kan påverka frågan om sta- tens ersättningsplikt enligt 29 & naturvårds- lagen är en annan sak.

En motsvarighet till bestämmelsen i första punkten om verkan av servituts bildande har upptagits i tredje punkten för där avsett fall. Denna punkt innehåller också en er- sättningsregel, som till skillnad från den förutnämnda gäller alla rättsägare som lider intrång genom att mark måste tas i anspråk utanför själva samfälligheten och följaktli- gen även fastighetens ägare. Att fordrings- havare normalt ej har anledning att fram— ställa ersättningsanspråk följer av att ian-

språktagandet inte får medföra värdeminsk- ning av betydelse. Något nedsättnings- och fördelningsförfarande synes därför inte vara behövligt i detta fall.

Enligt uttrycklig bestämmelse i första styckets femte punkt skall även ersättning varom här är fråga bestämmas av länssty- relsen vid dess förordnande om samfällig— hetens inrättande.

I sista punkten föreskrivs, att mark ej in- nan crsättning erlagts får tas i anspråk utan medgivande av den vilkens rätt berörs. Be- stämmelsen har motsvarighet på flera håll i lagstiftningen. Det är tillräckligt för till- träde, att den av länsstyrelsen bestämda er- sättningen betalats. Detta är en följd av att beslutet i ersättningsfrågan inte kan angri- pas med besvär. Rättsägare som anser sig berättigad till högre ersättning skyddas ge- nom den möjlighet till klander av beslutet som följer av 7 & tredje stycket.

5 % Paragrafen innehåller bestämmelser om fas- tigheternas delaktighet i en täktsamfällighet. Till grund för utformningen ligger de prin- cipiella synpunkter som anförs i den all- männa motiveringen.

Begreppet delaktighet i en tvångssamfäl- lighet får allmänt sett anses utgöra en sam- manfattning av en fastighets totala relatio- ner till det gemensamma företaget. Emeller- tid föreligger knappast behov av ett så vid- sträckt delaktighetsbegrepp. Detta samman- hänger främst med att samfällighetskon- struktionen förutsätter ett i princip oupplös- ligt samband mellan de skilda fastigheterna och deras andelar i samfälligheten. vilket medför att fastighetsägarna inte kan förfoga över andelarna annat än i samband med för- fogande över fastigheterna (jfr 6 5). Samfäl- lighetens tillgångar blir i princip ej åtkomliga för delägarna förrän vid associationens upp- lösning, när överskottet skall skiftas mellan dessa. I övrigt får delaktigheten verklig be- tydelse endast när det gäller inflytandet över förvaltningen, dvs. rösträtten, som regleras genom 8 %, samt kostnaderna för och avkast- ningen av täktverksamheten, i vilka hänse- enden regler ges i förevarande paragraf.

• Sida 67
•  Original

Första stycket tar upp huvudregeln om fördelningen mellan ägarna till de i samfäl- ligheten ingående fastigheterna av såväl kostnad för som avkastning av verksamhe- ten. Att fördelningen ej anges gälla den vinst vars åstadkommande självfallet är syf- tet med täkten beror på att det ofta kan dröja något, innan gjorda investeringar bär frukt. Eftersom en fördelningsregel behövs redan från början, när utgifterna regelmäs— sigt överväger, har kommittén ansett det riktigast att låta bestämmelsen omfatta både kostnader och avkastning.

Rörande fördelningsgrunderna har kom- mittén i den allmänna motiveringen :föror- dat fördelning efter skälighet, varvid rikt- punkten bör vara värdet av det material som vid ett gemensamt uttag kan utvinnas från de olika fastigheterna utan hinder av de särskilda bestämmelserna om täkttill- stånd, samtidigt som även andra effekter av samfällighetsbildningen bör beaktas. Grund- satsen har kommit till uttryck i paragrafens första stycke, enligt vilken fördelningen skall ske efter skälighet med hänsyn främst till värdet av vad som skulle kunna utvinnas från varje fastighet genom gemensam täkt, om täkttillstånd enligt naturvårdslagen ej fordrades.

Av lagtexten framgår således, att det är materialets värde som skall komma i för- grunden vid skälighetsbedömningen. Stånd- punkten har ansetts befogad både med tanke på att detta värde självklart utgör den vik- tigaste faktorn i sammanhanget och därför att värdet — trots svårigheterna att beräkna det — ändå torde ge mindre utrymme än övriga faktorer för subjektiva bedömningar och därför är bättre ägnat än dessa att be- fordra likformighet i tillämpningen. Att hänsyn endast skall tas till värdet av vad som kan utvinnas innebär begränsningar i olika riktningar. För det första skall med- tas bara sådant material som omfattas av täktsamfällighetens rådighet, liksom det eljest skulle ha omfattats av ägarens. I den mån dispositionsrätte'n inskränkts på annat sätt än genom kravet på täkttillstånd får alltså material som sålunda inte skulle vara tillgängligt för brytning ej inräknas i värdet.

Det kan här vara fråga om civilrättsliga upplåtelser eller offentligrättsliga förbud som hindrar att materialet tas i anspråk genom täkt. Av det förra slaget är servituts- och nyttjanderätter av olika slag, i den mån de inte tvingas vika enligt förslagets 4 5 första stycket. Exempel på hinder av offent- ligrättslig natur är planer och andra beslut enligt byggnadslagstiftningen samt föreskrif- ter om fornminnen enligt lagen (1942:350) om fornminnen och för skyddsområde en- ligt 2 kap. vattenlagen. Däremot skall, som kommittén anfört i den allmänna motive- ringen, vid värderingen hänsyn inte tas till de begränsningar som hittillsvarande natur- vårdslagstiftning lägger på möjligheterna att exploatera de särskilda fastigheterna. Vär- deringen skall i stället göras med utgångs- punkt i den situation som skulle föreligga, om hela den inom samfällighetsfastigheterna belägna delen av fyndigheten skulle bli före- mål för gemensam täkt. Att endast värdet av vad som kan utvinnas skall beaktas inne- bär för det andra, att vid fördelningen bör komma i fråga endast sådant material som med hänsyn till läge, sammansättning och beskaffenhet i övrigt lämpar sig för kom- mersiellt utnyttjande. Kvantiteter som från denna synpunkt saknar större värde bör i detta sammanhang lämnas åsido. Att en del av fyndigheten är föremål för husbehovs- täkt eller ligger inom vattenområde skall inte medföra, att materialets värde hålls utanför vid fördelningen.

Som förut framhållits, skall den fördel— ning som anknyter till berörda materialvär- derelation kunna jämkas uppåt eller nedåt beroende på övriga konsekvenser av sam- fällighetsbildningen. Härvid bör kunna be- aktas alla faktorer som i mera väsentlig mån påverkar möjligheterna att utnyttja fastigheterna på ekonomiskt tillfredsställan- de sätt och som inte kompenseras i annan ordning (se det föreslagna tillägget i 29 5 första stycket tredje punkten naturvårdsla- gen). En uppjustering bör sålunda ske för fastighet, där brytningen skall ske, om mar- kens tidigare utnyttjande för bebyggelse, skogsbruk, jakt osv. omöjliggörs eller för- svåras genom brytningen. Det kan ibland

• Sida 68
•  Original

vara lämpligt att jämkningen sker genom att materialets värde höjs med belopp mot- svarande en kapitalisering av det årliga in- trånget. Förhållandena är dock i allmänhet så skiftande att några generella anvisningar inte kan ges till ledning för skälighetsupp- skattningen.

Av lagtexten framgår, att fördelnings- prövningen skall komma till uttryck i fasta andelstal som länsstyrelsen i tillståndsbeslu- tet bestämmer för fastigheterna i samfällig- heten. Lämpligen bör andelstalen avrundas i syfte att underlätta förekommande uträk- ningar.

Genom att exploatörsrätt flyttas med stöd av förordnande enligt 3 & tredje styc- ket frigörs inte något material för fastighets- ägarens räkning. Är fråga om nyttjanderätt för vilken utgår vederlag till ägaren, tillfal- ler vederlaget honom även i fortsättningen. Flyttningen bör därför rimligen inte på- verka bestämmandet av andelstalen. Med hänsyn till första styckets avfattning har kommittén ansett det nödvändigt med en förtydligande bestämmelse härom, vilken upptagits i paragrafens andra stycke.

I det föregående har antytts, att vid för— delningen skall beaktas även sådana kvanti- teter som frigörs för brytning genom att tidigare hindrande särskild rätt enligt 4 & får vika för behovet av markens ianspråk- tagande. Genom att ersättningen till rättig- hetshavaren skall utges ej av ägaren utan av samfälligheten skulle ägaren kunna göra en obehörig vinst för den händelse detta för- hållande inte beaktades vid bestämmandet av andelstalen. Paragrafen har därför kom- pletterats med ett tredje stycke, enligt vilket i förevarande fall skall beaktas även den fördel som kan uppkomma för fastighetens ägare genom att skyldigheten att utge ersätt- ning till rättighetens innehavare åvilar sam- fälligheten. Kostnaden för den särskilda rättighetens avlyftande bör i enlighet här— med i princip frånräknas värdet av den brytvärda kvantitet som ingår i fastigheten. I den mån den frigjorda kvantitetens värde överstiger nämnda kostnad bör skillnaden komma ägaren till godo. Om undantagsvis det motsatta fallet skulle inträffa, nämligen

att ersättningen till rättighetshavaren över- stiger värdet av det frigjorda materialet. synes det knappast rimligt att ägaren ensam svarar för denna skillnad genom att vidkän- nas avdrag på värdet av övriga kvantiteter som ingår i fastigheten.

6 % Paragrafen åsyftar att ge uttryck för täkt- samfällighetens sakrättsliga konstruktion, dvs. det förhållandet att de i samfälligheten ingående fastigheterna är sakrättsligt knutna till varandra i allt som gäller samfällighe- tens ändamål. Det föreskrivs sålunda, att den rätt till fyndigheten som enligt lagen om täktsamfälligheter tillkommer fastighet, rätten i samfälligheten däri inbegripen, hör till fastigheten. Formuleringen ansluter nära till 5 & andra stycket lagen om vissa gemen- samhetsanläggningar, som behandlar mot- svarande frågeställningar och som är resul- tatet av ingående överväganden i både sak- ligt och formellt hänseende (se SOU 1963: 23 s. 14 och 203 f samt prop. 1966:128 5. 4, 224 f, 307, 354 och 390). Varje fastig- hets delaktighet i samfälligheten —- med allt som innefattas däri av skyldighet för ägaren att underkasta sig rådighetsinskränkningar beträffande fastigheten och att bidra till företagets kostnader samt av rätt till vinst m.m. — är på grund härav förenad med fastigheten i vems hand den vara må och kan därför inte heller överlåtas för sig. Del- aktigheten följer med även vid exekution av fastigheten. Detta starka sakrättsliga sam- band är nödvändigt för att säkra samfällig- hetens bestånd, eftersom det annars inte skulle kunna hindras att fastighetsägare som ej önskar deltaga kan genom att över- låta sin fastighet befria denna från delaktig- heten åtminstone för förvärvarens vidkom- mande. Någon närmare motivering torde inte behöva anföras i detta sammanhang, eftersom den föreslagna anordningen får anses som en given konsekvens av att direk- tiven anvisar tvångssamfällighet som form för den samverkan som avses med uppdra- get.

Av bestämmelsen framgår vidare, att ge- nom samfällighetsbildningen själva fyndig-

• Sida 69
•  Original

heten sakrättsligt skils från den fastighet där den ligger och med vilken den annars har ett naturligt samband (1 kap. 1 & jordabal- ken). Fyndigheten blir i stället tillbehör till samtliga fastigheter i samfälligheten. Av kommitténs uttalande vid 1 & framgår, att detta gäller hela den del av fyndigheten som ingår i samfällighetens förvaltningsom- råde och således inte bara det material som skall bli föremål för brytning. När samfäl- ligheten upplösts, återgår den del av fyn— digheten som inte utbrutits till att bli be- ståndsdel av de fastigheter inom vilka den är belägen.

Enligt motiven till 4 5 ligger ett enligt nämnda paragraf stiftat täktservitut med bästa rätt i tjänande fastighet. Även detta kan grundas på bestämmelsen i förevarande paragraf. Ytterligare kan erinras om be- stämmelsen i 2 kap. 1 & andra stycket jor- dabalken, enligt vilken till en fastighet hör även sådan anläggning som är uppförd utanför fastigheten, om den är avsedd för stadigvarande bruk vid utövning av servitut till förmån för fastigheten och inte hör till den fastighet där den finns. I enlighet här— med utgör fasta anordningar som samfällig- heten utför för täktens bedrivande och som annars skulle höra till den fastighet där de finns tillbehör till samtliga fastigheter som ingår i samfälligheten och omfattas därmed automatiskt av dessa fastigheters kreditvär- de. Flertalet hjälpmedel, t.ex. sorterings—, uppfordrings- och krossverk, utgör emeller- tid lös egendom. I den mån de behövs som kreditsäkerhet, kan reglerna om företagsin- teckning bli tillämpliga.

Genom att delaktigheten i täktsamfällig— heten orubbligt medföljer äganderätten till fastigheten kan den påverka inte bara äga— rens ekonomiska ställning utan också själva fastighetens värde. Liksom i andra, liknande sammanhang aktualiserar den sakrättsliga bindningen frågan om behovet av skydd för innehavare av fordringsinteckningar och därmed jämställda rättsägare mot skada ge— nom minskning av fastighetsvärdet. När det gäller sådan minskning som beror på be- gränsningen av annars föreliggande exploa- teringsmöjligheter, befinner sig emellertid

berörda rättighetshavare i principiellt sam- ma läge som f. 11. Enligt kommitténs upp- fattning erbjuder nuvarande regler i natur— vårdslagen tillräckligt skydd genom 34 åzns bestämmelser om nedsättning och fördel- ning av de ersättningar som utgår enligt 29 &. Inte heller beträffande värdeminsk- ning på grund av att grus eller annat mate- rial genom den samfällda täkten skils från fastigheterna råder någon olikhet mot den substansminskning som nu sker genom täkt från enstaka fastighet. Att en fastighets värde minskar allt efter som brytningen fortskrider står ju helt i överensstämmelse med fastighetens ändamål att utgöra under- lag för exploatering. Förhållandet måste an- tagas ha blivit beaktat vid långivares be- dömning av fastighetens kreditvärde. Med hänsyn till det nu sagda har kommittén inte funnit det påkallat att föreslå särskilda skyddsregler av ifrågavarande slag. Ytterst gäller dock bestämmelsen i 6 kap. 6 & jorda- balken, enligt vilken borgenär med panträtt får söka betalning ur fastigheten fastän fordringen ej är förfallen till betalning, om fastigheten försämras till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan därmed jämförlig orsak.

7 5 I den allmänna motiveringen förordar kom— mittén, att fråga om inrättande av täktsam- fällighet skall i första instans prövas av läns— styrelsen på grundval av ett av särskild för— rättningsman avgivet förslag. De nödvän- diga reglerna om prövningsförfarandet har sammanförts i förevarande paragraf. I den mån paragrafen ej ger särskilda bestämmel- ser för länsstyrelsens handläggning blir — förutom naturvårdslagen och naturvårds- kungörelsen (1964z825) —— föreskrifterna i förvaltningslagen (1971:290) och länsstyrel- seinstruktionen (1971:460) tillämpliga. Paragrafens första stycke innehåller en regel om vilken länsstyrelse som är behörig att ta upp en fråga enligt lagen. Regeln tar alltså sikte på att fyndighet som kan bli föremål för samfälld täkt berör fastigheter inom skilda län. Eftersom länsstyrelsen en- ligt 2 & naturvårdslagen har att verka för

• Sida 70
•  Original

naturvården inom länet, skulle situationen i brist på särskild forumrcgel kunna bli den att vardera länsstyrelsen tog upp fråga om samfällighetsbildning enbart beträffande fastigheterna inom det egna länet. För att undvika detta och låta endera länsstyrelsen handlägga ärendet för alla berörda fastighe- ter föreskrivs, att frågan skall tas upp av den länsstyrelse hos vilken ansökan om täkt- tillstånd först behörigen gjorts. Om en fas- tighetsägare hos länsstyrelsen i det län där fastigheten ligger gjort en ansökan som inte är behäftad med formella brister, kan denna länsstyrelse således med uteslutande av an- nan, hos vilken motsvarande ansökan ännu inte gjorts i behörig ordning, ta upp fråga om bildande av täktsamfällighet omfattande även fastigheter inom det andra länet. Hu- ruvida samfälligheten vid den slutliga pröv- ningen kommer att omfatta ens någon fas- tighet inom det egna länet saknar därvid betydelse. Har behöriga ansökningar gjorts samtidigt hos båda länsstyrelserna, får ge- nom samråd mellan dem avgöras, vilken sotn skall handlägga ärendet.

Som nämnts är det meningen, att länssty- relsen skall fatta det formella avgörandet om och ha det fulla ansvaret för samfällig- hetsbildningen i dess helhet men att beslutet skall förberedas av en särskild förrättnings- man. I överensstämmelse härmed föreskrivs i paragrafens andra stycke, att länsstyrelsen skall förordna lämplig person att som för- rättningsman verkställa utredning och till länsstyrelsen avge förslag till beslut. Förut- sättningen är, att ansökan om tillstånd till täkt varpå lagen är tillämplig inkommit.

Innan förrättningsman utses, har länssty- relsen därför att på vanligt sätt förvissa sig om att det föreligger en i behörig ordning gjord ansökan. Är ansökningen behäftad med formfel eller liknande brist eller går den ut på någon åtgärd som inte kan vidtas enligt lagen om täktsamfälligheter, skall länsstyrelsen självfallet ej förordna förrätt- ningsman, förrän felet blivit avhjälpt. Där detta ej är möjligt, bör länsstyrelsen själv avvisa ansökningen.

Rörande förrättningsmannens kvalifika- tioner uppställs endast ett allmänt krav på

lämplighet, som naturligtvis bör ses mot bakgrund av att förrättningsmannens upp- gifter är av kvalificerad art, i huvudsak mot-. svarande dem som anförtros lantmätare eller annan sakkunnig vid förrättningar en- ligt jämförbar lagstiftning. Att förrättnings- mannen i hithörande fall inte har det for- mella ansvaret för beslutet är, som fram- gått, enbart betingat av önskvärdheten att undvika den tidsutdräkt och de andra kom- plikationer som skulle bli följden av att ytterligare en beslutande instans infördes vid sidan av länsstyrelsen och fastighets- domstolen och motiverar därför inte lägre kvalifikationer hos den som verkställer ut- redningen. Det av kommittén valda uttryc- ket i lagtexten avser således ej att utmärka någon annan kvalifikationsnivå än den som eftersträvas enligt exempelvis 12 5 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar eller 19 5 lagen om enskilda vägar. Härav följer, att förrättningsmannen som regel bör ha hög- skolekompetens. Att en lantmätare utses till uppdraget utgör inte något krav men är ofta lämpligt.

Av lagtexten framgår, att förrättnings- mannens uppgift är att verkställa utredning i ärendet och att till länsstyrelsen avge för- slag till beslut. I båda dessa hänseenden ställs krav på samma fullständighet, nog- grannhet och objektivitet som gäller för länsstyrelsen. Kommittén uttalar i den all— männa motiveringen, att förrättningsman— nens bedömning skall vara av den beskaf- fenhet att den i regel kan utan vidare läg- gas till grund för länsstyrelsens beslut.

I fråga om förrättningsmannens förfaran- de gäller enligt uttrycklig. föreskrift i andra styckets andra punkt i tillämpliga delar bc- stämmelserna i 4 kap. fastighetsbildningsla- gen. Att bestämmelserna gäller i tillämpliga delar innebär en begränsning bl. a. till följd av att förrättningsinstansen är organiserad på annat sätt enligt förslaget än enligt fas— tighetsbildningslagen, att ansökan inte skall göras hos förrättningsmannen utan hos läns- styrelsen och att prövningen inte avses re- sultera i något formligt avgörande av hu- vudsaken under själva förrättningen. I övrigt kan bestämmelserna i stor utsträckning

• Sida 71
•  Original

tjäna till ledning. Av betydelse är särskilt förrättningsmannens möjligheter att kalla till sammanträde med sakägarna för klar- läggande av tvistiga punkter och för för— handlingar i syfte att främja ingåendet av överenskommelser. För utredning av fråga vars bedömande kräver särskild fackkun— skap kan förrättningsmannen också anlita sakkunnig.

Kostnaderna för förrättningsförfarandet torde i första hand avse ersättning till för- rättningsmannen för dennes arbete och gjor- da utlägg för kallelser, sakkunniga och an- nat som behövs för förrättningens genom- förande. Att sådan ersättning skall slutligt bäras av sakägarna eller vissa av dem ligger enligt kommitténs mening i sakens natur. Lika naturligt är, att förrättningsmannen inte skall behöva ligga ute med nedlagda kostnader ända till förfarandets avslutning. På grundval av dessa överväganden har cr— sättningsreglerna i paragrafens andra stycke utformats. Enligt tredje punkten äger sålun- da förrättningsmannen åtnjuta ersättning med belopp som bestäms av länsstyrel- sen. Vem som skall utge ersättningen är en fråga som behandlas i fjärde punkten. Er- sättningen skall enligt denna bestämmelse utges i förskott av sökanden, när det på- fordras. Om länsstyrelsens beslut i huvud- saken innebär att täktsamfällighet bildas, får beloppet emellertid återkrävas från de i samfälligheten ingående fastigheternas ägare efter varje fastighets andelstal. I annat fall skall ersättningen stanna» på sökanden.

Förslaget innehåller inga regler om sak- ägares rätt till ersättning för egna kostnader vid förrättningen. Detta står i'överensstäm— melse med den huvudprineip som gäller för- rättningskostnader över huvud taget och sammanhänger bl. a. med att behovet av så- dan crsättningsrätt till följd av förrättnings- f'örfarandets karaktär av officialutredning är mindre framträdande. Kommittén har vis- serligcn övervägt ett undantag för det fall då sakägare nedlagt mera betydande kost- nader på en omfattande undersökning, som varit till nytta för prövningen och som lika väl hade kunnat läggas fram av förrättnings- mannen. Man stöter dock här på svåra

gränsdragningsproblem, och övervägande skäl talar för att huvudprincipen upprätt- hålls. Hinder möter självfallet ej att efter överenskommelse undersökningen mot er— sättning till sakägaren presenteras av för- rättningsmannen och att beloppet tas ut av sakägarna som förrättningskostnad. Att så sker kan ofta vara lämpligt. Inte heller har sakägare — lika litet som i andra ärenden om täkttillstånd — möjlighet att få gottgö- relse för sina kostnader vid länsstyrelsen utom i den mån kostnaderna betraktas som rättegångskostnader i ett efterföljande mål om ersättning enligt 29 & naturvårdslagen.

På grundval av förrättningsmannens för— slag skall länsstyrelsen fatta beslut i till- ståndsfrågan. Finner länsstyrelsen förslaget behöva förtydligas eller kompletteras, före— ligger ej hinder att länsstyrelsen återförvisar det till förrättningsmannen för sådan åtgärd. Meddelas täkttillstånd innefattande samfäl- lighetsbildning, skall beslutet självfallet in— nehålla besked i alla de hänseenden där länsstyrelsen har att fatta beslut. Frånsett vad som följer omedelbart av 18 & natur- vårdslagen skall besked således lämnas be- träffande de fyndigheter och delägande fas- tigheter som samfälligheten skall omfatta, vidare angående åtgärd med avseende på tidigare meddelat tillstånd till täkt från fas- tighet som ingår i samfälligheten, interimis- tiskt förbud mot sådan täkt, flyttning av exploatörsrätt, den samfällda täktens verk- samhetsområde samt bestämmande av er- sättningar för marks ianspråktagande och av delaktigheten.

Angående talan mot länsstyrelsens beslut hänvisar paragrafens tredje stycke med ett undantag till naturvårdslagens bestämmelser (40 å), enligt vilka talan förs genom besvär hos Kungl. Maj:t. Undantaget gäller be— stämmandet av ersättningar enligt 4 & och av delaktigheten, där talan i stället förs ge- nom ansökan om stämning vid fastighets- domstol inom ett år efter beslutets medde- lande. I annat fall är rätten till talan för- fallen. Rörande skälen till detta förslag kan hänvisas till den allmänna motiveringen. Det bör påpekas, att klandertalan kan avse endast länsstyrelsens beslut och således inte

• Sida 72
•  Original

Kungl. Maj:ts avgörande med anledning av besvär som anförs beträffande annat än be— rörda ersättnings- och delaktighetsfrågor. Kungl. Maj:ts beslut kan visserligen med- föra behov av att ompröva en fråga av sist- nämnda slag. Lämpligare än att Kungl. Maj:t själv beslutar om ändring i frågan synes dock vara, att denna återföwisas till länsstyrelsen för bedömande med utgångs- punkt i de nya förutsättningar som innefat- tas i Kungl. Maj:ts beslut. Klandertalan kan därefter på vanligt sätt föras mot länssty- relsens nya avgörande. I enlighet härmed har paragrafens tredje stycke sista punkten utformats.

Huruvida ett beslut om täkttillstånd kan verkställas omedelbart eller först sedan det vunnit laga kraft är en fråga som inte ut- tryckligen besvaras i naturvårdslagen. Med hänsyn till beslutets karaktär torde det ligga närmast till hands att fordra lagakraftvin- nande. Samma ståndpunkt synes kunna här- ledas ur lagens 41 5, enligt vilken vissa för- bud och förordnanden uttryckligen sägs lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Att laga kraft bör fordras även i fråga om beslut angående täktsamfällighet finner kommittén i princip välgrundat. Å andra sidan kan inte bortses från att det i vissa situationer är angeläget att brytningen kan komma i gång snabbt. Från både all- män och enskild synpunkt skulle det te sig olämpligt, om omfattande, samfällda ex- ploateringsföretag inte kunde påbörjas till följd av att en sakägare anfört besvär som visar sig vara ogrundade. Med tanke härpå har i ett fjärde stycke upptagits en möjlighet för länsstyrelsen att, om skäl därtill förelig- ger, i beslut om samfällighetens bildande förordna, att beslutet får verkställas utan hinder av att det ej äger laga kraft. En för tidig verkställighet kan emellertid otvivelak- tigt medföra risk för skadeverkningar för den händelse beslutet efter besvär ändras. Som ytterligare förutsättning har därför uppställts yrkande av fastighetsägare som ställer betryggande säkerhet för ersättning, om beslutet ändras.

För undvikande av missförstånd kan erin- ras om att för laga kraft liksom i andra sam-

manhang krävs, att tiden för anförande av besvär löpt ut. Huruvida möjligheten till klander återstår är däremot likgiltigt.

Att tillståndsbeslutet får verkställas bety- der såväl att förvaltningsorganisationen kan konstitueras och träda i verksamhet som att den avsedda marken får tas i anspråk. För tvångsåtgärder av sistnämnda slag uppställs i 4 5 den ytterligare förutsättningen att av länsstyrelsen bestämd ersättning blivit er- lagd.

Rörande interimistiskt förbud enligt la- gens 3 5 andra stycket har i förevarande paragrafs fjärde stycke upptagits en motsva- righet till 41 & naturvårdslagen. Sådant för- bud skall automatiskt gälla omedelbart.

Liksom andra samfällighetsbildningar bör även inrättande av täktsamfällighet bli före- mål för publicitet genom att beslutet tas in i ett offentligt register. Åtgärden är av be- tydelse främst med hänsyn till bildningens sakrättsliga karaktär och därav följande in- verkan på fastighetskrediten. Enligt 21 & naturvårdskungörelsen skall visserligen läns— styrelserna och naturvårdsverket föra sär- skilda register över vissa beslut i naturvårds- ärenden, och kommittén förutsätter, att be- slut om samfällighetsbildning därvid anteck- nas i samma omfattning som andra beslut om täkttillstånd. Kommittén finner det dock ändamålsenligt, att besluten tas in också i ett centralt register som omfattar en fastig- hets anknytning till tvångssamfälligheter och liknande tillhörigheter eller belastningar över huvud taget. Närmast till hands synes ligga, att beslutet tas in i fastighetsregistret, men skäl kan måhända anföras för att det antecknas också i fastighetsboken eller i ett kommande inskrivningsregister. Ett mera bestämt ställningstagande möter svårigheter, eftersom registreringsreglerna är föremål för översyn och det ännu inte synes ha helt klarlagts, vilka uppgifter inskrivningsregist- ret kommer att få. Kommittén har på grund härav avstått från att föreslå särskilda lag- regler i ämnet. Erforderliga föreskrifter kan meddelas i administrativ ordning.

I det föregående har kommittén erinrat om att ett lagakraftvunnet beslut om täkt- tillstånd normalt anses ej kunna återkallas.

• Sida 73
•  Original

Beslutet torde kunna ändras endast i en för den enskilde gynnsam riktning, dvs. främst i sådana fall när fastighetsägaren eller an- nan innehavare av täkträtten begär tillstånd till ytterligare täkt. Kommitténs förslag (3 5 lagen om täktsamfälligheter) innehåller ett undantag från principen, nämligen för att i samband med förordnande om samfällig- hetsbildning möjliggöra begränsning eller upphävande av tidigare meddelat tillstånd till separat täkt från fastighet som skall ingå i samfälligheten. I förevarande samman- hang bör uppmärksammas, huruvida ytter- ligare undantag från orubblighetsgrundsat- sen bör medges såvitt avser sådant till- ståndsbeslut som innefattar samfällighets- bildning. I annan lagstiftning om tvångssam- fälligheter har delvis motsvarande fråge- ställningar lösts genom regler angående om— prövning av ett tidigare avgörande med an— ledning av att väsentligt ändrade förhållan- den inträtt (se t.ex. 39—43 55 lagen om vissa gemensamhetsanläggningar och 65— 69 55 lagen om enskilda vägar).

En grupp av fall där särskilda regler nu- mera knappast behövs är sådana som utgörs av ändringar i fastighetsindelningen, dvs. i första hand att fastighet som ingår i samfäl- ligheten blir föremål för delning, fastighets- reglering eller annan fastighetsbildningsåt- gärd. Den nya fastighetsbildningslagen inne— håller regler som tillfredsställande löser des- sa problem. Vid avstyckning från eller klyv- ning av fastighet till vilken hör servitut eller annan särskild rättighet kan enligt lagens 10 kap. 4 5 och 11 kap. 5 & bestämmas i vad mån rättigheten skall tilläggas den ena eller den andra fastighetsdelen eller delarna ge— mensamt, varjämte tillhörighetsfrågan regle- ras för det fall att fastighetsbildningsmyn- digheten inte beslutat i frågan. Fastighets- regleringsåtgärd medför däremot i princip inte någon ändring beträffande den särskil- da rättighetens subjekt, och det behövs då ingen föreskrift av fastighetsbildningsmyn- digheten. En annan ordning påkallas bara, när rättigheten är av betydelse för fastighe- ten endast om viss mark hör till den. Rättig- heten följer då marken vid ändringen i fas- tighetsindelningen, såvida ej annat bestäms

vid förrättningen (2 kap. 5 5). Att rättighe- ten vid sammanläggning skall tillhöra den sammanlagda fastigheten synes ha ansetts självklart.

I övrigt torde önskemål om rubbning av en täktsamfällighetsbildning kunna tänkas, när utvecklingen efter det tidigare beslutet anses leda till en ändrad avvägning mellan naturvårds- och exploateringsintressena. Markanvändningen i trakten kan ibland göra det angeläget att ytterligare inskränka exploateringen. Situationen kan också bli den att ökad brytning anses så angelägen att tidigare hävdat intresse av skydd för land- skapsbilden anses böra vika. Å andra sidan bör den föreslagna lagstiftningen möjliggöra en bättre och säkrare planläggning med större hänsynstagande till den framtida ut- vecklingen än som kunnat ske hittills. Vid osäkerhet i sistnämnda hänseende kan till- ståndsbeslutet inskränkas till den tid som kan överblickas. Efter den tillåtna tidens ut— gång kan då en ny, efter de ändrade förhål- landena anpassad samfällighet bildas för fortsatt brytning inom samma fyndighet. Mot omprövningsmöjligheten talar också principiella skäl. Om täkttillstånd som inne- fattar samfällighetsbildning skulle kunna återkallas på grund av ökat hänsynstagande till landskapsbilden, borde detsamma gälla övriga tillståndsbeslut. Att för dessas vid- kommande föreslå ett upphävande av orubbligheten kan emellertid inte komma i fråga i förevarande sammanhang. Vidare får rättssäkerhetsskälen anses starkare i samverkansfallen än med avseende på till- ståndsbeslut av hittillsvarande slag. Detta sammanhänger med att samfällighetsbild- ningen innefattar ett ställningstagande inte bara — som fallet är med de nuvarande tillstånden — till naturvårdens och den en- skilde sökandens intressen utan också till de motstående intressen som representeras av ägare eller innehavare av andra fastigheter inom samfälligheten eller av utomstående fastighet som kan tas i anspråk enligt 4 & lagen om täktsamfälligheter. Eftersom del- ägare kan vara tvångsansluten, är det inte ens säkert, att ett inom samfälligheten väckt förslag rörande ansökan om tillstånd till

• Sida 74
•  Original

ytterligare brytning vinner allmän anslut— ning.>Delägarc kan därför redan av detta skäl ha ett beaktansvärt intresse att det tidi- gare beslutet står fast. Av betydelse är också delägareseller- utomståendes intresse att hans mark inte tas i anspråk i ökad'om— fattning.

Av nu anförda skäl har kommittén av- stått från att — i andra fall än som avses i 3 5 lagen om täktsamfälligheter — föreslå bestämmelser som gör det möjligt att rubba lagakraftvunnet tillståndsbeslut.

& & Paragrafen behandlar täktsamfällighets or- ganisation, förvaltning och upplösning och hänvisar i dessa delar till bestämmelser i lagen om vissa gemensamhetsanläggningar, vilka bestämmelser förklaras skola gälla i tillämpliga delar. Skälen härtill redovisas i den allmänna motiveringen.

Hänvisningen rörande samfällighetens or- ganisation och förvaltning avser bestämmel- serna i 22—34 åå nyssnämnda lag. Dessa behandlar i huvudsak de olika samfällig- hetsorganens uppbyggnad och funktion och anger härigenom den ram som behövs för att täktverksamheten skall kunna bedrivas på ett för de olika intressenterna tillfreds—' ställande sätt. Av särskild betydelse är den flexibilitet som i viss mån tillåter att för- valtningsformerna kan anpasSas till det sär- skilda täktföretagets omfattning och karak- tär i övrigt. Sålunda är det i okomplicerade fall möjligt att driva verksamheten i former som nära ansluter till enkelt bolag. Med tanke på övriga situationer innehåller ifrå- gavarande paragrafer'alla de regler söm an- ses utmärka mera utvecklade associationer med rättskapacitet (juridiska personer). För- valtningen sköts då av en styrelse, vald på delägarstämma, vilken utgör samfällighetens beslutande organ. '

För finansieringen av verksamheten har styrelsen —— vid sidan av möjligheten att ta upp lån —— i princip rätt att periodiskt "ut— taxera bidrag från delägarna. Eftersom fört slaget inte innehåller någon motsvarighet till lagen (1966:701) om förmånsrätt för fordringar enligt lagen om vissa gemensam-

hetsanläggningnr, blir "de regler i uttaxc- ringsparagraferna som anknyter till den sär- skilda förmäh'srättén för 'förfallna' bidrag inte tillämpliga i fråga om täktsamfällighe- ter. Mot en förmånsrätt av detta slag, som ger bidragsfordringarna företräde framför fordringsinteckningar, har i olika samman- hang framförts principiella invändningar som föranlett att anordningen kommit till användning endast när så befunnits ofrån- komligen nödvändigt. Vid täktsamverkan torde behovet av kreditsäkerhet med stöd av tvångsregler vara mindre framträdande. Över huvud taget synes uttaxering inte be- höv'a tillgripas annat än'undantagsvis, sedan täktVerksamheten väl kommit i gång och börjat ge avkastning.

Vid samfällighetens upplösning gäller i princip reglerna i 43 5 lagen om vissa ge- mensamhetsanläggningar. Första stycket, som [anger förutsättningarna för upplös- ning, synes dock knappast få någön tillämp- ning bcträffande täktsamfällighet. Att upp- lösning skall ske när den tillåtna täkten slut- förts synes uppenbart. Bestämmelserna i andra och tredje styckena om betalning" av skuld, skifte av uppkommande överskott och anmälan till länsstyrelsen har flera mot- svarigheter i annan lagstiftning.

Slutligen kan det böra påpekas, att vad enligt lagen gäller om anläggningsbeslut i förevarande sammanhang självfallet skall tillämpas på beslutet om täkttillstånd.

IV Sammanfattning

Kommittén föreslår samfällighetsbildning som ett helt nytt medel för förbättrad land- skapsvård. Syftet är att genomföra en från naturvårdssynpunkt lämplig lokalisering och samordning av den täktverksamhet som gäl- ler sten, grus, sand och lera i fyndigheter omfattande två eller flera fastigheter. De föreslagna reglerna återfinns till större delen i en fristående lag om täktsamfälligheter. Lagen anknyter till naturvårdslagens be— stämmelser om täkttillstånd (18 å) och om ersättning i vissa fall vid vägrat sådant till- stånd (29 å). Dessa bestämmelser har sam- tidigt kompletterats bl. a. genom att i 18 & intagits en hänvisning till den särskilda lagen.

F.n. prövas fråga om tillstånd till tä'kt från en fastighet med utgångspunkt enbart i denna fastighets förhållanden. Om den sökta täkten anses skada landskapsbilden, bör ansökningen därför i princip avslås — mcd därav följande risk för ersättningsskyl- dighet för staten — trots att samma kvan- titet skulle kunna utan motsvarande skada tas ut från en angränsande fastighet. Genom den samverkan mellan fastigheter som sker i en täktsamfällighet enligt förslaget kan planläggningen av den behövliga brytningen i stället ske utan hänsyn till fastighetsgrän- serna. Härigenom ökas väsentligt möjlighe- terna att skydda landskapsbilden, utan att nödvändig exploatering fördenskull hindras. Alla delägare i samfälligheten kommer då i åtnjutande av och fördelar mellan sig efter

lämplig norm det ekonomiska utbytet av den tillåtna brytningen. När det gäller för- delningen av vinsten, blir det likgiltigt på vilken fastighet brytningen sker. Med en lämplig utformning av täktsamfälligheter] kan resultatet för delägarna också bli så- dant att ersättningsskyldighet för staten i regel undviks.

Samfällighetsbildningen grundas enligt. förslaget på sådant täkttillstånd som läns- styrelsen meddelar enligt 18 & naturvårdsla— gen. Vid sidan av de villkor som kan upp- ställas redan f.n. innefattar tillståndet, att täktverksamheten för sökandens fastighet och andra fastigheter omhänderhas av en samfällighet i enlighet med bestämmelserna i den särskilda lagen. Sökanden kan inte genom att begränsa sitt yrkande till täkt från den egna fastigheten hindra, att ett till- stånd förbinds med villkor om samfällig- hetsbildning, om länsstyrelsen finner denna påkallad med hänsyn till landskapsbilden. '

För att en täktsamfällighet enligt den "sär— skilda lagen skall inrättas uppställs inga särskilda förutsättningar utöver dem som gäller för prövning av ansökningar om täkt— tillstånd över huvud taget. Avgörandet blir således på vanligt sätt beroende av en fri avvägning av exploaterings- och naturvårds- intressena. '

Inte heller har kommittén ansett det falla inorn utredningsuppdraget att ompröva er- sättningsprinciperna i 29 & naturvårdslagen. Om det totala resultatet av samfällighets-

• Sida 76
•  Original

bildningen för en fastighet skulle bli sådant uppenbart missförhållande som avses i para- grafen, skall således ersättning utgå. Anord- ningen ger dock som antytts sådana möjlig— heter att planlägga brytningen på ett för landskapsvården tillfredsställande sätt att ersättningsbestämmelserna väsentligen torde komma att fylla funktionen av säkerhets- ventil för den händelse värdeminskning i enstaka fall inte kan undvikas trots genom- tänkt planläggning. Ambitionen bör normalt vara, att täkttillståndet utformas så att land- skapsbilden skyddas intill den gräns där ersättningsskyldighet inträder, dvs. strax in- nan uppenbart missförhållande uppstår mel- lan markens användning i överensstämmelse med tillståndet och dess värde den 1 januari 1965.

Täktsamfällighetens omfattning bestäms som regel genom en kombination av vad som utgör en med hänsyn till landskapsbil- den naturlig planläggningsenhet och kravet på att den avsedda fyndigheten kan med teknisk och ekonomisk fördel tillgodogöras gemensamt. En och samma samfällighet kan då också omfatta flera fristående fyndighe- ter även om dessa var för sig ingår i endast en fastighet.

Samfälligheten är konstruerad som en s.k. tvångssamfällighet av i huvudsak sam- ma karaktär som åtskilliga andra sådana bildningar inom fastighetsrätten. Den rätts- liga indelningen i fastigheter påverkas såle- des inte. Samfälligheten är en sammanslut- ning av självständiga fastigheter enbart för att tillgodose det aktuella täktändamålet. Den består enligt huvudregeln av de fastig- heter i vilka den eller de berörda fyndighe- terna ingår. En fastighet vars ägare anfört särskilda skäl för sin vägran att deltaga skall dock stå utanför, såvida inte fyndighetens ändamålsenliga tillgodogörande avsevärt försvåras därigenom eller täkt enbart av fas- tighetens del i fyndigheten kan antas leda till att landskapsbilden skadas i väsentlig mån. Även annars kan en fastighet undan- tas från samfälligheten, men då bara om det är påkallat från allmän synpunkt.

Ett täkttillstånd anses normalt ej kunna återkallas. Kommittén föreslår ett undantag

från denna regel. Länsstyrelsen kan sålunda i samband med' att den förordnar om sam- fällighetsbildning begränsa eller upphäva ett tidigare meddelat tillstånd till täkt från fas- tighet som skall ingå i samfälligheten. Så- dan täkt kan också förbjudas interimistiskt under vissa villkor. I princip är den tidigare tillståndshavaren berättigad till ersättning av staten för skada till följd av ändringsbe- slutet, och denna ersättningsskyldighet gäl- ler oavsett skadans omfattning. Det bör dock i första hand prövas olika vägar att begränsa skadan. Stundom kan exploatören tänkas vara villig att efter den egna täktens avbrytande biträda samfälligheten med dess exploatering. Förslaget ger också möjlighet för länsstyrelsen att flytta exploatörens rätt till annan del av fyndigheten. Dennas ända- målsenliga tillgodogörande får dock inte försvåras avsevärt genom åtgärden.

Samfälligheten har rätt att för täktens genomförande ta i anspråk mark inom det verksamhetsområde som bestäms vid sam- fällighetens inrättande. Denna tvångsrätt gäller utan hinder av den rätt som kan till- komma annan. Rättigheten bör dock utfor- mas så att någon konflikt med allmänt eller enskilt intresse såvitt möjligt ej uppkommer. För intrång skall samfälligheten utge ersätt- ning enligt närmare angivna regler.

Fördelningen av kostnader och avkast- ning mellan delägare -sker efter särskilda an- delstal som vid inrättandet bestäms efter skälighet. Riktmärket skall främst vara vär- det av vad som skulle kunna utvinnas från varje fastighet genom gemensam täkt, om täkttillstånd enligt naturvårdslagen. ej ford- rades.

Gemenskapen är sakrättsligt knuten till alla delägande fastigheter. Delaktigheten i samfälligheten kan därför inte överlåtas för sig utan följer med vid överlåtelse av fastig- het. Inte heller utgör fyndigheten i fortsätt— ningen beståndsdel av de fastigheter på vil- kas mark den ligger. Fyndigheten är under tiden för samfällighetens bestånd i stället tillbehör till samtliga delägande fastigheter.

Frågan om täktsamfällighets inrättande prövas som nämnts av länsstyrelsen, som också bestämmer den närmare utformning-

• Sida 77
•  Original

en. Ärendets beredande anförtros åt en sär- skild förrättningsman, som skall göra utred- ningen och avge förslag till beslut. Han skall ha sådana kvalifikationer att hans för- slag normalt kan fastställas av länsstyrelsen.

] princip sker också fullföljden i admi- nistrativ väg, dvs. till Kungl. Maj:t. Endast i två hänseenden föreslås en judiciell över- prövning. Det gäller dels bestämmandet av ersättningar från samfälligheten för intrång på rättighet som tvingas vika genom att marken tas i anspråk, dels avgörandet av fastigheternas andelstal. Beträffande båda dessa utpräglat privaträttsliga frågor gäller enligt förslaget, att talan mot länsstyrelsens beslut sker genom ansökan om stämning vid fastighetsdomstol inom ett år efter beslutets meddelande.

Anspråk på ersättning enligt 29 & natur- vårdslagen skall liksom f.n. i tvistiga fall prövas av fastighetsdomstol.

Angående samfällighetens organisation, förvaltning och upplösning gäller enligt för- slaget i tillämpliga delar motsvarande be- stämmelser i lagen om vissa gemensamhets- anläggningar. Samfälligheten har på grund härav uttaxeringsbefogenhet. Någon för- månsrätt för förfallna bidrag före ford— ringsinteckningar föreslås inte.

• Sida 78
•  Original

Statens offentliga utredningar 1972

Kronologisk förteckning

mum-manna

. Ämbetsansvaret il. Ju. . Svensk möbelindustri. I. . Personal lör tyg- och lntendenturtörvaltnlng. Fö. . Såkerhets- oc

försvarspolltlken. Fö. CKR (Centrala körkortsreglstret) K. . Reklam I. Beskattning av reklamen. U. . Reklam ll. Beskrivning och analys. U. . Reklam Ill. Slällningstaganden och lörslag. U.

Utkommer senare.) eklam lV. Reklamens beståmningsfaktorer. U. (Utkommer senare.) . Godsbetordran till sjöss. Ju. . Förenklad löntagarbeskaitning. Fl. . Skadestånd IV. Ju. . Kommersiell service i giesbygder. in. . Revision av vattenla en. Del 2. Ju. . Ny regeringsform - y riksdagsordning. Ju. . Ny regeringsform - Ny riksdagsordning. (Följdtör-

fattningar) Ju.

. Nomineringsförtarande vid riksdagsval - Riksdagen i pressen. Ju. . Norge och den norska exilregeringen under andra

världskriget. Ju. .Uppsöksnde verksamhet för clrkelstudier Inom

vuxenutbildningen. U.

20. Läs- och bokvanor [ fom svenska samhällen. Litte-

21.

BB

Säääfåäögäåfååäää

raturutredningens Iäsvanestudier. U. Svävariartslag. K. Domstolsvåsendet IV. Skiljedomstoi. Ju. HÖ re utbildning — regional rekrytering och sam- häl sekonomlska kalkyler. U. Vågfraktavtalet li. Ju. . Naturgas i Sverige. |.

Förskolan 1. S. Förskolan 2. S.

Konsumentköpiag. Ju.

Konsumentupplysning om försäkringar. H. Bostadsanpassningsbidrag. In. Lag om halso- och miljöfarliga varor. Jo. Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsslyre? c. Förhandlingsrätt för pensionärer. In. Familjestöd. S. Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. Jo. . Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. U. . Samhälle och trossamfund. Bilaga 20. Andra tros-

samfunds ekonomi. U. . Abortfrågan. Remissyttranden. Ju.

. Konkurrens i bostadsbyggandet. ln. . Familj och äktenskap !. Ju. . Vägtralikbeskaltningen. Fi. . Utnyttjande och skydd av havet. I. . Reformerad skatteutjämning. Fi. . Kulturminnesvärd. U. . Landskapsvård genom täktsamverkan. Ju.

• Sida 79
•  Original

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justltledepartementet Ämbetsansvaret Il. [tå

Godsbefordran tIlI sj ss. [10] Skadestånd IV. [12 Revision av vatten agen. Del 2. (14! Grundlagberedningen. 1. Ny reger ngstorm - Ny riks- da sordnlng.J15] 2. Ny regeringsform - Ny riksdags- or ning åF'i] författningar) [16] 3. Nominaringsförfa- rande vi riksdagsval - Riksdagen l pressen. [17] 4. Norge och den norska exilregeringen under andra världskriget. [18] Domslolsväsendet lV. Skiljedomstol. [22] Vågfraktavtalet ||. [24]

Konsumentköpiag. [28] Abortfrägan. Remissyttranden.[39]

Familj och äktenskap. i. [41] Landskapsvard genom täktsamverkan, [46]

Föravarsdepartementet

Personal för tyg- och Intendenturförvaitning. [3] Säkerhets- och försvarspolitiken. [4]

Socialdepartementet

1968 års barnstugeutrednlng. 1. Förskolan 1. [26] 2. För- skolan 2. [27] Familjestöd. [34]

Kommunlkatlonsdepartementet

CKR (Centrala körkortsregistret) [5] Svävarfartslag. [211

Finansdepartementet

Förenklad Iöntagarbeskattning. [11] Vägtrafikbeskattningen. [42] Re ormerad skatteufjämning. [44]

Utblidnlngsdepartementet

Reklamutrednin en. 1. Reklam !. Beskattning av rekla- men. [ej 2. Rek am il. Beskrivning och analys. [7] 3. Reklam lIl. Ställningstaganden och förslag. [8] (Ut- kommmer senare.) 4. Reklam lV. Reklamens bestäm- ningsfaktorer. [9L(Utkommer senare.) Uppsökande ver samhet för clrkeistudier Inom vuxen- utbildningen. [19] Las- och bokvanor i fem svenska samhällen. Littera- turutrsdnlngens läsvanestudler. [20 Högre utbildnin — re Ionai rekrytering och samhälls- ekonomiska kalgyler. ås] 1968 års beredning om stat och kyrka. 1. Samhälle och trossamfund. Slutbetänkande. [36] 2. Samhälle och trossamfund. Bilaga 1—19. [37] 3. Samhälle och tros- samfund. Bilaga 20. Andra trossamfunds ekonomi. [38] Kuiturminnesv rd. [45]

Jordbruksdepartementet

Lag om hälso— och miljöfarliga varor. [31] Skogsbrukets frö- och plantförsörjning. [35]

Handelsdepartementet Konsumentuppiysning om försäkringar. [29]

Inrlkesdepartementet

Kommersiell service i glesbygden [13] Bostadsanpassnln sbidrag. [ ] Förhandlingsråttf r pens närer. [30] Konkurrens i bostadsbyggandet. [40]

Civlldepartementet Kommunalt samlingsstyre eller majoritetsstyre? [32]

lndustridepartementet Svensk möbelindustri. F] Naturgas i Sverige. [25 Utnyttjande och skydd av havet. [431

Anm. Siffrorna Inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

• Sida 80
•  Original

• Sida 81
•  Original

• Sida 82
•  Original