Prop. 1966:13

('med förslag till lag an\xad gående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1066

1

Nr 13

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­

gående ändrad Igdelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; given Stockholms slott den 30 december 1965.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

GUSTAF ADOLF

Gunnar Lange

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ringa, begär eller mottager högre pris än som angives i förordnandet eller särskilt av näringsfrihetsrådet meddelat tillstånd, straffes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dags­ böter.

Har någon------------------------ ----------Husbonde ansvarar — ------------------

(Föreslagen lydelse)

ringa, begär eller mottager högre pris än som angives i förordnandet eller särskilt av näringsfrihetsrådet meddelat tillstånd, straffes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dags­ böter. — av vederlaget. ----------- och vilja.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1966.

fl Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 13

Kmujl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966

5

(1 §). I lagen stadgas förbud —- med dispensmöjlighet — mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen fasta bruttopriser och anbudskarteller (2—4 §§). I fråga om alla andra konkurrensbegränsningstyper finns möj­ lighet att inskrida genom förhandling i de fall, då konkurrensbegränsning­ en anses på visst sätt medföra skadlig verkan (5 §).

Förbudsbestämmelserna mot bruttopriser och anbudskarteller riktar sig mot speciella former av bunden prissättning. Med föreskrivande av fasta bruttopriser förstås, att en företagare betingar sig av företagare inom sena­ re försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet inom landet visst pris icke må underskridas, eller till ledning för prissättningen inom senare för­ säljningsled eljest anger visst pris, såvida det därvid ej kommer till uttryck att priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse att samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum in­ nan någon av dem avger anbud på försäljning av förnödenhet eller utföran­ de av tjänst (3 §). Förbuden är straffsanktionerade men åtal förutsätter an­ mälan eller medgivande av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor (29 § första stycket och 31 §). Näringsfrihetsrådet äger meddela dispens från för­ buden; förutsättning härför är, att konkurrensbegränsningen kan antas främja kostnadsbesparingar, vilka till väsentlig del kommer konsumenterna till godo, eller i övrigt bidra till en från allmän synpunkt ändamålsenlig ordning eller att eljest särskilda skäl föreligger (4 § första stycket).

Om konkurrensbegränsning i andra fall finnes medföra skadlig verkan skall näringsfrihetsrådet genom förhandling söka undanröja denna verkan (1 §). Med skadlig verkan förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbildningen, hämmar verk­ ningsförmågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans nä- ringsutövning (5 §). Begreppet konkurrensbegränsning är ej definierat i lagen, men enligt uttalanden i förarbetena skall därmed i vidsträckt me­ ning förstås varje omständighet som medför att konkurrensen inte är full­ komligt fri och ohämmad (SOU 1955: 45 s. 122).

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter, som utses av Kungl. Maj :t. Ordföranden och en ledamot, som förordnas till vice ordfö­ rande, skall vara lagkunniga och erfarna i domarvärv. Tre av ledamöterna skall vara sådana som särskilt kan anses företräda företagarintressen och tre skall vara representanter för allmänna konsument- och löntagarintressen (7—9 §§).

Framställning om förhandling inför rådet görs av den av Kungl. Maj :t förordnade ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor. Därest ombudsmannen i visst fall beslutar att inte göra sådan framställning, kan framställning gö­ ras av företagare, som omedelbart beröres av den ifrågavarande konkur­ rensbegränsningen, eller av sammanslutning av konsumenter eller löntagare (14 och 16 §§).

Har förhandling påkallats, hålles efter erforderlig förberedelse samman-

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1 !)(>(>

7

verkan av konkurrensbegränsning inte löses redan vid ombudsmannens handläggning, anhängiggör han ärendena hos näringsfrihetsrådet.

[ promemorian upplyses att den i ombudsmannaämbetets och näringsfri- hetsrådets verksamhet vanligast förekommande typen av konkurrensbe­ gränsning hittills har varit leveransvägran. Enligt ombudsmannaämbetets statistik (se PM av arbetsgruppen för prisövervakningsfrågor, Stencil H 1965:2, bil. nr 7) utgjorde antalet ärenden av detta slag492 under åren 1957— 1964. Under de två senaste åren har antalet varit omkring 50 per år. Den övervägande delen av de fall i vilken skadlig verkan ifrågasatts har lösts under handläggningen vid ombudsmannaämbetet. Antalet leveransvägrans- ärenden som anhängiggjorts vid näringsfrihetsrådet under perioden 1957— 1964 uppgår till 22. Av dessa har i 11 fall ärendet avskrivits under den för­ beredande handläggningen sedan den skadliga verkan undanröjts, i fem fall talan ogillats och i sex fall förhandling upptagits enligt konkurrensbe­ gränsningslagen. Det är i det senaste av dessa sex förhandlingsfall som rå­ det gjort anmälan till Kungl. Maj:t.

I promemorian redovisas ett i anledning av näringsfrihetsrådets anmälan från rådets ordförande infordrat yttrande rörande erfarenheterna av kon­ kurrensbegränsningslagens tillämpning. I yttrandet uttalar rådets ordföran­ de, att konkurrensbegränsningslagen i fråga om säljares val av kunder ut­ går från att det i princip bör anses stå en säljare fritt att själv välja sina försäljningsmetoder och därmed i viss omfattning även sin kundkrets efter vad han bedömer som förmånligast ur sin speciella synpunkt. Selektiv för­ säljning kan inte i och för sig bedömas som skadlig, utan den måste liksom andra former av konkurrensbegränsningar bedömas efter sina verkningar i det särskilda fallet. De fall av leveransvägran, i vilka näringsfrihetsrådet funnit skadlig verkan föreligga, har i allmänhet riktat sig mot s. k. lågpris­ kanaler, dvs. företag som driver en aktiv priskonkurrens och vars verk­ samhet i stor utsträckning bygger på låga kostnader genom självbetjänings- systein och andra åtgärder. Från allmänna synpunkter är det nämligen ett viktigt intresse att tillkomsten och utvecklingen av nya företagstyper, som ger konsumenterna ökade möjligheter att välja mellan olika kombinationer av pris och service, inte oberättigat hindras eller hämmas. En diskrimine­ ring av företag som söker tillämpa nya metoder eller som visar vilja till kon­ kurrens, särskilt i fråga om priset skulle, såsom näringsfrihetsrådet i skil­ da ärenden framhållit, på ett olyckligt sätt bidraga till att konservera bestå­ ende former och metoder inom näringslivet och därigenom försvåra struk­ turrationalisering.

I yttrandet anförs att rådet i de fall där förhandling förts tidigare i stort sett kunnat uppnå godtagbara lösningar, men att i vissa fall avsevärda svå­ righeter att lösa problemen förelegat. Det understryks vidare, att fall av le­ veransvägran och liknande ofta utgör tecken på skärpt eller tilltagande kon­ kurrens med därav följande komplikationer och en i och för sig ganska 11a-

t2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. .Yr 11

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

turlig konsekvens av bruttoprisförbudet. Ett skäl för leveransvägran har va­ rit leverantörernas rädsla att mista vissa andra kunder, om de levererar va­ ror till lågpriskanaler. Farhågorna har ibland underblåsts av mer eller mindre öppna reaktioner från kunder som konkurrerar med lågprisaffärer. Rådet har dock inte kännedom om något enda fall där skada åsamkats leve­ rantören till följd av minskade inköp från andra företag sedan leveranser till lågprisföretag efter förhandling kommit igång.

Att den gällande konkurrenslagstiftningen hittills kunnat med framgång tillämpas och måhända i viss mån bidragit att skapa en konkurrensinställd atmosfär inom näringslivet, har enligt rådets ordförande ej minst berott på näringslivets egen medverkan. Härvid har säkerligen förhandlingslinjen spelat en viktig roll för att förhindra en motsatsställning mellan myndighe­ terna och näringslivet. I själva verket har näringslivet — ej minst genom sin konkurrensnämnd — aktivt och positivt medverkat till att lösa uppkom­ na fall och därigenom utövat en betydelsefull didaktisk verksamhet. Där­ jämte har näringslivets representanter i näringsfrihetsrådet direkt medver­ kat i rådets rättsbildande verksamhet.

I promemorian redovisas vidare vissa i samband med det utredningsar­ bete som våren 1965 verkställts inom handelsdepartementet av arbetsgrup­ pen för prisövervakningsfrågor av ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor framlagda synpunkter på leveransvägran (Stencil H 1965: 2, bil. nr 5). Om­ budsmannen pekar på att fall av leveransvägran, särskilt till lågpriskanaler, har varit ständigt återkommande hos ombudsmannaämbete^ Vid skilda tid­ punkter har olika branscher stått i förgrunden. Under de första verksam­ hetsåren rörde dessa ärenden till stor del livsmedel och andra dagligvaror och. var merendels tämligen okomplicerade. Sedermera har antalet sådana fall minskat och i stället har tillkommit ärenden rörande kapitalvaror av skilda slag. Tillfredsställande lösningar av anmälningsärenden, t. ex. av ty­ pen leveransvägran till lågpriskanaler, har i många fall medfört en skärp­ ning av konkurrensen inom branschen eller lokalt. Det har också visat sig att, sedan några fall av leveransvägran eller annan diskriminering inom ett varuområde lösts efter ingripande av ämbetet, området i fråga »sanerats». I stället har fall från nya områden påkallat ämbetets uppmärksamhet.

I promemorian föreslås, att näringsfrihetsrådet erhåller möjlighet att vid vite förelägga företagare att fullgöra leverans på vanliga villkor, om för­ handling härom misslyckats. Som motivering härför anförs följande.

Leveransvägransfallen har i stor omfattning kommit att ta ombudsman- naämbetets och näringsfrihetsrådets resurser i anspråk. Från allmän syn­ punkt ter det sig betydelsefullt att denna typ av konkurrensbegränsning skall kunna undanröjas genom åtgärder från samhällets sida, då den kon­ stateras innefatta skadlig verkan. Genom leveransvägran kan nämligen möj­ ligheterna till priskonkurrens försvåras. Det skulle allvarligt hämma en för

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 ur 1 ätiti

0

konsumenterna gynnsam prisutveckling, om lågprisföretag hindrades från att erhålla erforderliga leveranser. Av redovisade erfarenheter kan utläsas att en negativ inställning till sådana företags konkurrensformer ofta är den faktor som utlöser en leveransvägran.

Problemet kring leveransvägran synes hittills ha kunnat lösas på ett i stort sett tillfredsställande sätt enligt de principer på vilka nuvarande lag­ stiftning bygger. En bidragande orsak härtill torde otvivelaktigt ha varit näringslivets beredvillighet att medverka till att sprida förståelse för lag­ stiftningens syften och till att lösa uppkommande fall såväl genom egna ansvariga organ som genom direkt representation i de på detta område verksamma myndigheterna. Lagens förhandlingssystem har även i övrigt hittills visat sig fungera.

I det utredningsförslag (SOU 1951:27) som ligger till grund för kon­ kurrensbegränsningslagen med dess förhandlingslinje framfördes såsom ett skäl mot att stanna vid en ren förhandlingslagstiftning att det med en sådan kunde inträffa, att vederbörande företagare utan vidare avböjde att avskaffa eller ändra en konkurrensbegränsning trots att denna efter veder­ börlig prövning befunnits skadlig. Statsmakterna uttalade emellertid att om förhandlingsorganet förmådde vinna önskvärt förtroende skulle trycket av dess auktoritet samt offentligheten kring organets beslut komma att med­ föra att man kunde påräkna att dess rekommendationer efterföljdes. Det underströks dock, att om rättelse med till buds stående medel inte kunde vinnas, hade man uppenbarligen en fastare grundval för lagstiftningens komplettering med tvingande bestämmelser (prop. 1953: 103 s. 98, L2U 32 s. 36).

Förhandlingsförfarandet inför näringsfrihetsrådet bär nu för första gång­ en avslutats i ett ärende utan att den skadliga verkan kunnat undanröjas. Med hänsyn till att förhandlingssystemet i stort sett visat sig leda till god­ tagbara resultat, kan ifrågasättas huruvida det nu inträffade bör föranleda lagändring. Såsom rådet anfört i sin anmälan av saken till Kungl. Maj :t kan emellertid inte bortses från risken att utgången i ärendet kan ge upphov till ökade svårigheter i leveranshänseende i olika branscher. Såsom de­ partementschefen anförde vid lagstiftningens tillkomst, måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas lämna utan åtgärd en konkur­ rensbegränsning, som näringsfrihetsrådet vid tillämpning av i lagen angivna värderingsnormer funnit skadlig. I det uppkomna läget talar därför starka skäl för lagstiftningsåtgärder som förhindrar möjligheten av ett uppre­ pande. Med hänsyn till de i övrigt goda erfarenheterna av förhandlings­ systemet torde emellertid dessa åtgärder böra ges en utformning som be­ varar det nuvarande systemets fördelar. Ingripandet bör därför avgränsas till fall av leveransvägran och liknande diskriminering av återförsäljare. Att tillskapa tvångsmedel för sådana fall synes särskilt motiverat även med hänsyn till det stora antal ärenden av denna typ och vikten av att

dessa löses så att inite detaljhandelsföretag hämmas i sin strävan att pris- konkurrera till konsumenternas fromma. Dessa fall har också sakligt sam­ band med det alltsedan lagens tillkomst genom särskild bestämmelse för­ bjudna bruttoprissystemet. Slutligen framhålles att det ej heller synes er­ bjuda svårigheter att särskilja leveransvägransfallen från andra former av konkurrensbegränsning.

Angående den föreslagna vitebestämmelsens utformning och tillämpning uttalas i promemorian följande.

Vitesbestämmelsen bör anknyta till det nuvarande regelsystemet. Före­ läggande bör kunna meddelas först sedan näringsfrihetsrådet vid prövning enligt lagens 19 § funnit konkurrensbegränsningen medföra skadlig verkan enligt 5 § och den skadliga verkan inte kunnat undanröjas genom förhand­ ling.

En med leveransvägran jämställbar situation kan föreligga i det fall att företagare visserligen erbjuder leverans men endast på villkor som klart missgynnar kontrahenten i förhållande till andra köpare. Även vägran att tillhandahålla förnödenhet på försäljningsvillkor som motsvarar de av le­ verantören vanligen tillämpade bör därför inbegripas under vitesbestäm­ melsen.

Föreläggande bör kunna meddelas endast när vägran riktas mot företa­ gare i senare försäljningsled. Begreppet försäljningsled bör ges samma in­ nebörd som motsvarande begrepp i stadgandet i 2 § med förbud mot brut­ topris (prop. 1953: 103 s. 280, L2U 32 s. 40).

Innehållet i föreläggandet torde få bestämmas på grundval av vad som framkommit vid förhandlingen med parterna. Beträffande föreläggandets utformning lär någon generell regel inte kunna uppställas utan åläggan­ det torde få närmare bestämmas efter omständigheterna i det enskilda fal­ let. Såsom regel bör åläggandet ta sikte på närmare angivna leveranser eller på annat sätt, t. ex. genom begränsning till viss tidsperiod, avse be­ stämda prestationer. Vid ett närmare angivande av villkoren torde en jäm­ förelse med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren få ut­ göra utgångspunkt med möjlighet till sådana modifikationer som kan be­ tingas av omständigheterna i det särskilda fallet. Fall är dock tänkbara när föreläggandet kan ges en mera allmän innebörd. Med hänsyn till önsk­ värdheten av att de berörda kontrahenterna snarast möjligt tar upp nor­ mala affärsförbindelser med varandra bör dock här liksom i övriga fall fö­ reläggandet gälla endast under en begränsad tid.

Det synes ej lämpligt att ange någon begränsning i fråga om vitesbelop­ pets storlek. Med tanke på vikten av att föreläggande snabbt efterkommes och de betydande ekonomiska intressen som kan vara berörda torde vites­ beloppet i vissa lägen behöva sättas mycket högt. Om vitesföreläggandet ändå inte skulle efterkommas torde rådet äga möjlighet att utsätta nytt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 ur 1966

11

vite utan att avvakta det första vitets utdömande (NJA 1951 s. 116). Lik­ som i fråga om andra beslut av näringsfrihetsrådet bör gälla, att beslut om vitesföreläggande ej får överklagas (24 §). Redan nu fattar rådet beslut, som kan ha mycket ingripande verkningar, exempelvis i anledning av an­ sökan om tillstånd att tillämpa bruttoprissättning.

I promemorian påpekas att frågan om utdömande av förelagt vite prö­ vas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Någon särskild be­ stämmelse härom erfordras inte utan detta följer av allmänna regler om inte annat är stadgat. I praktiken kommer med en sådan ordning talan om utdömande av vite att föras först efter framställning från näringsfri­ hetsrådet och det ankommer följaktligen på denna myndighet att pröva frågan om vitet skall uttas eller inte.

Det föreslås att vitesbestämmelsen placeras som ett första stycke i 21 § och att vissa härav betingade redaktionella jämkningar görs i nuvarande 21 och 29 §§.

Det lagförslag som tagits upp i promemorian torde få fogas vid statsråds­ protokollet i detta ärende som

bilaga 2.

Remissyttranden

Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga

statliga organ,

KF, ICA, SACO

och

Sveriges husmodersföreningars riksförbund. Svensk

industriförening, Sveriges lantbruksförbund, LO, TCO

och

handelskamma­

ren för Örebro och Västmanlands län

vill ej motsätta sig förslagets genom­

förande.

Sveriges grossistförbund, SHIO

samt

nio handelskamrar

avstyrker för­

slaget. Vidare ställer sig

Sveriges köpmannaförbund

och

Sveriges industri­

förbund

tveksamma till behovet av en lagändring. Enligt industriförbun­

dets mening vore det naturliga att man avvaktade utvecklingen i fråga om leveranssvårigheter ytterligare innan frågan om en lagändring aktua­ liseras.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare

samt

Väster-

norrlands och Jämtlands läns handelskammare

förordar att förslaget bord­

läggs i avvaktan på hur situationen kommer att utveckla sig under något år.

Betydelsen av den föreslagna lagändringen har betygats av åtskil­ liga remissinstanser, som framhållit vikten av samhälleliga åtgärder mot konkurrensbegränsningar och av lågpriskanalernas stora värde för pris­ konkurrensen.

TCO

uttalar att den konkurrensbefrämjande lagstiftningen

måste kunna revideras med hänsyn till de erfarenheter som erhållits rö­ rande dess effektivitet. TCO finner det sålunda uppenbart nödvändigt att den hittillsvarande förhandlingslinjen med hänsyn till nu vunna erfaren­ heter kompletteras med möjlighet till ytterligare åtgärder. Med hänsyn till den utomordentliga betydelse som måste tillmätas lagstiftningen mot kon- kurrensbegränsningsföreteelser, får någon som helst tveksamhet icke före­

stäm in el ser. Även andra remissorgan har erinrat om det av ombudsman­ nen berörda tidigare förhandlingsmisslyckandet.

Överståthållarämbetet

un­

derstryker likaledes att föreskrift om vitesföreläggande kan komma att i vissa fall utgöra ett stöd för leverantörer, som utsätts för påtryckningar från sin kundkrets.

Även

kommerskollegium

har uppmärksammat, att näringsfrihetsrådets

ordförande i sitt yttrande omtalat att svårigheter tidigare yppats när det gällt för rådet att komma till rätta med fall av leveransvägran, som av rådet bedömts medföra skadlig verkan från samhällelig synpunkt. Mot den­ na bakgrund finner kollegium det kunna befaras att rådets misslyckande i nyssnämnda ärende kommer att påtagligt öka svårigheterna för rådet. Kollegium menar därför, att detta ärende ej kan ses som en enstaka före­ teelse utan får betraktas i ett större sammanhang.

Mot promemorians uttalande att rådet inte hade kännedom om något enda fall där skada åsamkats en leverantör till följd av mins­ kade inköp från andra företag, sedan leveranser till lågprisföretag efter förhandling kommit i gång har

Sveriges industriförbund

invänt att det ej

sällan förekommer att leveranser till lågpriskanaler medför att andra kun­ der slutar att köpa. Minskningen i försäljningen till dessa kunder kan vis­ serligen ibland till en del kompenseras av försäljningen till lågpriskanalen. Det är likväl förbundets bestämda intryck att skadeverkningar — i form av försäljningsminskning, utebliven försäljningsökning eller ett starkt be­ roende av enstaka storköpare — i åtskilliga fall är en påtaglig realitet även om det av naturliga skäl ofta är vanskligt att leda sambandet i bevis.

Från

näringsfrihetsrådets

sida påpekas att en ökning av antalet leve-

ransvägransärenden —- som kan bli följden av att sådana fall som funnits ha skadlig verkan, förblir olösta — skulle kunna leda till att utred­ ningsresurserna hos konkurrensmyndigheterna alltför mycket binds vid ärenden av detta slag och inte, som avsett varit, får en bredare arbets- inriktning. Samma synpunkt framhålls av

riktprisutredningen

som yttrar,

att vetskapen om att rådet äger befogenhet att i sista hand förelägga leve­ rans vid vite bör medverka till att ifrågavarande ärenden kan lösas snab­ bare än vad som hittills ofta varit fallet.

De till lagförslaget negativa eller tveksamma remissorga­ nens inställning har särskilt utvecklats av

Sveriges grossistförbund.

Förbundet finner det förklarligt att de pågående betydande strukturföränd­ ringarna inom näringslivet givit upphov till tvister, som anmälts till och behandlats av näringsfrihetsombudsmannen och näringsfrihetsrådet. Det­ ta är så mycket mer naturligt som lagen genom sin konstruktion inte givit företagen klart preciserade handlingsregler utan syftat till att genom för­ handlingar i det konkreta fallet avgöra ärendena mot bakgrunden av de i lagen uppställda allmänna kriterierna. Det är ett uttryck för näringslivets positiva inställning till syftet med den nuvarande lagstiftningen att tidigare

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

rensnämnd avveckla eller modifiera såsom skadliga bedömda konkurrens­ begränsningar utan att näringsfrihetsombudsmannen behövt föra talan inför näringsfrihetsrådet.

Enligt

kommerskollegium

behöver ej befaras att vitesbefogenheten skulle

allvarligt äventyra samförståndslösningar av den art som hittills vanligen kunnat uppnås. Kollegium är övertygat om att den förordade tvångsåt­ gärden inte kommer att behöva tillgripas annat än i undantagsfall, dvs. när en fortsatt leveransvägran närmast bottnar i tredska. Kollegium förut­ sätter då, att näringslivet alltjämt kommer att aktivt medverka till fria kon­ kurrensförhållanden. Vidare har kollegium beaktat att rådets sammansätt­ ning borgar för att vitesföreläggande ej meddelas, med mindre det verkligen är påkallat för undanröjande av en leveransvägran som är skadlig.

Förslagets praktiska innebörd sett mot bakgrunden av självsanerings- verksamheten avhandlas av

Sveriges köpmannaförbund

och

Sveriges lant-

bruksförbund.

Från detaljhandelns synpunkt synes det framförda förslaget

enligt

Köpmannaförbundet

inte medföra några mer vittgående konsekven­

ser. Redan nu förutsätts att näringsfrihetsrådets rekommendationer skall följas även i leveransvägransfallen. I ett nyligen gjort uttalande av Närings­ livets konkurrensnämnd, till vilken förbundet är anslutet, betonas också, att leverantörer bör ställa sig rådets beslut till efterrättelse. I praktiken har detta skett med det undantag som nu varit aktuellt. Om därför leverantörer­ na som saken närmast gäller och som med detta undantag efterkommit nä­ ringsfrihetsrådets rekommendationer genom en lagändring skulle riskera ett vite, torde detta inte medföra någon väsentlig ändring av den ordning som faktiskt tillämpas.

Lantbruks förbundet

anser att det för den ansvars-

kännande delen av näringslivet torde sakna praktisk betydelse, om en vi­ tesmöjlighet införs, förutsatt att denna vitesmöjlighet inte utnyttjas på så­ dant sätt i förekommande förhandlingar, att konkurrensbegränsningslagen tår en restriktivare tillämpning genom att förhandlingsutrymmet beskärs.

Vikten av att vitesföreläggande inte meddelas förrän samtliga förhand­ lingsmöjligheter uttömts understryks bl. a av

Svensk industri­

förening.

Flera remissorgan betonar också, att förslaget inte synes avse att

ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för förhandling.

Kommerskollegium

finner det sålunda angeläget att understry­

ka, att ett bifall till förevarande förslag inte innebär att företagarnas ställ­ ning i sak skulle bli en annan än enligt gällande regler. Näringsfrihetsrå­ dets bedömning av frågan, huruvida i ett visst fall eu från allmän synpunkt skadlig leveransvägran föreligger eller ej, påverkas självfallet inte av om rådet efter ett misslyckat förhandlingsförfarande har möjlighet att genom­ driva sin vilja medelst ett vitesföreläggande eller inte.

Näringsfrihetsrådet

har gjort en principdeklaration om hur

rådet avser att tillämpa en eventuell vitesbestämmelse. Om den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

17

ändringen i konkurrensbegränsningslagen genomförs, kommer rådet allt­ jämt att bestämt eftersträva att lösa förekommande fall förhandlingsvä­ gen. Rådet kommer självfallet även att söka bevara det värdefulla samar­ betet på detta område med näringslivet och dess konkurrensnämnd. Med befogenheten för rådet att meddela vitesföreläggande åsyftas endast att öpp­ na möjlighet för rådet att tvångsingripa i sådana undantagsfall, där på grund av speciella förhållanden rådets och näringslivets gemensamma an­ strängningar att lösa fallet inte lett till resultat.

Näringsfrihetsombudsman­

nen

understryker också att det är att förmoda att tvångsingripande med stöd av vitesbestämmelsen ej skall behöva ske annat än i rena undantagsfall.

Näringsfrihetsrådet, näringsfrihetsombudsmannen, RF

och

SACO

finner

det angeläget att den föreslagna kompletteringen av lagstiftningen vidtas utan tidsutdräkt.

Beträffande utformningen av den föreslagna lagskärpningen för­ anleder den i promemorian valda vägen att ge sanktionen form av en möj­ lighet för näringsfrihetsrådet att förelägga vite i och för sig inte erinringar från remissinstansernas sida. Ej heller riktas någon gensaga mot att frågan om vites utdömande skall handläggas av allmän domstol. Endast

tre han-

delskamrar

riktar invändning mot att rådets beslut i fråga om vite ej skall

kunna överklagas. Ett stort antal remissorgan, däribland

Svea hovrätt

och

statens pris- och kartellnämnd,

lämnar promemorieförslaget till ändring av

lagen utan erinran.

Av de remissinstanser som gör påpekanden rörande lagtextens utform­ ning och vitesbestämmelsens tillämpning hävdas i några fall, att stadgandet skulle leda till svårigheter i tillämpningen. Sålunda uttalar

Sveriges gros­

sistförbund

att den föreslagna bestämmelsen om att företagare skall åläg­

gas att sälja »på villkor som motsvarar vad han erbjuder andra företagare» i senare försäljningsled måste föranleda uppenbara tolkningssvårigheter. Synpunkter av i huvudsak samma innebörd framförs av

Sveriges industri­

förbund,

som bl. a. framhåller, att vid bedömningen av huruvida diskrimi­

nering förekommer eller ej hänsyn uppenbarligen måste tas till vilka presta­ tioner den aktuelle köparen gör i jämförelse med andra kunder. Även

RF

berör denna fråga och anför, att lagtextens formulering vid den praktiska tillämpningen måste tolkas så, att hänsyn i varje särskilt fall tas till sam­ bandet mellan pris och prestation enligt numera allmänt accepterade före­ tagsekonomiska principer. Om försäljningsvillkoren motsvarar dem som ve­ derbörande företagare tillämpar i jämförliga och likartade fall får sålunda bedömas under hänsynstagande till bl. a. sådana omständigheter som leve­ ransernas storlek vid varje leveranstillfälle, leveransernas årsvolym, betal- ningskonditioner osv. Förbundet utgår från att näringsfrihetsrådet i de sannolikt mycket fåtaliga fall, då vitesföreläggande kan behöva tillgripas, skall vid utformningen av leveransåläggandet vederbörligen beakta här an­ tydda företagsekonomiska sammanhang mellan prestation och pris.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 är 1966

I fråga om innehållet i ett vitesföreläggande ansluter sig

näringsfri-

hetsrådet

till vad härom uttalas i promemorian. Rådet avser att, om försla­

get upphöjs till lag, bedöma frågan om försäljningsvillkor är att betrakta som diskriminerande och således ej godtagbara med utgångspunkt från en jämförelse med de av leverantören i likartade fall tillämpade villkoren. Det i lagtexten an\ända uttrycket att villkoren skall »motsvara» vad som erbjuds andra företagare bör därför förstås så, att villkoren skall vara avpassade till de i andra fall erbjudna villkoren. Exempel på faktorer som kan inverka på villkoren är prestationer såsom leveranssätt, betalningssätt, orderstorlek, le­ veransvolym etc.

Även

riktprisutredningen

ansluter sig i stort till de i promemorian anför­

da synpunkterna. Utredningen vill dock särskilt framhålla vikten av att vi­ tesbestämmelsen även inbegriper vägran att tillhandahålla förnödenhet på samma villkor som gäller för leverantörens övriga jämförbara kunder, enär erfarenheten visar att lågprisföretags verksamhet ibland försvåras genom mera indirekta åtgärder än leveransvägran, såsom leveransförseningar, le­ verans av sekunda varor, omotiverat hårda betalningsvillkor och diskrimi­ nering i prishänseende. Å andra sidan anför

Skånes handelskammare,

att

kammaren finner det ligga i sakens natur, att vitesföreläggande endast skall kunna avse skyldighet att leverera mot kontant betalning.

Sveriges köpman­

naförbund

betonar, att det skydd mot prisdiskriminering, som förslaget av­

ser att ge rimligen inte kan begränsas endast till de s. k. lågprisföretag som särskilt beröres utan måste, för att få större betydelse, äga tillämpning även i fråga om andra återförsäljare.

Svensk industriförening

och

Sveriges lantbruksförbund

påpekar att ett

vitesföreläggande måste vara entydigt utformat för att kunna effektueras. I detta hänseende framhåller

Sveriges industriförbund

att om den presta­

tion, som vitet avser att framtvinga, ej är klart preciserad utan föreläggan­ det givits en mera allmän innebörd —- och promemorian utgår ifrån att så i vissa fall skall kunna ske — torde domstolen bli tvingad att även göra en mer eller mindre ingående materiell prövning. Industriförbundet påtalar vidare den komplikation som sammanhänger med att marknadsläget ständigt undergår förändringar. Att sådana förändringar kan försvåra be­ dömningen av huruvida erbjudna villkor innefattar diskriminering eller ej är uppenbart. Situationer kan också tänkas, då läget i så hög grad ändrats att ett utdömande av vite skulle te sig uppenbart obilligt. Detta kan t. ex. vara fallet om under mellantiden den tilltänkte köparen kommit på obestånd eller förlorat intresset för den aktuella varan eller om leverantören till följd av omständigheter utanför hans kontroll — fabriken har exempelvis brun­ nit ner — ej kan fullgöra leveranser inom den i föreläggandet stipulerade tiden. Att det kan inträffa nya omständigheter som gör vites utdömande obilligt framhålls även av

Sveriges köpmannaförbund.

Tolkningen av det i promemorian föreslagna uttrycket företagare i sena­

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

19

re försäljningsled har föranlett kommentarer i några remissytt­ randen.

Näringsfrihetsrådet

anför.

I departementspromemorian förordas, att vitesföreläggande bör ifråga- komma endast när leveransvägran riktas mot företagare i senare försälj­ ningsled, varvid förutsättes att begreppet försäljningsled skall ha samma innebörd som motsvarande begrepp i bruttoprisstadgandet i 2 §. Rådet har i olika sammanhang haft anledning överväga innebörden av detta begrepp. Härvid har rådet funnit nödvändigt att beakta den utveckling som skett inom varudistributionen. Utvecklingen har under senare år i ökad utsträck­ ning gått emot en mindre strikt uppdelning mellan fabrikanter, (importö­ rer) grossister och detaljister, som utför skilda funktioner. En situation, som också bör uppmärksammas vid tolkningen av begreppet senare försäljnings­ led är att eu företagare, exempelvis en grossist, stundom köper vissa förnö­ denheter från en annan grossist för vidareförsäljning. Ett fall av ungefär så­ dan beskaffenhet bedömdes av rådet i ett ärende angående dispens från bruttoprisförbudet såsom eu försäljning till företagare i senare försäljnings­ led (Näringsfrihetsrådets beslut 1954^63, nr 19/1954—55). Mot bakgrun­ den av vad nu sagts torde med försäljning till senare försäljningsled böra förstås försäljning till varje självständig företagare, som avser att sälja för­ nödenheten vidare.

Vidare ifrågasätter rådet om inte lagtextens uttryck, att jämförelse skall avse företagare »i nämnda led», dvs. det senare försäljningsledet, kan mot bakgrunden av vad nyss anförts om tolkningen av detta begrepp föranleda missförstånd. Då det ju ofta ej är möjligt att urskilja vissa klart avgränsade distributionsled, synes orden »i nämnda led» vara obehövliga och kunna utgå ur lagtexten.

Rådets nu refererade uppfattning delas i huvudsak av

näringsfrihetsom­

budsmannen

och

KF.

Synpunkter i liknande riktning förs fram även av

LO,

som dock menar, att stadgandet bör vara tillämpligt även på leveransväg­ ran till företagare som köper för verksamheten väsentliga förnödenheter, som ej är avsedda att vidareför säl jas.

Frågan om vitesföreläggandets begränsning till viss tidsperiod be­ rörs i några yttranden. I likhet med vad som anges i promemorian finner

näringsfrihetsrådet

det lämpligt att meddelade vitesförelägganden begrän­

sas till att gälla endast under viss angiven tid. I allmänhet torde denna tid ej böra vara alltför kort; i normala fall bör den lämpligen bestämmas till ett ä två år.

Lantbruksförbundet

finner tidsbegränsningen så viktig att den bör

komma till uttryck i lagtexten.

Angående allmän domstols medverkan kommer

Sveriges industri­

förbund

till slutsatsen att det för en rimlig och enhetlig rättstillämpning är

av stor vikt, att domstol i alla mål rörande vites utdömande inhämtar ytt­ rande från näringsfrihetsrådet. En annan konklusion blir att domstol även om förutsättningar formellt sett skulle föreligga för att utdöma vite, i sär­ skilda fall skall kunna jämka detta till noll. Det bör kunna ske om sådana ändrade förhållanden inträtt att det måste antas, att näringsfrihetsrådet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 dr 1966

om rådet kunnat förutse dessa då vitesföreläggandet gavs, ej skulle ha ut­ färdat föreläggandet.

Näringsfrihetsrådets bedömning av vitesfrågan bör enligt

KF

särskilt upp­

märksammas redan av åklagaren. Förbundet anser, att det är alldeles rik- tigt att den ordningen skall gälla att åklagare inte bör utan samförstånd med näringsfrihetsrådet inför domstol påkalla utdömande av förelagt vite. Rådet, som ju fattar och utformar beslut om leveransplikt och därmed kombinerat vitesföreläggande, är enligt förbundets mening bäst ägnat att avgöra om beslutet skall anses på föreskrivet sätt fullgjort eller ej och i sistnämnda fall om vitesåtal skall väckas eller inte. Rådets bedömning av dessa frågor bör sedan följas av åklagarna. Förbundet finner det vidare naturligt, att i ärenden av detta alldeles speciella slag vitesbeslutet i regel kommer att rikta sig mot den juridiska personen såsom sådan. Då detta torde bli för­ hållandet och då det här i de flesta fall torde gälla tredskande i form av juridiska personer samt dessutom endast ett ringa antal fall torde bli aktu­ ella för vitesföreläggande, vill förbundet inte påyrka att någon undantags­ bestämmelse beträffande förvandling av ifrågavarande vite intas i konkur­ rensbegränsningslagen.

Departementschefen

Lagstiftningen om konkurrensbegränsning vilar på grundtanken att sam­ hället bör bygga på konkurrensen som den bästa prisregulatorn. I syfte att främja en effektiv konkurrens vidtas från samhällets sida åtgärder mot skadliga konkurrensbegränsningar i förening med prisövervakning och kon­ sumentupplysning. Såsom framgår av den föregående redogörelsen inne­ håller konkurrensbegränsningslagen straffsanktionerade förbud med dis­ pensmöjlighet mot två arter av konkurrensbegränsning, nämligen brutto- priser och anbudskarteller. I fråga om alla andra konkurrensbegränsnings- typer ger lagen möjlighet att inskrida i de fall då konkurrensbegränsningen befunnits medföra skadlig verkan i lagens mening. Den metod som lagen anvisar för detta är att näringsfrihetsrådet genom förhandling söker un­ danröja den skadliga verkan.

Om förhandling påkallats inför näringsfrihetsrådet, har rådet först att avgöra om eu konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger. Detta avgörs i motiverat beslut som föregås av ett domstolsliknande förfarande. Finner rådet skadlig verkan vara för handen, söker man förhandlingsvägen undanröja denna verkan. Rådet har därvid inga straff- eller vitessanktio­ ner att tillgå utan lagstiftningen förutsätter, att vederbörande företag och näringslivet i övrigt genom dess organisationer skall medverka till att den skadliga verkan undanröjs. Detta har också hittills regelmässigt blivit fal­ let och i praktiken har det oftast visat sig möjligt att undanröja skadeverk­ ningar av konkurrensbegränsningen redan på ett förberedande stadium

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 19SC

21

under handläggningen hos ombudsmannen för näringsfrihetsfiågor. Emel­ lertid har näringsfrihetsrådet nyligen för första gången anmält till Kungl. Maj :t att eu förhandling i ett ärende om leveransvägran avslutats utan att konkurrensbegränsningen i fråga kunnat undanröjas.

Ärenden om leveransvägran har kommit att utgöra den vanligaste formen av konkurrensbegränsning i myndigheternas verksamhet. Detta förhållande konstaterades redan i samband med det utredningsarbete som inom han­ delsdepartementet under våren 1965 utfördes av arbetsgruppen för pris- övervakningsfrågor. Det har också ytterligare belysts genom den utredning som verkställts i anledning av näringsfrihelsrådets anmälan.

Mot bakgrunden av de farhågor för nya misslyckade förhandlingsfall an­ gående leveransvägran som rådet yppat och de uttalanden som gjorts vid fagstiftningens tillkomst har i departementspromemorian lagts fram förslag till ändring av konkurrensbegränsningslagen. Denna skulle ge näringsfri­ hetsrådet befogenhet att förelägga leverantör att leverera varor vid vite i fall då rådet funnit den ifrågavarande leveransvägran medföra skadlig ver­ kan enligt lagen och denna verkan inte kunnat undanröjas genom efterföl­

jande förhandling. .

Promemorieförslaget har fått ett övervägande positivt mottagande av re­ missinstanserna. Huvudinvändningen från de remissinstanser som ställt sig kritiska till förslaget har varit att hittills endast ett förhandlingsfall under lagens tolvåriga tillämpningstid misslyckats och att ett genomförande av förslaget skulle ogynnsamt påverka förhandlingsatmosfären och delvis stå i motsättning till den nuvarande förhandlingsprincipen.

För egen del vill jag understryka den stora betydelse för en för konsu­ menterna gynnsam prisutveckling som eu effektiv priskonkurrens har. Det sedan år 1954 gällande bruttoprisförbudet har otvivelaktigt bidragit till ökad konkurrens inom handeln och till den däri pågående strukturomvand­ lingen, inte minst genom att möjliggöra framväxten av lågprisföretag. Det är ”angeläget att sådana företag inte diskrimineras i sin näringsutöv- ning. Som framgår av det föregående har konkurrensbegränsande åtgärder, framför allt i form av leveransvägran, i betydande utsträckning kommit att riktas mot just dessa företag. Det har emellertid i stort sett hittills visat sig möjligt att undanröja sådana konkurrensbegränsningar med den nuva­ rande lagens förhandlingssystem. En starkt bidragande orsak härtill är det sj älvsaneringsarbete som bedrivs inom näringslivets egna led och dess med­ verkan genom direkt representation i statens pris- och kartellnämnd samt näringsfrihetsrådet.

Gentemot den framförda huvudinvändningen mot promemorieförslaget vill jag erinra om att det nu anmälda fallet, såsom framgår av remissyttran­ dena, dock inte är det första där leverantör vid förhandling vägrat att efter­ komma näringsfrihetsrådets önskemål om att ta upp leverans. För fyra år sedan förekom nämligen ett annat liknande fall som kunde lösas endast ge­

Kungl. Maj:is proposition nr 13 är 1066

nom att leveranser upptogs av annat företag. Vidare framgår av remissytt­ randena att de berörda konkurrensmyndigheter na alla finner risken för nya misslyckade förhandlingsfall angående leveransvägran vara påtaglig i den ii ii uppkomna situationen. Denna bedömning från de närmast ansvariga myndigheternas sida delas av åtskilliga andra remissinstanser. Såsom före­ dragande departementschefen anförde vid konkurrensbegränsningslagens tillkomst måste det anses stötande, att samhällsmakten skulle nödgas läm­ na utan åtgärd eu konkurrensbegränsning som näringsfrihetsrådet vid till- lämpning av de i lagen angivna värderingsnormerna funnit skadlig. Då här­ till kommer att antalet fall av leveransvägran nu visar tendens att öka fin­ ner jag, också mot bakgrunden av frågans samhällsekonomiska betydelse, det betänkligt att näringsfrihetsrådet f. n. helt saknar möjlighet att i så­ dana fall vidta åtgärd mot företagare som vägrar medverka till en förhand- lingslösning. Om en sådan praxis skulle utvecklas att man i undantagsfall bortsåg från fall av vägran att efterfölja näringsfrihetsrådets rekommenda­ tioner, skulle tilltron till förmågan att fast och konsekvent genomföra den av statsmakterna beslutade konkurrenspolitiken lätt kunna rubbas och det nuvarande förhandlingssystemet komma i vanrykte, en utveckling som kan leda till behov av en mera genomgripande omläggning av lagstiftningen. Den komplettering av lagen som föreslås i departementspromemorian rub­ bar enligt min mening inte det nuvarande förhandlingssystemet. Inte hel­ ler torde den föreslagna ändringen såsom befarats kunna äventyra det hit­ tillsvarande värdefulla samarbetet med näringslivet i saneringssyfte. Så­ som framhållits av köpmannaförbundet förutsätts inom näringslivet all­ mänt att näringsfrihetsrådets rekommendationer länder till efterrättelse. Det kan därför knappast göras gällande att den föreslagna vitesregeln — som ju är ett uttryck för denna självklara förutsättning — skulle förändra den nuvarande förhandlingsatmosfären. Jag finner på grund härav försla­ get om att införa möjlighet för rådet att sedan förhandling misslyckats fö­ relägga leverans vid vite vara en lämplig lösning. Jag vill i detta samman­ hang starkt understryka näringsfrihetsrådets principdeklaration om till- lämpningen av en vitesbestämmelse och vad där framhållits om rådets be­ stämda avsikt att söka lösa förekommande fall förhandlingsvägen.

Jag vill vidare understryka, att införandet av en vitesmöjlighet inte bör ändra de nuvarande principerna för bedömning av när skadlig verkan av konkurrensbegränsning skall anses föreligga och därmed betingelserna för förhandling. Genom uttalanden under förarbetena till lagen och utveckling i praxis har numera vissa närmare bedömningsnormer kommit fram. I an­ ledning av ett uttalande vid remissbehandlingen kan här anmärkas, att le­ veransvägran mot en återförsäljare som med rätta är att bedöma som en osäker betalare inte torde anses innefatta skadlig verkan i lagens mening. Vad jag tidigare anfört om att förhandlingssystemet inte bör rubbas leder till alt möjlighet att förelägga vite bör föreligga först i den situation att för­

Kungl. Maj. ts proposition nr 13 år 1966

rån till priskonkurrerande återförsäljare har det synts lämpligt att begränsa vitesstadgandet till att omfatta förnödenheter avsedda för vidareförsäljning. De i promemorieförslaget i lagtexten upptagna orden »i nämnda led» har jag i likhet med bl. a. näringsfrihetsrådet funnit obehövliga. Såsom tidigare an- getts skall vid fastställande av vad som kan anses utgöra motsvarande vill­ kor en jämförelse ske med vad leverantören erbjuder andra jämförbara företagare.

Syftet med ett vitesföreläggande bör vara att söka upprätta affärsförbin­ delser på normala villkor mellan parterna snarast möjligt och föreläggan­ dena bör utformas från denna utgångspunkt. Det torde inte vara lämpligt att uppställa några närmare regler angående föreläggandenas utformning. Förhållandena i det enskilda fallet måste vara avgörande. Näringsfrihetsrå­ det bör under förhandlingsskedet inhämta erforderliga uppgifter för att kunna bedöma de försäljningsvillkor som i det aktuella fallet kan anses motsvara vad leverantören erbjuder andra företagare. Uppenbart är att vitesföreläggandet — vare sig det görs mer eller mindre detaljerat — måste ges ett så preciserat innehåll att oklarhet ej uppstår om föreläggandets in­ nebörd. Det bör beaktas att förhållandena inom näringslivet kan undergå snabba förändringar. Av detta skäl och med hänsyn till syftet att snarast etablera en normal affärskontakt bör föreläggandet alltid gälla en begrän­ sad tid. När den företagare som skall åläggas leverans är en juridisk person får det anses naturligt att föreläggandet riktas direkt mot den juridiska personen. Såsom i departementspromemorian framhållits torde det i vissa lägen vara nödvändigt att sätta vitesbeloppet högt.

Frågan om vitets utdömande bör i enlighet med den härför gällande hu­ vudregeln prövas av allmän domstol, varvid talan förs av allmän åklagare och bedöms enligt för viten allmänt gällande rättsregler. Jag vill erinra om att domstolen bl. a. äger möjlighet att under vissa förutsättningar jämka ett vite. Såsom anmärkts i departementspromemorian torde frågan om vitets uttagande komma att bero på näringsfrihetsrådets bedömande.

Det nya första stycket i 21 § har föranlett vissa redaktionella jämkningar i nuvarande 21 och 29 §§.

Jag förordar att dagen för lagändringens ikraftträdande bestäms till den 1 april 1966.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet:

Eva Ås t rom

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller annat, vid tillhandahållande därav nppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, begär eller motta­ ger högre pris än som angives i för­ ordnandet eller särskilt av närings- frdhetsrådet meddelat tillstånd, straf­ fes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.

Har någon------------------------ ----------Husbonde ansvarar------- — — —

(Föreslagen lydelse)

fråga om priset på förnödenhet eller annat, vid tillhandahållande därav nppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, begär eller motta­ ger högre pris än som angives d för­ ordnandet eller särskilt av närings- frihetsrådet meddelat tillstånd, straf­ fes med dagsböter. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år el­ ler dagsböter. ------- av vederlaget. --------------------- och vilja.

Denna lag träder i kraft----------- .

Kungl. Maj.ts proposition nr 13 år 1966

27

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 21 december 1965.

Närvarande:

f.

d. justitierådet

L^ind,

justitierådet Y.

S^öderlund,

regeringsrådet

Å^björnsson,

justitierådet

B^runnberg.

Enligt lagrådet den 6 december 1965 tillhandakommet utdrag av protokoll över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 19 november 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända­ målet inhämtas över upprättat förslag till

lag angående ändrad lydelse av 21

och 29 §§ lagen den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av departementsrådet Torsten Löwbeer.

Lagrådet

lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Thomas Krook

Kungl. Maj:ts proposition nr 13 år 1966

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans

Maj. t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 30 december 1965.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

S^träng, A^ndersson, L^indström, L^ange,

K^ling, E^denman, J^ohansson, H^olmqvist, A^spling, P^alme, S^ven-E^ricN^ilsson, L^undkvist, G^ustafsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, lagrådets den 21 de­ cember 1965 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 19 november 1965 remitterade förslaget till

lag angående ändrad lydelse av 21 och 29 §§ lagen

den 25 september 1953 (nr 603) om motverkande i vissa fall av konkurrens­ begränsning inom näringslivet.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan erinran hemställer före­ draganden, att förslaget måtte jämlikt 87 § regeringsformen genom propo­ sition föreläggas 1966 års riksdag till antagande.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven-Erik Skogsfors

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650742